Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:27)

RIKSDAGENS

ttnir PROTOKOLL
tif

Nr 27 ANDRA KAMMAREN 1960

18—23 november

Debatter m. m.

Fredagen den 18 november

Sid.

Svar på fråga av herr Fröding ang. suppleant för rättens ordförande i

nämndmål........................................... 3

Svar på interpellationer av herr Larsson i Hedenäset ang. stödet åt det
mindre jordbruket ....................................... 4

Interpellationer av:

herr Spångberg i anledning av inträffade olyckor inom flygvapnet. . 8

herr Lidskog ang. vissa principer för beviljande av lån till bostadsbyggande
........... 9

Tisdagen den 22 november

Svar på frågor av;

herr Andersson i Storfors ang. ny lag om församlingsstyrelse...... 11

herr Rydén ang. fördelningen av ersättning till författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek........................ 12

Svar på interpellationer av:

herr Elmwall ang. beskattningen av jordbrukare och trädgårdsodlare

som drabbats av skördeskador................... 15

herr Vigelsbo ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av branddammar
............................................. 19

herr Johansson i Stockholm ang. ersättning för ekonomisk skada till

följd av isoleringsåtgärder vid epidemier.................... 23

fröken Höjer ang. det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea 25

Interpellationer av:

fru Holmqvist ang. den neurologiska vården och forskningen...... 27

herr Ohlin ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m. . 28

1 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 23 november

Svar på fråga av herr Lidskog ang. inrättande av ett landsantikvarie distrikt

för Stockholms län................................ 30

Förstärkning av undervisningen i matematik.................... 32

Statsbidrag till folkhögskolor ................................ 34

Vissa folkskollärares jämställande med övningslärare i fråga om un dervisningsskyldighet.

................................... 39

Ersättning till markägare vid s. k. stolpintrång.................. 42

Översyn av den indirekta beskattningens administration ........... 44

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.................... 45

översyn av lotteriförordningen............................... 55

Interpellationer av:

herr Senander ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer i

samband med jul- och nyårshelgerna....................... 56

fru Eriksson i Stockholm ang. forskares skyldighet att erlägga arbetsgivaravgifter
............... 56

herr Grebäck ang. överflyttningen av utrikestrafiken till Arlanda flygplats
............ 57

herr Gustavsson i Alvesta ang. statsbidrag till enskilda vägar..... 57

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 november

Statsutskottets utlåtande nr 170, om förstärkning av undervisningen i
matematik ............................................ 32

— nr 171, rörande statsbidrag till folkhögskolor................. 34

— nr 172, om vissa folkskollärares jämställande med övningslärare i

fråga om undervisningsskyldighet.......................... 39

— nr 173, ang. ersättning till markägare vid s. k. stolpintrång..... 42

— nr 174, i anledning av riksdagens revisorers berättelse, i vad avser

dels vissa iakttagelser rörande 1959 års taxering m. m., dels kostnaderna
för riksdagstrycket, dels ock tillvaratagande av kronans
intresse i vissa rättsärenden............................... 44

— nr 175, om översyn av den indirekta beskattningens administration 44
Bevillningsutskottets betänkande nr 75, om avdrag vid beskattningen

för avgifter till branschorganisationer m. fl................... 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 57, om viss ändring i folkpensioneringslagen.
................................................ 45

— nr 63, om åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m......... 45

— nr 64, om viss översyn av lotteriförordningen................ 55

-—- nr 65, om ändring i lagen angående inbetalning av kommunernas

andelar i folkpensioner m. m............................... 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, ang. uranlag, m. m............ 55

Jordbruksutskottets utlåtande nr 41, ang. ändrade grunder för statsbidrag
till driftkostnader vid lantbruksundervisningsanstalterna ... 55

Fredagen den 18 november 1960

Nr 27

Fredagen den 18 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
november.

§ 2

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att
jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 17 november
1960.

Förste stenografen hos kammaren
Hans Heimburger hade på grund av
tjänsteresa till utrikes ort anhållit om
tjänstledighet från sin befattning hos
kammaren under tiden den 18 november—2
december 1960. Den begärda
ledigheten beviljades, och förordnades
stenografen Bertil Arborén att under
denna tid uppehålla en förste stenograftjänst
hos kammaren. Reservstenografen
Vera Jansson förordnades att
under samma tid uppehålla Arboréns
stenograftjänst.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 3

Svar på fråga ang. suppleant för rättens
ordförande i nämndmål

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Fröding har frågat
mig, om jag överväger att snarast

förelägga riksdagen sådant lagändringsförslag,
att suppleant för rättens ordförande
i synnerligen vidlyftigt nämndmål
kan få förekomma.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Vid 1956 års riksdag beslöts vissa ändringar
i rättegångsbalken för att motverka
uppkomsten av vidlyftiga rättegångsmål
och för att underlätta handläggningen
av sådana mål. I samband
därmed övervägdes även ett av 1951 års
rättegångskommitté framfört förslag om
införande av möjlighet att förordna
suppleant för rättens ordförande. Föredragande
departementschefen ansåg sig
emellertid ej böra upptaga förslaget,
bl. a. av det skälet att behovet av en sådan
reform icke visat sig särskilt trängande.

Frågan har nu aktualiserats genöm
att vid en rådhusrätt anhängiggjorts ett
alldeles ovanligt vidlyftigt mål, som
skall handläggas av en lagfaren domare
med nämnd. Jag anser för min del att
det kan finnas skäl att på nytt överväga
frågan. Enligt vad jag erfarit kommer
också stadsdomstolsutredningen att taga
upp frågan i sitt slutbetänkande, som
utredningen avser att framlägga strax
efter årsskiftet.

Härefter anförde:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret.

Vid 1956 års höstriksdag motionerade
jag om möjlighet att utse en sådan här
suppleant. Departementschefen ville då
icke själv överväga detta. Första lagutskottet
avstyrkte motionen bl. a. med
hänvisning till den pågående stadsdom -

4 Nr 27 Fredagen den 18 november 1960

Svar på interpellation ang. stödet åt det mindre jordbruket

stolsutredningen. Man ville inte lösa frågan
bara provisoriskt. Man förutsatte
dock att den skulle återupptas inom
rimlig tid.

Att jag ånyo aktualiserat denna sak
beror just på det i pressen omnämnda
stora målet, som planeras i Stockholms
rådhusrätt. Man planerar där en huvudförhandling
på sammanlagt 13 månader.
Vi är väl alla överens om att skulle det
hända något som satte ordföranden ur
spel vid slutet av handläggningen av ett
sådant mammutmål och det hela därför
måste rullas upp på nytt, då vore det
minst sagt olyckligt. Jag hade därför
föreställt mig att justitieministern möjligen
kunde ha haft någon tanke på att
i denna fråga begära ett separat utlåtande
av stadsdomstolsutredningen. Den
är ju klar med frågan. Ett sådant separat
utlåtande skulle kunna gå ut på
snabbremiss och slippa att följa med i
den synnerligen vidlyftiga remisskvarn
som alla övriga av utredningen upptagna
frågor kommer att få gå igenom.
Härigenom skulle man kanske ganska
snabbt komma fram till en lagbestämmelse
i det här ärendet, en lagbestämmelse
som genom en viss återverkande
övergångsbestämmelse rent av skulle
kunna göras tillämplig på detta mammutmål.
Såvitt jag förstår skulle det inte
ha berett utredningen några oöverkomliga
svårigheter att leverera detta betänkande
separat. Slutbetänkandet kan
ju inte förväntas förrän tidigast under
våren — i varje fall inte enligt herr
statsrådets antydan.

Jag tackar ännu en gång för svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Rent tekniskt skulle det
naturligtvis gå att få fram ett förslag
till en sådan här lagändring. Jag ställer
mig emellertid mycket tveksam inför
att åt en lag, som innehåller bestämmelser
om hur en domstol skall vara sammansatt
i ett brottmål, skulle ges tillbakaverkande
kraft att inverka på sam -

mansättningen av domstolen i ett mål
som redan är anhängiggjort. Jag har fått
det intrycket, att våra brottmålsprocesser
tenderar att bli allt vidlyftigare. Jag
tror dock inte att vi kommer till rätta
med dessa problem endast genom denna
anordning beträffande rättens sammansättning.
Vill vi komma till roten av
det hela tror jag, att vi också måste försöka
få till stånd en betydligt bättre
koncentration av brottmålsprocesserna
— kanske också en större koncentration
när det gäller själva åtalen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. stödet åt det
mindre jordbruket

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Larsson i Hedenäset
frågat mig, om jag är beredd att —
därest jordbruksnämndens undersökningar
av småbrukets inkomstläge uppvisar
en negativ inkomstutveckling för
det mindre jordbruket under de senaste
åren i jämförelse med den allmänna inkomstutvecklingen
— framlägga förslag
till 1961 års riksdag om ett effektivt
stöd åt det mindre jordbruket.

I anledning härav vill jag först erinra
om att det särskilda stödet till det mindre
jordbruket enligt 1947 års riksdagsbeslut
har till syfte att åtminstone delvis
utjämna det Iönsamhetsunderskott,
som kan föreligga vid mindre jordbruk
på grund av deras otillfredsställande beskaffenhet.
Brukarna av dessa mindre
gårdar skall under en övergångstid beredas
ett bistånd från det allmännas
sida, som står i rimligt förhållande till
den lönsamhet, som mera rationella
brukningsenlieter kan uppnå vid den av
statsmakterna stödda allmänna prisnivån
på jordbrukets produkter.

Fredagen den 18 november 1960 Nr 27

Svar på interpellation ang. stödet åt det mindre jordbruket

Det särskilda stödet till det mindre
jordbruket — i den utformning som
stödåtgärderna fått vid 1959 års riksdag
— har avvägts med utgångspunkt från
nu nämnda allmänna riktlinjer. Som
skäl härför anförde jag i den proposition,
som låg till grund för 1959 års
riksdagsbeslut i frågan, bland annat, att
de av småbruksstödsutredningen gjorda
undersökningarna visat, att inkomstläget
vid en alldeles övervägande del av
småbruket fortfarande var betydligt
lägre än vid jordbruk i närmast större
storleksgrupp, även om en betydande
spridning i småbrukarnas inkomster förelåg.
Samtidigt fann jag det emellertid
angeläget att framhålla, att man genom
särskilda bidrag inte på längre
sikt kunde lösa inkomstproblemet vid
småbruket. Jag pekade därvid bland annat
på att det var ett gemensamt samhälls-
och landsbygdsintresse, att strukturrationaliseringen
fortskred. Vidare
erinrade jag om den förbättring av inkomstläget
för vissa småbrukare, som
uppnåtts eller kunde uppnås genom
kompletterande inkomster av sysselsättning
utanför den egna brukningsenheten.
1959 års beslut innebar också en
viss utvidgning av stödet till den i inkomsthänseende
sämst gynnade småbrukarkategorien.

Såsom interpellanten själv erinrat om
är frågan om inkomstutvecklingen inom
det mindre jordbruket för tiden efter
den period, på vilken 1959 års riksdagsbeslut
baserades, föremål för undersökningar
inom 1960 års jordbruksutredning.
Eftersom dessa undersökningar
inte slutförts, är det naturligt nog ännu
för tidigt att uttala sig om resultatet av
dem. I ärendets nuvarande läge finner
jag det inte möjligt att redovisa någon
slutlig ståndpunkt till vilka åtgärder
som bör eller kan vidtagas i denna viktiga
fråga.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat herr Larssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet framför
jag mitt tack för ett anförande som står
i visst sammanhang med den av mig i
interpellationen ställda frågan.

Jag tillåter mig konstatera att frågan
om småbruken och småbruksstödet gäller
en halv miljon människor.

Jag tillåter mig för det andra att slå
fast att södra Sveriges slättbygder inte
är den modell efter vilken jordbruk
överallt i landet kan konstrueras.

För det tredje tillåter jag mig att för
mitt vidkommande uttala, att det framstår
som försvarligt om åt småbruksstödet
vad Norrland beträffar ges en
mera produktionsfrämjande syftning.
En förstärkning av det extra mjölkpristillägget
ter sig därvid ändamålsenlig.

Med detta sista har jag något litet antytt
hur jag anser att stödet bör utformas.
Jag har dock inte väntat mig att
statsrådet i nuvarande läge skulle kunna
redovisa någon slutgiltig ståndpunkt
till vilka åtgärder som bör eller kan vidtagas
för att förbättra småbruksstödet.
Jag har frågat om ett förslag är att vänta
till 1961 års riksdag. Jag ber, herr
statsråd, att få upprepa den frågan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Naturligtvis hade jag
inte väntat någon översvallande tacksamhet
från herr Larsson i Hedenäset
över det svar som jag lämnat på hans
interpellation. Herr Larsson noterar ting
varom vi utan tvekan kan vara överens:
att så och så många berörs av småbruksstödet
och att förutsättningarna för småbrukare
är olika i olika delar av landet.
Jag har heller ingenting att invända
mot herr Larssons uttalande om
det specialproblem för Norrland han
framhävde, nämligen att produktionsfrämjande
åtgärder är kanske där särskilt
påkallade. Jag tillåter mig att utvidga
den kommentaren genom att säga,
att för ett realistiskt småbruksstöd är åt -

6 Nr 27 Fredagen den 18 november 1960

Svar på interpellation ang. stödet åt det mindre jordbruket

gärder i produktionsfrämjande syfte antagligen
påkallade även i andra delar
av landet men att det måhända särskilt
bör understrykas, vilken betydelse sådana
åtgärder har för det norrländska
småbruket liksom att det där tarvas åtgärder
av särskild karaktär.

Herr Larsson upprepar sin fråga om
det är att vänta ett förslag till 1961 års
riksdag. Härpå kan jag endast svara på
följande sätt. Om 1960 års jordbruksutrednings
arbete, för vilket det redan
pågår undersökningar, leder till sådana
resultat att det befinnes nödvändigt att
redan efter ett första år korrigera riksdagsbeslutet
av 1959 — och det finns
skäl att bedöma detta som realistiska
aspekter —- finns det ingenting som
hindrar att förslag föreläggs 1961 års
riksdag. Utan att vilja glida undan svaret
vill jag därför betona, att avgörande
för huruvida förslag i det ena eller det
andra avseendet skall föreläggas 1961
års riksdag är, till vilket resultat den
undersökning som pågår kommer att
leda. Innan vi vet det, kan jag inte definitivt
yttra mig över den frågan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag vill med tillfredsställelse
notera, att statsrådet var överens
med mig i fråga om de tre väsentliga
synpunkter jag lade på småbruksfrågan.
De faktiska förhållandena har
visat, att det beslut som fattades 1959
inte blott blev snålare än vad jag och
åtskilliga med mig tänkt sig, utan att det
i realiteten även kommer att ge småbruket
mindre än vad statsrådet avsåg.
Därför finns det enligt mitt förmenande
all anledning att redan 1961 ta upp frågan
på nytt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! I stort sett är det inte
mycket att tillägga utöver vad herr
Larsson i Hedenäset senast har anfört.
Jag vill ändå bara säga, att 1959 års beslut
inte är annorlunda till sina verk -

ningar för den enskilde småbrukaren
än vad riksdagens beslut avsåg. I detta
beslut ingick tre kvalifikationsvillkor i
fråga om småbruksstödet, vilka gällde
arealbidragen, leveranstillägget för
mjölk och det extra mjölkpristillägget
i Norrland. Stödet till småbruket
utgår alltså precis enligt det beslut som
riksdagen fattade 1959. På grund av den
antydan om motsatsen som herr Larsson
i Hedenäset i sitt anförande gjorde
gällande är det kanske nödvändigt att
jag får detta noterat.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag tillåter mig ändå att
fästa statsrådets uppmärksamhet på att
det totala beloppet till det svenska småbruket
blir omkring 10 miljoner kronor
mindre än vad som förutsattes i propositionen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Jag ber om ursäkt för min ihärdighet.
Jag vill framhålla att beloppets storlek
i detta sammanhang är en sekundär
fråga. Det primära är väl ändå stödets
betydelse för den enskilde småbrukaren.
Herr Larsson i Hedenäset vet naturligtvis
mycket väl att med rätten att
erhålla arealtillägg var tre kvalifikationsvillkor
förenade nämligen 1) jordbruket
skulle vara i storleksgruppen
2—10 hektar, 2) vederbörandes förmögenhet
skulle inte överstiga 50 000 kronor,
3) vederbörandes inkomst finge
inte överstiga den genomsnittliga inkomsten
för jordbrukare i närmast högre
storleksgrupp, d. v. s. 10—20 hektar.

Vad som har hänt och påverkat utfallet
— det är kanske inte absolut slutjusterat
vid det här laget men det är
sannolikt att herr Larsson i Hedenäset
antydde en rätt storleksordning när det
gäller den totala ramen —■ är att ett
större antal småbrukare i detta fall, på
grund av att de inte har fyllt de förut
angivna kvalifikationsgrunderna, har
fallit bort under den tid som har gått.

Fredagen den 18 november 1900 Nr 27

Svar på interpellation ang. stödet åt det mindre jordbruket

Orsaken kan ha varit vederbörandes
förmögenhetsställning eller inkomstläge.
Det är angeläget att man också tar med
detta i bilden när man bedömer utfallet
av stödet till småbruket.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Det må förlåtas mig att
jag till statsrådet säger att jag inte betraktar
10 miljoner kronor mer eller
mindre i småbruksstöd som en sekundär
fråga. Om herr statsrådet ser saken
på det sättet, då beklagar jag det.

Jag skall kanske inte här draga upp
en debatt om alla detaljer. Jag skulle ha
lust att uttrycka mig på följande sätt.
Författaren Björn-Erik Höijer har skrivit
en pjäs vid namn »Isak Juntti hade
många söner». Jag skulle ha lust att inbjuda
herr statsrådet att tillsammans
med mig besöka Persomajärvi by för
att där taga reda på hur det står till.
Medan Isak Juntti och Johan Hörtin
tidigare klagade över att de inte fick
något leveranstillägg, får de numera
arealbidrag, men Emil och Frans Juntti
har helt plötsligt blivit utan. Det finns
all anledning att närmare se litet på
detta, som enligt min mening icke är
en sekundär fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag ber först att få tacka
för herr Larssons i Hedenäset inbjudan.
Den vill jag gärna hörsamma, utan att
jag fördenskull tror att det kommer att
öva så stort inflytande på vår diskussion
om vad frågan gäller.

Det är inte tio miljoner kronor mer
eller mindre, som är en sekundär eller
primär fråga. Den primära frågan är
om varje stödberättigad småbrukare i
vårt land har erhållit de tre former av
stöd, som riksdagen beslutade 1959. Om
sedan kostnadsramen blir mindre eller
större beror på faktorer, som gör själva
frågan om kostnadsramen till en sekundär
fråga.

Herr Larsson i Hedenäset och jag är

säkert överens om att vi känner glädje
över att det tydligen blivit allt flera
småbrukare, som genom kompletterande
arbeten vid sidan av sina småbruk kunnat
förbättra sitt inkomstläge dithän, att
de har passerat gränsen för vad familjejordbrukaren
har i taxerad inkomst och
av den orsaken bortfaller ur ramen för
de stödberättigade jordbrukarna. Jag
skulle tro att herr Larsson i Hedenäset
och jag — liksom kammarens ledamöter
i övrigt —- år ganska tillfredsställda
över en utveckling, som pekar i denna
riktning.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
blanda mig i denna lilla skärmytsling
mellan statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
och interpellanten.
Men man diskuterar här skälen för att
småbrukarna fått mindre bidrag än tidigare,
vilket de alldeles riktigt har fått.
Statsrådet synes dra den slutsatsen, att
det är de uppställda kvalifikationskraven,
som här varit avgörande. Det förhåller
sig kanske ändå inte riktigt på
det sättet. Såsom jag har haft möjlighet
att bedöma saken, beror det på att man
inte vid tidigare prövningar av bidragen
i de former, som då tillämpades,
räknade så slaviskt med arealen, som
man numera tyvärr gör. Det är alldeles
klart, att exempelvis tio hektar av den
bördigaste jorden i Skåne är någonting
helt annat än tio hektar jord i kargare
bygder.

Lantbruksnämnderna hade tidigare
möjlighet att bedöma skäligheten när
det gällde de bidragssökandes verkliga
behov. Denna möjlighet bortfaller nu,
som jag förut påpekat, på grund av att
man slaviskt tillämpar arealbestämmelserna.

Jag skulle vilja uttala önskemål om
att jämkning på tillämpningsbestämmelserna
i den nuvarande förordningen
kunde ske. Då kanske vi skulle kunna
komma till rätta med de olägenheter,
som vi nu bar diskuterat. Det är allde -

Nr 27

Fredagen den 18 november 1960

Interpellation i anledning av inträffade olyckor inom flygvapnet

les uppenbart att åtskilliga småbrukare
känner sig allvarligt besvikna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det är möjligt att det
kan ligga en del sanning i de synpunkter,
som herr Svensson i Stenkyrka nu
åberopar. Men jag tycker inte att vederbörande,
som har att efterse tillämpningsföreskrifterna,
kan förebrås därför
att de i det stycket följer riksdagens
anvisningar.

Det kan sägas att det finns en grupp
av småbrukare, som härvidlag kommer
i klämma, men så skulle bli fallet, oberoende
av var någonstans gränsen dras.
Att man konsekvent tillämpar föreskrifterna
kan i och för sig inte förtjäna en
reprimand. Är det så att man vid prövningen
i den instans, som nu har att bedöma
denna fråga, kommer till resultatet
att det bör finnas en toleransmarginal,
varom jag ingenting vet, är riksdagen
naturligtvis oförhindrad att också
titta på denna fråga. Men jag tror mig
veta, att det är en relativt liten kategori,
som inte kan bli delaktig av stödet av
den anledning herr Svensson i Stenkyrka
åberopar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs den av fröken Karlsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående ingivandet
av förteckningar till arkivmyndigheterna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Hansson i
Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr stats -

ministern angående överläggningar mellan
regeringen och representanter för
småföretagsamheten och jordbruket om
den ekonomiska politiken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation i anledning av inträffade
olyckor inom flygvapnet

Herr SPÅNGBERG (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Olyckorna och haverierna
inom flygvapnet har ökat i uppseendeväckande
grad efter senaste försvarsuppgörelsen.
År 1958 redovisades
9, år 1959 redovisades 19 och hittills i
år 26 av katastrofartad karaktär. Dessutom
lär det ha inträffat haverier av
mindre omfattning, varom rapporter ej
delgivits allmänheten. Den nyss avslutade
rättegången om flygolyckan den 24
augusti, då två värnpliktiga dödades,
samt undersökningar rörande andra
flygolyckor har visat en uppenbar hets
i samband med kontroll och översyn av
plan före övningar. Sålunda tycks det
ofta förekomma att markpersonal ej får
tillräcklig tid för sitt arbete eller att en
enda person får arbeta för två för att
under viss begränsad tid utföra viktig
översyn och kontroll, som under
samma tid avses för två med någorlunda
normal hårt pressad arbetstakt. I sådana
sammanhang kan brister uppstå
med haveri och katastrofartade olyckor
som följd.

Vad kostar nu denna hets i människoliv,
invaliditet, förlust av materiel och
egendom m. m.? På detta område synes
det föreligga betydande möjligheter till
både tryggare förhållanden och avsevärda
besparingar.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1) Vill försvarsministern lämna en
redogörelse över inträffade flygolyckor,
förluster och kostnader — civilt och

Fredagen den 18 november 1960

Nr 27

Interpellation ang. vissa principer för beviljande av lån till bostadsbyggande

militärt — i människoliv, materiel och
egendom, som orsakats genom haverier
inom flygvapnet för tiden efter senaste
försvarsuppgörelsen ?

2) Anser försvarsministern att en
minskning av flygkatastroferna skulle
kunna medföra en motsvarande minskning
av försvarskostnaderna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. vissa principer för
beviljande av lån till bostadsbyggande

Ordet lämnades på begäran till

Herr LIDSKOG (fp), som anförde:

Herr talman! Bostadsstyrelsen har
gjort betydelsefulla insatser för att främja
byggandet av goda bostäder. Tyvärr
måste konstateras att styrelsen har kommit
att i vissa avseenden hindra eller
försvåra byggnadsverksamheten. Det är
därvid två skilda frågor som förtjänar
att uppmärksammas.

Den första frågan gäller kvalitetskravet.
I en i årets petitaskrivelse ingående
VPM angående beräkning av det under
statens utlåningsfonder uppförda
investeringsanslaget till Lånefonden för
bostadsbyggande behandlar bostadsstyrelsen
det kvalitetskrav, som bör uppställas
på bostäder som finansieras med
statslån (sid. 12—14). Personligen delar
jag styrelsens uppfattning om kvalitetskrav
på bostäder men anser att
detta krav bör uppfyllas oavsett om bostäderna
finansieras med statslån eller
ej. Av hänsyn till den bostadssökande
allmänheten måste samma kvalitetskrav
uppställas oavsett finansieringsform. Det
anförda leder enligt min uppfattning till
att kvalitetskravet till den del det är
beroende av stads- eller byggnadsplanen
(hushöjd, lekplatser, bilplatser, grönområden,
miljö etc.) skall tillgodoses vid
planarbetet och prövas vid fastställelsen
av själva planen. Det kan inte anses
rimligt eller försvarligt att bostadsstyrelsen
som skett vägrar bevilja lån

till bebyggelse i enlighet med av Konungen
fastställd stadsplan eller av
länsstyrelsen fastställd byggnadsplan.

Den andra frågan gäller tomtprisnivån.
Bostadsstyrelsen godkänner i
många fall icke de verkliga tomtkostnaderna
(kostnaderna för mark, gator,
ledningar, andel i vattenverk och reningsverk,
parkeringsplatser, park etc.).
I tomtpriset ingår kostnaderna för själva
marken som en mindre komponent,
vilken med nuvarande tillämpning ofta
icke alls kan rymmas inom det av styrelsen
godkända priset på färdig tomtmark.
Marken måste härigenom få anses
ha ett negativt värde, fastän den i samband
med stads- eller byggnadsplans
fastställande bedömts ur allmän synpunkt
lämplig för tätbebyggelse. Bostadsstyrelsens
negativa hållning i tomtprisfrågan
utgör ett betydande hinder
för byggnadsverksamheten och medför
att kommunerna i många fall ser sig
nödsakade att avstå från att erhålla
täckning för sina verkliga exploateringskostnader.
Det synes därför angeläget
att styrelsens uppgifter i berört
avseende begränsas till att avse endast i
tomtpriset ingående komponenten mark.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Är herr statsrådet beredd medverka
till att bostadsstyrelsen erhåller sådana
instruktioner att lån ej vägras till
bebyggelse, som sker i överensstämmelse
med fastställd stads- eller byggnadsplan? 2.

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att bostadsstyrelsens beslutanderätt
vad angår tomtprisnivån inskränkes
till att avse endast i tomtpriset
ingående kostnad för själva marken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

Nr 27

Fredagen den 18 november 1960

nr 170, i anledning av väckta motioner
om viss förstärkning av undervisningen
i matematik,

nr 171, i anledning av väckta motioner
rörande statsbidrag till folkhögskolor,

nr 172, i anledning av väckt motion
om vissa folkskollärares jämställande
med övningslärare i fråga om undervisningsskyldighet,

nr 173, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser i visst
fall angående ersättning till markägare
vid s. k. stolpintrång,

nr 174, i anledning av riksdagens år
1959 församlade revisorers berättelse,
i vad densamma avser dels vissa iakttagelser
rörande 1959 års taxering
m. m., dels kostnaderna för riksdagstrycket,
dels ock tillvaratagande av kronans
intresse i vissa rättsärenden, och
nr 175, i anledning av väckt motion
om översyn av den indirekta beskattningens
administration;

bevillningsutskottets betänkande nr
75, i anledning av väckta motioner om
avdrag vid beskattningen för avgifter
till branschorganisationer m. fl.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av väckt motion
om viss ändring i folkpensioneringslagen,

nr 63, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot mörkerolyckor i
trafiken, m. m.,

nr 64, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av lotteriförordningen,
och

nr 65, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen angående
inbetalning av kommunernas andelar i
folkpensioner m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 31,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om rätt att
undersöka och bearbeta fyndigheter av
uranhaltigt mineral m. m. (uranlag),
in. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av väckta motioner angående
ändrade grunder för statsbidrag till

täckande av driftkostnader vid lant
bruksundervisningsanstalterna.

§ 10

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 366, till Konungen i anledning
av väckta motioner om utjämning mellan
församlingarna av kostnaderna för
byggande och underhåll av kyrka.

§ 11

Anmäldes följande Kungl. Maj :ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 186, angående vissa kostnader i
samband med Sveriges anslutning till
F.uropeiska frihandelssammanslutningen
(EFTA), och

nr 187, angående överlåtelse av vissa
under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående markområden.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

För fullgörande av uppdrag såsom
ledamot av interneringsnämnden anhåller
undertecknad vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 21—

24 november 1960.

Bogla, Tenhult, den 17 november
1960 Edvin Gustafsson

Riksdagens Andra Kammare

Stockholm

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 18—•

25 november 1960 på grund av tjänsteresor
dels till Briissel, dels till Oslo.

Stockholm den 17 november 1960
Sigrid Ekendahl

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.29.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 22 november 1960

Nr 27

Tisdagen den 22 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15
och den 16 innevarande november.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Jönsson, som vid kammarens sammanträde
den 2 november med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Under åberopande av närlagda läkarbetyg
får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med 9.11. 1960 tills vidare.

Karlstad den 15.11. 1960

Leif Cassel

Härvid var fogat detta läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Leif
Cassel, född 8.12. 1906, Gunnerud, Karlstad,
sedan den 7.11. 1960 är intagen på
lasarettet i Karlstad och att han på
grund av sjukdom är oförmögen deltaga
i riksdagsarbetet under resterande
del av höstriksdagen.

Med. klin. lasarettet Karlstad.

19.11. 1960

Karin Bengtsson
leg. läk.

Kammaren biföll herr Cassels ansökan.

§ 4

Svar på fråga ang. ny lag om församlingsstyrelse Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har frågat mig om jag avser att snarast
framlägga förslag till ny lag om församlingsstyrelse
och när avsikten är att
den nya lagen skall träda i kraft.

Härpå får jag svara följande.

De förslag till ny lagstiftning på det
kyrkokommunala området, som framlagts
i församlingsstyrelsekommitténs
betänkanden »Församlingslag» och
»Församlingslag för Stockholm» har efter
vederbörlig remissbehandling överarbetats
inom ecklesiastikdepartementet.
Detta arbete är nu i allt väsentligt så
långt framskridet, att det kan läggas till
grund för en proposition i ämnet. Jag
har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t
att till nästa års riksdag framlägga proposition
angående ny församlingsstyrelselagstiftning.
Såvitt nu kan bedömas
torde den nya lagstiftningen kunna träda
i kraft den 1 januari 1963.

Härefter anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min enkla fråga.
Jag är tacksam för att statsrådet ger besked
om att han är beredd att till nästa
års riksdag framlägga proposition angående
ny församlingsstyrelselag.

Vidare framhåller statsrådet, att såvitt
nu kan bedömas torde den nya lagstiftningen
kunna träda i kraft den 1
januari 1963. Här måste jag dock erkänna,
att min tacksamhet skulle ha varit
större om lagens ikraftträdande kunnat
ske den 1 januari 1962, ty det är
utan tvekan så att den nuvarande församlingsstyrelselagen
av den 6 juni 1930
i många stycken behöver snabbt reformeras.

Nr 27

Tisdagen den 22 november 1960

Svar på fråga ang. fördelningen av ersättning till författare för utlåning av deras
verk genom bibliotek

Låt mig framföra den förhoppningen,
att bl. a. bestämmelsen om att kyrkoherden
skall vara självskriven ordförande
i kyrkorådet nu äntligen borttages,
så att kyrkofullmäktige hädanefter får
rätt att utse den de önskar att handha
uppdraget. De nuvarande förhållandena
på den punkten är på en del orter otillfredsställande
och vållar både oro och
besvärligheter inom församlingarna, då
ordförandeskapet har påtvingats kyrkoherden
eller den hans ämbete förvaltar,
oavsett lämplighet.

Enbart detta enda exempel skulle
kunna räcka för att motivera en snabbare
lösning än den nu signalerade.

Då nu statsrådet tydligen stannat för
detta datum får vi väl bida tiden, men
jag vill klart deklarera att en snabbare
lösning hade varit påkallad.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Med hänsyn till departementets
arbetsförhållanden hade det varit
möjligt att få lagstiftningen i kraft
den 1 januari 1962. Men jag vill endast
erinra herr Andersson i Storfors om att
vi har kommunalval 1962 och att det här
gäller att utse nya kommunala församlingar
även på det kyrkliga området.
Det är anledningen till att datum för
ikraftträdandet måste sättas till den 1
januari 1963.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. fördelningen av ersättning
till författare för utlåning av
deras verk genom bibliotek

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Rydén har frågat
dels om jag uppmärksammat att styrelsen
för Sveriges författarfond — vilken
äger disponera över de medel som staten
lämnar som ersättning till författare

för utlåning av deras verk genom bibliotek
— vid årets fördelning förfarit
så, att debuterande författare inte kommit
med vid beräkningen av den s. k.
biblioteksersättningen, dels om jag före
utgången av detta år vill vidta åtgärder
som skulle möjliggöra för dessa missgynnade
författare att erhålla någon form
av ersättning.

Som bekant utgår den s. k. biblioteksersättningen
med tre öre per ersättningsberättigande
boklån och tolv öre
per ersättningsberättigande referensexemplar.
Den totalsumma, som enligt
dessa grunder framräknas på basis av
det beräknade sammanlagda antalet ersättningsberättigande
lån och referensexemplar,
tillföres årligen Sveriges författarfond
från ett riksstatsanslag. Ur
fondmedlen bestrides — förutom utgifter
för fondstyrelsens verksamhet —
dels författarpenning, dvs. ersättning
enligt vissa grunder åt de författare,
vilkas verk utlånats eller använts som
referensexemplar, dels pensioner, understöd,
stipendier och andra bidrag till
särskilda ändamål enligt bestämmande
av styrelsen, vars flesta ledamöter är
utsedda av Sveriges författarförening
och vissa andra författarsammanslutningar.

Enligt gällande författning skall styrelsen
varje år föranstalta om stickprovsundersökningar
för beräkning av
författarpenningen och även avlämna
uppgift om det beräknade sammanlagda
antalet ersättningsberättigande lån
och referensexemplar. Det är naturligtvis
angeläget att resultatet av dessa undersökningar
blir så representativt som
möjligt och något så när motsvarar den
faktiska utlåningen. Det är emellertid
uppenbart att det inte därigenom går
att få någon exakthet i fråga om utlåningens
verkliga omfattning såvitt gäller
de enskilda författarnas verk. Bl. a.
kan stickprovsundersökningarna för ett
visst år inte exakt återspegla den verkliga
utlåningsfrekvensen av böcker,

Tisdagen den 22 november 1960 Nr 27

Svar på fråga ang. fördelningen av ersättning till författare för utlåning av deras
verk genom bibliotek

som kommer ut under året och som
först efter liand köps in av biblioteken.
Konsekvenser av detta slag torde vara
omöjliga att komma ifrån i praktiken.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
starkt understryka, att det väsentliga
syftet med biblioteksersättningen ju är
att ge författarna ersättning för den
upprepade användning under en längre
tidsperiod, som biblioteksutlåningen
innebär.

Det har visat sig, att det årliga undersökningsförfarandet
har blivit tämligen
kostnadskrävande. Som framgår
av vad jag nämnde inledningsvis betalas
dessa kostnader av fondmedel, som
eljest skulle gå till författarnas bästa.
Jag vet att fondstyrelsen nedlagt mycken
möda på att söka rationalisera och
förbilliga undersökningsförfarandet och
att styrelsen alltjämt ägnar stor uppmärksamhet
åt detta problem. Som ett
led i dessa strävanden och i avvaktan
på resultatet av vissa metodöverväganden
begärde styrelsen att för år 1959
få göra en förenklad bestämning av
biblioteksersättningens sammanlagda
belopp och även av författarpenningens
belopp i de enskilda fallen. Kungl. Maj:t
har den 25 juni 1959 som en provisorisk
åtgärd lämnat sitt medgivande till
detta, innebärande att det sammanlagda
antalet ersättningsberättigande lån och
referensexemplar beräknats till samma
procentuella andel av det totala antalet
år 1959, som var fallet år 1958,
och att författarpenningar skulle utgå
med samma belopp som för år 1958,
dock ökade eller minskade i samma
proportion som det totala antalet lån
ökat eller minskat sedan år 1958. Därmed,
herr talman, torde herr Rydéns
första fråga vara besvarad.

Vad så slutligen gäller den andra frågan
vill jag här bara erinra om att författarfondens
styrelse har befogenhet
att ur den »fria» delen av fondmedlen
dela ut stipendier och liknande, helt
oberoende av lånesiffrorna, och den kan

därvid naturligtvis också uppmärksamma
en debuterande författare. Att regeringen
genom direktiv till styrelsen
skulle vidta några åtgärder beträffande
disposition av fondmedlen i den riktning
herr Rydén synes åsyfta, bör däremot
enligt min mening inte komma i
fråga.

Vidare anförde:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Edenman för svaret på min enkla fråga.
Jag tycker det innehåller en korrekt
redogörelse för läget.

Det är naturligt att jag på intet sätt
vänder mig mot förenklade och billigare
former för att räkna ut den s. k.
författarpenningen från bibliotekens
utlåning. Men när man genom förenklingen
fråntar vissa författare deras rätt
till ersättning, då anser jag nog att den
praktiska hänsynen inkräktar alltför
mycket på rättstillämpningen. Om kostnadshänsynen
skulle influera på lagarnas
efterlevnad i andra avseenden, skulle
vi säkerligen allmänt reagera.

Jag anser att det är orättfärdigt mot
dessa författare, som debuterade 1958,
att de nu går miste om både sin rätt
och sina pengar. När jag säger rätt, vill
jag understryka att dessa författare är
särskilt känsliga för uppgifter om det
intresse bibliotekens låntagare har för
deras verk. Detta ingår också i frågan,
och jag tycker att man inte får bortse
från den synpunkten.

Dessutom vill jag nämna, att avlidna
författares arvingar nu i vederbörlig
ordning får sina författarpengar. Det är
rätt, men det är lika rätt att de nu verksamma
själva får sina författarpengar.

Det kan synas riktigt som statsrådet
säger, att regeringen inte bör blanda
sig i hur författarfondens styrelse disponerar
pengarna. Det är ju inte styrelsen
som förvaltar dem, utan det gör
statskontoret. Det är ju här fråga om

14 Nr 27 Tisdagen den 22 november 1960

Svar på fråga ang. fördelningen av ersättning till författare för utlåning av deras
verk genom bibliotek

ett riksstatsanslag, och då tycker jag
att det inte hade varit i vägen om statsrådet
i samband med författarfondens
styrelses förfrågan hade sagt, att de som
nu blir utan pengar på grund av den
planerade förenklingen av administrationen
bör erhålla bidrag i annan form.
Jag tror inte att det skulle ha betraktats
som en inblandning i fondstyrelsens
verksamhet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Detta är en fråga som
har uppmärksammats i pressen och
även i radio och TV. Därför tycker jag
det hade varit mera naturligt, om herr
Rydén i stället för att ställa en enkel
fråga hade riktat en interpellation till
mig. Då hade flera av kammarens ledamöter
kunnat deltaga i denna diskussion.
Vi är ju lyckliga nog att ha den
svenska författarföreningens ordförande
som ledamot av denna kammare. Han
är också en av dem som förvaltar författarfonden.
över huvud taget dominerar
författarna denna fond, och det
är för författarnas eget bästa som detta
beslut har fattats.

Jag ber, herr talman, att få läsa upp
några rader ur författarfondens framställning
till regeringen sommaren 1959:
»Emellertid är kostnadsfrågan ett allvarligt
bekymmer. Undersökningarna»
— alltså stickprovsundersökningarna —
»kosta för närvarande i runt tal 50 000
kronor per år, och detta måste sägas
vara ett alldeles orimligt stort belopp
för ett arbete, vars huvudsakliga uppgift
är att åstadkomma det siffermässiga
underlaget för fördelning av en
summa på 400 000 kronor.»

Slutligen, herr Rydén, är det inte
fråga om någon författarnas juridiska
rätt till biblioteksersättning — det är
fråga om skälighet och billighet. Samhället
utnyttjar författarnas alster genom
utlåning på bibliotek. För detta
skall ersättning utgå. Min företrädare

uttryckte problemet på följande sätt i
propositionen till riksdagen 1954: »Flera
tungt vägande skäl har anförts till
stöd för att bereda författarna något
slag av ersättning för biblioteksutlåningen
av deras verk. Den avgörande
synpunkten anser jag härvidlag vara,
att biblioteksutlåningen innebär ett samhälleligt
utnyttjande av författarnas
verk. Jag kan inte finna annat än rimligt,
att författarna tillerkännes en skäligt
avvägd gottgörelse härför.» Att det
inte är fråga om en rätt i det enskilda
fallet framgår också av att små obetydliga
ersättningar på några kronor —
jag tror det är under en tia för närvarande
— över huvud taget inte utbetalas
till enskilda författare utan läggs
till den stora allmänna fonden, ur vilken
pengar sedan går tillbaka till författarna
i form av pensioner och stipendier
eller understöd av annat slag.

Det är alltså inte så, herr Rydén, att
någon enskild författare har berövats
sin juridiska rätt, utan författarfonden
och regeringen har gjort den allmänna
bedömningen att så mycket medel som
möjligt skall ställas till de svenska författarnas
förfogande och så litet som
möjligt offras på administrationens altare.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag är underkunnig om
att denna författarpenning icke är en
juridisk rätt. Jag sade inte så heller. Men
den kanske kommer att bli det.

Det är en fråga om skälighet och billighet,
sade statsrådet. Ja, men denna
skälighet och billighet är knäsatt av
riksdagen. Med hänsyn därtill hade det
väl inte varit ur vägen att man försökt
finna ett sätt att ge någon form av ersättning
även till dem som nu ställts
utanför. Men jag vill poängtera att jag
på intet sätt vänder mig emot att man
förenklar och förbilligar arbetet med
att ta reda på vilka som skall erhålla
ersättning. Jag tror att man kan göra

Tisdagen den 22 november 1960

Nr 27

Svar på interpellation ang. beskattningen av jordbrukare och trädgårdsodlare som

drabbats av skördeskador

det på annat sätt. Statsrådet vet också
att det har framkommit synpunkter på
detta. Men det finns väl ändå inget som
säger att vi skall avstå från att göra undersökningen
ett år bara därför att det
kostar en del pengar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. beskattningen
av jordbrukare och trädgårdsodlare som
drabbats av skördeskador

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Elmwall frågat om jag har för avsikt
att lägga fram förslag till en rättvisare
beskattning av jordbrukare och
trädgårdsodlare, som drabbats av skördeskador
och i anledning därav nödgats
upptaga skördeskadelån.

Till svar får jag anföra följande.

De jordbrukare som deklarerar efter
kontantprincipen har betydande möjligheter
till resultatutjämning mellan olika
år, bl. a. genom att anskaffningen
eller i vart fall den kontanta betalningen
av inventarier och redskap kan
förläggas till år med goda inkomster.
Lantbrukare med skogskonton kan också
använda dessa för resultatutjämning.
Skulle likväl en skattemässig förlust
uppkomma visst år, föreligger nu möjlighet
till förlustutjämning enligt den
lagstiftning, som antagits av årets riksdag.

På grundval av propositionen nr 168
har höstriksdagen beslutat vissa åtgärder
i syfte att lindra den ekonomiska
situationen för jordbrukare som drabbats
av skördeskador. Vidare torde jordbruksministern
komma att till nästa års
riksdag framlägga förslag om ett permanent
skördeskadeskydd.

Med de redan genomförda och pla -

nerade åtgärder jag här i korthet angivit
har samhället givit en betydande
hjälp mot skördeskador. Några ytterligare
åtgärder på skatteområdet med
sådant syfte kan jag inte ställa i utsikt.
Vad särskilt angår den av herr Elmwall
framförda tanken att införa avdragsrätt
för amorteringar på skördeskadelån vill
jag understryka att denna är oförenlig
med grundläggande principer i vår
skattelagstiftning. När herr Elmwall ytterligare
framför önskemål om möjligheter
till resultatutjämning genom jordbrukskonton
eller liknande, får jag erinra
om att samma yrkande framfördes
i samband med lagstiftningen om förlustutjämning
och då avvisades efter ingående
prövning.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag är givetvis tacksam
för att finansministern så omgående
svarat på min interpellation — det är
ju inte alltid svaret kommer medan frågan
är aktuell — men jag förmodar att
statsrådet inte blir överraskad om jag
säger att jag inte kan visa samma tacksamhet
för innehållet i svaret. Något
mera positivt hade nog de människor
haft anledning att vänta, som efter svåra
och upprepade skördeskador fått sin
ekonomi undergrävd och nu har betydande
stödlåneskulder att amortera i
framtiden. Svaret synes mig inte vara
i god överensstämmelse med verkligheten,
den verklighet som är så skrämmande
för många jordbrukare och trädgårdsodlare.

Finansministern säger alt de jordbrukare
som deklarerar efter kontantprincipen
har betydande möjligheter till resultatutjämning
mellan olika år, bland
annat genom alt anskaffningen eller i
vart fall den kontanta betalningen av
inventarier och redskap kan förläggas
till år med goda inkomster.

Nr 27

Tisdagen den 22 november 1960

Svar på interpellation ang. beskattningen av jordbrukare och trädgårdsodlare som

drabbats av skördeskador

Vissa möjligheter finns väl till detta,
men de är inte betydande utan tvärtom
obetydliga och snävt begränsade. De
finns ju inte heller i de fall som jag
särskilt berörde i interpellationen, dvs.
vid upprepade skördeskador, då det
helt enkelt inte funnits år med goda inkomster
att ta av. Kontantprincipen innebär
ju en redovisning av inkomster
och utgifter under året. Man väljer inte
vilket år som helst. Det är t. ex. tillåtet
att låta likvid för slaktdjur överstå
till nästa år, men det är knappast möjligt
att låta dessa likvider stå över i
flera år för att tas i anspråk under ett
svagt skördeår. Hur många jordbrukare
har för resten ekonomiska möjligheter
till det?

Jag kan som exempel lämna några
uppgifter från en slakteriförening som
jag mycket väl känner till. 1955 var ju
ett torrår med stor utslagning av boskap.
Då lät 78 jordbrukare en summa
av 128 000 kronor överstå till år 1956.
Under detta år, som ju hade känningar
av föregående års missväxt, lät 11 jordbrukare
17 000 kronor överstå. 1957 var
det 23 stycken med 57 000 kronor, 1958
var det 30 stycken med 75 000 kronor
och 1959 var det 35 stycken med 94 000
kronor. Till och med oktober i år har
6 jordbrukare begärt att få ha 37 000
kronor överstående till nästa år. Jag
tror inte att det antalet kommer att öka
så värst mycket. Av den totala avräkningssumman
är det i medeltal 4 promille
det gäller.

En jordbrukare som tvingas förnya
sitt inventarium -— och en sådan förnyelse
blir synnerligen aktuell för
många i de år efter år skördeskadade
områdena — får vanligen vid köpetillfället
skriva under växlar, som han måste
amortera varje, varannan eller var
tredje månad. Växlarna kan ju inte
överföras till år med goda inkomster.
Det går inte att säga att kontantprincipen
ger betydande möjligheter till resultatutjämning.
Jordbrukets organisa -

tioner har ju i olika sammanhang gjort
sig påminta hos finansministern med
krav på möjligheter till resultatutjämning.
Finansministern tror väl ändå inte
att de skulle besvära sig med att uppvakta
om detta, om de redan hade denna
möjlighet.

Lantbrukare med skogskonton kan
även använda dessa för resultatutjämning,
säger finansministern vidare.

Skogskontot innebär ju en viss möjlighet
till resultatutjämning, men endast
för dem som haft inkomster av skogsbruk
att bygga upp kontot med. För
skogskontot gäller en uppsägningstid av
fyra månader, vilket betyder att uppsägning
måste ske redan före den 1 september
om man skall kunna ta kontot
i anspråk till ersättning av skördeskadeförlust,
såvida inte regeringen, som i
år, lämnar dispens från fyramånaderskravet.
Det är alltså en resultatutjämning
som kräver regeringens medverkan
vid varje speciellt skördeskadetillfälle.
De flesta som disponerar så goda
skogstillgångar att skogskonton kan läggas
upp dras säkerligen inte med stödlån.
Det är också uteslutet att arrendatorer
skulle kunna anlita skogskonto,
och i Södermanland t. ex. är 40 procent
av jordbrukarna arrendatorer.

De som deklarerar efter kontantprincipen
har inte några tillfredsställande
möjligheter till resultatutjämning. Naturligtvis
är det något bättre ställt för
de jordbrukare som deklarerar efter
bokföringsmässiga grunder och som
därmed har vissa möjligheter att utjämna
resultaten mellan olika år. Denna
metod kräver dock så ingående kunskaper
i bokföring att endast gårdar,
där ägaren är bokföringskunnig, som
disponerar över bokföringskunnig personal
eller där bokföringsbyrå finns att
tillgå, kan deklarera efter denna princip.
De många som tvingas använda
kontantprincipen får i stort sett finna
sig i att betala skatt det år de haft inkomsten.
Vi bör nog vara överens om

Tisdagen den 22 november 1960

Nr 27

Svar på interpellation ang. beskattningen

drabbats av skördeskador

att större möjligheter till utjämning inte
föreligger.

Jag vill inte bestrida att den nya möjligheten
till förlustutjämning är av betydelse,
men den kan ju tillgripas först
vid helt negativt resultat, då man alltså
inte har någon inkomst och då man
får deklarera förlust på minst 1 000 kronor.
Jag tror inte att detta är någon lösning
av frågan. Främst gäller det emellertid
frågan om stödlåneamorteringarna.
Amortering av stödlån innebär att
ett kommande skördeår får betala inkomstbortfall
från ett tidigare år. Samhället
endast hjälper vederbörande att
flytta över inkomstbortfallet till ett annat
år. Förlusten får vederbörande bära
själv, och han får betala rejält för
den erhållna tjänsten.

Finansministern talar även om principer
i vår skattelagstiftning. Att vederbörande
i vissa lägen får betala skatt på
den lidna förlusten, dvs. skatta för en
inkomst som han inte har haft, anser
jag för min del strida mot sunda skatteprinciper.

Finansministern åberopar även de åtgärder
som riksdagen har beslutat nu

1 höst för att mildra verkningarna av
skördeskadorna. Dessa åtgärder innebär
i huvudsak att man lämnar anstånd
med amorteringarna av stödlån och att
man avstår från straffränta samt erbjuder
nya lån —- nu till högre ränta. Den
misär, som många jordbrukare inom
de av skördeskador år efter år värst utsatta
områdena råkat i, avhjälpes inte
med detta. För framtiden har de att betala
skatt på den inkomst som de nu
har gått miste om.

Jag välkomnar den skördeskadeförsäkring
som även finansministern nu
utlovar, om den kommer i en form,
som ger individen en tillfredsställande
trygghet. Men något inflytande på beskattningen
av tidigare lämnade stödlån
tror jag inte att denna försäkring
kommer att få.

Finansministern uttalar heller inte

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

av jordbrukare och trädgårdsodlare som

något större intresse för ett jordbrukskonto,
men samtidigt hänvisar finansministern
till att skogskontot kan användas
för resultatutjämning. Detta är
givetvis en fördel ur de skogsägande
jordbrukarnas synpunkt. Men om finansministern
accepterar principen om
konto för de skogsägande jordbrukarna,
borde han väl även kunna acceptera
denna princip för de skoglösa jordbrukarna
och för arrendatorerna. Det
är enligt min mening anmärkningsvärt
hur liten hänsyn som har visats jordbrukarnas
egna organisationer i denna
fråga. Även om frågan i vissa detaljer
kan vara besvärlig att lösa skattetekniskt,
är den dock inte olöslig.

Jag skulle ändå vilja vädja till finansministern
att han verkligen beaktar
de svårigheter som många jordbrukare
har råkat i trots arbetsamhet, omsorg
och kunnighet i sin näring.

Jag vill inte alls påstå att skattefrågan
allena har avgörande betydelse.
Men varje lindring i dagens läge är betydelsefull.
Detta gäller både jordbrukskontot
och beskattningen av stödlån.

De svåra skördeförhållandena har
även på annat sätt medfört ökad skattebelastning.
Vid bärgningen av årets
skörd har det gått åt två å tre gånger
så mycket bränsle som vanligt. För de
bensindrivna skördemaskinerna får
jordbrukaren tillbaka en fixerad summa
i skatterestitution. Men i år går det
restituerade beloppet i många fall inte
ens upp till tredjedelen av det verkliga
skattebeloppet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad jag tidigare har anfört i interpellationssvaret
om de olika åtgärder som
har vidtagits i anledning av skördeskadorna,
men jag vill erinra om att det
under praktiskt hela 50-talet har varit
så olyckligt att varje jordbruksminister
har fått framlägga förslag till riksdagen
27

Nr 27

Tisdagen den 22 november 1960

Svar på interpellation ang. beskattningen av jordbrukare och trädgårdsodlare som

drabbats av skördeskador

— ibland flera år i följd — om hjälp
i anledning av skördeskador. Riksdagen
har behandlat dessa förslag och i
allmänhet accepterat dem med stor majoritet.
Detta får väl sägas vara ett uttryck
för vad riksdagen har ansett vara
erforderligt vid dessa tillfällen. Senast
under denna höstriksdag har beslut fattats
om sådana stödåtgärder.

När nu herr Elmwall vill att man utöver
dessa åtgärder skall genomföra speciella
lättnader i beskattningen, är det
framför allt på två avsnitt som han tar
upp sin talan. I det ena föreslår han avdragsrätt
för amorteringar av skördeskadelån.
Han anför i sin allmänna motivering
i interpellationen, att en jordbrukare
som tar ett lån befinner sig i
en penibel situation och att detta är
motiv för att han skall få göra avdrag
för amorteringen i sin självdeklaration.
Ingen tar väl lån annat än när han behöver
det. Vare sig han är jordbrukare,
löntagare, rörelseidkare eller hantverkare
tar han lån därför att han inte kan
finansiera verksamheten på annat sätt.
Han är piskad att låna. Självfallet har
låntagarna rättighet att i sin deklaration
göra avdrag för kostnaderna för lånet,
dvs. räntekostnaderna. Man kan inte
säga att jordbrukarna står i en alldeles
speciell situation med sina lån i förhållande
till andra människor. Att skapa
möjligheter för vederbörande att i
sin deklaration göra avdrag för amorteringar
av lån är ett stort skattepolitiskt
och skatteekonomiskt problem. Sådana
möjligheter kan man inte bereda
en speciell yrkesgrupp utan det måste
ske över hela fältet. Vi är här sannerligen
inte färdiga för radikala ingripanden.
Kostnaderna blir ju också
stora.

Det andra avsnittet i interpellationens
motivering var — om jag fattade rätt

— att jordbrukare, som deklarerar enligt
kontantlöneprincipen, inte har
samma möjligheter till inkomstutjämning
som de som deklarerar bokförings -

mässigt, dvs. kan likställas med industriella
företagare. Detta är naturligtvis
riktigt i och för sig. Men alldeles
uteslutna är dessa jordbrukare ändå inte
när det gäller överföringsmöjligheterna,
ty ersättningsanskaffningen — utgifterna
för inventarier — som är helt avdragsgill
kan givetvis lämpas med hänsyn
till skördeutfallet åtminstone ifråga
om de större och mera värdefulla
inventarierna. Man köper ju normalt
inte ny traktor under ett missväxtår
utan helst under ett gott skördeår, och
då får man en naturlig balans i detta
hänseende.

Jag har mången gång funderat över
om man skulle försöka jämställa jordbrukarna
med de industriella företagarna
när det gäller inventarierna, trots
att jordbrukarna deklarerar efter kontantlöneprincipen.
Senast övervägde jag
saken i samband med behandlingen av
ett sakkunnigbetänkande, som tog sikte
på att jordbrukarna, med bibehållande
av kontantprincipen vid deklaration,
skulle få möjlighet att tillämpa avskrivningsregler
i stort sett överensstämmande
med dem som gäller för industriens
och hantverkets företagare. Men detta
sakkunnigbetänkande kunde inte betraktas
isolerat — det fick ses i samband
med ett annat, som skatteflyktskommittén
avgivit och där man påtalade
vad som betraktades som en form
av skatteflykt, nämligen jordbrukarnas
möjligheter att realisera sitt kreaturskapital.
Jag sade mig, att skall frågan
om jordbrukarnas inventarier föreläggas
riksdagen, så måste den presenteras
i en proposition, som har den dubbla
uppgiften att dels lätta på inventariesidan,
dels skärpa på den sida som
skatteflyktskommittén uppmärksammat.

När ärendet skickades ut på remiss
till jordbrukarnas organisationer visade
det sig att meningarna var mycket delade.
Lantbruksförbundet, som är topporganisationen
inom jordbruket, sade
— jag vill ge förbundet erkännande, att

Tisdagen den 22 november 19G0 Nr 27

Svar på interpellation ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av brand''
dammar

det var tillräckligt konsekvent att se
frågorna i ett sammanhang — att det är
kanske inte så bråttom att göra någonting
på detta område, eftersom vi hoppas
komma fram till enklare bokföringsmetoder
och därmed också få till
stånd en snabbare övergång från kontantprincipen
till bokföringsmässiga
grunder när det gäller jordbrukarnas deklarationer.
— På grund av denna tveksamhet
bland jordbrukarnas egna organisationer
ville jag inte gå till riksdagen
med propositionen, och följaktligen ligger
den i finansdepartementet i avvaktan
på att vi närmare skall kunna undersöka
hur frågan utvecklas.

Jag har velat ge dessa förklaringar utöver
vad jag anfört i interpellationssvaret,
eftersom jag tyckte att det var
närmast här som interpellanten gjorde
sina invändningar.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Det är intressant att höra,
att finansministern tydligen inte lägger
så stor vikt vid kontantprincipen
som jag tyckte framgick av själva interpellationssvaret.

Min erfarenhet från 35 år som egen
jordbrukare säger mig att man byter
traktor när den gamla är utsliten. Detta
kan hända lika väl under dåliga skördeår
som under goda. Att direkt lämpa inventarieutbytet
efter skördeutfallet varje
år går inte för en jordbrukare som
måste tänka på ekonomien — i varje fall
inte i våra mellansvenska jordbruksbygder,
där man måste ta till vara varje
möjlighet att klara ekonomien.

Vad som föranlett min interpellation
är ju de speciella förhållanden som råder.
Jag skall be att få anföra ett exempel
som inte helt saknar verklighetsunderlag.

En arrendator började 1955 arrendera
en gård på 210 tunnland och löste
inventarierna med 80 000 kronor. Han
fick ett skördebortfall 1955 på ungefär
70 procent av normalskörden. Detta för -

anledde honom att söka stödlån. Han
erhöll ett sådant på 30 000 kronor, att
amorteras under fem år med 5 procents
ränta. Skördeåren efter 1955 har
inte medgivit några amorteringar på
stödlånet, utan arrendatorn har fått
dessa uppskjutna. I år skulle han påbörja
amorteringarna. Driftlånet för
inventarielösen, 80 000 kronor, har han
på 20 års amortering mot en ränta av
f. n. 6V4 procent. Denne man är gift, bor
i ortsgrupp 3 och har fyra personers
hushåll, hustru och två barn. Den kommunala
utdebiteringen är 14 kronor, och
han har ingen beskattningsbar förmögenhet.
Om den taxerade inkomsten i
år är 15 000 kronor till statlig inkomstskatt
och 17 000 kronor till kommunalskatt,
blir den statliga skatten 1 360 kronor
och den kommunala skatten 1 862
kronor. Vidare har han 600 kronor i
pensionsavgift. Summa skatter alltså
3 820 kronor. Av hans inkomst återstår
då 11 200 kronor. På stödlånet skall han
amortera en femtedel eller 6 000 kronor
och på driftlånet 4 000 kronor, tillsammans
10 000 kronor. Han har då 1 200
kronor över. Det skulle vara roligt att
höra, hur finansministern tror att denne
man kan lösa det problemet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. statsbidrag
till kommuner för anläggande av branddammar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Vigelsbo, har frågat mig
om jag har min uppmärksamhet riktad
på frågan om statsbidrag till branddammar
och om jag ämnar vidtaga åtgärder
för att till kommunerna utge de
eftersläpande fordringar som uppkommit
i samband med kommunernas för -

20 Nr 27 Tisdagen den 22 november 1960

Svar på interpellation ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av brand
dammar

fattningsenliga uppordnande av sitt
brandförsvar.

Till svar härpå får jag anföra följande.

I innevarande års statsverksproposition
uttalade jag bl. a., att i betraktande
av den minskade ekonomiska betydelse
för de bidragsberättigade, som
ifrågavarande statsbidragsgivning numera
fått, denna bidragsform borde
upphöra. Jag uttalade vidare, att jag hade
för avsikt att inom kort föreslå
Kungl. Maj:t att gällande bidragskungörelse
upphävdes. Med hänsyn till att
ett stort antal dammar färdigställts och
att kommunerna därvid haft anledning
påräkna statsbidrag ansåg jag mig dock
böra föreslå oförändrad medelsanvisning
även för budgetåret 1960/61 för
att en bidragsgivning efter behovsprövning
övergångsvis skulle möjligggöras.
Jag tilläde att ifrågavarande anslag därefter
borde utgå ur riksstaten.

Dessa mina förslag och uttalanden
godtogs av riksdagen utan någon erinran,
och ifrågavarande författning upphävdes
genom kungörelse den 5 maj
1960.

Jag vill tillägga, att inget annat ändringsförslag
väcktes vid riksdagsbehandlingen
i våras än att — på sätt
1958 års besparingsutredning enhälligt
förordat — ifrågavarande anslag skulle
utgå ur riksstaten redan fr. o. m. budgetåret
1960/61.

För egen del är jag icke beredd att
nu förorda någon ändring av de i våras
fattade besluten.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min fråga.

Anledningen till att frågan framställdes
var den, att många kommuner anser
sig ha stora belopp att fordra i

statsbidrag för utförda och av myndigheterna
godkända branddammanläggningar.
Enligt den ursprungliga statsbidragskungörelsen
har kommunerna
lovats, inte allenast 50 procent av den
verkliga anläggningskostnaden, utan
jämväl motsvarande procentuella belopp
av uppkommande utredningskostnader.
Kommunerna har således ansett
sig till 50 procent vara garderade för
kostnader för såväl anläggnings- som
utredningsarbeten. Det må väl ändock
vara ursäktligt, om våra primärkommunala
myndigheter av denna bidragskungörelses
innehåll tillägnat sig den uppfattningen,
att löftet under alla förhållanden
skulle hållas. Denna förhoppning
har man alltjämt ansett sig kunna
hysa, och jag förstår de kommunala
myndigheterna på den punkten.

I statsrådets svar åberopas det beslut,
som fattades i samband med behandlingen
av riksstaten för budgetåret
1960/61. Vi är väl medvetna om detta
besluts innebörd, nämligen att man
övergångsvis uppförde oförändrat anslag
med 200 000 kronor för en bidragsgivning
efter behovsprövning. Detta beslut
gällde enligt vårt förmenande innevarande
års stat och bidragsgivning.
Att man därmed avklippte möjligheterna
för utlämnande av statsbidrag till
redan två och tre år tidigare utförda
och av myndigheterna godkända anläggningar
förefaller ingalunda realistiskt.
Något beslut av denna omfattning
synes mig således inte föreligga.

Statsrådet synes också vara medveten
härom, enär han på den punkten
återfaller på besparingsutredningens
förslag. Jag skall inte klandra statsrådet
för det. Även besparingsutredningen
kan behöva få en fjäder i hatten. Det är
nog den enda, som den utredningen
fått. Men man ställer sig samtidigt frågan,
huruvida besparingsutredningen är
förtjänt av att få en fjäder i hatten för
detta förslag. Enligt mitt förmenande är
så ingalunda fallet. Det är här, vad jag

Tisdagen den 22 november 1960 Nr 27

Svar på interpellation ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av brand
dammar

kan förstå, fråga om en ren utgiftsövervältring
från staten till kommunerna,
och någon besparing är det inte.
För de kommuner, som med känsla för
sitt ansvar för brandväsendets uppbyggande,
lyhörda för statsmakternas initiativ
på området samt med förtroende
för löftet om statens ekonomiska medverkan
effektivt och målmedvetet gjort
en insats i här berörda avseende, innebär
de uteblivna statsbidragen en kraftig
ekonomisk merbelastning, väsentligt
kännbarare än vad det skulle varit för
statsmakterna, om bidragslöftena från
deras sida infriats.

I den stora hög av exempel som finns
ber jag att få anföra endast ett. Detta
gäller en kommun i Västmanlands län.
Där har under åren 1956, 1957 och 1958
anlagts och godkänts branddammanläggningar
till ett belopp av ca 100 000
kronor. Då man emellertid från detta
belopp borträknar bortforsling av jord
och överblivet material, vartill statsbidrag
varken utlovats eller erhållits, blir
den bidragsberättigade kostnaden över
80 000 kronor, varpå följaktligen statsbidrag
skulle ha utgått med 40 000 kronor.
Kommunen har ett befolkningstal
på i runt tal 3 000 personer. Det torde
inte kunna förnekas att den skattemässiga
merbelastning som uppstår på
grund av det uteblivna statsbidraget i
detta fall måste bli ganska betungande.
Exempel av liknande slag skulle kunna
mångfaldigas.

Oron för bortfallet av dessa statsbidrag
är stor. Till denna oro fogar jag
också farhågorna för hur det skall bli
i framtiden. Hur kommer det att gå
med de utlovade och eftersläpande statsbidragen
till vatten och avlopp? Kommer
också dessa en vacker dag att frysa
inne? Dessa statsbidragsbelopp är ju väsentligt
mycket större och skulle, om
löftena om bidrag i dessa fall liksom i
fråga om branddammarna inte infriades,
på ett ödesdigert sätt påverka
många kommuners ekonomiska ställ -

ning. Frågan kan kanske anses föga motiverad,
men då systemet med avklippta
statsbidragslöften synes vara knäsatt,
är det ju inte förvånansvärt, om kommunalmännen
ställer sig den.

Enligt 1954 års brandlagsrevision
uppgick statens kostnader för förebyggande
och bekämpande av brand till 1,5
miljoner kronor, under det att kommunernas
kostnader uppgick till 90 miljoner
kronor. Mot bakgrunden härav synes
det ingalunda omotiverat, att kommunerna
åtminstone erhåller de statsbidrag,
som de en gång varit lovade.
Det belopp kommunerna har att fordra
för uteblivna statsbidrag skulle, enligt
en uppgift som jag ingalunda kunnat
kontrollera, uppgå till mellan 1,5 och 2
miljoner kronor. Med den miljardrullning
som nu äger rum inom vår statsförvaltning,
synes detta belopp inte vara
oöverkomligt. Jag hemställer således
att herr statsrådet i nästa års statsverksproposition
äskar de belopp som erfordras
för här angivet ändamål. Därmed
skulle kommunerna kunna erhålla
sina statsbidrag och regeringen lugna
sitt samvete med att ha hållit ett givet
löfte.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det inlägg, som herr Vigelsbo
hållit nu, borde han ha hållit i
våras när riksdagen behandlade denna
fråga. I statsverkspropositionen anmälde
vi, att besparingsutredningen hade
föreslagit att bidraget borde upphöra
redan från och med innevarande budgetår.
I statsverkspropositionen redovisades
även att det fanns en eftersläpning
av ansökningar om bidrag för
byggda branddammar på i runt tal
1 570 000 kronor. Trots detta hade besparingsutredningen
enhälligt föreslagit,
att bidragen skulle upphöra, efter -

Nr 27

Tisdagen den 22 november 1900

Svar på interpellation ang. statsbidrag till kommuner för anläggande av branddammar -

som deras ekonomiska betydelse var så
ringa. Det visade sig nämligen, att
bidragen till kommunerna för dessa
branddammar var i genomsnitt cirka
5 000 kronor per styck. Frågan remitterades
till såväl Stadsförbundet som
Landskommunernas förbund, och båda
dessa styrelser tillstyrkte, att bidragen
skulle slopas.

Frågan härom väcktes alltså i statsverkspropositionen.
Den enda motion
som förekom i anslutning till detta ärende
var en motion från folkpartiet, vari
yrkades avslag på Kungl. Maj :ts framställan
om att ett belopp på 200 000 kronor
skulle anslås för att vi skulle kunna
behovspröva en del av de föreliggande
ansökningarna och med hänsyn
till kommunernas ekonomi ge några av
dem en möjlighet att få ett visst bidrag.

Riksdagen följde emellertid Kungl.
Maj:t, och därför har vi haft de 200 000
kronor som nu är angivna. Jag tror att
det närmast är en nödfallsåtgärd, när
herr Vigelsbo nu vill ta upp ett principresonemang
om staten kontra kommunerna
i stället för att se denna fråga
som en ringa ekonomisk transaktion
mellan stat och kommun. Kommunerna
liar ändå ansvaret för brandväsendet,
och detta bidrag tillkom som en stimulansåtgärd
i mitten av 1940-talet, delvis
enligt utredningen med hänvisning till
att man skulle kunna företa byggandet
som beredskapsarbeten. Om herr Vigelsbo
nu anser att en ändring bör komma
till stånd, får han komma tillbaka
till nästa vårriksdag med en motion.
Det blir visserligen en senkommen sådan,
men den visar ändå att herr Vigelsbo
har sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag hade väntat mig
denna tolkning från herr statsrådet, när
det står att anslag må kunna utgå, men

hur skall det tolkas egentligen, må eller
skall? Jag har hört sägas att även om
det står »må», skall bidraget utgå i alla
fall. Jag tror att kommunernas förtroendemän
har läst författningen på det
sättet att anslaget och statsbidraget
skall utgå efter de grunder som är angivna
i statsbidragsförfattningen.

Nu försöker inrikesministern gömma
sig bakom folkpartiets motion i fjol med
förslag om att avskaffa även dessa
200 000 kronor. Jag har emellertid icke
påstått att motionen är bättre. Vi får
hålla inrikesministern räkning för att
vi åtminstone fick 200 000 kronor efter
behovsprövning.

Statsrådet räknar med 5 000 kronor
per kommun. Det är en genomsnittlig
kostnad. Lyckliga de kommuner som
ingenting har gjort! De har ingenting
att fordra, men de har heller inte kostat
på något. Det är tur att det finns kommuner
som är förutseende och inte följer
de initiativ och förslag som kommer
uppifrån de centrala myndigheterna i
Stockholm.

När vi ser på de kommuner, som
verkligen har gjort en insats här med
åtföljande utlägg och som räknat med
statsbidrag, måste jag alltjämt vidhålla,
att det är en besvikelse för dessa kommuner
att bli behandlade på det sätt
som skett.

Jag vill sluta med att påpeka, att det
lämnas rätt mycket pengar till civilförsvaret,
vilket närmast har att handlägga
dessa frågor. Skulle det inte vara möjligt
att via civilförsvaret få dessa belopp,
som kommunerna har att fordra,
utan att man skall behöva gå behovsprövningsvägen?
Jag hoppas, att civilförsvaret
får så pass mycket pengar i
nästa års stat, att det med direktiv från
inrikesministern kan vara med om att
betala de skulder som staten har till
kommunerna på detta område.

Jag räknar med att utvägar skall kunna
skapas för att kommunerna skall få
sin författningsenliga rätt.

Tisdagen den 22 november 1960 Nr 27

Svar på interpellation ang. ersättning för ekonomisk skada till följd av isoleringsåtgärder
vid epidemier

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har inte alls försökt
gömma mig bakom folkpartiets motion.
Jag har bara konstaterat, att de enda
som uppmärksammade denna fråga när
den var aktuell och avgjordes var motionärerna
från folkpartiet, men också
att deras motion gick i en riktning som
naturligtvis inte på något sätt kunde
tillfredsställa herr Vigelsbo i detta sammanhang.

Beträffande civilförsvaret vill jag bara
upplysa om att särskilda anslag till byggande
av branddammar för civilförsvarsändamål
står kvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. ersättning
för ekonomisk skada till följd av isoleringsåtgärder
vid epidemier

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Johansson i Stockholm
har frågat mig, om regeringen hittills
vidtagit några åtgärder för att utöver
sjukförsäkringen bringa hjälp till dem,
som lidit stora ekonomiska förluster genom
isoleringsåtgärder vid paratyfusepidemien
i våras i uppsalatrakten,
samt om regeringen har för avsikt att,
exempelvis genom komplettering av epidemilagen,
utfärda mera permanenta bestämmelser
för statliga hjälpåtgärder åt
dem, som lider stor ekonomisk skada
under isoleringsåtgärder vid epidemier.

Till svar härpå får jag meddela, att
1956 års riksdag efter förslag av Kungl.
Maj:t antagit en särskild lag om ersättning
åt smittbärare, enligt vilken
bl. a. den som isoleras utan att vara
sjuk är berättigad till ersättning av statsmedel.
Ytterligare bestämmelser om ersättning
av statsmedel finns upptagna i

en särskild kungörelse av den 18 maj
1956.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret, som närmast
utgör en hänvisning till de normer och
bestämmelser för ersättning till kroniska
och tillfälliga bacillbärare som beslutades
år 1956.

Av en formulering i min interpellation
— jag frågade nämligen om statsrådet
överväger något utöver sjukförsäkringen
för dessa hårt drabbade —
framgår att en del av dem som jag talar
för har erhållit ersättning enligt
1956 års bestämmelser. Ändå har ett åttiotal
personer gjort framställningar,
först till landstinget, om ersättning för
skador de anser sig ha lidit.

Vilken är skillnaden mellan åtgärderna
efter salmonellaepidemierna i Kronobergs
län 1953 och de nuvarande, generella
bestämmelserna? År 1953 kom
ett regeringsförslag om att företag —
bolag och andra — som led skada av
epidemien — smittkällan spårades till
en av våra mycket stora livsmedelsindustrier
— skulle erhålla hundraprocentig
ersättning. De arbetare som drabbades
av arbetslöshet i detta sammanhang
skulle emellertid bara ha 70 procent.
Från vårt håll föreslog vi då i en
motion att även arbetarna skulle erhålla
hundraprocentig ersättning. Utskottet
tillmötesgick denna begäran så till
vida att ersättningsbeloppet i bägge fallen
fastställdes till 80 procent, och det
var ju en ganska rimlig uppgörelse.

De generella bestämmelserna tillämpas
numera på det sättet att tillfälliga
smittbärare erhåller, trots att dessa
männskor inte i egentlig mening är sjuka,
den högsta ersättning som de skulle
kunna få enligt sjukförsäkringen, med

24 Nr 27 Tisdagen den 22 november 1960

Svar på interpellation ang. ersättning för ekonomisk skada till följd av isoleringsåtgärder
vid epidemier

avdrag dock för den ersättning som de
kan erhålla genom andra försäkringsformer,
t. ex. frivillig sjukpenningförsäkring,
moderskapshjälp och yrkesskadeförsäkring.
Det är alltså här fråga om
ett maximibelopp.

Hur ter sig då denna form av ersättning
åt en skadedrabbad jämfört med
andra former av ersättning? I Alvestafallet
skulle en arbetare, som konstaterades
vara tillfällig smittbärare, få 80
procent av sin lön för den tid han var
avstängd från arbete. Om vi tar en byggnadsarbetare
i Uppsala, som mitt under
den bästa byggnadstiden på våren
hämtades från sin arbetsplats och internerades
på en sjukvårdsinrättning, så
skulle han enligt gällande bestämmelser
erhålla högst 20 kronor per dag. Därifrån
skulle dock dras 3 kronor per
dag under vistelsen på sjukvårdsinrättning,
dock med högst hälften av ersättningens
belopp. För en mor med flera
barn, som blev intagen på sjukhus, kunde
ersättningen sjunka till 5 kronor per
dag.

Många av dessa som rycktes från sitt
arbete hade en mängd ekonomiska förpliktelser,
kanske räntor på egnahem,
avbetalningar och sådant, och då räckte
inte ersättningen långt, särskilt som den
inte utgick längre än under 90 dagar.
I en del fall uppstod därför ganska
snart en nödsituation.

Man har naturligtvis också gjort jämförelser
med företagarna, som fått ersättning
enligt helt andra normer. En
sådan arbetare i Uppsala, vilken jag tog
som exempel, skulle inte få 80 procent
av lönen, såsom arbetarna i alvestafallet,
utan endast 40—50 procent av sin
ordinarie inkomst, och det räckte som
sagt inte långt. De som befann sig i
svår nöd kunde givetvis vända sig till
socialhjälpen, men man var i Uppsala
ytterst restriktiv med att lämna sådan
hjälp och förklarade att det fick räcka
med att vederbörande erhållit ersättning
från sjukförsäkringen. Jag vill ta

ett mycket drastiskt fall, som visar hurudan
inställningen var. Det gäller en
arbetare som under åratal varit arbetslös
på grund av invaliditet och som
delvis levt på hustruns arbete — han
var utförsäkrad från sjukförsäkringen
genom den tidigare sjukdomen. Han fick
arbete en tid före uppsalaepidemien,
lyckades reda upp sina affärer rätt bra
och t. o. m. köpa en TV-apparat. När
han blev smittbärare kom han i en mycket
svår situation eftersom han var utförsäkrad
från sjukförsäkringen. Han
vände sig till socialhjälpen, men fick
det beskedet att han först måste sälja
sin TV-apparat innan man kunde tänka
på att lämna honom något bidrag.
Alla som känner till andrahandspriserna
på dessa apparater förstår att det var
ett mycket dåligt råd som han fick.

Det är ju inte bara bacillbärare som
lider skada i sådana här fall, utan även
en del andra personer. Uppsalaepidemien
kallades tårtepidemien. Smittkällan
spårades nämligen först till ett konditori
och sedan till en hönsgård, och
smittan hade spritts genom smörkräm
som använts för tillverkning av tårtor.
Följden var att folk i Uppsala med omnejd
inte ville äta tårtor på månader
och att en hel del konditoriarbetare
blev arbetslösa för rätt lång tid och fick
nöja sig med arbetslöshetshjälp i den
mån sådan gick att få. Men det finns
alltid vissa gränser. Andra människor,
som t. ex. hade lärarbefattningar, behövde
inte åka in på sjukhus och erhöll
full lön under hela tiden.

Vad som intresserar mig är dessa
mycket hårt drabbade arbetare som inte
erhållit någon hjälp utöver sjukkasseersättningen
och som fått sin ekonomi
förstörd för kanske åratal framåt.
Ett 80-tal av dem vände sig till landstinget,
men fick det beskedet att landstinget
redan hade så mycket utgifter
och att det för övrigt inte tidigare förekommit
att landstinget betalat ersättningar
av detta slag. Man ifrågasatte

Tisdagen den 22 november 1960

Nr 27

Svar på interpellation ang. det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

därför, om inte frågan i stället borde
föras upp på regeringsnivå.

För min del anser jag att det bör finnas
någon likhet mellan den ersättning
som betalas åt företagare och den som
betalas åt drabbade arbetare, vilka utan
att vara sjuka avstänges från sitt arbete
under lång tid och som även på annat
sätt lider men av isoleringsåtgärderna.
Jag skulle därför vilja fråga inrikesministern:
Om saken föres upp på
regeringsnivå, skulle det inte då vara
tänkbart med ett sådant tillmötesgående
att tillfälliga smittbärare kunde få ersättning
enligt samma regler som gäller
för kroniska smittbärare, nämligen efter
skälighetsprövning varvid hänsyn
tas till ersättningsbehovet och förlusternas
storlek? Enligt min mening borde
det vara möjligt med en sådan lösning
av frågan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den fråga som herr Johansson
nu tog upp sist är ju en riksdagsfråga.
Vi har genom 1956 års lagstiftning
fått bestämmelser beträffande
tillfälliga smittbärare och kroniska
smittbärare, och det finns särskilda bestämmelser
som gäller företagare och
motsvarande grupper. Före år 1956 hade
vi ingen egentlig reglering av ersättningsgrunderna
för friska människor
som måste isoleras på grund av epidemirisk.
Under övervägandena efter de
stora epidemierna i mitten på 1950-talet kom man till det resultatet, att det
var nödvändigt att åstadkomma en reglering
i form av generella bestämmelser,
och då infördes det som nu står i författningen,
nämligen att dessa tillfälliga
smittbärare fick ersättning från sjukförsäkringen,
givetvis med där angivna
belopp.

Eftersom det i detta sammanhang inte
räknas någon karenstid, vågar jag nog
säga att berörda personer i allmänhet
kommer upp till ungefär 80 procent av
inkomsten, men jag erkänner att resul -

tatet i undantagsfall inte blir sådant.
Det gäller emellertid också sjukförsäkringen
i allmänhet. Det är ganska naturligt
att exempelvis byggnadsarbetarna
genom sitt fackförbund har begärt
att sjukförsäkringens ersättningsnormer
skall höjas, så att de bättre överensstämmer
med dagens inkomstförhållanden,
och det är en fråga som för närvarande
övervägs i socialdepartementet. Jag tror
att enda möjligheten är att reglera saken
i den ordning jag här har talat om.

överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. det skandinaviska
undervisningssjukhuset i Korea

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fröken Höjer har frågat mig,
om man inom svenska regeringen är
beredd att med vederbörande danska,
norska och koreanska regeringar samt
med FN:s organ ta upp förhandlingar i
syfte att skapa förutsättningar för en
fortsatt drift efter den 1 oktober 1963
i skandinavisk regi av undervisningssjukhuset
i Korea.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Enligt den år 1956 träffade överenskommelsen
mellan Danmark, Norge,
Sverige, republiken Korea och Förenta
Nationernas uppbyggnadsorgan för
Korea är tiden för sjukhusdriften i
skandinavisk regi bestämd till fem år,
räknat från den 1 januari 1958. På
grund av att sjukhusets färdigställande
fördröjdes, har sedermera överenskommits
att driftperioden i stället skall räknas
från den 1 oktober 1958. Avsikten
har varit att koreanska staten därefter
skulle överta sjukhuset.

Frågan om hur man skall gå till väga
vid en avveckling av de skandinaviska
ländernas engagemang i sjukhuset har

Nr 27

Tisdagen den 22 november 1960

Svar på interpellation ang. det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

redan tagits upp till övervägande inom
den skandinaviska styrelsen för sjukhuset.
Enligt styrelsens mening synes
erfarenheterna tala för att den ursprungligen
beslutade verksamhetsperioden på
fem år är otillräcklig för att förverkliga
den målsättning, som legat till grund
för inrättandet av sjukhuset. Inom styrelsen
är man därför av den uppfattningen,
att en viss förlängning av tiden
erfordras för att det avsedda målet ej
skall äventyras.

Innan de nu pågående undersökningarna
inom den skandinaviska styrelsen
avslutats och redovisats för regeringarna
i respektive länder, anser jag icke att
det finns anledning att ta några kontakter
på regeringsplanet.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag får tacka herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation. Det
var synnerligen glädjande att höra, att
den skandinaviska styrelsen för sjukhuset
är på det klara med att fem år
är otillräckligt för att kunna förverkliga
den målsättning, som legat till
grund för inrättandet av sjukhuset. Målsättningen
har ju bland annat varit att
visa koreanerna i deras eget land hur
t. ex. en sjuksköterskeskola skall bedrivas
med hjälp av egna krafter och att
visa dem, hur man ordnar utbildningen
av medicine studerande och specialutbildning
av läkare på olika områden.
Detta tar längre tid än en femårsperiod.
Den första kullen av koreanska sjuksköterskor
från sjuksköterskeskolan, som
startades sommaren 1959, går t. ex.
först ut sommaren 1962.

Utomordentligt värdefullt för ett gott
resultat vore, om den skandinaviska regimen
skulle kunna utsträckas ytterligare
helst fem år fr. o. m. den 30/9
1963, då den nuvarande femårsperioden
utlöper. Det är ju så, att de nyutbildade

från detta undervisningssjukhus kastas
ut i ett land, där menige man knappast
har en aning om vad vi kallar vanlig
vardagshygien, vilket gör svårigheterna
för dessa nyutbildade desto större. Det
har sagts mig av svensk medicinsk personal,
som har tjänstgjort i Korea, att
det inte minst värdefulla vore om man
för de koreanska sjuksköterskorna, som
går igenom denna utbildning, kunde
hinna skaffa stipendier från Världshälsoorganisationen,
och även andra stipendier,
så att de skulle kunna få se
något av arbetet på detta område i
andra länder, innan de skall ta ledningen
i det egna landet. Jag förstår,
att det skulle vara behövligt för dem.

Min fråga är föranledd av den erfarenhet,
som jag har av hur det brukar
gå till när många olika länder skall besluta
i en angelägenhet. De som här är
inblandade är den sydkoreanska regeringen,
Förenta Nationernas hjälporgan
för Korea och de skandinaviska staternas
regeringar. Sådant tar tid. Med utgångspunkt
från vad jag nu hört, att
styrelsen för det skandinaviska sjukhuset
är helt inställd på en utökad period,
och från den inställning, som vi i Sverige
har till både hälso- och sjukvård
samt hjälpverksamhet, hyser jag dock
goda förhoppningar om att denna längre
period skall komma till stånd.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord liggande propositioner: nr

186, angående vissa kostnader i
samband med Sveriges anslutning till
Europeiska frihandelssammanslutningen
(EFTA), och

nr 187, angående överlåtelse av vissa
under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående markområden.

Tisdagen den 22 november 1960

Nr 27

Interpellation ang.

§ 11

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 170—175, bevillningsutskottets
betänkande nr 75,
andra lagutskottets utlåtanden nr 57
och 63—65, tredje lagutskottets utlåtande
nr 31 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 41.

§ 12

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
i anledning av inträffade
olyckor inom flygvapnet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs herr Lidskogs vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående vissa principer för beviljande
av lån till bostadsbyggande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Interpellation ang. den neurologiska
vården och forskningen

Ordet lämnades på begäran till

Fru HOLMQVIST (s), som anförde:

Herr talman! Under hösten 1959 och
våren 1960 företogs en riksinsamling av
medel till forskning beträffande förlamningssjukdomarna
och vård och rehabilitering
av dem som drabbats av sådana
sjukdomar, i första hand multipel
skleros. Aktionen inbringade i runt tal
1 miljon kronor, en i och för sig stor
summa som emellertid likväl är alldeles
otillräcklig. Här fordras fortsatta samhällsinsatser.

den neurologiska vården och forskningen

Insamlingens största värde, utöver det
ekonomiska stödet, var att genom intervjuer
med läkare och MS-sjuka i press,
radio och television allmänheten fick
kännedom om sjukdomen multipel
skleros.

Många av dem som angripits av multipel
skleros vårdas i hemmen av anhöriga,
så länge sjukdomsförloppet gör
detta möjligt, därefter vårdas de på
kronikerliem.

Beklagligt nog finns det inte tillräckliga
resurser för rörelsebehandling som
gör det möjligt att fördröja förlamningstillståndets
utbredning eller att förbättra
den sjukes hälsa. När det gäller förbättringen
av vården under sjukdomens
akuta skede knytes förhoppningarna till
den plan som medicinalstyrelsen i samråd
med företrädare för bl. a. neurologien
för en del år sedan gjorde upp för
utbyggnaden av den neurologiska forskningens
och vårdens organisation. De
som drabbats av den svåra MS-sjukdomen
ställer sitt hopp till denna forskning.

Entusiastiska brev från multipel
skleros-sjuka som lyckats ordna vistelse
åt sig i Teneriffa på Kanarieöarna berättar
om känslan av påtaglig förbättring
av rörelseförmågan vid vistelse i
detta klimat och inger förhoppning om
snabbare rehabilitering där.

Mot bakgrund av vad här anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

Hur långt har utbyggnadsplanen av år
1954 för den neurologiska vården framskridit? Är

statsrådet i tillfälle att ge en redovisning
för vad som f. n. sker inom den
neurologiska forskningen i Sverige?

Finns det några planer på en utvidgning
och effektivisering av denna forskning
— främst med inriktning på multipel
skleros?

Kan statsrådet tänka sig någon form
av samhällets stöd för att bereda personer
som är sjuka i multipel skleros vis -

Nr 27

Tisdagen den 22 november 1960

Interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

telse för halsans förbättrande och rehabilitering
utomlands, exempelvis på
Kanarieöarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. den handelspolitiska
utvecklingen i Europa, m. m.

Herr OHLIN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Utvecklingen på det
handelspolitiska området i Västeuropa
efter tillkomsten av de två handelspolitiska
blocken tilldrar sig av naturliga
skäl stort intresse. Vad som där sker eller
inte sker under de närmaste åren
kan få väsentlig betydelse för det svenska
näringslivet samt för Västeuropas
ekonomiska och politiska utveckling.
Med stor tillfredsställelse har man i olika
kretsar inom vårt land konstaterat
att den europeiska frihandelsassociationen
(EFTA) under det inledande skedet
utvecklats på ett i huvudsak tillfredsställande
sät’:. Tydligen finns det på alla
håll inom organisationen allt fortfarande
en beslutsam vilja att utveckla densamma
till en ekonomiskt betydelsefull
skapelse. Den är alltså ingalunda uteslutande
avsedd att vara ett förhandlingsinstrument
vid kontakter med den gemensamma
europeiska marknaden.

Skulle det icke visa sig möjligt att i
en någorlunda nära framtid åstadkomma
beslut om en radikal handelspolitisk
samordning av de båda stormarknaderna,
kan EFTArs utveckling de närmaste
åren bli av utomordentlig betydelse i
olika avseenden. BI. a. kan den i praktiken
visa möjligheterna för en stormarknad
att fungera utan en allmän likriktning
av alla slag av ekonomisk och social
politik samt utan skapande av ett
betydande antal överstatliga organ. Den
kan å andra sidan ge en klarare föreställning
om på vilka punkter en samordning
av den ekonomiska och sociala
politiken från statens och organisationernas
sida erfordras för att marknaden

skall fungera så friktionsfritt som möjligt.

Uppenbarligen reser alltså de nu pågående
handelspolitiska gruppbildningarna
många problem som är i viss mån
oberoende av frågan om en samordning
och senare sammanslagning av de båda
stormarknaderna. Sistnämnda spörsmål
ter sig dock på längre sikt som det mest
centrala. Allt emellanåt förefaller det
som om man på olika håll inom den gemensamma
marknaden fick ett ökat intresse
för en lösning av samordningsproblemet.
Under hösten har tecken härtill
framträtt bl. a. inom Tyskland, där
rikskansler Adenauers överläggningar
med premiärminister Macmillan har
ansetts som uttryck för en önskan på
bestämmande håll i Bonn att nuvarande
passivitet i fråga om kontakter mellan
EFTA och den gemensamma marknaden
inte längre skulle fortsätta. En serie utredningar
rörande möjligheterna att
bringa de två handelspolitiska blocken
närmare varandra har satts i gång och
väntas ge resultat i början av nästa år.
Vid denna tidpunkt är det även möjligt
att den nya regimen i Förenta staterna
kommer att medföra en modifikation av
den amerikanska regeringens hittillsvarande
ståndpunkt, som hittills i stort
sett inneburit ett bristande amerikanskt
intresse för samordningsproblemens
lösning. Å andra sidan fortsätter i
Frankrike en allmänpolitisk situation
som håller intresset för allvarliga överläggningar
på det handelspolitiska området
nere.

Inom vårt land liksom på andra håll
frågar man sig vad som i detta läge
eventuellt kan göras för att få till
stånd kontakter och förhandlingar mellan
de två blocken. Den offentliga debatten
kring dessa frågor har utan tvivel
en uppgift att fylla. Med hänsyn härtill
synes det önskvärt att svenska regeringen
för offentligheten framlägger en
redogörelse rörande de senaste månadernas
utveckling samt regeringens bedömning
av det nuvarande läget. Där -

Tisdagen den 22 november 1960

Nr 27

Interpellation ang. den handelspolitiska utvecklingen i Europa, m. m.

vid bör naturligtvis inte endast relationerna
mellan de båda blocken och möjligheterna
att därvidlag åstadkomma en
mera tillfredsställande ordning behandlas.
Även utvecklingen inom vardera av
de två handelspolitiska grupperna bör
belysas. De på ömse håll framlagda förslagen
rörande handeln med jordbrukets
och fiskerinäringens produkter har
självklart också ett betydande intresse.

Vad de inre förhållandena inom
EFTA beträffar är det för det svenska
näringslivet betydelsefullt att erfara hur
regeringen anser att det speciella tillstånd
som vissa länder erhållit att under
60-talet fortsätta med kvantitativa
importrestriktioner kommit att verka
och om utvecklingen i detta avseende
motsvarar förväntningarna. Inom näringslivet
har man nog haft intrycket
att meningen var att dessa importrestriktioner
i vissa EFTA-länder skulle
avvecklas så snart som möjligt och inte
bevaras så länge som bestämmelserna i
avtalen möjligen kan tänkas ge tillåtelse
till. På några håll här i landet finns en
känsla av att t. ex. en del danska importrestriktioner
inte avvecklas så
snabbt som den stärkta danska valutaställningen
skulle medge. De anses i
stället bli använda som ett extra medel
av protektionistisk art på ett sätt som
inte står helt i överensstämmelse med
EFTA-överenskommelsens anda och mening.
En öppen diskussion kring dessa
frågor är naturligtvis ömtålig men synes
i längden vara en förutsättning för
en allmän uppslutning kring det konstruktiva
handelspolitiska arbete EFTAöverenskommelsen
innebär.

En annan fråga av stort intresse på
längre sikt är relationen i olika EFTAländer
mellan tullarna på råvaror och
halvfabrikat å ena sidan samt tullarna
på färdigfabrikat å andra sidan. Härvidlag
är det numera möjligt att överblicka
situationen bättre än vid EFTAöverenskommelsens
antagande. Det vore
av intresse att erfara, om den svenska
regeringen finner att läget i dessa av -

seenden reser några problem av praktisk
politisk art.

Det har redan visat sig att stormarknadernas
tillkomst påverkar de internationella
kapitalrörelserna och leder till
grundande av dotterbolag inom dessa
marknader. Tecken har börjat visa sig
på en viss konkurrens staterna emellan
genom att de gör det egna landet attraktivt
för utländska företag som vill grunda
dotterföretag i Europa. Utan tvivel
har vi i Sverige anledning att agna stort
intresse åt detta spörsmål. Man frågar
sig om regeringen delar denna mening
och om den i så fall överväger några åtgärder,
eventuellt tillsättandet av en
särskild utredning rörande vår ekonomiska
politiks anpassning i ovannämnda
syfte.

Vad det ekonomiska samarbetet i
Västeuropa beträffar som icke är av
renodlat handelspolitisk art synes utvecklingen
av det i år beslutade samarbetsorganet
OECD — organisationen
för europeisk samverkan och utveckling
— böra följas med stor uppmärksamhet.
Det förefaller inte säkert att den kommer
till stånd enligt preliminärt fattade
beslut. Detta vore i så fall beklagligt ur
flera synpunkter, bl. a. därför att denna
organisation skulle kunna åstadkomma
ett europeiskt samarbete som ökade utsikterna
till betydelsefulla insatser för
de s. k. utvecklingsländerna.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande interpellation:

Är herr statsrådet villig att lämna
kammaren en redogörelse

dels för den handelspolitiska utvecklingen
i Europa under den senaste tiden
med .särskilt beaktande av utvecklingen
inom vartdera av de två handelspolitiska
hlocken samt relationerna dem
emellan och möjligheterna att uppnå en
väsentlig samordning av dessa två handelspolitiska
organisationer,

dels för frågan om de åtgärder beträf -

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

fande Sveriges ekonomiska politik som
kan föranledas av de nya handelspolitiska
och affärsmässiga konkurrensförhållanden
som börjar växa fram i Europa
samt

dels för den svenska regeringens uppfattning
rörande utsikterna för en europeisk
ekonomisk samverkan efter de linjer
varom överenskommelse träffats tidigare
i år?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 362, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna rörande
traktamentsersättning till värnpliktiga;
och

från andra lagutskottet:
nr 367, i anledning av väckt motion
om arbetstidsreglering för personal inom
den yrkesmässiga biltrafiken, m. m.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.31.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 23 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Upplästes ett till kammaren inkommet
intyg, avsett för vederbörande sjukkassa,
varav inhämtades att fru Renström-Ingenäs
på grund av fotvrickning
vore sjukskriven från och med den 21
november till och med den 5 december
1960.

Fru Renström-Ingenäs beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 2

Svar på fråga ang. inrättande av ett
landsantikvariedistrikt för
Stockholms län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Lidskog har frågat
om jag vill uppta till prövning frågan
om att inrätta ett landsantikvariedistrikt
för Stockholms län och för nästa
års riksdag framlägga förslag därom.

Härpå kan jag endast svara, att denna
fråga är föremål för prövning i samband
med det nu pågående budgetarbetet,
vars resultat kommer att redovisas
i nästa års statsverksproposition.

Härpå anförde

Herr LIDSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min fråga. Svaret föranleder
mig emellertid att något redogöra för
bakgrunden till frågan.

I landsantikvarieutredningens år 1954
avgivna betänkande förordades uttryckligen,
att Stockholms län, som för närvarande
saknar landsantikvarie, i sin
helhet skulle bilda eget landsantikvariedistrikt.

Onsdagen den 23 november 1960 Nr 27

Svar på fråga ang. inrättande av ett landsantikvariedistrikt för Stockholms län

I utlåtande den 2 december 1954 över
detta betänkande underströk länsstyrelsen
angelägenheten av att länet utan
tidsutdräkt — i likhet med andra län
— erhölle egen landsantikvarie. I samband
därmed framhöll länsstyrelsen, att
det även funnes ett stort intresse härför
inom länet.

I propositionen nr 68/1955 förklarade
emellertid departementschefen, att
han ej för det dåvarande ansåg sig böra
förorda inrättande av något särskilt
av Stockholms län bestående landsantikvariedistrikt.

Riksdagens statsutskott uttalade i viss
motsats härtill vid behandlingen av propositionen
(utlåtande nr 74/1955 s. 11):
»Vidkommande frågan om bildande av
ett landsantikvariedistrikt för Stockholms
län torde det böra ankomma på
vederbörande lokala intressen att taga
initiativ i ärendet.» Uttalandet godkändes
sedermera av riksdagen. I anslutning
till detta uttalande av riksdagen
beslöt sedermera Stockholms läns landsting
den 7 oktober 1955 enhälligt att
dels i princip svara för den del av kostnaderna
för avlönande av en landsantikvarie
i länet ävensom för biträdeshjälp,
lokalkostnader och övriga expenser,
som icke täckas av statsmedel, dels
utse tre representanter, däribland landstingets
ordförande, i ett Stockholms läns
kulturminnesråd, vilket skulle få till
uppgift att vara huvudman för landsantikvarien.
Rådet skulle i övrigt bestå
av en representant för länsstyrelsen
samt en representant för en var av Upplands
fornminnesförening, Södermanlands
hembygdsförbund samt samfundet
S:t Erik. Landshövdingen skulle ingå
i rådet som dess självskrivna ordförande.
Under hänvisning till landstingets
beslut hemställde förvaltningsutskottet
om inrättande av en landsantikvarietjänst
i Stockholms län från och
med den 1 juli 1956. Framställningen
tillstyrktes av såväl länsstyrelsen som
riksantikvarieämbetet.

I sitt yttrande över landstingets fram -

ställning uttalade länsstyrelsen bland
annat, att landstingets åtagande i fråga
om landsantikvarietjänsten icke föranlett
någon minskning av de hittills
utgående landstingsbidragen till de båda
redan befintliga kulturminnesvårdande
organisationerna Upplands fornminnesförening
och Södermanlands
hembygdsförbund. Så är alltjämt fallet.

Dessa organisationer har för övrigt
— jämte samfundet S:t Erik och länsstyrelsen
— beretts representation i det
såsom huvudman för landsantikvarietjänsten
avsedda kulturminnesrådet.

I statsverkspropositionen år 1956, bilaga
10, sid. 93, uttalade emellertid departementschefen
— under erinran om
att frågan om inrättande av ett särskilt
av Stockholms län bestående landsantikvariedistrikt
prövades året förut och
att något förslag då ej ansågs böra föreläggas
riksdagen om inrättande av ett
dylikt distrikt — att han på grund härav
ansåg sig icke böra tillstyrka landstingets
framställning i ämnet.

Detta uttalande föranledde att i två
likalydande motioner vid 1956 års riksdag
— I: 93 och II: 95 — hemställdes,
att riksdagen måtte — under uttalande
av att en landsantikvarietjänst borde
inrättas i Stockholms län från och med
den 1 juli 1956 — anvisa härför erforderliga
medel för budgetåret 1956/57.

Statsutskottet gjorde i förevarande
fråga följande uttalande (utlåtande nr
50/1956, s. 32): »Med anledning av de
nu motionsvis framställda yrkandena
vill utskottet understryka den principiella
ståndpunkt utskottet redan i fjol
intagit till landsantikvarieorganisationens
framtida utformning, innebärande,
bland annat, att landsantikvariedistrikt
i regel borde sammanfalla med län, och
Stockholms län följaktligen vid lämplig
tidpunkt bilda eget landsantikvariedistrikt
och erhålla egen landsantikvarie.
Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad
på detta spörsmål och framlägger förslag
i ämnet, så snart Kungl. Maj:t fin -

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Förstärkning av undervisningen i matematik

ner att organisatoriska och andra förutsättningar
föreligga för genomförande
av en dylik anordning.»

Uttalandet godkändes av riksdagen.

Det har emellertid inte hänt någonting.
I två likalydande motioner vid
1960 års riksdag, I: 99 och II: 134, hemställdes
att riksdagen måtte — under
uttalande att en landsantikvarietjänst
bör inrättas i Stockholms län från den
1 juli 1960 — anvisa härför erforderliga
medel för budgetåret 1960/61. Statsutskottet
uttalade i anledning av motionerna
(utlåtande nr 40/1960, s. 20)
under erinran om vad utskottet anfört
vid 1956 års riksdag (utlåtande nr 50)
att utskottet, som vidhölle sin uppfattning,
förutsatte att Kungl. Maj:t alltjämt
hade sin uppmärksamhet riktad
på det i de föreliggande motionerna
berörda spörsmålet och för riksdagen
skulle framlägga förslag i ämnet så
snart ekonomiska och andra förutsättningar
befunnes föreligga för genomförande
av den åsyftade anordningen.
Uttalandet godkändes också då av riksdagen.

Herr talman! Stockholms län är rikast
i landet på fornminnen och har
enligt senaste förteckning över 100 000
synliga fornlämningar. Rikast — näst
Björkön med det gamla Birka —- torde
vara min egen hemkommun Vallentuna.
Ingenstädes i landet tränger den
snabbt växande bebyggelsen med sina
följdverkningar i form av bl. a. vägar
och grustäkter ut över kulturlandskapet
som i Stockholms län. Jag har erfarenhet
av att varken landsantikvarien i
Uppsala eller riksantikvarieämbetet har
tillräckliga resurser att, trots uppenbara
ansträngningar, klara de undersökningar
och utgrävningar av fornlämningar
som krävs för att inte samhällsbyggandet
skall oskäligt fördröjas. Om
något län behöver en egen landsantikvarie,
så är det Stockholms län.

Utvecklingen har nu fortskridit så
långt att inrättandet av den ifrågava -

rande landsantikvarietjänsten icke längre
kan undanskjutas.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret på min fråga, men jag skulle
sätta stort värde på om ecklesiastikministern
ville uttala sitt personliga intresse
för en lösning av frågan i samband
med det nu pågående budgetarbetet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs den av fru Holmquist vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående den neurologiska
vården och forskningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs herr Ohlins vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående den handelspolitiska
utvecklingen i Europa, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Förstärkning av undervisningen i matematik Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
170, i anledning av väckta motioner om
viss förstärkning av undervisningen i
matematik.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Att jag till föreliggande
utskottsutlåtande fogat en blank reservation
beror på att jag inte har kunnat
biträda utskottets hemställan och

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

Förstärkning av undervisningen i matematik

inte heller kunnat begripa den av utskottet
anförda motiveringen.

Den aktuella motionens ärende är att
förstärkningsanordningarna på försöksskolans
mellanstadium bör syfta till att
eleverna från olika skolor vid övergång
till undervisning på högre stadium får
likvärdiga förutsättningar att tillgodogöra
sig undervisningen där. Detta är
viktigt framför allt på landsbygden, där
elever från olika skolor sammanföres
centralt för studier på högre stadium.
Detta motionens ärende synes mig vara
ett legitimt och berättigat önskemål,
och jag kan därför inte biträda utskottet,
när utskottet helt kallt hemställer
att motionen icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Beträffande utskottets motivering
måste jag också göra ett par frågetecken
i marginalen. Jag ber att till kammarens
protokoll få citera ordagant vad
som står i början av andra stycket, där
det heter: »Motionärerna har föreslagit
sänkning av nämnda elevantal från
21 till 17 och därvid särskilt framhållit
svårigheterna i skolor av B-form.
Enligt utskottets mening gör sig svårigheterna
vid matematikundervisningen
gällande på ett helt annat sätt i de stora
A-klasserna med ofta mer än 35 elever
än i klasser av B-form med högst
21 elever.»

Jag vill i anslutning till det citerade
säga, att problemet med de stora klasserna
är någonting som vi väl får brottas
med framledes, men att skjuta ifrån
sig den fråga det här gäller med en
skrivning av det slag jag nu citerade
synes mig anmärkningsvärt.

Jag vill också fråga utskottet, om det
verkligen är så att möjligheterna till förstärkningsanordningar
om två timmar
per vecka i engelska i klasserna 5 och
6 och en timme i matematik i klass 6
är begränsade till A-klasser först efter
ett elevantal på 35 och för B-klasser
efter ett elevantal på 21? Min uppfattning
är, och jag tror att hela landets
skolrektorer tolkat författningarna på

det sättet, att elevantalet 21 som underlag
för förstärkningsanordningar gäller
inte bara i klasser av B-form utan även
A-klasser. Jag vågar utgå ifrån att utskottets
skrivning på den punkten inte
innebär en riktig tolkning av gällande
författningar, och då förfaller
också helt och hållet de motiv som utskottet
har byggt sitt uttalande på.

Till sist vill jag bara konstatera att
utskottet bland annat åberopar vad skolöverstyrelsen
i övrigt anfört i ärendet.

De ytterligare förstärkningsmöjligheter,
som medges enligt 105 § c) och d)
och som fordrar ett mindre elevantal i
de lägre skolformerna, är på ett olyckligt
sätt sammankopplade med frågan
om sjunde klass finns i vederbörande
skola och därmed så konstruerade att
försöksdistrikt, där denna klass saknas
i bygdeskolorna, kommer i ett sämre
läge än andra skoldistrikt.

Herr talman! Det synes mig som om
det finns all anledning för riksdagen
och för statsutskottets andra avdelning
att på nytt fundera på den här frågan.
Jag hoppas att de överväganden som
på ett eller annat sätt kommer att aktualiseras
skall resultera i ett välvilligare
ställningstagande gentemot bygdeskolorna
än det här föreliggande utskottsutlåtandet
innebär. I förhoppning
att så blir fallet skall jag i dag inte ställa
något yrkande utan nöja mig med att
konstatera att jag tar avstånd från utskottets
motivering och kläm.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att många legitima och berättigade
önskemål kan uppställas i fråga om undervisningen
i våra obligatoriska skolor.
När nu herr Larsson i Hedenäset
och hans partikamrater har önskat en
förändring och en förstärkning framför
allt av B-skolornas undervisning i matematik,
vill jag för min del säga att
jag gärna skulle ha önskat detsamma.
Men herr Larsson i Hedenäset torde liksom
vi alla veta att uppfyllandet av

Andra kammarens protokoll 1960. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Statsbidrag till folkhögskolor

dessa önskemål om en sänkning av elevantalet
i klasserna, som ju i första hand
skulle ge den hjälp som herr Larsson
åsyftar, är beroende av vilka resurser
vi har av först och främst lokaler. Det
kostar med anda ord mycket pengar.
Det har vi konstaterat i andra sammanhang
här i kammaren.

En sänkning av elevantalet bör man
väl i första hand söka åstadkomma i de
verkligt stora klasserna, de som har
över 30 eller till och med över 35 elever.
Det är där som det är verkligt besvärligt.

Jag hör till dem som menar att undervisningen
i en B-skola, till och med
en B 2-skola, där barnantalet inte är
alltför högt, i de flesta fall kan ge väl
så goda resultat som i de stora klasserna
i en A-skola, även om det givetvis
hänger samman med lärarens möjligheter
att utnyttja timantalet. Detta
har utskottet också menat, och det har
därför inte kunnat gå med på den rekommendation
som givits i motionerna.
Utskottet anser att vi tills vidare får
nöja oss med de författningsenliga möjligheterna
som står till buds på området.
Den tolkning av författningarna
som herr Larsson i Hedenäset gjort kan
jag för min del inte godkänna. Jag tror
att utskottets tolkning är den riktiga.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag skall ingalunda provocera
någon stor debatt.

Utskottets talesman sade att undervisningen
i B-skolor kan bli väl så bra
som i A-skolorna, och jag vill gärna säga
att jag har den uppfattningen, att så
kan bli fallet. Men samtidigt får vi vara
medvetna om att lärare, som har att
undervisa i flera klasser, måste ha besvärligheter
att brottas med, något som
kan göra det nödvändigt, att särskilt
generösa delningstal tillämpas för att
undervisningen skall bli så bra som
möjligt.

I frågan om tolkningen av författningarna
vill jag bara slå fast, att såvitt jag

vet föreligger det möjligheter till förstärkningsanordningar,
så fort talet 21
uppnåtts, oavsett om det är en A- eller
B-skola. Jag beklagar, om avdelningens
vice ordförande inte tolkat författningarna
rätt.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Statsbidrag till folkhögskolor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
171, i anledning av väckta motioner rörande
statsbidrag till folkhögskolor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson m. fl. (I: 105) och den
andra inom andra kammaren av herr
Brandt i Sätila m. fl. (II: 120), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att statsbidrag för täckande av driftkostnader
vid statsbidragsberättigade
folkhögskolor i riket måtte utgå för
kurstid i stället för, som nu vore fallet,
för dag varunder undervisning påginge.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:105 och 11:120 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
har i vissa
avseenden gemensamma författningar
rörande statsbidrag till skolornas driftkostnader.
Respektive författningar är
emellertid utfärdade av skilda departement
och även vid skilda tidpunkter.
Den för folkhögskolorna gällande författningen
är från år 1957, medan motsvarande
författning för lantbruksundervisningsanstalterna
är från år 1953.
I vissa avseenden är författningarna
icke heller helt samstämmiga.

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

Dessa förhållanden har föranlett skilda
motioner med förslag om ändring av
gällande bestämmelser om bidrag till
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter.
Att det i ärendet föreligger
skilda motioner motiveras av det
förhållandet, att det varit önskvärt att
motionerna remissbehandlas var för sig.
Dessutom berör motionerna skilda utskott.

Under sådana omständigheter är i
varje fall jag överraskad av statsutskottets
behandling av den motion som gäller
folkhögskolorna. Man avstyrker motionen
under hänvisning till en pågående
utredning angående bestämmelserna
för bidrag till lantbruksundervisningsanstalter.
Dessa anstalter sorterar
ju under jordbruksdepartementet och
har ingenting med ecklesiastikdepartementet
att göra. Dessutom har de yrkesskolekaraktär
och har redan nu i vissa
sammanhang andra driftkostnadsanslag
än folkhögskolorna. Även kursformerna
vid de båda skoltyperna skiljer sig
högst väsentligt.

I direktiven för lantbruksundervisningskommittén
sägs ingenting om att
kommittén vid utformandet av sitt förslag
till nya författningar för lantbruksundervisningsanstalterna
skall ta hänsyn
till folkhögskolornas anslagsfrågor.
Man hade väntat sig att statsutskottets
andra avdelning till stöd för sitt avslagsyrkande
skulle ha en sådan motivering.
Tar man dessutom hänsyn till
att folkhögskolorna hittills inte haft någon
som helst kontakt med lantbruksundervisningskommitténs
arbete och
ännu mindre haft någon representant
i kommittén, framstår utskottets avslagsyrkande
som än mer svårförståeligt.

Lantbruksundervisningskommittén säger
i sitt remissyltrande över den motion
beträffande lantbruksundervisningsanstalterna,
som motsvarar den vi
nu diskuterar beträffande folkhögskolorna,
att kommittén kommer att föreslå
bestämmelser för beräkning av statsbidrag
till driftkostnader vid lantbruks -

Statsbidrag till folkhögskolor

undervisningsanstalter, vilka väsentligt
skiljer sig från de nuvarande bestämmelserna
och genom vilka de olägenheter
som är förbundna med gällande bestämmelser
kommer att undanröjas på
annat sätt än som skulle bli fallet genom
den av motionärerna föreslagna ändringen
i gällande författning. Vad är
det som säger, att vi därigenom får en
utformning av statsbidragsbestämmelserna
som är ändamålsenlig för folkhögskolorna?
Folkhögskolorna har inte haft
någon som helst möjlighet att påverka
utformningen. Däremot vet vi att skolöverstyrelsen,
den remissinstans vars
kompetens att yttra sig i sammanhanget
står över allt tvivel, i sitt yttrande
oreserverat tillstyrker motionärernas
förslag till ändring av författningen.
Skolöverstyrelsen beräknar att ett bifall
till motionärernas förslag, vilket skulle
vara ändamålsenligt för folkhögskolorna,
inte skulle åsamka statsverket en
större merutgift än cirka 200 000 kronor
per läsår.

Vi motionärer tror oss ha anledning
att förutsätta, att vi här i kammaren
inte är ensamma om att tillmäta skolöverstyrelsens
remissyttrande den allra
största vikt. Utskottet däremot har funnit
anledning att trots detta remissvar
hänvisa till en utredning, som inte alls
arbetar med folkhögskolornas problem
i detta avseende och som är helt opåverkbar
från folkhögskolornas sida.

Statskontorets remissyttrande har i
ett avseende stort intresse. Statskontoret
framhåller, att statsbidraget till driftkostnader,
då bestämmelserna härom en
gång utformades, ansågs täcka 75 procent
av de totala driftkostnaderna. Redan
1957 måste man ha varit medveten
om att detta procenttal ingalunda uppnåddes
med de bestämmelser för statliga
bidrag till folkhögskolorna som då
infördes. Man kan utgå från att för närvarande
25 å 30 procent av de egentliga
driftkostnaderna täcks av statsmedel.
Motionsförslaget skulle, om det tillmötesginges,
sannolikt komma att innebä -

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Statsbidrag till folkhögskolor

ra en höjning av driftbidragen med omkring
15 procent. Det föreligger alltså
inga risker av den art som statskontoret
talar om i sitt remissvar. Även efter
en höjning med 15 procent kommer
det statliga driftbidraget att väsentligt
understiga den procentuella andel av
de totala driftkostnaderna, som statsbidraget
när det utformades avsågs skola
täcka.

Herr talman! Jag håller före att motiveringen
för statsutskottets utlåtande
i denna fråga är sådan, att det finns
mycket starka skäl att yrka bifall till
motionerna, vilket jag därför ber att få
göra.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Till statsutskottets föreliggande
utlåtande vill jag bara knyta
några få kommentarer. I tillämpliga delar
angår vad jag här säger också jordbruksutskottets
utlåtande nr 41 längre
fram på dagordningen. Efter herr
Brandts i Sätila utförliga inlägg har jag
bara att i någon mån accentuera hans
argumentation.

Statsutskottets utlåtande gäller folkhögskolor,
och jordbruksutskottets gäller
lantbruksundervisningsanstalter, men
båda utlåtandena behandlar i princip
samma sak, nämligen motionsledes
framförda yrkanden om att statsbidrag
för täckande av driftkostnaderna för
ifrågavarande skolor må utgå för kurstid
i stället för som hittills för undervisningsdag.
I fråga om folkhögskolornas
driftbidrag har skolöverstyrelsen
och statskontoret yttrat sig, vad gäller
lantbruksundervisningsanstalterna har
lantbruksstyrelsen och 1955 års lantbruksundervisningskommitté
avgivit utlåtande.
Endast statskontoret förordar
avslag på de yrkanden som framförts i
motionerna. Vederbörande utskott hemställer
i anslutning därtill att motionerna
icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Riksdagen brukar inte frångå ett
yrkande av enhälligt utskott. I fråga om

bifall till motionerna ställer jag mig
därför avvaktande. Inte desto mindre
anser jag, att de motiveringar som presenterats
för ett bifall, är fullt tillräckliga.
Man måste komma ihåg, att det här
är fråga om internatskolor. Huvudparten
av driftkostnaderna vid sådana skolor
är fasta under den tid kurserna pågår,
oavsett om det gäller undervisningsdag
eller under kurstiden inträffande
helg- och lovdag. Kostnaderna för ekonomipersonalens
avlöningar, för bränsle,
lyse m. m., vilka alla ingår i skolans
utgifter för driften, är givetvis desamma
under de ordinarie skoldagarna som under
de undervisningsfria sön- och lovdagarna.
Jag har mig bekant, att det
finns skolor, som ändå utfår allmänt
driftbidrag. De förlägger till sön- och
helgdagar t. ex. en enstaka bidragsberättigad
studiecirkeltimme. Den utvägen
anser jag dock, herr talman, vara
mindre tilltalande ur olika synpunkter.

Statskontoret hänger upp sitt avstyrkande
yttrande på ett löfte från 1955
års lantbruksundervisningskommitté.
Enligt detta kommer kommittén »eventuellt
att föreslå bestämmelser för beräkning
av statsbidrag till driftkostnader
vid lantbruksundervisningsanstalter,
vilka väsentligt skiljer sig från nuvarande
bestämmelser och genom vilka
de olägenheter, som äro förbundna med
gällande bestämmelser, kommer att undanröjas
på annat sätt än genom den av
motionärerna föreslagna ändringen i
gällande författning». Då grunderna för
driftkostnadsbidraget i huvudsak är desamma
för folkhögskolorna anser statskontoret,
som också påpekades av den
föregående ärade talaren, att inte heller
för folkhögskolornas del några ändringar
bör vidtagas. Härtill må fogas, att
jordbruksutskottet förutsätter att resultatet
av 1955 års lantbruksundervisningskommittés
arbete inom kort kommer
att redovisas och under första halvåret
1961 bli föremål för Kungl. Maj:ts
och riksdagens prövning.

Allt detta, herr talman, är bra i och

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

för sig. Men utlåtandet innehåller flera
osäkra faktorer. »Eventuellt» kommer
lantbruksundervisningskommittén att
föreslå ändrade bestämmelser för beräkning
av driftbidraget. Ordet »eventuellt»
synes mig framskymta även när
det gäller tiden för slutförande av kommitténs
arbete, för regeringens proposition
och för riksdagens behandling av
denna samt för folkhögskolornas likabehandling
med lantbruksundervisningsanstalterna.
Det hela präglas faktiskt
i högsta grad av ovisshet.

Det förefaller mig lönlöst att gå upp
emot ett enhälligt utskott. Då det nu
emellertid yrkats bifall till motionerna,
förbehåller jag mig rätten att få avge
min röst till förmån för deras hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herrar Brandt i Sätila
och Hammar anfört och vill bara kortfattat
tillfoga några synpunkter.

Det har rätt delade meningar om hur
författningstexten skall tolkas i fråga
om huruvida driftbidrag även skall
utgå för dagar, då undervisning icke
pågår, d. v. s. sön- och helgdagar. Jag
för min del är övertygad om att både
statskontoret och statsutskottet har tolkat
författningens bestämmelser riktigt.
Bestämmelserna är sådana, att det inte
får utgå statsbidrag för verksamhet som
utövas under dagar, då undervisning inte
pågår. Folkhögskolans företrädare vill
ha ändrade regler, ty såvitt jag förstår var
det aldrig riksdagens avsikt, då den nuvarande
folkhögskolestadgan kom till och
därmed de nya statsbidragsbestämmelserna,
innebärande ett särskilt driftbidrag
som skulle beräknas på antalet elever
och skoldagar, att undervisningsfria
dagar under kurstiden icke skulle
vara bidragsberättigade.

När utskottet har diskuterat vårt yrkande
om ändring av dessa bestämmelser
har utskottet hänvisat till en utred -

Statsbidrag till folkhögskolor

ning som sysslar med något helt annat.
Detta är en orimlig hänvisning. Det är
ett angeläget önskemål, vilket framgår
av skolöverstyrelsens yttrande, att folkhögskolorna
får en förbättring av driftbidraget
i enlighet med vad som avsågs
då riksdagen 1957 behandlade frågan.
Folkhögskolorna arbetar på ett helt annat
sätt än de vanliga skolorna. En söndag
är inte vilodag vid folkhögskolorna.
Skolhushållet fungerar, och åtminstone
hälften av eleverna vistas vid skolorna
även under veckohelgen. De arbetar i
bibliotek och läsrum; skolornas lokaler
och undervisningsmateriel står till
deras förfogande även under söndagar.
Det måste anses orimligt, att vissa skolor
skall kunna klara sig ur denna knipa
genom att låta en lärare t. ex. vid
söndagskaffet läsa en novell och betrakta
detta som en lektion i litteratur
och skolan följaktligen kunna tillgodoräkna
sig undervisningsbidrag även för
söndagarna. Jag skulle kunna anföra
groteska exempel på motsvarande tillvägagångssätt.

Tillståndet nu är inte bra, och därför
begagnar jag tillfället att vända mig till
statsrådet Edenman och be honom vara
vänlig att titta på den här frågan,
särskilt på skolöverstyrelsens yttrande
i anledning av motionerna.

Jag ställer i dag intet yrkande utan
hoppas att frågan kommer att lösas i
framtiden.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det var endast en av
företrädarna för våra folkhögskolor här
som yrkade bifall till det i motionerna
framförda kravet på att bidraget till folkhögskolorna
skall utgå för kurstid i
stället för som nu för elev och läsdag,
nämligen herr Brandt i Sätila. Han riktade
också en anmärkning mot statsutskottets
behandling av ärendet. Tidigare
under årets riksdag har han också
gjort en liten anmärkning mot vederbörande
.statsråd rörande behandlingen av

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Statsbidrag till folkhögskolor

vissa motioner som han själv har framfört.
Jag förstår därför att han nu också
tycker att det finns fel nu också, när
det här ärendet behandlas vid höstriksdagen.
Personligen tycker jag att de
bestämmelser som förordas i motionen
skulle bli smidigare på något sätt. Eventuellt
skulle de också omöjliggöra sådana
överträdelser som herr Alemyr redovisade.
Utskottet har för sin del heller
inte på den punkten velat säga: Det
där vill vi inte vara med om, utan vi
anser att den utredning som sysslar
med hithörande ärende inom lantbruksundervisningen
säkerligen också kommer
att ta ställning även till denna fråga
som rör folkhögskolorna. — Då riksdagen
1957 tog ställning till just denna
fråga anmälde, såvitt jag kan erinra
mig, inte någon representant för folkhögskolorna
avvikande mening mot att
driftbidrag skulle utgå till folkhögskolorna
på samma sätt som till lantbruksundervisningsanstalterna.
Då det också
sagts här, att grunderna för driftbidraget
med säkerhet kommer att bli föremål
för en översyn och en uppräkning
och då riksdagen tidigare har beslutat,
att driftbidrag skall utgå till folkhögskolorna
på samma sätt som till lantbruksundervisningsanstalterna,
föreställer
jag mig att den utredning som sysslar
med dessa problem samtidigt kommer
att ta upp frågan om bidrag till
folkhögskolorna. I denna uppfattning
var utskottet fullt ense.

Man brukar inte gärna i ett utskottsutlåtande
på grund av någon motion föregripa
en sittande utredning i dess arbete,
och det har utskottet i det här
fallet inte heller velat göra. Vi anser
att detta problem helt naturligt faller
under den nämnda utredningens ställningstagande.
Utredningen kommer säkert
att redovisa ett svar på ifrågavarande
motion, vilket jag för min del
hoppas vi kommer att bli tillfredsställda
med.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag vet inte om jag uttryckte
mig otydligt i mitt första anförande,
men jag tror mig ganska klart ha sagt
ifrån, att i direktiven för den lantbruksundervisningskommitté,
som sysslar
med statsbidragsformerna för lantbruksundervisningsanstalternas
driftkostnader,
finns ingenting skrivet om att den
skall syssla med folkhögskolornas driftkostnadsbidrag.
När nu avdelningens
vice ordförande säger, att avdelningen
har utgått ifrån att kommittén skall
syssla med dessa ting, därför att man
1957 beslöt, att folkhögskolorna då skulle
få en författning, likalydande med
den som gällde för lantbruksundervisningsanstaltern,
har jag blivit ytterligare
stärkt i min uppfattning, att man i
denna fråga gått fram litet för fort i
avdelningen. Vet man inte att den kommitté,
som man hänvisar till, ingenting
har med frågan att göra, så är man ju
litet knapphändigt orienterad.

Jag skulle vilja tala om att lantbruksundervisningskommittén
haft intim kontakt
med andra kommittéer på yrkesskoleområdet
för att så långt möjligt med
dessa samordna de förslag, som skall
framläggas om statsbidrag för driftkostnader.
Man har alltså orienterat sig åt
det håll, dit lantbruksundervisningsanstalterna
på grund av sin egenskap av
utbildningsanstalter bör orientera sig,
nämligen åt yrkesskolehållet. Folkhögskolorna
har helt andra utbildningsmål,
arbetsformer och kurser. Det finns
knappast några skäl att anföra för att
lantbruksundervisningskommittén skulle
vara ett lämpligt forum att utreda
folkhögskolornas driftkostnadsbidrag.
Dessutom bör ju utskottet också vara på
det klara med att folkhögskolorna inte
är representerade och inte haft någon
talan i denna utredningskommitté, som
man tror skall utreda deras driftkostnadsbidrag.

Sedan vill jag göra en liten rättelse;
jag representerar inte folkhögskolan

Onsdagen den 23 november 1960 Nr 27

Vissa folkskollärares jämställande med övningslärare i fråga om undervisningsskyldighet -

som skolman utan lantbruksundervisningsanstalterna.

överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Vissa folkskollärares jämställande med
övningslärare i fråga om undervisningsskyldighet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
172, i anledning av väckt motion om
vissa folkskollärares jämställande med
övningslärare i fråga om undervisningsskyldighet.

I en inom andra kammaren väckt motion
(II: 209) hade fröken Karlsson
m. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
sådan ändring i folkskolestadgan att
folkskollärare med övningslärarutbildning
eller dispens för övningslärartjänst
i avseende å undervisningsskyldighet
måtte jämställas med övningslärare.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 209 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Kaijser,
Källqvist och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén, fröken Karlsson och herr
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II: 209,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan ändring av bestämmelserna i
kungörelsen 1958: 399 (folkskolestadgan),
att folkskollärare med övningslärarutbildning
eller dispens för övningslärartjänst
i avseende å undervisningsskyldighet
måtte jämställas med övningslärare.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Många anser nog att
denna fråga är ganska obetydlig. Det är
ju också riktigt, om man därmed menar,
att den direkt gäller endast ett fåtal
människor. Enligt min mening är emellertid
frågan icke att betrakta som liten;
om den löses på ett tillfredsställande
sätt, kan det bli av betydelse för ett
större antal. Jag anser nämligen, att i
det läge, vari skolan befinner sig just
nu, bör man se till, att all den expertis
som är tillgänglig verkligen utnyttjas.
Det gäller både den ena och den andra
lärargruppen. Oftast är det så, att om
en lärare, vilken kategori han än tillhör,
skaffar sig vidareutbildning, är det
meriterande för läraren i fråga, men
det har också betydelse för de distrikt,
där läraren tjänstgör.

Den grupp det här gäller är folkskollärare,
som utöver sin folkskollärarexamen
har examen som facklärare, vare
sig det gäller gymnastik, musik eller
andra övningsämnen. Nu är bestämmelserna
sådana, att om ett skoldistrikt vill
anställa en facklärare som konsulent i
något fackämne, har man möjlighet att
nedsätta vederbörande lärares tjänstgöring
i klass med femton timmar i veckan,
och de andra femton timmarna
kan han tjänstgöra som konsulent i det
övningsämne, vari han har examen. Detta
gäller för lärare med enbart facklärareexamen.
Skulle en lärare utöver sin
facklärarexamen också ha folkskollärareexamen
får inte nedsättningen utan
vidare ske med samma timantal utan endast
med åtta veckotimmar. Vare sig det
gäller den ena eller den andra läraren
skall i berörda fall skoldistriktet inhämta
tillstånd att nedsätta tjänstgöringen.
Vad beträffar nedsättning i
tjänstgöring för lärare, som är både
folkskollärare och facklärare, måste
man söka tillstånd hos Kungl. Maj:t.
Det är den omgången jag tycker är onödig,
då man, när det enbart gäller fack -

40 Nr 27 Onsdagen den 23 november 1960

Vissa folkskollärares jämställande med övningslärare i fråga om undervisnings''
skyldighet

lärare, kan erhålla nedsättningen genom
länsskolnämnden.

För att man skall förstå vad jag menar
skall jag anföra ett exempel. I slutet
på maj ingavs från ett skoldistrikt
till länsskolnämnden en anhållan om
nedsatt tjänstgöring för fyra lärare. Tre
av dem var enbart facklärare och den
fjärde folkskollärare och gymnastikläare.
Inom parentes kan jag nämna att
vederbörande även tjänstgjort som gymnastiklärare
på GCI. Redan den 10 juni
fick skolstyrelsen besked om de tre
facklärarnas nedsättning. Men i fråga
om den väl meriterade läraren, folkskolläraren
med gymnastiklärarutbildning
eller gymnastikläraren med folkskollärarutbildning,
måste frågan gå till
Kungl. Maj:t, och ännu den 17 november
i år har inget besked lämnats i
frågan trots förfrågan i departementet.
Jag vill faktiskt vara djärv nog att fråga
ecklesiastikministern, eftersom han
råkar vara inne i kammaren, hur man
skall göra i ett sådant fall. Skall skoldistriktet,
med hänsyn till att man inte
vet, om man kan få besked innan
skolan börjar, låta bli att utnyttja denna
lärarkraft på sätt som skolstyrelsen
i fråga anser vara bra, eller skall man
ta risken att planera på ett förnuftigt
sätt och använda den lärarkraft som är
tillgänglig och som skolstyrelsen önskar
benytta sig av för att lägga upp undervisningen
på det sätt som är bäst för
eleverna? Och så ett stycke in på läsåret
få veta, att det inte får vara så förnuftigt
ordnat.

Det kan naturligtvis förekomma fall,
då vederbörande lärare väljer att vara
antingen folkskollärare eller facklärare.
Men det kan också förekomma fall —
och det är de fallen som jag tycker är
så intressanta — att en lärare som är
både folkskollärare och facklärare inte
helt vill ägna sig åt fackämnet utan
också vill följa barnen i deras övriga
undervisning. I det fall, som jag förut
berörde, gällde det en gymnastiklärare.

Med den otroliga för att inte säga förskräckliga
eftersläpning som vi har i
tillgången på gymnastiksalar är det en
förmån för ett distrikt att ha en konsulent,
som kan lägga upp gymnastiklektioner
som passar för både en gymnastiksal
och en skolsal som är mer
eller mindre olämplig för gymnastik.

Mitt önskemål är således helt enkelt
att samma bestämmelser skall gälla i
fråga om lärare som har vidareutbildning,
antingen det gäller folkskollärare
som blir facklärare eller vice versa. Eller
för att uttrycka mig i enlighet med
statskontoret: »Det synes emellertid i
och för sig rimligt, att berörda bestämmelser
utvidgas till att omfatta även
folkskollärare med examen i övningsämne.
»

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som är knuten till statsutskottets
utlåtande nr 172.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det är den skillnaden
på en folkskollärares och en övningslärares
tjänstgöring, att folkskolläraren
alltid är klasslärare, medan övningsläraren
aldrig är det. Vi har mer och mer
kommit underfund med vilken stor betydelse
klasslärarsystemet har. Som en
av de största vinsterna med enhetsskolan
räknar vi att vi får behålla klasslärarsystemet
de sex första skolåren,
och vi försöker på allt sätt räkna ut,
hur vi skall kunna rädda över något
av klasslärarsystemet också till sjunde
klass.

En övningslärare, som är tjänstledig
halva tiden för bestyr som konsulent,
har full tid i de klasser som han fortfarande
tjänstgör i. En gymnastiklärare
kan inte ha mer än tre timmar i någon
klass. Han tjänstgör alltså i tio olika
klasser, och blir han halvt tjänstledig,
släpper han tjänstgöringen i hälften av
de klasserna. En folkskollärare, som
skall vara tjänstledig halva tiden för
annat uppdrag, lämnar sin klass halva

Onsdagen den 23 november 1960 Nr 27

Vissa folkskollärares jämställande med övningslärare i fråga om undervisningsskyldighet -

tiden, och den klassen blir delad på
två lärare. Detta är en väsentlig skillnad.
Orsaken till att bestämmelserna
för att bevilja en folkskollärare nedsatt
tjänstgöringsskyldighet är så restriktiva
är väl just, att man vill slå vakt om
klasslärarsystemet. Jag kan därför inte
finna annat än att de nuvarande bestämmelserna
är väl avvägda. Regeln
måste vara, att en folkskollärare skall
ha sin huvudsakliga tjänstgöring i sin
klass, och när det finns alldeles speciella
skäl för att frångå detta, kan länsskolnämnden
bevilja upp till åtta timmars
nedsättning. Finns det i något
enstaka fall verkligt vägande skäl att
gå härutöver, finns dispensmöjligheterna.

Det är naturligtvis beklagligt om det,
som i det av fröken Karlsson omnämnda
fallet, dröjer så länge, innan man får
besked. Det lämpligaste för detta skoldistrikt
hade väl varit att utnyttja de
åtta timmarna under första terminen
för att sedan, om dispens beviljades, utvidga
konsulenttjänstgöringen under
vårterminen. Men detta är ett specialfall,
och jag kan inte finna annat än
att bestämmelserna är väl avvägda med
tanke på den stora betydelse som klasslärarinstitutionen
har.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! I likhet med fröken Olsson
tycker jag det är värdefullt, att man
i så stor utsträckning som möjligt har
klasslärare. I varje fall är detta önskvärt,
om man som jag anser en av skolans
målsättningar vara fostran. Följden
av fröken Olssons resonemang skulle
bli, att om man vill tillmötesgå önskemålen
från skoldistrikten att ha konsulenter,
tvingar man dessa konsulenter
att upphöra med att vara klasslärare
i det fall de har den tidigare nämnda
dubbla utbildningen. Jag föreställer mig
att det dock vore bättre för dem och

för skolan att ha 15 timmar som klasslärare
än att inte ha någon sådan undervisning
utan tvingas övergå helt till
fackämnet. Dessutom skulle detta ligga
helt i linje med vad jag önskat på skolområdet
och tidigare interpellerat ecklesiastikministern
om, nämligen införande
av deltidstjänster.

Skulle fröken Olssons uttalande kunna
tagas som en rekommendation, skulle
innebörden bli, att hon i detta speciella
fall önskar, att det skulle bli avslag
i departementet — alltså tvärtemot
vad skoldistriktet i fråga önskar. Om jag
inte hade vetat att fröken Olsson är
lärare och därtill en lärare som haft
speciella uppgifter, skulle jag trott att
hon icke visste vad det innebär att göra
upp ett schema, där en konsulent först
har en tjänstgöring, som är nedsatt med
8 timmar, för att sedan kanske mitt
under vårterminen få tjänstgöringen
ändrad till 15 timmar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 172, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Jacobsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Ersättning till markägare vid s. k. stolpintrång

positionen blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 70 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Ersättning till markägare vid s. k. stolpintrång Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
173, i anledning av väckta motioner om
ändrade bestämmelser i visst fall angående
ersättning till markägare vid
s. k. stolpintrång.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ringaby m. fl. (I: 7) och den andra
inom andra kammaren av herr Björkänge
m. fl. (II: 13), hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om prövning av möjligheterna
för en sådan ändring av statens
vattenfallsverks reglemente att markägare,
som berördes av stolpintrång på åker
genom kraftledningar tillhörande statens
vattenfallsverk, kunde erhålla en
årlig ersättning per stolpe och stag i
likhet med vad som gällde i fråga om
i motionerna omnämnda enskilda kraftledningar.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 7 och II: 13 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Statsutskottet avvisar
den föreliggande motionen med hänvis -

ning till att frågan är föremål för handläggning
i den för prövning av sådana
här ärenden stadgade ordningen. Men,
herr talman, de berörda markägarna kan
inte vänta hur länge som helst på utgången
av dessa förhandlingar. Redan
år 1928 var man på enskilt håll på det
klara med att stolpintrånget var så betungande
för markägarna att ersättning
var befogad. I motionen har vi påvisat
att ett antal kraftdistributörer inom Örebro
län lämnar ersättning för stolpintrånget.
Inom det område, där statens
vattenfallsstyrelse handhar eldistributionen,
utgår ersättning för ledningar av
högre klass, alltså med en spänning av
20 kV och mer. För ledningar med lägre
spänning utgår inte någon ersättning
alls. Markägarna har t. o. m. fått förbinda
sig att upplåta mark för en ny ledning,
om det skulle visa sig att vattenfallsstyrelsen
någon gång i framtiden
skulle behöva en sådan.

Inom ett annat statligt organ, lantbruksstyrelsen,
bekänner man sin anslutning
till motionens syfte och säger
i sitt yttrande över motionen bl. a. följande:
»Lantbruksstyrelsen vill vitsorda
motionärernas uttalanden att de för
elledningarna nödvändiga stolparna
och stagen ofta är besvärliga hinder för
jordbruksdriften. Olägenheterna härvidlag
blir även alltmera märkbara i
samband med den snabbt fortskridande
mekaniseringen inom jordbruket, och
det är angeläget att frågan om intrångsersättning
regleras.»

Vattenfallsstyrelsen hänvisar i sitt remissvar
till att ett förslag till uppgörelse
framlagts av Svenska elverksföreningens
tariffkommission. Det svar,
som parterna avlämnat på förlikningsförslaget,
torde komma att föranleda ytterligare
förhandlingar, säger man. Men
skulle dessa förhandlingar stranda kommer
ärendet att återlämnas till prisregleringsnämnden
för avgörande.

Jag skulle vilja fråga utskottet: Hur
stor ersättning innebar detta förslag till
uppgörelse? I motionen har vi begärt

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

Ersättning till markägare vid s. k. stolpintrång

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om prövning av
möjligheterna för en sådan ändring av
statens vattenfallsverks reglemente, att
markägare, som berörs av stolpintrång
på åker genom kraftledningar tillhörande
statens vattenfallsverk, skulle erhålla
en årlig ersättning per stolpe och stag
i likhet med vad som gäller i fråga om
de i motionerna omnämnda enskilda
kraftledningarna.

Det gör, herr talman, att även om man
nu efter 32 år har kommit så långt att
man är på det klara med att ersättning
skall utgå, misstänker jag att när det
kanske om ytterligare 20—30 år — vad
vet jag — kan bli fråga om en uppgörelse,
blir ersättningen så låg att motionärernas
önskan inte alls blir tillgodosedd.
Därför, herr talman, tar jag
mig friheten att yrka bifall till motionen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag kan instämma i statsutskottets
yttrande att det, som saken
ligger till för närvarande, inte kan bli
fråga om någon riksdagens åtgärd. Jag
anser dock, att såväl utskottet som riksdagen
här borde ha gett sin principiella
uppfattning till känna, inte minst med
hänsyn till frågans karaktär. Här har
vi ett statligt affärsdrivande verk, som
i sin verksamhet stipulerar åtaganden
för en enskild abonnent, om han skall
få elektrisk ström. Dessa åtaganden har
varken markägaren eller kraftverket vid
tiden för avtalets ingående några möjligheter
att överblicka.

Denna fråga har nog betydligt större
räckvidd än man i allmänhet föreställer
sig. När en fastighet skall nyelektrifieras
accepterar markägaren intrånget.
För att han skall få elektrifiering måste
han skriva under en taxa, och till denna
finns ett reglemente. Efter några år kan
det inträffa att kraftbolaget på nytt bygger
en ledning för 10 eller 20 kV. Om
denna ledning går 500 meter genom
markägarens skog och kräver en gata

med ungefär 8 meters bredd, gör detta
ett markintrång på cirka 4 000 m2. Med
de normer för kraftledningsintrång i
skog som vi har exempelvis i södra Sverige
innebär detta en kostnad på ungefär
1 000 kronor.

Markägaren har naturligtvis den uppfattningen
att han skall få ersättning,
men vad får han för svar när han vänder
sig till kraftbolaget? Jo, man hänvisar
från statens vattenfallsverks sida
till reglementets § 8, som säger att det
är hans skyldighet såsom abonnent att
tåla detta intrång. Det kan inträffa att
han efter några år får nya ledningar
över sin mark, då uppstår samma situation.
Villkoret om fri mark avser
såväl nuvarande som framtida ledningar,
och markägaren tvingas sålunda att
godta ett ledningsintrång, vars omfattning
inte kan bedömas vare sig av honom
själv eller av kraftdistributören.

Jag anser, herr talman, att eftersom
denna fråga i första hand gäller ett statens
affärsdrivande verk har riksdagen
all anledning att uppmärksamma den.
Jag tror inte, att sådana förhållanden
som att en markägare måste göra särskilda
åtaganden för att få vad man
tycker är en rättighet kan förekomma
på något annat område inom vår lagstiftning.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Som av handlingarna
framgår har utskottet inhämtat yttrande
från såväl vattenfallsstyrelsen som lantbruksstyrelsen.

Det är riktigt som herr Björkänge sade,
att lantbruksstyrclsen gett sin anslutning
till motionens syfte men i samma
andedrag som lantbruksstyrelsen gör
det erinrar den om att frågan är under
omprövning i regelrätt ordning.

I vattenfallsstyrelsens yttrande beskrivs
också förhandlingsläget. Därav
framgår att vi inom eu inte alltför avlägsen
framtid kan räkna med utslag i
målet.

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

översyn av den indirekta beskattningens administration

Jag vill understryka att lantbruksstyrelsen,
som ställer sig förstående till
motionens syfte, dock uttalar att frågan
synes vara under vederbörlig handläggning
och att utgången härav torde böra
avvaktas innan särskild utredning eller
eventuellt andra åtgärder övervägs.

Mot bakgrunden av här anförda fakta
och uttalanden har utskottet kommit
till slutsatsen, att någon åtgärd från
riksdagens sida i av motionärerna angivna
syfte inte kan vara av behovet påkallad.

Nu förmenar herr Gustavsson i Alvesta
att det kunde vara lämpligt att
riksdagen gjorde ett principuttalande.
Lämpligheten härav finner jag något
tvivelaktig. Vi bör nog avvakta förhandlingarnas
slutförande. I vilken riktning
förhandlingsresultatet kommer att gå
har jag ingen uppfattning om, men då
detta framlagts har vi en utgångspunkt
för ny prövning. Då finns måhända anledning
att återkomma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Utskottets talesman kunde
kanske underrätta oss om hur stor
ersättning medlingsförslaget innebär.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Därom har jag ingen
kännedom.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
174, i anledning av riksdagens år 1959
församlade revisorers berättelse, i vad
densamma avsåge dels vissa iakttagelser
rörande 1959 års taxering m. m.,
dels kostnaderna för riksdagstrycket,

dels ock tillvaratagande av kronans intresse
i vissa rättsärenden.

Punkterna 1 och 2

Lades till handlingarna.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Översyn av den indirekta beskattningens
administration

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
175, i anledning av väckt motion om
översyn av den indirekta beskattningens
administration.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag skall inte hålla något
begravningstal över denna motion
som rör den indirekta beskattningens
administration och en eventuell utredning
om sammanslagning av kontrollstyrelsen
och generaltullstyrelsen. Ett
par remissinstanser har visserligen tillstyrkt
utredning, men utskottet följer
statens organisationsnämnd, som hänvisar
till en nyligen tillsatt utredning
som har till uppgift att företa en allmän
översyn av hela beskattningssystemet,
såväl det direkta som det indirekta, och
vars resultat kan tänkas komma att väsentligt
ändra förutsättningarna för en
organisationsutredning.

Jag har därför inget yrkande att ställa
men vill gärna uttala förhoppningen, att
den utredning det är fråga om också
sysslar med de administrativa problemen
och beaktar den i motionen anförda
tankegången.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande nr

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

75, i anledning av väckta motioner om
avdrag vid beskattningen för avgifter
till branschorganisationer m. fl.; och

andra lagutskottets utlåtande nr 57, i
anledning av väckt motion om viss
ändring i folkpensioneringslagen.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 12

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot mörkerolyckor
i trafiken, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
459 i första kammaren av herrar Lundström
och Edström samt nr 572 i andra
kammaren av herr Nelander.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade framlagts vissa förslag till ändringar
och kompletteringar av gällande
trafiklagstiftning. Motionärerna hade
sålunda föreslagit,

1) att en uppmjukning av vänsterregeln
skedde på så sätt att trafiken på
leder med stark trafik och genomfartstrafik
skulle kunna framgå utan att
lämna från vänster kommande fordon
företräde och att en dylik »genomfartsled»
utmärktes med särskilt vägmärke,
förslagsvis en på ena spetsen ställd,
mindre triangel,

2) att den nu föreskrivna skyldigheten
att ha cyklar och mopeder utrustade
med belysnings- och reflexanordningar
vid färd på väg under mörker
utsträcktes till att gälla även vid färd
under dager, dock endast vid färd på
allmän väg,

3) att gående på väg utan belysning
och utan gångbana i mörker borde vara
utrustad med lykta eller på kläder -

na på lämpligt sätt fastsatta reflexanordningar,

4) att lagfästa bestämmelser om vägbelysningens
utformning infördes,

5) att dragfordon med tillkopplad
släpvagn skulle vara utrustat med en på
vänstra främre stänkskärmen på en
pejlstång av böjligt material placerad
skylt med texten »Släp», samt

6) att vägmärke innefattande förbud
mot omkörning obligatoriskt uppsattes
även vid vägens högra kant.

Med hänvisning till dessa förslag hade
motionärerna hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära sådana ändringar i vägtrafikförordningen
och vägmärkeskungörelseri,
som erfordrades för de av motionärerna
förordade reformerna.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:459 och 11:572,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört

1) beträffande cykels och mopeds utrustning
med belysnings- och reflexanordningar,
samt

2) om gående i mörker; och

B. att motionerna i övriga delar icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen yttrade utskottet bland
annat:

Vid avgörandet av frågan har man
således att väga de fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt
och det ökade skydd
för samtliga trafikanter, som förslaget
innebär, mot de olägenheter ur kostnadssynpunkt,
som förslaget kan medföra
för den enskilde trafikanten. Enär
olägenheterna framstår som ganska
ringa, då det gäller mopeder, finner utskottet
i likhet med samtliga remissinstanser
skäl att tillstyrka motionerna
i denna del. Beträffande cyklar ställer
sig utskottet dock mera tveksamt. Med
hänsyn till det stora antalet mörkerolyckor,
vari cyklar är inblandade, sy -

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

nes det dock utskottet som skälen för
förslaget väger över. Utskottet tillstyrker
därför motionerna jämväl i denna
del. Det torde vara lämpligt, att ifrågavarande
utrustning beträffande mopeder
finnes vid typbesiktningen, då sådan
förekommer, och eljest vid den
särskilda besiktningen. Någon inskränkning
av bestämmelsen till att gälla endast
vid färd med moped på allmän väg
bör således icke stadgas. Icke heller beträffande
cyklar bör sådan inskränkning
göras, dels för undvikande av olika
regler och dels enär det icke bör
läggas på allmänheten att pröva huruvida
färdvägen har karaktär av allmän
eller enskild väg.

Reservationer hade avgivits

beträffande utskottets hemställan under
A. 1)

1) av herrar Axel Svensson, Eric
Carlsson, Ringaby, Odhe, Lothigius,
Wahrendorff och Fredriksson, vilka ansett a)

att ovan intagna avsnitt av utskottets
yttrande bort ersättas med text av
följande lydelse:

»Vid avgörandet av frågan har man
således att väga de fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt
och det ökade skydd
för samtliga trafikanter, som förslaget
innebär, mot de olägenheter ur kostnadssynpunkt,
som förslaget kan medföra
för den enskilde trafikanten. Enär
olägenheterna framstår som ganska
ringa, då det gäller mopeder, finner utskottet
i likhet med samtliga remissinstanser
skäl att tillstyrka motionerna
i denna del. Det torde vara lämpligt, att
ifrågavarande utrustning finnes vid typbesiktningen,
då sådan förekommer,
och eljest vid den särskilda besiktningen.
Någon inskränkning av bestämmelsen
till att gälla endast vid färd med
moped på allmän väg bör således icke
stadgas.

Beträffande cyklar anser utskottet att
förhållandena är annorlunda. Med hän -

syn till att det för närvarande torde
finnas omkring 300 000 cyklar som saknar
belysningsanordning och då dessa
torde vara avsedda att endast användas
för färd under dagen och särskilt då
under den ljusa årstiden, finner utskottet
det inte vara tillräckligt motiverat
att av hänsyn till trafiksäkerheten ålägga
cyklisterna den merkostnad som en
särskild belysningsanordning medför.
Utskottet avstyrker därför motionerna
i denna del.»

b) att utskottet under A. 1) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 459 och II: 572, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening giva till känna vad reservanterna
sålunda anfört beträffande mopeds
utrustning med belysnings- och
reflexanordningar;

2) av herr Nilsson i Göteborg, utan
angivet yrkande;

beträffande utskottets hemställan under
A. 2)

av herrar Ringabg och Lothigius, vilka
ansett att utskottet under A. 2) bort
hemställa, att förevarande motioner,
I: 459 och II: 572, såvitt anginge frågan
om gående i mörker icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Såväl herr Lundström
och herr Edström i första kammaren
som herr Nelander i denna kammare
har gjort lovvärda försök att föreslå
ändringar och kompletteringar i den
gällande trafiklagstiftningen.

Det är alldeles klart, att ökad trafik
och förändrade förhållanden då och då
kräver en översyn av vår trafiklagstiftning.
Att det hänt mycket litet på detta
område beror väl närmast på 1953 års
trafikutredning, som har så svårt att
värpa några nya ägg.

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

Motionärerna har lagt fram konkreta
förslag på sex punkter. Nu är det emellertid
inte viktigast att det sker en förändring
här, utan att det sker en sådan
förändring att det är trafikanterna till
praktisk nytta, att man inte utan vidare
skapar bestämmelser som är mycket
svåra att efterleva och ändå svårare att
kontrollera av t. ex. de övervakande organen.
Man får inte heller öka floran
av vägvisare och anvisare så att man
omöjligen kan skilja dessa åt och inte
förstår vad de betyder. Det har flera
gånger påpekats, att för mycket av denna
vara är ett hot mot trafiksäkerheten,
därför att uppmärksamheten riktas mot
vad som står på t. ex. lastbilarnas släp
eller på de nya trafikskyltarna.

Andra lagutskottet har fått en hel del
erfarenheter under årens lopp när det
gäller dessa trafikfrågor med anledning
av alla de motioner i trafikfrågor som
utskottet haft att behandla och ta ställning
till. Det vägledande för vår uppfattning
är —- här vågar jag tala för hela
utskottet — att man skall ha så effektiva,
så upplysande och så få skyltar
som möjligt. Vi har därför hårt gått
emot flera av motionens förslag.

I punkt nr 1 har vi motsatt oss en
uppmjukning av vänsterregeln på genomfartsleder
i städer. Så länge dessa
genomfartsleder fortfarande måste dras
genom städerna skulle det nämligen vid
vissa tider på dygnet vara omöjligt för
stadens egen trafik att fungera ordentligt
om man helt gav företräde för dessa
genomfartsleder.

I punkt nr 4 är vi ense om att avvakta
utlåtande från de nyligen tillsatta
sakkunniga, som skall överse väglagstiftningen.
Här kommer även vägbelysningen
att utredas.

I punkerna 5 och 6 är vi likaledes
överens om att dessa ytterligare skyltar
som här är föreslagna icke i särskild
grad tjänar trafiksäkerheten.

När det gäller punkt 2 och punkt 3
har emellertid utskottet inte kunnat
enas. Motionärerna har i punkt 2 be -

gärt, att den nu föreskrivna skyldigheten
att ha cykel och moped utrustade
med belysnings- och reflexanordningar
vid färd på väg under mörker utsträckes
att gälla även vid färd under dagsljus,
dock endast vid färd på allmän
väg. Åtta av utskottets ledamöter har
bifallit detta förslag, dock utan inskränkningen
att det enbart skall gälla
allmän väg. Detta är ganska naturligt,
ty skall man skärpa bestämmelserna
måste man för kontrollens skull låta
dem gälla rent allmänt. De andra åtta
ledamöterna har emellertid reserverat
sig mot förslaget. De har gått med på
att mopeder även vid dagsljus skall vara
försedda med belysningsanordningar av
den orsaken, att numera så gott som alla
nylevererade mopeder är försedda med
inbyggda ljusanordningar och därför att
det är frågan om ett motorfordon, som
kommer upp i en viss hastighet och
därför att ljuset erhålles från motorns
generator. Dessutom torde kostnaderna
för anskaffande av belysningsanordning
vara mycket ringa i förhållande till hela
mopedens kostnad. På den punkten är
vi alltså alla överens.

Vi skiljer oss emellertid åt när det
gäller de vanliga cyklarna. Vi sätter oss
emot att man skall tvinga dem som
endast utnyttjar sina cyklar vid fullt
dagsljus, att förse dessa med belysningsanordningar.
Det måste enligt vår mening
vara kränkande mot rättsuppfattningen,
att dessa människor skall behöva
kosta på sig en så pass stor utgift i
förhållande till själva cykelkostnaden
som en generatorbelysning representerar.
En sådan belysningsanordning fyller
inte någon som helst funktion vare
sig för dem själva eller för andra. Man
har beräknat att det skulle kosta cirka
10 miljoner kronor att förse cyklarna
med ljus enbart för att tillfredsställa en
poliskontroll på dagen. Utgifterna skulle
huvudsakligen drabba äldre personer
på landsbygden samt småbarn. Detta
kan inte vara rimligt. Man bestraffar
därigenom en stor grupp för att därmed

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

kunna hålla efter ett mindre antal syndare.

I bilismens tidevarv har cyklarna blivit
det fortskaffningsmedel, vars användning
alltmer inskränker sig till
kortare, tillfälliga färder på dagen.
Landsbygdens folk åker till affären,
man har cykel stående på sommarstället
för att åka till handelsboden, bussen
eller båtbryggan. Skolbarnen använder
cykel på landet under sommartiden
och för att cykla till skolan, där man
numera har trafikundervisning och får
besked om att cykelljus måste användas
vid körning i mörker. Jag vädjar till
kammaren att här inte rekommendera
några pålagor, som är onödiga, fördyrar
och försvårar människans möjlighet att
existera. Jag yrkar bifall till reservation
I.

Jag är i denna kammare ensam när
det gäller reservation II och vill här
bara helt kort redovisa min inställning.
Jag är fullt överens med mina kamrater
i andra lagutskottet om att alla människor,
som i mörker går på allmän
landsväg, bör vara försedda med reflexanordningar
eller lykta. Om de inte är
försedda med dessa hjälpmedel, utgör
de mer eller mindre en fara i trafiken,
i synnerhet under de mörka höstkvällarna.

Jag vill påminna kammarens ledamöter
om att jag ända sedan jag kom
in i denna kammare varje år har pläderat
för ökat anslag till trafiksäkerhetsforskning
och trafikupplysning i landet.
Under de senaste åren har vi fått ökade
resurser, men dessa måste ännu betecknas
som alldeles för små för att motsvara
de krav man måste ställa. Ingen
i detta land har gjort trafiksäkerheten
så stora tjänster som C. G. Hammarlund
med sina lördagsprogram i Sveriges
radio. Vad vi främst behöver är
upplysning, inte bestämmelser och osäkra
formuleringar i vår trafiklagstiftning
och ord sådana som »bör», vilka i
praktiken är till intet förpliktande. I
stället har formuleringar av denna råd -

givande karaktär den olägenheten, att
om en gående inte har skyldighet att
bära reflexanordningar eller ljus, han
ändå delvis kan få bära ansvaret för en
olycka, som mera kan vara förorsakad
av slarv från en motorförares sida.

Jag vill hänvisa till några ord i reservationen.
»Enligt utskottets mening
är det emellertid tveksamt, om en bestämmelse
av det slag motionärerna förordat
bör intagas i författningen, innan
man gjort helt klart för sig vilka konsekvenser
den kan få ur straffrättslig
och skadeståndsrättslig synpunkt. Härtill
kommer att det måste bli synnerligen
svårt att i praxis dels ge en rimlig
tolkning av ifrågavarande bestämmelse
och dels kontrollera efterlevnaden av
densamma.» Vidare vill jag hänvisa till
vad departementschefen år 1955 skrev i
denna fråga.

I andra lagutskottets utlåtande nr 63
står det på sid. 7: »I propositionen nr
172 till 1955 års riksdag förklarade föredragande
departementschefen emellertid,
att de föreslagna bestämmelserna,
som ej var förenade med någon straffsanktion,
inte hade sin plats i vägtrafikförordningen.
Departementschefen
fann det däremot vara en angelägen
uppgift för myndigheter och sammanslutningar,
som sysslade med trafiksäkerhetsfrågor,
att bibringa allmänheten
insikt om den verkliga omfattningen av
de faror, som är förenade med underlåtenhet
att iakttaga de av utredningen
förordade försiktighetsmåtten», en formulering
som jag helt instämmer i.

Jag vill också hänvisa till att andra
lagutskottet vid det tillfället fann sig
inte kunna tillstyrka de då föreliggande
motionerna i ärendet. Utskottet anförde
därvid avslutningsvis: »Utskottet anser
det dock icke lämpligt att i vägtrafikförordningen
intaga bestämmelser av
den karaktär som föreslagits. Problemet
bör i stället lösas genom propaganda
och genom upplysning.»

Jag vore tacksam, herr talman, om
de som nu kommer att tala för utskot -

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

tets förslag inte av känsloskäl, med anledning
av de olyckor som har inträffat,
pådyvlade mig ett bristande intresse
för dessa frågor; mitt intresse härför är
tvärtom mycket stort. Jag anser emellertid
att en bestämmelse antingen skall
vara så vägledande, att den kan följas
av en straffsanktion, eller också skall
man sätta sin lit till ökad upplysning
och propaganda. Det är det senare, som
jag förordar.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
även till reservation II.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen förhandlingarnas
ledning.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är mot en dyster
bakgrund av dödade och skadade samt
skador på materiel i trafiken, som denna
kammare i dag behandlar föreliggande
ärende. De senaste åtta dagarna
har cirka 46 människor omkommit i
trafiken. Fram till i söndags, den 20 november,
hade 89 människor omkommit
i trafiken under denna månad. Sammanlagda
antalet dödade under november
månad i fjol var 97. Det är fara
värt, att denna hemska siffra över
olycksoffer för trafiken kommer att
överskridas i år.

Man kan säga att den senaste veckans
serie av olyckor är den hemskaste
vi upplevat i svensk trafik. Mörkerolyckorna,
som det här rör sig om, orsakas
främst av ofullständig belysning
och ofullständiga eller helt obefintliga
reflexanordningar på fordonen. Det är
dessa olyckor, som kräver så många offer.

Inom Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande har i år gjorts
en beräkning över antalet olyckor och
antalet dödade i samband med s. k.
mörkerolyckor. Man har därvid kommit
fram till att intill den 1 november
i år hade bl. a. 23 gångtrafikanter och
11 cyklister dödats vid mörkerolyckor.

Dessa 23 gångtrafikanters undergång i
trafiken bör vara en erinran om nödvändigheten
av att kammaren följer utskottets
förslag om en vägledning i anslutning
till vägtrafikförordningen, vilken
inbjuder till utrustning av gångtrafikanterna
med reflexanordningar då
de befinner sig ute på vägarna efter
mörkrets inbrott — detta till deras eget
skydd.

Beträffande belysnings- och reflexanordningar
på mopeder och cyklar uraktlåter
man i betänklig utsträckning
att kontrollera att dessa fungerar. Herr
Lothigius har relaterat hur nuvarande
bestämmelser är utformade. Det krävs,
som han sade, att mopeder och cyklar
skall vara utrustade med lyktor och reflexer,
när de användes under mörker.
Däremot har hittills inte krävts, att dessa
säkerhetsanordningar skall finnas
vid dagsljus. Utskottet förordar nu,
efter förslag från motionärerna, att bestämmelserna
vidgas, så att de omtalade
säkerhetsanordningarna skall finnas
även vid färd vid dagsljus.

Jag har avlämnat en blank reservation
på denna punkt. Därmed har jag
avsett, att man framdeles kan tänka sig
en skärpning av reglerna på sätt utskottet
här anvisar men att man i dag
bör avvisa motionen i denna del. Vi
måste nu i stället främst se till, att gällande
bestämmelser i deras nuvarande
formulering åtlydes och inrikta propagandan
på att cyklisterna skall lära sig
inse vådan av att cyklarna inte är i
trafiksäkert skick. En utvidgning av bestämmelserna
därhän, att belysning och
rcflexanordningar skall finnas på mopeder
och cyklar även vid färd vid
dagsljus, skulle få till följd att det blev
ganska svårt att kontrollera att bestämmelserna
efterlevs, vilket inte nu är förhållandet
i lika hög grad.

Förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
underställes som bekant riksdagen,
varefter Kungl. Maj:t fattar beslut
och utfärdar förordningar. Jag anser
därför att kommunikationsminis -

4 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

tern, om han anser att en skärpning av
reglerna behöves, bör ta initiativ härtill
och för riksdagen framlägga nya
förslag. Med hänsyn till dagens läge och
de motiveringar, som herr Lothigius anförde
och som jag delvis kan instämma
i, vill jag hemställa att kammaren
inte följer utskottets förslag utan följer
reservationen.

Av de skäl jag här antytt vill jag yrka
bifall till reservationen i denna del.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! När denna vår motion
från januari månad om åtgärder för att
minska mörkerolyckorna i trafiken och
för att över huvud taget få ned olycksstatistiken
nu kommit på riksdagens
bord, har den onekligen fått en sällsamt
stark och kuslig aktualitet i den just
nu rådande situationen. Förra veckan
dödades i biltrafiken inte mindre än 45
personer. För november månad är dödssiffran,
som herr Nilsson i Göteborg
framhöll, uppe i ungefär 90. Kanske stiger
den ännu högre.

Man beräknar att årets siffra för
dödsoffer i trafiken kommer att närma
sig 1 000. Därtill kommer kanske
20 000 skadade, många med livslånga
men. Vilka oerhörda personliga tragedier
ligger inte bakom dessa siffror!
Skall man därtill lägga den samhällsekonomiska
förlusten torde väl den
uppgå till cirka en miljard kronor om
året.

Det var därför i sanning inga överord,
när borgarrådet Berglund häromdagen
hälsade NTF-konferensen med orden:
»Vi måste göra trafiksäkerheten
till en folkrörelse. Trafikolyckorna har
blivit en folksjukdom, mot vilken NTF
vädjar om en extra kraftinsats under
60-talet.»

De i vår motion framlagda förslagen
gör naturligtvis på intet sätt anspråk på
att helt råda bot på dessa sorgliga för -

hållanden. Men skall vi få någon rätsida
på detta problem, så måste alla
framkomliga vägar anlitas. Då måste vi
anlita lagstiftningen likaväl som upplysningspropagandan
och övervakningen,
kanske till och med propaganda
med skrämselverkan från den fruktansvärda
dödsstatistiken. Herr Lothigius
tryckte särskilt på upplysningspropagandan,
och jag vill inte på något sätt
förringa dess verkan, men jag tror inte
att enbart den är tillräcklig. Vi måste
säkert använda även andra vägar.

Givetvis måste vi ställa höga krav när
det gäller bilisternas ansvar och hänsyn
i trafiken, men enligt min mening
är vi också tvungna att se över bestämmelserna
för trafiken, undersöka om
det eventuellt fattas något i det avseendet
och om vi på den vägen i någon
mån kan avhjälpa det onda. För övrigt:
varför inte, när varningar utgått om
halt väglag, också mana folk att ställa
in bilen och anlita de kollektiva trafikmedlen,
som man i dessa dagar propagerar
för i pressen.

Om vi så går till de särskilda förslagen
i motionen, är jag tacksam för
att utskottet har tillstyrkt åtminstone
två av dem, nämligen förslaget om belysnings-
och reflexanordningar på cykel
och moped — vilka skall vara obligatoriska
också vid dagsfärder — samt
förslaget att gående på väg utan belysning
och utan gångbana bör vara utrustade
med lykta eller reflexanordning.

Vad den första punkten angår har
några reservanter — herr Lothigius har
talat för dem — inte velat vara med
på förslaget när det gäller vanliga cyklar.
Orsaken härtill är den kostnad som
härigenom uppstår. Men, ärade kammarledamöter,
när det gäller att spara
människoliv, så är väl den futtiga utgiften
på ett par tior inte värd att
nämna.

I motionen är omnämnd en rapportstatistik
från Uppsala, där av 418 vuxna
cyklister 128 saknade lyse bak och

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

36 saknade både fram- och baklyse. Av
100 cyklande barn saknade 43 lyse bak
och 19 både fram- och baklyse. Dessa
siffror stämmer ganska väl med vad en
reporter från Expressen kom till vid en
kontroll på riksettan. Vid en större industri
där var det vid arbetstidens slut
ungefär varannan cyklist som saknade
ljus. Särskilt dåligt ställt var det med
de röda baklyktorna. Påpekas bör väl
också att exempelvis statspolisens kontroller
i regel sker vid dagsljus.

Vad sedan gäller gående på väg, så
vet varje bilist hur svårt det är att upptäcka
dem — liksom även cyklande —
när man i mörker möter en annan bil
och måste blända av ljuset. Säkert är
att många olyckor skulle kunnat undvikas,
om gående på dessa vägar mera
allmänt varit försedda med lyktor eller
reflexer. Även en rekommenderande bestämmelse
i »bör»-form skulle säkert
ha stor betydelse i det fallet. Åtskilliga
liknande rekommendationer finns ju redan
i vägtrafikförordningen. Herr Lothigius
anser att sådana rekommendationer
inte bör ha någon plats i denna
förordning och jag vill därför ge några
exempel på sådana som redan finns
där.

I 42 § står det: »Inom 50 meter från
järnvägskorsning bör hastigheten ej
överstiga 40 kilometer i timmen.» I 45 §
läser vi: »Fordon bör, där så lämpligen
kan ske, föras fram på vänstra delen
av vägen. — -— ■— Vänstersväng i vägkorsning
bör göras så nära den vänstra
vägkanten som lämpligen kan ske.» I
47 § slutligen heter det: »Föraren på
det framförvarande fordonet skall, då
han uppmärksammat tillämnad omkörning,
hålla till vänster och sakta farten
samt bör, om signal avgivits, på lämpligt
sätt besvara denna.» Detta är alltså
tre exempel, där vi redan nu har en
sådan rekommenderande föreskrift intagen
i vägtrafikförordningen. Jag tror,
att även om avvikelse från en sådan rekommendation
inte medför straffpåföljd,
är den av utomordentligt stor betydel -

se och betraktas många gånger såsom
en föreskrift i vänlig form.

Av övriga motionsyrkanden, som avstyrkts
av utskottet, vill jag kommentera
ett par. Vägbelysningen är ju en
kommunal angelägenhet, men den utföres
ofta utan anvisning och utan kontroll.
Om den är arrangerad på olämpligt
sätt kan den till och med skapa
ökade risker i trafiken. Det är sant, att
Svenska elverksföreningen liksom Föreningen
för ljuskultur har gjort vissa rekommendationer.
Statens trafikråd har
emellertid inte kunnat iaktta några
nämnvärda förbättringar i förhållandena
på detta område. Jag tycker därför
att utskottet borde ha kunnat gå med
på rådets liksom vårt förslag om en utredning
genom exempelvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för att få fram bestämmelser
om utformningen av vägbelysning.

Omkörningsolyckorna är enligt statistiken
mycket vanliga. Säkert skulle ett
uppsättande av märken med förbud för
omkörning mera generellt även på höger
sida reducera antalet av sådana
olyckor. Vi vet allesammans att man inte
kan göra markering på vägbanan när
vägen inte är permanentad, och även
om det finns en markering är den otydlig
under stor del av året, när marken
är täckt av snö. Även här bör talet om
den stora kostnaden sättas i relation till
antalet sparade människoliv och minskade
materiella skador.

Slutligen vill jag säga några ord om
uppmjukning av vänsterregeln på sådant
sätt, att leder med stark trafik
och genomgångstrafik förklaras såsom
genomfartsleder — icke att förväxla
med huvudleder — och utmärkes med
ett särskilt vägmärke, förslagsvis en
mindre fyrkant, som är ställd på spetsen
— inte en triangel, såsom det felaktigt
kommit att anges i motionen. Detta
skulle då ge till känna, att trafik på
sådana leder skulle iiga företräde.

Enligt statens trafikråd utgör olyckor
typen »kollisioner i gatukorsning

4*—Andra kammarens protokoll 1900. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

med korsande kurser före kollisionen»
och typen »utkörning i vägbanan» sammanlagt
37,2 procent av samtliga olyckor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som i alla fall har tillstyrkt en utredning
om vänsterregelns vara eller icke vara,
menar att eftersom vi ratificerat 1949
års internationella överenskommelse om
vägmärken, bör vi inte införa ett nytt
märke som inte finns med där. Till det
vill jag säga för det första, att vi ju redan
har flera sådana märken föreskrivna,
för det andra att själva systemet med
utfart på en mera trafikerad led, vars
trafik man söker ge företräde, redan i
praktiken tillämpas såväl i Stockholm
som i åtskilliga andra städer och tätorter.
Det sista tycker jag också motbevisar
utskottets uttalande på sidan 16,
att förslaget om genomfartsled inte skulle
bli av större värde vid sidan av existerande
huvudledsbegrepp.

Låt mig få tillägga, att det för närvarande
i domstolarna förekommer ett
mycket stort antal processer, där den
som kommit från en liten väg men från
vänster, hävdar att han med stöd av
vänsterregeln icke kan anses som vållande.
Som regel hlir också den trafikant,
som från vänster kominer upp på
större väg, dömd för vållande, men stora
kostnader och tidsförlust förorsakas
av diskussionerna.

På grund av den alltmer tätnande trafiken
i städerna måste det vara angeläget
att genomgångstrafiken underlättas.
Problemet med utfarterna från de mindre
gatorna har, som jag sade, lösts mycket
bra här i Stockholm liksom i andra
städer, där de regler vi föreslagit i motionen
redan i praktiken tillämpas.

Som saken nu ligger till vill jag, herr
talman, inte framställa annat yrkande
än bifall till utskottets punkter A. 1)
och A. 2), och jag vill vädja till kammarens
ledamöter att i den situation vi
nu har åtminstone rösta för dessa förslag.

Jag har emellertid i anledning av diskussionen
kring motionsförslagen velat

göra dessa kommentarer. Låt mig få tilllägga,
att om vi i möjligaste mån skall
kunna bringa ned trafikens olycksstatistik,
måste vi vara beredda på vissa
offer och vi måste kanske även vidtaga
exceptionella åtgärder. Det får — som
en tidning för övrigt skrev — helt enkelt
inte ske en gång till att 45 människor
dödas på åtta dagar i trafiken, att
trafiken sålunda skall få kräva en dödad
var fjärde timme.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten och
reservanterna synes vara ganska ense
om att man bör göra det mesta möjliga,
för att inte säga även det som knappast
synes möjligt, för att nedbringa trafikolyckorna
till minsta tänkbara antal.
Jag behöver inte återupprepa vad reservanterna
och motionärerna sagt i sina
motiveringar. Alldenstund motionärerna
nöjt sig med att ställa ett yrkande om
bifall till andra lagutskottets förslag,
skall jag bara beröra de punkter, där
man inom andra lagutskottet inte varit
fullt ense.

Vi har varit eniga om att mopederna
skall vara utrustade med belysningsanordningar
även vid körning i dagsljus.
Åsikterna skiljer sig däremot när det
gäller de vanliga cyklarna. Utskottets
majoritet har med viss tvekan gått in
för att föreslå en bestämmelse om att
cyklar skall vara försedda med belysningsanordningar
även vid dagsljus. Vi
har ansett, att man inte kan vara absolut
säker på att den, som säger sig
använda sin cykel endast vid dagsljus
och sålunda inte skulle behöva ha
belysningsanordningar, inte trots detta
kommer ut i trafik med en cykel som
inte överensstämmer med bestämmelserna
för hur belysningen skall vara
anordnad under mörker.

Här har det vittnats om hur det ser
ut på våra vägar. Jag skall inte belasta
kammarens protokoll, ärade kammarledamöter,
med att vittna om en erfarenhet,
som jag har gjort sedan utskottet

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

behandlade denna fråga. Jag har emellertid
sett hur det går till, när man säger
att man cyklar endast vid dagsljus
men dock måste använda cykeln
senare därför att arbetstiden inte slutar
förrän efter mörkrets inbrott.

Vi har varit tveksamma i utskottet,
och detta har vi gett uttryck för i vårt
utlåtande, men majoriteten har dock
ansett, att denna tveksamhet bör vika
inför det mål som vi anser att man bör
nå: att nedbringa trafikolyckorna till
det minsta möjliga.

Det har talats om svårigheten att kontrollera
efterlevnaden av dessa bestämmelser,
och det är naturligtvis svårt.
Jag kan dock för min del inte finna
annat än att om bestämmelserna blir
sådana, att en cykel skall vara försedd
med belysningsanordningar även under
användning i dagsljus, underlättar detta
en eventuell kontroll av att cykeln är
författningsenligt utrustad. Det är detta
som gjort att utskottet har få vika från
sin tveksamhet. Vi har ansett oss böra
föreslå detta för att försöka att minska
mörkerolyckorna.

När det sedan gäller att gående skulle
ha antingen lykta eller reflexanordningar
på kläderna, så att de syns i trafiken,
är det ungefär samma skäl som
gjort att utskottet tillstyrkt detta motionsyrkande.
Det har sagts från reservanternas
sida, att sådana inte straffsanktionerade
anvisningar inte borde
finnas i en författning av detta slag.
Men det har också sagts ifrån denna talarstol,
att dylika anvisningar redan
finns, och andra lagutskottet har även
påvisat något exempel i den vägen.

Jag betonar ännu en gång, att vi i
stort är eniga. Vad vi haft delade uppfattningar
om är endast detaljer, och
jag vill med vad jag har sagt, herr talman,
yrka bifall till andra lagutskottets
förslag.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Jag skall bara i all

enkelhet meddela att första kammaren
har bifallit reservationen nr 1 med 69
röster mot 51. Man vill alltså inte att
cyklister skall tvingas ha ljusanordningar
vid körning i dagsljus.

Jag vill också till min vän herr Nelander
säga att jag är överens med honom
om nödvändigheten av att människor
som vistas på vägar bör ha sådana
reflexanordningar eller ljus på sig att
man kan se dem. Men vi befarar att ett
införande av ordet »bör», alltså rekommenderande
uppgifter, i trafiklagstiftningen
kommer att göra det besvärligt
att bedöma frågan om straff eller
annan sanktion.

Vi får ju mer och mer trafikupplysning
och allt bättre möjligheter att klara
svårigheterna. Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande har
t. ex. i dagarna släppt ut en anordning
som man bär runt handleden när man
går på vägen, och man kan sätta ett
band eller en särskild knapp på sig.

Trots de olyckor som skett under de
sista månaderna och trots den starka
trafikutvecklingen har antalet olyckor
inte ökat under de senaste åren, vilket
måste tillskrivas den intensivare trafikpropagandan.
Det är den vägen vi
vill rekommendera i allt större utsträckning.
Under en läkardebatt här i
Stockholm om dessa frågor berättade
professor Gunnar Johansson i Uppsala
häromdagen om några undersökningar
som gjorts rörande siktsträckor och
dylikt vid mörkertrafik. Resultaten hade
varit nedslående. Bilarna har utvecklats,
men belysningen står kvar på gasljusnivån.
Professor Johansson menade
också att observansen när det gäller
vägmärken är mycket dålig.

Om en gående inte bär reflexanordningar
händer det lätt att man bedömer
honom såsom den som är orsak till olyckan.
Men det kan lika väl vara bilisten
som på ett eller annat sätt har slarvat
med belysningen. Det är sådana svårigheter
när det gäller själva lagstiftningen
som vi vill undvika. Dessa ting blir

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m.

också utomordentligt svåra att kontrollera.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Bara ett par ord som
replik till herr Lothigius. Det nedslående
meddelandet från första kammaren
bör inte vara något riktmärke för oss.
Vi har väl vårt eget ansvar att ta. Om
vi anser att de föreslagna bestämmelserna
kan åstadkomma någon förbättring
skall vi givetvis ta dem.

Herr Lothigius menade att vi inte skall
ha några »bör» i vägtrafikförordningen.
Jag har redan anfört tre sådana exempel
ur förordningen. År inte heller de
bestämmelserna till någon nytta? Jag
skulle tro det.

Jag ställer mig skeptisk till talet om
att olyckorna inte har ökat. De kanske
inte har gjort det i proportion till antalet
bilar, men vi skall inte räkna så.
Olycksstatistiken är så förskräcklig att
allt som kan göras rimligen bör göras
för att få ned antalet olyckor.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. AD

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Axel Svensson m. fl.; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lothigius begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
Al) i utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Axel Svensson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Jacobsson i
Tobo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
46 ja och 131 nej, varjämte 19 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Axel Svensson m. fl. avgivna reservationen.

Mom. A 2)

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Ringaby och Lothigius;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Lothigius
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A 2) i utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Ringaby och Lothigius.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Onsdagen den 23 november 1960

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Översyn av lotteriförordningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av lotteriförordningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Att ideella föreningar
och sammanslutningar har starkt begränsade
möjligheter att skaffa pengar
för sin verksamhet är allmänt känt. Detta
förhållande har också utskottet i sitt
utlåtande understrukit. En av de möjligheter
som finns är anordnande av
lotterier. Denna utväg är icke allenast
lämplig, utan den är också den mest
anlitade. Det ekonomiska utbytet av dylika
lotterier är i högsta grad beroende
av vilket intresse allmänheten har för
att köpa vederbörande lotter. Under de
senare åren har ett visst köpmotstånd
mot lotterier av traditionell typ yppats.
Mot bakgrunden härav har lanserats en
ny typ lotter, s. k. kvicklotter. I vilka
avseenden denna typ av lotter skiljer
sig från de traditionella typerna behöver
jag icke ingå på, ty det redovisas
både i motionen och i utskottsutlåtandet.
Jag vill dock understryka att allmänheten
visat ett ökat intresse och en
ökad köplust inför denna nya typ av
lotter, men en del tillståndsgivande
myndigheter har berett svårigheter för
anordnandet av lotterier med dylika lotter.
Det har förekommit en ytterst skiftande
bedömning från dessa myndigheters
sida.

Jag har med detta bara velat framhålla,
att även om motionen inte bifalles
bär den dock lett till att överståthållarämbetet
fått yttra sig över saken.
Överståthållarämbetet anser att »anledning
icke föreligger att principiellt

Nr 27 55

översyn av lotteriförordningen

motsätta sig användning av kvicklotter,
åtminstone icke då det gäller mindre
lotterier. Ämbetet har under senare tid
på försök lämnat tillstånd till dylika
lotterier, och erfarenheterna därav har
i stort sett varit goda». Jag menar att
detta uttalande av överståthållarämbetet

— som alltså är en följd av att vi motionärer
underställt riksdagen frågan

— bör kunna tjäna som vägledning för
tillståndsmyndigheter, som tidigare varit
tveksamma, och leda till en välvilligare
behandling.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog förhandlingarnas
ledning, instämde herr Adamsson (s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande nr 65, i
anledning av väckta motioner om viss
ändring i lagen angående inbetalning
av kommunernas andelar i folkpensioner
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt att undersöka
och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt
mineral in. m. (uranlag), m. m.;
och

jordbruksutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av väckta motioner angående
ändrade grunder för statsbidrag
till täckande av driftkostnader vid
lantbruksundervisningsanstalterna.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med första kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
beträffande riksdagsarbetet under åter -

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Interpellation ang. rabatterade järnvägsresor för folkpensionärer i samband med
jul- och nyårshelgerna — Interpellation ang. forskares skyldighet att erlägga
arbetsgivaravgifter

stoden av innevarande session meddela
följande.

Såsom tidigare meddelats anordnas
bordläggningsplenum på fredag kl.
14.00.

I nästa vecka anordnas bordläggningsplena
kl. 16.00 på tisdagen den 29
november och kl. 14.00 på fredagen den
2 december. Vid onsdagens arbetsplenum,
som tar sin början kl. 10.00, kommer
att behandlas bl. a. frågorna om
regionsjukvårdens utbyggande, om beskattningen
av aktiebolags och ekonomiska
föreningars inkomst och om varumärkeslag.

Under veckan den 4—10 december avses
skola anordnas bordläggningsplenum
tisdagen den 6 december kl. 16.00,
arbetsplenum onsdagen den 7 december
kl. 10.00, då bl. a. lagförslaget om upphovsrätt
skall behandlas, och bordläggningsplenum
fredagen den 9 december.
Tidpunkten för sistnämnda sammanträde
blir beroende av antalet interpellations-
och frågesvar.

Såvitt nu kan bedömas kommer kamrarnas
sista arbetsplena under höstsessionen
att hållas onsdagen den 14 december
kl. 10.00. Tisdagen den 13 december
torde det bli nödvändigt att
i denna kammare anordna ett plenum
för besvarande av interpellationer och
enkla frågor.

§ 16

Interpellation ang. rabatterade järnvägsresor
för folkpensionärer i samband med
jul- och nyårshelgerna

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som yttrade:

Herr talman! Rabattbestämmelserna
för folkpensionärers resor är i vårt land
mindre generösa än i de nordiska länderna
i övrigt. Visserligen har vissa förbättringar
skett under senare tid. Men
det är en ganska utbredd uppfattning

både bland folkpensionärerna och deras
anhöriga att bestämmelserna både med
hänsyn till priset och de tidsperioder,
under vilka resor får företagas, är alltför
snäva.

Särskilt är detta fallet beträffande
helgresorna, d. v. s. resor i samband
med jul- och nyårshelgerna. De folkpensionärer,
som har det allra sämst ställt
och som uteslutande har sina folkpensioner
att lita till för sin utkomst, torde
inte i något större antal kunna begagna
sig av de resemöjligheter som nu bjuds.

Det vore därför utan tvivel i hög grad
berättigat att tillämpa något generösare
rabattbestämmelser än de nuvarande.
Inför de instundande jul- och nyårshelgerna
skulle det säkerligen kunna ordnas
med rabattbestämmelser som vidgade
kretsen av de folkpensionärer som
har möjligheter att under helgerna företaga
resor för besök hos anhöriga eller
bekanta. Det behöver inte särskilt betonas,
att en sådan åtgärd skulle hälsas
med den största tillfredsställelse inte
bara av folkpensionärerna utan även av
deras anhöriga och bekanta.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Kan det förväntas att statsrådet inför
den kommande julhelgen tar initiativ
till åstadkommandet av en mera generös
tillämpning av rabattbestämmelserna
vid SJ för folkpensionärerna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. forskares skyldighet
att erlägga arbetsgivaravgifter

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! En olycklig tolkning av
arbetstagarbegreppet har gjort att riksförsäkringsanstalten
känt sig föranlåten

Onsdagen den 23 november 1960

Nr 27

Interpellation ang. överflyttningen av utrikestrafiken till Arlanda flygplats — Inter -

pellation ang. statsbidrag till enskilda

att kräva arbetsgivaravgifter i efterhand
av forskare, som avlönat assistenter och
andra medhjälpare med forskningsanslag.
Även om tolkningen är riktig, blir
de praktiska konsekvenserna horribla.
När det gäller av statens forskningsråd
anvisade forskningsanslag, finns möjligheten
att ta emot pengar av staten
med ena handen och betala ut dem med
den andra till en statlig institution. När
det gäller forskningsmedel från stiftelser,
privata företag eller fonder och för
ett visst ändamål insamlade medel, blir
frågan mer komplicerad än så.

Beslutets retroaktiva verkan för en tid
av 3 år blir även för den, som för framtida
anslag accepterar den givna tolkningen
av lagen, ganska upprörande.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillåtelse att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att pröva möjligheterna
att smidigare lösa frågan om
forskares skyldighet att betala försäkringsavgifter
för medhjälpare, avlönade
med forskningsmedel?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. överflyttningen av
utrikestrafiken till Arlanda flygplats

Ordet lämnades på begäran till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter i pressen
kommer SAS:s utrikestrafik fr. o. m.
april nästa år att överflyttas från Bromma
till Arlanda. Detta är cirka ett år
tidigare än man ursprungligen planerat.
Den tidigare utflyttningen synes innebära
en rad provisoriska åtgärder. Bl. a.
skall den provisoriska stationsbyggnad
som nu finns på Arlanda utbyggas i väntan
på den ordinarie, som inte väntas
bli färdig förrän 1966. Byggnadsarbetet
med den sistnämnda kommer inte att
påbörjas förrän år 1964. Den nya termi -

vägar

nalen vid Haga har utlovats bli färdig
till april 1962. Däremot lär den nya motorvägen
inte bli klar förrän i november
1962. Dessutom synes oklarhet ännu råda
om vissa frågor av samhällsplanerande
karaktär, t. ex. om utbyggnaden av
Märsta och dess eventuella uppflyttning
i ortsgrupp 5.

Trots att Arlanda ursprungligen inte
planerades komma till användning förrän
senare har man bl. a. i pressen haft
anledning diskutera »det ödsliga Arlanda»,
detta med anledning av att själva
flygfältet nu stått färdigt en tid. En
viss besvikelse synes också ha uppstått
i fråga om de direkta utrikeslinjerna
eller snarare om problemet med de
långa väntetiderna för resenärerna med
de s. k. matarlinjerna till Kastrup. Enligt
uppgifter i pressen lär emellertid
från ledande SAS-håll ha framhållits att
de ekonomiska förutsättningarna för direkta
utrikeslinjer från Stockholm ännu
inte föreligger.

Samhällets engagemang för utvecklingen
på flygtrafikväsendets område är
betydande. Såsom också framgått av
den aktuella pressdebatten har statsmakternas
handläggning av dessa frågor
kännetecknats av en viss svåröverskådlighet
och brist på aktuell information.

Med stöd av det anförda anhåller jag
därför om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att inför kammaren
redogöra för regeringens syn i
fråga om överflyttningen av utrikestrafiken
till Arlanda flygplats och därmed
sammanhängande frågor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. statsbidrag till
enskilda vägar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Nr 27

Onsdagen den 23 november 1960

Interpellation ang. statsbidrag till enskilda vägar

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som anförde:

Herr talman! De senaste årens allt
större krav på de enskilda vägarnas
standard synes medföra att vägintressenternas
del av de totala kostnaderna
för väghållningen ökar, vilket innebär
att statsbidraget icke motsvarar den bidragsprocent
som avsetts med riksdagens
beslut i frågan. Bl. a. synes detta,
särskilt vad beträffar anläggande av
nya mötesplatser, till stor del bero på
att de beräknade kostnaderna är för
låga i förhållande till de verkliga. I
andra fall synes det bero på att väsentliga
förbättringsarbeten som ålägges
vägsamfälligheterna icke medtages vid
kostnadernas beräknande. Sålunda förekommer
det inom Kronobergs län att
vägmyndigheterna ålägger väghållarna
dels att avverka skog intill två meter
från vägkant, dels att borttaga fasta stenar
intill en meter från vägkant. Dessa
åtgärder torde i flera fall vara nödvändiga
för att upprätthålla en tillfredsställande
standard. Skall dessa arbeten utföras
utan att statsbidrag erhålles blir
emellertid kostnaderna mycket betungande
för väghållarna. Dessa har därför
ibland ifrågasatt om inte vägsamfälligheten
hellre bör avstå från statsbidrag
till det normala underhållet, om detta
skall vara förbundet med åtgärder av
här antytt slag.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande frågor: -

1. Är det i överensstämmelse med andemeningen
i gällande författning när
vägmyndighet, antingen i samband med
femårsuppskattning eller under löpande
femårsperiod, ålägger vägsamfällighet
att anlägga mötesplats, avverka skog och
borttaga stenar i enlighet med vad ovan
antytts?

2. Om sådana ålägganden är författningsenligt
riktiga, är då vägsamfälligheten
berättigad att erhålla statsbidrag
för arbetenas utförande och i så fall efter
vilka grunder skall statsbidraget
utgå?

3. Har vägmyndighet författningsenligt
rätt att innehålla statsbidraget för
det normala underhållet i det fall vägsamfällighet
icke anser sig kunna verkställa
åläggande i fråga om anläggande
av mötesplatser, avverkning och borttagande
av stenar på grund av de alltför
höga kostnader som vägsamfälligheten
skulle åsamkas?

4. Har vägsamfällighet, som ålagts att
iordningställa mötesplats, möjlighet att
få rättelse i de fall den verkliga kostnaden
för arbetets utförande väsentligt
överstiger den av förrättningsmannen
beräknade?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.31.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 60
008443