Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1966

26 maj—21 juni

Debatter m. m.

Torsdagen den 26 maj fm.

herr Eriksson i Bäckmora ang. undantagande av begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner från varuskatt.................. 6

herr Källstad ang. rekryteringen av lärare för fackutbildning i

automatisk databehandling................................ 7

herr Källstad ang. läroboksnämndens granskning av gymnasiets nya

läroböcker............................................... 8

herr Hedin ang. vissa inslag i gymnasiets undervisning.......... 9

herr Bengtson i Solna ang. viss utredning rörande det planerade

storlandstinget för Stockholms län och stad................. 11

herr Bengtsson i Landskrona ang. olaga trålfiske i Öresund...... 14

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. påskyndande av fritidsfiskeutredningens
arbete....................................... 15

herr Hansson i Skegrie ang. ökad och subventionerad import av

köttvaror från Danmark.................................. 16

herr förste vice talmannen von Friesen ang. hälsoriskerna vid förtäring
av kvicksilverhaltig fisk............................ 19

herr Nordgren ang. receptbeläggningen av åksjuketabletter....... 20

herr Jonsson ang. förslag om förbättrade förmåner för pensionärer

inom den fria sjukvården ................................. 21

herr Gustavsson i Alvesta ang. en utvidgad allmän hälsokontroll . 23

herr Mundebo ang. åtgärder mot skador till följd av att fartyg fram föres

med hög hastighet i skärgården....................... 24

herr Johansson i Skärstad ang. behovet av sändningar på utländska

språk i Sveriges Radio ................................... 25

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Sid.

herr Åkerlind ang. den planerade nedläggningen av persontrafiken

på järnvägslinjen Uppsala—Rimbo ........................ 26

herr Hedin ang. lotsningen i svenska farvatten................ 29

herr Börjesson i Glömminge ang. viss kontakt om fraktsatser och

biljettpriser vid trafiken över Kalmarsund................... 33

herr Nilsson i Bästekille ang. åtgärder för att skydda Ven mot

fortsatt erosion........................................... 33

Svar på interpellationer av:

herr Lorentzon ang. trafiksvårigheterna vid statens järnvägar, m. m. 35
herr Larsson i Norderön ang. bestämmelserna om statsbidrag till

vatten- och avloppsanläggningar........................... 39

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer av herr Hedlund
ang. åtgärder för att skapa ett fastare penningvärde, herr Lindkvist
ang. prisutvecklingen och prisövervakningen, samt herr Karlsson i
Huddinge ang. åtgärder för att söka hejda prisstegringarna...... 43

Torsdagen den 26 maj em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer av herr Hedlund
ang. åtgärder för att skapa ett fastare penningvärde, herr Lindkvist
ang. prisutvecklingen och prisövervakningen, samt herr Karlsson
i Huddinge ang. åtgärder för att söka hejda prisstegringarna (forts.) 105
Inkomsten från riksbanksfonden............................... 146

Fredagen den 27 maj

De värnpliktigas utbildning m. in............................... 150

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd ....................... 169

Anslag till Riksdagen: Bidrag till studieresor ................... 179

Vårsessionens avslutning...................................... 185

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 26 maj fm.

Val av fullmäktige och suppleanter:

i riksbanken............................................... 5

i riksgäldskontoret ......................................... 5

Val av styrelse för riksdagens förvaltningskontor................ 5

Utrikesutskottets memorial nr 7, ang. uppskov med behandlingen av

visst till utskottet hänvisat ärende.......................... 42

In nehåll

Nr 27

Konstitutionsutskottets memorial nr 38, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden....................................

Andra lagutskottets memorial nr 50, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut ang. lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall, m. ..................................................

Tredje lagutskottets memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende...........................

Torsdagen den 26 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. beräkning av bevill ningarna,

m. .............................................

Statsutskottets utlåtande nr 121, om utredning rörande statsutgifterna

m. m.....................................................

Bankoutskottets utlåtande nr 39, ang. komplettering av riksstatsförsla get

m. ...................................................

.— nr 33, ang. ändring i förordningen om Konungariket Sveriges stads hypotekskassa

och om stadshypoteksföreningar, m. m..........

— nr 34, ang. ändrad lydelse av 62 § lagen om bankrörelse.........

—• nr 36, ang. inkomsten från riksbanksfonden...................

Första lagutskottets memorial nr 34, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden..........................................

105

146

148

Fredagen den 27 maj

Statsutskottets memorial nr 122, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden.............................................

_ nr 125, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om den

musikdramatiska utbildningen i Stockholm...................

Bevillningsutskottets memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till bevillningsutskottet hänvisade ärenden............

Bankoutskottets memorial nr 43, ang. ändring i instruktionen för riksdagens
revisorer...........................................

_ nr 44, ang. ändring i reglementet för riksdagsbiblioteket.......

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, rörande de värnpliktigas utbildning
m. ..................................................

_ memorial nr 49, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Tredje lagutskottets memorial nr 46, ang. uppskov med behandlingen

av vissa utskottet tilldelade ärenden m. m....................

Jordbruksutskottets memorial nr 15, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden............

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 44, ang. uppskov med
behandlingen av vissa ärenden..............................

— utlåtande nr 49, om åtgärder mot psykiska störningstillstånd...
Statsutskottets utlåtande nr 116, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat

II, i vad avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar........

— nr 117, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar ..
Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. anslag för utrustning m. m. av

nya lokaler............................................• • •

— memorial nr 37, ang. verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfonds verksamhet och förvaltning..........

150

169

178

179

Nr 27

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets memorial nr 38, ang. uppdrag åt bankoutskottet i anledning
av bestämmelse i 60 § arbetarskyddslagen............. 179

— nr 40, ang. uppskov med behandlingen av vissa till bankoutskottet

hänvisade ärenden......................................... 179

— nr 41, ang. skrivelse till Kungl. Maj:t beträffande dispositionen

av vissa lokaler i kvarteret Vinstocken i Stockholm............ 179

— utlåtande nr 42, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln

Riksdagen och dess verk m. m............................... 179

Statsutskottets memorial nr 123, ang. tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66 ........................................ 183

— nr 124, ang. statsregleringen................................ 184

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1966 den 26 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1966—1969 efter herrar E. G. Wärnberg
och P. Y. Åsbrink, vilka voro i tur
att avgå, jämte två suppleanter; och befunnos
efter valets slut ha blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1966—1969:
herr Wärnberg, Erik
Gunnar, ledamot av
första kammaren . . med 38 röster,
herr Åsbrink, Per
Valfrid, riksbankschef
.............. med 38 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:
herr Björk, Villiam
Evert, ledamot av
andra kammaren . . med 38 röster;

suppleant för herr Åsbrink, P. V.:
herr Vilhelmsson, Edvard
Emanuel, sekreterare
............ med 38 röster.

Gust. Elofsson G. Ivar Virgin

Ingemund Bengtsson Eric Nelander

År 1966 den 26 maj sammanträdde

kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen utse riksdagens full -

mäktige i riksgäldskontoret för valperioden
1966—1969 efter herrar A. W.
Strand och K. T. Fredriksson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valets slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1966—1969:
herr Strand, Axel
Wilhelm, förste vice
talman i första kammaren
............ med 38 röster,

herr Fredriksson, Karl
Torsten, ledamot av
andra kammaren . . med 38 röster;

suppleant för herr Strand, A. W.:
herr Jansson, Paul
Gerhard, ledamot av
första kammaren . . med 38 röster;

suppleant för herr Fredriksson, K. T.:
fru Holmqvist, Anna
Mary Sylvia, ledamot
av andra kammaren med 38 röster.

Gust. Elofsson G. Ivar Virgin

Ingemund Bengtsson Eric Nelander

År 1966 den 26 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att utse styrelse
för riksdagens förvaltningskontor för
valperioden 1966—1969; och befunnos
efter valens slut ha blivit utsedda till

ordförande:
herr Lindholm, Per
Sigurd, ledamot av
andra kammaren . . med 36 röster;

ledamöter:

herr Wärnberg, Erik
Gunnar, ledamot av

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. undantagande av begagnade traktorer och lantbruksmaskiner
från varuskatt

första kammaren
herr Augustsson, Jonas
Albert Gillis, ledamot
av första kammaren
............

herr Sterne, Gösta
Eric Waldemar, ledamot
av andra kammaren
..............

fru Kristensson, Astrid
Margareta, ledamot
av andra kammaren
..............

herr Östrand, Erik
Leonard, ledamot av
andra kammaren
herr Andersson, Torsten,
ledamot av första
kammaren ...... med 37 röster;

suppleant för herr Lindholm, P. S.:
herr Adamsson, Erik
Selmer Johan, ledamot
av andra kammaren
.............. med 36 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:
herr Karlsson, Helge
Gunnar, ledamot av
första kammaren . . med 37 röster;

suppleant för herr Augustsson, J. A. G.:
herr Damström, Karl
Adolf, ledamot av
första kammaren . . med 37 röster;

suppleant för herr Sterne, G. E. Wi:
herr Dahlén, Per Olof
(Olle) Reinhold, ledamot
av första kammaren
.............. med 37 röster;

suppleant för fru Kristensson, A. M.:
herr Eskilsson, Carl
Eskil, ledamot av
första kammaren . . med 37 röster;

suppleant för herr Östrand, E. L.:
herr Martinsson, Bo

Nils Olov, ledamot av

andra kammaren . . med 37 röster;

suppleant för herr Andersson, T.:

herr Larsson, Lars

Thorsten, ledamot av

första kammaren . . med 37 röster.

Gust. Elofsson G. Ivar Virgin

Ingemund Bengtsson Eric Kelander

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de förrättade valen
av fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dessa fullmäktige.

§ 2

Justerades protokollsutdrag angående
de i nästföregående § omförmälda valen.

§ 3

Svar på fråga ang. undantagande av begagnade
traktorer och lantbruksmaskiner
från varuskatt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat, om jag avser att föreslå
att begagnade traktorer och lantbruksmaskiner
skall undantas från varuskatt.

Som herr Eriksson torde känna till
är den generella varubeskattningen f. n.
föremål för översyn av en särskild utredningsman
jämte experter. Frågan om
begagnade traktorers och lantbruksmaskiners
ställning inom varubeskattning -

med 37 röster,

Torsdagen den 20 maj 1960 fin. Nr 27

Svar på fråga ang. rekryteringen av lärare för fackutbildning i automatisk data
behandling

eu ingår i denna översyn. lag räknar
med att ta ställning till denna fråga när
översynen slutförts. Detta kan beräknas
ske om ungefär ett år.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min fråga.
Bakgrunden är den beställning som riksdagen
gjorde år 1963 beträffande avskaffande
av omsättningsskatten på begagnade
traktorer och jordbruksmaskiner.
Jag har sedan dess några gånger
återkommit till denna fråga, i hopp om
att utredningen skulle vara klar med
sitt arbete.

Svaret i dag är ungefär av samma
innehåll, som det svar jag tidigare erhållit,
nämligen att frågan fortfarande
är föremål för utredning och översyn.
Dagens svar är kanske något mera preciserat
i vad avser tidpunkten, eftersom
finansministern nu utlovar ett förslag
i frågan inom ett år. Jag tackar för
detta besked.

Jag tycker nog att finansministern
tagit väl god tid på sig för sitt ställningstagande
till denna fråga, men den
långa utredningstiden kanske ger anledning
att förvänta ett gott resultat. Jag
hoppas alltså att omsättningsskatten på
begagnade traktorer och lantbruksmaskiner
nu sjunger på sista versen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. rekryteringen av lärare
för fackutbildning i automatisk
databehandling

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har frågat
mig, vilka åtgärder i lärarrekryte -

rande syfte jag vidtagit för att säkerställa
igångsättandet av den fackutbildning
i automatisk databehandling
(ADB), som skall påbörjas från och
med läsåret 1966/67.

Behovet av heltidstjänstgörande lärare
vid ADB-fackutbildningen har för
läsåret 1966/67 beräknats till 22 lärare.

Planeringen för att möta detta behov
påbörjades under våren 1965, då det
beslöts att en första kurs för utbildning
av ADB-lärare skulle äga ram under
läsåret 1965/66. Vid kursen har utbildats
30 ADB-lärare. Jag hoppas naturligtvis
att flertalet av dessa skall kunna
knytas till fackutbildningen såsom
lärare. För läsåret 1966/67 har en liknande
kurs för blivande ADB-lärare planerats.
Antalet deltagare i denna kurs
avses uppgå till 20. Enligt vad jag erfarit
från skolöverstyrelsen har ett 70-tal sökande anmält sig till kursen.

Vidare anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min fråga. Han uttrycker
där den förhoppningen att flertalet av
de utbildade ADB-lärarna skall kunna
knytas till fackutbildningen på området
såsom lärare.

Den 3 juni i år avslutas den av kungl.
skolöverstyrelsen anordnade utbildningen
av lärare i automatisk databehandling.
Fr. o. in. läsåret 1966/67 skall
dessa lärare svara för den ettåriga postgymnasiala
fackutbildning i automatisk
databehandling, om vilken riksdagen
beslutat.

Under lärarnas utbildningsår 1965/
66 har stora kostnader lagts ned av
statsverket på utbildning av dessa lärare,
som rekryterats dels bland redan
etablerade adjunkter, vilka varit tjänstlediga
ett läsår, dels bland praktiker
som under vårterminen haft tjänstledighet
från tjänst i näringslivet eller slutat
sin anställning för att deltaga i utbildningen.

8 Nr 27 Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. läroboksnämndens granskning av gymnasiets nya läroböcker

Nu drygt en vecka före utbildningens
slut saknas uppgifter om vilka tjänster,
som kan erbjudas, vilka lönevillkor
och vilken undervisningsskyldighet det
kan bli fråga om o. s. v. Det föreligger
alltså risk för att de ADB-lärare, som
utbildats, antingen går tillbaka till sina
egna tjänster eller tar ny tjänst av annat
slag än lärartjänst inom den beslutade
fackutbildningen.

Vidare har rektorerna vid de skolor,
där fackutbildning skall anordnas, inga
garantier för att fackutbildningen verkligen
kommer till stånd. Elevrekryteringen
väntas huvudsakligen ske från
gymnasiet, och årets studenter är ju
nu på väg ut ur skolan. För både lärarnas
och skolornas del föreligger såvitt
jag kan förstå ett omedelbart behov
av omedelbara besked. Eftersom
det råder stort brist på personal med
ADB-utbildning är det också ur avnämarnas
och hela samhällets synpunkt
mycket angeläget att snabba och tillräckliga
åtgärder vidtages för frågans
lösande.

Nu har statsrådet endast uttryckt förhoppningen
att flertalet av de vid den
aktuella kursen utbildade skall kunna
knytas till fackutbildningen såsom lärare,
och det kanske inte inger de utbildade
lärarna så mycket mod.

Härmed var överläggningen slutad.

nästa läsår, dels ge nämnden möjlighet
att före granskningen ta del av erfarenheterna
från fältet av böckerna i
fråga.

I propositionen 1964: 171 angående
reformering av de gymnasiala skolorna
m. m. uttalades att det kunde visa
sig nödvändigt att övergångsvis granska
läroböcker i annan ordning och omfattning
än som nu sker för att lärobokstillförseln
inte skulle fördröjas vid
det nya gymnasiets start. För att underlätta
granskningen har läroboksnämnden
som ett led i förberedelserna
för gymnasiereformen vidtagit en rad
åtgärder, om vilka jag kontinuerligt hållits
underrättad. Det har visat sig att
läroboksförlagens tidsplanering ej kunnat
hållas och att eftersläpningen är
så omfattande att endast ett mindre antal
nyproducerade gymnasieböcker kan
hinna granskas i vanlig ordning. Statens
läroboksnämnd beslöt därför redan den
10 februari i år efter samråd med skolöverstyrelsen
att tillämpa ett särskilt
granskningsförfarande i vissa fall. Detta
innebär att böcker vilka inte blir
färdiga för granskning i vanlig ordning
i stället kan antas till s. k. praktisk
prövning och granskning under läsåret
1966/67. Åtgärder av det slag herr
Källstad åsyftar har sålunda redan vidtagits.

Vidare anförde

§ 5

Svar på fråga ang. läroboksnämndens
granskning av gymnasiets nya läroböcker Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har frågat
om jag vill medverka till att
läroboksnämndens granskning av gymnasiets
nya läroböcker uppskjuts ett
år i syfte att dels häva den lärobokskris
som annars skulle uppstå inför

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
också för svaret på denna fråga. Herr
statsrådet lämnar upplysningen att ett
särskilt granskningsförfarande i vissa
fall tillämpas av läroboksnämnden sedan
den 10 februari i år och att det blir
fråga om en praktisk prövning och
granskning under läsåret 1966/67. Det
är såvitt jag kan bedöma ett positivt
besked.

Situationen är mycket allvarlig när
det gäller läroböckerna för det nya gymnasiet,
som ju skall starta i höst. Det är
ytterst få böcker som är klara och som

Torsdagen den 2(5 maj 19G6 fm. Nr 27

Svar på fråga ang. vissa inslag i gymnasiets undervisning

ämneskonferenserna kan diskutera, när
de före innevarande termins slut skall
bestämma om läroböckerna för första
årskursen. I vissa ämnen lär inte någon
lärobok föreligga klar. Det gäller t. ex.
historieämnet. Detta är särskilt allvarligt,
därför att det i historieämnet är
fråga om en integrering av olika kursmoment,
vilket betyder att läroböckerna
måste granskas av olika experter: en
expert på politisk historia, en expert
på ekonomisk historia, en expert på
kyrkohistoria och kanske även experter
på konsthistoria och musikhistoria
samt idéhistoria. Ett ganska komplicerat
förfarande måste alltså till.

Därför har jag vågat framföra den
tanken, att läroboksnämnden skulle erhålla
tillstånd — i varje fall temporärt
— att uppskjuta granskningen av nya
läroböcker, så att läroboksnämnden kan
få mera tid på sig och även vinna erfarenheter
av böckernas användning. Såvitt
jag kan förstå är denna möjlighet
öppen enligt statsrådets svar.

Härmed var Överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. vissa inslag i gymnasiets
undervisning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat,
om jag anser att en ensidig belysning
av bl. a. frågan om gruppäktenskap utgör
ett lämpligt inslag i gymnasiets undervisning
på sätt som skett i skolradioprogrammet
»Människan blir samhällsvarelse»
sista avsnittet som sändes den
18 april 1966.

Tyvärr hade jag inte tillfälle avlyssna
den åsyftade programpunkten. Däremot
har jag studerat det programhäfte, som
användes vid utsändningen. Jag kan inte
finna att det i detta program förekommer
något som helst förordande
1* — Andra kammarens protokoll 1966.

av gruppäktenskap. Jag kan heller inte
tänka mig att någon för programmet
ansvarig lekt med tanken på införande
av grupp äktenskap i Sverige.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Det
var säkert ett stort antal radiolyssnare
som blev både förvånade och chockerade
över det här programmet — jag
har hört många som blev det. Det förvånar
mig också att inte ecklesiastikministern
liksom jag har tagit del av
den bandinspelning som finns att tillgå
för hugade spekulanter på AV-centralerna.

Det var lektor Geo Hammar som i
programmet talade om familjesituationen
i historisk belysning och sedan menade
att ändrade förhållanden kunde
ge anledning till en helt ny syn på familjen
i framtiden. Han slutade med
att fråga: Är familjen mogen för upplösning
och avskrivning?

Sedan följde en diskussion mellan
en herre som mycket kraftfullt pläderade
för gruppäktenskap — fem å sex
par skulle leva tillsammans i full promiskuitet.
De två damer som var med
i programmet höll i stort sett med om
detta och menade att troheten i äktenskapet
är en orimlighet. ]

För att belysa spörsmålet ytterligare
skall jag återge ett par avsnitt i programhäftet
med olika frågor! »Om man
skulle tänka sig en ny typ av familj,
vilken typ skulle det i så fall vara?
Skall det vara fråga om gruppäktenskap
där flera kvinnor och män lever
i äktenskap med varandra? I ett undersökningsmaterial
omfattande 250 samhällen
har man underligt nog inte funnit
något samhälle som praktiserat
gruppäktenskap.» En annan fråga i
programhäftet: »Skall stat respektive
kommun ta hand om alla barn som
föds?»

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. vissa inslag i gymnasiets undervisning

Jag tycker nog att det ligger en vägledning
i dessa frågor. Eller hur, herr
statsråd?

Det är ett ytterligt anmärkningsvärt
program det här gäller, och det vore
värdefullt om statsrådet också ville ge
uttryck för den meningen. Det är säreget
att en sådan undervisning kan bedrivas
vid sidan om skolans officiella.
Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för
att få en ändring till stånd i dessa horribla
förhållanden som f. ö. har belysts
tidigare här i kammaren när det gällde
sexualundervisningen?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! För inte så länge sedan
har vi här i kammaren diskuterat möjligheten
för läroboksnämnden att ägna
uppmärksamhet åt den kurs i sexualundervisning
det här är fråga om. Vi
kom fram till att den möjligheten inte
finns alldenstund det inte är fråga om
någon lärobok. Skolöverstyrelsen och läroboksnämnden
är sålunda helt borta ur
bilden. Jag kan alltså inte ta upp den
frågan på nytt med herr Hedin i dag,
men jag kan inte låta bli att läsa vidare
i det här programhäftet — jag har
som sagt bara studerat detta •— »Människan
blir samhällsvarelse». Det är
självfallet att man kan börja resonemanget
med aporna, med Adam och
Eva, med de vilda djuren eller vad som
helst, men nu är det fråga om människornas
sätt att leva i grupp, och mångtydigheten
i begreppet grupp behandlas
mycket ingående. Och sedan kom
man i häftet fram till de olika frågor
som ställes.

Därvid ägnas också familjen en
bild där det står så här: »Jämför

den gamla bondefamiljens liv med en
nutida stadsfamiljs. Hur har bl. a.
det psykologiska klimatet i familjen
ändrats?» — Hela tiden frågetecken!
— »Tänk särskilt på husfaderns roll!
Vad återstår av det gamla arbetet i
hemmet? Hur har familjens vård- och

utbildningsuppgifter förändrats? Hur
inverkar den ökande fritiden på modernt
familjeliv?» Därefter kommer de
frågor som herr Hedin korrekt återgav.
Han hoppar emellertid över en
fråga: »Skall familjen upplösas i en
s. k. ofullständig familj, där en kvinna,
ev. en man, med ett eller flera barn utgör
familjen?» Detta avsnitt med frågor
avslutas på följande sätt: »Tänk
igenom vilka av familjens olika funktioner
som i de olika fallen blir förändrade
och vad resultatet kan tänkas bli!»

Jag föreställer mig att det är denna
betoning man måste lägga på det hela.
Därför, herr Hedin, vågar jag påstå att
ingen för programmet ansvarig bär lekt
med tanken att införa gruppäktenskap
i detta land.

Herr Hedin gjorde en mycket vilseledande
betoning när han citerade: »I
ett undersökningsmaterial omfattande
250 samhällen har man underligt nog
inte funnit något samhälle som praktiserat
gruppäktenskap.» Han betonade
satsen som om författaren vore mycket
förvånad över att ingen hade kommit
på idén att upprätta gruppaktenskap.
Själfallet är avsikten att belysa att man,
trots att man har studerat 250 olika
samhällstillstånd, ännu aldrig har träffat
på den form som här kallas gruppäktenskap.

Man kan vrida och vända på saken
litet olika, herr Hedin.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Herr statsrådet förklarar
att vi inte kan påverka skolradioverksamheten.
Det är förvånande, herr
statsråd. Bör inte statsrådet medverka
till att det i framtiden blir en annan
ordning i detta avseende, så att skolan
och statsrådet själv får kontroll över
all undervisning, inklusive skolradions,
som sker i den obligatoriska skolan?

Enligt min mening är frågorna i programmet
ganska vägledande. Man använder
ju uttrycket »underligt nog»,
och om statsrådet finge tillfälle att ta

Torsdagen den 26 maj 1966 fm. Nr 27

Svar på fråga ang. viss utredning rörande det planerade storlandstinget för Stockholms
län och stad

del av programmen, skulle lian finna
att det helt syftar till att det borde göras
försök med gruppäktenskap.

.lag tror att statsrådet skulle få en
lielt annan bild av denna fråga, om han
verkligen lyssnade till programmet, som
finns bandinspelat på AV-centralerna.
Låt mig citera litet ur bandutskriften!

Den manlige debattören börjar:

»—- Nja, det är frågan om hur mycket
man behöver ändra på, men jag har
skissat en lösning som naturligt har
vissa brister. Det är ingen tvekan om
att det finns praktiska svårigheter, men
det skulle vara att man alltså hade en
form av gruppäktenskap, där ska man
säga om jag skissar en lösning av femsex
stycken av varje kön. I princip bodde
ihop, i princip hade de sexuella förbindelser
med varandra allihop inbördes,
hade barn tillsammans, men
där det naturligtvis fanns en frihet att
lämna gruppen och att komma tillbaka
till gruppen. Vitsen och de väsentliga
poängerna med det här är att om man
hade flera stycken, ett ganska stort antal
självskrivna partners så skulle man
inte behöva ställa kraven så högt, utan
alla skulle kunna få plats i den här
gruppen, även den halte, lytte, fule
och tråkige.»

Detta är alltså ett av motiven.

Den första damen säger sedan att det
nuvarande äktenskapet är orimligt:
»Man ska bara älska den, man ska bara
uppskatta den, man ska egentligen
bara umgås med den.»

Den andra kvinnliga debattören yttrar:
»— Det där bottnar väl mycket i
religiösa föreställningar!»

»— Javisst», säger den första. »Men,
det är just där som det är omöjligt.»
Hon fortsätter: »Men vad som är möjligt
är att man hela tiden bara ska umgås
med den, och bara älska den och
bara umgås sexuellt med den.»

Är detta ett lämpligt program, herr
statsråd, när inte ens någon kritisk röst
får komma till tals?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill svara med att
ställa en enda fråga till herr Hedin:
Tror verkligen herr Hedin att detta
program haft någon som helst propagandaeffekt
i positiv mening på den
svenska allmänheten i fråga om gruppäktenskap? Herr

HEDIN (h):

Herr talman! Det tror jag inte, när
det gäller äldre personer men jag anser
inte att det är lämpligt att i skolradion
sända ut ett seriöst program
av detta slag riktat till ungdomar i
gymnasiet som skall bilda äktenskap
när de lämnar skolan. Det hade möjligen
passat som ett avsnitt i underhållsprogrammen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. viss utredning rörande
det planerade storlandstinget för
Stockholms län och stad

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Bengtson i Solna
har frågat, om inrikesministern avser
att tillsätta en; särskild parlamentarisk
utredning för att klarlägga de problem
rörande kompetensfördelningen
m. m. som aktualiseras genom att ett
s. k. storlandsting föreslås bli bildat
av Stockholms län och stad. Enligt fastställd
fördelning av ärendena inom inrikespartementet
ankommer det på mig
att besvara frågan.

Den 5 mars 1965 uppdrog Kungl.
Maj :t åt kommunalrättskommittén att
göra en översyn av, bland annat, reglerna
om den kommunala och landstingskomnmnala
kompetensen. I kom -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. viss utredning rörande det planerade storlandstinget för Stockholms
län och stad

mitténs direktiv uppmärksammades
särskilt vissa pågående utredningar om
storstädernas, däribland Stockholms
samgående med landstingskommun. I
samband därmed berördes i direktiven
också de kompetensfrågor som herr
Bengtson tagit upp.

Kommunalrättskommittén, som är
parlamentariskt sammansatt, har påbörjat
arbetet med kompetensfrågorna.
I sitt fortsatta arbete måste kommittén
självfallet ta upp de speciella problem
rörande kompetensfördelningen som
sammanhänger med bildandet av ett
Stockholms storlandsting. Någon särskild
utredning härför behöver således
inte tillsättas.

Vidare anförde:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min
fråga.

Det är numera allmänt bekant att behovet
av samordning i Storstockholm
är trängande. Inom regionen finns ett
flertal olika samarbetsorgan — man
kan räkna till ett 30-tal — och dessa
kan i längden rimligtvis inte fungera
effektivt. Alla berörda parter är också
överens om att bilda en gemensam
landstingskommun — som går under
arbetsnamnet storlandsting — och att
man skall försöka göra det till den 1 januari
1971.

Det är inte här fråga om inträde i
landsting för en stad vilken som helst,
det gäller bildandet av en förvaltning
som kan få bortåt 30 000 anställda och
med arbetsuppgifter som kommer att
beröra 1 V2 miljon människor, d. v. s.
omkring en femtedel av hela landets
befolkning. Det kan bli aktuellt att ändra
ett flertal olika lagar, och det blir
nödvändigt att stifta en särskild lag
för detta storlandsting.

Inom landstinget och inom Stockholms
stadsfullmäktige har man nu fått

en mycket diger lista över problemställningar.
Det är fråga om att överta statliga
uppgifter, och att diskutera ett
eventuellt övertagande av länsstyrelseuppgifter
och kommunala uppgifter.

Två nya omständigheter har tillkommit
sedan de direktiv, som statsrådet
nämnde, utfärdades till kommunalrättskommittén
i mars föregående år,
d. v. s. för 14 månader sedan. Den första
är det faktum att vi, som jag nämnde,
har riktat in oss på en tidsplanering,
vilket gör att arbetet inte i onödan får
fördröjas. Den andra är att en länsdemokratiutredning
har tillsatts. Det finns
ju en mångfald olika statliga utredningar
som arbetar med dessa frågor, men
såvitt jag förstår, sysslar länsdemokratiutredningen
i mycket hög grad med
frågan om den parlamentariska regionförvaltningen.

Nu säger statsrådet att det är kommunalrättskommittén
som på den statliga
utredningssidan skall ha huvudansvaret
i detta ärende. Det är därför
väsentligt för Stockholms läns landsting
och Stockholms stadsfullmäktige
att känna till hur man på regeringssidan
ser på utredningsarbetet.

Till att börja med skulle arbetet bedrivas
av de förtroendemän som nu
har ansvaret för de båda berörda kommunala
instanserna. När dessa är färdiga
skulle deras utredningar tas om hand
i kommunalrättskommittén, som har tillsatt
en särskild delegation för dessa frågor.
Skall sedan denna delegation ta
upp dessa frågor och därefter överlämna
dem till behandling av kommunalrättskommittén
in pleno, blir det ett
trestegsförfarande som enligt min uppfattning
skulle kunna försinka arbetet.

Jag vill fråga statsrådet Lundkvist,
om detta är en riktig beskrivning av
hur regeringen tänker sig att man skall
arbeta med ärendet. Jag skulle också
vilja fråga, hur samordningen med länsdemokratiutredningen
skall ske i fortsättningen.

i:i

Torsdagen den 26 maj 1966 fm. Nr 27

Svar på fråga ang. viss utredning rörande det planerade storlandstinget för Stock
holms län och stad

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Bengtson i Solna säger att det just nu
pågår en rad utredningar på länsplanet,
vilkas syfte är att om möjligt för
hela landet skapa enhetligare och bättre
former för vår länsförvaltnings arbete.
Det är klart att man för storstockholmsområdet
och övriga storstadsområden
vill ha en länsförvaltning, vars
arbetsformer så mycket som möjligt
överensstämmer med dem i motsvarande
organ i övriga delar av landet. Men
vi är naturligtvis medvetna om att det
kan bli nödvändigt med vissa särskilda
bestämmelser och kanske t. o. in. särskilda
lagar för länsförvaltningen inom
storstadsområdena. Jag är på det klara
med att storlandstingskommittén på sitt
program har frågor, som kan aktualisera
förskjutningar i kompetensen mellan
statlig och kommunal förvaltning. I den
mån diskussionerna inom storlandstingskommittén
kommer att utmynna i
konkreta förslag i dessa avseenden, som
kommuner och landsting i storstockholmsområdet
ställer sig bakom, får naturligtvis
dessa förslag i vanlig ordning
prövas av regeringen och föranleda de
åtgärder som kan befinnas vara påkallade.

Givetvis måste man försöka åstadkomma
nödvändig samordning i det utredningsarbete
som pågår i dessa sammanhang.
Men jag anser nog att det inte
är rimligt att i dag —- d. v. s. innan
kommuner och landsting i storstockholmsområdet
enat sig om ett program
för storlandstingets verksamhet — tillsätta
en utredning av det slag som herr
Bengtson i Solna talade om. Därmed
skulle vi endast medverka till att skapa
förvirring och kanske ytterligare
komplicera lösningen av dessa frågor.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Det är glädjande att
höra att statsrådet är fullt på det klara
med att arbetet i den utredning som nu
pågår inom vår storstadsregion hör ske
i så nära överensstämmelse som möjligt
med arbetet inom länsdemokratiutredningen.
Statsrådet sade också, att
det konkreta förslag som kan komma
att avlämnas av den förstnämnda utredningen
skall föreläggas regering och
riksdag. Det innebär att de regionala
institutionerna i mycket hög grad kommer
att bli de som ställer de konkreta
förslagen och det noterar jag med tillfredsställelse.

Den egentliga anledningen till min
frågeställning var att jag ansåg att den
här delegationen inom kommunalrättskommittén
är alltför ensidigt sammansatt.
Jag tror att delegationen kommer
att få behandla så pass intrikata frågor,
att det skulle vara av värde om delegationen
hade en parlamentarisk sammansättning.

Om jag uppfattade statsrådet rätt, anser
regeringen det väsentliga i detta
sammanhang vara att ett samgående
mellan Stockholms läns landsting och
Stockholms stad kommer till stånd. Hur
det s. k. storlandstingets arbetsuppgifter,
bostadsförsörjningen, bebyggelseplaneringen
o. s. v. — min lista upptar
12 punkter som jag inte skall läsa
upp här — skall utformas, blir avhängiga
av samarbetet mellan kommunalrättskommittén
och länsdemokratiutredningen.
Jag uppfattade det så att regeringen
ser detta som en andrahandsangelägenhet.
Min fråga gällde alltså
framför allt hur delegationen i kommunalrättskommittén
skall arbeta och
jag vore mycket tacksam att få det
spörsmålet ytterligare belyst.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan inte vid detta
tillfälle lämna någon ingående redogörelse
för hur delegationen arbetat. Men

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. olaga trålfiske i Öresund

jag vill erinra om att vi från början,
som herr Bengtson säkerligen vet, hade
en storstadsutredning som hade till uppgift
att dels undersöka hur man skulle
ordna den statliga förvaltningen i stockholmsområdet,
dels pröva frågan hur
det kommunala samarbetet skulle kunna
arrangeras. Storstadsutredningen utformade
ett förslag om hur man på
länsplanet skulle lösa problemen när
det gäller den statliga förvaltningen.
Men eftersom man från kommunalt håll
redan tagit initiativ för att försöka att
i samarbete mellan kommuner och
landsting inom stockholmsområdet lösa
frågan om den kommunala organisationen,
så uttalade storstadsutredningen
att man från statens sida icke borde
störa detta arbete. Jag delar den uppfattningen.
Jag tycker att det är riktigt
att kommunalmännen i stockholmsområdet
får försöka enas om en lösning
av samarbetsfrågorna på det kommunala
planet. I den mån detta kommer
att kräva ändringar i lagbestämmelserna
eller dylikt får naturligtvis,
som jag tidigare framhöll, dessa frågor
prövas i vanlig ordning.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
nämnde, att han tagit initiativ till en
fortsättning av storstadsutredningens
arbete och att en utredning av frågan
om en sammanslagning av länsstyrelsen
i Stockholms län och överståthållarämbetet
är på gång, och det finner jag
riktigt.

Statsrådet säger att de regionala instanserna
har huvudansvaret och att
han inte kan lämna någon redovisning
för vad delegationen inom kommunalrättskommittén
uträttat. Och det förstår
jag, eftersom den ännu inte torde ha
haft någon egentlig arbetsuppgift. Men
av intresse är just att få veta vilka uppgifter
delegationen skall erhålla i fortsättningen
och vilken ställning den
skall intaga inom kommunalrättskommittén,
d. v. s. huruvida delegationens

handläggning av dessa frågor som är
så väsentliga för hela storstadsregionen
skall bli av mer formell art eller icke.
Delegationens ställning i det avseendet
borde väl framgå av de direktiv som
lämnats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. olaga trålfiske i Öresund Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Bengtsson i Landskrona
har frågat, om jag uppmärksammat
det olaga trålfisket i Öresund och
om jag är beredd att vidta åtgärder för
att förebygga ett upprepande.

Som svar vill jag meddela att frågan
om överträdelser av bestämmelserna för
trålfisket i Öresund uppmärksammats.
Olika åtgärder har redan vidtagits för
att hindra det olaga fisket. Enligt vad
jag inhämtat har Södra kustdistriktet
nyligen fått förbättrad fartygsmateriel
och ytterligare förbättringar väntas, vilket
gör att övervakningen kan ske mera
effektivt än tidigare. Under våren har
man vidare från svensk sida tagit upp
frågan vid fiskeriförhandlingar med
Danmark. Dessa förhandlingar är ännu
inte slutförda.

Vidare anförde

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga, som är föranledd av det ofta förekommande
olaga trålfiske, som bedrives
i Öresund. Vid detta fiske har stor
skadegörelse på yrkesfiskarnas redskap
vid olika tillfällen kunnat konstateras,
och man förstår samtidigt att det inverkar
menligt på fiskbeståndet där
nere.

Torsdagen den 20 maj 1 fin.

Nr 27

Svar på fråga ang. påskyndande av fritidsfiskeutredningens arbete

Den konvention som reglerar detta
förhållande är av rätt gammalt datum;
den iir sluten den 31 december 1932.
Enligt konventionens bestämmelser är
det förbjudet att trålfiska söder om linjen
Ellekilde Hage på Själland—Lerberget
på den skånska kusten och vidare
söderut i hela sundet. Norr om denna
linje är det enligt svensk lag förbjudet
att fiska in till 4 distansminuter från
land.

Enligt de svenska bestämmelserna
blir straffet för överträdelse dagsböter
eller fängelse. Det är tydligt att det
trots dessa bestämmelser ofta förekommer
överträdelser. Under den senaste
tiden har överträdelser skett mycket
ofta. Så sent som den 20 mars i år drabbades
yrkesfiskare från fiskeläget Barsebäck
strax söder om Landskrona av
skador, förorsakade av trålfiskare. Dessa
hade grundligt förstört näten och
åsamkat stor skadegörelse med stora
ekonomiska förluster som följd. Den
3 maj upprepades samma historia uppe
i norra delarna av Öresund. Där fick
liöganäsfiskare 12 garn förstörda och
värden för ungefär 1 600 kronor försvann
på grund av att trålfiskarna hade
släpat näten med sig. Det kan för övrigt
konstateras att det just i de norra
delarna på sista tiden varit besvärligt.
Vid Svinbådans fyr har yrkesfiskarna
rätt ofta drabbats av skadegörelse på
grund av trålfisket.

Jag kan nämna att åklagarmyndigheten
där nere till länsstyrelsen i
Malmöhus län överlämnat kustdistriktets
rapport rörande prejning av två
danska fiskebåtar, som den 18 mars
ertappades med trålfiske på svenskt
vatten inte mer än 1,8 distansminuter
från den svenska kusten. Åklagarmyndigheten
påpekar att rapport avgavs
om att det var samma fiskebåtar som
den 1 februari i år hade ertappats med
förbjudet fiske. Man hemställde om att
myndigheterna skulle överlämna saken
till vederbörande danska myndigheter
för åtgärd.

Jag har tagit del av tullmyndigheternas
och bevakningsfartygets rapporter
under de senaste åren och därvid konstaterat,
att det är åtskilliga båtar som
uppbringats vilka bedrivit olaga trålfiske
där nere. Man kan konstatera att
straffpåföljden måste vara alldeles för
lindrig, eftersom en dansk fiskebåt
från det danska samhället Gilleleje vid
inte mindre än tre olika tillfällen uppbringats.
Detta skedde dels den 11 oktober
1961, dels den 9 februari 1965
och i år den 18 mars. Det är sålunda
uppenbart att straffpåföljden är alldeles
för lindrig, ty i annat fall hade man
inte vågat sig på dessa upprepade lagöverträdelser.

Om de svenska tullmyndigheterna ertappar
danska trålfiskare på svenskt
vatten rapporterar man dem till de
danska myndigheterna och de döms
enligt dansk lag. Jag anser att man bör
ändra dessa bestämmelser i konventionen
och se till att vederbörande tjuvfiskare
kommer att dömas enligt svensk
lag, och man bör också se till att våra
bevakningsfartyg ges rätt att föra i land
de ertappade syndarna och lagöverträdarna
till svenska hamnar och lägga
beslag på deras trålar och båtar tills
utredning gjorts eller dom avkunnats.
Jag tror att detta är enda sättet att få
någon rätsida på det hela eftersom
ofoget inte tycks avta.

Jag noterar med tillfredsställelse att
jordbruksministern i sitt svar säger att
man ställt ytterligare båtmaterial till
förfogande för övervakning i sundet.
Det har tidigare varit för dåligt ordnat,
men det är tacknämligt att kunna
notera att man nu kan få en bättre
övervakning till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. påskyndande av fritidsfiskeutredningens
arbete

Ordet lämnades på begäran till

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. ökad och subventionerad import av köttvaror från Danmark

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat, om jag vill medverka
till att fritidsfiskeutredningens
arbete påskyndas så att ett betänkande
kan framläggas snarast.

Utredningen, som tillsattes i slutet av
år 1963, beräknar kunna avlämna betänkande
nästa år. Utredningens arbetsplan
kommer därigenom i stort sett
att kunna hållas. Några åtgärder i den
riktning herr Jönsson avser är därför
inte aktuella från min sida.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården,
som är förhindrad närvara
under förmiddagen, har bett mig
att till statsrådet framföra ett tack för
svaret på frågan. Den fråga det gäller
berör väldigt många. Fritidsfiskarna
kan räknas i hundratusental. Det planeringsarbete
som skall genomföras på
detta område fördröjs i avvaktan på
resultatet av utredningen och därav
föranledda beslut. Det är därför angeläget
att utredningens resultat kan framläggas
så snart som möjligt.

Nu säger statsrådet i sitt svar att betänkandet
kan väntas nästa år och att
utredningens arbetsplan därmed i stort
sett hålles. Därför är några särskilda
åtgärder inte aktuella. Jag hoppas dock
att statsrådet delar den meningen, att
det är angeläget att utredningsresultatet
kommer fram så snart som möjligt,
och att han därför följer detta ärende
med stor uppmärksamhet.

Härmed var överläggningen slutad

§ 10

Svar på fråga ang. ökad och subventionerad
import av köttvaror från Danmark

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hansson i Skegrie
har frågat, om jag vill redogöra
för huruvida långtidsavtal träffats eller
planeras att träffas mellan den danska
och den svenska regeringen angående
ökad och subventionerad import av
köttvaror till Sverige från Danmark
och om jag är beredd medverka till att
medel ställs till förfogande för att ersätta
det svenska jordbruket för eventuella
förluster genom dylik import.

Till svar vill jag erinra om att en
traditionell import av danskt nötkött
till Sverige ägt rum inom ramen för
det avtal, som träffats mellan Sverige
och Danmark om samhandeln med jordbruksprodukter.
Under det senaste året
har dock denna import minskat till en
helt obetydlig kvantitet. Med hänsyn
härtill har den svenska regeringen —
efter det ärendet anmälts i utrikesnämnden
— förklarat sig beredd att, såsom
en kortfristig lösning i avvaktan på
övervägandena rörande den framtida
svenska jordbrukspolitiken, fram till
den 1 juli 1967 vid bestämmandet av
det belopp, som enligt jordbruksavtalet
årligen skall tillfalla Danmark, beakta
vissa förluster vid dansk nötköttexport.
Vid export till Sverige enligt speciella
långtidskontrakt skall sålunda Danmark
kompenseras för den förlust som kan
uppkomma om vid införseln den danska
noteringen, ökad med gällande
svensk importavgift, överstiger i Sverige
tillämpad notering. Denna notering förutsätts
dock någorlunda motsvara det
svenska mittpriset.

Något avtal om bestämda kvantiteter
har ej träffats mellan regeringarna. Det
ankommer på de danska exportörerna
att söka träffa ifrågavarande långtidskontrakt
med svenska importörer av
nötkött.

Slutligen vill jag erinra om att i de
provisoriska jordbruksregleringarna utfästelser
gjorts om prövning av even -

Torsdagen den 26 maj 1960 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. ökad och subventionerad import av köttvaror från Danmark

luell gottgörelse till jordbruket till följd
av inverkan av EFTA.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Jag skall inte nu
ta upp någon debatt med statsrådet om
eventuella verkningar av detta avtal.
När vi har kunnat konstatera vilka
verkningarna blir är det möjligt att vi
får återkomma. Jag skall endast här ta
upp den rent principiella sidan av
detta spörsmål.

Mig förefaller det som om regeringen
nu i vårutflykternas tid har råkat
komma litet för långt utanför jordbrukspolitikens
principiella råmärken.
Här planeras med svenska pengar en
dumpingartad import till Sverige.
Även vid tillfällen när vi i vårt land
har överskott på köttvaror skall svenska
pengar kunna användas för sådan
import, vilket enligt min mening är
ytterligare en försvårande omständighet.
Jag har ingenting emot att säga
att mig förefaller det som om detta är
något av det allvarligaste som har inträffat
i jordbrukspolitikens historia
hittills. Om denna import kommer till
stånd måste vi försöka avsätta svenskt
överskott på andra marknader i stället.

Vi har för närvarande ett ganska betydande
överskott på just dessa varor,
och vi blir förmodligen nödsakade att
höja slaktavgifterna. Det överskott som
uppstår i Sverige måste alltså på det
svenska jordbrukets bekostnad avlastas
därför att vi subventionerar import
från ett annat land. När vi tvingas höja
slaktavgifterna kommer vi i konflikt
med ett annat ställningstagande som
statsrådet har gjort. I prisregleringspropositionen
ville statsrådet inte gå
med på den höjning av slaktavgifterna
som hade begärts av jordbruksnämnden.
Han förbehöll sig dock rätten att senare
höja dessa avgifter. Jag hoppas
att statsrådet allvarligt prövar den möjligheten
för jordbrukarna.

I föredrag brukar statsrådet framhålla
att en familjejordbrukare förlorar
2 000 kronor per år på det förhållandet
att vi måste avlyfta ett överskott. Hur
stor blir den förlusten i fortsättningen?
Statsrådet bör inte medverka till
att förlusten blir ännu större.

Jag interpellerade 1963, när det andra
avtalet träffades, och uttryckte då
farhågor för att dessa pengar kunde
komma att användas till skada för de
svenska jordbrukarna. Då svarade herr
statsrådet: »I samband med medlens
mottagande har man dock hitintills på
dansk sida utfäst sig att inte använda
medlen för att stödja den danska exporten
till Sverige. Det är den svenska
regeringens avsikt att även i fortsättningen
söka utverka dylika utfästelser.
» Jag framhöll då att man kunde
ju använda pengarna för en annonskampanj
i Sverige för svenska varor.
Med anledning därav sade statsrådet:
Det kommer jag att bestämt motsätta
mig. Något sådant får inte förekomma
ty det strider mot avtalet.

Nu är det för all del ett annat avtal
som gäller, men principerna finns kvar.
Jag vill bara stryka under -att jag betraktar
detta som mycket allvarligt, och
jag vill därför med tacksamhet notera
vad statsrådet säger i sliitet av svaret,
där han erinrar om att det har gjorts
utfästelser om prövning av eventuell
gottgörelse. Jag hoppas att det blir en
prövning till gagn för jordbruket.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kanske inte heller
skall eftersträva en lång debatt. Jag
har i medkammaren redogjort för denna
fråga. Jag föreställer mig att herr
Hansson i Skegrie med det intresse
han har för frågan också läser vad där
blev sagt.

Men det återstår ju, herr Hansson, att
kunna förklara hur det kan vara möjligt
att betrakta en import som kommer
till under detta arrangemang som

18 Nr 27 Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. ökad och subventionerad import av köttvaror från Danmark

dumping. Det är inte tal om annat än
att danska varor, som införs till Sverige,
skall betinga samma priser här
som gäller för de svenska varorna. Det
ankommer faktiskt på den svenska kötthandeln
att själv bestämma var priserna
skall ligga inom ramen för avtalet.
Jag kan som sagt inte inse, att det i
detta finns något som herr Hansson har
anledning att betrakta som dumping.

För att denna fråga skall få sin rätta
belysning vill jag erinra om att vi har
haft en betydande import av nötkött
från Danmark under många år, ja, under
hela efterkrigstiden. Vi hade i början
av 1960-talet en import till ett värde
av ungefär 20 miljoner kronor om
året. Denna import har sjunkit till en
obetydlighet. Vi importerade under
andra halvåret 1965 57 ton nötkött till
ett pris av 270 000 kronor.

Jag tycker att denna utveckling borde,
herr Hansson, kunna ge anledning
till att man åtminstone överväger åtgärder
som kan medverka till att bevara
en del av den traditionella avsättningen
av danskt kött på svensk marknad.
Menar vi någonting med att vi
skall eftersträva nordiskt samarbete
skall vi i varje fall inte uppträda på
det sättet, att vi utestänger möjligheterna
för den import till Sverige som
har förekommit under årtionden. Ur
den synpunkten tycker jag att herr
Hansson borde haft anledning att fundera
över, om man verkligen kan stämpla
denna enligt min mening ganska
blygsamma och begränsade åtgärd i
syfte att främja handeln som ett så
utmanande brott mot vår jordbruksreglering
som han här har gjort.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Dumping betyder att ett
land försäljer till utlandet en vara till
lägre pris än denna betingar i hemlandet,
och det är just detta som här kommer
att ske. Därför är det berättigat att
karakterisera detta som en dumpingartad
import, stödd med svenska pengar.

Statsrådet sade vidare att det har importerats
så litet från Danmark. År det
inte ologiskt att Sverige, samtidigt som
det mycket allvarligt försöker pressa
ned den egna jordbruksproduktionen,
med svenska pengar stöder en uppenbarligen
för stor dansk produktion?

Danskarna har under den tid vår produktion
minskat med 5 procent ökat sin
med 25 procent. Varför inte också säga
till danskarna: Skär ned er produktion
ty den är för stor! I stället skall vi stödja
denna produktion i Danmark. Det är
svårt att finna någon logik i detta.

Jordbruksutredningen har föreslagit
att vårt lands produktion av kött och
animalier skall ökas, men detta måste
leda till motsatsen. Det är lika barockt
som om man med svenska pengar skulle
subventionera en invandring av utländsk
arbetskraft då ett svenskt företag
måste permittera. Om t. ex. ett varv behöver
permittera på grund av att man
ej kan avsätta sina varor skulle vi med
svenska pengar subventionera en import
av utländska fartyg.

Det är som sagt mycket svårt att finna
någon logik häri. Jag hoppas för min
del att detta inte alltför mycket skall
rubba den uppfattning jag alltid har
haft när det gällt att träffa överenskommelser
med socialdemokrater, nämligen
att man i allmänhet kan lita på dem.
Jag hoppas att statsrådet inte raserar
denna min hittills positiva syn.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på hur herr Hansson i Skegrie
beskrev innebörden av dumping, ty det
var en uppseendeväckande beskrivning.

Om man säljer en vara till ett annat
pris än det man tar ut för den i hemlandet
är detta att betrakta som dumping,
säger herr Hansson. Detta betyder
ju att vi själva ständigt tillämpar dumping.
Svenskt jordbruk skulle då inte
göra annat än dumpa på den europeiska
marknaden. Herr Hansson vore en dålig

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. hälsoriskerna vid fiirtäring av kvicksilverhaltig fisk

vapendragare i internationella debatter.
Man skulle löpa risk att bli stämplad för
försök till dumping, därför att man tilllämpar
principen att anpassa exportpriset
till världsmarknadspriset, vilket
man faktiskt får göra, om man vill få
ut varor på marknaden. Jag tror att herr
Hanssons beskrivning av dumping tillräckligt
vittnar om hur pass stort värde
man bör tillmäta hans inlägg.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har ordagrant återgivit
vad som står i Svensk uppslagsbok
under ordet »dumping». Där betecknas
dumping som en försäljning till utlandet
av en vara till lägre pris än denna betingar
i hemlandet. Då skulle alltså
Svensk uppslagsbok ha fel på denna
punkt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi får hoppas att det utkommer
en reviderad upplaga av Svensk
uppslagsbok, som är bättre anpassad till
ett modernt betraktelsesätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. hälsoriskerna vid förtäring
av kvicksilverhaltig fisk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
von Friesen har frågat jordbruksministern
vilka åtgärder regeringen ämnar
vidta med anledning av folkhälsoinstitutets
framställning den 28 februari
196G om hälsorisker vid förtäring av
kvicksilverhaltig fisk.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

I sin framställning begär folkhälsoinstitutet
medel för en rad undersökningar
avsedda att belysa förekomsten

av kvicksilverföreningar i fisk och eventuella
hälsorisker vid förtäring av sådan
fisk. Undersökningarna har kostnadsberäknats
till sammanlagt 650 000 kr.
Framställningen har remissbehandlats.

Några särskilda medel för ändamålet
finns inte anvisade av riksdagen. I fråga
om ett grundläggande avsnitt av undersökningskomplexet
•— det som avser
beskaffenhet och halt av kvicksilver hos
fisk — torde dock medel från de s. k.
vattenavgifterna enligt vattenlagen kunna
användas. Regeringen har för avsikt
att ställa vissa sådana medel till förfogande.
Beträffande ett annat undersökningsavsnitt
har bidrag sökts hos
jordbrukets forskningsråd. I övrigt får
ärendet budgetprövas i vanlig ordning
med hänsyn till angelägenhetsgraden.

Vidare anförde

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret. Jag anknyter
till de allra sista orden i hans svar, där
han talar om angelägenhetsgraden.

Det här är verkligen en fråga, som har
en mycket hög angelägenhetsgrad, då
den ju i alldeles eminent grad rör folkhälsan.
Vad jag fäst mig vid i folkhälsoinstitutets
skrivelse till regeringen, som
nu är tre månader gammal, är uppgifterna
om erfarenheterna av förekomsten
av metylkvicksilver i fisk utomlands.
Särskilt pekar man på erfarenheterna
från Minamata Bay i Japan, där under
åren 1953 till 1961 sammanlagt 88 personer,
varav 25 under tio års ålder, insjuknade
i metylkvicksilverförgiftning
(det är alltså den kvicksilversort som
här är aktuell) med dödlig utgång för
35 av fallen och svår invalidisering av
de övriga. Minst två fall av svåra fosterskador
rapporteras också. Man påpekar
i skrivelsen, att man i svensk fisk har
påträffat så höga värden som upp till
en tredjedel av värdena vid Minamata
Bay. Jag anser, att ett sådant exempel

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. receptbeläggningen av åksjuketabletter

visar angelägenhetsgraden av denna fråga
och att allmänheten har rätt att kräva,
att det görs en ordentlig undersökning
av förekomsten av metylkvicksilver
hos den svenska fisken.

Jag noterar med tillfredsställelse, att
statsrådet också har möjlighet att ställa
medel till förfogande för detta ändamål.
Jag hoppas också, att det skall bli möjligt
att realisera hela det program som
folkhälsoinstitutet lagt fram.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. receptbeläggningen
av åksjuketabletter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat,
om jag anser receptbeläggning av
åksjuketabletter vara befogad.

Enligt läkemedelsförordningen har
medicinalstyrelsen rätt att föreskriva,
att läkemedel skall receptbeläggas. Jag
har inhämtat, att styrelsen i april i år
meddelade beslut om receptbeläggning
av fem preparat, vilka används för att
förebygga eller behandla åksjuka. Den
hittillsvarande receptfriheten för dessa
preparat har varit begränsad till förpackningar
på högst tio tabletter. Särskilda
villkor har gällt i fråga om påskrifter
om användningen. Den främsta
anledningen till styrelsens beslut att
upphäva receptfriheten har varit att
medlen börjat missbrukas av ungdom i
berusningssyfte. Vid överdosering eller
överkänslighet — i synnerhet hos
barn och ungdom — kan man riskera
allvarliga förgiftningsfall. Medicinalstyrelsen
befarade en spridning av missbruket.
Det kan tilläggas, att receptfriheten
för ifrågavarande preparat har
upphävts även i Danmark.

Herr förste vice talmannen återtog
ledningen av förhandlingarna.

Härefter anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min fråga angående
sjö- och åksjuketabletter.

Medicinalstyrelsens beslut den 6 april
att receptbelägga dessa tabletter av
s. k. antihistamintyp förefaller överraskande.
Dessa tabletter fick tidigare,
som statsrådet säger, säljas i förpackningar
om tio stycken utan recept på
apotek. Genom medicinalstyrelsens
drastiska åtgärd att receptbelägga dessa
vanliga och i regel effektiva medel
blir det svårare och dyrare för allmänheten
att få tillgång till ett bra sjö- och
åksjukemedel. Dessutom kommer beslutet,
efter vad jag förstår, att ytterligare
belasta den redan hårt ansträngda
läkarkåren. Det synes mig, som om våra
läkare har större och viktigare uppgifter
att sköta än att skriva ut recept för
en sjukdom, som de knappast kan konstatera.
De torde inte ha tid eller tillfälle
att följa med vederbörande på den
eventuella resan.

Medicinalstyrelsens beslut synes ha
tillkommit i hast och verkar panikartat.
I Amerika och i större delen av
Europa — med undantag av Danmark
— kan dessa preparat erhållas utan recept.
Det är ett rimligt krav, att även
här i landet ett bra åksjukemedel skall
finnas lättillgängligt. Behovet är stort
och det är därför orimligt att tusentals
människor skall åsamkas lidande, besvär
eller extra kostnader för några få
missbrukares skull.

Såvitt jag vet är missbrukets art, omfattning
och allvar ej redovisade. Det
är för övrigt vid det här laget väl känt
att receptbeläggning inte är något särskilt
effektivt vapen mot missbruk av
läkemedel. Det bör finnas mycket tungt
vägande skäl innan medicinalstyrelsen
tillgriper sin receptbeläggningsrätt och
förvägrar allmänheten att utan recept
inköpa tio stycken åksjuketabletter av

Torsdagen den 2G maj 19GG fm. Nr 27

Svar på fråga ang. förslag om förbättrade

sjukvården

denna typ, som miljoner människor
världen över har snabb tillgång till.

Herr statsrådet underströk i sitt svar
att dessa medel missbrukas av barn
och ungdom. Det finns ett annat sätt
att inskränka försäljningen, vilket används
rätt ofta, nämligen att på apoteken
förbjuda vissa mediciners försäljning
till barn och ungdom. Det hade
varit lämpligare att först pröva denna
väg.

Herr talman! Det finns från allmänhetens
sida verkligen skäl att kräva omgående
rättelse i detta sammanhang,
d. v. s. en återgång till den tidigare receptfria
försäljningen av dessa tabletter,
och jag hoppas att herr statsrådet
i allmänhetens intresse ville medverka
till en sådan åtgärd.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Medicinalstyrelsen är
den högsta medicinska myndigheten i
vårt land, och det är den som står bakom
beslutet. Jag föreställer mig, herr
Nordgren, att man fattat detta beslut
mot bakgrunden av det allvarliga läge,
som kan komma att uppstå vid en fri
försäljning av dessa tabletter. Varken
herr Nordgren eller jag är medicinska
experter.

Om ett medel kan missbrukas och
•det innehåller sådana ämnen att missbruket
kan bli allvarligt för dem som
— i detta fall inte minst i unga åldrar
— hemfaller åt detta, får medicinalstyrelsen
naturligtvis lov att se upp.
Man har inom medicinalstyrelsen uppenbarligen
bedömt läget så, att ett ingripande
varit nödvändigt.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag vill bara fråga statsrådet,
om medicinalstyrelsen verkligen
har undersökt hur många fall av missbruk
av dessa tabletter, som hittills har
påvisats, och hur stort problemet verk -

förmåner för pensionärer inom den fria

ligen är. Det förefaller inte som om
detta har gjorts.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har inhämtat att
det bakom beslutet ligger observationer
från åtskilliga apotek i landet, där man
har kunnat iakttaga en stegrad efterfrågan
just från ungdom. Dessa rapporter
har uppenbarligen varit så pass
alarmerande, att man ansett sig vara
tvungen att fatta detta beslut.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Om så är fallet, hade
det varit lämpligt att göra så som man
förfar med vissa andra mediciner,
nämligen att förbjuda försäljningen till
barn och ungdom och låta den vuxna
allmänheten få köpa och använda detta
medel på det sätt som är avsett.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. förslag om förbättrade
förmåner för pensionärer inom den
fria sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonsson har frågat,
om jag kan upplysa om huruvida
1961 års sjukförsäkringsutredning avser
att lägga fram något delförslag om
förbättrade sjukvårdsförmåner för pensionärer.

Utredningen avser att i dagarna avlämna
förslag i fråga om läkemedelsförmåner.
Vissa andra frågor, bl. a. sådana
som rör sjukhusvård, avser utredningen
att behandla i en senare etapp.

Vidare anförde

22 Nr 27 Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. förslag om förbättrade förmåner för pensionärer inom den fria
sjukvården

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialminstern för svaret på min enkla
fråga.

Folkpensionärernas förmåner inom
den fria sjukvården omfattar dels ersättning
för kostnader för medicin, dels
— och det är detta jag i första hand
åsyftat med min fråga — fri sjukhusvård.

De bestämmelser som nu gäller innebär
att en folkpensionär vid sjukdom
efter 67 års ålder erhåller fri sjukhusvård
under 180 dagar, under det att
det för övriga kategorier inte förekommer
någon begränsning av denna tid.
Efter denna tidrymd får folkpensionärerna
själva betala sina kostnader. Detta
betraktas med rätta som en orättvisa,
och spörsmålet har under senare
år varit föremål för ett flertal motioner,
i vilka yrkats på förbättringar
för folkpensionärerna, så att dessa skulle
bli likställda med andra i så måtto,
att rätten till fri sjukhusvård ej skulle
begränsas till ett visst antal dagar.
Före 1959 utgick ersättning för sjukhusvård
för denna kategori under 90
dagar men ändrades till nu gällande 180
dagar.

När andra lagutskottet 1964 behandlade
motioner med yrkande om förbättring
av folkpensionärernas sjukförsäkringsförmåner
uttalade utskottet
bl. a., att 1961 års sjukförsäkringsutredning
tillkallats för att verkställa en
översyn av sjukförsäkringen och bl. a.
undersöka fördelar och nackdelar av
helt avgiftsfri sjukhusvård. Utskottet
ansåg också att frågorna om folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen
borde behandlas i samband med
den allmänna översynen och att det
kunde bli en följd av denna allmänna
översyn att de nuvarande reglerna ställdes
i annan och ny belysning. Motionsyrkandena
borde behandlas förutsättningslöst.

Att spörsmålet har aktualitet bevisas

av att det ofta diskuteras vid pensionärernas
sammankomster. Jag har, herr
talman, ett tidningsurklipp där det står
att en pensionärernas riksorganisation
i en skrivelse till socialminstern begärt
att bestämmelserna angående sjukersättning
skulle ändras. Med rätta påpekas
att pensionärerna är i ett sämre
läge än andra grupper.

Jag kan ta som exempel att det på
ett sjukhus ligger två patienter. Den
ene är pensionär och har fri sjukhusvård
under 180 dagar, medan patienten
i sängen bredvid inte är pensionär och
inte drabbas av någon sådan tidsbegränsning
när det gäller den fria sjukhusvården.
Pensionären kan naturligtvis
undra varför det skall vara på detta
sätt.

Jag ställde min fråga med utgångspunkt
från uttalanden av andra lagutskottet
år 1964 och även i år. Det heter
i utskottets utlåtande nr 26 i år över
väckta motioner om vissa pensionärers
rätt till ersättning för sjukhusvård
m. in.: »Huruvida det är möjligt och
lämpligt att, innan utredningens uppdrag
fullgjorts i dess helhet, framlägga
förslag i de frågor motionärerna aktualiserat
skulle, enligt utskottets mening,
ankomma på utredningen att avgöra.»
Statsrådet säger nu i sitt svar, att utredningen
avser att i dagarna avlämna
förslag i fråga om läkemedelsförmåner,
medan vissa andra frågor, bl. a. sådana
som rör sjukhusvård, avses bli behandlade
i en senare etapp. Jag tackar för
detta uttalande, som jag finner värdefullt.

Jag skall inte söka fresta statsrådet
med att lämna ett besked om när den
senare etappen möjligen kan påbörjas,
men jag får kanske uttrycka förhoppningen
att den, med hänsyn till frågans
vikt, inleds så snart som möjligt. Och
skulle herr statsrådet kunna lämna ett
besked, så är jag naturligtvis tacksam.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 2G maj 19G6 fm.

Nr 27

§ 14

Svar på fråga ang. en utvidgad allmän
hälsokontroll

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat hur jag mot bakgrund
av den rådande personalsituationen
inom verksamheten med skärmbildsundersökning
bedömer möjligheterna
att fullfölja riksdagens intentioner om
en utvidgad allmän hälsokontroll.

Vid frågestunden den 13 i denna månad
besvarade jag i denna kammare
en enkel fråga av herr Jansson i samma
ämne. Jag hade därvid tillfälle att redogöra
för de nuvarande resurserna
vid medicinalstyrelsens skärmbildscentral
och för sjukvårdshuvudmännens
planer beträffande fortsatta skärmbildsundersökningar.
Det finns inte anledning
att befara, att skärmbildsresurserna
skall bli otillräckliga vid ett ökat
intresse från huvudmännens sida för
anordnandet av skärmbildsundersökningar.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Aspling få framföra ett tack för
svaret på min fråga.

Anledningen till att jag framställde
frågan var att riksdagen den 14 april
i år fattade beslut i enlighet med ett
uttalande från allmänna beredningsutskottet,
som lyder:

»Av vad sålunda anförts finner utskottet
framgå att medicinalstyrelsen
inom ramen för tillgängliga resurser tagit
vissa initiativ till en riktad hälsokontroll
samt att styrelsen har uppmärksamheten
på behovet av en utvidgad
dylik verksamhet. Med hänsyn till
den positiva inställning till hithörande
problem som styrelsen och jämväl
landstingsförbundet i sina remissyttranden
givit uttryck åt anser sig ut -

skottet kunna förutsätta att den fortsatta
utvecklingen följes med största
uppmärksamhet —• — —.»

Sedan fanns det ett inslag i radions
Dagens eko den 28 april där det meddelades
att chefsläkaren för skärmbildsverksamheten
vid medicinalstyrelsen,
professor Carl Wegelius, hade sagt
upp sin anställning. Likaså skulle personalen
väsentligt skäras ned. Då ställde
man sig onekligen frågan: Hur går
detta ihop med den inställning och de
uttalanden som riksdagen har gjort?
Det meddelades i detta radioeko också
bl. a. att medicinalstyrelsen inte kunde
åta sig skärmbildsbeställningar som företag
bad om. Det kom även fram att
det fanns områden där befolkningen
inte haft möjlighet att få skärmbildsundersökning
på femton år. Det var
just sådana uppgifter som gjorde att
man ställde sig litet tveksam till frågan
om vi verkligen kan genomföra de intentioner
som vi här har varit överens
om.

Jag tackar för svaret, men jag är
alltjämt tveksam, huruvida man kan genomföra
verksamheten på ett effektivt
sätt, när man skär ner personalen så
hårt som det meddelades i ekoinslaget.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har en känsla av
att herr Gustavsson i Alvesta blandar
ihop tingen här. Han har frågat mig om
bakgrunden till läget beträffande
skärmbildsundersökningarna och om
möjligheten att vidga den allmänna hälsokontrollen.
Det är två skilda ting.

Herr Gustavsson känner väl till, eller
bör känna till, att allmänna skärmbildsundersökningar
anordnas länsvis på
begäran av sjukvårdshuvudmännen.
Skärmbildscentralen är alltså ett organ
som ger denna service. Nu har det förmärkts
ett minskat intresse hos sjukvårdshuvudmännen
för dylika undersökningar.
Orsakerna härtill är säkerligen
flera. Man har haft sådana undersökningar
under många år. Befolkning -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

en i dessa sjukvårdsområden har blivit
undersökt både en och två gånger —
jag framhöll det här i kammaren i mitt
svar till herr Jansson för någon tid
sedan — och därigenom har det blivit
en minskad efterfrågan. Medicinalstyrelsen
har observerat detta och man
har frågat sjukvårdshuvudmännen, hur
de nu ser på läget och begärt uppgifter
om den kommande planeringen av allmänna
skärmbildsundersökningar. Jag
tror att under kommande år ett flertal
landstingsområden kommer att aktivera
denna verksamhet. Och herr Gustavsson
bör observera, att jag har sagt i
mitt svar att det inte finns anledning
att befara att skärmbildsresurserna skall
bli otillräckliga, om intresset från huvudmännens
sida för anordnande av
skärmbildsundersökningar ökas.

Våra möjligheter att kunna gå vidare
med en allmän hälsokontroll är en annan
fråga. Jag har haft tillfälle att vid
flera diskussioner i riksdagen understryka
angelägenheten av att vi får
fram den s. k. värmlandsundersökningen
som bör ha stor betydelse för en
fortsatt planering. Därefter bör vi kunna
ta sikte på en mera allmän hälsokontroll.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Min fråga gällde, om vi
kunde fullfölja riksdagens intentioner
om en utvidgad allmän hälsokontroll.
Jag var tveksam om möjligheterna, om
man nu skär ned den personal som
skall utföra och leda hälsokontrollen.
Riksdagen sade den 14 april, att man
skulle följa utvecklingen med största
uppmärksamhet och att ytterligare initiativ
i motionens syfte borde tagas i
den utsträckning som medges av tillgängliga
ekonomiska och personella resurser.
Om man skär ner dessa resurser,
är det väl svårt att genomföra de
initiativ, som kan komma att tagas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. åtgärder mot skador
till följd av att fartyg framföres med
hög hastighet i skärgården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Mundebo har frågat
mig vilka åtgärder jag överväger för
att undvika skador på bryggor, småbåtar
etc. i skärgården till följd av de
stora fartygens höga hastigheter.

De åtgärder herr Mundebo efterlyser
synes lämpligen kunna vidtas med stöd
av 5 § sjötrafikförordningen den 18
maj 1962. Enligt denna paragraf äger
länsstyrelsen efter samråd med sjöfartsstyrelsen
utfärda föreskrifter om
fartbegränsning för sjötrafiken i svenskt
farvatten. Det står var och en fritt att
hos länsstyrelsen göra framställning om
att sådana föreskrifter skall utfärdas
för visst farvatten.

Vidare anförde:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern
för svaret på min
fråga. De problem som denna berör har
vuxit i omfattning under de senaste
åren och gäller många människor kring
våra kuster. Varje vecka förorsakar
svallvågor från de stora fartygen skador
i form av sönderslagna båtar, bryggor
och båthus, förstörd växtlighet och
olyckstillbud. Bara i Stockholms skärgård
får sjöfartsstyrelsen många anmälningar
om sådant.

Vi har i pressen de senaste dagarna
kunnat se uppgifter om kryssningsfartyget
Hamlets färd in till Norrköping.
Svallvågorna krossade småbåtar, kastade
upp många av dem på land, var
nära att välta sjöbodar och försatte lekande
barn i fara.

Jag är medveten om att detta är ett
svårt avvägningsproblem. Nya, snabbare,
större fartyg har satts i trafik,
och rederierna vill genomföra så snab -

Torsdagen den 2G maj 196G fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. behovet av sändningar på utländska språk i Sveriges Radio

ba transporter som möjligt. Samtidigt
liar de människor som bor efter farlederna
berättigade krav på säkerhet till
liv och egendom. En sådan säkerhet
finns inte i dag.

Jag hoppas att man kan få större förståelse
från sjöfartshåll än hittills, men
jag tror på samma gång att fartbegränsning
måste accepteras i större omfattning
än för närvarande. Dessutom behövs
en effektiv information om gällande
bestämmelser, tydliga markeringar
beträffande fartbegränsningar och
upprepade vädjanden till rederierna.

Herr Palme konstaterar i sitt svar
endast att det »står var och en fritt att
hos länsstyrelsen göra framställning
om fartbegränsning» i visst farvatten.
Detta visar på ett alltför svalt intresse
hos kommunikationsministern för detta
problem. Samhällsorganen, sjöfartsstyrelsen
och länsstyrelser, kan inte komma
ifrån aktiva insatser på detta område.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tror att herr Mundebo
i någon mån har missuppfattat
svaret. Det gav bara en redovisning av
att rätt instans i detta fall är länsstyrelsen,
som utfärdar bestämmelser om
hastighetsbegränsning. Det är inte endast
självfallet att länsstyrelsen aktivt
skall följa denna fråga och besluta om
de hastighetsbegränsningar som är nödvändiga,
utan därutöver har var och en
möjlighet att vända sig till den, visa
fram vilka farleder vederbörande anser
vara farliga från denna synpunkt och
kräva hastighetsbegränsning.

Svaret innebär alltså snarare ett påpekande
för herr Mundebo om vart han
har möjlighet att vända sig för direkta,
konkreta åtgärder på detta område —
åtgärder som jag icke kan vidta.

År det fråga om vårdslöshet i sjötrafik,
kan man också åberopa 17 § sjötrafikförordningen,
enligt vilken den
som framför fartyg med sådan hastig -

het att skador uppkommer på båtar och
bryggor kan dömas till böter. Han kan
också åläggas att ersätta uppkomna skador.
Men det är klart att en person som
t. ex. har förtöjt sin båt så slarvigt, att
den skadas då ett fartyg passerar med
normal fart, inte kan räkna med att få
ersättning för sådan skada.

Vi har alltså instrumenten i och för
sig. Vi har bestämda möjligheter att
föreskriva hastighetsbegränsningar. Vi
har bestämmelser om böter och skadeståndsskyldighet
för den som är vårdslös
i sjötrafik i fråga om hastighet.
Den instans som skall använda instrumenten
är i första hand länsstyrelsen.
Den ligger ju nära till eftersom den har
bästa kännedomen om farvattnen.

Det är självfallet angeläget att se till
att en snabbare sjöfart inte åstadkommer
sådana skador som vi här talar
om. Det är därför vi har dessa instrument.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag var redan innan
kommunikationsministern lämnade sin
information i svaret medveten om att
det är länsstyrelsen som utfärdar föreskrifter
om hastighetsbegränsningar i
våra farvatten. Men det är också en
fråga för sjöfartsstyrelsen, som avger
yttranden i alla sådana här ärenden
och som har att ingående följa dem. Det
är därmed också en uppgift för kommunikationsdepartementet
att aktivt
följa dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på fråga ang. behovet av sändningar
på utländska språk i Sveriges Radio

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. den planerade nedläggningen av persontrafiken på järnvägslinjen
Uppsala—Rimbo

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig, om jag uppmärksammat
det genom invandringen till
vårt land uppkomna behovet av sändningar
på utländska språk i Sveriges
Radio.

Sedan snart ett år sänder Sveriges
Radio dagligen program på finska. Nyhetssändningarna
dominerar, men information
av olika slag lämnas också.
Behovet av sändningar även på andra
utländska språk än finska har uppmärksammats.
Således har på försök
vissa informativa program anordnats
på grekiska och serbokroatiska i växjödistriktet
och på italienska och serbokroatiska
i örebrodistriktet. Programmen
som vänt sig till den utländska
arbetskraften i dessa områden har visat
sig fylla ett behov, varför sändningarna
kommer att fortsätta.

Enligt vad jag inhämtat räknar Sveriges
Radio med att efter de programomläggningar
mellan de tre ljudradiokanalerna,
som avses ske vid ingången
av år 1967, få ökat utrymme i program
2 för sändningar på utländska
språk.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga. Det spörsmål som jag har
berört är aktuellt och viktigt, och man
kunde ha uppvaktat ett flertal statsråd
i det. Vi här i Sverige har på detta
område större förpliktelser än något
annat land — på grund av den attityd
som vi intagit, uttalanden som vi gjort
och åtgärder som vi vidtagit mot länder
vilka inte visat hänsyn till minoriteter
av annan ras och med annat
språk.

I vårt land bor nu 17 000 tyskar,
10 000 jugoslaver och 37 000 personer
av blandade nationaliteter, företrädesvis
greker. Men vi har mellan 200 000

och 300 000 finnar hos oss. Stockholm
har ett av världens största finsktalande
inslag — 38 000 personer. Den största
turistinvasionen kommer från Finland.

Vad servicen i Sveriges Radio och TV
beträffar så borde det vara bättre sörjt
för nämnda grupper. Vi borde få fler
turistprogram, nyhetssändningar, gudstjänster,
underhållningsprogram och
framför allt upplysningar och rådgivning
rörande förhållandena i Sverige.
Och det är viktigt att det sker på god
sändningstid. Det är också av stor betydelse
att vi inte gör någon åtskillnad
mellan språkminoriteterna i vårt
land.

Vi får hoppas att den utökning som
härivdlag utlovats blir så väl tilltagen
att den kan tillfredsställa det behov
som föreligger på detta område.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det när nog helt riktigt
som herr Johansson i Skärsta säger.
Nu har det emellertid skett en utbyggnad
med t. ex. två nyhetssändningar
på finska varje morgon, en språkkurs
på söndagarna samt ett antal informativa
program. Det har alltså skett en
utveckling under de senaste åren, och
den programomläggning som skall ske
den 1 januari 1967 kommer att ge Sveriges
Radio betydligt större möjligheter
i detta avseende. Jag har diskuterat
denna fråga med Sveriges Radio, där
man anser att en av fördelarna med
denna programomläggning är att den
kommer att ge större utrymme åt minoritetsprogram
av denna typ.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på fråga ang. den planerade nedläggningen
av persontrafiken på järnvägslinjen
Uppsala—Rimbo

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 26 maj 1906 fin.

Nr 27 27

Svar på fråga ang. den planerade nedläggi

U ppsala—Rimbo

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Åkerlind har frågat
mig, om jag anser att nedläggning
av persontrafiken på järnvägslinjen
Uppsala—Rimbo kan ske redan under
innevarande år och utan vägförbättringar.

Kungl. Maj :t har den 1 april i år givit
statens järnvägar tillstånd att lägga
ned persontrafiken på järnvägslinjen
Uppsala östra—Rimbo. Nedläggningen
får dock ske tidigast vid tidtabellskiftet
den 25 september 1966 eller den tidpunkt
därefter då vissa vägombyggnader
och vägförbättringar som ansetts
betydelsefulla för, ersättningstrafiken
blivit utförda.

Vidare anförde:

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikatisministern för svaret.

I slutet av svaret säger statsrådet att
nedläggningen får ske tidigast vid den
tidpunkt »då vissa vägombyggnader
och vägförbättringar, som ansetts betydelsefulla
för ersättningstrafiken, blivit
utförda». Jag tolkar detta uttalande
så positivt, att kommunikatisministern
inte anser att en nedläggning av denna
järnväg kan bli aktuell redan den
25 september. Vägarna i området är
så dåliga, att privatbilisterna åker långa
omvägar för att slippa färdas på dem.
Detta gäller framför allt vägarna Rimbo—Knutby
och Rimbo—Almunge.
Men även andra vägar i området är i
stort behov av upprustning.

Det har utlovats att vägen Rimbo—■
Knutby skall byggas om 1968, men redan
två år före denna ombyggnad har
alltså kommunikationsministern givit
halvt klartecken för övergång till busstrafik.

Det finns ju ett kommunalförbund i
Stockholms län som skall sköta den kollektiva
trafiken i länet. Har man helt

ingen av persontrafiken på järnvägslinjen

förbigått denna instans vid beslutet
om denna nedläggning? Och har man
tagit någon hänsyn till att lönsamheten
på denna järnvägsdel måste bli bättre
framdeles, då befolkningsökningen i
Stockholms och Uppsala län även börjar
påverka detta område?

SJ:s service försämras, och järnvägar
läggs ned i så snabb takt, att — om
ingen ändring sker —- snart ingen service
återstår annnat än i de största
städerna. Raserandet av SJ :s service
har gått mycket långt. Man började med
kvistarna och grenarna, men nu har
man gett sig på stammen också; vid flera
stationer efter stambanan har serviceinskränkningar
gjorts. Till och med
vid en så stor station som Rosersberg
har godstrafiken dragits in.

Även om inte SJ känner något ansvar
för utvecklingen, så hoppas jag
att statsrådet gör det. Kommunikationsdepartementet
får inte fungera som ett
nedläggningsdepartement.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Får jag börja med frågan
om järnvägsnedläggningen i Rimbo
och ersättningstrafiken härför. Vid sammanträde
på länsstyrelsen med alla berörda
kommuner har man behandlat
bl. a. följande program: I Stockholms län
bygger man f. n. en ny väg Almunge
Faringe—Edinge. Delen Almunge Faringe
skall vara klar för trafik före
järnvägsnedläggningen. Likaså skall
väg 1077 från väg 273 till Faringe järnvägsstation
och väg 282 genom Almunge
samhälle förbättras och förses med
busshållplatser. I Uppsala län förutsättes
före järnvägsnedläggningen väg 282
delen Grönvik—Bärby och väg 654 delen
Funbo—Marielund bli förstärkta
och försedda med busshållplatser. Vidare
kommer enskilda vägen mellan väg
654 vid Marielund och Marielunds hållplats
att iståndsättas och förändras till
allmän väg.

28 Nr 27 Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. den planerade nedläggningen av persontrafiken på järnvägslinjen
Uppsala—Rimbo

Den väg jag först nämnde, Almunge
—Faringe—Edinge, byggs som beredskapsarbete
med en beräknad kostnad
på 5 miljoner kronor. För övriga vägarbeten
har enskilda medel anvisats i
nedläggningsbeslut.

Herr Åkerlind nämnde vägen Knutby
—Rimbo. Den är upptagen i gällande
flerårsplan för Stockholms län men
med medelstilldelning först efter 1968.
Ombyggnadskostnaderna har beräknats
till 10 miljoner kronor. I nedläggningsbeslutet
förutsätts att vid den revision
av flerårsplanerna som skall göras under
innevarande år möjligheterna undersöks
att inkludera vägen Knutby—
Rimbo i planerna på sådant sätt att
ombyggnaden kan påbörjas då arbetsplan
fastställts. Men jag vill påpeka att
det inte är på denna väg som ersättningstrafiken
i första hand kommer
att gå. Man har planerat en vägtrafik
av fyra bussar per dag på den vägen,
och jag har redovisat en hel serie vägförbättringar
och vägbyggnadsåtgärder
som nu genomförs och som har samband
med den planerade järnvägsnedläggningen.

Sedan gav sig herr Åkerlind ut på
vidare vatten och hävdade att vi lägger
ned för mycket järnvägar. Han uppmanade
mig att rida spärr mot nedläggningarna,
så att kommunikationsdepartemntet
inte blir ett nedläggningsdepartement.
Jag tycker att herr Åkerlind
då i första hand skall bedriva sin
missionsverksamhet inom sitt eget parti.
Högern krävde nämligen för en månad
sedan 20 miljoner kronor mindre i
anslag till SJ för att upprätthålla den
s. k. kollektivbiljetten, d. v. s. de trafiksvaga
järnvägsbandelarna. Hade
riksdagen bifallit högerns förslag hade
man verkligen fått gå fram utomordentligt
hårt, mycket hårdare än vi nu gör,
när det gäller att lägga ned järnvägar.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Till det sista vill jag

genmäla att jag inte var motionär i den
frågan. Även inom vårt parti har vi rätt
att ha olika åsikter. Man jag vill framhålla
att motionärerna vill lägga dessa
20 miljoner kronor på vägarna i stället.
Jag vill emellertid poängtera att jag
inte var med om den aktionen.

Angående Knutby—Rimbo-vägen sade
herr Palme att det på den ju bara skall
gå fyra bussar per dag. Det spelar väl
ingen roll om det blir fyra bussar eller
fyrtio bussar — besvärligheterna är
väl lika stora för det! När privatbilister
drar sig för att åka på vägarna är det
väl inte lämpligt att sätta in busstrafik
på dem.

Vägen Rimbo—Almunge hörde jag
inte statsrådet säga någonting om. Den
vägen är också mycket dålig. Jag ställde
en fråga som kommunikationsministern
inte alls gick in på, nämligen om
det funnits någon kontakt mellan kommunalförbundet
och departementet eller
SJ när det gäller handläggningen av
denna fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! På den sista frågan kan
jag svara att länsstyrelsen i vanlig ordning
kallat de berörda kommunerna
till ett sammanträde där man diskuterade
igenom frågan under närvaro av
representanter för kommunikationsdepartementet.
Det är en modell vi alltid
följt i dessa frågor.

Givetvis är det en viss skillnad om
det går fyra bussar eller fyrtio bussar
på en väg. De påverkar bl. a. belastningen
av vägen och underhållskostnadernas
storlek.

Herr Åkerlind kom in på något verkligt
intressant då han sade att högern
vill lägga 20 miljoner på vägarna i stället.
Det kan ju hända men det är ett
otvetydigt faktum att man då skulle
ha fått lägga ned järnvägar för 20 miljoner
kronor.

Herr Åkerlind framhöll att han inte

Torsdagen den 2G maj 1966 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. iolsningen i svenska farvatten

var motionär i den frågan. Det förefaller
vara riktigt. Hur han röstade då frågan
var uppe i riksdagen har jag verkligen
inte brytt mig om att ta reda på,
men är det verkligen så att herr Åkerlind
övergivit högerns linje när det
gäller anslaget till statens järnvägar,
så inkasserar jag naturligtvis detta stöd
för en klok politik på detta område med
stor tillfredsställelse.

Herr ÅKERLIND (li):

Herr talman! Jag har hela tiden varit
av den uppfattningen att SJ, om de får
ett statligt stöd för att driva sina olönsamma
järnvägar, också skall upprätthålla
trafiken. Jag har konsekvent hävdat
denna princip. Om högermotionärerna
vill ta bort något av det statliga
stödet och i stället lägga detta på vägarna,
är det deras sak. Men jag hoppas
att kommunikationsministern i
framtiden skall bli litet restriktivare
när det gäller att bevilja nedläggning
av järnvägar, annars är inget alls statligt
stöd till dessa befogat.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är intresserad av
den nya beteckning på högerpartiet som
vi har fått. Fr. o. m. nu skall högerpartiet
tydligen kallas motionärerna.

Riksdagen har vid flerfaldiga tillfällen
uttalat att statens stöd till de trafiksvaga
delarna successivt skall minskas.
Stödet får inte öka. Om vi skulle behålla
järnvägsnätet precis som det är,
skulle vi få en utomordentligt kraftig
ökning av underskottet på järnvägarna.
Därför ligger det helt i linje med riksdagens
intentioner att man nedbringar
den trafiksvaga delen av nätet. Vi försöker
också göra detta på ett sådant
sätt att trafikkapaciteten inte minskar
utan att vi får till stånd en rimlig ersättning
för trafikanterna. Detta skall
även ske i så nära samråd med kommunerna
som möjligt. Men om detta
skall kunna lyckas och genomföras på

ett någorlunda mänskligt sätt, bör inte
motionärerna, alias högerpartiet, göra
sådana inhopp som de gjort i denna
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på fråga ang. lotsningen i svenska
farvatten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat
mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för
att klarlägga lotsarnas ansvar för manövrering
i lotsled och för att säkerställa
lotsning i svenska farvatten i enlighet
med internationell praxis.

Bestämmelser om lotsning meddelas
i första hand i lotsförordningen den
4 juni 1937. Enligt 16 § i denna förordning
åligger det lotsen att ge fartygets
befälhavare de anvisningar som med
hänsyn till farvattnets beskaffenhet
fordras för fartygets säkra framförande
och att förvissa sig om att anvisningarna
blir riktigt uppfattade. Anvisningarna
gäller både fartygets navigering,
dvs. val av väg eller kurs, och
dess manövrering. Lotsen äger enligt
paragrafen rikta sina anvisningar direkt
till rorsmannen eller till annan medlem
av besättningen, såvida inte befälhavaren
gör invändning däremot.

I 16 § sägs vidare att befälhavaren
svarar för fartygets manövrering. Inte
minst till följd av den tekniska utvecklingen
på fartygsområdet har emellertid
vid sidan av denna bestämmelse utbildats
en praxis som lägger ett manöveransvar
också på lotsen. Detta gället
t. ex. när lotsning sker i en svårframkomlig
farled eller när fartygets
befälhavare och besättning är av främmande
nationalitet.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. lotsningen i svenska farvatten

Med hänsyn till utvecklingen i praxis
har jag funnit att det föreligger ett behov
av att ändra 16 § lotsförordningen.
Jag kommer att föreslå en sådan ändring
i samband med att ett förslag till
ändringen i sjölagen inom kort remitteras
till lagrådet. Jag utgår från att
lotsarna kommer att fullgöra sina förpliktelser
vid lotsning i enlighet med
de bestämmelser och den praxis jag nu
redogjort för. Med hänsyn härtill anser
jag att särskilda åtgärder från min
sida för att säkerställa lotsning inte är
påkallade.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga. Frågan om lotsarnas ansvar
vid manövrering i lotsled är mycket
gammal och hänför sig just till tolkningen
av 16 §. Det är också denna
tolkningsfråga som uppenbarligen ligger
bakom dagens allvarliga situation.

Jag måste här ta in en sak i bilden
som är av avgörande betydelse, nämligen
att lotsarna påstår att statens avtalsverk
vid avtalsförhandlingarna hänvisat
till 16 § och gjort en bokstavstolkning
av denna, som innebär att lotsarna
inte skulle ha något egentligt ansvar
för manövrering. Är det riktigt,
herr statsråd?

Sedan säger statsrådet att det skall
bli en ändring av 16 § i höst, och det
är bra. Det är behövligt. Man kan ifrågasätta
varför den ändringen inte kommit
till stånd tidigare, då denna fråga
har varit aktuell så kolossalt länge. Senast
begärde lotsarna direkt genom sitt
förbund 1964 att få en ändring till
stånd. Varför har detta alltså inte skett
tidigare?

Statsrådet hänvisar också till praxis,
och jag förutsätter då att statsrådet följer
vad en utredning inom sjöfartsstyrelsen
har sagt, där man slutar: »I
praktiken innebär detta att lotsen de

facto vid varje form av lotsning i lotsförordningens
mening utövar den direkta
ledningen av fartygets navigering
och manövrering.»

Herr talman! Om det är en sådan
tolkning som kommer in i den nya lydelsen
av 16 § tror jag att statsrådet
kan nöja sig med detta svar för att få
till stånd en lotsning i fortsättningen
i enlighet med internationell praxis.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Såvitt jag vet har det
i avtalsförhandlingarna inte åberopats
något som helst om bokstavstolkning av
16 § utan vad man har sagt från avtalsverkets
sida är att denna förändring
av lönesättningen står helt vid sidan
av det sätt på vilket lotsningen utföres.
Den berörs inte av detta utan den är
oförändrad, och det har man med skärpa
drivit från avtalsverket.

Sedan är det kanske en paradoxal
konflikt. Det råder inga delade meningar
om hur lotsning bör utföras i praktiken.
Sjöfartens, lotsarnas och myndigheternas
representanter är överens
om att lotsning bör ske i enlighet med
den praxis som har tillämpats under
många år, och denna praxis överensstämmer
med den som tillämpas i det
övervägande antalet sjöfartsnationer.
Ingen har egentligen hävdat att man
skall ändra lotsningen på något sätt.
Stor enighet råder också om att man
bör ändra 16 § i lotsförordningen så
att den svarar mot denna praxis, d. v. s.
att lotsen jämte befälhavaren har ansvar
för fartygets manövrering. Alla
har vi varit eniga om att 16 § inte överensstämmer
med verkligheten längre,
utan att praxis har gått vid sidan av
den, och därför har det inte varit någon
omedelbar brådska från något håll.

Det kom en framställning som vi
skickade ut på remiss, och remissvaren
kom in till departementet i januari
1966. Vi tog upp frågan redan i febru -

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. lotsningen i svenska farvatten

ari och sedan ånyo i början av maj,
och vi var då helt på det klara med att
denna paragraf skulle ändras. Det logiska
tillfället att ändra den ansågs vara
i samband med att man remitterar hela
den nya sjölagen till lagrådet, därför att
där finns ett kapitel om befälhavarens
ansvar och där finns motiveringen för
det hela. Då kunde man göra en ändring
i förordningen och det behövde
inte bli någon särskild proposition till
riksdagen. Detta skall nu ske, och alla
inblandade parter vet att det endast är
fråga om veckor innan beslutet kommer
att fattas.

Beträffande ansvarsfördelningen i
denna fråga — eller snarare ansvaret,
därför att jag tycker att det är fel att
tala om ansvarsfördelning — är det
fullständigt ofrånkomligt att befälhavaren
skall ha det yttersta ansvaret för
sitt fartyg även om han har lots ombord.
Å andra sidan är det lika självklart
att lotsen har ansvar för sin utomordentligt
viktiga verksamhet, för de
råd han ger och för det sätt på vilket
han utför sitt uppdrag.

Beträffande denna konflikt anordnar
lotsförbundet i dag ett möte i Göteborg
inom kåren och mellan myndigheter
och kåren. Statstjänstemannaförbundet
har i sammanhanget gjort ett mycket
skarpt uttalande. Jag hoppas verkligen
att förhållandena mycket snabbt kommer
att normaliseras. Detta är en yrkesskicklig
och ansvarsmedveten kår,
som utför en betydelsefull uppgift. Jag
hoppas att den skall utföra samma uppgift
i framtiden lika väl som den har
gjort det hittills.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Beträffande frågan hur
avtalsverket har tolkat 16 § står uppenbarligen
uppgift mot uppgift. Statsrådet
har själv fått en skrivelse från lotsarna
där de har givit uttryck för att
avtalsverket tolkat paragrafen på ett
visst sätt. I deras tidning säger ordföranden
i lotsförbundet: »Jag har tol -

kat nuvarande avtal så alt det är grundat
på gällande lotsförordning och att
enbart biträde med förtöjning skall ombesörjas
av lotsen. Sker en förändring
så att grunden för avtalet blir en helt
annan kan det helt enkelt inte gälla
längre. Men det kommer att bli TCO:s
uppgift att meddela SAV detta.» Det
är alltså en helt annan uppfattning än
den som statsrådet fått besked om från
avtalsverket. Jag vet inte vilken som
är riktig.

Den situation som har uppstått nu ocli
som har kunnat förutses ganska länge
skulle måhända kunna ge anledning till
att en ändring snabbare genomfördes,
även om det kan ligga något i att den
skall sammankopplas med sjölagen. Detta
är dock inte nödvändigt. Förordningen
har utan riksdagens hörande ändrats
flera gånger under årens lopp, dock
inte 16 §.

Naturligtvis har befälhavaren det yttersta
ansvaret. Beträffande lostning'' i
farled medger dock statsrådet själv att
praxis innebär att lotsen därvid för befälet
över fartyget; han ger direkta order
o. s. v. Det finns också rättspraxis
som visar att lotsen i vissa fall har fått
bära hela ansvaret vid kollisioner som
inträffat. Ibland har ansvaret blivit delat
mellan befälhavaren och lotsen, beroende
på det enskilda fallet. Det är
alldeles uppenbart att vid manövrering
i trång farled har lotsen ett oerhört
stort ansvar. Lotsarnas stora ansvar är
också bakgrunden till att lotsarna i
utlandet i medeltal har betydligt högre
löneförmåner än i detta land.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Eftersom detta är en
väsentlig samhällsfråga tillåter jag mig
att fortsätta debatten.

Herr Hedin tog upp lönefrågan. Det
är inte min sak att diskutera den. Biksdagens
lönedelegation har enhälligt accepterat
det nya avtalet. Internationella
jämförelser har avvisats av Statstjäns -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. lotsningen i svenska farvatten

temannaförbundet. Man har sagt dels
att detta är en svensk arbetsmarknad
och vi måste ta de svenska arbetsmarknadsavtalen,
dels att det är tveksamt
om man över huvud taget kan göra sådana
lönejämförelser, eftersom lotsarna
i utlandet i vissa fall får bekosta
fartyg och utrustning och inte har några
sociala förmåner. Detta är emellertid
inte en lönefråga. Det är möjligt
att den frågan ligger bakom problemet,
men herr Hedin och jag bör hålla den
utanför denna debatt.

Beträffande avtalsverket står uppgift
mot uppgift, säger herr Hedin. Men
nog kan vi vara överens om en sak,
nämligen att det aldrig kan vara avtalsverkets
sak att tolka 16 §. Ur den
synpunkten är det i och för sig irrelevant
vad avtalsverket har för åsikt om
16 §. I den meningen förtjänar dess
utsaga tilltro, eftersom det är det enda
som ligger inom ramen för vad det kan
säga härom. Vid löneförhandlingarna
kan avtalsverket inte bestämma vad lotsarna
skall göra eller inte göra, och det
har avtalsverket helt klart för sig.

Till sist vill jag beröra ytterligare två
frågor i detta sammanhang. Det är
bråttom, säger herr Hedin. Ja, det tycker
jag också. Men denna situation uppkom
plötsligt, och om förslag till lösning
av frågan kan läggas fram inom ett
par veckor är det väl det snabbaste
man rimligen kan begära. Då kommer
ju det hela att behandlas i sitt rätta
sammanhang.

För övrigt träder ju det nya löneavtalet,
som herr Hedin åberopade, inte
i kraft förrän den 1 januari 1967. Eftersom
man materiellt är överens, har
jag förutsatt, att lotsarna kommer att
utföra lotsning såsom de har gjort i decennier
både innan vi genomför ändringen
och efter det att vi genomfört
ändringen i 16 §.

Vidare vill jag beträffande ansvaret
säga att vi kanske inte skall ha en juridisk
diskussion här. Men det är klart
att lotsen har en utomordentligt an -

svarsfull uppgift. Det yttersta ansvaret
för befälet på fartyget måste emellertid
alltid kaptenen ha. Man är exempelvis
överens om att kaptenen kan ta över
ansvaret från lotsen när det gäller
manövrering. Detta gäller överallt såväl
i Sverige som utomlands.

Till slut vill jag hoppas att det kommer
att bli en fredlig lösning av denna
fråga. Lotsarna möts ju i dag i Göteborg.
Jag vet visserligen att herr Hedin
är född i samt bosatt och uppväxt just
i centrum av den trakt där de dramatiska
händelserna i Ulf Peder Olrogs
visa »Samling vid pumpen» utspelade
sig. Kanske herr Hedin har pretentioner
på möten med anledning därav.
Jag är emellertid övertygad om att det
blir ett fredligare möte i Göteborg och
att denna sak skall klaras upp i godo
så att denna viktiga samhällsuppgift
blir fullgjord även i fortsättningen.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag är tacksam för att
statsrådet vill att det skall bli en fredlig
lösning. Jag hoppas också att det
blir det. Personligen är jag en fridsam
man — det kan jag försäkra statsrådet
— trots att jag kommer från de där
pumptrakterna i Tunaberg.

Vidare vill jag bara säga att jag är
helt ense med statsrådet om att avtalsverket
inte skall lägga sig i tolkningen
av 16 §. Om verket har gjort
det har tydligen ett fel begåtts.

Jag har inte tagit upp detta som någon
lönefråga, utan jag bara nämnde
denna jämförelse för att den har ju ändå
relevans i sammanhanget.

Slutligen vill jag tolka statsrådets uttalande
så att genom den ändring av
16 § som kommer att genomföras kommer
det att slås fast att lotsarna har
det ansvar som har tillämpats i praxis.
Om det blir så, tror jag det är stora
förutsättningar för att denna konflikt
blir bilagd mycket snart.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. åtgärder för att skydda Ven mot fortsatt erosion

§ 19

Svar på fråga ang. viss kontakt om
fraktsatser och biljettpriser vid trafiken
över Kalmarsund

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Glömminge
har frågat mig om jag vill redogöra
för hur kommunikationsdepartementets
1952 inrättade kontakt för överläggningar
angående fraktsatser och biljettpriser
vid trafiken över Kalmarsund
har fungerat.

År 1952 träffades ett avtal mellan generalpoststyrelsen
och Ångbåtsaktiebolaget
Kalmarsund rörande trafiken på
leden Kalmar—Färjestaden samt överlåtelse
av postångfartyget Öland. Avtalet
innebar bl. a. viss rätt till statlig kontroll
över bolagets taxesättning. För utövande
av kontrollen tillkallades en
granskningsman. Avtalets giltighetstid
utlöpte den 31 maj 1957. Förhandlingar
våren 1957 mellan representanter för
kommunikationsdepartementet och bolaget
om ett nytt avtal ledde icke till något
resultat. Granskningsmannens arbete
upphörde därmed.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min fråga. Av svaret framgår
ju att det är ganska länge sedan detta
avtal gick ut. Det tyder väl på att vi
där nere inte frågar i onödan om saker
och ting.

Anledningen till att denna fråga blivit
aktuell nu är att taxorna över sundet
har fr. o. m. den 1 april höjts för
personbiljetter med 50 procent och för
2 — Andra kammarens protokoll 1966.

biljetter i block med 33 procent. Med
anledning därav har man frågat sig om
det har förekommit några förhandlingar
med kommunikationsdepartementet. Man
känner till att detta avtal slöts när kungl.
postverket på sin tid till Kalmarsundsbolaget
överlät ensamrätten till trafiken
över Kalmarsund och sålde ångaren
Öland. Man kan väl säga att under den
tid som har gått har de höjningar som
förekommit inte varit så stora. Den senaste
höjningen blev ju på grund av sin
storlek något chockartad.

Statsrådet har i statsverkspropositionen
skrivit, att man skall börja bygga
en fast förbindelse. Då frågar man sig,
om man inte på något sätt skulle behöva
återupprätta detta avtal. Den nuvarande
färjtrafiken måste fungera till sista
dagen, och man bör ha en viss garanti
att så blir fallet. Observera, det
är minst 2 företag som är aktuella. De
företag som bedriver trafiken måste förbinda
sig att sköta den, men det får inte
heller bli alltför stora taxehöjningar.

Jag ber att få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på fråga ang. åtgärder för att skydda
Ven mot fortsatt erosion

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat inrikesministern om några
åtgärder har vidtagits för att skydda
Ven för fortsatt erosion. Enligt fastställd
fördelning av ärendena inom inrikesdepartementet
ankommer det på mig att
besvara frågan.

I oktober 1964 uppdrog Kungl. Maj:t
åt länsstyrelsen i Malmöhus län att i
samråd med vissa andra myndigheter,
bl. a. Landskrona stad, till vilken Ven
r 27

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar pa fråga ang. åtgärder för att skydda Ven mot fortsatt erosion

hör, undersöka förhållandena inom det
strandområde som är i fråga och möjligheterna
att förhindra fortsatt förstörelse
samt att inkomma till Kungl. Maj :t
med redogörelse för undersökningens
resultat.

Från länsstyrelsen har upplysts att
förslag till alternativa vägar för att angripa
problemet har upprättats och att
länsstyrelsen nu avvaktar resultatet av
en idétävling om dispositionsplan för
ön, som utlysts av Landskrona stad
m. fl., innan resultatet av länsstyrelsens
överväganden redovisas.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Lundkvist få framföra ett tack för
svaret på min fråga.

Vid 1964 års riksdag väcktes två likalydande
motioner, i första kammaren av
herr Weibull och i andra kammaren av
herr Turesson, vari det hemställdes att
riksdagen måste besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning rörande utförande av erosionsskydd
för hotade strandpartier på
ön Ven och att framlägga förslag i ämnet
till nästa års riksdag.

Statsutskottets utlåtande nr 166 blev
mycket kort. I detta skrev utskottet följande:
»Enligt vad utskottet inhämtat
har Kungl. Maj:t den 29 oktober 1964
uppdragit åt länsstyrelsen i Malmöhus
län att utreda av motionärerna berörda
strandförhållanden på ön Ven.»

Med hänsyn härtill tyckte utskottet att
allting var bra.

När man fick detta utlåtande som svar
på motionerna kände man sig ganska
nöjd och belåten, ty man räknade då
med att det äntligen skulle göras någonting
i denna sak. I det svar som statsrådet
Lundkvist lämnade mig i dag talades
det om att länsstyrelsen fick detta
uppdrag och att det också upprättats
vissa förslag. Att jag ställde frågan på
nytt berodde på att jag tycker att det

förflutit så lång tid att jag nu gärna vill
veta vad som hittills skett. Det gäller ju
att försöka hindra en fortsatt skadegörelse
på ön Ven. Länsstyrelsen har, som
det heter, upprättat alternativa förslag
och har också fått i uppdrag att redovisa
sina resultat till Kungl. Maj:t. Nu
kan man säga att länsstyrelsen ändå har
fått vänta, därför att resultatet av den
idétävling som utlysts av Landskrona
stad m. fl. avvaktas.

Herr statsråd, jag vill endast hoppas
att denna idétävling inte blir så omfattande,
att man glömmer det viktigaste,
att någonting blir gjort och att arbetet
utförs inom rimlig tid, tv det är ingen
hemlighet, åtminstone inte för oss som
bor i sydligare nejder i detta land, att
det på vissa områden av ön Ven sker
stor skadegörelse och att denna kommer
att fortsätta om man inte bemästrar
förhållandena i tid.

Det föreligger givetvis samma förhållanden
på flera ställen. I mitt eget län
har vi en plats som kallas för Löderups
strandbad. Det är samma sak där. Havet
äter sig in undan för undan, och de
små villor, som låg på betryggande avstånd
från havet för ett antal år sedan,
närmar sig utgrävningen mer och mer.
Det dröjer nog inte så länge innan skorstenarna
står nedåt i stället för uppåt
om man inte flyttar bort villorna. När
det gäller ön Ven, vill jag alltså uttala
den förhoppningen, att man nu snart
skall bli färdig att vidtaga åtgärder, ty
hela ön Vens befolkning vill naturligtvis
bevara sin ö. Vi kan inte bara låta
det hela gå vind för våg — vågen åtminstone
finns ju där jämt och den gräver
ut mer och mer sand, vilket vi måste
försöka förhindra.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
Lundkvist för svaret och säga: Håll
ögonen på dem som sköter denna sak
och se till, att någonting blir gjort och
att ett praktiskt förslag framkommer.

Med hänsyn till, herr talman, att detta
troligen är den sista enkla fråga som
besvaras vid denna vårsession vill jag

Torsdagen den 26 maj 1 966 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. trafiksvårigheterna vid statens jarnvagar, in. in.

uttrycka min tillfredsställelse över att
riksdagen fått tillfälle att lia dessa frågestunder.
Till att börja med var det
kanske litet svårt för vissa ledamöter
att skilja på en enkel fråga och en interpellation,
men jag tycker att förhållandena
har blivit betydligt bättre. Jag
uttalar alltså min stora tillfredsställelse
över att vi fått dessa frågestunder. De
är nyttiga för oss ledamöter och dessutom
kan vi ibland muntra upp statsråden
litet grand.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21

Svar på interpellation ang. trafiksvårigheterna
vid statens järnvägar, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Lorentzon har frågat
mig dels om jag är beredd ta initiativ
i syfte att på sätt som angetts i interpellationen
vidga undersökningarna av
orsakerna till trafiksvårigheterna vid
statens järnvägar dels om jag avser vidta
åtgärder så att från SJ :s sida problemet
om en effektivisering av företagsnämndernas
verksamhet upptas till
prövning.

Beträffande trafiksvårigheterna vid
SJ har — som jag anförde i denna kammare
den 5 maj i svar på en interpellation
av herr Gustavsson i Alvesta —
departementet begärt in vissa uppgifter
från SJ till den 7 juni för att få underlag
för en mera fullständig bedömning
av vilka åtgärder som krävs för att så
långt som möjligt förebygga att vinterns
trafiksituation upprepas.

Företagsnämndernas effektivitet är en
fråga av gemensamt intresse för verksledning
och personalorganisationer.
Verksamheten grundas på särskilt träffade
överenskommelser och jag har inte
funnit särskilda åtgärder från min sida
erforderliga.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag vill framföra mitt
tack till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för svaret
på min interpellation.

De ytterst svåra förhållanden, under
vilka statens järnvägar tvingades att arbeta
under den gångna vintern, vilken
tidvis kännetecknades av svårartat trafikkaos
och anmärkningsvärda tågförseningar,
har tidigare varit föremål för
debatt i riksdagens båda kamrar i anslutning
till såväl interpellationer som
enkla frågor.

I den av statens järnvägar utgivna
skriften »SJ:s vinterproblem 1965—
1966» görs det försök att analysera orsakerna
till svårigheterna under den
gångna vintern. Den omfattande debatten
i såväl tal som skrift har enligt min
uppfattning i stort sett förbigått en av
de väsentligaste frågorna i detta sammanhang,
nämligen hur ledningen för
SJ låter företaget tillgodogöra sig de
erfarenheter vilka ändå en så kvalificerad
arbetskraft som SJ-personalen besitter.

Förekommer det i egentlig mening
något samråd mellan ledningen och personalen,
och söker man från ledningens
sida stimulera till aktiv medverkan från
personalen? Att man från personalens
sida är ytterst missnöjd med rådande
förhållanden är säkerligen herr statsrådet
väl underkunnig om.

Man anför från personalhåll bl. a. den
tilltagande byråkratiseringen genom en
ökad statistikföring, uppgörandet av lokala
stationsområdesbudgeter o. s. v.
Beaktandet av kraven på en s. k. god
statistik respektive uppfyllandet av budgetplaner
på papperet i stället för att ha
en levande operativ ledning, som inte
in absurdum behöver vänta på besked
uppifrån, har skapat en utbredd ineffektivitet.

Vad personalen önskar är att ledningen
för SJ toge till vara den sakkunskap,

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. trafiksvårigheterna vid statens järnvägar, m. m.

som personalen utan tvivel besitter, inte
endast då det gäller frågor om arten och
takten i den genomförda rationaliseringen,
inklusive verkningarna av personalindragningarna,
inköp av rullande
materiel o. s. v.

Säkerligen skulle SJ ha kunnat bemästra
många av de svårigheter, som
kännetecknat trafiksituationen i vinter,
om man genom en utvecklad företagsdemokrati
låtit företaget tillgodogöra sig
den obestridliga sakkunskap, som denna
högst kvalificerade yrkeskår besitter. Så
har däremot inte skett.

Även om det i skriften »SJ :s vinterproblem
1965—1966» görs flera positiva
uttalanden om SJ-personalens insatser
denna vinter, vilket i och för sig är mycket
välbefogat, drar man från ledningens
sida inte de rätta slutsatserna av
den gångna vinterns erfarenheter. Enligt
min mening har SJ:s ledning förbisett
det väsentligaste problemet vid
sin analys av vinterns problem i den
utgivna skriften, och den synes därför
vara ur stånd att dra de nödvändiga
slutsatserna. Detta är också den indirekta
orsaken till att denna interpellation
blivit framställd.

Att de svåra väderleksförhållandena i
vinter i betydande grad varit orsaken
till de många tågförseningarna står utom
all diskussion. Men många av de olägenheter,
som den resande allmänheten och
personalen utsattes för, skulle ha kunnat
undvikas, om SJ-ledningen i olika
instanser hade rådgjort med personalen
och tagit hänsyn till de anställdas synpunkter.
Men så har däremot inte skett.

I sitt interpellationssvar i dag hänvisar
kommunikationsministern till att
departementet från SJ infordrat vissa
uppgifter till den 7 juni för en mera
fullständig bedömning av de åtgärder,
som krävs för att söka förebygga att vinterns
trafiksituation upprepas.

Jag är helt införstådd med att det i
första hand är SJ som skall göra denna
undersökning och skall svara för uppgiftslämnandet.

Då det gäller uppgiftslämnandet skulle
man gärna se att SJ-ledningarna ute
i landet sökte intim kontakt med personalen
och dess organisationer. Personalen
har ju dagligen och stundligen omedelbar
kontakt med svårigheterna och
kan värdera dessa med utgångspunkt
från ett verkligt sakligt och praktiskt
kunnande. Det kan därför också förutsättas
att uppgifterna blir så fullödiga
som man möjligen kan begära.

Jag är också införstådd med att kommunikationsministern
vill invänta begärda
uppgifter från SJ och skall därför
inte insistera på ett mera ingående svar
på interpellationer första fråga. Till
denna fråga blir det kanske tillfälle att
återkomma i ett annat sammanhang.

Vad beträffar svaret på den andra frågan
i interpellationer d. v. s. om statsrådet
avser att vidtaga åtgärder så att
från SJ :s sida problemet om en effektivisering
av företagsnämndernas verksamhet
upptages till prövning, anser jag
att statsrådet gör det alltför lätt för sig.

Företagsnämnderna skulle säkerligen
kunna användas för att effektivisera
driften vid verket, vilket skulle resultera
i en intimare kontakt mellan ledning
och personal till förmån för såväl företaget
som personalen.

Företagsnämnderna arbetar emellertid
nu inte på detta sätt. Eftersom verksledningen
tydligen inte har det rätta
intresset i detta fall, kan det väl dock
knappast föreligga något hinder för departementschefen
att intressera sig för
iiven denna fråga.

Det är frestande att i detta sammanhang
med exempel belysa vart byråkrati
och stelbenthet i organisationen
kan leda. Jag skall dock inte föregripa
den utredning, vilken SJ:s ledning fått
kommunikationsdepartementets uppgift
att genomföra och vars svar skall avlämnas
inom kort.

Varje riksdagsman erhåller brev från
intresserade väljare. I den fråga som nu
behandlas har jag erhållit brev från
järnvägstjänstemän, vari i vissa fall

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. trafiksvarigheterna vid statens jarnvagar, m. m.

mycket vältaligt med exempel rådande
missförhållanden påvisats.

Herr talman! Låt mig anföra exemplet
med de stängda viintsalarna under
denna onormalt kalla vinter, under vilken
förekommit upp till flera timmar
försenade tåg. Väntsalarna vid järnvägsstationerna
stängdes givetvis efter tidtabellen.
Tågen följde emellertid inte
tidtabellen, vilket innebar att den resande
allmänheten vid dessa stationer fick
vänta i den bistra kylan utanför den
varma och skyddande väntsalen.

Nog skulle det väl ha varit möjligt att
i dessa fall ha ordnat så, att väntsalarna
hade hållits öppna? Men nej, det gick
tydligen inte. Personalen i dessa stationer
var bortrationaliserad och tidigare
fattade beslut måste givetvis följas.

Den resande allmänheten har haft det
ytterst svårt denna vinter, men även
SJ-personalen har varit hårt ansatt. Det
bör i detta sammanhang framhållas att
det är ganska enastående att SJ — trots
sin politik — har denna i allt pålitliga
personal, en personal som i vinter pressat
sig långt över det normala för att
göra det bästa möjliga av en många
gånger hopplös situation. SJ-personalen
har visat verklig solidaritet med företaget.
Den bör också ges ett betydligt
större förtroende än vad som hittills
varit fallet från SJ-ledningens sida.

Utan denna i allt lojala personal skulle
troligen hela SJ ha klappat ihop
denna vinter. Det var personalen som
räddade SJ. Växlingspersonalen har
sprungit i snö till midjan dagen lång,
och på extraskift har man forcerat bangården
från den ena ändan till den
andra för att hålla växlar rena från snö.
Vagn- och reparatörpersonal har huggit
loss tonvis med is för att komma åt att
göra reparationer så att vagnar och lok
skulle kunna gå igen och så snart som
möjligt. Lokpersonalen jobbade utan
nattvila, i mörkret springande efter tågsätten
för att hitta telefoner o. s. v.

SJ-personalen har i praktisk handling
denna vinter visat att ledningen kan ge

den förtroende och att personalen kun
förvalta detta förtroende. Därför vore
det på sin plats att det av samhället
ägda statens järnvägar som företag gick
före med gott exempel och något gläntade
på den dörr som inom arbetarrörelsen
betecknas med namnet företagsdemokrati.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag kanske får be kammaren
om tillgift för att jag inte i detalj
kan gå in på de synpunkter som herr
Lorentzon i sitt långa anförande delgav
oss. Möjligen anser kammaren att
jag bör be den om tillgift för att jag alls
fortsätter diskussionen!

Trafiksvårigheterna i vinter har vi
diskuterat så mycket här i kammaren,
att det inte finns någon anledning att
ytterligare behandla den saken nu. Vi
kan komma tillbaka till frågan när den
redogörelse från SJ som jag omnämnde
i svaret har inkommit den 7 juni.

Vad företagsnämnderna beträffar är
det faktum, att jag inte ansåg att det
krävs några särskilda åtgärder från departementets
sida just nu. inte på något
sätt uttryck för ett bristande intresse
för en utbyggd företagsdemokrati
inom de statliga verken, de statliga
företagen och den offentliga sektorn
över huvud taget. Men jag tycker att
det är en i och för sig löftesrik utveckling
på gång, bl. a. genom de initiativ
som har tagits från civildepartementets
sida, från SJ-ledningens sida och från
Svenska järnvägsmannaförbundets sida.
Det är ju förbundets krav vid förhandlingar,
dess förslag, dess pådrivande
verksamhet som i hög grad är avgörande
för personalens inflytande. Jag ser
helt naturligt med glädje på den aktivitet
och den vilja som Svenska järnvägsmannaförbundet
utvecklar på området
och som gäller olika enskilda personalkategorier
inom SJ.

Jag har ju åtskilliga gånger under
våren här i riksdagen berömt SJ-perso -

Nr 27

Torsdagen den 2G inaj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. trafiksvårigheterna vid statens järnvägar, m. m.

nalen för dess insatser under den svåra
.vintern och för det utomordentliga sätt
på vilket personalen löst sin uppgift.
Jag är villig att än en gång understryka
det berömmet. Det är klart att det
kan finnas fall, då de interna informationskanalerna,
de interna beslutsmekanismerna,
inte har fungerat tillfredsställande.
Men man har byggt upp
en ganska ordentlig företagsnämndsorganisation
inom SJ: i centralförvaltningen,
i alla ban- och driftsdistrikt, i
huvudverkstäder och huvudförråd finns
företagsnämnder, inalles 41 stycken.

Företagsnämnderna på central och
regional nivå har på det lokala planet
kompletterats med företagsombud med
vilka de lokala cheferna upprätthåller
regelbunden kontakt. Som ett led i SJ:s
strävan att effektivera insatserna från
företagsnämndernas sida har verket under
den gångna vintern anordnat särskilda
utbildningskurser i internatform
för ledamöter i nämnderna i samarbete
med personalorganisationerna. Inte
mindre än 310 nämndledamöter har genomgått
sådana kurser. Ett annat led
i samma syfte är de i vinter genomförda
försöken med s. k. styrd förslagsverksamhet,
som innebär att företagsledningen
själv presenterar vissa problem
för lösning.

Man kan vänta att man inom kort
kommer att se över överenskommelsen
mellan staten och vederbörande intresseorganisationer
om företagsnämnder.

Man har vidare 180 förordsfullmäktige
såsom samrådsorgan för vissa grupper
av befattningshavare för att diskutera
frågor om bl. a. utnämningar
och förflyttningar samt uttagningar till
utbildning. Vi har skyddskommittéer
i alla förvaltningsenheter i SJ med 50
anställda. Dessutom finns på varje arbetsställe
av personalorganisationer valda
skyddsombud.

Jag kunde fortsätta med sådana exemplifieringar
av den utveckling som
har skett och som till mycket väsentlig
del är daterad till de allra senaste

åren. Jag kan sammanfatta med att
säga: Det finns naturligtvis påtagliga
brister, allting är inte bra, men en utveckling
är på gång mot ett aktivare
inflytande för personalen inom statliga
företag. Detta är än mer glädjande därför
att om detta inflytande skall ha någon
mening, beror det ytterst på personalens
eget aktiva engagemang. Och i
sakfrågorna finns det just ett glädjande,
allt starkare engagemang från personalens
sida.

Jag är övertygad om att den utvecklingen
kommer att fortsätta, och vi
kommer att följa den med största uppmärksamhet.
Jag har träffat många järnvägsmän
under de senaste sex månaderna
och diskuterat med dem. Det är
få yrkeskårer som har så mycket av
konstruktiva synpunkter på sitt eget
arbetsområde som de har. Detta är av
stort intresse för verket och för samhället
att ta till vara. Det är ett samhällsintresse
för att vi skall få en bra
verksamhet, och det är ett demokratiskt
intresse för att personalen skall få ett
effektivt inflytande. Och den utvecklingen
kommer, det är jag övertygad om,
att fortsätta.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag betvivlar inte alls
vår unge och nye komunikationsministers
intresse för dessa frågor. Det är
också glädjande att en utveckling är
på gång.

Kommunikationsministern sade att
mycket beror på personalens eget engagemang.
Frågan är hur de skall kunna
engageras, själva vill de ju det.

Företagsnämnderna sammanträder en
gång i kvartalet. Personalens representanter
får då vara med och diskutera
ledningens rapporter om åtgärder som
redan är vidtagna. Alla större, avgörande
frågor som skall planläggas är
redan klara. När det gäller dessa får
personalens representanter alltså vara
med och diskutera först då åtgärderna
är vidtagna.

:i<)

Torsdagen den 20 maj 1906 fm. Nr 27

bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och avlopps

Svar på interpellation ang.

anläggningar

Det finns personalorganisationer som
under senare tid har tillskrivit ledningen,
framför allt i anslutning till vinterns
svårigheter vid SJ, och påtalat
detta missförhållande. 1 vissa fall har
SJ-ledningen lokalt lovat att man skall
behandla deras önskemål. Ännu har
man inte hunnit få något svar på framställningarna.

Innan jag slutar, skulle jag vilja upprepa
följande fråga: Har SJ-ledningarna
kontakt med personalorganisationerna
för att skaffa fram de omedelbara
uppgifter som behövs för den
redogörelse kommunikationsministern
förväntar att få före den 7 juni?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vet inte i vad mån
man har kontaktat personalorganisationerna
därför att SJ har fått ett uppdrag.
Vad jag vet är att man bl. a. har
haft ett sammanträde i centrala företagsnämnden
om vinterns svårigheter
för SJ. »Signalen» har publicerat ett
ganska utförligt referat av detta sammanträde
som jag har läst med stort intresse.
Det lärde jag mig mycket av.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Det är rätt viktigt för
det resultat som läggs fram den 7 juni
om personalen, som har den dagliga
och stundliga kontakten med problemen,
har fått vara med och diskutera
dessa frågor och lämna sina uppgifter.
I annat fall kan man befara att det blir
endast en skrivbordsprodukt, och en
sådan är inte mycket att hänga i julgran.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 22

Svar på interpellation ang. bestämmelserna
om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat om jag har observerat det
otillfredsställande utfallet av nu gällande
bidragsbestämmelser för vattenoch
avloppsföretag efter tillkomsten av
1965 års beslut om kommunal skatteutjämning
och vilka åtgärder jag i så
fall har för avsikt att företaga.

Enligt gällande regler av år 1959
skall bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
beräknas bl. a. med ledning
av en jämförelse mellan den aktuella
kommunens skatteunderlag och
medelskatteunderlaget för alla primärkommuner.
Före 1965 års reform verkade
denna regel till förmån för kommuner
med svagt skatteunderlag, vilket
ju också var meningen.

Efter införandet av ett system med
allmän skatteutjämning är läget ett
annat. Som bekant utgår bidrag numera
både till kommuner med brist på skattekraft
och till kommuner med hög utdebitering.
Extra bidrag kan även utgå,
om synnerliga skäl föreligger. Bidragsnivån
har avpassats så, att flertalet
landskommuner garanteras en skattekraft
som motsvarar 90 procent och
kommunerna främst i norra och nordligaste
Sverige en skattekraft på 110 respektive
125 procent av medelskattekraften
i riket. Betydande belopp har
beviljats för ändamålet. För budgetåret
1966/67 har ett belopp av
1 110 000 000 kronor anvisats av riksdagen,
vilket innebär en betydande ökning
i förhållande till innevarande budgetår.

Systemet avser att åstadkomma en så
effektiv och flexibel skatteutjämning
kommunerna emellan som möjligt.

Vid införandet av denna reform konstaterades
att möjligheter nu skapats
för en förenklad statsbidragsgivning,
bl. a. genom avveckling av speciella
bidrag. Ett antal sådana bidrag beslöt

40 Nr 27 Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar -

riksdagen också att avlösa, t. ex. till
skolskjutsar och skolmåltider. Några typer
av bidrag ansågs likväl omöjliga
att överföra till det allmänt skatteutjämnande
bidraget med mindre man såg
till att allvarliga konsekvenser för kommunernas
ekonomi förhindrades. Detta
gäller t. ex. bidrag till lärarlöner. Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
är av samma natur.

Den omständigheten att skillnaderna
i skatteunderlag mellan kommunerna
utjämnas genom skatteutjämningssystemet
utgör i och för sig icke skäl att
skapa en annan grund för differentieringen
av bidragsgivningen för vatten
och avlopp. Snarare skulle det kunna
tänkas att helt slopa anknytningen till
skatteunderlagsförhållandena, eftersom
i samma mån som olikheter i bärkraft
kommunerna emellan försvinner motivet
till en gradering efter skattekraft
försvagas.

Jag vill även nämna att vissa beräkningar
som utförts inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om bidragsnivån
för företag som påbörjats i år respektive
år 1965 visar att förändringarna i Mellansverige
blir föga märkbara, i Uppsala
län t. ex. cirka ± 4 procent. För
norrlandslänen blir skillnaderna i bidragsprocent
större, men man bör komma
ihåg att det allmänna utjämningsbidraget
i Norrland är betydligt större
än i övriga Sverige.

Med anledning av vad interpellanten
anfört om att bidragen minskar även
till anläggningar som har annan huvudman
än kommun vill jag erinra om att
huvudman har rätt att täcka sina kostnader
för drift och underhåll genom
att lägga avgifter på brukarna.

Med hänsyn till att den effekt av skatteutjämningsreformen
på bidragen till
vatten- och avloppsanläggningar som
interpellanten kritiserar synes ha förutsatts
vid reformens tillkomst och är
att anse som en logisk följd av reformens
allmänna principer är jag således

icke beredd att av de skäl herr Larsson
anfört föreslå några åtgärder beträffande
gällande bidragsbestämmelser
för sådana anläggningar.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsdepartementet för svaret
på min interpellation. Det innehåller
en omfattande redogörelse för skatteutjämningssystemet.
Jag vill endast
konstatera att det varit angeläget att
detta har kommit till stånd.

Jag har emellertid inte fått några
löften om att det otillfredsställande utfallet
av gällande bidragsbestämmelser
för vatten- och avloppsföretag kommer
att avhjälpas. Det får jag väl ta med
jämnmod.

Av de exempel som jag anförde i interpellationen
framgår att för en liten
kommun av den typ som jag beskrev
statsbidraget till vatten- och avloppsanläggningar
med det nya systemet inte
blir vad man hade räknat med.

Statsrådet anför i svaret att förändringar
i bidragsnivån blir föga märkbara
i Mellansverige. Detta är säkert
riktigt. Det är framför allt de norrländska
avflyttningskommunerna som drabbas
av sådana förändringar. En preliminär
beräkning visar t. ex. att Järfälla
kommun i Stockholms län till vattenoch
avloppsanläggningar kan erhålla
ett statsbidrag som i procent räknat
överensstämmer med det som Frostviken
i Jämtlands län kan få till liknande
anläggningar, nämligen c:a 15 procent.
Det bör också noteras att kostnaden
för kommunala gemensamhetsanläggningar
relativt sett med all sannolikhet
är större i Frostviken än i Järfälla.

Statsrådet anför vidare att man skulle
kunna tänka sig att helt slopa anknytningen
till skatteunderlagen. Det
är möjligt att en sådan åtgärd inte skul -

Torsdagen den 2(i maj IDOG fm. Nr 27

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och avlopps -

anläggningar

le innebära någon försämring för de
aktuella kommunernas del, och den
borde därför kunna prövas.

Det händer ofta att en kommun efter
beslut om vatten- och avloppsanläggningar
drabbas av befolkningsutflyttning.
Med nuvarande bestämmelser
minskar i så fall bidragsprocenten till
anläggningen, och ekonomiska problem
uppstår.

I min interpellation berörde jag också
det förhållandet att ekonomiska föreningar,
vilka står som huvudmän för
vatten- och avloppsanläggningar inom
glesbygdsområden, inte har stora möjligheter
att få kompensation för det
bortfall av statsbidrag som uppkommer.
Statsrådet kommenterar detta med att
erinra om att huvudman har rätt att
täcka sina kostnader för drift och underhåll
genom att lägga avgifter på brukarna.
Det hade varit värdefullt att få
ett positivt förslag till lösning i stället
för rekommendationen att lägga på
högre avgifter, ty detta medför ju en
försämring för kommunerna, och konsumenterna
får betala ett högre pris när
kommunen inte har möjlighet att medverka
subventionsvägen.

Jag anser det angeläget att man kan
komma fram till ett system som innebär
en förbättring för de fattiga kommunerna,
framför allt då avflyttningskommuner.
Skulle man inte kunna tänka
sig en konstruktion med grundbidrag
av storleksordningen 10, 20 eller 30
procent, beroende på om utflyttningen
från kommunen har fortgått under ett,
två eller tre år? Till sådant grundbidrag
skulle sedan läggas normalbidraget.

Jag är inte säker på att det vid beslutet
om skatteutjämningsreformen förutsatts
att denna negativa effekt på bidragen
till vatten- och avloppsanläggningar
bara skulle vara att anse som
en logisk följd av reformen.

Jag har i min interpellation velat påpeka
vissa olyckliga konsekvenser, och
jag hoppas att statsrådet vill ta sig yt2*
— Andra kammarens protokoll 1966.

terligare en funderare på denna fråga
och framdeles lägga fram något förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Man får inte göra vattentäta
skott mellan olika bidragsberättigade
verksamheter, ty då blir resultatet
förfelat. Syftet med denna kommunala
skatteutjämningsreform var bl. a.
att avlösa en mångfald bidrag, av vilka
en del uträknades efter komplicerade
metoder, med en rejäl skatteutjämning
och att sedan inte ha speciella
graderingar i fråga om delbidrag. Det
är i enlighet med tanken bakom systemet
att Järfälla och Frostviken för vatten-
och avloppsanläggningar får lika
stort bidrag. Men Järfälla får, föreställer
jag mig, inget skatteutjämningsbidrag,
vilket Frostviken får. Det är alltså
Frostviken och inte Järfälla som vunnit
på reformen. Och så bör det vara;
den solidariteten får människorna i
Järfälla ta på sig, för att man skall
kunna upprätthålla en tillfredsställande
standard för dem som bor i avfolkningsbygderna.

Låt oss som exempel ta Oviken i herr
Larssons hemtrakt. Det är just en sådan
här kommun med stor fritidsbebyggelse
som enligt herr Larsson skulle
vara så dyr för kommunen. Efter
det gamla systemet fick Oviken
1 398 000 kronor i bidrag, medan kommunen
nu får 1 511 000 kronor, d. v. s.
113 000 kronor mer. Det kan visserligen
ha blivit en försämring av bidragen
till vatten- och avloppsanläggningar,
men totalt sett har det blivit en förbättring.
Och det var just det som var
tanken bakom kommunalskattereformen.

Jag vill till slut påpeka för herr Larsson
att kommunerna genom det beslut
som fattades på grundval av proposition
nr 43 år 1965 gjorde en total vinst på
400 miljoner kronor. Att denna reform
var av den storleken bör vi inte glömma.
Det är möjligt att vissa bidrag har
Nr 27

42 Nr 27 Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar -

blivit mindre eller försvunnit. Sådana
exempel kan man kanske plocka fram,
men det intressanta är naturligtvis vilken
total vinst som kommunerna gjort.
Totalt sett är utfallet för kommunerna
över lag detsamma som i Oviken, vilken
kommun jag för att vara artig mot
herr Larsson valde som exempel.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Kommunikationsministern
har tagit ett tredje exempel från
Jämtland; jag har själv anfört två. Säkert
är det på samma satt med Oviken
som med Hallens kommun som jag tog
upp i interpellationen och som är min
hemkommun att det är just förhållandet
att man har fritidsanläggningar —
man har stora besvär med de sanitära
anordningarna — som fördyrar denna
kommunala service. Kommunen orkar
trots det förbättrade skatteunderlaget
—- jag har tidigare här sagt att det är
tillfredsställande att en sådan förbättring
av skatteunderlaget ägt rum — inte
med att finansiera dessa anläggningar,
och så överlåter man dem i vissa sammanhang
på enskilda intressenter.

En sida av detta problem som jag tagit
upp i min interpellation är att enskilda
som får svara för dessa anordningar
i samhället inte kan kompenseras.
På den punkten har statsrådet sagt
att den enda möjligheten är att lägga
på konsumenterna större avgifter. Den
omständigheten tycker jag är angelägen
att framhålla, och jag vill än en
gång understryka, att även om det är
riktigt som kommunikationsministern
sade, att det nya systemet inte skapar
millimeterrättvisa, så är det naturligtvis
viktigt att man tar upp de särskilda
fallen och försöker åstadkomma en
positiv lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 23

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet

vilande proposition nr 127, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. m.

§ 24

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen nr
931.

§ 25

Föredrogs utrikesutskottets memorial
nr 7, angående uppskov med behandlingen
av visst till utskottet hänvisat
ärende.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 26

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 38, angående uppskov med
behandlingen av vissa ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 27

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
memorial och utlåtande nr 37
samt 40—42.

§ 28

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 56, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om beredande av sluten psykiat -

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

risk vård i vissa fall, in. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
lades den i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna och hifölls utskottets i
övrigt gjorda hemställan.

§ 29

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat
ärende.

§ 30

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer
ang. åtgärder för att skapa
ett fastare penningvärde, m. m.

Föredrogs i ett sammanhang
bevillningsutskottets betänkande nr
47, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1966/67, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning
av väckta motioner om utredning
rörande statsutgifterna m. m.; och
bankoutskottets utlåtande nr 39, över
motioner avlämnade i anledning av
KungL Maj :ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1966/67 in. m.

Bevillningsutskottets betänkande nr 47

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1966/67 vid

Ekonomisk debatt

tillämpning av gällande eller vid innevarande
ärs riksdag fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1966 (Bilaga 1 till
statsverkspropositionen 1966: Finans planen)

hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt Kungl.
Maj :ts prövning finansplan och beräkning
av inkomster för budgetåret
1966/67 jämte därmed sammanhängande
frågor. Departementschefen hade därvid
anmält riksrevisionsverkets skrivelse
den 14 december 1965 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.

I en den 21 april 1966 dagtecknad
proposition, nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1966/67 m. in. hade Kungl. Maj:t
bl. a. föreslagit riksdagen att besluta, att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1966/67
med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 125 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet och
behandlades i dess nedan redovisade utlåtande
nr 121.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 755
av herrar Adolfsson och Werner samt
II: 929 av herr Hermansson m. fl., vari
bl. a. hemställts, att riksdagen måtte be^
sluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
beakta vad i motionerna anförts rörande
den statliga skattepolitikens utformning;

II) de likalydande motionerna I: 756
av herrar Bengtson och Lundström samt
II: 928 av herrar Ohlin och Hedlund,
vari hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära en skattereform och andra åtgärder
i syfte att åstadkomma en stabil ekoT

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

nomi, inriktad på att främja ekonomisk
tillväxt och hejda prisstegringarna, med
utgångspunkt från det sjupunktsprogram
som framlades i motionerna; ävensom III)

de likalydande motionerna I: 757
av herr Holmberg m. fl. och II: 926 av
herr Bohman m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i princip antaga en plan
för reformering av vårt skattesystem, innebärande 1)

för år 1967

a) fr. o. m. ingången av året en sänkning
av progressionen med tyngdpunkten
förlagd till mellanskikten i skatteskalorna,
nämligen fr. o. m. 16 000 kr.
beskattningsbar inkomst för gifta och
ensamma barnförsörjare samt 8 000 kr.
för ensamstående, ävensom viss höjning
av ortsavdragen,

b) fr. o. m. ingången av året skattefrihet
upp till vissa belopp för enskilt frivilligt
sparande för bostads-, utbildnings-
och annat speciellt sparändamål,

c) fr. o. m. den 1 juli en omläggning
av den nuvarande omsättningsskatten
till en mervärdeskatt samtidigt med avlyftning
av vissa punktskatter, varvid
allmänna skatteberedningens förslag i
förevarande avseende toges till utgångspunkt,
samt

2) för åren 1968—1970

a) ett kompletterande av barnbidragen
med barnavdrag å 1 000 kr. för
varje hemmavarande barn under 18 år,
som ej åtnjöte egen inkomst uppgående
till minst samma belopp som ortsavdraget
för ensamstående skattskyldig, kompletterat
med ett system av den innebörd,
att den som helt eller delvis ej
kunde tillgodogöra sig barnavdrag erhölle
motsvarande förmån,

b) införande av indexreglering av
ortsavdrag samt skiktgränser i skatteskalorna,

c) fortsatt sänkning av progressionen
och förbättring av ortsavdragen innebärande
ett fullföljande av de sänkningar
av de direkta statsskatterna som allmän -

na skatteberedningen enhälligt förordade
i sitt betänkande 1964.

De under I ovan redovisade motionerna
hade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt de avsåge skattepolitiken, och
i övrigt till bankoutskottet. Bankoutskottet
upptog i sitt nedan redovisade utlåtande
nr 39 motionerna i sistnämnda
del till behandling.

De under II ovan redovisade motionerna
hade hänvisats, såvitt de avsåge
punkterna 1, 2 och 3 till statsutskottet
(utlåtande nr 121), såvitt de gällde
punkten 4 och punkten 5, i vad sistnämnda
punkt rörde beskattningsfrågor,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
bankoutskottet (utlåtande nr 39).

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet också upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna I: 305
av herr Holmberg m. fl. och II: 370 av
herr Bohman m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

1) antaga i motionerna framlagt förslag
till lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

2) antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 10 §
1 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---

angivna grundbelopp.

För skattskyldig — — — beskattningsbara
inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten
överstiger

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

Ekonomisk debatt

12 000

men

icke

18 000

kr.:

1 200 kr.

för

12 000 kr. och 15 %

återstoden

18 000

24 000

» :

2 100

18 000

20 %

24 000

30 000

» :

3 300

24 000

30 %

30 000

40 000

» :

5 100

30 000

40 %

40 000

60 000

» :

9 100

40 000

48 %

60 000

100 000

» :

18 700

60 000

54 %

100 000

150 000

» :

40 300

100 000

59 %

150 000

kr.

69 800

150 000

65 %

För annan---— beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

6 000

men

icke

9 000

kr.:

600 kr.

för

6 000 kr.

och

15 %

återstoden

9 000

12 000

» :

1 050

9 000

20 %

12 000

15 000

» :

1 650

12 000

27 %

15 000

20 000

» :

2 460

15 000

31 %

20 000

25 000

» :

4 010

20 000

36 %

25 000

30 000

» :

5 810

25 000

40 %

30 000

40 000

» :

7 810

30 000

44 %

40 000

60 000

» :

12 210

40 000

49 %

60 000

100 000

» :

22 010

60 000

54 %

100 000

150 000

» :

43 610

100 000

59 %

150 000

kr.

73110

150 000

65 %

Ändå att---denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1967 års taxering samt i fråga om eftertaxering för
år 1967 eller tidigare år.

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte

a) förelägga 1967 års vårriksdag förslag
rörande indexreglering av ortsavdrag
och av skatteskiktsgränser inom
de statliga inkomstskatteskalorna;

b) senast vid 1967 års vårriksdag
framlägga förslag om införande av s. k.
mervärdeskatt i huvudsak enligt av allmänna
skatteberedningen angivna principer; II)

de likalydande motionerna 1:494
av herrar Adolfsson och Werner samt
II: 621 av herr Hermansson m. fl., vari
bl. a. hemställts, att riksdagen måtte

1) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

11 §.

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt —

--familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

150 000 kronor: en procent av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 100 000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

150 000 men icke 200 000 kr.: 500 kr. för 150 000 och 1,5 % av återstoden;

200 000 » » 400 000 » : 1 250 » » 200 000 » 2 % » » ;

400 000 » » 1 000 000 » : 5 250 » » 400 000 » 2,5 % » » ;

1 000 000— : 20 250 » » 1 000 000 » 3 % » »

2) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

10 §.

2 mom. Den statliga inkomstskatten
utgör:

a) för svenska aktiebolag, svenska
försäkringsanstalter, som icke är aktiebolag,
samt sådana utländska juridiska
personer som ej beskattas enligt 1
mom.:

femtio procent av den beskattningsbara
inkomsten, i den mån skatten icke
skall beräknas enligt c) här nedan;

b) för andra —--beskattnings bara

inkomsten;

c) för försäkringsanstalter,---

inkomsten; samt

d) för andra---beskattnings bara

inkomsten.

Vid tillämpningen — — — å livförsäkringsrörelsen.

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om

dels förslag till ändrade beskattningsregler
i fråga om lyxvillor enligt vad
i motionerna förordats;

dels förslag till skärpt beskattning av
lyxkonsumtion i enlighet med vad i motionerna
angivits;

dels förslag till beskattning av reklam
;

dels prövning av förutsättningarna
för beskattning av utlandsresor;

III) de likalydande motionerna I: 500
av herr Bengtson m. fl. och 11:619 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att förslag framlades
för nästa års riksdag om en allmän
skattereform, innefattande bl. a. en
omläggning av den nuvarande omsättningsskatten
till en generell indirekt
skatt av mervärdeskattens typ samt lättnader
i den direkta beskattningen och
reformer inom företagsbeskattningen,
som stärkte konkurrensförmåga och kapitalförsörjning; 2)

att riksdagen måtte besluta fastställa
sänkta skalor för den statliga inkomstskatten
i enlighet med vad i motionerna
förordats, att gälla från och
med den 1 januari 1967, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig författningsändring; 3)

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag till 1967 års riksdag
angående införande av ett särskilt
schablonavdrag vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt, motsvarande det
vid statsbeskattningen gällande kommunalskatteavdraget,
i enlighet med vad i
motionerna anförts;

4) att riksdagen måtte besluta att för
beskattningsåret 1967 skulle vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt medges
ett särskilt schablonavdrag med 300
kronor för makar och för ofullständiga

Torsdagen den 26 maj 1906 fin.

Nr 27

familjer samt med 150 kronor för övriga
skattskyldiga samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderlig författningstext;

5) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om prövning och
förslag till innevarande års höstriksdag
angående kompensation från staten till
kommunerna för det skattebortfall, som
föranleddes av den under 4) förordade
reformen;

IV) de likalydande motionerna I: 503
av herrar Eric Carlsson och Svanström
samt II: 613 av herr Eriksson i Bäckniora,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
lämplig översyn av nuvarande beskattning
med inriktning på att ortsavdraget
måtte höjas till 3 000 kr. för ensamstående
samt G 000 kr. för gift inkomsttagare; V)

de likalydande motionerna 1:517
av herr Lundström in. fl. och II: 423 av
lierr Ohlin in. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta höjning
av beskattningen på cigarretter i den i
motionerna angivna omfattningen att
träda i kraft vid den tidpunkt riksdagen
bestämde, samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderliga författningstexter; VI)

de likalydande motionerna I: 519
av herr Lundström in. fl. och II: 645 av
herr Ohlin in. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att förslag framlades för nästa års
riksdag om en allmän skattereform, innefattande
bl. a. en omläggning av den
nuvarande omsättningsskatten till en generell
indirekt skatt av mervärdeskattens
typ, lättnader i den direkta inkomstskatten
samt reformer inom företagsbeskattningen
som stärkte konkurrensförmåga
och kapitalförsörjning,

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att undersökningar komme till stånd rörande
metoder att undvika inflationens
skattehöjande verkningar samt att för -

Kkonomisk debatt

slag i anledning härav förelädes riksdagen,

c) besluta höja ortsavdragen i den
statliga och kommunala inkomstbeskattningen
med 100 kr. för ogift och 200 kr.
för gift skattskyldig fr. o. m. den 1 januari
1967, samt

d) fastställa sänkta skalor för den
statliga inkomstskatten i enlighet med
i motionerna angivna förslag att gälla
fr. o. in. den 1 januari 1967; ävensom

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderliga författningsändringar
i anslutning till yrkandena
under 1) c) och d);

VII) de likalydande motionerna
I: 538 av herr Åkerlund samt II: 638 av
herrar Magnusson i Borås och Björkman,
vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t snarast hemställa
om utredning om restitution av
indirekt skatt vid export och uttagande
av motsvarande utjämningsskatt vid import
samt att förslag härom i avvaktan
på införande av mervärdeskatten förelädes
vårriksdagen; ävensom

VIII) motionen II: 650 av fru Ryding
in. fl., vari hemställts,

»att riksdagen beslutar ändra taxeringsbestämmelserna
för ensamstående
föräldrar med hemmavarande barn som
under inkomståret fyller 18 år och vilka
barn på grund av fortsatta studier ej har
förvärvsarbete så, att de i skattehänseende
räknas på samma sätt som nu gäller
för dem som har hemmavarande
barn under 15 år; samt att vederbörande
utskott förutsättes utarbeta förslag
till ny lagtext i enlighet härmed».

Det ovan under II) 3) framställda yrkandet
om ändrade beskattningsregler i
fråga om lyxvillor hade behandlats av
utskottet i dess av årets riksdag godkända
betänkande nr 15.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
10 till årets riksdag väckta likalydande
motionerna 1:349 av herr Bengtson

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

m. fl. och II: 420 av herr Hedlund in. fl.,
vari, såvitt nu var i fråga, hemställts, att
skatten på cigarretter måtte höjas med
tre öre per cigarrett, att gälla från och
med den 1 juni 1966, och att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 125, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet — måtte besluta att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1966/67
med 100 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:305
av herr Holmberg m. fl. och II: 370 av
herr Bohman m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 349
av herr Bengtson m. fl. och II: 420 av
herr Hedlund in. fl., i vad motionerna
behandlades i detta betänkande,

3) de likalydande motionerna I: 494
av herrar Adolfsson och Werner samt
II: 621 av herr Hermansson m. fl., i vad
motionerna behandlades i detta betänkande,

4) de likalydande motionerna I: 500
av herr Bengtson m. fl. och II: 619 av
herr Hedlund m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1: 503
av herrar Eric Carlsson och Svanström
samt 11:613 av herr Eriksson i Bäckmora,

6) de likalydande motionerna I: 517
av herr Lundström m. fl. och II: 423 av
herr Ohlin in. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:519
av herr Lundström m. fl. och II: 645 av
herr Ohlin m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:538
av herr Åkerlund samt II: 638 av herrar
Magnusson i Borås och Björkman,

9) de likalydande motionerna I: 755
av herrar Adolfsson och Werner samt
II: 929 av herr Hermansson m. fl., i vad

motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

10) de likalydande motionerna I: 756
av herrar Bengtson och Lundström samt
II: 928 av herrar Ohlin och Hedlund,
i vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

11) de likalydande motionerna I: 757
av herr Holmberg m. fl. och II: 926 av
herr Bohman m. fl., ävensom

12) motionen II: 650 av fru Byding
in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1966/67 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen specifikation.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

Beträffande särskilt schablonavdrag
vid den kommunala taxeringen

1) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottet i anledning av de likalydande
motionerna 1:500 av herr Bengtson
m. fl. och II: 619 av herr Hedlund m. fl.
under punkten B 4) bort hemställa,

dels att riksdagen måtte besluta att
vid 1967 års taxering till kommunal inkomstskatt
medge ett särskilt schablonavdrag
med 300 kronor för makar och
för ofullständiga familjer samt med 150
kronor för övriga skattskyldiga och därvid
antaga i reservationen framlagt
förslag till lag om ändrad lydelse av
46 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370),

dels att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om prövning
och förslag till innevarande års höstriksdag
angående kompensation från
staten till kommunerna för det i ovannämnda
författning föreslagna schablonavdraget,

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

dels ock att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära successivt
införande av särskilt schablonavdrag
vid taxeringen till kommunal inkomstskatt,
motsvarande kommunalskatteavdraget
vid den statliga taxeringen, och
däri innefatta regler för kompensation
från staten till kommunerna på grund
av skattebortfall;

Beträffande ortsavdragen

2) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett
att utskottet bort förorda en höjning av
ortsavdragen, nämligen för gifta samt
ogifta med hemmavarande barn under
18 år till 4 800 kr. och för ogifta till
2 400 kr., och således under punkten
Bl) hemställa,

att riksdagen måtte antaga det vid
motionerna 1:305 av herr Holmberg
m. fl. och II: 370 av herr Bohman m. fl.
fogade förslaget till lag om ändring av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) av herrar Stefanson, Skärman och
Gustafson i Göteborg samt fru Nettelbrandt,
vilka ansett, att utskottet under
punkten B 7) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 519 av herr Lundström
m. fl. och 11:645 av herr Ohlin
in. fl. måtte antaga i reservationen framlagt
förslag till lag om ändrad lydelse av
48 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), innebärande
en höjning av ortsavdragen till 4 700
kronor för gifta samt ogifta med hemmavarande
barn under 18 år och till
2 350 kronor för ogifta;

Ekonomisk debatt

Beträffande skatteskalorna

4) av herrar Stefanson, Sundin, Skärman,
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr Eriksson
i Bäckmora, vilka — under åberopande
av vad i fråga om skatteskalornas utformning
anförts i de likalydande motionerna
1:500 av herr Bengtson in. fl.
och II: 619 av herr Hedlund m. fl. samt
de likalydande motionerna I: 519 av
herr Lundström in. fl. och 11:645 av
herr Ohlin in. fl. — ansett, att utskottet
under punkterna B 4) och 7) i vad gällde
skatteskalornas utformning bort hemställa,

att riksdagen måtte fastställa sänkta
skalor för den statliga inkomstskatten i
enlighet med i motionerna angivna förslag
att gälla fr. o. in. den 1 januari 1967
och således antaga följande

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas att 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---

angivna grundbelopp.

För skattskyldig — — — beskattningsbara
inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten
överstiger

12 000

men

icke

16 000 kr.:

1 200 kr.

för

12 000 kr.

och

15 %

återstoden

16 000

20 000

» :

1 800

16 000

21 %

20 000

24 000

» :

2 640

20 000

26 %

24 000

30 000

» :

3 680

24 000

33 %

30 000

40 000

» :

5 660

30 000

41 %

40 000

60 000

» :

9 760

40 000

48 %

60 000

100 000

» :

19 360

60 000

54 %

100 000

150 000

» :

40 960

100 000

59 %

150 000

kr.

70 460

150 000

65 %

Nr 27

Torsdagen den 26 niaj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

För annan--— — beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

6 000

men

icke

8 000 kr.:

600 kr. för

6 000 kr. och 15 %

återstoden

8 000

10 000

» :

900 »

8 000

20 %

10 000

15 000

» :

1 300 »

10 000

25 %

15 000

20 000

» :

2 550 »

15 000

30 %

20 000

25 000

» :

4 050 »

20 000

35 %

25 000

30 000

» :

5 800 »

25 000

39 %

30 000

40 000

» :

7 750 »

30 000

44 %

40 000

60 000

» :

12150 »

40 000

49 %

60 000

100 OOO

» :

21 950 »

60 000

54 %

100 000

150 000

» :

43 550 »

100 000

59 %

150 000

kr.

73 050 »

150 000

65 %

Ändå

att -

—

— denna

inkomstdel.

Med familjestiftelse--- — ekonomiska intressen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser gälla
dock alltjämt i fråga om 1967 eller tidigare års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1967 eller tidigare år.

5) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet bort förorda en sänk -

ning av skattesatserna i de statliga skatteskalorna,
nämligen för gifta samt ogifta
med hemmavarande barn under 18 år

från	22 till	15 %	i	skiktet	16 000—18 000	kr.,
»	22 »	20 »	»	»	18 000—20 000	» ,
»	27 »	20 »	»	»	20 000—24 000	» ,
»	34 »	30 »	»	»	24 000—30 000	» och
»	42 »	40 »	»	»	30 000—40 000	» samt
för	ogifta
från	22 till	15 %	i	skiktet	8 000— 9 000	kr.,
»	22 »	20 »	»	»	9 000—10 000	» och
»	27 »	20 »	»	»	10 000—12 000	» ,

och således under punkten Bl) bort
hemställa,

att riksdagen måtte antaga det vid
motionerna 1:305 av herr Holmberg
m. fl. och II: 370 av herr Bohman m. fl.
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt;

Beträffande indexreglering au skattesystemet 6)

av herrar Stefanson, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Sundin, Skärman, Mag -

nusson i Borås, Gustafson i Göteborg
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt samt
herr Eriksson i Bäckmora, vilka ansett,
att utskottet under punkterna Bl), 7)
och 11) i vad gällde inflationens verkningar
vid beskattningen bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av de likalydande
motionerna I: 305 av herr
Holmberg m. fl. och II: 370 av herr Bohman
m. fl., 1:519 av herr Lundström
m. fl. och 11:645 av herr Ohlin m. fl.
samt 1: 757 av hem Holmberg m. fl. och
II: 926 av herr Bohman m. fl. — måtte i

Torsdagen den 2G maj 1966 fm.

Nr 27

.skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
undersökningar komme till stånd rörande
metoder att undvika inflationens
verkningar vid beskattningen samt att
förslag i anledning härav förelädes riksdagen; Beträffande

den indirekta beskattningen 7)

av herrar Stefanson, Skärman och
Gustafson i Göteborg samt fru Nettelbrandt,
vilka ansett att cigarrettskatten
bort höjas med 2 öre per cigarrett och
att utskottet således under punkten B 6)
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:517 av herr
Lundström m. fl. och 11:423 av herr
Ohlin m. fl. samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 349 av herr
Bengtson m. fl. och II: 420 av herr Hedlund
m. fl. måtte antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 16 juni 1961 (nr 394) om tobaksskatt; 8)

av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett att
cigarrettskatten bort höjas med 3 öre
per cigarrett och att utskottet således
under punkten B 2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:349 av herr
Bengtson m. fl. och II: 420 av herr Hedlund
m. fl. samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:517 av herr
Lundström m. fl. och 11:423 av herr
Ohlin m. fl. måtte antaga i denna reservation
framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 16 juni 1961 (nr 394) om
tobaksskatt;

Beträffande fortsatt reformering av
beskattningssystemet

9) av herrar Stefanson, Sundin, Skärman,
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr Eriksson i
Bäckmora, vilka ansett, att utskottet un -

Ekonomisk debatt

der punkterna B 4), 7), 8) och 10) bort
hemställa,

att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna 1:500 av herr
Bengtson m. fl. och II: 619 av herr Hedlund
in. fl., 1:519 av herr Lundström
in. fl. och 11:645 av herr Ohlin m. fl,
1:756 av herrar Bengtson och Lundström
samt II: 928 av herrar Ohlin och
Hedlund ävensom i anledning av de likalydande
motionerna 1:538 av herr
Åkerlund samt 11:638 av herrar Magnusson
i Borås och Björkman, samtliga
motioner i vad avsåge den framtida utformningen
av skattesystemet — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att
förslag framlades för 1967 års riksdag
om en allmän skattereform, innebärande a)

lättnader i den personliga inkomstskatten
genom sänkning av marginalskatterna
och sänkt skatt för lägre inkomster; b)

att den nuvarande omsättningsskatten
ersattes med en konsumtionsneutral
och i förhållande till skatteberedningens
förslag vad gällde omfattning
och administration förenklad mervärdeskatt
samt att en utrensning skedde
bland punktskatterna, varigenom
bl. a. åstadkommes att exporten befriades
från de olika indirekta skatter, som
belastade produktionen, och att inhemska
varor likställdes med importerade;
samt

c) reformering av beskattningen av
företag och enskilda i syfte att främja
enskilt sparande och ekonomisk expansion
;

10) av herrar Stefanson, Sundin,
Skärman, Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottet under punkten B 10) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1: 756 av herrar
Bengtson och Lundström samt 11:928
av herrar Ohlin och Hedlund, i vad de
hänvisats till bevillningsutskottet, måtte

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

i skrivelse till Kungl. Maj:t begära åtgärder
i enlighet med det i motionerna
framlagda sjupunktsprogrammet i syfte
att åstadkomma en stabil ekonomi, inriktad
på att främja ekonomisk tillväxt
och hejda prisstegringarna;

11) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet i anledning av de likalydande
motionerna I: 757 av herr Holmberg
m. fl. och II: 926 av herr Bohman
in. fl. under punkten Bil) bort hemställa,

att riksdagen måtte i princip antaga
en tidsplan för reformering av vårt
skattesystem, innebärande för åren
1968—1970

a) ett kompletterande av barnbidragen
med barnavdrag å 1 000 kr. för
varje hemmavarande barn under 18 år,
som ej åtnjöte egen inkomst uppgående
till minst samma belopp som ortsavdraget
för ensamstående skattskvldig,
kompletterat med ett system av innebörd,
att den som helt eller delvis ej
kunde tillgodogöra sig barnavdrag erhölle
motsvarande förmån,

b) införande av indexreglering av
ortsavdrag samt skiktgränser i skatteskalorna,

c) fortsatt sänkning av progressionen
och förbättring av ortsavdragen innebärande
ett fullföljande av de sänkningar
av de direkta statsskatterna som
allmänna skatteberedningen enhälligt
förordade i sitt betänkande 1964;

12) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:305 av herr
Holmberg in. fl. och II: 370 av herr Bohman
in. fl., ansett att utskottet bort under
punkten Bl) hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förenämnda
motioner i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t senast
vid 1967 års vårriksdag framlade förslag
om införande av s. k. mervärdeskatt
i huvudsak enligt av allmänna
skatteberedningen angivna principer;

13) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett
att utskottet under punkten B 8) bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:538 av herr
Åkerlund och II: 638 av herrar Magnusson
i Borås och Björkman måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte vid början av instundande
höstsession förelägga riksdagen
förslag om ett avräkningsförfarande,
innebärande restitution av indirekta
skatter vid export och uttagande
av motsvarande utjämningsskatt vid import.

Särskilt yttrande

av herrar Stefanson, Sundin, Skärman,
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo, fru
Nettelbrandt samt herr Eriksson i Bäckmora.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
interpellationer av herr Hedlund
angående åtgärder för att skapa ett fastare
penningvärde, herr Lindkvist angående
prisutvecklingen och prisövervakningen,
samt herr Karlsson i Huddinge
angående åtgärder för att söka
hejda prisstegringarna.

Statsutskottets utlåtande nr 121

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Bengtson (1:475)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 572),
hade hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala dels
att en rullande femårsplan för statens
utgifter och inkomster upplades för att
nå ökad planmässighet, angelägenhetsgradering
och tidsplanering i reformarbetet,
dels att en nationalbudget i arbetskraftstermer
— en bedömning av
det samlade folkhushållets tillgång och

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

behov av olika slag av arbetskraft —
uppgjordes för att underlätta reformarbetets
avvägning och för att åstadkomma
en fastare grund för utbildningsväsendets
utbyggnad, dels ock att
en parlamentarisk utredning tillsattes
för översyn av statsutgifterna för att
nå effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar.

Vidare hade i de vid behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande nr
47 i det föregående redovisade motionerna
av herrar Bengtson och Lundström
(1:756) samt herrar Hedlund
och Ohlin (II: 928), såvitt avsåge punkterna
1—3 i motionerna, hemställts att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj ds proposition nr 125 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära vissa åtgärder
i syfte att åstadkomma en stabil
ekonomi, inriktad på att främja ekonomisk
tillväxt och hejda prisstegringarna,
med utgångspunkt från det sjupunktsprogram
som framlades i motionerna.

Slutligen hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmberg m. fl. (I: 758)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bohman m.fl. (11:927), hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t dels uttala, att budgetarbetet
för budgetåret 1967/68 borde inriktas
på en utgiftsram, vars tillväxt
motsvarade högst produktionsökningen
i landet, dels hemställa om tillsättande
av en besparingsutredning, vari samtliga
demokratiska partier, näringslivet
och de ekonomiska vetenskaperna vore
representerade, med uppgift att mot
bakgrunden av det rådande bekymmersamma
läget ompröva redan fattade beslut
av större omfattning samt framlägga
en plan för den framtida statsverksamheten
med riktpunkten att den
fortsatta ökningen av statsutgifterna
högst borde motsvara produktionsökningen
i landet.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:475 och 11:572

Ekonomisk debatt

samt I: 756 och II: 928, samtliga motioner
såvitt de avsåge upprättande av en
rullande femårsplan för .statens utgifter
och inkomster, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:475 och 11:572
samt I: 756 och II: 928, samtliga motioner
såvitt de avsåge uppgörande av en
nationalbudget avseende arbetskraften,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:475 och II: 572
ävensom I: 756 och II: 928 samt I: 758
och II: 927, samtliga motioner såvitt de
avsåge tillsättande av en parlamentarisk
besparingsutredning, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 758 och II: 927,
såvitt de avsåge utgiftsram i budgetarbetet
för budgetåret 1967/68, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1) beträffande rullande femårsplan
av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Virgin, Bengtson, Eric Gustaf
Peterson, Strandberg, Wirtén, Bohman,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Gustafsson i Kårby, Cassel och Tobé,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:475 och 11:572 samt
I: 756 och II: 928, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala att en rullande femårsplan
för statens utgifter och inkomster upplades
för att nå ökad planmässighet,
angelägenhetsgradering och tidsplanering
i reformarbetet;

2) beträffande arbetskraftsbudget av
herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Virgin, Bengtson, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Wirtén, Bohman, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Hihlfors, Gustafsson
i Kårby, Cassel och Tobé, vilka

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

ansett att utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:475 och 11:572 samt
1:756 och 11:928, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala att en nationalbudget
avseende arbetskraften uppgjordes
för att underlätta reformarbetets avvägning
och för att åstadkomma en
fastare grund för utbildningsväsendets
utbyggnad;

3) beträffande besparingsutredning
av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Virgin, Bengtson, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Wirtén, Bohman,
Ståhl, Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Gustafsson i Kårby, Cassel och Tobé,
vilka ansett att utskottet under III. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:475 och 11:572, 1:756
och II: 928 samt 1: 758 och II: 927, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att en
parlamentarisk utredning under medverkan
av företrädare för näringslivet
och de ekonomiska vetenskaperna tillsattes
för översyn av statsutgifterna för
att nå effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar; 4)

beträffande budgetarbetet för 1967/
68 av herrar Virgin, Strandberg, Bohman
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under IV. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 758 och II: 927, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att budgetarbetet för budgetåret
1967/68 borde inriktas på en utgiftsram,
vars tillväxt motsvarade högst produktionsökningen
i landet.

Särskilda yttranden

1) av herrar Virgin, Strandberg, Bohman
och Cassel;

2) av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Bengtson, Eric Gustaf Peter -

son, Wirtén, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Mihlfors, Gustafsson i Kårby och Tobé.

Bankoutskottets utlåtande nr 39

Av de motioner som väckts i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67,
hade — såsom framgår av redovisningen
i det föregående —• i vissa delar till
bankoutskottet hänvisats

dels motionerna nr 755 i första kammaren
av herrar Adolfsson och Werner
samt nr 929 i andra kammaren av herr
Hermansson m. fl.,

dels motionerna nr 756 i första kammaren
av herrar Bengtson och Lundström
samt nr 928 i andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin.

I motionerna I: 755 och II: 929 hade
såvitt nu var i fråga hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad som i
motionerna förordats beträffande förändringar
av den ekonomiska politiken,
däribland räntepolitiken.

Av de avsnitt av motionerna I: 756
och II: 928, som hänvisats till bankoutskottet,
berörde punkten 5 i aktuella
delar inflationsbekämpning såsom stimulans
för det enskilda sparandet samt
tekniska förberedelser för utgivande av
värdefasta obligationer, punkten 6 konkurrensens
betydelse, förenhetligande
av kreditmarknaden samt resurser för
intensifierad prisövervakning och punkten
7 slutligen stabiliseringspolitiska
åtgärder i form av anordnande av rundabordskonferenser
och inrättande av
ett ekonomisk-socialt råd.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1: 755 och 11:929,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:756 och 11:928,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Torsdagen (lön 2(i maj 1966 fm.

Nr 27

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson, Bergland, Börjesson i Glömminge
och Larsson i Umeå, vilka ansett,
att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:756 och 11:928, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära de åtgärder i syfte att
åstadkomma en stabil ekonomi som
framginge av vad reservanterna anfört;

2. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund och Regnéll, utan angivet yrkande.

Vad utskottet hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det ekonomiska läget
är för närvarande allvarligare än på
mycket länge. Ekonomien kännetecknas
av svåra balansrubbningar. Det
kraftiga inflationstrycket sedan några
år tillbaka fick under fjolåret sin utlösning
i ett underskott i betalningsbalansen
av storleksordningen 1 500 miljoner
kronor. Underskottet kom tydligen
som en överraskning för finansministern,
tv så sent som i 1965 års finansplan
räknade han med att kunna
upprätthålla balansen inom utrikesbetalningama
under 1965.

Sedan dess har underskottet bara stigit
för varje beräkning som har gjorts.
Hur mycket 1 500 miljoner kronor i
det sammanhanget är får sin rätta belysning
om man nämner att de i det
närmaste överensstämmer med summan
av underskotten under en tidigare tioårsperiod.

Den bristande samhällsekonomiska
balansen kan också mätas i konsumentprisindex’
höjning. Under den senaste
tolvmånadersperioden har prisindex
stigit snabbare än under någon motsvarande
period på 1960-talet. När prisindex
stiger med inemot 8 procent under
loppet av ett år, då måste till och
med vår finansminister med sin blyg -

Ekonomisk debatt

samma målsättning för stabiliseringspolitiken
medge att någonting är på
tok.

Från folkpartiets sida har vi inte
kunnat tänka oss att göra den budget
svagare, som av herr Sträng presenterades
för budgetåret 1966/67. Fn sammanräkning
av våra under vårriksdagen
framlagda förslag som påverkar
budgeten ger vid handen en budget, som
är drygt 100 miljoner kronor starkare
än finansministerns. För att åstadkomma
denna budget liar vi inte dragit oss
för att även framlägga förslag om sådana
inkomstförstärkningar som knappast
kan sägas vara populära. Hit hör
höjningen av tobaksskatten med 2 öre
per cigarrett och de tidigare av riksdagen
behandlade spritskatteliöjningarna.
Vid valet av skatteobjekt har vi i
första hand strävat efter att öka belastningen
på umbärliga varor. Starka medicinska
skäl kan också åberopas för
de åtgärder som vi har föreslagit.

I vanliga fall får man kalkylera med
negativa biverkningar av en skattehöjning.
Man får då göra en avvägning.
Den sortens svåra avvägning behöver
man inte just i det här fallet. Forskningen
står nu på det stadium att man
kan konstatera ett samband mellan rökning
och vissa sjukdomar. Dm skattehöjningen
således skulle leda till en
minskad cigarrettkonsumtion, vore det
ur andra än ekonomiska synpunkter en
betydande fördel både för samhället
och för den enskilde. Men vi är medvetna
om att förslagen inte är särskilt
populära. Att vi ändå har framställt
dem vittnar om en realistisk syn på
situationen och de krav som denna
ställer på finanspolitiken.

Det är viktigt att alla krafter satsas
på att komma till rätta med balansrubbningarna.
De förslag som finansministern
presenterar i kompletteringspropositionen
är inte tillfredsställande.
Han föreslår bl. a. ökad prisövervakning.
En sådan är bra, och det ingår
också i det program som vi är tales -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

män för. Men att fästa avgörande vikt
vid prisövervakningen som ett slags
patentmedicin låter sig inte göra.

Det har blivit populärt hos regeringen
att så snart tecken på rubbningar
i den ekonomiska balansen framkommer
framställa krav på ökad prisövervakning.
Så skedde efter valet 1964
och i finansplanen 1965. De ordalag
som då användes var knappast mindre
skarpa än de nu använda. I den nuvarande
situationen räcker det inte
med skärpt prisövervakning. Men regeringen
har inte mycket annat att
komma med mot prisstegringarna och
underskottet i betalningsbalansen.

Förtroendet för penningvärdet är en
nödvändig förutsättning för att en fortgående
inflation skall kunna motverkas.
Det förtroendet tror jag inte finns
hos folk i dag. Det saknas ett samlande
grepp från regeringens sida för att
komma till rätta med denna fråga. Att
söka förklara den hopplösa situationen
med att en större del av inflationen är
naturlig och ofrånkomlig minskar förtroendet
i stället för att öka det, och
det minskar stabiliteten i stället för att
öka den. Ett stabiliseringsprogram, eller
i varje fall några huvuddrag av det,
framlägges av mittenpartierna i ett särskilt
yttrande som är fogat till bevillningsutskottets
betänkande. Det är ett
viktigt dokument, och det är glädjande
att det visat sin attraktionskraft och
till vissa delar övertagits av högern i
statsutskottet.

Programmet innebär i korthet för
det första en fastare och mera långsiktig
budgetplanering som ger möjlighet
till en tidsplanering av reformerna och
skapar ett medvetande om konsekvenserna
av vad vi i olika lägen fattar beslut
om. På kommunalt håll ökar insikten
om värdet av en rullande planering,
och den statliga planeringen borde skötas
på ett minst lika progressivt sätt.

Den andra punkten i vårt program
innefattar en översiktlig nationalbudget
i arbetskraftstermer. Den skulle kun -

na ge en överblick av våra resurser
och möjliggöra att åtgärder sattes in
på rätt arbetsmarknadssektor, i rätt
form och vid rätt tidpunkt. En sådan
budget skulle kunna blotta infruset utbildningskapital
och möjlliggöra en
meningsfylld utbildningsplanering. Den
skulle också ge en värdefull belysning
av frågan om den så omdebatterade
kvinnliga arbetskraftsresursen och möjligheten
till dess disposition.

För det tredje bör tiden vara mogen
för en ny, parlamentarisk besparingsutredning.

För det fjärde bör den på många
sätt egendomligt och oförmånligt verkande
omsättningsskatten ersättas med
en mervärdeskatt som är konsumtionsneutral.

För det femte krävs att inflationen
bekämpas och därmed sparandet stimuleras.

För det sjätte bör genom en utvidgad
konkurrens skapas ökad effektivitet och
sänkta kostnader, och för det sjunde
slutligen bör ett samråd äga rum mellan
företrädare för det allmänna och
arbetsmarknadens organisationer samt
för näringslivet och fristående ekonomisk
expertis. Härigenom skulle man
kunna stärka medborgarnas förtroende
för statsmakternas vilja och förmåga
att arbeta för penningvärdets försvar.

Jag skall inte närmare gå in på detta
program, eftersom senare talare mera
ingående kommer att behandla den frågan,
men jag vill säga ett par ord ytterligare
om samrådsfrågan. När man från
regeringens sida vill vara riktigt elak
mot oppositionen säger man att de borgerligas
medicin mot prisstegringarna
är en rundabordskonferens där man
kan prata om priserna. Försök till förlöjligande
av andras förslag kan ibland
vara ett sätt att komma bort ifrån sina
egna misslyckanden, men det går inte
att vifta bort betydelsen av att representanter
för det allmänna finge möjlighet
att i ett organiserat samråd möta
företrädare för arbetsmarknadsorgani -

Torsdagen (lön 2C> maj 1966 fm.

Nr 27

sationerna, näringslivet och fristående
ekonomisk expertis. Det är förvånande
att man inte ens har velat pröva vad
ett sådant samråd skulle kunna ge.

Om man själv hade lyckats genom att
gå fram på andra vägar kunde jag förstå
att man kunde känna tveksamhet
inför ett metodbyte, men det är inte
fallet. Varför inte i alla fall pröva?

Om man samlar intressenter och experter
med en tillräcklig bredd måste
medborgarna kunna känna förtroende
för att man åtminstone försökt att på
olika vägar hitta de lösningar som står
i mänsklig makt att prestera. Om regeringen
visat intresse för förslaget om
ett samråd hade de olyckliga 1 majuttalandena
med adress till tjänstemännen
säkert kunnat undvikas. Regeringen
har i dag anledning beklaga att man
inte besparat sig den malören. Att ha
ett samråd med den breddning som
samlad expertis och fyllig representation
av berörda kan ge är enligt socialdemokraterna
meningslöst prat, men
att regeringen samråder med en enda
part, LO, är tydligen inte »prat» utan
en meningsfylld aktion.

Jag har i min hand en broschyr om
vad socialdemokratien vill och gör i
prisfrågan.

Där står det med fetstil att socialdemokratien
har ett klart och realistiskt
program för att hålla prisstegringarna
nere. Den som i dag har en
sparad krona från den närmaste efterkrigstiden
och som finner att köpvärdet
av den kronan nu är mindre än
hälften måste undra. Socialdemokraterna
satt redan då i regeringsställning
och har suttit där alltsedan dess. De
har alltså haft möjlighet att realisera
sitt program. Vad har det egentligen
blivit av deras klara och realistiska
program för att hålla priserna nere?
Det vore tacknämligt om vi kunde
få en uppgift om tidsschemat. I vilket
decennium har man för avsikt att förverkliga
det realistiska programmet för
att hålla priserna nere?

;>/

Ekonomisk debatt

Reservationen 9 till utskottets betänkande
anger riktpunkterna för en reformering
av skattesystemet, som vi
från mittenpartiernas sida önskar få
förslag om till 1967 års riksdag. Vi
vill ha en reformering av beskattningen
som friimjar enskilt sparande och som
stimulerar till större investerings- och
arbetsinsatser. Vi vill också — såsom
ingår i stabiliseringsprogrammet — byta
ut omsättningsskatten mot en konsumtionsneutral
indirekt beskattning.
Detta i förening med en utrensning
bland punktskatterna skulle ha en positiv
inverkan på exporten och ställa
våra hemmamarknadsvaror i paritet
med de importerade varorna. Den som
har varit tveksam gentemot mervärdeskatten
borde i det allvarliga läget i
fråga om bytesbalansen ha fått ett viktigt
argument mot omsättningsskatten
så, som den för närvarande är konstruerad.

Slutligen vill vi även ha sänkt marginalskatt
och sänkt skatt för lägre inkomsttagare.
Marginalskattens negativa
verkningar är betydande. Det måste i ett
läge med besvärande arbetskraftsbrist
vara helt galet med sådana inslag i
skattesystemet som bidrar till att minska
i stället för att öka lusten att arbeta
mera. Utan tvivel har marginalskatten
denna effekt. Den torde också genom
sin konstruktion vara omöjlig att utrensa
från lönearbetet. Tvärtom kommer
den nog att allt flitigare spöka i
lönesammanhang. Den verkar därmed
indirekt uppskruvande även på prisnivån.
Marginalskatteproblemet måste
även av regeringen tas på allvar.

Det är viktigt med en målinriktad
reformering av vårt skattesystem. Dess
värre är budgetläget för närvarande så
pressat att man, om man vill vara realistisk,
inte nu kan ta mer än ett mindre
steg på vägen mot en sådan reformering.
Men det är viktigt att komma ihåg
att ett enda om än aldrig så litet steg i
denna riktning måste i snabbast möjliga
takt följas av en verklig skattereform.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

Vi har för detta år framlagt direkta förslag
om sänkning av skatteskalorna och
om höjning av ortsavdragen med 200
kronor för gifta och 100 kronor för
ensamstående. I båda fallen, men framför
allt beträffande ortsavdragen, är
det fråga om en kompensation för inflationen.
Även om budgetläget tvingar
till stark återhållsamhet med omedelbara
skattesänkningar, måste på ett
rimligt sätt den inflationsstyrda progressionsökningen
motverkas. Det är
otillständigt att genom inflationen automatiska
skattehöjningar skall kunna
tas ut. Med inflationens hjälp har under
en följd av år utan några formella
beslut medborgarna drabbats av ett
successivt skärpt skattetryck.

Vi är angelägna om att finna metoder
för att sätta spärr för denna typ
av automatiska skattehöjningar. Oppositionen
begär sålunda undersökningar
om hur man skall kunna få till stånd
en indexreglering av skattesystemet.
Inflationen får inte bli ett rent vinstintresse
för staten till men för den
aningslöse skattebetalaren.

Den justering av skatteskalorna som
har föreslagits från mittenpartierna
koncentrerar sig till inkomstskikten
16 000—40 000 kronor för gifta och
8 000—30 000 kronor för ensamstående.
Just i de inkomstlägena är marginalskatten
särskilt kännbar, och det blev
också genom förra årets skattebeslut
en skärpning av skatten för dessa inkomster.

Vi vill vidare differentiera marginalskattesänkningarna
till de ensamståendes
favör. Gällande skattesystem behandlar
de ensamstående på ett synnerligen
styvmoderligt sätt. Det ointresse
för de ensamståendes speciella
problem, som regeringen visat, skiner
igenom även i den skattemässiga behandlingen.
Det finns allt skäl att söka
närma skalorna till varandra, innan det
blir möjligt att vid en mera genomgripande
reform rensa ut sådan differen -

tiering som innebär en diskriminering
av de ensamstående och som inte låter
sig sakligt tillfredsställande motiveras.

Under en följd av år har skattesystemet
blivit föremål för diverse justeringar
av olika slag. Gemensam nämnare
för dessa ändringar har varit
bristen på konsekvens och sammanhållning
av principer. Det är ingen
överdrift att säga, att skattesystemet
har blivit ett enda plotterverk. Det är
på tiden att man försöker bygga upp
ett system, där såväl den direkta som
den indirekta beskattningen konstrueras
på rationella grunder, ett system
där inslag med uppenbart negativa effekter
av typ nuvarande omsättningsskatt
eller marginalbeskattning utrensas,
ett system som grundar sig på ett
medvetet ställningstagande till avvägningen
mellan den direkta och indirekta
beskattningen. Skattesystemets utformning
berör på ett så påträngande
sätt varje enskild medborgare, att utformningen
inte bör få radikalt förändras
genom mer eller mindre på en
höft tillkomna beslut. Jag hoppas att
en stor reformering av skattesystemet
är nära förestående. Jag vill erinra om
vad som sades före skatteberedningens
tillkomst för sex år sedan, då man tydligen
var överens om att en genomgripande
skattereform var nödvändig därför
att vårt system hade blivit föråldrat.

Jag vill gärna poängtera att den omständigheten
att vi på vårt håll i dag
inte framlagt ett reellt skattesänkningsförslag
— endast ett förslag om vissa
av inflationen betingade justeringar —
helt är förorsakat av respekten för det
pressade budgetläget. Men frågan har
den vikt att den med det snaraste måste
ges prioritet. Det ankommer på den
för budgeten ansvariga regeringen att
tillse att läget ett följande år är annorlunda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 3, 4, 6, 7,

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

9 och 10 i bevillningsutskottets betänkande
nr 47 och reservationen nr
1 i bankoutskottets utlåtande nr 39.

I detta anförande instämde herrar
Berglund och öhvall (båda fp).

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! När man diskuterar ett
budgetförslag sådant som det här föreliggande
får man räkna med, här
som på andra områden, att betydande
avvikelser vid räkenskapsårets slut kan
komma att föreligga. Detta är säkert
en iakttagelse som den nuvarande finansministern
gjort lika väl som många,
för att inte säga alla hans företrädare
i ämbetet. Vanskligheter torde förefinnas
redan att utarbeta ett budgetförslag
med ett års räckvidd. Går man in på
att, som den nuvarande finansministern
har gjort, upprätta långtidsprognoser
torde vanskligheterna bli än mera påtagliga.

Oavsett detta torde det emellertid ha
sitt stora värde att sådana prognoser
för längre eller kortare tid utarbetas.
Dessa bör, riktigt och vederhäftigt bedömda,
ge en god vägledning för berörda
tidsintervalls ekonomiska skeende,
såvitt inte oförmodade händelser påverkar
utgångslägets förhandskalkylerade
beräkningar.

Beräkningsmässigt kan finansministern
år efter år utgå från en produktionsstegring,
vilken sannolikt i grova
drag även hållit streck. Med utgångspunkt
från denna produktionsstegring
har man också förhandsmässigt kunnat
bedöma möjligheterna för både löne-
och investeringsutveckling. En fråga
som uppstår i detta sammanhang är
emellertid denna: Har nödiga säkerhetsmarginaler
tagits med i beräkningen?
Detta förefaller knappast ha varit
fallet.

I fråga om löneutvecklingen är det
uppenbart att den på förhand beräknade
produktionsökningen i hög grad
kommit att påverka anspråken vid för -

Ekononii.sk

handlingsbordet. På den överfulla sysselsättningens
arbetsmarknad har man
måst räkna med en inte oväsentlig löneglidning,
helst som denna numera
också synes ha accepterats som ett fullt
legalt löneutvecklingsinstrument. Man
får sedan ingalunda förvåna sig över
tjänstemännens tveksamhet att binda sig
för ett slutgiltigt avtal. De kan inte, liksom
många andra, tillgodogöra sig någon
del av den beramade löneglidningen.
Hur kommer för övrigt tjänstemannalönerna
att se ut när ett avtal en gång
träffas? Sannolikt kommer det att uppstå
en betydande utgiftsökning. Här
föreligger alltjämt ett av de X som belastar
budgetförslaget. Vi vet inte vilka
siffrorna blir. Det enda vi med säkerhet
kan säga är att de kommer att vara
rätt stora.

Från vårt håll har under många år
framförts krav som rört låglönegruppernas
lönemässiga ställning. Vi har ansett
att dessa grupper borde ges högre
lön, vilket också till vår tillfredsställelse
i någon mån har skett vid den senaste
avtalsuppgörelsen, som väl knappast
kan anses ha grundats på politiska
överväganden. Det finns emellertid ett
men. I låglönegrupperna har man tidigare
haft det svårt att nöjaktigt klara
sina behov av olika förnödenheter. När
nu dessa grupper tack vare de bättre inkomster
som det senaste avtalet erbjuder
ger sig ut på marknaden för att tillgodose
sina skiftande behov, kommer
detta att innebära en ytterligare press
på varumarknaden.

Även sedan alla möjligheter utnyttjats
och de ekonomiska och materiella
marginalerna beskurits, kommer sannolikt
denna nya köpkraft att medföra
en ytterligare konkurrens om varorna,
med prisstegringar och fortsatt intensifierad
inflation som följd. Huruvida
en utlovad effektiviserad prisövervakning
kan utgöra en tillräcklig spärr mot
den ökade köpkraftens tryck på priserna
återstår att se.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

Både de statliga och de kommunala
investeringarna har legat i överkant. De
årliga redovisade ökningarna ger vid
handen att några säkerhetsmarginaler
inte heller här har förelegat.

Vi har år efter år fullt ut utnyttjat
våra resurser i fråga om material och
arbetskraft. Detta har inneburit att såväl
kommuner som landsting och enskilda,
har, med utgångspunkt från oförändrade
materiella ekonomiska och personella
resurser, bundit sig för långsiktiga
anläggningsprogram, som i ett strävare
ekonomiskt klimat kanske inte kan
fullföljas under avsedd tid.

Samma företeelser möter också på en
hel del andra håll inom såväl enskild
som offentlig verksamhet. Man drabbas
då oförmodat av ett genom omständigheterna
påtvingat avbrott i verksamheten.
Men vad är att göra åt det? Enbart
ett erkännande av att vi har levt över
tillgångarna är inte tillräckligt för att
återställa balansen. För att så skall ske,
förutsättes alla ansvarsmedvetna människors
medverkan. Om vi alla gemensamt
bär medverkat till att skapa den
uppkomna situationen — låt vara på regeringens
initiativ — bör det vara riktigt
att vi också gemensamt söker klara
de uppkomna problemen, även detta
som jag hoppas på regeringens initiativ.

Erfarenheterna från de senast förflutna
årtiondena visar att vi gemensamt
och i samverkan kunnat lösa problem,
som både till omfattning och innebörd
har varit större än dagens. Av denna anledning
har vi från vårt håll upprepada
gånger framhållit nödvändigheten av
en rundabordskonferens, där representanter
för statsmakterna och näringslivet
samt arbetare och tjänstemän gemensamt
kan klarlägga situationen och överenskomma
om vad som i skiftande tidslägen
bör göras. Att kallsinnigt avvisa
detta förslag synes oss föga välbetänkt,
i synnerhet som utvecklingen bestämt
tyder på att den hårda verkligheten förr
eller senare framtvingar sådana överläggningar.
Jag skulle tro att detta ock -

så kommer att stå klart för finansministern
inom en snar framtid. Inkomstförbättringar,
räknade i öretal per timme
eller kronor som helhet, är föga värda,
om de nära nog omedelbart ätes upp av
nya prisstegringar. Det finns fall där
löntagare och andra, åtminstone i de
lägre inkomstskikten, på goda skäl påstår
sig inte ha fått någon reallöneökning
under de senaste åren. Hyror, skatter
och andra levnadskostnadsstegringar
har nära nog helt förtagit verkan av
de förbättringar som räkenskapsmässigt
förekommit.

Kampen mot inflationen är ett av dagens
stora problem, och för det har vi
alla ett gemensamt ansvar. Huruvida en
redan på förhand godtagen löneglidning
utanför ramen för ingångna avtal kan
betecknas som ett led i en sådan strävan
synes i varje fall för en lekman
mycket tveksamt. Då jag emellertid utgår
ifrån att dessa problem under dagens
debatt kommer att belysas ytterligare
från vårt håll och även av folkpartister
och andra, skall jag nu inte mera
orda om den saken. Dessa frågor behandlas
också i det särskilda yttrande,
som är fogat till bevillningsutskottets betänkande.

Dessutom har ett antal reservationer
fogats till betänkandet. I reservation nr
1 behandlas den stigande kommunala
utdebiteringen. Under det senaste decenniet
har höjningarna varit av en omfattning,
som föranleder kommunernas
invånare att med oro se framtiden an.
Speciellt är det låginkomstgrupperna
som drabbas härvidlag.

Ett schablonavdrag bör därför införas
för att bereda dessa grupper lättnader
i kommunalbeskattningen. Vi föreslår
att detta avdrag blir 300 kronor
för makar och för ofullständiga familjer
samt 150 kronor för övriga skattskyldiga.
Det inkomstbortfall som kommunerna
härigenom åsamkas bör kompenseras
av staten.

I reservation nr 4 tas frågan om skatteskalorna
upp. Finansministern har

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

Öl

sjiilv tidigare gatt en bit på vågen när
det giiller att avskaffa vissa oformlighetcr.
Vi föreslår nu en liten justering för
att i första hand eliminera en del av inflationens
effekter.

Inflationen är anledningen till att också
reservation nr 6 behövt avgivas. I
denna framhålles att undersökningar
bör komma till stånd för att få fram metoder
för att undvika att inflationen får
verkningar vid beskattningen.

Vid avvägningen av hur skatteuttaget
utöver den direkta skatten och den vanliga
10-procentiga omsättningsskatten
skall utformas har man att ta hänsyn
till vilka varor som är umbärliga. Vi har
därvid funnit att cigarretterna kan bära
den lilla höjning, vilken vi föreslagit i
vår partimotion och vilken vi förordar
i reservation nr 8.

Jag kommer så till reservation nr 9.
Det har länge ansetts nödvändigt att reformera
vårt skattesystem. Också socialdemokraterna
har tidvis haft denna uppfattning
och vi för vår del har det fortfarande.
Skatteberedningens förslag bör
med en del förändringar genomföras.
Det kan göras en del förbättringar och
förenklingar av detta. Finansministern
har för övrigt ställt sådana förbättringar
i utsikt, och jag anser mig böra framföra
ett tack till finansministern för att
han inte alltför reservationslöst accepterat
beredningens förslag.

I reservation nr 10 för vi fram det i
motionsparet I: 756 och II: 928 framlagda
sjupunktsprogrammet i syfte att
åstadkomma en stabil ekonomi, inriktad
på att främja ekonomisk tillväxt och att
hejda nuvarande verkningar av inflationen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,
4, 6, 8, 9 och 10, som fogats till bevillningsutskottets
betänkande nr 47.

I detta anförande instämde herr Eriksson
i Biickmora (ep).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Ilerr talman! Det torde ha varit länge

Ekonomisk debatt

sedan som man i vårt land har kunnat
förmärka en så utpräglad oro för den
ekonomiska utvecklingen. Allt tydligare
tendenser till svårigheter att kunna konkurrera
med omvärlden gör sig gällande,
våra traditionella exportvaror får i
allt större utsträckning vika för konkurrerande
produkter och på vår egen hemmamarknad
slår varor från länder med
betydligt lägre produktionskostnader ut
våra egna. Besultatet ser vi i en ständigt
försämrad handelsbalans. Föregående
års underskott på 1 500 miljoner
blir av allt att döma ännu större i år,
om den våldsamma importen ohämmat
får fortsätta.

Var har vi då att söka anledningen till
att vi råkat i denna situation? Vi har
goda förutsättningar, som består i våra
råvaror och en effektiv och modernt utrustad
industri. Jo, orsaken är helt enkelt
att vi låtit kostnaderna stiga ohämmat.
Detta beror enligt mitt sätt att se
främst på de våldsamma ökningarna av
de offentliga utgifterna — dessa har fått
stiga långt utöver produktivitetsökningen.
I många fall är utgiftsökningen flerfaldiga
gånger större än produktivitetsökningen.
Självfallet blir det då en inflationistisk
utveckling, som medför
våldsamma kostnadsfördvringar. Sålunda
har vi på lönepolitikens område fått
bevittna att lönerna stigit nominellt med
cirka 10 procent om året under den senaste
femårsperioden.

Det finns inte någon möjlighet att i
längden fortsätta i denna takt. Därför
blir det en nödvändighet att pressa ned
de offentliga utgifterna, och inom högerpartiet
anser vi att det måste vara en
av regeringens allra viktigaste uppgifter
att i fortsättningen se till att de offentliga
utgifterna stannar inom produktivitetsökningens
ram. En effektiv granskning
av statsutgifterna blir därför en
nödtvungen åtgärd. Vi anser att det är
så angeläget att få till stånd en sådan
granskning, att vi gärna skulle medverka
i en parlamentarisk utredning som
får till uppgift att banta ned utgifterna.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

Det går inte att bara låta dessa stiga i
höjden hur som helst — följden blir då
ständigt återkommande krav på skattehöjningar.

Tyvärr har det visat sig att den socialdemokratiska
politiken som främsta
medel mot inflationen haft införandet
av nya skatter, varigenom de enskilda
människorna fråntagits rätten att disponera
sina arbetsinkomster. Vi i högerpartiet
däremot har föreslagit utgiftsminskningar,
för att därigenom skapa
underlag för lägre skatter, och det budgetförslag
vi vill presentera skulle åstadkomma
balans.

Det är nödvändigt med en helt ny ekonomisk
politik. Jag skall emellertid inte
nu gå närmare in på den saken, då jag
vet att högerpartiets gruppledare här i
kammaren kommer att ta upp hela problemet.
Jag vill i stället uteslutande behandla
den andra sidan av politiken,
nämligen den som vi sysslar med inom
bevillningsutskottet. Det är ju där vi ser
de stora utgifterna och måste söka få
fram de inkomster som erfordras för att
täcka dessa utgifter.

Den direkta beskattningen har stigit
mycket kraftigt utan några riksdagsbeslut,
beroende på vårt progressiva skattesystem.
Men detta har inte varit tillräckligt
för att fylla ut kravet på ökade
statsinkomster, utan skattehöjningar har
ständigt erfordrats. Sålunda har enbart
under 1960-talet tillkommit en 10-procentig
omsättningsskatt för varuhandeln,
som under nästkommande budgetår beräknas
ge cirka 6 miljarder i statsinkomster.

Det meningslösa i vår inflationistiska
inkomstutveckling och hårdheten i den
progressiva beskattningen framstår särskilt
tydligt i riksräkenskapsverkets beräkningar
över inkomsterna av den direkta
beskattningen. Sedan statsverkspropositionens
framläggande i januari
har de nya beräkningarna, som verket
nu gjort, beräknats öka skatteinkomsten
med 1 100 miljoner kronor. Vårt skattesystem
medför sålunda att vi får en

kostnadsökning för vår produktion,
medan löntagarnas fördelar blir mycket
ringa genom det förhöjda löneläget,
eftersom de höga marginalskatterna tar
en så stor del.

Sverige har sedan länge intagit och
intar alltjämt en tätposition när det
gäller höga skatter och det är knappast
en hedrande position. Det allvarliga med
vårt nuvarande skattesystem är att det
i stor utsträckning bidrar till prisstegringar
och en allmän inflationistisk utveckling.
Aldrig tidigare har väl så
klart framstått vilken stor betydelse
som skatterna har vid lönesättningen.
Från allt större grupper kommer nu
kravet på att bedömningen vid lönesättningen
skall ske med hänsyn till vad
som är kvar sedan skatten har betalts.
Den hårda progressiviteten, som numera
blivit en realitet för praktiskt
taget alla inkomsttagare i vårt land,
är i längden omöjlig att tillämpa. De
lönehöjningar som kommer att erfordras
för att kompensation samtidigt skall
kunna erhållas för såväl prisstegringar
som den hårda marginalskatten blir av
en sådan storleksordning, att vi i fortsättningen
kommer att helt slå ihjäl det
svenska näringslivets konkurrensförmåga,
om vi skulle söka tillfredsställa
dessa lönekrav. Priserna kommer att
stiga ytterligare och levnadskostnaderna
blir bara högre. De som särskilt kommer
att lida av detta blir i första hand
de små inkomsttagarna, särskilt pensionärer
eller de som skall leva på ett
kanske litet sparkapital. Trots de stora
nominella lönehöjningarna har därför
en hel del av svenska folket fått en
reallönesänkning.

Inom högerpartiet har vi därför kommit
till det resultatet vid vår bedömning
av vad som för närvarande är den
mest angelägna skattereformen, att det
måste vara att minska den hårda progressiviteten
i skatteskalorna för de
vanligaste arbetsinkomsterna. Störst
blir de av oss föreslagna sänkningarna
i inkomstskikten 16 000—24 000 kronor

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

för gifta ocli 8 000—12 000 kronor för
ogifta, där den utgör 7 enheter. Sänkningen
upphör sedan vid 40 000 kronors
inkomst för gifta.

Vi föreslår samtidigt att ortsavdragen
höjs för gifta med 300 och för ogifta
med 150 kronor.

Vi är givetvis på det klara med att
dessa skattesänkningar inte är tillräckliga,
utan det gäller att gå vidare och
därför har vi också framlagt förslag
om att riksdagen nu måtte uttala att
man skall fortsätta ännu längre på skattesänkningens
väg under de kommande
åren.

Vårt förslag innebär ett minskat skatteuttag
av 720 miljoner för helt år, varav
220 miljoner kronor kan beräknas
falla på budgetåret 1966/67.

I vårt framtida skattesänkningsprogram
har vi även krävt att barnavdrag
vid beskattningen bör införas vid sidan
av barnbidragen. Frånvaron av barnavdrag
innebär att man håller på att
beskatta inkomster som inte har någon
skattekraft. Denna reform spelar
en mycket stor roll för de mindre inkomsttagarna.

Vidare återkommer vi med vårt krav
på indexreglering av skatteskalorna och
ortsavdragen. Det måste i längden vara
en orimlig ordning att statsmakterna,
som bär ansvaret för penningvärdet,
skall genom beskattningssystemet få
ökade inkomster på grund av ett försämrat
penningvärde.

Den allmänna skatteberedningen föreslog
att den nuvarande varuskatten
skulle ersättas med en konkurrensneutral
mervärdeskatt. Det tidigare åberopade
dåliga handelsutbytet med utlandet
gör det särskilt angeläget att
det snarast företas en sådan omläggning
av varuskatten.

Svenska exportörer belastas med skatt
på sina investeringar och försätts därmed
i ett sämre konkurrensläge än utländska
företag. Samma förhållande gäller
för de svenska företag som på vår
egen hemmamarknad konkurrerar med

Ekonomisk debatt

utländska produkter. Införande av mervärdeskatt
skulle eliminera dessa nackdelar
och göra de svenska företagen
konkurrensjämställda vad beskattningen
angår. Vi har därför krävt att till
nästa års riksdag erhålla förslag om sådan
ändring av den indirekta beskattningen.

Det torde dröja något innan denna
beskattningsform hinner träda i kraft.
Läget är emellertid synnerligen allvarligt,
och därför är det nödvändigt att
vissa provisoriska åtgärder vidtas för
att avlasta dessa för konkurrensen så
besvärande beskattningar. Jag har fördenskull
tillsammans med herr Björkman
i denna kammare motionerat om
att en restitution som motsvarar denna
skattebeläggning borde utgå vid export
samt att en utjämningsskatt skulle
uttas på all import i motsvarande grad.
Enligt beräkningar som gjorts drabbas
de produktiva investeringarna i vårt
land av varuskatt med cirka 500 miljoner
kronor och av energiskatt med
cirka 250 miljoner kronor.

Då liknande åtgärder har vidtagits
av bl. a. vissa stormakter finns det ingen
anledning för oss att avstå från dessa
bestämmelser. De skulle inte bara
ge vår export fördelar, utan skulle också
bidra till att de mera typiska hemmamarknadsindustrierna
skulle få en
konkurrens på lika villkor i berörda
avseende, genom att en importavgift
motsvarande den indirekta skatt som
under produktionsprocessen har belastat
den inhemska produktionen, komme
att införas. Eftersom denna fråga
är av brådskande natur är det önskvärt
att förslag framlägges för höstriksdagen.

Herr talman! Högerpartiet anser sammanfattningsvis
att det är synnerligen
angeläget att snarast få till stånd en
förändring av vårt beskattningssystem
som innebär en minskning av den hårda
progressiviteten och därmed också
gör det mera lönande med arbetsvilja
och initiativförmåga. Vi måste få en

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

skattereform som i stället för att öka
vårt kostnadsläge skänker näringslivet
konkurrensförmåga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de vid bevillningsutskottets betänkande
fogade reservationerna nr 2,
5, 6, 11, 12 och 13.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Nordgren och Söderström (båda h).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Tillåt mig börja med
några allmänna reflexioner, innan jag
går in på bevillningsutskottets mera
punktbestämda betänkande!

Kompletteringspropositionen visar att
den samhällsekonomiska situationen
fortfarande inger bekymmer. De nya
kalkylerna för nästkommande totalbudget
slutar på ett underskott av nära 800
miljoner kronor, vilket innebär en försvagning
med 600 miljoner kronor jämfört
med innevarande budget.

Ännu betänkligare ser de beräkningar
ut som har gjorts i långtidsbudgeten.
Man har försökt sig på två alternativ.
I det ena räknar man med oförändrade
priser och en fortsatt ökning av lönesumman
i samma tempo som bruttonationalprodukten.
I det andra utgår man
frän en antagen prisstegring med 3 procent
per år och en motsvarande ökning
av lönesumman. Jag tror att det senare
alternativet kommer att ligga närmast
utvecklingen.

Denna beräkning resulterar enligt det
första alternativet i att det budgetåret
1967/68 skulle bli ett underskott som
överstiger 2 600 miljoner kronor. Budgetåret
diirefter skulle detta underskott
öka till 3 1/4 miljard kronor.

Därefter skulle det bli en förbättring
1969/70. Underskottet skulle då sjunka
till 3 020 miljoner och för sista budgetåret
till 1 670 miljoner.

Enligt det andra alternativet skulle
motsvarande siffror blir 2 420, 2 450,

1 430 respektive 360 miljoner kronor.
Trenden är här alltså gynnsammare.

I dessa siffror ligger inga framtida
nya aktiviteter eller reformer, om jag
förstått det hela riktigt.

Vår ekonomi har ju under efterkrigstiden
expanderat i stigande takt. Under
den senaste femårsperioden har bruttonationalprodukten
ökat med något mer
än 5 procent per år. Därmed befinner
sig Sverige bland de industrialiserade
länder, som haft den snabbaste ekonomiska
tillväxten. Detta kanske man
ändå bör lägga märke till när man framför
kritik mot den bedrivna regeringspolitiken.

Långtidsutredningen har för tiden
1966—1970 uppskattat tillväxten till 4,2
procent per år. Det är inte heller någon
dålig expansion. Troligen blir siffran
ännu högre. Men det behövs sannerligen,
om redan beslutade reformer m. m.
skall kunna finansieras.

Det som inger det aktuella bekymret
är emellertid bytesbalansen. Förra året
vidtogs åtgärder för att motverka försämringen
i handelsutbytet. Nu konstateras
att underskottet i bytesbalansen
i år kommer att bli oförändrat —
ingen förbättring med andra ord. Det
är två huvudfaktorer som är anledningen
härtill, nämligen det höga interna
efterfrågeöverskottet och det försämrade
marknadsläget för vissa exportvaror.

Finansministern säger att den centrala
uppgiften blir att återställa den utrikes
betalningsbalansen. Vilka åtgärder
har han då att föreslå i detta syfte?
Viss omfördelning av resurserna
skall företas, industriinvesteringarna
skall favoriseras, bostadsbyggandet hållas
i schack och offentliga investeringar
bromsas. Standardhöjningen skall
fortsätta i något långsammare takt.

Det är uppenbart att det krävs en
väl utformad näringspolitik, som främjar
exporten — och även hemmamarknadsindustrien
för att ersätta importvaror.
Samhället måste mer aktivt en -

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

gagera sig i lösandet av strukturfrågor
och andra näringspolitiska problem. De
statliga företagen måste få en sådan
organisation att de kan drivas rationellt
och utan byråkrati, säger exempelvis
LO — och detta vill jag särskilt
understryka.

Man får också hoppas att planerade
åtgärder mot prisstegringarna kan ge
resultat, så långt detta blir möjligt utan
att pressa lågavlönade grupper.

Vad har då oppositionen för alternativ
till detta program? Folkpartiet och
även centern föreslår rundabordskonferenser.
Detta diskuterades ganska livligt
förra veckan, vill jag minnas, då
herr Hagnell, såvitt jag förstår, slog
ihjäl alla de argument som anförts för
sådana konferenser. Han gjorde också
gällande att Svenska arbetsgivareföreningen
och Industriförbundet hade betackat
sig för sådana konferenser. Vidare
föreslås skattepremiering av sparandet,
rullande femårsplaner, friare
byggnadsmarknad, mervärdeskatt, parlamentarisk
besparingsutredning.

Högern har i stort sett samma program,
fast den kräver en starkare skattesänkning.

På denna front finner vi alltså inget
nytt. Dessutom riktar man naturligtvis
mycket kritiska anmärkningar mot den
förda politiken, men man har inte så
mycket positivt att föreslå i stället.
Främst är det tal om prisstegringar och
inflation.

Folkpartiet och även centern gör gällande
att de har budgetbalans därför att
de inte har ställt några yrkanden om
skattesänkningar. I den mån man framfört
sådana yrkanden har man också
yrkat på utgiftsminskningar. Men jag
kan garantera kammarens ledamöter att,
om bevillningsutskottet exempelvis hade
tillstyrkt alla borgerliga motioner
beträffande skattesystemet, skulle inte
heller folkpartiet och centerpartiet ha
någon budgetbalans. När högern yrkar
på skattesänkningar försöker man klara
budgetbalansen genom att samtidigt fö3
— Andra kammarens protokoll 1966.

Ekonomisk debatt

reslå utgiftsminskningar, som riksdagen
alltid avslår.

Det må för tillfället vara nog om detta
— jag kanske återkommer till denna
fråga något senare.

Jag övergår nu till de olika säryrkandena.

Förra året beslutade riksdagen införa
ett schablonavdrag för kommunalskatten
vid taxering till statlig inkomstskatt.
Det schablonavdraget innebär som bekant
att makar och ofullständiga familjer
får göra ett avdrag på 4 500 kronor
och ensamstående ett avdrag på 2 250
kronor, även om kommunalskatten föregående
år inte uppgått till dessa summor
— hela kommunalskatten får naturligtvis
dras av om den är högre.
Nu vill centerpartisterna införa ett liknande
avdrag även vid den kommunala
taxeringen. I avvaktan på att den
frågan skall utredas föreslår man ett
provisoriskt särskilt schablonavdrag vid
taxering till kommunalskatt med 300
kronor för makar och ofullständiga familjer
och 150 kronor för ensamstående.
Eftersom ett sådant bidrag i vissa
fall skulle belasta kommunerna mycket
hårt, föreslås vidare att riksdagen skall
besluta om en statlig kompensation till
kommunerna för det skattebortfall som
uppkommer.

Detta låter mycket fint och bra, men
är en sådan åtgärd verkligen att rekommendera?
Avdraget för kommunalskatt
vid taxering till statlig inkomstskatt
tillkom i syfte att eliminera de ojämnheter
som vidlåder den kommunala beskattningen.
Något annat syfte lär detta
avdrag inte ha. Det schablonavdrag som
infördes förra året tillkom för att man
skulle kunna lätta skattebördan för de
små och medelstora inkomsttagarna
utan att behöva ge de större inkomsttagarna
motsvarande lättnader. För att
nå samma resultat kan man naturligtvis
införa ett schablonavdrag även vid
taxering till kommunal inkomstskatt,
men en sådan åtgärd skulle aldrig få
samma verkan, och den kan inte moti,
''r 27

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

veras med kommunalskatteavdragets ursprungliga
syfte. Vill man lätta de mindre
inkomsttagarnas kommunalskattebörda
eller deras skattebörda över huvud
taget så får det ske antingen genom avdrag
för nedsatt skatteförmåga — den
metoden tillämpas redan, och det problemet
arbetar man med i finansdepartementet
— eller genom bidrag. Ett bifall
till reservationen skulle betyda ett
stort skattebortfall för kommunerna,
och detta måste i så fall kompenseras
genom en höjning av den kommunala
utdebiteringen eller genom statliga bidrag,
vilket det för närvarande — det
torde alla erkänna — inte finns något
utrymme för.

I fråga om ortsavdragen understryker
utskottet nu liksom tidigare år att
det kan finnas skäl för en höjning av
dessa. Men som jag sade finns det i
dagens situation inte något utrymme
ens för en liten höjning av ortsavdragen.

Frågan om familjebeskattningen är
föremål för prövning i finansdepartementet,
och vi anser att även frågan
om en höjning av ortsavdragen bör tas
upp i det sammanhanget. Tills den utredningen
är färdig med sitt arbete, får
vi väl nöja oss med det schablonavdrag
vi införde förra året.

Högern framför åter sitt gamla krav
på barnavdrag. De avdragen tyckte högern
var bra; de gav större skattelättnader
för de stora inkomsttagarna men
knappast några skattelättnader alls åt
de allra minsta inkomsttagarna. Denna
fråga har kannstöpts i riksdagen så
många gånger, att jag tycker att högern
borde ha blivit övertygad om att
det inte finns någon resonans för det
förslaget utanför högerpartiet.

Det pågår emellertid en utredning
om samhällets ekonomiska stöd till
barnfamiljerna, trots att fru Nettelbrandt
av hennes anförande att döma
tycks tro att det inte pågår några som
helst utredningar i skattefrågor — hon
tycks inte ens känna till den utredning

som hon själv är ledamot av. Däremot
vet fru Nettelbrandt precis hur regeringen
bör lösa alla problem på beskattningens
område och andra områden.
Denna utredning har till riktpunkt
för sitt arbete, att syftet med familjepolitiken
bör vara inte bara att åstadkomma
största möjliga rättvisa när det
gäller de materiella villkoren mellan
barnfamiljer och andra, utan även att
åstadkomma rättvisa mellan barnfamiljerna
inbördes. Avdrag hjälper som
sagt inte de mindre inkomsttagarna.

Vad skatteskalorna beträffar föreslås
ett uttag på 100 procent. Det är vi ense
om i bevillningsutskottet, så därom är
det ingen strid. Såväl folkpartiet som
centerpartiet och högern föreslår emellertid
en ändring av skatteskalorna.

Mittenpartierna yrkar på en symbolisk
ändring — något skall man väl ändå
ändra i skattesystemet. Har man inte
pengar så kan man ju i alla fall
pillra på det. De erkänner att det inte
finns något utrymme för skattesänkningar;
det är andra toner än för ett
halvt decennium sedan och tidigare då
de aldrig gjorde något sådant medgivande.

Högern däremot framställer yrkande
om en skattesänkning som sammanlagt
skulle uppgå till över 700 miljoner kronor
under ett helt budgetår. Detta vill
högern nu liksom tidigare finansiera
med utgiftsminskningar, förslag som
riksdagen ständigt avslår. Man skulle
alltså leva på den kaka som inte finns.
Det borde ju råda enighet om att förra
årets provisoriska skattereform får räcka
tills utredningen om mervärdeskatten
är färdig. Det går helt enkelt inte
att ändra den direkta skatten utan att
samtidigt göra en avvägning mellan
denna och den indirekta skatten.

Högern motiverar sina yrkanden med
att en skattesänkning skulle stimulera
sparandet, öka kapitalbildningen och
motverka inflationen — det får vi ju
ständigt höra. Nu har vi faktiskt fått ett
belysande exempel på vart den meto -

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

den leder; vi kanske tidigare var osäkra
litet till mans. Amerikanarna har
nämligen provat detta recept och det
föll tydligen dåligt ut. Presidenten måste
nog reflektera på skattehöjningar,
hur ogärna han än vill, skriver amerikansk
press och säger också framstående
politiker. Man har nu i USA haft
en prisstegring som varit den kraftigaste
sedan koreakriget för 15 år sedan.
Fortsätter man på detta vis får
man en prisstegring på 0 procent, säger
amerikanarna själva.

Oppositionen tyckte tidigare att USA
var ett lysande exempel på hur man
skulle bära sig åt för att sätta fart på
ruljangsen. Amerikanarna hade ju inte
förr någon prisstegring att visa upp,
och där tyckte oppositionen att man hade
ett exempel på hur man kunde hålla
priserna i schack. Och det gick ju bra
när de hade 5—0 miljoner arbetslösa.

Köplusten måste bromsas, säger man
nu. Kongressens eget ekonomiska utskott
konstaterar att beläggen hopar sig
för att en ordentlig skattehöjning behövs
i år för att bromsa den privata
köplusten, och det med det snaraste. Federal
Reserve Board hör också till förespråkarna
för böjda skatten, och även
kongressutskottet —• både dess majoritet
och dess minoritet — yrkar på ökad
användning av skattevapnet, och inte
enbart av penningpolitiska åtgärder, för
att få rätsida på situationen. Dessa bägge
falanger har förenat sig i ett uttalande
om att inflationstrycket nu förefaller
starkare än då presidentens
program för året utformades och att
»frivilliga» riktlinjer för priser och
löner helt enkelt inte räcker till som
surrogat för en sund skatte- och penningpolitik.
Nej, de skulle ha en fru
Nettelbrandt de. Det skulle sannerligen
behövas i dessa svåra tider i Amerika.

Här har vi alltså ett land som tidigare
klarat prisstegringen tack vare
stor arbetslöshet. Om vi följt högerns
och vanligtvis också de övriga borger -

Ekonomisk debatt

liga partiernas recept att sänka skatterna
så skulle allt ha ordnat sig även
hos oss: man sade att sparandet skulle
öka, konsumtionen minska, arbetslusten
stegras och inflationen biist bekämpas.
Vi har alltid vägrat att tro att det
receptet skulle ha avsedd verkan i en
situation då man har full sysselsättning
och ständigt köpkraftöverskott, när köpkraften
varit för stor i relation till resurserna,
när bristen på arbetskraft
och material varit betecknande för situationen.
Det har varit omöjligt för
oss att i praktisk handling bevisa riktigheten
av detta resonemang, lika litet
som oppositionen har kunnat bevisa
att man bäst kan bekämpa inflationen
genom att sänka skatterna. Båda
parterna har fått nöja sig med påståenden
i detta fall. Nu har vi emellertid
från Amerika fått en praktisk
undervisning om att det i ett ansträngt
ekonomiskt läge med köpkraftöverskott
inte går att ytterligare späda på
denna för stora köpkraft, hur gärna
både amerikanarna och vi här hemma

1 Sverige än skulle vilja sänka skatterna.

Eftersom jag en gång tidigare citerade
professor Erik Lundberg och herr
Gustafson i Göteborg då sade att det
gick bra att kasta fram ett citat som inte
på något sätt kunde verifieras, skulle
jag, eftersom jag här har det i tryck
säkerligen korrekt återgivet, vilja läsa
upp det. Det gäller alltså inflationen.

Professor Lundberg säger: »Jag är
inte perfektionist och sätter inte upp
ett absolut stabilt penningvärde som
mål. Jag nöjer mig med att sikta till

2 % försämring per år. Amerikanska
undersökningar har visat att en inflationstakt
på en till två procent inte behöver
betyda en försämring av penningvärdet,
eftersom vi i våra konsumentprisberäkningar
aldrig exakt kan konstatera
de kvalitetsförbättringar av varorna
som sker särskilt inom den varaktiga
produktionssfären.»

Det kan också vara intressant att

Nr 27

Torsdagen den 2G maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

höra vilket recept professor Lundberg
har: »Vilket är då mitt recept mot den
höga inflationstakten? Jo, helt enkelt
följande. För det första skall vi föra
en bättre löpande stabiliseringspolitik.
Vi bör både penningpolitiskt och arbetsmarknadspolitisk!
kunna förbättra
den ekonomiska politiken på sådant
sätt, att vi tidigare och mera effektivt
ingriper mot de efterfrågeöverskottssituationer,
som jag tidigare skildrat och
som är bakgrunden till de periodvisa
starka penningvärdesförsämringarna.
Detta bör betyda att vi får en något
lägre sysselsättningsgrad och en något
högre arbetslöshetsprocent än som råder
under högkonjunkturperioderna. Ä
andra sidan har vi en så väl utvecklad
arbetsmarknadspolitik, att inga behöver
lida nöd, om arbetslösheten skulle
bli något större.»

.Tåg tror att detta är riktigt. Det är
inte lätt att klara inflationen i en utpräglad
högkonjunktur på annat sätt
än genom att pressa ned hela expansionen
och produktionen så att det
skapas arbetslöshet. Då vet vi att det
går att hålla priserna. Det har vi vägrat
vara med på.

Bankdirektör Tore Browaldh blev naturligtvis
dödsförskräckt för detta yttrande
av professor Lundberg. Direktör
Browaldh säger: »Jag vill vända mig
mot ett uttalande som professor Erik
Lundberg gjorde i sitt inledningsanförande
—-----. Jag skulle sna rare

vilja säga att man skall börja med
att sätta upp en procents prissänkning
per år som mål.» Därefter återkommer
professor Lundberg och säger: »När
jag talade om en prisstegringstakt på
1,5 procent per år, menade jag att det
är ett tolerabelt värde som vi ekonomer
kan vara överens om att använda
i en diskussion som denna. För övrigt
är en prisstegringstakt på 1,5 procent
ett fint resultat som jag tycker att man
kan vara tillfredsställd med. Men säger
man att det skall ske en penningvärdeförbättring
av 1,5 procent per år, då
skrattar man — det tror man inte på.»

Herr talman! Så långt professor
Lundberg. Finansminister Sträng är
alltså inte ensam om att säga att det
inte är lätt att i en utpräglad högkonjunktur
helt hålla prisstegringen i
schack. Det är bara fru Nettelbrandt
som kan klara en sådan sak.

Om vi nu skall återgå till de punkter
som är kvar kan konstateras, att
man vill ha ett indexreglerat skattesystem.
Bortsett från svårigheterna att
klara en sådan sak — inte minst med
hänsyn till källskattesystemet och de
utredningar som pågår rörande vårt
skattesystem — tror jag att det ligger
mycket i finansministerns tveksamhet
när det gäller att på alla upptänkliga
områden gardera medborgarna mot inflationens
verkningar. Det måste betyda
att kampen mot prisstegringar avtrubbas,
eftersom de reellt inte spelar
någon roll. Det riktiga måste vara att
angripa orsaken till prisstegringarna och
låta dessa värka ut om denna orsak
inte kan bemästras. Det kan inte gälla
generellt men i varje fall i stort.

Herr talman! Mittenpartierna demonstrerar
även i år sin sammansvetsade
styrka för att skapa ett alternativ
till regeringspolitiken genom att centerpartiet
yrkar höjning av skatten på
cigarretter med 3 öre och folkpartiet
med 2 öre. Om jordbrukarna använder
mera snus än folkpartisternas
presumerade väljarkår låter jag vara
outrett. Dessa båda partier och även
högerpartiet har däremot enats om en
onödig skrivelse till Kungl. Maj:t om
införande av mervärdeskatt. Den är
onödig, anser jag, därför att dessa problem
redan är föremål för utredning
och överarbetning av skattekommittérade
och inom finansdepartementet.

I en högermotion tas slutligen upp ett
intressant problem, nämligen åtgärder
för att stimulera exporten, och det är
någonting som vi alla är eller borde vara
mycket intresserade av. Jag tror
nämligen inte att det finns så mycket
att göra på importsidan även om det
inte är särskilt smakligt att höja vår

Torsdagen den 2<i maj 1966 fm.

Nr 27

levnadsstandard i år med en procent
på omvärldens bekostnad, som någon
uttryckt det. Insatserna bör göras mera
på exportsidan och på hemmamarknaden
för att tillverka varor så att
man slipper importera. Men högermotionärerna
vill slå två flugor i en smäll,
och det är inget fel i det. De vill nämligen
få till stånd ett avräkningsförfarande
som helt befriar exporten från
de olika, indirekta skatterna som belastar
produktionen och likställer importerade
och inhemska varor.

Utskottet ansluter sig till syftet med
motionerna men kan av flera orsaker
ändå inte tillstyrka dem. För det första
torde det uppstå synnerligen stora
svårigheter att inom ramen för nuvarande
system för den indirekta beskattningen
kunna konstruera vad motionärerna
önskar, och sannolikt skulle det
kräva en omarbetning av flertalet skatteförfattningar
på den indirekta skattesidan.

Om man avser effekten av allmän
varuskatt, omsen och energiskatten för
exportindustrien, så har näringslivets
huvudorganisationer, som utskottet erinrar
om, nyligen gjort en framställning
till Kungl. Maj:t rörande dessa skatter,
och frågan är alltså redan nu föremål
för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.
Personligen undrar jag om det är
möjligt med hänsyn till det internationella
handelsutbytet, att lösa det problem
som motionärerna tar upp, men
det är något som jag inte kan ha någon
bestämd mening om.

Herr talman! Det är inte någon särskilt
ljus bild vi får av kompletteringspropositionen.
Hårda åtgärder måste
till för att hålla den samhällsekonomiska
balansen och få balans även i
utrikeshandeln. När jag har studerat
de åtgärder som regeringen föreslår
och den politik man ämnar föra för att
lösa dessa problem har jag emellertid
inte funnit att oppositionen kunnat
prestera något alternativ som skulle
kunna ge något som helst bättre resultat.

Ekonomisk debatt

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Brandt inskränker
sig, när det gäller rundabordskonferenserna,
till att närmast hänvisa till
vad herr Hagnell tidigare sagt i kammaren,
men jag anser inte att herr
Hagnells uttalande kan åberopas som
något officiellt bevismaterial, utan herr
Brandt måste nog bekväma sig till att
själv gå in i debatten.

Herr Brandt talade om att det inte
skulle ha blivit balans i folkpartiets
budget om man hade bifallit alla de
förslag som kommit från folkpartiets
sida. Men det är balans i vår budget
och dessutom ett överskott på 100 miljoner
kronor. Men man kan fråga sig
om det finns anledning ta på sig ansvaret
för att ha balans i en budget där
det finns så många ingredienser, för
vilka oppositionen — i detta fall folkpartiet
— inte haft möjligheter att ta
något ansvar. Den som tror på t. ex.
den dynamiska effekten av ett skattesystem
som är utformat på annat sätt
än det vi har i dag tror också på att
budgetläget kunde varit annorlunda om
skattesystemet hade reformerats tidigare.

Herr Brandt talade om att utredningar
redan finns. Jag känner till att de
finns, men fördenskull kan det finnas
anledning att antyda i vilken riktning
man vill ha en reform. Herr Brandt
tycks i varje fall inte vara medveten
om hur han vill ha skattesystemet utformat
i framtiden.

Herr Brandt kallade justeringarna i
skatteskalorna för en symbolisk ändring.
Jag tror att herr Brandt litet föraktfullt
sade att »har man inte pengar
kan man i alla fall pillra på skattesystemet».
Så kan den resonera som
inte bryr sig om att det finns människor
som blir drabbade av inflationen
och den därmed sammanhängande pro -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

gressivitetsökningen. Vi vill att de inte
skall automatiskt drabbas av denna ökning
och det har föranlett förslaget om
en på något sätt inbakad indexreglering.

När herr Brandt redogör för de amerikanska
förhållandena stämmer den
redogörelsen inte med vad som anföres
i statsverkspropositionen. Det råder
tydligen delade meningar härom och
jag vet inte vilken som är riktig. I
detta fall tror jag dock mest på finansministern.
I statsverkspropositionen säger
han att »det viktigaste landet i det
västliga ekonomiska samarbetet — Förenta
staterna — kunnat förena en långvarig
ekonomisk expansion med anmärkningsvärt
stabila priser.» Den bilden
stämmer inte med den bild som
herr Brandt tecknade.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är beklagligt att
höra att herr Brandt inte är intresserad
av att över huvud taget diskutera några
andra åtgärder för hindrande av prisstegringar
än en skattehöjning. Det
tycks vara det enda receptet för honom.

Beträffande högerpartiets skattesänkningskrav
och däremot svarande utgiftsminskningar
sade han att dessa förslag
om utgiftsminskningar avslår Sveriges
riksdag varje år. Från högerpartiets
sida beklagar vi på det livligaste
att vårt krav på utgiftsminskningar avslås.
Jag tror dock, speciellt med tanke
på de framtida budgetberäkningar som
redovisas i kompletteringspropositionen,
att man även från socialdemokratiskt
håll ganska snart måste börja intressera
sig för sådana utgiftsminskningar.

Herr Brandt hänvisade till de amerikanska
förhållandena och sade att resultatet
av skattesänkningen där inte
hade varit lyckligt. Det förhåller sig
tvärtom, herr Brandt! Skattesänkningen
genomfördes för ett par år sedan
och den visade sig ha god effekt. Vad
som har inträffat i dag i den ameri -

kanska ekonomien är att det blivit en
överhettning på grund av att landet befinner
sig i ett allvarligt krig, men det
kanske herr Brandt inte har observerat.

Herr Brandt berörde även frågan om
barnavdragen och sade att dessa inte
längre var aktuella. Om man läser skatteberedningens
yttrande finner man
dock att skatteberedningen har sympatier
för sådana avdrag men inte velat
föreslå dem på grund av att vissa familjer
inte skulle kunna utnyttja dem.
I högerpartiets motion har vi lagt fram
ett förslag som innebär att möjlighet
härför skulle kunna skapas. Herr
Brandt sade att vårt förslag bara skulle
vara till nytta för stora inkomsttagare.
Förhållandet är det motsatta. Jag skall
anföra ett exempel för att visa detta.
För en inkomsttagare med 14 500 kronor
i beskattningsbar inkomst skall efter
ortsavdrag 10 000 kronor bli föremål
för kommunalbeskattning på t. ex.
17 kronor. Han får då eu skatt på 1 700
kronor. Men vi menar att i detta fall
skall man inte beskatta mer än 9 000
kronor på grund av att han bör ha ett
avdrag på 1 000 kronor för att det även
finns barn i familjen. Om man då slår
ut vad som tas i skatt, 1 700 kronor,
på vad som egentligen — de 9 000 kronorna
— skulle vara underlaget för beskattningen
visar det sig att kommunalskatten
i stället för 17 kronor blir
18: 89. Med två barn blir skatten 21: 25
och med tre barn 24: 29. Om man jämför
detta med hur det förhåller sig med
en som har 100 000 kronor i inkomst
visar det sig att om man har ett barn
skatten blir 17:18. — Tyvärr är min
tid nu ute.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt påstår —
och det är vi väl överens om — att
detta är ett bra samhälle. Men hur bra
ett samhälle än är önskar man många
gånger att man åtminstone i vissa avsnitt
kan göra det ännu bättre.

Herr Brandt sade att det förslag som

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

oppositionen framfört vägrar lian att
tro på. Men han säger också: Vi är inte
heller övertygade om att våra uppfattningar
om hur man skall bygga ett
bättre samhälle är riktiga. Hur vill
herr Brandt egentligen ha det?

Med anledning av att han här åberopar
åtskilliga storheter såsom professorer
och bankdirektörer och industriförbund
till stöd för sin uppfattning
vill jag säga att det må vara hans ensak.
Jag har inga förbindelser åt det
hållet, men jag känner en hel del av
de arbetets människor som drabbas av
den ekonomiska politik som förs nu.
De kanske vill ha ett ord med i spelet
någon gång också. Man kan inte komma
ifrån att inflationen verkar på ett förödande
sätt på de mindre inkomsttagarnas
ekonomiska situation. Vi har
velat diskutera och vill alltjämt diskutera
förutsättningarna för att vi skall
kunna få till stånd en stabilisering av
förhållandena.

Herr Brandt säger att han inte tror
på de möjligheter som vi har antytt och
han efterlyser alternativ. Det är riktigt
att vi skall ange alternativ. Men vi kan
väl konstatera att det läge vi har i dag
inte är tillfredsställande det heller. Då
begär man att vi skall presentera ett
fullt färdigt alternativ som skall vara
mer bärkraftigt och hållbart än den
politik som förs. Jag har mycket svårt
att förstå detta resonemang från herr
Brandts sida.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nettelbrandt säger:
Vi har lagt fram förslag som innebär
balans i budgeten. Det är alldeles säkert
riktigt, om man endast ser på partimotionerna.
Men samla ihop allt vad
enskilda motionärer har rusat fram och
motionerat om. Det var det jag talade
om. Samla ihop hela den packe av motioner
som borgerliga ledamöter har
lagt fram och som vi har sysslat med
i bevillningsutskottet, så blir det som

Ekonomisk debatt

jag sade inte tillnärmelsevis någon balans
i budgeten. Det var det jag talade
om.

Vidare säger fru Nettelbrandt att
visst känner hon till att det pågår utredningar.
Men i sitt första anförande
uttalade hon sig på ett sådant sätt, att
man fick det intrycket att inga utredningar
i de frågor som hon tog upp
pågick, inga åtgärder var planerade,
utan det hon stod och talade om här
var hennes helt nya synpunkter på hur
politiken skulle föras och naturligtvis
då även partiets politik. Det var fördenskull
jag ansåg att jag borde framföra
min replik.

Dessutom sade hon att i statsverkspropositionen
sägs inte detsamma om
Amerika som herr Brandt säger. Det är
möjligt att det i propositionen står att
det har varit en utveckling i Amerika
med expansion och att man har lyckats
hålla ekonomisk stabilitet och i varje
fall har undvikit prisstegringar. Jag sade
att förklaringen härtill har varit, att
Amerika tidigare har haft 5—6 miljoner
arbetslösa. Med samma förutsättning
klarar vi problemet även i vårt
land. Då är det ingen som helst konst.
Jag är emellertid fullt medveten om
att det har skett en dämpning i Amerika
— åtminstone har man läst det i
tidningarna — av expansionen och kanske
av överkonjunkturen.

Herr Magnusson i Borås sade att jag
helt glömt bort att Amerika för krig,
men vad har detta med saken att göra?
Det spelar väl ingen roll vilken orsak
det är. Jag säger endast att amerikanerna
efter att ha råkat in i en situation
med köpkraftöverskott har kunnat
konstatera, att det inte går att tillgripa
skattesänkningar.

Herr Vigelsbo har alldeles blandat
ihop begreppen. Jag sade inte att vi
inte vet hur vi skall få ett bättre samhälle
— det tror jag vi vet mycket
bättre än oppositionen — utan det gällde
frågan om hur en skattelättnad verkar.

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt är tydligen
trosviss i fråga om vad utredningar
kan leda till. Själv är jag inte lika
trosviss efter att ha sett den stora
skatteberedningen. Den skattereform
som jag tror vi alla väntade på hade
man arbetat med i fyra år men arbetet
ledde inte till något som helst resultat.
Vilka garantier har vi för att de nuvarande
utredningarna kommer att
medföra resultat inom överskådlig tid?

Herr Brandt sade att jag har helt nya
synpunkter. Herr talman! På flera hithörande
områden vill jag inte ha några
nya synpunkter, ty skatteberedningen
gav så mycket värdefullt som — om
det hade realiserats — skulle ha inneburit
att vi kommit betydligt längre i
dag beträffande en reformering.

Herr Brandt sade att om man hade
bifallit alla förslag som kommit från
enskilda motionärer inom oppositionen
skulle budgeten ingalunda hållit. Vad
menar egentligen herr Brandt? Skall,
om man nu har ett så pressat budgetläge
som det som presenterats i propositionen,
oppositionen ligga stilla och
skall det inte finnas några möjligheter
till aktivitet? De åtgärder som skulle
ha kunnat sättas in för att göra budgetläget
bättre än det är i dag har inte
kunnat vidtas av andra än dem som befinner
sig i regeringsställning.

När herr Brandt talade om att det
inte finns något alternativ som han
kan tro på skulle jag vilja fråga: Var
finns den experimentverkstad där det
oppositionsalternativ, som i realiteten
skulle kunna överbevisa herr Brandt
om sin hållbarhet, kan prövas? Detta
är den ena frågan. Den andra, som jag
tycker behandlats för litet i debatterna
mellan oppositionen och regeringen lyder:
Vilka praktiska, personella och
ekonomiska möjligheter finns det för
oppositionen att skapa sådana detaljerade
förslag som regeringen kan åstadkomma?
Se bara hur vackert väggen

här är utbroderad med en hel rad av
experter från finansdepartementet, och
ändå är inte alla med. Ekonomiska
möjligheter att hålla sig med en sådan
uppsättning experter finns inte på oppositionssidan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Brandt skulle
jag, med anledning av hans lilla påstående
att det inte spelar någon roll för
Amerika att det befinner sig i krig, i all
korthet vilja säga, att han i alla fall tar
alldeles för lätt på detta problem. Allesammans
vet vi väl att ett krig omedelbart
påverkar prisutvecklingen, vilket
är ganska naturligt när resurserna utnyttjas
till det yttersta. Om man skall
tro vissa uppgifter i de svenska tidningarna
tycks ju amerikanarna så till den
milda grad ha utnyttjat sina resurser,
att de t. o. m. måste gå till vårt lilla land
med en begäran om att få köpa en viss
del av den krigsmateriel de behöver.

Vi skall emellertid nu inte diskutera
de amerikanska förhållandena utan de
svenska. Herr Brandt försöker göra gällande
att om den offentliga sektorns aktivitet
skulle minska, så skulle detta medföra
arbetslöshet. Det är inte alls nödvändigt.
Det är ett egendomligt resonemang
som socialdemokraterna för, då
de säger att man då ögonblickligen skapar
arbetslöshet. Det är väl inte nödvändigt
att ha överfull sysselsättning i
samhället, som många gånger blivit följden
av att expansionen av de offentliga
utgifterna drivits för långt. Det är den
saken vi har reagerat emot och ansett
vara olycklig, tv därigenom skapas en
inflationistisk utveckling med prisstegringar
som gör att de inkomstförstärkningar
som vi får går åt antingen till att
betala högre priser eller de högre skatter
som samhället avkräver.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag erinra fru Nettelbrandt
om att mervärdeskatten för

Torsdagen den 2(i maj 1966 fm.

Nr 27

närvarande överarbetas i eu kommitté
och att vi också bär en företagsskattekommitté
och eu familjebeskattningskommitté
som arbetar — där fru Nettelbrandt
för övrigt sjiilv är med. Enligt
min mening är det att slå in öppna dörrar
att resonera så tvärsäkert i dessa
frågor som fru Nettelbrandt gjorde i sitt
första anförande. Det vidhåller jag.

Sedan frågade fru Nettelbrandt också
om de borgerligas alternativ, men jag
har mycket svårt att tro på ett alternativ
från den nuvarande oppositionen.
Om man inte i en samlad opposition ens
kan komma så långt, att man blir överens
om med hur mycket man skall höja
cigarrettpriset, så har jag mycket svårt
att tro att ni kan skapa ett alternativ.
Det behövs ingen stor kår av duktiga
tjänstemän för att samordna cigarrettskatten.
Det är ganska enkelt.

Slutligen vill jag fråga herr Magnusson
i Borås: Finns det något land med
borgerlig regering eller med en högerregering,
om det finns någon sådan, som
har lyckats hålla ett stabilt penningvärde
under full sysselsättning?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma i vad fru Nettelbrandt sade i
sitt mycket intressanta anförande.

Sedan vill jag göra några allmänna reflexioner
med utgångspunkt från den
kompletteringsproposition som lades på
riksdagens bord i början av maj. I den
propositionen har man gjort en beräkning
över utfallet av den s. k. totalbudgeten
för år 1965/66. Man räknar där
med ett underskott på 200 miljoner kronor.
Denna nya beräkning var sålunda
tillgänglig för kammarens ledamöter de
första dagarna i maj. Men bara några
dagar senare blev det klart att man i
finansdepartementet hade överskattat
fyllnadsbetalningarna av skatt per den
30 april med cirka 300 miljoner kronor.
Underskottet på innevarande budget blir
sålunda 500 i stället för 200 miljoner
3* — Andra kammarens protokoll 1966.

Ekonomisk debatt

kronor, som det står i den nya finansplanen.

Detta tycker jag är ett bevis på den
stora brist som för närvarande råder på
kreditmarknaden. Trots den höga ränta
vi har iir kreditmarknaden fortfarande
desorganiserad och lider av svåra bristfenomen.

För budgetåret 1966/67, som vi nu närmast
diskuterar, räknar finansministern
med ett underskott i den s. k. totalbudgeten
på 775 miljoner kronor. Denna
siffra kommer att undergå många växlingar
under årets lopp. Bl. a. är det
klart att den skattekredit på 300 miljoner,
som jag nyss nämnde, kan komma
att förbättra nästa års budgetsiffror för
den händelse denna kredit är en engångsföreteelse.

Enligt det mycket förenklade totalbudgetresonemang,
som man ibland möter
i den offentliga debatten, skulle denna
minuspost på 775 miljoner kronor
betyda att man i en konjunktur av nuvarande
slag skulle behöva höja skatterna
med minst detta belopp. Vi har på
folkpartiets sida konsekvent vänt oss
mot ett så förenklat resonemang. Vi menar
att varken driftbudgetbalansering
eller totalbudgetbalansering i och för sig
är några särskilt lämpliga riktpunkter
för finanspolitiken, även om vi anser att
en uppställning där man gör skillnad
mellan drift- och kapitalbudget av praktiska
skäl är mera lämplig. Men när man
fastställer den ekonomiska politiken
måste man enligt vår uppfattning göra
en realekonomisk bedömning som gäller
hela samhällsekonomien.

.lag skall inte närmare gå in på denna
fråga, herr talman — den har vi behandlat
i många sammanhang. Men jag
vill framhålla, såsom tidigare fru Nettelbrandt
sagt, att nästa års budget enligt
vår bedömning inte bör försvagas.
Därför har vi på folkpartiets sida iakttagit
den yttersta återhållsamhet med
förslag om nya utgifter. Vi har senarelagt
vissa investeringar, som i och för
sig är angelägna. Vi har föreslagit
Nr 27

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

ökade anslag på mycket begränsade
områden. Det gäller hjälp till u-länderna,
sjukvård, ungdomsverksamhet och
idrott, undervisning, forskning och kultur.
Men vi har också, som nämnts tidigare,
föreslagit skattehöjningar på
sprit, starkvin och cigarretter.

Beträffande sänkningar av den direkta
inkomstskatten har vi sagt att det inte
finns något egentligt utrymme för sådana
just nu. Våra ändringar i skatteskalor
och ortsavdrag innebär bara att
vi vill undvika den automatiska skärpning
av skattetrycket, som blir en följd
av inflationen. Vi har föreslagit en snabbare
avveckling av de generella bostadssubventionerna,
men i gengäld bar vi
till skillnad från socialdemokraterna velat
ge större familjebostadsbidrag till de
lägsta inkomsttagarna.

Slutresultatet är alltså att budgeten
med våra förslag skulle bli något starkare
än finansministerns budget.

Det är klart att det kan finnas en hel
del som kritiserar oss och tycker att vi
som oppositionsparti hade bort gå snabbare
fram med reformarbetet. Men enligt
vår mycket bestämda uppfattning
finns det en reform som måste sättas
först på listan över alla angelägna reformer,
och det är eu uppbromsning av
prisstegringarna. Det behövs ett samlat
program för detta ändamål, och det är
det vi saknar i regeringspolitiken för
närvarande.

I det sjupunktsprogram för en stabil
ekonomi, inriktad på att främja ekonomisk
tillväxt och hejda prisstegringarna,
som vi framlägger i reservationen
till de betänkanden vi nu behandlar,
fullföljer vi vår budgetpolitik genom att
bl. a. föreslå en rullande femårsbudget
med tidsplanering och angelägenhetsgradering,
en budget som alltså går längre
än de långtidsbudgeter som nu redovisas
i kompletteringspropositionen. Vi
föreslår vidare en nationalbudget i arbetskraftstermer
och en parlamentarisk
besparingsutredning. Dessa förslag har
redan nämnts av fru Nettelbrandt, och
jag vet att herr Ståhl kommer att ytter -

ligare utveckla dem; jag skall därför gå
förbi dem i dag.

Herr talman! Man måste erkänna att
det i kompletteringspropositionen liksom
i viss mån i finansplanen i januari
månad läggs en helt annan tonvikt på
inflationens problem än tidigare. De tre
interpellationer som finansministern
nu kommer att besvara är också tecken
på att inflationsbekämpningen verkligen
är aktuell ute bland människorna.

Vi har från oppositionens sida länge
varnat för de risker som är förbundna
med en fortgående inflation. Vi har sagt
att en fortgående inflation kan bli ett
hot mot den fulla sysselsättningen.

I den allmänna debatten har man
lyssnat litet förstrött, och finansministern
har inte förefallit särskilt oroad.
Sä sent som i januari förra året, i den
statsverksproposition som dåladesfram,
uttalade finansministern, att med de
nya skattehöjningar han begärde skulle
han kunna få till stånd en avsaktning
av konsumtionsökningen med bevarad
balans i utrikeshandeln. Finansminstern
fick sina skattehöjningar — men resultatet
blev inte en avsaktning utan eu
forcering av konsumtionsökningen, inte
en balans i utrikeshandeln utan ett
bakslag på över 1 400 miljoner kronor.

Herr talman! Aftonbladet ansåg nyligen
i en ledare att begreppet inflation
borde avskaffas; man tyckte att
det var ett fult ord och att oppositionen
tjatade så mycket om inflation. Jag
tror inte man löser detta problem genom
att avskaffa ordet inflation. Och det
behövs sannerligen inga påpekanden
från oppositionens sida för att husmödrarna
och alla andra människor som
handlar i affärerna skall märka prisstegringarna;
de får sannerligen erfara
dem tillräckligt kraftigt själva.

Den socialdemokratiska tidningen
försökte också bagatellisera riskerna
med inflationen. Man säger, att om löntagarna
nu får kompensation och om
reallöneutvecklingen är god, så betyder
inflationen inte så mycket.

Ja, herr talman, det är självklart att

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

löntagarna skall ha kompensation för
penningvärdeförsämringen, om staten
inte sköter sin uppgift och bevarar
penningvärdet. Men det finns ju alltid
andra människor som inte får kompensation.
Framför allt påverkar emellertid
inflationen kostnadsläget och därmed
våra möjligheter att konkurrera
med utlandet. De många nedläggningar
av företag, som vi nu hör talas om, är
ofta ett led i en rationalisering, men de
är samtidigt en varningssignal för vad
som kan inträffa, om vårt kostnadsläge
blir för högt.

Nu blev, herr talman, bakslaget i
utlandsbalansen den verkliga väckarklockan
för regeringen. Oppositionens
varningar har man tidigare försökt
vifta bort, men underskottet i utlandsbetalningarna
står där som ett ständigt
varningstecken, som man inte kan
bortse från. I den i januari presenterade
finansplanen framhöll finansministern
att han är medveten om vilka
risker för det ekonomiska framåtskridandet
som ett land löper, om det inte
i tid korrigerar en negativ utveckling
av sin bytesbalans. Han framhöll att
detta har särskild betydelse i ett läge,
då den fortgående integrationen inom
EEC försämrar möjligheterna att sälja
våra varor, och att det därför är nödvändigt
med en bredare lösning av de
europeiska marknadsproblemen. I den
målsättningen instämmer jag givetvis,
herr talman, och den skiljer sig ju helt
och hållet från den uppfattning som
Aftonbladet gjorde sig till tolk för helt
nyligen.

Målsättningen var alltså i januari klar
för finansminstern. Han uttryckte saken
så, att man skall »nedbringa efterfrågeökningen
inom landet till den nivå
som möjliggör en klar vändning under
året av bytesbalansens utveckling». I
kompletteringspropositionen kan nu finansministern
på sin höjd förutsäga ett
underskott som inte blir större än förra
årets, alltså cirka 1 500 miljoner kronor
också i år.

Ekonomisk debatt

Vi kan sålunda konstatera, att 1905
misslyckades finansministern med sin
målsättning att hålla balansen i utrikesbetalningarna.
1900 säger finansministern
att han kommer att misslyckas i
försöken att få en klar vändning nedåt
av bytesbalansens utveckling — han får
tydligen vara nöjd om det går att åstadkomma
ett underskott också i år på
ungefär 1 500 miljoner kronor.

Herr talman! Prisutvecklingen under
1900 underskattades av naturliga skäl

1 januari, men det anmärkningsvärda
är att man vid den tidpunkten också
underskattade prisstegringarna under
1905 — man räknade med att priserna
under 1965 skulle ha stigit med 5,5
procent, men man måste nu erkänna
att prisstegringen varit över 6 procent.
Även om man nu, såsom finansminstern
vill, skulle räkna bort de skatte- och
avgiftshöjningar, vilka förorsakar prisstegringar,
kommer man fram till 4
procent, alltså betydligt högre än de

2 å 3 procent, som finansministern —
vilket vi anser vara alldeles felaktigt
— menar att man skall acceptera.

Herr talman! Självfallet är man på
regeringshåll besvärad av dessa fakta.
Man bär också försökt vända bort uppmärksamheten
från de kännbara prisstegringarna
genom att utlova prissänkningar
på livsmedel. Det var många
konsumenter, som efter att ha läst det
nummer av Aftonbladet eller efter att
ha sett det TV-program, vari dessa prissänkningar
aviserades, gick till butikerna
och undrade om de inte kunde få
köpa mjölk något mer än 20 öre billigare
per liter o. s. v.

Det visade sig emellertid att det inte
alls var meningen att dessa prissänkningar
skulle komma förrän någon gång
i framtiden. Saken har nu fått rimliga
proportioner sedan jordbruksminister
Holmqvist enligt ett referat från hans
förstamajtal uttalat, att man visserligen
i framtiden kan sänka priserna på vissa
varor men att han, när det gäller området
i stort, inte tror att vi skall räkna

Nr 27

Torsdagen den 2G maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

med att den nya jordbrukspolitiken kan
ge oss lägre priser. Vi får, menar jordbruksministern,
tänka oss att en effektivisering
och rationalisering av jordbruket
i stället skall leda till att vi i
framtiden skall kunna undvika så starka
prishöjningar, som vi haft känning av
under de senaste åren.

Ett sådant löfte från regeringens sida
om att den skall försöka undvika att
prisstegringarna blir för stora är inte
mycket att komma med för ett parti,
som redan för 20 år sedan lovade att
det skulle stoppa prisstegringarna.

Herr talman! Vad har man nu på
regeringshåll för program när den hittillsvarande
socialdemokratiska politiken
misslyckats? Ja, man tvingas till
kortsiktiga detaljregleringar på byggnadsområdet
och på kreditmarknaden,
och sådana regleringar verkar, även om
de givetvis kan vara nödvändiga för
tillfället i de situationer där de sätts
in, självfallet effektivitetsnedsättande.

Men var är de stora linjerna, de riktlinjer
efter vilka man på regeringshåll
menar att vi skall gå i den ekonomiska
politiken för att få till stånd en stabil
ekonomi och ett framåtskridande under
full sysselsättning?

Jag har läst kompletteringspropositionen
med mycket stort intresse. Det
finns, herr talman, i denna mycket som
man hälsar med tillfredsställelse och
många intressanta synpunkter. Man noterar
t. ex. gärna de åtgärder, som vidtages
för att höja produktiviteten inom
den statliga verksamheten.

Men det finns en sida i kompletteringspropositionen
som fyller mig med
onda aningar, nämligen s. 34, där det
verkar som om finansministern lagt
upp en plan för framtiden, vilken, om
jag inte alldeles missförstått honom,
kan bli ett program för skattehöjningar
och socialisering under 1960-talet. Det
är en i och för sig mycket intressant
diskussion som förs om våra ekonomiska
problem, och det vore, tycker jag,
ännu intressantare om finansminstern

något ville kommentera de riktlinjer
vilka är angivna i detta sammanhang.

Finansminstern uttalar på den nämnda
sidan att det allmänna i första hand
har i uppgift att åstadkomma det sparandetillskott
som investeringsökningen
och förbättringen av bytesbalansen förutsätter.
För att alltså få till stånd en
balanserad ekonomi måste det allmänna
öka sitt sparande. Finansministern
påpekar att självfinansieringsgraden
inom näringslivet kommer att fortsätta
att minska och att samhället därför
måste medverka till att täcka den sparandebrist
som uppstår.

Därför krävs det, uttalar finansministern,
en stark finanspolitik som ett
centralt ekonomisk-politiskt medel för
att förverkliga en balanserad samhällsutveckling.
Detta låter mycket fint och
lärt, men meningen bakom detta är väl
att man måste vidta åtgärder från statens
sida för att få fram det sparande,
som man menar saknas på den privata
sidan.

En finanspolitik består inte bara av
skattehöjningar. Den kan även innefatta
en nedpressning på utgiftssidan,
så att man går försiktigare fram när
det gäller utgiftshöjningar, liksom en
del andra åtgärder. Att finansminstern
i detta sammanhang avser en höjning
av det totala skattetrycket framgår
emellertid ganska klart av följande yttrande,
som jag gärna vill citera ordagrant;
det finns också återgivet på
denna sida. Finansministern säger:
»Förhållandet kan också uttryckas så
att den inkomstökning som hushållen
kan påräkna är större än det utrymme
för privat konsumtionsökning som står
till förfogande om investeringsökningen
och utbyggnaden av den offentliga
servicen på angelägna områden skall
kunna genomföras. Det är sålunda inte
bara det offentligas egna utgiftsåtaganden
som ställer anspråk på finanspolitiken,
utan detta gäller också bostadsbyggnadsprogrammet
och näringslivets
investeringsökning.»

Torsdagen den 20 maj 1966 fm.

Nr 27

Såvitt jag kan förstå är detta ett
mycket långtgående uttalande. Det är
här fråga om den inkomstökning som
hushållen får sedan nuvarande skatter,
ATP-avgifter och socialavgifter är avdragna.
Den är för stor, menar finansministern,
och därför måste man avväga
finanspolitiken på ett sådant sätt att
budgeten täcker inte bara samtliga statliga
driftutgifter, samtliga statliga investeringar
och samtliga statliga bostadslån
utan också ökningen av näringslivets
investeringar. Detta skulle
betyda skattehöjningar som inte räknas
i hundratals miljoner kronor utan i
betydligt högre tal.

Denna framställning är mycket koncentrerad
och omfattar en enda sida,
så det är möjligt att finansministern
har en del synpunkter att tillägga. Jag
skulle lyssna mycket intresserat om
så bleve fallet. Om jag har tolkat finansministern
rätt och han i oktober
månad skulle höja skatterna, lär han
kunna säga att han har varnat oss,
även om det endast har stått i ganska
fina nationalekonomiska termer på sidan
34 i årets kompletteringsproposition.

Finns det då något alternativ till dessa
ständiga ökningar av det totala skattetrycket,
som vi tycks ha att se fram
emot enligt den skiss som finns i
kompletteringspropositionen? Jag har
inte hittat något sådant alternativ angivet
i detta sammanhang. I stället får
jag gå till ett av bevillningsutskottets
betänkanden i år, i vilket den socialdemokratiska
majoriteten påpekar att
enligt långtidsutredningen måste en betydande
del av investeringarna finansieras
genom de enskilda hushållens
sparande. Det är den sidan av saken
som fattas i finansministerns framställning.

Givetvis är vi alla överens om att ett
ökat sparande behövs i samhället, om
vi skall kunna nå det mål som är gemensamt
för oss: att skapa balans i våra
utrikesbetalningar och kunna få en

Ekonomisk debatt

investeringsökning också inom produktionen.
Vi är emellertid inte överens
om vägarna till detta mål. Finansministern
tycks mena — och han är inte ensam
om det — att sparandet i huvudsak
skall åstakommas genom skattehöjningar.
Det är klart att skattepolitiken
måste spela sin roll i den ekonomiska
politiken, men den är ett mycket
trubbigt vapen. Dess verkningar har
tidigare nämnts, och jag skall bara i
korthet ange dem. För det första verkar
en indirekt beskattning primärt
prishöjande. För det andra kan ett alltför
högt skattetryck, som vi vet, minska
viljan till ökade arbetsinsatser. För det
tredje kan en skatt, som läggs på i syfte
att minska konsumtionen i stället
minska det frivilliga sparandet. Vi får
då en utveckling motsvarande den vi
hade förra året, då vi trots skattehöjningen
fick en forcering av konsumtionsökningen.

För det fjärde försvagar den lätt viljan
hos oss politiker att vara återhållsamma
när det gäller utgiftsökningar.
Det är för det femte ett väldigt trögrörligt
system. Om man kan få till stånd
en ökning av det frivilliga sparandet,
får man inte de nackdelar som jag här
har nämnt.

Hur skall man då kunna få till stånd
en sådan ökning? Först bör enligt vår
uppfattning företagens möjligheter till
konsolidering ökas. Rent personligen,
herr talman, tror jag inte att vi skall
sträva efter att nå den extremt höga
självfinansieringsgrad som vi hade i
början på 1950-talet. Det var bra att
näringslivet då genom självfinansiering
kunde i så stor utsträckning åstadkomma
den investeringsökning som var
nödvändig i det läget. Men den politiken
hade en del avigsidor.

Även om jag alltså inte tror att vi
skall eftersträva den extremt höga grad
av självfinansiering, som vi hade i
början på 1950-talet, anser jag att det
är motiverat att ge företagen större
möjligheter att konsolidera sig själva

Nr 27

Torsdagen den 20 maj 1960 fm.

Ekonomisk debatt

än de har för närvarande. Detta är
aktuellt inte minst med tanke på vad
som för närvarande händer ute i företagsamheten
på många håll i vårt land.
Det är inte heller ur effektivitetssynpunkt
bra om självfinansieringsgraden
går ned alltför långt. På den punkten
har jag alltså en motsatt uppfattning
mot finansministern som anser
att det är en fördel om vi har en mycket
låg självfinansieringsgrad.

Det är klart att det finns ett alternativ
till det perspektiv som vi har med
ständigt ökade skatter under 1960-talet.
Alternativet är en ökning av det frivilliga
sparandet. Finansministern brukar
säga att han inte tror på det. Finansminister
Sträng har en gång gjort ett
experiment med ett premiesparande
och gjorde en utredning efteråt, som har
visat att det exeperimentet ingenting
gav. Det är fråga om det gav så mycket
som premierna kostade, tror jag han
har sagt vid något tillfälle. Man får naturligtvis
inte överskatta värdet av
speciella sparstimulerande åtgärder,
även om man tror att man kan vinna
en hel del med dem. Men den främsta
sparstimulerande åtgärden är att folk
får förtroende för penningvärdet. Saknas
förtroendet, hjälper inte sparpropagandan.
Men det finns andra åtgärder
som kan rekommenderas och som
vi har angivit i vårt sjupunktsprogram,
t. ex. vinstandelslån, en sak som jag tycker
finansministern borde undersöka
närmare. Dessa vinstandelslån erbjuder
stora möjligheter och ger också möjligheter
till ett värdesäkert sparande.

Här går en skiljelinje mellan opposition
och regering — kanske skulle
man kunna säga att den också går mellan
liberalism och socialism. Det är
naturligt från socialistiska utgångspunkter
att det sparande som behövs i samhället
sköts av samhället självt och att
det i stor utsträckning dras in genom
skatter över den offentliga budgeten. Det
är naturligt i ett liberalt samhälle att
man stimulerar folk att själva spara så

mycket som möjligt. Intressant är att
den engelske finansministern i detta
sammanhang är liberal. I sitt senaste
budgettal lade han stor vikt vid det
frivilliga sparandet. Han sade så här:
Det hela är mycket klart, mera sparande
— mindre skatter. Där presenterade han
i ett nötskal den problematik som vi
har i sammanhanget.

Finansministern går vidare på denna
innehållsrika sida i kompletteringspropositionen.
Han säger att om vi får en
ökning av det totala sparandet, som väl
i stor utsträckning skall äga rum via
skatterna, kanske det inte i och för sig
är tillräckligt för att få till stånd investeringar
i näringslivet. Tv om vi har en
mycket låg självfinansieringsgrad i näringslivet,
kanske företagen inte är intresserade
av att göra investeringar.
Även om det är önskvärt att få nya investeringar
i näringslivet för att öka
produktionen kanske företagen säger så
här: Nej, vi har så litet pengar att vi
är inte så särskilt intresserade för att
investera. Hur skall man då göra? Jo,
säger finanministern: »Då kan åtgärder
behöva vidtagas för att ett ökat
beroende av lånefinansiering inte skall
leda till sänkt investeringsvilja och till
avstående från mer riskabla men långsiktigt
räntabla investeringar.» Jag skulle
vilja fråga finansminister Sträng:
Vad betyder detta? Betyder det att staten,
om vi anser att det är önskvärt att
öka investeringarna i näringslivet för
att höja vår produktivitet och konkurrenskraft,
skall stimulera företagen till
ökade investeringar genom lån på fördelaktiga
villkor? Eller är det socialiseringstankarna
i vissa förstamajtal i
år som går igen? Är det så att man anser
att om företagen på grund av låg
självförsörjningsgrad inte vill investera,
bör staten som åstadkommit sparandet
genom budgeten ingripa direkt i produktionen? Denna

frågeställning skulle jag vara
mycket intresserad av att få belyst.
Det vore mycket värdefullt om detta

Torsdagen den 2G maj 19(50 fm.

Nr 27

uttalande i kompletteringspropositionen
kunde få bli utgångspunkt för en
diskussion i denna, som jag bedömer
det, för vår framtida ekonomi mycket
betydelsefulla fråga.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis
på nytt få fästa uppmärksamheten på
det sjupunktsprogram, som fogats som
ett särskilt yttrande till bevillningsutskottets
betänkande och som utgör
grundvalen för våra reservationer i de
olika utlåtanden vi nu behandlar:

1. Budgetplanering.

2. Nationalbudget i arbetskraftstermer.

3. En parlamentarisk besparingsutredning.

4. Ett nytt skattesystem med en mervärdeskatt
som inte missgynnar de
svenska varorna i konkurrensen med
de utländska. Finansministern måste väl
hålla med mig om att när vi har ett
underskott i bytesbalansen av den storlek
som det nuvarande, så är det väl
orimligt att vi har en omsättningsskatt
som är så konstruerad att den gynnar
de utländska varorna på de svenska
varornas bekostnad.

5. Stimulans av det frivilliga sparandet.

6. Stimulans av konkurrensen i samhället.
Detta innebär givetvis också en
övervakning av monopol och karteller.
Det innebär dessutom — där är vi överens
med finansministern — att prisoch
kartellnämnden skall ges tillräckliga
resurser för en intensifierad prisövervakning.

7. Ett samråd mellan ekonomisk expertis
och företrädare för arbetsmarknaden
och näringslivets organisationer
och politiska partier i en rundabordskonferens
samt ett ekonomisk-socialt
råd.

Herr talman! Vårt ekonomiska läge
är allvarligt. Det erkändes även av regeringspartiets
representant i denna debatt
i början och slutet av hans anförande,
i vilket han i övrigt verkade mycket
optimistisk. Vi har presenterat ett pro -

Ekonomisk debatt

gram för ett ansvarsmedvetet samarbete
i syfte att få till stånd en sund ekonomisk
utveckling. Varför säger regeringspartiet
nej?

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det finns åtskilligt i
vårt land som vi kan glädja oss åt. Den
fortgående tillväxten av nationalprodukten
är naturligtvis någonting som
alla är tillfredsställda med. Alla är väl
också nöjda och belåtna med att vi
har en god sysselsättning — vi har full
sysselsättning i vårt land. Men det finns
även en del besvärande inslag i samhällsbilden.
Inflationen, den fortgående
penningvärdeförsämringen, jakten löner-priser-löner-priser
är ett sådant inslag.
På senare tid har därtill kommit
försämringen av bytesbalansen. Det
skulle föra för långt att nu gå in på
inflationens negativa verkningar för
småsparare och andra.

Konsumentprisnivån steg under förra
året med inte mindre än 6,2 procent.
I den siffran inkluderas visserligen indirekta
skatter med 2,5 procent, men ur
konsumenternas synpunkt är det ändå
en prishöjning.

Med den konstruktion den indirekta
beskattningen nu har är också den en
börda för näringslivet, en börda för ett
hårt kämpande näringsliv, och jag tror
att om det någon gång varit befogat
att säga att det svenska näringslivet står
inför nödvändigheten att föra en hård
kamp för att klara sig på exportmarknaden
så är det just nu.

Under årets första kvartal steg konsumentprisindex
med hela 3,1 procent
— det är inte litet det. Underskottet
i bytesbalansen som jag nyss nämnde
var redan 1965 mycket betydande. Till
en början trodde man att det skulle
stanna vid 1 000 miljoner kronor, men
efter hand fick man lägga på 50 procent
och kom alltså upp i 1 500 miljoner
kronor. När det gäller det ekonomiska
läget för första halvåret i år kommer
den svåra isvinter, som rådde i början

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

av året, att bli en belastning särskilt
på bytesbalansen, men allting talar för
att utvecklingen under hela 1966 också
kommer att bli dålig. Fortsätter det på
detta sätt kommer vi att efter hand uttömma
vår valutareserv, även om denna
uttömning naturligtvis kan fördröjas
genom lån och krediter utomlands.

Underskottet i bytesbalansen innebär
— man kan väl beskriva situationen så
kortfattat utan att ha för avsikt att
svartmåla den — ett misslyckande i
fråga om en av våra viktigaste målsättningar.
Vi har alltså lyckats i vissa avseenden
och misslyckats i andra mycket
väsentliga sådana, och misslyckandena
ligger just på prisbildningsområdet,
d. v. s. på penningvärdets och bytesbalansens
områden. Det är två mycket
oangenäma misslyckanden.

Exportunderskottet är väl närmast
tecken på att vi förbrukar mer än vi
producerar. Vi tär en del på den övriga
världens tillgångar. Därmed är också
sagt att våra möjligheter att bistå
u-länderna måste ha försämrats något.

Enligt statsverkspropositionen vill
regeringen hänföra detta underskott i
bytesbalansen helt till en ökad efterfrågan,
alltså till en överefterfrågan.

Vi förbrukar så mycket att det inte
blir tillräckligt över till en export som
uppväger den stora importen. Men frågan
är om detta är den enda verkliga
orsaken, om inte också en del ligger i
den relativt sett starka kostnadsstegringen
för exportvarorna i vårt land.
Man har alltså att söka orsakerna inte
bara i det ena av dessa förhållanden
utan i båda. Alla, oberoende av partitillhörighet,
tycks vara ense om att man
skall göra någonting för att förbättra
exportförutsättningarna och för att uppnå
jämvikt i bytesbalansen. Det råder
också självfallet enighet om att man
måste söka förbättra möjligheterna för
näringslivet och sålunda genom en
snabb produktionstillväxt förbättra balansen
i utrikeshandeln. Denna principiella
enighet tycks framstå mycket

klart efter 1 maj-talen, i vilka nödvändigheten
av en ökad satsning på näringslivet
betonades. När jag i detta
sammanhang talar om principiell enighet,
bortser jag självfallet från vissa
socialiseringspropåer som också nämndes
av en del talare den 1 maj. Jag
tänker uteslutande på innehållet i talen
i den mån man har kommit fram
till en ståndpunkt som länge har hävdats
från annat håll, nämligen att näringslivet
måste få bättre tillgång till
kapital.

Vad skall man nu dra för slutsatser
av den fortgående penningvärdeförsämringen
och av det förhållandet att vi
lever över tillgångarna, bl. a. genom
att importera väsentligt mer än vi exporterar?
Jag kommer ihåg en tid när
man menade att sådana här saker skulle
kunna klaras genom penningpolitiska
åtgärder. Då var den rörliga ränta som
man talade om A och O. »Låt den bara
röra sig någon halv procent», sade man,
»och simsalabim skall allt vara bra.»
Räntan blev rörlig. Det var som en komet
hade rusat upp i höjden. Nu står den
där, men uppenbarligen betyder den
bra litet i detta sammanhang, mest beroende
på att den bara träffar en begränsad
del av kapitalsektorn. Många
områden är helt undantagna från verkningarna.

Målsättningen om arbete åt alla får
självfallet inte sättas åt sidan. Målet
måste vara full sysselsättning och ett
fast penningvärde så långt detta nu är
möjligt. När vi inte lyckats att nå den
ena av dessa väsentliga målsättningar,
stabiliteten i penningvärdet, då är det
dags att efter många års misslyckanden
vidtaga energiska åtgärder, kanske rätt
okonventionella sådana också, för att
komma till rätta med svårigheterna.

Vi måste söka få en anpassning till
det förefintliga realekonomiska utrymmet.
Det är väl vad finansministern
själv har i tankarna när han talar om
överefterfrågan. Men det är en sak att
tala om den och konstatera att den

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

finns ocli en annan sak att vidtaga åtgärder
som man verkligen kan förvänta
leder till resultat. Med bästa vilja i
världen kan jag icke se att tillräckliga
åtgärder vidtagits i detta avseende. Vi
trodde inom centerpartiet och tror alltjämt
att det är ganska besvärligt att
klara upp detta. Det är ingen enkel sak.
Det är t. o. in. mycket besvärligt, och
därför lämnade vi finansministern ett
erbjudande — ett erbjudande som han
avvisat med kall hand. Låt oss hjälpas
åt, sade vi, och se till att vi kan vidtaga
åtgärder för ökade inkomster, sänkta
utgifter o. s. v. och skapa ett förtroende
för vårt penningvärde — det har vi inte
i dag! Nåja, jag skall inte orda mycket
mera om detta. Budet var givet. Man
har tackat nej och då är läget som det
är.

Det har tillkännagivits på senare
tid att socialdemokraterna och Landsorganisationen
tillsatt en gemensam kommitté
för att försöka komma till rätta
med prisstegringarna. Av vad man har
sett i tidningarna menar de att konsekvensen
av avtalsuppgörelsen inte får
bli den att mellanhänderna tar för sig
en del och lägger på varorna mer än
vad kostnadsfördyringarna ger anledning
till — alltså ett mycket vällovligt
syfte där vi från vårt håll är beredda
att instämma i vad som kan visa sig
framkomligt och praktiskt möjligt.

Nå, men låt oss göra det tankeexperimentet
att man lyckas begränsa sig i
prisstegringar så att man endast får
konsekvensprisstegringar och ingenting
annat. Samtidigt har vi en överefterfrågan,
och i den mån efterfrågeöverskottet
inte elimineras genom prisstegringar
behövs det i stället mera varor
och tjänster för att tillgodose efterfrågan.
I så fall måste det ändå gå ut över
bytesbalansen om man inte vidtar några
andra åtgärder. Vi väntar på att få
höra vilka åtgärder som då skulle vara
närmast för att få ett större exportöverskott.

Vi måste beakta att inflationen är så -

Kkonomi.sk

vid eu kostnadsinflation som en efterfrågeinflation.
Det gäller att försöka
se till att överefterfrågan dämpas och
att konsekvensprisstegringarna inte blir
större än som är motiverat.

Här tror jag att en i hela Sverige
omfattande folkrörelse skulle ha haft
en uppgift att fylla. Detta kunde också
ha varit något att resonera om. Man måste
försöka hindra en latent överefterfrågan
från att slå igenom. I den mån
det är fråga om finanspolitiska åtgärder
ankommer det i första hand på finansministern
att föreslå sådana.

En överefterfrågan kan även elimineras
genom ökat sparande. Betecknande
är att den överefterfrågan som uppkom
i fjol till en stor del måste anses
vara en följd av nedgång i det personliga
sparandet. Det är mycket allvarligt
om den fortsätter. Sparandet är främst,
tror jag, en fråga om förtroende för
penningvärdet. Jag vet att finansministern
inte har så stor tilltro till olika
åtgärder som skulle syfta till ett ökat
sparande. Naturligtvis kan man i viss
mån ge honom rätt i att så mycket
sparande blir det inte förrän den dag
då man samtidigt lyckas skapa ett större
förtroende för penningvärdet så att
inte alla människor resonerar på följande
sätt: »I år skall jag köpa, tv nästa
år är det mycket dyrare. Lägger jag
undan för att köpa då får jag bara
betala mer.»

Det har talats mycket om ett indexreglerat
sparande genom värdefasta obligationer.
Man kan diskutera för- och
nackdelarna. Inom centerpartiet tror
vi att på ett speciellt område, nämligen
bostadsbyggandets, skulle det kunna
vara klokt att pröva detta för att minska
hyrorna i initialskedet av bostadsbyggandet
och därmed få en jämnare
realhyra. Vi tror att uppslaget är väl
värt att prövas — naturligtvis till en
början i något begränsad omfattning.

Centerpartiet och folkpartiet begär i
motioner en bättre budgetplanering, en
s. k. rullande planering. Det har vi be -

Nr 27

Torsdagen den 20 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

gärt länge från centerpartiet och fått
stöd av folkpartiet. Vi har efter hand
lått något av en sådan, men den bör
enligt vår mening byggas ut. Man bör
belysa de ekonomiska konsekvenserna
av önskade reformer och sättet för deras
finansiering. Genom den beräkning
som gjorts i kompletteringspropositionen
kommer man fram till att det överskott
i totalbudgeten för innevarande
år, som från början uppskattades till
ungefär 200 miljoner kronor, har förhytts
i ett underskott på ungefär lika
mycket. För nästa budgetår visar de
nya beräkningarna ett underskott på
närmare 800 miljoner kronor. De siffrorna
pekar hän mot ett avsevärt lånebehov
från statens sida. Detta är allvarligt
om man samtidigt skall dämpa
ned ekonomien. Genom att påvisa hur
kärvt läget blir ett par år framöver gör
just den rullande budgeten i all sin
ofullständighet ändå ganska stor nytta.

Den visar att i dag är det inte lämpligt
att göra några nya investeringar i
kommande statsinkomster utan nu gäller
det att försöka att få balans i ekonomien.

1 centerpartiet har vi alltså den uppfattningen
att vi måste växa in i den
utgiftsrock vi redan har tagit på oss.
För att inga missförstånd skall uppstå
vill jag framhålla att vi är medvetna
om att det måste anstå med realiserande
av utgiftskrävande reformer som i
och för sig är mycket angelägna och
som vi ställt utredningsyrkanden om.
Självfallet är det inget nöje att konstatera
det, men det är nödvändigt att
rätta mun efter matsäcken. Det är nödvändigt
att försöka att hjälpas åt att
göra denna matsäck större och större
genom ökad produktion. Men i avbidan
på att den blir större måste man göra
en paus, och de reformyrkanden, de
utredningskrav som vi bär ställt måste
betraktas som utslag av vår uppfattning
om hur det skall ordnas i den mån vi
har råd till det. Vi får genomföra reformerna
i mån av råd och lägenhet.

Självfallet är det meningslöst att börja
på att bygga ut i vår ekonomi om
det inte finns arbetskraft som svarar
mot utbyggnaden. Det är ett skäl till
att vi har ställt oss bakom tanken på
arbetskraftsbalanserna.

Den ekonomiska situationen och budgetsituationen
framöver är dyster. Vi
lever över tillgångarna. Samhällets inkomster
och utgifter kan som jag har
sagt vid nuvarande skatteläge väntas
undergå en ogynnsam förändring. Nu
gäller det att försöka anpassa sig efter
resurserna, att som jag sade göra resurserna
större så långt det är möjligt
och anpassa sig efter de förbättrade resurserna.

Jag har ju fått löfte om svar på en
interpellation i dag. Tyvärr vet jag inte
mer om vad det svaret innehåller än
att det skall komma att finnas i vad
finansministern säger om en stund, och
då får vi väl resonera vidare.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Enligt min uppfattning
är det en obestridlig brist i våra parlamentariska
arbetsformer att varken finansplanen
eller dess reviderade motsvarighet
görs till föremål för en samlad
ingående utskottsbehandling och
att kammaren inte därefter får tillfälle
till en renodlad debatt om budgeten och
om dess samhällsekonomiska aspekter.
Sådana budgetdebatter spelar som bekant
en stor reell och politisk roll i
andra parlament. De nuvarande ekonomiska
debatterna i vår riksdag i samband
med remissen, vid behandlingen
av kompletteringspropositionen och
eventuellt någon gång under höstriksdagen
fyller inte det syftet. De består som
vi alla vet ofta av splittrade och mer
eller mindre ensidiga presentationer av
de olika partiernas åsikter, sådana som
de har redovisats i partimotioner som
är utspridda på olika riksdagsutskott
och på skilda debattdagar.

Jag vill därför begagna tillfället att
uttrycka den förhoppningen att vi utan

Torsdagen den 26 maj 1 ''.)(>(> fm.

Nr 27

81!

att avvakta författningsutredningens betänkande
skall inom en inte alltför
lång tid kunna finna en praktisk lösning
som i varje fall i någon mån tillgodoser
det, som jag hoppas, allmänna
intresset att riksdagen får göra en konkret,
budgetmässig och samhällsekonomisk
bedömning av den redovisning
av regeringspolitiken som finansplanen
ändå innefattar. En sådan reform
skulle uppenbarligen skänka mera intresse
och mer substans än hittills åt
våra ekonomiska debatter. Om man anser
att våra diskussioner här i kammaren
inte bara skall vara självändamål
utan bidra till att belysa och analysera
våra samhällsekonomiska och statsfinansiella
problem kan de i dag te sig
skiiligen meningslösa.

För regeringen och dess meningsfränder
tycks de tjäna syftet att slå
fast hur riktig och nödvändig regeringspolitiken
är i varenda detalj och att
försöka hävda en avvikande mening
sägs antingen vara reaktionärt eller innebära
överbud. Och då oppositionspartierna
försöker att med stöd av sina
olika partimotioner presentera alternativ
möts parterna likväl i regel inte i
några givande meningsbyten om alternativens
verkliga innehåll eller konsekvenser.
Dessutom försvåras som bekant
debatten om kamrarnas arbetsordning,
eftersom regeringens företrädare har
nära nog obegränsad tid till sitt förfogande
medan oppositionen, bortsett
från huvudanförandena, får inskränka
sig till några korta repliker.

Herr talman! Efter dessa personliga
synpunkter på våra ekonomiska debatter
finns det likväl stor anledning att
ägna sig åt vårens kompletteringsproposition,
inte minst därför att den presenterats
mot bakgrunden av långtidsutredningens
redovisning och våra anspråk
och resurser under de närmaste
fem åren. Den blå boken, den reviderade
finansplanen, ger faktiskt en fängslande
men knappast uppmuntrande bild
av vårt ekonomiska läge och våra fram -

Ekonomisk debatt

tidsutsikter. Utredningsmaterialet erbjuder
ett gott underlag för betraktelser
av olika slag, men den som är beredd
att dra de logiska konsekvenserna
av vad som redovisas där torde med
rätt stor oro se fram mot de närmaste
årens ekonomiska utveckling i vårt
land.

Herr talman! Därutöver finns det
knappast plats för lovord över trycksaken
i fråga. Den reviderade finansplanen
är precis som sin motsvarighet
från januari mångordig och svåröverskådlig.
Då det gäller vissa allmänna
uttalanden är den nästan orakelmässigt
töcknig. Skulle man inte kunna tänka
sig att finansdepartementet lånade konsultativa
statsrådet Nilsson, som ju till
vardags pysslar med att rensa kanslihusets
prosa från sådana ord som alldenstund,
förty och understundom, och
bad honom strama upp språket och
överskådligheten i kommande finansplaner
— jag tror de skulle vinna på
detta.

Än värre är emellertid den nästan
totala brist på klara uttalanden om vilka
ekonomisk-politiska åtgärder som
regeringen anser behövliga eller tänkbara
för att lösa de balans- och avvägningsproblem
som siffermaterialet klart
pekar på. Det görs visserligen upprepade
hänvisningar till regeringens s. k.
åtstramande politik, men vi får ändå
ingen vägledning om hur regeringen
avser att lösa de väntade svårigheterna.

Då prognoserna t. ex. anger ett budgetunderskott
redan för budgetåret
1967/68 på mer än 2,5 miljarder kronor
föranleder detta väldiga gap bara
följande kommentar som jag ber att få
citera: Det framhålles att den för nämnda
budgetår statsfinansiella utvecklingen
måste »betraktas som omöjlig att
förena med en balanserad ekonomisk
utveckling. Det är därför ofrånkomligt
att redan nu deklarera, att de i långtidsbudgeten
intagna utgiftsprogrammen
— trots att en skärpt finanspolitik
måste förutsättas — får omprövas i re -

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

striktiv riktning av statsmyndigheterna.
De ytterligare åtaganden och reformkrav
som avses att framföras måste
under alla förhållanden föranleda
en sådan omprövning.»

I samband med diskussionen om den
bristande balansen i utrikeshandeln frågar
sig finansminister Sträng om de
hittillsvarande åtgärderna att återställa
balansen är tillräckliga. Den frågan
anser han sig dock inte nu kunna definitivt
besvara. Herr Sträng fortsätter:

»Med hänsyn till vårt relativt tillfredsställande
valutaläge är det naturligt
och försvarligt att avvakta den fulla
effekten av åtstramningspolitiken.
Under tiden kommer beredskapen att
förstärkas för att med snabb effekt kunna
sätta in de ytterligare åtgärder som
kan komma att visa sig påkallade.»

Vad åsyftas nu med detta? Vilken
omprövning är det som herr Sträng avser
i det första fallet? När skall den ske?
I vilka former? Hur långt skall den
gä?

Och i andra fallet: Vilka beredskapsåtgärder
är det vår finansminister tänker
på? Hur hög är den beredskap som
finansministern talar om?

När, om inte i en finansplan, skall
regeringens uppfattning i sådana väsentliga
ting redovisas inför riksdagen?

Om jag återgår till det konkreta samhällsekonomiska
läge som finansplanen
avser att beskriva, torde man utan att
vara alltför pessimistisk kunna konstatera
att det utgör en klar bekräftelse
på regeringspolitikens misslyckande.
Det stora underskottet i vår utrikeshandel,
som också regeringen numera räknar
med som bestående under åtskilliga
år framöver, är inte bara ett uttryck
för överefterfrågan här hemma. Orsakerna
ligger säkerligen djupare än så.
Och de torde i själva verket bestå i
en klar förändring i vår exportindustris
internationella konkurrensförutsättningar,
en förändring som förorsakats
av den kostnads- och prisuppdrivande
interna politiken och av åtstram -

ningstendenser och handelshinder i våra
avnämarländer.

Det föreligger emellertid ett klart
pris- och kostnadsmässigt samband
mellan trenderna på export- och importsidan.
Den relativt sett stora importökningen
beror sålunda bl. a. på
att den del av vår industri som producerar
för hemmamarknaden har fått
allt svårare att konkurrera med utländska
företag, som kan arbeta med
lägre kostnader och löner. De svårigheterna
har dessutom i stor utsträckning
tagit sig uttryck i ett ökande antal
industrinedläggelser och i en stigande
tendens att etablera sig utomlands.

Om denna situation blir bestående —
och allt tyder på att den kommer att bli
det — kan den hittillsvarande politiken
verkligen sägas ha kulminerat i tre hänseenden.
För det första bekräftas —
om vi inte visste det förut — att regeringen
inte har lyckats lösa inflationsproblemet.
Detta är inte i och för sig
förvånande, eftersom regeringen uppenbarligen
inte har drivit en politik som
varit inriktad på det målet. Regeringen
har menat, och det har framgått redan
av debatterna här i dag, att penningvärdeförsämringen
kan accepteras, eftersom
den enligt regeringens uppfattning
bidrar till en snabb produktionsstegring.

För det andra börjar nu stegringen
av produktionen att avta, vilket är än
mera allvarligt på längre sikt.

För det tredje har vi nu fått veta att
samhällsekonomien får brottas med stabiliserings-
och bytesbalansproblem,
som kan äventyra sysselsättningen i
vårt land och därmed vår handlingsfrihet
och vår fortsatta välståndsutveckling.
Detta är verkligen, herr talman
en drastisk kulminering av den förda
äventyrliga politiken!

Nu förefaller det som om regeringen
vill söka tröst i den förhållandevis goda
valutareserven, men till den valutaställningen
bidrar ju inflödet av det

Torsdagen den 20 maj 1900 fin.

Nr 27

lättrörliga utländska kapital som värt
höga ränteläge attraherar och som
snabbt kan och kommer att dras tillbaka
vid störningar i samhällsekonomien.
Det är väl för övrigt nägot av en
paradox att det rika Sverige skall behöva
importera kapital för att finansiera
bl. a. sin u-landshjälp.

Herr talman! I den reviderade finansplanen
ger finansministern som sagt uttryck
för oro inför den fortsatta utvecklingen,
det skall långt ifrån bestridas.
Herr Sträng varnar klart för
det överhettade inhemska klimatet.

Han talar om risken av att leva över
sina tillgångar. Han har dämpat ökningstakten
i de offentliga utgifterna
jämfört med fjolåret — med särskilt
stor tillfredsställelse tydligen på försvarets
område. Han söker med hjälp av
nya regleringsinstrument dirigera byggnadsverksamheten,
och han talar om
prisövervakning. Någon effekt måste
självfallet sådana åtgärder få. Men de
konkreta, målmedvetna och effektiva
politiska motåtgärderna saknas. Inte
återställer man förtroendet för penningvärdet
med vad som hittills har
vidtagits, inte bryter man pris- och
kostnadsspiralen, inte stärker man konkurrensförmågan
och inte skapar man
den nödvändiga stimulansen för nya
arbetsinsatser och för nytt sparande.

Jag undrar, herr talman, om regeringen
är medveten om hur långt misstron
mot regeringens förmåga och vilja
att garantera pengarnas värde har spritt
sig i det svenska folkhushållet. De ständiga
fördyringarna har skapat en nästan
defaitistisk stämning. Alla strävar
att så snabbt som möjligt täcka in sig
genom högre löner för väntade högre
priser och högre skatter — och skattehöjningar
inträder som bekant på
grund av progressionen automatiskt
utan några riksdagsbeslut. De alltjämt
pågående avtalsförhandlingarna illustrerar
de naturliga kompensationskrav,
som söker sin näring i inflationen
och i en föråldrad skattepolitik. Och
det är inte märkvärdigt att folk tappar

Ekonomisk debatt

förtroendet, då den inom regeringen
som närmast har ansvaret för pengarnas
värde helt frankt förklarat, att 3
procent om året skall kronan falla i
värde om framstegstakten skall bevaras.

1 det hänseendet har herr Sträng verkligen
mer än väl förverkligat sina ambitioner.

När herr Sträng nu formulerar huvudmålsättningarna
för den ekonomiska
politiken i kompletteringspropositionen,
säger han: Full sysselsättning,
balans i utrikesbetalningarna och rimlig
prisstabilitet. Vad är rimligt? Varför
inte full prisstabilitet? Är 3 procents
penningvärdeförsämring rimlig,
eller 6 procent som det var förra året,
eller 8 procent som det har varit under
de senaste 12 månaderna? När inte finansministern
själv tror på möjligheten
att hindra prisstegringarna, hur skall
man då kunna begära att folk i gemen
skall lita på penningvärdet?

Herr talman! Att återställa förtroendet
för penningvärdet, att med andra
ord skapa en stabiliserad ekonomi, är
i själva verket den avgörande förutsättningen
för att vi skall kunna komma
till rätta med krisen i samhällsekonomien.
Jag håller på den punkten liksom
i flertalet andra hänseenden helt
med herr Hedlund. Den ekonomiska
politiken måste inriktas på pris- och
kostnadsstabilitet, den måste syfta till
att stimulera näringslivets investeringsoch
rationaliseringsverksamhet, att tillvarataga
våra arbetskraftsresurser och
möjligheterna att öka det enskilda sparandet.

För att öka den svenska industriens
möjligheter att konkurrera både på
hemmamarknaden och på exportmarknaden
är det alltså inte tillräckligt att
man vidgar det reella utrymmet för de
privata investeringarna. I det hänseendet
har regeringen genom finansministern
under de senaste åren i varje
fall givit uttryck för sin avsikt att vidta
åtgärder. Det är ju alltid något, men
det är självfallet inte tillräckligt.

Vad som fordras är — jag kan citera

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

herr Hedlund nästan ordagrant — att
man går från ord till handling. Det
krävs bl. a. en konsekvent, näringsvänlig
och liberal företagspolitik, friare kapitalrörelser,
en väl fungerande kapitalmarknad,
som inte i den utsträckning
som för närvarande är fallet prioriteras
för alldeles speciella syften, och
åtgärder inriktade direkt på att sänka
det svenska näringslivets höga kostnader.
Det måste bli slut på det förfaringssätt
som ofta tillämpas, nämligen
att genom politiskt betingade manipulationer
motverka effekten av olika positiva
åtgärder.

Jag tycker verkligen det finns skäl
att kritisera regeringen för bristande
konsekvens. Så t. ex. vitsordas i finansplanen
vår hotande sparandebrist och
de väsentligt minskade möjligheterna
för näringslivet att självfinansiera sina
investeringar. Finansministern medger
att den sjunkande självfinansieringsgraden
har en negativ effekt på företagens
benägenhet — och självfallet
också möjlighet, men det står inte —
att investera. Därav föranledda problem
anser han bör »i god tid» bli föremål
för övervägande. Men vad menas med
»god tid»? Har inte finansieringssituationen
utvecklats så att det verkligen
är hög tid att klarlägga hur näringslivets
latenta kapitalbrist skall hävas?

Till yttermera visso anser finansministern
att minskad självfinansiering
har väsentliga fördelar från fördelningspolitiska
synpunkter och att den
möjliggör en rationellare avvägning av
investeringsverksamheten mellan olika
företag. Finansministern tangerar här
ett problem som utomlands livligt diskuterats,
nämligen om och i vad mån
vinstmedel i princip bör ligga kvar i
företagen för att där disponeras för rationalisering
och expansion eller utdelas
för att därefter via kreditmarknaden
ställas till förfogande efter en
marknadsmässig prioritering.

Den debatten kan naturligtvis också
aktualiseras i vårt land, ehuruväl till -

fället knappast är det mest lämpliga.
Men om så sker, då bör förutsättningen
vara för det första att det finns vinster
att plöja ner och för det andra att det
finns en fungerande fri kapitalmarknad,
där olika intressen kan konkurrera
fritt. Så är som bekant inte fallet i vårt
land, bl. a. till följd av den i förhållande
till andra länder stora andelen
av de totala resurserna som det offentliga,
inklusive bostadsbyggandet, lägger
beslag på och som därför är undandragen
en marknadsmässig prioritering.

Och finansministern antyder inte
med ett ord möjligheterna att nedbringa
näringslivets kostnadsnivå genom att
exempelvis befria exportnäringarna
från de indirekta skatter som försätter
dem i ett sämre konkurrensläge än utländska
företag. År efter år har oppositionen
och näringslivet krävt en neutralisering
av den exporthämmande beskattningen.
Allmänna skatteberedningen
gick också på denna linje. Men hittills
har ingenting skett.

I detta läge, då stimulans av sparandet
framstår som utomordentligt angeläget
och då det expanderande näringslivet
kräver nya kapitaltillgångar,
lägger herr Sträng fram sitt nu i all
hast tillyxade förslag om aktievinstbeskattning.
Dess statsfinansiella effekt
kan verkligen ifrågasättas. Men långt
allvarligare är dess psykologiska konsekvenser
för sparandet och för näringslivets
kapitaltillförsel.

Och fortfarande belastas näringslivet
av ett föråldrat progressivt skattesystem,
som lett till att framför allt företag
med talrik kvalificerad personal
tvingas arbeta med högst väsentligt högre
personalkostnader än motsvarande
företag utomlands.

Herr talman! Det är anmärkningsvärt,
att det enskilda sparandet tillmätts så
litet utrymme i kompletteringspropositionen.
Det ges exempelvis ingen som
helst kommentar till den negativa utveckling
av sparandet som klart fram -

Torsdagen den 20 maj 1900 fin.

Nr 27

går av den reviderade nationalbudgeten.
Redan år 1905 ägde som bekant eu
markerad förändring rum i sparandesituationen.
Sparandet började klart
nedgå. Sparkvoten minskade från 11
procent 1904 till 9 procent 1905 och
enligt nu föreliggande prognoser väntas
även innevarande år sparandet
kvarligga på denna lägre nivå.

För ett parti som högerpartiet, som
anser att ett stort enskilt sparande medför
betydande vinster för såväl spararna
själva som för folkhushållet, är den
utveckling som ägt rum under de senaste
åren utomordentligt beklaglig och
oroande. Än mer oroande framstår den
mot bakgrunden av finansministerns
uttalanden om vilket utrymme som kan
beredas den privata konsumtionen under
de närmaste fem åren. Herr Sträng
förutsätter ju att målsättningen för vår
ekonomiska politik icke kan uppnås,
för såvitt icke den privata konsumtionens
tillväxt kan nedbringas till 2,5
procent för den förvärvsarbetande delen
av befolkningen. Detta innebär i
klartext, herr Gustafson i Göteborg
tycktes mena detsamma, att de enskilda
människornas rätt att disponera över
resultatet av sina arbetsinsatser skall
ytterligare begränsas genom höjda skatter
och icke — vilket vore naturligare
— genom ökat eget sparande. Att den
nuvarande regeringen plötsligt skulle
vara beredd att driva en sparstimulerande
politik inriktad på bevarat penningvärde,
sänkta marginalskatter och
direkt sparstimulerande skatteåtgärder
förefaller nämligen alldeles osannolikt
efter de senaste årens hårda motstånd
mot sådana åtgärder.

Därmed kommer frågan om nya beskattningsåtgärder
och dessas effekt på
vår samhällsekonomi med i blickfältet.
Att det statsfinansiella läget blir utomordentligt
krisbetonat redan efter det
budgetår vi nu talar om har vi alla fått
klart för oss. Jag vågar emellertid påstå
att det nuvarande skattesystemets
utformning icke medger ytterligare

Ekonomisk debatt

skattehöjningar utan att konsekvenserna
för kostnadsmedvetande, för penningvärde
och för svensk företagsamhets
allmänna konkurrenskraft blir nära
nog förödande. Ytterligare skatter
skulle otvivelaktigt dämpa arbetslust,
initiativ och sparvilja, ytterligare undergräva
förtroendet för penningvärdet,
medföra en ännu starkare press
på kostnadsnivån och därmed på nytt
driva priserna i höjden.

Det är alltså framför allt de statsfinansiella
utsikterna och nödvändigheten
att skapa balans i samhällsekonomien,
som motiverar det krav högerpartiet
med allt större skärpa under det
senaste året hävdat, nämligen att de
offentliga utgifterna och investeringarna
icke får öka snabbare än vad våra
resurser medger. Detta gäller även de
kommunala investeringarna. Även om
finansministern lyckats begränsa den
kommunala ambitionsgraden, ligger
denna högt över den nivå som i dag
kan anses försvarlig.

Att staten själv genom sin politik bidragit
till denna utveckling — bl. a.
genom bostadspolitiken — gör icke problemet
mer lättlöst. Men att i ett kommunalt
expansionsskede ytterligare stimulera
aktiviteten genom olika markpolitiska
åtgärder förefaller alldeles huvudlöst.
I stället för att ge kommunerna
bättre planeringsmöjligheter och skapa
förutsättningar för att utnyttja enskilda
resurser och reserver samt för samarbete
mellan kommunala och enskilda
vill man nu inom regeringspartiet väcka
till liv gamla doktrinära marksocialistiska
fördomar. Att återinföra fri konkurrens
och därmed pressa priserna och
stimulera till fri resursanvändning tycks
inför det förestående kommunalvalet
inte ens på minsta sött föresväva regeringens
företrädare.

Herr talman! Jag vill på nytt upprepa
vad jag så många gånger förut gjort
gällande i denna kammare, nämligen
att det är glädjande att regeringspartiet
med åren blivit alltmer benäget att

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt

hänvisa till det svenska näringslivets
effektivitet och anpassningsförmåga,
när man vilt förklara vår utomordentligt
snabba välståndsutveckling. Men
det är förvånande att man inte vågar
dra den slutsatsen, att den fria marknadshushållningens
principer också
skulle kunna tillämpas inom bostadsområdet
och därigenom snabbt lägga till
rätta de verkliga missförhållanden, som
den socialdemokratiska regeringspolitiken
har medfört på detta och andra
områden.

Just nu verkar det i stället som om
regeringspartiet under trycket från
vänsterkanten vore intresserat av att
bygga ut det statliga inflytandet över
näringslivet. Åtskilliga uttalanden tyder
på att vi kan vänta en skärpning
av den socialistiska företagspolitiken.
År kanske dessa nya tendenser uttryck
för en strävan att skapa den felaktiga
föreställningen, att de impopulära kraftåtgiirder,
som nu kan komma att krävas,
skulle bero på brister i näringslivet
och icke på regeringens egen politik? Herr

talman! Vi har verkligen, såsom
finansministern själv konstaterat,
levt över våra tillgångar. Har vi gjort
det finns det bara ett botemedel, nämligen
att bringa ned utgifterna. Detta
kan svida i skinnet. Det är inte populärt
och det kan innebära att gjorda
löften och åtaganden kan behöva omprövas
och deras infriande senareläggas.
Att därav berörda grupper kan
komma att protestera är fullt naturligt.

De saneringsåtgärder som kan komma
att visa sig nödvändiga har emellertid
aktualiserats i en kris, som — om den
förvärras — kan medföra ännu svårare
och betydligt mera bestående konsekvenser
för alla grupper i samhället.
Vi behöver inte hamna i en sådan situation,
men villkoret härför är att
regeringen har nog av handlingskraft
och mod för att snabbt och målmedvetet
genomföra de operationer som är
behövliga.

Vi har från oppositionens sida för»
klarat oss beredda att medverka, bl. a.
därför att vi — även om vi har varnat
för denna utveckling — också är delaktiga
i ansvaret. Oppositionens inviter
bär dock tillbakavisats av socialdemokraterna.

Vid årets riksdag har de tre borgerliga
oppositionspartierna väckt ett stort
antal motioner, som — även om nyanseringar
och ordval är olika ■—- har
det gemensamt att de utgör en anfordran
till samverkan för att lösa krisen.
Men regeringen är sig själv nog. Samtidigt
som man beskyller oppositionen
för överbud på det ena eller andra området
avvisar man förslag till besparingsutredningar,
trots att man i finansplanen
och i andra sammanhang klart
deklarerar att återhållsamhet i olika
hänseenden nu är nödvändig. Att företrädare
för riksdagen skulle kunna medverka
i planeringsråd eller liknande
sammanslutningar vill man inte veta
av, och man säger kategoriskt nej till
förslag om rundabordskonferenser för
att klarlägga den komplicerade samhällsekonomiska
situationen och finna
vägar till en lösning.

Jag hör, herr talman, till dem som anser
att det har pratats litet för mycket
om rundabordskonferenser. Sådana löser
självfallet inga problem. I en situation
då förtroendet för regeringens stabiliseringspolitik
är så skakat som det
i dag är hos en stor del av det svenska
folket kan ändå förutsättningslösa överläggningar
mellan företrädare för de
politiska partierna, näringslivet och arbetsmarknaden
fylla ett syfte och leda
fram till konkreta handlingslinjer i olika
hänseenden. Enbart den möjligheten
att så skulle kunna bli fallet borde
göra regeringen positivt inställd. Den
vägrar emellertid i sin uppenbara självtillräcklighet
och får väl därför själv
ta på sig det ansvar för utvecklingen
som finansministern i andra sammanhang
så gärna vill dela med oppositionspartierna.

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Nr 27

Finansministern ägnar ett helt avsnitt
i kompletteringspropositionen åt
samhällelig prisövervakning. Inför den
allmänna oron för väntade prisstegringar
har det på nytt befunnits lämpligt
att ge konsumenterna det — vägar jag
säga — vilseledande intrycket att man
med sådana medel skulle kunna åstadkomma
några verkliga resultat i prisdämpande
syfte.

Visst är det angeläget att det allmänna
vidtar åtgärder för att se till att frikonkurrenssamhället
Sverige fungerar
under fri konkurrens, även om staten
i sin egen företagspolitik knappast kan
slå sig för sitt bröst. Att vår lagstiftning
mot konkurrensbegränsande företeelser
varit av stor betydelse bl. a. för
strukturrationaliseringen av näringslivet
är alldeles obestridligt. Inte minst
på det psykologiska planet har goda
resultat kunnat åstadkommas. Verksamheten
har också åtnjutit det samlade
näringslivets fulla stöd. Ingen har
någonting att invända mot att man stimulera
en aktiv, vederhäftig konsumentupplysning,
ej heller mot att vi
har myndigheter som följer och redovisar
prisutvecklingen på viktiga områden
och kan rikta uppmärksamheten
mot de missförhållanden som till äventyrs
kan föreligga.

Möjligheterna att med sådan verksamhet
komma till rätta med prisstegringarna
är dock generellt sett helt betydelselösa
i förhållande till vad som
åstadkommes genom allmänt verkande
finans- och penningpolitiska åtgärder.
Befinner man sig i den situationen att
man har begränsade statsfinansiella resurser
och en arbetskraftsbrist som har
tvingat finansministern att reducera av
myndigheterna begärda personalökningar
för de närmaste åren med ungefär
hälften, skall man enligt min mening
iaktta mycket stor återhållsamhet då det
gäller att bygga ut kontrollorgan, som
i stor utsträckning ändå är improduktiva.

Det finns i detta sammanhang anled -

Ekonomisk debatt

ning att citera eu ledarskribent i den
konsumentkooperativa tidningen Vi,
som i det första numret för maj månad
varnar just för denna tro att man kan
vinna »så förfärligt mycket genom en
utökad och kunnig prisövervakning.
Det som är verkligt väsentligt är att det
i landet föres en sådan politik, att inte
kronan bara rullar vidare i utförsbacken.
Naturligtvis är det inte risk för
att det går lika illa med Strängens mynt
som med Görtzens daler, den som enligt
Snoilsky ’en aftonstund vid Värnamo’
på marknaden förlorade all köpkraft
för Per och hans Kersti. Men fortsatt
inflationsfara är uppenbar.»

Herr talman! Vi kan bara hoppas att
få en ny regering, innan kronan förlorat
all köpkraft. Under den tid socialdemokraterna
suttit vid makten, sedan
år 1949, har den förlorat mer än hälften
av sitt dåvarande värde.

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk med att i detalj
än en gång presentera det program som
högerpartiet förordat för att åstadkomma
en sanering av samhällsekonomien
och för att nå den stabilitet som är
nödvändig, om vi skall kunna bibehålla
vår handlingsfrihet och upprätthålla
full sysselsättning. Som väsentliga
element i det programmet ingår en skattereform
som syftar till att sänka marginalskatten
redan den 1 januari 1967,
att under det året övergå till mervärdeskatt
och därefter fram till 1970 i
stort sett förverkliga skatteberedningens
förslag.

Ett väsentligt led i vårt program är
vidare att sänka takten i de offentliga
utgifterna och investeringarna, så att
de motsvarar produktionsutvecklingen,
och att tillsätta en besparingsutredning,
som skall ha att framlägga förslag till
den omprövning av redan fattade beslut
av större omfattning som påkallas
härav. Av statsfinansiella skäl och även
med hänsyn till vikten av att rationalisera
och effektivisera den statliga verksamheten
bör den av finansministern

Nr 27

Torsdagen den 20 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

själv synbarligen numera accepterade
tanken på avgiftsfinansiering av vissa
offentliga tjänster utredas.

Till programmet hör också, att hyrespolitiken
och bostadsbyggandet måste
infogas i det fria marknadshushållningssystemet
och att olika åtgärder för
att stimulera det enskilda sparandet
måste vidtas.

Som jag, herr talman, redan förut
framhållit, föreligger i flertalet av här
angivna och andra hänseenden i sak,
om icke helt i ord, överensstämmelse
mellan de tre oppositionspartierna. Att
mittenpartierna valt att presentera sina
förslag för sig och därvid också nyanserat
sina uttalanden på ett annat sätt än
vad högerpartiet gjort förändrar ingenting
i sak. I allt väsentligt är den borgerliga
oppositionen i dag ense om vilka
åtgärder som just nu framstår såsom
särskilt angelägna.

Vem som skall ha upphovsmannarätten
till de sju punkter som mittenpartierna
har aktualiserat, skall vi, fru
Nettelbrandt, kanske inte tvista om. Vi
liar tydligen samma uppfattning om vad
som behövs, och den kan vi ha utan
att ha »knyckt» något från varandra.
Men om vi skall diskutera vem som
skall vara upphovsman, skulle jag vilja
råda fru Nettelbrandt att studera den
ekonomiska motion som högerpartiet
väckte i januari och även att gå tillbaka
till det »sjupunktsprogram» som
vi lade fram i höstas. Nu tycker jag
detta är helt ovidkommande. Att vi har
mötts är för mig det väsentliga, och
jag vill gärna slå fast den enighet som
nu föreligger.

Därför är det desto mer beklagligt
att behöva konstatera att regeringen
ställer sig helt avvisande till varje tanke
på att i samverkan lösa de stora
problem som utan varje tvekan föreligger
i dagens Sverige. Denna ovilja
till samarbete, herr talman, framstår
desto mer besynnerlig som regeringen
uppenbarligen nu äntligen blivit med -

veten om hur allvarligt läget är. Det
framgår med all önskvärd tydlighet av
kompletteringspropositionen, vars oklara
formuleringar ju bör bedömas mot
den bakgrunden, att de tillkommit
knappt fyra månader före ett betydelsefullt
val.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Bohman började
sitt inlägg med att beklaga, att oppositionen
av vissa skäl inte har samma
möjligheter som regeringspartiet att i
denna kammares talarstol presentera
sina idéer. Nu tror jag inom parentes
sagt, att en statistisk jämförelse av det
antal spaltmillimeter i riksdagens protokoll
som regeringsrepresentanter och
oppositionens företrädare presterat inte
helt säkert blir till regeringsrepresentantens
favör. I varje fall hade tydligen
herr Bohman föresatt sig, att nu skulle
det bli en definitiv ändring i detta avseende;
det var ju en utomordentlig
talglädje som strömmade mot oss från
talarstolen alldeles nyss, och det som
sades gällde icke allenast detta intressanta
problems alla olika aspekter, utan
det gjordes djupdykningar som visade
att herr Bohman också tillägnat sig
Snoilskys diktning om Per och Kersti
och Görtzens nödmynt.

När jag suttit och lyssnat till de inlägg
som hittills gjorts i debatten och
hört uttryck som »drastisk kulminering
av utvecklingen», »förödande» och »förtroendet
är rubbat hos stora delar av
det svenska folket», har jag fått en bestämd
känsla av att det från regeringsbänken
behöver sägas några lugnande
ord. Jag skulle också vilja varna oppositionen
för att fortsätta att —- som jag
ser det — överdriva på detta sätt. Det
kan komma situationer, när vi verkligen
har användning för en sådan vokabulär.
Vad skall ni då säga när ni nött
ut alla tänkbara adjektiv i det nuvarande
ändå relativt stillsamma läget?

Torsdagen den 2(i maj 1900 fm.

Nr 27

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

Nu har emellertid oppositionen och
oppositionspressen målat upp dessa avskräckande
perspektiv på landets ekonomiska
framtid, och regeringen har
beskyllts för att under mottot »efter
oss syndafloden» ingenting göra utan
låta det hela rasa. Jag är övertygad
om att vem som helst som i lugn och
ro tänker igenom saken måste inse att
detta är eu karikatyr av verkligheten,
en karikatyr som dock till skillnad från
alla riktiga och konventionella karikatyrer
saknar både sanning och originalitet.

Hurudan är då situationen i dag?
Jag brukar ha för ovana att redovisa
situationen med några siffror. Dessa
siffror bär redovisats i kompletteringspropositionen,
och jag skall här endast
göra en mycket kort sammanfattning.

Vi räknar med att den samlade nationalprodukten
år 1966 skall öka med
3,5 procent i fasta priser räknat. Vi har
under de tidigare åren av 1960-talet blivit
bortskämda med eu något större
ökning. 3,5 procent var emellertid en
otänkbar hög ökning för något eller
några decennier sedan. För industrien
redovisas totalt en ökning med 4,5 procent.
Därutöver räknar vi med — och
det tycker jag är det mest intressanta
— en ökning av de industriella investeringarna
på mellan 12 och 13 procent.
För att finna en motsvarande siffra
måste vi gå tillbaka till de mest progressiva
åren i den svenska ekonomiens
historia, d. v. s. till åren i slutet av
1950-talet, då industrien upplevde en
enorm investeringsexpansion. Vår konsumtion
kommer att öka med ett par tre
procent, och den offentliga konsumtionen
beräknas öka med 5 procent. Denna
senare konsumtion tar sig uttryck i
ökad och bättre sjukvård, i ökad och
bättre utbildning, i lönehöjningar till
de statsanställda och allt som nu ligger
på den offentliga sektorn. Vi fortsätter
att förstärka folkpensionerna, och
vi ökar kraftigt våra ansträngningar

när det gäller de gamlas bostadsförsörjning.
Vi förstärkte sjukförsäkringen
mycket radikalt. Det är en verkligt stor
reform riksdagen fattat beslut om på
det yttersta i dessa dagar, och vi har
nu kommit så långt i fråga om tryggheten
under sjukdom att den torde ha
få motsvarigheter internationellt sett.
Vi fortsätter oförskräckt med att realisera
detta jordklots mest ambitiösa
utbildningsprogram för hela det svenska
folket.

Allt detta vittnar om en mycket hög
aktivitet, om stor optimism och stark
framtidstro. Jag är också glad över att
kunna säga att kamrarna är relativt
eniga om dessa framgångslinjer.

För litet sedan träffades förhandlingsvägen
ett treårigt avtal — som
följaktligen garanterar treårig arbetsfred
-— mellan Landsorganisationen och
Arbetsgivareföreningen på det stora och
tongivande området. Därvid togs också
det första steget på vägen mot en arbetstidsförkortning
som har 40-timmarsveckan
som slutmål.

Vi kommer i detta hus, när lagförslaget
om arbetstidsförkortningen läggs
på riksdagens bord, att under stor enighet
besluta därom. Vi kommer att vara
besjälade av den aktivitet, framtidstro
och framtidsvilja som är den mest effektiva
dementien på alla olycksprofetior
som serverats här i dag och tidigare
— man börjar nu bli ganska van vid
dem. Bara denna korta redovisning av
politisk aktivitet och framstegstakt —
som jag vill understryka att inte heller
oppositionen tvekat att godkänna —•
ger väl ändå vid handen att vi i dag
inte befinner oss i något katastrofläge.
Hur skulle ansvariga riksdagsmän kunna
rösta för regeringens förslag, om de
ett ögonblick själva trodde på dessa
olycksprofetior?

Vi har fördelen att levia i ett land
med ett arbetsamt folk och en avancerad
teknisk, industriell och kommersiell
utveckling. Vår produktionskapacitet

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

per capita är med ett enda undantag
större än produktionskapaciteten i något
av de övriga utvecklade länderna i
världen. Det är enligt den internationella
statistiken bara USA som har en
större produktionskapacitet per invånare
än vi.

Detta är, ärade kammarledamöter,
själva utgångsläget. I denna situation
bär våra ambitioner på alla sektorer i
den fulla sysselsättningens samhälle
tillfälligt — jag understryker tillfälligt
— förlett oss att tro att vi skulle kunna
göra litet mer än vi i själva verket hade
resurser till. Vi fick följaktligen under
fjolåret en varningssignal via vår utrikeshandel
och vår bytesbalans. Jag
vill också poängtera att en period av
för hög intern efterfrågan sammanföll
med en nedgångsperiod i exporten på
våra viktigaste basområden, alltså exporten
av trävaror, massa och malm.
Denna nedgång förklaras delvis av att
det pågick en lageravveckling i köparländerna.

Vi kan nu uppskatta underskottet i
bytesbalansen till 1 miljard under fjolåret
och lika mycket under 1966. På
denna punkt vill jag redan inledningsvis
korrigera en uppgift som återkommit
jag tror i samtliga talares inlägg —
man har sugit på den som man suger
på en slickepinne, och jag kan väl begripa
det. Det har sagts att vi har råkat
ut för en bytesbalansbrist på 1 500 miljoner,
och att bristen kommer att bli
lika stor under 1966 som den var 1965.

Nu har jag på sid. 11 i propositionen
påpekat, att bytesbalansbristen redovisas
statistiskt till 1 500 miljoner kronor,
men till en del är dock detta underskott
fiktivt, eftersom betalningsbalansens
restpost innefattar ting som kan jämställas
med valutaintäkter. Enligt långtidsutredningen
faller 400 miljoner på
denna restpost, som har samma karaktär
som betalningsinkomsterna, och
därför resolverar man i kompletteringspropositionen
att underskottet egentligen
är cirka miljarden.

Jag tycker att vi skall hålla oss till
detta i fortsättningen. Det är alldeles
onödigt att göra situationen värre än
den är. Den är litet besvärlig, och jag
skall närmare kommentera detta senare,
men ingen av oss är betjänt av att
klä sig i säck och aska om vi inte
behöver göra det i så hög grad.

Denna situation ger oss anledning
till att se om vårt hus, och regeringsprogrammet
har varit att snarast söka
eliminera balansbristen. Av den anledningen
har vi bromsat takten på många
angelägna områden. Bostadsbyggandet
ligger oförändrat och den kommunala
expansionen dämpas ned. Jag tar dessa
båda ting, eftersom de utgör de mest
framträdande expansiva områdena under
hela 1960-talet. Expansionen där
måste dämpas till förmån för eu utbyggnad
för industrien, men märk väl,
ärade kammarledamöter, att det fortfarande
är fråga om att dämpa ökningstakten
i vår frammarsch — det vill
jag understryka. Det är sålunda inte
fråga om att vi skall gå tillbaka, inte
ens till det läge som vi hade 1965, 1964
eller 1963. Vi får bara dämpa ökningstakten
utöver det läge, från vilket vi
startade 1965.

Det är så problemet ligger till, även
om man i den allmänna debatten har en
viss svårighet att hålla detta isär. Vi
bör kunna tåla en dämpning i själva
ökningstakten just mot bakgrunden av
vårt goda utgångsläge. Vår standardhöjning
får gå litet långsammare, medan
vi ställer om våra krafter på en
förstärkning av den industriella produktions-
och exportkapaciteten. Ju förr
vi lyckas därmed, desto bättre är det
naturligtvis. Allt talar för att vi under
1966 stoppar upp den utveckling som
under 1965 kunde noteras.

Det innebär emellertid — jag vill
gärna understryka detta — en oförändrad
förlust på i runt tal 1 miljard
kronor under 1966. Jag har visserligen
sett vissa uppgifter om att vi skulle ha
möjlighet att minska denna förlust un -

Torsdagen den 26 maj 19(5(5 fm.

Nr 27

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

der 19G6, men ännu så länge befinner
man sig i detta osäkra skede på den
stabilare sidan, om man säger att vi
i runt tal får dras med 1 miljard i
förlust även under 1966. Men den nedåtgående
trenden har brutits och vi
bar fått en stabilisering.

Det är således fråga om iatt från den
utgångspunkten vända tillbaka uppåt,
och jag är klart medveten om att man
inte gör det i en handvändning. Det
kommer att ta några år, men målsättningen
måste realiseras.

När man ser på import- och exportsiffrorna
— dessa faktorer som konstituerar
vår utrikeshandelsbalans — är
det litet svårt att dra några slutsatser
från de första månaderna under 1966,
eftersom de var tämligen abnorma vid
alla motsvarande jämförelser. Vi har
upplevt en vinter som varit den besvärligaste
på många år. Det har inneburit
en extra belastning på bränsleimporten
och en fördröjning av den
naturliga export vi i annat fall räknar
med. Vi har under mars månad i år
haft en bättre utrikeshandel än under
mars månad 1965. Jag har ännu inte
sett de definitiva siffrorna för april,
men jag har anledning förmoda att
även under april kommer vi balansmässigt
att ligga bättre till än under april
förra året.

Regeringen har nu valt politiken att
komma till rätta med detta och nå det
uppsatta målet. Det får ske genom en
kombination av en dämpad, intern efterfrågan
och en stimulans av industriinvesteringarna;
jag skall kommentera
detta litet mera utförligt.

Såsom jag nämnde nyss har vi lagt
bostadsbyggandet på den nivå som gällde
1965. Nu var det en hög nivå —
vid en internationell jämförelse otvivelaktigt
en toppnivå. På samma sätt har
vi dämpat de offentliga investeringarna.
Vi sade i januari månad ifrån att
vår avsikt var att ta ned de kommunala
investeringarnas ökningstakt från 12

till 8 procent. Den .statliga investeringssektorns
ökningstakt fick stanna vid
2,5 procent.

Det program som sålunda linjerades
upp vid årsskiftet ser glädjande nog
ut att hålla. Vi har visserligen tvingats
tillgripa en grov form av byggnadsreglering
som rent fysiskt via igångsättningstillstånden
har begränsat vissa
mera sekundärt betonade objekt. Alla
vet vad det är fråga om och jag behöver
inte räkna upp dem här.

Sjukhusbyggandet har också tvingats
underkasta sig den från regeringens
sida bestämda regleringen och begränsningen.
Mellan åren 1964 och 1965 expanderade
sjukhusbyggandet i vårt land
med 48 procent. Det går naturligtvis
inte att ställa om en snabbt uppåtgående
kurva av detta slag utan en viss övergångstid,
men jag har all anledning
räkna med att vi kommer att få gehör
från kommunförbunden för regeringens
linje. Vi har också skaffat oss praktiska
möjligheter för detta, om det skulle
visa sig att man tycker att det hela är
för hårt. Situationen är som den är,
och det finns ingenting annat att välja
på. Vi måste acceptera en ökningstakt
i sjukhusbyggandet som är betydligt
långsammare, ungefär 15 procent per
år under 1966—1967 mot närmare 50
procent under åren 1964—1965. Naturligtvis
måste huvudvikten läggas på investeringar
inom långtidsvården och
mentalsjukvården. Dessa båda områden
kommer att få en viss förtursrätt.

Dessa åtgärder möjliggör den eftersträvade
förskjutningen till industrisektorn.
Glädjande nog kan vi där, som
jag nyss nämnde, avläsa en påtaglig investeringsvilja
som vittnar om optimism
för framtiden, och det har också,
— vilket bör understrykas — varit möjligt
att finansiera den investeringsexpansionen.
Senaste data på området
ger vid handen att den svenska industrien
under den senaste tolvmånadersperioden
kunnat öka sin tillgång på

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

lånekapital med 1 800 miljoner kronor
i jämförelse med den tolvmånadersperiod
som låg framför. Vi har således
ännu så länge korrespondens mellan
investeringsprognosen och kapitalförsörjningen.

Den svenska industriens slagkraft internationellt
är ju — vilket även betonats
av oppositionens talesmän — den
centrala frågan i vår ekonomi och allmänna
välståndsstegring. Emellertid
finner vi att med ganska jämna mellanrum
— ja, för oppositionens talesmäns
del är det väl inte några pauser alls —
lägger man pannorna i djupa veck och
talar om vilka utomordentliga svårigheter
den svenska företagsamheten har
i dag. Naturligtvis inträffar detta alltid
då avtalsförhandlingar förs och vi
diskuterar ekonomi här i riksdagen.

När man talar om industriens kostnadsutveckling
— vilket framför allt
herr Bohman här gjorde med mycken
energi — vill jag framhålla att det enligt
min mening inte är de avtalsmässiga
löneökningarna som är vare sig
den avgörande drivkraften för inflationen
eller faromomentet i den kostnadsutveckling
som herr Bohman beskrev.
Det ligger en större fara i vad
som händer emellan avtalsrörelserna.
Jag tänker då framför allt på den s. k.
löneglidningen som under senare år har
representerat huvuddelen av lönestegringarna
i vårt land. På något underligt
sätt hör man fasligt litet talas om
den. Av någon oförklarlig anledning
tycks denna huvuddel av löne- och kostnadsstegringarna
i stort sett accepteras.
Jag är den förste att understryka
att löneglidningen är en faktor som
sammansättes av både acceptabla och
icke acceptabla element, och det är de
senare som jag vänder mig emot.

Jag hälsar således med den allra största
tillfredsställelse den åtstramning och
disciplinering som Svenska arbetsgivareföreningen
nu har startat bland sina
medlemmar för att återställa kollektiv -

avtalets auktoritet. Detta problem har
speciellt aktualiserats under 1965. Den
iner normala löneglidningen, som har
sin förklaring i vad jag kallar de acceptabla
elementen, höll sig tidigare mellan
2 och 3 procent men steg under
fjolåret till mellan 5 och 6 procent. En
sådan utveckling har en benägenhet
att bryta sönder all ordnad avtals- och
förhandlingsverksamhet, vilket vi alla
förlorar på.

I sista hand måste man ändå ställa
den fråga som de flesta undviker: Hur
kan lönehöjningarna mellan avtalsrörelserna
få bli dubbelt så stora som de
höjningar som har manglats fram under
långa förlikningsförhandlingar, om
inte företagarna själva anser sig ha råd
att betala den löne- och kostnadsstegring
som innefattas i den abnorma löneglidningen?
Den frågan står kvar så
länge denna abnorma löneglidning fortsätter.

De under 1965 och 1966 genomförda
konsumtionsskattehöjningarna har jämte
den åtstramning som gjorts via kreditpolitik
och byggnadsreglering onekligen
medfört en viss dämpning i ekonomien.
Den dämpningen har vi kunnat
avläsa under det senaste halvåret.
Jag hoppas att den skall — tillsammans
med den disciplineringsaktion som
Arbetsgivareföreningen har startat —
medföra konsekvenser även för löneglidningen.
Balansläget på arbetsmarknaden
är bättre i dag än för ett år sedan,
och undgår vi en byggnadsmarknadens
överansträngning under den
kommande sommaren bör en bestående
förbättring kunna inträda. Utan att
slå av på den fulla sysselsättningen är
det översysselsättningen vi skall försöka
komma till rätta med. Några lättnader
i fråga om finans- eller kreditpolitik
kan det naturligtvis inte bli tal
om, det har jag understrukit tidigare
och det gör jag även nu. Även den
många gånger upphetsade debatten om
att kreditpolitiken, förs in absurdum,

Torsdagen den 20 maj 1900 fm.

Nr 27

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

måste tas med det allra största lugn.
Fortfarande är risken för prisstegringar
och oacceptabla löneglidningar större
än för en motsatt utveckling, och det
iir den avvägningen som får vara avgörande.

Personligen har jag den uppfattningen
att de vidtagna åtgärderna hör få
visa sin verkan, innan de ständigt upprepade
frågorna — som också har kommit
tillbaka i dagens debatt — om vad
som ytterligare skall göras kan besvaras.
Alla dessa frågor, beträffande vilka
jag tyvärr misstänker att de mera
ställs av politiskt-taktiska skäl och
mindre på grund av omsorg om vår
ekonomiska välfärd, kan man således
inte för dagen få något svar på.

Sedan oppositionen emellertid i stort
sett har godtagit regeringsförslagen
men därutöver krävt en rad beställningar
för framtiden av stora och kostnadskrävande
reformer — det har bestritts,
men jag kommer tillbaka till det — har
det uppstått en alldeles speciell situation.

Under vårriksdagen har högern, centerpartiet
och folkpartiet varit eniga om
att hos regeringen beställa den här rullande
långtidsplaneringen, som även
omfattar en angelägenhetsgradering och
en tidsplanering för kommande reformer.
Jag är den förste att erkänna riktigheten
av att man planerar för framtiden
även när det gäller det statliga
handlandet och reformarbetet. Att det
också vid varje tillfälle måste ske en
prioritering med hänsyn till de resurser
vi har och kan överblicka, innebär
sannerligen inte någonting nytt — det
försäkrar jag. För en finansminister,
som i år har avverkat sin elfte statsverksbudget
och som vet att varje budgetbehandling
startat från utgångspunkten
att ungefär hälften av de framställda
kraven måste avvisas eller skjutas
på framtiden, är allt detta naturligt.
Varje statsverksproposition är en planering,
också med sikte på morgonda -

gens möjligheter. Varje statsverksproposition
iir ett uttryck för en prioritering
i enlighet med regeringens uppfattning.
Om den prioriteringen sedan
inte passar oppositionen är en annan
sak.

I den kompletteringsproposition som
nu har lagts på riksdagens bord har
regeringen gått oppositionen till mötes
så långt, att där redovisas material på
vilket man kan göra sina egna framtida
planeringar. Det är ett material som
har blivit fylligare och mera inträngande
för varje år. Där anges den troliga
utvecklingen av statens inkomster
vid oförändrat skatteuttag och med den
utgiftsbelastning som vi har att räkna
med i framtiden på grund av vad vi
redan har beslutat oss för; alla måste
ju begripa att dessa beslut innebär
inteckningar i framtiden.

Var och en har möjligheter att här
dra egna slutsatser. Vill oppositionen
göra upp en prioritering, förvägras den
självfallet inte detta. Man har samma
material till förfogande som regeringen.
Regeringens prioritering inom ramen
för givna eller, om så har valts, utökade
resurser sker varje gång som en statsverksbudget
kommer till. Om denna
prioritering och avvägning leder till
att för viktiga reformers realiserande
krävs ökade skatteuttag, har det också
framlagts förslag om sådana åtgärder.

Vårt parlamentariska system med en
regering, som väljer sina politiska framgångslinjer
efter sina egna uppfattningar
om samhällsbyggandet, och en opposition
som från sina utgångspunkter
driver sin politik blir det enda naturliga
mönstret för vårt politiska arbete.
Det är alldeles uppenbart att våra skilda
politiska uppfattningar måste leda
till skiljaktigheter i fråga om prioritering
och långtidsplanering.

Om oppositionen vill ha en annan angelägenhetsgradering
än regeringen i
en framåtsvftande planering, finns det

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

således material både beträffande arbetskraftsresurserna
— det har ju efterlysts
en arbetskraftsbalans och material
i detta avseende har också förelags
riksdagens ledamöter — och de
finansiella möjligheterna. Ett handlande
härvidlag från oppositionens sida, varvid
man med utgångspunkt från det föreliggande
materialet skisserar hur man
ser på prioritering och planering, skulle
nog ha sitt publika intresse och förmodligen
också vara befruktande för
den politiska debatten.

Om jag skulle föra tankegången vidare,
skulle jag vilja illustrera den med
ett par exempel.

Centerpartiet begär i en partimotion
— det har också fogats en reservation
därom till utlåtandet — en utredning
om införande av schablonavdrag vid
den kommunala taxeringen efter samma
grunder som vid den statliga. Kommunerna
skulle, som understrukits tidigare
i dag, enligt centerpartiets mening
kompenseras av statskassan för
det inträffade skattebortfallet. Denna
reform skulle kosta i runt tal 1 700 miljoner
kronor.

Vidare föreslår centerpartiet, och här
preciseras det hela i viss mån med avseende
på tiden, att man inom de närmaste
tre till fyra åren skall höja barnbidragen
och införa vårdnadsbidrag.
Staten skall vidare enligt förslaget betala
ett grundbidrag till de nu av kommunerna
finansierade bostadsbidragen
till folkpensionärer.

Bara de fyra saker som jag nu räknat
upp och som det begärts utredning om
och i vissa fall ett mera definitivt genomförande
inom de närmaste tre till
fyra åren kostar ungefär 3 000 miljoner.
Då uppstår naturligtvis den utomordentligt
intressanta frågan, som i
första hand centerpartiet bör anses
skyldigt att besvara: När skall detta sättas
in i femårsplanen? Skall det ske det
första, andra, tredje, fjärde eller femte
året? Hur ser centerpartiet på den sa -

ken? Skall det över huvud taget inte
ingå i femårsplanen utan aktualiseras
någon gång på 1970-talet? Skulle det
senare vara fallet, är man åtminstone
ute i god tid, och det kan i och för sig
vara bra i många avseenden.

Eftersom vi alla är ense om att finanspolitiken
inte gärna kan försvagas och
långtidsbudgetens siffror visar en så
kraftig upplåning redan 1967/68, att allt
tal om att klara en anständig finanspolitik
med mindre skatteinkomster är
högst orealistiskt, måste centerpartiet
följaktligen i sin rullande femårsplan,
om de nämnda förslagen skall ingå i
denna plan, försöka ge anvisningar om
hur dessa 3 miljarder skall anskaffas.
Skall det ske genom en 6-procentig höjning
av omsättningsskatten? Det går att
klara problemet den vägen. Men lovar
i så fall centerpartiet att inte kritisera
regeringen för de prisstegringar som
denna omsättningsskattehöjning föranleder?
Hur skall ni ha det på denna
punkt? Centerpartiet kan väl ändå inte
mena att det är centerpartiet förbehållet
att föra ut idéerna om alla dessa
fina reformer och denna rullande femårsplan,
medan det är finansministerns
huvudvärk att försöka skaffa fram pengarna
och naturligtvis att ta emot kritiken
för detta.

Låt mig också ge ett exempel på högerns
uppfattning om vad som skall
ske inom den närmaste femårsperioden
— jag utgår från att högerpartiet menar
att deras förslag ändå skall genomföras
inom en femårsperiod.

Den progressiva s. k. marginalskatten
skall sänkas. Ett skattefritt sparande
på en lång rad områden skall införas,
ortsavdragen skall höjas och företagen
befrias från noga räknat 1 200
miljoner i omsättnings- och energiskatt.
Barnavdrag skall införas i beskattningen,
ortsavdrag och skiktsgränser skall
indexregleras.

Högern vill skaffa en del av pengarna
genom att försämra bostadsstödet, dra

Torsdagen den 20 maj 1966 fm.

Nr 27

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. in.

in på de statliga investeringarna, SJ
och televerket, samt sälja LKAB-aktier,
men det kvarstår ändå en försämring
redan för 1967/68 på drygt 1 miljard,
och denna summa fördubblas till 2 miljarder,
om företagen skall befrias från
omsättnings- och energiskatt.

Då jag utgår från att inte heller högern
vill öka statsupplåningen och inte
är beredd att mitt uppe i sin pågående
skattesänkningsprocess lägga fram förslag
om nya skatter, har man väl inget
annat val än att undersöka om det går
att spara. Men, ärade kammarledamöter,
dar blir det verkligen fråga om belopp,
och att attackera de stora och
tunga posterna. Skall vi spara på utbildningen,
på sjukvården, på folkpensionerna,
på arbetsmarknadspolitiken
eller på försvaret? Vilket av dessa områden
är det man siktar på?

Högern är faktiskt skyldig oss ett
svar på den frågan.

Det skall i rättvisans intresse erkännas
att folkpartiet har varit litet försiktigare
i sina inteckningar för framtiden.
Men många bäckar små gör en
stor å, och plockar man samman dem
alla, både de som finns på skattesänkningssidan
och på anslagssidan och lägger
till alla utredningsbeställningar,
uppställer sig även där den ofrånkomliga
frågan: Hur skall detta finansieras
i ett femårigt perspektiv och med de
utgångspunkter som anges i kompletteringspropositionen? Min

allmänna slutsats blir alltså, att
när man ropar på planering och prioritering,
borde logiken kräva att man i
grova drag talar om vad det är man
själv vill göra i fråga om planering och
prioritering. Den frågan tvingas regeringen
ta ställning till en gång om året.
Och varje gång vi presenterar statsverkspropositionen,
ligger det bakom
den en avvägning inte bara för den aktuella
situationen utan även för framtiden
— så gott detta nu låter sig göra.
Detta sista förklaras därav att vi tror
4 — Andra kammarens

oss ha grundad anledning räkna med
att få rykta regeringsvärvet även framöver
och att för vår del ingen politik
kan föras som om denna dag eller denna
budget var den sista.

Sedan har oppositionen också på nytt
samlats kring kravet på en besparingsutredning
med parlamentariskt inslag.
Min företrädare i ämbetet tog på begäran
av oppositionen ett sådant initiativ
i början på 1950-talet. Jag skall göra
kommentaren kort och säga att resultatet
blev av noll och intet värde. Själv
fattade jag efter många och upprepade
krav från oppositionen samma beslut i
början på 1960-talet, och jag kan göra
den kommentaren lika kort: Resultatet
blev av noll och intet värde. Även om
vi upprepar proceduren vart femte i
stället för vart tionde år, är jag övertygad
om att resultatet blir detsamma.

Jag tror mer på det besparings- och
rationaliseringsarbete som ständigt pågår
inom statsförvaltningen under statskontorets
ledning. Även det begränsningscirkulär
som i år har utsänts från
kanslihuset till samtliga ämbetsverk
som en riktrote för petitaarbetet tvingar
fram en noggrann prövning och stor
omsorg i ämbetsverkens finansiella förvaltning.
Den rationaliseringsgrupp som
nu bygges upp inom försvarsdepartementet
för att man skall få ett fastare
grepp över försvarskostnadernas ganska
oroande utveckling har samma syfte.
De pågående utredningarna om programbudgetering
och ekonomisk budgetering
i de statliga förvaltningsämbetsverken
understryker denna ambition.

Försöken att några riksdagsmän från
varje parti utredningsmässigt talar sig
samman till politiska besparingsåtgärder
har som sagt misslyckats två gånger.
Varken partiledningarna eller riksdagsgrupperna
har velat följa med i
vändningarna, även om det i detta arbete
har gjorts en ambitiös insats av de
utsedda.

protokoll 1966. Nr 21

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

Bakom tanken på en parlamentarisk
utgiftsgranskningsgrupp och på politisk
representation i planeringsrådet ■—- jag
tar de båda sakerna i ett sammanhang
— samt sammankallandet av en rundabordskonferens
ligger väl en önskan
hos oppositionen att få vara med och
regera på annat sätt än hittills. Det är i
och för sig en ganska respektabel önskan.

Många år av negativ och steril oppositionsställning
föder naturligen sådana
stämningar. Nu har vi emellertid
valt ett parlamentariskt system för vårt
regerande här i landet och vi har ingen
samlingsregering, och så länge bör
rimligtvis det systemets spelregler gälla.
Regeringen har att utforma sina förslag
i enlighet med de idéer och uppfattningar
som regeringen hyser om
samhällsbyggan det. Oppositionen har
att visa sina alternativ, helst fullständiga,
och sedan hos väljarna söka förtroende
och uppslutning kring förslagen.
I vårt land föreligger ju den möjligheten
vartannat år, och den omständigheten
att variationerna i regerandet
har lyst med sin frånvaro förändrar
inte vårt parlamentariska system
och dess spelregler. På samma sätt som
jag är negativ till en politisk parlamentarisk
besparingsutredning, är jag negativ
till en politisk representation i
regeringens utredande och rådgivande
organ, sådana som de tar sig uttryck i
planeringsrådet.

I fråga om rundabordskonferensen
vill jag, trots att vi har diskuterat den
saken många gånger, göra en utförligare
kommentar. Men först en intressant
iakttagelse! När vi talade om saken
senast var centerpartiet, vill jag
minnas, ensamt om idén. Sedan har
man under de senare månaderna fått en
borgerlig politisk enighet om den s. k.
rundabordskonferensen. Herr Bohman
verkade kanske inte särdeles engagerad
för tanken — det var väl mera å
dragande kall och på ämbetets vägnar

som han presenterade sin anslutning.
Däremot kunde ingen av oss undgå att
röras över den våldsamma entusiasm
som talade ur fru Nettelbrandts anförande
på denna punkt. Nu är inom parentes
sagt herr Hedlund en man med
ödeläggande charm när han sätter den
sidan till. Om han har, som jag fick
ett intryck av, punktinriktat den på
fru Nettelbrandt och om man dessutom
tar hänsyn till den speciella årstiden,
hör ingen klandra henne för alt hon
har fallit för honom.

Men skämt åsido — socialdemokratien
har för riksdagen utförligt och ingående
redovisat sina synpunkter på
den ekonomiska politiken. Vi har lämnat
en som jag menar ambitiös redogörelse
för hur vi bedömer framtidsutsikterna
i avseende på den allmänna
ekonomiska utvecklingen, arbetskraftsförsörjningen
och budgetutvecklingen.
De kompletteringar som kan göras utöver
vad som i tryck ligger på varje
riksdagsmans bord är jag beredd att
lämna under dagens fortsatta debatt.
Någonting härutöver har vi inte möjligheter
att presentera och aktualisera
vid en rundabordskonferens.

Från oppositionens sida kan vi som
sagt inregistrera ett godkännande av
regeringspolitiken i de väsentliga avsnitten,
men man har dessutom långtgående
önskningar för framtiden. Vad
som skulle ge oppositionen en egen profil
i en dylik konferens skulle väl vara
det högröstade, onyanserade och i vissa
avseenden riskabla resonemanget
om att vårt land har hamnat i inflationsträsket.
Jag skulle också våga spå
att man i allmänna formuleringar skulle
kräva en stark finanspolitik och
minskade offentliga investeringar. Parallellt
med detta skulle man aktualisera
kravet på ökade insatser bl. a. på
bostadsbyggandets område. Som en relief
till kraven på stark finanspolitik
skulle man naturligtvis kräva långtgående
skattesänkningar.

Torsdagen den 2G maj 19GG fm.

Nr 27

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

Om en dylik rundabordskonferens
skall sikta mot framtiden måste väl
oppositionens program för de enorma
utgiftsökningar, som föreslagits i partimotioner
och som jag i korthet här
kommenterat, också aktualiseras, eftersom
man vill ha en planering för fem år
framåt, den s. k. rullande långtidsplaneringen.

Var och en förstår, att med denna
packning i bagaget är rundabordskonferensen
en ganska överflödig tillställning.

Men när oppositionen enständigt kräver
sin konferens, så måste jag fråga
mig om där ligger ett tyst erkännande
att man inte tror på sina egna förslag.
Jag måste säga mig att oppositionen
inte tror på den politik som den redovisar
offentligt, bl. a. här i riksdagen,
och att oppositionen skulle vara beredd
—• om det nu vore allvar i yrkandena
på en konferens — att grundligt
revidera sina uppfattningar, i varje fall
för framtiden, på väsentliga punkter.

Man kan ju ställa frågan: Vad är oppositionen
beredd att göra för utspel
på en rundabordskonferens som man
inte vågar göra offentligt? Frågan har
ställts förut från denna talarstol, och jag
vill upprepa den. Vad kan man göra
inom slutna dörrar som man inte vågar
exponera här i kammaren? Hävdar
man att man är fast i ande och tro —
och det kommer man väl att göra —
när det gäller vad man i dag offentligt
predikar, så kan väl kravet på en rundabordskonferens,
även om den aldrig
kommer till stånd, möjligen motiveras
såsom politiskt betingad. Oppositionen
kan alltid inbilla sig att det ligger något
av allmän politisk goodwill i kravet
på en rundabordskonferens, en politisk
goodwill som skulle bottna i att
människor genom oppositionens envetna
kritik mot regeringspolitiken å
ena sidan och oppositionens storslagna
deklaration om egen duktighet å andra
sidan skulle börja tro på möjligheter -

na att genomföra konststycket att höja
våra löner med 8—10 procent varje är,
att driva en aktiv investeringspolitik
på alla fronter samt en lika aktiv social
reformpolitik på de flesta områden
och iindå kunna räkna med stopp för
alla prisstegringar och möjligheter till
skattesänkningar. Personligen tror jag
att man underskattar folks förmåga att
tänka och lägga tillsammans, om man
inbillar sig något sådant.

Det vore frestande att ett ögonblick
skissera förloppet av en sådan här konferens.
Utgångspunkten måste naturligtvis
vara att vi skulle se till att landets
bytesbalans återställes. Den första
frågan blir då hur detta skall ske. Förmodligen
finns det inga andra vägar
än att prioritera industriinvesteringarna,
och eftersom varje särskild prioritering
i ett läge, där alla resurser är utnyttjade,
måste motsvaras av en dämpning
på andra områden, blir det fråga
om en lugnare takt i bostadsbyggande,
sjukhusbyggande, skolbyggande och
kommunala investeringar.

Jag föreställer mig att man blir enig
om det första men svårligen om det andra.
Redan i år har mittenpartierna härvidlag
anmält avvikande uppfattningar
när det gäller bostadsprogrammets omfattning
och varit beredda att på den
sfektorn satsa 200 miljoner kronor mera
än regeringen. Om vi tar i beaktande
att en sådan här konferens också skulle
innesluta det svenska näringslivet, bör
vi erinra oss de officiella framställningar
som Industriförbundet gjort till
regeringen under det senaste halvåret
—- och jag är övertygad om att man
på det hållet menar vad man säger.
Näringslivet har i dessa framställningar
med skärpa krävt inte ett stillastående
i fråga om bostadsbyggandet
utan en definitiv reduktion av det bostadsbyggande
på cirka 90 000 lägenheter
som vi nu kostar på oss. Hur skulle
en rundabordskonferens kunna lösa
det problemet?

100 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

Tankegångarna rörande en rundabordskonferens
har närmare utvecklats
i högerns reservation till statsutskottets
utlåtande nr 121. Konferensen skulle
enligt högern göra klart för arbetsmarknadsorganisationernas
företrädare vilka
samhällsekonomiska förutsättningar det
finns för reella inkomstförbättringar,
så att en kostnadsuppressning undvikes.

Om man vore elak skulle man vara
frestad att utbrista: »Heliga enfald!»,
men nu är jag inte elak utan säger: »Beundransvärda
oskuld!»

Skulle detta vara en nyhet för en sådan
församling: för företrädarna för
svensk industri, som förhandlar på arbetsgivarsidan,
och för representanterna
för de numera mycket avancerade
arbetstagarorganisationerna, som i
snabb takt bygger ut sina ekonomiska
avdelningar och för samhällsekonomiska
debatter på en mycket kvalificerad
nivå?

Skulle en rundabordskonferens med
upplysningar om reellt produktionsutrymme
och om riskerna för alltför stora
kostnadsstegringar vara en primör i
denna församling, ett sätt att lyfta fram
en tidigare fördold sanning i dagsljuset?
Ja, möjligen under förutsättning
att man har att göra med helt oerfaret
folk, som aldrig kastar ett öga på eller
lånar ett öra till den ekonomiska debatten,
såsom denna förs i tal och
skrift.

Ingen tror väl på allvar på detta eller
på att industriens företrädare i Svenska
arbetsgivareföreningen skulle vara behäftade
med en så utstuderad finkänslighet,
att de inte alls berör dessa ting
under en förhandlingsperiod, vilken
sträcker sig över två å tre månader.

Vi kan ta den kontroversiella frågan
om skatterna. Med jämna mellanrum
kräver oppositionen ett snabbt genomförande
av mervärdeskatten och ett slopande
av energiskatten.

I den framlagda kompletteringspro -

positionen redovisas budgetperspektiven
för nästkommande och därpå följande
år. Var och en som kan läsa innantill
måste dra den slutsatsen, att reducerade
statsinkomster, d. v. s. en svagare
finanspolitik, inte hör hemma i
verklighetens värld om man vill handla
under politiskt ansvar. En skattelättnad
för industrien på 1 000 miljoner —
jag kan t. o. m. gå så långt som till
1 200 miljoner, såsom jag tidigare påpekat
— måste då lastas över på konsumenterna,
vilket bara kan ske genom
en höjd varubeskattning. Effekten på
priserna kommer att medföra att vi får
vidkännas en allmän prisstegring, som
går upp mot det dubbla av vad jag vid
olika tillfällen betraktat såsom ofrånkomlig
under tider med högkonjunktur
och stark aktivitet inom samhällsekonomien.

Skulle då rundabordskonferensen göra
om oppositionen till den milda grad,
att den efter alla våldsamma angrepp
på regeringen för prisstegringarna utan
knot skulle acceptera en dubbelt så stor
prisstegring och därtill vara beredd att
ta politiskt medansvar för detta? Skulle
oppositionen inför dagens budgetperspektiv,
som otvivelaktigt kräver den
största återhållsamhet inför nya reformer,
bara för att få sitta vid detta bord
vara beredd att stryka ett streck över
frågan om framtida inteckningar i statsutgifterna?
Skulle konferensen ha ett i
fråga om förnuft så välgörande inflytande
på oppositionen, skulle också jag
med entusiasm omfatta tanken på rundabordskonferenser,
men jag tvivlar
alltså definitivt på den punkten.

Vi skulle dessutom ha löntagarorganisationerna
och jordbrukets företrädare
samlade vid denna konferens. Bara
den enkla omständigheten att jordbruksutredningens
majoritet har föreslagit,
att det svenska jordbruket framöver
skall underkasta sig inte samma
grad av rationaliseringstvång, som gäller
för den svenska industrien, utan nå -

Torsdagen den 2G maj 1966 fm.

Nr 27

101

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

gon grad hårdare än vad som hittills
krävts av det, har på sina håll i vårt
land framkallat något av ett bondeuppror,
en reaktion livligt sekunderad av
höger och folkparti — i varje fall har
man dragit den slutsatsen, att man på
dessa håll i mycket ställer sig solidarisk.

Skulle den i och för sig förklarliga
meningsbrytning, som vi aldrig kommer
ifrån, mellan löntagarsidans intresse
av att få lägsta möjliga pris på livsmedel
och producenten-jordbrukarens
i och för sig lika legala intresse att få
ut högsta möjliga pris för sin produktion
kunna pacificeras vid en rundabordskonferens? Jag

ber att få erinra om att de båda
parternas utvalda representanter i sex
år suttit i den stora jordbruksutredningen
och att följden när konsumentsidan
redovisar sin uppfattning blir en
inflammerad jordbrukspolitisk konflikt
med oppositionspartierna redan beredda
till ett klart ställningstagande mot
konsumentopinionen, såsom denna företräds
av konsumenternas representanter
i utredningen.

Skulle en konferens ha några specifika
möjligheter att undanröja dessa
motsättningar? Dessa ledamöter, som
inte är politiskt belastade på samma
sätt som vi, har med vetenskaplig noggrannhet
funderat och försökt sammanjämka
åsikter och synpunkter men har
inte lyckats med det. Skulle en konferens
ha större möjligheter? Naturligtvis
inte.

Jag har varit litet utförlig på denna
punkt, ty jag har funnit att det mystiska
begreppet rundabordskonferens
far omkring i luften och spelar en roll
som det alls inte är värt. Jag har därför
velat analysera tankegångarna bakom
talet om en konferens och se framför
mig vad man skulle kunna tänka
sig för resultat, om man iscensatte den.
Jag hoppas att jag inte skall behöva
tala så särskilt många gånger mer om
den i denna situation.

Jag tillät mig inledningsvis säga att
det när oppositionen saknar alternativ
inte räcker att -—■ om jag får använda
uttrycket — skyla sin nakenhet med
allmänt tal om att man skall ordna konferenser
och bli bröder i fråga om dessa
kontroversiella ting. Är oppositionen
ärlig i attityd och propaganda, måste
ett resultat — om man tar det viktiga
steget att gå till en sådan konferens —
bara bli en besvikelse.

Jag ser därför ingen annan väg än
att regeringspolitiken får föras vidare,
även om oppositionen på samma sätt
som hitintills — vilket den har rätt till
— vill garnera den och komplettera den
med sin kritik, med runda löften och
med yviga, till intet förpliktande argumenteringar.
Detta är det logiska resultatet,
om jag skall tro att oppositionens
offentliga attityd är det verkliga uttrycket
för oppositionens uppfattning. Jag
vill understryka, herr talman, att jag i
ärlighetens namn är skyldig att tro på
denna tolkning. Under sådana förhållanden
kan det framförda kravet på
rundabordskonferenser inte ha annat
ändamål än möjligen att vara ett kort i
det politiska spelet. Jag förmenar att
det som sådant bör avvisas.

Jag vill även säga någonting om den
i utskottsutlåtandet framförda oppositionsuppfattningen
om den offentliga
sektorn. På denna punkt kan en kort
redovisning vara lämplig. Under åren
1960—1965 har de totala investeringarna
i vårt land ökat med i medeltal

5.5 procent varje år, räknat i fasta bruttoinvesteringar.
De statliga investeringarnas
ökningstakt har i genomsnitt varit
2,5 procent. Av dessa statliga investeringsökningars
2,5 procent har försvaret
tagit i runt tal hälften.

De kommunala investeringarnas ökningstakt
har under samma tid varit

10.5 procent. Denna expansion förklaras
av ett i allmänhet väldokumenterat
behov. Den har också kunnat realiseras
genom stilleståndet i den industriella
investeringssektorn. Bostäderna har

102 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

haft en expansionstakt av mellan 7 och
8 procent årligen.

De klagomål som man nu framför rörande
de offentliga investeringarnas
expansion kan rimligtvis inte riktas
mot den statliga sektorn, som nöjt sig
med mindre än hälften av den totala
investeringsexpansionen. Förmodligen
vill man inte heller i denna sin klagan
vända sig mot bostadssektorn, beträffande
vilken mittenpartierna i år har
velat gå längre — jag nämnde beloppet
200 miljoner kronor — än det förslag
regeringspartiet redovisade, vilket sedermera
blev riksdagens beslut.

Då återstår den kommunala sektorn.
Den har expanderat därför att behovet
har varit synnerligen påträngande på
skolans och sjukvårdens områden efter
beslut som vi har varit eniga om i detta
hus — vad herr Bohman säger på den
punkten är alldeles riktigt — och därför
att det bostadsprogram vi har bestämt
oss för drar med sig sina ofrånkomliga
följ dinvesteringar. Här sitter
således kommunala församlingar — där
har vi ju samlingsregeringar — runt om
i vårt land och gör i enighet upp sina
utbyggnadsplaner, delvis styrda och betingade
av vad regering och opposition
i rikspolitiska sammanhang beslutat.
Att utvecklingen med hänsyn till dagens
nödvändiga industriexpansion
måste gå i litet lugnare takt på det kommunala
området, ger oss knappast rätt
att så häftigt anklaga vad som har varit.
Det är viktigare att se till att den
återhållsamhet iakttas, som nu är nödvändig.
Det finns inte heller någon anledning
att så starkt dramatisera den
kommunala expansionen under den
gångna tiden. Den har ju ägt rum samtidigt
som vi har stärkt vår bytesbalans,
förbättrat vår valutareserv och väl
hävdat oss både nationellt och internationellt.

Jag tror mig kunna säga att allt talar
för att vi i dag får gehör hos kommunerna
för de rekommendationer i be -

gränsande syfte som nu är utfärdade.
Jag är övertygad om att man på denna
punkt bör kunna räkna med lojalitet
från kommunalmännens sida.

Jag har, herr talman, velat bena upp
detta problem — jag tänkte säga i allra
största korthet men jag avstår från det
-— då jag anser kritiken mot de offentliga
investeringarna, som på sina håll
är så populär, vara illa underbyggd.
Tyvärr kommer väl denna kritik att
fortsätta, helt enkelt därför att man genom
att ibland —- och särskilt just nu —
kritisera den kommunala expansionen
också vill ge ett intryck av att det är
regeringen som är skuld till alltihop —
om det nu är fråga om någon skuld.

Här avslöjar sig en inkonsekvens i
kritiken, menar jag, då man i samma
andedrag både klagar över de offentliga
investeringarnas expansion och beskärmar
sig över de åtgärder som vidtas
för att begränsa den. Detta har jag sett
åtskilliga exempel på inom den borgerliga
opinionen för närvarande. Jag åsyftar
t. ex. byggnadsregleringen, som regeringen
tvingats tillgripa och som går
ut över så viktiga ting som byggandet
av ålderdomshem och sjukhus.

Innan jag, herr talman, slutar med
att svara på tre interpellationer, vill jag
också i allra största korthet kommentera
några av inläggen från oppositionens
talesmän. Låt mig börja med att
ge herr Gustafson i Göteborg, som i
denna ekonomiska debatt debuterar som
partiledare, en komplimang för det stillsamma
och som jag tyckte mycket sympatiska
sätt, på vilket han presenterade
sina synpunkter. Jag vet inte om det
är det förhållandet, att jag trätte på honom
i natt eller rättare sagt i morse,
som gjort att jag i dag inte behöver säga
att han varit trätlysten utan att han i
stället gjort ett i allo sympatiskt intryck.

Herr Gustafson säger att han är angelägen
om att nästa års budget inte försvagas.
Man kan, med ledning av jäm -

Torsdagen den 26 maj 19C6 fm.

Nr 27

103

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer an*;, åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

förande budgetberäkningar, säga att
folkpartiets budgetförslag för nästa år
inte är svagare än regeringens budget.
De där hundra miljonerna som det
skulle skilja på, kanske bör läggas in
i den felmarginal som är tillåten när
man stannar på en summa som går
över 30 000 miljoner. Beträffande centerpartiet
kan jag väl också säga att
deras budget för 1966/67 inte är sämre
än regeringens, liksom inte heller högerpartiets.

Det besvärliga är emellertid att man
i sina förslag och yrkanden ställer anspråk
som kostnadsmässigt inte får sin
fulla verkan under 1966/67. Om jag räknar
ut vad de olika förslagen kostar
på tolv månader, d. v. s. för helt år,
blir effekten en helt annan. Högerpartiet
hamnar på en finanspolitisk linje
som blir en grov miljard sämre än regeringens
linje. Både folkpartiets, centerpartiets
och det kommunistiska partiets
förslag— det sistnämnda dock minst
iögonenfallande — innebär en klar försämring
i förhållande till regeringslinjen.

Herr Gustafson i Göteborg har läst
flitigt i kompletteringspropositionen -—
det är jag glad för — och särskilt fastnat
vid frågan om sparandets problematik.
Han frågar om det som skrivs i
kompletteringspropositionen i det avseendet
innebär att det skall introduceras
någon ny linje, d. v. s. om det allmänna
måste täcka det sparandeunderskott
som kan tänkas uppkomma i framtiden.

I långtidsplaneringen har vi redovisat
ett perspektiv som visar hur finanspolitiken
behöver förstärkas. Detta är
i och för sig inte någon som helst ny
tankegång. Jag kan berätta för herr
Gustafson i Göteborg, att jag år 1948
satt på parkett i konserthuset och med
stort intresse lyssnade till finansminister
Ernst Wigforss’ presentation av dessa
frågor på en partikongress. Han ägnade
hela detta sitt föredrag för snart

20 år sedan åt att tala om detta problem.
Han redogjorde för sin uppfattning
att det var absolut nödvändigt att
samhället tog ansvaret för det kollektiva
sparande han bedömde som erforderligt
för den expansion och utveckling
som vi i detta samhälle skulle komma
att få uppleva.

Detta kollektiva sparande kan åstadkommas
på flera olika sätt. Vi har tidigare
talat om den starka finanspolitiken
som ett uttryck för det kollektiva
sparandet. Vad som tillkommit under de
senare åren är ju framför allt den sparandekälla
som AP-fon derna utgör. APfonderna
är resultatet av ett kollektivt
sparande, som mer och mer kommer
att få en avgörande och grundläggande
betydelse för den expansion som vi vill
fullfölja.

När herr Gustafson i Göteborg sätter
upp finansminister Callaghan och hans
rekommendation av ett ökat hushållssparande
som ett föredöme för mig, så
förstår jag det inte riktigt. Jag är också
beredd att rekommendera ett ökat
hushållssparande. Vi har ett stort personligt
sparande i detta land — det är
ingen tvekan om det — men jag tror
att det finns en begränsning i detta avseende.
Alla statistiska undersökningar
visar, att vår sparandekvot är ganska
fix i förhållande till vår inkomst. Stiger
inkomsten så stiger sparkvoten, men någon
större förskjutning mellan dessa båda
storheter kan man inte räkna med.

Sedan kan man ju också säga att
finansminister Callaghan talar med utgångspunkt
från att han representerar
en nation där investeringarna, d. v. s.
sparandet, uppgår till 18 procent av
bruttonationalprodukten medan samma
siffra för Sverige är 24 procent, och
där konsumtionen uppgår till 65 procent
av bruttonationalprodukten medan
den i Sverige stannar vid 56 procent.
Han har således större anledning att
särskilt uppmärksamma dessa frågor
än jag har, även om jag inte skall non -

104 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

chalera dem — de är viktiga även för
oss.

Låt mig sedan bara säga en sak till
herr Bohman, trots att jag är litet generad
över att detta inlägg redan blivit
så långt.

När det sägs att det är nödvändigt att
se till att man skattemässigt månar om
den svenska industrien, så vill jag understryka
— det har jag gjort många
gånger tidigare — att man inte bara
får ta fasta på omsättningsskatten på
investeringsvaror och energiskatten;
man får lov att se till den totala behandlingen
av svensk industri. Gör man
det är det ingen tvekan om att totalbilden
blir en annan. Man kan göra följande
enkla reflexion. Om vi säger att
investeringskostnaderna för den svenska
industrien på lång sikt representerar
25 procent av de totala kostnaderna —
investeringarna görs ju av och till och
under vissa perioder, men om man proportionerar
ut dem på längre sikt, så
kommer man till det ungefärliga genomsnittet
25 procent — så är det, eftersom
vi för närvarande har en omsättningsskatt
på dessa investeringskostnader på
5,4 procent, en enkel sak att räkna ut
att omsättningsbeskattningen uppgår till
ungefär 1,2 procent av de totala kostnaderna.
Jag tror därför inte att den
spelar någon avgörande roll för industriens
livskraft och livsvilja, framför
allt inte i ett läge då löneglidningen per
år varierar mellan 5 och 6 procent som
den gjorde under föregående år. Och
för industrien är lönekostnadsposten
större än investeringsposten.

Jag tror att det var herr Bohman som
frågade vad rimlig prisstabilitet är •—
vi har använt det uttrycket i kompletteringspropositionen.
Varför, frågade
herr Bohman, skall det vara rimlig prisstabilitet
och inte full prisstabilitet?
Ja, det är väl helt enkelt därför att vi
envisas med att vara så pass realistiska,
att vi inte tror på full prisstabilitet
i detta ekonomiska läge. Vi är inte

heller beredda att ta konsekvenserna av
en så hård dämpning av aktiviteten som
en sådan fullständig prisstabilitet skulle
förutsätta.

Jag brukar ganska noga följa den borgerliga
pressen å ämbetets vägnar och
dragande kall. Jag läste en ledare av
en känd tidningsman i en av de större
tidningarna — en borgerlig tidning
— i Mellansverige. Någon gång kan ju
t. o. in. en finansminister få en uppmuntran;
han sade kort och gott: Den
satsning på industrien som den nuvarande
regeringen lägger i dagen skulle
näppeligen en borgerlig regering våga
sig på.

Jag märker att jag redan i mitt inledande
anförande klarat av de anteckningar
jag gjorde för att bemöta herr
Hedlund. Då skulle jag alltså, herr talman,
ha kommit fram till den spännande
avslutningen på detta långa inlägg,
nämligen svaret på tre interpellationer
som ställts till statsministern.

Herr Hedlund har frågat statsministern,
om han är beredd att ta initiativ
till sammankallande av en rundabordskonferens
med deltagare från de politiska
partierna, näringslivet och arbetsmarknadens
parter.

Herr Karlsson i Huddinge har frågat
statsministern vilka åtgärder regeringen
överväger i syfte att hejda prisstegringarna.

Herr Lindkvist har frågat statsministern
vilka åtgärder regeringen ämnar
vidta för att få till stånd en jämnare
prisutveckling och en effektivare prisövervakning
i vårt land.

Efter överenskommelse med statsministern
vill jag i anslutning till dagens
ekonomiska debatt svara följande.

Vad först gäller herr Hedlunds interpellation
så har jag i mitt anförande
utförligt uppehållit mig vid denna fråga
och vill hänvisa till vad jag där anfört.
Svaret till herr Hedlund blir följaktligen
avböjande.

Svaret till herr Lindkvist och herr

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

105

Karlsson i Huddinge vill jag sammanfatta
sålunda. Regeringen är beredd att
ge pris- och kartellnämnden erforderliga
resurser för en förstärkt prisövervakning.
Då det här vidare är en fråga
om att dels förstärka konsumenternas
prismedvetenhet och dels förmedla informationer
om utvecklingen på prisfronten
och göra allmänheten uppmärksam
på omotiverade prishöjningar är
det regeringens uppfattning, att insatser
i den riktningen blir nödvändiga.
I samråd mellan LO och det socialdemokratiska
partiet har också etablerats en
konsumenternas prisövervakningskommitté
som centralt har att följa utvecklingen
och ta erforderliga initiativ där
prisutvecklingen så motiverar och med
uppgiften att medverka i en allmän bevakning
av prisområdet. Jag vill också
erinra om att huvudorganisationerna inom
näringslivet efter överläggningar
med riktprisutredningen förklarat sig
beredda att även i fortsättningen aktivt
verka för att hålla priserna nere och
att undanröja skadliga former av prissamarbete.

Regeringen betraktar det här inledda
skärpta prisövervakningsarbetet som ett
väsentligt och värdefullt inslag i kam -

pen mot prisstegringarna. Framför allt
den omständigheten att fackföreningsrörelsen,
som har det största intresset av
att lönehöjningarna inte holkas ur av
omotiverade prisstegringar, här medverkar
bör ge en garanti för att aktionen
genomförs med önskvärd energi och
grundlighet.

I sista hand och som den avgörande
faktorn gäller det att driva den ekonomiska
politiken med sådan skärpa, att
själva grundförutsättningarna för omotiverade
prisstegringar så långt som
möjligt elimineras. Även här ber jag att
få hänvisa till de synpunkter jag tidigare
anfört i mitt inlägg i den ekonomiska
debatten.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt behandlingen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 26 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer
ang. åtgärder för att skapa
ett fastare penningvärde, m. m.
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevill4*
— Andra kammarens protokoll 1966.

ningsutskottets betänkande nr 47, angående
beräkning av bevilLningama för
budgetåret 1966/67, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande statsutgifterna
m. m., samt bankoutskottets utlåtande
nr 39, över motioner avlämnade
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67
m. in., ävensom debatten i anledning
av svar på interpellationer av
Nr 27

106 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

herr Hedlund angående åtgärder för att
skapa ett fastare penningvärde, lierr
Lindkvist angående prisutvecklingen
och prisövervakningen, samt herr Karlsson
i Huddinge angående åtgärder för
att söka hejda prisstegringarna, nu komme
att fortsättas; och erhöll därvid

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
ordet för kort genmäle:

Herr talman! Det är svårt att på 6
minuter svara på det mycket långa anförande
som finansministern höll före
middagspausen. Någon sade att det måtte
vara bra förslag som oppositionen
har lagt fram, när det tar finansministern
en och en halv timme att försöka
tala om att de är dåliga.

Det är ett par saker som jag tycker
att vi skall klara upp allra först. Finansministern
talade en hel del om fru
Nettelbrandt och herr Hedlund och om
vem som hade charmat vem i fråga om
rundabordskonferensen. Han trodde att
en sådan konferens var ett ganska nytt
påhitt från folkpartiets sida. Jag kanske
därför får tala om för finansministern
att den 30 maj 1956, alltså för tio år
sedan, föreslog herr Ohlin i den ekonomiska
debatten i denna kammare finansministern
att tillsätta ett ekonomisk-socialt
råd och ordna en rundabordskonferens.
Förslaget är alltså inte
.särskilt nytt. Det är bara beklagligt att
det inte har blivit genomfört.

Finansministern sade att underskottet
i betalningsbalansen endast är en miljard
och att det är fel att använda siffran
1 500 miljoner kronor. Det är riktigt
att finansministern i sin kompletteringsproposition
har nämnt den siffran,
men jag kanske får hänvisa finansministern
till den reviderade nationalbudget,
som finns intagen i kompletteringspropositionen,
sid. 50 och 51, där siffran
1 500 miljoner kronor redovisas såväl
i tabeller som i texten. Jag vet att långtidsutredningen
har försökt analysera

förskjutningsposten och sagt att däri
ingår ett belopp som gör att man skulle
kunna reducera underskottet. Men det
viktiga är att både finansministern och
jag är överens om att om man nämner
ett underskott på 1 500 miljoner kronor
1965 och ett underskott på 1 000 miljoner
kronor 1966 är det ett lika stort underskott
i båda fallen. Det har alltså
inte skett någon förbättring. Detta framgick
också av vad finansministern sade,
men jag har velat nämna det för att
undvika alla missförstånd.

För min del gjorde jag mig inte skyldig
till någon svartmålning av läget. Jag
påpekade några klara fakta: att regeringen
hade misslyckats med sin målsättning
att med hjälp av skattehöjning
få balans i utrikeshandeln 1965 och att
regeringen redan nu erkänner att den
kommer att misslyckas med sin målsättning
att under 1966 vända utvecklingen
så att underskottet i betalningsbalansen
minskas — man säger att man får vara
nöjd om underskottet i år blir detsamma
som förra året. Jag påpekade också
att regeringen hade misslyckats med att
hejda prisstegringarna, som blivit mycket
större än vad som var förutsett, och
att läget därför är allvarligt.

Jag kunde ha anfört många citat ur
kompletteringspropositionen där detta
inskärpes, men jag kan nöja mig med
att återge ett uttalande av statsministern,
som har sagt att prisstegringarna
är ett hot mot vår standard i stort på
grund av att de minskar den svenska
industriens konkurrenskraft. I det läget
är det som oppositionen lägger fram
sitt sjupunktsprogram för att få en stabil
ekonomisk tillväxt. Regeringen vill
emellertid inte vara med om ett samlat
grepp för att åstadkomma den viktigaste
reformen just nu, nämligen en upphromsning
av prisstegringarna.

Folkpartiet har intagit en stram hållning.
Vi har skjutit på utgifter som i
och för sig är angelägna, emedan vi anser
att kampen mot prisstegringarna

Torsdagen den 20 maj 1900 em.

Nr 27

107

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

måste ha högsta prioritet. När finansministern
från alla partier samlade ihop
växlar som var dragna på framtiden,
hade han heller inte mycket att komma
med när det gällde folkpartiet. Vi har
nämligen sagt att det ekonomiska läget
inte tillåter att vi ger stora löften
inför framtiden. Vi måste först få vår
ekonomi på en sund basis. Men jag skulle
ändå vilja uttala mig mot metoden att
addera ihop alla de tänkbara förslag
som utredningar kan komma att framlägga.
Om vi från oppositionens sida
skulle addera ihop alla de förslag som
de många kommittéer som regeringen
har tillsatt kan tänkas framlägga under
de närmaste åren, skulle det bli siffror
som är betydligt större än de som kan
nämnas från något oppositionsparti.
Här gäller ju för regeringen lika väl
som för oppositionen det som herr
Hedlund sade tidigare: Man får ju genomföra
reformerna i den takt som de
ekonomiska resurserna tillåter.

Finansministern talade också om
mervärdeskatten och gjorde gällande
att det skulle behövas en ganska stor
höjning av mervärdeskatten för att kunna
avlösa den nuvarande omsättningsskatten.
De siffror som finansministern
nämnde är för höga. Skatten behöver
inte tas ut med så hög procentsats.

Herr Sträng höll ett mycket långt anförande.
Jag beklagar att han inte fick
tid att ta upp den som jag tycker viktigaste
frågan nu: Vilken finanspolitik
ämnar finansministern föra från och
med den 19 september i år? Är det en
finanspolitik som står i överensstämmelse
med det som antyds i kompletteringspropositionen
med kraftiga skattehöjningar
för varje år som går?

Vidare yttrade:

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! I likhet med herr Gustafson
i Göteborg undrar jag om inte
finansministern själv är medveten om

att hela hans långa anförande utgor en
bekräftelse på den kritik jag riktade
mot denna form av debatter. Det finns
ingen möjlighet att något så när ingående
bemöta alla finansministerns synpunkter
på sex minuter.

Finansministern började med att beteckna
våra inlägg som »karikatyrer på
verkligheten». I så fall tror jag nog att
vi måste konstatera att karikatyrerna
var ovanligt porträttlika. I fortsättningen
av sitt anförande uttryckte sig finansministern
visserligen något mera
nyanserat, men hela anförandet var ändå
utomordentligt svepande. Det gav
den som lyssnade på det ett intryck av
att allt var bra beställt. Det var först
i slutet av anförandet som herr Sträng
kom ner på jorden och upprepade de
varningar som han själv framfört i kompletteringspropositionen.
Skillnaden
mellan herr Sträng och oss från oppositionen
är tydligen bara den, att när
herr Sträng varnar är det allvar men
när vi varnar är det »svartmålning».

Vi är medvetna om att det för närvarande
föreligger en kris i samhällsekonomien.
Jag framhöll att, om den
krisen förvärras, kan den medföra fara
för vårt välstånd och för vår sysselsättning.
Det behöver inte bli så, sade jag,
om man vidtar motåtgärder i god tid ■—•
det behövs krafttag för det. Men om
man inte vidtar sådana åtgärder kan situationen
verkligen bli utomordentligt
oroande.

Får jag belysa detta genom att summera
några punkter.

För det första vet vi att vi kommer
att få behålla underskott i utrikeshandeln
i bästa fall fram till 1970. Om vi
skall lyckas klara situationen till den
tiden, måste trenden för export och import
ändras. I det hänseendet föreligger
osäkerhet.

För det andra kommer, vad beträffar
arbetskraftsläget, tillskottet på arbetskraft
under åren 1960—1965 att förbytas
i ett underskott av arbetskraft i ar -

108 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

betstimmar räknat. Det har ju bland
annat lett till att herr Sträng själv har
reducerat den av myndigheterna begärda
personalökningen med inte mindre
än 50 procent, trots att det är köer på
såväl sjukvårdsområdet som utbildningsområdet.

För det tredje föreligger brist på kapital,
för det fjärde brist på sparande.
Det enskilda sparandet nedgick från
1964 med inte mindre än 20 procent,
herr finansminister.

För det femte har vi visserligen nu
fått ett gott avtal på arbetsmarknaden,
men det kommer likväl att höja industriens
kostnader med bortåt 9 procent.
Det är något bättre än tidigare, eftersom
det har varit en kostnadsökning
på 10 å 11 procent de senaste åren. Vi
har i dag det högsta kostnadsläget i hela
Europa. Lönerna har ökat dubbelt så
snabbt som produktiviteten. I den situationen
skall vi konkurrera utomlands
och här hemma med industrier
som arbetar med lägre löner och lägre
kostnader.

Vi har för det sjätte ett besvärligt löneglidningsproblem.
Det är värst inom
byggnadsindustrien där det inte finns
fri konkurrens därför att den är reglerad
och prioriterad. Där finns den farligaste
löneglidningen som sedan sprider
sig över verkstadsindustrien och näringslivet
i övrigt.

Vi har för det sjunde en åtstramning
utomlands som gör det omöjligt för oss
att fortsätta vår politik. Och för det åttonde
har vi att räkna med EEC:s högre
tullar.

Vi har för det nionde den fortgående
penningvärdeförsämringen — under
första kvartalet i år mer än 3 procent.
Herr Sträng, förtroendet för regeringens
förmåga att klara penningvärdet är
utomordentligt litet, inte bara i de kretsar
som kan tänkas stödja oppositionspartierna
utan även bland herr Strängs
»egna», som herr Sträng brukar tala om.

För det tionde ser vi fram mot dystra

statsfinansiella utsikter. Från och med
budgetåret 1967/68 får vi en brist på
över 2,5 miljarder. På grund härav och
för att tillgodose önskemålet att begränsa
den enskilda konsumtionen resonerar
nu herr Sträng i förtäckta ordalag
om högre skatter.

Det allvarligaste, och det är den tolfte
punkten, är att skattehöjningar nu
har förlorat en stor del av sin förmåga
att skapa balans. Visst kan man dra in
köpkraft men man löser inte kostnadsoch
prisproblemen med högre skatter,
utan förvärrar i stället just det för vår
ekonomi kanske allvarligaste problemet.

Summan av dessa tolv punkter inger
verkligen bekymmer och gör att man
har anledning att kräva kraftiga motåtgärder.
Man kan inte släta över. Jag
undrar, och här är jag kanske inne på
samma tankegång som herr Gustafson
i Göteborg, om finansministern i stort
sett kommer att hålla ett liknande anförande,
om vi får lyssna på ett tal av
honom efter den 18 september i år?

Nu har finansministern avvisat våra
inviter till samarbete och höll en nästan
statsvetenskaplig utläggning om hur
omöjligt det är att ordna ett sådant samarbete.
Oppositionen får »prioritera»
själv på basis av det material som finns
i finansplanen, och sedan skall regeringen
göra sin egen prioritering. Var
och en skall alltså arbeta i sin egen
kammare. Är detta verkligen ett allvarligt
menat försök att klara av den bekymmersamma
situation som vi står inför? Vi

har en gammal tradition i vårt
land att lösa våra problem tillsammans.
Vi utreder i parlamentariska utredningar
och försöker om möjligt att komma
överens. Våra reformer genomför vi i
stort sett gemensamt. Det är en god
och fin tradition. Vi har utredningar
om större eller mindre frågor. Men när
vi skall lösa de verkligt stora statsfinansiella
och samhällsekonomiska problemen,
då anser herr Sträng att vi inte

Torsdagen den 20 maj 1900 em.

Nr 27

109

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

skall göra det gemensamt, utan var och
en skall arbeta för sig. Är detta inte ett
uttryck för självtillräcklighet? Jag undrar
om inte Tage Danielsson kan ha
tänkt på finansminister Sträng när han
skrev följande vers i sin Postilla.

»Med den åsikt man har är ej mycket
bevänt,

om den delas av mindre än 50 procent.
»

Vi får hoppas att vi kommer över 50
procent, ty då kanske herr Sträng är
villig att bättre lyssna på våra åsikter.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern hade
ingen möjlighet att säga att centerpartiets
budgetförslag var svagare än regeringens.
Visserligen vill vi ha en lägre
bensinskatt och i stället något högre
skatt på sprit och tobak, men totalt tror
jag att vårt budgetförslag håller väl så
bra.

Nå ja, helt kunde finansministern inte
låta bli det kära ämnet utan började
tala om våra utredningsyrkanden med
förslag om att vi skall se på ett antal
olika projekt. Jag tror att han lyckades
räkna ut att något av våra projekt skulle
blomma ut i en utgift om fyra år. Ja,
herr finansminister, vem vet hur läget
är om fyra är? Vi är nog realistiska att
tänka oss att vi kanske får skjuta på
projektet ytterligare två år, om läget är
lika dåligt då som nu.

I detta sammanhang en reflexion med
anledning av herr Bohmans anförande.
Vi var väl i allt väsentligt ense när det
gällde näringslivet, men jag fattade inte
riktigt vad herr Bohman menade när
han talade om marginalskattelättnader
nästa år. Åsyftas en total skattelättnad
måste jag säga, att vi är mycket angelägna
härom men att vi tyvärr inte kan
se någon som helst möjlighet att tillmötesgå
herr Bohman, ty vi kan inte förstå
att det finns ekonomiska förutsättningar
härför. Det är emellertid ange -

läget att klara ut detta och därför tog
jag upp saken.

Så några ord om löneglidningarna
som inflationsdrivande företeelse. Finansministern
hälsade Arbetsgivareföreningens
disciplinaktion — som han
kallade den — med tillfredsställelse.
Helt säkert medverkar de okontrollerade
löneglidningarna till inflationen.
Därom lär väl inte finnas mer än en
mening. Men varpå beror löneglidningarna?
Jo, de beror framför allt på den
överfulla sysselsättningen. Alla vill ha
full sysselsättning men menar samtidigt
att en överfull sysselsättning är ett ont
i många avseenden. Och det är den
ekonomiska politikens uppgift att där
försöka åstadkomma balans.

Sedan har det frågats vad en rundabordskonferens
skulle kunna göra. Ja,
vi har väl talat om det, men trots detta
argumenterade finansministern som om
vi inte sagt någonting annat än ordet
rundabordskonferens. Han räknade upp
en mängd frågor, som han trodde skulle
komma fram där. Men är det verkligen
nödvändigt att måla upp nära nog en
vrångbild för att sedan lättare kunna
säga nej till den? Vore det inte bättre
att diskutera det faktiskt framförda förslaget? Tanken

var naturligtvis bl. a. — om
jag får uttrycka mig så — att stärka
finansministerns mod något när det
gällde vidtagande av åtgärder som kunde
vara behövliga. Arbetsmarknadens
och näringslivets parter skulle vara med
att välja ut olika slags åtgärder, som
de politiska partierna sedan kunde enas
om. Och framför allt skulle de vara med
när man försökte komma underfund
med huruvida åtgärderna kunde vara
tillräckliga för att hålla ett någorlunda
fast penningvärde. Därigenom trodde
vi oss kunna påverka förhandlingarna
i gynnsam riktning, eftersom arbetstagarna
då inte behövde utgå från att
penningvärdet med säkerhet faller och
därför ta in kompensation även för det -

no Nr 27 Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett
fastare penningvärde, m. m.

ta i sina lönekrav. Konstigare än så var
i varje fall inte vår tanke.

Så några ord om långtidsplaneringen.
Vi har gått oppositionen så långt till
mötes, sade finansministern, att vi har
angivit den troliga inkomstutvecklingen
och effekten av redan fattade beslut. Ja,
det är till att sträcka sig långt i sitt tillmötesgående,
när man låter myndigheterna
räkna fram den sannolika inkomstutvecklingen
och samtidigt gör
beräkningar av vad beslutade reformer
kan komma att kosta! Men är det inte
snarare så att man lägger in även förslagen
och räknar fram kostnaderna för
dem, utan att tala om vad förslagen i
och för sig betyder, skilda från de redan
fattade besluten?

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! När vi debatterade mervärdeskatten
tidigare i dag, sades det
att vårt krav att förslag härom skulle
framläggas redan nästa år vore onödigt;
man sysslade redan i departementet
med den saken. Jag blev mycket glad
för det meddelandet, och jag hoppas
att det löftet kommer att infrias.

Vi är ju alla överens om att det är
angeläget att näringslivet får stärkt konkurrensförmåga
genom en konkurrensneutral
mervärdeskatt i stället för den
nuvarande varuskatten.

Jag begärde ordet närmast för att finansministern
ville beskylla oss från
oppositionen, som begärt denna mervärdeskatt,
för att vilja lägga 1 000 miljoner
kronor på konsumenterna genom
att avlyfta den varuskatt som i dag
träffar näringslivets investeringar. Men
vi kan väl ändå vara överens om att den
allra största och huvudsakliga delen av
denna skatt, som i dag ligger på näringslivets
investeringar, redan är inbakad
i konsumentpriset. Det är alldeles
självklart att det måste ske en sådan
övervältring redan nu, och därför
kommer det i fortsättningen, om man

förändrar varuskatten till en mervärdeskatt,
praktiskt taget inte att innebära
någon som helst förändring av belastningen
på konsumenterna.

Härefter lämnades, i enlighet med
förut gjord anteckning, ordet till

Herr KARLSSON i Huddinge (k), som
anförde:

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.
I samband med kommentaren
till svaret vill jag utveckla några synpunkter
på de problem som diskuterats
här i dag.

Man måste naturligtvis hålla med finansministern
om att den ekonomiska
politikens utformning är den avgörande
faktorn för prisutvecklingen. Saknas
balans i samhällsekonomien kan naturligtvis
varken prisövervakning eller
priskontroll stoppa upp inflationen.

Men vad kan då göras på den ekononomiska
politikens fält? Vi har högkonjunktur
och brist på kapital och arbetskraft,
vi har miljardunderskott i utrikeshandeln.
I detta läge förordas stark
återhållsamhet i fråga om offentliga investeringar,
statliga såväl som kommunala,
begränsning av bostadsbyggandet
samt å andra sidan fritt fram för investeringarna
i det privata näringslivet.

Denna medicin kan vi inte utan vidare
anbefalla. Vad är det som säger att
krympning av de offentliga investeringarna
leder till bättre balans i samhällsekonomien?
Finns det inte risk för att
vad som frigörs på den offentliga sidan
kan förstärka investeringsrushen på
den privata? Och det är inte allt privat
näringsliv som kan befordra en ökad
export. Tvärtom är det väl så att expansionen
inom det privata näringslivet
ofta bara förorsakar ökade importbehov
i fråga om råvaror, maskiner och annan
utrustning.

Att ställa näringslivet som helhet mot
den offentliga sektorn som helhet är

Torsdagen den 2G maj 19GG em.

Nr 27

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder for att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

enligt mitt sätt att se felaktigt och vilseledande.

Om vi ser på den offentliga sektorn
och i synnerhet den kommunala delen
därav — det är den som det mest talas
om i detta sammanhang — måste vi
fråga: Vilka områden är det man vill
dra in på? Är det skolväsendet, inom
ramen för vad som beslutats i fråga om
grundskola, gymnasier och fackskolor
liksom annan yrkesutbildning? Är det
vatten och avlopp, gator, vägar och
andra investeringar, som obevekligen
följer med det bostadsbyggande vi har?

Det har talats om sjukhus. Där har vi
kösamhället, liksom i fråga om bostäder,
i vart fall i de expansiva områdena.
Vägväsendets utbyggnad är redan
starkt begränsad.

Jag vill visst inte företräda den meningen,
att den offentliga sektorn inte
skall få vidkännas begränsningar då det
gäller kapital och annat. För det första
måste dock möjligheterna att begränsa
vara mindre än vad som i allmänhet
förutsättes, såvida man inte vill acceptera
direkta sociala skadeverkningar.
För det andra måste den offentliga sektorns
behov avvägas mot andra på ett
sätt som står i överensstämmelse med
folkflertalets intressen.

Vi har exempelvis en snabb expansion
inom servicenäringarna. Och visst
är det bra om man inte behöver stå i
ko vid bensinstationen eller i banken
och slipper trängas i varuhusen. Men
det kanske är viktigare att ha någonstans
att bo, att kunna komma in på ett
sjukhus, att ha någonstans att lämna
barnen om man vill arbeta. Den kollektiva
servicen är ofta viktigare än den
privatägda. Och det är ju dessutom så,
att kommunernas utdebiteringar snabbt
rusar uppåt på grund av starkt ökad
skattefinansiering av investeringarna.

Nej, investeringsbegränsningarna och
därmed efterfrågan på arbetskraft måste
gälla hela fältet och inte bara den
offentliga sektorn. Vissa exportindustri -

er är en sak •— och de brukar för övrigt
rätt ofta ha gott om eget kapital — men
industrier som egentligen bara belastar
vår import är en annan sak.

I detta sammanhang ett par ord om
statens investeringar!

Vi är överens om regeringens åtgärd
att t. o. in. låta de militära investeringarna
vidkännas begränsningar. Vi kan
till nöds acceptera återhållsamheten
även då det gäller vägbyggandet. Men
vi anser att statens egna företag måste
utbyggas snabbare, särskilt i Norrland.
Vi tror inte att det privata näringslivet
— hur mycket staten än subventionerar
av skattemedel — kan trygga sysselsättningen
i Norrland. Den statliga förädlingsindustrien
inom trävaruområdet,
alltså ASSI, måste byggas ut, liksom
metallurgien jämte metallmanufakturen.
Och härför finns alla förutsättningar: vi
har statliga råvaror, vi har statlig elektrisk
kraft och vi har arbetskraft i de
områden som är aktuella. Här finns
möjlighet att öka exporten eller avlasta
importen i fråga om exempelvis järn,
och sådana statliga investeringar borde
enligt min mening verkligen prioriteras.

Vad vi föreslår är alltså en vidgad
statlig investeringskontroll över hela
det ekonomiska fältet. Former och metoder
skall jag inte i detta sammanhang
diskutera. Men går det med prioritering
respektive restriktioner i och för sig,
borde det kunna gå beträffande ekonomien
i dess helhet.

Det torde stå klart att balans i ekonomien
inte kan åstadkommas med vanliga
penningpolitiska medel, dvs. med
räntepolitiken. Vi har en ränta som de
flesta klagar över och som man klagat
över här i dag. Och problemen har sannerligen
inte blivit vare sig färre eller
mindre.

Om vi ser på orsakerna till kostnadsstegringarna
och prishöjningarna är det
lätt att finna en väsentlig bov i dramat.
Fördyringarna av bostadssektorn och
de höga hyrorna har som viktigaste or -

112

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

sak den höga räntan — och priset för
bostaden är väsentligt för genomsnittssvenskens
levnadskostnader. Vad betyder
inte den höga räntan för kostnadsläget
också inom industri och transport
och i viss mån — om än kanske i mindre
grad — inom distribution och andra
servicenäringar!

Varför är de borgerliga så starrblinda
då det gäller just denna kostnadsfaktor?
Om vi finge en vidgad samhällelig investeringskontroll,
kunde vi övergå till
en annan räntepolitik, dvs. till en lägre
ränta, och därmed inleda åtgärder för
att hejda prisutvecklingen. Även om
man inte kan hävda att räntan ensam
bestämmer kostnadsnivå och prisutveckling,
står det väl ändå klart att räntan
härvidlag spelar en mycket väsentlig
roll.

Då det gäller prisövervakning och
priskontroll vill vi uttrycka vår tillfredsställelse
med att fackföreningsrörelsen
i ökad utsträckning tycks vilja
engagera sig i kampen mot prisstegringarna.
Detta synes oss både naturligt och
betydelsefullt med hänsyn till löntagarorganisationernas
ställning i vårt samhälle.
Vad vi därvidlag mest hoppas på
är bildandet av lokala priskommittéer
som med löntagarorganisationernas
stöd kan utveckla en verkligt aktiv
verksamhet.

Detta borde kunna bli upptakten till
en konsumentrörelse, som på prisområdet
så småningom kan komma att spela
en roll, åtminstone i viss mån liknande
den som fackföreningarna nu har på
löneområdet. Däremot anser vi inte att
en sådan rörelse bör vara anknuten till
ett visst politiskt parti, utan den bör
bygga på medverkan från alla konsumenter.

Vi vill i detta sammanhang framhålla
att vi mera tror på en sådan lokalt förankrad
och aktivt kämpande konsumentrörelse
än på en statlig priskontrollapparat
av kristidsmodell. Detta betyder
inte att vi därför anser de rent

statliga insatserna för närvarande vara
tillräckliga. Vi vill i detta sammanhang
aktualisera ett par förslag. För det första
borde ett formligt förbud mot riktpriser
och andra former av priskarteller
införas. För det andra borde förhandsanmälan
av prishöjningar bli obligatorisk.
Detta synes oss vara ett par nödvändiga
vapen i händerna på statens
pris- och kartellnämnd, vilken för övrigt
på allt sätt borde samarbeta med
de lokala priskommittéer, som nu säkerligen
litet varstans kommer till
stånd.

Ett ordentligt bidrag till prisstabiliseringen
hade varit att bifalla vårt förslag
om att förhindra de kraftiga hyreshöjningar
för 600 000 familjer, som inträder
under sommaren och hösten. Inte
minst borde resultatet av årets avtalsrörelse
ha fått denna konsekvens. Beslutet
om dessa höjningar, som man
räknat ut ligger mellan 8 och 17 procent,
kan komma att visa sig synnerligen
ödesdigert.

Herr talman! Finansministern upprepar
i dag åtminstone i viss mån sin
gamla tes om att ett stabilt penningvärde
skulle vara oförenligt med full sysselsättning.
Är denna tes med hänsyn
till den faktiska utvecklingen att betrakta
som riktig? Ja, men märk väl att den
är riktig bara under en bestämd förutsättning:
att man fortsätter med den
förda ekonomiska politiken. Vi tror
emellertid att en i många avseenden
annan ekonomisk politik är möjlig, och
därmed finns förutsättningar för att
denna tes skall visa sig vara oriktig.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att i detta avseende få yrka bifall till
motionerna nr 755 i första kammaren
och 929 i denna kammare.

Några ord om skatterna. Det talas om
reformering av skattesystemet. Bortsett
från differenser i detaljer har de borgerliga
förslagen därvidlag en gemensam
nämnare: kravet på övergång från
omsättningsskatt till mervärdeskatt samt

Torsdagen den 2G maj 19G6 em.

Nr 27

113

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, ni. m.

sänkning av progressiviteten i den direkta
beskattningen.

Sådan mervärdeskatten hittills presenterats
innebär den en omsättningsskatt
från vilken företagens investeringar
är undantagna. Det blir alltså här
fråga om en ren konsumtionsskatt. Det
inkomstbortfall för staten som blir följden
av att företagens investeringsvaror
skattebefrias avses bli kompenserat genom
motsvarande högre uttag på konsumtionsvarorna.
För konsumenterna
betyder alltså mervärdeskatten en väsentligt
högre oms än nu. Herr Magnusson
i Borås förutsatte väl inte att, om
företagen bleve befriade från omsättningsskatt,
priserna skulle gå ned i motsvarande
mån?

I de borgerliga motionerna och reservationerna
tas vår försämrade handelsbalans
till intäkt för ett energiskt
krav på skattelättnad för företagen. Om
en sänkt progressivitet i statsbeskattningen
också bör finansieras genom
skärpt konsumtionsbeskattning är inte
klart utsagt i de borgerliga förslagen.

Jag behöver inte öda tid på att karakterisera
den borgerliga skattepolitiken.
Den är klar och entydig. Konsumenterna
skall klara vår handelsbalans, öka
företagens möjligheter att självfinansiera
sina investeringar och vidare svara
för statens växande utgifter. Det är
onekligen ett alternativ, men ett acceptabelt
sådant bara för företag och vissa
mindre grupper av högre inkomsttagare.

Jag finner det otillfredsställande att
utskottsmajoriteten inte klart avstyrkt
detta alternativ utan hänvisar till pågående
utredning i finansdepartementet.
Det är emellertid val i höst, och allmänheten
behöver veta hur det skall bli
med skatterna.

Jag känner mig i alla fall litet uppmuntrad
efter finansministerns uttalande.
Även om hans svar till de borgerliga
om mervärdeskatten kanske inte får tolkas
som absolut avböjande, bör beske -

det ändå uppfattas som mycket negativt.
Det är glädjande, och jag hoppas
att herr Brandt är lika tillfredsställd
som jag.

Vi vänder oss mot mervärdeskatten.
Vi kan inte acceptera att vårt lands
exportmöjligheter skall grundas på en
ytterligare beskattning av den inhemska
konsumtionen. Den behövs inte heller;
det finner man om man tittar litet
närmare på bokföringen för våra viktigare
exportindustrier.

Det finns alltjämt många angelägna
behov i samhället, då det gäller barnfamiljerna,
folkpensionärerna, den studerande
ungdomen, bostadsbyggandet
m. m. Hur skall staten kunna finansiera
ökade insatser? Omsättningsskatten
drabbar mindre inkomsttagare och
barnfamiljer hårdast. Enligt mitt sätt
att se måste man söka en annan väg
för att öka statens inkomster, en väg
som också leder till en mera demokratisk
skattepolitik.

Som alternativ till en skärpt konsumtionsbeskattning
har vi i motionerna
I: 494 och II: 621 pekat på andra, möjliga
skatteintäkter, exempelvis höjd
förmögenhetsskatt. Medan andra skatter
höjts har förmögenhetsskatten under
lång tid varit oförändrad, samtidigt som
verkningarna av inflationen neutraliserats
genom höjning av de skattefria
beloppen. Vidare har vi föreslagit skärpt
bolagsbeskattning.

Under en period av stegrad förmögenhetskoncentration
hos enskilda och
hos bolagen och med hänsyn till den
under senare år skärpta konsumtionsbeskattningen
vore ett ökat bidrag till
samhället ur de stora förmögenheterna
och bolagsvinsterna synnerligen motiverat.
Med hänsyn härtill yrkar jag bifall
till motionerna I: 494 och II: 621 i dessa
delar.

Vi har från vårt håll länge krävt beskattning
av aktievinster och oskälig
markvärdestegring. Det säger sig självt
att vi är glada över gårdagens fram -

114 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

steg på detta område och över de förhoppningar
som kan utläsas ur regeringsförklaringar
som lämnats under senare
tid om att även markvärdestegringsvinster
skall komma att beskattas.
Tillsammans med ökad förmögenhetsoch
arvsbeskattning liksom beskattning
av bolagsvinster kan dessa skatteformer
betyda ett alternativ till skärpt konsumtionsbeskattning
och medföra en rättvisare
fördelning av skattetrycket.

Vi har som bekant också aktualiserat
frågan om beskattning av vissa slag av
varor och tjänster. Även om utskottet
här liksom i fråga om de båda förut
nämnda förslagen varit oförstående,
står det likväl klart att vi redan vunnit
ett visst gehör för våra krav. Tidigare
under denna riksdag har besked sålunda
lämnats att man skall utreda om det
är rimligt att vid deklarationen till fullo
få dra av räntekostnaden även då det
gäller lyxvillor. Nu meddelar utskottet
att man också skall utreda frågan om
reklam.

Arbetarrörelsen behöver en ny skattegiv,
som radikalt skiljer sig från de borgerligas,
inte minst därigenom att den
är rättvisare och avspeglar de breda
folklagrens intressen. Till en sådan hör
inte minst ökat statligt stöd till den
kommunala verksamheten — härvidlag
har ju mycket viktiga förändringar redan
ägt rum — ett stöd som gör det
möjligt att hålla den kommunala utdebiteringen
inom rimligare gränser. Den
verkligt oroande ökningen av det kommunala
skattetrycket måste tillmätas
väsentlig vikt vid utformningen av den
framtida skattepolitiken.

Herr talman! Jag borde väl kanske
till slut ha sagt ett par ord om bankoutskottets
utlåtande. Jag skall emellertid
inte säga mycket om det, ty detta
är ett mycket egendomligt utlåtande.
Däri hävdas att räntepolitiken egentligen
inte är någonting som vi här i riksdagen
bör behandla; det gör man i riksbanken.
Det är tur att vi har så bra tal -

män här i kammaren, att vi får både tala
om och ställa yrkanden beträffande
räntepolitiken. Finge bankoutskottet råda,
skulle vi väl inte få göra någotdera.
Det är klart att vi vid det här skedet av
riksdagssessionen är trötta och halvt
utslitna allesammans, men det är litet
tråkigt att det skall behöva påverka utformningen
av utskottsutlåtanden.

Vidare anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Det finns i vår samhällsekonomi
frågor som kräver ständig
uppmärksamhet. Till dessa hör frågan
om prisbildningen. När jag ställde en
interpellation till statsministern räknade
jag med att i retur få ett regeringsprogram
för en intensifierad prisövervakning
och för åtgärder att förhindra
omotiverade prishöjningar. Finansministern
har i dag i sitt anförande besvarat
interpellationen. Efter timmar av intensiv
debatt om ekonomiska ting får
jag och de båda andra interpellanterna
komma till tals sedan prisfrågan berörts
i ett flertal anföranden. Jag hoppas att
jag inte gör mig skyldig till något etikettsbrott
om jag i mitt korta anförande
säger några ord om prisbildningen på
den svenska varumarknaden.

Interpellationssvaret är hållet i en allmänt
välvillig ton. Jag anser det vara
ett principiellt positivt svar, ehuru det
inte innehåller några konkreta besked
— det får väl mer betraktas som en
orientering om olika tänkbara åtgärder
i syfte att skärpa prisövervakningen.
Jag tolkar svaret som ett belägg för att
man på högsta ort anser behovet av en
skärpt prisövervakning vara ytterst
angeläget. Därvidlag sammanfaller våra
synpunkter.

Konsumenternas oro inför prisstegringarna
återspeglas i de pågående och
redan avslutade avtalsförhandlingarna.
För de LO-anställda innebär den preliminära
överenskommelsen, att låglönegrupperna
fått merparten. Jag anser

Nr 27

115

Torsdagen den 20 maj 1900 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer anR. åtRärdcr för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

detta vara mycket glädjande, eftersom
en sådan lönepolitik ligger helt i linje
med den solidaritet som bör finnas mellan
olika grupper av anställda. Nu väntar
vi på resultatet av tjänstemannaförhandlingarna.
Vi har emellertid redan
märkt att handeln är lyhörd för lönehöjningar.
Vi vet ännu inte vilken nivå
dessa prisgenomslag kommer att nå upp
till sedan svallvågorna från avtalsuppgörelserna
har lagt sig. Konsumenternas
oro för omotiverade prishöjningar är
därför fullt förklarlig. Även om jag har
all respekt för den deklaration om återhållsamhet
i prissättningen som avgetts
av huvudorganisationerna inom näringslivet,
så anser jag dock denna inte
utgöra någon garanti för omotiverade
prishöjningar.

Eftersom hundratusentals konsumenters
standard i hög grad är beroende av
prisstabilitet gäller det att bevaka och
övervaka priserna. Det finns ingen naturlag
som fastslår att varje ökning av
lönerna skall slå igenom i priserna.
Konsumenterna har rätt att förvänta att
rationaliseringar inom handeln resulterar
i en mer påtaglig prisstabilitet. På
sina håll har man i de tidningar som
kommenterat den pågående debatten
om jordbrukspolitiken betraktat prishöjningar
på någon krona som en bagatell.
Jag tycker att en sådan uppfattning
är bevis på dåligt omdöme. Har man en
väl tilltagen hushållskassa kanske någon
krona hit eller dit inte spelar någon
roll. Men prisövervakningen framstår
som desto mer betydelsefull för de
grupper som räknar i både kronor och
ören. En skärpt prisövervakning och
bekämpandet av omotiverade prisstegringar
framstår som en rättvisefråga av
stor räckvidd, i varje fall för dessa
grupper.

I svaret förklarar sig regeringen beredd
att ge pris- och kartellnämnden
ökade resurser. Jag anser att en sådan
förstärkning av resurserna är en förutsättning
för en ordentlig prisövervak -

ning och det har jag också antytt i min
interpellation.

I vilken utsträckning har nu pris- och
kartellnämnden erhållit behövliga resurser?
Denna fråga är av största betydelse
för förverkligandet av kraven på
en skärpt prisövervakning. Jag dristar
mig därför att fråga herr Lindahl, som
är ordförande i pris- och kartellnämnden,
om han anser att nämnden har tillräckliga
resurser för sin verksamhet.
Jag vill också veta hur man inom detta
viktiga samhällsorgan tänker planera
för att förhindra omotiverade prishöjningar.

Jag vill, herr talman, betona vikten
av en medveten planering när det gäller
att utforma regler för en bättre prisövervakning.
Interpellationssvaret präglas
av en stark tilltro till den ökade konsumentupplysningen.
Det är visserligen
förnuftigt att fästa stor vikt vid konsumentupplysningen,
men det är först
med ett sakligt underlag till sitt förfogande
som konsumenten är rustad att
delta i en prisdebatt.

Jag vill anlägga ytterligare två synpunkter
på denna fråga. Dels anser jag
att de åtgärder i förstärkande syfte som
nämns i regeringssvaret skall sättas in
utan dröjsmål, dels måste vi betrakta
behovet av eu prisövervakning i ett vidare
perspektiv. Prisövervakningen
måste permanentas. Den är absolut inte
någon krisåtgärd. Varje åtgärd som planeras
i syfte att åstadkomma kontroll
av överpriser och uppskörtning har ett
helhjärtat stöd av en stark opinion.

Jag tackar finansministern för svaret
på min interpellation. Till dess principiella
uttalanden kan jag ansluta mig.
Hur pass nöjd jag blir beror på vilket
samband som finns mellan regeringens
propåer och de resurser som ställs till
förfogande. Jag avstår därför från att
avge någon »nöjdförklaring» tills jag
fått ta del av de synpunkter som jag
hoppas att herr Lindahl vill berika debatten
med.

116

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig först i sedvanlig
ordning få kommentera de båda interpellanternas
inlägg i debatten här i
dag.

Jag vill till herr Karlsson i Huddinge
—■ jag kan ge samma svar till herr Oskar
Lindkvist — säga, att regeringen
betraktar prisbekämpandet som en av
sina viktigaste dagsaktuella arbetsuppgifter.
Även om svaret var ganska kort,
har jag ändå försökt att redovisa de vägar
som jag tror att vi i dag har att beträda.
Jag delar herr Karlssons i Huddinge
uppfattning att den lokala aktivitetens
mobilisering i prisbeaktande och
prisstegringsbekämpande syfte, som väl
skulle vara det nya inslaget i denna giv,
är någonting som jag tror kan ge resultat,
om den blir rätt skött och energiskt
och intelligent handlagd.

Därutöver skulle jag till herr Lindkvist
vilja säga att även om regeringens
svar är allmänt hållet, kan det på sakens
nuvarande ståndpunkt knappast
bli annat än ganska allmänt. Vi har för
ett år sedan allvarligt funderat på om
man skulle kunna vinna någonting med
en återgång till någonting av typen mera
fast priskontroll. Vi lät en av kammarens
ledamöter, som i det här avseendet
har visat stort intresse, stor energi
och stor ambition, fungera som utredningsman
i denna fråga. Han kom
emellertid fram till att det icke var den
lämpliga vägen.

Vi har följaktligen att inrikta oss på
att förutom vad jag nyss talade om i avseende
på den lokala aktivitetens mobilisering
se till, att det prisvårdande ämbetsverket
har de resurser som det
självt anser sig behöva. Verket skall i
första hand göra den bedömningen, och
jag tror att man på regeringssidan är
beredd att ge verket vad det anser vara
erforderligt för att åstadkomma en effektiv
verksamhet på området.

Vidare kan jag inte uraktlåta att göra

en reflexion i prisfrågesammanhanget.
Den gäller den konsumenternas oro som
här har omvittnats. Jag är medveten om
att den är ett faktum. Konsumentopinionen
har kanske också blivit särdeles
oroad av en något för upphetsad och
illa underbyggd debatt. Jag tyckte mig
kunna konstatera ett utslag av detta före
middagsrasten, när man talade om
den 8-procentiga prisstegringen räknad
tolv månader tillbaka från dagens datum.
Detta är i och för sig statistiskt
riktigt, men man får då komma ihåg att
vi genom en sådan beräkning famnar in
både de prisstegringar som blev en
följd dels av den allmänna omsättningsskattens
införande i fjol, dels av de
punktskattehöjningar som genomfördes
i år. Jag är alldeles övertygad om att
om man gör en motsvarande tolv månaders
retroaktiv beräkning och sätter in
denna när vi kommer fram ett par månader
i tiden — skall vi säga i augusti
— får man en annan och mera lugnande
siffra. Man kan alltså hantera statistiken
så att den oroar med mer än vad
som i själva verket är nödvändigt.

Om man försöker att se på denna utveckling
litet mera seriöst — jag säger
detta närmast därför att det kan ha sitt
intresse att få det inskrivet i protokollet
— visar prisprognosen i den reviderade
finansplanen att vi kunde förvänta
att konsumentpriserna skulle stiga med
3,5 procent under loppet av 1966. Av
den reviderade nationalbudgeten framgår
det vidare, att en prisuppgång med
4,2 procent emotses för den händelse
lönestegringarna blir högre än vad regeringen
har räknat med i sin kompletteringsproposition.
Om man antar att
konjunkturinstitutet får rätt, dvs. att
den allmänna inkomstlyftningen blir 10
procent i stället för 8 procent, måste
3,5 justeras uppåt, och i det fallet kan
man kanske diskutera 4,2 procent. Vi
vet emellertid just nu ingenting om var
vi hamnar i själva inkomstuppräkningen.

Torsdagen den 20 maj 1900 em.

Nr 27

117

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

Det har sagts att dessa prognoser
skulle vara orealistiskt optimistiska, ocli
det skulle framgå redan därav att konsumentprisindex
stigit med 3,1 procent
från december 1965 till april 1966, dvs.
under loppet av fyra månader. Det är
visserligen obestridligen sant att det av
Kungl. Maj :t fastställda indextalet för
december var 195 och indextalet för
april i år 201, vilket betyder en skillnad
på 6 enheter eller 3,1 procent.

Nu gör man emellertid avrundningar
i dessa enkla beräkningar. Om indextalet
passerar över den halva procenten
avrundas det uppåt, och om man skall
analysera det hela har avrundningarna
slagit litet olyckligt under denna tid.
Om man däremot fortfarande räknar
statistiskt mycket korrekt med två decimaler
var indexstegringen under denna
tid icke 3,1 utan 2,8 procent.

Utgångspunkten för dessa jämförelser
har varit det officiellt fastställda indextalet
för december 1965 enligt det s. k
korttidsindexet, men i samband med årliga
justeringar av vägningstalen beräknas
ytterligare ett indextal för december
och det är det s. k. långtidsindexet.
Beräkningen av långtidsindex har under
senare år regelbundet inneburit en
viss revidering uppåt av korttidsindex
för samma månad. Man får således en
extra konsekvens på korttidsindexet,
som är det vanliga indexet, på grund
av en del eftersläpning.

Vid detta tillfälle fick man en uppräkning
via långtidsindex på 0,75 procent.
Studerar man närmare vad som
var orsaken visar det sig att det var en
för flera år sedan genomförd höjning
av tandläkartaxorna som på grund av
denna teknik slogs in i januariindexet
och ligger till grund för den snabba
uppräkningen av höjningen under första
kvartalet. Det visar sig härvid att om
man fortsätter denna intressanta analys,
skulle man, om man reviderar korttidsindex
med hänsyn till detta som egentligen
inte hör samman med de senaste

månaderna, kunna komma ned till 2,1
procent i stället för 3,1 procent, som
är den officiella redovisningen. Även
om den faktiska prisstegringen december—april
stannar vid 2 procent innebär
detta onekligen att prisutvecklingen
under den första tredjedelen av året
tagit i anspråk en förhållandevis stor
del av årsprisstegringen som alternativt
beräknats till 3,5 eller 4,2 procent, beroende
på om man räknar med 8 eller
10 procent inkomstlyftning.

En närmare genomgång visar emellertid
att en förhållandevis snabb prisstegring
under den första delen av året
varken var oförklarlig eller oförenlig
med de framlagda prognoserna.

Experterna på detta område har tilllåtit
sig att försöka tränga in i siffrornas
magik, och då har det bl. a. visat sig
att effekten av de höjda indirekta skatter
som vi får 1966 till sin helhet har
slagit ut i dag. Den slog helt enkelt ut
under de första månaderna. I fråga om
jordbrukspriserna, där vi räknade med
en stegring på 0,3 procent, har det redan
blivit en höjning med 0,2 procent.
Beträffande dessa priser tror jag för
min personliga del att den ursprungliga
beräkningen var i allra försiktigaste laget.
Den prisstegring som vi har att
vänta på bostadsområdet är ännu inte
genomförd annat än till en mindre del.
Effekten kommer att visa sig längre
fram på året.

Vi har emellertid fått en prisstegring
på 0,3 procent på grund av höjda bränslepriser,
och den hade vi faktiskt inte
räknat med. Den är en konsekvens av
den kalla och hårda vintern. De uppmärksamma
konsumentrepresentanter
som sitter i denna kammare har kanhända
redan observerat att för någon
eller några veckor sedan sänktes bränslepriserna
på nytt, nu när sommaren
börjar komma och farlederna öppnas.
Den prissänkningen har emellertid ännu
inte kunnat avläsas i denna indexberäkning.

118

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

Den effekt som de internationellt bestämda
priserna ger har vi för hela året
räknat till 0,4 procent. Men vi kan i dag
konstatera att prisstegringen den vägen
har höjt index med 0,6 procent. En del
abnorma förhållanden ute i världen
har medfört att vissa råvarupriser stigit
snabbare än man rimligtvis kunde
räkna med. Jag säger detta endast för
att med de siffror och den analys som
finns tillgänglig redovisa att det egentligen
inte finns underlag för den uppblossade
oro — för att använda ett lindrigt
uttryck — som jag tycker då och då
visas framför allt från oppositionens
sida.

Jag skall inte fortsätta längre med
denna analys. Jag tyckte att jag hade ett
intresse av att få den inläst till protokollet.
Låt mig i största korthet bemöta
de talare som varit uppe i talarstolen
efter middagspausen.

Herr Gustafson i Göteborg sade att
det inte är någon hastigt påkommen entusiasm
som folkpartiet visar för en
rundabordskonferens, en sådan har
folkpartiet varit intresserad av sedan 10
år tillbaka. 1956 föreslog herr Ohlin ett
ekonomisk-socialt råd och en rundabordskonferens.
Jag kan på det svara
att rådet är tillsatt. Det kallar sig visserligen
för det ekonomiska planeringsrådet,
men det sysslar även med de stora
sociala reformfrågorna. Dessutom är
det mycket representativt sammansatt
eftersom där finns representanter för
både tjänstemannaorganisationerna och
Landsorganisationen, för lantbruket, industrien,
köpenskapen och handeln. Vidare
ingår i detta råd tre—fyra representanter
för den eftersträvade neutrala
ekonomiska sakkunskapen i form av
de skickligaste professorer vi har som
sysslar med dessa frågor. Detta råd har
fungerat sedan flera år tillbaka. I det
fallet har herr Ohlin alltså blivit bönhörd.

När herr Ohlin 1956 yrkade på en
rundabordskonferens tog vi honom på
orden och arrangerade en sådan på det

politiska planet under 1959. De minnesgoda
ledamöterna erinrar sig måhända
att vi då hade en situation som
statsfinansiellt var väsentligt mera besvärande
än jag anser den vara i dag.
Oppositionen inbjöds till överläggningar
för att tillsammans med regeringen
undersöka om man kunde mobilisera
den oväld, det samhällsansvar eller vad
man vill kalla det, som erfordrades för
att man skulle kunna uppnå någon form
av överenskommelse. Jag har tidigare
sagt från denna talarstol att efter en
rad sammanträden med fullkomligt meningslösa
och sterila trätor bröt vi diskussionen
och regeringen fick lägga
fram sitt förslag till omsättningsskatt
och genomföra det emot oppositionens
yrkanden och ståndpunktstaganden. Sedan
dess har det faktiskt efter vad jag
kan minnas varit tyst från folkpartiets
sida om någon ny rundabordskonferens.

Såvitt jag kan minnas sades det
ingenting om den saken i den senaste
ekonomiska debatten i slutet av januari
månad. Det är nu som intresset har
blommat upp igen, och det får väl tas
som ett uttryck för den köpslagan som
alltid måste förekomma, när mittenpartierna
skall etablera sitt samarbete.

Herr Gustafson i Göteborg vände sig
mot som han sade min metod att addera
ihop krav på reformer. Jag behöver
inte addera ihop kraven på reformer.
Jag tillät mig säga i mitt inlägg här
före middagsrasten att visserligen håller
oppositionens budgetalternativ för
nästa år, men det gör de, därför att de
är så konstruerade att vad man anser
skall beslutas och som kan avläsas i
konkreta kostnader inte verkar på hela
nästa budgetår. Om man däremot flyttar
över verkan på en 12-månadersperiod
— och det menar jag att en ansvarig
politiker måste göra — är det ingen
tvekan om att oppositionen har satsat
väsentligt hårdare på optimismen och
på framtidstron än vad regeringen vågar
göra. Oppositionens parallella bud -

Torsdagen den 20 maj 1906 em.

Nr 27

119

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer an£. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

getalternativ är genomgående sämre än
regeringens ifrån 300—400 miljoner
kronor upp till ungefär 700 miljoner
kronor enligt det sämsta alternativet.

Herr Gustafson ifrågasatte om jag var
korrekt i min sifferredovisning, när jag
talade om att den avveckling av mervärdeskatt
och energiskatt som man
från oppositionsliäll kräver skulle kosta
cirka 1 200 miljoner kronor. Enligt de
senaste expertberäkningarna som har
kunnat göras på detta område, vilka är
daterade den 16 maj 1966, blir skattebortfallet
vad beträffar näringslivets
maskininvesteringar och investeringar i
anläggningar 860 miljoner kronor. Skattebortfallet
i vad som kallas industriens
produktionsmedel blir enligt en gammal
beräkning ungefär 100 miljoner kronor.
Skattebortfallet, om man befriar industrien
från energiskatten, blir ungefär
250 miljoner kronor. Summan av detta
blir 1 210 miljoner kronor. Det är med
utgångspunkt från dessa beräkningar
som jag har talat om ett skattebortfall
på 1 200 miljoner kronor som oppositionens
yrkande innebär.

Med anledning därav säger herr Magnusson
i Borås att han bestrider att finansministern,
om denne blir av med
1 200 miljoner kronor, behöver skaffa
dessa pengar på annat håll. Herr Magnussons
filosofi är att det blir ingen
belastning på konsumenterna. Visserligen
säger finansministern att om han
blir av med 1 200 miljoner kronor så
måste han ta igen de 1 200 miljonerna
med en höjd omsättningsskatt, vilket
blir en belastning för konsumenterna.
Nej, säger herr Magnusson, det blir det
inte. Orimligheten i herr Magnussons
plädering har ju även herr Karlsson i
Huddinge observerat. Herr Magnusson
gör gällande att industrien kommer att
sänka sina priser samma dag mervärdeskatten
och energiskatten försvinner.
Jag skulle vilja varna herr Magnusson
från att ställa detta i utsikt. Han tar på
sig en alldeles för tung börda, om han

ställer sig som garant för ett sådant
åtagande. Jag har en känsla av att industrien
kommer att tycka att det finns
åtskilliga hål att stoppa denna vinst i
och att behålla det prisläge som redan
är etablerat.

Jag vill också svara herr Bohman
med några ord. Skattehöjningen, säger
herr Bohman — han var mycket angelägen
att understryka det i sitt första
inlägg — är väl egentligen förbrukad
som vapen i inflationsbekämpandet.
Visserligen uttrycker sig herr Bohman
inte exakt på det sättet, men andemeningen
var den och ungefär samma synpunkt
har vi hört framföras från högerhåll.

Denna diskussion har aktualiserats
bl. a. med hänsyn till dagens bytesbalans.
Om jag nu berättar för kammarens
ledamöter -— jag har faktiskt inte yttrat
detta tidigare i något offentligt sammanhang
men tycker jag kan säga det
nu — att 75 procent av den bytesbalansbrist
vi har i dag beror på att det är
ett motsvarande minus i vår turistbalans.
Utländska medborgare lägger ned
700 miljoner i Sverige och svenska medborgare
1 450 miljoner när de reser
utanför våra gränser. Tror herr Bohman
ett ögonblick på att en skattesänkning
skulle ändra situationen så, att folk på
något underligt sätt skulle stanna hemma
och resa i Sverige om de fick en
skattesänkning? Då reser de naturligtvis
ännu flitigare, därför att vi har ett
kallt och besvärligt klimat. Det finns
naturliga förklaringsgrunder till att
man vill ha litet sol nere i medelhavsregionerna.
Här har vi alltså 75 procent
av vår bytesbalansbrist. Skulle vi ha balans
beträffande turisttrafiken skulle
bytesbalansbristen röra sig om 250 miljoner
och under inga förhållanden spela
den roll i vår ekonomiska debatt som
den gör i dag. Vi kan ändå inte bortse
ifrån att det förhåller sig på detta sätt,
och jag har i interpellationssvar både i
denna kammare och i medkammaren ta -

120

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

lat om att vi är så hårt bundna internationellt,
att vi inte anser oss ha praktiska
möjligheter att införa några ransoneringar
och regleringar på detta område.
Jag kan emellertid inte uraktlåta
att tala om detta begrepp i samband
med herr Bohmans patentmedicin att
skattesänkning löser även våra bytesbalansproblem.

Slutligen några ord till herr Hedlund
eftersom han på nytt gick upp i talarstolen
och sade, att vi får skjuta på reformerna
tills vi får råd. Detta är ju ett
klart och ärligt besked, och han skall
väl ha ett erkännande härför. Våra utredningar,
säger herr Hedlund, behöver
inte finansministern ta så allvarligt.
Men herr Hedlund och hans partivänner
har ändå sagt ifrån att ett visst program
skall genomföras inom 3—4 år —
ett program som kostar ungefär 1,5 miljard
mera. Jag har presenterat förutsättningarna
och möjligheterna, statsfinansiellt
och budgetmässigt, för en femårsperiod
framöver, och härav framgår att
det inte är möjligt att realisera centerpartiets
tidsbestämda reformprogram.
Om herr Hedlund nu är beredd att revidera
sin ståndpunkt och säga: All right,
då väntar vi till efter 1970, 1975 eller
kanske ännu längre, vill jag fråga: Varför
skall man då tala om detta med så
stora bokstäver i dag? Jag begriper varför
man gör det, men jag tycker ändå
att man skulle kunna vara litet försiktigare.
Då säger herr Hedlund att vi har
bara begärt en utredning — och utredningar
sätter ju regeringen i gång med
med friska krafter och ingen klagar på
regeringen av den anledningen.

I den centerpartireservation som är
fogad till bevillningsutskottets betänkande
står följande: »Det enklaste sättet
att bereda de lägre inkomstgrupperna
lättnader i kommunalbeskattningen
synes vara att införa ett schabloniserat
avdrag, motsvarande det vid statsbeskattningen
gällande kommunalskatteavdraget.
Vid taxeringen till kommunal

inkomstskatt skulle således avdrag beviljas
med minst en fjärdedel av beskattningsårets
s. k. sammanräknade
nettoinkomst. Avdraget bör dock inte få
överstiga 4 500 kronor för makar och
ofullständiga familjer samt 2 250 kronor
för övriga skattskyldiga. För att
inte minska reformens effekt bör kommunerna
kompenseras för därav orsakat
skattebortfall.»

Detta är ju utredningen, konkret skriven
och slutförd, i en reservation! Det
finns ingenting att utreda. När man beställer
precis vad man vill ha och hur
det skall vara, så är det bara att räkna
ut kostnaderna för det.

Man kan ju inte driva en dubbeltungad
argumentation och dels tala om
precis på pricken hur det skall vara
och dels senare säga att det bara var ett
utredningsförslag. Om man vet vad man
vill, finns det väl ingen anledning att
utreda det hela!

Men ett motiv finns det för att begära
en utredning, nämligen det att man i
valrörelsen skall kunna flänga omkring
ute i krokarna och tala om att detta har
vi sagt skall genomföras. Att stå här i
riksdagens talarstol och säga att det bara
är fråga om en oskyldig utredning
det kan vi väl inte anklagas för.

Herr talman! Jag har prövat kammarens
tålamod tillräckligt i dag men har
velat göra dessa kommentarer till interpellanterna
och till dem som gjort inlägg
i dessa frågor från denna plats.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindkvist har med
sin fråga berett mig tillfälle att mycket
kort redogöra för den skärpta prisövervakning
som pris- och kartellnämnden
har för avsikt att bedriva sedan regeringen
ställt i utsikt att ökade resurser
skall ställas till nämndens förfogande.

Hur skall man konkret gå till väga,

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

121

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

är det kanske en och annan som frågar.
Jo, pris- och kartellnämnden utvidgar
ytterligare granskningen av riktprislislor
— eller cirkaprislistor som de skall
kallas framöver — som ges ut av olika
sammanslutningar och företagare, framför
allt inom handeln. Skyldigheten att
anmäla prisändringar och att motivera
dem utvidgas. Nämnden skall alldeles
.särskilt granska sådana prisändringar
som göres för att höja handelns marginaler.
Upptäckes några mera påfallande
höjningar, kommer nämnden att begära
in och granska de kalkyler som ligger
till grund för dessa.

Den utvidgade skyldigheten att anmäla
prisändringar tillämpas också på företag
som anger riktpriser för sina återförsäljare.
Detta gäller i synnerhet för
viktigare varuslag, t. ex. bilar, bensin
och eldningsoljor. Orsaken till prisändringen
måste också anges.

Pris- och kartellnämnden gör punktvis
specialundersökningar av priser,
marginaler och kostnader lokalt eller
mera allmänt. Sådana undersökningar
göres oftare än förut.

Nämnden granskar i ökad omfattning
prissättningen hos fabrikanter och grossister.
Särskilt uppmärksammas förändringar
i förpackningsstorlekar och vikter.
Publiceringen av undersökningsresultaten
liksom upplysningsverksamheten
i övrigt intensifieras.

Det är bra att man noga följer och
gärna jämför prisutvecklingen i butikerna
på hemorten. Det är bra om detta
stegrar allmänhetens intresse för prisfrågorna.
Ty det finns, ärade kammarledamöter,
tyvärr tecken som tyder på
en avtagande priskänslighet i vårt välfärdssamhälle.

Men det är viktigt att man då verkligen
tar hänsyn till de olika faktorer
som ligger bakom prisändringarna. Den
omtalade prisundersökningen i Värnamo
för några veckor sedan blev trots
mycket lovvärda ambitioner tyvärr
kraftigt missvisande.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
det anförda och vill sluta med att helt
instämma i finansministerns svar till
interpellanterna, där han framhöll att
vi måste driva den ekonomiska politiken
med sådan skärpa att omotiverade
prisstegringar så långt möjligt stoppas.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill uttala min synnerliga
tillfredsställelse över vad finansministern
sade om betydelsen av
den lokala prisbekämpande aktivitet,
som jag pläderade för i mitt anförande.
När finansministern säger någonting
brukar man kunna tolka det som ett uttryck
inte bara för vad regeringen vill
utan också för vad det socialdemokratiska
partiet vill. Och då borde man
kunna förutsätta att här föreligger alla
utsikter att få till stånd lokala rörelser
från allmänhetens sida, från löntagarnas
sida, vilket jag tror kommer att få
mycket stor betydelse i kampen mot
prisstegringarna. Därmed inget nedsättande
sagt om betydelsen av den statliga
prisövervakande verksamheten och därmed
naturligtvis inte heller sagt att den
ekonomiska politiken inte skulle vara
grundläggande för prisutvecklingen.

Jag skulle ha varit mycket till freds
om finansministern hade förklarat sig
villig att åtminstone överväga de två
förslag jag ställde beträffande ytterligare
vapen i händerna på statens prisoch
kartellnämnd, alltså förslaget om
förbud mot priskarteller och vidare om
anmälningsplikt då det gäller prishöjningar.

Finansministern sade heller ingenting
om räntepolitiken, men kanske får jag
tolka tystnaden på det sättet att han i
varje fall är beredd att överväga, om
det kan vara rimligt att i längden fortsätta
med högräntepolitiken; dess skadeverkningar
är ju uppenbara. Högräntan
är en uppenbart prisuppdrivande

122

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

faktor och ju längre man behåller den
desto värre blir konsekvenserna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
har litet otur med sina uppgifter om våra
förslag till rundabordskonferenser.
De finns i motioner i år, de fanns i motioner
förra året och blev då avslagna
och har funnits även tidigare.

När det gäller mervärdeskatten vill
jag inte diskutera med finansministern
om hans kalkyler. Det jag egentligen
ifrågasatte var en uppgift som finansministern
tidigare har lämnat: att en
mervärdeskatt skulle innebära att man
finge sätta en skattesats på 5 procentenheter
högre än nu. Den siffran anser
jag vara felaktig. De experter jag har
rådgjort med säger att siffran inte blir
ens hälften så stor. Jag har nu ingen
replik kvar så jag kan inte fortsätta den
diskussionen.

Jag följde fascinerad finansministerns
väg när det gällde att förklara
prisstegringarna, denna väg som var
kantad med tandläkarräkningar, bränslekostnader
o. s. v. En socialdemokratisk
kollega sade till mig att skynda mig
upp innan prisstegringarna helt försvinner
under herr Strängs förklaringar.
Det är väl ändå så att prisstegringarna
konsekvent har underskattats i finansministerns
tidigare beräkningar.
Konsumenterna känner sannerligen till
dessa prisstegringar genom praktiska
erfarenheter.

Till sist, herr talman, sade finansministern
att den engelske finansministern
har större anledning att stimulera
det frivilliga sparandet än finansminister
Sträng, eftersom man har en lägre
investeringskvot i England. Men är det
inte tillräcklig anledning för Sveriges
finansminister att ägna denna fråga
uppmärksamhet när han i kompletteringspropositionen
anger att man kan -

ske under 1960-talet skall behöva ständigt
ökade skatter för att täcka det sparande
som enligt hans åsikt blir nödvändigt
över den statliga budgeten. Jag
beklagar fortfarande att finansministern
inte velat diskutera denna fråga med
mig: Vilken finanspolitik kommer regeringen
att föra efter den 19 september?

Ännu en fråga som jag tyvärr inte har
fått tillfälle att diskutera med finansministern
är: Vad ligger i talet om att, för
den händelse företagen på grund av låg
självfinansieringsgrad inte själva vill
investera, samhället skall ingripa på det
ena eller andra sättet? Ligger det häri
ett alibi för den nya vänstern, som herr
Karlsson i Huddinge i dag har talat för,
eller är det bara fråga om en så enkel
sak som att man vill ge företagen lån på
fördelaktiga villkor? Jag tror att det
vore bra att få också detta klarlagt, innan
medborgarna skall gå till val i september.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Skattesänkningar löser
inte våra bytesproblem, framhöll finansministern.
Nej, självfallet inte —
det har jag inte heller påstått. Men en
skattereform såsom del i ett paket av
åtgärder, ägnade att skapa stabilitet och
förtroende, är i hög grad betydelsefull.
Och det väsentliga är att skattehöjningar
inte löser våra balansproblem utan i
stället förvärrar dem. Det är ju detta vi
framför allt har påstått.

Då det gäller turismen tror jag inte
att skattesänkningar eller skattehöjningar
— om det inte är fråga om konfiskatoriska
åtgärder — påverkar resandet i
någon nämnvärd utsträckning. Att man
reser beror ju bl. a. på att levnadskostnaderna
där ute, dit man reser, är så
väsentligt mycket lägre än här i Sverige.
Och höjer vi skatterna, markeras ju
ytterligare olikheterna i levnadskostnader.

Jag har bara tre minuter på mig, och
jag tror, herr talman, att jag utnyttjar

Torsdagen den 20 maj 1900 em.

Nr 27

123

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

dem bäst genom att åberopa Erik Lundberg.
Jag skulle inte ha gjort det om
inte herr Brandt ansåg att Erik Lundberg
är en expert som även socialdemokraterna
kan helt förlita sig på. Jag
skall anföra ett färsk uttalande av honom,
hämtat ur en artikel i aprilnuniret
av Industriförbundets tidskrift: »Min
huvudsynpunkt gäller de oöverkomliga
svårigheter som stabiliseringspolitiken
ställs inför till följd av den snabba expansionen
av den offentliga sektorn.
Det är inte så mycket fråga om statsbudgeten
visar varierande över- och underskott
utan om det faktum att den på
sikt parallella expansionen av det offentligas
utgifter och inkomster går så
snabbt. Statsbudgetens omslutning har
sålunda fördubblats på 6—7 år — för
den nominella BNP tar en fördubbling
omkring 10 år. I stort sett har det offentligas
utgifter för varor och tjänster
stigit omkring 30 procent snabbare än

reala BNP. — ---expansionsimpul serna

från offentliga utgifter och export
är oförändrat starka. Stigande direkta
och indirekta skatter kan för ett år verka
uppbromsande i en boom, men de
offentliga utgifterna växer sedan i kapp
inkomsterna och vi får den balanserade
budgetens multiplikatoreffekter,» — det
är ett nytt ord! — »plus de höjda skattesatser
som drar upp kostnader, löner
och priser.»

Vidare heter det i artikeln av Erik
Lundberg: »Med de slag av balansbrister
som råder inom vår ekonomi tenderar
höjda direkta skattesatser eller
ATP-avgifter att bli ''hårda slag i luften’
utan påtagliga balansskapande
verkningar men med klart kostnadsoch
prisuppdrivande effekter.»

Jag undrar om inte finansminister
Gunnar Sträng innerst inne har precis
samma uppfattning som Erik Lundberg
och jag i detta hänseende, men jag kan
förstå att det är svårt för finansministern
att erkänna detta före den 18 september.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Efter finansministerns
anförande nödgas jag återgå till frågan
om utredningarna.

Det var det där förhållandet att centerpartiet
har sagt att det och det bör
genomföras om tre år. Räcker det inte
om jag förklarar, att skulle det vid den
tidpunkten visa sig att vi inte har råd,
så kanske vi får spara i fem år i stället
för i tre år? Det kan ju hända, herr finansminister,
att man lyckas klara dessa
svårigheter, som ser ganska besvärande
ut för hela 1960-talet.

Vidare har här talats om dessa 300
kronor i kommunalavdrag som centerpartiet
yrkat på. I vår skuggbudget för
i år har vi redan räknat in en kostnad
på cirka 40 miljoner kronor för dessa
avdrag, och jag kan inte förstå varför
man över huvud taget skulle behöva
nämna den detaljen i detta sammanhang.

Jag undrar hur många miljarder man
skulle komma fram till, om man summerade
ihop hur mycket förslagen från
de pågående utredningar, för vilka det
finns en redogörelse i statsverkspropositionen,
kommer att kosta. Det blev
kanske något att tala om.

Finansministern framhåller också att
vi är tämligen tomhänta i fråga om alternativ.
Ja, det är något som finansministern
brukar anföra, och nu kommer
det väl att upprepas igen bara därför
att finansministern brukar anse oss vara
alternativfattiga.

Jag tror dock att finansministern drar
samma skiva något för många gånger i
detta avseende. Såvitt jag kan förstå
föreslår vi åtgärder, som bör vara rätt
effektiva. Vi föreslår ökad satsning på
näringslivet, särskilt genom bättre kreditmöjligheter
för rationalisering och
utveckling. Detta stämmer ungefär med
vad finansministern i dag framhållit
att man bör göra, nämligen se till att
det produceras mer och mer varor. Om
det blir tillräckligt med varor i stället

124

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

för brist på varor, herr finansminister,
klaras också mycket lättare problemet
med prishöjningarna. Om det råder
brist på varor tror jag att de kommittéer,
som skall arbeta med att hålla efter
priserna, får mycket att göra.

Vi förordar vidare återhållsamhet
med nya offentliga utgifter, vilket finansministern
också har uppmärksammat
att vi gjort och t. o. m. givit oss en
eloge för. Vi förordar dessutom sparstimulerande
åtgärder, varvid naturligtvis
det viktigaste är att skapa de nödiga
förutsättningarna genom att hålla ett så
fast penningvärde som möjligt. Att sparstimulerande
åtgärder behövs framgår
väl bäst av det förhållande, som finansministern
anger i årets statsverksproposition,
nämligen att en orsak till det
efterfrågeöverskott, vilket har förelegat,
just är att det personliga sparandet har
minskat.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att finansministern
har missuppfattat mitt resonemang
beträffande skattebelastningens fördelning
vid en förändring av varuskatten
till en konkurrensneutral mervärdeskatt.
Det är egentligen ganska självklart
att den skatt som i dag drabbar
näringslivets investeringar redan nu
måste slå igenom på de varupriser som
finns. Man skall därför göra klart för
sig att det i stort sett inte kommer att
bli någon ny belastning på konsumenterna
genom en sådan ordning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill gärna till herr
Karlsson i Huddinge säga att jag tror att
mitt första inlägg utgör ett tillräckligt
svar på hans fråga beträffande räntepolitiken.
Vid min beskrivning av den
ekonomiska situationen och av vilka åtgärder
jag ansåg att regeringen måste
vidtaga tillät jag mig också att framhål -

la, att någon som helst lättnad i avseende
på finanspolitik och penningpolitik
för dagen icke kan diskuteras. I
penningpolitiken innefattar jag därvid
såväl vad vi i dagligt tal kallar kreditåtstramningar
som räntepolitik.

Jag tror över huvud taget inte att det
med någon utsikt till framgång går att
upprätthålla en stram kreditmarknad
och samtidigt en låg ränta. Kreditpolitik
och räntepolitik är kommunicerande
kärl som båda ingår i begreppet penningpolitik.
På denna punkt drog alltså
herr Karlsson felaktiga slutsatser av
mitt anförande.

Till herr Gustafson i Göteborg, som
deklarerade att han var fascinerad över
den siffermässiga redovisningen av de
komponenter, som konstituerar prisstegringarna,
vill jag säga att jag för
min del inte alls är överraskad över att
han var detta. En sådan redovisning är
efter vad jag förstår en alldeles ny erfarenhet
för herr Gustafson. Det är naturligtvis
mycket enklare att fara omkring
och i allmänt tal framföra lamentationer
över att priserna stiger.

När emellertid herr Gustafson i Göteborg
nu har uttalat sig så positivt som
att han är fascinerad av vetenskapen,
är det mycket möjligt att vi nästa gång
vi får tillfälle att diskutera dessa frågor,
kan föra debatten utifrån litet mera
konkreta och reala förutsättningar.

Vad händer med finanspolitiken efter
september? frågar herr Gustafson. Ja,
jag hoppas att vi skall kunna driva den
finanspolitik som kompletteringspropositionen
är ett uttryck för. Om det sedan
skall hända någonting i september,
oktober, november, december, januari
eller februari beror på hurdan
situationen då är, och om det skall hända
någonting i juli eller augusti beror
på hur den ter sig vid dessa tidpunkter.
Det är tämligen meningslöst att fråga
vad som sker den eller den dagen.

Jag har nu i elva år presenterat mig
själv såsom spåman i avseende på eko -

Torsdagen den 2G maj 1966 em.

Nr 27

125

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellationer ang. åtgärder för att skapa ett

fastare penningvärde, m. m.

nomisk utveckling på grundval av det
material som stått till mitt förfogande.
Herr Gustafson har varit rätt kritisk
mot min förmåga i detta hänseende,
men just nu har han blivit förtvivlat
intresserad av vad dessa spådomar skall
kunna ge vid handen. Det måste finnas
en av mig alldeles oupptäckt motivering
för hans intresse.

För herr Hedlund vill jag understryka
att jag och troligen många andra med
mig tror att det räcker för herr Hedlunds
egen räkning om han säger: »Vi
skall genomföra reformerna i den takt
vi får utrymme därtill.» Jag tror däremot
inte att herr Hedlund — med all
respekt för hans kapacitet — orkar med
att tala om detta för alla sina eftersägare
med centerpartiets partistämpel på
sig som kommer att agera i valrörelsen
om några månader. Det vore att överskatta
herr Hedlunds förmåga och möjligheter.

Vad jag citerade när jag läste centerpartiets
reservation var ett förslag som
kostar 1 700 miljoner kronor. Reservanterna
säger: »Eftersom utrymmet för
skattesänkningar är ytterst begränsat
kan reformen inte genomföras omedelbart
i sin helhet», varefter de nöjer sig
med att yrka på en mera begränsad
form av skattelättnad.

Man skall ha en alldeles specifik förmåga
att tolka centerpartiets formuleringskonst
för att kunna penetrera en
sådan formulering som att vi »icke
omedelbart» kan genomföra denna
1 700-miljonersreform. Den är emellertid
så att förstå att man väl kan vänta
även en bit in på 1970-talet, om det är
erforderligt.

Vi är emellertid glada över att vi nu
har fått denna förklaring. Vi tror på
herr Hedlund, och det vore önskvärt att
hans synpunkter kunde smitta av sig
även i partiorganisationens hårrötter.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern förklarade
att en stram kreditpolitik och en
lågräntepolitik inte kan föras samtidigt,
eftersom kreditpolitik ocli räntepolitik
är kommunicerande kärl. Det skulle innebära
att högränta är nödvändig för
att föra en kärv kreditpolitik. Är det
verkligen riktigt?

På 1950-talet sade de borgerliga, att
om man bara fick bort lågriintan, skulle
balansen genast inställa sig. Vi vet att
det inte blev så. I dag har kreditrestriktioner
av olika slag och även byggrestriktioner
måst tillgripas. Frågan är
bara vilka som skall drabbas av dem.

Det är väl ändå inte utan vidare klart
att en högränta av det slag som vi nu
har och som man skulle kunna kalla för
ockerränta är absolut nödvändig för att
en restriktiv kreditpolitik skall kunna
föras. Jag har inte föreslagit övergång
till lågränta, men jag har förordat en
lägre ränta.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först vill jag rikta några
få ord till herr Sträng i anslutning
till det nyss förda replikskiftet.

Finansministern säger till herr Gustafson
i Göteborg, att han är glad över
att herr Gustafson är fascinerad. Herr
Sträng fattar alltså inte poängen i herr
Gustafsons ironi. Jag skulle vilja använda
ett enklare och lättfattligare ord
än fascinerad och säga »förvånad». Nog
måste man väl ändå uttrycka sin förvåning
över att herr Sträng hela dagen
undvikit att svara på frågan: Vad är
det för avsikt som döljer sig bakom å
ena sidan detta tal om ökade investeringar
i företagslivet — som företagen
inte själva har möjligheter att göra —-och å andra sidan det tema som den
kommunistiske talaren uppehöll sig vid,
nämligen att via statsbudgeten späda på
näringslivets kapitalbehov?

Om man i detta utomordentligt egendomliga
sammanhang har sagt A, borde
man känna sig skyldig att också säga

126 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt

B. Jag konstaterar emellertid att finansministern
i den delen blivit herr Gustafson
svaret skyldig.

Jag skulle också vilja göra en kommentar
till den egenartade diskussion
om konsumenten som här förts. Som
rubrik på hela denna kvälls debatt
skulle nästan kunna sättas: »Den av
herr Sträng borttappade konsumenten.»
Ty trots att herr Sträng på förmiddagen
länge uppbyggde oss med sin talekonst
glömde han hela tiden totalt bort
konsumenten. Sedan var det tydligen
någon som erinrade honom om det riskabla
i att i nuvarande läge tappa bort
konsumentintresset. Därför har vi nu
fått lyssna till en formlig talkör om vilka
åtgärder som skall vidtas för att
skydda konsumenten.

Här har tidigare under debatten påmints
om att när förutsättningar för en
stabil prisnivå inte finns lönar det sig
föga — som det mycket riktigt stått att
läsa i tidningen Vi — att införa både
prisövervakning och kontrollåtgärder
av olika slag.

Den politik som herr Sträng fört har
lett till att förutsättningarna för en sådan
stabil prisnivå nu saknas. Därför
kan alla dessa förklaringar som herr
Sträng här lämnat om olika influerande
motiv för prisstegringar —• denna tankelek
som i och för sig saknar praktisk
betydelse — icke intressera Sveriges
konsumenter och Sveriges husmödrar,
ty de har en enkel och påtaglig erfarenhet
av situationen sådan den verkligen
är. De vet hur mycket dyrare allt blivit,
och de känner oro inför framtiden. Inga
förklaringar i världen kan ta bort den
känslan hos dem.

Under finansministerns anförande
kom jag att tänka på vad Charles Lindley’s
hustru sade när Lindley kom hem
efter en sen kväll: »Inga förklaringar
Charles, det blir bara värre.» Ungefär
densamma blir effekten av de förklaringar
herr Sträng försökte lämna.

Jag är ofta road och i långa stycken
intresserad av att iaktta den kraft och

intellektuella energi som finansministern
från tidiga morgonen till sena kvällen
kan utveckla även en så här arbetsam
dag, och jag är i allmänhet inte negativt
eller kritiskt inställd till vad han
har att säga. Men i sitt anförande i dag,
just när TV-kamerorna var påkopplade,
gjorde han sig skyldig till någonting
som på boxningsspråket kallas foul —
ett slag under bältet — då han som hastigast
talade om vad som publicerats
angående utredningen om jordbrukets
framtid och den blivande prisnivån på
livsmedel. I det sammanhanget antydde
han eller — rättare sagt —påstod ganska
direkt, att oppositionspartierna skulle
ha slutit upp på fronten mot konsumenterna.
Det är inte riktigt tillständigt att
inför en stor, tämligen oinitierad och
av naturliga skäl relativt okritisk tittarskara
yttra sig på ett sätt som måste ge
tittarna en felaktig föreställning om de
olika uppfattningarna i denna mycket
viktiga fråga. Detta inslag i dagens debatt
måste beklagas. I varje fall måste
det klart sägas ifrån att vi inte på något
sätt kan godta vad finansministern sade
på den punkten.

Till tröst för herr Sträng skulle jag
vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på en formell nyhet som närmast är att
betrakta som ett kuriosum. Herr Sträng
har alltsedan han blev finansminister
drömt om en totalbudget. I år får han
för första gången i den statliga bokföringen
en »totalbudget», eftersom
budgeten nu är uppställd i tre huvudavsnitt:
totalbudget, driftbudget och kapitalbudget.
För någonting annat kan
finansministern i år inte gärna känna
någon större glädje, men härför har han
sig själv att skylla.

Medan jag är inne på formella ting,
vill jag anmäla att jag har starka sympatier
för den av herr Bohman tidigare i
dag utvecklade tanken att man bör försöka
disponera budgetdebatterna på ett
annat sätt än för närvarande. Vi har nu
dels remissdebatten, som kommer ganska
tidigt under sessionen, och dels den -

Torsdagen den 2(i maj 1%G em.

Nr 27

127

na allmänna ekonomiska debatt, som i
regel hålles sista eller näst sista dagen
som riksdagen är samlad. Detta är icke
tillfredsställande. Ju mer svårbemästrad
statsbudgeten blir, desto nödvändigare
är det att riksdagen försöker få ett säkrare
grepp om den, särskilt som den
spelar en allt större roll för hela den
ekonomiska utvecklingen.

Jag skall i fortsättningen fatta mig
mycket kort och vad budgeten beträffar
endast uppehålla mig vid den reservation
som vi inom mittenpartierna fogat
till statsutskottets utlåtande nr 121.

Den utförliga analys, som herr Sträng
före middagspausen gjorde av de tre huvudpunkterna
i reservationen — dvs.
kraven på en rullande femårsplan, en
arbetsmarknadsbudget och en besparingsutredning
— var allför lättvindig
för att den skall kunna godkännas. Herr
Sträng underkände helt dessa tre punkter
i vårt sjupunktsprogram.

Beträffande flerårsplanerna skulle jag
vilja framhålla att många av oss i denna
kammare har en realistisk praktisk
erfarenhet från landstingen av att göra
upp flerårsplaner för en icke så liten
budget. Den budget som görs upp för
statens del är självfallet av andra dimensioner,
men i princip kan man tala
om en parallell, och jag anser att det
är på tiden att vi nu även på det statliga
området gör ett försök med flerårsplaner.
Man får genom en flerårsbudget
en helt annan sikt över framtiden
och möjlighet att disponera sina
inkomster och utgifter. Man skulle också
genom en flerårsbudget få en klar
bild av inplaceringen i tiden av reformerna,
vilket herr Sträng här diskuterade
ganska ingående med herr Hedlund.

Vi som har anknytning till de landsting
och kommuner som sedan längre
eller kortare tid tillämpar flerårsbudgetsystemet
vet att det förhåller sig på
detta sätt. Vi trodde inte innan vi gav
oss i kast med saken att det skulle vara
möjligt att realisera tanken på flerårs -

Ekonomisk debatt

budget; vi förde samma resonemang
som finansministern gör här. I dag kan
vi säga att det ingalunda var så svårt
som vi på förhand trodde, vi vet att
det ger oss ett mycket bättre stöd än
korttidsprognoser för en bedömning
och för en klok och försiktig politik.

I fråga om den andra punkten i reservationen
skulle jag i all korthet vilja
säga att man inte utan en mer detaljerad
arbetskraftsbudget kan i en sådan
ekonomi som den svenska — där arbetskraftstillgången
är själva flaskhalsen
— komma åt de ekonomiska realiteter
som så småningom utmynnar i framför
allt den löneglidning som herr
Sträng med sådan emfas talade om på
eftermiddagen. Det är just bristen på en
tillräckligt detaljerad arbetskraftsbudget
som medför att vi råkat i ett sådant
läge som vi gjort. När majoriteten avvisar
tanken på en arbetskraftsbudget
med att säga att den inte kan bli tillräckligt
detaljerad för att ge något utbyte,
så skulle jag vilja svara att man i
varje fall i väsentliga delar bör kunna
få en bild av läget av helt annan tillförlitlighetsgrad
än man har för närvarande.
Det skulle också vara en hjälp.

Samtliga ledamöter av denna kammare
har säkert av långtidsutredningens
prognos sett att vi med nuvarande
trend år 1980 skulle få ett dubbelt så
stort antal anställda i allmän tjänst som
i dag, dvs. i runt tal 1 miljon anställda.
Detta är ju —- det kan vi säga redan nu
— någonting fullkomligt otänkbart.
Inom statskontoret, där man uppmärksammat
denna trend liksom de siffror
långtidsutredningen räknat fram, har
man sagt sig att man måste företa en
undersökning på bred front för att utröna
vad som kan göras i fråga om rationaliseringar
och andra åtgärder för
att förebygga en sådan i och för sig alldeles
omöjlig utveckling.

Detta visar också att vi har behov av
en arbetskraftsbudget både på kortare
och — kanske framför allt — på något
längre sikt och att det inte är omöjligt

128

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt

att även i en arbetskraftsbudget få ett
stöd för en säkrare och lugnare politik.

Så några ord om besparingsutredningen.
Jag håller med finansministern
om att de två erfarenheter som vi i detta
avseende har från början av 1950-talet och början av 1960-talet är ganska
nedslående. Det blev i varje fall inga
stora och väsentliga resultat genom dessa
båda besparingsutredningar. Men de
tillkom och utförde sitt arbete i en helt
annan ekonomisk situation än den vi nu
befinner oss i och framför allt än den
vi alltmer glider in i. När man kommer
in i en situation då någonting ovillkorligen
måste göras eftersom förhållandena
är extraordinära, måste också utomordentliga
åtgärder vidtagas. Det verkar
som om finansministern överskattar
den ordinarie besparingsverksamhet
och de rationaliseringsundersökningar
som pågår på den statliga sidan genom
ämbetsverken. Man arbetar där och
måste arbeta inom den ram och med
den målsättning som de politiska instanserna
angivit, medan självständiga
parlamentariska utredningar däremot
har helt andra möjligheter att omvärdera
och att ta initiativ av annat slag än
vad som är möjligt på ämbetsmannaoch
tjänstemannaplanet.

Om finansministern och regeringens
övriga ledamöter har den goda viljan
att komma till något resultat, bör möjligheterna
— om man vill praktisera de
från vår sida rekommenderade vägarna
— vid ett närmare studium visa sig vara
betydligt större än vad man hittills
velat medge. Man har avvisat dessa vägar
litet för lättvindigt, liksom man för
hastigt och kanske också för överlägset
sagt nej till sådana planer som den
föreslagna rundabordskonferensen. Det
är inte så som finansministern säger att
konferenser av det slaget kan jämföras
med det arbete som vi gör här i riksdagen,
där oppositionen visserligen har
frihet att framföra förslag, men dessa
bara diskuteras ihjäl, varefter majoriteten
för undan liket. Vid en runda -

bordskonferens sitter man och diskuterar
igenom en hel serie av samverkande
omständigheter för att sedan i ett sammanhang
försöka genomföra samtliga
de åtgärder man kommit fram till och
enats om.

Herr talman! Finansministern har ju
i dag varit så kortfattad, att vi andra
bör följa högt föredöme. Därför skall
jag nu sluta med att yrka bifall till de
reservationer som i statsutskottets utlåtande
nr 121 återfinnes under nr 1, 2
och 3.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
inte blir ledsen på mig om jag har
svårt att finna lika många ord som de
föregående talare som stått i denna talarstol
i dag. Jag skall inte försöka mig
på någon skildring av våra ekonomiska
besvärligheter, vår brist på balans i utrikeshandeln,
vår försvagade konkurrenskraft
på marknaderna, vårt snabbt
stigande kostnadsläge och vår urholkade
valuta. Allt detta har finansministern
gjort, och jag hoppas att han i fortsättningen
kommer att göra det betydligt
vältaligare och med större auktoritet än
jag skulle förmå. I den knoppande
pingsttiden har han varit mer optimistisk
än annars, men han återgår väl
snart till sina varnande tonfall.

Man kan självfallet ha olika meningar
om — och vi har det också — hur vi
har försatts i det besvärliga läge där vi
nu befinner oss, men jag bortser i dag
från dessa divergenser. Problemet gäller
nu något mycket allvarligt, nämligen
att se till vad vi gemensamt kan göra
för att råda bot på den situation som
ligger framför oss. Jag vill, herr talman,
understryka ordet gemensamt, eftersom
jag inte tror att läget kan bemästras
utan gemensamma ansträngningar —-ansträngningar där alla måste vara beredda
att hjälpa till. Alla måste vara
beredda att ta del i ansvaret för obehagliga
men helt ofrånkomliga åtgärder.

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

129

Vi vet — eller åtminstone hoppas — att
finansministern är beredd att ta krafttag
för att till nästa år lägga fram en
budget som är stram, återhållsam intill
gränsen för hårdhet, och vi förstår nästan
alla att en sådan budget är det enda
möjliga i nuvarande läge.

Vad reservanterna till statsutskottets
utlåtande nr 121 under reservation nr 4
önskat är ingenting annat — det kan
låta märkligt — än att åstadkomma en
riksdagens lojalitetsförklaring gentemot
finansministern i en för honom besvärlig
stund. Vi har önskat att finansministern
redan innan petitaskrivningen hunnit
komma i gång skall äga full visshet
om att han har lojalt stöd från alla de
demokratiska partiernas sida, så att han
inte behöver befara att missnöjda myndigheter,
som inte erhållit de anslag de
vill ha, skall kunna vända sig till det
ena eller andra oppositionspartiet med
bön om hjälp att motionsledes föra
fram yrkanden om högre anslag. Enligt
vår mening — vi som är reservanter —
skulle nästa års riksdag helt gå i sparsamhetens
tecken, utan överbud från
något håll.

Det är, herr talman, för mig en gåta
att inte övriga partier, inte ens regeringspartiet,
velat medverka till en sådan
åtgärd som inte hade något annat
syfte än att jämna vägen för den budgetpolitik
som jag är övertygad om att
kammarens ledamöter till nära 100 procent
inser den absoluta nödvändigheten
av. Avsiktligt har vi skrivit texten i reservationen
så, att den inte innehåller
ett enda ord av kritik mot den hittills
förda politiken och heller inte i övrigt
något kontroversiellt. Den innehåller
egentligen endast den självklara satsen
att man inte bör låta statsutgifterna stiga
i snabbare takt än nationalinkomsten,
eller ändå mera lättfattligt uttryckt,
att man, precis som herr Hedlund sagt
tidigare i dag, måste rätta mun efter
matsäck. Det är nästan genant enkelt,
men jag förstår inte att det kan råda
5 — Andra kammarens protokoll 1966.

Ekonomisk debatt

stridande meningar om någonting så
uppenbart i elt trängt ekonomiskt läge.

Om man till äventyrs från de andra
politiska partiernas sida trots allt hade
vissa betänkligheter mot något ordval
kunde man väl ha gjort en antydan till
ett försök till sammanskrivning. Jag inbjöd
till sådana sammanskrivningar både
i avdelningen och vid statsutskottets
plenum, utan att någon människa från
annat håll ville hjälpa till för att försöka
få fram en gemensam nämnare.

Mitt totalintryck av dagens debatt är
dessvärre, herr talman, att man på socialdemokratiskt
håll är sig selv nok. Nu
lyder där kommandoorden: »Sitt i båten!
Vi navigerar utan hjälp på något
sätt. Vi som vet bäst och vet mest sköter
skutan helt efter vårt eget huvud. Ni
andra får hjälpa till att ro, om så skulle
behövas.»

Vilka förhoppningar det svenska folket
i ett sådant politiska läge kan hysa
om ett slut på prisstegringarnas tid, är
inte lätt att säga.

Jag nöjer mig med detta, herr talman,
och ber att få yrka bifall till reservationen
4 av herr Virgin m. fl.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Flera talare har i dagens
debatt av skilda anledningar förklarat
sig vara fascinerade. Jag är också
fascinerad — av den helt troskyldiga
och oskyldiga min som herr Cassel demonstrerar
när han talar om att i högerreservationen
till statsutskottets utlåtande
inte finns ett enda polemiskt uttryck.
Detta är riktigt, men de ärade kammarledamöterna
kanske av utskottstrycket
har sett att omedelbart efter den korta
högerreservationen finns ett särskilt yttrande
av högern. Där presenteras hela
svartmålningen från många års debatter,
och där anlägger högern verkligen
inte den änglalika attityd som herr Cassel
visat i andra kammarens talarstol i
kväll.

Nr 27

130 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt

Statsutskottet har efter en något förvirrad
diskussion fått på sin lott att behandla
några yrkanden i motioner som
har väckts dels i anslutning till kompletteringspropositionen,
dels vid årets
början. Jag ser inte några skäl till att ta
upp en förnyad ekonomisk diskussion i
skuggan av debatten mellan finansministern
och de borgerliga kammarledamöterna
tidigare i dag. De frågor som
statsutskottet behandlat har dessutom
vid tidigare tillfällen diskuterats i riksdagen,
en av dem så sent som för två
veckor sedan då riksdagen på yrkande
av bankoutskottet fattade beslut i fråga
om arbetskraftsbalansen. Det har t. o. m.
rätt tveksamhet inom statsutskottet om
huruvida det skulle vara möjligt för
herr talmannen att ställa proposition på
den frågan en gång till, eftersom riksdagen
så nyligen har behandlat den.
Detta ger mig också motiv för att högst
summariskt behandla statsutskottets utlåtande
och de reservationer som har
fogats till detsamma.

Den första reservationen handlar om
långtidsbudgeten, och jag skall, för att
det skall komma med i kammarens protokoll,
läsa upp några rader ur det förord
till långtidsbudgeten som finansministern
har presenterat och där han anger
omfattningen av långtidsbudgetens
syftemål genom att säga att den kan
»anses vara en godtagbar prognos för
statsinkomsternas utveckling och sägas
ange de inteckningar i resursutrymmet
som redan gjorts för de i perioden liggande
budgetåren. Det är mot den bakgrund
som långtidsbudgeten tecknar
som framtida krav på reformer och nya
aktiviteter måste ses.»

Majoriteten i statsutskottet menar att
längre än så kan man inte nå. Det finns
inga möjligheter att åstadkomma en
långtidsbudget som i högre grad binder
riksdagens handlande än den budget
som framlägges i anslutning till
kompletteringspropositionen i år liksom
förra året. Här har statsutskottet samma
mening som det hade i fjol då liknande

motionsyrkanden om en längre siktande
långtidsbudget avvisades.

Vad beträffar arbetskraftsbalansen
bär statsutskottet avstått från att realbehandla
frågan med hänvisning till
bankoutskottets behandling av denna
för en tid sedan. Jag vill endast erinra
kammarens ledamöter om att i den långtidsbudget
som presenteras finns ett
ganska utförligt resonemang om arbetskraftsproblematiken.
Dessa frågor försummas
inte; regeringen avstår inte vid
sin budgetbehandling från att grundligt
diskutera dem. De blir mycket ingående
belysta i långtidsbudgeten, och man
har även där presenterat de politiska
åtgärder som regeringen avser att vidtaga
i syfte att dels öka, dels bättre utnyttja
de begränsade arbetskraftsresurserna.

Statsutskottet kan sålunda inte heller
på den punkten biträda motionsyrkandet.

Vad beträffar kravet på en besparingsutredning
har den frågan ju varit
föremål för mycken debatt i dag. Jag
skulle bara vilja erinra om att det med
viss förtjusning från borgerligt håll noterats,
att regeringen under årets vårriksdag
har lidit några nederlag. De
borgerliga tidningarna har också med
samma förtjusning noterat detta. Alla
känner till att de nederlagen icke har
berott på att oppositionen har bjudit
under regeringen i fråga om statsutgifter
utan att de har berott på att oppositionen,
som nu är så angelägen om
att spara på statens utgifter, har bjudit
över regeringen.

Vi har, alla ledamöter i riksdagen,
möjlighet att presentera under motionstiden
och i anslutning till propositioner
som framläggs de förslag till besparingar
vi önskar. De politiska partierna har
möjlighet att göra det i partimotioner.
Men de ärade kammarledamöterna känner
till att så fort det dyker upp ett
önskemål ute hos svenska folket om
ökade statsbidrag eller ökade statliga
insatser finns det alltid någon folkpar -

Torsdagen den 20 maj 1900 em.

Nr 27

131

tistisk eller centerpartistisk riksdagsman
som motionerar om en anslagshöjning.
Sedan klagar man över socialdemokratisk
snålhet, och så går man ut i
valrörelsen och presenterar sina förslag
och säger att detta vill inte socialdemokraterna
vara med om.

Om oppositionens riksdagsmän ville
iindra sig i detta avseende och mot bakgrunden
av ett samhällsekonomiskt läge
som alla vet är ansträngt vara mera
restriktiva i överhuden och mindre villiga
att i syfte att ha någonting att vinka
med inför väljarna gå ut med långtgående
anslagshöjningskrav, skulle vi ha
mycket lättare att åstadkomma balans i
fråga om statens utgifter och inkomster.

Det intressanta är emellertid att de
borgerliga partierna inte vill i öppen
debatt vara med om att avstå från överbud.
De vill inte heller vara med om att
öppet presentera krav på anslagsminskningar.
Man vill dölja detta i en utredning,
i en debatt bakom en utredningslokals
stängda dörrar. Jag vill rekommendera
den ärade oppositionen att offentligt
presentera förslag om på vilka
punkter ni är beredda att minska statens
utgifter och samhällets åtaganden.
Jag tror att det svenska folk, vars öden
vi i någon mån är satta att styra, i högre
grad skulle uppskatta att man på det
sättet offentligen i öppen debatt redovisade
sina förslag än att man försöker
åstadkomma något slags överenskommelse
mellan partierna bakom de stängda
dörrarna.

Jag vill bara till sist säga ett par ord
om den reservation som endast biträtts
av ledamöter av högerpartiet. Enligt
denna vill högern att vi nu skall göra
uttalanden, som skulle binda regeringen
i dess budgetarbete i höst. Den parlamentariska
regeringen har grundlagsenlig
skyldighet att förelägga nästa års
riksdag förslag till statsreglering. Det
kan inte vara rimligt att göra uttalanden
som binder regeringen i budgetarbetet
så långt i förväg.

Herr Cassel, som hade sin fromma

Ekonomisk debatt

dag i dag, säger i sitt anförande att om
vi nu gör ett sådant uttalande kommer
det att betyda att vi slipper överbuden,
när vi diskuterar nästa års budget. Ärade
kammarledamöter! Är det verkligen
någon som tror att herr Cassel har rätt
på den punkten? Kan vi genom att i dag
uttala oss om statsutgifternas storlek
nästa år få garantier för att kammarens
ledamöter avstår från sin grundlagsenliga
rätt att motionera när nästa års
riksdag samlas? Jag tror det icke ett
ögonblick. Statsutskottets majoritet tror
det inte, och därför kan utskottet inte
tillstyrka bifall till förslaget att vi i dag
skall uttala oss för att statsutgifterna
under höstens budgetarbete inte får
svälla mera än vad som motsvarar bruttonationalproduktens
ökning.

Nu ligger det emellertid en hund begraven
bakom herr Cassels fromma attityd.
Skulle nämligen herr Cassel få
kammaren att göra detta uttalande skulle
det inte bara innebära ett uttalande
om statsutgifternas utveckling utan också
betyda ett uttalande om den offentliga
sektorns storlek i förhållande till
folkhushållets resurser. Det kan inte
heller vara rimligt, att vi på detta sätt
långt i förväg skall göra uttalanden om
storleken av den offentliga sektorn vid
fördelningen av det svenska folkhushållets
tillgångar.

Herr talman, med dessa ord ber jag
att på alla punkter få yrka bifall till
statsutskottets hemställan i utlåtandet
nr 121.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte lätt att vara
herr Alemyr till lags. Han säger att man
skall nöja sig med en stram budget och
inte komma med några motioner som
drar med sig större utgifter. Men när
jag säger detsamma och vill att man
skall komma överens om att avhålla sig
från överbud i fortsättningen och stödja
en finansminister, som jag hoppas kommer
att lägga fram just den strama bud -

132

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt

get, som herr Alemyr och jag är övertygade
om behövs, vill han inte hålla
med mig i alla fall.

Sedan sade herr Alemyr att han inte
kan acceptera högerns särskilda yttrande,
men käre herr Alemyr, detta har jag
inte ett ögonblick tänkt att begära. Det
var ju inte fråga om detta särskilda yttrande
utan om reservationen nr 4, som
inte alls innehåller ett dugg av kontroversiella
ting, något som inte heller herr
Alemyr påstått att den gör.

Herr Alemyr sade att jag har ett
änglaaktigt utseende. Det har jag nu
aldrig hört förut, men det var i alla fall
en nyhet i den här debatten.

Låt mig emellertid, om jag har litet
tid kvar, erinra om Palmers yttrande
att »alla ärkeänglar äro excellenser,
ehuru icke alla excellenser äro ärkeänglar».

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte utnämnt
herr Cassel till vare sig ärkeängel eller
till excellens utan bara konstaterat att
han genom att tala om att högerreservationen
inte innehöll ett enda ord av
kritik anlade en änglalik attityd. Han
låtsades inte om att högern har tillfogat
ett särskilt yttrande där hela katalogen
av kritik mot regeringspolitiken
presenteras. Även om vi inte kommer
att votera om det särskilda yttrandet
har det i utskottsutlåtandet avsevärt
större plats än den lilla reservation som
herr Cassel hållit sitt anförande om.
I och för sig är det verkligen intressant,
om herr Cassel menar att vi inte skall
fästa avseende vid det särskilda yttrande,
och att vi endast skall bry oss om
den några rader långa reservationen.

Herr Cassel, vi är överens om behovet
av en stram budget men inte om metoderna.
Herr Cassel anser att man skall
nå fram till en stram budget genom att
i dag göra ett uttalande som binder regeringens
budgetbehandling. Jag menar
däremot att vi alla har chansen att
bidra till att uppnå en stram budget ge -

nom att visa restriktivitet i praktiskt
handlande.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Förstår då inte herr
Alemyr att detta skulle betyda ett löfte
från oppositionspartiernas sida att inrikta
sig på att hjälpa finansministern
att genomföra just en så stram budget
som herr Alemyr och jag anser vara
nödvändig. Jag kan inte riktigt se att
vi har olika uppfattningar.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Har herr Cassel fullmakt
av den samlade oppositionen att
avge detta löfte till riksdagens andra
kammare?

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Flera olika talare i dag
har redan påpekat att de former under
vilka vi för de ekonomiska debatterna
här i riksdagen är ganska underliga. De
innebär en splittring, som inte är till
förmån för diskussionen. I sista hand
går väl detta tillbaka på att vi får material
utdelat på våra bänkar vid olika
tillfällen. När vi samlas i januari får vi
statsverkspropositionen, där regeringen
gjort en bedömning av det ekonomiska
läget och presenterat budgeten för det
kommande budgetåret, och så småningom
är vi framme vid den majdag då
kompletteringspropositionen delas ut.

Vi har en liknande dubblering på
oppositionssidan, och något annat kan
man inte heller räkna med under nuvarande
förhållanden. Under den allmänna
motionstiden får partierna presentera
sina partimotioner — det rör sig i
varje fall oftast om sådana — om den
ekonomiska politikens utformning. Vid
det laget har man ännu inte haft tillfälle
att mera noggrant gå igenom statsverkspropositionen.
Därför är det fullt
naturligt att det slutliga ställningstagandet
till den får anstå till ett senare tillfälle.
Och det tillfället kommer när kom -

Torsdagen den 20 maj 1900 em.

Nr 27

133

pletteringspropositionen har lagts fram
i maj.

Saken blir inte bättre av den uppdelning
av propositioner och motioner som
sker på olika utskott. Statsutskottet
kopplas in, bevillningsutskottet kopplas
in och bankoutskottet kopplas in. Man
bokstavligen slaktar motioner. Ibland
blir det nästan en huggscxa, där en del
som ett utskott fått flyttas över till ett
annat. Så har skett t. ex. beträffande
mittenpartiernas motion om den ekonomiska
politiken. Där har en del flyttats
över från banko- till statsutskottet. Något
liknande har också skett med en
del av högermotionen.

I bankoutskottet, där vi har att bevaka
vad som är att hänföra till näringslivets
intressen, skulle vi gärna se att
vi fick göra en mera samlad bedömning
av läget. Vi får en rad motioner, som
vi skickar ut på en omfattande remiss
till näringslivets organisationer, och sedan
får vi tillbaka ambitiösa utredningar
med ofta mycket värdefulla synpunkter.
Det remissmaterialet redovisade vi
i stort sett för några veckor sedan, när
det förekom en antydan till ekonomisk
debatt här i kammaren. Den hölls dock
inom en mycket trång ram, med hänvisning
till att en ny ekonomisk debatt
skulle följa i anslutning till kompletteringspropositionen.
När vi nu skall behandla
den propositionen och de motioner
som väckts i anslutning till den, kan
vi konstatera att en del av ärendena redan
varit uppe till behandling. Och i
utskottet måste vi givetvis respektera
den bestämmelse i riksdagsordningen
som säger, att ett ärende om vilket kamrarna
beslutat icke under samma session
får anhängiggöras på nytt. Man
kan läsa några sidor om det i fjärde
delen av det intressanta bokverk som
presenterats i anslutning till det hundraårsjubileum
vi nyligen firade.

Att motionärer blir litet missbelåtna
när de så lättvindigt får sina motioner
avfärdade genom hänvisning till att
ärendet redan varit uppe till behandling

Ekonomisk debatt

förstår jag väl. Ett sådant missnöje har
här vädrats av herr Karlsson i Huddinge,
som tycker att bankoutskottet
alltför styvmoderligt har behandlat motionerna
I: 755 och II: 929, vilka diskuterar
vissa förändringar i den ekonomiska
politiken, bl. a. däribland räntepolitiken.

Sitt ställningstagande till den motionen
redovisar bankoutskottet i utlåtandet
nr 39. Detta utlåtande tar också upp
till behandling mittenpartiernas stora
motion, 1:756 och 11:928, i den mån
den hänvisats till bankoutskottet. .lag
skall genast som talesman för utskottet
säga, att inte heller i det sammanhanget
har utskottet fört något längre resonemang.
Orsaken är den jag nyss pekade
på: ärendena har redan varit under
riksdagens behandling.

Utöver majoritetsskrivningen föreligger
en reservation från folkparti- och
centerpartihåll samt en blank reservation
från högerhåll.

Reservanterna från folkparti- och
centerpartihåll ansluter sig till det sjupunktsprogram,
som förts fram i motionen
och som riksdagen redan kände
från ett särskilt yttrande, vilket fogats
till ett tidigare bankoutskottsutlåtande.
Den gången ansåg jag mig kunna konstatera
att de sju punkter, som folkpartiet
och centerpartiet förde fram, var
gamla bekanta för oss inom högerpartiet,
och att vi kunde så gott som på alla
punkter ansluta oss till dem. När de nu
återkommer här i reservationen kan
detsamma sägas. En del formuleringar
har skärpts, och på en och annan punkt
tycker jag kanske att man har varit litet
oförsiktig. Jag kan t. ex. sätta fingret
på talet om att man borde kunna få till
stånd ett ökat bostadsbyggande, vilket
jag personligen bedömer som alldeles
orealistiskt i dagens läge. Jag har haft
tillfälle att säga detta i den tidigare
bostadsdebatten här i kammaren. Visst
kan vi ta i anspråk de resurser, som vi
har tillgängliga i samhället i form av
arbetskraft inom byggnadsarbetarkåren

134 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt

och i form av byggnadsmaterial, men i
ett läge där stora investeringar krävs
på industrisidan vore det orealistiskt
att sikta till en ökad produktion av bostäder.
Jag menar att vi får vara tacksamma,
om vi lyckas hålla den produktion
vi tidigare noterat.

Sådana mindre skiljaktigheter ligger
bakom det faktum, att högerledamöterna
inte kunnat helt solidarisera sig med
representanterna från folkparti och centerparti
utan har framlagt en blank reservation.

I övrigt skall jag inte på något sätt
söka komplettera den bild av landets
ekonomi, som har tecknats här tidigare
i dag från oppositionens sida och av
talesmän för regeringspartiet. Att vi har
bekymmer framför oss är vi alla medvetna
om, och att de bekymren får lösas
med andra metoder än de som tidigare
tillämpats är ganska klart.

Det är för en högerman angenämt
att höra tillbakavisandet av krav på anslag
och reformer i olika sammanhang.
Sådana synpunkter gör sig exempelvis
herr Alemyr till talesman för, då han
raljerar över hur näraliggande det är
för oss riksdagsmän att framföra populära
förslag till utgiftsökningar. Detta är
ett sätt att uttrycka sig som vi på högerhåll
länge har använt, när vi konfronterats
med sådana populära men kostnadskrävande
förslag, inte minst från
regeringspartiet.

Med detta tror jag, herr talman, att
jag redovisat det korta utlåtande, som vi
i bankoutskottet presterat och som har
numret 39.

Herr BJÖRKMAN (li):

Herr talman! Jag skall knyta an till
de ord med vilka herr Regnéll inledde
sitt inlägg.

Sammanföringen av tre utskottsutlåtanden
till vårsessionens ekonomiska
debatt — och därtill i dag tre interpellationssvar
— gör att inläggen sveper
över alltför vida fält och att ledamöter i
samma utskott kan komma ganska långt

från varandra i debatten. Jag brukar,
nästan av tradition, gå en rond med
min gemytlige trätobroder i bevillningsutskottet
herr Brandt, men han är nu
så långt borta att jag tycker mig ha en
match med hans skugga eller snarare
med ekot av han ljudliga stämma.

Även i år förebrådde herr Brandt oss
att täckningen för vår skattesänkning
är som ett såll. De besparingar vi föreslår
har riksdagen redan avvisat, säger
herr Brandt. Senare erkände emellertid
finansministern, att högern har balans
i sin budget för kommande budgetår.
Det skall vi ta fasta på. För budgetåret
därefter skulle vi emellertid ha brist.
Ännu finns dock ingen budget för det
budgetåret — den får vi först i januari
1967. Vi kan alltså inte förrän då se vilka
statsutgifter som kan skäras ned.

Men vad jag reagerar mot i år, liksom
tidigare, är det statiska tänkande
som håller er socialdemokrater fångna.
Ni stirrar er blinda på det inkomstbortfall
för staten som vår skattesänkning
skulle medföra, men ni vägrar erkänna
den negativa effekt som den drastiska
progressiviteten har. Ni vägrar lika envist
att se de positiva effekter som en
skattesänkning skulle innebära. En sådan
skulle för det första innebära stimulans
till ökade arbetsinsatser, för det
andra dämpning av kompensationskraven,
för det tredje hejdande av inflationen
och för det fjärde stimulans av
det enskilda sparandet. Ni vill inte förstå
den destruktiva effekt som det nuvarande
skattetänkandet innebär. Det
görs snart inte en ekonomisk transaktion
utan att den första tanken är: Hur
verkar detta på min skatt?

I debatten om arbetsmarknadspolitiken
i förra veckan tog jag upp långtidsutredningens
prognos för arbetskraftstillgången
fram till 1970. Den möjliga
nettoökningen av tillgången på arbetskraft
med cirka 110 000 förvärvsarbetande
består helt av gifta kvinnor.
Långtidsutredningen ansåg att ökningen
kan ske endast om det blir möjligt att

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

135

undanröja hindren för gifta kvinnors
förvärvsarbete. Av dessa hinder är skatteprogressiviteten
ett av de väsentligaste.
Jag har svårt att tro att prognosen
kommer att hålla med fortsatt lönestegring
och oförändrat skattesystem.

Är man övertygad om systemets negativa
effekt — och det är vi — och om
att ett motverkande av denna effekt är
en mycket väsentlig uppgift, får man se
till att det skapas utrymme för en skattesänkning
genom att vänta med förverkligandet
av de många önskemålen.

Vidare framhöll herr Brandt, att våra
skattesänkningar sätter pengar i händerna
på människorna och därmed späder
på inflationen. Men om man samtidigt
föreslår motsvarande besparingar i
statens utgifter, sätter man ju inte fler
kronor i rotation. Jag har aldrig förstått
det resonemang som socialdemokraterna
driver, nämligen att man skulle
späda på inflationen genom en skattesänkning.
Det är besynnerligt att
pengar, som folk genom skattesänkningarna
skulle få i sina händer, plötsligt
blir överheta, men när de ligger i statens
hand är de nedkylda och har inte
någon som helst inflatorisk effekt. Socialdemokraternas
resonemang, att samma
pengar skulle kunna ha så vitt skilda
verkningar, kan inte vara riktigt.

I ett inlägg tog herr Sträng upp utlandsresorna.
Den av finansministern
nämnda ofördelaktiga turistbalansen för
vårt land är påtaglig. Utlänningarna
lägger ned 700 miljoner vid besök i vårt
land medan de svenskar, som reser
utomlands, lägger ned 1 450 miljoner
kronor, vilket skulle innebära att 75
procent av underskottet i vår betalningsbalans
skulle härleda sig till de
många utlandsresorna. Det är tydligen
så att herr Sträng har ett ganska ont öga
till utlandsresorna, och han menade att
den ogynnsamma balansen är något som
man inte kan bromsa genom en skattesänkning.
Tvärtom, sa herr Sträng.

Det är inte första gången finansministern
uttalar sig om utlandsresorna.

Ekonomisk debatt

Herr Sträng hade dock såvitt jag förstod
en viss förståelse för att folk under
den gångna ovanligt kalla vintern
sökte sig till medelhavsregionen för att
få sol och värme.

Men herr Sträng tycks aldrig tänka
på att det nuvarande inflationsklimatet
i vårt land inte särskilt stimulerar människorna
att avstå från dessa utlandsresor.
Det är snarare så att människorna,
om de ser att pengarna blir mindre och
mindre värda, tycker att det är bäst att
använda dem i tid när de ännu kan få
något för dem. Det är också så mycket
billigare att leva i dessa länder än i
Sverige.

Om vi nästa vinter skulle få ett mildare
klimat — vilket vi alla hoppas —
skall av allt att döma klimatet för sparare
och skattebetalare förbli lika kyligt,
om det nu inte blir ännu kallare
när höstlöven fallit.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! »Nedsatta priser — Specialerbjudande
— Realisation — Total
utförsäljning — Affären skall upphöra»
är rubriker som vi dagligen ser på tidningarnas
annonssidor, t. o. m. under tider
som nu, när det normalt sett i de
flesta branscher borde vara högsäsong.

Vi företagare och våra expediter i affärerna,
som möter kunden-konsumenten,
eller våra försäljare såväl på den
inhemska som på den utländska marknaden
får dagligen ungefär följande frågor:
»Kostar det så mycket? Har priserna
stigit så? Får vi inte mer för
pengarna? Har ni inte billigare varor?»

Vad skall vi svara? Jo, som hederliga
affärsmän måste vi tala om för köparen
att kostnadsläget, trots att vi i dag
tvingas kalkylera med lägre vinster och
trots att vi försöker att rationalisera så
långt som möjligt, på grund av här i
riksdagen, i landsting och i kommunalfullmäktige
fattade beslut om ökade pålagor,
skatter, ATP-avgifter, transportoch
hyreskostnader m. m. med ty åtföl -

136

Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt

jande högre lönekostnader tyvärr har
blivit så högt.

Om vi vill kan vi också uttrycka situationen
på annat sätt, nämligen så, att
den av regeringen förda ekonomiska
politiken har gjort att den svenska kronans
värde under de senaste 16—17
åren sjunkit till ungefär 50 öre. På den
sista frågan — »Finns det inte billigare
varor?» — kan vi svara: »Jovisst, här
har vi en god utländsk vara till ett vida
lägre pris.»

Så låter det, herr talman, ute i affärerna
och varuhusen för närvarande.
Trots att vi svenskar är ytterst kvalitetsmedvetna
ser sig allt fler nödsakade att
avstå från goda svenska kvalitetsvaror
och den service man får när man köper
sådana. »Pengarna räcker inte till. Det
blir inte mycket kvar när skatter, hyror
och livsmedel betalts. Vi måste dra in
på andra varor», säger man här hemma.
Våra utländska kunder svarar ofta: »Nej
tack, vi köper billigare från annat håll.»

Reaktionen mot de ständigt stigande
priserna gör sig mer och mer gällande.
Det har medfört att efterfrågan på billigare,
enklare varor har ökat. Dessa
varor måste de stora företagens inköpare
till stor del hämta utifrån, vilket
medverkar till att flera mindre företag
och fabriker ser sig tvingade att lägga
ned sin tillverkning. Andra återigen har
för att kunna erbjuda konkurrenskraftiga
priser i stället för att bygga ut sin
tillverkning här i landet, t. ex. i våra
lokaliseringsområden och där öka sysselsättningen,
föredragit att förlägga
den nya tillverkningen utomlands. Det
visar sig att där tillverkade varor blir
avsevärt mycket billigare, trots importkostnaderna,
än om de tillverkas här.

När vi har hamnat i detta läge är det
allvarligt ställt. Det är tyvärr resultatet
av den näringspolitik, som regeringen
fört och som lett till att vi måste köpa
utländska varor för 1 500 miljoner kronor
mer än vad vi exporterar för, att
ett ganska stort antal mindre företag
och åtskilliga fabriker tvingas lägga ned

sin verksamhet och friställa arbetskraft
samt att vårt underskott i handelsbalansen
ökar.

Den kompletteringsproposition som
regeringen framlagt präglas med all rätt
av oro för vårt ekonomiska läge på både
kort och lång sikt. När regeringen fyra
månader före ett val understryker detta
på flera ställen i propositionen accentuerar
det ytterligare hur pass allvarlig
situationen är.

Problemen för näringslivet i vad gäller
konkurrenskraft, kapitalförsörjning,
utbildning m. m. står alltjämt kvar. Underskottet
i handelsbalansen har inte
kunnat hävas utan ökar. Såväl riksbankschefen
som representanter för högerpartiet
och många andra redan för
snart ett år sedan varnade för en tendens
till stegrad efterfrågan på importerade
varor på de svenska varornas
bekostnad. Var och en som under en tid
vill besvära sig med att tjänstgöra som
försäljare eller expedit kan nu konstatera,
att denna tendens har ökat och
att uttalade farhågorna blivit allvarlig
verklighet.

En del av de av regeringen vidtagna
åtgärderna har snarare förvärrat än förbättrat
läget. Jag tänker bl. a. på den
konkurrenshämmande effekt som den
nuvarande varuskatten har dels på exporten,
dels på vissa specialbranscher.
Jag tänker på regeringens satsning på
vissa statliga eller kommunala mer eller
mindre lönsamma företag, på avsaknaden
av fri och på lika villkor baserad
konkurrens inte bara inom byggnadsfacket
utan även inom andra produktions-
och serviceområden.

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
och jag skall inte uppehålla mig
vid några detaljer. De erfarenheter och
synpunkter från det praktiska livet, som
jag här mycket kortfattat försökt redovisa,
är visserligen huvudsakligen hämtade
från mindre och medelstora företag,
men dels är den sektorn en värdefull
länk inom det svenska näringslivet,
dels avspeglar denna sektor — även om

Torsdagen den Uti maj 1‘Jtiti cm.

Nr 27

137

den av olika skäl är nägot mindre känslig
än andra — de tendenser som rör
sig inom näringslivet i dess helhet. De
tendenserna måste brytas. Vi måste få
en helt ny näringspolitik, om vi verkligen
vill fortsatt full sysselsättning och
fortsatt standardhöjning.

Högerpartiets ledare herr Yngve
Holmberg liksom herrar Bohman och
Magnusson i Borås har anvisat vägar
som vi inom näringslivet tror på.

Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
med en upprepad redogörelse för
dessa vägar. Låt mig bara säga att det är
hög tid att pröva dem. Vill inte den
sittande regeringen göra det, hoppas vi
inom näringslivet att det svenska folket
inser faran i en näringspolitik, som ytterligare
försämrar värdet av den svenska
kronan och som urholkar det svenska
näringslivets konkurrenskraft, och
därför ger oss en ny regering, en regering
som verkligen förstår värdet av ett
fritt och konkurrenskraftigt svenskt näringsliv.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag skall inte beröra de
kontroversiella frågor som här har debatterats
hela dagen, utan jag vill endast
peka på ett par saker, som jag tycker
inte fått den belysning i diskussionen
som de förtjänar.

Det har ju mycket riktigt påpekats,
att det är den generella ekonomiska politiken
som avgör huruvida man skall
kunna bevara den samhällsekonomiska
balansen och hålla prisnivån stabil. Det
är självklart att det förhåller sig på det
sättet. Men därför skall man inte förbise
andra ekonomisk-politiska medel som
kan användas för att under den ekonomiska
konjunkturens förlopp genomföra
de olika finjusteringar, som kan
behövas inom samhällsekonomien för
att man skall kunna nå ett så gott resultat
som över huvud taget är möjligt. Till
dessa mindre men som jag tror ändå
ganska väsentliga medel hör också den
vilja som kan finnas hos näringslivet

Ekonomisk debatt

att konkurrera och att inbördes tävla på
ett så effektivt sätt som möjligt.

En sådan vilja bär nu från näringslivets
sida kommit till uttryck, när riktprisutredningen
vid förhandlingar med
näringslivets olika centrala organisationer
diskuterade frågan, om man skulle
behöva skärpa den nu gällande konkurrenslagstiftningen
eller ej. Därvid har
näringslivets organisationer åtagit sig
att i tre punkter aktivt medverka i prisoch
konkurrenspolitiken. De har också
gått med på att uppmana sina medlemmar
att följa dessa rekommendationer.

För det första har man åtagit sig att
iaktta sträng återhållsamhet vid prissättningen
av varor och tjänster. Samma
åtagande gjorde näringslivet för ett år
sedan i anslutning till de förhandlingar
man hade med Hagnell-gruppen inför
oms-höjningen den 1 juli. Det åtagandet
har inte varit utan resultat. Det kom att
bli inledningen till en större konkurrens
framför allt från konsumentkooperationens
sida. Utan tvivel skulle prisnivån
i dag ha varit några tiondels eller
någon halv procent högre, om inte denna
konkurrens under föregående år
kommit till stånd. Det är min förhoppning
att detta näringslivets nya åtagande
nu också skall leda till att konkurrensen
skärps.

För det andra har näringslivet åtagit
sig att medverka till att undanröja skadliga
former av riktprissättning och annat
prissamarbete. Här visar alltså näringslivet
ånyo vilja till självsanering;
man vill medverka till att eliminera ett
förhållande som kan inverka skadligt
på samhällsekonomien.

För det tredje har näringslivet åtagit
sig att utbyta ordet »riktpris» emot »cirkapris».
Det kan synas som om detta
vore en ganska betydelselös sak. Men i
och med att man börjar använda cirkapris
i stället för riktpris har man markerat,
att det inte längre är fabrikanter,
grossister eller återförsäljare som
bestämmer priset utan att det är konsumenterna
som gör det genom att välja

5* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 27

138 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt

de inköpsställen som tillhandahåller varorna
till de med hänsyn till service och
övriga förhållanden mest gynnsamma
priserna.

Jag tror att vi skall vara tacksamma
för att näringslivet på detta sätt har
förklarat sig villigt att medverka. Detta
kan säkerligen i sin mån bidra till en
något så när fast prisnivå.

Jag skulle emellertid vilja ta upp en
annan sak som oroar mig ganska mycket.
Man har nu slutit nya avtal på arbetsmarknaden
framför allt för stora
delar av LO-grupperna. När hela avtalsrörelsen
är klar kan man beräkna att
den totala köpkraften kommer att ökas
med omkring fem miljarder kronor. Nu
har det snart gått ett halvt år sedan avtalsrörelsen
inleddes, och man kan fråga
sig vad som egentligen kommer att
ske på prisfronten när efterfrågan med
ens så kraftigt påspäds på dessa retroaktiva
höjningar utbetalas.

Om man tittar på det ekonomiska läget
just nu skall man finna att det i dag,
vid månadsskiftet maj—juni, är ganska
bra. Konkurrensen har börjat återkomma,
och många företagare har ganska
stora svårigheter att få avsättning för
alla sina varor. Bilförsäljningen har
t. ex. gått ned. Det har uppstått en allmän
återhållsamhet — besinning skulle
jag vilja kalla det. Detta är i själva verket
till konsumenternas fördel just nu.
Men vad händer när denna svallvåg av
ny köpkraft rullar fram i samband med
att alla dessa löneförhöjningar utbetalas?
Kommer läget då att förändras, så
att denna ur konsumentsynpunkt och
för prisnivån gynnsamma situation upphör?
Då är vi tillbaka i det gamla läget,
och den stabilitet vi lyckats uppnå försvinner.
Det är egentligen detta som
oroar mig mest. Jag frågar mig: Vad
kan egentligen göras för att motverka
en negativ effekt av dessa stora retroaktiva
löneutbetalningar?

Inom lönsparkommittén har vi tagit
upp saken, och jag vet att bankinstituten
i varje fall är villiga att diskutera

hur de på olika sätt skall kunna fånga
in delar av denna våg av köpkraft så
att den inte medför något ohägn. Men
det är klart att man kanske skulle kunna
medverka på annat sätt, och jag hoppas
därför att finansdepartementet har
just detta problem under uppsikt för
den händelse det t. ex. skulle behövas
några direktiv till uppbördsmyndigheterna
om hur de skall förfara för att
kunna ta in i varje fall så mycket av
dessa retroaktiva lönehöjningar att de
inte medför kvarskatt. Helst skulle man
ju se att ytterligare åtgärder kunde vidtas
så att en ännu större del av denna
våg av ny köpkraft kunde gå till ett
sparande, som vi bara alltför väl behöver.

Härmed var överläggningen slutad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 47

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till avgörande
på sådant sätt, att först upptages
de frågor, som avses i de vid betänkandet
fogade reservationerna, varvid
den i dessa tillämpade uppdelningen
följes. Därefter upptages de motionsyrkanden,
till vilka bifall yrkats under
överläggningen, och slutligen ställes utskottets
hemställan i övrigt under proposition
i ett sammanhang.

Särskilt schablonavdrag vid den kommunala
taxeringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
särskilt schablonavdrag vid den kommunala
taxeringen, röstar

Torsdagen den 2G maj 19GG em.

Nr 27

139

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
174 ja och 27 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ortsavdragen

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2) av herr
Gösta Jacobsson m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen 3) av herr Stefanson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock fru Nettelbrandt
votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 47, såvitt avser ortsavdragen, antager
reservationen 2) av herr Gösta Jacobsson
m. fl., röstar
Ja;

Ekonomisk debatt

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 42 ja och 47 nej, varjämte
122 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
ortsavdragen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 78 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

140 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt

Skatteskalorna

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 4) av herr
Stefanson m. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen 5) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Magnusson i Borås votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 47, såvitt avser skatteskalorna,
antager reservationen 4) av herr Stefanson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 5) av herr Gösta
Jacobsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 70 ja och
37 nej, varjämte 105 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
skatteskalorna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 112
ja och 98 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Indexreglering av skattesystemet

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
indexreglering av skattesystemet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27 141

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fm Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 100 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Den indirekta beskattningen

Herr talmannen gav propositioner på

1 :o) bifall till utskottets hemställan;

2 ro) bifall till reservationen 7) av herr
Stefanson m. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen 8) av herr Sundin m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde likväl votering, i anledning
varav h"rr talmannen för bestämmande
av k-mtrapropositionen ånyo upptog de
båd- återstående propositionerna, av
vilka jierr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Vigelsbo votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 47, såvitt avser den indirekta beskattningen,
antager reservationen 7)
av herr Stefanson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ekonomisk debatt

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 8) av herr Sundin
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 44 ja och 35 nej,
varjämte 133 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
den indirekta beskattningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 140 ja och
71 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

142 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Ekonomisk debatt

Reformprogram till 1967 års riksdag

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
reformprogram till 1967 års riksdag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 69 nej, varjämte
30 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Sjupunktsprogram i syfte att åstadkomma
en stabil ekonomi

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
sjupunktsprogram i syfte att åstadkomma
en stabil ekonomi, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Fru
Nettelbrandt begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 69 nej, varjämte 31
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Reformprogram för åren 1968—1970

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
reformprogram för åren 1968—1970,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Torsdagen den 2G maj 1966 em.

Nr 27

143

reservationen 11) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 167 ja och
32 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Införande av mervärdeskatt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
införande av mervärdeskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Ekonomisk debatt

lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 49 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Restitution av indirekta skatter vid
export, m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 47, såvitt avser
restitution av indirekta skatter vid export,
m. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
13) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 34 nej, varjämte
24 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

144 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 ém.

Ekonomisk debatt

De i motionerna 1:494 och II: 621
framställda yrkandena om höjning av
bolagsskatten och förmögenhetsskatten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 494
och II: 621 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Det i motionerna I: 755 och II: 929
framställda yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj:t rörande den statliga skattepolitikens
utformning

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 755
och II: 929 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i de delar beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats Bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 121

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 101 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
111 ja och 102 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra pro -

Torsdagen den 2G maj 1966 em.

Nr 27

145

positionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III)
i utskottets utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
112 ja och 98 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IV)
i utskottets utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Virgin m. fl.

Ekonomisk debatt

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit små platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsiapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 161 ja och 35 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bankoutskottets utlåtande nr 39

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 755
och 11:929 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

146 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Inkomsten från riksbanksfonden

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 67 nej, varjämte
34 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
29 november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.,
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 62 § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Inkomsten från riksbanksfonden

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av motion angående
inkomsten från riksbanksfonden.

I den till bankoutskottet hänvisade
motionen nr 656 i andra kammaren av
herrar Björkman och Magnusson i Borås
hade hemställts, att riksdagen vid
fastställande av riksstaten för budgetåret
1966/67 måtte upptaga inkomsten
från riksbanksfonden till ett belopp av
200 miljoner kronor.

I propositionen nr 125, angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1966/67 m. m., hade Kungl.
Maj:t liksom tidigare i propositionen
nr 1 upptagit inkomsten av riksbanks -

fonden under nämnda budgetår till 150
miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 656 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Henry Hansson, Åkerlund och
Regnéll, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionen 11:656, vid fastställande av
riksstaten för budgetåret 1966/67 måtte
under Inkomster av statens kapitalfonder:
Riksbanksfonden upptaga en inkomst
av 200 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Under senare tid har vi
från högerhåll föreslagit att man skulle
inleverera ett högre belopp till statsbudgeten
av riksbanksvinsten än vad som
föreslagits av Kungl. Maj :t. I år har vi
stannat för att föreslå en vinstinleverans
på 200 miljoner kronor i stället för
det belopp på 150 miljoner kronor, som
man räknat med i budgeten.

Motiveringen är densamma som under
tidigare år, nämligen att riksbanksvinsten
är av en betydande omfattning
och tillåter betryggande nedskrivning
av innehavet av statspapper och obligationer.
I och för sig har det inte någon
realekonomisk betydelse huruvida det
inlevereras ett lägre eller ett högre belopp
av riksbanksvinsten. Levereras det
in ett lägre belopp, kumuleras det mera
vinstmedel inom riksbanken, vilka sedan
kan tagas ut i ett sammanhang, såsom
tidigare har skett. Men det förefaller
rimligare att hålla det årliga beloppet
i närheten av den växande vinsten.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Den högerreservation
som är fogad till bankoutskottets utlå -

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

147

tande nr 36 bygger — anlar jag — på
det förhållandet, att 1965 års inkomster
från riksbanken uppgick till drygt 200
miljoner kronor. Motionärerna och reservanterna
antar förmodligen, att samma
goda resultat skall upprepas även
under år 1966 och att riksdagen därför
i förväg skall kunna inteckna denna
vinst intill sista öret.

Bankoutskottet har för sin del ansett
detta resonemang vara orealistiskt och
förordar i likhet med riksbanksfullmäktige,
att endast 150 miljoner kronor tillföres
statsverket. Utskottsmajoriteten
menar att denna summa torde vara väl
avvägd. Den är för övrigt helt i konsekvens
med beräkningarna i statsverkspropositionen
från januari månad liksom
även med vad som föreslagits i
årets kompletteringsproposition med
nummer 125. Bankoutskottet anser det
för sin del helt otänkbart att biträda
motionen och gå längre än de föreslagna
150 miljoner kronorna.

Denna summa är, såsom även herr
Regnéll påpekade, den största vinst som
någonsin inlevererats till statsverket
från riksbanken. Tidigare år var vinsten
betydligt blygsammare, fram till år
1961 ett femtontal miljoner om året,
varefter vinsten stigit upp till 100 miljoner
kronor årligen. Under förra året
överfördes vidare 108 miljoner kronor
till kursdifferenskontot, som efter 1961
års åderlåtning på 250 miljoner till
riksbankens jubileumsfond sjönk till
137 miljoner kronor.

Ingen kan väl på allvar förfäkta att
detta kursdifferenskonto skall hållas
tillbaka. Om det skall vara någon mening
med kontot, måste det ha betydande
storlek. Vi vet inte heller vilka
kursförluster som kan drabba riksbanken.
Kursdifferenskontot är ju dess buffert
mot oväntade kursförluster såväl på
inhemska papper som på vår utlandsvaluta.
Jag förmodar också att, därest
vinsten skulle bli större än de aviserade
150 miljoner kronorna, resten med fördel
bör kunna tillföras kursdifferens -

inkomsten från riksbanksfonden

kontot. Emellertid blir det nästa års
riksdag som, då riksbankens slutliga
förvaltningsberättelse är klar, får besluta
om hur vinsten vid detta tillfälle
slutgiltigt skall disponeras.

Avsikten med denna högermotion och
med reservationen är naturligtvis att
överföra dessa extra 50 miljoner kronor
till statsverket för att hjälpa upp högerns
budgetalternativ. Detta är givetvis
från högerns synpunkt fullt legitimt,
men kan det vara rimligt att i dagens
samhällsekonomiskt överhettade läge
ytterligare späda på efterfrågetrycket
med 50 nya inflationsmiljoner, när vi i
stället kanske hade bort vara ännu mer
restriktiva? Den av högern föreslagna
åtgärden ser vi som diskutabel.

Bankoutskottet har bedömt frågan så
att dessa 150 miljoner kronor bör vara
den absolut maximala summa som kan
tänkas ianspråktagas av statsverket. Det
finns naturligtvis inte heller någon garanti
för att vinsten blir de av motionärerna
åberopade 200 miljonerna; den
uppfattningen delas tydligen även av
högerns representant i riksbanksfullmäktige.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

148 Nr 27

Torsdagen den 26 maj 1966 em.''

Inkomsten från riksbanksfonden

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 34 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 5

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial:

nr 122, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 125, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om den musikdramatiska
utbildningen i Stockholm; bevillningsutskottets

memorial nr 48,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden; samt

bankoutskottets memorial:

nr 43, med förslag till ändring i in -

struktionen för riksdagens revisorer,
och

nr 44, med förslag till ändring i reglementet
för riksdagsbiblioteket.

§ 6

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i lagen
om församlingsstyrelse;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar; och
nr 244, i anledning av konstitutionsutskottets
memorial med förslag till lag
angående ändring i stadgan om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 till teckning av aktier i Allmänna
bevakningsaktiebolaget m. m.;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte i ämnet väckt motion;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa invest»-ringsanslag under försvarets fastighet*-fond för budgetåret 1966/67;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning
av socionomer och gymnastiklärare
in. m.;

nr 251, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1966/67 till lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

Torsdagen den 26 maj 1966 em.

Nr 27

149

in. in. jämte i dessa ämnen väckta motioner; nr

252, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till studiebidrag in. m.;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss utbildning av
läkare med utländsk medicinsk examen
m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad propositionen
avser medelsanvisning till bidrag
till sjukförsäkringen;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1966/67;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om riksstatens uppställning;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1966/67; och

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnaden för
svenska FN-styrkor m. m.;
från bevillningsutskottet:
nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

från första lagutskottet:

nr 272, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
föreläggande av ordningsbot in. m.;
samt

från allmänna beredningsutskottet:

nr 262, i anledning av § 27 i riksdagens
revisorers berättelse över den år
1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket;

nr 263, i anledning av § 29 i riksdagens
revisorers berättelse över den år
1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket;

nr 264, i anledning av § 38 i riksdagens
revisorers berättelse över den av
dem år 1965 verkställda granskningen
av statsverket; och

nr 265, i anledning av väckta motioner
om utredning angående kraftvärmeverk.

§ 7

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets memorial
nr 123 och 124 skulle uppföras
sist på morgondagens föredragningslista.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.28.

In fidem

Sune K. Johansson

150 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Fredagen den 27 maj

Kl. 11.00

§ 1

Föredrogs statsutskottets memorial nr
122, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 2

Föredrogs statsutskottets memorial nr
125, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om den musikdramatiska
utbildningen i Stockholm.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
lades utskottets i memorialet gjorda
anmälan till handlingarna.

§ 3

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets memorial nr 48,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden; samt

bankoutskottets memorial:

nr 43, med förslag till ändring i instruktionen
för riksdagens revisorer,
och

nr 44, med förslag till ändring i reglementet
för riksdagsbiblioteket.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit av utskotten gjorda
framställningar om memorialens företagande
till avgörande efter allenast en
bordläggning, bifölls vad utskotten i
memorialen hemställt i övrigt.

§ 4

De värnpliktigas utbildning m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande
de värnpliktigas utbildning m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 106, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967),

dels bifalla det förslag i övrigt om
vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

I propositionen föreslogs bl. a. decentralisering
från Kungl. Maj:t av beslutanderätten
i vissa ärenden om befrielse
från och anstånd med värnpliktstjänstgöring.
Ett nytt fristående organ,
värnpliktsnämnden, skulle inrättas med
uppgift att fungera som besvärsinstans
i sådana ärenden. Nämnden skulle enligt
förslaget bestå av tre personer.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 729
i första kammaren av herrar Lundberg
och Svenungsson samt nr 900 i andra
kammaren av herr Oskarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 730
i första kammaren av herrar Erik Filip
Petersson och Åkesson samt nr 899 i
andra kammaren av herr Nihlfors m. fl.,

Fredagen den 27 maj 19(5(5

Nr 27 151

samt

3) de likalydande motionerna nr 731
i första kammaren av herr Svenungsson
m. fl. samt nr 898 i andra kammaren av
herr Hedin m. fl.

I motionerna 1: 729 och II: 900 hade
bl. a. yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att de
värnpliktiga som genomgått kadettskolan
erbjödes frivillig trupptjänstgöring
följande sommar, förslagsvis 1/6—1/9,
och att Kungl. Maj:t uppmärksamt följde
införandet av det nya systemet för
de värnpliktigas utbildning — varvid
särskild uppmärksamhet ägnades åt frågan
huruvida de till förfogande stående
resurserna vore tillräckliga — för att
snabbt kunna vidtaga åtgärder därest
den angivna målsättningen skulle äventyras.

I motionerna I: 730 och II: 899 hade
hemställts, »att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 106 måtte

1. besluta fastställa antalet ledamöter
i den s. k. värnpliktsnämnden till fem,
av vilka en skall utses på förslag av
överbefälhavaren och en på förslag av
arbetsmarknadsstyrelsen; samt

2. uppdraga åt vederbörande utskott
att i anledning av det under punkt 1
framförda yrkandet utarbeta erforderlig
lagtext».

I motionerna I: 731 och II: 898 hade
hemställts,

»att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 106 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t snarast
framlägger förslag rörande värnpliktstjänstgöring
för den i handelsflottan
tjänstgörande personalen efter de
riktlinjer som i motionen angivits».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 730 och II: 899, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 106, såvitt
den anginge 30 § i förslaget till lag om
ändring i värnpliktslagen;

B. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:731 och 11:898, måtte bifalla

De värnpliktigas utbildning m. m.

förevarande proposition i motsvarande
del;

C. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition i de delar som inte
omfattades av vad utskottet under A.
och B. hemställt;

D. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:729 och 11:900, såvitt anginge
trupptjänstgöring för värnpliktiga
med officersutbildning samt uppföljning
av det nya systemet, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört i dessa frågor; samt

E. att motionerna 1:729 och 11:900,
i den mån motionerna icke besvarats
genom vad utskottet under D. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservationer hade avgivits

Vid utskottets hemställan under A

av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Karl-Erik Eriksson, Jönsson i Ingemarsgården
och Jonsson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
1:730 och 11:899 samt med avslag
å förevarande proposition, nr 106,
i motsvarande del, måtte antaga 30 § i
förslaget till lag om ändring i värnpliktslagen
med i reservationen angiven
lydelse;

Vid utskottets hemställan under B

av herr Åkerlind, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, med avslag å förevarande
proposition i motsvarande del,
måtte bifalla motionerna I: 731 och
II: 898.

III

av herrar Hubinette och Åkerlind, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

152

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

De värnpliktigas utbildning m. m.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 48 i anledning av proposition
med förslag rörande de värnpliktigas
utbildning, som vi nu skall behandla,
upptar förslag till nya grunder
för värnpliktsutbildningen. Utbildningen
skall omfatta grundutbildning och
repetitionsutbildning. I utlåtandet föreslås
dessutom ändringar i utbildningstiden.
Dessa är de stora frågor utskottet
behandlat, och om dem är vi i stort
sett eniga. Dessutom föreslås en decentralisering
av beslutanderätten som nu
ligger hos Kungl. Maj :t beträffande vissa
ärenden om befrielse från och anstånd
med värnpliktstjänstgöringen. Ett
nytt fristående organ, värnpliktsnämnden,
skall enligt förslaget inrättas med
uppgift att fungera som besvärsinstans.
Nämnden skall enligt utskottet bestå av
tre personer, och nämndens beslut skall
inte kunna överklagas.

När det gäller frågan om antalet ledamöter
i värnpliktsnämnden är utskottet
delat. Vi reservanter tillstyrker ett
motionsyrkande om att nämnden skall
bestå av fem ledamöter. Samma önskemål
har vid remissbehandlingen framförts
av arbetsmarknadsstyrelsen och
överbefälhavaren.

Fördelarna med att nämnden skulle
bestå av fem ledamöter vore att man då
finge en så allsidig prövning som möjligt
av besvärsärendena genom att juridisk,
militär och social expertis samt
arbetsmarknadsexpertis inginge i nämnden.
Denna nämnd skall som sagt ersätta
Kungl. Maj :t och alltså utgöra sista
instans. Dess beslut blir därigenom vägledande
för underinstansernas handläggning
av ärendena. En jämförelse
med juridiska instanser talar därför för
ett större antal ledamöter i denna
nämnd.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen I.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! I motionerna I: 731 och
II: 898 yrkas, att grundutbildningen för
de värnpliktiga yrkessjömännen förkortas
till 90 dagar. Utbildningen skulle
inriktas på brandskydd, tätning av läckor,
skydd mot radiakstrålning och på
vad som i övrigt hör samman med försvar
av handelsfartyg.

Motionsyrkandet sammanfaller med
önskemål som framförts av Sveriges Redareförening,
Svenska Maskinbefälsförbundet,
Svenska Sjöfolksförbundet,
Svenska Stewartföreningen och Sveriges
Fartygsbefälsförening. Det föreligger
alltså ett starkt önskemål från berörda
sjöfartsorganisationers sida att
genom en sådan ordning få sjömännen
att stanna kvar i sitt yrke under längre
tid än vad som nu är fallet.

Redarna har naturligtvis intresse av
en bättre rekrytering och av att få behålla
de utbildade sjömännen. De fartygsanställda
har samma intresse av att
häva underbemanningen på fartygen
och av att fler yrkeskunniga kamrater
stannar kvar på fartygen även sedan de
lärt sig yrket.

Värnpliktstjänstgöringens inverkan
på fartygsbemanningen framgår av åldersfördelningen
bland de tjänstgörande
sjömännen. År 1965 var av de fartygsanställda
18-åringarna omkring 900
svenska medborgare, medan 130 var utländska
medborgare. Av 30-åringarna
var ungefär 100 svenska medborgare,
medan 250 var utländska medborgare.
Dessa siffror ger oss en allvarlig påminnelse
om vilken betydelse värnpliktstjänstgöringen
kan ha i detta avseende,
samt betydelsen av att vi inte blir alltför
beroende av utländsk arbetskraft.

Avgörande för mitt ställningstagande
i denna fråga har dock varit — förutom
att handelsflottan även i krigstid
måste fungera och att fartygen i mycket
stor utsträckning befinner sig långt
från hemlandet — att man inte i onödan
bör kosta på en kategori, som ge -

Fredagen den 27 maj 1966

Nr 27

153

nom sin sjömanstjänst ändå blir kvalificerad
att i stor utsträckning kunna
utnyttjas även av örlogsflottan, en dyrbar
utbildning.

Det är inte heller fråga om att befria
yrkessjömännen från värnplikt på
det sätt som tyvärr skett beträffande
Jehovas vittnen. Vad det gäller är att ge
sjömännen en kortare grundutbildning.
Däremot skall de givetvis ha samma
skyldighet som andra människor att
försvara landet.

En viss differentiering av grundutbildningens
längd förekommer ju redan
för olika kategorier av värnpliktiga både
vid armén, flottan och flygvapnet,
och denna differentiering föreslås bli
bestående även enligt det nya förslag,
som tillstyrkts av utskottet.

Frågan om grundutbildningens längd
för yrkessjömännen är ju inte ny. Den
har i olika sammanhang tagits upp men
ännu inte lett till ett positivt resultat.
Det av motionärerna föreslagna systemet
har redan börjat tillämpas i andra
länder, och det skulle säkert vara till
nytta för alla parter, om det kunde genomföras
även hos oss.

Jag ber att få yrka bifall till min reservation
vid utskottets hemställan under
B.

I detta anförande instämde herr
Ringaby (h).

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! I elfte timmen har riksdagen
att fatta beslut om den nya värnpliktsreformen,
resultatet av 1960 års
värnpliktsutredning. Det är en omfattande
reform, som direkt berör hela
den manliga ungdomen och större delen
av den manliga befolkningen. Indirekt
kommer alla medborgare i kontakt
med den praktiska tillämpningen av det
nya utbildningssystemet.

För några dagar sedan hade vi att ta
ställning till de vapenfria värnpliktiga
och till Jehovas vittnen, visserligen en
liten klick av det svenska folket, men

De värnpliktigas utbildning m. m.

högröstad sådan. Den debatten var livlig.
Många engagerade sig hårt. Det var
andarnas kamp om själarna och på frihetens
trummor slogs det högt. Men åt
dagens ärende, som iir flerdubbelt större
och angår betydligt flera människor,
hela det svenska folket, vågar jag påstå
att man ägnar enbart ett förstrött
intresse. Proportionerna i fråga om intresse
är att beklaga.

Låt mig först konstatera att 1960 års
värnpliktsutredning bär lagt fram ett
förslag som är väl genomtänkt och genomarbetat
och som utgör en god grund
för en reformerad värnpliktsutbildning.
Såväl grundutbildningen som repetitionsutbildningen
är föremål för genomgripande
förändringar. Differentieringen
av soldatutbildningen, förkortade
och flera repetitionsövningar, tillkomsten
av mobiliseringsövningar och särskilda
övningar är de mest framträdande
förändringarna i det nya systemet
i förhållande till det nu tillämpade. När
reformen är genomförd, kommer den
utan tvivel att medföra en betydlig förstärkning
av vårt försvars styrka och
i påtaglig grad höja försvarsberedskapen.

Men ingenting är fullkomligt här i
världen, och det torde inte heller detta
förslag vara, även om utredaren och
hans medhjälpare — det vill jag framhålla
— med äran skilt sig från uppdraget.

När vi nu står inför att genomföra
reformen i praktiken, stöter vi på en
rad allvarliga problem. Belastningen på
försvaret och dess personal är stor,
större än vad som borde vara tillåtet.
Införandet av ett nytt system inom vilket
område det än må vara medför alltid
ökad belastning. Så även i detta fall.
Dessutom har vi för ett fåtal dagar sedan
fattat beslut om en annan stor reform
inom försvaret: uppbyggandet av
de nya staberna med personal från alla
tre vapenslagen i samband med att den
nya regionala indelningen träder i kraft

154 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

De värnpliktigas utbildning m. m.

fr. o. m. innevarande höst. Detta lättar
inte på läget, utan tvärtom försvårar
det.

Förutsättningarna för att de uppställda
målsättningarna skall nås är att
erforderliga resurser står till förfogande.
Det är heller ingen hemlighet för
vare sig utredare, myndigheter eller departementschef.
Alla konstaterar detta.

Man har anledning bli mycket betänksam
när man i propositionen läser departementschefens
uppfattning om möjligheterna
att infria dessa krav. Departementschefen
säger där: »Till de av
utredningen uppskattade behoven av
anställd personal liksom de ytterligare
önskemål om personalförstärkningar
som framförts i åtskilliga yttranden
finner jag inte anledning att nu ta ställning.
Även om de anmälda behoven av
personalförstärkningar tillgodoses successivt
under de minst sex år varöver
uppbyggnaden sträcker sig, vill jag
framhålla att anmälda behov är av den
storleken att jag inte finner det sannolikt
att de kommer att kunna tillgodoses
i den utsträckning utredningen och
myndigheterna förutsatt.» Även när det
gäller ökade behov av övningsmateriel,
byggnationer, övnings- och stridsskjutningsområden
uttrycker departementschefen
stark återhållsamhet.

Detta inger många av oss oro, därför
att om ekonomiska eller andra skäl
hindrar att erforderliga resurser för
reformens genomförande ställs till förfogande
kan resultatet bli det rakt motsatta
mot vad man eftersträvar. Det kan
medföra minskat anseende för försvaret,
och av detta följer minskad tilltro
från allmänhetens sida, varigenom försvarets
styrka påverkas i negativ riktning.

Jag vill endast beröra en del av detta
omfattande problem och främst inrikta
mig på befälsbristen. I motionen nr 900,
som mina medmotionärer och jag avlämnat
i denna kammare, är denna fråga
huvudtemat, och vi har föreslagit
en rad åtgärder för att söka förbättra

befälssituationen. Vi har därvid helt inriktat
oss på trupputbildningen och den
del av befälet som arbetar inom detta
område.

Innan jag går in på den frågan vill
jag säga några ord om själva värnpliktsutbildningen
när det gäller underofficers-
och officersuttagna värnpliktiga.

Huvuddelen av denna kategori utgöres
av studerande ungdom. Enligt propositionen
och utskottet blir utbildningsgången
för dem följande. Efter
gymnasiet, som fortfarande avslutas
med studentexamen, rycker den värnpliktige
in i början av juni och fullgör
första perioden av värnpliktstjänstgöringen,
vilken omfattar tre månader
fram till september månad. Därefter
blir det ett uppehåll i värnpliktstjänstgöringen
fram till början av juni nästa
år. Under detta civila år kommer den
värnpliktige att påbörja sina studier
vid högskola eller universitet eller att
börja en anställning. Efter detta civila
år kommer så huvuddelen av värnpliktstjänstgöringen,
360 dagar, fram till slutet
av maj året därpå.

Olägenheten av detta avbrott i den
civila studiegången efter gymnasiet har
också framhållits av flera remissinstanser.
Den ordinarie gången för denna
kategori värnpliktiga blir alltså studentexamen,
tre månaders militärtjänst, ett
års högskolestudier, ett års militärtjänst,
eventuellt åtföljd av kadettskola, och
därefter fortsatta högre studier eller
yrkesarbete.

Vi har i vår motion föreslagit att den
gymnasiestuderande, som gör framställning
därom och som av läkare och psykolog
vid inskrivningen förklarats lämplig,
skall få fullgöra första perioden av
militärtjänstgöringen under sommarferierna
före sista gymnasieåret. Fördelarna
för den värnpliktige är påtagliga.
Han skulle kunna fullgöra andra
perioden, huvuddelen av värnplikten,
direkt efter gymnasiet för att därefter,
när militärtjänsten är klar, påbörja vidare
studier eller yrkesarbete. På detta
sätt skulle en stor del av de underoffi -

Fredagen den 27 maj 19(i(>

Nr 27

155

cers- och officersuttagna värnpliktiga
komma ifrån det avbrott i den civila
studiegången med alla därmed följande
nackdelar som det i propositionen och
av utskottet förordade systemet medför.
De motiv som utskottet anfört för avslag
är dels att den värnpliktige skulle
påbörja militärtjänsten ett år tidigare än
vad nu är fallet, alltså vid 18 års ålder,
och detta skulle inte vara önskvärt, dels
att sommaruppehållet för gymnasiet i
allmänhet understiger 90 dagar, vilket
är första tjänstgöringsperiodens längd.

Till det första motivet vill jag endast
säga att sedan mycket lång tid tillbaka
har vi varje år ett avsevärt antal värnpliktiga
som påbörjar sin militärutbildning
vid 17 års ålder. Nu benämns dessa
befälselever, tidigare volontärer, och
utgör rekryteringsbasen för fast anställt
underbefäl ur vilken sedan även underofficerskåren
rekryteras. Vid denna utbildning
tages och har alltid tagits hänsyn
till ungdomarnas ålder, och något
som har varit till men för dem själva
eller ur utbildningssynpunkt har inte
framkommit.

Jag vill också framhålla att vi inte
har föreslagit att denna tidigare utbildning
av den gymnasiestuderande ungdomen
skulle vara obligatorisk, utan
bara stå öppen för dem som gör framställning
därom och som är lämpliga.
Jag är övertygad om att många pojkar
skulle utnyttja denna möjlighet att komma
ifrån det avbrott i fortsatta studier
som blir följden om propositionens och
utskottets förslag bifalles.

Beträffande den andra invändning
som utskottet anför, att sommaruppehållets
längd i gymnasiet understiger det
dagantal som första tjänstgöringsperioden
omfattar, vill jag göra gällande att
detta problem borde kunna lösas genoin
sammanjämkningar mellan skolmyndigheter
och militära myndigheter. Det fåtal
dagar det rör sig om kan inte vara
ett hinder för att på försök ordna en
sådan utbildningsgång som vi föreslagit Det

mest oroande med befälsbristen

De värnpliktigas utbildning ni. m.

i samband med genomförandet av värnpliktsutredningens
förslag är att den är
tillfinnandes på utbildningssidan vid
våra förband. På många håll är befälsbristen
där av sådan storleksordning att
man har anledning att vara allvarligt
betänksam. Några förbättringar av befälstillgången
kan heller inte skönjas.
Arbetsbelastningen är sedan lång tid
tillbaka alltför stor. Fåtalig och undertalig
besättning på utbildningsenheterna
medför merarbete under ordinarie arbetstid
och framtvingar övertidsarbete
i en omfattning som inte är önskvärd.
Krafttag måste tas för att komma till
rätta med personalbristen, och detta är
ännu mer angeläget vid genomförandet
av en utbildningsreform som ställer ökade
krav på utbildningsresurserna.

Vi har i vår motion försökt ange åtgärder
för att förbättra arbetsläget på
utbildningssidan. Våra förslag syftar till
att bredda underlaget för ianspråktagande
av utbildningsbefäl och att öka
kapaciteten hos de befattningshavare
som användes och kan användas i
trupputbildningsarbetet. Förslagen syftar
också till att förbättra arbetsförhållandena
för aktivt befäl och att stimulera
till ökad rekrytering av alla kategorier
befäl, såväl värnpliktiga som reservare
och aktiva.

Vi har även framlagt förslag i syfte
att söka stoppa den stora avgången från
aktiv tjänst till andra områden inom
samhället, som bjuder bättre villkor än
försvaret. Detta problem är i första
hand ett löneproblem —• det är alla
överens om — men det sammanhänger
också med andra faktorer, såsom arbetsförhållanden,
befordringsmöjligheter
m. m. Vi har velat föra fram det
sedan länge resta kravet att den kvalificerade
trupptjänsten skall vid bedömning
av befordran värdesättas bättre än
vad som nu sker.

Det nya repetitionsövningssystemet
kommer att ställa betydligt ökade krav
på det värnpliktiga befälet beträffande
förmågan att handha och leda trupp.
Dels är det den allmänna befälsbristen

156

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

De värnpliktigas utbildning m. m.

som här gör sig gällande, dels de kortare
repetitionsövningarna som i högre
grad än tidigare kräver ett effektivt utnyttjande
av den korta tid som nu står
till förfogande för övningar. Framför
allt gäller det att pressa ned tidsåtgången
för mobilisering samt utrustning och
avrustning av repetitionsförbanden till
förmån för en effektiv utbildningstid.
Det värnpliktiga befälet måste skaffa sig
ökade färdigheter i trupputbildning.

Förutom de åtgärder på detta område
som föreslagits i motionen och som jag
strax skall beröra vill jag framhålla den
stora betydelse som den frivilliga befälsutbildningen
måste tillmätas för den
angelägna uppgiften att öka det värnpliktiga
befälets trupputbildningsförmåga.
Åtgärder för att stimulera till
deltagande i frivillig befälsutbildning är
för statsmakterna en angelägen uppgift
för att bidraga till att säkerställa genomförandet
av den nya värnpliktsreformen.
Frivillig befälsutbildning ger möjligheter
att kontinuerligt vidmakthålla
och höja befälets förmåga att utbilda,
handha och leda trupp och att i övrigt
vara ä jour med den militära utvecklingen.

Herr talman! Låt mig som sagt beröra
även ett par andra problem som vi
tagit upp i vår motion. Utöver de åtgärder
i rekryteringsfrämjande syfte som
utredningen och propositionen föreslagit
har vi önskat att kadettskola ordnas
i anslutning till den första repetilionsövningen,
dels för värnpliktiga som genomgått
underofficersutbildning men
inte ansett sig vid det tillfället kunna
fullfölja kadettskolan, dels för dem som
genom frivillig befälsutbildning har
skaffat sig erforderliga kunskaper och
som anses lämpliga för vidareutbildning.
Vi har velat utnyttja alla rekryteringsvägar
som står till buds. Vi vet
litet till mans att många, för att inte
säga alla, av de värnpliktiga är trötta
på militärtjänsten när den första tjänstgöringen
är slut. De önskar ingenting
högre än att komma därifrån. Men när
det har gått några år växer förståelsen

för uppgiften, och hinder på det civila
området för den fortsatta militära utbildningen
föreligger inte längre. Vi
tror att här finns en rekryteringskälla
som bör tas till vara i samband med att
vederbörande kommer in till den första
repetitionsövningen. Vi har helt naturligt
inte några överdrivna förväntningar
i detta sammanhang, men vi har den
uppfattningen att man bör beakta alla
möjligheter som över huvud taget finns
i detta rekryteringshänseende

För att snabbt få ett resultat då det
gäller att förbättra befälsläget på utbildningssidan
och samtidigt förbättra
det värnpliktiga befälets trupputbildningsförmåga
har vi ansett att man i
större omfattning än vad som nu sker
bör under sommarmånaderna ta värnpliktigt
kvalificerat befäl i anspråk för
utbildningsarbetet. För att möjliggöra
detta måste emellertid villkoren för sådan
tjänstgöring förbättras. Utskottet är
i princip positivt till detta förslag, och
vi hoppas att det tas upp av försvarsutredningen
och att även den ställer sig
positiv till denna fråga.

Meritvärdesfrågorna i militära sammanhang
utredes sedan 1954 av värnpliktsavlöningsutredningen.
Detta är en
mycket viktig fråga och om den kan
lösas tillräckligt fort kan det få stor betydelse
för rekrytering av reservofficerare,
värnpliktiga officerare och underofficerare.
Nu lovar utskottet att förslag
i ämnet skall framläggas inom kort,
och därför skall jag inte uppehålla mig
mera vid det.

Vi hade även i motionen tagit upp
meritvärderingen för kvalificerad
trupptjänst i förhållande till stabstjänst
för aktivt befäl. Det skedde därför att
en lösning av denna fråga är ett led i
strävan att öka intresset för trupptjänsten
och därigenom förbättra läget just
inom det område där befälsbristen gör
sig starkast gällande, en sak som har
avgörande betydelse när det gäller att
på ett tillfredsställande sätt genomföra
den reform vi nu går att besluta. Men
antingen har inte utskottet begripit frå -

Fredagen den 27 maj 1906

Nr 27

157

gan eller inte satt sig in i den, ty utskottet
anser att den inte hör hemma
i detta sammanhang. Jag vill bara här
deklarera att jag ieke alls kan dela utskottets
uppfattning på denna punkt.

Herr talman! Det finns mycket annat
att ta upp i detta sammanhang, men jag
skall inte göra det — jag har redan
varit långrandig nog. Jag har emellertid
ansett frågan om vår värnpliktsutbildning
vara av så stor betydelse att
riksdagen inte bör alltför lättvindigt gå
förbi densamma. Låt mig sluta med att
understryka vad jag började med, nämligen
att det är nödvändigt att vi verkligen
ställer till förfogande resurser som
skapar garantier för att denna reform
skall ge de goda resultat som nog alla
är överens om att det finns goda förutsättningar
för.

I detta anförande instämde herr
Krönmark (h).

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! För ett litet folk som
bor i ett relativt vidsträckt land är det
av vikt att dess försvar präglas av största
möjliga effektivitet. Detta är speciellt
betydelsefullt med hänsyn till att vår
krigsmakt bygger på allmän värnplikt
och dess befäl till 90 procent utgöres
av värnpliktiga. Vid behandlingen av
propositionen 106 i andra lagutskottet
hade vi därför all anledning att godta
denna reform rörande de värnpliktigas
utbildning. Förutom att försvarets effektivitet
kan höjas och det värnpliktiga
befälets möjligheter att leda trupp
förbättras, så innebär förslaget dessutom
en besparing av inte mindre än
500 000 tjänstgöringsdagar. Genom den
anpassning som dessutom sker mellan
värnpliktsutbildning å ena sidan och
den civila studiegången å den andra,
anser vi att rekryteringen till utbildning
av värnpliktiga officerare bör underlättas
i högsta grad. Departementschefen
har även förutskickat att han
avser att höja premierna för dem.

Reformen är inte endast en skriv -

De värnpliktigas utbildning m. m.

bordsprodukt utan har också varit föremål
för en omfattande försöksverksamhet
med deltagande av inånga tusen
människor.

I reservationen I anför fru HamrinThorell,
liksom herr Jönsson i Ingemarsgården,
att den föreslagna värnpliktsnämnden
skall utökas från tre till
fem ledamöter. Denna nämnd kommer
att vara överklagningsinstans och får
med all sannolikhet ta ställning till en
hel del överklaganden beträffande uppskov,
uppskattningsvis mellan 8 000 och
9 000 ärenden. Utskottsinajoriteten har
funnit att nämnden bättre bör klara av
uppgifterna med bara tre ledamöter.

I reservationen II som herr Åkerlind
pläderat för hemställes, att sjömännen
befrias från hela grundutbildningen,
och att de i stället får en kortare tjänstgöring
på 90 dagar.

Utskottsmajoriteten har vid behandling
av detta ärende funnit, att det är
olämpligt att i värnpliktsavseende ge en
viss yrkesgrupp en undantagsställning
av det åsyftade slaget.

Herr Oskarson har här tagit upp en
hel del av de förslag som behandlades
med anledning av motionen 11:900.
Bl. a. talade herr Oskarson om meritvärderingen
trupp kontra stabsbefäl.
Personligen är jag mycket angelägen
om att en utjämning här kommer till
stånd. Utskottsmajoriteten anser att den
sittande utredningens förslag i dessa
frågor bör inväntas.

Herr Oskarson berörde också den frivilliga
befälsutbildningen. Jag kan nämna
att en utredning har tillsatts i dagens
konselj för att behandla just problemen
rörande utbildningen av värnpliktiga
för uttagning till specialtjänst och den
frivilliga befälsutbildningen.

Vidare har herr Oskarson talat för
att de ungdomar som uttas till befälsutbildning
bör få rycka in ett år tidigare,
alltså året innan de avlägger studentexamen.
Det problem man här möter
består helt enkelt i att grundutbildningen,
som bestämts till 90 dagar, inte
får plats mellan gymnasiets näst sista

158 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

De värnpliktigas utbildning m. m.

och sista läsår. Vi har därför frågat oss,
om man skall minska grundutbildningstiden
eller skoltiden på gymnasiet. Utskottsmajoriteten
har emellertid funnit
att det inte finns någon anledning att
i dag ompröva denna fråga, utan att
den nuvarande ordningen bör bibehållas,
d. v. s. att den första grundutbildningen
förläggs efter studentexamen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets utlåtande nr
48 i dess helhet.

Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göransson sade att
man inte skall göra undantag för en viss
grupp och jag har samma uppfattning,
men här är det ju inte beträffande sjömännen
fråga om ett undantag i egentlig
mening utan om en differentiering.

Som jag redan tidigare framhållit
finns redan en sådan differentiering
inom samtliga tre truppslag. Om herr
Göransson tar del av bestämmelserna
om grundutbildningstidens längd torde
han finna att den är ganska varierande,
t. ex. mellan kategorierna G och E
inom alla tre truppslagen.

Vi har alltså redan en viss differentiering,
och jag har med reservationen
velat få den utbyggd till att omfatta
även sjömännen.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Åkerlind här
pläderar för utgör inte en värnpliktsutbildningsfråga,
utan en verkskyddsfråga
för sjömännen. Jag tror inte att
rekryteringen till vår yrkeskår på sjön
därmed kommer att underlättas och
problemen lösas. I stället tror jag att vi
ger redarna det argumentet att »om du
slutar arbetet på fartyget så åker du in
till värnpliktstjänstgöring.» Det blir
med andra ord en påtryckning där.

Nej, problemen på sjön måste nog
lösas med helt andra åtgärder. Lön- och
miljöfrågor har säkert större betydelse
där, än inryckning till värnpliktsutbildning.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! I det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar har bl. a. meritvärdefrågan
berörts. Den har tagits upp
i propositionen och i ett flertal motioner,
och herr Oskarson var också inne
på frågan i sitt anförande.

Utskottet har hänvisat till att förslag
i ärendet inom kort kan förväntas från
värnpliktsavlöningsutredningen. I den
utredningen, som jag själv tillhör, har
man ansett det lämpligt att jag vid detta
tillfälle lämnar en kort orientering om
problematiken kring meritvärdering och
värnpliktsutbildning samt det arbete
som utföres inom utredningen för att
om möjligt lösa dessa frågor.

Den allmänna debatten kring meritvärdefrågorna
tycks i de flesta fall ha
begränsats till kravet att kompensera
de värnpliktiga alltefter olika längd
på tvångsvis ålagd eller frivilligt åtagen
befälsutbildning och befälstjänstgöring.
Detta synsätt, som kunde ha
varit naturligt under 1940- och 1950-talen, är inte längre relevant. Jag vill
erinra om att utredningen enligt sina
direktiv inte blott har att ta ställning
till de befälsuttagnas utbildning utan
även till utbildningen av alla värnpliktiga
inom samtliga försvarsgrenar, innefattande
specialister och samtliga meniga.
Som exempel på att detta är ett
stort fält kan nämnas att med nuvarande
specialiserad utbildning finns det
flera hundra olika linjer enbart inom
armén.

För att ytterligare belysa omfånget
kan nämnas att antalet befattningar
inom krigsorganisationen som utbildningen
leder till är betydligt större.
Sålunda har under befattningsanalysarbetet
vid centrala värnpliktsbyrån
över 3 500 befattningstyper anmälts, innan
man sammanfört dem i besläktade
grupper.

Som jag nyss erinrade om har meritvärderingen
av de värnpliktigas utbildning
framför allt ansetts böra avse kompensation
för förlängd militärutbild -

Fredagen den 27 maj 19G(S

Nr 27

159

ning, med hänsyn till de nackdelar för
den enskilde som denna förlängda utbildning
kan innebära då det gäller
hans civila utbildnings- och anställningsförhållanden.
De sedan 1940-talet
gällande bestämmelserna har också till
största delen utgått från dessa förhållanden,
och de värnpliktiga har vid intagning
till utbildning erhållit tilläggspoäng
efter närmast skönsmässiga grunder.
Någon värdering av utbildningens
rent faktiska och sakliga innehåll har
däremot i huvudsak inte kommit till
uttryck i dessa poäng. Konsekvensen
har därför blivit att denna princip för
värdering alltmer mist sin reella betydelse,
inte minst vid anställning hos
statliga myndigheter och civila företag.

Värnpliktsavlöningsutredningen har
sålunda — detta ligger också i utredningens
direktiv — funnit nödvändigt
att se frågan ur betydligt vidare aspekter.
En förskjutning till värdering i
sak ter sig alltmer angelägen med hänsyn
till såväl den enskildes som samhällets
intressen. Det blir väsentligt att
kartlägga värnpliktsutbildningens faktiska
innehåll samt sätt och metoder att
värdera denna utbildning för att göra
den översättbar i det civila samhällslivet.
Problemet gäller bl. a. att finna
vägar för att på ett rättvist sätt uppskatta
den militära utbildningens civila
utbildningsvärde, så att detta på ett
enkelt och riktigt sätt blir uppenbart i
det civila livet såväl vid tillträde till
utbildning som vid inträde i statlig,
kommunal eller enskild tjänst eller vid
arbetsanställning i övrigt.

Man kan fråga sig varför utredningen
inte haft möjlighet att slutföra denna
uppgift tidigare. Svaret måste bli, att
utvecklingen under de senaste åren på
en rad väsentliga punkter inneburit
helt ändrade förutsättningar, vilka ännu
i nuläget inte är klart fixerade i vissa
fall. Jag tänker först och främst på de
senaste besluten om skolväsendet, d. v. s.
grundskolan, fackskolan och det nya
gymnasiet. Det gäller även yrkesutbild -

De värnpliktigas utbildning m. m.

ningen och vuxenutbildningen, som
statsmakterna ännu inte tagit ställning
till.

Det är emellertid icke blott reformerna
inom utbildningsväsendet i och
för sig som är av betydelse i sammanhanget.
Det gäller även — och detta är
förvisso viktigt vid en meritvärdesutredning
— former och normer för
värdering av utbildning och kompetens.
Vi upplever just nu att inom hela utbildningsväsendet,
såväl civilt som militärt,
ett intensivt arbete är på gång
för att nå fram till rättvisaste värdering
av såväl utbildning som praktisk
tjänstgöring och för att finna effektivaste
instrument att på likformigt sätt
betygsätta och beskriva utbildning och
erfarenhet på alla här aktuella samhällsområden.
Stor förbistring och
oklarhet råder nämligen därvidlag, enligt
vad utredningen kunnat konstatera.

Den nyligen tillsatta statliga kompetensutredningen
får ses som ett betydelsefullt
och avgörande led i strävandena
att tillrättalägga värderingsproblemet.
Inom det privata arbetslivet pågår
också motsvarande aktiviteter. I dagarna
har slutligen civilministern aviserat
en utredning om betyg och intyg vid
anställning i framförallt statlig tjänst.
Man har inom värnpliktsavlöningsutredningen
bedömt som angeläget att den
tekniska utformningen av betygen då
det gäller de värnpliktigas utbildning
åtminstone till sina huvuddrag sammanfaller
med vad som skall gälla för
samhällslivet i övrigt.

Frågan om ett helt nytt utbildningssystem
för värnpliktiga, som vi i dag
behandlar, förändrar också på ett i
många avseenden avgörande sätt utgångspunkterna
för värdering av de
värnpliktigas utbildning. Man kan peka
på förslagets grundläggande princip om
en avsevärt ökad studievänlighet gentemot
de värnpliktiga. I princip skall
inga meniga och befälsuttagna behöva
belastas med förlusten av mer än två
studieterminer. Man kan vidare notera

160

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

De värnpliktigas utbildning m. m.

det på många punkter förändrade sakinnehållet
i utbildningen och de medvetna
ansträngningar som gjorts att för
värnpliktssysteniet utnyttja tidigare genomgången
civil utbildning — ansträngningar
att i ordets egentliga bemärkelse
integrera civil och militär utbildning.

Jag har här i korthet sökt antyda
de i vissa stycken avsevärt förändrade
förutsättningarna. Låt mig innan jag
avslutningsvis berör konsekvenserna av
dessa förändringar säga några ord om
utredningens arbete.

Värnpliktsavlöningsutredningen har
funnit nödvändigt att efter ett omfattande
kartläggningsarbete av såväl den
nuvarande utbildningen som den tilltänkta
söka att i samråd med alla hithörande
parter -— d. v. s. civil utbildningsverksamhet,
både statlig och enskild,
och arbetslivet inom både den
offentliga och den enskilda sektorn —
finna vägar att göra en uppskattning av
den militära utbildningens civila meritvärde.

Sålunda har, i samverkan med de
ansvariga militära myndigheterna och
med hjälp av militära experter, stora
delar av det militära utbildningsfältet
detaljstuderats och analyserats. En motsvarande
kartläggning har genomförts
av det moderna utbildningsväsendets
studievägar. Stora ansträngningar görs
härvid att söka nivåbestämma den militära
utbildningen i relation till den civila.
Expertis från skolöverstyrelsen
medverkar på detta område. Kartläggning
av tillämpad praxis inom den statliga
och kommunala verksamheten rörande
meritvärdering har vidare utförts.
Former och tillämpad praxis inom arbetslivet
i övrigt är också föremål för
noggrann undersökning. Samarbete sker
härvidlag i första hand med arbetsmarknadsstyrelsen
och dess underlydande organ.
Likaledes sker samverkan med
arbetslivet i övrigt bl. a. genom arbetslivets
centrala organisationer. I samma
syfte har en rad enkäter och fältunder -

sökningar skett med enskilda företagare
och med värnpliktiga. Detta arbete
ligger, efter vad jag förstår, helt
i linje med vad motionärerna anför.

Vad säger oss då de omfattande undersökningar
som utredningen gjort, om
de ställs i relation till de principiella
förändringar som jag tidigare antytt?
Ja, enligt min mening anger de först
och främst att en skönsmässig poängsättning,
beräknad utifrån längden av
ålagd tjänstgöring, minskar i betydelse,
medan en värdering i sak blir allt angelägnare.
Uppenbart är vidare att det
i fråga om reell kännedom om den militära
utbildningen och dess sakvärde
föreligger avsevärda brister. Utan att
precisera vägar och metoder vill jag
hävda att en avsevärt förbättrad information
måste komma till stånd. Härvid
är det också av betydelse att sättet att
värdera och beskriva meriter får en så
stor samstämmighet som möjligt inom
hela samhällslivet.

Av stort intresse är vidare att notera
den ställning som den grundläggande
värnpliktstjänstgöringen kan komma att
få inom det samhälleliga utbildningssystemet
totalt sett. För många medborgare
synes nämligen i framtiden värnpliktsutbildningen
komma att bilda
övergång mellan gymnasial utbildning
i vidaste bemärkelse och inträdet i arbetsliv
eller fortsatta studier.

Värnpliktsavlöningsutredningen strävar
alltså att utifrån de erfarenheter,
som de omfattande undersökningarna
givit och med utgångspunkt i de antydda
principiella förändringarna, söka
ange former och normer som kan komma
såväl den enskilde som samhället
till godo. Det är angeläget att så kan
ske, inte minst med hänsyn såväl till
de omfattande förpliktelser som åläggs
den enskilde som till de stora samhälleliga
investeringar i ekonomiska
och andra hänseenden som värnpliktsutbildningen
och värnpliktstjänstgöringen
innebär.

Fredagen den 27 maj 1966

Nr 27

161

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först erinra
herr Göransson om att jag i mitt anförande
påpekade att sommarferierna
inte riktigt räcker till i detta sammanhang,
men att det skiljer på så litet antal
dagar att man nog borde kunna nå
fram till en sammanjämkning på denna
punkt.

Vi ser denna fråga särskilt från synpunkten
av det stora värde det skulle
ha för den gymnasiestuderande ungdomen
att kunna slippa ifrån de avbrott
i de fortsatta studierna, som de nu är
tvingade att göra. Denna fördel är så
påtaglig och väsentlig, att jag tycker att
utskottet borde kunna gå med på att
verkligt ordentligt granska denna fråga
och inte bara avfärda den därför att det
hänger upp sig på några dagar.

Det är vidare glädjande att höra att
det i dag har tillsatts en ny utredning,
vilken skall fortsätta att arbeta med en
hel del av de frågor, som man under
flera år har utlovat skulle klarläggas
i samband med att VU 60 framlade sitt
betänkande. Det var många som blev
besvikna över att åtskilliga väsentliga
frågor då helt enkelt bara flyttades över
till en ny utredning, med den tidsutdräkt
för deras lösning som detta skulle
medföra. Jag vill hoppas att den nya
utredningen skall arbeta något snabbare.

Jag håller med herr Gustafsson i
Uddevalla om att problemen med meritvärderingen
är många och stora. Vi
har inte tagit upp denna fråga ur den
vida aspekt, som utredningen helt naturligt
utgår från i sitt arbete, utan vi
har gjort det mot bakgrunden av den
befälsbrist som föreligger. När det gäller
att snabbt kunna komma till rätta
med denna brist anser vi, att införandet
av en meritvärdering i mycket stor
utsträckning skulle kunna påverka rekryteringen
i positiv riktning. Vad som
därvidlag är det mest avgörande är den
tid, som vederbörande tvingas fullgöra
utöver den vanliga värnpliktstiden. Den6
— Andra kammarens protokoll 1966. Nr

De värnpliktigas utbildning m. m.

na överskjutande tid borde på något
sätt kompenseras. Detta gäller inte bara
vid fortsatt skolutbildning utan även
beträffande tjänster i det civila livet.

I många verk räknas fortfarande
tjänstetiden såsom en merit, vilken jämförs
med andra sökandes tjänstetid.
Reservofficerare, värnpliktiga officerare
och värnpliktiga underofficerare
kommer i en sämre ställning genom
att de inte kunnat påbörja sin civila
anställning så tidigt som en vanlig värnpliktig
och de kommer i en ännu sämre
position i förhållande till kvinnlig personal.
Det är mot denna bakgrund vi
velat ta upp frågan.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fästa kammarens uppmärksamhet på att
när man vid diskussionerna om gymnasiereformen
som föreslog en sänkning
av utbildningstiden från fyra till tre år,
så var om jag inte alldeles missminner
mig, högern absolut motståndare till
detta förslag. Kan man nu i högern
godtaga en ytterligare förkortning av
gymnasieutbildningen?

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att vi får
avfärda denna fråga angående det avbrott
i civila studiegången som påtvingas
högskolestuderande i det nya
systemet så enkelt som herr Göransson
gör, ty detta är ett verkligt stort problem.
Vi har ännu inte fullt klart för
oss hur pass besvärligt det kommer att
bli för många värnpliktiga som skall
studera vidare. Bilden av dessa svårigheter
kommer så småningom att växa
fram när vi för den direkta kontakten
med problemet.

Att man skall avfärda frågan med en
inställning, som högern haft i gymnasiefrågan,
kan jag inte acceptera. Det
gäller nu i stället att diskutera detta
problem för att söka komma fram till
en lösning, som skulle kunna vara
acceptabel och som kunde medföra vä27 -

162 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

De värnpliktigas utbildning m. m.

sentliga lättnader för den högskolestuderande
ungdomen.

Jag är, herr Göransson, övertygad om
att detta problem kommer att göra sig
gällande på nytt och att det sista ordet
inte är sagt i denna fråga.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den diskussion som
har förts här mellan herr Oskarson och
representanter för utskottet har knappast
gällt några mera väsentliga ting.
De stora frågorna i samband med denna
reform är vi väl alla överens om, och
även remissinstanserna och de militära
myndigheterna har ställt sig mycket
välvilliga. Det är självklart att det i en
så väldig apparat som hela den militära
organisationen finns olika meningar i
detaljer, men där det nya systemet inte
klaffar på alla punkter får man väl
hädanefter som hittills leta sig fram
och göra partiella reformer.

Mitt helhetsintryck är att vämpliktsutredningen
efter alla de år som den
har arbetat till sist har nått ett resultat
som den är att gratulera till. Man har
på alla håll haft betydande förväntningar
på dess arbete. Om man försöker
tränga in i den föreslagna organisationen,
behöver man inte hysa något tvivel
om att den dels bättre ansluter sig
till dagens civila samhälle, dels också
kan ge en effektivare och smidigare
utbildning; jag tänker inte minst på
de kortare men flera repetitionsperioder
som nu införes och som otvivelaktigt
innebär en kvalitetsförbättring av
förbanden. Givetvis blir det vissa anpassningssvårigheter,
men jag tror nog
att man skall lyckas klara dem.

Reservation I om värnpliktsnämnden
gäller inte heller någon större fråga.
Om den skall ha tre eller fem ledamöter
kan man alltid diskutera; huvudsaken
är naturligtvis att prövningen blir så
objektiv och riktig och framför allt så
snabb som möjligt, så att ärendena effektueras
utan att man behöver vänta,
vilket man ofta hittills fått göra.

Jag bär begärt ordet, herr talman,
för att säga några ord om reservation
JI, som gäller värnpliktsförhållandena
för handelsflottans folk. Det var den
nuvarande försvarsministern som en
gång tillkallade en kommitté som döptes
till »Handelsflottans beredskapskommitté»
och i vilken nuvarande civilministern,
dåvarande riksdagsmannen
Hans Gustafsson i Stockholm, och min
ringhet var parlamentariska ledamöter.
Vi hade tillfälle att studera frågan ganska
grundligt och nådde också fram till
ett resultat, som vann alla sjöfartsorganisationers
orserverade anslutning.

Sedan kom det en annan kommitté
före värnpliktsutredningen som gällde
försvarets personalbehov och som tyckte
att vårt förslag inte var hållbart. Det
avfärdades alltså och har sedan så att
säga hamnat i en avkrok ända tills nu. I
februari månad i år bär nämligen — efter
remiss från försvarsdepartementet
av värnpliktsutredningens förslag — sjöfartsorganisationerna
ånyo aktualiserat
hela frågan om huruvida det inte bör
vara möjligt att ge sjöfolket en kort
grundutbildning för vissa beredskapsuppgifter
inom handelsflottan och att
efter längre anställning på handelsfartyg
befria från fullgörande av ytterligare
värnpliktstjänstgöring. Detta bär
nu ansetts vara ett slags privilegiering
av en viss grupp, men jag instämmer,
herr talman, i herr Åkerlinds uttalande,
där han karakteriserat förslaget som
ett ganska blygsamt försök till differentiering
och lämplig användning av
det folk som man har att tillgå.

Jag vill bara erinra de intresserade
här i kammaren om att det förr var så,
att sjöfolket via sjömanshusen togs in
till värnplikt vid flottan. Denna ordning
avskaffades emellertid för åtskilliga
år sedan, och nu mönstrar sjöfolk
precis som alla andra. Det betyder att
vi i händelse av krigsutbrott inte har
att räkna med den automatiska övergång
från handelsflottan till marinen
som vi tidigare haft, utan att det folk

Fredagen den 27 maj 1906

Nr 27

103

som behövs i handelsflottan och som
är ojämförligt lämpligast att där fullgöra
den påfrestande tjänsten under
krig, i princip skall kallas hem och placeras
i de förband på land, vid vilka
vederbörande råkar vara krigsplacerad
efter fullgjord värnplikt.

Jag tror, att om herr statsrådet intresserade
sig litet mer för denna fråga,
skulle han finna att det f. n. inte är
någon särskilt klyftig ordning. Det riktiga
är naturligtvis att, eftersom vi behöver
sjöfart i gång även under krig,
där behålla det folk som kan jobbet.

Detta framgår också av en skrivelse
som jag har i min hand och som är
ställd till statsrådet och chefen för
kungl. försvarsdepartementet, daterad
Göteborg och Stockholm den 28 februari
1966. Eftersom jag skulle vilja
ha undertecknarna av denna skrivelse
införda i dagens protokoll, ber jag att
få räkna upp dem i den ordning de står
på skrivelsen, nämligen Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet
— de ombordanställdas stora organisation
— Svenska stewardföreningen
och Sveriges redareförening. Samtliga
organisationer till sjöss är alltså överens
om att denna anordning inte bara
är den enda vettiga utan också ett villkor
för att få vår handelsflotta att fungera
i händelse av krig.

Vi är inte ensamma om att föredra
en sådan ordning, som vi på sin tid
planerade i kommittén. Jag skall be att
få meddela — eftersom herr Åkerlind
inte nämnde det trots att han, som jag
tror, mycket väl känner till saken —
att den norska regeringen i slutet av
april i år för stortinget lade fram ett
förslag till precis samma anordning som
den vi hade tänkt oss här i Sverige och
som jag här i mycket stora drag kortfattat
har försökt beskriva. Det norska
förslaget innebär att man skall medge
befrielse från första värnpliktstjänstgöring
åt person som under visst antal år
kvarstannar i sådan tjänst ombord, som
6* —Andra kammarens

De värnpliktigas utbildning in. m.

den förkrossande mängden av sjöfolk
numera flyr ifrån efter ett eller två år
— ett förhållande som utgör sjöfartens
stora bekymmer. Vakanserna får man
fylla med utlänningar. Om kriget sedan
skulle komma kallas dessa hem till respektive
länder, och vårt följe som befinner
sig utanför landets gränser, blir
kvar därute. Handelssjöfarten står därmed
inför utomordentligt svåra rekryteringsbekymmer.
Det är till förebyggande
av en sådan situation som, enligt
rapport från Sveriges ambassadör Rolf
Edberg, detta norska regeringsförslag
framlagts som alltså har samma principiella
innebörd som vårt förslag. Det
norska förslaget undantar visserligen
en rad specialgrupper av sjöfolk, men
det är ju mer en smakfråga. ,Det väsentliga
är att man får behålla de stora
grupperna av anställda ombord i fred
och krig. Jag är övertygad om att denna
tanke så småningomr om det inte blir
fred på jorden i en hast, — måste tas
upp till förnyad prövning. Så länge
Sverige ligger där det ligger måste vi
ha en bättre och effektivare beredskap
inom handelsflottan än de nuvarande
värnpliktsförhållandena medger.

Däremot är jag mycket tveksam, huruvida
man i dag bör begära votering
under punkten B på grundval av reservationen
II. Jag vet ju att det inte är
möjligt att vinna bifall till motionen.
Det förefaller då vara mindre lyckat
att bringa riksdagen att vid en votering
avslå reservationen, för den händelse
förslaget sedan hastigt och lustigt åter
skulle aktualiseras. Det är möjligt att
det är lämpligt att ta upp frågan till
förnyat övervägande i den sittande försvarsutredningen.
Jag avstår därför från
att yrka bifall till reservationen. Jag
gör det emellertid enbart av formella
skäl. Personligen anser jag att man
måste beklaga att förslaget rönt detta
öde och att de instanser som haft att
handlägga det inte vinnlagt sig om att
bättre tränga in i själva sakfrågan. Jag
är övertygad om att förslaget återkom -

protokoll 196C). Nr 27

1C4

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

De värnpliktigas utbildning m. m.

mer, och jag har med detta velat lägga
ett gott ord för en som jag tror betydelsefull
sak.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag och några andra ledamöter
har i anledning av den proposition,
som nu slutbehandlas i kammaren,
väckt en motion angående den föreslagna
värnpliktsnämnden. Det gäller
en liten fråga. Vi har emellertid tyckt
att nämndens uppgifter — nämnden
skall ju ersätta Kungl. Maj:t för behandling
av anstånds- och befrielseärenden
— är så viktiga, att den borde bestå av
fler ledamöter än tre. Remissinstanserna
har föreslagit fem.

Jag skall inte orda särskilt mycket
om saken, men jag vill göra ett litet påpekande
med anledning av att utskottets
talesman framhöll, att nämnden
kommer att få ta ställning till ungefär
8 000 ärenden om året och att det är
för mycket begärt att fem personer
ganska ofta — kanske varje vecka —
måste samlas för att fatta beslut i dessa
ärenden. I förslagets 30 § heter det
emellertid: »Värnpliktsnämnden är beslutför
när ordföranden eller ersättare
för honom samt minst en annan ledamot
äro närvarande. När ärende av
större vikt handlägges, böra om möjligt
samtliga ledamöter närvara.»

Den praxis brukar ju ibland utbilda
sig, att man i en nämnd, som består av
låt oss säga fem ledamöter, delegerar
till ordföranden och kanske ytterligare
en ledamot att efter en viss mall handlägga
ganska många ärenden. Enligt reservationsförslaget
torde alltså endast
de mer besvärliga frågorna behöva avgöras
av en något större nämnd än den
Kungl. Maj:t har föreslagit.

Vi får naturligtvis följa utvecklingen
på detta område. Det kanske kommer
att visa sig att det går bra med tre
ledamöter, särskilt om man i nämnden
kan sätta in representanter framför allt
för arbetsmarknadsstyrelsen men även

för ÖB. Jag yrkar emellertid bifall till
reservationen på denna punkt.

Sedan är det angeläget för mig att
något uppehålla mig vid var herr Ståhl
sade. Vi har nog helt olika uppfattningar
när det gäller frågan om de värnpliktiga
sjömännen. Herr Ståhl deltog i
en utredning, och han har här beskrivit
hur den arbetade med denna fråga.
Jag deltog i en annan utredning — utredningen
om totalförsvarets personalfrågor.
Den slutförde sitt arbete 1961,
och under 1960—1961 hade vi också
uppe till behandling frågan om en speciell
behandling av sjöfolket som skulle
syfta till att åstadkomma bättre rekrytering
till yrket. Utredningen var parlamentariskt
sammansatt, och vi enades
om att avfärda tanken på att sjöfolkets
rekryteringsproblem skulle lösas med
hjälp av särskilda bestämmelser inom
värnpliktslagens ram. Vi sade oss nämligen
att detta inte kunde betraktas
som någon rättvisefråga och det kunde
ju inte vara riktigt att försöka lösa
en arbetsmarknadsfråga på detta sätt.
Problemet gällde ju att åstadkomma en
bättre rekrytering till sjömansyrket, låt
vara att man kan anlägga de aspekter
som herr Ståhl anlade på frågan då han
sade att det i händelse av krig kan bli
bekymmer om vi har en mycket stor
andel utlänningar i vår handelsflotta
som till en del befinner sig långt ute
på världshaven. Men vi kan ju bara
tänka oss vilka krav man i så fall skulle
kunna ställa från andra yrkesområden,
som också har arbetskraftsbekymmer
och som också har anknytning till försvaret.
Jag tänker t. ex. på telearbetskraft
och på personal vid SJ, som också
har stora uppgifter inom försvaret,
och man kan antagligen efter en stunds
funderande komma på ytterligare områden
där man har känning av arbetskraftsbrist
och där man skulle vilja
åstadkomma lättnader i rekryteringsbekymren
genom något speciellt arrangemang
som skulle kunna tänkas locka
arbetskraft till yrket. Jag tror att det är

Nr 27

1C5

Fredagen den 27 maj 1900

farligt nr principiell synpunkt att förfara
så. Det kan leda till konsekvenser
som sedermera blir svåra att bemåstra.

Vidare tror jag, om vi håller oss till
sjömansyrket, att det skulle uppstå problem,
om en del sjömän för att slippa
göra värnplikt stannar ett antal år i
yrket och sedan hoppar av inom relativt
kort tid, när de väl kommit underfund
med att de klarat sig från värnplikten.
Då uppstår genast ett praktiskt
problem: Skall man i efterhand ta
in dessa som värnpliktiga och försöka
utnyttja dem på något sätt inom försvaret,
eftersom de inte uppfyllt kravet
på att de skulle stanna i yrket så länge,
att det kunde vara motiverat att tacka
dem med en delbefrielse från värnplikt.

Det finns många liknande problem
som vi funderat över i utredningen om
totalförsvarets personalfrågor. Vi blev
som sagt helt eniga om att man icke
kunde följa den av herr Ståhl och herr
Åkerlind nu föreslagna linjen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det äger sin riktighet
att det var den kommitté som herr Nihlfors
tillhörde som jag syftade på. Jag
har ingen anledning att här nu ta upp
någon diskussion i sakfrågan med herr
Nihlfors men jag vill konstatera att det
måste beklagas — det har inte bara sjöfartens
personalorganisationer utan hela
svenska handelssjöfarten flera gånger
gjort — att man inte även i denna kommitté
anlade en så enkel och praktisk
synpunkt på problemet att man frågade
sig: Var gör sjöfolket, om kriget skulle
komma, Sverige den största tjänsten
och var gör de den bästa nyttan? I stället
frågar man sig: Vilket är rätt ur
doktrinär rättvisesynpunkt? År det att
sjöfolket traskar i militära förband på
landbacken? Vi har ansett att det inte
kan vara så. Sjöfolket skall tjäna sitt
land i den för oss alla livsviktiga handelssjöfarten.

De värnpliktigas utbildning m. m.

Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nihlfors ville göra
gällande att vi riskerar att sjöfolket
efter den tid de lockats att stanna i yrket
hoppar av. Men om vi med hjälp
av statistiken ser efter vilken åldersfördelning
som förekommer inom handelsflottan,
så finner vi att den inte
talar för ett sådant förmodande. De som
är kvar i handelsflottan vid 30 års ålder
blir i allmänhet kvar så länge de kan.
Däremot sjunker antalet kraftigt från
18 till 23 år, det sjunker även från 23
till 30 år.

Man skall inte ur försvarssynpunkt
undervärdera handelsflottan. Under
andra världskriget myntades i de allierade
länderna uttrycket att handelsflottan
var den fjärde försvarsgrenen. Herr
Nihlfors gör gällande, att man kan utsträcka
differentieringen även till andra
yrkesgrupper. Ja, varför inte? Det
kan även finnas andra yrkesgrupper
där en differentiering kan vara lämplig,
men jag anser det inte vara lämpligt
att göra som vi gjorde med Jehovas
vittnen. Dem frikallade vi helt. I det
här fallet är det inte fråga om att någon
skall slippa sin försvarsplikt, utan
det är enbart fråga om en differentiering.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlind talade
om att det här är endast fråga om en
differentiering av utbildningen och att
hans förslag alltså innebär att vi går
vidare på vägen mot ökad differentiering
när det gäller utbildning inom försvaret.

I fråga om sjöfarten kan jag emellertid
inte komma ifrån min uppfattning,
att det övervägande intresset just nu på
den kanten dock är att försöka lösa en
arbetskraftsbristfråga med hjälp av lagstiftningen
om viss begränsning av värnpliktstjänstgöring
— låt vara att detta
också motiveras med föisvarssynpunk -

166 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

De värnpliktigas utbildning m. m.

ter. Denna form av differentiering vill
jag motsätta mig.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Efter många års utredningsarbete
-— man är frestad att säga
väl många år — har vi fått detta förslag
på riksdagens bord. Jag tycker att
det finns anledning att instämma i vad
som sagts av tidigare talare, nämligen
att förslaget otvivelaktigt innebär ett
steg i rätt riktning. Det medför en ökad
anpassning både till civila förhållanden
och till försvarets behov. Jag vill gärna
understryka det. Detta åstadkommes
genom den ökade differentieringen av
utbidningstidens längd och genom kortare
och flera repetitionsövningar i stället
för det nuvarande systemet. En sådan
ordning har länge varit efterlängtad.

Herr talman! Jag skall bara göra några
få allmänna reflexioner kring det föreliggande
förslaget. Vi har i vårt försvar
inte stående styrkor utan det bygger
på en allmän värnplikt. I ett system
med allmän värnplikt har det ansetts
att man inte skall ha en differentiering
och kategoriklyvning i fråga om
utbildningen av de värnpliktiga. Jag
tror inte att jag överdriver då jag påstår,
att man inom partierna tidigare
betraktat det som en ganska »het potatis»
att ifrågasätta en differentiering
av utbildningstiden. Jag undrar om det
inte med en viss rätt också skulle kunna
sägas, att man inom officerskretsar
inte heller på allvar vågat ta upp detta
problem, eftersom man varit rädd för
att få en ur försvarets styrkesynpunkt
olycklig auktion om värnpliktstidens
längd. För mig har det i varje fall stått
klart, att det inte går att fortsätta med
nuvarande stela system. Vi har därför
anledning att hälsa detta förslag med
tillfredsställelse.

Om man som lekman ser på vårt försvar,
måste man säga att där skett en
utomordentligt snabb vapenteknisk och
teleteknisk utveckling. Vi har mera

komplicerade vapensystem än förr, vilka
kräver ökad utbildning och mera
omsorg. En felaktig skötsel av vapnen
kan medföra stora konsekvenser ekonomiskt.
Samtidigt — och det är värt att
understryka därför att jag anser att den
synpunkten har beaktats väl litet i den
allmänna debatten -— har vi en utveckling
som innebär att man i vissa förband
har fått en mycket stark ökning
av vapnens verkningsgrad med vapen
som ingalunda är mera komplicerade
än de tidigare använda, snarare tvärtom.

Den logiska slutsatsen av detta —som
utredningen också har dragit — är att
man måste komma fram till en ökad
differentiering av utbildningstidens
längd, om man skall kunna tillgodose
försvarets behov av kvalificerad personal
och ge det effektivitet, men också
kunna nå den effektivitetsökningen inom
en oförändrad kostnadsram. Man
kan tillägga att med hänsyn till den arbetskraftssituation
vi har och har anledning
räkna med framöver får det inte
betraktas som ovidkommande att vi
hushållar med våra arbetskraftsresurser.
Det är därför värdefullt om vi kan
nå en ökad effekt samtidigt som vi sparar
en del tjänstgöringsdagar. Jag tycker
att det är tillfredsställande att det
blivit så allmän enighet om detta förslag.

Herr talman! Jag är på det klara med
att differentieringen av utbildningen
bl. a. inte skall strida mot kraven på att
man skall få tillräcklig tid och tillräckliga
resurser för förbandsövningar,
sambandsövningar o. s. v. Jag vill också
understryka att ju mera differentierad
man gör utbildningstiden, desto
större blir kraven på att vi även har
befäl som klarar utbildningen och ett
tillräckligt antal befäl. Den allvarligaste
frågan i detta sammanhang är utan tvivel
att vi har ett så stort antal vakanser
på befälssidan.

Herr talman! Jag har velat ge uttryck
åt min uppfattning, att vi bör betrakta

Fredagen den 27 maj 1900

Nr 27

107

detta som ett steg i rätt riktning. Jag
vill dock inte betrakta det som ett slutgiltigt
steg, utan jag förutsätter att det
kan bli en fortskridande reform, att
man försöker ta ytterligare ett steg på
denna väg även om det möter en hel
del tekniska och administrativa problem.

Det måste också, herr talman, sägas
ut lika klart, att om differentieringen
inte skall stöta på psykologiskt motstånd
bland ungdomen, är det nödvändigt
att se till att de värnpliktigas förmåner
utformas så, att de som får längre
tjänstgöringstid också får en större
grad av kompensation härför än vad
värnpliktsutredningen har förutsatt.
Det måste starkt understrykas, om man
skall få en helhjärtad anslutning till
denna nya linje hos den manliga ungdomen.
Jag menar att värnpliktsutredningens
förslag är klart otillräckligt,
och jag utgår ifrån att försvarsutredningen
får tillfälle att titta på detta.

Herr talman! Jag vill endast säga ett
par ord om handelsflottan. Den närmaste
sjö jag har är inte mer än 200
meter lång, så det är kanske inte speciellt
min uppgift att vara sjöfartsexpert.
Men nog ter det sig för lekmannen
märkligt, att man från redarkretsar
och sjöfartens arbetstagarorganisationer
i remissyttranden och på annat
sätt kräver en utpräglad särbehandling
av sjöfolket. Det hävdas att sjömän bör
ha en mycket kort grundutbildning.
Efter tjänst i flottan ett antal år skall
de inte fullgöra någon ytterligare värnpliktsutbildning.
Detta har försvarsministern
inte velat gå med på, men han
tillstyrker att de inte inkallas till repetitionsutbildning.
Jag vill gärna göra
samma reflexion som herr Ståhl i
detta sammanhang: jag känner mig inte
beredd att utan vidare yrka bifall till
reservationen. Man måste göra klart för
sig, om detta är en arbetsmarknadsfråga
eller en beredskapsfråga.

Det kan inte bestridas att det är allvarligt,
om vår handelsflotta i allt
6**—Andra kammarens protokoll 196C>,

De värnpliktigas utbildning m. m.

mindre grad skulle rekryteras av svensk
personal. Detta skulle kunna medföra
svårigheter att bemanna fartygen i ett
avspärrningsliige. Det är denna beredskapssynpunkt
som måste vara vägledande
för bedömningen — i varje fall
är den det för mig. Även om man principiellt
ställer sig mycket tveksam till
att en yrkeskategori behandlas annorlunda
än övriga kategorier i fråga om
värnpliktsutbildningens längd, anser
jag dock att om det kan anföras så klara
beredskapsskäl härför att man tvingas
göra justeringar, så skall man också
vara beredd att göra sådana. Ur den
synpunkten tror jag att det kan finnas
skäl för försvarsutredningen att ta upp
en diskussion om detta problem. Jag
tror liksom herr Ståhl att det är utsiktslöst
att få ett avgörande i enlighet
med reservationens förslag. Dessutom
bör denna fråga belysas bättre ur de
beredskapspolitiska aspekterna.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Enda anledningen till
att jag i dag går upp i talarstolen är att
jag vill uttala ett tack till andra lagutskottet
för den behandling som förslaget
om de nya grunderna för värnpliktsutbildningen
har rönt inom utskottet.
Denna enighet på alla väsentliga punkter
är naturligtvis en styrka när vi nu
skall verkställa besluten som —• det
framgår av debatten — ändå rymmer
en mängd intrikata och svåra problem.

Herr Oskarson klagade över att kammaren
visade ett förstrött intresse för
denna diskussion — förstrött i förhållande
till den debatt som vi hade i förrgår
om de vapenfrias problem. Enigheten
gör naturligtvis att vi inte behöver
ägna lika mycket tid åt denna fråga,
som dessutom så noga har penetrerats
i utskottet. Det förhållandet att det inte
blir en lika lång debatt om den stora
värnpliktsförändringen som det blev om
de vapenfrias problem innebär inte att
vi hyser mindre intresse för de värnNr
27

168 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

De värnpliktigas utbildning m. m.

pliktiga. Vi har tvärtom på ett helt annat
sätt kunnat bli eniga om hur värnplikten
skall utformas för att bäst svara
mot de värnpliktigas intressen men
även mot försvarets behov.

Jag skall inte, herr talman, gå in på
några problem eller försöka utveckla
hur betydelsefull för försvaret denna
reform är. Utskottets talesman har i
sitt yttrande även berört de två reservationerna.
Jag kan helt instämma i vad
han har sagt, och jag tror, att kammaren
uppnår den bästa lösningen av dessa
små kontroversiella frågor om den
bifaller utskottets förslag.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag hade tänkt att fatta
mig ytterst kort och när jag nu råkade
komma efter statsrådet skall jag uttrycka
mig ännu kortare. Det finns i detta
förslag en rad positiva ting som jag själv
har talat för här i kammaren tidigare,
och jag har ingen anledning att förlänga
debatten med att göra någon värdering.

Jag vill bara göra ett enda påpekande,
eftersom problemet inte varit uppe
i debatten, nämligen att det är en växande
klyfta mellan den standard som råder
i civil tjänst och militärtjänst. Även
detta förslag inrymmer, tycker jag, en
ganska njugg behandling av de värnpliktiga.
Därför vore det angeläget att
vid den fortsatta handläggningen av
dessa ärenden se till att de värnpliktigas
ekonomiska möjligheter på ett avgörande
sätt förbättras. Det olyckliga
i den stora klyfta, som finns mellan
civil och militär standard när det gäller
de värnpliktiga, har t. o. m. den högre
militärledningen börjat uppmärksamma.
I årets försvarshuvudtitel refererades
ÖB:s syn på dessa frågor med följande
ord: »Beträffande arbets- och
tjänstgöringsmiljö framhåller överbefälhavaren
att de värnpliktiga inte bör utsättas
för avvikelser från den normala
civila standarden i vidare mån än som
motiveras av klara tjänsteskäl och att

standarden för de anställda inom försvaret
måste anpassas till den som råder
för anställda inom annan allmän
och enskild tjänst.»

En blygsam förbättring har genomförts
1963, en blygsam förbättring äger
rum nu, men vad jag ville önska är bara
att dels daglönen, dels familjepenningen,
dels familjebidraget och dels bostadsbidraget
i framtiden blir bättre
uppmärksammade och ägnas omsorg
från försvarsministerns sida. Jag tror
att det är angeläget. Varför skulle exempelvis
dessa ekonomiska förmåner för
de värnpliktiga inte kunna indexregleras
på samma sätt som vissa andra utgifter
staten har och vilka är indexreglerade? Herr

talman! Jag skall inskränka mig
till dessa synpunkter och stöder i övrigt
utskottet.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Såväl herr Eliasson i
Sundborn som herr Jansson har uttalat
ett visst missnöje med regeringens förslag
angående den ekonomiska gottgörelsen
för den värnpliktiga personal det
här gäller.

Jag vill bara fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att värnpliktsutredningens
uppgift var att inom nuvarande
kostnadsram för försvarsutgifterna
klara av dessa problem. Det ankommer
på 1965 års försvarsutredning
att bedöma om ytterligare medel skall
anslås till dessa saker, men värnpliktsutredningen
hade endast att ta ställning
till en omfördelning av nuvarande anslag
inom den gällande kostandsramen.
Eftersom herr Eliasson deltar i 1965
års försvarsutredning har han där alla
möjligheter att utöva påverkan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Min kritik avsåg egentligen
inte värnpliktsutredningen, ty
denna hade ju att följa sina direktiv,
utan jag ville betona att om man önskar
öka differentieringen av de värn -

Nr 27

169

Fredagen den 27 maj 1966

pliktigas utbildningstid måste man dra
konsekvenserna och ge dem, som får en
längre tid, avsevärt större ekonomiska
förbättringar.

Herr talman! Om jag finge göra ett
tillägg skulle jag vilja framhålla, att
eftersom det är vapnens komplicitet
som i hög grad medför att vissa kategorier
får längre tjänstgöring, bör man så
långt möjligt ge dessa värnpliktigas tekniska
utbildning en sådan utformning
att den får ett meritvärde på den civila
marknaden. Tas hänsyn till dessa två
faktorer är jag övertygad om att man
vinner full förståelse för denna differentiering.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jönsson i Ingcmarsgården
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jönsson i Ingemarsgården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstnings -

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd

apparat verkställdes. Därvid avgavs 170
ja och 42 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II)
av herr Åkerlind; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. C—E

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets memorial nr 49,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets memorial nr 46,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden
m. m.;

jordbruksutskottets memorial nr 15,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden; och

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 44, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial hemställt.

§ 6

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49, i anledning
av väckta motioner om åtgärder mot
psykiska störningstillstånd.

I de likalydande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 248 av herr Sörenson m. fl. samt
11:311 av fröken Elmén m. fl. föreslogs
att riksdagen i .skrivelse till Kungl.

170 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd

Maj :t måtte hemställa om tillsättande
av en utredning med parlamentarisk
förankring och med uppdrag att undersöka
vilka åtgärder som kunde vidtagas
för att komma till rätta med de
tilltagande psykiska störningstillstånden
i samhället, varvid särskilt de i
motionerna anförda synpunkterna borde
beaktas.

Utskottet hemställde att de likalydande
motionerna 1:248 och 11:311
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Nyman, Axel Kristiansson,
Sörenson, Rimås, Larsson i Borrby,
Hyltander och Johansson i Växjö, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:248 och 11:311
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om tillsättande av en utredning
med parlamentarisk förankring och
med uppdrag att undersöka vilka åtgärder
som borde vidtagas för att komma
till rätta med de tilltagande psykiska
störningstillstånden i samhället, varvid
särskilt de i motionerna anförda synpunkterna
borde beaktas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
nr 49 från allmänna beredningsutskottet
behandlar Joel Sörensons
m. fl. och Brita Elméns m. fl. motionspar
I: 248 respektive II: 311 om åtgärder
mot psykiska störningstillstånd.
Motionen har samma syftning och bakgrund
som fjolårets motion av Joel
Sörenson och Einar Rimmerfors angående
den psykoterapeutiska vården. Det
är en händelse som ser ut som en tanke
att rubriksättningen från 1965, »angånde
psykoterapeutisk vård», i år har
ändrats till »angående åtgärder mot
psykiska störningstillstånd».

Jag vill inte påstå att man förra året

skulle ha klarat sig med enbart psykoterapi,
om man hade företagit några
förebyggande åtgärder, och att det då
inte fanns några psykiska störningstillstånd.
Men jag vill hävda att den snabba
förändring som sker på detta område
kan motivera den ändrade rubriksättningen.

Det är ovedersägligt att det här rör
sig om en företeelse inom samhällslivet
som kräver uppmärksamhet och åtgärder.
Motionärerna påpekar att vi mitt
i vår effektivitets- och rationaliseringskarusell
har fått en ökning av människors
svårigheter och problem. Många
hinner helt enkelt inte med och orkar
inte motsvara kraven som de tycker sig
möta.

I motionen påpekas att 15 procent av
de i produktionen anställda enligt redovisning
vid en industriläkarkonferens
inte räcker till för kraven i dagens rationaliserade
industri. Motionärerna citerar
också professor Bror Rexeds ord
angående de psykiska nötningarnas påverkan
på våra fysiska organ med högt
blodtryck, magsår, migrän och astma
som följd. Betalar vi kanske ett för högt
pris för vår ökade ekonomiska standard,
frågar motionärerna, om den som
följd får förslitna och livsodugliga människor
inom vissa sektorer?

Remissinstanserna är samtliga överens
med motionärerna om diagnosen
beträffande denna samhällssjukdom —
om man så vill kalla den.

Medicinalstyrelsen konstaterar att
ökade psykiska störningar i samband
med ökad ekonomisk och social standard
är välkända problem i alla kulturländer.
Enligt skolöverstyrelsen berör
motionärerna väsentliga frågor rörande
den mänskliga samlevnaden. Universitetskanslersämbetct
sammanfattar sina
synpunkter på följande sätt: »stordriftens
ekonomiska fördelar genom en
åsyftad strukturförändring, t. ex. koncentration,
motverkas av de negativa
följderna för den enskilde i skilda hänseenden
av just själva koncentrationen.»

Fredagen den 27 maj 19C6

Nr 27

171

Sveriges psykologförbund anför:
»Förbundet har med synnerligt intresse
tagit del av motionen, som enligt förbundets
erfarenheter behandlar en fråga
av utomordentlig vikt i vårt samhälle.
Det moderna samhället med snabba tekniska,
ekonomiska och miljömässiga
förändringar ofta kombinerade med
högt ställda arbetskrav och hög produktionstakt
utgör otvivelaktigt en press
på individen som kan bli och i många
fall också blir en mentalhygienisk fara.»

Dagligen tar man genom press, radio
och TV del av händelser i enskilda fall
som har anknytning till denna problematik.
Jag kan exemplifiera genom att
bara nämna den rapport om ökade psykiska
svårigheter för skolungdom som
för någon vecka sedan gick genom pressen.

Det tilltagande problemet med direkta
och indirekta skadeverkningar av alkohol
och narkotika är bara en del av
symptomen. Apropå narkotika fanns
det ett reportage i en av gårdagens tidningar
från amerikanskt universitetsliv.
Man citerade en professor, som hävdade
att användningen av narkotika sammanfaller
med de nya studenternas behov
av kärlek och mänsklighet. De fann
att drogerna gjorde dem avspända, harmoniska
och vänligt inställda till omvärlden.
De hjälpte dem att fly från den
opersonliga tillvaron — »datamaskinIBM-cilivisationen
där jag bara är och
behandlas som ett hålkort», som någon
uttryckte det — till en personlig och
meningsfylld existens. Jag tycker att
detta citat med uttrycket »IBM-civilisation»
ger oss hela problemet i ett nötskal
med dess kusliga perspektiv för
den enskilda människan.

För att något ytterligare anknyta till
det amerikanska reportaget vill jag
nämna att man vid flera universitet
praktiserat vad man kallar »prathörna»,
som fungerar som en sorts säkerhetsventil.
Det är möjligt, herr talman,
att i detta hus med dess till trygghet
föga inspirerande och ur arbetssyn -

Åtgärder mot psykiska störningstillständ

punkt ganska omöjliga förhållanden just
denna talarstol fungerar som den säkerhetsventil,
vilken gör att riksdagsledamöterna
inte blir psykstörda i större
grad. Allvarligt talat tror jag att just
detta att få tala ut med en förstående
människa som lyssnar på ens problem
och inte gör dömande värderingar är
något av det mest värdefulla vi har när
det gäller den mentala hygienen. Här
tror jag att vi har mycket att lära av
den katolska kyrkans bikt.

Om man på alla håll är överens om
att här finns ett allvarligt problem i
samhällets funktion, så är man inte lika
ense om den av motionärerna föreslagna
utredningen. Universitetskanslersämbetet
anser att en utredning av
det avsedda slaget — med en nära nog
gränslös uppgift — skulle kunna bli
ett hinder för genomförande under tiden
av konkreta åtgärder i positiv riktning.
Skolöverstyrelsen finner utredningsuppdraget
alltför omfattande för
att utbytet skall kunna bli det avsedda
och framhåller dessutom att utredningar
redan pågår på ett flertal punkter
som beröres i motionen. Medicinalstyrelsen
finner icke påkallat att en parlamentarisk
utredning av angivet slag
kommer till stånd.

Sveriges psykologförbund är däremot
klart positivt inställt och vill i allt
stödja motionärerna i deras begäran om
en utredning rörande åtgärder för att
underlätta människans mentalhygieniska
anpassning i det moderna samhället.
Enligt förbundets mening bör en sådan
utredning vara problemcentrerad,
d. v. s. utan bindande direktiv att gälla
endast nu tillgängliga vårdinstanser och
former för insats. Utredningen bör också
ges stora möjligheter att till sig knyta
specialister för att de kunskaper som
redan finns och som efter hand kommer
fram skall kunna utnyttjas så ändamålsenligt
som möjligt.

Utskottets majoritet har tyvärr funnit
sig mest sympatisera med de tre
förstnämnda remissinstanserna, vilka

172

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd

kan sägas utgå från ett mera statiskt
betraktelsesätt, och framhåller att
punktvisa insatser på olika områden
torde vara mest ändamålsenliga samt
föreslår att motionerna icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd. Emellertid
betonar man avslutningsvis vikten
av en effektiv samordning av resurserna.
Resultatet härav borde rimligen ha
blivit att man instämt med motionärerna
i utredningskravet, då det just
är ett samlande grepp på hela problemkomplexet
som motionerna går ut på.

Jag hör inte till dem som tror på
några underverk genom utredningar.
Tvärtom har ju utredningar ofta visat
sig vara utomordentliga medel att hindra
välbehövliga reformer på olika avsnitt
av det område där utredningen
verkar. Men om man verkligen vill —
hade viljan — skulle man här kunna
medverka till en utredning av ny typ:
inte en utredning som sitter i åratal
och samlar ihop allt som finns och kan
sägas om det aktuella ämnet och sedan
framlägger ett förslag, utan en utredning
som, med totalsynen på frågeställningen
ständigt aktuell framför sig, tar
upp de olika delproblemen — givetvis
i samarbete med dem som redan sysslar
med dessa -—- och undan för undan avger
delförslag till åtgärder på olika
punkter och som hela tiden följer med
vad som rör sig på området och till
hela sin funktion är dynamisk.

Förra året kritiserade utskottsmajoriteten
motionerna för att de var för allmänt
hållna och ytligt skrivna, och det
sades att man inte begrep vissa ord.
I år, när motionärerna exemplifierat
en rad uppslag som en eventuell utredning
särskilt skulle ägna sig åt, säger
utskottsmajoriteten, att dessa ting
kan vi inte sammanföra, utan de måste
behandlas var för sig.

Häromdagen föreslog någon från regeringspartiet
under en plädering för
avslag på ett förslag om utredning i en
viss fråga att berörda organisationer
lämpligen borde göra utredningen eller

åtminstone förarbeta den. Nå — vill
man inte så finner man alltid skäl för
att låta bli. Jag har funderat en smula
över vad detta kan bero på, vilken bakgrunden
är. År det månne en övertro
på det materiella och kollektiva samhällslivet?
Bottnar det i att man inte
tagit sig tid och inte ansett det angeläget
att sätta sig in i funktionerna av
de själsliga och andliga verkligheter som
dock finns och som verkar i den mänskliga
samlevnaden.

Herr talman! Jag tillåter mig citera
ett avsnitt ur reservationen, där
det heter: »Om icke det moderna samhället
kan hjälpa individerna att komma
till rätta med sin personligt psykiska
problematik, så torde det materiella
välståndet icke leda till det lyckliga
samhällsliv, som ansvarigt samhällsbyggande
har till målsättning.»

Jag är den förste att medge svårigheterna
att med åtgärder från samhällets
sida kunna påverka och komma till
rätta med de problem som de föreliggande
motionerna tar upp —• men jag
tror inte det är omöjligt om blott viljan
och det medmänskliga intresset
finns i tillräckligt hög grad.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som fogats
till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! När man tar till orda
i dessa vårsessionens yttersta timmar,
strax före uppbrottet, ökar man säkerligen
de psykiska störningstillstånden
här i kammaren, hos ledamöterna. Men
även med risk för att göra detta vill jag
säga ett par ord, då jag anser att den
fråga vi behandlar är av så utomordentligt
stor betydelse och har en så stor
räckvidd.

Ute i samhället, bland allmänheten,
känner man av dessa problem och är
medveten om dem, men man är inte
på det klara med hur de psykiska stör -

Fredagen den 27 maj 19G6

Nr 27

172

ningarna uppkommer. Man får alltså
lida av konsekvenserna, och det sprider
en viss oro ute i samhället.

Vi har inom de beslutande myndigheterna
arbetat för att skapa så stor
materiell trygghet som möjligt, men
den psykiska otryggheten växer undan
för undan. Jag måste säga att hithörande
frågor på arbetslivets område
mött ett ganska svalt intresse, när vi
under de senaste 13—14 åren diskuterat
dem — för att inte säga att allmänna
beredningsutskottet rent av rest motstånd.
När vi senast motionerade avslogs
motionen, men den utredning vi
begärt tillsattes i alla fall, därför att
medicinska forskningsrådet ansåg det
nödvändigt med en sådan utredning.
Denna utredning har resulterat i det
arbetsmedicinska institut, som nu har
kommit till stånd.

.lag återkommer till detta institut,
eftersom jag anser att det inte har fått
en fullständig utformning. Just de frågor
som vi nu behandlar, nämligen de
rent psykiska, lämnar man nämligen
därhän vid detta arbetsmedicinska institut.
De har inte tilldelats någon forskningsavdelning
eller utbildningsavdelning.
Man arvodesanställer endast en
psykolog och en sociolog för att arbeta
med dessa frågor.

Jag tyckte också att det från regeringshåll
visades ett synnerligen litet intresse
för dessa spörsmål i socialminister
Asplings svar på en fråga av herr
Sjönell om eventuellt inträttande av
ett psykiskt hälsoinstitut. Jag hoppas
dock att intresset på detta håll är större
än vad det svar som lämnades gav vid
handen.

När socialministern gick upp i ett
senare anförande framhöll han, att den
psykiska vården — alltså mentalsjukvården
— har rustats upp och förts in
under ett annat huvudmannaskap. Men
det var inte detta frågan gällde, utan
vad hem Sjönell avsåg och vad vi motionärer
tagit upp var de rent profylaktiska
åtgärderna för att förhindra att

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd

människor råkar in i neuroser och psykiska
sjukdomstillstånd.

Jag kan även nämna att det i dagens
samhälle på vissa håll tar tre år att
nå en psykiater, såvida det inte är fråga
om en ren psykos, så att vederbörande
är farlig för sig själv eller för omgivningen.
Denna uppgift lämnades härom
dagen från en institution, som arbetar
med dessa psykiska frågor.

Jag önskar verkligen att riksdagsmännen
och även regeringsledamöterna
skulle se en film med titeln Stress, vilken
utarbetats av sakkunniga på området
och i vilken man får se vad som
händer med en människa ända från
späda barnaår, hela vägen genom skolan
och i arbetet när man lägger på
honom eller henne en för stark belastning,
som vederbörande inte förmår
bära. Det är också detta vi många gånger
gör när vi förändrar samhället, och
även föräldrar kräver i ren ambition
ibland för mycket av sitt barn utan att
förstå att barnet inte förmår att klara
dessa prestationer. Man får i denna
film en klar bild av vad som i sådana
fall händer med den enskilda individen,
en bild som är ganska förskräckande.

Jag kan inskränka mig en hel del i
mitt anförande med anledning av herr
Hyltanders utmärkta inlägg i denna
fråga, i vilken han tog upp många av
dessa problem. Jag skulle dock vilja
framhålla att det nuvarande effektivitetsraseriet,
efter vilket människorna
måste anpassa sig och vilket även sätter
sina spår i hela samhällsutvecklingen,
blir en oerhört svår påfrestning för
människan.

Man tycker att tiden skulle vara inne
för en riktig anpassning av förhållandena
till människan. Man skulle alltså
på olika sätt försöka bygga upp ett
mänskligt samhälle. För att göra detta
krävs det att de människor, som medverkar
på olika avsnitt, även har människokunskap,
och det är tyvärr detta
som saknas på de flesta håll.

174 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd

Herr Hyltander föredrog en hel del
talande siffror över vilka stora psykiska
belastningar som i dag förekommer
bland skolungdomarna. Även dr
Ramer har i sin rapport framhållit att
man för sju år sedan hade ungefär 100
fall av psykiska störningar bland högstadieeleverna
medan man nu har 1 000
sådana hjälpsökande per år. Ändå kan
man endast ta emot de svåraste fallen.
Dr Ramer uttalar vidare i sin rapport
att den nuvarande skolans arbetsmiljö
innebär uppenbara risker, vilket gäller
både för lärare och för elever.

Skolöverstyrelsen uttalar visserligen
att den följer dessa frågor med största
uppmärksamhet, men trots detta ökar
dessa problem. I en tidning förekom
häromdagen vidare en redogörelse över
psykiska besvär bland den akademiska
ungdomen i Uppsala, av vilka 1 600 hade
måst söka psykiatrisk hjälp. Man påpekar
i artikeln hur svårt det är för dessa
ungdomar som flyttar in till en ny stad,
där de många gånger känner isoleringen
tryckande och svår.

Den industriella utvecklingen innebär
enorma förändringar i arbetslivet. Stora
företag koncentreras till tätorter
och större städer, dit människorna sugs
in från landsbygden. Detta medför en
svår anpassningsprocess för hela familjen,
både ungdomen och föräldrarna.

Hela arbetslivet förändras också därför
att effektiviteten måste ökas. Herr
Hyltander har just nämnt att ungefär
15 procent av dem som arbetar inom
industrien icke har kapacitet att fylla
de krav som läggs på dem. Jag läste
nyss en bok om industrihälsovård, i vilken
det t. o. m. konstateras att i stora
företag hela 25 procent inte har tillräcklig
kapacitet. Också dessa har rätt att
fordra att kunna göra en insats i dagens
samhälle. Vi rationaliserar hårt ut
människorna i arbetslivet.

Som herr Hyltander framhöll förekommer
missanpassningsproblem på
olika områden. Många symtom visar att
människan har svårt att anpassa sig till

dagens samhälle. Om en stor grupp
hade Dagens Nyheter i går ett reportage,
nämligen de gamla, som inte kan
finna sig i de stora samhällena med
deras trafik, självbetjäningsbutiker
o. s. v. De blir mer och mer isolerade
och vågar ofta inte ens gå ut.

Utskottet hänvisar till remissvaren
från olika myndigheter. Jag är mycket
tacksam för att denna motion har
sänts ut på remiss, men i likhet med
herr Hyltander kan jag inte med anledning
av remissuttalandena helt frånträda
utredningskravet. Alla instämmer
ju i att detta är ett stort och allvarligt
problem.

Sveriges psykologförbund — som representerar
dem som kanske kommer
i närmare kontakt med dessa frågor än
några andra — anför i sitt remissvar:
»Det synes ohållbart att samhällets mentalhygieniska
insatser på längre sikt
skulle ske utan en samordnande planering
både vad gäller att utnyttja de
kunskaper som redan finns att tillgå
och vad gäller att vidga och fördjupa
kunskapsläget.» Psykologerna ser kanske
klarare än många andra hela människan
i problemen. Vad vi önskar är
just en samlande syn på frågan vad soin
händer med människan och vad som
krävs för att hon skall finna harmoni
i vårt välståndssamhälle.

Universitetskanslersämbetet skriver
att det »vill starkt understryka betydelsen
av att debatten rörande just de spänningsfenomen,
som motionärerna belyst,
intensifieras inom de ansvariga samhällsinstanserna».
Det var just för att
sätta i gång en debatt på detta område
motionen väcktes. Riksdagen är dock en
av de ansvariga samhällsinstanserna,
och det är beklagligt att denna fråga
kommer upp så sent att vi inte har tillfälle
att debattera den riktigt.

I fortsättningen pekar universitetskanslersämbetet
på det arbetsmedicinska
insttutet och erinrar om att man
vid beredningen tagit upp just frågan
om att »resurser för arbetspsykologi och

175

Fredagen den 27 maj 191S6

arbetssociologi» skulle arbetas in i institutet.
Detta liir emellertid inte ske
före år 1970, eftersom det finns en utvecklingsplan
fram till detta år, vilken
redovisas i propositionen. Jag är tacksam
för vad som görs — men det kanske
allvarligaste problemet i dagens
läge går man förbi.

Vidare förvånar jag mig litet över
medicinalstyrelsens yttrande angående
industrier. Inom parentes vill jag betyga
min glädje över det intresse som
industrierna i fnånga fall visar för de
mänskliga problemen och för att organisera
företagshälsovård. Medicinalstyrelsen
skriver: »Större industrier har industripsykologer
och industriläkare anställda
för personalvård och förebyggande
hälsovård. Dessutom har man som
regel tillgång till psykiatrisk expertis
genom regelbundna besök av psykiatriskt
skolade läkare---.»

Jag har tagit del av en nyligen gjord
omfattande inventering av förhållandena
vid industrierna och ute på arbetsplatserna.
Det är två statliga företag
som har psykiatrer anställda, men
såvitt jag känner till är det inte regel
att ha psykiatrisk expertis knuten till
de stora företagen. Vid ett företag med
6 000 anställda frågade jag industriläkaren
om de inte hade någon psykiater
anställd där. »Nej, det har vi
inte tänkt på, tyvärr måste jag säga att
vi inte har det», blev svaret.

För några år sedan började industrierna
anställa psykologer, men dessa är
numera såvitt jag förstår i allmänhet
borta ur bilden. Däremot använder man
PR-råd för att göra vissa kartläggningar
och test, och till dessa PR-råd är psykiatrer
och psykologer knutna.

Efter de uttalanden, som remissinstanserna
gjort, tycker jag att frågan
är värd en utredning. Vad man här
syftar till är att verkligen få en helhetssyn
på människan. Detta, herr talman,
måste man säga är en fråga som i djupaste
mening rör de rent mänskliga problemen.

Nr 27

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Hyllander talade
om att motionärerna förra året väckt
en liknande motion, som då avstyrktes
av utskottet och avslogs av riksdagen
därför att den var för diffus till sin uppläggning.
Herr Hyltander menade att
man i år försökt konkretisera sina önskemål
men att dessa nu avvisas just
därför att man har konkretiserat dem.

Det är riktigt, som herr Hyltander
säger. I fjol tyckte vi inom utskottet att
motionen var diffus. Vi hade svårt att
förstå vad motionärerna syftade till.
På en punkt undersökte vi närmare vad
de möjligen kunde mena, och vi kom
fram till att det väl egentligen var bristen
på utbildade psykologer och andra
kategorier som behövs för psykisk vård,
alltså även kuratorer och psykiatrer,
som utgjorde det stora hindret för en
utveckling av detta slag av vård.

Vi fick det tillfredsställande beskedet
att en planering var igångsatt och att
en omläggning av psykologutbildningen
förestod, som skulle kunna tillfredsställa
dem som var intresserade av psykoterapeutisk
vård.

När motionen i år kommer igen i
konkretiserad form visar det sig att remissinstanserna
— det är medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet,
som har yttrat sig —
ställer sig helt avvisande på de punkter
som motionärerna har konkretiserat. De
uttalanden som remissinstanserna gjort
har utskottet funnit hållbara.

Det är på två punkter som motionärerna
har konkretiserat sina yrkanden.
Den ena är att man vill ha från den
vanliga sjukvården fristående kliniker.
Detta förslag avstyrks av remissinstanserna.
En sådan utveckling har även
utskottet mycket ringa förståelse för,
bl. a. med tanke på den dragkamp som
måste uppstå mellan olika kliniker om
det begränsade antal av psykologer och

176 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd

psykiatrer som finns att tillgå. Utskottet
avstyrker alltså motionsyrkandet på
denna punkt.

Den andra konkreta punkten är att
ett särskilt forskningsinstitut skulle inrättas.
Motionärerna vill alltså inte att
de vanliga disciplinerna vid universiteten
skall syssla med denna forskning.
Även detta förslag avvisas, av olika skäl,
av remissinstanserna. Utskottet har inte
heller funnit förslaget om ett fristående
forskningsinstitut vara rationellt.

Det är de två konkreta punkterna i
årets motion.

Till slut vill jag påpeka att vi ganska
nyligen fattat ett beslut om att ha samma
huvudman för mentalsjukvården
och kroppssjukvården. Fröken Elmén
sade att den saken inte hör dit. Det
tycker jag att den gör. Om den psykiska
vården byggs ut i landstingets regi och
sammanförs med kroppssjukvården, så
kommer det att ge utvecklingsmöjligheter.
Det skulle stå i strid med tanken
bakom beslutet om huvudmannaskapet
att åstadkomma den splittring på forskningsområdet
och klinikområdet som
skulle bli följden av ett bifall till motionen.

Det är möjligt att den diffusa motionen
förra året innehöll mer konkreta
synpunkter än årets motion. Det är ju
möjligt att man i den motion, som väl
kommer nästa år, för fram mer konkreta
förslag som kan tillstyrkas av den
majoritet inom utskottet som nu avstyrkt
motionerna. Det skulle i så fall
inte alls stå i strid med vårt ställningstagande
i år. Vårt intresse för denna
fråga är mycket positivt.

Herr talman! Jag ber med hänvisning
till vad jag här sagt och till vad som
anförts i utlåtandet att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Alla remissinstanser har
visst inte avvisat vårt förslag om de öppna
fristående klinikerna. Bl. a. socialstyrelsen
instämmer i det förslaget. I ut -

låtandet har man endast refererat de
negativa avsnitten i remissyttrandena;
de instämmanden i motionärernas förslag,
som förekommer i yttrandena, har
inte tagits med i utskottsmajoritetens
förslag.

Vad det hela gäller är att förhindra
att människor drabbas av psykiska sjukdomar.
Det är alltså fråga om de rent
förebyggande åtgärderna. Det var för
att åstadkomma förebyggande åtgärder
som folkhälsoinstitutet tillkom. I det
sammanhanget uteslöt man den mentala
folkhälsan. Inte heller inom det
arbetsmedicinska institutet har man på
rätt sätt beaktat den förebyggande psykiska
hälsovården.

Jag har till skillnad från statsrådet
Aspling den uppfattningen, att frågan
om den förebyggande vården inte bör
sammankopplas med mentalsjukvården
och frågan om huvudmannaskapet.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle: Herr

talman! Fru Eriksson i Stockholm
erinrade om att huvudmannaskapet
för mentalsjukvården överförts till
landstingen. Det är glädjande att synen
på de mentala sjukdomarna har ändrats
och att man håller på att få en enhetssyn
på de psykiska och somatiska sjukdomarna.
Det är att hoppas att den synen
snart kommer att genomsyra hela
vårt samhälle och att alla kommer att
betrakta de mentala sjukdomarna på
samma sätt som de fysiska.

Motionens förslag syftar givetvis till
en förbättring av vården. Men vad jag
anser vara det finaste och bästa med
denna motions syfte är, att man genom
denna utredning vill få fram förebyggande
åtgärder, så att människor slipper
komma i en vårdsituation.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara bemöta
vad fröken Elmén sade om att socialstyrelsen
tillstyrkt förslaget om fristå -

Nr 27

177

Fredagen den 27 maj 19(i(i

ende avdelningar för psykisk vård. Det
liar socialstyrelsen gjort på följande
sätt: »Behovet av helt öppna organ för
rådgivning och vård vid framför allt
depressiva sinnestillstånd Ur mycket
stort.» Det är ju någonting som vi redan
har en ordning för, och därvidlag
är i allmänhet landstingen huvudmän.
»Måhända», säger vidare socialstyrelsen,
»kan man tänka sig enklare sådana
avdelningar förlagda helt fristående
från sjukhusen. Ställningstagande till
denna fråga liksom till personalfrågan
vid dylika organ ankommer dock närmast
på den medicinska vetenskapen
och på företrädare för psykologien».

I den mån vi tillfrågat »den medicinska
vetenskapen och företrädare för
psykologien» har man från ansvarigt
håll avstyrkt förslaget. Medicinalstyrelsen
har avstyrkt med följande ord: »Ett
''inrättande av öppna, ej till allmänna
sjukvården anknutna kliniker för hjälp
till människor i psykisk obalans’ måste
anses vara mindre välbetänkt med hänsyn
till den splittring av befintliga,
mycket knappa personalresurser som
detta otvivelaktigt skulle leda till.»

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra några
reflexioner med anledning av den debatt
som förts här.

Det är alldeles riktigt att motionärerna
tänker återkomma nästa år, såsom
utskottets talesman förmodade. Det beror
inte på att motionärerna och de som
står bakom reservationen är envisa av
födsel och ohejdad vana, utan det beror
på att vi betraktar detta som ett så
viktigt område att vi inte vill släppa taget.

I remissinstansernas yttranden och
även i utskottets utlåtande erkänner
man att detta rör stora och viktiga frågor,
men samtidigt märks en viss hjälplöshet
i formuleringarna. Det kan väl
bero på att man tycker att hela frågan
är av en sådan storleksordning att man
nästan hissnar inför den. Men man sä -

Åtgärder mot psykiska stömingstillstånd

ger också att dessa frågor ligger på ett
annat plan än motionärerna tror. Här
fordras inte en utredning; här behövs
i stället resurser, personella och ekonomiska.

Jag har den erfarenheten att motionsyrkanden
som av en utskottsmajoritet
karakteriseras som hopplösa och omöjliga
får stor betydelse trots att de inte
tillstyrkts av utskottet och inte bifallits
av riksdagen. Jag tror att man nu på
olika håll kommer att få de bättre resurser
för undervisning, vård och samordning
som motionärerna syftar till
och som också remissyttrandena klart
visar att det finns behov av. Men jag
tycker faktiskt det är skada att man då
inte i sådana här fall tillsätter en samordnande
utredning för att finna var de
enligt gårdagens debatt mycket knappa
resurser vi förfogar över bäst behövs
och bäst kommer till nytta. Motionärerna
och med dem reservanterna kommer
att med stor uppmärksamhet följa
vad som händer på detta område. Vi
kommer som sagt att återkomma om vi
inte får se ett påtagligt, positivt resultat
av de åtgärder utskottsmajoriteten
hoppas kommer att vidtas.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag tror inte att det är
så stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas bedömning av
dessa frågor. Man är litet oenig när det
gäller att besluta i vilken takt man skall
satsa på försök till lösningar.

Centerledamöterna i utskottet har anslutit
sig till reservationen; vi har varit
intresserade av detta ärende i flera år
och vi hör till dem som anser att denna
fråga är så pass väsentlig att man måste
göra alla möjliga olika försök för att
åstadkomma lösningar av problemen.

Det kan inte vara riktigt att antalet
sjukdagar i vårt land, som är betingade
av psykisk obalans och disharmoni,
ständigt ökar. Det måste vara fel att
vi i ett välståndssamhälle tvingas notera
den utvecklingen. Vi reservanter har

178 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Åtgärder mot psykiska störningstillstånd

sagt oss att det förhållandet att 20 miljoner
arbetsdagar går förlorade per år
på grund av dessa faktorer inte tyder
på att allt har gjorts som går att göra
för att förhindra en sådan situation.

Vi har någon övertro på utredningar
men ändå kan vi tänka oss att det i
detta fall kan komma något gott från
en utredning som försöker penetrera
dessa problem, och därför ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
sade, att vi var helt oeniga då det gällde
den takt, med vilken man skall angripa
detta problem. Det vill jag helt opponera
mig emot. Vi vill hålla precis samma
höga takt som herr Larsson i Borrby,
men i sak är vi oeniga med honom
om att man skall ha fristående kliniker
och forskningsinstitut. Det är de enda
konkreta punkter, på vilka man har baserat
sitt krav på utredning. Men finns
det andra krav på att utreda denna
fråga, vid sidan om de utredningar som
är i gång, för att säkra personal och
utbilda forskare på området, då kan
man resonera om saken. Men jag anser
icke, att man bör basera en utredning
på dessa tvä punkter. Om ni håller på
motionen, föreligger en mycket konkret
motsättning, men håller ni på det allmänna
talesättet, kan vem som helst instämma.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag vill endast uttrycka
min tillfredsställelse över att fru Eriksson
reservationslöst säger att hon vill
hålla samma takt som herr Larsson i
Borrby. Då tror jag att det blir en bra
takt och en bra ton, och därigenom löser
vi detta problem på ett vettigt sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra

propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hyllander begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Svanström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hyltander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 66 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1966/
67 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
samt

bankoutskottets utlåtande och memorial
:

nr 35, i anledning av framställning
från riksdagens revisorer angående anslag
för utrustning in. m. av nya lokaler,

Fredagen den 27 maj 19(if>

Nr 27

179

nr 37, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning,
nr 38, angående uppdrag åt bankoutskottet
i anledning av bestämmelse i
60 § arbetarskyddslagen,

nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden, och

nr 41, angående skrivelse till Kungl.
Maj:t beträffande dispositionen av vissa
lokaler i kvarteret Vinstocken i
Stockholm.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 8

Anslag till Riksdagen: Bidrag till
studieresor

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 42, angående regleringen för budgetåret
1966/67 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Riksdagen: Bidrag till studieresor

1965 års riksdag beslöt bemyndiga
talmanskonferensen att under budgetåret
1965/66 försöksvis bevilja bidrag
till riksdagsledamöters utlandsresor.
För att täcka det sålunda uppkommande
medelsbehovet anvisade riksdagen under
rubriken Riksdagen: övriga omkostnader
ett förslagsanslag som förhöjts
med 50 000 kronor utöver vad som
eljest ansetts erforderligt. I den anslagsberäkning
som låge till grund för
Kungl. Maj:ts i innevarande års statsverksproposition,
fjortonde huvudtiteln,
under punkten 9 (Riksdagen: övriga
omkostnader) framställda förslag hade
riksgäldskontoret för här ifrågavarande
speciella ändamål förutsatt ett medelsbehov
av 50 000 kr.

Riksdagen: Bidrag till studieresor

Vid årets riksdag hade i motionen nr
I: 316 av herr Watlmark hemställts, att
riksdagen måtte bemyndiga talmanskonferensen
att även under budgetåret
1966/67 bevilja bidrag till riksdagsledamöters
studieresor och att därvid i motionen
anförda synpunkter måtte beaktas.

Utskottet, som under nästföljande
punkt tillstyrkte bifall till Kungl. Maj:ts
förslag om medelsanvisning till Riksdagen:
Övriga omkostnader, hemställde
i nu förevarande punkt

att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 anvisa till Riksdagen: Bidrag
till studieresor ett reservationsanslag av
100 000 kr., samt

att motionen 1:316, i den mån den
icke besvarats genom vad utskottet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Gustaf Henry Hansson
och Regnéll, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 anvisa till Riksdagen: Bidrag
till studieresor ett reservationsanslag av
50 000 kr., samt

att motionen I: 316, i den mån den
icke besvarats genom vad reservanterna
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2. av herr Åkerlund, som ansett att
utskottet bort hemställa, att motionen
1:316 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (li):

Herr talman! Ett mera aktuellt ämne
än resande kan man väl knappast tänka
sig just nu när riksdagskorridoren är
full av packade väskor. När man reser
har man alltid bråttom. För egen del
kommer jag inte att sinka kammarkollegerna
länge genom utläggningar.

Bankoutskottet har haft att ta ställ -

180

Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Riksdagen: Bidrag till studieresor

ning till storleken av det anslag som
bör ställas till förfogande för riksdagsledamöternas
individuella resor till utlandet.
Man har hamnat på tre olika
bud: 100 000 kronor, 50 000 och noll
kronor. För egen del har jag hamnat i
mellanbudet -— 50 000 kronor bjudet!
Jag skall be att få motivera varför jag
hamnat där. Jag börjar då med att polemisera
mot budet noll kronor.

Detta anslag har redan visat sig vara
nyttigt. För egen del vill jag minnas att
jag när det beslutades gjorde den jämförelsen,
att privata företag ofta finner
det förenligt med sina intressen att göra
det möjligt för de anställda att resa till
utlandet. De kommer då igen med vidgade
vyer och nya erfarenheter som är
viktiga för företaget. Detsamma bör
gälla riksdagen. I själva verket erkänner
också herr Åkerlund — det är han
som har stannat vid noll-budet — att
dessa individuella resor är nyttiga. Anledningen
till att han inte vill ställa
pengar till förfogande är att han saknar
fasta normer för hur pengarna skall
delas ut. Sedan dess har en kommitté
inom talmanskonferensen under ordförandeskap
av andre vice talmannen Cassel
fastställt normer som man förefaller
att vara till freds med. Strängt taget
är därför yrkandet i herr Åkerlunds reservation
3 redan akterseglat.

Därnäst skall jag säga några ord om
förslaget 100 000 kronor. Det är onekligen
ganska mycket pengar. 50 000 kronor
är också ganska mycket pengar.
Man kan resa en hel del för det beloppet.
Man får inte heller glömma att vi
i riksdagen har möjlighet att resa utomlands
även i andra sammanhang. En hel
del av utskottsledamöterna reser utomlands.
De får därvid erfarenheter från
områden som de är specialintresserade
av. Vi har den interparlamentariska
gruppen och vi har representanter i FN
och Europarådet som är flitiga resenärer.
En del av oss reser och hälsar
på de partier som i andra länder är
motsvarighet till våra egna partier. Man

skall alltså inte tänka sig att den enda
möjlighet som står oss riksdagsledamöter
till buds för att resa individuellt till
utlandet är den som beredes genom
detta speciella anslag.

Det förefaller då som om 50 000 kronor
skulle räcka förhållandevis långt.
I går hade vi vår ekonomiska debatt,
varvid det från alla håll påpekades att
avvägningar och prioriteringar måste
göras. Visst kunde det vara roligt att
ställa 100 000 kronor till förfogande för
riksdagsledamöternas resor. Men när
man väger detta anslag mot andra påträngande
krav där vi håller anspråken
nere förefaller det mig som om 50 000
kronor vore ett väl avvägt belopp.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen 1.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Visst är det värdefullt
för alla människor att resa och naturligtvis
är det värdefullt för riksdagsledamöter
att företa speciella studieresor.
Resorna är emellertid inte mindre
värdefulla om de bekostas helt eller
åtminstone till en del av resenärerna
själva. Rent principiellt förefaller det
mig personligen motbjudande att vi
riksdagsledamöter beviljar oss själva
extra förmåner utöver det fastställda
arvodet.

I varje fall tycker jag inte att det bör
ske, innan den av riksdagen i fjol begärda
utredningen som herr Åkerlund
erinrar om i sin reservation har verkställts.
Det är visserligen inga stora
pengar det här gäller i förhållande till
budgeten, men med tanke på den ekonomiska
debatt som fördes här i kammaren
i går, där man belyste det allvarliga
ekonomiska läget och där praktiskt
taget samtliga talare manade till återhållsamhet,
synes det mig som om vi
riksdagsmän borde föregå med gott
exempel och visa återhållsamhet både
i fråga om de enskilda s. k. studieresorna
och vad beträffar de numera enligt
min mening alltför ofta förekom -

Fredagen den 27 maj 1906

Nr 27

1X1

mande långa och talrikt besökta utskottsresorna.

Jag ber med dessa få ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
2 av herr Åkerlund.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Riksdagen lider mot
sitt slut och talens korthet vittnar härom.
Jag skall be att få säga endast några
ord till förmån för utskottets förslag.

Differensen mellan herr Regnélls och
min uppfattning är ju 50 000 kronor
— punkt och slut; man kan naturligtvis
diskutera belopps storlek i olika
sammanhang. Riksdagsmannauppdraget
är en stor förmån, men man måste nog
också säga att det innebär ett mycket
stort ansvar. Alla är vi väl besjälade av
intentionen att vi måste bereda oss för
detta uppdrags utförande på ett alldeles
speciellt sätt.

I dagens läge måste den som vill uträtta
någonting i samhällslivet, på vilket
område det än må vara, utbilda sig
i sitt yrke och försöka bli den bäste.
Det är inte bara en karriärfråga utan
det är en samhällelig fråga av ganska
stora mått.

Så vill jag också se det då det gäller
riksdagsarbetets utförande. Vi måste på
allt sätt förkovra oss. Man måste ibland
ha jämförelseobjekt och se hur andra
fyller den uppgiften för att man, som
någon i första kammaren sade, skall
kunna lära av de misstag som begås —
jag skulle vilja tillägga att det också
gäller att lära av de positiva insatser
som görs på andra håll.

Denna försöksverksamhet som riksdagen
påbörjade i fjol har visat sig fylla
en mycket stor uppgift. De som har haft
förmånen att få utnyttja detta på ett
eller annat sätt kan väl vittna därom.
Det har påståtts att man tar dessa medel
till intäkt för vissa nöjesresor o. s. v.
Jag tror inte det är förhållandet. Jag
är livligt övertygad om att vi riksdagsmän
inte använder medel på det sättet

Riksdagen: Bidrag till studieresor

utan på det sätt som de skall användas,
nämligen i studiesyfte.

Man har sagt att det är mera värdefullt
att resa i grupp än som enskild
ledamot. Med anledning därav vill jag
nämna att då jag i fjol sökte anslag och
fick det, försökte jag finna vägar på
vilka jag skulle kunna använda anslaget
på bästa möjliga sätt. Därför satte jag
mig i förbindelse med utrikesdepartementet
för att få kontakt med svenska
ambassaden i London, vilket jag också
fick. Ambassaden var mycket tillmötesgående
och lade upp en studieplan för
mig i London, så att jag verkligen fick
studera det som jag ville, nämligen bostadsbyggandet,
stadsplanering, skolfrågor
och ekonomiska frågor. Jag måste
säga att vad jag fick se och erfara såsom
enskild ledamot tror jag inte — jag
skall inte undervärdera utskottens resor
■—• att jag skulle ha fått genom en
utskottsresa. Därför anser jag för min
personliga del att de enskilda riksdagsmännens
resor är oerhört betydelsefulla.
Vi skall inte undervärdera dem
på något sätt.

Talmanskonferensen som har hand
om saken har ju utfärdat föreskrifter
som skall följas dels då man söker dessa
bidrag, dels när man företar resorna.
Ledamöterna har fått föreskrifterna på
sina bord och kan studera dem och jag
skall därför inte ta kammarens tid i
anspråk med att relatera.

50 000 kronor är i detta sammanhang
ett oerhört blygsamt belopp, och jag
skulle också vilja säga att 100 000 kronor
är det. Den som har varit knuten till
näringslivet under en lång följd av år
vet, att där satsas mycket på företagsledare
och andra som har hand om ett företags
ekonomi och yrkesmässiga sidor
för att de i sin tur skall kunna föra företaget
framåt, göra det vinstbärande.
Jag skulle vilja jämföra riksdagen med
ett sådant företag. Vi skall göra den
vinstbärande för vårt folks skull och
därför måste vi inte bara sätta oss in
i de svenska förhållandena utan också

182 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Riksdagen: Bidrag till studieresor

i de utländska. Nu har 50 000 kronorsbidraget
utnyttjats, och det är flera som
önskar resa ut för att studera olika förhållanden.
100 000 kronor är ju ett synnerligen
blygsamt belopp i detta fall.

Herr talman! För att göra detta anförande
så kort som möjligt ber jag nu att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Adamsson (s).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! När riksdagen förra
året för första gången behandlade denna
anslagsfråga gav jag uttryck för en
viss tveksamhet, innan närmare riktlinjer
och regler hade utformats för
verksamheten. Jag åberopade då, herr
talman, bl. a. den ganska livliga reseverksamhet
som utskotten skulle ägna
sig åt under sommaren och senare delen
av året liksom även den interparlamentariska
gruppens resor. Som bekant
blir fallet detsamma i år —- kanske
till och med ännu livligare än förra
året.

Enligt riksdagens beslut skulle det
vara fråga om en försöksverksamhet,
och bankoutskottet understryker detta
särskilt i årets utlåtande. Yi har nu
alltså ett års erfarenhet. Som kammarens
ledamöter känner till — det har
nyss berörts av herr Berglund — har
talmanskonferensen antagit regler för
resorna vilket jag hälsar med den största
tillfredsställelse. De har ännu inte utdelats
till ledamöterna, men jag hoppas
att de så småningom skall komma
i våra händer, så att alla vet vad de
har att rätta sig efter.

Herr talman! För min del vill jag
understryka att jag självfallet inte vänder
mig mot utrikesresor. Härvidlag
kan jag helt och hållet instämma med
herr Berglund. Tvärtom, det är i högsta
grad angeläget att vi vidgar de internationella
kontakterna med alla länder,
inte minst med övriga EFTA-länder och
med EEC-staterna.

I årets utlåtande från bankoutskot -

tet finns två skilda reservationer vilka
här har berörts, den första av herr
Gustar Henry Hansson m. fl. och den
andra av herr Åkerlund.

I den första accepteras inte den av
utskottsmajoriteten föreslagna höjningen
till 100 000 kronor utan i denna föreslås
att anslaget, i avvaktan på en närmare
redovisning av resultaten av försöksverksamheten,
skall vara detsamma
som i år, d. v. s. 50 000 kronor. Vad jag
eftersträvar är klarare riktlinjer och
regler för dessa resor. I reservation nr
1 framhålles att en grundlig prövning av
verksamhetens inriktning och omfattning
bör komma till stånd under budgetåret
1966/67, vilket jag instämmer i.
Av denna anledning yrkar jag bifall till
reservationen 1. Jag tycker att när talmanskonferensen
redan har beslutat
om dessa resebidrag, självfallet under
förutsättning av riksdagens bifall till
anslaget, skulle en något egendomlig situation
uppstå, om kammaren avstyrkte
hela anslagsäskandet så att resultatet
blir noll. Det är något orealistiskt. Jag
vill emellertid tillägga att jag tror att
finansminister Sträng, som i går uttalade
vissa bekymmer över svenska folkets
flitiga utlandsresande och det stora
underskottet i turistbalansen, bör vara
intresserad av en viss återhållsamhet
både beträffande utskottens och de enskilda
ledamöternas resor.

Enligt riksdagens beslut förra året
skulle en reseberättelse inges till talmanskonferensen
efter avslutad resa.
Av utskottets utlåtande framgår tyvärr
inte i vilken utsträckning denna bankoutskottets
rekommendation verkligen
har följts. Jag tycker det är angeläget
att sådana berättelser avlämnas i fortsättningen.

Jag vill också erinra om att en av
motionerna förra året gällde resebidrag
inte endast till riksdagens ledamöter
utan även till riksdagens främsta tjänstemän.
Jag hoppas att den delen av förslaget
inte blir bortglömd i sammanhanget.

Fredagen den 27 maj 19CG

Nr 27

183

Herr talman! De som i år har erfarit
talmanskonferensens välvilja tillönskar
jag till sist en givande och angenäm
resa.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1) av herrar
Gustaf Henry Hansson och Regnéll;
samt 3:o) bifall till reservationen 2) av
herr Åkerlund; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Nordgren votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 6 ro) i bankoutskottets
utlåtande nr 42 antager reservationen
1) av herrar Gustaf Henry Hansson
och Regnéll, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Åkerlund.

Riksdagen: Bidrag till studieresor

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herrar Gustaf
Henry Hansson och Regnéll.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 30 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkterna 7—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings- § g

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom Föredrogs statsutskottets memorial nr
uppresning. Herr talmannen tillkänna- 123, angående tilläggsstat II till riksstagav,
att han funne tvekan kunna råda *en lör budgetåret 1965/66.
angående omröstningens resultat, var- Sedan kammaren på framställd proför
votering medelst omröstningsappa- position bifallit utskottets hemställan
rat verkställdes. Därvid avgavs 34 ja om memorialets företagande till avgö och

27 nej, varjämte 145 av kammarens rande efter allenast en bordläggning,

184 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

Statsregleringen

bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 10

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial nr
124, angående statsregleringen för budgetåret
1966/67.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att detta
memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Punkterna 1, 3, 16, 17 och 19
Lades till handlingarna.

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 41

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

258, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1966/67
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

297, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1965/66;

nr 298, angående statsregleringen för
budgetåret 1966/67; och

nr 299, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1966/67;
från bevillningsutskottet:
nr 267, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1966/67,
m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om be -

redande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 269, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om vapenfri tjänst m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 271, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande
de värnpliktigas utbildning m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Härefter anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets fjortonde session, såvitt skrivelsen
gäller punkterna C 4 och E2;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
29 november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 62 § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;

nr 305, angående uppdrag åt bankoutskottet
i anledning av bestämmelse i
60 § arbetarskyddslagen;

nr 306, beträffande dispositionen av
vissa lokaler i kvarteret Vinstocken i
Stockholm;

nr 307, angående regleringen för budgetåret
1966/67 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; och

nr 308, angående ändring i instruktionen
för riksdagens revisorer.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
till fullmäktige i riksgäldskonto -

Fredagen den 27 maj 19G6

Nr 27

185

ret, nr 303, i anledning av framställning
från riksdagens revisorer angående
anslag för utrustning m. m. av nya
lokaler.

Härefter anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse till Styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond, nr 304, angående
verkställd granskning av stiftelsens
verksamhet och förvaltning under
år 1965.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser, nr 273
och 278, till Konungen angående val av
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 274 och 275, för
herr Erik Gunnar Wärnberg
» Per Valfrid Asbrink
att vara fullmäktige i riksbanken;
nr 276 och 277, för
herr Villiam Evert Björk
» Edvard Emanuel Vilhelmsson
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;

nr 279 och 280, för
herr Axel Wilhelm Strand
» Karl Torsten Fredriksson
att vara fullmäktige i riksgäldskontoret;
nr 281 och 282, för
herr Paul Gerhard Jansson
fru Anna Mary Sylvia Holmqvist
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret;
nr 283, för

herr Per Sigurd Lindholm
att vara ordförande i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor;
nr 284—289, för
herr Erik Gunnar Wärnberg
» Jonas Albert Gillis Augustsson
» Gösta Eric Waldemar Sterne
fru Astrid Margareta Kristensson
herr Erik Leonard östrand
» Torsten Andersson
att vara ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; och

nr 290—296, för

herr Erik Selmer Johan Adamsson
» Helge Gunnar Karlsson
» Karl Adolf Damström
» Per Olof (Olle) Reinhold Dahlén »

Carl Eskil Eskilsson
» Bo Nils Olov Martinsson
» Lars Thorsten Larsson
att vara styrelsesuppleanter i riksdagens
förvaltningskontor.

§ 12

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar vice
talmän samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 26 maj 1966.

Herrar deputerade beslöt dels att en
kanslisttjänst vid kammarens kansli
fr. o. m. den 1 juli 1966 skulle utbytas
mot en notarietjänst, dels att fr. o. m.
nämnda dag antaga kanslisten fröken
Brita Skoglund till notarie och bevilja
henne entledigande från hennes kanslisttjänst.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

§ 14

Vårsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att riksdagens
höstsession kommer att taga sin början
tisdagen den 18 oktober kl. 11.00. Kallelse
kommer att ske på sedvanligt sätt
genom annonsering och tillkännagivande
i radio.

Ärade kammarledamöter! Det är med
tillfredsställelse jag konstaterar att vi
i år kunnat avsluta vårsessionens ar -

186 Nr 27

Fredagen den 27 maj 1966

bete utan den press som brukar prägla
maj månad, detta trots att kammarens
totala sammanträdestid under sessionen
varit längre än under något tidigare år.
Antalet plenitimmar under februari och
mars månader har i år varit väsentligt
större än under de närmast föregående
åren, medan sammanträdestiden i
april ungefär motsvarat genomsnittet
och antalet plenitimmar i maj minskat
med cirka 30 procent. En av orsakerna
till denna gynnsamma utveckling är givetvis
den noggranna planering av riksdagsarbetet
som numera sker redan
från sessionens början, men en mycket
betydelsefull faktor i sammanhanget är
utskottens målmedvetna strävan att lägga
fram utlåtandena tidigt för att undvika
anhopning av ärenden under den
senare delen av sessionen. Jag uttalar
ett varmt tack till utskotten och deras
presidier för ett väl utfört arbete.

Tyvärr har vi dock ännu långt kvar
innan kammarens arbetsförhållanden
kan betecknas som helt tillfredsställande.
Veckorna kring påsk förelåg ett
stort antal utskottsutlåtanden till behandling
i kamrarna samtidigt som
riksdagen fick mottaga en mängd betydelsefulla
och omfångsrika propositioner.
Situationen kom därigenom att
kännetecknas av å ena sidan långa arbetsplena
och intensivt utskottsarbete
och å andra sidan ett tidskrävande arbete
med motioner i anledning av de

nyinkomna propositionerna. Detta ger
mig anledning att återkomma till det
ofta upprepade önskemålet att propositionerna
avlämnas tidigare och med
en jämnare fördelning över hela propositionstiden.
Jag vitsordar att en viss
förbättring i detta avseende inträtt i år,
men det är nödvändigt att denna fråga
även i fortsättningen ägnas den största
uppmärksamhet.

Den fortgående ökningen av antalet
ärenden och det flitiga utnyttjandet av
interpellations- och frågeinstituten gör
det enligt min mening ofrånkomligt att
till diskussion upptaga frågan om den
oinskränkta débattiden. Skall denna
förmån kunna bibehållas, måste kammarens
ledamöter frivilligt iakttaga en
viss moderation beträffande debattinläggens
längd.

Jag tackar herrar vice talmän och
kammarens ledamöter för ett gott samarbete.
I detta tack innesluter jag även
våra tjänstemän. Jag tillönskar er alla en
skön och angenäm sommar och hoppas
att vi med förnyade krafter skall få
mötas till höstens arbete.

Jag förklarar 1966 års vårsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 10 juni 1966

Nr 27 187

Fredagen den 10 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att kammarens
vid vårsessionens slut återstående
ojusterade protokoll komme att justeras
i kammarens konferensrum denna dag
kl. 12.00 samt tisdagen den 21 innevarande
juni kl. 12.00; och tillstädeskom
nu följande ledamöter:

herr Andersson i Essvik,

» Persson i Skänninge,

» Björkman och
» Bengtson i Solna.

Protokollen för den 23, den 24 och
den 25 nästlidne maj samt protokollet
för detta sammanträde upplästes för
justering och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

188 Nr 27

Tisdagen den 21 juni 1966

Tisdagen den 21 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats
vid sammanträde den 10 innevarande
juni, komme att denna dag kl. 12.00 försiggå
i kammarens konferensrum; och
tillstädeskom därvid följande ledamöter: -

fru Kristensson,
herr Björkman,

» Gomér,

» Lindkvist,

» Krönmark och
fru Sundberg.

Protokollen för den 26 och den 27
nästlidne maj samt för detta sammanträde
upplästes för justering och blev
av kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 0S
614780