Nr 26 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26 ANDRA KAMMAREN 1969

22 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 22 maj fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. besvarande av enkla frågor............... 5

herr Werner (m) ang. det svenska utvecklingsbiståndet till Sudan.. 7

herr Werner (m) ang. initiativ av FN för att lösa konflikten i södra

Sudan.................................................... 10

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. lagligheten av statlig övervakning
av religiöst samfunds sammankomst..................... 12

fru Holmqvist (s) ang. besvärshänvisning vid myndighets beslut... 14

fru Marklund (vpk) ang. löne- och anställningsvillkoren för vissa

handikappade............................................. 15

herr Stridsman (ep) ang. iståndsättande av vägar såsom beredskapsarbeten.
................................................. 16

herr Glimnér (ep) ang. handläggningen hos Kungl. Maj:t av besvär

över kommunala beslut..................................... 18

Överförande av mark till s. k. åkerreserv......................... 19

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.......... 25

Undersökning angående förekomsten av naturgas och olja på östgöta slätten.

.................................................... 41

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.......................... 43

Anslag till sjöfartsverket, m. m................................. 61

Fiske- och småbåtshamnar...................................... 62

Svensk anslutning till IUCN................................... 63

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran..................... 65

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m., tillika svar
på interpellation av herr Wennerfors (m) ang. åtgärder med anledning

av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Västerås, m. m........ 74

Markförvärv för övningsfält m. m. Anskaffning av datamaskiner för

försvaret................................................... 90

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Torsdagen den 22 maj em.

Sid.

Ökade resurser för statlig företagsetabiering inom ramen för ett särskilt

bolag m. m................................................. 93

Inrättande av en pressens lånefond m. m......................... 117

Ersättning till vissa personer m. m.............................. 124

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m............................................ 127

Ändringar i förordningen om statlig förmögenhetsskatt............. 154

Meddelande om enkla frågor av:

fru Ryding (vpk) ang. Kungl. Maj:ts kungörelse rörande de särskilda

utbildningslinjerna vid de filosofiska fakulteterna.............. 157

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. lättnad i beskattningen av last bilstrafiken.

.............................................. 157

herr Wikner (s) ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i Jämtlands

län...................................................... 157

herr Larsson i Norderön (ep) ang. handläggningen av frågan om statligt
stöd för anordnande av olympiska vinterspel i Jämtland...... 157

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. bestridandet av kostnader
för utredning m. m. beträffande anordnande av olympiska vinterspel
i Jämtland........................................... 157

herr Ullsten (fp) ang. kontakten mellan SIDA och utrikesdepartementet
i samband med planering av nya biståndsprojekt....... 157

herr Hermansson (vpk) ang. forskning rörande den kemiska krigföringen
i Vietnam.......................................... 157

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. bestämmelserna om statsanställds
ledighet för vidareutbildning................................ 157

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 22 maj fm.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. överförande av mark till s. k.

åkerreserv................................................. 19

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 42, ang. skadeverkningarna

av antibiotika.............................................. 25

— nr 43, om förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m. 25
Statsutskottets utlåtande nr 94, ang. anslag till byggnadsarbeten samt

inredning och utrustning av lokaler vid universitet, högskolor man. 41

— nr 95, ang. professur i historia, särskilt stads- och kommunhistoria,

vid universitetet i Stockholm................................ 41

— nr 97, ang. ändrad fördelning av ärendena mellan statsdepartemen ten.

...................................................... 41

Innehåll

Nr 26

Sid,

— nr 99, ang. statlig garanti för Aktiebolaget ASEA-ATOM:s förpliktelser
m. m................................................ 41

— nr 100, om anslag ur Norrlandsfonden till samerna............. 41

— nr 101, om undersökning angående förekomsten av naturgas och

olja på östgötaslätten....................................... 41

■— nr 102, ang. anslag till Täckning av merkostnader för löner och pensioner
m. m................................................ 43

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. ny organisation av sjöfartsverket,
m. m............................................... 43

Statsutskottets utlåtande nr 96, rörande farleder m. m. i Hjälmaren och

ny organisation av sjöfartsverket, m. m....................... 61

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, ang. ny organisation av sjöfartsverket,
m. m................................................. 02

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om en europeisk luftvårdsstadga m. m. 63

— nr 6, om svensk anslutning till IUCN......................... 63

— nr 7, ang. godkännande av avtal om räddning och återsändande av

rymdfarare samt återlämnande av föremål som sänts ut i yttre
rymden................................................... 65

Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. utvecklingsarbete rörande utvinning
av uran................................................ 65

■— nr 89» ang. anslag till teckning av aktier i Kalmar Verkstads AB.. 74

— nr 90, om kreditgaranti åt svensk varvsindustri m. m........... 74

— nr 103, ang. anslag på tilläggsstat III till riksstaten till teckning av

aktier i SMT Machine Company AB.......................... 74

— nr 104, ang. organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret

(kapitalbudgeten)........................................... 90

— nr 105, ang. organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret

(driftbudgeten m. m.)....................................... 92

Torsdagen den 22 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 106, ang. ökade resurser för statlig företags etablering

inom ramen för ett särskilt bolag m. m............... 93

— nr 107, om inrättande av en pressens lånefond m. m............ 117

— nr 108, ang. viss tidningsdistribution genom postverket.......... 124

— nr 110, ang. ersättning till vissa personer m. m................. 124

•— nr 111, om löpande statistiska undersökningar av konsumenternas

inköpsplaner............................................... 426

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. ändring i förordningen om

automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning, m. m. ... 127

—- nr 40, ang. ändringar i förordningen om statlig förmögenhetsskatt 154

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. besvarande av enkla
frågor

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig vilka allmängiltiga skäl som kan
vara vägledande vid beslut från regeringshåll
att lämna enkel fråga obesvarad.

Regeringen avgör med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall om
en enkel fråga skall besvaras. Prövningen
har hittills lett till att de allra flesta
frågorna besvarats.

Den nu ställda frågan har uppenbarligen
föranletts av en enkel fråga som
herr Sjöholm den 24 april i år riktat
till mig om regeringens officiella ståndpunkt
i fråga om svenskt deltagande
i europamästerskapen i fri idrott i
Aten. Med hänsyn till frågans innehåll
lämnades den över till handelsministern.
Enligt gällande riktlinjer togs frågan
upp på dagordningen för den 8
maj. Handelsministern blev emellertid
då förhindrad besvara frågan på grund
av tjänsteresa till utlandet.

Under mellantiden hade riksidrottsstyrelsen
i anledning av en förfrågan
från friidrottsförbundet avrått förbundet
från att delta i europamästerskapen
i Aten.

I anledning av en enkel fråga, som
herr Hermansson förra året framställde
i denna kammare angående idrottsorganisationens
politiska ställningstaganden,
framhöll handelsministern att det i
princip måste vara idrottsorganisatio -

nerna själva som avgör med vilka länder
de skall ha tävlingsutbyte. Självfallet,
tilläde handelsministern, skall regeringen
stå till tjänst med råd och
upplysningar om sin bedömning av
läget om så begärs av idrottsorganisationerna.

Vid den tid då herr Sjöholms fråga
om regeringens inställning till europamästerskapen
i Aten kunde besvaras,
hade sålunda riksidrottsförbundet, på
sätt som handelsministern i fjol förutsatte,
självständigt tagit ställning. Någon
anledning att i denna situation besvara
herr Sjöholms fråga förelåg inte.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar statsministern
för svaret.

Jag har faktiskt blivit provocerad att
ställa denna fråga, eftersom jag, som
statsministern säger, riktade en fråga
till regeringen den 24 april huruvida
regeringen hade någon officiell uppfattning
rörande ett svenskt deltagande
i europamästerskapen i fri idrott i
Aten. Det var en mycket enkel och lättbesvarad
fråga, som man hade kunnat
svara antingen ja eller nej på. Om
regeringen inte hade någon officiell
uppfattning i det fallet, hade ju statsministern
kunnat svara nej, och det är
tydligen det svaret jag nu sent omsider
har fått.

Jag riktade den frågan till statsministern
därför att det är en allmänpolitisk
fråga, som jag tyckte att regeringschefen
skulle svara på. Men — för
att här ta en bild som kan lämpa sig
i sammanhanget — statsministern spe -

Nr 28

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. besvarande av enkla frågor

lade över bollen till handelsministern,
förutvarande ordförande i Svenska
fotbollförbundet. Fatalt nog missade
emellertid handelsministern den passningen
och lät bollen gå död, och det
blev därför inget svar alls. Det var litet
trist, eftersom jag uppfattar systemet
med enkla frågor som ett viktigt instrument
i demokratins tjänst, förutsatt
naturligtvis att man besvarar frågorna.

Jag får kanske lov att säga i sammanhanget,
att statsministerns långa och lysande
politiska bana, som vi alla säkert
hyser respekt för och som jag för min
del även beundrar, har en blotta, nämligen
den att statsministern aldrig har
agerat i oppositionsställning. Han har
aldrig representerat minoriteten, alltså
de människor som inte har så mycket
att säga till om. Det är en brist som
inte synes komma att avhjälpas, och det
är givetvis inte heller statsministerns
eller regeringens fel att så är, utan det
är den splittrade oppositionens fel. Det
är nu en annan fråga, men den är ändå
viktig eftersom jag tror att vi ser på
frågeinstitutet litet olika beroende på
vilken sida vi tillhör.

Den fråga jag ställde den 24 april
var av stort intresse för allmänheten.
Det framgår bl. a. av tidningarna. Frågan
huruvida idrott och politik hör
ihop eller inte diskuteras ju mycket.
Och naturligtvis hör politik och idrott
ihop. Det kan vi väl vara eniga om.
Men idrottsrörelsen skall fatta de
idrottsligt bestämmande besluten och
regeringen de politiska; det är bäst så,
måste man anse. Men där fordras det en
viss samordning. Om regeringen har en
viss inställning till ett speciellt land
som styrs med tvivelaktiga och odemokratiska
metoder, så borde det göras en
samordnad aktion om en aktion över
huvud skall göras.

Idrotten är ett av de få områden där
demokratins spelregler fortfarande tilllämpas
internationellt. Där hjälper varken
maktspråk eller sabelskrammel, ty
det vinner man inga tävlingar med. Det

är naturligtvis bra att man fortfarande
kan umgås mänskligt och anständigt på
åtminstone ett område.

Jag tror vidare att statsministern
blandat ihop riksidrottsstyrelsen och
Riksidrottsförbundet. I sista stycket av
sitt svar nämner statsministern Riksidrottsförbundet,
men det är fortfarande
inte såvitt jag vet inkopplat på denna
fråga, utan det är riksidrottsstyrelsen
som har avgivit ett yttrande härvidlag.

Jag tycker fortfarande att statsministern
på min första fråga, om regeringen
har en officiell inställning i detta
sammanhang, enkelt och rättframt
kunde ha svarat ja eller nej. Det hade
varit ett enkelt och rejält svar på en
enkel fråga. Nu har jag sent omsider
fått ett besked, nämligen att regeringen
inte har någon sådan inställning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Sjöholm försökte
nu att föra in denna fråga i ett allmänt
politiskt resonemang om oppositionens
och regeringens bedömning av frågeinstitutet.
Det kan inte vara herr Sjöholm
obekant att jag var en av dem
som tog initiativet till frågeinstitutet
och ivrigt arbetade på att få det effektivt
liksom att jag fortfarande anser att
frågeinstitutet är ett av de värdefullaste
inslagen i det svenska parlamentariska
livet. Regeringen har också visat att den
delar min uppfattning genom att svara
på praktiskt taget alla frågor, även sådana
som kanske inte varit särskilt väl
motiverade.

Detta var en utvikning, herr talman,
men den föranleddes av herr Sjöholms
inlägg.

Detta är en betydelsefull fråga ur demokratisk
synpunkt. Vilket förtroende
skall man hysa till idrottsfolkets egna
organisationer? Det kan inte vara herr
Sjöholm obekant att Riksidrottsförbundets
styrelse vid flera tillfällen har markerat
sin bestämda vilja att ta ställning
till frågor av detta slag självständigt.

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Svar på fråga ang. det svenska utvecklingsbiståndet till Sudan

Jag vill till kammarens protokoll som
exempel läsa upp följande, som man
skrev i november i fjol:

»I vårt land lär i stort sett enighet
råda om att den svenska idrottsrörelsen
— utan inblandning utifrån och alltså
ej heller från statsmakternas sida —
själv bör dra upp riktlinjerna för sitt
handlande i samband med internationella
kriser av politisk eller därmed
jämförlig art. Den svenska regeringen
har också vid olika tillfällen betonat
vikten av att idrottsrörelsen i vårt land
intar en självständig ställning härvidlag.
Kommittén får i sammanhanget påminna
om att det finns länder där
idrotten är statsdirigerad och därigenom
blir ett verktyg i händerna på de
politiska makthavarna.»

Det allvarliga i herr Sjöholms fråga
är att han tydligen inte har observerat
hur angeläget idrottens folk är att bevara
sin självständighet utan direktiv
och pekpinnar från regeringen. Jag beklagar
det och vill bara konstatera att
det för regeringen är alldeles självklart
att dela idrottsfolkets synpunkter i denna
fråga.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vet att statsministern
lagt ned ett förtjänstfullt arbete
på frågeinstitutets införande, och det är
ytterligare en anledning att hysa respekt
för statsministerns gärning. Men
det är då desto underligare att statsministern,
som är en av initiativtagarna
till frågeinstitutet, inte kunde svara ja
eller nej på min enkla fråga av den
24 april.

Jag är fullt införstådd med att idrottsrörelsen
kan få bestämma i det aktuella
fallet. Efter allt rabalder som inträffade
i samband med tennislandskampen
i Davis Cup mellan Sverige och
Rhodesia i fjol sade emellertid regeringens
talesmän att de, om de hade blivit
tillfrågade, skulle ha avrått Tennisförbundet
från att ställa upp för att undvika
oroligheter.

Jag hoppas nu att regeringen i fortsättningen
inte i efterhand kommer att
dela ut några pekpinnar utan klart har
deklarerat att man inte lägger sig i frågor
av denna typ. Det tycker jag är ett
bra svar. Min enkla fråga har alltså
rensat luften, och det är ytterligare ett
bevis för värdet av frågeinstitutet. Vi
har levt i ovisshet i detta avseende men
vet nu att idrottsrörelsen själv får avgöra
spörsmål av detta slag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag gläder mig åt att
vi nu är överens om att herr Sjöholms
första enkla fråga var skäligen onödig,
eftersom regeringen vid upprepade tillfällen
förklarat att den delar Riksidrottsförbundets
styrelses mening att idrottsfolket
självt får avgöra frågor av
denna typ utan pekpinnar från regeringen.
Detta trodde jag var allmänt
känt, och därför tyckte jag inte det var
så farligt att den första frågan inte besvarades.

Att dra några paralleller med Båstadsfallet
skulle jag närmast vilja avråda
från. Där gällde det ett land som
var utsatt för Förenta Nationernas sanktioner
— det var en mycket klar situation.
Jag anser alltså att man inte skall
dra några direkta paralleller på den
punkten.

Men som sagt: Nu tycks vi vara överens
om att det är idrottens folk som
utan pekpinnar och utan direktiv från
regeringen skall avgöra dessa frågor,
och då är det ju tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. det svenska
utvecklingsbiståndet till Sudan

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. det svenska utvecklingsbiståndet till Sudan

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig om orsakerna till och konsekvenserna
av att det svenska utvecklingsbiståndet
till Sudan avbrutits. Låt mig
till att börja med säga att biståndet inte
har avbrutits. Den kredit på 35 miljoner
kronor som vi har lämnat till Sudan
har nu till fullo utnyttjats. Projektet
måste anses ha varit framgångsrikt. Vi
överväger nu att i anslutning till denna
kredit lämna ett nytt lån för att komplettera
de bevattningsanläggningar som
utförts för den första krediten. Vid utformningen
därav kommer även södra
Sudans behov in i bilden.

Vidare anförde:

Herr WERNER (m):

Herr talman! .Tåg ber att få tacka utrikesministern
för denna mycket intressanta
upplysning att biståndet till Sudan
inte har avbrutits. För en vecka sedan,
då jag egentligen skulle lia tagit
emot svaret, fick vi ju genom radio och
TV beskedet att biståndet hade avbrutits.

År 1966 tillhörde jag dem som var
motståndare till en kredit på 35 miljoner
kronor, och jag tycker att det varit
klokt om regeringen den gången hade
följt oppositionen. De omständigheter
som då förelåg och fortfarande föreligger
är ju mycket besvärande. Om man
ger bistånd till ett krigförande land —
det må gälla ett mycket fredligt projekt
— så friställer man för mottagarlandet
motsvarande belopp, som kan
användas till helt andra ändamål.

Nu kominer det alltså att ges ytterligare
pengar till Sudan, och det är
glädjande att höra att dessa pengar
kommer att investeras i de södra provinserna.
Detta finner jag mycket angeläget.

Utrikesministern säger att projektet
måste anses ha varit framgångsrikt. Det
är väl svårt att få fram resultat. Jag
vet inte om chargé d’affaires i Khartoum
Bengt Rösiö har kunnat ge några

uppgifter. Men jag var där nere själv
för ett och ett halvt år sedan tillsammans
med dåvarande riksdagsman Rubin, och
vi fann att det var ganska svårt att få
grepp om vad som egentligen hade
gjorts. Vi fick emellertid klart för oss
att de pumpstationer som fanns var
uteslutande anlagda i de norra provinserna.
För övrigt meddelades det att
man hade investerat 11 miljoner i maskiner
som man inte hade fått något
särskilt gagn av, och man anhöll redan
hösten 1967 om ett ytterligare lån för
att få bruk för denna apparatur.

Nu har regeringen alltså ambitionen
att fortsätta med biståndet. Men då frågar
man sig varför ambassaden i Khartoum
dras in. Blir det inte praktiskt taget
omöjligt, herr utrikesminister, att
följa utvecklingen och fortsätta konsultstudierna
samt göra de överväganden
som vid riksdagsbehandlingen angivits
såsom villkor för fortsatt biståndsinsats? Hans

excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är klart att man
kan ha olika uppfattningar om huruvida
Sverige skulle ha startat en hjälpverksamhet
i Sudan. Av det anförande
som herr Werner nyss höll har jag
dragit den slutsatsen att han själv så
småningom ändrat uppfattning, eftersom
han nu — efter vad jag kan förstå
— anser att vi skall fortsätta med verksamheten.
Anledningen därtill är kanske
att befolkningen i denna del av
världen tillhör de fattigaste på vårt
klot. Man kan ju säga att det vore för
mycket om denna befolkning skulle
drabbas inte bara av den hårda regim
som härskar i Sudan utan även av
hunger och törst på grund av att ingenting
görs för dessa människor. Genom
att lämna utvecklingsbistånd stöder man
indirekt ett, som herr Werner uttryckte
det, krigförande land, eftersom det
finns inre strider i Sudan. Det kan
herr Werner ha rätt i.

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Svar på fråga ang. det svenska utvecklingsbiståndet till Sudan

Jag utgår dock ifrån att herr Werner
inte ifrågasätter den hjälp som vi lämnar
till Biafra och Nigeria som också
befinner sig i inbördeskrig. Vi säger
oss emellertid att humanitära skäl talar
för att man förhindrar att hundratusentals
människor skall gå under av
hunger. Resultatet är naturligtvis att vi
låter sådana skäl gå före. Jag utgår
ifrån att herr Werner med sin allmänna
inställning till dessa ting instämmer i
regeringens uppfattning i detta avseende.

Vad sedan den praktiska utformningen
av vår hjälpverksamhet beträffar kan
jag säga att vi bedömer den på sådant
sätt att vi nu efter de erfarenheter som
finns har möjlighet att fortsätta verksamheten
utan att vi har en chargé
d’affaires i Khartoum. Detta kommer
inte att vålla oss några praktiska svårigheter,
eftersom den eventuella kontakt
som vi kan behöva med regeringen
i Khartoum kan ske över vår beskickning
i Kairo.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag tycker att det är
bra, herr utrikesminister, att man fortsätter,
ty om man har sagt A skall man
även säga B, i synnerhet som regeringen
har ambitionen att få garantier för
att detta bistånd också kommer de tre
södra provinserna till del. Jag tycker
att detta är ett ofrånkomligt villkor.

Personligen hade jag hellre sett att
man hjälpt på ett annat vis. Det bör
kunna finnas en möjlighet att förhandla
sig till ett bistånd på annan väg i de
södra provinserna genom community
development-project eller liknande. På
sådant sätt skulle man kunna bygga
upp byarna därnere, eftersom dessa nu
är svårt raserade. Man skulle också
kunna tänka sig att intensifiera scholarship-idén,
eftersom det är många studenter
som flytt ur detta land. .lag har
själv träffat flera av dem i Uganda och
1* — Andra kammarens protokoll 1969.

Etiopien. Man räknar med att 200 000
flyktingar befinner sig i ett mycket besvärligt
läge. Man kunde där fortsätta
att arbeta med idén från »Flykting 67»,
då 18 miljoner kronor fördelades på
de svenska hjälporganen och sattes in
för flyktingarbetet här.

Jag är inte kompetent att bedöma
riktigheten i indragandet av ambassaden
i Khartoum, men från min lekmannamässiga
synpunkt ter det sig besvärande
att uppe från Kairo kunna bedöma
läget ända nere i södra Sudan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vill understryka att
det inte är vår representant på ambassaden
i Khartoum som leder arbetena
med bevattningsanläggningar och borrningar
i Sudan, utan våra experter sysslar
tillsammans med italienska experter
med dessa praktiska ting. Yad vår beskickning
har att göra är att uppehålla
förbindelserna och diskussionen med
regeringen i Khartoum.

Vad biståndet till flyktingarna beträffar
är det allmänt bekant — och jag
skulle tro att herr Werner själv har
deltagit i denna verksamhet — att vi
även från svensk sida har sökt hjälpa
de människor som har flytt från de södra
delarna av Sudan.

Det olyckliga i detta som i så många
andra fall är att det är ras- och religionsmotsättningar
som framkallar dessa
fruktansvärda inbördesstrider, och
då utvecklas ju en fanatism som inte är
av denna världen. Vi som ser mera kyligt
på sådana ting kan bara beklaga,
att olika befolkningsgrupper och representanter
för olika religioner nere i Sudan
drivs av en sådan fanatism, som
utlöser gärningar som är oss ytterligt
främmande.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

§ 3

Svar på fråga ang. initiativ av FN för att
lösa konflikten i södra Sudan

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
om regeringen är villig att verka
för att FN tar initiativ berörande förhållandena
i södra Sudan.

Jag får till en början erinra om FNstadgans
förbud enligt artikel 2:7 mot
ingripande i frågor som väsentligen
faller inom en stats egen behörighet.
Denna är en av de grundläggande reglerna
i stadgan, och den torde för många
länder har varit en förutsättning för
att de över huvud taget skulle ansluta
sig till FN.

Förutom detta juridiska hinder föreligger
även politiska svårigheter att få
till stånd ett beslut i den riktning herr
Werner önskar. De afrikanska staterna
själva har hittills inte tagit några initiativ
i FN i detta ärende, och det finns
all anledning att räkna med att de skulle
motsätta sig ett sådant. Skälet är i
huvudsak detsamma som när det gäller
inställningen till Nigeria-Biafraproblemet,
nämligen att man inte vill starta en
utveckling som kan uppmuntra till
gränsändringar eller utbrytningar ur
existerande stater i Afrika.

Förutsättningar saknas sålunda för
att saken skall kunna tas upp som ett
ärende på FN:s dagordning, men detta
hindrar naturligtvis icke att problemet
kan påtalas i t. ex. ett anförande i generaldebatten
i församlingen.

I sammanhanget vill jag erinra om
att FN är verksamt på det humanitära
planet till förmån för folket i södra
Sudan. Flyktingkommissarien lämnar
bistånd både till flyktingar från södra
Sudan som finns i andra afrikanska
länder och till f. d. flyktingar som återvänt
till Sudan. Jag vill också erinra
om den omfattande hjälpverksamhet,
baserad i första hand på insamlings -

medel, som från svensk sida bedrivs till
förmån för dessa flyktingar.

Vidare anförde:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vill tacka herr utrikesministern
också för detta svar, som
tycks mig präglat av positiv anda. Jag
noterar med tillfredsställelse att ingenting
hindrar att problemet tas upp i ett
anförande vid generaldebatten i FN:s
generalförsamling.

Det är mycket viktigt att uppmärksamheten
riktas på svårigheterna i Sudan.
Även om man inte primärt når
sitt mål, kan man i alla fall ställa problemen
under debatt och rikta omvärldens
uppmärksamhet på vad som sker
i Sydsudan. Det har lagts en slöja över
det, vilket är djupt beklagligt.

Det är också beklagligt att Förenta
Nationerna ofta står så maktlösa inför
de uppgifter, för vilka organisationen
dock en gång har tillskapats. Utrikesministern
anför ju att artikel 2: 7 omöjliggör
en aktion i detta sammanhang,
eftersom enligt stadgan ingen inblandning
får förekomma i en stats inre
angelägenheter.

En informationsgrupp för Sudan har
nyligen startats i vårt land, och den
sitter inne med många informationer.
Bland annat har man meddelat att det
på grund av den svåra misären i Sydsudan
har spritts epedimier av malaria,
tbc, sömnsjuka och smittkoppor. De
har fått en omfattande utbredning.
Sjukdomsbaciller gör ju inte halt vid
någon gräns, utan de går över gränsen
med nöd och död i släptåg. Enligt min
mening måste man därför ha en ny syn
på vad som är »en stats inre angelägenheter».
Det här blir faktiskt en internationell
fråga som berör centrala delar
av Afrika.

Utrikesministern nämner också att de
afrikanska staterna inte genom sin egen
organisation OAU har tagit några initiativ,
men Sverige är ju ingen afrikansk
stat, så vi behöver väl inte ständigt

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Svar på fråga ang. initiativ av

handla i enighet med deras ambitioner.
Jag anser att vi borde ta mer kraftfulla
tag i dessa frågor som gäller FN:s
angelägenheter.

1 svaret berörs också Nigeria-Biafraproblemet.
Om detta säger utrikesministern
alltid att vi inte politiskt kan
ingripa via FN, ty då skulle vi riskera
det humanitära arbete som uträttas.
Men här ligger det helt annorlunda till;
vi ger en kredit och med hänsyn därtill
kan det väl inte rubba något förtroende
om vi väcker frågan i FN.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Vad jag menade i mitt
svar var att det i nuvarande läge tycks
vara omöjligt att få upp frågan på FN :s
dagordning. Skälet härtill är att de
övriga afrikanska staterna och ett stort
antal andra stater — jag tänker då kanske
framför allt på de östeuropeiska
staterna och även på en del asiatiska
stater — kommer att motsätta sig ett
sådant förslag. Följden skulle bli att det
röstades ned. Detta kommer politiskt
att kunna utnyttjas av regeringen i
Khartoum, och varför skall vi spela
den i händerna? Det tror jag varken
herr Werner eller jag skulle vilja medverka
till.

Jag vet dessutom att FN:s generalsekreterare
själv motsätter sig att man
skall ingripa i ett lands inre angelägenheter.
Det gäller emellertid inte den
humanitära hjälpen, herr Werner. Jag
meddelade redan i mitt svar att FN bedriver
humanitär hjälpverksamhet
bland flyktingarna utanför Sudan och
bland flyktingar som återvänt till Sudan.
Det gör även Sverige. Vi får sålunda
skilja mellan den politiska och
den humanitära verksamheten. Herr
Werner begriper säkerligen mycket väl
skillnaden och förstår bevekelsegrunderna
för att vi handlar så, som vi för
närvarande gör.

Mitt svar är positivt på det sättet att
jag där har antytt att även om frågan

FN för att lösa konflikten i södra Sudan

inte kommer upp på FN:s dagordning,
emedan det är politiskt omöjligt, är
det ingenting som hindrar att man påtalar
förhållandena i ett anförande i
generalförsamlingen.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vill än en gång betyga
min uppskattning av det positiva
i svaret.

Det är klart att frågan inte kan komma
upp på dagordningen. Det är inte
så lätt att vara oppositionspolitiker,
herr utrikesminister, men jag har för
mig att ett yrkande ibland kan aktualisera
en fråga. Vad jag är ute efter är att
rikta omvärldens uppmärksamhet på
vad som sker. Att det skulle spela regeringen
i Khartoum i händerna politiskt
är väl ändå tveksamt — den är
dock i starkt behov av de 15 miljonerna.
En delegation lär vara på väg hit,
och om frågan toges upp även den politiska
vägen kanske regeringen där nere
skulle kunna förmås att inse att den bör
föra en mer human politik i de södra
provinserna. Sedan konstaterar jag med
stor tillfredsställelse herr utrikesministerns
allvarliga vilja att öka den humanitära
insatsen bland flyktingarna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag har en känsla av att
vi talar förbi varandra. Vad jag talar
om är de politiska möjligheterna att få
upp denna fråga på FN :s dagordning.
När det inte går, använder man sig av
den andra utvägen, nämligen att påtala
saken i ett anförande. Det kan ingen förhindra
en att göra. Det är den ena saken.

Den andra är naturligtvis att vi i samband
med kreditgivning kan påtala förhållandena
hos representanter för regeringen
i Khartoum. Det kan vi göra
alldeles oavsett vad som eventuellt kommer
att ske i Förenta Nationerna.

Jag vill erinra herr Werner om att
för något år sedan hotade Khartoum

12 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. lagligheten av statlig övervakning av religiöst samfunds sammankomst -

att avbryta förbindelserna med Sverige
på grund av den ståndpunkt vi hade
tagit till flyktingfrågan och på grund av
den hjälp som utgick från Sverige till
dessa flyktingar. Jag skulle inte hålla
det för helt uteslutet att man i Khartoum
betraktar indragandet av vår beskickning
där som en annan demonstration
gentemot dess politik mot befolkningen
i de södra delarna av Sudan.

Nog har Sverige gjort vad på det ankommer
i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. lagligheten av statlig
övervakning av religiöst samfunds
sammankomst

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat statsministern om det
är förenligt med religionsfriheten att
religiösa samfunds sammankomster
sätts under övervakning av statliga
myndigheter. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Medborgarnas rätt att fritt komma
samman bl. a. för gemensam andaktsutövning
får inte underkastas andra
inskränkningar än sådana som är nödvändiga
för upprätthållande av ordning
och säkerhet i samhället och för skydd
av enskilds fri- och rättigheter. För
kontroll av att det vid sammankomster,
till vilka allmänheten äger tillträde, inte
förekommer något som strider mot
lag eller föranleder avsevärd fara för
de närvarande har polismyndigheten
rätt att närvara vid sammankomster.
Polismyndigheten kan också föreskriva
att representant för annan myndig -

het skall äga närvara. Detta gäller även
sammankomster för religionsutövning.
Denna insyn från samhällets sida i vad
som förekommer vid religiösa samfunds
sammankomster måste givetvis
utövas på sådant sätt attt församlingsfriheten
inte kränks.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

Till den frihet vi har i vår demokrati
hör också religionsfriheten. Denna frihet
värderar vi högt, och den vill vi
värna om, inte minst när vi hör om de
övergrepp på kristna och deras tro och
verksamhet som förekommer i länder
inte långt från vårt eget land.

Religionsfriheten innebär rätt för
varje individ till personlig och offentlig
religionsutövning utan ingripande
från någon myndighet. I vårt land är
det kristendomen som omfattas av den
stora majoriteten — över 98 procent
vill tillhöra stats- eller frikyrka.

Kristendomens uppgift är att hjälpa
människorna till både kropp och själ.
Att bedja för sjuka ingår i den kristna
religionsutövningen och praktiseras inom
såväl stats- som frikyrka, mest enskilt,
men också i större eller mindre
samlingar. Ja, det praktiseras även av
sådana som säger sig varken vilja eller
kunna tro.

Namnet Herbert Tingsten är känt för
justitieministern liksom för kammarens
ledamöter, och jag skall be att få citera
ur hans bok där han talar om att
hans hustru låg svårt sjuk. Han skriver
så här: »Då jag lagt mig överväldigades
jag av ett behov att be Gud om räddning.
Jag fann mig be, ursinnigt, koncentrerat,
pockande, förtvivlat. Så blev
jag lugn, nästan i seger och lycka, och
vaknade för att få höra att febern under
natten försvunnit — temperaturen
hade sjunkit från över 40 till under 37

Torsdagen den 22 maj 19C9 fm. Nr 26

Svar på fråga ang. lagligheten av statlig övervakning av religiöst samfunds sammankomst -

grader — och en bättring var nästan
säker.»

Detta praktiseras alltså ganska ofta
av människor som står utanför kyrkorna
och som många gånger är kritiska
mot sådant som där förekommer. Mot
bakgrunden av detta och vad jag anfört
om religionsfriheten och kristen religionsutövning
ter sig socialstyrelsens
övervakning och kontroll av kristna
sammankomster som mycket oroande
och kränkande. Från kristet håll reagerar
och protesterar vi mot socialstyrelsens
handlande som enligt vår
mening klart strider mot religionsfriheten.
Därtill kan läggas socialministerns
svar i förra veckan där han sade
att någon utvidgad lagstiftning f. n. inte
övervägs. När övervägs en lagstiftning?

I svaret säger justitieministern att
övervakning kan ske för upprätthållande
av ordning och säkerhet i samhället
och för skydd av enskilds fri- och rättigheter.

Vad är anledningen till att socialstyrelsen
har skickat ut kontrollanter? Har
det förekommit något särskilt som har
stört ordningen och säkerheten eller
föreligger det något särskilt hot mot
den enskildes fri- och rättigheter? Hur
ofta förekommer denna kontroll av
kristen verksamhet och kommer den
att utökas till andra verksamhetsområden,
församlingarnas barn- och ungdomsverksamhet
till exempel?

Huruvida det sker något när man ber
för sjuka skall vi inte debattera här.
Det finns emellertid ett annat område
där kristen tro och verksamhet betytt
mycket. Jag tänker på de alkoholister
och narkomaner som bevisligen blivit
hjälpta genom en andlig upplevelse.

På detta räddningsarbete offrar de
kristna frivilligt mycket av sina inkomster.
Anser justitieministern att
även detta kan kallas geschäft på bekostnad
av sjuka människor?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag saknar anledning
att behandla den speciella sammankomst
som herr Johansson i Skärstad
åsyftar. Det finns desto mindre anledning
att nu gå in på den eftersom kammaren
för åtta dagar sedan debatterade
den ganska ingående.

Vad herr Johanssons anförande i övrigt
beträffar vill jag påpeka att jag icke
har talat om geschäft.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag har alltså inte kunnat
få något svar på frågan om det är
förenligt med religionsfriheten att religiösa
samfunds sammankomster ställs
under övervakning av statliga myndigheter
och om det skulle ha förekommit
något särskilt den senaste tiden som
har påkallat socialstyrelsens insättande
av kontrollanter.

Är socialstyrelsen beredd till övervakning
och kontroll även på andra
områden, inte minst där spriten förekommer?
I så fall tror jag att socialstyrelsen
skulle behöva så många kontrollanter
att man undrar var den skall
få alla dessa ifrån.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Redan i mitt svar angav
jag att polismyndigheten har rätt att
närvara vid allmänna sammankomster
och att detta också gäller sammankomster
för religionsutövning. Polismyndigheten
kan även föreskriva att representant
för annan myndighet skall äga
närvara.

Huruvida socialstyrelsen bör utvidga
en verksamhet av denna art undandrar
sig helt och hållet mitt bedömande; socialstyrelsen
hör inte till mitt fögderi.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

§ 5

Svar på fråga ang. besvärshänvisning vid
myndighets beslut

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Holmqvist har frågat
mig om jag vill medverka till att
besvärshänvisning alltid meddelas vid
myndighets beslut.

I fråga om förvaltningsförfarandet
finns f. n. inga generella föreskrifter
om skyldighet för myndighet att lämna
besvärshänvisning.

Frågan om införande av enhetliga
bestämmelser om meddelande av besvärshänvisning
är ett av de spörsmål
som har aktualiserats under det pågående
arbetet på en lagstiftning om
förfarandet i förvaltningsärenden. Inom
justitiedepartementet har förra året
av en särskild arbetsgrupp utarbetats
ett förslag till förvaltningslag (SOU
1968:27). Förslaget har remissbehandlats
och övervägs nu inom justitiedepartementet.
I detta lagförslag har bl. a.
tagits upp en föreskrift (17 §) om skyldighet
för myndighet att lämna besvärshänvisning
i beslut, som expedieras
till part, om beslutet går parten
emot och han får klaga över beslutet
genom besvär.

Vidare anförde:

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
framföra ett tack för svaret på min
fråga.

Det är endast ett fåtal människor i det
här landet som känner till att praktiskt
taget alla beslut av myndigheterna kan
överklagas. Bristen på insikt om detta
går oftast ut över dem som har personlig
anledning att begära överprövning av
myndighets beslut, sådana som inte
själva har tillräcklig initiativförmåga
eller inte känner någon att rådfråga,

medan det finns andra som använder
besvärsrätten in absurdum, ja ibland förefaller
att driva överklagandet som en
ren sport.

Få kan föreställa sig att ett till synes
så enkelt spörsmål som rätten att besvära
sig över myndighets beslut kan
ha behövt utredas i olika omgångar ända
sedan 1940-talet och att ett lagförslag
är att vänta först nu.

För den enskilde, som ärendet rör,
förefaller det att det borde vara en ren
rutinfråga att erhålla besked, hurvida
besvärsrätt föreligger eller ej. Jag förstår
att det inte är så enkelt med den omfattning
besvärsrätten har, när frågan
skall ses i sitt stora sammanhang. Mig
förefaller detta vara en rättssäkerhetsfråga
av största betydelse, men också
en fråga om samhällets service åt den
som i eget intresse bör pröva, om en
myndighets beslut skall godtas eller
överprövas.

Det är ett speciellt ärende som jag
här tänker på. Det som för myndigheten
är ett rutinärende kan för den enskilde
vara av stor ekonomisk betydelse
eller gälla tryggheten för framtiden.
Jag hoppas att man i det lagförslag som
kan förväntas inte glömmer detta för de
stora juridisk-tekniska frågorna.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret, även om jag hade hoppats på ett
kort och kärnfriskt ja till svar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan tillägga till mitt
svar, att remissinstanserna har ställt
sig mycket positiva till förslaget i departementspromemorian.
Vi får därför
räkna med att det förslag, som jag
i sinom tid skall presentera för riksdagen,
kommer att innehålla en bestämmelse,
liknande den som har föreslagits
i promemorian.

När förslaget kan presenteras för
riksdagen kan jag inte ännu säga. I
början av nästa månad skall planerna
för justitiedepartementets kommande
verksamhetsår fastställas, och jag tror

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Svar på fråga ang. löne- och

att denna lagstiftning om förvaltningsförfarandet
då kommer på en ganska
hög plats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. löne- och
anställningsvillkoren för vissa
handikappade

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
om jag kan upplysa om när den nyligen
träffade överenskommelsen rörande
löne- och anställningsvillkor för
handikappade arbetstagare vid skyddade
verkstäder väntas kunna träda i
kraft och om i sammanhanget någon
förbättring i lönehänseende förutsetts
för handikappade vilkas arbetsförmåga
ej uppgår till 1/3 av den normala.

Det beror i första hand på de avtalsslutande
parterna — Landstings- och
Kommunförbunden, å ena, samt Kommunalarbetareförbundet,
å andra sidan
— när den träffade överenskommelsen
kan träda i kraft och även vilka som
skall omfattas av avtalet. Skulle det —-som jag har anledning förmoda — vara
så, att parterna före ikraftträdandet önskar
diskutera kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna, är jag
beredd att i vanlig ordning ta upp den
frågan till diskussion efter framställning
från förbunden. Detta nämnde jag
för övrigt i en replik till herr Josefsson
i Halmstad den 20 mars i år i samband
med en enkel fråga i ämnet.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min fråga.
Herr Josefssons fråga, som inrikes -

anställningsvillkoren för vissa handikappade

ministern åberopade, rörde enhetlig
lönesättning vid de skyddade verkstäderna,
och i sitt svar på den upplyste
inrikesministern helt riktigt, att det
hade träffats en preliminär överenskommelse.
Min fråga rör däremot det
förhållandet att detta avtals ikraftträdande
inte, på det sätt som annars är
brukligt, har fixerats.

Eftersom den träffade överenskommelsen
har väckt fullt begripliga förhoppningar
om att man äntligen skall
komma ifrån de löneförhållanden som
nu råder och som är sådana att man
sannerligen inte ens kan tala om låglöner,
har jag ansett det väsentligt att av
inrikesministern få det besked som de
avtalsslutande parterna ännu inte har
givit om ikraftträdandet.

Den uppgörelse som träffades den 13
mars mellan Kommunalarbetareförbundet
och kommunerna och landstingen
gäller minimilöner på 7: 59 i dyrortsgrupp
4 och 8: 26 i Stockholm. Nu har
det visat sig att de nya lönerna inte
kan gälla förrän en utredning är klar.
Från vissa håll har det enligt tidningsuppgifter
sagts att den utredningen väntas
vara färdig inom kort, medan det
finns andra som räknar med att det
skall ta ett par år innan utredningen
är klar och avtalet kan träda i kraft.
Enmansutredaren själv, regeringsrådet
Lindbäck, har uppgivit att den utredning
han gör är klar inom kort men
att den bara tar upp en del av problemen
och att en annan omfattande
utredning också pågår och att den
väntas ta lång tid.

Jag finner det orimligt att ett avtal
där man bara fixerar minimilöner skall
göras beroende av utredningar kring
organisationsformer och liknande.

Statsrådets svar ger inte det önskade
beskedet, men trots det vill jag ytterligare
ställa frågan, om avtalet, när
det en gång träder i kraft, skall få retroaktiv
giltighet.

Vad beträffar den senare delen av
min fråga anser jag att man borde ha

Nr 28

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. iståndsättande av vägar såsom beredskapsarbeten

klargjort den begränsning som ligger i
att handikappade med en arbetsförmåga
understigande 33 procent inte omfattas
av avtalet. I ett reportage i en Göteborgstidning
säger arbetsvårdschefen
Georg Swahn att denna begränsning enbart
i Göteborg innebär att cirka hälften
av de anställda faller utanför uppgörelsen.
Jag ifrågasätter över huvud
taget en sådan begränsning, eftersom
arbetsinsatsen ju beror på vilket slags
arbete det är fråga om och vilka hjälpmedel
som kan användas.

Jag skulle också vilja ställa frågan
hur man har tänkt sig förfara med
alla de gränsfall som måste uppstå som
följd av denna begränsning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Jag vill erinra fru Marklund om att
dessa skyddade verkstäder drivs av
kommunerna. Det gäller för alla dem
som arbetar inom verkstaden, vare sig
deras handikapp bedöms till lägre eller
högre än eu tredjedel. Statens medverkan
består i att man ger ett fixerat bidrag
till var och en som deltar i arbetet
på den skyddade verkstaden.

Jag förstår att det kan vara en komplicerad
fråga när det gäller personer
som uppbär olika bidrag av annat slag
och hur dessa skall anpassas till lönen.
Att det är en komplicerad fråga är
emellertid i och för sig inte någonting
som behövde på något sätt hindra en
diskussion mellan staten och kommunerna
om själva kostnadsfördelningen.

Fru Marklund måste förstå att jag
inte kan ge annat svar än jag givit, eftersom
detta är en kommunal angelägenhet.
Statens medverkan är åtminstone
tills vidare begränsad till att ge ett bidrag
till denna verksamhet. Därför kan
inte mitt svar bli annat än att vi från
regeringens sida är beredda att ta upp
en diskussion om kostnadsfördelningen
när detta kan bli aktuellt.

Att det sedan kan finnas en rad
komplikationer som gör att både Lands -

tingsförbundet och kommunerna kan
finna anledning att se över detta är en
helt annan sak.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag kan vara överens
med inrikesministern om att detta
med kostnadsfördelningen är en helt
annan sak än det som min fråga egentligen
berörde. Men det är ju, som inrikesministern
också säger, en fråga
som har en mycket stark anknytning
till den under många år pågående debatten
om hur huvudmannaskapet skall
ordnas och hur de skyddade verkstäderna
skall organiseras. Jag tycker att inrikesministerns
svårighet att ge besked
på denna punkt, vilken jag i och för
sig förstår, ytterligare belyser hur nödvändigt
det är att frågan om huvudmannaskapet
äntligen blir löst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. iståndsättande av
vägar såsom beredskapsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Stridsman har frågat
om jag är beredd att vidta åtgärder
i syfte att genom ytterligare beredskapsarbeten
iståndsätta särskilt i Norrbotten
förekommande vägar som nu är i så dåligt
skick att de under långa tider inte
kan användas för näringslivets transporter.

När det gäller nyanläggning och större
ombyggnad av allmänna vägar innebär
arbetenas utförande som beredskapsarbeten
en tidigareläggning av
i vägverkets flerårsplaner ingående projekt.
Enligt vad jag inhämtat torde i hela
landet sådana arbeten komma att utföras
för 220 miljoner kronor detta budgetår,
varav i Norrbottens län för 42

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Svar på fråga ang. iståndsättning av vägar såsom beredskapsarbeten

miljoner kronor eller 19 procent. Mindre
omläggnings- och förbättringsarbeten
torde under budgetåret 1968/69 komma
att utföras för totalt SO miljoner kronor,
därav i Norrbottens län för 22,5 miljoner
kronor. Av sistnämnda arbeten faller
alltså detta budgetår 28 procent på
Norrbottens län mot 22 procent budgetåret
1967/68.

Vidare anförde:

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.
Anledningen til! att jag ställde den är
att jag ville fästa inrikesministerns uppmärksamhet
på det i flera fall prekära
läge, som många företagare i Norrbotten
hamnar i på grund av att varutransporter
försvåras genom dåliga vägar,
speciellt under tjällossningstiden.

Jag tror att detta problem förekommer
inom stora delar av speciellt Norrlands
inland. Tiden medger inte att jag
här nämner de många exempel som
finns på detta, jag skall begränsa mig
till ett enda. Det gäller en företagare i
de östra delarna av vårt län. Företagaren
i fråga driver sågverk inklusive
tillverkning av sportstugor. För närvarande
är drygt ett tjugutal anställda. Ytterligare
kan beredas nyanställning för
ett tiotal så fort arbetena med utbyggnad
kan påbörjas som utföres med
AMS:s stöd.

Nu är det tyvärr så, att den väg som
företaget måste använda för sina varutransporter
sedan den 10 april är tilllåten
för högst sju tons totalvikt. I praktiken
har det inneburit totalstopp för
alla varutransporter till företaget. Denna
väg beräknas bli öppnad för sommartrafik
omkring månadsskiftet maj-juni,
men enligt uppgift kommer restriktionerna
att bli hårdare än tidigare.

I svaret har inrikesministern sagt att
mindre omläggnings- och förbättringsarbeten
kommer att utföras i Norrbottens
län för 22,5 miljoner kronor. Det

framgår också av svaret att inrikesministern
inte är beredd att ytterligare
öka beredskapsarbetena. Ser man på arbetslösheten
visar de senaste siffrorna
att det i mitten av maj fanns 5 167 registrerade
arbetslösa i länet, därav 550
i det berörda området. Jag kan tillägga
att det i Norrbottens län för närvarande
finns 255 mil vägar som sedan den 10
april är avstängda för trafik med över
sju tons totalvikt.

Jag skulle vilja ställa denna följdfråga
till inrikesministern: På vilket sätt kan
man tänka sig att hjälpa näringslivet
i dess svåra situation under den här
förfallstiden? Kan man tänka sig en utvidgning
av det s. k. glesbygdsstödet
eller att företagareföreningen inkopplas
för att göra en undersökning av hur
stora merkostnaderna blir för de företagare
som åsamkas dessa transportsvårigheter?
Jag tror det skulle vara
mycket värdefullt att få till stånd något
slags bedömning och jag är intresserad
av inrikesministerns svar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är överraskad över
att herr Stridsman frågar mig vart man
skall vända sig när det gäller önskemål
att få bättre underhåll av de befintliga
vägarna. Självklart skall man vända sig
till den förvaltning som handhar dessa
uppgifter. Det vore märkligt om näringslivets
intressen skulle tillgodoses
på så sätt att man sitter och väntar och
ser om det uppkommer behov av att
sysselsätta arbetskraft, varefter man
vänder sig till den myndighet som har
uppgiften att svara för beredskapsarbeten
och säger att näringslivets intressen
nu skall tillgodoses genom arbetsmarknadsmyndighetens
försorg. Naturligtvis
måste de angelägna intressen som näringslivet
kan ha framläggas för den
myndighet som har att handlägga frågorna,
och vi skall alltid ha klart för
oss att arbetsmarknadsverket har till
uPPgHt att skapa sysselsättningstillfäl -

18 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. handläggningen hos Rungl. Maj:t av besvär över kommunala

beslut

len men skall givetvis inte bära ansvar
för andra sektorer i samhället, hur viktigt
det än kan vara att spörsmålen bevakas.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att man inte skall i princip ställa vägfrågor
till inrikesministern. Min avsikt
var inte att kritisera utan jag önskade
bara göra inrikesminstern uppmärksam
på näringslivets situation inom dessa
områden och fråga, på vilket sätt man
kan avhjälpa svårigheterna. Därför
ställde jag följdfrågan. Då det inte finns
mer medel till förfogande och då inrikesministern
inte heller vill anslå mera,
vilket jag konstaterar, skulle jag vilja
veta på vilket annat sätt man kan tänka
sig att klara av svårigheterna. Jag
tänkte att man i detta sammanhang skulle
kunna överväga någon form av glesbygdsstöd
eller att företagareföreningen
kunde inkopplas för att göra en undersökning
om vilka merkostnader som
på grund av de berörda förhållandena
uppstår för näringslivet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. handläggningen hos
Kungl. Maj:t av besvär över kommunala
beslut

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST, som
yttrade:

Herr talman! Herr Glimnér har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta
för att åstadkomma en mer skyndsam
behandling hos Kungl. Maj:t av besvär
över kommunala beslut.

Handläggningstidens längd i fråga om
kommunalbesvärsmål hos Kungl. Maj:t
beror bl. a. på regeringsrättens arbets -

börda över huvud taget och på att handläggningen
av dessa mål fördröjs av
andra mål, t. ex. mål om frihetsberövanden,
som med hänsyn till målens
natur bör handläggas med förtur. Vissa
åtgärder har emellertid vidtagits som
möjliggjort en snabbare behandling av
vissa typer av kommunalbesvärsmål.
För närvarande övervägs en temporär
omfördelning av föredragande tjänstemän
mellan olika regeringsrättsbyråer
som jag räknar med skall medföra en
förbättring för koinmunalbesvärsmålens
del.

Vidare anförde

Herr GLIMNÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

Som framgår av frågans formulering
anser jag att det finns anledning kräva
att Kungl. Maj :ts handläggning av de
ärenden det här gäller blir snabbare än
nu. Det framgår också av svaret att
statsrådet är medveten om att handläggningen
nu inte är särskilt bra, och jag
noterar med tillfredsställelse att kommunikationsministern
är inställd på att
vidta åtgärder för att åstadkomma en
förbättring. Jag vill här försöka ge en
bild av hur handläggningen av besvärsärenden
rörande kommunala beslut
ibland fungerar. Det kan också samtidigt
ge bakgrunden till min fråga.

En kommuns fullmäktige beslöt 1967
att hyra ut en nedlagd skola till en bygdegårdsförening,
att av föreningen användas
och upplåtas som allmän samlingslokal.
Mot detta fullmäktiges beslut
anfördes besvär hos länsstyrelsen, som
emellertid inte fann anledning ändra på
beslutet. Besvären lämnades därför utan
åtgärd. Ärendet gick emellertid vidare
till Kungl. Maj :t, och handlingarna gick
därefter den vanliga vägen tillbaka till
kommunens fullmäktige och länsstyrelsen
för yttrande. Sista gången länssty -

Torsdagen den 22 maj 19G9 fm.

Nr 26

Telsen översände ärendet till Kungl.
Maj:t var den 6 februari 1968. Det har
förflutit ett och ett kvarts år sedan
ärendet överlämnades till Kungl. Maj :t,
och ännu har något besked inte lämnats.

Jag har vidare inhämtat att det hos
länsstyrelsen i Östergötlands län finns
ytterligare två ärenden rörande kommunala
beslut som fattats under 1967
och sex ärenden från första halvåret
1968 där besvär anförts hos Kungl. Maj:t
och där ärendena ännu inte har avgjorts.
Mot den bakgrund som jag här
■antytt finner jag det föreligga fog för
att kräva en snabbare behandling av
•dessa ärenden från Kungl. Maj :ts sida.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollen för den 13 innevarande
maj.

§ 10

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 8, bevillningsutskottets
betänkande nr 42 samt första
lagutskottets utlåtanden nr 34, 36, 37
och 39.

§ 11

■överförande av mark till s. k. åkerreserv

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner angående
överförande av mark till s. k.
åkerreserv.

I de likalydande motionerna I: 241
av herr Thorsten Larsson in. fl. och
II: 268 av herr Hansson i Skegrie m. fl.
hade hemställts att riksdagen måtte besluta a.

att hos Kungl. Maj:t anhålla att
frågan om möjligheterna att inrätta en
särskild åkerreserv i enlighet med vad
som anförs i motionerna bleve föremål
för allsidig utredning,

överförande av mark till s. k. åkerreserv

b. att lantbruksnämnderna ålades att
söka kontakt med kommunernas naturoch
miljövårdsorgan i enlighet med vad
som anförts i motionerna, samt

c. att kommunerna ålades att till lantbruksnämnden
i länet anmäla vilket
kommunalt organ som ålagts att svara
för natur- och miljövårdsfrågor inom
kommunen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. avslå motionerna 1:241 och II:
268, såvitt avsåge förslag om utredning
beträffande åkerreserv,

2. lämna motionerna 1:241 och II:
268, såvitt i övrigt var i fråga, utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Skärman (fp), Carl Eskilsson
(m) och Hermansson (ep), fru
Hultell (m) samt herrar Skagerlund
(fp), Hansson i Skegrie (ep), Berndtsson
(fp) och Persson i Heden (ep), som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:241 och 11:268, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att frågan om inrättande
av en åkerreserv i enlighet med vad i
reservationen anförts gjordes till föremål
för allsidig utredning;

2. av herrar Hermansson (ep), Skagerlund
(fp), Hansson i Skegrie (ep)
och Jonasson (ep), som ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 241 och II: 268, såvitt i
övrigt var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört rörande formerna för kontakter
mellan lantbruksnämnderna och kommunerna
i naturvårdsfrågor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Frågan om införandet
av en åkerreserv eller, såsom det ibland

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 19G9 fm.

överförande av mark till s. k. åkerreserv

heter, jordbank, har vid ett par tillfällen
varit uppe till övervägande i
vårt land. 1960 års jordbruksutredning
tog på sin tid upp detta spörsmål men
lade inte fram något förslag. Den anförde
emellertid i sitt uttalande om tanken
härpå att skäl framkommit som
talar för att vissa enheter skulle kunna
uppehållas i extensiv drift för att utgöra
ett slags markreserv att tillgripa
i ett ansträngt försörj ningsläge. Något
förslag framlades emellertid som sagt
inte.

Vid de prisförhandlingar som i år
förts tog den av regeringen tillsatta
priskommittén upp frågan i en PM som
förelädes regeringen. Denna PM slutade
med ganska positiva slutsatser, men man
lade ändå inte fram något förslag. Man
framhöll att tiden inte tillät kommittén
att närmare gå in på tanken. Frågan
gällde i detta sammanhang i huvudsak
huruvida man genom en åkerreserv
skulle kunna begränsa produktionen.
Vid de två tillfällen som frågan varit
uppe till överläggande har motiven således
i huvusak varit jordbrukspolitiska,
jordbruksekonomiska och försörjningspolitiska
aspekter. Däremot har
ännu inte frågan om jordbank eller
åkerreserv prövats ur naturvårdssynpunkt.
Jag anser emellertid att det kan
finnas starka skäl att ta upp dem också
i detta sammanhang.

I jordbruksekonomiskt och jordbrukspolitiskt
avseende innebar beslutet
1967 i jordbruksfrågan, såsom alla
känner till, dels att man skulle nedbanta
den odlade åkerarealen i vårt land
med ungefär en tredjedel, dels att som
motvikt mot detta det skulle åstadkommas
en beredskapslagring vilken
skulle uppväga det produktionsbortfall
man beräknade att nedläggningen av
åkerarealen skulle medföra. Det förefaller
ganska ovisst huruvida man är
villig att följa upp det sistnämnda förslaget,
d. v. s. att lagra upp varor motsvarande
den successivt minskande arealen.

Jag vill inom parentes tillägga att en
lagring av livsmedel i beredskapssyfte
aldrig kan ha samma värde som en i
gång varande jordbruksproduktion. Det
är inte så lätt att lagra upp en reserv
motsvarande produktionen på exempelvis
10 000 eller 100 000 hektar mark,
men det är relativt enkelt att i en ofärdstid
ta upp produktion på en areal som
ligger i beredskap härför på ett eller
flera ställen.

Jag har den uppfattningen att en viss
del av de jordbruk som nu hotas av nedläggning
skulle kunna uppehållas som
ett slags åkerreserv genom relativt små
investeringar. Man har i dagarna i Finland
beslutat införa en sådan åkerreserv.
Vinsten för Finlands vidkommande
är ganska betydande. I USA har man
länge haft en åkerreserv. Den tillkom
visserligen för egna behov, men man
förklarade för något år sedan i Förenta
staterna att man var beredd att ta upp
denna jordbank på 22 miljoner hektar
mark i ny odling. I början på 1970-talet
skulle hela jordbanken vara insatt
i sin odling, och produkterna härifrån
skulle skickas till u-länderna, som behöver
denna produktion.

En svensk åkerreserv måste självfallet
utformas efter svenska förhållanden,
icke efter vare sig finska eller
amerikanska förhållanden. Den får som
sagt byggas på de förhållanden som råder
i vårt land.

Som jag nämnde kan man med naturvårdssynpunkter
som motivering
också försvara och förklara betydelsen
av en sådan åkerreserv. Jag tror att det
skulle vara betydelsefullt om vi skapade
vad jag vill kalla en naturskyddets
åkerreserv.

En del av de prognoser som har gjorts
upp för den framtida utvecklingen i
vårt land beträffande arealnedläggningen
är ganska skrämmande. Enligt dessa
prognoser skall i Jönköpings län 73
procent av jordbruken läggas ned, i
Kronobergs län 63 procent, i Göteborgs
och Bohus län 62 procent, i Jämtlands

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

län 55 procent och i Kopparbergs län
54 procent. Detta gäller alltså utvecklingen
för de nuvarande arealerna enligt
prognoser från lantbruksstyrelsen.

Jag har den uppfattningen att en del
av dessa jordbruk är behövliga ur synpunkten
av att kulturlandskapet bör bevaras.
Jag tror att om man skulle gå
fram med denna väldiga nedläggning
i dessa orter, så kan det bli förödande
just för kulturlandskapets bevarande.
Dessa gårdar — om inte alla så åtminstone
en del av dem — skulle sannolikt
kunna bevaras ur naturskyddssynpunkt.

Nu lär det ligga så till att lantbruksnämnderna
inte har befogenhet att bevara
eller stödja ett jordbruk ur naturvårdssynpunkt
— lantbruksnämnderna
skall enligt bestämmelserna göra sina
bedömningar enbart enligt ekonomiska
beräkningsgrunder. Sådana åkrar
som skulle kunna ingå i vad jag kallar
en naturskyddets åkerreserv skulle lätt
kunna sättas in i en ny produktion, om
behov därav upppstår. Om man i en
krissituation behöver ta i bruk tidigare
odlad mark får ju denna inte vara bevuxen
med skog eller med buskvegetation;
den har då en för kulturväxterna
felaktig bakterieflora som gör att det
inte går att bruka den på flera år.

I reservationen 1 har vi särskilt pekat
på möjligheten av att äldre personer
i detta sammanhang skulle kunna
fylla en dubbel uppgift: de skulle billigt
kunna vårda oersättliga naturvärden
samtidigt som de skulle kunna svara
för en beredskapsåtgärd av betydande
värde. Den utredning som vi begär i
reservationen är önskvärd inte bara ur
jordbruksekonomiska sypunkter och ur
beredskapssynpunkt utan även ur naturskyddssynpunkt.

I reservationen 2 har vi yrkat på en
bättre kontakt mellan kommunerna och
lantbruksnämnderna, något som vi anser
vara särskilt motiverat ur naturvårdssvnpunkt.
Det gäller framför allt
de bygder jag talat om, där risk föreligger
att betydande arealer kan komma

överförande av mark till s. k. åkerreserv

att försvinna. Därvidlag bör, menar vi,
lantbruksnämnderna kunna se till att
jordbruk bevaras, även om det inte är
helt ekonomiskt försvarbart, då jordbruken
är oersättliga ur naturskyddssynpunkt
och med hänsyn till angelägenheten
av att bevara kulturlandskapet.

Det är inte mer än ett par dagar sedan
en uppgift cirkulerade i tidningspressen
just om en kommun som hade
överklagat lantbruksnämndens beslut
att vägra stöd till ett jordbruk. Kommunen
överklagade därför att den ansåg
att den brukningsdelen icke borde
försvinna utan var nödvändig ur landskapsbevarande
synpunkt. Jag tror därför
att de kontakter som vi vill upprätta
mellan lantbruksnämnder och
kommuner bör kunna vara till stort
gagn, och jag tror att det skulle vara
direkt fördelaktigt om lantbruksnämndernas
tjänstemän kunde komma i något
bättre kontakt med kommunalmännen.
Kanske skulle de då kunna beredas
tillfälle att konstatera att det också
härvidlag finns andra aspekter än de
rent ekonomiska när det gäller deras
arbete. Det finns också sådant som berör
naturvård, miljövård etc.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 1 och 2
till jordbruksutskottets utlåtande nr 22.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att bara instämma i
herr Hanssons i Skegrie anförande,
med det finns några saker som jag är
intresserad av att få framföra i nuvarande
situation, då ungefär en tredjedel
av vår odlade åkerjord skall tas ur produktionen
för att begränsa våra överskott
av livsmedel, framför allt då våra
smör- och spannmålsöverskott. Detta är
ingen isolerad företeelse som gäller enbart
vårt land, utan den drabbar fler -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

överförande av mark till s. k. åkerreserv

talet jordbruksnationer. överskotten
dumpas sedan ut på världsmarknaden
till priser som ligger långt under produktionskostnaderna
och gör näringen
olönsam.

Av den anledningen måste jordbruket
få stöd i praktiskt taget samtliga länder.
Samtidigt vet vi att det råder brist på
mat i stora områden i världen och att
människor lider av svält. Genom jordbruksnämndens
undersökningar känner
vi också till att vår egen beredskap
vid en eventuell avspärrning eller under
eventuella nödår inte är så god som
hade varit önskvärt. Tvärtom! Bristerna
är stora och oroväckande på många
områden.

I detta läge står vi inför en produktionsanpassning
och samtidigt inför en
oviss framtid. Det måste då vara klok
politik att försöka åstadkomma en
arealreserv, som kan ge oss större trygghet
både nu och i framtiden. Att skapa
en åkerreserv efter amerikanskt mönster
med en så kallad jordbank torde
knappast vara något för oss. Däremot
bör så mycket som möjligt av den odlade
jorden som inte behövs i dagens
läge för spannmålsodling och inte nödvändigtvis
behöver planteras igen med
skog kunna överföras till en åkerreserv,
som med en extensiv drift kunde hållas
öppen för att vid behov kunna plöjas
upp och besås och därmed fylla ett
stort behov ur beredskapssynpunkt.

Denna typ av åkerreserv skulle medföra
flera andra fördelar. Den skulle ha
stort värde även ur landskapsvårdande
synpunkt och hjälpa till att hålla kvar
den öppna ljusa landskapsbild som vi
vant oss vid och hoppas få behålla. Den
skulle även kunna hjälpa till att lösa en
del av glesbygdernas problem. Vi vet av
erfarenhet att en åker, som legat som
betesmark ett antal år, har befrämjat
mullbildningen och lagrat upp näringsämnen
i jorden. Vid ny brukning och
sådd kan denna jord lämna god skörd
flera år å rad. Det är alltså en verklig
beredskapslagring. Samtidigt skulle

denna typ av åkerreserv ge möjlighet:
för många människor att stanna kvar i
sin gamla miljö och där fylla en uppgift.
Ofta önskar de ingenting hellre.

Även ur miljö- och naturvår dssynpunkt
skulle som sagt denna form av
åkerreserv vara till stor fördel. Helt
naturligt kan naturvårdsfrågorna inte
skötas enbart av de människor, som
skulle kunna få uppgiften att handha
åkerreserven, men å andra sidan tror
jag inte att det går att sköta en landskapsvård
utan deras hjälp.

Herr talman! Jag anser det angeläget
att det innan det är för sent görs en
allsidig utredning om upprättandet av
åkerreserv och jag yrkar därför bifall
till reservationen 1.

Under den andra reservationen vid
samma utlåtande har av någon anledning
mitt namn ej kommit med. Jag
ber emellertid att få yrka bifall även
till reservationen 2.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 22 två likalydande
motioner från centerpartiet,
1:241 och 11:268, vilka har följts upp
i reservationer till utlåtandet.

Reservanterna säger sig vilja tillgodose
tre intressen. För det första vill de ta
bort en del av den mark som producerar
livsmedel i dag och som bidrager
till avsättningssvårigheter, för det andra
vill de skapa möjligheter för en bättre
naturvård och för det tredje vill de
ha en utredning om en s. k. jordbank
eller åkerreserv.

Jag skall, herr talman, med hänsyn
till att föredragningslistan i dag är
ganska lång inte dröja länge i talarstolen,
utan vill bara ta upp några frågor
angående jordbanken. Herr Hansson i;
Skegrie nämnde — det framhålls också
i reservationen 1 — att 1960 års jordbruksutredning
sysslade litet med denna
fråga. Det är alldeles riktigt. Jag har
påpekat i utskottet och gör det även nu,,
att det var rent sporadiskt denna frågai

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

kom upp. Jag har kollationerat den
uppgiften med utredningens sekretariat
och fått den bekräftad. Emellertid har
herr Hansson rätt i att spörsmålet i
varje fall var föreemål för vissa överläggningar.

Herr Hansson i Skegrie påpekar också
att det finns länder som har jordbankssystem
och nämner som exempel
Nordamerikas förenta stater och Finland.
Finland skulle för övrigt, enligt
herr Hansson, göra stora vinster på sin
jordbank. Det är emellertid mycket
svårt att yttra sig om det, eftersom Finland
har fattat beslut i ärendet i år och
det knappast kan ha trätt i kraft ännu.
Beslutet är väl ungefär en månad gammalt,
och om jag inte är alldeles fel
underrättad har man inte fått ut tilllämpningsföreskrifterna
för hur jordbanken
skall fungera.

Det kan knappast heller påstås att
amerikanerna har varit alldeles förtjusta
i sitt jordbankssystem. De har byggt
upp sin åkerreserv på två olika sätt.
Det första är kortsiktigt — man träffar
avtal för ett år i taget med vederbörande
jordbrukare — medan det andra
innebär långsiktiga avtal. Hur det långsiktiga
avtalet fungerar hade herr Hansson
i Skegrie och jag tillfälle att studera,
när vi var i Amerika. Amerikanerna
själva var inte nöjda med det,
eftersom man bara tog bort en del av
brukningsenheten och lade den i en
åkerreserv, varvid man kunde använda
pengarna för den andra delen. Effekten
blev därigenom inte den önskvärda.
Det finns alltså inga påtagliga bevis för
att man i USA har nått de resultat som
man ville ha. I Finland kan man som
sagt inte ha gjort det, eftersom systemet
där inte ännu har trätt i kraft.

Herr Hansson i Skegrie nämner också
att en promemoria hade fogats till
den prisöverenskommelse som lämnats,
vari man tagit upp just jordbanksdiskussionen.
Det är riktigt att det fanns
en sådan PM med.

Herr Hansson i Skegrie sade att de

överförande av mark till s. k. åkerreserv

som har sysslat med dessa frågor sett
positivt på jordbankssystemet. Det påståendet
är inte riktigt, herr Hansson.
De tre tjänstemän som har arbetat härmed
har upprättat olika alternativ och
sagt: Dessa fördelar vinner vi med det
ena systemet, men vi får dessa nackdelar,
dessa fördelar vinner vi med det
andra systemet etc. Därav kan man inte
dra den slutsatsen — den är i så fall
alltför snabb — att det finns anledning
att utreda frågan om en åkerreserv.

När utskottsmajoriteten inte kunnat
acceptera förslagen är det på grund av
att 1967 års jordbrukspolitiska beslut
går ut på att den produktiva åkermarken
skall minskas för att vi skall få bort
ett icke önskvärt överskott av jordbruksprodukter.
Lantbruksstyrelsen
skriver också i sitt yttrande att en ändring
inte bör vidtas förrän verkningarna
av 1967 års jordbrukspolitiska program
har prövats under en längre period.

Vidare har sagts att man skulle tillgodose
naturvårds- och miljövårdssynpunkter
genom ett jordbankssystem.
Statens naturvårdsverk har framhållit
att dessa frågor studeras av statens råd
för skogs- och jordbruksforskning vid
lantbrukshögskolan. En arbetsgrupp
som är knuten till naturvårdsverket
och som består av representanter för
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, naturvårdsverket,
kommunförbundet och
RLF har även fått sig förelagd dessa
uppgifter, och den bör ha möjlighet att
ta till vara dessa intressen.

I reservationen 2 tas upp frågan om
dåliga kontakter mellan vederbörande
lantbruksnämnd och de organ i kommunerna
som sysslar med naturvårdsoch
miljövårdsfrågorna. Reservanterna
anser att lantbruksnämnderna bör få direktiv
att ta kontakt med dessa organ.
De säger också att kommunerna borde
åläggas att meddela lantbruksnämnderna
vilket organ inom kommunen som
handhar dessa frågor. De som har yttrat
sig över motionerna — Svenska

Nr 26

Torsdagen den 22 ma.j 1969 fm.

överförande av mark till s. k. åkerreserv

kommunförbundet, lantbruksstyrelsen
m. fl. — säger att kontakter regelmässigt
tas mellan dessa organ. De förutsätter
också att dessa kontakter kommer
att fortsätta, och det finns därför
enligt remissmyndigheternas åsikt ingen
anledning att genomföra någon ändring.
Vi som representerar utskottsmajoriteten
finner i likhet med remissmyndigheterna
skäl saknas att vidtaga
åtgärder på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett uttalande av herr Persson i Skänninge.
Han sade att jordbruksutredningen
endast sporadiskt vidrörde frågan
om jordbanken. Det förhöll sig så
att jordbruksutredningen fick en promemoria,
utarbetad av vår tidigare
jordbruksattaché i Förenta staterna
Paul Grabö. Denna promemoria var föremål
för diskussion precis som andra
frågor i jordbruksutredningen.

Den priskommitté som jag talade om
tog på eget initiativ upp frågan; den
togs alltså inte upp från jordbrukarhåll.
Det bör tyda på att de statliga förhandlarna
inte ställer sig negativa till
frågan.

Beträffande kontakterna mellan lantbruksnämnderna
och kommunerna är
det kanske riktigt att sådana tas när det
gäller hälsovårdssynpunkter, t. ex. olägenheterna
vid placerandet av en animaliefabrik.
Men såvitt jag vet tar man
inte kontakt med kommunerna när det
gäller den egentliga naturvården. Det
exempel jag nämnde, som stod i tidningarna
för ett par år sedan, då en
kommun överklagade, tyder på detta.
Jag menar att det alltid är bättre att
förekomma än att tvingas rätta till en
sak genom att överklaga. Om det hade
förekommit en sådan förhandskontakt
i detta fall, hade denna kommun redan
på ett tidigt stadium kunnat delge sin
mening. Nu hade den ingenting annat

att göra än att överklaga ett redan fattat
beslut, och det måste vara sämre.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag borde kanske vara
tacksam för att herr Hansson i Skegrie
tycks rätta till mina uppgifter, men eftersom
jag har en uppfattning om vad
som skedde i jordbruksutredningen och
herr Hansson har en annan, kan jag
inte ändra mig på grund av att herr
Hansson säger att jag har gjort mig
skyldig till en felaktighet.

Det var så, herr Hansson, att denna
fråga kom upp rent sporadiskt i jordbruksutredningen.
Det var herr Waldemar
Svensson, tidigare ledamot av denna
kammare, som tog upp den, och han
fick stöd av professor Assar Lindbäck.
Sedan skrev herr Grabö, som hade varit
lantbruksattaché i USA, en kort promemoria
där han redogjorde för det
system som fanns i Amerika. Om herr
Hansson friskar upp sitt minne, kanske
han påminner sig att vi ansåg att det
systemet var förkastligt och att vi inte
kunde godta det.

Jag har alltså samma uppfattning som
jag hävdade i utskottet, att denna fråga
inte varit föremål för några större
överläggningar inom jordbruksutredningen,
utan endast sporadiskt kommit
upp.

När det gäller miljövårdsfrågorna
kan jag säga till herr Hansson att den
kommunala förköpsrätten, som numera
finns, innebär att man i praktiskt taget
samtliga fall måste ta kontakt med lantbruksnämnderna.
Såvitt jag förstår har
vi ingen anledning att ändra på detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde

Torsdagen den 22 maj 1969 fm. Nr 26

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

1) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Skärman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 93 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

2) i utskottets utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Hermansson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av motioner
angående skadeverkningarna av
antibiotika.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Förebyggande åtgärder inom hälso- och
sjukvården, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av
motioner om förebyggande åtgärder inom
hälso- och sjukvården, m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
358 av herrar Paul Jansson och Sörlin
samt II: 279 av herr Brandt m. fl. hemställdes,
att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppdrag att kartlägga
möjligheterna att förbättra folkhälsan
genom sjukdoms- och skadeförebyggande
åtgärder samt överväga prioriteringsfrågorna
inom hälso- och sjukvårdssektorn
sedda i relation till den totala nationalprodukten.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Förebyggande åtgärder inom hälso- och

Utskottet hemställde,

att de likalydande motionerna I: 358
och II: 279 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Åsbrink samt herrar
Gadd och Aldén (samtliga s), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 358 och II: 279
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om tillsättande av en
parlamentarisk utredning med uppdrag
att kartlägga möjligheterna att förbättra
folkhälsan genom sjukdoms- och skadeförebyggande
åtgärder samt överväga
prioriteringsfrågorna inom hälso- och
sjukvårdssektorn sedda i relation till
den totala nationalprodukten;

2) av herrar Johansson i Skärstad
(ep), Andersson i Örebro (fp) och Hyltander
(fp), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Samhällets intresse inriktas
ju i våra dagar främst på att
flytta tyngdpunkten från sjukvård till
hälsovård. Självfallet är varje åtgärd
som kan bidra till att just hälsovården
får försprång ytterst angelägen. Det kan
inte råda något tvivel om att mycket
uträttats och kommer att uträttas genom
alla de aktiviteter som omnämns
i allmänna beredningsutskottets utförliga
argumentering, men motionärernas
syfte är att få till stånd en så att säga
övergripande utredning, en bearbetning
av hela det material som alla dessa specialutredningar
lägger fram.

Just i ett sådant sammanhang skulle
enligt reservanternas mening en parlamentarisk
utredning kunna tillföra samhället
värdefulla synpunkter. Man talar
i dessa dagar om »den goda tekniken»
och lägger då in i detta begrepp teknikens
nya möjligheter att tjäna individen
och samhället. För att ta några exem -

sjukvården, m. m.

pel: trafikforskningens undersökningar
och resultat och den tunga belastningen
av trafikoffer inom sjukvården skulle
genom en sådan utredning som den föreslagna
kunna sammanställas på ett instruktivt
och fruktbärande sätt. I debatten
har det nämnts att fria sprutor
för utlandsresenärer kanske skulle ställa
sig betydligt billigare än kostnaderna
för sjukvård och arbetsbortfall på
grund av sjukdom. Många andra exempel
skulle kunna anföras.

En praktisk-ekonomiskt inriktad bearbetning
av dessa frågor synes motivera
att man för en gångs skull ökar
antalet parlamentariska utredningar,
och det förslag till en prioritetsordning
som ingår i motionen bör kunna tjäna
som en god handledning för riksdagen
men också för landsting och kommuner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Aldén och Gadd (båda s).

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Ambitionsnivån hos
landstingen som sjukvårdens huvudmän
har varit hög, och de som arbetar inom
sjukvårdssektorn och de som är engagerade
inom landstingen motsätter sig
inte denna höga ambitionsgrad. Det är
självfallet att sjukvårdens huvudmän
vill göra allt för att ge människorna
en adekvat vård. En väl utbyggd sjukvård
är en given förutsättning för att
sjuka människor på snabbaste sätt skall
kunna återvinna sin hälsa. Den kraftiga
satsning som sjukvårdens huvudmän
har fått göra har emellertid också betytt
att kostnaderna har blivit ett problem,
även om landstingen har egen
beskattningsrätt. I motionerna I: 358
och 11:279, som behandlas i allmänna
beredningsutskottets förevarande utlåtande,
ställs dessa frågor under debatt.

Motionärerna både i första och i and -

Torsdagen den 22 maj 1969 fm. Nr 26

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

Ta kammaren är gamla landstingsman
«om har stor erfarenhet av sjukvård
och av de kostnader som sjukvården
åsamkar landstingen. Jag vill starkt understryka
att motionärerna och vi som
står för den blanka reservationen har
samma uppfattning, att människorna
måste få en god sjukvård. Det problem
som möter gäller emellertid hur man
på bästa sätt skall kunna möta de kost•nadsstegringar
som uppstår bl. a. på
driftsidan.

Motionärerna föreslår en genomgripande
översyn av de olika faktorer som
medverkar till att sjukvården belastas
så hårt och en utredning om hur denna
belastning skall kunna minskas. Beredningsutskottet
hänvisar till att ett
flertal utredningar arbetar med att försöka
finna lösningar som innebär en
utvidgning av den förebyggande hälsovården.
Självfallet har motionärerna när
de skrev motionen känt till att alla dessa
aktiviteter pågår, men trots allt kan
sjukvårdens huvudmän inte påverka så
många sektorer i samhället, utan de befinner
sig litet vid sidan om. Det är
därför som motionärerna har tagit upp
-det mycket brännande problemet, hur
vi på bästa sätt skall förebygga att sjukvårdens
huvudmän måste ta på sig alltför
höga kostnader. Om man finge göra
en avvägning tidigare, skulle man kanske
satsa kraftigare på något annat område.
Yi kan t. ex. se på trafikplaneringen;
vore det inte rimligt att det
satsades mer på trafikanordningar för
att inte få så många trafikolycksfall?

En utredning som landstingsdirektör
Gotthard Nilsson i Örebro har gjort visar
vilka kostnader de patienter som
har tagits in på de kirurgiska klinikerna
i Örebro län har medfört. De 515
svårt trafikskadade personer som under
1967 låg på Örebro läns landstings
kirurgiska kliniker kostade cirka 3 miljoner
kronor i vårdavgifter. De skadade
vårdades i genomsnitt cirka 30 dagar
på de kirurgiska klinikerna, och eftersom
varje patient kostar 200 kronor

om dagen, skulle det betyda oerhört
mycket om en del av olycksfallen kunde
förebyggas.

Inom landstingen ställer man sig
självfallet frågan, hur mycket sjukvården
får kosta i förhållande till bruttonationalprodukten.
Det är en mycket
angelägen och viktig sak som motionärerna
därvidlag tar upp, och jag tycker
att det funnits anledning att företa en
genomgripande utredning av de båda
problemen, hur vi skall kunna förebygga
olycksfall och sjukdomar och hur
stor del av nationalproduktens stegring
som bör användas till sjukvården.

De som står för den motiverade reservationen
är nya här i kammaren, och
de ville hålla reservationen inom den
socialdemokratiska familjen. Det har vi
respekterat, som fogat en blank reservation
till utskottets utlåtande — annars
skulle vi ha kunnat skriva våra
namn under den motiverade reservationen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation av fröken Åsbrink m. fl. som
är fogad till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm (fp), Johansson i
Skärstad (ep) och Magnusson i Nennesholm
(ep), fru Frsenkel (fp) samt
herr Hyltander (fp).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Att tillgodose efterfrågan
på sjukvård men ändå hålla skattetrycket
inom rimliga gränser och klara
den samhällsekonomiska balansen
kommer att bli ett av de största problem
som politikerna får brottas med
i framtiden. Det gäller här en synnerligen
stor politisk fråga, men inte en
partipolitisk fråga. Jag anser att den är
så viktig, att jag måste ta kammarens
tid i anspråk med att närmare motivera
vad vi egentligen åsyftar med vår
motion. Jag tycker mig märka att utskottsmajoriteten
inte har förstått innehållet
i denna.

28 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

Kostnadsutvecklingen på sjukvårdens
område hotar att spränga alla fördämningar.
Efterfrågan på sjukvård är bottenlös.
Den bara växer, vidgas och accelereras.
Särskilt kostnaderna accelererar,
så att varenda landstingsman, som
något trängt in i detta problem, med
största bekymmer undrar hur det skall
gå. Det ser ut som om man har tappat
kontrollen över kostnadsutvecklingen.
På sikt är den ytterst oroande.

Utgifterna för sjukvård och sjukförsäkring
ökade under fyraårsperioden
1964—1968 från 5 miljarder till 10,1
miljarder kronor eller med 102 procent,
för åldringar och handikappade
från något över 4,5 miljarder till 7,5
miljarder kronor eller med 65 procent.
Det är främst hälso- och sjukvården
som expanderar våldsammare än någonsin
förr. Det allmännas utgifter för
hälso- och sjukvård var 1964 2 800 miljoner
kronor och beräknas i år till över
6 miljarder kronor, en ökning med 3,3
miljarder eller 117 procent.

I Borgenhammars bok »Makten över
sjukhusen» återger han långtidsutredningens
uppgift att 120 000 personer är
anställda i sjukvården och att mer än
en femtedel av den offentliga konsumtionen
avser utgifter för hälso- och sjukvård.
Sjukhusen svarar för den dominerande
delen.

Om jag som exempel tar mitt eget
län, Örebro län, kan jag nämna att landstingets
bruttokostnader för hälso- och
sjukvård fördubblades under 20-årsperioden
1920—1940 från 1,5 miljon
kronor till 3,1 miljoner kronor. 1960
var bruttokostnaderna uppe i 68 miljoner
kronor, vilket betyder att de hade
fördubblats under eu femårsperiod.
Mellan 1960 och 1965 ökade bruttokostnaderna
med 134 procent. För nästa
budgetår slutar statförslaget på 256 miljoner
kronor, vilket innebär en ökning
på 106 procent eller en fördubbling på
eu fyraårsperiod.

Om vi fortsätter i samma takt får vi
en bit in på 1970-talet en landstings -

skatt på 13 kronor, och man har räknat
ut att vi på 1980-talet är uppe i en
landstingsskatt på 20 kronor.

Tendensen är likadan inom alla
landsting. Vad är orsakerna till detta?
Jo, det är fler äldre personer som efterfrågar
vård, man måste ge effektivare
behandling varav följer dyrare utrustning,
personalökning med stigande
löner och höga investeringskostnader.
Vi ser i dag att sjukvårdspersonalen
kräver ökade löner, och det är ingenting
att säga om det. Men om ett vårdbiträde
i dag har en årslön på 22 000
kronor, så är landstingets kostnad för
varje vårdbiträde 30 000 kronor med
de socialutgifter och annat såsom ersättning
för semester o. d. som landstinget
betalar. Det ger kanske en liten
bild av vad lönekostnaderna betyder,
och det är ju de som slukar det mesta.

Ambitiösa landsting har strävat efter
att bygga ut sjukvårdsorganisationen
i takt med denna ökade efterfrågan,
men har aldrig lyckats, trots att
man tagit i anspråk ständigt stigande
andel av den samlade bruttonationalinkomsten.
Det vill jag särskilt poängtera,
och jag skall återkomma till saken.

Inom alla landsting diskuteras dessa
problem. Alla berörda myndigheter diskuterar
planering, organisation, rationalisering
och prioritering av sjukvården
för att söka bromsa kostnadsutvecklingen
men ändå kunna tillgodose
det ökade vårdbehovet. Vi har inom
Örebro län haft kontinuerliga kurser
för läkare och även för landstingsmän
och ständigt diskuterat dessa problem
och försökt komma till något resultat.

Jag kan som ett exempel på dessa
diskussioner citera vad landstingsrådet
Kurt Ward i Malmöhus län yttrade, jag
tror det var den 5 maj: »Låt-gå-karusellen
inom sjukvården måste stoppas. För
att hejda kostnadsutvecklingen måste
förutsättningar skapas för en hårdare
styrning, prioritering och programmering
inom sjukvården. Kostnaderna för
sjukvården ökar f. n. med 16 procent

Torsdagen den 22 maj 1969 fm. Nr 26

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

om året. Eftersom BPN bara ökar med
4—5 procent måste kurvorna snart mötas.
Den tidpunkt är inte alltför långt
avlägsen, då sjukvårdskostnaderna blir
lika med BPN. Redan i början av 70-talet
kommer kostnaderna för sjukvård
att bli ett stort finanspolitiskt och skattepolitiskt
problem.»

Detta har tydligen förbigått utskottsmajoriteten.
I en TV-diskussion för en
tid sedan konstaterade administratörer
och ekonomisk expertis att sjukvården
är på väg in i en kris och att det till
sist är de politiska instanserna, statsmakterna
och landstingen, som bestämmer
hur mycket av våra resurser som
skall gå till sjukvården. Men landstingens
uppgift är — och nu vill jag att
fru Eriksson i Stockholm skall lyssna —
att klara sjukvården. Praktiskt taget
hela sjukvårdsområdet har genom huvudmannaskapsreformen
koncentrerats
till landstingen och de tre städerna
utanför landsting. Men hur man än planerar
och organiserar sjukvården bryts
inte utvecklingen så länge man inte
mera målmedvetet och planmässigt satsar
på sjukdomsförebyggande åtgärder
inom andra sektorer.

Utskottet lämnar en ingående redogörelse
för de åtgärder som vidtagits
av socialstyrelsen, landstingen och andra
berörda myndigheter, och det har
vi motionärer själva också framhållit.
Men vi har ju konstaterat att detta inte
hjälper oss ett dugg. Yi har åberopat
dessa separata utredningar och åtgärder
som ändå inte kan lösa de problem vi
önskar klara. Landstingens aktuella
satsning tar sikte på den öppna vården
för att avlasta den slutna. Utskottet understryker
detta, men det är att slå in
öppna dörrar. Även i motionen framhålles
detta, och varenda vecka arbetar
jag själv med sådana uppgifter inom
landstinget. Yi försöker också bygga ut
långtidsvården i samma syfte, uppföra
läkarstationer, hälsohus och vårdcentraler,
skapa samverkan mellan olika
kliniker inom sjukhusen, joursamver -

kan, samverkan inom länsgränserna
och mellan olika län, allt för att stoppa
den accelererade stegringen av sjukvårdsbehovet.

Vad tror fru Eriksson i Stockholm att
alla dessa värdefulla hälsoundersökningar
kommer att medföra för sjukvården?
Jo, kraven och efterfrågan på sjukvård
kommer på kort sikt att öka mycket
starkt och därmed också kostnaderna.
Men ett faktum är att hur landstingen
än planerar och organiserar sin verksamhet
blir en ytterligare kraftig satsning
ändå oundviklig, om man nämligen
fortfarande vill tillgodose vårdbehoven
med bibehållen standard liksom
även kravet på ännu bättre vård. Ingen
enstaka åtgärd och inte heller alla de
åtgärder tillsammans, som utskottet beskriver
på ett par sidor i sitt utlåtande
och som landstingen och andra myndigheter
vidtagit, löser de problem som
motionärerna önskar klara av.

Det vill synas som om utskottsmajoriteten
har missförstått vad vi syftar till.
Däremot har reservanterna helt förstått
våra intentioner, och jag tycker
det är väl funnet när reservanterna har
tolkat vår önskan om en »tvärvetenskaplig»
sammanställning »av alla de
faktorer som skapar den mänskliga miljö,
som utgör grundförutsättningen för
såväl hälso- som sjukvården».

Praktiskt taget alla åtgärder som utskottsmajoriteten
redovisar gäller omhändertagande
av redan sjuka och skadade
människor. Knappast någon av
de åtgärder för att förhindra sjukdom
och skador som ligger utanför landstingens
kompetensområde har utskottsmajoriteten
brytt sig om. Landstingen
har nu praktiskt taget inga möjligheter
att påverka planeringen inom sådana
områden där åtgärderna skulle kunna
inverka på utvecklingen av hela sjukdomspanoramat
och därmed på efterfrågan
av sjukvård.

Sjukvårdens huvudmän befinner sig
i en tvångssituation och får ta hand
om sådana fall som ofta är följden av

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Förebyggande åtgärder inom hälso- och

bristande insatser på andra områden
inom samhällslivet, brister som kan
medföra ett befrämjande av ohälsa och
skador genom underlåtenhetssynder av
olika slag. Se till exempel på trafikolyckorna.
Trafikmiljön är ju förödande för
sjukvårdsinstitutionerna. Den officiella
statistiken talar ett hemskt språk om
många döda och allvarligt skadade i
trafiken. När det inträffat en bilolycka
ger man i vårt län redan från ambulanserna
order till lasarettet, rapporterar
skadorna och vilka ingrepp som behöver
göras, och på lasarettet står ett
stort team av framstående läkare och
sjukvårdare beredda att ta hand om de
skadade. Under mellantiden kan den
personalen knappast göra något annat.

Det är en mycket omfattande och
tidsödande apparat som behövs för att
ta hand om trafikskadade människor.
Varje dygn på en intensivvårdavdelning
kostar i genomsnitt 1 000 kronor. För
stat och försäkringskassa blir den genomsnittliga
förlusten 20 000 kronor. En
skada uppkommen vid en banal bilolycka
kan kosta och har kostat landstinget
över 100 000 kronor innan patienten
åter kommit ut i arbetslivet, och drygt
500 svårt trafikskadade som tagits om
hand på landstingets kirurgiska kliniker
kostade 3 miljoner kronor i vårdavgifter
1967. Och ändå är detta bara
en bråkdel av produktionsbortfallet. Totalt
beräknas 1968 års olyckor ha medfört
en förlust på cirka 2 miljarder för
nationalprodukten. Av sjukförsäkringsstatistiken
kan vi också se att 74 miljoner
arbetsdagar gick till spillo. Om vi
lägger till karensdagarna är antalet uppe
i 85 miljoner. Produktionsbortfallet för
detta är ungefär 8,5 miljarder kronor
per år.

Vad kan nu landstingen göra åt trafikolyckorna?
Har utskottsmajoriteten
tänkt på det, eller sysslar socialstyrelsen
med den frågan? Eller gör Spri eller
någon annan det? Även den organisationen
har nämnts i dessa sammanhang,
och det har också vi som sysslar

sjukvården, m. m.

med sjukvård gjort. Vad gör man åt
trafikolyckorna, som skapar denna oerhörda
efterfrågan på läkare och sjukvårdspersonal?
Landstingen får ta hand
om offren, när trafikolyckorna redan
har inträffat. Det är lätt att också peka
på andra områden där miljön skapar
sjukdomar och skadar hälsan. Men den
saken kan landstingen inte göra något
åt. De får ingripa när sjukdomen, skadan
eller ohälsan redan är ett faktum.

Hur vi än satsar på sjukvården kvarstår
de förhållanden jag nämnt. De
ökar efterfrågan på sjukvård. Är det
inte, som vår landstingsdirektör sagt,
anmärkningsvärt att landstingen nu harlegalt
huvudmannaskap för sjukvården
men inte något ansvar för hälsovården,
annat än när det gäller förebyggande
mödra- och barnavård och litet annat?
Landstingen är ju i övrigt ställda utanför.

Däremot reses det krav på att sjukvårdshuvudmannen,
i vilken situation
det än uppstår ett sjukvårdsbehov, skall
vara beredd att stå till förfogande med''
vårdresurser, personella och ekonomiska
insatser. Genom sin ensidiga inriktning
på hälso- och sjukvård har landstingen
inte på samma sätt som exempelvis
staten tvingats att väga insatsernaför
denna vårds utbyggnad mot andra,
samhällsuppgifter. Häri ligger en annan
av kärnpunkterna i vår motion, som,
tycks ha missuppfattats eller underskattats
av utskottsmajoriteten. Det är enav
de viktiga frågorna i detta sammanhang.

Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
endast kostat på sig sex rader om
denna sak. I övrigt har man egentligen
bara redogjort för motionen och dess.
uppräkning av vad landstingen gör, vilket
vi som arbetar inom landstingen redan
känner till och vet att det inte är
tillräckligt. På sina sex rader tar utskottsmajoriteten
upp det problem som,
utgör en av kärnpunkterna i detta sammanhang
och hänvisar därvid till att
arbetsmarknadsstyrelsen kan regleras

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

sjukhusbyggandet och att socialstyrelsen
kan vidta åtgärder beträffande läkarnas
förhållanden. Har fru Eriksson i Stockholm
eller någon annan av kammarens
ledamöter sett att kostnadsutvecklingen
inom sjukvården på något sätt påverkats
under den långa tid som dessa
möjligheter funnits? Nej, och de kommer
inte heller i framtiden att ha någon
större betydelse.

Vi kommer inte förbi det problem
som Kurt Ward påtalade, nämligen att
kostnaderna för sjukvården ökar snabbt
och att kurvan för dessa kostnader
och siffran för bruttonationalprodukten
tenderar att mötas. Dit kan ingen
ansvarig politiker helt enkelt låta det
gå. Men då detta inte är landstingens
sak, måste statsmakterna och politikerna
ta itu med problemet.

Edgar Borghammar, vars bok »Makten
över sjukhusen» jag tidigare citerade,
har berört också detta problem,
och jag vill återge följande uttalande
av honom:

»Även om hälsa, mindre lidande och
längre liv (de tjänster sjukhusen producerar)
kan åstadkommas, om sjukvården
får större resurser, är det därför
inte säkert, att just sjukvården bör
ges dessa resurser. Hänsyn måste nämligen
tas för det första till om samma
resultat kan nås effektivare på andra
sätt. Man kan t. ex. välja mellan att satsa
ett givet belopp på utbyggnaden av
vägnätet eller på sjukhusets olycksfallsmottagning.
För det andra får hänsyn
tas till att människorna även har andra
mål än bättre hälsa. De vill ha större
bostäder, fler bilar, mera kläder och
färgtelevisioinsapparater. I ett samhälle
som eftersträvar full sysselsättning innebär
varje beslut, att producera mer sjukvårdstjänster,
också ett beslut att avstå
från produktion av något annat. Det
måste ske en avvägning, eu fördelning
av anslagen på sjukvård och andra områden.
»

Det är precis vad vi har velat att politikerna
skall inse. Det är nämligen ett

axiom. Yill vi inte inse det nu, tvingas
vi förr eller senare att göra det. Borghammar
framhåller vidare att man har
en känsla av att beslutsfattarna inom
sjukvårdens område såväl på sjukhusen
som på det politiska planet känner sig
tvingade att sticka huvudet i busken
när avvägningsfrågorna skall avgöras.
Han understryker att det är politikernas
uppgift att fatta beslut om sjukvårdens
målsättning och resurstilldelning,
medan det är vårdgivarnas, främst läkarnas
och administratörernas, uppgift
att förse politikerna med ett objektivt
och tillförlitligt beslutsunderlag. Han
menar att det inte går att åstadkomma
ett sådant i dag, bl. a. därför att vi saknar
tillfredsställande information om
alla de faktorer som har inflytande på
och skall sammanvägas till beslutsunderlag.

Men det har utskottsmajoriteten inte
förstått.

Varken vårdgivarna, administratörerna
eller politikerna kan därför fullgöra
sina uppgifter på ett önskvärt sätt, skriver
Borghammar. — Vi motionärer vill
med vår motion skaffa fram sådant
material som behövs för en riktigare
avvägning av samhällets resurser för
sjukvård och dess förebyggande. Om
inte resurserna räcker till för alla inom
hälso- och sjukvården anmälda behov
måste ställning tas till vilka sektorer
som skall ges företräde. Vi ställs inför
mycket känsliga avvägningar. Under
överskådlig tid kommer emellertid sjukvårdsefterfrågan
att avsevärt överstiga
de tillgängliga resurserna. Varje realistisk
sjukvårdspolitik måste utformas
mot denna bakgrund.

Herr talman! Jag är övertygad om att
för den händelse riksdagen inte är beredd
att intaga denna ståndpunkt nu,
så kommer den att göra det förr eller
senare. Vi tvingas till det — vi kan helt
enkelt inte låta utvecklingen fortgå på
detta sätt. Landstingen står maktlösa;
de flesta av problemen ligger utanför
landstingens kompetensområde.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

Jag yrkar bifall till reservationen av
fröken Åsbrink m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Aldrig har jag hört det
mäktiga landstingspartiet ge upp sådana
rop om hjälp och beklaga sig över
sin suveränitet. Ty landstingspartiet
har ju faktiskt en suveränitet —- det håller
i alla tåtar när det gäller sjukvården.
Och när det gäller en stor del av den
vård som man menar skall förebygga ett
ökat behov av sjukvård har landstingspartiet
också ett avgörande inflytande.
— Det var nu en helt ny röst som talade;
jag tyckte närmast det verkade som
om det var landstingsdirektörens.

De motioner som vi inom allmänna
beredningsutskottet i detta fall avstyrkt
har ett syfte som vi helt förstår och som
även vi anser det vara riktigt att sträva
efter att förverkliga. Det gäller att lägga
större observans på den förebyggande
vården och rationalisera den slutna vården
— rationalisera den på det sättet
att man bygger ut den öppna vården
och använder de resurser som redan
finns inom den slutna vården på ett
mer effektivt sätt.

Vi är alltså helt överens när det gäller
det syfte som anges i motionerna.
Men en del av vad herr Brandt sade
i sitt anförande nyss står ingalunda
i motionerna. Motionärerna är litet mer
hovsamma —■ men röstläget kan ju göra
att orden får en något annan innebörd
när de uttalas här i kammaren.

Vad begär man egentligen? Jo, man
begär att landstingen inte skall behöva
bära dessa ökade kostnader för sjukvården,
utan att staten på ett annat sätt
än nu skall ta ansvaret. Det är grunddraget
i vad herr Brandt här sagt. Men
i motionerna heter det att man vill ha
en hårdare styrning organisatoriskt och
planeringsmässigt. Detta är på gång,
och därför är det inte alls ovidkommande,
som herr Brandt säger, att vi pekar
på hur man styr sjukvårdens utbyggnad

och användningen av sjukvårdens resurser
i dag.

En av de viktigaste åtgärderna härvidlag
är väl den ganska märkliga sammanslagningen
av de centrala verken
för sociala och medicinska frågor —
det skapades en socialstyrelse som
handlägger både en del av de åtgärder
som anses vara av förebyggande art och
det som direkt gäller omhändertagande
till sjukvård. Samma strävan att integrera
social och medicinsk omvårdnad håller
ju på att bli vägledande såväl vid
utbyggnaden av sjukvården som — vilket
herr Brandt väl känner till — för
strävandena inom landstingen att få till
stånd en öppen vård, att få förlägga en
del av sjukvården till mindre stationer,
att anknyta enheter för långtidsvård
o. s. v. Motionärerna ser uppenbarligen
inte med ogillande på denna utbyggnad.

Jag tolkar inte vare sig herr Brandts
anförande här eller motionärernas
skrivning som uttryck för en lust att
minska omvårdnaden av sjuka människor.
Om man känner till landstingens
ambitioner, vet man att landstingen är
mycket angelägna om att vetenskapligt
befinna sig på toppen. Ibland har de
en lust att överglänsa varandra; det kan
t. ex. gälla att de vill ha en läkare som
gör vad ingen annan läkare i Sverige
kan göra och då ställer de alla resurser
till hans förfogande. Ambitionerna är
alltså enorma och de motsvarar inte
alls den inställning som man skulle kunna
spåra i herr Brandts anförande, nämligen
viljan att begränsa. Tvärtom!

Dagens nya sjukhus står också på
toppen av modernitet både i fråga om
byggnader och utrustning. Personalbehoven
stegras. Med den nya utbildningen
av både läkare och sjuksköterskor
och andra nya kategorier inom sjukvården
får man också möjlighet att besätta
alla tjänster. Redan detta medför en
ökning av personalen.

Men man kan ställa frågan: Hur användes
sjukhusen? Herr Brandt är väl
medveten om att det från fredag efter -

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Förebyggande åtgärder inom hälso -

middag och över lördag och söndag är
ganska lugnt på ett sjukhus. Det föreligger
en stor skillnad mellan ett sjukhus
och de industrier av hög modernitet
som man bygger upp. Industrierna
måste drivas kontinuerligt om de över
huvud taget skall kunna bära sig, på
sjukhusen med deras höga tekniska utrustning
låter man hela maskineriet
stoppa några dagar. Jag tror att administratörerna
på sjukhusen måste bli
medvetna om att det i dag gäller att
bjuda ett annat slags sjukvård. När patienterna
tas in på sjukhuset, bör detta
av andra organ ha förberetts så att de
blir föremål för åtgärder omedelbart
vid intagandet. Patienterna bör även
kunna skrivas ut med hjälp av andra
krafter utanför sjukhuset, så att de inte
ligger kvar någon eller flera dagar efter
för att få kost och logi. Därvidlag
tror jag att landstingen själva har syndat
en hel del. Administrationen av
sjukhusen har inte kommit upp i jämnhöjd
med den tekniska utrustningen.
Det kan finnas många skäl till detta,
bl. a. rädslan för att man kanske överanstränger
sin personal och därigenom
kommer i ett svårare läge vid rekryteringen.
Men för att råda bot på detta
behövs inga parlamentariska utredningar.

För att prioritera en del av de aktiviteter,
vilka det skulle vara rationellt att
särskilt bygga ut, behövs inte heller någon
utredning. Vad man behöver göra
för att styra både organisationen och
utbyggnaden är väl klarlagt.

När vi har påpekat att det redan
finns ett rationaliserings- och planeringsorgan
som heter SPRI, har vi gjort
detta därför att man på den vägen dock
kunnat spara en hel del för huvudmännen.
Det finns sjukhus och landsting
som har en älskad överläkare, vilken
man vid planeringen av ett sjukhus gärna
följer i hans äskande om 30 operationssalar.
Det kan emellertid hända att
SPRI skriver ned antalet till 10. Nog
har landstinget anledning att inse att

och sjukvården, m. m.

detta organ verkar i önskad riktning
om man vill begränsa kostnaderna.

I detta organ är också landstingen
väl representerade. Från en av de mest
initierade har jag hört att SPRI håller
i alla tåtar och landstingen bör därför
inte göra sig fria från det ansvar som
de här ropar på att andra skall ta.

Vidare finns inom socialdepartementet
en sjukvårdsdelegation som har
överblick över sjukvårdens expansion
och som har till uppgift att följa utbyggnaden
av sjukvårdsresurserna och
verka för en samordning av planeringen.

De har hittills sysslat med att prioritera
vissa delar av sjukvården och
med att —- helt i huvudmännens anda —
söka få den psykiatriska långtidsvården
tillgodosedd både med läkare och byggnadsmässigt.

Delegationen har initierat rullande
prognoser för utbyggnaden, och den
har hämtat uppgifter från huvudmännen.
Alla känner till RUPRO, den rullande
programskissen av år 1967, och
vi vet att vi får en liknande planering
i år, som gäller resursfördelningen fram
till år 1975. Den kan man väl inte bortse
från, när man vill ha en styrning
och planering för framtiden.

Själva tjänsterna är det socialstyrelsen
som skall godkänna. I det avseendet
har man varit hårdare än ute i sjukvårdsområdena.
Här finns alltså också
en styrning, och i den deltar landstingskommunerna
och Landstingsförbundet.
Det finns alltså även därvidlag en parlamentarisk
sammansättning.

Till Landstingsförbundets kongress
har väckts en motion som väl går i samma
riktning som de motioner som har
väckts här i riksdagen, fast den klarare
anger att det egentligen gäller själva
finanserna. Man har velat ha en utredning
om hur sjukvårdskostnaderna
i framtiden skall fördelas och resultatet
har blivit — enligt vad som uppgivits
— att socialdepartementet ämnar göra
en översyn av den fördelning av kost -

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

naderna mellan stat och kommun som
måste göras, bl. a. i anknytning till det
nya förslaget till ersättning via försäkringen
för läkarbesök. Läggs försäkringen
om, måste det ju återverka på
både huvudmännens och statens ansvar.
Man har blivit överens om att också göra
en analys av sjukvårdskostnaderna
just i samband med den nya sjukvårdslagen.

Vad beträffar fördelningen av kostnaderna
mellan kommuner, landsting
och stat vet vi alla att statsutskottet har
framlagt ett utlåtande i år, vari det tillstyrker
att en utredning skall göras i
fråga om skatteutjämningsbidraget. Utskottet
förordar en parlamentariskt
sammansatt utredning för att överse systemet.
Detta inverkar också på landstingsskatten.

De önskemål man innerst inne sätter
främst — det är tydligen i första
hand de ekonomiska frågorna — är alltså
tillgodosedda genom specialorgan, i
vilka just parlamentariker och huvudmän
är representerade; det är SPRI,
det är sjukvårdsdelegationen, det är
RUPRO och det är socialstyrelsen. I
den plan för läkarutbildningen som vi
antog häromdagen ligger också en styrning
för att läkarna skall kunna utnyttjas
där de bäst behövs och där man
just nu mest är i beråd om hur uppgifterna
skall klaras.

Motionärerna tillhör huvudmännen
och spelar alltså en stor roll vid styrningen.
De har alla möjligheter att påverka
denna. Nu vet jag att herr Brandt
invänder: »Det är inte det vi menar.
Vi kan ju inte påverka ett sådant förhållande
som att trafiken har så många
skador på sitt samvete. Där borde staten
göra någonting.» Men finns det någonting
som har fått ett så enormt utrymme
som just trafiksäkerhetsarbetet
med ett helt nytt verk? Har man på något
annat område haft en sådan propagandaapparat
till sin hjälp som man
här har haft för att förebygga olyckor
och öka trafiksäkerheten? Att kräva att

vi därutöver skulle låta en sådan parlamentarisk
utredning som krävs i motionen
undersöka vad som behövs, förefaller
vara litet långsökt.

Planverket har också i uppdrag att
se till att vägar dras fram så, att trafiksäkerheten
tillgodoses. År det den
frågan herr Brandt avser borde det ha
uttryckts klarare i motionen än genom
att skriva att man vill ha en parlamentarisk
utredning för att göra de hälsovårdande
uppgifterna mer observerade
än de rent sjukvårdande.

Jag uppfattar herr Brandts ord som
en hårt pressad och initierad landstingsmans
förtvivlan över att det möter
så stora svårigheter att fylla de uppgifter
som landstingen delvis själva haft
ambitionen att ta på sig. Jag ser inget
fel i att han tar till överord och sympatiserar
helt med de intressen han
företräder, men jag kan inte inse att
en parlamentarisk utredning skall kunna
föra frågorna ett fjät längre. Att begära
en parlamentarisk utredning när
vi har styrningsorgan som funnits ett
par, tre år och som vi varit med om att
skapa är ganska ovanligt.

Om jag alltså respekterar motionärerna
ställer jag mig dock helt frågande
till vad som skrivits i reservationen.
Man talar där om »tvärvetenskapsmän»
eller något sådant, som skall se på dessa
problem på ett överskådligt sätt och
medelst något slags allmän filosofi vägleda
utvecklingen beträffande de olika
frågor som har berörts. Där finns en
mening som är rent skrämmande, men
den har väl kommit till i oförstånd och
kan väl inte tolkas som den står. Man
skriver att de hälsovårdsprojekt som
är ekonomiskt mest lönsamma skall ha
förtur. Mer skrämmande kan ingenting
uttryckas. Vem är det mest lönsamt att
ge hälsovård? Är det den som är gammal?
Nej, det kan det inte vara. Är det
den som har dålig utbildning? Nej, det
kan det inte vara. Och inte kan det
vara någon idé att spilla pengar på
handikappade! Om man vill åstadkom -

Torsdagen den 22 inaj 1969 fm. Nr 26

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

ma bättre folkhälsa, som man har sagt
i motionerna, är jag förvånad över att
man kan anföra den motivering, som
finns i reservationen. Den är uppenbarligen
inte skriven med hänsyn till
problemet i dess helhet. Den är kanske
något slags skönlitterär stump som fått
en så olycklig utformning, att den kan
tas som ett rent nazistiskt färgat råd
att hushålla med sjukvård och hälsovård
och endast ge sådan vård där det
är mest lönsamt. Detta kan inte vara
meningen, och de som vill godta de
krav som ställs i klämmen borde vara
betänksamma mot att ta reservationens
motivering. De får naturligtvis göra
som de vill, men jag vore glad om de
tog avstånd från vad som skrivs i motiveringen
och höll sig enbart till klämmen.

Det finns alltså sakliga skäl för att
vara intresserad av en större satsning
på förebyggande hälsovård i den mån
man vet vilka objekt som över huvud
taget står att få. Litet allmänna råd om
att man skall låta bli att supa och röka
och att man skall cykla till jobbet, vilket
naturligtvis skulle minska behovet
av sjukvård och öka hälsan oerhört, är
det ingen idé att ge eller filosofera över.
Det måste väl bli fråga om öppen vård
och förebyggande vård i form av hälsoundersökningar.
En av de viktigaste
åtgärderna därvidlag är den hälsoundersökning
som nu har satts i gång för
fyraåringar. Det är lämpligt att fortsätta
på den vägen och göra selektiva hälsoundersökningar
och punktvisa insatser,
t. ex. genom att bygga ut företagshälsovården
— det är ett mycket viktigt
steg i den förebyggande hälsovården.
Vi kommer snart att få göra en avvägning
av hur mycket som bör satsas på
denna och hur många läkare som bör
behållas på sjukhusen och i den öppna
vården i övrigt. Det är självklart att
det måste förekomma en prioritering
och avvägning både mellan olika slag
av hälsovård, mellan öppen och sluten
vård och även mellan sjukvården över

huvud taget och annan social omvårdnad.
Denna prioritering bör kunna ske
inom landstingen och deras rationaliseringsorgan
och även inom det centrala
rationaliseringsorgan jag tidigare
nämnt. En styrning förekommer även
genom socialstyrelsen. I alla dessa organ
sitter det representanter för både
landsting och riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Hörnlund
(s).

Fröken ÅSBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan inte hjälpas att
jag kom att tänka på historien från Västergötland
om en lektor som talade om
ett ihåligt rör. När eleverna frågade om
inte alla rör är ihåliga svarade han:
»I den häringa klassen kan man inte
tala nog tudeligt.»

Det tycks vara svårt att förstå innebörden
också av det skrivna ordet. Det
talas dock alldeles tydligt i reservationen
om hälsovård och om ett överflyttande
av resurser till de förebyggande
åtgärderna. Reservanterna och utskottsmajoriteten
tycks tala på olika språk.

Jag vill i detta sammanhang påminna
om att kammaren enhälligt har bifallit
statsutskottets påpekande i dess utlåtande
nr 46, punkten 6, om behovet
av utredningar på det socialpolitiska
området. Till detta område hör ju numera
även sjukvården.

Jag kan inte heller finna, att det finns
någon anledning att försöka åstadkomma
en splittring mellan riksdag och
landsting. Det är samma människor
våra omsorger gäller och ofta är det
samma personer som sitter i landstingen
och riksdagen. Vi vet vad vi talar
om. Att det nu begärs en samverkan
bör inte förhånas och framställas som
om vi skulle vilja uppge vår självständighet.
Vi är alla svenska medborgare
och arbetar för individernas bästa.

36 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

Herr talman! Jag upprepar min hemställan
om bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag uppfattar det så
att fröken Åsbrink tar avstånd från vad
som står i reservationen, nämligen att
en bedömning från samhällsekonomisk
synpunkt beträffande olika hälsovårdsprojekt
och deras prioritering skulle
kunna tjäna som en god rådgivare såväl
för staten som för landsting och
kommunerna — det innebär ju att avsikten
skulle vara att nedbringa kostnaderna,
d. v. s. att hälsovård skulle ges
på de områden där det är ekonomiskt
mest lönsamt. Jag antar alltså att fröken
Åsbrink ser frågan om ekonomin litet
vidare än vad som framgår av reservationens
skrivning.

Man kan vidare fråga sig: Vilket är
hälsovård och vilket är sjukvård? År
inte sjukvård hälsovård? Sjukvården
måste väl vara den mest utpräglade hälsovårdande
uppgift vi har. Vi talar också
om förebyggande hälsovård och menar
då att vi skall mota Olle i grinden
för att minska antalet sjukhusfall. Till
dessa åtgärder hör naturligtvis alla uppgifter
på det sociala området. Vi har
för bara något år sedan fått ett centralt
organ som handlägger en hel del av
de kommunala uppgifterna när det gäller
att förebygga hälsoskador och dålig
balans hos människor på grund av bl. a.
social misär. I en god socialvård innesluter
vi även medicinsk vård.

Man kan alltså inte skilja mellan hälsovård
och sjukvård och man kan inte
heller från de hälsovårdande åtgärderna
avskilja det som kommunerna ansvarar
för. Det hjälper inte hur patetisk
man än är. Det finns ansvariga organ
för detta och från dessa organ är icke
vare sig riksdagsmän eller landstingsmän
uteslutna utan har fortfarande ett
stort inflytande. De håller, som jag
sade, i alla tåtar.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
att diskutera med fru Eriksson i Stockholm,
ty hon har fortfarande inte förstått
vad vi syftar till. Hon kritiserar
egentligen landstingen för att de inte
gör en tillräckligt stor insats på administrationens
område. När jag tar i så
hårt är det därför att jag anser att landstingen
har tagit på sig för mycket.

Jag förmodar att kammarens ärade
ledamöter många gånger har kunnat observera
hur samhället och sjukvårdshuvudmännen
angrips i massmedia för
att inte tillvarataga de möjligheter som
finns och för att inte skapa bättre
möjligheter att hjälpa sjuka människor,
gamla människor o. s. v. Det förekommer
en ständig kritik. Det visas aldrig
vad landstingen har åstadkommit utan
talas mest om de brister som finns.
Pressure groups påverkar ständigt huvudmännen
att skapa möjligheter att
hjälpa sjuka människor.

Som jag tidigare framhållit har vi
nu kommit i en situation där vi ständigt
diskuterar hur vi skall kunna få billigast
möjliga administrationsapparat. I
Örebro län bär vi kommit så långt att
jag tror att vi inte ens med en promille
kan påverka kostnadsutvecklingen. 80
procent av landstingens utgifter går till
sjukvården, och 90 procent av detta torde
vara lönekostnader. Lönerna skall
nu höjas och detta anser väl alla vara
riktigt. Hur kan fru Eriksson lösa detta
problem som landstingsråd, experter
utanför landstingen och alla landstingsledamöter
funderar över? Utgifterna
fördubblas på fyra år och man kan automatiskt
räkna ut att man får kostnader
som blir omöjliga att klara om ett
tiotal år. Man kan inte hänvisa till att
det finns SPRI, socialstyrelse och arbetsmarknadsstyrelse
och att landstingen
gör det och det utan det fordras
en samordning av allt detta för att få
en bedömning och avvägning av hur
olika problem skall lösas.

Utvecklingen fortsätter och landsting -

Torsdagen den 22 maj 1969 fm. Nr 26

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

ens huvudmän har till uppgift att lösa
sina problem. Det som ligger utanför
deras område kan de inte påverka och
detta i sin tur påverkar sjukvårdskostnaderna.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag kunde kanske ha
nöjt mig med att helt instämma i vad
som anförts av herr Brandt och fröken
Åsbrink. När jag ändock tar till orda
är det därför att jag anser frågan vara
oerhört viktig och att den motion som
utskottsmajoriteten har avstyrkt är värd
ett bättre öde.

Sjukvården är en för hela vårt samhälle
mycket viktig sektor, ökade krav
framförs om utbyggnad av vår hälsooch
sjukvård. Den som något sysslar
med sjukvård känner sig orolig över
kostnadsutvecklingen och frågar sig,
hur våra begränsade resurser skall räcka
till att täcka alla de krav som ställs
på vår sjukvård.

Sjukvårdens huvudmän — och i den
gruppen kan också jag inräknas — har
långt gående ambitioner för vårdens
utbyggnad, men planerna måste vägas
mot andra berättigade krav. Det är riktigt
som motionärerna har anfört, att
man genom satsning på andra av samhällets
aktiviteter kan hindra uppkomsten
av skada och sjukdom, och sådana
åtgärder måste vägas mot de rent sjukvårdande.
Jag menar att det här gäller
att öka satsningen på åtgärder i förebyggande
syfte för att därmed kunna
minska sjukvårdens kostnader.

Jag kan ge fru Eriksson i Stockholm
rätt i att sjukvårdshuvudmännen och
de andra organ som leder planeringen
och organiseringen av sjukvården gör
mycket, men jag tycker att det i alla fall
finns många tungt vägande skäl som
talar för att vi bör få en parlamentarisk
utredning med uppdrag att kartlägga
möjligheterna att förbättra folkhälsan
genom sjukdoms- och skadeförebyggande
åtgärder samt att överväga
— märk väl — prioriteringsfrågorna

och utgifterna för hälso- och sjukvårdssektorn
i relation till den totala nationalprodukten.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den av fröken
Åsbrink m. fl. till utlåtandet fogade
reservationen.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Det är väl inget tvivel
om att motionärerna här är ute i ett
mycket angeläget ärende. Det har också
utskottet noterat, men utskottet har
tyvärr inte tagit ställning på det positiva
sätt som man skulle ha kunnat
hoppas.

Det är framför allt två saker som tas
upp i motionen, nämligen förebyggande
och hälsobefrämjande åtgärder samt
kostnaderna och prioriteringen på sjukvårdssidan.
Den senare delen, den ekonomiska,
har berörts så mycket i debatten,
att jag inte skall ytterligare utveckla
den. Att den är angelägen torde
stå klart. När de tekniska möjligheterna
förefaller att utveckla sig i riktning mot
att vi kan göra nära nog vad som helst
på sjukvårdens område, men de ekonomiska
resurserna sätter en gräns, är
det absolut nödvändigt att företa någon
prioritering, och var skall den göras om
inte hos det planerande organet på riksplanet? Jag

skulle, herr talman, vilja säga
bara ett par ord om sjukdomsförebyggande
åtgärder som kanske är det mest
betydelsefulla av de två avsnitten i
detta sammanhang. Jag skulle vilja
framhålla att vi måste lära oss att leva
ett sunt liv. På den första sidan i motionen
talas det om den ökande stressen
i arbetslivet och i samhället, det talas
om alkoholskador och andra skador
som uppstår på grund av dåliga kostvanor
och bruk av stimulantia, för att
inte tala om narkotika. Jag anser att
detta är den absolut viktigaste delen av
motionen.

Jag har tidigare instämt med herr
Andersson i Örebro, som berörde tra -

38 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

fikskadorna. Också i detta fall har den
förebyggande verksamheten stor betydelse.

Jag anser att det är nödvändigt att
företa en översyn av hela detta område
och främst beträffande de två här berörda
avsnitt som är särskilt betydelsefulla.
Det gäller först hur människor
genom ett sunt levnadssätt skall förebygga
sjukdomar och hur man på ett
tidigt stadium skall spåra upp sjukdomar
som inte kan undvikas. Här har
det gjorts en hel del, men inte tillräckligt.
Det gäller vidare att få till stånd
en prioritering, så att landstingen och
de myndigheter som har hand om hälsooch
sjukvården vet vad de skall satsa
på. Alla som har sysslat med dessa
frågor ute i landet vet hur brännande
de är. Alltså bifall till utredningskravet
enl. reservationen.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Man behöver inte, som
någon sade tidigare, höra till den socialdemokratiska
familjen för att våga
uttrycka sin uppskattning av den motion
som vi behandlar och uttala sin
anslutning till den reservation som finns
fogad till utskottets utlåtande.

Jag vill inledningsvis säga att vi från
oppositionshåll inte så sällan har fört
fram krav på en totalplanering. Jag
vill inte säga att det har gällt just detta
område, men det har gällt andra områden,
där många utredningar arbetar
och där man saknar ett samlat grepp. I
de fallen har vi kanske inte mött motsvarande
gensvar från majoritetspartiet.

Vi skall emellertid hålla oss till det
föreliggande ärendet, herr talman, och
jag vill om det säga att det tar upp en
utomordentligt viktig fråga som vi inte
kan gå förbi. Jag måste säga att jag inte
förstår fru Erikssons i Stockholm negativa
inställning. Det förefaller mig
som hon inte riktigt har fattat vad problemet
gäller. Hon säger att hon får det
intrycket, att landstingen skulle vilja

minska omvårdnaden om de sjuka. Det
var väl ett uttryck som kom litet hastigt
över fru Erikssons läppar. De som
har haft med landstingen att göra måste
veta att landstingen satsar allt vad de
kan för att dra försorg om sjuka människor.
Även om man kanske som representant
för arbetstagarsidan någon gång
kan tycka att landstingen är stelbenta
och att problemen kunde lösas bättre
ur personalsynpunkt, tror jag att vi i
stort sett inte har någon anmärkning att
göra mot landstingen.

Jag vill alltså varmt tillstyrka att vi
får denna samlade bedömning. Det
gäller ju, som här sagts, sådana viktiga
frågor som alkohol- och narkotikaproblemen,
och det gäller arbetsmiljöns inverkan
på människorna.

I det sammanhanget kan jag inte underlåta
att nämna, herr talman, att vi
tidigare i vår har behandlat en motion
från mitt parti som syftade till en utredning
om hur arbetsmiljön kan tänkas
påverka sjukfrekvensen. Det är en
viktig fråga med tanke på den utveckling
mot en ökning av stressjukdomarna
som sker. Jag minns emellertid inte att
herr Brandt eller andra förtjänta socialdemokrater
stödde den motionen; den
låg annars i linje med de tankegångar
som vissa socialdemokrater nu fört
fram. Det kan alltså hända att vi ändå
kan ena oss på den punkten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Till min glädje och förvåning
har flera kamrater i kammaren
efterhört min åsikt i denna fråga. Det
är ett ovanligt underlag för en riksdagsman
att begära ordet i en debatt.
Jag skall alltså be att få redovisa anledningen
till att jag i detta fall hör
till majoriteten inom utskottet.

Herr Brandt sade att detta inte är
partipolitik, och på den punkten har
han fullständigt rätt. Är inte detta en

Torsdagen den 22 maj 1969 fm. Nr 26

Förebyggande åtgärder inom hälso- och sjukvården, m. m.

sådan fråga som man kan nalkas utan
aggressioner och utan förutfattade meningar?
Är inte det vankelmod som
ger sig till känna både i utskottets utlåtande
och i reservationen liksom i
kammardebatten ett uttryck för att man
över lag försöker att på ett objektivt
och ambitiöst sätt leta sig fram till
lösningar, om vilka ingen är riktigt
säker på hur de bör vara beskaffade.

En anledning, som inte är relevant
eller hållbar, till att jag befinner mig
på utskottsmajoritetens sida men som
dock finns där var fru Kristensson delvis
inne på. År efter år har jag varit
med om behandlingen av motioner som
varit närbesläktade och haft ungefär
samma inriktning som den nu ifrågavarande
och då har jag här i kammaren
fått lära mig att sådana frågor löser
man minsann inte med en parlamentarisk
utredning; de sträcker sig över
ett alltför vittomfattande fält. När man
kommit exempelvis ifrån centern med
omnibusmotioner, som berör allt i
människans liv ifrån vaggan till graven,
har man fått svaret, att sådana problem
löser man inte med en parlamentarisk
utredning. När man blivit vis av sådan
undervisning och känner igen vissa
formuleringar i denna motion, har jag
sagt mig, att man kanske inte heller
här löser det aktuella problemet med
en parlamentarisk utredning.

I utskottets motivering som jag nog
vill säga inte innebär, att man ställer
sig helt avvisande till motionerna, utan
tvärtom innebär att utskottet visar stort
intresse för problematiken, finns det
en allvarlig brist, det skall gärna erkännas.
Den har kanske ingen av oss
upptäckt förrän i dag, nämligen att
statsutskottets förslag i dess utlåtande
nr 46 bifallits av en enhällig riksdag
utan att det har väckt någon större
uppmärksamhet här i kammaren. I
detta utlåtande föreslogs, att man skulle
skriva till Kungl. Maj :t och begära sådan
forskning, varom det talas i nu
förevarande motioner. Det innebär att

motionens önskemål redan delvis är
tillgodosett.

Jag skall gärna erkänna det som en
brist att vi inte har uppmärksammat
det, när vi skrivit beredningsutskottets
utlåtande över dessa motioner. Om vi
gjort det, hade det inneburit ett mera
hållbart underlag för yrkandet att lämna
ifrågavarande motioner utan åtgärd.

Vidare vill jag bara framföra en liten
fundering. Sjukvårdshuvudmännen är
också huvudmän för hälsovården, och
gränsdragningen mellan sjukvård och
socialpolitik är svår. Därför tycker jag
att statsutskottets av riksdagen bifallna
förslag om tvärvetenskaplig forskning
är väl motiverat.

Vid utskottsbehandlingen framfördes
en hel massa funderingar i de frågor
som tagits upp i motionerna. Vad är
det som är grunden till människans
hälsa och trivsel och harmoni? Man
kom plötsligt att tala om hela samhällsplaneringen,
avståndet mellan arbetsplats
och boendeort, och de som var
intresserade av det talade om livsåskådningsfrågor,
om missbruk av narkotika
och olika njutningsmedel och om felaktiga
levnadsvanor.

Inför detta enorma område av olika
ämnen hesiterade jag personligen och
sade mig: Det är väl rätt, som riksdagen
så många gånger sagt mig, att det
kanske inte går att lösa en så vittomfattande
fråga som denna med en parlamentarisk
utredning; sjukvård och
hälsovård mera exakt definierade skulle
dock möjligen behöva utredas och
undersökas. Jag trodde mig emellertid
kunna ha den tilltro till sjukvårdens
och hälsovårdens huvudmän att de
skulle kunna klara det själva, såsom
fru Eriksson i Stockholm redan har
sagt.

Det är klart att man blir litet stött,
när herr Brandt talar om att de som
sitter i allmänna beredningsutskottet
inte har sett ett sjukhus eller ett landsting
och inte har förstått något av detta.
Jag vill inte överdriva mina insikter

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Förebyggande åtgärder inom hälso- och

eller mina möjligheter att förstå garvade
landstingsledamöter. Jag har bara
suttit i 16 år och sysslat med sjukvårdsfrågor
i landstinget. På grundval av
min erfarenhet därifrån har jag sagt
mig, att de utredningar som behövs
kanske möjligen landstingen och Landstingsförbundet
skulle kunna klara vad
beträffar det begränsade område som
det här kan gälla. Vi kan ändå inte
föra in hela samhällsproblematiken i
detta sammanhang.

Herr talman! Detta är något av vad
som ligger bakom mitt stöd av utskottsmajoriteten.
Jag står för detta men vill
därmed inte ha sagt att det behöver
vara så felaktigt att ha andra funderingar
om hur frågan skall lösas.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det har varit intressant
att lyssna på debatten. Den har varit
välgörande och mycket väsentliga frågor
har tagits upp. Jag lyssnade med
intresse på vad såväl herr Brandt som
fröken Åsbrink yttrade men blev litet
konfunderad. Herr Brandt sade att det
inte är någon partipolitisk fråga och
jag vill livligt instämma i detta men jag
måste be att få framhålla ett par saker
för herr Brandt.

När vi den 27 mars i år behandlade
statsutskottets utlåtande nr 5 fanns
under punkten 23 en partimotion från
centerpartiet (II: 126), i vilken togs upp
exakt samma frågeställningar, men då
var det tydligen en partipolitisk fråga.
Det fanns en reservation fogad till detta
utlåtande vilken reservation anslöt sig
till partimotionen. Reservationen var
undertecknad av centerpartiets och
folkpartiets representanter och fick
endast 59 röster. Därför tror jag inte
att vi fick något stöd från dem som
i dag talar för den reservation som jag
här vill ansluta mig till.

I centerpartiets partimotion togs
spörsmålet om den förebyggande hälsovården
upp och det framhölls att denna
måste syfta till att ge ökade kunskaper

sjukvården, m. m.

på en hel rad områden av väsentlig betydelse
för den enskilda människan.
Det gäller sjuk- och olycksfallsvård,
förgiftnings- och kostfrågor, läkemedel,
stimulantia och inte minst miljön som
också berördes i detta sammanhang.
Vi ansåg att samhällets organ på olika
områden måste medverka i syfte att
skapa en positivare attityd. Vi begärde
dels en kartläggning av behovet av och
förutsättningarna för en samordnad och
systematiskt genomförd allmän hälsoupplysning
och hälsofostran, dels
framläggandet av förslag angående
hälsoupplysningens innehåll, utformning
och organisation — allt för att
åstadkomma bättre förusättningar för
samhällets organ och alla vuxna medborgare
då det gäller att förbättra
folkhälsan. Samtidigt skulle man i möjligaste
mån söka avlasta sjukvården
och socialvården.

Jag vill helt ansluta mig tilll herr
Brandts ståndpunkt beträffande landstingens
stora problem och de kostnadsökningar
som kan förutses. Jag är glad
över enigheten över partilinjerna men
det hade varit glädjande om den enigheten
också hade rått här i kammaren
den 27 mars. Jag har den uppfattningen
att frågan var lika väsentlig då som nu.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats till
allmänna beredningsutskottets utlåtannr
43.

Herr CARLSHAMRE (in):

Herr talman! Vi befinner oss i en poj
litiskt sett mycket intressant situation
just nu. Det är alltid fängslande att spekulera
över upphovsmannarätten till
politiska förslag, men uppenbarligen
känner samtliga i kammaren företrädda
partier igen större eller mindre delar
av de förslag som framförts i den
nu aktuella motionen och reservationen.
Här har uppenbarligen framför
allt oppositionen en nästan unik chans
att genom att rösta på bifall till en socialdemokratisk
motion vinna kamma -

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Undersökningar angående förekomsten av naturgas och olja på östgötaslätten

rens bifall till egna gamla, gång på
gång ställda förslag. Med den storsinthet
som är oss egen tycker jag att vi
skall ta den chansen. Jag instämmer
varmt i yrkandet om bifall till reservationen
1.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Åsbrink begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Åsbrink
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för nejpropositionen.
Fru Eriksson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 54
ja och 142 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av fröken Åsbrink m. fl.

§ 14

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

2* —Andra kammarens protokoll 1969.

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. in.,
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående professur i historia,
särskilt stads- och kommunhistoria,
vid universitetet i Stockholm,

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anledning av ändrad
fördelning av ärendena mellan statsdepartementen,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig garanti för
Aktiebolaget ASEA-ATOM:s förpliktelser
m. m., och

nr 100, i anledning av motioner om
anslag ur Norrlandsfonden till samerna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Undersökning angående förekomsten av
naturgas och olja på östgötaslätten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
101, i anledning av motion om undersökning
angående förekomsten av naturgas
och olja på östgötaslätten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Bara några korta kommentarer
till statsutskottets utlåtande
i anledning av min motion om undersökning
angående förekomsten av naturgas
på Vadstenaslätten. Vid första
påseendet kan man kanske få den föreställningen
att denna fråga är mycket
lokalt betonad. Men eventuella förekomster
av gas och olja i större mängder
är ju inte bara ett provinsintresse
utan i hög grad också ett riksintresse,
och ur denna synpunkt är det alltså
motiverat att också ta upp frågan i en
motion till riksdagen.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Undersökningar angående förekomsten av naturgas och olja på östgötaslätten

Den egentliga anledningen till motionen
är emellertid att experterna har
och haft så olika uppfattningar om
möjligheten av att naturgas skulle kunna
förekomma i större mängder inom
det aktuella området. Den expertis som
utskottet begärt yttrande från anser att
gasen är av ringa mängd och att den
kommer från ett cirka 20 meter tjockt
sandstenslager ovanpå ett granitlager
på mellan 80 och 150 meters djup. De
kärnborrningar man gjort har också
inskränkt sig till att beröra endast detta
lager.

Det finns emellertid andra experter
som anser att gasen kommer från äldre
sandstenslager, som ligger under det
hårda granitlagret, och någon undersökning
på så stort djup har aldrig utförts.
Om denna teori är riktig, kan
det finnas hur mycket gas som helst.

Det är naturligtvis för en lekman alldeles
omöjligt att avgöra vad som är
riktigt. Man kan bara bli imponerad av
att se vilka stora mängder gas som
bubblar fram ur åbottnar och strömmar
ut genom brunnar. Gasen har strömmat
fram på detta sätt under hundratals
år utan att ha blivit tillvaratagen
annat än i mycket liten skala och först
under senare år.

Enligt min mening kan bara en ny
undersökning med nutida tekniska
hjälpmedel avgöra vilka expertteorier
som är riktiga. Att det för cirka 35 år
sedan borrats hål ned till högst 150 meters
djup säger ingenting i dag, när det
finns helt andra möjligheter. Man kan
använda flygplan i sina undersökningar
och kan borra hål på upp till 5 000
—6 000 meter.

Utskottet har nu visserligen avstyrkt
motionen men på ett sådant sätt att jag
tycker mig kunna utläsa att den egentligen
har biträtts. Man pekar på två
förhållanden som inträtt sedan motionen
skrevs. För det första åberopar man
bl. a. följande avsnitt av yttrandet över
motionen från Sveriges geologiska undersökning: -

»Trots detta har förekomsten av gas
i Östergötlands berggrund betydande
intresse. Det kan inte betraktas som
uteslutet att ytterligare förekomster för
lokalt utnyttjande kan påträffas. Därutöver
skulle en bättre kännedom beträffande
gasens karaktär och förekomstsätt
vara av värde för kolväteprospekteringen
i östersjöområdet, eftersom
förekomster av gas och olja i detta område
kan tänkas uppträda i motsvarande
bergartslager och under liknande betingelser.
Härigenom erbjuder östgötaslätten
möjligheter till modellstudier,
vars resultat också kan vara applicerbara
på östersjöområdet, där motsvarande
bergartsled är mycket svåråtkomliga.
»

För det andra erinrar utskottet om
att staten nyligen har ingått som delägare
i ett för prospektering efter olja
och naturgas särskilt bildat bolag. Det
är alltså underförstått att det blir detta
bolags sak att i fortsättningen driva frågan
tillsammans med SGU.

Till sist anför utskottet följande:

»Mot bakgrund av vad SGU i sitt remissyttrande
anfört anser sig utskottet
kunna utgå från att SGU vid utarbetandet
av sin anslagsframställning för budgetåret
1970/71 kommer att i sin totalbedömning
väga in den undersökning
som verket i sitt remissyttrande funnit
angelägen.»

Herr talman! Utskottets utlåtande är
så positivt att jag i dag inte kan göra
annat än yrka bifall till utskottets hemställan.
Men jag kommer med intresse
att följa frågans utveckling, och skulle
det bli så att de av utskottet uttalade
förhoppningarna •—• som jag delar —
inte infrias finns det anledning att återkomma
än en gång med en framställning
i ärendet.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt begära ordet, men motionären
gjorde några kommentarer som jag ändå
vill säga något om.

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Låt mig först framhålla att det inte
råder några delade meningar mellan
oss inom utskottet och motionären när
det gäller behovet av att få fram nya
naturtillgångar. Alldeles uppenbart är
att — som motionären framhåller —-de naturtillgångar vi haft förmånen att
äga i vårt land varit avgörande för den
industriella utvecklingen.

Jag har alldeles särskilt studerat denna
motion, och den har föranlett mig
att läsa litet mera om Östergötlands topografi
än jag tidigare gjort. Jag fäste
mig speciellt vid ett påstående som motionären
gör med utgångspunkt från en
händelse under första hälften av 1800-talet. Man hörde då vid ett tillfälle i en
stor del av Östergötland ett kraftigt
dån, och motionären utvecklar teorin
att det genom en förkastningsspricka
skulle finnas en förbindelse mellan Östersjön
och östgötaslätten. När vi fick
remissyttrandet från SGU var vi självfallet
mycket intresserade av vad expertisen
skulle säga på denna punkt.
Det visar sig att SGU avfärdar motionärens
teori och menar att det inte
finns några förutsättningar av det beskrivna
slaget.

Det är alldeles uppenbart att vi inom
utskottet inte kunnat göra någonting
annat än hänvisa till remissvaren —
förutom från SGU har yttrande även
inkommit från länsstyrelsen i Östergötlands
län. Samtidigt uttalar vi att SGU
vid utarbetandet av sin anslagsframställning
för budgetåret 1970/71 bör
väga in den undersökning som verket
funnit angelägen. Denna formulering
innebär inte att utskottet biträder motionen,
men vi räknar med att SGU
kommer att göra en undersökning, om
en sådan anses angelägen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Bara några korta ord.
Vi är ju lekmän. Vad som här anfördes
om en förbindelse med Östersjön i sam -

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

band med en jordbävning som ägde
rum för länge sedan är en av de teorier
som experter kommit fram till. Jag
nämnde två andra teorier. Det finns
alltså många teorier, men ingen ordentlig
undersökning efter nutida begrepp
har företagits, och det är en sådan jag
har efterlyst.

En lekman kan inte låta bli att fundera
över om det är så helt uteslutet
att det finns en förbindelse med Östersjön,
eftersom man får saltvatten i brunnarna
vid de borrningar som företas i
kanten av Omberg.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
102, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till Täckning
av merkostnader för löner och pensioner
m. m. för budgetåret 1969/70.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Genom en den 14 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 58, hade Kungl.
Majd under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967 (nr 198),

dels begärt riksdagens yttrande över
vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i mönstringsförordningen
den 14 april 1961 (nr 87),

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Ny organisation av sjöfartsverket, m.m.

dels föreslagit riksdagen att bifalla
de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande:

I propositionen föreslås ny organisation
av sjöfartsverkets centrala förvaltning.
Verkets uppgifter föreslås koncentrerade
till att avse främst handelssjöfartens
farleder och fartyg. Detta innebär
att vissa av verkets nuvarande
uppgifter t. ex. i fråga om småbåts- och
fiskehamnar och geomagnetisk verksamhet
upphör eller förs över till andra
myndigheter. Verksamheten skall
drivas med ekonomisk inriktning och
med i princip full kostnadstäckning
som mål.

Verket föreslås stå under ledning av
en kollegialt beslutande lekmannastyrelse
bestående av — utom generaldirektören
—- fyra ledamöter. Den centrala
förvaltningen föreslås indelad i
fem avdelningar, nämligen driftavdelningen,
sjökarteavdelningen, sjöfartsinspektionen,
ekonomiavdelningen och
administrativa avdelningen.

Vidare föreslås att ett centralt sjömansregister
inrättas vid sjömansförmedlingen
i Göteborg. Härvid upphör
sjömanshusens och sjöfartsstyrelsens registrering
av sjömän. Sjömanshusens
övriga uppgifter —- dvs. mönstringsverksamheten
— föreslås hli integrerade
med sjömansförmedlingen i den allmänna
arbetsförmedlingens lokala organisation.
En central sjömansnämnd ersätter
de regionala nämnderna.

Författningsändringarna föreslogs träda
i kraft den 1 juli 1969.

Propositionen hade, såvitt anginge
ändringar i folkbokföringsförordningen
och mönstringsförordningen hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet. Såvitt anginge bidrag till
småbåtshamnar och anslag under nionde
huvudtiteln hade propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet (utlåtande

nr 17) och i övrigt till statsutskottet
(utlåtande nr 96).

Andra lagutskottet hemställde ''

A. att riksdagen måtte anta det genom
propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967
(nr 198);

B. att riksdagen måtte i anledning av
det genom propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändring i
mönstringsförordningen den 14 april
1961 (nr 87) i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening ge till känna vad
utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Andreasson (ep), Axelson (fp), Blomquist
(m) och Gustavsson i Alvesta
(ep) samt fröken Wetterström (m),
fröken Sandell (s) och fru Freenkel
(fp), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte anta det genom
propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967
(nr 198) med den ändringen att förordningen
trädde i kraft den 1 januari
1970;

B. att riksdagen måtte i anledning av
det genom propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändring i
mönstringsförordningen den 14 april
1961 (nr 87) i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening ge till känna vad reservanterna
anfört om ikraftträdande
den 1 januari 1970.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Överläggningen

rörande andra lagutskottets
utlåtande nr 50 må omfatta jämväl
statsutskottets utlåtande nr 96 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 17, men
yrkanden beträffande sistnämnda utlåtanden
framställes först sedan desamma
föredragits.

Andra lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Ibland kan en alarmerande
företeelse i samhället påkalla ett
snabbt ingripande, bl. a. genom att nya
lagar eller lagändringar erfordras. I sådana
situationer är det givetvis i hög
grad befogat att lagarna träder i kraft
utan tidsutdräkt. Men det finns en tendens
som mer och mer gjort sig märkbar
under senare år, att forcera fram
ikraftträdande av beslutade reformer
oavsett om det är av behovet påkallat
eller inte. Det finns ett otal exempel på
genomgripande omorganisationer av
bl. a. verk och institutioner där just ett
för tidigt ikraftträdande av lagbestämmelserna
har medfört att varken lagtext
eller tillämpningsföreskrifter eller blanketter
har förelegat den dag då man
skall börja leva efter de nya bestämmelserna.

Detta skapar förvirring hos tjänstemän
i såväl ledande som underordnade
befattningar, och det går inte minst ut
över den allmänhet som skall betjänas.
Ingen vet hur man skall förfara, och
rådfrågar man sig på högsta ort går det
inte heller där att få några klara besked.
Vi kan bara tänka på hur det har varit
på skolans område med alla de olika
reformer som där har genomförts. Lärarna
har varit desorienterade om innebörden
och tillämpningen av riksdagens
beslut. Hur var det när vi tog den
nya brottsbalken? Då förelåg en oerhörd
tidsnöd. Beslutet om lagen om beredande
av slutan psykiatrisk vård fattades
i november 1966 och lagen sattes
i kraft 1 januari 1967, men tillämpningsföreskrifter
kom långt senare.

Man kunde anföra många exempel.
Ytterligare ett och nog så talande exempel
är den ändring i socialvårdslagen
som vi antog för ungefär ett år sedan.
Lagen skulle träda i kraft den 1 juli
1968, men enligt vad som sagts mig har
man först för ungefär 14 dagar sedan
fått anvisningarna. Fröken Sandell, som
är en av reservanterna, är förhindrad
att deltaga i debatten annars kunde hon

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

ha anfört talrika exempel från sitt arbetsfält
inom arbetsmarknadsverkets
område.

Det är, herr talman, högst otillfredsställande
med en sådan tingens ordning.
I dag föreligger ett typexempel på detta
i Kungl. Maj :ts proposition angående
den nya organisationen av sjöfartsverket,
som i sin tur medför ändringar
i både folkbokföringsförordningen och
mönstringsförordningen. Andra lagutskottet
har haft att behandla ändringsförslagen
rörande dessa förordningar.
Det finns ingen anledning för mig att
gå in på sakinnehållet i propositionen,
då ju ett enigt utskott tillstyrker den.
Emellertid har sju av utskottets ledamöter,
representerande samtliga de demokratiska
partierna, i en reservation begärt
att ikraftträdandet av de föreslagna
författningsändringarna skall ske först
den 1 januari 1970 i stället för, som
i propositionen föreslagits, den 1 juli
i år.

Enligt de upplysningar vi har erhållit
under utskottsbehandlingen tycks man
t. o. m. i departementet vara på det klara
med att det helt enkelt inte går att
få fram tillämpningsföreskrifterna och
övriga handlingar i så god tid före den
1 juli, att sjömansförmedlare och mönstringsförrättare
kan anpassa sig till de
nya bestämmelserna. Det är ju bara
drygt en månad kvar till den 1 juli.
Man bör komma ihåg att dessa författningar
och de övriga handlingar som
behövs i dessa ärenden skall föreligga
i översättningar till olika främmande
språk för att kunna tillhandahållas
mönstringsförrättare i utlandet. Man vet
också genom erfarenheter från tidigare
lagstiftning på sjöfartens område att
dessa förberedelser tar lång tid i anspråk.
Trots detta tycks utskottsmajoriteten
helt blunda för realiteterna och
följer till punkt och pricKa Kungl.
Maj :ts förslag.

Utskottet konstaterar kort och gott
att »författningsändringarna ingår som
ett led i en omfattande omorganisation

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

av sjöfartsverket och rationalisering av
olika arbetsuppgifter inom sjöfarten»
och att reformen »skall genomföras vid
ingången av nästa budgetår». Man utgår
— jag dristar mig att säga: mot bättre
vetande — från att vederbörande departement
i tid skall kunna vidta åtgärder
för att författningsändringarna
skall kunna träda i kraft vid samma tidpunkt
som gäller för reformen i dess
helhet.

Jag anser det vara ett lagutskotts skyldighet
att tillse, att det finns förutsättningar
för att en lag skall kunna fungera
vid en viss tidpunkt, om det över
huvud taget skall vara någon mening
med den. Men det har utskottsmajoriteten
helt nonchalerat. Det är mot en sådan
behandling av ärendet vi reservanter
opponerar oss.

Med vad jag här sagt, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.
Jag vill samtidigt förklara att jag är
medveten om att ett bifall till reservationen
får konsekvenser när det gäller
hemställan under punkten 9 i statsutskottets
utlåtande nr 96. Det datum som
där anges -— den 1 juli 1969 — måste då
ersättas med den 1 januari 1970. Jag
hoppas att detta skall bli aktuellt, och
jag ber, herr talman, att i så fall få
återkomma med yrkande härom.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Andra lagutskottet har
haft att yttra sig över de föreslagna författningsändringarna
i samband med införandet
av ett nytt system för registrering
av sjömän, och jag är en av dem
som har reserverat sig mot utskottets
utlåtande.

Den nuvarande ordningen med inskrivning
av sjömän vid ett flertal regionala
sjömanshus och cn viss begränsad
central registrering vid sjöfartsstyrelsen
ersätts enligt förslaget med ett
centralt sjömansregister plus en upplysningscentral
för sjömäns adresser. Det
skall också bli en sektion vid sjömans -

förmedlingen i Göteborg. Mönstringsverksamheten
läggs över på sjömansförmedlingarna,
och sjömanshusen skall
upphöra. En central sjömansnämnd
förläggs till Göteborg.

Om denna organisation är vi, som
fröken Wetterström framhållit, eniga
i utskottet. Reservanternas uppfattning
skiljer sig från utskottsmajoritetens beträffande
tidpunkten när lagen skall
träda i kraft. Vi reservanter anser att
det inte går att förverkliga intentionerna
bakom organisationen om man skall
genomföra lagändringen redan den 1 juli
i år. Om man väntar med ikraftträdandet
till den 1 januari 1970 finns förutsättningar
för att den nya ordningen
skall kunna fungera redan från början.
Då kan man också få till stånd en övergång
under lugnare förhållanden och
utan onödig irritation. Som fröken Wetterström
har sagt måste lagtext, tilllämpningsföreskrifter
och nya formulär
finnas i god tid före ikraftträdandet
inte bara här i landet utan runt om
i världen och på olika språk.

Utskottet utgår från att åtgärder har
vidtagits för att möjliggöra ett ikraftträdande
vid samma tidpunkt som gäller
för reformen i övrigt. Jag har inte
kunnat få klarhet häri vid utskottets behandling,
och jag vill fråga utskottets
talesman om han kan tala om vilka åtgärder
som är vidtagna och om förberedelserna
har kommit så långt att allt
kan klaffa den 1 juli i år.

Jag vill helt instämma i vad fröken
Wetterström säger om att det är lagutskottets
uppgift att kontrollera att det
förslag som läggs fram är hållbart. Utskottet
måste alltså försäkra sig om att
de olika förberedelserna är gjorda; vi
kan inte med öppna ögon tillstyrka ett
förslag som vi vet inte kan fungera när
det skall träda i kraft. Vi har, som fröken
Wetterström också framhöll, erfarenheter
från flera andra områden, inte
minst det sociala, av att det kan dröja
ungefär ett år innan tillämpningsföreskrifter
utfärdas. Detta förhållande har

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

varit föremål för interpellationer och
frågor i riksdagen, och vi måste försöka
komma ifrån detta system.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Jag vill instämma i de
synpunkter som fröken Wetter ström
och herr Gustavsson i Alvesta har framfört.
Jag skall be att få läsa innantill ur
protokollet från första kammarens debatt
i denna fråga. Representanten för
utskottet sade: »Majoriteten inom andra
lagutskottet har inte haft någon anledning
att betvivla att kommunikationsdepartementet
gjort sådana förberedelser
för denna del av organisationsändringen
att den skall kunna genomföras
på rätt sätt.» För att undvika missförstånd
vill jag i denna kammare understryka
att reservanterna ingalunda ifrågasatt
sättet för lagens genomförande
utan endast vänt sig mot den snävt tilltagna
tidsfristen, en månd mellan beslutet
och reformens genomförande.

Jag skall ta ett exempel från verkligheten.
Lagen om säkerhet på fartyg antogs
år 1965. Lagrådet föreslog att
ikraftträdandet skulle uppskjutas från
den 1 januari 1966 till den 1 juli 1966
för att bereda sjöfartsstyrelsen tid att
utfärda nödiga följdförfattningar. Departementschefen
försäkrade då att nödiga
författningstexter skulle föreligga
i god tid till lagens ikraftträdande. Det
blev emellertid en sådan försening vid
handläggningen, att sjöfartsstyrelsens
första kungörelse med tillämpningsföreskrifter
utfärdades först under senare
delen av år 1968. Detta exempel kan ge
en belysning av våra farhågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats till andra
lagutskottets utlåtande nr 50

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! De föregående talarna
har pläderat för den reservation som

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

fogats till andra lagutskottets utlåtande
nr 50. Efter vad jag kan förstå är dessa
tre talare överens med utskottsmajoriteten
om att den omorganisation av sjöfartsverket
som nu föreslås är befogad.
Det skulle alltså endast vara tidpunkten
för ikraftträdandet som vi har att debattera.
Jag kan emellertid inte se detta
som en fråga endast om när denna reform
skall genomföras. Detta är en stor
reform. Jag vill bara påminna kammarens
ledamöter om att det nya verket
föreslås stå under ledning av en kollegialt
beslutande lekmannastyrelse bestående
av — förutom generaldirektören
— fyra ledamöter. Den centrala
förvaltningen föreslås indelad i fem avdelningar,
nämligen driftavdelningen,
sjökarteavdelningen, sjöfartsinspektionen,
ekonomiavdelningen och administrativa
avdelningen.

Vidare föreslås att ett centralt sjömansregister
inrättas vid sjömansförmedlingen
i Göteborg. Härvid upphör
sjömanshusens och sjöfartsstyrelsens registrering
av sjömän. Sjömanshusens
övriga uppgifter — d. v. s. mönstringsverksamheten
— föreslås bli integrerade
med sjömansförmedlingen i den allmänna
arbetsförmedlingens lokala organisation.

Jag har velat nämna dessa förhållanden
som ett starkt argument för att
detta inte bör ses endast som en fråga
om huruvida reformen skall träda i
kraft den 1 juli 1969 eller den 1 januari
1970. Jag ser frågan om tidpunkten för
ikraftträdandet som en del av hela reformen.
Eftersom budgetårsskiftet inträffar
den 1 juli, har andra lagutskottet
funnit det naturligt att tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag att reformen skall
gälla från den 1 juli 1969.

Reservanterna har speciellt påpekat,
att man inte kommer att hinna utfärda
tillämpningsföreskrifter i god tid före
den 1 juli. Bl. a. fröken Wetterström
bär räknat upp en hel rad reformer, till
vilkas genomförande man inte hunnit
utfärda tillämpningsföreskrifter. Detta

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Ny organisation av sjöfartsverket, m.m.

är ingenting ovanligt, och det inträffar
inte bara inom statsförvaltningen utan
även inom det privata näringslivet och
på andra områden där det förekommer
omorganisationer, .lag tror emellertid
inte att man kan vänta med att genomföra
en reform till dess man är hundraprocentigt
övertygad om att alla människor
som berörs av reformen är väl informerade.

Jag kan upplysa kammarens ledamöter
om att man inom kommunikationsdepartementet
har bedömt den 1 juli
som eu lämplig tidpunkt, och man har
även satt i gång med erforderligt förberedelsearbete.
Detsamma gäller utrikesdepartementet,
vars ambassadörer
och konsuler i främmande länder kommer
att beröras av reformen. Det pågår
ett intensivt förberedelsearbete. Även
om man till den 1 juli inte fått ut alla
erforderliga föreskrifter, så kommer nog
det hela att fungera i alla fall. Det är
ingen ny och ovan personal som skall
handlägga dessa frågor, utan dessa uppgifter
tillkommer ambassadpersonal
som under många år har skött denna
verksamhet i länder där vi inte har sjömanshus
eller någon annan inmönstring.
Jag är övertygad om att det med
dagens kommunikationer och möjligheterna
att telefonledes och på annat
sätt ta kontakt med den centrala myndigheten
skall vara möjligt att föra
denna reform i hamn, på samma sätt
som fallet varit med alla andra reformer
som vi beslutat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 50.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Göransson uppvisar
en mycket dålig respekt för att av
riksdagen fattade beslut skall kunna
omsättas i praktisk verklighet. Han
nonchalerar det hela och säger att man
inte kan vänta på en reforms genomförande
därför att alla människor skall

bli informerade först. Det kan så vara,
men jag anser att det måste finnas en
korrespondens mellan riksdagens beslut
och de författningsbestämmelser som
skall gå ut för att beslutet skall kunna
tillämpas.

Jag förstår inte vad det privata näringslivet
har med detta att göra; det
är ju ingen lagstiftande myndighet.

Herr Göransson horde ha större respekt
för riksdagens beslut. För att få
förberedelserna klara i tid bör man
i fortsättningen se till att propositionerna
kommer tidigare till riksdagen. Om
så inte är möjligt får man uppskjuta
beslutets ikraftträdande så att tillämpningsbestämmelserna
kommer någorlunda
samtidigt.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman säger
att han bedömer detta inte bara som
en tidsfråga utan som en del i hela
reformen, och vidare talade han om
ungefär hur organisationen skall byggas
upp.

Det är riktigt att det inte bara är en
tidsfråga — det är ju en omorganisation
det gäller. Men eftersom det gäller en
omorganisation av sjöfartsverket finns
det väl i och för sig inget hinder för
att denna i sina huvuddrag skulle kunna
träda i kraft den 1 juli och att författningsändringarna
skulle kunna komma
något senare.

En jämförelse med det privata näringslivet
finns det i detta sammanhang
sannerligen ingen anledning att göra.
Här gäller det lagar, som vi stiftar i
riksdagen, lagar som människor skall
ha att rätta sig efter.

Över huvud taget bör man inte sätta
en reform i kraft förrän man verkligen
vet att myndigheterna har praktiska
möjligheter att tillämpa de nya bestämmelserna.
Det vore underligt om
det inte skulle ha utförts ett visst förberedelsearbete
i utrikesdepartementet,
som herr Göransson säger, men herr

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Göransson är säkert lika medveten som
reservanterna om att enligt de upplysningar
vi fick i utskottet anser departementet
det ogörligt att få fram föreskrifterna
till den 1 juli.

Personalen som skall tillämpa de nya
bestämmelserna är van, säger herr Göransson,
men även om personalen är
aldrig så van vid sina tidigare uppgifter,
kommer det nya ålägganden utan
att man har fått vare sig lagtext eller
tillämpningsföreskrifter eller andra
handlingar. Så småningom får man
kanske dem på svenska, men det är väl
ingen som tror att en utlänning som
sitter i främmande land begriper vilka
lagändringar vi har beslutat om här i
riksdagen.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är övertygad om att
det inte är någon risk för att förmedlingsverksamheten
inom Sverige enligt
det nya systemet inte kommer att fungera
den 1 juli. Vi kan alltså helt bortse
från risken att det uppstår problem
inom landet.

Vad är det då som kan hända vid
våra utländska beskickningar? Ingenting!
Om en sjöman blir registrerad enligt
det gamla systemet, har detta ingen
som helst praktisk betydelse. Ändringen
är endast av formell natur, och ingen
kommer att bli kvarlämnad i ett främmande
land.

Departementet har vägt de små nackdelar
detta kan innebära mot de stora
rationaliseringsvinster som omorganisationen
i sin helhet innebär. Utskottsmajoriteten
har i likhet med departementschefen
funnit att skälen för ett uppskov
väger lätt och att reformen därför bör
genomföras den 1 juli.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr Göransson säger att det inte är
någon risk för att det skall uppstå problem
inom landet och att systemet
icommer att fungera. Men hur fungerar

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

det? Jag har tillåtit mig anföra en del
exempel från andra områden. Kan det
vara tillfredsställande att det kommer
att ta dubbelt så lång tid för tjänstemännen
att handlägga ett ärende därför
att de är ovissa om vad man skall rätta
sig efter?

Jag vill vända på frågan och säga:
Vad är det för risk att skjuta på ikraftträdandet
ett halvår såsom vi reservanter
har föreslagit?

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag be om ett konkret
exempel på vad som kommer att
hända med den som registreras fel!

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
min och herr Westbergs motion nr 1108
i denna kammare angående sammansättningen
av sjöfartsverkets styrelse
har utskottet kort och lakoniskt hänvisat
till departementschefens uttalande,
att styrelsen bör bestå av personer med
bred erfarenhet av näringsliv och förvaltning
utan särskild anknytning till
vissa intressen eller organisationer.
Med den motiveringen har utskottet avstyrkt
motionen.

För min del anser jag att man i kontakt
med näringslivets organisationer,
inklusive arbetstagarorganisationerna,
får de bästa möjligheterna att sammansätta
en styrelse, vars ledamöter uppfyller
de av departementschefen uppställda
kriterierna. Ett samråd bör kunna
ske utan att de enskilda ledamöterna
i styrelsen skall betraktas eller betrakta
sig själva som representanter för skilda
partsintressen.

Sjöfartsverkets verksamhet bör utvecklas
i mycket nära samband med
förändringarna inom sjöfarten och näringslivet
i övrigt. Verket bör därför
ha en organisation som följer den tekniska
utvecklingen på området, och
inte bara följer, utan helst ligger före
i syfte att främja en ändamålsenlig far -

Nr 26

Torsdagen den 23 maj 1969 fm.

Ny organisation av sjöfartsverket, m.m.

tygsdrift i rationellt och ekonomiskt
hänseende.

Den ekonomiska aspekten är mycket
betydelsefull. En av de mest pådrivande
faktorerna för en rationell och ekonomisk
utveckling utgör konkurrensen
mellan olika företag. Sjöfartsverket
pressas inte av något konkurrensförhållande,
och jag anser det därför vara väl
motiverat att styrelsen sammansätts av
personer med nära anknytning till näringar
som får sina tjänster från verket
och som i allt väsentligt kommer att
få bära kostnaderna för dess drift. Styrelseledamöter
med denna anknytning
ger därmed verket en sådan ställning
att dess arbete kan påverkas av de rationaliseringsstimulerande
faktorerna
inom näringslivet.

I det sammanhanget har vi också ansett
att det föreslagna antalet ledamöter
inte ger den bredd styrelsen bör ha,
och vi har på denna punkt föreslagit
en utökning. Vi anser detta förslag vara
mycket berättigat.

Med anledning av vad jag här har
anfört anser jag mig ha god täckningför
att yrka bifall till motionen, vilket
jag alltså härmed gör.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I en motion, nr 1109
i denna kammare, har herr Ekström i
Iggesund och jag gjort några påpekanden
i oljeskyddsfrågan i samband med
det nya sjöfartsverkets inrättande.

Statsutskottet har i två avseenden välvilligt
hemställt om avslag på motionen.
Dels har utskottet framlagt en, som
det heter, välvillig skrivning, och dels
har det genom att avstyrka motionen
givit mig legitimation att yttra mig, vilket
jag kanske annars inte haft rätt att
göra enligt kammarens sedvänja.

Sjöfartsverket avskalas enligt detta
förslag en del uppgifter. Den som jag
närmast tänker beröra har med oljeskyddsfrågorna
att göra. Oljeskyddsrådet
föreslås upphöra, och dess uppgifter
skall övertas av vattenvårdsrådet,

som är knutet till naturvårdsverket. Rådet
skall dock förstärkas med en representant
för sjöfartsverket.

Jag har flera gånger i samband bl. a.
med interpellationer talat om oljeskyddsrådet,
och jag tror inte det är
många som sörjer över att det skall försvinna.
Skrivningen i propositionen är
också ovanligt passiv. Det står på sid.
25, att rådet synes ha tillkommit närmast
för att formellt uppfylla den vid
1954 års oljeskyddskonvention fogade
rekommendationen om inrättande av
nationella olj eföror eningskommittéer
med uppgift att följa utvecklingen på
detta område. Rådet har alltså haft en
formell ställning, och dess verksamhet
har inte synts särskilt mycket.

Vi motionärer anser att den föreslagna
ändringen är tillfredsställande, och
vi tror att naturvårdsverket är mer lyhört
för dessa frågor. Det sägs emellertid
i propositionen att naturvårdsverket
saknar lämpliga regionala organ, och
därför har man låtit tillsynen av dessa
frågor fortfarande ligga på sjöfartsverket.
Det är väl meningen att den uppgiften
skall åvila sjöfartsinspektionen,
som ersätter fartygsinspektionen.

Vid tidigare diskussioner har emellertid
sjöfartsstyrelsen sagt, att dess inspektion
i första hand gäller säkerhetsfrågor
och att man inte har personal
till granskning av oljedagböcker och
liknande, så att man kan hålla reda
på vart oljan tar vägen. Vi är rädda för
att det fortfarande skall bli på samma
sätt när nu ansvaret och initiativet läggs
över på ett annat verk.

I propositionen hänvisar man beträffande
sjöfartsinspektionens arbetsuppgifter
bara till säkerhetslagstiftningen;
oljeskyddet omfattas inte. Därför har
vi i vår motion föreslagit, att man skall
råda bot på att man har glömt detta
genom att ta in bestämmelser härom i
verkets instruktion och även beakta det
vid bestämmande av personalbehovet.

Men oklarheten sträcker sig längre.
Det finns en lag från 1956 om åtgärder

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

mot vattenförorening från fartyg. Den
är ändrad i olika omgångar, varvid
strängare restriktioner införts, senast
19G7. Det finns också tillämpningsföreskrifter
i en särskild tillämpningskungörelse.
Den innehåller också mycket
stränga restriktioner i fråga om fartyg
och utrustning i hamnar för mottagning
av oljespill. Om man läser lagen och
kungörelsen med tillämpningsföreskrifter,
finner man att det inte borde finnas
någon chans att släppa ut olja annat
än genom grundstötning och liknande
olyckor. Lika fullt är våra farvatten
överfulla av oljeutsläpp. Mer än
200 per år är registrerade.

Vidare finns internationella överenskommelser
som tillkommit genom organisationen
IMCO, om att det sedan två
år tillbaka är förbjudet att släppa ut
olja i Östersjön. Tidigare fanns en s. k.
skamfläck söder om Gotland, men även
där är det numera förbjudet att släppa
ut olja och detsamma gäller vid västkusten.
Trots detta har det aldrig varit
så många oljeutsläpp som under de två
senaste åren. De oljeutsläpp som inte
härrör från grundstötningar kanske har
varit av litet mindre omfattning än tidigare,
men antalet har varit växande
och därför har skadorna blivit stora.

Nu registreras dessa oljeskador. Från
början skedde det genom frivilligt arbete,
initierat av Sveriges naturskyddsförening
och även genom organisationen
Nordiska oljeskyddsunionen. Numera
förekommer också på grund av
framstötar i Nordiska rådet samarbete
mellan myndigheterna i Norden genom
respektive kustbevakningar. Saneringskostnaderna
visar sig vara stora. Det är
oklart vilka metoder som skall användas
vid sanering, och det är en mycket
svag organisation. Den är visserligen
förlagd på hög nivå, till länsstyrelserna,
men de ekonomiska resurserna är
mycket obetydliga och man måste skrapa
fram resurser från gång till annan.

Vi tycker att det är viktigt att man
registrerar detta och sanerar den olja

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

som kommer lös, men det viktigaste
måste väl vara förebyggande åtgärder,
och därvidlag har sjöfartsverket sitt
stora ansvar.

I det avseendet vill jag betona att redare
och fartygsbefäl visar en otrolig
nonchalans i dessa saker. De små och
stora utsläpp som har gjorts skylls på
glömska och annat som man borde kunna
säkerställa sig emot. Först och främst
borde alltså redare och fartygsbefäl
verkligen följa ifrågavarande regler.

Vidare måste fartygsinspektionen, efter
den 1 juli sjöfartsinspektionen, verkligen
gå in för detta med kraft. Man
måste ta reda på var man gör av oljan.
Det är omnämnt i propositionen att så
bör ske men inte medtaget i beskrivningen
av arbetsuppgifterna. Därför är
vi som sagt oroliga.

Vidare finns det i lagen föreskrifter
om mottagningsanordningar i hamnarna.
I lagen sägs att man kan ålägga hamnarna
att ha sådana här anordningar.
I tillämpningskungörelsen uppräknas
sju hamnar, nämligen Luleå, Sundsvall,
Stockholm, Norrköping, Malmö, Hälsingborg
och Göteborg, där man skall
ha sådana här mottagningsanordningar
och ytterligare 24 stycken andra hamnar,
där man skall ha mottagningsanordningar
av enklare slag. När det särskilt
talas om anordningar av enklare
slag, trodde jag, att det i de sju uppräknade
hamnarna skulle finnas anordningar
av mera kvalificerat slag.

Men i Svenska Dagbladet för i dag
ser jag en skildring, där man citerar
ett sjöfartsråd i sjöfartsstyrelsen som
säger bl. a. följande: »Den enda mottagningsanläggningen
för spillolja som
Stockholms hamn förfogar över är en
pråm, som ligger vid Ekensbergs varv!
Vid behov skall den alltså bogseras
från mälarsidan till saltsjösidan, medan
dyrt tanktonnage ligger och väntar. Det
är näppeligen att direkt förvåna sig
över att tidsträngda tankerskeppare under
dylika förhållanden tar chansen
och blåser rent ute till sjöss.»

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Ny organisation av sjöfartsverket, m.m.

Det säger alltså en chefsperson i den
myndighet som skall hålla reda på detta.

Det är uppseendeväckande från två
synpunkter. Först och främst har sjöfartsstyrelsen
sedan många år tillbaka
tillsynen över att hamnarna sköter saken.
I Stockholm finns bara den här
pråmen som man kan bogsera mellan
Mälaren och Saltsjön. Dessutom framhålles
att det är självklart att man inte
bryr sig om detta utan blåser rent till
sjöss. Det åligger alltså sjöfartsstyrelsen
att meddela närmare föreskrifter på
detta område men det har den tydligen
inte gjort beträffande Stockholm, och
jag undrar hur det förhåller sig med
andra orter. För några år sedan var
det en interpellationsdebatt i första
kammaren varvid det framkom att mottagningsanordningarna
i Malmö hamn,
som kanske var av lika enkelt slag, inte
användes mer än två till tre gånger om
året. De hade nog behövt brukas åtskilligt
fler gånger.

Sjöfartsutredningen som ligger till
grund för omorganisationen framhåller
att man framför allt skall ägna sig åt
tillsynen över fartygens utrustning och
framförande så att de uppfyller myndigheternas
krav, d. v. s. står i överensstämmelse
med lagen och kungörelsen.
Men det står ingenting om hamnarna
och detta kan orsaka missförstånd eftersom
man inte riktigt vet var ansvaret
skall läggas i fortsättningen. Huvudansvaret
skall nu flyttas över på naturvårdsverket.
Dess generaldirektör sade
häromdagen i ett uppmärksammat anförande,
att han under två år i verket
har ägnat högst två timmar åt oljeskyddsfrågorna
och såvitt jag förstår
gäller det både till lands och till sjöss.
Det verkar alltså som om naturvårdsverket
inte var riktigt berett att ta hand
om dessa problem.

Det finns emellertid ett omnämnande
av anordningarna i hamnarna i beskrivningen
över vad verket nu gör.
Det står nämligen under »övrig verk -

samhet» att det pågår utredning om
mottagningsanordningarna för spillolja
från fartyg.

I propositionen redogörs också för
remissyttranden som behandlar dessa
frågor. Räddningstjänstutredningen som
har det mesta om hand i detta avseende
skriver bara att tillsynen över att
fartygen utrustas och framförs så att
vissa krav uppfylls är den enda uppgiften.

Departementschefen framhåller att åtgärder
mot vattenförorening från fartyg,
liksom hittills bör handläggas av sjöfartsverket,
beroende på att naturvårdsverket
inte har en regional organisation
som motsvarar fordringarna. Det nämns
inte att naturvårdsverket dock har filialer
i alla länsstyrelser, och man skulle
kunna tänka sig att dessa finge sköta
saken. Jag tycker dock att spörsmålet
hänger ihop med fartygens hantering
och säkerhet och det är därför enligt
min mening riktigt att sjöfartsverket
handhar uppgiften. Man måste emellertid
få klart besked om att det är sjöfartsverket
som har ansvaret och det
måste också finnas tillräckligt med personal.

Det råder också oklarhet beträffande
åtalsfrågan. Av de lämnade rapporterna
framgår att exempelvis göteborgspolisen
anser att den inte kan föranstalta
om åtal om det inte rör sig om uppsåtligt
utsläppande av olja, under det att
förste sjöfiskalen, som än så länge är
knuten till sjöfartsstyrelsen, menar att
även slarv kan åtalas, och rikspolisstyrelsen
å sin sida säger att den håller
på att utreda frågan. Jag tror det är
viktigt att man följer upp saken. Fn
aldrig så vattentät — eller i detta fall
oljetät — lagstiftning får inte någon
verkan om inte respekten upprätthålles.
Det reella ansvaret för att denna
speciallagstiftning skall fungera måsteligga
på kommunikationsdepartementet.

Jag vill också påpeka att tredje lagutskottet
behandlade dessa frågor förra
året, och i ett av en enhällig riksdag

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

antaget utlåtande framhölls då att det
är »mycket angeläget att man snarast
möjligt kommer till rätta med det av
motionärerna aktualiserade problemet
att förbättra efterlevnaden av oljeskyddslagen.
» I första hand måste man
enligt utskottet förbättra mottagningsstationerna
så att de ger tillfredsställande
service. Utskottet framhöll att
om resultaten av dessa åtgärder inte
inom skälig tid skulle visa sig tillräckliga
— det har alltså förflutit över ett
år och ingenting har tydligen hänt —
måste straffpåföljderna skärpas, vilket
ju är mycket otrevligt. Såvitt jag förstår
skulle straffen drabba de anställda på
båtarna, möjligen i hamnarna.

Tyvärr är kommunikationsministern
inte närvarande i kammaren nu. Han
har kanske sett att det inte finns några
avslagsyrkanden i statsutskottets utlåtande.
Jag hade annars tänkt att rikta
några ord till honom. Kommunikationsministern
har säkerligen under de
senaste åren fått ägna mer än två timmar
åt oljeskyddsfrågorna. Han har ju
uppvaktats flitigt med interpellationer
och på annat sätt. Jag tvivlar heller
inte alls på hans ärliga uppsåt i detta
fall. Men det räcker inte med allmänna
uttalanden och med hänvisningar till
den arbetande utredningen. Ge åtminstone
den utredningen tillräckliga resurser,
så att den kan lägga fram konstruktiva
förslag till åtgärder mot den
utsläppta oljan!

I juni förra året lade riksrevisionsverket
fram ett förslag om att inrätta
en räntebärande fond genom att uppta
en särskild avgift på eldnings- och motorbrännolja.
Av de 25 remissorgan som
då yttrade sig var det bara ett som avstyrkte.
Bland de tillstyrkande organen
befann sig Petroleuminstitutet, som inte
är något statligt institut utan en sammanslutning
av oljeimportörer. Redareföreningen
tillstyrkte också liksom kommunförbundet.
Inte heller kommerskollegium
hade några erinringar mot förslaget.
Förslaget redovisades i bevill -

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

ningsutskottets utlåtande nr 18 detta år.
Med hänsyn till att frågan låg under utredning
kom man emellertid ingen vart
med det förslaget. Den sittande enmansutredningen
har tydligen inte tillräckliga
resurser för att klara av dessa frågor,
som det nu verkligen hastar att
komma till rätta med.

Slutligen vill jag säga att vi i statsutskottets
fjärde avdelning har haft tillfälle
att samråda med sjöfartsstyrelsens
ledning i dessa frågor, och styrelsens
generaldirektör bekräftade, utan att ha
någon vetskap om att det väckts en motion
i ärendet, att det råder oklarhet
på detta område. Han sade att man kan
väl ordna med en mera utförlig verksinstruktion
än den som beskrives i propositionen.
Därav följer givetvis att man
måste ha personal för att sköta dessa
ärenden.

Därmed är jag tillbaka till vad jag
började mitt anförande med, nämligen
att det är nödvändigt att bygga ut den
beskrivning som finns i propositionen
rörande sjöfartsverkets ansvar i dessa
frågor. Man skall klart säga ifrån i instruktionen
att sjöfartsverket även skall
ha hand om dessa ärenden, inte bara
fartygsfrågor utan även sådant som rör
hamnarna.

Herr talman! Jag har i frågans nuvarande
läge inte något särskilt yrkande.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! När vi nu skall få en
ny organisation för sjöfartsverket har
departementschefen föreslagit att det
skall utses en kollegial, beslutande lekmannastyrelse
för verket bestående av
fem ledamöter med generaldirektören
som ordförande. I den motion som herr
Sellgren här har talat för yrkas att
samråd skall ske med Näringslivets tra -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Ny organisation av sjöfartsverket, m.m.

fikdelegation m. fl. organisationer innan
styrelsen utses. De organisationerna
skall väl då få tillfälle att göra sin
röst hörd. I motionen sägs emellertid
ingenting om antalet ledamöter i styrelsen,
utan man har bara skrivit att
det skall vara ett ökat antal ledamöter
där.

När utskottet har behandlat motionen
har utskottet godtagit Kungl. Maj :ts
förslag att styrelsen skall bestå av personer
med bred erfarenhet av näringsliv
och förvaltning men utan särskild
anknytning till speciella intressen eller
organisationer. Det är ungefär samma
utgångspunkt som man hade när de
kollegiala lekmannastyrelserna för andra
statliga verk tillsattes. När styrelserna
för statens järnvägar och statens
vägverk utsågs förekom det dock inte
att man frågade Näringslivets trafikdelegation
eller annan organisation till
råds, utan man utgick från att Kungl.
Maj :t skulle utse erfarna personer som
besatt sådan sakkunskap att de verkligen
kunde hjälpa till i arbetet. Med
hänsyn bl. a. härtill har vi nu yrkat bifall
till Kungl. Maj :ts förslag.

Det får räcka med det anförda be-(
träffande denna del av förevarande
ärende, där utskottet varit så gott som
enhälligt. Det föreligger på denna punkt
bara en blank reservation.

Beträffande de frågor som herr Tobé
nämnde är jag den förste att stryka under
att dessa, som motionsvägen tagits
upp av herr Tobé m. fl., är av mycket
allvarlig art. Utskottet har vid sin behandling
av denna punkt skrivit mycket
starkt. Jag skall läsa in denna utskottets
skrivning till protokollet, eftersom
jag anser att utskottet varit mycket
tillmötesgående mot motionärerna. Det
står där bl. a. följande: »Utskottet förutsätter
dock att Kungl. Maj :t har sin
uppmärksamhet riktad på de betydelsefulla
problem som tagits upp i motionen
samt vidtar de åtgärder av bl. a.
förebyggande art som kan befinnas påkallade
för att åstadkomma tillbörlig

övervakning och kontroll i berörda hänseenden.
»

Jag tycker att motionärerna i och
med detta uttalande blivit nästan helt
bönhörda i denna fråga. Jag vill även
understryka utskottets uttalande att
Kungl. Maj:t bör ta upp denna betydelsefulla
fråga.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 96.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte beklagat
mig över att skrivningen inte var välvillig
utan har i stället tackat för den.
Jag vill i detta sammanhang dock erinra
dem som varit med i denna kammare
en längre tid om en ledamot som
en gång hade motionerat om uppsättande
av en fiskefyr på västkusten. Också
han fick en välvillig skrivning. Han
sade vid behandlingen i kammaren att
han, om han kunde fara hem till sina
fiskare på västkusten och säga till dem
att de kunde segla efter en välvillig
skrivning, skulle ansluta sig till utskottets
hemställan. Men om de inte skulle
kunna göra det, ville han yrka bifall
till sin motion.

Jag vill inte nu yrka bifall till motionen,
men jag vill säga att det inte
i längden räcker med välvilliga uttalanden.
Jag har fått flera sådana från
kommunikationsministern och även ett
från statsutskottet. Det måste i stället
göras något. Det är inte riktigt att dessa
frågor skall gömmas i en utredning,
som tydligen inte har tillräckliga resurser
för att kunna lägga fram konstruktiva
förslag.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag sade tidigare att
jag i stort sett delar herr Tobés uppfattning
i den viktiga frågan om oljeföroreningarna.
Anledningen till att jag
läste in utskottets skrivning till riksdagens
protokoll var att jag ville un -

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

derstryka för Kungl. Maj :t att något
bör göras. Jag hoppas även att statsrådet
på något sätt får reda på detta,
ty det gäller en ur många aspekter mycket
allvarlig fråga.

Herr WENNERPORS (m):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av proposition nr 58 vill jag i
korthet beröra förslaget om inrättande
av ett sjösäkerhetsråd. Det är tydligen
så att den gamla sjörättskommittén måste
omdöpas. Eftersom rådet skall ha till
uppgift att med särskild inriktning på
fritidsbåttrafiken bland allmänheten
upplysa om och propagera för ett riktigt
och säkert uppträdande till sjöss,
kunde det gamla namnet gott och väl ha
behållits. Det nya namnet »sjösäkerhetsråd»
antyder ju inte någon begränsning
av båttrafiken utan ger åtminstone
mig en känsla av att rådet skall inrikta
sig på all trafik på sjön.

Vidare vill jag bara uttala ett av
många framfört önskemål om att regeringen,
när de tio ledamöterna skall utses,
måtte ge båtfolket en så stark representation
som möjligt. Dels har båtorganisationernas
företrädare uträttat mycket
i den gamla sjörättskommittén, dels
finns här entusiastiska, kunniga och erfarna
människor som gärna vill medverka
till att skapa bättre vett på sjön.

När allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 39 om riktlinjer för en samordnad
skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård behandlades i denna kammare
för några veckor sedan framhöll moderata
samlingspartiets vice ordförande
Gösta Bohman bl. a. att det snabbt ökande
antalet fritidsmänniskor och fritidsbåtar
kräver omfattande insatser.
Jag hade inte tillfälle att deltaga i den
debatten, och därför vill jag understryka
herr Bohmans synpunkter, när vi nu
behandlar ett annat utskottsutlåtande
som i lika hög grad berör skärgårdsborna.

Jag har i motionen II: 726 — likalydande
med motionen I: 609 — tillsam -

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

mans med fru Mogård och herr Åkerlind
belyst den mycket snabba ökningen
av antalet fritidsbåtar. Antalet beräknas
för närvarande till cirka 300 000 och
den årliga ökningen till mellan 20 000
och 30 000. Inom Stockholmsregionen
kommer det om bara 8—10 år att finnas
150 000 fritidsbåtar, om prognosmakarna
får rätt.

Vad görs nu åt detta? Ja, visst har det
tillkommit en del till fromma för småbåtsporten,
men det har inte alls skett
i den takt som är önskvärd. Särskilt anmärkningsvärt
är detta förhållande med
tanke på de 30—35 miljoner som båtfolket
årligen inlevererar i bensinskatt. Av
dessa miljoner går endast Vio åter till
båtfolket i form av bidrag till småbåtshamnar
m. m.

Nu uttalar jordbruksutskottet att uppgiften
att anlägga hamnar och tilläggsplatser
för mindre båtar är kommunal.
Om den principen är den riktiga kan
ifrågasättas, men väsentligt i detta sammanhang
är att de kommuner det gäller
oftast inte har tillräckliga resurser.
Skärgårdskommunerna är små och har
ett synnerligen begränsat skatteunderlag.
Jag har vid flera tidigare tillfällen
i kammaren påpekat att det kan gälla
kommuner med cirka 800 invånare som
under sommaren får sitt invånarantal
ökat ända upp till 10 000. Och alla dessa
fritidsmänniskor — varav många
med småbåtar — har en hel del önskemål
som ofta innebär mycket kostnadskrävande
service. Därför är de statliga
bidrag som i dag utgår inte tillräckliga.
Enligt praxis utgår bidrag med 50 procent
av kostnaderna, men intressant är
att Kungl. Maj:t enligt en kungörelse
från år 1935 kan bevilja bidrag med upp
till 90 procent av kostnaderna.

Jag instämmer således i det uttalande
som återfinns i det vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 17 fogade särskilda
yttrandet och som går ut på att generösare
normer för bidragsgivningen bör
tillämpas.

Det finns ytterligare synpunkter att

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Ny organisation av sjöfartsverket, m.m.

anföra när det gäller småbåtssporten,
men jag skall begränsa mig till vad jag
nu sagt. Jag skulle gärna ha velat beröra
en hemställan om ny utredning angående
den framtida lotsorganisationen
som har framförts i en motion av herr
Nyström m. fl., vilken jag stöder. Men
efter vad jag förstått avser herr Nyström
att själv i ett inlägg beröra saken,
och jag avstår alltså även på den punkten
från att förlänga mitt inlägg.

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 17 finns det inte någon reservation
som stöder den motion som
herr Schött och jag har framfört angående
huvudansvaret för småbåtshamnarna.
Trots detta tar jag mig friheten
att påkalla kammarens uppmärksamhet,
därför att jag anser att frågan är betydligt
mer komplicerad än vad utskottet
vill göra den till.

Sjöfartsverket har när det gäller småbåtshamnar
all den expertis till förfogande
som är nödvändig för en riktig
behandling av ärenden av denna typ.
Statens vägverk däremot har hittills inte
haft anledning att syssla med dessa frågor
och saknar följaktligen såväl expertis
som behövlig erfarenhet i denna speciella
del. Om inte vägverket skall ta sig
vatten över huvudet, är man således
tvungen att antingen omskola eller utbilda
personal eller tillföra sakkunskap
till planering och byggande av småbåtshamnar.

Uppenbarligen tilläggs naturvårdsaspekten
en alltför stor betydelse i detta
sammanhang. Som jag tidigare nämnde
återfinns i naturvårdsverket tyvärr inte
någon motsvarighet till sjöfartsverkets
tekniska expertis, och över huvud taget
kan man heller inte återfinna den värdefulla
insats som sjöfartsverket tidigare
har gjort i samband med bl. a. bidragsgivningen.
Jag tror att det sedan
länge väl etablerade intresset för småbåtshamnarna
saknas inom naturvårdsverket.
Detta har också resulterat i en

under årens lopp ökad satsning på denna
värdefulla verksamhet.

Herr talman! Det bör även i detta läge
vara naturligt att man vid en omorganisation
gör ett personalbyte i de båda
verken. Detta gäller såväl sakkunskap
från sjöfartsverket till vägverket som ett
utbyte av erfarenheter, men tyvärr finner
man inte att någon sådan plan föreligger.
Det bör vara möjligt för riksdagen
att poängtera att den sakkunskap
som redan finns på detta område givetvis
bör tillvaratas i den kommande organisationen.
Både sjöfartsverket och
vägverket är statliga institutioner, och
de anställda inom de båda verken har i
princip samma arbetsgivare. Det är enligt
mitt förmenande nödvändigt att de
statliga verken har ett så pass etablerat
samarbete, att en omorganisation av här
ifrågavarande slag inte onödigtvis skall
leda till för staten kostsamma utbildningsbehov.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till min
motion nr 1128 i denna kammare.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av dels statsutskottets
utlåtande nr 96, dels jordbruksutskottets
utlåtande nr 17. Statsutskottets utlåtande
behandlar bl. a. en fyrpartimotion,
II: 365, under vilken jag står som första
namn. Med anledning av denna motion
liar statsutskottet som sin mening anfört
att den i Ivungl. Maj:ts proposition
nr 58 föreslagna omorganisationen av
sjöfartsstyrelsen kommer att innebära
förändringar som åtminstone delvis blir
en förbättring då det gäller de statliga
aktiviteterna vid våra kuster, som vi
också har berört i motionen.

Visserligen anser jag fortfarande att
den föreslagna utredningen av frågan
varit mer än väl motiverad men jag
skall ändå inte här göra något yrkande.
Motionärerna kommer givetvis mycket
noga att följa utvecklingen på detta område.

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Beträffande jordbruksutskottets utlåtande
nr 17 vill jag beröra ett par detaljer.
Den ena gäller den inverkan som
den planerade nyorganisationen av sjöfartsstyrelsen
får beträffande projektering
samt byggande och handhavande
av olika slags mindre hamnar. Den
andra punkten gäller motionen 1:322
och 11:364 angående generösare bidragsgivning
vid byggande av småbåtshamnar.
I den frågan är jag också motionär.

Beträffande den förstnämnda vill jag
påpeka att det är rätt naturligt om olika
hamnintressenter ställer sig undrande,
då det nu i Kungl. Maj :ts proposition
föreslås en så genomgripande förändring
beträffande byggandet av mindre
hamnar; dit räknar jag också fiskehamnarna.

Enligt propositionen skall driften och
förvaltningen av de större fiskehamnarna
och ärenden om statsbidrag till fiskehamnar
föras över till fiskeristyrelsen.
Vidare skall den statliga bidragsgivningen
till småbåtshamnar föras över
till naturvårdsverket, medan projekterande
och byggande av småbåtshamnar
skall ligga hos statens vägverk. Således
skall nu tre statliga verk mellan sig dela
de uppgifter som tidigare åvilat sjöfartsstyrelsen.

Det är inte min mening att i förväg
måla upp en skrämmande utveckling,
men risken finns att vissa svårigheter
kan uppstå vid en sådan fördelning. En
viktig förutsättning för att nyorganisationen
skall kunna gå så smärtfritt som
möjligt är att man inom de olika verken
verkligen ser till att man till sig knyter
den sakkunskap, som under sjöfartsstyrelsens
ledning under många år har
sysslat med dessa, jag vågar säga mycket
speciella frågor.

Under gången tid har det begåtts en
hel del misstag inte minst då det gällt
byggande av fiskehamnar, men man har
lärt av misstagen. Det skulle vara en
stor brist i en nyorganisation, om man
återigen skulle börja från början. Vad

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

jag därför vill ha sagt, då jag tar till
orda i denna fråga, är att det är mycket
angeläget att den sakkunskap som finns
på hamnbyggnadssidan verkligen tas
till vara, så att dessa personer inte glider
över på andra verksamheter och den
samlade erfarenheten därigenom går
förlorad, vilket givetvis skulle bli till
förfång för såväl hamnintressenterna
som de bidragsgivande myndigheterna.

Beträffande motionsparet 1:322 och
II: 364 har utskottet pekat på att Kungl.
Maj:t enligt kungörelsen den 17 maj
1935 angående statsbidrag till byggande
och underhåll av mindre hamnar
och farleder kan bevilja bidrag med 90
procent, i vissa fall med högre procentsats;
detta har också herr Wennerfors
påpekat. Det är riktigt rent teoretiskt.
Under många år var det faktiskt också
så att de statliga bidragen ofta kom upp
i storleken 80, 85 eller 90 procent. Orsaken
till att det motionspar jag här
har nämnt har inlämnats är emellertid
att Kungl. Maj :t under de senaste åren
valt att gå en annan väg. Man har hållit
de statliga anslagen nere på så låg nivå,
att nödvändiga hamnbyggen i vissa fall
inte kommit till utförande i brist på medel.
Med andra ord har den del av kostnaderna
som kommit att vila på hamnintressenterna
— vare sig det rör sig om
kommuner eller hamnföreningar — blivit
så stor, att dessa institutioner icke
förmått ta på sig den. Därför har nödvändiga
projekt mer eller mindre stoppats.

Då utskottet säger att det torde vara
ett kommunalt intresse och därmed en
kommunal uppgift att anordna hamnar
och tilläggsplatser för mindre båtar, förenklas
problemet alltför mycket. På
många håll invaderas skärgårds- eller
kustsamhällen under några korta sommarmånader
av småbåtar från andra
orter, såsom herr Wennerfors påpekade.

Det är ett känt faktum att antalet
småbåtar i vårt land ökar med tusentals
för varje år. Dessa båtar hör inga -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Ny organisation av sjöfartsverket, m.m.

lunda hemma i de kommuner i vilkas
hamnar de till stor del håller till under
den tid båtarna är i sjön. Det kan då
inte anses rimligt att exempelvis ett
fiskeläge eller ett annat samhälle med
relativt blygsamt befolkningsunderlag
skall bära de stora kostnaderna för att
hålla hamnar för en varje sommar återkommande
invasion av besökande.

Som bekant blir inkomsterna för
hamnarna från dessa besök mycket små
eller inga alls. Om den njugga bidragspolitiken
gentemot hamnintressenterna
fortsätter har kommunerna eller hainnföreningarna
i många fall ingenting annat
att göra än att avstå från annars
nödvändiga hamnbyggen eller reparationer
av befintliga hamnar. Och det
är väl inte en utveckling som vi önskar
få, då småbåtarna för varje år inte bara
■ökar i antal utan också blir allt dyrbarare
och mer påkostade. I stället bör
hamnintressenternas ansträngningar
uppmuntras, så att samhället kan ge
vårt folk den service som behövs på
detta område.

Jag har, herr talman, inget yrkande
men jag har önskat göra dessa påpekanden
i förhoppning om att Kungl.
Maj :t i fortsättningen måtte se generösare
på frågan om anslag till de mindre
hamnarna, så att vi inte i det långa loppet
får ett uppdämt medelsbehov som
det kan bli ännu svårare att fylla i
framtiden.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Som framgår av jordbruksutskottets
utlåtande nr 17 är detta
enhälligt — även de som har avgivit det
.särskilda yttrandet har anslutit sig till
yrkandena.

I det s. k. rörliga friluftslivet har småbåtssporten
på senare tid fått en allt
större omfattning. Statens naturvårdsverk
har handhaft och handhar den
verksamhet som skall tillgodose det rörliga
friluftslivets intressen, och utskottet
anser det riktigt att verket då även
får handlägga den detalj som småbåts -

sporten utgör. Jag tycker nog att den
misstro som herr Thylén gav uttryck för
mot statens vägverk och naturvårdsverket
knappast är befogad.

Det är riktigt som har framhållits att
bidragen kan uppgå till 90 procent av
kostnaderna för byggande och underhåll
av småbåtshamnar — de kan i vissa
fall t. o. m. överstiga 90 procent. Dessa
bidrag får nog betraktas som ganska
generösa. Vi har emellertid ansett att i
den mån de inte räcker till och man
inte kan skaffa pengar på annat sätt bör
det vara en kommunal angelägenhet att
stödja sådana företag. Det går inte att
komma ifrån att en kommun som har
en småbåtshamn kan räkna med ett visst
turistliv på grund av denna, och jag
skulle tro att kommunen därigenom kan
göra vissa ekonomiska vinster. Av den
anledningen är det motiverat att kommunen
hjälper till med finansieringen.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 96 behandlas bl. a. motionerna
1:619 och 11:712, vari det begärs en
ny allsidig utredning angående lots- och
fyrväsendets framtida organisation. Motionärerna
anser att ett beslut i enlighet
med lotsorganisationsutredningens
förslag kommer att allvarligt försämra
sjösäkerheten och försvåra eller omöjliggöra
en effektiv havsövervakning.
Dessutom medför ett beslut i enlighet
med utredningsförslaget synnerligen
svåra ekonomiska konsekvenser för berörda
kommuner.

I sitt utlåtande över motionerna framhåller
utskottet att lotsorganisationsutredningens
förslag efter sedvanlig remissbehandling
för närvarande är föremål
för beredning i Kungl. Maj:ts
kansli. I utlåtandet heter det vidare:
»Utskottet finner det angeläget att en
ingående sådan prövning kommer till
stånd och anser sig kunna utgå från att
därvid även synpunkter av det slag mo -

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

tionärerna anfört vederbörligen beaktas.
»

Jag vill med anledning härav ställa
följande fråga till utskottets talesman:
Kommer en proposition angående lotsorganisationen
att föreläggas riksdagen?
Enligt vad jag kan finna framgår
det icke riktigt tydligt av utlåtandet, huruvida
en proposition i ärendet kan förväntas.
Det skulle också vara intressant
att få veta när propositionen i så fall
kommer att avlämnas.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Lotsorganisationsutredningens
förslag är nu efter remissbehandlingen
föremål för beredning inom
Kungl. Maj:ts kansli. Proposition kommer
enligt de uppgifter vi inhämtat att
föreläggas riksdagen, om möjligt redan
till årets höstsession. På den punkten
kan jag alltså lugna motionärerna.

Herr NYSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi motionärer är nöjda
med den upplysningen. Vi får då anledning
att återkomma när propositionen
ligger på riksdagens bord.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord i anslutning till det särskilda
yttrande som fogats till jordbruksutskottets
utlåtande nr 17 och med
anledning av min motion 11:1129 angående
stöd till fritidsbåtsrörelsen.

Jag skulle kunna i stort sett nöja mig
med att instämma i vad bl. a. herr
Wennerfors sagt i detta ärende. Jag
vill emellertid som tidigare motionär i
detta samtidigt konstatera att det är ett
ytterst glädjande faktum att intresset här
i kammaren för bättre stöd åt denna
rörelse har ökat så markant från år till
år. Intresset tycks i år vara särskilt
stort, även om ett enhälligt utskott har
avstyrkt ett par motioner, bl. a. min om
bättre stöd till fritidsbåtsrörelsen.

För mig är detta stöd en rättvisefrå -

Ny organisation av sjöfartsverket, m. m.

ga, som aktualiserats bl. a. av den anledningen,
att rätten att erhålla restitution
av skatt på bensin, som inte används
för vägmotorfordon, utvidgats på
senare tid och nu även gäller bensin
som används till motorsågar och i vissa
fall snöscooters. Möjligheterna att erhålla
återbäring av erlagd bensinskatt har
alltså blivit större.

När det gäller fritidsbåtarna är dock
förhållandena härvidlag alltjämt inte
tillfredsställande. Det är f. ö. egentligen
oriktigt att i detta sammanhang tala om
bidrag. Det är här snarare fråga om
återbäring av redan erlagd skatt, en
kompensation av samma slag som bilisterna
erhåller i form av anordnandet
av vägar och trafikleder.

Utskottet hänvisar till att det är kommunernas
uppgift att skapa olika arrangemang
— hamnar o. d. — för att
främja fritidsbåtsrörelsen. Jag anser att
man kan ha nästan vilket huvudmannaskap
som helst. Det viktiga för mig är
nämligen att det verkligen sker en ordentlig
återbäring till dem som erlägger
bensinskatt genom att de innehar en
motorbåt.

Jag vill erinra om att många motorbåtar
för övrigt är nyttobåtar och som
sådana spelar en mycket stor roll. Utöver
fiskefartygen finns det åtskilliga
motorbåtar, som är transportbåtar utan
att sålunda innehavarna ägnar sig åt fiskerinäringen.

Fritidsbåtsrörelsen tar mer och mer
karaktären av en folkrörelse som bara
tycks växa. De principfrågor som jag
aktualiserat i min motion — alltså mera
generösa principer för återbäringen och
dessutom en vidgning av ändamålen för
den återbäring det gäller — bör som en
gärd av enkel rättvisa läggas under utredning,
som till nästa års riksdag kan
leda till förslag av den art jag antytt i
min motion.

Herr talman! En person — icke riksdagsman
— har häromdagen uppvaktat
riksdagens talmän och hemställt att få
företräde och tala i en viss fråga inför

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Ny organisation av sjöfartsverket, m.m.

riksdagen. Det kan ju inte tillåtas. Jag
tillåter mig, herr talman, att likväl överlämna
ordet till en icke riksdagsman,
nämligen sjöfartsverkets chef, generaldirektör
Erik Severin, som torde väl
känna till den här ifrågavarande problematiken.
Jag gör detta genom att läsa
in i kammarens protokoll ett avsnitt av
herr Severins tal vid invigningen i år
av båtutställningen »Allt för sjön»:
»Samhället accepterar numera bilen
även om det skett under betydande
vånda och anpassningssvårigheter. Samhället
tvingas även att acceptera fritidsbåten.
Detta medför att liksom samhället
satsar väldiga resurser på att
bygga vägar för en ökande bilism, så blir
det angeläget att skapa särskilda farleder
för småbåtar samt vidtaga nödiga
säkerhetsanordningar. Kostnaderna för
dessa anordningar blir dock relativt
blygsamma i jämförelse med vad bilismen
kostar.

Så länge inkomsterna från bensinskatten
redovisas på ett särskilt konto,
så kan båtägarna med full rätt kräva,
att den bensinskatt de erlägger skall användas
till småbåtshamnar och farleder.
Försök har gjorts att uppskatta
storleken av denna skatt, men det är
svårt att ange exakta belopp. Så mycket
kan dock sägas att motorbåtarna betalar
mer i bensinskatt än vad som återföres
i form av bidrag till hamnar, farleder
och olika säkerhetsanordningar avsedda
för småbåtstrafiken. Lite tillspetsat får
alltså småbåtarna vara med att underhålla
landsvägarna.»

Herr talman! Som ärendet angående
min motion ligger till rent formellt har
jag intet yrkande.

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Till herr Hansson i
Skegrie vill jag säga att jag är skeptisk
mot naturvårdsverkets kommande
behandling av denna fråga, detta i all
synnerhet som naturvårdsverket under
den senaste tiden har fått ta hand om
ganska många frågor.

Det blir gärna så att varav hjärtat är
fullt därom vittnar bidragsgivningen. I
detta fall är jag inte helt övertygad om
att naturvårdsverket skall visa sig vara
lika positivt som sjöfartsverket har varit
i sina anslagsäskanden.

I min motion anges klart och tydligt
att planering och projektering även i
fortsättningen skulle åvila sjöfartsverket,
medan naturvårdsverket bör inkopplas
såsom ett rådgivande organ.
Såsom herr Hansson i Skegrie också
framhållit bör man när det gäller fritidsfrågor
och liknande ting få till stånd
ett intimt samarbete med naturvårdsverket.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Frtenkel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Andreasson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 99 nej, varjämte 1 av kammarens

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 18

Anslag till sjöfartsverket, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande farleder m. m. i Hjälmaren
och Kungl. Maj:ts proposition
angående ny organisation av sjöfartsverket,
m. in., sistnämnda proposition
i vad den hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 8, s. 119—123 i utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1969)
föreslagit riksdagen att dels, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1969/70 beräkna till Sjöfartsverket
m. m. ett anslag av 113 600 000
kr., dels godkänna vad departementschefen
anfört rörande förpliktelser i
fråga om underhåll av farleder m. m. i
Hjälmaren.

I propositionen nr 58 — redovisad
under nästförgående paragraf — hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att,
såvitt nu var i fråga,

3. godkänna de riktlinjer som departementschefen
angett för organisation
m. m. av sjöfartsverket,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
sjöfartsverket inrätta fem extra ordinarie
tjänster för chefer för avdelningar,

5. besluta att den 1 juli 1969 skulle
inrättas ett centralt sjömansregister och
en central sjömansnämnd i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat,

Anslag till sjöfartsverket, m. m.

6. godkänna vad departementschefen
förordat rörande Falsterbokanalen,

7. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt, som behövdes för att genomföra
förslagen,

8. för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa

a) till Allmänna sjövägar ett förslagsanslag
av 103 120 000 kr.,

b) till Säkerheten på fartyg ett förslagsanslag
av 5 610 000 kr.,

c) till Övrig verksamhet ett förslagsanslag
av 3 993 000 kr.,

d) till Vissa kostnader i samband
med ny organisation av sjöfartsverket
ett förslagsanslag av 1 017 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
614 av herr Johan Olsson samt 11: 698
av fru Jonäng och herr Eriksson i
Bäckmora,

dels de likalydande motionerna I:
619 av herr Palm in. fl. och 11:712 av
herr Nyström m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
622 av fru Segerstedt Wiberg m. fl. och
II: 365 av herr Åberg m. fl.,

dels motionen II: 1108 av herrar Sellgren
och Westberg i Ljusdal, vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 58 angående ny
organisation av sjöfartsverket måtte uttala,
att ledamöterna i sjöfartsverkets
styrelse utsåges i samråd med Näringslivets
trafikdelegation, Sjöbefraktarrådet,
rederinäringen och arbetstagarorganisationerna
inom området och att
det i propositionen föreslagna antalet
kunde utökas för att uppnå en tillräckligt
bred representation inom styrelsen,

dels motionen II: 1109 av herrar Tobé
och Ekström.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte godkänna vad
departementschefen i statsrådsprotokol -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Fiske- och småbåtshamnar

let över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1969 anfört rörande förpliktelser
i fråga om underhåll av farleder
m. m. i Hjälmaren,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1109,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1108,

4. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer som i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
14 mars 1969 angetts för organisationen
m. m. av sjöfartsverket,

5. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vid sjöfartsverket inrätta
fem extra ordinarie tjänster för
chefer för avdelningar,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 622 och II: 365,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 619 och II: 712,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 614 och II: 698,

9. att riksdagen måtte besluta att den
1 juli 1969 skulle inrättas ett centralt
sjömansregister och en central sjömansnämnd
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 14 mars 1969 förordat,

10. att riksdagen måtte godkänna vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 14 mars 1969 förordat rörande
F alsterbokanalen,

11. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidta de övergångsanordningar
och åtgärder i övrigt som
behövdes för att genomföra de förslag
som upptagits i sistnämnda statsrådsprotokoll,

12. att riksdagen måtte för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa

a. till Allmänna sjövägar ett förslagsanslag
av 103 120 000 kr.,

b. till Säkerheten på fartyg ett förslagsanslag
av 5 610 000 kr.,

c. till Övrig verksamhet ett förslagsanslag
av 3 993 000 kr.,

d. till Vissa kostnader i samband
med ny organisation av sjöfartsverket
ett förslagsanslag av 1 017 000 kr.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Gustafson i Göteborg
(fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få påminna
om mitt yrkande om bifall till motion
II: 1108.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 1108; och biföll kammarea
utskottets hemställan.

Mom. 4—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19

Fiske- och småbåtshamnar

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts,
proposition angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. m., jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

I propositionen nr 58 — redovisad under
§ 17 i det föregående — hade:
Kungl. Maj :t, såvitt nu var i fråga, föreslagit
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret
1969/70 bevilja bidrag till småbåtsham -

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

nar med sammanlagt högst 4 000 000 kr.
samt att riksdagen måtte för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under
nionde huvudtiteln anvisa till Bidrag till
fiskehamnar m. in. ett reservationsanslag
av 1 000 kr. och till Åtgärder för
fritidsbåttrafiken ett reservationsanslag
av 1 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de vid riksdagens början väckta
motionerna

1:322 av herr Tistad m. fl. och 11:
364 av herr Åberg in. fl., samt

I: 609 av herr Lidgard och II: 726 av
herr Wennerfors m. fl.,

dels de i anledning av propositionen
nr 58 väckta motionerna

I: 982 av herr Schött och II: 1128 av
herr Thylén, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att huvudansvaret för
planering och projektering av småbåtshamnar
skulle åvila sjöfartsverket, samt

II: 1129 av herr Wiklund i Stockholm.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på motionerna I:
982 och II: 1128 godkänna vad utskottet
uttalat i fråga om handläggning av
ärenden rörande fiske- och småbåtshamnar,

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att under
budgetåret 1969/70 bevilja bidrag
till småbåtshamnar med sammanlagt
högst 4 000 000 kr.,

3. på riksstaten under nionde huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Bidrag till fiskehamnar m. m.
ett reservationsanslag av 1 000 kr.,

b. till Åtgärder för fritidsbåttrafiken
ett reservationsanslag av 1 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen,

4. lämna motionerna I: 322 och II:
364 utan åtgärd,

5. lämna motionerna I: 609 och II:
726 samt II: 1129 utan åtgärd.

Svensk anslutning till IUCN

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Skärman (fp), Carl Eskilsson
(m), Magnusson (s), Skagerlund
(fp), Sveningsson (m) och Antby (fp)
samt fru Sundberg (m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 1128, som är likalydande
med motion 1:982.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 982 och II: 1128; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om en
europeisk luftvårdsstadga m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Svensk anslutning till IUCN

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner om svensk
anslutning till IUCN.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
de likalydande motionerna I: 92 av herr
Bengtson m.fl. samt 11:112 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Svensk anslutning till IUCN

Kungl. Maj:t uttalade sig för att Sverige
anslöte sig till the International
Union for Conservation of Nature and
Natural Resources (IUCN).

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:92 och 11:112 ej
måtte föranleda någon åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Bengtson (ep), Axel Andersson
(fp), Wedén (fp), Holmberg (m) och
Wahlund (ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 92 och II: 112 i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala sig för att Sverige
anslöte sig till IUCN.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Till detta utlåtande har
de borgerliga ledamöterna av utrikesutskottet
fogat en reservation, som fordrar
en kort motivering.

Det är riktigt som utskottsmajoriteten
säger, att IUCN är en privat organisation
och att man kanske kan ha vissa
principiella betänkligheter mot att stater
ansluter sig till en sådan organisation.
Å andra sidan fyller den en utomordentligt
stor uppgift i naturvårdande
syfte, en uppgift som tydligen av åtskilliga
europeiska länder bedöms som så
viktig, att de låtit de principiella betänkligheterna
mot en nationell anslutning
vika. De stater som nu är anslutna
är bl. a. Danmark, Finland, Schweiz,
Storbritannien, Belgien, Västtyskland,
Italien, Luxemburg, Monaco och Nederländerna.

Jag tycker, herr talman, att redan
detta argument är tillräckligt starkt för
att även Sverige skulle kunna ge avkall
på en ganska dogmatisk uppfattning,
att vi som nation inte skulle kunna
ansluta oss till en organisation som
ägnar sig åt internationellt naturvårdsarbete
bara därför att den är enskild
och byggd på privat initiativ.

Med dessa korta ord, herr talman,
yrkar jag bifall till reservationen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Denna fråga är av principiell
betydelse. Den organisation beträffande
vilken reservanterna påyrkar
svenska statens medlemskap är säkerligen
i och för sig värdefull. Det förhåller
sig också så, vilket herr Holmberg
har sagt, att en del svenska myndigheter
och privata sammanslutningar
har blivit medlemmar i denna organisation.
Men frågan är av principiellt intresse
så till vida att om Sverige skulle
bli medlem i IUCN skulle det innebära
att man accepterade en helt ny princip
beträffande svenska statens medlemskap
i internationella organ. De andra
länder som herr Holmberg hänvisar till
har möjligen redan intagit en annan
principiell ståndpunkt härvidlag än
vårt land har gjort.

Utrikesutskottets majoritet anser det
vara ganska orimligt att begära att riksdagen
på grund av denna motion skall
ta ett viktigt principiellt steg vad beträffar
svensk medverkan i internationella
organ och för första gången ansöka
om statligt medlemskap i en privat
organisation.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utrikesutskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag är motionär i denna
fråga tillsammans med representanter
för alla de stora partierna här i kammaren.
Bakom motionen ligger ett intresse
för naturvårdsfrågorna, och vi
motionärer tycker, att med hänsyn till
det stora intresse som regeringen internationellt
gör sig till talesman för vad
beträffar miljöfrågor borde man, som
herr Holmberg nyss sade, kunna övervinna
sina principiella betänkligheter
gentemot en anslutning till IUCN.

När det påpekas att Danmark, Finland,
Schweiz, Storbritannien, Belgien,

Torsdagen den 22 mai 1969 fm.

Nr 26

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

Västtyskland, Italien och Luxemburg
redan är medlemmar av IUCN säger
herr Alemyr att det skulle röra sig
om ett så oerhört stort principiellt
ställningstagande, om Sverige gick in
som medlem. Jag vill instämma i vad
herr Holmberg yttrade, att den här frågan
mycket väl kan lösas inom ramen
för denna organisation utan att man
behöver tala om stora och prejudicerande
följder.

Jag ber att få instämma i yrkandet
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
utrikesutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Torsten Bengtson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Holmberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 92 nej.

§ 22

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av proposition angående
godkännande av avtal om räddning
och återsändande av rymdfarare samt
återlämnande av föremål som sänts ut
i yttre rymden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen nr
1 (bilaga 15, punkt E 13) beräknat medel
för Drift av Ranstadsverket m. in.
hade Kungl. Maj :t i propositionen nr
49 under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden
för den 14 mars 1969 föreslagit riksdagen
att

1. godkänna genomförandet av ett
utvecklingsprogram rörande utvinning
av uran enligt de riktlinjer som departementschefen
angett,

2. till Utvecklingsarbete rörande utvinning
av uran för budgetåret 1969/
70 under trettonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 10 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

961 av herrar Birger Andersson och
Paul Jansson samt II: 1105 av herr
Blomkvist m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte uttala att Kungl.
Maj:t måtte ge AB Atomenergi i uppdrag
att bedriva en personalpolitik i enlighet
med de i motionerna anförda riktlinjerna,

dels de likalydande motionerna I:

962 av herrar Åkerlund och Hubinette

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

samt II: 1106 av herr Magnusson i Borås
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte 1. uttala att Ranstadsverket skulle
överföras i beredskapstillstånd s. k.
malpåse, 2. till Utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran m. m. för budgetåret
1969/70 under trettonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:962 och 11:1106, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
genomförandet av ett utvecklingsprogram
rörande utvinning av uran enligt
de riktlinjer som angetts i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 961 och II: 1105 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört beträffande positiv personalpolitik
vid Ranstadsverket,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 961 och II: 1105 i vad de icke behandlats
under 2,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:962 och 11:1106, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, till Utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran för
budgetåret 1969/70 på driftbudgeten under
trettonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kr.

Reservation hade avgivits beträffande
utvecklingsprogrammets omfattning
m. m. av hem Ottosson, fru Diesen samt
herrar Bohman och Lothigius (samtliga
m), som ansett att utskottet under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 962 och II: 1106, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, besluta om genomförandet
av ett utvecklingsprogram rörande
utvinning av uran enligt de riktlinjer
som angetts i motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Under årens lopp har
vi vid många tillfällen diskuterat uranverket
i Ranstad här i kammaren.

I propositionen nr 49 föreslås att utvecklingsarbetet
skall bedrivas under
en treårsperiod till en bruttokostnad av
25 miljoner kronor och för budgetåret
1969/70 begärs 10 miljoner kronor. Enligt
departementschefen skall produktionen
avvecklas helt efter denna treårsperiod.

Moderata samlingspartiet har i en
motion föreslagit att arbetet bör begränsas
till ett år och att verket bör
överföras i malpåse under denna period
för att finnas till reds när ett återupptagande
av produktionen anses böra ske.
Vi har dock i vår reservation tagit med
utskottets formulering att denna åtgärd
bör »verkställas så snart det med hänsyn
till personalen och utvecklingsarbetet
är möjligt».

Vi kan inte se att man under nu rådande
förhållanden bör upprätthålla
driften mer än nödvändigt. Uran kan
köpas avsevärt billigare utifrån; Sverige
har redan flerårskontrakt med
andra länder och det finns synbarligen
möjligheter för oss att få ytterligare
sådana kontrakt.

Däremot bör vi vara beredda att när
tid är återuppta verksamheten, alltså
då vi inte för väsentligt lägre pris kan
köpa uran utifrån eller då importen
av andra skäl stoppas. Ett återupptagande
av verksamheten bör emellertid
vara grundat på bättre fakta än som nu
föreligger, och de återstående femton
miljonerna för treårsperioden bör kunna
användas under ett mera gynnsamt
utvecklingsskede.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Redan när riksdagen
i slutet på 1950-talet fattade beslutet om
uppförande av Ranstadsverket visste
man att det skulle vara omöjligt att få

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

täckning för kapitalkostnaderna, men
man räknade med att det producerade
uranet ändå skulle täcka driftkostnaderna.
Vid tiden för beslutet om Ranstadsverket
var vidare importmöjligheterna
när det gällde såväl naturligt
som anrikat uran mycket osäkra.

Sedan beslutet om Ranstadsverkets
utbyggnad fattades av riksdagen har
dock en väsentlig förändring ägt rum.
För det första är kostnaderna för det
producerade uranet vid Ranstadsverket
även vid full drift betydligt högre
än nuvarande världsmarknadspris. För
det andra kommer den utbyggnad av
atomkraftanläggningar som nu är planerad
att avse uteslutande lättvattenreaktorer.
För det tredje — och det
är som herr Lothigius underströk en
mycket viktig sak — finns det i dag
goda möjligheter för vårt land att genom
import klara försörjningen av naturligt
uran som anrikningstjänster under
hela 1970-talet och även i början
på 1980-talet.

Såväl i propositionen som under avdelningens
överläggningar har det understrukits
att det råder ganska stor
osäkerhet om marknads- och prisutvecklingen
under senare delen av 1970-talet och framför allt i början av 1980-talet. Man kan i det fallet inte utesluta
en utveckling mot ett högre världsmarknadspris.
Priser på över 10 dollar per
lb uranoxid kan sålunda bli möjliga.
Jag vill i sammanhanget peka på att
Sverige i dag på långtidskontrakt kan
köpa uran till 8 dollar per lb och på
korttidskontrakt till lägre pris. Jag
kan också nämna att en prisuppgång
från 5 till 7 dollar har noterats under
de två senaste åren.

Fram till början av 1980-talet är det
förmodligen uteslutet att inhemska fyndigheter
skall kunna exploateras ekonomiskt,
men uppgjorda kalkyler visar
att det finns förutsättningar för en konkurrenskraftig
drift om prisläget är 10
dollar per lb. Det är bl. a. mot denna
bakgrund som utskottet skrivit följan -

de i sitt utlåtande: »Osäkerheten beträffande
den mer långsiktiga marknadsutvecklingen
och allmänna beredskapsaspekter
anser utskottet utgör vägande
motiv för att man bevarar handlingsfriheten
för ett eventuellt senare
beslut om produktion av uran i stor
skala.»

I propositionen föreslås åtgärder när
det gäller uranförsörjningen mot bakgrund
av de erfarenheter som vunnits
vid driften av Ranstad under de gångna
åren och även mot bakgrund av vad
som nu är känt om priser och möjligheter
till leverans av uran i framtiden.
Utskottsmajoriteten anser i likhet med
departementschefen men i motsats till
reservanterna att man bör genomföra
ett utvecklingsarbete under en treårsperiod
och till en bruttokostnad av 25
miljoner kronor.

I första hand skall arbetet inriktas
på sådana förändringar som kräver ett
verk i drift. I reservationen slås fast,
att Aktiebolaget Atomenergi och dess
personal nedlagt ett värdefullt arbete
och att goda erfarenheter vunnits beträffande
uranutvinning ur skiffer. Jag
vill understryka att vi inom utskottsmajoriteten
har samma uppfattning.
Samtidigt anser man dock, såsom även
herr Lothigius tidigare understrukit,
att det är angeläget att förberedelsearbetet
för anläggningarnas överförande
i s. k. malpåse omedelbart sättes i gång.

I motionsparet 1:962 och 11:1106,
som följs upp i reservationen, görs
bl. a. följande uttalande: »Enligt vår
mening är det helt avgörande skälet för
att produktionen bör läggas ned dock
det, att den uranbärande skiffern är
alltför fattig för att utnyttjas i fredstid.
» Det är riktigt att uranhalten i Billingenskiffer
är låg, men jag tycker
ändå att detta uttalande är något för
kategoriskt.

För några år sedan gjordes i OECD:s
regi en studie, där man bl. a. delade
in uranförekomsterna i grupper med
hänsyn till framställningskostnaderna

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

för uran och där man även tog upp
fattigare fyndigheter. I den första gruppen,
i prisläget 5—10 dollar per lb,
fanns självfallet inte fyndigheterna i
Billingen upptagna. I nästa grupp, i
prisläget 10—15 dollar per lb, ingick
däremot den stora svenska fyndigheten.

Jag tror med hänsyn till detta att det
finns vissa förutsättningar för en annan
utveckling än vad som antyds av
det uttalande som gjorts av herr Lothigius
och hans medreservanter. Jag vill
också understryka att den totala uranreserven
i Billingen uppgår till inemot
1 miljon ton och såvitt jag vet därmed
är västvärldens största samlade kända
uranreserv.

Det är väl med häns3''n till osäkerheten
i framtidsbedömningen av urantillgången
och till att mycket kan förändras
i fråga om pris- och produktionsförhållanden
som nästan samtliga
remissinstanser accepterat förslagen i
departementspromemorian. Det är uppenbart
att prospekteringsresultaten
ute i världen under de närmaste åren
får ett avgörande inflytande på den
svenska uranpolitiken. Vi anser därför
inom utskottsmajoriteten att det finns
fullgoda skäl att tillstyrka departementschefens
förslag om en treårig
utvecklingsperiod.

Herr talman! I motionsparet 1:961
och 11:1105 har jag och några medmotionärer
föreslagit att reduceringen
av personalen vid Ranstadsverket skall
ske på ett sådant sätt att omplaceringar
inom verket sker först sedan alternativa
sysselsättningar erbjudits och
att minskningen av personalen genomföres
så att de som direkt berörs får
en annan sysselsättning säkrad. Vi har
också i motionen understrukit att solidariteten
kräver att arbete och trygghet
kommer även de människor till del, som
genom sitt arbete bidragit och bidrar
till utformningen av den svenska uranpolitiken.

Vidare har vi i motionerna tagit upp
frågan om alternativ verksamhet i an -

knytning till anläggningarna i Ranstad.

Vi är tacksamma över att utskottet instämmer
i vårt krav på en positiv personalpolitik.
Utskottet uttalar bl. a. följande:
»Statsverket har förpliktelser

mot personalen. Erforderlig trygghet
måste därför skapas för den berörda
personalen. Eljest föreligger risk för
att denna skingras. Utskottet ser alltså
den positiva personalpolitiken som en
förutsättning för ett genomförande av
det utvecklingsprogram utskottet anslutit
sig till.»

Efter ett sådant uttalande av utskottet
har vi motionärer all anledning räkna
med att Atomenergi kommer att föra
en personalvänlig politik vid Ranstadsverket.
Och även om personalfrågan
inte är avgörande vid ställningstagandet
är det alldeles uppenbart att de ansvariga
vid verket under en treårsperiod
får större möjligheter att ta hänsyn
till personalen. Reservanterna har visserligen
skrivit positivt i detta avseende,
men enligt deras förslag skulle
möjligheterna att ta vederbörlig hänsyn
ändå bli mindre. Inte heller ur den
synpunkten är alltså reservanternas
förslag tillfredsställande.

Beträffande den alternativa verksamheten
kan jag också helt instämma i utskottets
skrivning. Utskottet framhåller
bl. a., efter att ha påpekat att Atomenergi
enligt propositionen skall undersöka
förutsättningarna för alternativ
verksamhet i Ranstad: »Resultatet av
detta arbete, som blir av stor betydelse
för anställda och kommun, förutsätter
utskottet kommer att i lämplig
form redovisas för riksdagen i god
tid före utvecklingsperiodens utgång
och i varje fall senast hösten 1971.»
Eftersom jag är från Skaraborgs län
vill jag alldeles särskilt understryka
angelägenheten av att vi i varje fall under
hösten 1971 får reda på vad som
kommer att hända med anläggningarna
i Ranstad och framför allt med den
personal som under flera år gjort en
betydelsefull arbetsinsats i verket. I det -

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

ta sammanhang vill jag också uttala
min uppskattning av Atomenergi, som
ändå i stor utsträckning utbildat den
befolkning som byggt och bott i närheten
av verket. Det är en utomordentligt
god prestation.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Efter herr Blomkvists
anförande är väl kammarens ledamöter
medvetna om att herr Blomkvist och jag
i stort sett har samma syn på denna
fråga. Det är bara i fråga om tidpunkten
för nedläggningen av verket som vi
bär olika åsikter.

Enighet råder om att Sverige kan
köpa uran från andra länder på flerårskontrakt
in på 1980-talet. Varför då inte
lägga ner verksamheten nu, menar vi på
vårt håll, för att sedan vara beredda
att sätta i gång, när man längre fram
bättre kan avgöra hurudan utvecklingen
blir? Däri ligger skillnaden i synsätt.

Herr Blomkvist och de som bär samma
uppfattning som han vill fortsätta
med verksamheten under tre år och se
hur det går. Men våra atomkraftsmyndigheter
följer ju med uppmärksamhet
utvecklingen, och vi reservanter stöder
oss bl. a. på vad Förenta Nationernas
internationella atomenergiorgan — där
svensken Sigvard Eklund är chef — har
uttalat om att Sverige varken för närvarande
eller på lång sikt kan räkna med
att vara uranleverantör; kostnaderna
skulle bli för höga här hemma. Motsvarande
uttalande har gjorts av IVA.

Sedan vill jag säga att jag är fullt överens
med herr Blomkvist om att ett värdefullt
arbete nedlagts vid Ranstadsverket.
Det bär kanske kostat för mycket
pengar under tidernas lopp, men arbetet
har varit värdefullt. Om man nu lägner
ned verksamheten i Ranstad sker
det vid det rätta tillfället, inte minst av
arbetsmarknadsskäl. Vi befinner oss i
dag i en sådan situation att de människor
som sysselsätts i Ranstad kan su -

gas upp av näringslivet i övrigt. Därför

tycker vi att den nuvarande tidpunkten

är lämplig för ett nedläggande.

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har fortfarande den
uppfattningen att de argument som
herr Lothigius här har framfört inte på
något sätt är ägnade att ändra vare sig
min eller utskottets uppfattning. Det
kan tänkas att den prospektering som
kommer att ske ute i världen inte ger
till resultat att man får fram nya fyndigheter
i den utsträckning som man
nu räknar med. Man kanske inte heller
finner några fyndigheter som har en så
hög uranhalt som den vilken påträffas
exempelvis i Förenta staterna och i Kanada.
Om man inte kommer att kunna
få fram sådana fyndigheter, kan herr
Lothigius inte bestrida att fyndigheten
i Billingen fram på 1980-talet kan bli
konkurrenskraftig. Man kan säga att de
närmaste åren kommer att vara avgörande
för om vi skall driva något uranverk
eller inte på 1980-talet.

Som jag förut sagt har nästan samtliga
remissinstanser tillstyrkt eu treårig
utvecklingsperiod. Varför? Jo, därför
att man räknar med att under denna
tid få fram mera material som ger ett
bättre underlag än man har i dag för
ett beslut när ett sådant måste fattas.

Dessa skäl är avgörande för departementschefen,
utskottet och — det vill
jag upprepa — samtliga remissinstanser.

Sedan säger herr Lothigius att arbetsmarknadsläget
är sådant, att det nu skulle
vara lämpligt att avveckla företaget
eftersom det är lätt för de anställda att
få annan sysselsättning. Jag vet inte i
vad mån herr Lothigius har undersökt
ålderssammansättningen för de kollektivavtalsanställda
vid Ranstadsverket.
Jag har tidigare sagt att de människor
som nu arbetar i Ranstad tidigare varit
jordbrukare, som har lämnat sina jordbruk
och därefter utbildats av Atomenergi.
De har i dag uppnått en ganska
hög ålder, och med det nuvarande ar -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Utvecklingsarbete rörande utvinning av

betsmarknadsläget i länet föreligger
svårigheter att anskaffa anställningar
för äldre arbetskraft.

Jag tror inte heller att herr Lothigius
kan bestrida att detta treåriga utvecklingsarbete
kommer att skapa större förutsättningar
för arbetsledningen att ordna
personalpolitiken på ett riktigt sätt
än som skulle vara fallet om riksdagen
går på reservanternas förslag, som innebär
en betydligt kortare utvecklingsperiod.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Låt mig helt kort konstatera
att vi i detta fall är inne på en
mycket svår bedömning av frågan om
buruvida Ranstadsverket skall fortsätta
eller inte. Jag tycker nog att det är litet
för tidigt att vara så självsäker som
herr Lothigius är när han konstaterar
att det inte är fråga om huruvida verket
skall fortsätta eller läggas ned utan
att det enbart gäller när det skall läggas
ner.

Det finns mycket som talar för att
prisutvecklingen på uranmarknaden kan
röra sig så att även den produktion som
bedrivs i Ranstad kan komma att löna
sig. Om vi till detta lägger beredskapssynpunkter
och inte minst den synpunkten
att mycket kapital har investerats
i detta verk, som mer eller mindre
skulle förloras, har vi enligt min mening
all anledning att uttrycka tillfredsställelse
med den ställning utskottet har
tagit, nämligen att man bör avvakta utvecklingen
i stället för att helt plötsligt
lägga ned en drift som man har
satsat mycket pengar på.

Till detta kommer givetvis de arbetsmarknadsmässiga
synpunkterna, vilka
redan har uppmärksammats. Jag tillät
mig också framhålla dem när jag tog
upp detta problem i en fråga till industriministern
i mars i år. Jag kunde då
konstatera att Ranstadsverket i och för
sig är ett välskött företag och att såväl
de tekniska som de ekonomiska kalkylerna
har kunnat hållas. Det är inte

uran

alla företag, som drivs av samma huvudman,
man kan säga det om.

Jag ser det som någonting positivt att
utskottet har räknat med Ranstadsverket
som ett reellt försörjningsalternativ —
observera: alternativ — för framtiden.
»Osäkerheten beträffande den mer långsiktiga
marknadsutvecklingen och allmänna
beredskapsaspekter» anför utskottet
på s. 3 i sitt utlåtande som »vägande
motiv för att man bevarar handlingsfriheten
för ett eventuellt senare
beslut om produktion av uran i stor skala».
Det är just denna handlingsfrihet,
denna möjlighet att ta ställning, som gör
att jag i detta fall i alla delar instämmer
i utskottets förslag, vilket är helt i linje
med vad jag yttrade vid överläggningen
den 13 mars. Jag påpekade då att man,
innan man tar detta steg, måste se till
att de stora investeringar som lagts ned
inte kommer att minska avsevärt i värde
eller rent av bli värdelösa och beakta
att både arbetsmarknadsmässiga,
arbetsvårdande och naturvårdande synpunkter
kommer med, om det skulle gå
den vägen att man efter denna försöksperiod,
som nu ytterligare förlängs,
skulle finna det enda återstående alternativet
vara nedläggning.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Låt mig i likhet med
herr Blomkvist uttala min uppskattning
av det arbete, som ledningen för AB
Atomenergi har nedlagt vid Ranstadsverket.

Det är självklart att det här är fråga
om en bedömning av möjligheterna till
fortsatt drift vid Ranstadsverket, och
många synpunkter måste givetvis tas i
beaktande. Det är emellertid inte på
den punkten meningarna i dag går isär,
utan det är i fråga om huruvida driften
skall pågå i ett eller tre års tid.

Osäkerheten beträffande den mera
långsiktiga marknadsutvecklingen utgör

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

såvitt jag förstår ett vägande motiv för
att bevara handlingsfriheten. Verket har
även drivits som en beredskapsåtgärd.
Naturligtvis är det också en prisfråga
huruvida driften kan upprätthållas på
längre sikt. Vissa tendenser talar för
att uranpriset kan stiga på 1980-talet.
Då kan det vara bra att ha verket kvar.
Jag vill understryka vad herr Blomkvist
framhöll, att de närmaste åren är
avgörande för huruvida driften kan
upprätthållas vid Ranstadsverket. Ett år
är en alldeles för kort tid för det fortsatta
utvecklingsarbetet.

Jag vill också understryka vad som
har sagts om att vi måste skapa trygghet
för den personal som är anställd vid
Ranstadsverket. I likhet med herr Blomkvist
hälsar jag med tillfredsställelse utskottets
positiva skrivning speciellt när
det gäller personalen.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Man blir litet misstänksam
när tre herrar från Skaraborgs län
uppträder i denna fråga, som dock är en
riksfråga — det verkar bli bypolitik av
det hela.

Herr Blomkvist för fram som ett argument
att om situationen blir annorlunda
på 1980-talet är det bra att utvecklingsarbetet
nu bedrivs under en period
av tre år, så att vi kan skaffa oss erfarenheter
o. s. v. Om situationen blir sådan
på 1980-talet, att det kan vara lönsamt
att driva denna verksamhet, står Ranstadsverket
färdigt. Det är inlagt i malpåse,
men det kan tas i bruk och har
inte förslitits under tiden. Möjligheter
att följa upp utvecklingen har vi både
utomlands och på andra håll här hemma.

Det måste väl i all rimlighets namn
vara på det sättet, att när arbetsmarknadsläget
är gott för hela södra Sverige
totalt sett, finns det större möjligheter
även för den äldre arbetskraften
att få utkomst än om vi är inne i en ned -

gångsperiod. För närvarande befinner vi
oss i en uppgångsperiod.

Det finns alltså ingen anledning för
mig att ändra ståndpunkt med anledning
av den bypolitik som företrädes här i
kammaren, utan jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste verkligen
protestera mot herr Lothigius uttalande.
Kan herr Lothigius presentera någon
rad i utskottsutlåtandet som kan betecknas
som bypolitik? Det omdömet
får herr Lothigius stå för själv. Av den
omständigheten att jag har fått äran att
vara utskottets talesman kan herr Lothigius
inte dra den slutsatsen att jag
uppträder som bypolitiker. De fakta
som jag har lagt fram och som herr
Lothigius inte kunnat bestrida har varit
avgörande för utskottets ställningstagande.
Jag ber verkligen herr Lothigius
att ta tillbaka påståendet att det
varit fråga om bypolitik.

Herr Lothigius säger att vi inte behöver
bedriva detta treåriga utvecklingsarbete
— vi kan bygga på erfarenheter
utomlands. Om herr Lothigius
hade studerat denna fråga litet bättre,
skulle han ha vetat att det inte finns
någon plats där man utvinner uran på
samma sätt som vi gör på Billingen.
Vi måste med andra ord betala våra erfarenheter
själva.

Jag är medveten om att det är riktigt
som herr Lothigius säger, att det är
1980-talet vi nu diskuterar. På den
punkten har det inte rått några delade
meningar. Det avgörande är vilket läge
vi kommer att befinna oss i när vi fått
fram det faktamaterial, på vilket vi
skall fatta det definitiva beslutet huruvida
vi skall ha någon urantillverkning
i vårt land. Anläggningen härför
kommer i så fall kanske att stå klar
i mitten på 1980-talet. De närmaste
åren kommer att visa —- den saken har
jag tidigare varit inne på — om och
i hur stor utsträckning man kommer

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

att finna andra uranfyndigheter i världen
som är rikare än fyndigheten i Billingen.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker att det är
skada att det skall blandas in sådana
här osakliga klyschor i sammanhanget.
Skulle vi använda samma vapen mot
herr Lothigius, skulle han inte kunna
yttra sig i en enda fråga beträffande
Jönköpingsområdet utan att få samma
kliché på sig.

Jag har inte hört någon saklig kritik
mot mitt inlägg. Att jag råkar bo i närheten
av Ranstad betraktar jag inte
som någon belastning i detta sammanhang.
Det kan möjligen ha den positiva
effekten att jag kanske satt mig in
i förhållandena bättre än de som bor
längre bort från denna plats. Att jag
har ett positivt intresse för vad som
rör sig i mitt län är väl inte heller så
märkligt, eftersom de väljare som placerat
mig i denna församling bor i detta
län.

I övrigt har herr Blomkvist utvecklat
vår uppfattning om att vi bör skaffa
oss erfarenheter i fråga om utvecklingsarbetet.
Jag vill än en gång slå fast
att marknadsläget fortfarande är labilt;
det finns mycket som talar för att
världsmarknadspriset så småningom
kommer upp till en sådan nivå att Ranstadsanläggningen
kan bli verkligt konkurrenskraftig.
Den saken har inte heller
kunnat vederläggas.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill försäkra herr
Lothigius om att mitt ställningstagande
i denna fråga icke är baserat på något
bytänkande. Jag finner det upprörande,
att jag, när jag deltar i en debatt i en
mycket viktig fråga, blir anklagad för
att vara bypolitiker bara därför att jag
bor i det län där det aktuella företaget
är beläget. Jag tänker varken nu eller

i fortsättningen be herr Lothigius om
lov innan jag begär ordet här i kammaren.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Det var länge sedan jag
hörde riksdagsmän som är så känsliga
inför vad som sägs i kammaren. Jag
talade om bypolitik, när herr Blomkvist
hänvisade till sin härkomst från
Skaraborgs län och det strax därefter
uppträdde ytterligare två drabanter
från Skaraborgs län för att tala i denna
fråga, som dock är av betydelse för
hela vårt land och alltså inte av den
arten att den kan betraktas som en skaraborgsfråga.

När det gäller sakfrågan vill jag än
en gång vända mig emot att man vill
hålla verksamheten i gång under ytterligare
tre år för att se hur det går och
för att få en bättre överblick. Det gäller
här ändå 1980-talet. Jag har redan
framhållit att anläggningen nu är färdig
och att verksamheten kan läggas
ned. Vi kan ändå följa utvecklingen och
i god tid sätta i gång verksamheten
när vi ser att detta verkligen är lönsamt.
Det är i fråga om metodiken som
utskottsmajoritetens och reservanternas
uppfattning skiljer sig.

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! I själva sakfrågan skall
jag inte säga något mera.

Herr Lothigius åberopade att jag hade
sagt att jag var från Skaraborgs län.
När jag har varit med om att behandla
denna fråga i utskottet har jag självfallet
behandlat den som en riksfråga.

För övrigt, herr Lothigius, är jag stolt
över min härkomst från Skaraborgs län.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det är möjligt att det
blir diskussion om ord, men jag har
en känsla av att en drabant på något
sätt är avlönad av den som han är drabant
till eller i varje fall står i något

Torsdagen den 22 mai 1969 fm.

Nr 26

Utvecklingsarbete rörande utvinning av uran

likartat förhållande till. Jag skall i så
fall be att få tala om att det skett en
fullt frivillig uppslutning kring de synpunkter
som herr Blomkvist här har
framfört. Vi är inte alltid ense i skaraborgsbänken
men vi råkar vara det just
i detta fall och det bör väl noteras som
en positiv erfarenhet. Vi har tidigare i
dag haft en liknande erfarenhet som
inte var mindre glädjande. Det var visserligen
utanför familjen men vi var
i alla fall sams i denna kammare.

Jag skulle förmoda att själva sakfrågan
är klar. Om man stoppar en anläggning
och utveckling i dag — herr
Lothigius — och startar den igen om
tre år kommer den inte att vara up to
date. Utvecklingen rör sig för fort för
att ett sådant resonemang skulle vara
hållbart och därför kan vi inte godkänna
det.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna säga till
herr Lothigius att också jag sällar mig
till herr Blomkvists drabanter, även om
jag är utan sold och inte ens »köpt».

Vi har fullt klart för oss att det kan
finnas en mängd osäkerhetsfaktorer beträffande
vad som kan hända med Ranstad.
Det är inte bara fråga om vilka
uranfyndigheter man på annat håll hittar
under de närmaste åren utan det
gäller även vilken utveckling som kommer
att ske på reaktorområdet. Om vi
inte får fram en breeder-reaktor under
de närmast kommande tio åren blir det
en oerhört stor efterfrågan på uran. Om
vi lyckas få fram en breeder-reaktor och
få en god funktion på en sådan kommer
efterfrågan på uran att något minska.
Efterfrågan på uran kommer emellertid
att bli mycket stor under de kommande
åren därför att huvuddelen av
den elektriska energi som skall framställas
måste alstras vid atomkraftverk
och det kommer då att behövas mycket
stora mängder uran. Med den mycket
ringa energiutvinning av uran som sker
i nu kända reaktorer, där man endast
3* — Andra kammarens protokoll 1969.

tillvaratar 1 ä 2 procent av uranets verkliga
energiinnehåll, kan vi räkna med
att det blir en mycket stor efterfrågan.
Att under sådana förhållanden försöka
bevara så goda möjligheter som möjligt
för att kunna utnyttja fyndigheten i
Billingen tycker jag inte det finns anledning
att anmärka på. Det är mycket
tveksamt, om den största uranfyndighet
som hittills är känd i världen skulle
under någon längre tid få ligga outnyttjad.
Jag tror inte att så blir fallet. Vi
vet inte hur mycket av denna metall
som finns och det är klokt att se om
sitt hus i tid. Vi kan komma att mycket
högt värdera det förutseende man här
har visat.

Jag tror att jag med detta har klargjort
att det inte existerar något slags
drabantsystem i Skaraborgs län eftersom
jag är skriven betydligt längre
söderut.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag räknar inte herr
Henningsson till de tre eller fyra musketörerna.

Jag åberopade, herr talman, Förenta
Nationernas atomenergiorganisation och
dess uttalande om urantillgångarna och
situationen i dag. Den tror jag är mera
tillförlitlig än herr Henningsson.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt att atomenergiexpertis
har sagt att Sverige inte
bör räkna med att kunna exportera
uran, men det är en betydande skillnad
mellan att inte exportera och att se om
sitt hus så att man kan tillgodose sina
egna intressen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reNr
26

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

servationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 88, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ottosson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 176 ja och 28 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 24

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Kalmar Verkstads AB
jämte motioner, och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om kreditgaranti
åt svensk varvsindustri m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 25

Organisations- och anslagsfrågor

rörande försvaret, m. m., tillika svar

på interpellation ang. åtgärder med
anledning av nedläggningen av Centrala
Verkstaden i Västerås, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier i
SMT Machine Company AB jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
105, bilaga 3, (punkt 3, s. 9—15 i utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 14 mars 1969)
föreslagit riksdagen att dels till Teckning
av aktier i SMT Machine Company
AB på tilläggsstat III till riksstaten för
budgetåret 1968/69 anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kr., dels bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill ett
belopp av 20 000 000 kr. för krediter
till SMT Machine Company AB i överensstämmelse
med vad som angetts i
statsrådsprotokollet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
968 av herr Gösta Jacobsson och II:
1113 av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag
om att anvisa ett investeringsanslag av
7 000 000 kr. till Teckning av aktier i
SMT Machine Company AB som bemyndigande
för riksgäldsfullmäktige att
ikläda staten garanti för krediter till
nämnda bolag,

dels motionen I: 1002 av herr Tistad,
vari hemställts att riksdagen måtte avslå
förslaget att anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kr. till Teckning av
aktier i SMT Machine Company AB
samt avslå förslaget att bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti intill ett belopp av

Torsdagen den 22 maj 1969 fm. Nr 26

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m.

20 000 000 kr. för krediter till SMT
Machine Company AB.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 968 och II: 1113 samt I:
1002

1. till Teckning av aktier i SMT Machine
Company AB på tilläggsstat III
till riksstaten för budgetåret 1968/69
på kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kr.,

2. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill
ett belopp av 20 000 000 kr. för krediter
till SMT Machine Company AB i
överensstämmelse med vad som angetts
i statsrådsprotokollet.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1. av herr Virgin (m),

2. av herr Nyman (fp),

3. av herr Gustafson i Göteborg (fp),

4. av herr Enskog (fp) och

5. av herr Petersson i Gäddvik (m).

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet Andersson, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde i samband med
behandlingen av förevarande utlåtande
samt statsutskottets utlåtanden nr 104
och 105 besvara herr Wennerfors’ interpellation
angående åtgärder med anledning
av nedläggningen av Centrala
Verkstaden i Västerås, m. m.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 103 må omfatta jämväl
statsutskottets utlåtanden nr 104 och
105, men yrkanden beträffande sistnämnda
utlåtanden framställes först sedan
desamma föredragits.

Utskottets hemställan i utlåtandet nr
103 föredrogs; och anförde därvid:

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Vid behandlingen i utskottet
har jag antecknat en blank reservation
till statsutskottets utlåtande nr
103.

Enligt beslut av fjolårets riksdag skall
flygverkstaden i Västerås läggas ned under
budgetåret 1970/71. I samband med
att riksdagen fattade det beslutet uppdrogs
åt försvarets fabriksverk att utreda
möjligheterna att skapa annan
verksamhet i Västerås, bl. a. för att skaffa
sysselsättning åt den personal som
skulle bli friställd vid flygverkstadens
nedläggande. Den proposition som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr
103 innehåller förslag i det syftet.

Försvarets fabriksverk har förordat
att tre företag i verkstadsmaskinbranschen,
nämligen Köpings mekaniska
verkstad i Köping, Aldellverken i Karlskoga
och Thörns mekaniska verkstad i
Stockholm, skall förvärvas och att verksamheten
skall sammanslås och i stort
sett förläggas till Västerås i en föreslagen
nybyggnad där.

Som norrbottning har jag sympati för
att staten söker ge av staten själv friställd
arbetskraft nya arbetstillfällen i
produktiva, bestående företag. Tyvärr
har vi sett väl litet av det i Norrbotten
när statliga företag har minskat antalet
anställda.

Vi inom moderata samlingspartiet har
inga principiella invändningar mot att
försvarets fabriksverk engagerar sig i
framställning av verktyg och verktygsmaskiner,
men det gäller under förutsättning
för det första att fabriksverkets
konkurrens med branschen i övrigt
sker på lika villkor och för det andra
att affären är gjord på en sund bas som
ger rimliga förhoppningar om en lönsam
produktion.

Efter genomgången i utskottet av förvärven
förefaller det som om det pris
som har erlagts varit högt. Priset har
inte redovisats i propositionen, men av
balansräkningar och andra öppna handlingar
kan man räkna fram att priset är

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m.

högt. Det kan bli svårt att förränta
detta inom en bransch som enligt alla
sakkunnigas åsikt är särskilt hård och
svårarbetad.

Speciellt anmärkningsvärt är det att
affären kommer under riksdagens prövning
först bortåt åtta månader efter
det att avtalen ingåtts. Härigenom har
riksdagen satts i efterhand. Fabriksverket
övertog Thörns mekaniska verkstad
och Aldellverken redan den 1 oktober
1968 och Köpings mekaniska verkstad
vid årsskiftet. Att nu avveckla engagemangen
innebär förlustrisker och
det skulle av de många anställda i företagen
eller av dem som lovats anställning
i företagen med allt skäl kunna betraktas
som ett löftesbrott. Riksdagen
är därför ställd inför ett fullbordat faktum.

Herr talman! Riksdagen bar rätt att
begära att avtal som träffas och som
kräver betydande anslag inte i verkligheten
skall sättas i kraft, innan riksdagen
haft tillfälle att ta ställning.

Jag har inget yrkande med anledning
av statsutskottets utlåtande nr 103.

Jag övergår nu till statsutskottets utlåtande
nr 104, punkten 3, och utlåtandet
105, punkten 4. Vid årets början väckte
moderata samlingspartiet partimotioner,
där vi bland annat framhöll, att man i
avvaktan på resultaten av en snabbutredning
som vi begärt borde redan i år
anslå medel för att bromsa upp den
snabbt pågående försvagningen av vårt
lands försvarsförmåga. Vi räknade därvid
bl. a. med att öka anslagen till anskaffning
av flygmateriel m. m. med 50
miljoner kronor. Vid behandlingen i
vår av fjärde huvudtiteln har riksdagen
avslagit våra yrkanden, och de kan som
följd därav inte nu återkomma. I proposition
nr 110 framläggs ett definitivt
förslag angående anslag till anskaffning
av flygmateriel.

Om man jämför siffrorna i propositionen
nr 110 med statsverkspropositionens
preliminärt angivna summor finner
man, att flygmaterieianslaget har

blivit 15 miljoner kronor lägre. Anledningen
härtill torde vara ett inte tidigare
anmält önskemål från Kungl. Maj :ts
sida om anskaffning av datamaskiner
för försvaret på drygt 41 miljoner, varav
för nästa budgetår 15 miljoner.

Tyvärr har anskaffningsbeloppet lagts
inom försvarets kostnadsram, och därför
har man nödgats minska flygmaterieianslaget
med motsvarande belopp.
Ett sådant förfaringssätt strider enligt
vår mening mot hittills tillämpade skäliga
normer. Inköpta datamaskiner i
stället för förhyrda datamaskiner ger
inte något tillskott i försvarseffekt och
kan inte heller få någon besparingsverlcan
under det nu löpande försvarsbeslutet.

Det anges i propositionen att investeringen
skall betalas av det löpande försvarsanslaget
på bekostnad av annan
anskaffning, och sedan skall försvarets
myndigheter hyra datamaskiner i den
nybildade datamaskinfonden. De skall
därvid betala hyror som innefattar också
avskrivning på maskinerna.

Vi i moderata samlingspartiet vill att
kostnaderna för anskaffande av datamaskiner
skall bestridas av för försvaret
reserverade medel liggande utom
årets kostnadsram och att de därigenom
frigjorda 15 miljonerna skall tillföras
flygmaterieianslaget.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till statsutskottets utlåtande
nr 103 och jag vill mycket kortfattat
motivera den.

Det har vid denna riksdag framlagts
flera propositioner beträffande statligt
företagande. De flesta har avlämnats av
statsrådet Wickman. Det utmärkande
för dem har varit att de har varit mycket
kortfattade. De har omfattat 3, 4, 5,

6 sidor utan någon egentlig motivering
och framför allt utan sådana upplysningar
beträffande företagens ställning
och framtida utvecklingsmöjligheter,
som skulle vara absolut nödvändiga för

Torsdagen den 22 maj 1969 fm. Nr 26

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m.

att möjliggöra ett riktigt bedömande.
Den nu aktuella propositionen är ju något
mera utförlig eftersom den omfattar
hela åtta sidor, men man måste ändå
säga att den ger ett alltför bristfälligt
material för en bedömning. Nu har dock
vederbörande avdelning i statsutskottet
fått ytterligare material och det har
också varit en föredragning där. Men
vi som inte är medlemmar i den avdelningen
och inte haft möjligheter att ta
del av vad som förekommit där tycker
att det knappast finns grund för vad
som står i utskottets motivering, nämligen
att ett »rimligt underlag presterats
för det omdömet att denna satsning är
acceptabel ur företagsekonomiska och
samhällsekonomiska synpunkter». Dessutom
ställs ju riksdagen inför ett fullbordat
faktum.

Utan att avvakta riksdagens beslut
liar verksamheten satts i gång vilket
vittnar om nonchalans mot riksdagen.
Detta är anledningen till min blanka
reservation.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Socialdemokratin brukar
anföra många vackra ord för ett
vidgat statligt företagande. Det ärende
som vi nu har att ta ställning till erbjuder
en hel del av intresse om man vill
bilda sig en uppfattning om kärnan i
den typen av argument.

1. En ytterst virrig planering har föregått
nedläggandet av verkstaden i Västerås,
CVV. Kapaciteten på denna underhållssektor
har vidgats, krympts och
åter vidgats — synbarligen utan något
rimligt system.

2. De anställda lär enligt pressen inte
i förväg ha meddelats att CVV skulle
läggas ned utan blivit informerade via
radio och TV.

3. SMT har knappast blivit någon
framgång då det gäller att avhjälpa
sysselsättningssvårigheterna i samband
med nedläggningen. Att döma av motstridiga
uttalanden är det i själva verket
inte fullt klart om syftet ens har

varit att klara de anställdas svårigheter.

4. Inte heller kan man, som framhållits,
göra gällande att SMT har den
förtjänsten att utnyttja befintliga investeringsanläggningar.
Ett omfattande
ny- och ombyggnadsprogram har aviserats.

5. Den dåliga ursprungliga planeringen
skulle möjligen kunna ursäktas om
den fortsatta planeringen av verksamheten
vore bra, men så förefaller knappast
vara fallet. Ett symptom på detta
är att man inte kontrollerade att det
först föreslagna namnet på det nya bolaget
inte redan var upptaget av ett
annat företag. Nödlösningen har blivit
att företaget skall heta SMT Machine
Company, vilket uttytt betyder Svenska
Maskin Maskin Bolaget, en något förvirrande
beteckning.

6. Ett mera allvarligt tecken på dålig
planering är att man, som det förefaller,
betalat ett kraftigt överpris på åtminstone
ett av de köpta bolagen. Jag tänker
då på Köpings mekaniska verkstad,
ett förlustbolag. Jag skulle på företagsekonomiska
grunder vilja göra gällande
att överpriset är ungefär 5 miljoner
kronor.

7. Orsaken till att jag måste säga
ungefär 5 miljoner kronor är att det
är svårt för en riksdagsman att få inblick
i de ekonomiska transaktioner
som regeringen föreslår att riksdagen
skall godkänna. Några köpebelopp anges
inte i propositionen. Först genom
en artikel i Expressen fick man en inblick
i vad detta belopp egentligen innebar.
Visst hemligstämplat material
har också, efter vad som sagts mig, redovisats
i utskottet men såvitt jag förstår
skedde detta först efter Expressenartikeln.

8. Den dåliga planeringen framgår av
ytterligare en omständighet. I ett appendix
till propositionen återges den föreslagna
bolagsordningen för det nya företaget.
Denna bolagsordning är kopierad
efter Köpings mekaniska verkstads

78 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m.

bolagsordning. Det behöver ju in le vara
något fel att på det sättet kopiera en
bolagsordning i ett privat företag, men
i den föreslagna bolagsordningen står
det att aktiekapitalet skall »vara lägst

1.5 miljoner kronor och högst 4,5 miljoner
kronor» — detta, herr talman,
samtidigt som riksdagen enligt propositionen
nu skall bevilja 7 miljoner kronor
mera i aktiekapital! Enligt min
uppfattning borde det i det förslag till
bolagsordning som framlagts för riksdagen
ha stått att aktiekapitalet skall
vara lägst 8,5 miljoner kronor och högst

11.5 miljoner kronor.

9. Det finns stora risker för att detta
under en lång följd av år blir en
olönsam affär. Branschen är svår, och
man har inte satt sig i något gynnsammare
läge genom att betala de köpta
företagen dyrt. Mot den bakgrunden är
det troligt att de finansieringskalkyler
som jag hoppas har uppgjorts, även
om de inte i någon detalj har meddelats
riksdagen, inte kommer att hålla i
verkligheten. Det troliga är att bolaget
ganska snart måste begära mera pengar
för att klara sig, och detta anser jag
att man åtminstone skulle ha antytt för
riksdagen. De medel man nu får kan
knappast rimma med en vettig finansieringskalkyl.

Herr talman! Allt skall inte målas
svart. Låt mig gärna uttala min erkänsla
för att man dock försökt göra en
insats för att klara sysselsättningsproblemen
för de anställda i CVV. Låt mig
också erkänna att det försök till strukturrationalisering
som herr Svärd gör
kan vara riktigt tänkt. Men strukturrationalisering
är bra endast om man
skapar en livskraftig enhet. I vad mån
detta lyckas får framtiden utvisa. För
min del är jag skeptiskt. Men om denna
skepsis skall få ta sig uttryck i att man
yrkar bifall till de motioner som skulle
innebära ett avslag på utskottets hemställan
är en svår fråga. Som herr Gustafson
i Göteborg redan påpekat hat
SMT redan bildats och är i full gång;

och en återgång till det ursprungliga
skulle vara en invecklad sak att genomföra.
Mot den bakgrunden ter det
sig svårt att göra annat än att skarpt
och på konstitutionella grunder kritisera
att propositionen förelägges riksdagen
först så långt i efterhand.

Nu skriver emellertid utskottet att en
återgång vore möjlig utan ekonomisk
förlust. Detta uppfattar jag som ett ytterst
förvånande ställningstagande av
utskottet, men jag antar att utskottet
just av konstitutionella skäl har velat
göra gällande att den möjligheten föreligger.
Utskottets påstående, om jag accepterar
det, gör det dock fullt möjligt,
herr talman, att yrka bifall till motionerna
1:968 och 11:1113 samt 1:1002,
vilket jag ber att få göra.

I detta anförande instämde herr
Magnusson i Borås (m).

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Det har föreslagits en
utvidgning av P 4:s skjutfält vid Kråk.
I motion 11:1115 har begärts en ytterligare
utredning angående en eventuell
begränsning av utvidgningen och möjligheterna
att tillgodose P 4:s behov
genom en utvidgning i annan form än
den som föreslås i propositionen. Vidare
önskar motionärerna ett uttalande
av statens naturvårdsverk.

Vid förläggning av ett skjutfält till
en ort drabbas oftast befolkningen där
mycket hårt. Desto mera angeläget är
det då, att inga som helst tvivel kvarstår
om nödvändigheten av den föreslagna
utvidgningen. Härtill kommer att det
i detta fall rör sig om en ur turist- och
naturvårdssynpunkt ytterst värdefull
och känslig trakt, ett strandområde vid
Vättern. Även vätternfiskarnas intresse
av att bevara sina fiskevatten är en
faktor att räkna med.

Man tycker mot denna bakgrund att
det är en rimlig begäran, att en så
grundlig och allsidig utredning som

Torsdagen den 22 maj 1969 fm. Nr 26

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m.

möjligt föreligger, innan något ytterligare
ingrepp göres.

Utskottet åberopar i sitt utlåtande nr
104 under punkten 2 att länsstyrelsen
i Skaraborgs län, som är regional naturvårdsmyndighet,
har tillstyrkt utvidgningen.
Vi kräver emellertid i vårt
samhälle av i dag mer och mer eftertryckligt,
att naturvårdsfrågorna skall
infogas i en helhetsaspekt på hela landets
naturvård. Med all respekt för länsstyrelsens
uppfattning kan dock dess
granskning ingalunda ersätta naturvårdsverkets
bedömning.

Herr talman! Den föreslagna utvidgningen
rör på ett mycket närgående
sätt en rad människor i vårt samhälle
— låt oss inte glömma det — och de
har rätt att fordra att största möjliga
hänsyn tas till deras situation. Likaså
skall vi vara medvetna om att det gäller
ett av vårt lands kanske intressantaste
och vackraste insjöområden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 969 och II: 1115.

I detta anförande instämde herrar
Blomkvist och Odhe (båda s).

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Det har inte väckts någon
motion i anledning av förslaget
om anordnande av ett nytt skjutfält i
Kosta, som behandlas under punkten 2
i statsutskottets utlåtande nr 104. Inte
heller föreligger det något avslagsyrkande
på denna punkt. Anledningen
härtill är att vi, även om ingen vill ha
ett skjutfält inom sin kommuns gränser,
böjt oss för skälet att detta skjutfält
måste ligga någonstans. I de förberedande
arbetena har vi också fått en
hel del av våra synpunkter beaktade,
varför jag för min del inte tidigare tagit
upp denna fråga.

När man nu läser utskottsutlåtandet
kan man emellertid konstatera att det
där inte står något alls om det helt
nya skjutfältet i Kosta. Utskottet yrkar
bara bifall till departementschefens för -

slag. Man frågar sig om det skall vara
nödvändigt att motionera för att få vissa
synpunkter tillgodosedda även, såsom
i detta fall, när det gäller anordnande
av ett nytt skjutfält. Jag vill därför
nu begagna tillfället att ställa några
frågor till utskottets talesman i anslutning
till en del uttalanden i propositionen
samt referat från en del förarbeten.

Det heter i referatet av riksantikvarieämbetets
yttrande bl. a. följande:
»Ämbetet förutsätter att en kulturhistorisk
inventering för dokumentation
av vissa provundersökningar utförs på
försvarets bekostnad.» Departementschefen
skriver inget om detta, men
vi hoppas att sådana undersökningar
verkligen kommer att bli utförda och
att eventuella historiska och kulturella
värden bevaras så långt möjligt är. Detta
gäller t. ex. beträffande soldattorpet
som är väl upprustat och utgör ett minne
från en tidigare period av försvarets
organisation. Det kan eventuellt flyttas
över till den andra sidan av vägen för
att räddas för framtiden.

Det anfördes också i förarbetena att
det endast finns ett fåtal fritidshus och
att bara en enda familj är fast bosatt
inom området. Allt detta är riktigt. Departementschefen
skriver emellertid
också att konsekvenserna från social
synpunkt av utvidgningen blir obetydliga.
Jag vill ta upp också detta resonemang.

När man sätter detta i relation till utvidgningen
av Kråks skjutfält vill vi endast
ha fastslaget att de regler, som gäller
när något fler människor berörs
än vad fallet är i detta område, skall
gälla såväl för den bofasta befolkningen
som för fritidstorparna. Samtliga bör
ha möjlighet att exempelvis flytta sina
hus utanför skjutfältet och få ersättning.

Beträffande Kråks skjutfält stadgas
att fältet som regel skall få beträdas av
allmänheten under t. ex. helger. Vi hoppas
att så skall bli fallet, ty även detta

80 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m.

skjutfält är ju ett strövområde. Också
skjutfältet vid Kosta bör få beträdas under
helger. — Att vi inte väcker motioner
i ärendet och framlägger vissa
förslag får inte leda till att vi blir sämre
lottade vid den fortsatta utbyggnaden.
Befolkningen i dessa områden
skall ha samma rättigheter som när
staten tidigare byggt skjutfält.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Vad först beträffar utskottets
utlåtande nr 103, så råder det
ju i princip enighet inom utskottet.
Enigheten har uppnåtts sedan ledamöterna
av första avdelningen haft möjlighet
att ta del av alla de fakta som
kunnat förebringas i ärendet.

Det är egentligen två kritiska invändningar
som kommit till uttryck. Den ena
är att priset skulle vara för högt. Det
är svårt att ha någon mening om den
saken, ty man har ju kommit överens
om beloppet efter ingående förhandlingar.
På grund av det höga priset
skulle, hävdar man, förräntningen bli
dålig. Också den saken är det svårt att
uttala sig om i förväg. Uppenbarligen
är det nödvändigt att ta vissa risker,
men vi får väga de fördelar, som ett
förverkligande av projektet innebär och
som inte heller kritikerna bestrider,
mot nackdelarna.

Den andra invändningen, som framförts
med en viss skärpa, går ut på att
riksdagen för sent skulle ha fått ta
ställning till denna fråga. Jag vill då
betona att utskottet skriver att avtalen
träffats under förbehåll av riksdagens
godkännande.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i utlåtande
nr 103.

I utskottets utlåtande nr 104 behandlas
bl. a. motionen 11:1115 av fröken
Åsbrink m. fl. — likalydande med motionen
I: 969 — där man ställt sig kritisk
till utvidgningen av skjutfältet vid
Kråk. Lokaliseringen av skjutfält medför
ju alltid problem. Vi är överens

om att vi skall hålla oss med ett försvar.
En enhällig riksdag har också för
ett par tre år sedan antagit det nu gällande
utbildningssystemet, VU 60.

För att bedriva dessa övningar erfordras
skjutfält, och dessa måste som
herr Fagerlund nyss framhöll placeras
någonstans. Var man än placerar dem
möter det protester från vissa intressenters
sida. Protesterna blir fler och
fler allteftersom fritidsintressena och
naturvårdssynpunkterna tränger på.
Det är klart att det är förenat med vissa
olägenheter — det skall vi inte bortse
ifrån. Alla berörda myndigheter
strävar efter att göra olägenheterna så
små som det över huvud taget är möjligt,
och utskottet understryker också
detta. Försvarets fastighetsnämnd har
utgått ifrån att Kråks skjutfält med
strandområden som regel skall få beträdas
av allmänheten lördagar, söndagar
och andra helger då skjutning icke
äger rum. Det är självklart att områden
med särskilda blindgångarrisker
utgör undantag.

Då det gäller de sociala konsekvenserna
har herr Fagerlund tagit upp en
synpunkt som jag för min del mycket
väl kan instämma i. Han säger att det
förhållandet, att det bara är ett fåtal
eller rent av enstaka familjer som berörs,
inte medför att olägenheterna
blir mindre ur sociala synpunkter. Ja,
det är riktigt, om man ser på det enskilda
fallet. Däremot blir olägenheterna
mindre betydande ur kvantitativ
synpunkt. Det är uppenbart att det är
lättare att lösa detta problem, om det
enbart gäller ett fåtal människor, jämfört
med om det skulle beröra ett större
antal.

Då det gäller den sidan av problemet
har man alltid försökt lösa dessa
frågor så att olägenheterna skall bli så
små som möjligt. Man är beredd att
ekonomiskt och på annat sätt kompensera
dem. Detta får tas upp vid förhandlingar
i varje särskilt fall, och det
förhållandet att de berör ett mindre an -

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, in. m., tillika svar på interpella tion

ang. åtgärder med anledning av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Väs terås,

m. m.

tal människor skall inte på något sätt
ställa dessa i en sämre situation.

För skjutfältet i Kosta avses givetvis
samma bestämmelser som för skjutfältet
i Kråk. Allmänheten skall givetvis
ha tillträde till området under den tid
då skjutningar icke äger rum. Även om
man inte uttalat sig särskilt om detta
utgår utskottet från att så är fallet. Det
är likaledes självklart att kulturhistoriska
värden inte skall spolieras om
det går att bevara dem till rimliga kostnader.
Det förhållandet att utskottet
inte särskilt omnämnt skjutfältet vid
Kosta beror på att det inte föreligger
någon motion. Det är berört i propositionen,
och utskottet har ingen erinran
att göra mot vad som anföres i denna.
Något särskilt uttalande från utskottet
har inte bedömts erforderligt.

Vad slutligen gäller punkten 3 i utskottets
utlåtande 104 — anslaget till
statens datamaskinfond för anskaffning
av datamaskiner för försvaret — kan
sägas att enighet i princip råder.

Meningsmotsättningen hänför sig till
om medel skall anvisas inom gällande
anslagsram för försvaret eller om de
skall bestridas av reservationsmedel.
Det är inte första gången försvaret skaffar
sig datamaskiner, och alltid tidigare
har kostnaderna bestritts inom försvarets
kostnadsram. Utskottet finner inga
skäl som motiverar ett avsteg från den
inslagna vägen. Därför, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall endast uppehålla
mig vid den diskussion som pågår
om SMT i Västerås, eftersom utskottets
talesman så ingående har berört de övriga
frågor som är under debatt. Jag
vill börja med att besvara en interpellation,
som herr Wennerfors har riktat
till mig i denna fråga.

Herr Wennerfors har frågat mig om
de åtgärder som vidtagits eller kommer
att vidtas med anledning av nedläggningen
av centrala verkstaden i
Västerås m. m.

Vid månadsskiftet februari—mars
1969 var antalet anställda vid centrala
flygverkstaden i Västerås 663, varav
356 tjänstemän och 307 arbetare. Av
dessa kan 7 tjänstemän och 31 arbetare
beräknas avgå med pension före den
1 juli 1970. För återstoden — 349 tjänstemän
och 276 arbetare — har behovet
av ny arbetskraft vid verkstäderna i Arboga
och Malmslätt undersökts. 158
tjänstemän och 185 arbetare beräknas
kunna erbjudas anställning vid dessa
verkstäder. Av den återstående personalen
— 191 tjänstemän och 91 arbetare —
beräknas cirka 40 arbetare och 20 tjänstemän
före den 1 juli 1970 kunna erbjudas
anställning vid SMT Machine Company
AB i Västerås. Av den ursprungliga
personalstyrkan återstår alltså cirka
170 tjänstemän och cirka 50 arbetare,
som enligt vad som för närvarande
kan bedömas inte med säkerhet före den
1 juli 1970 kan beredas ny anställning
inom denna sektor av fabriksverket.

Då återstår ännu ett år till verkstadens
nedläggning. Denna tidrymd torde
vara tillräcklig för att möjliggöra att
den övriga personalen bereds annan
sysselsättning. Särskilda åtgärder härför
har vidtagits av Kungl. Maj :t och av fabriksverket.
Bl. a. förbereds en överföring
av transportflygenheterna vid F 7
och F 8 till F 1. För underhåll av denna
materiel skapas sysselsättningsmöjligheter
vid Hässlöverkstaden i Västerås.

SMT Machine Company AB iir fortfarande
under uppbyggnad. I vilken mån
ytterligare arbetskraft utöver vad jag
nyss nämnde kan komma att anställas är
ännu för tidigt att uttala sig om, men
sannolikt kommer ytterligare ett antal
arbetare och tjänstemän att kunna anställas.
I den mån omplacering kan un -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m., tillika svar på interpella tion

ang. åtgärder med anledning av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Väs terås,

m. m.

derlättas genom omskolning kommer
fabriksverket att medverka till sådan
omskolning. Den personal vid verkstaden
som blivit erbjuden anställning på
annan ort men av olika skäl inte kunnat
acceptera en förflyttning avser fabriksverket
i den mån det är möjligt söka bereda
sysselsättning inom Västeråsregionen.
En intern arbetsförmedling vid
verkstaden i Västerås har upprättats i
samarbete med berörda personalorganisationer.

Under tiden fram till nedläggningen
av centrala flygverkstaden i Västerås
kommer ytterligare ett antal tjänstemän
och arbetare att avgå med pension. Ett
antal anställda kommer även att avgå
mot årlig ersättning. Det är ännu för
tidigt att avgöra omfattningen av dessa
avgångar. Genom försvarets personalnämnd
följer jag noggrant utvecklingen
i detta hänseende.

Om ytterligare resurser för omplacering
in. in. bör ställas till fabriksverkets
förfogande kan för närvarande ej
förutsägas. Skulle så visa sig vara fallet,
är jag beredd att välvilligt pröva
framställningar härom.

Sammanfattningsvis bedömer jag att
vid tidpunkten för verkstadens nedläggning
samtliga anställda har beretts annan
sysselsättning eller tillfälle till avgång
mot årlig ersättning.

Beträffande den planerade telennderhållsverkstaden
i Östersund har försvarets
fabriksverk på grundval av Kungl.
Maj:ts uppdrag beslutat att där organisera
en filialverkstad till den centrala
verkstaden i Arboga. Etableringen skall
ske den 1 september 1969. Till verkstaden
i Östersund skall i första hand förläggas
underhåll av markelektromateriel,
specialfordon och basmateriel. All
den verksamhet som verkstaden i Arboga
nu bedriver i Östersundsområdet
kommer att förläggas till den nya verkstaden.
Verkstaden kommer även att ut -

föra arbeten på uppdrag av AB Teleunderhåll
och fabriksverket i övrigt. Häri
kan komma att inkluderas även civila
arbetsprojekt.

Beträffande den slutliga utformningen
av verkstaden i Östersund avvaktar fabriksverket
1966 års verkstadsutrednings
förslag.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Wennerfors’ interpellation.

Beträffande den diskussion som här
har pågått om tillkomsten av SMT-verkstaden
vill jag bara erinra om bakgrunden:
riksdagens beslut att nedlägga den
centrala underhållsverkstaden i Västerås
för att koncentrera verksamheten i huvudsak
till Arboga och Malmslätt. Herr
Burenstam Linder sade att de anställda
inte var informerade i förväg. Det är
naturligtvis en svår missuppfattning av
herr Burenstam Linder med hänsyn till
att denna fråga hade varit föremål för
utredning, utredningen hade varit på
remiss, många diskussioner hade förts
och slutligen hade ett riksdagsbeslut fattats.
Under cirka ett och ett halvt års
tid visste alla anställda i Västerås vad
som förestod. Dessutom var representanter
för försvarsdepartementet flera
gånger i Västerås och informerade personalen.
.lag bär här ett föredrag som
statssekreterare Sven-Göran Olhede höll
den 15 oktober 1967 där han börjar med
att säga: »Jag har kommit hit för att
tala om att försvarsdepartementet ämnar
föreslå att den centrala flygverkstaden
skall läggas ned.»

Representanter för departementet informerade
andra personalsammanslutningar
och höll kontakt med personalorganisationerna.
Det är mycket sällan
som någon på ett så tidigt stadium får
information om nedläggning men också
om vilka möjligheter till annat arbete
som efter hand under den långa avvecklingsperioden
kan beredas.

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m., tillika svar på interpella tion

ang. åtgärder med anledning av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Väs terås,

m. m.

.lag vill erinra om att riksdagen genom
beslut i fjol vår starkt underströk att regeringen
borde påskynda försöken att få
annan industriell verksamhet i Västerås.
Delta var mycket svårt, och fabriksverket
fick i uppdrag att göra ett försök.
Hur man löste uppgiften känner vi till:
För att kunna utnyttja flygverkstadens
olika resurser och framför allt den
skickliga arbetarstammen inriktade man
sig på att få till stånd en produktion av
verktyg och verktygsmaskiner. Det visade
sig också möjligt för fabriksverket
att förvärva företag och produkter inom
detta område. Den 28 juni bemyndigade
Kungl. Maj:t fabriksverket att träffa avtal
om förvärv. Det gällde som bekant
Köpings Mekaniska Verkstads AB, Aldellverkens
AB och AB Thörns Mekaniska
Verkstad.

Vad vi nu behandlar är frågan huruvida
staten-ägaren skall bevilja SMT ett
investeringsanslag på 7 miljoner kronor
och huruvida vi skall bemyndiga fullmäktige
för riksgäldskontoret att ikläda
sig garanti för krediter till bolaget
intill ett belopp av 20 miljoner kronor.

Jag är för min del fullt medveten
om de risker man tar. Allt företagande
innebär ett risktagande. Jag vill därför
inte göra några utfästelser om att de
investerade medlen snabbt kommer att
bli räntebärande. Jag är emellertid personligen
övertygad om att företaget efter
några år bör kunna förränta det investerade
kapitalet i stort sett efter de
krav på förräntning som ställs på investeringar
i privat näringsliv. Det hör
till saken att den svenska verktygsmaskinindustrin
har varit och fortfarande
är splittrad på ett flertal mindre företag.
Tillkomsten av SMT innebär därför
en strukturrationalisering, som såvitt jag
förstår hälsas med tillfredsställelse inom
den svenska verkstadsindustrin.

Den målsättning som uppställts för
försäljningen av SMT-produkter under

1969 innebär en markant ökning jämfört
med förra årets sammanlagda försäljning
från de tre i SMT ingående företagen.

Det kan vara av intresse att notera att
denna försäljningsprognos fram till den
10 maj hade överskridits med cirka 1,5
miljon kronor. Det tyder på att företaget
kanske kan expandera t. o. m. snabbare
än vad det nuvarande investeringsprogrammet
förutser. I så fall kan behovet
av kapital öka, men under sådana
förhållanden kan det inte vara några
svårigheter för företaget att självt skaffa
det kapitalet.

Herr Burenstam Linder visade en stor
okunnighet i denna affär. Jag anklagar
honom inte därför, ty han har inte haft
de möjligheter som utskottet haft att ta
del av de köpesummor, kalkyler o. s. v.
som legat till grund för affären. Jag föreställer
mig att hans kritiska inställning
byggde mer på en allmän kritisk
inställning till statliga företag än på
fakta i denna sak. Jag är för övrigt
övertygad om att det förhåller sig så.

Det primära mål vi eftersträvat att
uppnå genom att bilda SMT kan enligt
min mening uppfyllas. Vi får i Västerås
ersättning för en del av det sysselsättningsbortfall
som uppkom i denna
stad genom nedläggningen av CVV. Vi
räknar med att antalet anställda vid
SMT år 1972 vid full utbyggnad skall
vara 600 personer. Det är en prognos
som alltjämt håller, och ingenting tyder
på att den är felaktig.

Vi genomför här också en icke oväsentlig
strukturrationalisering av den
svenska verktygsmaskintillverkningen,
som ur samhällsekonomisk synpunkt
måste vara av stor betydelse. Även om
detta innebär ett företagsekonomiskt
risktagande, har jag bedömt saken så,
att investeringen sedan företaget väl
konsoliderats också på längre sikt blir
företagsekonomiskt lönsamt.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m., tillika svar på interpella tion

ang. åtgärder med anledning av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Väs terås,

m. m.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation och jag
uppskattar särskilt att det synes ge ett
intryck av att försvarsministern nu är
beredd att vidtaga alla de åtgärder som
kan underlätta omställningsproceduren.

De uppgifter som lämnas i svaret beträffande
personalsituationen vid månadsskiftet
februari/mars 1969 och hur
denna kan utvecklas framdeles inger
viss optimism. Enligt svaret är framliden
emellertid osäker för cirka 220
anställda.

Jag har i dagarna erhållit uppgifter
som tydligen bättre beskriver den aktuella
situationen och som faktiskt ger
mig anledning att vara ytterligare något
mera optimistisk. Av politiskt taktiska
skäl skulle jag naturligtvis inte nämna
detta — det kan ju vara det vanliga —
men jag förstår att försvarsministern
liar samma upplysningar.

•lag vill framhålla för försvarsministern
att min aktivitet i denna fråga helt
har hänfört sig till sakfrågan. Jag har
tidigare agerat i denna fråga på grund
av de principiella betänkligheter jag
har inför det förhållandet att man av
rationaliseringsskäl lägger ned en av
tre verkstäder och samtidigt inrättar
en ny verkstad i en annan del av landet,
nämligen i Östersund.

Vi känner alla till det beslut som
fattades i riksdagen 1963. Om prognoserna
beträffande arbetstillgången från
1963, när riksdagen fattade detta beslut,
hade stått sig, hade allt varit gott och
väl. Prognoserna har emellertid visat
sig slå fel. Behovet av teleunderhåll har
avsevärt överskattats. När nu en mindre
verkstad skall etableras i Östersund är
jag självfallet tillfredsställd med tanke
på sysselsättningsläget i östersundsregionen.
Kanske kan jämtlänningarna
ha undrat om jag har haft något särskilt
emot Jämtland. Så är inte alls fallet.
Jag har ansett det vara fel att, även

om riksdagen fattade beslut i frågan
1963, utvecklingen när det gäller teleunderhållsbehovet
borde ha varit ett skäl
för omprövning av beslutet. Östersundsregionen
är sannerligen inte betjänt av
sysselsättningsobjekt med dåliga framtidsutsikter.
Det finns alltså skäl att
ställa frågan till försvarsministern: Vad
kan sägas om utvecklingen under den
närmaste femårsperioden eller tioårsperioden?
Det lär vara så att utvecklingen
på elektronikens område avsevärt
minskar behovet av arbetskraft.
Jag förutsätter att försvarsministern tar
hänsyn till dessa faktorer vid sina bedömningar.
Det har gjorts uttalanden
på denna punkt som gör att man tyvärr
kan se ganska pessimistiskt på dessa
sysselsättningsobjekts framtid.

En annan anledning till att jag har
medverkat även till en motion i frågan
och vidare ställt inlerpellationsfrågor
är det sätt på vilket personalfrågorna
tidigare har handlagts. Den skrivelse
som från Försvarets civila tjänstemannaförbund
och Försvarets civila
personals förbund tillställdes Konungen
i mitten av februari belyser detta.

Det har brustit i informationen, och
olika omkastningar i planeringen har
väckt stor irritation. Låt mig bara få
belysa detta med ett fall där en personalgrupp
har erhållit olika uppgifter
om tidpunkten för förflyttning. Man
fick t. o. m. göra besöksresor till Linköping
inför en eventuell anställning
vid den centrala verkstaden i Malmslätt
för att undersöka om det var möjligt att
få en bostad. Mitt uppe i dessa förberedelser
kom plötsligt beskedet till de
människor som efter stor tveksamhet
inställt sig på att flytta: Det blir ingen
flyttning till Linköping, det blir Östersund
i stället.

Man förstår om människor, som påverkats
av en onyanserad propaganda
mot det enskilda näringslivet och överdrivna
och felaktiga påståenden om

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m., tillika svar på interpella tion

ang. åtgärder med anledning av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Väs terås,

m. m.

förfaringssättet vid nedläggningar och
som av naturliga skäl inte är medvetna
om alla de sammanhängande problemen,
säger: »Så bär man sig åt i ett
enskilt företag, men jag kan känna mig
trygg — jag bär staten som arbetsgivare.
» Vi förstår också hur förvånade
dessa människor blir när de kanske
personligen får uppleva att staten inte
alltid är en mönstergill arbetsgivare,
vilket denna Västeråsaffär dess värre
är ett exempel på.

Jag skall också be att få hänvisa till
vad statsrådet och chefen för civildepartementet
nämnde vid Statstjänstemannaförbundets
konstituerande kongress
den 7 februari i år om statens
moraliska arbetsgivaransvar. Statsrådet
framhöll att rationaliseringsverksamheten
inte får utvecklas till att bli isolerade
ekonomiska och teknokratiska
sifferlekar med individen som spelbricka.
Personalförbundet skriver om
detta, att i exemplet utgör individerna
i klartext ingenting annat än spelbrickor
och att förfaringssättet strider mot
de principiella riktlinjer som angivits
i civildepartementets promemoria angående
omplacering av övertalig statligt
anställd arbetskraft.

Herr talman! Jag skall inte vidare utveckla
detta resonemang. Det svar som
jag har fått i dag av försvarsministern
är ändå så positivt, att jag kanske kan
säga att opponenternas agerande i viss
mån har nått sitt syfte, och dessutom
kommer vi självfallet att uppmärksamt
följa ärendets utveckling och inte minst
vad som kommer att hända beträffande
Östersundsverkstaden.

Vad sedan beträffar statsutskottets
behandling av den motion som jag har
väckt tillsammans med kolleger i folkpartiet
och centerpartiet finns inte
någonting att tillägga.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Endast några ord!

Herr Wennerfors säger att han och
andra nu har nått sitt syfte, att skydda
personalens framtid. Jag vill då svara
att vi nästan varje år inom försvaret
har många omorganisationer, lika stora
som denna, och vi har ännu aldrig misslyckats
med att omplacera någon enda
av de anställda. Framtiden är inte osäker
för de 200 i Västerås; den är icke
osäker för någon. Riksdagen beslöt för
två år sedan att lägga ned F 9, och nedläggningen
skall vara klar den 1 juli i
år. Det fördes eu diskussion om hur
personalen skulle placeras. Den är placerad
med undantag för några svårplacerade
personer, som vi dock inte släpper,
och vi kommer självfallet att placera
alla.

Jag upprepar vad jag har sagt tidigare,
att vi inom försvarsdepartementet
med det fina samarbete som vi har med
personalorganisationerna inte bara räknar
antal, utan tar reda på vederbörande
personers förutsättningar, namn,
adress o. s. v. och hjälper varje individ
till rätta. Hittills under de många år
jag har arbetat i försvarsdepartementet
har vi icke misslyckats med detta, och
vi kommer icke att misstyckas nu
heller.

Vad beträffar informationen vill jag
säga att personalorganisationerna offentligen
har givit fabriksverket beröm
för det föredömliga sätt på vilket man
håller personalen informerad om alla
detaljer i planeringen. I höstas utgick
man från att vissa yrkesmän skulle få
flytta från Västerås till Linköping, eftersom
detta ingick i planeringen vid
en viss tidpunkt. Denna planering bröts
av ett initiativ inom försvarsdepartementet,
då vi fann att man inte borde
lägga ned Hässlöverkstaden, utan flytta
dit annan verksamhet. De som på grund
av planeringen hade trott att de skulle
flytta till Linköping fick i stället stanna
kvar i Västerås till följd av det in -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m., tillika svar på interpellation
ang. åtgärder med anledning av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Väs -

terås, m. m.

hopp som försvarsdepartementet gjorde.
Självfallet kunde planerarna inom fabriksverkets
ledning inte ta hänsyn till
detta förrän de fick vetskap om försvarsdepartementets
inställning.

Herr Wennerfors frågar slutligen om
utsikterna i Östersund och kopplar samman
dem med underhållsbehovet över
huvud taget på det elektroniska området
inom försvaret. Där är situationen den,
att totalbehovet av underhåll ökar, och
verkstaden i Östersund byggs ut i takt
med att underhållet av sådan materiel
ökar som kräver en speciell verkstad i
Norrland. Till följd av den omorganisation,
konsolidering och strukturrationalisering
som nu pågår inom underhållsverkstäderna
är framtidsutsikterna
för en verkstad i Östersund goda.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag sade att framtiden
är osäker för 220 personer enligt interpellationssvaret,
men uppgifter som vi
tydligen båda har fått senare gör att
man kan se avsevärt mycket mera positivt
på personalsituationen.

Försvarsministern talade om situationen
för de människor som först skulle
flytta till Malmslätt och efter mycken
övertalning t. o. m. gjorde besöksresor
dit men sedan plötsligt fick ett annat
besked. Detta är inte det enda exemplet
på sådana fall, utan det finns flera liknande.
Det gäller t. ex. anställda som
från början fick uppgift om att de skulle
komma till centrala verkstaden i Arboga,
CVA, men sedan skulle till SMT.
Man kan väl ändå inte säga att vi bör
vara helt tillfredsställda med förfaringssättet.
Jag tycker att försvarsministern
kunde vara låt mig säga så generös att
han erkände, att det på dessa punkter
kanske inte har gått riktigt bra. Det
visar också den kritik som personalförbunden
har framfört.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Vad säger de anställda,
som under planeringen fick intrycket
att de skulle flyttas till Linköping men
sedan slapp detta och fick stanna i
Västerås? De är naturligtvis glada för
den omläggning av planeringen för underhållsverksamheten
i stort som vi
gjorde.

Den föredömliga öppenhet som man
visar personalen när man låter den
kontinuerligt och i detalj följa hela planeringen
har naturligtvis nackdelar.
Gjorde man som privata företag, skulle
man vänta till ett par månader i förväg
med besked, men nu har personalen i
de statliga företagen fått information
genom företagsnämnderna. De nackdelarna
bör vi ta. Vi bör fortsätta att visa
denna öppenhet, även om det kan uppstå
sådana komplikationer som det uppstod
för ett antal anställda i Västerås.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! För precis ett år sedan,
den 22 maj, och ungefär vid samma
klockslag utropade herr Wennerfors i
denna kammare att i Västerås uppstår
de allra allvarligaste konsekvenser. Där
nedläggs en central verkstad med 800 å
900 anställda. Det var ett chockbesked
som herr Wennerfors ville ge kammaren
vid den tidpunkten.

I dag ett år senare är han litet lugnare
i sitt tonfall och konstaterar, att man
är glad över att man nu äntligen är
beredd att vidta åtgärder för att trygga
personalens sysselsättning i Västerås.
Jag vet inte varför herr Wennerfors r
fjol inte ville godta de sakargument som
vi försökte framföra för att visa att
allt görs för att bereda folk sysselsättning.
Det finns ingen större anledning
för mig att upprepa alla omständigheter
som har inneburit, att man har
kunnat nedbringa antalet anställda till
en mycket lägre siffra än för ett år

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m., tillika svar på interpella tion

ang. åtgärder med anledning av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Väs terås,

m. m.

sedan utan att behöva avskeda något
folk.

Jag skall däremot uppehålla mig någon
minut vid östersundsverkstaden.
Liksom personalorganisationerna FCPF
och FCTF reagerade vi socialdemokrater
från Västmanland emot att man var
beredd att bygga upp en underhållsverkstad
i Östersund för 170—200 anställda.
Vi ansåg att det inte var motiverat
vare sig ekonomiskt eller ur försvarssynpunkt
att dit förflytta arbetsuppgifter
för så många från Arboga,
Västerås och Malmslätt. Men man skall
inte glömma bort att detta var ett förslag,
som personalorganisationerna hade
möjlighet att påverka och som riksdagsmännen
också hade möjlighet att
påverka, innan man gick till beslut.
Jag kan därför instämma i vad herr
Wennerfors säger så till vida att också
jag är glad över att agerandet inte bara
från hans sida utan speciellt från personalorganisationernas
sida har lett till
att man har fått en mycket nyktrare
bedömning av verkstadens uppbyggnad
i Östersund.

Det är klart att om han vill vara elak,
kan herr Wennerfors säga, att vad som
här förekommit är ett bevis på att staten
är en dålig arbetsgivare som kastar
hit och dit. Ena månaden säger man
ett och den andra någonting annat. Det
kan man göra gällande. Kanske herr
Wennerfors föredrar den metod som
man brukar tillämpa i det privata
näringslivet att lämna ett besked en
kort tid före, när personalen alltså inte
har möjlighet att påverka besluten?

Vad beträffar personal som enligt utredningsförslag
skulle flytta till Malmslätt
men sedan fick meddelande om
att dess arbete skulle förläggas någon
annanstans, skall man inte glömma
bort — vilket är en av de viktiga faktorerna
i utredningsförslaget — att arbetsuppgifter
som flyttats från en viss
verkstad i första hand skall tilldelas

anställda som utfört arbetsuppgiften
tidigare.

I fråga om Malmslätt visade det sig
att endast ett fåtal av de anställda var
beredda att följa med sina arbeten till
Malmslätt. När man då sade att vi kan
erbjuda ett fåtal arbeten i alla fall utan
att få hit arbetsuppgifterna, var det väl
helt naturligt att man ifrån försvarets
fabriksverk och ifrån departementet
förordade överflyttning av verksamheten
till Östersund och så kommer väl
också att ske i sinom tid.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mera men vill säga att jag tror
att vi när vi till hösten har den sista
delen av 1966 års verkstadsutredning
framför oss ännu en gång kan konstatera,
att nedläggandet av en av de tre
centrala verkstäderna var nödvändigt
för att inte mindre orter än Västerås
skulle drabbas av sysselsättningsminskning.
Jag är övertygad om att vi kommer
att kunna genomföra hela nedläggningen
utan att någon människa blir
arbetslös.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Göransson började
med att referera till ett utrop i kammaren
1968 och som svar vill jag säga
att det som då utropades ändock tydligen
gjort om än inte så stor så i alla fall
någon nytta.

Vidare vill jag inte kategoriskt påstå
att staten generellt skulle vara en dålig
arbetsgivare och så uttryckte jag mig
nog inte heller. Jag ville bara peka på de
problem som sammanhänger med omlokaliseringar
av det här slaget. Både
staten som arbetsgivare och ett enskilt
företag har problem i egenskap av arbetsgivare.
Jag vill alltså att vi skall göra
mera nyanserade bedömningar vid lösningen
av dessa problem.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m., tillika svar på interpellation
ang. åtgärder med anledning av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Väs -

terås, m. m.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Herr Gustafsson i Uddevalla
invände mot mitt påstående att
priset var för högt, att det alltid är svårt
att veta bestämt och att man inte kan
beräkna exakt. Det är självklart, men
mitt påstående var givetvis inte någon
ren gissning utan kalkylerat på grundval
av föreliggande uppgifter. Köpings
Mekaniska Verkstad var alltså ett förlustbolag,
och Volvo har lämnat koncernbidrag
på mer än 5 miljoner kronor
under de senaste tre åren för att få
det hela att gå ihop.

Beträffande den konstitutionella kritik
som framförts påstår herr Gustafsson
att man starkt får betona att dessa
avtal träffats under förbehåll av riksdagens
godkännande. Eftersom propositionen
framlagts så sent förefaller det
mig som om den typen av förbehåll blir
något av en fiktion.

Chefen för försvarsdepartementet menade
att jag var grovt okunnig om vad
som hänt beträffande de anställda och
deras information och gjorde gällande
att de anställda i själva verket känt till
de förändringar som skulle inträffa ungefär
ett och ett halvt år i förväg. De
kände till saken i ett och ett halvt år
före riksdagsbeslutet, men det är i realiteten
inte detta som är avgörande.
Herr Olhede höll enligt chefen för försvarsdepartementet
ett anförande den
15 oktober 1967 i vilket han informerade
de anställda. I Vestmanlands Läns
Tidning för den 17 oktober 1967 fanns
en artikel som redogjorde för dessa förhållanden
och där görs också gällande
att informationen skett genom radio. Låt
mig läsa upp vad som står i tidningen:
»Genom radion — innan företagsnämndens
representanter eller de anställda
fått besked om utredningens resultat —

spreds nyheten---.» På ett annat

ställe i samma artikel kan man läsa följande:
»Personalen tillställdes ett meddelande
på alla anslagstavlor från verk -

stadsledningen och när de anställda på
eftermiddagen lämnade sina arbeten
fick de en information från de båda
fackföreningarna vid företaget.» Det är
möjligt att herr Olhede var där den

15 oktober medan det här gäller ett referat
om någonting som inträffade den

16 oktober. Likväl rörde det sig i så
fall om en dag i förväg och inte om ett
och ett halvt år som de anställda underrättades
om vad som skulle inträffa.

Om framtiden för bolaget SMT yttrade
sig försvarsministern med en viss
försiktighet och även jag talar naturligtvis
om framtiden med en viss försiktighet
eftersom det är mycket svårt
för oss att veta vad som skall hända.
Men när försvarsministern ändå finner
anledning att uttrycka sig med denna
försiktighet förefaller det mig felaktigt
att i samma andetag anklaga mig för
okunnighet och för att inte ha tagit del
av det tillgängliga materialet. Lag liar tagit
del av det material som framlagts för
statsutskottet så när som på det hemliga
materialet. Jag tror emellertid att
det hemliga materialet inte innehöll sådana
uppgifter som är ägnade för en
bedömning av framtiden utan snarare
gällde transaktioner, d. v. s. köpeskillingar
och sådant — men det är en gissning
från min sida.

Vad beträffar frågan om mera pengar
till detta bolag sade chefen för försvarsdepartementet
att det är tänkbart
att det kan behövas mera kapital. Då
undrar man ju varför vi får det medgivandet
efter ett inlägg här i riksdagen —
i detta fall ett inlägg av mig. Varför
kunde inte det ha stått i propositionen
som ett rimligt led i den information
man bör ge om framtiden? Så snabbt
kan ju läget ändå inte ha ändrats att vi
måste få reda på den saken först nu.

Försvarsministern ville också göra
gällande att orsaken till en sådan kapitalförstärkning
då skulle vara att verksamheten
expanderat mera än man tänkt

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Organisations- och anslagsfrågor rörande försvaret, m. m., tillika svar på interpella tion

ang. åtgärder med anledning av nedläggningen av Centrala Verkstaden i Väs terås,

m. m.

sig. Det är ju möjligt. Jag hoppas att
det blir den verkliga anledningen. Men
mot bakgrund av vad herr Svärd yttrade
i en intervju i tidningen Veckans
Affärer för bara några veckor sedan
är den anledning som jag gissar på snarare,
att bolaget inte går med vinst på
fem, sex år och därför behöver tillföras
mera pengar än det nu får.

Slutligen menade också försvarsministern
att jag var kritisk av doktrinära
skäl. Då vill jag understryka att jag absolut
inte är mera kritisk än att jag
med förtjusning skall hälsa goda nyheter
från detta bolag. Om verksamheten
där går bra skall jag bli utomordentligt
belåten. Jag önskar försvarsministern
lycka till.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag säga att med
den takt i företagets expansion som vi
har räknat med och som utskottet också
har informerats om behövs det inget
tillskott av kapital. Men om företaget
skulle expandera snabbare, och framför
allt om man lyckas med sin export som
utgör en stor del av verksamheten —•
cirka 30 procent av produkterna exporteras
— så kommer självfallet krav att
resas på mera kapital. Men det kan företaget
självt då i den gynnsamma situationen
skaffa fram på marknaden. Det är
detta jag har åsyftat.

Sedan framgick det ju ändå av herr
Burenstam Linders anförande att personalen
blev informerad mer än ett och
ett halvt år innan riksdagen fattade beslut;
sedan igångsatte man förberedelserna
för en omflyttning av personalen.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag tolkar försvarsministerns
uttalande så att detta bolag inte
kommer att begära mera pengar och inte
kommer att tillföras mera kapital annat

än om utvecklingen av företagets verksamhet
blir så gynnsam som försvarsministern
här har angivit.

Vad informationen om de anställdas
förändrade villkor beträffar är det väl
ändå orimligt att tala om ett gott företagsdemokratiskt
uppträdande bara därför
att informationen lämnades ett och
ett halvt år före riksdagens beslut. Om
det är den typen av krav man skall
uppställa, så kan ju försvarsministern
lämna information till de anställda efter
det att meddelande lämnats i radio
och TV. Det blir ju ändå ett och ett
halvt års varsel. Här skiljer det bara på
en dag mellan det att de anställda informerades
och det hela blev offentligt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Vi kunde ju inte informera
personalen förrän utredningen var
klar, men informationen lämnades samtidigt
med att utredningen lade fram sitt
betänkande. Jag tror att riksdagsman
Göransson t. o. m. kan tala om klockslaget.
Därefter hade man ett och ett
halvt eller två år på sig innan förberedelserna
för avvecklingen sattes i
gång.

Vad beträffar frågan om ytterligare
tillskott av kapital vill jag säga att enligt
regeringens och statsutskottets bedömning
är det kapital som nu ställes
till förfogande vad som kan anses vara
behövligt.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Bland ekonomer är det
tydligen mycket vanligt att hämta sina
informationer från Veckans Affärer,
från Vestmanlands Läns Tidning o. s. v.
Jag tror inte att det skulle skada om
herr Burenstam Linder också tog del av
de utredningar som läggs fram. Informationen
om nedläggningen av CVV gavs
ju i samband med ett utredningsförslag.

Nr 26

Torsdagen den 22 mai 1969 fm.

Markförvärv för övningsfält m. m.

Det var helt naturligt, speciellt i den
situation vi då befann oss i när det var
populärt inom radio, TV och tidningar
att slå upp nyheter av denna typ som
förstasidesstoff, att denna fråga fick en
stor publicitet. Vad det hela gällde var
emellertid presentationen av en utredning.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Skall det alltså i fortsättningen
anses fullständigt korrekt,
om ett privat företag i ett fall som
detta skulle lämna informationer till
sina anställda endast en dag innan ifrågavarande
upplysningar släpps ut till
radio och TV?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det var fråga om en utredning,
som sedan skulle gå ut på remiss,
och regeringen hade ännu inte tagit
ställning till om man skulle följa utredningens
förslag. Det kunde ju tänkas
att regeringen inte skulle komma
att följa utredningens förslag. Trots det
informerade vi personalen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 968 och II: 1113 samt I:
1002; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Burenstam Linder begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

motionerna 1:968 och 11:1113 samt I:

1002.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 26

Markförvärv för övningsfält m. m.
Anskaffning av datamaskiner för försvaret Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser kapitalbudgeten, jämte motioner.

Punkten 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Markförvärv för övningsfält m. m.

Kungl. Maj:t som i propositionen nr
1 (bilaga 6) beräknat medel för ifrågavarande
ändamål hade i propositionen
nr 110 (s. 96—110) föreslagit riksdagen
att dels medge att ett nytt skjutfält
för I 11 och marinens förband i
Karlskrona finge anskaffas och att P
4:s skjutfält vid Kråk finge utvidgas i
enlighet med vad som angetts i statsrådsprotokollet,
dels till Markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 17 600 000 kr.

I de likalydande motionerna I: 969
av herr Paul Jansson m. fl. och II:
1115 av fröken Äsbrink m. fl. hade hemställts
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära ytterligare

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Nr 26

Statens datamaskinfond: Anskaffning av datamaskiner för försvaret

utredning syftande till en begränsning
av utvidgningen av Kråks skjutfält, dels
att frågan prövades av statens naturvårdsverk.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 969 och II: 1115 medge
att P 4 :s skjutfält vid Kråk finge utvidgas
i enlighet med vad som angetts i
statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte medge att nytt
skjutfält för I 11 och marinens förband
i Karlskrona finge anskaffas i enlighet
med vad som angetts i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte till Markförvärv
för övningsfält in. in. för budgetåret
1969/70 under kasernbyggnaders
delfond anvisa ett investeringsanslag av
17 600 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ÅSBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:969 och 11:1115.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:969 och 11:1115; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Statens datamaskinfond:

Anskaffning av datamaskiner
för försvaret

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
110 (s. 111—112) föreslagit riksdagen

att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
att beställningar av datamaskinutrustning
till ett sammanlagt belopp av
41 600 000 kr. finge läggas ut under
budgetåren 1969/70 och 1970/71, dels
till Statens datamaskinfond: Anskaffning
av datamaskiner för försvaret för
budgetåret 1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 15 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I:9H av herr Virgin och 11:1082 av
herr Holmberg i vad bl. a. avsåge hemställan
att riksdagen måtte till Statens
datamaskinfond: Anskaffning av datamaskiner
för försvaret för budgetåret
1969/70 anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kr. att utgå av för försvaret
reserverade medel.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna I:
944 och II: 1082, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att medge att beställningar av
datamaskinutrustning till ett sammanlagt
belopp av 41 600 000 kr. finge läggas
ut under budgetåren 1969/70 och
1970/71,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 944 och II: 1082, nämnda
motioner i vad de avsåge ianspråktagande
av reserverade medel för ändamålet,
till Statens datamaskinfond: Anskaffning
av datamaskiner för försvaret
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
investeringsanslag av 15 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Ottosson, Nordstrandh och
Petersson i Gäddvik (samtliga m), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 944 och II: 1082, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att av för försvaret reserverade medel
15 000 000 kr. skulle användas för anskaffning
av datamaskiner för försvaret.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 fm.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Med stöd av tidigare
anförd motivering ber jag att få yrka
bifall till reservationen av herr Virgin
m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Petersson i Gäddvik begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 104,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Petersson i Gäddvik
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 170 ja
och 29 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 27

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret, i vad
avser driftbudgeten in. m., jämte motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26

Torsdagen den 22 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr förste vice talmannen.

§ 1

Ökade resurser för statlig
företagsetablering inom ramen för
ett särskilt bolag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökade resurser
för statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag m. in. jämte
motioner.

I propositionen nr 56 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 14 mars 1969 föreslagit
riksdagen att 1) till Tecknande av aktier
i Svenska Industrietableringsaktiebolaget
under fonden för statens aktier
för budgetåret 1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 9 700 000 kr., 2) medge
att Svenska Utvecklingsaktiebolaget
utövade rösträtt för statens aktier i
Svenska Industrietableringsaktiebolaget
vid bolagsstämma samt uppbure avkastning
av aktierna, 3) bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att ställa
garanti för lån till Svenska Industrietableringsaktiebolaget
intill ett belopp
av 20 000 000 kr. jämte ränta.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
964 av herrar Strandberg och Åkerlund
samt II: 1107 av herr Magnusson i
Borås m. fl., vari hemställts att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj:ts för -

slag om teckning av aktier i SVETAB
m. m. måtte besluta att bolagets verksamhet
skulle koncentreras till Norrbottens
län samt i första hand inriktas
på att bättre utnyttja de av staten ägda
eller kontrollerade tillgångarna i länet,

dels de likalydande motionerna I:

980 av herr Dahlén och II: 1127 av herr
Wedén m. fl., vari bl. a. hemställts att
riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts
proposition nr 56 endast under förutsättning
att de i motionerna angivna
lokaliseringspolitiska syftena tillgodosåges,

dels de likalydande motionerna I:

981 av herr Johan Olsson m. fl. och II:
1126 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 56 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam prövning och förslag till
riksdagen angående uppgifter och riktlinjer
för statlig företagsamhet i näringslivet
med likvärdiga konkurrensvillkor
som gällde för enskilda och
kooperativa företag.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:964 och 11:1107 samt 1:980 och II:
1127, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats beträffande överförande
av industrietableringsdelegationens
verksamhet till Svenska Industrietableringsaktiebolaget,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:964 och 11:1107 samt I:
980 och 11:1127, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats beträf -

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

94 Nr 26

ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

fande målsättning m. m. för Svenska
Industrietableringsaktiebolagets verksamhet,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionerna 1:964 och 11:1107 samt
I: 980 och II: 1127 till Teckning av aktier
i Svenska Industrietableringsaktiebolaget
för budgetåret 1969/70 på kapitalbudgeten
under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag av
9 700 000 kr.,

4. att riksdagen måtte medge att
Svenska Utvecklingsaktiebolaget utövade
rösträtt för statens aktier i Svenska
Industrietableringsaktiebolaget vid bolagsstämma
samt uppbure avkastning av
aktierna,

5. att riksdagen måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att ställa
garanti för lån till Svenska Industrietableringsaktiebolaget
intill ett belopp
av 20 000 000 kr. jämte ränta,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 980 och II: 1127 i vad de avsåge
fortlöpande redovisning om
Svenska Industrietableringsaktiebolagets
verksamhet,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:981 och 11:1126.

I motiveringen anförde utskottet bl.a.
följande.

Utskottet har funnit det motiverat att
den verksamhet som för närvarande
bedrivs inom industrietableringsdelegationen
övertas av en självständig juridisk
person, ett statligt industrietableringsbolag.
Då det måste föreligga
ett klart behov av ett nära samarbete
med Svenska Utvecklingsaktiebolaget
synes det utskottet välbetänkt att använda
det bolag, Svenska Industrietableringsaktiebolaget,
SVETAB, som utvecklingsbolaget
redan bildat efter samråd
med industrietableringsdelegationen.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Axel Andersson (fp),
Virgin (m), Ottosson (m), Bengtson

(ep) och Nyman (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Lindblad (fp), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Nilsson i
Tvärålund (ep), Antonsson (ep), Lothigius
(in) och Eriksson i Arvika (fp),
som beträffande SVETAB:s uppbyggnad
ansett att ovan intagna stycke i
utskottets yttrande bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Som påpekas i motionerna 1:964
och 11:1107, 1:981 och 11:1126 samt
1:980 och II: 1127 saknas en genomtänkt
och redovisad plan för den statliga
företagssektorn, dess organisatoriska
uppbyggnad och allmänna expansion.
Informationen till riksdagen om
de statliga företagen är ofta bristfällig.
Det förhållandet att frågan om formerna
för riksdagens insyn i den statliga
företagsamheten behandlas av den år
1968 tillsatta företagsdelegationen kan
enligt utskottets mening inte motivera
att en proposition med så knapphändiga
informationer som den förevarande
läggs fram för riksdagen.

Utskottets vederbörande avdelning;
har under ärendets behandling skaffat
sig viss information som borde ha lämnats
i propositionen. Utskottet kan efter
denna kompletterande information:
godta förslaget att den verksamhet som
för närvarande bedrivs inom industrietableringsdelegationen
övertas av
Svenska Industrietableringsaktiebolaget,
SVETAB.»;

2. av herrar Axel Andersson (fp)„
Virgin (m), Ottosson (in), Bengtson
(ep) och Nyman (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Lindblad (fp), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafson i
Göteborg (fp), Nordstrandh (m), Nilsson
i Tvärålund (ep), Antonsson (ep),,
Lothigius (m) och Eriksson i Arvika’
(fp), som beträffande SVETAB:s målsättning
ansett att utskottet under 2:
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av''
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna:

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26

Okade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m

1:964 och 11:1107 samt 1:980 och II:
1127, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna av departementschefen
förordad målsättning m. m. för
Svenska Industrietableringsaktiebolagets
verksamhet med den ändring som
följde av vad reservanterna anfört;

3. av herrar Axel Andersson (fp),
Virgin (m), Ottosson (m), Bengtson
(ep) och Nyman (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Lindblad (fp), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Nilsson i
Tvärålund (ep), Antonsson (ep), Lothigius
(m) och Eriksson i Arvika (fp),
som beträffande riktlinjer för statlig
företagsamhet ansett att utskottet under
7 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 981 och II: 1126 som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört beträffande förslag
snarast möjligt om riktlinjer m. m.
för den statliga företagssektorn.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Ingen kan påstå att industridepartementet
brister i aktivitet
när det gäller att tillskapa nya bolag
i statlig regi. Under en kort tid har
minst fyra sådana tillkommit, som har
till uppgift att organisera, administrera
och utveckla den statliga företagsamheten
eller stå den till tjänst med
konsultverksamhet. Dessutom har man
samordnat vissa statliga företagsgrupper,
exempelvis ASSI och domänverket.

Jag har all förståelse för att man söker
arbetsformer som gör det möjligt
att i takt med tiden rationalisera den
statliga verksamheten; det är både nödvändigt
och riktigt. Men det är inte nog
med att man vill rationalisera. Man vill
också utveckla och utöka den statliga
verksamheten. Ibland är det svårt att
se var gränsen går mellan å ena sidan

en ideologiskt betingad önskan att vissa
företag skall ligga i statliga händer och
å andra sidan nödvändigheten av effektiva
rationaliseringar, som kan innebära
en vidgad statlig företagsamhet.
Därtill kan läggas uppbyggnad av statlig
företagsamhet av samhällspolitiska
skäl.

Den ideologiska synpunkten har jag
ganska liten känsla för. Bakom den finns
inte alltid ambitionen att föra svenskt
näringsliv framåt, och detta är dock
grunden för standarden i vårt samhälle.
Det rör sig bara om ett statiskt
tänkande i fråga om ägandet. Utveckling
genom rationalisering, liksom företagsetablering
av samhällspolitiska,
sociala och lokaliseringspolitiska skäl,
accepterar vi däremot, när den är väl
förberedd. Bortsett från etableringar av
sociala skäl måste vi emellertid i detta
sammanhang göra ett förbehåll: Vi accepterar
etableringen under förutsättning
att den sker under samma konkurrensförhållanden
som inom det enskilda
näringslivet. Det borde inte vara majoriteten
obekant att det synsätt som
jag här gör mig till tolk för också accepteras
av huvuddelen av det svenska
näringslivets organisationer.

Herr talman! Intrycket av dessa olika
företagsformers tillskapande är att man
på regeringshåll ännu är för vag, för
osäker, för famlande i sitt grepp. Man
känner inte målsättningen, man vet bara
att man måste göra någonting, och så
skriver man tunna propositioner, som
tyvärr är föga vägledande för riksdagen.
Det har varit så tidigare också, exempelvis
med Durox, Utvecklingsbolaget
och Konsultbolaget, och det är så
nu med Svenska industrietableringsaktiebolaget,
SVETAB.

Vi anser inom oppositionen att det
saknas en genomtänkt och redovisad
plan för den statliga företagssektorn
och att informationerna är för knapphändiga.
Hade inte femte avdelningen
av statsutskottet fått en kompletterande
föredragning i dessa frågor, hade

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

minoriteten troligen inte kunnat godkänna
ett skapande av SVETAB helt
enkelt därför att vi inte hade underlag
för ett beslut därom. Hur skall motionärer,
som bygger sitt ställningstagande
på en proposition, kunna skriva fullvärdiga
motioner när de inte känner
till hela den bakgrund som finns och
som bör klargöras vid framläggandet
av en proposition? Det är anmärkningsvärt
att riksdagen skall behöva bli så
illa informerad om de skapelser som industridepartementet
föreslår. Jag är
övertygad om att det inte beror på
okunnighet, utan mer på att verksamheten
bedrivs i hast — det är något av
en nonchalans mot riksdagens behov
av inträngande redovisning.

I reservationen 3 anför vi att vi snarast
förväntar en precisering av de riktlinjer
som bör gälla för statlig företagsamhet,
och i reservationen 2 skriver
vi: »Till dess riksdagen förelagts
förslag om målsättning m. m. för utvecklingen
av den statliga företagssektorn
bör SVETAB :s verksamhet koncentreras
till orter och regioner där
det råder sysselsättningssvårigheter och
behov av nya arbetstillfällen, något som
gäller inte minst i övre Norrland. Den
lokaliseringspolitiska målsättning som
spelade en så stor roll vid tillkomsten
av industrietableringsdelegationen bör
således vidmakthållas. Bolaget bör sålunda
i varje fall tills vidare inrikta
sin verksamhet enbart på lokaliseringsobjekt.
»

Vi kan alltså inte acceptera att man
går vidare förrän man har gjort denna
målsättning klar. Med den motiveringen
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer som är fogade
vid statsutskottets utlåtande nr 106.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Herr Lothigius har deklarerat
att vi inom oppositionen i princip
accepterar den verksamhet som nu
bedrives inom industrietableringsdelegationen
och att denna övertages av

Svenska industrietableringsaktiebolaget,
SVETAB. De reservationer som är fogade
vid utlåtandet innebär inte avslag
på propositionen, men vi har uttalat
kritik över att det saknas en klar målsättning
och en redovisad plan för den
statliga företagssektorn, dess organisation,
uppbyggnad och allmänna expansion.

Det betyder inte att vi anser att det
helt saknas mål för den statliga verksamheten.
Jag medger att det i direktiven
framhållits att lönsamhet, expansion
och konkurrens är önskvärda mål.
Statsrådet Wickman sade i går i första
kammaren —• jag hade tillfälle att lyssna
till en del av debatten där — att han
tyckte att debatten präglades av en
god stämning. Jag hoppas att han skall
få den känslan också här i kammaren.
Man måste dock understryka vad som
tidigare sagts av herr Gustafson i Göteborg
och nu av herr Lothigius, att nog
finns det fog för att rikta en viss kritik
mot de tunna propositioner som industridepartementet
har serverat riksdagen
denna vår. Detta skulle ha kunnat
ske även beträffande propositionen om
Kalmar verkstads AB.

Jag vill öppet erkänna att vi reservanter
inte har av propositionen kunnat
få en klar bild av skillnaden i målsättningen
för de tre organen: Utvecklingsbolaget,
SVETAB och det planerade
förvaltningsbolaget. Vi är inte övertygade
om att dessa bolag inte överlappar
varandra i fråga om målsättning,
arbetsuppgifter och befogenheter. Det
är t. ex. svårt att förstå innebörden av
propositionens formulering, att SVETAB
skall genomföra projekt som är baserade
på s. k. affärsidéer, medan Utvecklingsbolaget
tar upp projekt med
hög teknisk utvecklingsstandard.

Man frågar sig också varför förslaget
för remissyttrande underställts endast
vissa statliga organ, såsom Utvecklingsbolaget,
industridelegationen m. fl., men
inte organisationer som LO och Sveriges
industriförbund.

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26

okade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

I reservationen 2 preciseras de inskränkningar
vi önskar i SVETAB:s
verksamhet. I denna reservation heter
det — som herr Lothigius nyss påmint
om: »Till dess riksdagen förelagts förslag
om målsättning m. in. för utvecklingen
av den statliga företagssektorn
bör SVETAB:s verksamhet koncentreras
till orter och regioner där det råder
sysselsättningssvårigheter.» Detta
gäller framför allt de s. k. skogslänen.
Vi anser att den lokaliseringspolitiska
målsättningen som spelat så stor roll
vid tillkomsten av industrietableringsdelegationen
bör vidmakthållas.

I reservationen 3 slår vi fast kravet
att »Kungl. Maj :t snarast inför riksdagen
bör redovisa en precisering av de
riktlinjer som bör gälla för statlig företagsamhet»
! Vi anser det vara en central
uppgift för företagsdelegationen att
dra upp riktlinjer för den långsiktiga
vidareutvecklingen av de statliga företagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de tre reservationerna.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag är visserligen inte
reservant i detta ärende men har haft
tillfälle att följa behandlingen av proposition
nr 56 i vederbörande avdelning
av statsutskottet. Jag har dessutom
i egenskap av motionär intresse av att
få anföra några synpunkter på denna
fråga, som till synes kanske inte är särskilt
märkvärdig men som vid närmare
analys ändå visar sig inrymma många
intressanta aspekter.

Det är, herr talman, uppenbart att vi
i framtiden får lov att räkna med en
betydligt utökad statlig industriell företagsamhet.
Denna statliga industriföretagsamhet
är enligt min och övriga motionärers
uppfattning motiverad och
angelägen av två huvudskäl. Det är för
det första viktigt att skapa arbetstillfällen
i orter och regioner där man dras
med sysselsättningssvårigheter av mer
eller mindre permanent slag, d. v. s. i
4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

första hand i de s. k. skogslänen. För det
andra kan det, något som angavs som
ett av huvudmotiven för Investeringsbankens
inrättande, i en del fall bli
aktuellt att satsa på så stora investeringsobjekt
att enskilt kapital i tillräcklig
utsträckning inte kan uppmobiliseras
utan det blir nödvändigt att ta till
statens väsentligt större resurser.

När emellertid statliga företag av dessa
två huvudskäl etableras måste det
vara ett oavvisligt krav att dessa icke
gynnas i fråga om de näringspolitiska
villkoren framför privata eller kooperativa
företag. Konkurrensen måste ske
på lika villkor; annars inträffar snart
en snedbelastning som på längre sikt
försämrar det totala produktionsresultatet.

Den politik som regeringen nu för
visar tydligt att man framdeles kommer
att göra en hård satsning på statliga
industrier. Detta framgår bl. a. av direktiven
till företagsdelegationen och
industrietableringsdelegationen. Ett uttryck
för denna politik kan även förslaget
om inrättande av Svenska industrietableringsaktiebolaget,
SVETAB, anses
vara. Det är emellertid förvånande
— som även de två tidigare talarna påpekat
— att en så viktig proposition
som proposition nr 56 om SVETAB måste
anses vara läggs fram i den form
som nu har skett. Propositionen är ytterst
mager både till form och innehåll.
Den saknar t. ex. uttömmande motiveringar
för varför bolaget skall inrättas
just nu och anger endast något
diffust att SVETAB skall ta upp och
komma med nya affärsidéer — vad nu
detta konkret kan innebära.

Ett elementärt krav i ett sådant här
sammanhang borde vara att redovisning
lämnas beträffande vilken sorts
konkreta projekt man skall starta med.
Om en sådan redovisning inte kan ges
förefaller basen för startande av ett företag,
vare sig det är statligt eller privat,
vara skäligen bräcklig.

Anmärkningsvärt är även att rege 26 -

Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.
ringen varken i detta eller i något an -

nat sammanhang redovisat någon genomtänkt
plan för den statliga företagssektorn
eller angivit några närmare
riktlinjer för den planerade utökningen
av den statliga industriella verksamheten.
En sådan viktig sektor av vårt
näringsliv borde ges en utförlig presentation
i vad gäller dess organisatoriska
uppbyggnad och allmänna målsättning.
Även den information som
lämnas riksdagen om de olika statliga
företagen är, som här ofta omvittnats,
ofta mycket bristfällig.

I motionerna I: 981 och II: 1126 hemställs
att riksdagen vid behandling av
proposition nr 56 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en skyndsam
prövning och förslag till riksdagen angående
uppgifter och riktlinjer för statlig
företagsamhet i näringslivet på samma
konkurrensvillkor som gäller för
enskilda och kooperativa företag. Jag
är angelägen om att understryka det
sistnämnda, vilket jag gjort även i tidigare
sammanhang.

Utskottsmajoriteten avvisar detta förslag
genom att erinra om att företagsdelegationen
enligt sina direktiv har
frihet att pröva alla frågor som berör
de statliga företagen. Denna hänvisning
till ganska allmänt hållna direktiv för
företagsdelegationen skall behandla fortivera
en underlåtenhet att precisera de
från vårt håll begärda närmare riktlinjerna
för statlig företagsamhet och
dess uppgifter inom näringslivet. Att
föetagsdelegationen skall behandla formerna
för riksdagens insyn kan inte
heller som reservanterna framhåller
räcka som motiv för att framlägga en
proposition med så magra informationer
som proposition nr 56.

Nu har emellertid utskottets vederbörande
avdelning under propositionens
behandling lyckats skaffa vissa
informationer som borde ha förelegat
i propositionen. Vi kan därför från
vårt håll efter dessa i avdelningen gjorda
kompletteringar godta förslaget att

industrietableringsdelegationens verksamhet
övertas av Svenska industrietableringsaktiebolaget,
SVETAB.

Som jag nyss framhållit begär vi att
regeringen skall presentera riksdagen
preciserade riktlinjer för den statliga
företagsamheten och lämna klara uppgifter
om dess närmare innehåll. Det
kan emellertid som bekant ta mer eller
mindre lång tid innan regeringen
upptäcker det förnuftiga i våra förslag
och gör dem till sina egna. Man måste
därför ha med i beräkningen att det kan
dröja innan riksdagen erhåller de av
oss begärda förslagen om den statliga
företagsamhetens och de statliga industriernas
arbetsramar, uppgifter och
inriktning.

Intill dess att dessa förslag förelagts
riksdagen är det enligt reservanternas
uppfattning nödvändigt att klart fastställa
SVETAB :s verksamhetsområde.
När industrietableringsdelegationen
presenterades tryckte man särskilt på
den lokaliseringspolitiska målsättningen
för delegationen, vilken också understryks
i direktiven. När nu denna
delegation upplöses för att övergå i ett
särskilt bolag, SVETAB, synes det naturligt
att bibehålla den lokaliseringspolitiska
målsättningen för verksamheten.
SVETAB bör därför, i varje fall
tills vidare, inrikta sina arbetsinsatser
på lokaliseringsobjekt. Detta betyder
följaktligen att SVETAB :s verksamhet
under bolagets första tid bör koncentreras
till orter och regioner som dras
med sysselsättningssvårigheter och där
det föreligger ett starkt behov av nya
arbetstillfällen. Detta gäller, såsom jag
och de föregående talarna här påpekat,
i första hand de s. k. skogslänen. Såsom
understrykes i motionerna I: 981 och
11:1126 kommer ansträngningarna härvidlag
att behöva inriktas på just dessa
län.

När det gäller den precisering av
riktlinjerna för den statliga företagsamheten
och dess närmare innehåll
och inriktning, som jag flera gånger ef -

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26

ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

terlyst och som även krävs i ett flertal
motioner, väckta med anledning av proposition
nr 56, är det nödvändigt att
Kungl. Maj :t snarast möjligt ger riksdagen
en uttömmande redovisning av
begärt slag. Företagsdelegationen bör
vara ett lämpligt beredande organ och
sålunda kunna få i uppgift att utarbeta
förslag till riktlinjer och lämpligt avvägda
ramar för den statliga företagsamheten.
Särskild uppmärksamhet bör
härvid ägnas denna företagsamhets industriella
sektor, som under de speciella
betingelser som jag inledningsvis
omnämnde bör kunna få ökad betydelse
och effektivitet i framtiden. Om
så blir fallet, måste emellertid statsmakterna
vara på det klara med hur
den statliga industriella verksamheten
närmare skall bedrivas, efter vilka normer
den skall arbeta och vilken huvudsaklig
målsättning den skall ha. Att
då och då utan en långsiktig planering
etablera en statlig industri eller att
över huvud taget bara utvidga den statliga
företagsamheten därför att man a
priori tror att en sådan i alla lägen är
förträfflig och lönsam, skapar ingen effektivitet
utan leder i stället ganska
snart till motsatsen.

Det är därför, herr talman, både
lämpligt och angeläget att företagsdelegationen
snarast möjligt tar itu med
här angivna arbetsuppgifter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer som avgivits
till statsutskottets utlåtande nr 106.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Inom statsutskottet är
vi eniga om att det redan befintliga
Svenska industrietableringsaktiebolaget,
kallat SVETAB, skall överta den
verksamhet som för närvarande bedrivs
inom industrietableringsdelegationen.
Man säkrar på det sättet ett samarbete
mellan SVETAB och Utvecklingsbolaget
— det föreligger ett klart behov av ett
nära samarbete dem emellan.

I propositionen föreslås att SVETAB :s

målsättning skall vara att skapa nya
arbetstillfällen genom etablerande av
nya och utbyggnad av befintliga företag,
både helstatliga och i samarbete
med det enskilda näringslivet, kommunägda
företag och kooperationen, som
det heter i propositionen. SVETAB bör i
angivet syfte kunna inträda som hel- eller
delägare i företag med exempelvis
expansions- eller rationaliseringsinvesteringar.
Särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt industrietablering i regioner
med sysselsättningssvårigheter. Vidare
skall SVETAB drivas på affärsmässiga
grunder och med krav på lönsamhet.

Bolaget bör utreda, besluta om och
genomföra projekt, baserade huvudsakligen
på nya produkter och idéer. I
flertalet av de projekt som delegationen
nu bearbetar har denna inriktning
framstått som naturlig. Å andra sidan
utreder delegationen ett antal projekt
som förutsätter visst fortsatt utvecklingsarbete
innan de kan realiseras. I
dessa fall samarbetar delegationen intimt
med Utvecklingsbolaget.

Vidare framhålles i propositionen, att
företaget bör, så snart det bedöms förenligt
med dess intressen, avyttra aktieposter
som bolaget kommer att inneha.
Man utgår då från att staten och
statliga företag i många fall framstår
som naturliga köpare av dylika aktieposter.

.Tåg nämnde i inledningen att utskottet
i stort sett är enigt om SVETAB och
dess uppgifter, men på en del smärre
punkter föreligger delade meningar,
såsom vi redan har hört av dem som
talat för reservationerna.

Samtliga de talare som här framträtt
klagar över att propositionen varit alltför
knapphändig för att man skulle kunna
ta ställning till frågan; det är först
efter föredragningar i avdelningen man
har kunnat godta förslaget. Vi inom
avdelningen som står för utskottsförslaget
anser att propositionen mycket
väl räcker som underlag för ett ställningstagande,
men de informationer

100 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. nu

som vi har erhållit i avdelningen har
självfallet ytterligare belyst förslaget.
Det är ganska vanligt i utskottsarbetet
att kompletterande upplysningar
lämnas och att man har möjlighet att
ställa frågor bl. a. till representanter
för departementet.

Reservanterna anför att det är angeläget
att företagsdelegationens arbete
med att föreslå riktlinjer för den långsiktiga
vidareutvecklingen av de statliga
företagen bedrivs med största
skyndsamhet. Yi kan väl utgå från att
företagsdelegationen arbetar med all
den skyndsamhet som är möjlig med
hänsyn till frågornas omfattning. För
övrigt har ett första delbetänkande med
förslag till samordning avlämnats av
företagsdelegationen.

Vi i utskottsmajoriteten reagerar
emellertid särskilt mot en punkt i de
borgerligas reservation — det gäller
uttalandet om att SVETAB bör inrikta
sin verksamhet enbart på lokaliseringsobjekt.
Vi understryker starkt vad som
sägs i propositionen, att särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt industrietablering
i regioner med sysselsättningssvåriglieter
och då kommer ju i första
hand skogslänen i blickpunkten. Det
överensstämmer ganska väl med den
målsättning som gällde för industrietableringsdelegationen,
som enligt direktiven
fick i uppdrag att sysselsättningsproblemen
särskilt i skogslänen måste
mötas genom en aktiv politik från samhällets
sida främst inom ramen för lokaliserings-
och arbetsmarknadspolitiken.

Detta innebär inte något förbud mot
ätt i vissa fall etablera företag även på
orter som inte har sysselsättningssvårigheter.
I den borgerliga reservationen
föreslås ett sådant förbud, som vi inom
utskottsmajoriteten inte kan godta. Antag
att man inom SVETAB får fram en
produkt som inte alls passar för tillverkning
på en ort där sysselsättningssvårigheter
råder men som bättre lämpar
sig för tillverkning i en annan del

av landet. Skulle då bolaget vara för*
hindrat att etablera produktionen där?
Det kan väl inte vara rimligt. Vi inom
utskottsmajoriteten vill vara med om
att i särskilt hög grad lokalisera företag
till orter där sysselsättningssvårigheter
föreligger, men vi vill inte vara
med om att hindra att bolaget, om så
anses lämpligt, i vissa fall förlägger
företag även till andra orter.

Herrar Lothigius och Sjönell framhöll
i sina anföranden att det skall vara
konkurrens på lika villkor mellan statlig
företagsamhet och privat företagsamhet,
men här vill man stipulera speciella
villkor för statlig företagsamhet
vilka ingalunda skulle gälla för den
privata. År detta konkurrens på lika
villkor ?

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Almgren säger att
vi har klagat över informationen. Det
är riktigt att vi har kritiserat den tunna
och ofullständiga propositionen, och
det liar vi skäl att göra. Vi har också
försökt att ange de skälen.

Herr Almgren säger att vi har kallat
folk till avdelningen och fått en redovisning
och att vi på så vis bär fått
propositionen kompletterad. Det har vi
gjort, men jag måste säga att om vi skall
kunna skriva motioner i anledning av
en proposition behöver vi, såsom herr
Lothigius påpekade, få en klar och fyllig
bild av en så pass stor fråga som
det här ändå gäller redan i propositionen.
Det är enligt min mening viktigt
att vi får en god information och en
klar bild. Eftersom vi nu har industriministern
här måste jag säga honom,
att det har brustit en del i fråga om
information i de propositioner som vi
har fått från industridepartementet.

Vad beträffar vårt kraftiga understrykande
av lokaliseringskravet är det väl

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 2S 101

ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

ändå så, herr Almgren, att det är i
skogslänen som vi behöver få industrier
etablerade. Det är detta vi vill stryka
under och det är där vi vill att tyngdpunkten
i SVETAB:s verksamhet skall
ligga.

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Almgren sade vill jag bara påpeka,
att han kanske borde ha läst reservationen
litet mera noggrant än han
har gjort. Vi har nämligen ingalunda
velat för all framtid binda SVETAB:s
verksamhet till skogslänen. Vi har sagt
att i varje fall tills vidare bör SVETAB
ha sin verksamhet förlagd till orter och
regioner med sysselsättningssvårigheter,
alltså till skogslänen. Med »i varje fall
tills vidare» menar vi, som bär sagts
tidigare, att vi vill avvakta en närmare
precisering av den statliga företagsamhetens
målsättning, de ramar och de
normer som skall gälla för denna verksamhet,
innan vi anser att SVETAB bör
utvecklas vidare.

Vad beträffar konkurrensen på lika
villkor kan man väl säga att företagen
i skogslänen skall kunna få konkurrera
på lika villkor med SVETAB och
etablera sig just på de platserna. Det är
ingenting annat än det som vi har velat
säga.

Herr ALMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Eriksson i
Arvika vill jag säga att det avgörande
är väl inte hur pass tjock eller tunn
en proposition är. Avgörande är väl vad
propositionen innehåller. Särskilt när
det gäller statlig företagsamhet är det
väl ganska naturligt att avdelningen
får inom sina fyra väggar informationer
som kanske inte alltid kan lämnas
i en proposition.

Min erfarenhet från riksdagsarbetet
är att vi nästan alltid, när vi behandlar
propositioner, får informationer från
departementet. Det är ingen som gör
något väsen av det. Men i detta fall

skulle det vara så konstigt, att vi får
informationer från departementet under
avdelningens arbete. Jag tycker att det
är fullt naturligt att så sker. Jag kan
inte fatta annat än att anledningen till
att man har denna inställning måste
vara att man är särskilt avogt inställd
till statlig företagsamhet.

Vad sedan beträffar detta med skogslänen
vill jag säga att jag hade hoppats
att jag skulle ha lyckats att i mitt
förra anförande klargöra att vi som står
för utskottsmajoritetens förslag anser

— det har vi strukit under särskilt hårt

— att det är angeläget att vi etablerar
företag där det föreligger sysselsättningssvårigheter.
Då kommer självfallet
skogslänen i främsta rummet, eftersom
de har den största arbetslösheten.

Herr Sjönell säger att förbudet mot
att få statliga företag förlagda även till
andra orter än sådana där det råder
sysselsättningssvårigheter bara skulle
gälla tills vidare. Men principen är ju
osund och oförenlig med fri konkurrens.
Skulle herr Sjönell även om det
gällde en kort tid vilja stipulera samma
villkor för privat företagsamhet?

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Denna fråga, herr Almgren,
anser jag vara betydelsefull. Det
gäller en ny form av statlig verksamhet
och därför tycker jag det finns starka
skäl att lämna riksdagen en fyllig redovisning.
Hade det gällt etablering av
företag inom det enskilda näringslivet
hade huvudmännen säkert krävt en sådan.

Jag vill också understryka att jag inte
talat om antalet sidor i propositionen
utan om den ofullständiga redovisningen.
Herr Almgren vet lika bra som
jag att avdelningen och partierna har
fått bedriva nästan detektivverksamhet
för att få fram uppgifter för komplettering
av årets propositioner från industridepartementet.

102 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

Herr ALMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste protestera
mot herr Erikssons i Arvika senaste
påstående, ty vi har väl ändå haft möjlighet
att få insyn och information. Inte
heller tror jag att mina kamrater i avdelningen
delar herr Erikssons uppfattning.
1 synnerhet har departementet
varit mycket angeläget att lämna information.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! I och för sig kunde
denna fråga anses vara tillräckligt diskuterad
redan nu, men som norrlänning
måste jag få säga några ord, eftersom
det i en av reservationerna talas om att
det skulle vara en fördel att begränsa
SVETAB:s verksamhet till skogslänen.
Jag tror emellertid att det värsta som
kunde hända SVETAB vore att göra det
till något slags regionbolag som bara
ägnar sig åt dessa ting.

I propositionen framhålles att man
framför allt skall inrikta sig på företagsamhet
i de sysselsättningssvaga områdena
men man skall också kunna gå
in på annat håll. Det är nog mycket
viktigt att man inte isolerar skogslänen
och säger att detta är ett område där
det skall bedrivas litet social verksamhet.
Låt oss komma ihåg att vi hade en
debatt här i riksdagen i december, varvid
moderata samlingspartiet talade om
att det kunde gå med på statlig företagsamhet
endast om den var socialt motiverad.
Jag hoppas att folkpartiet och
centerpartiet uppmärksammar vad som
ligger bakom enigheten på detta område.

Jag tror inte att vi bör begränsa
SVETAB :s verksamhet till rent social
sådan. SVETAB skall liksom industrietableringsdelegationen
i första hand
verka för företagsamhet i de sysselsättningssvaga
områdena men för att kunna
göra detta måste det finnas möjligheter
att agera i hela landet. Inte heller
tror jag att de som står bakom reservation
2 skall framställa sig som några

speciella förkämpar för Norrlands
näringsliv. I reservationen framhålles
att man bör koncentrera sig endast på
regioner där det råder sysselsättningssvårigheter.
Därmed avslöjar man vad
man verkligen menar. Det är inte de
sysselsättningssvaga områdena man tänker
på, utan man vill finna en utväg att
kringgärda den statliga företagsamheten
med inskränkningar som inte gäller för
det privata näringslivet. Jag tror det
var herr Sjönell som talade om ramar
och normer för den statliga företagsamheten.
Det skall nog finnas ramar, men
varför skall vi tala om ramar för hur
långt den statliga företagsamheten får
expandera? Den skall kunna expandera
där det är lämpligt precis som det privata
näringslivet. Jag vill inte sätta
några speciella ramar för det privata
näringslivet utan detta är tvärtom ytterst
välkommet till de sysselsättningssvaga
områdena. Jag vill bestämt tillbakavisa
tanken att det skulle vara
någon hjälp för exempelvis Norrland att
göra SVETAB till ett provinsbolag.

Jag kan inte låta bli att ta upp en sak
som herr Sjönell berörde; jag hoppas
det kan betraktas som olycksfall i arbetet.
Han sade nämligen att det nu är
fråga om en synnerlig hård satsning på
statliga företag och frågade: Varför?
Vad är det som speciellt motiverar det?
Ja, när herr Sjönell frågar det måste
han ha sovit under de tre senaste åren.
Det borde väl vara klart varför det är
motiverat med en särskild accentuering
av både statlig och privat företagsamhet
i den mycket starka omställning
inom vårt näringsliv som nu försiggår,
i den hårda kris som nu drabbar skogslänen
o. s. v. Det måste vara motiv nog
för en utökad statlig företagsamhet. Man
behöver inte söka efter de motiven. De
ligger i öppen dag.

Sedan har det talats om att vi här
har en ny form av statlig företagsamhet,
men det kan jag inte finna. Möjligen
är det en ny form att arbeta för
statlig företagsamhet. Hela det talet är

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 103

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

egentligen bara en skuggboxning. Varför
kan man inte säga att vi skall försöka
utveckla både det privata och det
statliga näringslivet så långt det går?
Ingen här, allra minst jag, vill väl ha
någon inskränkning i det privata näringslivets
expansion. Varför skall man
då vara så angelägen sätta upp ramar
för den statliga företagsamheten eller
fråga varför vi just nu skall tala om
statlig företagsamhet? Jag vill rekommendera
herr Sjönell att resa upp till
Norrland och fråga människorna där
om de förstår varför man just nu talar
om en utökad statlig verksamhet. Då
tror jag att herr Sjönells egna partivänner
där uppe kommer att säga: Begriper
Du inte varför man gör det,
måste det vara illa ställt med centerpartisterna
i Mellansverige. Vi behöver
en utökad statlig företagsamhet nu.

Sedan skulle det vara intressant att
också bemöta talet om den magra propositionen,
men det talet har redan bemötts
ganska väl.

Någon av de borgerliga talarna sade
att det är angeläget att företagsdelegationen
nu tar ifatt med sina uppgifter,
men delegationen har arbetat med dem
sedan åtskillig tid och det finns stora
möjligheter för att delegationens förslag
framlägges för riksdagen relativt snart.

För min del har jag ingen svårighet
att acceptera utskottsmajoritetens skrivning.
Det är tvärtom en grundläggande
förutsättning för att SVETAB skall komma
att hetyda någonting för de sysselsättningssvaga
områdena, att man inte
från början steriliserar bolaget så att
säga och förklarar att nu skall vi syssla
med lite företagsamhet där det inte går
med något annat. Statlig företagsamhet
skall kunna konkurrera på lika villkor,
mina herrar, och det innebär att man
inte till hälften stryper den statliga
företagsamheten redan innan den har
startat!

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg sade att

jag måste ha sovit under de tre senaste
åren, om jag inte har uppmärksammat
den samhällsutveckling som varit på
gång, men det är väl i stället herr Svanberg
som har suttit och sovit när jag
talade. Jag sade nämligen inte alls så
som herr Svanberg framställde det. Jag
har inte frågat varför vi skall utveckla
den statliga företagsamheten. Jag sade
inledningsvis att det är uppenbart att
den statliga företagssektorn kommer att
utvecklas mer och mer i framtiden.
Ordet varför har herr Svanberg uppenbarligen
missförstått — om han nu inte
satt och sov när jag talade — ty jag
använde det ordet när jag talade om
det magra innehållet i propositionen.
Då frågade jag varför man inte där hade
redovisat varför SVETAB skulle etableras
just nu. Jag tyckte nämligen att
detta var alldeles för litet motiverat, vilket
även herr Eriksson i Arvika och
herr Lothigius framhållit.

Jag har frågat varför man skall etablera
företaget just nu, och på den frågan
har vi inte fått något svar och fick
det inte heller vid underhandsinformationen
i avdelningen.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om vår industriminister
i verkligheten är nöjd
med den redovisning som förekommit.
Det skulle vara synnerligen förvånande
om han är det. När vi i femte avdelningen
hade färdigbehandlat frågan
fick vi för vår information en något
fylligare genomgång av den rad av
verksamheter som nu bedrivs. Vi fick
besked om investmentbolaget Svenska
AB Navigatör inom Sveriges kreditbank,
om Utvecklingsbolaget och om de områden
som detta skall gå in på, nämligen
medicinsk teknik, undervisning,
miljövård, energiområden, kommunikationer,
livsmedelsområdet och administrativa
system. Man tog också upp
SVETAB och diskuterade förvaltningsbolaget.
Konsultföretaget nämndes inte,
men man har i alla fall på några punk -

104 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

ter lämnat en redovisning av vad det
rör sig om.

Det hade varit naturligt om utskottets
ledamöter hade fått dessa upplysningar
i så god tid att vi hunnit behandla dem
i utlåtandet, och det hade varit ännu
värdefullare om de hade redovisats
redan i propositionen. Vi hade inte fått
någon verklig sammanfattning av hela
verksamheten, och det är bakgrunden
till våra reservationer.

Vi har accepterat SVETAB därför att
detta bolag möjliggör en verkligt positiv
insats för en statlig företagsamhet
och för ett samarbete mellan enskilt
näringsliv och statlig företagsamhet.
Men de motionärer som har att arbeta
med utgångspunkt i propositionen vet
ju ingenting om detta. De har inte fått
dessa informationer som underlag för
att verkligen kunna debattera frågan i
riksdagen, och det tycker jag är felaktigt.
Man borde ha tänkt igenom saken
så pass väl från början, att man
redan i propositionen hade kunnat
lämna en bred redovisning.

Vilken storleksordning skall man inrikta
sig på? Skall man av lokaliseringspolitiska
skäl skapa en mängd småföretag
för att klara sysselsättningen inom
vissa områden? Jag frågar i likhet med
herr Sjönell hur stora ramarna för verksamheten
skall vara. Vi föreslår nu att
man till dess vi får besked om detta
skall inrikta sig på lokaliseringsprojekt,
främst i Norrland. Vi har sannerligen
under många år i denna kammare fått
höra, herr Svanberg, att det i Norrland
finns tillräckligt mycket att göra. Man
behöver inte inrikta sig på några andra
delar av landet.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Lothigius, det
finns tillräckligt mycket att göra i Norrland
för det statliga och för det privata
näringslivet för åtskillig tid framöver.
Det är inte det vi tvistar om. Men varför
skall man försöka göra SVETAB till
ett slags sockenbolag, när det ändock

i propositionen uttalas att det viktigaste
och mest angelägna är att klara just de
sysselsättningssvaga områdena?

Men nog om det! Jag skall inte alltför
mycket gå in på frågan om den tunna
propositionen. Industriministern är närvarande,
och jag antar att han kan
svara för sin proposition. Jag skall inte
försöka göra det.

Herr Sjönell menade nu att han inte
hade sagt vad jag påstår att han hade
yttrat. Det var mycket intressant, eftersom
han faktiskt uttryckte sig ungefär
så som jag framställde det. Nu vill han
vända det till att han skulle ha undrat
varför det är så utomordentligt bråttom
med SVETAB just nu. Skillnaden är
hårfin. Varför är det så bråttom just nu
med att statlig företagsamhet skall expandera?
Jag tycker inte jag behöver
ge något ytterligare motiv för det. Har
herr Sjönell inte upptäckt varför det är
så oerhört bråttom att både statlig och
privat företagsamhet expanderar just
nu kan inte jag lära honom det.

Huruvida herr Sjönell eller jag har
sovit i kammaren är ointressant. Det
intressanta är väl om man har lagt
märke till den samhällsutveckling som
förekommit i vårt land under de senaste
två å tre åren. Om man gjort det behöver
man inte ställa frågan varför det
är så bråttom. Det är ohyggligt bråttom
med en ökad statlig och även privat
företagsamhet i Norrland.

Det var detta jag ville ha sagt. I övrigt
har jag ingenting att säga i det avseendet.

Vad den tunna propositionen beträffar
tror jag mig kunna säga, att hur än
propositionen sett ut, så hade reservanterna
fört ungefär samma argumentation.
Det beror nämligen inte på hur
tunn eller hur tjock en proposition är
— man hittar alltid något att hänga upp
kritiken på. Man kan hänga upp den på
för stor brådska, på för tunna propositioner,
på allmänna resonemang om att
man visserligen vill göra någonting men
inte just det som föreslås och inte vid

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26 105

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

detta tillfälle — någon gång i framtiden,
något annat!

Chefen för industridepartementet,
lierr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Eftersom man så många
gånger i debatten kommit tillbaka till
anklagelsen att vi ger en knapphändig
information i våra propositioner till
riksdagen när det gäller statliga företag
har jag begärt ordet för att anföra några
synpunkter på den frågan.

Man har tagit upp saken i samband
med den proposition som vi nu behandlar,
alltså om SVETAB. Man har gjort
det när det gällde förslaget angående
nyemission i KVAB tidigare i dag, och
för ett år sedan fördes precis samma
diskussion när det gällde Utvecklingsbolaget.

Om vi ser på propositionen rörande
SVETAB finner vi att där är fullt klarlagt
varför det är angeläget att finna en
effektivare form för det arbete som sedan
i höstas har bedrivits av industrietableringsdelegationen.
Det framgår
också mycket klart av propositionen
varför förslaget aktualiseras just nu.
Det beror i sista hand — det är självklart
— på angelägenheten av den verksamhet
som bolaget skall bedriva, och
det får karakteriseras som mer än ett
olycksfall i arbetet, om man inte uppmärksammat
detta.

Rent formellt ligger det så till att förslaget
till ombildning av etableringsdelegationen
framfördes av delegationen
själv i dess remissvar på företagsdelegationens
betänkande om samordning
av de statliga företagen. Det är detta
som är den mycket enkla förklaringen
till att remissredovisningen ser ut som
den gör i propositionen. Vi har inte sänt
ut förslaget om SVETAB till ett begränsat
antal remissinstanser. Vad som redovisas
är remissvaren rörande den typ
av verksamhet som behandlades av företagsdelegationens
betänkande, vilket
publicerades i januari.

Då kan man fråga sig: Varför skall ni

göra det nu och varför väntar ni inte?
Det är klart att vi naturligtvis hade kunnat
framlägga ett förslag om SVETAB
i form av en departementspromemoria
och skicka ut den på remiss, varefter
frågan hade framlagts till höstriksdagen.
Visst hade man kunnat göra det.
Men varför skulle vi göra så när hela
syftet och formerna för denna företagsamhet
är klart beskrivna i propositionen
och när vi vet hur angeläget
det är att den verksamhet som detta bolag
kommer att ägna sig åt bedrives med
kraft och effektivitet? Det är inte möjligt
att driva den här verksamheten i
andra former än dem vi här föreslagit.
På den punkten är utskottet också helt
enigt.

Med all respekt för mina tjänstemän
som redovisat närmare detaljer och lämnat
kompletterande informationer tror
jag att också motionärerna hade kunnat
dra den slutsats, som de dragit under utskottsbehandlingen,
direkt från propositionen.

Man bör inte anklaga oss för bristande
information i den meningen att vi inte
— herr Sjönell var inne på detta — i en
proposition talar om de konkreta projekt
som det här företaget kommer att
ägna sig åt. I det fallet vet vi redan i
dag vilka konkreta projekt det gäller,
därför att bolaget kommer att överta de
projekt som etableringsdelegationen arbetar
med. I fråga om Utvecklingsbolaget
var det annorlunda. Det var ett helt
från scratch startat företag, i motsats
till SVETAB som övertar en »body» av
både personer och projekt från etableringsdelegationen.
Om vi skulle ha angett
de konkreta projekt som för närvarande
är under bearbetning, de licensförhandlingar
m. m. som pågår, hade
det inneburit ett rätt orimligt krav på
det här företaget och dess ägare, representerad
av regeringen. Det skulle verkligen
inte vara att efterleva kravet om
konkurrens på lika villkor mellan statliga
företag och privata företag. Då skulle
man försätta företaget i en situation

4* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 26

106 Nr 26 Torsdagen den 22 mai 1969 em.

ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

— det behöver jag sannerligen inte utveckla
— i vilken företaget över huvud
taget inte skulle kunna arbeta.

Den begränsningen i informationsgivningen
tar jag sålunda på mig det
fulla ansvaret för, och den begränsningen
kommer att gälla statliga företagsfrågor
också i fortsättningen. Det betyder
inte alls att vi inte är beredda att medverka
till en ökad och förbättrad information
till både riksdagen och allmänheten
om de statliga företagen. Vi ställer
precis samma krav på de statliga
företagen som på de privata i fråga om
större öppenhet och förbättrad redovisning.

Jag tycker att oppositionen här skulle
kunna ge oss det erkännandet, att den
ändå har lagt märke till att vi i det avseendet
menar allvar. Det visar den väsentligt
utökade informationsverksamhet
som successivt växer fram beträffande
de statliga företagen.

Vi får tillfälle att komma tillbaka till
dessa frågor när vi lägger fram den proposition
som kommer att baseras på företagsdelegationens
förslag om samordning
av de statliga företagen. Det är
självklart att frågan om både allmänhetens
och av naturliga skäl framför
allt riksdagens insyn i sina egna företag
såsom ultimativa ägare kommer att särskilt
behandlas vid detta tillfälle. Jag
skall inte gå närmare in på det förslag
som där kommer att läggas fram, men
jag kan försäkra riksdagen att det är
en av de centrala frågor som blir föremål
för betydande uppmärksamhet i
den kommande propositionen.

Nu har det i detta fall som i så många
andra fall visat sig att oppositionen, när
det verkligen kommer till kritan, inte
tar avstånd från regeringens förslag i
sakfrågan utan snällt följer med, men
den gör det med reservationer som, om
dessa reservationer skulle vinna majoritet,
skulle väsentligt försvåra verksamheten
för de företagsbildningar som vi
föreslår. Detta har utvecklats ganska utförligt
både av herr Almgren och herr

Svanberg, och jag behöver därför inte
gå närmare in därpå. Men jag vill erinra
om att herr Svanberg sagt: »Försök inte
inbilla er själva eller norrbottningarna
eller västerbottningarna eller jämtlänningarna
att det är deras intresse av
ökad sysselsättning som skulle tillgodoses
av de restriktioner, som ni vill lägga
på Etableringsaktiebolagets verksamhet!»
Alla som har sysslat med de mycket
svårlösta problem som det innebär
att öka industrialiseringen i de norrländska
länen vet ju, att det effektivaste
sättet att göra detta är att integrera verksamheten
i norrlandslänen med aktiviteter
i andra delar av landet. De i särklass
bästa lokaliseringseffekterna har
vi hittills nått just genom de filialetableringar
som har kunnat åstadkommas
med användande av investeringsfonderna,
och det är precis samma samband
som återspeglas och kommer att återspeglas
i SVETAB:s verksamhet.

Man bär sagt att man har vetat alltför
litet om förhållandena mellan SVETAB
och SUAB och tycker att detta är konstigt.
Jag är ledsen om detta inte klart
framgått redan av propositionen. Jag
tycker att det borde ha gjort det, bland
annat därför att Utvecklingsaktiebolaget
blev utförligt presenterat i propositionen
i fjol — det vill jag understryka.
Dessutom har detta bolag redan avgivit
en halvårsrapport om sin verksamhet,
så man kan faktiskt se vad det sysslar
med. För att mycket kortfattat svara
på frågan vill jag säga, att vad SUAB
ägnar sig åt är att sälja licenser, medan
SVETAB däremot köper licenser och
startar produktion och sysselsättning på
grundval av licensernas innehåll.

Förvaltningsbolaget har vi av natur*
liga skäl inte redovisat i propositionen
om SVETAB. Det är rätt självklart.

Nu hävdar man att vi egentligen inte
alls skulle ha lagt fram förslaget om
SVETAB utan att först ha tagit upp frågan
om hela den statliga företagssektorns
organisation och målsättning. Sedan
dämpar man emellertid tonen litet

Torsdagen den 22 maj 1909 em.

Nr 26 107

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

och menar, att vi i varje fall bör begränsa
SVETAB:s verksamhet i avvaktan
på att det blir klarlagt vad som skall
hända med målsättningen i övrigt.

Eftersom frågan har direkt anknytning
till det resonemang, som herr
Svanberg och herr Almgren förde om
vikten av att icke lägga en formaliserad
lokaliseringsbegränsning på SVETAB:s
aktivitet, vill jag uppehålla mig något
vid målsättningen för de statliga företagen,
som också har åberopats här i debatten.
Bedan i direktiven för företagsdelegationens
arbete nämndes som en
allmän målsättning för statliga företag
att de — under bevarande av sin konkurrenskraft
och under konkurrens på
lika villkor — måste vara inställda på
expansion. Då frågar man: Varför skall
de vara det? Vilka ramar skall läggas
på expansionen? Vi svarar: Vi skall
inte lägga några ramar på denna expansion,
och det av flera skäl. Det första
skälet är att det bara är företag som är
inställda på att expandera och som har
ägarens stöd för det — och till ägaren
hör även oppositionspartierna i riksdagen
— som verkligen kan göra det.
Om företagen inte känner att de har
ägarens stöd att expandera skapas ingen
trygghet där. Det går inte att driva
ett företag om ägaren inte är inställd på
att det skall expandera.

Om inte de statliga företagen får expandera
kan de inte användas för de
väsentliga näringspolitiska syften för
vilka de har bildats. Det är expansionen
som skapar lokaliseringsmöjligheterna,
det är det expansiva elementet i företagsamheten
som gör att vi över huvud
taget får några lokaliseringsobjekt. Lika
självklart är att expansionen är det
grundläggande villkoret för att vi över
huvud taget skall kunna använda statliga
företag i industripolitiska sammanhang
— de må vara strukturrationaliserande
eller av annat slag.

Vi får tillfälle att återkomma härtill
när vi behandlar propositionen om Förvaltningsbolaget.
Jag kan nämna att jag

räknar med att höstriksdagen får tillfälle
att ta ställning till våra förslag
därom. Då kanske vi får uppleva att reservanterna
häver sin reservation mot
SVETAB — i så fall är det bara ett halvår
som ni behöver leva i oro för
SVETAB :s verksamhet.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inför kammaren
deklarerat en positiv inställning
till den nya form som SVETAB föreslås
få, emedan målsättningen är att
medverka till att skapa rationella företag
och åstadkomma en samordning
mellan enskilt näringsliv och statlig företagsamhet.
Är det det som är bakgrunden
till att industriministern säger att
»ni följer rätt snällt med»? Herr Svanberg
sade också något liknande. Nej,
det är det inte. Anledningen till att vi
rätt snällt följer med är att vi hoppas
på att industridepartementet verkligen
försöker skapa möjligheter för en rationalisering.
När större kunskap vinnes
om hur man bör gå till väga och när
kontakter tas med det enskilda näringslivet
på ett naturligt sätt, är vi öppna
för vissa former av statlig företagsamhet.
Det är inte att snällt följa med. Det
är att vara realistisk, och det är att
medverka först och främst genom att
kritiskt betrakta den verksamhet som
staten har bedrivit och som det finns
all anledning att vara kritisk emot i vissa
sammanhang. Det finns en rad exempel
på dåligt skötta företag.

I dag finns det emellertid också ljuspunkter,
herr industriminister, och dem
accepterar vi. Enligt min mening har
vi med vår kritik medverkat till att
statsmakterna kunnat gå från den ena
ljuspunkten till den andra på det här
området.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Eftersom jag tillhör dem
som skrivit under motionen nr 1107
i denna kammare, i vilken framförs
särskilda krav på att SVETAB, det nya

108 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

statliga bolaget, skall arbeta i Norrbotten,
vill jag svara på herr Svanbergs
fråga om anledningen till att den motionen
har väckts. Herr Svanberg har
visserligen själv svarat på frågan, men
jag tror att jag kan ge ett annat och
riktigare svar.

Som ordförande i näringsnämnden
i Norrbotten vet herr Svanberg lika väl
som jag att sysselsättningsläget i Norrbotten
är besvärligare än i alla andra
län. Enligt egen uppgift vann socialdemokraterna
valet genom den näringspolitik
de lovade väljarna att föra
här i landet, således även i Norrbotten.
Vi som lever i landets mest socialiserade
län har inte sett några av socialdemokraternas
vallöften infriade. Tvärtom
har länet fler arbetssökande än någonsin,
och framtidspessimismen är
stor långt in i socialdemokraternas egna
led. Den bistra sanningen är den,
att skillnaden aldrig varit större mellan
socialdemokratisk löftespolitik och
den politik socialdemokraterna verkligen
bedriver i Norrbotten, där de har
all politisk makt men också genom ett
stort ägande ett stort företagaransvar.

Tyvärr har inte den förda aktiva
lokaliseringspolitiken och jordbrukspolitiken
varit stimulerande på utvecklingen
i Norrbotten i tillräcklig grad.
Antalet personer i länet som söker arbete
har under senare år ökat från cirka
5 000 till 10 000, den högsta länssiffran
i landet. Läget för länet är mycket
bekymmersamt, och till det bidrar inte
minst den allmänna pessimism om länets
framtid som blir alltmer spridd
bland invånarna. Kan vi inte bryta den
pessimismen och i stället återfå tron på
länets framtidsmöjligheter, kan vi inte
heller räkna med någon ljusnande
framtid för länet och dess näringsliv.
Nej, just mot bakgrunden av regeringens
oförmåga att vidta erforderliga åtgärder
för att på ett avgörande sätt
förbättra förhållandena i Norrland är
det nödvändigt att tillgripa speciella
åtgärder. Detta är enligt vår uppfatt -

ning skälet till att SVETAB:s verksamhet
i allt väsentligt bör koncentreras
till Norrbottens län. SVETAB bör där
också ägna speciell uppmärksamhet åt
de möjligheter till sysselsättningsskapande
verksamheter som kan grunda
sig på de av staten ägda och kontrollerade
tillgångarna. Men SVETAB bör
även få till uppgift att stimulera och
samverka med enskilt näringsliv.

Herr talman! I den borgerliga enighetens
intresse har i reservationen 2 övre
Norrland angivits som speciellt intressant
för det nya bolagets arbete.

Jag yrkar bifall till reservationerna.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Detta tenderar alltmera
att bli, jag höll på att säga sockenpolitik,
men eftersom det har sagts tidigare
i dag att det inte är något vackert
ord kan jag i stället säga regionalpolitik.
Herr Petersson i Gäddvik talar
om vad jag sagt och vad jag vill i olika
skepnader. Jag tror inte att det finns
någon motsättning i vad jag eventuellt
sagt hemma i länet och vad jag säger
här.

Vi är alla medvetna om att sysselsättningsläget
i Norrbotten är mycket
svårt, svårare än på andra håll. Där
finns även en viss pessimism som måste
brytas.

Den kullerbytta som herr Petersson
i Gäddvik gör när han talar om hur
man skall klara av sysselsättningssvårigheterna
är helt enkelt underbar. Han
säger att socialdemokraterna vann valet
på sin näringspolitik men att vi inte
har sett något resultat av den. Socialdemokraterna
vann valet, herr Petersson
i Gäddvik, inte bara på sin näringspolitik
utan över huvud taget på sin
vilja att föra en realistisk politik, byggd
på en grund av idéer, och att inte bedriva
något slags tuvhoppning, där
man försöker utröna vad som är populärt
att tala om vid olika tidpunkter.
Jag tror inte att man kan fortsätta på
detta sätt och t. ex. säga, att just nu

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26 109

Okade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

måste vi ha SVETAB för att verka enbart
i Norrbotten.

Jag har sagt förut — men vill upprepa
det, så att även herr Petersson
i Gäddvik fattar det — att jag anser
att den säkraste garantin för att SVETAB
skall kunna göra någonting för
Norrbotten är att man inte begränsar
verksamheten enbart till Norrbotten.
Jag tycker att industriministern på ett
utmärkt sätt har påvisat detta. De företag
som vi under de senaste åren fått
till Norrbotten och som verkligen betytt
någonting i sysselsättningshänseende
är filialer till industrier som har
sina huvudanläggningar i andra delar
av landet. Om vi försöker göra ett slags
särskild provins av Norrbotten, som
kräver speciella åtgärder och som skall
avskärmas från övriga delar av landet,
så kommer vi att hamna i det verkliga
eländet.

Herr Petersson vill säkerligen så
utomordentligt väl. Men försök tänka
litet grand också! Försök inte bara utnyttja
det besvärliga sysselsättningsläget
i Norrbotten och pessimismen hos
befolkningen där för att skapa underlag
för en borgerlig politik. Jag tror
att jag kan försäkra herr Petersson, att
hur mycket han än talar om detta, så
får han aldrig människorna i Norrbotten
att Iro på att den sockenpolitik han
vill föra är det rätta receptet när det
gäller att lösa våra svårigheter. En av
vägarna att komma till rätta med problemen
är att vi accepterar det SVETAB
som utskottsmajoriteten föreslår,
ett SVETAB som förutsätter samverkan
med övriga delar av landet och alltså
inte framställer Norrbotten som en särkoloni
av något slag.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag blev tillfrågad om
skälet till att vi väckt denna motion.
Det är den frågan jag svarat på. Det är
min fulla övertygelse, att staten med
det ägande den har i Norrbotten också

har ett mycket stort företagaransvar.
Vill man inte ta det ansvaret, skall man
erkänna det, så att folk kan rätta sig
därefter.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är en helt annan
sak, herr Petersson i Gäddvik. Jag är
helt övertygad om att staten är beredd
att känna sitt företagaransvar och ge
uttryck för det i de statliga företag som
finns i Norrbotten. Men det är väl halsbrytande
ändå att försöka hävda att en
slags snöpning av SVETAB skulle vara
ett sätt för staten att visa att man känner
företagaransvaret i Norrbotten. Jag
har mycket svårt att fatta sambandet.
Staten är en stor företagare i Norrbotten;
de statliga företagen är ryggraden
i det norrbottniska näringslivet — det
är vi fullständigt eniga om — och de
statliga företagen kommer att känna
sitt ansvar i detta sammanhang. Att
man sedan försöker göra SVETAB till
något slags sockenbolag förändrar inte
det hela. Dessa svårigheter skall inte bemästras
den vägen, herr Petersson. Vi
är överens om målsättningen, men jag
tror att man inte skall använda dessa
frågor som politiska slagträn utan betrakta
dem som frågor om hur man
praktiskt löser svåra problem. Vi skall
inte bara låta orden flöda.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! I denna fråga har jag
aldrig eftersträvat några politiska fördelar.
Däremot hoppas jag att vi skall
kunna åstadkomma fördelar för Norrbotten
och Norrbottens folk.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Frågan är vid det här
laget ganska väl belyst, men enligt min
mening har den så stort principiellt
intresse att det ändå kan finnas anledning
att slå fast några saker.

Från vår sida har framhållits att det

Ilo Nr 28 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

kan vara lämpligt att staten inriktar
sig på lokaliseringspolitiska syften, vilket
rimmar bra med tanken att öka
sysselsättningen på ett varaktigt sätt.
Herr Svanberg säger att han inte alls
tycker att man skall göra så. Det kan
jag inte förstå. Det finns en ganska begränsad
summa till förfogande och herr
Svanberg kan väl inte vara motståndare
till att man försöker öka sysselsättningen
i Norrland. Varför skall man
inte då inrikta sig på stödområdena,
vilka ligger inte bara i Norrland men
i hög grad i Norrland? Kan det vara
något önskemål att man utöver denna
lokaliseringspolitiska verksamhet skall
ta en del av dessa pengar för andra,
icke närmare redovisade uppgifter? Det
är då risk för att de inte alls kommer
vare sig till Norrland eller till något
annat stödområde.

Regeringens inställning avviker från
reservanternas framför allt däri att
man visserligen som vi vill skapa ökad
sysselsättning men dessutom eftersträvar
någonting utöver lokaliseringspolitiken
— och man kan inte närmare
ange efter vilka riktlinjer. Detta, herr
talman, är sammanfattningen av skillnaden.
Det skall vara någonting utöver
och vid sidan om lokaliseringspolitiken,
det skall skapas nya och varaktiga
arbetstillfällen, och man kan inte närmare
ange efter vilka riktlinjer verksamheten
skall bedrivas, vilka kriterier
som skall anläggas — utom att man,
som herr Wickman säger, vill eftersträva
expansion av den statliga verksamheten.
Det är nu ganska svårt att från
början garantera inte bara goda utsikter
för en viss lönsam verksamhet utan
även uppnå att den också skall vara
expanderande hela tiden. Jag tror att
när herr Wickman skall precisera och
lämna riksdagen de informationer som
borde ha förelegat i dag, skall han finna
att det blir ganska svårt att vidhålla
detta såsom ett generellt krav. Men att
det skall vara expansion är den enda
upplysning vi har fått utöver att verk -

samheten skall vara sysselsättningsskapande.

Då man inte i övrigt har fått veta
vad det är fråga om, inte har fått någon
närmare redovisning av riktlinjerna
för statlig industriell företagsamhet,
måste man säga att här behövs verkligen
besked om vad det gäller. Vad är
det för egendomliga, märkvärdiga, halvt
obekanta men ytterst betydelsefulla saker
som detta företag med ett tiotal miljoner
i kapital skall åstadkomma utöver
att skapa sysselsättning med lokaliseringspolitiska
syften?

Statsrådet Wickman ville tydligen
faktiskt göra gällande att staten uppträder
mycket tillfredsställande när det
gäller information om verksamheten.
Jag tror, herr talman, att det inte skulle
vara möjligt att få några aktieteckningar
av privat kapital på en så ofullständig
och ytlig information som den
som finns i propositionen. Den består
till största delen bara av allmänna talesätt.

När herr Wickman gör gällande att
staten lämnar en utomordentligt tillfredsställande
information, kan jag inte
undgå att erinra honom om en sak, även
om han naturligtvis blir ledsen över att
jag gör det. Staten lämnade riksdagen
dåliga informationer innan man köpte
Durox. Staten lämnade riksdagen högst
bristfällig och genom sin ofullständighet
och sina uttryckssätt vilseledande och
felaktig information under det att man
ägde Durox. Och staten lämnade otillfredsställande
information när man sedan
beslöt sig för att sälja Durox.

Det konstaterades i debatten bär i
kammaren att vi skulle ha kunnat få
betydligt bättre information, om enskilda
hade fått köpa aktier i Durox liksom
man kan köpa aktier i ett stort antal
enskilda företag. Jag vill därför fråga
statsrådet Wickman: År det avsikten att
ge möjlighet åt enskilda att skaffa sig
informationer genom att förvärva ett
begränsat antal aktier och ställa frågor
på bolagsstämmorna, eller tycker Ni att

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 111

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

det inte är lämpligt när det gäller statliga
företag? Vi fick inget svar på den
frågan förra gången, men vi kan kanske
få det i dag.

Statsrådet Wickman och andra talar
på ett glädjande sätt om principen konkurrens
på lika villkor mellan enskild
och offentlig företagsamhet. Vill statsrådet
Wickman binda sig för att detta
skall vara en princip för den statliga
ekonomiska verksamheten, inte bara
när det gäller dagens ämne, utan över
huvud taget? Vill man t. ex. när det gäller
finansieringen av statliga företag under
tider av kapitalknapphet avstå från
att ställa stora summor till förfogande
för statliga företag, medan enskilda har
endast begränsade möjligheter? Vill man
över huvud taget tillämpa principen om
konkurrens på lika villkor? Jag tror det
skulle vara bra. Vi kanske kan få eu liten
upplysning om den saken i dag och
få en mera utförlig debatt senare.

Det måste vara naturligt, herr talman,
att nu inrikta verksamheten på de områden
— lokaliseringspolitik och därigenom
sysselsättningsskapande företag
— som vi här är överens om. När det
gäller andra företag bör man inte nu insistera
på att helt allmänt och utan närmare
angivna riktlinjer gå in för statlig
verksamhet utanför lokaliseringsområdena.
Vi har ju nu en relativt hög
sysselsättning inom övriga områden i
landet. Vad kan det vara som gör att
man nu anser det vara så bråttom och
angeläget att staten börjar anlägga företag
också inom områden som inte har
karaktären av arbetslöshetsområden, att
regeringen anser att riksdagen bör godkänna
detta utan att ha fått några närmare
upplysningar om efter vilka riktlinjer
det skall ske?

Kan statsrådet Wickman upplysa oss
om vad det är som gör att ni under de
månader som går, innan ni väl blir
tvungna att redovisa riktlinjerna för den
statliga industriverksamheten, insisterar
på en fri fullmakt att starta statlig företagsamhet
inom områden som i dag till

allra största delen redan har en god sysselsättningssituation.
Varför vill ni inte
inrikta era ansträngningar på de områden
där det verkligen finns ett behov
av åtgärder för ökad sysselsättning?

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var både intressant
och rörande att höra professor Ohlin i
detta sammanhang tala om vilket intresse
han hyser för lokaliseringspolitiken.
Han frågar: När nu en begränsad
summa står till förfogande, varför skall
man då inte använda den på ett begränsat
område? Varför skall man ta
pengar därifrån till investeringar på annat
håll? Jag vill gärna ge professor
Ohlin den komplimangen att jag inte
tror att han menar vad han säger. Jag
har upplevt honom som en betydligt intelligentare
person. Det är inte detta
det är fråga om, utan vad man i första
hand skall inrikta sig på är — såsom
det sägs i propositionen — en utökad
sysselsättning i de sysselsättningssvaga
områdena. Men vinner man detta syfte
genom att säga att pengarna ensidigt
skall låsas till dessa områden? Egentligen
är det här inte fråga om pengar,
utan SVETAB skall ju sälja sina aktier
till andra statliga företag. Huvudparten
skall ligga i de sysselsättningssvaga områdena,
men man kanske måste gå ned
i de verkligt expansiva områdena för
att kunna skapa möjligheter att genom
en lokalisering dit få andra filiallokaliseringar
till Norrland.

Vi är väl inte oense om själva grundprincipen
att lokaliseringspolitiken är
det viktiga i sammanhanget, men man
vinner ej syftet genom att begränsa
verksamheten enbart till lokaliseringsområdena,
även om den väsentliga delen
av denna skall ligga där.

Herr Ohlin vet lika väl som jag, att
just filialföretag till stora företag längre
ned i landet har betytt mest för Norrland.
Filialföretag eller dotterföretag
till statliga industrier i andra delar av
landet kanske kan betyda lika mycket i

112 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

detta sammanhang. I princip är vi väl
inte så förfärligt oense här. Men jag
tror att förklaringen till herr Ohlins argumentation
ligger i hans tal om att man
skall precisera de statliga företagens expansionsplaner,
precisera deras verksamhetsområde
o. s. v. Det är tydligen
där den ömma tån finns, d. v. s. man vill
inte vara med om att de statliga företagen
skall få agera på samma sätt som
privata. Privata företag är välkomna
till Norrland, men vi begär inte att de
skall koncentrera sig enbart till denna
landsdel. De får gärna vara kvar där de
är men placera filialer i Norrland. Det
kan vi vara överens om, hoppas jag.

Beträffande diskussionen om att begränsa
den statliga företagsamheten
överlämnar jag detta spörsmål helt till
statsrådet Wickman.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag har inte, herr Ohlin,
sagt att vi skall starta företag med den
målsättningen och det kravet att produktionen
i varje sådant företag skall
expandera. Vi talade om det generella
målet för den statliga företagssektorn
och att detta mål är expansion. Det var
detta jag framhöll, alltså att expansion
är ett grundläggande mål för det statliga
förtagandet, och detta just av det skäl
vi redan varit inne på.

Varför bär vi statliga företag och vad
vill vi göra med dem? Jo, vi vill använda
dem bl. a. för de lokaliseringssyften som
finns. Vill man inte förstå detta har man
underlåtit att läsa propositionen om
SVETAB eller avsiktligt misstolkat den.

Det är ju det klart deklarerade huvudsyftet
med detta företag att åstadkomma
sysselsättningseffekter i regioner med
svag sysselsättning. Men vi vänder oss
mot att skriva in en begränsning i företagets
rätt att också nå andra effekter.
Egentligen har den här debatten kanske
förts med litet för stora ord eftersom
den gäller just det här företaget. Vi talar
om ett företag som har 9 miljoner

kronor i aktiekapital, men vi för diskussionen
som om SVETAB skulle förändra
det svenska näringslivet. Det är
nog inte en riktigt realistisk utgångspunkt
för diskussionen, herr Ohlin.

Men låt oss säga att detta företag
eller något annat statligt företag, som
ni tycker inte har tillräckligt klara målsättningar,
hittar ett objekt som är klart
lönsamt, originellt, valutaintjänande
men som ligger i en region där sysselsättningsläget
är tillfredsställande och
den privata aktiviteten också är hög,
skulle man då säga till företagsledningen
i det statliga företaget: Detta skall ni
låta hli, statliga företag får inte ägna sig
åt sådant här? Det är klart att om man
skapar den andan i ett statligt företag,
så kommer vi att få redovisa många
fler misslyckanden i statliga företag än
vi hittills har gjort.

Vi kommer tillbaka till dessa frågor.
Det är faktiskt inte herr Ohlin, som
tvingar fram vår målsättningsdiskussion
och vår proposition om ett statligt förvaltningsbolag.
Det är en helt annan
ambition som ligger bakom de förslagen.

Då får vi också tillfälle att diskutera
informationen. Det är — jag upprepar
det — en viktig fråga också för regeringen
att tillmötesgå riksdagens behov
av information. Men inte skall man behöva
sälja aktier till enskilda personer
för att de skall kunna ställa frågor på
bolagsstämman i statliga företag. Vi kan
ju säga att hela riksdagen är — inte i
juridisk mening, det vet jag mycket väl
■—- de statliga företagens nästan permanent
församlade bolagsstämma. Jag kan
försäkra herr Ohlin att med en successivt
förbättrad information — det är
klart att informationen kan bli bättre
och den skall bli bättre, vilket inte betyder
att den i absolut mening har varit
dålig, men det är klart att allting kan
bli bättre — kommer vi nog att få tillfälle
att föra rätt många diskussioner
om statliga företag i detta hus i fortsättningen.
Det kommer verkligen att bli

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26 113

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

en diskussion av en helt annan och intensivare
karaktär än den som förekommer
på privata företags bolagsstämmor.

Vad får aktieägaren reda på om det
privata aktiebolaget, herr Ohlin, genom
de prospekt om ny- och fondemissioner
som tillskickas honom om han är
aktieägare i ett börsnoterat företag ■—■
det är ju bara dessa som man lätt kan
få en uppfattning om? Den privata aktieägaren
får bara ett litet blad där
det står att aktiekapitalet kommer att
stiga med det eller det beloppet, han
får veta vart han skall gå för att klara
de tekniska detaljerna och vidare får
han uppgift om bankkontor och om att
stämpelskatten inte betalas av honom
själv. Han får inte reda på ett dugg om
företagets framtid utan är hänvisad till
att läsa förvaltningsberättelsen och årsredovisningen.
Det förutsätts att han
har dessa och har läst dem. De refereras
inte ens i 99 fall av 100 i det lilla meddelande
han får om ny- eller fondemission.
Nej, dess bättre är riksdagen som
aktieägare i de statliga företagen i en
oändligt mycket bättre situation än aktieägaren
i ett privat företag.

Herr Ohlin frågade sedan om konkurrens
på lika villkor skall gälla företagens
kapitalanskaffning. Redan i dag går
statliga företag ut på lånemarknaden
med de bankförbindelser som finns och
konkurrerar om kapitalet. Det är klart
att ett statligt företag för ökning av sitt
aktiekapital vänder sig till ägaren precis
på samma sätt som privata företag,
och det är självklart att staten som aktieägare
har större möjligheter än de
privata aktieägarna att öka aktiekapitalet
i ett företag. Men vi kan ju inte
definiera konkurrens på lika villkor på
det sättet att staten inte skulle vara
ägare till statliga företag — och detta
är egentligen den enda rimliga definitionen
på lika villkor så som herr Ohlin
lägger upp resonemanget. När vi går
till riksdagen och redovisar kapitalbehov
kan man säga att det inte finns nå -

got privat järnverk i Luleå som kan
vända sig till riksdagen för att få
pengar. Nej, det finns det inte. Men om
anledningarna till att det inte finns
några privata järnverk i Luleå tror jag
inte jag behöver upplysa herr Ohlin.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Statsrådet Wickman talar än en gång
om att det skall vara expansion. Den
statliga företagsamheten skall bli större
och större. Detta uttalande är naturligtvis
belysande för en socialists tankevärld
— bara mer och mer och större
och större statlig verksamhet. Men det
är inte upplysande när det gäller riktlinjerna
för den statliga industripolitiken.

Sedan säger herr Wickman att vi kan
väl få lov att tillgodose även andra syften
än sysselsättningen. Vi har frågat:
Vilka är de syftena? Redovisa era industripolitiska
riktlinjer! På det svarar
man att det kommer senare. —• Men
ni betonar sysselsättningen. Vi betonar
i än högre grad att det gäller att öka
och trygga sysselsättningen. Här är det
naturligtvis i viss mån fråga om en prioritering,
och ingen kan väl bestrida —-inte ens herr Svanberg —- att man på
vår sida prioriterar den sysselsättningsskapande
aspekten mer än regeringen
gör.

Herr Svanberg talade om filialer som
skulle skapa sysselsättning i Norrland
och att det då kunde vara nödvändigt
att stödja en del projekt utanför Norrland.
Men observera att herr Svanberg
dock begränsade sig helt och hållet till
sådant vars själva grundsyfte alltså var
sysselsättningen i Norrland eller andra
stödområden. Men då har herr Svanberg
delvis gått över på vår sida. Ty att
helt självständigt utan tanke på lokaliseringspolitiska
syften bedriva verksamhet
för att, som herr Wickman säger, expandera,
det faller inte inom det Svanbergska
resonemanget.

Till sist vill jag säga några ord beträffande
den statliga informationen.

114 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m. m.

Den skulle ju bli bättre och bättre. Den
har varit dålig beträffande Durox och
den har varit svag i propositionen beträffande
Kalmar verkstads AB. I dessa
fall har ju oppositionen fått bedriva —
som det här sagts — ett slags detektivverksamhet.
Om denna statliga information
skulle bli bättre — som herr Wickman
tidigare lovade — tycker jag att
han i dag och vad propositionen beträffar
gjort en dålig start. Ty ingen
kan väl säga att denna proposition är
en god redovisning rörande förutsättningarna
för och innebörden av den industripolitik
som han begär riksdagens
fullmakt att bedriva.

Vad får man veta om privata företag?
Man får inte veta mycket med hjälp av
förvaltningsberättelserna, säger herr
Wickman. Jag vet inte hur herr Wickinan
läser förvaltningsberättelser. Jag
har läst åtskilliga under den senaste månaden,
och jag måste säga att jag i regel
har funnit dem vara mycket upplysande
— vida mer upplysande om hur kapitalet
skall investeras och varför det skall
investeras än de förklaringar som finns
i Kungl. Maj :ts proposition.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det är nödvändigt
att citera några rader i utskottets
utlåtande för att inte herr Ohlin
skall kunna säga att jag har gått över
till hans ståndpunkt. Det sägs på följande
sätt i utlåtandet: »I likhet med departementschefen
finner utskottet det angeläget
att kraftfulla åtgärder vidtas för
att komma till rätta med de i propositionen
angivna sysselsättningssvårigheterna.
»

Utskottet fortsätter: »Med anledning
av vad i nämnda motioner anförts i denna
fråga får utskottet erinra om att
SVETAB enligt vad som framgår av
statsrådsprotokollet förutsättes ägna särskild
uppmärksamhet åt industrietablering
i regioner med sysselsättningssvårigheter.
»

Jag tror väl snarast att det förhåller

sig på det sättet, att herr Ohlin är på
väg mot majoritetens förslag på denna
punkt och att han skulle kunna ansluta
sig därtill, om det inte vore av den egenheten
att det här är fråga om den farliga
statliga företagsamheten, som det
gäller att hindra så långt som möjligt,
och detta gör att herr Ohlin här intar en
ohållbar ståndpunkt och försöker framställa
den såsom något genialt.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det är ledsamt att det
skall vara så svårt att göra klart för
herr Ohlin att han och jag egentligen
talar om olika saker. I två tidigare inlägg
har jag redogjort för innebörden i
expansionsmålet. Jag gör det nu för
tredje gången och hoppas att jag inte
skall behöva göra det en fjärde gång,
åtminstone inte i kväll. Och jag har gjort
det för att klargöra målsättningen och
filosofin generellt bakom det statliga
företagandet, men jag har aldrig sagt
att SVETAB :s verksamhet skall expandera
överallt i landet. Vi måste skilja
på målsättningen för de statliga företagen
generellt — alltså den som efterlyses
i reservationen 3, där man talar om
företagsdelegationens arbete — och den
speciella målsättningen för det företag
som vi behandlar i dag.

Jag tog upp den frågan för att visa
att det generella expansionsmålet är ett
underlag för statens möjligheter att agera
aktivt i industripolitiska sammanhang.
Syftet kan vara av regionspolitisk
eller sysselsättningspolitisk art. Syftet
kan också vara att genom företag i egen
regi eller i samband med privata företag
påverka utvecklingen inom en särskild
bransch. Jag har tidigare i dag
framhållit att SMT Machine Company
AB säkerligen inte hade kommit till
stånd, om vi inte haft en verksamhet i
statens fabriksverk. Det är ett exempel
på att utan tillgång till en vital och expanderande
statlig företagssektor får
staten icke i sin hand de instrument som

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 115

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m.m.

är nödvändiga för att nå effekter av
den typ jag'' beskrivit.

SVETAB är i dag en ganska blygsam
planta i den statliga företagssektorn.
Jag hoppas att den kommer att växa.
Men det är just därför att företaget är
nystartat som vi har nöjt oss med ett aktiekapital
som jag hoppas ganska snart
kommer att behöva förstärkas. Vi har
inte vänt oss till riksdagen med några
stora löften när det gäller de omedelbara
resultaten av SVETAB. Vi har presenterat
SVETAB som ett företag som
självfallet skall ha den primära målsättningen
att åstadkomma sysselsättning
i de regioner som vi nu talat om.

Vi har emellertid avvisat tanken att
— på samma sätt som ni ville göra
med utvecklingsbolaget i våras — införa
särskilda begränsningar för SVETAB,
som skulle försvåra för företaget att nå
sitt primära mål. Att vi avvisat dessa
begränsningar innebär självfallet inte
att vi inbillar oss att SVETAB skall
bilda företag som i omfattning och betydelse
svarar mot ASEA-ATOM, om det
skulle bli aktuellt. Sådana företagsbildningar
får vi skapa under andra former,
varvid riksdagen får tillfälle att
medverka.

Beträffande informationsfrågan är
jag övertygad om att jag kommer att
få tillfälle att diskutera Durox med
herr Ohlin flera gånger. Jag har gjort
det tidigare i denna kammare och
skall inte göra det i kväll. I korthet vill
jag beröra informationen i ett företag
som jag inte talat om här, nämligen
KVAB. Jag protesterar bestämt mot påståendet
att informationen från KVAB
i samband med årets nyemission inom
företaget skulle ha varit underlägsen
den information som privata aktieägare
brukar få. Jag vill tvärtom göra gällande
att den information som lämnats
riksdagen och naturligtvis då framför
allt utskottet varit överlägsen den som
privata aktieägare i normalfallet har
tillgång till.

Jag skall inte i detalj gå in på hur

detta har gått till — på den redovisning
vi lämnat i propositionen, på den
direktkontakt vi skapat mellan företaget
och utskottet och även med riksdagsmän
utanför utskottet för att de på
platsen själva skulle få bekanta sig med
företaget och slutligen på de utförliga
föredragningarna i utskottet i frågor
som vi självfallet inte kan offentliggöra.
Den borgerliga oppositionen för
debatten om statliga företag på ett sådant
sätt att det är svårt för oss att inte
tro att era avsikter är att som villkor
för en ökad aktieteckning i KVAB framtvinga
en redovisning av företagets olika
projekt som befinner sig på planeringsstadiet.
Om ni skulle ha lyckats
med en sådan avsikt skulle jag ha dragit
tillbaka propositionen. Jag skulle då
verkligen anse det vara oansvarigt av
riksdagen att anvisa medel för teckning
av aktier i ett företag som skulle arbeta
under sådan förutsättningar. Det
skulle innebära inte konkurrens på lika
villkor, herr Ohlin — utan på mycket
olika.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! Helt kort följande, om
jag får lov att yttra mig på denna bolagsstämma! Jag

hade inte tänkt gå upp i debatten,
men när statsrådet Wickman angav expansionen
som främsta generella målsättning
för statlig företagsamhet och
tre gånger talade om det så lyriskt, att
man nästan blev varm om hjärtat, kände
jag mig litet orolig. Ty få metoder att
begå kommersiellt självmord har varit
så effektiva som volymtänkande eller
låt mig kalla det gigantomaniambitioner.
Det finns en mängd exempel på
företag som har tvingats på knä just på
detta sätt.

Men var sitter lönsamheten? Bör det
inte vara så att volymen inte är ett mål
utan ett medel att nå lönsamhet? Annars
sitter man verkligen med skägget i brevlådan.

Jag vill gärna säga att detta gäller

116 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ökade resurser för statlig företagsetablering inom ramen för ett särskilt bolag m.m.

den generella målsättningen, inte minst
mot bakgrund av att det ju inte bara är
i Norrland som man lokaliserar, utan
man lokaliserar litet överallt och ibland
utan att ha lokaliseringspolitiska motiv.
Om jag inte är fel underrättad genom
djungeltelegrafen är en hel del
småprojekt på gång. Det behöver inte
vara fel, ty jag tror att statlig och privat
företagsamhet tillsammans kan göra
mycket som är bra. Jag är inte någon
motståndare till statlig företagsamhet.
Tvärtom tycker jag att ett samspel dem
emellan kunde vara bra. Nog om detta!

Sedan måste jag säga att propositionen
beträffande Kalmar verkstads AB
var tunn. Sällan har en så tunn information
äskat så många miljoner. Sedan
klämde både vi och utskottet fram en
bättre information. Jag tror att Kalmar
verkstads AB har fått de pengar det
behöver. Jag är inte avundsjuk för detta.
Det skulle man kunna vara men jag
tror att pengarna kommer i rätt ficka.

Till slut vill jag gärna ansluta mig
till tanken på filialföretag. Därmed har
jag inte sagt att man måste starta ett
stort statligt företag i södra Sverige enbart
för att få en filial i Norrland. Jag
tror att det viktigaste skälet till att man
skall slå vakt om tanken på filialsystemet
är att man därigenom når någonting
som man ofta bortser ifrån vid
lokalisering, nämligen att marknadsföringen
är ordnad. Ur lokali ser in gssynpunkt
har tyvärr många företag gått
på knä därför att marknadsföringen
inte varit ordnad.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sjönell begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 106, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111 ja och
94 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjönell begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 106, röstar

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26 117

Inrättande av en pressens lånefond m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 92 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sjönell begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 106, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 94 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Inrättande av en pressens
lånefond m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag om inrättande av
en pressens lånefond m. m. jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
inte fogats någon reservation i fråga
om inrättandet av en pressens lånefond,
då våra motionsyrkanden något så när
har blivit tillgodosedda av utskottet.

På en punkt vill jag dock göra en
liten kommentar. I propositionen har
föreslagits att de lån som utgår skall
administreras av Sveriges kreditbank.
Man prioriterar alltså statens egen
bank. Pressen skall ensidigt vända sig
till denna utan att de andra bankerna
har möjlighet att säga sin mening. Eftersom
vi har finansministern närvarande
i kammaren, skulle jag vilja fråga honom:
Har andra banker haft en chans
att vara med när det gäller denna
lånefond?

Här finns en ganska besvärlig pro -

118 Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Inrättande av en pressens lånefond m. m.

blemställning, och jag skall nu vända
mig till finansministern. Jag är ordförande
i Sveriges kreditbank i mitt eget
län. Som sådan har jag ambition att
på bästa sätt söka företräda banken.
Bankens målsättning är att den skall
drivas som en affärsbank. Det är vår
uppgift att se till att svenskt näringsliv
blir intresserat av att anlita denna bank,
eftersom Sveriges kreditbank skall ha
samma arbetsformer som vilken annan
bank som helst.

I vår verksamhet möts vi ofta av argumentet:
Sveriges kreditbank prioriteras
ju av statsmakterna för vissa aktiviteter,
därför har vi inget större intresse
av att bli kunder där. Detta är
en av de stora svårigheter som vi möter
ute på fältet.

Som ordförande i dess avdelning i
Jönköping strider jag tvärtom för den,
därför att jag vet att målsättningen är
den riktiga. Men staten gör det svårt för
oss att arbeta för det mål som är uppsatt
för denna bank. Jag skulle vilja ha
en förklaring från finansministern varför
statsmakterna i olika sammanhang
nu prioriterar Sveriges kreditbank för
dylika lånefonder av olika slag. Det
blir i själva verket en nackdel för banken
när det gäller att expandera på en
mängd områden.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Det finns anledning att
välkomna denna proposition liksom utskottets
utlåtande på så gott som alla
punkter. Jag vill gärna, efter en debatt
närmast tidigare på dagordningen, som
har berört näringslivet, erinra om att
statsmakterna har placerat tidningsindustrin
i en viss särställning. Detta
beror på att det inte endast är fråga om
vanlig företagsamhet. Den har en ideell
syftning utöver den företagsmässiga att
ge största möjliga avkastning på insatt
kapital.

Jag tror att man bland pressens folk
är på det klara med att vi arbetar under
mycket goda legala förutsättningar.

Likväl minskar den reella yttrandefriheten
varje gång antalet röster i pressdebatten
minskar. Därför behövs det
inte bara en liberal tryckfrihetsförordning,
som skyddar pressen från obehöriga
ingrepp. Det behövs också positiva
åtgärder för att yttrandefriheten inte
bara formellt utan också reellt skall
kunna garanteras.

Jag tycker det är glädjande att den
behandling som pressutredningen fått
har blivit så positiv både i den allmänna
debatten och här i riksdagen. Jag
ser det så att från tidpunkten för behandlingen
av den föregående pressutredningen
har medvetenheten ökat om
att man, utan att det från något håll betraktas
som ett ideologiskt syndafall,,
från statens sida kan ge pressen hjälp
till självhjälp att leva vidare. Villkoren
för den demokratiska debatten i
vårt land försämras nämligen allvarligt
om man inte vidtar några åtgärder.

Jag vill erinra om att man i lantbruksförbundets
tidskrift Nya Perspektiv
har beklagat att inte åtgärder också
har kommit till stånd för den s. k.
ideella pressen. Jag läste en artikel av
den nyss bortgångne publicisten Ragnar
Oldberg, där han skarpt kritiserade
detta. Jag vill minst av allt instämma i
hans uttalande att förkämparna för en
fri och mångsidig pressdebatt har, som
han drastiskt säger, shanghajats, spårlöst
försvunnit i kanslihusets trappor,,
oskadliggjorda av den företagsamma
minoritet, som skulle vara dagspressen.

Men jag vill gärna medge att vill man
stärka pressdebattens mångtonighet kan
man inte enbart lita till dagspressen
utan har all anledning att ihågkomma
idétidskrifterna, som är oerhört värdefulla
instrument för en fri opinionsbildning
genom att de medverkar till
allsidig spridning av meningsyttringar
i politiska och ideologiska frågor. Den
frågan har i annat sammanhang tagits
upp i motioner till årets riksdag. Jag
vill redan nu markera mina sympatier -

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26 119

för dessa motioner. Vi i dagspressen vill
ingalunda göra anspråk på monopol, då
det gäller idéspridningen.

Beträffande de konkreta åtgärder som
föreslås i propositionen och som tillstyrks
av utskottet kan jag fatta mig
kort. Jag ansluter mig till syftet med
distributionsrabatterna. Jag tror också
att det är förenligt med detta syfte att
låta lokala och regionala tidningsföretag
verka under samma villkor utom beträffande
riksspridningen som uppställts
för postverket och pressbyrån.
Det gläder mig att utskottet blivit övertygat
om att det önskemålet går att förverkliga.
Jag är förvissad om att riksdagen
genom att följa utskottet påskyndar
samdistributionsarrangemangen och
därmed sänkningen av distributionskostnaderna
för andratidningarna.

Jag vill också ansluta mig till de
grundläggande tankegångarna bakom
förslaget om pressens lånefond och till
den tekniska utformning som föreslås
för långivningen. Det är en styrka att
lånen ges direkt till de tidningsföretag
vilkas konkurrenskraft måste stärkas
för att fortsatt utgivning skall möjliggöras.

I anslutning till detta avsnitt av propositionen
har i kamrarna väckts en
socialdemokratisk motion med förslag
till kompletterande åtgärder på det tidningstekniska
och tidningsadministrativa
området. Som framhållits av pressens
egna organisationer —- Svenska
Tidningsutgivareföreningen, Tidningarnas
arbetsgivareförening och A-pressens
samorganisation — saknar de enskilda
företagen i betydande utsträckning inte
bara resurser för att finansiera konkurrensstärkande
investeringar. Enligt deras
bedömning brister det också ofta i
den översikt över tidningsadministrativ
och tidningsteknisk utveckling, som
är nödvändig för framsynt investeringsplanering.
Denna översikt förutan minskar
tidningsföretagens förutsättningar
att framlägga de realistiska planer som
krävs för lån ur den föreslagna fonden.

Inrättande av en pressens lånefond m. m.

Likaså avtar effekten från samhällets
synpunkt av de via lånefonden insatta
åtgärderna.

Statskontoret har på denna punkt
tagit upp ett bra konkret förslag, som
vi motionärer fört vidare till riksdagen.
Förslaget går ut på att samhället bör
ställa medel till disposition för Tidningarnas
tekniska nämnd, i vilken de
nämnda branschorganisationerna samarbetar,
efter ansökan till lånefonden
för varje särskilt projekt.

Jag skall nämna några utredningsuppgifter
i produktionsteknik och produktionsekonomi,
som har angetts i
pressutredningens betänkande och som
har inlämnats av tidningsorganisationerna.
En uppgift skulle vara att undersöka
ekonomiska effekter av en ny teknik
vid nyhetsanskaffning och sättning.
Det gäller här val av telekommunikation
och datateknik. En likartad utredningsuppgift
gäller ekonomiska effekter
av olika tryckförfaranden vid
varierande upplagestorlek och alternativa
metoder för sättning. Hur betydelsefulla
dessa frågor är framgår av uppgiften
att för en medelstor landsortstidning
sättningen av tidningens text
svarar för 65 å 70 procent av den totala
tekniska kostnaden. Det föreslagna
samhällsstödet skulle alltså uppfattas
— och vi tycker att det borde ha uppfattats
även av utskottet på det sättet
—• som direkt sammankopplat med finansministerns
föreslagna och av utskottet
tillstyrkta lånefond. Vi tycker
att det inte för statsmakterna räcker
med att underlätta finansieringen av
anskaffningen av utrustning m. m. Det
är minst lika viktigt att man verkar för
ett riktigt urval av investeringsobjekten.

Jag är glad över statsutskottets välvilliga
skrivning till förmån för ett utvecklings-
och forskningsarbete av detta
slag. Det talas om att det har en »stor
angelägenhetsgrad». Men jag vill gärna
fråga utskottets talesman: Hur skall
snabba åtgärder kunna utlösas så att

120 Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Inrättande av en pressens lånefond m. m.

de kan få effekt under den försöksperiod
som gäller för fonden? Statskontoret
har ju föreslagit att 5 miljoner kronor
skulle utgå för detta ändamål, utöver
låneramen på 125 miljoner kronor,
under en femårsperiod. Jag tror inte
att statskontoret har gjort sig känt för
ekonomiskt lättsinne. Yad man eftersträvar
är att förbättra avkastningen av
de investeringar som finansieras ur
lånefonden.

Jag har, herr talman, ingen yrkande,
men jag vore glad att få ett kompletterande
besked på den fråga jag har
ställt.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Tidningsekonomi — det
är svårt det! Det är väl inte utan att det
utlåtande som vi nu diskuterar illustrerar
hur svår tidningsekonomi egentligen
är.

Jag kan redan nu säga, herr talman,
att inte heller jag har något yrkande.
Jag vill bara anföra några synpunkter
på frågan om samdistributionsrabatten.
Jag delar uppfattningen att en sådan
rabatt bör prövas, och jag är glad över
att utskottet har följt det förslag som
jag och andra har framställt om att
även lokala och regionala samdistributionsföretag
skall kunna ifrågakomma
som förmedlare av den rabatten.

Men jag vill, herr talman, gärna anmäla
att jag har en annan motivering
för min anslutning till förslaget än den
som utskottsmajoriteten tycks ha. Jag
tror nämligen inte särskilt mycket på
den här metodens effekt som egentligt
tidningsstöd, i varje fall inte om vi med
tidningsstöd menar ett stöd till den
värst utsatta delen av pressen, de så
kallade andratidningarna, vilka utskottet
uppehåller sig vid rätt mycket liksom
utredningen på sin tid gjorde.

Med den konstruktion stödet här får
kan det i åtskilliga fall komma att motverka
sitt eget syfte. En inte alldeles
ovanlig situation kan uppstå när en

landsortstidning har ett väl uppbyggt
distributionsnät som — vilket inte heller
lär vara ovanligt — är billigare än
vad något riksomfattande företag kan
komma med och tidningen alltså önskar
fortsätta med denna egna distribution
och komer att göra så. Detta förekommer
och kommer att förekomma.
Men konkurrerande tidningar från helt
andra orter — jag tänker närmast på
de stora rikstidningarna — kan som
stödet är utformat på platser med minst
två tidningar påfordra att postverket
eller pressbyrån skall ta hand om deras
distribution i vederbörande ort i konkurrens
med den där utkommande ortstidningen
som fortfarande distribuerar
sig själv. Den enda skillnaden blir då
att konkurrenterna utifrån får en ännu
starkare ställning än de hade förut. Det
försprång som den lokala tidningen
hade genom sin billiga och effektiva
distributionsapparat försvinner.

Det är med andra ord inte säkert att
ett stöd utformat på föreslaget sätt kommer
att få en ekonomisk effekt. I varje
fall lär det inte överallt kunna bli på
det sätt utskottet och utredningen har
tänkt.

När jag i alla fall ansluter mig till
tanken på ett sådant stöd har jag en
annan motivering, och den vill jag gärna
få med i debatten här, herr talman.
Jag har till och med två motiveringar.
Den ena är mer allmänt samhällsekonomisk.

Det är verkligen inte rationellt att
två eller tre tidningsbud springer i hälarna
på varandra i trapporna i samma
hus med var sin tidning, men så går
det till i dag på många håll. Det är faktiskt
inte rationellt, utan det är ett slöseri
med resurser, hur man än vill se
det. Därför kan det vara motiverat att
samhället ger en liten stimulans för att
åstadkomma ett allmänt ekonomiskt
vettigare system.

Den andra motiveringen är valfrihetsargumentet.
När den där lilla lokaltidningen
som jag talar om möjligen får

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26 121

en hårdare konkurrenssituation än den
har i dag, kan detta ändå försvaras med
mer principiella pressfrihetsskäl. Vi
har alla i varierande grad varit bekymrade
för att det kan uppkomma åtminstone
lokalt och regionalt i landet ett
s. k. åsiktsmonopol genom att alltför
många tidningar har försvunnit och
bara en tidning eller en grupp tidningar
av samma allmänna färg finns kvar.

Vi har väl i stort sett varit överens
om att det korrektiv vi har att ty oss
till i vårt land, som därvidlag har en
förmånligare situation än många andra
länder, t. ex. England, är överspridningen,
som det distributionstekniskt
kallas, av tidningar från andra, ofta avlägsna
orter. Bor man i en landsända
där det bara utkommer en tidning och
man gärna ville läsa en tidning med en
annan politisk färg, är man inte förhindrad
att göra det, eftersom man alltid
kan få en från närmaste storstad eller
från något annat håll, men med den
relativt glesa spridning som dessa överspridda
tidningar naturligt nog har i
stora delar av landet blir distributionen
dyr. Den kan förbilligas med det
system som föreslås här, och ur valfrihetens
synpunkt, när det gäller att i
någon ringa mån stötta under läsfriheten
och opinionsfriheten, innebär
förslaget, som jag ser det, ett steg i rätt
riktning.

I huvudsak med dessa två motiveringar
vill jag förorda den lösning som
utskottet har föreslagit, men jag vill
gärna ha noterat mitt tvivel på att den
i varje fall tvärs över hela fältet kommer
att få den effekt av tidningsstöd
som man har tänkt sig. Det är möjligt
att vi om något år diskuterar här i
kammaren hur vi ytterligare skall kunna
stödja den fria pressen och ge den
ett litet extra stöd som kompensation
för att vi gjorde det så besvärligt för
några landsortstidningar för ett par år
sedan med den där samdistributionsrabatten.
Den situationen kan uppstå.

Inrättande av en pressens lånefond m. m.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag skall inte belasta
kammarens tunga arbetsbörda med något
längre anförande, men jag vill göra
några randanmärkningar till de anföranden
som nyss har hållits.

Herr Lothigius var bekymrad för att
Kreditbanken skulle sköta denna verksamhet.
Han har själv deltagit i avdelningens
behandling av propositionen,
och han torde liksom vi övriga ha uppmärksammat
att det är en fondstyrelse
som skall sköta verksamheten. Kreditbanken
skall bara handha den rent administrativa
delen, och det är en helt
annan sak. Jag tror att herr Lothigius
som ordförande i bankstyrelsen i Jönköping
kan ta det ganska lugnt, ty det
blir inte i egenskap av ordförande som
han skall pröva eventuella låneansökningar
där nere, utan de skall prövas
inom fondstyrelsen. Sedan får herr Lothigius
kanske via banken vara med om
att förmedla de lån som har beviljats.

Den fråga som herr Lothigius ställde
till finansministern var därför egentligen
i sak felaktig. Herr Lothigius kan
väl inte ha något att erinra mot att staten,
om den ställer lånemedel till förfogande,
använder ett av sina egna organ
för administration av desamma.
Det kan ju inte vara något fel att staten
använder sina egna organ till verksamhet
som staten vill stödja. Under alla
förhållanden kan jag inte finna någonting
som motiverar en kritik på den
punkten. Mot den bakgrunden hoppas
jag att herr Lothigius, när han blivit
medveten om att det inte är han utan
fondstyrelsen som skall pröva lånehandlingarna,
skall ta det hela med
lugn.

Herr Svensson i Eskilstuna tog upp
ett avsnitt som gäller forsknings- och
utbildningsverksamhet på detta område.
Inom pressutredningen har vi också
diskuterat dessa spörsmål, och vi har
där varit fullt eniga om att på pressens
område pågår en mycket stark utveckling.
Ny teknik och nya metoder kräver

122 Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Inrättande av en pressens lånefond m. m.

speciell utbildning för att man på ett
effektivt sätt skall kunna följa och utnyttja
den utveckling som äger rum på
området. I propositionen har departementschefen
anfört att dessa frågor
kommer att behandlas i annat sammanhang.
Från utskottets sida har vi i det
avseendet endast velat stryka under
betydelsen av att forsknings- och utbildningsfrågorna
inom denna verksamhetsgren
inte behandlas sämre än inom
andra verksamhetsgrenar. I det expanderande
näringsliv som vi har föreligger
det inom olika branscher ett betydande
behov av forskning och av utbildning.
Vi förutsatte inom utredningen
att pressen, som på väsentliga områden
är stadd i en betydande omvandling
i tekniskt avseende, också skall
göras delaktig av de möjligheter till
forskning och utbildning som samhället
i stort sett ger näringslivet. Det är
därför som jag personligen liksom utskottet
vill stryka under att det är betydelsefullt
att man, när man behandlar
dessa frågor, också handlägger dem på
ett sådant sätt att det blir möjligt att
rationellt utnyttja teknikens vinningar
på dessa områden. Ytterst är det nämligen
så att den moderna tekniken skapar
vissa förutsättningar för en bättre
ekonomi åt de olika pressföretagen. Om
den moderna tekniken utnyttjas, skapas
möjlighet till samverkan mellan flera
företag, och produktionskostnaderna
kan minskas genom rationellare metoder,
så att företaget får en bättre ekonomi.
Det var ju också detta som låg i
botten, när vi från utredningens sida
förordade att det på försök skulle skapas
en fond genom vilken pressen skulle
kunna få det stöd som var nödvändigt
för att utnyttja den moderna tekniken.
Det är alldeles uppenbart att
forsknings- och utbildningsfrågorna
också bör behandlas med det intresse
och det allvar som de i verkligheten
förtjänar.

Herr Carlshamre ville godta distributionsrabatten
med andra motivering -

ar än dem som vi har anfört. Jag har
ingenting emot de motiveringar som
herr Carlshamre anfört, nämligen att vi
bör slå vakt om läsfriheten. Det är ju
friheten att välja tidning som man vill
stimulera genom distributionsrabatterna.
Vi har inom utredningen konstaterat
att det på denna punkt råder ett
förhållande som ur demokratisk synpunkt
ingalunda är tillfredsställande.
Det är i och för sig inte ovanligt att en
förstatidning behärskar en distributionsapparat
och att andratidningen får
betala två eller tre gånger så mycket
och i vissa fall ännu mer för att få utnyttja
denna distributionsapparat. Med
det system som vi har förordat blir det
nu en bättre balans i kostnadsfaktorerna
på den punkten. Man bör ju inte
utnyttja försteg på detta område i konkurrensen
mellan pressorganen, utan
det är ju innehållet i tidningarna man
bör tänka på, och det är möjligheten
för människorna att få tillgång till just
den pressröst som de vill ha som man
bör skapa förutsättningar för. Vi menar
att man genom distributionsrabatten
har öppnat möjlighet att på ett
bättre sätt än nu är möjligt tillgodose
de enskilda människornas behov av
pressorgan. Det är vad som ligger i
botten, när vi från utredningens sida
enhälligt har förordat detta system.

Jag tror inte, herr talman, att vi med
de åtgärder som nu beslutats har löst
pressens alla ekonomiska problem. Det
vare mig fjärran att påstå detta. Men
jag tror att rätt utnyttjat skall detta system
skapa förutsättningen för åtskilliga
tidningar som i dag har betydande
ekonomiska svårigheter att få fastare
mark under fotterna och därigenom
också en möjlighet att fortleva. Utan
samhälleliga åtgärder är det risk för
att vi får en tidningsdöd som ödelägger
möjligheten att tillgodose de krav
man har rätt att ställa i en demokrati
på att efterfrågan på tidningar av olika
nyanser kan tillfredsställas. Det är därför
som det ur demokratisk synpunkt

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26 123

■enligt min mening är riktigt att samhället
ger ett stöd som gör det möjligt
för oss att få en mångfasetterad press.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Ordföranden i femte avdelningen
sade att min uppfattning i
sak är felaktig. För det första ställer
staten lånemedel till förfogande, för
det andra prövar fondstyrelsen och för
det tredje administrerar Sveriges kreditbank.
Så går det ju till. Jag frågade
"varför inte andra banker givits möjligheter
till denna administration. Kan
■det inte tänkas att ett tidningsföretag
.gärna vill hålla sig till sin fasta bankförbindelse,
och länkas inte ofta olika
former av bankkontakter till en viss
bank därför att man har en administration?
Detta är ju ordningen inom de
vanliga affärsbankerna. Ute på den
stora marknaden får man intrycket att
staten ger Sveriges kreditbank fördelar,
■och detta är oförmånligt för oss som
arbetar ute på fältet för att försöka
skapa lika möjligheter för vår bank att
arbeta med affärsverksamhet och upprätta
förbindelser med näringslivet. Vi
har svårigheter i detta avseende, och
jag skulle vilja framhålla att vi har en
ambition att få arbeta på samma konkurrensvillkor
som andra banker. Det
vore roligare att arbeta under sådana
förhållanden.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Lothigius har
glömt en mycket väsentlig sak i det här
sammanhanget, nämligen att fonden inte
har tillkommit med tanke på de tidningsföretag
som får sina lån ordnade
på normalt sätt. Det är när den ordinarie
banken inte vill låna ut pengar
som vi på det här viset ställer medel
till förfogande åt företag som bedöms
ha möjlighet till en fortsatt utveckling.
Och om staten ställer medel till förfo -

Inrättande av en pressens lånefond m. m.

gande för att hjälpa pressen, vad är det
för fel att staten använder sitt eget organ
för det?

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag tackar herr Lindholm
för svaret.

Jag är väl medveten om att pressutredningens
ordförande känner till de
tekniska förändringarna inom tidningsbranschen
och behovet av åtgärder. Vad
jag ville peka på var att det finns ett
organiskt samband mellan det föreslagna
stödet till forskningsarbete och kreditgivningen
från lånefonden. Många
nyheter på det tekniska området introduceras
med betydande fördröjning
på den svenska marknaden. De stora
företagen klarar sig säkert även härvidlag
mycket bra själva. Vid ett enda
stort företag finns säkerligen flera tiotal
ingenjörer, medan det kanske hos
samtliga tidningar ute i landsorten inte
finns fem. Det är en väldig skillnad
i fråga om teknisk hjälp och möjligheter
till investeringsplanering. Därför
borde åtgärder vidtas, så att de ekonomiskt
svaga företagen kan tillgodogöra
sig den service som tidningarnas
tekniska nämnd kan ge. Det är dessa
åtgärder jag vill ha snabbt.

Jag klandrar alltså inte vare sig herr
Lindholm eller finansministern för att
de har prioriterat dessa andra åtgärder
för att snabbt få en lösning. Men
jag är mån om att rycka ut just den här
saken ur det övriga forskningssammanhanget,
därför att ett stöd till tidningarnas
tekniska nämnd så direkt medverkar
till att ge större avkastning på
de investeringar som finansieras ur
pressens lånefond.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar mellan herr Svensson och mig
om behovet av såväl forskning som utbildning
på detta område. Frågan behandlas
emellertid i två etapper. Dels
gäller det fonden, som behandlas här,

124 Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ersättning till vissa personer m. m.

dels gäller det utbildningsfrågorna, som
ligger hos ett annat departement. Jag
förutsätter att man där ägnar dessa
spörsmål all den uppmärksamhet de
förtjänar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 3

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående viss tidningsdistribution
genom postverket.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Ersättning till vissa personer m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
110, i anledning av motion angående
ersättning till vissa personer m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det var med visst intresse
som jag för en stund sedan lyssnade
till diskussionen om tidningar och
tidningsdistribution, och de åtgärder
som då aviserades hälsar jag med tillfredsställelse.

Anledningen till att jag nu tar till
orda är att jag vill säga några ord om
motion 11:349, som handlar om två
människor vilka i 20 år har försökt
komma till rätta med följderna av de
olycksfall som de för så lång tid sedan
råkade ut för.

Utskottet, som har ägnat dessa två
människor ungefär tre rader i sitt utlåtande,
har ansett att det saknas grund
för att frångå gällande regler i dessa
fall, som gäller människor med mycket
begränsade inkomster. Jag är förhindrad
att ställa något direkt yrkande i
denna fråga men vill vädja till rege -

ringen att i de centrala organen försöka
få till stånd en annan bedömning
av olycksfall och av ersättningar till
människor som tvingas leva på orimligt
låga inkomster.

Nu kan man säga att vi har en god
socialpolitik, åtminstone rent teoretiskt,
men jag anser ändå att vi måste försöka
åstadkomma en humanisering av betraktelsesätten
i de centrala verken
och i det ämbetsmannastyre som vi har
fått oss pådyvlat. Den centralisering av
beslutanderätten som skett till olika organ
har lett till att människorna alltmer
kommit att betraktas som kollin,
som kan behandlas på det mest upprörande
sätt.

De fall som jag tagit upp i motionen
skulle naturligtvis kunna mångfaldigas.
Vad som föranlett mig att ta upp just
dessa två fall är att man här har mobiliserat
mycken dyrbar arbetskraft bara
för att förhindra att två fattiga människor,
en i Sveg och en i Stockholm,
får en i mina ögon rättmätig ekonomisk
ersättning, som skulle möjliggöra för
dem att leva något bättre än de kunnat
göra under de senaste 20 åren. Jag har
den känslan att det skapats en central
organisationsapparat som blivit så byråkratisk
att man glömt bort människorna.

Professorer och andra höga inkomsttagare
sysselsätts nu med att dag ut och
dag in diskutera fall av detta slag. I
det ena av de båda fallen står två professorer
mot två andra, och de som är
knutna till den centrala ledningen är
naturligtvis starkast och får igenom
sin uppfattning.

Mellan alla advokater och byråkratiska
institutioner av olika slag står en
liten människa, som mals sönder medan
han år ut och år in kämpar för sin
rätt, som han inte fått. I de aktuella
fallen har målen dragit ut i över 20 år.

Man kan visserligen säga att det bara
gäller en grovarbetare, som en gång
i tiden utsattes för en skada i Sveg, och
en annan grovarbetare, som råkade ut

Torsdagen den 22 maj 1969 em,

Nr 26 125

för en olycka år 1950 här i Stockholm.
Det märkliga är emellertid att man mobiliserar
alla krafter i just dessa fall.
Jag såg just i en tidning att eu professor,
som blivit desavuerad av sitt lärarkollegium,
helt enkelt förklarat att han
skulle sjukskriva sig och på så sätt bli
avskild från jobbet.

I det ena fallet, när det gäller en väl
betald statsanställd professor, går det
bra att göra på detta sätt. Men i det
andra fallet, när det gäller en lågavlönad
person, blir det endast fråga om en
pensionsersättning på litet över 5 000
kronor per år, och alla dessa krafter
som jag talat om mobiliseras.

Herr talman! Jag tycker att man inom
regeringen borde ta upp hela tillämpningsförfarandet,
försöka sätta människan
i centrum och lära de höga tjänstemän,
som offrar pengar på onödiga
utredningar och endast ser till krångliga
paragrafer, att de i stället skall
använda pengarna för att ge hjälp.

Jag finner det verkligen beklagligt
att statsutskottet ägnat så litet intresse
åt två människor. Exemplen skulle kunna
mångfaldigas, men jag får nöja mig
med att rikta en vädjan till regeringen.
Speciellt skulle jag önska att vi inom
socialpolitiken finge en ny Gustav Möller,
som vågade göra någonting annorlunda.
Gustav Möller lade grunden till
och genomförde en social omdaning i
vårt land, men när det nu gäller att
tillämpa principerna på ett förnuftigt
och mänskligt sätt överlåter vi saken
åt centrala myndigheter. Låt vara att
det i sammanhanget kan finnas inslag
av folklig representation o. d. — det
har fördenskull inte blivit något bättre,
utan man krånglar bort människan.

Herr talman! Jag har ett behov av att
rikta en vädjan till regeringen och uttala
en förhoppning att det skall bli
annorlunda.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Det finns ingen anled -

Ersättning till vissa personer m. m.

ning för utskottet att polemisera mot
herr Lundberg när det gäller hans medkänsla
för de människor det här är
fråga om. Det är ingen i avdelningen
eller utskottet som tappat bort människan
härvidlag. Vi är alla medvetna om
vilka tragiska fall det här gäller, människor
i mycket blygsamma omständigheter.

Det är fullständigt fel att påstå att vi
struntat i de mänskliga aspekterna.
Men de fall det här är fråga om har
enligt de upplysningar utskottet fått behandlats
enligt gällande praxis och gällande
lagstiftning. Jag kan därför inte
dela herr Lundbergs uppfattning när
han säger att läkare och andra mobiliseras
för att hindra att den enskilda
människan får sin rätt. Den medkänsla
herr Lundberg visar är fullständigt riktig,
och den delas av utskottet. Utskottet
har dock efter de yttranden vi fått
in icke kunnat tillstyrka herr Lundbergs
motion. I så fall skulle man få ändra
många saker.

Om man finner något här vara felaktigt
och vrångt skall man hos regeringen
begära ändrade tillämpningsföreskrifter
och hos riksdagen en ändrad
lagstiftning. Det är inte riksförsäkringsverket,
inte den enskilde läkaren som
skall sättas i skottgluggen.

Jag har ingenting att invända emot
herr Lundbergs vädjan till regeringen
utan vill gärna instämma i den.

Det föreligger här inte heller något
motsatsförhållande i sak mellan herr
Lundberg och utskottet, utan det är
fråga om vägarna att finna en lösning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är själva tillämpningsförfarandet
som utgör den mänskliga
insatsen i fråga om lagstiftning.
Man kan egentligen inte lagstifta om
en sådan sak. I hela vårt sätt att betrakta
våra medmänniskor har insmu -

126 Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ersättning till vissa personer m. m.

git sig en underlig anda. Exempelvis
jag och herr Svanberg har det relativt
gott ställt. Vi behandlas på ett särskilt
sätt. Samma lagstiftning gäller för alla.
Men här har det från läkarhåll förekommit
en mycket underlig behandling
av två ärenden som gäller invalidiserade
människor som tillhör grupper som
måste leva på 5 000 kronor om året. Jag
har granskat röntgenplåtarna och talat
med sakkunniga på området. När man
åtminstone från ena sidan är övertygad
om att det föreligger ett olycksfall brukar
man läkemässigt fria i stället för
att fälla. Men precis som i gamla tider,
när AÖO gällde, visar det sig att man
när det föreligger ovissa faktorer alltid
fäller.

Jag har en känsla av att spelet här
inte i första hand rör sig om att hjälpa
en sjuk. Man behandlar den sjuke mer
som ett kolli än som människa. I spelet
mellan olika intressen mai de som anser
sig vara sakkunniga sönder människor.
Mot detta har jag protesterat.

Jag är medveten om att själva lagstiftningen
i och för sig inte är avgörande,
utan det är centraliseringen som
skapat en orimlig situation. De som
skall avgöra sådana ärenden som dessa
sitter med månadslöner som är dubbelt
så stora som årsinkomsten för de människor
som vi här talar om.

Människor skall ha rätt till trygghet.
Man vill gärna att det skall finnas en
viss jämlikhet även för dem som tillhör
låglönegrupperna.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Vad gäller jämlikhet,
medkänsla med dessa grupper och vilja
att göra någonting för dem finns det
ingen motsättning mellan herr Lundberg
och mig. Frågan är bara om man
kan göra något i detta avseende genom
denna motion — det är det enda utskot -

tet har yttrat sig om. I sak är vi fullt
överens med John Lundberg.

Beträffande John Lundbergs vädjan
till regeringen och till verken av tilllämpningsbestämmelserna
tror jag icke
att man skall utpeka enskilda tjänsteutövare,
t. ex. läkare. Det är inte där felen
ytterst finns — i så fall kanske vi
är litet randiga allesammans. Det gäller
väl själva andan i tillämpningsbestämmelserna.

Vi är som sagt inte oense på någon
punkt annat än i fråga om motionen..
Ett bifall till den löser inte problemet
ens till en tusendels promille.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Ett bifall till motionen
löser inte själva grundproblemet, men
det löser bekymren för två människor,
och det var syftet med min motion.
Genom motionen ville jag även försöka
få till stånd en annan bedömning av
sådana fall som dem jag här tagit upp.
För det behöver man inte förändra lagstiftningen,
utan bara använda vad vi
brukar kalla sunda förnuftet. Tyvärr
visar det sig att det alltför ofta brister
därvidlag.

Att jag nämnde läkare var därför att
det intyg jag har i min hand visar att
man på läkarhåll är oviss. När två olika
parter står emot varandra brukar man
väl icke tillämpa den hårda linjen, utan
då brukar man försöka ta hänsyn till
de ovissa faktorerna och ge hjälp.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
111, i anledning av motioner om löpande
statistiska undersökningar av konsumenternas
inköpsplaner.

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26 127

§ 6

Ändring i förordningen om
automobilskatt och förslag till
traktorskatteförordning, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, med anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner med förslag till förordning
om ändring i förordningen om
automobilskatt och till traktorskatteförordning,
m. m., jämte motioner.

Propositionerna

Propositionen 1969: 10

Kungl. Maj:t föreslog att riksdagen
måtte anta vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt.

Propositionen 1969: 45

Kungl. Maj:t föreslog

dels att riksdagen måtte anta vid propositionen
fogade förslag till

1) traktorskatteförordning;

2) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1961 (nr 653)
om brännoljeskatt;

3) förordning om ändring i förordningen
den 29 maj 1964 (nr 352) om
gasolskatt;

dels att riksdagen måtte yttra sig
över vid propositionen fogat förslag
till

4) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648);

dels att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att — enligt hittills tilllämpade
grunder för beräkning av restitution
av bensinskatt — förordna om
restitution fr. o. m. år 1970 tills vidare
av bensinskatt på bensin, som förbrukats
vid användning av bensindrivna
traktorer inom jordbruket, med 350 kr.
för traktor och år.

Beträffande propositionernas huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Propositionen 1969: 10 innebär i enlighet
med vad som förutskickats i finansplanen
en höjning av den årliga
fordonsskatten för registrerade släpvagnar
med en totalvikt om 11 000 kg
eller däröver.

Genom den föreslagna höjningen beräknas
statens inkomster öka med ca
40 milj. kr. för helt år räknat.

De nya bestämmelserna avses träda
i kraft den 1 januari 1970.

Propositionen 1969:45 innebär att
skatt skall utgå för traktorer och för
motorredskap som används för transport
på allmänna vägar och gator. Traktorerna
föreslås i skattehänseende indelade
i två klasser. Till den första klassen
hänförs i princip traktorer som används
för transport på allmän väg eller
gata (trafiktraktorer). Som trafiktraktorer
anses inte traktorer som används
för att forsla lantbrukets eller skogsbrukets
produkter eller förnödenheter.
Trafiktraktorer föreslås beskattade enligt
samma grunder som lastbilar. De
får köras bara på beskattat bränsle.
Skatten för en sådan traktor föreslås
utgöra hälften av fordonsskatten för en
lastbil med motsvarande tjänstevikt.

Övriga traktorer hänförs till den andra
klassen. Skatten för traktorer i denna
klass föreslås utgå för helt kalenderår
med 200 kr., om tjänstevikten ej
överstiger 2 500 kg, och med 300 kr.,
om tjänstevikten är högre.

Motorredskap som utför ett med traffiktraktorer
jämställt transportarbete
föreslås bli beskattade på samma sätt
som trafiktraktorer. Övriga motorredskap
fritas från skatteplikt. Vidare föreslås
att släpvagnar, som dras av trafiktraktorer
eller därmed likställda motorredskap,
i skattehänseende behandlas
som lastbilsdragna.

Genom den föreslagna beskattningen
beräknas statens inkomster öka med
omkr. 40 milj. kr. för helt kalenderår
räknat.

Traktorskatten avses utgå fr. o. m.

128 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

den 1 januari 1970. Bestämmelser om
registrerings- och anmälningsskyldighet
m. m. föreslås träda i kraft den 1 september
1969.

Vidare föreslås höjning av det belopp
med vilket ägare av bensindriven traktor
som används inom lantbruket erhåller
restitution för erlagd bensinskatt.
Beloppet, som f. n. utgör 340 kr. för
traktor och år, föreslås höjt till 350 kr.
med verkan fr. o. m. år 1970.

Motioner med anledning av propositionen

1969:10

1) Motionerna I: 891 av herr Mattsson
m.fl. och II: 1019 av herr Gustafsson
i Stenkyrka m. fl.;

2) motionerna 1:893 av herr Eric
Peterson m.fl. och 11:1018 av herr
Dahlgren m. fl., vari hemställdes

att riksdagen måtte uppskjuta behandlingen
av propositionen i avvaktan
på bilskatteutredningens förslag;

3) motionen I: 892 av herr Ferdinand
Nilsson;

4) motionen 1:894 av herr Österdahl; 5)

motionen II: 1020 av herr Stridsman
m. fl., vari bl. a. hemställdes

att riksdagen måtte uppskjuta behandlingen
av propositionen i avvaktan på
pågående utredningars förslag.

Motioner med anledning av propositionen
1969: 45

1) Motionerna 1: 956 av herr Axel
Kristiansson m.fl. och II: 1099 av herr
Eliasson i Moholm in. fl.;

2) motionerna I: 957 av herr Skagerlund
m.fl. och 11:1100 av herr Eriksson
i Arvika m. fl.;

3) motionerna I: 958 av herr Svanström
samt II: 1098 av herrar Dahlgren
och Gustafsson i Stenkyrka;

4) motionerna I: 972 av herrar Gösta
Jacobsson och Karl Pettersson samt II:
1121 av herr Lothigius;

5) motionerna I: 974 av herr Sundin
och II: 1120 av herr Josef son i Arrie
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
beslutade

a) att andra traktorer än trafiktraktorer,
dvs. klass II, uppdelades i tre
tjänste viktsklasser, nämligen under

2 300 kg, 2 300—3 000 kg samt över

3 000 kg,

b) att skatt uttoges för traktor i klass
II med tjänstevikt under 2 300 kg med
100 kr., mellan 2 300—3 000 kg med
200 kr. och över 3 000 kg med 300 kr.,

c) att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext;

6) motionen 1:973 av herr Thorsten
Larsson m. fl.;

7) motionen II: 1101 av herr Sundelin; 8)

motionen II: 1118 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl.;

9) motionen II: 1119 av herrar Jonasson
och Börjesson i Glömminge.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
10 anta det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 2 juni 1922 (nr 250)
om automobilskatt med de ändringar
och tillägg att ingressen, 18 § och övergångsbestämmelserna
erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

B) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
45

dels anta de vid propositionen fogade
förslagen till

1) traktorskatteförordning med de
ändringar att 1 och 2 §§ och en tillkommande
5 § erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;

2) förordning om ändring i förordningen
den 15 december 1961 (nr 653)
om brännoljeskatt med den ändringen
att övergångsbestämmelserna erhölle
i utskottets hemställan angiven lydelse,
innebärande att förordningen trädde i

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 129

Ändring i förordningen om automobilskatt och
m. m.

kraft den 1 januari 1970 i stället för den
1 september 1969;

3) förordning om ändring i förordningen
den 29 maj 1964 (nr 352) om
gasolskatt med den ändringen att övergångsbestämmelserna
erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse, innebärande
att förordningen trädde i kraft
den 1 januari 1970 i stället för den 1
september 1969;

dels förklara att det vid propositionen
fogade förslaget till

4) förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648)

icke föranledde någon erinran från
riksdagens sida;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att —
enligt hittills tillämpade grunder för
beräkning av restitutionen — förordna
om restitution fr. o. m. år 1970 tills
vidare av bensinskatt på bensin, som
förbrukats vid användning av bensindrivna
traktorer inom jordbruket, med
350 kr. för traktor och år;

C) att riksdagen måtte avslå

de med anledning av proposition nr
10 väckta motionerna

1) I: 891 och II: 1019,

2) I: 893 och II: 1018,

3) 1:892,

4) I: 894 och

5) 11:1020

samt de med anledning av proposition
nr 45 väckta motionerna

1) I: 956 och II: 1099,

2) I: 957 och II: 1100,

3) I: 958 och II: 1098,

4) I: 972 och II: 1121,

5) I: 974 och II: 1120,

6) 1:973,

7) 11:1101,

8) II: 1118 och

9) 11:1119,

i den mån motionerna icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt.

förslag till traktorskatteförordning,

Jacobsson (m), Karl Pettersson (m),
Levin (fp) och Magnusson i Borås (m),
fru Nettelbrandt (fp) samt herrar Eriksson
i Bäckmora (ep) och Sundkvist
(ep), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte med hänsyn
till vad reservanterna anfört beträffande
ärendenas behandling besluta

1) uppskjuta behandlingen av Kungl.
Maj:ts propositioner nr 10 och nr 45
till höstsessionen av innevarande års
riksdag i avvaktan på resultatet av den
utredning i frågorna som det i enlighet
med det i reservationen anförda borde
ankomma på utskottet att låta verkställa,

2) att den beskattning av släpvagnar
och traktorer, som därvid föresloges,
skulle gälla från och med den 1 april
1970;

B) att riksdagen, om reservationsyrkandet
under A icke bifölles, måtte

1) anta det under A i utskottets hemställan
angivna förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt med
den ändringen att 5 § erhölle i reservationen
angiven lydelse, innebärande
att skatten för släpvagnar med totalvikt
mellan 14 ton och 36 ton skulle
bli proportionell i förhållande till totalvikten
och att den med bibehållande
av de i propositionen föreslagna viktklasserna
t. o. m. 36 ton skulle utgå med
etappvis höjda belopp som motsvarade
150 kr. per ton,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om proposition till innevarande
års höstriksdag med förslag till bestämmelser
rörande den nedsättning och restitution
av automobilskatt, som påkallades
av den skärpta släpvagnsbeskattningen,

3) anta det under Bli utskottets
hemställan angivna förslaget till traktorskatteförordning
med de ändringar
att 1, 2 och 3 §§ erhölle i reservationen
angiven lydelse, innebärande bifall till

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Sundin (ep), Gösta
5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 26

130 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

de i motionerna 1:974 och II: 1120
framställda yrkandena.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 35 behandlas två propositioner,
dels nr 10 med förslag om
ändring i förordningen om automobilskatt,
närmast avseende släpvagnar,
dels nr 45 med förslag om införande av
traktorskatt. Utskottsmajoriteten har
tillstyrkt ifrågavarande propositioner,
men utskottets borgerliga ledamöter har
avlämnat reservation med andra yrkanden.

Först och främst har reservanterna
funnit det icke vara tillfredsställande
med det bristfälliga utredningsmaterial
som stått till utskottets förfogande. I
fråga om båda propositionerna saknas
det faktaunderlag, som enligt vår mening
alltid bör ligga till grund för en
rättvis beskattning. Samma synpunkt
har skriftligen framförts till bevillningsutskottet
av bl. a. näringslivets trafikdelegation.

Vad släpvagnsbeskattningen beträffar
har det inte ens givits tid för en remissbehandling
i vanlig ordning. En så
kraftig skatteskärpning som det här rör
sig om borde dock under alla förhållanden
ha remissbehandlats.

Att de nuvarande beskattningsreglerna
för släpvagnar icke är tillfredsställande
kan jag hålla med om, eftersom
de gynnar transport med tunga släpvagnar
på över 14 ton. Men innan man
fastställer gränserna för en ändrad och
skärpt beskattning måste riksdagen ha
ett bättre faktaunderlag för en rättvis
anpassning av släpvagnsskatten till vägkostnadsansvaret.

Att utan denna kompletterande utredning
yxa till en skatteskärpning tycker
jag är att ta alltför lättvindigt på en
så stor fråga, som vi vet får betydande
återverkningar på vårt näringsliv. Där -

för har vi också i vår reservation ställt
ett förstahandsyrkande, där vi begär
dels en kompletterande utredning, dels
att riksdagen i avvaktan på resultatet
av denna utredning uppskjuter behandlingen
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 10 och 45 till höstriksdagen.

Om detta yrkande inte skulle bifallas
av riksdagen har vi ett andrahandsyrkande,
som innebär en provisorisk höjning
av släpvagnsskatten men en måttligare
sådan än vad utskottet föreslår -—-en höjning som modererats med hänsyn
till att inte heller vi i våra bedömanden
haft tillgång till det faktaunderlag som
vi anser nödvändigt. Av det skälet har
vi funnit det angeläget att moderera
verkningarna av släpvagnsskatten genom
att den får en provisorisk karaktär
i avvaktan på ett mera tillfredsställande
utredningsmaterial.

Reservanternas förslag innebär att
skatten för släpvagnar med en totalvikt
mellan 14 och 36 ton skall bli proportionell
i stället för progressiv i förhållande
till totalvikten och att den skall
utgå med etappvis höjda belopp som
motsvarar 150 kronor per ton. En sådan
höjning blir endast hälften av vad utskottet
föreslår. Utan närmare utredning
om släpvagnarnas vägkostnadsansvar
har vi valt att gå fram på en försiktigare
linje.

När det gäller propositionen nr 45
med förslag till beskattning av traktorer
riktar vi samma kritik mot det
framlagda förslaget som i fråga om släpvagnarna.
Även här baseras skatten på
schabloner utan närmare utredning.

Som motivering för införandet av
traktorskatt — som ju är en ny beskattningsform
— framhåller finansministern
i propositionen att kostnadsansvarighetsprincipen
konstituerar en sådan
skatt. Men någon utredning som klarlägger
traktorernas vägkostnadsandel
och vägkostnadsansvar finns inte. Därför
konstateras också i propositionen
att vissa schablonregler måste tillämpas.

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 131

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

Att på så lösa grunder fastställa en traktorbeskattning
anser vi reservanter strida
mot rättviseprincipen, liksom också
mot den motiveringen att kostnadsansvarighetsprincipen
skall tillämpas.

I propositionen föreslår finansministern
att traktorerna i skattehänseende
skall indelas i två klasser, medan man
i den utredning som gjorts i frågan
förordat tre olika klasser. Till klass I
hänförs nu i princip traktorer som används
för transporter på allmän väg,
s. k. trafiktraktorer. Skatten för sådana
traktorer föreslås utgöra hälften av fordonsskatten
för lastbilar med motsvarande
tjänstevikt. Övriga traktorer hänförs
till klass II med en årlig skatt på
200 kronor om tjänstevikten inte överstiger
2 500 kg, medan skatten för större
traktorer blir 300 kronor.

Det har väckts många motioner i anslutning
till proposition nr 45, och i utskottet
har vi reserverat oss till förmån
för vissa av dessa motioner. Jag skall
här, herr talman, litet närmare beröra
de yrkanden som vi därmed ställer oss
bakom.

Beträffande klass I, trafiktraktorerna,
har vi i princip accepterat en skatt på
dessa eftersom de i huvudsak används
i transportuppdrag och för transport
av olika produkter och därför trafikerar
de allmänna vägarna i konkurrens
med lastbilarna. Det är därför rimligt,
som finansministern föreslagit,
att de också skall delta i vägunderhåll
och kostnaderna för vägväsendet.

Beträffande traktorer med huvudsaklig
användning inom jord- och skogsbruk
får traktorskatten dock en mera
tveksam innebörd. Flertalet av dessa
traktorer används mera sällan i vägtrafik.
Om skatt skall utgå för sådana traktorer
bör den enligt vår mening avpassas
efter den begränsade och starkt varierande
användningen på allmän väg.
Det är väl detta man avser när man
talar om kostnadsansvarighetsprincipen.

Vi reservanter har därför föreslagit
en uppdelning av klass II i tre skattegrupper.
Vi finner det befogat med en
skatt på 100 kronor för traktorer med
en tjänstevikt ej överstigande 2 300 kg,
på 200 kronor om tjänstevikten överstiger
2 300 men ej 3 000 kg och 300 kronor
om tjänstevikten överstiger 3 000
kg Vi

föreslår slutligen helt undantag
från skatt för traktorer som icke används
för transporter på allmän väg
annat än för passage till och från ägor
som hör till brukningsenheten. Detta
överensstämmer i stort sett med ett förslag
som framlades av den tidigare åberopade
utredningen. Dessa traktorer vill
vi hänföra till en särskild skattefri
klass III.

Om man gör en sådan differentiering
av traktorskatten, får man otvivelaktigt
en rättvisare beskattning som
står i rimlig proportion till förorsakat
vägslitage och som bättre överensstämmer
med kostnadsansvarighetsprincipen.

Att utkräva vägskatt för traktorer som
aldrig eller mycket sällan är ute på allmän
väg anser vi vara helt orimligt.
Det är ställt utom allt tvivel att det
finns åtskilliga sådana traktorer. Ungefär
hälften av traktorbeståndet i vårt
land eller 90 000 traktorer används inom
jordbruksenheter på mindre än 20
hektar, alltså småbruket.

Någon kontrollsvårighet bör det heller
inte bli med dessa skattefria traktorer.
I motionen II: 1118 har vi påpekat
möjligheten att traktorerna registreras
och förses med en avvikande skyltning.
Jordbrukaren får i så fall själv
avgöra om han är nöjd med att ha en
traktor som uteslutande får användas
efter vägarna för passage eller transport
till en arbetsplats eller till de ägor
som hör brukningsenheten till. Det är
alltså ett mycket starkt begränsat användningsområde
för denna typ av traktorer;
i detta fall tillåts inga andra

132 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

transporter efter vägarna. Vill däremot
jordbrukaren använda sin traktor för
transporter på vägar i större utsträckning,
skall han inregistrera den och betala
traktorskatt i den ordning som vi
här föreslagit.

Jag anser, herr talman, att en traktorbeskattning
efter dessa linjer skulle
stå i bättre överensstämmelse med den
åberopade motiveringen att beskattningen
skall följa kostnadsansvarighetsprincipen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde hem
Vigelsbo (ep).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga att jag inte alls är förvånad över
att förslaget om en ändrad beskattning
av släpfordon har lagts fram. Jag är
snarare förvånad över att det har dröjt
så länge innan det har kommit. Utvecklingen
har ju rasat i väg med en
väldig fart, och den har ingalunda gått
efter de planer som uppgjorts vid tidigare
undersökningar. Det har blivit
en enorm förskjutning över till vägtransporter
från järnvägstransporter. Det är
klart att utomordentliga rationaliseringsinsatser
delvis har varit orsaken
till detta, men skattepolitiken har också
haft sin betydelse för den förskjutningen.

Från folkpartiets sida har vi gång på
gång krävt en översyn av tillämpningen
av det trafikpolitiska beslutet 1963.
Jag är för min del varm anhängare
av de principer som det beslutet vilade
på, men jag anser att man vid tilllämpningen
har missat två saker.

För det första finns det ibland anledning
att göra undantag av sociala
skäl. För det andra — och det är fram -

för allt detta som har samband med
dagens överläggningsämne — måste
basen för handlandet hela tiden vara
en samhällsekonomiskt riktig totalkalkyl,
där hänsyn blir tagen till samtliga
kostnader och där det alltså blir
en rättvisande avvägning mellan olika
trafikslag och mellan olika fordonstyper.
En sådan rättvisande avvägning
har vi inte i dag, och det är anledningen
till att jag inte har velat yrka avslag
på proposition nr 10. Annars är
väl ett avslag det öde som en proposition
i det skicket egentligen vore värd.

Propositionen innehåller en och en
halv trycksida text, trots att det ändock
rör sig om en fråga med vittgående
samhällsekonomiska konsekvenser —
konsekvenser för enskilda trafikanter
och för enskilda näringsidkare. Utskottet
säger, att det gäller att korrigera
uppenbara brister i lagstiftningen, särskilt
som de kan väntas medföra snedvridningar
av konkurrensförhållandena.
Men sådana snedvridningar kan ju inte
bara väntas — som utskottet säger —
utan de har redan inträffat.

Skall man göra en korrigering, bör
man väl ändå få något belyst vilka effekterna
blir av de föreslagna åtgärderna.
Med all respekt för finansministern
kan jag i alla fall inte förmås att tro, att
han kan kasta tärning om de tal som
eliminerar hittillsvarande snedvridningar
och som förhindrar vidare snedvridningar
och dessutom inte medför
några störande bieffekter — så exakt
kan ingen på en slump träffa rätt.

Utskottsmajoriteten medger också att
det finns anledning anta att propositionen
på vissa punkter hade fått en
annan utformning, om den hade byggt
på ett i vanlig ordning remissbehandlat
förslag.

Vi skall här i riksdagen utöva beskattningsmakten.
Hur skall vi inför
svenska folket kunna försvara vårt arbete,
om vi utan att ha något egentligt
underlag bara beslutar att höja en skatt

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 133

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

med upp till 400 procent? Om förslaget
åtminstone hade varit remissbehandlat,
hade i alla fall berörda och initierade
kretsar kunnat utveckla synpunkter på
effekterna av de tilltänkta ändringarna.
Även om man inte vill vänta på bilskatteutredningen,
som ju enligt vad
som sägs i handlingarna kommer att
vara färdig med sitt arbete först i mitten
på 1970-talet — och reservanterna
har inte begärt att man skall göra det —
hade det givetvis varit en tillgång vid
ärendets behandling att få bilskatteutredningens
fylliga yttrande över förslaget.
Man hade då också fått klart för
sig, om förslaget går i linje med de
tankegångar som fanns inom utredningen
eller om det så att säga brakar
i väg åt galet håll.

Det måste vara en skyldighet för ett
riksdagsutskott att se till att ett ärende
blir grundligt sakprövat, men den socialdemokratiska
majoriteten inom utskottet
har uppenbarligen inte tagit alltför
allvarligt på den skyldigheten.

Vi reservanter hade gärna sett att
utskottet hade sökt få fram ett sakunderlag
och även att det hade ordnats
med en remissbehandling. Nu vann vi
inte gehör för de kraven, men vi kan
inte godta att riksdagen skall behöva
acceptera skattehöjningar utan något
som helst utredningsmaterial som
grund. Det talades alldeles nyss i ett
tidigare ärende om att det rullas ut
miljoner från staten utan tillräckligt
underlag -— man bör inte heller rulla
in miljoner från skattebetalarna utan
tillräckligt underlag.

Med det som jag här har sagt vill jag
yrka bifall till reservationen under A.

Om riksdagen skulle godta att fatta
ett skattebeslut så lättsinnigt och på så
ofullständiga grunder som utskottet
vill, föreslår vi i reservationen under B
en lindrigare utformning av släpvagnsbeskattningen.
Jag ämnar inte argumentera
för den. Jag medger att faktaunderlaget
även för det förslaget är brist -

fälligt, men just det otillräckliga vetandet
om konsekvenserna gör försiktigheten
motiverad.

Mot förslaget om traktorbeskattningen
kan ju inte alls riktas den hårda kritik
som släpvagnsskatten motiverar, men
de båda frågorna hänger så intimt samman,
att de rimligen bör behandlas vid
samma tidpunkt. Jag vill därför hoppas
att vi får behandla också den frågan till
hösten tillsammans med ett någorlunda
utrett förslag om släpvagnsskatten, men
jag vill i alla fall något beröra den
saken.

Herr Eriksson i Bäckmora har redan
redogjort för reservanternas olika förslag
till förändringar av klasserna och
för de föreslagna reduceringarna av
skattebeloppen. Jag skall inte Upprepa
det, utan jag skall bara instämma med
honom på de punkterna, men jag vill
gärna tillägga ett par ord om reservanternas
särskilda krav på att vissa traktorer
skall bli helt fria från beskattning.

En jordbrukare som använder en
traktor i gårdens interna arbete bör inte
rimligen betala skatt för den. Om han
använder traktorn för att köra över en
väg till eller från de olika arbetsplatserna
inom brukningsenheten, för att
frakta redskap eller för att frakta sig
själv, är traktorn ändå ett internt arbetsredskap
och inte ett allmänt fordon.
Det är ett självklart krav att en
sådan kategori av arbetsredskap skall
vara fri från beskattning.

Jag hoppas alltså att vi under höstriksdagen
mera ingående får diskutera
de här frågorna i alla deras detaljer
tillsammans med ett fylligare förslag
om släpvagnsskatt. Jag yrkar, herr
talman, i andra hand bifall till reservationerna
under B och C.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Det är ingen överdrift
att påstå att det fanns en sak som samtliga
ledamöter i bevillningsutskottet var

134 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

helt överens om, nämligen att denna beskattningsfråga
är ett ganska invecklat
problem, när man börjar att närmare
tränga in i den. Släpfordonen till
lastbilar och traktorer representerar
ett så varierande användningsområde
att det är mycket svårt att åstadkomma
en rättvis beskattning.

Genom utökning av lastkapaciteten
på släpvagnarna till lastbilar har den
beskattning, som för närvarande gäller
och som innebär ett högsta skattebelopp
av 1 800 kronor, visat sig vara för
låg. Ingen vill bestrida att den beskattningen
inte har något som helst
samband med principen om kostnadsansvarigheten
för slitaget på vägarna.
Det råder därför inte någon strid om
huruvida det är berättigat att höja
skatten eller inte, utan det är närmast
fråga om hur man skall finna den rätta
beskattningsf ormen.

Det förslag som nu framläggs, utan
att någon egentlig utredning förebragts,
är enligt mitt sätt att se inte tillräckligt
underbyggt för att motivera en beskattning
med så pass kraftig progressivitet
som dock ligger i den skatteskala som
propositionen föreslår. Utskottsmajoriteten
är tydligen också medveten om
problemets svårighetsgrad. Det framgår
ganska klart av det mycket omfattande
dispensförfarande som utskottsmajoriteten
vill införa och som betyder
att man överlåter åt den administrativa
myndigheten att fastställa skattens
höjd i ett mycket stort antal fall.
Även om det är fråga om en fullmakt
att nedsätta beskattningen, så är det
tvivelaktigt om metoden är tillfredsställande
med hänsyn till riksdagens
beskattningsrätt.

Som redan framhållits, anser reservanterna
att avgörandet borde ha uppskjutits
till höstriksdagen, så att utskottet
under sommaren hade kunnat
verkställa en utredning, varigenom
riksdagen hade beretts möjlighet att
fatta beslutet på något mer sakliga

grunder. Det är klart att detta hade
inneburit vissa förseningar, men de
skulle inte ha haft någon större omfattning.

När majoriteten emellertid inte har
velat vara med om något uppskov utan
önskat få frågan avgjord redan nu, har
vi reservanter funnit det motiverat att
lägga fram det förslag som herr Erikssom
i Bäckmora och fru Nettelbrandt
redan har berört. Förslaget innebär en
skattehöjning som inte är progressiv
utan proportionell. Jag har tagit mig
friheten att på TV-skärmen visa en skiss
med kurvor över propositionens och
reservanternas förslag. Den helstreckade
linjen anger reservanternas förslag,
som innebär en proportionell höjning
av skatten med 150 kronor per ton
och som slutar vid 4 830 kronor. Den
prickade linjen visar propositionens
förslag som går upp till 8 280 kronor.
Det är klart att vi inte gör anspråk på
att den av oss föreslagna skatteskalan
skulle vara den absolut riktiga, men vi
menar, att vårt förslag är rimligare, då
det inte innebär en så kraftig höjning
som den som förslås i propositionen,
vilket förslag ingalunda kan anses motiverat
med hänsyn till att hoppet blir
så stort ifrån nuvarande högsta belopp
på 1 800 kronor till det i propositionen
upptagna högsta beloppet. Den av oss
föreslagna skalan kommer också att
medföra att behovet av dispenser blir
mindre. Utskottsmajoritetens ställningstagande
skulle även medföra en hård
belastning på administrationen genom
de dispensansökningar som man i så
stor utsträckning skulle få ta ställning
till.

Vi har också principiellt ansett att,
såsom här tidigare sagts, de s. k. jordbrukstraktorerna,
som ju inte trafikerar
vägarna, bör vara skattefria. Detta är
synnerligen motiverat, inte minst med
beaktande av att det inte togs någon
hänsyn till dessa ökade kostnader för
jordbruket, när den senaste uppgörelsen

Torsdagen den 22 maj 19G9 em. Nr 26 135

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

skedde. Jag vet att denna fråga kommer
att ytterligare kommenteras från
sakkunnigt håll, varför jag inte skall
trötta kammaren med att säga något
mer på den punkten.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Nu skall vi köra traktor,
och det går ju sakta; man får inte köra
mer än 30 kilometer i timmen och så
skall man ha släpvagn efter sig. Jag
skall emellertid försöka köra litet fortare,
även om skatten blir högre —- det
är så sent och vi höll på så länge
i går. Men det kanske ändå tar litet
tid eftersom jag måste syssla litet grand
med de frågor det gäller.

Varför har vi fått dessa propositioner
nr 10 och 45? Jo, helt enkelt därför
att, som fru Nettelbrandt betonade, den
tekniska utvecklingen på trafikens område
har gått så fort, att vi inte har
hunnit anpassa beskattningen efter den.
Eller kanske man lika gärna kunde
säga att vi har försuttit tillfällen att
göra det.

År 1963 fattades ett trafikpolitiskt
beslut som föregicks av en långvarig utredning
och som innebär att varje
trafikgren skall svara för de kostnader
som den förorsakar det allmänna. Denna
regel har inte fått sin praktiska utformning
i takt med utvecklingen. Tar
vi exempelvis skatten på lastbilar och
släpvagnar kan vi konstatera en stor
skillnad som inte är försvarbar. En lastbil
på 20 ton, eller 9 tons tjänstevikt,
drar en skatt på cirka 8 800 kronor, medan
skatten på en släpvagn med samma
totalvikt uppgår till endast 1 800 kronor.
När fru Nettelbrandt säger att det inte
skett någon remissbehandling och att
hela förslaget är orealistiskt, så bör
man inte glömma att det finns dessa
stora skillnader. Som departementschefen
framhåller är de inte bara omotive -

rade utan de bidrar också till att snedvrida
konkurrensen med andra transportmedel.
Även reservanterna erkänner
att det förhåller sig så. Detta faktum
kan inte förnekas, och det var inte
heller någon som gjorde det i utskottet.

1963 års beslut fattades med hänsyn
till det antal släpvagnar som fanns då
och det antal som beräknades tillkomma
inom en femårsperiod. Vägväsendets dimensionering
hörde också till bilden.
Nu är ju situationen helt förändrad.
Antalet släpvagnar inklusive påhängsvagnar
har mer än fyrdubblats under
den gångna tiden och huvuddelen beräknas
ha en tjänstevikt av 14—25 ton.
Ett stort antal släpvagnar som utnyttjas
helt är ännu tyngre. Vägnätet har också
förbättrats under tiden, vilket medfört
en kraftig ökning av den tunga trafiken
och därmed ett väsentligt ökat slitage
av vägarna. Samma utveckling har ägt
rum beträffande traktorerna.

Nu har vi ändå fått ett förslag från
bilskatteutredningen som konstaterar
att traktortransporterna i dagens läge
är billigare än lastbilstransporterna,
även på längre sträckor. Den avgörande
orsaken är, framhåller utredningen, att
traktortransporterna inte lämnar något
bidrag till kostnaderna för vägväsendet;
det är ju ingen skatt på traktorerna.
Även detta har lett till en olycklig
snedvridning av konkurrensförhållandena,
och utredningen har ansett det angeläget
att denna utveckling bromsas
upp.

Låt mig något beröra herr Sundelins
motion. Enligt vägtrafikförordningens
definition kan varje fordon med en
högsta hastighet av 30 km per timme
klassificeras som traktor. Inom skogsbruket
används dragbilar med påhängsvagnar
och därefter kopplade släpvagnar
för mycket tunga transporter. Genom
ett enkelt ingrepp i växellådan
ändrar man lastbilen så, att den inte
kan köras fortare än 30 km per timme.
Därefter blir den beskattad som traktor,

136 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,

men kan ta betydligt tyngre laster än
en sådan. Även enligt propositionen
skulle för dessa fordon erläggas endast
300 kronor i skatt och de skulle köras
på obeskattad olja. Det kryphålet försöker
vi nu täppa till, vilket jag skall
återkomma till.

Förslaget om traktorskatten har, i
motsats till förslaget om skatten på släpvagnar,
behandlats av ett 70-tal remissinstanser.
Av dem har flertalet i princip
ställt sig positiva till utredningens
resonemang. Traktorn på allmän väg
skall bära sin andel av kostnaderna, menar
man. Och där man hävdar att beskattningen
av släpvagnar bör anstå till
dess bilskatteutredningen har framlagt
sitt förslag och kritiserar att propositionen
om släpvagnsskatten inte remissbehan
dlats bör man väl ändå observera
att bilskatteutredningen inte beräknas
framlägga något förslag förrän i mitten
av 1970-talet. Till dess kan vi inte vänta
med att göra någonting åt de oegentligheter
som jag här talat om och som
snedvrider konkurrensen. Det vill inte
ens de som är verksamma inom näringslivet.
De kräver att bestämmelserna ändras
så snabbt som möjligt, tv de lider av
de snedvridna konkurrensförhållandena.

Därtill kommer att utskottet har skjutit
upp behandlingen av propositionen
om släpvagnsbeskattningen i väntan på
propositionen om traktorerna. Därigenom
har det lämnats tid för berörda parter
att till utskottet inkomma med synpunkter.
Denna möjlighet har näringslivets
trafikdelegation begagnat sig av —
som talesman för näringslivet på detta
område, föreställer jag mig — och gjort
ett flertal erinringar hos utskottet; skrivelsen
är fogad till utskottets betänkande.
I viss utsträckning har utskottet
beaktat dels erinringarna i den skrivelsen,
dels de erinringar som gjorts i
motionerna. Men det är angeläget att få
frågan avgjord utan längre dröjsmål,
och den nu föreslagna beskattningen får
betraktas som ett provisorium tills bil -

skatteutredningen avlämnat sitt betänkande.

Det är riktigt som fru Nettelbrandt
säger, att vi har tagit itu med dessa
problem alldeles för sent — vi skulle
ha gjort det tidigare. Det var vi överens
om i utskottet, vilket parti vi än
tillhörde. Men när vi väntat så länge
och inte följt med i utvecklingen, blir
av naturliga skäl också skattehöjningen
högre på en gång än om frågan hade
följts upp på ett annat sätt.

Det råder enighet om att de tunga
släpfordonen inte i erforderlig utsträckning
bidrar till att täcka vägkostnaderna,
och i princip är vi därför eniga om
att man bör utkräva ett större kostnadsansvar
i första hand av trafiken med
sådana fordon.

Med hänsyn till förhållandena för såväl
släpvagnar som traktorer är det utskottsmajoritetens
bestämda uppfattning,
att det inte finns någon anledning
att uppskjuta denna fråga till hösten
och ännu mindre att vänta med ett
beslut till dess kommittén har presenterat
sitt betänkande.

Vad släpvagnarna beträffar innebär
förslaget att de nuvarande nio skattesatserna
ökas med sex, alltså till 15.
Vid en totalvikt om minst 11 ton är
skattesatsen lägst 1 800 kronor och stiger
sedan till högst 9 720 kronor vid en
totalvikt på 40 ton eller däröver. Nu utgår
skatten med lägst 1 320 kronor vid
11 tons vikt och med högst 1 800 kronor
vid 14 tons vikt och däröver.

De borgerliga reservanterna accepterar
en rimlig skärpning av skatten
för fordon över 14 ton och går med
på en viss höjning och en proportionell
skatt mellan 14 och 36 ton i förhållande
till totalvikten. Upp till elvatonsgränsen
accepterar de propositionens förslag
men vill sedan ha en mindre höjning än
vad som föreslås i propositionen, vid
11 ton 270 kronor lägre och vid 35 ton
3 450 kronor lägre skatt, över 35 ton
vill reservanterna inte ha någon ytter -

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 137

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

ligare höjning. Propositionens förslag
däremot går ut på en ytterligare höjning
vid över 40 ton.

Nu har man bl. a. anmärkt på att de
nya skattebestämmelserna för tyngre
släpvagnar kommer att drabba sådana
släpvagnar särskilt hårt, som har en betydligt
lägre nyttjandegrad än den
vanligen förekommande, t. ex. specialbyggda
påhängsvagnar för transport av
grävskopor. Man anför att dessa dras
fram till arbetsplatsen eller till anläggningen
i fråga och får stå kvar där. De
utnyttjas alltså inte kontinuerligt.

Samma anmärkning beträffande specialvagnar
görs också beträffande specialvagnar
för betongelement och beträffande
skogsbrukets transportsystem.
Innebörden härav är att ett dragfordon
kan betjäna flera släpvagnar. En viss del
av släpvagnsparken står alltså stilla.

Vi har inom utskottsmajoriteten beaktat
dessa förhållanden. Man bör ta
hänsyn till dem, eftersom skatten i
första hand skall vara anpassad till
släpvagnarnas vägkostnadsansvar, så
långt detta nu kan fastställas. Utskottet
understryker emellertid bestämt att det
inte kan vara rimligt att med åberopande
av dessa motiv införa en lägre progression
för släpvagnarna än vad som
gäller för lastbilarna. Jag har tidigare
nämnt vilken relation som därvid skulle
gälla. En sådan ordning skulle endast
konservera den nuvarande snedvridningen.

För att lösa problemet med de fordon,
som har en lägre utnyttjandegrad,
föreslår utskottet i avvaktan på bilskatteutredningens
förslag och efter en ingående
prövning och diskussion en
dispensregel, enligt vilken Kungl. Maj :t
eller den myndighet till vilken Kungl.
Maj :t delegerar uppgiften — vi hade i
första hand tänkt oss länsstyrelserna —
om synnerliga skäl föreligger äger nedsätta
den skatt som skulle utgå enligt de
nya bestämmelserna. Antingen skulle
skatten reduceras i förväg eller i efter5*
— Andra kammarens protokoll 1969.

hand, men självfallet skall man därvid
styrka att man har rätt att få dispens.

Med hänsyn till att vissa branscher
angivit att fordonen normalt skulle ha
en körsträcka av cirka 10 000 mil per år
uttalar utskottet att nedsättning av skatten
torde kunne komma i fråga, om
körsträckan inte överstiger 3 000 mil årligen.
Genom denna kompletteringsregel
menar vi att de mest angelägna önskemålen
från näringslivet torde bli tillgodosedda
och att provisorietiden inte
kommer att medföra någon större skada.

Vad beträffar traktorbeskattningen är
svårigheterna att utforma en tillfredsställande
beskattning större. Det beror
på att traktorn mera sällan är avsedd
för vägtrafik men ändå i viss och numera
ökad omfattning trafikerar vägarna.
Vi har ingen traktorskatt, och
det är förklarligt att man inom jordbruket
och skogsbruket kommer att beklaga
sig över att det blir en sådan skatt.
Det får vi väl ha förståelse för.

Det förslag som föreligger avser i viss
mån en schablonbeskattning. Det är
nämligen inte möjligt att utforma skatten
efter det mer exakta vägkostnadsansvaret.

Enligt förslaget skall traktorerna indelas
i två klasser. Klass I skall omfatta
traktorer som används för transport
på allmän väg eller gata, s. k. trafiktraktorer.
De skall beskattas med 50
procent av skatten på lastbil i samma
viktklass, och de får köras på beskattat
bränsle. Till trafiktraktorer — alltså
traktorer i klass I — skall emellertid
inte räknas traktorer som används för
att forsla lantbrukets eller skogsbrukets
produkter eller förnödenheter. Med anledning
av att man gör om lastbilar
till traktorer och kör skogsprodukter
och andra tunga laster ganska långa
sträckor — som jag sade tidigare —
föreslår vi inom utskottet efter mycket
funderande hit och dit en regel som
innebär att dessa fordon skall betraktas
som trafiktraktorer, om den samNr
26

138 Nr 26 Torsdagen den 22 mai 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

manlagda lasten överstiger 15 ton. Därom
råder full enighet inom utskottet.
Men jag måste säga att det rådde födslovåndor
innan vi kom fram till detta.
Många förslag framkom men till slut
stannade vi vid det föreliggande. Vi
får se hur det kommer att utfalla.

övriga traktorer skall hänföras till
klass II. Skatten för dessa skall utgå
med 200 kronor per år upp till en
tjänstevikt av 2 500 kilo och med 300
kronor per år för högre tjänstevikt.

Här yrkar oppositionen en sänkning
av skatten med 100 kronor. Varför skulle
inte oppositionen yrka på en sänkning?
Jag föreställer mig att hur propositionen
än hade utformats, fru Nettelbrandt,
hade oppositionen ändå kommit
med förslag om en sänkning av
skattesatserna. Ännu har jag aldrig varit
med om att finansministern kunnat
framlägga en proposition som accepterats
av oppositionen utan man har alltid
yrkat på sänkning.

Motorredskap som utför liknande
transporter som dessa trafiktraktorer
skall naturligtvis beskattas som trafiktraktorer.
övriga motorredskap skall fritas
från skatteplikt. Släpvagnar som
dras av en trafiktraktor eller med dem
jämställda fordon skall självfallet beskattas
som lastbilsdragna.

Jag vet inte om jag behöver nämna
det, men vi har också problemet med
beskattningen av s. k. traktordumprar.
Vad är nu detta? Jo, det är fordon som
vanligtvis används vid större anläggningsarbeten
för transport av sten och
jordmassor. Genom att den dragande
delen av fordonet kan kopplas bort
från släpvagnen och hastigheten normalt
inte överstiger 30 kilometer i timmen
kan dumpern alltså klassificeras
som traktor med släpvagn. Det betyder
att en sådan dumper kan köras på obeskattad
brännolja utan att erlägga ett
öre i fordonsskatt. Dessa dumprar får
nu enligt det föreliggande förslaget erlägga
halv lastbilsskatt på själva dum -

pern och full släpvagnsskatt på släpvagnarna.
Därjämte blir brännoljan beskattad.
Vad är nu anledningen härtill? Jo,
att de i viss utsträckning trafikerar de
allmänna vägarna. Detta kan självfallet
synas hårt; det framhåller också utskottet.
Med de flesta dumprarna utförs
dock arbete åt det allmänna vid vägbyggen
o. dyl. och det blir väl i regel
det allmänna som drabbas av skatten.
Men även här föreslår vi en dispensregel
i syfte att medge nedsättning av
skatten. Då det kan styrkas att traktordumprarna
utnyttjas i obetydlig utsträckning
på det allmänna vägnätet
skall de kunna hänföras till klass II i
stället för klass I.

Ja, herr talman, mitt anförande blev
visst ändå ganska långt. Min redogörelse
tog litet tid, fastän jag försökt göra
den kortfattad. Vad som föreslås är som
sagt ett provisorium, och hur en tillfredsställande
lösning på längre sikt
tekniskt skall se ut får bli beroende av
bilskatteutredningens arbete.

Utskottet betonar att det är angeläget
att vid en mera genomgripande reform
av vägtrafikbeskattningen alla ansträngningar
görs för att anknyta beskattningen
till det faktiska utnyttjandet
av vägnätet även om en dylik åtgärd
skulle vara förenad med vissa kostnader.
I avvaktan på en sådan reform har
utskottet ändå ansett det angeläget att
på kort sikt lösa frågan att korrigera
nuvarande ur flera synpunkter oriktiga
beskattning av den tunga trafiken
på ett sådant sätt, att snedvridningen av
konkurrensen olika fordon emellan elimineras
samtidigt som dispensregler
skapas som möjliggör för Kungl. Maj:t
att justera en oriktig tillämpning av
de nya bestämmelserna.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! När jag anförde att för -

Torsdagen den 22 mai 1969 em. Nr 26 139

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,

slaget inte har remissbehandlats menar
herr Brandt att vi ju i alla fall har dessa
mycket markanta skillnader mellan
fordon av olika slag som enligt hans
mening egentligen borde bli beskattade
lika eller ungefärligen lika.

Ja, vi har nog inte helt delade meningar
på den punkten. Men godstrafiken
har ju anpassat sig efter nuvarande
snedvridna förhållanden och investeringar
har gjorts med hänsyn till detta.
All planering har skett med hänsyn just
till den situationen.

Vi har en mycket aktuell skattefråga
att diskutera på ett helt annat område.
När vi gör det tror jag vi är ganska
överens om att vi skall vara känsliga
för de krav som ställs på mjuka
övergångsbestämmelser, så att förändringar
inte slår alltför hårt och alltför
abrupt och förändrar förutsättningarna
för människors verksamhet på olika områden.
Jag tycker inte det är alldeles
obefogat att tillämpa samma riktlinjer
på det område vi nu diskuterar.

Den föreslagna skatten är väl inte
heller ens enligt herr Brandt så där
självklart riktig. Han har ju själv skrivit
i betänkandet, att han anser troligt
att den blivit annorlunda om förslaget
remissbehandlats i vanlig ordning. Detta
säger herr Brandt för resten apropå
något påpekande just av ogynnsamma
effekter. Skatten skulle alltså ha
fått en annorlunda utformning om remissbehandling
förekommit. Jag tycker
att man mellan raderna kan läsa
att den då hade blivit gynnsammare.

Mot den bakgrunden förstår jag inte
att herr Brandt kan ta i så kraftigt beträffande
just kritiken mot att frågan
inte har remissbehandlats, eftersom han
själv är medveten om att förslaget skulle
ha utformats annorlunda om det utsatts
för den vanliga behandlingen.

Sedan påpekar herr Brandt att det
bör observeras att bilskatteutredningen
inte kommer att bli färdig förrän i
mitten på 1970-talet. Utskottets skriv -

ning är något dunkel så man får nästan
den uppfattningen, att reservanterna
skulle ha åsyftat att vi borde vänta till
mitten av 1970-talet. Jag vill återigen
stryka under, trots att jag gjorde detta
i mitt första anförande, att något sådant
krav har vi inte.

Sedan vägrar jag faktiskt att diskutera
just släpvagnsskatten i alla dess detaljer,
ty både herr Brandt och jag har
ungefär lika dåligt underlag för vår argumentering
i den frågan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är egentligen bara
ett enda uttalande av herr Brandt som
jag skulle vilja kommentera något. Han
säger att traktorer som trafikerar allmän
väg skall betala sin andel av vägkostnaderna,
och på den punkten är vi
alldeles överens. Vi reservanter har inte
heller rest någon invändning mot
att dessa transporttraktorer skall erlägga
skatt.

Beträffande jordbrukstraktorerna har
vi skisserat en differentierad skattegruppering,
som vi anser vara rättvisare
än den som utskottet föreslagit. Vad
herr Brandt inte berört men vi finner
intressant i detta sammanhang är de
jordbrukstraktorer som mycket sällan
framförs på allmän väg. Vi tycker att
den stora orättvisan i traktorbeskattningen
ligger i att också de, som inte
utnyttjar vägarna och alltså inte vållar
något vägslitage, skall erlägga denna
traktorskatt. Ett undantag för dem betraktar
vi som fullt befogat. Jag tolkar
herr Brandts tystnad på den punkten
som att han ändå tyst instämmer med
oss i fråga om den delen av förslaget.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Anmärkningen att det
inte har förekommit något remissförfarande
skall jag inte fortsätta att debattera,
fru Nettelbrandt. Som jag nämnde
har oppositionen i alla fall accepterat

140 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

att man höjer beskattningen, och då
kan det inte tjäna mycket till att vi håller
på och diskuterar den anmärkningen.

I övrigt anser jag hela utformningen
av traktorbeskattningen vara väl avvägd.
Det måste väl vara rimligt att
även jordbrukets och skogsbrukets traktorer
drabbas av någon beskattning.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Brandt och jag är eniga på ytterligare
en punkt: det tjänar ingenting
till att fortsätta att debattera när man
inte har något ytterligare sakligt att tilllägga.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber först att få ansluta
mig till de synpunkter som framförts
av herr Eriksson i Bäckmora beträffande
släpvagnsbeskattningen.

I anledning av propositionen 45 har
jag tillsammans med herr Börjesson i
Glömminge i motionen 11:1119 yrkat
i första hand avslag på förslaget om
skatt på jordbrukstraktorer och i andra
hand en sänkning av beloppen till halva
den storlek som regeringen föreslagit.

Jag har ingenting att erinra mot
förslaget om skatt på trafiktraktorer.
Det har sagts här tidigare att det inte
har varit en konkurrens på lika villkor,
och det är alldeles riktigt. I fråga om
jordbrukstraktorerna ställer det sig
emellertid annorlunda. Man kan verkligen
fråga sig, om traktorbeskattningen
kan ställas i relation till någon annan
fordonsbeskattning. Hur skall man
på säker grund kunna komma till rätta
med de samhälleliga kostnader som
traktorernas vägtransporter leder till?
Dessa transporter är, om man bortser
från trafiktraktorerna, av ganska ringa
omfattning och därför borde ingen skatt
utgå på jordbrukstraktorer.

Vi tycker nog att här är mycket väsen
för litet ull — det blir inte mycket
pengar staten får in i skatt på dessa
traktorer. Beaktar man därtill att de
ökade kostnader som härigenom drabbar
jordbruket efter vad jag kan förstå
måste slå igenom på det avtalsmässiga
området när jordbrukspriserna bestäms,
tycker man inte att det är så mycket
att bråka om.

Det har inte varit möjligt att få gehör
för dessa synpunkter i utskottet. Man
går här alltså in för en schablontaxering
av traktorer. Jag vill poängtera
att det inte bara är fråga om traktorer
som används i jordbruk och i skogsbruk.
Många som bor en bit från allmän
landsväg använder sådana traktorer
bara för snöröjning. Jag skulle
gärna vilja ställa en fråga dels till finansministern
och dels till utskottets
talesman. Låt mig ta som exempel en
arbetare som bor säg en kilometer från
allmän landsväg. Han har en traktor
som han kör bort snön med för att
komma fram till landsvägen. Han kör
bara dit och vänder, kanske inte ens
så långt. Kan det vara riktigt att han
då skall vara med och betala traktorskatt? Ett

annat exempel. En jordbrukare
som i dessa rationaliseringens tider
endast har en liten arbetsstyrka har en
äldre traktor stående som reserv för att
kapa arbetstopparna. Den kostar honom
inte mycket, men den kommer att
göra det om ifrågavarande skatt införs.
Kan det vara riktigt att på detta sätt
hämma en rationalisering genom att belägga
en sådan traktor med skatt?

Om en person har satt ett lastaggregat
på en vanlig traktor — som för övrigt
blir registreringsskyldig — och använder
den vid vissa tillfällen, kan det
då vara riktigt att den beskattas? Det
finns många fall där traktorer används
på det sättet. Får jag fråga utskottets
talesman hur man kan motivera att
denna kategori skall drabbas av skatt

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 141

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

och vara med och bära vägkostnaderna
under sådana omständigheter.

Finansministern är en klok man i
många avseenden — och jag är den
förste att erkänna detta. Han har också
tagit bort den s. k. veckobeskattningen
— som utredningen föreslagit. Detta
var förståndigt gjort, men jag förstår
inte varför inte finansministern med
den klokhet han besitter kunnat sträcka
sig litet längre i detta avseende. Det
finns ju inte rim och reson i förslaget
att belägga de specialtraktorer jag här
talat om med skatt.

Jag måste säga att utskottet i en fråga
gjort ett visst medgivande. När det
gäller beskattningen av släpvagnar
förslår utskottet att Kung. Maj :t i efterhand
få möjlighet att restituera skatten
beträffande släpvagnar som inte körts
mer än 3 000 mil årligen. Jag tycker att
detta är riktigt, men om man har gått
in för principen att det skall finnas
möjlighet till restitution av skatt vid
lägre utnyttjandegrad än som beräknats,
kan man fråga sig varför inte alla
traktorer som aldrig körs på väg kan
undantas från beskattning.

Utskottsmajoriteten säger att den
inte vill förorda en alltför låg beskattning,
eftersom administrationskostnaderna
blir så höga. Hade det då inte
varit billigare att strunta i det hela?
Administrationen är ju dyr. Men samtidigt
pekar utskottsmajoriteten på de
möjligheter som finns att avregistrera
vissa traktorer. Hur går detta ihop?
Menar utskottsmajoriteten att man
vissa månader kan ha en traktor avregistrerad
liksom exempelvis en bil
vissa tider står i beredskapsregister?

Utskottsmajoriteten säger vidare någonting
som jag tycker är synnerligen
betänkligt — jag måste fråga vad det
finns för klok tanke bakom ett sådant
resonemang. Det står att man skall
kunna ta bort gummihjulen på vissa
traktorer för att därigenom slippa beskattningen.
Den som är litet grand

verksam på detta område vet mycket
väl att på marker med lös jord är det
bra att ha kvar gummihjulen på en
traktor som exempelvis utnyttjas för
lastning. Är det då så lämpligt att man
för skattens skull skall vara tvungen
att ta bort gummihjulen och i stället
sätta på järnhjul? Jag förstår inte hur
utskottsmajoriteten kan ha resonerat
på det sättet. Om ett företag investerar
pengar för att försöka ordna förhållandena
på ett praktiskt sätt skall det
väl inte tvingas till sådana här konstlade
åtgärder. I utlåtandet heter det:
»Det synes i många fall saknas anledning
att behålla gummihjulen på
en traktor som närmast används som
en stationär motor. Även andra möjligheter
torde finnas för att lösa de med
reservtraktorerna förenade skatteproblemen.
» Skulle vi kunna få veta vad
det är för möjligheter?

Det skulle vara mycket mer att säga,
men eftersom timmen är sen skall jag
inte uppta tiden längre. Jag måste konstatera
att den föreslagna beskattningen
på jordbrukstraktorer är ett slag mot
jordbruket. Ett speciellt hårt slag är
den mot småbruket, som får den största
utgiften i förhållande till omsättningen.
Beskattningen är också ett slag mot
glesbygden.

Jag skall inte yrka bifall till vår motion;
den sammanfaller i stort sett med
reservationen, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att det går
konstigt till i Ekshärad, men jag tror
inte att det hela är så märkvärdigt.

Det är endast traktorer på gummihjul
som är registrerade, och det är väl
inte så underligt att vi framhåller att
om de inte går på gummihjul är de
inte registrerade. Man kan också avregistrera
en traktor i den mån man inte
använder den och jag hänvisar till den
dispensregel som finns.

142 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

Vidare är det väl onödigt att överdriva
detta problem. Det gäller 200 kronor
som man alltså får betala i skatt
för att få köra traktorn på allmän väg.
Så förfärligt begränsad i sin traktorkörning
är man inte, att man inte hamnar
ute på landsvägen. Man ser ofta på
landsvägen traktorer som inte har där
att göra och som sägs höra till jordbruket.

Kostnaden är också avdragsgill —
även i Ekshärad. Vidare har man i
jordbruksutskottet begärt att avgiften
skall ingå i jordbrukskalkylen så att
man kan få tillbaka dessa pengar. Så
när allt kommer omkring kanske inte
det kommer att kosta ekshäringen ett
enda öre i framtiden.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt nämner
förhållandena i Ekshärad. Jag trodde
att denna lag skulle gälla för hela riket
men av herr Brandts anförande framgår
det att den tycks gälla endast i
Ekshärad. I så fall skall vi nog klara
problemen.

Vidare säger herr Brandt att det inte
gäller mer än 200 kronor för att man
skall ha rätt att köra på en landsväg
med traktor och det bör det vara värt.
Skall då de som aldrig har behov av
landsvägskörning behöva ge sig ut på
landsvägen för att dra nytta av de 200
kronorna? Den slutsatsen kan man dra
av herr Brandts anförande.

I ett lantbruk kan det finnas flera
traktorer som används för olika speciella
ändamål. Det kan vara en rationaliseringsåtgärd,
och det är väl denna
möjlighet man vill utnyttja.

Även om dessa belopp är avdragsgilla,
herr Brandt, löser inte det alla
problem. En del pengar skall ut i alla
fall. Den som inte har några inkomster
av en rörelse — jag tänker bl. a. på den
som har en traktor endast för snöröjning
fram till vägen — får heller inte

göra avdrag. Det borde bevillningsutskottets
representant ha reda på.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Låt mig bara helt kort
säga något om den del av betänkandet
som gäller traktorbeskattningen och som
den största delen av debatten har rört
sig om.

Några folkpartiledamöter i denna
kammare har i motion II: 1100 anslutit
sig till de synpunkter som anförts av en
rad remissinstanser som yttrat sig över
utredningens förslag. Remissinstanserna
har avstyrkt förslaget om att skatt
skall utgå på rena jordbrukstraktörer.
Bland dessa remissinstanser kan nämnas
RBF, som jag i detta fall bedömer
som en tung remissinstans, en del länsstyrelser
och Sveriges industriförbund.

Utskottsmajoriteten har, som redovisats
här, helt avstyrkt vår motion,
under det att reservanterna har föreslagit
en kompromiss som ligger ganska
nära vårt motionsyrkande.

Vad vi motionärer bedömer som viktigast
är att de rena jordbrukstraktorerna
undantas från skatt. Jag delar
herr Erikssons i Bäckmora synpunkter
att utskottets talesman, min värderade
bänkkamrat herr Brandt, gick mycket
lätt förbi den punkten. Det är självklart
att de traktorer, som används för
sådana transporter som innebär en
direkt konkurrens till lastbilstransporterna,
skall skattebeläggas och det har
vi slagit fast i vår motion.

Reservanterna föreslår att de rena
jordbrukstraktorerna skall undantas
från beskattning och att en differentiering
skall ske när det gäller de kombinerade
traktorerna. Om riksdagen
skulle avslå uppskovsyrkandet, är jag,
herr talman, beredd att biträda reservanternas
förslag på denna punkt.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! När vi behandlade de
här båda propositionerna i bevillnings -

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 143

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

utskottet, kunde jag inte underlåta att
konstatera att vi ställdes inför ett något
egendomligt förfarande. Den ena propositionen
har inte föregåtts av någon
som helst utredning, och den andra
har en utredning bakom sig vars betänkande
departementschefen i mycket
stor utsträckning har gått ifrån.

Vi reservanter har inte velat, som
herr Brandt gör gällande, ta upp frågan
om släpvagnsskatten först i mitten på
1970-talet, när bilskatteutredningen blivit
färdig med sitt arbete. Vi vill behandla
ärendet under 1969, men vi har
föreslagit att avgörandet skulle uppskjutas
till hösten för att få fram, som
herr Eriksson i Bäckmora sade, ett
grundligare faktaunderlag för beslutet.
Ett uppskov framstår som välmotiverat.

Om beslutet skall fattas i kväll, anser
vi att det inte finns anledning — det
vore t. o. m. olyckligt — att bestämma
sig för den starka progressivitet i fråga
om släpvagnsbeskattningen som föreslås
i propositionen. Vi är medvetna
om att det är oriktigt att som för närvarande
sätta högsta skatteklassens
övre gräns vid 14 ton, men vi anser
det inte heller vara riktigt att besluta
om den starka progression som föreslås
i propositionen i avvaktan på vad bilskatteutredningen
kommer att säga i
det här fallet. Det har understrukits
från flera håll, att det är ett provisorium
som vi nu går att besluta om.

Bakom förslaget om traktorskatten
ligger ett vanligt utredningsförfarande,
och förslaget har remissbehandlats. Utredningen
har, i enlighet med 1963 års
trafikpolitiska beslut, lagt vägkostnadsansvaret
till grund för sitt ställningstagande,
och man har försökt åstadkomma
att traktorerna skall beskattas
efter det vägkostnadsansvar som man
anser att de bör bära. Departementschefen
har i propositionen instämt i att
man bör lägga vägkostnadsansvaret
som grund för beskattningen, men han
har inte lyckats fullfölja den tanken.

Han har gått ifrån utredningens förslag
i väsentliga delar och i stället
föreslagit schabloner.

Jag är medveten om att det är svårt,
för att inte säga omöjligt, att ernå
millimeterrättvisa i de här frågorna.
Det är svårt redan när det gäller släpvagnsbeskattningen,
även om man kanske
en gång i framtiden kan få fram en
rättvis skatt när man kan lägga de körda
vägmilen till grund för beräkningen.
Detta blir inte möjligt i fråga om traktorer,
men det sätt att använda schabloner
som föreslås i propositionen leder
till en orimlig och orättvis beskattning.

Schablonerna bygger såvitt jag kan
förstå på helt lösa antaganden. Utskottet
har försökt sig på en motivering.
Det heter på s. 38 i betänkandet att om
man utgår från att en jordbrukstraktor
använder 2 000 liter bränsle om året och
om man antar att den används för
transportarbete på väg en sjättedel av
tiden, bör jordbruket tillsammans betala
40 miljoner kronor i traktorskatt.
Det finns inget belägg för att de båda
siffrorna är riktiga. Man har byggt upp
förslaget om traktorskatt på helt lösa
antaganden och begär sedan att jordbruket
solidariskt skall bära de kostnader
man kommer fram till.

Herr Brandt började med att skämta
om att han skulle försöka köra litet
fortare i den här debatten, även om
han visste att det skulle bli högre skatt
än om man färdades sakta på en traktor.
Nej, herr Brandt, det blir inte högre
skatt om man åker fort. Den absolut
och definitivt högsta skatt som kommer
att tillämpas för något motorfordon är
den skatt som vi kommer att få på jordbrukstraktorerna,
om vi genomför det
förslag som regeringen och utskottsmajoriteten
står bakom. Utan att ha
tillgång till någon klar utredning vågar
jag bestämt påstå att det för de bönder
som jag bäst känner, nämligen sörmlandsbönderna,
kommer att kosta mel -

144 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

lan 10 och 20 kronor per mil i vägskatt
att färdas med traktor på vägen. Det
finns inget annat motorfordon som får
bära en så hög skatt som jordbrukstraktorerna
kommer att få bära enligt
det schablonförfarande som föreslås.

De många motioner som har väckts
i anslutning till propositionen är en
följd av förslaget om den olyckliga beskattning
som vi får på jordbrukstraktörerna.

Vi som har reserverat oss mot utskottsmajoriteten
har inte lyssnat till de
motionärer som yrkat avslag på proposition
nr 45. Vi har ansett att det kan
vara riktigt att vi får skatt även på jordbrukstraktorerna.
Herr Brandt sade, att
vi hade yrkat avslag på förslaget. Det
har vi reservanter inte gjort. Vi går med
på att det bör vara en viss beskattning,
men vi vill ha en rättvisare beskattning
— en rättvis kan vi aldrig ernå.

Det skulle onekligen ha funnits vissa
anledningar — förutom dem som herr
Jonasson redovisat — att yrka på avslag.
Det är nämligen totalt felaktigt att
påstå, såsom herr Brandt gjorde i sitt
anförande, att traktorerna ökar i antal
på vägarna. När det gäller jordbrukstraktorernas
andel av fordonen på vägarna
är det precis tvärtom. För tio,
femton år sedan använde jordbrukarna
traktorerna i transportarbete i betydligt
större utsträckning än de gör i dag.
Det har redovisats i motionerna, men
jag vill ändå gärna understryka att det
är på det sättet. Men för att veta det
måste man känna förhållandena inom
det svenska jordbruket.

När vi har velat försöka rätta till de
olägenheter och de stora orättvisor som
finns i förslaget, har vi valt att gå på
utredningens förslag om en helt skattefri
klass för jordbrukstraktorer. De
traktorer som över huvud taget inte går
ut på en allmän väg skall givetvis inte
betala vägskatt. Jag kan inte fatta annat
än att det är helt horribelt att vi inför
ett sådant system.

Herr Jonasson talade om reservtraktorerna.
Utskottet har också i sin skrivning
kostat på sig några rader om reservtraktorerna.
Jag vill påstå att man
i många fall har en reservtraktor på en
gård. Man använder den i vårbruket,
vid skörden, när det är speciellt bråttom.
Det är ett av de fina instrument
som jordbrukarna använder i den inre
rationaliseringen för att de inte skall
behöva plocka med redskap i onödan.
Men den gamla reservtraktorn går aldrig
ut på en landsväg, och då tycker vi
inte heller att det är riktigt att den skall
beskattas.

Svårigheten att skilja ut dessa traktorer
bör inte vara nämnvärd. Utskottet
har självt i sin skrivning sagt att det är
nödvändigt att skilja på jordbrukstraktorerna
och trafiktraktorerna genom
olika skyltning.

Jag vill också för herr Brandt understryka
och upprepa den fråga som herr
Jonasson ställde och som han inte fick
något svar på. I utskottets skrivning om
reservtraktorerna har man talat om
gummihjuls- och järnhjulsförsedda traktorer.
Men man har också i den sista
meningen i detta stycke sagt att även
andra möjligheter torde finnas för att
lösa de med reservtraktorerna förenade
skatteproblemen. Vad är det för andra
möjligheter? Är det möjligheten att få
dessa reservtraktorer inregistrerade på
ett annat sätt, eller skall man kunna underlåta
att inregistrera dem? Utskottets
talesman måste veta vad utskottsmajoriteten
menar med detta, och det är
mycket väsentligt att vi verkligen får ett
svar på den frågan.

Det finns också all anledning att göra
en ytterligare differentiering av skatten
på det sätt som vi här har föreslagit.
Traktorerna är ingalunda så lika som
man här tror. När vi har framfört ett
förslag om tre skatteklasser för jordbrukstraktorerna
i stället för två, är anledningen
ingalunda att vi skall slippa
undan en hundralapp som herr Brandt

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 145

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

skämtade om. Nej, anledningen är att
vi vill få en rättvis fördelning av skattekostnaderna
i förhållande till vad vi
kan använda traktorerna till.

Jag vill också se på de samhällsekonomiska
följderna av de förslag vi har
framställt. Det är klart att det går lätt
att säga, att vi inte vill vara med om att
skaka fram de 80 miljoner kronor, som
finansministern räknar med att han
skall få in på släpvagnsskatten och traktorskatten.
Traktorskatten beräknas enligt
propositionen ge 40 miljoner kronor.
Utskottet har också räknat fram att
det är vad jordbruket skall betala solidariskt,
som man säger, i form av traktorskatt.

Med anledning därav vill jag bara påpeka
att vi för närvarande har 215 000
jordbrukstraktorer. Om vi går efter den
lägsta skatteklass som finansministern
har föreslagit i sin proposition, 200 kronor,
motsvarar det 43 miljoner kronor.
Vi har dessutom inemot 40 000 trafiktraktorer
eller industritraktorer, vilket
man nu vill kalla dem. De traktorerna
kommer dessutom att ge kanske 15 å 20
miljoner kronor — jag har inte räknat
ut precis vad det kan bli. Det bör alltså
förhålla sig så att om finansministern
räknat med att han skall få in 40 miljoner
kronor på traktorskatten och utskottsmajoriteten
också räknat med detta
belopp, måste man ha räknat med att
här finns det prutmån. Det skulle därför
mycket väl finnas utrymme för att
gå på den linje som vi föreslagit här.

Vårt förslag är sakligt underbyggt.
Och det innebär, att vi försöker skala
bort de värsta orättvisorna, som dessa
grova schabloner leder till.

Jag beklagar, herr talman, att det blev
ett långt anförande men detta beror i
någon mån på att jag vid två tillfällen
förgäves fösökt att få diskutera de här
frågorna i bevillningsutskottet. Därför
fanns det en hel del att tala om. Jag tror
att det hade varit bra att diskutera dessa
spörsmål i utskottet, ty då hade vi slup -

pit höra de felaktigheter som dess talesman
här gjorde sig skyldig till när han
sade att traktorskatten är lägre än bilskatten,
när han yttrade att traktortrafiken
ökar på vägarna och när han menade
att reservanterna inte vill vara
med om skatt på skogs- och jordbrukstraktorer.
Dessa påståenden är ju helt
felaktiga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! När vi nu står i begrepp
att besluta om införande av beskattning
av traktorer är det olustigt att
det inte finns en mera ingående utredning
som klart visar i vilken utsträckning
traktorerna används på vägarna.
Det utredningsmaterial som i höstas
framlades av bilskatteutredningen bygger
i stor utsträckning på antaganden,
vilket framför allt framgår av den sammanfattning
av utredningens betänkande
som refereras i föreliggande proposition.
Där förekommer meningar som
denna: »En schematisk beräkning har
utförts från vissa förenklade förutsättningar.
» Där står också »beräkningarna
tyder enligt utredningen på» etc. Ett
annat citat lyder: »Det har emellertid
inte varit möjligt att göra en fullständig
undersökning — ---.»

Detta visar som jag nyss sade att utredningen
i stor utsträckning bygger på
antaganden. Betänker man sedan att de
slutsatser som utredningen redovisat
ganska väsentligt skiljer sig från vad
tidigare utredningar kommit fram till
kan man inte förneka att skatteförslaget
bygger på en tämligen bräcklig
grund.

Av de inkomna remissvaren har jag
särskilt fäst mig vid lantbruksstyrelsens
yttrande. Såvitt jag förstår kan lantbruksstyrelsen
betraktas som en objek -

146 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,

m. m.

tiv och opartisk instution. Särskilt har
jag fäst mig vid att lantbruksstyrelsen
beräknar den årliga körsträckan för
traktorerna till 800 mil, således den
sammanlagda körsträckan och inte bara
körsträckan på väg. Utredningen
däremot har kommit fram till en körsträcka
på 1 500 mil. Det är mycket
märkligt att man har så olika bedömningar.
Det tycker jag utgör ett belägg
för att utredningen inte är så
grundlig som den borde ha varit när
man skall bygga upp en beskattning för
ett nytt område.

Även i utskottets betänkande finner
man samma tveksamhet. Där står bl. a.:
»Vill man göra en kostnadsjämförelse
och försöka uppskatta vad jorbruket
borde få betala för att utnyttja vägarna
för sina traktorer är det svårt att få
några exakta jämförelsepunkter.» Utskottet
är i själva verket mycket tveksamt
i fråga om vad man skall grunda
sitt ställningstagande på.

Vi borde enligt min uppfattning ha
haft en mera fast grund att bygga den
nya beskattningen på. Kostnadsprincipen
har accepterats, men då måste
också fördelningsprincipen bygga på
noggranna undersökningar så att det
verkligen blir en fördelning av kostnaderna
enligt denna princip. Givet är att
denna princip måste sammankopplas
med strävan efter att få ett så enkelt system
som möjligt.

Egentligen skulle jag med hänsyn till
denna bristfälliga utredning helst vilja
yrka avslag på propositionen. Det skall
jag emellertid inte göra utan vill biträda
den reservation som har fogats vid betänkandet.
I reservationen har man enligt
min uppfattning lyckats utforma ett
bättre förslag — ett förslag där större
hänsyn har tagits till rättvisekravet
samtidigt som man lyckats bibehålla ett
relativt enkelt system administrativt
sett.

Här har talats en hel del om olika
slags traktorer. Jag vill i detta samman -

hang starkt betona •— vilket också sagts
tidigare — att det finns ett stort antal
traktorer som aldrig används för vägtransporter,
varför det måste anses
orimligt att beskatta denna traktorgrupp.

Jag skall inte gå in på den uppdelning
av traktorer i olika klasser som reservanterna
föreslår men säga några
ord om motiveringen för den uppdelning
vi där har gjort.

Framför allt anser vi att tjänstevikten
och motorstyrkan är av väsentlig betydelse
för slitaget på vägarna. Speciellt
de små traktorerna används i ringa utsträckning
för transport på vägarna och
om så sker är i regel lasten på ett tillkopplat
fordon obetydlig.

Delvis kan man säga att den uppdelning
vi föreslagit bygger ungefär på
samma grunder som de anvisningar
riksskattenämnden utfärdat för traktorbyte.
Nämnden har visserligen delat
upp traktorerna i fem grupper, men de
två lägsta grupperna är att hänföra till
vad man i dagligt tal kallar småtraktorer.
Grupperna 3 och 4 utgörs av mellantraktorerna
och i klass 5 finns de
stora traktorerna. Jag tycker att starka
skäl borde ha förelegat för att även i
det aktuella beskattningssystemet välja
samma linje.

Som skäl för att beskatta alla traktorer
— även dem som aldrig används
för transporter — har framhållits att
svårigheter i annat fall skulle uppstå
att klara av erforderliga kontrollåtgärder.
I motioner har föreslagits att man
genom olika registreringsskyltar på ett
enket sätt skulle lösa detta problem. Nu
har också utskottsmajoriteten uttalat sig
för olika registreringsskyltar för att
markera skillnaden mellan klass I och
II. Eftersom man accepterat denna princip
anser jag detta vara ytterligare ett
skäl för att också biträda reservanternas
önskan om att också fastställa en
grupp skattefria traktorer och utmärka
dessa med en speciell skylt.

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 147

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

Genom propositionens förslag om en
gränsdragning vid en tjänstevikt av
2 500 kilo delas den grupp traktorer vi
i dagligt tal kallar för mellantraktorer
mitt itu helt slumpmässigt. Jag anser
det hade funnits anledning att här följa
den gruppindelning vi i verkligheten
i dag har för det befintliga traktorbeståndet.

Sedan skall jag här inte ingå på det
avsnitt i utskottets utlåtande som rör
reservtraktorerna, även om det var min
avsikt att göra det. Jag vill bara säga att
jag hoppas att det i den mycket dunkla
mening i utskottets skrivning, som här
har citerats ett par gånger, ryms något
som gör att man antingen kan avregistrera
traktorerna eller hitta någon annan
lösning. Utskottet har inte talat om
vad som menas med den skrivningen,
men om vi i dag antar propositionens
förslag hoppas jag att innebörden klargöres,
så att vederbörande jordbrukare
kan utnyttja den möjlighet som kan finnas
där. Ingen anser det väl riktigt att
sådana traktorer, som användes 50 timmar
per år och aldrig förs upp på en
väg, skall beskattas på samma sätt som
andra traktorer.

När vi diskuterar jordbrukets konkurrenskraft
gör vi ofta jämförelser
med utlandet, särskilt då med det land
som ligger oss närmast när det gäller
jordbruk, nämligen Danmark. Jag tycker
det finns anledning göra jämförelser
också då det gäller jordbrukets kostnader.
I Danmark har man i dag en beskattning
på 30 kronor för jordbrukstraktorer
och 20 kronor på släpfordon.
Det är en väsentlig skillnad mot vad
som här föreslagits av regeringen. Jag
har hämtat uppgifterna från utredningen
och utgår från att de är riktiga. Detta
anser jag borde vara en ytterligare
anledning för kammarens ledamöter att
biträda det modifierade och mera rättvist
utformade förslag som föreligger
i den till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Slutligen bara ett par ord till herr
Brandt, som sade att man ofta ser traktorer
på vägarna. Det är väl inte så
märkligt om så är förhållandet, med
hänsyn till att det i dag finns 254 000
inregistrerade traktorer.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter att ha avlyssnat
denna långa och på synpunkter rika debatt
skulle jag närmast vara beredd att
hålla ett mycket långt anförande, men
jag skall försöka begränsa mitt inlägg.
Det är emellertid några synpunkter som
jag vill anföra.

Jag har en känsla av att många av
kammarens ledamöter, som tålmodigt
lyssnat på hela denna debatt, på ett par
punkter kanske känner sig något förvirrade
och inte är på det klara med
vad vi egentligen talat om. I frågan
om släpvagnsbeskattningen har kritik
riktats mot undertecknad för att det
på denna punkt saknats en vanlig utredning
och ett reguljärt remissförfarande.
Vi har haft en släpvagnsbeskattning,
jag vill minnas sedan 1954, som
varit i hög grad ofullständig. Det har
utgått en progressiv skatt på dragfordonet
beräknad efter fordonets vikt. En
exakt likadan progressiv beskattning
baserad på vikten har gällt för släpvagn,
men alla släpvagnar över 14 ton
har beskattats lika.

En sådan ordning kunde vara förklarlig
och rimlig i början på 1950-talet, då det endast undantagsvis förekom
släpvagnar, som var tyngre än 14
ton. Under den utveckling som sedan
dess ägt rum har det emellertid tillkommit
ett påfallande starkt inslag av tyngre
släpvagnar på 20, 30, 35 och upp
till 40 ton. Man räknar med att vi har
16 000 släpvagnar för närvarande i des -

148 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

sa tyngre klasser, där skatteprogressionen
upphör i ett tidigt skede.

Det var således helt naturligt att man
i logikens och konsekvensens namn hade
ett behov av att anpassa släpvagnsskatten
efter samma principer och samma
normer som gäller för dragfordonet.
Vad finansministern möjligen kan beskyllas
för är att detta inte har observerats
tidigare och att den helt naturliga
och logiska skattehöjningen inte
har genomförts långt tidigare. Men bättre
sent än aldrig! Alla är överens om
att nu skall dessa tyngre släpvagnar beskattas,
och då är det inte så mycket
att diskutera om.

När det sedan gäller att följa upp
beskattningen för släpvagnarna har i
kammarens TV-monitorer visats en grafisk
sammanställning av ett nytt förslag
som skulle innebära att man i denna
beskattning av dragfordon och släpvagnar,
vilken bygger på principen om progressiv
skattehöjning, skulle i sista ledet
införa en ny princip beträffande
släpvagnarna, nämligen ett proportionellt
system. Förklaringen är väl helt
enkelt, som herr Brandt sade, att man
vill vara snäll och hygglig, och så gör
man avkall på vad som är rim och
reson i fråga om skatteuppläggningen.

Så hänger det ihop med släpvagnsskatten.
Jag tyckte att denna justering
var så naturlig att det var alldeles onödigt
att tillsätta en utredning för att
behandla saken, sedan låta utredningens
betänkande bli föremål för remissbehandling
och därefter ta frågan under
övervägande. Detta är en skatteanpassning
som ger sig själv, om man
har den uppfattningen att även de tyngre
släpvagnarna skall bära sin del av
slitagekostnaderna eller ta sitt kostnadsansvar
— hur man nu vill uttrycka saken.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter
— och de som varit med några år
i kammaren är vittnesgilla på denna
punkt -— att jag ibland tagit mig frihe -

ten att framlägga förslag för riksdagen,
utan föregående utredning och remissbehandling,
som varit väsentligt mera
omfattande än den nu föreslagna justeringen
av släpvagnsskatten. Vid tidigare
tillfällen har det kanske funnits motiv
för kritik men några sådana föreligger
icke nu.

Det är alltid roligt att kritisera finansministern.
Jag tar gärna emot kritik
när det finns fog för sådan, men
efter den förklaring jag givit här tycker
jag nog att kritiken är obefogad.
Fru Nettelbrandt använde så kraftiga
ord som att säga att propositionen
egentligen borde avslås. Jag vill uppmana
fru Nettelbrandt att ställa ett avslagsyrkande
— man skall aldrig göra
våld på sin egen uppfattning. Det är
inte bra för ens egen politiska hälsa i
det långa loppet. Har man sagt A skall
man också säga B.

Sedan vill jag säga några ord om traktorskatten.
Från utredningen lades ett
förslag som jag tyckte var krångligt.
Min gamle vän Jonasson var utomordentligt
älskvärd mot mig för att jag
inte hade följt utredningens förslag.
Denna hade delat upp traktorerna, bl. a.
i sådana som bara gick på fälten och
åkrarna; de fick använda landsvägarna
för att komma ut på sina skiften eller
när de körde från det ena skiftet till
det andra men ingenting därutöver. Utredningen
hade sedan föreslagit en annan
klass, där man införde en veckoskatt
för de traktorer som även använde
landsvägarna för mera normala traditionella
transporter för gårdens räkning.
Den här frågan har emellertid varit
föremål för utredning och den har
också varit föremål för ett remissförfarande
i mycket stor omfattning.

Jag lade märke till att lantbruksstyrelsen
sade ifrån att det går icke att
göra någon vettig uppdelning av jordbrukstraktorerna
på sådana som bara
drar harven på åkern och sådana som
vid sidan av detta även utnyttjar van -

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 149

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,

lig väg. Jag blev ännu mer bestyrkt i
min tvekan till denna uppdelning när
jag fann att även Lantbruksförbundet
hade exakt samma uppfattning.

I den tidigare debatten i medkammaren
i dag har det faktiskt uppträtt en
förtjänstfull partikamrat till herr Jonasson
och sagt ifrån att det är omöjligt
att tänka sig en sådan uppdelning.
Han har tagit avstånd från detta. Som
den försiktige man jag alltid är har jag
hört mig för med några mycket inflytelserika
partivänner till herr Jonasson,
när jag satt och funderade över om de
utifrån sin erfarenhet som jordbrukare
trodde på möjligheten att göra en sådan
här uppdelning. De sade nej. Det går
helt enkelt inte.

Varför går det inte? Det förstår ju
var och en som har någon erfarenhet
av hur det går till ute på landsbygden
— och det har ju herr Jonasson i eminent
grad. Det är ju inte på det sättet
nu att man som förr i världen sätter
hästen för vagnen när man har ett ärende
utanför gården, utan nu hänger man
vagnen på traktorn och så kör man ned
till lantmannaföreningen och hämtar
några påsar utsäde och några påsar
konstgödning. Och när man har tagit
in grödan lastar man vagnen med det
vete och korn som man har fått och
kör till siloanläggningen med traktorn
som dragare. Traktorn har ersatt hästen.
De hästar man hittar på landsbygden
i dag är lätt räknade — så vida
man inte kommer ut i skogslänen, där
hästarna fortfarande har en funktion
i skogsbruket.

Oppositionen har då tänkt sig att man
skulle kunna klara detta på så sätt att
man ordnar med en särskild skylt för
den jordbrukare som innerst inne har
känslan av att han ibland måste åka ut
på vägen med traktorn, eftersom han
inte håller sig med någon häst och det
är litet besvärligt att hyra dessa transporter,
om han har bråttom. Vi kan här
tänka oss två olika vägar. Den förstån -

dige jordbrukaren säger: »Detta kan
hända mig och jag skaffar mig därför
denna skylt.» Jag skulle tro att de flesta
jordbrukare gör det, och då hamnar de
i linje med propositionen. Men det finns
också jordbrukare som låter snålheten
bedra visheten och säger sig: »Jag skall
låta bli att skaffa mig skylten ända tills
den dag kommer då jag blir tvungen
att göra denna transport.»

Herregud, en bonde är väl en människa
som alla andra. Han tar naturligtvis
i många fall chansen och säger sig:
»Det står nog ingen polis på vägen och
jag kör ut med min traktor, fastän det
inte finns någon skylt på den, för att
åka till lantmannaföreningen och hämta
mina påsar konstgödning.» Skulle han
emellertid råka ut för polisen, befinner
han sig i en mycket prekär situation.
Då räcker det inte med att säga:
»Nu skall jag åka hem och skaffa mig
en sådan där skylt.» Han har begått
ett lagbrott, och överheten bär inte sitt
svärd förgäves, herr Jonasson. Det blir
följaktligen böter och andra korrektionsmedel
för den jordbrukare som tar
dessa risker.

Detta är den enkla förklaringen till
att förslaget framlagts utifrån rent praktiska
utgångspunkter. Säga vad man
säga vill om herr Jonasson i Ekshärad,
men en praktisk bonde är han — det
intrycket har jag fått. Följaktligen bör
han ge mig rätt i min argumentering.
Det går inte att göra någon skillnad
mellan olika typer av traktorer, om vi
skall få en vettig lösning av problemet
med traktorbeskattningen ■—• och det
är vad jag har eftersträvat.

För att inga misstag skall kvarstå vill
jag påminna om — det har för övrigt
redan sagts av någon talare här ■— att
detta i själva verket är en lindrig beskattning.
Finansministern får in 40
miljoner kronor, som det brukar heta.
Siffran har betvivlats, men enligt den
registerstatistik som finns blir det noga
räknat 42 miljoner kronor, och det be -

150 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

loppet är avrundat till 40 miljoner. Denna
skatt är avdragsgill vid taxeringen
för den enskilde jordbrukaren, varför
summan naturligtvis reduceras. Saldoposten
blir hälften eller kanske litet
därutöver.

Sedermera var någon vänlig nog att
säga att det lilla som blir kvar skall väl
jordbrukarna få tillbaka vid nästa förhandling.
För att man inte utan vidare
skall endossera detta såsom ett löfte
från min kant vill jag tala om, att frågan
faktiskt har varit uppe till debatt
under årets prisförhandlingar mellan
statens och jordbrukets delegationer.
Vid detta tillfälle intog statens delegation
med regeringen bakom sig den
ståndpunkten att det inte fanns någon
anledning att ställa speciella krav på
kompensation för denna traktorbeskattning.
Så småningom träffades uppgörelsen
trots att jordbrukarna inte fick kompensationen.
Frågan är alltså avklarad
vid de prisförhandlingar som i år gått
av stapeln. Jag ville, herr talman, för
all åskådlighets skull säga även detta
avslutningsvis.

Nu var det slut, herr talman, på detta
långa anförande!

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern menar
att det var logiskt att anpassa skalan
för släpvagnarna till den skala som tidigare
gällde för dragfordon och lastbilar.
Men det är ju det som vi tvistar om;
vi vet egentligen inte om det är riktigt.
Det har sagts av expertis att dragfordonen
i allmänhet sliter vägarna hårdare
än släpvagnarna, och man borde därför
ha gått fram något försiktigare.

Det finns emellertid ytterligare ett
motiv för att man borde ha visat större
försiktighet: När vi nu har haft en beskattning
med en maximal gräns på
1 800 kronor är det orimligt att höja
ända till exempelvis 8 000 kronor. Det
är av den anledningen som vi menar

att man i avvaktan på den utredning
som dock, herr finansminister, pågår
på detta område bör stanna vid den av
oss föreslagna skalan. Jag tror att det
finns väl så sakliga grunder för det resonemanget
som för det finansministern
förde.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag får mer och mer
respekt för finansministern — den ökar
ytterligare när jag hör att han har resonerat
med praktiska människor i centerpartiet.
Jag vill rekommendera honom
att fortsätta med det.

Finansministern säger att det är svårt
rent praktiskt att göra någon uppdelning
och att utöva kontrollen om man
gör si eller så. Det är alldeles riktigt
resonerat, och det var också detta som
låg till grund för den motion som herr
Börjesson i Glömminge och jag väckte.
Vi föreslog ingen annan klassificering
än den som finansministern föreslagit.
Men — och det är ett stort men, herr
finansminister — om man vill göra en
schablonisering får man också tänka
på de mindre fordonen. Därför föreslog
vi också halva avgifter, och det
kunde ha räckt — det är en avvägningsfråga.

Det är i alla fall intressant att finansministern
till skillnad från utskottets
talesman går in på själva sakfrågorna
och inte med skämt och dylikt försöker
krypa ur en situation som han
inte kan klara upp.

Till sist vill jag bara ha sagt att det
här inte är rätta tillfället att diskutera
huruvida jordbruket skall få ersättning
för de ökade kostnaderna. Man kan ha
delade meningar om den saken, men
vi får återkomma till den i ett annat
sammanhang.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Finansministern har varit
vänlig nog att tänka på reservanter -

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 151

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

nas samveten. Vi har onekligen haft svårigheter,
eftersom varken bifall eller avslag
är särskilt lyckligt i fråga om den
här propositionen. Anledningen till att
vi inte vill avslå den har jag och flera
med mig redan motiverat. Vi har ju
den uppfattningen att det här förslaget
har kommit för sent och inte för tidigt.
En annan sak är att förslaget inte är
bra utformat.

När finansministern säger att riksdagen
förut har antagit skatteförslag som
varit ännu mera otillräckligt grundade
än vad det här förslaget är, så är det
helt säkert riktigt. Det hindrar emellertid
inte att det finns tillräckligt fog för
den kritik som vi har riktat mot det
här förslaget. Udden i finansministerns
tal riktas i det här fallet också mot hans
egna lojala partivänner inom utskottet
som faktiskt har sagt i fråga om förslagets
ogynnsamma effekter, att det inte
är osannolikt att förslaget skulle ha blivit
annorlunda utformat, om det hade
blivit föremål för en annan behandling.

Till sist vill jag säga att det inte varit
nödvändigt att tillsätta en ny utredning.
Bilskatteutredningen har ju redan
tidigare kommit med delförslag, och
det hade väl inte varit omöjligt att den
redan tillsatta utredningen hade snabbutrett
den här frågan.

Herr SUNDKVIST (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att man
en tid på världen kunde möta hästskjutsar
på vägarna. Jag förstår att finansminister
Sträng gjorde det på den tiden
då han cyklade omkring i landet. Sedan
den tiden har det emellertid gått
åtskilliga månvarv.

Jag tror att finansminister Sträng tyvärr
har missat litet grand av utvecklingen
inom lantbruket. Det är inte så
att vi sätter en vagn bakom en traktor
och kuskar ner till lantmannaförbundet
och hämtar en säck gödningsämne eller
tio säckar foder eller vad det nu
kan vara. Den tiden är förbi. Som jag

sade i mitt tidigare anförande användes
för 10—15 år sedan traktorer i jordbruket
i betydligt större utsträckning.

Finansministern tyckte att det skulle
bli så svårt att plocka undan de rena
jordbrukstraktorerna. Jag kan inte inse
att det skulle medföra några som helst
svårigheter. Vi har heller inte tänkt
enbart på sådana lantbrukare som bara
har en traktor och som måste fundera
ut om han skall åka med den på väg
eller ej. Det har påpekats i motionerna
och jag har framhållit det i mitt anförande
att det finns många lantbrukare
som har reservtraktorer. Lantbrukaren
behöver aldrig ens ett ögonblick
fundera över om han skall ut med en
sådan traktor på landsvägen eller inte.
Han vet att han aldrig kommer att göra
det.

Det är enkelt för en lantbrukare att
bestämma om han skall åka med sin
traktor på landsvägen eller inte när han
begär inregistrering av den. Att som finansministern
gör här misstänka att vissa
jordbrukare skulle försöka »skrumsla»
sig ifrån denna skatt är onödigt.
Att särskilja de olika traktorerna är,
som utskottsmajoriteten har anfört, nödvändigt
i ett annat fall och då skulle
man ledigt kunna göra det även i detta
fall.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Bara några ord om traktorskatten.
Vi tycks vara helt överens
om att de traktorer som går i regelbunden
trafik på vägarna skall beskattas
i vanlig ordning. Däremot har vi
olika uppfattningar beträffande jordbrukstraktorerna.
Jag delar herr Sundkvists
uppfattning, att finansministern
inte riktigt tycks ha följt med i utvecklingen.

Herr Brandt sade att det skulle stå
i överensstämmelse med utvecklingen
att införa denna skatt. Jag tror att detta
är en felaktig uppfattning, eftersom
trenden är att jordbrukstraktorerna i

152 Nr 26 Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m m.

allt mindre utsträckning användes för
vägtransporter. Det är inte underligt att
så blivit fallet. Det är i två avseenden
ett led i rationaliseringen inom jordbruket.
För det första ligger uppsamlingsplatserna
nu på längre avstånd än
tidigare. Detta framtvingar användning
av bilar, med vilkas hjälp transporterna
kan ske snabbare. För det andra försöker
man planera både försäljningen
och inköpen på ett sådant sätt att hämtning
och leverans sker vid gården. Mejerierna
har ordnat med särskilda tankvagnar,
och slaktdjursupphämtningarna
sker på motsvarande sätt. Detsamma är
förhållandet inom centralföreningarna.

Vi har alltså kommit ett steg längre
i utvecklingen helt enkelt därför att
jordbrukaren inte har samma tid till
förfogande som förut och därför kräver
en bättre service.

Jag har gjort en undersökning för att
utröna hur mycket traktorerna används
för vägtransporter. Jag har här undantagit
de interna transporterna inom
jordbruket. På en gård med tre traktorer
beräknade man att dessa användes
20 eller 30 timmar för vägtransporter.
För dessa traktorer skulle det alltså
utgå en skatt på 600 kronor. Det blir
en förhållandevis hög skatt och den
kan inte heller betecknas såsom riktig
om man räknar med att på en sådan
fastighet endast en traktor används för
sådana transporter medan de andra två
aldrig kommer ut på vägen. Jag tror
att dessa skattesatser ■— och det har
också vitsordats här -— är godtyckligt
valda. Det är en schablonskatt och man
kan alltså inte tala om att det finns
någon som helst styrkt kostnadsansvarighet
-— även om man kanske inte gått
så långt som till att kasta tärning för
att få fram dessa siffror.

Finansministern talar ofta om en rättvis
beskattning. Jag tror att den rättvisaste
skatten vore att göra lantbrukstraktorerna
skattefria. Då skulle i varje
fall den minsta orättvisan ske.

Jag förutsätter att jordbruket kommer
att få täckning för dessa kostnader.
Herr Brandt sade att det rör sig
om en så obetydlig kostnad som 200
kronor per traktor och att denna kostnad
var avdragsgill. I debatten i första
kammaren sade finansministern precis
samma sak som han nyss sade här. Han
-— liksom även herr Brandt — blir nästan
lyrisk när han talar om att få lägga
på en skatt som blir avdragsgill.
Herr Brandt kom fram till att det inte
skulle kosta jordbruket någonting, i varje
fall inte i Ekshärad, men eftersom
skatten är generell kommer väl jordbruket
över huvud taget att befrias från
den. Därmed kan man väl räkna med
att herr Brandt i morgon, när vi skall
behandla jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, kommer att tillsammans med oss
rösta på första reservationen.

Finansministern upplyste om att det
har förhandlats tidigare om dessa problem.
Det var en nyhet för mig. Jag
kände inte till att några summor hade
diskuterats och att man visste hur utformningen
skulle ske. Däremot finns
det i propositionen om prisuppgörelsen
en redogörelse för den kostnadsbesparing
som jordbruket gör genom momsen;
såvitt jag vet står det inte ett ord
om vad traktorskatten kommer att kosta
jordbruket. Jag tror inte att förhandlarna
på jordbrukets sida kände till detta.
Däremot är det möjligt att förhand-,
larna på den andra sidan visste det,
ty denna proposition är dagtecknad betydligt
tidigare än då uppgörelsen träffades.

Herr talman! Jag skulle egentligen
vilja yrka bifall till min motion. Det
kan jag av tekniska skäl inte göra, och
därför ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Propositioner ställes först på det
framställda uppskovsyrkandet. Om det -

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 153

Ändring i förordningen om automobilskatt och förslag till traktorskatteförordning,
m. m.

ta yrkande avslås upptas utskottets hemställan
till avgörande på sådant sätt,
att propositioner först ställes beträffande
förslaget till förordning om automobilskatt,
det reservationsvis framförda
yrkandet om viss skrivelse till Kungl.
Maj:t samt förslaget till traktorskatteförordning.
Slutligen ställes i ett sammanhang
proposition på utskottets hemställan
i övrigt.

Det i reservationen av herr Lundström
m. fl. under A upptagna yrkandet
om uppskov med behandlingen av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 10 och
45 samt beslut att ändrade bestämmelser
angående beskattningen av släpvagnar
och traktorer skall gälla fr. o. m.
den 1 april 1970

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det i reservationen av herr Lundström
in. fl. under A upptagna yrkandet om
uppskov med behandlingen av Kungl.
Maj:ts propositioner nr 10 och 45,
m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

möter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 90 nej.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Förslag till ändring i förordningen
om automobilskatt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
under B 1 upptagna yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 35, såvitt avser
förslag till ändring i förordningen om
automobilskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen av herr Lundström
m. fl. under B 1 upptagna yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 90 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

154 Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändringar i förordningen om statlig förmögenhetsskatt

Det i reservationen av herr Lundström
m. fl. under B 2 upptagna yrkandet
om viss skrivelse till Kungl. Maj:t

som vill, att kammaren avslår
det i reservationen av herr Lundström
m. fl. under B 2 upptagna yrkandet om
viss skrivelse till Kungl. Maj:t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 90 nej.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Förslag till traktorskatteförordning
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i reservationen
under B 3 upptagna yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 35, såvitt avser förslag
till traktorskatteförordning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det i reservationen av herr Lundström
m. fl. under B 3 upptagna yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 90 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 7

Ändringar i förordningen om
statlig förmögenhetsskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, med anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner med förslag till
ändringar i förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
jämte motioner.

I propositionen nr 25 hade Kungl.
Maj:t, såvitt nu var i fråga, föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt,

Torsdagen den 22 maj 1969 em. Nr 26 15c

Ändringar i förordningen om statlig förmögenhetsskatt

avseende sänkning från 21 till 20 år av
åldersgränsen i 8 § nämnda förordning.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 92 föreslagit riksdagen att
anta vid denna proposition fogat förslag
till förordning om ändring i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt,
avseende ändring av förordningens
12 § 1 mom. och innebärande att — i
syfte att förhindra omotiverade skattelättnader
genom överföring av förmögenhet
till barn — skatt för förmögenhet,
tillhörande barn under 20 år som
bor hos föräldrarna, alltid skulle beräknas
med hänsyn till föräldrarnas
och barnets sammanlagda förmögenhet.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat

dels, med anledning av propositionen
nr 25,

motionen II: 1068 av herr Lundberg,
såvitt nu var i fråga;

dels, med anledning av propositionen
nr 92,

1) motionen I: 1026 av herr Åkerlund,
vari hemställts, att riksdagen
måtte

i första hand avslå propositionen nr
92 i avvaktan på resultatet av kapitalskatteberedningens
arbete,

i andra hand anta i motionen framlagt
förslag till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

2) motionen II: 1180 av herr Josefson
i Arrie m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 25, i vad densamma behandlades
i detta betänkande, och
Kungl. Maj:ts proposition nr 92 anta i
utskottets hemställan intaget förslag till
förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt, innebärande sammanförande
av de framlagda författningsförslagen
i en förordning;

B) avslå

1) motionen 1:1026,

2) motionen II: 1068, i vad densamma
behandlades i detta betänkande,

3) motionen II: 1180.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och
Magnusson i Borås (samtliga m), vilka
ansett att utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionen 1:1026 anta i reservationen
intaget förslag till ändring av 12 § 1
mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig förmögenhetsskatt, innebärande
att sammanläggning vid beskattningen
av föräldrars och barns förmögenheter
endast skulle förekomma, när
förmögenheten åstadkommits genom
gåva från föräldrar eller andra skyldemän.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Propositionen nr 92,
som nu behandlas, avser att införa en
bestämmelse om att föräldrars och barns
förmögenheter alltid skall sammanläggas
vid beskattningen för att förhindra
en skattelindring på grund av att kapital
genom erläggande av gåvoskatt
har överförts på barn i syfte att lindra
verkningarna av den hårda progressionen.

Motioner har väckts i detta ärende.
Herr Åkerlund föreslår uppskov med
ändringen i avvaktan på vidare utredning.
I andra hand yrkar han att sammanläggning
inte skall förekomma när
barnet har uppnått 16 års ålder. Herr
Lundberg i Uppsala kräver att åldern
skall sättas vid 18 år. Från centerpartihåll
föreslås att förmögenheter på upp
till 30 000 kronor inte skall ifrågakomma
för sammanläggning.

Buden är sålunda många, och det är
uppenbart att denna fråga borde ha blivit
föremål för en utredning och vanligt
remissförfarande. Så har emellertid inte

156 Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Ändringar i förordningen om statlig förmögenhetsskatt

skett, utan även på detta område föreligger
en proposition som är mycket
bristfällig.

Felet med propositionen är att departementschefen
synes utgå ifrån att förmögenhet
som ägs av omyndig alltid
åstadkommits genom s. k. skatteflyktstransaktioner.
Så är naturligtvis inte fallet,
då förmögenheter mycket väl kan
ha tillkommit genom i laga ordning erhållet
arv eller på annat sätt.

Vi reservanter från moderata samlingspartiet
har därför ansett att sammanläggning
av föräldrars och barns
förmögenheter endast skall förekomma
när sådan förmögenhet uppstått genom
gåva från den ena eller båda föräldrarna
eller skyldeman. Detta är ett rimligt
krav då något motiv för sammanläggning
inte kan påvisas beträffande
dessa helt i laga ordning åstadkomna
förmögenheter. Samhället gör sig i annat
fall helt enkelt skyldigt till ett orimligt
ingrepp i ett fullt legitimt ägande.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! I princip är vi inom
utskottet eniga om detta förslag. Det är
endast moderata samlingspartiets representanter
som framställer ett säryrkande.
Jag skall inte ta upp det till diskussion
nu.

Vi anser att den här överföringen av
förmögenheter bör stoppas, vilket kan
ske utan att avvakta kapitalskatteutredningen.

Med hänvisning till utskottets motivering
ber jag därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag beklagar att jag
måste återkomma. Herr Brandt försökte
göra gällande att vi har ett annat yrkande
i huvudfrågan än utskottets majoritet.
Detta är felaktigt.

Vårt yrkande avser att rätta till ett

förhållande där man når helt orimliga
resultat. Det är inte fråga om sådana
förmögenheter som åstadkommits genom
några som helst skatteflyktstransaktioner.
Jag tycker det är orimligt att
man i en debatt försöker göra gällande
så uppenbara felaktigheter som herr
Brandt här gjort sig skyldig till.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag uttryckte mig kanske
olyckligt när jag sade att endast moderata
samlingspartiet har en avvikande
mening här och har ett säryrkande.
Låt mig tillägga att vi menar att
det är ägarna av framför allt stora förmögenheter
som utnyttjar möjligheten
till överföring av kapital till barnen,
och det förekommer väl, som vi framhåller,
mera undantagsvis att hemmavarande
omyndiga barn har möjlighet
att skapa en förmögenhet genom egna
insatser. Barnens förmögenhet torde väl
oftast härröra från föräldrar eller andra
närstående. Med hänsyn härtill och till
att förmögenhetsskatten är ganska låg
borde det inte kunna göras några allvarliga
invändningar mot en generell
samtaxering av föräldrars och barns
förmögenhet i de fall som avses i propositionen,
och därför yrkar jag ännu
en gång bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag måste reagera mot
ett resonemang som helt enkelt innebär
att man accepterar en orätt bara den
inte träffar alltför många.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

Nr 26 157

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 163 ja och 32
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 8

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 109 och bevillningsutskottets
betänkande nr 42 i nu nämnd ordning
skulle uppföras närmast efter första
lagutskottets utlåtande nr 37 bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 230, i anledning av proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen
jämte följdmotioner;

från statsutskottet:

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utvecklingsarbete
rörande utvinning av uran jämte motioner; nr

227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Kalmar Verkstads AB
jämte motioner;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om kreditgaranti
åt svensk varvsindustri m. m.;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda förslag
angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.;
och

nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående professur i historia,
särskilt stads- och kommunhistoria,
vid universitetet i Stockholm; samt

från andra lagutskottet:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

§ 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
åtta enkla frågor, nämligen av:

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartemen -

158 Nr 26

Torsdagen den 22 maj 1969 em.

tet angående Kungl. Maj:ts kungörelse
rörande de särskilda utbildningslinjerna
vid de filosofiska fakulteterna,
herr Eriksson i Arvika (fp), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående lättnad i beskattningen
av lastbilstrafiken,

herr Wikner (s), till hans excellens
herr statsministern angående sysselsättningsfrämjande
åtgärder i Jämtlands
län,

herr Larsson i Norderön (ep), till
hans excellens herr statsministern angående
handläggningen av frågan om
statligt stöd för anordnande av olympiska
vinterspel i Jämtland,

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till hans excellens herr statsministern
angående bestridandet av kostnader för
utredning m. m. beträffande anordnande
av olympiska vinterspel i Jämtland,
herr Ullsten (fp), till hans excellens

herr ministern för utrikes ärendena angående
kontakten mellan SIDA och utrikesdepartementet
i samband med planering
av nya biståndsprojekt,

herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående forskning rörande
den kemiska krigföringen i Vietnam,
och

fru Eriksson i Stockholm (s), till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående bestämmelserna om
statsanställds ledighet för vidareutbildning.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.47 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. 8THLM 69

914388