Nr 26 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26 FÖRSTA KAMMAREN 1963

27—28 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 27 maj Sid.

Svar på fråga av herr Lager ang. inhämtande av yttranden över

författningsutredningens betänkanden ........................ 3

Svar på interpellation av fröken Ljungberg ang. adoption av färgade
barn ................................ 4

Tisdagen den 28 maj

Svar på interpellation av herr Lager om ett gemensamt trafikföretag
för Stor-Stockholm...................................... 10

Den ekonomiska politiken .................................... 14

Investeringsfonder för konjunkturutjämning.................... 60

Förordnande om fortsatt valutareglering ...................... 80

Statstjänstemännens sjuklöne- och semesterförmåner m. m....... 87

Fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från

kraftverksrörelse .......................................... 94

Yiss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar ........ 105

Samtliga avgjorda ärenden

Måndagen den 27 maj

Statsutskottets memorial nr 130, ang. gemensam votering i fråga
om statsbidrag till Hillelskolan ............................ 8

Tisdagen den 28 maj

Gemensamma omröstningar:

ang. statsbidrag till Hillelskolan ............................ 9

ang. bidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
.............................................. 9

ang. bidrag till S:t Lukasstiftelsen.......................... 9

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 26

Nr 20

Innehåll

tyyyss

Jordbruksutskottets memorial nr 17, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till Befrämjande av husdjur
saveln m. m...........................................

! ■

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. beräkning av bevillningarna,
m. m...........................................

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 137, ang. komplettering av riksstatsförslaget
m. m. (avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster)
..............................V..''..''. TTTTT™ ..... 59

— nr 138, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning

av nya kapitalinvesteringar ....................... 59

— nr 139, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 59

—- nr 140, ang. avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
........................................ 59

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. ändring i förordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning, m. m..... 60

Bankoutskottets utlåtande nr 20, ang, ändrad lydelse av 2 § valutalagen,
m. m............. 80

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. statstjänstemänoens sjuklöneoch
semesterförmåner m. m.,,.,... . . ... ..... 87

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, ang. ändring i kommunalskattelagen
.............................................. 94

— nr 46, ang. ändring i kommunalskattelagen, m. m........... 104

Sammansatta konstitutions-, banko- och första lagutskottets betänkande
nr 2, ang. anslag till ombudsmännen och deras expeditioner,
m. m............................ 104

Andra lagutskottets utlåtande nr 58, ang. ändrad lydelse av 33 och
87 §§ barnavårdslagen ..................................... 105

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

Måndagen den 27 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Ang. inhämtande av yttranden över författningsutredningens
betänkanden

Jämlikt | 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lager till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
framställt följande fråga: »Avser regeringen
att inhämta remissutlåtanden om
författningsutredningens betänkande
även av fackliga lokala organisationer
tillhörande LO, TCO, RLF, SACO
m. fl.?»

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lager har frågat
mig, om regeringen avser att inhämta
remissutlåtanden över författningsutredningens
betänkande även av fackliga
lokala organisationer tillhörande LO,
TCO, RLF, SACO m. fl.

Mitt svar är nej. Det bör i detta fall
liksom eljest få ankomma på de huvudorganisationer,
till vilka remiss sker,
att i den utsträckning och i den ordning
huvudorganisationen finner lämpligt
inhämta underorganisationernas mening,
innan huvudorganisationen avger
sitt remissvar.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det snabba svaret på min
enkla fråga. Jag skulle vara ännu mera
tacksam och belåten, om svaret varit
positivt i stället för klart negativt. Jag

anser nämligen att en grundlig diskussion
angående förslaget om ny författning
är väsentligt viktigare än en snabb
behandling av det. Vi antar ju inte nya
grundlagar i det här landet så ofta. Det
är över 150 år sedan en sådan omfattande
grundlagsbehandling skedde. Jag
tror inte heller att de ordinarie riksdagsvalen
behöver inväntas. Det ligger
kanske vissa fördelar i att det sker ett
extra val enbart på författningsfrågorna;
så pass väsentliga anser jag dem
vara.

Förutsättningen för detta är emellertid
att avgörandet i parlamentet föregås
av en diskussion på bred basis, och det
är här jag anser att fackföreningarna
kommer in i bilden. Statsrådet hänvisar
till att det får ankomma på huvudorganisationerna
att inhämta sina lokala organisationers
meningar, innan de avger
sina remissyttranden. Jag tror emellertid
att i en så speciell fråga som denna
skulle det inte skada, ifall de statliga
organen hörde sig för direkt hos de lokala
organisationerna och inte lät deras
meningar ta omvägen över de centrala
organisationerna. Fackföreningarna har
dock här i landet betydligt över två
miljoner medlemmar, d. v. s. mer än två
miljoner av landets vuxna befolkning,
och den del av dessa som aktivt deltar i
facklig och politisk verksamhet kan kanske
räknas till i varje fall 200 000 å
250 000 vuxna och politiskt och fackligt
medvetna män och kvinnor. Att ge
dessa möjligheter att direkt få uttala sin
mening om författningsutredningens betänkanden
tror jag vore nyttigt både för
dem som skall yttra sig och för dem som
skall ta emot yttrandena och för utformningen
av den slutliga lagtexten.

Man kan naturligtvis invända att detta
tekniskt är väldigt svårt. Luntorna från
utredningen är stora, och det skulle förorsaka
vissa svårigheter att skicka ut
allt detta till fackföreningarna. Det tror
jag också, men man kunde väl förfara

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Ang. adoption av färgade barn
som man har gjort vid andra tillfällen,
nämligen göra ett sammandrag. Det är
ju inte svårt att räkna ut vilka huvudfrågor
som intresserar fackföreningsfolket
mest och ge författningsutredningens
meningar i dessa frågor till känna. Jag
tänkte på en sådan sak som monarkiens
vara eller inte vara, jag tänkte på frågan
om kyrkans skiljande från staten men
kanske framför allt på vad som signalerats
om att man skulle skriva in i grundlagstexten
rätten till arbete, som är en
mycket väsentlig sak. Det skulle kanske
också komma fram meningsyttringar om
ytterligare bestämmelser som borde tillföras
den nya författningen för att göra
den fullt modern.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tror att det skulle
vara en ganska orimlig uppgift för de
lokala organisationerna, om de samt och
synnerligen skulle få detta omfattande
betänkande på remiss. Man kan inte bara
plocka ut detaljer och göra ett litet
sammandrag; man måste ha motiveringarna
för författningsutredningens ställningstagande.
I den mån en huvudorganisation
anser att lokala organisationer
bör höras, står det givetvis huvudorganisationen
fritt, som jag redan sagt i
mitt svar, att göra detta.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Så oerhört svårt behövde
det väl inte vara. Jag vet inte exakt
hur många lokala organisationer som
finns här i landet, men jag skulle tänka
mig att efter den reducering som skett
och som sker framför allt inom LO-området
är det väl inte mer än 8 000 ä
9 000 sådana organisationer. Det är ju
inte ett så överväldigande antal att de
som har hand om hela det statliga maskineriet
inte skulle kunna bemästra en
information av dessa.

Jag menar inte heller att man skulle
ålägga dessa organisationer att tvångsvis
avge remissyttranden. Frivillighetsprincipen
kunde väl få gälla, men jag
tror att det skulle vara nyttigt att ge dem
tillfälle att yttra sig.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är visserligen här
för att svara på frågor och inte för att
själv ställa frågor men tillåt mig att fråga:
På hur lång tid skulle herr Lager
vilja uppskjuta en författningsrevision?

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag är visserligen här
för att ta emot svar på frågor som jag
har ställt och inte för att svara på frågor
som herr statsrådet ställer, men jag
skulle kunna tänka mig att två-tre års
remisstid och förbehandling inte vore
för mycket när det gäller en så pass
viktig angelägenhet som en ny författning,
som väl är avsedd att gälla rätt
lång tid framöver om än inte så länge
som den nuvarande har gällt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. adoption av färgade barn

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl fröken Ljungbergs interpellation
angående adoption av färgade
barn, erhöll ånyo ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
frågat inrikesministern, om han är beredd
att medverka till att de hinder
som för närvarande reses mot adoption
av färgade barn i Sverige undanröjes
samt att föranstalta om åtgärder som
eventuellt kan vara påkallade för en positiv
lösning av frågan.

Sedan interpellationen överlämnats
till mig för besvarande, får jag anföra
följande.

När fråga är om adoption här i riket
ankommer det på allmän domstol att
pröva, huruvida adoptionen lämpligen
må äga rum. Tillstånd till adoption får
inte ges, med mindre adoptionen finnes
lända till gagn för barnet och sökanden
uppfostrat barnet eller vill uppfostra
det eller eljest särskild anledning
är till adoptionen. Adoptionsansökningar
beträffande färgade barn synes hittills

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

ha förekommit i ett ringa antal fall. Vid
behandlingen av dylika ansökningar torde
domstolarna inte ha tagit någon speciell
hänsyn till barnets avvikande ras.
Det torde vara domstolarna främmande
alt låta prövningen i adoptionsärenden
påverkas av befolkningspolitiska bedömanden.
Enligt vad jag har inhämtat
har man vid vår största lokala domstol,
Stockholms rådhusrätt, under senare år
godkänt samtliga hithörande ansökningar.
Det må dock framhållas, att en laglig
förutsättning för att utländsk medborgare
skall kunna adopteras här är att
adoptionen blir gällande i den stat lian
tillhör.

I vissa fall handlägges adoptionsfrågor
av Kungl. Maj :t, nämligen när det gäller
adoption utomlands och adoptanten eller
barnet är svensk medborgare. Sådana
ärenden har i några fall avsett adoption
av barn av annan ras. Kungl. Maj :ts
praxis i dessa fall innebär, att adoptionsansökningarna
alltid har bifallits
när lagliga förutsättningar härför har
förelegat.

Med hänsyn till vad jag -nu har anfört
synes några särskilda åtgärder i den av
interpellanten åsyftade riktningen inte
vara påkallade.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet framför
jag mitt tack för att statsrådet till besvarande
har tagit hand om den interpellation
som kammaren den 15 januari
medgav att jag fick ställa till inrikesministern.

Statsrådet behandlar i sitt svar allmän
domstols prövning av adoptionsansökningar
beträffande färgade barn, och
vad statsrådet därvidlag uttalar ger mig
inte anledning till andra kommentarer
än att jag tacksamt noterar bl. a. följande
mening. »Vid behandlingen av dylika
ansökningar torde domstolarna inte ha
tagit någon speciell hänsyn till barnets
avvikande ras.» Jag har inte heller i motiveringen
till interpellationen ifrågasatt
omsorgen eller sakligheten i den legala
prövningen av adoptionsfrågor.

Ang. adoption av färgade barn
Från andra utgångspunkter än dem justitieministern
haft anledning belysa ifrågasätter
jag ändå i motsats till herr statsrådet,
om inte någon åtgärd skulle vara
påkallad, något som jag senare återkommer
till i mitt anförande.

I min interpellation har jag citerat
några uttryck i uttalanden av centrala
myndigheter. Det ena citatet är hämtat
från en skrivelse, som justitieministern
torde känna till. Det gäller ett yttrande
av kungl. socialstyrelsen, föranlett av en
remiss från justitiedepartementet med
anledning av en förfrågan från danska
justitieministeriet. Skrivelsen är dagtecknad
i socialstyrelsen den 10 juni
1960 och behandlar socialstyrelsens synpunkter
beträffande adoption och meddelande
av uppehållstillstånd för utländska
barn i Sverige. Det andra citatet
är hämtat ur kungl. medicinalstyrelsens
svar den 17 juli 1961 på en förfrågan
från svenska sektionen av Lutherska
Världsförbundet om möjligheten och
lämpligheten av att adoptera t. ex. kinesiska
eller arabiska flyktingbarn i vårt
land. Det är till den skrivelsen det finns
fogat ett uttalande av genetikern professor
Böök, vilket uttalande jag också har
åberopat i min interpellation.

Jag vill gärna med erkänsla få betona
betydelsen av den noggranna prövning
som lokala och centrala myndigheter
tillämpar vid varje adoptionsansökan.
Att den prövningen måste vara ytterligare
skärpt om adoptionen gäller utländska
barn ligger i sakens natur. Vad
jag med citerandet av centrala myndigheters
uttalanden satt i fråga är huruvida
myndigheterna, förutom från fall
till fall-prövningen, tillämpar ett principiellt
synsätt på ifrågavarande frågor
och i vilken grad en sådan bedömning
kan ha vetenskapligt stöd för närvarande.
På dessa i sammanhanget viktiga frågor
ger justitieministern inte något besked.
Jag anklagar inte heller herr statsrådet
för det, men jag måste ju fråga,
varför inrikesministern undandragit sig
att besvara frågor som än så länge hör
till hans departement.

Vi tar med rätta avstånd här i Sverige
från rasdiskrimineringen i Amerika och

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Ang. adoption av färgade barn
Afrika. År det lätt för oss att göra det,
därför att problemen inte är våra? Frågan
kan man ha anledning att ställa sig.
Det finns nämligen också bland oss
svenska ett dunkelt, känslodaddat rastänkande.
Jag har tyvärr fått belägg för
det genom brev som jag har mottagit
bland annat efter min interpellation i
riksdagen. Det är då angeläget, menar
jag, att statsmyndigheters uttalanden
inte på något sätt skall kunna åberopas
som stöd för ej underbyggda förmodanden,
utan att de öppet och rakt på sak
tar avstånd från allt som närmar sig
diskriminerande rastänkande. Trots att
justitieministern i den föregående interpellationsdebatten
har betackat sig för
frågor i sammanhang med interpellationer,
måste jag fråga: År justitieministern
för sin del beredd att medverka
till att man icke får uttalanden från
myndigheter av här antydd karaktär?

Med våra ökande internationella förbindelser
och främst vår verksamhet i
samband med u-landshjälpen måste vi
räkna med att ansökningarna om adoption
av utländska barn kan komma att
öka i antal. Jag är övertygad om att sådana
ansökningar i regel kommer från
människor som noga övervägt alla tänkbara
problem med en sådan adoption. I
synnerhet torde de ha besinnat grundförutsättningen
för adoptionen, nämligen
att den skall lända till gagn för barnet.
Redan vid prövningen inför detta
krav tror jag att många torde känna
ovissheten så stor, att de inte fullföljer
sin adoptionsansökan. Men de som tror
sig kunna uppfylla grundkravet och vill
göra en framställning om adoption har
att gå en mycket lång, kostsam och besvärlig
väg. Jag har mig bekant, för att
ta ett exempel, att en familj som efter
mångårigt utredningsarbete lyckades få
adoptera två färgade barn fick underkasta
sig en sammanlagd kostnad härför
på ungefär 30 000 kronor. Det är orimligt
att så skall vara förhållandet och
att man skall behöva gå en så lång, besvärlig
och dyrbar väg, innan adoptionen
kan komma till stånd.

I en facktidskrift har en svensk barnavårdsman
redogjort för ett interna -

tionellt seminarium över ämnet »Adoption
mellan olika länder». Seminariet,
som anordnats av FN :s byrå för tekniskt
bistånd i Geneve i nära samarbete med
International Social Service och Internationella
förbundet för barnets skydd,
avhölls i maj 1960. De synpunkter som
man där enades om torde väl vara de
som även vi i Sverige har anledning att
anlägga på adoptionsfrågan. Men barnavårdsmannen
slutar sitt referat med
praktiska anvisningar, bl. a. att »den
som önskar få förslag på ett utländskt
barn för adoption bör vända sig direkt
till International Social Service i Geneve.
Denna organisation har nämligen
ingen underavdelning i vårt land.» Detta
påpekande jämte ett annat förhållande
som jag återkommer till ger mig till slut
anledning att ifrågasätta en åtgärd.

Justitieministern framhåller i sitt interpellationssvar,
att »en laglig förutsättning
för att utländsk medborgare skall
kunna adopteras här är att adoptionen
blir gällande i den stat han tillhör».
När nu åtskilliga av de länder som är
aktuella i detta sammanhang såvitt jag
vet saknar speciallagstiftning på detta
område, blir prövningen av adoptionens
giltighet i barnets hemland ofta en mycket
krånglig procedurfråga för adoptanterna.

De två sist anförda förhållandena ger
mig anledning att i all ödmjukhet undra,
om inte justitieministern skulle överväga
tillsättandet av en sakkunnig, kanske
med förankring just i justitiedepartementet,
som kunde vara svenska medborgare
till hjälp och vägledning vid det
svårbemästrade förfarandet i den av nationell
och internationell rätt bundna
adoptionsfrågan.

Med dessa kommentarer och frågor
ber jag ännu en gång att få tacka statsrådet
och chefen för justitiedepartementet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag var i den föregående
debatten visst inte missnöjd med att få
frågor. Jag bara sade att jag var här för
att svara på frågor men själv ställde en
fråga. Det skall jag inte göra i detta fall,

Måndagen den 27 maj 1963

Nr 26

ntan jag skall försöka besvara dessa fyra
nu uppställda frågor i tur och ordning.

Först och främst har ärendet överlämnats
från inrikesministeriet till mig för
att adoptionsinstitutet är ett rättsinstitut
som regleras genom lagstiftning, vilken
handlägges inom justitiedepartementet.
När det gäller myndigheternas tillämpning
är det i vissa fall domstolarna som
har att handlägga ärendena, i vissa fall
är det regeringen, och i det senare fallet
går ärendena till justitiedepartementet.
Det är kanske därför naturligt att
interpellationen har överlämnats till mig
för besvarande.

Sedan frågade fröken Ljungberg mig
om jag var beredd att ta avstånd från
det rasdiskriminerande tänkesätt som
fröken Ljungberg ansåg ha kommit till
uttryck i vissa yttranden. Härtill vill jag
svara, att första gången jag uppträdde i
denna kammare hade jag just att besvara
en interpellation som gällde rasförföljelser
och rasdiskrimiscring över huvud
taget. Jag tror att vad jag då sade är
tillräckligt belägg för min inställning i
denna fråga.

.Tåg vill tillfoga att såvitt jag vet och
såvitt mina medarbetare vet har det
inte förekommit att domstol när den
haft att handlägga adoptionsärenden
rådfrågat annan myndighet än barnavårdsnämnd.
De centrala myndigheter
som bär angavs tillfrågas icke av domstolarna.
Anledningen till justitiedepartementets
fråga till socialstyrelsen var
närmast att man från det danska justitiedepartementet
hade begärt vissa upplysningar
om förhållandena här i Sverige
på detta område.

Fröken Ljungberg sade också att det
är en lång och besvärlig väg som adoptanterna
har att vandra före domstolsprövningen,
och det är nog alldeles riktigt.
Jag har själv sett erfarenheter av
detta i de ärenden som vi får att handlägga
i justitiedepartementet. Det är ofta
mycket besvärligt att, trots all den
hjälp som utrikesdepartementet och dess
tjänstemän otvivelaktigt ger, få fram vad
som gäller i de olika länderna, särskilt
ju mer exotiska länderna är. Ofta uppställes
mycket krångliga och besvärliga

Ang. adoption av färgade barn
förutsättningar för att adoptionen skall
kunna bli giltig. Ibland förbjuder man
adoption, om adoptanten har barn
förut, ibland om han har två eller tre
barn förut.

Det är givet att det vore mycket bättre
om vi kunde få till stånd en mera enhetlig
lagstiftning på detta område. Vår
egen lagstiftning grundar sig på internationella
konventioner, och det pågår i
vår i Haag en revision av dessa konventioner.
Justitierådet Dennemark har
deltagit i dessa överläggningar som justitiedepartementets
representant.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag är tacksam för de
upplysningar som statsrådets kompletteringar
gav i frågan, men jag vill ännu
en gång understryka att jag aldrig ifrågasatt
just domstolarnas prövning av
adoptionsfrågorna, utan det gällde centrala
myndigheters uttalanden. Jag har
velat rikta uppmärksamheten på detta,
ty det förhåller sig otvivelaktigt på det
sättet att uttalanden som en central myndighet
gör i ett sådant här sammanhang
måste påverka de lokala myndigheternas
sätt att gå till väga vid den grundläggande
prövningen av frågan. Det är det
som enligt min uppfattning är allvarligt
i sammanhanget.

Jag tror i likhet med justitieministern
att i den mån man på det internationella
rättsområdet kan komma fram till någon
sorts likformighet i detta avseende, undanröjs
otvivelaktigt många svårigheter.
Men jag undrar om det inte, tills så blir
förhållandet, skulle vara önskvärt med
ytterligare hjälp kanske just från justitiedepartementets
sida till allmänheten i
sådana här frågor.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
131—140, bevillningsutskottets betänkanden
nr 44 och 45 samt memorial nr
48, bankoutskottets utlåtande nr 20 samt
memorial nr 23 ävensom tredje lagutskottets
utlåtande nr 26.

Nr 26

Måndagen den 27 maj 1963

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 130, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
statsbidrag till Hillelskolan, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

På särskilda framställningar av herr
förste vice talmannen beslöts dels att
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde, dels ock att
å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde bevillningsutskottets betänkande
nr 45, statsutskottets utlåtanden
nr 137—140, bevillningsutskottets
betänkande nr 44 och bankoutskottets
utlåtande nr 20 skulle i nu nämnd ordning
uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
13, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse till Skövde
stad av visst markområde i staden;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om överlåtelse till Karlskrona
stad av visst markområde i staden; nr

144, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1962/63 till stöd åt Aktiebolaget Statsgruvor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar rörande gymnasier
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för utformningen
av skolväsendets centrala
ledning m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

147, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statlig löneregle -

ring för skolledare och lärare vid yrkesskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

149, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönereglering för
skolledare och lärare vid lantbrukets
och skogsbrukets yrkesskolor m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl Maj ds
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; samt

nr 151, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

bevillningsutskottets memorial nr 49,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

21, angående regleringen för budgetåret
1963/64 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. in. ävensom i anledning av väckt motion
om viss utvidgning av riksdagens
upplysningstjänst; samt

nr 25, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden;

andra lagutskottets memorial nr 59,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

tredje lagutskottets memorial nr 30,
angående uppskov med behandling av
vissa utskottet tilldelade ärenden;

jordbruksutskottets memorial:
nr 17, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Befrämjande
av husdjursaveln m. m.; samt
nr 18, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden; ävensom

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 35, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.34.

In fidem

Fritz af Petersens

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 130 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 479 och II:
590 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, med
bifall till motionerna 1:479 och 11:590,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
statsbidrag måtte utgå till den mosaiska
Hillelskolan i Stockholm.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstning medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 67.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 539, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 94 ja och 123 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 170 ja och
190 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 141 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:632 och II:
784 icke må av riksdagen bifallas, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhét
med andra kammaren beslutat att, med
bifall till motionerna 1:632 och 11:784,
till Bidrag till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av
150 000 kronor.

Ja — 71;

Nej — 76.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 540, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 96 ja och 124 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 167 ja och
200 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 152 föreslag -

it Första kammarens protokoll 1963. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Om ett gemensamt trafikföretag för Stor-Stockholm

na samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:136 och II:
161 icke må av riksdagen bifallas, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av motionerna 1:136 och II: 161
till Bidrag till S:t Lukasstiftelsen för
budgetåret 1963/64 å driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 30 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 69.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 541, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 105 ja och 114 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 181 ja och 183
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Om ett gemensamt trafikföretag för StorStockholm Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lagers interpellation om ett gemensamt
trafikföretag för Stor-Stockholm,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lager har frågat
mig om jag har för avsikt att ta initiativ
till förhandlingar mellan statens
järnvägar, kommunala myndigheter och
privata trafikföretag för att få till stånd
ett gemensamt trafikföretag för lösning
av Storstockholmsområdets persontrafikproblem.

Jag vill inledningsvis framhålla, att
den kollektiva lokaltrafiken i Storstockholm
och dess rationella ordnande utgör
ett komplicerat problem främst på
grund av de många olika intressen som
är engagerade i frågan.

Sedan Storstockholms trafikutredning
år 1959 avgav sitt sista betänkande om
den kollektiva förortstrafiken i stockholmsområdet
har berörda kommuner
och trafikföretag tagit upp utredningens
problemställningar för vidare studier
och bearbetning.

Bl. a. har den för Stockholms stad och
förortskommunerna gemensamma Storstockholms
planeringsnämnd tillsatt en
särskild expertberedning, som skall svara
för erforderlig detaljutredning om
den interkommunala persontrafiken i
stockholmsområdet. I beredningen ingår
representanter för Stockholms stad,
Stockholms förorters samarbetsnämnd,
statens järnvägar, Stockholms spårvägar
och de privata trafikföretagen. Vidare
har Stockholms förorters samarbetsnämnd
förra året uppdragit åt en expert
att göra en översyn av det förut
nämnda betänkandet om den kollektiva
förortstrafiken.

Inom Stockholms stad håller vidare
en kommitté på med en översyn av
Stockholms spårvägars taxesystem. Kommittén
har även till uppgift att kartlägga
den ekonomiska utvecklingen för Stockholms
spårvägar och därmed lämna underlag
för eventuella överenskommelser
om den kollektiva förortstrafikens samordning.

Förutom dessa mera allmänt syftande
utredningar pågår inom olika trafikföretag
undersökningar av vissa delproblem.
Sålunda pågår bl. a. utredningar
inom statens järnvägar för att genomgripande
sanera den för närvarande
olönsamma förortstrafiken på järnväg. I

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Om ett gemensamt trafikföretag för Stor-Stockholm

det här sammanhanget vill jag nämna,
att statens järnvägar som ett led i detta
utredningsarbete undersöker de trafiktekniska
möjligheterna för att åstadkomma
en långtgående rationalisering och
förbättring av närtrafiken på normalspårslinjerna
i stockholmsregionen, bl. a.
genom pendeltrafik mellan de norra och
södra linjerna.

De problem, som måste lösas för att
förortstrafilsen skall kunna organiseras
på bästa sätt, är således föremål för ett
intensivt och omfattande utredningsarbete
i olika instanser. Enligt vad jag inhämtat
har flertalet av de olika specialundersökningarna
nu mer eller mindre
nått avslutningsskedet. Med hänsyn till
det läge i vilket utredningsarbetet sålunda
befinner sig, anser jag, att regeringen
för dagen inte bör vidtaga någon
speciell åtgärd. Jag kommer givetvis att
hålla mig fortlöpande orienterad i ärendet,
och jag har fördenskull hl. a. utsett
en särskild tjänsteman i kommunikationsdepartementet
att följa utredningsarbetets
fortgång. Beroende på frågans
vidare utveckling kommer jag i fortsättningen
att överväga i vad mån åtgärder
från min sida är påkallade.

Herr LAGER (k):

Plerr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för hans svar på min interpellation.
Jag vill redan nu be om ursäkt
om jag på någon punkt har missuppfattat
den redogörelse statsrådet gav. Jag
har nämligen bara haft statsrådets muntliga
framställning här att följa, och då
uppstår ju alltid sådana risker.

Herr statsrådet nämnde att Storstockholms
interkommunala trafik är ett komplicerat
problem, och det är så sant som
det är sagt. Om jag tar kammarens tid i
anspråk några minuter sker det närmast
för alt komplettera den skildring av utredningsarbetet
i denna fråga som herr
statsrådet gav.

Under efterkrigsåren har det skett en
stormande utveckling i stockliolmsräjongen.
Om den utvecklingen varit av
godo eller ondo skall jag i detta sammanhang
inte diskutera. Det som skett kan

emellertid svårligen ändras. Vi får väl
försöka att göra det bästa möjliga av och
i den situation som uppstått.

Det första man fäster sig vid är att
Stockholms stad till stor del vuxit ihop
med grannkommunerna. Där så ännu inte
skett är det bara en tidsfråga när det
sker. På vissa håll är det redan så att
endast den med stor lokalkännedom utrustade
resenären kan säga när han i ett
tättbebyggt område passerar gränsen
mellan ett par kommuner eller städer.
Ekonomiskt har Stockholms city förvandlats
från att vara en plats där människor
arbetar och bor till att bli en
plats där man endast arbetar. Bostaden
befinner sig på någon helt annan plats,
i något av Stockholms ytterområden eller
i en grannstad eller annan grannkommun.

Denna process —- sammanväxandets
process och den ekonomiska koncentrationens
process — bär rest nya problem,
frågor som tidigare inte störde kommunalpolitikernas
sammanträden och nattsömn.
Kommunalpolitikerna har emellertid
gett sig i kast med att lösa dessa
problem, vilket tydligt framgick av den
redogörelse som statsrådet lämnade. En
rätt stor kommunal samverkan har redan
kommit till stånd på vissa områden.
Jag tänker t. ex. på vattenförsörjning,
avloppssystem, sjukvård och liknande.

På ett område har emellertid allt förblivit
vid det gamla. Det är när det gäller
de interna kollektiva trafikmedlen i
detta område. Gator och vägar binds
ihop och blir till genomgående trafikleder.
Trafikmedlen gör det däremot
icke.

Det snart hopväxta Storstockholmsområdet
har flera företag som driver kollektiva
trafikmedel: spårbundna och

busslinjer. Låt mig nämna de viktigaste:
Stockholms spårvägar, ett helkommunalt
företag; statens järnvägar, ett helstatligt
företag; finansdynastien Wallenberg som
driver Saltsjöbanan, Björknäsbolaget, Södertörns
bussbolag och Mälaröarnas
bussbolag. Dessutom finns det ytterligare
ett halvt dussin trafikföretag, en del
kommunala, ett kooperativt, andra privatägda.
De ojämförligt största och mest

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Om ett gemensamt trafikföretag för Stor-Stockholm

betydelsefulla är emellertid Stockholms
spårvägar, statens järnvägar och Wallenbergs-företagen.

Dessa företags ägare anlägger vitt skilda
synpunkter på sina företag. Stockholms
stad är vidsynt och betraktar alldeles
riktigt trafikmedlen i huvudstaden
som en social angelägenhet. Därför hålles
taxorna nere, och trafiken subventioneras
med skattemedel, för närvaraande
cirka 40 miljoner kronor om året — förlusten
var 37 miljoner kronor i fjol enligt
dagens tidningar. Statens järnvägar
tycks vackla mellan den sociala synpunkten
och den affärsmässiga, med
övervikt för den senare. Jag vet inte om
det är sant vad som synts i tidningarna,
nämligen att järnvägsstyrelsen är mycket
tveksam att förbättra förortstrafiken
därför att den inte skulle vara lönsam.
Wallenbergarna driver sina trafikföretag
för att tjäna mer pengar, och det är ju
inte överraskande utan helt naturligt.

Vad innebär nu denna brist på samordning
för trafikanterna? Den innebär
att de statliga och privata företagen har
väsentligt högre taxor än Stockholms
spårvägar, vilket är ett klart missgynnande
av den del av befolkningen i Storstockholm
som är bosatt utanför Stockholms
stads gränser. En månads arbetsresor
i Stockholm kostar 31 kronor när
man löser veckokort, rabattkort. För
denna avgift kan vederbörande åka 22
kilometer per dag, tur och retur. För
samma pris får resenären åka på SJ:s
linjer högst 10 kilometer och på Wallenbergsföretagen
mellan 5 och 8 kilometer.
Detta är det statistiska materialet.

Låt mig komplettera med ett konkret
exempel. När SS trafikerade Sundbyberg
med linje 15 kunde man åka från Sundbyberg
hit till Helgeandsholmen för 95
öre. Så övertog SJ busstrafiken från
Sundbyberg till Stockholm, och nu kostar
det kronor 1:70 för samma resa,
d. v. s. en krona för färd med SJ:s bussar
från Sundbyberg till Norra Bantorget
och sedan en spårvägsbiljett därifrån
å 70 öre.

Det är sannerligen eu kraftig stegring.
Om övergångsrätten hade bibehållits från
SJ:s linjer till spårvägens linjer hade

resan kostat en krona och höjningen inskränkt
sig till 5 öre i stället för 75 öre.

Hur skall då den här frågan lösas? Det
framgick av statsrådets skildring, att ett
stort antal utredningar sitter och funderar
på problemet. Det är sannerligen, som
herr statsrådet sade, mycket komplicerat,
dock inte så komplicerat som jag tror att
många föreställer sig.

En sak tycker jag inte man kan behöva
ödsla mycken tankemöda på: Wallenbergarna
kommer säkerligen inte vare
sig nu eller i framtiden att subventionera
trafiken på sina linjer till förmån för resenärerna
på samma sätt som Stockholms
stad gör. Nu återstår att se om staten är
villig att göra det. Jag vore herr statsrådet
mycket tacksam om jag kunde få
höra hans mening i det hänseendet.

Så långt jag begriper finns det bara
en lösning på problemet med den interna
trafiken inom Storstockholm, nämligen
att all kollektiv trafik samlas under en
hatt och att det betraktelsesätt som Stockholms
stad i huvudsak tillämpar beträffande
den kommunala spårvägs- och
busstrafiken blir riktningsgivande för
detta företags verksamhet.

Man skulle kanske kunna betrakta saken
annorlunda om människorna i det
här området i praktiken hade frihet att
välja bostad, men det har de inte. De
bostadslösa får ta vad som bjuds, även
om bostaden ligger aldrig så obekvämt
till i förhållande till arbetsplatsen.

Det är naturligtvis tacknämligt att man
inom kommunikationsdepartementet har
tillsatt en särskild tjänsteman för att
handlägga det här ärendet, och det får
väl tas som ett tecken på att man arbetar
med frågan och söker att så snart
som möjligt komma till en lösning. Jag
tror dock att regeringen inte behöver
vara så diplomatisk som herr statsrådet
var när han talade om huruvida han tänker
ta något initiativ. Jag tyckte det var
så många reservationer mot en sådan
ståndpunkt, att man kan befara att det
hela hänger upp sig någonstans. SJ är en
storföretagare på trafikområdet i Storstockholm,
och det kan inte vara statsmakterna
likgiltigt hur det är ordnat i
denna vår största och folkrikaste bygd,

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Om ett gemensamt trafikföretag för Stor-Stoekho!m

som därtill är huvudstad. Jag tror det
vore lättare för regeringen än för någon
annan av de berörda parterna att här ta
ett initiativ för att försöka finna en samlande
lösning.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag får allra först framföra
en ursäkt till herr Lager, som inte
har fått del av interpellationssvaret i förväg.
Jag har under tiden som han har talat
kontrollerat saken, och det lär i går
omkring klockan halv fyra ha gått ett
bud med interpellationssvaret, som skulle
ha lagts i herr Lagers fack. Det må nu
vara hur som helst med det; det skall
ändå inte gå till så, utan interpellanten
skall ha svaret i förväg. Jag ber om ursäkt
för den malör som här har inträffat.

I anledning av vad herr Lager hade att
säga vill jag bara påpeka att statens järnvägar
redan nu lämnar subventioner så
till vida som förortstrafiken går med ett
ganska stort underskott. Jag tror emellertid
inte att man genom subventioner bör
uppehålla trafiken i fortsättningen, utan
man får nog försöka att se till att förortstrafiken
liksom all annan trafik bär
sig så långt det över huvud taget är möjligt,
för så vitt inte specella skäl kan föreligga
till att en subvention bör utgå.

Herr Lager tyckte att jag var litet väl
försiktig och att jag omgav mig med alltför
många reservationer i frågan huruvida
jag skulle ta ett initiativ. Ja, det är
möjligt att herr Lager kunde uppfatta saken
så, men jag hänvisade ju ändå till
inte mindre än sex utredningar som för
närvarande pågår. Jag tror inte det skulle
vara klokt att just i dag ta ett initiativ,
utan man får nog avvakta huruvida de
utredningar som nu pågår kan leda till
ett positivt resultat. Det är för dagen
svårt att säga någonting om detta, men
jag kan försäkra herr Lager att jag är
lika intresserad som han av att förortstrafiken
ordnas på ett riktigt och vettigt
sätt. Tillfälle till en diskussion om den
saken får vi när materialet ligger på bordet
och vi kan överblicka förutsättningarna
och möjligheterna.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det bör kanske sägas att
frågan om närortstrafiken inom Stockholmsområdet
inte bara är ett Stockholmsintresse
utan en fråga som berör
hela landet. Så länge nämligen denna
trafik vållar SJ förluster är den en integrerande
del av SJ:s stora ekonomiska
problem.

Vi vet alla att det problemet inte precis
är litet och obetydligt i dag och inte
heller kommer att vara det under den
närmaste framtiden, utan alla ansträngningar
måste sättas in från SJ :s sida för
att reda upp situationen. Av den anledningen
är frågan om ordnandet av denna
förortstrafik helt enkelt akut och upptar
en mycket stor del av intresset och
arbetskraften inom SJ :s ledning just nu.
Man har ju etablerat ett investeringsstopp
för närortstrafiken så länge man
inte röner det intresse från de berörda
parterna som man anser borde visas.

Jag kan inte finna annat, herr talman,
än att det måste till ett intimt samarbete
mellan de olika kommunerna i storstockholmsområdet
som har intresse av
att närortstrafiken upprätthålles. För
min egen del har jag rekommenderat någon
form av kommunalförbund, om man
nu inte kan åstadkomma någonting annat
i sammanhanget, vilket synes vara
praktiskt taget omöjligt. Jag tror att det
är riktigt som man har sagt under diskussionerna,
att ett sådant kommunalförbund
skulle kunna få sin arbetsportfölj
precis så full som vederbörande
själva ville — en sådan oändlig räcka
av problem är det som behöver lösas
gemensamt inom storstockholmsområdet;
och dit hör bl. a. frågan om SJ :s
del i närortstrafiken.

För min egen del måste jag säga —
och jag tror att SJ:s ledning har samma
uppfattning — att SJ inte längre kan vara
med om att subventionera trafikkostnaderna
i vårt lands mest tätbefolkade
område, samtidigt som man undan
för undan tvingas minska SJ :s service i
glesbygderna, dra in bemanningen på
järnvägsstationerna, lägga ned bandelar
och vidtaga andra åtgärder för att söka

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

finansiera SJ:s rörelse och lösa dess
svåra ekonomiska problem.

Jag vill alltså säga, herr talman, att
huvudansvaret för att man skall lyckas
på den här punkten enligt min mening
numera inte ligger på den statliga utan
på den kommunala sidan, därifrån vi
förväntar ett initiativ.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Till den lilla malör som
tydligen har inträffat och som herr statsrådet
var vänlig nog att be om ursäkt
för vill jag bara säga, att sådant ju kan
hända i de bästa familjer och att jag inte
alls tar illa vid mig för den sakens
skull — jag ville bara göra en reservation
för den händelse missuppfattningar
skulle uppstå; riskerna för sådana ökar
ju när man inte har en utskrift av svaret.

Frågan om subvention eller inte till
trafikföretag har ju diskuterats under åtskilliga
år inom Stockholms stads kommunala
myndigheter. För tio, tolv år sedan
gjorde de borgerliga partierna, sedan
de avlöst arbetarpartierna som majoritet
i stadshuset, ett försök att lägga
om spårvägsföretagets drift så att den
skulle bära sig och om inte ge vinst så
åtminstone inte kräva subventioner. Det
visade sig att en sådan linje inte kunde
fullföljas i praktiken, och jag tror att det
sammanhänger med — detta vill jag säga
till herr Andersson •— att kraven på
den kollektiva trafiken växer just i de
tättbefolkade områdena och framför allt
storstadsområdena, vilket skapar ett behov
av subventioner. Ytligt sett kunde
man tycka att det borde vara tvärtom ■—•
ju tätare bebyggelse desto mera lönsamma
trafikföretag — men verkligheten säger
någonting helt annat.

Jag undrar om inte statsmakterna vid
lösningen av detta problem måste tänka
på samma sätt som man gör i Stockholms
stad, att trafikmedlen skall tillhandahållas
allmänheten för så billiga
penningar som möjligt och att man skall
subventionera trafiken med skattemedel,
den väg som är den mest rättfärdiga.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 13,
statsutskottets utlåtanden nr 142—150
och memorial nr 151, bevillningsutskottets
memorial nr 49, bankoutskottets utlåtande
nr 21 och memorial nr 25, andra
lagutskottets memorial nr 59 samt
tredje lagutskottets memorial nr 30.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 17, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Befrämjande av husdjursaveln m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition lades
memorialet till handlingarna.

Föredrogos och bordlädes ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 18 och allmänna
beredningsutskottets memorial
nr 35.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1963/
64, in. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 26 april 1963 dagtecknad
proposition nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1963/64, m. in., hade Kungl. Maj:t
bland annat föreslagit riksdagen att besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1963/64 med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 150 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

riksdagens början väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:8, av
herrar Harry Carlsson och Eric Peterson,
samt II: 8, av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam utredning och
förslag till sådana bottenavdrag för
folkpensionärer, att den oskäliga skattebelastningen
av pensionärernas inkomster
vid sidan av folkpensionen bringades
att upphöra;

2) de likalydande motionerna I: 14, av
herr Lundström m. fl., och 11:16, av
herr Ohlin m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte

A. besluta, att förvärvsavdraget för
förvärvsarbetande gift kvinna och ensamstående
med hemmavarande barn
under 16 år skulle — utöver det fasta
avdraget om 300 kronor — förstärkas så,
att det nuvarande kvotavdraget, som vore
20 procent av inkomsten, höjdes till
25 procent av inkomsten och att avdragets
maximibelopp, som nu vore 2 000
kronor, höjdes till 4 000 kronor, att gälla
från och med 1963 års inkomster,

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att allmänna skatteberedningen vid
fortsatt översyn av förvärvsavdragen
skyndsamt måtte pröva

a) en omkonstruktion av förvärvsavdraget
i syfte att

dels genomföra en höjning av avdraget
för avdragsberättigade med lägre
inkomster, så att avdraget även för dessa
bättre överensstämde med de faktiska
merkostnaderna,

dels höja den nuvarande gränsen för
barns ålder för åtnjutande av rätt till
kvotavdrag inom förvärvsavdraget,

dels genomföra en höjning av avdraget
i de fall en familj icke hade barn
under 16 år och kvinnan hade förvärvsarbete
utanför hemmet,

dels ock genomföra en höjning av förvärvsavdraget
i de fall, där hustrun
verksamt deltagit i makens rörelse eller
jordbruk eller haft inkomst av arbete i

Ang. den ekonomiska politiken
eget jordbruk, enligt i motionernas motivering
givna riktlinjer,

b) möjligheterna att medgiva rätt för
två förvärvsarbetande makar att begära
särtaxering vid inkomstbeskattningen;

3) de likalydande motionerna 1:90,
av herrar Jonasson och Eric Carlsson,
samt II: 103, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om skyndsam prövning av möjligheterna
att undantaga från deklarationsskyldighet
folkpensionärer, som i
huvudsak icke hade andra inkomster än
folkpensionen, samt därmed i inkomstavseende
likställda;

4) de likalydande motionerna 1:255,
av herr Hagberg m. fl., och II: 305, av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t

a) anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, efter
företagen utredning, för riksdagen
framlägga förslag om en indexreglering
av ortsavdragen och av inkomstskatteskalornas
skiktintervaller,

b) uttala, att enligt riksdagens mening
allmänna skatteberedningen borde
inrikta sig på att framlägga förslag
bland annat om en betydande och över
hela fältet gående sänkning av progressiviteten,
med tyngdpunkten förlagd till
de nu obehörigt hårt drabbade mellanskikten
i skatteskalan för gifta, i så god
tid, att dessa kunde föreläggas 1964 års
riksdag;

5) de likalydande motionerna 1:365,
av herr Hagberg m. fl., och 11:434, av
herr Heckscher m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte antaga i motionerna införda a)

förslag till lag om ändring av 48 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370),

b) förslag till förordning om ändring
av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
vilka förslag avsågo en höjning av nuvarande
ortsavdrag å 4 500 kronor för
skattskyldiga med hemmavarande barn

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
under 18 år, nämligen för gifta med
1 000 kronor för vartdera av de två första
barnen och 1 500 kronor för varje
följande barn samt för ensamstående
med 1 500 kronor för varje barn utöver
två;

6) de likalydande motionerna 1:366,
av herr Hagberg m. fl., och II: 435, av
herr Heckscher m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle

A. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning samt förslag snarast om
skattefrihet för inkomst -—- förslagsvis
upp till ett årligt belopp av 1 500 kronor
— i den mån denna förvärvats genom
deltidsarbete för vård och tillsyn av
äldre människor i deras hem, samt

B. besluta, att för ålders- och invalidpensionär
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar, av vilka eu vore pensionär, och
med 7 200 kronor för makar, som båda
vore pensionärer,

samt på grund härav antaga i motionerna
införda

a) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370),

b) förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

7) de likalydande motionerna 1:428,
av herr Bengtson m. fl., och 11:532, av
herr Hedlund in. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle

a) besluta, att 46 § 3 mom. kommunalskattelagen,
såvitt gällde 1964 och kommande
års taxeringar, skulle erhålla i
motionerna angiven lydelse, vilket förslag
avsåg, att skattskyldig med inkomst
av jordbruksfastighet skulle medgivas
kvotavdrag enligt samma grunder, som
för närvarande tillämpades, då skattskyldig
hade inkomst av eget arbete eller
rörelse; även för fall av faktisk sambeskattning
förordades kvotavdrag, vilket
skulle bestämmas till 20 procent av
det belopp, som motsvarade 1/5 av mannens
inkomst, dock högst 700 kronor,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan rörande utformning och
förbättring av förvärvsavdragen skyndsamt
måtte utredas samt att förslag måtte
föreläggas 1964 års riksdag i syfte att
uppnå främst dels höjning av nu gällande
fasta avdrag, dels sådana grunder i
övrigt, att rätt till relativt högre förvärvsavdrag
erhölles vid lägre inkomster,
dels högre maximalt förvärvsavdrag,
allt i enlighet med vad i motionerna anförts; 8)

de likalydande motionerna 1:510,
av herr Adolfsson, samt II: 624, av herrar
Hagberg och Holmberg;

9) de likalydande motionerna 1:515,
av herr Bengtson m. fl., och 11:627, av
herr Hedlund m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att vid pågående
skatteberedning, främst med
hänsyn till de lägre inkomstgrupperna,
måtte utarbetas förslag till en successiv
höjning av de skattefria ortsavdragen
med sådan utformning, att avdragsbeloppen
därefter garanterades värdebeständighet
och standardföljsamhet, samt
att riksdagen även i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts;

10) de likalydande motionerna I: 518,
av herr Lundström m. fl., och 11:630,
av herr Ohlin m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte fastställa ändrad skatteskala
för statlig inkomstskatt i enlighet
med i motionerna angivna grunder, att
gälla från och med 1964 års inkomster.
De föreslagna skatteskalorna inneburo
sänkning med verkan från och med
1965 års taxering av marginalskatten för
gifta i inkomstläget 15—35 000 kronor
och för ogifta i skiktet 9—17 000 kronor; 11)

de likalydande motionerna 1:524,
av herrar Sveningsson och Kaijser, samt
11:620, av herr Björkman m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta,

att förvärvsavdragets maximum skulle
höjas från 2 000 till 3 000 kronor med
rätt för den som kunde styrka högre
kostnader för barnets omhänderhavande
än 3 000 kronor, att inom ramen för 20

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

procent av inkomsten få avdrag härför,
samt

att förvärvsavdraget för gift kvinna,
som haft inkomst av jordbruksfastighet,
liksom avdraget vid s. k. faktisk samtaxering
skulle, där hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och styrkta
kostnader för barnens omhänderhavande,
som överstege 300 kronor, medgåves
för de verkliga kostnaderna, dock högst
med 20 procent av det värde, vartill
hustruns arbete uppskattades,

samt på grund härav antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

12) motionen 11:628, av herr Nordgren
och fröken Wetterström, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte, efter företagen utredning, där de
i motionen anförda synpunkterna beaktats,
för riksdagen snarast framlägga
förslag rörande förvärvsavdragets utformning;
ävensom

13) motionen II: 633, av herr Westberg,
vari anhållits, att riksdagen måtte beträffande
avdraget i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
för icke-vårdnadshavare
för underhåll till eget barn

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att allmänna skatteberedningen
skyndsamt måtte pröva frågan om en
höjning av gränsen för barnets ålder för
åtnjutande av rätt till avdraget, samt

b) besluta, att från och med 1963 års
inkomster höja avdragets maximibelopp
till 2 000 kronor och således antaga i
motionen infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) beträffande lagstiftning om höjda
ortsavdrag för barnfamiljer

att de likalydande motionerna I: 365,
av herr Hagberg m. fl., och 11:434, av

Ang. den ekonomiska politiken
herr Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B) beträffande utredning om indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalor
m. m.

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 255,
av herr Hagberg m. fl., och II: 305, av
herr Heckscher m. fl., om indexreglering
av ortsavdragen, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 515,
av herr Bengtson m. fl., och II: 627, av
herr Hedlund m. fl., såvitt anginge höjning
av ortsavdragen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beträffande ortsavdragen för folkpensionärer
m. fl.

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:366,
av herr Hagberg m. fl., och 11:435, av
herr Heckscher m. fl., såvitt anginge lagstiftning
om höjda ortsavdrag, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 8, av
herrar Harry Carlsson och Eric Peterson,
samt 11:8, av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl., om utredning angående
särskilda bottenavdrag för folkpensionärer,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande utredning om befrielse
från deklarationsskyldighet för folkpensionärer
m. fl.

att de likalydande motionerna 1:90,
av herrar Jonasson och Eric Carlsson,
samt 11:103, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E) beträffande avdrag för underhåll
till icke hemmavarande barn

att motionen II: 633, av herr Westberg,

a) i vad avsåge höjning av maximibeloppet
till 2 000 kronor, samt

b) i vad avsåge utredning om åldersgränsen
för barn,

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F) beträffande ändrad lagstiftning rörande
förvärvsavdrag för gift kvinna
med inkomst av jordbruksfastighet, rörelse
eller eget arbete och för gift man,
vilkens hustru utförde arbete i mannens
jordbruk eller rörelse, ävensom för ensamstående
barnförsörjare

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:14,
av herr Lundström m. fl., och 11:16, av
herr Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 428,
av herr Bengtson m. fl., och II: 532, av
herr Hedlund in. fl., ävensom

3) de likalydande motionerna 1:524,
av herrar Sveningsson och Kaijser, samt
II: 620, av herr Björkman m. fl.,

samtliga motioner i vad avsåge förevarande
frågor,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G) beträffande utredning om förvårvsavdraget att

följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:14, av
herr Lundström m. fl., och II: 16, av
herr Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 428,
av herr Bengtson in. fl., och 11:532, av
herr Hedlund m. fl., ävensom

3) motionen II: 628, av herr Nordgren
och fröken Wetterström,

samtliga motioner i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H) beträffande utredning om skattefrihet
för visst deltidsarbete

att de likalydande motionerna 1:366,
av herr Hagberg m. fl., och 11:435, av
herr Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

I) beträffande utredning om skattepolitiken -

att de likalydande motionerna I: 510,
av herr Adolfsson, samt II: 624, av herrar
Hagberg och Holmberg, såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

J) beträffande lagstiftning om skatteskalorna
för statlig inkomstskatt

att de likalydande motionerna 1:518,
av herr Lundström m. fl., och II: 630,
av herr Ohlin m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

K) beträffande utredning om skatteskalorna
för statlig inkomstskatt

att de likalydande motionerna 1:255,
av herr Hagberg m. fl., och II: 305, av
herr Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

L) beträffande uttagningsprocenten

att riksdagen •— med bifall till Kungl.

Maj:ts förevarande proposition, nr 150,
i vad propositionen hänvisats till bevillningsutskottet
— måtte besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1963/64 med
100 procent av grundbeloppet; ävensom

M) beträffande bevillningarna

att bevillningarna för budgetåret 1963/
64 måtte beräknas på sätt under punkten
närmare angivits.

Reservationer hade avgivits
beträffande lagstiftning om höjda ortsavdrag
för barnfamiljer

I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka, under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna 1:365, av
herr Hagberg m. fl., och II: 434, av herr
Heckscher m. fl., ansett, att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte antaga de vid motionerna fogade
förslagen till

1) lag om ändring av 48 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändring av 10 § 1
mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt;

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

beträffande utredning om indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalor m. m.

II) av herrar Hagberg, Stefanson,
Lundström, Yngve Nilsson, Sundin, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Christenson i Malmö och Magnusson
i Borås, vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen, i anledning av
motionerna 1:255, av herr Hagberg
in. fl., och II: 305, av herr Heckscher
in. fl., samt 1:515, av herr Bengtson
m. fl., och II: 627, av herr Hedlund m. fl.,
alla motionerna såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till KungJ. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

beträffande utredning om höjning av
ortsavdragen

III) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen, med bifall till
de likalydande motionerna 1:515, av
herr Bengtson m. fl., och II: 627, av herr
Hedlund m. fl., såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att vid pågående skatteberedning förslag
måtte utarbetas till en successiv höjning
av ortsavdragen i enlighet med vad
reservanterna anfört;

beträffande ortsavdragen för folkpensionärer
m. fl.

IV) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka ansett, att utskottet bort föreslå,
att för ålders- och invalidpensionärer
skulle utgå förhöjda ortsavdrag, nämligen
3 600 kronor för ensam pensionär,
6 000 kronor för makar, av vilka en
vore pensionär, och 7 200 kronor för
makar, som båda vore pensionärer, samt
att utskottet på grund härav bort under
C hemställa, att riksdagen måtte antaga
de vid motionerna I: 366, av herr Hagberg
in. fl., och 11:435, av herr Heckscher
m. fl., fogade förslagen till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

Ang. den ekonomiska politiken

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
med den ändring, att 8 § erhölle i
reservationen angiven lydelse;

V) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka ansett, att utskottet bort
under C hemställa, att riksdagen, med
bifall till de likalydande motionerna I: 8,
av herrar Harry Carlsson och Eric Peterson,
samt II: 8, av herr Carlsson i Huskvarna
in. fl., i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag till sådan höjning av de
skattefria bottenavdragen för folkpensionärer,
att smärre inkomster vid sidan
av folkpensionen bleve i ökad utsträckning
skattefria;

beträffande utredning om befrielse från
deklarationsskyldighet för folkpensionärer
m. fl.

VI) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under D hemställa, att riksdagen, med
bifall till de likalydande motionerna I:
90, av herrar Jonasson och Eric Carlsson,
samt II: 103, av herr Gustavsson i
Alvesta m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam prövning
av möjligheterna att undantaga från
deklarationsskyldighet folkpensionärer,
som i huvudsak icke hade andra inkomster
än folkpensionen, samt därmed
i inkomsthänseende likställda i enlighet
med vad reservanterna anfört;

beträffande avdrag för underhåll till
icke hemmavarande barn

VII) av herrar Hagberg, Stefanson,
Lundström, Yngve Nilsson, Sundin, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Christenson i Malmö och Magnusson
i Borås, vilka under åberopande
av innehållet i motionen II: 633, av herr
Westberg, ansett, att utskottet bort föreslå
en höjning av maximibeloppet för
ifrågavarande avdrag till 2 000 kronor
ävensom översyn av gällande regler beträffande
barnets ålder, och att utskottet
således bort under E hemställa,

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

a) att riksdagen måtte antaga det vid
motionen fogade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); samt

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam översyn
av frågan om höjning av barnets ålder
för rätt till avdrag för ensamstående
barnförsörjares underhållsbidrag till
icke hemmavarande barn;

VIII) av fröken danmark, som dock ej
antytt sin mening;

beträffande ändrad lagstiftning rörande
förvärvsavdrag för gift kvinna med inkomst
av jordbruksfastighet, rörelse eller
eget arbete och för gift man, vilkens
hustru utförde arbete i mannens jordbruk
eller rörelse, ävensom för ensamstående
barnförsörjare

IX) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka, under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 14,
av herr Lundström m. fl., och II: 16, av
herr Ohlin m. fl., i vad desamma avsåge
ändrad lagstiftning rörande förvärvsavdrag,
ansett, att utskottet bort under F
hemställa, att riksdagen, med bifall till
de likalydande motionerna I: 14, av herr
Lundström in. fl., och II: 16, av herr
Ohlin in. fl., måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

X) av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
F hemställa, att riksdagen, med bifall
till de likalydande motionerna 1:428,
av herr Bengtson in. fl., och II: 532, av
herr Hedlund m. fl., ävensom i anledning
av de likalydande motionerna 1:14,
av herr Lundström m. fl., och II: 16, av
herr Ohlin m. fl., samt de likalydande
motionerna I: 524, av herrar Sveningsson
och Kaijser, samt II: 620, av herr
Björkman m. fl., samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om

ändrad lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

XI) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka, under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna 1:524, av
herrar Sveningsson och Kaijser, samt II:
620, av herr Björkman m. fl., ansett, att
utskottet bort under F hemställa, att riksdagen
måtte antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

beträffande utredning om förvurvsavdraget XII)

av herrar Hagberg, Stefanson,
Lundström, Yngve Nilsson, Sundin, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Christenson i Malmö och Magnusson
i Borås, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
I: 14, av herr Lundström m. fl.,
och II: 16, av herr Ohlin m. fl., de likalydande
motionerna 1:428, av herr
Bengtson m. fl., och II: 532, av herr
Hedlund m. fl., båda motionsparen såvitt
här vore i fråga, samt motionen II: 628,
av herr Nordgren och fröken Wetterström,
ansett, att utskottet bort under G
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
översyn av bestämmelserna angående
förvärvsavdrag med beaktande av de i
ovannämnda motioner framförda förslagen
och synpunkterna;

beträffande utredning om skattefrihet för
visst deltidsarbete

XIII) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka ansett, att utskottet bort under
H hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 366, av herr
Hagberg m. fl., och II: 435, av herr
Heckscher m. fl., såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning samt förslag snarast om skattefrihet
för inkomst -—- förslagsvis upp
till ett årligt belopp av 1 500 kronor —
i den mån denna förvärvats genom deltidsarbete
för vård och tillsyn av äldre
människor i deras hem;

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

beträffande lagstiftning om skatteskalorna
för statlig inkomstskatt

XIV) av herrar Stefanson, Lundström,
Gustafson i Göteborg och Christenson i
Malmö, vilka av angivna orsaker ansett,
att utskottet bort under .1 hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:518, av herr Lundström
in. fl., och 11:630, av herr Ohlin m. fl.,
måtte antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

beträffande utredning om skatteskalorna
för statlig inkomstskatt

XV) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka, under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 255,
av herr Hagberg m. fl., och 11:305, av
herr Heckscher m. fl., ansett, att utskottet
bort under K hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att enligt riksdagens mening allmänna
skatteberedningen borde inrikta sig på
att framlägga förslag bland annat om en
betydande och över hela fältet gående
sänkning av progressiviteten, med tyngdpunkten
förlagd till de nu obehörigt hårt
drabbade mellanskikten i skatteskalan
för gifta, i så god tid, att detta kunde
föreläggas 1964 års riksdag.

Vid betänkandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden

beträffande skatteskalorna för statlig inkomstskatt I)

av herrar Sundin och Vigelsbo, samt
beträffande bevillningarna och uttagningsprocenten; II)

av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås.

Herr talmannen yttrade, att under
överläggningen angående förevarande betänkande
jämväl finge beröras de frågor,
som behandlats i statsutskottets utlåtanden
nr 137—140, bevillningsutskottets
betänkande nr 44 och bankoutskottets
utlåtande nr 20, i den mån så erfordrades
för att giva den ekonomiska debatten
principiellt underlag. Frågor, som

Ang. den ekonomiska politiken
berörde detaljutformningen av spörsmål
i nämnda, ännu ej föredragna betänkanden,
borde dock, fortsatte herr talmannen,
upptagas först sedan respektive betänkande
föredragits; yrkanden vid samma
betänkanden borde likaså ställas först
efter föredragningen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Kompletteringspropositionen
i år kommer, såvitt jag begriper,
inte med större sannolikhet att gå till
historien såsom en av de mera sensationella
i sin genre, om det nu möjligen inte
skulle vara för det beramade förslaget
om att slopa skatten på kaffe, ett förslag
av begripligt intresse för det folk som
enligt uppgift är den största kaffekonsumenten
per capita i världen. Kompletteringspropositionen
skiljer sig knappast,
tror jag man kan säga, på ett avgörande
sätt från föregångaren i januari.
Detta är förmodligen också anledning
till att det ganska ovanliga har inträffat
den här gången att ingen enda motion
har väckts i anslutning till Kungl. Maj :ts
proposition nr 150. I bevillningsutskottets
betänkande nr 45 redovisas en mycket
lång rad motioner, om ortsavdrag,
förvärvsavdrag, skatteskalor och annat,
men samtliga dessa motioner har väckts
vid riksdagens början.

Ett par undantag tror jag man har anledning
att göra från den allmänna karaktäristik
av proposition nr 150 som jag
här har antytt. För 1963/64 har både
inkomster och utgifter höjts i jämförelse
med statsverkspropositionen, utgifterna
dock mindre än inkomsterna, så att
driftbudgetens netto blir något större
än som antogs i januari, 204 miljoner
kronor mot 95.

Omsen, ärade kammarledamöter, antar
allt mer och mer skepnaden av en
veritabel guldgruva för finansdepartementet,
med bred marginal distanserande
både spriten och tobaken, dessa gamla
vördnadsvärda trotjänare. Allmänna
varuskatten uppföres sålunda med 2 850
miljoner kronor budgetåret 1962/63 och
med 3 000 miljoner kronor — tre miljarder
—- budgetåret 1963/64, vilket innebär
150 resp. 200 miljoner kronor

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
högre belopp än tidigare. Här rinner
alltså pengarna in i en alltmer forsande
flod.

Konjunkturbedömningen i kompletteringspropositionen
är, som kammarens
ledamöter säkert har observerat — i tidningarna
har man ju fäst alldeles särskild
uppmärksamhet vid detta — något
mera optimistisk än vad fallet var för ett
halvår sedan. En viss osäkerhet präglade
då bedömningen av den senare delen av
detta år. Utvecklingen hittills i år har
medfört, att man nu anser sig med större
säkerhet kunna se fram emot en full
sysselsättning och en bevarad balans i
utrikeshandeln för hela 1963 än vad man
ansåg sig kunna göra vid årsskiftet.

Svagheterna som kännetecknade vissa
delar av den inhemska ekonomien synes
enligt propositionen ha övervunnits
eller vara på väg att övervinnas, och
man vill gärna hoppas att denna bedömning
är riktig. Att det emellertid är förbättringen
i den internationella konjunkturen
som i betydande mån slagit
ut även över våra förhållanden här hemma
är ju i alla fall ganska uppenbart, så
intimt förbunden med ekonomien utanför
våra gränser som ekonomien inom
våra gränser numera är.

Så långt, herr talman, är alltså allt på
det hela taget gott och väl, kan man kanske
våga säga. Men tavlan har också sina
mörka partier. Ett av dem gäller valutareserven.
Den har under 1961 och 1962
visat en icke obetydlig uppgång, men tyvärr
— och det har kammarens ledamöter
sett — har den uppgången nu upphört.
Valutabehållningen i mars månad
var i det närmaste lika stor som för ett
år sedan. I lördags visste tidningarna
berätta att valutareserven i april minskade
med 156 miljoner kronor till 3 861
miljoner kronor mot 4 015 miljoner kronom
samma månad förra året, då det
blev en ökning med 84 miljoner. För
1963 i dess helhet torde någon stegring
i valutareserven knappast vara påräknad.
Det kan därför inte uteslutas — jag
refererar i detta avseende till kompletteringspropositionen
— att valutareserven
i förhållande till den ökande omslutningen
i utrikeshandeln relativt kom -

mer att sjunka under innevarande år. Det
är inte något särskilt uppmuntrande perspektiv
som tecknas i kompletteringspropositionen,
men jag tror att jag vågar
säga att bedömningen är realistisk.

Jag kommer här in på ett av våra
verkligt stora bekymmer för dagen,
nämligen den oroande kostnadsutvecklingen
och den minskande lönsamheten
inom näringslivet. Detta problem, som
jag har tänkt att ägna någon liten uppmärksamhet
i detta anförande, tränger
oss allt närmare och närmare in på livet.
Ingen kan ju numera sväva i ovisshet
om detsamma. Jag tror inte, att det
innebär någon överdrift att säga att det
nu står helt i centrum för debatten. Visst
är det viktigt, att »Exportlandet Sverige»
får sälja sina varor och gör det i ökande
myckenhet, men lika viktigt är att den
försäljningen sker med någon grad av
förtjänst. »Det är mängden som gör det»,
sade visserligen gumman som sålde äpplen
med ett öres förlust per styck, men
det går nog inte att driva exportaffärer
-—■ och inte heller andra affärer för den
delen — efter den maximen. Nu är ju
detta självklara ting, och jag skall inte
uppehålla mig vidare vid dem.

Att finansministern ägnar kostnadsproblemet
en alltmer markerad uppmärksamhet
är naturligt. Även i statsverkspropositionen
kan detta förmärkas.
Kammarens ledamöter har vidare säkert
observerat att finansministern i flera av
sina senaste offentliga framträdanden
kommit tillbaka till detta allvarliga problem
och den oroande utveckling som
det speglar. Det är bara tacknämligt, att
han gör detta. I ett föredrag i Vänersborg
i mars framhöll finansministern,
att ett generöst tillmötesgående av alla
anspråk ofrånkomligen leder till en prisoch
kostnadsutveckling där vi riskerar
vår utlandsmarknad och riskerar vår valutareserv.
Herr Sträng tilläde att exempel
på sådan utveckling inte saknas. Inom
parentes skulle jag kunna komplettera
det påstående, finansministern alltså
gjorde i detta föredrag, genom att erinra
om hurusom i vissa betydande exportföretag
kostnadsökningarna visat sig lika
stora som hela omsättningsökningen. Nå -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

gon möjlighet att övervältra kostnadsökningarna
på kunderna föreligger som
bekant inte i nuvarande läge. Detta problem
har såsom känt är finansministern
senare dryftat i åtskilliga föredrag.

Uttryck för samma uppfattning ges i
kompletteringspropositionen, där det på
ett ställe heter: »Ett av hårdnande priskonkurrens
präglat internationellt klimat
framtvingar en skärpt ekonomisk vaksamhet
och ökat kostnadsmedvetande i
det svenska folkhushållet.» På ett annat
ställe framhåller finansministern att
»den relativa konkurrenskraften även i
fortsättningen måste bevaras» o. s. v.
Uppgifter som offentliggjorts under de
allra senaste dagarna illustrerar, tycker
jag, på ett ganska påtagligt sätt situationen.
Medan lönekostnaderna under nu
fyra år i följd ökat med inemot nio procent
per år, varav ungefär hälften genom
löneglidning, har samtidigt priserna för
exportindustrien genomsnittligt sett varit
stabila och för basindustrierna på
skogs- och järnområdena kraftigt fallande.
Resultatet har blivit en försämring
av företagens lönsamhet, som inte kan
fortgå utan allvarliga skadeverkningar
på hela samhällsekonomien. De i lag beslutade
kostnadsstegringarna spelar naturligtvis
sin roll. ATP-avgiften t. ex.
ökar 1964 från 6 till 7 procent och därefter
med en halv procent årligen. Det
beräknas, och det kan kanske vara intressant
att lägga den siffran på minnet,
att samtliga dessa i lag beslutade kostnadsstegringar
under 1964 kommer att
betyda över två procent på timförtjänsten.
Man tycker att folk vid det här laget
skulle ha fått nog av vad som häromdagen
kallades för »inflationsleken». Generella
lönehöjningar som till väsentlig del
konsumeras av höjda priser är uppriktigt
sagt inte mycket att stå efter, men
så synes tyvärr dock vara fallet.

Jag citerade för en stund sedan vissa
uttalanden av finansministern, gjorda
i och utanför detta hus. Att dessa statsrådets
uttalanden har bäring inte minst
på arbetsmarknadens parter på båda sidor
om bordet behöver nog inte särskilt
understrykas.

Jag vet, herr talman, mycket väl att

Ang. den ekonomiska politiken
mer än en resonerar så här: Ja, ja, det
är mycket bra att finansministern gör
dessa uttalanden, och förresten är det
ju ingen risk att göra dem nu, tillägger
man sannolikt. Men, fortsätter man, när
de stora avtalsrörelserna åter rycker
fram, var finns finansministern då? Jag
får nog säga, att mitt svar på sådana invändningar
som de som jag här antytt,
blir att en person i finansministerns position
och med den alivarspräglade inställning
till dessa problem som han vid
skilda tillfällen givit uttryck åt icke kan
och inte heller kommer att töva att ge
sin mening till känna även i fortsättningen.

Dylika tillkännagivanden innebär
självfallet inga ingrepp i friheten för
arbetsmarknadens parter att själva göra
upp, och vi är väl alla ense om att den
friheten måste bevaras här i landet.
Men, herr talman, alla har vi nog ett
ansvar härvidlag, inte minst vi ledamöter
av den svenska riksdagen. Uppgiften
är kanske inte alltid så överdrivet populär,
men jag tror att den måste bäras.
I annat fall får vi kanske anledning att
en vacker dag döpa om denna »inflationslek»
och åsätta den samma titel som
en på sin tid mycket känd svensk roman,
»Den allvarsamma leken».

Att i denna situation aktualisera ytterligare
arbetstidsförkortning finner jag
överraskande. Ingen vettig människa
missunnar väl löntagarna att i en tid
av press och hets i arbetslivet som aldrig
tillförne få vidgade möjligheter till
ledighet och avkoppling. Men att i nuvarande
läge, sådant det skildras bl. a. i
kompletteringspropositionen och även i
andra sammanhang, inge människorna
förhoppningar, som det kanske kan ta
sin tid att realisera, tycker jag, herr talman,
uppriktigt sagt inte är rätt handlat
emot dem.

Jag övergår så till de reservationer
— de är ju ganska många •— som är
knutna till bevillningsutskottets betänkande.
Jag vill då först säga, att det är
med tillfredsställelse jag noterar att en
enhetlig opposition står bakom tre av
dessa reservationer. Alla tre gäller icke
oväsentliga ting, nämligen utredning om

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
indexreglering av ortsavdrag och skatteskalor,
avdrag för underhåll till icke
hemmavarande barn samt utredning om
förvärvsavdraget. Då dessa spörsmål, såvitt
jag vet, kommer att behandlas av
andra ledamöter av kammaren skall jag
inte här vidare uppehålla mig vid dem.

Jag skall i stället be att få säga några
ord om några andra problem. Först då
reservationen I. Den gäller en partimotion
från den meningsriktning som jag
företräder om en påbyggnad av barnbidragssystemet
med ett system av höjda
ortsavdrag för barnfamiljer. Vi har
ju redan, som kammarens ledamöter väl
kommer ihåg, för nästan på dagen två
månader sedan haft anledning att något
dröja vid denna angelägenhet. Vid det
tillfället beklagade jag den bristande
samordning, som kommit till synes vid
behandlingen här i riksdagen av de olika
framställningarna om stöd åt barnfamiljerna.
Hade vi fått behandla alla dessa
framställningar om stöd åt barnfamiljerna
i ett sammanhang skulle vi möjligen,
sade jag vid det tillfället, ha kunnat
komma fram till ståndpunktstaganden
av annan natur från olika håll än
som då blev fallet.

Nu är det ingenting att göra åt den
saken. Den är passerad. Uppspaltningen
av behandlingen, som vi nu står inför,
gör dock för sammanhangets skull vissa
upprepningar ofrånkomliga i detta
anförande, och det ber jag på förhand
kammaren om tillgift för. Vårt skattesystem
är ju som alla vet i fråga om den
direkta beskattningen av fysiska personer
fotat på principen om skatt efter
förmåga. Denna har bl. a. tagit formen
av systemet med ortsavdrag. Syftet med
ortsavdraget — det är kanske banalt att
erinra om det — är att från beskattning
undanta den del av inkomsten, som åtgår
till elementära levnadskostnader för
mat, husrum, kläder o. s. v. och som på
grund därav saknar all skattekraft. Från
skatteförmågesynpunkt är denna inkomst
att betrakta som obefintlig. Denna stora
princip, skatteförmågeprincipen, har
den svenska riksdagens båda kamrar
konsekvent följt genom åren. Den satte
sin prägel på beslutet om höjningen av

ortsavdragen för två år sedan. Den satte
sin prägel på beslutet vid höstriksdagen
i fjol om skattelättnad för ensamstående
barnförsörjare. Sådana skattskyldiga
åtnjuter nu förutom förvärvsavdrag
enligt samma regler som för gift förvärvsarbetande
moder, ett ortsavdrag
som är dubbelt så stort som för ensamstående.
Med hänsyn till att ensamma
barnförsörjare sålunda åtnjuter ortsavdrag
fastställt med utgångspunkt från
försörjningsbördan gentemot barnen kräver
enligt min mening rättvisan och logiken
att även gifta skattskyldiga med
minderåriga barn får motsvarande rätt.

Barnavdragen avskaffades som bekant
1947 och ersattes med ett system med
renodlade barnbidrag. I dag vet vi, ärade
ledamöter av denna kammare, att
barnavdragens avskaffande varit en synnerligen
dålig affär för barnfamiljerna.
De har genom åren i allt högre grad
fått betala skatt på inkomster som saknat
skattekraft, d. v. s. på de elementära
barnkostnaderna, och de som drabbats
värst har varit familjerna med lägre
inkomster. På grund av den inflation
som vi upplevt sedan 1947 har barnbidragen
inte alls räckt till som kompensation
för barnavdragens bortfall.

I debatten här i kammaren för nästan
på dagen en månad sedan tillät jag
mig uttala en förvissning om att tiden
arbetar för en reform på detta område
i gestalten av ett kombinerat barnbidrags-
och barnavdragssystem. Jag erinrade
från denna plats om andra lagutskottets
bekanta uttalande i fjol, upprepat
i år, vari utskottet ifrågasatte om
icke andra och bättre former för samhällets
stöd åt barnfamiljerna än barnbidrag
kunde tillskapas.

Bland de motioner som är redovisade
i betänkandet nr 45 från bevillningsutskottet
finns en partimotion från folkpartiet
—■ nr 518 i denna kammare och
nr 630 i medkammaren •—- i vilken detta
spörsmål närmare beröres. Det heter i
denna motion under rubriken »De skattefria
bottenavdragen (ortsavdragen)»
bland annat följande: »Barnfamiljernas
skatteproblem bör över huvud ägnas
större uppmärksamhet. Denna uppgift

Tisdagen den 28 maj 1903 fm.

Nr 26

bör vara en väsentlig sak för skatteberedningen.
Vid den sammanfattande
översyn av beskattningen, som där utföres,
anser vi det naturligt, att frågan
om skattefria barnavdrag som komplement
till ortsavdrag och barnbidrag
prövas på ett förutsättningslöst sätt.»

Samma tankegång kommer till synes
i reservationen XIV av herr Stefanson
m. fl., där det i denna angelägenhet
bl. a. heter: »Ifrågavarande spörsmål
ingår i den allmänna skatteberedningens
uppdrag och förtjänar där enligt vår
mening ingående överväganden.»

Bevillningsutskottets majoritet har i
princip ingen ståndpunkt vare sig för
eller mot förslaget om att återinföra
barnavdragen såsom ett komplement till
ortsavdrag och barnbidrag. Vår motion
avstvrkes i första hand av stats- och
kommunfinansiella skäl. Vi har inte råd
till reformen, menar man, och man hänvisar
i det stycket till kompletteringspropositionen.
Vidare heter det: »Enligt
utskottets mening bör en höjning av
ortsavdragen anstå i avbidan på resultatet
av allmänna skatteberedningens arbete.
»

Nu är det ju möjligt att kammarens
ärade ledamöter frågar sig, varför inte
jag och mina meningsfränder inom bevillningsutskottet
låtit oss nöja med den
penetrering av denna fråga som kan beräknas
ske i allmänna skatteberedningen
och det förslag därifrån som kanske är
att vänta redan nästa år. Det är ju ganska
vanligt att vi här i riksdagen vill
undvika att gå en sittande utredning i
förväg.

Ja, herr talman, så skulle även vi i
högerpartiet i vanliga fall ha kunnat resonera.
Nu är det emellertid, såsom jag
redan tidigare försökt att framhålla, så
att fjolårets höstriksdag fattat ett sådant
beslut för en grupp barnförsörjare, nämligen
de ensamma föräldrarna, att de
kommit att åtnjuta förhöjda ortsavdrag.
Riksdagen kan härmed, såsom jag har
fattat saken, sägas ha tagit ställning i
principfrågan genom förra höstens beslut,
som ju, såsom alla kommer ihåg,
fattades i mycket stor enighet. Jag upprepar
att det skulle vara en logisk konsekvens
av detta beslut om vi nu ge -

Ang. den ekonomiska politiken
nomförde en ortsavdragshöjning även
för fullständiga barnfamiljer. Varför
skall de, frågar jag, hållas utanför även
i fortsättningen? Jag vill betona att vi
betraktar vårt förslag såsom ett provisorium
just i avvaktan på vad allmänna
skatteberedningen kan komma fram till.
De belopp vi föreslagit bör ses mot denna
bakgrund.

I debatten den 27 mars här i kammaren
uttalade jag en förhoppning — jag
skulle måhända ha använt ett starkare
uttryck, men jag inskränkte mig till att
säga förhoppning — att de överläggningar
som pågår i allmänna skatteberedningen
i detta viktiga ämne så småningom
skall mogna fram i definitiva och
fullständiga förslag som kan komma att
omfattas med allmän enighet i den svenska
riksdagen. Herr talman! Jag anser
mig ha anledning att i dag understryka
detta uttalande.

Så har vi ytterligare ett par reservationer
som jag skulle vilja säga några
ord om.

Först och främst är det fråga om den
med IV betecknade reservationen. Den
gäller vår partimotion om förhöjda ortsavdrag
för ålders- och invalidpensionärer
i syfte att göra dem intresserade av
att -—• där så är möjligt — skaffa sig
arbetsinkomster vid sidan av folkpensionen.
Eu dylik utveckling bör enligt vår
mening ha betydelse icke minst från socialmedicinsk
synpunkt.

Den med XV betecknade reservationen
tar sikte på en riksdagsskrivelse
med hemställan om uppdrag till allmänna
skatteberedningen att framlägga förslag
bl. a. om en betydande och över
hela fältet gående sänkning av progressiviteten
av skatteskalorna med tyngdpunkten
förlagd till de nu obehörigt hårt
drabbade mellanskikten i skatteskalan
för gifta i så god tid, att dessa förslag
kan föreläggas 1964 års riksdag. Här gäller
det ju ting, som vi de senare åren
ständigt återkommit till och som säkert
är kammarens ledamöter väl bekanta.

Herr talman! Med detta kan jag sluta.

Med vad jag här anfört hemställer jag
om bifall till de med I, IV och XV betecknade
reservationerna.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När vi i remissdebatten
sökte skåda in i den konjunkturpolitiska
framtiden, var vi i stort sett överens om
att svårigheterna att dra några säkra
slutsatser för det kommande budgetåret
var betydande. Läget var labilt, tecknen
svårtydbara. Därtill kom den alldeles
före remissdebatten inträffade händelsen
i Bryssel, då förhandlingarna där hade
avbrutits. Nu —- en månad före det nya
budgetårets ingång — ter sig konjunkturläget
otvivelaktigt ljusare, även om
jämsides med vissa förbättringar inom
några industrier en avmattning måste
noteras inom andra. Förändringarna har
— som finansministern också själv framhållit
— sin givna samhörighet med förändringar
på det internationella planet.
Det finns i flera länder, både här i Europa
och i Amerika, tecken på ett ekonomiskt
tillfrisknande. Skulle den av
president Kennedy tidigare antydda
skattesänkningen om inte alltför lång tid
bli av, kan detta bli en utlösare av en ny
aktivitet, som ger verkningar även på
det europeiska näringslivet.

Mot bakgrunden av det dödläge, som
de avbrutna integrationsförhandlingarna
skapat, är det särskilt glädjande att
EFTA-länderna vid Lissabon-konferensen
verkligen lyckades enas om ett beslut,
som utan varje tvivel måste få en
stimulerande inverkan på vårt näringsliv.
EFTA:s förnyade aktivitet betyder
ju inte bara handelslättnader för de anslutna
länderna, utan betyder även inledningen
till ett vidare ekonomiskt
samarbete än enbart på handelns område.
Och detta medför en ökad internationell
respekt för denna organisation,
vilket nog är ganska nödvändigt. Redan
vittnas det om att Amerika, som ju hittills
aldrig erkänt EFTA som enhet, nu
lagt i dagen ett visst intresse — jag
skulle vilja säga ett nytt intresse — för
organisationen. Oavsett vad detta nya
anseende kan betyda på kort sikt, finns
det skäl att anta att vid framtida förhandlingar
om handelspolitiken kommer
EFTA:s förstärkta ställning att också innebära
ökat inflytande, som kan bli till
nytta även för vårt näringsliv.

Ett annat positivt tecken utgör de nyligen
avslutade GATT-förhandlingarna,
som om ett år skall fortsätta med den
s. k. Kennedy-ronden. Med hänsyn till
de avsevärda motsättningar, som kom till
uttryck nästan in i det sista vid dessa
förhandlingar, får man naturligtvis vänta
att stora svårigheter kommer att yppa
sig även när huvudförhandlingarna tar
vid. Med någon optimism kan man dock
hoppas på ett resultat i sinom tid som
kommer att bli av största betydelse för
världshandeln.

Jag har här pekat på två saker som
inträffat under de senaste veckorna och
som gör att det konjunkturpolitiska
framtidsperspektivet internationellt sett
sannolikt är betydligt förhoppningsfullare
nu än det var inte bara för fyra
månader sedan, när vi hade remissdebatten,
utan också när kompletteringspropositionen
lades fram. Men naturligtvis
saknas inte skuggor -— det vore ju
ovanligt annars.

Herr Hagberg har nyss talat om valutareserven
— jag skall inte närmare
gå in på detta problem, som här senare
torde behandlas.

Ett annat av våra stora ■—• eller kanske
skall jag säga största — hemmaproblem
utgör den stagnation, som inträffat i
fråga om näringslivets investeringar.
Den försvagning i den internationella
konjunkturen som nu pågått under något
år och ovissheten om hur integrationssträvandena
i Europa skulle utvecklas
torde här ha samverkat. Industriproduktionen
har sjunkit och har legat avsevärt
under långtidsutredningens prognoser.
Regeringens åtgärder för att i görligaste
mån neutralisera konjunkturdämpningen
har i vissa avseenden givit
resultat, i andra inte. Den totala produktionen
har genom ökning av statliga
och kommunala verksamheter och
ett expanderande bostadsbyggande kunnat
hållas uppe, liksom en allmän sysselsättningskris
kunnat undvikas.

Emellertid är det alldeles uppenbart,
att en hållbar ekonomisk utveckling på
längre sikt inte skapas genom att en progressiv
industriproduktion ersättes av
samhälleliga substitut av mer kortsiktig

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

art. De åtgärder, som regeringen vidtagit
för att stimulera industriens investeringsvilja
■—■ att detta lyckas är en klar
förutsättning för en förnyad expansion
inom näringslivet — har icke givit önskat
resultat. Trots den lätta kreditmarknaden,
trots frigörandet av investeringsfonderna,
trots vidgningen av dessas användningsområden,
väntas 1963 alltjämt
komma att innebära ett stillestånd i näringslivets
investeringar och en direkt
tillbakagång i industriens investeringstakt
med 25 procent.

Inte för att jag tror på några universalmediciner,
som kan förmå industrien
och näringslivet över huvud taget att
glömma konjunkturerna vid sina dispositioner,
men inför de perspektiv, som
finansministern själv tecknar i kompletteringspropositionen,
kan det vara befogat
att fråga, om inte också från oppositionens
sida förordade åtgärder kunde
vara värda att prövas i större omfattning
än vad som skett. En av dessa åtgärder
gäller ökade möjligheter för företagen
till uppbyggandet av eget kapital.
Investeringsfonderna fyller här en viktig
uppgift för dem, som kan begagna sig
av denna form. Ur konjunkturpolitisk
synpunkt är också utvidgningen av dessas
användningsområden och den komplettering,
som har föreslagits rörande
andra s. k. generella medel — med extra
avskrivning och investeringsavdrag
— att hälsa med tillfredsställelse. I sistnämnda
fall gäller det emellertid den
konjunkturpolitiskt betingade dispositionen
av befintligt kapital, icke möjligheten
till en förstärkning av företagets
egna kapitalresurser. Man må säga vad
man vill om bolagsvinsterna, men kan
dessa icke hållas uppe på en rimlig nivå,
lär förutsättningarna för investeringar
bli allt tvivelaktigare.

I kompletteringspropositionen har
statsinkomsterna måst räknas ned, bl. a.
därför att aktiebolagens inkomster väntas
sjunka med 10 procent. I förbigående
sagt tror jag, att vinstnedgången varit åtskilligt
större än den till beskattning redovisade.
Nedgången i näringslivets
vinster kom icke oberäknat i rådande
konjunkturläge. Sedan flera år har mar -

Ang. den ekonomiska politiken
ginalerna varit i avtagande på grund av
kostnadsstegringarna. Vi har tidigare
diskuterat detta spörsmål i flera statoch
remissdebatter. Man har därvid alltid
gjort gällande, att rationaliseringsåtgärderna
har kunnat uppväga de minskade
marginalerna. I viss mån har detta
varit fallet tidigare, men i längden går
det inte, och under en ekonomisk dämpningsperiod
slår kostnadsstegringen
otvivelaktigt igenom på vinsten på sätt
som skett.

Att detta är ett utomordentligt viktigt
problem sett inte minst mot bakgrunden
av vår utrikeshandel är alldeles klart.
Herr Hagberg har ingående uppehållit
sig vid detta problem, och jag kan i stort
sett instämma med hans synpunkter därvidlag.
Jag skall inte förlänga debatten
genom att upprepa en del av de synpunkter,
som han har framfört och som jag
annars hade tänkt framlägga. Fortsätter
kostnadsstegringarna, kan man inte bortse
från möjligheten av direkta störningar
i produktionen och på arbetsmarknaden,
även om detta i nuvarande läge
kanske förefaller mindre sannolikt. En
varning är dock icke alldeles obefogad.

Vi har vid flera föregående tillfällen
här i kammaren diskuterat sambandet
mellan ett progressivt näringsliv och företagens
tillgång till eget riskvilligt kapital.
I den mån samhället vill stimulera
näringslivets investeringsvilja och därmed
främja dess utveckling, kan detta
lämpligen ske genom åtgärder, som underlättar
kapitalbildningen inom företaget.
Senast för två veckor sedan hade
vi en sådan debatt i samband med förslag,
som framförts bl. a. från folkpartiet,
i syfte att underlätta ett ökat företagssparande.
Då, som så många gånger
tidigare, sade den socialdemokratiska
majoriteten nej till våra förslag. Eftersom
spörsmålen har samhörighet med
företagsbeskattningen, har bevillningsutskottet
under senare år hänvisat till allmänna
skatteberedningens arbete. Vi
tror inte, att näringsliv och arbetsmarknad
mår väl av att dessa spörsmål oupphörligt
skjuts framåt i tiden. Det visar
inte minst nuläget.

Herr Eriksson i Uppsala, med vilken

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

jag för 14 dagar sedan hade en liten ordväxling
i denna fråga, var helt dominerad
av ett intryck, som han fått för några
år sedan, då vissa basindustrier kunnat
bekosta betydande investeringar
med eget kapital. Den situationen består
tyvärr inte längre, och fortgår kostnadspressen,
blir läget ännu sämre.

Att en förbättring av företagens vinster
med därav följande självfinansieringsmöjligheter
verkligen stimulerar
näringslivets investeringsvilja — även
när betydande kap acitetsö ver skott föreligger
— ger ju de senaste erfarenheterna
från Förenta staterna vid handen,
vilket också påpekats i kompletteringspropositionens
bilaga C.

Med hänsyn till den eftersläpning i
industriproduktionen, som föreligger i
förhållande till långtidsutredningens
prognoser, har folkpartiet under året
även förordat vissa direkt kostnadssänkande
åtgärder. Det är vår uppfattning,
att ett bifall till de olika förslag, som
från vårt håll har framförts i syfte att
stärka företagens kapitalförsörjning och
sänka produktionskostnaderna, skulle ha
bidragit till ljusare produktionsutsikter
än dem finansministern redovisar.

Som sagt ter sig dock den konjunkturpolitiska
framtiden nu ljusare än tidigare,
och det kan därför med stor sannolikhet
antas att finansministern är alltför
pessimistisk i sina förnyade inkomstberäkningar.
Han antyder ju själv att
kalkylens avtrappning i skatteunderlagets
ökning för 1964 till endast 4 procent
är i underkant. Hans antydan är säkerligen
väl befogad — det visar erfarenheterna
från den föregående konjunktursvackan.
En så låg ökning av
skatteunderlaget som 4 procent hade vi
inte ens under avmattningsåren 1958—
1959 — då ökade skatteunderlaget vad
gäller personlig inkomstskatt, som betyder
mest för statens skatteinkomster,
med 4,6 respektive 4,8 procent.

Även om en ökning i skatteunderlaget
kan medföra vissa utgiftsökningar, är
det alltså anledning anta, att budgetbalansen
under förutsebara omständigheter
kommer att bli icke obetydligt bättre
än vad finansministern vill göra gällande.

I en av folkpartiets reservationer till
bevillningsutskottets betänkande har en
utförlig kommentar gjorts till finansministerns
inkomstberäkning för kommande
budgetår. De anmärkningar som där
görs är i princip desamma som framfördes
vid denna tidpunkt i fjol. Finansministern
kalkylerar och presenterar reservationsmedelsförbrukning
och kommunalskatteutbetalningar
på ett sätt som
ger en enligt vår mening missvisande
bild av driftbudgetens utfall.

.Tåg har ingen anledning att här på
nytt upprepa dessa anmärkningar från
i fjol, i synnerhet som de utförligt redovisats
i reservationen, och nöjer mig
med att konstatera, att driftbudgetens
överskott icke bör upptas till 204 miljoner,
utan åtminstone till 579 miljoner.
Det är sannolikt att överskottet i verkligheten
blir ännu större, inte minst med
hänsyn till en trolig konjunkturuppgång.
Hur vi kommer fram till denna kalkyl
framgår tydligt av reservationen.

I statsverkspropositionen i januari
förklarade finansministern, att den beräknade
upplåningen på cirka 1 miljard
väl kunde tålas. Det bör nu observeras,
att av lånebeloppet utgörs 275
miljoner av en nettoåterbetalning till
kommunerna av två år tidigare uppburna
kommunalskatter, vilket betyder att
kommunernas eget upplåningsbehov
minskas med motsvarande belopp. Någon
reell belastning på kreditmarknaden
utgör alltså inte denna summa.

I sin numera sedvanliga treårskalkyl
påvisar finansdepartementet ett ojämnt
men stigande lånebehov för budgetåren
efter nästa. Om kalkylens huvuduppgift
skulle vara att visa hur ansträngt det
statsfinansiella och samhällsekonomiska
läget kommer att bli, så innebär det faktiskt
ingen nyhet — sådana framtidsvyer
har finansministrar tecknat praktiskt taget
så länge jag minns. I kompletteringspropositionen
påpekas emellertid med
rätta, hur svårt det är att förutse den
konjunkturpolitiska utvecklingen t. o. m.
för 1964 — hur mycket svårare är det
då inte ytterligare tre år framåt!

Inkomstkalkylen måste bli ytterligt
schematisk, och i vilken grad utgiftsberäkningarna
anknyter till sedvanlig bild -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

getbehandling är för en utomstående
svårt att bedöma. I varje fall visar flera
års erfarenhet vilka vanskligheter som
är förbundna med budgetkalkyler inte
bara på lång sikt, utan även på kort sikt.

Inte minst innevarande års budget ger
här ett rätt påtagligt illustrationsmaterial.
I riksstaten beräknades ett överskott
på driftbudgeten om 423 miljoner;
överskottet beräknas nu av finansministern
till 942 miljoner. Lånebehovet upptogs
i riksstaten till 729 miljoner men
upptas nu till endast 150 miljoner. Finansministern
har då räknat med att
fyllnadsinbetalningarna i vår skulle begränsas
till 600 miljoner, men det har
senare visat sig att de sannolikt kommer
att uppgå till 750 miljoner, vilket med
andra ord tyder på att ingen upplåning
alls behöver ske.

Jag nämner detta som en illustration
— till de många tidigare —- på vilka avsevärda
marginaler en budgetkalkyl
uppenbarligen har att räkna med. Det
står också med hänsyn härtill klart att
de måttfulla förändringar i budgeten,
som har föreslagits från folkpartiet, inte
rimligen kan innebära någon rubbning i
budgetbalansen att räkna med. Förslagen
ligger inom ramen för driftbudgetens
reella överskott och är samhällsekonomiskt
väl försvarliga.

Till de av oss föreslagna förändringarna
hör en justering av skatteskalorna
som skulle undanröja den häftigt stigande
progressionen i statsbeskattningen
strax ovanför det proportionella skiktet.
Yrkandet är inte nytt — det är en
upprepning av samma krav som i fjol.
Jag saknar därför anledning att nu göra
någon utförligare presentation av detta
yrkande. Jag inskränker mig till att understryka,
att vi finner det fullständigt
orimligt att en gift skattskyldig med en
beskattningsbar inkomst på något under
20 000 kronor utsätts för en ökning av
marginalskatten från 10 till 30 procent
om han ökar sin inkomst med cirka
5 000 kronor. Härtill kommer naturligtvis
kommunalskatten med omkring 15
procent.

Det förslag som framläggs i vår motion
rörande denna fråga innebär en

Ang. den ekonomiska politiken
jämnare stegring av progressionen för
inkomsttagare i de känsliga mellanskikten
— för gifta mellan 19 000 och 35 000
kronor och för ensamstående mellan
9 000 och 17 000 kronor.

Såvitt jag förstår är man enig om att
folkpartiets förslag har vissa avgjorda
företräden i jämförelse med gällande
skiktindelning. Det har bevillningsutskottet
understrukit både i fjol och i år,
men konjunkturläget medger inte en dylik
justering, säger utskottsmajoriteten.

Som jag nyss med olika exempel visat
är denna hänvisning till konjunkturläget
mer än tvivelaktig. Det skattebortfall,
som justeringen skulle medföra, ligger
väl inom ramen för driftbudgetens överskott
och är oväsentligt i förhållande till
budgetens felmarginal. Därtill vill jag
poängtera, att frågan om denna justering
av skatteskalorna inte endast — eller ens
huvudsakligen — kan bedömas som en
rättviseåtgärd gentemot berörda skattebetalare.
För den enskilde såväl som för
näringslivet kan det innebära betydande
stimulanser, som även kommer samhället
till godo.

Progressionsstegring av den grad det
gäller strax över det propositionella
skiktet är det mest påtagliga incitamentet
till s. k. nettolönetänkande. Jag har
haft att göra med så många löntagare i
här berörda inkomstgrupper, att jag vet
hur oändligt väl de numera vid en löneökning
eller ett extrajobb reder ut den
behållna lönen efter skatt och avpassar
inkomstkravet därefter. Nu är ju den företeelsen
givetvis inte isolerad till denna
inkomstgrupp, men den är vid en inkomstökning
särskilt påtaglig när progressionen
stiger så brant som den gör
i detta fall. Vad nettolönetänkandet innebär
för lönenivåns och därmed också
för kostnadsnivåns stegring torde inte
vara obekant för någon.

Beträffande ortsavdraget vill jag i
anslutning till högerförslaget om barnavdrag
än en gång understryka vad jag
ett par gånger tidigare framhållit, nämligen
att det inte kan vara rimligt att
här i riksdagen behandla sammanhörande
spörsmål vid olika tillfällen. Herr
Hagberg har nyss gjort samma reflexion.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
Den är naturligtvis i hög grad befogad
när det gäller högerns förslag om barnavdrag.

Herr Hagberg har också föreläst ur en
av folkpartiets motioner. Därvid har
framgått, att folkpartiet ansett det naturligt,
att frågan om skattefria barnavdrag
förutsättningslöst prövas av skatteberedningen
som ett komplement till barnbidragen
och ortsavdragen i allmänhet. Vi
har emellertid funnit, att det ökade stödet
till barnfamiljerna i första hand borde
bestå i en höjning av barnbidragen.
Det är därför som vi framlade vårt förslag
härom, då därtill en sådan reform
väl kunde genomföras utan något samband
med skatteberedningens arbete.
Det var en enkel reform, som kunde genomföras
i anslutning till regeringens
förslag om hyreskostnaderna. Det är en
uppfattning, som vi alltjämt vidhåller,
att barnbidraget är den del av reformen,
som snabbast och enklast bör kunna genomföras.

Liksom tidigare har från några folkpartister
framförts förslag om viss ändring
av beskattningen av folkpensionärer.
Reservanterna delar motionärernas
uppfattning, att en blygsam inkomst vid
sidan av folkpensionen inte bör få leda
till den starka skattebelastning, som nu
ibland kan bli fallet. De överarbetade
schablonregler för viss avtrappning av
det särskilda avdraget, som nyligen utarbetats,
finner vi otillräckliga. Utskottet
motiverar nu sitt avstyrkande bl. a.
med en pågående utredning inom finansdepartementet
om förhöjda extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga. Såvitt
vi förstår kommer inte heller den utredningens
resultat att bli direkt tillämpligt
på de fall beträffande folkpensionärer,
som åsyftas i motionerna. Begäran
om en särskild utredning förefaller
därför väl befogad.

Herr Westberg i andra kammaren har
i år återkommit med en motion om det
särskilda avdrag som kan tillkomma en
barnförsörjare, vilken inte själv har
vårdnaden av barnet om hand. Om en
person har ett minderårigt barn, som
vårdas hos annan, så utgår givetvis inte

till barnförsörjaren något barnbidrag.
Däremot finns möjlighet att få göra ett
deklarationsavdrag om högst 1 000 kronor
för vad som utgivits i underhåll för
barnet. Maximibeloppet fastställdes emellertid
ursprungligen som en viss procent
av ortsavdraget. När nu detta under
hand höjts, har maximigränserna
för förevarande avdrag inte följt med,
vilket har varit till stort men. Motionären
anser — och reservanterna delar
hans uppfattning — att maximibeloppet
bör höjas till 2 000 kronor. En dylik reform
skulle underlätta för barnavårdsmannen
att få till stånd frivilliga avtal
om underhåll, som tillgodoser berättigade
intressen hos både modern och barnet.
En reform härvidlag skulle alltså tjäna
ett betydanade socialt syfte.

Bevillningsutskottet har i sin skrivning
visat stor förståelse för motionärens
tanke, men som vanligt finns ett par
utredningar att skylla avstyrkandet på.
Behöver verkligen denna enkla sak anstå
år efter år i avvaktan på resultatet
av den ena utredningen efter den andra?

Reservanterna finner detta helt onödigt.
Reformen är enkel, den är rättvis,
den kan — om så framdeles visar sig erforderligt
— utan svårighet justeras.
Den behöver inte ha någon betydelse för
det utredningsarbete rörande den allmänna
skattereformen, som det kan vara
fråga om i skatteberedningen. Här är
ett typiskt sådant fall, där man på alla
håll borde kunna enas om att bifalla motionen.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till motionen och hoppas att detta yrkande
skall vinna förståelse.

Fru Hamrin-Thorell kommer att här
senare tala för folkpartiets förslag om
förvärvsavdragen, varför jag inte går
närmare in på den frågan. Vi vidhåller
från folkpartiets sida vår tidigare uppfattning
om vikten av att en ytterligare
vidgning sker av denna rätt till avdrag
för kostnader för intäktens förvärvande.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till de vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationerna
II, V, VII, IX, XII och XIV.

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Iierr BENGTSON (ep):

Herr talman! Ett av de viktigaste påpekanden
som görs i kompletteringspropositionen
återfinns på sid. 10, där finansministern
tar upp problemet om
Sveriges möjligheter att hävda sig i den
internationella konkurrensen på det ekonomiska
området.

Finansministern börjar nederst på sid.
10 med att anföra följande: »Lönekostnadernas
snabba ökning under de senaste
åren har hittills inte hindrat avsättningen
av de svenska exportvarorna
även om de volymmässiga ökningarna
fått köpas till priset av pressade vinstmarginaler.
I båda dessa avseenden —
kostnadsstegringar och pressade marginaler
— är den svenska industrin i
samma läge som konkurrerande företag
i andra länder.»

Finansministern tillägger: »Utveck lingen

har i ett flertal länder medfört
krav på och i vissa fall även praktiska
försök att genom statliga interventioner
av olika slag bedriva en s. k. inkomstpolitik
syftande till att begränsa kostnadsstegringarna.
Genom att den svenska
kostnadsutvecklingen inte kommit i takt
med den internationella, har den inte
skapat några omedelbara problem ur
synpunkten av industrins konkurrenskraft
på exportmarknaderna.»

Därefter säger finansministern något
som jag anser mycket viktigt, nämligen:
»Den skärpta uppmärksamhet som i utlandet
ägnas dessa problem, understryker
dock vikten av att den ekonomiska
politiken i vårt land bedrives på ett sådant
sätt, att den relativa konkurrensförmågan
även i fortsättningen bevaras.»

Med sikte på framtiden är detta enligt
min uppfattning ett av de mest betydelsefulla
problem som vi har att beakta.
Som en generell anmärkning skulle jag
vilja säga, att regeringens politik ofta
präglas av en opportunism som inte tillräckligt
siktar på framtiden som kan
föra oss till synnerligen besvärliga situationer.

Sverige har mycket länge varit ett exportland.
Det ekonomiska livet i vårt
land befinner sig, liksom man också gör
i många andra länder, i en väldig bryt -

Ang. den ekonomiska politiken
ningstid. Ifrån att tidigare ha kunnat
skydda oss genom att upprätta tullmurar
och vidta andra restriktioner går vi
nu mot en alltmer vidgad frihandel, som
sträcker sig över stora områden och
som vi önskar skall ytterligare utvidgas.
Vi fördöljer inte för de länder, som skall
delta i detta frihandelssamarbete, att det
även innebär att vi kommer att konkurrera
med varandra. Då är det ju också
ganska självklart att vi från svensk sida
bör inrikta våra ansträngningar på ett
sådant sätt att vi verkligen kan hävda
oss i den internationella konkurrensen.

Det är en mängd faktorer som bör
beaktas då det gäller att utforma en politik
som på lång sikt kan skapa en bättre
situation för vårt land. Det gäller naturligtvis
i första hand att åstadkomma
en så effektiv produktionsapparat som
möjligt. Men det räcker inte bara med
att få till stånd en högrationaliserad industri
o. s. v., utan ä^en andra faktorer
måste här uppmärksammas. Vi måste
även tänka på rent administrativa åtgärder,
t. ex. statens egen administration,
som är en ganska omfattande apparat.
Även en del andra sådana faktorer måste
beaktas.

Den situation, som vi nu befinner oss
i, beskrives i nationalbudgeten, där det
påvisas att vissa svårigheter har uppträtt
och kanske också kommer att göra sig
gällande i fortsättningen. Det heter:
»Kännetecknande för det samhällsekonomiska
balansläget syntes vara den
ojämnhet med vilken efterfrågan torde
komma att riktas mot olika näringsgrenar
och olika delar av arbetsmarknaden.
»

Jag vill särskilt understryka detta och
säga några ord härom. De områden, inom
vilka man vid årsskiftet kunde skönja
ansatser till en otillräcklig efterfrågan,
var skogsindustrierna, skogsarbete,
malmbrytning och i någon mån järnverksproduktionen
o. s. v. Viss osäkerhet
råder om verkstadsproduktionens
fortsatta expansionsmöjligheter, främst
med tanke på investeringskonjunkturens
utveckling såväl i vårt land som i utlandet.
Det är några för vårt land ytterst
betydelsefulla produktionsområden som

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

det här gäller — skogen, malmen, verkstadsindustrien.

Efter detta förklaras i nationalbudgeten,
att någon »markant förändring i
konjunkturinsikterna knappast kan sägas
ha inträtt efter årsskiftet, men utrymme
har givits för en mera optimistisk
bedömning». Sedan beskriver man
vissa faktorer som kan tyda på att vi
kan ha anledning att se mera optimistiskt
på situationen. Men någon markant
förändring av konjunkturutsikterna kan
vi alltså inte räkna med.

Finansministern säger också i kompletteringspropositionen,
att mot bakgrunden
av vad som inträffat finns det
»sålunda anledning att betrakta framtiden
med en viss oro». Finansministern
tröstar sig i viss mån med att vi kunnat
upprätthålla en hög sysselsättning. Det
är naturligtvis i och för sig glädjande,
men det har skett tack vare bostadsbyggande
och statliga investeringar. Jag har
kanske heller inte så mycket att anmärka
härpå, ty i en situation när det gäller
att upprätthålla sysselsättningen måste
man tillgripa också sådana åtgärder.

Emellertid kan det också leda till allvarliga
konsekvenser att låta expansionen
ske alltför starkt på ett sådant område.
I nationalbudget^! sägs några viktiga
saker härom. Man kan ställa frågan,
heter det, »om det finns några inslag i
den ekonomiska utveckling under 1963
som representerar en avvikelse från den
kurs som kan anses förenlig med en balanserad
utveckling på längre sikt eller
som eljest kan komma att försvåra lösningen
av de balansproblem som kan
förmodas bli aktuella under 1964».

Vidare säger man, att det »kan ifrågasättas
om möjligen pris- och kostnadsutvecklingen
på byggnadsområdet utgör
ett sådant inslag. Den kraftiga volymexpansionen
inom byggnadsverksamheten
har inte undgått att följas av vissa
symtom på betydande pris- och kostnadsstegringar
såsom en kraftig löneglidning
och i vissa fall starkt höjda anbudssummor
för entreprenadarbeten.
Om tendensen till betydande kostnadsstegringar
skulle sprida sig till övriga
delar av näringslivet kunde detta tän -

kas bidra till en försämring av vårt internationella
konkurrensläge och göra
det svårare att upprätthålla balans i våra
utrikes transaktioner.»

Detta är ett synnerligen allvarligt påpekande.
Det skulle sålunda kunna utvecklas
så att vi genom egna inre åtgärder
kan försvåra för vår stora exportindustri
genom att driva prisuppskruvande
verksamhet.

I detta sammanhang skulle jag vilja ha
sagt, att jag tycker mig finna, att regeringen
vid många tillfällen av taktiska
skäl fallit undan och inte tillräckligt insett
vad som bör ske för framtiden och
vad som är det bästa för vårt land.

Det är naturligtvis lätt för regeringens
företrädare att säga till mig: Vad menar
herr Bengtson att vi då inte skulle ha
gjort?

I en situation där det har vidtagits en
del åtgärder-, som alla varit till nytta för
några av vårt lands medborgare, är det
nämligen inte så enkelt att säga, att det
ena och det andra skulle man inte ha
gjort. Alla tar naturligtvis emot och tackar
för vad de kan få, och är det då någon
som ställer sig i vägen och vill hindra
detta, orsakar det missnöje och stor
debatt. Under sådana förhållanden är
det inte så enkelt att i detalj gå in på
hur man skulle gjort i stället.

I budgeten har gjorts åtskilliga reservationer
från finansministerns sida. Han
har påvisat en del saker, som ansluter
sig till vad jag nu sagt. Han har talat om
arbetslösheten, som glädjande nog har
stannat vid ett så lågt tal som 1,8 procent,
men han fortsätter — vilket understryker
vad jag nu velat uttala -— att
»medan löneglidningen inom industrien
1962 till 1963 synes bli väsentligt lägre
än under de närmast föregående åren,
uppvisar byggnadsbranschen höga löneglidningstal
med tendenser till fortsatt
uppgång. Den interna och från utländsk
konkurrens avskärmade byggnadskonjunkturen
måste därför hållas inom sådana
gränser, att den inte ger upphov
till en allmän uppdrivning till kostnadsnivån.
» Han talar också om »den överhettning
som på senare tid gjoi''t sig gällande
inom byggnadssektorn».

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Där uppställer sig en del frågor om
liur regeringen tänker bedriva den ekonomiska
politiken i fortsättningen. Finansministern
säger, att här kommer »en
snabb nedskärning under våren av beredskapsarbetena
att lösgöra i runt tal
10 000 man».

Man kan fråga regeringen: Kommer
detta tillsammans med andra åtgärder
att räcka till för att producera de 90 000
lägenheter som behövs? Kommer vi att
kunna klara den situationen, så att inte
överhettningen blir ännu större och vi
kommer in i den farliga situation, som
påpekas i nationalbudgeten, att vi ställer
till svårigheter inte bara inom byggnadsområdet
utan för hela exportindustrien
och andra områden också?

Jag skall inte yttra mig så mycket om
finansplanen. Det har blivit vissa förändringar
i ungefär samma riktning som
det brukar bli. Finansministern säger
själv, att det egentligen inte är så stora
förändringar. Utan att gå in på de långa
och invecklade beräkningar, som erfordras
för att bedöma hur en budget kommer
att utfalla, kan man dock fundera
litet över finansministerns konstant
pessimistiska beräkningar.

Förra året den 25 maj, alltså ungefär
vid samma tid som nu, när vi skulle
bedöma budgeten för 1962/63, beräknades
ett underskott på cirka 700 miljoner.
Med hänsyn till finansministerns såsom
vi tidigare sett pessimistiska beräkningar
tillät jag mig då säga: »Enligt de beräkningar
som framlagts skulle totalbudgeten,
när vi kommer fram till 1962/63,
uppvisa ett underskott på 700 miljoner
kronor. Jag skulle inte tro att jag beräknar
mycket fel, om jag tror att vi, att
döma av finansministerns tidigare beräkningar,
vid detta budgetårs slut kan
konstatera att det blivit en balanserad
totalbudget som resultat av det hela.»

Detta sades alltså den 25 maj i fjol.

I dag säger finansministern, att vi ungefär
kommer fram till en totalbalanserad
budget.

Jag vill i detta sammanhang särskilt
understryka att man beträffande de anmärkningar
som riktas mot centern för
vissa anslagsökningar, som vi motione 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr 26

Ang. den ekonomiska politiken
rar om, generellt kan säga att de inte är
av den storleksordningen, att de inte hade
kunnat rymmas inom de felmarginaler
finansministern brukar tillåta sig. Det
finns således ingen som helst anledning
att anmärka på de förslag som vi har
fört fram.

Mot bakgrunden av alla felspekulationer,
som gjorts vid olika tillfällen, kanske
man kan något bedöma liur det kan
komma att bli i framtiden. Det har beräknats
att skatteunderlaget kommer att
öka med 4 procent. Jag tillåter mig betvivla
att den beräkningen är riktig. Finansministern
är på den punkten också
en smula skeptisk och talar i olika sammanhang
om en 7-procentig ökning, och
det skulle ju innebära ett rätt avsevärt
belopp. Jag tror nog att man snarare
bör räkna med den siffran.

Finansministern har sagt att denna beräkning
bygger på att ett sådant antagande
korresponderar mot att utgifterna
beräknas i oförändrade priser och
följaktligen avser en inflationsfri ekonomi.
Jag vill ställa frågan: När bedrev
den socialdemokratiska regeringen en
politik, som inneburit en inflationsfri
ekonomi? Jag erinrar mig att vi från oktober
månad 1951 till juni månad 1954
hade en inflationsfri ekonomi, men därefter
kan jag inte påminna mig att vi
vid något tillfälle har varit befriade från
någon inflation varje år. Den saken kommer
givetvis också att påverka budgetläget.
Redan här är det alltså fråga om
spekulationer, som kanske inte kommer
att slå in.

Jag har, herr talman, velat göra dessa
reflexioner angående det ekonomiska läget.
Jag tänker inte beröra de olika uttalanden
som gjorts i bevillningsutskottets
betänkande eller de förslag som där
framlagts, eftersom en annan representant
från det parti jag företräder kommer
att ta upp dessa saker. Jag kommer
att ansluta mig till de yrkanden som
därvid kommer att framställas.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! En rad reservationer är
knutna till bevillningsutskottets betän -

Nr 2G

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
kande nr 45, och av dessa har herr
Hagberg i Malmö tagit upp till diskussion
de som behandlar höjda ortsavdrag
för barnfamiljer, ortsavdrag för folkpensionärer
samt utredningsförslag om
skatteskalorna för statlig inkomstskatt.
Beträffande dessa frågor skall jag därför
inskränka mig till att instämma i de
synpunkter som herr Hagberg framfört.

När det sedan gäller reservation IT,
så grundar den sig på förslag som både
i år och tidigare framförts av högerpartiet
och som gäller ett utredningsförslag
om indexreglering av ortsavdrag
och skatteskalor. Anledningen till att vi
begär denna utredning är det förhållandet,
att i den mån inflationen ökar så
får ortsavdragen mindre effekt. På grund
av vårt progressiva skattesystem kommer
också skatten automatiskt att ta en
allt större del av de nya inkomster som
människorna skaffar sig, alltså även av
dem som härleder från inflationen.

Riksdagens uppgift är bl. a. att utöva
beskattningsrätten. Man har emellertid
från majoritetens sida bortsett från det
faktum att vi till följd av inflationen och
dess verkningar får en extra skattehöjning,
både då det gäller den statliga beskattningen
och den kommunala beskattningen.
Med andra ord är det inte bara
den ökade realinkomsten som beskattas
utan jämväl den del av inkomsten som
utgör kompensation för penningvärdesförsämringen.
Vi har genom olika exempel
i motionen påvisat dessa skatteskärpningar,
som är mycket väsentliga och
som drabbar alla inkomstskikt; de mest
utsatta eller drabbade är de som ligger
i medelinkomstskiktet. Vi menar därför
att vi måste finna ett system för att komma
till rätta med detta problem.

Utskottsmajoriteten framhåller i betänkandet
att det skulle vara av stort värde
om penningvärdesförsämringen automatiskt
kunde beaktas vid beskattningen.
Men samtidigt säger man också att
man med hänsyn till praktiska svårigheter
inte nu kan göra någonting åt saken,
främst med hänsyn till källskattesystemet.
Man hänvisar också som så
många gånger tidigare till allmänna skatteberedningen.
Varför intar utskottsma -

joriteten denna negativa hållning, då
man till synes enligt betänkandet inte
skulle ha någonting emot reformen som
sådan? Utskottsmajoriteten kan väl inte
veta vilka svårigheter som föreligger då
problemet ej är utrett. Vidare hänvisar
man till allmänna skatteberedningen.
Detta är obegripligt då det inte framgår
av direktiven till allmänna skatteberedningen
att just denna fråga skall undersökas.

Om man verkligen vill vara med om
att lösa detta problem, är det enklaste
sättet att bifalla reservationen II med
däri intagna skrivelseförslag, till vilken
jag ber att få yrka bifall.

En annan fråga som nästan varje år
återkommer till behandling i riksdagen
beroende på att den inte anses tillfredsställande
löst genom gällande lagstiftning
är frågan om det s. k. förvärvsavdraget
vid beskattningen. Detta avdrag,
som utgår till gift kvinna som haft inkomst
av rörelse eller av eget arbete,
utgör som bottenavdrag 300 kronor. Är
kvinnan gift och har barn under 16 år
erhåller hon dessutom ett s. k. kvotavdrag
med 20 procent av inkomsten, dock
maximerat så att det tillsammans med
bottenavdraget ej får överstiga 2 000 kronor.
Detta belopp uppnås vid en inkomst
av 8 500 kronor. Biträder hustrun mannen
i dennes förvärvsarbete erhåller
mannen avdrag med 300 kronor.

Skattelagstiftningen har ändrats på
åtskilliga punkter sedan förvärvsavdraget
för första gången genomfördes, och
man kan väl säga att det i dag närmast
har karaktären av ett rent omkostnadsavdrag.
En moder som har förvärvsarbete
är nödsakad att vidtaga en del kostnadskrävande
åtgärder för barnens tillsyn
och vård, och de kostnaderna bör
rätteligen vara avdragsgilla såsom omkostnader
för intäktens förvärvande.

Enligt högerpartiets uppfattning har
frågan om förvärvsavdraget såsom verkligt
kostnadsavdrag inte blivit tillräckligt
utredd. I motioner från högerpartiet,
folkpartiet och centerpartiet har
därför krävts att detta spörsmål nu skall
utredas. Vid den utredningen bör naturligtvis
undersökas vilka kategorier av

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

förvärvsarbetande kvinnor som skall ha
rätt till förvärvsavdrag. Därvid måste
man bl. a. behandla frågan om förvärvsavdrag
med bottenavdrag och kvotavdrag
för kvinnor som är sysselsatta i makarnas
gemensamma förvärvskälla, såsom
jordbruk och rörelse. Det kan inte
vara förenat med full rättvisa, att dessa
kvinnor inte erhåller ett sådant avdrag
som övriga förvärvsarbetande kvinnor
får. Varför skall en kvinna, som arbetar
bakom disken i makarnas gemensamma
affär, inte ha rätt till förvärvsavdrag då
den anställda kvinnan med samma arbete
får ett sådant avdrag? Varför skall
inte lantbrukarhustrun, som vissa tider
kanske är sysselsatt i betfälten, i potatisfälten,
med traktorkörning eller annat
jordbruksarbete, få ett sådant avdrag?
Man bör till prövning snarast ta upp
frågan om att införa förvärvsavdraget
även för de kategorier av kvinnor som
arbetar i makarnas gemensamma förvärvskälla.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till reservation XII.

Men, herr talman, även om riksdagen
i dag skulle fatta beslut om en utredning
dröjer det en tid innan den nya lagstiftningen
kan träda i kraft. En omedelbar
förbättring av förvärvsavdraget bör dock
komma till stånd, varför högerpartiet i
motioner föreslagit att en justering av
avdraget redan nu skall beslutas i avvaktan
på ett utredningsresultat. Vi har
framfört samma krav som förra året,
nämligen att förvärvsavdragets maximum
skall höjas från 2 000 till 3 000 kronor
med rätt för hustru, som kan styrka
högre kostnader för barnens omhänderhavande
än 3 000 kronor, att erhålla ytterligare
förhöjt avdrag, dock begränsat
till 20 procent av inkomsten. Vi har
även yrkat att förvärvsavdraget för gift
kvinna som arbetar i makarnas gemensamma
jordbruk eller rörelse liksom avdraget
för gift kvinna som haft inkomst
av egen jordbruksfastighet skall medges
med de verkliga kostnaderna, dock
även här maximerat till 20 procent av
det värde vartill hustruns arbete uppskattas.
Detta förslag har vi fullföljt i
reservation XI, till vilken jag ber att
få yrka bifall.

Ang. den ekonomiska politiken

Reservation XIII gäller ett utredningsyrkande
med förslag om skattefrihet för
inkomst upp till ett årligt belopp av
1 500 kronor, i den mån inkomsten förvärvats
genom deltidsarbete för vård
och tillsyn av äldre människor i deras
hem. Jag tror att om en sådan reform
kunde genomföras skulle den kunna leda
till ett gott tillskott av arbetskraft
inte minst inom den av landstingen understödda
verksamheten för vård av
långvarigt kroppssjuka i hemmen. Jag
ber därför att få yrka bifall även till
denna reservation.

Herr talman! Reservation VII syftar
till en mot tidigare ortsavdragshöjningar
svarande uppräkning av ensamstående
barnförsörjares avdrag för underhållsbidrag
till icke hemmavarande barn. Avdraget
är maximerat till 1 000 kr. Ursprungligen
fastställdes detta belopp med
en viss procent av ortsavdraget, men när
detta sedan höjts har maximigränsen för
avdraget inte fått stiga i samma mån.
Detta synes vara olyckligt inte minst
därför att den ursprungliga ordningen
skulle ha underlättat för barnavårdsmyndigheterna
att få till stånd frivilliga
avtal om underhåll åt barnet. Motionären
har nu yrkat en höjning till 2 000
kronor, vilket reservanterna finner rimligt
och väl motiverat. Vidare hemställes
om utredning beträffande åldersgränsens
förskjutning till 18 år.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till samtliga de reservationer
vid bevillningsutskottets betänkande
nr 45 som upptar herr Hagberg
såsom första namn.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Den förbättring i konjunkturläget
som nu konstaterats har vi
givetvis anledning att hälsa med allra
största tillfredsställelse. Skogsindustrien
och därmed även skogsbruket är på väg
att övervinna de svårigheter man haft
att kämpa med. Just nu är det maskinindustrien
som har en viss produktionsnedgång.

Förra året stannade produktionsökningen
i vårt land vid 3,5 procent, och
man hade räknat med ungefär samma re -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
sultat även detta år. I kompletteringspropositionen
anser sig finansministern
dock kunna räkna med en högre produktionsökning'',
4,5 procent.

Skall vi kunna utnyttja de möjligheter
framtiden bjuder oss måste ansträngningarna,
säger finansministern i kompletteringspropositionen,
inriktas på att
bibehålla den statsfinansiella och samhällsekonomiska
balansen. Den målsättningen
kan vi väl alla vara ense om.
Enligt finansministern bör den ekonomiska
politiken i fortsättningen inte ges
samma expansiva inriktning som under
1962/63. Det är naturligtvis en riktig
slutsats. Än så länge har herr Sträng
tydligen inte funderat närmare på några
åtgärder i restriktiv riktning, men skulle
sådana bli aktuella är det en anpassad
penningpolitik herr Sträng i första hand
har i tankarna. Detta kan i och för sig
låta något oroväckande. Är det en räntehöjning
som finansministern i första
hand funderar på?

Blir dämpande åtgärder nödvändiga,
bör det enligt min mening i första hand
bli fråga om finanspolitiska. Situationen
måste ju sägas vara den, att de offentliga
investeringarna visat sig vara tilltagna
i överkant. Därför bör man i första
hand försöka bromsa upp på det området.
På byggnadsmarknaden riskerar
man ju nu en överhettning. Vissa motåtgärder
har vidtagits mot en sådan utveckling.
Den kostnadshöjning som pressat
sig fram på denna sektor måste sägas
vara oroväckande. Man måste befara
att den sprider sig även till andra
delar av näringslivet.

Det produktiva näringslivet rymmer
nu knappast någon risk för överkonjunktur.
Industriinvesteringarna gick i
fjol ned med närmare 3 procent. Även
om konjunkturen nu förbättrats, måste
man även i år räkna med en tillbakagång
för investeringarna. Det finns alltså
all anledning att stimulera företagsamheten.
Herr Sträng säger i kompletteringspropositionen
att det blir ett av
den ekonomiska politikens viktigaste avvägningsproblem
i vilken mån avmattningen
i den privata investeringsbenägenheten
kan hävas genom stimulansåt -

gärder av olika slag och i vilken mån
den får kompenseras genom en offentlig
investeringsökning.

Tyvärr måste man konstatera, att ett
tillfälle att stimulera företagsamheten
nyss försummats. Elskatten är en hård
kostnadsbelastning för näringslivet. Jag
tror att det skulle ha varit en riktig och
betydelsefull åtgärd om vi hade avskaffat
elskatten, men regeringen och därmed
socialdemokratien ville inte vara
med om en sådan konjunkturstimulans
för näringslivet. Man har bara att i dag
beklaga detta.

I näringslivets situation finns också
ett annat besvärligt kostnadsproblem
som finansministern återigen riktat uppmärksamheten
på i kompletteringspropositionen.
Tre år i följd har de nominella
löneinkomsterna stigit med mer
än 10 procent om året. Då produktionsökningen
stannar vid 3,5 å 4,5 procent
går det alltså inte ihop. Följden blir en
kostnadsinflation och försämrad konkurrenskraft
för vårt näringsliv. I fjol
var denna kostnadsinflation cirka 3 procent.
I år kan väl relationerna kanske
bli något bättre. En viss fortsatt löneinflation
får man dock räkna med. Nu är
ju löneglidningarna särskilt kraftiga på
byggnadsmarknaden, där kostnadsläget
redan förut är mycket högt. Vi måste
väl alla vara ense om att det inte är
någon mening med inkomstökningar
som äts upp av inflationen och höjer
våra kostnader så att konkurrenskraften
försämras.

Jag har helt klart för mig att detta
är ett mycket svårbemästrat problem.
Den frihet vi har på arbetsmarknaden
vill vi ju inte göra något ingrepp i.
Kanske vi inte har så mycket annat
att göra än hoppas att arbetsmarknadsorganisationerna,
som har makten över
utvecklingen, också skall känna sitt ansvar
för den. Man kunde kanske önska
att regeringen med herr Sträng i spetsen
i något kavatare ordalag kunde ge
arbetsmarknadsparterna besked om att
man är orolig för den utveckling, som
en konstant kostnadsinflation innebär.

Det kan sägas att det nuvarande läget
knappast är lämpligt för beslut om stör -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

re skattereformer. Elskattens slopande
har, som jag framhållit, dock en direkt
konjunkturpolitisk motivering. Skatteberedningen
håller ju på med sitt arbete
och kan väl enligt de nya direktiven vara
färdig någon gång nästa år. Det resultatet
bör givetvis avvaktas. Men det
finns ju angelägna reformkrav på beskattningsområdet.
Det är naturligt att
debatten nu i första hand inriktas på
målsättningen för framtiden.

Den nuvarande beskattningen är en
tung börda, framför allt för dem som
har låga inkomster. Från centerpartiets
sida anser vi därför att reformsträvandena
i första hand måste inriktas på
lättnader på detta område. Det är fler
olika åtgärder, som vi vill ha till stånd
i detta syfte. Det gäller inte minst i
fråga om kommunalskatterna, som vi
tekniskt sett inte har att diskutera i det
här sammanhanget. Kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna har
ju under senare år förskjutits kraftigt
till nackdel för kommunerna. Det har
medfört en orimligt tung kommunalskattebörda
i kommuner med svagt ekonomiskt
underlag. Särskilt för låg- och
mellaninkomstgrupperna har denna börda
blivit alltför tung, eftersom den proportionella
kommunalskatten drabbar
dem hårdast. Vi måste få till stånd en
rimlig kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna och därmed en effektiv
skatteutjämning. Nu har ju finansministern
givit tilläggsdirektiv till
skatteutjämningskommittén om att kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna
inte skulle få ta andra pengar
i anspråk än dem som för närvarande
utgår till kommunerna. På det sättet
skulle det, såvitt jag förstår, bli omöjligt
att nå fram till en tillfredsställande
rättvisa i kommunalbeskattningen.

De skattefria ortsavdragen höjdes vid
skattereformen 1961. Det var av betydelse
särskilt för låg- och mellaninkomstgrupperna.
Men målsättningen måste vara
en ytterligare höjning av de skattefria
ortsavdragen. I en motion från
vårt håll har som aktuell målsättning
för en successiv höjning av ortsavdragen
angivits ett belopp av 3 000 kronor

Ang. den ekonomiska politiken
för ensamstående och 6 000 kronor för
två äkta makar. Ortsavdragen bör ju
garantera ett skattefritt existensminimum.
Vi har också framfört den tanken
att man borde överväga att låta
detta avdrag utgöra ett direkt avdrag
på skattens slutbelopp. Syftet att ge ett
skattefritt existensminimum skulle bättre
kunna tjänas härigenom. Viktigt är
också att man försöker få en utformning
som garanterar avdragets värdebeständighet.

Ett angeläget reformkrav är enligt vår
mening att man helt övergår till skattefinansiering
av grundförmånerna i socialförsäkringssystemet.
Nu är det ju på
det sättet att denna del, som framfördes
i vår motion, har hänskjutits till
höstriksdagen. Folkpensionsavgiften och
avgifterna till grundsjukpenning och
sjukvårdsförsäkring bör alltså avskaffas.
Dessa avgifter —- särskilt folkpensionsavgiften
— är ju en tung belastning för
låg- och mellaninkomstgrupperna. De
kan inte sägas vara utformade efter
principen om skatt efter bärkraft. Då
avgifterna är avdragsgilla blir det ju
tvärtom så att låg- och mellaninkomstgrupperna
i realiteten får betala mer
än höginkomstgrupperna. Med det nuvarande
systemet tar man ju t. ex. folkpensionsavgift
av stora grupper, som
har så låga inkomster att de egentligen
inte kan sägas ha någon skattekraft.
Kan det anses rimligt? År inkomsten så
låg att det inte finns någon skattekraft,
bör samhället inte heller kräva avgift
till grundförmånerna. Sådana grupper
bör också kunna befrias från deklarationsplikten
såsom vi förordat i en av
reservationerna. Det bör redan nu vara
möjligt beträffande folkpensionärer som
i huvudsak inte har andra inkomster
än folkpensionen. Att kräva inkomstdeklarationer
av stora grupper som inte
har någon skattepliktig inkomst måste
sägas vara ett onödigt administrativt besvär.

Även skatteskalorna har ju varit föremål
för motioner och då speciellt från
folkpartihåll. Jag vill, herr talman, anmäla
att jag inte har några sympatier
för högermotionen, som ensidigt syftar

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
till förmåner för höginkomstgrupperna.
Däremot hyser jag sympatier för folkpartiförslaget,
som är snyggare och riktigare
än de skatteskalor som vi nu har.
Då skatteberedningen snart skall vara
färdig med sitt förslag, tycker jag dock
att det är riktigast att vänta med korrigeringen
till detta senare sammanhang.

Med några ord vill jag också beröra
förvärvsavdragen. Positionerna här är
ju välbekanta. Enligt vår mening är en
höjning av förvärvsavdragen nödvändig.
Vi behöver kvinnornas insatser i samhälls-
och näringslivet. Rättvisan kräver
en höjning av förvärvsavdraget. Det
skulle betyda mycket, inte minst för
sjuksköterskeyrket. En stor orättvisa
på detta område är att hustrur till företagare
och jordbrukare inte kan få
kvotavdrag. De har inga särskilda kostnader
för barntillsyn säger majoriteten.
Jo, visst har de det. Om ett par makar
driver t. ex. en butik så har ju hustrun
samma kostnader för barntillsyn
som ett anställt biträde skulle ha. Det
är orimligt att inte medge kvotavdrag i
sådana fall. Vårt förslag i reservationen
om ett avdrag på maximalt 1 000 kronor
skulle skapa den rättvisa som vi
här eftersträvar.

Jag vill med detta, herr talman, i vad
det gäller bevillningsutskottets betänkande
nr 45 yrka bifall till reservationerna
II, III, VI, VII, X och XII.

Utöver detta, herr talman, skall jag
för att inte än en gång besvära vare sig
talmannen eller kammaren även säga
några ord om bevillningsutskottets betänkande
nr 44.

Man kan väl vara ense om att investeringsfonderna
är ett användbart medel
i en aktiv konjunkturpolitik. Under konjunkturavmattningen
1958—1959 var
fonderna i kombination med investeringsavdragen
ett verksamt medel för
stimulans av investeringar och därmed
av sysselsättningen, och under den följande
överkonjunkturen kunde genom de
särskilda fondavsättningsbestämmelserna
en önskvärd dämpning uppnås. I den
proposition som vi nu behandlar har vissa
ändringar föreslagits till ytterligare

effektivisering av investeringsfondslagstiftningen.
Viktigast är väl det nya lagerinvesteringskontot
och möjligheterna
till investeringsavdrag även för lagerökning.
Det är naturligtvis riktigt, att
i investeringsfondslagstiftningen bör ingå
även möjligheter att främja en konjunkturpolitiskt
önskvärd lageruppbvggnad.

Men den stora bristen är ju alltjämt,
att möjligheterna till investeringsfondsavsättning
förbehålles endast aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Det stora
flertalet rörelseidkare och jordbrukare
ställs alltjämt utanför. En viss eftergift
har finansministern dock gjort med
förslaget om de generella reglerna, som
skall komplettera investeringsfondslagstiftningen.
Då konjunkturläget motiverar
det skall man kunna medge ett investeringsavdrag
på 10 procent utan
samband med investeringsfond och en
initialavskrivning med 30 procent. Dessa
möjligheter skulle alltså alla kunna få
utnyttja. Detta är naturligtvis av särskild
betydelse för vanliga enskilda rörelseidkare
och jordbrukare, men alltjämt är
det ju en diskriminering av de mindre
företagen. De generella bestämmelserna
skall ju endast gälla i fråga om maskininvesteringar.
De möjligheter som bolagen
och de ekonomiska föreningarna
har att göra investeringsavdrag för byggnader
och nu skall få för lagerökning
skulle alltså inte stå öppna för enskilda
företagare. Framför allt går ju dessa miste
om de möjligheter till uppbyggnad
av medel för investeringar som investeringsfonden
ger.

De beskattningsbestämmelser som
reglerar näringslivets förhållanden bör
inte favorisera vissa företagsformer och
diskriminera andra. Alla företag bör ges
i stort sett samma konkurrensmöjligheter.
Investeringsfondslagstiftningen är
inte tillfredsställande i det avseendet.
Det är nödvändigt att fysiska personer
så långt som möjligt beredes samma förmåner
som investeringsfondslagstiftningen
ger aktiebolag och ekonomiska
föreningar. I såväl Norge som Danmark
har fysiska personer möjligheter att göra

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

avsättning till investeringsfond. Motsvarande
möjligheter bör väl då kunna öppnas
även i vårt land.

Den enklaste och smidigaste lösningen
torde väl vara att fysiska personer bereds
möjligheter att avsätta medel på ett
särskilt investeringskonto i huvudsak
enligt den metod som tillämpas för
skogskontot. De investeringsavdrag som
gäller för investeringsfonderna bör i
motsvarande mån kunna utnyttjas även
på investeringskontot. Jag är övertygad
om att ett sådant system, som alltså
skulle kunna utnyttjas av de enskilda
rörelseidkarna och jordbrukarna, skulle
få stor konjunkturpolitisk betydelse.

En intressant sak i herr Strängs proposition
är ju att investeringsfonderna
och de generella reglerna skall kunna
användas i lokaliseringspolitiskt syfte.
Någon större entusiasm för saken har
jag väl inte kunnat spåra i finansministerns
skrivning, men det är ju tillfredsställande,
att det som regeringen och socialdemokratien
så sent som i fjol betecknade
som principiellt fel nu har blivit
principiellt riktigt. När vi tidigare
från centerpartiet förordat investeringsfondernas
och investeringsavdragens
användning i lokaliseringspolitiskt syfte
har vi ju fått beskedet, att det skulle vara
principiellt fel. Vi är alltså till freds
med finansministerns omvändelse, men
praktiskt sett tror vi inte att hans förslag
är tillräckligt. För en aktiv lokaliseringspolitik
är det enligt vår mening nödvändigt
med möjligheter till ett förhöjt investeringsavdrag
och med andra skattelättnader
för nystartade och utvidgade
företag, exempelvis under de fem första
åren. Men vi kan måhända hoppas vinna
gehör för den tanken nästa gång.

Så är det ytterligare en sak som jag
skulle vilja ägna några ord i sammanhanget.
Vi har i vår motion I: 776 förordat
att investeringsfondsmedel skall kunna
få användas i ökad utsträckning för
bearbetning av marknader i utlandet. I
norsk lagstiftning har sådana bestämmelser
införts. Det är betydligt mera
restriktivt i vår lagstiftning. Med den
skärpta konkurrens som vi har att vänta
på världsmarknaden är en exportfräm -

Ang. den ekonomiska politiken
jande politik nödvändig, inte minst för
de många mindre företag som arbetar
såsom underleverantörer till exportindustrien.
Investeringsfonderna bör vara
ett lämpligt medel att i detta skärpta
konkurrensläge intensifiera marknadsbearbetningen
i utlandet. En dylik marknadsbearbetning
skulle kunna tänkas ske
på det sättet att även investeringar från
den här fonden skulle kunna göras i fabriker
som tillverkar eller förädlar halvfabrikat
som kommer från vårt land.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! När man lyssnar till denna
debatt, som inte kan karakteriseras
såsom alltför hetsig, får man det intrycket
att våra motsättningar i dessa ting
inte skulle vara alltför framträdande.
Men vi vet att vi har delade meningar
om hur den ekonomiska politiken skall
skötas, och den budget som vi nu tar
ställning till avspeglar väl på ett ganska
markant sätt det progressiva samhälle
som vi lever i. Jag vill hänvisa kammarens
ledamöter till den tabell som
finns införd i betänkandet på s. 31 och
i vilken man kan följa utvecklingen flera
år tillbaka. Man kan då göra sina jämförelser
när det gäller förändringarna av
statsinkomsterna och utfallet av de fastställda
budgeterna.

Man tvistar ju alltid om huruvida finansministern
inte har beräknat inkomsterna
för pessimistiskt. I debatten har
getts uttryck åt att så är förhållandet
även när det gäller denna kompletteringsproposition:
man har räknat alldeles
för försiktigt på inkomstsidan och
för rundhänt när det gäller att bedöma
utgifterna. Man tvistar vidare om hur
stor reservationsmedelsförbrukningen
kommer att bli liksom när det gäller
storleken av utbetalda kommunalskattemedel,
men i övrigt har de talare som
tidigare stått i denna stol åtskilligt sysslat
med det allmänna konjunkturläget.
Det har framhållits att vi har förmånen
av en full sysselsättning, men man är
tveksam om huruvida den kan upprätthållas
framöver, även om det ser ljusare
ut nu än tidigare. Herr Hagberg i

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Malmö påpekade enligt mitt sätt att se
alldeles riktigt att det finns tecken som
är oroande. Han hänvisade till utvecklingen
av valutareserven, och jag är ense
med honom om att man där har en
företeelse som man skall beakta nu och
framdeles. Det har sagts att våra kostnader
för vårt näringsliv är så betydande,
att detta motiverar allvarlig oro. Så
långt jag har kunnat finna har vårt relativa
kostnadsläge inte försämrats. Att
vi har fått en försämring i den internationella
konjunkturen, t. ex. när det
gäller våra skogsprodukter, är vi ju väl
medvetna om. Det sista som har hänt
på det området är ju att man börjar
litet trevande försöka höja priserna, och
det tyder på att det finns en efterfrågan.
Men om denna är tillräckligt stark för
att vi skall kunna få avsättning för våra
produkter — eller låt mig uttrycka det
så: om vi skall kunna utnyttja hela vår
utt*yggda kapacitet -— den frågan kan
man inte svara på i dag, utan det får
framtiden utvisa.

Vad som i dagens läge kanske föranleder
bekymmer är den överhettning
som finansministern talar om och som
är till finnandes inom vissa delar av
vårt ekonomiska liv. Vi skall vara alldeles
på det klara med att det gäller just
sådana områden där vi har en mycket
stark önskan att få en expansiv utveckling.
Det gäller bl. a. bostadsbyggandet.
Mig förvånar det inte alls att om man
skall bygga ytterligare 10 000 lägenheter,
så fordrar det både mera material
och framför allt arbetskraft, inte bara
manuell arbetskraft utan även när det
gäller planering. Men vi vill ha denna
stora bostadsproduktion. Vi underlättar
från samhällets sida denna utveckling,
och det är klart att därav följer en ökad
efterfrågan på de resurser inom denna
sektor som vi har till förfogande. Tilllägg
gärna att om konkurrensen uteblir
— och det är väl bra nära det förhållandet
vi befinner oss nu •— blir tendensen
den att kostnadsstegringar uppkommer!
Jag tänker då inte bara på arbetslönerna
utan på allt som sammanhänger med
denna sektor. Därför uppkommer en
tendens till kostnadsstegringar, och det

är klart att det är ett allvarligt problem,
ty när vi beviljar mera lånemedel, när
vi släpper investeringsfondernas miljardbelopp,
och de har hittills varit inriktade
på byggande, uppstår en ytterligare
ökad efterfrågan.

När det gäller utvecklingen i övrigt
förefaller det mig som om det fenomen
som man betecknar som löneglidning inte
skulle vara särskilt påtagligt inom
sådana områden som har med våra exportindustrier
att göra. Läget är väl inte
så enhetligt som man från en del talares
sida velat framhäva. Åtskilliga av våra
största företag som arbetar på exportmarknaden
har för förra året redovisat
bokslut som är rent sensationella. Det
tyder inte på att man skulle vara i ett
bottenläge med minskade vinstmarginaler.
Vi kan dock gott erkänna att marginalen
i allmänhet har krympt i förhållande
till tidigare år, och det är kanske
i och för sig inte så egendomligt om
man talar om en hårdnande konkurrens.
Med stormarknaden och allt vad vi talar
om kanske vi inte kan räkna med
att i framtiden upprätthålla vinstmarginalerna
på samma sätt som skett under
1950-talet och i början av 1960-talet.

Å andra sidan bedöms dessa ting olika.
De människor som handlar med värdepapper
har tydligen en mycket optimistisk
framtidssyn. Det ser vi på fondbörsen
och den utveckling vi haft där
under senare tid. Man kan säga att det
är inflationssäkringar som göres där. Ja,
det är nog inte bara det, utan man ser
nog till de reella förutsättningarna och
bedömer läget efter dem.

Herr Lundström sade att om inte företagens
vinstmarginaler kan hållas uppe,
kommer investeringarna från industriens
och näringslivets sida att minskas.
Ja, det kommer väl an på flera faktorer
än själva överslcottsbeloppen inom företagen.
Vi har ju haft en period nu, när
den förändringen har inträtt att företagen
kunnat låna pengar, och man har
möjliggjort stora lånetransaktioner. Företagen
har kanske föredragit den metoden
i stället för att öka aktiekapitalet.
Det man delar ut till aktieägarna är inte
avdragsgillt vid beskattningen, men där -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

emot drar man av gäldränta i rörelsen.
Det blir väl en bedömning från fall till
fall, vad som är ändamålsenligt. När det
gäller investeringarnas storlek blir det
väl i första hand framtidsutsikterna på
den marknad där man är verksam.

Herr Lundström sade att regeringens
åtgärder inte lett till åsyftat resultat och
att man borde ha uppmuntrat näringslivet
på ett annat sätt än regeringen —
översatt: det socialdemokratiska partiet
— har velat göra. Herr Sundin var inne
på samma tema och frågade, varför inte
elskatten avvecklades. Vi har nog den
meningen, att man bör vidta sådana åtgärder
med en smula försiktighet. Det
är väl inte herr Lundström obekant, att
det nettoöverskott som uppstår inom näringslivet,
i första hand aktiebolagen —
för ett par år sedan rörde det sig om
drygt 5 miljarder kronor — i sin helhet
inte tas fram till beskattning, utan man
räknar med att företagen sammantaget
betalar ungefär 30 procent till stat och
kommun av det verkliga överskottet. Det
överskott som möjliggör de konsolideringsåtgärder,
som herr Sundin och herr
Lundström talade om, kommer inte fram
(fficiellt i boksluten. Men vi har väl från
vår sida ingenting emot att företagen
skaffar sig överskott och konsoliderar
sin ställning. Ibland brukar vi uttrycka
det på det sättet, att det är arbetstagarna
i första hand som har intresse av att
företagen är väl konsoliderade och att
det, i den mån det blir svårigheter för
företagen, inte i första hand är ägarna
som drabbas utan de anställda. Det råder
alltså inte någon principiell skillnad
i detta avseende mellan de olika uppfattningarna.
Det är först när dessa överskottsmedel
delas ut som vi anser att
dessa inkomster bör beskattas, och
vi har alltså delade meningar om hur
hårt dessa inkomster bör beskattas. Jag
har tillräcklig fantasi för att kunna tänka
mig att man till dem som kräver väldiga
skattelättnader, skulle kunna säga:
»Hur ställer det sig om vi slopar hela
företagsbeskattningen? Blir det ett synnerligen
stort bortfall i statsbudgeten
då?» Det blir ett bortfall på en miljard
kronor, men vore det ändamålsenligt att
förfara på det sättet?

2-j- Forsla kammarens protokoll 1963. Nr 26

Ang. den ekonomiska politiken

Skattelagstiftningen karakteriseras ju
nu av att det är de fysiska personerna
som betalar in de stora summorna till
stat och kommun. När det gäller att ta
ut dessa summor, är den tendensen alldeles
tydlig, att vi tar ut mer och mer
skatt i form av indirekta skatter. Herr
Hagberg nämnde att varuskatten har i
budgeten upptagits till 3 miljarder kronor.
Om vi nu har en sådan allmän
trend, tycker jag att det är rimligt att
fråga: Skall man inte försöka få detta
kartlagt, innan man binder sig så bestämt
för den eller den lösningen? Personligen
tycker jag att det är mycket
rimligt att göra på det sättet. Det borde
väl kunna sägas att vi nästa gång vi behandlar
kompletteringspropositionen på
alla håll bör veta mer än vi nu gör —
jag tänker på min vän herr Sundin, som
så flitigt studerar dessa frågor och kommer
att studera dem ytterligare några
månader framöver.

Jag anser att vi bör få en bättre överblick
över dessa problem. Det är ju ingalunda
på det sättet — som reservanterna
vill göra gällande och som herr Lundström
alldeles speciellt påpekade — att
vi inte har råd att vänta på utredningar
— han syftade då på allmänna skatteberedningen.
Jag anser att det är en klok
regel att man, om man är osäker och
inte vet hur man skall förfara, bör vänta
till dess att man får en bättre insikt
i ämnet. För min del erkänner jag gärna
att jag är tveksam på åtskilliga punkter
om hur man lämpligen bör förfara,
men mig skrämmer man inte med att
hänvisa till att näringslivet skall ha
skattelättnader. Om jag skall konstatera
något är det detta, att det är ytterst få
företagare som vill göra gällande att själva
företagsbeskattningen är särskilt
tryckande.

Nu pågår det ju också en utredning
om företagsbeskattningen, och det finns
alltså möjligheter att välja. Jag föreställer
mig att det kommer att bli delade
meningar om vilken väg man bör gå i
detta avseende. Men det är ju det vanliga
i en demokrati, att man visar upp
ståndpunkter och försöker övertyga andra
om att den ståndpunkt man själv intar
är den riktiga.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Beträffande oppositionspartiernas kanske
naturligt långa önskelista vill jag
säga, att de som studerar bevillningsutskottets
betänkande finner att det inte
råder någon allmän enighet bland oppositionen.
Man har där enat sig om tre
punkter, som kanske inte är särskilt väsentliga,
men för övrigt råder det inom
oppositionen delade meningar om vilka
önskemål som i första hand bör framföras.
Här har man spunnit på det temat
— det var herr Hagberg som anförde
detta — att barnfamiljerna förlorat
åtskilligt på att de gamla barnavdragen
vid beskattningen försvunnit ur vårt
skattesystem. Jag undrar det. Det är ju
nämligen på det sättet med barnavdragen,
att detta system förutsätter jämte
någorlunda hyggliga ortsavdrag även en
hygglig inkomst, och de som har de
stora inkomsterna får ju helt naturligt
den största fördelen. Både barnavdrag
och ortsavdrag verkar ju på det sättet
att det blir den översta delen av inkomsten
som tas bort och där är progressiviteten
starkast.

Sedan barnavdragen försvann från beskattningen,
har barnfamiljerna hjälpts
på åtskilliga sätt. Det allra förnämsta
sättet var att ge dem det allmänna barnbidraget.
Jag vill påpeka, att detta bidrag
måste vara särskilt värdefullt för
inkomsttagare som klagar på progressiviteten,
tv barnbidragen är ju skattefria
— i det hänseendet har det inte skett
någon felkonstruktion.

Herr Hagberg hävdar att de allmänna
barnavdragen i beskattningen är en konsekvens
av förvärvsavdraget. I och med
det beslut vi fattade i fjol skulle man
principiellt ha slagit in på en ny väg.
Jag vill emellertid erinra om att jag då
tillät mig framhålla, att jag hoppades att
beslutet inte skulle leda fram till alltför
vådliga konsekvenser.

Jag ser spörsmålet om avvägningen
av beskattningen mellan familjer med
barn och familjer utan barn så, att det
på detta område finns plats för stora
reformer. Den allmänna meningen i det
svenska samhället har nog numera mognat
därhän, att man är beredd att hjälpa
barnfamiljerna genom att ge dem ett

ordentligt stöd under förutsättning att
vi kan finna någorlunda rättvisande former
härför. Min förhoppning är att skatteberedningen
skall kunna bereda utrymme
för de kostnadsstegringar, som
följer med ett verkligt effektivt stöd åt
barnfamiljerna. Jag vill emellertid betona
orden »bereda utrymme» för dessa
bättre bidrag. Man får lov att ta inkomsterna
från andra håll, ty, som jag tidigare
framhållit, vi vill inte sänka statens
utgifter radikalt, utan vi höjer ju statsutgifterna.
Vare sig det gäller försvar,
socialpolitik eller kulturuppgifterna är
vi ense om att vi måste göra mer. Med
hänsyn härtill måste man vara beredd
att ge plats för de ökade utgifterna för
stödet till barnfamiljerna. Därvid blir
det fråga om en omfördelning av skatterna
och då i första hand skattefördelningen
inom samma inkomstgrupp mellan
familjer med barn och familjer utan
barn. Det är en stor uppgift, och i motsats
till herr Lundström anser jag att
det finns allt skäl att avvakta allmänna
skatteberedningens arbete. Jag vill instämma
med herr Hagbergs i Malmö förhoppning
att den allmänna skatteberedningen
skall lyckas med sin uppgift. Någon
lätt uppgift är det inte, men det
måste göras ett allvarligt försök att lösa
detta spörsmål, ty laborerandet med
mängder av avdrag i vårt skattesystem
har inte framtiden för sig. Vi börjar få
eu alltmer omfattande taxerings- och
kontrollapparat. Det vore en nåd att
stilla bedja om att Sveriges riksdag längre
fram sluppe ifrån diskussioner om
nya avdragsformer i det oändliga. Någon
skall ju betala skatterna, och millimeterrättvisa
är enligt min mening inte
särskilt lönande att försöka uppnå.

Jag håller med herr Sundin om att vi

1 ett framtida skattesystem bör ha ett
existensminimum. Mig förefaller det inte
alls förvånande, att centerpartiet förordar
en höjning av ortsavdraget från

2 250 till 3 000 kronor för ensamstående
person och från 4 500 till 6 000 kronor
för två äkta makar. Jag tycker inte att
förslaget är överväldigande. Det kostar
pengar, men dem skall vi ju skaffa fram
på annat sätt.

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Jag medger att de, som inte har någon
skattekraft, inte heller bör debiteras
några avgifter eller skatter. Det gör vi
tyvärr nu. Herr Sundin frågar sig varför
vi tvingar ungefär en miljon människor
att avge självdeklaration. Nej, det borde
vi inte göra, och det har jag sagt många
gånger förut. Men om herr Sundin flyttar
till ett annat rum, så kommer han att
finna att det dock föreligger vissa besvärligheter.
Jag begär dock inte att han
skall avstå från att rösta med reservationen
— den kan göra sig i vissa sammanhang.
Vi kan vara överens om det
mål som herr Sundin och hans medreservanter
syftar till, och jag är beredd
att på allt sätt understödja strävandena
dit, ty det är fel att debitera avgifter för
dem, som inte har inkomster eller någon
ekonomisk bärkraft. Nu skall dock i
sanningens namn erkännas, att det finns
en del inkomster, som inte är beskattningsbara,
såsom bidrag från det allmänna
i olika former, vilket i någon män kan
förändra bilden. I princip vill jag dock
gärna verka för att vi får ett ordentligt
höjt ortsavdrag. Sedan detta skett, är det
min önskan att vi får bort en mängd avdrag,
som vi nu har i skattesystemet.
Det är alldeles nödvändigt, om vi skall
kunna komma fram till vad vi kallar en
definitiv källskatt, och jag föreställer
mig att många önskar att man skall kunna
komma därhän.

När det gäller avdraget för folkpensionärerna
vill jag säga, att det naturligtvis
i och för sig är önskvärt att dessa
skall få befrielse från skatt. Jag vill endast
erinra om den åtgärd som riksskattenämnden
har vidtagit, nämligen att
man nu skall försöka få det extra avdraget
med 3 000 kronor tillämpat över hela
landet. Detta avses skola ske omgående,
och det innebär ju att den gruppen
får en förmån.

När man nu säger, att vi bör uppmuntra
dem att ta extrainkomster, är
detta rätt i och för sig, men hela vårt
skattesystem är ju så konstruerat, att om
man får högre inkomst, blir det mera
skatt. När folkpensionärerna får höjda
folkpensioner och dessutom skaffar sig
extrainkomster, måste ju därav följa att

Ang. den ekonomiska politiken
de någonstans når gränsen för skattefriheten.

Jag har ingenting emot att tänka mig,
att man gör sådana skatteskalor att det
blir jämnare intervall. Vi kan gott erkänna
att den nu gällande skatteskalan,
som kom fram ur det s. k. skattepaketet,
har sina skönhetsfel. Den saken förnekar
vi inte, och det är klart att man
bör rätta till dessa skönhetsfel, men jag
hade tänkt mig att man skulle kunna
göra mycket mer med skatteskalorna än
sådana små justeringar. Och en sak vet
vi: i den mån vi kan göra det proportionella
skiktet i skatteskalan större än det
nu är, så försvinner en massa av den
kritik som man nu riktar emot skatteskalorna.

Vi vet att inkomsterna för medborgarna
här i landet ökar för varje år. Vi
vet att allt fler och fler förvärvsarbetande
kvinnor på ett effektivt sätt bidrar till
att höja inkomstnivån för familjerna.
Detta gör att man kommer upp i sådana
inkomster, där progressiviteten är hårdare
än den är i botten. Skatten blir alltså
hårdare än för de lägre inkomsterna,
men det är inte detta som irriterar i
första hand. utan det är det s. k. tröskelproblemet.
Vi har fått den ovanan här i
riket att säga, att marginalskatten är den
och den. Vi räknar alltså inte i procent
på hela inkomsten vad som går till skatt,
utan vi talar om marginalskatten, och
det leder till egendomliga uttryck. För
en månad sedan läste vi, att nu drabbas
inte mindre än 43 procent av alla inkomsttagare
av progressiviteten i beskattningen.
De »drabbas»! Varför? Därför
att deras inkomster ökat! I allmänhet
brukar vi inte säga att det är en olycka
att få högre inkomst, men så framställs
det här. De drabbas av progressiviteten.

Tänk på alla de stackars människor
—■ hundratusentals eller kanske miljontals
— som inte råkar ut för olyckan att
drabbas av denna högre skatt. Det får
vi i riksdagen tänka på. Sedan kan vi
diskutera hur vi skall utforma skattesystemet,
men jag kan inte förstå hur man
kan framställa det som en förfärlig olycka,
när människorna får högre inkomster.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

Hur man än diskuterar, anser jag att
den grundläggande principen i vårt
skattesystem bör vara att skatterna skall
bäras i förhållande till bärkraften. När
herr Bertil Ohlin för någon tid sedan
sade, att han trodde att snart den tid är
inne då socialdemokraterna kommer att
diskutera progressiviteten i skatteskalan,
då tänkte jag: Ja, den tiden är redan inne.
Vi har ju många gånger diskuterat
den, men att inbilla sig att vi skulle gå
ifrån de väsentliga principerna när det
gäller beskattningen, det är nog inte
värt att satsa på, ty det kommer inte att
ske. Det tekniska förfarandet är en sak,
men vi kan inte lämna den grundprincip
vi har haft, nämligen att de som har
större inkomster också skall betala större
avgifter till det allmänna.

Detta betänkande, herr talman, innehåller
varjehanda ting. Jag har inte berört
några detaljer, men min gode vän
herr Eriksson i Uppsala får ta hand om
de mycket brännbara förvärvsavdragen.
Han har specialiserat sig på dem och
kommer att tala om dem mycket bättre
än jag kan.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
i dess helhet.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först be att få
säga ett par ord om det avsnitt av herr
John Ericssons anförande, som gällde
frågan om barnbidrag och barnavdrag.
Jag tror, att kammarens ledamöter liksom
jag anser sig ha uppfattat, att det
herr John Ericsson uttalade vittnade om
en positiv inställning till en lösning av
denna viktiga angelägenhet i allmänna
skatteberedningen, där han själv är en
inflytelserik ledamot. Han hoppades, att
övervägandena i allmänna skatteberedningen
så småningom skulle leda fram
till eller, som han sade, mogna fram i
ett förslag om beredande -— jag noterade
detta — av »utrymme för ett ökat
stöd åt barnfamiljerna». Det är ingenting
annat än vad vi och många andra
önskar.

Han tilläde, att det här måste bli fråga
om en omfördelning inom samma in -

komstgrupper mellan familjer med barn
och familjer utan barn. Självklart måste
det bli så, och på den punkten har vi
inom den meningsriktning, jag tillhör,
ingen annan mening än herr John Ericsson.

Sedan kom bevillningsutskottets ordförande
in på beskattningen sedd ur andra
aspekter. Han framhöll, att de fysiska
personerna i vårt land betalar mer
och mer av den samlade skatteintäkten
till det allmänna och att de juridiska
personerna — bolag och ekonomiska föreningar
— betalar relativt sett mindre.
Detta är riktigt, men det beror inte på
att det generella skattetrycket på de fysiska
personerna under senare år väsentligen
har ökat, utan anledningen är
självklart den att de fysiska personerna
på senare år har fått väsentligt ökade inkomster.
Därigenom blir ju skatten högre
och många kommer upp i de progressiva
skikten med därav följande för alla
kända resultat.

Herr John Ericsson talade själv om
att inkomsterna ökar mer och mer för
varje år och det är ingenting, sade han,
som vi har anledning att vara ledsna
för. Nej, naturligtvis inte, men tyvärr
har medaljen också en baksida, nämligen
den att en av de bidragande anledningarna
till denna väsentliga ökning av
de nominella inkomsterna tyvärr är inflationen.
Genom att inflationen sätter
in på det sätt som den gör får medborgarna
i realiteten betala skatt på större
inkomster än de i själva verket har. Det
är ju efter de nominella inkomsterna
skatten betalas.

Eftersom jag nu har ordet och för att
förkorta denna debatt skall jag be att få
säga en sak till herr Lundström. Han
apostroferade mig nämligen i den del av
sitt anförande, som gällde skatteskalorna.
Som kammarens ledamöter säkert
erinrar sig, har vi på vårt håll under en
följd av år framfört bestämda erinringar
mot den kraftiga stegringen i progressionen,
inte minst i början av skatteskalans
progressiva del. Vi har gjort detta
också i den nu föreliggande framställningen,
som är skildrad i bevillningsutskottets
betänkande nr 45. Om detta vårt

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

påpekande erinras för övrigt också i reservation
XIV av herr Stefanson m. fl.
Jag har understrukit detta också i mitt
tidigare inlägg i debatten särskilt vad
gäller det nu obehörigt hårt drabbade
mellanskiktet i skatteskalan för gifta.

Av särskild betydelse för den skatteutveckling,
vi så ofta pekat på, är det
förhållande, som jag nämnde för ett
ögonblick sedan, att inflationen driver
upp skattenivån till en helt annan höjd
än riksdagen har fastställt. Inflationen
leder till skärpning av skattenivån dels
därför att ett i kronor räknat oförändrat
ortsavdrag får ett lägre realvärde och
dels därför att en mot inflationen svarande
och alltså blott nominell höjning
av inkomsten kan föranleda, att denna
helt eller delvis blir beskattad inom högre
progressionsskikt än innan penningvärdeförsämringen
satte in.

Herr talman! Visserligen skulle vi ha
önskat en annan utformning av skatteskalorna
än den som föreslås i folkpartimotionen,
men å andra sidan, vilket torde
framgå av vad jag redan har sagt i
detta inlägg och framför allt av vad jag
sade i ett tidigare inlägg har vi ingen
svårighet på vårt håll att, därest vårt
förslag skulle bli utslaget, rösta med
klämmen i reservation XIV av herr Stefanson
m. fl. med uteslutande av dess
motivering, mot vilken vi har vissa erinringar
att göra.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om jag bortser ifrån frågan
om barnbidrag och ortsavdrag i allmänhet
skulle jag vilja karakterisera denna
debatt som en fråga om produktionsfrämjande
justeringar i beskattningen
mer än om skattelättnader i vanlig bemärkelse.
Det gäller den kanske inte just
i dag aktuella frågan om elskatten, det
gäller justering av skatteskalorna, breddning
och förstärkning av förvärvsavdragen
och i viss mån även utredningen
rörande folkpensionärernas biinkomster.

Man kan inte se dessa förslag enbart
som en minskning av statsinkomsterna.
Gör man det och alldeles ser bort ifrån
de positiva verkningar som dessa förslag

Ang. den ekonomiska politiken
skulle ha beträffande tillgången på arbetskraft,
ökningen i arbetsintensitet,
ökat sparande o. s. v., då tycker jag nog
att man betraktar denna fråga bara med
ena ögat. I varje fall initialt sett kan det
i viss utsträckning bli direkta inkomstbortfall,
men vi framlägger dessa förslag
därför att vi tror att de på någon
sikt har betydande positiva verkningar
ur samhällets egen synpunkt.

Beträffande barnavdragen och barnbidragen
förvånar det mig inte att bevillningsutskottets
ordförande anser att man
gott skulle kunna vänta. Han har ju varit
med om att avstyrka förslagen om
höjning av barnbidragen och det vore
ju märkligt om han skulle ändra uppfattning
nu. Jag vill säga både när det
gäller den frågan och när det gäller t. ex.
spörsmålet om åtgärder för att öka företagens
eget sparande, att det är värdefullt,
när det gäller generella reformer
och framför allt nya reformer av bestående
art, att vänta och utreda. Men för
att lösa ett brännande problem, för detaljförändringar
som kan vara gagneliga
och verkningsfulla i en akut situation,
där tycker jag att det är fel att man
nödvändigtvis skall behöva vänta år efter
år på utredningar.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! De siffror som jag återgav
i mitt förra anförande när det gällde
balansen mellan tillgång och efterfrågan
är hämtade ur kompletteringspropositionen.
Av kompletteringspropositionen
och dess siffermaterial framgår
med all tydlighet, att det finns en viss
differens, som måste räknas som en minuspost
med tanke på den inflation som
denna differens skapar.

Jag sade vidare, att denna i och för
sig ogynnsamma utveckling i viss mån
berodde på den överhettning inom byggnadsindustrien
som vi har för närvarande
och som medfört att lönerna pressats
uppåt utöver de avtalsenliga. Om denna
utveckling hade stannat inom byggnadsindustrien,
hade epidemihärden varit
isolerad. Nu har det inte blivit så,
utan utvecklingen inom byggnadsindu -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
strien har smittat av sig på andra områden.
Det var med tanke härpå som jag
vidare utvecklade min ståndpunkt genom
att säga, att i denna situation borde man
innan man vidtar exempelvis penningpolitiska
åtgärder kunna tänka sig vissa
finanspolitiska ingripanden från statens
sida.

I fråga om elskatten säger bevillningsutskottets
ärade ordförande, att vi bör
skynda långsamt i det här samhället.
Det kommer väl antagligen att bli så när
vi har röstat i denna kammare i en del
frågor att vi skyndar långsamt på samma
sätt som när vi har röstat om elskatten.

För mig — om jag får ta det i sammanhang
med nästa utskottsutlåtande,
bevillningsutskottets betänkande nr 44,
som vi snart kommer att behandla —
skulle det ha varit en gärd av rättvisa
mot företagsamheten, om vi hade avskaffat
elskatten. Jag är fullt medveten om
att större delen av elförbrukningen ligger
hos de stora industrierna, men ser
man det i samband med de goda möjligheter
till lättnader som de stora företagen
har när det gäller konjunkturinvesteringsfonderna,
kan vi dock inte
komma ifrån att ett borttagande av elskatten
skulle ha betytt en hel del för
den mindre företagsamheten.

Sedan är det naturligtvis riktigt att
man kanske bör lugna sig något till dess
att skatteberedningen har blivit färdig.
Reservationerna är dock, bevillningsutskottets
ärade ordförande, rätt lama. Det
är skrivelseyrkanden och hemställanden
att man skall giva till känna vad utskottet
har anfört. Bakom detta ligger helt
naturligt den reflexion som herr Ericsson
själv gjorde, nämligen att här pågår
saker och ting och att man först bör invänta
resultatet härav. Det är endast på
vissa områden som reservanterna ansett
det nödvändigt att redan nu vidta åtgärder.
När det gäller ortsavdragen och existensminimum
uppskattar jag vad herr
Ericsson sade när han förklarade, att om
jag kommer in i ett annat rum kanske
jag inte har riktigt samma uppfattning.
Jag uppskattar också fortsättningen av
herr Ericssons anförande, där han i stort

sett delade min uppfattning i fråga om
existensminimum och ortsavdragen. Jag
hoppas att vi skall bli instängda i samma
rum utanför den här kammaren och
där försöka lösa dessa frågor på det sätt
som vi i stort sett tycks vara ense om.

Herr talman! Bara ytterligare ett par
ord, om jag får synda på nåden. Det gäller
högerns förslag om införande av
barnavdrag vid beskattningen. Jag beklagar,
herr talman, att riksdagen med påfösare
från borgerligheten beslutade om
förhöjda ortsavdrag för de ensamma
mödrarna. Det var, som jag nu ser det,
även om jag själv var med och röstade
för det, ett oriktigt beslut. Detta stöd
skulle givetvis ha lämnats på så sätt att
man höjt barnbidragen i stället för den
konstruktion som man nu valde.

Allra sist, herr talman, vill jag nämna
att jag vid årets riksdag väckt en motion
i denna fråga. Den hänvisades till
andra lagutskottet, där herr förste vice
talmannen är ordförande. Jag beklagar
att den motionen inte bifallits.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! I mitt första anförande
framställde jag en fråga till regeringen,
som inte blivit besvarad. Ingen av statsråden
har gjort första kammaren den
äran att vara närvarande vid den ekonomiska
debatten i dag, vilket jag i och
för sig finner anmärkningsvärt. Det må
kanske därför tillåtas mig att nu i stället
rikta frågan till bevillningsutskottets
ordförande.

Jag syftar på vad som sagts om byggnadsverksamheten.
Finansministern talar
i kompletteringspropositionen om
den ur kostnadssynpunkt allvarliga överhettning
som på senare tid gjort sig gällande
inom byggnadssektorn. Dessa risker
underströks av bevillningsutskottets
ordförande, och jag instämmer i vad han
därvidlag sade. När jag talade om denna
sak var det emellertid inte bara lönesidan
utan entreprenadsummorna och hela
fältet som jag avsåg.

Det sägs längre fram i nationalbudgeten,
att utvecklingen inom byggnadssektorn
utgör eu allvarlig fara, ty det gäl -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

ler här en stor sektor, och utvecklingen
inom den kan påverka även många andra
områden i kostnadshöjande riktning,
även exportindustrien.

Det är på den punkten som jag framställde
min fråga: Vad ämnar regeringen
—- eller skall jag rikta frågan till det socialdemokratiska
partiet — göra för att
kyla ner den överhettning som finns på
detta område och som kan innebära en
verklig fara?

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är inget okänt fenomen
som herr Bengtson talade om.
Vi har mött det åtskilliga gånger under
efterkrigsåren. En politik med full sysselsättning
för med sig att det blir besvärligheter
att få till stånd den balans
som man önskar ha. Jag utgår emellertid
från att när finansminister Sträng
i sin kompletteringsproposition säger,
att man hör beakta detta problem, tänker
han också vidta åtgärder, vilket ju
kan ske på många olika sätt. Vi är väl
alla i sak överens om att vi bör söka
komma ifrån denna överhettning. Det
är ju ett allmänt intresse, så därom råder
inga delade meningar. I den mån
den offentliga sektorn där medverkat,
vilket den självklart gör, tror jag att
det finns anledning att vidta åtgärder
och att regeringen då också kommer
att göra det.

Till herr Hagberg i Malmö vill jag
säga att det gläder mig att han tror på
samförstånd när det gäller stödet till
barnfamiljerna, men jag vill gärna understryka
att det är om metoderna vi
tvistar. Vi har tagit avstånd från barnavdragssystemet
och tror att man måste
söka andra vägar än beskattningens för
att hjälpa familjerna, men i realiteten
blir det fråga om en omfördelning mellan
familjer med barn och familjer utan
barn.

Till vad herr Hagberg sade om de
nominella inkomsthöjningarna bör kanske
tilläggas, för att man inte skall få
en felaktig bild av vad som har skett,
att den reella inkomststegringen under

Ang. den ekonomiska politiken
efterkrigstiden är högst betydande, men
i den mån ortsavdrag och skatteskalor
är oförändrade och inkomsterna stiger
snabbare än de reella förutsättningarna
blir det naturligtvis en hårdare progressivitet
i beskattningssystemet, och
det är klart att man kan diskutera vem
som skall ha de inflationsvinster som
därigenom uppkommer.

Nu säger herr Hagberg att fysiska personer
har fått större inkomster och att
bolagen därför fått en mindre andel
av den samlade skattebördan. Det ligger
väl inte riktigt till på det sättet —
bolagen har ju också ökat sin omsättning,
kanske snabbare än de fysiska
personernas inkomster har stigit. Vi
måste väl erkänna att företagen har fått
helt andra möjligheter att slippa ta fram
vinsterna till beskattning. Jag motiverade
i mitt första anförande varför det
allmänna vill ha det så, och ledamöterna
kommer om några timmar — hoppas
jag —• att ta ställning till ytterligare en
reform i detta avseende, nämligen om
investeringsfonderna, som •—• om de
fungerar lika bra som hittills — innebär
att företagen kan sätta undan betydande
belopp och därmed få skattelättnader.

Jag hörde med intresse herr Lundströms
uppräkning av vad regeringen
borde ha gjort för att stimulera näringslivet.
Det gällde en lättnad för
näringslivet på 30 miljoner genom elskattens
borttagande. Skatteskalorna
gäller ju inte, i den mening vi diskuterar
här, för företagen, som har proportionell
skatt. Det är klart att folkpensionärernas
arbetsinsatser är av betydelse
och alltmer blir av betydelse ju
fler folkpensionärer vi får i förhållande
till antalet personer i verksamma åldrar,
men jag tog mig friheten hänvisa
till att enligt den tolkning som riksskattenämnden
nu har lämnat taxeringsnämnderna
till efterrättelse kommer det
övervägande antalet folkpensionärer att
inte få några som helst skattebekymmer.

Herr Sundin har slutligen redan tagit
upp debatten om investeringsfonderna.
Jag skall avstå från att tala om
dem nu, men jag vill påpeka att vad

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
herr Sundin är ute efter när det gäller
investeringsfonderna är att vi skall bevilja
fysiska personer med progressiv
beskattning möjlighet att skära av topparna
på sin beskattning. Det borde
herr Sundin ha talat om, men det gjorde
han inte. Vad regeringen föreslår är
att sådana skatteskyldiga som har proportionell
beskattning —• aktiebolag och
ekonomiska föreningar — skall få möjlighet
till avskrivningar. Det kan inte
gälla dem som har progressiv beskattning.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bara en enda mening!

Jag hoppas att jag vid behandlingen
av utskottets betänkande nr 44 får tillfälle
att tala om det som herr Ericsson
inte trodde att jag vågade tala om.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Jag vill säga till herr Ericsson att
jag inte gjorde uppräkningen därför att
jag ansåg att åtgärderna skulle vara till
förmån för företagen, men väl för samhället.
Jag påstår nämligen att de åtgärder
jag räknade upp har betydelse
för arbetsviljan och arbetsintensiteten
hos olika människor och därför är av
betydelse för samhället i dess helhet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det har redan utannonserats
i kammaren att jag skall tala för
förvärvsavdraget och enligt gammal tradition
herr Eriksson i Uppsala emot.
Därför tar jag mig friheten att ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk med
några synpunkter.

För en tid sedan hade vi från folkpartihåll
anledning att här i kammaren efterfråga
en grundforskning, som tar sikte
på de olika faktorer som inverkar på
de gifta kvinnornas benägenhet att fortsätta
med sitt yrkesarbete efter att ha
ingått äktenskap. Att den ekonomiska
faktorn är av utomordentligt stor, för
att inte säga avgörande betydelse, förefaller
väl ändå självklart. Därvid spelar

inte endast lönen en roll för den yrkesarbetande
kvinnan, utan också den beskattning
som kommer att åvila hennes
familj.

Jag vill säga till herr Ericsson i Kinna,
att om folk får högre inkomster men
får behålla allt mindre ju flitigare de
arbetar, så kan man med skäl tala om
att de drabbas av progressiviteten i
skattesystemet. Att de anser detta som en
»olycka» tyder den utveckling på som
tar sig uttryck i att allt fler människor i
stället för att ta emot en kontant ersättning
för ett arbete föredrar större fritid
eller andra obeskattade förmåner. Hög
lön är nog bra att få, men får man inte
behålla mycket av den, sedan man betalat
såväl skatten som alla de utgifter
som följer med inkomsternas förvärvande,
förefaller det mig självklart att kvinnorna
inte lyder samhällsbudet: »Du
skall förränta den utbildning du har
fått och gå ut på arbetsmarknaden, där
du så väl behövs!» Detta synes ju också
av den stora bristen på personal inte
minst i vårdyrkena, framför allt inom
sjukvården. De gifta kvinnorna bryr sig
inte om att göra sin samhällsplikt, och
deras män förefaller inte vilja stimulera
dem utan avråder tvärtom i många fall,
därför att de inte har lust att betala för
att deras fru arbetar, som man mycket
uppriktigt uttrycker den ekonomiska situationen.

Bevillningsutskottet har också fått sig
förelagt att överväga denna trista situation,
bl. a. på grund av en motion från
folkpartihåll, i vilken just frågan om
förvärvsavdraget för gift kvinna har tagits
upp med begäran om höjning av avdraget
och en utredning över hela linjen.
Enligt motionärerna finns ett obestridligt
samband mellan avgången från vissa
yrken och skattesystemet, sådant det är
utformat i fråga om beskattningen och
förvärvsavdragen. Men utskottet avfärdar
lättvindigt hela frågeställningen på
ett par rader med den mycket enkla argumenteringen,
att man inte skall överdriva
förvärvsavdragets effekt, då det
gäller de gifta kvinnornas vilja att kvarstå
i yrkesarbetet eller att ta ett nytt sådant.
Det är andra faktorer än ekono -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

mien som avgör valet, menar utskottet,
och det vill jag visst inte förneka. Men
jag tror att många ställer sig frågan, hur
länge våra lagstiftare skall dröja kvar i
den verklighetsfrämmande föreställningen
att ekonomien inte är den väsentliga
faktorn. Mig förefaller det obegripligt
att förutsätta, att inte de familjer,
där båda makarna arbetar, är i stånd
till så enkla matematiska operationer
som att räkna ut vad familjen i verkligheten
tjänar på att ena maken utför ett
tungt beskattat arbete utanför hemmet i
stället för ett obeskattat arbete inom
hemmet, vilket högst väsentligt höjer hela
familjens standard även om hustrun
inte drar kontanter till hemmet. Det är
självfallet många som har gjort sådana
ekonomiska beräkningar, och resultatet
ser vi i bristen på arbetskraft inom olika
områden, framför allt sådana där kvinnor
passar speciellt väl.

Att det nuvarande förvärvsavdraget
på högst 2 000 kronor inte tillnärmelsevis
täcker de kostnader en gift kvinna
med barn har för barnens tillsyn och
hemmets skötsel, det har såvitt jag kan
förstå ännu ingen bestritt, inte ens herr
Eriksson i Uppsala. I så fall skulle man
ju göra gällande, att en hemarbetande
hustru inte ger familjen ett större ekonomiskt
tillskott än som kan värderas
till 2 000 kronor, och det vore ju ändå
absurt — så litet är den hemarbetande
kvinnans insats dock inte värd. Och det
har heller ingen försökt göra gällande.
Man utgår helt enkelt från, att de gifta
yrkesarbetande kvinnorna skall utföra
ett dubbelarbete, både arbeta utanför
hemmet och utföra en stor del av sysslorna
i hemmet samt barntillsynen. Ett
sådant betraktelsesätt måste i längden
bli fullständigt ohållbart.

I folkpartimotionen har vi begärt en
höjning av förvärvsavdraget som åtminstone
innebär ett steg framåt. Vi har
föreslagit maximum 4 000 kronor. För
att kvinnor med låga inkomster men lika
dryga utgifter för barn och hemskötsel
som de yrkesarbetande kvinnorna med
större inkomster skall kunna tillgodogöra
sig avdraget, har vi föreslagit att

Ang. den ekonomiska politiken

kvotavdraget skall höjas från 20 till 25
procent. Därigenom skulle det högsta
förvärvsavdraget uppnås vid en inkomst
av 14 800 kronor. Nu blir den maximerade
inkomsten 8 500 kronor. En höjning
av förvärvsavdragen för de lägre
inkomsttagarna anser vi särskilt motiverad,
och den skulle kunna ske genom
att kvotavdraget höjdes för en viss botteninkomst
och sedan avtrappades uppåt.

En annan grupp av kvinnor som man
även har anledning att ta hänsyn till,
när det gäller utgifter för inkomsternas
förvärvande samt för barntillsyn och
hemskötsel är jordbrukarhustrurna och
över huvud taget de kvinnor som arbetar
i mannens rörelse. Reglerna för förvärvsavdragen
när det gäller den gruppen
av kvinnor behöver också ses över,
därför att de nu verkar orättvist. Om
bägge makarna sköter ett jordbruk kan
naturligtvis hustrun ha åtskilliga utgifter
för hushållet som uppgår till större
belopp än de 300 kronor hon nu har
rätt att göra avdrag för.

Det borde undersökas, om inte gift
kvinna med hemmavarande barn och
inkomst av jordbruk bör få förvärvsavdrag
efter samma regler som gäller i de
fall hon har inkomst av rörelse eller eget
arbete. Vårt nuvarande skattesystem innebär
ingen jämställdhet på den punkten.

Upp till vilken ålder barnen åsamkar
sina föräldrar utgifter är också en fråga
som vi ofta har anledning att ställa oss.
Utskottet hyser den enligt min uppfattning
verklighetsfrämmande föreställningen,
att när barnen blivit 12—13 år
har en utearbetande mor, som det står i
utlåtandet, inga särskilda utgifter för
dem. Det praktiska livet säger ju någonting
helt annat. Som det nu är upphör
rätten till förvärvsavdrag — med undantag
av schablonavdraget på 300 kronor
— när barnet är 16 år. 16 år är över
huvud taget ett heligt tal i många sammanhang
när det gäller ungdomarnas
vård och bidrag till utgifter för dem.
Men detta är faktiskt inte längre den
allmänna åldersgräns, över vilken de i

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

gemen kan klara sig på egen hand. Även
i den åldern får föräldrarna bära nog så
tunga kostnader för dem liksom många
år därefter. Därför bör en översyn av
denna åldersgräns också ingå i den utredning,
som har begärts i motionerna
I: 14 och II: 16.

Dessa motioner omfattar också ett par
andra krav. Bland dem vill jag särskilt
peka på sambeskattningen av makar som
har relativt höga inkomster och som
därför, trots de reformer som genomförts,
alltjämt får betala vad som allmänt
kallas för »en straffskatt på äktenskapet»,
sedan må vi här i riksdagen
kalla det vad vi vill. Denna lilla grupp
saknar betydelse, säger man glatt vid
debatter kring sambeskattningen; den
gruppen behöver vi inte tycka synd om,
eftersom där finns så höga inkomster,
att man gärna kan betala skatten. För
övrigt, säger man också, är gruppen så
liten. Ja, varför är den så liten? Självfallet
därför att de familjer som det gäller
finner det meningslöst att idka vad
jag skulle vilja kalla välgörenhet gentemot
samhället genom att hustrun tar ett
yrkesarbete. Även härvidlag spelar andra
faktorer också in, men det avgörande
är alldeles säkert den ekonomiska situationen.
Inom denna grupp av kvinnor
har flertalet en lång och dyrbar utbildning;
det har upprepats till leda i denna
församling. Det gäller kvinnor som borde
ha kvalificerade anställningar och
som behövs på sina poster. I vilken utsträckning
skulle borttagandet av sambeskattningseffekten
leda till att fler av
dessa kvalificerade och välutbildade
kvinnor söker sig ut på arbetsmarknaden?
Den saken vet vi ingenting om. Det
har sagts mig -—• och jag har ingen anledning
att betvivla siffran — att det
för något år sedan fanns 80 kvinnliga
läkare enbart i Stockholm, som stannade
hemma och skötte hushållsarbete. Vilket
värde man än sätter på husligt arbete,
måste det ur samhällets synpunkt
sägas vara en avig utveckling. Ur skattesynpunkt
skulle självfallet staten tjäna
på att dessa kvinnliga läkare kom ut i
arbetslivet; de skulle då få inkomster
och betala skatt, och de skulle också
fylla de 80 platserna som läkare.

I vårt grannland Norge har man löst
problemet på så sätt, att särtaxering på
vissa villkor beviljas denna grupp av
familjer. Makarna får inte arbeta i samma
rörelse, om den tillhör dem båda eller
någon av dem. Vidare gäller rätten
till särtaxering endast inkomst av arbete,
inte inkomst av kapital. Såvitt jag
vet — och jag har talat med ett par
norska yrkeskvinnor som har utnyttjat
denna särtaxering — har den slagit
mycket bra ut.

I de motioner som jag förut nämnde
framföres i utredningskravet också denna
möjlighet att medge rätt till särtaxering.
Det råder väl inget tvivel om att
en sådan taxering skulle stimulera
många kvinnor att ta ett yrkesarbete.
Samhället skulle därigenom vinna fler
arbetare, och staten skulle få ett större
skatteunderlag. Men slentriantänkandet
är så befäst när det gäller sambeskattningen,
att utskottet inte ens diskuterat
möjligheterna att härigenom skapa rättvisa
på detta område. Om man inte bryr
sig om rättvisesynpunkten, tycker jag
ändå att man borde se till samhällsnyttan.
Det är nog på tiden att damma av
dessa förlegade föreställningar.

Som vanligt tar utskottet betäckning
bakom ett par utredningar, när man inte
vill ta direkt ställning till frågan. Till
dessa utredningar hör familjerättskommittén
och familjeberedningen. Den senare
vet jag inte mycket mer om än att
den åtminstone enligt direktiven skall
syssla med serviceåtgärder för familjerna
och knappast med beskattningsfrågorna.
Om familjerättskommittén borde
jag däremot efter åtskilliga års arbete
veta det mesta, och jag kan garantera
att den inte har något som helst att göra
med dessa skattefrågor. Dessa kommittéer
lägger alltså inga hinder i vägen för
en utredning, och de lär inte kunna lägga
någon enda liten ny synpunkt på
frågans lösning. Därför har jag svårt
att förstå, varför man inte kan gå med
på utredningskravet därför att man hänvisar
till två i sammanhanget fullständigt
betydelselösa utredningar.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i de yrkanden som herr Lundström tidigare
har ställt i denna fråga.

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det har nästan utbildats
en tradition i den här kammaren att det
är fru Hamrin-Thorell och jag som skall
diskutera förvärvsavdragen, och det är
väl en tradition som vi gärna kan främja
och uppehålla. Jag hoppas emellertid att
den dagen skall randas här i kammaren
när vi kan få de här intrikata frågorna
avfärdade. Vissa försök har också gjorts,
fastän de inte varit tillräckliga.

Bevillningsutskottets värderade ordförande
hade älskvärdheten att upphöja
mig till något slags expert i fråga om
förvärvsavdrag. Jag skulle vilja beteckna
detta som ett uttryck för en överflödande
generositet, därför att det är svårt
att utbilda sig till expert på dessa frågor.
Jag tror att det vore en alltför stor älskvärdhet
även gentemot fru Hamrin-Thorell
att säga att hon är expert på de här
frågorna, trots att de har ganska hög
prioritet bland dem som hon intresserar
sig för. Det är inte så lätt att angripa
detta komplex av frågor.

När vi hade dessa frågor uppe vid
1960 och 1961 års riksdagar ansåg man
väl i största allmänhet att man kommit
en god bit på väg genom de förslag som
då genomfördes. Dessa reformer kompletterades
1962 då man införde rätten
till kvotavdrag även för ensamstående
barnförsörjare med barn under 16 år.
Dessa reformer på skatteområdet är så
pass färska att de — om jag inte är fel
underrättad — kommer i tillämpning
först vid årets taxeringar. Nog borde
man väl ändå kunna tåla sig så länge
att man väntade till dess att man fick se
effekten av reformer som är genomförda.

Nu avser jag inte att gå in på någon
närmare diskussion av de här tingen, ty
fru Hamrin-Thorells uppfattning och
min — liksom utskottets uppfattning
och reservanternas — ligger ganska nära
varandra vad beträffar yrkandena.
Tidigare har det yrkats på direkt lagstiftning
i de här frågorna, men nu har
reservanterna modifierat sina yrkanden
på det sättet att de begärt utredning.
Det är inte bara utslag av hjälplöshet eller
oförmåga att diskutera de här tingen,
när utskottet hänvisar till att det redan

Ang. den ekonomiska politiken
finns utredningar som just har till uppgift
att undersöka dessa saker. Fru
Hamrin-Thorell sade att de utredningar
som utskottet hänvisat till knappast hade
någon anledning att syssla med de
här frågorna. Jag vill säga tvärtom, ty
dessa frågor ingår just i utredningsdirektiven,
i varje fall för allmänna skatteberedningen.
Om fru Hamrin-Thorell
vill läsa direktiven skall hon finna att
de innehåller allt om skatter. Man behöver
knappast läsa direktiven för att veta
att de fångar in hela vårt skatteproblem.

Herr Lundström tog upp frågan om
den Westbergska motionen, som gäller
frågan om utvidgning av avdragsrätten
för skattskyldig som underhåller icke
hemmavarande barn. Jag ställde mig
synnerligen positiv till denna frågeställning
när den behandlades i utskottet. Det
finns helt säkert skäl för att beloppet
borde justeras. Det omvittnas inte minst
av barnavårdsnämnder att det finns ett
visst motstånd från underhållsskyldiga
fäder att sträcka sig till ett större underhållsbidrag
än det belopp på 1 000 kronor
som normalt brukar utdömas och
som skatteavdraget är begränsat till.
Skulle man genom att höja avdragsbeloppet
kunna främja tillkomsten av större
underhållsbidrag, vore det väl ändå välbetänkt.
Utskottet är emellertid inte berett
att föreslå en omedelbar lagstiftning
på den här punkten heller, eftersom det
inte bara är fråga om den typ av underhållsskyldighet
som jag nu nämnt, utan
här gäller det ett större område, nämligen
underhållsskyldigheten för icke
hemmavarande barn. Därför har utskottet
avstyrkt motionen.

Herr talman! Det vore ju frestande att
också få delta i den allmänna budgetdiskussionen.
Jag avstår emellertid. Jag har
gjort ett par randanmärkningar, och eftersom
jag ser att herr Hagberg inte är
i kammaren, skall jag inte ställa den fråga
jag hade tänkt komma med. Däremot
vill jag säga ett par ord till herr Lundström,
som ju framhöll att de skattesänkningsförslag
som finns i reservationerna
till det här betänkandet mycket
väl ryms — så uttryckte han sig — in -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
om ett normalt budgetöverskott och de
stora felmarginaler som en stor budget
innehåller. Jag skulle gärna vilja fråga:
Hur tänjbart anser herr Lundström att
detta resonemang är? Går det att tänja
på hur långt som helst, eller känner
folkpartiet något begränsning när det
gäller att dels yrka på höjda anslag i olika
avseenden — d. v. s. öka utgiftssidan
— dels, när tidpunkten är lämplig, yrka
på begränsningar i statens inkomster
under hänvisning till den guttaperkaaktiga
formulering, som jag pekade på?

Herr Lundström hade älskvärdheten
att apostrofera ett uttalande som jag
gjorde i en tidigare debatt här i kammaren
när vi behandlade frågan om självfinansiering
av företag. Jag nämnde då
att åtminstone en stor del av de svenska
basindustrierna tack vare ett mycket generöst
företagsbeskattningssystem hade
lyckats att i stor utsträckning självfinansiera
sina investeringar. Herr Lundström
anförde att detta kanske var sant för något
år sedan men att förutsättningarna
inte var desamma i dag. Det kan man
självfallet diskutera, herr Lundström, ty
om det är riktigt att vinstutvecklingen
inom företagen går nedåt på grund av
ökade kostnader i olika avseenden, är
det också självklart att förutsättningarna
för avsättningar till fonder som skall
tjäna självfinansieringsändamål blir
begränsade. Det är ju också en av de
verkligt strategiska och viktiga frågor
som skall handläggas av företagsbeskattningens
utredare.

Vidare, herr talman, vill jag understryka
ett uttalande som jag har gjort
tidigare i vår, nämligen att detta sätt att
angripa skattespörsmålen genom att föreslå
åtgärder punktvis ju fördärvar hela
underlaget för den allmänna skatteberedningens
arbete. Motiveringen för att den
allmänna skatteberedningen tillsattes
var närmast att vi någon gång skulle få
en total och allmän översyn av vårt
skattesystem så att vi skulle slippa de
s. k. inadvertenser som otvivelaktigt
finns inbakade i vårt nuvarande skattesystem.

Ja, herr talman, för att inte missa någonting
i fråga om avstyrkanden av mo -

tioner ber jag att få yrka avslag på samtliga
motioner och bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! De förslag till sänkningar
av de statliga inkomsterna och höjningar
av utgifterna som jag i några fal!
har fört fram ryms, herr Einar Eriksson,
väl inom ramen för driftbudgetens överskott.
Vare sig man räknar detta överskott
på det ena eller andra sättet ryms
förslagen i alla fall där, men framför allt
gäller detta om man redovisar driftbudgeten
korrekt, vilket vi har krävt i vår
reservation. Det finns då ett betydande
överskott som mer än väl täcker de justeringar
vi har föreslagit. Inte heller är
dessa förändringar av den arten att de
gärna kan rubba den samhällsekonomiska
balansen. Det rör sig ju om några
få tusendelar av nationalinkomsten, och
dylikt innebär verkligen inga rubbningar
av någon som helst betydelse, såvitt
jag förstår. Verkligheten har f. ö. gång
efter annan korrigerat budgetberäkningarna
— både regeringens och oppositionens
beräkningar — och korrigeringarna
har ofta varit av långt större omfattning.

Jag tror inte att det finns något särskilt
skäl att spika fast de siffror som
finns i kompletteringspropositionen såsom
varande de absolut riktiga. Dem
får vi ju reda på först i sinom tid. Redan
nu tror jag emellertid att man kan säga
att de av folkpartiet föreslagna justeringarna
inte kommer att utöva någon
negativ effekt. Tvärtom är det så, att
om man tar hänsyn till de positiva sidor,
som jag i replikskiftet med herr John
Ericsson anförde, kommer resultatet att
bli bättre samhällsekonomiskt sett.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Lundström nöjde sig med ett
platoniskt uttalande om att folkpartiets
förslag till ökade utgifter ryms inom det
normala budgetöverskottet och de felmarginaler
som en stor budget alltid

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

dras med samt att även folkpartiets förslag
till skattesänkningar ryms inom
samma begrepp. Förr om åren kunde vi
åtminstone förvänta att få del av ett
budgetalternativ, men jag vet inte vad
som nu har hänt med oppositionen. Har
den tappat lusten och energien, eller vad
kan det vara, eftersom oppositionen inte
ens orkar med att presentera de siffror
som den anser vara mer riktiga än
de siffror som publicerats i kompletteringspropositionen?
Vi får väl hålla oss
till siffrorna i kompletteringspropositionen,
eftersom varken herr Lundström
eller hans parti har presenterat några
andra.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Har inte herr Eriksson
läst folkpartiets reservationer när det
gäller inkomstberäkningen på driftbudgeten?
Där står ju tydligt att vi anser
att den redovisade siffran för överskottet,
204 miljoner kronor, är felaktig.
Den ger inte en korrekt bild. I riksstaten
finns den rätta siffran, 579 miljoner,
angiven. Det måste väl statsfinansiellt
vara mer än tillräckligt för de
justeringar som föreslagits av oss, ja
t. o. m. för vissa justeringar som föreslagits
från en del andra håll.

Överläggningen ansågs härmed slutad.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30. Därefter yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen

Ang. den ekonomiska politiken
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 25.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Svärd anmälde, att han vid den
nu företagna voteringen avsett att rösta
nej men av misstag nedtryckt båda voteringsknapparna.

Beträffande punkten B, anförde vidare
herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt angående
utskottets hemställan såvitt avsåge indexreglering
av ortsavdrag och därefter
särskilt rörande utskottets hemställan såvitt
anginge viss successiv höjning av
ortsavdragen.

Sedermera gjorde herr talmannen beträffande
utskottets hemställan i punkten
B, såvitt avsåge indexreglering av
ortsavdrag, propositioner, först på bifall
till denna hemställan samt vidare på

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten B, såvitt avser indexreglering av
ortsavdrag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen rörande
utskottets hemställan i punkten B, såvitt
anginge viss successiv höjning av
ortsavdragen, propositioner, först på bifall
till nämnda hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Sundin och Vigelsbo
vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten B, såvitt avser viss successiv höjning
av ortsavdragen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sundin och
Vigelsbo vid betänkandet avgivna, med
III betecknade reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 103;

Nej — 21.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i enlighet
med de gällande punkten C 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten C 1, röstar
Ja;

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg in. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 27.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten C 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten C 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Ang. den ekonomiska politiken
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 89;

Nej — 49.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten D, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herrar Sundin och
Vigelsbo vid betänkandet avgivna, med
VI betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sundin och
Vigelsbo vid betänkandet avgivna, med
VI betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
Ja — 97;

Nej — 26.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten E förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med YII
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med VII betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 67.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten F, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Lundström, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med IX betecknade reservationen; 3:o),

av herr Sundin, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr Vigelsbo
vid betänkandet anförda, med X betecknade
reservationen; samt

4:o), av herr Nilsson, Yngve, att det
förslag skulle antagas, som innefattades i
reservationen XI, av herr Hagberg m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Lundströms yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de ovan under
3:o) och 4:o) upptagna yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen
(första förvoteringen); och förklarade
herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Yngve
Nilssons yrkande.

Herr Sundin begärde likväl votering
jämväl om innehållet i denna kontraproposition,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes för den andra förvoteringen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 45 punkten F antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med XI betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits reservationen
X, av herrar Sundin och Vigelsbo.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 26;

Nej — 27.

Därjämte hade 90 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 45 punkten F antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IX betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
X, av herrar Sundin och Vigelsbo.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Ang. den ekonomiska politiken
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej — 27.

Därjämte hade 89 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda
rösturna en ja-sedel och en nej-sedel,
båda lika till storlek och utseende,
tryckta och omärkta samt var för sig
slutna och hoprullade, varefter på anmodan
av herr talmannen fröken Andersson
ur rösturnan upptog den ena av
röstsedlarna, och befanns denna vara
ja-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut
i enlighet med ja-propositionen.

Ytterligare uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten F, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IX betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
Ja — 75;

Nej — 40.

Därjämte hade 29 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten G förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med XII
betecknade reservationen; och förkla^
rade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
45 punkten G, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med XII betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 70.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad anginge punkten H, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som

innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med

XIII betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten H, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med XIII betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 32.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten I hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med angående punkten J framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med

XIV betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten J, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med XIV betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 51.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten K, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med XV betecknade
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Ang. den ekonomiska politiken

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten K, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med XV betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 30.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna L och
M hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

137, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1963/
64 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1962/63;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1962/63, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

139, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1963/
64 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

ställning om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1963/64.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 mars 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 159, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256) om
investeringsfonder för konjunkturutjämning;
samt

2) förordning om extra avskrivning
och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen.

I propositionen hade framlagts förslag
till vissa ändringar i lagstiftningen om
konjunkturinvesteringsfonder i syfte att
göra denna lagstiftning till ett mera
verksamt medel i konjunkturpolitiken.
Sålunda hade bland annat föreslagits, att
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts
förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
skulle kunna medgiva företag, som under
tider med avsättningssvårigheter
fortsatte sin produktion, att taga investeringsfond
i anspråk för överföring till
lagerinvesteringskonto. Efter särskilt
medgivande skulle investeringsfond kunna
överföras mellan bolag inom en koncern.

För ; att stimulera ekonomiska föreningar
till fondavsättningar hade föreslagits
att insättningsskyldigheten i

riksbanken för sådana företag skulle
sänkas från 46 till 40 procent av fondavsättningen.
Kungl. Maj:t skulle enligt
förslaget, om synnerliga skäl förelåge,
äga medgiva befrielse från det tioprocentiga
tillägg, som skulle göras, då fond
återfördes till beskattning.

Vidare hade föreslagits, att fonderna
under vissa förhållanden skulle kunna
användas i lokaliseringspolitiskt syfte.

Slutligen hade förslag framlagts om
generella regler av innebörd, att Kungl.
Maj:t, om läget på arbetsmarknaden påkallade
det, skulle äga besluta, att rörelseidkare
och jordbrukare, som under
viss tid anskaffade maskiner och inventarier,
vid taxeringen skulle få åtnjuta
avdrag för extra avskrivning (initialavskrivning)
å dessa tillgångar med 30
procent och ett särskilt investeringsavdrag
motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden.
Även dessa generella
regler skulle kunna användas i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Bestämmelserna hade föreslagits skola
träda i kraft den 1 juli 1963.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:773,
av herr Gorthon m. fl., och II: 940, av
herr Regnéll, vari hemställts,

a) att riksdagen vid sin behandling av
propositionen nr 159 måtte besluta, att
11 § första stycket b) i förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning skulle givas
av investeringsfondsutredningen föreslagen
lydelse, vilket förslag avsåg, att
investeringsfond även i fortsättningen
skulle få tagas i anspråk för kostnader
för anskaffande, ombyggnad och reparation
av fartyg och andra transportmedel; b)

att riksdagen i samband med ovannämnda
ändring måtte göra ett uttalande
av innebörd, att investeringsfond
finge tagas i anspråk för fartygsanslcaffningar
samt för ombyggnad och repara -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

tion av fartyg under samma tidsperioder
och villkor, som rederiföretag ägde
rätt åtnjuta de särskilda förmåner i
taxeringshänseende, vilka angåves i 1 §
förordningen om extra avskrivning och
särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxering; II)

de likalydande motionerna I: 774,
av herr Holmberg, och 11:939, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., vari anhållits,

a) att riksdagen måtte uttala, att enligt
dess mening vid tillämpningen av
förordningen om investeringsfonder för
konjunkturutjämning i första hand generella
medgivanden till ianspråktagande
av fondmedel borde lämnas samt att
medgivanden, som begränsades till vissa
branscher, visst eller vissa företag eller
vissa områden, endast borde komma
i fråga, om synnerligen starka skäl därtill
förelåge;

b) att riksdagen måtte antaga det i
propositionen nr 159 framlagda förslaget
till förordning angående ändring i
förordningen den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
med dels den ändringen, att de
föreslagna ändringarna i 10,18 och 22 §§
utginge, dels ock den ändringen, att 3,
5, 13, 14 och 17 §§ ävensom punkt 1)
av övergångsbestämmelserna erhölle den
lydelse, som i motionerna angivits;

III) de likalydande motionerna I: 775,
av herr Stefanson m. fl., och 11:936, av
herr Enskog m. fl., vari yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts
proposition nr 159 skulle

a) besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till sådan utvidgning
av lagstiftningen om investeringsfond
för konjunkturutjämning, att
denna lagstiftning bleve tillämplig för
alla företag —- oavsett företagsform —
som deklarerade sina inkomster enligt
bokföringsmässiga grunder;

b) uttala, att de föreslagna bestämmelserna
avseende rätt för Kungl. Maj:t
att medgiva de ifrågavarande förordningarnas
tillämpning i lokaliseringspolitiskt
syfte borde antagas som provisoriska
i avvaktan på resultatet av 1959

års utredning angående näringslivets
lokalisering; samt

c) i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

IV) de likalydande motionerna I: 776,
av herrar Sundin och Jonasson, samt
II: 937, av herrar Fälldin och Börjesson
i Falköping, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 159 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla

a) om skyndsam utredning angående
möjligheter till investeringskonto för fysiska
personer med mot investeringsfondslagstiftningen
svarande bestämmelser
om medelsavsättning och investeringsavdrag
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

b) att Kungl. Maj:t efter prövning av
kommitténs för näringslivets lokalisering
kommande betänkande måtte framlägga
förslag till förhöjda investeringsavdrag
och andra skattelättnader, som
kunde befinnas erforderliga för en aktiv
lokaliseringspolitik; samt

c) om skyndsam prövning angående
vidgade möjligheter att använda investeringsfondsmedel
för marknadsbearbetning
i utlandet enligt motionernas syfte;
ävensom

V) motionen II: 938, av herr Henningsson
m. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 368,
av herrar Mattsson och Torsten Andersson,
samt 11:439, av herrar Nilsson i
Tvärålund och Börjesson i Falköping,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om prövning
och förslag till riksdagen om sådana
ändringar i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning,
att rätten till avsättningar till sådana
fonder utsträcktes även till andra
företagsformer än aktiebolag och ekonomiska
föreningar; ävensom

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

II) de likalydande motionerna 1:433,
av herr Hagberg in. fl., och 11:531, av
herr Heckscher m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga förslag senast till 1964 års
riksdag om rätt för rörelseidkare respektive
jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond, i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som uppdragits i de likalydande motionerna
1:431 och 11:526.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 159 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ävensom i anledning
av de inbördes likalydande motionerna
I: 773, av herr Gorthon m. fl., och
II: 940, av herr Regnéll, samt I: 774, av
herr Holmberg, och II: 939, av herr Nilsson
i Svalöv m. fl., -— måtte antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 27 maj 1955 (nr 256)
om investeringsfonder för konjunkturutjämning
med de ändringar,

dels att 11 § erhölle i betänkandet angiven
lydelse;

dels ock att övergångsbestämmelserna
erhölle den lydelse, som i betänkandet
angivits;

2) förordning om extra avskrivning
och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen
;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:368,
av herrar Mattsson och Torsten Andersson,
samt 11:439, av herrar Nilsson i
Tvärålund och Börjesson i Falköping,

2) de likalydande motionerna 1:433,
av herr Hagberg m. fl., och 11:531, av
herr Heckscher m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 773,
av herr Gorthon m. fl., och 11:940, av
herr Regnéll,

4) de likalydande motionerna 1:774,
av herr Holmberg, och II: 939, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:775,
av herr Stefanson m. fl., och II: 936, av
herr Enskog m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 776,
av herrar Sundin och Jonasson, samt
II: 937, av herrar Fälldin och Börjesson
i Falköping, ävensom

7) motionen 11:938, av herr Henningsson
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Av utskottet förordad ändring ill §
förslaget till förordning angående ändring
i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning innebar,
att även framtida fondavsättningar skulle
få tagas i anspråk för anskaffande,
ombyggnad och reparation av fartyg.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Stefanson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Nordenson, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås, Larsson
i Umeå och von Sydow, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
—■ med bifall till de likalydande motionerna
I: 775, av herr Stefanson m. fl.,
och II: 936, av herr Enskog m. fl., ävensom
i anledning av de likalydande motionerna
I: 776, av herrar Sundin och
Jonasson, samt 11:937, av herrar Fälldin
och Börjesson i Falköping, de likalydande
motionerna 1:368, av herrar
Mattsson och Torsten Andersson, samt
11:439, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Börjesson i Falköping, ävensom de
likalydande motionerna 1:433, av herr
Hagberg m. fl., och 11:531, av herr
Heckscher m. fl., — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till sådan utvidgning av lagstiftningen
om investeringsfonder för
konjunkturutjämning, att denna lagstiftning
bleve tillämplig för alla företag oavsett
företagsform;

II) av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen — med bi -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 2G

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

fall till de likalydande motionerna I:
776, av herrar Sundin och Jonasson,
samt II: 937, av herrar Fälldin och Börjesson
i Falköping, ävensom i anledning
av de likaly dande motionerna I: 368, av
herrar Mattsson och Torsten Andersson,
samt II: 439, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Börjesson i Falköping, de likalydande
motionerna I: 433, av herr Hagberg
m. fl., och 11:531, av herr Heckscher
m. fl., samt de likalydande motionerna
I: 775, av herr Stefanson m. fl.,
och II: 936, av herr Enskog m. fl., såvitt
nu vore i fråga — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
angående möjligheter till investeringskonto
för fysiska personer med
mot investeringsfondslagstiftningen svarande
bestämmelser om medelsavsättning
och investeringsavdrag i enlighet
med vad reservanterna anfört;

III) av herrar Gösta Jacobsson, Nordenson,
Magnusson i Borås och von Sydow,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:433, av herr
Hagberg m. fl., och II: 531, av herr
Heckscher m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte framlägga förslag senast till 1964
års riksdag om rätt för rörelseidkare
respektive jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna
uppdragna riktlinjer;

IV) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna 1:776,
av herrar Sundin och Jonasson, samt II:
937, av herrar Fälldin och Börjesson i
Falköping, samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:775, av herr Stefanson
in. fl., och II: 936, av herr Enskog
m. fl., ävensom med avslag på de
likalydande motionerna 1:774, av herr
Holmberg, och II: 939, av herr Nilsson i
Svalöv m. fl., såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t an -

hålla, att Kungl. Maj :t efter prövning av
kommitténs för näringslivets lokalisering
aviserade betänkande måtte framlägga
förslag till förhöjda investeringsavdrag
och andra skattelättnader, som
kunde befinnas erforderliga för en aktiv
lokaliseringspolitik, i enlighet med
vad reservanterna anfört;

V) av herrar Stefanson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Sundin, Nordenson,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Magnusson
i Borås, Larsson i Umeå och von
Sydow, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:776, av herrar Sundin och
Jonasson, samt 11:937, av herrar Fälldin
och Börjesson i Falköping, såvitt nu
vore i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam prövning
angående vidgade möjligheter att använda
investeringsfondsmedel för marknadsbearbetning
i utlandet i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Stefanson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Nordenson,
Gustafson i Göteborg, Magnusson i
Borås, Larsson i Umeå och von Sydow.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I den proposition som
behandlas i föreliggande betänkande
från bevillningsutskottet föreslås ändrade
bestämmelser i vissa avseenden
beträffande investeringsfonderna för
konjunkturutjämning.

I ett avseende har departementschefen
emellertid inte föreslagit någon ändring
av gällande regler, nämligen beträffande
de företagsformer som skall omfattas
av förordningen. I det nu föreliggande
förslaget liksom i gällande förordning
stadgas att rätt till avsättning
till investeringsfonder tillkommer aktiebolag
och ekonomiska föreningar, under
det att fysiska personer är undantagna
från dessa möjligheter. Det betyder
att företag som bedriver verksamhet
under formen enskild firma eller han -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

delsbolag inte kan komma i åtnjutande
av de fördelar investeringsfondslagstiftningen
ger. Dessa företag, som i huvudsak
utgöres av mindre enheter, får således
inte chansen att under goda vinstår
i högkonjunkturer göra skattefria avsättningar
till fonder som sedan i konjunkturnedgång
kan användas för utbyggnad
och utveckling av företaget.
De undandrages därmed en metod för
skattemässigt fördelaktig självfinansiering
av investeringar som näringslivet
i övrigt ansett vara värdefull, och kommer
därmed i ett sämre konkurrensläge
i förhållande till andra företagstyper.

Denna fråga har tagits upp i flera motioner
i anslutning till proposition nr
159, bl. a. i motion nr 775 i denna kammare
och 936 i andra kammaren. I motionerna
framhålles att grundprincipen
för vår skattelagstiftning skall vara att
alla skattskyldiga behandlas lika. Det
gäller naturligtvis också beskattningen
av näringslivet och då även olika företagsformer.
De lagar och regler som
griper in i näringslivets förhållanden
och i många avseenden bestämmer de
förutsättningar varunder företagen arbetar
bör ge alla företag, oavsett den juridiska
form varunder de arbetar, samma
konkurrensmöjligheter.

Motionärerna har därför hemställt om
att riksdagen i en skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om fortsatt utredning
och förslag till en sådan utvidgning
av lagstiftningen att den blir öppen
även för företag som bedrives i annan
form än aktiebolag och ekonomisk förening.

Den utredning som föregick ifrågavarande
proposition har med åberopande
av tekniska svårigheter ställt sig avvisande
till en sådan reform. Finansministern
och utskottets majoritet har intagit
samma negativa ståndpunkt. Jag
anser dock, i likhet med flera remissinstanser
som yttrat sig över utredningens
beiänkanden, att sådana svårigheter
går att bemästra. Man har från remissinstansernas
sida pekat på flera framkomliga
möjligheter, bland annat skogskontometoden.
I våra grannländer har
frågan lösts så, att även fysiska perso -

ner kan göra fondavsättningar för framtida
investeringar.

Den strukturförändring som vårt näringsliv
genomgår påverkar i hög grad
de mindre företagen. Om dessa företag
skall kunna leva vidare och utvecklas, så
krävs även av dem omställning och anpassning
till ny teknik och nya avsättningsmöjligheter.
Tendensen pekar även
inom småföretagarsektorn mot större
enheter. Det är nödvändigt att de mindre
företagen inför denna omställningsprocedur
bereds samma finansieringsmöjligheter
som storföretagen.

Inte minst med anledning av att departementschefen
i den föreliggande
propositionen ger investeringsfonderna
lokaliseringspolitiska uppgifter är det
befogat att även enskilda firmor och
handelsbolag får använda sig av denna
metod för uppsamling av investeringskapital.
De mindre företagen, som drivs
i denna form, kommer säkerligen i framtiden
liksom hittills att vara av betydelse
i strävandena att ge våra landsbygdskommuner
ett differentierat näringsliv
och bereda arbetstillfällen åt
befolkningen därstädes. Även dessa företagsformer
behöver då den stimulans
som investeringsfonderna kan ge för
etablering i områden som behöver lokaliseringspolitiskt
stöd.

Finansminister Sträng har i propositionen
uppmärksammat den av mig påtalade
orättvisan mot de mindre företagen.
För att i någon mån undanröja
densamma har han framlagt ett förslag
om generella avskrivningsregler, vilka
i likhet med investeringsfonderna skall
få användas i tider då läget på arbetsmarknaden
påkallar detta. Dessa generella
avskrivningsmöjligheter omfattar
dels en första avskrivning på maskiner
och verktyg med upp till 30 procent av
anskaffningskostnaderna, dels även ett
investeringsavdrag utgörande 10 procent
av samma kostnad. Rätt till sådan avskrivning
tillfaller alla företag, således
även företag som drives som enskild
firma eller handelsbolag.

Dessa nya avskrivningsmöjligheter är
naturligtvis av värde för en företagare
som under de förutsättningar och be -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

stämmelser som finns i förordningen
vill anskaffa nya maskiner och bygga
ut sin produktionsapparat. Det är med
tillfredsställelse som jag noterar departementschefens
förslag. Metoden har
emellertid den nackdelen gentemot investeringsfonderna
att avskrivning först
får göras under en lågkonjunktur med
sysselsättningssvårigheter, således under
en tid då företagen i regel inte är
inställda på nyinvesteringar.

Det är naturligtvis fördelaktigare att
dels få göra avsättningar till en fond
under en högkonjunktur, då företagen i
regel visar bättre vinster, och dessutom
kunna göra fonderingar under en följd
av år, varigenom de medel som vid en
lågkonjunktur kan tagas i anspråk kan
komma att väsentligt överstiga ett års
vinst. Investeringsfonderna kan utnyttjas
oberoende av om företaget visar
vinst eller inte det år varunder investeringen
skall göras, under det att avskrivningsreglerna
förutsätter god vinst under
avskrivningsåret.

En annan svaghet med avskrivningsmetoderna
i förhållande till investeringsfonderna
är att avskrivning endast
får göras på maskiner och verktyg men
icke på byggnader, under det att investeringsfonderna
får användas för investering
i byggnader. För maskiner och
verktyg är avskrivningsmöjligheterna redan
nu relativt goda, varför en initialavskrivning
med 30 procent, som den
nya bestämmelsen innebär, får begränsat
ekonomiskt värde. Det extra investeringsavdraget
utgör en värdefull nyhet.

Det hade varit önskvärt att de generella
avskrivningsmetoderna även hade
omfattat fabriksbyggnader. Med den
låga avskrivningstakt som nu tillätes på
fabriksbyggnader skulle en initialavskrivning
på 30 procent ha varit av
vida större betydelse än på maskiner
och verktyg.

Jag vill än en gång framhålla att det
är önskvärt att vår skattelagstiftning utformas
så att alla behandlas lika. Inte
minst bör detta gälla näringslivet. En
skattelagstiftning som ger vissa företagsformer
fördelar framför andra sned 3

Första kammarens protokoll 1963. Nr 26

vrider konkurrensen och ger inte olika
företagstyper samma möjligheter att utvecklas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I.

Dessutom yrkar jag bifall till reservation
V.

Reservanterna föreslår att investeringsfonderna
i ökad utsträckning skall
kunna användas till marknadsbearbetning
i utlandet av företagen, ensamma
eller tillsammans med andra. Ett medel
att motverka en lågkonjunktur är väl
att på olika vägar ge stimulans åt utrikeshandeln.
Det är därför befogat att
investeringsfonderna får användas för
exportfrämjande åtgärder. Sådana åtgärder
är av stort värde, inte minst för
de många småföretag som arbetar som
underleverantörer till exportindustrien,
säger reservanterna.

I propositionen har departementschefen
även föreslagit att investeringsfonderna
liksom de generella metoderna
skall kunna användas i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det tidigare nämnda motionsparet
har även tagit upp denna
fråga. Motionärerna framhåller att de
lokaliseringspolitiska metoderna för närvarande
utreds inom kommittén för näringslivets
lokalisering, som kan väntas
framlägga resultat av sitt arbete under
höstens lopp. Det hade naturligtvis varit
önskvärt att regeringen under slutskedet
av pågående utredning icke hade
framlagt förslag som kan komma att ingripa
i utredningens arbetsuppgifter
och påverka utredningens bedömande
och ställningstagande. I kommitténs
uppdrag ingår att dels framlägga förslag
på områden som bör komma i fråga
för lokaliseringspolitiskt stöd, dels
även avge förslag och åtgärder som är
ägnade att förbättra de allmänna förutsättningarna
för näringslivet inom
dessa områden, liksom förslag till metoder
som kan stimulera företagen att
nyetablera eller bygga ut sin verksamhet
inom områdena i fråga.

För att lokaliseringspolitiken skall
kunna ge ett gott resultat och vara til!
nytta för de delar av vårt land som är

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjammng

i behov av samhälliga stödåtgärder måste
dessa åtgärder inordnas i ett fast system.
Det är därvid nödvändigt att de
områden inom vilka de lokaliseringspolitiska
medlen skall sättas in avgränsas
med fasta, entydiga kriterier. Om de lokaliseringspolitiska
medlen används alltför
generellt, utan avgränsning till områden
som verkligen är i behov av samhälleligt
stöd, förtar man den lokaliseringspolitiska
effekten av detta stöd.

I motionen sägs det att departementschefen
inte har angivit några sådana
fasta kriterier för de områden inom vilka
investeringsfonderna skall kunna användas
i lokaliseringspolitiskt syfte, och
de motiv som i propositionen anges härför
är mycket vaga.

Motionärerna har insett nödvändigheten
av att åtgärder kommer till stånd
för att motverka de sysselsättnings- och
avfolkningsproblem som finns inom vissa
delar av vårt land och har därför inte
motsatt sig förslaget om fondernas och
de generella metodernas användning i
lokaliseringspolitiskt syfte, men för att
underlätta en omprövning och en samordning
av dessa metoder med de stödåtgärder
som kommittén kan komma att
föreslå har motionärerna hemställt att
riksdagen måtte uttala att de föreslagna
bestämmelserna beträffande förordningarnas
tillämpning i lokaliseringspolitiskt
syfte antas som provisoriska i avvaktan
på resultatet av 1959 års utredning angående
näringslivets lokalisering.

Utskottet har vid behandling av detta
förslag tagit en viss, om än ringa hänsyn
till motionärernas synpunkter. Efter
att ha anslutit sig till departementschefens
uttalande angående fondernas användning
för lokaliseringspolitiken ägnar
utskottet problemet följande rader:
»Utskottet förutsätter därvid att i den
mån så finnes påkallat samordning sker
mellan lokaliseringspolitiska åtgärder av
olika slag.»

I ett särskilt yttrande till utskottets
utlåtande har åtta ledamöter av utskottet
framhållit det nödvändiga i att de
synpunkter som i detta avseende framförts
i motionen beaktas. Man motsätter
sig inte heller i detta yttrande att investe -

ringsfonderna i särskilt angelägna fall
används för att främja sysselsättning i
områden med arbetslöshet av mera bestående
karaktär men framhåller att propositionen
saknar entydiga och fasta kriterier
för en sådan lokaliseringspolitisk
användning. Man framhåller i det särskilda
yttrandet: »För att samhällets lokaliseringsstöd
skall bli effektivt fordras
att de olika åtgärder som ingår i detta
utgör ett samlat program med fasta mål
och objektiva och entydiga kriterier för
de områden och regioner som skall kunna
komma i fråga för detta stöd.» Man
förordar att principerna för tillämpningen
av investeringsfondslagstiftningen i
lokaliseringspolitiskt syfte omprövas av
riksdagen när resultatet av utredningens
arbete föreligger.

Herr talman! Jag anser det vara angeläget
att i kammaren understryka synpunkterna
i det särskilda yttrandet.

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Till detta bevillningsutskottets
betänkande är fogade ett antal
reservationer. Jag tror det är angeläget
att framhålla att de knappast är
uttryck för en allmänt kritisk inställning
till investeringsfondsinstitutet eller den
lagstiftning som är anknuten till detta.
Snarare är de en serie kärleksförklaringar
— det är bara formerna för tillbedjan
som är litet olika.

Jag tror det är betydelsefullt att man
ändå får tillfälle att ventilera de olika
synpunkter som kan anläggas på användningen
av investeringsfonderna. Jag vill
då, herr talman, framhålla att investeringsfonderna
har tillkommit som ett
konjunkturpolitiskt instrument som syftar
till att få till stånd en utjämning av
den privata investeringsverksamheten
mellan goda och dåliga tider. Det är
känt att investeringarna spelar en stor
roll i konjunkturförloppet. De tenderar
att stegras kraftigt under konjunkturuppgången
och att reduceras starkt när
tiderna blir sämre. Möjligheterna att variera
de offentliga investeringarna är
också begränsade. I detta sammanhang
är det intressant att notera att finans -

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

ministern i årets kompletteringsproposition
påpekar behovet av en mera flexibel
planering av de offentliga utgifterna
just för att möjliggöra en konjunkturpolitik.

Men om vi nu ser på investeringsfonderna,
är det väl uppenbart att de kan
bli ett verksamt medel i konjunkturpolitiken
bara om lagstiftningen tillämpas
så att den leder till betydande avsättningar
i de goda tiderna. Dessa avsättningar
leder ju till en dämpning av tendenserna
till överkonjunktur, samtidigt
som de skapar betydande belopp som
står till förfogande för att stimulera
investeringsverksamheten i nedgångstider.

Jag vill, herr talman, gärna understryka
fondernas dämpande effekt under
högkonjunkturen, eftersom jag har tyckt
att den synpunkten ibland har kommit
bort när man jämfört med andra metoder
att stimulera investeringarna i lågkonjunkturer.
En förutsättning för att
stora avsättningar skall kunna komma
till stånd och att de skall vara ett verksamt
medel är att företagen har förtroende
för att de inom rimlig tid och
utan betungande villkor får använda
fonderna för sitt ändamål.

Nu visar erfarenheterna klart att den
framgång som investeringsfondsinstitutet
haft sedan 1955 i mycket stor utsträckning
sammanhänger med den liberala
tillståndsgivningen, d. v. s. det
förhållandet att arbetsmarknadsstyrelsen,
som ju haft att besluta, givit i stort
sett generella medgivanden till alla företag
som haft investeringsfonder att
under en viss tid använda dem. De förändringar
vi nu har att ta ställning till,
vilka föreslagits av Kungl. Maj:t och
återfinnes även i utskottets betänkande,
delvis i modifierad form, måste enligt
min uppfattning bedömas just ur synpunkten
om de uppmuntrar företagen
att göra avsättningar eller medverkar
till att avhålla dem från sådana.

Låt mig då ett ögonblick beröra den
nya möjlighet som öppnas enligt lagförslaget,
att överföra medel från investeringsfonder
till lagerinvesteringskonto.
Denna nyhet har mötts med en viss tvek -

samhet från remissinstanserna, och det
är ju möjligt att den tveksamheten är
befogad, eftersom vissa både företagsekonomiska
och samhällsekonomiska
risker är förbundna med att i dåliga tider
uppmuntra företagen att arbeta på
lager. Man har också pekat på att detta
institut skulle kunna snedvrida konkurrensen
mellan olika företag och leda till
besvärande prisfall när lagren skall realiseras.

I det sammanhanget skulle jag emellertid
gärna vilja fästa uppmärksamheten
vid ett uttalande av departementschefen,
vilket möjligen ställer detta institut
i en något annan belysning. Han
säger: »Ett företag, som med hänsyn till
sina anställda eller av andra skäl fortsätter
sin produktion trots avsättningssvårigheter,
kan genom de föreslagna
bestämmelserna få en likviditetsförstärkning
och en skattelättnad. Företaget får
härigenom ersättning för de medel, som
bundits i det ökade lagret, och kan genom
likviditetsförstärkningen få möjlighet
att göra även andra investeringar
än i lager, vilka investeringar eljest kanske
skulle fått anstå.»

Jag tror att detta är en mycket betydelsefull
kommentar, därför att den pekar
på att man kan använda detta institut
till att lätta situationen även för
sadana företag som fått en lagerökning
redan innan medgivandet om överföring
till lagerinvesteringskonto skett. Då behöver
man inte ställa villkoret om en
fortsatt lageruppbyggnad, utan man gör
det möjligt för företaget att undvika t.
ex. realisation av lagret i för hastig takt.
Såsom departementschefen påpekar, får
ju företaget pengar som lättar dess likviditetsposition,
varigenom man kan göra
andra investeringar än lagerinvesteringar
och därmed lämna bidrag till sysselsättningen.
Ser man institutet ur den
synpunkten, vill jag betrakta detta som
en reell utvidgning av investeringsfondslagstiftningen
ur konjunkturpolitiska
aspekter, även om jag liksom många
andra tror att det bara får begränsad betydelse.

Om jag sedan går vidare till departementschefens
nya förslag och frågan i

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjamnmg

vilken mån de är att betrakta som en
utvidgning, så vill jag erinra om att departementschefen
har föreslagit att investeringsfonderna
inte skall få användas
för andra investeringar i maskiner
än sådana som har direkt samband med
byggande. I övrigt skall man använda
den nya generella lagstiftningen om extra
avskrivning och särskilda investeringsavdrag
för att stimulera maskininvesteringarna.

På den punkten har emellertid utskottet
gjort ett intressant uttalande, när
man säger — visserligen på litet undanskymd
plats — att investeringsfonderna
bör få tas i anspråk i samma omfattning
som hittills för maskininvesteringar.
Detta uttalande liksom det förhållandet
att gällande principer beträffande
fartyg skall bibehållas — enligt utskottets
förslag i motsats till Kungl.
Maj ds — är enligt min uppfattning en
avgjord förbättring i förhållande till propositionen.

En annan förbättring är att enligt de
nya bestämmelserna ett företag skall
kunna göra avsättning till ny fond även
under samma beskattningsår som tidigare
fondavsättning av ett eller annat
skäl återföres till beskattning. Detta innebär
en förbättring.

Men låt mig sedan, herr talman, övergå
till mera kritiska synpunkter och
därvid anknyta till de nya inslag i riktlinjerna
för tillämpningen av investeringsfondslagstiftningen
vilka kommer
till uttryck i propositionen. Jag ber att
få inleda dessa kommentarer med att
citera ett uttalande i bevillningsutskottets
betänkande som jag anser bär intresse.
Utskottet säger: »I detta sammanhang
må framhållas att det ligger i sakens
natur aft ett dirigerande av investeringarna
på sätt som inte ligger i linje
med företagarnas intentioner, torde
minska benägenheten för fondavsättningar,
något som ligger varken i det
allmännas eller i företagens intresse.
Något tvång från det allmännas sida bör
således inte förekomma.»

Jag hälsar dessa uttalanden med tillfredsställelse,
men enligt min meningrimmar
de inte helt med det förhållan -

det att utskottet i övrigt utan reservationer
ansluter sig till de uttalanden departementschefen
gjort om vissa ändrade
riktlinjer för tillståndsgivningen. Departementschefen
uttalar sig nämligen,
såsom herr Stefanson redan framhållit,
för en ökad selektivitet vid tillståndsgivningen
främst i samband med att fonderna
nu skall kunna användas i iokaliseringspolitiskt
syfte. Jag vill sammanställa
detta uttalande med ett annat uttalande
av departementschefen: »Be stämmelserna

bör i princip tillämpas så
att man får största möjliga effekt från
sysselsättningssynpunkt med minsta
möjliga kostnad. Om man genom en selektiv
prövning av ansökningarna når
en bättre effekt från sysselsättningssynpunkt
än vid ett generellt frisläppande
kan någon kritik inte riktas mot en sådan
tillämpning av lagstiftningen.»

Detta resonemang verkar ju bestickande,
herr talman, och kan förleda många
till att finna det riktigt, men jag tror
inte att det är invändningsfritt. Enligt
min uppfattning ger det i stället uttryck
åt ett ganska kortsiktigt och statiskt
betraktelsesätt. Det förefaller som om departementschefen
utgår från att han har
stora fonder avsatta och sedan blott har
att ta ställning till hur dessa bäst skall
användas. Men det betyder också att
han inte närmare tar hänsyn till, liksom
inte heller utskottet, hur benägenheten
att göra avsättningar kan komma att påverkas
av sådana nya riktlinjer. De innebär
ju nämligen en högre grad av selektivitet
och en viss grad av dirigism.

Vad menas för övrigt, herr talman,
med »minsta möjliga kostnad»? Syftar
man på statens skattekostnad, alltså att
storleken av skattebortfallet skall utgöra
en mätare på kostnaden? Något sådant
måste enligt min mening vara felaktigt.
Denna fråga måste ses ur samhällsekonomisk
synpunkt och ej minst med utgångspunkt
från den långsiktiga utvecklingen.
Avsikten bör vara att söka hindra
en för samhället kostsam överansträngning
av resurserna i ett högkonjunkturläge,
respektive att motverka att
resurser inte kommer till användning i
en lågkonjunktur eller att investeringar,

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

som eljest vore produktiva, inte kommer
till stånd. Men nu visar det sig, såsom
jag tidigare framhållit och som även utskottet
är inne på, att företagens benägenhet
sammanhänger nära med att man
tillämpar generella medgivanden och inte
har för starka inslag av selektivitet.

Låt mig gå vidare och titta på det lokaliseringspolitiska
resonemanget. För
klarhetens skull bör man komma ihåg
att det inte är fråga om att göra en tillfällig
geografisk avgränsning till områden
som speciellt har träffats av en viss
konjunkturnedgång. Med hänsyn till att
konjunkturbilden ofta är splittrad, eller
åtminstone ibland kan vara starkt splittrad,
kan det enligt min mening i vissa
lägen finnas motiv för att man gör avsteg
från de generella medgivandena,
d. v. s. de medgivanden som omfattar
alla företag, även om jag på den punkten
tror att den obenägenhet, som arbetsmarknadsstyrelsen
hittills visat att göra
sådana avsteg, är riktig. Man har ju bl. a.
hänvisat till risken för en förskjutning
av konkurrensförhållandena mellan olika
företag.

Departementschefens tolkning av lokaliseringspolitiken
är någonting annat.
Han vill ge ett indirekt stöd åt företagsamheten
inom s. k. avfolkningsområden,
och härmed avser han län eller
väsentliga delar därav. Jag är mycket
tveksam om det verkligen är riktigt att
införa detta helt nya, icke konjunkturpolitiska
element, i investeringsfondslagstiftningen.
Under alla förhållanden är
det angeläget att framhålla, att det är
oriktigt att betrakta detta som en utvidgning
av institutet, därför att det
med nödvändighet inför — det följer av
den lokaliseringspolitiska användningen
— en ökad grad av selektivitet vid tillståndsgivningen
och därmed en styrning
av investeringarna från det offentligas
sida, det som i sin tur skapar en ökad
grad av osäkerhet hos företagen under
vilka förhållanden de kan få använda
fonderna. Därmed har institutet förlorat
eller riskerar att förlora i betydelse
som konjunkturpolitiskt instrument, och
det kan ju inte sägas vara en utvidgning.

Det kan vara av intresse att citera

några tidigare uttalanden i anslutning
till denna diskussion. Den departementschef,
som var ansvarig för 1947 års lagstiftning,
framhävde det önskvärda i att
man bortser från andra synpunkter än
de rent konjunkturutjämnande. I bevillningsutskottets
betänkande nr 34 år
1961 hade man att ta ställning till motioner
om att använda investeringsfonderna
för lokaliseringspolitiska ändamål.
Därvid framhöll utskottet följande:
»Emellertid anser utskottet inte att stimulansen
bör ske genom lättnader vid
beskattningen på sätt yrkats i motionerna.
Häremot talar för det första rent
principiella skäl. Det måste nämligen
anses stridande mot de principer på vilka
vårt skattesystem vilar att tillämpa
särskilt gynnsamma regler för företag
som etableras på viss ort.»

Liknande synpunkter har för övrigt
framförts av riksskattenämnden i dess
remissvar.

Jag är inte riktigt lika sträng i min
principiella bedömning som 1961 års bevillningsutskott.
Jag tror att man får
överväga att inrymma vissa möjligheter
att i särskilda fall ge tillstånd att använda
investeringsfonderna i rent lokaliseringspolitiskt
syfte, men jag är ganska
kritisk mot de kriterier som användes av
departementschefen och som även berörts
av herr Stefanson. Jag finner dem
varken klara eller tillfredsställande motiverade.
Jag skall inte i dag ge mig in på
en allmän lokaliseringspolitislt debatt,
men det är min övertygelse att varken
avfolkningskriteriet eller länstänkandet
kommer att utgöra bärande element vid
en konstruktiv lösning av våra framtida
lokaliseringsproblem.

Jag vill därför med hänvisning till det
särskilda yttrande, som är fogat till betänkandet,
understryka kravet på en omprövning
från riksdagens sida av principerna
för tillämpningen av investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte,
som bör ske när lokaliseringsutredningens
förslag föreligger. För min del vill
jag betona att det inte innebär att jag i
förväg accepterar de principer eller kriterier
som denna utredning kan komma
att föreslå, utan jag menar att utredning -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

en bör tagas som utgångspunkt för en allmän
principiell lokaliseringspolitisk debatt.
Jag vill också framhålla att jag inte
därmed har accepterat att investeringsfonderna
för konjunkturutjämning också
i framtiden skall infogas i den lokaliseringspolitiska
arsenalen.

Herr Stefanson har berört ytterligare
några yrkanden som förekommer i reservationerna,
och jag skall på den punkten
fatta mig kort. Jag anser att det kan finnas
vissa skäl för att pröva en vidgad
användning av investeringsfonderna för
bearbetning av exportmarknaderna. Vårt
utrikesberoende, inte minst konjunkturellt,
och den fortgående internationaliseringen
av företagsamheten gör att även
stimulansen av investeringar som görs
utomlands kan övervägas, om de nämligen
är ägnade att befrämja svensk export.

I debatten om investeringsfonderna
har ju rättvisesynpunkten kommit att
spela en viss roll. Den har här särskilt
företrätts av herr Stefanson. Jag vill
gärna saga, att jag delar departementschefens
synpunkt, att man inte får driva
rättvisesynpunkten för långt. Det
skulle väl i själva verket göra att institutet
över huvud taget inte kan fortleva,
eftersom det alltid kommer att vara blott
vissa företag som kan göra investeringar
när fonderna släpps loss, medan andra
inte har kunnat göra avsättningar eller
ej har beredskap att göra investeringar
när tillstånd t. ex. för generella avskrivningsavdrag
lämnas.

Jag tror emellertid att departementschefen
litet för mycket har betonat att
det endast är de större företagen som
kan utbygga investeringsfonderna vid
deras nuvarande struktur. Det är visserligen
riktigt att statistiken visar att
användningen beloppsmässigt varit koncentrerad
till de stora företagen, men
det sammanhänger väl något med att
institutet är relativt nytt och okänt och
att någon större spridning till de mindre
och medelstora företagen inte förekommit
ännu.

Jag tror att starkt expanderande mindre
och medelstora företag också kan ha
en långsiktig kontinuerlig investerings -

planering, som gör det möjligt för dem
att utnyttja investeringsfonderna. Jag
vill ansluta mig till herr Stefanson i
hans önskemål att man undersöker alla
möjligheter för att ge även företag, som
inte arbetar i aktiebolagsform eller i
form av ekonomisk förening, möjligheter
att falla under investeringsfondslagstiftningen.
Jag har inte blivit övertygad
om att det står oöverstigliga hinder i
vägen för någon form av anordning på
denna punkt.

I bevillningsutskottets betänkande har
också behandlats ett motionspar, nr 433
i denna kammare och 531 i andra kammaren,
angående rätt för enskilda företag
och jordbrukare att avsätta medel
till självfinansieringsfond. Detta motionspar
hör egentligen inte hemma under
den fråga vi här diskuterar, nämligen
konjunkturutjämningsåtgärder. Det är
här fråga om — och det har också
framförts i motiveringen — ett generellt
försök att förbättra de minsta företagens
kapitalförsörjning, speciellt då med riskvilligt
kapital. Även om det kanske kan
riktas vissa tekniska invändningar mot
förslaget, så vill jag påpeka att det dock
har getts en mycket måttlig omfattning;
man har maximerat avsättningen per år
till 5 000 kronor och fondernas totalbelopp
till 50 000 kronor. Det borde vara
möjligt att finna en lösning. Härtill talar
både rättviseskäl och samhällsekonomiska
synpunkter.

Låt mig, herr talman, slutligen instämma
i det påpekande, som herr Stefanson
här gjort, att när man granskar de
olika fördelarna med investeringsfonderna
framstår de nuvarande värdeminskningsavdragen
för byggnader som
alldeles orimligt låga. Åtgärder måste
väl snart vidtagas för att åstadkomma
åtminstone någon förbättring av dessa
avskrivningsmöjligheter.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna I,
III och V till bevillningsutskottets betänkande
nr 44.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Mina synpunkter på
denna fråga sammanfaller i väsentliga

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjamnmg

stycken med dem som har framförts av
herr Nordenson. Jag ser liksom han investeringsfonderna
som ett mycket förnämligt
instrument i den svenska konjunkturpolitiken,
som det är all anledning
för oss alla att slå vakt om. Det är
inte bara viktigt att bestämmelserna är
förnuftigt utformade. Lika betydelsefullt
är att myndigheterna handhar tillämpningen
på ett förnuftigt sätt. Endast därigenom
kan institutet omfattas av näringslivets
förtroende. Hela institutet
bygger på frivillighet från näringslivets
sida och på förtroende. Brister det på
den senare punkten, blir det inga nya avsättningar
till investeringsfonder eller
minimala sådana.

Liksom herr Nordenson vill jag i detta
sammanhang understryka institutets
värde i högkonjunktursituationer — något
som kanske har mindre observerats
i debatten under senare år. Det är just
i sådana situationer som de flesta avsättningarna
kommer till. I en högkonjunktursituation
bär fondavsättningarna
den verkan att de motverkar expansionen
på penningmarknaden och så att säga
torkar upp ett alltför rikligt penningtillflöde
och därigenom lägger en broms
på inflationstendenser från efterfrågesidan.
Men då ligger det också makt
uppå att de avsatta fonderna får användas
för företagens lönsamma investeringsändamål
vid en senare tidpunkt då
arbetsmarknadssituationen blivit en annan.
Lönsamheten måste här som eljest
vara ledstjärnan.

Det samarbete som på detta område
ägt rum mellan myndigheterna och näringslivet
torde vara förtjänt av det allra
största erkännande. Att det i år har förekommit
en del gnissel till följd av den
stränga vinterns försenande inverkan
på arbetena betyder nog i denna del
mindre.

Man skall emellertid inte tro att investeringsfonderna
uteslutande är en
favör för företagen. Den obligatoriska
insättningen på riksbankskonto har sina
mindre fördelaktiga sidor, framför allt
för företag som behöver sina pengar och
har andra avskrivningsmöjligheter. De
måste noga överväga situationen innan

avsättning till investeringsfond göres.
Det är också ett relativt begränsat antal
företag i landet som har gjort avsättningar
till investeringsfond.

Jag tycker nog att propositionen angående
utbyggnad av bestämmelserna i
ämnet i sina huvuddrag är ganska bra
efter de tillrättalägganden på vissa punkter
som skett inom bevillningsutskottet.
Det utesluter ju inte att vissa önskemål
kan framföras. Vad beträffar utskottets
skrivning vill jag särskilt trycka på vikten
av att investeringsfonderna även i
fortsättningen i princip får användas
för maskinanskaffning, enkannerligen
för annan maskinanskaffning än sådan
som har sammanhang med byggande.
Det är också betydelsefullt att fartygen
har fått komma med i det här sammanhanget.
Det har inte minst det senaste
året visat sig att fonderna i stor utsträckning
tagits i anspråk för maskinanskaffning,
till en del säkerligen utan samband
med byggande, och det vore nog olyckligt
om denna utväg stängdes. De föreslagna
nya avskrivningsreglerna har inte
riktigt samma verkan.

Det kan givetvis diskuteras huruvida
fonderna på sätt som i propositionen föreslås
över huvud taget bör användas för
lokaliseringsändamål, som ju är ett nytt
ändamål i detta sammanhang. Men med
försiktighet brukat kan institutet måhända
även i detta avseende medverka till
att betydelsefulla investeringar kommer
till stånd. Den generella linje som hittills
tillämpats vid medgivandena till fondernas
användning bör även i fortsättningen
i princip följas. Individuella medgivanden
bör dock liksom hittills undantagsvis
kunna lämnas varvid dock bör
tillses att om ett företag i en bransch får
ett medgivande, även andra företag i
samma bransch bör få sin chans. Eljest
skulle ju det första företaget få ett försteg
i konkurrensen. Den generella linjen
bör dock inte utesluta att vid frisläppandet
av investeringsfonder större återhållsamhet
bör visas när det gäller orter,
där sysselsättningsläget redan tidigare
är ansträngt.

Beträffande de reservationsvis framförda
yrkandena instämmer jag med

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

herr Nordenson. I ett avseende vill jag
göra ett litet förtydligande av min ståndpunkt
i ärendet, nämligen beträffande
de s. k. exportfrämjande åtgärderna. Jag
menar att det inte bör finnas hinder för
att en investeringsfond får användas för
investering i utlandet exempelvis för
uppförande av en lagerbyggnad om en
sådan byggnad är till gagn för den svenska
exporten och sysselsättningen på arbetsmarknaden.
I övrigt bör man nog
handhava fonderna med försiktighet när
det gäller exportfrämjande syften. Det
får inte ske på så sätt att det blir fråga
om något som har karaktären av exportsubventioner.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! De förändringar som föreslås
när det gäller investeringsfonderna,
åtgärder för att utjämna konjunkturerna,
har här belysts av åtskilliga talare,
och jag funderar nu på vad som egentligen
skiljer oss i stort.

Vid utskottsbehandlingen har vi gjort
vissa förändringar i riktning mot att
åstadkomma ett ännu effektivare resultat
i fråga om investeringsfonderna. Vi
är väl alla ense om att detta institut har
fyllt sin uppgift på det sätt som vi har
önskat. Jag kan inte finna något annat
av vad som framförts av de tidigare talarna
än att man skulle vara rädd för
något slags dirigering efter de förändringar
som här har ägt rum. Så långt jag
har kunnat läsa ger vi inga fullmakter åt
Kungl. Maj :t att bestämma när man skall
använda dessa investeringsfonder. Det
är de enskilda företagens egen sak att
avgöra när de skall använda fonderna.
Det är inga tvingande bestämmelser.

Jag kan inte heller förstå de motiv som
skulle kunna föreligga för t. ex. regeringen,
när den ju lyckats vinna erkännande
från alla håll för att detta institut verkat
tillfredsställande, att komma på idén att
förändra formerna därhän, att inte det
förtroende skulle kvarstå som nu visas
för fondbildningen.

En av de synpunkter, där jag tror att
herr Nordenson hade sina betänkligheter,
gällde lokaliseringen, och klart är väl

att det är ett nytt moment som här har
kommit till. Men genom utskottets ställningstagande
och dess skrivning tror jag
ju att det föreligger minimala risker för
att reglerna skulle tillämpas på ett sätt
som inte vore förenligt med de syften
som vi vill ha förverkligade genom fondbildningen.

Däremot kan jag när det gäller de önskemål,
som man här för fram genom
kravet på att även fysiska personer skall
kunna använda sig av detta instrument,
inte följa med längre. Frågan om investeringsfonder
är ju en fråga om konjunkturutjämning.
Att man kan åberopa t. ex.
skogskontofonderna som ett parallellfall
förstår jag inte. Där syftar man ju till en
progressionsutjämning därför att inkomsterna
kommer så ojämnt när det gäller
skogsavverkning, men avsättningar till
de fonder som det nu gäller syftar ju till
att utjämna konjunkturerna.

Herr Stefanson talade om »lika rätt för
alla», när det gäller beskattningen. Ja,
går det alt tala om absolut rättvisa i det
sammanhanget? Skulle man utvidga rätten
att avsätta till investeringsfond att
även gälla fysiska personer, så skulle en
fri företagare få skattefavörer i förhållande
till medborgarna i allmänhet. Det
går inte att dölja den effekten genom
fagert tal — det bleve ingen rättvisa alls
mellan olika medborgare om man skulle
förfara på det sättet.

Det är klart att man från oppositionens
sida kan önska att man skulle få ännu
mera liberala avskrivningsregler. Herr
Nordenson snuddade vid att man skulle
kunna tänka sig att framöver få generösare
regler när det gäller avskrivning av
byggnader.

Jag är inte främmande för att man i
detta sammanhang kan tänka sig någon
justering. Inga former och bestämmelser
är eviga. Men i just detta sammanhang
tycker jag inte att man skall aktualisera
detta problem, utan det får ske i ett större
sammanhang när man samtidigt gör andra
förändringar i skattelagstiftningen.

Jag kanske får sluta, herr talman, med
att säga att jag inte är så alldeles övertygad
om att det nya förslaget kommer att
få en revolutionerande effekt; jag syftar

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

då på lokaliseringspolitiken. Min
hoppning är dock att man inte skall börja
plottra med investeringsfonderna och
tala om att man nu skall investera t. ex.
i utlandet för svenska exportintressen eller
utföra marknadsbearbetningar. Varför
denna blygsamhet när det gäller det
allmännas insatser? Jag riktar mig särskilt
till herr Nordenson, som nu kommit
på en post inom näringslivet där han å
tjänstens vägnar skall hemställa till statsmakterna
om stöd och hjälp för den
svenska exportnäringens främjande. Vi
har ju länge hållit på att stödja svensk
handel, och jag är livligt övertygad om
att regeringen kommer att göra det även
framöver. Men skall vi börja tala om att
använda investeringsfonderna till något
annat än för konjunkturutjämning, är det
risk för att enigheten inte blir så stor i
fortsättningen. Jag finner att det ligger
vikt uppå att de som säger sig företräda
svenskt näringsliv beaktar vilka enorma
fördelar som investeringsfonderna innebär
i skattehänseende och tar denna gest
från regeringens sida som ett ytterligare
steg på den väg, som inte medför några
risker.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDENSON (h) kort genmäle:

Herr talman !Jag skall gärna instämma
i vad herr Ericsson sist sade, att vi inte
skall plottra för mycket med investeringsfonderna
och att det möjligen skulle
kunna minska förtroendet för dem
och kanske också enigheten kring dem.
Han sade även att vi skall begränsa oss
till att betrakta dem som ett konjunkturutjämningsinstrument,
om jag förstod
honom rätt. På den punkten tror jag vi
är eniga.

Vad vi tydligen inte är riktigt eniga
om är lokaliseringspolitiken, som jag
personligen tror blir en utomordentligt
viktig fråga under de kommande åren.
Inte minst kommer trycket från olika
kommuner i landet att öka högst väsentligt.
Vi behöver bara tänka på Norrlandsfrågan.
Det är mot denna bakgrund
som jag hyser vissa farhågor för att vi

of Första kammarens protokoll 1963. Nr 26

i investeringsfondslagstiftningen får in
ett element, som är av främmande karaktär
just ur konjunktursynpunkt och
som kan medföra att vi just plottrar
bort det hela.

Jag skall inte neka till att jag har ganska
stort förtroende för regeringens och
arbetsmarknadsstyrelsens vilja att fortsätta
på den inslagna vägen att bygga
upp tilliten till investeringsfonderna.
Men även regeringen kan ju vara utsatt
för politiskt inflytande, ett inflytande
som kan komma att skära över partigränserna
och medföra andra grupperingar
än vi kanske är vana vid. Då
framstår det för mig som rationellare,
att vi tar upp lokaliseringspolitiken som
ett särskilt odelat problem och granskar
de åtgärder, som statsmakterna där
bör vidta, och inte hakar upp den på
instrument som kommit till i annan ordning.

Jag kan inte neka till att jag betraktar
förslaget om stöd till exporten via
investeringsfonderna som en mindre
väsentlig fråga, bland dem som jag
kan få anledning att föra fram till Kungl.
Maj:t i syfte att främja svensk export.
Jag kan dock ge exempel på fall, där
investeringar utomlands kan te sig väl
så rimliga ur konjunkturpolitisk synpunkt
som investeringar här hemma.
Dock är jag benägen att medge, att de
viktigaste normala åtgärderna för bearbetning
av exportmarknaderna är avdragsgilla.
Eljest rör det sig om undantagsfall,
för vilka Kungl. Maj:t redan har
möjlighet att medge utnyttjande av fonderna.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
slutade sitt anförande med att säga,
att näringslivet borde inse fördelarna
med dessa investeringsfonder för
konjunkturutjämning och slå vakt om
det instrument som det här har fått.

Det är alldeles riktigt. Jag vill instämma
i vad herrar Nordenson och Jacobsson
har sagt, att investeringsfonderna är
av betydelse för näringslivet. Men när
man har konstaterat denna positiva in -

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning
för -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

ställning från näringslivets sida är det
från mina utgångspunkter naturligt att
verka för att de företag, som arbetar i
form av enskild firma eller handelsbolag,
också får möjlighet att använda sig
av desamma.

När jag har pekat på skogskontometoden
som en framkomlig väg, menar jag
naturligtvis att till skogskontometoden
skulle knytas bestämmelser, som gjorde
den metoden användbar som ett konjunkturpolitiskt
instrument och inte enbart
som ett medel för progressionsutjämning.
Man skulle väl till denna metod
kunna knyta bestämmelser om avsättning
i högkonjunktur och rätt att aktivisera
medlen först i en nedåtgående
konjunktur.

Jag tror fortfarande att det inte möter
oöverstigliga hinder att komma fram
till en metod, som ger även de företag
som arbetar såsom enskild firma tillgång
till dessa avsättningsmöjligheter.
Jag har redan sagt att jag med tacksamhet
noterar de nya avskrivningsmöjligheter
som öppnas i och med att de generella
metoderna införes. De kommer
att ha ett visst värde, men kan inte ersätta
de fördelar som avsättning till fonder
för förfinansiering av investeringar
medför.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill fästa herr Stefansons
uppmärksamhet på att jag inte
sade, att näringslivet skall beakta de fördelar
som investeringsfonderna ger. Jag
sade att »de som säger sig företräda näringslivet»
skulle beakta dem. Jag tror
att näringslivets utövare — de som inte
har sin verksamhet i detta hus -— är villiga
att utan vidare erkänna att investeringsfonderna
varit av betydande värde.
Jag hoppas att herr Stefanson uppfattar
denna distinktion.

Sedan vill jag säga ett ord beträffande
herr Nordensons yttrande angående
lokaliseringspolitiken och önskemålet att
regeringen borde ta upp den i ett sammanhang.
Jag hyser den meningen, att
för den händelse den nu arbetande lo -

kaliseringsutredningen kommer fram
med sådana förslag, att Kungl. Maj.''t finner
anledning lägga fram propositioner
till riksdagen, kan jag inte finna att
vad vi beslutar i dag på något sätt är
ett hinder för att vi ändrar våra dispositioner
och behandlar saken i vanlig
ordning vid det senare tillfälle, då saken
blir aktuell. Jag förstår att herr Stefanson
tycker att denna sak är central,
eftersom han råkar vara medlem av
denna utredning, men jag kan inte tro
att det skulle vara något hinder för att
företa en justering i detta sammanhang.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets värderade
ordförande herr Ericsson, är ju
ledamot av en annan utredning, som har
mycket stor betydelse för den ekonomiska
politiken och för näringslivets utveckling
i vårt land, nämligen skatteberedningen.
Bevillningsutskottets ledamöter
har ju den erfarenheten att det
är så gott som omöjligt att få enligt oppositionens
mening angelägna skattefrågor
tillstyrkta av utskottet. Så gott som
alla motioner hänvisas nämligen till den
utredning, som herr Ericsson sitter i.
Man säger alltid att man inte skall föregripa
denna utredning utan avvakta det
resultat som den kan komma fram till.

Jag har samma synpunkter beträffande
den nu föreliggande propositionen
och lokaliseringsutredningen.

Jag är väl medveten om herr Ericssons
distinktion. Som företrädare för en
sektor av näringslivet har jag betygat
mitt intresse för investeringsfonderna,
och det är på grund av detta intresse
som jag vill ha dem utvidgade att omfatta
alla företagsformer, herr Ericsson!

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag har tidigare talat om
det som rör detta betänkande, och av
den anledningen får jag fatta mig mycket
kort. Orsaken till att jag över huvud
taget tar till orda är att herr Ericsson
i Kinna, när vi diskuterade bevillningsutskottets
betänkande nr 45, vid
ett lägligt tillfälle råkade knyta ihop

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

mitt resonemang även när det gällde
detta utskottsbetänkande. Det var när
han yttrade att vad jag ville komma åt
var progressionen. Jag vill, herr talman,
bara säga — och jag vänder mig
då även till bevillningsutskottets ordförande
— att jag inte har någon större
önskan att sänka progressionen. Det är
inte från den utgångspunkten som jag
diskuterar dessa frågor, utan det är helt
och hållet av den anledningen att vi
alla är medvetna om att de grupper som
vi räknar till den mindre företagssamheten
i vårt land sysselsätter ungefär
lika många människor som de stora företagen.

När man här talar om möjligheterna
vill jag inte påstå att man kan gå tillväga
på samma sätt som beträffande
skogskontot. Jag ber bara, herr talman,
att få hänvisa till vad som står i klämmen
till den reservation som jag har
inlämnat och vari det heter, att riksdagen
»måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning angående
möjligheter till investeringskonto
för fysiska personer med mot investeringsfondslagstiftningen
svarande bestämmelser
om medelsavsättning och investeringsavdrag
i enlighet med vad utskottet
anfört.»

Med anknytning till vad som här
sagts om antalet arbetare vid de olika
företagstyperna har det varit av ett visst
intresse att ta reda på vilka typer av
företag som gör dessa investeringar. Det
visar sig att enligt 1961 års taxering svarade
företag med över 1 000 anställda
för 70,4 procent av alla dessa insättningar.
Om vi för att förkorta matematiken
säger att företag med över 300 anställda
svarar för investeringar till ett
belopp av 1 743 miljoner kronor och
att den totala summan är 2 046 miljoner
kronor, så visar detta i kalla siffror
att det är de stora företagen som
har haft denna möjlighet. Mot detta har
jag inte heller något att invända. Vad
jag reagerar emot är att man inte för
en grupp företagare som sysselsätter
ungefär lika många arbetare som de
stora företagen inte ger samma möjligheter
att göra dessa avsättningar.

Herr talman! Låt mig bara nämna en
siffra till i detta sammanhang. Från 1947
till och med 1961 har staten på grund
av detta fått vidkännas ett skattebortfall
på inte mindre än 1,1 miljard kronor.
Jag ser inte detta negativt på något
sätt, ty dessa fonder, om jag uppfattar
dem rätt, är inte till för att ge
företagare och i synnerhet storföretagare
en skattelättnad, utan de är väl
till för att hjälpa till att skapa en jämn
konjunktur och en jämn sysselsättning.
Mot den bakgrunden finns det ingen anledning
att vara negativt inställd, utan
jag är positivt inställd till dessa fonder.
Vad vi reagerar emot är att man inte
skapar motsvarande möjlighet även för
de företag som inte räknas till aktiebolag
eller ekonomiska föreningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna II, IV och V.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Samtidigt som jag uttrycker
min tillfredsställelse över att
bevillningsutskottet har tillstyrkt motionen
1:773, vari föreslås möjlighet för rederierna
att antingen begagna sig av de
nya s. k. generella reglerna eller också
genom avsättning till investeringsfonder
göra förtidsavskrivningar, vill jag dock
uttala den förhoppningen, att myndigheterna
i högre grad än som hittills varit
fallet ville beakta de speciella förhållanden,
som rederierna och varvsindustrien
arbetar under, vid meddelande
av tillstånd för rederierna att taga investeringsfonderna
i anspråk.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt i
fråga om punkten A och därefter särskilt
angående punkten B med sådan
uppdelning av sistnämnda punkt, att
först var för sig komme att upptagas ettvart
av de ämnen, vari annat yrkande
framställts än om bifall till utskottets
hemställan, samt sist punkten B i övrigt.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, i vad avsåge
utvidgning av lagstiftningen om investeringsfond
för konjunkturutjämning
att gälla för alla företag oavsett företagsform,
anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
44 punkten B, i vad avser utvidgning av
lagstiftningen om investeringsfond för
konjunkturutjämning att gälla för alla
företag oavsett företagsform, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 56.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande utskottets hemställan
i punkten B, i vad avsåge investeringskonto
för fysiska personer, framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till denna hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herrar Sundin och Vigelsbo vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
44 punkten B, i vad avser investeringskonto
för fysiska personer, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sundin och
Vigelsbo vid betänkandet avgivna, med
II betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej —- 20.

Därjämte hade 43 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen beträffande
punkten B, i vad avsåge avdrag

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

för avsättning till självfinansieringsfond,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 44
punkten B, i vad avser avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nordenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 28.

Därjämte hade 35 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten B, i vad avsåge
skattelättnader för en aktiv lokaliseringspolitik,
fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets hemställan
härutinnan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Sundin och Vigelsbo
vid betänkandet avgivna, med IV
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 44
punkten B, i vad avser skattelättnader
(för en aktiv lokaliseringspolitik, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sundin och
Vigelsbo vid betänkandet avgivna, med
IV betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 19.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen rörande
punkten B, i vad avsåge vidgade
möjligheter att använda investeringsfondsmedel
för marknadsbearbetning i
utlandet, propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr
Stefanson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med V betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 44
punkten B, i vad avser vidgade möjligheter
att använda investeringsfondsmedel
för marknadsbearbetning i utlandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 69.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i punkten
B.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa organisationsändringar
inom överståthållarämbetets
skatteavdelning, m. in., i
vad propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

270, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar angående anslag för budgetåret
1963/64 till överståthållarämbetet;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ny huvudorganisation
för statens järnvägar m. m.;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reseersättning åt
församlingspräster m. m.;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar
m. in.;

nr 274, i anledning av riksdagens år
1962 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

298, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 299, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till stöd åt konstnärlig
verksamhet m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 283, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om gravrätt
m. m.;

nr 284, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
vissa ändringar i 1954 års internationella
konvention till förhindrande av
havsvattnets förorening genom olja
m. m.; samt

nr 297, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 4 januari 1927
(nr 1) angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt,
m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Tisdagen den 28 maj 1963 fm.

Nr 26

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 303, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § lagen den 25
oktober 1957 (nr 577) om prästval;

nr 305, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680),
dels ock väckta motioner om skriftlig
form för anmälan om utträde ur svenska
kyrkan;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om upplåtande
av kyrkorum i vissa fall;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till namnlag
m. m.; och

nr 308, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hernelius för tiden den 28
—den 31 maj på grund av ett från honom
inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han till följd av lumbago
vore sjukskriven till och med sistnämnda
dag.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Tisdagen den 28 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. förordnande om fortsatt valutareglering Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350), m. m. jämte
i anledning av propositionen väckta motioner.

I en den 5 april 1963 dagtecknad
proposition, nr 139, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350); och

2) lag angående ändrad lydelse av
32 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker;

dels begärt riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen
förordat;

dels ock inhämtat riksdagens yttrande
över vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändring i valutaförordningen
den 5 juni 1959 (nr 264) så
ock om fortsatt giltighet av samma förordning.

I propositionen hade begärts riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli
1963—den 30 juni 1964. Samtidigt hade
förslag framlagts till ändringar i valutaförfattningarna.
Sålunda hade föreslagits
ändringar i valutaförordningen motsvarande
den liberalisering av valutareg -

leringen som skett i praxis. S. k. löpande
betalningar skulle därmed i allmänhet
bliva uttryckligen undantagna från
reglering. Viss omredigering av valutaförordningens
förverkandebestämmelser
hade även föreslagits. Förslaget innebar
vidare, att behörighet såsom valutabank
skulle kunna givas icke bara, som nu,
affärsbank utan även postbanken och
sparbank.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner: 1.

motionen II: 924, av herrar Anners
och Fröding, vari hemställts, att riksdagen
vid sin granskning av det upprättade
förslaget till förordning om ändring
av valutaförordningen den 5 juni 1959
(nr 264) så ock om fortsatt giltighet av
samma förordning måtte uttala, att
Kungl. Maj:t däri borde vidtaga de förenklingar
och lättnader eller andra ändringar
av författningstexten som betingades
av vad i motionen närmare anförts;
ävensom

2. de likalydande motionerna 1:765,
av herrar Schmidt och Nordenson, samt
II: 925, av herrar Bohman och Berglund,
vari anhållits, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 till den
del den avsåge fortsatt valutareglering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändrad lydelse av 2 § valutalagen (nr
350);

2. för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 32 § lagen
den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker; 3.

med avslag å motionerna I: 765 och
11: 925 samtycka till förordnande om

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 28

Ang. förordnande om fortsatt valutareglering

fortsatt valutareglering i enlighet med
vad i propositionen förordats;

4. vad beträffade det genom propositionen
framlagda förslaget till valutaförordning
med avslag å motionen II: 924
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Regnéll, Gustaf Henry Hansson, Stefanson,
Hernelius, Berglund och Carlsson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 3 och 4 hemställa,
att riksdagen måtte

3. med bifall till motionerna I: 765 och
II: 925 avslå förevarande proposition i
vad den avsåge begäran om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering;

4. besluta, att propositionen i vad den
avsåge inhämtande av yttrande över vid
propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i valutaförordningen
den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt
giltighet av samma förordning ävensom
motionen II: 924 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 20 har fogats en reservation
där det bl. a. yrkas avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 139 i vad den avser
begäran om riksdagens samtycke till
förordnande om fortsatt valutareglering.

Reservanterna bygger sitt yrkande på
motionen nr 765 inlämnad av herrar
Schmidt och Nordenson i denna kammare
och nr 925 av herrar Bohman och
Berglund i andra kammaren.

I motionen framhålles, att valutaregleringen
under de senaste åren varit föremål
för en mycket liberal tillämpning.
De löpande betalningarna och krediterna
i anslutning till vår utrikeshandel
har inte i större utsträckning hindrats
av valutaförordningen. Med några få undantag
gäller alltså mycket liberala bestämmelser
beträffande de löpande betalningarna.

I det avseendet har departementschefen
även i det nu behandlade förslaget
till valutaförordningen anpassat reglerna
till nu gällande praxis och med några
få undantag fritagit de löpande betalningarna
från regleringen. Ävenså behandlas
ansökningar om direkta inbetalningar
i utlandet från svenska företag
och omvänt utländska företags ansökningar
om inbetalningar i Sverige liberalare
än tidigare.

Ett viktigt område, som fortfarande
underkastas valutareglering, är de självständiga
kapitalrörelserna över gränserna.
Regleringen är fortfarande mycket
restriktiv när det gäller handeln med
värdepapper och emissioner. En kvarstående
restriktiv behandling av kapitalrörelserna
utgör ett hinder för svenska
företag i den internationella konkurrensen.
Utländska företag använder sig
i betydande utsträckning av de internationella
kapitalmarknaderna vid finansiering
av sina investeringar. De har
därigenom större valfrihet än våra
svenska företag vid val av fördelaktiga
finansieringskällor.

En viktig konkurrensfaktor på de internationella
marknaderna är krediternas
längd. Utvecklingen går mot mera
långfristiga krediter, och de svenska exportörerna
måste ha möjlighet att följa
med i den konkurrensen på de utlänska
marknaderna. Detta gäller inte minst exporten
till u-länderna. Även i det avseendet
är en avstängning från de internationella
kapitalmarknaderna till nackdel
för de svenska företagen.

Reservanterna har därför yrkat avslag
på förslaget till valutaförordning. De
anser att svenska företag skall ha möjlighet
att konkurrera under samma villkor
som gäller för utländska företag när
det gäller kapitalanskaffning. Alla hinder
härför bör avlägsnas.

Finansministern motiverar ett bibehållande
av valutaförordningen med att
regleringen bör ses som ett viktigt ekonomiskt
politiskt instrument. I motionen
framhålles emellertid, att skillnaden
mellan de in- och utgående löpande
betalningarna, som med några få undantag
i praktiken redan nu fått fritt röra

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. förordnande om fortsatt valutareglering

sig över gränserna, är mångdubbelt större
än mellan de in- och utgående egentliga
kapitalrörelserna. Det framhålles
att Sveriges import år 1962 uppgick till
16 miljarder kronor. Redan om likviden
för vår import skulle uppskjutas med
en månad eller betalningarna för vår
export skulle inflyta en månad tidigare
än beräknat, skulle detta påverka vår
betalningsbalans i betydligt större omfattning
än nettot av de totala kapitalrörelserna
över gränserna under ett helt
år. Under hela 1962 var kapitalimporten
mellan 150 och 200 miljoner kronor
högre än kapitalexporten. En månads
fördröjning av de löpande betalningarna
för importen ger en förskjutning på
c:a 1 300 miljoner kronor. Reservanterna
anser därför att finansministern tillmätt
regleringen av kapitalrörelserna
för stor betydelse som ekonomiskt politiskt
medel.

Jag vill till sist, herr talman, säga att
ett frisläppande av kapitalrörelserna är
helt i linje med den liberalisering av
världshandeln som vi i vårt land bör
eftersträva och som enligt departementschefen
kännetecknar vårt lands insatser
i olika internationella sammanhang. Regeringens
ställningstagande till valutaregleringen
går inte i linje med de deklarationer
om ökat internationellt samarbete
på det ekonomiska livets områden
som regeringen avgivit vid olika tillfällen.

Jag yrkar, herr talman* bifall till reservationen.

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Debatten om frigörande
av kapitalrörelserna har pågått under
flera år. Inte minst har synpunkter flerfaldiga
gånger framförts från näringslivets
och bankväsendets håll i denna
fråga.

I utskottets utlåtande förefaller man
vilja göra denna fråga närmast till en
praktisk bedömningsfråga, där det gäller
att bedöma huruvida den aktuella
situationen tillåter oss att nu gå vidare
i fråga om liberalisering. Man vill förneka
att det är en principfråga. Enligt

min mening kan man dock inte göra
detta om man bejakar principiell handlingsfrihet
på det ekonomiska området
som en utvecklingsbefrämjande faktor.

Yi har väl också nått en rätt hög grad
av enighet mellan de olika politiska partierna
om att vi bör eftersträva en liberalisering
av våra internationella ekonomiska
förbindelser. Regeringens attityd
i dessa sammanhang förefaller mig
ambivalent och delvis motsägelsefull.
Jag vill erinra om att statsminister Erlander
i ett uttalande för den franska
tidningen De Monde den 14 januari betygade,
att Sverige önskade samarbete
inte bara på tullområdet utan jämväl på
kapitalområdet. Ilan upprepade dessa
försäkringar om kapitalrörelsernas vikt
i samband med EFTA-sammankomsten i
England senare på våren. Sammanställer
man dessa uttalanden med att flera av
regeringsmedlemmarna förklarat, att vi
måste räkna med att integrationsprocessen
är i gång och inte kan eller bör hejdas,
även om de aktuella tullförhandlingarna
råkat in i ett besvärligare läge,
borde regeringens uppfattning vara fullt
klar.

Det kan i detta sammanhang vara att
intresse att citera ett uttalande av handelsminister
Lange, med vilket han avslutade
ett föredrag inför Exportföreningen
för kort tid sedan, vilket föredrag
i dag utdelats till kammarens ledamöter.
Statsrådet Lange slutade på
följande sätt: »Till slut vill jag bara understryka
att utvecklingen säkerligen
kommer att gå i riktning mot ökad integration
och utvidgad handel mellan de
olika länderna. Även på andra områden
ökar de olika ländernas beroende av
varandra. Men denna utveckling kommer
därför inte automatiskt till stånd.
Nej, det beror mycket på vad vi själva
gör. Processen kan bli långsammare eller
snabbare och vi kan komma att möta
många, i varje fall temporära svårigheter,
som skulle kunna undvikas därest
vi politiskt bejakar denna utveckling
för ökad integration och gör vad vi kan
för att befordra den. I längden kan inte
utvecklingen mot ekonomiskt samarbete
och större marknadsenheter hejdas.»

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

Ang. förordnande om fortsatt valutareglering

Jag tycker att det finns all anledning att
understryka och instämma i detta allmänna
uttalande.

I denna integrationsprocess spelar företagssamarbetet
och internationaliseringen
av företagsamheten över huvud
taget en stor roll. Det är inte bara
fråga om en arbetsfördelning som kommer
till uttryck genom fria varuströmmar,
utan arbetskraft, tekniskt kunnande
och inte minst kapital måste delta i denna
arbetsfördelningsprocess. Den kommer
att medföra ett ökat internationellt
beroende för oss, men vi är, inte minst
på den ekonomiska politikens område,
långt inne i ett beroende av andra länder.

Statsministern har i en tidigare debatt
här — jag tror det var den handelspolitiska
debatten — just betonat behovet av
en internationell koordinering av den
ekonomiska politiken. Nu kommer inte
en sådan koordinering till stånd lättare
genom att olika länder inför eller bibehåller
restriktioner och regleringar, utan
snarare genom att de vidmakthåller och
ökar graden av liberalisering och därmed
också ökar trycket på en internationell
samordning och ett samarbete på konjunkturpolitikens
och över huvud taget
den ekonomiska politikens område.

Men låt oss ett ögonblick se på saken
ur våra egna rent nationella synpunkter!
Jag tror då att man måste beakta mycket
mer än som hittills gjorts att det ligger
stora fördelar i fria kapitalrörelser för
produktivitet och framåtskridande på
lång sikt, inte minst för ett land som har
en så stark omslutning av sin utrikeshandel
som vi har.

Nu är det tyvärr mycket lättare att ange
riskerna med en liberalisering eller ett
upphävande av en reglering än det är
att konkretisera och mäta fördelarna,
men det betyder inte att de är mindre
reella. Jag tror det väsentliga är att vårt
näringsliv får en riklig tillgång på olika
finansieringskällor när det går att bedriva
sin exportverksamhet och över huvud
taget sin internationella verksamhet
och för stärkandet av sin internationella
konkurrenskraft. Det som är av betydelse
är inte att vi blir stora nettokapitalim -

portörer eller -exportörer, utan att vi
främjar kapitalströmmar i båda riktningarna.

Man kan då fråga sig, om det inte räcker
med en liberal handläggning av regleringen.
Mitt svar på detta är nej. Så
länge tillstånd krävs för varje transaktion
och olika villkor hängs på dessa
tillstånd, kommer nämligen initiativet
från företagarhåll när det gäller att kombinera
olika kapitaltransaktioner och finansoperationer
på internationell basis
att hållas tillbaka. Företag måste leva
under ovisshet, om tillstånd i framtiden
kommer att beviljas för kapitalimport
eller kapitalexport, när de sätter igång
ett stort projekt med internationella
aspekter, som kanske på längre sikt för
sin utveckling kan komma att kräva internationell
finansiering. Skulle inte denna
ovisshet bestå, funnes det inte heller
någon anledning att behålla regleringen.

Men vari består då de risker som man
har framhävt? Av debatten förefaller det
som om man närmast är ängslig för de
korta kapitalrörelserna och inte minst
för risken av kapitalimport när vi har ett
överkonjunkturläge, som skulle kunna resultera
i en ökad belastning på penningpolitiken
och finanspolitiken för att realisera
vår stabiliseringspolitik, sysselsättningspolitik
eller konjunkturpolitik över
huvud taget. Men hur stor är sannolikheten
för den risken? Det är ju detta som
är avgörande, inte teoretiserandet.

Det påstående som departementschefen
gjort i propositionen att valutaregleringen
har spelat en betydelsefull
roll för att vårt land undgått betalningsbalanskriser
tror jag har ett rätt bräckligt
underlag. Det finns andra förklaringar,
vilka på ett intressant sätt utvecklats
av professor Erik Lundberg, som påpekat
att vi haft tur genom att vår export
dels varumässigt och dels med hänsyn
till länderfördelningen varit så inriktad,
att den i olika konjunkturlägen på ett eller
annat sätt blivit gynnad både avsättningsmässigt
och prismässigt och därför
kunnat hålla takten med en stigande import.

Departementschefen har pekat på
Tyskland och Förenta staterna som exem -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. förordnande om fortsatt valutareglering

pel på länder som råkat i svårigheter genom
valutatillströmning eller — i det
amerikanska fallet — valutaavtappning i
sin stabiliseringspolitik eller i strävanden
till ekonomisk expansion. Jag tycker,
med förlov sagt, att det i någon liten mån
vittnar om storhetsdrömmar när vi jämför
oss med Amerika och Tyskland. Våra
ekonomiska förhållanden äi inte bara
mindre, de är helt annorlunda — Sverige
är inte liksom Amerika ett reservvalutaland,
och därför har vi inte alls anledning
att räkna med samma risker för
spekulationer mot eller för vår valuta.
En betydande del av vår handel går ju
över huvud taget inte i kronor, och kronan
har därför inte samma intresse för
våra handelspartners. Dessutom följer
våra konjunkturer mycket nära de västeuropeiska
konjunkturerna. Spekulativa
rörelser förutsätter att det blir skarpa
avvikelser i konjunkturförloppet och den
ekonomiska politiken mellan vårt land
och andra länder. En sådan utveckling
är både föga sannolik och föga önskvärd.
Därför kommer spekulativa kapitalrörelser
över huvud taget att få en måttlig
omfattning.

Samtidigt är det inte så säkert att måttliga
kapitalrörelser av spekulativ karaktär
nödvändigtvis försvårar stabiliseringspolitiken.
Jag vill erinra om att stabiliseringsutredningen
pekar på den motsatta
möjligheten och säger, att just fria
kapitalrörelser skulle kunna stödja stabiliseringssträvandena.
över huvud taget
finns det ett jämviktsskapande moment
både i spekulativa kapitalrörelser och
i därmed förknippade arbitrageoperationer.

Vi skall inte heller glömma att situationen
förbättrats när det gäller att med
internationella åtgärder möta ett visst
lands tillfälliga betalningssvårigheter.
Departementschefen framför just denna
synpunkt i kompletteringspropositionen,
när han påpekar att förutsättningarna för
att snabbt motverka betalningsbalanskriser
har väsentligt förbättrats under senare
tid; han erinrar både om valutafondens
låneöverenskommelser och om
Baselöverenskommelsen, som medförde
att man i mars 1963 ganska snabbt kunde

bryta spekulationen mot pundet. Det internationella
samarbetet har över huvud
taget medfört att vi numera har andra
möjligheter än förr att hjälpa ett land
som tillfälligt utsättes för en betalningskris,
vare sig den framkallas av förändringar
i export- och importrelationen eller
den framkallas genom vissa kapitalrörelser.

Herr talman! Enligt min uppfattning
kan man sammanfattningsvis säga att ett
främjande av de pågående integrationssträvandena
— som både regeringen och
alla vi andra vill politiskt bejaka — bör
leda till att vi frigör våra kapitalrörelser.
På lång sikt kan denna frigörelse dessutom
för vår egen del gynnsamt påverka
framstegstakten. Ett liberalt handhavande
av valutaregleringen är inte likvärdigt
med ett upphävande av denna reglering.
Tillräckligt bärande skäl har såvitt jag
förstår inte åberopats till stöd för uppfattningen
att regleringens upphävande
skulle vålla allvarliga svårigheter för vår
stabiliseringspolitik.

Med stöd av det anförda, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
bankoutskottets utlåtande nr 20 fogade
reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De frågor som aktualiseras
av bankoutskottets utlåtande nr 20
är för det första, om vi skall ha valutareglering
även under det kommande
budgetåret, och för det andra hur regleringen
i så fall skall vara beskaffad
och tillämpas.

På den första punkten har utskottet
i likhet med Kungl. Maj:t stannat för
att en fortsatt valutareglering är behövlig,
medan reservanterna i utskottet anser
att så inte är fallet. Beträffande den
andra punkten, angående valutaregleringens
utformning, har utskottet funnit
att Kungl. Maj:ts förslag bör läggas
till grund för regleringen. Det innebär
att en rad nu gällande dispenser kodifieras
genom att de införes i valutaförordningen.
Reservanterna, som menat
att någon valutareglering inte behövs,
har helt naturligt ej funnit anledning

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

Ang. förordnande om fortsatt valutareglering

att ta ställning till propositionens förslag
i den delen. Emellertid har vissa
justeringar i tillämpningsföreskrifterna
föreslagits i en motion, och jag skall i
korthet beröra de punkterna i det följande.

Huvudfrågan är uppenbarligen valutaregleringens
vara eller icke vara; det
är vi överens om. Departementschefen
har som bakgrund till sitt ställningstagande
i år lämnat en ingående redogörelse
för sin syn på valutaregleringens
roll och placerat in den i ett större
ekonomiskt politiskt sammanhang. Hans
ståndpunkt kan måhända sammanfattas
på ungefär följande sätt. Valutaregleringen
måste ses som ett instrument
bland flera för den ekonomiska politiken.
Dennas uppenbara framgång måste
bland annat tillskrivas just möjligheten
att samtidigt spela på en rad olika instrument.
Om man släpper valutaregleringen
medför det följaktligen att kraven
på de återstående medlen — räntepolitiken
och finanspolitiken — ökar
i motsvarande mån. I dagens läge är
valutaregleringen de facto begränsad till
att avse värdepappershandeln. De löpande
betalningarna är fria, något som
nu för övrigt skall kodifieras genom
föreskrifter i valutaförordningen. Tillstånd
till utländska investeringar i Sverige
och svenska investeringar utomlands
lämnas i önskad utsträckning; det
är i huvudsak bara för värdepappershandeln
som det läggs hinder i vägen.

Reservanternas ståndpunkt kan vid
ett första påseende synas tillgodose näringslivets
intressen i högre grad än
utskottets förslag, men det är enligt mitt
förmenande ett felaktigt betraktelsesätt,
som leder till en sådan slutsats. De olägenheter,
som kontrollen av värdepappershandeln
i vissa fall kan medföra
för näringslivet, är antingen olägenheter
på kort sikt eller olägenheter som
uppväges av fördelar ur samhällets synpunkt
i stort och därmed även ur näringslivets
synpunkt. Kontrollen över
värdepappershandeln medför att den
svenska kapitalmarknaden kan avskärmas
från de internationella kapitalrörelserna.
I propositionen har departe -

mentschefen givit några exempel på betydelsen
av att så kunnat ske. Herr Nordenson
framförde i sitt anförande en
del andra synpunkter. Jag vill bara peka
på att utvecklingen efter apprecieringen
av de tyska och nederländska valutorna
våren 1961 ledde till en mycket stor oro
på de internationella valutamarknaderna,
medan den svenska utvecklingen var
relativt lugn. Ett annat exempel är börsutvecklingen,
som i Sverige knappast
har påverkats av de kraftiga kursfallen
utomlands förra året. I båda fallen kan
detta enligt min uppfattning tillskrivas
valutaregleringens inverkan. Valutaregleringen
gör det med andra ord möjligt
för statsmakterna att i dagens läge på
ett smidigare sätt och med ett större
mått av precision förverkliga de allmänt
omfattade målsättningarna för den ekonomiska
politiken. De olägenheter, som
kan vara förenade med valutaregleringens
handhavande i vissa fall måste med
hänsyn till det internationella betalningsläget
och läget med avseende på
den ekonomiska integrationen mellan
länderna bedömas som mindre framträdande
än de fördelar som valutaregleringen
erbjuder ur stabiliseringspolitiska
synpunkter.

De synpunkter på valutaförordningens
utformning, som framförts särskilt i motionen
11:924, har i alla väsentliga delar
behandlats redan i propositionen.
Utskottet har med instämmande återgivit
propositionens synpunkter, som i sin
tur bygger på förslag av en enhällig
valutakommitté. Något ytterligare torde
enligt min mening knappast vara att tilllägga.

Jag ber, herr talman, att få inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
framställningar på alla punkter.

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att herr Ståhle i stort sett har upprepat
allmänna resonemang, som han
fört till stöd för valutaregleringen såsom
en nödvändig förutsättning för den
ekonomiska politiken. Detta låter sig
emellertid svårligen förenas med det

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. förordnande om fortsatt valutareglering

förhållandet, att man samtidigt tror så
starkt på det liberala handhavandet av
valutaregleringen. Man får väl bestämma
sig för om valutaregleringen är ett
aktuellt och effektivt instrument eller
om den innebär en beredskap, som man
har för mera katastrofartade tillfällen.
Jag vill betona att ingen motsätter sig
att vi har kvar en fullmaktslag. Jag vill
också påpeka att man i andra sammanhang
har vissa beredskapslagar, som
kan spela en viss roll när det gäller
att möta konsekvenserna av kapitalrörelser,
bl. a. de föregående år genomförda
kassareservbestämmelserna, om
det t. ex. skulle inträffa en likviditetsökning
på grund av kapitalrörelserna.

Herr Ståhle behandlade frågan om
värdepappershandeln med relativt lätt
hand. Jag tror att man något underskattar
betydelsen av en successivt friare
värdepappershandel. Den har måhända
i och för sig inte något större
egenvärde utan bör ses som ett led i
möjligheterna att åstadkomma mera internationaliserade
finansieringsoperationer.
Det är t. ex. knappast möjligt för
ett svenskt företag alt ge sig ut på emissionsmarknaden
i Europa, om inte företagets
aktier i någon utsträckning kan
vara föremål för handel genom de institut,
banker och andra, som har att
handlägga emissioner. Noteringarna på
de internationella börserna är ett viktigt
underlag för bedömningen av ett
företags kreditvärdighet.

Herr Ståhle talade om värdet av en
avskärmning. Kan man inte använda
detta argument för praktiskt taget alla
regleringar? Man skulle ju kunna hävda
att vi bör ha kvar en importreglering,
som tillämpas mycket liberalt men motiveras
av de problem som skulle uppstå
om det blir förskjutningar i vår handel
t. ex. en stark uppgång av importen
utan en samtidig kompensation på
exporten. Det har dock visat sig mycket
lyckligt även för vårt eget land, att vi
har avskaffat regleringar och ransoneringar
av olika slag. För mig är det
principiellt fel, att en reglering bibehålies,
när man inte kan göra sannolikt att
utvecklingen pekar på ett starkt behov

av den. Möjligen kan en fullmaktslag
bibehållas, som dock inte sättes i kraft
förrän speciella katastrofsituationer inträffar.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De synpunkter som har
framförts av herr Nordenson berörde
jag i början av mitt förra anförande, då
jag sade att uppdelningen av antalet ledamöter
i utskottet kommit till uttryck
i skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas skrivning. Utskottet
å sin sida anser att valutaregleringen
har en mycket stor betydelse även i
fortsättningen som ett instrument i vår
valutapolitik. Reservanterna anser för
sitt vidkommande att denna reglering
inte har samma betydelse i dag som den
har haft tidigare. Däremot kan vi vara
överens om att förordningen tillämpas
mycket liberalt i dag. Detta har ju också
sin stora betydelse.

Skiljelinjen gentemot reservanternas
uppfattning består alltså däri att majoriteten
i utskottet anser att regleringen
behövs även i fortsättningen såsom ett
instrument för vår ekonomiska politik.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
1 och 2 av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående punkterna 3 och 4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1 och 2 hemställt.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de i fråga om punkterna
3 och 4 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och semesterförmåner m. m.

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20 punkterna
3 och 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och
semesterförmåner m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statstjänstemännens
sjuklöne- och semesterförmåner m.
m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 160 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 29 mars 1963, föreslagit
riksdagen att 1) antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § statens löneförordning
den 31 maj 1957 (nr 228); 2)
godkänna den i statsrådsprotokollet redovisade
överenskommelsen den 28 mars
1963 angående statstjänstemännens sjuklöne-
och semesterförmåner m. m.; 3)
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av
överenskommelsen betingade ändringar

i avlöningsförfattningar, som utfärdats
med stöd av riksdagens beslut; 4) bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela de
övergångsbestämmelser, som erfordrades
för överenskommelsens genomförande;
samt 5) till Kostnader för personalvård
å riksstaten för budgetåret 1963/64
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kronor.

I propositionen hade framlagts förslag
till vissa ändringar i de sjuklöne- och
semesterförmåner, som i de statliga avlöningsreglementena
m. m. tillerkändes
statstjänstemännen och med dem jämställda
befattningshavare i statsunderstödd
verksamhet. Förslagen, som grundade
sig på överenskommelse med statstjänstemännens
huvudorganisationer, inneburo
bland annat, att tjänstemans rätt
att vid tjänstledighet för sjukdom åtnjuta
oavkortad lön under visst antal dagar
skulle bortfalla. I stället skulle lön
med A-avdrag utgå under hela sjukperioden.
De nuvarande A- och B-avdragen
hade föreslagits skola minskas, vilket
medförde behov av ändring i statens
löneförordning. För tjänstemän med rätt
till sjuklön skulle s. k. arbetsgivarinträde
ske enligt 3 kap. 16 § lagen om
allmän försäkring. Vidare hade föreslagits
vissa förbättringar av semesterförmånerna
för statstjänstemännen m. fl.
Slutligen hade föreslagits inrättande av
ett statligt personalvårdsorgan.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en i anledning av förevarande
proposition inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager väckt motion
(I: 777),

dels ock två vid riksdagens början
väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av fröken Nordström
m. fl. (I: 152) och den andra inom
andra kammaren av herr Wiklund
m. fl. (II: 180).

I motionen I: 777 hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte avslå dess förslag om slopande
av de avdragsfria sjukdagarna
för statstjänstemännen och beträffande

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. statstjänstemännens sjuklöne- och semesterförmåner m. m.

förslaget till förändrade semesterförmåner
uttala sig för en beräkning av semestern
i arbetsdagar, så att under semestern
infallande intjänta fridagar
ävensom i förekommande fall sön- och
helgdag icke bleve inräknade i semestern,
samt att riksdagen i övrigt måtte
godkänna propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen I: 777,

1) antaga vid propositionen nr 160
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § statens löneförordning den
31 maj 1957 (nr 228);

2) godkänna den i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 29 mars
1963 redovisade överenskommelsen den
28 mars 1963 angående statstjänstemännens
sjuklöne- och semesterförmåner
m. m.;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av överenskommelsen betingade
ändringar i avlöningsförfattningar, som
utfärdats med stöd av riksdagens beslut; 4)

bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de övergångsbestämmelser, som erfordrades
för överenskommelsens genomförande; 5)

till Kostnader för personalvård för
budgetåret 1963/64 å driftbudgeten under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kronor;

B. att motionerna 1:152 och 11:180
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall försöka bjuda
till att inte fördjupa mig i det här skenbart
torra ämnet så särskilt mycket. Det
förslag till ändring av statstjänstemännens
sjuklöner och semesterförmåner
som föreligger här är enligt vårt bedömande
både på ont och gott.

Beträffande sjuklönerna upphäver man
ju hittills gällande ordning, vilken inne -

bär att vid en s. k. vanlig sjukdom utbetalas
full lön under viss tid, en tid
som varierar för olika grupper mellan
10 och 25 dagar. Därefter sker sedan
avdrag enligt den procentskala som
finns redovisad i propositionen liksom
i vår motion i detta ämne. Det förslag
som nu föreligger innebär å ena sidan
att löneavdragen minskar men å andra
sidan •— och det är detta som kommer
att få ogynnsamma verkningar för stora
delar av statstjänarkåren •— att hittills
gällande förmån med helbetalda sjukdagar
—- mellan 10 och 25 dagar alltså -—•
kommer att helt tas bort.

För de långtidssjuka är förändringen
utan tvivel till en betydande fördel, men
för de korttidssjuka innebär den en markant
försämring, och det är detta som
givit anledning till den motion som vi
väckt i anslutning till propositionen. Vi
tycker att detta är så mycket allvarligare,
eftersom vad man kan kalla korttidssjukdomar
— infektionssjukdomar, magåkommor
och sådant ■— dominerar mycket
starkt i statistiken över sjukdomarna.
Förslaget är alltså till nackdel för de
många men till fördel för vissa människor.

Nu invänds det förstås att det är de
långtidssjuka som har det värst, och för
att bättre kunna stödja dem får man ta
denna försämring för de många korttidssjuka.
Vi kan inte acceptera denna
metod att ta från cn grupp vad man givit
åt en annan. Den betydelsefulla åtgärden
att ge de långtidssjuka bättre
ekonomiska villkor borde statsmakterna
ha kunnat erbjuda utan denna försämring
för alla dem som drabbas av
sjukdom av mera kortvarig natur. Vi har
därför i vårt motion yrkat på att förslaget
skall inkludera bibehållandet av
de fria sjukdagarna eller eventuellt en
annan form av kompensation. Detta är
så mycket mera motiverat som även de
från den allmänna sjukförsäkringen utgående
barnbidragen nu skall komma
att tas bort.

Ja, herr talman, jag fördjupar mig för
närvarande inte ytterligare i frågan om
sjuklönerna. Jag vill emellertid tillägga,
att när det gäller semesterfrågan kon -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och semesterförmåner m. m.

centreras missnöjet med behandlingen
av denna av naturliga skäl till bestämmelsen
att semestern inte skall beräknas
i arbetsdagar. På det sättet går ju intjänta
fridagar förlorade för statstjänstemännen
och delvis också sön- och helgdagar.
Vi tycker att det är oriktigt och
orimligt att staten på detta sätt tar från
sina anställda fridagar som är intjänta
och på vilka sålunda rimligtvis inga intrång
borde ske.

Herr talman! Jag begränsar mina kommentarer
till detta, och med det jag nu
har anfört och med hänvisning till argumentationen
i vår motion ber jag få
yrka bifall till denna, således till motion
nr 777 i första kammaren.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det var med ett visst intresse
som jag lyssnade till herr Adolfssons
synpunkter på denna fråga, och jag
fick nog en stark känsla av att herr
Adolfsson utan tvekan har ett visst behov
av att studera denna fråga en gång
till. Då kanske han skall upptäcka att det
inte är fullt så illa ställt med den förhandlingsuppgörelse
som vi träffat som
man kunde få ett intryck av när man
lyssnade på hans plädering för motionen.

Det statliga sjuklönesystem som vi tidigare
har haft har varit ett utomordentligt
krångligt system på grund av själva
konstruktionen. Innan den allmänna
sjukförsäkringen genomfördes hade vi
ju i statsförvaltningen ett visst sjuklönesystem
med avdrag. Detta system skulle
då samordnas med det nya sjukpenningsystem
som kom genom sjukkassereformen.
Sjukpenningen från sjukkassan
var skattefri, och med det millimetertänkande
vi har här i Sverige när
det gäller sociala reformer förstår var
och en att det var utomordentligt svårt
att få en balans och samordna det hela
så att man kunde tillgodose rimliga mil -

limeterkrav. Därtill kommer ju dels de
olika skattesatserna ute i kommunerna,
dels att kassorna också när det gällde
kompensation för avgifterna hade olika
avgifter. På detta område har det faktiskt
förekommit ett kineseri, som det
var värt att vidtaga förändringar i. Såväl
inom departementet som inom personalorganisationerna
var vi överens om
att vi skulle undersöka, huruvida man
inte kunde genomföra eu förenkling och
på det viset få en rationellare ordning.
Vi har löst problemet genom denna tekniska
ordning, där vi utnyttjar sjukkasselagens
bestämmelser om arbetsgivarinträdet
då det gäller sjukpenningavgiften.
Genom att man beskattar det hela kan
man samtidigt få ett mera korrekt och
enkelt system än det gamla.

Nu har herr Adolfsson i sitt anförande
sagt att det framlagda förslaget bygger
på både gott och ont. Enligt hans förmenande
var det väl mest ont, framför
allt i frågan om de korttidssjuka, men då
bör ju herr Adolfsson göra klart för sig
den konstruktion som systemet bygger
på. Vi hade ju tidigare en konstruktion
med fria sjukdagar i viss relation till
antalet semesterdagar. I den avlösning
som nu har genomförts har vi frigjort
oss från det systemet, men samtidigt har
vi lagt in ett visst antal semesterdagar
utöver de tidigare gällande. Vi har infört
en ny grupp och på så sätt har vi
skapat en balans som gör att de statsanställda
inte får den förlust som herr
Adolfsson ville göra gällande, utan de
får full täckning och dessutom blir det
en betydande förbättring för de långtidssjuka.

I anslutning till detta vill jag, herr talman,
föra fram en principiell synpunkt
på herr Adolfssons sätt att agera i denna
fråga. Det har ju i vårt land vuxit fram
en tradition att de anställda genom fria
förhandiingar skall träffa uppgörelse om
sina löne- och anställningsvillkor. Det
var ju i förgången tid som man hade ett
ensidigt arbetsgivarhandlande på denna
punkt. Vi hade mycken diskussion i riksdagen
i början av 1950-talet, då de första
reella förhandlingsresultaten kom från
förhandlingar med statstjänarorganisa -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och semesterförmåner m. m.

tionerna, och riksdagens klara majoritet
— det var endast några få undantag —
ville också tillerkänna statstjänarorganisationerna
en förhandlingsrätt som i stort
sett motsvarar den som förekommer på
den enskilda sektorn. Jag måste för min
personliga del säga, att såvitt jag vet är
det endast enstaka efterblivna arbetsgivare
i samhället som ensidigt vill diktera
för de anställda. Jag har för mig att
den moderna arbetsgivaren anser att det
ligger i takt med den tid som vi lever i
att genom förhandlingsuppgörelser träffa
avtal om de löne- och anställningsvillkor
som skall gälla. Det är den moderna
synen som också präglat statsförvaltningen
i dess umgänge.

Den principiella konsekvensen av herr
Adolfssons yrkande är i första hand att
han underkänner statst jänstemannaorganisationerna
som förhandlande part,
att han vill återinföra ett ensidigt arbetsgivarhandlande.
Det är inte säkert,
herr Adolfsson, att alla motionärer
vill genomföra förbättringar i en förhandlingsuppgörelse.
Genom sin principiella
inställning till dessa frågor har
herr Adolfsson också gett full rätt åt
dem som vill försämra förhandlingsresultat
att driva sin mening. Det är ju
inte alldeles uteslutet att det är den gruppen
som blir flertalet, om herr Adolfssons
principer skall tillämpas.

Jag förutsätter att denna kammare i
likhet med medkammaren beaktar de
statsanställdas förhandlingsrätt då det
gäller frågor av denna art och biträder
utskottets förslag.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Efter detta inlägg från
civilministerns sida blir jag nödsakad
att fördjupa mig något mer i denna fråga
än vad jag ursprungligen hade tänkt.

Det är först fråga om det som statsrådet
kallade kineseri beträffande systemet
— kanske man bör kalla det för
»formoseri» i stället för kineseri numera,
men det är väl ovidkommande i sammanhanget.
Man har haft ett krångligt
system till följd av den konstruktion
som det varit behäftat med, framhöll

statsrådet. Till detta vill jag anmärka,
att om detta har jag inte yttrat mig, och
jag har heller inte bestritt att systemet
kan ha varit krångligt.

Detta är en fråga liksom vid sidan om
den som vi tagit upp i vår motion och
som jag anknöt till i mitt anförande
från talarstolen. Den frågan måste då
ställas, om man finner det angeläget att
förenkla ett system som har visat sig
vara krångligt: Varför skall då denna
förenkling ovillkorligen leda till att vissa
grupper av statstjänare får försämrade
förhållanden beträffande sina sjuklöneförmåner?
Det är ju detta som är
den springande punkten, konkreta försämringar
för den stora majoriteten
tjänstemän som drabbats av sjukdomar
eller åkommor. Jag tycker att det är ett
ohållbart resonemang att säga att om
förbättringar genomförs för de långtidssjuka,
så måste konsekvensen bli försämringar
för de korttidssjuka. Det finns,
herr statsråd, ingen lag, skriven eller
oskriven, juridisk eller moralisk, som
säger att förbättringar för vissa kategorier
statsanställda skall köpas till priset
av försämringar för andra. Statsrådet
kan inte förneka att för de korttidssjuka
inträffar faktiskt dessa försämringar,
en sak som statsrådet också har
understrukit i den proposition som vi
nu behandlar.

Statsrådet tog i sitt anförande sedermera
också upp den kanske mera principiellt
betonade frågan om fria förhandlingar,
om den förhandlingsrätt som
bör tillerkännas envar och som vi för
vår del inte vid något tillfälle har bestritt.
Nu säger man att förslaget är ett
resultat av i vanlig ordning förda förhandlingar
mellan parterna. Ja, men,
herr statsråd, detta säger väl varken att
förhandlingarna gett det resultat som de
anställda önskat eller att riksdagen skulle
sakna anledning att ompröva frågan.
Vad det sistnämnda beträffar tycker
jag •— det säger jag nu med anknytning
till vad statsrådet sade sist i sitt anförande
— att det bör väl vara en självklarhet
att riksdagen kan bättra på det
som har brustit vid uppgörelsen.

Statsrådet säger i detta sammanhang

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och semesterförmåner m. m.

att kanske inte alla motionärer vill genomföra
förbättringar för de anställda.
Det kanske finns sådana, antydde han,
som skulle vilja genomföra försämringar
i förhållande till det förhandlingsresultat
som uppnåtts. I vart fall med nu
rådande politiska styrkeförhållanden
förstår jag inte att den sistnämnda möjligheten
skulle vara tänkbar.

Men jag ställer också frågan om riksdagens
befogenheter. År det så att ett
förhandlingsresultat ovillkorligen skall
vara giltigt, på varje punkt giltigt, blir
ju riksdagsbehandlingen till ytterlighet
formell och man kan säga till och med
onödig. Riksdagen har naturligtvis både
rätt och plikt att befatta sig med förhandlingsuppgörelser
sådana som denna.
Att denna principiella fråga tillmäts
inte så ringa betydelse framgår bl. a. av
att författningsutredningen har ägnat
den ett visst intresse, man kanske till
och med kan säga ett relativt stort intresse.
Utredningen anser att riksdagens
inflytande på sådana frågor bör ökas.
Statsrådet själv har berört frågan, bl. a.
i ett uttalande i går som gällde frågan
om riksdagens lönedelegerade, ett system
som jag inte vill yttra mig om men
som i vart fall skulle innebära att riksdagen
åtminstone indirekt hade möjligheter
— genom ställföreträdare — att
utöva inflytande på förhandlingsuppgörelserna.

Sedan vill jag tillägga, herr statsråd,
med anledning av vad som yttrades här,
att visserligen är det fria förhandlingar,
men en närbesläktad fråga är väl på
vad sätt förhandlingsresultatet har tillkommit.
Jag har för min del ingen anledning
att här vare sig prisa eller tadla
de anställdas förhandlare. Jag har inte
yttrat mig därom och jag vill inte
heller göra det. Jag vet inte hur buden
har gått tvärs över bordet, men jag tilllåter
mig att åtminstone i min fantasi
föreställa mig att civilministern eller
hans företrädare inte tagit på sig de allra
lenaste silkeshandskarna vid förhandlingstillfällena.
Därför ger en uppgörelse
ingen garanti för att de anställdas
intressen tillgodosetts i nödig grad eller
att rättvisa har åstadkommits. Följ -

aktligen kan jag för min egen del inte
godta det principiellt betonade resonemang
som statsrådet här förde beträffande
sättet för uppgörelserna mellan
statsmakterna och statens anställda. Att
de anställda inte precis uppnått vad de
önskar, därpå ges exempel bl. a. genom
att det gamla kravet på att intjänta fridagar
och sådant inte skall få inräknas
i semestern ännu icke blivit uppfyllt enligt
här föreliggande förslag, trots att
detta krav rests vid flera statstjänarkongresser
och såvitt jag vet också förts
fram vid åstkilliga tillfällen, när statstjänarna
har förhandlat med civilministern.

Av vad jag nu yttrat vill jag inte att
någon skall dra den slutatsen att vi betraktar
den uppgörelse som här föreligger
eller det förhandlingsresultat som
presenterats såsom i allt väsentligt dåligt.
Jag har tvärtom understrukit i mitt
anförande här, att jag inte ser saken så,
och till yttermera visso har detta påpekats
i motionen, men vi har ansett
att på de punkter som jag nu talar om
borde en rättelse ha skett.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att utgångspunkten för den förhandlingsöverenskommelse
som nu presenteras
för kammaren i form av ett utskottsutlåtande
var att man skulle avlösa ett
sjuklönesystem med ett nytt sjuklönesystem.
När man gjorde den avlösningen
är det uppenbart att man vägde värdet
av det gamla sjuklönesystemet, som hade
ett visst materiellt värde för de anställda.
Det gamla systemet innebar bl. a.
att tjänstemän i lönegraderna A 1—9
hade 25 sjukdagar med full lön, att
tjänstemän i lönegraderna A 10—20 hade
20 fria sjukdagar och tjänstemän i högre
lönegrad 10 fria sjukdagar. Utöver
detta hade man för tiden därefter en
sjuklön som var mindre än den som nu
föreslås.

Vad innebär nu uppgörelsen? Den innebär
att de kategorier som förut hade
25 fria sjukdagar får 92 procent av lönen
och i stället för de 25 fria dagarna

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och semesterförmåner m. m.

tre extra semesterdagar. Om man då räknar
med att de förlorar 8 procent av
lönen under sina sjukdagar, kompenserar
ju de tre semesterdagarna mer än
väl utbytet av de fria sjukdomarna. Totalt
sett har man alltså fått något mer
än tidigare då man hade de fria sjukdagarna.
Det är därför som herr Adolfssons
uttalande, att man inte skall försämra
för vissa grupper för att man förbättrar
för andra, icke håller. I realiteten
är det så, att även dessa grupper har
totalt sett fått en förbättring i förhållande
till tidigare förmåner.

Trots detta kommer man ändå in på
betydelsen av de förda förhandlingarna,
ty herr Adolfsson förklarar, att han inte
vill bestrida förhandlingsrätten. Om man
nu medger att de statsanställdas organisationer
genom förhandlingar skall få
träffa uppgörelser om sina anställningsvillkor,
bör man väl också ta konsekvenserna
av detta ståndpunktstagande och
göra klart för sig att prövningen i riksdagen
får bli den traditionella i den
bemärkelsen att om uppgörelsen ur kostnadssynpunkt
är alltför dyrbar, så skickas
den tillbaka för nya förhandlingar,
men är kostnadsfaktorn godtagbar, så accepteras
förhandlingsprodukten, eftersom
personalorganisationerna också godtagit
densamma. Med herr Adolfssons
argumentering om riksdagens rätt att
göra ändringar i olika detaljer i en förhandlingsuppgörelse
blir slutresultatet,
att statstjänarorganisationernas förhandlingsrätt
försvinner ur bilden och den
gammalmodiga arbetsgivarmentaliteten,
som tar sig uttryck i ensidigt handlande,
kommer att ersätta den förhandlingsordning
vi har byggt upp på den statliga
sektorn.

Då herr Adolfsson ånyo berörde semesterberäkningen,
vill jag erinra om
att vi inte har gjort någon som helst ändring
i semestergrunderna i denna uppgörelse.
Vi har inom statsförvaltningen
en s. k. bruttoberäkning. Enligt bruttometoden
inkluderas söndagar i semestern.
På den enskilda sektorn använder
man nettometoden. Nu pågår diskussion
om huruvida staten skall övergå från
brutto- till nettoberäkning. Det är emel -

lertid ett spörsmål, som har samband
med den diskussion, som kommer att
föras vid en överarbetning av Saar. Det
gäller alltså ett spörsmål, som kommer
att tas upp vid andra förhandlingar än
den förhandling vi fört beträffande sjukavlöningen.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! I propositionen understrykes
liksom civilministern nu gör, att
uppgörelsen är ett resultat av en regelrätt
förhandling mellan staten som arbetsgivare
och de stora topporganisationerna.
Givilministern fäster ett stort avseende
vid att det här gäller ett förhandlingsresultat.
Det vill jag också göra. Det
är något väsentligt att man håller fast
vid en förhandlingsrätt, även om den inte
är kodifierad i lag. Det skulle nog väcka
stor besvikelse hos stora statstjänstemannagrupper,
om man skulle gå ifrån
vad som är det primära i detta sammanhang.

Det lär väl inte förvåna civilministern,
att det finns en punkt i propositionen,
som inom riksdagen har väckt en viss
uppmärksamhet. Det är den ganska stora
omläggningen av statstjänstemännens
löneavdrag vid offentliga uppdrag. Det
påstås nu — och naturligtvis är det väl
alldeles riktigt — att även detta är ett
förhandlingsresultat mellan staten och
vederbörande topporganisation. Jag antar
alltså, att civilministern har den uppfattningen
att även spörsmål av denna
art kan vara objekt vid förhandlingar. Vi
får väl draga de konsekvenser därav,
som kanske kan uppträda så småningom.

Det skulle kanske inte anses alltför förmätet
av mig, om jag frågar civilministern,
om han själv anser att överenskommelsen
med topporganisationerna är en
förutsättning för en förändring i löneavdragsreglerna
för statstjänstemannen.
Jag vet att denna fråga har diskuterats
inom topporganisationerna, och flera
har menat, att det här gäller ett spörsmål,
som organisationerna egentligen har
ganska litet att göra med. Fastmer anses
spörsmålet ligga på riksdagsplanet. Jag
vill sålunda vara så oförsynt, att jag frå -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

Ang. statstjänstemännens sjuklöne- och semesterförmåner m. m.

gar civilministern hur han själv ser på
detta problem.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Rätten till lön med Ilavdrag
vid offentliga uppdrag, exempelvis
ledamotskap av riksdagen, är stadgad
i Saar. Saar reglerar bl. a. vissa förmåner
som de statsanställda bär i sin
tjänst, och det gäller förmåner, varom
vi förhandlar med personalorganisationerna.

När riksdagsarvodena ändrades för
några år sedan, hade en kommitté föreslagit,
att statsanställda skulle få vidkännas
en viss minskning i riksdagsarvodet,
även när de var hemma och fullgjorde
sin tjänst. Då konstitutionsutskottet behandlade
kommitténs förslag, uttalade
man inom utskottet, att riksdagsarvodet
borde vara lika stort för alla ledamöter.
I den män reducering skulle ske,
borde denna i så fall gälla lönen i innehavd
tjänst för ledamot av riksdagen,
som på grund av riksdagsmannauppdraget
inte uppehöll sin tjänst. Givetvis skulle
vederbörande ha full lön, när han fullgjorde
tjänsten. Man gjorde också i konstitutionsutskottets
motivering vissa
skrivningar som faktiskt innebar ett
slags beställning — jag har åtminstone
tolkat dem som ett slags beställning. Jag
har låtit denna fråga vila i avbidan på
ett lämpligt tillfälle att ta upp den till
diskussion med organisationerna. I de
nya A-avdragstabellerna minskas ju avdraget
rätt väsentligt. Vi hade ju då
handlat i absolut strid med konstitutionsutskottets
önskan, såvitt jag kan förstå,
om ingenting hade åtgjorts på denna
punkt, ty det dubbla B-avdraget — som
blir tillämpligt från och med den 1 juli
i år — är väsentligt mindre än många
föreställer sig.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag lovar nu absolut att
fatta mig mycket kort.

Herr statsrådet framhöll här i sitt tidigare
anförande, att statstjänstemännen
fått ytterligare tre semesterdagar och

hävdade i anslutning därtill att de blivit
kompenserade på detta sätt för det
som de förlorar i fråga om sjuklön. Jag
kan för min del inte acceptera detta resonemang,
ty detta är väl ingen kompensation
för vad man i pengar förlorar på
att de fria sjukdagarna försvinner. Enligt
min uppfattning måste dessa två frågor
ses fristående från varandra.

Det senaste anförandet, som herr statsrådet
höll beträffande den mera principiellt
betonade inställningen till förhandlingsrätten
var så uddigt, att jag
nästan känner det som om man skulle
bli anklagad för brott mot förhandlingsrätten,
om man icke godkänner en träffad
uppgörelse utan önskar att denna
uppgörelse för statstjänstemännens del
skulle bli bättre på någon punkt. Då kan
alltså varje riksdagsman, som vill ha förbättringar
för de anställda i förhållande
till ett uppnått förhandlingsresultat, direkt
eller indirekt här stämplas som en
sådan brottsling. En sådan syn på saken
vill jag för min del ta bestämt avstånd
ifrån, ty jag hävdar att när jag motionerat
om vissa förbättringar beträffande
den uppgörelse som här behandlas, har
jag bl. a. uppfyllt min plikt som riksdagsman
och inte begått någon oriktighet
utan tvärtom.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill inte alls på något
sätt bestrida att herr Adolfsson i detta
sammanhang uppfyllt sin plikt som riksdagsman,
men vad han däremot inte bär
gjort är afl respektera den förhandlingsuppgörelse
som träffats med personalorganisationerna.
Jag vågar försäkra kammarens
ledamöter, att personalorganisationerna
inte är intresserade av att få
ändringar i förhandlingsresultaten, även
om en förändring skulle innebära en förbättring,
ty på längre sikt vill de liksom
andra fackorganisationer att deras förhandlingsuppgörelser
skall respekteras.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i före -

94 Nr 26 Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverks^
rörelse

varande utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen I: 777; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. fördelning mellan kommuner av
skatteunderlag, härrörande från
kraftverksrörelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

I en den 8 februari 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 84, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

I propositionen hade föreslagits ändringar
i reglerna för fördelning mellan
kommuner av det skatteunderlag, som
härrörde från kraftverksrörelse. Detta
skatteunderlag fördelades enligt särskilda
regler mellan de kommuner där kraften
producerades, där den distribuerades
och där företagets huvudkontor var
beläget. Till huvudkontor skommunen
skulle enligt propositionen liksom hittills
hänföras 10 procent av inkomsten
av rörelse i vad den överstege garantibeloppen.
Återstoden hade föreslagits
bliva fördelad mellan produktionskommunerna
och de kommuner, där närdistribution
bedreves, efter förhållandet
mellan bruttointäkterna, så att den del
av inkomsten, som svarade mot intäkterna
av närdistributionsverksamheten,
hänfördes till distributionskommunerna
och återstoden, dock minst 25 procent,
till produktionskommunerna. Till produktionskommun
borde enligt propositionen
räknas kommun med reglerings -

damm, även om dammen ägdes av annan
juridisk person än kraftföretaget.
Mellan olika produktionskommuner
skulle enligt förslaget inkomsten proportioneras
efter anläggningarnas taxeringsvärden.
Propositionen, som i huvudsak
byggde på ett av skattelagssakkunniga
framlagt förslag i ämnet, syftade
till att tillförsäkra de kommuner,
där regleringsdammar eller kraftverk
funnes, större andel av skatteunderlaget
än hittills.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:636,
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Per
Jacobsson, samt 11:791, av herr Lundmark
m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i Kungl. Maj :ts proposition nr
84, att beskattning av rörelse, som avsåge
produktion av elektrisk kraft, finge
ske med 5 procent i kommun där huvudkontoret
låge och återstoden enligt
propositionens grunder;

2) att beträffande vattenregleringsanläggning,
som berörde mer än en kommun,
fastighetstaxeringsvärdet vid taxering
måtte fördelas berörda kommuner
emellan i proportion till bassängens
areal på sätt som i motionerna anförts;

3) att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig lagtext; samt

4) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära skyndsam utredning
och förslag till ändrad lydelse av 57 §

3 mom. kommunalskattelagen;

II) de likalydande motionerna 1:637,
av herr Per Petersson och fröken Stenberg,
samt II: 792, av herr Östlund m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle

1) besluta sådan ändring i det av
Kungl. Maj :t i proposition nr 84 framlagda
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), att för fördelning mellan berörda
kommuner av inkomst av rörelse,
som avsåge produktion och tillhandahållande
av elektrisk kraft, skulle gälla,.

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverks rörelse -

att fastighetskommun tillerkändes all
beskattningsrätt för inkomst intill 2,5
procent av taxeringsvärde å kraftverksföretagets
fastigheter (fastighetsandel),
varvid i förekommande fall fördelning
mellan olika fastighetskommuner skulle
ske i förhållande till taxeringsvärdena i
kommunerna, samt

att vad som återstode av inkomsten
efter fastighetsandelens avräknande
skulle fördelas mellan kommunerna i
enlighet med de i propositionen föreslagna
reglerna;

2) antaga det i bihang till proposition
nr 84 intagna förslaget av 1950 års
skattelagssakkunniga till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), såvitt detta förslag avsåge
22, 25 och 29 §§;

III) de likalydande motionerna I: 638,
av herr Stefartson m. fl., och II: 790, av
herr Larsson i Umeå in. fl., vari anhållits,
att riksdagen med ändring av vad
Kungl. Maj:t föreslagit i proposition nr
84 måtte besluta,

1) att vid fördelning till beskattning
inom flera kommuner av inkomst av rörelse
avseende produktion och tillhandahållande
av elektrisk kraft, kommun,
där huvudkontor funnes, skulle erhålla
5 procent av rörelseinkomsten i stället
för av Kungl. Maj :t föreslagna 10 procent,

2) att i de fall där regleringsdamm
och uppdämningsområde låge i skilda
kommuner, den kommun där regleringsdammen
funnes skulle erhålla 1/3 av
den på dammanläggningen fallande delen
av rörelseinkomsten och att 2/3 av
rörelseinkomsten för dammanläggningen
skulle fördelas mellan de kommuner,
som berördes av uppdämningen, varvid
sistnämnda del skulle fördelas på grundval
av omfattningen av uppdämd areal,

3) att i övrigt skattefördelningen
skulle ske efter de grunder, som föreslagits
i propositionen;

IV) de likalydande motionerna I: 639,
av herrar Sundin och Ferdinand Nilsson,
samt II: 789, av herr Larsson i Nor -

derön in. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 84 måtte besluta,

1) att fördelningstalet för huvudkontorslcommun
skulle sänkas till 5 procent
och att skatteandelen för produktionskommun
skulle höjas i häremot svarande
grad;

2) att kommuner, som lidit skada av
sådan art, som angivits i motionerna,
skulle tillerkännas andel av garantibeloppet
för kraftanläggningar och regleringsdammar,
varvid som grund för fördelningen
måtte läggas antingen indömda
fallhöjder eller magasinsvolym eller
kombination av båda dessa grundfaktorer,
så att en så långt möjligt rättvis fördelning
kunde åstadkommas mellan de
av anläggningarna berörda kommunerna;
ävensom

V) de likalydande motionerna 1:640,
av herr Sörlin in. fl., och II: 788, av herr
Kärrlander in. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta,

1) att i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen
skulle intagas bestämmelse om att
ränta å lånat kapital, såvitt anginge av
staten utövad rörelse, skulle beräknas å
högst två tredjedelar av det bokförda
värdet av de i förvärvskällan nedlagda
tillgångarna,

2) att bestämmelsen i 53 § 1 mom. b)
kommunalskattelagen om statens skattefrihet
för inkomst, som härflutit av leverans
av elektrisk kraft till kommunikationsverk,
skulle utgå samt

3) att bestämmelserna i anvisningarna
till 58 § kommunalskattelagen, punkt 2
a), rörande fördelning till beskattning
inom flera kommuner av inkomst av rörelse,
som avsåge produktion och tillhandahållande
av elektrisk kraft, skulle
ändras på så sätt, att huvudkontorskommunen
tilldelades högst 10 procent av
rörelseinkomsten.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta likalydande
motionerna I: 521, av herr Sveningsson
in. fl., och II: 621, av herr Björkman

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverks -

rörelse

m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, dels att repartitionstalet för
den kommunala fastighetsbeskattningen
skulle från och med ingången av 1965
sänkas från nuvarande 2,5 till 1,5 procent,
dels att gällande fördelningsregler
beträffande inkomst av fastighet, som beskattades
i flera kommuner, skulle grundas
på att fastighetskommunen i första
hand finge tillgodoräkna sig all inkomst
av fastigheten, intill dess denna överstege
5 procent av taxeringsvärdet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 84 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas — samt i anledning av
följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 636,
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Per
Jacobsson, samt II: 791, av herr Lundmark
m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 638,
av herr Stefanson in. fl., och II: 790, av
herr Larsson i Umeå m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 639,
av herrar Sundin och Ferdinand Nilsson,
samt II: 789, av herr Larsson i Norderön
m. fl., ävensom

4) de likalydande motionerna I: 640,
av herr Sörlin m. fl., och II: 788, av herr
Kärrlander m. fl.,

måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med de ändringar och tillägg
att

dels ingressen erhölle i betänkandet
angiven lydelse,

dels ock 53 § 1 mom., 58 § samt punkt
2 a. av anvisningarna till 58 § kommunalskattelagen
erhölle den lydelse, som
i betänkandet angivits;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 521,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 621,
av herr Björkman in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 636,
av herrar Nils-Eric Gustafsson och Per
Jacobsson, samt 11:791, av herr Lundmark
m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 637,
av herr Per Petersson och fröken Stenberg,
samt II: 792, av herr Östlund m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 638,
av herr Stefanson m. fl., och II: 790, av
herr Larsson i Umeå in. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 639,
av herrar Sundin och Ferdinand Nilsson,
samt II: 789, av herr Larsson i Norderön
m. fl., ävensom

6) de likalydande motionerna I: 640,
av herr Sörlin m. fl., och II: 788, av herr
Kärrlander m. fl.,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

De av utskottet förordade ändringarna
i det vid propositionen fogade lagförslaget
inneburo, att huvudkontorskommunens
andel i rörelseinkomsten skulle bestämmas
till 5 procent, att den minimiandel
av rörelseinkomsten, som tillförsäkrades
produktionskommunerna, skulle
bestämmas till 30 procent av inkomsten
av försäljning av den av företaget
producerade kraften samt att statens
skattefrihet för leverans av kraft till de
statliga kommunikationsverken m. fl.
skulle upphävas.

Reservationer hade anförts

I) av herr Gösta Jacobsson, vilken på
anförda skäl ansett, att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen — med
avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 84 — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förnyad, skyndsam
utredning av frågan om fördelning
av kraftverksinkomster mellan olika
kommuner vid inkomstbeskattningen och
andra därmed sammanhängande spörsmål; II)

av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och von Sydow, vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort hemställa,

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverks

rörelse

1) att riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), vilket förslag avsåg,
att repartitionstalet för den kommunala
fastighetsbeskattningen skulle
sänkas till 1,5 procent;

2) att motionerna I: 521 och II: 621, i
den mån de icke blivit besvarade med
vad i reservationen anförts och yrkats,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

III) av herrar Lundström och Broberg,
beträffande repartitionstalet, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Den skattefråga det här
gäller är en kommunal fördelningsfråga
—■ ingenting annat. Den är förvisso inte
någon stor fråga men har i alla fall en
viss kommunalekonomisk betydelse. Den
är också en ganska svår, för att inte
säga invecklad fråga.

Frågan gäller ändringar i reglerna för
fördelning mellan kommunerna av det
skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse.
För närvarande gäller följande
ordning. Sedan det skatteunderlag,
som hänför sig till garantiskatten
för fastigheter på 2,5 procent avräknats,
fördelas detta skatteunderlag på ett sådant
sätt att den kommun, där ett kraftföretags
huvudkontor är beläget, tillföres
10 procent, produktionskommunerna
25 procent och förbrukningskommunerna
65 procent, dock att de 25 procenten
till produktionskommunerna minskas
i den mån kraft inköpes utifrån.
Metoden är relativt enkel och rätlinjig.

Utskottsförslaget går ut på att huvudkontorsandelen
minskas från 10 till 5
procent; utskottet går i denna del längre
än propositionen. Resten, d. v. s. de
95 procenten, skall fördelas på de egna
produktionskommunerna, som garanteras
viss minimiandel, och på de egna
närdistributionskommunerna, d. v. s. sådana
kommuner där företaget sköter distributionen
i egen regi, i förhållande

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr26

till inkomsterna av partiförsäljningen
och av närdistributionen. Den föreslagna
lagtexten är svårbegriplig, men innebörden
torde vara den av mig sagda.

Vad innebär nu de föreslagna ändringarna
i själva systemet? Jo, två väsentliga
ting. För det första tas inte
längre några hänsyn till varifrån den
försålda kraften kommer. De egna produktionskommunerna
får beskatta inte
bara vinsten på den produktion som
härrör från dessa kommuner utan även
den kraft som dessa kommuner inte har
ett spår med att göra. För det andra
berövas alla de förbrukningskommuner
där företaget inte bedriver närdistribution
i egen regi varje beskattningsrätt —
om man skall uttrycka det så.

Det egentliga syftet med ändringarna
är att förbättra produktionskommunernas
ställning. Mot det har jag ingenting
att invända. Tvärtom ansluter jag mig
till principen. Det är rätt och riktigt.
Detta syfte tillgodoses genom de föreslagna
ändringarna. För flertalet norrländska
kommuner innefattar, såvitt jag
kan förstå, förslaget otvivelaktigt en tillfredsställande
lösning. Men detta är inte
fallet överallt, vilket är beklagligt. En
lagstiftning måste ju ta sikte på hela
landets förhållanden. Särskilt anmärkningsvärda
konsekvenser uppstår för
stora delar av södra Sverige, som domineras
av ett enda kraftföretag, nämligen
Sydkraft.

Trots det något triviala ämnet kan
jag, herr talman, i detta sammanhang
inte neka mig nöjet att citera Goethes
Faust, där Mefistofeles säger att finner
man lösningen på en gåta, så uppstår
många andra dunkla gåtor. Det är just
fallet med den lösning av frågan som
föreslagits av finansministern och med
honom bevillningsutskottets majoritet.
Man har lyckats lösa ett problem och
har därmed i stället lyckats skapa en
hel del andra.

I fallet Sydkraft sammanhänger detta
framför allt med att Sydkraft själv endast
producerar cirka 20 procent av
den levererade kraften och köper cirka

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverks -

rörelse

80 procent utifrån, dels från dotterbolag
och andra bolag i Norrland och dels
från Norge.

Inte desto mindre kommer inom den
betydande del av landet där Sydkraft
arbetar produktionskommunerna enligt
förslaget att i väsentlig del tillföras ett
skatteunderlag som består av vinster på
partiförsäljning av utifrån inköpt elkraft,
med vars produktion de inte själva
haft något att göra.

En annan anmärkningsvärd konsekvens
av förslaget uppstår därigenom
att vid sidan av produktionskostnaderna
som intressent insättes närdistributionskommunerna
med uteslutande av övriga
förbrukningskommuner. Ett stort
antal kommuner berövas med ett enda
penndrag sin del i skatteunderlaget.
Dessa senare är i södra Sverige det stora
flertalet, och de tar hand om inte
mindre än 75 å 80 procent av den distribuerade
kraften. Bevillningsutskottet
tar med stor lätthet på dessa konsekvenser,
och man låtsas nästan som om de
inte existerade.

Det kan vara av intresse för kammaren
att höra hur de nya reglerna kommer
att slå ut i praktiken. Jag har haft
tillgång till visst siffermaterial baserat
på 1961 års inkomster och av Sydkraft
erlagd skatt 1962.

Förlusten i skatt skulle om den föreslagna
ordningen gällt 1961 varit för
Hälsingborg 103 000 kronor, Landskrona
52 000, Lund 50 000, Trelleborg
38 000. I Blekinge skulle Asarums kommun
förlora 31 000, Karlshamn 42 000,
Karlskrona 51 000, Ronneby stad 12 000.
I Halland skulle Halmstads stad ha förlorat
62 000, i Jönköpings län Värnamo
19 000, i Kalmar län Emmaboda köping
43 000, Kalmar 38 000 och Oskarshamn
34 000. Detta för ett år. Att observera
är att även de speciella ställverkskommunerna
Nässjö, Burlöv och Mörarp,
där Sydkraft har sina ställverk, berövas
sin andel i skatteunderlaget utan hänsynstagande
till den rörelse som faktiskt
bedrives i dessa kommuner. I gengäld
skulle en sådan produktionskommun
som Högsby, som för närvarande får

18 000 kronor, uppenbarligen få sina
skatteinkomster tiodubblade. — Detta
senare nämner jag för att glädja en aktad
ledamot av denna kammare. — En
kommun i södra Sverige som skulle förtjäna
på kalaset är Malmö, som har ett
stort ångkraftverk under utbyggnad till
ett av de största kraftverken i landet.
Jag tycker inte det finns skäl för den
revolutionerande omfördelning som här
sker.

Nu kan man, herr talman, förvisso
ställa frågan vilka skäl som motiverar
att de förbrukningskommuner där företagen
inte bedriver någon egen distribution
nu får vara med och dela. Det har
sagts mig att när den nuvarande ordningen
på sin tid infördes motiverade
man det med att vederbörande kommuner
fått vidkännas vissa uppoffringar
vid stadsplanering, bebyggelse och annat
för högspänningsledningar och
transformatorstationer. Det finns inemot
tre miljoner kraftabonnenter i landet.
För att få ut kraften till alla dessa
abonnenter har vi ett mycket finmaskigt
och vitt utbrett nät av ledningar
över hela landet. Det är till följd därav
som statsmakterna har velat sprida
skatteunderlaget över ett vidsträckt fält
av kommuner. Den föreslagna nyordningen
innebär, såvitt jag kan förstå,
en brytning med det nuvarande systemet,
i det att skatteunderlaget i stället
koncentreras till ett fåtal kommuner.

Med skälen för nuvarande ordning må
vara hur som helst — men kan produktionskommunerna
med större fog göra
anspråk på att få beskatta vinsterna på
en engrosförsäljning med vilken de inte
haft något att skaffa? Jag bara frågar.
Ifrågavarande förbrukningskommuner
har i alla fall i många år åtnjutit denna
beskattningsrätt som nu berövas dem.

I min reservation har jag visat på vissa
andra möjliga lösningar. Jag skall
inte gå närmare in på dem. Frågan bör
enligt min mening göras till föremål för
förnyad utredning. Ytterligare skäl för
en sådan utredning är att propositionen
lämnar vissa hithörande frågor helt
olösta såsom fördelningen mellan olika

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverks

rörelse

kommuner som berörs av ett och samma
regleringsföretag och upphävandet
av statens skattefrihet för leverans av
kraft till statens kommunikationsverk
m. m.

Herr talman! Utan stora förhoppningar
yrkar jag i alla fall avslag på proposition
nr 84 och bifall till min reservation,
innebärande hemställan om förnyad
utredning.

I detta yttrande instämde herrar Edström
(fp), Schött (h), Gustaf Elof sson
(ep) och Gorthon (h) samt fru Carlqvist
(s).

Under herr Gösta Jacobssons anförande
hade herr talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I proposition nr 84 föreslås
ändringar i reglerna för fördelning
mellan kommuner av det skatteunderlag,
som härrör från kraftverksrörelse.
Den berör, som den föregående
ärade talaren påpekade, ovanligt komplicerade
och svåröverskådliga problem.
Jag tror inte att jag begår någon överdrift
om jag säger, att det har varit en
svårtuggad materia som vi haft att handskas
med inom bevillningsutskottet. Därom
vittnar ju både utskottsbetänkandet
och det intressanta anförande som här
just har hållits. Att ett förslag som det
nu föreliggande kan väcka tillfredsställelse
på vissa håll och förstämning på
andra håll är ju ganska naturligt. Den
saken framgår exempelvis av reaktionen
i Kalmar län, där jag upptäckte att vissa
ledamöter på Kalmarlänsbänken lade
i dagen sin synnerliga tillfredsställelse,
under det att andra ledamöter på samma
bänk hade motsatt uppfattning.

Vi hade inom bevillningsutskottet tillsatt
en delegation som skulle specialisera
sig på denna fråga. Denna delegation
kom fram till en kompromiss, omkring
vilken vi samlades med ett undantag.

De tre reservanter som står bakom re -

servation II, vilken jag nu skulle säga
några ord om, har anslutit sig till de
nya fördelningsregler angående inkomst
av lcraftverksrörelse, som utskottet med
någon justering av propositionen har
förordat. Man kan alltså säga att utskottet
så när som på en ledamot är enigt
på denna punkt.

Vid sidan av huvudfrågan föreligger
emellertid ett annat problem som påkallar
uppmärksamhet. Saken är nämligen
den, att det motionsledes från den
meningsriktning som jag tillhör har
framställts yrkanden om att repartitionstalet
för den kommunala fastighetsbeskattningen
måtte från ingången av år
1965 sänkas från nuvarande 2,5 till 1,5
procent. Vi reservanter biträder detta
yrkande. Från vårt håll har, som kammarens
ledamöter måhända erinrar sig,
ständigt hävdats, att garantiskatten står
i strid med skatteförmågeprincipen. Garantiskatten
drabbar nämligen inte den
som får en god inkomst av sin fastighet
utan i stället den som på grund av hög
skuldsättning, ogynnsamma konjunkturer
eller eljest fått låg inkomst av fastigheten.
Det känner ju alla kammarens
ledamöter väl till.

Till vår och som jag antar mångas
tillfredsställelse beslöt ju också 1957 års
riksdag i princip att fastighetsskatten
skall avskaffas. Det har riksdagen sagt
ifrån, den saken är klar. Vi anser nu i
anslutning till den motion, som jag har
talat om, att inför den kommande allmänna
fastighetstaxeringen ett nytt steg
bör tagas mot förverkligandet av detta
riksdagens principbeslut. Skatten har ju
arbetats ned undan för undan. Nu anser
vi, att man bör ta ytterligare ett
steg på den vägen hän mot det av riksdagen
uppställda målet, nämligen fastighetsbeskattningens
avskaffande. Så
långt är vi reservanter ense med motionärerna.
I ett annat avseende kan vi dock
inte följa dem.

I motionerna — jag vill inom parentes
påpeka att de är väckta vid riksdagens
början, jag säger detta som en förklaring
— hemställs vidare att gällande
fördelningsregler beträffande inkomst

100

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverks rörelse -

av fastighet, som skall beskattas i flera
kommuner, skall grundas på att fastighetskommunen
i första hand får tillgodoräkna
sig all inkomst av fastigheten
intill dess denna överstiger 5 procent
av taxeringsvärdet. I anslutning härtill
vill jag erinra om att utskottet, som jag
redan har påpekat, förordat nya fördelningsregler
vad angår inkomst av kraftverksrörelse,
och till dem har vi alltså
anslutit oss.

Vidare har utskottet understrukit angelägenheten
av att vid ett borttagande
av fastighetsskatten eller en eljest företagen
sänkning av repartitionstalet en
översyn företages i syfte att förhindra
att i samband därmed uppkommer en
inte avsedd omflyttning av skatteunderlag
till producentkommuners nackdel.
Jag finner för min del detta understrykande
från utskottets sida värdefullt, och
vi reservanter förutsätter att ett bifall
till vårt yrkande om sänkning av repartitionstalet
kommer att föranleda förslag
från Kungl. Maj :ls sida om åtgärder,
varigenom de nu förordade fördelningsreglerna
bibehålies till sina verkningar.
Det är, menar jag, ett rimligt krav som
ligger i linje med propositionen. Med
hänsyn härtill finner vi inte motiv föreligga
att tillstyrka motionerna i vad de
avser den fråga, som jag nu senast uppehållit
mig vid. Jag yrkar alltså bifall
till reservation II. Den gäller ■— vilket
jag hoppas att jag har kunnat visa med
detta korta inlägg — en nedsättning av
repartitionstalet från nuvarande 2,5 till
1,5 procent och innebär, som vi reservanter
ser saken, ett fullföljande av riksdagens
principbeslut av 1957 om fastighetsskattens
avskaffande. I huvudfrågan
— fördelningsfrågan — är vi ense med
utskottet.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Jag tycker att kammaren
bör få höra en stämma från Norrland
när vi behandlar den här frågan
och det är därför jag tar till orda.

Riksdagen har i två omgångar sänkt
repartitionstalet för fastighetsbeskatt -

ningen från 5 till 4 procent och från 4
till 2,5 procent. Vi för vår del har vid
upprepade tillfällen framfört motioner
med yrkande om åtgärder för att hindra
den omfördelning av skatteunderlaget
till kraftverkskommunernas nackdel
som följt av de två riksdagsbesluten år
1953 och 1957. Det är med tillfredsställelse
man nu konstaterar att chefen för
finansdepartementet i proposition 84 påtalat
de rådande missförhållandena och
föreslagit ändringar i kommunalskattelagen
som är avsedda att i viss utsträckning
råda bot på dem.

Enligt min mening är dock inte förslaget
tillräckligt långt gående. Bevillningsutskottet
har tydligen delat den
uppfattningen, ty i jämförelse med regeringens
proposition innebär utskottets
förslag betydande förbättringar för
kraftverkskommunerna. Utskottet har
höjt minimiandelen av rörelseinkomsten
som tillförsäkras produktionskommunerna
från 25 till 30 procent genom att
minska huvudkontorsandelen från 10 till
5 procent. Det är en förbättring. Upphävandet
av statens skattefrihet för leverans
av kraft till de statliga kommunikationsverken
är också en förbättring
för kraftverkskommunerna.

Jag vill bara beklaga att utskottet anser
sig av pågående utredning förhindrat
att ta upp frågan om begränsning
av vattenfallsstyrelsens avdrag för gäldränta.
Skattelagssakkunniga har i princip
ansett det motiverat och för sin del
föreslagit en begränsning av gäldränteavdraget
till högst två tredjedelar av det
bokförda värdet av de i förvärvskällorna
nedlagda tillgångarna. Detta de sakkunnigas
förslag har jag och några medmotionärer
tagit upp i motion nr 637 i
denna kammare och 792 i medkammaren.

En annan brist — som påpekades av
herr Hagberg — i både regeringens och
utskottets förslag är att de helt bygger
på den nuvarande fastighetsbeskattningen.
När man nästa gång sänker repartitionstalet
blir det möjligen en ny försämring
till produktionskommunernas
fördel. Jag tycker det vore värdefullt om

101

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ang. fördelning mellan kommuner av ski

man kunde få ett förslag som lät sig förenas
med en fortsatt avveckling av fastighetsskatten.
Kommunalskatteberedningen
föreslog på sin tid att fastighetskommunen
skulle tillförsäkras ett skatteunderlag
motsvarande fem procent av
taxeringsvärdena — fastighetsandelen
innan andra kommuner fick delta i beskattningen.
Det förslaget har också tidigare
diskuterats i bevillningsutskottet i
anledning av framförda motioner utan
att väcka någon principiell gensaga.

Om man får döma av propositionen är
de sakkunnigas enda argument för sin
ståndpunkt att alltför mycket av skatteunderlaget
skulle tillföras de kraftproducerande
kommunerna. Mot det kan man
anföra en rad enligt min mening tungt
vägande fakta. Jag vill ange några:

För det första tar kraftproduktionen,
i varje fall när det gäller vattenkraftverk,
kommunernas nyttigheter i anspråk
och förorsakar kommunerna intrång
på ett helt annat sätt än distributionsverksamhet
och administration, vilka
i stort sett ger fördelar till kommunerna.

För det andra synes rätten att beskatta
kraftverksföretag vara av betydligt större
betydelse för produktionskommunerna
än för övriga kategorier av kommuner,
där skatteintäkterna från kraftverksföretag
representerar en liten del av det
totala skatteunderlaget.

För det tredje kan produktionskommunerna
enligt min mening göra berättigade
anspråk på en skälig kompensation
för de förluster i beskattningsrätt
som tillfogats dem av åtgärder vid fastighetsbeskattningens
avveckling.

För det fjärde, slutligen, tycker jag att
kraftverkskommunernas anspråk på beskattningsrätt
snarast får anses vara
större nu än vid fördelningsreglernas
tillkomst.

Det sista uttalandet bör ses tillsammans
med följande kommentar från de
sakkunniga rörande metoden med fastighetsandel:
»Införandet av en regel av
ovanstående innebörd torde få den verkan,
att kraftverks- och regleringsdammskommunerna
— såvitt inkomsterna hos

tteuuderlag, härrörande från kraftverks rörelse kraftverksföretagen

därtill förslår — i
stort sett återställes till en beskattningsrätt
jämförlig med den, som de åtnjöt
innan åtgärderna för fastighetsbeskattningens
avveckling vidtogs. Någon obehörig
kränkning av andra kommuners
befogade skatteintressen torde regeln
icke innebära.»

De stora vattenkraftsföretagen ligger
i Norrland. De berörda kommunerna
har gjort betydande förluster i skatteunderlag
under tiden efter år 1953. Detta
underströks också starkt i det betänkande
om kraftföretagens beskattning
som framlades av 1950 års skattelagssakkunniga.
Den argumentering som
dessa skattelagssakkunniga anförde för
fördelning av beskattningsrätten på en
fastighetsandel bör enligt min uppfattning
anses bärande. Man borde också
mera pröva möjligheterna att helt eller
delvis överflytta huvudkontorsandelen
till de stora distriktskontor som kraftverken
har uppe i Norrland.

Även prissättningen på den elektriska
kraften har stor betydelse för de kraftproducerande
delarna av landet, sett ur
skattesynpunkt.

Herr talman! Med dessa ord bär jag
uttalat min glädje över de förbättringar
som utskottet bär gjort i skattehänseende
till produktionskommunernas fördel
i jämförelse med regeringens förslag.
Jag har också pekat på enligt min mening
framkomliga vägar att ge ytterligare
skatteinkomster till de ofta i besvärligt
skatteläge varande kraftproducerande
kommunerna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till förevarande betänkande
har jag fogat en blank reservation
beträffande repartitionstalet. Sedan
riksdagen år 1957 i princip beslutat att
fastighetsskatten skall avskaffas, finner
jag det naturligt att avvecklingen inte
för någon längre tid stannnar vid halva
beloppet, där vi alltså nu befinner oss.
Jag skulle därför liksom reservanterna
gärna se att man snarast kunde ta ytterligare
ett steg mot nollpunkten. Vetska -

Nr 26

102

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverks rörelse -

pen om vad garantiskatten betyder för
vissa kommuner — jag understryker att
det gäller inte endast sådana kommuner
som producerar elektrisk kraft utan
även åtskilliga andra — gör att jag
inte bär ansett det vara möjligt för riksdagen
att nu utan förberedelser sänka
repartitionstalet. Vi vet ju inte vad detta
i dagens situation kan betyda för de av
garantiskatten mest beroende kommunerna.
Jag anser att vi måste ha en dylik
kunskap innan beslut fattas om ytterligare
sänkning av repartitionstalet.
Av det skälet har jag, herr talman, biträtt
utskottets förslag att en sänkning
av repartitionstalet inte kan ske i detta
sammanhang.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Alla talare har betygat
att de finner syftet med den proposition
som vi nu behandlar gott. Den omläggning
av beskattningen på kraftverksrörelse
som det här är fråga om gäller inga
fysiska personer. Den borde alltså kunna
behandlas tämligen lidelsefritt av
kammaren. Jag kan tillägga att det inte
heller är en ekonomisk fråga av nämnvärd
storleksordning. Om vi utgår ifrån
att garantiskatten är utanför linjen så
att säga, där kommunerna får sitt skatteunderlag
upp till 2,5 procent av taxeringsvärdet,
gäller det här endast den
överskjutande del som skall fördelas.
Det är fråga om ett skatteunderlag på
30 miljoner kronor. Kammarens ledamöter
bör uppmärksamma att det gäller
kommunalskatt, alltså i realiteten 15—
17 procent av den nämnda summan. Det
innebär ett belopp mindre än 5 miljoner
kronor.

Jag viil gärna ha sagt detta, därför att
de som antyder att det här blir en genomgripande
ändring för vissa kommuner
i södra Sverige har ett ganska dåligt
underlag för sin argumentation. Det
är relativt obetydliga belopp som det
här är fråga om.

Jag vill dessutom gärna tillägga att
de förändringar som har vidtagits i utskottet
och som framkommit genom ett

delegationsarbete inom utskottet är av
den karaktären att de betyder en förskjutning
till ytterligare förmån för de
objekt som propositionen vill främja,
nämligen i första hand produktionskommunerna,
av storleksordningen 55—60
procent.

Det man helt naturligt kan diskutera
är om man skall byta ut förbrukningskommunerna
mot distributionskommunerna.
Med tanke på vad det här gäller
tycker jag inte att man bör ta det som
riktmärke. Syftet med propositionen är
ju att i någon mån återställa den ställning
som produktionskommunerna hade
tidigare när repartitionstalet var 5 procent
mot att det nu sänkts till 2,5 procent.

Man kan naturligtvis säga att de kommuner
som har fått skatteunderlag av
varierande storlek därför att de varit
förbrukarkommuner nu kommer att få
en nackdel. Denna nackdel är dock inte
av den storleksordningen att man bör
säga att det sker en allvarlig försämring
för dessa kommuner. Man skall nämligen
också tänka på att dessa kommuner
har ett näringsliv som använder elektrisk
kraft, och detta näringsliv skapar
ofta i sin tur indirekt ett skatteunderlag
av helt annan storleksordning än vad
det här är fråga om.

När jag hörde herr Per Peterssons argumentation
måste jag säga att han kanske
inte riktigt tänkt igenom sitt resonemang.
Om man säger att statens vattenfallsstyrelse
inte skall ha rätt att dra av
den inkomst som den erhåller vid leverans
av kraft till statens kommunikationsföretag,
för att man därigenom vill
åstadkomma ett större skatteunderlag åt
kommunerna, erkänner jag att det är
fråga om en företeelse som är rätt ålderstigen,
eftersom det ju här gäller leverans
av kraft till statens kommunikationsföretag.
Före elektrifieringen hade
ju denna leverans inte alltför stor omfattning,
men efter elektrifieringen har
den självfallet spelat en viss roll. Skall
statens vattenfallsverk inte få dra av
räntan på sitt investerade kapital, måste
konsekvensen bli att privata företag in -

103

Tisdagen den 28 maj 1963 em. Nr 26

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverks rörelse -

te heller skall få dra av räntan på sina
lån. Jag lindrar hur många i denna kammare
som är beredda att föreslå en sådan
åtgärd. Räntan på obligationslån
som löper låt oss säga 30, 40 år med 5
å 6 procents ränta är ju avdragsgill vid
beskattning, och ingen ifrågasätter riktigheten
därav. Om vattenfallsstyrelsen
nu räknar med ett reducerat investerat
kapital till en räntesats som är betydligt
lägre än den som gäller i öppna marknaden,
ger man i och för sig inte vattenfallsstyrelsen
någon speciell favör
för den sakens skull, utan det är en vedertagen
ordning, och jag tycker nog
att enhälligheten inom bevillningsutskottet
på den punkten säger en hel del. Man
kan diskutera den saken, och det skall
man nu göra i den särskilda utredningen,
men jag tror att det är mycket farligt
för ledamöterna i denna kammare
att säga att detta är absolut felaktigt: »Vi
vill ha detta skatteunderlag, punkt och
slut.»

När det gäller leveranserna till SJ har
vi från utskottets sida däremot sagt att
det inte finns några bärande motiv för
att ta undan dem från beskattning. Herr
Per Petersson har väl upptäckt att vattenfallsstyrelsen
därigenom får betala
skatt till kommunerna på två miljoner
kronor årligen, och eftersom hela det
belopp vi nu diskuterar är 4,7 miljoner
kronor betyder den förändringen eu
högst betydande favör för de opinionsyttringar
från Norrland som har kommit
fram i detta sammanhang. Jag tror
som sagt att man skall beakta just den
synpunkten.

När det gäller repartitionstaiet och
herr Hagbergs erinran om att riksdagen
uttalat sig för avskaffande av fastighetsskatten
vill jag säga att det väl inte råder
några särskilt delade meningar på
den punkten, även om vi inte reservationslöst
och utan vidare kan säga att
denna skatt skall avskaffas. Jag tänker
här på vattenkrafts- och sommarstugekommunerna
•— beträffande dem måste
vi väl ändå fundera på huruvida man
skall göra rent bord och på vilket sätt
dessa kommuner i så fall bör kompen -

seras. Därom får vi val diskutera framöver.

Slutligen uppskattade jag herr Jacobssons
litterära citat då han talade om att
en stor tänkare sagt att man ibland finner
lösningarna men att sedan nya problem
uppstår. Jag tror att herr Jacobsson
under denna frågas behandling har
erfarit sanningen i det — han har inte
kommit fram till några nya lösningar
och yrkar därför avslag på propositionen
med hemställan om en ny utredning,
d. v. s. att andra skall tänka åt honom.
Visst har vi rätt att begära utredningar,
men enigheten inom utskottet är
så pass betydande att jag betecknar det
som en stor framgång att vi kunnat samlas
rätt allmänt på denna linje. När det
ytterst gäller att ge en större andel till
de bygder i vårt land som producerar
största delen av vår elektriska kraft
tror jag att utskottets förslag innebär att
man har tillmötesgått alla rimliga anspråk
på en med hänsyn till det kommunala
skatteunderlaget rättvis fördelning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Nils
Theodor Larsson (ep), Sandin (ep),
Dahlberg (s), Hedström (s), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Rönnberg (s) och Sörlin
(s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten A, därefter särskilt
rörande punkten B 1 samt slutligen
särskilt i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten A
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson vid betänkandet avgivna

104 Nr 26 Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. fördelning mellan kommuner av skatteunderlag, härrörande från kraftverksrörelse -

reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 38
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
TheocLor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 127;

Nej — 12.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten B 1, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en om -

röstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 38
punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 22;

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-,
banko- och första lagutskottets
betänkande nr 2, med förslag angående
anslag för budgetåret 1963/64 till ombudsmännen
och deras expeditioner
samt ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för dessa expeditioner,
m. m.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

105

Ang. viss rätt för polisen att taga barn
och ungdom i förvar

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 58, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 33 och
87 § § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1963 dagtecknad
proposition, nr 145, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
i propositionen infört förslag till lag
om ändrad lydelse av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97).

I propositionen hade bland annat föreslagits
ett tillägg till 33 § barnavårdslagen,
innebärande att polisen skulle få
möjlighet att under vissa omständigheter
taga barn och ungdom i förvar tills
deras identitet kunnat utrönas. Förutsättningar
för sådan åtgärd skulle enligt
förslaget vara, att sannolika skäl för
ingripande av barnavårdsnämnd enligt
25 § samma lag förelåge och att den underåriges
namn, ålder eller bostad icke
kunde utrönas. Sedan utredning i sistnämnda
hänseende vunnits, skulle den
underårige frigivas. Underrättelse om
vad som förevarit skulle jämlikt 93 §
regelmässigt lämnas till vederbörande
barnavårdsnämnd. (Som förutsättning
för ingripande av barnavårdsnämnd enligt
25 § barnavårdslagen gällde beträffande
den som ej fyllt 21 år, att hans
levnadssätt — såsom vid missbruk av
rusdrycker och narkotika, underlåtenhet
att efter förmåga ärligen försörja sig,
sedeslöst leverne o. dyl. — gåve anledning
till särskilda tillrättaförande åtgärder
från samhällets sida. Den som ej fyllt
18 år kunde bliva föremål för ingripande
bland annat även på den grund, att
hans utveckling äventyrades genom föräldrarnas
olämplighet som fostrare.)

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 26

av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 757
i första kammaren av herr Nyström
m. fl. och nr 916 i andra kammaren av
herr Martinsson m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 770
i första kammaren av herr Larsson,
Thorsten, och herr Olsson, Ernst, samt
nr 931 i andra kammaren av herrar Boo
och Mattsson,

3) de likalydande motionerna nr 771
i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 933 i andra kammaren av
fröken Wetterström m. fl., samt

4) motionerna nr 932 i andra kammaren
av fru Ryding m. fl.

I motionerna 1:757 och 11:916 hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om ändring av 33 §
barnavårdslagen.

I motionerna I: 770 och II: 931 hade
anhållits, att riksdagen vid sin behandling
av förevarande proposition måtte
dels avslå densamma, dels ock i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att de i
propositionen berörda spörsmålen måtte
upptagas till förnyat övervägande från
utgångspunkten, att motverkandet av de
åsyftade missförhållandena borde åvila
samhällsorgan med social- och ungdomsvårdande
uppgifter.

I motionerna 1:771 och 11:933 hade
föreslagits, att riksdagen med avslag å
förevarande proposition skulle antaga i
motionerna infört förslag till lag om
ändrad lydelse av 33 § barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97), vilket förslag
avsåg, att underårig, som ej fyllt 18 år
och som anträffades under förhållanden,
vilka måste antagas innebära risk för
hans hälsa eller utveckling eller för
brottslig eller annan skadlig verksamhet
från hans sida, skulle kunna tagas om
hand genom polismyndighetens försorg
och överlämnas till föräldrarna eller annan
fostrare. (Förslaget var likalydande
med det förslag, som socialstyrelsen efter
utredning förelagt Kungl. Maj :t och
som föranlett förevarande proposition.)

106

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

I motionen II: 932 hade yrkats, att
riksdagen skulle avslå förevarande proposition.

Vid behandlingen av motionerna hade
utskottet utgått från att yrkandena
om avslag avsåge allenast propositionens
förslag till ändring i 33 § barnavårdslagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 757 och II: 916,

2) motionerna 1:770 och 11:931, såvitt
däri yrkats avslag å propositionen,

3) motionerna I: 771 och II: 933,
ävensom

4) motionen 11:932,

samt med förklaring att riksdagen
funnit, att det förslag till ändring i 33 §
barnavårdslagen, som i förevarande proposition,
nr 145, framlagts, icke kunde
oförändrat antagas, måtte för sin del
antaga 33 § i den lydelse, som i utlåtandet
angivits, vilket förslag innebar,
att ingripande skulle få ske endast mot
underårig, som kunde antagas ej hava
fyllt 18 år;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 770 och II: 931, såvitt däri
hemställts om vidare utredning, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört om behovet
av utredning och ytterligare åtgärder;
samt

C. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, såvitt gällde förslaget
till ändring i 87 § barnavårdslagen.

I sin motivering till hemställan i punkterna
A och B hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Sammanfattningsvis anser sig utskottet
alltså böra tillstyrka det i propositionen
föreslagna tillägget till 33 § barnavårdslagen
med den ändringen att ingripande
får ske endast mot underåriga
som kan antagas ej ha fyllt 18 år. Utskottet
vill dock understryka att ett sådant
stadgande inte kan anses vara till -

räckligt för att man skall kunna komma
till rätta med de allvarliga problem
som det här är fråga om. Redan i sin
nuvarande form erbjuder barnavårdslagen
olika möjligheter för myndigheterna
att ingripa. För att dessa möjligheter
skall kunna utnyttjas fordras emellertid
att barnavårdens resurser utbygges i betydligt
snabbare takt än vad som nu är
fallet. Utskottet förutsätter att så kommer
att ske. Den i socialstyrelsens förslag
framförda tanken att ungdomar,
som löper risk att asocialiseras, skall
kunna på ett tidigt stadium avlägsnas
från sin olämpliga miljö synes utskottet
i och för sig riktig. Sådana åtgärder förutsätter
emellertid att samhället kan erbjuda
ett godtagbart alternativ i de fall
vederbörandes hem är olämpligt. Detta
är för närvarande ej möjligt men bör
kunna åstadkommas inom barnavårdens
ram. Utskottet vill framhålla vikten av
att de förebyggande åtgärderna ej försummas.
Det synes sålunda nödvändigt
att förhindra att nya grupper av ungdomar
dragés in i de s. k. raggargängen
eller andra olämpliga miljöer. Härvidlag
finner utskottet angeläget att även de
möjligheter utnyttjas som ungdomens
egna organisationer, såsom olika slag av
ideella föreningar, erbjuder. Det får anses
vara en angelägen uppgift för samhället
att på olika sätt stödja dessas verksamhet.
Utskottet har tidigare framhållit
att omhändertagande av missanpassad
ungdom är en uppgift för de barnavårdande
organen men att polisens
hjälp i detta sammanhang är behövlig.
Ett intimt samarbete mellan barnavårdsnämnder
och polis är alltså nödvändigt.
Det borde enligt utskottets mening vara
möjligt att finna nya och effektivare
former för detta samarbete. Det är givetvis
angeläget att de åtgärder som vidtages
av polisiära organ gives sådana former
att man ej skapar en negativ attityd
gentemot samhället från ungdomens
sida och därigenom försvårar deras återanpassning.
Det synes utskottet erforderligt
att Kungl. Maj :t, med beaktande
av de synpunkter utskottet ovan framfört,
låter utreda vilka åtgärder som är
erforderliga och möjliga för att avhjälpa

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

107

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

de allvarliga missförhållanden socialstyrelsen
påtalat. Utskottet vill understryka
att problemets natur gör att skyndsamhet
är av nöden. Utskottets uttalanden
synes böra bringas till Kungl. Maj :ts
kännedom.»

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A
och B av fröken Sandell, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under A
och B hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 771 och II: 933 samt med bifall
till följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:757 och 11:916,

2) motionerna 1:770 och 11:931, såvitt
däri yrkats avslag å propositionen,
och

3) motionen II: 932,

måtte avslå förevarande proposition,
nr 145, såvitt gällde förslaget till ändring
i 33 § barnavårdslagen;

B. att riksdagen, med bifall till motionerna
1:770 och 11:931, såvitt däri
yrkats ytterligare utredning, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
de i propositionen i anslutning till förslaget
till ändring i 33 § barnavårdslagen
berörda spörsmålen måtte upptagas
till förnyat övervägande från utgångspunkten,
att motverkande av de åsyftade
missförhållandena borde åvila samhällsorgan
med social- och ungdomsvårdande
uppgifter;

II. vid motiveringen till utskottets
hemställan under A och B av herrar
Lars Larsson, Johansson i Södertälje,
Fredriksson och Svensson i Kungälv, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den avfattning, som i reservationen
angivits.

I den i reservationen II föreslagna
motiveringen hade reservanterna yttrat
bland annat följande:

»Såvitt utskottet kan bedöma ger
Kungl. Maj ds förslag icke möjlighet för
polisen att direkt ingripa mot någon
som är på väg att dragas in i ett asocialt

sammanhang, om vederbörande kan legitimera
sig. Däremot utgör identitetskravet
en förutsättning för att anmälan
till barnavårdsnämnd skall kunna göras.
Samarbetet mellan polis samt barna- och
ungdomsvårdande myndigheter är nödvändigt
i framför allt den direkta brottsförebyggande
verksamheten bland ungdomen.

Det förefaller utskottet, såsom framhålles
i motionerna 1:757 och 11:916,
I: 770 och II: 931 samt II: 932, självklart,
att förebyggande åtgärder främst bör
handhavas av de barna- och ungdomsvårdande
myndigheterna. Dessa hindras
emellertid av en uppenbar brist på resurser.
Såsom bl. a. barnavårdsnämnden
i Stockholm framhållit har t. ex. de s. k.
nattpatrullerna varit ett verksamt medel
i kampen mot de svårartade ungdomsproblem
varom det här är fråga.
Denna uppsökande verksamhet bör utbyggas,
men utskottet håller före att även
andra åtgärder, såsom ett vidgat stöd åt
ungdomens föreningsliv, byggande av
ungdomsgårdar, familjevänlig politik,
där bostadsfrågan spelar en väsentlig
roll, samt en förstärkning av samhällets
barna- och ungdomsvårdande institutioner
som t. ex. utbyggnad av upptagninghemmen,
den psykiska barna- och
ungdomsvården och familjerådgivningen,
i första hand bör prövas i kampen
mot ungdomens asocialitet. Utskottet anser
att dessa frågor bör bli föremål för
skyndsam utredning och förslag till ytterligare
åtgärder. Utskottets uttalande
synes böra bringas till Kungl. Maj:ts
kännedom.

Emellertid anser utskottet det av socialstyrelsen
skildrade förhållandet så
allvarligt att någonting behöver göras i
avvaktan på en sådan utredning. Utskottet
är alltså i väntan på denna berett
att med tvekan godtaga propositionens
förslag i denna del men förutsätter att
tillämpningen sker med nödig varsamhet.
Åldern för ingripandet bör dock
sänkas i enlighet med vad som begärts
i vissa motioner till 18 år.

Det av socialstyrelsen framlagda förslaget,
som förordats i motionerna I: 771
och II: 933, anser utskottet sig icke kun -

108

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

na tillstyrka, främst beroende på att
rättsgrunden för ingripandet skiljer sig
från det som i övrigt är gällande enligt
barnavårdslagen (§ 25) men också av
den anledningen, att resurserna för barns
och ungdoms omedelbara omhändertagande
f. n. saknas om ungdomens egna
hem skulle vara olämpliga och polisen
skulle behöva överlämna dem till ''annan
fostrare’.»

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill i likhet med
andra lagutskottet mycket kraftigt understryka
behovet av att komma till
rätta med de allvarliga ungdomsproblem
som socialstyrelsen aktualiserat i sin
skrivelse av den 5 oktober 1962. Men
man frågar sig dock: Är nu den åtgärd
vartill socialstyrelsens förslag syftat —
alltså ett tillfälligt omhändertagande av
ungdom — så pass avvägd och avpassad
till vår tid att man oomtvistligt skall
kunna fastslå att polismyndighets rätt
till omhändertagande genom avlägsnande
av ungdomar från olämplig miljö,
om denna innebär risk för ungdomens
hälsa och utveckling, nu är den bästa
vägen att i dag tillgripa? Jag tror inte
det.

Enligt min uppfattning är åtgärden
för kortsiktig och skapar i övrigt svåra
avvägningsproblem. Den ungdom vi har
tillit till blir rättsosäker. Omhändertagande
kan ske av ungdom som är ute
i legala ärenden. Direkta misstag kan
inte undvikas, och riskerna för misstag
är stora. Irritationer kan uppstå hos den
skötsamma ungdomen, och skäl talar
även för att den goodwill som polisen
i dag har bland ungdomar som är laglydiga
och som bl. a. i föreningslivet har
sin stimulanskälla genom dessa polisens
nya arbetsuppgifter kan komma att reduceras.

Förbjudna områden och miljöer av
den karaktär som här är aktuell och
där polisen avses vara verksam enligt
förslaget torde säkerligen av nyfikenhet
locka ungdom som tidigare aldrig haft
något intresse av dylika platser. Bara
en sådan handling av kanske tanklös
ungdom kan innebära risk för oväntad

skada. Och hur högt jag än vill sätta
betyget för den polis som vi förfogar
över, tror jag att poliser inte är mer än
människor, varför direkta misstag inte
kan undvikas. Godtyckliga omhändertaganden
vill jag helst inte tala om, men
nog finns det även risk för sådana.

De ungdomsproblem som socialstyrelsen
i första hand aktualiserat och
som statsrådet Ulla Lindström låtit utmynna
i proposition nr 145, som går
något längre än socialstyrelsens rekommendation,
är allvarliga frågor som på
något sätt bör lösas. Det är bara fråga
om huruvida den lämpligaste lösningen
är att finna i den föreslagna ändringen
av 33 § i barnavårdslagen, sålunda en
lagstiftning i den form som av socialstyrelsen,
statsrådet Ulla Lindström och
andra lagutskottet presenterats i tre olika
lagförslag. Nog måste det väl finnas
andra vägar att välja på för att få bukt
på problemet.

Enligt mitt förmenande fordrar ungdomsproblemen
betydligt mera långsiktiga
åtgärder än vad de här föreslagna utgör.
Man bör väl kunna komma till rätta
med de rådande ungdomsproblemen —
och förebygga nya — genom andra åtgärder
än att kortsiktigt åstadkomma en
nödlösning.

I övrigt torde det väl inte tjäna mycket
till att avlägsna ungdomar från en
skadlig miljö, om man sedan inte kan
hjälpa dem. Man förutsätter ju att samhället
skall erbjuda ett godtagbart alternativ
i de fall vederbörande omhändertagnas
hem är olämpligt. Detta är ju
inte möjligt i dag.

En av förutsättningarna för att lyckas
med ansträngningarna torde väl
också vara att ungdomen har en förtroendefull
inställning till myndigheterna.
Härvidlag kan man nog befara att
just ingripandet från polisens sida skapar
svårigheter genom olustiga situationer
som uppkommer på grund av polisingripanden,
trots att polisen iakttar
omdöme och varsamhet.

För mig personligen är det inte avgörande
om man väljer den i propositionen
föreslagna åldersgränsen 21 år
eller av socialstyrelsen och andra lag -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 20

109

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

utskottet föreslagna 18 år eller den av
ett antal remissinstanser föreslagna åldersgränsen
16 år. Jag anser bara att
den väg som valts för att försöka komma
till rätta med de aktuella problemen
inte överensstämmer med uppfostran
till demokrati eller med den demokratiska
grundsyn som i övrigt präglar
vårt samhälle.

Att nu komma till rätta med de av
socialstyrelsen påtalade ungdomsproblemen
är inte lätt. Dock förefaller det mig
som om förebyggande åtgärder inom det
aktuella området bör handhas av de
barna- och ungdomsvårdande myndigheterna.
Uppenbara brister på resurser
hindrar emellertid dessa myndigheter
att kunna vara verksamma i önskvärd
utsträckning. Tillräckliga resurser måste
därför skapas för att utnyttjas inom
ramen för all den verksamhet de barnaoch
ungdomsvårdande myndigheterna
har i sina arbetsuppgifter inom det sociala
arbetsfältet. Detta är dock långt
ifrån tillräckligt. Statsrådet Ulla Lindström
har bl. a. sagt att ungdomens föreningsliv
är en viktig och betydelsefull
faktor att räkna med såsom skydd för
barn och ungdom mot olämplig miljöpåverkan.
Andra lagutskottet finner det
också vara angeläget att ungdomens egna
organisationer utnyttjas och att samhället
därför på olika sätt bör stödja dessas
verksamhet. Här vill jag fortsätta,
och jag framhåller att vi i dag mobiliserar
mänsklig energi och samhällets
materiella resurser för att bygga ett
samhälle som svarar mot de krav som
ställes på oss i en föränderlig värld.
Därför måste vi också — för att bibehålla
vår demokratiska egenart — låta
vår ungdom möta livs- och samhällsstyrande
ideal inom hägnet av fritt och frivilligt
arbetande folkrörelser.

Den situation som i dag råder för
våra barn och ungdomar har helt naturligt
sin förklaring. Det har ju — särskilt
under det senaste kvartsseklet —
skett en genomgripande förändring i
vårt samhällsliv. Den stora befolkningsomflyttningen
t. ex. har skapat svårlösta
problem för både landsbygden och
städerna. En stor del av befolkningen

har för städernas vidkommande måst
omplaceras i en helt ny miljö. Behovet
av bostäder har måst tillgodoses. Detta
har krävt investeringar i vägar, vattenoch
avloppsanläggningar, reningsverk
in. m. Flera skolor, sjukhus och pensionärshem,
serviceanläggningar, förvaltningsbyggnader
o. d. har det blivit nödvändigt
att uppföra. Framstegen inom
samhällslivets olika områden har varit
imponerande. Någon kritik av vad som
åstadkommits är inte berättigad, men
nog tycker man att något måste vara
bortglömt. Har inte barnen och ungdomen
ställts inför problem av stora mått,
som vi äldre inte besvärades av under
vår uppväxttid? Svaret måste onekligen
bli ja.

Tekniken har ju i grund omvandlat
vår tillvaro, och teknikens landvinningar
har medfört bl. a. en lavinartad utveckling
av massmedia. Jag behöver inte
här beröra verkningarna av allt detta,
men nog förstår man att samhället måste
träna sig till förmåga till självständigt
och kritiskt ställningstagande, och
detta gäller inte minst vår tids ungdom.
Sålunda måste ungdomen tränas för
framtiden. Den måste tränas för föreningslivet,
för yrkeslivet och för samhällsansvaret.
Men det folkliga kulturarbetet
väntar alltjämt på sin upprustning.
De reformer som genomförts vid
riksdagarna 1947 och 1963 rörande stöd
till studieverksamheten och 1954 rörande
stöd till det frivilliga ungdomsarbetet
ger inte utrymme för utvecklande av
dessa för vår demokrati så väsentliga
arbetsområden.

Jag vill alltså slå fast att det för det
demokratiska samhällets fortbestånd är
nödvändigt att vi satsar på idébärande
organisationers insatser för ungdomens
fostran. Vi bör ha tillit till vårt lands
rika organisationsliv, särskilt det vi finner
hos ungdomssammanslutningarna, i
vilken form det än månde vara gestaltat.
Vi har de kristna ungdomssammanslutningarna,
vi har scoutrörelsen och
idrottsrörelsen, vi har nykterhetsrörelsen,
och vi har de politiska ungdomssammanslutningarna
m. fl. ungdomssammanslutningar
som verkligen har möj -

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

lighet till växande räckvidd om samhället
i större utsträckning än tidigare ger
sitt stöd i den form som ungdomsorganisationslivet
önskar.

Därmed tror jag att vi på längre sikt
kan lösa de problem som aktualiserats
i anslutning till proposition nr 145.

Av det anförda, herr talman, torde
tydligt framgå att jag yrkar avslag på
andra lagutskottets utlåtande nr 58 varav
följer bifall till reservation I av fröken
Sandell.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I likhet med herr Nyström
har jag i denna kammare motionerat
om avslag på denna kungl. proposition,
men våra motiveringar är litet olika.

När socialstyrelsen någon gång under
1962 i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslog
och motiverade ett tillägg till 33 § barnavårdslagen
i syfte att komma till rätta
med raggarlivet och raggargängen, väckte
detta förslag en betydande uppmärksamhet.
Det verkade som om det var en
stor överraskning och som om ett sådant
förslag inte var väntat.

Majoriteten av remissinstanser tillstyrkte
förslaget, men det var tyvärr
framför allt socialvårdande myndigheter
som riktade kritik mot detsamma. Säkert
är det oändligt många som känt den största
tacksamhet för att förslaget blev
framlagt. Något som alla måste hålla med
om är, som herr Nyström också uttalade,
att man behöver komma till rätta med
dessa ungdomsproblem. Raggarlivet är
inte någon oskyldig nöjesdetalj för ett
visst slag av ungdom. Nej, raggarlivet har
blivit ett stort och allvarligt problem på
många håll i landet, något som, det skall
villigt erkännas, man har svårt att komma
till rätta med.

Hur många är det inte i myndighetsställning
som känner bekymmer för att
ordningen inte kan upprätthållas, och
hur många föräldrar känner inte oro inför
de händelser som utspelas med raggarbilen
som instrument?

En uppröjning behövs i raggarlivets
träskmarker, vem som än skall göra det.

Raggarproblemen är inte bara ett stort
bekymmer för de större städerna, det är
även ett ständigt problem i städer med i
många fall bara några tiotal tusen invånare,
ja, även för rena landsbygden där
dessa individer kommer ut och gör sina
strandhugg.

Det är inte bara den dagliga raggartrafiken
och händelserna i raggarbilarna
som är allvarliga. Vid många tillfällen
har vid större folksamlingar raggaruppträden
förekommit. Även om de inte varit
särskilt svårartade på grund av en
mycket stark polisstyrka, räcker det en
bra bit att läsa om vad som inträffade i
Karlskoga vid det senaste veckoskiftet.
Det har förekommit att raggarna uppträtt
störande vid gudstjänster. I något
fall har polis måst tillkallas för raggarungdomens
skull och för att hålla dem
i styr under gudstjänsten.

Vidare har det förekommit att stora
folksamlingar har fått undvikas. Myndigheterna
har inte lämnat tillstånd till vissa
arrangemang, då de berömt situationen
så att ordningen inte har kunnat
upprätthållas. Är det, kan man fråga, raggarungdomen
i fjorton-femton-sextonoch
sjuttonårsåldern som skall bestämma
om folk får samlas till sammankomster
eller inte? Inte får det bli så att raggarungdomen
skall bestämma vilka offentliga
arrangemang som skall förekomma!
Samhället måste vid alla tillfällen hävda
sin ställning och skapa resurser så att
ordningen kan upprätthållas.

Kanske är det inte denna sida av saken
som är mest betydelsefull och mest farofylld.
Den stora frågan är säkert vad
följden och fortsättningen av raggartillvaron
blir. Vad blir följden av några års
raggarliv med de i många fall otäcka förhållanden
som där förekommer, med
spritmissbruk, narkotikamissbruk, olaglig
och ansvarslös bilkörning med mer eller
mindre trafikvärdiga bilar, sexuella
orgier och sexuell lössläpphet över alla
gränser? Klara bevis föreligger att mycket
unga flickor far mycket illa. Det råder
säkert stor enighet om att för framför
allt många unga flickor är vad som händer
när de följer med i raggarbilarna en
olämplig och farlig tillvaro. Allt är risk -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

fyllda nöjen i dessa sällskap — om det
skall betraktas som nöjen.

Kanske finns det en del som kommer
igenom den stormiga tid som raggarlivet
är utan att ta någon fysisk eller psykisk
skada. Nog finns det de som menar att
raggarungdomen är helt vanlig ungdom,
vilken som helst, och det sägs ibland
»raggare i dag — män i staten i morgon».
Men att några klarar denna stormiga tid
är ingen tröst för dem som under ungdomstiden
tar obotlig skada för hela
livet.

Vad blir följden och fortsättningen för
denna missanpassade ungdom? I många
fall blir det bilstölder, stölder i samband
med inbrott, rån och våldsbrott av olika
slag. Säkert kan antagas att många grova
våldsbrott begås som har sin upprinnelse
i raggarlivcts atmosfär, och nog är det
många som genom raggarlivet får lära
sig vägen till ungdomsvårdsskolorna, våra
fängelser och straffanstalter av olika
slag.

Denna olyckliga typ av ungdom kommer
lätt in på brottets bana. Hur ofta får
inte domstolarna döma mycket unga
människor till fängelse, ja, ibland strax
efter fyllda 15 år, då straffbarhetsåldern
inträtt — det finns ingen annan utväg.
Är det inte bättre att försöka med en
förebyggande verksamhet? Men den
verksamheten måste bedrivas av samhället,
något annat tror jag inte är möjligt.
Slapphet från samhällets sida är här enligt
min mening inte den rätta melodin.
Samhället skall inte uppträda hårdhänt
och brutalt, utan bara med behövlig fasthet.
Här finns ingen anledning att tala
om polisvälde eller diktaturfasoner, om
polisen får befogenhet att återföra dessa
ungdomar till hemmet från en för dem
farlig miljö och om barnavårdsnämnden
får undersöka vilka åtgärder som är
lämpliga. .Tåg tror inte att det, som herr
Nyström här uttalade, kan vara någon
fara för demokratien, om riksdagen antager
utskottets förslag, som jag kommer
att i slutet av mitt anförande yrka bifall
till. Sådana befogenheter kan inte innebära
något övergrepp från samhällets sida
utan är en av förutsättningarna för
att också dessa ungdomar skall bli du -

gande och ansvarskännande medborgare.

Herr Nyström uttalade här att ungdomen
blir rättslös — han menade den
ungdom som var ute i legala ärenden. Jag
tror inte att det är så farligt. Ungdom av
den typen godtar nog ett och annat misstag,
om någon polisman skulle ta fel. Vår
fina ungdom tar gärna på sig litet obehag
för att hjälpa dem som har kommit på
glid. Jag skulle vilja fråga: Gör verkligen
polisen i vårt samhälle sådana misstag
och missgrepp att man här behöver hysa
de farhågor som herr Nyström uttalade?

Det förslag som statsrådet Lindström
lade fram blev tyvärr inte utformat i
överensstämmelse med socialstyrelsens
förslag utan blev något helt annat. I flertalet
remissyttranden blev, som jag redan
har sagt, socialstyrelsens förslag tillstyrkt,
men det var också vissa instanser
som underkände och avstyrkte förslaget.
Är det inte rätt underligt att meningarna
skall vara mera delade när det gäller ungdomsvårdsfrågor
än i något annat sammanhang?
Det förefaller i varje fall som
om det vore på det sättet. Mot socialstyrelsens
förslag att ungdomarna i vissa situationer
skall återföras till hemmen har
invänts att detta inte är någon verklig
hjälp, eftersom många av ungdomarna
har mycket dåliga hemförhållanden. Detta
kan väl ändå inte vara en motivering
mot förslaget, det är i stället en stark
motivering för att något måste uträttas, så
att denna ungdom med dåliga hemförhållanden
får ett starkare stöd i tillvaron.

I sitt förslag har statsrådet Lindström
framhållit att det i första hand är kommunens
barnavårdsnämnd som svarar
för missanpassade barn och ungdomar.
Dessa organ har också rätt allmänt deklarerat
den uppfattningen, att de är villiga
att åta sig dessa uppgifter och att
större resurser nu skall ställas till barnavårdsnämndernas
förfogande.

Det är bara en sak som jag inte riktigt
förstår, och det är varför de sociala organen
uppmärksammat dessa förhållanden
och viljan att klara av bekymren
med raggarna blivit så stark först sedan
socialstyrelsen avlämnade sitt förslag.
Samma intresse och förmåga borde ha
visats tidigare. Problemet är inte nytt,

112 Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och
det har funnits rätt länge. Utskottet delar
inte de sociala myndigheternas uppfattning
utan framhåller att dessa inte ens
när det gäller underåriga torde kunna
fullgöra sina uppgifter utan polisens bistånd.

Nu måste jag framhålla att socialstyrelsens
förslag var bättre än det förslag som
den kungl. propositionen innehöll och
andra lagutskottet nu tillstyrkt. Av den
orsaken har jag motionerat om att socialstyrelsens
förslag borde bifallas. I båda
förslagen får polisen rätt att söka kontakt
med denna typ av ungdom, men enligt
propositionens förslag, som nu tillstyrktes
av andra lagutskottet, kan ingenting
uträttas om tilltalade och uppmärksammade
raggarungdomar bara godvilligt
uppger namn och bostadsadress. Varför
dessa ungdomar inte skulle vara villiga
att uppge namn och adress kan jag inte
förstå. Om de ungdomar som vill vara
ute som raggare skaffar sig ett vanligt
legitimationskort, är raggarlagstiftningen
enkelt och lätt satt ur funktion.

I de motioner, som jag i denna och
fröken Wetterström i andra kammaren
har lämnat, har vi yrkat bifall till socialstyrelsens
förslag. Eftersom förslaget
har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna,
anser vi det vara tungt vägande.

Kanske det kan ifrågasättas, om man
någonsin kunnat finna en liknande motivering
för att tillstyrka en kungl. proposition,
som skett i detta fall. Motiveringen
är bl. a. följande: »Socialstyrelsens
förslag, ehuru tillstyrkt av flertalet
remissinstanser, har dock från olika håll
mött sådana invändningar, att Kungl.
Maj:t icke ansett det kunna läggas till
grund för propositionen. Föredragande
statsrådet har menat att det i propositionen
förordade stadgandet, utan att
vara behäftat med de brister som vidlåder
socialstyrelsens förslag, i väsentliga
delar torde tillgodose samma syfte.»

Trots att förslaget var tillstyrkt av
flertalet remissinstanser kunde det inte
läggas fram för riksdagen! Ett förslag
utarbetat i kanslihuset, som icke remitterats
för yttranden, är bättre. Det måste
vara en ytterst underlig motivering.
Visst brukar riksdagens majoritet vara

ungdom i förvar

kungatrogen — och i detta fall är hela
utskottet troget Kungl. Maj :ts förslag —
men nog borde man ha kunnat finna en
bättre motivering för att beslutet enbart
är grundat på att man är kungatrogen.
Ingen tror väl att det skulle ha
uppstått någon skada, om socialstyrelsens
förslag blivit antaget. Det gäller ju
inte något annat än att skydda ungdom
från en olämplig miljö.

Vad vi anser vara synnerligen angeläget
är, som jag redan sagt, framför allt
att bereda samhället bättre möjligheter
att inskrida mot att minderåriga flickor
utsättes för övergrepp eller utnyttjas på
ett otillbörligt sätt.

I den mån det kan bli fråga om omhändertagande
genom polisen, måste detta
omhändertagande enligt vår mening
bli så kortvarigt som möjligt. Man måste
därför skapa resurser för ett bättre och
lämpligare omhändertagande av minderåriga.

Syftet med socialstyrelsens förslag kan
inte vara att skapa en ny form för omhändertagande
i egentlig mening utan
är i stället — det vill jag än en gång
framhålla — att bereda möjlighet att för
stunden avlägsna unga individer från
en olämplig miljö.

I utskottets utlåtande liksom i så
många andra sammanhang — herr Nyström
gjorde också uttalanden i den
riktningen — ställes stora förhoppningar
på ungdomens ideella organisationer.
När det gäller ungdomsfylleriet och
spritmissbruket, ungdomsbrottsligheten
och raggarlivet — i alla sammanhang
ställes stora förhoppningar på att våra
ideella ungdomsorganisationer skall göra
en stor och betydelsefull insats. Det är
enkelt och lätt, när man inte vill uträtta
något annat, att ha stora förhoppningar
på ungdomsorganisationerna. Med all respekt
och uppskattning av dessa organisationers
arbete är detta nog inte mycket
mer än ett önsketänkande och ett
sätt att skjuta frågan ifrån sig.

I motsats till herr Nyström tror jag vidare
för min del bra litet på att man
skapar idealitet genom statsbidrag. Denna
ungdom — i många fall barn — vars
stora nöje är att hålla till i gamla bilar,

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

113

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

har bra litet intresse för ideella värden.
Det är ingen lätt uppgift för den
ungdom, som skall gripa in, att få raggarungdomen
ideellt intresserad. Det är
hårda tider även för ideellt ungdomsarbete
under nuvarande förhållanden,
och jag tror inte att det är möjligt att
skapa idealitet hos de ungdomar, som
är missanpassade eller på väg att spåra
ur. Så långt räcker inte krafterna hos
våra ideella ungdomsorganisationer, hur
gärna vi än skulle önska att så var fallet.

Även om andra lagutskottet inte har
tillstyrkt vår motion om bifall till socialstyrelsens
förslag, uttalar sig utskottet
mycket positivt om detta förslag. Utskottet
uttalar sig i motiveringen mycket
starkt för socialstyrelsens förslag och anser
det vara riktigt, samtidigt som utskottet
nära nog fördömer Kungl. Maj:ts
förslag. Allt detta gör utskottet på följande
rader, som jag nu citerar: »Den i
socialstyrelsens förslag framförda tanken
att ungdomar, som löper risk att
asocialiseras, skall kunna på ett tidigt
stadium avlägsnas från sin olämpliga
miljö synes utskottet i och för sig riktigt.
»

Domen över det förslag, som utskottet
tillstyrkt, fälles genom följande uttalande:
»Utskottet vill dock understryka
att ett sådant stadgande inte kan anses
vara tillräckligt för att man skall kunna
komma till rätta med de allvarliga
problem som det här är fråga om.»

Eftersom utskottet har gjort dessa uttalanden
och kraftigt understrukit, att
något måste uträttas och att frågan är
så viktig att den måste utredas vidare,
och eftersom denna beställning hos
Kungl. Maj:t ger utsikter till ett kanske
ännu bättre förslag, så värdesätter jag
så mycket vad utskottet har uttalat, att
jag, herr talman, inte har något annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Den fråga, som vi nu behandlar,
gäller ett tillägg till en av den
nya barnavårdslagens jämnt etthundra
paragrafer. Det är alltså tekniskt sett en

5j- Första kammarens protokoll 1963. Nr 26

liten fråga det gäller, men ändå har den
rullat upp en livlig diskussion om principerna
för hela ungdomsvården. Det råder
egentligen ganska små meningsskiljaktigheter
om dessa principer. De meningsskiljaktigheter,
som har uppstått
kring denna enda paragraf, som för enkelhetens
skull har blivit kallad »raggarparagrafen»,
fast den ju likaväl hänför
sig till andra ungdomsföreteelser (som
t. ex. flicktrafiken vid båtarna), har förstorats
i onödan genom missförstånd om
den verkliga innebörden i paragrafförslaget.
Man kan beklaga, om den något
kortfattande propositionen har bidragit
till detta, och man kan beklaga att en stor
kvällstidning med ett upprepande in i
det sista av vilseledande uppgifter underblåst
sådana missförstånd. Men vi har
ingen anledning att beklaga att vi får en
debatt i detta angelägna ämne och att
ungdomsfrågorna känns så angelägna, att
vi vill ägna dem tid även i riksdagens
sista bråda dagar. Jag nödgas, herr talman,
faktiskt ta en del tid i anspråk för
att rekapitulera vad som har skett, så
att det blir klart vad vi talar om och ingen
skall behöva leva ända in i röstningsögonblicket
i den föreställningen att det
är socialstyrelsens förslag som vi debatterar
— det är alltså Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Nyström ansåg att Kungl.
Maj:ts förslag, (som han för övrigt argumenterade
emot som om det vore socialstyrelsens
förslag) innebar en skärpning
av socialstyrelsens förslag och går längre
än detta. Herr Sveningsson ansåg tvärtom
att Kungl. Maj:ts förslag innebar en
försvagning av socialstyrelsens förslag
och bara går halva vägen. Jag vill säga,
att det sista om »halva vägen» nog är en
riktigare tolkning.

Fastän det bara är en liten grupp —
vid pass två procent av all ungdom —
som bereder samhället bekymmer, och
fastän vi är helt eniga om de positiva åtgärder
som behövs för att länka in de
två procentens aktivitet på sundare banor
— åtgärder som ungdomsgårdar,
stöd åt föreningslivet, familjerådgivning
m. m. som här nämnts — återstår dock
vissa asociala företeelser, som måste mötas
med en viss bestämdhet och som vi

114

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

inte botar med enbart tolerans och förhoppningar
om att de skall växa bort
med åren. Den nya barnavårdslag, som
trädde i kraft den 1 januari 1961 och som
således nu har verkat i snart 2 1/2 år,
vilar också på de två fundamenten fasthet
och förståelse i den förebyggande
ungdomsvården. Den förebyggande verksamheten
göres till huvudsak i lagen.
Även i gällande polisinstruktion betonas
vikten av brottsförebyggande verksamhet.
De båda rekommendationerna möts
på ett naturligt sätt inom samhällets ungdomsvård.

Det förslag, som utskottets majoritet
har tillstyrkt, är en modifierad upplaga
av ett mera långtgående yrkande från
socialstyrelsen och anknyter till en bestämmelse
som fanns redan i den gamla
barnavårdslagen. Förslaget ger polisman
befogenhet att då sannolika skäl föreligger
för ingripande med stöd av 25 § i
barnavårdslagen tillfråga en ung person,
som han påträffar på gatan om namn, ålder
och adress och, om denna vägrar att
upplysa om vem han eller hon är, rätt
att ta honom eller henne med till polisstationen
— märk väl endast vid en vägran
att lämna dessa upplysningar — och
kvarhålla vederbörande där tills man utrönt
identiteten, inte längre. Samtidigt
skall polismannens överordnade och barnavårdsnämnden
underrättas — den senare
för utredning och för vidtagande
av eventuella åtgärder.

Här åberopade § 25 talar i sitt första
moment om det fall, där någons utveckling
äventyras på grund av föräldrarnas
bristande förmåga att fostra honom samt
i sitt andra moment om ungdom, som redan
har förfallit till sedeslöst levnadssätt,
missbruk av rusdrycker eller narkotiska
medel eller andra jämförliga vanor. Därmed
har paragrafen begränsat polisens
rätt att ta reda på en persons namn och
adress till ungdom, som sannolikt är barnavårdsfall.
Vanliga skötsamma ungdomar
på väg nattetid till och från sina nöjen
eller arbetsplatser, med eller utan
kamrater eller fästmör i följe, måste förekomma
ofta på samma gatstump och i
samma gäng för att bli tillfrågade om sitt
namn och för att polisen skall våga göra

antagandet, att det beror på föräldrarnas
oförmåga att fostra dem att de ständigt
förekommer så sent ute på samma platser.
Den risken är följaktligen utomordentligt
liten, som två av de politiska
ungdomsförbunden gjorde till huvudsak
i sin kritik av det ursprungliga förslaget
till »raggarparagraf», alltså socialstyrelsens
förslag, om jag nu fortsätter för att
underlätta min framställning att använda
denna oegentliga benämning. Den nu aktuella,
modifierade paragrafen hänför sig
uteslutande till underåriga, som är uppenbart
i fara att hamna i asociala vanor.

Jag nämnde, att förslaget anknöt till
en bestämmelse i den gamla barnavårdslagen,
och jag kan tillägga att detta förslag
aldrig skulle ha behövt framläggas
separat och väcka ett sådant rabalder,
om inte motsvarande stadgande i den
gamla barnavårdslagen, som gällde fram
till den 1 januari 1961, hade — förhastat

— utgått vid den överarbetning som
dessförinnan pågick under åtskilliga år
och som jag för övrigt bär det yttersta
ansvaret för. Efter den tidpunkten har
jag rätt många gånger haft anledning att
säga till barnavårdsnämndsledamöter, som
mött praktiska svårigheter vid tillämpningen
av lagen och kommit att tala med
mig om dem, att den nya lagen måste få
några år på nacken för att i praktiken visa
sina eventuella skavanker, innan vi
putsar bort dem med ändringar som behöver
underställas riksdagens prövning.
Eu del brister och småfel har under tiden
gjort sig gällande, och det är några
sådana som vi nu har velat rätta till.

Bl. a. har den otillräckliga tillgången
på personal i det barnavårdande arbetet
— det gäller både rekryteringstillgången
och kommunernas antal tjänster

— gjort att det ännu inte varit möjligt
att bedriva en förebyggande barn- och
ungdomsvård i den omfattning som ingick
i den nya barnavårdslagens intentioner.
Det är fortfarande bara undantagsvis
som barnavårdsnämnderna har
tillräcklig personal för en uppsökande
verksamhet under sena kvällar och nätter,
då arbetstiden är slut för vanliga
medborgare. Samtidigt har situationen
ändrat sig avsevärt vad polispersonalen

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

115

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

beträffar, som ju alltid har haft en patrullerande
verksamhet vid alla tider på
dygnet som tjänsteåliggande. Utan att
det hände några allvarliga övergrepp
mot ungdomars integritet, som vi kan
erinra oss nu efteråt, ägde polismyndigheten
under 25 år enligt gamla barnavårdslagen
ungefär samma befogenhet
som det nu framlagda förslaget innebär
och vill återinföra.

Men när befogenheten föreslogs utgå,
saknade polisen ännu social utbildning.
Härvidlag är nu en helt ny utveckling
på väg. År 1958 avgav polisverksamhetsutredningen
ett betänkande om »Socialpolis
och kvinnlig polis», där behovet av
en förstärkt verksamhet bland ungdomen
i brottsförebyggande syfte kopplades
ihop med de sociala myndigheternas
förebyggande barn- och ungdomsvård.
Där föreslogs en särskild social utbildning
av polisen under rubriken »Socialpolisarbetet
— en uppgift för varje polisman».
Där föreslogs också lokala samarbetsorgan
mellan polisen och socialmyndigheterna.
Dessa förslag tillstyrktes
av remissopinionen, och Kungl. Maj :t
utfärdade i slutet av 1959 ett par kungörelser,
som i polisinstruktionen införde
skyldighet för polisen att uppehålla
ett fortlöpande samarbete med socialvårdens
organ och rapportera till dem
om förhållanden, som bör föranleda ingripanden.
Vidare ålades de sociala
nämnderna, och särskilt poängterades
därvid barnavårdsnämnderna, att ge sin
medverkan till gemensamma nattpatrulleringar
med polisen för att ägna särskild
uppmärksamhet åt barn och ungdom,
som driver omkring på gatorna.
Likaså framhölls värdet av samarbetsorgan
för regelbundna överläggningar
mellan polis och barnavårdsmyndigheter.

Detta var strax före nyåret 1960. Sedan
dess har de lokala samarbetsorganen
blivit allt flera och de sociala ämnena
fått en förstärkt ställning i polisutbildningen.
Allteftersom detta samarbete utvecklats
och allteftersom de asociala beteendena
har ändrat sig hos den grupp
ungdomar, som inte är skötsamma, har
det visat sig att man saknar den befo -

genhet, som utmönstrades ur den gamla
barnavårdslagen och som i dess § 31
löd på följande sätt: »År fara, som nu
sagts» — här syftas på fara för oordentligt
eller lastbart levnadssätt hos ungdom
mellan 18 och 21 år — »ej för handen,
men kan personens namn, ålder eller
bostad ej utrönas, äger polismyndighet
omhändertaga honom tills utredning
i nämnda hänseende vunnits.»

När socialstyrelsen i oktober i fjol på
hemställan av ett antal barnavårdsnämnder
i städer med raggarproblem eller
med hamnar, där en svårkontrollerad
flicktrafik ägde rum, framlade förslag
om ett nytt, längre gående samarbete
mellan polis och barnavårdsmyndigheter,
utgick styrelsen från det ökade förtroende,
som polisen redan hade skapat
sig i sitt samarbete med barnavårdsnämndernas
folk över hela landet. I socialstyrelsens
förslag var dock kriterierna
för ett polisingripande inte avgränsade
på ett fullt betryggande sätt, menade
sedermera en del av remissopinionen.
När styrelsen pekade på förhållanden,
som måste antagas — och det är
detta man fortfarande skjuter in sig på
i tidningsartiklar — »innebära risk för
den underåriges hälsa och utveckling»,
menade man i kritiken, att dessa förhållanden
kunde bli svåra att definiera.
Även förslaget att ungdom, som påträffades
under sådana förhållanden, skulle
transporteras hem genom polisens försorg,
utsattes för kritik. En tvångstransport
hem till föräldrarna skulle i stället
kunna väcka aggressioner mot både samhället
och hemmen, såsom Barnpsykiatriska
föreningen framhöll, och i vissa
fall — även om det är undantagsfall —
kunde hemmet vara sämre än gatan
o. s. v.

Fastän 13 av 15 barnavårdsnämnder
och alla landets polismyndigheter tillstyrkte
detta förslag — som herr Sveningsson
mycket riktigt påpekat — tog
vi i kanslihuset intryck av minoritetskritiken
och valde en kompromissväg,
som Malmö barnavårdsnämnd hade fäst
uppmärksamheten vid. Man skulle kunna
strama åt kriterierna för ett ingripande
genom att knyta ingripandena till g 25

116

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

i barnavårdslagen. Man skulle vidare ta
bort all tvångsförpassning till hemmet
och inskränka polisens medverkan till
en rapportering till barnavårdsmyndigheterna
av iakttagelser som den gör.

Som jag redan påpekat kan detta omöjligt
drabba den oförvitliga ungdomen,
som kan fritt och oantastat röra sig på
våra gator under vilka tider på dygnet
som helst. Men om en ung, skötsam person
av misstag skulle bli uppfordrad av
polisen att säga sitt namn, skulle den
då inte med gott humör kunna göra detta
för deras skull, som behöver bli identifierade
för att hejdas i utförsbacken?
För att hejda alkoholister i deras utförsbacke
har vi ju alla, gamla och unga,
underkastat oss ett legitimationstvång
vid spritinköp. Den s. k. polisieringsrätten,
d. v. s. rätten att anteckna namn,
ålder och adress och i sista hand rätt
att medtaga en person till polisstation
för kontroll av identiteten, om den inte
frivilligt avslöjas, drabbar ju alla åldrar
och är ett ordinärt inslag i polisarbetet,
som rättegångsbalken utsträcker
till att omfatta fotografering, läkarundersökning,
blodprov m. m. i och för utredning
av förhållanden som kan medföra
frihetsberövanden. Varför skall man då
vara så mycket mer ömsint om den unga
människans reaktioner i detta fall? Det
kan jag inte förstå.

Legitimation är naturligtvis ett sätt för
polisen att få reda på vederbörandes
identitet, men härifrån och till att sluta
sig till att förslaget innebär krav på legitimation
är ett långt hopp och eu felaktig
slutsats. Aftonbladets påstående i dag
att alla ungdomar tvingas att legitimera
sig, att ha pass, åldersbetyg eller identitetskort
efter den 1 juli i år är helt påhittat.
Det finns ingenting i propositionen
eller i utskottsförslaget, i den föreslagna
paragrafen eller i dess motivering
som ger stöd åt denna förmodan. Tonåringar
har ju i de flesta fall icke legitimationshandlingar
på sig och sådana
skall inte heller tvingas fram. Finns det
icke särskild anledning att tro att vederbörande
uppger fel namn, så skall polisen
inte kunna ta honom eller henne
med sig. Men vägrar t. ex. en flicka i 14—

15-årsåldern att uppge sitt namn eller säger
hon näbbigt att hon är Lill-Babs, Wilma
Flinta eller något annat otroligt, så
är det väl rimligt att polisen skall kunna
ta reda på vem hon är och inte behöva
stå där maktlös. lag tror inte att man
skapar respekt för myndigheterna på det
sättet. Att utpeka detta som ett övergrepp
på tonåringens personliga integritet och
ett hot mot demokratien är att skjuta bra
mycket över målet. Att framställa saken
så, att förslaget ger polisen möjlighet att
bortföra helt oförvitliga ungdomar som
saknar legitimationshandlingar är, som
sagt, direkt missvisande.

Man kan nu fråga sig, om det är troligt
att en enständig vägran förekommer eller
kommer att inträffa annat än i enstaka
fall. År det någon risk för att en ung
människa så istadigt och så framgångsrikt
vägrar att säga sitt namn eller vidhåller
uppenbarligen falska uppgifter, att
det kan bli fråga om en förvaring på polisstationen
över natten, kanske in på följande
dag? Erfarenheten svarar nej.

För att skaffa mig inblick i polisens erfarenheter
och metoder har jag följt med
när stockholmspolis har nattpatrullerat
bland raggarungdomar och andra och jag
har iakttagit hur polisen försökt komma
till rätta med problemen. Jag vill då
först som sist säga, att mitt intryck av
polisens sätt att arbeta har varit mycket
positivt. Polismännen hade förvärvat en
inträngande personkännedom, inom sina
respektive distrikt och visste namnen på
så -jnånga ungdomar i gängen att de på
ett naturligt sätt kunde göra sig underrättade
om vad »kompisarna» och deras
flickor hette. Man beräknar att det i huvudstaden
finns ett par tusen raggare. I
det centralaste stockholmsdistriktet kontaktade
polismännen i förbigående mellan
50 och 100 ungdomar per kväll. Intermezzon
är sällsynta, även om rapporterna
beträffande olika förseelser mot
ordningsföreskrifter kan bli rätt många.

De flickor, som raggas, brukar hänga
med några år ,i ruljangsen, innan de
tröttnar och övergår till andra kontakter
och andra nöjea. De är mer obetänksamma
än dåliga, när de av nyfikenhet
de första gångerna låter sig plockas upp

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

117

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

från trottoarerna för raggarfärder ut i
environgerna. Men sprit och tabletter
och pojkarnas ombytlighet sjaskar snart
ned dem i sexuellt avseende. De olika polismän,
vilkas erfarenheter jag har lyssnat
till, har varit helt ense om att föräldrarna
nästan 100-procentigt är tacksamma
när polisen ringer upp dem för att
tala om att deras flicka har observerats
flera nätter å rad i den eller den tvivelaktiga
miljön och att hon har uppmanats
att fara hem. Även bristfälliga hem brukar
inte vara slappare än att de ogillar
att deras egna ungar är ute i dåligt sällskap.
Samarbetet mellan poliserna och
allmänheten kan numera karakteriseras
som övervägande förtroendefullt. De
ungdomar som vägrar att uppgiva sitt
namn, då de nu kontaktas på grund av
ett uppträdande, som stör den allmänna
ordningen, brukar det i regel gå att identifiera
på någon halvtimme om man får
samtala med dem i lugn och ro på polisstationen.
Det är egentligen bara ungdomar
som rymt från ungdomsvårdsskolor
eller eljest är »på rymmen» från sina
hem, som brukar vägra att uppge sin
identitet tills de har överbevisats om
den.

Jag fick för min de! det bestämda intrycket
av en informell och human inställning
i polisens handhavande av problemen.
Jag menar alltså, herr talman,
att det finns goda förutsättningar i dag
att göra den paragraf, som vi diskuterar
här, till ett nyttigt verktyg bland de
många andra erforderliga för dem som
arbetar med förebyggande ungdomsvård.
Paragrafen är självfallet inte något universalmedel
mot ungdomliga oarter, utan
mera en teknisk detalj i själva metodiken
att ge barnavårdsnämnderna ökade möjligheter
att ingripa snabbt. Den är lika
självfallet inget alternativ till den personalupprustning
som vi önskar att kommunerna
skall ge ungdomsvården. Jag
har hela tiden förutsatt att man skulle
förstå, att det här gäller både—och.

Herr NYSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Av herr Sveningssons inlägg
i debatten här kunde man få den

uppfattningen, att vi nu diskuterar en
raggarlag, men det är nog inte en raggarlag
i ordets egentliga bemärkelse. Raggare
som uppträder på det sätt som herr
Sveningsson förtäljde i sitt inlägg i debatten
kan redan nu bli föremål för polisingripande.
Såvitt jag förstår är lagtexten
en säkerhetsventil och ger ett
skydd för viss ungdom mot skadlig miljöpåverkan.
Det är alltså inte direkt en
raggarlag, som många vill påstå, utan
snarare en lag om förebyggande ungdomsvård.

Jag vill säga till statsrådet Ulla Lindström
och herr Sveningsson, att jag inte
har sagt något förringande om polisen.
Jag har bara velat poängtera, att hur föredömligt
poliserna än uppträder och
hur varsamma de än är, så är de inte
mer än människor och kan sålunda lika
väl som vi andra göra misstag.

Statsrådet Ulla Lindström sade bl. a.
att jag möjligen missförstått den föreslagna
lagstiftningen. Jag tror inte det.
Jag vill snarare tro att statsrådet Ulla
Lindström har missförstått mig. Jag är
långt ifrån främmande för allt nytt, men
det nya i den aktuella föreslagna lagtexten
kan jag inte acceptera. Jag anser
att man bör kunna komma till rätta med
problemet utan den föreslagna lagtexten.

För statsrådet Ulla Lindström vill jag
vidare framhålla, att jag i mitt tidigare
inlägg i debatten har medgivit, att vad
vi i dag diskuterar är ett mycket stort
problem, men jag har inte kunnat godkänna
den väg man har valt för att råda
bot på och komma till rätta med det
ungdomsproblem som här har aktualiserats.

Jag är helt ense med statsrådet när
hon i sista delen av sitt mycket intressanta
anförande säger att föreningslivet
bland ungdomen, hur den än månde vara
gestaltad, är en av de viktigaste faktorerna
i det förebyggande arbete som
vi här diskuterar. För min del kan jag
inte riktigt förstå att statsrådet lägger
så stor vikt vid förhoppningarna om att
kunna lösa de aktualiserade ungdomsproblemen
genom en lagstiftning, som
såvitt jag nu förstår inte kan klara si -

118

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss ratt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

tuationen på det sätt som vi alla önskar.
Det bästa skyddet för barn och ungdom
mot olämplig miljöpåverkan måste väl
vara samarbete mellan de barna- och
ungdomsvårdande myndigheterna, föräldrar,
hem och skola. Samhällets sociala
arbete inom det aktuella området
bör få ökade resurser att röra sig med.
Föräldrar, hem och skola bör gemensamt
kunna finna en lämplig form för
att i samverkan bära sin del av ansvaret
för barnens och ungdomens fostran.

Sist men inte minst bör vår uppmärksamhet
ägnas de frågor som hänger samman
med barnens och ungdomens fritidsförhållanden,
eftersom en stimulerande
fritid är av den allra största betydelse
för deras utveckling och mognad.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nyström tolkade
mitt anförande på det sättet, att det här
egentligen inte skulle behövas någon ny
lagparagraf. Det kan ju inte vara riktigt!
Inte kan det vara möjligt att både jag
och socialstyrelsen liksom även statsrådet
Ulla Lindström här tagit så fel, att
det inte skulle behövas några nya bestämmelser.
Herr Nyström bör också lägga
märke till att, som redan påpekats,
majoriteten av remissinstanserna tillstyrkt
socialstyrelsens förslag. Alla remissinstanser
har förklarat att något
måste uträttas för att komma till rätta
med förhållandena.

Det låter så vackert och går så lätt
att säga, att de barna- och ungdomsvårdande
myndigheterna kommer att göra
stora insatser bara de får resurser därtill.
Jag har redan tidigare förklarat, att
jag inte tror att krafterna från det hållet
räcker till.

Jag har för min del ingenting att invända
mot vad statsrådet Lindström här
har uttalat. Helt naturligt är det riktigt,
att Kungl. Maj:ts förslag är mjukare än
socialstyrelsens.

Medan jag ändå har ordet vill jag dock
bemöta ett uttalande i början av statsrådets
anförande. Om jag inte fattade
fel sade statsrådet, att det nog kommer
att bli så att en hel del av dessa ungdo -

mar, som är ute i legala ärenden, kommer
att bli tillfrågade om namn och bostadsadress.
Jag tror inte att det kommer
att bli på det sättet. Polisen kommer
nämligen, såsom statsrådet också framhöll
litet senare i sitt anförande, säkert
att lära sig även denna uppgift. Polisen
är också så övervakad i vårt samhälle
att den säkert kommer att gå fram med
stor försiktighet. Som det redan här har
sagts kommer de ungdomar som är ute
i legala ärenden och blir tillfrågade om
namn och adress helt visst att med gott
humör lämna dessa uppgifter, på den
punkten har jag fullständigt samma uppfattning
som statsrådet.

Herr LARSSON, LARS, (s) :

Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till statsrådet Lindströms anförande.
Hon sade att det var angeläget att
få en debatt i detta ärende och ville
göra klart för ledamöterna vad vi här
egentligen talar om. Det var ett upplysande
anförande, men på två punkter
skulle jag något vilja komplettera statsrådets
upplysningar.

Statsrådet Lindström sade, att barnavårdslagen
sådan den antogs 1960 betonade
främst den förebyggande verksamheten.
Det är riktigt, men jag vill
tillägga att vi, några unga socialdemokrater
i denna kammare och medkammaren,
den gången måste ganska energiskt
arbeta för att få något sagt som
gav stöd åt de frivilliga och ideella ungdomsorganisationernas
arbete. Jag är
övertygad om att om man redan från
början mer helhjärtat hade betonat den
förebyggande verksamhetens karaktär
såsom något som gällde både samhällsorganen
och stödet från samhällets sida
till de frivilliga organisationerna, skulle
måhända inte denna paragraf ha behövts
och inte heller den diskussion som nu
äger rum här i dag.

Den andra kompletterande upplysning,
som jag här vill lämna, föranleds av att
statsrådet gör gällande att motivet för
att nu göra ett tillägg till 33 § är att det
i den gamla lagen av år 1924 fanns en
paragraf 31 med samma innebörd. Det

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

119

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

är riktigt, men vi bör komma ihåg att
den paragrafen gällde ungdomar i åldern
18—21 år. Då i det förslag, som vi
nu har framför oss, ingen har velat acceptera
propositionens 21-årsgräns, faller
ju hela argumenteringen på den
punkten.

Herr talman! Det intressanta i denna
diskussion är att vi, som talar för ett
tillstyrkande av propositionens förslag,
gör det utifrån mycket skilda ståndpunkter
och ställningstaganden. Tyvärr har
den allmänna diskussionen kommit att
gå i sådana spår att det finns många
som stöder sitt ställningstagande för
förslaget på förhållanden som inte alls
är relevanta. Vi har alldeles nyss lyssnat
till herr Sveningsson, som ondgjorde
sig över ungdomens uppträdande i ordningsstörande
sammanhang. Men det nu
föreslagna tillägget till 33 § barnavårdslagen
ger ju inte ordningsmakten några
ytterligare möjligheter att komma till
rätta med de problemen. Vi har redan de
möjligheterna.

Jag förstår dock herr Sveningsson.
Han är inte ensam om att ha kommit
fram till att här måste något göras, »en
verklig insats, ett krafttag från samhällets
sida», som det så vackert brukar
heta, för att komma till rätta med vad
man kallar den förvildade ungdomen.
Jag är övertygad om att herr Sveningsson
också har många med sig.

Sanningen är väl att den presentation
som denna fråga har fått inför opinionen
är ganska betecknande för vad som händer,
då man inte uttrycker sig tillräckligt
klart och distinkt. Jag vågar till och
med påstå att debatten fått en sådan inriktning,
att det i dag tyvärr skulle betraktas
som ett ställningstagande för
och ett sanktionerande av de upptåg
och ofog, som en liten grupp ungdomar
gör sig skyldiga till, därest förslaget helt
avvisats.

Man kan beklaga att situationen blivit
sådan, men detta förhållande är bakgrunden
till att flertalet av lagutskottets
socialdemokrater har lämnat en särskild
motivering till utskottets utlåtande. Det
har varit, understryker jag, en allvarlig
strävan från samtliga ledamöter i utskot -

tet att finna en gemensam nämnare att
möta denna proposition med. Avsikten
har varit att försöka få debatten lagd på
den nivå som detta ärende är värt. Ett
avslag på propositionen med begäran av
andra åtgärder inom ungdoms- och socialvårdens
ram låg nära till men samlade
inte den nödvändiga enigheten.

Tveksamheten inför förslaget gjorde
till sist, att utskottet enade sig om en
begäran om ytterligare åtgärder men
samtidigt föreslog bifall till propositionen
med ändring av åldersgränsen. Vi
betraktade det som eu åtgärd av provisorisk
karaktär, men när vi nalkades
ställningstagandet i skrivningen upptäckte
vi, att vi även då hade vitt skilda utgångspunkter
och att det blev nödvändigt
att spalta upp motiveringen.

Det finns många motiv för socialstyrelsens
framställning. Egentligen var det
väl så, att man i ett par västsvenska städer
för något år sedan blev villrådig
om polisens möjligheter att ta hand om
flickor som var spritpåverkade, om man
från polisens sida hade rätt att begära
identifiering av ungdomar, som kväll
efter kväll drev omkring på gatorna, och
om man kunde hindra de motorburna
ungdomarna från att köra runt i stadens
centrum. För att vinna klarhet skrev
man till socialstyrelsen, där brevet tydligen
sattes in i pärmen för utredningar,
och sedan kom förslaget.

Det har också angetts att ett motiv
skulle vara de förhållanden, som inträffade
i samband med en större motortävling
i Värmland för två år sedan. Nu
har samma tävlingar ägt rum i ytterligare
ett par år, och jag har erfarit att
man utan denna paragraf men med ett
gott arbete från de barnavårdande myndigheternas
sida och i samarbete med
polismyndigheten på orten i stort sett
kunnat komma till rätta med dessa problem.

Jag anser att bäst hade varit om hela
problemet fått en grundligare och vidgad
beredning och inte behövt forceras
fram. Socialstyrelsens förslag lämnades
ut på remiss, men ungdoms- och föräldraorganisationerna
ställdes utanför varje
möjlighet att officiellt yttra sig.

120

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

Propositionen innehåller i tre viktiga
avseenden avvikelser från det remissbeliandlade
förslaget, vars betydelse gör
oss reservanter tveksamma om effekten.
En av dessa avvikelser gäller åldersgränsen.
Därvidlag föreslår regeringen rätt
til! ingripande mot ungdomar upp till
21 år. På denna punkt har utskottet rättat
till det hela och föreslår 18 år, vilket
överensstämmer med vad majoriteten
inom socialstyrelsen ansåg vara lämpligt.
Men värt att komma ihåg i sammanhanget
är att de remissorgan, om
vilka redan talats så mycket, som tillstyrkte
socialstyrelsens förslag i mycket
stor utsträckning var tveksamma beträffande
18-årsgränsen, och många av dem
föreslog 16 år som maximigräns för ingripande.

Vidare har rättsgrunden och själva åtgärden
från polisens sida ändrats i propositionen
i förhållande till socialstyrelsens
förslag, som innebar att det fanns
skäl för ingripande mot ungdomar som
anträffades sent på kvällarna eller nätterna
drivande kring på platser, som
erfarenhetsmässigt är tillhåll för mindre
skötsamma personer. Statsrådet Lindström
knyter emellertid an till 25 § barnavårdslagen
för rätt till ingripande. Socialstyrelsen
ville slutligen att polisen
skulle köra hem ungdomarna till deras
hem, sedan den skiljt dem från den farliga
miljön. Herr Sveningsson pläderade
för socialstyrelsens förslag, och jag gjorde
den reflexionen — och jag har gjort
den tidigare — vad är det som i detta
sammanhang skulle vara »farlig miljö».
Vem kan avgöra det? Det finns väl inga
fasta platser, utan de kan växla från tid
till annan.

Propositionen föreslår nu ett regelrätt
polisingripande med omhändertagande,
därest den unges identitet inte kan utrönas.

Det uppstår mot bakgrund av vad jag
nu har sagt två frågeställningar, som visar
att det inte bara är i den allmänna
debatten som förvirring rått och klarheten
saknats. Till att börja med gäller det
enligt propositionen att skydda ungdomar
som riskerar att komma på glid.
»De företeelser», sägs det i propositio -

nen, »som i nuvarande situation är ägnade
att inge särskild oro är att mycket
unga personer vid vistelse på gator
och i en del andra miljöer löper stor
risk att genom bekantskap med avancerade
ungdomar tillägna sig alkoholvanor
och bli utsatta för förförelse av annat
slag.»

Det gäller alltså, såsom klart framgår
av citatet, att ta hand om den som löper
vissa risker. Åtgärder mot de presumtiva
förförarna diskuteras inte i detta
sammanhang. Det gäller, för att citera
ett uttalande av statsrådet i ett offentligt
tal, »att skydda de dumma småflickorna».
Polisen får då enligt förslaget rätt
att ingripa, om sannolika skäl till ingripande
från barnavårdsnämnden enligt
25 § barnavårdslagen föreligger. Redan
nu äger, som statsrådet sagt, polisen
denna rätt, om ungdomarna enligt 33 §
dessutom uppträder så att det innebär
fara för allmän ordning och säkerhet.
Det nu aktuella tillägget till 33 § innebär
att det sista kriteriet faller bort, och
kvar står alltså bestämmelserna i 25 §
om att det måste vara fråga om brottslig
gärning, sedeslöst leverne, vilja att ej
försörja sig, missbruk av rusdrycker och
narkotika eller annan jämförlig anledning.
Vi kan anta att det är sedeslöst leverne,
missbruk av rusdrycker och narkotika
som blir aktuella i sammanhanget.
Det måste innebära att polisen, för att
skydda ungdomar som löper vissa risker,
skall ingripa mot sådana som dels måste
vara ganska oskyldiga men utsatta för
risk för »annan förförelse» m. m. men
dels också enligt 25 § måste vara ganska
avancerade ungdomar i fråga om asocialitet.

Det blir sannerligen ett grannlaga arbete
för polisen. Jag tror på kårens goda
vilja. Men är det inte att ge den alltför
mäktiga uppgifter, även om jag blivit
upplyst om att den kommer att nalkas
dessa uppgifter med en »psykologisk teknik
som bygger på vänlighet för att övertyga»? Den

andra frågan som jag ställer mig
i detta sammanhang är följande: Om
polismannen sålunda har löst den knut
som hör samman med den första fråge -

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

121

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

ställningen, så har han att ta itu med
jobbet att ta reda på vem han eller hon
är, detta för att ge barnavårdsnämnden
besked. Det är ju barnavårdsnämnden
som i fortsättningen skall ta hand om
dessa ungdomar och tillrättaföra dem.
Men hur skall då den unges identitet
fastställas? Där råder uppenbart stor förvirring.
Räcker det med att han eller
hon uppger namnet? Måste vederbörande
dessutom visa någon handling för att
styrka att de talar sanning? Och vad
sker, om vederbörande inte kan göra det
eller inte blir trodd? Ja, då skall utredning
göras på polisstationen, och man
frågar sig hur den skall ske. Det finns
en antydan i propositionen om att man
kan få ta till andra medel än förhör för
att undersöka identiteten, och frågan blir
då hur länge de unga skall hållas kvar.
Det är en kolonn frågetecken som tågar
upp i det nya förslagets ko, frågor som
propositionen tyvärr inte besvarar.

I samtliga motioner med anledning av
propositionen har yrkats avslag på densamma.
I några av dem har särskilt rättssäkerhetssynpunkterna
framförts såsom
motiv. Yi som står bakom den särskilda
motiveringen till utskottets yrkande har
inte lika lätt som utskottet kunnat avvisa
den kritiken, just med hänsyn till
vad jag nu sagt.

När man på detta sätt nalkas förslagets
möjligheter att ge någon praktisk
effekt, blir slutsatsen närmast att det förefaller
omöjligt att tillämpa. Men ingen
tror väl att detta skulle vara meningen,
d. v. s. att man skrivit en lagparagraf
som det inte går att tillämpa. Nog kommer
paragrafen att tillämpas; vi som förklarat
oss med tvekan kunna tillstyrka
förslaget såsom ett provisorium menar
dock, att man måste tillämpa det med
största varsamhet.

Men, herr talman, man må gå omkring
och fråga hur många ungdomar som
helst om deras ålder, namn eller bostad
och i värsta fall låsa in dem på polisstationerna
tills man vet att de lämnat
riktiga uppgifter om sig själva, så minskar
det inte med en enda ungdom antalet
av dem som befinner sig i den s. k.
riskzonen. Vad som erfordras är ju att

barnavårdsnämnderna och andra organ,
då inte minst de frivilliga organisationerna,
har tillräckliga resurser för att
kunna lösa dessa ungdomars anpassningsproblem
till samhället. Åtgärder i
den riktningen hade enligt min mening
varit angelägnare som en uppföljning av
den nya barnavårdslagen, och det är sådana
åtgärder som saknas i propositionen.
Den enda trösten är att vilket beslut
riksdagen än fattar, så ingår i samtliga
förslag en framställning till regeringen
om översyn och upprustning av
de åtgärder inom de ungdoms- och socialvårdande
organens ram som är nödvändiga
för att man skall komma till
rätta med dessa frågor. Vad det här gäller
är ju ingenting annat än frågan om
hur man skall minska svårigheterna i den
ständigt pågående anpassningsprocessen
till samhället från det uppväxande släktets
sida, en process där den yngre generationen
ofta väljer andra vägar än dem
vi vuxna är vana vid eller kanske i vissa
fall inte hinner med i anpassningstakten
efter samhällets utveckling.

Detta är inte något nytt problem. Förre
ledamoten av denna kammare Anders
Johansson höll den 30 november 1960
ett anförande som är väl värt att studera,
även av hans partivänner, och framför
allt av alla dem som tror att man
genom ett bifall till den här ifrågavarande
framställningen en gång för alla löser
ett ungdomsproblem. Detta är sannerligen
inte något problem som man
löser med maktmedel utan lösningen
måste åstadkommas genom att man underlättar
för de unga att utveckla sitt
eget liv och sin särart inom de ramar
samhället som helhet från tid till annan
ger.

Vi reservanter har sökt ge exempel på
åtgärder och områden där man i nuläget
bör sätta in ökade resurser, alltifrån en
ökad aktivitet i barnavårdsnämndens
uppsökande verksamhet till skapandet
av en alltmer familjevänlig politik, där
inte minst i storstadsområdena bostadsfrågan
för dessa ungdomar spelar en stor
roll.

Det kunde finnas anledning att ytterligare
utveckla dessa synpunkter, men

122 Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

jag har redan hållit på alltför länge och
skall sluta med att säga att vad som för
mig är viktigast i det läge, där vi nu
befinner oss, är ett bifall till kravet på
utredning beträffande andra åtgärder.
Jag kommer med hänsyn till den situation
jag skildrade i början av mitt inlägg
att rösta för utskottets hemställan,
men med den motivering som framgår
av reservation II, en linje till vilken jag
nu ber att få yrka bifall.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag instämmer helt i de
synpunkter herr Nyström anförde i början
av debatten och i hans yrkande. Likaså
delar jag helt herr Lars Larssons
synpunkter i det synnerligen intressanta
anförande han nu hållit. Jag lyssnade till
det med stor spänning även av den anledningen
att jag var mycket nyfiken
på hur han skulle motivera sitt yrkande;
jag skall inte fördjupa mig i den motivering
han gav för sitt stöd till lagförslaget,
trots att han tycker så illa om det
och argumenterar så starkt emot det.

Herr Sveningsson får väl finna sig i
att de som deltar i denna debatt tycker
att det är svårt att diskutera med honom,
därför att allt han talat om är sådant
som inte beröres av det aktuella
lagförslaget utan kan regleras med nu
gällande författningar, på det sätt som
redan har påpekats.

Statsrådet Lindström sökte förringa
betydelsen av denna lagändring; dels
gällde det bara en paragraf av hundra,
dels var det ett tekniskt arrangemang
och dels har vi haft denna lagtext förut.
Herr Larsson har ju klarlagt skillnaden
mellan den nu gällande och den tidigare
formuleringen. Statsrådet Lindström sade,
att när den paragrafen togs bort för
några år sedan var det ett »förhastat»
beslut, som hon själv kände sig ansvarig
för. Jag har inte fått det intrycket när
jag diskuterat frågan med andra ledamöter
i riksdagen, att man förhastade
sig förra gången. Man var då klart inställd
på att den förebyggande verksamheten
skulle handhas av de barnavårdande
myndigheterna och frigöras från

polisens ingripanden. Det är inte något
försök att vara oartig om jag säger, att
det nu föreliggande förslaget tycks vara
förhastat, men att det föregående beslutet
säkerligen inte var det.

Anledningen till att jag tar till orda
är att jag är helt övertygad om att man
inte uppnår det åsyftade målet med det
förslag som vi nu har på riksdagens
bord. Vi får inte det resultat som man
har velat åstadkomma.

Av det material som legat till grund
för utskottsutlåtandet framgår att alla
är eniga om att frågorna är viktiga. Det
är angeläget att förhindra att ungdomar
glider in i asocialitet. Alla är också
eniga om att problemet har växt med
åren, och vi är tydligen eniga om att de
barnavårdande myndigheterna har för
små resurser, är för svaga och ineffektiva,
och att det är angeläget att förstärka
deras medel, framför allt i fråga
om den förebyggande verksamheten.
Därom råder alltså fullständig enighet,
och det är klart att det är detta som
kan ge effekt.

Nu föreslås alltså här det tekniska
arrangemanget, att polisen skall få lov
att ingripa för att förebygga asocialitet
hos ungdomar genom att »taga i förvar»
de ungdomar som kan misstänkas vara
på glid in i asocialitet och som är ovilliga
att legiiimera sig på gatan. Det är
alltså fråga om att omhänderta personer,
som inte är misstänkta för brott,
som inte har stört ordningen, men som
man kan misstänka kan komma att glida
in i asocialitet.

Jag måste säga att det är enligt mitt
sätt att bedöma onormalt stora krav
man ställer på den svenska poliskåren,
när man ämnar lägga en så vagt formulerad
bestämmelse som underlag för
dess handlande. Vi skall komma ihåg
att det inte är bara socialpolisen — ett
uttryck som man träffar på emellanåt,
vad det nu kan betyda — som skall fullgöra
åliggandena med den här paragrafen
som underlag, utan alla poliser i riket
skall handla därefter och helt enkelt
ha skyldighet att göra det. Med den
publicitet, som det alltid är kring'' sådana
här saker, är det troligt att det i

Tisdagen den 28 maj 1903 em.

Nr 26

123

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

så fall kommer att heta: Varför har polisen
inte upptäckt det här tidigare? Har
den inte varit där och där då och då?
Det kan vara försummelse av polisman i
tjänsten om han underlåter att handla.
Härvidlag får polisen skyldigheter som
jag tycker det är hårt att lägga på den.

Statsrådet Lindström klarlade mycket
tydligt för mig här i diskussionen —
och jag förmodar också för kollegerna
i kammaren — det oklara i bestämmelserna,
hur svårtolkade de måste vara
när man skall försöka handla efter den
här paragrafen i den sociala situation
vi nu befinner oss, i det samhälle vi nu
har. Jag vet inte hur den gamla 31 §
tillämpades, om den över huvud taget
alls var i bruk, om poliserna var inriktade
på att utnyttja den. Det är svårt
att få kunskap om det.

Jag är dock övertygad om att i dagens
samhälle kommer den föreslagna formuleringen
att kunna användas på ett
sätt som inte kan vara till glädje. Man
skall vara på det klara med att missgrepp,
som kommer att göras, kan komma
att skapa asocialitet. Jag är övertygad
om den saken, ty med någon kännedom
om ungdomsmiljöer, ungdomsmentalitet
och de situationer och den atmosfär,
som kan finnas i sådana miljöer,
vet man att polisingripanden som inte
är rättvisa skapar aggressivitet, som i
sin tur lätt kan knyta an till asocialt
beteende. Jag tror att det är viktigt att
vi har det klart för oss, när vi tar ställning
till den här frågan.

Vad jag framför allt vill framhålla är,
att vad vi förväntar oss av det här lagförslaget
kommer vi inte att uppnå. Det
vore mycket bättre om man kunde inrikta
hela kraften på att samlas kring
uppgiften att klarlägga problemställningarna,
om man vore villig att låta samhället
påtaga sig kostnaderna för att effektivisera
barnavårdsmyndigheternas
förebyggande verksamhet, ty det är där
bristerna finns. Jag höll på att säga att
vi behöver inte ha flera fall, utan vi behöver
resurser för att klara de fall vi
har. Det är ingen glädje med att få en
mängd människor registrerade och lagrade
på kort, som myndigheterna inte

har möjligheter att göra något åt. Det
vore bättre att vi inriktade oss på praktiskt
positivt handlande.

Jag tror inte att det vore någon förlust
vare sig för statsrådet Lindström
eller för det svenska samhället, om denna
proposition blev avslagen, i den mån
den gäller införandet av denna nya lagbestämmelse.
I stället borde vi samla
oss kring hela frågan och försöka få ut
något därav.

Jag tror att det vore väldigt bra, om vi
kunde förbehålla de polisiära ingripanden,
som det innebär att ta människor
i förvar, för den kategori som de traditionellt
har varit avsedda för. Det har
för mig varit skälet till att jag nu ber att
få yrka bifall till reservation I.

Herr SVENINGSSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Också herr Bergman
gjorde det uttajande, som herr Nyström
tidigare gjort, nämligen att allt vad jag
talat om var onödigt att säga, ty de förhållanden
som jag uppehöll mig vid ger
gällande lagstiftning redan möjlighet till
att reglera.

Jag vill säga en gång till, att jag inte
tror ait det är på det sättet. Och jag tar
inte dessa uttalanden som någon allvarligare
kritik mot mig, utan som en mycket
allvarlig kritik mot våra myndigheter
som inte tillämpar den lagstiftning
som enligt dessa uttalanden redan finns.

Jag vill nog också säga att jag tycker
att bakom dessa uttalanden ligger något
av bevikelse över att vi från högerhåll
— vi som till och med har motionerat
om avslag på den kungliga propositionen
— i motsats till en hel del av
statsrådet Lindströms partivänner stöder
hennes förslag. Det förhåller sig inte
så, som herr Larsson har förmodat, att
vi tror att detta förslag löser alla ungdomsproblem.
Det är det ingen som tror.
Men vi tycker att det är bättre att det
uträttas något på det här området än att
ingenting alls blir uträttat. Att jag anslutit
mig till utskottets förslag beror i
mycket stor utsträckning på att man med
stöd av de uttalanden, som utskottet gör,
begär en utredning hos Kungl. Maj:t.

124

Nr 26

Tisdagen den 28 mai 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att det är
inte onödigt att säga de saker när det
gäller raggarna, som herr Sveningsson
här omnämnde. Men han får naturligtvis
gärna säga det han sade, ty det går ju
inte att förmena någon den rätten. Det
han talade om var emellertid sådant,
som man inte kan komma till rätta med
genom detta lagförslag, ty i fråga om
sådana typiskt ordningsstörande företeelser
gäller den nuvarande lagen. Här
kan alltså polisen ingripa.

Jag lade inte på minnet alla detaljer i
den beskrivning av raggarlivet, som herr
Sveningsson så väl fyllde sin redogörelse
med. Polisen har dock formella möjligheter
i detta sammanhang, och det
har förvånat mig att man ibland är så
slätstruken som man är. Jag tror inte
att vare sig polisen, samhället eller ungdomarna
tjänar någonting på detta. Dessutom
är herr Sveningsson inte alltid villig
att vara med om att ge samhället tillräckliga
resurser, så att polisen kan
sköta sådana situationer som kan uppstå
när man måste dra samman polis från
stora områden för att klara vissa allmänna
tillställningar. Det finns en rad
inträffade händelser, som vi skulle kunna
plocka fram och analysera och finna
att det har berott på brister i samhällets
resurser då det gäller att ingripa
mot människor, som inte vill ha ordning
och reda i samhället.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte påstått, herr
Sveningsson, att de metoder som jag i
slutet av mitt anförande kom att tala
om skulle lösa alla ungdomsproblem.
Men vi är överens när herr Sveningsson
säger, att propositionens förslag ju alltid
gör någon nytta. Det är möjligt att
så är fallet. I herr Sveningssons första
anförande målades det upp en bild av
ungdomarnas sätt att leva, som fick mig
att tro att herr Sveningsson med sitt
tillstyrkande av propositionen ansåg att
även de problemen var lösta. Jag tror
inte det är så enkelt att man klarar alla

ungdomsproblem vare sig med de åtgärder,
som nu föreslås bli utredda, eller
de som propositionen omfattar. Man får
ständigt sikta framåt och ta problemen
vartefter de kommer upp.

Allra sist vill jag säga att jag inte känner
mig besviken, herr Sveningsson, därför
att högerpartiet stöder en Kungl.
Maj:ts proposition. Fortsätt med det!

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var herr Larsson
som gjorde det uttalandet, riktat mot oss
som utan reservation tillstyrkte förslaget,
att vi hade uppfattat detta förslag
som om det skulle lösa ungdomsproblemet
i allmänhet. Jag vill ha sagt, att det
tror jag inte att förslaget gör.

Och vidare, herr Bergman —- vad jag
sade och inte sade i mitt första anförande
kan vi ta upp en liten diskussion
om utanför kammaren, när det tryckta
protokollet föreligger. Det är bäst att
vänta till den tidpunkten.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara göra några
strödda reflexioner med anledning av
vad som sagts.

Först vill jag upprepa till flera talare,
som yttrat sig här, att jag inte sagt och
inte tror, att vi löser några ungdomsproblem
med detta tillägg till en av barnavårdslagens
paragrafer. Jag har försökt
reducera problemet till något så
när vettiga dimensioner. Detta tillägg är
bara ett instrument för en snabbare rapportering
av polisen till barnavårdsnämnderna,
som skall ta hand om utredning
och behandling. Det är avsett
att täppa till en glugg i det samarbete,
som nu har etablerats mellan dessa myndigheter
och som vi hoppas blir ytterligare
utbyggt.

Paragrafen är inte heller ett alternativ
till den upprustning av barnavårdens
resurser, av ungdomshem och allt som
nämnts här och som herr Bergman vill
att vi skall samla oss kring. Vi är ense
om att sådant behövs, men jag har inte
haft någon anledning att gå in på det i

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

125

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

denna proposition. Jag kan annars erinra
om att barnavårdsnämndernas resurser
är ett kommunalt spörsmål. Herr
Bergman kan ta krafttag i sin egen hemstad,
vilket även alla andra intresserade
kan göra i de fall där vi inom riksdagen
bara kan komma med rekommendationer.

När det gäller ungdomsgårdar kan vi
däremot ge stöd av statliga medel och
gör det också. Under de senaste fem
budgetåren har vi ur arvsfonden anslagit
sammanlagt över 13 miljoner kronor för
byggande av ungdomsgårdar, och under
innevarande år är vi redan på väg mot
4 miljoner kronor. Det är klart att vi
vill fortsätta att bygga på alla dessa konstruktiva
och positiva åtgärder för en
bättre ungdomsvård, och vi kommer naturligtvis
att ta upp den beställning, som
utskottet gör på vidareutredning av dessa
ting, ehuru vi har två utredningar på
gång, som skall innefatta även dessa problem.
Vi har även statens ungdomsråd
som kan ta upp dessa speciella problem
till granskning.

Jag vill också säga ett par ord med
anledning av vad herr Larsson yttrade
om den gamla paragrafen —- den utmönstrades
»förhastat», som jag sade,
men »inte förhastat» enligt herr Bergman.
Det är en paragraf som man tydligen
anser i verkligheten icke har varit
tillämpad tidigare eller på annat sätt
icke är jämförlig med den vi nu föreslår.
Jag förstår inte riktigt herr Larsson,
när han säger, att den inte är jämförlig
med det förslag vi nu har, därför
att den var tillämplig på ungdom mellan
18 och 21 år. Nu har utskottet föreslagit
en 18-årsgräns uppåt, och jag har
accepterat denna. Jag tycker nämligen
inte det är så väsentligt, om man väljer
21-årsgränsen eller 18-årsgränsen. Den
första valdes av Kungl. Maj :t närmast
för att den gränsen gällde för övriga paragrafer
i barnavårdslagen. Men att det
nu skulle vara större fel att fråga ungdomar
under 18 år om namn och adress,
när man enligt den gamla barnavårdslagen
kunde fråga ungdom över 18 års
ålder, har jag som sagt svårt att förstå.
Jag trodde att det möjligen var mera så -

rande, mera påträngande — om man nu
anser detta — att fråga äldre och mognare
ungdomar om namn m. m. än att
fråga de mycket unga tonåringarna. Herr
Bergman har sökt efter bevis på hur
denna paragraf tillämpats i gamla dagar
— om den missbrukats eller inte. Jag säger
att det finns inga belägg för vare sig
att den har misbrukats eller att det har
betraktats som en »skyldighet» att tilllämpa
den vid alla tillfällen. Den har
antagligen tillämpats utan några övergrepp,
eftersom ingen av oss minns eller
har hört talas om några. Vi tror inte heller
att det behöver bli några övergrepp
av det fruktade slaget, när vi nu kommer
att tillämpa en liknande bestämmelse
•— förutsatt förstås att riksdagen
godkänner bestämmelsen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är så trångt i talarstolen
i kväll att man nästan måste begära
ordet för kort genmäle, om man
någon gång skall få tillfälle att säga vad
man har på hjärtat.

Det är ganska självklart att det är en
liten nyans mellan de olika talarna beroende
på vilken inställning de har till
propositionen — mellan dem som har
accepterat propositionen med en viss
tveksamhet och dem som går på direkt
avslag. Det är väl på det sättet att de som
är på avslagslinjen har ytterst svårt att
finna en riktigt hållbar motivering för
sin ståndpunkt, eftersom de faktiskt argumenterar
på ett sätt som låter förmoda
att de egentligen inte förstår vad det hela
rör sig om. Här har exempelvis herr Nyström
sagt —■ herr Larsson har instämt i
detta, och herr Bergman slök det från
början till slut —• att man inte kan räkna
med att komma till rätta med dessa
problem genom tillägg till 33 paragrafen
i barnavårdslagen som det är fråga om.
Det är ingen som har räknat med att man
skall komma till rätta med problemet
genom det tillägget. Man skall ge polisen
den rätt som det inte är säkert att den
har när det gäller att ingripa mot ungdomar
som driver omkring på gatorna,

126

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

nämligen att ta reda på deras namn och
adress och rapportera förhållandena till
barnavårdsnämnden för att denna skall
kunna ta hand om tillrättaförandet. Det
är ingen som har ifrågasatt att denna
sistnämnda uppgift skall handhas av polisen.

Herr Larsson argumenterar mycket
starkt för den motivering som han sätter
som villkor för att han skall kunna
acceptera propositionen. Men motiveringen
har ju inte ett dugg med propositionen
att göra i den delen som man
satsar på, ty bestämmelsen i barnavårdslagen
skall ju finnas under alla förhållanden.
Vad utskottet begär är utredning om
de resurser som barnavårdsnämnderna
behöver ha för att kunna ta hand om de
ungdomar som icke bär föräldrahem, till
vilka de kan föras. Det blir i dessa fall
barnavårdsnämndernas uppgift att ta
hand om dem och sörja för att de håller
sig på rätta vägar. Det är ju detta som
vi begär utredning om, och socialstyrelsen
har i sitt yttrande konstaterat att
barnavårdsnämnderna i mycket stor utsträckning
saknar dessa resurser. Det är
naturligtvis en brist. De avstyrkande barnavårdsmyndigheterna
i Malmö, Hälsingborg
och ytterligare några platser — i
Västmanland, tror jag det var — har tydligen
bättre resurser och har nått så goda
resultat att de för sin del finner att
tillägget till barnavårdslagen egentligen
är överflödigt. Men man har inte lyckats
lika bra överallt.

Nu har det ifrågasatts om bestämmelsen
i den nuvarande barnavårdslagen ger
polisen rätt att ingripa i fall ,som här
åsyftas, eftersom polisinstruktionen ger
en viss anvisning om rätten för polisman
att ingripa mot den som stör ordningen
eller är i färd med att delta i eller planera
brott. Det är ju det som föranlett att
tilläggsförslaget kommit upp. Kan någon
ifrågasätta rättssäkerheten i detta
sammanhang för att polisen får rätt att
fråga ungdomar som titt och tätt driver
omkring på gatorna utan att ha något
annat mål än att ge sig ut på olämpliga
nöjesfärder eller eljest vara i sällskap
som kan befaras vara skadligt för deras
vidare utveckling? Inte kan man väl ta

på allvar Socialdemokratiska ungdomsförbundets
uttalade farhågor för att ingripanden
skulle kunna ske mot ungdomar
som deltagit i studiecirklar eller i
ungdomsklubbssammanträden och är på
väg hem? De har väl inte så regelbundna
nattövningar att de skulle kunna förväxlas
med dem som det är fråga om att
göra ingripanden emot.

Nog tycker jag att man tar till i överkant
när man ifrågasätter risker av detta
slag. Vem som helst kan alltid möta risk
att bli tillfrågad av polisman om vad han
heter och vad han har för ärende samt
också bli tillsagd, många gånger i inte
alltför vänliga ordalag att skingra sig.
Om man är bara sig själv, är det inte så
lätt att verkställa skingringen, när man
råkar uppehålla sig på en plats där det
för tillfället inte är lämpligt att vara,
men då får man finna sig i att lämna
platsen utan att känna sig kränkt på något
sätt. Jag tror följaktligen inte mycket
på risken att bestämmelserna kan utnyttjas
på olämpligt sätt eller kränka någons
rättssäkerhet.

Egentligen är det ganska naturligt, att
det har blivit en debatt i riksdagen, och
den är kanske nödvändig för att klargöra
hur frågan ligger till. När vi i andra lagutskottet
tog upp den här frågan, visade
det sig att det var många i utskottet som
stödde motioner av olika slag, alla med
yrkande om avslag på propositionen men
med önskemål i annat avseende. I ett motionspar
begärdes att man skulle ta socialstyrelsens
förslag sådant det var
framlagt, andra ville bara ha en utredning.
Det var mycket stor majoritet för
avslag men omöjligt att inom utskottet
samla eu majoritet för ett utlåtande i positiv
riktning.

Så beslöt vi oss för att försöka skriva
på avslag och begära en utredning, som
skulle ta sikte på att man i första hand
skulle försöka ge barnavårdsmyn.digheterna
eller de sociala organen de resurser
som skulle behövas för att ta hand
om detta klientel. Sedan träffades vi
igen, och då visade det sig att ingen
egentligen alls var nöjd. Alla tog fasta
på socialstyrelsens redogörelse. Ingen
ifrågasatte annat än att styrelsen hade

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

127

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

skäl för sitt förslag, nämligen att polisen
borde få i varje fall rätt att ingripa mot
ungdomar som löpte risk att komma vilse
eller som var på glid. Det var bara fråga
om på vilket sätt man skulle ingripa. Då
försökte vi få ihop majoritet för ett kompromissförslag,
men så stod vi där med
ett fullständigt enigt utskott som tillstyrkte
propositionen men begärde utredning
på de punkter vid vilka socialstyrelsen
hade fäst uppmärksamheten
på och som gällde att resurserna var
otillräckliga. Det var ingen mening med
ett polisingripande som syftade till att
forsla den unge till föräldrahemmet, om
det var olämpligare för honom att vid
den tidpunkten vistas där än ute på gatan.
Om barnavårdsmyndigheterna och
de sociala organen inte hade någon plats
för vederbörande, var det ganska meningslöst
med ett ingripande. Det kunde
också vara fält som skulle tas om hand
på längre sikt.

Därför var det naturligt att vi kunde
ena oss om att hos kanslihuset beställa
en utredning om att skapa de erforderliga
resurserna. Men, herr Larsson, motiveringen
tar inte bort behovet av polismyndigheternas
medverkan — utskottet
konstaterar att detta behov finns. Vid behandlingen
av barnavårdslagen år 1960
fastslogs att ett gott samarbete mellan
barnavårdsmyndigheterna och polisen
var nödvändigt för att barnavårdsmyndigheterna
skulle kunna få rapport om
sådana fall där det kunde befaras att den
unge kom vilse. Det har vi varit överens
om hela tiden, och med hänsyn till den
tveksamhet som rått om polisens rätt att
ingripa tror jag att ändringen är nödvändig.
Men det var jag inte på det klara
med redan från begynnelsen, därför att
inte ens jag kunde genomskåda skillnaden
mellan socialstyrelsens förslag och
och propositionens förslag. Jag tyckte
nämligen att de ur dessa synpunkter var
i stort sett likvärdiga. Den enda skillnaden
var att socialstyrelsen begränsade ingripandet
till att gälla dem som var under
18 år och att propositionen gick upp till
21 år. Sedan vi tagit bort denna skillnad
genom att sänka gränsen till 18 år, förmodar
jag att förslagen är i stort sett

likvärdiga. Får barnavårdsnämnderna de
resurser som erfordras för att ta hand
om sådana som löper risk att komma
vilse och vilkas föräldrar inte kan ta
hand om dem, tror jag att propositionens
förslag kommer att vara lika effektivt
som socialstyrelsens, och jag menar
att vi har fått tillräckligt bestyrkt att dagens
polismän kan handha en sådan angelägenhet
som den här både effektivt
och hänsynsfullt, utan att de skall behöva
kränka ens de unga som är ute i onödan,
långt mindre dem som är ute i legala
syften.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det skulle egentligen inte
vara någonting att tillägga efter det att
utskottets ordförande här har redogjort
för ärendets behandling i utskottet. Under
debatten har jag emellertid förmärkt
att några talare har tyckt att vår skrivning
är något underlig. Men den blir inte
så underlig, om man betänker att vi måste
skriva ihop oss för att ena alla de meningar
som gjort sig gällande i utskottet.
Då kan det bli en smula dualism, men
på slutet har vi accepterat propositionen,
såsom utskottets ordförande framhållit.
Vi har också sagt att om man efter utredning
kan få fram något bättre, så önskar
vi det.

För mig har problemet varit ganska
enkelt. Jag har sagt mig att vi i barnavårdslagen
allt sedan år 1935 haft en bestämmelse
med samma innebörd som den
som nu föreslås med den skillnaden att
den gamla paragrafen gällde ungdomar
mellan 18 och 21 år. När man sedan beslutar
en ny barnavårdslag, som gäller
för dessa 18—21-åringar, och anser sig
knnna ta bort hela den gamla paragrafen,
var ju det ett misstag, ty vi befann
oss redan vid det tillfället i den situationen,
att ofoget gått djupare ned i ungdomsleden.
Behovet stannade inte vid 18-årsgränsen, utan det passerade gränserna
17, 16, 15 och 14 år. Det var barnavårdsnämnderna
som upptäckte att man
saknade bestämmelser för dessa ålders -

128 Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

grupper och som slog larm. Så länge den
gamla paragrafen fanns funderade ingen
riksdagsman på att motionera om att den
skulle bort för att den var olämplig. Man
ansåg inte att det var sårande för ungdomen
att man hade en sådan paragraf,
utan allt gick lugnt och sansat och stilla,
och myndigheterna hade ett redskap till
förfogande att stävja ofoget med. När det
onda sedan gått djupare ned och vi åter
behöver detta redskap, anser jag att vi
bör kunna ge myndigheterna det. Det är
ju de myndigheter, som riksdagen har givit
uppdraget att se till att ungdomarna
förs tillbaka till ett ordentligt levnadssätt,
som nu anser sig sakna erforderliga möjligheter.
Det är inte vi riksdagsmän, utan
det är barnavårdsmyndigheterna som
har hand om denna övervakande uppgift.
De har i många hundratals fall haft
polisen till hjälp. Barnavårdsnämnderna
tar ju inte upp något fall utan anmälan
antingen från grannar, föräldrar eller
någon annan. I det fall att man behövt
polisens hjälp har man fått hjälp tidigare.
Det råder nu den situationen, att polisen
börjar komma i trångmål. Man börjar
diskutera inom polisen huruvida det
är lagligt att hjälpa barnavårdsnämnderna
med att fånga upp unga människor
som har kommit på glid och föra dem till
barnavårdsnämnderna för åtgärder. Vi
bör förstå att dessa myndigheter känner
sig vara i trångmål. Vi är alla i trångmål.
Alla vet hur förhållandena ter sig.

När vi vid behandlingen i utskottet
ställdes inför ett avslagsyrkande, frågade
vi oss vad vi skulle kunna ge myndigheterna
i stället. Man hade nämligen uppfattningen,
att paragrafen inte sträckte
sig så långt att man löste problemen. Som
ordföranden i utskottet har sagt hade
vi alla en känsla av att här saknas något
för våra barnavårdsnämnder. Samtidigt
hade man också en känsla av att det vapen
som propositionens förslag skulle
kunna ge inte var tillräckligt, utan man
ville ha något annat, och därför yrkade
man avslag på propositionens förslag. I
detta läge sade vi oss inom utskottet:
Kan andra lagutskottet i den situation
vi befinner oss i komma tomhänt till den
svenska riksdagen och förklara att vi in -

te har någonting annat att föreslå än ett
avslag? Det tyckte vi gick för långt, och
det var väl vad som förde oss tillbaka
till en allvarlig prövning av propositionen.
Yi var, som det tidigare har sagts,
inte fullt tillfredsställda med dess förslag,
men i det läge vi befann oss, ansåg
vi oss inte kunna göra annat än att ge
vårt förord. Vi ansåg oss bara kunna uttrycka
den önskan, att om man kunde
finna någon bättre lösning, skulle man
lägga fram förslag härom senare.

Det är hela sakläget, mina vänner! Jag
kan inte förstå denna diskussion. Den
har varit inflammerad länge. Inflammeringen
har väl egentligen uppstått genom
uttalanden i tidningspressen. I tidningspressen
duggar det jämt och ständigt
från alla håll och kanter i landet uppgifter
om att polisen får avstänga stora huvudgator
från trafik under vissa timmar
på dygnet, därför att det på dessa gator
förs liv och oväsen som är fullständigt
hopplöst. Föräldrar ringer till polisen i
en annan stad och ber om hjälp för att
få reda på sina flickor, som sedan hittas
på båtarna nere i hamnen mer eller
mindre avklädda. Dessa exempel säger
oss att vi måste hjälpas åt att skapa en
bättre tingens ordning. Det kan inte hjälpas
av all den idealitet, som här presenteras.
Jag har den största respekt både
för herr Nyström och herr Lars Larsson
och den idealitet de lägger i dagen. Jag
är glad över att det finns idealitet hos
någon eller några ännu i våra dagar. Det
är sällan man träffar på den, men det är
också sällan vi löser problem enbart med
idealitet. Barnavårdsnämnderna kan inte
klara sig enbart med idealitet. Vi måste
sätta något annat i händerna på dem,
om vi skall få någon rätsida på saken.
Det är vad andra lagutskottet har velat
medverka till, och vi hoppas också att
riksdagen godtager vad utskottet har
föreslagit.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skulle också kunna
inskränka mig till att instämma i vad
utskottets ärade ordförande yttrade. Jag
skall bara be att få stryka under ett par
synpunkter.

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 28

129

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

Det är onödigt att upprepa, att det här
gäller en djupt allvarlig fråga, som det
inte finns någon patentlösning på. Vi
trevar oss fram, och vilsenheten är stor
såväl hos myndigheterna som hos de
ungdomsorganisationer som vill skapa
ett bättre förhållande på detta område.

Vi är alla ense om att de socialvårdande
organen — främst barnavårdsnämnderna
— är de som skall tillrättaföra
den ungdom, som kommit på glid
eller som möter risk att asocialiseras.
Det är dessa organ, som skall ombesörja
behandlingen, men för att de skall kunna
handha den uppgiften måste de ha
utökade resurser såväl i form av personal
som i fråga om möjligheter att placera
ungdomarna i lämplig miljö. Det
är en fläck på vår berömda socialvård
att dessa resurser saknas. Hade staten
och kommunerna verkligen ställt tillräckliga
resurser till socialvårdens förfogande,
hade vi kanske inte behövt befinna
oss i denna situation. Jag ser nämligen
den lösning som propositionen innebär
med en utökad befogenhet för polisen
att ingripa till barnavårdsnämndernas
hjälp som en nödlösning. Men
vi kan inte sitta och vänta på att resurserna
skall vara fullt utbyggda, eftersom
det förmodligen kommer att dröja många
år innan detta sker. Någonting måste
göras för att hjälpa de minderåriga, mot
vilka man har all anledning att befara
att ett brott kommer att begås. Det är
alltså inte riktigt att kalla den bestämmelse
det här gäller för »raggarparagraf»,
utan det är fastmer för att skydda
unga flickor mot raggarna som en sådan
här åtgärd har måst tillgripas. När vi
har fått fram fler hem, där ungdomarna
kan tas om hand, och när vi vidtagit
andra åtgärder, kanske möjligen jourtjänst
från barnavårdsnämndernas sida
åtminstone i de större städerna, kan vi
ompröva frågan om de polisiära åtgärderna.

Att vår demokratiska grundsyn skulle
rubbas genom att polisen får rätt att
fråga, vad ungdomarna heter och var de
bor, kan jag inte förstå. Att detta skulle
komma grunderna för ungdomarnas

rättssäkerhet att vackla, kan jag inte
heller förstå. Vi bör också tänka på den
rättssäkerhet, som dessa unga flickor,
naiva intill dumhet, har rätt att kräva
gentemot företagsamma ynglingar. Att
höja sig till de rymder där det blir fråga
om ingrepp i den personliga integriteten,
förefaller också minst sagt verklighetsfrämmande.

För min del såg jag i socialstyrelsens
förslag en bättre lösning, låt vara att
det hade vissa brister, men då det inte
var möjligt att nå enighet kring detta
förslag, ansåg jag att propositionen innehöll
det näst bästa. Vad jag aldrig
reflekterade över var att säga nej. Jag
anser att riksdagen inte kan göra det i
det nuvarande läget. Vi måste ta vårt
hela och fulla ansvar. Ett nej skulle helt
enkelt göra ont värre och skapa stor
osäkerhet hos polisen om vilka ingripanden
den har rätt att göra. Enligt socialstyrelsens
framställning, som redovisats
i utskottsutlåtandet, råder det redan nu
en sådan osäkerhet, och ett avslag på
propositionen från riksdagens sida skulle
i hög grad öka denna.

Med dessa antydningar, herr talman,
om hur jag ser på denna komplicerade
och djupt allvarliga fråga ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det har framgått av hela
denna diskussion att det är ett mycket
allvarligt problem som vi behandlar i
afton. Från alla håll har framhållits att
åtgärder behöver vidtas. Ingen remissmyndighet
och ingen motionär har sagt
annat än att dessa förhållanden kräver
åtgärder från samhällets sida.

I den motion, som från vårt håll
väckts i anledning av den kungl. propositionen,
hade vi föreslagit att riksdagen
skulle anta en lagändring i enlighet
med socialstyrelsens förslag. Det innebär
ju — som flera gånger har nämnts
— att polisen skall få rätt att ta hand
om underåriga under 18 år som påträffas
under förhållanden som måste antagas
innebära risk för den underåriges

130

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. väss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

hälsa eller utveckling eller för brottslig
eller annan skadlig verksamhet från
hans sida, för att sedan på lämpligt sätt
överantvarda honom till föräldrarna eller
annan fostrare. Sedan skulle anmälan
om en sådan åtgärd göras till barnavårdsnämnden.

Det är detta lagförslag som varit på
remiss, och det är detta lagförslag som
är tillstyrkt av flertalet remissinstanser.
Det är sant att vissa instanser kritiserat
förslaget. Det är den omständigheten
som är anledningen till att föredragande
statsrådet kommit med ett annat förslag
som i någon mån är mjukare — som
tidigare här har sagts. Vi tycker nog att
propositionens förslag är mindre bra än
socialstyrelsens, som vi tagit upp. Som
herr Strand tidigare påpekade gick dock
behandlingen i andra lagutskottet i enighetens
tecken, och hellre än att propositionen
skulle fällas och att därmed
ingen åtgärd skulle bli av anslöt vi oss
till utskottets tillstyrkan av propositionen
med den ändringen att åldersgränsen
skulle sättas vid 18 år. Jag är också
fullt på det klara med att man skulle
kunna diskutera den åldersgränsen. Om
man t. ex. tänker på raggarna som ju
bara är en del av de ungdomar som denna
diskussion gäller, är de raggare som
kör bil över 18 år, och det kunde finnas
vissa skäl att låta lagen också gälla dem;
jag tror dock att det är riktigare att gå
på den åldersgräns som utskottet har
föreslagit.

En av de anmärkningar som riktats
mot socialstyrelsens förslag är att många
av dessa ungdomar lever i sådana hem
där miljön är olämplig, och att man inte
bör placera dem i hemmen sedan de
omhändertagits av polisen. Barnavårdsmyndigheterna
har inte heller någonstans
att placera dem och sålunda inte
någon möjlighet att tillfälligt ta hand om
dem. Det gäller ju i detta sammanhang
framför allt att momentant kunna avlägsna
dem från den miljö som de vistas
i. Att momentant kunna avlägsna sådana
här ungdomar från den farofyllda miljö
de vistas i, är ju av väsentlig betydelse
— något som påpekats från många olika
håll, särskilt från sådana som har erfa -

renhet av arbete bland ett ungdomsklientel
av denna art. Socialstyrelsen framhåller
också att syftet med lagförslaget
endast är att för stunden avlägsna den
unge från den riskfyllda miljö som han
sökt sig till. Till något mera vidlyftigt
ingripande syftar alltså inte lagförslaget.

Vi har tyckt att även om det inte finns
möjlighet nu att överlämna en omhändertagen
yngling eller flicka som kommer
från en uppenbart olämplig hemmiljö
till någon lämplig vårdform, så
finns det ändå också andra ungdomar
inom det nu aktuella området, nämligen
sådana som kommer från hem där situationen
är sådan att de mycket väl kan
omhändertas av föräldrarna. För dem
skulle en bestämmelse i enlighet med
socialstyrelsens förslag göra god nytta
redan nu, och den skulle helt säkert i
många fall kunna kännas som ett stöd
för föräldrarna, som kanske ensamma
har svårt att komma till rätta med sina
barn. Jag har liksom en känsla av att
de exempel, som herr Svensson nämnde
i sitt anförande alldeles nyss, kan ge
stöd för ett sådant antagande. I enighetens
intresse och inför nödvändigheten
att få någonting gjort har vi emellertid
som sagt avstått från att vidhålla vårt
yrkande. Men vi vill också understryka
vad utskottet uttalat om att det stadgande
som propositionen innebär inte kan
anses tillräckligt för att man skall kunna
komma till rätta med de allvarliga problem
det här gäller. Utskottet förutsätter
ju att barnavårdens resurser skall
utbyggas i betydligt snabbare takt än
som hittills sker, så att sådana möjligheter
att ta hand om ungdomar som
ovan antytts verkligen kommer till stånd.

Vi vill också framhålla betydelsen av
förebyggande åtgärder och av att ungdomar
intresseras för arbete i olika ideella
organisationer.

Det har anmärkts både på propositionens
förslag och på socialstyrelsens förslag,
att principen att polisen skall ingripa
i barnavårdsangelägenheter av
denna art är felaktig och strider mot
hela andan i barnavårdslagen. Herr Nyström
sade att det strider mot hela andan
i vårt demokratiska samhälle. Herr

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

131

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

Strand har tidigare varit inne på och
berört denna fråga. Jag skall ändå påpeka
ytterligare någon liten detalj. Polisen
har ju rätt att ingripa både enligt
polisinstruktionen och enligt barnavårdslagen.
Den nya barnavårdslagen
ger polisen rätt att i vissa fall ingripa
på eget initiativ och efter eget omdöme.
Det gäller enligt 33 §, att polismyndighet
i avvaktan på barnavårdsnämnds beslut
äger ta i förvar underårig, vars
uppträdande och levnadssätt innebär fara
för allmän ordning eller säkerhet, då
sannolika skäl föreligger för att ett ingripande
med stöd av 25 § är påkallat.
Här är det alltså i första hand polismannens,
senare polismyndighetens bedömning
om sådana sannolika skäl kan
föreligga, som är grunden för det initiativ
som polisen skall ta. Enligt 93 §
skall han anmäla saker som kommer till
hans kännedom för barnavårdsnämnden.
Denna paragraf är ett korrelat till polisinstruktionens
första paragraf. Det förhållande
att polismannen enligt propositionen
skall göra ett självständigt bedömande
och ta ett initiativ i en barnavårdsfråga
är alltså icke något principiellt
nytt; det förekommer redan nu.
Jag vill hålla med statsrådet, när statsrådet
säger att ändringen, det tillkommande
momentet i 33 §, går ett mycket
litet stycke utöver vad redan gällande
föreskrifter innebär.

Det har också sagts att den föreslagna
föreskriften innebär ett hot mot rättssäkerheten.
Jag vill helt instämma i vad
förste vice talmannen sagt i den frågan.
Jag förutsätter ett intimt samarbete mellan
polisen och barnavårdens organ. I
större samhällen sker redan nu patrulleringar
ofta gemensamt med representanter
för polismyndigheten och barnavårdsnämnden,
men som det hittills är
så är det tydligen osäkert om vare sig
representant för barnavårdsnämnden eller
för polisen har någon möjlighet att
ta hand om och föra en sådan flicka eller
yngling till rätta som är ute i olaga
och farliga ärenden.

I propositionen uttalas, att om den nya
bestämmelsen utnyttjas på ett omdömesgillt
och varsamt sätt, undviker man de

olägenheter och risker som förknippats
med densamma. Jag förutsätter att den
kommer att tillämpas på det sättet, och
jag är också övertygad om att man kan
lita på att polisen kommer att göra det.

Statsrådet Lindström talade om barnavårdsnämnden
i Malmö. Jag har också
fäst mig ganska mycket vid vad den
har sagt därför att man i Malmö har vidtagit
så många aktiva åtgärder just i sådana
här barnavårdsfrågor. Man har infört
kvarterspolis i viss utsträckning
o. s. v. Det är just barnavårdsnämnden
i Malmö som har påpekat att det var
olyckligt att den paragraf som fanns tidigare
och som möjliggjorde att polisen
kunde ta hand om unga personer, vilkas
namn, ålder och bostad inte kunde utrönas,
har fallit bort och att den behövdes
igen. Det var intressant att höra
att statsrådet själv konstaterade någon
liten skavank i den nya barnavårdslagen.
Jag skall inte kommentera det närmare,
det brukar ju annars vara så känsligt
när någon annan kommer med några
anmärkningar eller någon kritik.

Herr talman! När jag yrkar bifall till
utskottets utlåtande, vill jag understryka
att jag är fullt på det klara med att
det är en helt liten minoritet av ungdom
det här gäller. Jag vet att flertalet
av vår ungdom är bra och sköter sig
bra. Jag anser också att i uskottet omnämnda
förebyggande åtgärder har mycket
stor betydelse. Jag tror t. ex. i allra
högsta grad på värdet av ideellt föreningsarbete.
Jag har på nära håll sett
studiegrupper som självständigt angripit
naturvetenskapliga frågor och som förstått
att skapa intressen som upptagit
hela de anslutna ungdomarnas fritid,
ja, det har nästan varit så att skolarbetet
har fått sitta emellan — en sådan
självständig och utan inblandning av
vuxna arbetande studiegrupp har förekommit
till och med hemma i min bostad
•—- och jag har sett hur kamratskap och
tävlingslust i en tyngdlyftargrupp kunnat
kanalisera bort betydande aggressioner
mot föräldrar, mot skolan och mot
samhället över huvud taget. Häromdagen
hörde jag ett litet anförande av en ung
studerande någonstans i de åldrar som

132

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

vi diskuterar i det här sammanhanget.
Det var riktigt rörande i sin ungdomliga
optimism, i sin friska livssyn, i sin
önskan om förståelse från de äldres sida.
Det är bara få ungdomar som ställer
till svårigheter, men det är de som observeras
och omtalas i drastiska former
av den press, som därigenom försöker
vinna lösnummerköpare, sade den unga
talarinnan, men det stora flertalet, de
skötsamma, de omnämns inte, de kan
inte ge sådana säljande, sensationella
nyheter. Men, tillfogade hon, vi får ju
inga normer. Varken skolan eller hemmet
ger oss tillräckligt med normer.

Det är alltså tydligen inte bara ideellt
arbete som krävs, det är också normer
som ungdomarna vill ha. De önskar ett
bättre och fastare givande av normer
från hem och skola än vad de får nu.

Jag tänkte på den saken när jag i går
läste om raggarfesten i Karlskoga i lördags,
som herr Larsson också talade litet
om. Där togs 42 ungdomar om hand
för fylleri, varav en enda var över 21
år, åtta var flickor, varav tre mellan 15
och 18 år. Av polisens rapport framgick
vidare, att man av annan anledning än
fylleri och förargelseväckande beteende
ingrep mot tolv personer under lördagskvällen.
Det var sådana som uppträdde
utmanande och som man fruktade skulle
ställa till bråk och oreda på tältplatserna.
Men polisen är angelägen framhålla,
att det aldrig var fråga om grova brott,
att läget hela tiden var under kontroll
och att raggarna den här gången verkade
vara fogligare och beskedligare än
tidigare.

Man har tydligen ganska stora anspråk
i Karlskoga — men nog tycker jag reaktionen
från polisens sida ter sig egendomlig,
när ändå 42 ungdomar tagits
om hand för fylleri. Det är som om man
ville släta över sitt ingripande, inte ville
kännas vid de normer, som trots allt
ändå legat bakom det ingripande man
har gjort.

Barnpsykiaterna säger, att det är viktigt,
att ungdomarna upplever fasthet
och konsekvens, även om det också är
oerhört viktigt för deras utveckling till
mogna och ansvarsmedvetna människor

att deras personliga integritet och självständighet
respekteras och uppmuntras.
Fasthet och konsekvens behöver inte betyda
något slags Himmelstoss-mentalitet.
Det betyder bara att man har vissa normer
och försöker förverkliga dem.

.lag tror att ungdomen längtar efter
att få mera normer än den får. Jag tror
inte att det är fel om ungdomen fortfarande
får veta att det är bra att beflita
sig om fromhet, sparsamhet, idoghet
och lydnad, något som enligt en
nyutkommen bok om våra barns skola
anses föråldrat och löjligt. Det vore
olyckligt om man i vår skola skulle se
ner på och kanske till och med förlöjliga
de dygder och ideal man hade i en
gången tid, som om de inte vore av värde
även i våra dagar, på det sätt som
den boken ger vid handen att man gör.
Jag tror emellertid inte att flertalet lärare
gör det. Jag tror snarare de finner
denna inställning olycklig och tar avstånd
från den.

Jag tror inte heller att den mentalitet
som de nämnda uttalandena ger uttryck
för är en så lyckad utgångspunkt, om vi
vill ge våra barn och ungdomar de normer
som de längtar efter och efter vilka
de kan leva lyckliga och utan känsla av
tvång och ofrihet samt utvecklas till harmoniska
medborgare i ett samhälle, som
för varje dag ger dem allt större möjligheter.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att göra dessa reflexioner trots
den sena timmen och trots bullret i kammaren,
när jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det jag skulle säga för
att bemöta dem som tagit upp mina inlägg
skulle bara bli ett upprepande av
vad jag tidigare sade. Därför avstår jag
från att ytterligare ta kammarens tid i
anspråk.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Bara ett par ord, eftersom
jag har blivit nämnd från ett par
håll.

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Nr 26

133

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar

Jag vill i anledning av statsrådet Lindströms
uttalande om att det var lämpligt
att gamla 31 § återinfördes i nu
gällande barnavårdslag säga, att jag vände
mig emot argumentet därför att det
varken i propositionen eller i remissyttrandena
fanns någon antydan om det
och därför att det i och för sig inte är
något motiv att åberopa den gamla 31 §
för det nu föreliggande förslaget från
utskottets sida.

Herr Sveningsson uttryckte sig så som
om han och jag skulle komma till skilda
ställningstaganden i slutyrkandet
här. Så är det ju inte. Jag sade att det
märkliga har inträffat, att vi har nalkats
detta förslag från vitt skilda utgångspunkter.
Det är skillnad i motiveringen
för herr Sveningssons ställningstagande
och för mitt. Därför vill jag nog
till utskottets ordförande herr Strand
säga, att jag inte anser att motiveringarna
är betydelselösa här. Vi som yrkat
bifall till reservation II har beträffande
motiveringen velat säga, att vi inte så
säkert som utskottet kunnat gå i god för
att motionernas kritik av propositionen
är oriktig vad rättssäkerheten beträffar.
Jag anser också att polisens medverkan
är nödvändig, men det är, såsom jag försökte
visa i mitt anförande, en grannlaga
uppgift som härvidlag pålägges polisen.

Debatten har väl, herr talman, äntligen
visat att detta förslag gäller ett begränsat
antal ungdomar och att man inte
genom vad som här föreslås kommer till
rätta med alla de företeelser, om vilka
många här talat. Vi är överens om att
härför behövs ytterligare åtgärder.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag måtte ha uttryckt
mig otydligt om herr Larsson fått den
uppfattningen, att jag sagt att motiveringen
är betydelselös. Jag har sagt att
den är betydelselös med hänsyn till tilllägget
till 33 §. Oavsett vilken motivering
man tar står det tillägget kvar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt rörande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan i punkterna
A och B, därefter särskilt angående utskottets
hemställan i punkten C samt
slutligen särskilt beträffande motiveringen
till utskottets hemställan i punkterna
A och B.

I fråga om utskottets hemställan i
punkterna A och B, fortsatte herr talmanen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av fröken Sandell vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nyström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58 punkterna
A och B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Sandell vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nyström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

134

Nr 26

Tisdagen den 28 maj 1963 em.

Ang. viss rätt för polisen att taga barn och ungdom i förvar
Ja — 116;

Nej — 19.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten C hemställt.

Vidkommande motiveringen till utskottets
hemställan i punkterna A och
B, anförde vidare herr talmannen, hade
yrkats dels att utskottets motivering
sku,lle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna den motivering, som föreslagits
i den av herr Lars Larsson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner motiveringen i
andra lagutskottets utlåtande nr 58 punkterna
A och B oförändrad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr Lars Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Lars, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 22.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 00.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630020