Nr 26 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:26)

RIKSDAGENS

•TI—|:«T-''Tt-»C

PROTOKOLL

Nr 26 FÖRSTA KAMMAREN 1969

22 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 22 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Åkerlund (m) ang. tillträdet av ny ambassadör för

Förenta Staterna i Sverige.............................. 3

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. ansvaret för visst, kommunerna
ålagt arbete avseende regional planering.............. 4

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. länsstyrelsernas planeringsråd 6

Svar på interpellation av herr Werner (vpk) ang. Barkarby flygplats
och bebyggelsen av Järvafältet........................ 7

Beskattning av traktorer, m. m............................... 10

Skattskyldighet för barns förmögenhet........................ 40

ölutskänkning på militära marketenterier .................... 43

Beräkning av skogsvärde .................................... 48

Fortsatt valutareglering...................................... 51

Riksbankens sedelutgivning, m. m............................. 56

Om åtgärder mot barnolycksfall.............................. 68

Beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster, m. m......... 69

Om tillämpning av arbetarskyddslagen på personaltransporter .. 77

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 22 maj Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 108, ang. viss tidningsdistribution genom
postverket .......................................... 10

— nr 110, ang. ersättning till vissa personer m. m............. 10

— nr 111, om löpande statistiska undersökningar av konsumenternas
inköpsplaner ...................................... 10

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. ändring i förordningen
om automobilskatt och till traktorskatteförordning, m. m. 10

— nr 40, ang. ändringar i förordningen om statlig förmögenhetsskatt
.................................................... 40

— nr 41, ang. försöksverksamhet på det nykterhetspolitiska området
.................................................. 43

— nr 43, ang. ändring i taxeringsförordningen ................ 48

— nr 44, ang. beräkning av skogsvärde vid 1970 års allmänna

fastighetstaxering, m. m................................... 48

— nr 47, ang. ändring i tulltaxan, m. m....................... 51

Bankoutskottets utlåtande nr 24, ang. fortsatt valutareglering .... 51

— nr 25, ang. särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m............................................. 56

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, om upphävande av lagen om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, m. m............... 67

-—• nr 53, om åtgärder mot otillbörligt utnyttjande av behovsprövade
sociala förmåner.................................... 67

— nr 56, ang. rätten till förtidspension m. m................. 67

— nr 57, ang. rätten till invaliditetsersättning och invaliditets tillägg

.................................................. 67

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. godkännande av 1968
års internationella sockeravtal, m. m....................... 68

— nr 28, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation
.................................................... 68

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 44, om åtgärder mot
barnolycksfall .......................................... 68

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m......................................... 69

Andra lagutskottets utlåtande nr 58, om en allmän översyn av
arbetarskyddslagen, m. m................................. 77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40, om fortsatt giltighet av vissa
skogsservitut ............................................ 82

— nr 41, om obligatorisk kontroll av hastighetsmätare å motorfordon
.................................................. 82

— nr 42, om lagstiftning mot trafikfarlig bilförsäljning........ 82

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Torsdagen den 22 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 13 innevarande
månad.

Ang. tillträdet av ny ambassadör för
Förenta Staterna i Sverige

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON erhöll ordet
för att besvara herr Åkerlunds (m) fråga
angående tillträdet av ny ambassadör
för Förenta Staterna i Sverige, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 9 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
om jag är i tillfälle att lämna någon
uppgift om tidpunkten för ankomsten
till Sverige av en ny ambassadör från
Förenta staterna.

Mitt svar är att utnämning av officiell
representant är den avsändande regeringens
exklusiva angelägenhet. Jag kan
därför inte besvara herr Åkerlunds något
ovanliga fråga.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag tackar Ers Excellens
för svaret på min fråga.

I sin negativa lydelse är svaret förvisso
upplysande. Att min fråga är
ovanlig är sant. Det följer väl av att situationen
är ovanlig. Utan en ovanlig
situation hade det inte funnits anledning
att fråga, och då blev frågan naturligtvis
ovanlig.

Intressant är däremot vad anledningen
kan vara till att den amerikanska regeringen
inte utnyttjar sin exklusiva
angelägenhet att utse en ambassadör sedan
mr Heath reste hem. Jag läste i In -

ternational Herald Tribune dagen innan
jag ställde min fråga att många av
de amerikanska ambassadörsposterna
utomlands ännu inte blivit besatta. Därför
kunde det ha sitt intresse att få
veta hur läget ter sig för vårt lands
del. Det skulle ju kunna förhålla sig så
att man i Washington helt enkelt inte
hunnit med att finna en för uppgiften i
Sverige lämplig och villig person. Å
andra sidan har jag för mig, att uteblivandet
av en ambassadör eller underlåtenheten
att tillsätta en sådan är en i
internationella sammanhang förekommande
metod att ange försämring i relationerna
mellan två länder eller att
dessa redan är dåliga. Ger inte den
svenska regeringen uttryck åt sitt missnöje
exempelvis med regeringen i Grekland
genom att inte ha någon ambassadör
där? Och hur skall det uppfattas
att regeringen dragit tillbaka sin representation
i Sydvietnam? År det brist på
lämpliga personer att sända till Aten
och Saigon?

Om Förenta staternas regering skulle
handla efter samma mönster mot Sverige
som den svenska gör i fråga om
två bundsförvanter till Amerika, så får
man kanske spåra ett uttryck för missnöje
med den svenska regeringen från
det officiella USA:s sida i uteblivandet
av en ambassadör. Därom är det dock
kanske för tidigt att i dag ha en bestämd
mening. Utrikesministern ger i
varje fall inte uttryck åt någon sådan,
och det är naturligtvis en viktig fråga
i sammanhanget, ty därmed lämnas fältet
fritt för en massa spekulationer. Så
sent som i går hade landets största
tidning en stort uppslagen artikel där
det sades: »Nu är Nixon sur på Sverige.
»

Emellertid är för mig det angelägna
att återkomma till vad jag begärde i en

4 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. ansvaret för visst, kommunerna ålagt arbete

interpellationsdebatt med Ers Excellens
i januari, nämligen åtgärder för att förbättra
relationerna till Förenta staterna.
Finner inte utrikesministern det
trots allt litet otillfredsställande att det
inte finns en amerikansk ambassadör i
Sverige?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Som jag antydde i mitt
svar borde herr Åkerlund egentligen
rikta frågan till en annan utrikesminister
än den svenske.

Herr Åkerlund sade att anledningen
kan vara missnöje med den svenska politiken.
Det vet inte jag någonting om,
men jag vill erinra herr Åkerlund om
att i så fall skulle den amerikanska regeringen
uttrycka missnöje med åtskilliga
stater. Det förhåller sig ju så att
samtliga amerikanska ambassadörsposter
liksom andra högre tjänster i förvaltningen
obligatoriskt friställs i samband
med ett presidentskifte för att ge
den nye presidenten fria händer för deras
besättande. Under den nya administrationen
har emellertid hittills, det
vill jag understryka, endast ett relativt
litet antal utnämningar skett, och åtskilliga
poster står fortfarande vakanta.

Jag tänker inte fortsätta denna diskussion
därför att den enligt mitt förmenande
är fruktlös. Om man skulle
dra de slutsatser som herr Åkerlund vill
göra, skulle det dock innebära att amerikanerna
är missnöjda med åtskilliga
— både europeiska och andra — regeringar
i världen.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Som jag sade hade jag
läst en artikel i International Herald
Tribune för tisdagen den 6 maj, och
det var den 8 maj jag ställde frågan.

Det är riktigt som utrikesministern
säger att ett stort antal poster inte är
tillsatta. Detta sammanhänger naturligtvis
med det system man har där ute.

avseende regional planering
Å andra sidan går det inte att helt dölja
att vi här uppe i Norden är fyra länder
som håller intimt samman i väldig*
mycket, låter vår utrikespolitik bestämmas
visserligen av självklara egoistiska
intressen men dock av en strävan att
hålla ihop så långt möjligt.

Nu är det bara att notera att Norge
och Danmark självfallet har fått sina
ambassadörer, trots att många av posterna
inte blivit tillsatta; dessa båda
länder befinner sig i atlantpaktslägret,
så det är rätt rimligt. Men å andra sidan
har också Finland nu fått en ambassadör,
och Sverige som ligger mellan
dessa länder har blivit utan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Åkerlund har en
viss benägenhet att vilja tyda allt till
det sämsta. Nu hänvisar han till att ambassadörer
har tillsatts i våra allra
närmaste grannländer. Men skall det
vara ett uttryck för amerikanskt missnöje
att man exempelvis ännu inte har
tillsatt någon ambassadör i Bonn? Vad
tror herr Åkerlund om det?

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ansvaret för visst, kommunerna
ålagt arbete avseende regional planering Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Nils Nilssons
(ep) fråga angående ansvaret för visst,
kommunerna ålagt arbete avseende regional
planering, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 13 maj
förmiddagen, och yttrade:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig om jag beaktat att det arbete
kommunerna ålagts med anledning
av departementets promemoria av den
28 april 1969 angående regional pla -

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Ang. ansvaret för visst, kommunerna ålagt arbete avseende regional planering

nering tidsmässigt sammanfaller med
semestertider. Han har vidare frågat
vem som skall svara för de kostnader
som kan uppstå för kommunerna.

Den promemoria interpellanten hänvisar
till rör utarbetandet av regionalpolitiska
handlingsprogram. Arbetet
skall utföras av länsstyrelserna/planeringsråden.
Eu utgångspunkt för arbetet
skall vara information om kommunernas
uppfattning när det gäller investeringsbehov,
åtgärder för att lösa
glesbygdsproblem m. m. Kommunerna
bereds tillfälle att delta i planeringsverksamheten
bl. a. genom att lämna
denna information. Några ålägganden
är det alltså inte fråga om. I den åberopade
promemorian begränsas frågorna
till att gälla främst förhållanden
som kommunerna själva behöver ha
kännedom om för att kunna bedriva en
effektiv kommunal planering. Det har
förutsatts att kommunerna själva svarar
för de eventuella kostnader som
kan uppkomma.

Avsikten är att kommunerna skall
sända in den berörda informationen till
länsstyrelserna senast den 1 november
i år. Denna tidpunkt har valts för att
samordning skulle uppnås med insamling
av viss information till långtidsutredningen.
Några svårigheter för kommunerna
att bereda anställd personal
semester torde inte föranledas av uppgiftslämnandet.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min fråga I

den promemoria som har utsänts
till länsstyrelserna sägs det bland annat:
»Upprättandet av regionalpolitiska
handlingsprogram förutsätter intimt
samarbete mellan länsstyrelsen/planeringsrådet
och kommunerna i samband
med både insamlingen av planeringsunderlaget
och utformningen av handlingsprogrammet.
» Det sägs även: »Det
bör observeras att anvisningarna i sin

helhet riktar sig till länsstyrelsen/planeringsrådet
men att avsnitt 3 med tillhörande
blanketter dessutom utgör anvisningar
till kommunerna avseende
den enkät som skall ligga till grund för
planeringen.»

Den redovisning som i detta avseende
ankommer på kommunerna blir omfattande
och i detaljer långtgående. Den
har dessutom eu betydande framåtriktande
verkan då det är fråga om planering
som skall utmynna i en prioritering
av insatsbehov mellan olika kommunblock
och sedan även mellan olika
kommundelar. Av redovisningstabellerna
framgår exempelvis att kommunerna
skall redovisa beräknad förekomst år
1975 av praktiskt taget alla de servicefunktioner
som förekommer, att detaljerad
förteckning skall upprättas över investeringar
som skett under åren 1965—
1969 och i detalj vilka investeringar
som beräknas komma att ske under åren
1970—1975. Detta är några exempel på
det tidskrävande redovisningsarbetet.

Det material som skall bilda underlag
för redovisningen är omfattande och
kräver mycken bearbetning. För många
kommuner kommer därför arbetet att
ske under en tidspress som med beaktande
av den stora betydelse som planeringsresultatet
kommer att få är
olycklig. Arbetet med regionplaneringen
skall ske i samverkan med länsavdelningarna
för kommunförbundet, och
det kan vara värt att notera att man även
från kommunförbundets sida anser att
den tid som man ger kommunerna är
alltför knappt tilltagen. Det kunde vara
motiverat med en något längre tidsrymd
för kommunernas del.

Jag ber att ännu en gång få tacka för
svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har angett som skäl
för valet av tidpunkt att det bör ske en
samordning beträffande vissa uppgifter
som skall lämnas till långtidsutredningen.
Om dessa upgifter skall kunna be -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. länsstyrelsernas planeringsråd
arbetas inom den tid som riksdagen har
önskat att långtidsutredningen skall redovisas,
är det tyvärr nödvändigt att
sätta tiden till den 1 november. Jag kan
medge att om vi enbart haft att se till
den del av materialet som har med den
av inrikesdepartementet utsända enkäten
att skaffa skulle man ha kunnat
överväga att sätta tiden något senare.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. länsstyrelsernas planeringsråd

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Nils
Nilssons (ep) fråga till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
länsstyrelsernas planeringråd,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 13 maj förmiddagen och
anförde:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
om man kan förvänta —
och i så fall när — initiativ från inrikesdepartementets
sida att omvandla
länsstyrelsernas planeringsråd till i demokratisk
ordning beslutande organ.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Frågan om planeringsrådens ställning
hänger intimt samman med de övriga
frågor om länsorganens arbetsuppgifter
och organisation som behandlas bl. a.
i de betänkanden som avgetts av länsförvaltningsutredningen,
landskontorsutredningen
och länsdemokratiutredningen.
Remissbehandlingen av de båda
första betänkandena är avslutad. Remisstiden
för sistnämnda betänkande
utgår den 1 november i år.

Ett ställningstagande nu till den av
herr Nilsson framställda frågan skulle
därför innebära ett föregripande av de
bedömningar som regeringen måste
göra sedan remissbehandlingen av länsdemokratiutredningens
betänkande avslutats.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

Den lokaliseringspolitiska arbetsuppgift
som länsstyrelserna har erhållit genom
beslut av 1964 års riksdag är en
mycket betydelsefull sådan. De på länsplanet
fattade besluten i dessa avseenden
kommer att ha avgörande betydelse
för kommuner och för hela regioner
och därmed för de där boende människorna.

Det kan synas att beslut av en sådan
räckvidd att orter, ja kanske hela regioner,
kommer att få vidkännas en
folkminskning som på längre sikt får
karaktären av avfolkning, måste föregås
av utförlig samhällsekonomisk och
sociologisk forskning om de framtida
konsekvenserna av besluten samt äga
största möjliga folkliga och demokratiska
förankring. Så är emellertid inte
fallet. Viss forskning pågår, men det
mesta återstår beträffande såväl ekonomiska
som sociala och försvarspolitiska
effekter av en mycket omfattande
folkomflyttning.

I vad avser beslutsprocessen är det
i nuvarande tid i vårt land sällan så
många berörda människor har så litet
inflytande i för dem väsentliga frågor
och så få har en så avgörande inverkan
på de mångas framtidsförhållanden som
just härvidlag. Detta är mer märkligt i
en tid när man mycket talar om ökat
inflytande för grupper och enskilda
även i sammanhang av mindre betydelse
än detta.

Prognosarbetet med dess stora betydelse
för planeringen har blivit ett i
huvudsak statistiskt arbete för experter
där för många människor väsentliga,
men ekonomiskt svårmätbara, faktorer
ej kommit med i bilden och där planeringsrådens
medlemmar i mycket ringa
grad ägt möjlighet att påverka de för
prognosernas slutresultat viktiga premisserna.
Här kan bland annat nämnas
underlaget för beräkningen av arbetskraftsbehovet
för jordbruket och skogs -

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Ang. Barkarby

bruket som har så stor betydelse för
prognosresultaten vad gäller bygder där
de utgör basnäringarna. Och hur skall,
vilket anföres i statsverkspropositionen,
»spontan livskraft» beräknas?

Jag vill ta ett par exempel från mitt
eget län. Det går inte att finna något
spontant i den geografiska belägenheten,
som har legat till grund för att
Malung blivit vårt lands främsta plats
för skinnindustri och Mora — såvitt jag
vet — den främsta för tillverkningen
av sanitetsarmatur. Denna verksamhet
har byggts upp av människor med i utgångsläget
ringa ekonomiskt underlag,
men med vilja att skapa arbetstillfällen
för sin egen och andras försörjning.

De avgöranden som nu förestår i samband
med regionplaneringen är av sådan
räckvidd att det är av särskilt stor
vikt att vi har största möjliga folkliga
förankring. En omvandling av planeringsråden
med på länsplanet valda ledamöter
med såväl förslagsrätt som beslutförhet
är en angelägen demokratiseringsåtgärd.
Yi har ju redan planeringsråden
inrättade. Jag har litet svårt
att förstå att det skulle vara att föregripa
olika utredningar om man gav dessa
organ en annan status än de har i dag.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Som jag nämnde i mitt
svar är länsdemokratiutredningens betänkande
ute på remiss. I detta betänkande
diskuteras just frågorna om arbetsfördelningen
mellan stat och kommun
på länsplanet. Innan vi vidtar någon
åtgärd som gäller hur man i fortsättningen
skall se på dessa problem
bör vi rimligen ha tillgång till remissyttranden.

När remissyttrandena kommer i
höst, får vi bedöma om vi med ledning
av dessa yttranden kan vidta åtgärder
i den riktning länsdemokratiutredningen
föreslår eller om vi bör vidta sådana
åtgärder i den nuvarande länsförvalt -

flygplats och bebyggelsen av Järvafältet
ningsorganisationen som skapar de möjligheter
herr Nilsson nu är ute efter. I
så fall skulle man kunna tänka sig att
sådana åtgärder kunde vidtas någon
gång på våren 1970. Jag föreställer mig
att det blir ungefär dessa alternativ som
vi kommer att ställas inför.

Men när det gäller själva huvudtanken,
att vi bör kunna åstadkomma en
bredare förankring av de viktiga beslut
på länsnivån som det här är fråga om,
är vi helt ense.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det mycket
positiva innehållet i den sista delen
av svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. Barkarby flygplats och bebyggelsen
av Järvafältet

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Werners
(vpk) interpellation angående
Barkarby flygplats och bebyggelsen av
Järvafältet, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Lars Werner har
frågat mig hur jag för min del ser på
ändamålsenligheten av att bibehålla
Barkarby flygplats som krigsbas med
hänsyn till planerad bebyggelse på
Järvafältet i flygplatsområdets omedelbara
närhet samt om jag är beredd att
ta något initiativ i syfte att flygplatsen
skall upphöra som krigsbas och att del
militära behovet av en sådan ges en
annan lösning så att de angelägna intressena
att i full utsträckning möjliggöra
en. modern stadsbebyggelse på
Järvafältet kan bli tillgodosedda.

Ändamålsenligheten av att bibehålla
Barkarby flygplats som krigsbas måste

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. Barkarby flygplats och bebyggelsen av Järvafältet

bedömas mot bakgrunden av redan genomförda
eller beslutade indragningar
av flygförband med tillhörande basförband
m. m. Dessa indragningar har försämrat
luftförsvarets insatsberedskap i
stockholmsområdet. För att luftförsvaret
inte skall försämras ytterligare bedöms
det från militär operativ synpunkt
var av stor betydelse att Barkarby i
vart fall tills vidare bibehålls som krigsbas.
Den omständigheten att civil bebyggelse
kommer till stånd utanför det
område, som staten behöll vid försäljningen
av vissa delar av Järvafältet, har
tidigare bedömts inte utgöra något hinder
för att behålla flygplatsen som krigsbas.
Jag är dock fullt införstådd med
att detta från civila samhällsplaneringsm.
fl. synpunkter innebär avsevärda olägenheter
främst genom att möjligheterna
begränsas att på bästa möjliga sätt
utforma den planerade nya Järvastaden.

Frågan om att behålla Barkarby som
krigsbas har senast tagits upp av försvarets
fredsorganisationsutredning i
dess i december 1968 avgivna betänkande
med förslag angående organisationen
av flygvapnets förband inom stockholmsområdet.
Utredningsmannen föreslår
i detta betänkande bl. a. att F 8
dras in och att ett begränsat område
med själva flygfältet jämte berghangarerna
bibehålls som krigsbas med hänsyn
till flygplatsens från operativ synpunkt
strategiska läge och svårigheten
att åstadkomma ersättningsbas med motsvarande
läge. Inom försvarsdepartementet
bereds f. n. utredningens förslag.
Detta arbete beräknas vara slutfört under
hösten 1969 och resultatet härav
kommer att ligga till grund för mitt
ställningstagande till bl. a. frågan, om
Barkarby flygplats skall behållas som
krigsbas eller inte. Jag är inte beredd
att dessförinnan ta något initiativ eller
göra något uttalande i denna fråga.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka försvarsministern
för svaret på min inter -

pellation. Av svaret framgår ju med all
önskvärd tydlighet att även försvarsministern
är medveten om de avsevärda
olägenheter som bibehållande av
Barkarby som krigsbas innebär för utbyggande
av den planerade nya Järvastaden.

Denna nya Järvastad med beräknade
110 000—140 000 invånare skulle bli
den fjärde staden i storleksordning i
landet efter Stockholm, Göteborg och
Malmö, och den bör därför bebyggas i
enlighet därmed. En sådan stadsbyggnation
förutsätter att Järvastaden förses
med ett ordentligt city, ett parallellcity
till Stockholms innerstad utöver självklara
lokala servicecentra på platsen.

Men en förutsättning för att en sådan
citybyggnation skall bli möjlig är
att Barkarby flygfält får användas för
civil byggnation, vilket framgår av de
många remissyttrandena från olika håll
till den nyligen antagna dispositionsplanen
för norra Järvafältet.

Att i Järvastaden skapa ett livskraftigt
parallellcity har betraktats som ett
viktigt mål för att man skall kunna avlasta
den nuvarande enorma koncentrationen
på Stockholms city. Därför har
användningen av Barkarby flygfält betydelse
för utvecklingen inte bara i
Järvastaden utan för hela stockholmsregionen.
Det har varit en mycket lång
och besvärlig kamp från Järvakommunernas
sida för att få loss Järvafältet
för civil bebyggelse —- detta känner
statsrådet mycket väl till. När överenskommelsen
1962 träffades mottogs den
med stor entusiasm av de berörda kommunerna
som här såg en möjlighet att
skapa en ny stadsbildning, att bygga en
mönsterstad i fråga om framsynt planering
och bebyggelse.

Försvarsministern hänvisar i sitt svar
till försvarets fredsorganisationsutredning
som i sitt tredje delbetänkande
även berört frågan om den framtida användningen
av Barkarby flygfält. I detta
delbetänkande föreslås att ett begränsat
område med själva flygfältet jämte
bergshangarerna bibehålies som krigs -

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Ang. Barkarby flygplats och bebyggelsen av Järvafältet

bas, detta med hänsyn till, som man säger,
flygplatsens ur operativ synpunkt
strategiska läge och svårigheten att
åstadkomma en ersättningsbas med motsvarande
läge. Ja, detta är alltså den
militära synen på denna fråga. Nu är
det väl så att det för en icke militär
många gånger är svårt att följa med i
det militära tänkandet, inte minst när
detta tänkande kommer i konflikt med
civila behov och krav i olika sammanhang.
För en lekman förefaller det
orimligt från både civila och militära
synpunkter att mitt i en storstad ha ett
militärt flygfält.

Nu finns det även andra än militärer
som har synpunkter på denna fråga,
och jag vill i det sammanhanget hänvisa
till vad statens planverk sagt i sitt
yttrande till nyssnämnda utredning.

I detta yttrande som jag gärna vill citera,
eftersom det med sådant eftertryck
och sådan skärpa klargör betydelsen av
att Barkarby flygfält friställs för civila
ändamål, sägs följande: »För att få bästa
möjliga resultat av de samlade insatserna
på denna betydelsefulla stadsbyggnadsuppgift
är det angeläget att
alla förutsättningar — i fråga om bebyggelsens
fördelning, trafiklösningar,
sociala och miljömässiga sammanhang
— blir så gynnsamma som möjligt. Sett
mot den bakgrunden framstår det som
ofrånkomligt att ett bibehållande av
Barkarby flygplats som krigsbas måste
innebära en allvarlig begränsning av
möjligheterna att forma det nya stadsområde
som Järvastaden tänkts kunna
bli.» I ett yttrande till plankommittén
för Järvafältet den 6 maj förra året anförde
verket vidare: »Den omfattande
stadsbebyggelse som nu planerats i flygplatsens
grannskap är uppenbarligen
svår att förena med bibehållande av
den militära verksamheten — även i
den begränsade omfattning som nu förutsatts
-—• såvida man därvid skall kunna
upprätthålla den miljömässiga standard
som man nu inriktat sig på.»

Sammanfattningsvis anför slutligen

planverket följande: »Planverket har

dock mot bakgrunden av sina allmänna,
samordnande uppgifter på planväsendets
område ansett sig böra ställa
frågan huruvida man icke i fråga om
F8:s område vid Barkarby bort ta steget
fullt ut och ställa marken till förfogande
för den regionala utbyggnaden
på i princip samma sätt som skett i
fråga om angränsande delar av Järvafältet.
»

Försvarsministern säger sig i dag inte
vara beredd att innan beredningen av
utredningens förslag är klar ta något
initiativ eller göra något uttalande i denna
fråga. Jag kan ha förståelse för denna
ståndpunkt, i vart fall i dag. Men
med hänsyn till vad planverket, som ju
är ett regeringen närstående expertorgan,
mycket kategoriskt yttrat och
med hänsyn till försvarsministerns i
dag uttalade förståelse för de olägenheter
de nuvarande förhållandena för med
sig vågar jag ändå uttrycka en försiktig
förhoppning om ett positivt besked
från statsrådet i höst när utredningen
är färdigbearbetad.

Jag vill till sist säga till statsrådet:
Skjut inte på militärens förflyttning
från Järvafältet!

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag behöver inte säga så
mycket nu om den här frågan. Riksdagen
får ta ställning till den nästa år.

Ärendet brådskar inte, och man kan
därför lugnt vänta till nästa år med ett
ställningstagande. Det visar våra kontakter
med Stockholms stad och Järfälla
kommun.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att fredsverksamheten i stort sett har
föreslagits upphöra genom att F 8 skall
läggas ned. Det vi diskuterar är om det
är möjligt att bibehålla en del av området
som krigsbas. Det stora problemet i
detta sammanhang är de väldiga investeringar
som lagts ned under 1940-talet
och 1950-talet och det faktum att om
Barkarbyfältet läggs ned som krigsbas
måste det ersättas med något annat i

Nr 26

Torsdagen den 22 mai 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
stockholmstrakten. Vi kan inte vara
utan en sådan bas. Det kommer här alltså
in ekonomiska synpunkter i bilden.

Jag föreställer mig att vi måste ta
mycket stor hänsyn till de civila intressen
som på sikt — möjligen på lång sikt
-— finns här.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 8, bevillningsutskottets
betänkande nr 42 samt första
lagutskottets utlåtanden nr 34, 36, 37
och 39.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående visis tidningsdistribution
genom postverket;

nr 110, i anledning av motion angående
ersättning till vissa personer
m. m.; och

nr 111, i anledning av motioner om
löpande statistiska undersökningar av
konsumenternas inköpsplaner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. beskattning av traktorer, in. in.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, med anledning av
Kungl. Maj :ts propositioner med förslag
till förordning om ändring i förordningen
om automobilskatt och till
traktorskatteförordning, m. in., jämte
motioner.

I proposition nr 10 hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt.

Propositionen innebar i enlighet med
vad som förutskickats i finansplanen
en höjning av den årliga fordonsskat -

ten för registrerade släpvagnar med en
totalvikt om 11 000 kg eller däröver.

Genom den föreslagna höjningen beräknades
statens inkomster öka med
cirka 40 miljoner kronor för helt år
räknat.

De nya bestämmelserna avsåges träda
i kraft den 1 januari 1970.

I proposition nr 45 hade Kungl. Maj :t
föreslagit,

dels att riksdagen skulle antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) traktorskatteförordning,

2) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1961 (nr 653)
om brännoljeskatt,

3) förordning om ändring i förordningen
den 29 maj 1964 (nr 352) om
gasolskatt,

dels att riksdagen skulle yttra sig
över vid propositionen fogat förslag till

4) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648),

dels att riksdagen skulle bemyndiga
Kungl. Maj :t att —• enligt hittills tillämpade
grunder för beräkning av restitution
av bensinskatt — förordna om restitution
från och med år 1970 tills vidare
av bensinskatt på bensin, som förbrukats
vid användning av bensindrivna
traktorer inom jordbruket, med 350
kronor för traktor och år.

Det i propositionen nr 45 framlagda
förslaget innebar, att skatt skulle utgå
för traktorer och för motorredskap
som användes för transport på allmänna
vägar och gator. Traktorerna föresloges
i skattehänseende indelade i två
klasser. Till den första klassen skulle
hänföras i princip traktorer som användes
för transport på allmän väg eller
gata (trafiktraktorer). Som trafiktraktorer
ansåges icke traktorer som
användes för att forsla lantbrukets eller
skogsbrukets produkter eller förnödenheter.
Trafiktraktorer föresloges beskattade
enligt samma grunder som lastbilar.
De finge köras endast på beskattat

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

bränsle. Skatten för en sådan traktor
hade föreslagits utgöra hälften av fordonsskatten
för en lastbil med motsvarande
tjänstevikt.

Övriga traktorer skulle hänföras till
den andra klassen. Skatten för traktorer
i denna klass föresloges utgå för helt
kalenderår med 200 kronor, om tjänstevikten
ej överstege 2 500 kg, och med
300 kronor, om tjänstevikten vore
högre.

Motorredskap som utförde ett med
trafiktraktorer jämställt transportarbete
föresloges bliva beskattade på samma
sätt som trafiktraktorer, övriga motorredskap
skulle fritagas från skatteplikt.
Vidare föresloges att släpvagnar, som
droges av trafiktraktorer eller därmed
likställda motorredskap, i skattehänseende
skulle behandlas som lastbilsdragna.

Genom den föreslagna beskattningen
beräknades statens inkomster öka med
omkring 40 miljoner kronor för helt
kalenderår räknat.

Traktorskatten avsåges utgå från och
med den 1 januari 1970. Bestämmelser
om registrerings- och anmälningsskyldighet
m. m. föresloges träda i kraft
den 1 september 1969.

Vidare föresloges höjning av det belopp
med vilket ägare av bensindriven
traktor som användes inom lantbruket
erhölle restitution för erlagd bensinskatt.
Beloppet, som för närvarande
utgjorde 340 kronor för traktor och
år, hade föreslagits höjt till 350 kronor
med verkan från och med år 1970.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels de med anledning av propositionen
nr 10 väckta motionerna

1) de likalydande motionerna 1:891,
av herr Mattsson m. fl., och II: 1019, av
herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle

a) avslå propositionen,

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till ändring av automobilskatteförordningen
så att endast en av flera

Ang. beskattning av traktorer, m. m.

påhängsvagnar till samma dragfordon
beskattades;

2) motionen 1:892, av herr Nilsson,
Ferdinand, vari föreslagits, att riksdagen
skulle

a) avslå propositionen,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att förslag till beskattning av
den tyngre motortrafiken på landsvägar
skulle föreläggas riksdagen sedan
1965 års vägkostnadsutredning och 1965
års bilskatteutredning fullgjort erhållna
utredningsuppdrag som därmed sammanhängde
och under beaktande av i
motionen berörda lokaliseringspolitiska
problem;

3) de likalydande motionerna 1:893,
av herr Peterson, Eric, m. fl., och II:
1018, av herr Dahlgren m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte uppskjuta
behandlingen av propositionen i avvaktan
på bilskatteutredningens förslag;

4) motionen I: 894, av herr Österdahl,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att den i propositionen föreslagna
höjningen av fordonsskatten på registrerade
släpvagnar icke skulle tillämpas
på dylika vagnar registrerade i Gotlands
län (I-registrerade);

5) motionen II: 1020, av herr Stridsman
m. fl.;

dels ock de med anledning av propositionen
nr 45 väckta motionerna

1) de likalydande motionerna I: 956,
av herr Kristiansson, Axel, m. fl., och
II: 1099, av herr Eliasson i Moholm
in. fl., vari yrkats, att riksdagen skulle
avslå propositionen till den del den berörde
beskattning av annan traktor än
trafiktraktor och motorredskap;

2) de likalydande motionerna I: 957,
av herr Skagerlnnd m. fl., och II: 1100,
av herr Eriksson i Arvika m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att jordbrukstraktorer ej skulle beskattas
enligt traktorskatteförordningen;

3) de likalydande motionerna I: 958,
av herr Svanström, samt II: 1098, av
herr Dahlgren och herr Gustafsson i
Stenkyrka, vari hemställts, att riksda -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
gen måtte besluta, att traktorerna i
skattehänseende skulle indelas i tre
klasser:

klass I: traktorer som ej användes
för transport å väg, skattefria,

klass II: jordbrukstraktorer, skulle
beskattas efter tjänstevikt med 100, 200
och 300 kronor årligen,

klass III: trafiktraktorer, skulle beskattas
med hälften av motsvarande
fordonsskatt för lastbil;

4) de likalydande motionerna I: 972,
av herr Jacobsson, Gösta, och herr Pettersson,
Karl, samt II: 1121, av herr
Lothigius, vari anhållits, att riksdagen
måtte fastställa skatten för traktordrivna
släpvagnar (påhängsvagnar) till en
fjärdedel av fordonsskatten för andra
släpvagnar med motsvarande tjänstevikt; 5)

motionen I: 973, av herr Larsson,
Thorsten, m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att traktorer monterade
med redskap för specialarbeten i
jord- och skogsbruk och med i huvudsak
stationär användning skulle befrias
från traktorskatt och från registreringsplikt
i enlighet med vad i motionen
anförts;

6) de likalydande motionerna 1:974,
av herr Sundin, och II: 1120, av herr
Josefson i Arrie m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta,

a) att andra traktorer än trafiktraktorer,
dvs. klass II, skulle uppdelas i tre
tjänsteviktsklasser, nämligen under

2 300 kg, 2 300—3 000 kg samt över

3 000 kg,

b) att skatt skulle uttagas för traktor
i klass II med tjänstevikt under 2 300
kg med 100 kronor, mellan 2 300—3 000
kg med 200 kronor och över 3 000 kg
med 300 kronor;

7) motionen II: 1101, av herr Sundelin; 8)

motionen II: 118, av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl.; samt

9) motionen 11:1119, av herr Jonasson
och herr Börjesson i Glömminge.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 måtte
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 2 juni 1922 (nr 250)
om automobilskatt med de ändringar
och tillägg, att

dels ingressen erhölle i betänkandet
angiven lydelse,

dels 18 | erhölle den lydelse, som
angivits i betänkandet,

dels övergångsbestämmelserna erhölle
i betänkandet angiven lydelse;

B) att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 45 måtte

dels antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) traktorskatteförordning med de
ändringar, att 1 och 2 §§ och en tillkommande
5 § erhölle den lydelse, som
angivits i betänkandet,

2) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1961 (nr 653)
om brännoljeskatt med den ändringen,
att övergångsbestämmelserna erhölle i
betänkandet angiven lydelse,

3) förordning om ändring i förordningen
den 29 maj 1964 (nr 352) om
gasolskatt med den ändringen, att övergångsbestämmelserna
erhölle den lydelse,
som angivits i betänkandet,

dels förklara, att det vid propositionen
fogade förslaget till

4) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648)

icke föranledde någon erinran från
riksdagens sida;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att —
enligt hittills tillämpade grunder för
beräkning av restitutionen — förordna
om restitution från och med år 1970
tills vidare av bensinskatt på bensin,
som förbrukats vid användning av bensindrivna
traktorer inom jordbruket,
med 350 kronor för traktor och år;

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

C) att riksdagen måtte avslå

de med anledning av proposition nr
10 väckta motionerna

1) I: 891 och II: 1019,

2) I: 893 och II: 1018,

3) 1:892,

4) I:894 och

5) 11:1020

samt de med anledning av proposition
nr 45 väckta motionerna

1) I: 956 och II: 1099,

2) I: 957 och II: 1100,

3) I: 958 och II: 1098,

4) I: 972 och II: 1121,

5) I: 974 och II: 1120,

6) 1:973,

7) II: 1101,

8) II: 1118 och

9) II: 1119

i den mån motionerna icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt.

Utskottets förslag innebar bland annat,
att de föreslagna ändringarna i förordningarna
om brännoljeskatt respektive
gasolskatt icke borde träda i kraft
den 1 september 1969 utan först den
1 januari 1970, då traktorskatten skulle
börja utgå.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Sandin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Levin
(fp) och Magnusson i Borås (m),
fru Nettelbrandt (fp) samt herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Sundkvist
(ep), vilka av angivna orsaker
hemställt,

A) att riksdagen med hänsyn till vad
reservanterna anfört beträffande ärendenas
behandling måtte besluta

1) uppskjuta behandlingen av Kungl.
Maj:ts propositioner nr 10 och nr 45 till
höstsessionen av innevarande års riksdag
i avvaktan på resultatet av den utredning
i frågorna som det i enlighet
med det anförda borde ankomma på utskottet
att låta verkställa,

2) att den föreslagna beskattningen
av släpvagnar och traktorer skulle gälla
från och med den 1 april 1970;

Ang. beskattning av traktorer, m. m.

B) att riksdagen, om yrkandet under
A icke bifölles,

1) måtte antaga det under punkten A
i utskottets hemställan angivna förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt med den ändringen, att
5 § erhölle i reservationen angiven lydelse; 2)

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om proposition till innevarande
års höstriksdag med förslag till
bestämmelser rörande den nedsättning
och restitution av automobilskatt, som
påkallades av den skärpta släpvagnsbeskattningen,

3) måtte antaga det under punkten B
1 i utskottets hemställan angivna förslaget
till traktorskatteförordning med
de ändringar, att 1, 2 och 3 § § erhölle
den lydelse, som angivits i reservationen.

Reservanternas förslag innebar bland
annat,

beträffande släpvagnsskatten, att skatten
för släpvagnar med totalvikt mellan
14 ton och 36 ton skulle bliva proportionell
i förhållande till totalvikten och
att den med bibehållande av de i propositionen
föreslagna viktklasserna till
och med 36 ton skulle utgå med etappvis
höjda belopp som motsvarade 150
kronor per ton,

beträffande traktorskatten, en indelning
i tre klasser med viss variation
inom klasserna efter fordonens tjänstevikt.
I klass I skulle de s. k. trafiktraktorerna
med den mest omfattande väganvändningen
ingå i enlighet med propositionens
indelning. De traktorer inom
jord- och skogsbruk som i mycket
obetydlig utsträckning användes på allmän
väg skulle ingå i en särskild skattefri
klass III. Till denna klass skulle hänföras
sådana traktorer som icke användes
för transport på allmän väg eller
vars användning för sådan transport
vore begränsad till antingen passage av
allmän väg eller färd till eller från arbetsplats,
hörande till brukningsenhe -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
ten. övriga traktorer skulle hänföras till
klass II. Reservanterna hade föreslagit,
att den årliga skatten skulle utgöra för
traktor med en tjänstevikt ej överstigande
2 300 kg 100 kronor, om tjänstevikten
överstege 2 300 men ej 3 000 kg
200 kronor och om tjänstevikten överstege
3 000 kg 300 kronor.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Inom bevillningsutskottet
torde det råda enighet om att en justering
av släpvagnsbeskattningen är motiverad,
även om en och annan anser
att den kunde anstå tills bilskatteutredningen
är klar.

En justering är påkallad dels därför
att nuvarande beskattningsregler illa
svarar mot principerna för vägkostnadernas
finansiering, dels också därför
att uppenbara disproportioner föreligger
mellan beskattningen av olika transportfordon
på vägarna. Själv delar jag
även utskottets uppfattning att det inte
är rimligt att vänta med önskvärda —
om än provisoriska — justeringar tills
de centrala utredningarna i detta ämne
blir klara i mitten av 1970-talet. Att regeringen
nu ansett sig böra företa ändringar
kan alltså ur dessa synpunkter
accepteras.

Desto obegripligare är det däremot
att regeringen för riksdagen framlagt
ett förslag till nya beskattningsnormer
veterligen utan något som helst sakligt
utredningsmaterial. I varje fall har inte
något sådant redovisats. Man får intrycket
att regeringen bara höftat till en
skala som den »tyckt» vara rimlig i förhållande
till annan gällande bilbeskattning
men utan att närmare gå in på
saken. Med ett enkelt resonemang på
drygt en och en halv trycksida föreslås
ändringar, som för den berörde skattebetalaren
kan betyda böjningar på flera
tusen kronor om året. Därtill kan det
också komma att innebära väsentliga
orättvisor för den som inte använder
sin släpvagn så mycket.

Hur de föreslagna normerna i realiteten
kommer att slå är omöjligt att av -

göra, eftersom förslaget saknar den
grundval som ett åtminstone något så
när rimligt utredningsmaterial kunnat
ge. Ingen kräver väl en lång och utförlig
utredning för ett provisorium, men
regeringen levererar här inget material
alls. Om man konstaterar att nuvarande
skattebestämmelser uppvisar disproportioner
mellan olika fordon, så ger redan
en ytlig granskning av det nya
förslaget vid handen att i stället andra
orimligheter uppstår genom regeringsförslaget
vid vissa jämförelser mellan
olika släpkonstruktioner.

Det borde inte vara tänkbart och är
inte rimligt att riksdagen skall acceptera
skattehöjningar utan något som
helst utredningsmaterial som grund.
Denna brist accentueras i sin tur av att
förslaget inte heller blivit föremål för
någon remissbehandling. Berörda organ
har inte bevärdigats att i förväg få del
av ett utkast till de nya skattenormerna
■— även det betraktar jag som en
nonchalans vilken starkt måste kritiseras.

Med hänsyn till det jag nämnt har i
bevillningsutskottet yrkats att behandlingen
av proposition 10 skulle bordläggas
till hösten och regeringsförslaget under
tiden sändas på remiss till myndigheter
och organisationer som kan ha
synpunkter att anföra på det. Alternativt
kunde man tänka sig att utskottet
inkallade expertis ur olika läger för att
höra deras uppfattning och på det sättet
få ett grundmaterial. Bara genom
att vidta endera av dessa åtgärder hade
utskottet haft möjlighet att framlägga ett
välmotiverat betänkande.

Som framgår av utskottets skrivning
har dess socialdemokratiska majoritet
inte velat vara med om det. Naturligtvis
har inte majoriteten kunnat blunda
för de brister som regeringsförslaget
uppvisar. Utskottet går till och med så
långt att det skriver: »Det finns anledning
anta att propositionen på vissa
punkter kanske hade fått en annan utformning,
om den byggt på ett i vanlig
ordning remissbehandlat förslag.» Men

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

från denna i realiteten mycket hårda
kritik av regeringens förfaringssätt och
till att dra den naturliga slutsatsen att
ordna en egen remiss har tydligen steget
varit för långt för utskottet.

För att undvika den uppgift som rätteligen
åligger ett riksdagsutskott —- att
ge ärendet en grundlig, saklig prövning
och rätta till vad som kan vara
bristfälligt — anför nu utskottsmajoriteten
olika argument mot en bordläggning
av ärendet till hösten. Först och
främst sägs att intresserade organ ju
faktiskt haft möjlighet att yttra sig, genom
att utskottsbehandlingen av proposition
10 fördröjts för att kunna sammankopplas
med den långt senare avlämnade
proposition 45 om traktorbeskattningen.
Ja, Näringslivets skattedelegation
har verkligen efter att ha läst
proposition 10 av egen drift tagit sig
för att sända bevillningsutskottet en
skrivelse. Innehållet sammanfattar delegationen
i orden att det »måste konstateras
att det nu framlagda förslaget är
så bristfälligt underbyggt, att det ej bör
läggas till grund för beslut i skattefrågan».
Tydligare kan ett remissuttalande
knappast vara. På utskottet har det
inte gjort något intryck.

Den andra invändningen, som utskottet
gör är att ett uppskov med ärendets
behandling till höstriksdagen är olämpligt.
Det skulle vara olämpligt dels därför
att förordningen om traktorbeskattningen
skulle träda i kraft först den
1 september 1969, dels att ett uppskov
med skattejusteringen måste avse minst
ett helt år, dels slutligen därför att —
om det blir ett års uppskov — statskassan
då berövas 80 miljoner kronor i inkomster.

Invändningarna är minst sagt diskutabla.
Visserligen talar skäl för att släpvagnsskatten
och traktorskatten samordnas,
men det är näppeligen hållbart så
långt att man fördenskull i riksdagen
skall släppa igenom ett ofullkomligt och
illa genomtänkt skatteförslag, vars konsekvenser
man inte kan överblicka. För
övrigt: om riksdagsbeslutet fattas i höst

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
och konsekvenserna av beslutet därigenom
blir offentliga, bär jag svårt att
förstå vilka olägenheter som skulle
uppstå, om den nya beskattningen träder
i kraft den 1 april i stället för den
1 januari. Sker detta, lär argumentet om
statskassans stora förlust inte vara lika
bärigt som om uppskovet skulle avse ett
helt år.

Bevillningsutskottet har naturligtvis
inte kunnat tillstyrka förslaget i framlagt
skick. Förutom de kompletteringar
som utskottet nödgats göra förordar det
ett dispensförfarande, som man tror
skall undanröja vissa av bristerna i regeringsförslaget.
Jag skall inte närmare
gå in på det problemet nu utan bara helt
kort konstatera att om det förslaget bifalles,
lär det inte bli någon sinekur
för dem som skall pröva dispensansökningarna.
Det blir en mycket ömtålig
och svår historia att klara ut — bara
för att man inte skulle behöva uppskjuta
lagens ikraftträdande några få månader.

Herr talman! Jag yrkar med hänvisning
till det anförda bifall till den vid
utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Proposition nr 10 om
släpvagnsbeskattningen är inte någon
särskilt lyckad proposition. Den är dålig
såväl i formellt som i materiellt hänseende,
därom kan nog alla som sysslat
med problemet vara ense. Jag hoppas
att jag inte sårar herr finansministerns
faderskänslor gentemot propositionen
genom att konstatera detta!

Beskattningsförslaget lägger en tung
ekonomisk börda på den mycket begränsade
sektor av fordonsparken som
drabbas och på trafiken. Speciellt drabbas
vissa exportindustrier med mycket
tunga transporter. Den högsta skattesatsen
stiger från 1 800 till 9 720 kronor
för de tyngsta fordonen.

Enighet föreligger om att den nuvarande
skattegränsen, 14 tons totalvikt,
bör byggas på med hänsyn till den tek -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
niska utvecklingen, som ju under de
senaste åren gått mot större vagnsenheter.
Men enigheten inskränker sig till
detta.

Formellt kan det anmärkas mot den
ytterst knapphändiga för att inte säga
torftiga utredning, på vilken de föreslagna
nya skatteskalorna för släpvagnar
bygger, och mot att något remissförfarande
inte skett. Jag instämmer i
den delen med herr Lundström.

Som motiv åberopas i propositionen
allenast vägkostnadsansvaret och den
omständigheten att de tyngre släpvagnarna
i beskattningshänseende för
närvarande favoriseras, varigenom konkurrensen
med andra transportmedel
snedvrides.

Från dessa utgångspunkter, som enligt
mitt bedömande egentligen inte är
något annat än antaganden, klipper
man så till med maximala, progressivt
uppbyggda skattesatser. För detta saknas
praktiskt taget varje utredningsunderlag.
Det finns inte heller några uppgifter
om släpvagnsparkens sammansättning
och användningsfrekvens.
Ingenting alls sägs om vägkostnaderna
och släpvagnarnas andel i dessa.

Bevillningsutskottet har insamlat vissa
kompletterande uppgifter, men de
har inte varit till fyllest. Det är därför
reservanterna begärt bordläggning av
denna fråga till höstsessionen för infordrande
av ytterligare uppgifter och
för att bereda den sittande bilskatteutredningen
tillfälle att yttra sig. Jag
skall inte gå närmare in på bordläggningsfrågan,
som utförligt har behandlats
av herr Lundström, utan skall i
stället koncentrera mig på själva sakfrågan,
dvs. den skärpta släpvagnsbeskattningen.

Vad först angår den påstådda favoriseringen
av släpvagnen gentemot andra
transportmedel, dvs. järnvägen, så undrar
jag om inte dessa påståenden är en
smula överdrivna. En viss balans mellan
transportmedlen lastbil och järnväg
håller uppenbarligen på att inträda. En
trafikuppdelning mellan järnväg och

landsväg har kommit till stånd tack
vare inte minst en skicklig politik från
SJ :s sida.

Bakom förslagets materiella regler
ligger uppenbarligen ytterst en verkligt
stor stridsfråga, som i dag endast är
föremål för en förpostfäktning, nämligen
huruvida den tyngre lastbilstrafiken
genom beskattningen betalar sina
vägkostnader eller inte. Det är möjligt
— jag säger möjligt —- att något
ligger i påståendet att så inte skulle
vara fallet. Man vet därom ingenting
bestämt. Då utredning i ämnet pågår
kan det dock med skäl göras gällande
att vi borde ha väntat med att lägga
nya höga skatter på trafiken till dess
att utredningen är klar. Det är enligt
min mening olyckligt att man här har
brutit ut en detalj, de större släpfordonens
skattebehandling. Allt borde ha
setts i ett större sammanhang.

Frågan är inte så enkel. Det råder delade
meningar bland expertisen rörande
premisserna. Det sägs å ena sidan,
den fiskaliska, att stora axeltryck medför
stort slitage och att därför de tunga
släpfordonen bör lämna ett avsevärt
större bidrag än vad de för närvarande
gör. Häremot kan å andra sidan invändas
att slitage och vägkostnader inte
är detsamma. Slitaget är endast en ringa
del av totalkostnaderna. Av de totala
vägkostnaderna som fördelas på två
huvudkomponenter, nämligen underhåll
och byggkostnader, är det egentligen
kostnaderna för bärigheten som här har
intresse. Men att bärigheten blir kostnadskrävande
beror framför allt av tjällossningens
nedbrytande inverkan på
vägsystemet. Man måste i vårt land med
dess klimat bygga särskilt stabilt med
hänsyn till denna faktor. Fordonens
axeltryck har däremot, enligt vad åtminstone
vissa vägtekniker säger, mindre
betydelse. Den extra kostnaden för
att höja axeltrycket från 8 till 10 ton
har beräknats till endast 6 procent av
bärighetskostnaden. Det är i alla fall
inte styrkt att släpfordonets vägkostnader
stiger med totalvikten efter en

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

starkt progressiv skala enligt finansministerns
modell. Detta är den ena sidan
av saken.

En annan sida måste också tas i betraktande,
nämligen den omständigheten
att släpvagnens utnyttjande sjunker
med den växande totalvikten. Detta
resonemang talar alltså snarast emot en
stark progressiv beskattning av de tunga
släpvagnarna av den typ som föreslås.
Jag vill inte här kategoriskt uttala mig
om vad som är sanning utan ställer
frågan: Vad är sanning på detta område?
Men med tanke på den ovisshet som
råder menar jag, att statsmakterna här
bör gå försiktigt fram för att inte äventyra
de rationaliseringsvinster som
inom transportväsendet åstadkommits
under de senaste åren, varvid just släpvagnen
spelat en avgörande roll.

Låt oss ta detta en smula piano!
Transportväsendet har i dag en central
plats i samhällsekonomin. Vi får inte
här mer eller mindre handla i blindo.
Transportekonomin har — jag vill särskilt
understryka detta — förbättrats
tack vare släpvagnarna. Släpvagnen har
möjliggjort lägre personalkostnader per
lastenhet. Man har också via s. k. påhängsvagnar
kunnat genomföra en specialisering
som varit till stort gagn för
trafiken. Men det väsentliga är att släpvagnarna
respektive påhängvagnarna
ofta haft en mycket lägre användningsfrekvens
eller lägre utnyttjningstid än
själva dragfordonet. Det är detta som
skiljer släpvagnen från lastbilen som
transportmedel. Denna väsentliga faktor
berörs över huvud taget inte i propositionen.

Inte så sällan förekommer det exempelvis
att till varje dragfordon hör flera
släpvagnar, av vilka endast en är i trafik
medan de andra står under lastning
eller lossning eller används på annat
sätt utan att trafikera vägnätet. Släpvagnen
nyttjas många gånger som något
slags lagerlokal -— det är en ganska vanlig
företeelse.

Ett annat exempel på modern lasthantering
erbjuder det samarbete med järn 2

Första kammarens protokoll 1D69. Nr 26

Ang. beskattning av traktorer, m. m.

väg och båt som har ägt rum särskilt
under det senaste året genom att släpoch
påhängsvagnarna befordras på järnväg
eller båt. Man för genom ett dragfordon
dessa vagnar ombord på järnväg
eller båt, och så får släpvagnen eller påhängsvagnen
fortsätta ensam — detta
system kallas piggy-back och fishyback.
Liknande gäller om specialvagnar
för befordran av grävmaskiner, lyftkranar,
bandlastare, byggelement in. m. Alla
dessa specialvagnar har låg utnyttjningstid
—• de står för det mesta stilla
medan maskinen arbetar. Släpfordonens
lägre utnyttjande är enligt vår mening
det starkaste argumentet mot att släpfordonen
i beskattningshänseende jämställs
med lastbilen.

Bevillningsutskottets majoritet har inte
kunnat undgå att lägga märke till nu
angivna förhållanden och att de föreslagna
skatterna med hänsyn till den låga
användningstiden för släpvagnar och
påhängsvagnar i många fall måste te sig
orättvisa. Majoriteten har också i denna
del givit departementschefen en liten
bakläxa — om jag så får uttrycka mig —•
på så sätt, att man visserligen godtar de
föreslagna skattesatserna men samtidigt
uppmanar Kungl. Maj:t att medge ganska
vittgående lättnader vid lågt utnyttjande.
Det är på sätt och vis en inte
oväsentlig modifikation, jag medger det.
Det är gott och väl, men kvar står alltjämt
de höga skattesatserna. Därtill
kommer också att utskottsmajoritetens
system å andra sidan innebär — förutom
en betungande administrativ börda
för såväl myndigheterna som den enskilde
företagaren — stora olägenheter
för trafiken, eftersom företagarna inte
på förhand vet hur stor skatten blir i
det individuella fallet och hur de skall
kalkylera. Detta är en mycket viktig sak.
Det leder till att dispenssystemet blir
ganska oberäkneligt, och många fordon,
för vilka det kanske inte finns möjlighet
att styrka att användningen understiger
3 000 mil, som enligt utskottsmajoriteten
skulle vara det magiska talet, blir
för hårt beskattade.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.

Reservanterna har velat gå en annan
väg. De är medvetna om att det är fråga
om ett provisorium. De bygger in lättnaderna
i själva skatteskalorna. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på att
jag med herr talmannens tillstånd har
låtit sätta in ett par bilder i TV-rutorna.
Nederst på bilderna ses den nuvarande
skatteskalan, i mitten går reservanternas
och högst går den progressiva skalan,
dvs. departementschefens. Reservanternas
skatteskalor görs i huvudsak proportionella
i stället för progressiva. Vi
börjar vid 1 800 kronor och slutar med
en högsta skattesats på 4 830 kronor vid
36 ton. Majoritetens högsta skattesats är
9 720 kronor. Höjningen sker i reservanternas
skalor etappvis med samma steg
som i utskottsmajoritetens förslag men
med lägre belopp, i genomsnitt 150 kronor
per ton. Vårt förslag innebär att
skattehöjningen blir någorlunda rimlig.

Även reservanterna har emellertid ansett
sig nödsakade acceptera vissa dispensregler
för att undvika orättvisor
vid lågt utnyttjande, men dispenserna
bör i detta fall inte bli så många. Vi har
velat slå vakt om riksdagens beskattningsrätt
genom att begära att Kungl.
Maj :t vid riksdagens höstsession skall
framlägga proposition med förslag rörande
de närmare bestämmelserna för
lättnaderna i beskattningen, och vi har
särskilt reserverat oss på den punkten.
Vi anser att det skulle urholka riksdagens
beskattningsrätt, om Kungl. Maj :t
skulle inom en tämligen vidsträckt ram
ha fria händer att utan riksdagens medverkan
utforma de ifrågasatta dispensreglerna.

I övrigt anser vi att en viss differentiering
av släpvagnsskatten med t. ex.
olika skatteskalor för vanliga släpvagnar
och påhängsvagnar för olika ändamål
bör övervägas. I fråga om påhängsvagnarna
är överbeskattningen påtaglig
— 1 000 kronor per vagn har det sagts.
Det är emellertid bilskatteutredningens
sak att utreda den frågan liksom även
frågan om kilometermätare, som ut -

skottsmajoriteten har fört i förgrunden.
Detta om detta.

Det andra avsnittet i det frågekomplex
som utskottsbetänkande! behandlar,
nämligen traktorbeskattningen, skall
jag inte närmare fördjupa mig i. Denna
fråga kommer att behandlas av andra
företrädare för reservanterna. Jag vill
endast fästa uppmärksamheten på att
de av reservanterna föreslagna lägre
skattesatserna för släpvagnarna även
slår igenom när det gäller trafiktraktorernas
släpvagnar. Jag utgår ifrån att de
skattelättnader som avses för de lastbilsdrivna
släpvagnarna med kort körtid
på vägarna skall tillämpas även för
de traktordrivna släpvagnarna. Jag tänker
härvid i synnerhet på de s. k. traktordumprarna.

Herr talman! Jag yrkar i första hand
bifall till reservationens punkt A och i
andra hand till reservationen i övrigt.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Även om jag villigt erkänner
att utskottets betänkande är
bättre än propositionen, förmodar jag
att varken finansministern eller utskottets
majoritet finner det underligt att
vid behandling av denna fråga avvikande
uppfattningar föreligger. Det är inte
så, herr talman, att reservanterna — i
fråga om såväl släpvagnsskatten som
traktorskatten — moisätter sig kostnadsansvarighetsprincipen.

Vad som i första hand ter sig minst
sagt egendomligt är att man tillsätter
en vägkostnadsutredning och ger bilskatteutredningen
i uppdrag att lösa
finansieringsfrågorna och i stort sett
samtidigt lägger fram en proposition
som föreslår nya principer i fråga om
beskattningen av såväl släpvagnar som
traktorer.

Mot den bakgrunden och i vetskap om
att sedvanligt remissförfarande icke
skett anser reservanterna att frågan bör
uppskjutas till höstriksdagen för att
nämnda utredningar samt vederbörande

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

remissinstanser skall ha möjlighet att
ge sin mening till känna. Om mot all
förmodan ett uppskjutande av behandlingen
till höstriksdagen icke kan bifallas
av riksdagen, föreslår reservanterna
vissa väsentliga ändringar i förslaget.

Låt mig först framhålla att den nya
släpvagnsskatten hårdast kommer att
drabba fordonsägare i glesbygderna.
Det kommer att betyda ökade fraktkostnader
och därmed ökade priser. I enlighet
med i propositionen föreslagna
viktklasser föreslår reservanterna en
höjning etappvis av 150 kronor per ton
för fordon upp till 36 ton. Utöver detta
måste helt naturligt — och det sägs även

1 utskottets betänkande — dispensregler
till för specialvagnar som under obetydlig
del av året används för vägtransport.

När det gäller traktorbeskattningen
har finansministern valt schablonregler
utan hänsyn till vägkostnadsansvar.
Vi finner det naturligt att traktorskatten
anpassas till det trafikarbete som
utförs. Av den anledningen föreslår reservanterna
för det första att traktorer
som uteslutande används i jordbruket
och alltså inte använder vägarna blir
skattefria, för det andra att skatten bestämmes
efter viktklasser vilket framgår
av reservationen under C. Vi föreslår
tre olika klasser: för traktor med
en tjänstevikt ej överstigande 2 300 kg
100 kronor, om tjänstevikten överstiger

2 300 men ej 3 000 kg 200 kronor och
om tjänstevikten överstiger 3 000 kg 300
kronor. Vi tror att man via en sådan
differentiering bättre tjänar syftet än
om man följer den schablon som finansministern
har föreslagit.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till den reservation som är fogad
till utskottets betänkande.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! I detta betänkande behandlas
också traktorbeskattningen.
När det gäller den frågan vill jag er -

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
inra om vad som sagts i propositionen,
nämligen att fordonens vägkostnadsansvar
i första hand bör avkrävas med
utgångspunkt i kostnadsansvarighetsprincipen.
Finansministern förklarar
emellertid att det har varit svårt att
lösa traktorbeskattningen efter den
principen, och han stannar i stället för
att införa en generell beskattning av
traktorerna. Härvid delas dessa upp i
två klasser, varvid de s. k. trafiktraktorerna
hänförs till klass I. Beskattningen
av dem skall enligt förslaget i princip
innebära att skatten skall utgå med
hälften av den skatt som utgår på lastbil
med motsvarande tjänstevikt.

Mot den beskattningen har jag intet
att invända, eftersom dessa traktorer i
huvudsak går i kontinuerlig trafik, men
jag vill ändå konstatera att det föreslagna
beloppet är godtyckligt valt utan
någon särskild utredning.

De övriga traktorerna som används
i jordbruket och i skogen hänförs till
klass II, vilket innebär att de kommer
att beskattas med 200 respektive 300
kronor per år beroende på tjänstevikten.
Även dessa belopp är godtyckligt
valda, och vad värre är: samtliga traktorer
skall beskattas oberoende av om
de används för transporter på allmän
väg eller ej.

I princip bör inte jordbrukstraktorerna
beskattas så länge som jordbruket
inte får kompensation genom den
prisöverenskommelse som skall träffas.
Nog borde finansministern ha aviserat
detta så att kompensation kunnat
erhållas. Som det nu är och om ingen
förändring kommer att ske så förlorar
jordbruket cirka 50 miljoner kronor under
den avtalsperiod som råder för jordbruket.
Perioden sträcker sig fram till
den 1 juli 1971.

Det är bekant för alla att prissättningen
på jordbrukets produkter är föremål
för statlig reglering, vilket innebär
att vi inte kan få ut andra priser
för våra produkter än vad förhandlingsdelegationen
har kommit fram till och
riksdagen sedermera beslutar om. Men

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
än är det inte för sent att reparera
denna skada, därför att riksdagen har
ännu inte beslutat om jordbrukets priser.
På flera produktområden får jordbruket
sänkta priser, och då måste i
rättvisans namn kompensation ges för
den pålaga som den nya beskattningen
innebär.

Utskottet säger i sitt betänkande att
man kan betrakta jordbrukstraktorernas
beskattning såsom en minimiavgift
för att de skall få tillträde till allmän
väg och understryker att beskattningen
får ses som en solidarisk avgift för att
täcka det gemensamma vägkostnadsansvaret
för jordbruk och skogsbruk.

Det vägkostnadsansvar som utskottet
här talar om är ännu inte utrett, och
därför kan vi inte känna något solidariskt
ansvar härför.

Riksdagen har tidigare uttalat att om
en traktorbeskattning skall genomföras,
skall detta ske efter kostnadsansvarighetsprincipen,
men nu blir det alltså
efter en schablonmetod.

Om en beskattning för jordbrukstraktorerna
skall genomföras, bör den utformas
så att den drabbar de fordon
som verkligen utför vägtransporter samt
också i möjligaste mån anpassas efter
graden av det utförda trafikarbetet. Därför
är det förslag som utskottet stannat
för helt orealistiskt sett från jordbrukets
synpunkt och även från rättvisesynpunkt.
Det måste vara fel att belasta
de traktorer med skatt som inte används
i trafik. Inte skall vi väl på nytt
behöva införa järnhjulen för alt nå det
mål som utskottet tycks ha uppsatt. Det
vore alltför tokigt.

Det enda riktiga är att göra en ny
klassificering vid beskattningen av jordbrukstraktorer
så att de traktorer som
i obetydlig utsträckning används på
allmän väg kan ingå i en skattefri klass,
vilket har föreslagits av reservanterna.
Till en sådan klass bör då hänföras de
traktorer som inte används för transport
på allmän väg i annan mån än när
det gäller transport mellan brukningsenheten
och dess ekonomibyggnader.

I reservationen föreslås dessutom att
övriga jordbrukstraktorer, som hänföres
till klass II, bör differentieras beträffande
skatteuttaget därför att slitaget
på vägarna varierar med traktorns
tyngd. Reservanterna förordar efter den
principen att skatten skall utgå med
100, 200 respektive 300 kronor, beroende
på traktorns tjänstevikt.

Herr talman! För att ytterligare belysa
det orimliga i den föreslagna beskattningen
vill jag erinra om att tusentals
bilar kör tusentals mil om året på våra
vägar, och ändå har många av dessa
bilar inte högre skatt än som nu föreslås
för traktorerna.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få instämma i herr Gösta Jacobssons
yrkande.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Trots att inte något material
föreligger vill man genomföra
dessa starkt progressiva höjningar i
släpvagnsbeskattningen. Man vet inte
någonting om den närmare fördelningen
av de tunga släpfordonens totalvikt.
Ingen vet heller hur många mil per år
släpvagnar i de olika totalviktsklasserna
används. Dessa faktorer är mycket
väsentliga, eftersom det inte enbart är
totalvikten som sådan som sliter vägen.
Det måste givetvis tas hänsyn till faktorn
mil per år för att kostnadsansvaret
skall kunna bli så rättvist som möjligt.

I den mycket tunna propositionen nr
10 anföres den stora skillnaden i skatt i
dag mellan en bil och en släpvagn med
ungefär likvärdig totalvikt som en anledning
till att konkurrensförhållandet
snedvrids gentemot andra transportmedel.
I själva verket är det ytterst få lastbilar
och släpvagnar som vare sig i dag
eller i framtiden kan ersättas av järnvägsvagnar.
Av Sveriges nuvarande lastbilsbestånd
om cirka 140 000 fordon kan
ungefär 5 000 hänföras till lastbilar i
fjärrtrafik. Av dessa utgjorde cirka 2 500
den andel som ägdes av åkare. Enligt

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

statistiska beräkningar, utförda av statistiska
centralbyrån, var den genomsnittliga
lastkapaciteten för dessa åkarbilar
ungefär 30 ton och genomsnittskörsträckan
280 kilometer per fordon,
allt redovisat för år 1968. Den övervägande
andelen, eller ungefär 95 procent,
av lastbilsbeståndet i landet används
således för kortare transporter,
bl. a. för byggnadsindustrin, skogstransporter,
anläggningsarbeten, transporter
för livsmedelsdistribution, kortare industritransporter
m. m. För den stora
andelen av lastbilarna ligger medeltransportavståndet
under 100 kilometer.
Dessutom föreligger ingen möjlighet att
använda alternativet järnvägstransport
i de flesta fall. Till stor del beror detta
på att järnväg saknas eller inte kan utnyttjas
för transporterna i fråga.

I förslaget om släpvagnsskatten stiger
progressiviteten starkt. Enligt nu gällande
släpvagnsbeskattning beräknas
skatten för de olika klasserna upp till
en totalvikt om 5 000 kg efter 120 kronor
per ton och för klasserna mellan
5 000 kg och 14 000 kg efter 80 kronor
per ton. I propositionen föreslås i klasserna
mellan 11 000 och 20 000 kg en
skatt av 240 kronor per ton och i klasserna
över 20 000 kg 288 kronor per ton.
Med hänsyn till att något utredningsmaterial
inte finns, som kan bevisa hållbarheten
i en sådan progressivitet, förefaller
det orimligt att belasta ett ton
transporterat gods med en sådan högre
beskattning bara därför att det tonnet
gods råkar transporteras på ett större
släpfordon. Principen lika skatt i kronor
per ton transporterad godsmängd
även på de större släpvagnarna, som reservanterna
föreslår i andrahandsyrkandet
i det fall inte behandlingen av
hela frågan kan uppskjutas till höstsessionen,
borde vara ett acceptabelt provisorium
tills erforderligt utredningsmaterial
föreligger för slutligt ställningstagande.
Reservanterna föreslår såsom
provisorium i klasserna från 11 000
kg upp till 36 000 kg 150 kronor per
ton. För släpvagnar över 36 tons total -

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
vikt erfordras särskilda dispenser för
att de skall kunna användas enligt gällande
vägtrafikförordning. Sådana släpvagnar
är också till övervägande del
specialbyggda för grävmaskintransporter
m. in. med begränsad användningstid
per år.

Den i propositionen föreslagna och
av utskottsmajoriteten accepterade starka
progressiviteten är inte, som framhålls
i propositionen, extrapolerad ur
»hittillsvarande principer». Detta framgår
klart av den tidigare redovisade
förändringen i progressiviteten enligt
gällande princip och det i propositionen
framlagda förslaget.

Propositionen förefaller vara en trafikpolitisk
produkt mer än en statsfinansiell
sådan. Som jag tidigare påpekat
motverkar tekniska eller andra skäl
möjligheten till överflyttning av gods
till järnvägen hur stora skattehöjningarna
än blir. I teorin kan den höjda
skatten till cirka 95 procent övervältras
på industrin och konsumenterna. Vissa
av våra exportindustrier arbetar under
sådana förhållanden att det inte kan bli
tal om att höja exportpriserna för ökade
transportkostnader. I praktiken blir
det en kombination av höjda transportkostnader
och försvårade ekonomiska
möjligheter för transportbranschens utövare
och anställda. Inom vissa delar av
vårt land arbetar redan nu åkerinäringens
folk under svåra ekonomiska betingelser.
Särskilt gäller detta för utövarna
i landets norra delar, de s. k.
skogslänen.

Som exempel på ett företag som måste
övervältra kostnaderna vill jag nämna
ett transportföretag, i vars drift jag
är väl insatt. Företaget har åtta fordonskombinationer,
lastbil jämte släpvagn.
Dessutom har företaget fyra extra släpvagnar
för att kunna anpassa sig efter
kundernas önskemål beträffande leveranser.
Före den 1 januari 1968 erlade
företaget 88 000 kronor i bil- och släpvagnsskatter
per år. Den 1 januari 1968
höjdes fordonsskatten så att företaget
måste erlägga 123 000 kronor i bil- och

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
släpvagnsskatt för 1968 och 1969. Genomförs
förslaget om höjd släpvagnsskatt
enligt propositionen och utskottsmajoriteten,
kommer företagets kostnader
att öka med 52 000 kronor till
175 000 kronor — en fördubbling av
skatten från den 1 januari 1968.

Företaget levererar uteslutande ballastmaterial
till byggnadsindustrin.
Möjlighet att överföra transport till järnväg
saknas, då järnväg inte finns. Företaget
levererar cirka 50 000 kubikmeter
ballastmaterial per år till husbyggnadsindustrin
inom orten. Denna kostnadsökning
utgör cirka kronor 1: 75 per kubikmeter
levererat material och ungefär
2: 30 per kubikmeter färdig betong.
Inom området byggs cirka 350 lägenheter
per år med en lägenhetsyta om cirka
37 000 kvm. För att man skall få kompensation
för enbart de ökade skattekostnaderna
kommer således kostnaderna
per kvadratmeter lägenhetsyta att
öka med cirka 2: 35. Därav belöper sig
på släpvagnsskatten cirka 1:50 per
kvadratmeter lägenhetsyta.

I många andra fall kommer inte den
berörda yrkesutövaren att kunna övervältra
kostnaderna på konsumenten på
grund av låg sysselsättningsgrad och
stort utbud av transportmedel. Uppmärksamheten
har redan riktats mot
konkurser och nedläggningar av företag
inom transportbranschen. I vissa fall
torde ett genomförande av propositionens
förslag innebära en ökning av
dessa nedläggningar.

Utskottets majoritet anser att det skulle
vara olämpligt att skjuta på ställningstagandet
beträffande släpvagnsoch
traktorskatten till höstriksdagen
och anför att grunderna bör träda i
kraft redan den 1 september 1969. Utskottsmajoriteten
säger också att ett
uppskov måste avse minst ett kalenderår.
Med hänsyn till gällande förfarande
vid inlevererandet av bilskatten i terminer
omfattande ett kvartal bör reservanternas
förslag om ikraftträdande den
1 april 1970 inte möta något hinder.

Utskottets majoritet instämmer med

reservanterna i uppfattningen att förslaget
borde ha remissbehandlats och
fått en annan utformning. Utskottet
skriver att utskottet kan medge att det
finns anledning anta att propositionen
på vissa punkter kanske hade fått en
annan utformning om den byggt på ett
i vanlig ordning remissbehandlat förslag.
Utskottet anför att de berörda parterna
fått möjlighet, som i viss utsträckning
utnyttjats, att till utskottet framföra
sina synpunkter på släpvagnsbeskattningen.
Utskottet åberopar en skrivelse
från Näringslivets trafikdelegation
och vad där framförts beträffande dubbelbeskattningen
av påhängsvagnar
samt att släpvagnar med betydligt lägre
utnyttjandegrad än vad som vanligen
förekommer blir särskilt hårt drabbade.
Utskottet borde också ha talat om att
Trafikdelegationen, med hänsyn till det
bristfälliga underlaget för förslaget till
höjd släpvagnsskatt, hemställt att proposition
nr 10 i avvaktan på bilskatteutredningens
förslag ej skulle läggas till
grund för beslut om ändrad släpvagnsbeskattning.

Beträffande dubbelbeskattningen av
påhängsvagnar anföres i utskottets utlåtande
att dubbelbeskattningen minskar
procentuellt sett vid den föreslagna
progressiva utbyggnaden av skatteskalorna.
Vad de skattskyldiga är intresserade
av i det fallet torde vara dubbelbeskattningen
i kronor räknat och
inte i procent. Utskottet menar att dessa
problem bör lösas efter ytterligare
överväganden från bilskatteutredningens
sida.

Enligt motionärernas och reservanternas
uppfattning bör frågan om traktor-
och släpvagnsbeskattningen uppskjutas
till höstriksdagen för införskaffande
av utredningsmaterial för en bedömning
av släpvagnsbeskattningens inverkan
och konsekvenser samt för belysande
av vägkostnadsansvaret för de
olika fordonen och fordonskombinationerna.

Utskottet behandlar frågan om dispenser
för olika slag av specialsläpvag -

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

nar för grävmaskiner, betongelement
m. m. Vidare omnämns transportsystem
med flera släp- eller påhängsvagnar till
varje dragfordon. Utskottet föreslår i
avvaktan på en mera omfattande reform
av vägtrafikbeskattningen att de
som drabbas av en i förhållande till
transportutnyttjandet oskälig beskattning
kommer i åtnjutande av vissa skattelättnader
och att sådana dispensregler
tas in i övergångsbestämmelserna.
Utskottet föreslår att Kungl. Maj :t eller
länsstyrelse om synnerliga skäl föreligger
skall medge nedsättning av skatt.

I reservanternas andrahandsyrkande
anförs att utrymme ändå måste finnas
för dispenser för vissa fordon, men att
de i reservationen framlagda provisoriska
förslagen väsentligt minskar behovet
av dispenser. De regler som erfordras
bör med hänsyn till riksdagens
beskattningsrätt föreläggas höstriksdagen
i proposition.

Bilskatteutredningen har i sitt betänkande
föreslagit att traktorerna skulle
indelas i tre klasser, varav en klass till
vilken hänförs traktorer som i princip
ej används för transport på allmän väg.
För dessa traktorer föreslogs ingen
skatt. Till andra klassen skulle hänföras
traktorer som i viss omfattning används
för transport på allmän väg av produkter
från eller förnödenheter för lantbruk
eller skogsbruk. För dessa föreslogs
enhetlig skatt, differentierad efter
traktorns tjänstevikt. Till tredje klassen
skulle hänföras övriga traktorer.
För dessa föreslogs årlig skatt efter samma
grunder som den nuvarande fordonsskatten
på lastbilar.

I propositionen angående traktorskatten
föreslås endast två klasser. Någon
skattefrihet för de traktorer som i princip
ej används för transport på allmän
väg föreslås inte. Utskottets majoritet
ansluter sig till vad som i propositionen
anförs om antal klasser och skattesatser.
I motioner framhålls avsaknaden
av underlag för beräkning av lantbrukstraktorernas
användning på allmän väg.
Det mest bärande skälet för att inte be -

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
skatta jordbrukstraktorerna är — förutom
den ringa väganvändningen — att
prissättningen på jordbrukets produkter
är underkastad statlig reglering.
Möjlighet att få kompensation för den
ökade kostnaden om cirka 50 miljoner
kronor per år finns inte, enär denna
kostnad inte beaktats vid prissättningen
av jordbruksprodukterna.

Traktorskatten är avsedd att träda i
kraft den 1 januari 1970. Den har inte
blivit beaktad vid prisöverläggningarna
för tiden fram till den 1 juli 1971. Kompensation
måste därför ges till jordbruket,
om inte dess utövare skall få sina
inkomster minskade med vad som motsvarar
skatteuttaget.

Reservanterna följer bilskatteutredningens
förslag och de i motioner framförda
synpunkterna och föreslår inrättande
av tre klasser för traktorer. Till
klass I hänförs trafiktraktorer i enlighet
med propositionens indelning och skatteförslag,
till klass III traktorer inom
jord- och skogsbruk som i mycket obetydlig
utsträckning används på allmän
väg och bör vara skattefria och till klass
II övriga traktorer. Klass II indelas i
tre tjänsteviktsklasser med differentierade
skattebelopp.

Utskottet tar också upp frågan om
transporter av skogsprodukter efter allmän
väg med till traktorer ombyggda
lastbilar såsom dragfordon för påhängsoch
släpvagnar. Ur konkurrenssynpunkt
är det helt naturligt inte rätt att sådana
fordonskombinationer skall behöva erlägga
enbart 300 kronor i skatt och inte
behöva erlägga brännoljeskatt och släpvagnsskatt.

Ett lastbilsekipage utrustat med påhängsvagn
och släpvagn måste för motsvarande
transporter erlägga cirka 9 000
kronor i fordonsskatt för dragfordonet,
cirka 5 600 kronor för påhängsvagn och
cirka 5 600 kronor för släpvagn enligt
i proposition nr 10 föreslagen beskattning
samt cirka 20 000 kronor i brännoljeskatt,
tillsammans en skattekostnad
på cirka 40 000 kronor.

För att komma till rätta med det ak -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
tuella problemet har en begränsning
föreslagits för traktortåg på allmän väg
om 15 tons last.

Ur konkurrenssynpunkt löses inte
problemet så enkelt. I rätt stor omfattning
förekommer att skogstransporter
mot ersättning från uppdragsgivare utföres
med skogstraktorer på allmän väg.
Enligt föreliggande förslag behöver sådan
transportör inte erlägga annan skatt
än 300 kronor för så vitt lasten av skogsprodukter
inte överstiger 15 ton.

På grund av att traktorbeskattningen
kommer att beröras ytterligare från mitt
partis sida inskränker jag mig till vad
jag här anfört, herr talman. Som motionär
i motionen I: 893, likalydande med
motionen II: 1018, samt som reservant
när det gäller såväl släpvagns- som traktorbeskattningen
ber jag att få yrka bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen,
i första hand till de under
A intagna yrkandena och i andra hand,
om yrkandena under A icke bif^lles, till
under B avgivna yrkanden och förslag.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall helt kort ägna
mig åt ett speciellt problem i detta sammanhang,
traktorskatten.

Jag kan instämma i utskottets resonemang
att det är svårt att utforma en
tillfredsställande gränsdragning för beskattningen
av jordbrukstraktorer.
Traktorbeståndet har ökat starkt, och
en viss del vägtransport utförs givetvis
av jordbruket självt. Bör jordbruket då
skatta för detta slitage och användande
av vägarna, även om man i utskottet och
än mer i propositionen anser att vägskatt
i görligaste mån skall uttagas enligt
kostnadsansvarighetsprincipen.

Därför undantages exempelvis järnhjulstraktorer,
och jag vill ge statsrådet
en eloge för detta. Det finns emellertid
nu också gummihjulstraktorer — i regel
äldre sådana -—- vilka snarare är att betrakta
som jordbruksredskap än som
lastredskap eller bärare av olika arbetsaggregat.
Dessa traktorer utför inte väg -

transporter. De utför »inomgårdsarbeten»
och tillhör den på detta område
nödvändiga rationaliseringen. Beträffande
dessa fordon — av utskottet kallade
reservtraktorer — vill utskottet
delvis erkänna att de kanske borde tillhöra
det slags fordon som bör vara
skattefria i likhet med järnhjulstraktorer.

För att uppnå detta — säger utskottet
— kan man montera bort gummihjulen
och inrätta dessa fordon för stationär
drift. Vilka anordningar som därvid
skulle ersätta hjulen nämner man
inte. Men på gummihjul får i alla fall
inte traktorn stå, och inte heller får den
förflyttas. Järnhjul kan man få ha om
sådana kan anskaffas till respektive
traktor. Har inte vår herr Byråkratius
skrivit utskottsutlåtanden förr, så är det
i varje fall han som nu svarat för diktamen
till detta märkliga yttrande. Vore
det inte smidigare att helt enkelt befria
sådana traktorer som inte går på vägarna
från skatt? Körs en sådan här avskyltad
icke-registrerad traktor på väg
är den ju lätt att upptäcka. Det vore
alltså ett smidigt schablonförfarande,
men så enkelt får det tydligen inte vara.

Utskottsmajoriteten anser i stället att
traktorer till och med skall ha olika
skyltar beroende på vilken skatteklass
de tillhör. Ur kontrollsynpunkt är nog
det inte särskilt lämpligt. I varje fall är
det inte lättare att kontrollera än att
upptäcka en traktor som kör helt utan
skylt.

Att befria dessa reservtraktorer från
skatt vore en rättviseåtgärd och en bagatell
för staten i pengar räknat, herr
finansminister. Men det skulle bli en
betydande rationaliseringsstimulans för
det jordbruk som i dag måste pressas
till bästa och billigaste produktion.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr STADLING (s):

Herr talman! Utskottet har i detta betänkande
behandlat två frågor i ett sam -

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

manhang, dels proposition nr 10 avseende
skatt på registrerade släpvagnar, dels
proposition nr 45 avseende skatt på
traktorer och motorredskap. Dessa frågor
hör enligt utskottet intimt samman,
då ju traktorbeskattningen direkt berör
släpvagnsbeskattningen.

I proposition nr 10 föreslås bl. a. en
höjning av fordonsskatten för registrerade
släpvagnar med en totalvikt om
11 000 kg eller däröver. Höjningen föreslås
utgå efter samma normer som gäller
för lastbilar. Vid utskottsbehandlingen
av proposition nr 10 har väl i
stort sett inte rått några delade meningar,
vilket har bekräftats här i dag, om
att en höjning av skatten för de tyngre
släpfordonen ur rättvisesynpunkt är
motiverad. Om höjningens storlek råder
däremot delade meningar.

Reservanterna har på den punkten
lagt fram ett förslag som avviker från
den skatteprogressivitet som gäller för
lastbilar. Utskottet hävdar att om man
utgår från att varje trafikgren skall svara
för de kostnader den förorsakar måste
det vara sakligt motiverat att skatteprogressionen
tas ut efter samma normer
som gäller för lastbilar. Självfallet
är det svårt att exakt fastslå eller bedöma
nyttjandegraden i berörda fall, men
enligt min uppfattning torde utskottets
förslag vara det mest realistiska.

Det besvärliga problemet i fråga om
släpfordonen är att användningstiden
varierar i hög grad. Många företag har
flera släpvagnar på varje dragfordon,
andra däremot utnyttjar släpfordonen
endast någon månad om året. Utskottet
har tagit hänsyn till dessa förhållanden
och föreslår att ifall man kan leda i bevis
att släpfordonen icke helt utnyttjas
skall skattenedsättning kunna ges. Förslaget
går ut på att man skall ta hänsyn
till den årliga körsträckan genom nedsättning
med visst belopp per intervall
av viss väglängd. Detaljerna i förslaget
bör enligt utskottets mening utformas
av Kungl. Maj :t.

Även om förslaget innebär ganska
kraftiga uppjusteringar för de tyngre

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
fordonen har jag den bestämda uppfattningen
att det icke innebär så stora påfrestningar
för de företag som kan hålla
sina fordon i drift året om. De företag
däremot som endast kan utnyttja sina
fordon en mindre del av året får eu
hårdare belastning. Det är också med
hänsyn härtill som utskottet bär föreslagit
vissa dispensmöjligheter för de
senare.

De i reservationen föreslagna skattesatserna,
som här har åskådliggjorts av
herr Gösta Jacobsson, gynnar däremot
de fordon som helt kan utnyttjas året
om. Det är på den punkten, herr Jacobsson,
som våra åsikter går isär. Jag anser
nämligen, som jag nyss antydde, att
det är de fordon som körs exempelvis
400—500 mil per år som kommer i kläm.
Den kurva som demonstrerades av herr
Gösta Jacobsson är jag inte särskilt begeistrad
av. Enligt den förbättras absolut
inte läget för de släpfordon som används
endast några hundra mil per år
— tvärtom. Däremot förbättras läget för
dem som verkligen kan bära kostnaderna,
dvs. de tyngre fordonen.

I proposition nr 45 föreslås bl. a. att
skatt skall utgå för traktorer och motorredskap
som används för transport på
vägar och gator. Det är kanske främst
beträffande traktorbeskattningen som
det råder kontroversiella synpunkter.
Utskottet framhåller också i sitt betänkande
att svårigheterna att utforma en
tillfredsställande beskattning av traktorer
självfallet sammanhänger med att
traktorerna endast undantagsvis är avsedda
för vägtrafik men ändå i viss omfattning
trafikerar vägarna. Med andra
ord är kostnadsansvaret här svårt att
väga. I ett flertal motioner och yrkanden
här i dag har yrkats dels avslag på
propositionens förslag, dels att ärendet
måtte uppskjutas till höstsessionen och
dels att frågan uppskjutes i avvaktan på
bilskatteutredningens förslag. Utskottet
avvisar alla förslag om uppskov med
behandlingen av ärendet med motiveringen
att »ett uppskov till tid därefter
måste på grund av beskattningens kon -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
struktion avse minst ett helt kalenderår».

Vid ärendets behandling i utskottet
— och det har väl också framgått av
debatten i dag — har beskattningen av
jordbrukstraktorerna varit en besvärlig
fråga. Uppfinningsrikedomen har varit
ganska stor och förslag har lagts i olika
smakriktningar. Påståendet att jordbrukarna
i det här fallet är sämst gynnad
part kan jag emellertid inte hålla med
om. Till herr Yngve Nilsson vill jag säga
att man kan göra andra jämförelser än
med bilar. Om man t. ex. jämför beskattningen
på en husvagn eller en liten släpkärra
till en personbil med traktorbeskattningen
blir utfallet ett annat. Skatten
på en husvagn eller en liten släpkärra
upp till en vikt av 920 kg ligger
på 120 kronor. Om vikten överstiger
920 kg stiger skatten — om jag är rätt
informerad -— till 180 kronor. Det måste
väl anses ostridigt att en jordbrukstraktor
som beskattas med 200 kronor åstadkommer
ett betydligt större slitage på
vägarna än t. ex. en liten husvagn eller
släpkärra, kopplad till en personbil. Tar
man därtill hänsyn till de dispensmöjligheter
som föreslås även för traktorer
i vissa fall, anser jag att man från jordbrukarhåll
betydligt överdriver verkningarna
av beskattningen. Det bör också
observeras att skatten i detta fall är
avdragsgill i självdeklarationen.

I debatten här i dag har också framförts
olika synpunkter till försvar för de
motioner som väckts i anledning av de
båda propositionerna. I den mån jag
inte i det föregående berört dessa tankegångar
skall jag här försöka att i någon
mån ge några kommentarer. Jag tror
inte att det är nödvändigt att jag besvarar
allt, ty finansministern kommer väl
att tala här i kammaren efter mig och
därvid ta över en del.

Yrkanden har framställts om en ändring
av skatteklasserna II—III, och de
sammanfaller i stort sett med utredningens
förslag. Jag anser emellertid att det
kan ifrågasättas om inte utskottet bort
begränsa skatteuttaget i klass II till ett

enhetligt belopp. Flera remissinstanser
har ansett att förslaget kan leda till kontrollproblem
och administrativa olägenheter.
Tröskelproblemen kommer ju
också här in i bilden, och det är alltid
en faktor som irriterar.

Herr Gösta Jacobsson fällde ett yttrande
från denna talarstol för endast
några dagar sedan, ett yttrande som jag
då ansåg vara riktigt. Han sade ungefär
så här: Tro mig, ärade kammarledamöter,
kommittéer föder aldrig levande
ungar. Det tyckte jag då var en riktig
sats. I dag förefaller det som om herr
Jacobsson och även herr Lundström
tycker tvärtom. De tror nämligen i dag
på dessa kommittéer och yrkar på utredning.
De kritiserar även utskottet för
att det inte remitterat ärendet till olika
remissinstanser och till bilskatteutredningen.
Jag har den uppfattningen, herr
Jacobsson, att även om bilskatteutredningen
någon gång i framtiden lägger
fram ett slutgiltigt förslag så är det troligt
att både herr Jacobsson och herr
Lundström har en hel del invändningar
även då. Bilskatteutredningens nu framlagda
delförslag har också kritiserats på
en hel del punkter. Även om ärendet
icke remissbehandlats så har å andra
sidan ett flertal företag uppvaktat oss
personligen, och även en hel del av utskottets
ledamöter har fått enskilda påhälsningar.
Företagen har också i skrivelse
till utskottet framfört sina synpunkter.
Något speciellt nytt har väl inte
framkommit av dessa yttranden.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av att jag står bakom en
motion, 1:956, som behandlar traktorskatteförslaget.
Den är rätt utförlig i sin
motivering. Jag skall därför inte gå in
på den. Jag hänvisar till motionen, som
är kort och klar i sin hemställan. Denna
går ut på avslag på skatteförslaget i
den mån det berör egentliga jordbrukstraktorer.

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Jag vill, herr talman, trots att en hel
del redan är sagt i denna fråga, lämna
en kortfattad motivering till att jag tillsammans
med några andra riksdagsmän
har motionerat om rent avslag på detta
skatteförslag. Låt mig då först säga att
det främsta motivet naturligtvis är att
jordbruket är en prisreglerad näring.
Jag går nämligen ut ifrån att ingen kategori
som belastas av dylik skatt, alltså
trafikskatt, betalar det ur egen ficka,
utan transporterar den ökade kostnaden
till den som konsumerar hans tjänster.
Jag kan inte tänka mig att jordbruket
skulle kunna behandlas annorlunda.
Det innebär således att jordbruket måste
kompenseras, och man måste då
transportera dessa kostnader över till
alla de åtta miljoner människorna i vårt
land.

Jag frågar mig om det är en transaktion
som kan vara till någon som helst
nytta. Finansministern, som sitter här
bredvid, brukar alltid säga att en kostnad
måste täckas med motsvarande inkomster.
Det måste ju gälla också i detta
fall.

Ett sådant här förfarande måste även
innebära en inte så liten administrativ
apparat som också den kostar pengar
och som i annat fall är onödig.

Det är två ord som har gått genom
denna debatt här i riksdagen och även
tidigare under utrednings- och remissarbetet.
Det ena är kostnadsansvarighetsprincip
och det andra är konkurrensneutralitet.
Kostnadsansvarighetsprincipen
kan jag avfärda mycket kort,
med hänvisning till vad jag har sagt om
att jordbruket är en priskontrollerad näring
och måste kompenseras, konkurrensneutralitet
med att här egentligen
inte föreligger någon konkurrens i vanlig
bemärkelse med andra transportalternativ
eller transportföretagare, som
skulle kunna känna sig illa berörda —
helt enkelt därför att jordbrukstraktorerna
inte är anskaffade enbart för att
utföra transporter, som i allt mindre utsträckning
sker på vägarna, utan är
anskaffade för andra ändamål. Skatt el -

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
ler inte skatt kommer att innebära varken
färre eller fler traktorer. Det skulle
möjligen kunna invändas — och jag tror
att det är riktigt att göra det — att om
dessa traktorer blir dyrare för sina innehavare,
måste detta leda till att jordbrukarna
tvingas till att använda dem
i större utsträckning och att konkurrensen
följaktligen med andra ord måste
bli hårdare gentemot åkeriägarna.

Jag anser att det är mycket väsentligt
att i denna debatt framhålla, eftersom
det råder missförstånd på den punkten,
att jordbrukarna ingalunda under senare
år så att säga i egna händer tagit
större delen av sina transporter utan
att de i stället lämnat ifrån sig allt mer
av de transporter som de under en
gången tid har svarat för helt och hållet
själva. Förhållandena har blivit så
helt enkelt, eftersom avstånden till förädlingsanläggningar
av skilda slag blivit
större. Jag skall inte här göra någon
uppräkning av dem, det gäller samtliga.
Den omständigheten och det förhållandet
att vissa transporter måste ske med
specialinredda fordon gör att jordbrukarna
också av den anledningen får
släppa ifrån sig ytterligare transporter.
Detta sker främst på förnödenhetssidan.

Herr talman! Jag anser att vad jag här
anfört motiverar att jordbrukstraktörerna
inte blir föremål för någon beskattning.
Jag vill dock säga att om det införs
en skatt beträffande traktorerna —
och det kanske chockerar många att höra
detta — finner jag ingen som helst
anledning till eller rimlighet i att undanta
vissa jordbrukstraktorer från
skattskyldighet. Det har här framhållits
att vissa traktorer inte alls framförs på
vägarna under det att andra framförs
mycket på vägarna, och det är ett riktigt
återgivande av förhållandena. Men
motiveringen för min uppfattning att
alla traktorer rimligen bör beskattas —
om det skall utgå en skatt i detta fall,
vilket jag anser inte bör ske —- är att
denna traktorkapacitet, om jag får använda
det uttrycket, är i förhållande
till jordbrukets storlek lika avvägd oav -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
sett om det finns en eller flera traktorer.
Eftersom en kompensation till jordbruket
här måste ske generellt, kan jag
inte finna något som helst rimligt skäl
för att vissa traktorer skulle undantas.
Dessutom måste gränsdragningen bli
ganska besvärlig att göra.

Mot bakgrunden härav anser jag att
det, därest det skall införas en skatt i
detta fall, inte finns någon anledning
att skilja ut vissa kategorier av traktorerna
och göra dessa skattefria.

Herr talman! Jag hade tänkt att här
sluta mitt anförande, men utskottets
ärade ordförande gav mig anledning att
göra en liten kommentar. Han sade såsom
ett trösterikt ord att denna skatt
ändå var att beteckna som avdragsgill
kostnad. Ja, det fattas bara annat, men
omvänt skulle kunna sägas — och det
kan ju också vara ett trösterikt ord till
alla dem som inte får sina löner höjda
i så stor utsträckning som de tänkt sig:
»Var inte så ledsna för att ni inte fick
så mycket, ty denna inkomstförbättring
är ju ändå skattepliktig.» Jag tycker att
hela argumenteringen om att denna
skatt är avdragsgill är underlig. Här är
det fråga om en utgift, om den nu blir
ett faktum, och då måste den naturligtvis
vara avdragsgill!

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till motion I: 956 som innebär
avslag på propositionen i den
mån den berör annan traktor än trafiktraktor
och motorredskap.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Talarna i denna debatt
har av naturliga skäl så här i ett pressat
avslutningsskede varit föredömligt koncentrerade
i sina inlägg. När jag nu begär
ordet är det bara för att komplettera
en del av vad herr Stadling nyss anförde
och kanske göra det i mer allmänna
termer, som i den här mycket specialistbetonade
debatten delvis har kommit
bort.

Jag behöver inte upprepa motiveringarna
för regeringens proposition i den -

na fråga. Det är den ständiga strävan
som vi har — och det kommer varje regering
att ha — att försöka komma
fram till ett system med en så långt
möjligt rättvis beskattning — rättvisa
mellan vägtrafikens olika fordon och
rättvisa mellan vägtrafiken och den
spårbundna trafiken.

Detta bottnar i vad som här har kallats
för kostnadsansvarighetsprincipen.
Man vill ha en beskattning som
motsvarar det slitage som vederbörande
fordon föranleder i trafiken på vägarna.
Jag vill bara inledningsvis säga,
att det på denna punkt inte finns några
tvister utan att vi är överens.

Oppositionens inledare anförde ganska
mycket klagomål och kritik över själva
behandlingen i den delen av ärendet
som vi behandlar i dag och som innebär
en justering av släpvagnsskatten.
Det användes rätt många hårda ord i
dessa kommentarer. Det gamla förhållandet,
som är redovisat i Kungl. Maj :ts
proposition, är att man helt enkelt slutar
upp med att öka beskattningen, oavsett
hur mycket tyngre släpvagnarna än
är utöver totalvikten 14 ton.

Detta system kunde accepteras år
1954, när riksdagen tog ställning till den
nu gällande skatteskalan. Då var det bara
i undantagsfall man kunde hitta
släpvagnar med en högre totalvikt än
14 ton. I dag är det helt annorlunda. I
en redovisning i propositionen sägs, att
man uppskattar antalet släpvagnar som
nu ligger i skatteskalan för totalvikt
över 14 ton till 16 000, där skatten är
vågrät och oförändrad, utan variationer
med hänsyn till den ökade tyngden
och följaktligen också det ökade slitaget.
Det var därför nödvändigt att
göra denna justering.

Jag erkänner villigt att regeringen inte
hade något behov av att tillsätta vare
sig någon expertutredning eller någon
parlamentarisk utredning för att dra
den enkla, logiska slutsatsen att vi, när
vi nu har ungefär 16 000 släpvagnar i
dessa tyngre viktklasser, helt naturligt
skall anpassa skatten logiskt och kon -

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

sekvent efter detta förhållande på samma
sätt som man har anpassat skatten
med hänsyn till fordonets tyngd när
det gäller de egentliga dragfordonen.

Det var således ingenting annat än en
helt mekanisk, matematisk, logisk och
konsekvent anpassning, betingad av den
utveckling som har ägt rum på detta
område. Att man för denna tämligen banala
skattejustering skulle ha dragit i
gång en rad utredningar och ett stort
remissförfarande har jag svårt att acceptera.
Jag skall villigt erkänna att jag
mången gång har gått till det här huset
med skatteförslag av väsentligt mera
omfattande karaktär utan utredningar
och utan remissförfarande. Jag skall väl
så här i efterhand också kunna erkänna,
att jag då möjligen gjort mig skyldig
till någonting som från oppositionens
sida kunde kritiseras i fråga om det formella
handhavandet av ärendet före
propositionsskrivningen.

Jag vägrar emellertid att acceptera
den kritiken i det här fallet, ty här
skjuter kritikerna över målet. De mycket
hårda ord, som sagts om finansministerns
sätt att handlägga denna fråga,
får väl närmast tas som ett uttryck för
att oppositionen egentligen saknar argument
för kritik mot förslaget. I sådana
fall är det ju ett gammalt och vanligt
sätt att söka kamouflera den bristen
med yviga uttalanden.

Det här är ett »illa genomtänkt förslag»,
sade herr Jacobsson, och han anförde
vidare att handläggningen väl var
att betrakta som »nonchalans mot riksdagen».
Det är vad jag antecknade av
alla de älskvärda omdömen som herr
Jacobsson fällde om själva handläggningen.

Herr Lundström och herr Jacobsson
anser att man bör kunna klara den här
situationen genom att skjuta upp avgörandet
till hösten. Jag vet inte om herrarna
menar, att det under sommaren
skall göras någon specialutredning eller
något specialremissförfarande, eller
om herrar Lundström och Jacobsson
själva skulle få möjlighet att tänka. Jag

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
vill gärna understryka att det alltid är
värdefullt att tänka, men frågan är inte
så komplicerad. Jag har den uppskattningen
av herrarnas intellektuella förutsättningar
att jag kan säga, att frågan
verkligen inte är så krånglig att ni behöver
fundera på den till hösten för att
dra den enkla slutsatsen, att släpvagnsskatten
måste justeras just utifrån den
kostnadsprincip som jag inledningsvis
talade om.

Låt mig emellertid också få ge ett
halvt erkännande åt den andra delen av
reservationen, där herr Jacobsson presenterar
ett annat förslag, vilket han illustrerade
med en grafisk uppställning
som vi haft tillfälle att ta del av. Om
det förslaget skulle antas, kommer man
till den underliga situationen att man
bryter en konsekvent princip, något som
också herr Stadling underströk i sitt inlägg,
nämligen principen om en progressivt
stegrad beskattning med hänsyn till
fordonens tyngd. Jag kan inte se att ett
system med en ensartad fordonsbeskattning
vinner någonting på att man inför
två olika bedömningsgrunder, eller låt
mig säga två olika principer, när skattetekniken
skall läggas upp.

Det har också sagts i debatten, att
man borde kunna vänta med dessa frågor
till dess den sittande utredningen
har lagt fram sina förslag.

Ja, jag kan väl egentligen bara försvara
mig med att jag har gjort mig
skyldig till att vänta alltför länge med
det här kompletterande förslaget, alldeles
oavsett utredningens arbete och tillsättandet
av utredningen. Omstruktureringen
av den tyngre trafiken har pågått
sedan länge, och det var på tiden
att den här kompletteringen kom. Om
propositionen inte lagts fram nu, skulle
vi kanhända om två år — om tre år,
ifall man företagit ett remissförfarande
— ha den diskussionen som vi har i
dag. Jag har inte funnit anledning att
skjuta på detta så lång tid som onekligen
skulle ha blivit nödvändigt om
man inväntat utredningens slutgiltiga
ståndpunktstagande. Utredningen har

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
arbetat sedan år 1954, och den bör ha
möjligheter att vara färdig, skall vi optimistiskt
säga, om ett och ett halvt eller
två år. Från dessa utgångspunkter drar
jag de slutsatser som jag nyss redovisade.

Den andra delen av den fråga som vi
nu debatterar rör beskattningen av traktorer.
Beskattningen av trafiktraktorerna
har inte föranlett några kommentarer
i debatten i dag, och jag har därför
ingen anledning att uppehålla mig vid
den frågan. Vad det här gäller är huruvida
de klassiska och traditionella jordbrukstraktorerna
skall beskattas eller
inte.

I debatten här i kammaren har torgförts
åtskillig kritik och åtskilliga protester
mot en beskattning av jordbrukstraktorerna.
Jag skall villigt erkänna att
jag av utredningen tog emot ett förslag,
som tekniskt sett var finare än den något
grova lösning som jag med regeringen
bakom mig sedermera stannade för.
Utredningen hade tänkt sig att från
skatt befria sådana jordbrukstraktorer
med släpvagn för redskap o. d. som bara
trafikerar en väg under färd från ett
skifte till ett annat eller som vid sådan
lcörning endast korsar en väg.

Men utredningen kom fram till att i
praktiken ju ändå varje jordbrukare
inte håller sig med dubbla traktorer, en
som han trafikerar vägarna med och en
som han uteslutande använder när han
harvar och plöjer fälten. Därför tänkte
man sig att den jordbrukare som bara
hade en enda traktor en vecka innan
han beslutade sig för att fara på vägen
skulle göra en anmälan härom och lösa
ett veckokort. Han skulle då få betala
en veckoskatt för den speciella färd som
han ämnade göra. Till yttermera visso
hade man vid den här mycket fina tekniska
konstruktionen tänkt sig att sätta
en räjonggräns på ett par mil. Om jordbrukaren
höll sig inom denna räjonggräns,
skulle han slippa denna specifika
beskattning, men om han körde utanför
gränsen skulle han få betala skatt.

Vi funderade rätt allvarligt på det

här förslaget, men jag blev mer och mer
betänksam ju mera jag funderade. När
jag sedan läste remissvaren — i den här
delen har ändå ärendet remissbehandlats
—- fann jag att Lantbruksförbundet
tog bestämt avstånd från tanken att dela
upp de klassiska jordbruks^aktörerna i
sådana som inte trafikerar väg och sådana
som trafikerar väg.

Ytterligare stöd för den uppfattningen
kom till uttryck i lantbruksstyrelsens
remissutlåtande. Jag hörde också till
min tillfredsställelse att herr Axel
Kristiansson i Harplinge hade kommit
till samma uppfattning, och jag skall
gärna ge honom ett ärligt erkännande
för det. Jag tycker att det är en klok
och praktisk uppfattning. Jag avslöjar
inte heller några hemligheter om jag
säger, att jag hade tillfälle att fråga
några framträdande jordbrukarrepresentanter
i detta hus, som inte tillhör
mitt parti, hur de i praktiken såg på
en beskattning av jordbrukstraktorerna.
Jag fick det mycket bestämda beskedet
att om dessa traktorer skall beskattas
så måste alla beskattas. Det går inte
att göra någon skillnad därvidlag.

Det har i diskussionen tidigare i dag
sagts, att det ju är lätt att genom eu
registreringsskylt sära på dem som inte
får färdas på väg och dem som får göra
det. Ja, det är möjligt att en och annan
jordbrukare där snålheten bedrar visheten
skulle uraktlåta att lösa ut den
där registreringsskylten för att sedan
en vacker dag komma underfund med
att han måste åka till lantmannaföreningen
efter några påsar konstgödning
eller några säckar utsäde. Eftersom det
svenska jordbruket i dag är hästlöst står
han då inför en samvetskonflikt om han
skall ta risken att göra den där körningen
utan att ha någon registreringsskylt
eller om han skall be någon att
frakta hem de beställda varorna.

Jag är rädd för att jordbrukarna reagerar
ungefär som alla andra människor
och i ett dylikt läge skulle ta chansen i
tron att det skulle gå bra och att det
inte skulle vara någon polis på vägen.

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Men skulle det finnas en polis på vägen
kommer jordbrukaren att befinna sig i
den situationen, att han inte endast får
gå hem och skaffa sig en registreringsskylt,
utan han har gjort ett uppenbart
lagbrott och följaktligen — eftersom
samhället inte bär sitt svärd förgäves •—
skall han bötfällas och straffas för det.

Om man således tänker sig in i detta
utifrån enkla praktiska utgångspunkter
går det helt enkelt inte att göra denna
uppdelning. Det har mina värderade
opponenter säkerligen innerst inne också
kommit underfund med. Det är jag
nästan övertygad om.

Sedan fäste jag mig vid att herr Yngve
Nilsson och någon mer kritiserade
den omständigheten, att det träffats ett
nytt prisavta! mellan staten och jordbruket
och att sedan, till det hela, kommer
en belastning i form av beskattning
av jordbrukstraktorerna, uppskattad till
40 miljoner kronor. Detta ansågs inte
vara helt korrekt.

Jag har inte haft tillfälle att kontrollera
mitt minne i dag, herr talman, men
jag tillhörde dem i regeringen som så
där bakom kulisserna hade möjligheten
att ta del av jordbruksförhandlarnas
kontinuerliga rapporter i den mån förhandlingarna
mellan staten och jordbrukarna
avancerade. Och om jag inte
minns fel var denna fråga uppe till diskussion
under förhandlingen. Jag reserverar
mig för minnesfel, men jag
har en bestämd känsla av att jag fick
den rapporten.

Statsförliandlarna avvisade tanken på
kompensation för denna utgift, och den
är inte heller så uppseendeväckande att
den behöver spela någon roll i en förhandling
som gäller hela det svenska
jordbrukets ekonomi. Man har redovisat
siffran 40 miljoner kronor. Den
kanske leder tankarna fel. Det har omtalats
här -—- vilket inte är nytt för någon
— att traktorskatten för den enskilde
jordbrukaren är avdragsgill vid inkomstbeskattningen
och att utgiften
därför naturligtvis reduceras i inte oväsentlig
grad.

Ang. beskattning av traktorer, m. m.

Jag fäste mig också vid en annan del
av herr Nilssons anförande. Han gjorde
en djärv jämförelse, för att illustrera att
beskattningen av de traditionella jordbrukstraktorerna
var orättvis, genom
att säga: Här far vi omkring i våra små
personbilar och sliter vägarna i väsentligt
större utsträckning under ett år än
en hel del av dessa jordbrukstraktorer
gör, men man tar ändå ut en fordonsskatt
på dem som är ungefär likvärdig.

Herr Nilsson måste väl komplettera
denna sin jämförelse med det enkla faktum,
att den som far omkring i sin personbil
betalar sin väsentligaste vägskatt
för vägslitaget varje gång han fyller
bensintanken. Traktorn däremot går på
skattefritt bränsle och för den stannar
skattebelastningen vid de 200 kronorna
per år. Det är en mycket betydande
skillnad.

Herr talman! Jag lovade att inskränka
mig till dessa allmänna kommentarer
när jag började mitt anförande och jag
skall försöka att föredömligt följa de
tidigare inläggen i fråga om tidsutrymme,
koncentration och exakthet. Följaktligen,
herr talman, har jag sagt ungefär
vad jag önskade säga!

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Stadling citerade
med gillande ett yttrande som jag råkade
fälla här för någon vecka sedan
om att »kommittéer sällan föder levande
ungar». Men jag tycker att han drog
litet för vittgående slutsatser av detta
yttrande när han e contrario gjorde
gällande, att finansdepartementet alltid
föder välskapade och fulländade
ungar. Det kan ju lätt hända ett litet
olycksfall i arbetet, om jag får uttrycka
mig på det viset!

Vad jag avsåg med hänvisningen till
bilskatteutredningen var att det kanske
inte hade skadat om man hade frågat
sakkunskapen när det gällde en sådan
rent teknisk åtgärd som en påbyggnad
av bilskatten.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. in.

Herr finansministern menade tydligen
att den enkla, mekaniska och logiska
anpassningen till kostnadsansvarighetsprincipen
skulle innefattas i detta
förslag beträffande släpvagnarna.
Men jag vill fråga herr finansministern:
Finns det verkligen något konstaterat
samband mellan kostnadsansvarighetsprincipen
och dessa konkreta skattesatser?
Det finns inte ett dugg samband,
herr finansminister! Det är i varje fall
mycket, mycket tillhöftat. Nu sitter ju
två kommittéer. Den ena sysslar med
bilbeskattningen och den andra just
med frågan om kostnadsansvarighetsprincipen
och vägkostnaderna. Innan
dessa kommittéer sagt sitt ord, finns
det ingen plattform att stå på. Det har
sagts mig att det är på den punkten
man har haft svårigheter att nå något
resultat. Jag tror inte att finansministern
kan påstå, att kostnadsansvarighetsprincipen
har innefattat ett absolut
postulat som dikterat exakt de skattesatser
som finansministern föreslagit Skillnaden

mellan släpvagnarna och
lastbilarna — skillnaden mellan en falsk
och en äkta spanjor, som det heter —•
är att släpvagnarna har så mycket kortare
utnyttjandetid. Som jag tidigare
framhållit är det detta som gör att man
inte utan vidare kan applicera lastbilsbeskattningen
i övrigt på släpvagnarna
— då kommer man till orättvisa resultat.
Kanske inte minst bevillningsutskottets
majoritet har givit mig rätt på
den punkten genom att man har krävt
så pass stora lättnader i beskattningen
dispensvägen. Och än en gång får jag
slå fast släpvagnarnas kortare utnyttjningstid.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra både
herr Stadling och herr Sträng om att
jag i och för sig inte har haft några
invändningar emot att man gör en provisorisk
justering av släpvagnsskatten.
Jag kan förstå finansministern när han

utifrån sina synpunkter säger, att han
egentligen har dröjt alldeles för länge
med en förändring. Däremot har jag
kritiserat att han inte har haft detta
provisorium så sakligt underbyggt som
hade varit önskvärt.

Nu menar finansministern naturligtvis
att han inte haft anledning att åstadkomma
någon större saklig underbyggnad
än den han själv har gjort utifrån
de beskattningsnormer som redan gäller
för lastbilarna.

Men om propositionen vore tillfredsställande
utformad och sakligt underbyggd
på det sätt som man har rätt att
begära även av ett provisorium, skulle
det väl inte ha framkommit så många
anmärkningar som det faktiskt har gjort

— både här från talarstolen, där sakliga
anmärkningar har framställts i ett
flertal detaljer, och i de skrivelser som
har inkommit till bevillningsutskottet.
Det är ju även betecknande att utskottsmajoriteten
anser — förutom att den
gör vissa ändringar i regeringsförslaget

— att här också behövs en kompletteringsproposition
till hösten rörande vissa
riktlinjer som nu inte finns med.

Jag har framställt en anmärkning mot
utskottet för att utskottet inte har velat
vara med om att höra expertis eller
ge expertis i större omfattning möjlighet
att inkomma med sina synpunkter.
Jag vill rent allmänt säga, att när man
diskuterar frågan om »hearings», vilket
ju inte är så förfärligt sällsynt nu i
den offentliga debatten, så är det därför
att man har velat ge en minoritet
i ett utskott möjlighet att tvinga utskottet
att kalla in och höra expertis.
Hade det kunnat ske i detta fall, tror
jag att det hade varit utomordentligt
betydelsefullt. Sedan kan man ha delade
meningar i frågan om dessa
hearings skall vara offentliga eller inte.
Att de inte förekommer i större utsträckning
i den svenska riksdagen än
som sker tycker jag är beklagligt. Vissa
utskott infordrar remissyttranden, men
vissa utskott gör det inte.

Slutligen må också påminnas om den

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

diskussion som pågår huruvida förslag
till skattelagar skall underställas lagrådet
eller ej. Hade detta varit en skattelag
och hade förslaget underställts
lagrådet, är jag för min del fullkomligt
övertygad om att kritiken rörande den
sakliga underbyggnaden hade varit
ungefär densamma som den jag har
framfört.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar finansministerns
uppfattning att detta inte tillhör
de större skattefrågor som vi har att
behandla vid denna riksdag, men icke
förty har frågan en väsentlig betydelse
för de yrkesutövare som denna skatt
berör.

Låt mig först få ställa en fråga till
finansministern. Att man sätter gränsen
till 36 ton och sedan ger dispenser,
kommer inte det att innebära att dessa
släp kommer att öka i storlek utöver
gränsen 36 ton? Är det då meningen
att vi skall få ett nytt ryck för att de
eventuellt skall beskattas i den ordning
som här kan anses vederbörlig.

Sedan har finansministern och herr
Stadling sagt att man vill följa intervallerna
för lastbilsskatten. Vi höjde denna
skatt år 1968 med 50 procent. Nu är
vi beredda att gå ett steg till.

Är det inte en väl stor ryckighet på
detta område? Beror det måhända på
att finansministern har väntat på att
utredningen skulle bli färdig och när
han börjar misströsta lägger fram detta
förslag?

När det gäller traktorer över huvud
taget delar jag finansministerns uppfattning
att den utredningens förslag
var horribelt i sitt slag och inte möjligt
att följa. Nu vill jag inte använda
denna karaktäristik beträffande finansministerns
förslag i detta sammanhang.
Men vi tror ändå mycket bestämt, att
man når en större rättvisa med vår
uppdelning av traktorerna i olika viktklasser
och med skattefrihet för de
traktorer som används i jordbruket än

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 26

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
man gör med finansministerns och utskottsmajoritetens
förslag.

Avslutningsvis vill jag ställa en fråga
som det vore intressant att få höra
finansministerns svar på. Innebär inte
det förslag vi diskuterar att kostnaderna
ökas för de människor som bor i
periferin av vårt land?

Beträffande konsekvenserna av progressionen
i detta sammanhang vill jag
bara nämna ett exempel. Om man färdas
med ett fordon på 35 ton efter
E 4:an måste man när man i min hembygd
kommer fram till en avtagsväg
vid Gallsäter lasta om alla varor på
mindre bilar. Jag anför detta som bevisföring
för att kostnaderna med denna
progression blir så mycket större
för de enskilda människor bestämmelserna
i sista hand berör.

Herr NILSSON, YNGVE, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern säger
här att propositionen om traktorerna
tillkommit för att skapa rättvisa mellan
olika trafikmedel.

Gör man nu verkligen detta? Kan rättvisa
skapas genom det sätt på vilket propositionen
utformats? Jag tycker nog
inte det.

Det är nämligen så att det finns
många jordbrukare som har fler traktorer.
I regel användes inte alla traktorer
för vägtransporter. Han behöver i
varje fall inte göra det.

Jag har roat mig med att göra en del
statistik för transporterna på mitt eget
jordbruk. Dessa transporter är ingalunda
få, men jag använder i alla fall inte
fler traktorer än två, och dessa utnyttjas
för sådana transporter endast i två
månader vardera.

Detta är givetvis fallet också för
många andra jordbrukare. Men där har
man den generella beskattningen. Jag
finner här reservanternas förslag vara
bättre, eftersom — om detta antages —
en skattefri klass kommer att införas.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.

Beträffande det förslag som diskuterats
i förhandlingsdelegationen kan jag
inte säga något, eftersom jag inte är
ledamot i denna delegation. Men jag har
fäst mig vid att ingen redogörelse för
dessa överläggningar lämnas i propositionen.

Finansministern var inte riktigt nöjd
med den jämförelse jag gjorde mellan
de mindre bilarna och traktorerna, eftersom
de mindre bilarna får betala sin
bensinskatt. Det är alldeles riktigt att
de får göra det. Men vi skall i detta
sammanhang komma ihåg, att traktorer
som används för transporter på vägarna
använder åtskilligt mera drivmedel. De
förbrukar ungefär 100 liter per dag,
medan de små bilarna är besinsnåla.
Kostnaderna blir därför i realiteten desamma
när det gäller drivmedel.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna ge finansministern
ett erkännande för att det
förslag, som här föreligger, nog är mer
praktiskt än det utredningsförslag som
på sin tid framlades. Detta tror jag hade
blivit mycket svårt att hantera i praktiken.

Så några ord om den debatt som utspunnit
sig om överläggningarna om
jordbruket och kompensationen till
jordbruket i det sammanhang det här
gäller. Om inte mitt minne sviker mig,
säger finansministern, så har detta ingått
i de överläggningar som man har
haft med jordbrukets representanter.

Man skall inte föregripa en debatt
som kommer upp senare i samband med
jordbruksregleringens behandling, men
eftersom finansministern kanske inte är
i kammaren då, vill jag redan nu säga,
att man från jordbrukets sida fört fram
detta som en eventuellt kommande utgift
i förhandlingarnas begynnelseskede,
men man har bl. a. med hänsyn till att
skatten inte ännu var beslutad icke fått

sina synpunkter beaktade. Som herr
Yngve Nilsson nyss nämnde finns det
heller icke ett ord skrivet om kompensation
för traktorskatten i den proposition
som behandlar jordbruksprisregleringen.
Jag kan inte tänka mig att en
jordbrukspriskommitté, en jordbruksminister
och en regering skulle kunna
hantera ärendet så vårdslöst att man inte
här på något sätt hade slagit fast att
jordbruket är kompenserat därest man
förmenade att så skulle vara fallet.

Även om jag tidigare innerst inne har
kunnat acceptera denna uppgörelse, så
vet jag inte vad jag nu skall säga. Ty
det rör sig egentligen bara om en
»struntsumma» — för att nu använda
finansministerns ordvalörer. Han framhåller
att dessa 30 till 40 miljoner kronor
som traktorskatten gäller i jordbrukets
totalbudget bara är en struntsumma.
Med de måtten mätt är ju också
hela jordbrukets kompensationstillskott
för ökade kostnader bara en struntsumma,
eller möjligen ett par sådana.

Jag skall också anföra ett par ord i
fråga om den argumentering, som också
finansministern föll för, om att denna
traktorskatt är avdragsgill i deklarationen.
Jag hade inte väntat att få höra det
från finansministern. Den skall naturligtvis
vara avdragsgill. Men det läker
ju inte alla sår! Ännu är det dess bättre
inte på det sättet att finansministern tar
alla våra inkomster, utan vi får behålla
en viss del av dem själva. Det måste
ändå innebära att de jordbrukare, som
belastas av denna skatt, får den del av
sin inkomst som de skall leva av inte så
litet försämrad. Det kan för ägare av
relativt små jordbruk, som har en större
och en mindre traktor, innebära en
kostnad på 500 kronor i utgiftsökning.
Till dess den kostnaden blir kompenserad
innebär det också en inkomstminskning
med 500 kronor. Finansministern
har för övrigt alltid reagerat mot användandet
av uttrycket inkomst efter skatt;
hans argumentering är egentligen bara
en annan variant av samma tema.

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag drar mig naturligtvis
för att ge mig in på herr Gösta Jacobssons
målande bildspråk, men att betrakta
en proposition som en välskapt
eller vanskapt unge kan väl bara ha sitt
dialektiska intresse. Det väsentliga är att
ungen lever, för att fortsätta med detta
bildspråk. Jag har goda förhoppningar
att det kommer att vara fallet med avseende
på denna proposition.

Så frågar herr Jacobsson, om det
finns något samband mellan kostnadsansvarighetsprincipen
och regeringens
förslag. Ja, det finns exakt samma samband
mellan den tunga och den lätta
släpvagnen som det finns mellan det
tunga och det lätta dragfordonet. Dragfordonets
skatteskala är anpassad med
hänsyn till kostnadsansvarighetsprincipen
och i konsekvens härmed följaktligen
också släpvagnens.

Att sedan släpvagnen inte utnyttjas i
samma utsträckning som dragfordonet
har vi skattemässigt försökt ordna upp
genom att släpvagnsskatten grovt räknat
är ungefär hälften av dragfordonets,
där de båda har samma totalvikt.

Herr Sundin ställde en fråga till mig,
men jag är litet osäker på vad han egentligen
var ute efter. Nu görs det en skattereglering
för släpvagnar, enligt tabellen
faktiskt ända upp till en totalvikt av
40 ton. Om jag minns rätt tillåter emellertid
inte våra vägar annat än i alldeles
speciella undantagsfall en trafik av den
tyngden. När vi nu anpassar skalan och
gör en skattepolitisk avvägning från 14
ända upp till 40 ton, utgår jag ifrån att
alla tänkbara normala situationer har
täckts inte bara i dag utan inom överskådlig
framtid.

Jag är således inte beredd att svara
herr Sundin på frågan om vad som kommer
att hända, om vi får vägar som bär
50, 60, 70, 80 ton och hur stor skatten
skall bli på så tunga fordon. Det får väl
en lovande efterträdare till mig någon
gång i framtiden fundera över!

Det gladde mig att höra av herr Axel
Kristiansson att mitt minne inte svek

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
mig utan att denna fråga faktiskt varit
uppe i förhandlingarna. Herr Axel Kristiansson
sade, att man från jordbrukarhåll
krävt kompensation för den skatt
som man hade på känn skulle komma.
Kompensationskravet avvisades av statsförhandlarna,
men den diskussion som
jag hade minne av fördes ända upp till
den del av regeringen som bakom statsförhandlarna
var med och höll i denna
fråga.

Man nådde alltså ingen uppgörelse på
denna punkt, och det var många andra
ting som framfördes från jordbrukarhåll
men som inte avsatte sig i uppgörelsen.
Jag skall inte förmena någon från jordbrukarhåll
i denna kammare att ställa
anspråk utöver vad man lyckats uppnå
i uppgörelser, även om vi har den ingrodda
vanan att inte annat än då alldeles
specifika skäl föreligger här i riksdagen
försöka ändra en redan träffad
uppgörelse mellan staten och jordbrukarna,
man må sedan vara nöjd eller
missnöjd med den.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Av finansministerns senaste
inlägg framgick att hans ambitioner
har sjunkit en smula. Han var nu
uteslutande glad över att han kunde få
fram en levande unge. Jag trodde han
ville ha en välskapad och fulländad sådan.
Jag trodde så mycket mer att han
eftersträvade detta, eftersom han började
sitt första inlägg med att tala om den
rättvisa, som alltid måste vara ledstjärnan
när det gäller skatternas utformning.

Sedan återkommer jag till kostnadsansvarighetsprincipen.
Så länge man
haft en fordonsbeskattning har man väl
intuitivt sökt att finna den rätta fördelningen
efter kostnadsansvarighetsprincipen.
Skillnaden är nu att man har
upptäckt, att detta inte är så lätt att klara
ut, utan man har hänskjutit hela frågan
om vägkostnadsansvaret till en utredning.
Då tycker jag att det hade va -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
rit rimligt att man — som jag uttryckte
det — tagit det litet piano, medan denna
utredning om vägkostnadsansvaret
pågick. I detta spörsmål råder för övrigt
många olika meningar. Bland annat
i Amerika har det varit en mycket stor
debatt om detta.

Vi har därför menat att det varit
bättre att som ett provisorium, till dess
att man hade klarat ut frågan om vägkostnadsansvaret,
ha en proportionell
skatt, som i alla fall innebär en påbyggnad
av de nuvarande skattesatserna.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara anföra ytterligare
några få ord om vilken roll
frågan om kompensation för traktorskatten
spelat i de överläggningar som
nu är avslutade.

Jag bar inte varit med i de innersta
cirklarna, men med de relativt nära
kontakter jag har har jag fattat situationen
så, att eftersom det icke förelåg någon
proposition när förhandlingarna
pågick och man inte visste vilken omfattning
av kostnader, som det här förslaget
kunde föranleda, så avfördes helt
enkelt denna fråga ur förhandlingarna.

På jordbrukssidan har vi aldrig betraktat
det såsom ett besked att ingen
kompensation framdeles skulle medges.
Det faktum att inte ett enda ord har
nämnts om detta är, menar jag, det starkaste
beviset för att man också på den
motsatta sidan har accepterat detta synsätt.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om överseende
med att jag åter tar till orda, men beträffande
prisfrågorna har finansministern
inte gett något som helst svar.

Låt mig då vända på frågan och säga
så här: I och med den ökade skatten på
släpvagnar — jag håller mig vid detta
tillfälle bara till dessa — får vi då förmoda
att vägbyggnadsanslagen inte ba -

ra till Europavägar utan även riksvägar,
länsvägar och mindre vägar kommer
att få en kompensation, så att prisfördyringen
måhända inte blir så kännbar
som den eljest skulle bli?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Väganslagens fördelning
på Europavägar och andra vägar lägger
jag mig faktiskt inte i, även om jag beskylls
för att lägga näsan i blöt i många
sammanhang. Det spörsmålet överlämnar
jag med stort förtroende till kommunikationsministern.

Jag begärde ordet närmast därför att
jag hos herr Axel Kristiansson tyckte
mig finna ett försök att »kamma in»
något som man inte lyckades klara vid
förhandlingarna.

Vid den diskussion som regeringen
hade med sina förhandlare gavs det
klart besked om att någon kompensation
för traktorskatten kan det inte bli
fråga om — av många skäl. Jag skall
inte utveckla den argumentationen här,
det behöver jag inte. Jag utgår ifrån att
statens förhandlare till förhandlarna i
den inre kretsen också har redovisat,
att man icke var beredd att ta några
kompensationer för den eventuella traktorskatten.

Jag vill ha sagt detta för att inte genom
att sitta tyst ha endosserat herr
Axel Kristianssons uppfattning i denna
fråga. Jag har en annan uppfattning
därvidlag.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Statsrådet Sträng har
här i dag i någon mån berört motivet
för höjningen av skatten på släpfordon.
Bl. a. gällde det den inbördes avvägningen
mellan landsvägstrafiken och
den spårbundna trafiken. Det var ett av
motiven för denna skatt.

Men det finns områden som saknar
järnvägar, och där föreligger väl icke
den risk för snedvridning av konkurrensförhållandena
som statsrådet tänk -

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

te på och som nämns i propositionen.
Därmed faller ett av motiven för den
höjda skatten på släpfordon. Ett sådant
område är ju Gotland. Jag har bland
annat därför motionerat om att släpfordon,
inregistrerade i Gotlands län,
inte skulle beläggas med högre skatt.
Det kan ju i detta sammanhang också
erinras om att de områden, där järnvägar
saknas, inte har förutsättningar att
få del av de över 200 miljoner kronor
som den s. k. kollektivbiljetten till SJ
uppgår till.

Ett annat skäl för att ytterligare skatter
inte bör läggas på gotländska släpvagnar
är att dessa vagnar begagnas på
ett område som är ganska begränsat —
ungefär 13 mil långt och 5 mil brett —
och att man där inte kommer upp till
samma nyttjandegrad i väglängd räknat
som på fastlandet, såvida man inte för
över släpvagnen till fastlandet och nyttjar
den utanför Gotland. Men då får
man genast betala en extra avgift i form
av fraktavgift för transporten på färjan
mellan Gotland och fastlandet, som är
ganska betungande. Fraktavgiften per
ton fordonsvikt, alltså utom lasten på
bilen eller släpfordonet, uppgår till 35
kronor per ton mellan Yisby och Nynäshamn
eller Södertälje och 30 kronor
per ton mellan Visby och de smålandshamnar
som gotlandsbåtarna angör.
Därtill kommer hamnavgifter. Om tjänstevikten
för släpfordon som lastar över
11 ton gods beräknas till C ton i medeltal,
uppgår fraktkostnaden för en olastad
släpvagn inklusive hamnavgifter till
220 kronor för enkel resa. Till smålandshamnarna
kostar motsvarande resa
190 kronor. Om man räknar med 200
överföringar per år när det gäller de
fordon som går i regelbunden trafik
mellan Gotland och fastlandet, kommer
frakt och hamnavgifter för enbart ett
sådant här olastat fordon att uppgå till
44 000 kronor per år. Det är en hög
summa som ju tillkommer som ett extra
pålägg utöver fordonsskatten.

Räknar man vidare med fraktkostnaden
för godset, kommer man upp till

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
rent fantastiska summor. Vid exempelvis
200 överföringar per år och med 30
tons last på ett släpfordon, uppgår
fraktkostnaderna på havet mellan Visby
och Nynäshamn inklusive hamnavgifterna
till inte mindre än 263 000 kronor
per år och släpfordon.

Jag tycker att utskottet borde ha tagit
hänsyn till dessa kostnader i sitt betänkande.
Men utskottet tar liksom inte
något rejält tag för att hjälpa dem som
ligger illa till. Endast i ett avseende har
utskottet talat om möjligheter till nedsättning
av skatten, nämligen när släpfordonet
nyttjas i begränsad omfattning.
Utskottet säger i detta sammanhang
att yrkandet i min motion om undantag
från den höjda släpvagnsskatten
i viss mån torde bli tillgodosett, om de
angivna förutsättningarna för nedsättning
av skatten är för handen. Utskottet
syftar då på de föreslagna dispensbestämmelserna
om möjlighet att få nedsättning
av den föreslagna skatten, om
körningen inte överstiger 3 000 mil per
år. Jag är mycket tacksam för detta tillmötesgående
som väl i flera fall kan ha
sitt värde, men mycket starka skäl talar
ju för att skatten inte alls bör höjas
beträffande släpfordon på Gotland. Den
stora kostnad för överföring av dessa
släpfordon mellan Gotland och fastlandet
som jag förut nämnt — 44 000 kronor
per år för olastat släpfordon och
263 000 kronor per år för lastat — visar
ju hur oerhört dyr bara ett fordons
transport är över havet under ett år.

Det sägs naturligtvis att det också
kostar att köra dessa fordon på landsväg
motsvarande sträckor, och det är
självklart. Men själva bränslekostnaden
är ju ändock relativt begränsad. Slitage
förekommer också på båt, då fordonet
givetvis påverkas av fartygets rörelser
som ofta kan vara avsevärt mer påfrestande
än vid körning på landsväg. Tänk
bara vid sjögång vilka påfrestningar
som fjädrar och andra delar på fordonet
utsätts för!

Därtill kommer att sjötransporterna
tar längre tid, då ju ett fartyg går sak -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
tare än en lastbil. Om man räknar med
tid för lastning och lossning blir transporttiden
mellan Gotland och fastlandet
ungefär 3—4 gånger så lång som
med bil på motsvarande landsträcka.
De fasta kostnaderna måste ju slås ut
per tidsenhet. Det blir därför egentligen
inga minskade kostnader för biltrafikföretagen
under den tid fordonen
står på färjan jämfört med transport
på landsväg motsvarande sträcka.

De höga transportkostnaderna över
havet och den lägre nyttjandegraden på
själva Gotland medför att lastbilsföretagen
måste höja fraktkostnaderna avsevärt
för varor som fraktas till och från
Gotland, vilket naturligtvis fördyrar varorna
för gotlänningarna och minskar
gotlänningarnas möjligheter att konkurrera
med sina varor på fastlandet, vilket
ju är Gotlands stora problem. Det
försämrar möjligheterna för den befolkning
som är bosatt på ön att få sysselsättning.

Det är naturligtvis helt klart att ett
undantag från skatteökning för släpfordon
registrerade på Gotland inte på
något sätt kan kompensera de höga kostnader
som godstrafiken dit dras med,
men ett sådant beslut skulle ändock bli
en uppmuntran för gotlänningarna. De
utgör en liten del av vår befolkning,
bosatt i utkanten av vårt land, där man
inte är direkt bortskämd med någon
särskild omtanke från riksdagens sida,
och en uppmuntran kanske skulle kunna
tolkas så att man nu börjar inse vilka
problem gotlänningarna har att brottas
med. All hjälp, även om den är liten,
mottas med tacksamhet.

Reservationens yrkande om uppskov
med beslut om beskattningen ger oss
åtminstone ytterligare en nådatid, och
ur den synpunkten är den givetvis
bättre än utskottets förslag. Detta uppskovsyrkande
gäller också skatteförslaget
beträffande traktorer, och jag ber,
herr talman, utan att närmare gå in på
det, att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, KARL, (in):

Herr talman! Herr Stadling sade i
sitt inlägg att det inte framkommit något
nytt material i detta ärende i och
med de uppvaktningar som gjorts och
de skrivelser som lämnats in. Jag finner
detta förvånande, eftersom utskottets
majoritet ändock i vissa fall har tagit
hänsyn till de påpekanden som gjorts
under den rätt långa bearbetningstiden.

Finansministern har tyvärr gått, men
jag skulle vilja återkomma till min uppfattning
som jag anförde i mitt tidigare
inlägg att detta är en rent trafikpolitisk
proposition mer än en statsfinansiell.
Jag belyste detta med några siffror
gällande släpvagnsbeskattningen
per ton räknat. Enligt propositionen
och enligt utskottets förslag har man
en lägre avgift för de lägre tontalen
och därefter blir det en stark progression.

Jag undrar om herr Stadling vill redogöra
för varför man skall beskatta
ett ton gods så mycket mera om det
fraktas på ett större fordon än vad som
kan vara nödvändigt.

I denna kammare har vi vid andra
tillfällen hört att man vill vänta på
resultatet från utredningar innan man
bestämmer sig. I detta fall har man
tydligen gjort ett annat val.

Herr STADLING (s):

Herr talman! Herr Österdahl har pläderat
för att Gotlands län skall undantas
från den här beskattningen. Jag
föreställer mig att det kan finnas andra
orter där man kanske inte med samma
skäl men ändå med visst fog kan begära
skattebefrielse. Det torde i detta
fall vara omöjligt att göra sådana undantag
för vissa landsändar. Utskottet
har emellertid i sin skrivning berört
dessa speciella förhållanden, och det
är därför utskottet föreslagit de dispensmöjligheter
som är avsedda att tillämpas
även för Gotlands län.

Slutligen vill jag korrigera herr Pettersson
på en punkt. Enligt herr Pet -

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

tersson skulle jag ha sagt att det inte
framkommit någonting vid diskussionerna
med berörda parter. Jag sade i
själva verket att inget speciellt nytt
framkommit utöver det som utskottet
kände till redan tidigare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att
med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner beträffande förevarande
betänkande komme att framställas
först särskilt angående det i motionerna
I: 956 och II: 1099 framställda
yrkandet om avslag å Kungl. Maj ds proposition
i viss del, därefter särskilt rörande
det i reservationen under punkten
A framförda uppskovsyrkandet samt
vidare, om så erfordrades, särskilt avseende
utskottets hemställan.

I vad gällde yrkandet om avslag å
propositionen i viss del, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till motionerna I: 956 och II: 1099,
dels ock att kammaren skulle avslå
nämnda motioner.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på avslag å motionerna vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som avslår de i bevillningsutskottets
betänkande nr 35 behandlade
motionerna I: 956 och II: 1099, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda motioner
och avslås alltså propositionen i
viss del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Ang. beskattning av traktorer, m. m.
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 50.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å uppskovsyrkandet
med därtill anknutet yrkande angående
ändrat ikraftträdande gjorde herr förste
vice talmannen härefter propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å reservationen punkten A; och
förklarade herr förste vice talmannen
sig anse den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 35 fogade reservationen
punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen i
förevarande del och beslutar kammaren
alltså uppskjuta behandlingen till
höstsessionen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 62.

I fråga om utskottets hemställan, anförde
nu herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels bifall till densamma,
dels ock att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som innefattades under B i den vid betänkandet
fogade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som innefattas
under B i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 62.

Ang. skattskyldighet för barns förmögenhet Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, med anledning av
Kungl. Maj :ts propositioner med förslag
till ändringar i förordningen den 26
juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
jämte motioner.

I proposition nr 25 hade Kungl. Maj :t
bland annat föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt. Kungl. Maj :ts förslag
innebar, att som en följd av att myndighetsåldern
sänkts från 21 till 20 år åldersgränsen
i bland annat 8 § förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
skulle anpassas till den sänkta myndighetsåldern.

I proposition nr 92 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i förordningen den
26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.
Det av Kungl. Maj :t i denna
proposition framlagda förslaget avsåg,
att — i syfte att förhindra omotiverade
skattelättnader genom överföring
av förmögenhet till barn —- skatt
för förmögenhet, tillhörande barn under
20 år som bodde hos föräldrarna,
alltid skulle beräknas med hänsyn till
föräldrarnas och barnets sammanlagda
förmögenhet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels den med anledning av propositionen
nr 25 väckta motionen II: 1068,
av herr Lundberg, såvitt nu vore i
fråga,

dels ock de med anledning av propositionen
nr 92 väckta motionerna

1) motionen 1:1026, av herr Åkerlund
samt

2) motionen II: 1180, av herr Josefson
i Arrie m. fl.

I motionen I: 1026 hade anhållits, att
riksdagen

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Ang. skattskyldighet för barns förmögenhet

i första hand måtte avslå propositionen
nr 92 i avvaktan på resultatet av
kapitalskatteberedningens arbete,

i andra hand måtte antaga i motionen
infört förslag till förordning om
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt,
vilket förslag avsåg, att åldersgränsen
för samtaxering av föräldrars och barns
förmögenhet skulle sänkas till 16 år.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

A) med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 25, i vad densamma behandlats
i detta betänkande, och Kungl.
Maj :ts proposition nr 92 antaga i betänkandet
infört förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; B)

avslå

1) motionen I: 1026,

2) motionen 11:1068, i vad densamma
behandlats i detta betänkande,

3) motionen II: 1180.

Utskottets förslag under punkten A
innebar, att de av Kungl. Maj :t framlagda
författningsförslagen skulle sammanföras
i en förordning.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson (m), Gösta Jacobsson
(m) och Magnusson i Borås (m), vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen med
anledning av motionen I: 1026 måtte
antaga i reservationen infört förslag till
ändring av 12 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt,
vilket förslag gällde, att i författningsförslaget
skulle intagas en bestämmelse
om att sammanläggning av
föräldrars och barns förmögenheter endast
skulle förekomma, när förmögenheten
åstadkommits genom gåva från
föräldrar eller andra skyldemän.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
besvära kammaren en gång till.

För närvarande gäller beträffande
förmögenheter olika regler vid beskattningen
på så sätt att om ett barns inkomster
är så stora att barnet påförs
beskattningsbar inkomst — i regel rör
det sig om 5 000 kronor — taxeras barnet
självt för sin förmögenhet. I annat
fall läggs barnets förmögenhet vid beskattningen
tillsammans med föräldrarnas.

Det i propositionen framlagda förslaget
till ändring av förmögenhetsbeskattningen,
vilket tillstyrkts av bevillningsutskottets
majoritet, ändrar på detta.
Syftet anges uttryckligen vara att förhindra
möjligheterna till lättnader i
beskattningen genom överföring av kapital
i form av gåvor från föräldrar till
barn. Vissa transaktioner av detta slag
som ägt rum under de senaste åren har
nämligen ansetts stötande. Det har ofta
varit fråga om stora förmögenheter.
Detta har animerat finansministern till
att skrida till aktion. De föreslagna nya
reglerna innebär att den beskattningsbara
förmögenheten för föräldrar och
hemmavarande barn, som inte fyllt 20
år, alltid skall beräknas gemensamt.
Detta har endast temporär effekt, eftersom
det upphör att gälla vid tjugoårsåldern.

Reservanterna har så till vida full
förståelse till de motiv som anföres för
förslaget, som vi menar att skattebetalarna
inte rimligen skall ha möjlighet
att själva, genom egna förmögenhetsrättsliga
dispositioner i form av gåvor
till sina hemmavarande barn, skaffa
sig omotiverade skattelättnader. Så till
vida är vi alltså överens med utskottsmajoriteten,
och vi har även kunnat
godkänna förslaget i den mån det tar
sikte på sådana omotiverade skattelättnader
som uppnås vid överföring av gåva
till barn. Men det kan knappast vara
riktigt, tycker jag, att ■—- som man gör
i propositionen ■— åsätta sådana företeelser
etiketten skatteflykt. De har ägt
rum i fullständig överensstämmelse med
författningsbestämmelser som gällt sedan
1910. Det är helt enkelt en ord -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. skattskyldighet för barns förmögenhet

nings- och omdömesfråga hur lagstiftaren
skall ställa sig.

Men då förslaget utöver det egentliga
syftet fått icke avsedda konsekvenser i
fråga om sambeskattningen av föräldrar
och barn när det gäller förmögenheter
över huvud taget, har vi inte velat vara
med längre utan reserverat oss. Det gäller
arv. Man kan här inte påstå, att vederbörande
gjort dispositioner för att
erhålla skattelättnader. Om en liten pojke
eller flicka får ett arv efter en släkting
finns det inte något rimligt skäl
till att fadern fördenskull skall komma
upp i en högre skatteskala vad beträffar
förmögenhetsskatten. I vilket fall
som helst borde det ha ankommit på
den sittande kapitalskatteutredningen
att knäcka denna fråga.

Vi tycker alltså inte att det är riktigt
att förmögenheter som barn erhållit
genom arv eller testamente från släktingar
skall beskattas gemensamt med
föräldrarnas förmögenhet med ty åtföljande
verkningar för föräldrarnas
marginalskatt. Det finns här inte samma
skäl för sambeskattning. I ett speciellt
fall, nämligen när vederbörande erhållit
jordegendom i form av fideikommiss,
måste sambeskattning mellan barn
och föräldrar genom den ökade skattebelastningen
direkt strida mot statsmakternas
intentioner att inte skattemässigt
försvåra att äldre fideikommissegendomar
hålles samman som ekonomiska enheter.
I enstaka fall kan dessa nya regler
få ganska vittgående konsekvenser.

Herr talman! Jag yrkar med detta bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig ganska
kort, eftersom vi enligt herr Jacobsson
tydligen är överens i själva huvudfrågan.

Debatten gäller närmast huruvida det
är rimligt, enligt herr Jacobssons sätt
att resonera, att sambeskattning -—■ om
vi skall använda det ordet — tillämpas
då barn fått sin förmögenhet genom

exempelvis arv. Enligt reservanterna
borde sambeskattning inte gälla i sådana
fall.

Vi menar inom utskottet att det inte
kan anses orimligt att sambeskattningen
gäller även de få fall som det här kan
bli fråga om. Det väsentliga är ju att
man med denna lagstiftning förhindrar
den skatteflykt som har förekommit och
kan förekomma genom att föräldrar
flyttar över förmögenheter på sina barn,
och på den punkten är vi helt överens.

Reservanterna har också ifrågasatt
om inte detta ärende borde ha gått ut
på remiss. Inom utskottsmajoriteten menar
vi att erfarenheterna ger belägg för
att en lagstiftning är motiverad redan
nu och att alltså ett remissförfarande
inte kan anses vara motiverat. Vi tror
att den linje som reservanterna förordar,
förutom att den är onödigt känslig
i detta avseende, skulle medföra ett administrativt
förfarande som kunde bli
krångligt.

Jag vill med dessa få ord yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan, varvid
dock punkten A komme att uppdelas
i anslutning till författningstexten.

Punkten A

Förslaget till förordning om ändring
i förordningen om statlig förmögenhetsskatt 8

Godkändes.

12 § 1 mom.

I fråga om detta moment gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma med
den lydelse utskottet förordat samt vidare
därpå att kammaren skulle god -

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

känna momentet med den lydelse, som
föreslagits i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på momentets
godkännande enligt utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 12 § 1 mom. förslaget
till förordning om ändring i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
med den lydelse bevillningsutskottet
förordat i betänkandet nr 40, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet med
den lydelse, som föreslagits i den vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 26.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Övergångsbestämmelserna, rubriken
och ingressen

Godkändes.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. ölutskänkning på militära marke tenterier Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området jämte motioner.

I propositionen nr 86 hade föreslagits,
att riksdagen skulle bemyndiga
Kungl. Maj:t att, utan hinder av ölförsäljningsförordningen,
medgiva den försöksverksamhet
med ölutskänkning på
militära marketenterier som föredragande
departementschefen förordat och
att meddela närmare föreskrifter för
genomförande av denna försöksverksamhet.

Förslaget avsåge utskänkning av Öl
av typ A och typ B, dvs. vanligt Öl och
mellanöl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft följande motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:1006,
av herr Pettersson, Karl, och II: 1157,
av herr Nilsson i Agnäs m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 1021,
av herr Axelson m. fl., och II: 1176, av
herr Wiklund i Stockholm m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1: 1022,
av herr Nyquist m. fl., samt II: 1174, av
herr Rask och fru Bergman,

4) motionen 11:1175, av herr Wennerfors.

I de under 1—3 upptagna motionerna
hade yrkats, att riksdagen skulle avslå
propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 86 bemyndiga Kungl. Maj:t
att, utan hinder av ölförsäljningsförordningen,
medgiva den försöksverksamhet
med ölutskänkning på militära marketenterier
som föredragande departementschefen
förordat och att meddela
närmare föreskrifter för genomförande
av denna försöksverksamhet;

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. ölutskänkning på militära marketenterier

B) avslå motionerna

1) 1:1006 och II: 1157,

2) 1:1021 och II: 1176,

3) I: 1022 och II: 1174 samt

4) II: 1175.

Reservation hade avgivits av herrar
Wärnberg (s), Tage Johansson (s),
Stadling (s), Karl Pettersson (m), Engkvist
(s) och Vigelsbo (ep), vilka på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:1006 och 11:1157, 1:1021 och II:
1176, 1:1022 och 11:1174 avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 86 och motionen
II: 1175.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Den här frågan är naturligtvis
inte av den storleksordningen
att det händer någon riksolycka vilket
beslut kamrarna än kommer att fatta.
Anledningen till att det ändock har avgivits
en reservation till bevillningsutskottets
betänkande är kanske att söka
i den oro som många människor känner
inför den ölsituation som har uppstått i
vårt land.

Trots att spritkonsumtionen gått ned
något har den totala alkoholkonsumtionen
i vårt land ökat mycket kraftigt.
Den uppgången beror nästan uteslutande
på ölet, främst då mellanölet. Jag
skulle vilja säga att de som önskade att
svenska folket skulle bli ett öldrickande
folk har blivit bönhörda över hövan,
även om de trodde att spritkonsumtionen
skulle gå ned mer än den har gjort.

Ingen kan väl i dag blunda för att
mellanölet har blivit en ordningsfråga
och ett problem framför allt bland ungdomen.
Situationen blir naturligtvis inte
bättre av den hämningslösa reklam som
har pågått under en längre tid från
bryggeriernas sida, en reklam som är
speciellt inriktad på ungdomen och som
väl bara kommer att bli dubbelt värre
sedan finansministern nu har förklarat
att han av tryckfrihetsskäl inte kan ingripa
ens mot starkspritsreklamen.

Reservanterna hävdar därför att en

ökad liberalisering av ölhanteringen
över huvud taget inte bör ske. Yi är i
detta speciella fall något oroade över
att ungdomsgrupper, som tidigare inte
varit intresserade av alkoholförtäring,
lätt kommer att bli byte för det påträngande
kamratskap som är så vanligt
i den militära tjänsten.

Överbefälhavarens främsta motivering
för Öl på marketenteriet är att de värnpliktiga
inte skall känna sig stå under
ett s. k. omotiverat förmynderskap. Ja,
om bara det uteblivna ölet vore exempel
på förmynderskap i det militära livet,
då tror jag att problemen med krigsmaktens
demokrati vore små. Det kan möjligen
tyckas futtigt att man reserverar
sig mot denna mindre sak i den stora
ölhanteringsfrågan, men det är närmast
löjligt att höra talas om den motivering
som överbefälhavaren här har framfört.

Varken överbefälhavaren, propositionsskrivaren
eller utskottsmajoriteten
är dock så värst säkra på sin sak. Man
upphäver bara förmynderskapet till en
del. Öl får således i fortsättningen inte
förtäras under tjänstetid utan endast
utanför denna. Hur marketenteripersonalen
skall kunna klara av denna skillnad
är måhända en teknisk fråga som
inte hör hit. Men nog torde den bli svår
att lösa!

Hur är det då i själva verket med förmynderskapet?
Äter man på mässen —
som det heter när man jämför grupper
i det militära — lär man få dricka Öl
till maten även under tjänstetid. Vad
skall vi då säga om det s. k. förmynderskapet
över de värnpliktiga när en del
andra grupper på det militära området
tillåts dricka Öl under tjänstetid?

Jag tror mig sällan ha hört någon klaga
över att inte få köpa Öl på marketenteriet.
Klagomålen har varit ytterligt få.
Därför är denna s. k. försöksverksamhet
— observera att jag använder uttrycket
s. k. — fullständigt onödig. Värdet av
den ur alkoholpolitiska utredningens
synpunkt måste också vara mycket begränsat.

Herr talman! Med det sagda ber jag

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Ang. ölutskänkning på militära marketenterier

att få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Wirtén (fp), Eric Carlsson (ep), Oscar
Carlsson (s), Dahl (s), Bengtson (ep),
Manne Olsson (s), Stefanson (fp) och
Stadling (s) samt fröken Pehrsson (ep).

Herr AXELSON (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma med närmast
föregående talare, som förordat
reservationen. Men som motionär vill
jag ändå säga några ord om denna som
jag tycker ganska väsentliga fråga, även
om den ur andra synpunkter kan sägas
vara en detalj.

För att främja och vidmakthålla en
god anda och disciplin inom krigsmakten,
som överbefälhavaren säger, så föreslår
han vissa ändringar i tjänstgöringsregleinentet
för krigsmakten, bl. a.
en viss försöksverksamhet för att få erfarenheter
av ölutskänkning vid förbanden.

Men ÖB synes själv betänksam inför
följderna av sitt förslag och tycks konstatera
att »servering på marketenteri
kan påverka förut ointresserade till icke
önskvärd tillvänjning».

Detta är just vad som kan befaras
bli följden av den utökade servicen beträffande
Öl, en följd som jag i detta
sammanhang anser vara den allra farligaste.
Det finns väl inget annat område
där det är så svårt för en ung man
att avvika från omgivningen som just
det militära, något som också får anses
gälla att på marketenteriet dricka annat
än Öl, om nu något annat kommer att
finnas.

Vi absolutister har den erfarenheten
från serveringar runt om i vårt land,
att det ofta tas för givet att man skall
dricka Öl och att man blir betraktad
som en besvärlig gäst om man önskar
någon annan dryck. Häromdagen gjorde
ledamöter från riksdagen ett marinbesök.
På det fartyg som jag besökte
i en grupp på åtta ledamöter invitera -

des gästerna till kaptenens hytt för att
få smörgåsar och något att dricka. På
bordet i hytten var endast ölburkar
framställda. När jag frågade servitören
om det var möjligt att få någon annan
dryck visade det sig att fyra av de åtta
ledamöterna önskade något annat än
Öl. Efter lång väntetid dök så servitören
upp med två läskedrycksflaskor.

Om likartade förhållanden råder på
marketenterier inom krigsmakten är
det naturligtvis inte så lätt för en yngling
i 18- eller 19-årsåldern att säga att
han vill ha något annat än Öl. För första
gången tar han kanske i stället en
mellanöl.

Det finns i den här frågan ytterst få
remissyttranden. Men i ett av de avgivna
yttrandena framhåller försvarets personalvårdsnämnd
att alkoholproblem
redan finns vid vissa förband. Trots det
accepterar man den aktuella försöksverksamheten
under förutsättning av
en mycket noggrann kontroll och uppföljning
av resultaten.

I alkoholpolitiska utredningen, som
avses delta vid genomförandet av försöken,
är meningarna delade och majoriteten
är inte mer positiv än att man
säger att »försöksverksamheten möjligen
kan ha visst värde för att klarlägga
vilken roll ölet kan spela för nykterlietstillståndet
bland ungdom i den speciella
situation som militärtjänstgöringen
utgör».

Det är försöksverksamhet, säger man.
Man skall alltså pröva hur mycket våra
unga pojkar tål utan uppenbara olägenheter.
För detta tar man risken av
ökade alkoholskador och framför allt
tillvänjning av förut absolutistiska ungdomar.

Departementschefen framhåller att
denna försöksverksamhet kan sägas ha
i princip samma syfte som försöksverksamheten
med fri starkölsförsäljning i
Göteborgs och Bohus samt Värmlands
län förra året. Men detta försök, och
här citerar jag departementschefen,
»ledde till ungdomsfylleri i samband
med starkölsförsäljning i en omfattning

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. ölutskänkning på militära marketenterier

som ej kunde accepteras». Ja, det har
han sannerligen rätt i, och vi som i
Västsverige på nära håll kunde följa ölexperimentet
på vår ungdom, vi var
statsrådet Sträng synnerligen tacksamma
när han såg till att experimentet avbröts.

Även om det nu inte är fråga om
starköl utan vanligt Öl och mellanöl,
kan man inte undgå att känna oro. Skall
vi göra ytterligare ett försök som försämrar
nykterhetstillståndet bland vår
ungdom, ett försök som även initiativtagaren
räknar med kan locka nya ungdomar
att bli alkoholkonsumenter?
Skall man sätta fram mellanöl för tidigare
icke öldrickande ungdomar i
en situation där deras motståndsvilja
utsätts för ovanliga påfrestningar?

Det sägs i propositionen att man inte
hör ha för stora »skillnader mellan militära
och civila regler och umgängesformer».
Här möter vi samma servicesynpunkter
som så ofta tillgrips när
andra motiveringar saknas för att göra
alkoholen mera lättåtkomlig i vårt land.
Vore det inte rimligt att begära, både
i detta och andra fall, att flertalet människor
även om de själva är alkoholkonsumenter
hade en viss förståelse för
nödvändigheten av åtgärder som motverkar
en ytterligare ökning av alkoholbruk
bland vår ungdom? Man skall inte
bara ställa krav på kundservice framför
alla andra hänsyn. Vi måste då också
acceptera inskränkningar i vissa avseenden.
Här som på andra områden
måste frihetskravet vägas mot kravet
på solidaritet med grupper som behöver
vårt stöd; och unga pojkar behöver
stöd i stället för att frestas med mellanöl
på marketenterierna.

Därför, herr talman, skall jag be att
få yrka bifall till den reservation som
är fogad till utskottets betänkande.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Reservanten herr Wärnberg
inledde sitt anförande med att säga
några ord om denna frågas storleks -

ordning. I utskottets skrivning framhålles
också, att från nykterhetspolitisk
synpunkt kan frågan anses vara bagatellartad.

Det är klart att detta är en synpunkt,
men det finns också andra. Utskottet
har t. ex. skrivit att man inte vill förneka
att åtskilliga drag i dagens nykterhetspolitiska
situation ter sig oroande.
Utskottet finner emellertid »inte
anledning att avstyrka den nu föreslagna
försöksverksamheten, som kan vara
av intresse när det gäller att få ett begrepp
om ölets roll som ersättningsmedel
för starkare drycker». Argumenteringen
är något underlig. Avses inköpen
på marketenterier så är den felaktig.
Dit har väl pojkarna både förr och
nu gått för att oftast köpa smörgås och
mjölk eller kaffe. Här kan det nu bli
så att de båda senare dryckerna byts
ut mot Öl, om någon »tuff» kamrat står
för beteendemönstret.

När vi då vet att många ölkonsumenter
kommer in i vanor, som långt ifrån
är goda, har man skäl att reagera. Det
finns läkare som anser att exempelvis
mellanölsalkoholismen kanske är den
nyaste välståndssjukdomen i Sverige.
Ja, det är sannolikt att hela alkoholsituationen
kraftigt har försämrats efter
mellanölets frisläppande. Fallen av ölalkoholism
ökar och sådana fall är
ganska vanliga på psykiatriska kliniker
och andra läkarmottagningar. Den totala
alkoholkonsumtionen i landet steg ju
förra året, och när spritdryckernas andel
sjönk var det i stället maltdryckernas
som ökade från 33,2 procent till
37,7 procent. Lasarettens ungdomspsykiatriska
avdelningar har växande
bekymmer med tonåringar som fått alkoholproblem.
Kan det då finnas något
rimligt samhällsintresse att göra sådana
försök som propositionen avser?
Sjukvårdshuvudmännen ser hur kostnaderna
ökar; det påminns vi om ständigt.
Skall experiment göras i något
fall så borde det inte vara på områden,
som kan betyda inkörsport till ytterligare
belastning på vårdområdet.

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Ang.

När Riksförbundet för allmän hälsovård
hade sitt årsmöte här i Stockholm
under april månad sade generaldirektör
Bror Rexed enligt tidningsreferat: »Alkohol
är den farligaste hälsorisk som vi
fritt låter utvecklas i vårt samhälle. Den
dag vi tryckt narkotikamissbruket tillbaka
•— och jag tror att vi kommer att
göra det — då måste vi göra en lika
stor satsning på alkoholproblemet. Alkoholmissbruket
är vårt nuvarande
största medicinska problem. Vi har alltför
mycket accepterat dess skadeverkningar
och att detta problem skall vara
kvar i samhället.»

Generaldirektör Rexeds synpunkter
är värda instämmande. Men om han
och hans styrelse hyser denna uppfattning,
finns det då skäl att man på
det militära fältet, där ungdomarna
bl. a. skall bibringas fysisk fostran, gör
experiment av detta slag? Här tycker
jag verkligen att två samhällsintressen
går emot varandra, och då är detta följaktligen
ett experiment som vi kan låta
dröja.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen, innebärande avslag
på propositionen.

I detta yttrande instämde herrar
Hahl (s), Nils Nilsson (ep), Norberg
(s), Karl Pettersson (m) och Hedström
(s).

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag är beredd instämma
med min gode vän herr Erik Wärnberg,
när han säger att det inte blir någon
katastrof vilket beslut vi än kommer att
fatta i denna fråga. Jag kan gå ett steg
längre och säga att jag också instämmer
i hans synpunkter när det gäller alkoholreklam.
Frågan om alkoholreklam
har vi behandlat i bevillningsutskottet,
men den har nu olyckligtvis blivit ett
tryckfrihetsproblem, och vi har fått besked
av finansministern att han är ur
stånd att göra någonting, vilket jag personligen
tycker är tråkigt.

Den fråga vi nu behandlar är av for -

ölutskänkning på militära marketenterier
mell karaktär; regeringen tvingas gå
till riksdagen och begära tillstånd för
en försöksverksamhet. Jag tycker man
skall komma ihåg att alla andra medborgare
har rätt att köpa mellanöl. Om
det gällt en försöksverksamhet, liknande
den vi hade i början av 1967 och under
1968 beträffande starköl, då skulle
jag varit överens med dem som yrkat
avslag på försöksverksamheten. Jag går
till och med så pass långt att jag anser
att de som nu säger att mellanöl är väldigt
farligt först och främst borde söka
införa ett förbud mot starköl, vilket jag
personligen inte finner fylla någon
funktion. Nu har starköl blivit en måltidsdryck,
som accepteras av svenska
folket. När man tidigare krävde ett
bättre Öl, tycker jag det kunde varit tillräckligt
med mellanöl och att vi inte
borde tillverka och importera starköl.
Nog om detta.

Sedan anser jag att denna försöksverksamhet
är av den karaktären att
den från nykterhetspolitiska synpunkter
är bagatellartad. Vi vidhåller det,
och det skriver utskottet. Då finns väl
ingen anledning att i detta sammanhang
ta upp en stor nykterhetspolitisk debatt.

Meningarna är delade i denna fråga.
Jag respekterar till fullo de organiserade
nykterister som säger att de inte vill
gå med ens på detta. Men jag har en annan
mening, och därför yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beräkning av skogsvärde

given varsel upplästes och godkändes

en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Wärnberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 48.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 43, med
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623) jämte motioner, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. beräkning av skogsvärde

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 44, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,
m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
97 föreslagit riksdagen att antaga därvid
fogade förslag till

1) förordning om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,

2) förordning om ändring i förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om
taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto.

I propositionen hade beträffande
1970 års allmänna fastighetstaxering föreslagits,
att de skogsbruksvärden, som
skulle framkomma med tillämpning av
gällande värderingsgrunder, skulle reduceras
i viss utsträckning. Härigenom
undvekes att taxeringsvärdena på skogsfastigheter
bleve alltför höga. Reduktionen
hade föreslagits till 100 kronor per
hektar skogsmark, dock högst 30 procent
av det oreducerade skogsbruksvärdet.

Vidare föresloges i anslutning till de
nya reglerna om beskattning i vissa fall
av dödsbo såsom handelsbolag att delägare
i sådant dödsbo — i likhet med
delägare i handelsbolag — icke skulle
hava rätt att avsätta medel till skogskonto.
Medel som sådant dödsbo hade
innestående på skogskonto skulle återföras
till beskattning.

Med anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, nämligen
motionerna I: 1029, av herr Nilsson,
Yngve, m. fl., och II: 1183, av herr
Enarsson m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte antaga i motionerna infört
förslag till förordning om beräkning
av skogsvärde vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering, vilket förslag
avsåg, att skogsbruksvärdet vid 1970 års
allmänna fastighetstaxering skulle reduceras
med 150 kronor per ha skogsmark.

I detta sammanhang hade utskottet
jämväl behandlat den vid riksdagens
början väckta motionen II: 820, av herr
Wachtmeister.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 97 antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,

2) förordning om ändring i förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om
taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto;

B) avslå

1) motionerna I: 1029 och II: 1183,

2) motionen II: 820.

Vid betänkandet (hade avgivits reservation
av herrar Gösta Jacobsson (m),
Tistad (fp), Karl Pettersson (m), Levin
(fp), Eriksson i Bäckmora (ep), Enarsson
(m), Börjesson i Falköping (ep)
och Ahlmark (fp), vilka ansett, att utskottet
bort under A1 och B 1 hemställa,
att riksdagen med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 97 icke
kunnat oförändrad antagas och med bifall
till motionerna I: 1029 och II: 1183
antaga i reservationen infört förslag till
förordning om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! I proposition nr 97 har
föreslagits att de skogsbruksvärden som
framkommer vid 1970 års fastighetstaxering
skall reduceras med 100 kronor
per hektar .skogsmark, dock högst 30
procent av det oreducerade värdet. Enligt
gällande bestämmelser fastställs
taxeringsvärdet för skogsmark med växande
skog med hänsyn till avkastningen.
Härav följer att man måste göra vissa
antaganden om priserna. Till grund
för denna prissättning läggs medeltalen
av gällande medelhöstpriser under en
period av fem kalenderår, som utgår
med tredje kalenderåret före taxeringsåret.
För taxeringsåret 1970 utgår man
således från medelpriserna under åren
1963—1967.

Det är väl ganska tydligt att denna
och andra schablonmässiga beräkning 4,

Första kammarens protokoll 1969. Nr 26

Ang. beräkning av skogsvärde

ar när det gäller skogstaxeringen kan få
avgörande inflytande och att det därvid
kan uppstå stora felkällor. För att i någon
mån motverka detta föreslås i propositionen
en reducering av skogsvärdet
med 100 kronor per hektar skogsmark.
Detta kommer emellertid att innebära
att 1970 års värdenivå ändå blir cirka
10 procent högre för landet än motsvarande
reducerade värde år 1965.

Lantbrukets skattedelegation, domänverket
och länsstyrelserna i Östergötlands
län och Jämtlands län anser inte
att denna sänkning av markvärdet är
tillräcklig utan att detta bör sänkas med
150 kronor per hektar.

Vi motionärer har också ansett detta
vara en mer realistisk bedömning med
hänsyn till rådande konjunkturläge när
det gäller skogsprodukter och därmed
lönsamhetsgraden i skogsbruket. Om vi
skulle följa propositionens förslag om
en sänkning av värdet med 100 kronor
per hektar skogsmark, kan detta komma
att innebära att skogsvärdena kommer
att höjas med upp till 25 procent.
Med hänsyn till den svaga lönsamhet
som råder på skogsbrukets område i
dag och den osäkra framtidsprognos
som föreligger anser vi inte detta vara
realistiskt.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen som helt
enkelt innebär en sänkning av skogsvärdet
med 150 kronor per hektar.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Som herr Nilsson redan
har nämnt, gäller vid fastställandet av
taxeringsvärdet för skogsfastigheter inte
riktigt samma regler som för det stora
flertalet andra fastigheter. Som taxeringsvärde
skall nämligen upptas det
värde som skogsbruket beräknas ha vid
ett efter förhållandena avpassat uthålligt
skogsbruk, ett s. k. avkastningsvärde.

Den årliga avkastningen kapitaliseras
efter 5 procent. De närmare reglerna
för hur värde på skog skall beräknas

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beräkning av skogsvärde
återfinns i en särskilt fastställd skogsvärderingsinstruktion.
Till grund för
värdet vid den taxering, som nu kommer
att äga rum, skall alltså ligga värdena
1963—1967. Medelvärdet var under
dessa år ganska lågt, och det beräknas
av de sakkunniga att värdet skall
kvarstå under den kommande femårsperioden.
När man tagit reda på skogens
bruttovärde drar man först av omkostnaderna
för drivningarna och därefter
33 procent för de allmänna omkostnaderna
och får då fram värdet.
Men för att det inte skall uppstå vad
man brukar kalla övervärde på en fastighet
föreslås ytterligare en säkerhetsventil,
nämligen en reduktion av 100
kronor per hektar, dock högst 30 procent
av det oreducerade värdet. I vissa
delar av vårt land där rotnettovärdena
är mycket låga betyder det att reduktionen
säkerligen kommer att gå upp till
de 30 procenten.

Säkerhetsmarginalen är enligt utskottsmajoritetens
sätt att se betryggande
med 100 kronor, och man behöver
inte gå till 150 som reservanterna föreslagit.
Redan 100 kronors reduktion innebär
ju en stor fördel. Kapital söker
sig i dag till skogsgårdar på grund av
att det är taxeringsvärdet som ligger
till grund för förmögenhets- och arvsbeskattningen.
övervärdena på skogsfastigheter
är väl i dag ungefär 100 procent,
och den undervärdering som taxeringsvärdena
utgör är naturligtvis inte
tillfredsställande ens med det förslag
som finns i propositionen. Skogsgårdar
kan lätt bli spekulationsobjekt med hänsyn
till att realvärdena består och till
kapitalbeskattningseffekterna. Det kan
man vid den här fastighetsbeskattningen
inte göra någonting åt, men en översyn
pågår, och till nästa fastighetstaxering
kommer vi troligen att få helt nya
regler. Jag anser emellertid att det inte
finns någon anledning att i dagens läge
göra reglerna ännu gynnsammare, att
sätta ned taxeringsvärdena ytterligare
utöver den reduktion som nu föreslås
med 100 kronor per hektar. Den säker -

hetsventilen är egentligen större än vad
som behövs och detta oberoende av
konjunkturen, vilken väl för övrigt inte,
som herr Nilsson säger, ser synnerligen
dyster ut för framtiden utan snarare ter
sig ljus för den kommande femårsperioden,
enligt vad man nu kan iaktta.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till hemställan i bevillningsutskottets
betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna A 1 och B 1 samt därefter
särskilt rörande punkterna A 2 och
B 2.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt i punkterna A 1 och
B1 samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till vad utskottet hemställt, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
44 punkterna A 1 och B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 58.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
A 2 och B 2.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 47, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i tulltaxan den 12 januari 1968 (nr 25),
m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. fortsatt valutareglering

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner.

I en den 28 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 87, hade Kungl. Majd,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag,

1) begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat,

2) velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om fortsatt giltighet av
valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr
264).

Den tid för vilken förordnande om
fortsatt valutareglering avsåges bliva
meddelat och valutaförordningen föresloges
äga fortsatt giltighet vore den 1
juli 1969—den 30 juni 1970.

4f Första kammarens protokoll 1969. Nr 26

Ang. fortsatt valutareglering

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de lilcalydande motionerna I:
1007, av herr Lundström m. fl., och II:
1158, av fru Nettelbrandt m. fl., vari yrkats,
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en översyn
av valutalagstiftningen i syfte att uppnå
en liberalisering av densamma,

dels ock de likalydande motionerna
I: 1023, av herr Andersson, Ingvar, och
II: 1177, av herr Lothigius, vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte skyndsamt tillsätta en utredning
bestående av särskilt sakkunniga
på området med uppdrag att överse
den nuvarande valutaregleringen och
att pröva möjligheten att övergiva det
negativa systemet till förmån för ett positivt
regelsystem, varvid i utredningsdirektiven
skulle ingå, att den svenska
valutaregleringen skulle anpassas till de
liberaliseringssträvanden som nu kunde
avläsas inom exempelvis EEC-samarbetet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) samtycka till förordnande om fortsatt
valutareglering i enlighet med vad
som förordats i propositionen nr 87 och

2) vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört
därom;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1007 och II: 1158 samt I: 1023
och II: 1177.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (m), Strandberg (m), Österdahl
(fp), Regnéll (m) och Larsson i
Umeå (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av mötio -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. fortsatt valutareglering
nerna 1: 1007 och II: 1158 samt 1:1023
och II: 1177 hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande valutaregleringen
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
bankoutskottets ledamöter tillhörande
folkpartiet och moderata samlingspartiet
fogat en reservation, vari begäres
att en utredning skyndsamt tillsättes för
att verkställa en översyn av valutaregleringen.
Jag tror att alla reservanterna
beklagar att vi inte fått centerpartiets
tre ledamöter av utskottet att ansluta sig
till detta önskemål. Vi hoppas naturligtvis
att vi skall kunna övertyga dem likaväl
som socialdemokraterna om att denna,
som jag tror, sista rest av andra
världskrigets kvardröjande regleringar
är mogen för en sådan översyn. Det har
ju faktiskt till och med gått att få hyresregleringen
översedd, så vi som håller
på att valutaregleringen är skadlig kommer
inte att förtröttas att kräva dess
slutliga avskaffande och dessförinnan
en översyn i uppmjukande riktning.

Finansministern har i år något mera
utförligt än tidigare motiverat sin begäran
om förlängt tillstånd till valutareglering.
Man frågar sig om finansministern
känner sig stärkt i sin tro på nyttan av
regleringen genom de bakslag i valutakontrollerande
och -reglerande riktning
som onekligen drabbat världen sedan i
fjol och därför haft lättare att argumentera
för sin sak nu än tidigare. I alla
händelser hälsar vi med tillfredsställelse
att regeringens skäl blir presenterade
för granskning.

Jag skall först säga ett par ord om det
förhållandet att förra årets valutakriser
framtvang långtgående kontrollåtgärder
i t. ex. Frankrike och England, ävensom
i Förenta staterna. Finansministern åberopar
i viss mån dessa till sitt försvar.
Det är givetvis rimligt att rikta frågan
till oss reservanter, om vi kan förorda
ökad frihet när andra länder inskränker
sin. Jag menar att vi kan det. Vi kan

det alltjämt, liksom tidigare, när dessa
länder ökade friheten och Sverige lät bli
att göra det. Det är här nämligen fråga
om en principiell olikhet. Finansministern
anför huvudsakligen två skäl för
valutaregleringen. Det första är att han
vill föra en protektionistisk penningpolitik.
Finansministern vill ha frihet att
öka likviditeten — läs sedelmängden —
inom landet. Rent principiellt hävdar
man inte i många andra västländer kravet
på en autark penningpolitik. I vissa
fall når man också utomlands bättre
resultat, t. ex. med hänsyn till räntornas
höjd, genom att inte i inbillat skydd av
en valutareglering pressa upp likviditeten.
Bästa exemplet härpå är Schweiz,
vars räntenivå ligger minst ett par procent
under Sveriges. Det är enligt vår
mening fullt möjligt att trots ökade kontrollåtgärder
på valutaområdet i andra
länder minska dem i Sverige, i varje
fall, såsom det sägs i reservationen, på
sikt och genom en målmedveten strävan
åt det hållet. Det är dessutom vår uppfattning
att de länder, som genom händelsernas
tryck tvingats in på kontrolloch
regleringsvägen, så snart trycket
lättar kommer att söka sig tillbaka till
större frihet. I dylikt hänseende har intresset
varit mycket svalt på svenskt
regeringshåll, även när bättre möjligheter
än för närvarande funnits till lättnader.

Finansministerns andra skäl för valutaregleringen
är oro för s. k. kapitalflykt,
eller jag skulle snarast tro att finansministern
avser spekulativa kapitalrörelser.
I sådana sammanhang är valutakontroll
sällan ett effektivt instrument,
eftersom det i regel vid sådana
tillfällen är fråga om förtroende eller
snarare brist på förtroende. Bästa sättet
att skapa förtroende är att skapa stabilitet
i den inre ekonomin samt såsom
herr Strandberg och jag i annat sammanhang
kräver skaffa en lämpligt sammansatt
och tillräckligt stor kassa av
guld och utländska valutor.

Valutakontrollerande lika väl som regleringsfria
länder har sedan mycket

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

länge kunnat existera sida vid sida med
varandra, och jag ser inte saken så att
vårt land måste avstå från en översyn av
sin valutareglering därför att flera andra
infört skärpta kontroller.

Till försvar för sin ståndpunkt anför
finansministern också sedan länge att
tillämpningen i vårt land är mycket liberal
i fråga om direkta investeringar
utomlands. Jag har tidigare trott detta
och sagt så här i kammaren. Jag känner
mig inte numera lika övertygad därom
sedan jag fått en del vinkar i motsatt
riktning. Jag skulle därför vilja efterhöra
finansministerns inställning till
frågan om inte den utomordentliga sekretess
som omger valutastyrelsens arbete
skulle kunna något lättas. Skulle det
inte t. ex. kunna vara möjligt att med
statistik redovisa hur många avslag på
ansökningar om direkta utlandsinvesteringar
och på rätt att uppta utlandslån
som förekommit under senare år. Kanske
kunde också någon uppgift ges om
på vilka grunder sådana ansökningar avslås.
För närvarande är det endast uppgifter
om vad som beviljats som publiceras.
Finansministern antyder något i
propositionen om att Sverige är liberalare
i sådana hänseenden än många
andra länder i OECD. Men därom får vi
ingenting veta. Det finns för oss ingen
möjlighet att pröva giltigheten och riktigheten
av ett så löst framkastat påstående
som det finansministern gör i
propositionen.

I ett hänseende är den svenska valutaregleringen
allt annat än liberal, och
det är i fråga om privata portföljinvesteringar.
Det valutapolitiska motivet härför
är enligt min mening obefintligt. Då
jag emellertid får anledning att vid behandlingen
av nästa ärende, som bland
annat gäller en riksbankens portföljinvestering,
återkomma till denna fråga
avstår jag från att nu utveckla mina
synpunkter och yrkar bifall till reservationen.

Ang. fortsatt valutareglering

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Valutalagen är ju en
fullmaktslag, och med stöd av den lagen
kan Kungl. Maj:t förordna om valutareglering.
Det är alltså riksdagens samtycke
till ett sådant förordnande som
begärs i proposition nr 87. Bankoutskottet
har i sitt utlåtande nr 24 tillstyrkt
förnyat förordnande. Ingen i utskottet
har heller ansett att något nytt förordnande
inte skall utfärdas. På den punkten
föreligger alltså enighet i utskottet.

När det sedan gäller valutaregleringens
vara eller inte vara på längre sikt
är utskottet däremot inte enigt. I bl. a.
två likalydande folkpartimotioner har
föreslagits att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall hemställa om »en
översyn av valutalagstiftningen i syfte
att uppnå en liberalisering av densamma».
Motionärerna påpekar att det med
fog kan ifrågasättas om vi är betjänta
av en reglering, som i sitt nuvarande
skick alltjämt är vidsträckt i formen
men tillämpas endast i relativt begränsad
utsträckning. Prövningsförfarandet
innebär ofta ett onödigt krångel. Osäkerheten
om vilka kapitaltransaktioner
över gränserna som kommer att tillåtas
försvårar en långsiktig planering och
ett rationellt utnyttjande av finansieringsmöjligheterna
i utlandet.

Jag vill också erinra om att Svenska
sparbanksföreningen förordat en utredning
som bör belysa och motivera behovet
av lagstiftning på valutaområdet
under olika tänkbara förutsättningar
beträffande utvecklingen under 1970-talet
och betingelserna härför. Föreningen
anför också att några mer långsiktiga
överväganden beträffande i vilken utsträckning
dessa förhållanden bör vara
föremål för reglering i framtiden inte
i något sammanhang presenterats. Detta
tycker jag verkligen är betänkligt, särskilt
mot bakgrunden av de integrationssträvanden
som pågår i Europa där
utvecklingen på grund av ändrade politiska
förhållanden, speciellt i Frankrike,
kanske kan bli snabbare än hittills
när det gäller att utvidga EEC-markna -

Nr 26

Torsdagen den 22 mai 1969

Ang. fortsatt valutareglering
den eller närma EEC och EFTA till varandra.
Visserligen säger utskottsmajoriteten
att regleringen även fortlöpande
överses med hänsyn till hur frågan om
marknadsgrupperingarna i Europa utvecklar
sig, men jag tycker att denna
översyn i så fall lämnar mycket få resultat,
då man fortfarande har ett omfattande
ansökningsförfarande även när
det gäller ärenden där det i realiteten
finns små möjligheter att ingripa i reglerande
syfte.

Jag vill endast erinra om vad departementschefen
säger i propositionen.
Beträffande stora avsnitt, säger han, av
kapitalöverföringarna, och i första hand
sådana som står i direkt samband med
en utbyggnad av den produktiva och
kommersiella verksamheten tillämpas
en mycket liberal praxis. Riksbanken
har sålunda under senare år så gott som
undantagslöst bifallit ansökningar om
inåtgående och utåtgående direkta investeringar,
och så fortsätter han: vilket
Sverige för övrigt förpliktigat sig att göra
jämlikt OECD:s kapitalfrigöringsstadga.

Här tillämpar man alltså ett ansökningsförfarande
med åtföljande behandling,
utredning och beslut i ärenden som
man i realiteten inte kan göra annat än
bifalla. Under 1968 bifölls 299 ansökningar
om sådana direkta investeringar
i utlandet. Finns det inte viktigare saker
för riksbanken och dess tjänstemän
att göra och vore det inte val motiverat
att se till att just statens tjänstemän nyttjas
för arbetsuppgifter som verkligen är
angelägna och som inte i stor utsträckning
är av formell art? I stället för det
principiella förbud, som man nu utgår
ifrån och sedan ger dispens från i generös
anda, skulle man väl kunna ha en
principiell frihet med inskränkningar
på en eller annan punkt om man så anser
behövligt.

Reservanterna i bankoutskottet anser
därför att ett tillstyrkande av propositionen
om förlängning av valutaregleringen
under ett år inte innebär något
ställningstagande för fortsatt bibehållen

valutareglering. I sin motivering för
fortsatt reglering uppehåller sig statsrådet
huvudsakligen vid regleringen av
värdepappershandeln och de finansiella
krediterna, men han förbigår de negativa
verkningarna av att tillståndstvång
fortfarande upprätthålles beträffande
direkta investeringar och finansiell
upplåning utomlands. Reservanterna anser
det önskvärt att man underlättar
internationella ekonomiska förbindelser.
Eu utredning med uppgift att verkställa
en översyn av valutalagstiftningen
i enlighet med vad som anförts i motionerna
bör därför skyndsamt tillsättas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid bankoutskottets utlåtande nr 24 fogade
reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att först få
konstatera, att riksdagen varje år har
möjlighet till en särskild diskussion
kring valutaregleringen. Detta beror på
den konstruktion som lagstiftningen har
på detta område. Enligt valutalagen
från år 1939, som är en fullmaktslag
och som sedan år 1959 gäller tills vidare,
kan Kungl. Maj :t på framställning
av fullmäktige i riksbanken förordna
om valutareglering. I allmänhet får sådant
förordnande meddelas endast för
ett år i sänder och endast efter riksdagens
samtycke. Även de valutareglerande
föreskrifter som Kungl. Maj :t avser
att meddela skall föreläggas riksdagen.

Dessa olika föreskrifter är intagna i
valutaförordningen av år 1959. Kungl.
Maj:t har nu begärt riksdagens samtycke
till fortsatt valutareglering under
nästa budgetår.

Jag konstaterar att bankoutskottet
liksom förra året är enigt i sitt tillstyrkande
av att riksdagen ger Kungl. Maj :t
sitt samtycke till fortsatt valutareglering
under nästa budgetår. Men när det
gäller bedömningen av behovet av valutareglerande
åtgärder mera allmänt sett
och på litet längre sikt delar sig meningarna
inom utskottet. Företrädarna

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

för moderata samlingspartiet och folkpartiet
har enat sig om ett krav på utredning
av valutaregleringen. Den kortfattade
motivering som man anfört till
stöd för detta krav innebär att man ytterligare
vill underlätta internationella
ekonomiska förbindelser. Något direkt
krav på avveckling av valutaregleringen
har reservanterna inte.

Utskottets socialdemokratiska och
centerpartistiska ledamöter har inte
funnit behov föreligga av någon särskild
utredning, och vi hörde här av herr
Åkerlund att han beklagade att centerpartiet
på den punkten har hoppat av.
Jag inser inte att det är ett avhopp;
jag anser att det är en mognadsprocess
som har pågått och som nu har givit
utslag.

När det gäller motiveringen för valutaregleringen
har finansministern i
årets proposition lämnat en utförlig redovisning,
vilken utskottsmajoriteten
instämmer i. Jag kan därför begränsa
mig till att understryka några huvudpunkter
i argumentationen.

Huvudsyftet med den kontroll av kapitalrörelserna
över våra gränser som
utövas i valutaregleringens form är att
upprätthålla så goda förutsättningar
som möjligt för en självständig penningpolitik.
Valutaregleringen är ett medel
bland andra för att främja målen för
den ekonomiska politiken. Att valutaregleringen
bidrar till att öka effektiviteten
hos den samlade ekonomiska politiken
såväl under en högkonjunktur
som i mera dämpade konjunkturlägen
är uppenbart.

Det finns också skäl att notera det
värde en valutareglering kan ha i situationer
av oro på de internationella valutamarknaderna
och det skydd den
kan erbjuda mot ren kapitalflykt. Jag
vill här betona vad som också framgår
av finansministerns redovisning, nämligen
att även andra länder funnit det
nödvändigt att begränsa och kontrollera
kapitalrörelserna över gränserna
för att undgå allvarliga störningar i sin
ekonomi, och att utvecklingen under

Ang. fortsatt valutareglering
1960-talet snarast gått mot ökade inslag
av kontroller. Det är enligt utskottsmajoritetens
mening motiverat att
Sverige tills vidare slår vakt om den
rörelsefrihet i den ekonomiska politiken
som valutaregleringen medger.

En annan huvudpunkt som jag vill
understryka är att valutaregleringen
varken kan eller får stå hindrande i
vägen för näringslivets produktiva och
kommersiella verksamhet på det internationella
planet eller för vårt deltagande
i det internationella samarbetet
på den ekonomiska integrationens område.
Det är också sörjt för detta genom
tillämpningen av regleringen. De
löpande betalningarna, alltså de som hör
samman med utrikeshandeln, faller sålunda
utanför regleringen. För stora
avsnitt av kapitalöverföringarna tilllämpas
en mycket liberal praxis. Riksbanken
har under senare år så gott som
undantagslöst bifallit ansökningar om
inåtgående och utåtgående direkta investeringar.
Tillstånd till finansiell upplåning
utomlands för vissa ändamål
har också lämnats till mycket betydande
belopp. Att själva tillståndstvånget
skulle ha några negativa verkningar,
vilket reservanterna gör gällande utan
närmare motivering, har utskottet inte
kunnat finna några tecken på. Utskottet
anser liksom departementschefen att
valutaregleringen som den tillämpas inte
lägger några hinder i vägen för ett
fullvärdigt svenskt deltagande i den
tekniska utvecklingen utomlands eller
för tillgången till utländska varumarknader.

Jag vill så, herr talman, anlägga en
tredje och egentligen ganska självklar
synpunkt på valutaregleringen, nämligen
att möjligheterna att anpassa denna
efter skiftande omständigheter måste
tillvaratas liksom då det gäller andra
medel inom den ekonomiska politiken.
Så sker också i riksbankens löpande
administration av regleringen. Viktigare
är kanske den fortlöpande översyn
av regleringen som påkallas av utvecklingen
i fråga om marknadsgruppering -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
arna i Europa. Att behovet av en sådan
översyn uppmärksammas framgår
av finansministerns redovisning, något
som reservanterna tydligen inte riktigt
lagt märke till.

Avslutningsvis kan jag, herr talman,
inte underlåta att notera att meningsmotsättningarna
i fråga om valutaregleringen
synes ha blivit mindre med åren.
Det borgerliga blocket — som ju i år
inte är något block i den här frågan —
har efter hand modererat sina ståndpunkter.
Så sent som 1967 yrkade man
från dåvarande högerpartiet avslag på
förslaget om en ettårig förlängning av
valutaregleringen. I fjol var man med
på förlängningen, och detsamma gäller
nu i år. År 1967 yrkade folkpartiets representanter
i utskottet på en utredning
med sikte på att avveckla regleringen.
I år säger man inte att en fullständig
avveckling åsyftas. Centerpartiets
företrädare anslöt sig till utredningskravet
i fjol. I år har man avstått
från detta krav och anslutit sig till den
socialdemokratiska linjen. Det är givetvis
tillfredsställande att man på borgerligt
håll har tagit intryck av den
argumentation som förts i denna fråga.
Fortsätter det så här, kommer det kanske
snart att råda enighet om hur man
skall se på valutaregleringen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgiv -

na reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24 punkten
B, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-82;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte
motioner.

I en den 28 mars 1969 dagteclcnad
proposition, nr 88, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning,

2) lag om ändring i lagen den 30 juni
1934 (nr 437) för Sveriges riksbank,

dels medgiva, att riksbanken för tiden
den 1 juli 1969—den 30 juni 1970
finge fritagas från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att före utgången
av denna tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar om förhållandena
gåve anledning till detta.

Det förslag i fråga om riksbankens
sedelutgivningsrätt som framlades i propositionen
innebar, att särskilda bestämmelser
om undantag från riksbankslagens
föreskrifter härom skulle
gälla även för tiden den 1 juli 1969—
den 30 juni 1970. Maximibeloppet för
sedelutgivningsrätten föresloges samtidigt
höjas från 12 till 13 miljarder kronor.

Vidare hade föreslagits, att riksbanken
skulle bemyndigas förvärva ytterligare
aktier i banken för internationell
betalningsutjämning, vilket föranledde
ändring i riksbankslagen.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I:
1024, av herrar Åkerlund och Brundin,
samt 11:1178, av herr Enarsson, vari
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av förslaget till lag om ändring i lagen
den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank 16 § skulle uttala, att riksbankens
förvärv av aktier i banken för internationell
betalningsutjämning icke
borde få sådan omfattning, att möjligheten
att medgiva privata portföljinvesteringar
inkräktades på eller försenades,

dels ock de likalydande motionerna
1: 1025, av herr Åkerlund m. fl., samt

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
11:1179, av herr Enarsson och herr
Magnusson i Borås, vari anhållits,

1. att riksdagen måtte antaga det genom
proposition nr 88 framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning, dock
med i motionerna angiven lydelse, vilket
förslag gällde, att riksbanken skulle
få utgiva sedlar till ett belopp av högst
12 300 miljoner kronor;

2. att riksdagen måtte uttala, att riksbankens
metalliska kassa borde förstärkas
med lägst 300 miljoner kronor år
1969.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. 1. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 88 framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och
sålunda avslå motionerna 1:1025 och
II: 1179 i motsvarande del;

2. att riksdagen med bifall i övrigt
till propositionen, såvitt den avsåge
riksbankens sedelutgivning, måtte medgiva,
att riksbanken för tiden den 1 juli
1969—den 30 juni 1970 fritoges från
skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld efter
deras lydelse, med rätt dock för riksbanken
att före utgången av denna tid
återupptaga inlösningen av bankens
sedlar om förhållandena gåve anledning
till detta;

3. att riksdagen även i övrigt måtte
avslå motionerna I: 1025 och II: 1179;

B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen den 30 juni
1934 (nr 437) för Sveriges riksbank
samt avslå motionerna I: 1024 och II:
1178.

Reservationer hade avgivits

1) vid utskottets hemställan under A

av herrar Åkerlund (m) och Strandberg
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
att utskottet ''bort under A1 och A 3
hemställa,

Al. att riksdagen — med bifall till
motionerna 1:1025 och II: 1179 i ifrågavarande
del — måtte antaga det genom
propositionen nr 88 framlagda förslaget
till lag med särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning, dock
med i reservationen angiven lydelse;

A 3. att riksdagen — med bifall även
i övrigt till motionerna 1:1025 och II:
1179 — i skrivelse till fullmäktige i
riksbanken måtte uttala, att guldtillgångarna
borde förstärkas med lägst
300 miljoner kronor under år 1969;

2) vid utskottets hemställan under B

av herrar Åkerlund (m) och Strandberg
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen den 30 juni 1934
(nr 437) för Sveriges riksbank och därvid
— med bifall till motionerna I: 1024
och II: 1178 — som sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört om begränsning
av riksbankens förvärv av
aktier i banken för internationell betalningsutjämning.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Formellt är detta ärende
en följetong, vars delar föreläggs
riksdagen varje år. Riksbanken begär
rätt att få ge ut mera sedlar och befrielse
från sina grundlagsenliga skyldigheter
att med guld inlösa de sedlar banken
ger ut.

Högtidliga förklaringar om att detta
sker för att riksbanken skall kunna föra
en föregivet rationell valuta- och penningpolitik
har åtföljt bankens hemställan
alltsedan den dagen socialdemokratin
ansåg sig ha monopol på förnuftet
på detta område.

Vi som motionerar och reserverar
oss utan andra anspråk än att försöka
förstå händelseutvecklingen är —• om

vi vill bedriva opposition — tvungna
att ge vår mening till känna om regeringens
förslag enligt föreliggande tågordning
och kommer då också att
tvingas, kanhända följetongsmässigt, att
presentera skälen för vår avvikande
mening.

Alla skäl vi anför är säkerligen inte
nya. Regeringens är det sällan. Men nya
synpunkter har vi aldrig haft svårt att
anföra, därför att penningpolitiken är
en så viktig, omfattande och föränderlig
del av den allmänna ekonomiska politiken.
I själva verket är den finansiella
sidan av ekonomin inte något
annat än spegelbilden av de reella ekonomiska
händelserna, och dessa får
fortlöpande nya aspekter.

Jag skall därför börja med att anföra
några synpunkter på den allmänna ekonomiska
politiken för att i anknytning
till denna också beröra hur vi skulle
önska penning-, kredit- och valutapolitiken
under det kommande året.

Jag vill också erinra om mitt tidigare
alltid framförda önskemål om att förutom
penningpolitiken även finanspolitiken
borde fogas till en gemensam debatt
om ekonomin. Detta kräver utskottsbehandling
av nationalbudgeten,
vilket tyvärr förvägras oss. Den reviderade
finansplanen föreligger emellertid
dess bättre för individuellt studium och
kan ge underlag för bedömningar av
den närmaste framtiden.

Finansministern väntar sig en klar
konjunkturuppgång och en avsevärt
snabbare tillväxt i år än han tidigare
trott. Det är möjligt att han får rätt, åtminstone
för vissa delar av näringslivet
och för vissa regioner av vårt land. Att
allt därför inte är en dans på rosor
framgår av andra yttranden finansministern
fäller. Kraven på full sysselsättning,
snabb tillväxt, balans i utrikeshandeln
och jämnare inkomstfördelning är
sådant som inte helt kan tillgodoses utan
vidare, och finansministern vill sätta in
selektiva åtgärder för att nå sitt mål.
Jag har inte så mycket att invända mot
selektiva åtgärder för preciserade fall

Torsdagen den 22 maj 19G9

Nr 26

men vill givetvis framhålla, att generellt
verkande medel inte kan undvaras. Det
blir när allt kommer omkring ändå det
som ger det effektivaste resultatet. Dessutom
måste generella utvecklingstendenser
mötas med generella motåtgärder,
det är en gammal regel. Jag känner mig
föranlåten att säga detta, därför att mitt
intryck av finansplanen är att det fattas
ett par tre sidor text allra minst.

Det intressantaste för den kommande
ekonomiska utvecklingen är inte vad
som står i finansplanen utan vad som
inte står. Vad jag syftar på är förhållandena
på arbetsmarknaden. Vad kommer
att hända på lönefronten? Föreställningar
därom finns naturligtvis i bakgrunden,
dels som antaganden om inkomstunderlag
för beskattningen, dels i
form av oredovisade belopp till statstjänarlöner.
Men var i finansplanen
finns i övrigt ett resonemang om löneutvecklingens
betydelse och läget på
arbetsmarknaden ?

Ett par saker i det sammanhanget är
väl eljest ganska självklara. Blir det en
konflikt blir också innehållet i de ekonomiska
prognoserna helt annat än det i
finansplanen redovisade, och landet får
verkliga bekymmer. Hur kommer regeringen
då att agera? Det kan inte besvaras
i dag, men nog blir det ett eldprov
för de ansvariga. Arbetsgivareföreningens
direktör, herr Giesecke, har i
går också varit inne på den frågan och
sagt i stort sett samma sak.

Ett annat uppenbart förhållande är att
anledningen till att denna vår förflutit
så relativt bra och lugnt inom näringsliv
och ekonomi är att alla arbetat vidare
i stort sett på de gamla avtalen.
Egentligen är detta något ganska förunderligt,
som tyder på att missnöjet inte
kan vara så stort med en ordning där
tämligen god stabilitet på lönesidan förenas
med stabilitet också på prissidan.
Instabilitet på både löne- och prissidan
ger däremot obestridligen upphov till en
oro och ett missnöje som många gånger
är större än det vi kan spåra i dag.

En intressant nyhet i avtalsrörelsen

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
kan också iakttas. Bakom talet om samordning
på arbetsmarknaden spåras en
strävan att nu skjuta fram de statliga
löneavtalen i förgrunden framför den
privata arbetsmarknadens. Härigenom
skulle de statliga avtalen för första gången
hittills kunna bli normgivande. Jag
säger kunna, ty säkert är naturligtvis
inte detta. Ett ökat ansvar blir givetvis
följden för statens del, inte minst i dess
egenskap av landets största arbetsgivare.
Det har jag ingenting emot som ett försök.

Jag har dock mött ett tal i dessa sammanhang
som jag måste kommentera.
Det är ett tal om en s. k. pott, ur vilken
lönetillägg förutsätts skola delas ut. Det
har förefallit mig som om många skulle
tro att det finnes någon av Vår Herre
tillhandahållen pott, ur vilken håvor delas
ut i samband med löneförhandlingar.
Det är märkvärdigt att ett folk som det
svenska, som är så väl medvetet om att
storkens existens hör hemma i fantasins
värld, kan bita sig så fast vid en föreställning
om en s. k. pott för löner —
eller är det kanske just därför att drömmen
om storken gått förlorad.

Det finns ingen annan pott än den
som är vårt gemensamma arbetsresultat,
och växer detta kommer det också oss
alla till del även under större stabilitet
än vi upplevt under de senaste decennierna.

Finansministern framhåller att bruttonationalprodukten
ökar med 4,5 procent,
och det är möjligt. Men därur
skall dels tagas bl. a. visst stöd t. ex. till
u-hjälp till andra folk, dels också försörjas
tillskott till vårt eget lands befolkning.
Nyktert konstaterat finns det
i dagens läge ingen stor pott för löneökningar,
som ger reella förbättringar.
Försök i det hänseendet att sträcka
sig längre än skinnfällen räcker kommer
enligt min mening endast att leda till
allvarliga störningar i ekonomin, uppgiven
prisstabilitet, störningar i utrikesbalansen
och inflationistiska förmögenhetsöverföringar
mellan medborgarna.
Om allt detta tiger finansministern of -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
fentligt. Jag tycker dock att det är en
finansministers skyldighet att dämpa
överdrivna föreställningar om pottstorlek.

Däremot tar finansministern i finansplanen
i år utförligt upp en annan enligt
min mening ytterst allvarlig fråga,
nämligen arbetslösheten i avfolkningsområdena.
Det måste slås fast att denna
inte endast är en konsekvens av en
strukturrationaliseringspolitik som drivits
i vårt land sedan många år och som
måste accepteras om man önskar att
näringslivet skall utvecklas och följa
med sin tid. Det måste dock också slås
fast att politiken haft vådliga sociala
följder, som antingen inte förutsetts men
borde ha kunnat förutses eller avsiktligt
förbisetts. I bägge fallen är det beklagligt.

Från allmän välfärdssynpunkt behöver
man enligt min mening inte avstå
ifrån att väga fördelarna av en stark
rationalisering av näringslivet mot en
näringsgeografiskt bättre balanserad
struktur av samhället. Det är en anklagelse
mot regeringspolitiken att den inte
tidigare insett detta och handlat därefter.
Lokaliseringspolitiken, vars vällovliga
syften ingen bestrider, har icke
kunnat hindra uppkomsten av den situation
vi har i dag med en strukturell
permanent arbetslöshet i stora delar av
vårt land, främst i Norrland. I fjolårets
inlägg i denna fråga uttryckte jag saken
så att det är ett politiskt krav att jobben
fördelas rättvist och att solidaritet i sysselsättningspolitiken
är den moderna tidens
rättvisekrav. I år tycks förståelsen
vara större på regeringshåll för problemets
allvar. En s. k. regionalpolitik aviseras
och hjälp har begärts av näringslivet.
Det kunde otvivelaktigt ha skett
tidigare. Eftersom denna fråga kommer
upp i samband med behandlingen av
motioner om den framtida lokaliseringsoch
regionalpolitiken, avstår jag från att
nu gå mer in på saken.

Herr Strandberg och jag har vid ställningstagande
till frågan om ytterligare
sedelutgivning anfört samma mening

som utskottsmajoriteten om att en permanent
reglering bör komma till stånd
så som utskottet i många år nu begärt
utan att riksbanksfullmäktige gjort något
åt saken. Yi förstår dock svårigheterna.
Beträffande förslaget att ge riksbanken
rätt att utge ytterligare eu miljard
kronor i nya sedlar vill vi framhålla
att riksbanken tyvärr redan i fjol
begärde och fick en ökad utgivningsrätt
med 1,5 miljard kronor. Om riksbanken
menar att den vill bryta allt samband
mellan lagstiftningsmaximum och
den faktiska utgivningen, skulle det
mest logiska vara att begära lagens avskaffande
eller sätta lagstiftningen ur
spel t. ex. genom att begära en fördubbling
till 20 å 25 miljarder kronor. Då
förlorar denna fråga helt mening. Så
har jag dock aldrig velat tolka riksbanksfullmäktiges
intentioner vad avser
tillämpningen av denna lagstiftning.
Jag har tvärtom velat se någonting positivt
även i denna årligen återkommande
begäran, nämligen att ge ett tillfälle då
politiska meningsyttringar kan och
skall komma till uttryck och för att ett
för alla gemensamt mål skall kunna
nås att värna om aktningen för penningväsendet
hos den stora breda allmänheten.
Är målet bara att förstöra
och fördärva pengarna, är detta ingen
större konst. Konsten ligger i att upprätthålla
förtroende och aktning samt
bevara värdet hos ett stycke tryckt papper.
Det är därför som vi djupt beklagar
att riksbanksfullmäktige i fjol så
ostentativt släppte kontakten med det
faktiska sedelomloppet och i år synes
vilja fortsätta på den inslagna vägen. Då
vi anser detta vara oriktigt, har vi sökt
återföra lagstiftningen till kontakten
med verklighetsunderlaget, till läget före
fjolårslyftet, och hemställt om en summa
av 12,3 miljarder kronor, som i själva
verket ändå är liberalt tilltagen.

Vi anför som motiv i reservationen
att vi vill att riksbanken skall föra en
återhållsam likviditetspolitik — valutaläget
har nödvändiggjort detta och
gör det nu i allra högsta grad.

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Utskottsmajoriteten vägrar enständigt
att förstå bevekelsegrunderna hos dem
som arbetar på att driva och utforma
oppositionens politik. Monotont upprepar
majoriteten sitt påstående att sedelmängden
betingas av den allmänna
omsättningens krav. Det är just det som
inte får vara fallet hos en institution,
vars specifika uppgift är att ha en politik
i detta hänseende. Den får inte
med emfas gång på gång proklamera att
den ingen politik har.

Det verkar nästan som om nationalbudgetförfattarna
också tycker att det
går för långt i den sortens motivering
som utskottsmajoriteten för fram, att
sedelmängden inte kan anses spela en
aktiv roll i penningpolitiken. I kreditmarknadskalkylen
för år 1969, som återfinns
på sidan 127 i den reviderade nationalbudgeten,
har upptagits ett utbud
av lån från riksbankens sida av 750
miljoner kronor. Den står tillsammans
med uppgiften om övrigt kreditutbud.
I en not, som nu för första gången
återfinns till denna post sägs: »Riksbankens
utbud motsvarar ökningen av
sedelmängden.» Helt betydelselös är
denna väl då inte, eftersom detta sägs.
Det är emellertid en sak som skiljer
denna post från övriga utlåningsposter.
Det finns inget sparande, inga insättningar
i bank, inga premier till försäkringsbolag,
inga avgifter till ATP bakom
utbudet. Det finns inget annat bakom
detta utbud än en rotationspress för
sedlar. När majoriteten åberopar årets
dechargeutlåtande som argument mot
oss, skall inte glömmas att vi reserverat
oss till detta utlåtande, som vi inte godkänt.

Jag yrkar bifall till vår hemställan
om lägre sedeltak än utskottsmajoritetens.

Vad därefter angår frågan om sammansättningen
av våra likvida utlandstillgångar
vidhåller vi vår kritik, som
kammarens ledamöter väl känner till,
samt begär att åtgärder vidtas för en
bättre tingens ordning. Det som är nytt
i årets reservation är kravet på ett när -

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
mare klarläggande av svensk guldpolitik.
Sedan förra årets proposition lades
fram har så stora och viktiga förändringar
inträffat i fråga om guldets internationella
uppgifter och pris, att
jag hade väntat att något skulle komma
från regeringssidan till riksdagens
upplysning och ledning. Tyvärr har
ingenting sagts. Vid debatten i fjol här
i kammaren kunde jag bl. a. framhålla
att dollarn blivit inkonvertibel i guld
och att guldpriset stigit. Nu i år får vi
konstatera att guldpriset fortsatt att stiga.
Riksbanken har sitt guld värderat
i bokföringen efter ett pris av cirka
5 820 kronor per kg. På de privata
marknaderna utomlands, t. ex. London,
Ziirich och Amsterdam, ligger det för
närvarande på omkring 7 000 kronor,
i Paris omkring 7 800 kronor. Jag vet
inte efter vilka priser guldet köps och
säljs i Sverige för närvarande. Som bekant
går det åt rätt mycket guld i guldsmedsbranschen
och i industrin. Finansministern
är förstås inte här, men
jag skulle ändå vilja fråga om han kan
lämna en uppgift om vad den privata
marknadens guldpris är i Sverige. Jag
har svårt för att tro annat än att 7 000-priset tillämpas i praktiken. Skulle Rolidenbolaget,
för att ta ett exempel, verkligen
kunna sälja sitt eget och eventuellt
annat ur andra länders malmer framtaget
guld till underpris? Det förefaller
mig helt osannolikt, och därmed har
även vi i vårt land dubbla priser —
ett officiellt helt inaktivt och ett pris
som är tillämpat. Det har nu utvecklat
sig ett läge där oklarhet råder om riksbanksguldets
användning, uppgifter,
pris och förhållande till marknaden
utanför centralbanken. Vilken är, herr
talman, svensk guldpolitik? Vi begär
att få den saken klarlagd.

Jag yrkar härmed bifall till uttalandet
under punkten A 3.

Jag skulle även säga några ord om
det valutapolitiska läget och den stora
oro som numera konstant råder på detta
område. Emellertid har herr Gösta
Jacobsson interpellerat finansministern

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
i denna fråga, och ett svar är väl att
emotse, varvid jag kanske kan få tillfälle
att i det sammanhanget ge min
syn på problemet. Därmed skulle en
dubblering av diskussionen kunna undvikas.
Jag avstår alltså i dag.

Jag vill emellertid redan nu ha sagt
att det utomlands spekuleras mycket
om i vart fall två tidpunkter, då valutakriser
ånyo kan bli aktuella: dels
efter det franska presidentvalet, dels
efter det tyska förbundsdagsvalet i september.
Då är riksdagen inte samlad.
Liksom andra utskott kan bankoutskottet
numera sammanträda mellan
riksdagssessionerna. Jag är angelägen
att understryka att vi enligt min mening
i händelse av att en tänkbar valutakris
också berör vårt land bör ge oss
tid att tänka igenom problemet och inte
bör handla i panik. Det behövs verkligen
inte. Bankoutskottet kan därvid
fylla en viktig uppgift som ett riksdagens
organ och bör i så fall inkopplas.
Valutakriser har oftast så ingripande
verkningar att såvitt möjligt samling
kring uppgiften att bemästra dessa
krävs.

I reservationen under punkten B har
herr Strandberg och jag hemställt att
riksdagen uttalar att riksbankens förutsedda
köp av aktier i Internationella
regleringsbanken i Basel icke bör ges
sådan omfattning, att möjligheten att
medge likartade investeringar från privat
sida, s. k. portföljinvesteringar i vid
mening, inkräktas på eller försenas.
Som bekant upprätthålles ett strikt förbud
mot privata portföljinvesteringar
genom valutaregleringen, och i fråga om
riksbankens investering i BIS har riksbankslagen
hittills föreskrivit att Konungen
och riksdagen skall bestämma
storleken av denna investering. Detta
skedde också år 1930, då beloppet bestämdes
till 20 miljoner schweizerfrancs.
Eftersom Sverige på den tiden
hade guldmyntfot, utgår riksbanken från
att det liksom då även nu skall avses
guldfranc vilka lär motsvara en krona
och 70 öre, dvs. 34 miljoner kronor. Hal -

va beloppet har hittills utnyttjats för
teckning, varför aktieinnehavet utan vidare
skulle kunna fördubblas. Riksbanken
vill emellertid utnyttja en nyteckning
till att köpa så mycket aktier som
kan erbjudas i BIS, men i stället för att
hemställa att Kungl. Maj :t tillsammans
med riksdagen fastställer en böjning till
ett skäligt fixerat nytt högsta belopp
föreslås lagbestämmelsen helt undanröjd.

Syftet med aktieköpet är i och för sig
vällovligt. Sverige har en styrelseplats
i BIS, och den bör naturligtvis försvaras.
Härför torde erfordras att Sverige
behåller sin relativa andel av aktiekapitalet.
Därutöver behöver Sverige emellertid
sannolikt inte gå, och gör vi det
får aktieköpet kapitalplaceringskaraktär.
Riksbanken slår enligt vår mening
in just på den linjen med en svepande
förklaring, att Sverige bör »förvärva de
aktier i banken som kan komma att
erbjudas».

Utskottsmajoriteten säger för sin del
att det är lämpligt att riksbanken får
rätt att förvärva aktier i BIS I den utsträckning
som kan ifrågakomma, vilket
betyder fria händer. Reservanterna anser
däremot att den relativa andelen visserligen
bör bibehållas och att styrelseplatsen
bör säkras men att ingenting
därutöver bör komma i fråga. Det första
kan ske genom den redan nu möjliga
fördubblingen av aktieinnehavet. Om det
andra syftet, alltså säkrandet av styrelseplatsen,
skulle kräva ytterligare teckning
av aktier i BIS, är vi villiga att
acceptera detta. Däremot anser vi det
i princip felaktigt att riksbanken skall
kunna göra kapitalplaceringsköp i en
tid, när det upprätthålles en sträng valutareglering
som förbjuder dylika s. k.
portföljinvesteringar i organisationsaktieköp
etc. för privata företag och enskilda
personer. Då vi inte i detta speciella
fall har kunnat ange hur stora
ytterligare aktieköp som skulle kunna
vara erforderliga för styrelseplatsens
skull, hemställer vi alltså i stället om
ett uttalande att de inte får bli alltför

Torsdagen den 22 mai 1969

Nr 26

omfattande så att de blir till förfång för
privata intressen. Även riksbanken bör
leva som den lär.

Utskottsmajoriteten ställer sig frågande
till sammanställningen av dessa aktieköp
med regleringen av portföljinvesteringarna.
Jag ställer mig lika frågande
till majoritetens uttalande men hoppas
nu att majoriteten fattat skillnaden i de
tre syften för vilka riksbanken faktiskt
begär att få utnyttja icke helt obetydliga
delar av våra begränsade och krympande
valutatillgångar nämligen för bevarad
relativ andel i BIS aktiekapital, för
säkrande av styrelseplats och för kapitalplaceringsköp.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till de reservationer som är fogade
till bankoutskottets förevarande utlåtande.

Häri instämde herr Strandberg (m).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är två förslag från
Kungl. Maj:t som bankoutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 25. Det ena
avser särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivningsrätt för nästa
budgetår och innebär att taket på sedelutgivningsrätten
höjs från 12 till 13 miljarder
kronor, samtidigt som riksbanken
befrias från kravet att inlösa sedlar
med guld.

Det andra innebär ett bemyndigande
för riksbanken att förvärva ytterligare
aktier i banken för internationell betalningsutjämning,
förkortat till BIS. Utskottets
majoritet tillstyrker förslagen.

Herrar Åkerlund och Strandberg har
i sina reservationer uttryckt vissa avvikande
meningar, och herr Åkerlund har
här närmare utvecklat dem i sitt anförande.
Det torde ha ett visst värde omnämna
att reservanterna här är ganska
ensamma, då de inte ens inom sitt eget
parti fått med utskottets ordförande på
sin reservation.

Vad sedan gäller herr Åkerlunds yttrande
angående välståndet i vårt land
och möjligheterna att utskottets övriga

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
ledamöter skulle tro på storken som den
som skulle komma med välståndet, får
jag lov att säga, att så barnsliga är vi
inte i utskottet. Vi är fullt medvetna om
att det välstånd som skapas i vårt land
är beroende av det arbete som presteras
av landets invånare och den organisation
som vår industri har, det må gälla
små, medelstora eller jättestora industrier.
Herr Åkerlunds uttryck i detta avseende
var ganska malplacerat. Vi brukar
inte föra sådana debatter inom bankoutskottet
då det gäller dessa mycket
allvarliga saker.

Vad gäller guldprisets höjd måste jag
säga att de siffror herr Åkerlund nämnde
inte är det officiella priset på guld,
utan det är det officiella priset på den
privata eller tillåt mig, herr Åkerlund,
att säga den svarta marknaden. Vi är
också medvetna om att bankoutskottet,
som har en granskande uppgift, inte på
något sätt skall lägga sig i riksbanksfullmäktiges
handlande. Bankoutskottets
granskande uppgift redovisas i dechargen.
I övrigt måste vi lita på riksbanksfullmäktige.
Utskottsmajoriteten har
också givit uttryck för detta förtroende
för riksbanksfullmäktige och deras
handlande då det gäller de ekonomiska
tingen.

Den begärda höjningen av maximibeloppet
för sedelutgivningsrätten med en
miljard kronor baseras på en beräkning
av den utelöpande sedelmängdens väntade
ökning och inkluderar en marginal
för ändrade betalnings- och kassahållningsvanor.
Reservanterna vill begränsa
höjningen till 300 miljoner kronor. Som
motiv för detta anför man »angelägenheten
av återhållsamhet i tillskapandet
av likvida medel».

Det framgår av herr Åkerlunds motion
att reservanterna är beredda att
medge en ökning av sedelmängden, som
är procentuellt lika stor som den som
maximalt noterades under år 1968. Detta
ligger bakom siffran 300 miljoner kronor.
Utskottsmajoriteten säger i år liksom
tidigare, när motsvarande förslag
behandlades, att förändringar i den ute -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
löpande sedelmängden inte kan anses
spela den aktiva roll i penningpolitiken
som motionärerna föreställer sig utan
främst betingas av den allmänna omsättningens
krav. Reservanterna tycks
föreställa sig att en relativt snäv gräns
för sedelutgivningsrätten på något sätt
skulle ge bankofullmäktige råg i ryggen
då det gällde att föra en tillräckligt återhållsam
penningpolitik. Enligt utskottsmajoritetens
mening saknar denna föreställning
all grund. Vi har inga skäl att
anta att fullmäktige inte på sitt område
strävar efter att så effektivt som möjligt
främja de mål som uppsatts för den
ekonomiska politiken.

När det gäller guldinlösningsskyldigheten
återkommer herr Åkerlund med
sitt traditionella förslag att riksdagen
skall uppmana bankofullmäktige att öka
guldinnehavet med 300 miljoner kronor
under innevarande år. Frågan om valutareservens
lämpliga sammansättning
och fördelning på guld och valutor har
herr Åkerlund och jag haft tillfälle att
diskutera så sent som den 11 april i år,
då bankoutskottets dechargeutlåtande
var uppe till behandling. Utrymmet för
nya friska synpunkter får väl därför antas
vara ganska begränsat, åtminstone
ser jag det så. Jag framhöll vid det tillfället
att placeringar i guld inte var räntebärande
samt att fördelningen mellan
guld och räntebärande papper sannolikt
inte spelade någon nämnvärd roll
från likviditetssynpunkt, om placeringarna
skötes på rätt sätt. Jag kan inte ansluta
mig till herr Åkerlunds bedömning
att en ökad handels- och valutapolitisk
rörelsefrihet för vårt land kräver en
uppbyggnad av våra guldtillgångar.

Sedan kan man naturligtvis fråga sig
var vi skulle köpa det guld som herr
Åkerlund anser att vi bör köpa. Jag antar
att amerikanerna inte skulle bli alltför
förtjusta, om vi begärde att få börja
växla in dollar i guld.

Vad beträffar riksbankens förvärv av
ytterligare aktier i BIS anser utskottet,
liksom departementschefen, att riksbanken
bör få rätt att förvärva aktier i den

utsträckning som kan ifrågakomma. Reservanterna
har i och för sig ingen invändning
att göra mot ytterligare aktieförvärv.
De är emellertid oroliga för att
detta kan få en sådan omfattning att
möjligheten att medge privata portföljinvesteringar
inskränkes eller försenas,
och de kräver ett riksdagsuttalande om
att aktieförvärvet i BIS inte bör ges en
sådan omfattning att dessa konsekvenser
uppkommer. Utskottets majoritet
har ställt sig frågande till den sammankoppling
som här har gjorts mellan aktieförvärvet
i BIS och privata portföljinvesteringar.
De överväganden som ligger
bakom valutaregleringen i fråga om
privata portföljinvesteringar och som
vi tidigare i dag har diskuterat är givetvis
av en helt annan karaktär än de som
är aktuella då det gäller att ta ställning
till aktieförvärvet i BIS. Det är för
övrigt inte av den storleksordningen att
det skulle kunna ha någon avgörande
betydelse för ett framtida ställningstagande
i fråga om privata portföljinvesteringar.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Jag trodde inte att min
formulering angående storken skulle
kunna ge herr Ståhle någon anledning
att ta illa vid sig. Det var förvisso inte
avsikten, och om herr Ståhle känner sig
sårad får jag be honom om ursäkt. Jag
tror emellertid att herr Ståhle, när han
läser anförandet, skall upptäcka att det
inte finns någon anspelning av den typen
på bankoutskottet i det lilla försöket
till lustighet.

Jag vill på ett par punkter fästa uppmärksamheten
på vad herr Ståhle säger.
Det finns uppenbarligen i vårt land
en marknad för köp och försäljning av
guld, och det är ganska stora kvantiteter
det rör sig om. Guldsmeder måste
självfallet ha ett arbetsmarterial, och
likaledes måste industrin ha tillgång till

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

guld, eftersom guldet på grund av sina
förnämliga egenskaper är ett utomordentligt
bra industriellt material. Man
kan väl inte rimligen göra gällande —
som herr Ståhle tycks vilja göra — att
denna marknad skulle kunna karakteriseras
som en svart marknad. Jag undrar
om inte herr Ståhle därvidlag har felbedömt
läget i världen i stort och naturligtvis
även i vårt land.

När det gäller frågan om sättet att
hantera likviditeten vill jag tillägga att
sedelutgivningen är en metod — och
den viktigaste metoden — att påverka
likviditetens omfattning. Jag vill inte
neka till att jag är irriterad över ett
uttalande sådant som detta, att det är
omsättningen som bestämmer hur mycket
pengar som skall finnas i marknaden.
Om det vore på det sättet skulle
varenda person i denna kammare, varenda
husmor i hela Sveriges land kunna
säga :»Det skall finnas pengar för alla
de köp som jag vill göra och för att tillgodose
alla önskemål som jag vill förverkliga
-— för den bil, det sommarnöje,
de kläder som jag vill skaffa mig.» Det
är inte rimligt att föra ett sådant resonemang
i en fråga av denna art.

Jag skulle vilja lämna följande upplysningar,
om det kan hjälpa till att
klara ut någonting av problematiken
kring denna fråga.

Just i dessa dagar pågår det i England
förhandlingar mellan den brittiska regeringen
och Internationella valutafondens
representanter om den engelska
penning- och kreditpolitiken. Förhandlingarna
gäller också den ekonomiska
politiken, men de gäller i synnerhet
penning- och kreditpolitiken. Enligt bestämmelserna
i Internationella valutafondens
stadgar skall nämligen ett land
som önskar få krediter ■— när kraven
är istora — förhandla med Internationella
valutafonden om sin ekonomiska situation.
Så är nu fallet beträffande Storbritannien,
som vill ha en förlängning
av en kredit som tidigare har beviljats.
Det rör sig om ett belopp av en miljard
dollar.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Nu förhandlar man alltså i London
om den här saken. I den redogörelse
som ges angående den brittiska regeringens
förklaring rörande den politik,
som den är beredd att föra, ingår just
frågan om penning- och kredittillgången
som en mycket väsentlig del. Den
brittiska regeringen skall alltså avge
någonting som kallas för »Letter of
Intent» — en förklaring helt enkelt. I
redogörelsen står det att man kommer
att få uppleva en tidigare aldrig skådad
stramhet när det gäller tillförseln
av pengar — money supply — eller
sedelmängden för att använda vårt uttryckssätt.
Det står på följande sätt, om
jag översätter: »Denna förklaring kommer
med största säkerhet att innehålla
hårda siffror rörande tillväxten av penningtillgången,
vilken kan uttryckas i
termer av eu storlek som säger att de
kommer att ligga nära nog vid noll.»

Det innebär alltså att man kräver att
britterna skall sköta den här sidan av
sin ekonomiska politik på ett sådant
sätt, att det inte blir någon ökning alls
av sedelmängden.

Herr Strandberg och jag har i vår
reservation däremot sagt, att vi i alla
fall är beredda att höja det redan förut
mycket höga beloppet med ytterligare
300 miljoner kronor. Vi är alltså beredda
att ta ett ansvar inför våra väljare
på den punkten. Vi anser med rätta att
vårt förslag är så liberalt att den summa
av 750 miljoner kronor i nationalbudgeten
som jag har hänvisat till utan
vidare går in i det belopp som vi har
angivit. Vårt erbjudande är ytterligt liberalt,
medan man däremot i England
manövrerats in i en sådan situation
att Internationella valutafonden direkt
kräver att det skall vara plus minus
noll på denna punkt.

Man kan då, tycker jag, inte rimligen
dra den slutsatsen att hela denna fråga
är totalt likgiltig, ointressant och betydelselös.
När den tillmäts en sådan betydelse
på andra håll i världen borde
det också kunna vara fallet i vårt land.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Om det kan vara till någon
tröst för herr Åkerlund kan jag ju
säga att jag inte på något sätt känner
mig sårad över hans sammankoppling
med storken. Men storken kanske känner
sig sårad!

Vad beträffar det officiella guldpriset
är vi medvetna om att det finns olika
priser på guld. Vi har inom utskottet
diskuterat den frågan och kommit fram
till att det säkerligen aldrig skulle falla
bankofullmäktige in att köpa guld till
annat pris än det officiella pris man
kommit överens om..

Vad gäller sedelmängden är det ändå
bankofullmäktige som har ansvaret för
att det finns tillräckligt med sedlar ute
i affärslivet, och vi litar på deras bedömning.
Men man måste ju ha en marginal.
Bankofullmäktiges bedömning
måste tillmätas större värde än den bedömning
som reservanterna i detta fall
vill göra.

Utskottet säger att ansvaret för denna
politik ligger hos bankofullinäktige,
och vi har uttryckt vår aktning för det
sätt på vilket de sköter sitt arbete. Detta
står vi fortfarande fast vid.

Jag vidhåller således, herr talman,
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten A 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Åkerlund och
Strandberg vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig

finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
A 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Åkerlund och
Strandberg vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen i förevarande
del.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 18.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten A 2.

I fråga om punkten A 3, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Åkerlund och
Strandberg vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen i denna del.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
A 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Åkerlund och
Strandberg vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen i förevarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herrar Åkerlund
och Strandberg vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Åkerlund och
Strandberg vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av motioner om
upphävande av lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet, m. m.;

nr 53, i anledning av motion om åtgärder
mot otillbörligt utnyttjande av
behovsprövade sociala förmåner;

nr 56, i anledning av motioner angående
rätten till förtidspension m. in.;
samt

nr 57, i anledning av motioner angående
rätten till invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Om åtgärder mot barnolycksfall

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
1968 års internationella sockeravtal,
m. m.; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
jordbruksutskottet,

varvid utlåtandet nr 28 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder mot barnolycksfall

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning
av motioner om åtgärder mot barnolycksfall.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
877, av fru Olsson, Elvy, och fröken
Pehrsson, samt II: 998, av herr Johansson
i Växjö och herr Polstam, hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning angående
åtgärder för att genom barnsäkra
lägenheter förebygga barnolycksfall.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 877 och
II: 998 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herr Ernst Olsson (ep), fröken
Pehrsson (ep) samt herrar Larsson
i Borrby (ep) och Johansson i Växjö
(ep).

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Vi har i vårt land ett
mycket stort antal barnolycksfall —

ungefär 190 000 per år. Fyrtio procent
av alla olyckorna sker i hemmet.

I motionerna I: 877 och II: 998 har
vi pekat på det stora antalet olycksfall
i hemmet och i bostaden — olycksfall
som med enkla förebyggande åtgärder
skulle kunna förhindras. För en merkostnad
av 200—300 kronor per lägenhet
kunde dessa bli mindre farliga för
barnen. Vi tycker att barnsäkerhetsaspekten
borde finnas med i all bostadsplanering.

Vi har i motionerna anhållit om en
utredning angående åtgärder för att genom
barnsäkra lägenheter förebygga
olycksfall. Vi har också hävdat angelägenheten
av att upplysningen om faromoment
och säkerhetsanordningar i
bostäder ökas samt att forskning om
barnsäkerhetsanordningar stimuleras.

I remissvar till allmänna beredningsutskottet
har överstyrelsen för Röda
korset samt samarbetskommittén mot
barnolycksfall tillstyrkt motionerna.
Samarbetskommittén säger sig vilja understryka
nödvändigheten av att samhället
engagerar sig för att stimulera
till en inventering och en utprovning av
barnsäkerhetsanordningar, och man uttalar
sig också för forskning på området.

Bostadsstyrelsen har i remissvar till
utskottet hänvisat till familjeberedningens
betänkande, »Barnstugor, barnavårdsmannaskap
och barnolycksfall».

I bostadsstyrelsens yttrande, avgivet
den It maj 1967, säger styrelsen beträffande
barnolycksfallsförebyggande
anordningar att krav borde resas på att
även bostadshus som finansieras utan
statliga lån förses med sådana anordningar.
Enbart rekommendationer härom
räcker inte.

I sitt svar till allmänna beredningsutskottet
säger bostadsstyrelsen att frågan
om barnolycksfallsförebyggande åtgärder
är av sådan vikt att generella
krav bör gälla vid bostadsbyggandet
och föreskrifter om barnolycksfallsförebyggande
åtgärder bör utfärdas i anslutning
till byggnadsstadgan.

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Ang. beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster, m. m.

Allmänna beredningsutskottet har i
sitt utlåtande över motionerna hänvisat
till familjeberedningens betänkande,
där bl. a. en undersökning om barnolycksfall
redovisas. Betänkandet har
remissbehandlats i socialdepartementet
och anmälts i 1968 års statsverksproposition.
Men —- och detta finner
jag mycket anmärkningsvärt — några
förslag i anledning av betänkandet har
inte framlagts av Kungl. Maj:t.

Det är alltså nu två år sedan fämiljeberedningen
lade fram sitt förslag och
ännu har inga åtgärder vidtagits mer än
att frågan aktualiserats och för närvarande
utreds av statens planverk, detta
alltså trots att bostadsstyrelsen anser det
så angeläget att krav på barnsäkra lägenheter
bör ställas och föreskrifter
härom införas i byggnadsstadgan.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.
Men i vårt särskilda yttrande i
utlåtandet har vi velat betona att det
är av synnerligen stor vikt att bestämmelser
snarast åstadkommes för en
mera barnsäker hemmiljö.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. beskattningen av folkpensionärers
sidoinkomster, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 46, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. m. jämte motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
95 föreslagit riksdagen att antaga därvid
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

5 första kammarens protokoll 1969. Nr 26

I propositionen hade föreslagits ändrade
regler för folkpensionärers rätt till
avdrag för nedsatt skatteförmåga. Förslaget
innebar ökad avdragsrätt för
folkpensionärer med inkomster vid sidan
av folkpensionen. De nya bestämmelserna
föresloges gälla första gången
vid 1970 års taxering.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels den med anledning av propositionen
väckta motionen II: 1193, av
herr Jonsson i Mora, vari anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 95 måtte uttala, att riksskattenämndens
anvisningar och tabeller
för storleken av avdraget för nedsatt
skatteförmåga vid stigande extrainkomster
borde utformas så, att den
samlade effekten av bortfall av folkpensionaförmåner
och minskat extra
avdrag ej i något fall överstege SO procent
av sidoinkomstens ökning,

dels ock de vid riksdagens början
väckta, likalydande motionerna I: 35,
av herr Virgin m. fl., och II: 40, av herr
Holmberg m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t med förtur måtte
utreda och framlägga förslag om avskaffande
av skatteplikten för folkpensioner;
samt

2) antaga i motionerna införda

a) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370),

b) förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

De i sistnämnda motioner införda
författningsförslagen avsågo, att ortsavdraget
för folkpensionärer skulle höjas
till 4 000 kronor för ensamstående pensionär,
6 400 kronor för äkta makar,
varav en vore pensionär, samt till 8 000
kronor för makar, som båda vore pensionärer,
utan att de nu gällande reglerna
ändrades för dem som huvudsakligen
hade folkpension som inkomst.

Torsdagen den 22 maj 1969

70 Nr 26

Ang. beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster, m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A) med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 95 antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med den ändringen, att punkt 2 av anvisningarna
till 50 § erhölle i betänkandet
angiven lydelse;

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

B) avslå

1) motionerna I: 35 och II: 40,

2) motionen II: 1193.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Tistad (fp), Mattsson
(ep), Annerås (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Josef son

i Arrie (ep), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
B 2 hemställa, att riksdagen med anledning
av motionen II: 1193 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam
utredning av frågan om beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster,
varvid särskilt borde övervägas
möjligheten att införa en definitiv
källskatt för folkpensionärer;

2) av herrar Gösta Jacobsson (m),
Karl Pettersson (m) och Enarsson (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B 1 hemställa,

1) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 35, av herr Virgin m. fl.,
och II: 40, av herr Holmberg m. fl., såvitt
här vore i fråga, antaga de vid motionerna
fogade förslagen till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
och

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

2) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 35, av herr Virgin m. fl.,
och II: 40, av herr Holmberg in. fl., såvitt
här vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att Kungl. Maj :t
efter skyndsam utredning måtte framlägga
förslag om avskaffande av skatteplikten
för folkpensionärer.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Om en ensamstående
folkpensionär med 4 800 kronor i kommunalt
bostadstillägg och 2 000 kronors
inkomst vid sidan av folkpensionen ökar
sin sidoinkomst med 400 kronor i månaden
blir resultatet att hans skatt ökar
med ungefär 3 000 kronor om året och
att det kommunala bostadstillägget minskar
med ungefär lika mycket. Genom att
öka sin inkomst vid sidan av pensionen
får han alltså cirka 1 200 kronor
mindre om året att leva på. Så orimligt
kan de bestämmelser drabba som gäller
för folkpensionärernas beskattning
och avtrappningen av inkomstprövade
folkpensionsförmåner.

Men nu skall det bli bättre. Riksdagen
har redan beslutat om en uppmjukning
av de regler som gäller för inkomstprövningen
av hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg. I proposition nr 95, som
vi nu behandlar, föreslås liberalare regler
för extra avdrag för folkpensionärer
vid beskattningen.

Om man tillämpar de nya reglerna i
fråga om inkomstprövning och skattelindringsavdrag
på den folkpensionär
som jag nyss talade om, kommer han
sannolikt att få behålla ungefär 250
kronor av de 4 800 kronor varmed han
ökat sin årsinkomst. Han får således behålla
cirka 5 procent och tvingas avstå
cirka 95 procent av sin inkomstökning.
Mer generöst än så verkar alltså inte de
föreslagna reglerna, om det totala skattebortfallet
skall hålla sig inom den ram
på 30 miljoner kronor som anges i propositionen.
Riksskattenämnden, som
skall omsätta reformen i anvisningar
och tabeller till ledning för taxeringsnämnderna,
får också i propositionen

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Ang. beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster, m. m.

besked om att utgångspunkten för detta
arbete skall vara att ökade sidoinkomster
inte helt konsumeras. Det är alltså
inte nödvändigt att det blir något över.

Vi har i bevillningsutskottet fått ta
del av några tabeller, som har utarbetats
i finansdepartementet för att belysa
verkningarna av finansministerns förslag
sådant det nu lagts fram. Det är de
tabellerna jag använt mig av när jag
räknat ut att pensionären i mitt exempel
med tillämpning av de nya reglerna
skulle få behålla 5 procent av sin inkomstökning.
Av tabellerna framgår att
detta inte är något extremt fall. I sådana
inkomstlägen där det sker en reduktion
av de inkomstprövade folkpensionsförmånerna
kommer marginalbelastningen
på inkomsten att över lag
ligga på omkring 95 procent, och i undantagsfall
kan den till och med bli
högre än 100 procent.

I en motion från folkpartihåll har
framförts ett yrkande som går ut på att
riksskattenämnden, när den utarbetar
sina anvisningar och tabeller, skall se
till att marginalbelastningen blir högst
80 procent, eller med andra ord: en
folkpensionär som ökar sin inkomst vid
sidan av folkpensionen skall alltid få
behålla minst 20 procent av inkomstökningen.
Det förefaller vara ett rimligt
krav, men skall det förverkligas växer
skattebortfallet från 30 till 200 miljoner
kronor enligt expertisens beräkningar.

Nu tycker jag för min del inte att måttet
på skattebortfallet är det väsentliga
om det gäller ett rättvisekrav. Men ett
tillgodoseende av 80-procentsprincipen
skulle innebära en långsammare avtrappning
med stigande inkomst av de
extra avdrag, vilkas storlek i utgångsläget
är given — avdraget skall där vara
tillräckligt stort för att ge full skattebefrielse.
Den långsammare avtrappningen
betyder i sin tur att avdrag måste
tillåtas i så höga inkomstlagen att
man blir en smula betänksam.

Genom att tillämpa en annan konstruktion
av avdragstabellerna än nu
kan man enligt expertisen förverkliga

80-procentsprincipen med mycket
mindre skattebortfall än 200 miljoner
kronor — kanske till och med inom den
30-miljonersram som finansministern
anger. Men en sådan lösning är förenad
med administrativa svårigheter, som jag
inte här skall gå in på, och den skapar
sannolikt inte större rättvisa mellan olika
skattskyldiga än de tabeller som nu
tillämpas. Man får akta sig för att stirra
sig blind på marginaleffekterna. De är
visserligen ett problem, men de utgör inte
hela problemet, utan det väsentliga är
ändå den totala skattebelastningen i olika
inkomstlagen.

I själva verket är frågan om beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster
ett mycket komplicerat och
därför också mycket svårlöst problem. I
medvetande om det begärde riksdagen
för två år sedan enhälligt en skyndsam
utredning av frågan, med tillägg att man
vid utredningen särskilt borde överväga
möjligheten att införa en definitiv källskatt
för folkpensionärer. Med tanke på
att beskattningsmakten dock ligger hos
riksdagen måste denna begäran närmast
anses som en beställning. Men finansminister
Sträng har inte tolkat den så, och
han har inte satt igång någon utredning.
Utskottsmajoriteten beklagar detta. Vi
för vår del kan inte underlåta att uttrycka
vår förvåning över att finansministern
inte har tagit någon hänsyn
till riksdagens enhälligt uttalade vilja.

Behovet av en utredning är oomtvistligt.
De problem det gäller är, som jag
tidigare framhållit, av mycket komplicerad
natur och tarvar därför en ordentlig
genomlysning. Finansministern
säger nu att han har för avsikt att se
över skattereglerna för alla kategorier
av lägre inkomsttagare och således även
för folkpensionärer. Såvitt man kan förstå
ämnar herr Sträng låta utföra denna
översyn internt inom finansdepartementet.
Folkpensionärernas beskattning
rymmer dock så många speciella problem,
att det är ovisst om de kan lösas
inom ramen för en sådan översyn. En
utredning av dessa problem har därför

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster, m. m.

fortfarande aktualitet enligt vår mening.

Herr talman! Det förslag som regeringen
lagt fram i proposition nr 95 innebär
en inte obetydlig förbättring för
folkpensionärerna i jämförelse med vad
som nu gäller, och vi kan acceptera det
i avvaktan på en mera definitiv lösning
av de problem som sammanhänger med
folkpensionärernas beskattning.

Jag yrkar alltså bifall till punkt A i
utskottets hemställan. Däremot anser vi
att behovet av en utredning alltjämt
kvarstår och att riksdagen bör förnya
sin tidigare gjorda hemställan om en sådan.
Jag ber därför att under punkt
B 2 få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Jag skall gå litet närmare
in på gällande regler för folkpensionens
beskattning för att få en bakgrund
till den reservation som moderata samlingspartiets
representanter har fogat
till bevillingsutskottets betänkande.

Folkpensionär, vars inkomst helt eller
delvis utgjorts av folkpension, äger vid
inkomsttaxeringen rätt att utöver ortsavdrag
erhålla ett extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga. Avdraget är inte
maximerat. Om den skattskyldige pensionären
varit för sin försörjning helt
beroende av folkpensionen, bör den
taxerade inkomsten minskas med belopp
motsvarande hela folkpensionen.
Har den skattskyldige haft annan inkomst
än folkpensionen men folkpensionen
utgjort den huvudsakliga delen
av hans inkomst, bör han erhålla ett
med hänsyn till omständigheterna jämkat
avdrag för nedsatt skatteförmåga.
För det fall att folkpensionen inte
uppgår till minst hälften av den sammanlagda
inkomsten, bör extra avdrag
medges, när särskilda skäl därtill föranleder.
För folkpensionär med sidoinkomster
av förmögenhet medges avdrag
för nedsatt skatteförmåga med visst belopp
i enlighet med av riksskattenämnden
utfärdade anvisningar.

Riksdagen har, som herr Tistad nämn -

de, nyligen antagit ändrade regler för
inkomstprövning av hustrutillägg och
kommunala bostadstillägg till folkpensionärer.
Dessa regler innebär att förmånen
minskas på visst sätt om pensionären
har inkomster vid sidan av folkpensionen.

I proposition nr 95, som vi nu behandlar,
föreslås att folkpensionär med
sidoinkomster skall få rätt till avdrag
för nedsatt skatteförmåga med ökat belopp
i syfte att åstadkomma en anpassning
av beskattningsreglerna till dessa
nya bestämmelser. Dessutom föreslås att
vid beräkning av extra avdrag som folkpension
även skall betraktas ATP-pension,
i den mån sådan pension enligt en
nyligen antagen lag föranlett avräkning
av pensionstillskott. Allt detta är gott
och väl.

I en partimotion har moderata samlingspartiet
påtalat att de nuvarande
bestämmelserna om extra avdrag vid beskattning
av folkpensionär i vissa fall
leder till otillfredsställande resultat, något
som också skapat stark irritation
bland folkpensionärerna. Enligt de nya
reglerna har visserligen en förbättring
uppnåtts, men trots detta uppstår starka
tröskel- och marginaleffekter vid
stigande sidoinkomster. Utskottsmajoriteten
har även observerat detta och
vill i anledning därav ge uttryck för
sitt beklagande av att finansministern
inte ansett sig kunna tillmötesgå riksdagens
tidigare begäran om skyndsam
utredning av möjligheten att införa någon
form av definitiv källskatt för folkpensionärers
sidoinkomster.

I reservation 2, där mitt namn står
först, har vi velat gå längre. Vi menar
att utfallande folkpensioner över huvud
taget inte borde beskattas. En dylik ordning
vore helt konsekvent eftersom
folkpensionsavgiften inte längre är avdragsgill.
Vi hänvisar också till att den
totala marginaleffekten för sidoinkomster,
främst i sådana lägen där en samtidig
reduktion av de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna sker, fortfarande
kan uppgå till 95 procent och i

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Ang. beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster, m. m.

vissa fall till 100 procent. I de tabeller
som har förelagts bevillningsutskottet
framgår det överraskande faktum att
det verkligen har förhållit sig på det
sättet. Det uppmuntrar inte precis arbetsviljan.

I reservationen föreslås i första hand
skyndsam utredning av frågan om att
folkpensionen inte skall beskattas och
de ekonomiska konsekvenserna av det.
Vidare föreslås lagtext om kommunalt
ortsavdrag för gifta skattskyldiga, med
C 400 kronor om den ena maken är
folkpensionär och med 8 000 kronor
om båda makarna är folkpensionärer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det föreliggande ärendet
är en välkänd och återkommande
bekant. Tyvärr kan vi konstatera att
de i propositionerna nr 38 och 95 föreslagna
åtgärderna inte avför frågan från
kommande dagordningar. Vissa förbättringar
har visserligen uppnåtts när det
gäller att komma till rätta med marginalbelastningsproblemen
för folkpensionärer
med extrainkomster, men i det
enskilda fallet kan, som här tidigare har
påpekats, sidoinkomsterna också i fortsättningen
komma att drabbas av en
marginell skattebelastning på 100 procent,
ja, ibland t. o. in. mer.

Ett enhälligt bevillningsutskott förordade
1967 en skyndsam utredning av
frågan om beskattningen av folkpensionärers
sidoinkomster, där man
särskilt skulle överväga införandet av
definitiv källskatt för denna grupp.
Riksdagen biföll som bekant utredningsyrkandet.
Någon speciell utredning
i denna fråga har inte tillsatts,
utan den har behandlats inom finansdepartementet.
Eftersom frågan därigenom
enligt min mening inte kommit
till en tillfredsställande lösning, måste
vi tyvärr återkomma med vårt sedan
1967 framförda krav —■ även om det
kan erkännas att problemet kommit nå -

got närmare en lösning än tidigare tack
vare att vissa reduceringar av marginaleffekterna
åstadkommits genom det
föreliggande förslaget.

Det är givet att skattebestämmelserna
för folkpensionärer så långt möjligt
måste inordnas i skattesystemet, men
det finns som vi vet speciella problem
för denna grupp på grund av att inkomstprövade
förmåner reduceras vid
sidoinkomster över en viss storleksordning.
Därför bör riksdagen vidhålla sitt
tidigare krav på en skyndsam utredning
om beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster.

Sedan finns det anledning att understryka
att beskattningen för låginkomstgrupper
över huvud taget måste få en
snar lösning som står bättre i samklang
med talet om ökad jämlikhet — inte
minst från regeringspartiets sida. I dag
är det ju så att åtskilliga med lägre inkomster
har betydligt hårdare beskattning
än t. o. m. folkpensionärerna totalt
sett — däremot inte marginellt.
Till den frågan finns det emellertid möjlighet
att återkomma i anslutning till
behandlingen av skattemotioner här i
kammaren.

Herr talman! Med detta korta anförande
ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 1 i detta utlåtande.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har ju ganska ingående redovisat de
bestämmelser som gäller för folkpensionärers
rätt till avdrag för nedsatt
skatteförmåga, och jag behöver därför
inte upprepa den redovisning som här
har gjorts.

Det har förhållit sig på det sättet,
att folkpensionen och även ett vanligt
kommunalt bostadstillägg redan nu varit
i princip skattefritt, om inga andra
sidoinkomster av betydelse har förekommit.
Detta har redan med nuvarande
regler inneburit att ett folkpensionärspar
kunnat ha inkomster på omkring
10 000 kronor om året utan att drabbas
av någon beskattning.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster, m. m.

Vad som emellertid under senare tid
har orsakat irritation bland folkpensionärerna
har varit det förhållande, som
här har påpekats, att man redan vid
synnerligen blygsamma sidoinkomster
utöver folkpensionen har drabbats av
ogynnsamma tröskelmarginaleffekter,
vilka som sagt inte bara lett till att man
fått ett avtrappat extra avdrag utan
också medfört att man förlorat inkomstprövade
folkpensionsförmåner. Det har
med andra ord lönat sig dåligt att skaffa
sig extrainkomster för folkpensionärerna
och det har till och med — som
herr Tistad här påpekat — i vissa extrema
fall lett till rena förlusten.

I den proposition som ligger till
grund för bevillningsutskottets betänkande
nr 46, som vi nu behandlar, föreslås
att folkpensionärer skall få rätt till
ökat avdrag för nedsatt skatteförmåga
och att man här skall åstadkomma en
anpassning till de regler som nu gäller
för inkomstprövning av hustrutillägg
och kommunala bostadstillägg, vilka
förmåner riksdagen tidigare fattat beslut
om.

Det förslag som nu framlagts syftar
till -—- som också tidigare har framhållits
— att införa generösare regler för
folkpensionärerna i det avseendet, att
de skall kunna få ha högre sidoinkomster
jämte de behovsprövade pensionsförmånerna
utan att drabbas av beskattning.
Men utskottet framhåller också
att det även i fortsättningen kan förekomma
höga marginaleffekter, och även
departementschefen har i propositionen
framhållit att så kommer att vara
fallet i vissa sammanhang. Mot bakgrunden
härav beklagar utskottsmajoriteten,
att departementschefen inte ansett
sig kunna tillmötesgå riksdagens begäran
om en skyndsam utredning av
möjligheterna att införa någon form
av definitiv källskatt på folkpensionärernas
sidoinkomster. Utskottsmajoriteten
vidhåller alltjämt sin uppfattning
och anser, att om en försöksverksamhet
kommit till stånd på detta område
hade säkert många av skatteproble -

men för folkpensionärer med små och
måttliga sidoinkomster kunnat lösas.
Samtidigt skulle man enligt utskottets
mening ha kunnat få en värdefull försöksverksamhet
på ett tidigt stadium,
varvid man prövat hur en definitiv källskattereform
skulle ha kommit att fungera.
Detta hade sedan kanske kunnat
i hög grad bli vägledande för en framtida
reform på detta område.

Såsom framhållits av representanter
för folkpartiet och centerpartiet har det
i en reservation som fogats till utskottets
betänkande begärts en förnyad
framställning till finansministern på
denna punkt. Det begärs alltså att man
på nytt skulle skriva till regeringen och
kräva att denna utredning tillsätts. Men
eftersom finansministern har bedömt
det så, att det inte är ändamålsenligt
att bryta ut denna fråga ur de utredningar,
som nu pågår, har utskottsmajoriteten
icke ansett sig kunna tillmötesgå
framställningen att på nytt skriva
till regeringen i denna fråga.

Jag vill påpeka att detta uppslag varken
kommit från centerpartiet eller
folkpartiet utan är ett initiativ från bevillningsutskottet,
enkannerligen dess
värderade ordförande herr Ericsson i
Kinna, som skrev och begärde denna utredning.
Eftersom initiativtagaren nu
själv nöjer sig med vad som förevarit,
borde väl även oppositionen vara nöjd.

Samtidigt som utskottet beklagar att
denna utredning inte kommit till stånd,
delar utskottet till fullo departementschefens
uppfattning, att folkpensionärerna
befinner sig i en gynnad ställning
i förhållande till flertalet andra skattskyldiga
i motsvarande inkomstläge. Det
finns förvisso många låginkomsttagare
i vårt land som i beskattningshänseende
är sämre lottade än våra folkpensionärer.
Därför har utskottet också enhälligt
avvisat yrkandet i motion II:
1193, som herr Tistad talade om, att
man skulle maximera den samlade effekten
av bortfall av folkpensionsförmåner
och minskat extra avdrag till 80
procent av sidoinkomstens ökning. Det -

Torsdagen den 22 mai 1969

Nr 26

Ang. beskattningen
ta skulle kosta 200 miljoner kronor. Utskottet
har ansett att det inte är angeläget
att i ett läge, där andra grupper
också kan behöva skattelättnader, satsa
så mycket pengar på detta. Utskottet
understryker att man vid den fortsatta
reformeringen av beskattningen bör
försöka åstadkomma större rättvisa och
jämlikhet än vad som för närvarande
råder mellan olika kategorier av inkomsttagare
i landet.

Vad sedan gäller motionerna 1:35
och II: 40, som herr Gösta Jacobsson
har pläderat för, kräver moderata samlingspartiet
i en reservation höjda ortsavdrag
för folkpensionärer. Utskottsmajoriteten
kan inte biträda det förslaget.
Ville man gå in för detta skulle det
nämligen innebära att man tillerkände
folkpensionärer med höga inkomster
väsentligt större ortsavdrag än vad som
tillkommer andra skattskyldiga i motsvarande
inkomstläge. Det skulle i varje
fall enligt min mening i allvarlig
grad rubba principen om skatt efter
bärkraft. Utskottsmajoriteten vill inte
biträda detta förslag.

När man dessutom beräknar att en
sådan reform skulle medföra ett skattebortfall
för stat och kommun på cirka
320 miljoner kronor, måste en sådan
fråga tas upp i samband med en mera
genomgripande reform på skatteområdet.
Här är det nämligen fråga om en
betydande omfördelning av skattebördorna
i vårt land.

Moderata samlingspartiet bar i sin reservation
till förmån för dessa motioner
försökt göra frågan litet smakligare ur
kostnadssynpunkt. Man säger nämligen
att det förslag man lagt fram om höjda
ortsavdrag för folkpensionärerna
skulle innebära ett inkomstbortfall för
statens del på 40 miljoner kronor under
nästa budgetår. När jag först såg denna
siffra funderade jag över att den verkade
synnerligen låg. Eftersom finansdepartementet
har angivit att det beräknade
samlade skattebortfallet för stat
och kommun, om förslaget genomfördes,
skulle röra sig om ungefär 320 mil -

av folkpensionärers sidoinkomster, m. m.

joner kronor, innebär det att moderata
samlingspartiet inte har velat redovisa
de kostnader som kommunerna skulle
drabbas av. Man har tydligen inte velat
tala om att man tänker pungslå kommunerna
på 280 miljoner kronor — om
nu relationerna är riktiga, vilket jag
inte närmare kontrollerat. Finansdepartementet
har dock redovisat att den totala
effekten skulle vara 320 miljoner
kronor för stat och kommun.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag
bara som helhetsbedömning konstatera
att det förslag som finansministern har
lagt fram och som vi nu skall besluta om
kommer att verka synnerligen generöst
för våra folkpensionärer. Vi skall inte,
vilket herr Tistad också antydde, bara
stirra oss blinda på de marginaleffekter
som uppstår på sidoinkomstens ökning,
utan vad som är viktigt är ju
det samlade resultatet av hela reformen
och vad det betyder i förhållande till
nuläget.

Vi kan som exempel ta ett pensionärspar
som har 8 500 kronor i folkpension
och ett kommunalt bostadstillägg
på 3 000 kronor, något som är ganska
vanligt numera. Vi kan vidare anta att
den kommunala utdebiteringen uppgår
till 20 kronor. Det paret kan skaffa sig
en sidoinkomst på 1 600 kronor utan att
drabbas av någon som helst skatt. Det
betyder en samlad skattefri inkomst på

13 100 kronor, och det motsvarar i sin
tur en beskattad inkomst på mellan
16 000 och 17 000 kronor.

Skulle sidoinkomsten uppgå till 3 000
kronor, får pensionärsparet behålla sina
inkomstprövade pensionsförmåner ograverade
liksom de 3 000 kronorna i bostadstillägg.
Paret drabbas visserligen
av en blygsam beskattning på 560 kronor
om året men har kvar en nettoinkomst
efter skatt på i det närmaste

14 000 kronor. Det finns förvisso åtskilliga
låginkomsttagare i det här landet,
personer i aktiv yrkesverksamhet, som
får försörja familj på betydligt lägre inkomster
än så.

Med den motiveringen anser utskotts -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Ang. beskattningen av folkpensionärers sidoinkomster, m. m.

majoriteten att den reform som vi nu är
beredda att genomföra kommer att betyda
så avsevärda förbättringar att man
med glädje kan konstatera att detta förslag
har framlagts.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
betänkande på samtliga
punkter.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det tycks som om herr
Paul Jansson vill införa någon sorts
upphovsmannarätt för goda uppslag.
På annat sätt kan jag inte tolka den
uppfattning han här givit till känna,
nämligen att det skulle vara oförsynt
av utskottsrepresentanterna för
folkpartiet och centerpartiet att nu
upprepa ett utredningskrav som ursprungligen
uppkommit på tillskyndan
av bevillningsutskottets ordförande herr
John Ericsson. Herr Jansson tycker att
när nu finansministern har ansett det
ändamålsenligt att inte effektuera utredningsbeställningen,
så skall vi också
anse det ändamålsenligt att tiga tyst och
stilla och acceptera förhållandena som
de är.

Jag vill emellertid påminna om att då
utredningskravet framfördes förra gången
låg i botten motioner från folkpartiet
och centerpartiet vilka vann allmän
anslutning i bevillningsutskottet. Jag
erkänner gärna att det förlösande ordet
den gången kom från utskottets värderade
ordförande. Nu tycker vi att detta
uppslag var så gott att vi inte vill släppa
det utan göra en förnyad begäran om
den utredning som finansministern inte
har verkställt.

Jag tyckte mig kunna utläsa att herr
Jansson liksom jag anser det vara mycket
olyckligt att utredningen inte kommit
till stånd. Varför inte säga det så att
det hörs ända till Kanslihuset?

Herr JANSSON, PAUL (s):

Herr talman! Nej, herr Tistad, jag vill
inte införa någon upphovsmannarätt

här, men jag ansåg det lämpligt att erinra
om herr John Ericssons roll i sammanhanget.
Som herr Tistad sedan sade,
fällde bevillningsutskottets ordförande
det förlösande ordet, som kom att medföra
att riksdagen begärde en utredning
hos Kungl. Maj :t.

Till herr Tistad vill jag därutöver endast
säga att det i propositionen också
har signalerats att finansministern kommer
med förslag till en skattereform.
Där talas inte bara om beskattningen av
folkpensionärerna utan om en genomgripande
reformering av hela skattesystemet.
Reformen skall alltså inte ta
sikte enbart på de marginaleffekter som
alltjämt består då det gäller folkpensionärernas
sidoinkomster utan, som jag
tidigare sade, också på en generösare
beskattning för alla lägre inkomsttagare
i detta land.

Det skall bli intressant att se om man
vid det tillfället på borgerligt håll kommer
att ge uttryck för den jämlikhetssträvan
och den solidaritet som är nödvändig
för att det skall bli möjligt att
göra en omfördelning av skattetrycket
på ett sådant sätt att de gynnas som bäst
behöver skattelättnader. Vi får väl återkomma
till den frågan, herr Tistad. Jag
hoppas att herr Tistad då är beredd att
ställa upp och hjälpa till med genomförandet
av en sådan reform.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
konime att framställas först särskilt angående
punkten A Samt därefter särskilt
rörande vardera punkten B 1 och
B 2.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten B1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Om tillämpning av arbetarskyddslagen på personaltransporter

den av herr Gösta Jacobsson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten B 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Tistad in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 46
punkten B 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 42.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Presidiet har efter förnyad överläggning
kommit till det resultatet, att något
kvällsplenum i dag icke är behövligt.
Dagens sammanträde kommer att avbrytas
efter det att tredje lagutskottets utlåtande
nr 42 har behandlats. Vid plenum
i morgon kommer således att som
första ärende behandlas jordbruksutskottets
utlåtande nr 24. Det sammanträdet
torde kunna avslutas i god tid
före eftermiddagstågens avgång!

Om tillämpning av arbetarskyddslagen
på personaltransporter

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 58, i anledning av motioner
om en allmän översyn av arbetarskyddslagen,
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat följande
till lagutskott hänvisade motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:144,
av herr Wanhainen in. fl., samt II: 160,
av herrar Lindberg och Häll, i vilka anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag
till sådant tillägg till arbetarskyddslagen,
att personaltransporter
vid färd till och från arbetet komme
att innefattas av arbetarskyddslagens
bestämmelser;

2) de likalydande motionerna I: 760,
av herr Hansson, och II: 899, av fröken
Sandell in. fl., i vilka yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära en allmän översyn av arbetarskyddslagen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna I: 144 och II: 160
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 760 och II: 899 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
allmän översyn av arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Om tillämpning av arbetarskyddslagen på

Reservation hade avgivits, vid utskottets
hemställan under A, av herrar
Dahlberg (s) och Wanhainen (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:144 och
II: 160 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag till sådant tilllägg
till arbetarskyddslagen, att personaltransporter
vid färd till och från
arbetet komme att innefattas av arbetarskyddslagens
bestämmelser.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Arbetarskyddslagen av
den 3 januari 1949 omfattar ej personaltransporter
vid färd till och från arbetsplats.
Fordonen är också nästan undantagslöst
inregistrerade som privatfordon,
varför de krav som i vissa fall ställs
i lagen om yrkesmässig trafik ej är tilllämpliga.

Sedan början av 1950-talet har det blivit
allt vanligare att arbetare i skogsbruket
transporteras till och från arbetsplats
med fordon som arbetsgivaren
äger. Även om en stor del av dessa
transportbussar har varit tillfredsställande
ur värme- och andra synpunkter
har dock i ganska stor utsträckning
brister förekommit och förekommer alltjämt
i bussarnas uppvärmning samt åkkomfort.
Bussarna har i regel inte särskilda
utrymmen för arbetsredskap,
bränsletankar, motorsågar och övrig arbetsmaterial
med påföljd att dessa transporteras
tillsammans med passagerarna
i passagerarutrymmet. Allvarliga olyckstillbud
har på grund härav icke saknats,
t. ex. vid häftiga inbromsningar.

Utskottet har med stöd av arbetarskyddsstyrelsens
remissyttrande förklarat
att arbetarskyddsstyrelsen numera
är beredd att ge arbetarskyddslagen en
vidare tolkning och under dess tillämpning
inrymma de personaltransporter
som motionärerna avser. Om en sådan
tolkning med säkerhet kunde inrymmas
i arbetarskyddslagens bestämmelser

personaltransporter

skulle vi motionärer varit nöjda. Vi reservanter
menar att för att trygga tilllämpningen
av arbetarskyddslagen avseende
personaltransporter bör ett tilllägg
till lagen inskrivas, som klart och
otvetydligt talar om att lagen gäller för
dessa transporter. För att något belysa
reservanternas ställningstagande skall
jag beröra den tidigare tillämpningen av
arbetarskyddslagen.

Till svar på en skrivelse från skogsyrkesinspektören
i norra distriktet 1953,
i vilken skrivelse denne anhöll om arbetarskyddsstyrelsens
uttalande huruvida
arbetarskyddslagen vore tillämplig
i de fall där arbetsgivaren transporterade
arbetare till och från arbetet med
eget fordon, yttrade arbetarskyddsstyrelsen
den 18 novemer 1953 följande:

»Med hänsyn till att arbetstagarna
under ifrågavarande transporter icke
kunna anses vara i arbete finner styrelsen
att arbetsgivare icke med stöd av
arbetarskyddslagens 7 § kan åläggas att
i dylikt fall svara för fordonens beskaffenhet
ur arbetarskyddssynpunkt och
alltså ej kan åläggas att tillse att passagerarutrymme,
om sådant finnes, är
uppvärmt.»

Går man sedan vidare och studerar
varpå denna arbetarskyddsstyrelsens
tolkning av lagen grundar sig finner
man ett uttalande av departementschefen
med anledning av vad 1938 års arbetarskyddskommitté
uttalat. Departementschefen
anförde följande i proposition
nr 298 år 1948:

»Enighet råder därom att arbetsgivaren
bör vara skyldig vidtaga erforderliga
hygieniska och sociala anordningar
på arbetsstället. Däremot äro meningarna
delade, huruvida hans förpliktelser
i detta hänseende böra sträcka
sig även utanför arbetsstället. Vad
kommittén och vissa remissinstanser
anfört om att sådan skyldighet i viss
utsträckning bör anses föreligga synes
visserligen i och för sig vara beaktansvärt,
men enligt min mening kan det
icke anses lämpligt att i arbetarskyddslagen
ålägga arbetsgivare uttryckliga

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Om tillämpning av arbetarskyddslagen på personaltransporter

förpliktelser i detta hänseende. Detta
ståndspunktstagande utesluter ingalunda
att tillsynsorganen, särskilt socialinspektörerna,
böra ägna uppmärksamhet
åt sådana frågor och i den mån det
finnes erforderligt söka väcka arbetsgivarnas
intresse för att inrätta anordningar
av förevarande art.».

Jag vill betona att man ända fram
till 1968 ansett att lagen icke kan tilllämpas
när det gäller personaltransporter
till och från arbetsplats. Så sent som
den 20 mars 1968 uttalade arbetarskyddsstyrelsen
följande i en svarsskrivelse
till avdelning 7 av Skogsarbetareförbundet: »I

.skrivelse av den 13 dennes har avdelningen
framfört synpunkter och frågor
beträffande s. k. personaltransportbussar.

Vi nödgas bekräfta att denna typ av
bussar ej går i yrkesmässig trafik utan
betraktas som privatfordon. De stå därigenom
icke under tillsyn av någon
myndighet utöver den vanliga bilbesiktningen.

Några föreskrifter finns icke fastställda
för huru dessa bussar skola vara
beskaffade för att ge behövlig värme åt
passagerarna.

Vad som f. n. kan göras kan endast
ske på frivillighetens väg.»

I remissvar till andra lagutskottet har
Föreningen skogsarbeten visserligen
vitsordat att bristfälligheter förekommer
i transportbussarnas utrustning
och standard men ansett att bestämmelser
i lagen ej skulle vara erforderliga.

Skogs- och lantarbetsgivareföreningen
uttalar att om det anses erforderligt
med uttryckliga regler i arbetarskyddslagen,
vill föreningen icke motsätta
sig detta. Svenska skogsarbetareförbundet
tillstyrker motionerna eller
med andra ord bestämmelser i arbetarskyddslagen
som uttryckligen reglerar
personaltransporter.

Arbetarskyddsstyrelsen säger för sin
del följande:

»Det får härtill framhållas, att sedan

nämnda uttalanden i förarbetena till
arbetarskyddslagen gjordes, det inom
skogsbruket skett en sådan utveckling
och förändring av arbetsförhållandena,
att starka skäl tala för att i uttrycket
''iakttaga allt som skäligen kan erfordras’
i lagens 7 § lägges en vidare tolkning
och att däri innefattas även skyldighet
att ägna uppmärksamhet åt fordon
som av arbetsgivaren tillhandahålles
och användes för transport av arbetstagare
till och från arbetsplatsen.
Detta syntes särskilt motiverat i det
fall arbetsgivaren eljest enligt skogsförläggningslagen
är skyldig att på arbetsplatsen
eller i dess närhet ställa särskild
anordning till arbetstagarnas förfogande,
såsom i förevarande fall lämplig
skogsförläggning, en anordning som numera
används i endast mycket begränsad
omfattning.

Skogsyrkesinspektionen bör sålunda
enligt styrelsens mening kunna anvisa
arbetsgivare att tillse, att personaltransportfordon
förses med lämplig anordning
för uppvärmning och ventilation
av passagerarutrymmet, att fordonet under
den kalla delen av året är väl uppvärmt
då färd skall anträdas, att tillfredsställande
sittplatser finnes samt att
motorsågar, andra arbetsredskap och
bränsletankar kan transporteras i utrymme
eller på plats, som är helt avskilt
från passagerarutrymmet eller på
släpvagn.»

Vi reservanter är inte så litet förvånade
över att arbetarskyddsstyrelsen
säger sig numera kunna utan lagändring
— om nu arbetarskyddsstyrelsens
yttrande skall tolkas på detta sätt —
ändra tillämpningsföreskrifterna eller
lägga en vidare tolkning i lagens 7 §.
Lagen har gällt i 20 år, och den borde
alltså inte ha tillämpats under alla dessa
år. Man säger visserligen i yttrandet
att en sådan utveckling och förändring
av arbetsförhållandena skett att
det motiverar denna nya syn. Vi är givetvis
tacksamma att arbetarskyddsstyrelsen
äntligen börjar vakna ur sin
Törnrosasömn, men det kvarstår att de

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Om tillämpning av arbetarskyddslagen på
förhållanden som nu är rådande i skogsbruket
avseende arbetartransporter varit
rådande redan för cirka 15 år sedan.
Det är att märka att trots upprepade
påstötningar från Skogsarbetareförbundet,
dess lokalavdelningar och företrädare
har vi inte lyckats tidigare att få
arbetarskyddsstyrelsen att tillämpa lagen
på ett sådant sätt att personaltransporterna
inrymts under arbetarskyddslagens
bestämmelser.

Vi reservanter anser det mycket otillfredsställande
att en lag är så vagt skriven
att den kan tolkas av samma myndighet
på olika sätt.

I sitt remissvar säger arbetarskyddsstyrelsen
också: »Skogsyrkesinspektionen
bör sålunda enligt styrelsens mening
kunna anvisa arbetsgivare att tillse,
att personaltransportfordon förses
med lämplig anordning för uppvärmning
och ventilation av passagerarutrymmet
•—- —• —». Det står dock där
»bör» och en mycket vag antydan att
bestämmelserna i 7 § möjligen kan tilllämpas
på detta sätt. Enligt reservanternas
mening är detta uttryck för svagt,
och det garanterar icke att den nu gällande
lagen kan tillämpas på sätt som
antydes i arbetarskyddsstyrelsens yttrande.

För att ge arbetarskyddsstyrelsen
och skogsyrkesinspektionen stöd i lagen
har vi reservanter ansett att ett sådant
tillägg till arbetarskyddslagen bör införas
att personaltransporter vid färd
till och från arbetet kommer att innefattas
under arbetarskyddslagens bestämmelser.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att i den del av utskottsutlåtandet som
berör personaltransporter få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vid denna tidpunkt vill
jag inte ta upp kammarens tid någon
längre stund. Jag har emellertid ansett
det rimligt och riktigt att här under -

personaltransporter

stryka att de synpunkter som framförts
av reservanterna är av sådan art att de
måste leda till ett resultat. Jag har den
bestämda uppfattningen att man inte
skall utsätta den som har långa resor
till sitt arbete för de risker som kan
uppstå genom att man ställer dem utanför
dessa bestämmelser. Reservanterna
har enligt min mening framfört vägande
skäl för att detta skall komma till
klart uttryck.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
den irritation som präglar herr
Wannhainens uppfattning när man nu
inom skogsarbetarnas organisationer sedan
mer än 15 år arbetat för att få frågan
om ordentliga transporter ordnad
men alltid befunnit sig i den situationen
att dessa transporter inte ansetts
vara av den beskaffenheten att arbetsgivaren
kunde åläggas ge samma skydd
för den som färdades med dessa bussar
eller bilar som enligt lag tillkom förarna
av dessa fordon.

Men nu har ju arbetarskyddsstyrelsen
ändrat sig. Frågan huruvida arbetarskyddslagen
skall tillämpas vid personaltransporter
som arbetsgivare ombesörjer
för anställda mellan bostad och
arbetsplats prövades av arbetarskyddsstyrelsen
år 1953. Därvid uttalade styrelsen
att arbetstagarna, med undantag
av fordonets chaufför, inte kunde anses
befinna sig i arbete under transporten
och att arbetsgivaren av denna anledning
inte med stöd av arbetarskyddslagen
kunde åläggas att svara för fordonets
beskaffenhet ur arbetarskyddssynpunkt.
Detta besked är alltså något mer
än 15 år gammalt.

Nu säger arbetarskyddsstyrelsen efter
remiss av ifrågavarande motioner
till styrelsen att starka skäl finns »för
att passagerarna tillförsäkras samma säkerhet
och bekvämlighet som fordonets

Torsdagen den 22 maj 1969

Nr 26

Om tillämpning av arbetarskyddslagen pa personaltransporter

förare». Utvecklingen och förändringen
av arbetsförhållandena inom skogsbruket
talar enligt styrelsen för att man
numera bör kunna göra en vidare tolkning
av arbetarskyddslagens föreskrifter
för arbetsgivaren att iakttaga allt
som skäligen kan erfordras för att förebygga
ohälsa. Arbetsgivaren bör sålunda
kunna åläggas skyldighet att ägna
uppmärksamhet åt fordon som han tillhandahåller
för transport av arbetstagare
till och från arbetsplatsen.

Vidare säger styrelsen att detta kan
ordnas genom att skyddsinspektörerna
får lämna anvisningar om att arbetsgivaren
skall tillämpa lagen så. Utskottet
har inte ansett sig behöva tvivla på att
frågan skulle kunna ordnas på ett tillfredsställande
sätt den vägen, förmodliges
dessutom snabbare.

Skulle detta ändå visa sig omöjligt
innefattar ju en annan del av utskottets
utlåtande hemställan om en allmän översyn
av arbetarskyddslagen, och då får
man i stället i samband med denna översyn
sörja för att sådana bestämmelser
kommer in i lagen scm garanteras gälla
för de här ifrågavarande transporterna.

Följaktligen har utskottet räknat med
att denna fråga kommer att ordnas på
ett tillfredsställande sätt, och därför ber
jag, herr talman, att få hemställa om
bifall till utskottets utlåtande.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Herr Strand säger att
man kan hänvisa det här ärendet till
den föreslagna allmänna översynen av
arbetarskyddslagen, om man inte kan
åstadkomma en lösning på sätt som föreslagits
i motionerna. Det är detta vi
har velat förhindra, eftersom det egentligen
är en enkel sak att införa en bestämmelse
i arbetarskyddslagens 7 §
med innebörd att personaltransporter
omfattas av denna lag.

Alla parter är ju eniga i denna fråga,
både arbetarskyddsstyrelsen och remissinstanserna
i stort, utom Föreningen
skogsbrukets arbetsgivare som an -

ser lagbestämmelser onödiga. Skogsoch
lantarbetsgivareföreningen säger sig
för sin del vara beredd att acceptera en
lagstiftning liksom också Svenska skogsarbetareförbundet.
Det föreligger heller
inte några större erinringar från annat
håll mot att arbetarskyddslagen kompletteras
på denna punkt.

Men vi tvekar om arbetarskyddsstyrelsens
yttrande skall tolkas på det sätt
som utskottsmajoriteten gjort. Vi är inte
ens övertygade om att styrelsen verkligen
menat vad som här sagts. Jag tror
att både skogsyrlcesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen
lika gärna skulle
önska att en lagbestämmelse tillskapades
på vilken de skulle kunna stödja sina
åtgärder.

Vi har också i vår reservation yrkat
att riksdagen skall rekvirera lagtexten i
skrivelse till Kungl. Maj :t och påpekat
att detta bör ske utan dröjsmål och utan
att avvakta den allmänna översyn av
lagen som utskottet begär.

Vi anser nämligen att det är tillräckligt
att vi haft ett olagligt tillstånd och
en felaktig lagtolkning i skogsbruket under
minst 15 år, då samma förhållanden
beträffande transporter varit rådande.
Nu bör äntligen detta rättas till utan att
man väntar ytterligare några år tills den
allmänna översynen blir klar.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
det inte finns någon meningsskiljaktighet
mellan reservanterna och utskottets
majoritet. Vi anser också att förhållandena
skall rättas till snarast möjligt
men tar fasta på vad arbetarskyddsstyrelsen
har anfört, att de kan rättas till
genom anvisningarna. Arbetarskyddsstyrelsen
uttalar att skogsyrkesinspektionen
enligt styrelsens mening bör
kunna anvisa arbetsgivare att tillse, att
fordonen är väl uppvärmda och ventilerade,
att tillfredsställande sittplatser

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969

Om tillämpning av arbetarskyddslagen på personaltransporter

finns och att arbetsredskap och bränsletankar
kan transporteras i utrymme,
som är helt avskilt från passagerarutrymmet,
eller på släpvagn.

Såvitt jag förstår har arbetarskyddsstyrelsen
samma uppfattning som vi, att
läget hittills varit otillfredsställande och
att man skall sörja för att det blir bättre.

Skogsindustriernas arbetsgivare anser
att det har blivit mycket bättre genom
att man tydligen har förbrukat det gamla
transportmaterialet och skaffat nytt.
Förr eller senare måste arbetsgivarna
byta ut de gamla bilarna, och får de nu
en tillsägelse från arbetarskyddsstyrelsen
så bör det kunna ske lika snabbt
som man kan tänka sig en ändring i
själva lagen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till utskottets talesman
skulle jag vilja säga att lika väl som
materialet för transporterna behöver
förnyas tror jag att lagtexten behöver
förnyas. Jag vidhåller sålunda min anslutning
till reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wanhainen begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wanhainen begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 48.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten B.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 40, i anledning av motioner om
fortsatt giltighet av vissa skogsservitut;

nr 41, i anledning av motioner om
obligatorisk kontroll av hastighetsmätare
å motorfordon; och

nr 42, i anledning av motion om lagstiftning
mot trafikfarlig bilförsäljning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde samt att de anslag, som
utfärdats till det pågående sammanträdets
fortsättande på aftonen, skulle nedtagas.

Torsdagen den 22 maj 1969

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
statsutskottets utlåtande nr 109 och bevillningsutskottets
betänkande nr 42 i
nu nämnd ordning skulle uppföras näst
efter första lagutskottets utlåtande nr
37.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 230, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om ändring
i kommunindelningen jämte följdmotioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen framlagda för -

Nr 26 83

slag angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.;
ävensom

nr 242, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående professur i historia,
särskilt stads- och kommunhistoria,
vid universitetet i Stockholm.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM H69