Nr 26 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26 FÖRSTA KAMMAREN 1967

11—12 maj

Debatter in. m.

Torsdagen den 11 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Kaijser ang. brottslighetens utveckling och åtgärder

i anledning därav .................................... 3

av herr Isacson om införsel under sommarmånaderna av kött

från Danmark ........................................ 4

av herr Brundin ang. viss trafiktäthet som villkor för koncession
åt SAS på inrikes flygtrafik ........................ 6

av herr Nyman ang. särskild upplysningsverksamhet för utlänningar,
bosatta i Sverige, inför övergången till högertrafik 7

Svar på interpellation av herr Björk ang. lagen om samhällsfar -

lig asocialitet ............................................ 8

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten 15

Om vissa åtgärder till skydd för polisen .................... 19

Åtgärder till hjälp åt ensamstående .......................... 30

Interpellation av herr Jacobsson, Per, om åtgärder för ett snabbare
remissförfarande mellan myndigheterna................ 35

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Isacson om bojkott i vissa fall av läkemedelsföretag

som tillverkar och försäljer preludin .................... 35

av herr Isacson ang. förslag om upprustning av biocidforskningen
m. m........................................... 35

Fredagen den 12 maj

Bidrag till motionsverksamhet för studerande.................. 37

Sammanläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i

Stockholms län till en länsstyrelse ........................ 49

Naturvårdens organisation, m. m............................. 61

Interpellation av herr Jacobsson, Gösta, ang. ansökan om anslutning
till EEC ............................................ 83

Meddelande ang. enkel fråga av herr Åkerlund om vissa meddelanden
till riksdagens ledamöter............................ 83

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 11 maj Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, om upprättande av diplomatiska
förbindelser med Vatikanstaten .......................... 15

— nr 7, ang. staternas uppträdande vid utforskandet och utnytt jandet

av yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga
himlakroppar ............................................ 19

— nr 8, ang. överenskommelse med Danmark och Norge om ömsesidig
rätt till fiske i Skagerack och Kattegatt ............ 19

— nr 9, ang. överenskommelse om avgränsningen av Sveriges

och Norges fiskeområden i nordöstra Skagerack m. m..... 19

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. ändring i tulltaxan,
m. m................................................... 19

Första lagutskottets utlåtande nr 34, om vissa åtgärder till skydd
för polisen .............................................. 19

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39, ang. ändring i lagen om rätt
till fiske ................................................ 30

— nr 40, ang. inrättande av fredningszoner för vandringsfiskens

framkomst i Torne skärgård, m. m......................... 30

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, ang. åtgärder till
hjälp åt ensamstående .................................... 30

Fredagen den 12 maj

Statsutskottets utlåtande nr 96, ang. hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande .......................... 37

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, ang. hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande .................. 49

Statsutskottets utlåtande nr 97, ang. anslag till överståthållarämbetet
och landsstaten m. m. samt ang. sammanläggning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län till en
länsstyrelse m. m......................................... 49

•— nr 98, ang. användning av medel ur postverkets understödskassa
.................................................. 60

— nr 99, ang. överlåtelse av staten tillhörig mark m. m......... 60

■—- memorial nr 101, ang. allmän beredskapsstat .............. 60

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, ang. naturvårdens organisation,
m. m............................................... 61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32, ang. bildande av vattenvårdsförbund,
m. m........................................... SO

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31, om en förbättrad
miljövård .............................................. 81

— nr 30, ang. könsrollerna .................................. 81

— nr 32, om en upplysningskampanj angående straffades problem
vid sökande av arbete .............................. 81

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Torsdagen den 11 maj

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 197, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 2:o) och 14 :o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret; och
nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökad utbildning
av journalister m. m.

Ang. brottslighetens utveckling och åtgärder
i anledning därav

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Kaijsers fråga angående
brottslighetens utveckling och
åtgärder i anledning därav, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 18 april, och anförde:

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
mig om den omständigheten, att den
nedgång i den totala ökningen av
brottsligheten, som man enligt statsverkspropositionen
ansåg sig kunna
konstatera under år 1966, under det
första kvartalet i år enligt de uppgifter
som har lämnats av statistiska centralbyrån
åter har förbytts i en stark

ökning, föranleder några åtgärder och
i så fall vilka.

Under 1960-talet har antalet brott
som har kommit till polisens kännedom
ökat kraftigt. Ökningen var inte
lika markant under år 1966 som tidigare
och under de tre första kvartalen
var siffrorna i stort sett oförändrade
jämfört med motsvarande period året
innan. Men under det senaste kvartalet
har antalet kända brott åter ökat. Ökningen
uppgår till omkring tio procent
om man jämför med motsvarande
tid förra året.

Den förhållandevis mindre ökningen
av brottsligheten under år 1966 har
inte tillmätts någon avgörande betydelse
vid prövningen av förslagen till
anslag under andra huvudtiteln för nästa
budgetår. Så t. ex. har polisväsendet
tillförts väsentliga förstärkningar i såväl
materiellt som personellt avseende.
Om brottsligheten fortsätter att öka,
kommer hänsyn härtill att tas i budgetarbetet
vid bedömningen av polisens
resurser, samtidigt som det igångsatta
rationaliseringsarbetet intensifieras.
Det är emellertid för tidigt att nu ta
ställning härtill men jag följer utvecklingen
med största uppmärksamhet.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Jag konstaterar med tillfredsställelse att
han följer utvecklingen med den största
uppmärksamhet.

Om jag med några ord får kommentera
orsaken till min fråga, herr talman,
så skulle jag vilja framhålla att
även om den mindre ökningen av
brottsligheten år 1966 inte hade någon
avgörande betydelse för prövningen
av anslagsfrågorna under andra
huvudtiteln, kan man ju inte komma

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Om införsel under sommarmånaderna av
ifrån att personalökningen inte uppgick
till en tiondel av och att inte lieller
den materiella upprustningen helt svarade
mot vad som hade begärts; därför
tror jag att minskningen i alla fall
hade en viss betydelse för bedömningen.
Nu har emellertid en stark ändring
inträtt. Justitieministern säger att
siffrorna för brottslighetens ökning under
de tre första kvartalen förra året
var i stort sett oförändrade. Det stämmer
— ökningen uppgick bara till
ungefär en halv procent. Under de första
tre månaderna i år liar ökningen
varit 10 å 11 procent. För inbrottsstölder
var ökningen 8 procent och för
våldtäkter — där siffran i alla fall
absolut är mycket liten — uppgick den
till 27 procent. Beträffande mord, dråp
och misshandelsbrott var ökningen 18
procent; där är antalet fall större, omkring
3 000 personer — och den har
alltså större betydelse. Däremot var
det en viss nedgång av antalet rån, som
utgjorde 13 procent, men det är också
cn sådan där liten siffra som spelar
mindre roll.

Det finns dessutom vissa andra tecken
på upplösningstendenser som på
sätt och vis förefaller vara nya åtminstone
i efterkrigstidens Sverige. Jag
tänker på den störning av mötesfriden
som har förekommit så ofta under senare
tid, inte minst den 1 maj. Jag
tänker på de skändningar av främmande
nationers flaggor o. s. v. som ju
ger ett väldigt dåligt intryck utåt av
förhållandena i vårt land. Allt detta
skapar en viss oro, och från vår sida
anser vi alltjämt att det finns starka
skäl att ägna frågan ett större intresse
och att ge polisen större resurser. Den
personella ökning som polisen fick i
år svarar egentligen inte mot mera än
vad som förloras genom den arbetstidsminskning
som inträffar under första
halvåret 1968.

Jas är tacksam för att justitieministern
följer utvecklingen med största
uppmärksamhet, och jag hoppas att
åtgärder skall bli vidtagna.

kött från Danmark

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det är klart att varje
fackminister helst ser att han får så
mycket som möjligt med av kakan. Om
jag skall skryta kan jag säga att justitiestaten
fick 25 procent av alla inom
statsförvaltningen nyinrättade tjänster.
Jag kan därför inte påstå att vi har
blivit misshandlade.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det var intressant att
höra det här lilla erkännandet. Jag är
emellertid övertygad om att hade den
ekonomiska situationen varit bättre så
hade väl justitieministern varit mera
tillfredsställd om han hade fått litet
mera.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om införsel under sommarmånaderna
av kött från Danmark

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Isacsons fråga
om införsel under sommarmånaderna
av kött från Danmark, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
2 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
om jag är beredd medverka till att
det mellan Sverige och Danmark träffade
avtalet om import av kött med reducerad
importavgift av 15 procent
tillämpas på ett sådant sätt att införseln
kan ske under tidpunkt då tillförseln
av svensk vara är som lägst,
dvs. normalt under sommarmånaderna
maj—juli.

Den överenskommelse som herr Isacson
åsyftar har redovisats i proposition
nr 91 som f. n. behandlas av riksdagen.
Enligt artikel 6 i överenskommelsen
skall importen centraliseras till
svenskt regleringsorgan. För att i görlig
mån undvika störningar av den

Torsdagen den 11 mai 1967

Nr 26

Om införsel under

svenska prisbildningen skall regleringsorganet
äga rätt att utnyttja importkontingent
på det säsongmässigt lämpligaste
sättet. Regleringsorganet skall
emellertid eftersträva att fördela införseln
jämnt över perioden. Uppgiften
som regleringsorgan bör enligt propositionen
anförtros föreningen Svensk
kötthandel.

Av det anförda framgår sålunda att
det avses ankomma på regleringsföreningen
Svensk kötthandel, som är sammansatt
av företrädare för staten, jordbruket
och handeln, att närmare ta
ställning till köttimportens säsongmässiga
fördelning.

Herr 1SACSON (h):

Herr talman! Den aktuella överenskommelsen
har väckt åtskillig irritation
bland jordbrukare, och det må man väl
ha förståelse för eftersom vi inom jordbruket
för närvarande är i den situationen
att vi har ett betydande köttöverskott
som skall lyftas över samtidigt
som vi på grund av överenskommelsen
kommer att tvingas importera en kvantitet
kött från Danmark och övriga
GATT-länder. Jag tror emellertid att
detta problem kan förminskas betydligt
om det hanteras på ett riktigt sätt. Det
är av den anledningen jag har tagit upp
denna fråga. Om denna kvantitet skulle
tagas in under en period när det säsongmässigt
är hrist på kött i landet,
skulle det inte uppstå några större problem.
Normalt är detta förhållandet under
sommarmånaderna.

Jordbruksministern har nu uttalat
att denna köttimport som regel bör kunna
utformas så att importkontingenten
på säsongmässigt lämpligaste sätt utnyttjas.
Jag tror att det är synnerligen
väsentligt att det fastslås att man mycket
noga skall iakttaga detta och inte
i något fall ta in kvantiteterna under en
period när det råder ett betydande
produktionsöverskott som vi själva skall
lyfta ut ur landet.

Jordbruksministern känner allt för

sommarmånaderna av kött från Danmark
väl till situationen just nu. Jordbruket
måste mot bakgrunden av det träffade
avtalet minska mjölkproduktionen och
slakta ut ett stort antal mjölkkor — jag
vill erinra mig att det gäller 8—10
procent per år av beståndet. Detta kommer
att innebära att vi måste lyfta över
bortåt 20 000 ton kött på exportmarknaden,
samtidigt som vi nu tvingas importera
den aktuella kvantiteten.

Det är synnerligen väsentligt att det
prisavtal som har träffats i alla delar
kommer att uppfyllas, att alla störningar
undviks och att priset kan hävdas.
Jag har fördenskull bara velat fästa
uppmärksamheten vid denna fråga i
förhoppning om att jordbruksministern
skulle medverka till att detta kan ske
utan störningar för det svenska jordbruket.

Jordbruksministern uttalar nu att
det ankommer på regleringsorganet
Svensk kötthandel att ta hand om detta.
Jag hoppas dock att frågan kan
lösas från jordbruksministerns sida genom
ett påpekande, så att det hela kan
löpa utan att den irritation som nu förekommer
skall behöva bli ett problem
också i framtiden.

Det här gäller inte bara ett år utan
sammanlagt två år, och vi vet inte vad
som kommer därefter. Problemet kanske
blir mindre då, men vi är just nu i en
mycket besvärlig situation med det betydande
överskott som vi har att lyfta
över landets gränser.

Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret på min fråga.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan självfallet inte
göra annat än att hålla mig till den
text som finns i avtalet, och den har
jag refererat. Jag hoppas att herr Isacson
har förståelse för att jag inte gärna
kan utfästa mig att påverka Svensk
kötthandel i någon viss riktning i denna
fråga.

Det är riktigt att det förekommer en
viss irritation över att vi tar in 2 000

6 Nr 26 Torsdagen den 11 maj 1967

Ang. viss trafiktäthet som villkor för koncession åt SAS på inrikes flygtrafik

ton kött från Danmark under ett år,
men samtidigt, herr Isacson, skall vi
hålla i minnet att vårt land under praktiskt
taget hela efterkrigstiden regelmässigt
haft en köttimport från Danmark
som varit väsentligt större än de
2 000 ton som det nu rör sig om.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. viss trafiktäthet som villkor för
koncession åt SAS på inrikes flygtrafik

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Brundins
fråga angående viss trafiktäthet
som villkor för koncession åt SAS på
inrikes flygtrafik, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 3 maj,
och anförde:

Herr talman! Herr Brundin har frågat
mig om SAS’ koncession på inrikestrafiken
på något sätt är förbunden med
villkoret att en viss trafiktäthet skall
upprätthållas eller om SAS äger dra in
turer efter eget gottfinnande.

Den koncession som ligger till grund
för SAS’ inrikestrafik i Sverige har
meddelats det svenska moderbolaget
ABA.

Enligt koncessionen åligger det ABA
att i skälig omfattning upprätthålla trafiken
och täcka trafikbehovet på de
linjer, som bolaget medgetts trafikera.
Inställande av trafiken på någon linje
för längre tid skall på förhand anmälas
till luftfartsverket. Bolaget är vidare
skyldigt att i den omfattning Kungl.
Maj:t påfordrar bedriva regelbunden
luftfart inom Sverige. Sådan skyldighet
föreligger dock inte därest denna luftfart
visar sig förlustbringande och överenskommelse
om statligt ekonomiskt
stöd till bolaget inte kan träffas.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret. Av det fram -

går att SAS skall vara skyldigt enligt
koncessionen att upprätthålla trafiken
och täcka trafikbehovet på de linjer
som bolaget medgivits trafikera. Jag
vill då fästa statsrådets uppmärksamhet
på det förhållandet att detta villkor
enligt min mening inte alltid uppfylles.
Så skedde t. ex. inte när det plötsligt
meddelades att all flygtrafik efter klockan
12 från Stockholm till Göteborg inställdes
den 3 maj. Efter den kritik
som detta medförde sattes visserligen in
ett plan, men det var många som tvingades
att på grund av meddelandet välja
andra färdsätt, och det skedde en dag
då statens järnvägar tvingats att sätta in
extra resurser på just denna linje för
att klara trafikbehovet.

Det är enligt min mening inte heller
så att man väl täcker trafikbehovet när
man från mitten av december till mitten
av januari drar in ett par av linjerna
mellan Stockholm och Göteborg.
Det utbredda missnöje som råder på
grund av att flygtrafiken mellan Stockholm
och Göteborg nu fortlöpande bedrives
på ett sådant sätt att det inte
finns någon förbindelse mellan klockan
12 och klockan 19 tyder också på att
man därvidlag inte på ett riktigt sätt
täcker det föreliggande trafikbehovet.
Det är alltså totaliter så att man inte
uppfyller villkoren. Detta gäller trafiken
mellan Stockholm och Göteborg och
mellan Göteborg och Stockholm. Men
jag vill fästa statsrådets uppmärksamhet
på att åtminstone för göteborgarna
är linjen Stockholm—Göteborg en mycket
väsentlig linje och en mycket väsentlig
färdriktning.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det står faktiskt i koncessionen
§ 9 att det åligger bolaget att
»i skälig omfattning upprätthålla trafiken».
Det är givetvis en definitionsfråga
vad som är skäligt. En oskälighet den 3
maj kan inte användas som ett generellt
utdömande i detta fall.

Om man har klagomål mot bolagets

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

service i olika former är det delvis ett
annat problem. När vi i medkammaren
i höstas debatterade samordningen mellan
tåg och flyg tog vi också upp frågan
om att flygresenärerna skulle meddelas
i sådana fall. Det är klart att flygbolagen
har haft vissa kapacitetssvårigheter.
Man befinner sig i en ömsningsperiod
mellan olika plantyper, och det är svårt
att anpassa sig till den mycket snabba
ökningen av flygtrafiken som har ägt
rum. Men jag kan inte inse att de trafikstörningar
som kan ha inträffat varit
av den art att de berör de grundläggande
koncessionsvillkoren.

Sedan är som sagt göteborgarna mycket
väl försedda med olika typer av
trafikmedel. Här finns flyget, här finns
tåget, där förbindelserna förbättrats
utomordentligt på sista tiden. Jag kanske
inte skall föra in Göta kanal i sammanhanget.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Det viktiga i koncessionsvillkoren
är inte avsnittet »i skälig
omfattning upprätthålla trafiken»,
utan det viktiga är att det står att man
skall täcka trafikbehovet. Vad som är
»skälig omfattning» kan alltid bli en
bedömningsfråga, men när det gäller att
täcka ett trafikbehov är vi framme vid
något som är mätbart. Det är alltså på
denna punkt som jag menar att bolaget
inte uppfyller koncessionsvillkoren.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Även att täcka trafikbehovet
är i någon mån en skönsmässig
bedömning, ty att täcka trafikbehovet
generellt är en sak, och en annan sak
är att det vissa dagar kan hända att
kapaciteten blir otillräcklig, men det
kan enligt min uppfattning inte tas som
bevis för att trafikbehovet totalt inte
skulle täckas. Även här kommer faktiskt
hedömningsfrågor in.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. särskild upplysningsverksamhet för
utlänningar, bosatta i Sverige, inför
övergågen till högertrafik

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Nymans
fråga angående särskild upplysningsverksamhet
för utlänningar, bosatta i
Sverige, inför övergången till högertrafik,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 3 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
mig om jag anser att nu vidtagna eller
planerade åtgärder inför högertrafikomläggningen
i tillräcklig grad beaktar
behovet av särskild upplysning för i
Sverige bosatta utlänningar.

Frågan ger mig anledning att lämna
en kort redogörelse för de åtgärder som
vidtas för att informera icke svensktalande
befolkningsgrupper i Sverige inför
trafikomläggningen. Syftet är självfallet
att också dessa grupper skall få
en fullgod information inför trafikomläggningen.
Högertrafikkommissionen
har en särskild arbetsplan för denna
information. Kommissionen har ansett
att det av praktiska skäl är nödvändigt
att koncentrera informationsarbetet
till det s. k. omställningsskedet, närmare
dagen H.

Som förberedande information utdelas
ett par trycksaker på flera språk
med fakta om högertrafikreformen.
Kommissionen avser också att kort före
dagen H tillställa alla i Sverige kyrkobokförda
utlänningar en tryckt handledning
om högertrafiken. Den motsvarar
den handledning som på svenska
kommer att gå till alla hushåll i landet.
Den för utlänningar avsedda versionen
kommer att tryckas på ett tiotal språk.

Informationen genom radio och TV
kommer också att få speciella inslag
för befolkningsgrupper som inte förstår
svenska. Bl. a. blir det kortare programinslag
i anslutning till filmer, barnprogram
m. m., som man av erfarenhet vet
att utlänningar i Sverige gärna ser och
lyssnar till. Pausinslag i TV om trafik
kommer att förses med text på olika

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet
främmande språk. Sommarens turistprogram
i radion kommer med hänsyn
till omläggningen att innehålla trafikinformation
och pågå september månad
ut. I melodiradion kommer kortare
trafikinslag på de aktuella språken att
sändas fortlöpande. Produktionsgruppen
för trafikprogram vid Sveriges
Radio kommer även att ta med information
i redan etablerade programtyper
som vänder sig till icke svensktalande
befolkningsgrupper.

De lokala trafiksäkerhetskommittéerna
har till uppgift att inventera de
grupper som måste få särskilt tillrättalagd
information inför trafikomläggningen.
1 fråga om utländska befolkningsgrupper
skall kommittén söka särskild
kontakt, dels för att ge dem information,
dels för att intressera dem att
medverka i det lokala trafiksäkerhetsarbetet.

Organisationer och företag kommer
att samarbeta med högertrafikkommissionen
och trafiksäkerhetskommittéerna
i den här verksamheten. På arbetsplatserna
kommer bl. a. särskilda affischer
på skilda språk att påminna om trafikomläggningen.

Herr talmannen anförde nu, att — då
herr Nyman anmält hinder för att mottaga
svaret på denna fråga — herr Peterson,
Eric Gustaf, i hans ställe begärt
ordet, och tillsporde kammaren, huruvida
den ville besluta att för tillfället
upphäva den i § 20 mom. 4 tredje stycket
i ordningsstadgan för kammaren
stadgade inskränkningen i yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Herr talmannen gav därpå ordet till
herr PETERSON, ERIC GUSTAF, (fp)
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få tacka
kammaren för förtroendet. Herr Nyman
är av familjeskäl förhindrad att själv
ta emot svaret på den fråga som han
ställt, varför jag å hans vägnar får tacka

statsrådet Palme för ett enligt min mening
mycket positivt svar i en viktig
fråga. Min förvissning är den att herr
Nyman kommer att ha precis samma
uppfattning.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Alldeles överväldigad
av detta vill jag i alla fall ge ytterligare
en synpunkt till herr Peterson
att framföra till herr Nyman. Det är
ju så att de utlänningar som har ett
djupt inrotat vänsterbeteende i trafiken
i allmänhet varit här så länge att
de kan svenska och alltså kan ta del
av informationen på vårt språk. Har
de varit så kort tid i Sverige att de
inte kan svenska, har de i allmänhet
kommit från länder med högertrafik,
och då får de sannolikt lättare att anpassa
sig till trafikomläggningen. Icke
desto mindre tycker jag att det är utomordentligt
värdefullt att hela denna serie
av åtgärder vidtagits för de icke
svensktalande grupperna -— därom är
i varje fall herr Eric Gustaf Peterson
och jag ense, och jag hoppas även herr
Nyman och jag är ense därom.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Låt mig bara förtydliga
det hela på ett sätt. Jag har förvissat
mig om att herr Nyman kommer att
ha samma uppfattning som jag.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Björks interpellation angående
lagen om samhällsfarlig asocialitet, och
nu anförde:

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Herr talman! Herr Björk har i en
interpellation frågat mig, om jag mot
bakgrunden av hittills vunna erfarenheter
av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet anser att lagen
är meningsfull.

Jag har låtit inhämta vissa uppgifter
från polis- och åklagarmyndigheterna
i Stockholm och Göteborg.

Under åren 1965 och 1966 redovisades
från Stockholm 1 043 ärenden med
anledning av ifrågasatt samhällsfarlig
asocialitet. över tre fjärdedelar av dessa
rörde män. I 30 fall överlämnades
ärendet till åklagarmyndigheten, de övriga
avskrevs. I endast ett av dessa 30
ärenden väckte åklagaren talan. Målet
resulterade i beslut om intagning i
arbeisanstalt men med förordnande om
villkorligt anstånd med intagningen.

I Göteborg antecknades 260 asocialitetsärenden
åren 1965 och 1966. Flertalet
gällde kvinnor. 16 ärenden, samtliga
beträffande prostituerade kvinnor,
överlämnades till åklagarmyndigheten.
I sex av dessa väckte åklagare talan
om intagning i arbetsanstalt. I fyra
fall beslöts sådan intagning, samtliga
med förordnande om villkorligt anstånd
med verkställighet av domen.

De relativt många ärenden som således
har redovisats från Stockholm
och Göteborg har i allmänhet inte innefattat
någon mer omfattande undersökning
och har därför inte tagit polisens
utredningsresurser i anspråk i
sådan omfattning som antalet ärenden
kan ge sken av. Ofta har undersökningarna
begränsat sig till lätt och
snabbt genomförda kontrollåtgärder i
fråga om påträffade personer som misstänkts
för samhällsfarlig asocialitet. I
Göteborg synes denna kontroll mestadels
ha skett vid kortfattade förhör på
gatan. Dessa undersökningsåtgärder får
å andra sidan anses ha haft en uppgift
att fylla i polisens arbete att upprätthålla
allmän ordning och säkerhet.

Enbart det förhållandet att förordnande
om intagning meddelats endast
i ett fåtal fall kan inte anses innebära

Ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet
att asocialitetslagen saknar mening. Av
lagen följer att intagning i arbetsanstalt
skall ske endast om andra vårdformer,
exempelvis intagning på alkoholistanstalt,
eller hjälpåtgärder av
mindre ingripande art, t. ex. anskaffande
av arbete, socialhjälp och sjukvård,
inte står till buds. I större utsträckning
än intagning i arbetsanstalt
syftar dessa vårdformer och hjälpåtgärder
till att angripa orsakerna till
den asociala livsföringen. Det kan därför
sägas från samhällets synpunkt
vara till fördel om ett ingripande av
sådant slag kan ske i stället för intagning
i arbetsanstalt. Vid bedömandet
av asocialitetslagens betydelse måste
därför hänsyn tas till i vilken omfattning
som de redovisade ärendena
har utmynnat i sådan tillrättaförande
åtgärd.

Av de uppgifter som har inhämtats
framgår inte klart i vilken utsträckning
polisens ingripanden enligt asocialitetslagen
har lett till sådana positiva
åtgärder. Man vet t. ex. inte i vad
mån den kontakt som polisen har tagit
med de socialvårdande myndigheterna
i någon större utsträckning har
resulterat i att dessa har gjorts uppmärksamma
på personer, som inte tidigare
har varit föremål för deras åtgärder.
Däremot torde man kunna utgå
ifrån att polisens ingripande i
många fall har aktualiserat förnyade
ingripanden från de sociala organens
sida.

Det har vidare framhållits i olika
sammanhang att det behövs en lagstiftning
på detta område för att polisen
med framgång skall kunna bekämpa
brottsligheten redan i dess grogrund
och att ett upphävande av lagen
skulle beröva polisen en av dess möjligheter
att förhindra sådan brottslighet
som bottnar i asociala levnadsförhållanden.

Det finns således skäl som talar
för att lagen fyller en uppgift när det
gäller att ingripa mot och att avhjälpa
asociala levnadsförhållanden. Därmed

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet
är emellertid inte sagt att lagen kommer
att visa sig ha en sådan självständig
betydelse i framtiden att den bör
behållas. Med hänsyn till den förhållandevis
ringa erfarenhet man ännu
har av lagens tillämpning är det dock
för tidigt att nu uttala någon bestämd
mening i den frågan.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min interpellation.

Anledningen till att jag framställde
denna interpellation var att jag hyste
tvekan och tvivel i fråga om värdet av
lagen om samhällsfarlig asocialitet. Det
förefaller mig av interpellationssvaret
som om även justitieministern i någon
män delar denna tvekan och detta tvivel.

Jag vill erinra om att lagen utgör en
ersättning för den gamla lösdrivarlagen,
som det tog så många år att äntligen
få bort ur vår lagstiftning. Under
denna långa tid diskuterades åtskilligt
huruvida det verkligen skulle behövas
en ny lag som ersättning för den
gamla. Många hävdade att detta inte
skulle vara behövligt utan att man kunde
falla tillbaka på existerande vårdoch
strafflagstiftning. Men så fick vi
alltså ändå denna lag. Jag tycker det
framgår redan av dess namn att det
måste medföra betydande svårigheter
att definiera vad det är man vill komma
åt. Vad är samhällsfarlig asocialitet?
När blir asocialiteten samhällsfarlig,
och när skall de asociala veta att
de själva faller under denna beteckning? Huvudpunkten

i den nya lagen är ju
stadgandet om att samhällsfarliga asociala
människor, under vissa vagt angivna
förutsättningar, skall kunna placeras
på arbetsanstalt under två år. Man
har bl. a. frågat sig vilka kategorier som
skall drabbas av denna lag. Det är ingen
tvekan om att speciellt de kvinnliga
prostituerade står i blickpunkten.

Nu kan det konstateras att samhällets
och opinionens syn på prostitutionen
är utomordentligt vacklande och oklar.
Prostitutionen i och för sig skall inte
kriminaliseras, det har den ena justitieministern
efter den andra försäkrat.
Men nog verkar skillnaden hårfin mellan
kriminalisering och icke kriminalisering
med en lag som innebär att enstaka
prostituerade kvinnor i extrema
fall skall kunna placeras på en av fångvårdens
anstalter under två år, enbart
på grund av sitt levnadssätt. Det finns
över huvud taget olika opinionsvågor
och olika attityder i hela denna fråga.
Jag kan erinra om hur kvinnogrupper
här i riksdagen för en del år sedan aktualiserade
tanken på en kriminalisering
av prostitutionen och även antydde
möjligheten att samhället på något
sätt skulle ingripa mot båda parterna
i ett prostitutionsförhållande. Den tanken
har numera fallit under bordet, och
den var väl inte heller helt realistisk.
Men när man då i stället får en lag som
ensidigt riktar sig mot de prostituerade
kvinnorna, kan det ju inte hjälpas att
samhällets attityd här får en bismak av
hyckleri och dubbelmoral. Det är väl
alldeles klart att vi lika litet som något
annat land skulle ha möjligheter till
en utstampning av prostitutionen — för
den händelse man nu skulle finna det
önskvärt — men då kvarstår frågan i
vilken utsträckning, i vilka fall man
skall ingripa och med vilka motiv man
skall ingripa.

I den utredning som låg till grund för
lagförslaget hävdades det bl. a. i mycket
bestämda ordalag att samhället
måste agera här, därför att prostitutionen
och speciellt gatuprostitutionen ger
upphov åt kriminalitet — synpunkter
som i och för sig ifrågasattes av vissa
remissinstanser men som ändå togs in
i propositionen. Det förefaller väl här
som om det saknas en verklig analys
av problematiken. Den omständigheten
att det kan förekomma kriminalitet och
prostitution i vissa miljöer innebär ju
inte utan vidare, att det är prostitutio -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

nen som är orsak till kriminaliteten.
Man kan med ett lika schematiskt uttryckssätt
hävda att kriminalitet ger
upphov åt prostitution i den meningen,
att kriminellt belastade män skickar ut
sina flickor på gatan. Man skulle då
kunna driva tanken vidare och säga
att man, i stället för att nu angripa
prostitutionen i syfte att tränga tillbaka
brottsligheten, kunde tänka sig att koncentrera
alla krafter på bekämpandet
av kriminaliteten och därmed också få
en reducering av prostitutionen.

I sin uppmärksammade bok Den ofärdiga
välfärden har Gunnar och Maj-Britt
Inghe ett kapitel också om prostitutionen.
Jag kan inte referera hela dess
innehåll men vill notera att makarna
Inghe tydligen också uppfattar dagens
situation så, att prostitution i Sverige
fortfarande är straffbar. De antyder
också en tvekan om den här nya lagen
om samhällsfarlig asocialitet. De betonar
hur litet man egentligen vet om
hela denna problematik. Vissa elementära
data känner man till, men i mycket
är detta en vit fläck på välfärdssamhällets
annars så detaljerade karta.

Det sägs här — vilket jag tycker är
rätt intressant — att många prostituerade
har ett starkt behov av emotionella
kontakter. Deras relationer till medmänniskorna
behöver inte vara särskilt
störda. Till en början borde de därför
ha stora möjligheter till återanpassning.
När deras asociala livsföring fixerats
till en vana blir detta givetvis svårare.
Men samhället uppträder alltså
snarast så att man ingriper med energiska
åtgärder först på ett stadium när
livsföringen har fixerats. Det sägs speciellt
i propositionen att förutsättningen
för ett ingripande är att det är fråga
om ett levnadssätt under mycket lång
tid.

Makarna Inghe noterar vidare de sociala
faktorer som kan bidra till förekomsten
av prostitution. Låg lönestandard
kan alltjämt spela en roll. De säger
att man egentligen vet väldigt litet
om den dolda prostitutionen; att det kan

Ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet
hända att hela panoramat här håller på
att förändras. Det är rent av möjligt
att den kvinnliga prostitutionen är på
tillbakagång, men inte ens det vet man
riktigt säkert. De engagerar sig för
denna grupp. De hävdar att de prostituerade
utgör en svårt åsidosatt grupp:
de far illa, i varje fall periodvis, de riskerar
stegrad sjuklighet, alkohol- och
narkotikamissbruk, tvång och misshandel,
psykiska skador och socialt förfall.

Till sist tar makarna Inghe upp frågan:
Vad kan samhället göra? Uppenbarligen
väldigt litet. Vad man gör nu
är i stort sett ineffektivt. Men de slutar
ändå med kravet: Vi måste studera frågan
på nytt, undersöka de prostituerades
levnadsförhållanden och sociala
relationer och söka oss fram till ett
handlingsprogram som förenar effektiva
åtgärder med demokratiska spelregler.
Det blir säkert inte lätt och troligen
inte billigt.

Detta är en personlig meningsyttring
av ett par sakkunniga. Det kan finnas
andra synpunkter, men det allmänna intrycket
är väl här att i den mån man
vill göra någonting är det snarast fråga
om en ökning av vårdresurser och en
sanering av vissa sociala miljöer. Däremot
verkar det utomordentligt tvivelaktigt
om man egentligen vinner någonting
alls med lagar av det slag som
här diskuteras.

Makarna Inghes försiktiga och förbehållsamma
beskrivning av problemet
kontrasterar för övrigt mot de tvärsäkra
och ganska fyrkantiga uttalanden
som förekom i den utredning som ligger
till grund för lagförslaget.

När jag för några år sedan kom att
intressera mig för denna fråga som tidningsman
noterade jag att många av
dem som menade att det behövs en ersättning
för lösdrivarlagen hade den
åsikten därför att de räknade med att
få ett effektivt instrument mot sutenörerna,
mot vilka attityden på goda
grunder är mera entydigt negativ än
när det gäller de prostituerade.

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet

Då hände det märkliga att när inrikesministern
överarbetade utredningsmannens
förslag uttryckte han samtidigt
starka tvivel på att den nya lagen
över huvud taget skulle kunna användas
mot sutenörerna. Lagrådet hävdade
som sin mening att det nog ändå skulle
vara möjligt, och då gav inrikesministern
med sig. Detta var dock inte precis
ägnat att öka klarheten om vilka kategorier
och vilka problem som lagen
egentligen skall ta sikte på.

Man får intryck av en liknande oklarhet
när man studerar siffrorna från
Stockholm och Göteborg. Justitieministern
betonade att över tre fjärdedelar av
dem som blivit berörda i Stockholm var
män, och det uppfattar jag som en kommentar
till förmodanden i pressen om
att polisen mera intresserar sig för de
prostituerade kvinnorna. I Göteborg
tycks det förhålla sig tvärtom. Där gällde
flertalet ärenden kvinnor. Man kan
naturligtvis fråga sig varför polis- och
åklagarmyndigheterna i dessa två städer
tycks ha uppfattat lagens tillämpningsmöjligheter
på olika sätt.

Justitieministern betonade att de
många utredningar som hade förekommit
i och för sig inte varit fullt så
arbetskrävande som man kunde tro.
Det är intressant med hänsyn till polisens
arbetsbelastning, men man kan väl
då också fråga vilket värde mycket
snabba och ytliga utredningar egentligen
haft och i vad mån de har givit
uppslag till några konkreta positiva åtgärder.

När justitieministern säger att undersökningsåtgärderna
har en uppgift
att fylla i samband med upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet frågar
jag mig ändå om det inte finns möjligheter
att tillgodose behovet av ordning
och säkerhet med andra medel än
med den föreliggande lagen.

Det är utan tvivel otillfredsställande
att justitieministern tycks ha en nästan
lika ofullständig bild som jag har av
vad polisens praxis egentligen innebär,
i vad mån den leder fram till

några vettiga, praktiska och positiva åtgärder.
Jag tillåter mig uttrycka förhoppningen
om att man i framtiden
skall hålla ett öga på detta problem
i den prövning och omprövning av lagen
som väl förr eller senare blir aktuell.

När justitieministern till sist sade
att det kan finnas skäl att ha en sådan
här lagstiftning i syfte att kunna bekämpa
brottsligheten anade jag en bristande
övertygelse hos honom, och han
har i varje fall inte anfört några speciella
skäl för denna synpunkt.

Mitt intryck blir alltså ändå till slut
att också i de bästa av riken kan man
ibland stifta dåliga och onödiga lagar.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! När herr Björk tar upp
frågan huruvida lagen om samhällsfarlig
asocialitet är onödig eller ej, behandlar
han den huvudsakligen med
utgångspunkt från frågan om den
kvinnliga prostitutionen. Det är klart
att man kan ha mycket olika uppfattning
om hur detta problem bäst skall
angripas.

Vad som uppkallade mig till ett yttrande
är vad som förekom vid lagens
tillkomst. Vid förarbetena till lagen deltog
jag i en remissmyndighets överläggningar;
det var i hovrätten för
västra Sverige. Vi diskuterade den här
frågan rätt grundligt, och vi var väl
ganska överens om att lagen var svår
att helt undvara, alldeles frånsett prostitutionsproblemet.
Visserligen framhöll
vi nog att de asociala element som
man vill ha möjlighet att ta hand om
måhända i första hand borde behandlas
med kriminalpolitiska medel. Det
gäller de rätt stora skador asociala element
som på kvällarna bettlar påträngande
och uppför sig otrevligt mot fredliga
vandrare och som över huvud taget
uppträder på ett så störande sätt
att man inte kan begära att samhället
skall tolerera det.

Torsdagen den 11 mai 1967

Nr 26

I princip borde man väl, som jag
nyss anförde, använda kriminalpolitiska
medel mot dessa fridstörare och bötfälla
dem. Men problemet är ofta att
dessa personer saknar påvisbar inkomst.
Många gånger har de sjukpenning
eller annan form av socialhjälp,
och i övrigt har de sina huvudsakliga
inkomster av småbrottslighet — langning,
häleri etc. — som inte framgår
av deklarationer och taxeringar. Bötfäller
man dessa människor, kan man
i praktiken i många fall inte driva in
böterna. Att begära förvandling av böterna
till fängelse tjänar inte mycket
till, eftersom lagstiftningen om förvandling
i princip inte leder till förvandling
av böter som den bötfällde
saknar förmåga att betala. Det är ofta
svårt att visa att en sådan här person
bar förmåga att betala böterna.

Jag tror att just dessa grupper var
ett inte oväsentligt element när man
bedömde att lagen under nuvarande
förhållanden tyvärr inte helt kan undvaras,
även om avsikten kanske framför
allt var att polisen skulle vidta åtgärder
som inte ledde till frihetsberövande
men som ändå rättade till de besvärliga
förhållandena i det enskilda fallet.
Med den utgångspunkten — om
jag fortfarande bortser från problemet
med de prostituerade — förefaller det
mig som om principen att ingripande
inte måste leda till yrkande om intagning
på arbetsanstalt tydligt har kommit
till uttryck i praxis.

Vad som kanske är litet oroande är
statistiken från Göteborg, där det huvudsakligen
tycks vara så att man
använt lagen i fall av prostitution. Jag
skulle vilja fråga justitieministern huruvida
de ingripanden som har skett i
Stockholm, där tre fjärdedelar ju rörde
män, huvudsakligen gällde sutenörer
— en grupp som man väl alla är
ense om att det är angeläget att ingripa
mot — eller om de gällde allmänt
störande element som bör bli föremål
för någon form av samhällets

Ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet
åtgärd, eller om de möjligen avsåg någon
tredje kategori.

Om vi som utgångspunkt har att denna
lag borde kunna bli obehövlig, när
man vidtagit andra åtgärder, skulle jag
vilja fråga justitieministern om lagen
enligt hans mening har varit ett effektivt
instrument för att begränsa de mera
allmänt asociala gruppernas störande
uppträdande eller om han anser
att man bör avstå från att tillämpa lagen
i sådana fall och nöja sig med de
tyvärr ineffektiva kriminalpolitiska
medel som för närvarande står till
buds.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det framgick väl redan
av mitt svar, och kanske även av herr
Björks inlägg, att våra meningsskiljaktigheter
i denna fråga inte är så
förfärligt stora. Jag tycker dock att
herr Björk kanske bedömde lagen litet
väl ensidigt med avseende på dess tilllämplighet
på prostitutionen. Av mitt
svar framgick att tre fjärdedelar av antalet
ingripanden som skett i Stockholm
gällde män.

Såsom svar på den fråga som herr
Ernulf ställde kan jag upplysa om att
nära hälften av dessa tre fjärdedelar
var rena nykterhetsvårdfall och avfördes
såsom sådana.

Lagen har nu varit i tillämpning i
drygt två år. Det är därför, som jag
sade i mitt svar, ännu för tidigt att
med någon bestämd mening yttra sig
om huruvida lagen har en uppgift att
fylla och huruvida den har varit verkningsfull.
Att myndigheterna vid sin
tillämpning av lagen helt och hållet
har följt de intentioner som lagstiftarna
uttalade vid lagens tillkomst framgår
ju av de siffror som jag nämnde.
I ett fåtal har ingripandena lett till
någon påföljd enligt lagen. Det kanske
bör tilläggas i det sammanhanget
att ingen ännu har varit intagen på
anstalt enligt lagen.

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Ang. lagen om samhällsfarlig asocialitet

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag kan instämma med
justitieministern när han hävdar att
våra meningsskiljaktigheter sannolikt
inte är så särskilt stora. Justitieministerns
tvekan kom till ännu starkare ut*
tryck i hans andra inlägg än i interpellationssvaret.
Det kan väl väcka vissa
förhoppningar om att man så småningom
ordentligt ser över denna sak.
Jag är inte tillräckligt optimistik för
att tro att riksdagen nu skulle vara
mogen att avskaffa en lag som voterades
igenom för bara tre år sedan.

Jag fäste mig vid att justitieministern
i sitt inlägg nämnde att åtskilliga av
dessa fall i Stockholm var rena nykterhetsvårdfall.
Då frågar man sig verkligen
om det inte finns andra bestämmelser
på andra lagstiftningsområden som
hade varit fullt tillräckliga för de ingripanden
det här gällde.

En annan fråga som jag skulle ha
lust att precisera är: Hur bedömer
justitieministern lagens konstruktion?
Om man har kommit fram till att man
ändå i huvudsak skall satsa på möjligheten
till kontakt för olika vård-, stödoch
kontrollåtgärder, medan detta med
arbetsanstalt alltså skall vara en yttersta
möjlighet, och när det i praktiken
visar sig att förbehållen är så
många att arbetsanstalt praktiskt taget
aldrig blir aktuell — skulle det då
inte vara rimligt att ha en lagstiftning
eller ett komplement till nuvarande lagstiftning
som helt enkelt ger denna
möjlighet till kontakt med de asociala
och får bort detta avlägsna alternativ
med arbetsanstalten, som ju ändå inte
kan innebära någon som helst lösning
av några väsentliga problem. Såsom
lekman uppfattar jag situationen så att
man genom denna konstruktion, där
arbetsanstalten är huvudsaken, skapar
ett slags vagt och obestämt hot mot
vissa grupper, men utan att vederbörande
grupper själva rimligen kan avgöra
när de har överträtt den gräns där
arbetsanstalten över huvud taget blir
aktuell. Då undrar man vad det är

för mening med en sådan konstruktion.
Vad tror man sig vinna på den?
Om det förhåller sig så som tycks framgå
av makarna Inghes framställning, att
den psykologiska otryggheten och kontaktlösheten
är ett väsentligt inslag i
bilden av de prostituerade, ökar man
då inte snarast denna psykologiska
otrygghet genom en sådan anordning,
liksom vederbörandes beroende av de
manliga beskyddarna? Och kan det
vara ett önskvärt resultat ur samhällets
synpunkt?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det är klart att man
kan tänka sig en sådan anordning som
herr Björk nu åsyftade, alltså att öka
polismans möjligheter att ingripa enligt
nykterhetsvårdslagen och andra lagar.
Den här aktuella lagen har dock
bara varit i kraft drygt två år, och därför
tycker jag att det ännu är för tidigt
att ta upp saken. Men om några
år skall väl en översyn av lagen komma
till stånd, och då kan det mycket
väl tänkas att den aspekten aktualiseras.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
131, angående statlig medverkan vid
fastställande av anställnings- eller arbetsvillkor
för vissa arbetstagare hos
kommun eller annan allmän inrättning.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 96—99 och memorial
nr 101, andra lagutskottets utlåtande
nr 48, tredje lagutskottets utlåtande
nr 32, jordbruksutskottets utlåtande
nr 17 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 30—32.

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Om upprättande av diplomatiska förbin delser

med Vatikanstaten

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motion
om upprättande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten.

I en i andra kammaren av herr
Rimås väckt motion, nr 240, vilken
hänvisats till utrikesutskottet, hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta
att hemställa hos Kungl. Maj :t om en
undersökning snarast möjligt rörande
möjligheten av att upptaga diplomatiska
förbindelser med Vatikanstaten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionen nr II: 240 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Internationaliseringen
av såväl det personligt mänskliga livet
som staternas liv har alldeles säkert
kommit för att stanna. Den ökar i styrka,
och vi söker ju som folk på skilda
vägar att växa in i den nya tidens internationella
gemenskap.

I den situationen och med den utvecklingen
måste det anses riktigt att
vi som nation vidgar våra diplomatiska
förbindelser. Vi slår som stat vakt
om vår politiska neutralitet. Med den
hållningen följer, såvitt jag kan förstå,
förpliktelsen att på neutral grund
diplomatiskt umgås med stater med
skilda samhällsåskådningar. Naturligtvis
kan vi inte ha diplomatiska förbindelser
med alla stater på jordklotet,
men det måste anses vara en riktig
princip att upprätta både formella och
reella diplomatiska förbindelser med
de inflytelserika staterna i världen.

I den motion, som föranlett utrikesutskottets
utlåtande, föreslås att riksdagen
skall besluta hemställa hos
Kungl. Maj:t att snarast möjligt få till
stånd en utredning rörande möjligheten
av att upptaga diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten. Utrikes -

utskottet avstyrker — »icke någon riksdagens
åtgärd». Utlåtandet är på en
knapp sida och verkar ganska magert.
Egentlig recit saknas. Någon bild av
problematiken kring ackreditering vid
Vatikanstaten får inte den som läser
utlåtandet. Där meddelas att vårt land
under hand har upprätthållit kontakt
med Vatikanstaten i erforderlig omfattning
då det gällt »ärenden av löpande
natur». Man frågar sig: Finns det inte
några andra ärenden som berör våra
relationer till Vatikanstaten, utan bara
»löpande ärenden»?

Utskottet har vidare ett rätt märkligt
uttalande. Utskottet säger att det
inte har kunnat finna »några påvisbara
nackdelar» i sakernas nuvarande
ordning, d. v. s. i frånvaron av direkta
diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten.
Jag tycker nog att man får
säga att det i sanning är måttliga anspråk
som utrikesutskottet här har:
inga »påvisbara nackdelar». Det angelägna
i denna fråga är ju vad som positivt
sett står att vinna genom att upprätta
formell och reell diplomatisk förbindelse
med Vatikanstaten.

Utskottet säger vidare, att det inte
heller i övrigt har kunnat finna skäl
för att Sverige skall upprätthålla några
diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten.
Någon som helst redovisning
av utskottets resonemang i detta
avseende står emellertid inte att finna
i utlåtandet.

Det kan väl inte sägas vara arrogant
om man påstår, att detta verkligen var
ett magert utlåtande; det säger egentligen
ingenting annat än nej. Man undrar
om utrikesutskottet tror att frågan
är så självklar, att den över huvud taget
inte behöver belysas. Eller tror
utskottet kanske att vi här i riksdagen
är så ointresserade av detta ärende
att det inte behöver ägnas särskild uppmärksamhet? Vatikanstaten

är geografiskt sett en
av de allra minsta stater som finns i
denna värld. Men samtidigt är vi medvetna
om att Vatikanstaten är en världsmakt.
Påven och hans män har ett

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Yatikanstaten

mycket siort inflytande i vår värld i
dag. Romkyrkan synes genomgå en
förändring i sin syn på de mänskliga
relationerna. Påven reser till Jerusalem
och håller tal, han far till New
York och FN och håller tal i fredsfrågan,
han gör märkliga uttalanden
om sociala betingelser och mänskligt
ansvar, och miljoner människor på olika
håll i vår värld lyssnar till honom
och tror på honom. Det förefaller som
om någonting är på gång inom Romkyrkan
och Yatikanstaten, som berör
folkens och staternas liv. Iakttagare säger
att för närvarande någonting håller
på att ske inom protestantismen;
man talar om en »väckelse till världen»,
d. v. s. till ett ökat ansvarstagande
för de medmänskliga ekonomiska och
sociala faktorerna. Jag är ingen expert
på vad som händer inom Romkyrkan,
men vad jag har läst ger mig anledning
att tro att något liknande är på gång
inom den romerska kyrkan.

Det måste enligt min mening anses
angeläget att vårt land har tillgång
till direkta diplomatiska kanaler i Vatikanen.
Det förefaller som om denna
stat har vaknat inför u-landsfrågan —
jag säger inte mer än »möjligen vaknat».
Vi är alla medvetna om att ett
av huvudproblemen i u-landsfrågan är
frågan om begränsning av den explosionsartade
befolkningstillväxten. Vi är
också medvetna om att födelsekontrollen
här spelar en betydande roll. På
detta område har Romkyrkan hittills
sagt ett hårdnackat nej, men det förefaller
som om man börjar luckras upp
i sin syn. Vårt land har känt sig som
pionjär — och jag menar med rätta
— i detta avseende. Vi har velat driva
tanken att födelsekontroll måste vara
en aktiv politik för att vi skall komma
till rätta med den befolkningsexplosion
som vi har att möta.

Om nu situationen är den att Vatikanstaten,
som övar ett så starkt inflytande
på så många miljoner i vår värld,
sakteliga börjar förändras — vore det
då inte riktigt att vi som folk hade

direkt tillgång till diplomatiska förbindelser
med denna stat för att föreställa
Rom vår grundsyn i detta avseende?

Då kan man naturligtvis i konservativ
iver säga: Vi får akta oss för att
ge en hand åt Rom i religiöst avseende!
Jag ser inte alls saken på det viset.
Det är här inte fråga om ett religiöst
ställningstagande, utan det gäller här
politik. Romkyrkan är enligt sin teologi
både stat och kyrka. Med Vatikanstaten
borde vi umgås, ty den staten
utgör en betydande del av världsgemenskapen.

Det kan också tilläggas att vi i Sverige
har cirka 30 000 människor som
tillhör den romersk-katolska kyrkan.
Huvudsakligen torde det vara fråga om
invandrare. Detta kommer alldeles uppenbart
att skapa problem som också
berör den svenska staten.

Jag tycker att vi bör ha tillgång till
direkt diplomatisk kontakt med den
stat, som ytterst bär ansvar för dessa
människor. Det är här fråga om mer
än ärenden av löpande natur. Är det
inte i detta sammanhang värt att observera,
att Vatikanstaten av principiella
skäl väl kan tänka sig underhandskontakter
men inte direkt formella
förbindelser med den som är
ackrediterad i Rom? Det går alltså inte
att förbinda dessa två poster. Det
är fråga om att få till stånd en direkt
förbindelse, hur den nu skall upprättas.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag har velat anföra dessa delvis
principiellt grundade synpunkter. Jag
tror att vi får anledning att återkomma
till ärendet, och jag hoppas att utrikesutskottet
som ju inrymmer en så
prominent samling politiker då skall
möda sig mer om sitt ställningstagande
än vad man gjort denna gång. Åtminstone
borde man vid redovisningen beflita
sig om att ge en något klarare
bild av situationen.

Herr talman! Jag har som sagt inget
vrkande.

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Yatikanstaten

I detta anförande instämde fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Hernelius
(h) och Blomquist (h).

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Att utrikesutskottet avgivit
ett kort utlåtande behöver i sig
själv icke innebära att utskottet också
har betraktat saken såsom varande av
mindre betydelse. Utrikesutskottet har i
denna fråga haft en överläggning som
i fråga om längden är likvärdig med
vad som förekommit i många andra
ärenden som det behandlat. Utskottet
har dock enhälligt kommit fram till
det ställningstagande som framgår av
utlåtandet.

Att nu motivera ett annat ställningstagande
på det sätt som herr Sörenson
gjort, nämligen med befolkningsfrågans
utveckling och med att Sverige
skulle kunna påverka katolska kyrkans
framtida ställningstagande i detta avseende,
torde vara att betrakta såsom
något för långsökt.

När det gäller våra förbindelser med
Vatikanstaten upprätthåller vår romambassad,
såsom framhålles i utlåtandet,
kontakter av löpande natur. Romambassaden
upprätthåller så goda kontakter
som är möjliga med hänsyn till
den försiktighet, som Vatikanstaten visar
då det gäller att umgås med i Rom
placerade ambassader, som representerar
andra länder.

Låt oss emellertid göra tankeexperimentet
att vårt land skulle upprätta diplomatiska
förbindelser med Vatikanstaten.
Det är troligt att våra kontakter
med och våra informationer om
vad som händer i katolska kyrkan då
skulle kunna bli sämre än vad som nu
är fallet. Den omständigheten att vår
romambassad kan följa frågorna på så
pass nära håll och har tillgång till den
italienska pressen, där Romkyrkans åtgärder
rapporteras, innebär nämligen
att vi genom romambassaden kan få en
ganska god bild av händelseutvecklingen.

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 26

Om vi skulle öppna diplomatiska förbindelser
direkt med Vatikanstaten,
betraktar vi det som uteslutet att Sverige
skulle kunna placera en ambassadör
eller över huvud taget en beskickningsman
i själva Vatikanstaten. Den
uppgiften måste läggas på någon av
våra ambassader, men den kan icke läggas
på vår beskickning i Rom, ty en
sådan ordning godkänner icke Vatikanstaten.
Följden skulle bli att vi måste
lägga detta arbete på vår ambassad i
Rern exempelvis, eventuellt att någon
som är hemmahörande på UD i Stockholm
görs ansvarig för förbindelsen.
Det hela skulle kunna leda till att vi
finge sämre kännedom om händelseutvecklingen
i Vatikanstaten än vi har
för närvarande.

En annan sak som spelar stor roll då
man bestämmer sig för att öppna nya
beskickningar är vår handel. I det
här avseendet spelar ju inte handelspolitiken
någon roll alls. Vi har nog den
uppfattningen i utskottet, att Sverige
nu saknar diplomatiska förbindelser
med länder som det skulle vara motiverat
att öppna sådana förbindelser
med, inte minst mot bakgrunden av
den handel som äger rum och som vi
är intresserade av skall växa i fortsättningen.

Detta är något om de motiveringar
som har legat till grund för utrikesutskottets
ställningstagande.

Jag kan också som upplysning säga,
att även svenska kyrkan har fått tillfälle
att uttala sig. Svenska kyrkan har
därvid inte uttryckt någon önskan om
att vi skall öppna diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det var mycket intressant
att höra att svenska kyrkan har
blivit ombedd att yttra sig. Såvitt jag
kan se är detta inte någon kyrklig
fråga. Jag menar alls inte att vi som
stat skall ha några beskickningar hos
någon kyrklig institution. Problemet är

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Vatikanstaten

att Vatikanen är både stat och kyrka.
Jag är klart medveten om detta, men
jag menar att vi skall uppehålla förbindelser
med Vatikanen som stat, ty den
har ett sådant enormt inflytande på
många miljoner människor i världen.

Herr Geijetr menade att det var något
långsökt när jag antydde, att vi skulle
kunna diskutera med Vatikanstaten
t. ex. befolkningsutvecklingen i världen
och det ansvar som vi som stat har att
ta för denna.

Varför är det långsökt? Det är väl
ingenting som kommer av sig självt?
Tror vi att vi har rätt, tror vi att det
är riktigt att vi tar ett aktivt ansvar i
u-landsfrågan genom att vi, där det
finns länder som så önskar, medverkar
i arbetet för en befolkningsbegränsning,
måste det väl vara vår plikt —
samtidigt som det är vår förmån — att
söka diskussion och samtal med mäktiga
stater, även om vi inte tror på
snabba resultat.

Jag skall inte bli alltför filosofisk och
börja diskutera frågan om vår tro på
sanningen, men alldeles utan innebörd
är väl inte vår filosofiska grundsyn.
Tror vi att vi har hittat någonting som
är rätt och riktigt skall vi väl inte tveka
att ge uttryck för det, även om det
skulle vara besvärligt att nå resultat.
Jag vill gärna tro, även om jag är lekman
på dessa områden, att en direkt
diplomatisk förbindelse med en stat
måste ge möjligheter till en intimare
kontakt med staten och till öppna och
sakliga samtal.

Det var mycket intressant att höra,
att en ackreditering vid Vatikanstaten
möjligen skulle betyda att förhållandena
för Sverige skulle bli sämre då det
gäller information och kontakt. Man
kan i varje fall inte dra den slutsatsen
i övrigt, utan vi menar väl allmänt att
direkt kontakt har ett stort värde och
öppnar större möjligheter än var indirekta
och informella kontakter gör.

Jag är fullt medveten om att ifall en
sådan utveckling kommer till stånd får
vi tänka oss att en ambassadör — eller

vad det blir fråga om för beskickningsman
— kommer att få ha sitt säte på
annan plats än i Rom. Det finns i alla
fall möjlighet till mera direkta och formella
kontakter i detta sammanhang.

Det får inte heller bli på det sättet att
våra diplomatiska förbindelser med olika
stater skall vara en fråga om vår
handel. Här är det fråga om både handel
och vandel, och jag tycker att man
inte får begränsa ett ärende av detta
slag genom att säga, att det är handelsfrågorna
som är det väsentliga men
att de inte spelar någon roll i detta fall
varför vi inte behöver ha någon beskickning
i Vatikanstaten.

Jag tror att detta ärende kommer
tillbaka, och jag tror att utvecklingen
kommer att gå i en sådan riktning att
vi kommer att få behov av en direkt
diplomatisk förbindelse med Vatikanstaten.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Herr Sörenson säger
att det här icke gäller en fråga om religion
utan att det är en politisk fråga,
och han anser att utrikesutskottet borde
ha tagit upp den från den utgångspunkten.
Utskottet får naturligtvis skriva
sin motivering mot bakgrunden av
den motion som föreligger. Ett av momenten
i den föreliggande motionen är
just att vi i Sverige har så och så många
katoliker.

Herr Sörenson ansåg också, att vi inte
får göra våra diplomatiska förbindelser
till enbart en fråga om handeln. Naturligtvis
inte! Men ett faktum som vi
icke kan komma ifrån — och som vi
inte heller vill komma ifrån — är att
handelsförbindelserna spelar en allt
större roll i våra ambassaders arbete
och kommer att göra det även i fortsättningen.
Handeln är ett väsentligt
intresse för vår del, men detta betyder
inte att våra ambassader enbart är handelserepresentationer.
Det har de aldrig
varit, och det blir de naturligtvis
inte i fortsättningen heller.

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
ett fördrag innehållande principer för
staternas uppträdande vid utforskandet
och utnyttjandet av yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar; nr

8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till
fiske i Skagerack och Kattegatt; samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse om avgränsningen av
Sveriges och Norges fiskeområden i
nordöstra Skagerack m. in.

Yad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om vissa åtgärder till skydd för polisen

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder till skydd
för polisen.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 438 i första
kammaren av herr Holmberg m. fl.
samt nr 553 i andra kammaren av herr

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
Bohman in. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande, hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa,

1. att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om att ett särskilt invaliditets- och
grupplivskydd för polismän skulle införas
enligt i motionerna angivna riktlinjer; 2.

att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag till ersättning för kroppsskada
å polisman, inkluderande ersättning för
sveda och värk samt framtida men, i
sådan tid, att bestämmelserna kunde
träda i kraft senast den 1 januari 1968;

3. om utredning angående

a) rationalisering av polisens arbetsförhållanden
speciellt avseende förenkling
av utredningsförfarandet och

b) snabbare handläggningsförfarande
i fråga om brott, begångna av unga
lagöverträdare, i syfte att förkorta tiden
från brottets begående till målets
avgörande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att förevarande motioner, 1:438
och II: 553, såvitt avsåge yrkandet under
1, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av yrkandet
under 2 i förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till bestämmelser angående
ersättning till polisman för
kroppsskada, som åsamkats honom vid
tjänsteutövning, i så god tid, att regler
härom kunde träda i kraft senast den
1 juli 1968;

C. att förevarande motioner, såvitt
avsåge yrkandet under 3 a), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att förevarande motioner, såvitt
avsåge yrkandet under 3 b), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Arvidson, Ernnlf, Svanström,
Schött och Svensson i Vä, fru
Kristensson samt herr Gustafsson i Bo -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
rås, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:438 och 11:553, såvitt avsåge
yrkandet under 1, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om införande
av ett särskilt invaliditets- och
grupplivskydd för polismän;

2) av herrar Erik Svedberg och
Hjorth, fru Lilly Ohlsson, fru Löfqvist,
fröken Andersson i Strängnäs, fru Lindekvist
samt herr Jönsson i Malmö, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under B hemställa, att förevarande
motioner, såvitt avsåge yrkandet under
2, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) av herrar Arvidson och Schött
samt fru Kristensson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen, med bifall till
yrkandet under 3 a) i förevarande motioner,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående
rationalisering av polisens arbetsförhållanden
speciellt avseende förenkling
av utredningsförfarandet;

4) av herrar Arvidson och Schött
samt fru Kristensson, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Bakgrunden till de motioner,
som första lagutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 34, är den oroande
utveckling, som kriminaliteten i Sverige
företett under senare år.

Av den statistik, som redovisades i
årets statsverksproposition, kunde man
visserligen utläsa att ökningstakten i
brottsfrekvensen något dämpats. Men
härvidlag torde man uppmärksamma
två mycket väsentliga omständigheter,
dels att statistiken påverkas av att folk

numera i allt större utsträckning underlåter
att anmäla brott, då det synes
meningslöst med hänsyn till polisens
begränsade resurser, dels att ökningen
av grövre brott var markant.

Nu har vi tillgänglig färskare statistik,
nämligen statistik från första kvartalet
1967 — den har något berörts tidigare
här i dag. Jag vill ur den endast
nämna några siffror.

Antalet brott mot brottsbalken enligt
polisstatistiken uppgick för första kvartalet
1966 till 76 287; för första kvartalet
i år är siffran 84 439 — därav
brott mot person i fjol 5 023, i år 5 922,
härav mord, dråp och misshandelsbrott
i fjol 2 630 och i år 3 098.

Det är kusliga siffror, och vi får
dagligen påminnelser om våldsbrott och
rån, kupper mot banker och postkontor,
varvid vapen kommer till användning
i en allt större utsträckning. Till
polisens besvärliga arbetsuppgifter har
dessutom här i Stockholm nu kommit
bevakning av politiska demonstrationer
av olika slag, framför allt utanför ambassaderna
här i staden, vilka demonstrationer
ju förekommer allt oftare.

I detta läge är det enligt högerpartiets
uppfattning ytterligt angeläget att
tillse, att polisen får större resurser,
att tillgängliga resurser utnyttjas på
bästa tänkbara sätt och att ett bättre
skydd ges polisen i dess mycket utsatta
arbete.

Bland de kusligaste företeelserna i
samhället jusi nu är onekligen den tilltagande
aggressiviteten mot ordningsmakten.
Statistiken över misshandelsfall
mot polismän är skrämmande. Under
år 1965 ökade den med 40 procent,
och under tiden januari 1965—
oktober 1966 uppgick antalet till inte
mindre än 950.

Mot denna bakgrund och med hänsyn
till de nyligen inträffade polismorden
måste högerpartiets förslag om skrivelse
till Kungl. Maj:t om såväl invaliditets-
och grupplivskydd som ersättning
för kroppsskada för polismän

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

anses synnerligen välmotiverade. Båda
förslagen tillstyrkes också varmt av
rikspolisstyrelsen och Svenska polisförbundet.

Alla medger att utvecklingen numera
lett dithän, att polismännen i sin
tjänsteutövning ofta nödgas utsätta sig
för betydande risker. Det är då samhällets
oavvisliga plikt att så långt möjligt
kompensera dem härför. Lämpligast
synes detta kunna ske genom att
polismännen tillerkännes invaliditetsoch
grupplivförsäkring på statsverkets
bekostnad förslagsvis enligt det mönster
som gäller för statstjänstemän med
tjänstgöring utomlands. Mot detta förslag
har invänts att denna fråga ligger
inom det avtalsbara området. Enligt
vår uppfattning bör detta emellertid
ej hindra, att Kungl. Maj :t utan dröjsmål
föranstaltar om den av oss föreslagna
välmotiverade nya förmånen för
polismännen.

Mot förslaget om ersättning för
kroppsskada åt polisman har erinrats,
att det inom Kungl. Maj:ts kansli pågår
en utredning om skadeersättning
åt statliga befattningshavare i allmänhet.
Enligt vår mening är det ej försvarbart
att av denna anledning dröja
med införandet av bestämmelser rörande
polismans rätt till ersättning för
kroppsskada. Denna speciella fråga
väntar nämligen sedan länge på sin
lösning. En högermotion om utredning
i ämnet redan av år 1958 bifölls, och
år 1963 avgav den sakkunnige sitt betänkande.
Det har varit ute på remiss
och tillstyrkts av remissinstanserna.
Något ytterligare dröjsmål borde därför
icke vara nödvändigt.

I detta sammanhang bör observeras
att man tidigare kunnat utbryta sakskadeskyddet
för polismän, varför något
hinder att nu utbryta kroppsskadeskyddet
ej bör föreligga.

Vi måste hela tiden ha klart för oss
att polismännen intar en särställning.
Inga andra befattningshavare behöver
utsätta sig för sådana risker till liv
och lem i sin tjänsteutövning. Det kan

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
inte vara rimligt att polismännen skall
behöva avvakta långa och tidskrävande
utredningar avseende hela komplexet
om skadeersättning till statliga tjänstemän.
Det borde enligt vår uppfattning
vara en hederssak för statsmakterna att
skyndsamt få till stånd mer tillfredsställande
förhållanden när det gäller
skyddet för vår polis.

Så några ord om rationaliseringen
av polisens arbetsförhållanden. Från
högerhåll har vi upprepade gånger
krävt förstäi''kning av polisens personella
resurser. Endast delvis har vi
blivit bönhörda, varför tillgängliga resurser
alltjämt är otillräckliga. I det
läget gäller det att utnyttja resurserna
så effektivt som möjligt.

Inom rikspolisstyrelsen bedrivs onekligen
ett både omfattande och värdefullt
rationaliseringsarbete, som avsatt
flera goda resultat. Enligt högerpartiets
uppfattning bör man emellertid kunna
gå längre när det gäller förenkling av
exempelvis utredningsförfarandet i vissa
fall. Vi förordar därför en översyn
av möjligheterna till förenklingsåtgärder
utan att kravet på rättssäkerheten
får eftersättas. Huruvida den av oss
förordade översynen skall ske genom
vidgade direktiv till trafikmålskommittén
eller genom en särskild utredning,
bör Kungl. Maj:t avgöra. En fortsatt
rationalisering av polisens utredningsarbete
är synnerligen angelägen, inte
minst därför att den skulle medverka
till en förkortning av tiden från brottets
begående till målets avgörande. Det
vore särskilt värdefullt med hänsyn
till ungdomsbrottslingarna.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
enighet inom utskottet vid bedömningen
av den rådande situationen synas ha
förelegat. Det är i fråga om angelägenheten
av och takten för förbättringsåtgärder,
som meningarna är delade.
Vi som representerar högerpartiet vill
inte längre åtnöja oss med besked om
att visst utredningsarbete pågår, utan
vi fordrar snara åtgärder, främst när
det gäller skyddet av vår polis.

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
Under åberopande av vad jag här
har anfört ber jag att få yrka bifall
till de vid första lagutskottets utlåtande
fogade reservationerna nr 1 och 3
och i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I fråga om det särskilda
invaliditets- och grupplivskyddet
för polismän liksom beträffande ersättning
för kroppsskada å polisman kan
jag i allt väsentligt instämma i vad
herr Sch ött anfört. Det är klart att
man i och för sig kan gå avtalsvägen,
när det gäller invaliditets- och grupplivskyddet
—• och det är egentligen
inte någon fråga av större ekonomisk
räckvidd, eftersom kostnaden per polisman
och år är tämligen obetydlig —
men jag tycker att man skall markera
den utsatta ställning, som polisen har
i sitt arbete, egnom att tillerkänna polismännen
detta särskilda skydd, liksom
man har gjort med dem som arbetar
i utlandet. Där bar kanske i
någon mån andra synpunkter varit bestämmande,
men den grundläggande
tanken är väl ändå, att om en viss
grupp tjänstemän utsätts för speciella
olägenheter så skall statsmakterna kompensera
detta.

Jag ser också denna fråga som en
möjlighet för samhället att ge polisen
ett extra moraliskt stöd och visa att
samhället helt och fullt står bakom
polisen i dess strävan att upprätthålla
den trygghet, som medborgarna i ett
demokratiskt samhälle bör ha.

Beträffande ersättning för kroppsskada
har vi den i dagens läge något
egendomliga situationen, att skada på
kläder och annan lös egendom, som en
polisman åsamkas i sin tjänsteutövning,
utan vidare ersätts av statsmedel —
men inte kroppsskada. Det är en inadvertens
som redan av den anledningen
bör rättas till. Men det väsentliga
är, som herr Schött har anfört, att
polisen regelmässigt utsätts för stor

risk för kroppsskada. Det är då i
högsta grad rimligt att staten håller
honom skadeslös.

Jag vill i det sammanhanget dock
tillfoga en speciell synpunkt. Den omständigheten
att staten tillerkänner polismannen
ersättning för kroppsskada,
bör enligt min mening inte utan vidare
leda till att staten avstår från att
hos våldsverkaren kräva ut ersättningen
i form av regresstalan. Jag tror det
är viktigt för laglydnadens upprätthållande
att den som misshandlar en polis
får betala skadan genom att det allmänna
kräver ut det av honom. Jag
förmodar att detta är en synpunkt som
herr Schött inte har någonting emot,
men jag har bara velat komplettera
hans uttalande.

Beträffande kravet om utredning av
polisens arbetsförhållanden är skillnaden
mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna — högerledamöterna —
i sak mycket ringa. Herr Schött nämnde
att meningarna delat sig om angelägenheten
av åtgärderna och om den
takt i vilken de bör vidtas. För min
personliga del vill jag i allra högsta
grad understryka vad herr Schött har
anfört om angelägenheten av att man
rationaliserar polisens arbete. De tre
demokratiska oppositionspartierna har
ju i år väckt en gemensam motion om
utökning av polisens resurser. Den blev
tyvärr inte bifallen av riksdagen. Det
behövs dock både ökade personella
resurser och rationalisering av arbetsförhållandena.

Utskottets majoritet understryker detta
mycket kraftigt. Man går så långt
att man säger att till och med den åtgärd
som reservanterna antyder som
ett alternativ, nämligen utvidgade direktiv
för trafikmålskommittén, möjligen
kan vara förtjänt att övervägas.

Problemet är om man skall tillsätta
en utredning eller inte. Jag tror dock
inte att detta är den viktigaste frågan.
Det angelägnaste är att vi gör klart för
oss att om vi vill begränsa brottsligheten,
som ju ökar på ett oroväckande

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

sätt, måste vi välja inte enbart målet
utan också medlet, och dit hör att man
ställer erforderliga resurser till polisens
förfogande och att man ordnar
arbetet rationellt.

I fråga om den sista punkten, där
det föreligger en blank reservation, vill
jag göra ett litet förtydligande till min
egen ståndpunkt. Utskottet skriver
nämligen att de olägenheter som föreligger
i fråga om dröjsmål med handläggningen
av utredningen beträffande
unga brottslingar inte kan avhjälpas
genom tillsättandet av en utredning.
Jag skulle vilja förtydliga det på det
sättet, att det borde ha stått »kan inte
under nuvarande förhållanden avhjälpas
genom en utredning». Med den
stora brist på utredningsresurser som
polisen har kan man inte ge den förtur
åt utredningar av brott av ungdomar
som önskvärt vore, ty då skulle
den grupp av ärenden som kommer i
kön bli orimligt lång. Det är möjligt att
man så småningom kan få anledning
att återkomma på den punkten. Det är
möjligt att vissa lagändringar här är
önskvärda på längre sikt.

Herr talman! Jag instämmer i herr
Schötts yrkande om bifall till reservation
nr 1 och i hans yrkande om bifall
till utskottets hemställan i fråga om
ersättning för polismans kroppsskada.
Där har ju oppositionspartierna bestämt
utskottets ståndpunkt. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet,
som enligt sin rubrik
handlar om »vissa åtgärder till
skydd för polisen», gömmer sig ett par
frågor som knappast täcks av rubriken.
Det gäller dels rationalisering av
polisens arbetsförhållanden, som har
varit föremål för de båda föregående
talarnas anföranden, och dels också
frågan om snabbare handläggning och
förfarande beträffande brott, som be -

Om vissa åtgärder till skydd för polisen

gåtts av unga lagöverträdare, där det
inte ens föreligger något reservationsyrkande.
Den sista frågan har föranlett
mig att begära ordet.

Det råder allmän enighet om den stora
betydelsen av att samhällets åtgärder
i anledning av brott begångna av
unga bör följa så snabbt som möjligt
på gärningen. Utskottet tycks också vara
på det klara med att rådande förhållanden
i detta avseende inte är tillfredsställande.

När utskottet likväl avstyrkt motionen
i denna del är det med motiveringen,
att gällande bestämmelser fyller
rimliga mått och att bristerna beror på
de tillämpande organens brist på resurser.
En utredning skulle då, anser
man, inte kunna avhjälpa bristen.

För mig som i egenskap av domare
i min dagliga gärning har att handlägga
sådana här ärenden finns det
emellertid anledning att ge en något
mera nyanserad bild av situationen än
vad utskottet gör.

Jag vill då först erinra om att den
lag från år 1964 som reglerar handläggningen
av sådana mål inskärper för
åklagare, barnavårdsnämnder och domstolar
vikten av skyndsam handläggning.
För domstolarnas del har därjämte
fastställts en kort frist, fjorton
dagar, för målets utsättande till huvudförhandling.
I anslutning härtill kan
man konstatera att domstolarna såvitt
på dem beror håller de bestämda fristerna,
medan övriga medverkande ofta
tar betydligt längre tid på sig. Det är
möjligt att det kan vara svårt att sätta ut
fasta korta frister för t. ex. barnavårdsnämnderna,
men erfarenheten visar enligt
min mening klart, att avsaknaden
av frister i verkligheten medför, att
kravet på skyndsamhet ofta inte beaktas
i önskvärd grad.

Det må tilläggas att enligt min erfarenhet
från stockholmsområdet är de
mindre kommunerna, sålunda de närmaste
förortskommunerna runt Stockhorn,
i stånd att betydligt snabbare
prestera sina yttranden än vad den sto -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
ra kommunen Stockholms stad gör. Det
antyder att det inte är så mycket en
fråga om resurser som en fråga om
organisation och intresse för de individuella
fallen.

Medan man skulle önska att sådana
här mål kunde avgöras i varje fall
inom ett par månader efter det att gärningen
har blivit begången, är ju situationen
i realiteten ofta den, att det
kan dröja ett halvt eller ända bortemot
ett helt år, kanske mer, innan målet
kommer till avgörande genom dom.

När man säger att de gällande bestämmelserna
är tillfredsställande, vill
jag peka på en punkt, där det finns
anledning att göra en anmärkning. Gällande
bestämmelser leder i ett avseende
till onödig omgång. De medför nämligen,
att yttrande från barnavårdsnämnd
i vissa fall måste inhämtas två gånger
i samma ärende, dels av åklagaren för
bedömning av frågan om huruvida åtal
bör ske och dels av domstolen såvida
det ifrågasättes att påföljden skall bli
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen.
Den dubbelbehandlingen
borde på något sätt kunna undvikas.

Slutligen må framhållas att de dröjsmål
som förekommer vid behandlingen
av dessa ärenden vanligen till övervägande
del gäller polisens handläggning
av förundersökningen. I det avseendet
finns över huvud taget inga
särskilda föreskrifter utfärdade. Jag
utgår emellertid ifrån att polisen trots
detta är medveten om behovet av skyndsamhet
i just dessa fall och att dröjsmålen
beror på anhopningen av ärenden
och begränsningen av resurserna.
När det gäller polisens verksamhet är
det också klart, att det förekommer fall
där kravet på förtur är ännu starkare
än vid ungdomsbrott i allmänhet. Jag
tror dock att det vore befogat för polisen
att i större utsträckning beakta behovet
av skyndsamhet än vad som nu
sker.

I det läge frågan nu befinner sig har
jag inte något yrkande att ställa, men
jag har inte kunnat underlåta att fram -

hålla, att jag skulle ha önskat ett starkare
engagemang i denna fråga än vad
utskottet har presterat.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Utlåtandet nr 34 från
första lagutskottet, som de tre föregående
ärade talarna nu har ägnat uppmärksamhet,
är egentligen ovanligt
splittrat för att ha kommit från det utskottet.
Det är i och för sig betydelsefulla
frågor, som tas upp i de motioner
som har föranlett utlåtandet. Sådana
angelägenheter som särskilda ekonomiska
skyddsåtgärder för polispersonalen,
rationalisering av polisens arbetsförhållanden
samt snabbare liandläggningsförfarande
i fråga om brott
begångna av unga lagöverträdare är väl
samtliga av den arten, att de knappast
medger några mera pregnanta politiska
skiljelinjer vid bedömningen, även
om herr Ernulf nyss antydde att det
i varje fall i något avsnitt var oppositionspartierna
som hade dikterat utlåtandet.

När utskottet, som sagt, har stannat
vid att redovisa från varandra divergerande
yrkanden, torde väl detta i första
hand ha sin grund i olika betraktelsesätt
dels beträffande metoderna för att
förverkliga intentionerna — jag tror
att herr Schött var inne på det — och
dels i något fall beträffande lämpligheten
av åtgärderna över huvud taget.

Motionernas kläm är indelad i trenne
olika yrkanden, av vilka det tredje i sin
tur sönderfaller i två skilda avsnitt.
Det är sålunda fråga om en vittomfattande
motion.

Vad först beträffar förslaget om ett
särskilt invaliditets- och grupplivskydd
för polismän utöver det grundskydd,
som tillkommer alla statstjänstemän,
anser utskottet det rimligt att polismän
ges någon form av kompensation för
de risker och faror som de i många fall
utsätter sig för vid utövandet av sin
tjänst. Motionärernas förslag synes därvid
vara en av de lösningar som bör

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

övervägas, även om man kan förutsätta
att polismän i många fall tecknat egna
riskförsäkringar.

Av avgörande betydelse för utskottets
ställningstagande till detta avsnitt av
motionerna är dock det faktum, vilket
även framhålles i avtalsverkets remissyttrande,
att frågan om särskilt invaliditets-
och grupplivskydd för polismän
berör sådant anställningsförhållande,
varom enligt 3 § statstjänstemannalagen
avtal må träffas, och att den därför bör
aktualiseras och behandlas i den ordning
som numera tillämpas beträffande
avtalsbara frågor. Utskottet kan därför
inte tillstyrka motionerna i denna del.

I motionernas andra punkt föreslås,
att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag
till ersättning för kroppsskada å
polisman, inkluderande ersättning för
sveda och värk samt framtida men, i
sådan tid att bestämmelserna kan träda
i kraft senast den 1 januari 1968.
Utskottets tillfälliga majoritet har godtagit
motionsyrkandet, dock med den
ändringen att tiden för ikraftträdandet
framflyttats till den 1 juli 1968.

I detta avsnitt är det i egenskap av
reservant, som jag vill redovisa en annan
mening än den utskottet kommit
fram till. Det är riktigt som det sägs
att riksdagen 1958 med anledning av
väckta och bifallna motioner beställde
hos Kungl. Maj :t en utredning med uppgift
att åstadkomma förslag till en utbyggnad
av förordningen om ersättning
till polismän för förstörda kläder att
även gälla personskador. Denna utredning
förelåg färdig 1963, och vid 1965
års riksdag framlades en proposition
om ett ökat sakskadeskydd för polismän
i tjänst. Denna proposition bifölls
av riksdagen.

Frågan om ersättning av statsmedel
för kroppsskador som tillfogats polismän
i tjänsten ansågs dock ha en större
principiell räckvidd, och föredragande
departementschefen ansåg sig
inte kunna komma med något förslag
i det hänseendet utan att först ha undersökt
problematiken beträffande ska -

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
deersättning till statliga befattningshavare
i allmänhet. Då utskottet erfarit
att arbete pågår inom Kungl. Maj :ts
kansli i syfte att skapa underlag för
en dylik samlad bedömning — detta
har också bekräftats i ett svar på en
enkel fråga, som justitieministern i dag
lämnat i andra kammaren — har reservanterna
ej velat godtaga utskottsmajoritetens
yrkande om en tidsbestämd beställning
för frågans lösning. Även reservanterna
understryker dock att förevarande
spörsmål, varom utredning som
sagt begärdes 1958, bör lösas snarast
möjligt. Att direkt ange en tidsplan
för proposition i frågan anser reservanterna
inte möjligt utan tror att det
är riktigt att riksdagen inväntar det
sakmaterial som kommer att medge en
objektiv bedömning av detta problemkomplex.

Under punkt 3 a i motionen föreslås
en utredning med syfte att rationalisera
polisens arbetsförhållanden. Rikspolisstyrelsen
har i sitt remissvar lämnat en
redogörelse för den rationaliseringsprocess
som pågår inom polisväsendet.
Det förundersöknings- och utredningsförfarande
som åvilar polisen är föremål
för särskild uppmärksamhet. Styrelsen
anser att det som håller på att
ske inte för närvarande kräver några
författningsändringar men tänker själv
ta initiativ till dylika därest det erfordras.
Rikspolisstyrelsen håller före att
den utredning, som motionärerna önskar,
rent av skulle kunna verka hämmande
på den utveckling som pågår.

När sedan reservanterna med hänvisning
till motionen framhåller att ett
förenklat förfarande bör kunna accepteras
vid förundersökning i anledning
av mindre förseelser, bl. a. butiksstölder,
så ligger det säkert mycket av värde
i ett sådant resonemang. Men samtidigt
får man väl ha klart för sig att
förenklingen inte kan drivas hur långt
som helst. Advokatsamfundet anmärker
också i sitt yttrande, att exemplet med
butiksstölder inte är så väl valt. En
mänskligt sett ringa förseelse av det

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
slaget kan för den misstänkte i vissa
fall få rent förödande verkningar. Rationalisering
och förenkling är förvisso
en god och nödvändig sak även
inom polisväsendet — och utskottet har
ingenting att erinra mot att trafikmålskommittén
får vidgade direktiv för att
komma med nya tips i detta hänseende,
som någon av talarna varit inne på —
men rationaliseringsprocessen får inte
drivas så hårt att den inkräktar på de
fundamentala garantier för rättsskydd
som medborgarna med fog kan kräva
av samhället.

Utskottet avstyrker en särskild utredning
även i detta avsnitt, under hänvisning
i första hand till rikspolisstyrelsens
remissyttrande och uppfattning
att en utredning i angivet syfte snarare
skulle hämma än gagna den utveckling
som pågår vad gäller polisväsendets
rationalisering.

Jag kommer slutligen till motionens
avsnitt 3 b. Där föreligger endast en
blank reservation, men herr Alexanderson
har berört det i sitt anförande. Motionärerna
yrkar här en utredning för
att åstadkomma snabbare handläggning
av brott av unga lagöverträdare. Inte
heller i den delen ger remissvaren något
entydigt belägg för att inte polis,
barnavårdsnämnd, åklagare och domstol
skulle behandla dessa mål med den
förtur och skyndsamhet som resurserna
medger. Jag har i min hand bl. a.
riksåklagarämbetets remissvar. Riksåklagaren
säger att han vid sin inspektionsverksamhet
inte kunnat finna annat
än att man i alla händelser i normala
fall följer de bestämmelser som
finns, att dessa ärenden skall handläggas
skyndsamt. Brister någonting så
beror det på att man saknar tillräckliga
resurser. Här nämns bl. a. de kommunala
organen. Riksåklagaren anser att
detta problem inte går att lösa på det
sätt som motionärerna har föreslagit.
Advokatsamfundet är inne på samma
linje. Samfundet framhåller att det inte
är möjligt att handlägga ärenden av
denna natur alltför skyndsamt. »Särskilt

när det gäller unga lagöverträdare är
det av vikt att kravet på rättssäkerhet
inte eftersättes», säger Advokatsamfundet.

Det är dessa synpunkter som har gjort
att utskottet inte har kunnat följa motionärernas
förslag på denna punkt. Vi
har ju också sett att reservanterna inte
heller har följt motionärerna på annat
sätt än med en blank reservation. Det
föreligger alltså inte något yrkande från
deras sida.

Jag ber, herr talman, med hänvisning
till det anförda att beträffande andra
stycket i utskottets skrivning få yrka
bifall till reservation 2 men i övrigt till
utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Av herr Ernulfs anförande
framgick att vi i allt väsentligt
är eniga och att det är ytterligt litet
som skiljer oss åt. Herr Ernulf utgick
från att jag delar hans uppfattning att
brottslingen ytterst skall vara ersättningsskyldig
både när det gäller kroppsskada
och när det gäller sakskada. Helt
naturligt delar jag hans uppfattning på
den punkten.

Herr Alexanderson hade ett mycket
värdefullt inlägg. Han berörde särskilt
ungdomsbrottsligheten och framhöll hur
angeläget det är att ärendena beträffande
de unga brottslingarna handläggs
snabbare. Jag är mycket glad över det
anförandet, och i likhet med herr Alexanderson
hade jag gärna sett ett starkare
engagemang från utskottets sida
i det avseendet.

Även utskottets ordförande tog upp
denna fråga. Han anmärkte att vi hade
åtnöjt oss med en blank reservation.
Jag vill till det säga att det finns all
anledning för oss att återkomma på
denna mycket väsentliga punkt, och
det kommer vi också säkerligen att
göra.

Vi kräver också att rättssäkerheten ej
får eftersättas. Jag underströk den saken
i mitt första anförande, och jag

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

vill även nu säga att vi givetvis, trots
att vi önskar en snabbare handläggning
av ärendena, styvt håller på att rättssäkerheten
icke får eftersättas. Yi hoppas
att trafikmålskommittén får vidgade
direktiv och kan ägna sig åt frågan
om en rationalisering av polisens arbete.

Avslutningsvis viil jag säga — efter
den positiva inställning från alla håll
som har kommit till uttryck här i dag
— att man kanske vågar hoppas att
alla, när vi nästa gång skall handlägga
statsverkspropositionen, är beredda att
ge polisen de ökade resurser som är så
nödvändiga.

Justitieministern har tidigare i dag
nämnt att han i år hade förmånen att
få lägga beslag på 25 procent av alla
nya statstjänster. Den siffran säger mig
i första hand att polisen måste ha varit
fruktansvärt underbemannad tidigare.
Men jag konstaterar också att trots denna
ökning så motsvarar inte polisstyrkorna
vad som är erforderligt enligt
rikspolisstyrelsens bedömning. Det är
dock en av samhällets främsta uppgifter
att kunna garantera medborgarna
säkerhet till liv och egendom. Situationen
är nu ytterligt prekär både i storstaden
och i glesbygden.

Huvudtemat i dag har dock gällt ökat
skydd åt polisen. Det är nödvändigt
att åstadkomma ett ökat skydd dels ur
rekryteringssynpunkt, dels av rättviseskäl.

Herr talman! Jag ber än en gång att få
yrka bifall till reservationerna nr 1 och
3 och i övrigt till utskottets hemställan.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i de synpunkter som herr Alexanderson
framförde i sitt anförande.
Ungefär samma synpunkter var uppe
till debatt inom utskottet, även frågan
om man inte i vissa fall borde kunna
undvika att två gånger inhämta barnavårdsnämndens
yttrande innan veder -

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
börande ungdomsbrottsling överlämnas
till nämnden för åtgärder. Jag hoppas
att denna detaljfråga skall kunna
tas upp och lösas i något annat sammanhang.

Även frågan om förtur för ungdomsbrottslingar
vid polisutredningar är en
sak som man bör allvarligt fundera på.
Utskottet framhåller angelägenheten av
att erforderliga resurser ställs till myndigheternas
förfogande. När vi kommer
därhän att vi får rimliga utredningstider
inom polisväsendet, möjliggjorda
genom bättre resurser och rationaliseringsåtgärder,
tycker jag att
vi på nytt bör ta upp frågan om att
uttryckligen ge förtur åt utredning beträffande
brott begångna av ungdomar.

Jag har själv den erfarenheten från
den domstol där jag arbetar att exempelvis
klara överfall av ungdomar på
fredliga medborgare gång på gång kan
få ligga över ett halvår under utredning
hos polisen beroende på dennas
bristande resurser. Det är naturligtvis
inte tillfredsställande att man, såsom
jag häromdagen läste i en tidning, vid
en domstol först 13 månader efter ett
sådant klart överfall hade dömt tre
nittonåringar till fängelsestraff. Det var
visserligen fråga om ett mycket fult
överfall, men reaktionen borde naturligtvis
inte komma så långt efteråt —
då förfelar den till stor del sin verkan.

Vidare vill jag säga till herr Svedberg
att det ingalunda var min mening
att markera någon ideologisk skillnad
när jag använde uttrycket »oppositionspartierna».
Vi är säkerligen alla
inom första lagutskottet av den uppfattningen
att vi bör ha en effektiv
polis. Jag kunde lika gärna ha begagnat
orden högerpartiet, centerpartiet
och folkpartiet.

När herr Svedberg gjorde gällande
att vi måste vänta på den allmänna
utredningen beträffande kroppsskada
för statstjänsteman innan vi kan bedöma
polisens ställning i detta avseende
blev jag något orolig. På sidan 6 i

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
utskottets utlåtande anför nämligen föredragande
departementschefen i ärendet
att han, innan den ytterligare utredning
soin är nödvändig för att få
en allmän överblick rörande problematiken
beträffande skadeersättning till
statliga befattningshavare i allmänhet
slutförts, inte är beredd att ta ställning
till förslaget att vidga polismännens
ersättningsrätt vid kroppsskada.

Denna problematik är mycket invecklad
och besvärlig. Skall vi gå igenom
hela frågan om när statstjänsteman
bör ha ersättning för skada som
har förorsakats i tjänsten, får vi nog
vänta flera år utöver de år som redan
har åtgått för att fullfölja denna utredning.

Jag tycker att det är nedstämmande
att vi inte kunnat ena utskottet om att
utsträcka polismännens rätt till ersättning
för skada å lös egendom till att
även avse ersättning för kroppsskada.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! När det erinras om att
denna fråga har varit uppe i riksdagen
flera gånger tidigare och att det har
uttalats att det bör anställas mera poliser,
vill jag framhålla att detta inte
är ett ärende som berör första lagutskottet,
även om utskottet har skrivit
positivt i saken. Första lagutskottet
sysslar ju icke med vad sådana ting
kostar — det är statsutskottet som handlägger
sådana ärenden.

Herr Ernulf var inne på förslaget
om att ge ersättning för personskada
till polismän i tjänst och erinrade om
att det gick lätt att lösa frågan om
sakskadeskyddet. Varför skall man då
inte kunna ordna också detta med personskadorna,
frågade han. Jag vill
då framhålla att vi måste vara på det
klara med att det inte gäller alldeles
samma sak. I fråga om personskada för
polismän finns det ändå ett grundskydd
för polispersonalen genom sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen. Vad
som här föreslås skulle vara ett till -

lägg utöver vad andra befattningshavare
har möjlighet att få. Vid sakskador
däremot kunde en polisman tidigare bli
alldeles utan ersättning om den som
dömdes att betala skadestånd inte hade
några tillgångar. Det är detta som är
den väsentliga skillnaden.

När det gäller ersättning för kroppsskador
som drabbar polismän får man
väl kanske inte alldeles förlora ur sikte
att denna fråga, liksom frågan om
invaliditetsskydd och grupplivskydd,
också kan ses som en avtalsfråga. Det
finns ju även andra arbetstagargrupper
i statstjänst som får ta vissa risker,
posttjänstemän, tullmän, viss vaktpersonal
m. fl. Det är detta som i första
hand motiverar de undersökningar som
pågår för att söka lösa hela detta problem
i ett något större sammanhang.
Men jag vill understryka att även reservanterna
klart framhållit att det är
angeläget att denna fråga löses snarast
möjligt. Vi menar att när man nu är i
färd med att undersöka detta i departementet
bör det väl inte ta alltför
lång tid att klara dessa saker.

Herr SCHÖTT (Ii):

Herr talman! Utskottets ordförande
framhöll att frågan om antalet polismän
inte är en angelägenhet som ligger under
första lagutskottet. Vi vet alla att
det är statsutskottet som har avgörandet
på den punkten. Men det är angeläget
att lagutskottet, som också skett,
med skärpa framhåller att ordningsmakten
behöver ordentliga resurser.
Det är väsentligt att sådana finns.

Att i fråga om yrkesrisker jämställa
poliser med tullmän och andra synes
mig heller inte riktigt. Det bör stå klart
för alla att polisen intar en särställning.
Det finns ingen annan yrkesgrupp
som har en så utsatt ställning i sin
tjänstgöring.

När det sedan talas om att man håller
på att söka klara ut frågan om
skydd för polisen så är vi medvetna
om det. Man har hållit på därmed ända

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

sedan 1958 då det först motionerades
i detta ärende. Det kan inte vara riktigt
att våra polismän skall behöva
vänta längre på bestämmelser, som alla
måste anse både rimliga och angelägna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Arvidson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Arvidson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ernulf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Om vissa åtgärder till skydd för polisen
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 56.

I fråga om punkten B, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att den av herr Erik Svedberg m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen
skulle godkännas.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Erik Svedberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —57;

Nej — 64.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten C framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Ang. åtgärder till hjälp åt ensamstående

vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Arvidson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Arvidson in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 33.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i punkten D gjorda hemställan.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av
fredningszoner för vandringsfiskens
framkomst i Torne skärgård, m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. åtgärder till hjälp åt ensamstående Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av motioner angående åtgärder till
hjälp åt ensamstående.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 43, av herr Dahlén in. fl., och II: 61,
av herr Ohlin in. fl., hade föreslagits,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle
hemställa om en skyndsam, allsidig och
samlad översyn av de problem och
svårigheter, som mötte olika kategorier
ensamstående i samhället, samt framlägga
förslag till effektiva åtgärder för
att avhjälpa och undanröja dessa problem
och svårigheter.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 43 och
II: 61 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Kristiansson, fru Hultell, herr Nyman,
fru Elvy Olsson, fru Diesel! och fru
Hamrin-Thorell samt herrar Hamrin i
Kalmar, Dickson, Rimås, Johansson i
Växjö, Nilsson i Agnas och Josefson
i Arrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med
bifall till de likalydande motionerna
1:43 och 11:61, i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om skyndsam,
allsidig och samlad översyn av de problem
och svårigheter, som mötte olika
kategorier ensamstående i samhället,
samt framlägga förslag till effektiva åt -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

gärder för att avhjälpa och undanröja
dessa problem och svårigheter.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Trygghet och solidaritet
har blivit honnörsord på senare tid.
Inte minst i den socialdemokratiska
propagandakatekesen har de orden
skrivits med fetstil. Solidariteten borde
då inte inskränkas till att gälla enbart
vissa grupper i samhället utan borde
omfatta alla.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande,
som vi nu behandlar, berör en
grupp, nämligen de ensamstående, som
uppenbarligen känner sig i allt högre
grad ställda vid sidan av samhällets
skyddsåtgärder. Frågan om inte en viss
grupps intressen på olika områden kan
integreras med andra gruppers är självfallet
en problematik som kan diskuteras.
Skall gränslinjen dras vid civilståndet?
Skall inte de ensamstående
plockas in i samhällsåtgärderna på
samma sätt som andra grupper av människor?
Utskottet anser påtagligen
detta.

Nu är det inte så ovanligt, som utskottet
också låter antyda, att vi i vårt
samhälle väljer att lösa problemen förvissa
eftersatta grupper med ett samlande
grepp. Yad de ensamstående beträffar
är även reservanterna medvetna
om att flera av de problem som tas
upp i motionen redan uppmärksammats
i en del utredningar. Andra av
denna grupps frågor kan emellertid
inte härledas till någon utredning, varför
reservanterna anser att en kartläggning
över hela fältet är befogad för att
man verkligen skall kunna sätta in effektiva
åtgärder inom en något så när
rimlig tid i syfte att skapa rättvisa
mellan de olika grupperna av människor.
Det gäller här en stor grupp
människor, 1 miljon i arbetsför ålder
och sammanlagt 1,5 miljon personer
över 21 år. Deras mest kännbara problem,
som också tagits upp i motionen,
är skattefrågor, bostadssvårigheter och
vårdområdena.

Ang. åtgärder till hjälp åt ensamstående

Skattesystemet borde utformas efter
linjen familjer — de må bestå av en
eller två föräldrar •— som har vårdnaden
om barn och de som inte har
det. Barnen bör vara skiljelinjen. Vårt
nuvarande system är utformat efter om
vederbörande är gift eller inte. Två
makar utan barn är uppenbarligen favoriserade.
Inte heller tas vederbörlig
hänsyn till försörjningsbördan. En ensamstående
har i betydligt större utsträckning
än vad som i allmänhet ar
tas försörjningsbörda gentemot släktingar.

Bostadssituationen är betydligt svårare
för de ensamstående. De får stå sist
i kön, såvida de inte är direkta katastroffall.
Och det skall i nuvarande bostadssituation
till mycket för att klassas
som sådana. Efter att ha sysslat åtskilligt
med den bostadsnöd, som de abortsökande
ofta befinner sig i, har jag fått
detta skrivet liksom i eldskrift framför
mig. De möts av nej och åter nej
vid förfrågan om hostad, och de utgör
en allt större grupp människor.

De ensamstående behöver inte befinna
sig i en direkt nödsituation för att
känna sig åsidosatta. Utan försörjningsplikt
får de inget bostadslån. I kön efter
hemhjälp står de sist, och svårigheten
att få in barnen på daghem behöver vi
väl inte måla upp igen — den borde vi
väl alla kunna utantill, även vad siffrorna
beträffar. Det ligger i sakens natur
att äldre ensamstående vid sjukdom
och andra kristillfällen är mer utlämnade
till samhällets vård än den som
bor tillsammans med maka eller make
och kan få en viss hjälp av den personen.
Äldre frånskilda kvinnor och den
grupp som vi kallar hemmadöttrar och
har så mycket problem med, är i praktiken
utomordentligt illa ställda i ekonomiskt
avseende jämfört med änkor.

I ett remissuttalande från Malmö
stads socialvårdsstyrelse pekar man
framför allt på svårigheterna att få bostad
och önskvärdheten av barntillsyn
under kvällstid. Vidare pekar man på
det förhållandet att medan vissa grup -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Ang. åtgärder till hjälp åt ensamstående
per av ensamstående har goda inkomster
och kontaktmöjligheter, har andra
mycket djupgående sociala störningar.
I det senare fallet, sägs det i remissyttrandet,
är civilståndet ofta en faktor
med stor tyngd. Styrelsen vill inte tillstyrka
en mycket omfattande utredning,
men detta utesluter inte att en begränsad
utredning av något av problemen
kan vara motiverad. Fyra ledamöter av
socialvårdsstyrelsen har dock reserverat
sig'' och tillstyrkt att den yrkade utredningen
bör komma till stånd. Till
samma slutsats kom förra året även
riksdagens andra kammare. Som kammarledamöterna
torde erinra sig behandlade
vi nämligen samma fråga vid
1966 års riksdag. Då stannade kamrarna
vid olika beslut.

Herr talman! Det är min förhoppning
att första kammaren i dag skall ansluta
sig till andra kammarens beslut
från förra året. Därför yrkar jag bifall
till reservationen.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma
med fru Hamrin-Thorell, men det är
några frågor som jag särskilt vill uppehålla
mig vid.

Det är först skattefrågan. Vid årets
riksdag har några högerledamöter i en
motion föreslagit ett provisoriskt beslut
om lättnader i den progressiva beskattningen
av ensamstående. De orimliga
marginalskatterna drabbar ensamstående
skattskyldiga djupt ned i inkomstskikten.
Den som taxeras som ensamstående
behöver inte höra till höglönegrupperna
för att skatten skall ta
större delen av en inkomstökning.

På familjepolitikens område är mycket
ogjort, och nya reformer är att vänta.
Familjepolitiska kommittén kommer
troligen i höst att avge sitt första
betänkande med förslag bl. a. angående
familjebostadsbidragen. Vi är överens
om att vi skall förbättra familjepolitiken,
men i samband med nya reformförslag
måste man kunna redogöra

för vilken övervältringseffekt reformen
får. Reformerna drar med sig stora
kostnader. Mycket betalas visserligen
av familjerna själva under den tid då
de inte har de stora barnkostnaderna,
men de ensamstående är också i hög
grad med och betalar. Vi måste ha klart
för oss hur vi fördelar bördorna, och
det har vi inte nu. Fördelningen bör
vara rimlig och rättvis.

Jag vill också nämna något om våra
pensionssystem och ATP-änkepensionen.
Dessa är knutna till efterlevande
make och barn. Inom ATP utgår ej
änklingspension, och detsamma är förhållandet
i många andra pensionssystem.
De efterlevande till ensamstående utan
barn, t. ex. föräldrar och syskon som
kanske mer eller mindre varit beroende
av den avlidnas inkomst, kan komma i
en mycket svår ekonomisk situation.

Inom gruppen ensamstående finns det
onekligen flera kategorier som skulle
behöva ökat stöd från samhället för att
kunna lösa sina problem. Det måste vara
värdefullt att få en allsidig och samlad
översyn av de problem som möter de
ensamstående.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Eftersom denna fråga
varit föremål för riksdagens behandling
både 1965 och 1966, kan även jag
göra argumenteringen ganska kortfattad.

Jag anser — och så har också utskottets
majoritet ansett — att det finns ett
grundläggande metodfel i motionen och
reservationen. Avgörande för deras
ställningstagande är ju civilståndet.
Man buntar ihop 1,5 miljon svenskar
som har den gemensamma nämnaren
att de är ensamstående, och så vill man
göra en totalutredning av deras behov.
Liksom tidigare har utskottet ansett att
detta är en mycket olämplig utredningsmetod
och att man bör angripa delfrågorna
var för sig och i sitt sammanhang.

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Motionen är väl också ganska orättvis
när den talar om försummade grupper,
som om detta skulle vara ett riktigt epitet
för alla ensamstående. Man säger i
motionen rent av att de ensamstående
mest känner sig som »skatteobjekt». Om
det har förekommit försummelse mot
vissa minoriteter under den tid man
byggde upp de stora generella folkförsäkringarna,
så kan det nog sägas att
läget är ett helt annat i dag. Just minoriteternas
problem angrips ju nu systematiskt
och energiskt, och det pågår
en intensiv tävlan mellan de politiska
partierna om att vara med om att upptäcka
och undanröja de sociala vita
fläckarna. Praktiskt taget ingen minoritetsgrupp
bland vår befolkning blir
bortglömd under denna aktiva uppsökande
sociala politik. Det betyder förvisso
inte att allt är välordnat och tillfredsställande
i dag. Tvärtom finns det
väsentliga ting att uträtta även framgent,
men det vore orättvist att tala om
de ensamstående som bortglömda eller
försummade grupper.

Jag hänvisar till utskottets uppräkning
av de aktuella utredningar som pågår,
är avslutade eller som är förberedda
på hela detta vidsträckta sociala
fält, såsom familjebeskattningsberedningen,
bostadsfrågan som kommer upp
nästa vecka på bred front, familjepolitiska
kommitténs utredningar och riksdagens
alldeles nyligen fattade beslut
om förstärkt statsanslag till den sociala
hemhjälpen från 60 till 85 miljoner. Jag
kunde fortsätta uppräkningen av åtgärder
och aktuella utredningar som berör
just de områden och grupper som
reservanterna och motionärerna tar
sikte på. Den uppräkning som utskottet
har gjort är alls inte fullständig.

Jag tror att det vore oklokt att tillsätta
en total utredning som skulle omfatta
alla ensamstående. Man skulle därigenom
riskera att i åratal fördröja reformarbetet.
Detta är en väsentlig invändning.
Frågorna bör lösas utan att
klumpas samman i en mammututredning.
Många av dessa frågor, exempel 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 26

Ang. åtgärder till hjälp åt ensamstående
vis skattefrågan, kan inte lösas separat
för de ensamstående utan måste ses i
sitt stora sammanhang som berör även
gifta. Så är det också med bostadsfrågan.

När utskottsmajoriteten avstyrker motionerna
vänder man sig inte mot motionernas
syfte, inte heller mot innehållet
i reformarbetet, utan vi har sett
ärendet som en metodfråga. Vi har inom
utskottsmajoriteten ansett att motionärernas
och reservanternas linje är
mindre väl lämpad ur praktiska synpunkter
för att främja de goda syftena.
Med dessa argument ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag vill bara replikera
herr Möller när det gäller hans inledningsord.

Det är inte reservanterna som har
buntat ihop dessa 1,5 miljon människor,
utan de är hopbuntade genom
samhällets åtgärder mot dem. Därför
känner de sig som en grupp som är
orättvist behandlad i flera avseenden.
Jag tar herr Möller och utskottet på deras
ord att målet är att bereda större
rättvisa åt de ensamstående men att utskottet
anser att den metod vi valt är
fel. Om man kunde övertyga oss om att
vi inom rimlig tid kunde nå samma mål
genom de olika delutredningarna, vore
vi överens, men man blir något skeptisk
mot alla dessa delutredningar. I går diskuterade
vi ett helt annat område, där
det har suttit tre utredningar några år
och arbetat på var sitt lilla område.
Det gällde konsumentupplysning och
konsumentforskning. Vi skall nu där
sätta till en fjärde utredning. Det hade
väl då varit klokast att från början sätta
till en stor utredning för att kartlägga
hela fältet. Jag tror att den metoden fortare
skulle ha lett till målet. Det är detta
reservanterna har tagit sikte på.

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Ang. åtgärder till hjälp åt ensamstående

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill gärna replikera
att den hårdaste kritiken mot denna
motion har riktats från folkpartihåll,
nämligen från Dagens Nyheter, som i en
ledare i januari i år yttrade sig kritiskt
och ironiskt mot sättet att vilja klumpa
ihop alla möjliga grupper och göra
eu enda stor utredning. Dagens Nyheter
sade ironiskt att detta givetvis är ett
utmärkt förslag och att det måste innebära
en väsentlig rationalisering av utredningsarbetet.
Tidningen fortsätter:
»Visserligen kommer en sådan utredning
att tvingas röra sig över större
delen av det nu kända socialpolitiska
fältet, och det kommer kanske att ta
lite tid, åtta—tio år eller så. Men under
tiden kommer motionärerna säkert
att ägna sig åt att hårdbevaka de olika
delfrågorna i komplexet---.»

Vi som utgör utskottsmajoriteten har
inte velat vara så elaka som fru Hamrin-Thorells
partitidning, men vi delar
meningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 28, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 56.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde andra lagutskottets
utlåtande nr 48 skulle sättas
näst efter statsutskottets utlåtande nr
96 samt tredje lagutskottets utlåtande
nr 32 och allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31 näst efter jordbruksutskottets
utlåtande nr 17.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. in., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner in. in.;
och

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648), in. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Interpellation om åtgärder för ett snabbare
remissförfarande mellan myndigheterna Herr

JACOBSSON, PER, (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Samtidigt som den administrativa
organisationen växer ökar
riskerna för trögrörlighet i samhällsapparaten.
Formerna för den enskildes
kontakter med myndigheter och ämbetsverk
blir mer och mer invecklade, samtidigt
som kommunikationerna mellan
olika verk och inrättningar blir svåröverskådliga
och tidskrävande.

Ett område som bör uppmärksammas
är remissförfarandet mellan olika verk
och myndigheter —• även på det regionala
planet — lika väl som de interna
förbindelserna inom verken. Nuvarande
system innebär ofta att exempelvis de
enklaste besvärsärenden kan vandra i
åratal remissvägen tills de så småningom
bli föremål för avgörande. Ofta
är dessa ärenden av sådan art att långa
dröjsmål med avgörandet kan betyda
kostnader och olägenheter för de parter
som berörs.

I ett demokratiskt, genomorganiserat
samhälle, där man ställer höga krav på
rättssäkerhet och objektiv provning av
alla ärenden som underställs offentlig
myndighet för avgörande kan det vara
oundvikligt att handläggningen av vissa
ärenden blir tidskrävande. Att här lurar
en fara torde dock vara uppenbart
för de flesta. För mig synes det angeläget
att statsmakterna ägnar större
uppmärksamhet åt denna sida av statsförvaltningen
och att möjliga åtgärder
vidtas för att samhällsorganens service
skall kunna fungera på ett smidigt
sätt.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag att till hans excellens statsministern
få framställa följande interpellation: Är

statsministern villig medverka till
en undersökning som kan leda till åtgärder
i syfte att åstadkomma ett snabbare
remissförfarande mellan departe -

Meddelande ang. enkla frågor
ment, ämbetsverk och myndigheter och
därigenom möjliggöra kortare handläggningstid
av ärenden som påkallar myndighets
avgörande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela, att arbetsplenum
torsdagen den 18 dennes kommer att
hållas med början kl. 11.00 i stället för
kl. 15.00, för behandling av ärendet om
investeringsbanken. Bankoutskottets utlåtande
i ärendet synes nämligen ej bli
klart för bordläggning i morgon, och
därför bör behandlingen ej ske på onsdag.

Ett flertal andra ärenden föreligger
dock för onsdagen.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla frågor
denna dag framställts, nämligen
av herr Isacson (h) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet medverka till att
läkemedelsföretag, som tillverkar och
försäljer preludin på ett sådant sätt, att
det underlättar narkotikasmuggling,
bojkottas av den svenska sjukvården?»;
samt

av herr Isacson (h) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»När kan det förväntas, att
1964 års naturresursutredning kommer
att framlägga sitt betänkande och när
kan i anledning därav riksdagen vänta
förslag, som innebär en upprustning av
biocidforskningen m. m.?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Fredagen den 12 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1967 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja riksdagens fullmäktige
i riksbanken för valperioden
1967—1970 efter herrar G. N. Kollberg
och T. S. Bengtson, vilka voro i tur att
avgå, jämte två suppleanter; och befunnos
efter valets slut hava blivit valda
till

fullmäktige

för valperioden 1967—1970:

herr Dahlén, Per Olof (Olle) Reinhold,
ledamot av första kammaren
............ med 38 röster;

herr Bengtson, Torsten Stanley, ledamot
av första kammaren
.......... med 38 röster;

suppleant för lierr Dahlén, P. O. R.:
herr Wedén, Sven Mauritz, ledamot
av andra kammaren med 38 röster;

suppleant för herr Bengtson, T. S.:
herr Hansson, Nils Gunnar, ledamot
av andra kammaren med 38 röster.

James I. A. Dickson Per Jacobsson
Ingemund. Bengtsson Gustaf Svensson

År 1967 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja ordförande och
fullmäktige i riksgäldskontoret för valperioden
1967—1970 efter herrar A. L.
G. Lindmark, N. I. Johansson och F. O.
Östman, vilka voro i tur att avgå, jämte

tre suppleanter; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1967—1970:

herr Lindmark, Albin Lars Gerhard,
generaldirektör . . med 36 röster;

fullmäktige

för valperioden 1967—1970:

herr Johansson, Nils Ivar, andre vice
talman i första

kammaren ...... med 36 röster;

herr Östman, Frans Oscar, kanslichef
..............med 36 röster;

suppleant för herr Lindmark, A. L. G.:
herr Adamsson, Erik Selmer Johan,
ledamot av andra
kammaren ...... med 36 röster;

suppleant för herr Johansson, N.

herr Eliasson, Lars Magnus, ledamot
av andra kammaren med 36 röster;

suppleant för herr östman, F. O.:
herr Magnusson, Anders Tage, ledamot
av andra kamkammaren
...... med 36 röster;

James /. A. Dickson Per Jacobsson
Ingemund Bengtsson Gustaf Svensson

År 1967 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse dels ledamöter i
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
för valperioden 1967—1970 efter
herr E. G. Wärnberg och fru A. M.
Kristensson, vilka voro i tur att avgå,
jämte suppleanter för dessa, dels ock
suppleant för herr Gösta Erik Waldemar
Sterne för återstående delen av
valperioden 1966—1968 efter herr Per
Olof (Olle) Reinhold Dahlén, som er -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

hållit befrielse från uppdraget; och
befunnos efter valets slut hava blivit
utsedda till

ledamöter

för valperioden 1967—1970:

herr Wärnberg, Erik Gunnar, ledamot
av första kammaren
.......... med 35 röster;

fru Kristensson, Astrid Margareta, ledamot
av andra
kammaren ...... med 36 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:
herr Karlsson, Helge Gunnar, ledamot
av första kammaren med 36 röster;

suppleant för fru Kristensson, A. M.:
herr Eskilsson, Carl Eskil, ledamot
av första kammaren med 36 röster;

för återstående delen av valperioden
1966—1968:

suppleant för herr Sterne, G. E. W.:
herr Tistad, Eskil Göran David, ledamot
av första kammaren
.......... med 32 röster.

James I. A. Dickson Per Jacobsson
Ingemund Bengtsson Gustaf Svensson

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade genom utdrag
av protokollet skulle underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock, såvitt gällde valen av ordförande
i riksgäldskontoret samt riksbanks- och
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter,
till skrivelser till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Justerades tre protokollsutdrag.

Ang. bidrag till motionsverksamhet för
studerande

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående hälso- och
sjukvård samt motionsverksamhet för
studerande jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, till
Bidrag till studenthälsovård och studentidrott
för budgetåret 1967/68 beräkna
ett anslag av 890 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 48, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 mars
1967, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 215 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits ökat
statligt stöd till hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
vid högre utbildningsanstalter. Yad
förstnämnda ändamål beträffade hade
statsbidrag föreslagits utgå till täckande
av vissa baskostnader för en särskild
hälso- och sjukvårdsorganisation med
inriktning mot psykiska och psyko-somatiska
sjukdomar. Huvudmannaskapet
för verksamheten skulle enligt förslaget
vila på studerandeorganisationerna
med medicinalstyrelsen som central
tillsynsmyndighet. Vad beträffade motionsverksamheten
hade förslag framlagts
om organiserad dylik verksamhet
i grupp för de studerande. Även denna
verksamhet skulle administreras av de
studerandes egna organisationer.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman m. fl. (I: 741) och den

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

andra inom andra kammaren av herr
Källstad m. fl. (II: 929),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Schött m. fl. (I: 743) och den andra
inom andra kammaren av herr Tobé
in. fl. (11:931),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg (I: 744) och den andra
inom andra kammaren av herr Wennerfors
(11:932),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wallmark (I: 745) och den andra
inom andra kammaren av fru Sundberg
(11:930).

I motionerna I: 743 och IT: 931 hade
anhållits dels att riksdagen måtte besluta,
att statsbidraget till kårorganen
skulle uppräknas så, att tre tjänster
kunde inrättas vid vardera av de fyra
större kårorterna och en tjänst i Umeå
och dels att riksdagen måtte uttala, att
någon hård gränsdragning mellan motionsidrott
och tävlingsidrott icke borde
göras, att gruppstorleken borde anpassas
för de olika idrottsgrenar som bedreves,
att filialorterna borde utrustas
med egna kårortsnämnder samt att lokalfrågorna
borde uppmärksammas vid
den fortsatta universitetsutbyggnaden.

I motionerna I: 744 och II: 932 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte inrätta en heltidstjänst som
idrottslärare vid Umeå universitet.

I motionerna I: 745 och II: 930 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att medicinalstyrelsen
måtte få i uppdrag att
utarbeta enhetliga rekommendationer
när det gällde den slutna sjukvården
för studerande, som ej vore mantalsskrivna
på studieorten, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att i motionerna framförda
synpunkter måtte beaktas i direktiven
till den av departementschefen aviserade
utredningen angående sjukförsäkring
för de studerande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:744 och 11:932
samt I: 743 och II: 931, sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge höjning
av statsbidraget till de studerandes motionsverksamhet,
till Bidrag till hälsooch
sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 215000 kronor;

2. att motionerna I: 745 och II: 930,
såvitt de avsåge uppdrag åt medicinalstyrelsen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

3. att motionerna 1:741 och 11:929,
såvitt de avsåge hälso- och sjukvård för
studerande på icke-universitetsorter där
universitetsfilial eller lärarutbildningsanstalt
funnes, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

4. att motionerna 1:741 och 11:929,
såvitt de avsåge inrättande av kårortsnämnder
på andra orter än sådana med
universitet eller universitetsfilial, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 5.

att motionerna I: 741 och II: 929
samt I: 743 och II: 931, samtliga motioner
såvitt de avsåge inrättande av kårortsnämnder
på orter med universitetsfilial,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:745 och 11:930,
såvitt de avsåge frågan om sjukförsäkring
för de studerande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

7. att motionerna 1:743 och 11:931,
såvitt de avsåge gränsdragningen mellan
motionsidrott och tävlingsidrott,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

8. att motionerna 1:743 och 11:931,
såvitt de avsåge gruppstorleken inom
motionsverksamheten, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

9. att motionerna 1:741 och 11:929,
såvitt de avsåge motionsverksamhet för

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

studerande på icke-universitetsorter där
universitetsfilial eller lärarutbildningsanstalt
funnes, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

10. att motionerna I: 743 och II: 931,
såvitt de avsåge lokalfrågornas uppmärksammande
vid den fortsatta universitetsutbyggnaden,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Kaijser,
Ottosson, Wallmark, Thorsten Larsson,
Nyman, Bohman, Ståhl, Mattsson,
Gustafsson i Skellefteå, Källstad, Nilsson
i Tvärålund och Nordstrandh, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i vissa delar erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
744 och II: 932 samt I: 743 och II: 931,
sistnämnda båda motioner såvitt de avsåge
höjning av statsbidraget till de studerandes
motionsverksamhet, till Bidrag
till hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 290 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Häromdagen kunde man
i tidningarna läsa en rapport som måste
anses vara mycket alarmerande —-det framgick av den att hälften av alla
de studenter, som påbörjar studier i
humanistiska ämnen vid våra universitet,
aldrig når fram till någon examen.
Uppgifterna byggde på statistik
som har lämnats av universitetspedagogiska
utredningen.

Naturligtvis kan det finnas en hel
rad skäl till att studenter, som skriver
in sig vid universiteten, inte orkar med
att fullfölja sina studier. Utredningen
och rapporten pekade i första hand
på den bristande studievägledningen.
De som kommer nya till universiteten
vet i själva verket inte vad de har gett

sig in på, de vet inte hur de skall lägga
upp sina studier, de har inte någon
riktig studieteknik o. s. v. Nu kan
man naturligtvis säga att det finns studierådgivare.
Det är alldeles riktigt,
men då man får höra att väntetiden
för att komma till tals med studierådgivarna
är omkring två månader förstår
man att de hjälpbehövande i många
fall drar sig för att vänta så länge eller
finner det vara meningslöst.

Studieavbrott och studieförseningar
utgör inte bara personliga tragedier
för många — både psykiskt och ekonomiskt
— utan också en stor ekonomisk
förlust för samhället. Man har
räknat ut — det har skett genom socialsekreteraren
hos Sveriges förenade
studentkårer — att förlusten för samhället
utgör ungefär 700 miljoner kronor
om året. Det är alltså inte små summor
det gäller i detta fall. Om man hade
satsat — som vi vid flera tillfällen
har föreslagit —- mera på studierådgivning
är det troligt att många av
dem som nu inte fullbordar sina studier
skulle ha nått fram till sitt mål.

Nu kan man naturligtvis fråga vad
detta har med det utlåtande vi nu skall
behandla att göra —• utlåtandet gäller
ju motionsverksamhet för studerande.
Men när allt kommer omkring har
nog även den saken ett visst, man vågar
kanske påstå ett stort samband
med misslyckande i studierna. Dålig
fysik betyder i allmänhet minskad motståndskraft
mot psykiska påfrestningar.

I ett litet häfte som Sveriges förenade
studentkårer utgav för en tid
sedan — Motionsidrott för studerande
— heter det bl. a.: »En undersökning
som gjordes i Lund hösten 1965 —
''Motion och idrott’ — visade att det
föreligger ett mycket klart samband
mellan fysisk kondition och studiemässig
prestationsförmåga. En god kondition
ger ökade möjligheter att genomföra
studierna på ett effektivt sätt.
Kroppsövningarna torde också ha stor
betydelse ur psykisk synvinkel dels
eftersom de framkallar en avspänning

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

som indirekt kan främja studieresultaten,
dels som ett kontaktmedel för studerande
som känner sig ensamma i
studiemiljön.»

Vad gör nu samhället för att hjälpa
de studerande vid våra universitet? På
70 000 studenter har man åtta och en
halv idrottsledare. Medan ungdomarna
går i grundskolan och på gymnasiet
har de regelbundet gymnastik, men så
snart de har lämnat dessa skolor och
skall fortsätta sina studier vid universitet
och högskolor är de praktiskt taget
lämnade vind för våg.

Departementschefen anför att han
finner denna proportion — alltså åtta
och en halv idrottsinstruktör på 70 000
studenter — vara väl avvägd. Jag tycker
att detta verkar minst sagt egendomligt.
Motionsidrott måste nämligen
lika väl som studierådgivning ha en
oerhört stor betydelse för studieresultatet.

Skulle man för en utlänning tala om
hur illa vi har det ställt i detta avseende
vid våra svenska universitet skulle
man väl knappast bli trodd. Utlänningen
skulle säkerligen mena att denna organisation
i gymnastikens hemland Sverige
måste vara mycket väl utbyggd.

Om man skall våga sig på en jämförelse
mellan studierådgivning och motionsidrott
bland de studerande — och
det tycker jag att man kan göra — kan
det vara lämpligt att peka på några siffror
som den nyss nämnde socialsekreteraren
hos Sveriges förenade studentkårer
har kommit fram till. Han har
tagit med två slags kostnader, nämligen
för det första utbildningens driftkostnader
och för det andra förlorad
arbetsförtjänst.

Enligt de beräkningar som han gjort
kostar studieavbrotten 350 miljoner kronor
och studieförseningarna 322 miljoner
kronor, totalt alltså 672 miljoner
kronor årligen ■— och denna siffra anses
vara lågt räknad. Det är alltså
ingen överdrift att påstå att det rör
sig om cirka 700 miljoner kronor.

Denne socialsekreterare gör också en

annan uträkning. Han menar att om
man anställer ytterligare en studierådgivare
—• och varför inte också en
idrottsledare — och resultatet blir att
det årliga antalet studieavbrott minskar
med 10, kostar det samhället 50 000
kronor i löner, men det ger samtidigt
samhället en intäkt på 590 000 kronor,
alltså en vinst för samhället på 540 000
kronor om året. Det måste alltså vara
en mycket god investering att satsa
på bl. a. just att ge de studerande större
möjligheter till motionsidrott.

I motioner har det föreslagits, i enlighet
med tankegångar som har kommit
fram från Riksidrottsförbundet och
Sveriges förenade studentkårer, att
man skulle inrätta ytterligare fyra och
en halv idrottslärartjänster. Det skulle
innebära att de fyra gamla universiteten
får tre idrottslärare i stället för
två, och att det nya universitetet i Umeå
skulle få en hel tjänst i stället för nu
bara en halv tjänst.

Det skulle naturligtvis ha varit riktigt
av oss reservanter att ha tillstyrkt
motionerna, men vi känner ju alla till
vilket kärvt ekonomiskt läge vi har.
Därför har reservanterna nöjt sig med
att föreslå ytterligare en och en halv
tjänst. Det skulle innebära att universitetet
i Umeå, som har besvärligheter
med sin halvtidstjänst, skulle få en heltidstjänst
och att Kungl. Maj:t skulle
få till sitt förfogande ytterligare en
tjänst att förlägga till det universitet
som bäst behöver förstärkning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! I statsutskottets nu aktuella
utlåtande behandlas såväl hälsooch
sjukvården som motionsverksamheten
för studerande. Jag skall uppehålla
mig vid den senare delen, som vi
i vanliga fall brukar kalla studentidrotten,
och jag gör det i min egenskap av
motionär i ärendet.

Varje vår har vi här i riksdagen dis -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

kuterat studentidrotten och storleken
av det statliga stöd som bör lämnas
denna. De senaste åren har hänvisats
till pågående utredning i ecklesiastikdepartementet.
Det är resultatet av denna
utredning som Kungl. Maj:t nu efter
vissa justeringar presenterar.

Utan tvekan har departementsutredningen
varit värdefull, även om vissa
avsnitt av den blivit föremål för hård
remisskritik. Genom utredningen har
nämligen ånyo bestyrkts, såsom här
nyss framhållits, att regelbunden motionsutövning
är av största betydelse
för de studerandes både fysiska och
psykiska hälsa. Ingen torde heller längre
förneka att det föreligger ett klart
samband mellan fysisk kondition och
prestationsförmåga i studierna. Med
hänsyn till samhällets betydande kostnader
för den högre utbildningen måste
det därför vara angeläget rent nationalekonomiskt
att effektivt stödja
motionsverksamheten bland de studerande.
Herr Axel Andersson har ju närmare
utvecklat detta på ett sätt som
gör att jag helt kan instämma med honom.

Beträffande huvudmannaskapet för
verksamheten föreslås nu den ändringen
att detta överflyttas från utbildningsanstalterna
till de studerandes organisationer.
Med hänsyn till att studentorganisationerna
accepterat detta
har vi motionärer trots tveksamhet om
detta är lyckligt ej anmält någon avvikande
mening. Det finns emellertid
all anledning för oss att i det nya läget
understryka att det är nödvändigt
med ett mycket nära samarbete mellan
kårorganen å ena sidan och studentidrottsföreningarna,
Riksidrottsförbundets
övriga organisationer och den kommunala
förvaltningen å andra sidan
för att verksamheten skall kunna bedrivas
på ett ändamålsenligt sätt.

Riksidrottsförbundet har också i sitt
yttrande över utredningen speciellt understrukit
detta.

Enligt propositionen skall givetvis de
studerande även vid universitetsfilia -

lerna bli delaktiga i den organiserade
motionsverksamheten. Men trots detta
utrustar man inte filialorterna med
egna kårortsnämnder. Vi motionärer
anser det orealistiskt att räkna med
att huvudkårortens organ skall kunna
få den erforderliga kontakten med filialortens
kommunala organ och idrottsorganisationerna
där. Därför hade vi
önskat ett uttalande från riksdagens
sida att filialorterna borde utrustas
med egna kårortsnämnder.

Statsutskottets utlåtande tyder på att
utskottet ej bestrider riktigheten av motionärernas
bedömning men att utskottet
med hänsyn till den kostnadsökning
förslaget innebär ej anser sig kunna
biträda detta nu. Skrivningen att utskottet
»anser inte tillräckliga skäl föreligga
att föreslå riksdagen att nu göra
något generellt uttalande om en utvidgning
av bidragssystemet till ytterligare
orter» tyder också härpå. Det torde för
oss motionärer finnas all anledning att
återkomma på denna punkt.

Vidare hade vi motionärer hemställt
att riksdagen måtte uttala att vid beräkning
av statsbidrag dels någon hård
gränsdragning mellan motionsidrott
och tävlingsidrott ej skulle göras, dels
ock gruppstorleken skulle anpassas efter
de olika idrottsgrenar som bedrives,
så att man inte hindrar en naturlig utveckling
av idrottsverksamheten. Även
om utskottet på dessa punkter föreslagit
att motionerna ej skall föranleda
någon åtgärd, är utskottets skrivning i
sak tillräckligt positiv för att vi motionärer
i nuläget med nöd skall kunna
acceptera den.

Detsamma kan man tyvärr ej säga om
skrivningen i anledning av motionärernas
önskan om ett uttalande att lokalfrågorna
bör uppmärksammas vid den
fortsatta universitetsutbyggnaden. Lokalfrågorna
beröres mycket litet i propositionen.
Även i den föregående utredningen
synes man ha tagit för lätt
på denna fråga. Rent otrolig är exempelvis
den uppgift om planeringssituationen
i Stockholm som framgår av ett

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

protokoll fört vid ämneskonferens för
studentidrott på universitetskanslersämbetet
den 13 januari i år. Där uttalade
inspektorn för idrottsundervisningen
vid Stockholms universitet, professor
G. Korlén, att han anser läget i
Stockholm vara synnerligen oroande
på lokalsidan. I frescatiprojektet finns
ingenting nämnt om lokaler och anläggningar
för motionsidrott fram till år
1975, och ingenting är projekterat eftersom
inga direktiv funnits. Jag frågar:
Kan man verkligen efter att ha
tagit del av detta säga, att något uttalande
från riksdagens sida ej erfordras?
Är planeringen på andra håll lika
dålig, då finns — menar jag —• all anledning
att känna stor oro.

Hur långt har exempelvis i Umeå planerna
på en simhall där avancerat? Det
är en fråga som har ställts tidigare och
det har då klargjorts hur utomordentligt
angeläget det är, att vi på universitetsorterna
har ordentliga idrottsanläggningar,
inte minst simhallar.

Slutligen hade vi motionärer hemställt
att statsbidraget till kårorganen
skulle uppräknas, så att tre tjänster
skulle finnas vid vardera av de f3^ra
större kårorterna och en tjänst i Umeå.
Man skulle härigenom komma upp till
sammanlagt tretton tjänster på 70 000
studerande. Enligt vår uppfattning är
detta ett minimum, bl. a. med tanke på
de kvinnliga studerandena och möjligheterna
att ordna motionsverksamhet
för dem.

Utskottsmajoriteten ställer sig här,
som vi vet, helt avvisande till varje
ökning utöver propositionens förslag,
medan en minoritet i reservation delvis
stöder motionärernas hemställan. I
det läget har jag endast att yrka bifall
till reservationen, ehuru jag anser att
även den är otillfredsställande.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga,
att propositionen givetvis innebär ett
större stöd än tidigare åt studentidrotten.
Vad vi får uppleva i dag är givetvis
ett fall framåt. Men alltjämt är det
statliga stödet direkt otillräckligt. Låt

mig bara erinra om målsättningen för
denna verksamhet. Den är blygsam —■
50 procent av de studerande skall en
gång i veckan delta i organiserad motion.
Slutmålet måste givetvis vara ett
helt annat.

Som herr Axel Andersson framhållit
framstår även vid internationella jämförelser
vårt stöd till studentidrotten
såsom synnerligen blygsamt.

Nu pågår ju en stor idrottsutredning
beträffande samhällets stöd åt idrotten,
och vi får väl hoppas att den utredningen
också ägnar den del av verksamheten
som här är aktuell stor uppmärksamhet.

För oss motionärer finns det all anledning
att återkomma. Jag vill i dag
slutligen endast erinra om att årets motion
är framburen av representanter
för fyra partier i båda kamrarna.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservationen.

I herr Schötts yttrande instämde herr
Isacson (h), fröken Stenberg (h) och
herr Dahl (s).

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Först vill jag till alla
delar instämma i de synpunkter som
herr Axel Andersson här har framfört.
Reservanterna är helt eniga med honom
i den delen.

Det har gått som en röd tråd, kan
vi säga, genom riksdagens behandling
av studentidrotten att det har funnits
en vidhängande reservation om ökning
av de föreslagna anslagen, stödd av fyra,
ibland fem partier. Majoriteten har
emellertid alltid ansett att vi skall vänta
med att behandla frågan till dess att
den särskilda arbetsgruppen är klar.
Det är den numera, och en proposition
har framlagts. Jag tycker väl, att man
skall ge propositionen det erkännandet
att den innebär en klart ökad satsning
på studentidrotten — det anser
jag att man inte skall förneka.

Skillnaden är den att departementschefen
inte vill göra någon höjning

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

när det gäller den fasta delen av tjänsterna
utan uteslutande på den rörliga
delen, alltså av de statsbidrag som lämnas
till den utövande idrotten. Det är
där reservanterna och majoriteten skiljer
sig åt i sin uppfattning.

Vad beträffar den deklaration som
herr Axel Andersson har gjort beträffande
den goda investeringen som det
innebär att satsa på motionsverksamhet
för de studerande vill jag understryka
att det är nödvändigt att den
organisatoriska delen, d. v. s. de fasta
tjänsterna, blir tillräckligt omfattande.
Vi reservanter har med hänsyn till det
ekonomiska läget inte ansett oss helt
kunna tillmötesgå motionärerna, även
om detta i och för sig vore motiverat.
Förslaget innebär en utökning med en
halv tjänst i Umeå och en tjänst för
övriga fyra universitetsorter. Den
tjänsten kan placeras där man finner
den mest motiverad, den kan naturligtvis
också delas i två halva tjänster och
fördelas på två olika universitetsorter.
För vår del överlämnar vi till Kungl.
Maj :t att avgöra var tjänsterna skall
placeras.

Jag vill bara konstatera att det fortfarande
råder en märkbar skillnad i
uppfattningen mellan majoriteten och
reservanterna om det ytterst angelägna
i att öka insatserna för studentidrotten.
I själva verket rör det sig om utomordentligt
små investeringar. De synpunkter
herr Andersson framförde är
helt korrekta, nämligen att den återbäring
vi kommer att få på dessa investeringar
är bland de mest lönande.
Jag har därför, herr talman, all anledning
att yrka bifall till reservationen.

Tillsammans med fru Sundberg i
andra kammaren har jag väckt en motion
angående hälsovården. Då emellertid
utskottet har behandlat våra yrkanden
i denna motion mycket välvilligt
har jag ingenting att tillägga härutöver.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag har inte någon direkt
brinnande åtrå att ta till orda i
den här frågan, men jag vill ändå
göra ett par reflexioner i anslutning
till herr Axel Anderssons inlägg i debatten.

Han erinrade helt riktigt om att vid
de högre utbildningsanstalterna finns
många studerande som aldrig kommer
fram till någon examen. Detta fenomen
har vi kunnat registrera i många sammanhang,
inte minst när vi på sin tid
prövade frågan om studiestipendier till
akademiker. Herr Andersson rör här
vid ett enormt viktigt problem. Kan vi
verkligen offra stora summor på en
utbildning som ger ett ytterst magert
eller inget resultat alls, samtidigt som
stora grupper med betydande studieambitioner
står utanför portarna och
inte kommer in? Jag erkänner att det
är en svår fråga, men jag vill notera
detta problem.

Herr Andersson säger att en dålig
fysisk kondition ger sämre studieresultat.
Som gammal idrottsman håller jag
gärna med om det. Han framhåller att
det blott finns åtta och en halv idrottslärare
på 40 000 studenter. Men det är
väl inte bara studenter som behöver
motion i vårt samhälle. Var finns det
någon proportionalitet i positiv mening
t. ex. beträffande industriarbetare
som står i smutsiga lokaler? Vi
kan inte se problemet bara som en isolerad
studentfråga. Vi måste ta hänsyn
till hur det över huvud taget ser
ut i samhället, och då får ju kostnadsproblematilcen
en annan räckvidd än
om man plockar ut en sådan grupp som
studenterna.

Herr Axel Anderssons framställning
var sådan att man kunde dra slutsatsen
— jag betonar dock att det inte
sades direkt — att huvudorsaken till
de många studieavbrotten skulle vara
att studenterna inte får tillräckligt effektiv
hjälp med studieorientering och
studierådgivning. Själv tror jag — trots
att jag inte kan åberopa personlig er -

Nr 26

Fredagen den 12 mai 1967

Ang. bidrag'' till motionsverksamhet för studerande

farenhet — att detta inte är huvudorsaken,
och det är närmast på den punkten
som jag vill säga några ord.

År det inte så att vi har miljöer, där
traditionen är att sönerna och döttrarna
först skall ta studentexamen och
därefter få en akademisk utbildning.
Därför proppas barnen in i akademikerrutinen
— hur än förutsättningarna
är. Samtidigt har vi på andra håll
den omvända negativa miljöerfarenheten,
nämligen att hur begåvade barnen
än är så kommer de inte till universiteten.

Men det är inte bara så att det till
universiteten kommer många som är
mindre lämpade för högre studier, utan
för många ungdomar är det fråga om
någonting helt annat än att skaffa sig
en ambitiös yrkesutbildning. Jag har
sett uppgifter om att 50 procent av de
kvinnor som kommer in i universiteten
aldrig tar någon examen -—- jag minns
inte vilket år uppgifterna avser. Om
man talar med företrädare för studentkårerna,
som står mitt uppe i arbetet,
kan man få höra de mest drastiska
orsaker till att folk söker sig till universiteten,
motiv som har ytterst litet
eller inget samband alls med ambitionen
att skaffa sig en gedigen yrkesutbildning.

Att bygga upp ett resonemang om
idrotts- och hälsopolitiken med utgångspunkt
från det stora bortfallet när det
gäller att fullfölja studierna, leder enligt
min uppfattning alldeles fel. Men,
herr talman, jag har inte haft något
med förarbetet i denna fråga att göra.
Jag försvarar därför inte något arbete
som jag tidigare utfört, men jag vill
ändå göra några reflexioner.

I all den väldiga efterfrågan på
pengar från staten är det massor av
saker som måste sorteras bort. Om man
tänker närmare efter, undrar jag om
vad som här föreslås är det verkligt
angelägna i dag. Hur är det på sjukvårdens
område? Där gäller det människor
som lider. Studenterna kan, om
de inte är för bekväma, herr Anders -

son, när som helst skaffa sig erforderlig
motion utan alla möjliga attiraljer
och pengar från staten. Inte har jag
behövt statsbidrag fast jag under 40 års
tid utövat aktiv motionsidrott. Det har
gått utomordentligt bra utan bidrag.
Följaktligen menar jag att vi inte får
blåsa upp den här frågan till en så
märkvärdig sak. Vi måste helt enkelt
konstatera att här föreligger ett önskemål,
som man i och för sig kan förstå
men som måste vägas mot mycket
annat.

Låt mig till sist göra en liten reflexion,
som är politisk till sin natur
men som kanske ändå borde beaktas.
Jag liar upplevt den politiska debatten
genom decennier. Jag erinrar mig att
det en gång i tiden när det rörde sig om
socialpolitik för att trygga människor
mot arbetslöshet o. d., invändes att vi
måste passa oss för att uppamma understödstagarandan.
Så sent som för
några år sedan talade man hånfullt om
att medborgarna inte skall sitta i farbror
statens knä.

När man satsar så hårt på en sådan
fråga som denna undrar jag om detta
inte är utslag av en politik som går ut
på att staten skall göra allt.

Tillåt mig att än en gång säga att
stådenterna, om de har den minsta
ambition, nog själva kan skaffa sig erforderlig
motion. De kanske inte får
den precis som de önskar, men var i
samhället får man det?

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi var visserligen överens
på vissa punkter, herr Persson och
jag, men inte på alla. Han påstod att
studenterna inte är i någon särställning
— det finns ju, sade han massor
av folk ute på fabriker, kontor och på
andra håll, som också behöver motion.

Först och främst är det väl så att de
som har jobb som kräver fysisk ansträngning
får genom jobbet rätt ofta
den motion de behöver. Vidare har deri

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

med fast anställning'' en hemort, där
det undantagslöst finns en eller flera
idrottsorganisationer, som han kan ansluta
sig till och genom dem få sin motion.

Det är väl ändå litet skillnad för en
student, som kommer främmande till
universitetet. Han vet inte vart han
skall vända sig för att få sin motionsidrott
ordnad. Det är klart att han kan
låta bii att hänga med näsan över boken
och i stället springa runt kvarteret
ett par gånger för att skaffa sig
motion. Men vi har varit ute efter att
få folk som hjälper studenterna att organisera
idrottsutövandet, ta hand om
dem så att de verkligen kommer i gång
med motionsidrotten.

Jag påpekade att bristen på motion
inte var den enda orsaken till att så
många misslyckas i sina studier. En
utredning har nu visat att bristen på
studierådgivning är det allvarligaste.
Men det finns också utredningar som
visar, att motionen betyder mycket i
detta sammanhang.

Herr Persson menade att det väl ändå
inte är nödvändigt att studenterna har
staten som dadda att ta hand om dem.
Om herr Persson tänker igenom hela
problemet, kommer han nog till ett
mycket sällsamt resultat.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har också litet svårt
att tiga still efter herr Yngve Perssons
inlägg här i debatten.

Jag begärde ordet framför allt därför
att jag reagerade, då han ville spela
ut studentidrotten mot övrig idrott. Då
finns det all anledning att erinra om
atf Riksidrottsförbundet för sin del med
skärpa framhåller, att inget område är
så eftersatt som studentidrotten. Vid internationella
jämförelser är läget direkt
genant. Huvudmannen för all idrott här
i landet anser alltså att det mest angelägna
är att vi ökar stödet åt studentidrotten.
Herr Axel Andersson har ju
också på ett utmärkt sätt klargjort den

speciella situation i vilken de studerande
befinner sig.

I sitt första anförande refererade
herr Axel Andersson till broschyren
»Motionsidrott för studerande», som
jag har här i min hand. Den är utdelad
till samtliga riksdagsmän. Jag utgår
ifrån att herr Yngve Persson inte har
läst den broschyren.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Andersson trodde
att studenterna har mera behov av motion
än kroppsarbetarna, ty dessa får
ju röra sig ändå. Men det är inte fråga
om att man rör sig'', utan om hur man rör
sig, herr Andersson. Jag kan faktiskt
litet grand om det här. De flesta yrkesskador
hos kroppsarbetarna i vårt näringsliv
beror på ensidig kroppsställning,
dålig luft i lokalerna o. s. v. Därför
kan man inte anlägga ett så enkelt
betraktelsesätt på den här saken.

Jag är på det klara med att man i
första hand syftar till att få fram folk
som organiserar idrotten, men vid en
objektiv översikt av situationen på det
här området är jag övertygad om att
herr Andersson har fel, om han tror
att motion är angelägnare för studenterna
än för folk i allmänhet. Enligt
min mening har studenterna heller inte
sämre möjligheter än folk i allmänhet
har. Vet inte herr Andersson att det
vimlar av orter här i landet som inte
har det minsta i fråga om idrottsanläggningar
eller något i den stilen, som
man tror är förutsättningen för idrottsutövning?
Man tror på nödvändigheten
av sådana yttre hjälpmedel, trots att
läkarna gång på gång stryker under
att för att hålla sig i trim är det fullt
tillräckligt för dem som sitter stilla
i arbetet att ta en rejäl promenad varje
dag.

Till herr Andersson vill jag också säga
att jag inte är övertygad om att
studenten har så enormt knackigt att
han inte skulle kunna »sala ihop» nå -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

gon krona då och då till en idrottsledare,
om det skulle behövas. Jag beklagar
att jag behöver säga det, men
man ser av referat i tidningarna att
när vi nu bygger upp ett effektivt och
bra studiestödsystem så används pengarna
många gånger till något helt annat
än vi avsett. Studenterna har i allmänhet
resurser som stora grupper i
samhället aldrig har.

Jag vill alltså med dessa invändningar
ha sagt: Förenkla inte det här! Gör
det heller inte så märkvärdigt, utan se
litet kallt på hur det är! Jag har ingenting
emot att vi i alla sammanhang försöker
befordra insikten om kroppskulturens
betydelse — jag är kanske den
förste att understryka det — men när
det råder brist på resurser får vi placera
pengarna med lite omdöme.

Herr Schött har fått för sig att jag
ville spela upp en motsättning mellan
studentidrott och annan idrott. Det är
verkligen att ta sig friheter i en debatt
— eller i varje fall att inte lyssna
riktigt. Ilerr Schött sade att det är en
skandal — eller vad det nu var för
ord han använde — vid en internationell
jämförelse. Ja, internationellt är
val studentidrotten satt på piedestal i
jämförelse med de stora massorna, och
gör man en sådan jämförelse kan man
ju få vilket resultat man vill. Nu lever
vi i folkhemmet, eller vad vi kallar det
när vi är högtidliga, och då får vi se
till hur andra har det i vårt samhälle.

Vore det kanske bättre att använda
de merpengar man vill ha för att få
fram flera studentbostäder? Skulle det
inte vara bättre för hälsan än lyhörda,
dåliga studentrum, där man inte får
riktig studiero, för att ta ett enda exempel? Herr

ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill påminna om att
jag uttryckligen sade att det inte gäller
för alla kroppsarbetande att de i och
med arbetet får tillräcklig motion. Men

nog är det väl rätt många ändå som
har en sådan sysselsättning att de får
den motion som de behöver. Att andra
ute i arbetslivet har ett synnerligen
stort behov av rätt bedriven motion visar
ju den väldiga omfattning som korporationsidrotten
bär fått. Företagen
satsar numera stora pengar på att få
den så utbredd som möjligt. Detta gör
företagen inte enbart av välgörenhet,
utan de har räknat ut att de anställda,
om de deltar i korporationsidrott, sedan
utför ett bättre och effektivare arbete
inom företagen.

Det är klart att man kan resonera
på det sättet att studenterna kan sala
ihop några kronor per man och satsa
på idrotten. Men, herr Persson, skulle
vi tillämpa det resonemanget i alla sammanhang,
innebure det i varje fall när
det gäller kommunerna att praktiskt taget
alla de hundratals anslag som kommunerna
beviljar till olika verksamheter
försvinner. I likhet med herr Persson
beklagar jag, att studenterna i så
pass betydande omfattning använder
tid och pengar till en sysselsättning
som undergräver konditionen i stället
för att stärka den. Det är väl dock inte
alldeles otroligt att dessa studenter, om
de från början hade inriktats på idrott,
skulle ha kommit att ägna sig åt en
stärkande sysselsättning i stället för en
undergrävande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Efter de väl förda resonemang
som här har åstadkommits
skulle jag väl såsom medreservant
egentligen ha kunnat avstå från att
göra ett inlägg i denna debatt. Det är
dock ett par saker, inte minst det senaste
meningsutbytet, som gör att jag
ändå vill säga några ord.

Jag vill då först erinra om att vi i
dag med tillfredsställelse och med
glädje kan notera, att vi nu äntligen
har fått ett svar på våra framstötar
här i riksdagen genom den proposi -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

tion som skall åstadkomma ett bättre
motionerande och idrottande för studenterna.
Jag vill understryka, att vi
är ganska nöjda med det förslag som nu
har lagts fram, även om det såsom herr
Schött och herr Axel Andersson har
framhållit naturligtvis finns vissa saker
som man skulle vilja önska litet
bättre.

Jag vill även betona, att den stora
ökningen av studentantalet vid våra
universitet givetvis nödvändiggör ett
uppföljande av servicen för studenterna,
bl. a. när det gäller idrott. Jag blev
dock mycket konfunderad av herr Yngve
Perssons inlägg. I sitt första anförande
sade han att detta kan studenterna
själva klara genom eget initiativ
och motionsverksamhet, i det andra
anförandet nämnde han att det var
mycket betydelsefullt hur denna motions-
och idrottsverksamhet bedrevs,
ur de synpunkter som är och bör vara
tillämpliga om den skall bli till nytta
för kroppen. Jag måste säga att det
väl är just detta man vill åstadkomma
med exempelvis dessa idrottsledartjänster.

Sedan tyckte jag nog att herr Persson
var litet väl negativ, när han sade
att studenterna har det så bra ekonomiskt
— bättre än andra grupper —
och de kan själva tillskjuta en hel del.
Jag tror inte att detta är fallet. Studiebidragen
är enligt min mening inte
särskilt feta att klara sig på under
studietiden, tvärtom anser jag att de
behöver förstärkas.

Herr Axel Johannes Andersson framhöll
att det bedrivs vissa sysselsättningar
som skadar konditionen. Jag
anser att sådana sysselsättningar har
bedrivits av kanske lika stora grupper
innan studenterna hade dessa bidrag.

Nej, frågan gäller bur vi på ett riktigt
sätt skall kunna hjälpa de studerande
att bedriva sin idrott, och reservanterna
menar att föreslaget anslag
inte är tillräckligt utan att det behövs
75 000 kronor till för att ytterligare
förstärka ledarorganisationen.

Jag vill, herr talman, med detta korta
inlägg yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter denna mycket intressanta
diskussion kan jag fatta mig
kort.

Jag vill erinra om att utskottets utlåtande
är mycket utförligt i punkt för
punkt, och jag hänvisar till detta. Men
härutöver skulle jag vilja säga att gansga
få anslagsfrågor, som riksdagen i år
haft att ta ställning till, rönt en lika
välvillig behandling som denna både i
departement och i utskott. Procentuellt
sett har höjningarna i de punkter som
vi nu debatterar blivit högre än i kanske
någon annan punkt. I detta ärende
rör det sig om i runt tal 300 000 kronor
mer än som tidigare utgått.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag vill bara ge en liten
replik till herr Yngve Persson.

Jag tyckte mig höra av en röst ur
det förgångna när han liksom ville göra
gällande att studenterna skulle utgöra
någon slags överklass. Detta är ju alldeles
felaktigt. Vi bör väl alla ha klart
för oss vilken breddning som ägt rum
— det rör sig nu om 70 000 studenter,
och de flesta familjer i hela vårt folk
har i dag anhöriga bland dessa studenter.

Sedan lät det ungefär som om studenterna
åkte snålskjuts och själva inte
gjorde någon som helst insats för sitt
idrottsutövande. Men de har givetvis
att betala avgifter. Jag vill också erinra
om de stora ledarinsatser som görs frivilligt
— behövde man avlöna dessa
frivilliga krafter skulle det röra sig
om högst avsevärda belopp.

Slutligen vill jag understryka att vi
alla behöver motion, både kroppsarbetare
och studerande, ja, även riksdags -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. bidrag till motionsverksamhet för studerande

män. Med herr talmannens tillstånd ber
jag att få erinra om den övning vi skall
ha på torsdag i nästa vecka. Då är alla
välkomna kl. 8 för en tur till Eriksdalsbadet
i och för avläggande av prov
för simborgarmärket!

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag tror att det bara
är herr Larsson som kan uppfatta mig
så att jag skulle vara negativ gentemot
motionsidrott och kroppskultur.

Till herr Schött vill jag säga att jag
inte med ett ord antytt att studenterna
skulle utgöra en överklass i vårt
samhälle. Det är en fri konstruktion
sådan som man kostar på sig när man
saknar argument i en debatt. Jag har
bara gjort gällande att studenterna har
resurser för saker och ting som en
massa andra människor här i landet
inte har resurser för. Jag undrar om
någon kan bestrida att den iakttagelsen
är riktig.

Herr Schött sade vidare att det var
som att höra en röst ur det förgångna
när han hörde mig. På det vill jag
svara att i ett progressivt samhälle med
reformvilliga människor kommer vi alltid
att vilja reformera mer än vi har
resurser för, t. o. m. på den borgerliga
kanten som förr varnade så mycket
för samhället, knäsittandet och allt det
där. Vi måste prioritera, och mitt resonemang
är ytterst ett resonemang om
prioritering. Men i det sammanhanget
vill jag göra klart att man måste lägga
något så när vettiga värderingar på
varje detalj för att komma rätt. Från
den utgångspunkten kan jag inte finna
att det finns någon anledning att
blåsa upp denna sak och kräva ytterligare
pengar för detta ändamål. Enligt
min uppfattning synes det finnas
åtskilliga ändamål som det objektivt
sett är mycket angelägnare för denna
riksdag att satsa pengar på.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkten 1
i utskottets hemställan samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 96 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—70;
Nej — 61.

Fredagen den 12 maj 1967 Nr 26

Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 48, över väckta
motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående hälso- och
sjukvård samt motionsverksamhet för
studerande, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms
län till en länsstyrelse

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag till överståthållarämbetet
och landsstaten m. m.,
dels ock Kungl. Maj :ts proposition angående
sammanläggning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms
län till en länsstyrelse m. m. jämte
i dessa ämnen väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att för budgetåret
1967/68 anvisa

dels på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
följande förslagsanslag nämligen
till

Länsstyrelserna:

Avlöningar, 157 800 000 kronor,
Sjukvård m. in., 450 000 kronor,
Reseersättningar, 4 200 000 kronor,
Expenser, 36 983 000 kronor,
Publikationstryck, 420 000 kronor,
Fögderiorganisationen:

Avlöningar, 71 700 000 kronor,
Omkostnader, 8 470 000 kronor,

Lokala exekutionsorganisationen:
Avlöningar, 61 280 000 kronor,
Omkostnader, 11 535 000 kronor, och

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 26

Vissa kostnader i anledning av allmänna
val, 500 000 kronor,

dels ock på kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond som investeringsanslag
till

Byggnadsarbeten för länsstyrelserna,
3 400 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade vidare i propositionen
nr 1 föreslagit riksdagen, att i
avvaktan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1967/68 beräkna följande
förslagsanslag, nämligen
Överståthållarämbetet:

Avlöningar, 9 560 000 kronor,

Omkostnader, 1 000 000 kronor, och
Kostnader för länsstyrelsen i Stockholm

m. m., 34 020 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 77, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 10
mars 1967, föreslagit riksdagen att

1) besluta, att en länsstyrelse, organiserad
enligt i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjer för ett nybildat Stockholms
län, omfattande Stockholms stad
och nuvarande Stockholms län, skulle
bildas den 1 januari 1968 genom sammanslagning
av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i nuvarande Stockholms
län,

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att föra
upp tjänster på löneplan C på personalförteckningen
för länsstyrelserna
enligt vad i statsrådsprotokollet förordats,

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
de föreskrifter och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som fordrades för genomförande
av de framlagda förslagen,
samt meddela nödvändiga övergångsbestämmelser,

4) för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa a)

till Överståthållarämbetet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 10 400 000
kronor,

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

b) till Överståthållarämbetet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 975 000 kronor,
och

c) till Kostnader för länsstyrelsen i
Stockholms län in. m. ett förslagsanslag
av 33 000 000 kronor.

Den nya länsstyrelsen skulle enligt
Kungl. Maj :ts förslag få en landshövding
som chef och en länsdirektör som
landshövdingens ställföreträdare.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Tistad och herr Jacobsson, Per,
(1:290) samt den andra inom andra
kammaren av herr Werbro in. fl. (II:
372),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Fälldin och Siindin (1:514)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Mattsson in. fl. (11:655).

Vidare hade utskottet i sammanhanget
behandlat följande i anledning av
propositionen nr 77 väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hernelius (I: 749) och den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
(II: 938),

dels en inom första kammaren av
herr Ferdinand Nilsson väckt motion
(1:750),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Schött och Wallmark (I: 751)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Bengtson i Solna (11:936),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Wirtén och Hilding (I: 752) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Tobé in. fl. (II: 940),

dels en inom andra kammaren av
herr Werbro väckt motion (11:923),

dels en inom andra kammaren av
herr Bengtson i Solna m. fl. väckt motion
(11:937),

dels en inom andra kammaren av
herr Tobé väckt motion (II: 939),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Wennerfors in. fl. väckt motion
(II: 941).

I motionerna I: 749 och II: 938 hade
anhållits, att riksdagen måtte

1) med avslag å första punkten i
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 besluta,
att ett överståthållarämbete, organiserat
i enlighet med de förordade riktlinjerna
för ett nybildat Stockholms län
omfattande Stockholms stad och nuvarande
Stockholms län, skulle bildas
den 1 januari 1968 genom sammanslagning
av överståthållarämbetet och
länsstyrelsen i nuvarande Stockholms
län samt att fastställa, att chefen för
den nya organisationen skulle bära titeln
överståthållare samt att hans ställföreträdare
skulle hava tjänstetiteln
underståthållare,

2) med avslag å fjärde punkten av
Kungl. Maj :ts proposition nr 77 för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa

a) till Överståthållarämbetet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 10 400 000
kronor,

b) till Överståthållarämbetet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 975 000
kronor, och

c) till Kostnader för överståthållarämbetet
in. in. ett förslagsanslag av
33 000 000 kronor.

I motionen I: 750 hade föreslagits,
att med administrativ sammanläggning
av Stockholms län och överståtliållarskap
skulle anstå så att frågan om
grannlänens förhållanden i samband
härmed kunde beaktas samt att den
föreslagna sammanläggningen icke skulle
äga rum tidigare än att frågan om
de folkliga länsorganens utformning
och demokrati på länsplanet samtidigt
rönte vederbörligt beaktande.

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967
Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet

I motionerna 1:751 och 11:936 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
souschefen vid länsstyrelsen i Stockholms
län skulle kallas vice landshövding.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen I: 750
besluta, att en ny länsmyndighet skulle
bildas genom sammanslagning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i
nuvarande Stockholms län;

2. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II:
941 besluta, att omorganisationen skulle
träda i kraft den 1 januari 1968;

3. i fråga om länsmyndighetens administrationsområde
godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

4. i fråga om administrationsområdets
namn godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

5. i fråga om myndighetens namn
med avslag å motionerna I: 749 och II:
938, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

6. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen
II: 923, såvitt motionen ej rörde personalförteckning
eller medelsanvisning,
godkänna i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 10
mars 1967 förordade riktlinjer för länsmyndighetens
organisation till den del
de ej förut här behandlats;

7. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen
II: 923, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att föra upp tjänster
på löneplan C på personalförteckningen
för länsstyrelserna enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

8. i fråga om länschefens tjänstetitel
med avslag å motionerna I: 749 och
II: 938 samt II: 939, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till

•j-4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 26

och länsstyrelsen i Stockholms län
till en länsstyrelse
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

9. i fråga om biträdande länschefens
tjänstetitel i anledning av motionerna
I: 751 och II: 936 ävensom med avslag
å motionerna 1:749 och 11:938 samt
II: 939 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört; 10.

besluta, att motionen II: 937, såvitt
rörde skrivelse angående ändringar
i landstingslagen m. m., icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd;

11. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen
II: 937, såvitt anginge utredningar, bemyndiga
Kungl. Maj :t att med beaktande
av vad utskottet i utlåtandet anfört
meddela de föreskrifter och vidtaga de
åtgärder i övrigt, som fordrades för
genomförande av de framlagda förslagen,
samt meddela nödvändiga övergångsbestämmelser: 12.

besluta, att motionerna I: 514 och
II: 655, om inrättande av nämnder för
regional samhällsplanering, icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd;

13. besluta, att motionerna I: 290 och
II: 372, angående rekryteringen till
länsstyrelsernas socialsektioner, icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd; 14.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 749 och II: 938,
såvitt nu vore i fråga, till Överståthållarämbetet:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
10 400 000 kronor;

15. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 749 och II: 938,
såvitt nu vore i fråga, till Överståthållarämbetet:
Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 975 000 kronor;

16. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:923, 1:749 och 11:938 samt 1:752
och II: 940, de tre förstnämnda motio -

Fredagen den 12 maj 1967

52 Nr 26

Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

nerna såvitt nu vore i fråga, till Kostnader
för länsstyrelsen i Stockholms
län in. m. för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 33 000 000
kronor;

17. till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 157 800 000 kronor;

18. till Länsstyrelserna: Sjukvård

in. in. för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 450 000 kronor; 19.

till Länsstyrelserna: Reseersättningar
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 4 200 000 kronor; 20.

till Länsstyrelserna: Expenser för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag''
av 36 983 000 kronor;

21. till Länsstyrelserna: Publika tionstryck

för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 420 000
kronor;

22. till Fögderiorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 71 700 000
kronor;

23. till Fögderiorganisationen: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 8 470 000
kronor;

24. till Lokala exekutionsorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1967/
68 på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
61 280 000 kronor;

25. till Lokala exekutionsorganisationen:
Omkostnader för budgetåret 1967/
68 på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
11 535 000 kronor;

26. till Vissa kostnader i anledning

av allmänna val för budgetåret 1967/
68 på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kronor;

27. till Byggnadsarbeten för länsstyrelserna
för budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 3 400 000 kronor.

I fråga om länschefens tjänstetitel
hade utskottet icke haft någon erinran
mot Kungl. Maj :ts förslag. Däremot
borde enligt utskottets mening den biträdande
länschefens tjänstetitel bestämmas
av Kungl. Maj:t med utgångspunkt
från uppgifterna att vara ställföreträdare
för länschefen och att avlasta
denne framför allt vissa verkschefsuppgifter.

Vid utlåtandet hade reservationer
utan angivna yrkanden anmälts av

1) herr Bohman,

2) herr Ståhl,

3) herr Mattsson och

4) herr Tobé.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I slutet av 1964 tillsattes
eu utredning om länsdemokratin.
Direktiven är återgivna i Post och Inrikes
Tidningar av den 21/5 1965. Utredningen
tar särskilt sikte på problem
i samband med kommunal och regional
självstyrelse. I direktiven framhålles
den mycket centrala roll som den
kommunala självstyrelsen spelar i vårt
nuvarande statsskick.

I konstitutionsutskottets utlåtande nr
39 till 1964 års riksdag, vilket föranledde
tillsättandet av utredningen, diskuteras
frågan om utvidgning av den kommunala
självstyrelsen. Betydelsen av
att samordna och förstärka de nu splittrade
regionala förvaltningarna och att
stärka den regionala sammanhållningen
betonas. I samband härmed framhålles
angelägenheten av att problemen
beträffande kommunal och regional
självstyrelse upptages.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Ang. sammanläggning av överstathallarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

Det har vidare påbörjats en förvaltningsutredning
i fråga om länsstyrelsen,
och denna utredning har varit föremål
för diskussion. I en motion till föregående
års riksdag påtalade vi motionärer
att planeringsråden i detta avseende
är föga effektiva, åtminstone
utanför de nordliga lokaliseringsområdena.
Vi pekade på behovet av ett
stärkt folkligt inflytande och på lämpligheten
av att man försökte komma
fram till demokratiska principer när
det gäller länsstyrelsernas förvaltning.

Vi fick då det beskedet att det mycket
snart skulle komma en utredning
om detta och att det skulle bli bättre
förhållanden i detta avseende. Därmed
menade utskottet att motionärernas
krav var tillgodosett.

Sedan kommer nu förslag om en
sammanslagning av Stockholms län och
stad. Jag kan inte betrakta detta annat
än som ett typfall, som varslar om hur
det kommer att bli i framtiden. Det är
fråga om en länsbildning, där man redan
från början räknar med 1 400 000
invånare. Men länsstyrelsen i Stockholms
län säger att man 1980 kan få
eu folkökning på en halv miljon. Det
rör sig således om en länsbildning på
ungefär två miljoner människor. Enligt
beräkningar som avser 1980 räknar
man med att vårt land •— bl. a. tack
vare invandring — skall ha ungefär
åtta miljoner invånare. Fjärdedelen
skulle således rymmas inom ett enda
län. Det är fråga om en »lokal» självstyrelse
av en dimension som väl knappast
kan anses vara riktigt lämplig i ett
land som vårt. Jag vet att man resonerar
som så att vi vet ingenting om hur
det blir med den kommande länsindelningsreformen.
Omkring Göteborg och
Malmö får man väl liknande storlandsting,
och sedan kommer förslaget om
länsindelning för de delar av landet
som blir över. Vi får prototyperna för
hur det skall bli med en demokratisk
länsförvaltning, och vi får förebilder
som sedan tillämpas vid den fortsatta

länsindelningen. Det är någonting rätt
märkligt, som kommer att, såvitt jag
förstår, sätta djupa spår i svenskt folkstyre.
Jag har en känsla av att det blir
mycket svårt att åstadkomma någonting
liknande som kan gälla inom de län
som det här bli fråga om.

Den föreliggande propositionen tar
sikte på förhållandena i Storstockholm
och de närmaste problemen där,
och den åsyftar rent generellt sammanslagning
av de båda länen. Detta
innebär såvitt jag kan bedöma att man
har hamnat i en arbetstakt där man
forcerar fram en ändrad administrativ
indelning men inte anser det lika nödvändigt
att samtidigt ta upp problemet
om hur man skall ordna med det folkliga
inflytandet. Byråkratin får sätta sig
till rätta, och så småningom kommer
kanske någonting som man talar om
som ett storlandsting och som kan få
ett visst inflytande. Vi vet alla vilka
svårigheter som finns för närvarande
och vilket inflytande de centrala myndigheterna
i Stockholm har ute i landet.
Jag fick uppleva inom planeringsrådet
i Uppsala län att man gjorde
kraftiga anmärkningar mot en aktion
från Kooperativa förbundet, som ville
utföra stora anläggningar i min hemkommun
och som trodde sig ha handlat
korrekt och riktigt. Kooperativa förbundet
hade talat med länsbostadsnämnden
och med länsarbetsnämnden
och hade också i detta fall tagit kontakt
med vägförvaltningen i Uppsala.
Men inom planeringsrådet fick vi veta
att man var mycket förgrymmad över
att »länsstyrelsen» inte hade kontaktats.
Jag föreställde mig att de nämnda myndigheterna
var mycket nära anknutna
till länsstyrelsen — de ledande tjänstemännen
var ju föredragande där. Men
så är det tydligen inte, utan länsstyrelsen
tycks vara ett och de centrala myndigheterna
och deras utlöpare i länen
vid sidan därav någonting annat. Här
strävar man efter att åstadkomma en
administrativ länsreform utan att av -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms lan

till en länsstyrelse

vakta vad som i det fallet kan komma
fram när det gäller länsdemokrati!!,
när det gäller det folkliga inflytandet
på länsplanet. Enligt propositionen skall
sammanslagningen vara genomförd den
1 januari 1968, och då hinner man inte
med att få fram förslaget om länsdemokrati.
Man hinner inte få er. utformning
av storlandstinget, utan man skyndar
i förväg och, som jag sade, byråkratin
sätter sig till rätta innan de folkliga
organen har kommit på plats.

Jag konstaterar att inte alldeles betydelselösa
remissinstanser såsom länsstyrelsen
i Stockholms län och Stockholms
läns landstings förvaltningsutskott
har vågat ifrågasätta att det skulle
vara så brådskande att man skulle
behöva vara färdig redan den 1 januari
1968. Länsstyrelsen understryker att
flera nackdelar är förbundna med en
forcerad sammanslagning.

Länsstyrelsen skriver sålunda att för
det första är det att vänta att både överståthållarämbetets
och länsstyrelsens
verksamhet efter ett riksdagsbeslut mot
slutet av våren 1967 kommer att påverkas
av förberedelser för omorganisationen.
De stora operativa uppgifterna,
samhällsplanering och initiativärenden,
skjuts då i bakgrunden vid en tid
då intensiva insatser påkallas av länsstyrelsen
i samband med naturvårdsoch
friluftsplaneringen för regionen,
behandlingen på länsplanet av regionalplanerevisionen,
medverkan vid
slutförande av pågående planeringar för
kommunsammanläggningar, uppläggning
av investerings- och ekonomisk
planering, lokaliseringsplanläggning
m. m. För det andra har den sakkunnige
inte tagit hänsyn till de funktionsoch
organisationsändringar som kan
förutses bli resultat av länsförvaltningsooh
landskontorsutredningarna. Den
nyorganiserade gemensamma länsstyrelsen
måste därför redan efter några år
organiseras om. För det tredje medför
en sammanslagning redan den 1 januari
1968 att man inte kan beakta de av -

vägningar mellan statliga och kommunala
funktioner som nu övervägs i samband
med utredningen om storlandstinget.
För det fjärde efterlyser länsstyrelsen
en ordentlig funktionsanalys
och organisationsundersökning. För det
femte måste den föreslagna sammanläggningen
föra med sig åtskilliga lokalmässiga
improvisationer.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
anför att det inte torde
kunna undvikas att kontakten mellan
den föreslagna nya länsstyrelsen och
de kommunala regionala organen inte
kan bli lika omedelbar och enkel som
i ett mindre län. Värdet av denna kontakt
motiverar därför att sammanläggningen
inte sker tidigare än annan regional
samverkan ställer anspråk på
och vid sådan tid att en naturlig anpassning
till den regionala indelningsändringen
på kommunal sida — bildandet
av storlandstinget — kan ske.

Dessa vägande remissinstanser har
sagt att man här är för tidigt ute. För
min del ber jag att få understryka vad
det kan innebära när man vill skapa
sådana mastodontlän som det här kan
bli fråga om. Det innebär risker också
för grannlänen, ty det är klart att
man på det sättet inte bara organisatoriskt
utan också i fråga om gränsdragningen
skapar en situation som det
sedan såvitt jag förstår blir besvärligt
att ändra på för den händelse man
önskar en annan indelning. Jag frågar
mig således om den reform som får
sin första upptakt genom sammanslagningen
av Stockholms stad och län
kommer att vara lycklig och vad det
kommer att betyda för andra delar av
vårt land, när man fortsätter och genomför
en reform efter sådana linjer.
Jag frågar mig också om slakten på
gamla historiskt framvuxna och organiskt
sammangjutna enheter som finns
i länen runt om i landet verkligen
kan motsvara vad utredningsdirektiven
angett och vad riksdagen skrivit
om. Jag frågar om sådana jättelika ny -

Fredagen den 12 maj 1967 Nr 26

Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

bildningar skall knnna utgöra de enheter
som åsyftas. Till sist frågar jag
vad det kan bli för lokal självstyrelse
och folklig gemenskap i sådana län.
Man har i ett förslag, som bär kommit
till offentligheten och som vi kan
vänta denna månad, pekat på vilka
konsekvenser detta kan ha exempelvis
för Gotlands län och exempelvis för
Uppsala län, och jag måste säga att det
inger allvarliga bekymmer att man skall
köra fram en reform på detta sätt emot
viktiga remissinstanser och genomföra
en forcerad lösning av frågan, när det
faktiskt finns så många viktiga frågor
under omprövning, beträffande vilka vi
ganska snart kan vänta förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det förslag som framlagts i motion
nr 750 i denna kammare. I motionen
hänvisas i enlighet med den uppfattning
jag här har givit uttryck åt
till att frågan om de folkliga länsorganens
utformning och demokrati på
länsplanet bör vinna beaktande och att
en administrativ sammmanslagning av
Stockholms län och överståthållarskap
bör anstå så att frågan om grannlänens
förhållanden i samband därmed kan
beaktas.

Jag vet att det sägs att det är ett allmänhetens
intresse att få denna sammanslagning
så tidigt som möjligt. Med
allmänheten menas då de människor
som har mycket svårt att veta, när de
söker en länsmyndighet, om de skall
gå till överståthållarämbetets ämbetslokaler
eller till länsstyrelsens ämbetslokaler.
Jag för min del menar att det
som är viktigt är att det tas hänsyn
också till den allmänhet som skall utöva
kommunal självsstyrelse och som
på länsplanet skall företräda det folkliga
inflytandet och att det icke ordnas
så att denna fråga beaktas efter det
att byråkraterna i olika former har
satt sig till rätta. Det är därför som
jag har framställt detta yrkande. Jag
har inga överdrivna förhoppningar om
att ett enhälligt utskott därigenom skall

få vika. Men problemet har en så stor
räckvidd över hela vårt land att man
icke här i förtid bör emot viktiga remissinstanser
inom Stockholms län forcera
fram en lösning så snabbi som
det här är fråga om.

Det är riktigt att man på dessa håll
inte har räknat med att kunna vänta
hur länge som helst. Man har aktuella
bekymmer som måste klaras av och
aktuella intressen som man vill ha tillgodosedda
och därom är ingenting att
säga. Men det förefaller i alla fall som
om de viktiga synpunkterna, de som
har relevans för hela vårt land och för
en fortsatt reform på länsplanet och
som kan beröra inte bara och väsentligen
indelningen utan framför allt en
demokratisering av länsförvaltningen
kräver ett beaktande, vilket här inte
har skett. Man har här skyndat före och
löst de byråkratiska problemen men
låtit de folkliga vänta.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! I en interpellationsdebatt
i går tror jag att herr Björk från
Göteborg med lätt ironisk underton talade
om det bästa av riken. Jag skulle i
dag vilja tala om det pietetslösaste av
riken — vilket vi har många exempel
på. Vi har exempel på det vid behandlingen
av stadskärnan i huvudstaden,
och vi har exempel på det genom den
Kungl. Maj:ts proposition som i dag
ligger på riksdagens bord och som
inte försvaras av någon ledamot av regeringen,
så vitt jag kan finna — regeringsbänken
är uppenbarligen tom.

Här har Stockholm sedan 1634 haft
en överståthållare respektive en underståthållare
— nu skali man ändra på
det. Som motivering anför utskottet att
titeln landshövding är lika gammal.
Är det en motivering? Jag måste beteckna
detta förslag om avskaffande
av överståthållartiteln och underståthållarbefattningen
såsom ett utslag av
klåfingrighet och icke något annat. Jag

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

An?, sammanläggning av överstathållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

vill säga att denna pietetslöshet inte
sammanhänger med politisk trosbekännelse
på minsta sätt. Vad vi än kan
säga om öststaterna, inte kan vi förneka
att man där är mycket noga med
att slå vakt om traditionella värden och
traditionella företeelser.

Låt mig ta ett annat mera närliggande
exempel, England. Är det någon
som tror att man ett ögonblick där
skulle reflektera på en ändring av det
här slaget? Aldrig!

Med risk att kanske vara litet ovänlig
gentemot det ärade statsutskottet
ber jag, herr talman, att få uttrycka
min djupa respekt för det kraftprov
som utskottet har ådagalagt här. Man
är inte nöjd med Kungl. Maj:ts proposition,
men man vet inte vad man
vill, och därför låter man bollen gå
tillbaka till Kungl. Maj:t, till de tomma
bänkarna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 1:749 respektive II:
938 beträffande första punkten. Detta
yrkande sammanfaller med yrkandet
i motionen 939 i andra kammaren.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Tegnér skriver att
pingst, hänryckningens tid är inne.
Man får nästan det i tankarna när
man hört de två föregående talarna.
Det är något av hänförelse i deras synpunkter
beträffande det ärende vi nu
behandlar. Herr Hernelius var ironisk
mot statsutskottet — och det må han
ju vara, det står var och en fritt. Men
när han talar om att man skall bevara
det namn som nu kommer att försvinna,
kan i varje fall inte jag hålla med
honom. Man får inte vara så där förfärligt
konservativ att man i alla avseenden
skall bevara allt bara för att
det är gammalt och fornt. Jag återkommer
till detta och vill nu först säga
några ord till herr Ferdinand Nilsson.

Herr Nilsson vill att man skall låta
anstå med detta beslut tills en del ut -

redningar är färdiga. Han befarar att
om detta enhälliga statsutskottsutlåtande
blir bifallet kommer svårigheter att
uppstå för grannlänen. I utskottets utlåtande
har vi bemött detta genom att
bl. a. ur Stockholms läns förvaltningsutskotts
yttrande anföra en sats som
är central både i det yttrandet och i
statsutskottets: »En mot regionens behov
svarande ändring av nu rådande
förhållanden bör därför snarast komma
till stånd.» Den föreslagna indelningsändringen
och omorganisationen
hindrar inte att grannlänens förhållanden
beaktas i samband med en kommande
prövning av länsindelningsfrågan
i ett större sammanhang.

Vi har inom utskottet ansett att denna
sammanläggning inte på något sätt
hindrar en utveckling i fortsättningen.
Vi har först inom tredje avdelningen i
statsutskottet och sedermera i utskottet
i dess helhet enats om att tillstyrka
Kungl. Maj:ts proposition. Vi tror inte
ett ögonblick att denna sammanläggning
på något sätt kommer att försvåra
eventuella kommande förändringar
inom våra län.

Sedan vill jag återkomma till herr
Hernelius angående — för att citera
Hasse Alfredsson — titulaturen. Från
herr Hernelius’ och en del andras sida
har man icke velat att samtliga våra
landshövdingar skulle vara landshövdingar
utan att man i detta nya län
skulle kalla chefen för överståthållare
och hans närmaste man för underståthållare
för att på det viset bevara en
tradition och få en särställning, så att
huvudstadens länschef blir förmer än
cheferna ute i de andra länen.

Inom utskottet har vi inte kunnat
acceptera ett sådant resonemang. Vi
har ansett att man kan låta samtliga
länschefer kallas landshövding; att det
inte är något brott vare sig mot traditioner
eller något annat.

Däremot har vi i ett avseende gjort
en avvikelse från propositionen. Vi tycker
att förslaget om att landshövdingens

Fredagen den 12 maj 1967 Nr 26

Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

närmaste man skulle kallas för länsdirektör
är en mycket dålig lösning.
Vi har ju en mängd olika direktörer —-länsbostadsdirektörer, länsarbetsdirektörer
och allt vad de heter. Därför tycker
vi inte titeln länsdirektör är mycket
att komma med. Vi har emellertid
inte kunnat enas om något annat. Vi
ansåg nog att vice landshövding eller
biträdande landshövding inte precis var
den rätta lösningen. Fördenskull föreslår
vi — vilket föranledde herr Hernelius
att vara litet ironisk —- att Kungl.
Maj:t skall titta på detta spörsmål ännu
en gång och söka komma fram till något
som i varje fall är bättre än länsdirektör.

I övrigt har utskottet inte gjort några
avvikelser utan har accepterat propositionen.
Vi har som sagt gjort det enhälligt.
Det har lämnats några blanka
reservationer av andrakammarledamöter.
I samtliga fall är det, såvitt jag vet,
fråga om just vad själva chefen skall
ha för titel, och det har vi ju här ändå,
utan blanka reservationer, fått tillfälle
att resonera om.

Jag tycker att utskottets ställningstagande
är så klart preciserat, att jag
kan nöja mig med att med det anförda
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

llerr talman! Jag konstaterar den stora
uppmärksamhet som utskottets talesman
fäste vid den etikettsfråga som
berördes av herr Hernelius. Men han
gick som katten kring het gröt omkring
den centrala frågan, nämligen frågan
om det folkliga inflytandet och om det
är rimligt att detta skall underordnas
den administrativa stordriftens effektivitetssynpunkt.
Det centrala är väl frågan
om vilket pris vi vill betala för friheten.

Vad jag här fäster mig vid är att man
vill genomföra en administrativ reform
utan att vänta de månader — kanske
det år — som det kan rör sig om för

att samtidigt kunna genomföra en reform
som skapar en folklig makt vid
sidan om det administrativa styret.
Detta har såvitt jag kan förstå inte berörts
av utskottets talesman.

Frågan om förutsättningarna för att
landstingen som levande enheter skall
fortsätta att utvecklas till verklig länsdemokrati
på grundval av lokal samhörighet
är värd ett bättre öde än att
underordnas den administrativa stordriftens
extrema krav. Den statliga administrationen
och dess centrala organ
må ha sina problem, som kräver särskild
uppmärksamhet, men för de folkligt
valda organen på länsplanet, med
sund förankring i en lokal gemenskap
och med en naturlig önskan att vårda
och utveckla en bygd, med vars människor
man känner samhörighet, måste
det vara av betydelse att slå vakt om
förutsättningarna för en levande länsdemokrati.

I propositionen påpekas att det hänt
att en del vilsna människor råkat ta
fel på lokaler, förväxlat länsstyrelsens
och överståthållarämbetets expeditioner
m. m. Detta kan emellertid lätt nog
förebyggas genom lämpliga anslag och
lämplig annonsering. De verkliga centrala
frågorna har ett helt annat djup
och en annan innebörd. Människorna
är inte så bortkomna som propositionsförfattaren
tror, när han fäster
avseende vid dylika förhållanden. Jag
ber att få understryka att det är väsentligt
att låta länsindelningsreformen,
länsförvaltningsreformer och länsdemokratin
hålla jämna steg. Man bör inte
klara av det administrativa, som man
förgudar och ligger på knä för, utan
samtidigt besinna att det här gäller
att bevara ett folkligt inslag och en
folklig förankring som kan vara värdefull
nog.

Min kritik riktar sig egentligen inte
mot den föreslagna indelningen i och
för sig. I den motion som jag har väckt
har inte yrkats avslag på propositionen.
Vi bör samordna denna delreform

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. sammanlaggmng av overstathallarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

med de övriga reformerna, med den allmänna
utvecklingen, så att det skulle
bli samstämmighet.

Skapa inte en administrativ prototyp
som är färdig när man sedan skall ta
itu med frågan om de folkliga organens
möjligheter att hävda sig i fråga om
länsförvaltningen. Detta är det centrala,
själva kärnpunkten.

När man sedan säger att det finns
här ett enhälligt utskott och att därför
det folkliga inflytandet fått tillräcklig
förankring, ber jag för min del att
få säga att jag är förvånad att detta
enhälliga utskott gått på en linje som
ingalunda överensstämmer ens med vad
länsstyrelsen i Stockholms län eller förvaltningsutskottet
i Stockholms läns
landsting tycker. De ansåg ju att man
kunde skynda långsammare. Men det
har utskottet inte reflekterat på. Huvudsaken
är de administrativa synpunkterna
och att effektuera dem i så
hög hastighet som möjligt.

Jag tror att detta kommer att få konsekvenser
för en fortsatt organisation
på länsplanet, och jag är rädd för dessa
konsekvenser. Man har ju börjat med
någonting som enligt min uppfattning
måste vara onormalt: ett län med 1,4
miljon invånare i ett land på 7 miljoner
invånare, ett län som har 2 miljoner
människor den gången då vi
kanske — om vi får tillräcklig invandring
— har 8 miljoner människor i landet.
Det blir oproportionerligt.

Hur skall det bli med de andra länen?
Skall man försöka sådana organisationer
också i glesbygderna? Ämnar
man, som det ryktas, lägga Härjedalen
under Härnösand och utföra
andra, liknande underbara verk?

Det är någonting så orimligt att man
inte avvaktar hur man skall få fram
det väsentliga underlaget, människornas,
folkets inflytande, och låter den
administrativa utformningen komma sedan.

Det gamla frihetspartiet socialdemokraterna
— »vi alla som kämpar för

friheten», som Axel Danielsson sade —
tycks ha hamnat i en känsla av att det
väsentliga är byråkrati och förvaltning,
medan dock det väsentliga måste
ligga på det folkliga området.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Statsutskottets talesman,
min ärade vän herr Birger Andersson
invände mot mitt resonemang
dels att det skulle vara utslag av konservatism
och dels att överståthållaren
icke var förmer än andra landshövdingar.

Beträffande den första punkten tyckte
jag att jag hade gjort klart att det
icke är fråga om politiska trosbekännelser
— liberalism, konservatism, socialdemokrati
eller kommunism —
utan det är fråga om känsla för tradition.

På den andra punkten vill jag säga
att ingen har sagt att länschefen i
Stockholm skall vara förmer än andra.
Detta ligger inte i titeln överståthållare.
Det innebär helt enkelt att man
skulle låta det vara som det varit sedan
1634.

Sedan vill jag hälsa statsrådet Lundkvist
välkommen på regeringsbänken.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är faktiskt inte
mycket att tillägga. Herr Ferdinand
Nilsson har egentligen ingenting i sak
att erinra mot sammanläggningen. Han
vill bara att den skall anstå och menar
att det folkliga inflytandet skulle
försvinna om man fattar beslut enligt
propositionens förslag. Herr Ferdinand
Nilsson vill avvakta vissa utredningar
angående länsdemokrati och annat. Jag
kan inte inse att man genom att fatta
beslut i dag på något sätt förhindrar
den länsdemokrati som man avser att
så småningom få till stånd.

Nödvändigheten av att få till stånd
förändringar i våra län i storstadsre -

Fredagen den 12 maj 1967 Nr 26

Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

gionerna har diskuterats i åratal. Det
har varit en brännande kommunal fråga
både i stockholmstrakten och kring
Göteborg. Utredningar har skett. Så
länge jag har varit med i statsutskottets
tredje avdelning har denna fråga
blivit diskuterad varje år i ett eller
annat sammanhang.

Att ett förslag nu har kommit och
att utskottet enhälligt har tillstyrkt detta
förslag innebär ju inte något märkvärdigare
än att man har ansett tiden
nu vara mogen för att lösa länsfrågorna
i en av våra storstadsregioner. Herr
Ferdinand Nilsson skall inte tro att
vi därmed på något sätt sviker gamla
socialistiska föregångsmän, ty om titeln
på länschefen inte har med politik
att göra är det inte heller fråga om
politik i detta avseende.

Herr Ferdinand Nilsson är upprörd
och vill ha ett starkare folkligt inflytande.
Det må vara hänt. Men allt detta
är bedömningsfrågor, och man kan
bedöma på olika sätt. Det står var och
en fritt att skapa sig en uppfattning.
Utskottet har bedömt ärendet på ett
sätt, och herr Ferdinand Nilsson har
bedömt det på ett annat sätt. Sedan får
kammaren avgöra vem kammaren tycker
har rätt.

Herr Hernelius hade ju bara det att
förklara, att man skall vara rädd om
traditioner. I många avseenden bör
man också vara det. Det finns goda
traditioner som man bör söka bevara,
men jag tycker nog inte att titlarna
överståthållare och underståthållare är
så förfärligt heliga att man inte kan
rucka på dem. Ute i länen residerar ju
landshövdingarna i vissa fall på slott,
så att vederbörande länschef inte bara
är landshövding utan även ståthållare.
Det gäller för exempelvis ståthållaren
på Örebro slott, Kalmar slott och Halmstads
slott. Här i Stockholm finns det
ju en särskild ståthållare för Stockholms
slott. Han har inte varit överståthållare,
utan överståthållaren har
varit jämförbar med en landshövding

ute i länen. Vi tycker att den jämförbarheten
även bör ta sig uttryck i titeln.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag tycker mig ha
märkt att när ledamöter som inte tillhör
regeringspartiet väcker motioner i
riksdagen och det finns utredningar
att hänvisa till, så hänvisar man till att
utredningar pågår, och så länge de pågår
kan ingenting göras. När regeringspartiets
medlemmar motionerar, prövar
man motionerna, och det kan hända
att de bifalles. Och Kungl. Maj:t
tycks vara alldeles oberoende av att
det i det här ärendet pågår utredning
angående länsadministrationen, att det
pågår utredning om länsdemokratin och
att det pågår en utredning rörande
länsindelningen. Här kör regeringen
fram en fråga och det sägs att det anses
att det har sölats länge nog. Vem
är det som har sölat? Det är väl Kungl.
Maj:ts utredningar i så fall, såvitt jag
förstår.

Bortsett från detta vill jag understryka
att jag inte är så förfärligt isolerad,
ty även i grannlänen tycker man att det
gått litet fort. Som jag har sagt två
gånger förut, tycker även länsstyrelsen
i Stockholms län att det kunde gå långsammare,
och Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott säger också
att det kunde gå litet långsammare. Jag
kan inte förstå annat än att utvecklingen
mot nya djärva mål skulle vinna på
någon samordning, så att de olika frågorna
inte kommer upp hipp som happ
i salig oordning utan att behandlingen
blir systematiskt upplagd. Jag har en
känsla av att därmed skulle mycket
vara vunnet.

Jag vill också betona att vi i det
landsting som jag tillhör har varit allvarligt
bekymrade över det sätt på vilket
reformerna förbereds på det bär
området. I varje fall inom Uppsala
läns landsting tror vi i stor utsträck -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. sammanläggning av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

till en länsstyrelse

ning att det kunde lia vunnits åtskilligt
på att frågorna om länsdemokrati och
folkligt inflytande, den administrativa
reformen o. s. v. hade fått bedömas i
ett sammanhang. Vi enkla människor
begriper ändå att skapar man till en sådan
prototyp så kan den bli ett exempel
på hur det kommer att bli på andra
håll i framtiden. Vart skall det ta
vägen om mastodontlän, tillkomna under
byråkratiska aspekter, skall bli förebilder
för fortsättningen? Det är i
grund och botten någonting kusligt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten 1 samt
därefter särskilt i fråga om punkterna
2—27.

Därefter gjordes enligt de avseende
punkten 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen 1:750; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkterna
2—27 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:749 och 11:938; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hernelius begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 97 punkterna
2—27, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring som föranledes
av bifall till motionerna I: 749
och 11:938.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hernelius begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej —28.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående användning av
medel ur postverkets un der stödskassa;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
staten tillhörig mark in. in.; och
nr 101, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68,

varvid utlåtandet nr 99 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Ang. naturvårdens organisation, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående naturvårdens
organisation, in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnena, för budgetåret
1967/68 beräkna till Statens
naturvårdsnämnd: Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 4 300 000
kronor respektive 691 000 kronor samt
till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande ett anslag av 4 500 000
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en
den 3 mars 1967 dagtecknad proposition,
nr 59, angående naturvårdens organisation,
m. in., vilken hänvisats till
jordbruksutskottet, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels besluta, att en ny central förvaltningsmyndighet
för natur-, vattenoch
luftvårdens ledning, kallad statens
naturvårdsverk, skulle inrättas den 1
juli 1967 och att följande myndigheter,
nämligen statens luftvårdsnämnd, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens vattenoch
avloppsbyrå, statens naturvårdsnämnd,
vattenvårdsnämnden, statens
vatteninspektion och statens friluftsnämnd,
samtidigt skulle upphöra,

dels besluta, att länsingenjörskontoren
skulle upphöra den 1 juli 1967
samtidigt som naturvårdsenheter skulle
organiseras inom länsstyrelserna,

dels godkänna de riktlinjer för stödet
till friluftslivet, som angivits i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att föra
upp tjänster på löneplan C på personalförteckningen
för naturvårdsverket
enligt vad som förordats i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt, som fordrades för förslagens
genomförande,

dels till Statens naturvårdsverk: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 600 000 kronor,

dels till Statens naturvårdsverk: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 691 000 kronor,

dels ock till Avsättning till fonden
för friluftslivets främjande för budgetåret
1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 4 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande i anledning av propositionen
nr 59 väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 736,
av herr Svanström in. fl., och 11:921,
av herr Tobé m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 753,
av herr Karlsson, Helge, m. fl., och
II: 942, av herr Wikner in. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 756,
av herr Pettersson, Arne, och fru Ohlsson,
Lilly, samt 11:946, av herr Henningsson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att principerna
enligt allemansrätten klart skulle komma
till uttryck i instruktionen för statens
naturvårdsverk;

4) de likalydande motionerna I: 757,
av herr Skärman, och II: 945, av herr
From, i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att inom den personalram,
som komme att beslutas, största
möjliga antal experter måtte ställas till
länsstyrelsernas förfogande för att genom
förhandlingar och markvärderingar
snarast fullfölja aktualiserade
upplåtelser och förvärv av mark för
fritids- och naturvårdsändamål;

5) de likalydande motionerna 1:769,
av herr Isacson in. fl., och 11:959, av
herr Lothigius in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, dels att

Nr 2S

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, m. m.

fastställa organisationen för statens naturvårdsnämnd
i enlighet med det till
motionerna fogade organisationsförslaget,
dels att fastställa det motionerna
bifogade förslaget över tjänster vid den
statliga naturvårdsorganisationen, dels
ock att bidrag till det rörliga friluftslivet
även skulle kunna utgå till anläggningar,
som kunde väntas bliva ekonomiskt
självbärande;

6) de likalydande motionerna I: 770,
av herr Kristiansson, Axel, och II: 958,
av herr Jonasson m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 59 måtte
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att i de råd, som enligt propositionen
skulle knytas till det centrala
naturvårdsverket, utrymme måtte beredas
för lekmannainflytande genom
representation i råden för näringslivs-,
arbetsmarknads- och ideella organisationer
samt för kommunförbunden, i
enlighet med vad i motionerna anförts,
dels som sin mening uttala, att vederbörande
lantbruksnämnd i stället för
den i propositionen föreslagna särskilda
expertgruppen borde kunna biträda
naturvårdsorganisationen vid värdering
och förhandlingar med markägare,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts beträffande
den regionala naturvårdsorganisationen,
dels ock i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
prövning av möjligheterna att stödja
kommunernas markinköp för naturvårds-
och friluftsändamål samt uppförande
av friluftsanläggningar genom
medel från domänverkets markfond;

7) de likalydande motionerna I: 771,
av fru Wallentheim och herr Anderson,
Carl Albert, samt 11:961, av herrar
Svenning och Adamsson, vari anhållits,
att i länsstyrelsernas uppgifter
i samband med översiktsplanering'' av
marktillgång och markanvändning måtte
ingå att bevaka de fritidsintressen,
som representerades av koloniträdgårdsrörelsen,
och söka samråd med
intresserade kommuner och koloni -

trädgårdsrörelsen för anläggning av koloniområden; 8)

de likalydande motionerna I: 772,
av herr Wirtén in. fl., samt 11:960, av
herrar Norrby och TVestberg, vari yrkats,
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 59 skulle besluta
dels att det centrala ämbetsverket för
natur, vatten och luftvård skulle benämnas
statens miljövårdsverk samt
att enheterna på det regionala planet
skulle benämnas miljövårdsenheter,
dels att avslå Kungl. Maj:ts förslag att
en länsingenjörstjänst skulle indragas,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsamt förslag syftande
till att statens oljeskyddsråd knötes till
det centrala ämbetsverket, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsamt förslag till förstärkning av
det centrala ämbetsverket med expertis
för bullerfrågor, dels ock att riksdagen
skulle uttala, att det i kommunerna
borde finnas särskilda organ, antingen
kommunens styrelse eller annat
lämpligt organ, för handläggning av
miljövårdsfrågor samt friluftsfrågor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. a) lämna utan åtgärd motionerna
1:770 och 11:958, såvitt avsåge en i
propositionen föreslagen expertgrupp
för värdering m. m.,

b) besluta, att motionerna I: 736 och
11:921, såvitt avsåge inrättande av befattning
för oljeskyddsfrågor, skulle
lämnas utan åtgärd,

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag på motionerna
I: 769 och II: 959, I: 770 och II: 958
samt 1:772 och 11:960, samtliga motioner
såvitt avsåge naturvårdens centrala
organisation, besluta, att en ny
central förvaltningsmyndighet för natur-,
vatten- och luftvårdens ledning,
kallad statens naturvårdsverk, skulle
inrättas den 1 juli 1967 och att följande
myndigheter nämligen statens luftvårdsnämnd,
väg- och vattenbyggnads -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

styrelsens vatten- och avloppsbyrå, statens
naturvårdsnämnd, vattenvårdsnämnden,
statens vatteninspektion och
statens friluftsnämnd samtdigt skulle
upphöra,

d) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 769 och II: 959, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att föra
upp tjänster på löneplan C på personalförteckningen
för naturvårdsverket
enligt vad som förordats i utlåtandet,

2. a) anse motionerna I: 770 och
11:958, såvitt avsåge den regionala
naturvårdsorganisationen, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

b) avslå motionerna I: 772 och
II: 960, såvitt avsåge Kungl. Maj :ts förslag
om indragning av en länsingenjörstjänst,

c) såvitt i övrigt avsåge den regionala
naturvårdsorganisationen, med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med avslag å motionerna 1:757
och 11:945, 1:769 och 11:959 samt
1:772 och 11:960 besluta, att länsingenjörskontoren
skulle upphöra den 1
juli 1967 samtidigt som naturvårdsenheter
organiserades inom länsstyrelserna,

3. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:769 och 11:959, såvitt de ej behandlats
i det föregående, godkänna de av
utskottet angivna riktlinjerna för stödet
till friluftslivet,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt, som fordrades för förslagens
genomförande,

5. till Statens naturvårdsverk: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 600 000 kronor,

6. till Statens naturvårdsverk: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 691 000 kronor,

7. till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
1967/68 under nionde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 4 500 000 kronor,

8. lämna följande motioner utan åtgärd,
nämligen

a) I: 736 och II: 921,

b) I: 753 och II: 942,

c) I: 756 och II: 946,

d) I: 770 och II: 958,

e) 1:771 och 11:961, samt

f) I: 772 och II: 960,
motionerna under a), d) och f) såvitt
de ej behandlats i det föregående.

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

1) av herr Isacson och Sveningsson
samt fru Sundberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna
delar hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
1 c och 1 d hemställa, att riksdagen
måtte

1 c) i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt motionerna 1:769
och II: 959 ävensom med avslag å motionerna
1:770 och 11:958 samt 1:772
och II: 960, samtliga motioner såvitt
avsåge naturvårdens centrala organisation,
besluta, att en ny central förvaltningsmyndighet
för natur-, vatten- och
luftvårdens ledning, kallad statens naturvårdsverk,
skulle inrättas den 1 juli
1967 och att följande myndigheter
nämligen statens luftvårdsnämnd, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens vattenoch
avloppsbyrå, statens naturvårdsnämnd,
vattenvårdsnämnden, statens
vatteninspektion och statens friluftsnämnd
samtidigt skulle upphöra,

1 d) i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 769 och II: 959, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj :t att föra
upp tjänster på löneplan C på personalförteckningen
för naturvårdsverket
enligt vad som förordats i reservationen; 2)

av herrar Nils Hansson, Isacson,
Skärman, Sveningsson, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Nilsson i Löns -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
boda, Jonasson och Berndtsson samt
fru Sundberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa delar erhålla
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 772
och II: 960, såvitt avsåge Kungl. Maj :ts
förslag om indragning av en länsingenjörstjänst,
uttala, att tjänsten i stället
för att indragas borde ställas till naturvårdsverkets
förfogande med uppgift
för befattningshavaren att vara
särskild föredragande i frågor rörande
förhindrande av utsläpp av olja samt
rörande beredskap mot oljeskador;

3) av herrar Isacson och Sveningsson
samt fru Sundberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under 2 c hemställa, att riksdagen måtte,
såvitt i övrigt avsåge den regionala
naturvårdsorganisationen, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:769 och 11:959 ävensom med
avslag å motionerna 1:757 och 11:945
samt I: 772 och II: 960, besluta, att länsingenjörskontoren
skulle upphöra den
1 juli 1967 samtidigt som naturvårdsenheter
organiserades inom länsstyrelserna.

Herr talmannen yttrade, att under
överläggningen beträffande förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
tredje lagutskottets utlåtande nr 32 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 31; eventuella yrkanden angående
sistnämnda utlåtanden skulle dock
framställas först sedan respektive utlåtanden
föredragits.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Fastän det beslut om
bildande av ett naturvårdens eget verk,
som vi i dag står i begrepp att fatta,
egentligen bara innebär ett fullföljande
av principbeslutet vid 1965 års riksdag
är det dock på sitt sätt en milstol -

pe i en utveckling som sträcker sig över
århundraden.

Naturvården och den därmed tidigare
sammankopplade fornminnesvården
var i mitten av 1600-talet någonting
helt annat, då lantmäteridirektören Peder
Menlös här i Stockholm utfärdade
sina föreskrifter till de över hela landet
verkande lantmätarna, att dessa på
sina kartor skulle notera alla naturens
märkliga bildningar och minnen som
man kunde iakttaga. Det var det ovanliga
man då sökte och vallfärdade till
— frisk och orörd natur hade man ju
inpå knutarna, vattnet var klart och
liksom sprunget direkt ur källan, luften
möjligen kryddad från eld eller tjärdalar,
men ren. De handredskap man
arbetade med kunde inte göra så stora
ingrepp i topografin. Dock, långsamt
arbetade sig åkerbruks- och beteskulturen
in i vildmarken men gav blott
öppna, ljusare bygder och en rikare
flora.

Jag tycker det är skäl att påminna
om denna utveckling, som sträckt sig
ända in i våra dagar, då något nytt
har kommit till. Med maskinteknik och
vetenskap har vi börjat nyttiggöra oss
naturens tillgångar och huggit in med
allt friskare aptit på det dukade och
orörda bord som låg framför människan.
Det märktes inte så mycket på
naturen i början; vidderna var så stora,
strömmarna så strida och vattnen
så vida, lufthavet så oändligt, att vi
liksom inte kunde fatta att allt detta,
som vi utnyttjade och som gav oss
tillgångar och standard, hade sin begränsning.

En och annan höjde väl ett varningens
finger, och reservat avsattes till nationalparker
och minnesmärken. Men
det var inte så mycket med tanke på
hela folkets behov utan det var mest
för att av naturvetenskapliga och historiska
skäl bevara speciella naturområden
orörda. Visst var man medveten
om värdet av sol, bad och friluftsliv,
men jag vill erinra om att så
sent som på 1930- och 1940-talen be -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

traktades många av dem som då förde
naturförsvarets och naturvårdens talan
som något av fantaster. Och i dag
är vi beredda att fatta beslut om ett
nytt stort ämbetsverk, som visserligen
inte får en generaldirektör som chef
men ändå blir i högsta grad myndigt.
Och detta beslut kommer att fattas i
nästan fullständig enighet, ty det är
endast i ett fåtal frågor som skiljaktiga
meningar har framlagts. Jag behöver
inte mer än peka på bilen och
det spridda välståndet för att antyda
orsakerna till förändringen.

Innan jag går in på de avvikande
meningarna, låt mig uttala en viss oro
över alla dessa nya och utökade ämbetsverk,
framför allt över denna sjudande
verksamhet med att uppdela,
sammanslå och omorganisera överallt.
Det måste vara tecken på dåliga administratörer
med bristande framtidsvisioner
att inte kunna så utforma ett
verk, att detta inte fungerar som man
tänkt utan så gott som omgående måste
stuvas om. Statens naturvårdsnämnd
inrättades år 1963 och har väl därför
knappast hunnit komma i gång innan
den nu år 1967 blir kärnan i statens
naturvårdsverk. Immissionssakkunnigas
utlåtande är på remiss och måste liksom
de förslag som kommer från 1964
års naturresursutredning i större eller
mindre grad påverka naturvårdsverkets
sammansättning och organisation.
Det är min förhoppning att verket inte
alltför mycket skall störas i samband
därmed utan få några år av arbetsro,
ty det är stora uppgifter som väntar
på land, i vatten och i luft.

Därmed är jag framme vid några
erinringar, som i ett fall har lett till
en gemensam reservation från högern,
centern och folkpartiet.

Denna reservation, nr 2, avser att
fylla en brist som vi anser vidlåda den
ändå rätt omfattande personaluppsättningen.
Trots att ett av de allvarligaste
hoten mot vår yttre miljö kommer
från oljespill och oljeutsläpp finns i
hela detta utomordentliga verk inte nå -

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
gon oljespecialist att tillgå för ett av
naturens allra största faromoment. Även
om den stora katastrofen med Torrey
Canyon vid Cornwalls kust tjänat som
väckarklocka för den stora allmänheten,
finns det mycket annat som också
visar hur allvarlig situationen är.
Jag har i min hand några förteckningar
över enbart under år 1966 rapporterade
oljeutsläpp till sjöss samt överträdelser
av oljeskyddslagens bestämmelser, och
det är ingen lugnande läsning. Därtill
kommer alla oljeskador till lands.

Allt detta gör att vi inte anser det
vara försvarligt att naturvårdsverket
ställes utan expertis på detta område.
Vi söker lösa frågan på det sättet, att
en länsingenjörstjänst, som enligt propositionens
förslag skall indragas och
som enligt uppgift är vakant, bibehålies
och ställes till naturvårdsverkets förfogande.
Befattningshavaren skall ha
som uppgift att vara särskild föredragande
i frågor rörande förhindrande av
oljeutsläpp samt rörande beredskap
mot oljeskador.

Självfallet skall tjänsten besättas med
en oljeexpert, och avlöningen torde inrymmas
i det i staten upptagna förslagsanslag
för löner.

Herr talman! Jag yrkar sålunda bifall
till reservation nr 2 av herr Nils
Hansson m. fl.

Jag har själv jämte en medmotionär
i andra kammaren i motionsparet I: 757
och II: 945 hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att inom den personalram, som kommer
att beslutas, största möjliga antal
experter ställes till länsstyrelsernas förfogande
för att biträda vid förhandlingar
och markvärderingar vid aktualiserade
upplåtelser och förvärv av
mark för fritids- och naturvårdsändamål.

Som bekant råder det på detta område
en stor eftersläpning på grund av
personalbrist. Utskottet erinrar om att
det förordat inrättandet av en expertgrupp
för sådana frågor och yrkar avslag
på dessa motioner under motive -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, m. m.

ring, att det ej synes påkalla någon särskild
åtgärd.

Det är min förhoppning att Kungl.
Maj:t och verksstyrelsen finner saken
lika självklar och helijärtansvärd som
utskottet. För varje år som går stiger
markpriserna och samtidigt försvinner
något av det, som vi borde vårda och
bevara.

Herr talman! Mycket vore att säga
i denna för oss alla så betydelsefulla
fråga om hälsa och trivsel, men jag
skall nöja mig med detta. Jag yrkar
således bifall till reservation nr 2 och
i övrigt till propositionens förslag.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att uttala min tillfredsställelse över
det beslut, som vi nu står inför att
fatta, nämligen att inrätta ett speciellt
naturvårdsverk, som kommer att ha
ansvaret för en rad mycket väsentliga
frågor på miljövårdens område. Det
skall alltså bli en samordning av hithörande
problem.

Jag har inte, såsom herr Skärman, någon
känsla av att det skulle vara ett
felsteg att samla ihop dessa frågor under
samma hand. Jag tror att vattenoch
luftvård, bullerfrågor och naturvård
hör ihop på ett sådant sätt, att det
är synnerligen motiverat att ett enda
ämbetsverk får ta hand om allt detta.

Det har gjorts gällande att detta ämbetsverk
i stället borde ges namnet
miljövårdsverket. Det har väckts motioner
i detta syfte. Utskottet har inte kunnat
godta detta förslag. Det anser att
det ändå bara är fråga om den yttre
miljön och att den naturliga benämningen
därför bör vara naturvårdsverket.
Det är alltså fråga om en begränsad
del av hela den mycket stora och
viktiga miljövården.

Jag tror att detta ämbetsverk på sikt
kommer att bli ett av de allra viktigaste.
Detta ämbetsverk kommer att få
ta hand om många synliga problem i

vårt samhälle: nedskräpningen, vattenföroreningarna,
exploateringen och förslitningen.
Det finns vidare många
minst lika viktiga problem som är
osynliga och därför kanske inte lika
intressanta för många människor, men
som dock ligger på lur här på ett påtagligt
sätt och som kommer att framöver
bli av mycket större betydelse än
de rent synliga problemen. Jag tänker
på raden av gifter som vårt samhälle
omger sig med och alla de risker som
man tar i sådana sammanhang att förstöra
stora naturvärden på mycket lång
sikt och försvåra för människorna att
få den livsmiljö, som vi alla måste eftersträva.
Vi har den förvirrade biociddebatt,
som har pågått och som många
gånger måste sägas vara ett bevis för
den osäkerhet och den oro, som människor
känner inför det som håller på
att ske när vi för varje år och praktiskt
taget för varje dag tar nya gifter
i vår tjänst för att göra det lättare och
bekvämare för oss och för att göra det
rationellare i vårt samhälle.

Naturvårdsverket kommer framöver
att få många nya uppgifter. Immissionssakkunnigas
förslag har ju nyligen lämnats,
och vi kan förvänta att riksdagen
kommer att få ta ställning till en rad
av de problem som dessa sakkunniga
sökt belysa. Vidare pågår ju en mycket
betydelsefull utredning, naturresursutredningen,
och vi väntar med
spänning på vad denna kommer att
föreslå. Nyligen hölls i Nordiska rådets
regi en konferens i Lidingö, där
man diskuterade en rad av dessa problem
och där man enligt min mening
målade något av en skräckbild av det
samhälle vi håller på att skapa åt oss.
Exploateringen är allt påtagligare. Ofta
växer här fram problem av ren okunnighet,
många gånger av hänsynslöshet,
men många gånger också på grund av
de starkt kommersiella intressen som
finns i bakgrunden.

Vår höga levnadsstandard har i det
här fallet skapat och kommer att skapa
massor av nya problem. Vi disku -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

terar ofta en ökning av bruttionationalprodukten
som något vägledande för
hela vårt samhällsarbete. Det är naturligtvis
riktigt. Men hur mycket av denna
bruttonationalprodukt är inte helt
enkelt en följd av exploatering av naturvärden,
som vi kanske inte kan återställa
helt men som vi i det längre
perspektivet måste försöka återställa
med mycket dyra medel. Jag såg nyligen
en rapport om att man har diskuterat
dessa frågor i Amerika och att
man räknar med att den skadegörelse,
som åsamkats under tidigare år, kommer
att kosta amerikanska staten flera
tusen miljarder dollar, om den skall
återställas.

Jag säger detta för att bevisa storleken
av de väldiga problem som står för
dörren också i vårt samhälle, även
om vårt land kanske är mera förskonat
än många andra länder på grund
av att vi har så stora ytor och så stora
naturtillgångar. Men jag skulle tro att
vi under återstoden av detta århundrade
kommer att få anslå mycket stora
belopp för att förbättra förutsättningarna
för människorna i vårt land, för
att kunna skapa och bevara den livsmiljö,
den sunda natur, den sunda luft
som vi ändå alla vill ha och som är
så nödvändig för hela vårt släkte.

Mot denna bakgrund och med hävdande
av att naturvårdsverket kommer
att få så stora och betydelsefulla uppgifter
vill jag säga, att högerreservanterna
anser det otillfredsställande att
detta ämbetsverk får en annan status
än andra ämbetsverk av denna typ genom
att man låter en överdirektör bli
chef. Jag tror att man genom att följa
reservanterna och tillskapa ett verk
med en generaldirektör som chef ändå
markerar betydelsen av ämbetsverket,
dess likvärdighet med andra ämbetsverk.
Därmed slår man utan tvekan fast
att ämbetsverket framöver kommer att
ha minst lika betydelsefulla uppgifter
som andra liknande verk.

Jag ber för den skull, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 1.

Ang. naturvårdens organisation, m. m.

Till utskottsutlåtandet är också fogad
en reservation som tar upp frågan om
själva uppbyggnaden av verket. Däri
har vi föreslagit, att naturvårdsbyrån
skall ha en annan uppbyggnad än vad
som föreslås i propositionen. Vi anser
nämligen att friluftslivet framöver kommer
att vara av så utomordentlig betydelse
att det behövs en speciell sektion
för dessa viktiga frågor, medan däremot
naturvårdsområdesfrågor och landskapsfrågor
på ett helt annat sätt bör
kunna samordnas och därför kunna
ligga under en sektion.

När det gäller vattenvårdsbyrån har
vi också ett yrkande om att den skall
få en annan uppbyggnad. Det kommer
att bli mycket svårt att alltid kunna
renodla uppgifterna mellan de olika
sektionerna beträffande industriella,
kommunala och anläggningsärenden
och det måste, tycker vi, i varje fall
i ett inledningsskede vara riktigt att
man har en enda sektion, som angriper
alla dessa problem. Det kommer att
bli samordningsfrågor och en massa
onödigt arbete om man skall ha dessa
ärenden liggande på tre olika sektioner.
Det är mot den bakgrunden som
vi velat ha en enda sektion, anläggningssektionen,
och att de andra tills
vidare skulle slopas.

Även när det gäller personalstaten
har vi föreslagit en viss förändring,
delvis på grund av de här tidigare berörda
indelningarna. Vi tror emellertid
att ärendena med den utbyggnad,
som man får, i mycket stor utsträckning
kommer att handläggas på länsstyrelserna,
och de facto kommer det
beslut som nu fattas — om man följer
utskottet — att innebära en viss minskning
av de teknikertjänster som för
närvarande finns på länsstyrelserna.
Man har en känsla av att det finns mycket
stora arbetsuppgifter, och många
av dem ligger tills vidare och väntar
på att bli prövade, vilket kan dröja
mycket lång tid. Många av de exploateringsärenden
som det gäller, t. ex. beträffande
naturvårdsområden, grusåsar

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, in. m.

ele. tar nu alltför lång tid att få prövade.
Detta är otillfredsställande ur
inånga synpunkter, och det bör därför
vara riktigt att man ser till att länsstyrelserna
får tillräckligt med personal.
Vi har sålunda tagit upp detta
i vår reservation nr 3.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till samtliga de reservation
ner som är fogade till utskottets utlåtande.

Jag skulle till detta vilja foga ytterligare
ett par ord. I den jordbruksproposition
som vi kommer att få behandla
här i riksdagen någon av de närmaste
dagarna har jordbruksministern
slagit fast, att det främst ankommer
pa naturvårdsmyndigheterna att ta
hand om de mycket viktiga frågor som
gäller det retarderade odlingslandskapet.
Vilken uppfattning man än har
om detta är det alldeles klart, att naturvårdsverket
här kommer att få en mycket
stor uppgift framöver. Det är möjligt
att man, som jordbruksministern
säger, inte kan inordna detta inom
jordbrukspolitikens ram. Jag har dock
en annan uppfattning. .lag tror dock
att naturvårdsverket oavsett vilka besluten
än blir kommer att få mycket
stora och betydelsefulla uppgifter i detta
avseende och att dessa uppgifter
först och främst kommer att ligga på
naturvårdsenheterna i länsstyrelserna.
Det som nu sker i det svenska landskapet,
när så stora arealer åkerjord försvinner,
ser inte många människor genast
och samtidigt. Det är först efter
många år som man börjar upptäcka,
vad som egentligen håller på att ske.
Jag tror att naturvårdsverket och naturvårdsenheterna
i länen måste arbeta
mycket långsiktigt och att man i tid
måste inställa sig på de åtgärder som
måste vidtas för att det ur samhällets
synpunkt skall bli så vettigt som möjligt
och så billigt som möjligt.

Även ur den synpunkten är det alltså
mycket angeläget att naturvårdsenheterna
vid länsstyrelserna från början får

en tillfredsställande uppsättning av personal.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i nästan
allt av det som herr Isacson här
anförde. Jag skulle bara vilja rätta till
ett litet misstag som han gjorde. Han
sade i början av sitt anförande att han
inte var så rädd som jag för att samla
ihop alla dessa verk till ett stort verk,
nämligen bl. a. naturvårdsnämnden, statens
vatteninspektion och statens friluftsnämnd.

Jag tillstyrkte propositionen, och jag
anser att förslaget i propositionen är
helt riktigt. Vad jag avsåg med mitt uttalande
var att dessa ideliga omorganisationer
medförde att vederbörande
tjänstemän inte fick tid att syssla med
sina egentliga arbetsuppgifter — de
fick läsa papper om nya bestämmelser,
de omorganiserade och de sökte
nya tjänster. Jag skulle vilja att statens
naturvårdsverk nu blir så uppbyggt
att det när immissionssakkunnigas och
naturresursutredningens förslag framlägges
endast successivt behöver utbyggas
och att det ej skall behöva bildas
ett nytt ämbetsverk igen, med de problem
som därav följer.

Jag menar, och det sade jag också tidigare,
att det är så viktiga arbetsuppgifter
som det här gäller, att tjänstemännen
i det nya verket behöver arbetsro
—- det var det jag menade och
ingenting annat.

Jag har själv så många gånger varit
utsatt för omorganisationer under min
tid som tjänsteman att jag vet vad det
betyder i fråga om uppbromsning av
det positiva arbete som åstadkommer
någonting.

Herr ISACSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det klarläggande som herr Skårman här
gjorde. Jag är på samma linje som han
och alltså medveten om att det är trå -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

kigt om tjänstemän under en mycket
lång tid skall behöva drabbas av omorganisationer
inom sina verk utan att
effektivt kunna gripa sig an med de
verkliga arbetsuppgifterna. Jag hoppas
emellertid att det beslut som här kommer
att fattas innebär att verkets tjänstemän
i lugn och ro får ägna sig åt sina
väsentliga arbetsuppgifter.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Samhällets snabba förvandling
medför ständigt ökade krav
på vår natur. Strävan att höja vår materiella
standard har tvingat fram en
långt driven strukturrationalisering av
vårt näringsliv med därav följande befolkningskoncentrationer.
Förslitning,
nedskräpning och nedsmutsning av
mark, vatten och luft blir med den nuvarande
utvecklingen alltmer besvärande,
om inte betydande motåtgärder vidtas.

Som ett steg i rätt riktning måste otvivelaktigt
det förslag om ett naturvårdsverk,
som nu diskuteras, bedömas
vara. Det nya verket skall ersätta några
befintliga myndigheter — vilket redan
har nämnts i tidigare anföranden. Jag
är övertygad om att en samordning av
olika aktiviteter inom vår miljövård
innebär förbättringar, men den som till
äventyrs lockas att tro att den föreslagna
organisationen betyder någon
enorm upprustning av vår miljövård
bör tas ur den villfarelsen, ty det som
kommer att ske är visserligen ett bättre
utnyttjande av befintliga resurser, men
om vi ser på den personella sidan är
förstärkningen inte imponerande.

Nettoökningen av antalet tjänster vid
det nya verket i förhållande till tjänsterna
vid de nuvarande myndigheterna
blir 6 tjänster — från 95 till 101 tjänster.
För min del tycker jag att detta kan
accepteras i startskedet med tanke på
att så betydande områden kvarstår att
utreda och organisera. Jag tänker då
närmast på att de förslag som immissionssakkunniga
framlade i slutet av

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 26

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
1966 med nödvändighet kommer att
ställa ytterligare krav på det nya verket,
och då måste vi se till att en förstärkning
sker. Samma sak gäller när
ställning skall tas till förslagen från
1964 års naturresursutredning.

Den personella förstärkningen av den
regionala organisationen inskränker sig
till 8 tjänster enligt propositionen. Enligt
uppgift är emellertid nettoökningen
endast 2 1/2 tjänst, då 5 1/2 tjänst
redan finns på extrastat utöver de i propositionen
redovisade tjänsterna. Det
är otillräckligt med hänsyn till de ökade
arbetsuppgifter som läggs på länsstyrelserna
i samband med omorganisationen.

Yi har därför motionsvägen föreslagit
en höjning av anslaget med 500 000
kronor som skulle ställas till länsstyrelsernas
förfogande för extra expertis.
På så sätt skulle en önskvärd flexibilitet
i organisationen uppnås under
uppbyggnadsskedet.

I samband med personalfrågorna vill
jag beröra en sak som även herr Isacson
var inne på. I propositionen föreslås
att chef för verket skall vara en
överdirektör. Vi har i vår motion ifrågasatt
om inte verkschefen, i likhet med
vad statskontoret föreslagit, skulle fått
generaldirektörs ställning.

Det är otvivelaktigt betydelsefullt att
det centrala ämbetsverket får en sådan
ställning att det med kraft kan hävda
sig gentemot den rad av ämbetsverk och
andra institutioner som samarbete och
samråd måste ske med. I det sammanhanget
är det inte betydelselöst om verket
ledes av en generaldirektör eller
en överdirektör. På sikt torde en ändring
på denna punkt bli nödvändig med
hänsyn till den betydelse vi alla vill
fästa vid det nya verket. Den reservation,
som tar upp den här frågan, har
emellertid också en del andra förslag,
som jag för min del inte kan stödja, och
jag kan vid den kommande voteringen
ej heller rösta för reservationen 1.

Jag har redan påpekat att en fortsatt
utbyggnad av verket blir nödvändig. Det
kan emellertid diskuteras om inte någ -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
ra områden blivit alltför dåligt beaktade
redan i begynnelseskedet. Dit hör
skyddet mot oljeskador, som vi berört
i vår motion och som herr Skårman
talat om här tidigare. Jag nöjer mig
med att på den punkten yrka bifall
till reservation 2.

Ett annat område som också blivit
bortglömt i den här omgången är bullerstörningarna,
detta gissel som följer
med industrialiseringen och mekaniseringen.
Teknikerna, som genom sina i
och för sig värdefulla uppfinningar orsakat
det alltmer påträngande bullret,
måste med en än mer avancerad teknik
hjälpa oss till en ur allmänhyigenisk
synpunkt drägligare tillvaro, där bullret
trängs tillbaka. Vi har därför föreslagit
att teknisk expertis på bullerfrågor
tillförs det centrala ämbetsverket.

Utskottet har avstyrkt detta med den
motiveringen, att immissionssakunnigas
förslag för närvarande prövas av
Kungl. Maj :t och att de här frågorna
kommer att tas upp i det sammanhanget.
Låt oss hoppas att våra intentioner
vinner beaktande i den omgången, men
en viss risk föreligger att man begränsar
det till de bullerstörningar som kommer
från fasta anläggningar, då det
endast är de som berörts av immissionssakkunniga.
Bullerproblemet har dock
en betydligt större omfattning.

Beträffande den regionala organisationen
skulle jag också vilja beröra de
miljövårdande uppgifternas handläggning
i kommunerna. För närvarande
varierar förhållandena högst väsentligt
från kommun till kommun. I vissa
kommuner handläggs miljövårds- och
fritidsfrågor av kommunens styrelse, i
andra av speciella nämnder eller styrelser,
men i en del är det dessvärre så,
att frågorna fortfarande är mer eller
mindre försummade. Med framväxten av
kommunblocken och frågekomplexets
allt större betydelse kan det ifrågasättas,
om inte tiden är mogen att jämställa
miljövårdsfrågorna med andra
väsentliga kommunala uppgifter och
därmed lagstifta om att ett obligatoriskt

organ skall finnas för handläggningen
av hithörande frågor.

Så några ord om namnfrågan. Av
förarbetena såväl som av departementschefens
yttrande framgår, att skälen
bedömts ha varit ungefär lika starka
att kalla det nya verket för statens
miljövårdsverk som det nu föreslagna
statens naturvårdsverk. Departementschefen
säger, att miljövård i den allmänna
debatten börjat användas som
sammanfattande begrepp för natur-,
vatten- och luftvård och att därför
vissa skäl kan anföras för begreppet
miljövård, då de verksamheter det här
gäller berör en väsentlig del av hela
vår livsmiljö. Men då verket endast
skall omfatta den yttre miljön, hävdar
departementschefen, och inte handlägger
frågor som hör till den inre miljön
— våra hem och arbetsplatser m. in. —
stannar han för statens naturvårdsverk.

Det mer begränsade begreppet naturvård
ger lätt felaktiga associationer om
verkets arbetsfält. Otvivelaktigt kommer
de viktigaste uppgifterna att tillhöra tätortsmiljön
och de industriella anläggningarna.
Med de växande uppgifter,
som jag tidigare nämnt med stor säkerhet
kommer att läggas till verket, blir
behovet av det mera övergripande begreppet
alltmer markerat. Tyvärr har
vårt motionsyrkande på denna punkt
inte vunnit utskottets bevågenhet —
som vi nyss hörde av herr Isacson.

Med herr talmannens tillåtelse skall
jag också be att få anföra något med anledning
av allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31 och det särskilda
yttrande som är fogat till det. Utlåtandet
gäller några motioner om förbättrad
miljövård, och därför är det motiverat
att diskussionen om dem förs
i detta sammanhang.

I motionsparet I: 370 och II: 465 hemställs
om utredning angående olika åtgärder
syftande till en förbättring av
miljövården. I det särskilda yttrande,
som är tillagt utlåtandet, konstateras
att sedan motionen skrevs har några

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

förslag framlagts för riksdagen, vilka
ligger helt i linje med motionernas huvudsyfte,
nämligen att uppnå en bättre
samordning av miljövården och miljöforskningen.
Jag tänker då främst på
förslaget om naturvårdsverket, men
också på den samordning som i statsverkspropositionen
föreslagits beträffande
naturresursforskningen. Även förslaget
om ett planverk genom byggnadsstyrelsens
delning, som kommer att behandlas
av riksdagen senare, tillgodoser
en del av de önskemål som framförs
i motionerna angående stadslandskapets
utformning.

Vi måste ha klart för oss att det är
just på planeringsstadiet, som de kanske
viktigaste besluten fattas om hur vår
framtida livsmiljö skall bli. Måhända
har just den synpunkten tidigare i alltför
hög grad förbisetts.

I några avseenden — jag skall gärna
medge att det är på väsentliga punkter
— har vi kommit en bit på väg mot en
förbättrad miljövård. Men lika klart är
att mycket återstår att göra på detta område,
som bara kommer att öka i betydelse.
I motionerna nämns några sådana.
Låt mig erinra om exempelvis behovet
av effektiva mätmetoder och normerande
gränsvärden för luft- och vattenföroreningar
och bullerstörningar.
Biocidproblemet har herr Isacson redan
nämnt om. Jag vill i likhet med honom
apostrofera den konferens, som
hållits i Nordiska rådets regi. Där konstaterades
bl. a. att giftforskningen är
ett u-område och att biocidkampen står
stilla.

Ytterligare ett väsentligt område som
tas upp i motionerna bör nämnas, nämligen
landskapsvården i samband med
den pågående strukturförändringen inom
jordbruket. Vi vet att avsevärda
åkerarealer inte längre kommer att utnyttjas
för jordbruksdrift. I stället
överförs sådan mark i ökad omfattning
till skogsproduktion, och då så
gott som enbart barrskog. Häromdagen
läste jag i en av våra större dagstidningar
att en grupp experter av skilda

Ang. naturvårdens organisation, m. in.
slag efter en exkursion i Skåne konstaterade,
att mycket snart kommer
barrskogen även där att ta herraväldet
över lövskogen.

Vi har i vårt yttrande strukit under
vikten av att motåtgärder sätts in för
att inte landskapstypen med öppna fält,
betesmarker och lövskog försvinner helt
i delar av vårt land.

Nya problem kommer säkerligen med
stor snabbhet att dyka upp. Vad kommer
exempelvis den tilltagande skogsgödslingen
att medföra för växt- och
djurliv och kanske än viktigare för
vattentäkterna?

En sak är emellertid klar, nämligen
att den tiden är definitivt förbi då natur-
och miljövård var något som politiker
och även andra kunde hålla
vackra tal om utan några allvarligare
förpliktelser. Vi har kommit förbi den
smått romantiska epoken och kommit
in i ett skede, då betydande resurser,
såväl personella som ekonomiska, måste
till om vi skall kunna rädda en
sund livsmiljö till kommande generationer.

På miljövårdsområdet får det inte
bli på det sättet att den sista raden
i Göran Palms bok En orättvis betraktelse
blir en realitet. Där står nämligen:
»Det finns kanske inget hopp. Vi
bara hoppas ändå.»

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Vi är i en paradoxal
situation så till vida att när människor
nu, genom en högt utvecklad teknik och
ett spritt välstånd, börjat få både fritid
och möjligheter att utnyttja fritiden,
framför allt till ett rikare friluftsliv,
så finns snart ingen fri mark kvar.
Det är smått om den, det är dålig luft
och det är dåligt vatten.

Det är en paradoxal situation, att när
vår tids väldiga tekniska utveckling har
givit oss råd till så mycket, så tycks
den inte ge oss råd att bevara de viktiga
möjligheterna att fritt röra oss i
natur, i vatten och i luft. I likhet med

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
de tidigare talarna hälsar också jag
med glädje tillkomsten av naturvårdsverket.
Jag skall inte tillägga någonting
i vad de liar sagt om detta verk.

Jag skall dock be att få göra några
påpekanden på några punkter som gäller
friluftslivet. Det har talats tidigare
om organisationen, och jag är för min
del en smula besviken över att i detta
nya verk friluftsdelen har fått så
litet utrymme. Jag tröstar mig med att
detta bara kan anses som ett provisorium,
ty den dignitet som fritids- och
friluftsverksamheten kommer att få i
fortsättningen måste leda fram till en
alldeles egen organisation. Även om
jag har sympatier för högerreservationen,
kan jag med tanke på dess blygsamma
målsättning inte stödja den.

Å andra sidan vill jag ta upp den
hänvisning, som både departementschefen
och utskottet gör när de säger,
att detta är en i huvudsak kommunal
angelägenhet. Jag delar ju deras uppfattning''
på den punkten, men å andra
sidan tror jag att det behövs både piska
och morot, d. v. s. både lagstiftning
och pengar, och framför allt en aktivitet
från statens sida som väcker kommunalmännen
i de kommuner som ännu
inte har upptäckt att det här är
ett problem.

Jag skulle dessutom vilja säga, att
det vore av vikt att detta blev en uppgift
för våra landstingskommuner. Ett
problem som är mycket svårt att komma
förbi är att iordningställandet av
fritidsanläggningar och strövområden i
huvudsak åvilar glesbygdskommuner
med begränsade ekonomiska resurser.
Det börjar bli ett intresse hos de stora
tätortskommunerna att hjälpa till, men
på många håll går det fortfarande trögt.
Här kan landstingskommunen spela en
roll i egenskap av den som täcker
båda områdena. Det räcker dock inte
med den insats, som tätortskommunen
gör genom landstingskommunen, utan
därutöver måste framför allt de stora
tätortskommunerna bereda sig på en
insats.

Det står i betänkandet att man skall
skilja på det rörliga friluftslivet och
det fasta. Jag tror inte på den målsättningen!
I ett tänkt skisserat program,
där en del av ett område utlägges som
fritt strövområde och dit man förlägger
anläggningar för friluftsliv, är det
uppenbart att markerna kring det fria
området och kring anläggningarna blir
begärliga för människor som vill skaffa
sig fritidshus. Jag tror därför att
dessa två ting måste sammankopplas.
De människor som får förmånen att
skaffa sig ett fritidshus i anslutning
till ett sådant här område bör rimligtvis
också vara med och betada en del
av kostnaderna för tillkomsten och
skötseln av fritidsområdet. För kommunernas
del måste gälla, att det inte
räcker med att skapa friluftsanläggningar
och skaffa fritidsområden, utan
kommunerna måste också ta del i den
exploatering som kommer att ske kring
dessa områden. Inget ont skall sägas
om exploatörerna, ty i den mån det
förekommer spekulation från deras sida
— vilket är legitimt — så är det
inte deras fel, utan det är samhällets
fel, eftersom samhället inte skapat förutsättningar
för en riktig exploatering.
På sikt bör man därför, tror jag, sammanföra
det rörliga och det fasta friluftslivet
under en hatt.

Den tredje punkten som gör mig litet
fundersam är friluftsutredningens
propåer om vidgade möjligheter för
vissa kommuner till markförvärv. Man
måste nog komma dithän att en tätortskommun,
en landstingskommun eller
en kommunalt ägd stiftelse skall ha
rätt att begära expropriation av mark,
som är i fara även i annan kommun
än den där stiftelsen eller tätortskommunen
har sin egen administration. En
rätt till ingripande över kommungränserna
tror jag alltså på sikt är helt
nödvändig.

I en motion, nr 756 — likalydande
med nr 946 i andra kammaren — har
jag varit med om att ta upp problemet
om allemansrätten. Utskottet citerar

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

den behandling av frågan som tidigare
ägt rum i tredje lagutskottet och säger
att det är svårt att precisera begreppet.

I likhet med tredje lagutskottet tror
jag, att man bör avstå från en alltför
hård precisering. För närvarande är
det väl så, att allting som inte är förbjudet
får man göra, och det kan ju
ha sina risker. Det inträffade på Stockholms
central, när det fanns förbudsskyltar
så gott som överallt och det
stod spottkoppar utplacerade här och
var, att en man kom och spottade på
lokomotivet. Föraren sade ilsket: Varför
spottar ni på tåget? Han fick till
svar: Det står inte att det är förbjudet!

Vi som har motionerat på denna
punkt är belåtna om samhället i sina
åtgärder utan att precisera ändå försöker
att även fortsättningsvis i en
hårdare trängsel möjliggöra för människorna
att utnyttja skog och mark
såsom hittills och om det nya verket
får denna inriktning.

För att komma tillbaka till problemet
huruvida naturvården är en statlig
eller kommunal angelägenhet vill
jag framhålla, att situationen i vissa
områden i vårt land är sådan att den
skiljer sig från landet i dess helhet.
Även med risk för att bli betraktad
såsom provinsiell tar jag ett exempel
från min hemtrakt Skåne.

.Tåg vet inte hur många uppsvenskar
som under sommarperioden söker sig
ner till Skåne. Vi som bor där nere
ser under semestertiden nära nog en
dominans av A-, B-, C- och D-bilar
o. s. v. Det är alltså uppenbart att vi
i landskapet Skåne har en mycket stor
uppsvensk turism, som vi hälsar med
glädje — även vi naturaliserade skåningar.
Denna ström av turister, som,
för att citera Stockholms-Tidningen för
några år sedan, »turistar utomlands i
Skåne» och dessutom »turistar utomlands,
där man också förstår språket»,
är någonting som har tilltagit och kommer
att tilltaga. Denna ström av människor
uppifrån landet möter också

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
den intensivt ökade tillströmningen
från Själland och Tyskland. Det skånska
landskapet kommer att utsättas för
utomordentliga påfrestningar — inte
långt fram i tiden utan nära i framtiden.

Jag skulle vilja be jordbruksministern,
som jag hoppas skall få njuta av
det vackra skånska pingstvädret under
de två dagar, då han kommer såsom
turist till sitt sommarställe, att han
och övriga mot denna bakgrund skall
försöka att skilja ut vissa områden och
säga, att de är så viktiga att de inte
kan anses vara enbart en kommunal
angelägenhet. Det är en riksangelägenhet
att det säregna landskap, som
finns i Skåne och även på andra håll,
behålles intakt och inte alltför hårt förslites.

Detta var några synpunkter, herr talman!
Jag har inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Jag hyser dock en förhoppning om att
det, som nu har börjat, bara är ett provisorium
och att vi så småningom får
en speciell organisation för friluftslivet.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet ger
i sitt utlåtande nr 17 en liten blomma
till motionärerna, som har aktualiserat
frågan om stöd till koloniträdgårdsrörelsen.
Om jag har tolkat den vänliga
skrivningen rätt, har utskottet velat
men inte ansett sig kunna bifalla
motionen, eftersom spörsmålet inte direkt
kan hänföras till det rörliga friluftslivet.

Jag vill då först erinra om att propositionens
andra avsnitt rubriceras:
»Statens stöd till friluftslivet.» Departementschefen
uttalar i proposition nr
59: »Den stora betydelse som friluftslivet
har i det moderna samhället motiverar
sålunda att staten och kommunerna
engagerar sig för att skapa
möjligheter till frilufsliv för så många
som möjligt.»

Detta syfte motverkas, anser motio -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, m. m.

närerna, av den överbetoning av det
rörliga friluftslivet som finns inbyggd i
motiveringen till det stödet. Det är enligt
vår mening inte sannolikt att ett
flertal äldre personer, och inte heller
alla barnfamiljer, får sitt friluftsintresse
tillgodosett genom kollektiva anordningar
inom det rörliga friluftslivets
ram.

Jag instämmer helt i herr Arne Petterssons
uppfattning att man måste se
dessa två saker — det rörliga och det
fasta friluftslivet — sammankopplade.
Kolonistugeägaren, som utnyttjar sin
fritid till arbete och pyssel på sin kolonilott,
får regelmässigt en hälsobefrämjande
motion och rekreation, alltså
det som säges vara grundmotivet
till den nu föreslagna ökade satsningen
på friluftslivet. Det primära måste
väl då vara att man uppnår själva syftet
— några begreppsstaket kan rimligen
inte få utestänga en del människor
från statens omsorger.

Begränsningen till det rörliga friluftslivet
i betydelsen av tillfälligt utövade
fritidsaktiviteter av skilda slag
och på olika håll innebär enligt min
mening en prioritering av de många
differentierade fritidsönskemål av kollektiv
natur, som företrädesvis framföres
av unga, rörliga, ofta bilburna människor,
vilka vanligen därutöver har
flera andra alternativ att välja på när
det gäller fritidens användning. Ett sådant
alternativ kan exempelvis vara
att skaffa sig ett eget fritidshus, ett
sommarnöje enligt den vanliga beteckningen.
Markägare och kommuner tävlar
om att skaffa fram mark, planera
och ordna service för att vederbörande
skall kunna förverkliga denna sin
åstundan. Den enskilde har bara att
göra ekonomiska överväganden och
eventuellt bevaka turordningen.

Men det finns en mängd människor
som varken kan göra det ena eller det
andra av vad jag nu nämnt under sin
fritid. Och dessa människor är ur alla
de tungt vägande synpunkter, som utredningen
såväl som departementsche -

fen anfört, precis lika pressade i vårt
samhälle och har precis lika stort
friluftsbehov som andra. Bland dem
finns det många som har ett enda fritidsönskemål,
nämligen att få arrendera
en jordplätt för en ägandes kolonistuga,
så att de där skall kunna idka det
friluftsliv som passar dem men som
de inte kan realisera om inte samhället
är berett att reservera och iordningställa
mark för ändamålet. Men nu
möter man en kolossal skillnad — något
påtagligt intresse för denna sak
finns bara i ett fåtal städer och saknas
helt i andra.

Moderna koloniområden med trivsamma
stugor är inte längre några inhägnade
reservat för kolonistugeägare
utan öppna, mestadels vackra och välskötta
promenadområden för allmänheten.

Koloniträdgårdsrörelsen vilar på ideell
grund och bärs upp av ett livligt
medlemsintresse bland folk som vanligen
hör till de mindre bemedlade.
Denna rörelse har aldrig — till skillnad
från flertalet friluftsorganisationer
av olika slag — fått bidrag eller stöd
i någon form. Dess erfarenhet är tvärtom
den motsatta, och jag tycker för
min del att den vore förtjänt av någonting
bättre.

Utskottet säger optimistiskt, att ställning
får tas i annan ordning till fritidsutredningens
förslag om bl. a. koloniträdgårdarna.
Såvitt jag har kunnat
upptäcka har inte denna specialfråga
tagits upp i form av något förslag från
fritidsutredningens sida. Utredningen
säger i frågan på en knapp sida i betänkandet
några ord som till sitt innehåll
är negativa. I varje fall har inte
jag mig bekant att någonting har sagts
som skulle kunna inge förhoppningar
om att regeringen i något annat sammanhang
kan tänkas ta upp den fråga
som vi har aktualiserat. Denna bedömning
var anledningen till att motionen
väcktes i anslutning till propositionen
nr 59.

Såväl remissyttrandena som depar -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

tementschefens uttalanden i samband
med den regionala organisationens uppgifter
var för oss en naturlig utgångspunkt
för motionen. Statskontoret
framhåller att de viktigaste arbetsuppgifterna
för länsstyrelserna blir att
kartlägga de anspråk som från olika
håll ställs på naturtillgångarna, att inventera
våra tillgångar och att göra
upp översiktsplaner för hur de skall
kunna utnyttjas på bästa sätt för att
tillgodose olika fritidsanspråk. Departementschefen
betonar samhällsplaneringens
stora betydelse. Han betonar vidare
vikten av att behovet av mark
beaktas så tidigt som möjligt vid samhällsplaneringen
och tillägger att det är
angeläget att vid planeringen av nya
bostadsområden anordningar för olika
former av motionsverksamhet i det fria
kommer till stånd på bekvämt avstånd
från bostaden.

Det synes mig alldeles uppenbart att
vid denna samhällsplanering koloniträdgårdsintressena
också på ett tidigt
stadium måste komma in i bilden, om
det över huvud taget skall bli några
markbitar över för koloniområden och
om de på ett lämpligt och rationellt sätt
skall kunna bli lokaliserade. I många
fall, och det gäller speciellt Stockholm
— jag vet inte om det också gäller
Malmö och Göteborg —- anläggs koloniområden
i annan kommun. Det kan
också vara rationellt att ett samgående
sker mellan kommuner för att lösa
denna friluftsfråga.

Det är enligt min övertygelse motiverat
att ha koloniträdgårdar inte bara
för storstadsbefolkningen utan för
stadsbefolkningen i allmänhet. Det finns
ett verkligt stort intresse för sådana
trädgårdar, ett intresse gom skulle öka
mycket snabbt, om samhället verkligen
målmedvetet drev en positiv politik på
detta område. Mina medmotionärer torde
kunna vittna mera om den saken
än jag. Jag kan inte, herr talman, komma
till någon annan uppfattning än att
motionen i frågans nuvarande läge är
väckt i sitt rätta sammanhang och att

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
slutsatsen utifrån utskottets positiva
ställningstagande lika gärna kunnat bli
ett bifall till motionen.

Motionärerna yrkar att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om att i länsstyrelsernas uppgifter
i samband med översiktsplanering
av marktillgång och markanvändning
måtte ingå att bevaka de fritidsintressen
som representeras av koloniträdgårdsrörelsen
och söka samråd med
intresserade kommuner och koloniträdgårdsrörelsen
för anläggning av koloniområden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

I detta anförande instämde herr Anderson,
Carl Albert, (s) och fru Landberg
(s).

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har läst fru Wallentheims
motion med mycket stort intresse,
och jag har alltid haft en mycket
stort sympati för koloniträdgårdsverksamheten.
Det är nästan rörande
att se vilken kärlek personer kan lägga
ned på dessa små jordbitar. Jag
har sett exempel på detta på många
håll i vårt land.

Ändock var jag grym nog att yrka
avslag på motionen. Och vad var anledningen
härtill? Förklaringen är enkel.
Bland undetecknarna av denna motion
befinner sig den mäktige herr Carl Albert
Anderson, den högste chefen för
Stockholms stad som lägger under sig
mycket stora jorddomäner både i norr
och i söder. Man frågar sig om kommunerna
verkligen inte har möjlighet
att ordna koloniträdgårdar. Är detta
en uppgift som centralt skall styras av
statens naturvårdsverk? Är inte detta en
uppgift för kommunerna?

Kommunerna kommer att få förköpsrätt
på mark, och de har alla möjligheter
att skaffa mark för ändamål av detta
slag. Det verkar nästan rörande att
det nu håller på att växa fram ett sådant
intresse kring koloniträdgårdar -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
na samtidigt som vi skall avskaffa bl. a.
deltidsjordbrukarna i den nya jordbrukspolitiken.
Jag anser att detta med
koloniträdgårdarna, hur intressant saken
än är, likväl icke är en uppgift för
statens naturvårdsverk. De som talat så
varmt för detta, fru Wallentheim, borde
i stället gå i spetsen för att skapa
en ny folkrörelse och göra kommunerna
medvetna om att de borde engagera
sig på detta område.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Isacson nu senast anförde, nämligen
att denna fråga i sista hand är en
kommunal angelägenhet. Men fru Wallentheim
framhöll mycket riktigt, att
vi, vilket också framgår av utskottets utlåtande,
här endast har behandlat de
delar av fritidsutredningens förslag som
gäller det rörliga friluftslivet.

Det är möjligt att det inte är någon
enhetlig organisation på detta område,
men enligt vad jag har mig bekant
ligger den åberopade fritidsutredningen
fortfarande i kommunikationsdepartementet.
Om vi inte skall få ta hänsyn
till vad som där anförts — vilket vi
väl inte heller skall, eftersom det egentligen
inte berör denna proposition —
får motionärerna återkomma när fritidsutredningens
betänkande föreligger.

Jag har inte så mycket att tillägga,
och skall på begäran fatta mig mycket
kort. De allra flesta talarna har i stort
sett varit överens om att tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag. Det är bara på
tre små punkter som det finns avvikande
meningar.

Reservation nr 1 av herr Isacson
m. fl. grundar sig på ett motionspar, i
vilket föreslås en organisation av naturvårdsverket
som något skiljer sig från
vad Kungl. Maj:t tänkt sig. Jag vet inte
om herr Isacson och hans medmotionärer
är bättre skickade att bedöma detta
än Kungl. Maj.-t. De vill bl. a. ha en
särskild sektion inom naturvårdsbyrån
för frågor angående friluftslivet. Kungl.

Maj :t har uttalat att byråns sektion för
naturvårdsområden kan handlägga dessa
frågor, och det rådde ganska stor
enighet bland utskottets ledamöter på
denna punkt.

I reservation nr 3 förordar herr Isacson,
såsom jag nyss nämnde, en ändring
beträffande tjänsterna. Tyvärr innebär
väl det förslaget efter vad jag
kan se en försämring gentemot Kungl.
Maj:ts förslag. Det innebär ett minskat
antal tjänster och en viss omplacering,
där tjänsterna kanske inte kommer att
göra samma nytta som inom naturvårdsverket.

I det sammanhanget uppkommer också
frågan huruvida det skall vara en
överdirektör eller en generaldirektör
som chef för verket. Det är möjligt
att en överdirektör inte har den kompetens
som herr Isacson menar att en
generaldirektör har, men jag förutsätter
att vi i detta fall med knusende ro
kan ta Kungl. Maj:ts förslag, då en
överdirektör säkert kan sköta denna
syssla lika bra.

Bullerfrågorna kan jag kanske gå förbi
direkt. I utskottets utlåtande har
nämligen talats om immissionssakkunniga
som håller på med denna fråga,
och vi får väl återkomma till den saken.

Den andra reservationen, som är en
gemensam borgerlig reservation, går
bl. a. ut på indragning av länsingenjörstjänsten.
Där vill reservanterna, i
anslutning till vad motionärerna yrkat,
att tjänsten skall bibehållas och att den
skall avse arbete på oljeskyddets område.
Utskottet har inte velat biträda motionärernas
uppfattning och erinrar om
att det har företagits en utredning på
detta område och att det för närvarande
pågår kompletterande utredningar. Det
pågår också en utredning i fråga om
samordningen av ledningen av samhällsåtgärder
vid katastrofer.

Utskottet har i alla delar biträtt
Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte på grund av
att vi känner oss bättre skickade än
Kungl. Maj:t som vi föreslagit en ändring.
Men det är så här i riksdagen
att om man har olika synpunkter på ett
förslag skall man framlägga dem. Man
skall inte som herr Mossberger alltid
svära på Kungens ord, utan ha en egen
uppfattning om hur frågorna skall lösas.
Vi har den bestämda uppfattningen att
friluftsfrågorna och fritidsfrågorna är
av en sådan vikt att man behöver ha
en speciell sektion för dem — det sade
jag redan inledningsvis.

Vad sedan gäller fördelningen av arbetsuppgifterna
får man, hur man än
läser propositionen, den uppfattningen
att de väsentliga arbetsuppgifterna kommer
att ligga på de nya länsorganen,
naturvårdsenheterna. Fördenskull måste
dessa ha en så stor uppsättning
tjänstemän som möjligt. Det råder stor
eftersläpning beträffande en rad av
de mycket viktiga uppgifter som länsorganen
har att handlägga. Vi anser
därför att det vore bättre att placera
tjänsterna där än i naturvårdsverket.

Beträffande frågan om överdirektör
kontra generaldirektör beror vår inställning
inte på att vi skulle anse att
en överdirektör inte skulle vara kompetent
att sköta denna uppgift. Någon
sådan tanke har vi inte haft. Vi grundar,
som jag sade tidigare, vårt förslag
på den uppfattningen att detta ämbetsverk
är ett utomordentligt viktigt ämbetsverk.
Även om det personalmässigt
inte är så stort, kommer det att bli ett
av de viktigaste ämbetsverken i landet.
Då tycker vi att verket från början skall
få en status som markerar att det är
minst lika betydelsefullt som alla de
andra ämbetsverken. Därför anser vi att
verket redan nu bör ha en generaldirektör
som chef.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Isacson har skjutit
på Stockholm. Det tror jag att herr

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
Carl Albert Anderson själv bemöter.
Jag vill bara säga att Stockholm verkligen
har gjort betydande insatser på
detta område. Det är verkligen inte bara
en fråga för storstadsbefolkningen.
Även annan stadsbefolkning behöver ha
de andningshål som koloniträdgårdarna
utgör. Visst är koloniträdgårdarna
en kommunal angelägenhet — jag har
aldrig ifrågasatt något annat — men jag
har påpekat det obestridliga faktum att
intresset ute i kommunerna är synnerligen
skiftande och att det saknas helt
i en rad kommuner. Det går då enligt
min mening inte att skjuta hela frågan
ifrån sig genom att hänvisa till kommunerna.

På många andra områden har statsmakterna
inte tvekat att via sina organ
direkt stimulera, ja till och med styra,
kommunal verksamhet när man ansett
detta angeläget. För vår del skulle vi
här nöja oss med en otvetydig stimulans.
Det gäller enligt min mening en
stor folkgrupp, som är i behov av stöd
för sitt friluftsintresse. Dessa människor
är enligt min mening lika väl
som andra grupper berättigade till det
slödet.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! .Tåg vill inte på något
sätt förringa betydelsen av koloniträdgårdsverksamheten,
och jag unnar alla
människor detta andningshål. Men man
kan inte säga att det är länsstyrelsernas
uppgift att planera denna verksamhet.
Här finns möjligheter till kommunala
initiativ, och jag har en känsla av
att med det intresse som finns för denna
sak skulle den lämpligen kunna tas
upp i en kommunal valrörelse. Då skulle
kommunerna verkligen få tillfälle att
visa framfötterna — visa sitt stora intresse
för denna verksamhet. Jag kan
inte finna annat än att det är ett kommunalt
intresse och måste förbli det.
Länsstyrelserna kan inte planera koloniträdgårdsområden
här och var ute
i landet. Det bildas ju också allt större
kommuner med större möjligheter. Vi

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, m. m.
får nu kommunal förköpsrätt. Kommunerna
har alla möjligheter att agera.
Finns det bara intresse och kan man
skapa den folkrörelse som fru Wallentheim
talar om, kommer denna fråga
att lösas utan länsstyrelsernas hjälp.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan helt instämma
med herr Isacson om att detta är en
kommunal angelägenhet, inte minst
därför att städernas tillväxt medför att
många av dess koloniområden måste tas
i anspråk för bebyggelse. När det då
skall lämnas ersättning till koloniägarna
måste det vara kommunerna som får
stå för det.

Orsaken till att jag begärde ordet var
att jag ville säga några ord till herr
Mossberger. När vi talar om oljeskyddet
vet vi mycket väl att det pågår utredningar.
Jag frågade nyligen statsrådet
Lundkvist och fick bekräftelse på
det. Detta stora och utomordentligt betydelsefulla
verk — naturvårdsverket
— bör inte vara utan en oljeexpert under
de två, tre år som kan tänkas förflyta
innan immissionssakkunnigas betänkande,
nu på remiss, resulterar i utvidgning
av naturvårdsverket. Och när
det nu fanns en ledig tjänst som var
vakant och man skulle kunna omplacera
den, tyckte jag det skulle vara
onödigt att dra in den, utan att vi i
stället borde flytta över den och ersätta
den med en oljeskyddsexpert. Frågan
om oljeskyddet är en av de allra viktigaste
frågor som naturvårdsverket ideligen
kommer att få syssla med. Det
gäller marken, det gäller vattentäkter,
det gäller såväl insjövatten som havsvatten,
det gäller luften där förbränningen
av tjockolja är en betydelsefull
fråga. Att vara helt utan oljeexpert anser
jag olyckligt, även om det bara
skulle vara för kort tid.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Mitt inlägg nu är närmast
föranlett av herr Isacsons älsk -

värda uppmärksammande av Stockholms
stads köp av mark i andra kommuner.

Jag vill endast säga att dessa åtgärder
från stadens sida är ett uttryck
för behovet att trygga framtidsmöjligheterna
för vår storstadsbefolkning när
det gäller både byggnation och friluftsliv
i dess olika former.

Det förhåller sig ju på det sättet —
jag tror att det var herr Skärman som
påpekade detta — att när de stora
tätorterna växer ut och nalkas sin egen
jurisdiktionsgräns blir det koloniträdgårdarna
som kommer i fara, därför
att den fasta större bebyggelsen måste
gå före. Är då jurisdiktionsgränsen tillbommad
finns det ingen annan möjlighet
än att gå ut i andra kommuner, och
där möter många gånger motstånd. Jag
saknar härvid — vad herr Arne Pettersson
var inne på — rätten att expropriera
i annan kommun. Den enda
möjlighet som därvidlag står till buds
är att köpa mark, och det förutsätter
två ting: För det första att den köpande
kommunen har ekonomiska resurser
härför, och för det andra att det finns
en markägare som vill sälja marken
till den köpande kommunen. Båda dessa
möjligheter är inte alltid till finnandes.
Det finns marker som vi skulle
anse vara mycket lämpliga för Stockholms
stads kommande behov men som
i dagens läge inte står att få.

Det är självklart att ett sådant förvärv
och en sådan expansion ibland
möter hinder. Det är också självklart
att regionplanerarna har ögonen på
detta, men deras förslag är ju inte mer
än rådgivande och kan därför inte annat
än åberopas. Om markägaren inte
vill ställa marken till förfogande genom
försäljning, kan man i dag inte gärna
tala om förköpsrätt. Föreligger inte något
utbud, har kommunen därvid ingen
möjlighet.

Vi från Stockholms stads sida söker
trygga framtiden för medborgarna genom
att gå ut inte bara i jordbruksområdena
utan också utåt skärgården till

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

för att köpa mark just med tanke på det
rikt differentierade friluftsliv som en
storstadsbefolkning är i behov av. Samma
sak gäller också mindre städer. Man
kan därför mycket väl tala inte bara
om ett storstads- utan om ett stadsintresse
över huvud taget, och det vill
jag göra i detta sammanhang.

Jag tror inte att vi kommer till rätta
med dessa problem utan att de statliga
myndigheterna därvidlag hjälper till.
Jag anser att det där föreligger en uppgift
också för det nya ämbetsverk som
nu skall beslutas.

Jag yrkar bifall till motionen i detta
hänseende.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det var ingalunda någon
kritik mot herr Carl Albert Anderson
och Stockholms stads sätt att
köpa jord och mark som jag ville
framföra. Jag sade att jag blev förvånad
när jag såg att den motion det här
gäller var undertecknad av Stockholms
stadsfullmäktiges ordförande, ty om någon
kommun har haft möjlighet till expansion
i detta avseende är det väl
Stockholms stad.

Jag tycker att det sett i längre perspektiv
är svårt att följa den tankegång
till slut som herr Carl Albert Anderson
nu gav uttryck åt, nämligen
att staten skulle medverka till att en
kommun skulle få exploatera mark
inom andra kommuner för att tillfredsställa
önskemålet om koloniträdgårdsverksamhet.
Jag anser trots allt att det
är ett ganska skrämmande förslag. Den
vägen bör man väl ändå inte gå, när
det finns så många andra intressen som
kommer in i bilden.

Jag anser fortfarande att detta är
en sak som kommunerna kan ordna.
Det kan säkert också Stockholms stad
göra.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s):

Herr talman! Jag vill endast säga till
herr Isacson att jag inte trodde att

Ang. naturvårdens organisation, m. m.

det var något fel att man i en kommun,
som möjligen sörjer för sina
egna angelägenheter, även har modet
att tänka på andra.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det är mycket generöst.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag vill än en gång
poängtera att vad jordbruksutskottet nu
behandlat är frågan om det rörliga friluftslivet.
Själva fritidsutredningens
förslag, som behandlar frågor om koloniträdgårdar
och sådant, är inte behandlat
ännu, utan ligger i ett annat
departement.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkterna 1 a och

1 b, därefter särskilt i fråga om punkterna
1 c och 1 d, vidare särskilt rörande
envar av punkterna 2 a, 2 b och

2 c samt ytterligare särskilt beträffande
punkterna 3—8.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkterna 1 a
och 1 b hemställt.

Därefter gjordes enligt de avseende
punkterna 1 c och 1 d förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Isacson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 2 a gjorda
hemställan.

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Ang. naturvårdens organisation, m. m.

Med avseende å punkten 2 b, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Nils
Hansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17
punkten 2 b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Hansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Sträng anmälde, att han av
misstag röstat för nej-propositionen.

Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande punkten 2 c framkomna
yrkandena propositioner, först på

bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Isacson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Isacson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17
punkten 2 c, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Isacson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen gjordes i enlighet med de
beträffande punkterna 3—8 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 771
och 11:961; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av dels
väckta motioner angående bildande av
vattenvårdsförbund och dels väckta
motioner angående vattenvårdsförbundens
organisation.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av motioner om
en förbättrad miljövård; och

nr 30, i anledning av motion angående
könsrollerna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av väckta motioner om en upplysningskampanj
angående straffades problem
vid sökande av arbete.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 32, som vi nu
skall behandla, har genom ett tekniskt
missöde vid tryckningen utlåtandets
kläm blivit ofullständig. Jag föreslår
nu att den ändras till att lyda:

att riksdagen i anledning av motionerna
1:241 och 11:319 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte ge till känna vad
utskottet anfört.

På sid. 3 i utlåtandet har ett fel insmugit
sig i näst sista stycket. Där står
nu: »1 anslutning till innehållet i nämnda
cirkulär har Kungl. Maj :t genom cirkulär
den 28 september 1963 .......»

Det skall rätteligen vara den 28 juni
1963.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande, med den
ändring på sid. 3 och det tillägg till
klämmen som jag nu har föreslagit.

Överläggningen ansågs härmed slutad.
Det antecknades, att utskottets
hemställan skulle erhålla följande lydelse:
»att riksdagen i anledning av
motionerna I: 241 och II: 319 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte ge till känna
vad utskottet anfört».

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade
in. in.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. in.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av
statens trafiksäkerhetsverk m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag angående effektivisering
av verksamheten på prisoch
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen
jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit; nr

207, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv; och
nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående samordning av
de nordiska ländernas statliga personalpensionering.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rörelsemedel för
domänverket; och

nr 212, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående dispositionen av
vissa medel ur skördeskadefonden jämte
i ämnet väckta motioner.

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 216, i anledning av Kungl. Mai :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske; och
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
fredningszoner för vandringsfiskens
framkomst i Torne skärgård, m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av motioner om bistånd åt befrielserörelsen
i Mozambique;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och
7 mom. lagen om val till riksdagen;

nr 31, i anledning av framställning
från riksdagens förvaltningskontor angående
grupplivförsäkringen för riksdagens
ledamöter jämte motion;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunallagen m. m., innebärande
ändrade delegationsregler,
jämte motioner; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom.
kommunallagen m. m., innebärande
ändrade ersättningsregler, jämte motioner; statsutskottets

utlåtanden:
nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret
1967/68 jämte i ämnet väckta motioner; nr

103, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark m. m.;

nr 104, i anledning av väckta motioner
om ekonomiskt stöd åt Mozambique
Institute;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående central administration
för hälso- och sjukvården

samt socialvården in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
psykiatrisk sjukvård m. m.;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för
luftfartsverkets verksamhet och organisation
jämte i ämnet väckta motioner; nr

108, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen
m. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag'' för
budgetåret 1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen
in. in.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bildande av ett
statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
såvitt propositionen avser medelsanvisning,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner in. m.; samt
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till statens hantverks- och industrilånefond
jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. in. jämte
i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Interpellation ang. ansökan om anslutning till EEC — Meddelande ang. enkel fråga

ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; samt

nr 48, i anledning av väckta motioner
angående rätt för företagare att
skattefritt avsätta medel till särskilda
omställnings- och utbildningsfonder
m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om tryggande av
pensionsutfästelse m. m.;

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tryggande av pensionsutfästelse
in. m., dels ock i anledning av propositionen
väckta motioner;

nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om flyttning av fordon i vissa fall, dels
i ämnet väckta motioner, dels ock en
motion angående omhändertagandet av
skrotbilar; samt

nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

andra lagutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 34 § arbetarskyddslagen den
3 januari 1949 (nr 1);

tredje lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. in., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, jämte
i ämnet väckt motion; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m., jämte

i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
j ordbruksutskottet;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen och i proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation gjorda framställningar
angående anslag till lantbrukshögskolan,
m. in., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 22, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

Interpellation ang. ansökan om anslutning
till EEC

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h), erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Av tidningarna har
framgått att regeringen avser att under
instundande juli månad i Bryssel
ingiva ansökan om Sveriges anslutning
till EEC.

I anledning härav anhåller jag om
första kammarens tillstånd att till hans
excellens herr statsministern rikta frågan
huruvida regeringen avser att lämna
riksdagen meddelande om regeringens
ställningstagande i anslutningsfrågan,
så att riksdagen därigenom —
på sätt sker i övriga nordiska parlament
— får tillfälle att före vårsessionens
slut och innan ansökan göres debattera
frågan.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Åkerlund (h) till hans excellens herr
statsministern: »År Eders Excellens

villig medverka till att viktiga medde -

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Meddelande ang. enkel fråga

landen, såsom presskommunikén angående
svensk ansökan om anslutning
till EEC, i fortsättningen samtidigt i
lämplig form tillställes riksdagens ledamöter?» -

Justerades protokollsutdrag för den
na dag, varefter kammarens samman
träde avslutades kl. 13.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967