Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1965

21 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 21 maj fm.

Meddelande ang. höstsessionens början........................... 3

Införande av mellanöl......................................... 3

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och
handelsbojkott av sydafrikanska varor......................... 41

Fredagen den 21 maj em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och

handelsbojkott av sydafrikanska varor (forts.)................. 67

Yttrande över vissa av Europarådets rådgivande församling antagna

rekommendationer och resolutioner............................ 91

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens

organisation och arbetsformer................................. 92

Meddelande om enkla frågor av:

herr Enskog ang. åtgärder mot »sniffning»...................... 138

fru Eriksson i Stockholm ang. den svenska atomvapenforskningen.. 139

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 21 maj fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. ändring i förordningen om

tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker, m. m---- 3

Fredagen den 21 maj em.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, om avbrytande av de ekonomiska förbindelserna
med Sydafrika och om handelsbojkott av sydafrikanska
varor................................................. 67

1 —Andra kammarens protokoll 1965. Nr 27

2 Nr 27 Innehåll

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, om yttrande över vissa av Europarådets
rådgivande f församling vid dess sextonde, ordinarie möte an7
tagna rekommendationer och resolutionef^ f. .1 Af /..Cl T* AV J fel
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 31, om antalet statsdepartement

och statsråd utan departement..Jtt. Ji........................ 92

Statsutskottets utlåtande nr 105, ang. anslag till statsdepartementen,

" K>l m‘ m"’ * va<^ av5er deftartepjentens orgarpsjitipt} och arbetsformer !}2
( — nr 106, ang. orgänisatfön^nav iit Statligtförhartdfin^sorgan m. m., 1 -

såvitt avser riktlinjer för den statliga förhandlingsverksamheten
och vissa därmed sammanhänggpde frågor..................... 136

tf.

.fn .in iflllcdid

.ml jKiu it'' n‘tb ii^aiwi i

ijlÖO rll

.■b.tfrtnm.d < ni

.ro» ji.Ki S£ ti»l» <>»ipib»VI

injbrrmi

.ml rr.vn It o-»h

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Nr 27

Fredagen den 21 maj

Kl. 11.00

§ 1

Meddelande ang. höstsessionens början

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att riksdagens höstsession
kommer att ta sin början måndagen
den 18 oktober kl. 14.00.

§ 2

Införande av mellanöl

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av Kungl.
Majits proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1960 (nr 253) om tillverkning
och beskattning av malt- och
läskedrycker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 19 mars 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 94, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändring i
förordningen den 27 maj 1960 (nr 253)
om tillverkning och beskattning av
malt- och läskedrycker;

2) förordning om ändring i ölförsäljningsförordningen
den 23 mars 1961
(nr 159);

3) förordning om ändrad lydelse av
1 § rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås ett s. k. mellanöl,
som i fråga om högsta alkohollialt
och skattesats avses ligga mellan
det nuvarande ölet och starkölet.

Mellanölet avses få en alkohollialt av
högst 3,6 viktprocent. Motsvarande procenttal
för det nuvarande ölet och för
starkölet bibeliålles vid 2,8 resp. 4,5.

Skattesatsen för det nya ölet föreslås
bli 96 öre för liter. Någon ändring avses
inte beträffande skattesatserna för
övriga maltdrycker.

Mellanölet får enligt förslaget säljas
under samma betingelser som det nuvarande
ölet. I fråga om utskänkningen
föreslås dock möjlighet till vissa begränsningar.

De nya bestämmelserna är avsedda
att träda i kraft den 1 oktober 1965.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I. de likalydande motionerna I: 709
av herr Mattsson m. fl. och II: 833 av
herr Sjönell m. fl.;

II. de likalydande motionerna 1:727
av herr Rönnberg m. fl. och II: 851 av
herr Lundmark in. fl.;

III. de likalydande motionerna I: 731
av herr Näsström m. fl. och II: 857 av
herr Engkvist m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte avslå propositionen;

IV. motionen II: 796 av herr Hamrin
i Jönköping, vari hemställts att riksdagen
måtte avslå propositionen;

V. motionen II: 813 av herr Berglund,
vari hemställts att riksdagen måtte avslå
propositionen;

VI. motionen II: 856 av herr Dickson;

VII. motionen II: 858 av herr Johansson
i Skärstad in. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte avslå propositionen.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna 1:304 av

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

herr Schött m. fl. och 11:376 av herr
Wennerfors m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag om sådan ändring
i bestämmelserna om maltdrycksförsäljning
och maltdrycksbeskattning att ett
s. k. mellanöl med en högsta alkoholhalt
av 3,6 viktprocent kunde introduceras
och saluföras under förhållandevis
fria former.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, med avslag å de likalydande
motionerna I: 731 av herr Näsström
m. fl. och II: 857 av herr Engkvist
m. fl., motionen 11:796 av herr
Hamrin i Jönköping, motionen II: 813
av herr Berglund samt motionen II: 858
av herr Johansson i Skärstad m. fl., måtte
antaga de vid Kungl. Maj :ts proposition
nr 94 fogade förslagen till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1960 (nr 253)
om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker;

2) förordning om ändring i ölförsäljningsförordningen
den 23 mars 1961
(nr 159); samt

3) förordning om ändrad lydelse

av 1 § rusdrycksförsäljningsförord ningen

den 26 maj 1954 (nr 521);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:304
av herr Schött m. fl. och II: 376 av herr
Wennerfors in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:709
av herr Mattsson m. fl. och II: 833 av
herr Sjönell in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 727
av herr Rönnberg m. fl. och 11:851 av
herr Lundmark in. fl., samt

4) motionen II: 856 av herr Dickson,

måtte, i den mån de icke kunde anses

besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wärnberg, Tage Johansson, Erik Filip
Petersson, Gustafson i Göteborg, Eng -

kvist, Eriksson i Bäckmora och Börjesson
i Falköping, vilka

dels ansett att utskottet under punkten
A) bort hemställa,

A) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:731 av herr
Näsström m. fl. och II: 857 av herr Engkvist
in. fl., motionen 11:796 av herr
Hamrin i Jönköping, motionen 11:813
av herr Berglund samt motionen II: 858
av herr Johansson i Skärstad in. fl.,
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 94 och därvid fogade författningsförslag; dels

ock ansett att utskottet under en
punkt C) bort hemställa,

C) att riksdagen, om propositionen
nr 94 bifölles, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att frågan om alkoholreklamen
följdes med uppmärksamhet
och, i den händelse en intensifiering
av denna skulle ske i samband
med det s. k. mellanölets införande, åtgärder
vidtoges för reklamens begränsning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Ett utmärkande drag
för den allmänna debatten i nykterhetsfrågor
i vårt land just nu är en strävan
efter liberalisering och förenkling vad
gäller de bestämmelser som reglerar utskänkningen
och utminuteringen av alkoholdrycker,
bestämmelser som riksdagen
vid olika tillfällen i tämligen stor
enighet beslutat om. Ofta hänvisar man
emellertid i debatten till förhållandena
i andra länder där friheten på området
är större än i Sverige. Man vill med ett
enkelt grepp applicera utländska erfarenheter
på svenska förhållanden.

Det relaterade saknar inte intresse för
det ärende som vi nu skall behandla,
dels därför att man som sagt ofta hänvisar
till förhållandena i andra länder
och dels därför att det i dessa länder
finns utvecklingstendenser som vi har
anledning ta hänsyn till.

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Nr 27

Vad som kan sägas vara betecknande
för utvecklingen i en rad stater, och
det gäller såväl väst- som öststaterna,
är främst tre saker: för det första en
stigande alkoholkonsumtion, för det
andra en alltmer växande insikt om
det egna landets alkoholproblem och
för det tredje — vilket väl får ses som
en följd av vad jag nyss nämnde — en
skärpning av nykterhetslagstiftningen.

Mot denna bakgrund framstår det
klart att man vid jämförelserna mellan
förhållandena i Sverige och i andra länder
alltför ensidigt uppehåller sig vid
den större friheten i dessa andra länder
när det gäller hanteringen av alkoholdrycker.
Däremot ägnas inte samma
uppmärksamhet åt utvecklingstendenserna
mot större alkoholskador och
strängare lagstiftning. Det mest klassiska
av alla exempel på detta område
är det danska. Ofta hänvisar man till
de påstådda goda förhållandena i vårt
sydliga grannland. Det kan därför vara
befogat att i korthet påminna om hur
det gick till, när Danmark blev ett ölland,
och att beskriva hur situationen
nu ter sig.

Fakta härvidlag är att man i Danmark,
huvudsakligen på grund av brist
på spannmål under första världskriget,
omprövade grunderna för sin nykterlietslagstiftning
och år 1917 beslöt att
höja spritskatten per liter ren alkohol
från 60 öre till 20 kronor och 60 öre,
alltså en skattehöjning med 3 500 procent.
Det är alldeles uppenbart att med
sådana metoder kan ett lands alkoholvanor
mycket lätt omstruktureras. Men
var och en som följt den svenska debatten
vet att här i landet är motståndet
mot prisinstrumentet stort och att detta
framför allt är fallet på de håll där man
ropar på liberalisering i utminuteringen
och utskänkningen. Ser vi till dagens
situation i Danmark, präglas denna
också av mycket stor återhållsamhet
vad gäller förtjusningen över det egna
nykterhetstillståndet.

Docent Sven Rpgind, Danmarks

Införande av mellanöl

främste expert på alkoholfrågans område
— själv är han icke nykterist —- säger
bl. a. följande i en artikel i Svenska
Dagbladet den 14 februari 1964: »Det
är ingalunda sagt att nykterhetsförhållandena
i Danmark skulle vara i allo
idealiska. Också ölet, som nu täcker
ungefär samma procentandel av totalförbrukningen
som brännvinet gjorde
under första världskriget, kan missbrukas.
Danmarks ungdomsfylleri börjar
väcka bekymmer. Uppmuntrande är
inte heller att, såvitt situationen kan
överblickas, relativt flera trafikolyckor
i Danmark vållas av alkoholpåverkade
eller berusade motorförare än i Sverige
och Norge.»

I nummer 9 1964 av tidskriften Alkoholfrågan
fortsätter docent Rpgind detta
resonemang, efter en redovisning av antalet
indragningar av körkort på grund
av överträdelser av vägtrafiklagens nykterhetsparagraf:
»Talen är skrämmande
stora i betraktande av att Danmark
vanligen omtalas som ett land med rätt
hög nykterhetsstandard.» Längre fram
i artikeln heter det: »Måhända är det
inte mycket bättre i de övriga nordiska
länderna, när man tar hänsyn till olikheterna
vad beträffar befolkningstal och
motorfordonsbestånd, men under alla
omständigheter bör man vara litet varsam
med att framhålla den danska nykterheten
som föredömlig, därför att
Danmark har låga fyllerisiffror.»

I fråga om Danmark finns det således
enligt mitt sätt att se ingenting
för oss i Sverige att ta efter på det här
området, eftersom jag vågar förutsätta
att man i allmänhet inte är beredd att
köpa det danska systemet till priset av
en skattehöjning av det format som
krävs för en omstrukturering. Det förtjänar
också påpekas att i Danmark har
under en tioårsperiod spritkonsumtionen
ökat med två tredjedelar, från 0,9
liter per invånare år 1954 till 1,5 liter
år 1963. Även vinkonsumtionen har stigit
under samma tidsperiod.

I Västtyskland, där friheten i fråga

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

om alkoholkonsumtionen är mycket
stor, vägrar de goda verkningarna av
denna frihet att infinna sig, detta trots
att alla sorters alkoholdrycker — från
starksprit till Öl — kan köpas i speceributiker
och på andra försäljningsställen
vid alla tider på dygnet.

I Västtyskland har man, med hänsyn
till den trafikfara som också ölet anses
utgöra, på initiativ av de tyska bryggerierna
börjat tillverka ett alkoholsvagt
Öl med en alkoholstyrka om endast 2,5
viktprocent mot vanligen 3,5. Den högklassiga
teknik som de västtyska bryggerierna
tydligen besitter tillåter enligt
föreliggande uppgifter att man sänker
alkoholhalten samtidigt som man tillgodoser
konsumentintressena i kvalitativt
hänseende. Man har anledning förmoda
att västtyskarna inte är beredda
att kompromissa i fråga om ölets smak,
utan att detta nya Öl verkligen uppfyller
de krav som man normalt ställer.

I Storbritannien, där ölet enligt konsumtionsstatistiken
också spelar en stor
roll, har de statliga myndigheterna sett
sig nödsakade starta upplysningskampanjer
som riktar sig till bilförarna.
Trafiknykterhetslagstiftningen har också
skärpts.

I de tre länder jag hänvisat till finns
också det utmärkande draget att tillgången
på Öl under mycket fria former
inte kunnat hejda en mycket kraftig
stegring av vin- och starkspritkonsumtionen.

I Västtyskland konsumerades 1953—
1954 2,2 liter starksprit och 59 liter Öl
per invånare. 1963 var siffrorna 5,1
respektive 114 liter per invånare.

I Storbritannien drack man 1954 1,0
liter starksprit per invånare, 1,1 liter
vin och 81 liter Öl. 1962—1963 var siffrorna
2,0 liter starksprit, 2,5 liter vin
och 87 liter Öl per invånare. I Danmark
ökade starkspritkonsumtionen från 1954
till 1963, som jag tidigare nämnt, med
cirka 65 procent samtidigt som konsumtionen
av vin ökade från 2,8 liter till
3,4 samt ölkonsumtionen från 53 liter
till 68 per invånare.

Sammantaget kan man alltså konstatera
att det är klart olämpligt att åberopa
de nämnda länderna, vilka man
oftast hänvisar till i den allmänna debatten,
då man vill motivera en friare
försiiljningslagstiftning. De har drabbats
av samma öde som en gång Frankrike
och Italien och som gjorde dessa länder
omöjliga som föredöme för svensk
nvkterhetslagstiftning. Man har i dessa
länder under hand upptäckt de egna
alkoholproblemen. Fn växande opinion
har krävt krafttag mot alkoholskadorna,
och detta har bl. a. resulterat i åtgärder
på exempelvis trafiknykterhetslagstiftningens
område.

Ett stort utbud av alkoholdrycker
med försäljning under fria former innebär
således inte att man kan hålla konsumtionen
och alkoholskadorna nere.
Det krävs andra metoder och medel.
Av dessa länder har vi ingenting att
lära när det gäller den frihet som jag
här sökt exemplifiera. I själva verket
har alkoholkonsumtionen stigit mycket
kraftigt i hela världen, inte minst under
den senaste tioårsperioden, medan konsumtionen
i Sverige visat en jämförelsevis
liten stegring.

Självfallet besjälas vi alla som har
att fatta beslut i denna fråga av en vilja
att genom olika åtgärder förbättra nykterhetstillståndet.
Det finns ingen grupp
som kan sägas ha monopol på att ha
de enda riktiga ambitionerna, men vi
har olika uppfattning om vad som är
lämpligt för att nå önskade resultat.
Man måste kräva att åtgärderna är sådana
att de troligtvis leder till ett bättre
nykterhetstillstånd. Förslaget om införande
av det s. k. mellanölet tillhör, enligt
min mening, inte de åtgärder varigenom
man kan uppnå detta mål. I
reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nr 32 har också sju reservanter
i utskottet anfört tvivel på denna
punkt. Jag skall något utförligare anföra
skälen till vårt ståndpunktstagande.

Vårt lands nykterhetstillstånd är inte
sådant att man i främsta rummet kan
anlägga servicesynpunkter på rus -

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Nr 27

dryckshanteringen. Därtill är alkoholproblemet
alltför allvarligt. .lag vill i
detta sammanhang ta upp tre delproblem
i det stora problemkomplex som
nykterhetsfrågan och alkoholproblemet
tillsammans utgör och som måste bedömas
som särskilt allvarliga.

Det första delproblemet gäller ungdomen.
Nu utbildas regelbundna alkoholvanor
i lägre ålder iin tidigare. En
följd härav är ökat ungdomsfvlleri, och
för framtiden kan man förutspå ännu
större bekymmer i detta avseende.

Detsamma gäller kvinnorna. Det
ökade kvinnofylleriet är ett av varningstecknen
på en utveckling som tydligen
ännu så länge endast befinner
sig i initialskedet. Mot bakgrunden av
vår kunskap om de alltmer avancerade
alkoholvanor, som också kvinnorna
börjar tillägna sig, har vi anledning
förmoda att vi framdeles kommer att
få betydande problem härvidlag. Här
kan också sägas att den kvinnliga delen
av befolkningen på ett mycket raffinerat
sätt exploateras av den privata sektorn
av alkoholmarknaden. Detta gör
sig inte minst märkbart i annonseringen
i våra tidningar.

Det tredje och inte minst betydelsefulla
är att missbruket har förgrovats
och ökat i omfattning.

Att mot denna bakgrund nu fatta beslut
om att bredda sortimentet av alkoholdrycker
som får fritt försäljas är
enligt reservanternas mening vanskligt.
Den oro vi känner för nykterhetsläget
delas också alldeles uppenbart av kammarens
ledamöter. Detta har bl. a. tagit
sig det uttrycket att denna beställt en
utredning om den framtida nykterhetspolitiken.
I det sammanhanget hör också
frågan om en breddning av det alkoholdryckssortiment,
som försäljes fritt,
hemma. Den borde sålunda bli föremål
för överväganden i den utredning som
Kungl. Maj :t senare kommer att tillsätta.

Detta skulle vara befogat inte minst
ur den synpunkten att våra kunskaper

Införande av mellanöl

om det Öl det här är fråga om är små.
Vi vet ingenting om ölets betydelse som
tillvänjningsdryck, framför allt då
bland ungdomen. Vi vet heller ingenting
om ölet i det sociala sammanhanget,
med nya konsumentgrupper och med
en fortgående stegring av vinkonsumtionen.
Däremot vet vi att de små alkoholdoserna
spelar stor roll vid exempelvis
uppkomsten av trafikolyckor.
Denna kunskap är mycket lätt att överföra
till hela vårt starkt mekaniserade
samhälle, som är utomordentligt känsligt
för störningar av olika slag.

Det Öl som i propositionen föreslås
skola få säljas fritt på den svenska
marknaden har en berusningseffekt som
inte är proportionell mot alkoholstyrkan.
Redan efter förtäring av två flaskor
3,6-procentigt Öl uppnår en person
med normal kroppsbyggnad gränsen för
rattonykterhet, d. v. s. 0,5 promille. Erfarenhetsmässigt
vet vi också att det
3,2-procentiga ölet på sin tid orsakade
betydande besvär ur ordningssynpunkt
och var tillräckligt starkt för att orsaka
ölalkoholism och ett utbrett ölmissbruk
— detta trots att ölet försåldes under
restriktiva former. Mellanölet däremot
kommer enligt föreliggande förslag att
säljas i nära nog samtliga livsmedelsbutiker.

I samband med reformen 1955 fastslogs
principen att man skulle verka
för en övergång från starkare till svagare
drycker. Ett beslut om införande
av mellanöl innebär att man lämnar
denna princip eller i varje fall riskerar
att lämna den. Utsikterna att mellanölet
skall kunna konkurrera med starksprit,
vin och starköl måste nämligen
bedömas som mycket små. Däremot kan
man vara ganska viss om att den vanliga
pilsnern, klasss II, i det långa loppet
kommer att konkurreras ut.

Denna uppfattning synes den övervägande
delen av opinionen nu dela, sedan
man undan för undan vikit från
sina tidigare argument. Hela mellanölsfrågan
har under den senaste tiden re -

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

ducerats till att bli vad man kan kalla
en smakfråga. Men även det skälet för
införande av mellanölet raseras, när
blindförsök som gjorts visar att inte ens
vana alkoholkonsumenter kan skilja på
lättöl, starköl och pilsner, klass II. Denna
defekt på smaknerverna visade sig
vid ett försök, som nyligen gjordes,
också finnas hos en bryggeridirektör.

Skäl efter skäl för införande av mellanöl
försvinner således, och kvar står
så småningom endast vad som anfördes
i en av våra största tidningar i landet,
som skrev: »Det gäller helt enkelt svenska
folkets rätt att dricka Öl.» Därmed
har man sålunda gjort hela problemet
till en principfråga om rätten att konsumera
en viss vara. Samtidigt har man
också ur frågeställningen ryckt ut hela
den nykterhetspolitiska aspekten. Man
kan säga att denna nationens »ödesfråga»
har bedömts vara av sådan vikt
att eu av våra allra största dagstidningar
anordnade en omröstning bland
riksdagens ledamöter i början av detta
år. Studentkåren i Lund har också ordnat
namninsamlingar i frågan. Det har
även på andra sätt framgått att pressen
har försökt skapa en opinion, som tagit
sikte på att driva fram ett beslut om
mellanölet.

Låt mig emellertid säga att mellanölet
inte är någon ödesfråga för nykterhetsrörelsens
vidkommande, vilket man
ibland velat göra gällande. Från det
hållet bedömer vi frågan ur nykterhetspolitiska
synpunkter och utifrån de
kunskaper vi förvärvat via forskningen
och genom erfarenheter i andra avseenden.
Man är helt enkelt inte beredd att
biträda en åtgärd, som av allt att döma
kommer att innebära ytterligare problem
till dem vi redan har.

Det bör också nämnas att införandet
av ett mellanöl kommer att öppna den
svenska marknaden för en hård konkurrens
från utländska bryggerier. Såvitt
man kan förstå måste de svenska
intressena svara på den konkurrensen.
Det ar väl också tämligen uppenbart

att de utländska vin- och spritintressenterna
i ett läge, där deras marknad
hotas, kommer att öka sin reklamvolym.
Detta har också beaktats vid ärendets
behandling i bevillningsutskottet, och
reservanterna har i en särskild punkt
tagit upp faran för ökad alkoholreklam
som en av de svårigheter som införandet
av mellanöl kommer att innebära.

En av de ledande principerna för den
svenska alkohollagstiftningen har varit
att man inte tillåter det enskilda vinstintresset
att göra sig gällande. Denna
princip gäller som bekant inte för ölhanteringen
och aktualiseras i och för
sig inte genom förslaget om mellanöl.
Men mot bakgrunden av den starka
monopolisering som bryggerinäringen
för närvarande undergår bör frågan om
samhällsingripande enligt min mening
på nytt övervägas.

Herr talman! Som en kort sammanfattning
vill jag alltså säga att det enligt
min mening finns starka och vägande
skäl mot införande av ett s. k.
mellanöl. Mot bakgrunden av vad jag
här anfört yrkar jag därför avslag på
förslaget om införande av mellanöl och
bifall till den reservation som är fogad
till bevillningsutskottets utlåtande nr 32.

I detta anförande instämde fru Lindskog,
fröken Sandell, fru Svensson, fru
Johansson och fru Eriksson i Stockholm
(samtliga s), herrar Gustafson i Göteborg
och Nilsson i Lönsboda (båda fp)
samt herr Nilsson i Agnäs (h).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! öldrickandet och alkoholbruket
är ingenting nytt för vår tid
och vår generation. Redan i den fornnordiska
Eddan möter oss farhågorna
för ölbruket. I det kända kvädet Havamal
finns en strof som jag gärna vill
citera som de visdomens ord de är i
detta sammanhang: »Ej är så gott, som
gott man säger, ölet för människors
ätt; ju mer du dricker, dess mindre
vet du, vart ditt vett tar vägen.»

Detta är en tusenårig sanning som

Fredagen den 21 mai 1965 fm.

Nr 27

fortfarande liar sin aktualitet. Man kan
diirför säga att alkoholbruket varit och
är någonting av mänsklighetens gissel
så långt historien känner. Därtill kommer
att riksdagens ledamöter i dag har
att avgöra om vi skall fresta framför
allt vår ungdom med en ny ölsort. Vi
brukar ibland berömma oss av att vårt
land har den högsta levnadsstandarden
i världen, att medborgarna i vårt land
har tillförsäkrats en social trygghet som
söker sin like bland världens folk och
nationer. Men hur bedömer vi vårt alkoholproblem,
den stigande alkoholkonsumtionen,
den ökade brottsligheten i
förening med alkohol, det tilltagande
ungdomsfylleriet som tränger ned i allt
lägre åldrar, det ökade rattfylleriet
m. ni.? Jag frestas ställa frågan: Är
inte alkoholmissbruket vår tids största
olösta sociala fråga?

Det är därför ett tungt ansvar som
i dag vilar på riksdagens ledamöter, när
vi nu har att välja mellan att bifalla
eller att avslå finansministerns proposition
om ett mellanöl. Såvitt jag förstår
skulle ett bifall innebära att vi utökar
den arsenal av alkoholhaltiga
drycker, som redan står till allmänhetens
förfogande, och genom den föreslagna
försäljningsvägen kommer att
öka åtkomligheten speciellt för ungdomar
och missbrukare — två grupper
som nu är förhindrade från inköp i
systembutikerna. Detta ter sig enligt
min uppfattning utmanande och socialt
oansvarigt.

Jag nödgas därför beklaga att finansministern,
trots nederlaget för mellanölet
vid 1957 års riksdag, ånyo bär repat
mod att framlägga detta förslag.
Förmodligen hoppas finansministern
på bättre tur denna gång, men vi som
fortfarande står kvar på avslagslinjen
kan inte finna några positiva skäl som
talar för att läget skulle vara bättre nu
än 1957. Tvärtom måste man val konstatera
att nykterhetstillståndet i vårt
land har undergått eu allvarlig försämring
sedan dess, och ingen i denna kam -

införande av mellanöl

mare anser väl att det skulle bli bättre
av att man på marknaden släpper ut ett
starkare Öl, som dessutom skulle komma
att bjudas ut till allmänheten från cirka
25 000 livsmedelsbutiker i landet. Det
anser jag är utmanande och oansvarigt,
och det rimmar illa med regeringens
och riksdagens trygghetssträvanden
på många andra områden av
samhällslivet.

Bevillningsutskottet, som haft att
behandla denna proposition, har med
betryggande majoritet tillstyrkt finansministerns
förslag. Som framgår av betänkandet
är det emellertid några som
reserverat sig och helt går på avslagslinjen.

Jag vill i detta sammanhang understryka
att frågan om mellanölets vara
eller icke vara inte alls behöver avgöras
efter partipolitiska linjer. Nej, bedömningarna
måste gälla huruvida riksdagen
vill förbättra eller försämra nykterhetstillståndet
i landet.

För egen del bedömer jag frågan så,
att ungdomens första kontakt med alkohol
i regel sker genom nyttjande av vin
och Öl. Det finns därför skäl att tro att
det starkare mellanölet kommer att få
större dragningskraft framför allt på
ungdomen, med ökat ungdomsfylleri
som följd, eftersom berusningseffekten
blir större av exempelvis två flaskor
mellanöl än av motsvarande antal flaskor
pilsner.

Den praktiska nykterlietspolitiken
har också visat att ölets alkoholhalt ger
utslag i ölfylleriet — i olika riktning
allteftersom halten är hög eller låg.
Sänkningen av alkoholhalten i pilsner
från 3,2 till 2,8 viktprocent medförde
på sin tid en betydande nedgång av
ölfylleriet i landet.

Skulle riksdagen besluta om införande
av ett mellanöl, öppnas också vägarna
till vår svenska marknad för utländska
bryggerier, och de kommer säkerligen
inte att spara på ölreklamen. Detta
ger utslag i konsumtionen, och åter -

1* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 27

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

verkningarna i fråga om nykterhetstillståndet
måste bli allvarliga.

Herr talman! Jag har verkligen svårt
att inse att införande av ett mellanöl
kan vara ett svenskt samhällsintresse
så angeläget, att riksdagen bör fatta beslut
i enlighet med propositionen. För
mig framstår hela denna fråga som gällande
ett privat vinstintresse för bryggerinäringen.

Men jag måste också fråga: när har
riksdagen i andra sammanhang varit så
hänsynsfull och så tillmötesgående, att
den varit beredd att utsätta vårt folk
och vår ungdom för ökade alkoholfaror
och att åsamka samhället ökade
kostnader för att gynna enskilda vinstintressen? Jag

vet, herr talman, att det är många
talare anmälda i detta ärende, och jag
skall därför också fatta mig kort. Jag
skulle dock vilja anföra ytterligare en
synpunkt.

Beslut i nvkterhetspolitiska och andra
frågor har som regel föregåtts av utredningar,
vilka givit möjlighet att bedöma
det beslut som skall fattas, men
i frågan om mellanölet föreligger ej
någon sådan utredning. Att på nuvarande
premisser fatta beslut betraktar
jag också såsom ett avsteg från gällande
praxis. Riksdagen har redan bifallit
motioner om en ny nykterhetspolitisk
utredning. Varför inte då också vänta
med detta mellanöl tills utredningen är
klar?

Det går ingen nöd på de svenska
alkoholkonsumenterna. Arsenalen av
alkoholhaltiga drycker är tillräckligt
stor ändå. Dagens alkoholproblem pockar
på andra insatser från samhällets
sida än införandet av en ny ölsort. Vår
tids största olösta sociala fråga är alkoholproblemet,
och vi måste undvika att
göra det än värre.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den vid utskottets betänkande fogade
reservationen, som innebär ett avslag på
propositionen.

Och så till sist, herr talman, ännu en
strof ur Havamal:

»Värre vägkost var ej på vandring med

än för många mått Öl.»

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Persson i Heden, Larsson i
Norderön, Johansson i Dockered och
Jonasson (samtliga ep).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
sade i slutet av sitt anförande att
det inte hade företagits någon utredning
på detta område. Det är möjligt att
en utredning inte gjorts helt nyligen,
men jag vill erinra om att 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning
utförde ett
stort arbete. Den utredningen lade ju
grunden till 1957 års riksdagsbeslut om
en ny inriktning av hela rusdrycksförsälj
ningen.

De beslut som fattades år 1957 innebar,
som herr Engkvist nämnde, att vi
gick in för bestämmelser som gav ökad
frihet speciellt vid utminuteringen av
spritdrycker. Vilket bl. a. tog sig uttryck
i slopandet av motboken. Man
sökte, som herr Engkvist också framhöll,
åstadkomma en förändring i konsumtionen
■— en övergång från starkare
drycker till svagare. Såvitt jag kunnat
finna har riksdagen under de år som
gått fasthållit vid att inriktningen bör
vara denna.

Jag tror emellertid att det förslag som
finansministern år 1957 framlade om
ett mellanöl med en alkoholstyrka av
3,6 viktprocent, vilket skulle få försäljas
under samma former som den vanliga
pilsnern, klass II, var ett led just
i denna övergång från starkare till svagare
drycker. Riksdagen antog dock
inte förslaget utan detta avslogs — med
knapp majoritet — av båda kamrarna.

Herr Engkvist var i sitt anförande
nyss angelägen om att betona, att vi väl
alla är besjälade av att på detta område
åstadkomma en sådan lagstiftning att
nykterheten gagnas. Jag vill också gärna
betyga att en sådan strävan säker -

Fredagen den 21 maj 19(>5 fm.

Nr 27

ligen ligger bakom de olika uppfattningar
som framförs. Men det är synnerligen
svårt att säga vem som har
rätt, och det är därför jag anser mig
kunna hävda, att det ingalunda är säkert
att nvkterhetsläget i dag inte hade
varit något bättre, om riksdagen år 1957
hade antagit finansministerns förslag.

Jag anser att upplysningen spelar en
utomordentligt stor roll inom nykterhetsvården.
Jag vill också ge mitt erkännande
åt det stora ideella arbete som
inte minst de frivilliga nykterhetsorganisationerna
har utfört för att åstadkomma
bättre förhållanden. Vi har hört
att ungdomsfylleriet är ett allvarligt
problem i vårt samhälle. Men det är
väl på det sättet, att de ideella organisationerna
har svårt att göra sig gällande
på detta område liksom på andra
områden där ideella organisationer verkar.
Det ligger i tiden, att man inte vill
offra för stora ideella rörelser på samma
sätt som man gjorde i gamla tider.
Det är därför vi måste hoppas att det
blir ett mer allmänt intresse just för
det frivilliga ideella arbetet när det gäller
att åstadkomma bättre förhållanden
inom olika delar av vårt samhällsliv.

Men även om man kan komma ett
stycke på denna väg, tror jag inte att
det är tillräckligt. Det är också nödvändigt
att vi försöker göra något för
att driva över konsumtionen från de
starkare dryckerna till svagare. Det
starköl, som för närvarande säljs i vårt
land, har en alkoholstyrka om 4,5 viktprocent.
Av olika skäl är det inte tillåtet
att sälja detta på annat sätt än genom
systembutikerna. Man kan naturligtvis
också befara att det blir en frestelse för
många att när de går till systembutiken
för att köpa av detta starköl, också ta
ut starksprit.

Dessa systembutiker förekommer vidare
inte mer än i en viss begränsad
omfattning i vårt land. Enligt en uppgift
i propositionen utgör de endast 275
stycken. Speciellt för landsbygdens befolkning
är det sålunda en ganska be -

Inforande av mellanöl

svärlig procedur att få hem några flaskor
starköl.

Nu är det väl så, att många anser
att ett Öl av klass II inte håller den
kvalitet, som de tycker att man har rätt
att begära av ett Öl, och därför måste
fara till systembutiken för att göra detta
inköp. Om man skall försöka få över
konsumtionen från starksprit till Öl,
torde det vara nödvändigt att man på
ett smidigare sätt kan tillhandahålla
delta för konsumenterna.

Herr Engkvist gjorde även vissa jämförelser
med andra länder. Han är ju
ytterligt sakkunnig på detta område,
och jag skall inte ta upp någon debatt
om detta. Men man har ändå en känsla
av att vi i vårt land inte har någon
anledning att sträcka på oss när vi
jämför oss med de ölkonsumerande länderna,
och detta beror kanske framför
allt på att vi har en så pass stor förbrukning
av starksprit.

Det har också i de tidigare anförandena
framhållits, att införandet av
mellanöl kommer att innebära en ökad
konsumtion av ett starkare Öl, genom
att folk går ifrån det vanliga ölet av
klass II och över till mellanölet. Jag
skall inte förneka att så naturligtvis i
viss utsträckning kommer att bli förhållandet.
Men å andra sidan torde
man inte komma ifrån att det också
kommer att bli en övergång från starkölet
till mellanölet och -— som vi också
hoppas — en övergång från konsumtion
av starksprit till mellanölet.

Jag tror inte heller att man, när man
gör dessa konstruktioner, skall bortse
från att beskattningen på ölet spelar eu
rätt stor roll. Det blir en ganska hög
beskattning på detta mellanöl, och därför
kommer priset att ligga så pass
högt, att många kommer att föredra att
köpa Öl av klass II.

Herr talman! Bevillningsutskottets
majoritet anser att mellanölets betydelse
i nykterhetspolitiskt hänseende naturligtvis
många gånger har överdimensionerats
både vad det gäller anhängarna

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

och vad det gäller motståndarna. Utskottet
är emellertid av den uppfattningen,
att mellanölet kommer att främja
en övergång från starkare till svagare
drycker, och införandet av mellanölet
måste också ses som en åtgärd för att
tillfredsställa konsumenternas önskemål.

Jag skulle vilja sluta med att säga, att
det vore rätt egendomligt om svenska
folket inte skulle kunna bära det ansvar
som friheten att kunna köpa en
flaska Öl utan alltför stor och krånglig
omgång innebär.

Herr talman! Jag ber med desssa ord
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast anföra
ett par synpunkter med anledning av
vad utskottets ärade talesman, herr
Magnusson i Borås, sade. Det gäller resonemanget
om möjligheterna att med
hjälp av det nu föreslagna nya mellanölet
åstadkomma en övergång till svagare
drycker.

Jag har redan tidigare framfört min
uppfattning, att man inte vet så mycket
om detta, men all erfarenhet talar för
att det kommer att bli nära nog tvärtom,
så att mellanölet slår ut det nuvarande
ölet av klass II.

Det finns en sak som stöder mitt antagande,
nämligen de erfarenheter vi
fick under spritstrejken. Jag hänvisar
till de undersökningar av vad som skedde
under spritstrejken som gjorts av de
båda alkoholforskarna Bjerver och Nerin.
De fann att de måttliga alkoholförbrukarna
ändrade sin konsumtion
mycket litet — det var endast 5 procent
av dem som helt slutade att använda
alkohol.

När man talar om ambitionen att försöka
ändra alkoholvanorna brukar man
inrikta sig på dem som kallas alkoholskadade,
d. v. s. den grupp för vilken
det verkligen betyder någonting om
man kan tränga tillbaka alkoholbrukets

omfattning. I den undersökning som
gjordes efter spritstrejken befanns det
emellertid att 30 procent av missbrukarna
helt slutade att använda alkohol,
och 37 procent uppgav att de minskade
sin konsumtion. Det är intressant att notera,
att minskningen, när den var som
störst, uppgick till 35 procent för sprit
och starköl och 20 procent för vin och
vanligt Öl.

De båda alkoholforskarna säger som
en sammanfattning: »Någon ersättning
för nedgången i starkspritkonsumtionen
genom en ökning av andra dryckesslag,
t. ex. vin och starköl, hade således inte
skett hos de alkoholskadade.» Tillgången
på sprit och vin beskars mycket
kraftigt under spritstrejken och försvann
helt för vissa grupper, medan
starköl och vanligt Öl fanns att tillgå
under denna tid, men det blev ingen
överflyttning av konsumtionen, utan
missbrukarna slutade med sin alkoholkonsumtion.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte nog att herr
Magnusson i Borås inte argumenterade
med någon större glöd för bevillningsutskottets
förslag. Det är egentligen bara
på en punkt jag känner mig föranlåten
att replikera herr Magnusson,
nämligen när han säger att ett bifall
till förslaget om mellanöl 1957 skulle ha
förbättrat nykterhetstillståndet. En sådan
uppfattning förefaller mig vara en
flykt från verkligheten och ett ovanligt
mått av övertro.

Sedan vill jag också göra utskottets
talesman uppmärksam på att en blandning
av Öl och tabletter förekommer
i det framför allt bland ungdomar alltmer
ökade narkotikamissbruket.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Engkvist, att de som använder alkohol
i alltför stor utsträckning natur -

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Nr 27

ligtvis utgör det verkliga problemet för
samhället. Det är möjligt att experterna
har rätt i vad de säger om vad som
hände under spritstrejken, men jag tycker
inte vi bör dra alltför längt gående
slutsatser av vad som hände under denna
mycket korta period. Det kanske inte
alls visar vad som komme att ske om
förhållandena bleve mer permanenta.

Till herr Eriksson i Bäckmora vill
jag säga, att det torde vara svårt att
kombinera narkotikamissbruket med
den fråga vi i dag diskuterar. Det är ju
ett helt annat problem. Att påstå att
narkotikabruket skulle öka om vi hade
mellanöl tror jag är att gå för långt.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Magnusson i Borås påpekar,
att man naturligtvis inte får dra alltför
långtgående slutsatser av vad som skedde
under en jämförelsevis kort period.

Jag vill emellertid ånyo framhålla,
att mycket avancerade alkoholförbrukare
inte gick över till Öl eller starköl
under en tid när det inte fanns starksprit
att tillgå. Det är enligt min mening
därför inte gärna tänkbart att de vid en
annan tidpunkt, när det finns tillgång
till starksprit och starkvin, skulle gå
över till en svagare dryck.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Sedan ledamöter av det
mäktiga bevillningsutskottet nu har gått
en omgång i debatten, kanske en enkel
motionär också kan få komma till tals
och anföra några synpunkter.

Jag tycker det är värdefullt att debatten
hittills har kunnat föras i en mycket
sval ton. Den skiljer sig i det avseendet
fördelaktigt från den debatt,
som har förts i pressen och på andra
håll. Jag hoppas att vi bär skall kunna
diskutera sakligt och objektivt även i
fortsättningen.

Det görs inte sällan gällande att vi,
som motsätter oss införandet av mellanöl,
gjort vår bedömning därför att

1.1

Införande av mellanöl

vi enbart skulle vara intresserade för
t. ex. helnykterhet eller landets torrläggning
och helt ointresserade för sådana
åtminstone relativa förbättringar
som skulle kunna åstadkommas på andra
vägar. Våra ställningstaganden i nykterlietspolitiska
frågor skulle vara alldeles
orealistiska och utslag av principrytteri.
Vi skulle därför helt sakna intresse
för en nykterhetspolitik som t. ex.
innebär strävanden till en övergång
från starkare alkoholdrycker till svagare.

Till detta vill jag bara säga att t. ex.
den svenska nykterhetsrörelsen, som i
vissa upphetsade sammanhang påstås
vara den som nästan ensam och kanske
t. o. in. vid sidan om regering och riksdag
bestämmer nykterhetspolitiken bär
i landet, för länge sedan inför den aktuella
verklighetens många faktorer
ganska medvetet slutat med att göra
önskedrömmar och mera långsiktiga
perspektiv till aktuella yrkanden på det
politiska fältet. Åtminstone är detta vår
egen mening om vår strävan. I stället
har denna rörelse, efter måttet av enkelt
förstånd och begränsade utredningsresurser,
sökt ägna sig åt att undersöka
och analysera problemen och
att sedan söka utforma förslag som kan
väntas få så brett stöd som möjligt och
likväl är ägnade att tjäna syftet, nämligen
att förebygga alkoholskador och
att söka hota dessa när de redan inträffat.
Jag ber därvid att få hänvisa
till den nykterhetspolitiska studie
som nykterhetsrörelsen genomfört
och publicerat 1964 under rubriken
»Nyktrare nu?», en publikation som
väckt betydande uppmärksamhet inte
bara inom landet utan även utanför vårt
lands gränser och som i sin mån torde
ha bidragit till att behovet av en allmän
granskning av nykterhetspolitiken
fått allmänt stöd. Jag tänker givetvis
på förra veckans riksdagsbeslut om den
saken. — Det är för övrigt inte första
gången nykterhetsrörelsen genom egna,
noggrant utförda undersökningar kun -

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

nät vinna statsmakternas intresse och
gehör för sin uppfattning rörande olika
sidor av alkoholproblemet. Vill man vara
rättvis och avstå från den politiska
stridens överord, så tror jag man måste
hålla med om att den nutida nykterhetsrörelsen
allvarligt eftersträvat en
verkliglietsbetonad nykterhetspolitik.
Att våra förslag ibland vunnit framgång
och ibland inte lyckats, sammanhänger
ju bland annat — och främst
— med att nykterhetspolitik förvisso i
sig rymmer en ytterst komplicerad problematik
och att hela nykterhetsfrågan
är en kontroversiell fråga, där tro ofta
står mot tro — ett förhållande som på
många håll bland våra kritiker sällan
till fullo beaktas. Det skulle därför vara
önskvärt om tvärsäkerheten bleve något
mindre då man arbetar med och bedömer
dessa frågor, t. ex. då man sysslar
med det nu aktuella problemet. Men
som jag sade förut har debatten hittills
därvidlag på ett fördelaktigt sätt skilt
sig från vad som har varit fallet i den
allmänna debatten.

Om man alltså även i specifikt nykterhetsintresserade
kretsar allmänt taget
söker inrikta sig på realistiska bedömningar
och målsättningar är det väl också
rimligt att utgå från att medlemmar
av t. ex. riksdagens nykterhetsgrupper
inte skulle plötsligt lägga sin politiska
erfarenhet på hyllan, ändra sitt sätt att
nalkas samhällsfrågorna och lämna
verklighetens fasta mark så snart det
bleve tal om nykterhetspolitik i riksdagen.
Den nykterhetspolitik som t. ex.
inriktar sig på enbart en omstrukturering
av alkoholkonsumtionen från starkare
till svagare drycker, i syfte att därigenom
minska alkoholskadorna, möts
därför av oss i nykterhetsgrupperna
med öppenhet och intresse, men också
med skepsis, på samma sätt som politiska
förslag på alla andra områden, i
klart medvetande om att politik är det
möjligas konst.

Det ärende, herr talman, som vi nu
behandlar, erbjuder härvidlag ett gott

exempel. Vi anser oss ha starka motiv
för vår inställning till detta ärende. Vi
ställer självfallet samma krav på att
förslag på det nykterhetspolitiska området
skall vara väl underbyggda som
vi ställer då det gäller frågor på andra
områden. Förslag skall alltså grundas
på offentlig utredning och testning av
föreliggande utredningsresultat genom
remissbehandling.

Läser man den nu föreliggande propositionen,
finner man inte ett spår av
utredning redovisat eller åberopat. På
fem sidor redovisas den nuvarande ordningen
— en knapp sida ägnas åt förslaget,
där formuleringarna är allmänt
hållna utan annan motivering än att tiden
enligt finansministerns mening nu
skulle vara mogen för ett återupptagande
av frågan om mellanöl. Detta är så
mycket mera avvikande från praxis i
vårt arbete i riksdagen som frågan om
maltdryckerna behandlades så sent som
i 1954 års bryggeriutredning, som år
1959 lade fram förslag om friare ölhandel
under förutsättning av att starkölförsäljningen
skulle ske under samma
former som bestämdes 1954, att frågan
om mellanöl inte aktualiserades och att
alkoholhalten i vanligt Öl bibehölls vid
2,8 viktprocent.

1961 års riksdag godtog i stort utredningens
förslag, och frågan om mellanöl
aktualiserades alltså inte.

Om man nu kommit till en annan
uppfattning i frågan vore det rimligt att
utförliga skäl, grundade på en utredning
till stöd för denna ändrade uppfattning,
redovisades. 1956 företogs visserligen
en nykterhetspolitisk utredning,
som herr Magnusson i Borås åberopade,
men såvitt jag vet var det vid
detta tillfälle inte alls fråga om något
slags ölproblematik, varför jag inte vet
vilken utredning herr Magnusson egentligen
åsyftar.

Redan det faktum att frågan inte har
utretts är skäl nog för att denna proposition
bör avvisas. Jag tycker också
att det är speciellt förvånande att var -

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Nr 27

ken denna proposition från finansdepartementet
eller andra propositioner
därifrån till denna riksdag innehåller
ens en antydan om ett beräknat skattentfall
vid en friare försäljning av
mellanöl. När man överväger budgetfrågor,
bör väl även den sidan av det
bär förslaget vägas in. Enligt en av kontrollstyrelsen
på begäran av bevillningsutskottet
gjord, lös beräkning skulle
man under budgetåret 1965/66 — alltså
det som nu förestår — kunna räkna med
en skatteinkomstökning på mellanölets
försäljning av närmare 40 miljoner kronor.
Detta är väl en upplysning, som
man borde få redan i propositionen och
kanske också i utskottets betänkande.
Vår ståndpunkt som motionärer är inte
betingad av något slags känslomässig
förhandsinställning utan grundad på,
som vi tycker, ingående överväganden,
överväganden som vi tror stödes av fakta.
Skälen har redovisats bär förut av
andra talare, men jag ber likväl att här
få komprimera dem under fyra punkter.

För det första: Alkoholsvagare drycker,
t. ex. mellanöl, är icke problemfria
ur .social synpunkt. Även dessa ger påverkanseffekter,
som visserligen kan vara
mindre än de som starksprit ger
men ändå ofta fullt tillräckliga för att
i det moderna trafik- och maskinsamhället
vara klart riskabla. Redan två—
tre flaskor mellanöl torde, särskilt i
kombination med trötthet eller konsumtion
av någon tablett, ge riskabel påverkan,
eventuellt så stark till och med att
den kvalificerar för rattonykterhet.

För det andra: Det finns betydande
alkoholproblem även i ölländerna såsom
herr Engkvist redovisade. Om man
tar den senaste tioårsperioden kan konstateras
att starkspritkonsumtionen i
dessa länder — i varje fall i Danmark
och Västtyskland — ökar jämsides med
den stigande ölkonsumtionen, varför
det inte torde vara fråga om ett utbyte
av ölsorter. Detta skulle man dock gärna
vilja veta mera om genom att på ort

Införande av mellanöl

och stiille ta reda på om något utbyte
verkligen bar skett av starksprit mot
någon eller några av öldryckerna. Vi
bar i vårt eget land från tidigare skeden
dåliga erfarenheter av ölkonsumtionen.
Det finns i de bär åberopade länderna
också resultat av ölkonsumtionen i form
av missbruk; jag tänker framför allt på
de ogynnsamma danska erfarenheter,
som herr Engkvist också redovisade.

För det tredje: Man kan inte räkna
med en återhållsam försäljning, eftersom
vinstintresset direkt markerats genom
stark monopolisering av en alltmer
kapitalstark ölhantering, en enligt
propositionen starkt spridd försäljning
av mellanöl genom ett stort antal livsmedelsbutiker
ocli en säkerligen växande
konkurrens och ökad reklam för
mellanöl på grund av ökat inflytande
från utländska ölindustrier.

Jag vill i detta sammanhang rikta
uppmärksamheten på att man i förslaget
till ändring av författningen på området
inte använder ordet mellanöl utan
man sätter in mellanölet under rubriken
vanligt Öl, vad man kallat normalöl.
Man är tydligen särskilt från bryggerihåll
angelägen om att detta Öl inte skall
ha en speciell benämning utan heta enbart
Öl. Det skall bli normaldrycken,
och mycket talar redan därför för att
det vanliga ölet kommer att skjutas åt
sidan och mellanölet blir normalöl.

För det fjärde: Omstrukturerings effekten

måste bli mycket måttlig genom
den föreslagna åtgärden att enbart
släppa fram mellanölet till fri försäljning.
Ja, det blir nog en omstrukturering,
som redan sagts, men från det
vanliga ölet till det starkare mellanölet
och alltså inte den omstrukturering man
oftast talar om, nämligen ett utbyte av
starkare drycker mot svagare. Det har
redan påpekats, att om man skall få en
omstrukturering av alkoholkonsumtionen
av det slag som man brukar åsyfta
får man tillgripa helt andra medel än
det nu aktuella. Danmark är inte något
lämpligt exempel att hänvisa till som

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

motsvarighet till den nu aktuella åtgärden,
eftersom man där som bekant har
vidtagit den verkligt drastiska skatteåtgärden
för att skapa en omstrukturering
av konsumtionen. Det har inte varit
aktuellt att förfara på samma sätt i
vårt land, och i varje fall måste väl
den enkla åtgärden att bara sätta in en
ny alkoholdryck ge mycket måttliga
effekter i detta avseende.

Vad jag med detta anförande velat
betona, herr talman, är att en rad frågor
inte är men borde vara utredda, innan
man tar ställning till den fråga det
här gäller. Detta krav är inte något speciellt
krav i detta ärende, utan det hör
till god ordning för att riktiga beslut
skall kunna fattas. En omstrukturering
av alkoholkonsumtionen kan anses önskvärd
såsom ett bland flera nykterhetspolitiska
medel, men den bör då ske
först sedan villkoren för att en ny struktur
hos denna konsumtion verkligen
skall inträffa är noggrant klarlagda och
därigenom kan bedömas och fullt ut beaktas,
då man utformar förslag.

Då alkoholproblemet är sammansatt
av så många olika delproblem är det
riktigt att den här efterlysta utredningen
rörande den aktuella frågan får ingå
i den samlade översyn av nykterlietspolitiken
som riksdagen begärt. Erfarenheten
av punktuella efterhandsingrepp efter
1954 i nykterhetspolitiken är inte
särskilt gynnsam. Man bör så mycket
som möjligt på detta område göra totalbedömningar
och inte ta fram en sådan
åtgärd som den föreslagna och sätta in
den utan att ta hänsyn till övriga sidor
av alkoholförsäljningens problematik.

Jag måste alltså, herr talman, på
grund av bristen på utredning och analys
av de problem denna proposition
aktualiserar, och naturligtvis också på
grund av att jag tycker att tidpunkten
är direkt olämplig med hänsyn till det
otillfredsställande nykterhetsläget, ansluta
mig till reservanternas yrkande.
Jag yrkar bifall till reservationerna i
bevillningsutskottets betänkande nr 32.

I detta anförande instämde herr Rinimerfors
(fp).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! När det gäller alkoholhanteringen
i vårt land råder det inga
som helst delade meningar om att denna
skall vara lagligt reglerad. Under
det nu rådande allvarliga nykterhetsläget
synes det också ha blivit en växande
opinion för en skärpning av
restriktionerna för försäljning av alkoholhaltiga
drycker. Det har också i den
allmänna debatten och här i riksdagen
framförts krav på obligatorisk inköpsregistrering.
Jag tror att tiden snart
är inne då vi måste se sanningen i vitögat,
d. v. s. att tiden är inne då vi -—
på grund av rådande nykterhetsläge —
måste införa en obligatorisk inköpsregistrering.
Den frågan får vi tillfälle
att diskutera under höstriksdagen i
samband med behandlingen av en motion,
väckt under vårriksdagens fria
motionstid, vilken motion behandlar
frågan om obligatorisk inköpsregistrering
vid spritinköp.

Det kan inte förnekas att under senare
år har ett alltmer tilltagande alkoholmissbruk
bland ungdomen utgjort ett
allvarligt problem i vårt land. Den första
kontakten med alkohol sker i allt
lägre åldrar. Mot bakgrunden av vetskapen
om att en tidig alkoholkontakt lättare
än en senare sådan medför en ökad
risk för alkoholskador, är det viktigt
att ungdomens kontakt med alkohol begränsas.
Om denna princip har hittills
enighet rått i alla samhällsgrupper. Det
måste därför te sig utmanande och nära
nog socialt oansvarigt att utan verifierande
undersökningar eller utredningar
införa friare försäljningsformer för ett
s. k. mellanöl.

Ingen undersökning föreligger — det
har också framskymtat i dagens debatt
— som visar att man enbart genom en
fri försäljningsform skulle uppnå en
övergång från starkare till svagare alkoholdrycker.
I stället talar alla skäl för

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Nr 27

att en motsatt övergång skulle ske från
den nuvarande pilsnern till det starkare
s. k. mellanölet. Detta galler speciellt
ungdomar och missbrukare, vilka
båda grupper nu iir förhindrade från
inköp i systembutiker. Antagandet att
en förbiittring av nykterhetstillståndet
här i landet skulle ske i samband med
en ökning av utbudet av alkoholdrycker
ter sig för mig som en flykt frän
verkligheten. Ej heller föreligger någon
undersökning som visar att Öl skulle
ge lindrigare skadeverkningar än andra
alkoholdrycker.

Det brukar väl vara så att beslut i
nykterhetspolitiska frågor i regel föregås
av utredningar som styrkt riktigheten
i det sedan beslutade. Beträffande
det s. k. mellanölet har beslutet, som
vi alla vet, icke föregåtts av någon som
helst utredning. Nog hade man kunnat
förvänta sig en dylik utredning innan
propositionen lades på riksdagens bord.

Allmänna beredningsutskottets yttrande
angående en motion om utredning
beträffande nykterlietspolitiken
har ju för en tid sedan behandlats och
godkänts av riksdagen. Vi kommer alltså
att få problemen belysta. Det förefaller
då underligt om vi nu skulle godtaga
mellanölet utan någon som helst
utredning. Vi har anledning fråga oss
om den vänstra handen vet vad den
högra gör.

Utvecklingen går mot skärpta nykterhetskrav
i trafiken. Forskningen har påvisat
stora risker även vid små doser
alkohol. Konsekvensen av dessa insikter
borde vara uppenbar.

Man säger i den allmänna debatten
att den allmänna opinionen kräver ett
s. k. mellanöl. Visserligen har ett antal
tidningar ingått en ölallians, om jag
får uttrycka mig så, och i bestämda
ordalag framfört krav på tillverkning
och försäljning av ett s. k. mellanöl,
men enligt min mening återspeglar dessa
tidningar icke direkt folkviljan, ty
någon undersökning om opinionens

Införande av mellanöl

uppfattning i fråga om mellanölet har
inte företagits.

Jag vet att åtskilliga av mina riksdagskamrater
i likhet med mig har blivit
uppvaktade av personer genom brev,
telefonsamtal och mötesuttalanden frän
föreningar där man uttalat sin oro och
sina bekymmer över det s. k. mellanölet.
Det görs gällande att det här blir
fråga om ett friare försäljningssystem.
Därmed ökas riskerna för ett stegrat
ungdomsfylleri, och en försämrad situation
för dagens ungdom blir följden.
Man ser också en fara däri att mellanölet
kommer att verksamt bidra till en
ökning av antalet alkoholmissbrukare.

När jag i dag gick hit till riksdagen
och tänkte på vad jag skulle säga i denna
debatt, så kom jag att erinra mig
att vi den 15 maj 1957 hade frågan uppe
i riksdagen om införande av ett s. k.
mellanöl. Den gången föll frågan — får
jag säga under bordet. Nu har frågan
på nytt aktualiserats. Vad jag saknar
i dagens debatt är den friska fläkt och
den saklighet som präglade förre statsrådet
och hedersmannen Per Edvin
Skölds inlägg i debatten. Det skulle sannerligen
inte ha skadat om Per Edvin
Sköld hade varit med här i dag och
kämpat på barrikaden. Trots att han
inte deltar i dagens debatt så kan det
vara värdefullt att ta del av de synpunkter
som han framförde vid mellanölsdebatten
den 15 maj 1957, synpunkter
som sannerligen är värda att beaktas
i dagens debatt. Herr Sköld säger
bl. a.:

»Om det införs ett mellanöl med en
högsta tillåten alkoholhalt av 3,6 procent
— man räknar med att det skall
bli 3,4—3,5 procent — och detta Öl sedan
får säljas fritt i livsmedelsbutikerna
jämsides med det Öl som har 2,8 procent,
så kan det väl inte förnekas, att
det är stor risk för eu övergång från
det svagare till det starkare ölet, att
folk övergår till en måltidsdryck som är
mer alkoholstark än den man nu har

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

godtagit. Vi kan väl inte säga annat än
att det är risk att det går på det sättet

---Jag kommer till den slutsatsen,

att finansministerns och utskottets förslag
inte kommer att minska alkoholkonsumtionen.
Det finns i stället all
presumtion för att alkoholkonsumtionen
kommer att öka. Det finns ingenting
som talar för annat än att detta mellanöl
åtminstone i viss utsträckning kommer
att tränga undan det nuvarande
klass II; vi inför alltså en starkare maltdryck
på en svagares bekostnad. Däremot
finns det, som jag ser saken, ingen
anledning att räkna med att mellanölet
kominer att tränga tillbaka brännvinet.
Jag anser därför att det över huvud taget
finns mycket större anledning att
tro, att införandet av detta mellanöl
kommer att leda till en försämring av
nykterhetstillståndet än att medföra en
förbättring. Mig förefaller det onaturligt,
att vi nu skall ta dessa risker, då
vi alla är överens om att nykterhetstillståndet
här i landet på grund av det
beslut vi fattade 1955 har försämrats.
Vi bör naturligtvis försöka finna utvägar
för att förbättra nykterhetstillståndet.
Att då genomföra en åtgärd,
som jag tycker sunda förnuftet säger
inte kommer att leda till en förbättring
utan till en försämring av nykterhetstillståndet,
tycker jag skulle vara
i högsta grad oklokt.»

Herr talman! Var det oklokt att införa
ett s. k. mellanöl 1957, så är det i
dagens läge ännu större anledning att
mana till försiktighet och noggranna
överväganden, när vi om en stund skall
ta ställning till frågan om införande av
ett s. k. mellanöl.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen av herr Wärnberg
in. fl.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det har litet underligt
och vårdslöst sagts, att den fråga vi
nu diskuterar de facto skulle vara av -

gjord redan innan den kom på riksdagens
bord. Jag har verkligen svårt att
tänka mig att det antagandet kan vara
riktigt. Det skulle faktiskt innebära att
i denna fråga — till skillnad från andra
frågor, som är fria från partipolitiska
bindningar — skulle det ingenting ha
att betyda hur skäl och motskäl kommer
att vägas mot varandra i debatten
eller vilka argument som än kommer
att mobiliseras.

Frågan skulle alltså redan vara avgjord
på grundval en tycke-och-smakdiskussion
och i kraft av ett opinionstryck,
om vars styrka man ingenting
vet. Är detta ändå inte litet för enkelt?
Borde det inte rent av kännas litet
genant för den svenska riksdagen att
bli utnyttjad på detta sätt — skall vi
säga — som en bricka i spelet? Man utgår
alltså från som något självklart att
det i riksdagen inte skulle finnas något
intresse av att avvakta resultatet av den
utredning rörande nykterhetspolitiken
i stort, som riksdagen själv häromdagen
helt enhälligt och utan någon som
helst debatt begärde och som rimligtvis
snart måste komma till stånd. Denna
begäran om en grundlig genomlysning
av problematiken efter de tio s. k. motbokslösa
åren är, som redan påpekats
i debatten, ingenting annat än ett uttryck
för den djupa olust och oro, som
vi alla känner inför dagens nykterhetsläge
och inför de ökade risker som
framtiden i sig rymmer på detta område.
Hade vi inte känt denna oro,
denna osäkerhet, denna otrygghet hade
vi naturligtvis inte beställt någon utredning.
Men det har vi alltså gjort. Vi har
i själva verket, menar jag, redan genom
detta beslut tagit ett betydelsefullt steg.
Vi har intagit en ståndpunkt som — om
vi inte vill hemfalla åt rent socialt
kvacksalveri — borde definitivt binda
oss också i det avgörande som vi nu
skall träffa i den s. k. mellanölsfrågan.

Herr talman! Det är klart att man
kan peka på den kampanj med namnlistor
och trappspring i kanslihuset,

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Nr 27

som några lundaakademiker i vintras
satte i gång och som på vissa håll beskrevs
som någonting av en stor nationell
händelse. Man kan naturligtvis
också konstatera att de stora huvudstadstidningarna
som triidda på ett
snöre slutit upp bakom kravet på ett
nytt och starkare Öl som fritt skulle få
salubjudas i landets livsmedelsbutiker
och finnas tillgängligt i alla snabbköpsbutiker.
Man kallar detta Öl för mellanöl.
Man skulle naturligtvis lika gärna
kunna kalla det för ett nytt starköl.

Men inte är frågan om opinionsbildningen
och opinionsläget i denna sak
tillnärmelsevis klarlagd i och med detta.
Vad vet vi om hur man tänker och reagerar
t. ex. i de hundratusentals svenska
hem, där hushållspengarna krymper
och blir allt odrygare — av flera skäl,
herr finansminister! — och där tragedierna
ligger på lur, därför att man nära
nog dagligdags upplever alkoholen —
man gör faktiskt det i många hem -—
som ett svårt personligt problem, för
att inte säga som ett lidande, och där
man följaktligen intensivt närgående
ställs inför en i sanning grå och trist
verklighet?

Har finansministern eller Dagens Nyheter
testat opinionen bland dessa människor?
En sådant test hade kanske
varit mer upplysande än någonting annat.
Nej, finansministern nöjde sig med
att ta ett blodprov på sin riksdagsgrupp.
Dagens Nyheter gick ett steg vidare och
tog blodprov på riksdagen som helhet.
Så ansågs saken vara klar. Hela vårt
med rätta berömda och pålitliga utredningsväsende
sattes plötsligt ur spel.
Nog ser detta illa ut och nog är det synnerligen
illa. Man presumerade ett önskemål
och ett behov hos en folkmajoritet
och så gav man klarsignal.

I utskottsmajoritetens skrivning har
detta mer än lovligt enkla resonemang
logiskt lett fram till den slutsats som
anges med följande ord: »Införandet av
mellanölet får även ses som en åtgärd
för att tillfredsställa konsumenternas

Införande av mellanöl

önskemål.» Säga vad man vill, det är
åtminstone en uppriktig bekännelse,
men jag tillåter mig att ställa frågan:
Svarar den också mot den, som man
inbillade sig, numera allmänt accepterade
sociala grundsynen på dessa ting?
Servicesynpunkterna kan väl rimligen
i detta ärende inte få vara utslagsgivande.
Nog är det väl för övrigt rätt
märkligt att se herr finansministern
i rollen av, skall vi säga, gågosse som
tjänstvilligt går en högröstad opinion
till mötes. Man är faktiskt litet ovan
att se vår självständige och myndige
finansminister just i den rollen. Intet
ont sagt om gågossar i allmänhet —
de fyller utan tvivel en viktig funktion
i arbetslivet — men borde ändå inte
finansministern anse sig litet för kvalificerad
för just den sysslan? Om statsrådet
inte helt tappat den personliga
kontakten med sin närmaste företrädare
i ämbetet, skulle denne säkert,
som herr Börjesson i Falköping alldeles
nyss också framhöll, även i dag ha bestämt
varnat finansministern från att
fullfölja sina avsikter på detta område.
Det kan emellertid inte förbises, herr
talman, att ansvaret för det förslag som
nu ligger på riksdagens bord, självfallet
inte bara är finansministerns, det
är regeringen som helhet som drabbas
av kritiken.

Det är några frågor man här skulle
vilja ställa. Andra har redan ställt dem
med andra formuleringar och andra
kommer säkert efter mig att upprepa
dem. Jag skall nöja mig med en enda
här.

Är vårt starkt mekaniserade och motoriserade
samhälle verkligen betjänt
av det ytterligare tillskott av alkoholdrycker
som regeringen nu vill föra ut
på marknaden? Jag vågar här göra det
påståendet att om inga andra argument
kunde anföras mot de nu aktuella planerna,
så skulle detta enda argument,
hänsynen till trafiksäkerhetsintresset,
vara tillräckligt för att rösta mot detta
förslag. Frisläppandet av ett nytt och

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Införande av mellanöl

starkare Öl innebär, sakligt och logiskt,
att antalet alkoholpåverkade bilförare
på våra gator och vägar kommer att på
en gång stiga, eftersom man vet, inte
minst genom professor Goldbergs forskningsresultat,
att förtäringen av två flaskor
Öl av nuvarande alkoholstyrka ligger
under tröskelvärdet för påvisbar påverkan,
medan däremot samma kvantitet
av det s. k. mellanstarka ölet ligger
över denna riskgräns.

Men detta är fakta som tydligen inte
bekymrar vare sig regeringen eller utskottsmajoriteten.
Man är här i vårt
land beredd att gå rakt motsatt väg
mot den man beträtt i exempelvis Västtyskland,
där man nu tycker att det
börjar bli alltför kusligt med den växande
motortrafiken och fördenskull lanserat,
såsom vi hört här tidigare i debatten,
som en nyhet ett svagare och
mindre riskfyllt Öl. Men här i vårt land
lägger regeringen alltså fram ett förslag
som, såvitt jag kan förstå, måste
få till konsekvens att alkoholbruket ytterligare
breddas och att skadorna i
motsvarande grad växer. Detta gör man
i ett läge, då vi förbereder oss för en
övergång till högertrafik, således för en
trafikreform, som redan i sig innebär
tillräckligt med risker till liv och lem.

Man måste, herr talman, finna en sådan
politik direkt utmanande och nog
skulle det i detta sammanhang vara intressant
att veta vad t. ex. kommunikationsministern
innerst inne tänker om
sin kollega finansministerns sätt att
agera i denna fråga. Strängt taget borde
statsrådet Skoglund vara den förste
att i detta sammanhang högljutt protestera.
Försiktigheten och klokskapen
bjöde ju i stället, att vi toge ett steg åt
andra hållet just nu, d. v. s. garderade
oss genom att driva en restriktivare
linje och av ren självbevarelsedrift
stoppade upp tillflödet av alkoholhaltiga
drycker.

Man kunde i detta sammanhang för
övrigt oreserverat instämma med en erfaren
läkare, en psykiater, doktor Lars

Nilsson vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg,
när han för en tid sedan i en
intervju i Göteborgs-Posten slog fast
att resurserna för alkoholforskning i
Sverige allmänt taget är alltför knappa
och i det sammanhanget ställde frågan,
varför statsmakterna inte gör några försök
eller undersökningar av frågan om
effekten av samhällsingripanden, av
olika restriktiva åtgärder. Sådana undersökningar
borde vara minst lika angelägna
som de som görs beträffande
hastighetsbegränsning, menade denne
läkare. Jag får säga att jag delar helt
hans uppfattning. Han har uppenbarligen
i sin praktik sådana personliga
erfarenheter av alkoholens roll att de
tvingar honom till sådana här uttalanden.

Herr talman! Jag skall inte tillägga
mycket mer. Man måste också fråga
sig, hur det skall bli möjligt att komma
till rätta med det för varje dag alltmer
tilltagande ungdomsfylleriet, för att inte
säga tonårs- och barnfylleriet, när
det hädanefter vid en fri ölförsäljning
genom livsmedelshandelns snabbköpsbutiker
är praktiskt taget uteslutet att
upprätthålla några som helst åldersgränser.
När statsmakterna i stället för
att vidta effektiva åtgärder mot det
växande ungdomsfylleriet och andra
svåra problem i sammanhanget direkt
satsar på åtgärder som med visshet
kommer att göra ont värre, finns det
anledning, tycker jag, att slå larm.

Herr talman! Det föreliggande förslaget
måste alltså, som jag ser det, kategoriskt
avvisas och jag ber att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
''Selander och Hyltander (båda fp).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag, trots att
jag är nykterist och aldrig brukat vare
sig sprit eller tobak, kommer att rösta

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Nr 27

för utskottets förslag anser jag att jag
helt kort bör motivera mitt ställningstagande.

Jag anser att det för hela vår nykterhetspolitiska
verksamhet är olyckligt
att denna mellanölsdebatt har drivits
fram. Om vi skall komma till rätta med
de problem som samhället har att brottas
med i detta sammanhang bör vi inte
skapa ett »procenttänkande» mellan
pilsner och starköl. Det är nämligen
ingen som har föreslagit att vi skall ta
bort starköl eller pilsner, utan man har
skjutit in sig på mellanölet. Kan nvkterhetspolitiken
bindas till procentsatser
i mellanölet? Jag kan inte begripa
att det kan vara vettigt att tro något
sådant.

Någon kan naturligtvis säga att jag
inte har någon praktisk erfarenhet avsprit
och tobak, eftersom jag inte brukar
sådant själv. Men jag har ändå inte
kunna undgå att konstatera att frågan
inte bara gäller att »Jeppe super» utan
att man också måste fråga sig: »Varför
super Jeppe?». Hade det inte varit bättre
att vi hade nyttjat den tid och kraft
som nu ödslats på en massa utredningar,
resolutioner och brev — som skrivits
inte minst under detta år — om
mellanölet till att försöka hjälpa dem
som råkat ut för spritförgiftning? Vi
skryter — med all rätt — med att vi
har en god allmän sjukvård i vårt land.
Men hurudan är sjukvården för de alkoholförgiftade?
Hade det inte varit
vettigare att vi nykterister gjort något
åt de helt enkelt vanärande »finkorna»
vid polisstationerna, där människor
som blivit spritförgiftade tas in utan
att läkare finns för att ta hand om
dem? Polismannen får i stället avgöra
om förgiftningen uppkommit av den eller
den orsaken. Det är emellertid omöjligt
för en polisman att avgöra, om orsaken
till att en person kommer in på
polisstationen i det tillståndet har sin
grund i spritförgiftning eller om det
tillika kan vara en mycket allvarlig
sjukdom.

Införande av mellanöl

Jag har aldrig tyckt om spritlagstiftningen.
Jag kan inte begripa varför vi
skall sysselsätta så många människor
med att få fram statistik och varför vi
skall ha allt detta krångel med att man
måste äta eu smörgås eller litet mat
om man skall få det eller det. Det är
ovidkommande detaljer som vi har offrat
för mycket arbetskraft och tid på.
Vi borde i stället ha vidtagit åtgärder
för att vid våra sjukhus få läkare och
kliniker som kunnat ta hand om offren
för denna sjukdom liksom vi gör för
människor som blir offer för andra
sjukdomar. Vi borde ha sett till att arrestlokalerna
i städer och andra tätorter
blivit litet mänskligare. Vi borde
över huvud taget ha fört en annan politik
i detta avseende.

Jag finner det märkligt att man »bitit
sig fast» vid mellanölet. För ungdomen
förefaller det mig som om vinkonsumtionen
vore ett allvarligare problem.
Vin kan vara ganska frestande för ungdom,
eftersom det inte direkt räknas
som sprit. Jag känner inte till procentsatserna,
men det sägs att vin kan ha
en alkoholhalt av 12 procent eller kanske
mera. Detta har man emellertid gått
förbi.

Överläkare Myhrman har i Svenska
Dagbladet redogjort för sina erfarenheter
från Polen, där han studerat detta
lands nykterhetspolitik. Efter vad jag
kunnat förstå bär man där inlett behandling
av de alkoholskadade. Den
alkoholskadade får där läkarvård, får
betala kostnaderna härför och lämnar
sedan sjukhuset precis som alla andra
sjuka som varit intagna på sjukhus.
Man kan väl inte alltid säga att han är
botad, men han är i varje fall hjälpt.
Jag tror att detta är en positiv åtgärd.

Det har här även talats om att mellanölet
skulle skapa svårigheter för bilismen.
Ur nykterhetssynpunkt är väl
bilen bland de bästa medel vi haft. Det
skulle vara önskvärt om vi i skolorna
som förebyggande åtgärd kunde ge undervisning
i allt som fordras för att fä

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

körkort. I denna undervisning skulle
även ingå upplysning om kravet på
nykterhet vid ratten. Jag tror det är
mycket viktigt att klargöra detta.

Det har sagts att man skulle göda
bryggerierna. Om de som framfört dessa
synpunkter vill föreslå ett förstatligande
av bryggerinäringen är att märka,
att denna näring hör till dem som
är enklast att förstatliga på grund av
den koncentration som ägt rum, förutsatt
att riksdagen önskar fatta ett sådant
beslut. För min del har jag ingenting
att erinra häremot.

I dagens läge borde vi nog anslå mera
pengar för att hjälpa de spritskadade
i stället för att fortsätta med utredningar
och moraliseringar.

Herr talman! Man skulle kunna säga
mycket mera i detta sammanhang, men
på grund av tidsnöden vill jag bara
framhålla att jag inte tror det är realistiskt
att, såsom skett, tillmäta mellanölet
någon verkan från nykterhetspolitisk
synpunkt, men jag vill inte på
något sätt klandra dem som har en
annan uppfattning i frågan. Jag beklagar
bara att agitationen har givit mellanölet
en enastående reklam som måste
ha varit till skada.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Vårriksdagen närmar
sig sitt slut. Vi har fattat en mängd beslut
och en del återstår innan vi tillönskar
varandra en skön sommar. Jag
förmodar att varje ledamot kontinuerligt,
både medvetet och omedvetet, bedömer
de olika frågornas räckvidd och
omfattning, även om beslutens vikt inte
alltid står i proportion till debattens
längd i kamrarna. En fråga som kan
synas vara tämligen obetydlig kan i
kammaren bli synnerligen uppmärksammad.

Vi fattade för en vecka sedan ett enligt
min mening synnerligen viktigt beslut
i nykterhetspolitiskt avseende,

nämligen riksdagens begäran om en förutsättningslös
och parlamentariskt sammansatt
utredning, som tio år efter den
stora nykterhetsreformen skall studera
gjorda erfarenheter, det rådande nykterhetstillståndet
och komma med eventuella
förslag. I detta ärende blev det
ingen debatt i kamrarna även om ärendets
storleksordning kunde ha motiverat
det, vilket väl berodde på den rådande
enigheten.

Dagens fråga anser jag ha mindre
räckvidd. Jag betraktar inte mellanölet
som en stor fråga. Men vare sig man
bedömer nykterhetspolitiska spörsmål
som stora eller små är de dock av sådan
art att de kräver varsamhet och
ödmjukhet. Jag har full respekt och förståelse
för dem som i dag visar tveksamhet
mot förslaget om införande av
ett s. k. mellanöl. Vid detta tillfälle vill
jag också säga att jag helt respekterar
nykterhetsrörelsens insatser i svensk
nykterhetspolitik. Att försöka vinna alltflera
anhängare för i första hand den
helnyktra livsstilen och i andra hand
för den måttfulla förtjänar allas vår
uppskattning och stöd. Jag vill gärna
ha sagt detta med anledning av herr
Wiklunds inlägg.

Liksom flera tidigare talare tror också
jag att vi skulle vinna i nykterhetspolitiskt
avseende på att i möjligaste
mån avdramatisera nykterhetsdebatten,
ty det kan inte förnekas att den allmänna
opinionen har gjort mellanölsfrågan
till en stor fråga. Så stor och
väsentlig anser jag den inte vara. Jag
tror att vi här i riksdagen kan medverka
till att frågan får riktiga proportioner.

När jag tillsammans med representanter
i denna kammare för tre andra
partier, fru Gärde Widemar, herr Elmwall
och herr Johansson i Norrköping,
motionerat om införandet av ett s. k.
mellanöl har skälet varit en ändrad
konsumtionsinriktning. Starkspritsdominansen
måste brytas. Starkspriten
har i jämförelse med de svagare alko -

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Nr 27

holdryckerna oerhörda skadeverkningar.

Fn ändring av konsumtionsinriktningen
tar lång tid. Jag tror emellertid
att vi är på rätt väg och att införandet
av ett s. k. mellanöl är en av de åtgärder
som vi kan pröva. Trots vad som
har sagts av bl. a. herr Engkvist vill jag
peka på förhållandena i Danmark. Konsumtionsinriktningen
är som sagt där
en helt annan än i Sverige. Cirka 60
procent av alkoholkonsumtionen faller
på ölet medan cirka 60 procent av alkoholkonsumtionen
i vårt land avser
starksprit. Vilket system föredrar vi?
Ja, jag föredrar faktiskt det danska. Nu
har det sagts, jag tror bl. a. av herr
Engkvist, att det finns en mängd avskräckande
problem i den danska nykterhetspolitiken.
Jag är medveten om
detta och inser att herr Engkvist har
rätt på denna punkt. När jag säger att
jag föredrar det danska systemet menar
jag inte att jag vill tillämpa dessa,
man kan väl säga, nyligen uppkomna
avigsidor i systemet. När vi studerar
det kan vi se på dess fördelar. Alkoholskadornas
omfattning i Danmark är
i alla fall avsevärt mindre än i Sverige.
Man kan bara peka på den stora
skillnaden mellan antalet vårdplatser
för alkoholsjuka i Danmark och Sverige.

När jag för några år sedan var i
Danmark för att skaffa mig dansk litteratur
om nykterhetsfrågorna, gick jag
från den ena bokhandeln till den andra.
I knappast någon bokhandel hade man
sådan litteratur, vilket visserligen kan
bero på den danska bokhandelns struktur,
men man sade också att vi har ingen
sådan litteratur, ty vi har inte några
alkoholproblem i vårt land. Så småningom
fick jag ändå tag i den litteratur
som var av intresse, och den var inte
särskilt omfattande. Alkoholproblemen
är inte av samma art och samma omfattning
i Danmark även om man nu,
som herr Engkvist säger, har börjat
märka en del sådana.

Införande av mellanöl

Hur kommer konsumtionen av det
nya ölet att bli i jämförelse med de nuvarande
ölsorterna, alltså klass 11-ölet
och starkölet? Flera talare har framfört
den tron att konsumtionen av klass
Il-ölet kommer att minska. Jag hoppas
att exempelvis herr Engkvist har förståelse
för att jag vill understryka, att
det här är fråga om en tro. Jag kan
också framföra en uppfattning som
grundar sig på tro, nämligen att starkölskonsumtionen
kommer att minska.
Skälet härtill är svåråtkomligheten och
priset. När det gäller klass Il-ölet är
min tro att konsumtionen inte kommer
att minska i den omfattning som man
har velat göra gällande. Ett av skälen
till detta är, tror jag —• och jag vill
betona att det är fråga om en tro —
prisfrågan.

Trafikolyckorna har fått en viss plats
i den här debatten. Herr Engkvist och
senast herr Hamrin i Jönköping var
inne på den saken och det har också
i pressen framförts den åsikten att mellanölet
skulle bli en stor fara i trafiksäkerhetsavseende.
Jag undrar, och jag
vill understryka att jag säger att jag
undrar, om det resonemanget är riktigt.
Det kan väl ändå inte, som någon
sade, bara vara fråga om valfrihet mellan
olika alkoholhaltiga drycker utan
det måste väl också vara fråga om
kvantiteten. En människa som dricker
en mellanöl innebär en stor trafiksäkerhetsrisk,
har man sagt, eftersom
denne skulle komma i närheten av promillegränsen.
Man kan ju också säga
att av de drycker som finns i dag så
fordras det kanske två klass II-öl för
att man skall komma i närheten av
samma gräns. Jag tror inte att det resonemanget
är riktigt relevant.

Herr talman! Jag hade tänkt att ytterligare
beröra den här frågan, men
eftersom dessa synpunkter har tagits
upp av de tidigare talarna sätter jag
punkt för mitt inlägg här. Jag ber alltså
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är väl ofrånkomligt
att den breddning av alkoholvanorna
som är särskilt markant bland dagens
ungdom och kvinnorna i vårt land
inger farhågor, som man inte kan nonchalera.
Det är bl. a. dessa farhågor
som ligger till grund för krav på utredning
av hela den framtida nykterhetspolitiken,
ett krav som lett till att
riksdagen förra veckan beslöt tillsätta
en sådan utredning.

Med detta för ögonen måste jag fråga
mig: Är det riktigt och klokt och förenligt
med ett alla omfattande socialt
ansvar att nu utan verklig, faktisk utredning
införa ett mellanöl med den
alkoholstyrka som det här gäller och
med den fria försäljning som föreslås?
Ölet skall ju saluföras i landets nära
nog samtliga 25 000 livsmedelsbutiker.
Bifaller riksdagen den föreliggande propositionen
kan faktiskt alla affärer som
säljer matvaror räkna med att den 1
oktober i år även sälja mellanöl. Har
man ingen ängslan för att t. ex. ungdomar
i vilken affär som helst kan
tillhandla sig en dryck med den alkoholhalt
som det här är frågan om lika
lätt som man köper en flaska sockerdricka? Jag

har efter fattig förmåga försökt
att sätta mig in i denna fråga utan alla
affekter och jag skall sammanfatta min
uppfattning i några korta punkter.

Vi har för det första en gång haft ett
Öl som hade en alkoholhalt av 3,2 procent.
Det var tillräckligt starkt för att
vålla en hel del besvärligheter ur ordningssynpunkt
och det höll på att skapa
ett slags ölalkoholism. Det föreslagna
mellanölet skall ju bli åtskilligt starkare.

För det andra kan man inte bortse
från de vådor som mellanölet medför
vad det gäller trygghet i trafiken. Detta
kan, ärade kammarledamöter, inte nog
starkt poängteras.

Det vanliga ölet i Västtyskland har en

alkoholstyrka på 3,5 procent. Från den
1 april i år säljer man och propagerar
för ett svagare Öl än vårt klass II, nämligen
ett med 2,5 procent alkohol. Det
gör man just därför att man funnit 3,5-procentölet vara alltför riskabelt i den
växande motortrafiken, och nu satsar
man hårt på detta svagare Öl. Från
bryggerihåll bedyras det också att man
genom moderna metoder har fått detta
svagare Öl både smak- och kvalitetsmässigt
jämbördigt med det alkoholstarkare.
Är det då — som herr Hamrin
i Jönköping påpekade —• rimligt att vi
inför en omläggning till högertrafik
bäddar för ett starkare Öl, som man i
Västtyskland av trafiksäkerhetsskäl vill
komma bort ifrån? Det som tyskarna
nu vill rikta folkets intresse ifrån, är
vi färdiga att rikta blickarna mot. Jag
tycker inte att detta är riktigt.

Jag har, herr talman, inga som helst
möjligheter att uppträda som smakdomare
i fråga om Öl, eftersom jag när det
gäller drycker ofta håller mig till modernäringen
och dricker mjölk eller,
ännu oftare, rent och obemängt vatten.
Vid något högtidligt tillfälle avnjuter
jag också någon av våra förnämliga
fruktdrycker. Men smaknyanserna beträffande
Öl tycks vara något av det
mest subtila som finns under stjärnorna.
Vi har ett ölsortiment bestående av tre
typer: lättöl, Klass II och starköl. Men
så tycks det också finnas någon smaknyans
däremellan, som man nu skall
ha fram och som tydligen är något alldeles
extra fint. Skulle alkoholprocenten
vara avgörande för smaken, synes
det mig egendomligt att de västtyska
bryggarna nu går in för ett alkoholsvagare
Öl. Man kan också ställa sig undrande
huruvida exklusivt individuella
smaksynpunkter bör få påverka bedömningarna
av en fråga med så allvarliga
sociala följder som den vi här diskuterar.

Vem skulle inte säga ja till mellanölet,
om det kunde antas minska brännvinsdrickandet?
Men man kan fråga sig

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Nr 27

på vilka grunder ett sådant antagande
vilar. Den frågan måste ställas, men
något plausibelt svar bär inte ens skymtat.
Psykologiskt är det i hög grad osannolikt
att utvecklingen skulle gravitera
åt det hållet, eftersom alkoholen har
tillvänjningskaraktär. Och om mellanölet
slår ut pilsnern — som bryggarna
tycks tro — vad har vi då vunnit? Om
det nya ölet ställes bredvid nuvarande
klass II i livsmedelsaffärerna, är det
mera troligt att det svagare ölet konkurreras
ut, inte det tio gångare starkare
brännvinet, som säljes i systembutikerna.

Givetvis rör man sig här med sannolikhetsresonemang,
och därför bör man
vara försiktig i argumenteringen. Men
det mest troliga synes mig vara att vi
med ett mellanöl skulle främja övergången
från svagare till starkare drycker,
och jag vill inte vara med om att
främja en sådan utveckling. Vi skall
inte glömma att vi har vissa erfarenheter
i detta fall. Ölets andel i fylleriet
sjönk från 10 till 2 å 3 procent i
takt med den sjunkande alkoholhalten
i ölet under kristidens spannmålsknapphet.
Sedan fixerades alkoholhalten
till nuvarande 2,8 procent. Utskottet
bestrider inte att mellanölet i någon
mån kan komma att tränga undan det
nuvarande ölet men hoppas att den
föreslagna skattesatsen skall motverka
en sådan utveckling. Det hoppet tror
jag dock inte vilar på någon klippfast
grund.

Det finns ingen undersökning som
visar att Öl skulle ge lindrigare skadeverkningar
än andra alkoholdrycker.
Däremot vet vi av erfarenheterna från
den praktiska nykterhetspolitiken att
en sänkning av ölets alkoholhalt från
3,2 till 2,8 viktprocent en gång medförde
en betydande nedgång av ölfylleriet
i vårt land. Jag anser det vara
viktigt att göra en allsidig utredning
av den framtida nykterhetspolitiken efter
de erfarenheter vi gjort under de
senaste tio åren. Då kan även denna
fråga bli allsidigt belyst.

Införande av mellanöl

Herr talman! Jag skall nu inte orda
mer i denna fråga utan ber med det
anförda att få yrka bifall till reservationen
av herr Wärnberg in. fl.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Några falare har tidigare
i denna debatt varit inne på frågan
om övergången till högertrafik och
de ökade trafiksäkerhetskrav, som då
kommer att ställas. Även jag vill beröra
den frågan och närmare utveckla
några synpunkter i anslutning till det
förslag vi nu diskuterar.

De frågor som har med trafiklagstiftningen
och trafiksäkerheten att göra
behandlas i betydande utsträckning
av tredje lagutskottet, som jag tillhör.
Vi har under senare år fått en rad propositioner
och motioner, som på ett
eller annat sätt har berört trafiksäkerheten,
och vid behandlingen av sådana
framställningar har vi alltid varit ytterst
angelägna om att framhålla att
allt som kan göras för att förbättra
trafiksäkerheten bör göras. Det är en
punkt där vi alla oavsett partifärg är
helt eniga. En uppräkning av alla de
förslag och åtgärder som i det sammanhanget
har aktualiserats skulle fylla
flera spalter i riksdagsprotokollet.
Till dessa framställningar hör bl. a. åtgärder
för att förbättra nykterheten i
trafiken.

Det är i dagarna två år sedan vi här
i kamrarna fattade beslut om övergång
till högertrafik. Sedan har det beslutats
att dagen H skall vara den 3 september
1967. Vid detta stora och ytterst
kontroversiella ärendes behandling i
tredje lagutskottet erinrades också om
de olika åtgärder beträffande trafiksäkerheten
som blir nödvändiga i samband
med trafikomläggningen. Alla
var överens om att skärpta åtgärder
torde bli erforderliga, och man hänvisade
bl. a. till de förslag som var att
vänta från 1957 års trafiknykterhetskommitté.
Denna skrivning hade föranletts
speciellt av en motion av dåvarande
ledamoten i denna kammare fru

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

Gunne, som framhöll att olika åtgärder
mot alkoholförtäring i samband med
övergången till högertrafik blir nödvändiga,
eftersom »även måttliga mängder
alkohol verkar nedsättande på trafiksäkerheten».

Jag hade för min del vid det tillfället
önskat att dessa synpunkter skulle
framhållas ännu kraftigare i utskottets
utlåtande än som skedde. Därför
avgav jag en blank reservation för att
i debatten i kammaren ytterligare understryka
vikten av att man på olika
sätt sökte motverka och minska alkoholförtäringen
i samband med trafikomläggningen.
Bland annat kunde man
diskutera långtgående åtgärder med
syfte att skärpa restriktionerna.

Om kommunikationsministern vore
inne i kammaren nu, skulle jag gärna
vilja fråga honom när man kan vänta
förslag till riksdagen från 1957 års trafiknykterhetskommitté.
Tredje lagutskottet
framhöll, att det förväntade, att
ett förslag skulle framläggas snarast
möjligt. Men det har ännu inte kommit,
och det vore intressant att veta hur
detta ärende ligger till. Det kan hända
att finansministern, om han kommer
att delta i debatten, också kan ge någon
upplysning på den punkten. Den
har dock en viss betydelse i samband
med den fråga vi nu diskuterar.

Det är alltså mot bakgrunden av vad
som skedde när vi beslutade om högertrafiken
och med hänsyn till vad reservanterna
i utskottet har skrivit som jag
nu starkt vill ifrågasätta lämpligheten
av fri försäljning av en ölsort, som är
starkare än 2,8 viktprocent. Förslaget
rimmar, som också andra talare här
har framhållit, ytterst illa med det krav
på ökad varsamhet i trafiken, som vi
nu måste ställa. Om det verkligen är så
att vi behöver ett mellanöl här i landet
— vilket jag starkt betvivlar — kunde
man i varje fall ha väntat med denna
åtgärd till efter trafikomläggningen.
Har vi i över 25 år klarat oss med det
svagare Öl vi har nu, borde vi nog ock -

så ha kunnat vänta ytterligare några år.
Jag tycker inte precis att vi sitter i
sjön i detta sammanhang.

Nu finns det visserligen de som tror
att mellanölet skulle komma att verka
nykterhetsfrämjande. Men som även
andra har sagt här före mig, kan man
inte vara övertygad på den punkten.
Man kan ha en lika fast tro på att mellanölet
kommer att undantränga det
nuvarande svagare ölet och alltså inte
verka nykterhetsfrämjande utan i motsatt
riktning. Jag ansluter mig till dem
som anser att mellanölet kommer att
undantränga det svagare ölet, och jag
kan alltså helt ansluta mig till vad utskottsreservanterna
har anfört på denna
punkt.

Nu säger visserligen utskottsmajoriteten
att riksdagen »om så påfordras
skyndsamt kan besluta om åtgärder för
att förbjuda försäljningen av mellanöl».
Det kan tänkas att en sådan åtgärd
blir nödvändig i samband med
trafikomläggningen om ett par år. Men
det måste ändå vara svårare att vidta
en sådan restriktiv åtgärd när lagen
redan är införd än att helt enkelt avstå
från den lagstiftning som gör denna
nya ölsort tillgänglig. Jag tycker att
högertrafikkommissionen, som har ett
så stort ansvar för vad som händer vid
trafikomläggningen och som måste ha
stort intresse av att olycksriskerna nedbringas
så mycket som möjligt, energiskt
borde ha vänt sig mot att mellanölet
införes före trafikomläggningen.

Utöver vad jag här har sagt vill jag
framhålla, liksom andra har gjort, att
frågan om mellanölet borde ha tagits
upp i den utredning om nykterhetspolitiken
som riksdagen nyligen har begärt.
De motstridiga meningarna om
detta öls verkningar borde ha motiverat
en utredning. Men man får väl räkna
med som ganska säkert att den kommande
utredningen i alla fall på ett
eller annat sätt kommer i kontakt med
även detta avsnitt på nykterhetspolitikens
område. Om mellanölet för med

Fredagen den 21 maj 1905 fin.

Nr 27

sig den försämring av nykterhetstillståndet
som många fruktar, lär väl den
utredning om nykterhetspolitiken, som
vi häromdagen beslutade, inte kunna
underlåta att ta ställning till den situation
som den nya ölsorten har skapat.

Herr talman! Med vad jag här har
anfört vill jag yrka bifall till reservationen
av herr Wärnberg in. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nyberg ansåg —
och han utvecklade detta ingående —
att införande av ett mellanöl skulle inverka
även på trafiksäkerheten. Jag vill
då bara stillsamt påpeka att jag inte
tror att man kan dra någon sådan slutsats
helt enkelt av den anledningen,
att de människor som nu respekterar
trafikbestämmelserna kommer att göra
det också efter införandet av ett mellanöl.
De människor som i dag inte respekterar
trafikbestämmelserna har redan
tillräckligt många spritsorter att välja
på.

Jag tror sålunda inte att herr Nybergs
resonemang håller — införande
av ett mellanöl leder inte till de konsekvenser
herr Nyberg beskrev.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det har framhållits tidigare,
herr Magnusson i Borås, att vi
här är inne på ett område där man
mera tror än vet. Men jag kan inte
tänka mig annat än att om man inför en
ny ölsort, som har högre alkoliolhalt
och detta nya Öl undantränger ölet med
lägre alkoliolhalt, så blir konsekvenserna
menliga även för trafiksäkerheten.
Jag tror att enigheten härom är rätt
stor på de håll, där man åtminstone har
en nykterhetsvänlig inställning.

Herr WIKLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte säker på att
herr Magnusson i Borås var inne när
jag höll mitt anförande, i vilket jag påpekade
att mellanölet enligt förordning -

införande av mellanöl

en om tillverkning och beskattning av
malt- och läskedrycker skall kallas för
»Öl». Detta måste väl också ha sin betydelse
för utvecklingen mot att mellanölet
ersätter det vanliga ölet. Man
kommer inte att uppfatta att det finns
någon större skillnad mellan ölsorterna

— jag skulle tro att benämningen på
mellanölet blir »normalöl» eller något
liknande. I så fall torde mellanölet också
kunna komma att spela en riskabel
roll, när det gäller trafiksäkerheten.

Det är en risk, menar jag, att man
tillhandahåller ett alkoholstarkare Öl
med spridd försäljning utan att samtidigt
ge detta Öl en benämning, som
klart visar att det är något annat och
starkare än det vanliga ölet, klass II.
De risker i trafiksiikerlietshänseende,
som detta kan medföra, får inte underskattas.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag skulle på detta stadium
av debatten ha kunnat avstå från
att yttra mig och nöjt mig med att instämma
med dem som yrkat bifall till
reservationen. Jag har dock i motion
11:813 velat förena mig med alla dem

— och de är inte få —- som i införandet
av det s. k. mellanölet ser en allvarlig
fara inte minst för vår ungdom, och
jag skulle gärna med några ord vilja
understryka vad som där kommit till
uttryck.

Bakom oss som företräder en sådan
mening står en stor skara av människor
i olika åldrar och samhällsställningar.
Jag tillåter mig påpeka att vi inte minst
stöds av den ungdom, som själv inte
använder alkohol men i vars intresse
det ligger att ta ansvar även för annan
ungdom.

Då försäljningsvillkoren för detta Öl
avses bli desamma som för det nuvarande
alkoholsvagare ölet finner jag för
min del faran vara uppenbar. Inte endast
för dessa unga människor, för vilka
konsumtionen av mellanöl kan bli inkörsporten
till alkoholbesvär, är faran

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

stor utan också för dem som nu i stora
mängder använder Öl i sin dagliga konsumtion.
Jag avser härmed inte dem
som nyttjar ölet i samband med måltid
utan dem som på kaféer, ölstugor och
liknande serveringsställen inmundigar
stora mängder Öl. Skrämmande exempel
kan anföras på detta, men kammarens
ledamöter känner väl de förhållanden
som jag nu antytt.

Flera av våra nykterhetsorganisationer
är märkbart oroade av det förslag
som nu föreligger till avgörande,
vilket vi fått bekräftelse på tidigare i
denna debatt. Det har påvisats att under
senare år ett alltmer tilltagande
alkoholbruk bland ungdomar utgör ett
allvarligt inslag i alkoholproblemen i
vårt land.

Den första kontakten med alkohol
äger rum i allt lägre åldrar. Det är riktigt
att ungdomens kontakt med alkohol
bör begränsas, då en tidigare sådan
lättare än en sen medför risk för
alkoholskador. Om denna princip har
hittills rått enighet i alla samhällsgrupper.

Det ter sig utmanande och jag skulle
vilja gå så långt som att påstå att det
är socialt oansvarigt, att utan verifierande
undersökningar införa friare försäljningsformer
för ett s. k. mellanöl.

Man har även något förvånat sig över
att ingen undersökning föreligger, som
visar att man enbart genom en fri försäljningsform
skulle komma att uppnå
en övergång från starkare till svagare
alkoholdrycker. Inte heller föreligger
någon undersökning, som visar att Öl
skulle ge lindrigare skadeverkningar än
andra alkoholdrycker.

Då man behandlar nykterhetspolitiska
frågor brukar besluten i regel ha
föregåtts av utredningar, som kan ligga
till grund för och styrka riktigheten av
ställningstagandena. Det föreligger icke
någon sådan utredning beträffande
mellanölet. Att därför nu fatta beslut
vore ett klart avsteg från praxis.

Utskottsmajoriteten anför, att mellan -

ölets betydelse ur nykterhetspolitisk
synpunkt väsentligt har överdimensionerats
av såväl anhängare som motståndare
och menar att det inte bör tillmätas
alltför stor betydelse som nykterhetspolitisk
faktor. Men hur vet man
det, när ingen utredning härom föreligger
och inga remissinstanser haft
möjlighet att yttra sig?

Tidigare har i denna debatt åberopats
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 34, vilket riksdagen har godkänt
utan diskussion. Detta utlåtande
avsåg en utredning angående nykterhetspolitiken.
Det är intressant att lägga
märke till hur allvarligt allmänna
beredningsutskottet har sett på denna
fråga. Då ingen avvikande mening bär
framförts i riksdagen, har vi slutit upp
bakom den uppfattning som kommit till
uttryck i detta utlåtande.

Allmänna beredningsutskottet refererar
till nykterhetsreformen år 1954
och uttalar följande: »Tio år efter denna
reform kan konstateras att — även
om vissa positiva resultat nåtts — alkoholfrågan
kvarstår som en av samhällets
allvarligaste.» Därefter redovisas en
statistik över fylleriförseelserna.

Utskottet skriver: »I synnerhet är
ungdomsfylleriet oroväckande. Antalet
fylleriförseelser av personer i åldrarna
15—17 år är i förhållande till motsvarande
folkmängd fortfarande omkring
tre gånger större nu än 1954 och i åldrarna
18—20 år närmare dubbelt så
stort. Antalet fylleriförseelser av kvinnor
motsvarar endast omkring tre procent
av totalantalet fylleriförseelser,
men även här faller den ökning som
ägt rum till stor del på de unga kvinnorna.
»

Vidare uttalar utskottet, »att samhället
genom den hittills förda nykterhetspolitiken
icke lyckats förebygga missbruk
av alkohol. Behovet för framtiden
av effektiva samhällsinsatser i nykterhetsfrämjande
syfte synes därför uppenbart.
»

Detta uttalande har godkänts av riks -

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Nr 27

dagen, .lag skulle vilja fråga: Är införandet
av mellanölet ett led i dessa
»effektiva samhällsinsatser i nykterhetsfrämjande
syfte»?

Såsom jag tidigare har framhållit är
det inte omöjligt att mellanölet kommer
att användas som berusningsdryck.
Kanske kommer vi att hamna i samma
läge som på 1930-talet, då ölfylleriet
var en ganska vanlig företeelse.

Herr talman! Med dessa korta erinringar
ber jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Wärnberg m. fl.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Denna debatt, som
präglats av korta inlägg, har emellertid
vid några tillfällen svävat ut till något
av en mer allmän politisk nvkterhetsdebatt.
Jag är, herr talman, alldeles
övertygad om att vi så småningom kommer
fram till en allmän politisk nvkterhetsdebatt.

Vad som i dag har anförts om alkoholismen
i den form, som vi med oro
har bevittnat, d. v. s. ungdomar med
alkoholproblem och vuxna människor
som inte kan låta bli att missbruka alkohol,
är tillräckligt allvarligt för att
det skall finnas skäl för att ompröva
hela den svenska nykterhetspolitiken.
Denna uppfattning har såväl denna
kammare som första kammaren anslutit
sig till utan debatt, såsom det har påpekats
förut i dag. En sådan utredning
skall komma till stånd och vi får i
samband med denna anledning att ompröva
frågorna.

Jag förstår dock inte vad förslaget
om att saluföra en ny typ av Öl har
med den stora allmänna nykterlietspolitiska
debatten att göra.

Det har framhållits i dag, att det
finns anledning att avdramatisera denna
debatt, och detta vill jag livligt understryka.
Vi tog år 1955 det djärva
steget att låta var och en kunna gå in
i en butik och köpa om inte hur mycket
som helst på en gång så dock i varje

Införande av mellanöl

fall hur mycket som han önskar, om
han bara delar upp inköpet på flera
omgångar, av starksprit som innehåller
40 procent alkohol och av vissa särskilda
sorter vilka är ännu alkoholstarkare.
Han kan köpa ett starkvin i
vilket alkoholhalten varierar mellan 18
och 25 procent, ett lättvin där alkoholhalten
är 12 procent och ett starköl
med en alkoholhalt av 5,4 procent.
Han kan nu i den allmänna handeln
köpa ett Öl, som håller en alkoholstyrka
av 2,8 procent, och ett lättöl som håller
1,8 procents alkoholstyrka.

Jag vet inte om kammarens ledamöter
har gjort den enkla matematiska
reflexionen, att dricker man två flaskor
lättöl så har man konsumerat exakt
samma alkoholmängd som om man
dricker en flaska mellanöl. På något
underligt sätt har således en törstig
nykterist möjlighet att konsumera samma
alkoholmängd som i en flaska mellanöl
utan att komma i konflikt med
sitt logelöfte medan man nu ser en verklig
fara i att ge allmänheten den möjligheten.

Jag har med detta bara sagt att debatten
bör tas ned på jorden och att
man bör låta diskussionen anta rimliga
proportioner.

Mellanölet kommer visserligen att
saluföras i butikerna, men det är inte
någon förlust ur nykterhetssynpunkt.
Jag håller med dem som säger att försäljning
av Öl i systembolagets butiker
får många olustiga verkningar.

För det första — men det är en mindre
sak — tycker jag inte att systembolaget
över huvud taget skall saluföra
Öl; jag tror inte att man i något annat
land i världen skulle kunna tänka sig
en sådan ordning.

För det andra ligger det naturligtvis
åtskilligt i talet om att man lockas att
göra impulsköp av starkare varor när
man nu går till systembolaget och köper
sitt starköl. Det kanske också är den
omständigheten att starkölet har saluförts
i systembolagets butiker som givit

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

starkölet den nimbus, som gjort att hela
denna angelägenhet seglat upp i debatten
och förstorats på ett sätt som jag
tycker är alldeles onödigt. Jag håller
med om att det för bl. a. tidningarna
kan vara tacksamt att diskutera Öl; det
är, om jag får uttrycka mig så vanvördigt,
ett intellektuellt lätthanterligt ämne.
Det krävs inte så stora ansträngningar
för att skriva en artikel om
mellanöl eller ölkonsumtionen över huvud
taget. Men frågan är inte värd den
omfattande debatt som förekommit.

Det är här bara fråga om att ge allmänheten
en viss valfrihet som den
tydligen önskar — det råder ingen
tvekan om det. Jag anser att det skall
finnas ett skäl för att vägra allmänheten
den valfriheten, ett skäl av sådan
dignitet och karaktär att det finns anledning
att bibehålla ett förbud. Jag
upprepar vad jag inledningsvis sade:
Med hänsyn till den frihet som vi för
närvarande har att inhandla alkoholhaltiga
drycker är det svårt att förstå,
att det skulle finnas anledning att just
för detta specifika avsnitt av ölsortimentet
införa ett förbud. Ett sådant
förbud kan inte ha någon saklig grund;
det bottnar, som tidigare har anförts, i
gamla föreställningar från för länge
sedan passerade årtionden om vad man
kallade ölalkoholism.

Jag har inte något minne av att något
sådant förekommit, och jag arbetade
under hela min ungdom inom sådana
yrkesområden och tillsammans med
sådana yrkesgrupper att jag borde ha
konfronterats med detta problem, om
något sådant funnits. Jag har inte gjort
det. Jag tycker därför att allt detta tal
om 1920- och 1930-talens ölalkoholism
är väsentligt överdrivet. I den mån det
förekom, om det fanns några gubbar
som drack Öl, så var det väl helt enkelt
därför att de hade behov av ett komplement
till den ransonerade spriten.
Det behovet föreligger inte i dag, och
därför tror jag inte man kan jämföra
gamla tiders beteendemönster i detta

avseende med dagens situation, då vi
har fri tillgång till alla olika slag av
starkspritvaror.

Jag tycker det var välgörande att
lyssna till herr Lundberg i Uppsala som
talade som representant för nykterhetsrörelsen
och som enligt min mening
gav frågan dess rätta proportioner. Jag
skall naturligtvis inte komma med några
råd till dem som talar för den organiserade
nykterhetsrörelsen. Jag har
visserligen tidigare i dag hört att man
på det hållet representerar en alldeles
osedvanlig sakkunskap när det gäller
skilda smakriktningar i fråga om ölvarianterna.
Sådana synpunkter kan
väl icke basera sig på egen erfarenhet,
utan de grundar sig självfallet på vad
man läst om att andra tycker. Med utgångspunkt
från denna min deklaration
borde jag kanske inte ge mig in på att
ge råd till nykterhetsrörelsens representanter.
Men jag vill ändå säga att
jag har en känsla av att om man ser på
nykterhetsrörelsens funktion ungefär
såsom herr Lundberg i Uppsala skisserade
det, så tror jag att nykterhetsrörelsen
har större möjlighet både att
vinna gehör och att göra en effektiv
insats än om de som tillhör nykterhetsrörelsen
har en benägenhet att isolera
sig och leva för sig själva i en värld
som inte passar ihop med omvärlden
och såsom ett ideal ställer upp för sig
ett beteendemönster som detta folk inte
är berett att anpassa sig till.

Jag skall därmed sluta med mina råd
till nykterhetsrörelsen. Jag ville säga
detta uteslutande med hänvisning till
herr Lundbergs inlägg.

I en del anföranden har det riktats
kritik mot finansministern för att han
lägger fram ett förslag om mellanöl
utan att ha gjort vederbörliga utredningar.
Man kan naturligtvis sätta sig
ned och tillsätta en kommitté med representanter
för avhållsriktningen och
representanter för de människor som
inte har något emot att dricka ett glas
Öl — vilket de flesta inte har — men

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Nr 27

:ii

därför finns det inte någon anledning
att sätta dem i samband med något
slags missbruk. Några direkta missbrukare
brukar vi ju inte sätta in i kommittéerna,
så i så måtto blir nog problemet
ensidigt belyst. Men visst kan
man tillsätta en kommitté efter det sedvanliga
mönstret och dessutom låta
några sakkunniga vetenskapsmän på
området ingå i den och låta denna kommitté
ägna två, tre eller fyra år åt att
utarbeta olika lärda utläggningar om
effekterna av en sådan här reform i olika
avseenden. Men jag försäkrar er,
ärade kammarledamöter, att en sådan
kommittés ledamöter inte kommer att
hli ense, utan de kommer att bibehålla
sina olika uppfattningar. Även vetenskapsmännen
kommer att ha olika uppfattningar.

Jag har läst utredningar i dessa frågor
av vetenskapsmän, vilka varmt rekommenderat
ölkonsumtion just på
grund av de väsentligt lindrigare, mildare
och stillsammare verkningar på
objektet som ölet har i jämförelse med
motsvarande kvantitet alkohol i form
av starksprit. Man kan naturligtvis göra
en sådan utredning, men jag vet inte
vad den skall ge för resultat. Frågan
är ju helt enkelt om man anser att det
finns skäl för ett förbud mot en typ
av Öl, vilken i fråga om alkoholstyrka
ligger mitt emellan två andra typer av
Öl som för närvarande salubjuds till
alla svenska konsumenter —• låt vara
att en av de senare typerna är litet besvärligare
att inhandla. När vi dessutom
liar en fri försäljning av starksprit,
kan man väl utan långa utredningar
konstatera, att det inte föreligger
tillräckligt starka skäl för ett sådant
förhud.

Jag tycker nog rent personligen att
det är någonting av en förmyndarmentalitet
som härvidlag gör sig gällande
— ett förbud mot mellanöl kan ju inte
ha någonting med nykterhetspolitik att
göra eller stå i samklang med nykterhetsrörelsens
strävanden. Även om de

Införande av mellanöl

som önskar ett förbud har de allra bästa
bevekclsegrunder skulle införandet
av ett förbud av det stora flertalet svenska
medborgare uppfattas som om myndigheterna
ville bestämma att det skall
du göra och det skall du inte göra. Det
är ju ändå fråga om människor som i
alla avseenden är oförvitliga, trots att
de råkar ha för vana att då och då
konsumera ett glas Öl.

Gör inte frågan märkvärdigare än
den är. Om man ser den från de utgångspunkter
jag här angivit och i synnerhet
om man tar i betraktande att
vi i dag ändå har ett ganska ringa inslag
av förbud när det gäller alkoholförsäljningen,
tror jag att man kommer
fram till dessa slutsatser.

Därmed har jag naturligtvis inte sagt
att allt är bra som det är. Jag har för
egen del livligt tillstyrkt allmänna beredningsutskottets
förslag om en allmän
översyn av nykterhetspolitiken. Jag är
glad att riksdagen fattade beslut i enlighet
med detta förslag, ty det finns
vissa inslag i det nuvarande samhällsmönstret
som tarvar en omprövning
och översyn av nykterhetspolitiken.
Men detta har ingenting med ölkonsumtionen
att göra.

I de tidigare inläggen har det riktats
kritik mot mig för att jag inte preciserat
det tillskott till statskassan som kan
beräknas bli resultatet om riksdagen
skulle godkänna förslaget om denna
nya öltvp. Kontrollstyrelsen har, som
utskottet framhållit i sitt utlåtande,
räknat med ett inkomsttillskott på 40
miljoner kronor. Jag skulle icke våga
sätta en sådan beräkning på pränt i
en proposition som jag skall signera.
.lag vet inte vilka inkomstbortfall det
nya ölet kan medföra när det gäller
andra alkoholdrycker som ger skatteintäkter.
Jag vet inte om det nya ölet
kommer att medföra en totalt sett ökad
alkoholkonsumtion i landet — jag tror
det inte. Det är ju en förutsättning för
att man skall få in mera pengar.

I den mån detta Öl kommer att re -

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

ducera försäljningen av starköl — och
det tror jag avgjort på — medför det
ett inkomstbortfall som måste vägas mot
tillskottet. I den mån detta Öl kommer
att reducera försäljningen av den vanliga
2,8-pilsnern — jag förmodar att
också det blir fallet — får man även
härigenom ett bortfall som skall vägas
mot tillskottet. I den mån detta Öl kommer
att spela någon roll när det gäller
avvägningen i konsumtionen mellan Öl
och starksprit, inedför också det ett
bortfall som skall vägas mot tillskottet.

Allt detta är så pass osäkra ting, att
jag som sagt i dagens läge inte skulle
vilja sätta mitt namn under några ekonomiska
prognoser i det avseendet. Om
något år vet vi mer om detta, och det
är väl då riktigare att tala om den här
saken vid det tillfället.

Det har i debatten förekommit åtskilliga
argument som det skulle vara tacksamt
att gå in på. För att inte alltför
mycket förlänga debatten skall jag
emellertid endast ta upp något av dem.

Det görs gällande att om vi får ett Öl
som håller en alkoholprocent på 3,5 å
3,6 så kan folk ta några tabletter i detta
Öl och på så sätt skaffa sig en narkotikaberusning.
Förmodligen är det riktigt.
Men de som har sådana behov har
ju samma möjligheter med de nuvarande
öltvperna, vare sig de håller 2,8
eller 1,8 procent. Och de kan väl —
mirabile dictu — ta in de där tabletterna
till soekerdricka eller vanligt
vatten.

Sådana argument bär litet för mycket
av skrämselpropaganda över sig, och de
skulle nog vid närmare prövning visa
sig sakna underlag.

Jag tror inte heller att man bör blanda
in högertrafiken i diskussionen om
detta Öl. Gör man det ger man sig ut
på vida vatten och avlägsnar sig från
det som debatten gäller. Visst får vi en
del svårigheter den dag i september
1967 när vi skall börja köra på högerkanten.
Men de svårigheterna har säkerligen
ingenting med det nya ölet

att göra. Jag tror att det var herr Magnusson
i Borås som i en replik erinrade
om att den bilist som i dag icke känner
sitt ansvar bakom ratten har alla möjligheter
att förskaffa sig en alkoholdos
i blodet — med eller utan en ny öltyp.
Jag vill gärna instämma i detta.

Jag har reagerat mot flera av inslagen
i debatten. Herr Hamrin i Jönköping
ställde från talarstolen frågan: Har
finansministern testat de hem i vilka
mannen är alkoholist innan han satte
sig ned och skrev propositionen om
denna nya öltyp?

Jag skall ärligt svara att någon sådan
test inte gjorts nu lika litet som
1955 när starkspriten med nykterhetsrörelsens
goda minne släpptes loss. Sådana
argument har över huvud taget
inte i denna debatt att göra. Vi har beklagansvärda
människor som är alkoholiserade.
Dessa får vi, som herr
Lundberg uttryckte det, försöka ta hand
om i en organiserad och aktiv nykterhetsvård.
Men jag försäkrar att den
omständigheten att det kommer ett nytt
Öl inte ett vitten kommer att förändra
familjesituationen i de hem där vederbörande
i dag råkar vara alkoholist och
förmodligen också i fortsättningen
kommer att vara det. Även det är argument
som inte har någon täckning.

Jag skall inte närmare kommentera
herr Hamrins inlägg. Det skulle väl vara
en rolig historia då han beskrev finansministern
som gågosse för andra intressen
när han skrev sin proposition
om mellanölet. Jag presenterade min
mening i detta avseende redan 1957
men fick då inte gehör i riksdagen.
Frågan fälldes med några röster i denna
kammare och några röster i första
kammaren. Det är i enlighet med samma
uppfattning som jag hade 1957 som
jag i dag lagt fram ett förslag. Om kammaren
i dag skulle ha en annan uppfattning
än 1957 betyder inte det, mina
damer och herrar, att ledamöterna i
denna kammare eller medkammaren är
något slags gåflickor eller gågossar vil -

Fredagen den 21 maj 19(15 fm.

Nr 27

:i:(

liga att gå till mötes en publik opinion
som kräver ett mellanöl. Ni kommer
att fatta beslutet efter er egen övertygelse
— även om denna övertygelse,
som fallet är i en demokrati, varit utsatt
för en viss påverkan de senaste
veckorna.

Det är inte bara studenter från Lund
som varit uppe i kanslihuset och presenterat
sig för finansministern. Jag
har praktiskt taget var och varannan
dag i min brevlåda fått cirkulärskrivelser
och uttalanden från riktningar som
inte gillar införandet av en ny öltyp.
Men vi politiker är vana vid sådana
opinionsyttringar. Vi lyssnar till och
läser dessa uttalanden och bildar oss
en uppfattning, såsom också kommer
att ske i denna kammare. Skulle det
bli så att kammarens ledamöter på
denna punkt har samma uppfattning
som finansministern kommer det kanske
i varje fall i fortsättningen inte att
behöva användas sådana argument som
att finansministern är gågosse för vissa
hastigt uppflammande opinioner.

Herr Eriksson i Bäckmora gjorde i
ett av sina inlägg gällande att det här
i själva verket också var fråga om ett
bryggarintres.se
gör sig till tolk för. Det är, menade herr
Eriksson, en fråga om vinst för bryggerinäringen.
Om herr Eriksson som
ledamot av utskottet har studerat propositionen,
och det har han säkerligen
gjort, vet han att finansministern inte
har varit välvilligare i avseende på beskattningen
av denna typ av Öl än av
andra typer som i dag är tillåtna att
försäljas.

Jag vet ingenting om huruvida det
blir en konsumtionsökning totalt för
ölet. Detta kan tänkas, men om en sådan
konsumtionsökning skulle innebära
en bättre profit för bryggerierna
får den ses mot bakgrunden av den föreliggande
konkurrensen på detta område.
Så länge som vi i detta land bara
säljer Öl med 1,8 respektive 2,8 volymprocent
alkohol lever den svenska

Införande av mellanöl

bryggerinäringen i clt ganska fredat
drivhusklimat och slipper ifrån konkurrensen
utifrån. När man i fortsättningen
skall tillhandahålla folket den
nya öltypen blir det fråga om en öltyp
som är gängse accepterad på andra håll
utanför våra gränser. Dä får man en
konkurrens att tas med. Det finns således
vissa garantier för att herr Erikssons
i Bäckmora farhågor för att bryggarna
skulle bli särskilt feta på denna
operation inte behöver bli besannade.
Jag har sannerligen inte haft någon
tanke i den riktningen.

Debatten börjar lida mot sitt slut och
det är väl riktigt att frågan haft sin
publika tid. Den kommer förmodligen
att vara över när riksdagen fattar sitt
beslut, oavsett i vilken riktning det går.
Det är alltid mera dramatiskt och spännande
att tala om en sak innan den
blivit beslutad. När man får se vad
beslutet i detta fall innebär kommer
man nog att finna, att här inte föreligger
någon stor dramatik och spänning.
Det kommer säkerligen också
konsumenten underfund med. Även
energiska journalister kommer att dra
samma slutsats.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att något kommentera finansministerns
anförande. Jag har ingen svårighet att
instämma i hans uppfattning att vi inte
bör göra denna fråga större än vad den
i själva verket är. Det är väl också ungefär
detta som jag försökt antyda i
mitt tidigare anförande.

Vi skall naturligtvis betrakta frågan
om mellanölet som en del av nykterhetspolitiken,
men inte som en så stor
del att den skall överskugga allting
annat som behöver göras för att komma
fram till en bättre ordning och mera
effektivt kunna bekämpa alkoholskadorna.
I detta sammanhang följde jag
med stor uppmärksamhet finansministerns
uttalande om behovet av en översyn
av alkohollagstiftningen. Jag kan

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Xr 27

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

ge mitt erkännande åt det berättigade i
denna tankegång.

Jag har redan tidigare sagt att det
inte finns någon grupp som har monopol
på de enda riktiga ambitionerna i
syfte att förbättra nykterhetstillståndet.
Vi ser bara frågan på olika sätt, vi har
olika uppfattningar. Därför vill jag inte
förlänga diskussionen med anledning
av vad som har anförts av finansministern.
Jag vill bara framhålla att jag inte
funnit anledning att ändra min ståndpunkt.
Jag tror fortfarande att ett mellanöl
kommer att medföra svårigheter.

Jag yrkar således fortfarande bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att det är
nyttigt att man här försöker hålla debatten
på en så lugn nivå som möjligt
utan alla affekter. Men hur man än ser
på denna fråga kan man likväl inte
komma ifrån att vi med en ständigt stigande
teknisk utveckling nu är beredda
att införa en dryck med större berusningseffekt
än det nuvarande ölet,
klass II. Man är även beredd att tillhandahålla
detta mellanöl, som har en
viss berusningseffekt, för vem som
helst och hur som helst.

Jag är inte lika säker som finansministern
på att två flaskor lättöl är
lika med en flaska klass II. De sakkunniga
hävdar att så inte är fallet. Därför
tillhör också lättölet läskedryckerna,
under det att klass II inte gör det.
Det är nog inte ur vägen, herr talman,
att före införandet av högertrafik anmäla
vissa dubier mot saluförandet av
ett starkare Öl, när man t. ex. i Västtyskland
går in för det svagare ölet just
ur trafiksäkerhetssynpunkt. Jag tycker
nog att detta skäl är ganska relevant
och har en viss bärkraft i debatten.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var väl närmast jag
som uppehöll mig vid problemen i sam -

band med övergången till högertrafik.
Jag vill därför säga ett par ord.

Nu förklarar finansministern att frågorna
om mellanöl och övergång till
högertrafik inte har samband med varandra.
Detta är naturligtvis riktigt i
och för sig, om man bara talar om mellanölet
som sådant. Men om man nu
är osäker på verkningarna och måhända
måste räkna med en försämring
av nykterhetstillståndet genom att mellanölet
införes, då finns enligt min mening
ett ganska starkt samband mellan
dessa båda frågor.

Jag vill ännu en gång erinra om att
när vi beslöt om övergång till högertrafik
här i riksdagen, uppehöll vi oss
rätt mycket vid frågan hur man skulle
kunna nedbringa alokoholkonsumtionen
och skapa nyktrare förhållanden under
den tid, som högertrafiken infördes
och tiden närmast därefter. Jag tror
inte att man skall underskatta de resonemang
som fördes i riksdagen vid det
tillfället. Och när man är osäker på
verkningarna, borde man som sagt ha
kunnat vänta ytterligare några år med
det beslut som vi troligen kommer att
fatta i dag, tv — som jag tidigare sade
— vi sitter inte i sjön. Vi skulle nog
kunna klara oss med nuvarande ölsortiment
ytterligare några år framåt.

Den nykterhetsutredning, som riksdagen
nyligen beslutade om, kan inte
undgå att på ett eller annat sätt komma
i kontakt med denna fråga, den kommer
under alla förhållanden att inhämta
erfarenheter av det nya ölets
verkningar. Skulle det bli en sådan försämring
av nykterhetstillståndet som
många av oss fruktar, förmodar jag att
den nya utredningen måste ta hänsyn
även till detta.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern provocerade
i varje fall på en punkt till en
replik, och det var när han upphöjde
herr Lundberg i Uppsala till auktoritet

Fredagen den 21 maj 1905 fm.

Nr 27

i dessa frågor, inte bara vid sidan om
svensk nykterhetsrörelse utan niira nog
ovanpå svensk nykterhetsrörelse.

Med den uppriktighet som är herr
Lundbergs i Uppsala speciella charm,
bekände han ju att hans kunskaper på
detta område är synnerligen bristfälliga.
Det var nättopp det mest karakteristiska
herr Lundberg hade att säga
på denna punkt. Under sådana förhållanden
tycker jag att det är anmärkningsvärt
att göra en sådan bedömning
och värdering som finansministern nyss
gjorde.

Finansministern fann det märkligt
att jag hade önskat en undersökning
av hur man reagerar inte bara i svensk
press och i vissa akademiska kretsar
utan också i de många hundra tusen
svenska hem — de är verkligen många
— där alkoholen är ett allvarligt problem
och där den är det inte minst för
husmödrarna, som i sanning många
gånger får sitta emellan. Jag vidhåller
alltså att frågan inte är tillräckligt undersökt.

Finansministern ville liksom göra
gällande att det väsentliga på detta område
är att ge de svenska konsumenterna
valfrihet, och detta anser jag vara
det kanske mest betänkliga finansministern
hade att säga. Men jag vill ändå
fråga honom, var vi med ett sådant
principiellt resonemang egentligen
hamnar. Är det då inte möjligt att plocka
ut vilken sektor som helst och säga,
att den angår oss inte, den skall vi
lämna därhän? Kan man då på det här
området göra några som helst effektiva,
radikala ingripanden?

Sedan är det också anmärkningsvärt
att hela det västtyska problemet, som
talare efter talare har erinrat om, lämnade
finansministern helt åt sidan i
sitt anförande.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Att jag talade om bristande
kunskap berodde på att jag själv
inte någon gång i mitt liv nyttjat sprit

Införande av mellanöl

eller tobak. Men om herr Hamrin i
Jönköping har praktisk erfarenhet på
området, har han naturligtvis stora
möjligheter att bedöma saken.

Vidare har frågan om övergång till
högertrafik blandats in i denna debatt
om mellanölet. Då jag varit med om
att stödja förslaget till trafikomläggning,
vill jag fråga: Är den som dricker
starköl mindre farlig i trafiken än den
som tar sig en sup? Nej, detta problem,
som jag tycker är fullständigt ovidkommande,
har herrarna dragit upp
bara av agitatoriska motiv och i syfte
att förvilla. För att nå en lösning härvidlag
måste vi förbjuda allt förtärande
av sprit. Min utgångspunkt är helt enkelt
den, att när man sitter vid ratten
skall man vara nykter.

Jag vill inte konkurrera med herr
Hamrin om att företräda nykterhetsrörelsens
synpunkter, men i dag är det ju
riksdagen som skall besluta, och det
kan inte vara lämpligt att göra nykterhetsfrågan
uteslutande till en känslofråga.
Vi måste känna vårt ansvar för
och visa en positiv inställning till nykterhetsvården
och nvkterhetspolitiken
över huvud taget. Det kan vara bra med
idealism, men där bakom måste finnas
realism.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Människors minne är
kort, brukar det heta, men att herr
Lundbergs minne är så kort att han
inte erinrar sig vad han sade i sitt första
inlägg, det förvånar mig något. Vi
far väl se vad som står i protokollet.

Jag har lika begränsade personliga
erfarenheter på det här området som
herr Lundberg, men vad herr Lundberg
därutöver hade att säga var, att hans
kunskaper är bristfälliga. »Procentsatser
och sådant känner jag inte mycket
till», sade herr Lundberg, och sådant
hör väl ändå till det kunskapsmässiga
i detta sammanhang.

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag erinrar mig några
versrader ur en dikt: »Jag vet ej om
fullare fröjd står att nå än när läpparna
skälva av gråt, om vi någonsin leva så
gränslöst som då, när pannan av ångest
är våt.» Det förefaller som om man på
en del håll ville i fråga om nykterhetspolitiken
handla enligt den princip som
synes komma till uttryck i dessa versrader.

Vi gör inte nykterhetsrörelsen någon
tjänst, herr Hamrin, genom att driva
fram känslomässiga yttringar. Nykterhetsfolket
är ändå inte i majoritet, och
vi kan inte lösa problem av denna karaktär
bara genom att slå oss för bröstet
och tala om oss själva. Men lyckligtvis
är ju huvuddelen av dem som använder
sprit inte missbrukare, och det gäller
för oss att få dessa människor med oss
när vi söker komma till rätta med alkoholsjukdomen.
Det är precis likadant
här som på övriga områden — inte bara
alkohol utan även andra s. k. njutningsmedel
kan ju missbrukas — att vi måste
ge medicinsk hjälp när missbruk förekommer.

Herr WIKLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Man behöver väl inte,
herr Lundberg, spela ut den utomordentligt
viktiga frågan om vården av
de alkoholsjuka mot frågan om en
lämplig form för den lagstiftning rörande
viss del av alkoholförsäljningen
som vi nu talar om. Det ena är lika
betydelsefullt som det andra. Härvidlag
gäller för övrigt den gamla hälso- och
sjukvårdsregeln att det är bättre med
profylax än med terapi. Jag är alltså
mycket angelägen om att vi får en bra
terapi för de alkoholsjuka, men detta
utesluter inte att vi också ägnar oss åt
olika former av profylax.

Finansministern uppkallade mig när
han sade att han inte vågat profetera
någonting om den skatteinkomst som
det kan bli fråga om. Jag förstår myc -

ket väl att en finansminister måste
vara försiktig på den punkten, men
någon antydan om denna sida av saken
tycker jag ändå borde ha gjorts i propositionen,
eftersom det ju rör sig om
betydande belopp — finansministern
är självfallet så erfaren på finanspolitiska
frågor att han vet detta. Att staten
får dessa ökade inkomster anges
inte i propositionen och inte heller i
det betänkande vi nu diskuterar, men
det lär komma att stå i ett senare betänkande
från bevillningsutskottet.

Finansministern menade att något
förbud mot mellanöl inte borde införas.
Ja, men redan nu kan ju mellanöl utan
åtminstone lagligt hinder inköpas i hur
stora kvantiteter som helst, nämligen
genom systembolagets försäljningsställen
och att införa något förbud är det
ju inte här fråga om.

Man frågar sig på vilken grund finansministern
kan påstå att allmänheten
har begärt en viss valfrihet. Vi vet
att en viss del av tidningspressen har
begärt sådan valfrihet, men var den
svenska allmänheten härvidlag står vet
vi ingenting om —- vi kan inte säga
om allmänheten anser sig behöva »ett
fjärde Öl». Man har ju tillgång till tre
olika sorters Öl, och valfriheten får väl
därför sägas vara rätt hyggligt tillgodosedd.

Det skulle behövas en grundlig genomgång
av omstruktureringspolitikens
grundfaktorer här och i andra länder.
Utgångspunkten har ju varit att mellanölet
skulle införas för att det skulle bli
en omstrukturering av konsumtionen
genom en övergång från starkare drycker
till svagare. Man vet inte hur det
förhåller sig med grundfaktorerna därvidlag,
och det är dessa som därför
skulle behöva undersökas, innan mellanölet
släpps fram på det sätt som här
föreslagits.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Låt mig först få säga att
det är mig ett nöje att kunna instämma

Fredagen (lön 21 maj 11)05 fm.

Nr 27

i det mesta av vad finansministern liiir
sagt.

Det finns en alldeles speciell anledning
till att jag liar lagt mig i den liiir
debatten, som kanske redan har blivit
tillräckligt lång, nämligen att jag, trots
att jag inte iir nykterist, bär blivit i
någon mån anlitad i nykterhetsarbetet;
ld. a. skall jag hålla föredrag på Folknykterhetens
dag nästa torsdag. Eftersom
jag no tänker rösta för införande
av mellanöl, fordrar det kanske en förklaring,
även om jag inte tycker att jag
skulle av denna anledning bli olämplig
som talare på torsdag.

Många talare har deltagit i denna debatt.
Varannan av dem har varnat för
de negativa följder som införandet av
mellanöl kan komma att få för nykterheten,
och varannan har väntat sig positiva
reaktioner. Den saken kan man
emellertid hålla på att dryfta hur länge
som helst. Ingen vet hur det förhåller
sig i detta avseende, och enda sättet att
få reda på det är att pröva ölet i praktiken.
Det finns en gammal god regel
som säger, att ingen skall dömas ohörd.
Mellanölet skall inte dömas odrucket.

Det var visst herr Eriksson i Bäckmora
som citerade Havamal i ett par
omgångar, och jag vill inte vara sämre.
Jag tror att det står någonstans där, att
»ej bättre börda man bär på vägen än
vishet mycken». Man bör alltså veta
vad man talar om, och särskilt i denna
församling bör besluten vara grundade
på kunskap. Vi kan emellertid inte få
någon kunskap om verkningarna av
mellanölet utan att vi har prövat det i
praktiken. Först därefter har vi underlag
för ett riktigt beslut.

Jag vill för min del instämma med
finansministern i antagandet att mellanölet
sannolikt kommer att drickas på
bekostnad av starkölet. Och detta är ju
nykterhetspolitiskt sett en framgång.

Det liar här talats mycket om mellanölets
betydelse för trafiksäkerheten.
Nu är det naturligtvis så, att en förare,
som är rattfull, inte blir farligare om

Införande av mellanöl

han har berusat sig av mellanöl än om
han har berusat sig med eu annan sorts
alkohol. Någon har påpekat — jag tror
det var herr Eundberg i Uppsala, och
jag instämmer i vad han härvidlag sagt
— att detta problem bör lösas genom
lagstiftningen på trafiksäkerhetens område.
Jag har alltid tyckt att det varit
en otillfredsställande ordning att det
finns vissa promillegränser, där straffbarhet
inträder, men att den som dricker
inte själv vet när han överskrider
dessa gränser. En sådan lagstiftning
förutsätter egentligen att man genom att
sticka in någon liten maniek i lårmusklerna
får veta vilken promillehalt man
har.

Jag instämmer med några talare här
som har sagt att all alkoholförtäring i
samband med bilkörning borde vara
bannlyst och, i den mån det behövs,
kriminaliserad. Det kan tänkas att det
kan vara lämpligt att överväga detta
i samband med övergången till högertrafik.
Men jag kan i varje fall inte inse
att den saken har någonting med mellanölet
att skaffa.

Jag ansluter mig också till dem som
betonat att alkoholfrågan är en mycket
allvarlig fråga. Jag skulle vilja säga att
den är vår största sociala fråga. Jag
har den allra största respekt för de
människor som är verksamma inom
nykterhetsarbetet. För mig är nykterlietsvän
och människovän synonyma
begrepp. Men viktigare än att hålla
mellanölet tillbaka är enligt min mening
att popularisera nykterhetsarbetet,
och det tror jag inte man gör genom att
överdramatisera den fråga, som vi nu
debatterat. Vi eftersträvar alla nykterhet
i samhället, men därför fordras det
också nykterhet i nykterhetspolitiken.

Herr WIKLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm var inne
på tanken, att det inte skulle finnas något
samband mellan den fråga vi nu
diskuterar och rattfylleriet. Även finansministern
har rört vid den saken.

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

Det finns emellertid belägg på just
detta samband från Danmark. Jag har
inte några egna iakttagelser att anföra,
men jag kan åberopa den statens särskilde
nykterhetskonsulent som numera
finns i Danmark — han heter lektor
Svend Skym-Nielsen och är nyutnämnd
i sin funktion. Han säger i en intervju
helt nyligen: »Rattfylleriet har blivit
ett av de stora alkoholproblemen i Danmark.
» »Det beror väl på», tillägger han,
»att några Öl inte är någonting man
sätter i samband med fylleri vid ratten.»
Det är rattfylleriet som är det stora
problemet i Danmark för närvarande,
och detta kopplas alltså direkt ihop med
försäljningen av ett alkoholstarkt Öl i
Danmark.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Här har talats om sakkunskap
på området. Trots min egen
sakkunskap, som jag till skillnad från
min vän John Lundberg och andra talare
gärna vill framhålla, är jag inne
på andra linjer än han — herr Sjöholm
var däremot i viss mån inne på mina
linjer.

Jag har tidigare varit en, om inte
framstående, så dock tämligen kvalificerad
öldrickare. Jag har också rökt
och t. o. m. försökt mig på att tugga
snus. Men trots denna sakkunskap vet
jag inte ett dugg om vad som kommer
att ske ifall den här reformen genomföres.
Jag säger som herr Sjöholm nyss
att det inte blir tyst om mellanölet
förrän man har gjort ett praktiskt försök.

Jag har emellertid mina dubier om
hur detta kommer att gå. I en motion
som jag har väckt — och som utskottet
tycks ha läst med en viss tankspriddhet
— önskar jag att man skall ordna
det så, och även uttryckligen säga detta
i beslutet, att man skall kunna upphäva
vad som i dag beslutas därest det hela
inte kommer att utfalla lyckligt.

Jag vet också lika litet, som finansministern
eller någon annan hur mycket
pengar man kan förtjäna på det.
Om man släpper en sten från ett hustak
är man tämligen säker på att den kommer
att falla till marken, men i fråga
om människors handlingssätt vet vi
ingenting. Det följer inga som helst fysikaliska,
logiska naturlagar, utan det
kan te sig både på det ena och det andra
sättet. Därför tycker jag att det vore
lika gott om vi gjorde ett försök under
betryggande kontroll.

Jag tycker — vilket även andra talare
givit uttryck för — att det blivit mycket
väsen om denna fråga. Och det är
väl just en mätare på värderingarna i
dagens Sverige, där hos så många människor
idealbildningen inte sträcker sig
längre än till att nå fysisk njutning. Vi
ät förfärligt bortskämda här i landet
liksom man är litet varstans i västerlandet.
Vi måste få precis som vi vill
i sådana här avseenden. I Danmark har
människorna sin svåra tid, efter vad
jag förstår, av den anledningen att de
inte kan få det Öl som de är vana vid.
Här i landet har vi ännu inte kommit
så långt att vi fått ett mellanöl som vi
kan sakna om det kommer bort. Jag
talar nu för andra än mig själv, eftersom
jag ganska frivilligt ämnar se till
att inget mellanöl får komma över mina
läppar, om jag inte luras till det -— illvilliga
människor finns det alltid.

Jag har läst någonstans att i Danmark
dricker man nu mera starksprit därför
att det inte finns Öl. Detta är en intressant
iakttagelse. Det är möjligt att man
kan lära något av den — det är också
möjligt att man inte kan det.

Jag är, herr talman, inte riktigt nöjd
med den behandling som min motion,
vilken iir allvarligt menad och som jag
tyckte var utmärkt, har rönt i bevillningsutskottet.
Jag är inte heller nöjd
med reservationen. Såsom en deklaration
om min röstning vill jag därför
meddela, att jag kommer att lägga ned
min röst i denna fråga.

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Nr 27

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag avser inte att liigga
mig i debatten om mellanölet — herr
Dicksons trevliga anförande bör få
vara slutrepliken i den frågan. Jag vill
endast säga några ord med anledning
av motion 851 i denna kammare beträffande
tillståndsprövning för utskänkning
av Öl.

Som kammaren känner till föreskriver
ölförsäljningsförordningen att tillstånd
till utminutering av Öl lämnas av
polismyndigheten i orten. Gäller det
däremot tillstånd till utskänkning av
samma dryck avgör länsstyrelsen frågan.
Länsstyrelsens prövning skall
dock föregås av yttrande från fullmäktige
i den kommun där utskänkningen
skall bedrivas. Skulle kommunen avstyrka,
äger icke länsstyrelsen rätt att
lämna tillstånd. Kommunen har med
andra ord veto i dylika frågor. Såsom
exemplifierats i motionen kan denna
bristande konsekvens i handläggningen
leda till underliga, för att inte säga
orimliga resultat. I motionen har därför
yrkats att det kommunala vetot skall
slopas.

Utskottet har godtagit motionärernas
argument och uttalar att det förväntar
»att Kungl. Maj:t snarast möjligt tar upp
frågan om villkoren för ölförsäljningen
— såväl utminuteringen som utskänkningen
— till omprövning».

Jag hade föreställt mig, att när man
genom en så enkel operation som att
utelämna andra stycket i 15 § i förordningen
i fråga kunde uppnå likformighet
vid behandlingen av dessa tvenne
försäljningsformer, skulle bevillningsutskottet
ha varit djärvt nog att tillstyrka
en sådan åtgärd. Det har nu inte utskottet
gjort — man gör inget förhastat
här i huset — varför motionärerna får
vara tacksamma för den beställning hos
Kungl. Maj:t som utskottet kommit med.

Jag kan i detta sammanhang icke avstå
ifrån att polemisera mot reservanterna,
som i fråga om det kommunala
vetot vill försvara den kommunala be -

Införande av mellanöl

stämmanderätten under åberopande av
att även inom andra områden »enskilda
personer eller yrkeskategorier på grund
av kommunala beslut ej fått beräknade
vinster». Här är det icke fråga om vinster,
utan om förluster som en företagare
kan få lida, därför att han alldeles oberäknat
vägras tillstånd att servera en
så vanlig dryck som Öl i sin matservering.
Ute i landsorten, där underlaget
för dylika näringsställen är relativt litet,
iir det knappast möjligt att driva
dels restauranger utan ölservering dels
sådana med ölservering. Den bristande
konsekvensen i ölförsäljningen kan inte
tjäna något nykterhetsvårdande syfte.
Den som icke får sin Öl till maten kanske
går över till speceributiken och
köper en hel back.

Herr talman! Jag vill till sist endast
understryka utskottets beställning av
en revision av ölförsäljningsförordningen,
och jag hoppas att denna revision
skall komma till stånd så snart som
möjligt.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Den debatt som här
förts och som vidgats utöver partigränserna
har ju varit späckad med detaljuppgifter.
Man har bildligt talat vägt
viktprocent här i talarstolen, och man
har hänvisat till utredningar och resultat
av dessa, och man har påyrkat utredningar.
Man har även uttalat spådomar
om hur framtiden kommer att
te sig i ett land där mellanöl får säljas.
Jag är därför säker på att kammarens
ledamöter har fått alla de sakuppgifter
de behöver för sitt ställningstagande.

Orsaken till att jag begärde ordet var
att jag vill understryka min uppfattning,
som har tagit sig det uttrycket
att jag är medmotionär i en motion,
vari yrkas att propositionen skulle avslås.
Jag har den uppfattningen att mellanölet
effektivt skulle konkurrera ut
klass II och att någon nämnvärd konkurrens
med klass III icke skulle ifrågakomma.
Statsrådet Sträng var här in -

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Införande av mellanöl

ne på en jämförelse med de törstiga
nykterister som tar två lättöl i stället
för en mellanöl och på så sätt skulle
få i sig samma kvantitet alkohol som
genom att dricka en mellanöl. Men koncentrationen
är ju det avgörande, varför
två lättöl inte alls gör samma verkan
som en mellanöl. Detta har också
bekräftats av professor Goldberg.

De personer som dricker det populära
lättölet gör detta i regel till maten.
Själv föredrar jag Kornett — detta för
att stödja den privata företagsamheten.
Jag har aldrig hört talas om att någon
människa springer ut och köper lättöl
för att berusa sig.

Tendensen att ett svagare Öl får vika
för ett starkare är en allvarlig sak, och
därför yrkar jag bifall till reservationen
vid bevillningsutskottets betänkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Engkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Wärnberg m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Engkvist begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 73 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Det i reservationen av herr Wärnberg
ni. fl. framställda yrkandet om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående alkoholreklamen .

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda yrkande; och fann herr andre
vice talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen av herr Wärnberg
m. fl. framställda yrkandet om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående alkoholreklamen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Fredagen den 21 maj 1965 fm. Nr 27

de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

Avbrytande av

av sydafrikanska varor

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 97 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

§ 3

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna
med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner om avbrytande
av de ekonomiska förbindelserna
med Sydafrika och om handelsbojkott
av sydafrikanska varor.

I en i första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson väckt motion, nr
138, samt en i andra kammaren av herr
Hermansson m. fl. väckt likalydande
motion, nr 176, vilka hänvisats till utrikesutskottet,
föreslogs att riksdagen i
skrivelse till regeringen hemställde om
omedelbara åtgärder för ett efterkommande
av FN-rekommendationen av
den 6 november 1962 i sydafrikafrågan
genom i första hand avbrytande av de
ekonomiska förbindelserna med Sydafrikanska
unionen.

Till utskottet hade även hänvisats den
i första kammaren av herr Sundin väckta
motionen, nr 351, samt den i andra
kammaren av herr Ullsten m. fl. väckta
likalydande motionen, nr 418, om
handelsbojkott av sydafrikanska varor.
Motionärerna föreslog, att riksdagen
måtte uttala sig för en officiell svensk
handelsbojkott av sydafrikanska varor
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag angående de tekniska
problemen i samband med en
officiell svensk bojkott av sydafrikanska
varor.

måtte anses besvarade med vad i utskottets
utlåtande anförts.

Reservation hade avgivits av herrar
Koman, Axel Andersson, Wedén, Gustafson
i Göteborg och Wahlund, som
ansett att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen i anledning av motionerna
1:351 och 11:418 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva till känna vad
reservanterna anfört, samt

2. att motionerna 1:138 och 11:176
härmed måtte anses besvarade.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det ämne som kammaren
nu skall börja diskutera är förvisso
ett svårt problem.

Man kan kanske säga att det framträder
två olika huvudriktningar vid
bedömningen av situationen i Sydafrika.

Den ena bedömningen tenderar att
gå i den riktningen att läget visserligen
är otrevligt och att det förekommer
djupgående missförhållanden men att
den sydafrikanska regeringen ändå förefaller
att ha läget under kontroll, så
att några svårare urladdningar inte är
att vänta inom överskådlig tid.

Den andra bedömningen däremot går
ut på att det finns betydande risker för
en blodig raskonflikt, och jag tycker
för min del att Myrdal—FVmt-rapporten
bestyrker förekomsten av sådana allvarliga
risker.

Herr talman! En sak är naturligtvis
ganska viss — och jag har sagt någonting
liknande från denna talarstol tidigare
— och det är att dagen efter en
upprepning av Sharpville-massakern,
vilken kanske kan bli 10 eller 100 gånger
värre än den ursprungliga, kommer
världen att på ett nytt och mera kritiskt
sätt värdera vad den demokratiska
världens regeringar gjort och framför
allt vad de underlåtit att göra.

Innan jag kommer in på själva sak -

Utskottet hemställde att motionerna
I: 138 och II: 176 samt I: 351 och II: 418
2* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 27

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

frågan skulle jag när det gäller de allmänna
bedömningarna vilja göra en nyansering
och framhålla att jag tror att
det är felaktigt att skära hela den vita
opinionen i Sydafrika över en kam. I
verkligheten står inte alla vita människor
där bakom den politik som den
nuvarande regeringen för, utan det
finns kritiker, det finns avvikande attityder
inom den vita opinionen, möjligheter
att värva flera proselyter för bekämpning
av apartheidpolitiken.

Vi skall i dag framför allt diskutera
de åtgärder som kan tänkas bli vidtagna
från den svenska statens sida,
men dessförinnan vill jag säga ett par
ord om ett par andra saker.

Det har ju funnits och finns fortfarande
stor enighet om att stödja den
köpbojkott från allmänhetens sida som
nu pågått sedan ganska lång tid tillbaka.
Och man kan också konstatera
att denna köpbojkott har varit ganska
effektiv. Jag tror att importen av livsmedel
från Sydafrika under år 1964
utgjorde mindre än 50 procent av 1962
års import. Det är emellertid klart att
den effekt som den svenska allmänhetens
reaktion i form av köpbojkotten
kan ha på den sydafrikanska regeringen
och därmed på den faktiska utvecklingen
i Sydafrika är liten, om inte motsvarande
aktioner vidtas i ett allt större
antal länder. Härvidlag har naturligtvis
bl. a. de internationella fackliga
organisationerna en stor uppgift
att fylla.

Herr talman! Jag skulle vidare vilja
något beröra den svenska exporten till
Sydafrika. Som bekant har enstaka företag
avstått från eller inskränkt exporten
till Sydafrika. Man kan säga att
effekten därav har varit obetydlig eller
ingen, eftersom affärerna har övergått
till andra svenska eller utländska företag.
Jag tror det är alldeles klart att
enskilda företag inte med någon verkan
kan föra ett slags privat sanktionspolitik,
utan detta måste, som jag vid

tidigare tillfällen framhållit i kammaren,
vara en uppgift för staten.

Fn annan sak är naturligtvis de anspråk
som både moraliska hänsyn och
hänsynen till de ekonomiska långtidsintressena
kan ställa. Ur den senare
ekonomiska synvinkeln betraktar jag
för min del en satsning på den sydafrikanska
marknaden i dagens läge
som riskabel. Jag vill inte, herr talman,
i det här sammanhanget underlåta åt!
säga, att det vilar ett lätt drag av ynkedom
över de krav, som kanske framför
allt en del socialdemokrater framför,
om att t. ex. det svenska näringslivets
företrädare borde föra en sanktionspolitik
gentemot Sydafrika som de som
har ansvaret för den svenska statens
politik inte vill gå in för.

Jag skulle, när jag kommer in på förutsättningarna
för olika statliga åtgärder,
vilja börja med att något diskutera
det ganska lättvindiga sätt på vilket utskottsmajoriteten
enligt min mening
har behandlat de rent folkrättsliga problemen.
I utskottsmajoritetens utlåtande
sägs, vilket i och för sig är helt riktigt,
att det enligt FN-stadgan endast är
säkerhetsrådet — och icke generalförsamlingen
— som är behörigt att besluta
om sanktioner med tvingande verkan.
Det sägs emellertid också att ingångna
internationella avtal, bl. a.
GATT-avtalen, för flertalet stater och
däribland Sverige utgör ett hinder för
att vidtaga ensidiga sanktionsåtgärder.

Jag förmodar att vi alla är överens
om att beslut av FX:s säkerhetsråd om
sanktioner tar över andra avtal i den
mening utskottet här avser. Jag finner
det för min del däremot ingalunda
axiomatiskt att en rekommendation av
Förenta Nationernas generalförsamling,
fattad t. ex. med två tredjedels majoritet
enligt Achesonplanen, skulle vara
— som tydligen utskottsmajoriteten anser
— en folkrättslig nullitet. Jag tror
att det vore värdefullt, om utrikesministern
ville modifiera den enligt min

Fredagen den 21 maj 19G5 fm. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

mening alldeles för kategoriska och snarast
direkt felaktiga skrivning som utskottsmajoriteten
här har använt. Det
kan rent av hända, herr talman, att
om man lyckas skapa — vilket jag hoppas
skall vara fallet inom en inte alltför
avlägsen framtid — möjligheter att
i FN fatta beslut som kan effektivt
verkställas, så kan säkerhetsrådet i ett
sådant sammanhang visa sig vara ett
icke fungerande organ. Det kan ju alltid
från någon parts sida tänkas avges
ett veto som förlamar säkerhetsrådet
även om enigheten i övrigt har sträckts
så långt att ett beslut av generalförsamlingen
om rekommendationer skulle
vinna en mycket vittgående anslutning.
•lag tror ingen skulle vilja hävda att ett
sådant beslut om rekommendationer
från generalförsamlingens sida inte
skulle vara utan någon folkrättslig verkan
i förhållande till avtal av det slag
som utskottsmajoriteten nämner.

Jag vill i det här sammanhanget också
påpeka, att i utskottsmajoritetens utlåtande
förekommer det en annan mening,
som på sätt och vis ligger i linje
med metoden att under alla förhållanden
skjuta fram säkerhetsrådet som det
enda organ som egentligen skulle kunna
handla. Utskottet säger att de tekniska
problemen i samband med en
allmän handelsbojkott torde fä utredas
om frågan efter beslut av säkerhetsrådet
aktualiseras. Något sådan beslut har
ju inte fattats. Men i det här avseendet
måste ändå en förskjutning i regeringens
uppfattning ha ägt rum, eftersom
det är ett faktum att utrikesministern
har tillsatt en utredning beträffande de
tekniska modaliteterna i samband med
sanktionsåtgärder. Jag förmodar att utrikesministern,
även om kammaren
skulle komma att följa utskottsmajoriteten,
inte av den anledningen tänker avsätta
den av honom själv tillsatta utredningen.

Jag tror man kan påstå att debatten
om sydafrikafrågan hos oss hotar att

råka in i ett dödläge. Å ena sidan finns
det av stark idealitet burna röster som
säger: Vi skall ha en sanktionspolitik,
även om den blir ensidigt svensk. Vi
bryr oss inte om att resonera om vilka
utsikterna är för att det skall bli någon
praktisk effekt. Vi vill att inte bara
allmänheten ocli enskilda medborgare
utan också den svenska staten skall ge
ett moraliskt exempel. Å andra sidan
har man de deltagare i debatten som
säger, att den svenska staten inte kan
göra någonting alls med mindre säkerhetsrådet
beslutar. Med hänsyn till de
aspekter beträffande säkerhetsrådets
möjligheter att besluta, som jag förut
ett ögonblick snuddat vid, är det klart
att risken med en sådan uppläggning
är att det inte blir möjligt för den
svenska regeringen att göra någonting
alls på sanktionsområdet. Det är såvitt
jag förstår också den ståndpunkt som
regeringen intar.

.lag har sedan åtskillig tid tillbaka
sökt efter något uppslag att komma ur
detta dödläge. Reservanterna är givetvis
medvetna om de stora svårigheter
som möter. Och vi säger i reservationen,
att vi är fullt på det klara med »de
begränsade möjligheter som Sverige har
att påverka ansträngningarna ätt förmå
den sydafrikanska regeringen att
avstå från apartheidpolitiken». Men
reservanterna gör också ett uttalande,
vilket det inte finns någon motsvarighet
till i utskottsmajoritetens skrivning:
»Riskerna är uppenbara för att denna
politik» — alltså apartheidpolitiken —
»skall orsaka en uppskakande och tragisk
händelseutveckling i Sydafrika av
ännu allvarligare karaktär än den som
hittills förekommit. Fn i stegrad grad
med våld utkämpad raskonflikt i detta
land skulle i stora delar av världen
uppväcka känslor som pa ett för en
fredlig världsutveckling farligt sätt
kunde påverka relationerna mellan
folk och raser.»

Herr talman! En av anledningarna

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

till att jag engagerat mig i detta problem
är just att jag tror att denna bedömning
är riktig. Går utvecklingen i
Sydafrika mot en katastrof — och en
hel del pekar i den riktningen — kommer
det inte bara att gå en skälvning
genom världen. Det kominer att uppstå
en storm av vrede från de färgade
folken. Denna storm, kanske utnyttjad
av en kallhamrad och aggressiv kinesisk
kommunism, kan avsätta vågor
som når även vårt avlägsna nordliga
hörn av världen.

Det var bl. a. mot den bakgrunden
som jag försökte — jag skall gärna säga
på ett trevande sätt — i remissdebatten
för något år sedan utveckla en tankegång,
som nu återfinns i reservationen.
Den innebär att den svenska regeringen
»till att börja med bör utröna de övriga
nordiska ländernas inställning till en
gemensam aktion av mera bestämt slag.
Fn sådan aktion skulle t. ex. kunna bestå
i en förhandsdeklaration från dessa
staters sida att de vore beredda till åtgärder
av ekonomisk sanktionskaraktär
mot Sydafrika därest medverkan i sådana
åtgärder kunde uppnås från åtminstone
endera av Sydafrikas största
handelspartners, Storbritannien och
Förenta staterna.»

Det sägs också i reservationen, att de
som står bakom den hyser den uppfattningen
att ett samfällt nordiskt uppträdande
av denna art sannolikt skulle vara
ett effektivare medel än ensidiga
svenska sanktioner, när det gäller att
stödja ansträngningarna att få erforderliga
åtgärder till stånd.

Det gladde mig när jag vid förra
årets remissdebatt tyckte mig finna en
vilja till tillmötesgående från utrikesministerns
sida på denna punkt. Jag
skall tillåta mig att återge hur utrikesministerns
ord enligt protokollet föll
vid det tillfället, alltså i januari 1964:
»På det hela taget ansluter sig herr Wedén
till de ståndpunkter, som kom fram
vid det nordiska utrikesministermötet

i höstas och som sedan fullföljdes inom
Förenta Nationerna» — det är alldeles
riktigt, tv det gjorde jag. Men sedan
tillägger utrikesministern, också
alldeles riktigt, att hr Wedén »tycker
att det ökade trycket för sanktioner är
alltför blygsamt». Därefter säger utrikesministern:
»Jag kan utan vidare ansluta
mig till herr Wedéns synpunkter.
Om vi kunde förmå de större handelspartnerna,
i första hand Förenta staterna
och Storbritannien, att sträcka

sig längre —--så skulle jag gärna

ansluta mig därtill. Jag tror också att vi
skulle kunna få i varje fall något av de
nordiska länderna att gå med på ett
sådant förfarande.»

Litet senare säger utrikesministern:
»För mitt eget vidkommande har jag
inte något emot om man kunde åstadkomma
en nordisk överenskommelse
och ett gemensamt nordiskt uppträdande
för att ta ytterligare ett steg i den
riktning som herr Wedén här har antytt.
Det kan emellertid bli förenat med
vissa svårigheter att få till stånd även
ett sådant nordiskt gemensamt uppträdande.
»

Det är givet att min tankegång inte
hade framförts med anspråk på att den
fullständigt och i detaljer skulle accepteras
— i varje fall inte omedelbart —
men jag satte som sagt värde på dessa
utrikesministerns yttranden. Jag vill nu
fråga utrikesministern, om han under
den tid som gått sedan dess har gjort
några ansträngningar för att handla i
den huvudriktning som det i alla fall
då förelåg enighet omkring. Döljs det
t. ex. bakom de knapphändiga och kryptiska
formuleringarna av kommunikén
från det senaste utrikesministermötet i
Helsingfors någonting av substantiell
innebörd? Eller är formuleringarna bara
till för att dölja att man inte har
någonting att dölja?

Min ambition har varit att förvissa
regeringen om, att om regeringen vill
gå in för en mera aktiv politik, kan

Fredagen den 21 maj I!)ti5 fm. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

den påräkna ett helhjärtat stöd från
(ten opinion som jag företräder. Om
riksdagsmajoriteten visar ifrån sig det
stödet, skulle jag beklaga detta.

Den uppgiften är, såsom jag tidigare
sagt, inte lätt. Och vi förstår t. ex. att
andra nordiska länder kan känna sig
tyngda av hänsyn, som inte med samma
tyngd vilar på oss. Men just därför
att vi inte på samma sätt tynges av sådana
hänsyn, just därför att vi är alliansfria
och obundna, är det också vår
uppgift mer än många andras att driva
på i denna fråga, att framhålla riskerna
med den pågående utvecklingen i Sydafrika
och att försöka finna praktiska
vägar för ett mera aktivt handlande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Helén
(fp).

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Gemensamt för de motioner
som väckts i sydafrikafrågan är
att de syftar till åtgärder av sanktionsnatur
mot Sydafrika från svensk sida,
oberoende av Förenta Nationernas säkerhetsråd.
I utrikesdeklarationen den
24 mars i år har regeringen redovisat
vissa synpunkter på eventualiteten av
ett sådant svenskt, enskilt initiativ.

Inom parentes vill jag först erinra
om att vi dagligen via våra moderna
kommunikationsmedel får himmelsskriande
bevis för våld och förtryck runt
om i världen. Närgånget skakande dokument
passerar revy på våra TV-skärmar.
De är obehagliga påminnelser om
att vi lever i en ofullkomlig och brutal
värld. Förtrycket tar sig förvisso många
former, och rasförtrycket är en av de
mest avskyvärda. Det är därför — vilket
herr Wedén åberopade — som den
demokratiska opinionen med skärpa
vänder sig emot apartheidpolitiken i
Sydafrika.

Vår oförmåga att effektivt hjälpa alla
offer för förtryck i olika delar av världen
kan bli till en personlig pläga, som
många av världens bästa diktare har
sökt ge uttryck åt. Men om man betraktar
världen inte som diktare utan som
politiker, tvingas man säga sig att kampen
mot förtrycket måste anpassas till
möjligheterna att nå praktiska resultat.
Detta faktum präglar regeringens syn
på denna fråga. I regeringsdeklarationen
hänvisades därför till att separata
aktioner av ett eller flera länder icke
kan väntas medföra nämnvärt avbräck
i Sydafrikas ekonomi.

Denna slutsats vinner stöd av en rapport
som FN :s s. k. sanktionskoinmitfé
avgivit och i vilken effekten av åtgärder
mot Sydafrika sättes i direkt relation
till graden av kollektiv villighet
att medverka i den. Inte heller bör
man överskatta den exempelbildande
effekt som en isolerad .svensk aktion
skulle kunna få. En realistisk bedömning
måste leda till slutsatsen att en
isolerad svensk eller nordisk bojkottaktion
inte kan bli något annat än en
demonstration. En demonstration av
vad? Ja, tyvärr får man slå fast att demonstrationen
i första hand skulle belysa
omvärldens maktlöshet då det gäller
att påverka den sydafrikanska raspolitiken.
Och när vi vill demonstrera
vår avsky för raspolitiken där, är enligt
mitt förmenande de traditionella
metoderna under stor anslutning från
allmänhetens sida säkerligen att föredra
framför en av staten organiserad
bojkottaktion utan effekt för läget i
Sydafrika och utan förmåga att påverka
andra länder.

Det är därför som jag personligen
exempelvis är beredd att stödja köpbojkotten.
Den är ett uttryck för en
känsla och en reaktion mot ett omänskligt
förfarande. På samma sätt förhåller
det sig med de enskilda företag som
enligt herr Wedén har inskränkt sin
export. Därigenom vill de demonstrera

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fin.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

sin avsky för vad som sker i Sydafrika.
Men de måste naturligtvis kallt räkna
med att det finns andra .svenska eller utländska
företag som träder in och övertar
deras marknader. Det kan inte få
några andra verkningar vad man än
gör i detta avseende. Men jag anser dock
inte att detta i och för sig utgör något
hinder för att enskilda företagare lika
väl som enskilda personer ger uttryck
för sin avsky genom att avbryta de personliga
eller företagsekonomiska förbindelserna
med Sydafrika. Att detta
inte ger något annat praktiskt resultat
än att man visar dessa sina känslor
måste emellertid alla vara medvetna
om.

Herr talman! Det är svensk utrikespolitisk
tradition att inte vidtaga åtgärder
på det utrikespolitiska området i
demonstrationssyfte. Åtskilliga har de
tillfällen varit, då mänskliga rättigheter
trätts för nära på olika håll i världen
och då röster höjts för demonstrativa
åtgärder, från regeringens sida. Traditionellt
visar vi emellertid, som sagt,
stor återhållsamhet i detta hänseende,
en tradition som vi säkerligen har all
anledning att slå vakt om.

Detta gäller i synnerhet när det är
fråga om tagande av ett så allvarligt
steg som tvångsaktioner av något slag
mot en annan stat, åtgärder som enligt
FN:s stadga endast nämns i samband
med läge som innebär krig eller krigsfara.

Rent principiellt bör därför starka
skäl föreligga för att åtgärder av sådan
natur över huvud skall övervägas. I den
mån så ändå sker — och med all rätt
sker det i fråga om den sydafrikanska
raspolitiken — bör dessa överväganden
äga rum inom ramen för Förenta Nationerna
och under iakttagande av FXstadgan.

Enligt stadgan åvilar det säkerhetsrådet,
och endast säkerhetsrådet, att
besluta eller rekommendera tvångsåtgärder
mot en medlemsstat. Men även

bortsett från denna grundläggande konstitutionella
princip bör såsom ett minimikrav
för vidtagande av tvångsåtgärder
gälla, att dessa har utsikter att
i rimlig omfattning bidraga till avsett
resultat.

Regeringen anser inte att tvångsåtgärder
mot Sydafrika i annan ordning
än efter beslut av säkerhetsrådet — och
alltså genom medverkan av stormakterna
— uppfyller detta minimikrav.
Herr Wedén hänvisar till det svar jag
lämnade honom i januari 1964 i denna
fråga. Men vad sade jag då? Jo, jag
sade inget annat än att jag inte hade
något emot att man skulle söka förmå
Sydafrikas största handelspartner,
England och Förenta staterna, att vidtaga
de åtgärder som kunde anses erforderliga
för att man skulle uppnå ett
praktiskt resultat. Och vad innebär då
detta? Jo, ingenting annat än att jag å
regeringens vägnar deklarerat, att därest
säkerhetsrådet fattar ett beslut, är
vi beredda att medverka. Utan att England
och Förenta staterna har anslutit
sig till sanktionsförfarande är det nämligen
uteslutet att säkerhetsrådet kan
fatta ett sådant beslut.

Sanktionskoinmitténs rapport stöder
också en uppfattning om att det är ett
kollektivt genomförande av sanktionsförfarandet
och endast detta som kan
leda till resultat.

Herr talman! Det vore självbedrägeri
och brist på uppriktighet att inte göra
detta alldeles klart för sig. Jag vill därför
begagna detta tillfälle att upprepa
— med all respekt och all sympati för
de berättigade demonstrationerna mot
Sydafrikas raspolitik — att regeringen
inte har för avsikt att inleda statliga
sanktioner mot Sydafrika annat än efter
vederbörligt beslut av FN:s säkerhetsråd.
Självfallet är vi emellertid — jag
understryker det än en gång — lika
beredda att stödja och medverka i ett
beslut, som säkerhetsrådet skulle kunna
komma att fatta.

Fredagen den 21 maj 19G5 fin. Nr 27

de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

Avbrytande av

av sydafrikanska varor

1 en reservation till utskottets betänkande
liar ledamöterna från folkpartiet
och centerpartiet förordat en
alternativ skrivning. Man är visserligen
ense med utskottets majoritet om att
de föreliggande motionerna bör avslås.
Jag understryker att även reservanterna
alltså delar regeringens uppfattning
att Sverige eller Norden inte
på egen hand bör vidtaga statliga bojkottåtgärder.
Alla inom utskottet har
sålunda samma uppfattning som regeringen
att man inte från svensk sida
skall vidtaga någon enskild bojkottaktion
och inte heller från nordisk sida
genomföra någon sådan.

Men reservanterna framför ett eget
förslag. Vad som föresvävar dem är
tydligen de av herr Wedén tidigare
framförda och nu upprepade tankarna,
som vid några tillfällen redan förut har
diskuterats i riksdagen. Herr Wedéns
förslag går ut på att man från .svensk
sida skulle undersöka förutsättningarna
för en gemensam nordisk förhandsdeklaration
av innehåll, att de nordiska
länderna är beredda att vidtaga ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika, såvida
medverkan i sådana åtgärder kan
uppnås från antingen Storbritannien
eller Förenta staterna.

Jag kommer härvidlag tillbaka till
mitt svar i januari 1964. Jag räknade
i detta aldrig med att man skulle vända
sig till endera av dessa stater för att
förmå denna att tillgripa sanktionsåtgärder,
och sålunda komma i en konfliktsituation
med den andra.

Vad innebär detta i praktiken? Jo,
det innebär att man från nordisk sida
för att ge intryck av en ökad aktivitet
i sydafrikafrågan skulle spekulera i den
hypotetiska men mycket osannolika situationen
av oenighet mellan England
och USA i sydafrikafrågan. Man vill sålunda
pruta på vårt krav att åtgärderna
skall ha stöd av FN:s säkerhetsråd, och
man anser att vi bör nöja oss med att
blott den ena av Sydafrikas avgjort två

största handelspartner solidariserar sig
med tvångsaktioner.

Jag måste säga, herr Wedén, att det
— milt uttryckt — är svårt att se någon
konstruktiv linje i detta förslag. En förutsättning
för att tvångsåtgärder skall
ha möjlighet att få avsedd effekt är att
enighet råder mellan Sydafrikas största
handelspartner — allra minst. Då kan
det inte vara särskilt klokt att uppmuntra
och spekulera i oenighet mellan
just dessa makter.

Reservanternas linje skulle innebära
en lätt genomskådad demonstrativ gest
som inte har några utsikter att leda till
målet, samtidigt som man ger upp vår
huvudprincip att inte vidtaga sanktionsåtgärder
mot annan makt utan de förutsättningar
som FN-stadgan beskriver.
Om detta förslag verkligen syftar till
att föra frågan framåt — och jag vill
ogärna misstänka någon för att föra ett
cyniskt partitaktiskt spel i en så djupt
allvarlig fråga — verkar det i alla händelser
mycket illa genomtänkt.

Jag tror alltså inte att reservanternas
linje är framkomlig. Detta hindrar
emellertid inte att vi inom FN, och i
första hand inom den nordiska kretsen,
måste fortsätta ansträngningarna att
maximalt utnyttja det lilla inflytande
vi kan ha på de stater som har nycklarna
till problemets lösning. — Det är
fel när herr Wedén gör gällande att
Sverige eller de andra nordiska länderna
inte skulle ha gjort någonting i sydafrikafrågan.
Jag vill understryka att
det var vår aktiva inställning som ledde
till de överväganden vilka låg bakom
det nordiska initiativet i FN hösten
1963. Detta syftade till att klargöra medlemsstaternas
inställning till de olika
former av påverkan, som enligt FNstadgan
står öppna för säkerhetsrådet
och generalförsamlingen, samt den
praktiska effekten av sådana åtgärder.
Undersökningarna borde också ta sikte
på att få fram positiva uppslag till lösning
av de politiska och mänskliga pro -

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

blem som kommer att uppstå vid genomförandet
av en ny politik i Sydafrika,
baserad på FN-stadgans principer.

Herr Wedén talade om en folkstorm
som kunde inträffa i Sydafrika vid någon
tidpunkt. Jag betvivlar inte att en
sådan folkstorm kan uppstå. Men vad
vi ville komma fram till var: Vad sker
i händelse av att en ny politik tillämpas
i Sydafrika? Vilka åtgärder skall vidtagas?
Vad skall man råda den vita
sydafrikanska befolkningen till inför
utsikten av att det sker en förändring
i den politik som hittills har tillämpats?
De undersökningar som vi förordade
skulle ta sikte på att få fram positiva
uppslag till en lösning av de politiska
och mänskliga problem som kommer att
uppstå just vid genomförandet av en
ny politik i Sydafrika.

Det nordiska initiativet ledde, som
alla vet, till tillsättandet av den av ambassadör
Myrdal ledda expertgruppen,
vars arbete i sin tur resulterade i sanktionskommitténs
tillkomst. Nämnas kan
också att vapenembargot kom till stånd
på norskt initiativ. Även de nu internationellt
beslutade hjälpaktionerna till
förmån för apartheidpolitikens offer
och för utbildning av ungdomar från
Sydafrika kan härledas från det nordiska
initiativet.

Detta är icke oväsentliga bidrag, herr
Wedén, från de små nordiska nationernas
sida i ett så komplicerat storpolitiskt
problem.

Det kan också vara värt att i detta
sammanhang erinra om det direkta stöd
som från officiellt svenskt håll ges till
ungdomar från Sydafrika och till personer
som utsätts för förföljelse på
grund av sin opposition mot apartheidpolitiken.
Denna verksamhet, som mött
stor uppskattning och som förutom av
Sverige stöds från bl. a. norsk, dansk
och amerikansk sida hoppas vi i framtiden
kommer att internationaliseras
inom FN:s ram. En första början har
FN gjort med sydvästafrikanska studenter,
varvid bidrag utlovats från

svensk sida. I linje härmed emotser vi
med förväntan det FN-utbildningsprogram
för sydafrikaner utomlands som
är under utarbetande av generalsekreteraren,
och vi hoppas att det begränsade
program som nu planeras skall
växa ut till en mer omfattande verksamhet.
Detsamma gäller hjälpen till
personer som på grund av sitt motstånd
mot den sydafrikanska apartheidpolitiken
utsatts för förföljelse. Sverige
har som bekant för detta ändamål anslagit
en miljon kronor.

Jag nämner detta bara för att lägga
till rätta påståendena att svenska staten
och de nordiska länderna inte skulle ha
gjort någonting, inte skulle ha uträttat
någonting när det gäller apartheidpolitiken.
Herr Wedén har inte upptäckt
vad vi gjort — men det har upptäckts
i FN, det har upptäckts av de afrikanska
staterna, det har upptäckts runtom
i världen. Det är bara det, att det tydligen
finns ett antal människor här i
landet som inte lägger märke till vad
vi uträttar på området utan gör sig
skyldiga till självbedrägeriet att anse
att det är så enkelt att tillgripa våldsåtgärder
och sanktionsförfarande. Till
detta vill jag också säga, att den expertkommitté,
som tillsatts av regeringen
inom handels- och utrikesdepartementen,
tillkommit just för att man skall
bringa klarhet i och kunskap om problemens
räckvidd. Jag tycker att detta
är i högsta grad nödvändigt, och herr
Wedén är själv ett levande bevis på
hur nödvändigt det är att bibringa kunskaper
om dessa problem.

I kommunikén från utrikesministermötet
i Helsingfors i går intogs en passus
i vilken utrikesministrarna uttalade
sin förväntan att FN under frågans
fortsatta behandling skall kunna föra
apartheidproblemet närmare en konstruktiv
lösning. Detta uttalande står
helt i överensstämmelse med den linje
jag nyss redovisat beträffande nödvändigheten
av positiva åtgärder.

Det kan inte uteslutas att säkerhets -

4!)

Fredagen den 21 maj 1905 fm. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

rådet i en nära framtid tvingas överväga
en sanktionspolitik, men då närmast
mot Rhodesia, vars vita minoritetsregering
hotar att slita handen med
Fngland utan att ge landets färgade
majoritet medborgarrättigheter. I ett
något längre tidsperspektiv är det också
möjligt att internationella domstolens
utslag i fråga om Sydvästafrika leder
till något slags åtgärder mot Sydafrika
från FN:s sida. Man bör dock
inte inbilla sig att det blir lätt för säkerhetsrådets
medlemmar att nå enighet
om effektiva sanktioner, över huvud
taget bör man vara försiktig med att
låsa sig fast vid ett ensidigt sanktionstänkande.
Det är visserligen förklarligt
om otåligheten med den förhatliga raspolitiken
i Sydafrika har fixerat uppmärksamheten
vid åtgärder som kan
tänkas medföra snabba och radikala
förändringar i landet. Drastiska våldsåtgärder
med stormakternas direkta
medverkan kan få en sådan effekt, dock
knappast utan svåra tragedier i släptåget.
Positiva åtgärder verkar långsammare
— det är sant. Men att få en
nation av Sydafrikas hållfasthet att
lägga om grundlinjen i sin nationella
politik är ett företag som måste kräva
sin tid om man inte vill tillgripa våld.
Sydafrika har, som FN-rapporten framhåller,
betydande motståndskraft mot
åtgärder av ekonomisk natur. Landet
har rikliga och varierande naturtillgångar,
hög industriell utvecklingsnivå,
riklig tillgång till utbildad personal och
stora resurser av billig arbetskraft.

Från den sydafrikanska regimens
sida pekar man ofta på immigrationen
av arbetskraft från andra afrikanska
områden som ett bevis för att förhållandena
i Sydafrika är bättre än annorstädes
i Afrika. Den argumenteringen
är enligt mitt förmenande minst sagt
vilseledande. Den bevisar bara det självklara,
nämligen att ett industrialiserat
land kan ge bättre sysselsättning än ett
u-land.

Men, herr talman, ett effektivt motmedcl
i denna situation är att hjälpa
det övriga Afrika att övervinna sina
svåraste ekonomiska och sociala problem.
I ett läge där länder som Zambia,
Malawi, Tanzania och Kongo kan erbjuda
rimlig bärgning, kan strömmen
av arbetskraft väl tänkas gå i motsatt
riktning, även om löneläget i dessa
länder alltjämt skulle vara sämre än
det sydafrikanska. Målet måste vara att
göra det övriga Afrika någorlunda konkurrenskraftigt
i förhållande till Sydafrikas
ekonomi. Det sker säkrare —
om än kanske långsammare — genom
att stödja Afrika än genom att söka med
tvångsmetoder bryta ned den sydafrikanska
ekonomien vilken som vi vet är
synnerligen stark.

Sydafrikas problem måste sålunda
ses i sitt samband med hela Afrikas
problem, och våra bidrag till strävandena
att bygga upp sunda, stabila och
framstegsdugliga afrikanska stater kan
på sikt också bli ett stöd åt de färgade
i Sydafrika, som i dag har att välja mellan
hunger och träldom.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev verkligen förvånad
över att höra utrikesministern
säga att jag skulle ha anklagat regeringen
för att inte ha gjort någonting
alls och att jag var okunnig beträffande
de åtgärder som hade vidtagits från
regeringens sida. Det var, måste jag
säga, ett mycket orättvist påstående,
desto mera som en del av det första
anförande i kammaren, som jag över
huvud taget höll i dessa frågor, upptogs
av ett försvar för den aktion som man
från de nordiska ländernas sida gemensamt
gjorde i FN 1963 ocli som möttes
av kritik från många håll; det sades att
denna aktion bara var ett sätt att komma
ifrån problemen. Jag gjorde gällande
att jag tyckte att det var en lovande
början. Men vad vår debatt då gällde
var ju frågan: Ville utrikesministern

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

och den svenska regeringen verkligen
försöka gå ett steg vidare? Vi fick då
en hoppfull känsla av att utrikesministern
ville det. Men han har ju här i dag
närmare motiverat varför han inte
längre vill detta.

I utrikesministerns försvar för regeringens
position fanns ett par ingredienser
som jag inte kan undvika att
något kommentera. Utrikesministern
resonerade som om man från reservanternas
sida hade påyrkat, om inte en
isolerad svensk så dock en isolerad nordisk
sanktionspolitik. Några sådana yrkanden
har inte framställts i reservationen.
Jag tror att utrikesministerns
ord där föll något olyckligt.

Tanken har ju varit att man genom
en förliandsförklaring från de nordiska
ländernas sida skall kunna åstadkomma
någonting tillsammans med inledningsvis
endera av Sydafrikas stora
handelspartner. Utrikesministern invänder
att det är vad han kallar en
verklighetsfrämmande spekulation att
försöka utså split mellan Storbritannien
och Förenta staterna. Jag tycker
verkligen att det är märkvärdigt att
inte utrikesministern förstått — i själva
verket tror jag att han har förstått den
— den här klart framträdande tankegången.
Vi tror nämligen att det skulle
kunna göra något intryck i London —
inte minst på den brittiska regering
som nu sitter — om de nordiska staternas
utrikesministrar, som ju borde
ha särskilda förutsättningar att tala
med sin kollega i London, agerade på
den linje som vi har försökt antyda. Vi
trodde att det skulle vara en väg att
uppnå enighet — ingalunda någon
splittring — mellan de båda anglosaxiska
stormakterna om ett bestämdare
uppträdande mot Sydafrika.

Det är nämligen klart att om t. ex.
den brittiska regeringen kan vinnas för
tankegångar av detta slag så måste ju
det utöva ett betydande inflytande på
den amerikanska opinionen och på den

amerikanska administrationen. Utrikesministerns
försök att här framställa
detta resonemang som något slags taktisk
fint i avsikt att skapa splittring
mellan de båda anglosaxiska stormakterna
grundar sig därför på en fint.

Utrikesministern gjorde en deklaration
som jag måste säga att jag beklagar.
Vi är alltså överens om — jag vill
slå fast detta — att handlingar av typen
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika
måste grundas på beslut av FNorgan;
det måste vara en aktion inom
ramen för FN:s organ. Nu sade utrikesministern,
om jag fattade honom rätt,
att den svenska regeringen deklarerar
att den endast efter ett beslut i säkerhetsrådet
kan vara beredd att medverka
till åtgärder som har karaktären av
ekonomiska sanktioner. Herr talman!
Jag beklagar detta, därför att man ju
mycket väl kan föreställa sig en situation
då vi har uppnått en ganska hög
grad av enighet mellan brittiska och
amerikanska synpunkter men då en
fransk president, t. ex. de Gaulle, kan
sätta en käpp i hjulet genom att medelst
ett veto förhindra att säkerhetsrådet
över huvud taget fungerar. Är det verkligen
utrikesministerns mening att FN
i en sådan hypotetisk situation som jag
här tecknar skulle frånsäga sig alla
möjligheter till handling? Det vore i så
fall utomordentligt beklagligt.

Över huvud taget tror jag inte att
det ligger i de små staternas intresse —-vare sig i Sveriges eller i någon annan
av de små staternas — att falla för deras
resonemang som vill koncentrera
all makt inom FN till säkerhetsrådet
och göra generalförsamlingen mer eller
mindre till en nullitet. Utrikesministerns
resonemang ligger något i linje
med strävanden som ger upphov till
farhågor av detta slag.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag tror att denna dis -

Fredagen den 21 maj 1905 fm. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

knssion kan bli värdefull när det gäller
att skapa klarhet kring dessa problem.
Bara det att vi fick tillfälle att här i
kammaren tala om vad som uträttats
från de nordiska ländernas sida kan ha
betydelse, inte bara för oss här i andra
kammaren utan även för opinionen ute
i landet. Herr Wedén har till yttermera
visso förklarat att han både tidigare
och nu har noterat allt vad som uträttats
från .svenska statens och de nordiska
ländernas sida och att han bara
hade hoppats på att vi skulle ta ytterligare
steg. Jag kan försäkra att vi från
de nordiska ländernas sida även i fortsättningen
kommer att göra allt för att
man skall kunna nå fram till positiva
resultat. Det behöver emellertid mte
innebära att vi nu tror mera på våldsåtgärder
än vad vi gjort tidigare.

Vidare sade herr Wedén att jag missförstått
honom och att han visst inte —
jag noterar gärna det — ville vara med
om någon isolerad svensk bojkott och
inte heller om någon isolerad nordisk
bojkott. Jag hade inte alls missuppfattat
herr Wedén — om han går tillbaka fill
protokollet skall han säkert finna det.
Jag vill tvärtom intyga att jag var mycket
intresserad av att få fastspikat att
man inom oppositionen, med undantag
måhända för någon enstaka riksdagsman,
står helt bakom regeringens politik:
ingen isolerad svensk handelsbojkott
och ingen isolerad nordisk handelsbojkott.
Jag tycker att det är mycket
väsentligt att det finns en sådan stark
uppslutning kring regeringens politik
— en praktiskt taget enhällig riksdag.
Jag vill inte för ett ögonblick göra gällande,
att herr Wedén skulle tänka sig
någonting annat. Jag vill tvärtom klart
notera att han står på regeringens sida
i detta avseende.

Men herr Wedén kom sedan till frågan
om vilket nästa steg bör vara. Han
Säger att nästa steg borde vara, att de
nordiska länderna försökte enas om att
gå exempelvis till Harold Wilson och

söka övertyga honom om att England
borde vara med om att tillgripa ett eget
sanktionsförfarande. Så har det i varje
fall tidigare alltid uppfattats. Jag märkte
en viss glidning i resonemanget i dag,
men tidigare har jag alltid uppfattat
saken så att herr Wedén velat att vi
skulle säga: »Om England är berett att
tillgripa sanktioner, skall vi stödja detta
land. Om Förenta staterna tillgriper
sanktioner, skall vi göra likadant, även
om ett av de övriga länderna inte vore
berett att tillgripa sanktionsförfarandet.
»

Vi vill inte göra detta, herr Wedén,
därför att vi därigenom antingen skulle
dra på oss misstanken att det vore fråga
om en taktisk fint från vår sida för att
ge intryck av aktivitet, eller avslöja en
mycket stor okunnighet om vad sådana
åtgärder kan leda till.

Den historiska erfarenheten visar en
serie av misslyckanden vad gäller ekonomiska
sanktioner för att åstadkomma
politiska förändringar. Detta har
kanske närmast sin förklaring i att de
totala ekonomiska åtgärderna aldrig
har tillämpats utom under krigstid. De
begränsade former av ekonomiska åtgärder
som förekommit har totalt misslyckats
med sina uttalade syften, och i
vissa fall har de förstärkt det utsatta
landets vilja och förmåga att stå emot
påtryckningar. Jag kan ge några exempel.

Vi kan ta sanktionerna mot Italien.
Vad ledde dessa till? Jo, till att ingenting
annat uträttades än att man demonstrerade
Nationernas Förbunds
maktlöshet mot en enskild stat.

Vi bär ett ännu tidigare exempel.
Bolsjevikerna erövrade den politiska
makten i Ryssland genom ett väpnat
uppror år 1917. Vid de kort därpå följande
valen till en konstituerande församling
fick de ungefär en fjärdedel
av rösterna, varefter Lenin lät upplösa
församlingen. Vi vet att inbördes strider
utbröt och att västmakterna inter -

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

venerade på olika sätt i den ryska utvecklingen.
I oktober 1919 riktade västmakterna
en not till Tyskland och de
neutrala om bojkott mot bolsjevikregimen
med upplysning om att britliska
och franska fartyg skulle stoppa fartyg
på väg till Ryssland. Trots att detta
land sönderslets av inre strider och att
det ständigt förekom militärintervention
och att försörjningsläget var utomordentligt
svårt gav bojkotten inget
som helst resultat. Tvärtom torde man
vara ganska ense om att bojkotten bidrog
till att bolsjevikregimen hårdnade
och till att de tendenser förstärktes,
vilka sedermera ledde till den utveckling
som vi alla känner.

Jag kan ta ett annat exempel. Förenta
staterna försökte för inte så lång tid
sedan att förhindra export av strategiska
varor till Sovjetunionen. Syftet
med denna politik var att förhindra,
som man trodde, en ökning av Sovjetunionens
krigspotential. Men resultatet
har i stor utsträckning blivit att ryssarna
har stimulerats att utveckla en
ersättningsproduktion inom landet och
därmed blivit än mer osårbara.

Något liknande gäller nu Sydafrika,
herr Wedén. Redan diskussionen om
sanktioner har lett till att Sydafrika
under senare år har ökat sina ansträngningar
att bli självförsörjande på alla
områden, och dessa ansträngningar har
också redan nu givit en del resultat.

Jag kan ta ett fjärde exempel. Det
avser en enstaka stat, som genom en
handelsblockad försökte att bringa ett
annat lands regim på knä. Det gällde
Förenta staterna och Kuba. Men trots
att Förenta staterna tidigare har haft
en helt dominerande betydelse för Kubas
ekonomi ledde denna aktion inte
till något resultat. Det visade sig också
svårt för Förenta staterna att övertyga
ens sina egna bundsförvanter om riktigheten
i denna politik. Hur tror man
då att enstaka små stater som Sverige
och de nordiska länderna ens tillsam -

mans med England skall kunna åstadkomma
något som kan ha en starkare
inverkan på förhållandena i Sydafrika?

Jag vill slutligen hänvisa till de undersökningar,
som gjorts av experter
vid den sanktionskonferens, som anordnades
i London i fjol och som var besökt
av deltagare från hela världen.
Konferensen gällde sanktioner mot
Sydafrika.

En av konferensens experter, hävdade
att redan Portugal kan tänkas bli
ett svårt hinder för en effektiv handelsbojkott,
inte därför att Portugal skulle
kunna från egna industrier förse Sydafrika
med allt vad landet behöver,
utan därför att portugisiska firmor
skulle gå gyllne tider till mötes som
mellanhänder. Antingen kunde transporterna
ske direkt från Portugal eller
via Angola och Mozambique. Och jag
säger bara: Ta en titt på kartan över
Afrika och försök att fundera ut hur
stora bevakningsstyrkor det skulle behövas
utanför kusterna till Angola, Mozambique
och Sydafrika! Därigenom
får man en föreställning om vilka svårigheter
som själva sanktionsförfarandet
innebär.

Nu vill herr Wedén att vi skall gå till
engelsmännen och säga: Om ni är beredda
att tillgripa sanktioner, om ni
vill uppge er export — i runt tal 3
miljarder svenska kronor per år ■— på
Sydafrika, då skall vi följa er. Och så
skulle Harold Wilson kunna fundera på
att i det läget acceptera ett sådant förslag
från svensk sida, väl medveten om
som han är att företaget inte alls skulle
leda till det resultat, som det skulle vara
avsett för.

Jag får säga att det inte verkar så
särskilt trovärdigt. Jag tror inte heller
att herr Wedén på allvar tänker sig att
detta skulle kunna leda till något praktiskt
resultat. Men då vänder han sig
till slut mot mitt resonemang om att det
skall vara säkerhetsrådet som skall fatta
beslut för att vi skall följa proklama -

Fredagen den 21 maj 1965 fm. Nr 27 53

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

timlön om elt sanktionsförfarande. Han
säger: Tänk om England och USA kunde
bli överens i säkerhetsrådet om att
man skulle tillgripa sanktioner, medan
Frankrike förklarade sig inte vilja gå
med på några sådana. Det är, herr Wedén,
en hypotetisk situation som inte
kan inträffa. England och Förenta staterna
skulle inte tillgripa ett sanktionsförfarande
som de visste skulle vara
verkningslöst eftersom Frankrike, Japan
och Tyskland — som inte tillhör
Förenta Nationerna — befann sig utanför.
Med ledning av de expertutlåtanden
som redan finns skulle de vara
klara över att ett sådant handlande
skulle bli verkningslöst, för så vitt inte
man ställde den engelska och amerikanska
marinen till förfogande och vore
beredd att med våldsmedel förhindra
franska, japanska och tyska fartyg att
anlöpa sydafrikanska hamnar eller
andra hamnar på den afrikanska kusten.
Men det är föga troligt att England
och Amerika skulle vilja skapa en så
tillspetsad världspolitisk situation. Det
är anledningen till att jag anser att det
är hypotetiska och fullständigt omöjliga
funderingar som herr Wedén låter
komma till uttryck i dessa avseenden.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
den debatt om säkerhetsrådet och generalförsamlingen
som utrikesministern
drog upp i slutet av sitt anförande. Anledningen
är inte att jag saknar argument
utan att jag kan nöja mig med att
säga till utrikesministern att regeln om
att aldrig använda ordet »aldrig» i synnerhet
bör gälla för en utrikesminister.
Någonting kan inträffa som gör det besvärligt
att ha yttrande av den karaktären
bakom sig.

Det beklagliga intrycket av denna debatt
och av utrikesministerns uppre -

pade anföranden blir att han i sin iver
att bevisa, att även de modesta och
praktiska uppslag som framförts i reservationen
iir orimliga och omöjliga,
låter sig ledas in på ett resonemang,
vars logiska konsekvens blir att det
över huvud taget skulle vara omöjligt
för Förenta Nationerna att i nästan
vilket läge som helst åstadkomma något
praktiskt resultat beträffande Sydafrika.

Herr talman! Utrikesministern lade
ner en viss möda på att slå fast att vi
varit ense om vad som hittills gjorts
och ense om att isolerade sanktionsåtgärder
inte är effektiva. Jag skall för
min del gärna bekräfta detta. Men jag
vill också slå fast att debatten visar att
vi är oense om en mycket vital punkt
i resonemanget. Vi reservanter tror att
Sverige — inte ensamt men tillsammans
med de andra nordiska länderna, företrädda
av sina regeringar — genom avgivande
av en förhandsdeklaration
skulle utöva ett moraliskt tryck på i
första hand de stora anglosachsiska
makternas opinion och deras regeringar.
En sådan samfälld nordisk manifestation
är inte utan praktiskt värde för
att i första hand söka påverka de anglosachsiska
stormakterna. Regeringen säger
sig inte vilja vara med om detta.
Då kan jag bara konstatera, herr talman,
att de förhoppningar som utrikesministerns
anförde för något år sedan
väckte nu har grusats.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Wedén påpekar
att en utrikesminister aldrig skall säga
»aldrig». Men, herr Wedén, en utrikesminister
är skyldig att inte invagga
vare sig riksdagens ledamöter eller det
svenska folket i ett självbedrägeri.

Han gör vidare gällande att mitt resonemang
leder till att jag skulle anse att
.sanktioner är otänkbara. Det har jag
inte sagt. Men jag har sagt att sanktioner
iir verkningslösa, för så vitt de inte

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

genomföres med en nära nog fullständig
anslutning.

Det är därför som jag också hävdar
att vi skulle bli lätt genomskådade om
vi för England eller Förenta staterna
förklarade att vi vore beredda att följa
den ena eller andra av dessa stater i
ett enskilt sanktionsförfarande. De
skulle utan vidare veta att detta är en
omöjlighet. Sanktioner skall inte tillgripas
annat än i lägen där de har utsikter
att lyckas. England kan inte ha
någon särskilt stark lust att demonstrera
sin maktlöshet gentemot Sydafrika
till priset av en årlig export på
3 miljarder kronor.

Herr Wedén säger att vi är oense på
en punkt. Han menar att han sträcker
sig längre och är mera radikal i sitt
tänkande än vad regeringen är. Nej, så
är det absolut inte. Herr Wedén vill
inte vara med om en isolerad svensk
bojkott och inte heller om en isolerad
nordisk sådan. Han vill ha en förhandsdeklaration
till England, vars innebörd
jag nyss avslöjade. Förhandsdeklarationen
av de nordiska staterna om ett
tänkbart effektivt sanktionsförfarande,
som herr Wedén begär, finns sedan
länge. Sverige och de övriga nordiska
länderna har, såsom jag förut upplyst
i riksdagen, vart för sig förklarat att
de är beredda att följa säkerhetsrådets
beslut om tillgripande av sanktioner,
därest säkerhetsrådet skulle fatta ett
sådant beslut. Jag hoppas att efter detta
inget missförstånd kan råda om vår syn
på detta allvarliga problem.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Det fanns i hans excellens
utrikesministerns anförande inlindad
en antydan om att vi som tillhör
reservanterna skulle vara ute i partipolitiska
ärenden. Om jag tolkade hans
excellens utrikesministern rätt, ber jag
att få bestämt protestera. Jag menar, att
man här liksom i utrikespolitik i allmänhet
bör vinnlägga sig om att ta

fasta på vad som förenar i stället för att
försöka dra fram vad som åtskiljer.
Utrikesministerns antydan skulle väl
innebära att jag och de andra reservanterna
— jag kan här bara tala för mig
själv — skulle vara ute efter att fånga
upp den opinion som så hastigt har
blommat upp här i vårt land beträffande
dessa frågor.

Jag vill emellertid tala om, att jag var
med på en tid då man, när man tog
upp sådana här frågor, smått förlöjligades,
då folk sade: »Varför skall vi
hålla på och tjata om vad som händer
i världens olika hörn? Vi har nog av
våra egna frågor här hemma.»

Jag var med på den tiden, herr talman,
då man sade: »Vi skall vara försiktiga
med att kritisera Sydafrika, så
att vi inte förstör svenska handelspolitiska
intressen.»

Denna attityd är i stort sett borta
nuförtiden. Herr Wedén tog fram en
form av denna inställning som ännu
finns kvar i våra dagar, d. v. s. hur
olika företag, även svenska, söker sig
ner till Sydafrika och investerar pengar
där. Man kan säga, att de gör det för
att utnyttja det låga priset på färgad
arbetskraft i Sydafrika. Det är möjligt,
som herr Wedén säger, att vi inte kan
gå in för en privat sanktionspolitik.
Rent affärsmässigt tror jag liksom herr
Wedén att investeringar i Sydafrika
inte kan vara lönande. Jag tror, att det
snart sker en explosion i Sydafrika och
då har pengar som investerats där inte
stort värde.

Jag var med på den tid, herr talman,
då de lagkloka plockade fram ett par
ord i Förenta Nationernas charter: »Not
intervene», vilka tillämpade på apartheidpolitiken
skulle innebära, sade
man, att vi offentligt kunde kritisera
Sydafrika; vi kunde ansluta oss till resolutioner
som klandrar Sydafrikas raspolitik
och till resolutioner som uppmanar
Sydafrika att införa en bättre ordning;
men, sade man, det innebure att

Fredagen den 21 maj 1965 fm. Nr 27 55

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

man inte på något sätt kan gå in för aktiva
åtgärder, vilka skulle kunna uppfattas
som en inblandning i Sydafrikas
inre förhållanden. Detta har man kanske
kommit ifrån. Man fäste sig nu vid
andra saker som står i Förenta Nationernas
charter och som står i många internationella
dokument, d. v. s. att de
mänskliga rättigheterna skall vara lika,
oberoende av kön, av religion, o. s. v.,
och också oberoende av stam och ras.

Jag var med på den tiden, herr talman,
då ett mycket använt argument i
sydafrikafrågan, ett argument som fortfarande
förs fram av Sydafrikas delegater
i Förenta Nationernas generalförsamling,
var, att det förekommer rasdiskriminering
världen runt, och varför
skall man då rikta strålkastarna just
mot Sydafrika. Svaret på denna fråga
är enkelt. I de länder där rasdiskriminering
förekommer, om jag undantar
Sydafrika, försöker de makthavande
göra vad de kan för att åstadkomma en
bättre ordning. Men i Sydafrika håller
man benhårt fast vid apartheidpolitiken,
och den skärps, som vi har sett,
år efter år.

Nu skall vi inte tro att de där målsmännen
för apartheidpolitiken nere i
Sydafrika är några dumbommar. Nej,
tvärtom! De har bl. a. uppmärksammat
en sak som inte upptäcktes i vulgärnazismen,
nämligen att man inte kan
använda uttrycket »ras» som ett distinkt
begrepp — det är mot alla ärftlighetsregler.
Man kan inte säga att den
där personen är vit och den där är
neger och den där är någonting annat;
det existerar ingen entydig individuell
rastillhörighet. Men då gör man i Sydafrika
någonting som är diaboliskt raffinerat:
man inrättar helt enkelt rasuppdelningen
på administrativ väg.
Man skriver in i folkregistret att den
där är svart och att den där är vit och
att den där är indier, och dessutom får
man en grupp som man kallar för
blandad, och så får man en entydig

gruppindelning. Vidare ser man till att
män och kvinnor från olika folkgrupper
inte sätter barn till världen tillsammans.
Därigenom får man alltså
möjlighet att på legislativ väg åstadkomma
en på individerna inriktad rasdiskriminering.

Jag skulle kunna nämna många
exempel i detta sammanhang, men jag
avstår. Jag går direkt in på det ämne
som vi här diskuterar, och jag konstaterar
att vi alla är överens då det gäller
att fördöma Sydafrikas raspolitik,
hans excellens utrikesministern, utskottmajoriteten
och reservanterna. Det
är ett glädjande föhållandc att denna
mening omfattas — jag vågar tro det —
av hela Sveriges riksdag. Men det är
inte detta det är fråga om.

Vad frågan gäller är den skillnad i
uppfattning som föreligger mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten. Vi
vill att den svenska regeringen skall
höra sig för hos de övriga nordiska regeringarna,
vilka möjligheter det finns
att skapa en gemensam plattform. Det
är detta, som reservationen avser.

Utrikesministern säger med mycket
stor emfas, att inte heller reservanterna
är med på en enskild bojkottaktion från
svenk sida och inte ens med på en
bojkottaktion som företas av de nordiska
staterna tillsammans. Nej visst;
det står i reservationen, vi är inte med
på det.

Jag skall inte alls ge mig in på att
bemöta utrikesministerns kritik då det
gäller förhandsdeklarationen. Denna
representerar en exemplifiering, som
har satts in i utskottsutlåtandet, och
ingenting annat.

Nu kan hans excellens utrikesministern
med full rätt säga: »Visst, vi har
ju resonerat om saken de nordiska länderna
emellan. Vi har gjort det på senare
tid, och vi har gjort det tidigare.»
Ja, och detta är tillfredsställande och
bra. Vad reservationen innehåller är
helt enkelt uppmaningen: Försök en

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

gång till och se om det går att komma
till förslag om några konkreta åtgärder.

Utskottet, liksom reservanterna, finner
att de motioner som föreligger är
ett uttryck för den oro som den svenska
opinionen känner inför Sydafrikanska
republikens aparheidpolitik; motionerna
är uttryck för de allvarliga bekymmer
som den sydafrikanska regeringens
hårdnackade vägran att samarbeta med
FN i detta fall inger. Samma omdöme
kan fällas om reservationen. Man har
anledning att vara orolig för vad som
kan hända nere i Sydafrika, och man
har anledning att frukta de tragiska
ting som kan inträffa, om det uppstår
en explosion där nere. Man har också
anledning att konstatera att det sydafrikanska
apartheidproblemet har blivit
ett allafrikanskt spörsmål, och det kan
hända att faror härigenom föreligger
också för världsfreden i stort.

Jag skulle, herr talman, vilja likna
situationen nere i Sydafrika vid en tidsinställd
bomb. Man vet inte riktigt när
bomben kommer att explodera, men
man har den övertygelsen, att den med
till visshet gränsande sannolikhet kommer
att brisera någon gång. Jag tror att
vi kan mötas, hans excellens utrikesministern
och jag, när jag säger, att
allt bör göras för att desarmera denna
bomb!

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Wahlund får förlåta
mig, men jag tyckte att han valde
att tala om något annat än det som är
väsentligt beträffande skillnaden i utskottsmajoritetens
förslag till uttalande
och reservanternas. Jag kan förstå herr
Wahlund. Han har stor erfarenhet av
arbetet i Förenta Nationerna. Han har
därför en sällsynt möjlighet att genomskåda
tingen. Han är, enligt vad jag kan
förstå, väl medveten om att ett sank -

tionsförfarande skulle vara fullständigt
verkningslöst, om endera av de två anglosaxiska
stormakterna ställde sig utanför
sanktionen. Det är därför som hela
detta uppslag, som ligger till grund för
reservationen, av herr Wahlund degraderades
till att bli endast en exemplifiering,
för att använda hans eget uttryck.
Jag tycker att detta på sitt sätt
är mycket avslöjande.

Herr Wahlund sade vidare något om
att reservanterna endast önskade sig
möjligheten av ett gemensamt nordiskt
ståndpunktstagande i denna fråga. Detta
ståndpunktstagande finns redan. Jag
har fått en gruvlig misstanke — jag
misstänker att herr Wahlund låtit sig
förledas av tanken på den s. k. mittensamverkan
till den grad att detta har
helt överskuggat hans i övrigt klara förstånd.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte alls bestrida
det sista som hans excellens utrikesministern
sade.

Jag lade märke till att utrikesministern
inte dementerade den insinuation
som gjorts om att vi reservanter skulle
föra taktisk partipolitik, utan att han
tvärt om byggde ut det till att reservationen
skulle representera någon form
av mittensamverkan. Jag vill konstatera,
herr talman, att den protest som jag
avgav står kvar.

Jag betecknade förhandsdeklarationen
som en exemplifiering. Ja, herr talman,
det står »t. ex.» i reservationen.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! I debatten om Sveriges
utrikespolitik här i kammaren för några
månader sedan blev sydafrikafrågan
ett av huvudinslagen. Det väckte knappast
någon förvåning. Tvärtom anser vi
det helt naturligt att denna fråga uppmärksammas
i den svenska riksdagen.
För ett tiotal år sedan var det inte lika
naturligt. De som då kände engagemang

Fredagen den 21 maj 1005 fm. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkotl
av sydafrikanska varor

för de sydafrikanska problemen var i
allmänhet outsiders på den politiska
scenen. Då var den afrikanska kontinenten
iinnu styrd av kolonialmakter, den
sydafrikanska befolkningens behandling
skilde sig inte så mycket från det allmänna
mönstret. Då fanns inte heller
den breda upplysta folkopinion som i
dag kräver åtgärder mot rasförtrycket
— inte det starka stödet från inflytelserika
folkrörelser.

I dag — tio år senare — är situationen
en helt annan. De som i dag fördömer
apartheid är inte bara en liten
skara blåögda idealister, utan större delen
av svenska folket. Nu finns en medvetenhet
och ett engagemang för de färgade
sydafrikanernas sak som varit
otänkbar för bara en kort tid sedan. Jag
tror att den medvetenheten är frukten
av eu omfattande och saklig information
och en intensiv opinionsbildning,
starkare kanske i Sverige än på många
andra håll. Okunnighet om Sydafrika
kan inte längre ursäkta passivitet.
Apartheidpolitikens omänsklighet och
grymhet står i strålkastarbelysning.
Kanske har aldrig tidigare ett geografiskt
så avlägset problem känts så nära,
så angeläget.

Det som fått den svenska opinionen
att reagera är att principen om rasätskillnad
-— som ju är av långt äldre
datum än Verwoerdregimen — i Sydafrika
dragits ut till allt omänskligare
konsekvenser. Förtrycket har fulländats
och brutaliserats. Oppositionen har undertryckts
och kuvats, tumskruvarna
har dragits åt på dem som vågat bekämpa
regimen. Vi har fått uppleva
massakern i Sharpeville, högförräderiprocesserna
mot de afrikanska ledarna,
inspärrningarna av oppositionsmännen
och dödsdomarna. Allt detta har etsat
sig fast i våra minnen. Ändå vet vi att
de grymheter som blir rubriker i västerländska
tidningar kanske väger lätt mot
den ständiga vardagsterrorn.

Vi har också fått uppleva hur den

afrikanska befolkningen snärjts in i ett
nätverk av lagar och regleringar, hur
lagstiftningen i stället för att vara ett
skydd för den enskilde blivit ett instrument
för den politiska regimen att slå
vem man önskar i bojor. Det vita herrefolket
i Sydafrika har gjort landet till
ett koncentrationsläger för de svarta.
De har bara fått behålla så mycket
rörelsefrihet som är nödvändig för att
de med sitt arbete skall kunna upprätthålla
och utveckla det vita Sydafrikas
välstånd.

Allt detta har vi fått bevittna, allt
.letta vet vi. Okunnigheten kan inte
längre vara någon ursäkt för passivitet.
Men de som ändå vill vara passiva inför
förtrycket har hittat en annan försvarslinje.
Sverige är för litet, för avlägset
för att förmå någonting i kampen
mot apartheid. Är det riktigt? Hörs inte
våra protester ner till Pretoria? Har
den av Sveriges ungdomsorganisationer
arrangerade konsumentbojkotten eller
de hundratals ledare i den .svenska pressen
som fördömt apartheidsystemet varit
verkningslösa opinionsuttryck? Jag
tror inte det. Det är riktigt att Verwoerd
inte givit efter utan i stället brutaliserat
sin regim. Det är riktigt att de ekonomiska
verkningarna av den svenska
konsumentbojkotten är omärkliga i Sydafrika,
att bara en internationell blockad
i FN-regi skulle kunna tillfoga den
sydafrikanska ekonomien ett avgörande
slag. Men det positiva resultatet av vära
protester och vår bojkott ligger på ett
annat, på ett psykologiskt plan. De innebär
ett orosmoment för den härskande
vita minoriteten. Och den opposition
som kämpar mot apartheid känner vårt
stöd och vår solidaritet. Det är därför
den sydafrikanska propagandan förhånar
oss och Albert Luthuli och hans
män, liksom grupper av vita liberaler
ber oss fortsätta.

Men med vad skall vi fortsätta? Vad
som för tio år sedan var strödda student-
och ungdomsprotester är i dag en

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

gemensam sak för praktiskt taget hela
den svenska pressen, för landets samlade
ungdomsorganisationer, för enskilda
handelsföretag och för mäktiga folkrörelser.

Men hela denna opinion vänder sig
inte bara mot regeringen i Sydafrika.
Den vänder sig också till det officiella
Sverige med krav på stöd och gensvar.
Det var inte länge sedan en ledande
kooperatör, direktör Nils Thedin, vittnade,
hur man inom KF såg på regeringens
passiva attityd i sydafrikafrågan.
När KF beslöt sig för att sluta sälja
sydafrikanska varor var det i förhoppningen
att det skulle bidra till en skärpt
hållning från Sverige och den svenska
regeringen i sydafrikafrågan. Utrikesministerns
anförande i utrikesdebatten
i år — och de instämmanden detta fick
från den övervägande delen av riksdagen
—- väckte därför stor besvikelse.
Separata bojkottaktioner av ett eller flera
medlemsländer skulle, enligt utrikesministern,
inte bara bli ekonomiskt
verkningslösa, de kunde dessutom väntas
öka den sydafrikanska regimens
självförtroende och omedgörlighet.

Herr Thedins, som jag tycker, helt logiska
slutsats var att utrikesministerns
analys av situationen ju i ännu högre
grad skulle kunna tillämpas på kooperationen
— och jag skulle vilja tillägga
på andra organisationer och företag
som engagerat sig i denna aktion: »Om
en statlig bojkott är verkningslös, hur
meningslös blir då inte en enskild organisations
åtgärder? Om verkningslösa
aktioner är till skada, genom att de ökar
den sydafrikanska regimens omedgörlighet,
hur mycket ohägn har då inte
konsumentboj kotten gjort?»

Men KF lyssnade inte så mycket till
utrikesministern. Man tog större intryck
av den opinionsstorm som mötte antydningarna
om att företaget skulle ompröva
sin bojkottaktion och de starka
sakliga skäl som låg bakom den opinionen.
Företaget fortsatte att vägra

sälja sydafrikanskt, trots att man utgick
från att konsumentbojkotten inte skulle
ha något avgörande inflytande eller något
inflytande alls på Sydafrikas ekonomi.
Man gjorde det därför att man
menade att aktionen ger eftertryck åt
en opinionsyttring i en fråga som gäller
de mänskliga rättigheterna.

Även för regeringen borde nu tiden
vara inne att gå från allmänna deklarationer
— och jag vill för att utrikesministern
inte skall missförstå det tilllägga
de tama aktionerna — till de aktiva
handlingarna. Flnligt min mening
bör detta leda till att Sverige ansluter
sig till Förenta Nationernas generalförsamlings
rekommendation till medlemsländerna
att bryta alla handelspolitiska
och diplomatiska förbindelser med den
sydafrikanska republiken. Många länder
har redan gjort det.

Sydafrika är mer än de flesta stater
beroende av sin utrikeshandel. Redan
en oljeblockad skulle försätta det sydafrikanska
näringslivet i mycket stora
svårigheter. En total blockering skulle
bli ett grundskott mot de vitas välstånd
och därmed rycka undan det viktigaste
motivet för apartheid och tvinga
Verwoerd att välja mellan att ta reson
eller att störtas. Vi har givetvis inga
garantier för att den processen blir
oblodig. Men vi vet att alternativet till
ekonomiska sanktioner är en mycket
blodig katastrof.

Regeringens ständiga hänvisningar
till att en blockad måste bli ekonomiskt
effektiv måste — så trodde jag i varje
fall innan denna debatt började — betyda
att man från regeringens sida tror
på det ekonomiska sanktionsinstruinentet
som sådant. .lag utgår från att det
verkligen förhåller sig så, att man tror
att det ekonomiska sanktionsinstrumentet
är användbart. Då måste självfallet
den viktigaste uppgiften för regeringen
vara att få Förenta Nationerna att förbereda
en sådan aktion och givetvis
också att förbereda vad som skall hända

Fredagen den 21 maj 1905 fm. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

därefter, om aktionen blir effektiv.
Självfallet måste regeringen också satsa
hårt på att få stormakterna, vilkas medverkan
är avgörande för en sådan aktion,
att överge sin hittills kallsinniga
hållning.

Det är som ett led i denna opinionsbildning
jag menar att eu isolerad
svensk statlig bojkott har sin uppgift
— inte därför att jag tror så mycket på
möjligheten att få diplomaterna och ministrarna
i Foreign Office och State
Department att imponeras. Men jag tror
att ett svenskt eller — ännu hellre —
ett nordiskt initiativ skulle bli ett verkningsfullt
argument för de opinioner i
England och USA som vill få sina regeringar
att ta sitt ansvar. Och det skulle
kanske inte minst ge oss större moralisk
rätt att kräva motsvarande insatser frän
andra stater.

Frågan om Sverige skall .starta en separat
statlig bojkott är kontroversiell
även bland dem som i och för sig är
inställda på att göra någonting. Men ett
sådant totalt avbrytande av alla förbindelser
med apartheidregimen är inte
heller det enda alternativet till dagens
passivitet.

Jag vill peka på tre andra möjligheter
för regeringen att visa att den verkligen
är beredd att ta krafttag i sydafrikafrågan.
För det första kunde regeringen
på något sätt göra klart för statliga
företag och myndigheter att de bör
deltaga i den frivilliga köpbojkotten.
Jag har mycket svårt att förstå av vilken
anledning AB Vin- och spritcentralen
inte skulle kunna sluta att köpa sydafrikanska
viner eller varför våra regementen
och statliga sjukhus inte kan
sluta att köpa t. ex. sydafrikansk frukt.
Det vore en mycket enkel och oförarglig
åtgärd, men en åtgärd med stor opinionsbildande
effekt. Den skulle effektivare
än aldrig så uppskattande fraser
visa att man på officiellt håll sympatiserar
med de frivilliga antiapartheidaktionerna.

För det andra kunde regeringen (iverge
något av sin benhårda formalism i
Förenta Nationerna. 1 votering efter votering
i generalförsamlingen som gällt
sanktioner mot Sydafrika har Sverige
lagt ned sin röst. Man har hänvisat till
att det är säkerhetsrådets sak att besluta
i sanktionsfrågor. Det är så vitt jag kan
förstå en sakligt alldeles riktig hållning.
Men för att säkerhetsrådet i sin tur
skall kunna besluta om sådana åtgärder,
måste det kunna tillämpa den formel
som säger att situationen i fråga utgör
ett hot mot världsfreden. Men var står
Sverige i den frågan? Har man i något
FN-organ uttryckt någon mening om att
man anser att rasförtrycket i Sydafrika
hotar den internationella säkerheten?
Såvitt jag vet har man inte gjort det.
Mot denna bakgrund blir ju regeringens
krypande bakom stormakterna ännu
mera dubiöst. Det är ingen idé att
Sverige ensamt startar en bojkott, utan
stormakterna måste vara med för att det
skall bli någon effekt, säger man på regeringshåll.
Samtidigt är man inte ens
beredd att ha någon åsikt om stormakternas
formella kompetens att ingripa.
Det är ungefär som att ropa på polis
men vägra att uttala sig om polisens rätt
att ingripa. Jag har svårt att tro att det
bara är FN-juridiken som bär skulden
till denna dubbelmoral.

Den tredje möjligheten har herr Wedén
varit inne på i dag, liksom vid flera
andra tillfällen. Den grundar sig på att
regeringen inte vill överge inställningen
att en bojkott som inte blir effektiv är
meningslös. Men Wedén-planen, om jag
får kalla den så, har den stora fördelen
att Sverige, om det tillämpade planen,
skulle ge själva sanktionstanken ett klart
stöd. I dag vet ingen, och ännu mindre
efter denna debatt, om den svenska regeringen
över huvud tror på ekonomiska
.sanktioner i kampen mot apartheid. Ett
besked till Flngland eller USA, eller till
bådadera, att vi kommer att delta ifall

60 Nr 27 Fredagen den 21 mai 196o fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

de gör det vore, enligt min mening, en
mycket mera renhårig politik.

En fjärde åtgärd har vi pekat på i
vår motion. Sverige borde utreda vilka
ekonomiska och juridiska konsekvenser
en statlig bojkott skulle få för vår
del. Socialdemokraterna i utskottet har
tillsammans med högerrepresentanterna
sagt nej. Detta nej illustrerar ganska
bra en av konsekvenserna av regeringens
passivitetspolitik i sydafrikafrågan.
Man är på socialdemokratiskt
håll så hårt fostrad att säga nej till allt
svenskt agerande att man nu också
spontant avvisat kravet på en utredning,
en utredning som utrikesministern
senare sagt vara nödvändig och som
han också tillsatt. Men effekten av regeringens
åtgärder sträcker sig ju längre
än till den egna riksdagsgruppen. Med
fortsatt passivitet från regeringens sida
är risken stor att den spontanitet, med
vilken opinionen i dag reagerar mot det
avskyvärda apartheid-systemet och den
beredvillighet som finns att handla,
övergår till en förment vanmakt över
att vi ingenting förmår.

Herr talman! Jag vill yrka bifall dels
till den första punkten i motionen
11:418, och dels till reservationen av
herr Boman in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund och Rimmerfors (båda fp).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! .lag tänker tala med
ganska små bokstäver eftersom det är
fråga om ett område som är så komplicerat,
att det för en enskild riksdagsman
kan vara svårt att ha en bestämd
uppfattning i de mera tekniska frågorna.

Det är klart att det finns många
svenskar som frågar sig varför vi skall
ha just en sydafrikabojkott. Som utrikesministern
har sagt förekommer rasdiskriminering
på flera håll i världen
— i såväl öst som väst. Det finns också
på båda sidor om järnridån politiska

terrordåd mot oskyldiga av diktaturer
som utövar sin makt.

I detta fall har emellertid världsopinionen
varit så enhällig att den knappast
kan missförstås. Den har med kraft
uttryckt sill avsky och har också sökt
handlingslinjer för att få regeringen i
Sydafrika att ta reson. Sverige har särskilt
engagerat sig i denna kamp och
gjort det i kraft av denna världsopinion
liksom också, herr talman, på afrikanernas
egen begäran. Deras begäran om
solidaritet upprepas, som vi vet, ständigt,
och det är alldeles klart att vi inte
kan negligera den.

Här anmäler sig ännu cn sak som enligt
min mening är viktig i sammanhanget,
nämligen vårt hopp att det trots
allt, jag vill understryka trots allt, inte
är för sent ännu. Jag vill här hänvisa
till Alva Myrdal-rapporten, som bl. a.
säger att frigörelsen måste och kommer
att segra i Sydafrika till slut ändå.

Som sagt förekommer rasdiskriminering
på många håll i världen. Men det
finns skillnader som exemplifieras i de
två nationer som här främst kommer
i åtanke, nämligen USA och Sydafrika.
Skillnaderna har framhållits många
gånger tidigare men jag vill upprepa
dem.

I Sydafrika sker barbarisk rasdiskriminering
medvetet, och lagar har stiftats
och kommer väl att stiftas för att
upprätthålla den.

I USA är förhållandet det motsatta.
Diskrimineringen sker i strid mot konstitution,
regering och president. I USA
får negerminoriteten stöd, och man kan
väl säga att president Johnsons seger
över Goldwater visade att folket stödde
denna riktiga politik.

De nyssnämnda förhållandena illustrerades
också i samband med utkörandet
av två fredspristagare som nyligen
ägt rum. När Albert Luthuli fick sitt
fredspris uttalade den sydafrikanska
regeringen sitt ogillande för att inte
säga sin avskv, och detta riktade sig

(it

Fredagen den 21 maj 19(i5 fm. Nr 27

de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

Avbrytande av

av sydafrikanska varor

givetvis biide mot Albert Uuthuli och
stortingets nobelkommitté. När doktor
King fick sitt pris gratulerades han av
både den amerikanska regeringen och
det amerikanska folket.

Jag hade gjort några anteckningar
om vad Sverige har gjort i Sydafrikafrågan.
Jag skall hoppa över dem och
bara konstatera några punkter. Från
Myrdal-gruppen har t. ex. tillkommit
ett nordiskt initiativ, där Sverige spelat
en viktig roll. Den expertkommitté
som följde var ett resultat av detta.
Därtill kommer den flyktinglijälp som
har lämnats med över en miljon kronor.
Regeringen har således inte varit overksam.

Det är klart att vi alla känner hjälplöshet
inför vad som sker i Sydafrika,
och denna hjälplöshet kommer också
till uttryck i den reservation som har
kommit till stånd inom utrikesutskottet.
Jag skall inte ägna mycket tid åt den,
eftersom den redan tagits upp här i debatten.
Såvitt jag kan förstå syftar den
egentligen inte ett dugg längre än vad
utrikesutskottets majoritet gör utan den
är närmast ett undanglidande.

Hur skall man t. ex. över huvud taget
få med någon av stormakterna så länge
säkerhetsrådet inte har sagt sitt ord i
saken? Och därmed kan man ju ingenting
göra från nordisk sida.

Skulle då inte Sverige kunna genomföra
en egen statlig bojkott, som herr
Ullsten var inne på? Vi har ju i
Sverige satt i gång en enskild bojkott
och såvitt man vet har den varit framgångsrik
åtminstone i några avseenden.
Även om den inte har bringat doktor
Verwoerd på knä så har den i varje fall
hållit opinionen levande. Vi har ju från
ansvarigt regeringshåll i dag liksom
tidigare hört att man har uttalat sitt
gillande av den enskilda bojkotten. Det
finns också några svenska firmor som
har följt uppmaningen med en handelsbojkott.
Men i grunden är en bojkott av

så begränsad räckvidd ganska meningslös
sedd ur effektivitetens synvinkel.

Men finns det ändå inte en annan sida
av den här frågan som man inte kommer
förbi? Måste vi t. ex. verkligen som
nation handla med en annan nation som
vi uttalar vår avsky för gång efter annan?
Blir inte den enskilda handelsbojkott
som vi understöder något av
en chimär, något som gärna får pågå
bara vi slipper att ta ställning som
nation?

Jag är alltså, herr utrikesminister,
fullt medveten om att effektiviteten även
enskild svensk handelsbojkott är
ganska liten. Men frågan har också en
moralisk sida som det är svårt att
komma ifrån. Utrikesministern liar nu
tillsatt en liten grupp som skall arbeta
med frågan om vad det kommer att innebära
för Sverige, om en bojkott så
småningom eventuellt kommer till
stånd. Om säkerhetsrådet eller något
annat internationellt organ bestämmer
sig för att vidta åtgärder, så skulle vi
alltså ligga i försvarsberedskap. Jag tror
också att utredningen kommer att ge
oss nytt material att arbeta med vid
frågans fortsatte behandling.

Om man vill agera i sydafrikafrågan,
kommer man, menar jag, knappast ifrån
att ta det steg som en nationell statlig
handelsbojkott innebär, men jag är inte
själv beredd att i dag förorda detta,
utan jag önskar ett ytterligare klarläggande
av spörsmålet. Därför kommer
jag, herr talman, att lägga ned min röst
vid omröstningen i denna kontroversiella
fråga.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Frågan om åtgärder för
att motverka rasåtskillnadspolitiken i
Sydafrika togs ju upp redan i utrikesdebatten.
Den fråga som framför allt
diskuterades var densamma som nu föreligger
till behandling genom några
motioner, frågan om möjligheten och
effektiviteten i nuvarande läge av en

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

statlig svensk handelsbojkott mot Sydafrika.

Från regeringens sida har anförts
fem skäl mot en sådan bojkott. Regeringsargumenten
mot en bojkott var följande
— jag återger dem och kommenterar
dem samtidigt.

Separata aktioner av ett eller flera
länder kan inte väntas medföra nämnvärt
avbräck i Sydafrikas ekonomi. —
Det är naturligtvis riktigt att den
svenska handeln med Sydafrika inte utgör
någon avgörande del vare sig av
vår eller Sydafrikas totala utrikeshandel.
Apartheidregimen går inte under
enbart därför att Sverige slutar handla
med den. Men en statlig svensk bojkott
bör få tre verkningar: Den uppmuntrar
och utgör ett stöd för de krafter som
i Sydafrika under mycket svåra förhållanden
bekämpar den brutala rasåtskillnadspolitiken.
Den utgör ett stöd för
den svenska opinionen i dess krav på
ytterligare åtgärder, jag tänker bl. a. på
ett hemtagande av de svenska kapitalinvesteringarna
i Sydafrika. Den kan
bli ett exempel för andra stater.

Regeringens andra argument: Man
bör inte överskatta den exempelbildande
effekt som en isolerad svensk aktion
skulle kunna få. Sydafrikas viktigaste
handelspartners är redan utsatta för
trycket från en stark internationell opinion.
— Det förefaller motsägande att
som regeringen gör dels hänvisa till den
internationella opinionen, dels motsätta
sig åtgärder som otvivelaktigt skulle förstärka
denna. För min del anser jag att
den viktigaste effekten på kort sikt även
svensk handelsbojkott skulle vara
just den exempelbildande effekten. Visserligen
tycks flera socialistiska stater
helt ha avbrutit sin handel med Sydafrika,
men det finns inget exempel på
ett land med Sveriges ställning som vidtagit
en dylik åtgärd.

Debatten mellan anhängare av och
motståndare till en svensk handelsbojkott
gäller väsentligen bedömningen i

detta avseende. Där kan ingen av parterna
bevisa något. Det gäller en bedömning,
och endast vad som skulle
hända efter en proklamerad bojkott kan
slutgiltigt visa vem som hade mest rätt
i sin uppfattning. Man skall naturligtvis
inte överskatta effekten av en svensk
åtgärd, men det är utomordentligt viktigt
att man kan komma något steg vidare
när det gäller internationella åtgärder
för att medverka till ett brytande
av rasförtryckets regim i Sydafrika.
Här förefaller ett initiativ som en svensk
handelsbojkott kunna utlösa åtgärder
från andra stater och därigenom på sikt
kanske bli mycket avgörande. Det finns
numera en socialdemokratisk regering i
England — hur ställer sig den? Hoppas
inte den på initiativ, som skulle möjliggöra
för den att följa renare linjer i
sydafrikafrågan? Detta sagt utan att jag
accepterar herr Wedéns förslag, som
ställdes tidigare i debatten.

För det tredje: Anslutningen till

GATT-avtalet förklaras hindra en svensk
aktion. — Jag erkänner att jag inte kan
fästa särskilt avseende vid detta argument.
Att efterfölja en rekommendation
från Förenta Nationernas generalförsamling
måste trumfa över en formell
tolkning av paragraferna i GATT-avtalet.
Skulle detta på allvar anses vara
det avgörande hindret, då bör regeringen
snarast börja verka för en ändring,
som löser denna bindning av våra
händer.

För det fjärde: En isolerad aktion,
som inte ger någon effekt, förklaras av
regeringen snarast stärka den sydafrikanska
regimens självförtroende och
omedgörlighet. — Den sydafrikanska
regimen förefaller tvärtom relativt känslig
för alla slag av bojkottåtgärder liksom
även för opinion. Vad man hoppas
på är dessutom efterföljd och därigenom
stor effekt.

För det femte hänvisas slutligen i
regeringens deklaration till möjligheten
att genom behandlingen av anklagelsen

Fredagen den 21 maj 1965 fm. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

mot Sydafrika vid internationella domstolen
i Haag för brott mot mandatöverenskommelsen
när det gäller Sydvästafrika
kunna rulla upp frägan. —
Denna fråga bär säkerligen stor betydelse,
och det är utmärkt om man genom
en dom kan få säkerhetsrådet att
bandia. Men målet kan ta lång tid, och
den möjlighet som skapas genom ett
fällande utslag står ju inte på något
sätt i motsättning till andra åtgärder.

Utrikesutskottet karakteriserar på ett
riktigt sätt de väckta motionerna som
uttryck för den oro, som den svenska
opinionen känner inför Sydafrikas
apartheidpolitik och för de allvarliga
bekymmer som den sydafrikanska regeringens
hårdnackade vägran att samarbeta
med FN ger anledning till. Som
avgörande skäl för att avstyrka motionsförslagen
om en svensk handelsbojkott
anförs från utskottsmajoritetens sida,
att en förutsättning för att sanktionsåtgärder
skall leda till målet är att åtminstone
stormakterna i säkerhetsrådet
medverkar till att genomföra ett sådant
beslut. Det är säkerligen helt riktigt.
Men frågan här är ju i vilken mån en
svensk handelsbojkott skulle kunna påverka
stormakterna att slå in på denna
väg. Där har jag, som framgått av
det föregående, en positiv bedömning.

Jag vill säga några få ord om utrikesministerns
inlägg tidigare här i debatten.
Jag tycker att han i vissa avsnitt
i sitt tal försökte bevisa alldeles för
mycket. .Sanktioner — ekonomisk bojkott
— är förvisso svåra att genomföra.
De ger ibland föga resultat. Men de historiska
exempel han här anförde är
knappast övertygande. Det är dock en
mycket bestämd och avgörande skillnad
mellan en eller flera staters så att
säga privat inledda bojkottåtgärder och
en aktion, som är rekommenderad av en
mycket stor majoritet i Förenta Nationernas
generalförsamling.

Utrikesministern erinrade också om
inlägg som hade gjorts på den s. k.

sanktionskonferensen i London. Man
fick både av hans inlägg här ocli av
inlägg som gjordes i utrikesdebatten
närmast det intrycket, att denna sanktionskonferens
väsentligen hade bestått
i att det framfördes invändningar mot
bojkottåtgärder mot Sydafrika. Så var
ju ingalunda fallet. Denna sanktionskonferens
rekommenderade tvärtom
mycket bestämt ekonomiska sanktioner.
För att det inte skall bli en skev uppfattning
av denna londonkonferens
skall jag be att få citera en mening ur
en avgörande rekommendation från konferensen:
»Efter noggrant övervägande
finner kommissionen att cn politik av
totala ekonomiska sanktioner mot Sydafrika
är möjlig och praktisk och kan
bli effektiv. Kommissionen rekommenderar
därför starkt en politik av totala
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika.»
Man har alltså där, efter det att man realistiskt
har diskuterat frågan, kommit
till uppfattningen att ekonomiska sanktioner
är möjliga och praktiska och att
de kan bli effektiva.

Förslagen om en svensk handelsbojkott
har ju i motioner ställts dels från
den kommunistiska gruppen, dels från
några folkpartister. Det är beklagligt
att folkpartiets representanter i utskottet
inte ansett sig böra stödja sina egna
motionärers förslag. Folkpartiet är alltså
inte anhängare av en svensk handelsbojkott
mot Sydafrika i nuvarande läge.
I stället har dess representanter i utskottet
fört fram ett mycket luftigt förslag
om att vi tillsammans med de
övriga nordiska staterna skulle göra en
förhandsdeklaration att vi vore beredda
till åtgärder av ekonomisk sanktionskaraktär
mot Sydafrika, om endera av
Storbritannien och Förenta staterna
skulle medverka. Man måste kanske här
framför allt se den andra sidan av
denna ståndpunkt, nämligen att Sverige
respektive de nordiska staterna enligt
denna uppfattning skulle delta i en
handelsbojkott mot Sydafrika endast om

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

Storbritannien eller Förenta staterna
gar med. Det ar en
ning, som jag inte kan dela. Ståndpunkten
tycks snarast ha utformats för att
hindra en svensk aktion. Den förefaller
mig stå i direkt motsättning till grundsynen
i den motion som väckts av herr
Ullsten in. fl.

Det är viktigt att debatten om Sverige
och Sydafrika inte begränsas till frågan
om en statlig bojkott. Vi har redan en
privat bojkott, organiserad av Ungdomens
landsråd. Den har givit goda resultat,
och det är tillbörligt att i denna
debatt ge uttryck för den uppskattning
av ungdomsorganisationernas insatser
som många av oss här i riksdagen hyser.

Denna privata bojkott har emellertid
inte kunnat ändra på det förhållandet
att stora privata svenska företag genom
dotterföretag och på annat sätt driver
produktions- och försälj ningsverksamhet
i Sydafrika. Dessa svenska företags
handlande bör brännmärkas som det
stöd åt apartheidregimen som det i
verkligheten är. Det handlar heller inte
om vilka företag som helst utan om en
del av de i utlandet mest kända storföretagen:
Alfa-Laval, ASEA, Atlas Copco,
Avesta, Billingsfors-Långed, Electrolux,
Fagersta, E M Ericsson, Euxor, Transatlantic,
Sandviken, SKF och Volvo.
Dessa företag är i sin tur knutna till
våra mest kända banker och finanshus.

Medan regeringen och riksdagen ger
uttryck för sin indignation över apartheidpolitiken,
fortsätter storföretag och
storfinans sin handel och sin genom
apartheidregimen förstärkta utplundring
av det sydafrikanska folket. Detta
är upprörande.

Det sägs ibland att investeringarna i
Sydafrika inte har utökats under det
senaste året. Det har emellertid framkommit
mycket bestämda uppgifter om
att t. ex. Volvo och SKF planerat en
utbyggnad av sin verksamhet i Sydafrika.
Endast genom opinionens vaksamhet
torde dessa nya investeringar tills
vidare ha uppskjutits. Det är också

möjligt att riskerna med nya investeringar
bedömes ha ökat.

Det göres då och då gällande att frågan
om bojkott mot Sydafrika helt och
hållet är en statlig sak och att man
inte kan kräva några ställningstaganden
av företagen i det fallet. Detta är en
hycklande ståndpunkt, särskilt när den
intas av personer som vill ge sig sken
av en mycket progressiv hållning i
denna fråga och som varmt understödjer
ungdomsorganisationernas bojkott.
År företagen här i landet mera privata
än konsumenterna? Kan man inte också
av de svenska företagen kräva att de
upphör att profitera på apartheidpolitiken
och att de i varje fall intar en
anständig neutralitet? Detta förutsätter
att de avvecklar sin handel och sina investeringar
i Sydafrika.

Jag anser det vara mycket olyckligt
om personer, grupper och partier som
vill göra en aktiv insats mot apartheidpolitiken
fastnar i frontställningar som
försvårar kontakt och samarbete dem
emellan för åtgärder som borde vara
möjliga. Det är beklagligt om motståndare
till rasförtryckets politik i Sydafrika
öder bort sina krafter på en debatt
om vilka metoder som bäst kan
brukas för att nå det resultat man gemensamt
eftersträvar. Både de som tvivlar
på möjligheten och effekten av en
.statlig svensk handelsbojkott mot Sydafrika
och de som tror på dess möjlighet
och effektivitet borde oavsett denna
meningsskiljaktighet kunna enas om
vissa åtgärder, som innebär en förstärkning
av hittillsvarande svenska bojkottinsatser.
De borde inte behöva drabbas
av de tvivel som möter förslaget om
total statlig bojkott.

Det är kanske förmätet av en representant
för riksdagens minsta parti att
försöka formulera ett program för en
sådan gemensam politik av alla motståndare
till apartheid, men jag vågar
försöket eftersom ingen annan gjort det
här i debatten.

Följande fem punkter borde det vara

Fredagen den 21 maj 1905 fm. Nr 27 05

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

möjligt att vinna stor uppslutning omkring.

1. Alla statliga företag upphör omedelbart
med alla inköp och all försäljning
av produkter från Sydafrika.

2. Alla landsting och kommuner avstår
från inköp av sydafrikanska produkter.

3. Privata .svenska kapitalintressen avstår
från all utvidgning av sina investeringar
i Sydafrika.

4. Svenska företag som driver handel
med Sydafrika söker nya importmöjligheter
och nya marknader för sina
produkter.

5. Den av ungdomsorganisationerna
proklamerade konsumentbojkotten
erhåller allt stöd.

Detta är ett minimiprogram — och
ett mycket modest program — som
alla verkliga motståndare till apartheid,
vilka vill göra en insats för att hjälpa
till att bryta detta förhatliga system,
borde kunna ena sig om att kräva och
understödja. De flesta punkter är inte
av den karaktären att beslut kan fattas
av riksdagen. Det handlar här om en
opinionsyttring, en maning till efterföljd.
Ett sådant minimiprogram kan
säkerligen förbättras och utökas. Jag
hoppas att de aktiva motståndarna till
apartheid skall kunna göra detta och att
enighet om ett gemensamt program skall
kunna nås.

Att jag framlägger idén om ett gemensamt
program, som skulle kunna vinna
anslutning både från dem som inte tror
på en svensk handelsbojkott ocli dem
som ivrigt agiterar för en sådan, innebär
på intet sätt att jag själv anser
argumenten för ett avbrytande av de
ekonomiska förbindelserna vara svaga.
.Tåg hävdar tvärtom mycket bestämt att
agitationen för att vinna majoritet här
i riksdagen och annorstädes för en sådan
politik måste fortsätta och förstärkas.
Det gäller här också en principiell
fråga.

Ungdomens landsråd har i ett brev

till riksdagens ledamöter nyligen berättat
att sammanlagt 139 riksdagsledamöter
med sin namnteckning uttryckt sin
sympati för den frivilliga bojkotten. 34
riksdagsledamöter från fyra partier uttalade
sig för en statlig varubojkott, mot
vid fjolårets riksdag 22 ledamöter och
tidigare ännu färre.

Herr talman! Av skäl som tidigare
anförts kan jag inte stödja vare sig
utskottets utlåtande i dess helhet eller
reservationen. Vid en eventuell votering,
där dessa ställs mot varandra,
anser jag mig tvungen att avstå från att
rösta. Jag ber emellertid att få yrka bifall
till de likalydande motionerna
I: 138 och II: 176 om avbrytande av de
ekonomiska förbindelserna med Sydafrikanska
unionen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Sakdebatten i denna
fråga har ju till stor del redan förts
mellan utrikesministern och herr Wedén.
Jag har sålunda inte någon anledning
att som utskottets talesman fördjupa
mig i argumenteringen och upprepa
vad som sagts tidigare under dagens
diskussion.

Jag vill bara helt kortfattat framhålla
att utrikesutskottet självfallet varmt
sympatiserar med och förstår den upprörda
opinion som den svenska ungdomen
representerar inför vad som händer
i Sydafrikanska republiken. Varje
gång ett piskrapp utdöms för hudfärgens
skull får vi en förnedrande påminnelse
om att den långa kampen för demokrati
och människovärde alls inte är
avslutad. Självfallet innebär utskottets
utlåtande inget avståndstagande från
den indignation och förtvivlan som lett
våra ungdomsorganisationer till protester
och krav på ingripanden.

Men, herr talman, när utrikesutskottet
har avstyrkt de föreliggande motionerna
har detta skett av det skäl som
tidigare i dag varit föremål för diskussion
: att vi vill vara med om en lösning

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 27

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 fm.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

som på ett effektivt sätt kan hjälpa den
fiirgade befolkningen i Sydafrikanska
republiken. Det är alldeles uppenbart
att varken motionerna eller reservationen
föreslår någon sådan lösning.

Det torde, herr talman, bara finnas
två alternativ — antingen att följa utskottets
förslag, som i stort sett innebär
ett tillstyrkande av den av regeringen
förda politiken, eller att ta steget fullt
ut och tillmötesgå motionärernas önskemål
om en total bojkott av Sydafrika.
Den sistnämnda åtgärden tror vi är av
den naturen att den inte ger önskad
effekt — ett sådant steg skulle kanske
t.o. m. kunna leda till ett misslyckande,
som i sin tur skulle kunna tolkas som
en seger för regeringen Verwoerd.

Den reservation, som herr Wedén
varit med om att avge, kan inte betraktas
som någonting annat än ett försök
att gunga ett tag på opinionens vågor
och ge intryck av att man vill göra
något. Förslaget innebär i själva verket
ingenting alls.

När jag lyssnat till dem som talat
under debatten har jag funnit att herr
Ullsten hela tiden talade om regeringens
passivitet i sydafrikafrågan. Jag ber att
få erinra herr Ullsten och kammaren
om att den s. k. passiviteten delas av
hela utrikesutskottet och att den vid
tidigare diskussioner delats av praktiskt
taget hela riksdagen. Det är sålunda
inte fråga om någon regeringens passivitet.

Herr Ullsten har sålunda övergivits av
sina partivänner i utrikesutskottet. Reservationen
följer inte herr Ullsten, och
det är därför anmärkningsvärt att herr
Ullsten yrkar bifall till både reservationen
och sin egen motion, alltså till två
yrkanden som helt strider mot varandra.
Det var inte någon av utrikesutskottets
ledamöter som fann sig ha
möjlighet att tillstyrka de väckta motionerna.

Såsom påpekats tidigare under dagens
debatt har reservanterna velat, att vi

ändå kunde göra en gest genom att förhöra
oss hos de nordiska grannländerna,
om dessa skulle vilja vara med
om att fråga Storbritannien eller USA
om någon av dessa stater möjligen är
villig att deltaga i en blockad.

Kammarens ärade ledamöter torde
vara på det klara med att ett sådant spel
inte kan ge något som helst resultat.
Det skulle bara bli ett dundrande fiasko.
Det är inget annat än en ren och klar
deinonstrationspolitik.

Jag vill vidare erinra om att det inte
gäller en gemensam mittenpartireservation
utan att den centerpartistiske
förstakammarledamoten herr Bengtson
icke står bakom reservationen. Han har
med sin långa erfarenhet av Förenta
Nationernas arbete varit beredd att
skriva under utlåtandet, som innebär att
vi tar avstånd från vad som sker i Sydafrika
men att vi räknar med att det som
skall göras måste utföras inom ramen
för Förenta Nationerna.

Utskottsmajoriteten understryker att
det är Förenta Nationernas säkerhetsråd,
som har att fatta beslut i denna
fråga. Det är alldeles självklart att
Sverige, när en gång ett sanktionsbeslut
fattas av säkerhetsrådet, helt kommer
att ansluta sig till detta.

Det kommer då också att finnas möjligheter
att enligt 21 § i GATT-stadgan
vidtaga sanktionsåtgärder mot Sydafrikanska
republiken utan att bryta mot de
enligt GATT-avtalet gällande förpliktelserna.

Herr talman! Jag ämnar yrka bifall
till utskottets hemställan utom på en
punkt, där jag vill göra en liten ändring.
Inom utrikesdepartementet har en arbetsgrupp
tillsatts, vilken skall tänka
över de tekniska problem som kan uppstå
i samband med eventuella sanktioner.
Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan med den ändringen
av motiveringen, att ur andra
stycket på s. 2 utgår meningen: »De
tekniska problemen i samband med en

Fredagen den 21 maj 1965 em. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

allmän handelsbojkott torde få utredas,
om frågan efter beslut av säkerhetsrådet
aktualiseras.»

Herr YVEDÉN (fp) kort genmäle: ,

Herr talman! Jag skall verkligen bli
mycket kortfattad.

Jag känner ett behov av att reagera
mot att herr Alemyr — kanske något
frestad av utrikesministern, som också
var inne på samma tongångar — gjorde
gällande att jag och mina meningsfränder
diskuterat denna sak från taktiska
bevekelsegrunder. Jag skall inskränka
mig till att helt enkelt bestämt bestrida
detta. Jag betraktar det såsom något av
en förlöpning att något sådant över
huvud taget görs gällande.

En liten varning till herr Alemyr beträffande
styrkan i hans egen ståndpunkt
kunde kanske vara, att det bara
gått ungefär tre veckor sedan han var
med om att skriva under den passus i
utskottets utlåtande, som han nu vill ta
bort. Det kanske inte behöver dröja så
särskilt länge till innan herr Alemyr
önskar, att han hade undvikit att skriva
under åtskilligt av det övriga som han

varit med om att godkänna i utskottets
utlåtande.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag önskar att det inte
skall dröja länge till den dag, då Förenta
Nationernas säkerhetsråd uppmanar
medlemsstaterna att vidtaga sanktioner
mot Sydafrika, och då kommer jag, herr
talman, att inom utrikesutskottet tillstyrka
en svensk uppslutning kring ett
sådant Förenta Nationernas beslut.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 21 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna
med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner

om avbrytande av de ekonomiska förbindelserna
med Sydafrika och om
handelsbojkott av sydafrikanska varor,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr CARLSSON i Tyresö (s), som
yttrade:

Herr talman! Jag har i annat sammanhang
varit med om att kräva en statlig

68 Nr 27 Fredagen den 21 mai 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

bojkott av varor från Sydafrika. Däremot
har jag varit väldigt tveksam om
lämpligheten av att motionera i riksdagen
i denna fråga. Skälet härtill är att
de undersökningar, som Ungdomens
landsråd gjort och även tidigare debatter
i denna kammare visat, att en betydande
majoritet av riksdagsmännen inte
är beredda att ta ställning för en statlig
bojkott. Detta har resultatet av omröstningen
i denna fråga i medkammaren
bekräftat.

Frågan är då vem ett sådant omröstningsresultat
gynnar. Ja, inte hjälper
det Luthuli och hans vänner. Däremot
finns det risker, att det av de sydafrikanska
rashetsarna kommer att utnyttjas
som ett argument för åsikten att
Sveriges riksdag inte vill göra någonting
mot den sydafrikanska raspolitiken.
Jag förmodar att motionärerna har
beaktat dessa risker men ändå ansett
sig böra väcka sin motion. I detta läge
kommer jag för min del att rösta för
motion II: 418 av herr Ullsten in. fl.

Däremot kommer jag inte att stödja
den till utlåtandet av en centerpartist
och folkpartister fogade reservationen.
Få frågor är så föga lämpade för hyckleri
som denna. Och ändå är det just
hyckleri som reservanterna ägnar sig åt.
Man försöker maskera sin negativism
genom att tala om kontakter mellan de
nordiska länderna och om ett gemensamt
förhandsbesked. I stället för att
kräva en medverkan av både USA och
England, vilket utskottet och regeringen
tidigare gjort, begränsar sig reservanterna
till en av dessa stormakter. Men
vad hjälper det när båda säger bestämt
nej.

Herr Ullsten sade i sitt anförande att
regeringen kryper bakom stormakterna.
Tyvärr gäller det också reservanterna,
och det förvånar mig att herr
Ullsten med den inställning han redovisat
i reservationen kan yrka bifall
även till reservationen. Som anhängare
av en statlig bojkott av varor från Syd -

afrika kan jag inte uppfatta reservationen
som annat än en undanflykt, som
en låtsas vilja.

Jag har ingen anledning att rosa regeringens
insatser i sydafrikafrågan.
Tvärtom har jag som SSU-ordförande
vid ett flertal tillfällen givit uttryck för
min besvikelse över att vi på detta område
inte fört en mer handlingskraftig
politik. Det borde t. ex. för Vin- och
spritcentralen ha varit möjligt att för
länge sedan stoppa försäljningen av sydafrikanska
alkoholdrycker. Mittenpartiernas
agerande gör ett direkt pinsamt
intryck.

En effektiv statlig bojkott skulle självfallet
ge den bästa hjälpen till dem som
kämpar för ett demokratiskt Sydafrika.
Man skall å andra sidan inte underskatta
de övriga medel som står till
buds. Den konsumentbojkott som Ungdomens
landsråd tagit initiativ till har
naturligtvis inte på något avgörande sätt
påverkat Sydafrikas ekonomi. Men ur
moralisk synpunkt och för opinionsbildningen
är det utomordentligt värdefullt
att detta initiativ tagits. Oberoende
av resultatet av vår omröstning i
denna fråga hoppas jag att denna aktion
skall vinna allmän uppslutning, inte
bara bland ungdomen utan från hela
svenska folkets sida.

Alla bojkottaktioner avser att avskärma
oss från Sydafrika. Det sker,
vilket kan synas paradoxalt, på direkt
anmodan av dem som kämpar för Sydafrikas
frihet. Då vår strävan går ut
på att i möjligaste mån ekonomiskt isolera
Sydafrika, är det desto angelägnare
att intensifiera de politiska kontakterna
med oppositionen i detta land.
Av många skäl, som jag här inte skall
gå in på, har det för ungdomen inom
denna opposition —- den idgörs till
största delen av unga människor —•
varit naturligt att ta kontakt med det
socialdemokratiska ungdomsförbundet i
Sverige. Jag kan avslöja att vi efter måttet
av våra resurser ekonomiskt och

Fredagen den 21 maj 1965 em. Nr 27 69

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

organisatoriskt stöder de grupper som
arbetar pa att få ett slut på Verwoerdregimen.

Tyvärr görs det emellertid från svensk
sida också insatser i Sydafrika av betydligt
mindre hedersamt slag. Flera
svenska företag bedriver i dotterföretagets
form affärsverksamhet i Sydafrika.
För den sydafrikanska ekonomien
spelar dessa företags verksamhet inom
Sydafrikas gränser förmodligen en betydligt
större roll än den totala handeln
mellan vår länder. De företag jag avser
är Atlas Copco, Sandvikens Jernverk,
Söderquist & Albihn, Rederi AB Transatlantic,
AB Electrolux, Elof Hansson,
Lesjöfors AB, ASEA och Fagersta Bruks
AB.

SSU tillställde för i dag exakt en månad
sedan dessa bolag en skrivelse, vari
vi föreslog att de tillsammans med SSU
skulle uppvakta regeringen i Pretoria
med krav på raspolitikens avskaffande.
IT hemställde också att i samband med
ett sådant besök få tillfälle att bese företagens
anläggningar i Sydafrika. De berörda
företagen — liksom Exportföreningen
— har avslagit SSU :s framställning.
Den genomgående motiveringen
för vägran att protestera mot Verwoerd
är att man inte vill blanda ihop politik
och affärer.

Det är en ganska cynisk inställning.
Man frågar sig om det företag som säger
att det »inte befattar sig med politik»
ändå inte på något sätt velat ta
hänsyn till moraliska synpunkter. Är
det för övrigt verkligen så att de svenska
företagen har för vana att hålla sig
kemiskt rena från politik? Är de partipolitiskt
neutrala sammanslutningar
som uteslutande ägnar sig åt att producera
varor och tjänster och åt att göra
affärer? Jag tror inte att någon i denna
kammare känner igen den bilden.
Tvärtom har de privata företagen i Sverige
mycket klart tagit ställning för en
borgerlig politik, och de har genom
ekonomiskt understöd i över trettio år

verkat för att den socialdemokratiska
regeringen skulle ersättas av eu borgerlig.
Men när det gäller Sydafrika, som
har en fascistisk regering, vill man inte
ens skriva under en resolution mot rasförtrycket! Vi

vet av erfarenhet att det existerar
utomordentligt goda kontakter mellan
de borgerliga partierna och näringslivet.
Vi vet också att man från borgerligt
håll alltid pläderar för att man når
längst med frivillighet. Med anledning
härav vill jag rikta en direkt fråga till
de borgerliga partierna: Har man, t.ex.
från folkpartiets sida, gjort några som
helst försök att få slut på den verksamhet
som svenska företag i vinstsyfte
bedriver i Sydafrika? Hör har man
ett område, där man för en gångs skull
verkligen skulle kunna göra en s.k. frivillig
insats. Några principiella skäl
för att avstå från sådana försök kan
knappast föreligga, eftersom man på
samma håll kraftigt kritiserade RF nr
tidningen Vi framförde tanken på att
RF borde upphöra med sin bojkott. När
man i dag med all rätt kräver en statlig
bojkott, tycker jag att man i avvaktan
på denna statliga bojkott borde försöka
utnyttja alla möjligheter för att på
frivillig väg få ett slut på de svenska
insatser, som stärker Sydafrikas ekonomi.
Jag tycker t. ex. att herr Ullsten
borde utnyttja sitt partis förbindelser
med näringslivet för att uppnå de mål,
som han försöker nå genom sin motion
i riksdagen. Jag undrar om han har
gjort det.

Herr talman! Jag kan för min del inte
biträda vare sig utskottets hemställan
eller reservationen, och i den voteringen
kommer jag därför att nedlägga min
röst.

Därefter anförde:

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag uppskattar självfallet
herr Carlssons i Tyresö deklara -

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

tion att han trots de betänkligheter han
gav uttryck för i början av sitt anförande
har för avsikt att stödja vår motion,
som kräver statlig svensk bojkott
mot Sydafrika. Efter detta framstår herr
Alemvrs nummer om oenigheten inom
folkpartiet i sin rätta belysning. Herr
Alemyr får nu i fortsättningen försöka
ägna sig åt sin egen oenighet; han har
ju faktiskt inom loppet av en månad
lyckats inta två helt oförenliga ståndpunkter
i denna fråga.

Herr Carlsson var bekymrad över att
jag kunde stödja reservationen och motionen
samtidigt. Jag har två skäl att
stödja reservationen, eller snarare hade.
Det första skälet var det, att reservationen
tar upp det andra av våra yrkanden,
nämligen yrkandet om en utredning.
Utskottsmajoriteten har nu
strukit sitt yrkande om avslag på vårt
krav om en utredning; man har kommit
på andra tankar sedan statsrådet Torsten
Nilsson tillsatt den utredning vi
begärde.

Mitt andra skäl för att stödja reservationen
är att den enligt min mening
innebär ett klart ställningstagande till
sanktionsinstrumentet som sådant. Efter
den debatt vi har fört i dag och efter
de inlägg som utrikesministern därvid
gjort är det tveksamt, om den svenska
regeringen över huvud taget tror på
ekonomiska sanktioner som medel i
kampen mot apartheidpolitiken. Utrikesministern
gjorde en rad förbehåll:
han talade om att det vore bättre att
stödja de fria afrikanska staternas näringsliv,
han hade en rad invändningar
som i högsta grad skapade oklarhet om
hans inställning. På den punkten talar
reservanterna ur skägget.

Beträffande företagens ställning vill
jag säga att efter den gjorda deklarationen
tillhör herr Carlsson i Tyresö de
få socialdemokrater som med gott samvete
kan ställa krav på de enskilda företagen,
eftersom lian ställer samma krav
på regeringen. Det är nämligen en gans -

ka märklig tanke att de svenska företagen
skulle driva en alldeles egen utrikespolitik.
Jag tycker att det är självklart
att de icke skall profitera på de
lägre löner som man i Sydafrika betalar
till färgade. Jag har också i olika
sammanhang varit med om att försöka
få svenskt näringsliv att föra en annan
allmän politik i sydafrikafrågan. Inte
minst för deras egen skull tror jag att
det vore vettigare att satsa på de fria
afrikanska staterna än att medverka till
att upprätthålla Verwoerdregimen i
Sydafrika. Men just nu är det ju regeringens
politik i sydafrikafrågan som vi
diskuterar.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten tycker att
jag skall undvika att tala om oenighet
inom folkpartiet. Det har jag inte talat
om i dag, utan jag har erinrat kammarens
ledamöter om att ingen partivän
till herr Ullsten i utrikesutskottet har
yrkat bifall till herr Ullstens motion.
Herr Ullsten, är det påpekandet felaktigt? Herr

CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten angav två
skäl för att yrka bifall till reservationen.
Jag kan inte inse att något av dessa
skäl är särskilt tungt vägande. Som
herr Ullsten själv påpekade har utredningen
redan tillsatts av utrikesministern
och på den andra punkten finns
det inte någon skillnad mellan utskottets
förslag och reservationen. Reservationen
tar inte i något avseende en klarare
ställning till sanktioner än vad utskottet
gör. Från den utgångspunkten
kan jag för min del inte finna att reservationen
är ett dugg bättre än utskottets
förslag. Tvärtom anvisar den genom
sin oklarhet en sämre utväg än den
som utskottet argumenterar för.

I fråga om de privata företagen fick
jag tyvärr inget positivt svar av herr

Fredagen den 21 maj 19(55 em. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

Ullsten. Skall man vara konsekvent och
iir man anhängare av statlig bojkott mot
Sydafrika finns det inga kompromisser.
Då kan man inte stillatigande åse att
svenska företag investerar, driver ocli
bygger ut en verksamhet i Sydafrika. Vi
vet ju vilka utomordentligt goda kontakter
som finns mellan näringslivet och
de borgerliga partierna. Är det då för
mycket begärt att vi från ungdomens sida
kräver av folkpartirepresentanten,
att han å sin sida verkar för att dessa
investeringar skall ta ett slut och att
denna verksamhet i Sydafrika skall
stoppas? Det är märkligt att man kan
vara anhängare av en statlig bojkott
men inte vara beredd att ta konsekvenserna
av det.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet av
den anledningen att jag tyckte det var
en något egendomlig argumentation den
föregående ärade talaren använde sig
av då han sade att han inte kunde förstå
skälet till att herr Ullsten föredragit
reservationen framför utskottsmajoritetens
förslag.

För min del tycker jag att det är mycket
lätt att förstå. Har man den utgångspunkten
som herr Ullsten har —
en utgångspunkt som jag trodde vara
gemensam för herr Ullsten och den närmast
föregående talaren — är det ganska
naturligt att om man inte får precis
vad man önskar tar man det som
är närmast den synpunkt man själv
har och inte det som är mest avlägset.

Det sades nyss att utskottsmajoritetens
förslag och reservationens skulle
vara likvärdiga i fråga om den intensitet
man vill lägga in i kravet på det
svenska handlingssättet under tiden
framöver. Jag skall inte upprepa, herr
talman, den ganska långa debatt som tidigare
förevarit mellan mig och utrikesministern.
Men det är väl i alla fall
alldeles klart, att det i reservationen
finns ett krav som man från regeringens

och dess anhängares sida i utskottet
sagt nej till men som reservanterna säger
ja till.

Jag har vänt mig mot hela uppläggningen
med att antingen måste det vara
isolerade .svenska .sanktioner i ögonblicket
eller inte någonting alls. Det är
just mot detta dödläge som jag reagerat
i hela det anförande jag förut hållit
på eftermiddagen. Hela andan bakom
reservationen strävar att söka komma
ur detta dödläge. Vi har velat föra
debatten in i ett positivt stadium, där
man på ett aktivt sätt kan verka för det
första för en enig uppslutning från de
nordiska staternas sida, och för det andra
på ett sådant sätt att man har utsikter
att få med även en betydande del
av den demokratiska världsopinionen i
övrigt kring en effektiv politik med
framgångsrika åtgärder mot apartheidpolitiken.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Alemyr försöker
nu efter den senaste halvtimmens händelseutveckling
förneka att han försökt
göra ett nummer av oenigheten inom
folkpartiet. När han yttrade sig förra
gången talade han om att folkpartisterna
i utskottet svikit herr Ullsten. Jag
känner mig inte alls ha blivit sviken;
jag hade knappast väntat mig ens det
stöd jag fick.

Men när jag yrkade bifall till reservationen
skedde det innan herr Alemyr
givit uttryck åt sin sinnesändring
i fråga om utredningskravet. Då hade
han ännu inte talat om att man i utskottsutlåtandet
tänkte stryka sitt nej
till utredningskravet. Under sådana förhållanden
var det ganska naturligt för
mig att stödja reservationen, där detta
krav fanns tillgodosett. Vad som då är
kvar av reservationen är den så kallade
Wedénplanen, som innebär ett klart
ja till sanktionsinstrumentet som medel
mot apartheidpolitiken.

Beträffande företagen återkom herr

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

Ingvar Carlsson till den saken. Jag har
gjort tre uttalanden på denna punkt.
Jag anser inte att svenska företag bör
profitera på den arbetsmarknadspolitik
som man bedriver i Sydafrika och som
innebär att man betalar lägre löner till
färgade än till vita. Jag har sagt att det
är oklokt av svenska företag att över
huvud taget etablera sig i Sydafrika och
därigenom stödja Verwoerdregimen. Jag
har sagt att det är orimligt att kräva
att de svenska företagen skall föra en
egen utrikespolitik. De krav man i detta
avseende ställer på företagen bör
man också ställa på regeringen.

Jag har inte heller stillatigande åsett
vad som hänt på denna front i Sydafrika.
Under min tid som ordförande i
Folkpartiets ungdomsförbund har jag
flera gånger uppvaktat företagsrepresentanter
i den frågan. Jag kommer i
den mån det kan ha någon betydelse
att fortsätta att göra så. Sedan är det
en annan sak att jag inte — i motsats
till herr Ingvar Carlsson — har råd att
bjuda svenska företagare på resa till
Sydafrika. Men den skillnaden kan vi
kanske bortse ifrån i det här sammanhanget.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten säger dels
att det är orimligt att kräva att företagen
skall bedriva en egen utrikespolitik,
dels att han å sin sida är beredd att
fortsätta att uppvakta företagen precis
som tidigare. Om han ämnar fortsätta
att uppvakta med krav på att de skall
sluta med sin verksamhet, kommer han
nog att göra just vad han sade i satsen
dessförinnan, nämligen framföra krav
på att de skall föra en egen politik. Den
kan stå i överensstämmelse med vad
regeringen har deklarerat om det oriktiga
i raspolitiken, om det oriktiga i att
svenska företag deltar i handelsutställningar
och liknande. Där finns en klart

dokumenterad linje från regeringens sida.

Men herr Ullsten har fortfarande inte
lämnat besked om huruvida han är beredd
att mera direkt bryta förbindelsen
med de företag, som ändå i dag ekonomiskt
och på andra sätt stöder de
borgerliga partierna. Är han beredd att
dra den yttersta konsekvensen för att
utöva påtryckningar på dessa företag?

Till slut vill jag bara konstatera, herr
Wedén, att reservanterna icke vill ha
en isolerad svensk statlig bojkott, och
att de heller icke vill ha en nordisk
bojkott. Man kräver medverkan av minst
en stormakt, och därmed kan jag i
fråga om intensitet inte upptäcka någon
som helst skillnad mellan reservanternas
och utskottets förslag. Därför kan
jag i motsats till herr Ullsten inte stödja
någotdera förslaget.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte stor mening
med att förlänga debatten. Jag skulle
bara vilja erinra herr Ullsten om att det
i motionen föreslås att vårt land skall
starta en handelspolitisk bojkott av Sydafrika.
På den punkten har folkpartisterna
i utskottet inte velat vara med,
och jag använde i mitt tidigare anförande
i dag uttrycket att partikamraterna
övergivit herr Ullsten i utskottet. De
har i stället yrkat att vi skulle fråga våra
nordiska grannländer, om dessa vill
vara med och fråga Storbritannien eller
Förenta staterna om de vill uttala sig
för en blockad av den sydafrikanska
republiken. Det är den åtgärden som
utskottsmajoriteten ansåg vara fullständigt
meningslös att vidta.

Det finns, herr Ullsten, inte någon
sympati hos Edra partivänner för det
förslag som Ni lagt fram. Jag har tidigare
i dag sagt, att jag tolkar reservationen
på det sättet, att då man i folkpartiet
märkt den betydande opinion
som finns i stora folkgrupper för att

Fredagen de» 21 maj 1905 em. Nr 27 72

ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

Avbrytande av de

av sydafrikanska varor

man härvidlag skall göra något, har
man velat gunga ett tag på opinionens
vågor i syfte att ge ett allmänt intryck
av att man vill uträtta något, medan
man inte uträttar ett enda dugg med
den reservation man lagt fram.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra den
ärade talaren, att det finns betydligt
större sympati inom folkpartiet för den
anda, i vilken herr Ullsten har väckt
sin motion, än för den anda som återfanns
i herr Alemyrs sista anförande.

Jag ber att få fortsätta med eu ytterligt
kort replik till herr Carlsson i
Tyresö. När han frågar om inte herr
Ullsten är litet besviken på mig och
oss andra i folkpartiet som gått på reservationen
och inte på herr Ullstens
motion, måste jag säga att det kan väl
hända att herr Ullsten är litet besviken
på oss. Men, herr talman, den besvikelsen
måste ändå bara vara en mild västanfläkt
i jämförelse med den som herr
Carlsson i Tyresö måste känna över
den position som hans majestäts socialdemokratiska
regering intar.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Jag skall för att spara
kammarens tid avstå från att söka skildra
de känslor av indignation och motvilja
som vi alla hyser inför vad som
händer i Sydafrika. Denna skildring har
andra talare presterat före mig och jag
kan nöja mig med att helt instämma
med dem. Det råder en fullständig enighet
inom alla kretsar av det svenska
folket och även här i riksdagen angående
orimligheten och orättfärdigheten
i den politik som den sydafrikanska
regeringen nu bedriver. Denna politik
kommer med till visshet gränsande sannolikhet
att leda till en katastrof. Så intimt
som hela världen nu hänger samman
är det ytterligt osäkert om en sådan
katastrof kan begränsas geografiskt.

Det vore orealistiskt att tro att värt
lands egen säkerhet skulle vara opåverkad.

Att opinionen här hemma och särskilt
hos våra ungdomar så starkt reagerar
mot övervåldet och förtrycket i Sydafrika
är naturligt och glädjande. Det visar
att allt vad vi i vår generation
har fått uppleva och fortfarande får
uppleva i vårt omedelbara grannskap
inte förmått avtrubba vår känsla för
människovärde och rättfärdighet. Problemet
Sydafrika är brådskande och
måste lösas snabbt, om det över huvud
taget är möjligt att lösa, vilket är i högsta
grad osäkert. Säkert är emellertid
att problemet är till orimlighet komplicerat.
Den förda politiken har bragt
den lilla vita folkspillran i en situation,
där man inte ser någon återvändo och
där hårdheten och hänsynslösheten
tycks vara barn av fruktan.

Att lösa upp denna hårdknut utan att
kunna lämna några garantier för säkerhet
och trygghet synes inte vara möjligt.
Den enda makt som här skulle kunna
verka effektivt och på rätt sätt är
Förenta Nationerna, men Förenta Nationerna
är just nu paralyserat av inre
motsättningar och därför maktlöst. För
Sverige är det enligt min mening en
uppgift av utomordentlig betydelse att
efter måttet av sina krafter hjälpa till
med att få FN att leva upp på nytt och
vinna full styrka.

Inom Förenta Nationerna har Sverige
år efter år verkat för aktioner gentemot
den sydafrikanska apartheidpolitiken,
och vi bör oavlåtligen fortsätta med det
det och inte låta oss vare sig förtröttas
eller tystas utan alltid vara beredda
att medverka till aktioner som Förenta
nationerna kan komma att i laga
ordning besluta.

Det är, herr talman, inom Förenta
Nationerna som vi kan och skall arbeta.
En internationell rättsordning kan inte
byggas upp om inte de organ som har
skapats för att upprätthålla fred och sä -

3* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 27

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

kerhet får lojalt stöd av medlemsstaterna.
Förenta Nationernas legala aktioner
kan inte ersättas genom sanktionsåtgärder
som olika stater riktar mot
varandra för att markera ogillande av
det andra landets politik. Sådana ensidiga
aktioner må vara aldrig så tillfredsställande
för den enskildes egen
samvetsfrid, men de kan faktiskt snarare
försvåra än underlätta arbetet på
att skapa en sådan internationell rättsordning
som vi hoppas på.

Arbetet inom Förenta Nationerna är
— det vet var och en som om än tilltillfälligt
fått se verksamheten inifrån
■— en verksamhet där man känner sig
fram och med utomordentlig omsorg
och försiktighet bygger upp sina positioner.
Vi vet alla i vilken riktning vi/
vill att de svenska ombuden skall verka,
men att ge dem i detalj bundna
direktiv som dessutom skulle vara offentliga
och därmed på förhand kända
för motparten vore att göra deras strävanden
vid förhandlingsbordet utsiktslösa.

Att den svenska riksdagen skulle ge
regeringen specificerade uppdrag att
söka förmå övriga nordiska regeringar
att delta i samfällda nordiska aktioner
på detta område synes mig vara ganska
främmande. Det svenska FN-arhetet
har alltid drivits i utomordentligt nära
kontakt med de andra nordiska regeringarna,
och mellan de nordiska FNdelegationerna
har ett dagligt utbyte förekommit.
Arbetet måste bedrivas på det
sättet. Inte heller i de sammanhangen
bör våra talesmän uppträda med bundna
mandat. Särskilt olyckligt skulle det
vara om sådana mandat skulle kunna
uppfattas som en svensk lust att utöva
någon form av påtryckning på de nordiska
grannländerna.

Herr talman! Det enda sättet för Sverige
att agera för att hjälpa till med en
lösning av det utomordentligt oroande
sydafrikanska problemet är att arbeta
för Förenta Nationerna, inom För -

enta Nationerna och åt Förenta Nationerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den
ändring som föreslagits av herr Alemyr.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tänkte begära ordet
när herr Wedén var uppe nyss och från
alla håll i frälsarkransens form omsvepte
en av sina yngre partikamrater
i riksdagen; tyvärr tycks herr Wedén ha
gått ut ur kammaren nu.

Jag tycker det är ganska viktigt —
även om utrikesministern gjorde det
med all skärpa i eftermiddagens debatt

— att ännu en gång slå fast, att det finns
två huvudlinjer som man kan följa i
sydafrikafrågan. Antingen kan man —
som ungdomsorganisationerna har gjort

— reagera moraliskt, känslomässigt,
kräva bojkott utan att se till de omedelbara
konsekvenserna av detta. Enligt
den andra linjen måste sanktioner —
om de skall tillgripas — vara effektiva.
Den historiska erfarenheten lär oss att
de så lätt misslyckas. Därför måste de
vara effektiva; de får inte misslyckas
när de en gång har vidtagits.

Herr Wedén söker ge sken av att han
vill någonting mera när han egentligen
inte vill någonting. Han försöker gå en
medelväg. Å ena sidan vill han inte vara
så moralisk, att han kräver svenska
sanktioner utan hänsyn till effekten och
utan hänsyn till andra staters handlande.
Å andra sidan ställer han inte kravet
på effektivitet i sanktionerna och
begär att en gemensam aktion skall företas,
som omfattar hela världens folk,
vilket betyder att sanktionerna skulle
bli i stort sett utan verkningar på Sydafrikas
ekonomi. Detta är den sämsta
tänkbara vägen: man är inte moralisk
utan halvmoralisk, man är inte heller
effektiv, ja, inte ens halveffektiv. Jag
tror det är farligt att på ett allvarligt
internationellt problem försöka över -

Fredagen den 21 maj 19t>5 em. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

föra ett slags niellanpartifilosofi, som
innebär att man intar så många tänkbara
ståndpunkter som möjligt på en
gång.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Utrikesministern nämnde
i sitt första anförande att det verkligen
inte var så, att Sydafrika är det
enda land där människor får uppleva
övergrepp i skilda former.

Jag föreställer mig att vi ändå behöver
ägna några ord åt frågan, varför
vi är beredda att med sådan skärpa rikta
vår opinion och vår uppmärksamhet
på just Sydafrika. Faktum är att
endast bristande kunskap gör att vi inte
sysselsätter oss med de ur demokratisk
synpunkt undermåliga förhållanden
som förekommer i t.ex. många av
de nya staterna. Vi vet att det råder
halv- och heldiktatur i många stater,
vi vet att de ofta är aggressivt nationalistiska
utåt. Ändå är vi där inte med
och talar om någon form av bojkott;
tvärtom: vi är inställda på att hjälpa
dem.

Jag tillhör dem som är klart inställda
på att vi inte kan begära något
slags fullkomlighet, inte ens om man
inlägger en mycket blygsam betydelse
i det ordet.

Gunnar Myrdal har en gång sagt, att
det allvarligaste i underutvecklingen i
de underutvecklade länderna ofta är deras
regeringar. Jag tycker det är viktigt
att man tar dessa förhållanden med i
bilden när man diskuterar Sydafrika
ur moralisk synpunkt. Vi måste nämligen
ta upp problemet, varför vi med
sådan häftighet och avsky vill inrikta
världsopinionen och de internationella
organen emot den nuvarande regimen
i Sydafrika, medan vi inte i samma
grad reagerar inför diskrimineringar i
andra delar av världen.

Det är emellertid två drag i den sydafrikanska
regimen som skiljer den från

andra i t.ex. Afrika. Det ena är att Sydafrikanska
unionen är en modern, välutvecklad
stat. Dess principer kan diskuteras,
men dess polissystem och dess
effektivitet är höggradigt utvecklade. Staten
har en systematik i sitt sätt att gå
fram som saknar motsvarighet på andra
häll, och detta talar för en särbehandling.
Det andra draget som jag funnit
när jag har försökt att göra denna sak
klar för mig ur moralisk synpunkt, är
att man ändå behöver skilja mellan länder
där trenden går i riktning mot att
någon form av demokratiskt samhällsskick
kommer till stånd, om än långsamt,
och länder där trenden går i motsatt
riktning.

Sydafrika har en lång och skakande
historia. En av de märkligaste männen
i dess historia hette Dominique de Chabonnes.
För 200 år sedan framlade han
ett förslag som en modern historiker
har gett det omdömet om, att hade det
antagits av kronrådet i Kapkolonien, så
hade dagens läge inte existerat; då hade
utvecklingen gått i en riktning som
inte hade lett till segregation. Men hans
förslag blev alltså förkastat, och det
blev i stället de boergrupper som vann,
vilka betraktade den färgade befolkningen
som billig arbetskraft som de
naturligtvis inte ville jämställas med
och ännu mindre blanda sig med.

Det är alltså denna trend i Sydafrika
mot alltmera benhårda åtgärder, en
allt större obenägenhet att över huvud
taget låta någon komma till tals med
sig, som gör att jag finner det vara befogat
att vi riktar vår avsky och indignation
emot den sydafrikanska politiken.

Det har talats om ungdomsorganisationernas
initiativ och den anslutning
som detta har fått, och det finns väl
ingen här i kammaren som inte är beredd
att vara med och stödja den konsumentbojkott
som man har inlett. Jag
tror att vi alla i kammaren har kontakter
med skilda organisationer, där

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

vi i livet och verkligheten kan påverka
en utveckling i den riktningen.

Det är också många andra ting som
kan göras för att rikta världsopinionens
uppmärksamhet på Sydafrika. Jag tilllåter
mig nämna den insats som vår
kammarkamrat herr Svensson i Kungälv
gjorde när han tog initiativet till och
arbetade för att Luthuli blev fredspriskandidat
och så småningom fick Nobels
fredspris. Det skakade, det vet vi genom
rapporter, hela den offentliga opinionen
i Sydafrika och uppmärksammades
i hela världen.

Kanske bör det också sägas ett par
ord om kristenheten och rasfrågan.
Gång efter annan har den offentliga
debatten tagit upp denna fråga. Skall vi
helt söka avskilja oss från Sydafrika, så
måste ju vi som är aktiva i olika samfundssammanhang
fråga oss: Blir då
inte konsekvensen av detta den, att de
miljoner som går till Sydafrika via missionen
också bör tas under övervägande?
Skall vi verkligen skicka dit så
mycket människor för att låta dem göra
sina insatser där? Hur kan man egentligen
försvara ett sådant handlande, när
man samtidigt vill vara med om åtgärder
av bojkottnatur i övrigt? — Jag
känner ett behov av att med ett par ord
beröra detta problem.

Först och främst bör det sägas att
världskyrkorådet så sent som 1963 i
New Delhi med skärpa uttalade sig mot
den raspolitik som förs i Sydafrika. På
den punkten finns det alltså inte någon
oklarhet. Däremot måste det till kristenhetens
skam medges att inom boerkyrkan
segregationen fortfarande försvaras
med bibelargument. Men missionen
— praktiskt taget all mission med något
enstaka undantag — har ställt sig på
den färgade befolkningens sida, och i
kyrkorna finns icke den segregation
som den nuvarande regimen söker genomföra.
Där har framför allt de skotska
missionärerna och andra gjort en
utomordentlig insats och varit klarsyn -

ta. Detta har emellertid också mycket
riktigt lett till att en och annan av dess
representanter då och då blir hemsänd
eller förbjuden att återvända till Sydafrika.
Hur skall man försvara och försvara
och förklara det? Vi föreställer
oss att de genom sin närvaro kan ge
människovärd i skilda former och utbildning
åt grupper som med den nuvarande
politiken blir förbisedda eller
skulle få en utbildning som höll dem
kvar i det underläge som regimen önskar.
För många svenskar som är där ute
spelar det också stor roll att de räknar
med ett sammanbrott eller en katastrof.
De hoppas att i ett sådant läge kunna
vara med och lindra det lidande som
kommer att drabba många människor.

Till sist, herr talman, vill jag säga ett
par ord om utskottets skrivning och
reservationerna.

När jag från början läste dessa föreställde
jag mig, som någon annan här
också har sagt, att jag skulle lägga ned
min röst därför att det föreföll mig som
om utskottets skrivning inte nog starkt
underströk det berättigade i opinionen
mot den sydafrikanska segregationspolitiken
och inte närmare gick in på och
diskuterade vägarna som motionärerna
hade velat ta upp till debatt.

Nu har det skett en viss förbättring av
utskottsutlåtandet. Vidare har genom
utrikesministerns deklaration givits en
kommentar till utskottsutlåtandet som,
tror jag, måste ge var och en som har
lyssnat på den ett intryck av att regeringen
inte är passiv utan på skilda
vägar söker sig fram till att göra en
insats som svarar mot både den ungdomsopinion
och den vuxenopinion som
finns här i landet. Framför allt tycker
jag det är väsentligt att vi har fått veta
att en speciell arbetsgrupp har tillsatts.
Det är ju nödvändigt att undersökningar
görs, innan man går över till åtgärder
för en eventuell handelsbojkott. Jag
föreställer mig att syftet med de undersökningar
som nu görs är att få fram

Fredagen den 21 maj 1905 ein. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika «rh handelsbojkott
av sydafrikanska varor

material som kan möjliggöra en säkrare
bedömning.

Alt rösta för reservationen bär däremot
knappast utgjort någon frestelse,
eftersom den faktiskt, som också här
har sagts, endast är uttryck för en önskan
att låtsas åtgärder som viil knappast
innebär någon nyhet. Vad beträffar
kontakten med de nordiska länderna
utgår jag ifrån att det för utrikesministerierna
i de nordiska länderna är en
ren rutinåtgärd att söka kontakt inför
varje ställningstagande och varje åtgärd
som rör sanktioner mot Sydafrika
och sydafrikafrågan över huvud taget.

.lag ber med det sagda att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det var med inte så
liten förvåning jag lyssnade till statsrådet
Palme, när han med ett kort inlägg
försökte bortförklara de synpunkter
som framförts av motionärerna och
reservanterna med att fabricera en enkel
klyscha och säga att detta var någon
form av »mellanpartifilosofi». Detta är
en fråga med betydligt djupare innebörd
och jag hade inte väntat att få höra
en sådan klyscha från ett statsråds
sida.

Jag skall här i slutet av denna debatt
bara framföra ett par synpunkter på
denna fråga. Jag vill redovisa de motiv
som jag har haft, när jag har skrivit under
den motion som är avlämnad i denna
kammare med herr Ullsten som
första namn.

Vi har i sydafrikafrågan all anledning
att vara mycket kritiska mot oss själva,
tycker jag. Vi måste nämligen fråga oss:
Vad har vi gjort för att få till stånd en
lösning av ett av de svåraste hot mot
världsfreden som vi har i dag, aven om
faran kanske inte är omedelbart märkbar
hos oss? Vi lever ju tryggt i en stat
utan nämnvärda rasproblem, åtminstone
märks de inte så mycket, och de
fördomar som förekommer här har inte

så många tillfällen att komma till uttryck.

Hos den vita ledande klassen i Sydafrika
har däremot fördomarna fått tillfälle
att komma till uttryck på det mest
fruktansvärda sätt. Fördomarna har
därjämte blivit lagfästa ocli lett till att
det blivit en genomtänkt rasregim som
inte mildras utan tvärtom skärps och
blir alltmer utstuderad för varje dag
som går. Samtidigt som förtrycket växer,
växer också motståndet hos de förtryckta,
hatet utvecklas både hos den vita
minoriteten och hos den förtryckta majoriteten
av afrikaner. Vi har väl ingen
anledning att vänta oss att den fascistiska
regimen frivilligt skall liberalisera
sin politik, utan hjälpen måste komma
utifrån.

Den sydafrikanska rasregimen hålls
ju uppe genom produktion av produkter
som är mycket begärliga för finansintressena
runt om i världen. Med vår
lilla handel med Sydafrika hjälper vår
del till att hålla förtryckarna vid makten.
Man kan väl ha rätt att hävda den
uppfattningen att det första steg vi borde
ta vore att avbryta vår handel med
Sydafrika. Ett sådant avbrytande skulle
givetvis syfta till att vi skulle få flera
länder med i bojkotten, och det har varit
en livlig debatt om det här förut.

Säkerhetsrådets expertkommitté har
betonat att effektiviteten av ekonomiska
.sanktioner är beroende av att sanktionsåtgärderna
vinner allmän anslutning.
Det finns en rekommendation av FN:s
generalförsamling från november 1962,
där medlemsstaterna rekommenderas att
ansluta sig till en rad ekonomiska sanktionsåtgärder
mot Sydafrika. Vi har hittills
inte direkt gjort någonting för att
uppfylla vad som sålunda rekommenderats.
De frivilliga insatserna har väl omfattats
med ganska stort intresse. Men
det räcker väl inte här med att — som
det har sagts förut och jag tror herr
Zetterberg var inne på det — vi uttalar
ett fördömande, utan vi måste även

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

handla och vi måste visa en realistisk
aktivitet.

Först och främst måste vi väl undersöka
konsekvenserna för Sverige av en
bojkott. Det borde ha varit gjort redan
för länge sedan. Det borde ha gjorts då
frågan om bojkott första gången aktualiserades
och togs upp till diskussion.
Motionärerna anser att en sådan utredning
snarast bör göras. Jag hyser inget
större medlidande med de stora svenska
företag som har etablerat sig på den
sydafrikanska marknaden och därmed
stöder den sydafrikanska regimen. Alltnog,
en utredning bör företas.

Nu har det upplysts att en sådan arbetsgrupp
skulle tillsättas. Jag tycker
det är märkligt att utskottet avstyrkt
tillsättandet av en utredning, när utrikesministern
har beslutat tillsätta en
grupp av något slag, enligt upplysningar
som vi har fått. Vi skall väl ta den gruppens
tillsättande på allvar. Den tillsättes
väl inte bara för att lugna en oppositionell
grupp inom Stockholms arbetarekommun
som begär att dess ordförande
Torsten Nilsson skall uppvakta utrikesminister
Torsten Nilsson med krav på
statlig bojkott av sydafrikanska varor?

Att denna arbetsgrupp tillsättes hindrar
dock inte att vi i dag uttalar oss för
en officiell svensk handelsbojkott. Det
skulle vara en styrka för Sverige som
neutral stat att ha intagit en klar ståndpunkt
i denna fråga. Jag tror inte att
den uppfattningen behöver vara ett uttryck
för någon naiv »himlastormartro»,
utan det är en uppfattning som grundar
sig på uppgifter som vi fått om situationen
i Sydafrika.

Här har sagts att bifall till reservationen
inte skulle leda till något resultat.
Även om jag inte är riktigt nöjd med
vad reservationen innefattar, ser jag
den dock som en strävan i rätt riktning
för att nå ett resultat. Detta är anledningen,
herr talman, till att jag ber att
få yrka bifall till reservationen. Jag yrkar
även bifall till den första punkten

i motion I: 351 av herr Sundin och
II: 418 av herr Ullsten m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping, Johansson i
Växjö och Persson i Heden (samtliga
ep).

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vad jag sade, herr Gustavsson
i Alvesta, var något betydligt
allvarligare än en klyscha. Politiken
kräver att man klart och rejält skall
kunna ta ståndpunkt och även ta konsekvenserna
därav. Det finns en linje
i sydafrikafrågan enligt vilken man av
moraliska och känslomässiga skäl skall
fatta ett beslut om ensidig svensk bojkott.
Jag kan förstå den linjen. Det
finns en annan linje, enligt vilken sanktioner
är ett så allvarligt instrument att
de inte får misslyckas — skall de vidtagas
måste alla världens nationer stå
bakom. Försöker man gå en medelväg
ställer man sig i en moraliskt och politiskt
hopplös situation.

Vad betyder det om vi säger — vilket
är innebörden i reservationen — att
om engelsmännen går in för ensidiga
sanktioner för egen del skall vi vara
med? För Sveriges ekonomi betyder
inte ensidiga sanktioner så mycket —
kanske för vissa företag. För England
skulle ensidiga sanktioner betyda något
av en katastrof med hänsyn till den
export på 3 miljarder kronor detta land
har. Det är alltså fullständigt omöjligt
för den engelska regeringen att gå med
på sanktioner om de inte blir allomfattande.
Om vi i det läget — jag har diskuterat
dessa frågor ganska mycket i
England med företrädare för bl. a. det
brittiska arbetarpartiet — skulle säga
till engelsmännen: Om ni genomför ensidiga
sanktioner skall vi också vara
med, med den lilla skvätt vi representerar
i sammanhanget, skulle detta vara
hyckleri och framför allt av engelsmännen
uppfattas som hyckleri och

Fredagen den 21 maj 19(55 em. Nr 27

de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

Avbrytande av

av sydafrikanska varor

därmed skada Sveriges internationella
anseende.

Även om jag känslomässigt helt kan
förstå vad som ligger bakom kravet på
ensidiga bojkotter, tycker jag dock
verkligt illa om den filosofi som ligger
bakom reservationen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag uppkallades än en
gång i talarstolen i anledning av det i
och för sig infama påstående som herr
Gustavsson i Alvesta gjorde att anledningen
till att expertgruppen tillsattes
skulle ha varit, att jag utåt ville tillmötesgå
synpunkter som hade framkastats
på Stockholms arbetarekommuns
representantskaps sammanträde. Men
kommunordföranden Torsten Nilsson
uppvaktade inte utrikesminister Torsten
Nilsson. Det förhöll sig i själva verket
på det sättet att det var kommunordföranden
och utrikesministern som vid
representantskapets sammanträde själv
meddelade att avsikten var att tillsätta
en sådan expertgrupp. Anledningen till
att den tillsattes var bl. a. att det skulle
spridas ljus och kunskap om problemet.
Jag skulle snarast vilja formulera
det så, att expertgruppen tillkom för
att bl. a. herr Gustavsson i Alvesta
skulle komma i åtnjutande av den kunskap
som han behöver bibringas beträffande
denna fråga. Hela hans anförande
nyss var ett enda bevis för nödvändigheten
av att han skaffar sig sådana kunskaper.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske inte så
egendomligt, herr talman, men ändå
ledsamt att mot slutet av riksdagsperioden
talesätten och omdömena ofta
skärps. Jag vill dock betona att i den
debatt som hittills har förts är det ingalunda
reservanterna eller motionärerna
som gjort sig skyldiga till överord utan
företrädarna för regeringen. När utri -

kesministern använder uttryck som
»infam» och när statsrådet Palme talar
om att detta är något slags taktisk
»mittenpartifilosofi» kan jag försäkra
kammaren och Er, herr talman, att de
rör sig ganska långt borta från den anda
och atmosfär, inom vilken hela denna
fråga diskuterats från motionärernas
och reservanternas sida.

Men, herr talman, vad jag begärde
ordet för att säga var framför allt följande.
Vad är det för slags märkvärdig
filosofi som herr Palme utvecklar?

Jo, han säger att det antingen skall
vara ensidiga svenska sanktioner, och
det kan han förstå. Eller också skall
sanktionerna vara helt allomfattande
där alla är med och där det inte finns
det minsta kryphål. Om jag skulle vara
så beskaffad, att jag ville svara statsrådet
Palme med hans eget mynt, skulle
jag kunna säga att enligt den erfarenhet
han borde ha förvärvat är det ändå
på det sättet att den väg som är framkomlig
sällan innebär allt eller intet.
Den strävan som ligger bakom reservanternas
ambitioner är naturligtvis att
komma ur dödläget, som i viss mån är
en dialog mellan döva, där man anklagar
varandra å ena sidan för att göra
ingenting och å den andra för att vilja
kräva någonting som kan vara en
heroisk gest men som inte kan leda till
några praktiska resultat.

Vi tror inte att den svenska regeringen
ensam kan åstadkomma någonting,
men vi tror att om den kunde få
med sig den norska, danska och finländska
för att i första hand diskutera
frågan med regeringen i Storbritannien
skulle man kunna få en uppslagsända
för att påskynda en lösning.

Herr talman! Jag tror fortfarande att
det var ett beklagligt misstag av hans
excellens utrikesministern när han uteslutande
anförtrodde säkerhetsrådet att
finna en lösning och icke lämnade någon
utväg öppen för generalförsamlingen.

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vi hade en debatt i
denna fråga i våras då jag försökte gå
fram mycket mjukt och förklara de
svårigheter som följer med herr Wedéns
tankar. När herr Wedén nu återkommit,
och det är han som under eftermiddagen
och inte minst i sitt angrepp
på Ingvar Karlsson använt de hårda
orden, är man tvungen att klart tala om
vad man anser om denna linje.

Här är det på ett sätt fråga om allt
eller intet, därför att sanktioner som
inte blir effektiva är ett intet. Herr
Wedén bör nog försöka sätta sig in i
vad jag sade i mitt förra anförande. Det
är inte heroiskt av oss att säga att vi
erbjuder sanktioner om bara engelsmännen
gör det, ty oss kostar det inte så
mycket. Men England kostar det oerhört
mycket och för engelsmännen skulle
det vara alldeles omöjligt att ensidigt
genomföra dessa sanktioner om
de inte får de andra stormakterna med
sig. Det är därför, menar jag, ett självbedrägeri
och skulle av engelsmännen
uppfattas som ett hyckleri, om man •—
för att själv få en liten fjäder i hatten —
på dem ställer krav som man vet att de
omöjligen kan tillmötesgå.

Det är beklagligt, om debatten i denna
fråga skärpes, eftersom det gäller ett
stort och allvarligt problem där vi har
anledning hålla ihop, icke minst därför
att man just i FN från svensk och nordisk
sida hela tiden har försökt finna
uppslagsändar för att åstadkomma en
lösning. Men herr Wedén har sannerligen
velat göra ett politiskt nummer av
det hela genom att försöka ge intryck
av att han vill någonting annat och
mycket mera än regeringen, när han i
själva verket inte vill någonting alls,
rent sakligt sett. Och då herr Wedén
talar om det ansvar han vill påta sig,
vet han mycket väl att han aldrig behöver
riskera något sådant.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palmes första
anförande utmynnade dock i den slutklämmen,
att reservationens linje inte
var något annat än ett utslag av mittenpartifilosofien,
och det var mot detta
jag reagerade.

Om vi över huvud taget skall komma
till rätta med de problem det här gäller,
måste vi börja angripa dem i någon
ände, och det finns därför all anledning
att ta upp dem till ordentlig
debatt.

Till hans excellens herr utrikesministern
vill jag säga att det förvånade mig
att utrikesutskottet inte önskade vara
med om en utredning när en arbetsgrupp
ändå hade tillsatts eller skulle
tillsättas. För min del har jag skrivit
-under motionen på grund av en ärlig
önskan att kunna medverka till att på
något sätt aktualisera saken. Det är helt
naturligt att vi enskilda riksdagsmän
inte har möjlighet att få inblick i dessa
frågor på samma sätt som utrikesministern
och regeringens ledamöter, men jag
är medveten om att det behövs upplysning
på alla håll, både i vårt land och
andra länder, för att man verkligen skall
komma underfund med läget och för att
det skall vara möjligt att åstadkomma
en lösning av problemet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
polemiken. Men när statsrådet Palme
talar om ansvar vill jag bara säga att
jag hoppas att jag skall vara i stånd
att bära det ansvar som kan tillkomma
mig. Och jag vill tillägga att det kanske
hade varit förståndigare, om statsrådet
Palme här låtit utrikesministern
bära det ansvar som tillkommer honom
och inte försökt hjälpa honom med
detta.

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Det finns väl inga skäl

Fredagen den 21 niiij 1905 em.

Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

att spilla fler ord på herr Wedéns förflugna
idé. Jag skall i stället ägna mig
åt de tvä motioner, i vilka det yrkas på
en svensk statlig bojkott mot Sydafrika,
d. v. s. dels den motion som i denna
kammare undertecknats av herrar Ullsten
och Gustavsson i Alvesta och dels
den kommunistiska gruppens motion.

Märkligt nog är den kommunistiska
motionen något försiktigare och något
mera realistisk än herrar Ullstens och
Gustavssons. Kommunisterna har uppmärksammat
problemet med säkerhetsrådets
roll när det gäller att få fram
effektiva sanktioner, ett problem som
herrar Ullsten och Gustavsson helt förbigått.
Den kommunistiska motionen
är egendomlig också på andra sätt. Där
står bl. a. följande: »Det är emellertid
mycket ovisst ifall ett beslut i säkerhetsrådet
om sanktioner mot Sydafrika kan
komma till stånd f. n. Om denna väg
att åstadkomma mera effektiva påtryckningar
i syfte att få ett slut på rasförtrycket
icke visar sig framkomlig, måste
det enligt vår mening på nytt övervägas
om inte vårt land bör söka främja
ett allmänt efterföljande av FN-rekommendationen
från 1962 genom att för
sin del avbryta i första hand de ekonomiska
förbindelserna med Sydafrika.»

Detta är i och för sig en egendomlig
tanke, men innebörden är ju att man
i första hand skall avvakta vad som händer
i säkerhetsrådet. Nu har en av säkerhetsrådet
tillsatt expertkommitté
just framlagt vissa allmänna och mycket
vaga slutsatser om sanktionernas effektivitet.
Sedan gäller det närmast hur
säkerhetsrådet kommer att ställa sig till
den konkreta frågan, vilket eventuellt
kan bli aktuellt i samband med Rhodesia
eller senare i samband med Sydvästafrika.
Konsekvensen borde alltså vara
att kommunisterna yrkar på en avvaktande
hållning, men i motionsklämmen
har de inga som helst förbehåll av det
slaget. Där begär de att riksdagen skall
hemställa om omedelbara åtgärder för

ett efterkommande av FN-rekommendationen
av den 6 november 1962 i sydafrikafrågan
genom i första hand avbrytande
av de ekonomiska förbindelserna
med Sydafrikanska unionen. Detta
kan väl i någon mån illustrera att
den kommunistiska motionen tillkommit
något hastigt.

Jag skall sedan punkt för punkt söka
följa framställningen i herrar Ullstens
och Gustavssons i Alvesta motion och i
någon mån kommentera den. I motionen
ges den allmänna bakgrunden, opinionsrörelsen
i Sverige, det allmänna läget
i Sydafrika och skärpningen av raskonflikterna.
I motionens första tes sägs
att »de förtryckta folkgrupperna är inte
beredda att fortsätta det tidigare passiva
motståndet utan kommer att i tilltagande
utsträckning tillgripa våldsåtgärder».

Herrar Ullsten och Gustavsson i Alvesta,
ingenting är svårare än att spå
om framtiden. När det i allmänna ordalag
sägs att situationen i Sydafrika är
explosiv och att den kan utvecklas mot
en katastrof instämmer jag, ty jag tror
perspektivet på sikt är utomordentligt
allvarligt. Jag anser emellertid att det
kan vara värdefullt för en bedömning
av vad som kan och bör göras att ha
en något klarare föreställning om läget
i Sydafrika och dess omgivning i dag.
Situationen är ju den, att våldsmetoderna
knappast förefaller att öka i omfattning,
att antalet sabotagedåd snarast
har minskat under det senaste året,
att motståndsrörelserna är hårt undertryckta,
att deras ledare sitter i fängelse,
att den vita minoriteten har överväldigande
maktresurser och i mycket stor
utsträckning är beväpnad, medan oppositionen
är vapenlös.

Vidare bör kanske noteras att Sydafrika
icke står inför något omedelbart
hot om invasion utifrån. I själva verket
har ingen av de hittills självständiga
staterna i Afrika någon gemensam
gräns med den Sydafrikanska republi -

82 Nr 27 Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

ken. Deras militära resurser är ytterst
obetydliga i förhållande till Sydafrikas,
och i den mån det finns tecken till en
militär uppladdning i Afrika verkar
det snarast som om den skulle gälla
inte en konflikt mellan de självständiga
afrikanska staterna och Sydafrika, utan
konflikter mellan de nya staterna inbördes.

Det tragiska faktum är alltså att den
vita regimens position i Sydafrika för
närvarande är stark både inåt och utåt
och att den även tenderar att förstärkas,
att dess inflytande sprids norrut.

Detta allmänna läge ger ytterligare relief
åt den tes som utrikesministern antydde,
nämligen att om man i detta sammanhang
vill göra någonting, så är det
lämpligast att satsa på en uppbyggnad,
en stabilisering och konsolidering av
de nya afrikanska staterna. Eftersom de
är hjälplösa, splittrade och i ett tillstånd
av inre oro, utan möjligheter att
lösa sina problem, så får Verwoerdregimen
dels ständigt nya argument och
dels större auktoritet och ökat självförtroende.

I motionen talas om att det är utomordentligt
nödvändigt att samlade internationella
aktioner kommer till stånd.
Men i nästa stycke heter det att »Sverige
bör därför så snart som möjligt
vidtaga en total svensk handelsbojkott».
Här är motsättningen ganska tydlig. Antingen
bör man ju satsa på det ena eller
på det andra. Motionärerna försöker satsa
på bådadera.

Motionärerna hänvisar också till Sveriges
ställning som neutralt land och
framhåller att vi därför bör gå i spetsen
för internationella aktioner av detta
slag. Det kan ligga någon sanning i
detta, eftersom Sverige är mera obundet
än andra länder. A andra sidan innebär
den allmänna neutralitetspolitiken
att vi mycket noga måste överväga
alla konsekvenser av vårt utrikespolitiska
handlande.

Såsom argument för en aktion av ett

enskilt land som Sverige anföres att detta
»har rekommenderats av FN:s medlemsmajoritet»,
varmed åsyftas en rekommendation
av generalförsamlingen
från år 1962. Det bör då först och främst
slås fast, att denna majoritet i allt väsentligt
bestod av stater som bedrev
en synnerligen obetydlig handel med
Sydafrika, medan minoriteten utgjordes
av de stater vilka hade en något mer
betydande handel med detta land. Det
är alldeles uppenbart att man måste
söka vinna denna minoritet för sina
syften, om man över huvud taget skall
nå något resultat.

Det bör också betonas att det runnit
en del vatten under broarna sedan 1962.
Vad som skett sedan dess är att man
blivit alltmer medveten om att säkerhetsrådet,
inte församlingen, här måste
ta ansvar. Resultatet har då närmast blivit
ett försök till kartläggning av hela
problematiken. De preliminära resultaten
av denna kartläggning är dess värre
ganska nedslående, men frågan ligger
alltså hos säkerhetsrådet.

Motionärerna kräver nu att det så
snart som möjligt skall vidtas en total
svensk handelsbojkott av sydafrikanska
varor, d. v. s. att de svenska handelsförbindelserna
både vad gäller export
och import med Sydafrika skall avvecklas.
Låt oss överväga vad det i praktiken
skulle innebära. Om man ser det
ur det svenska folkhushållets synpunkt,
skulle en sådan bojkott uppenbarligen
inte innebära några särskilt allvarliga
uppoffringar, eftersom vår export till
Sydafrika omfattar mindre än 1 procent
av vår totala export.

Men problemet har också andra sidor.
Det finns en del stater som officiellt
har proklamerat att de avbrutit
alla ekonomiska förbindelser med Sydafrika.
Men det har förekommit att de
afrikanska staterna med tiden har blivit
något misstänksamma. Bland dessa
stater finns det sådana som hyser misstro
mot kommunistländerna, därför att

PreduKcn den 21 muj 1965 em. Nr 27 82

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

de har fått intrycket att det andå förekommer
en viss handel mellan dessa
kommunistiska stater och Sydafrika,
bland annat via tredje land. Jag vill låta
vara osagt hur pass välgrundade dessa
misstankar är, men det finns eu lärdom
att dra härav, nämligen den, att om Sverige
skulle genomföra en ensidig handelsbojkott,
så räcker det inte att avskära
vår direkta handel med Sydafrika,
om vi skall framstå som trovärdiga i
afrikanernas ögon, utan då måste vi
också förebygga affärer med Sydafrika
via tredje land. Och såvitt jag förstår
skulle det skapa alldeles utomordentliga
kontrollproblem. Jag har svårt att se
hur man konkret och praktiskt skall
kunna genomföra det utan att förorsaka
oerhörda komplikationer i våra handelsförbindelser
med andra länder. Men
det är priset, om vi menar allvar och
iiven skall bli tagna på allvar och inte
i efterhand bli anklagade för dubbelspel.

Den kommunistiska motionen tar upp
en annan tanke, nämligen att detta med
handelsförbindelserna kanske inte är
så betydelsefullt; den verksamhet som
bedrives av svenska företag i Sydafrika
är viktigare. Men det framgår inte hur
kommunisterna tänker sig att med nuvarande
lagstiftningsmöjligheter kunna
förhindra de svenska företagen i Sydafrika
att fortsätta sin verksandiet.

Låt oss tänka efter vad någon form
av allmän ekonomisk krigsförklaring
mot Sydafrika skulle innebära. Föreligger
det inte stor sannolikhet för att detta
leder till att Sydafrikas regering vidtar
repressalier och anser sig obunden
gentemot de svenska företagen och deras
ägare? Slutresultatet kan då mycket
väl bli att ett sådant avbrytande av förbindelserna
på investeringsområdet slutar
med en nettovinst för Verwoerdregimen
-— och det var kanske ändå inte
meningen!

I fortsättningen av motionen av herrar
Ullsten och Gustavsson i Alvesta sägs det

att »den förtryckta majoriteten i Sydafrika
i olika sammanhang har vädjat
om eu så effektiv bojkott som möjligt
från Sveriges sida». Tidigare har det
också sagts att de förtryckta folkgrupperna
har en bestämd attityd. Jag tycker
dock att man skall vara försiktig
med att göra sådana uttalanden. Det
är obestridligt att aktiva grupper av olika
slag mycket energiskt propagerar för
sanktionstanken, men det är också obestridligt
att de i ökad utsträckning inriktar
sin verksamhet på internationella
sanktioner, och att det i dag står klarare
för dem än det gjorde 1962 att de
för att nå effektiva resultat måste satsa
på totala ekonomiska sanktioner. Intresset
för nationella aktioner förefaller
snarare att ha minskat.

Vad den allmänna attityden inom
Sydafrika beträffar måste vi också konstatera,
att vi inte med säkerhet vet vilken
attityd befolkningen där intar. Det
finns ingen anledning betvivla att motståndet
mot apartheidpolitiken är allmänt,
men detta innebär inte självklart
att de färgade i gemen skulle vara beredda
till väpnad kamp. Vissa indicier
pekar i motsatt riktning. Jag vet inte om
alla kammarens ledamöter känner till att
det finns brittiska protektorat som gränsar
till och är delvis inringade av Sydafrika.
Vid fria val inom dessa protektorat
har det på senare tid visat sig att
de riktningar som vill undvika en alltför
hård skärpning i relationerna till
Verwoerdregimen bär fått majoritet. Vi
får vara försiktiga med att tolka sådana
resultat, men jag tror vi måste säga oss
att det inte finns några säkra belägg för
att man står inför en omedelbar urladdning.

Både i herrar UUstens och Gustavssons
motion och i den kommunistiska
motionen finns den tanken, att en
svensk officiell handelsbojkott skulle
bli ett viktigt incitament för andra länder
som nu tvekar inför ett beslut. Den
tanken uttryckes i kommunistmotionen

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

på det sättet att ett beslut av de svenska
statsmakterna kan bli den åtgärd som
sätter stenen i rullning. Också på den
punkten bör vi dock försöka konkretisera
för oss vad som egentligen avses.
Tanken måste vara den, att först skall
Sverige fatta beslut om nationella sanktioner,
sedan kommer en eller annan
småstat att drabbas av dåligt samvete
och därför följa vårt exempel och när
på detta sätt den ena staten efter den
andra beslutar om sanktioner, så kommer
till sist stormakterna att bli så besvärade
att de gör likadant.

Om man illustrerar saken på det sättet,
tycker jag att tankens verklighetsfrämmande
karaktär framstår alldeles
klart. Men till och med om man tror
på den, borde närmare eftertanke säga
att detta är en sällsynt olämplig väg
att gå för att nå fram till effektiva internationella
sanktioner — i den mån
sådana över huvud taget är möjliga.
Tv vad betyder det? Vi har redan sett
det i den mån enstaka stater har avbrutit
sina handelsförbindelser med Sydafrika.
Det betyder att Sydafrikanska
republiken under loppet av en dylik
successiv utveckling kan anpassa sin
ekonomi, skaffa sig andra handelspartners
eller eventuellt utveckla en ersättningsproduktion
på de områden där
handeln bortfallit, så att man steg för
steg kan göra landet osårbart för internationella
sanktioner den dag då de
eventuellt kan komma. Alla analyser
och undersökningar på detta område
pekar mot att internationella sanktioner
för att vara effektiva dels måste
vara allomfattande, dels måste vara
samtidiga. Motionärernas tanke går i en
helt annan riktning.

Om man allmänt skall försöka bedöma
möjligheten att övertala andra stater
om lämpligheten av sanktioner bör
man också observera att schematiskt
sett motståndet mot sanktioner är starkare
ju större handel vederbörande
stat i dag har med Sydafrika. Det finns

inga tecken till politiska förändringar
i detta avseende. Det finns i dessa länder
inga opinionsrörelser av en sådan
styrka, att det över huvud taget är rimligt
att tänka sig att där skulle ske en
radikal förändring så att de var för sig
på egen hand skulle inleda en sanktionspolitik.
Också möjligheten till internationella
sanktioner måste därför dess
värre bedömas med pessimism. Men det
är uppenbart att sådana sanktioner på
detta avsnitt är det enda kortet att satsa
på. Hur osäkra utsikterna därvidlag
än kan förefalla är det klart att vi dels
behöver en psykologisk beredskap, dels
behöver veta en del om konsekvenserna
av sanktionerna för den händelse
säkerhetsrådet skulle fatta ett beslut om
sådana i samband med Rhodesia-frågan
eller senare Sydvästafrika-frågan.

På tal om utredning är det en liten
sak som herr Ullsten inte tycks ha observerat,
nämligen att hans utredningskrav
inte alls överensstämmer med det
utredningskrav som ställs i reservationen.
Vad han begär är en utredning angående
de tekniska problemen i samband
med en officiell svensk bojkott
av sydafrikanska varor, medan reservationen
förordar en teknisk utredning
i samband med internationella sanktioner.
Om man tänker på saken, finner
man att det är två skilda problem. Såvitt
jag förstår måste kontrollproblemen
vid sanktioner bli betydligt mycket
svårare och mer komplicerade för den
enskilda staten om den agerar på egen
hand än om den handlar i ett internationellt
samband. Om ett beslut om
internationella sanktioner kommer till
stånd, måste det nämligen bl. a. innebära
att stormakterna på allvar engagerar
sig. Det måste i praktiken innebära
— vilket alla undersökningar visar
— en flott- och flvgblockad mot
Sydafrika. Detta bör rimligtvis i viss
mån förenkla kontrollproblemen för de
enskilda småstater som deltar i en sådan
internationell aktion. Utrednings -

Fredagen den 21 maj 1965 em. Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

problematiken blir alltså väsentligt olika
i dessa båda teoretiska fall.

En tanke, som kanske inte så klart
uttrycks i motionerna men som ändå
spökar i debatten, är att Sverige skulle
tjäna som ett moraliskt exempel, som
ett föredöme, och att ett svenskt initiativ
på detta område skulle ge ett starkt
internationellt genljud. Jag ber kammaren
om ursäkt om jag kommer att
uttrycka mig med en viss brutalitet om
de internationella reaktioner som jag
för min del kan tänka mig i ett dylikt
sammanhang. Jag tror visst att ett sådant
svenskt sanktionsbeslut skulle kunna
hälsas med tillfredsställelse i en del
huvudstäder i Afrika och Asien, även
om man där kanske inte blir så särskilt
imponerad när man ser hur pass
liten handel vi tidigare har haft med
Sydafrika och hur litet vi alltså i själva
verket avstår från. Men världen består
icke enbart av Afrika och Asien.
Jag kan tänka mig två typer av reaktioner
inför ett svenskt initiativ av detta
slag.

På en del håll blir det följande: »Ja,
de där svenskarna är allt bra naiva och
troskyldiga, och det verkar som om
de vore ganska vingliga i sin politik.
De säger en sak det ena året och gör en
annan det andra. Den berömda fastheten
och konsekvensen i svensk politik
tycks det inte vara så särskilt mycket
bevänt med. Om man på detta sätt
kan påverka dem till ett avsteg från
sin tidigare fastslagna politik i en fråga,
då kanske vi med tillräckligt energiska
påtryckningar också kan göra det
i diverse andra frågor.»

En annan möjlig reaktion i vissa delar
av världen är följande: »Ni svenskar
är allt några eländiga hycklare. När det
verkligen gällde, när det i Europas mitt
fanns en regim som bedrev de värsta
rasförföljelserna i historien, då hukade
ni er, då ville ni inte vara med och
slåss. Men nu, när det gäller rasförtryck
i en avlägsen del av världen där

ni tar små risker, då är ni modiga, dä
är ni beredda att göra en gest. Och sedan
uppträder ni med moraliskt pekfinger
åt oss, som har problemen och
svårigheterna, som vid ett tillämpande
av internationella sanktioner måste ta
de allvarliga riskerna, som kanske måste
engagera våra flottstridskrafter och vårt
flyg för att eventuellt få en lösning.»

Vi kan tycka att sådana reaktioner
skulle vara orättvisa och osakliga; likafullt
måste vi räkna med dem. Jag tror
att svenskarna liksom naturligtvis andra
folk har en oförmåga att se sig själva
utifrån, och det kan ibland bli en smula
riskabelt.

Herr Hermansson framförde i sitt anförande
här ett slags program för den
fortsatta verksamheten i sydafrikafrågan,
något som han betecknade som
en möjlig kompromiss mellan Ungdomens
landsråd och dem som inte önskar
eller inte tror på en svensk statlig bojkott.
Han tog där upp en del detaljfrågor,
som han menade att man kunde
samlas omkring. Jag skall inte kommentera
dem närmare, bara konstatera att
den uppenbara tanken i detta förslag
är att man ändå skall komina ett litet
tuppfjät närmare den där nationella
bojkotten mot Sydafrika. Att gå in för
ett sådant program och koncentrera intresset
på det är att döma opinionsrörelsen
till sterilitet. Då är det bra mycket
bättre att, som har skett här i dag,
klart och tydligt säga ifrån till ungdomen:
Det blir ingenting av med detta —
en statlig svensk bojkott mot Sydafrika,
oberoende av andra stater, är en omöjlig
och orimlig tanke, och vi får försöka
hitta på något annat!

Att denna situation skapar en viss
förvirring, en viss olust, är fullt begripligt,
ty här har man först vädjat till
människorna att de skall ge uttryck åt
sina moraliska reaktioner, och de väntar
sig då att så småningom också den
svenska staten skall engagera sig. Jag
tror det är nödvändigt att klara ut vad

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

det här gäller. Jag skall försöka illustrera
det genom att återge en personlig
erfarenhet.

Jag råkar tillhöra dem som var djupt
känslomässigt engagerade i det spanska
inbördeskriget och med oändlig bitterhet
upplevde Francos seger. Det ledde
till att jag i många, många år fann det
psykologiskt omöjligt att sätta min fot
i Spanien så länge Franco var vid makten.
Jag inbillade mig ju fördenskull
inte att denna min ovillighet skulle skada
Franco, men jag kände en olust att
ha någon som helst beröring med denna
regim.

När sedan efter 20 års Francostyre
förslag framfördes om att en turistbojkott
skulle organiseras mot Spanien,
som ett led i kampen mot regimen, måste
jag ju säga mig att det var en dödfödd
tanke. Detta var ju ett personligt
moraliskt problem för var och en — hur
han reagerade, vilken känslighet han
hade, hur engagerad han var i en bestämd
internationell fråga.

Det förhåller sig på samma sätt i
sydafrikafrågan. Vi känner en avsky
som leder till att vi spontant säger oss:
Vi vill inte ha med denna regim att
göra, vi vill slippa se landets produkter,
vi vill skära av banden. Men vi
måste ju hålla detta moraliskt psykologiska
problem klart skilt från problemet
hur vi praktiskt skall kunna påverka
utvecklingen inom Sydafrika.
Och begär man av staten att den här
skall engagera sig, glider man över till
att det blir ett utrikespolitiskt handlande,
ett handlande som måste ha ett bestämt
mål och ett bestämt syfte.

Vad skall då ungdomen göra, vad
skall då över huvud taget den aktiva
sydafrikaopinionen göra, om denna
statliga väg är stängd? Ja, för var och
en som själv i sin ungdom har varit
engagerad i proteströrelser mot förtryckarregimer
i andra länder står det ganska
klart, att detta är ett väsentligt och
allvarligt problem. Man måste fråga sig

hur all denna energi, denna entusiasm,
denna handlingsvilja hos ungdomen
skall kunna kanaliseras i förnuftiga och
konstruktiva banor.

Jag tror i och för sig att här finns
mycket att göra när det gäller fortsatt
upplysning om Sydafrika och om
apartheidpolitiken, när det gäller fortsatt
insamling av material, förenad med
realism och källkritik, men också när
det gäller ett vidgat studium av afrikanska
problem i allmänhet — en bearbetning
av de svenska medborgarna så
att de får en ökad medvetenhet, eu
ökad förståelse för dessa problem och
på köpet en ökad insikt i utrikespolitiska
frågeställningar.

Jag kan också tänka mig att det skulle
vara nyttigt att belysa förhållandena
inom svenska företag i Sydafrika;
det kan ju tänkas att en tillräcklig
upplysning leder till att någon enstaka
svensk företagare får dåligt samvete.
Men därutöver tror jag att den linje
som utrikesministern har antytt förtjänar
att utvecklas — detta att försöka
satsa konstruktiva krafter på Afrikas
uppbyggnad.

Man kan säga att det är en väldig omväg
och en långsam väg, en väg som
kräver tålamod. Ja, det är klart — men
den kanske leder mot målet. Den
svenska fredskåren i Zambia kan tyckas
ha ett mycket avlägset samband med
apartheidpolitiken i S}''dafrika. Men
Zambia råkar vara en av de stater som
lever i starkt ekonomiskt beroende av
Sydafrika, som står inför ett dilemma
när det gäller de ekonomiska förbindelserna
med detta land. Zambia är ett
land där en del av invånarna på grund
av hunger och nöd söker sig till Sydafrika,
för att arbeta under apartheidpolitikens
villkor. En insats för sundare
förhållanden och ökad stabilitet i denna
stat är sålunda också ett bidrag.

Personligen är jag inte heller helt
främmande för tanken att Sverige skulle
kunna överväga något slags insats i

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

myndigheterna iin vad som för närva -

de brittiska protektoraten intill Sydafrikas
gränser den dag dessa blir självständiga.
Det kan möjligtvis innebära
att man bidrar till att skapa en liten
motvikt mot det vita Sydafrikas dominans.

Sist och slutligen behöver vi handlingsviljan,
behöver vi entusiasmen hos
ungdomen liksom hos andra grupper.
Men här liksom på alla andra områden
måste viljan och entusiasmen kombineras
med kunskap, förnuft och insikt.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Björk i Göteborg
ansåg sig ha funnit en inkonsekvens
i den kommunistiska motionen, nämligen
vårt uttalande att om ett beslut i
säkerhetsrådet om sanktioner mot Sydafrika
inte kunde komma till stånd så
skulle man på nytt börja överväga en
svensk statlig bojkott. Jag vill erinra
honom om att vår motion väcktes i
januari 1965, när man ännu inte visste
hur rapporten från expertkommittén
skulle behandlas i säkerhetsrådet, och
att vi nu kommit till maj månad.

När man skriver en motion i januari
måste man självfallet hålla öppet för
den utveckling, som kan komma att äga
rum under tiden fram till dess att motionen
behandlas. Jag har dock inte
hittills erfarit, att det fattats något beslut
av säkerhetsrådet som möjliggör
några mera effektiva påtryckningar,
och det är naturligtvis av denna anledning
jag anser mig böra yrka bifall till
motionen sådan den nu föreligger.

Herr Björk menade också att det
skulle vara mycket svårt att göra något
åt de svenska företagens investeringar
i Sydafrika. Jag vill peka på att en
investeringskontroll är möjlig att genomföra.
Över huvud taget kunde det
kanske vara önskvärt att kapitalexporten
från vårt land underkastades mer
av kontrollåtgärder från de statliga

rande är fallet.

•lag vill erinra herr Björk om att jag
tog upp detta problem i det fempunktsprogram,
vilket jag försökte skissera
och i vilket jag bl. a. framhöll att ett
ställningstagande från partierna i riksdagen,
där man uttrycker såsom sin
mening att de privata svenska kapitalintressena
skulle avstå från all utvidgning
av sina investeringar i Sydafrika,
och att de svenska företag, som driver
handel med Sydafrika, borde söka sig
nya importmöjligheter och marknader
för sina produkter, kunde få stor betydelse
för företagens handlande. Man
kan visserligen invända, att företagen
inte kommer att följa en sådan rekommendation,
men varför inte försöka
denna utväg?

Herr Björk menar att fempunktsprogrammet
är ett utslag av sterilitet i
tänkandet. Det enda han själv hade att
säga till ungdomsorganisationerna innebar
ett upprepande av utrikesministerns
mening, att det inte går att genomföra
en statlig svensk bojkott och att
de får söka finna någon annan väg.
Men varför inte granska det fempunktsprogram,
som jag lagt fram, och undersöka
om där inte anvisas möjligheter
att finna vägar för en effektivisering av
de bojkottåtgärder som vidtas från
svensk sida?

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon vidare polemik med herr Björk.
Jag tycker över huvud taget att det
varit alldeles för mycket polemik i
denna ödesfråga. Jag beklagar att denna
debatt stundom huvudsakligen blivit
eu dispyt, ja ibland ett käbbel mellan
ledamöter, som samtliga förklarar sig
vilja bidraga till att på sätt som är möjligt
bekämpa apartheidregimen.

Jag beklagar att ingen i debatten
velat antaga det fempunktsprogram
som jag skisserat, även om liknande
synpunkter förekommit i vissa inlägg.
Jag vill bara uttrycka förhoppningen

88 Nr 27 Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

att frågan om möjligheterna att förstärka
åtgärderna från svensk sida
skall kunna vinna större intresse i den
övriga offentliga debatten i vårt land.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Herr Björks i Göteborg
anförande var — möjligen med något
enstaka undantag — av den arten att
jag nästan skulle ha kunnat nöja mig
med att instämma i det. Det var en ovanligt
verklighetsfylld analys av hur detta
problem är beskaffat och hur svårt det
är. Tidigare hade debatten enligt min
uppfattning spårat ur till en serie ömsesidiga
beskyllningar för partitaktiskt
resonerande i denna fråga, vilket jag
tyckte var beklagligt. Jag tror nämligen
inte att man på någondera sidan behöver
leta efter motiv av denna art.

Förklaringen till att debatter i denna
fråga är så besvärliga är väl, att vi politiker
ogärna vill erkänna att det finns
saker, som vi inte kan göra något åt.
Men jag fruktar att den svenska allmänheten
när det gäller sydafrikafrågan
över huvud taget på något hjälplöst sätt
söker efter en möjlighet att nå resultat,
trots att det inte finns några sådana
som man kan åstadkomma.

Jag skall inte upprepa vad jag framhöll
beträffande sydafrikafrågan i utrikesdebatten.
Jag försökte emellertid då
klargöra varför denna fråga enligt min
uppfattning är mycket svårare än vad
man från någotdera hållet i diskussionen
velat erkänna. Jag tror att den sydafrikanska
regimen är så hårt bunden
vid sin orimliga politik, att inte ens
ganska kraftiga åtgärder skulle göra
något intryck på den, såvida man inte
vill gå så långt att man tillgriper direkta
militära tvångsåtgärder — och det tror
jag inte att något land är berett att
göra i detta sammanhang.

Jag skulle vilja understryka att jag
har den uppfattningen, att vi som tillhör
riksdagen har en förpliktelse att ta
på oss obehaget av att upplysa den

svenska allmänheten om hur litet vi är

1 stånd att göra. Själv delar jag helt och
hållet inte bara den avsky, som väl alla
känner mot apartheidpolitiken i Sydafrika,
utan också — skulle jag nästan
vilja säga — den förtvivlan som det
innebär att inte kunna göra något åt
saken. Det är, såsom herr Björk framhåller,
naturligt att man i detta läge
för sin egen skull — inte därför att man
tror att man åstadkommer något resultat
— undviker att ta befattning med
något som har med Sydafrika att göra.
Jag har sedan ett antal år tillbaka prövat
alla varor, som kunde tänkas komma
från Sydafrika, så att jag inte en vacker
dag får uppleva obehaget av att ha begagnat
någon sådan vara.

Som riksdagsman skulle jag självfallet
vara beredd att stödja varje förslag,
vilket jag kunde tro ha något praktiskt
värde i detta sammanhang. Däremot tycker
jag, herr talman, att frågan om rasförföljelse
såväl i Sydafrika som på
andra håll är för allvarlig för att man
skall ha lov att diskutera och bedöma
den med utgångspunkt från några drömmar
om att verkligheten och möjligheterna
skulle vara annorlunda än de är.
Det är därför utan varje tillfredsställelse,
utan någon belåtenhet och utan
någon bitterhet mot dem som röstar på
annat sätt, som jag, helt enkelt därför
att det inte enligt min uppfattning
finns annat att göra, måste nöja mig
med att yrka bifall till utskottets hemställan
med den av herr Alemyr föreslagna
ändringen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Under överläggningen har herr Alemyr
yrkat sådan ändring av utskottets
motivering, att ur andra stycket på sid.

2 utgår meningen: »De tekniska problemen
i samband med en allmän handelsbojkott
torde få utredas, om frågan
efter beslut av säkerhetsrådet aktualiseras».
Utformningen av ifrågavarande

Fredagen den 21 maj 1965 em. Nr 27 89

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott
av sydafrikanska varor

stycke kommer därigenom att överensstämma
med motsvarande stycke i reservationen.

Propositioner framställcs först beträffande
den sålunda föreslagna ändringen
av motiveringen och därefter särskilt
i fråga om dels motionerna 1:138 och
11:176, dels vart och ett av de i motionerna
1:351 och 11:418 framställda
yrkandena.

Det av herr Alemyr under överläggningen
framställda yrkandet om ändring av
utskottets motivering

Bifölls.

Motionerna 1:138 och 11: 176

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen av herr
Boman m. fl. i motsvarande del; samt
3:o) bifall till motionerna 1:138 och
II: 176; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Wedén
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Hermansson votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
utrikesutskottets utlåtande nr 7,
såvitt avser motionerna 1:138 och
11:176, antager reservationen av herr
Boman m. fl. i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Jinner Nej, har kammaren till kont -

raproposition i nämnda votering antagit
motionerna 1:138 och 11:176.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hermansson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 65 ja och 10 nej, varjämte
133 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, såvitt avser motionerna
I: 138 och II: 176, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wedén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 64 nej,
varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och handelsbojkott

av sydafrikanska varor

Det i motionerna 1:351 och 11:418
framställda yrkandet om uttalande för
eu officiell svensk handelsbojkott av
sydafrikanska varor

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen av herr Boman
m. fl. i motsvarande del; samt 3ro)
bifall till motionerna 1:351 och 11:418 i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Ullsten
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Ullsten
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
utrikesutskottets utlåtande nr 7, såvitt
avser det i motionerna I: 351 och II: 418
framställda yrkandet om uttalande för
handelsbojkott, antager reservationen av
herr Boman m. fl. i motsvarande del,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
inotionsyrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 43 ja och 36 nej, var -

jämte 130 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, såvitt avser det i motionerna
1:351 och 11:418 framställda yrkandet
om uttalande för handelsbojkott,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman in. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wedén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 61 nej,
varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det i motionerna I: 351 och II: 418 framställda
yrkandet om viss utredning

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Boman m. fl. i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Fredagen den 21 maj 19(i5 em.

Nr 27

§ 2

Y ttrande över vissa av Europarådets rådgivande
församling antagna rekommendationer
och resolutioner

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om yttrande
över vissa av Europarådets rådgivande
församling vid dess sextonde ordinarie
möte antagna rekommendationer och
resolutioner jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Regeringen har anhållit
om riksdagens yttrande över några
av de rekommendationer som antagits
av Europarådets rådgivande församling.
Jag ber att några minuter få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk för
några korta anmärkningar till vissa avsnitt
i dessa rekommendationer.

Det finns åtskilliga punkter där jag
förmodar att alla i denna kammare är
beredda att instämma, exempelvis rekommendation
406 från sessionen 25—
29 januari 1965, i vilken församlingen
betonar faran av en ytterligare spridning
av kärnvapen och uppmanar ministerkommittén
att ta initiativ till
diskussioner mellan samtliga kärnvapenmakter
och andra stater i syfte att
uppnå en internationell överenskommelse
mot ytterligare spridning av kärnvapen.

Det finns å andra sidan vissa avsnitt
där tveksamheten måste bli stor utifrån
vårt lands neutrala position. Jag menar
inte att någon har rätt att blunda för
att allt internationellt samarbete förutsätter
ömsesidigare hänsynstaganden,
förmåga att modifiera sina ståndpunkter
med hänsyn till den andra parten
och insikt om nödvändigheten av jämkningar
i ståndpunkter.

Detta är anspråk som vi vill ställa på
varje land som säger sig vilja bidraga
till skapandet av en fredlig värld.

Efterkrigstidens internationella förbindelser
liar fått sin prägel av staters uppdelning
i stormaktsblock. Förhållandet
mellan dessa block har framför allt
kännetecknats av kallt krig och vid
vissa tillfällen av uppenbar fara för
övergång till ett hett krig.

Under de senaste åren har dock en
viss avspänning ägt rum, och den fredliga
samlevnadens princip har vunnit
och vinner alltmer terräng, även om
nya spänningsmoment av och till dvker
upp och förgiftar den internationella
atmosfären. Ett betydelsefullt bidrag till
avspänningen och framgången för den
fredliga samlevnadens principer har
givits av den allt större grupp av länder
som de neutrala staterna utgör. Dessa
stater uttrycker sin neutralitet på olika
sätt. För vårt eget lands vidkommande
råder det väl i denna församling ingen
tvekan om hur denna ståndpunkt uttryckts.
Tillåt mig likväl citera utrikesministern
ur hans tal i Sveriges Radio
den 13 mars 1964, där han uttrycker
vår ståndpunkt på följande sätt:

»Själva grundvalen för vår utrikespolitik
är vår vilja att själva bestämma
den. Vi ser neutraliteten som en förutsättning
för fria och obundna ställningstaganden.
Denna vår djupt rotade
vilja att själva bestämma vår politik gör
det omöjligt för oss att överväga anslutning
till allianser, där avgörandena
dock måste ta hänsyn till hela alliansgruppens
intressen.»

Tillåt mig först att ge min fulla anslutning
till det stycke jag nu har citerat.
Låt mig sedan från den utgångspunkt
som angivits i det nyss citerade yttrandet
uttala min betänksamhet mot vissa
ståndpunkter, som uttryckes i rekommendationerna
från den rådgivande församlingens
session den 20—24 april
1964, »Rekommendation 388 om Europarådets
allmänna politik», där det heter:
»Församlingen uppmanar alla berörda
regeringar:

a) att möta inflationshotet genom
samordning av penning- och budgetpolitiken
på ett europeiskt plan;

Nr 27

Fredagen den 21 mai 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i

och arbetsformer

1)) att undvika, speciellt i Kennedyronden,
att med vederbörlig hänsyn tagen
till reciprocitet i handelsförbindelserna
med USA alltför strängt skydda
de europeiska jordbruksmarknaderna;

c) att icke försumma något tillfälle
att så snart som möjligt uppnå ett ''Atlantic
partnership’ mellan likaberättigade
deltagare.» Jag har inte alldeles klart
för mig vad man avser med denna formulering; »d)

att avhålla sig från varje politisk
inställning som skulle kunna försämra
Europas förbindelser med Förenta
staterna och följaktligen hota Europas
enhet.»

Det är närmast punkten d) som jag
tycker är så formulerad att den ger
anledning att ställa en fråga. Jag vill
fråga hans excellens utrikesministern
hur man bör uppfatta denna rekommendation.
Skall den uppfattas som om
vi hade förbundit oss att inte få ha en
mening om exempelvis Förenta staterna
begår handlingar, vilka uppenbarligen
strider mot folkrättsliga principer? Vilket
avseende bör man fästa vid en deklaration
av detta slag?

Det förefaller mig som om en rad av
dessa rekommendationer uttrycker en
alltför klar anpassning till det ena av
de två stormaktsblocken och att skrivarna
av resolutionen i alltför liten
grad tagit hänsyn till att Europarådets
rådgivande församling också innesluter
neutrala länder, ty det är väl ostridigt
att denna ståndpunkt svårligen kan förenas
med vårt lands neutrala och alliansfria
position. Jag känner mig för min
del övertygad om att ingen .svensk stått
för skrivningen. Är så fallet skulle det
överraska mig. Det överraskade mig
också en aning att de svenskar, som
deltagit i denna session, gått med på
en sådan skrivning.

Får jag också i detta sammanhang
beklaga att en del av den terminologi,
som användes i dessa dokument, mer
eller mindre är lånad från det kalla kri -

vad avser departementens organisation

get, exempelvis tredje stycket i Rekommendation
389 om de väst-östliga förbindelserna,
där man säger: »Församlingen,
som anser att västmakterna, under
det att de hindrar den kommunistiska
imperialismens utbredning och
ånyo bekräftar alla nationers självbestämmanderätt,
bör . ..» etc. Jag skall
inte citera vidare, men det vore önskvärt,
herr talman, att resolutions- och
rekommendationsskrivarna i Europarådet
iakttoge en viss moderation i sin
politiska förkunnelse i detta sammanhang
med hänsyn till att inte alla stater
ändå är medlemmar av Atlantpakten.
Jag har inte tagit upp detta för att
söka något kontroversiellt ämne utan
endast för att få ett klarläggande och
för att ge uttryck för den meningen,
att Sveriges representanter i Europarådet
bör vara aktsamma när det gäller
att ansluta sig till formuleringar av det
slag jag här påtalat.

Vidare yttrades ej.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om antalet statsdepartement och statsråd
utan departement.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Anslag till statsdepartementen, m. m., i
vad avser departementens organisation
och arbetsformer

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen, in. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, i vad pro -

Nr 27

Fredagen den

Anslag till statsdepartementen, m. in.,

och arbetsformer

positionen och motionerna avser departementens
organisation och arbetsformer.

I propositionen nr 65 hade Kungl.
Maj :t (bilaga 1, s. 5—21), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 26 februari 1965, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj :t a) att i statsdepartementen utom
utrikesdepartementet i överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet anförts
inrätta dels tjänster som departementsråd
i lönegrad Br 4, kansliråd i lönegrad
Br 3 och departementssekreterare
i lönegrad Br 1 samt som departementssekreterare
eller kanslisekreterare i
högst lönegrad Ae 27, dels personliga
tjänster med förordnande t. v.; b) att
fastställa storleken av särskilt lönetilllägg
till chefstjänstemännen och viss
annan personal i lönegraderna B 4 och
B 3 i statsdepartementen utom utrikesdepartementet;
samt c) att vidtaga de
övergångsanordningar som behövdes
till följd av omorganisationen av departementen.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (II: 785), vari
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av propositionen måtte beakta i
motionen anförda synpunkter beträffande
vissa relationer mellan departementen
och ämbetsverken samt verkens
rekrytering av kvalificerade tjänstemän; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin in. fl. (1:691) och den andra
inom andra kammaren av herr andre
vice talmannen Cassel m. fl. (11:817),
i vilka hemställts att riksdagen med avslag
å propositionen måtte besluta dels
att departementens för budgetåret 1965/
661 gällande personalförteckningar såväl
som motsvarande anslag måtte fastställas
att gälla även under budgetåret
1966/672, dels ock att i skrivelse till

21 maj 1965 em.
i vad avser departementens organisation

Kungl. Maj :t hemställa om utredning under
parlamentarisk medverkan i fråga
om en förbättrad departementalorganisation
samt anhålla att därav föranledda
förslag måtte föreläggas 1966 års vårriksdag; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén in. fl. (1:708) och den andra
inom andra kammaren av herr Antonsson
in. fl. (II: 843), i vilka hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
hemställan om bemyndigande att utan
riksdagens hörande inrätta vissa tjänster
i lönegrad Br 4, Br 3, Br 1 och Ae
27, liksom personliga tjänster med förordnande
t. v.; att riksdagen måtte uttala
att genom särskild utredning uppmärksamhet
borde ägnas vilken verkan
en utbyggd departementsorganisation
kunde få på karriärmöjligheterna för
tjänstemän i statliga verk och domstolar;
att riksdagen måtte besluta att särskilt
lönetillägg till chefstjänstemännen
och viss annan personal i lönegraderna
B 4 och B 3 i statsdepartementen skulle
kunna utgå intill ett visst högsta belopp;
att utskottet föresloge ett sådant
lämpligt högsta belopp; samt att i övrigt
beaktades vad som i motionerna anfördes; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg och herr Ernulf
(1:722) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Hamrin i Jönköping
och förste vice talmannen von
Friesen (II: 844), i vilka hemställts att
propositionen antoges med följande
ändringar, nämligen att rättsavdelningarna
inom statsdepartementen bibehölles,
att nya tjänster inom statsdepartementen
inte inrättades utan riksdagens
hörande samt att lönetillägg för
tjänstemän inom statsdepartementen bestämdes
i samma ordning som i övrigt
gällde.

1 Härmed torde avses 1964/65.

2 Härmed torde avses 1965/66.

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

Till utskottet hade vidare hänskjutits
två i anledning av förevarande proposition
väckta likalydande motioner, I: 721
av herr Edström m. fl. och II: 846 av
fru Sjövall m. fl., om utredning rörande
den centrala forskningsplaneringens departementala
och interdepartementala
organisation. Utskottet komme att i annat
sammanhang avge utlåtande i detta
ämne.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:691 och 11:817,
i vad de avsåge avslag på propositionen
nr 65 samt fortsatt giltighet under budgetåret
1965/66 av gällande personalförteckningar
och avlöningsanslag, icke
måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionerna 1:691 och 11:817
samt I: 708 och II: 843, samtliga motioner
i vad de avsåge utredning rörande
en förbättrad departementalorganisation
eller en utbyggd departementsorganisations
inverkan på karriärmöjligheterna
för vissa tjänstemän, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att riksdagen måtte beträffande nya
tjänster inom statsdepartementen utom
utrikesdepartementet besluta att fördelningen
av dessa tjänster på ordinarie,
extra ordinarie och extra skulle ske i
enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslog
för de olika departementen;

4. att motionerna 1:722 och 11:844
samt I: 708 och II: 843, i vad de avsåge
bibehållande av rättsavdelningarna eller
rättschefernas och expeditionschefernas
ställning, icke måtte bifallas av riksdagen; 5.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:708 och 11:843
samt I: 722 och II: 844, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att i statsdepartementen
utom utrikesdepartementet i överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 26 februari 1965 anförts inrätta
tjänster som departementsråd i löne -

grad Br 4, kansliråd i lönegrad Br 3 och
departementssekreterare i lönegrad Br 1
samt som departementssekreterare eller
kanslisekreterare i högst lönegrad Ae 27;

6. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:708 och 11:843
samt I: 722 och II: 844, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att i statsdepartementen
utom utrikesdepartementet i överensstämmelse
med vad i nämnda statsrådsprotokoll
anförts inrätta personliga
tjänster med förordnande tills vidare;

7. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:708 och 11:843 samt
I: 722 och II: 844, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att fastställa storleken av särskilt
lönetillägg til] chefstjänstemännen och
viss annan personal i lönegraderna B 4
och B 3 i statsdepartementen utom utrikesdepartementet
;

8. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsanordningar
som behövdes till följd av
den ifrågavarande omorganisationen av
departementen;

9. att motionen II: 785, såvitt den ej
blivit i utlåtandet särskilt berörd, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Allmänt sett vill utskottet understryka
vikten av att någon minskning i princip
inte sker beträffande ämbetsverkens
självständiga ansvar för det löpande förvaltningsarbetet
i samband med den förestående
departementsreformen. Med
vad nu anförts torde de i den nämnda
motionen framförda synpunkterna få
anses beaktade, såvitt nu är i fråga.

På grund av utskottets i det föregående
angivna allmänna ståndspunktstagande
avstyrker utskottet det i motionerna
I: 691 och II: 817 framställda yr -

Fredagen den 21 maj 1905 cm.

Nr 27

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

kandet om avslag på förevarande proposition
i förening med hemställan om
ny utredning i ämnet.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett

dels att utskottet under 1. bort hemställa,
att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:091 och 11:817, i vad de avsåge
avslag på propositionen nr 05 samt
fortsatt giltighet under budgetåret 1905/
06 av gällande personalförteckningar
och avlöningsanslag;

dels ock vid bifall till yrkandet beträffande
1.

att visst avsnitt i utskottets yttrande
bort ersättas med text av i reservationen
angiven lydelse,

samt att visst avsnitt i utskottets yttrande
bort utgå;

2) av fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Bengtson, Eric Gustaf Peterson,
Åkerlund, Harry Carlsson, Johan
Olsson, Bohman och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Björkman, Nelander och Sjönell, vilka
ansett att utskottet under 2. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:691 och 11:817 samt
I: 708 och II: 843, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam parlamentarisk
utredning av frågan om statsdepartementens
framtida organisation;

3) beträffande motiveringen till yrkandet
i reservationen 2), om denna
bifölles,

a) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett att det ovan intagna stycke i utskottets
yttrande, som började med »På
grund av» och slutade med »i ämnet»,
bort ha följande lydelse:

»Utskottet motsätter sig självfallet
inte en reform av departementalorganisationen.
En sådan är nödvändig. En
reform bör emellertid förberedas grund -

ligare än vad som hittills skett och under
medverkan av representanter även
för riksdagen. Arbetet bör i enlighet
med vad som yrkas i motionerna I: 091
och 11:817 bedrivas skyndsamt, varvid
riksdagen hos Kungl. Maj :t bör hemställa
att ett på dylik utredning grundat
förslag framlägges för 1966 års vårriksdag.
»;

b) av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Eric Gustaf Peterson, Harry Carlsson,
Johan Olsson och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Larsson i Hedenäset,
Nelander och Sjönell, vilka ansett att
nyssnämnda stycke i utskottets yttrande
bort ersättas med text av följande lydelse: »De

förslag som framlagts i propositionen
är otillfredsställande utredda.
Förslagen är utformade på ett sätt som
inte ger möjlighet för riksdagen att bedöma
de reella följderna. Utskottet kan
därför endast tillstyrka att de förändringar
som föreslås för de enskilda departementen
nu genomföres som ett provisorium.
En parlamentarisk utredning
bör snarast komma till stånd beträffande
departementens organisation. Utskottet
finner det befogat att nämnda utredning
även tar upp den i motionerna
I: 708 och II: 843 berörda frågan om en
utbyggd departementsorganisations inverkan
på karriärmöjligheterna för vissa
tjänstemän. Man bör därvid noggrant
undersöka konsekvenserna för personalsituationen
inom hela den statliga förvaltningen
av den föreslagna departementsorganisationen.

Med det anförda anser sig utskottet
ha tillgodosett även motionerna 1:691
och II: 817.»;

4) av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Eric Gustaf Peterson, Harry Carlsson,
Johan Olsson och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Larsson i Hedenäset,
Nelander och Sjönell, vilka ansett att utskottet
under 3. bort hemställa, att riksdagen
måtte besluta att de nya tjänster
som Kungl. Maj :t föreslog för de olika

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i

och arbetsformer

departementen utom utrikesdepartementet
skulle inrättas som extra;

5) av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Eric Gustaf Peterson, Harry Carlsson,
Johan Olsson och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Larsson i Hedenäset,
Helander och Sjönell, vilka ansett att
utskottet under 4. bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 722 och II: 844 samt I: 708 och
II: 843, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
rättsavdelningarna samt rättschefernas
och expeditionschefernas ställning; 6)

av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Eric Gustaf Peterson, Harry Carlsson,
Johan Olsson och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Larsson i Hedenäset,
Helander och Sjönell, vilka ansett att
utskottet under 5. och 6. bort hemställa,

5. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:708 och 11:843 samt
I: 722 och II: 844, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts
förslag angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i statsdepartementen
utom utrikesdepartementet inrätta tjänster
i lönegraderna Br 4, Br 3, Br 1 och
högst Ae 27;

6. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 708 och II: 843 samt I: 722
och II: 844, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
angående bemyndigande för Kungl.
Maj :t att i statsdepartementen utom utrikesdepartementet
inrätta personliga
tjänster med förordnande tills vidare;

7) av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Eric Gustaf Peterson, Harry Carlsson,
Johan Olsson och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Larsson i Hedenäset,
Helander och Sjönell, vilka ansett att utskottet
under 7. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:708 och 11:843 samt 1:722 och
II: 844, samtliga motioner såvitt nu var

vad avser departementens organisation

i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att
fastställa storleken av särskilt lönetilllägg
till chefstjänstemännen och viss
annan personal i lönegraderna B 4 och
B 3 i statsdepartementen utom utrikesdepartementet
intill ett belopp av högst
3 600 kr. för år;

8) av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Eric Gustaf Peterson, Harry Carlsson,
Johan Olsson och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Larsson i Hedenäset,
Helander och Sjönell, vilka ansett att det
ovan intagna stycke i utskottets yttrande,
som började med »Allmänt sett» och
slutade med »i fråga», bort ha följande
lydelse:

»Utskottet vill i detta sammanhang
understryka att verkens uppgifter ingalunda
är begränsade till den löpande
förvaltningen utan i betydande omfattning
utgöres av planeringsverksamhet.
Det är enligt utskottets mening angeläget
att någon minskning i princip inte
sker av denna planeringsverksamhet. De
skilda verken bör liksom hittills ha det
primära ansvaret för planläggningen
av åtgärder inom sina verksamhetsområden.
Härutöver är det önskvärt att
löpande förvaltningsuppgifter i görligaste
mån överflyttas från departementen
till verk och andra myndigheter.
Med den utformning och omfattning
som i propositionen föreslås för departementsorganisationen
föreligger det enligt
utskottets mening en uppenbar risk
för att ett genomförande av förslaget
skulle leda till en försvagning av de
centrala ämbetsverkens ställning och till
en minskning av det parlamentariska
deltagandet vid utredningsarbetet samt
till en mot gamla svenska traditioner
stridande koncentration av inflytandet
till Kungl. Maj :ts kansli vid reformarbetets
förberedande. Med vad nu anförts
torde de i den nämnda motionen framförda
synpunkterna få anses beaktade,
såvitt nu är i fråga.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

Anslag till statsdepartementen, m. m., i

och arbetsformer

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Den departementsreforin
som föreslås i proposition nr 05
kommer otvivelaktigt att få stora återverkningar
på hela den svenska statsförvaltningen.

Mot bakgrunden härav är det minst
sagt förvånande att reformförslagen är
så otillfredsställande underbyggda och
att så knapphändiga motiveringar lämnas
för de genomgripande förändringar
som avses att bli genomförda i fråga
om arbetssätt och arbetsordning inom
våra statsdepartement och inom Kungl.
Maj:ts kansli över huvud taget.

Det utredningsarbete som ligger till
grund för de framlagda reformförslagen
är till yttermera visso, enligt vad
som påpekas i propositionen, slutfört
endast »i vissa delar». Det förutsättes att
riksdagen skall ta ställning till en
genomgripande reform av den svenska
statsverksamhetens främsta och betydelsefullaste
berednings- och planeringsorgan,
Kungl. Maj:ts kansli, på
grundval av förslag som baserar sig
dels på en lapidarisk utredning, dels
på ingen utredning alls. Vad som än
kan sägas om ett sådant förfaringssätt,
tillfredsställande är det icke ur någon
synpunkt och allra minst ur riksdagens
egen synpunkt; det är ju dock riksdagen
som skall ta ställning till och bedöma
förslagen.

Såsom framhållits i den gemensamma
folkparti- och centerpartireservationen
till statsutskottets utlåtande nr 105 är
det emellertid uppenbart att en rationalisering
av departementens arbete
och organisation ur många synpunkter
är erforderlig och nödvändig. Behovet
av en sådan rationalisering har
börjat framträda med allt större skärpa
framförallt genom departementens försenade
propositionsavlämnande —- något
som förryckt och försvårat riksdagens
arbete.

Departementsreformen syftar ju till
en rationalisering av arbetet inom
4 — Andra kammarens protokoll 1965. Ni

vad avser departementens organisation

Kungl. Maj ds kansli. Ett minimikrav,
speciellt eftersom det här gäller en
rationalisering av arbetet på denna
höga nivå av statsverksamheten, måste
då vara att den utredning, på vilken reformförslagen
bygger, blivit ordentligt
slutförd i sin helhet och icke bara presenteras
som färdig »i vissa delar».

I reservationen framföres därför kravet
på ett skyndsamt tillsättande av en
parlamentarisk utredning med uppgift
att på ett genomgripande sätt analysera
hela det omfattande problemkomplex
som hör samman med en reform i rationaliseringssyfte
av våra statsdepartement
och att, sedan utredningsarbetet
avslutats, framlägga utförligt motiverade
förslag till den tänkta rationaliseringen
och effektiviseringen av departementsarbetet.

När reservanterna godtar de i propositionen
nr 65 framlagda förslagen till
nya tjänster för vissa departement sker
det under den uttryckliga förutsättningen
att riksdagens arbete, intill dess
den föreslagna parlamentariska utredningens
resultat föreligger och kunnat
omsättas i praktiken, icke försvåras och
snedvrides genom det alltför sena propositionsavlämnandet
från departementen.
Med hänsyn till att den i propositionen
föreslagna organisationen sålunda
enligt reservanternas mening endast
kan godtas som ett provisorium
bör de nya tjänster, som föreslås, inrättas
endast som extra tjänster.

Som jag inledningsvis framhållit är
de i propositionen framlagda förslagen
otillfredsställande underbyggda
och knapphändigt motiverade. Detta
gör det utomordentligt svårt att bedöma
hur stora och genomgripande
förändringarna skulle bli i verkligheten,
i synnerhet som utredningsarbetet
inte definitivt slutförts. Så mycket
framgår emellertid av den tydligen i
hast hopkomna propositionen, något
som också påpekas i motionerna I: 722
och II: 844, att ett realiserande av pro27 -

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m.,

och arbetsformer

positionens förslag skulle medföra en
försvagning av rättsavdelningarnas självständiga
ställning. Dessa avdelningar
föreslås utbytta mot rättssekretariat. Man
får emellertid inte veta i vilken utsträckning
sådana kommer att inrättas och vilken
ställning och vilket oberoende de
kommer att få. Detta är en negativ konsekvens
av den tänkta integreringen av
arbetet inom departementen, vilken
framstår som särskilt betänklig mot bakgrunden
av att åtskilliga av de jurister,
som skall tjänstgöra inom den föreslagna
integrerade departementsorganisationen,
efter tjänstgöringen där torde
komma att övergå till domstolstjänster.
De kommer då att ha mera uepartements-
än domarerfarenhet och dessutom
att i stor utsträckning ha sysslat
med rent politiskt arbete — något
som, hur nyttigt och utvecklande det
än kan vara i olika avseenden, inte kan
anses vara en särskilt lämplig utbildning
just för domare.

Såsom framhålles i reservationen 5
är det av yttersta vikt att man över
huvud taget inte försvagar den oberoende
ställningen för dem som inom departementen
har att svara för rättssäkerhetssynpunkterna.
Detta gäller särskilt
expeditionschefen. Trots att propositionen
i några stycken är suddig
och oklar i fråga om de framlagda förslagens
konkreta konsekvenser, har reservanterna
ändå utgått ifrån att expeditionschefens
nuvarande ställning och
inflytande i fråga om bevakningen av
de rättsliga synpunkterna vid ärendenas
behandling icke skall ändras i försvagande
riktning. Statssekreterarnas
ställning kommer uppenbarligen att
ytterligare förstärkas.

I propositionen analyseras inte närmare
konsekvenserna av rättsavdelningens
försvinnande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Det sägs bara helt kategoriskt
att den nya organisationen innebär
bättre möjligheter att tillgodose
rättssäkerhetskraven. Enligt min me -

vad avser departementens organisation

ning finns det anledning att sätta frågetecken
i kanten för detta påstående,
framför allt på grund av bristen på
utredningar hur det hela kommer att
verka i detalj. Alla parter är dock
eniga om nödvändigheten av att rättssäkerhetskravet
även i fortsättningen
måste bli uppfyllt med oförändrad
styrka. En utväg skulle kunna vara att
inom den nya organisationens ram
skapa garantier för denna målsättnings
förverkligande genom att i större omfattning
än vad propositionen förutsätter
tillskapa särskilda arbetsenheter
under rättschefens ledning för större
arbetsuppgifter. I brist på en ordentlig
utredning och analys är detta dock
endast en skiss och den föreslagna parlamentariska
utredningen bör få som
en av sina huvuduppgifter att på det
viktiga område som bevakningen av
rättssäkerhetskraven inom departementsarbetet
utgör presentera genomarbetade
och utförligt motiverade förslag.

Den föreslagna parlamentariska utredningen
bör också enligt reservanternas
åsikt ta upp frågan om den nya
departementsorganisationens konsekvenser
i fråga om karriärmöjligheterna
för vissa tjänstemän. Det är inte uteslutet,
utan snarare troligt, att den nya
ordningen kan komma att skapa vissa
svårlösta och otrevliga intressekollisioner
när det gäller befordran av tjänstemän
i Kungl. Maj:ts kansli, å ena, och
i ämbetsverk och domstolar, å andra
sidan. Enligt propositionen vill man
inrätta ett betydande antal nya tjänster
speciellt i högre lönegrader. Det förefaller,
som framhålles i motionen I: 708,
som om antalet Br-tjänster skulle komma
att uppgå till cirka 170, vilket måste
anses som ett betydande antal. Om de
tjänstemän, som innehar Br-tjänster,
inte skall tvingas att förr eller senare
helt lämna statstjänsten, måste de, om
de lämnar kanslihuset, övergå till domstolar
eller ämbetsverk. Domstolarna

Fredagen den 21 maj 19(55 em.

Nr 27

»tf

Anslag (ill statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

och ämbetsverken maste ju doek ha
befordringstjänster kvar för den egna
personalen, varför det uppenbarligen
måste bli magra befordringsmöjligheter
inom statstjänsten för alla de tänkta
innehavarna av de många Br-tjänsterna
i statsdepartementen.

I detta sammanhang kommer osökt
den frågan in i bilden, hur i första
hand de centrala ämbetsverken skal] få
det med sina rekrvteringsmöjligheter
av kvalificerad personal, om den föreslagna
nya departementsorganisationen
genomförs. Ämbetsverken har redan nu
svårt att rekrytera kvalificerad personal,
och med den omfattning, som
Kungl. Maj:ts kansli föreslås få i framtiden
med många höga tjänster, lär
ämbetsverkens rekryteringsmöjligheter
inte bli förbättrade utan snarare tvärtom.

Vad de centrala ämbetsverken beträffar
sägs det något förvånande i propositionen
att deras huvudsakliga arbete
består i att ombesörja den löpande förvaltningen.
Det är möjligt, att detta påstående
inte är en felskrivning utan är
att hänföra till det förhållande att propositionen,
som jag tidigare påpekat,
tydligen tillkommit i stor hast och präglas
av ett genomgående lapidariskt skrivsätt.
I själva verket förhåller det sig så,
att ämbetsverkens arbete ingalunda inskränker
sig till den löpande förvaltningen,
utan den består i betydande utsträckning
även av planerande verksamhet.
Jag kan ge många exempel härpå,
men jag skall nöja mig med att peka
på arbetsmarknadsstyrelsen, vars verksamhet
inte på något sätt kan påstås
vara inskränkt till löpande förvaltning.
Man sysslar ju där med stora planeringsuppgifter
inom ett brett register.

De olika ämbetsverken måste självfallet
ha det primära ansvaret för
planläggningen av åtgärder inom det
egna verksamhetsområdet. Såsom det
framhålles i reservationen föreligger
det dock en risk, som inte är så liten,

att den föreslagna nya departementsorganisationen
på grund av sin struktur
och omfattning på sikt skall komma
att försvaga verkens ställning och även
leda till en minskning av det parlamentariska
utredningsarbetet. En sådan utveckling
måste leda till en ur parlamentarisk
synpunkt olämplig koncentration
av inflytandet till Kungl. Maj:ts kansli
vid planläggningen och förberedandet
av reformarbetet. Det vore i stället
både önskvärt och rationellt att från
departementen till ämbetsverken överföra
inte bara som det sägs i propositionen
»rutinbetonade» och »mindre
väsentliga ärenden» samt ärenden av
»löpande natur» utan även planeringsuppgifter
av skilda slag och vidare löpande
förvaltningsuppgifter av större
vikt. Om en överflyttning av arbetsuppgifter
av denna art till verken kommer
till stånd, är det möjligt och sannolikt,
att statsdepartementen icke får behov
av fullt så många nya tjänster som nu
är fallet. Hur det i detalj kan förhålla
sig med denna sak får emellertid bli
beroende på de förslag som den av reservanterna
föreslagna parlamentariska
utredningen kan komma med.

Vad beträffar det i propositionen begärda
bemyndigandet för Kungl. Maj :t att
inrätta personliga tjänster med förordnande
tills vidare, skulle detta, enligt
reservanternas mening, innebära att
riksdagen avhänder sig det reella inflytandet
över statsdepartementens organisation
och kostnader, och därigenom
skulle en förskjutning av maktfördelningen
mellan Kungl. Maj:t och riksdag
till riksdagens nackdel bli slutresultatet.

Jag vill i detta sammanhang understryka
påpekandet i motion 1:708 att
en riksdagens lönedelegation inrättats
efter beslut av årets riksdag. Genom
denna åtgärd har riksdagen uppenbarligen
markerat sin suveräna rätt att besluta
om den statliga organisationens
omfattning. Detta är inte någon märk -

100

Nr 27

Fredagen den 21 mai 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i

och arbetsformer

värdig eller isolerad företeelse. Jag
skulle knappast tro, att något parlament
i länder, där ett demokratiskt system
tillämpas, har avhänt sig denna rätt.
Under alla förhållanden bör ett bemyndigande,
som innebär, att riksdagen,
om ej formellt så dock i praktiken avliänder
sig sin suveräna rätt att genom
direkta beslut fastställa statsverksamhetens
omfattning och kostnader för
den, inte lämnas efter en så knapphändig
eller obefintlig utredning som nu är
fallet. På ett sådant beslut bör läggas
aspekter av mycket ingående art, bl. a.
författningsmässiga, något som talar
mycket starkt för att en parlamentarisk
utredning får i uppdrag att grundligt
penetrera alla i detta sammanhang uppkommande
frågeställningar.

I linje med reservanternas principiella
inställning mot att riksdagen lämnar
Kungl. Maj:t ett bemyndigande av
det begärda slaget ligger uppfattningen,
att det visserligen inte finns
någon anledning att motsätta sig ett
särskilt lönetillägg till departementens
chefstjänstemän och viss annan personal,
men att dessa lönetillägg bör maximeras
genom beslut av riksdagen. Det
förefaller mig orimligt att riksdagen
skulle försätta sig i den situationen att
dess uppgift, när det gäller kostnaderna
för den viktiga del av statsverksamheten
som utövas av Kungl. Maj:ts kansli,
skulle inskränkas till att skaffa fram
pengarna utan möjlighet att utöva en
kontinuerlig kontroll av kostnadernas
böjd. Reservanterna föreslår därför en
maximering av de särskilda lönetilläggen
till 3 600 kronor per år.

Herr talman! Jag vill med det sagda
be att få yrka bifall till den gemensamma
folkparti- och centerpartireservationen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Kammaren har i dag
först haft tillfälle att diskutera mellanölet
med stor energi, och sedan bar vi

vad avser departementens organisation

hört en debatt, som också fängslat kammarledamöterna,
om sydafrikafrågan.
Det är kanske begripligt om ledamöterna
inte känner samma intresse och
entusiasm när klockan börjar närma
sig 10 på kvällen och vi skall diskutera
ett ganska invecklat förvaltningsproblem.

Jag vill gärna understryka, trots att
det inte finns många personer i kammaren,
att denna fråga bar ett väsentligt
principiellt intresse. Vad det rör sig
om är i själva verket ingenting annat
än att i rätt hög grad ändra själva karaktären
hos statsdepartementen och
införa någonting som är nytt för den
svenska förvaltningen över huvud taget.

Jag vill inte alls ifrågasätta behovet
av en översyn av departementens organisation.
Jag är alldeles övertygad om
att en sådan översyn är påkallad. Den
svenska departementsorganisationen
har ju i sina huvuddrag existerat i 125
år sedan 1840 års departementalreform,
och det är därför inte överraskande
att man nu kan behöva granska, hur
man skall kunna åstadkomma en bättre
organisation. Jag tycker för min del att
en sådan översyn alldeles särskilt motiveras
av de uppgifter som lämnas på
s. 10 i propositionen om den mycket
kraftiga ökningen av antalet anställda
i departementen och statsrådsberedningen.
Denna ökning utgör i och för
sig ett skäl till att man kan fråga sig, om
det inte bör vidtas en förändring av organisationen.
Däremot framgår det inte
av propositionen, om förslaget syftar
till att hejda personalökningen eller om
den helt enkelt anses ofrånkomlig, så
att man vill anpassa organisationen
efter ett förändrat personalläge.

Också i andra hänseenden är propositionen
litet svår att tolka. Här används
exempelvis modeordet »integration».
Om man nu för tiden vill säga att
någonting är vackert, så säger man att
det är »integrerat» — ordet har fått en
sådan där allmänt positiv karaktär. I

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Nr 27

1(11

Anslag till statsdepartementen, m. ni., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

detta fall avses med integration uppenbarligen
en sammanslagning av de delar
av departementen som sysslar med planering
och de delar som sysslar med
tillämpning. Man skall alltså gå ifrån
den principiella uppdelningen i en del,
som sysslar med utarbetande av propositioner
och lagstiftningsarbete, och en
del, som sysslar med löpande ärenden.

■lag vill inte bestrida att den tanke
som ligger bakom propositionen, att
man skall inrätta arbetsgrupper för att
handlägga både den ena och den andra
typen av ärenden, i viss utsträckning
kan vara riktig. Däremot har jag svårt
att i propositionen finna någon hållbar
motivering för att alltid tillämpa det
systemet och göra det till regel att
samma personal skall syssla med både
förberedelsearbetet och handläggningen
av löpande ärenden.

Också situationen vid förberedningen
och planläggningen av detta särskilda
ärende kan vara en anledning till att
det är svårt att uppfatta det. Det är
unikt ocskå på så sätt, att utredningsarbetet
har skötts av en ensam utredningsman,
som därefter förvandlat sig
till föredragande statsråd. Man har alltså
inte tillämpat det förfarande som
man brukar tillämpa i Sverige, att utredningen
görs mer eller mindre fristående
från departementschefen och
att det sedan görs en översyn av utredningsarbetets
resultat — här är utredningsmannen
och statsrådet samma person.
Jag kan inte erinra mig något fall
då det har varit så. Vi har visserligen
haft utredningar där en departementschef
varit ordförande, men enmansutredningar
av en regeringsmedlem har
vi inte gjort bekantskap med tidigare.
Till detta kommer att utredningen enligt
vad som upplyses i propositionen
inte är avslutad. Utredningsarbetet pågår
fortfarande. Det redovisas på s. 8
i propositionen att arbetet i den arbetsgrupp,
som verkat under statsrådet Hermansson,
huvudsakligen har varit av

förberedande art. Det har gjorts 20 olika
promemorior i decentraliseringsfrågorna,
och inte heller i övrigt är arbetet
slutfört.

Vi anser att utredningsarbetet bör
slutföras först och att riksdagen därefter
skall fatta beslut i principfrågan.
Att riksdagen skall fatta beslut i en så
stor ocli väsentlig fråga mitt under pågående
utredningsarbete framstår för
oss såsom mycket svårbegripligt.

Vi anser vidare att utredningsarbetet
i en så omfattande sak som denna inte
kan betraktas som någon ensak för regeringen,
utan att utredningsarbetet
bör ske under vanlig parlamentarisk
medverkan. Det är ju ändå fråga om
mycket väsentliga saker. Det skulle vara
olyckligt om den inställningen, att
departementens organisation och arbete
inte angår andra än statsråden, skulle
vinna ökad spridning. Jag tror detta
dels därför att vi ännu inte helt avsvurit
oss varje tanke på att det någon
gång skulle kunna bli en förändring i
regeringens inställning — även de som
har förhoppningen att kunna tillhöra
en annan regering än denna skulle möjligen
kunna ha något intresse av hur
regeringen är organiserad — men dels
också därför att, alldeles bortsett härifrån,
riksdagen har ett påtagligt intresse
av att regeringsorganisationen är
sådan att samarbetet mellan regering
och riksdag kan utvecklas på bästa sätt.
Av den anledningen är detta alltså inte
en fråga som regeringen bör handlägga
utan parlamentarisk medverkan.

En huvudsynpunkt beträffande alla
administrativa organisationsfrågor i
Sverige är den som gäller rättssäkerheten.
Det är uppenbart att man i propositionen
gjort en bugning — en för
all del mycket djup bugning —- för
rättssäkerhetsprincipen. Det finns emellertid
också formuleringar som är en
smula oroande. På s. 12 talas exempelvis
om statssekreterarnas arbete. Det
heter där: »De samhällsekonomiska och

102

Nr 27

Fredagen den 21 mai 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

liknande aspekter som statssekreteraren
har att bevaka bör helt naturligt
göra sig gällande i fråga om åtminstone
de viktigaste av de löpande ärenden
som nu tillhör expeditionschefsavdelningen».
Vad menas då med »liknande
aspekter»? För den som är van
vid det försiktiga skrivsätt man använder
från regeringens sida när det är
fråga om något som kanske inte skulle
låta så bra, ligger det nära till hands
att läsa det som om det hade stått: »De
samhällsekonomiska och politiska aspekter
som statssekreteraren har att bevaka».
Detta helt enkelt av den anledningen
att statssekreterarna i första
hand har att bevaka politiska aspekter
på frågorna.

Skulle man alltså mena, att de aspekter,
som statssekreterarna traditionellt
haft att bevaka och bland vilka de politiska
kanske är de viktigaste, skall
göra sig gällande även i fråga om handläggningen
av löpande ärenden, är detta
en oroande tanke. I själva verket är
det så, att rättssäkerhetsproblemet dominerar
på ett helt annat sätt vid handläggningen
av de särskilda löpande ärendena
än vid exempelvis förslag om anslag
som skall föreläggas riksdagen.
Skillnaden mellan de politiska och de
samhällsekonomiska aspekterna, som
helt naturligt skall komma fram när förslag
utarbetas till riksdagen, och de
aspekter, som skall anläggas vid handläggningen
av löpande ärenden, är i
själva verket inte mycket mindre än
skillnaden mellan lagstiftarens och domarens
uppgifter. I ena fallet är det
fråga om att fastställa principer, i
andra fallet att tillämpa dessa principer
på särskilda ärenden, oberoende
av om man i och för sig gillar principerna
eller inte. Det är väsensskilda
uppgifter, och detta är tycker jag en
anledning till att man ser med en viss
oro på tanken att alla grupper av ärenden
skall handläggas av en sådan arbetsgrupp.

Rättssäkerheten är delvis också beroende
av ämbetsmännens fasta anställning,
deras befordringsmöjligheter och
deras möjligheter att få sluttjänst inom
departementet. Ämbetsmän som i dessa
hänseenden har en fast och säker ställning
kan förväntas bevaka rättsäkerhetssynpunkterna
med större kraft än
ämbetsmän som intar en mera lös position.
Därför är jag förvånad över att
man i propositionen uttalar att det inom
departementen skall finnas ett mycket
litet antal tjänster som är sluttjänster.
Det innebär alltså att man räknar
med att departementstjänstemännen
skall försvinna någon annanstans. Jag
tror att, om det blir på det sättet, det
finns en viss risk för att deras intresse
av att i departementen bevaka rättssäkerhetssynpunkter
kan komma att bli
något mindre.

I själva verket är nog också dessa
omständigheter — den fasta anställningen,
befordringsmöjligheterna och
möjligheten att få sluttjänst inom departementet
— viktiga även för rekryteringen
av tjänstemän i de lägre graderna.
Därvidlag ser man med en viss
oro på det uttalande som göres att man
skall ha rekryteringstjänster ända upp
till 27 lönegraden. Det betyder alltså
att de som kommer in i lägre lönegrader
måste räkna med att i betydande
utsträckning bli förbigångna av personer
som rekryteras i höga lönegrader.
Jag vill inte bestrida att det kan vara
motiverat i en del fall att göra så. Att
i största allmänhet godkänna tanken
att 27 lönegraden skall vara den högsta
rekryteringsgraden tycker jag dock är
betänkligt.

En annan viktig fråga gäller förhållandet
mellan departement och ämbetsverk
och vad vi i Sverige med ett
kanske något oegentligt uttryck brukar
kalla »ministerstyrelse». Traditionen
går ut på att ämbetsverken skall vara
oberoende av departementen. Den traditionen
har naturligtvis i viss utsträck -

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

105

Anslag (ill statsdepartcmenten, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

ning redan blivit uppluckrad, det skall
jag gärna erkänna. En förutvarande
medlem av den Erlanderska regeringen
— det var för mycket länge sedan —
sade en gång vid ett samtal med mig —
jag nämner inte hans namn eftersom
det var ett privat samtal — att detta
med ämbetsverkens oberoende bara betyder
att man inte kan skriva utan endast
ringa. Det är, tycker jag, en ganska
oroande tanke, men eftersom det var
en person med ganska stor erfarenhet
som sade det föreställer jag mig att det
kanske låg något i det. Sedermera blev
han ämbetsman utanför regeringen, och
då tror jag inte att så många statsråd
vågade ringa till honom och lämna anvisningar.
Men det finns alltså som sagt
en viss benägenhet på en del håll i departementen
att se saken på det sättet.

Så länge systemet gäller, så länge vi
har principen att ämbetsverken skall
vara självständiga i förhållande till departementen,
så länge måste också den
principen upprätthållas. Även här tror
jag att man får se det på samma sätt
som när det är fråga om rättssäkerhetssynpunkten,
nämligen att ämbetsmän,
som från början är utbildade för
ämbetsmannaverksamhet, som har kommit
in på ämbetsmannabanan från början
och vant sig vid att arbeta inom
ramen för det svenska förvaltningssystemet,
kan förväntas bevaka denna
funktionsfördelning mellan departement
och ämbetsverk med större styrka
än de som kommer in på andra vägar
och något senare.

Sedan ytterligare en sak i detta sammanhang.
Den redovisade personalökningen
för departementen utgör naturligtvis
ett särskilt skäl för att man skall
överväga alla möjligheter som kan finnas
att överflytta arbetsuppgifter från
statsdepartementen till ämbetsverken.
Den uppfattningen tycks propositionens
författare dela, och det är uppenbart
att man håller på att överväga sådana
decentraliseringsåtgärder i regeringen

för närvarande. Men varför skall man
då lägga om departementsorganisationen,
innan man är färdig med den utredningen?
Varför skall man mitt under
pågående decentraliseringsutredning
göra om systemet i själva departementen?
Skulle det inte vara rimligare
att vänta med den saken, tills man
åtminstone har en någorlunda bestämd
uppfattning om hur långt man kan komma
på vägen till decentralisering? Det
har nämligen sin betydelse för frågan
hur många löpande ärenden man kommer
att ha i departementen. Det inverkar
i sin tur inte bara på personalorganisationens
storlek utan också på betydelsen
och karaktären av de arbetsgrupper
som statsrådet här har förordat.

Förslaget är emellertid särskilt betänkligt
ur en annan synpunkt, nämligen
vad beträffar avvägningen mellan
riksdagens och regeringens befogenheter.
Enligt propositionen, som har tillstyrkts
av utskottet, får Kungl. Maj :t
obegränsad rätt att i departementen inrätta
fasta högre tjänster. Jag vet att
Kungl. Maj:t redan har stora möjligheter
att anställa personal i departementen,
och jag tror att det är riktigt och
naturligt, men här har man satt det i
system på ett helt annat sätt än tidigare.
Man ger Kungl. Maj:t bemyndigande att
inrätta tjänster utan någon begränsning
i fråga om antalet, utan någon annan
begränsning i fråga om lönen än att
tjänsterna inte får placeras högre än i
lönegrad B 4 och utan någon begränsning
i anslag. Om jag skulle driva saken
till sin spets, skulle jag kunna säga, att
detta gör det möjligt för en regering
som så skulle önska att utnämna samtliga
sina partivänner i riksdagen till
tjänster i byråchefsgraden eller närmast
högre i olika departement. Jag
vill inte ens antyda att Kungl. Maj:ts
nuvarande rådgivare har för avsikt att
handla på det sättet. Jag tror att de —
av många skäl — kommer att underläta

Nr 27

104

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m.,

och arbetsformer

att göra det. Men jag anser att ingjen
regering, inte ens en högerregering,
borde ha befogenheter av denna typ,
därför att det är befogenheter som lätt
kan komma att missbrukas vid en senare
tidpunkt, hur goda avsikter man
än har för närvarande att begagna befogenheterna
med den allra största försiktighet
och omsorg.

Herr talman! Jag förstår uppriktigt
sagt inte varför man nu plötsligt skall
genomföra denna förändring. Jag kan
inte se vad som ligger bakom att man
skall ha en sådan brådska med att nu
pressa igenom detta förslag. Är anledningen
att riksdagen inte är tillräckligt
följsam, att regeringen befarar att dess
förslag om ökning av personal i departementen
skulle komma att avslås av
riksdagen? Det är möjligt att riksdagen
har fått en sådan inställning, men det
har i så fall undgått åtminstone mig. Hittills
har riksdagen i fråga om förslag
till förstärkning av departementens
personal, såvitt jag vet, undantagslöst
bifallit Kungl. Maj:ts förslag. Varför är
det då så bråttom att plötsligt ta bort
befogenheten för riksdagen?

Är det så att departementens tjänstemän,
rekryterade på det nuvarande sättet,
inte uppfattas som lämpliga att fullgöra
regeringens intentioner? Jag har
inte hört klagomål på det tidigare. Såvitt
jag vet har departementens tjänstemän
oberoende av rekryteringsmetoderna
alltid visat full lojalitet mot den
sittande regeringen, och jag har för övrigt
aldrig hört något statsråd klaga i
det hänseendet. Varför skall man då
plötsligt införa nya rekryteringsvägar
och nya rekryteringsmöjligheter på det
sätt som här i propositionen ifrågasätts?

Det kan väl ändå inte vara sfi, att
anledningen till brådskan helt enkelt är
kritiken mot att propositionerna har
blivit försenade och att regeringen därför
nu vill omedelbart visa, att den är
beredd att göra något för att propositionerna
skall kunna framläggas tidi -

i vad avser departementens organisation

gare och snabbare? Jag är för min de!
inte alls övertygad om att denna organisationsförändring,
sammankopplandet
av löpande ärenden och förberedelser
av förslag till riksdagen i gemensam
arbetsgrupp över hela linjen kommer
att medföra att det går fortare att
få fram förslag till riksdagen. Det är
lika tänkbart att organisationsförändringen,
i varje fall under en övergångsperiod,
kommer att medföra ganska
stora svårigheter och ytterligare förseningar
i propositionsarbetet.

Jag tror emellertid inte att anledningen
till att propositionerna blivit försenade
är fel i departementens organisation.
Jag tror att anledningen ligger
på andra plan. Jag skall inte gå in på
vilka det kan vara, eftersom det därvidlag
egentligen endast kan bli fråga
om gissningar, och dem skall jag inte
framföra. Jag tror emellertid snarast
att orsaken är att söka i regeringens
eget sätt att handlägga frågorna och
dessutom alldeles uppenbart i det förhållandet
att det är så oerhört svårt att
få fram tryck, därför att inte ens den
mäktigaste svenska regering har något
riktigt inflytande på typografernas villighet
att ta på sig övertidsarbete. Det
är ett av de allvarligaste skälen till förseningen.

Sammanfattningsvis vill jag, herr
talman, säga att jag tror att de tankegångar
som utformas i propositionen
på ett tämligen allmänt sätt kan vara
värda att övervägas. Jag tror att man
skulle ha skäl att från riksdagens sida
gå med på en hel del av de förslag som
här framställs, om de framlagts på
grundval av en färdig utredning och
om de inte inneburit att man skulle
göra om hela funktionsfördelningen
mellan regering och riksdag vad beträffar
tillsättning av tjänster. Däremot kan
jag absolut inte begripa varför vi nu
plötsligt skall fatta ett beslut om en så
genomgripande omdaning under pågående
utredningsarbete. Det är av denna

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

105

Anslag till statsdepartementen, m. m.,

och arbetsformer

anledning, herr talman, som högerpartiet
har yrkat avslag på propositionen
och inte alls därför alt det anser att
varje förändring skall undvikas. Vi vill
nämligen ha det hela bättre underbyggt
innan riksdagen tar ställning.

På grund härav ber jag också få yrka
bifall till reservationerna 1, 2 och 3 a
av fröken Andersson in. fl.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den proposition som
lagts fram beträffande statsdepartementens
organisation och medelsäskanden
för budgetåret 1965/66 ser till det yttre
inte särskilt märkligt ut. Vid närmare
studium av den framgår det emellertid
att det rör sig om en genomgripande
omdaning av departementen — en omdaning
som det dock är ganska svårt
att få ett verkligt grepp om. Tydligt är
dock att en koncentration av planeringsverksamheten
sker till departementen.
Det anföres att den centrala
planeringen av statens verksamhet måste
i ökande grad sätta sin prägel på regeringsarbete!.
Inom ämbetsverken har
tidigare en ganska självständig planering
kunnat äga rum och förslag kunnat
avlämnas därifrån. Men frågar sig hur
det blir i fortsättningen.

Det heter alltså: »Den centrala planeringen
av statens verksamhet ankommer
i första hand på regeringen och
måste förutsättas komma att i ökande
grad sätta sin prägel på dess arbete.»
Det synes föreligga risk att enligt den
nya ordningen särskilda avdelningar
inom departementen kan komma att
överta den planerande verksamhet som
hittills åvilat verken. Det kan på längre
sikt leda till, såsom det framhålles i
motionerna, en inofficiell ministersty:else
som i princip måste anses vara
främmande för det svenska förvaltningssystemet.

Genom den fullmakt att obegränsat
tillsätta högre befattningshavare som
regeringen begär avhänder sig också

vad avser departementens organisation

riksdagen sin hittillsvarande rätt i detta
avseende. Organisationsförslaget bär,
enligt vad som synes, inte varit på remiss
— inte ens till rationaliseringsverket
statskontoret.

I denna situation har högerrepresentanterna
i statsutskottet yrkat avslag på
propositionen. Folkpartiet, liksom centern,
inser behovet av en förstärkning
av personalbesättningen och en rationalisering
inom departementen. Inte
minst de inånga försenade propositioner
som i år lagts på riksdagens bord
vittnar om att något måste göras. Vi har
därför som framgår av reservationerna
delvis gått en annan väg. Vi har för
det första begärt en skyndsam parlamentarisk
utredning av frågan om statsdepartementens
organisation. De föreliggande
förslagen är utformade på ett
sätt som inte ger riksdagen möjlighet
att bedöma de reella följderna. De förändringar
som föreslås i propositionen
bör därför enligt vår åsikt bli provisoriska,
och i fråga om tjänster bör dessa
tillsättas som extra.

När det gäller rättsavdelningarna begär
vi reservanter att någon försvagning
inte skall ske av den oberoende
ställningen för dem som inom departementen
har att bevaka rättssynpunkterna.
Vi yrkar avslag på det begärda
bemyndigandet av regeringen att inrätta
tjänster i lönegraderna Br 4, Br 3,
Br 1 och högst Ae 27 liksom också av
personliga tjänster med förordnande
tills vidare. Förslag härom bör liksom
hittills läggas fram för riksdagen.

I fråga om fastställandet av storleken
av de särskilda lönetilläggen föreslår
vi att Kungl. Maj:t bör kunna bestämma
sådana tillägg intill ett belopp av 3 600
kronor per år.

Slutligen framhåller vi att en tendens
till tillbakaträngande av riksdagens
inflytande i dessa avseenden liksom till
minskning av ämbetsverkens planeringsmöjligheter
inte kan accepteras.

Herr talman! Jag ber att med det an -

4* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 27

106

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m.,

och arbetsformer

förda få yrka bifall till reservationerna
nr 2, 3 b, 4, 5, 6, 7 och 8.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Då vi inom avdelningen
har arbetat med denna proposition vill
vi gärna understryka behovet av nya
och effektiva arbetsformer inom departementen.
Det är självklart att staten
liksom alla andra måste söka skapa en
smidig och rationell organisation, och
jag vill därför uttala utskottets tillfredsställelse
över regeringens initiativ att
förbättra departementens organisation
och arbetsformer.

Utskottet har därför inte haft något
att erinra mot finansministerns förslag
om en förstärkning av verkens planeringsresurser
och inte heller mot att
dessa insatser blir sådana att det utan
svårighet kan ske en anpassning efter
de erfarenheter som man får av den
fortsatta planeringsverksamheten. Utskottet
tillstyrker alltså förslaget om
att medel för denna verksamhet anvisas
över departementens kommittéanslag.
På sikt kommer säkerligen dessa pengar
att ge vinster i form av ökad effektivitet
och ändamålsenlig fördelning av
tillgängliga resurser.

För nära två år sedan, närmare bestämt
i juni 1963, tillsattes en utredning
med uppgift att utreda frågan om statsdepartementens
organisation och arbetsformer.
Därvid undantogs utrikesdepartementet,
vars organisation helt
nyligen hade varit föremål för översyn.
Fyra av de huvuduppgifter, som denna
departementsutredning sysslat med,
har nu gjorts till föremål för proposition
nr 65. Det gäller för det första
delegering och decentralisering av ärenden
som avgöres av Kungl. Maj:t, för
det andra departementens interna organisation,
för det tredje samordningen
mellan departementen och för det
fjärde uppgifterna för statsdepartementens
organisation.

Vad beträffar frågan om delegering

vad avser departementens organisation

och decentralisering av vissa ärenden,
som för närvarande avgöres av Kungl.
Maj:t, är det enligt utskottets mening
mycket angeläget att departementen befrias
från rutinbetonade ärenden. På
detta sätt kan regeringen och departementen
koncentrera sitt arbete på
större och viktigare frågor.

Utskottet anser att Kungl. Maj :t skall
få möjlighet att pröva frågor om förflyttning
av beslutanderätten till underordnad
myndighet. Enligt direktiven
för departementsutredningen skall departementen
bibehålla sin ställning såsom
beredande organ, och den traditionella
arbetsfördelningen mellan regeringen
och andra förvaltningsorgan
skall fortfarande gälla.

I motion nr 785 i denna kammare,
vars yrkande i viss mån har fullföljts i
reservation nr 8, framhålles att det är
av vikt att den nya organisationen inte
utnyttjas för att till departementen
överflytta den beslutanderätt som enligt
nuvarande ordning ligger hos verken.
Jag vill i detta sammanhang hänvisa
till statsutskottets skrivning på s. 4, där
det heter: »För egen del vill utskottet
i denna fråga hänvisa till vad i det föregående
anförts om förstärkning av verkens
planeringsresurser samt delegering
av beslutanderätt.» Vi inom utskottsmajoriteten
tror alltså att dessa
åtgärder kommer att stärka ämbetsverkens
ställning.

För närvarande är varje departement
uppdelat i avdelningar. I samtliga departement
finns åtminstone två avdelningar,
en statssekreteraravdelning och
en expeditionschefsavdelning. Fördelningen
av arbetsuppgifterna för dessas
chefstjänstemän finns angiven i en instruktion
av den 31 december 1921 —
det är således ganska många år sedan
denna instruktion fastställdes. Rättsavdelningar
finns i samtliga departement
med undantag för justitiedepartementet,
handelsdepartementet och
civildepartementet.

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

107

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

Den nuvarande departementsorganisationen
bygger alltså i princip på en
Indelning av arbetsuppgifterna. Det föreliggande
förslaget innebär att denna
tudelning i form av en statssekreteraravdelning
och en expeditionschefsavdelning
skall upphöra. I stället skall en
integration genomföras på det sättet,
att det tillskapas arbetsenheter, vilka
inom lämpligt avgränsade sakområden
svarar för såväl arbetet med planering
och uppdragandet av riktlinjer som
handläggningen av tillämpningsfrågor
och löpande ärenden. I stället för den
nuvarande indelningen efter ärendenas
art får man alltså en indelning efter
deras sakliga sammanhang.

Även i detta avseende tror vi i utskottsmajoriteten
att organisationen
skall bli bättre än den nuvarande och
framför allt medföra en mer rationell
arbetsfördelning.

Det har uttryckts farhågor för att
man inte på ett riktigt sätt skulle kunna
bevaka de rättsliga synpunkterna vid
ärendenas behandling inom departementen.
Enligt utskottsmajoritetens mening
bör den nya organisationen innebära
mycket goda möjligheter att tillgodose
rättssäkerhetskraven.

En sak som har blivit mycket starkt
kritiserad är förslaget om inrättandet
av tjänster. Om man vill åstadkomma
en smidig anpassning efter arbetsuppgifterna,
måste givetvis personalfrågan
lösas på ett tillfredsställande sätt. Vi
inom utskottsmajoriteten har svårt att
tänka oss —- även om reservanterna har
en annan uppfattning — att regeringen
skulle tillsätta flera tjänster inom departementen
än vad som behövs.

Vad sedan gäller förslaget om att ge
Kungl. Maj:t möjlighet att utbetala särskilt
lönetillägg till chefstjänstemän har
utskottet ansett att regeringen med hänsyn
till bristen på kvalificerad personal
bör få fastställa storleken av detta lönetillägg,
vilket i dag uppgår till 2 004
kronor.

I några motioner bar även tagits upp
frågan om karriärmöjligheterna för
tjänstemän i statliga verk och domstolar,
och man har i samband därmed
föreslagit riksdagen att tillsätta en utredning.
När det gäller denna skriver
utskottet bl. a.: »Utskottet vill i detta
avseende uttala att utvecklingen av befordringsförhållandena
inom de statliga
förvaltningsorganen, sedd mot bakgrunden
av departementens förestående
upprustning i personellt hänseende,
givetvis bör följas med uppmärksamhet.
Erfarenheterna torde få utvisa huruvida
några speciella åtgärder i detta
hänseende kan visa sig påkallade.»

Herr talman! Herr Sjönell berörde
frågan om vilken risk det var för domare
att arbeta inom departementen —
de kunde på det sättet kanske bli politiserade.
Jag hade tillfälle att tidigare
åhöra debatten i första kammaren, där
en riksdagsman, tillika domare, från
talarstolen anförde vissa synpunkter
på denna fråga. Jag bär mycket svårt
att föreställa mig att denne man, om
han skulle ha en tjänst på något departement,
skulle komma i ett sämre
läge än i dag, då han ju har tillfälle att
möta personer med skilda politiska uppfattningar.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! De första talarna i denna
debatt, i synnerhet kanske herr
Heckscher, har redan belyst de vittgående
konsekvenser — inte bara för
förvaltningsapparaten och förhållandet
mellan regering och underlydande ämbetsverk
utan i viss mån även för hela
vårt konstitutionella balanssystem —
som kan bli följden av de långtgående
fullmakter som här är på väg att överlämnas
till regeringen. Jag skall emellertid
inte fördjupa mig ytterligare i det
kapitlet. Jag vill bara säga att det är

108

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i råd avser departementens organisation

och arbetsformer

högst intressant att höra utskottets talesman
herr Blomkvist efter dessa påpekanden
lika troskyldigt garantera
att här finns inga risker, här kommer
allt att gå bra, här kommer beslut att
fattas i vanlig ordning i konselj och här
blir inga andra former av påverkan
från kanslihuset på t. ex. ämbetsverken.

Låt mig bara belysa denna sak med
ett enda påpekande. Om andra kammaren
i dag fattar beslut enligt utskottsförslaget,
ger vi ju regeringen fullmakt
in blanco att handha det planerande och
samordnande arbetet även för ämbetsverken.
Så långt uttrycker sig propositionen
i klartext, och det bör inte ha
kunnat undgå herr Blomkvist. Men detta
är mycket intressant, och jag har velat
fästa uppmärksamheten på det därför
att det belyser hur egendomligt denna
proposition faktiskt är skriven.

När den presenterades här för kammaren
skedde det under den oskyldiga
titeln »angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen, m. m.».
När jag fick den i min hand, trodde jag
alltså att det var fråga om en vanlig
enkel anslagsproposition, i synnerhet
som den är kontrasignerad med namnet
G. E. Sträng. Därför är det fullkomligt
förklarligt att den ene riksdagsmannen
efter den andre vid läsningen blev mer
och mer konfunderad — vad i all världens
namn är detta för en proposition?
När man kommer till bilaga 1, där man
får veta att statsrådet Hermansson har
varit beredande och dessutom mitt under
sitt beredningsarbete ansvarig för
denna helt plötsligt neddroppande proposition,
säger man sig: Detta är något
slags sill som man hört talas om tidigare
och som nu kommer igen i herr
Strängs kapprock. Egendomligt är det,
och mera lättfattligt blir det inte fördenskull.

Resultatet bär blivit att de motioner,
som är väckta i detta ämne, avspeglar
den insikt som har växt genom att man
måst läsa om detta aktstycke, som i och

för sig inte är särskilt uppbyggligt eller
värt så mycket intresse. Man har kanske
läst det både en, två och tre gånger,
och intrycket har måst förändras.
Man frågar sig — det är ingen insinuation
— vad statsrådet Hermansson, som
väl här är ansvarig, avsåg när han började
skriva. Var det att få ökade medel
till mera arbetskraft för att få större
effekt på propositionsarbetet? Har sedan
pennan liksom börjat slinta hit
och dit så att man därför kommit till
konsekvenser som man aldrig hade avsett?
Eller har man från början varit
fullkomligt klar över de konsekvenser
som herr Heckscher målade upp — och
som jag skulle kunna fortsätta att beskriva,
eftersom herr Heckscher inte
belyste allt — och underlåtit att skriva
ut sina intentioner? De finns inte utsagda.
En grumligare och diffusare
framställning i en proposition kan jag
i varje fall inte på rak arm erinra mig
att jag läst bland alla diffusa propositioner.
Det vore intressant att här av
det ansvariga statsrådet få en förklaring.
Har statsrådet avsett pengarna
och arbetskraften, och är alla de andra
konsekvenserna att betrakta som olycksfall
i arbete? Eller har avsikten varit att
införa denna nya ordning, och har man
medvetet underlåtit att i klartext upplysa
riksdagen om det? Jag tycker man
har rätt att begära ett klart besked om
den saken.

Om jag sedan får fortsätta med historieskrivningen,
så är det intressant att
notera att i statsutskottets utlåtande
handlar det inte längre om anslag till
statsdepartementen för detta budgetår,
utan där har ärendet fått en mycket
finare och i viss mån mera adekvat
rubrik. Då handlar det om »anslag för
budgetåret 1965/66 till statsdepartementen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
i vad propositionen och motionerna
avser departementets organisation
och arbetsformer». Där har man alltså
kommit så långt. Det visar ju att avdel -

109

Fredagen den -1 m*ij 1995 cm. Nr 27

Anslås till statsdepartementcn, m. m., i vad avser departementens organisation
och arbetsformer

ningens insikter beträffande innebörden
av propositionen liar varit eu helt annan
än den persons som skrev propositionens
rubrik.

Det har också uppgivits — jag tycker
inte det gör något att jag avslöjar det —
att när propositionen legat någon tid på
bordet i statsutskottets femte avdelning,
tog man där kontakt med konstitutionsutskottet,
eftersom man ansåg sig kunna
ifrågasätta om inte de konstitutionella
konsekvenserna av propositionens förslag
sträckte sig så långt att även nämnda
utskott borde inkopplas på den förberedande
behandlingen. Detta visar
också att vi har att göra med ett ganska
märkligt aktstycke.

Det kunde sägas mycket om innebörden
av denna proposition, men vad jag
här vill uppehålla mig vid och fästa
uppmärksamheten på är själva beredningen
— eller planeringen, om man
nu skall använda propositionens honnörsord
— av ett så vittgående förslag
som det här är fråga om och som faktiskt
sträcker sig till en ändring i vår
konstitutionella maktbalans i förhållandet
mellan första och andra statsmakten.
Det är märkligt att det har varit
en ledamot av statsrådet och en
större arbetsgrupp tillsatt i departementen
— möjligen också en mindre
arbetsgrupp; även på den punkten år
framställningen en smula diffus — som
har arbetat med detta förslag. Riksdagen
däremot har varit helt utan insyn
i vad som skett. Det måste ju sägas vara
både anmärkningsvärt och intressant,
sett som ett symtom på hur långt vi
redan har kommit i den ändrade maktfördelning
som blir resultatet av ett
godkännande av denna proposition.
Man har här inte behövt fråga riksdagen.

Som herr Nelander framhöll har man
inte heller ansett sig behöva skicka ut
förslaget på remiss till några instanser.
Jag säger inte att statskontoret nödvändigtvis
skulle haft förslaget på remiss,

men det finns andra och mera grundlagsvårdandc
instanser i vår förvaltning
och i vårt offentliga liv — statsrådet
Hermansson känner till dem bättre än
de flesta av oss — som borde ha fått se
på förslaget och påvisa dess konsekvenser
och verkliga innebörd, om man nu
inte upptäckt dem i Kanslihuset. Det
skulle verkligen ha behövts!

Jag tycker också det är rätt kusligt
att riksdagen redan nu tillmiites så ringa
betydelse alt regeringen har ansett sig
kunna lägga fram detta förslag utan att
dessförinnan ha haft någon kontakt med
vare sig riksdagen eller den högre förvaltningen,
enkannerligen de förvaltningsdomstolar
som har erfarenhet hur
förändringar av här föreslagen art kan
påverka utvecklingen.

Orsaken till att det avgivits olika reservationer
i anslutning till detta förslag
är att den del av propositionen som
avser en förstärkning av departementens
kapacitet för att åtminstone på ett
något så när nöjaktigt sätt kunnat förse
riksdagen med arbetsmaterial — vilket
är mycket angeläget; så har som bekant
inte varit fallet vid denna riksdag
— har vi velat bifalla. Vi har tillstyrkt
regeringens förslag om inrättande av
nödiga tjänster för detta ändamål. De
tjänsterna skulle emellertid ha karaktären
av extratjänster. Men i övrigt innebär
folkpartiets och centerpartiets reservationer
avslag på samtliga punkter
i förslaget. Och jag vill tillägga att de
som medverkar till ett beslut i enlighet
med utskottets förslag tar på sig ett
tungt ansvar, ty de avsäger riksdagen
reellt inflytande på de utomordentligt
betydelsefulla avgöranden som förestår
på dessa viktiga områden.

Det invänds måhända att detta är att
måla hin på väggen. Låt mig därför
framhålla att jag inte vill påstå att den
nuvarande regeringen •— jag instämmer
därvidlag med herr Heckscher — har
några sådana intentioner. Men det är
inte detta saken gäller — det gäller inte

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

vad som blivit det konkreta resultatet,
utan det allvarliga är att man de facto
vill ändra själva det konstitutionella
svenska balanssystemet. Den frågan
borde ha blivit föremål för en utredning
av både mera djupgående och mera
klarläggande slag än den som nu har
presterats. Det är ändå en ofantligt viktig
fråga vi här har att ta ställning till
— på visst sätt och på lång sikt måhända
den viktigaste vid innevarande
riksdag.

Herr talman! Jag ber att liksom herrar
Nelander och Sjönell få yrka bifall
till de reservationer som avgivits av
folkpartiets och centerpartiets ledamöter
i statsutskottet.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Timmen är sen, och jag
förstår att det inte är särskilt populärt
med långa utläggningar. Men det har
sagts många intressanta saker under debatten,
och jag är tvungen att uttala mig
om åtminstone en del av dem.

Låt mig emellertid till att börja med
säga, att anmärkningarna mot utredningen
tar jag med ro. Utredningen har
utförts med biträde av organisationsexperter,
som haft nära kontakt med
statskontoret, vilket är det centrala ämbetsverket
för organisationsfrågor. Företrädare
för de berörda tjänstemännen
har deltagit i arbetet, och deras organisationer
har godkänt förslaget. Detta
har också vunnit anslutning från företagsnämnden
i kanslihuset. Utredningen
är färdig i den del som nu föreläggs
riksdagen. De delar av utredningen som
återstår är inte av beskaffenhet att påverka
de principer för departementsorganisationen
som föreslås i propositionen.
De avser dels kontors- och expeditionsorganisationen
— att denna
skall utformas efter handläggningsorganisationen
och inte tvärtom är väl alldeles
klart —, dels delegerings- och centraliseringsarbetet
som endast kan leda

till bättre förutsättningar för den nya
organisationen.

Jag tar också anmärkningarna mot
propositionen med ro. Men jag skall
gärna medge att jag är en sämre rubriksättare
än herr Ståhl — däremot har
jag kanske större krav på innehållet i
»artikeln».

Den organisation vi nu föreslår är
den som framstår såsom den mest naturliga
— den som ligger närmast till
hands. Den innebär nämligen att ärendena
skall fördelas mellan tjänstemännen
efter sitt sakliga innehåll. Ärenden
och frågor, som rör sig inom ett visst
sakligt område, skall beredas inom
samma enhet, oavsett om det gäller en
proposition eller en tillämpningsfråga.
Man får alltså för varje sakområde en
grupp tjänstemän som kan det området,
som känner till regler och praxis och
som också känner till debatten och utvecklingen
inom området. En sådan
organisation är enligt min mening så
naturlig, att det skall starka skäl till
för att välja en annan. Den ger också
möjligheter att utnyttja erfarenheter
från tillämpningen, när man skall utfärda
nya riktlinjer, och de kunskaper
som arbetet med nya riktlinjer ger kan
lättare tillgodogöras vid tillämpningen
av reglerna, om båda sidorna av saken
hanteras inom samma arbetsenhet.

På personalsidan får man bättre förutsättningar
att jämna ut arbetsbördan,
som nu är mycket ojämn, och man får
även den arbetsbesparing som ligger i
att man slipper ha dubbla uppsättningar
av tjänstemän som är sakkunniga inom
ett område.

I fråga om utbyggnaden av departementen
betyder förslaget en ökning av
den handläggande personalen från 327
till 387, d. v. s. med 60 handläggande
tjänstemän. Av dem finns redan cirka
30 i kanslihuset som experter o. d. Det
blir alltså fråga om en ökning med 30
tjänstemän eller med omkring 8 procent.
— Jag vill då erinra om att häri

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

ligger den utökning inom inrikesdepartementet
som föranletts av riksdagens
beslut om lokaliseringspolitiken.

Detta betyder en omsättning av tjänstemän
på två, tre eller kanske fyra om
året. Jag nämner det bara för att ge en
liten bakgrund till det resonemang om
vådorna för personalrekryteringcn i
verken som här tagits upp. Jag vill också
gärna påpeka att rekryteringsbasen
blir bredare och placeringsmöjligheterna
bättre genom att vi får tjänstemän
av nya kategorier i kanslihuset — något
som ju redan håller på att ske.

Sedan måste jag, herr talman, säga
att jag när jag lyssnat till debatten blivit
ganska förundrad över den vikt man
från borgerligt håll fäster vid denna
fråga och vilka dolda avsikter i olika
avseenden som man lägger in i förslaget.
Man har ju skisserat fruktansvärda
konsekvenser: Rättssäkerheten kommer
i fara — ja, den kanske till och med
skall försvinna. Arbetet kommer att
politiseras. Tjänstemännens oberoende
undermineras. Ministerstyrelsen blir
en realitet. Verken blir osjälvständiga.
Utredningsväsendet försvinner. Makten
förskjuts från riksdagen —- ja,
konstitutionella grundvalar rycks undan
och det blir regeringen som skall
överta makten från riksdagen. Det är
nya principer för statsverksamheten
som läggs fram, och herr Ståhl har
t. o. in. blivit konfunderad —- det är en
katastrof som håller på att inträffa.

Tillåt en enkel utredningsman och
propositionsskrivare att citera en gammal
tysk furste: »Donnerwetter — hab’
ich alles das getan.»

Lyckligtvis är det ju så att alla dessa
misstankar om dolda avsikter, alla dessa
farhågor om vådliga konsekvenser,
är helt ogrundade. Det finns helt enkelt
inga dolda avsikter. Det är faktiskt så,
fastän det kanske är någon som av gammal
vana finner det egendomligt, att
avsikterna inte är andra än dem som
framgår av propositionen. Det är en -

bart fråga om eu tekniskt-organisatorisk
utredning av departementens interna
arbetsformer.

Herr Nelander tyckte från början att
denna proposition inte var särskilt
märklig, och det är en alldeles riktig
karakteristik. Det är ingen särskilt anmärkningsvärd
proposition utom kanske
i ett avseende, nämligen att den på
sina håll betraktas såsom märklig. Den
innebär inte mer än vad den säger sig
göra.

Det är alltså fråga om en teknisk utredning,
och det är detta som är skälet
till att den tillkommit på det sätt som
skett. Det är också anledningen till att
man inte gjort en parlamentarisk utredning
och till att man inte ansett sig
behöva någon remissbehandling. Utredningen
har pågått i två år, men någon
framställning om parlamentariskt
deltagande i utredningen har under
denna tid i varje fall inte riktats till
mig.

För att övergå till frågan om rättssäkerheten
tror jag, att kritiken utom
på detta missförstånd om avsikten med
propositionen bygger på den missuppfattningen,
att det i vår tid fortfarande
går att i departementen dela upp ärendena
i grupper allt efter deras art
av planeringsfrågor, tillämpningsfrågor,
lagstiftningsfrågor etc. och förlägga
dem till självständiga enheter.

Utvecklingen går i en helt annan riktning.
Allt större del av ärendena —
även de av tillämpnings- och lagstiftningsart
— har nära samband med planeringen
och utgör snarare en del av
denna, och nästan alla ärenden, även
i planeringen, har formella och rättsliga
aspekter.

Det är för övrigt så att de traditionella
expeditionschefsärendena relativt
sett blir färre och färre. Rent rättsliga
ärenden, i vilka rättssäkerheten är av
alldeles särskild betydelse, skall och
bör i princip inte avgöras av regeringen
utan föras över till regeringsrätten. En

112

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

hel del av de nuvarande expeditionschefsärendena
bör vidare delegeras
till lägre myndigheter. Jag vill i detta
sammanhang uttala min uppskattning
av att utskottet tycks vara helt enigt på
denna punkt och samtidigt även så kraftigt
understryker delegerings- och decentraliseringsarbetets
betydelse.

Men jämsides med denna utveckling
har planeringsarbetet ökat och det
kommer att öka ytterligare. Sambandet
mellan tillämpning och planering har
medfört att allt flera löpande ärenden
har måst föras över till statssekreteraravdelningarna
eller till särskilda avdelningar
från expeditionschefsavdelningarna.

Statssekreteraravdelningarna har vuxit
och kommer att växa, medan expeditionschefsavdelningarna
snarast minskar.
Detta har inneburit att expeditionschefsavdelningarna
tenderar att
sjunka i betydelse, ett förhållande som
man måste vänta bli alltmer accentuerat,
om organisationen inte ändras. Detta
medför naturligtvis tendenser till minskat
inflytande för tjänstemännen, d. v. s.
för expeditionscheferna, vilka är de som
i första hand skall svara för rättssäkerhetssynpunkterna.
Med detta följer också
svårigheter med rekryteringen till
expeditionschefsavdelningarna.

Förslaget vill bryta denna utveckling
och skapa förutsättningar för att den
formella granskningen skall utsträckas
över hela fältet och alltså inte bara omfatta
de traditionella och till antalet
minskande expeditionschefsärendena
utan också alla övriga ärenden och frågor.
Det är svårt att inse att detta kan
innebära att rättssäkerheten försämras.
Jag vill för min del hävda att det är
tvärtom. Förslaget vill i själva verket
öka rättssäkerheten genom att skapa
förutsättningar för att de formella och
rättsliga aspekterna blir beaktade över
hela fältet och att man, såsom nu är
fallet, inte bara har garanti för detta
i vissa ärenden.

Samtidigt vill man med detta förslag
skapa bättre förutsättningar för samarbete
inom departementen. Det är
nämligen så att den uppdelning på avdelningar,
som man nu har, medför en
tendens till övervikt eller rentav allenarådande
inom varje avdelning för just
den aspekt som man där är expert på.
Det vill också gärna bli en isolering i
förhållande till de andra avdelningarna.

Man talar i detta sammanhang vidare
om rättsavdelningarnas självständighet
och om tjänstemännens oberoende. Man
måste emellertid ha klart för sig att
ingen tjänsteman i ett departement kai
ha någon rätt att kräva att få ta de
i beredningen av vissa ärenden.

Det slutliga ansvaret för arbetet vilat
på departementschefen ensam. Här föreligger
en väsentlig och för detta ärende
grundläggande skillnad mellan departement
och verk. I verken fattas besluten
i verkets namn av tjänstemän i
olika grader, eventuellt också av styrelseledamöter.
Man kan där delegera
beslutanderätten nedåt till avdelningschefer,
byråchefer, sektionschefer
o. s. v. Där handlar tjänstemännen självständigt
och under straffrättsligt ansvar,
och där är det viktigt att ha en
fast hierarkisk indelning.

I departementen är förhållandena helt
annorlunda. Alla beslut fattas där i konselj,
d. v. s. som alla vet i realiteten
av departementschefen. Tjänstemännen
fattar inga beslut, och ansvaret är i
praktiken politiskt samt vilar enbart på
departementschefen. Någon sådan delegeringsmöjlighet,
som förekommer i
verken, finns inte i departementen. Det
är alltså självklart att departementschefen,
som bär ansvaret, ensam också
måste kunna bestämma vem eller vilka
som skall deltaga i beredningen av ett
ärende i departementet, och ingen
tjänsteman har följaktligen någon rätt
att säga att han skall vara med i ett
visst ärende.

Från denna synpunkt saknar alltså

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

11:1

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

både självständighet för arbetsenheter
och oberoende för tjänstemännen betydelse.
Varken arbetsenheter eller
tjänstemän kan göra anspråk på att deltaga
i några ärenden. Skall självständigheten
för övrigt ha någon betydelse,
måste den motsvaras av rätt och skyldighet
att yttra sig och av ansvar för
yttrande!. Och detta skulle väl innebära
att vi i departementen skulle få ett extra
remissförfarande, varvid vissa tjänstemän
måste avge skriftliga yttranden —
tv hur skulle man annars avkräva ansvar?
En sådan byråkrati vill jag inte
tro att reservanterna syftar till. Konsekvensen
av detta är, att talet om självständiga
avdelningar blir innehållslöst.

Vad angår tjänstemännens oberoende
vill jag påpeka att den tjänsteman som
framför andra sysslar med formella frågor
i departementen — expeditionschefen
— för närvarande anställs med
förordnande tills vidare och alltså kan
skiljas från sin tjänst. Ända till årsskiftet
är han för övrigt enligt grundlagen
en förtroendeämbetsman, vilket enligt
regeringsformen innebär att han kan
entledigas när som helst. Så är det alltså
med oberoendet för den person som
har det största behovet av oberoende i
förhållande till departementet. För övrigt
vill jag erinra om att det i propositionen
inte föreslås någon ändring i
fråga om fullmaktstjänster. Det förutsättes
att dessa tjänster skall få vara
kvar och tills vidare vara lika många
som för närvarande. När det gäller det
oberoende som grundas på fullmakter
blir det alltså ingen ändring, och frågan
om antalet fullmaktstjänster skjuts på
framtiden.

En annan sak än vad jag hittills talat
om är att departementschefen helt naturligt
är intresserad av att få del av
de formella aspekterna på sina ärenden,
innan han fattar sina beslut. Han
vill veta vilka alternativ han kan välja
mellan inom lagens ram. Han vill inte utsätta
sig för risken att på formella grun -

der få eu befogad anmärkning från konstitutionsutskottet
eller att bli angripen
på annat sätt på grund av felaktigt beslut.
Det är tjänstemännens uppgift att
reda ut vilka formella anmärkningar
som kan framställas. Vi behöver alltså
tjänstemän som är självständiga och
oberoende i den meningen att de lägger
fram ärendena objektivt och riktigt och
är beredda att säga sin objektiva mening.
Sådan självständighet och sådant
oberoende är det ingen brist på i kanslihuset
i dag, och någon ändring därvidlag
leder förslaget inte till. Någon
sådan ändring vill regeringen inte heller
ha, och det kommer ingen regering att
vilja ha. Förslaget syftar till att åstadkomma
en organisation, som ger de
bästa möjligheterna att få också de formella
aspekterna beaktade vid beredningen
och föredragningen av alla ärenden.

Låt mig sedan säga att farhågorna för
en politisering av arbetet är helt ogrundade.
Jag utgår från att man med politisering
inte menar, att tjänstemännen
vid beredningen av ärendena tar hänsyn
till den politik som statsmakterna
fattat beslut om i de olika ärendena,
t. ex. lokaliseringspolitiken, jordbrukspolitiken
och trafikpolitiken. Det är
detta, herr Heckscher, man i propositionen
avser med uttrycket »liknande
synpunkter». Det är väl alldeles självklart
att en sådan politisering måste
äga rum i departementen. Men menar
reservanterna att det föreligger risk för
en partipolitisering så vill jag säga, att
vi i detta land har förmånen att ha
utomordentligt skickliga och objektiva
statstjänstemän. Detta gäller inte minst
kanslihuset. Jag har för min del aldrig
sett några exempel på att statstjänstemännen
har svårt att skilja på arbete
och politik eller att, oavsett vad de har
för politisk uppfattning — flertalet
tjänstemäns politiska uppfattning känner
regeringen över huvud taget inte
till —- på ett objektivt sätt utreda och

Nr 27

114

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

föredra ett ärende. Det finns i kanslihuset
t. o. m. tjänstemän, som i beslutande
församlingar företräder en annan
politisk riktning än regeringen. Men
inte ens dessa tjänstemän anser sig ha
några svårigheter i arbetet. Detta är en
mycket viktig förutsättning för arbetet,
och det har regeringen klart för sig.
De politiska avgörandena — jag vill betona
att sådana endast förekommer i ett
fåtal ärenden — bör naturligtvis förbehållas
regeringen och inte läggas på
tjänstemän. Något önskemål om att departementstjänstemännen
— med undantag
för ett fåtal, t. ex. statssekreterarna
— skall utses med hänsyn till sina
partipolitiska meriter finns inte. Det är
inte avsikten att införa ett system, i
vilket det stora flertalet tjänstemän
måste bytas ut vid ett eventuellt regeringsskifte.
Om vi skulle få en ny regering
skulle den finna att tjänstemännen
i departementen, trots att de har fått
sina tjänster under det socialdemokratiska
regeringsinnehavet, kommer att
arbeta lika skickligt, lika objektivt och
lika lojalt åt den nya regeringen som de
arbetat åt den nuvarande. Regeringen
har ingen önskan att bryta detta förhållande.

Sedan skulle jag vilja säga något
med anledning av resonemanget om
förhållandena mellan verken och departementen.
Förslaget avser inte att
ändra på förhållandet vare sig mellan
verk och departement eller mellan utredningar
och departement. Detta framgår
tydligt på s. 8 i propositionen, där
man kan ta del av de grundläggande
förutsättningar, på vilkas grundval utredningen
arbetat.

Planeringen tillkommer redan nu såväl
verken och regeringen, där arbetet
utförs i departementen, som riksdagen.
Riksdagens medverkan härvidlag bestäms
åtminstone delvis av grundlagsregler.
I övrigt finns det inga allmänna
regler om funktionsfördelningen, utan
denna har hittills fastställts från fall

till fall. Den organisation som föreslås
i propositionen är inte avsedd att medföra
någon principiell ändring i denna
arbetsfördelning. Det framgår för övrigt,
som utskottet påpekar, också av att
regeringen i samma proposition begär
medel för att stärka verkens planeringsresurser.
Läser man propositionen skall
man finna att propositionsskrivaren
har fullt klart för sig att verken sysslar
med planering. Det sägs i propositionen
att »verken är fristående från departementen
med ett självständigt ansvar
för sin verksamhet och liksom hittills
i huvudsak ombesörjer den löpande förvaltningen
medan arbetet med samordning,
planering i stora drag och utformande
av de viktigare riktlinjerna bedrivs
i departementen».

Vem har man trott skulle sköta resten
av planeringen och dra upp resten av
riktlinjerna, d. v. s. det som inte går in
under beteckningen planering i stora
drag och utformande av viktigare riktlinjer?
Det finns ju inget annat att välja
på än verken. Hur tydligt skall man uttrycka
sig för att herr Ståhl inte skall
missförstå det? Det är alltså alldeles
klart att det inte är som herr Ståhl sä
ger, nämligen att motsatsen framgår a\
propositionen, utan det förhåller sig så,
att av propositionen framgår motsatsen
mot vad herr Ståhl utläser av den.

I fråga om utredningsväsendet kan
man i princip säga detsamma; förslaget
avser inte att åstadkomma någon ändring
i det och inte heller i parlamentarikernas
deltagande i utredningsarbetet.
Det är frågor som över huvud taget inte
har tagits upp i propositionen annat
än så till vida att i propositionen sägs
att utredningsarbetet väsentligen bör
och måste ske utanför departementen
som det är nu. Det föreslås inte heller
att departementen skall byggas ut med
någon utredningsapparat. Däremot är
det väl alldeles självklart för alla i
denna kammare att departementen bör
ha resurser som gör det möjligt för dem

Fredagen den 21 maj 19(i5 em.

Nr 27

115

Anslag till statsdepartenienten, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

att självständigt bedöma inkommet material.
I regeringens uppgifter ingår att
ta ställning och antingen besluta själv
eller också lägga fram ett eget förslag
för riksdagen. Regeringen kan naturligtvis
inte komma undan med att vidarebefordra
framlagda förslag, utan
man måste ha möjligheter att bedöma
och bearbeta de förslag som kommer
in och de remissyttranden som avges.
Detta kräver beredning, och för den
måste det finnas resurser i departementen.

Herr talman! På en punkt måste jag
emellertid medge att kritikerna har
rätt, och det är när de säger att förslaget
att regeringen skall få fullmakt att
inrätta nya tjänster är en avvikelse
från gällande princip. Det är fullkomligt
riktigt, och vi har ju också fått
fullt klart för oss att förslagets kritiker
anser att det är en revolution; det är i
stort sett detta som kommer att rubba
förhållandet mellan regering och riksdag;
riksdagen avsäger sig alla möjligheter
att inverka på departementens
organisation.

För närvarande är det på det sättet
att regeringen har fått fullmakt av riksdagen
att tillsätta personal efter behov.
Regeringen kan enligt SAAR dubblera
tjänster och regeringen kan meddela
förordnande för någon att bestrida göromål
som ankommer på en viss tjänsteinnehavare.
Den post i departementens
avlöningsstat som är till för expertis
är förslagsvis betecknad, och jag behöver
ju inte upplysa kammarens ledamöter
om att det betyder att det
inte finns något formellt tak för hur
man kan använda den posten. Vad man
nu kan göra är alltså att anställa hur
mycket folk man vill mot vikariatslön
eller mot arvode. Denna fullmakt innebär
ingenting annat än att regeringen
i stället skall kunna få ge vederbörande
lön och titel. Det är hela den sakliga
skillnaden. Detta är alltså den stora
principiella avvikelse som skulle kom -

ma att medföra att riksdagen helt förlorade
sin maktställning.

Denna reform är en praktisk angelägenhet.
Detta skulle nämligen i vissa
fall underlätta rekryteringen. Det kan
också medföra bättre förhållanden i
verken, tv om någon är ledig från tjänst
i verken och tjänstgör i departementen
kan hans tjänst där föras över stat och
återbesättas och man slipper ha vikarie
där. Med hänsyn till departementsarbetets
art är det viktigt att man kan handla
snabbt när det gäller att rekrytera
personal och när det gäller att anpassa
organisationen efter utvecklingen. Men
att detta formella inflytande över tjänstebenämningarna
skulle vara någonting
för riksdagen att slåss för förefaller mig
egendomligt. Det är ju bara fråga om
en rationell åtgärd som organisatoriskt
ligger i linje med kravet på smidighet
i organisationen.

Jag tror att det var herr Heckscher
som påpekade att detta var så fruktansvärt
därför att det gav regeringen möjlighet
att anställa alla partivänner i
kanslihuset. Det är en god tanke. Men
med tanke på den oerhörda politiska
påverkan som tjänstemännen i kanslihuset
utsätts för undrar jag om det inte
vore bättre att vi anställde hela oppositionen
i stället. Jag kanske kan få erbjuda
herr Heckscher en tjänst i kanslihuset
!

Man behöver inte befara att dessa
tjänster skall inrättas i överflöd. Regeringen
känner lika väl som riksdagen
sitt ansvar när det gäller att så långt
som möjligt begränsa organisationens
tillväxt. Och riksdagen får ju minst en
gång om året tillfälle att pröva departementsorganisationen
och kan då reagera
om man tycker att organisationen
har byggts ut slösaktigt, och om fullmakterna
missbrukas kan de när som
helst dras in.

Vidare är dessa tjänster Br-tjänster,
d. v. s. de tillsätts med förordnande.
Innehavaren kan entledigas och tjäns -

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

116

Anslag till statsdepartementen, m. m., i

och arbetsformer

terna kan alltså mycket lätt dras in. På
två punkter leder reservationen till resultat
som jag antar att reservanterna
inte avsett. Enligt SAAR som ju är en
författning som riksdagen beslutar om,
får man inte inrätta högre tjänster än
B 1 som extra. Det kan väl inte vara
meningen att alla de nya tjänsterna i
kanslihuset skulle bli högst Bl?

Det är för övrigt meningslöst att inrätta
dessa tjänster som extra, eftersom
de enligt förslaget är betecknade Br och
innehavaren alltså kan entledigas från
dem lika enkelt som från en extra
tjänst. Vad är det man vinner genom att
göra dem till extra tjänster?

Om reservationen bifalles får för det
andra de domstolsjurister som tjänstgör
vid rättssekretariaten vara utan
tjänster. Fullmakten att inrätta personliga
tjänster är avsedd att användas
just för att ge inte bara de nuvarande
lagbyråcheferna utan också andra domstolsjurister,
som nu är sakkunniga med
arvoden, personliga tjänster. I detta fall
kan det inte alls ha någon betydelse
för riksdagens inflytande, ty här är det
fråga om personer som i flertalet fall
skall återgå till domstolstjänstgöring.
Däremot har det betydelse för rekryteringen
och framför allt för domstolarna,
eftersom det innebär att dessa domstolsjuristers
tjänster i domstolarna kan
föras över stat och återbesättas, och man
slipper alltså ha vikarier vid domstolarna
på dessa tjänster. Det är ju ett
allmänt önskemål i denna kammare, i
riksdagen och inom regeringen att vi
skall ha så få vikarier som möjligt i
domstolarna. Att man får fler vikarier
ute i domstolarna är alltså ett av de
resultat som rättssäkerhetens förkämpar
i kammaren uppnår.

Herr talman! Jag skall inte säga så
mycket mer. Jag vill sluta med att konstatera
att en utredning av detta slag
alltid medför vissa besvärligheter för
det vanliga arbetet i det organ som är
utsatt för utredningen. Många känner

vad avser departementens organisation

osäkerhet om sina framtida arbetsförhållanden,
och för en hel del tjänstemän
tar uppgifter för utredningen tid
från deras normala sysselsättning. Jag
vill inte bestrida att exempelvis propositionsavlämnandet
i år kan ha påverkats
negativt av utredningen. Den nya
organisationen bör emellertid, om den
utnyttjas på rätt sätt, kunna medföra
bättre förhållanden sedan den blivit intrimmad
— detta även i fråga om propositionsarbetet.
Det skulle enligt min
mening vara mycket olyckligt om de
olägenheter som en pågående utredning
med nödvändighet medför skulle bli bestående
en längre tid genom en ny utredning.
Det är min förhoppning att
departementen nu skall få arbetsro.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Hermansson
tar kritiken med ro. Han är förundrad
över den oerhörda vikt man fäst vid
detta ärende och citerar en framstående
monark som sade: »Donnerwetter, haben
wir das alles getan.» Han talar vidare
om »utvecklingen» som, såvitt jag
förstod honom rätt, med självklarhet
nödvändiggör fullmakter av den typ
regeringen här begärt. Det finns inga
dolda avsikter, säger han, utan det är
bara fråga om en tekniskt-organisatorisk
utredning. Jag föreställer mig att han
då också menar att reformerna bara är
rent tekniskt-organisatoriska; de har
ingen betydelse ur andra synpunkter.

Herr talman! Det bekymmersamma i
saken är egentligen att statsrådet Hermansson
ser på den på detta sätt och
är så fullständigt ur stånd att sätta sig
in i att saken kan ha en annan aspekt
än den som för en departemental socialingenjör
framstår som den enda väsentliga.

Det är väl ändå på det sättet att det
finns andra aspekter på konstitutionella
frågor än de rent praktiskt-tekniska.
Jag begriper mycket väl att
detta system ur en departementschefs

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

117

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

eller ett statsråds synpunkt kan te sig
mycket bekvämt. Han kan ordna lnir
han vill och är inte beroende av att i
förväg redovisa någonting. Han har
naturligtvis de allra bästa avsikter att
använda systemet på ett sätt som ligger
i allmänhetens och statens intresse. Det
är bara så att denna motivering för
alldeles för långt. Om man anlägger
synpunkten att det skall tas hänsyn endast
till vad som är praktiskt lämpligt
och nödvändigt kan man komma hur
långt som helst. Vad skall man då över
huvud taget med en riksdag till? Den
är mycket besvärlig och ett avsevärt
hinder i departementens verksamhet.
Tänk så mycket lättare arbetet skulle
vara i departementen om ni inte hade
oss riksdagsledamöter som besvärade
er! Det vore självfallet en enkel teknisktorganisatorisk
åtgärd att helt enkelt avskaffa
riksdagen. Det är emellertid en
sak som man inte gör. Frågan är: var
går i detta sammanhang gränsen?

Nu säger statsrådet Hermansson att
regeringen inte har någon önskan att
bryta den nuvarande ordningen. Nej,
herr talman, jag tror inte att regeringen
har djupt onda avsikter när den lagt
upp detta system. Jag är av naturen en
troskyldig och inte särskilt misstänksam
person. Men, herr talman, systemet
kan mycket lätt komma att fungera på
ett annat sätt än vad regeringen tänkt
och statsrådet Hermansson avsett.

Han är å andra sidan på vissa andra
punkter oerhört formell i sitt betraktelsesätt.
Han säger att departementschefen
ju har ansvaret, och att ingen
tjänsteman kan göra anspråk på att få
delta i besluten. Vad spelar det då för
roll om man gör en ny organisation,
den skulle ändå kunna skapas fram
från det ena ögonblicket till det andra,
säger statsrådet Hermansson.

Herr talman! Så enkelt är det inte.
Har man en viss typ av organisation är
också departementschef och statsråd
med naturnödvändighet invanda vid den

organisationen och benägna att följa
den. En förändring av denna typ har
otvivelaktigt en ganska stor betydelse
— om också kanske inte det första året
utan först något därefter.

Detta framgick på en alldeles särskild
punkt, där statsrådet Hermansson
talade om att expeditionscheferna —
och det vet han ju bäst själv eftersom
han har erfarenhet från just en sådan
befattning — är förtroendeämbetsmän
som kan avskedas när som helst, fram
till nyåret. Statsrådet kunde kanske titta
efter hur många förtroendeämbetsmän
som blivit avskedade med stöd av
35 § regeringsformen sedan år 1809.
Han kanske också kunde se på de ytterligt
få fall då detta inträffat och konstatera
vilket otroligt oväsen det blivit
varje gång. Det är en stor skillnad mellan
att ha förtroendeämbetsmän, som
kan avskedas efter beslut av Konungen
i statsrådet med hela den publicitet som
följer därav, och Br-tjänster vilkas innehavare
man kan flytta på litet hur man
vill — något som statsrådet i ett annat
sammanhang var angelägen om att framhålla.

Statsrådet Hermansson säger att det
här inte är fråga om någon politisering
annat än i den meningen att man skall
följa den politik som statsmakterna fattat
beslut om. Naturligtvis skall man
göra det. Jag är överens med statsrådet
på den punkten, och vore jag ämbetsman
skulle jag inte ett ögonblick tveka
att verkställa också beslut som jag tyckte
var alldeles vansinniga, i den mån
mina tjänsteåligganden tvang mig därtill.
Man skall självklart följa den politik
som är fastställd.

Men det är inte det frågan gäller. Det
är fråga om ett rekryteringssystem som
öppnar en väg för att gå vidare på en
politisering av departementstjänsterna
som otvivelaktigt har fortgått en tid.
En viss politisering kan ur vissa synpunkter
vara motiverad, jag vill inte
alls opponera mig för mycket mot den

118

Nr 27

Fredagen den 21 maj 19G5 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

saken, men om den drivs för långt medför
den utomordentligt stora risker. Anledningen
till att, som statsrådet Hermansson
säger, även en nvtillträdande
regering skulle kunna lita på de ämbetsmän
som förefanns är just att tjänstetillsättningarna
icke har varit politiserade
i sådan utsträckning att risk
skulle vara förknippad därmed. Om det
blir en väsentligt ökad politisering —
och det möjliggör detta system — kommer
man kanske en vacker dag dithän
att situationen är en annan än nu beträffande
tjänstemännens förmåga att
vara lojala mot chefer med olika politiska
åsikter.

Slutligen säger statsrådet att man
redan nu har fullmakt att kunna dubblera
tjänster o. s. v. Javisst, det känner
jag till. Jag har undervisat om SAAR
tillräckligt länge för att känna till dessa
möjligheter. Men, herr talman, också i
det fallet är det en väldig skillnad mellan
att begagna en möjlighet, som är
avsedd som en undantagsföreteelse, och
att sätta det hela i system som sker om
detta förslag vinner riksdagens gehör.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns anledning att
erkänna statsrådet Hermanssons förmåga
att suggerera patienten till lugn
och förtröstan. Detta var förmodligen
avsikten med det tal han höll här och
jag är övertygad om att det var åtskilliga
som tog intryck.

Det kan emellertid lugnt sägas att allt
det som statsrådet Hermansson här
skildrade är mycket välbekant både
från propositionen och från statsutskottets
utlåtande. Men där finns annat som
statsrådet på slutet gick över med
mycket lätt hand. Låt mig läsa upp ett
litet stycke på sid. 5: »I den mån riksdagen
bifaller de i propositionen framlagda
förslagen beträffande personalorganisationen
i de särskilda departementen
är personalförteckningarna för
budgetåret 1965/66 sålunda till sitt in -

nehåll i detalj bestämda.» Det är precis
vad statsrådet sade här, men därefter
följer: »Det i propositionen begärda allmänna
bemyndigandet får bedömas mot
bakgrunden härav och förutsätts för
budgetåret 1965/66 avse tjänster utom
den vederbörligen fastställda personalförteckningen.
»

Här öppnas nya möjligheter. På sid. 6
säges om tilläggen att särskilda lönetillägg
skall utgå till departementens
chefstjänstemän samt till »viss annan
personal» i lönegraderna B 4 och B 3.
Det förutsättes skola ankomma på
Kungl. Maj:t att fastställa det särskilda
tilläggets storlek.

När vi behandlar de olika departementen
på de olika avdelningarna inom
statsutskottet, vet vi ganska bra hur
lönerna ser ut, tv man överskrider inte
förslagsanslag hur som helst, men hur
personalstater och lönekostnader efter
detta kommer att te sig i departementen
blir det ganska svårt för statsutskottets
ledamöter och kanske än värre för
riksdagsmännen i övrigt att följa. Vad
som här händer är inte fullt så betydelselöst
som statsrådet Hermansson
framställde saken. Om det hela vore så
oskyldigt, om konsekvenserna vore så
begränsade som statsrådet Hermansson
här försökte få oss att tro, varför skriver
man då ett språk i denna viktiga
proposition, som måste uppfattas så att
det kommer att få helt andra konsekvenser?
Statsrådet Hermansson läste
från denna talarstol upp hela provkartan
på de chockartade rubriker, som
varit införda i tidningarna och vilka
icke berör kammarens ledamöter. De
visar att man har uppfattat det hela
ungefär på samma sätt som vi, låt vara
i mera modesta tonarter, framställt
saken.

Då frågar jag: Bör inte de fullmakter
som herrarna i kanslihuset nu skall få
först utnyttjas till att skaffa folk som
kan skriva och något sfi när adekvat uttrycka
vad som verkligen är meningen

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

119

Anslag till statsdepartementen, in. in., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

med det som står i propositionen och
inte inge allmänheten en sådan oro som
här åstadkommits men som enligt statsrådet
Hermansson i dag skulle vara alldeles
obefogad. .lag skulle i så fall vilja
sluta med den rekommendationen. Dessutom
tillåter jag mig hoppas att den
hårda kritik som här kommit fram skall
ha den effekt som den tydligen enligt
statsrådet Hermanssons anförande har
haft, nämligen att de långtgående fullmakterna
brukas med sans och måtta.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Jag ber att få tacka
professor Heckscher för rättelsen av
min tyska. Den är dålig, det skall jag
medge, och det var befogat att låta mig
få veta hur det skall vara.

Herr Heckscher tycker att det är bekymmersamt
att jag betraktar saken på
det sätt, på vilket den nu är framlagd.
Ja, herr Heckscher, det är mera bekymmersamt
än så, ty det ligger till på det
sätt som jag säger. Det är helt enkelt
bara en teknisk-organisatorisk utredning
det är fråga om och ingenting annat,
och den har i och för sig inte
några av de konsekvenser som herr
Heckscher framhärdar i att den har.

Herr Heckscher säger också att arbetet
i departementen skulle bli lättare,
om vi inte hade någon riksdag. Det är
möjligt, det vet jag inte, men det skulle
inte bli så roligt längre. Det är en sak
som är säker.

Herr Heckscher säger också att han
av naturen är omisstänksam, men jag
tycker att han ganska grundligt har
vederlagt detta påstående genom sina
yttranden här i dag. Detta förslag är
inte avsett att få och kommer inte heller
att få någon inverkan på den utveckling
som herr Heckscher skisserar
mot ökad politisering, mot sämre rättssäkerhet,
mot minskat inflytande för
riksdagen etc. Jag vill inte uttala mig
om huruvida någon sådan utveckling
pågår eller inte, men herr Heckscher

påstår alt den finns, och jag ämnar inte
nu ta upp någon diskussion med honom
på den punkten. Den iir hans specialitet.
Men förslaget medverkar inte till någon
sådan utveckling, om det inte är så att
man menar att regeringen genom förslaget
kommer att få en mera rationell organisation
och därmed överskrids den
gräns där alla dessa faror kommer att
inträda.

Jag har också litet svårt att förstå
herr Heckschers resonemang om sambandet
mellan politiseringen och fullmakten
beträffande tjänstebenämningarna.
Jag har redan förut försökt klargöra
hur pass liten saklig betydelse
detta har när det gäller fullmaktsfördelningen
mellan regering och riksdag.
Såvitt jag kan förstå hade herr Heckscher
inte någonting att säga som innebar
någon ändring av vad jag sagt.

Herr Ståhl trodde att det var rubriker
jag läste upp, och det är kanske
naturligt för en tidningsman att tro det.
Men det var inte rubriker, utan jag försökte
bara citera herr Ståhl — han är
naturligtvis van vid att tala i rubrikstil
— och herrar Heckscher och Nelander
och andra när de framhöll de katastrofala
verkningar som detta lilla förslag
kommer att få. Jag måste säga att det
är en mycket formell syn på fullmakten
i fråga om tjänstebenämningarna och
lönetilläggen som herr Ståhl här redovisar.
I förrgår sade han att jag talade
som en ämbetsman på 1930-talet: jag
gav uttryck för en trettio år gammal
ämbetsmannaåskådning. Jag trodde då
att det var en komplimang. Nu finner
jag att herr Ståhl i stället är den som
har denna gammalmodiga ämbetsmannamässiga
formella åskådning. Jag förstår
därför att det inte var någon komplimang.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber statsrådet Hermansson
så mycket om ursäkt, om jag
stört genom att rätta något citat! Jag

120

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i

och arbetsformer

märkte inte att han citerade fel — jag
vet bara att mitt eget citat var riktigt.

Däremot tycker jag det är mera bekymmersamt
om statsrådet Hermansson
verkligen på allvar menar att dessa
förändringar inte har någon betydelse
för den utveckling lian inte vill yttra
sig om. Det är väl det som är det kanske
märkligaste i situationen, att statsrådet
Hermansson så konsekvent vägrar
att se den principiella innebörden
i det förslag som han själv har lagt
fram. Det är en oskuld, om jag får uttrycka
det så, i hans framträdande som
är nästan häpnadsväckande hos en så
erfaren person som statsrådet Hermansson
ändå är.

Han säger t. ex. att det bara är tjänstebenämningarna
som ändras. Jaså. Ja,
det kan man ju säga, om man föreställer
sig att en regering skulle kunna använda
t. ex. befogenheten att dubblera
tjänster i precis vilken utsträckning
som helst. Skillnaden ligger ju inte där;
skillnaden ligger mellan vad som enligt
själva systemets natur måste vara undantagsbestämmelser,
undantagsmöjligheter,
och vad som nu upphöjs till en
naturlig ordning och som därför också
är möjlig att tillämpa hur mycket som
helst.

Det är för resten typiskt för statsrådets
inställning när han talar om utredningen,
att han med stolthet konstaterar
att utredningen var färdig i
den del som förelädes riksdagen. Ja,
herr talman, det tycker jag inte är så
överraskande, uppriktigt sagt. Men han
säger också, att den här utredningen,
den är väl fin! Den är gjord med biträde
av statskontorets organisationsavdelning,
man har rådfrågat företagsnämnden
och man har rådfrågat personalorganisationen.

Jag tvivlar, herr talman, inte alls på
att statsrådet har iakttagit all nödig omsorg
i det hänseendet. Men själva frågan
om den konstitutionella innebörden
kan dock varken statskontorets organi -

vad avser departementens organisation

sationsavdelning eller företagsnämnden
eller personalorganisationerna förväntas
uttala sig om, och det är på den
punkten som vår kritik sätter in. Och
hade vi haft en aning om att den utredning
som det var fråga om skulle
sträcka sig så bär långt, då hade vi
begärt parlamentarisk representation
mycket snabbt. Det var bara så, att det
inte var någon som var vänlig att tala
om för oss vad det hela handlade om.
Men det begriper jag ju nu: förklaringen
var helt enkelt den, att statsrådet
Hermansson själv antingen inte förstod
att den hade en sådan innebörd, eller
kanske förstod han det men dolde det
t. o. m. för sig själv.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vet mig inte under
min snart 30-åriga erfarenhet från andra
kammaren och första kammaren ha
mött ett statsråd som var så belåten, så
i grunden belåten med sin egen prestation
som herr Hermansson. T. o. m. när
han måste konstatera att herr Heckscher
hade korrigerat hans tyska, verkade
herr Hermansson som om han riktigt
njöt av att få konstatera detta,
och från regeringsbänken kom en rad
uppskattande leenden över hur bra det
var att herr Hermansson hade sagt ett
litet fel på tyska.

Men, mina vänner, det här är ju en
stor och väsentlig fråga, även om herr
Hermansson envisas med att låtsa att
den alls inte finns! Jag skall därför —
även om en del av vad jag tänkte säga
kan uttryckas mycket kort efter den debatt
som redan har varit — be att få
anföra några principiella synpunkter.

Det är uppenbart att om man ökar
regeringens befogenheter på det sätt som
här är på tal, så kan det ge ökade möjligheter
till främjande av en samhällsutveckling
i socialistisk riktning. Socialismens
väsen är maktkoncentration
och centraldirigering, ökning av makten
i det egna regeringspartiets och re -

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Nr 27

121

Anslag till statsdepartementen, m. in., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

geringens samt byråkratiens händer, dirigering
av växande delar av samhällslivet
genom dessa instanser.

Nu tillåter mig emellertid inte tiden,
herr talman, att här ingå på de olika
aspekterna av denna utveckling: förstatligandeproblematiken,
som regeringen
har fått uppge, regleringssystemet som
man till stora delar har tvingats att
uppge efter bakslagen efter kriget. Sedan
några år finns en tilltagande tendens
att med kapitalmarknadens hjälp
dirigera näringslivet och även kommunernas
ekonomi. Låt oss inte glömma
t. ex. hur färsk erfarenhet vi har av
regeringens försök att dirigera kommunerna
genom sitt sätt att reglera kommunernas
upplåning, med eller utan hjälp
av riksbanken. Motståndet mot en decentralisering
av ATP-fonderna talar
också sitt tydliga språk om hur man ser
på de potentiella möjligheterna.

Nu kommer man med ett förslag som
herr Hermansson ser bara som en rent
teknisk rationalisering. Regeringen begär
vidsträckta fullmakter. Att detta
öppnar dörrarna till en ökning av kanslihusets
möjligheter till dirigering är
väl uppenbart. Det har sagts här att regeringen
inte har några onda avsikter.
Nej, vilken regering har det! Regeringen
tycker ju att främjandet av en socialistisk
utveckling är någonting mycket
gott. Men att man skall avstå från att
använda ökade möjligheter till att främja
en politik som man säger sig vilja
främja, det är det ju ändå litet för
mycket begärt att vi som är motståndare
till denna utveckling skall lita på.

Varför så mycket höga tjänster? Det
är ungefär som om försvarsministern
skulle begära att få fördubbla antalet
generaler eller någonting i den stilen.
Skulle detta godtas såsom varande en
rent teknisk reform, såsom herr Hermansson
vill göra det till, så tror jag
att det är en mycket stor risk för att
regeringen går vidare och att det kan
bli en väsentlig reduktion av det parlamentariska
inflytandet och en försvag -

ning av de centrala ämbetsverkens ställning.

Nu har invänts att man överväger vissa
decentraliserande åtgärder. Men dessa
borde väl i så fall ha genomförts
tidigare. Troligt är väl att det inte blir
några av de mera betydelsefulla åtgärderna,
utan att det framför allt blir några
mindre väsentliga, medan regeringen
förbehåller kanslihuset de mera väsentliga
— det är i och för sig inte något
egendomligt i det, men därmed faller
en hel del av herr Hermanssons argumentering
på denna punkt.

Finns några garantier för att en praxis
inte skulle kunna utvecklas här som
innebär att ett rätt stort antal befattningar
skulle tillsättas på ett sådant
sätt, att partitillhörighet och politisk
åsikt kommer att inverka? Vi har för
många år sedan beslutat att införa politiska
statssekreterarbefattningar, men
sedan har vi steg för steg fått en utveckling,
där ett antal socialdemokratiska
riksdagsmän plockats in i departementen
och getts tjänstemannaställning
där. Herr Hermansson erbjöd oss
nyss att flytta in hela oppositionen i
kanslihuset, men hittills är det väl så,
att det praktiskt taget bara är socialdemokratiska
riksdagsmän som har
flyttats in i kanslihuset. Är detta en tillfällighet,
herr Hermansson, eller har
det någonting att göra med att de har
varit socialdemokrater och är det fortfarande
och att vi har en socialdemokratisk
regering? — Hur skall vi kunna
vara säkra på att inte en sådan utveckling
går vidare och underlättas av den
reform som här föreslås? Jag vill inte
heller bestrida att de socialdemokrater
som flyttas från riksdagen och in i departementen
många gånger bär gjort ett
gott arbete och varit mycket dugande
personer. Det är inte detta saken gäller,
utan här gäller det frågan, om partitillhörighet
är någonting som har beaktats
när man gav dem denna ställning
i departementen.

Såvitt jag kan se, är det inte någon -

122

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i

och arbetsformer

ting att fästa sig vid att statsrådet Hermansson
säger, att lian inte har för avsikt
att på något sätt ändra traditionerna
inom den centrala förvaltningen eller
i kanslihuset. Den utveckling som
redan är påbörjad kommer att fortsätta.
Det finns därför växande möjligheter
för en del av dessa anställda att
få en ställning utanför den vanliga karriären.
De kommer att kunna rekryteras
på annat sätt än vad som brukar ske
och då är vi ute på ett sluttande plan.

Det har sagts, att man formellt kan
öka antalet tillfälliga tjänster hur mycket
som helst. Herr Heckscher har redan
svarat, med all rätt tycker jag, att
det är skillnad på en åtgärd, som klart
uppfattas som ett undantagsfall, och å
andra sidan ett system som ger regeringen
obegränsade fullmakter att utnämna
folk på det nu avsedda sättet.
Även de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet säger att det är fråga om
en ny princip. Herr Hermansson låtsas
tro att det inte har någon betydelse
med en ny princip. Han sade också,
alt vi nu har ett trettiotal tjänstemän
som sitter i departementen, så att säga
utanför den vanliga karriären, som alltså
är anställda utanför den vanliga
proceduren. Varför då inte ett trettiotal
till? sade han. Det ansåg han inte vara
någonting att bråka om. Såvitt jag kan
förstå, måste man tvärtom säga, att det
inte finns anledning att jämna vägen
för en utveckling som medför stora
risker.

Herr Hermansson säger att det endast
gäller en omorganisation av departementens
interna arbete när man begär
fullmakter av riksdagen, att regeringen
skall få handla efter eget gottfinnande.
Det kallar ett statsråd, t. o. m. ett konsultativt
statsråd, endast för en fråga
om en reform av departementens inre
arbete. Tillåt mig säga, herr talman,
att man häpnar över att höra sådant
från ett konsultativt statsråd, ett statsråd
som ju skall bevaka en del princi -

vad avser departementens organisation

piella synpunkter. Jag hade tänkt fråga
herr Hermansson, vilket herr Heckscher
redan gjort, om inte hans resonemang i
själva verket leder till att regeringen
skall få bestämma om alla andra utgifter
också, så att riksdagen bara skulle
ägna sig åt att godkänna skatterna och
skaffa inkomster — tv regeringen kommer
givetvis att ordna utgifterna på
bästa sätt.

Herr talman! När man lyssnar på
statsrådet Hermanssons anförande, där
han i aningslös naivitet inte vill se
själva problemet, måste man fråga sig,
om han ändå inte någon gång har
ställt sig detta spörsmål: Hur kommer
dessa möjligheter att utnyttjas t. ex. av
finansminister Sträng? Vilka möjligheter
blir det här för framtiden? Att det
blir risker för minskad frihet för kommunerna,
ökad statlig makt över näringslivet
och mycket annat är alldeles
uppenbart. Hittills har man inte, såvitt
jag kunnat förstå, haft tid och arbetskraft
till att utnyttja alla de möjligheter
till centraldirigering som i och för sig
kan finnas. Men om man nu ordnar denna
typ av förstärkning av organisationen
i kanslihuset blir det uppenbarligen
ökade möjligheter till centraldirigering
genom kanslihuset.

Jag har den uppfattningen att centraldirigeringsriskerna
på längre sikt
betyder faror för demokratiens utveckling.
Demokratien bygger nämligen på
att folkets valda representanter bevarar
sitt inflytande över rikets styrelse. Demokratien
förutsätter de mångas bestämmanderätt
i samhället, icke bara
på valdagen utan alla dagar. Demokratien
förutsätter stora möjligheter för individer,
företagare, organisationer och
kommuner att själva få sköta sina angelägenheter
inom lagstiftningens ram
under socialt ansvar. Därför skall man
inte lättsinnigt, till på köpet utan färdiga
utredningar, skriva ut in blancofullmakter
åt regeringen som innebär
att den kan samla ökad makt i egna

rredagen den 21 maj 1%5 em.

Nr 27

123

Anslag till statsdepartementen, in. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

och den centrala administrationens
händer. De allvarliga försummelserna
i form av för sent avlämnade propositioner
bör kunna rättas till med sådana
medel som riksdagen är villig att enhälligt
ställa till förfogande.

Herr talman! Denna fråga avgörs inte
definitivt i dag. Även om, som jag förmodar,
socialdemokrater och kommunister
kommer att rösta igenom propositionen,
så kommer striden i detta
spörsmål att gå vidare, striden mot en
onödig ocli skadlig centraldirigering
och politisering som medför risker för
en försvagning av demokratien. Det är
möjligheter och risker som öppnar sig
här, även om statsrådet Hermansson
inte ser dem.

Herr statsrådet HERMANSSON:

Herr talman! Jag förstår att det var
ett hårt slag för en professor att det såg
ut som om någon njöt av att bli tillrättavisad
av en annan professor. Njutningen
var inte särskilt stor, det kan
jag försäkra. Herr Ohlin trodde också
att han hade blivit erbjuden en anställning
i kanslihuset. Även detta var ett
missförstånd. Inbjudan riktade sig enbart
till herr Heckscher.

Herr Ohlin tyckte att det var unikt
att ett statsråd var belåten med sitt
förslag. Jag tycker mig ha hört något
liknande av herr Ohlin förut om flera
av mina kolleger. Det är f. ö. klart att
jag måste bli belåten, när jag hör herr
Ohlin tala om vad det är som jag i realiteten
har gjort här. Det framgick av
lians anförande att alla misslyckanden
berott på den gamla dåliga organisationen,
och då måste det väl bli bra
med den nya. Dessutom var det intressant
att notera det likhetstecken han
satte mellan effektivitet och socialism.

Får jag sedan säga till herr Heckscher
att integrationsfrågan, som tydligen
är en av de stora frågorna i detta
sammanhang, omnämndes av civilministern
i en proposition på våren 1963

— jag vill minnas att det var i statsverkspropositionen.
Det var det som
var grunden till denna utredning. I
direktiven talas tydligt om integrationen,
och de har offentliggjorts i vanlig
ordning.

Både herr Heckscher och herr Ohlin
talar om den principiella innebörden
av detta förslag. Den principiella innebörden
är ingen annan än att vi vill
skapa en litet rationellare organisation
i departementen. Men här misstänker
man att detta är ett led i en process
som skall medföra de vådligaste konsekvenser,
såsom centralisering av makten
etc.

Det framgår i själva verket av vad jag
förut har sagt, att riksdagen i realiteten
redan har givit regeringen tillräckliga
fullmakter för att genomföra en utbyggnad
av departementen på det sätt som
redan har skett. Kan inte den omständigheten
att regeringen inte har använt
sig av fullmakten tas som ett indicium
på att denna omorganisation inte alls
syftar till några sådana konsekvenser
som herrar Heckscher och Ohlin målar
upp?

Herr Ohlin tar i detta sammanhang
upp frågan om politiseringen och säger
att socialdemokratiska riksdagsmän har
anställts i kanslihuset och frågar om
det inte var för att de var socialdemokrater.
Jo, det tror jag nog att vi får
erkänna att det delvis var därför, åtminstone
i en del fall. Det tror jag vi
kan slå fast. Detta kunde alltså ske redan
enligt den gamla organisationen,
och någon förändring i det avseendet
blir det ju inte enligt den nya.

Här talar man om den oerhörda betydelsen
av den fullmakt att inrätta
tjänster som regeringen begär. Man säger
att det visserligen är sant att regeringen
redan har formella fullmakter
att anställa hur mycket folk som helst.
Men de kan inte användas i vilken omfattning
som helst, man kan inte använda
ett förslagsanslag hur långt som

Nr 27

124

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

helst, etc. Det är alldeles riktigt. Man
kan inte heller använda denna fullmakt
hur mycket som helst. Det är alldeles
självklart. Jag har redan sagt att
regeringen lika väl som riksdagen har
ett ansvar för att inte organisationen
byggs ut för mycket.

Jag vill gärna tillägga att avsikten inte
är att knäsätta någon ny princip, att
göra detta till ett prejudikat. Här åberopas
enbart departementens särart.
Den är skälet till att regeringen vågat
begära en sådan fullmakt.

Får jag till slut säga att vi väl nu
börjar närma oss sakens kärna. Det är
ett nejsägeri från oppositionens sida
när vi vill skapa en rationell organisation
i departementen. Man vill tydligen
inte underlätta regeringens arbete, trots
att det till och med skulle kunna få
förmånliga verkningar även för riksdagsarbetet.
Man vill hellre att departementsarbetet
skall utföras i irrationella
former därför att man tror att det går
ut över regeringen. Vad kan skälet vara?
Förväxlar man månne regeringspartiet
och regeringen? Tror man att
det är regeringspartiet man hjälper, om
regeringen får en bättre kansliorganisation?
I så fall tycks man ha hemfallit
åt en otrolig defaitism, en övertygelse
att man själv aldrig kommer att få dra
nytta av den nya organisationen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det slår aldrig fel att
när man på regeringsbänken inte vet
vad man skall säga, börjar man misstänkliggöra
oppositionens avsikter. Oppositionstalarna
har sagt att de inte
tillskriver regeringen några onda avsikter.
Men statsrådet Hermansson finner
inget bättre argument än att säga att
sakens kärna är att oppositionen i sin
ondska inte vill ge regeringen bättre
arbetsmöjligheter etc. Jag lämnar detta
strålande argument åt statsrådet Hermanssons
egen begrundan.

Statsrådet Hermansson sade att jag

satte likhetstecken mellan effektivitet
och socialism. Inte heller detta argument
tarvar väl något bemötande.

Statsrådet Hermansson upprepar att
det endast är fråga om att få en effektivare
organisation. Det har påpekats
att regeringen vill ha ökade fullmakter.
Nu säger statsrådet Hermansson: Vi har
redan fullmakter.

Regeringen har fullmakter som enligt
existerande praxis ger regeringen en
begränsad handlingsfrihet. Men godtages
denna proposition blir det uppenbarligen
ett godkännande av en mycket
vidare praxis. Eller kan vi från regeringens
chef få en försäkran att det inte
alls är fråga om att öka regeringens
möjligheter jämfört med hittillsvarande
praxis? Statsrådet Hermansson får
sedan göra upp med sina egna partivänner,
om detta är en ny princip, som
de säger, eller om det inte är det, som
han själv säger varannan gäng han yttrar
sig.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har verkligen inte
haft någon som helst avsikt att deltaga
i denna debatt. Den har från regeringsbänken
skötts så överlägset att jag förstår,
att oppositionen känner sig skakad
och vill ha någon svagare företrädare
för regeringen än statsrådet Hermansson.
Men när herr Ohlin direkt
utmanar mig vill jag, trots att timmen
är sen, ändå inte sitta tyst.

Jag kan i alla delar underskriva de
förklaringar som statsrådet Hermansson
har givit. Denna proposition har väckt
en enorm uppståndelse — för oss obegriplig.
Men när man lyssnat till denna
debatt har man delvis förstått att det är
en massa fantastiska missuppfattningar
och missförstånd som har legat till
grund för de ursprungliga skräckbilderna,
och sedan har man undan för
undan jagat upp sig. Statsrådet Hermansson
har slitit sönder de bilderna.

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Nr 27

125

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

Jag sknlle tro att det inte iir mycket
kvar av hela den fantastiska skildring
som vi mötte t. ex. hos herr Heckschcr.
Nu skjuter emellertid herr Ohlin in sig
på att avsikten inte gäller de konstitutionella
frågor som herr Heckscher tog
upp, utan att avsikten är att skapa ett
instrument för det socialistiska maktövertagandet,
och så skildrar han hur
det skulle gå till.

Det är alltså så litet som skiljer oss
från det definitiva socialistiska genombrottet,
'' att allt som fordras är att man
dels inför den ordningen att den nuvarande
fullmakt som riksdagen givit
regeringen att anställa folk i kanslihuset,
förändras på det sättet att det blir
tjänster i stället för arvodesuppdrag,
dels att man bryter de barriärer som
för närvarande skiljer de olika avdelningarna
i departementet från varandra
och stärker rättssäkerheten i departeinentsarbetet
genom att låta de personer
som svarar för rättssäkerheten,
nämligen expeditionschefen och rättsavdelningschefen,
vara med redan när
statssekreteraravdelningen drar upp
riktlinjerna för det politiska innehåll
som sedermera skall presenteras riksdagen.

Det är dessa två ting som propositionen
innebär, ingenting annat. Så lätt
föll alltså borgerligheten, att när vi gör
det införes det socialistiska samhället.

Det är sent på natten, herr Ohlin, men
så sent är det inte att man kan få prata
sådan gallimatias.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag begärde ordet
för en replik var det med anledning av
statsrådet Hermanssons yttrande, att
oppositionen inte vill ge regeringen de
arbetsmöjligheter som erfordras.

Jag fäster uppmärksamheten på vad
som står i reservationerna och vad jag
här understrukit, nämligen att den reservation
som avgivits av folkpartiets
och centerpartiets representanter avvi -

ker från högerns så till vida att vi är
villiga att ställa den arbetskraft som
behövs i form av extra tjänster till regeringens
disposition för att, om möjligt,
en gång för alla avhjälpa den brist
på ordning, fasthet och reda som kännetecknat
propositionsavlämnandet på
ett så beklagligt sätt vid denna riksdag.

Med anledning av vad statsministern
senast sade vill jag fråga: överensstämmer
verkligen regeringens begäran om
dessa långt gående allmänna fullmakter,
som utskottet kallar dem, med de principer
om fördelning av makten mellan
konung och folk som socialdemokratien
en gång kämpade för? Var det en sådan
förstärkning av kungamakten som socialdemokratien
den gången tänkte sig?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
påstod att jag sagt, att man skulle införa
ett socialistiskt samhälle och att
man sedan skulle åstadkomma ett socialistiskt
maktövertagande. Nej, mina
damer och herrar i denna kammare, ni
som hörde mig vet hur oriktigt detta
referat är. Jag sade att det kan betyda
ett steg mot större möjligheter till centraldirigering
och maktkoncentration.
Den begränsning som ligger i det nuvarande
systemet kan komma att till
väsentlig del försvinna, så att det blir,
om inte obegränsade så dock ökade
möjligheter för regeringens maktutövning.

Om statsminister Erlander i framtiden
skall leva upp till de förklaringar
som han nu lämnat och som statsrådet
Hermansson tidigare givit blir det en
mycket intressant utveckling. Men jag
tror i alla fall att statsminister Erlander
måste medge att när en regering,
utöver de givna fullmakterna — som
enligt min mening är generösa — begär
ytterligare sådana i överensstämmelse
med vad partivännerna kallar en ny
princip, d. v. s. ett försvagande av parlamentets
inflytande, då skulle det nog

126

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i råd avser departementens organisation

och arbetsformer

inte finnas något parlament i världen,
åtminstone inte i de demokratiska staterna,
där inte röster skulle höjas mot
en sådan försvagning och där man inte
hellre skulle stämma i bäcken än i ån
för att bevara en naturlig arbetsfördelning
mellan parlament och regering.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Inget parlament i världen!
Jag undrar vad man i parlamentets
moderland England skulle säga om
denna debatt, om man lyssnade till representanterna
för den parlamentariska
oppositionen. Jag är övertygad om att
kommentaren från det hållet skulle bli,
att det är orimligt att en regering inte
skall ha möjligheter att ordna sitt arbete
tillfredsställande.

Den fullmakt som begärs, herr Ståhl,
är ingen fullmakt på livstid, utan en
fullmakt vars utövande riksdagen varje
år har möjligheter att granska. Skall
man inte kunna skilja detta att definitivt
avstå från en maktposition, som
riksdagen redan av rent praktiska skäl
har gjort, från det faktum att man ger
en fullmakt under ett budgetår vars utövande
därefter får granskas av riksdagen? Ju

mer man lyssnar på denna debatt,
desto mer orimligt förefaller oppositionens
ställningstagande. Jag är som bekant
en av de välvilligaste i denna kammare,
men jag kan inte begripa oppositionsledarnas
resonemang. Vi har talat
om vad vi åsyftar och har framhållit
att vi behöver rörelsefrihet i kanslihuset
för att kunna anpassa vår politik
efter en modern tids krav och detta
kräver ju icke minst oppositionen. Hur
många gånger har vi inte hört att det
brister i fråga om planläggning på bostadspolitikens,
skolpolitikens och universitetsplaneringens
område. Riktigheten
av att gå vidare på denna väg, som vi
slagit in på för åtminstone 15—20 år
sedan, trodde jag i min oskuld att vi

var överens om. Till min stora häpnad
finner jag att oppositionen inte har något
intresse av att få en effektivt arbetande
statsledning.

Under en tidsperiod hade liberalismen
svaga regeringar på sitt program,
så svaga regeringar som möjligt. Det var
före Gladstone. Jag lyckönskar herr
Ohlin till att ha börjat komma tillbaka
till 1840-talets liberalism.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Sällan har väl så många
fått så mycket om bakfoten i en så enkel
fråga som vad framgår av denna diskussion.

Jag har svårt att förstå hela uppläggningen
från oppositionens och reservanternas
sida. När statsutskottets femte
avdelning hade att behandla propositionen
var visserligen alla medvetna
om att från olika tidningars sida saken
slagits upp såsom någonting stort, men
vi på vårt håll kunde inte se att det
hela var något annat än en organisationsfråga.
I de motioner som väckts
talades emellertid bl. a. om någon form
av »ministerstyre». Med anledning därav
togs under hand kontakt med konstitutionsutskottet
för att av den expertis,
som där finns, få besked om huruvida
det kunde anläggas några som helst
konstitutionella aspekter på propositionen
eller någon av de avgivna motionerna.
Till svar på denna underhandsförfrågan
meddelades, att såvitt man i
konstitutionsutskottet kunde bedöma aktualiserades
inte genom propositionen
några konstitutionella aspekter. Vidare
förklarade man att när det i motionerna
resonerades om ministerstyre och
dylikt hade motionärerna fått det hela
totalt om bakfoten.

Så hänger det alltså ihop med oppositionens
försök att göra detta till någonting
stort och framställa det såsom
ett försök att förändra nära nog hela
den svenska konstitutionen.

Herr Ohlin använde uttrycket »strå -

Fredagen den 21 maj 1905 em.

Nr 27

127

Anslag till wtatsdepartementen, in. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

lande argumentering», då han beskrev
statsrådet Hermanssons inlägg. För egen
del började herr Ohlin en av sina argumenteringar
med att mycket surt kommentera
den uppskattning som statsrådet
Hermansson rönt för sina inlägg i
debatten. Jag förstår mycket väl herr
Ohlins surhet i det avseendet; han har
tydligen själv numera totalt mist förmågan
att vinna någon uppskattning.

Det verkar som om herr Ohlin hade
— även om det kan vara svårt att notera
var botten finns — fattat mindre än
någon annan av vad propositionen
egentligen innebär. När herr Ohlin skall
argumentera kommer han släpande med
socialiseringsspöket; förslaget skulle
innebära risk för minskad frihet och
ökad centraldirigering, ja, demokratien
skulle t. o. m. vara i fara.

Detta är verkligen också, herr Ohlin,
en strålande argumentering.

Herr Ohlin fortsätter sin strålande
argumentering med att säga att även
utskottet har medgivit att det är fråga
om en ny princip. Nej, herr Ohlin, det
har inte utskottet gjort. Man kan åtminstone
begära att herr Ohlin citerar
riktigt På s. 5 i utskottsutlåtandet
heter det: »Beträffande inrättande av
tjänster innebär Kongl. Maj:ts förslå”
en principiell nyhet.» Och när det gäller
denna principiella nyhet fortsätter utskottet: »Enligt

gällande bestämmelser inrättas
ordinarie tjänster samt extra ordinarie
tjänster i lönegraderna Ae 22—27
av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens
beslut. I propositionen föreslås
emellertid, i syfte att snabbt kunna anpassa
organisationen efter behov, att
riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att
i statsdepartementen utom utrikesdepartementet
inrätta vissa högre tjänster.»

Nu frågar herr Ohlin: Vad är det som
hindrar att regeringen med stöd av detta
bemyndigande inrättar tjänster även
i ämbetsverken och överallt i förvaltningen?
Ja, men det anges ju uttryck -

ligen att bemyndigandet är knutet till
statsdepartementen utom utrikesdepartementet.

Ytterligare en strålande argumentering,
herr Ohlin!

Herr Ohlin slutade ett av sina inlägg
med att säga att striden går vidare —
det är hans bragelöfte i det här avseendet.
Gärna det, herr Ohlin!

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag har svårt att förstå
den irritation som framträder, litet
grand hos statsrådet Hermansson men
desto mer hos statsministern och kanske
allra mest hos herr Gustafsson i
Stockholm. Skall det verkligen behöva
väcka en sådan irritation, om man försöker
med regeringen föra en diskussion
om konstitutionella problem?

Statsministern använde uttrycket
»gallimatias» — det riktade sig inte mot
mig, utan mot herr Ohlin — och han
kunde inte begripa att man över huvud
taget tog upp en diskussion om denna
fråga. Och herr Gustafsson i Stockholm
var inne på ungefär samma linje.

Statsministern ville också komma
ifrån det hela genom att säga att det
inte fanns någonting kvar av de »fantastiska
resonemang» som hade förts.
Men varför kan vi inte få diskutera saken?
Om statsministern hade sagt att
det är så sent på kvällen att han inte
ids göra det, hade jag begripit detta.
Men jag kan inte förstå att statsministern
skall försöka vifta bort ett allvarligt
resonemang med den sortens talesätt
som han här använt.

Man kommer också tillbaka till de
vanliga argument som använts först under
denna debatt. Statsrådet Hermansson
anser att det bara är fråga om »oppositionens
nejsägeri» när regeringen
nu vill försöka skaffa sig en litet mer
rationell organisation i departementen;
den principiella innebörden av förslaget
är inte någon annan. Statsministern i
sin tur frågar, vad man i parlamentaris -

128

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i

och arbetsformer

mens moderland England skulle saga,
om inte den engelska regeringen fick
ordna sitt arbete själv. Ja, herr talman,
statsministern har på sätt och vis rätt
i vad han därvidlag säger, eftersom
det i England tillämpas ett annat system
än hos oss. Om det vore så att regeringen
gjorde anspråk på att få ordna
sitt arbete själv mot att man liksom
i England anförtrodde budgetkontrollen
åt ett utskott, där man i förväg tillförsäkrat
oppositionen majoritet, då
skulle det vara tänkbart med sådana anordningar
som nu föreslås. Det ena
systemet uppväger det andra. Regeringens
möjligheter att få större rörelsefrihet
i det engelska systemet än i det
svenska upphävs av att oppositionen i
stället har en kontroll, som man i Sverige
icke på något sätt vill gå med på
att oppositionen skall få.

Man kan över huvud taget inte göra
sådana jämförelser där man plockar
ut en detalj i ett parlamentariskt system
i ett annat land utan att se på
hur det systemet ser ut i sin helhet.
Vi har t. ex. i Sverige den lilla detaljen,
som regeringen i varje fall håller mycket
noga på, att 90 § regeringsformen
hindrar oss att ens interpellationsvis
föra fram frågor om t. ex. utnämningar.
Om det rör sig om spörsmål där utnämningspolitiken
aktualiseras — enligt våra
uppgifter är det risk att den skall
göra det — ser det ut på ett helt annat
sätt i Sverige, där man inte får ställa
frågor om sådana saker, än i England
där man vilket ögonblick som helst kan
ta upp en utnämningsfråga till debatt
i parlamentet. Det är såvitt jag förstår
en otrolig förenkling av problemet som
statsministern bär försöker göra.

Ännu mera bekymrad blir man när
statsministern talar om att detta system
skulle »stärka rättssäkerheten» genom
att de personer som svarar för rättssäkerheten,
nämligen rättschefen och expeditionschefen,
skall vara med om alla
statssekreteraravdelningens ärenden.

vad avser departementens organisation

Jag hade trott att all personal på cxpeditionsavdelningarna
i departementen
hade till uppgift att svara för rättssäkerheten,
och jag trodde inte alls att
den uppgiften var reserverad för rättsavdelningschefer
och lagbyråchefer.

Problemet ligger alltså just i den s. k.
integrationen, som betyder att man
plockar ihop arbetsgrupper så att t. ex.
utarbetandet av propositioner kombineras
med verkställighetsarbete. Det systemet
innebär enligt vår uppfattning
att man riskerar att rättssäkerheten inte
blir ordentligt tillgodosedd vid handläggningen
av de löpande ärendena. Det
är pricipiellt alldeles detsamma som om
man skulle förena lagstiftarens och domarens
uppgifter. Det är detsamma som
att säga att det vore mycket rationellare
att låta t. ex. första lagutskottet också
döma i stället för domstolarna, ty utskottet
har varit med om planeringsarbetet
och vet väl därför bäst hur lagen
skall tillämpas. Det skulle vara en utmärkt
»arbetsgrupp» som man fick fram
på det viset!

Jag erkänner gärna att jag inte tror
att det kommer att bli riktigt så vansinnigt
som det skulle bli om man tilllämpade
det systemet. Men i princip för
både statsministern o;ch statsrådet Hermansson
ett resonemang som, om det
tillämpades på andra områden, skulle
innebära att domare och lagstiftare borde
vara samma personer — det skulle
vara »rationellt».

Man talar här om rekryteringen. Låt
mig peka på en sak i det sammanhanget.
Att man lägger den högsta rekryteringsgraden
så högt som i 27 lönegraden,
d. v. s. de högre byrådirektörsbefattningarna,
betyder ändå att de som
kommer in i amanuensgraden måste
känna sig mycket osäkra om hur högt
de någonsin kommer eller i vilken utsträckning
det kommer in personer över
dem. Jag är medveten om att detta kan
ske och sker redan nu i viss utsträckning.
Då är man åter framme vid att

Fredagen den 21 maj 1905 om.

Nr 27

12!»

Anslag till statsdepartementen, m. m.,

och arbetsformer

det är en avgörande skillnad mellan att
bereda en möjlighet, som enligt vad alla
förutsätter skall användas bara undantagsvis,
och att införa en ordning
där man så att säga sätter undantaget
i system, så att undantaget kan bli det
som tidigare har varit regel.

Herr talman! Jag vet inte hur detta
ärende har handlagts i statsutskottet
eller konstitutionsutskottet — jag tillhör
inte något av dessa båda utskott.
Men det skulle vara intressant om herr
Gustafsson i Stockholm ville upplysa
om vem det var som gav beskedet på
konstitutionsutskottets vägnar, att denna
fråga inte hade några konstitutionella
aspekter. Har ärendet föredragits i
konstitutionsutskottet, så att man där
har beslutat att avge ett sådant yttrande?
Då är vi åter inne på en ny praxis.
Om det inte har gått till på det viset,
skulle jag ändå i all stillhet vilja säga:
Ingen annan än konstitutionsutskottet
— vid behov efter votering — har rätt
att avge något besked på konstitutionsutskottets
vägnar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har inte, herr Heckscher,
det ringaste emot att ta upp en
konstitutionell debatt, och jag känner
mig inte på något sätt irriterad över det
konstitutionella problem som tas upp
här. Men det måste ändå vara en tillfällig
förvirring hos Heckscher som
präglade det senaste anförandet. Han
säger att herr Hermanssons och min
argumentation om att rättssäkerheten
ökas genom det arrangemang, som vi
har föreslagit, egentligen skulle leda till
att man överallt skulle förena lagstiftning
och dömande makt.

Herr Heckscher har ingen erfarenhet
av departementsarbete och är därför
delvis ursäktad. Men han borde
ändå veta att i departementschefens
person förenas förberedelse till lagstift -

vad avser departementens organisation

ningsmakten och tillämpningen. Den
föreningen finns i varje departement.
När nu departementschefen går till sitt
lagstiftningsverk, är han i stor utsträckning
hänvisad till statssekreteraravdelningen.
Det måste väl i rimlighetens
namn innebära en ökning av rättssäkerheten,
när det bestäms att även de
som representerar rättsavdelningen deltar
i arbetet. Detta gäller i ännu högre
grad tillämpningen, som ju departementschefen
inte kommer ifrån. Han
måste vara med om att tillämpa de lagar
som han har varit med om att skriva.
Är det inte en stor fördel att den
statssekreteraravdelning som skall vara
med och förbereda lagstiftningen, får
vara med om att se hur denna lagstiftning
kommer att tillämpas i praktiken?

Jag fick min första träning i kanslihuset
under Gustav Möllers tid. Han var
ytterligt angelägen om att tillämpa den
revolution som ni tycker är så fruktansvärd.
Han var ytterligt angelägen
om att försöka att så långt möjligt få
fungibilitet över det trespann det här
är fråga om. Jag skulle tro att handelsdepartementet,
som i stor utsträckning
arbetar mera som planläggningsdepartement
än de andra departementen, för
närvarande av praktiska hänsyn har
tvingats att acceptera denna reform.

Om herr Heckscher ser efter hur detta
arbete har gått till och hur man arbetat
sig fram, tror jag han kommer att
finna att det inte fanns mycket av verklighetsskildring
i den frihandsteckning
han här gjorde. Jag påpekar ännu en
gång att det som herr Heckscher betecknade
som höjden av orimlighet,
nämligen föreningen, finns där. Den
kan man inte skilja ut. Det gäller att
göra arbetet så effektivt som möjligt.

Sedan ifrågasätter jag inte att herr
Heckscher har större kunskaper om
engelskt regeringsskick än om svenskt.
Det vore förskräckligt, om han inte
visste mer om det engelska än han vet
om det svenska. Men jag kan ändå säga

5 — Andra kammarens protokoll 1965. AV 27

130

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

att ingenstans drömmer man om att inte
lia rätt att tillkalla fem, tio, femton, tjugo
man för en viss uppgift!

Den kontroll som herr Heckscher talar
om hindrar oss inte från att lösa
den uppgift som förelagts oss. Den hindrar
inte alls den rörelsefrihet vi nu begär.
Och det var inte jag som förde in
främmande parlament i diskussionen.
Det var herr Ohlin, som framhöll att
inget parlament i världen — eller något
sådant som han alltid tar till med —
arbetar på det viset. Då fann jag det
nödvändigt säga, att det finns ett parlament
som i stor utsträckning arbetar
efter denna princip.

Det som herr Heckscher sade i det
sammanhanget var väl inte direkt felaktigt
— som det var när han talade
om det svenska regeringsmaskineriet —
men beträffande den punkt vi nu diskuterar
förhåller det sig obestridligt så
som jag tillät mig säga.

Jag betonar än en gång att jag är i
högsta grad intresserad av denna debatt,
kanske mera intresserad än den
sena timmen skulle motivera, och jag
är inte ett spår irriterad. Men det är
med mig som med många andra fredliga
varelser, att när vi blir utsatta för
våldsamma angrepp — som vi har blivit
här av herrar Ohlin och Heckscher —
så förvarar vi oss. »Detta djur är elakt»,
står det någonstans — jag vågar inte
citera det på tyska. »Blir det angripet,
så försvarar det sig.»

Herr Heckscher kan vara övertygad
om att det på regeringsbänken sitter
människor som är vana att försvara sig.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Heckscher har vid
skilda tillfällen rört sig med lönefrågor
på ett sätt som lindrigt sagt är något
vårdslöst. Han har sagt att här liar vi
rekryteringstjänster i A 27, som är en
högre byrådirektörstjänst. Herr Heckscher
nämnde också tidigare att han

hållit föreläsning om SAAR, men jag
kanske ändå får upplysa honom om att
vi tillämpar det s. k. högst-lönegradssystemet.
Det betyder att en amanuens
i befordringsgången efter en tid kan
få en tjänst i 23, efter ytterligare någon
tid en tjänst i 25 och så småningom i
27. Förr hade man i stället fasta tjänster
i dessa lönegrader. Genom det nya
systemet får vi större elasticitet. Det
har ur personalsynpunkt visat sig vara
ett mycket användbart system, som tilllämpas
på åtskilliga områden i statsförvaltningen.

Herr Heckscher brukar ju också tentera
elever. Eftersom herr Heckscher är
så rädd för Br-tjänster och tycker att
de är någonting farligt, får jag kanske
nu tentera honom och fråga: Vad är
det då för skillnad mellan en Br-tjänst
och en Ag-tjänst?

Mig veterligt är det i båda fallen en
tjänst.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Som svar på statsrådet
Lindholms fråga rörande Br- och Agtjänster
vill jag svara att jag gärna skall
erkänna att det i det avseende vi här
talar om inte är så stor skillnad. Men
vad som anförts är att regeringen har
befogenhet att på ordinarieanslaget,
som är förslagsbetecknat, dubblera
tjänster. Det skulle vara detsamma som
att man nu gör icke-ordinarieanslaget
förslagsbetecknat, vilket är en nyhet.
Statsrådet Lindholm är väl medveten
om att ordinarieanslaget alltid har varit
förslagsbetecknat men icke-ordinarieanslaget
högst betecknat. Om man
därför har velat göra någonting i den
här stilen, har man fått lov att gå den
alldeles speciella väg som statsrådet
Hermansson talade om, nämligen att
dubblera tjänster.

Jag satt en gång i tiden med i en
kommitté, som arbetadé med organisationen
av ett statligt verk, och där fick
vi under arbetets gång dubblera tjänster

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Nr 27

151

Anslag till statsdepartementen, m. in., i

och arbetsformer

i viss begränsad utsträckning. Det var
eu mycket stor sak, som ansågs vara
ett märkligt undantag från reglerna.
Det var inte någonting som man kunde
göra rutinmässigt. Men med den skrivning
som här gjorts är det uppenbarligen
tänkt att man skall kunna göra
det rutinmässigt, och det ger nu en helt
annan elasticitet åt systemet — för att
citera statsrådet Lindholms egna ord —
än det system vi har för närvarande.

Nu säger statsministern att han inte
förstår varför vi gör så »våldsamma
angrepp». Statsrådet Hermansson sade
dock att han tog kritiken med ro, och
jag tar statsministerns uttryck, »våldsamma
angrepp», med ro. Statsministern
vet mycket väl att om oppositionen
gör våldsamma angrepp, så låter
det på ett helt annat sätt än i dag. Men
jag vill inte på något sätt bestrida statsrådens
rätt att försvara sig, lika litet
som statsråden — hoppas jag — bestrider
min rätt att försvara mig. Vi har
självfallet alla lov att försvara oss.

Vad jag fann underligt och reagerade
mot i den föregående debatten
var att man nödvändigtvis skulle behöva
använda sådana egendomliga uttryck
som »gallimatias» i en diskussion som
ändå borde kunna föras på det sakliga
planet. Nu har statsministern i sitt senaste
anförande, så långt jag uppfattade
det, inte använt dylika skällsord, och
därför kan vi ta saken lugnare.

Däremot förstår jag inte att statsministern
inte förstår att denna fråga om
arbetsgrupperna för oss ter sig väsentlig.
Statsministern säger: Men i departementschefens
person förenas ju ändå
den lagstiftande och den tillämpande
uppgiften. Ja, det är riktigt, och just
därför att man har denna i och för sig
naturligtvis principvidriga anordning
har man sett till att det på nivån närmast
under departementschefen så noga
skiljs mellan de ^jåda nämnda uppgifterna,
att departementschefens rådgivare
när det gäller tillämpningen skall
5* — Andra kammarens protokoll 1965. A

vad avser departementens organisation

vara personer som är inställda på
att upprätthålla rättssäkerhetsprincipen
och inte på någonting annat.

Nu säger statsministern: Men det måste
väl vara en fördel att statssekreteraravdelningens
personal får vara med och
se hur det blir med tillämpningen. Ja,
men det kan man ju ordna på många
sätt. Statsministern menar väl ändå inte
att den omständigheten, att många
domare har erfarenhet av lagstiftningsarbete,
innebär detsamma som att man
förenat den dömande och den lagstiftande
uppgiften? Det som statsministern
talar om skulle mycket väl kunna tillgodoses
helt enkelt genom att man —-såsom sker i mycket stor utsträckning
redan nu — låter personal flytta mellan
statssekreteraravdelningen och expeditionschefsavdelningen.
Då får vederbörande
just den dubbla erfarenhet
som statsministern talar om.

Herr talman! Jag tror att statsministerh
missförstod vad jag sade om kontrollen.
Jag menade nämligen att det är
betydligt lättare att ge regeringen vidgade
uppgifter om man sörjer för att
det finns en kontroll som är tillräckligt
effektiv. Den brittiska regeringen har
när det gäller penningmedel över huvud
taget en helt annan rörelsefrihet än
den svenska; men så är också kontrollen
ordnad på sådant sätt att oppositionen
i England har ett avgörande inflytande.
Då är det mera naturligt att tänka
sig att också regeringens befogenheter
skall vara större.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Ur herr Heckschers anförande
utläste jag att han tydligen delar
min uppfattning, att regeringen redan
nu har betydande möjligheter att
anställa de tjänstemän som behövs.
Därför kan vi väl vara överens om att
beteckningen Br framför tjänster i och
för sig inte ökar regeringens möjligheter
att anställa ytterligare tjänstemän.
r 27

132

Nr 27

Fredagen den 21 maj 19G5 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation

och arbetsformer

Det är fråga om en rent löneteknisk beteckning
och ingenting annat.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Gustafsson i
Stockholm tycktes finna tröst i påpekandet
att majoriteten uttalat, att det
är fråga om en principiell nyhet. Detta
ändrar ingenting. Herr statsrådet
Hermansson hade tydligen inte alls faTtat
att det är fråga om en principiell
nyhet. Han hävdade att det gällde att
effektivisera systemet.

Av de skäl som professor Heckscher
anfört kan det inte vara utan betydelse
om man inför en principiell nyhet.
I varje fall kan det inte finnas någon
anledning att undvika en närmare debatt.

Herr talman! Till sist bara en liten
replik till statsminister Erlander. Vi
har inom den riktning som jag företräder
velat ge regeringen nya befattningar
och ökade möjligheter att lösa
de föreliggande problemen. Icke desto
mindre påstår herr Erlander nu att
jag skulle vilja ha en svag regering,
eftersom vi inte vill godtaga regeringens
proposition i dess helhet. Hur
svag är då inte regeringen i dag och
hur svag har den inte länge varit med
de resurser den haft, vilka varit mindre
än de vi velat ge dem?

En god sak, herr talman, har dagens
debatt medfört, och det var egentligen
för att slå fast detta som jag begärde
denna sista replik: Efter alla deklarationer
från regeringsbänken i dag är
regeringen långt mera bunden i väsentliga
avseenden än den skulle ha varit,
om denna debatt icke hade ägt rum.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Heckscher frågade
i ett tidigare inlägg, hur kontakterna
mellan statsutskottet och konstitutionsutskottet
hade tagits. Eftersom jag är
en snäll och tillmötesgående person
skall jag gärna söka tillfredsställa herr

Heckschers nyfikenhet på denna punkt.
Vi resonerade inom statsutskottets femte
avdelning om huruvida det i detta ärende
kunde finnas något som kunde ge
anledning till att antingen tillsätta ett
sammansatt stats- och konstitutionsutskott
eller att på annat sätt ordna med
detta samarbete.

Det togs kontakt på sekreterarplanet
mellan statsutskottets femte avdelning
och konstitutionsutskottet, och detta resulterade
i att sekreteraren och ordföranden
i konstitutionsutskottet kom till
mig och resonerade om denna fråga.
Dessa deklarerade då att de för sin del
inte kunde inse att det fanns något, som
skulle nödvändiggöra någon form av
samarbete. Huruvida man hade behandlat
spörsmålet inom konstitutionsutskottet
i dess helhet eller inte har
jag för min del inte haft någon anledning
att förhöra mig om.

Vidare skall jag, herr talman, be att
få säga ett par ord till herr Ohlin. Denne
återkom till sina nya principer och slutade
med att säga, att det är statsrådet
Hermansson som inte har fattat att det
är fråga om en principiell nyhet. Den
som har lyssnat till statsrådet Hermansson
måste ändå ha fått intrycket, att
om det är någon som fattat detta ärende
är det herr Hermansson — det är i
varje fall inte herr Ohlin. Det skulle
kanske också ha varit på sin plats att
herr Ohlin, när han tog upp denna sak
igen, hade tagit tillbaka insinuationen
om att regeringens avsikt var att utnyttja
detta bemyndigande till att utvidga
möjligheterna för regeringen själv att
kunna tillsätta tjänsterna inom olika
verk och myndigheter.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Hemställan

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reser -

133

Fredagen den 21 maj 1965 em. Nr 27

Anslag till statsdepartementen, m. m., i vad avser departementens organisation
och arbetsformer

Nationell 1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Andersson

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Heckscher begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 28
nej, varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Herr TALMANNEN yttrade:

Genom kammarens beslut rörande
hemställan har yrkandet om godkännande
av den i reservationen 1) anförda
motiveringen fallit.

Till den av utskottet föreslagna motiveringen
kommer ställning att tagas
genom de beslut kammaren fattar rörande
övriga moment i utskottets hemställan.

Mom. 2

Hemställan

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Heckscher begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 87 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr andre vice

134

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, in. m.,

och arbetsformer

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nelander begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 88 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nelander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

i vad avser departementens organisation
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6) i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Axel Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

135

Fredagen den 21 maj 1965 em. Nr 27

Anslag till statsdepartementen, in. m., i vad avser departementens organisation
och arbetsformer

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att lian funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Heckscher begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
reservationen 6) i motsvarande del;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Axel Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. 7

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reser -

vationen 7); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. S

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 9

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i reservationen
8); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nelander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Nr 27

136

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Anslag till statsdepartementen, m. m., i

och arbetsformer

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
8) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 90 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Utskottets motivering i de delar, beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats Godkändes.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
ett statligt förhandlingsorgan m. m., såvitt
propositionen avser riktlinjer för
den statliga förhandlingsverksamheten
och vissa därmed sammanhängande
frågor.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde tisdagen den 25
innevarande maj.

vad avser departementens organisation

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 113, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. in., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 114, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte en i ämnet väckt motion,

nr 115, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 116, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,
nr 117, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 118, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 119, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Nr 27

137

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1965/66 till civildepartementet
in. m.,

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till studiebidrag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet,

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till anordnande
av skolskjutsar m. fl. ändamål
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 124, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till folkbibliotek
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 126, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1965/66;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 62 §§
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. m.,

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om ökning av de svenska
insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken,

nr 43, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
försäljning av riksbankens fastighet i
Uppsala, och

nr 44, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående utgivandet av en matrikel
över riksdagens ledamöter;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om elevhem
för vissa rörelsehindrade barn
m. fl., och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändring i skollagen den 6
juni 1962 (nr 319); samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., såvitt avser jordbruksärenden,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner,
nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vatten- och luftvårdens
organisation jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden jämte i ämnet väckta motioner.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 293, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om yttrande
över vissa av Europarådets rådgivande
församling vid dess sextonde ordinarie
möte antagna rekommendationer och
resolutioner jämte i ämnet väckta motioner; från

konstitutionsutskottet:
nr 268, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om antalet
statsdepartement och .statsråd utan
departement;

138

Nr 27

Fredagen den 21 maj 1965 em.

från statsutskottet:
nr 214, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet
för försvarsstabens verksamhet under
budgetåret 1965/66 jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till investeringar i försvarets
fabriksfond m. m.;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statskontoret m. m.
och statens datamaskinfond;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i statliga avlönings- och pensionsreglementen
m. m.;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om statsbidrag till byggande av tunnelbana; nr

271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för
svenska FN-styrkor m. m.;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring m. m.,
i vad propositionen avser förslagsanslag
till folkpensioner;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående karolinska sjukhusets
fortsatta utbyggande in. m.;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående blind- och dövskolväsendets
organisation m. m.;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
ett nytt tvätteri i Eskilstuna;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande anslag för budgetåret
1965/66 till ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor och till statens
pris- och kartellnämnd; och

nr 279, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till Statens mentalsjukhus: Avlöningar; från

bevillningsutskottet:
nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 72 och 77 §§
rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521), m. m.;
från andra lagutskottet:
nr 280, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av resetilllägg
enligt studiehjälpsreglementet
m. m.;

nr 281, i anledning av väckta motioner
angående studiehjälp till elever vid
realskolor m. m.;

nr 282, i anledning av väckta motioner
angående det studiesociala stödet
till vissa elevkategorier;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
4 juni 1964 (nr 400) om förlängt barnbidrag,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en europeisk balk om social trygghet
in. m.; samt

från tredje lagutskottet:
nr 270, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
åtgärder mot »sniffning», och

Fredagen den 21 maj 1965 em.

Nr 27

139

fru Eriksson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående den svenska atomvapenforskningen.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.02 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson