Nr 26 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26 ANDRA KAMMAREN 1967

11—12 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 11 maj

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. utbetalande till polisman av ersättning
för sveda och värk...................................

herr Persson i Heden ang. ökning av antalet platser vid kurser för

polispersonal.............................................

herr Westberg ang. studielån till vuxen studerande..............

herr Nordstrandh ang. behandlingen av väntat förslag rörande omdaning
av grundskolans högstadium.........................

herr Andersson i Örebro ang. arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom

karlskogaområdet.........................................

fru Kristensson ang. utökning av kommittén för utredning av bostads-
och serviceplaneringen...............................

herr Ekström i Iggesund ang. användningen av lokaliseringspolitiska
medel inom gävleområdet, herr Westberg i samma ämne och
herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för att bemästra syssel sättningssvårigheter

i Gävle stad............................

herr Andersson i Örebro ang. begärd utredning rörande användningen
av engångsförpackningar................................

fru Ryding ang. tillgodoräknande i merithänseende av tjänstgöring

som läkare i internationell biståndsverksamhet...............

fru Kristensson ang. tidpunkten för framläggande av betänkande

om en översyn av sjukförsäkringsbestämmelserna.............

herr Hedin ang. åtgärder för att öka sjösäkerheten m. m........

herr Ekström i Iggesund ang. formerna för kommunsammanläggning
....................................................

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 26

Sid.

8
8

Nr 26

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Källstad ang. uppbyggnaden av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen
.......................................... 20

herr Nordgren ang. plastfilmförpackning av mat vid sjukhus och

andra allmänna institutioner............................... 22

herr Johanson i Västervik ang. sjukpenning vid arbetslöshet..... 29

fru Nettelbrandt ang. lagreglering av det allmännas skadeståndsansvar
för den offentligrättsliga verksamheten.................. 31

herr Bengtson i Solna ang. framkomligheten i storstadstrafiken,
m. m., och herr Ullsten ang. samordningen av bostadsbyggandet
och kommunikationsförsörjningen inom storstockholmsregionen 36

fru Ryding ang. förbättrad service vid postverket............... 52

herr Grebäck ang. ansvaret för båttrafiken i Stockholms skärgård . 56

herr Andersson i Luleå ang. minskningen av antalet anställda vid

statliga företag i Norrbotten............................... 61

fru Ryding ang. sysselsättningsläget inom skoindustrin, m. m.,
och herr Andersson i Örebro ang. stöd åt den svenska skoindustrin 66

Vissa åtgärder till skydd för polisen............................. 71

Meddelande ang. plena ...................................... 82

Åtgärder till hjälp åt ensamstående............................. 82

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hedin ang. nedbringande av antalet rymningar från skolhem

och yrkesskolor........................................... 89

herr Jonasson ang. beskattningen av svenska lastbilsföretags transporter
i Norge........................................... 89

herr Gustafsson i Stenkyrka ang. remissbehandlingen av konsert byråutredningens

betänkande »Rikskonserter»................ 89

herr Nordstrandh ang. allmänna regler för statliga bolags fastighetsförvärv
.................................................. 89

Fredagen den 12 maj

Svar på interpellation av herr Krönmark ang. utformningen av

skördeskadeförsäkringen..................................... 89

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande....... 91

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten m. m. samt sammanläggning
av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms

län till en länsstyrelse m. m.................................. 102

Naturvårdens organisation, in. m............................... 115

Könsrollerna................................................. 146

Upplysningskampanj angående straffades problem vid sökande av
arbete........... 148

Innehåll

Nr 26
Sid.

Interpellation av herr Björkman ang. meddelande till riksdagen om
regeringens ställningstagande i frågan om Sveriges anslutning till

EEC....................................................... 149

Meddelande om enkla frågor av:

fru Sundberg ang. ökade resurser för forskning rörande förskoleålderns
psykologi och pedagogik............................ 152

herr Krönmark ang. placeringen av barn som omhändertagits för

samhällsvård .........................v................... 152

fröken Wetterström ang. vårdbidrag till i Sverige mantalsskriven

utlänning................................................ 152

herr Wennerfors ang. utökning av kommittén för utredning av
bostads- och serviceplaneringen............................. 152

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 11 maj

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, om upprättande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten................................ 71

— nr 7, ang. godkännande av ett fördrag innehållande principer för

staternas uppträdande vid utforskandet och utnyttjandet av yttre
rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar........ 71

— nr 8, ang. godkännande av överenskommelse med Danmark och

Norge om ömsesidig rätt till fiske i Skagerack och Kattegatt..... 71

-—- nr 9, ang. godkännande av överenskommelse om avgränsningen av

Sveriges och Norges fiskeområden i nordöstra Skagerack m. m. .. 71

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. förordning om ändring i

tulltaxan m. m............................................ 71

Första lagutskottets utlåtande nr 34, om vissa åtgärder till skydd för

polisen.................................................... 71

Tredje lagutskottets utlåtande nr 39, ang. ändring i lagen om rätt till

fiske...................................................... 82

— nr 40, ang. inrättande av fredningszoner för vandringsfiskens framkomst
i Torne skärgård, m. m............................... 82

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, ang. åtgärder till hjälp

åt ensamstående........................................... 82

Fredagen den 12 maj

Statsutskottets utlåtande nr 96, ang. hälso- och sjukvård samt motions verksamhet

för studerande.................................. 91

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, ang. hälso- och sjukvård samt

motionsverksamhet för studerande .......................... 102

Statsutskottets utlåtande nr 97, ang. dels anslag till överståthållarämbetet
och landsstaten m. m., dels ock sammanläggning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse
m. m............................................. 102

Nr 26

Innehåll

Sid.

— nr 98, ang. användning av medel ur postverkets understödskassa 114

— nr 99, ang. överlåtelse av staten tillhörig mark m. m............ 114

— memorial nr 101, ang. allmän beredskapsstat.................. 114

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, ang. naturvårdens organisation,

m. m.................................................... 115

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32, ang. dels bildande av vattenvårdsförbund
och dels vattenvårdsförbundens organisation.......... 146

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31, om en förbättrad

miljövård................................................. 146

— nr 30, ang. könsrollerna..................................... 146

— nr 32, om en upplysningskampanj ang. straffades problem vid sökande
av arbete............................................ 148

Val av fullmäktige i riksbanken jämte suppleanter................. 151

Val av ordförande och fullmäktige i riksgäldskontoret jämte suppleanter
........................................................ 151

Val av ledamöter i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor j ämte
suppleanter................................................ 152

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Torsdagen den 11 maj

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. utbetalandet till polisman
av ersättning för sveda och värk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag vill medverka
till att polisman, som misshandlats
och av domstol tillerkänts ersättning
för sveda och värk, får ut denna ersättning
av allmänna medel, om den som
förövat misshandeln inte kan fullgöra
sitt åliggande.

Som svar på frågan får jag meddela,
att inom civildepartementet sedan
någon tid tillbaka pågår vissa undersökningar
med sikte på att klarlägga
förutsättningarna för att ersättning av
allmänna medel skall kunna utgå bl. a.
i sådana fall som avses i herr Börjessons
fråga. I övrigt får jag hänvisa till den
debatt, som väl följ ar senare i dag i anledning
av första lagutskottets utlåtande
nr 34.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret. Av detsamma
framgår att vissa undersökningar
pågår inom civildepartementet för att
klarlägga förutsättningarna för att er -

sättning av allmänna medel skall utgå
i sådana fall som jag berört i min
fråga.

Jag vill emellertid understryka angelägenheten
av att frågan om ersättning
för sveda och värk till polisman som
misshandlats i tjänsten löses inom en
snar framtid. Detta är angeläget inte
minst ur den synpunkten att antalet
våldshandlingar mot polismän successivt
ökar. Sålunda noterades under tiden
1 januari 1965—31 oktober 1966 inte
mindre än 945 våldsbrott mot polismän
i tjänst, och under en tvåårsperiod
har fyra polismord begåtts. Det torde
vara fråga om ett avsevärt antal förlorade
arbetsdagar genom bortovaro
från tjänsten på grund av skador orsakade
av våldshandlingar.

Till en i tjänst skadad polisman utgår
som bekant ersättning i form av oavkortad
lön samt ersättning för läkarvård
o. s. v. Även om den ersättningen
kanske inte alltid kan anses vara tillräcklig
finns det ändock ett visst skydd
där, dock inte när det gäller ersättningen
för sveda och värk. Det allmänna
har ingen skyldighet att svara för
sådan ersättning. Domstolen dömer ut
ersättningsbelopp som skall gäldas av
den skadevållande, men i många fall
— kanske de flesta — saknar han både
vilja och förmåga att betala utdömt skadebelopp.
Den skadelidande får då ingen
ersättning för sveda och värk.

Med tanke på de risker en polis utsättes
för i sin tjänsteutövning torde
det inte vara oskäligt att statsverket
garanterar ersättningen till skadad polis
för sveda och värk med av domstol

Nr 28

Torsdagen den 11 maj 1907

Svar på fråga ang. ökning av antalet platser vid kurser för polispersonal

fastställt belopp, under förutsättning att
den skadevållande ej fullgör inbetalningen
av utdömt skadebelopp.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. ökning av antalet platser
vid kurser för polispersonal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag vill medverka
till ökning av antalet platser vid kurser
för polispersonal, som anordnas
av rikspolisstyrelsens utbildningsavdelning.

Utbildningen inom polisväsendet består
av reguljär utbildning och specialutbildning.
Den reguljära utbildningen,
som anordnas vid polisskolan, får från
och med den 1 juli i år en ny och bättre
utformning.

Specialutbildningen inom polisväsendet
bedrivs såväl centralt som regionalt
och lokalt. Under innevarande budgetår
anordnas centralt omkring 80 kurser
i olika ämnen. Bl. a. anordnas kurser
i arbetsledning, brandorsaks- och brottsplatsundersökning,
utredning av förmögenhets-
och gäldenärsbrott, socialpolislära,
brottsförebyggande verksamhet
och laglydnadsfostran, sjöpolisverksamhet,
trafikövervakning, flygande inspektion
och hundtjänst. Under nästa
budgetår beräknas specialutbildningen
bli av minst samma omfattning.

Vid planering av utbildningen måste
särskild hänsyn tas till polisdistriktens
behov av personal för de löpande arbetsuppgifterna.
Utbildningens omfattning
är också beroende av lokal- och
lärarresurserna. Alla tillgängliga resurser
kommer emellertid att utnyttjas.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga
och vill uttrycka en viss tillfredsställelse
över att det har utlovats, att man
skall söka förbättra utformningen av
dessa kurser. Jag hoppas emellertid att
också antalet platser kommer att ökas,
vilket är det väsentligaste i det här fallet.
Statsrådet säger att under nästa budgetår
beräknas specialutbildningen bli
av minst samma omfattning som hittills.
Ja, det förutsätter man naturligtvis att
den blir med tanke på den stora efterfrågan
på kurser i olika ämnen.

Främst vill jag nämna kurser i socialpolisiära,
till vilka 40 elever kan antagas
per kurs — det hålles två sådana
per år. Föregående år var det 225 sökande
till dessa kurser, och det blev
alltså en ganska liten procent av de sökande
som kunde beredas tillfälle till
denna specialkurs.

Dessa specialkurser äger rum vid sidan
av den vanliga polisutbildningen.
Beträffande kursen i socialpolislära kan
man nog säga att den rent av är av formell
natur; bl. a. sätts inga betyg. Kursen
har tillkommit för att ge välmeriterade
polismän tillfälle att kunna söka
tjänster, som är förmånligare lönegradsplacerade,
etc. Jag tror att det för samhället
vore en god investering, om man
gav dessa välmeriterade polismän möjlighet
att få formell kompetens till tjänster
som säkerligen i vissa fall kan vara
svårbesatta. Man borde härigenom kunna
ge dessa polismän en uppmuntran
för ett välförrättat värv i övrigt genom
att skapa denna möjlighet för dem att
meritera sig till ifrågavarande tjänster.

Vad som sålunda behövs är att söka
åstadkomma en utökning av antalet
platser vid dessa kurser och jag hoppas
att statsrådet söker medverka till
detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Vidare anförde

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på fråga ang. studielån till vuxen studerande

Svar på fråga ang. studielån till vuxen
studerande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg har frågat
mig om jag anser det vara en tillfredsställande
ordning att vuxen studerande
som påbörjat sina studier vid 19
års ålder skall vara beroende av föräldrarnas
ekonomi för att kunna erhålla
studielån enligt bestämmelserna i
studiehjälpsreglementet och om det därvid
gällande maximibeloppet om 3 500
kronor kan anses vara tillräckligt.

Med vuxen studerande avses i studiehjälpsreglementet
person som påbörjar
sina studier tidigast under det år
då han uppnår 21 års ålder.

För yngre studerande, d. v. s. person
som börjat sina studier före det år han
fyller 21 år, som inte har egen försörjningsskyldighet
tillämpar centrala studiehjälpsnämnden
en norm som normalt
medger lån till ett maximibelopp
om 3 500 kronor, vartill kommer 900
kronor för inackorderad elev. Har den
studerande försörjningsskyldighet tilllämpas
nuvarande maximigräns enligt
studiehjälpsreglementet, 5 000 kronor.
Denna gräns skall enligt förslag till
årets riksdag i vissa fall kunna överskridas.

Att för yngre studerande som ej är
gift hänsyn vid lånebeviljningen tas till
föräldrarnas ekonomiska förhållanden,
överensstämmer helt med de principer
som redovisades i den proposition angående
studiesocialt stöd som år 1964
godtogs av riksdagen.

Jag vill slutligen erinra om att riksdagen
på grundval av ett enhälligt utskottsutlåtande
i år avslagit en motion
i samma fråga.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala ett
tack till ecklesiastikministern för svaret
på min fråga.

Ecklesiastikministern framhåller att
de bestämmelser som gäller är antagna
av riksdagen, och han har ingenting
att tillägga, när det gäller mina propåer
om att bestämmelserna behöver
omprövas. Det spörsmål som jag tagit
upp berör många studerande men kanske
alldeles särskilt de fackskolestuderande
som någon tid varit ute i förvärvslivet
men upptäcker att de behöver
en mera gedigen utbildning. De har räknat
med att kunna klara ekonomin under
studietiden genom de bidrag och
de studielån som de skulle kunna erhålla,
men så upptäcker de att kraftiga
spärrar lägger hinder i vägen för de
lånemöjligheter som de har räknat med.
Låt mig, herr talman, anföra ett exempel.

En fackskolestuderande på 19 år begärde
att få låna 5 000 kronor. Centrala
studiehjälpsnämnden reducerade utan
vidare beloppet med 1 500 kronor till
3 500 kronor. Eleven var emellertid inackorderad,
och därför gjordes ett tilllägg
med 900 kronor — beloppet blev
alltså 4 400 kronor. Därefter gjordes
emellertid en ny reduktion för studiebidrag
och inkomstprövat tillägg med
900 kronor, och så var beloppet åter
nere i 3 500 kronor.

Men vad jag tycker är särskilt anmärkningsvärt
är att föräldrarnas inkomst
och förmögenhet i så hög grad
påverkade lånemöjligheterna. Det gällde
mycket små inkomster. Fadern var
pensionär och var taxerad för en inkomst
på 8 500 kronor, och självfallet
kan man på den inkomsten inte försörja
en studerande. Visserligen hade fadern
också en nettoförmögenhet på
48 000 kronor, men 43 000 kronor av
denna utgjordes av en fastighet, som
han givetvis inte kunde göra pengar av.
Föräldrarna hade alltså ingenting att
hjälpa till med men ändå fick den stu -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på fråga ang. behandlingen av väntat förslag rörande omdaning av grundskolans
högstadium — Svar på fråga ang. arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom
karlskogaområdet

derande finna sig i en reduktion på
2 741 kronor på grund av föräldrarnas
inkomst och förmögenhet, varför det
återstod 759 kronor. Jag tycker att detta
är långtifrån nöjaktigt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är självfallet att
man kan ha den uppfattning som herr
Westberg gör sig till talesman för i
denna fråga. Men blanda då inte in
vuxenstuderande, herr Westberg. Detta
gäller ju alla 19-åringar — alla som går
i gymnasier, yrkesskolor och fackskolor.
Skall man härvidlag göra en reform
måste man över huvud taget föra bort
ur bilden även i skolan den ekonomiska
bakgrund som föräldrarna nu utgör.

Och tror herr Westberg — jag tycker
i så fall att detta är märkligt — att man
kan ställa en enkel fråga några veckor
efter det att denna kammare avslagit
en motion i precis samma ärende?

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vet att ett näraliggande
spörsmål behandlats i kammaren,
men jag har ju inte ställt min fråga
till kammarens ledamöter utan till
ecklesiastikministern. Jag ville gärna
ha reda på hans mening i denna fråga,
och det har jag nu fått. Men jag beklagar
att ecklesiastikministern är så
negativ, och jag vill uttala en förhoppning
om att han omprövar frågan och
undersöker möjligheterna att framlägga
förslag till ändrade förhållanden på
detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. behandlingen av väntat
förslag rörande omdaning av grundskolans
högstadium

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: -

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, om jag avser att underställa
riksdagen väntat förslag från skolöverstyrelsen
rörande omdaning av grundskolans
högstadium, innebärande bl. a.
nytt tillvalssystem och sammanhållen
årskurs nio.

Mitt svar är ja.

Vidare anförde

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern extra hjärtligt
för svaret, som var det kortaste och
mest positiva jag erhållit; jag har genom
flitigt frågande en viss erfarenhet
av hur frågeinstitutet fungerar.

Jag hoppas att svaret står på god
grund och inte är så kort beroende på
att ecklesiastikministern börjar bli led
på mig. Jag har många gånger med växlande
resultat riktat frågor till ecklesiastikministern.
Ofta har de lett till
icke oävna debatter. I dag kan jag, herr
ecklesiastikminister, kanske litet motvilligt,
inte se någon anledning till ett
meningsutbyte. Vi är helt överens.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inom karlskogaområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat vilka arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som jag ämnar vidta
för att möta en vikande konjunktur i
karlskogaområdet med anledning av inskränkningar
i försvarets beställningar
hos Bofors.

Enligt vad AB Bofors uppgav den 14
mars 1967 kunde företaget vid denna
tidpunkt inte precisera vilka verkningar
försvarsanslagen för nästa budgetår

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 28

arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom karlskogaområdet

Svar på fråga a^g.

får på bolagets verksamhet, men bolaget
räknar med en minskad orderingång
av nya försvarsbeställningar. Enligt vad
jag erfarit från försvarsministern är det
ännu för tidigt att uttala sig om hur
försvarsbeställningarna, som för nästa
budgetår blir större än detta budgetår,
kommer att fördelas på den svenska industrin.
För att reducera antalet eventuella
uppsägningar har Bofors hårt begränsat
nyanställningarna, och den erforderliga
personalminskningen kan delvis
uppnås genom en naturlig avgång.
Vidare har företagsledningen med de
anställdas organisationer diskuterat
möjlighet till pensionering före normal
pensionsålder, omskolning och omplacering
samt friställning av yngre arbetskraft
med kort anställningstid.

För närvarande pågår 3 omskolningskurser
för verkstadsmekaniker med tillsammans
36 elever i Karlskoga. Intagningen
till dessa kurser är kontinuerlig.
Om situationen så skulle kräva kan
kurserna dubbleras genom skiftgång.
Utöver den reguljära omskolningsverksamheten
har arbetsmarknadsverket
köpt ledig utbildningskapacitet vid AB
Bofors. En omskolningskurs för elsvetsare
planeras i Karlskoga eller Laxå.

Vidare sysselsattes i april 39 arbetssökande
från Karlskoga i beredskapsarbeten.

Den säsongmässiga uppgången i arbetskraftsefterfrågan
under våren och
sommaren beräknas medföra en nedgång
i antalet arbetslösa. Länsarbetsnämnden
i Örebro län och arbetsförmedlingen
i Karlskoga följer utvecklingen
med största uppmärksamhet. Och
från kommunalt håll har kontakter tidigt
tagits i de här angelägenheterna.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Den
var föranledd dels av en artikel i Dagens
Nyheter, vari föreståndaren för
arbetsförmedlingen i Karlskoga inter1*
— Andra kammarens

vjuades, dels av en intervju med samme
man i regionalradion dagen därpå. I
artikeln redovisades negativa siffror,
som på intet sätt vederlädes av radiointervjun.

Dessbättre var inte dessa uppgifter
helt relevanta, framför allt vad gäller
sysselsättningen inom AB Bofors, enligt
vad företagsledningen meddelat. Därför
finns det ingen anledning för mig att
ytterligare utveckla detta spörsmål, utan
den arbetslöshet som finns inom området
torde klaras med hjälp av de resurser
som länsarbetsnämnden har och
med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har ingenting att polemisera
med herr Andersson om. Jag
undrar bara om det inte i detta läge hade
varit bättre att vänta något med att
ställa frågan tills de uppgifter framkommit,
vilka herr Andersson nu i helt
annan ordning har fått fram, nämligen
att de i tidningsartikeln lämnade informationerna
inte var helt korrekta.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I och för sig kan inrikesministern
ha rätt. Men när man ena
dagen tar de! av en del tidningsuppgifter
och dagen därpå vid en intervju
med samme man som lämnat dessa tidningsuppgifter
finner, att denne inte på
något sätt vederlägger de återgivna uppgifterna
utan lämnar en negativ bild av
arbetsmarknadsläget, måste man tro att
uppgifterna är riktiga.

Efter vad som nu meddelats från Bofors
kan man i dag givetvis säga att
det hade varit bättre att vänta, men faktum
kvarstår att chefen för arbetsförmedlingen
i Karlskoga betraktar staden
som en norrlandskommun. Han har
därför den uppfattningen att man borde
kunna få lokaliseringsstöd till staden.

Härmed var överläggningen slutad.

protokoll 1967. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

§ 6

Svar på fråga ang. utökning av kommittén
för utredning av bostads- och serviceplaneringen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat om jiag har för avsikt att utvidga
den nyligen tillsatta kommittén för utredning
av bostads- och serviceplaneringen
med representanter för samtliga
demokratiska oppositionspartier.

Som svar får jag meddela att kommittén
består av tio ledamöter och att
någon utvidgning inte planeras.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret. Jag vill helt
kort säga att jag tycker att den praxis
som synes hålla på att växa fram är
otillfredsställande. Till s. k. parlamentariska
utredningar knyter man endast
en eller möjligen två representanter för
regeringspartiet. Någon gång utvidgar
man utredningen med en ledamot från
något av de borgerliga partierna.

Det vore rimligt att samtliga här företrädda
demokratiska partier skulle
ha en chans att sitta med i utredningar,
detta bör vara det sätt på vilket
man skall arbeta. Självfallet kan det i
alldeles speciella fall finnas skäl för ett
avvikande från en sådan regel, men
några sådana skäl föreligger i varje
fall inte här.

Jag vill i detta sammanhang säga att
vi inom högerpartiet bedömer frågan
om anordnande av serviceområden och
servicehus såväl för barnfamiljer som
för andra yrkesarbetande och även för
gamla s;om mycket väsentlig. Jaig vill
uttrycka min glädje över att herr statsrådet
nu ansett att man bör uppmärk -

samma frågan på sätt som här har skett.

Inom högerpartiet har denna fråga
ägnats ett betydande intresse, främst i
de kommunala församlingarna. Jag
tror att det ur utredningens synpunkt
hade varit lyckligt om man hade kunnät
berika utredningen med någon representant
också från högerpartiet, som
varit i besittning av kunskaper och
verkligen ägnat denna fråga intresse.
Denne hade därmed kunnat föra utvecklingen
ytterligare framåt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har full förståelse
för synpunkten att en parlamentarisk
kommitté skall vara så brett parlamentariskt
förankrad som möjligt, d.v.s. att
alla partier som brukar delta i vårt utredningsarbete
skall få tillfälle att göra
det — en praxis som vi också försöker
följa.

Sedan uppstår alltid frågan hur utredningsarbetet
skall läggas upp och
vad man syftar till. Avsikten med denna
utredning har inte varit att få till
stånd ett utredningsarbete i vanlig bemärkelse
som så småningom skall resultera
i ett stort betänkande. Det är
mycket möjligt att denna utredning delvis
kan resultera i att promemorior utarbetas
med förslag som får remitteras
och diskuteras. Men i arbetet ingår också
att mera direkt söka ge anvisningar
och råd till dem som centralt ute i våra
kommuner är sysselsatta med dessa uppgifter.
Därför har vi lagt upp denna
utredning på ett speciellt sätt — det är
en mera expertbetonad arbetsgrupp
som deltar i den. Vi bär redan blivit
uppvaktade av representanter från skilda
områden som har sagt att deras område
inte är täckt. Det är möjligt att
det blir nödvändigt att tillkalla vad
jag skulle vilja beteckna som specialexperter
i några särskilda frågor.

Vi ville emellertid gärna ha en anknytning
inte bara till de organisationer
och andra som i praktiskt arbete

Torsdagen den 11 maj 1967 Nr 26

Svar på frågor ang. användningen av lokaliseringspolitiska medel inom gävleområdet,
m. m.

sysslar med dessa frågor utan även till
riksdagen. Då bar vi valt den metoden
att vi har utsett en representant från
regeringspartiet och en från den borgerliga
oppositionen. Men jag kan säga
fru Kristensson att vår avsikt inte är
att i liknande sammanhang ge ett enda
parti tillfälle att representera, utan vi
kommer i sådana utredningar att ge de
tre olika partierna möjlighet att medverka
i olika arbetsgrupper eller specialutredningar
som får denna karaktär.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman ! Yad statsrådet sade senast
var litet dunkelt uttryckt eller
också hade jag svårt att följa med — jag
fick i varje fall inte klart för mig om
det skulle bli möjligt för högerpartiet
att följa detta arbete. Jag tycker inte
det är fel att en utredning göres mera
expertbetonad, men jag vänder mig mot
att man ger ett intryck av att utredningen
har parlamentarisk förankring
trots att två demokratiska partier ändå
inte är representerade.

Men, herr talman, jag skall inte yttra
mig vidare i detta ärende.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! I klarhetens intresse: I
denna utredning kan det inte bli någon
ändring, men om det blir andra
utredningar med liknande karaktär har
vi tillfälle att återkomma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på frågor ang. användningen av lokaliseringspolitiska
medel inom gävleområdet,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat vilka omedelbara åtgärder
jag avser att vidta för bemästrande
av akuta sysselsättningssvårigheter
i Gävle stad.

Vidare har herr Ekström i Iggesund
frågat om jag anser varslade driftsnedläggningar
och driftsinskränkningar
inom näringslivet i Gävle stad vara av
sådan omfattning, att Kungl. Maj :t enligt
det av 1964 års riksdag lämnade bemyndigandet
bör företa ändiring av
norra stödområdets gränser eller medverka
till lokaliseringspolitiska punktinsatser
i staden.

Herr Westberg har frågat mig om jag
anser att den senaste utvecklingen i fråga
om sysselsättningen i gävleområdet
påkallar initiativ från statsmakternas
sida för vidgad användning av lokaliseringspolitiska
medel i området.

Eftersom frågorna har nära samband
med varandra anhåller jag att få besvara
dem i ett sammanhang.

Försämringen av sysselsättningsläget
inom gävleområdet har mötts med omedelbara
åtgärder genom utnyttjande av
de arbetsmarknadspolitiska medel vi
nu har att tillgå i sådana situationer.

Här som på andra håll har i samtliga
fall när varsel om permittering eller
driftsnedläggning har kommit in tillsatts
s. k. avvecklingskommittéer för att på
bästa sätt lämna arbetskraften hjälp med
att lösa sysselsättningsproblemen. Redan
hösten 1965 organiserade desutom länsrarbetsnämnden
i Gävleborgs län förmedlingsigrupper
med representanter
från allmänna förmedlingen, yrkesvägledningen
och arbetsvärden, vilka har
till uppgift att noggrant följa arbetslöshetens
utveckling inom respektive område
och samordna förmedlingsinsatserna
så att de arbetslösa snarast kan
föras ut i arbetslivet. Erfarenheterna av
denna samordnade förmedlingsform är
mycket positiva.

Förmedlingsarbetet i gävleområdet
har nu intensifierats genom omdispo -

Nr 2S

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på frågor ang. användningen av lokaliseringspolitiska medel inom gävleområdet,

m. m.

nering av tillgängliga personalresurser,
omskolningsverksamheten har utökats
liksom antalet platser i beredskapsarbeten.
Åtgärder har också vidtagits för
att snabbt öka antalet platser i skyddad
sysselsättning m. m. De kommunala
myndigheterna har stimulerats till ökade
insatser för att på olika sätt medverka
till att skapa ytterligare arbetsitillfällen.

På längre sikt måste också andra åtgärder
vidtas för att skapa ett stabilare
sysselsättningsunderlag i området. Bortfallet
av vissa företag, bl. a. inom textiloch
konfektionsbranscherna, har medfört
ett sämre differentierat näringsliv
i staden och frågan om att söka tillföra
området ersättningsindustrier för att
bredda sysselsättningsumderlaget har i
första hand tagits upp på det kommunala
planet.

Vad särskilt beträffar herrar Ekströms
och Westbergs frågor vill jag
erinra om att jag i årets statsverksproposition
uttalat, att den snabba omvandlingsprocessen
framför allt inom
vissa industribranscher kan antas komma
att öka behovet av lokaliseringspolitiska
åtgärder oberoende av stödområdesgränsen.
Vidare framhöll jag att
man genom att utnyttja de möjligheter
till sådana insatser som föreligger enligt
gällande riktlinjer torde kunna tillgodose
syftet med de förslag till ändringar
av stödområdesgränsen som
förts fram från olika håll. I enlighet
med denna principiella uppfattning kan
lokaliseringspolitiska insatser övervägas
även i gävleområdet utan att stödområdesgränsen
för den skull behöver
ändras. Därmed har jag inte tagit ställning
till om ekonomiska stödåtgärder
erfordras för att få lokaliseringar till
stånd inom detta område. Den frågan
vill jag för min del lämna öppen till
dess man har några konkreta projekt
att bedöma.

Vidare anförde:

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet för
svaret. När tre frågor samtidigt ställes
till herr statsrådet är detta alldeles givet
ett bevis på att förhållandena i gävleregionen
är allvarliga. Redan när propositionen
angående riktlinjer för lokaliseringspolitiken
behandlades i 1964
års riksdag motionerades från gävleborgsMll
om att Gästrikland borde tillhöra
norra stödområdet, men i bankoutskottet
gjordes en kompromiss. Utskottet
yttrade: »Enligt utskottets mening
bör Kungl. Maj :t under försöksperioden
äga att företaga mindre förändringar
av norra stödområdets gränser
i den mån sådana visar sig påkallade.
»

Vi fann redan då att starka skäl talade
för att man inte skulle ställa Gästrikland
utanför den norrländska gemenskapen.
Vi kunde konstatera en minskad
expansionstakt i fråga om folkmängd
och arbetstillgång, och vi visade på en
försämrad balans beträffande arbetssökande
som avflyttat från respektive mottagits
i länet.

Den industriella verksamheten i Gästrikland
är koncentrerad till ett fåtal
stora företag med långt driven rationalisering
vilka inte nyanställer arbetskraft.
Vid ett av företagen kan det sägas
ha rått ny anställningsstopp under
det senaste året. Denna starka betoning
av tung industri i Gästrikland gör
det svårt för kvinnlig arbetskraft att
erhålla förvärvsarbete. Dessa tendenser
fanns redan år 1964 och bär ytterligare
accentuerats.

Nu framgår av det svar som inrikesministern
har lämnat att man har vidtagit
en rad åtgärder på kort sikt — vi
är mycket tacksamma för det — men
också att något måste göras på längre
sikt för att skapa ett stabilare sysselsättningsunderlag.
Det är, som statsrådet
framhåller, en snabb omvandlingsprocess
»om nu äger rum inom vissa indu -

Torsdagen den 11 maj 1967 Nr 26

Svar på frågor ang. användningen av lokaliseringspolitiska medel inom gävleområdet,
m. m.

stribranseher, och man bör kunna sätta
in lokaliseringspolitiska åtgärder oberoende
av stödområdesgränsen. Jag tar
fasta på detta, när statsrådet uttalar att
man skulle kunna vidta åtgärder i gävleområdet
utan att stödområdesgränsen
behövdes ändras.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Också jag vill uttala
ett tack till statsrådet Johansson för det
svar som han har lämnat och som jag
finner positivt. Jag kan fatta mig kort
och i stort sett instämma i vad herr
Ekström i Iggesund har anfört; de synpunkter
som han har lagt på frågan är
också mina.

Vi vet att situationen för gävleområdet
har förvärrats under den senaste
tiden. De rapporter vi har fått angående
nedlagda företag och driftinskränkningar
visar att cirka 600 personer har friställts
eller kommer att friställas under
den allra närmaste tiden. När vi därjämte
vet att man den 10 april kunde
redovisa över 500 arbetslösa inom området,
förstår vi att problemet har en
betydande storlek. Det är därför utomordentligt
värdefullt att de åtgärder
som inrikesministern här har talat om
har blivit vidtagna. Jag uppskattar också
att han följer frågan och prövar i
vad mån han behöver sätta in lokaliseringspolitiska
åtgärder i detta område.
Därvid kommer väl så småningom
också att prövas huruvida Gästrikland
skall tillföras norra stödområdet.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Även jag ber att få
framföra mitt tack till inrikesministern
för svaret. Jag kan också delvis instämma
i de synpunkter som har framförts

av de två föregående talarna. Jag vill
dock understryka, att sysselsättningsläget
i Gävle under senare år har kännetecknats
av en vikande tendens. Inom
industrisektorn har permitteringar och
nedläggningar av företag förekommit,
vilket friställt ett antal människor utan
att någon egentlig ny industri har tillkommit.

Beskedet i förra veckan om nedläggning
av ännu ett företag har givit anledning
till ny oro, särskilt då man
för närvarande inte kan spåra andra
nya arbetstillfällen för den friställda
arbetskraften. Man frågar sig därför
om läget bedömes sådant att direkta
sysselsättningsskapande åtgärder bör
vidtagas, exempelvis genom beviljandet
av lokaliseringsstöd.

Herr statsrådet har i sitt svar bl. a.
framhållit att lokaliseringspolitiska insatser
kan övervägas även i gävleområdet.
Detta vill jag framföra ett särskilt
tack för. Statsrådet påpekade också
att andra åtgärder måste vidtagas
på längre sikt för att söka tillföra området
ersättningsindustrier i syfte att
bredda sysselsättningsunderlaget. Jag
delar helt den synpunkten. På det kommunala
planet är jag medveten om att
såväl stadens myndigheter som vår
landshövding och länsarbetsnämnden
är synnerligen aktiva och gör allt som
kan göras i detta läge.

Jag vill till sist ställa en fråga till
herr statsrådet: Är det för närvarande
känt, huruvida ytterligare permitteringar
eller företagsnedläggelser är aktuella
inom gävleområdet?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Mitt svar är nej.

Härefter meddelade herr förste vice
talmannen att herr Haglund begärt ordet;
och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20
mom. 4 kammarens ordningsstadga fö -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på fråga ang. begärd utredning rörande användningen av engångsförpackningar
— Svar på fråga ang. tillgodoräknande i merithänseende av tjänstgöring som
läkare i internationell biståndsverksamhet

reskrivna inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr HAGLUND (s), som yttrade:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att helt kort redogöra för vad Gävle
stad har utträttat på detta område, då
det måhända kan verka egendomligt att
vi som är bosatta i Gävle inte har ställt
några frågor. Detta beror på att följande
åtgärder har vidtagits av stadens
myndigheter.

En speciell utredningsman — eller
jag kanske skulle säga kvinna — har
sedan en tid tillbaka hos stadens industrier
inhämtat besked om förestående
utbyggnadsplaner och sammanställt dessa.
Stadens myndigheter har nämligen
utgått ifrån att det som i första hand
bör göras är att satsa på de industrier
som redan finns och försöka bygga ut
dem.

Drätselkammarens arbetsutskott har
också fungerat som en speciell näringslivskommitté,
och dessutom har drätselkammaren
beslutat om anställande av
en expert på näringslivsfrågor. överläggningar
med arbetsmarknadsstyrelsen
har redan ägt rum, varvid man diskuterat
bl. a. de frågor som varit uppe
till behandling i dag, nämligen eventuella
möjligheter att utvidga det norra
stödområdet.

Det bör naturligtvis tilläggas att stadens
myndigheter och de ledande inom
den kommunala förvaltningen är tillfredsställda
och positivt inställda till
den hjälp som kan fås på det rikspolitiska
planet, och jag vill särskilt betona
att ett intimt samarbete pågår med
landshövdingen, länsarbetsnämnden och
arbetsmarknadsstyrelsen.

Anledningen till att vi inte har frågat
någonting speciellt på detta område
är att vi har ansett och fortfarande anser
att det är mera naturligt och verklighetsnära
att agera på det lokala pla -

net och inom de organ och institutioner
som riksdag och statsmakter i full enighet
beslutat om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. begärd utredning rörande
användningen av engångsförpackningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat, när jag avser att tillsätta
den av riksdagen i mars 1966 begärda
utredningen rörande användningen av
engångsförpackningar och den därav
föranledda nedskräpningen i naturen.

Som jag meddelat i första kammaren
den 10 maj i år har utredningen tillsatts.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det gläder mig som motionär
att utredningen har blivit tillsatt,
och nu hoppas jag bara att den
fullgör sitt arbete så snabbt som möjligt,
så att våra skogar inte blir fulla av
engångsförpackningar. Jag tackar statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. tillgodoräknande i
merithänseende av tjänstgöring som läkare
i internationell biståndsverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr tahnan! Fru Ryding har ställt
frågan om jag vill ta något initiativ i

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av betänkande om en översyn av
sjukförsäkringsbestämmelserna

syfte att möjliggöra för svenska läkare
att få tillgodoräkna sig tid för tjänst
i internationell biståndsverksamhet, då
ny tjänst sökes efter återkomsten till
Sverige.

Vid alla tjänstetillsättningar sker en
bedömning av de sökande med hänsyn
till förtjänst och skicklighet. Vid meritvärderingen
är principen att tjänstgöring
inom biståndsverksamheten jämställs
med likvärdig tjänstgöring här i
landet. Det är inte möjligt att här gå
närmare in på de detaljspörsmål som
kan komma upp i hithörande fall. Som
jag tidigare meddelat avser jag att föranstalta
om en översyn av bl. a. frågor
om värdering av meriter för överläkartjänster.
Därvid blir det även aktuellt
att behandla meritvärdet av tjänstgöring
i internationell biståndsverksamhet.

Vidare anförde

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern
för svaret på min enkla fråga.
Han säger nu att man vid meritvärdering
går efter principen att tjänstgöringen
inom biståndsverksamheten
jämställs med likvärdig tjänstgöring här
i landet.

Jag ställde min fråga därför att det
har förekommit fall där meritvärdering
för just sådan tjänst har ställts i tvivels-mål
och varit mycket omdiskuterad.
Att någonting inte är som det skall vara
bekräftar ju socialministern när han
meddelar, att han har föranstaltat om
översyn av frågor om värdering av meriterna
för bl. a. överläkartjänster och
att det i den översynen också skulle bli
aktuellt att behandla meritvärdering för
tjänstgöring vid internationell biståndsverksamhet.
Resonemanget haltar litet
grand, men jag vill ta fasta på det positiva,
och det är den översyn som
skall göras.

Jag anser nämligen att det finns myc -

ket starka skäl för en generösare bedömning
av meritvärdet av u-landstjänst.
Därvidlag måste det finnas fastare
normer. Det gäller ju här rekrytering
till en verksamhet av stort värde ur
olika synpunkter. Bl. a. lägger vi ned
mycket pengar på u-landshjälpen, även
om jag för min del anser, att vi lägger
ned för litet pengar på den. Det bör
inte finnas några tvivelsmål när det
gäller meritvärderingen för dem som
ger sig ut i u-landstjänst. Man bör väl
inte bara välkomna aktiva människor
ute i u-länderna, utan man måste i lika
hög grad se till att de är välkomna
när de återvänder till Sverige. Dessutom
är det i verkligheten så att det
finns oerhört många uppgifter i ett uland,
där tjänstgöring för sådana måste
anses vara en mycket tungt vägande
merit.

Jag tackar för svaret och vill som
sagt ta fasta på det positiva i detta
svar, det om översynen av meritvärderingar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande
av betänkande om en översyn

av sjukförsäkringsbestämmelserna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat, om jag vill upplysa kammaren
om när 1961 års sjukförsäkringsutredning
beräknas framlägga sitt betänkande
angående en översyn av sjukförsäkringsbestämmelserna.

Utredningen har ett omfattande uppdrag.
Enligt årets riksdagsberättelse
avser utredningen att i etapper lägga
fram förslag i de ämnen som utredningen
har kvar att behandla. I år planerar
utredningen att avge ett förslag
om sjukförsäkringsersättning för vård

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på fråga ang. åtgärder för att öka sjösäkerheten m. m.

på sjukhus, halvöppen vård m. m. och
nästa år ett förslag, som bl. a. behandlar
ersättning för andra sjukvårdande åtgärder
än läkarvård och sjukhusvård.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret.

Jag kan inte annat än beklaga den
tidsutdräkt som behandlingen av dessa
viktiga spörsmål fått. Utredningen
tillsattes ju i slutet av 1961 och redan
då stod det klart för många att det var
både angelägna och brådskande frågor
som utredningen hade att framlägga förslag
i. Jag tänker framför allt på nödvändigheten
av att göra den öppna vården
mera konkurrenskraftig i förhålllande
till den slutna vården och på det
sättet minska trycket på den senare, som
ju är den dyraste vårdformen.

Av statsrådets svar ser jag nu att
man kan förvänta att utredningen under
innevarande år kommer att framlägga
förslag som berör sjukförsäkringsersättning
för vård på sjukhus, halvöppen
vård m. m. Beträffande den halvöppna
vården framhölls det redan i
direktiven, att utredningen skulle behandla
denna problematik med förtur.
Nu har det gått sex år sedan utredningen
tillsattes och först i år kan man
vänta förslag.

Herr talman! Jag vill inte tillspetsa
diskussionen, ty jag vet att utredningen
har haft att ta ställning till omfattande
problem, men enligt min mening kan
man trots allt inte underlåta att beklaga,
att så viktiga och brådskande frågor
måste ta så lång tid. Under de gångna
sex åren har dessutom väckts en mängd
angelägna motioner som sammanhänger
med dessa spörsmål, men de har rönt
det sedvanliga ödet när det sitter en
utredning, nämligen att hänvisas till utredningen
för bedömning. Många sjuka
människor blir ekonomiskt lidande
på att man inte kan få till stånd något

smidigare bestämmelser då det gäller
sluten vård kontra öppen vård.

Herr talman! Jag hoppas bara att de
förslag som statsrådet nu ställt i utsikt
också kommer att presenteras
inom rimlig tid.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det bör ändå sägas att
utredningen har att utföra ett mycket
omfattande arbete och att den redan avlämnat
två stora betänkanden i väsentliga
frågor. De spörsmål som fru Kristensson
tagit upp är, som hon själv
framhöll, komplicerade och kräver därför
sin tid, men jag har i mitt svar angivit
de tidpunkter då vi kan förvänta
utredningsförslagen.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
ytterligare, men även jag framhöll
att utredningen har att utföra ett omfattande
arbete. Får jag bara göra den
personliga reflexionen att jag för min
del skulle ha föredragit, att utredningen
börjat med den problematik det här
gäller och väntat med läkemedelsförordningen
och frågan om tandvårdsersättning.
Den senare saken har vi
uppenbarligen inte praktiska resurser
att för närvarande göra någonting åt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. åtgärder för att öka
sjösäkerheten m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat
mig, om några förändringar planeras i
principerna för utformningen och placeringen
av säkerhetsanordningarna

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på fråga ang. åtgärder för att öka sjösäkerheten m. m.

och bestämmelserna för navigering i
lotsled för att öka sjösäkerheten och
lotspersonalens rättssäkerhet.

Handelsfartygens utveckling mot större
och snabbare enheter medför ökade
krav på framkomligheten i farlederna.
För att såvitt möjligt tillgodose dessa
krav ägnas fortgående uppmärksamhet
åt utformningen och placeringen av säkerhetsanordningarna
i våra farleder.
Detta sker genom initiativ av sjöfartsstyrelsen,
som är den ansvariga myndigheten
på detta område, av lotsar och
sjöfartsorganisationer och genom att
den tekniska utvecklingen följs upp.
Någon förändring av principerna för
säkerhetsanordningarna och navigeringen
är inte planerad. Lotsorganisationsutredningen
och sjöfartsutredningen
handlägger frågor av betydelse i detta
sammanhang.

Frågan om lotspersonalens rättssäkerhet
har nyligen behandlats av riksdagen
i samband med förslag till lag om
ändring i sjölagen. Genom lagen den
24 februari 1967 (nr 48) om ändring
i sjölagen har föreskrift införts i 314 §,
varigenom möjlighet skapats att vid
bl. a. händelser som medfört stora förluster
i liv eller egendom verkställa utredning
av en särskild undersökningskommission,
bestående av personer med
juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap.
Lagändringen avses träda i kraft
den 1 juli i år. Såsom framgår av lagutskottets
utlåtande har det förutsatts
att i det fall erfarenhet av lotsning är
av betydelse för utredning av sjöolycka
lotskunnig expertis anlitas i sjöförklaringsdomstol
eller undersökningskommission.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
frågan.

Det lagutskottsutlåtande, som herr
statsrådet i sista delen av sitt svar hän -

visade till, hade avgivits med anledning
av en motion som jag väckt här i kammaren.
Jag tror att också statsrådet
skulle kunna bidra till en god lösning
av frågan om lotsarnas rättssäkerhet
bl. a. genom att utöka lotsorganisationsutredningen
med en aktiv lots. Lotsarna
är inte företrädda i denna utredning,
men det vore säkert värdefullt om de
bleve det.

Det har skett ganska många olyckor
under ganska kort tid, och jag tycker
att det finns anledning dels att undersöka
orsakerna härtill och dels att utreda
vilka åtgärder som kan vidtas för
att få en förbättring till stånd. Det har
visat sig att bidragande orsaker till dessa
olyckor har varit dels vissa brister i
utformningen av farlederna och dels i
vissa fall att befälhavarna inte anlitat
lots. Det senare har kanske berott på
chockökningen av lotsavgiften och på
höjningen av lotspliktsgränsen, men det
kan dessutom bero på att det tagit för
lång tid att få lots.

Jag tror att kommunikationsministern
har alla skäl att studera effekten
av den partiella omorganisationen den
1 januari med anledning av det nya
lönesystemet för lotsarna. Mycket talar
för att det blivit en synnerligen dyrbar
rationalisering och att sjösäkerheten inte
blivit större genom reformen.

Det är alldeles uppenbart att lotsarna
i dessa för vårt land oerhört viktiga
angelägenheter intar en nyckelposition.
De har under århundraden svarat för
sjösäkerheten i våra farleder. Yrket har
ofta gått i arv från far till son i många
generationer och lotsarna är utan tvivel
de verkliga experterna när det gäller
den inre sjöfarten. De har också ett mycket
ansvarsfullt arbete och får vid olyckor
stå till svars inför domstol. Mot
den bakgrunden tycker jag att det vore
självklart att lotsarna aktivt fick medverka
vid utformningen av säkerhetsanstalterna
i våra farleder och inte bara
ha den initiativrätt som statsrådet
åberopade. Några möjligheter till sådan

Nr 26

Torsdagen den 11 mai 1967

Svar på fråga ang. åtgärder för att öka sjösäkerheten m. in.

aktiv medverkan har inte lotsarna i vårt
land, medan detta däremot är praxis i
många andra länder. Ur rättssäkerhetssynpunkt
tycker jag att det är ganska
naturligt att de som i sista hand står
ansvariga för vad som händer i lotsled
också skall ha ett avgörande inflytande
på farledernas beskaffenhet.

Slutligen, herr talman, anser lotsarna
att det behövs noggrant utformade bestämmelser
för fart i inre farvatten. Sådana
bestämmelser har man i betydligt
större utsträckning i andra länder än
i vårt land. Också när det gäller att få
till stånd sådana bestämmelser anser jag
det vara självklart att lotsarna själva
får medverka.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Hedin tog upp en
mycket lång rad frågor som har med
lotsarnas verksamhet att göra. Jag är
angelägen att understryka, att lotsarna
utgör en mycket förtjänstfull yrkeskår,
som utför ett viktigt arbete inom vår totala
trafikförsörjning, och att deras sakkunskap
naturligtvis skall tas till vara.
De har också på alla berörda områden
möjligheter att framföra synpunkter,
och säkerligen sker även detta.

Lönesystemet är ju en förhandlingsöverenskommelse
som man skall respektera.
Visserligen har vi ännu ganska
kort erfarenhet av den rationalisering
som ägt rum, men det rådde en
mycket betydande enighet om att lotsväsendets
tidigare organisation var ålderdomlig
och att en nödvändig rationalisering
skulle medföra påtagliga
vinster. Det är som sagt ännu för tidigt
att bedöma verkningarna, men jag har
utomordentligt svårt att föreställa mig
att rationaliseringen skulle ha medfört
en fördyring.

Detta är en del av ett komplex; alla
dessa säkerhetsanordningar gäller både
lotsväsendet och fyrväsendet. En de!

av avgifterna, exempelvis fyr- och båkavgiften,
har höjts. Det har jag bedömt
vara alldeles nödvändigt; det står i full
överensstämmelse med de av riksdagen
enhälligt godtagna principerna om att
varje trafikgren skall bära sina egna
kostnader, så att vi skall få en konkurrens
på lika villkor. Detta gäller alltså
även sjöväsendet. Men det är också
självklart att sjöfartsnäringen som skall
betala kostnaderna för den service som
samhället ställer till förfogande även
har berättigade anspråk på att denna
serviceverksamhet skall vara rationell
och ekonomiskt bedriven för att inte
avgifterna skall bli orimligt höga.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I det sista avseendet delar
jag kommunikationsministerns principiella
uppfattning, men jag tror att
det var olyckligt att man chockhöj de avgiften
— den fördubblades enligt uppgift.
Jag tror att det hade varit betydligt
klokare att göra höjningen i etapper.

Jag är glad över att kommunikationsministern
menar att lotsarna bör ha
möjligheter att påverka utvecklingen.
Men de har faktiskt inte det i den utsträckning
som vore önskvärt; de har
bara initiativrätt. Det borde rent organisatoriskt,
menar jag, finnas större förutsättningar
för lotsarna att påverka utvecklingen
just när det gäller sjösäkerheten.
Denna är ju ett så väsentligt inslag
i deras ansvar som lotsar — själva
lotsningen ombord utgör bara en del av
sj ösäkerhetsarbetet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Hedin är uppenbarligen
ganska lättchockad. Höjningen
av lotspenningen uppgick visserligen till
90 procent och höjningen av fyr- och
båkavgiften till 40 procent, men det be -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på fråga ang. formerna för kommunsammanläggning

rodde på att dessa avgifter förut var
mycket låga. Då verkar även en ganska
modest höjning procentuellt stor. Det
blir ju något av ryska procent när man
har så låg utgångspunkt för sina beräkningar.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill säga att det inte
är herr Hedin som är »lättchockad»,
utan det är fartygsbefälhavarna som i
praktiken visat sig vara litet »lättchockade»,
och detta kan få mycket betänkliga
konsekvenser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. formerna för kommunsammanläggning Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
har frågat mig om någon ståndpunkt
tagits till formerna för kommusammanläggningar
efter år 1971.

Jag har i olika sammanhang ställts
inför frågan huruvida den nuvarande
principen för kommunindelningsreformen
— som förutsätter kommunernas
frivilliga medverkan till kommunsammanläggningar
— kommer att tillämpas
även i fortsättningen. Mitt svar har varit
och är alltjämt att regeringen inte
planerar någon ändring i denna ordning.
Hur regering och riksdag kan
komma att bedöma läget i denna fråga
på 1970-talet har jag självfallet ingen
möjlighet att tillkännage någon uppfattning
om. Svaret på herr Ekströms
fråga är alltså nej.

Vidare anförde

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret.

Det kanske kan synas överraskande
att jag framställt denna fråga, eftersom
vi bara för några veckor sedan hade en
omfattande debatt här i kammaren i anledning
av en interpellation, i vilken
det frågats om länsstyrelsernas aktivitet
när det gäller kommunsammanläggningar.
Den debatten kom inte bara att
röra sig kring den aktualiserade frågeställningen
utan även om kommunindelningsreformens
principer över huvud
taget. Jag tyckte att statsrådet
Lundkvist då lämnade kompletterande
och helt tillfredsställande svar på de
framställda frågorna, men jag blev
ganska förvånad när jag i ett referat i
dagspressen några dagar efteråt läste
att statsrådet Lundkvist påstods ha utlovat
att friheten för kommunerna att
bilda block eller inte skulle kvarstå efter
år 1971. Jag bortser givetvis från
den sammanblandning som gjorts mellan
kommunblock och storkommuner.
Tidningsskribenter ■— och tyvärr även
många kommunalmän — handskas ofta
litet vårdslöst med de begreppen. Det
var givetvis kommunerna som avsågs.

Nu har statsrådet Lundkvist förklarat
att man inte tagit ställning till vad som
kommer att hända efter år 1971, och
det svaret tycker jag är helt tillfredsställande.
Den referent som lyssnade
till statsrådet Lundkvist på den konferens
där statsrådet medverkade, nämligen
Svenska stadsförbundets kretskonferens
i Jönköping, hade missuppfattat
statsrådet. Som statsrådet säger vore
det orimligt att nu ha någon mening om
vad som kommer att hända på 1970-talet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att än en gång få tacka statsrådet
Lundkvist för det svar jag fått på min
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1987

Svar på interpellation ang. uppbyggnaden av arbetsterapeut- och sjukgymnastut bildningen -

§ 13

Justerades protokollet för den 2 innevarande
maj.

§ 14

Svar på interpellation ang. uppbyggnaden
av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har frågat
dels om jag är villig lämna kammaren
en redogörelse för uppbyggnaden av
arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen,
dels om jag är beredd vidtaga
sådana åtgärder, att erforderliga läkar-lärarresurser
nu ställs till denna utbildnings
förfogande i syfte att förhindra
att ifrågavarande undervisning
äventyras.

Som herr Källstad själv anfört bedrivs
sjukgymnastutbildning i Stockholm
och Lund under statligt huvudmannaskap
och i Göteborg under kommunalt
huvudmannaskap. I Göteborg
liksom i Linköping och Örebro bedrivs
även arbetsterapeututbildning under
kommunalt huvudmannaskap. Till den
kommunala utbildningen utgår statsbidrag
enligt de för yrkesskola gällande
grunderna.

Allteftersom undervisningsvolymen
växt har det i Göteborg visat sig allt
svårare att av det förefintliga antalet
läkare i staden ta ut tillräckligt antal
undervisningstimmar, särskilt som utbildning
för även andra vårdyrken kräver
sammanlagt ganska betydande läkarinsatser.

överläggningar med staden har visat
att det inte är möjligt att tillgodose anspråken
på läkarinsatser i olika slag
av utbildning enbart genom att anställa
fler läkare inom sjukvården. Med hänsyn
härtill har Kungl. Maj :t den 10 mars

1967 beslutat om inrättande av ett antal
extra läkarlärartjänster vid universitetet.
Jag utgår från att erforderliga
resurser i detta hänseende därmed tillskapats
för den utbildning som bedrivs
i Göteborg och räknar sålunda med att
sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen
där skall kunna bedrivas utan
störningar i fortsättningen.

Vidare anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka ecklesiastikministern
för svaret på min interpellation.

Resultatet av den kris som utbildningen
i Göteborg av sjukgymnaster och
arbetsterapeuter hamnade i blev ju att
göteborgsläkare vid sidan av sitt ordinarie
arbete har stått för omkring
4 000 undervisningstimmar i vad man
kallar paramedicinska ämnen vid yrkesskolan,
och det var en börda som de
rimligen inte kunde orka med i längden.
En viss förbättring inträffade så
till vida, att den tidigare inrättade professuren
i medicinsk rehabilitering blev
besatt och att innehavaren åtog sig
viss undervisning för ifrågavarande utbildning.
Då återstod emellertid frågan
om möjligheterna att inrätta ytterligare
läkarlärartjänster i yrkesskolan.

En kort historik i detta sammanhang
har sagt mig, att i planeringsskedet utreddes
betingelserna för en förbättrad
och delvis samordnad utbildning för
sjukgymnaster och arbetsterapeuter. De
statliga utredningarna var, såvitt jag
förstår, gjorda med stor sakkunskap.
1960 års arbetsterapeututredning torde
få betecknas som föredömlig, och i allt
väsentligt kunde en medicinsk expertgrupp,
som detaljbearbetade de framlagda
förslagen, bygga vidare på denna
utredning på ett mycket tillfredsställande
sätt. Jag vet att professor Tore
Broman vid neurologiska kliniken i Göteborg
har utfört ett mycket förtjänst -

Torsdagen den 11 maj 1967 Nr 28

Svar på interpellation ang. uppbyggnaden av arbetsterapeut- och sjukgymnastut bildningen -

fullt arbete såsom ordförande i denna
expertgrupp.

Sedan utredningarna rörande arbetsterapeut-
och sjukgymnastutbildningsfrågorna
behandlats av olika remissinstanser,
framkom önskemålet om att
man i stället för att inrätta ett institut,
som var jämförbart med sjukgymnastinstituten
i Stockholm och Lund, borde
samordna utbildningen med övrig vårdyrkesutbildning
och inordna det hela
i yrkesskolans regi. Riksdagen följde
som bekant också den linjen.

Jag känner väl till att man hade och
har delade meningar om det lämpliga i
det beslutet. Ingen kan väl ännu säga
vad som på lång sikt skall vara det
bästa, även om jag tror att utbildningen
i yrkesskolans regi under sjukvårdshuvudmännens
ansvar kan visa sig lika
värdefull som den utbildning som ges
i anslutning till medicinsk fakultet;
nota bene om yrkesskolan får tillräckliga
resurser.

Säkert är att man på kort sikt måste
räkna med en lång serie av svårigheter,
när man nu skall försöka inrangera
arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildningen
i yrkesskolans regi.
Framför allt har det stött på svårigheter
att inrätta nya läkarlärartjänster,
som enligt tidigare utredningar är nödvändiga
för att få till stånd en god utbildningsstandard,
något som ju på ett
positivt sätt beaktats i ecklesiastikministerns
svar på min interpellation. Enligt
den ursprungliga planen skulle dessa
tjänster tillsättas via universitetet på
samma sätt som vid sjukgymnastinstituten
i Stockholm och Lund. Om så hade
skett, kanske utbildningen redan varit
i gång under tillfredsställande förhållanden.
I stället sades det att tjänsterna
i fråga inte utan vidare kunde inrättas;
man nämnde en rad svårigheter, såsom
ekonomiska, politiska o. s. v. Även läkarbristen
framhölls.

Från statligt håll ansågs att lärartjänsterna
i vårdyrkesskolan i princip

borde bekostas av de kommunala huvudmännen,
medan dessa ansåg att det
inte fanns skäl för dem att bekosta
lärartjänster, som var avsedda för utbildning
av vårdyrkeskategorier för
hela rikets räkning och att det var felaktigt
att statligt bidrag skulle utgå
till lärartjänsterna i Stockholm och
Lund, medan man i Göteborg endast
kunde påräkna bidrag för timarvoden.

Det är ett faktum att både arbetsterapeuter
och sjukgymnaster är en liten
yrkeskategori jämfört med de övriga inom
vårdyrkesskolan. Många anser därför
att denna fråga är en bagatell som
blåsts upp till för stora dimensioner.
Men då glömmer man att varje enskild
yrkeskategori inom sjukvården har sina
speciella uppgifter och att samordningen
och effektiviteten slutligen betingas
av att ett arbetsteam har tillgång
till samtliga medlemmar. Man kan med
säkerhet slå fast att hela utbyggnaden
av långtidsvård och rehabilitering i
Sverige kommer att bli lidande —
kanske i många år framåt — på att tillgången
på arbetsterapeuter och sjukgymnaster
är otillräcklig. Man kan
med säkerhet slå fast att, om utbildningen
av dessa kategorier blir alltför
bristfällig, läkarna i stället tvingas lägga
ned betydligt mer arbete inom långtidsvård
och rehabilitering än som
annars vore nödvändigt. Därigenom
kan inte påräknas den avlastning för
läkarna som är nödvändig, om sjukvårdsresurserna
skall byggas ut på rationellt
sätt.

När jag nu tar del av ecklesiastikministerns
svar finner jag att det har
hänt någonting väsentligt sedan den 19
januari, då jag framställde min interpellation.
Jag syftar på Kungl. Maj :ts
beslut den 10 mars i år om inrättande
av ett antal extra läkarlärartjänster vid
universitetet i Göteborg. Statsrådet förklarar
sig utgå från att erforderliga resurser
i detta hänseende därmed skaplats
för den utbildning som bedrivs i

22 Nr 26 Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. plastfilmförpackning av mat vid sjukhus och andra
allmänna institutioner

Göteborg och räknar med att sjukgymnast-
och arbetsterapeututbildningen
där skall kunna bedrivas utan störningar
i fortsättningen. Jag tillåter mig
av detta dra slutsatsen att vi nu vet —
alltså efter den 10 mars — att förutsättningarna
personalmässigt sett i Göteborg
blir lika goda som i Stockholm
och Lund, där det ju är statligt huvudmannaskap
vad beträffar sjukgymnastutbildningen.
Denna utbildning är alltså,
såvitt jag förstår, säkrad.

Kvar står då frågan om arbetsterapeututbildningen.
Jag vill gärna tolka
ecklesiastikministerns svar så, att här
ges en chans att låta de nya extra läkarlärartjänsterna
vidgas till att också omfatta
arbetsterapeututbildningen — det
aktuella beslutet skulle väl kunna få en
sådan positiv innebörd. Men det räcker
inte ändå. Det kan krävas ytterligare
några tjänster, sådana som finns exempelvis
i Linköping och i Örebro, där
man också har kommunalt huvudmannaskap.
Jag uppfattar svaret närmast
så, att det ankommer på Göteborgs stad
att lösa problemet och att staden bör
förmås att åstadkomma en lösning i
linje med vad som skett i Linköping
och Örebro.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. plastfilmförpackning
av mat vid sjukhus och andra
allmänna institutioner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
om jag anser att plastfilmförpackad
mat skall serveras patienter och personal
vid sjukhus och vilka åtgärder
jag anser erforderliga för att kontrollera
att fullvärdig och smaklig kost serveras
vid sjukhus och andra allmänna
institutioner.

Stockholms stad och Stockholms läns
landsting började 1960 vid Nacka lasarett
en försökstillverkning av färdiglagad
mat i plastfilmförpackningar.
Syftet med försöken var att pröva möjligheterna
att rationalisera kosthållet
inom sjukvårdsinrättningar. För närvarande
får ett 20-tal sjukhus i stockholmstrakten
samt sjukhusen i Bollnäs
och Söderhamn plastfilmförpackad mat
från Nacka lasarett. Metoden tillämpas
även i Malmberget av LKAB, som nu
har ett storkök med en kapacitet av
15 000 portioner per dag.

Enligt den angivna metoden — som
jag i fortsättningen kallar Nackametoden
— lagas maten på vanligt sätt och
packas het i plastfilmpåsar med fem
portioner i varje påse. Det mesta av
luften avlägsnas, förpackningarna försluts
och upphettas därefter i kokande
vatten. Sedan kyls de snabbt ner och
läggs in för förvaring i kylrum. Förpackningarna
förvaras högst tre veckor
innan maten används. Alla transporter
sker i kylbilar. Då maten skall
användas upphettas förpackningarna
oöppnade i kokande vatten. Vid serveringen
tilläggs matfett, bröd, grönsaker,
frukt m. in. Vissa ingredienser, däribland
potatis, tillagas alltid lokalt på
konventionellt sätt.

För några år sedan hemställde veterinärstyrelsen
och medicinalstyrelsen
att statens institut för folkhälsan skulle
utreda Nackametodens värde från näringsfysiologisk
och bakteriologisk-hygienisk
synpunkt.

Folkhälsoinstitutets undersökningar
har visat, att Nackamaten i så gott som
alla avseenden är fullt likvärdig med
annan mat, tillagad i storkök. Endast i
fråga om C-vitaminlialten kunde skillnad
konstateras. Redan den konventionella
storkökshanteringen medför avsevärda
förluster av C-vitamin, men
förlusterna är större i den mat som lagats
enligt Nackametoden. Institutet anser
det nödvändigt att storhushåll som

Torsdagen den 11 mai 1967 Nr 26

Svar på interpellation ang. plastfilmförpackning av mat vid sjukhus och andra
allmänna institutioner

använder Nackametoden ser till att Cvitaminbehovet
täcks av råa bär, frukt
och grönsaker.

Folkhälsoinstitutet tillstyrker att
Nackametoden godtas vid sjukhus och
liknande storbespisningar men förutsätter
att vissa synpunkter beaktas vid
produktionen och distributionen. Således
anser institutet, att produktionen
hela tiden skall stå under mikrobiologisk
kontroll. Höga krav måste ställas
på plastmaterialets kvalitet, luftevakueringen
och förslutningen. Vissa temperaturgränser
måste iakttas vid upphettning
efter förslutningen av förpackningarna,
likaså vid nedkylning
under förvaring och transport. Förpackningarna
skall vara märkta med
tillverkningsdatum.

Enligt vad jag inhämtat anser medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen
att Nackametoden bör tillämpas även i
fortsättningen under förutsättning att
kraven från statens institut för folkhälsan
på kontroll vid tillverkning och
distribution noga iakttas. Vad beträffar
förvaringstiden överväger man en differentiering
på så sätt, att de flesta rätter
skall få förvaras tre veckor medan
vissa ägg- och fiskrätter skall användas
inom två veckor. Ett utvecklingsarbete
pågår — vissa rätter som visat sig
mindre lämpliga för metoden kan förbättras
eller ersättas med andra. Nackametoden
kan ge rationaliseringsvinster
och kan kombineras med användning
av både djupfrysta livsmedel och rätter
tillagade på konventionellt sätt.

Med anledning av herr Nordgrens
andra fråga vill jag ytterligare framhålla,
att en expertgrupp för samordning
av sjukhuskosten har utsetts på
initiativ av statens institut för folkhälsan.
I gruppen ingår landets främsta
näringsfysiologiska expertis. Jag vill
också erinra om att en utredning om
vissa medicinska utbildningsfrågor
m. m. nyligen har lagt fram ett betänkande,
som bl. a. tar upp frågan om

forskning rörande kostens näringsstandard
och problem vid storhushåll. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.

I detta sammanhang vill jag slutligen
också nämna det av staten och vissa
kommunala och enskilda intressenter
bildade Institutet för storhushållens rationalisering.
Institutet började sin verksamhet
hösten 1966 och samarbetar med
folkhälsoinstitutet och livsmedelsindustrin.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation
angående plastfilmförpackad mat, s. k.
påsmat.

Anledningen till att jag tillät mig besvära
herr statsrådet med denna interpellation
var att såväl patienter som
personal vid Söderhamns lasarett är
starkt irriterade och kritiska mot serveringen
av denna påsmat. Vid upprepade
tillfällen har de också uppvaktat
mig och frågat, om jag inte på något
sätt kunde medverka till att man åter
kan få »riktig, smaklig och ätbar mat»
på lasarettet i Söderhamn.

Några besök på lasarettet, den utredning
som statens institut för folkhälsan
presenterat samt några andra undersökningar,
som jag har tagit del av, övertygade
mig om att denna påsmat är
olämplig som föda både för sjuka och
friska människor, i varje fall sådan som
den levereras och serveras på detta
lasarett. De sjuka skall ju på ett lasarett
inte bara få medicinsk eller operativ
vård, utan de skall också genom en
trivsam miljö och smaklig, närande kost
stimuleras att snabbt återvinna hälsa
och krafter. Även när det gäller friska
människor, t. ex. personalen som —
helst med gott humör — skall vårda de
sjuka, inverkar utan tvivel kosten på

24 Nr 26 Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. plastfilmförpackning av mat vid sjukhus och andra
allmänna institutioner

arbetsprestation, humör och välbefinnande.

Faktum är nu att ett stort antal portioner
påsmat vid Söderhamns lasarett
returneras orörda av patienterna. Dessa
söker i stället få kaffe och bullar. Ett
annat exempel, som jag själv har hört,
var att en patient bad sina anhöriga
att ta med sig -— som han uttryckte det
— riktig mat hemifrån, eftersom han
varken tålde eller kunde äta påsmaten.
Personalen försöker att hinna gå ut och
äta, eller äter hemma, och de som inte
har tid därtill tar i stor utsträckning
matsäck med sig.

Jag har ingen anledning att tro att
patienterna i Söderhamn, liksom läkare,
sjuksköterskor eller annan personal
är kräsnare än på andra håll, utan här
måste det förefinnas vippenbara brister
i systemet. Om dessa ligger i avståndet
från leverantören eller i något annat
kan jag inte uttala mig om. Men jag kan
inte tänka mig att man skulle sätta i
gång en sådan kritik mot detta system,
om inte kritiken vore grundad.

Tyvärr har jag inga exakta siffror på
hur många portioner som kastas bort i
Söderhamn — man har där nyligen börjat
med påsmaten -— men enligt personalens
utsago är det fråga om åtskilliga
hundra. Däremot har jag sådana uppgifter
från ett lasarett här i närheten,
där man under cirka två veckor har
måst kassera 50 portioner fläskkotletter,
130 port. amerikansk köttstuvning, 35
port. sparrisstuvning, 60 port. omelett,
40 port. champinjonsoppa, 80 port. oxragu,
45 port. laxforell, 45 port. risplättar
o. s. v. Detta har skett redan innan
maten serverats, och därtill kommer
alltså de portioner som gått i retur och
därefter kastats bort.

Av naturliga skäl har påsmaten mot
denna bakgrund livligt diskuterats i vår
press i Hälsingland. I det socialdemokratiska
organet Kuriren, vilken inom
parentes sagt är en saklig och vederhäftig
tidning, har man kunnat läsa föl -

jande rubriker: »Personalen tar matsäck
med sig», »Vissa dagar är maten
oätlig», »Kraftig opinion i Söderhamn
mot påsmaten», »Oätlig ibland»,
»Skrämmande siffror av förstörd påsmat»,
»Folkhälsan stöder kritiken mot
påsmaten», »I går hemlagat •— antalet
lunchgäster dubbelt!».

Det där kan inte vara påhittat av
vare sig redaktörer, patienter eller personal.
Det måste enligt vad jag förstår
ligga någonting bakom detta. Efter en
del av dessa artiklar beskylldes tidningen
Kuriren för ovederhäftig journalistik.
Tidningen verkställde då en undersökning
beträffande personalens inställning
till påsmaten vid Hälsinge
sjukhus i Bollnäs, där man hade använt
plastförpackningarna under något längre
tid.

Undersökningen var enligt Kuriren
objektivt upplagd och gjordes i samarbete
med sjukhuspersonalens fackliga
organisation. Undersökningen omfattade
57 anställda. 7 procent ansåg påsmaten
vara lika bra som annan mat, 40
procent ansåg påsmaten sämre men att
den med vissa ändringar kunde rekommenderas,
53 procent ansåg den sämre
och ville inte rekommendera densamma.

Efter att ha redovisat dessa resultat
skrev samma tidning: »För myndigheter
skulle det naturligtvis vara lugnare och
bekvämare om allmänheten aldrig bleve
upplyst om brister och missförhållanden
på vissa områden. Sådana mörkläggningssträvanden
kan en fri press
dock aldrig medverka i.»

Jag instämmer helt och fullt i detta
uttalande och hoppas att all svensk
press liksom övriga massmedia såsom
radio och TV kommer att följa samma
princip.

Varken patienter eller personal gillar
denna kost. Varför tvingas den då på
dem? Blir den billigare? Det är berättigade
frågor i detta sammanhang.

Nej, den blir inte billigare. En annan
utredning, gjord vid tre jämförbara

Torsdagen den 11 maj 1967 Nr 26

Svar på interpellation ang. plastfilmförpackning av niat vid sjukhus och andra
allmänna institutioner

sjukhus, av vilka två serverar vanlig
kost enligt Folkhälsans rekommendationer
och ett, Hälsinge sjukhus, plastfilmförpackad
kost, visar att kostnaden
vid detta senare sjukhus blir avsevärt
högre, 10 respektive 20 procent i förhållande
till de båda andra lasaretten.
Vid ett sjukhus där man serverar 189 600
portioner vanlig kost, blir dessa närmare
300 000 kronor billigare än samma
antal portioner påsmat vid Hälsinge
sjukhus.

Herr talman! Jag har tillåtit mig påpeka
några fakta i denna fråga; flera
skulle kunna anföras men jag skall inte
trötta vare sig kammaren eller socialministern
med dem. Jag lastar inte heller
socialministern för dessa förhållanden,
i all synnerhet som socialministerns
svar, om jag har fattat det rätt,
tyder på ganska stor tveksamhet om
denna kost. Socialministern understryker
i svaret att det är en försöksverksamhet,
att om det mesta av luften i påsarna
kan avlägsnas kanske metoden är
bra; att förpackningarna kan förvaras
högst tre veckor; att alla transporter
skall ske i kylbilar; att veterinärstyrelsen
och medicinalstyrelsen hemställt
om utredning av påsmatens värde; att
folkhälsoinstitutet i så gott som alla
avseenden —■ alltså inte samtliga — funnit
påsmaten likvärdig med annan mat;
att C-vitaminhalten minskas genom denna
metod; att folkhälsoinstitutet tillstyrker
att påsmaten godtages endast
under en hel rad uppräknade förutsättningar;
att vissa rätter visat sig vara
mindre lämpliga; att metoden kan ge
rationaliseringsvinster. Det är oerhört
många begränsningar! Socialministern
säger till slut att en expertgrupp har
tillsatts som närmare skall utreda frågan.

Alla dessa påpekanden i svaret liksom
de av mig anförda visar ganska
tydligt att det är fråga om en försökseller
forskningsverksamhet på ett mycket
tidigt stadium. Man måste då fråga

sig: Skall det vara nödvändigt att redan
förut sjuka människor i ett välfärdssamhälle
som vårt tvingas vara försökskaniner
i denna verksamhet?

Herr talman! Får jag sluta med att
vädja till socialministern att medverka
till att endast fullvärdig och smaklig
kost serveras patienter och personal vid
sjukhusen och att den expertutredning
som är tillsatt snarast fullföljer sin utredning.

Herr ASP (s):

Herr talman! Centraliserad kostförsörjning
har tillämpats vid Hälsinge
.sjukhus i Bollnäs sedan 1963 och vid
lasarettet i Söderhamn från januari månad
i år. Denna kostförsörjningsmetod
har varit föremål för debatter i landstinget
vid två tillfällen, 1964 och 1967.
Man har vidare från förvaltningsutskottets
sida anordnat informationsmöten
både i Bollnäs och i Söderhamn, där företrädare
för folkhälsoinstitutet och för
produktionsföretagen har varit närvarande
och lämnat redogörelser för denna
kostmetod.

Jag är något förvånad över att herr
Nordgren nu för upp denna fråga på
riksdagsplanet och dessutom berättar
saker och ting som är alldeles obekanta
för direktionens ordförande. Efter
det landstingsmöte som hölls i april har
vi vid direktionens sammanträden diskuterat
just denna matfråga. Vi har givit
företrädare för de olika personalgrupperna
order att noga se till att allt
fungerar och genast anmäla om något
inte är bra. Till dags dato har vi inte
fått någon sådan rapport från dem som
har erhållit uttrycklig order att följa
matkvaliteten.

Kritiken mot påsmaten är berättigad
när det gäller fisk och vissa äggrätter;
de är ur smaksynpunkt inte tilltalande.
Sjukhuspersonalen säger dock att
detta gäller fisk över huvud taget. Fisk
är ingen populär kost på sjukhusen, och

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1907

Svar på interpellation ang. plastfilmförpackning av mat vid sjukhus och andra
allmänna institutioner

därför drabbar anmärkningarna denna
kostmetod i alldeles särskilt hög grad.

De speciella förhållandena i Söderhamn
måste väl bero på att detta sjukhus
är under ombyggnad, varvid matsalen
måst förläggas till ett skyddsrum.
Jag medger att det är en trist och tråkig
miljö, men att det skulle vara mera
tilltalande att äta medhavd matsäck än
att äta den kost som bjuds på sjukhuset
har jag mycket svårt att förstå.

Detta är emellertid saker om vilka
vi kan göra upp mera på hemmaplan.
Jag har begärt ordet närmast för att
i all korthet redovisa att vi under de
år vi har tillämpat detta system —- från
år 1963 — har dragit vissa slutsatser.
Centraliserad kostförsörjning ger fördelar
beträffande styrningen av kaloritillförseln
till sjukhuspatienter. Det bedöms
på läkarhåll som mycket viktigt
att ha denna möjlighet. Vidare är den
ekonomiskt gynnsam. De siffror som
herr Nordgren här åberopar vill jag
därför gärna titta på. Jag vet att sjukhusdirektören
har granskat tidningsuppgifterna
och fått den uppfattningen
att det är orimliga jämförelser som
görs.

För dagen kan jag meddela att direktionen
i det budgetförslag som har överlämnats
till förvaltningsutskottet försiktigt
räknat har stannat vid en krona
mindre per dagsportion för inneliggande
patienter. Det kan väl lättast förklaras
med att man gör betydande personalbesparingar,
cirka 50 procent. Jag
kan illustrera detta med att man på
Bollnäs lasarett med 340 vårdplatser
har 17 anställda i köket. På Hälsinge
sjukhus har man 660 vårdplatser. Totalt
cirka 1 000 personer försörjs från köket
på Hälsinge sjukhus, men där uppgår
kökspersonalen bara till 8 perso
ner. Det är utan tvivel en betydandi
personalbesparing. Vi bedömer det son
riktigt att man försöker nedbringa sjukvårdskostnaderna,
och vi ser den 1963
införda ordningen som en lämplig me -

tod härför. Också på investeringssidan
gör man betydande besparingar. Från
byggnadsavdelningen har lämnats den
uppgiften, att man när man införde
detta system i Söderhamn vid den nu
pågående ombyggnaden gjorde en besparing
på en miljon kronor.

Jag vill med tacksamhet notera socialministerns
principiellt positiva inställning
till denna kostmetod. Han kan
därvidlag åberopa dels folkhälsoinstitutet,
som har studerat denna metod från
den dag då man började produktionen
i Nacka, dels medicinalstyrelsen och
veterinärstyrelsen, som tillstyrker Nacka-metoden.

Påståendet att stora mängder mat inte
har kunnat serveras utan har tagits
ur kylutrymmena och kasserats skall
jag omedelbart försöka kontrollera. För
mig var det emellertid en nyhet, vilket
är egendomligt. Varje gång jag träffar
ekonomiföreståndaren eller intendenten
frågar jag nämligen om dessa saker,
men jag har inte kunnat få de
upplysningar som herr Nordgren har
fått. Vem har lämnat dem? Det är naturligtvis
en mycket intrikat fråga, men
jag är intresserad av att få veta det.
Jag, som ändå står tjänstemännen rätt
nära och träffar dem ofta, har inte
kunnat få sådana uppgifter.

Herr talman! Vi anser att den kostmetod
vi börjat tillämpa har framtiden
för sig, så mycket mera som vi blivit
underrättade om att livsmedelsindustrin
lagt ned stora kostnader för att få fram
lagad mat och snart är i stånd att marknadsföra
den. När den dagen kommer
tror jag att debatten skall bli betydligt
lugnare kring denna fråga på hemmaplan.
Vi får då valmöjlighet att köpa
mat från livsmedelsindustrin eller genom
den ekonomiska förening som bildats
för denna produktion. Då får man
avväga vilket som är bäst.

Jag vill, herr talman, till sist säga
att jag är mycket tacksam för det svar
som socialministern har lämnat.

Torsdagen den 11 maj 1967 Nr 26

Svar på interpellation ang. plastfilmförpackning av mat vid sjukhus och andra
allmänna institutioner

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Asp är förvånad
över en del av de uppgifter jag har
lämnat. Det förvånar mig i allra högsta
grad, eftersom det mesta av vad jag
sagt återfinns i ■—- jag höll på att säga
•— herr Asps egna tidningar, d. v. s. Söderhamns-Kuriren
och Hälsinge-Kuriren,
vilka är väl spridda i våra trakter.

Herr Asp håller tydligen med om att
det har funnits problem, alldenstund
herr Asp uppmanat till varsamhet och
noggrannhet vid serveringen av maten.
Förhållandena var alltså inte tillfredsställande
när kritiken framfördes. Dessutom
säger herr Asp att kritiken är berättigad
i vissa avseenden. Det säger
ju ganska mycket. Jag håller med om
att kritiken i huvudsak riktats mot fiskrätterna,
men det är inte bara sådana
rätter som har refuserats.

Vi vet att miljön är tråkig och att
det råder besvärliga förhållanden. Just
därför hade det kanske varit lämpligt
att ha kvar det ordinarie köket i stället
för att sätta i gång en försöksverksamhet
på detta område.

Herr Asp vill gärna titta på de siffror
jag lämnat. De finns här. Det är dels
en fotostatkopia från Löwenströmska
lasarettet och dels en fotostatkopia av
en undersökning från Hälsinge sjukhus.
Där kan man återfinna de jämförande
siffrorna och uppgifter om den bortkastade
maten liksom de ekonomiska.
Från Söderhamns lasarett har jag inga
siffror över den bortkastade maten annat
än de som lämnats direkt av personalen.

Jag hoppas liksom herr Asp att det
skall bli en lugnare debatt men framför
allt att det skall bli bättre mat vid dessa
sjukhus. Detta är kanske möjligt genom
fortsatt forskning och genom noggrannare
föreskrifter för servering och
transporter. Men till dess denna forskning
är färdig är det önskvärt att följa
folkhälsans rekommendationer om or -

dinarie mat, vilken dessutom blir billigare.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord,
eftersom jag tillhör det landsting som
har gått i spetsen för denna verksamhet.
Jag har bl. a. som landstingsledamot
varit med om att proväta på Löwenströmska
lasarettet under den tid då
man verkligen kunde tala om försökskaniner
och verksamheten var alldeles
ny. Den gången hade ingen av personalen
den ringaste anmärkning att göra.

Vad jag skulle vilja anföra för att
komplettera herr Nordgrens uppgifter
är några personliga erfarenheter. Det
hände för inte så länge sedan att en
dam bland mina bekanta kom hem efter
en långvarig sjukhusvistelse. Hon är
mycket intresserad av matlagning, en
mycket kunnig husmor och mycket kritisk
när det gäller mat. Hon hade inte
ord nog för att uttrycka sin beundran
över att man kunde hålla en så hög och
så jämn standard på maten i ett storhushåll.
Hon lämnade en mycket sakkunnig
beskrivning av maten på Danderyds
lasarett och uttryckte sin synnerliga
belåtenhet med den. Sedan upplyste
jag henne om att detta var påsmat
från Nacka. Då teg hon en lång stund
och sedan sade hon: »Det var tur att
jag inte visste det, för då hade jag nog
inte tyckt att den var lika god.»

Kort tid därefter råkade jag själv
hamna på Danderyds lasarett för en
ganska lång tid. Jag gör inte alls anspråk
på någon sakkunskap när det gäller
mat. Jag tyckte maten var utmärkt,
men det säger inte så mycket. Men jag
låg ganska länge på en intensivvårdsavdelning,
där omsättningen var mycket
stor, så att jag hann med att få ett dussin
kamrater på salen, av vilka många
var mycket sakkunniga när det gäller
mat.

Som herr Nordgren påpekade betyder
maten verkligen mycket mer än annars

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. plastfilmförpackning av mat vid sjukhus och andra
allmänna institutioner

när man ligger på sjukhus. Den omväxling
man har på dagen är måltidsstunderna.
De skall vara verkliga avkopplingsstunder
och bidra till trevnaden
och tillfrisknandet. Det gjorde de verkligen
för oss. Det var en fullkomligt
enhällig uppfattning att maten var tilllagad
på ett smakligt sätt av förstklassiga
råvaror. Många av kamraterna kunde
som sagt verkligen sakkunnigt bedöma
maten. Jag vill emellertid tillägga,
att där hade instruktionerna verkligen
följts. Maten var mycket smakligt serverad,
den var kompletterad med sallad
och andra grönsaker, frukt och bär varje
dag. Den enda bristen som statens institut
för folkhälsan har påtalet, nämligen
att maten är C-vitaminfattig, hade
man kompenserat.

Även den bästa mat kan fördärvas genom
en tråkig uppläggning och servering.
Det är väl troligt att i den mån
kritiken över huvud taget har varit berättigad
—• såvida det hela inte beror
på transporterna till Söderhamn, vilket
naturligtvis kan tänkas — måste anledningen
vara, att den personal som får
hand om maten när den kommer fram
inte har fått tillräcklig utbildning i att
ta vara på den på det bästa sättet. Eftersom
plastförpackad mat är så vanlig,
är jag övertygad om att interpellanten
själv vid mer än ett tillfälle har ätit sådan
mat med god aptit utan att veta
vad det var. Men om han hade vetat att
det var påsmat, skulle han säkert inte
ha tyckt att den smakade lika gott.

Herr ASP (s):

Herr talman! När jag sade att kritiken
i vissa avseenden är berättigad menade
jag inte, som herr Nordgren ville göra
gällande, att det serverades dålig mat.
När kostsystemet infördes 1963 visste
man att det inte blir önskad kvalitet på
fiskrätter, framför allt inte på stekt fisk.
Därför har vi varit angelägna om att
göra det bästa möjliga och har också

bett personalen uppmärksamma förhållandet
och inte göra maten sämre än
den behöver vara utan snarare bättre.
Att säga att de inneliggande patienterna
får vara försökskaniner är överord.
Jag hänvisar till folkhälsans, medicinalstyrelsens
och veterinärstyrelsens uttalande
om metoden och konstaterar, att
det inte finns skäl att påstå att sjuka
människor fått vara försökskaniner.

I likhet med fröken Olsson skulle jag
kunna anföra otaliga vittnesbörd från
patienter och personal på Hälsinge sjukhus
som ätit den här maten, och de är
lika entusiastiska som de som berättat
för fröken Olsson om maten vid Stockholms
läns landstings sjukhus. Det
märkliga är emellertid att de som är positivt
inställda ringer till mig, medan
de som är kritiska ringer till herr Nordgren.
Möjligen har detta blivit ett söderhamnskomplex.
Vår partitidning i Söderhamn
åberopas ju också med förtjusning.
Jag har tillåtit mig att säga att
det i många fall skrivits överord och
har av den anledningen fått mycket
ovett •— förmodligen till herr Nordgrens
och kanske även andras förtjusning —
men jag vågar upprepa här i kammaren
att det fällts otroliga överord om
maten. Man har sagt att den är oduglig
och att det är underligt att folk inte
dör, och det har t. o. m. publicerats en
bild av en hund som går baklänges när
den bjuds på köttbullar. Är inte detta
överord, herr Nordgren? Detta ägde
rum 1964, men tidningen har ännu inte
erkänt att det var ett övertramp.

Det har sagts mycket i denna fråga
under årens lopp. Inom direktionen är
vi allvarligt inställda på att göra det
bästa möjliga. Vi anser att de ekonomiska
fördelar som systemet innebär måste
tillvaratas. Den ursprungliga kalkylen
för Gävleborgs län innebar en driftkostnadsminskning
på 5 miljoner kronor,
och vi får se vad den slutliga summan
blir. Vi är beredda att fortsätta
trots kritiken och skall försöka ordna

Torsdagen den 11 maj 1967 Nr 28

Svar på interpellation ang. sjukpenning vid arbetslöshet

så, att fiskrätter och annat blir lika
smakliga som vid traditionell tillagning.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Herr Asps senaste löfte
gäller just vad jag önskar uppnå med
interpellationen. Faktum är väl ändå att
det inte är möjligt att patienter, sjuksköterskor
och läkare skulle säga att
maten inte smakar bra, att den inte är
ätbar och att de hellre tar med sig mat
hemifrån, om det inte vore något fel på
den. Det måste väl ändå herr Asp erkänna.

Jag tror att fröken Olsson kan ha rätt
i att förhållandet kan sammanhänga
med transportproblemet. Det kanske inte
är så lätt att hålla den plastförpackade
maten vid exakt den temperatur
som folkhälsan föreskriver under en så
pass lång transport med omlastning vid
både leverantörs- och mottagningsstället.

Jag skall nu inte ta kammarens tid i
anspråk längre med denna debatt — huvudsaken
är att vi gemensamt hjälps åt
för att få maten smaklig vid sjukhusen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. sjukpenning
vid arbetslöshet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Johanson i Västervik
har frågat, om jag är beredd att
medverka till att arbetslöshet, oavsett
varaktigheten, inte medför ändring i
fråga om den arbetslöses placering i
sjukpenningklass.

Var och en som är försäkrad enligt
lagen om allmän försäkring skall vara
placerad i sjukpenningklass, om hans
årliga inkomst av förvärvsarbete uppgår
till minst 1 800 kronor. Försäkringskassan
skall besluta om placering i sjukpenningklass,
när en försäkrad skrivs

in i kassan och sedan fortlöpande pröva
om placeringen vid förändringar av
betydelse i fråga om inkomstförhållandena.

Vid tillkomsten av lagen om allmän
sjukförsäkring, som de nämnda bestämmelserna
går tillbaka på, uttalades i förarbetena,
att sjukförsäkringen borde
anpassas efter ändrade förhållanden
snarast möjligt. Eftersom försäkringen
grundas på en beräknad årsinkomst,
borde man dock inte ta hänsyn till tillfälliga
inkomständringar. Oförvållad arbetslöshet
borde i regel inte föranleda
ändring i sjukpenningklassplaceringen.
Denna borde ändras endast om det kunde
antas att den försäkrade inte inom
överskådlig tid kunde komma upp till
den inkomst han hade innan han blev
arbetslös. En framställning från den
försäkrade själv om nedsättning av sjukpenning
borde dock alltid bifallas.

Vid den kontroll, som försäkringskassorna
skall utöva för att anpassa sjukpenningklassplaceringen
efter ändrade
inkomstförhållanden, tillämpas följande
principer.

Den som varaktigt träder ut ur förvärvslivet
skall inte längre vara sjukpenningförsäkrad.
Ett avbrott i förvärvsarbetet
på upp till sex månader
medför inte någon ändring i den försäkrades
klassplacering. Visar det sig
att avbrottet föranletts av ofrivillig arbetslöshet
skall någon ändring av klassplaceringen
inte ske så länge sådan arbetslöshet
består. Detta gäller även om
arbetslösheten sträcker sig över mer än
sex månader. Givetvis fordras det då, att
den försäkrade fortfarande står till arbetsmarknadens
förfogande. Däremot
får en försäkrad efter sex månaders avbrott
i förvärvsarbetet inte vara sjukpenningklassplacerad
som förvärvsarbetande,
om arbetslösheten beror på honom
själv. Exempel på sådan självförvållad
arbetslöshet, som leder till s. k.
nollklassning, är att den försäkrade visat
arbetsovilja eller underlåtit att ta
emot erbjudet lämpligt arbete eller väg -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. sjukpenning vid arbetslöshet

rat att undergå omskolning som föreslagits
av arbetsmarknadsmyndigheterna.

Någon allmän föreskrift om nollklassning
efter sex månader finns alltså inte.
Tvärtom torde praxis vara generös mot
den som är ofrivilligt arbetslös och tilllåta
att han står kvar i sin sjukpenningklass
till dess han på nytt får arbete. Jag
kan slutligen nämna att riksförsäkringsverket
i ett cirkulär föreskrivit, att de
som undergår omskolning genom arbetsmarknadsverkets
försorg skall stå
kvar i sin sjukpenningklass under omskolningstiden.

Vidare anförde:

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Jag har kommit i kontakt med den
fråga som tas upp i interpellationen
vid tvenne tillfällen, där vederbörande
uppgivit att de blivit nollklassade i
sjukförsäkringen sedan de uppburit arbetslöshetsunderstöd
i sex månader.

Vid det första tillfället -—- det var
vid en sammankomst — försökte jag bestrida
uppgiftens riktighet. Enligt mitt
förmenande gällde det två olika försäkringar,
och jag hade svårt att föreställa
mig att utförsäkringen i arbetslöshetskassan
skulle diskvalificera vederbörande
att erhålla ersättning från sjukkassan
vid sjukdom, för vilken läkaren föreskrivit
hel sjukskrivning. Vederbörande
hade ju ändå erlagt avgifter till båda
försäkringarna. Så långt mina egna
reflexioner vid ifrågavarande sammankomst.
Då reste sig en dam i församlingen
och sade: »Jag arbetar i en försäkringskassa,
och vad herr A här framhållit
är fullständigt riktigt; vi nollställer
dem som varit arbetslösa i sex
månader, eftersom de under den tiden
icke haft någon inkomst av förvärvsarbete.
»

Sedan interpellationen framställdes

har jag haft ett samtal med en läkare
hemma, som berättat vilka problem läkarna
kan ställas inför. Han hade haft
besök av en dam som var nollställd i
sjukförsäkringen. Hon var något över
medelåldern, och läkaren påstod att
vederbörande var permitterad. Denna
dam kunde behandlas i öppen vård,
men hon hade ingen dagsjukpenning
och önskade bli inlagd på lasarettet,
därför att hon hade det knapert ställt.
Läkaren visste inte hur han skulle handla
i detta fall. En plats på lasarettet kostade
ändå 150 kronor om dagen. Han
talade inte om för mig hur han till slut
hade gjort utan framhöll endast att
läkarna har detta problem. Han var
medveten om att vederbörande inte
hade någon sjukpenning och därför hade
svårt att klara sig i den öppna vården.
De kronor om dagen som sjukhusvistelsen
kostade och som sjukkassan
betalade medförde för henne inga
utgifter, vilket däremot vård i hemmet
skulle göra.

Nu framhåller socialministern i interpellationssvaret
att någon generell bestämmelse
om nollställning i sjukkassan
efter utförsäkring i arbetslöshetskassan
inte föreligger. Personerna i de båda
fall jag relaterat tillhörde olika försäkringskassor.
Det tyder på att det är
något fel på tillämpningen av bestämmelserna.
Dessa två försäkringskassor
hade dock tolkat bestämmelserna på
samma sätt. Det vore därför tacknämligt
om departementschefens uttalande
om tillämpningen av bestämmelserna i
här berört avseende på något sätt vidarebefordrades
till försäkringskassorna.

Det är ett par andra saker som jag
finner anmärkningsvärda. Den ena är
att sjukpenningklasstillhörigheten kan
omprövas under tid då försäkringstagaren
icke har någon förvärvsinkomst.
Vi har genomfört den förnämliga ATPförsäkringen
som är uppbyggd så, att
den anknyter till inkomsten under den
aktiva tiden, närmare bestämt till de

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellation ang. lagreglering av

offentligrättsliga verksamheten

15 bästa inkomståren, detta för att vederbörande
i stort sett skall kunna bibehålla
den standard som han haft
Under sin aktiva tid. Vi har en utomordentlig
sjukförsäkring, där dagsersättningen
också anknyter till inkomsten av
förvärvsarbete. Lång sjukdomstid innebär
inte längre att dagsjukpenningen
minskas, utan den utgår med samma
belopp oavsett sjukdomstidens längd.
Den upphör inte heller förrän vederbörande
tillfrisknat eller kommit i åtnjutande
av förtidspension. Även förtidspension
är knuten till den arbetsinkomst
som utgått då vederbörande
deltagit i produktionen. I konsekvens
härmed borde ingen ändring av sjukpenningklassplaceringen
ske så länge
vederbörande är arbetslös och icke har
någon ny förvärvsinkomst som kan ligga
till grund för sjukpenningklassplaceringen.
Antingen vederbörande är
sjuk eller arbetslös föreligger ju strängt
taget samma kostnader som under den
aktiva tiden.

Den andra fråga jag funderat över är
om en arbetslös, som blir anvisad ett
arbete och av en eller annan anledning
anser sig icke kunna ta detta, av detta
skäl bör förvägras sjukpenning om han
av läkare sjukskrivits och anmodats att
avhålla sig från arbete. Att vederbörande,
om han vägrat ta ett lämpligt,
anvisat arbete avstängts från vidare
arbetslöshetsunderstöd är väl fullt förklarligt.
Men att han, om han drabbas
av sjukdom efter sex månaders arbetslöshet
och av läkare ordineras vila,
mister dagersättningen från sjukkassan
är väl mera svårförståeligt.

Det har förekommit en del interpellationer
under den senaste tiden angående
sjukförsäkringen. Det kan få en icke
initierad att tro att vår sjukförsäkringsreform
lider av allvarliga brister.
Det är inte så. Vi torde i stället ha
den bästa sjukförsäkring som något land
kan uppvisa. Jag finner det mycket
angeläget att i detta sammanhang fram -

det allmännas skadeståndsansvar för den

hålla detta. Men inget är så bra att det
inte kan ha en eller annan skönhetsfläck.
Det vore mycket tacknämligt om
statsrådet ville bidra till att dessa skönhetsfläckar
undanröjs, även om de uppstått
på grund av felaktig tillämpning
av gällande bestämmelser.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Självfallet kan jag inte
här vare sig gå in på eller ta upp några
av de enskilda fall som herr Johanson
i Västervik har åberopat. Vad jag har
redogjort för är de principer som i
dessa ärenden skall följas av försäkringskassorna
ute i landet. Skulle det
brista i information och upplysning
hos kassorna på denna punkt, så föreställer
jag mig att försäkringsverket är
angeläget att bidra med ökad information.

Jag vill också göra det tillägget, att
om det på något håll skulle ha gjorts
någon avvikelse från dessa principer,
så kan ju vederbörande i vanlig ordning
besvära sig hos riksförsäkringsverket,
som när det gäller dessa ärenden är
tillsynsmyndighet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. lagreglering
av det allmännas skadeståndsansvar för

den offentligrättsliga verksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat mig när ett lagförslag angående
det allmännas skadeståndsansvar för
den offentligrättsliga verksamheten
kommer att föreläggas riksdagen.

För närvarande pågår inom justitiedepartementet
arbete på tre lagstiftningsfrågor
inom skadeståndsrätten,
nämligen frågorna om det allmännas

Nr 26

Torsdagen den 11 mai 1967

Svar på interpellation ang. lagreglering av det allmännas skadeståndsansvar för den

offentligrättsliga verksamheten

skadeståndsansvar, arbetsgivares och
arbetstagares skadeståndsansvar samt
föräldrars och barns skadeståndsskyldighet.
Avsikten är att reglerna i dessa
ämnen samt de allmänna bestämmelser
om skadestånd som nu finns i 6 kap.
strafflagen skall föras samman i en allmän
skadeståndslag. Förslag till en sådan
lag arbetas fram i nära samråd med
de övriga nordiska ländernas justitieministerier.
Det är meningen att förslaget
skall läggas fram för 1968 års
riksdag.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

Det är utmärkt att det förslag justitieministern
nämner om i svaret kommer
att föreläggas riksdagen i en nära
framtid. Med tanke på att denna fråga
har behandlats sedan lång tid tillbaka
är det onekligen rätt sent att förslag
framlägges först 1968. Betänkandet i
ärendet redovisades 1959, och 1960
gjorde juridiska utskottet i Nordiska
rådet ett uttalande om att man kunde
godta ett uppskov till — märk väl! ■—-nästa session för att avvakta de interdepartementala
förhandlingar som just
då skulle inledas.

År 1964 var det uppenbarligen klart
med de nordiska kontakterna på tjänstemannaplanet,
och det förelåg tydligen
relativ överensstämmelse rörande
det allmännas skadeståndsansvar. Redan
1959 sades för övrigt i direktiven
till en annan skadeståndsutredning, som
arbetade med dessa frågor, att reformarbetet
var så viktigt att det borde fortsätta
utan ytterligare dröjsmål. Det
skulle nu vara intressant att höra vad
orsaken varit till det långa dröjsmålet
med denna mycket viktiga fråga. Har
den bromsats på det nordiska planet?

Vi i Sverige borde väl ha varit de
mest pådrivande i detta fall. Här har
nämligen frågan om ett generellt skadeståndsansvar
för stat och kommun för
fel och försummelser som deras funktionärer
begått trängt igenom mindre
i lag och praxis än vad fallet är t. ex.
i Danmark, Finland och Norge. Domstolarna
här i landet har i allmänhet
inte tilltrott sig att ålägga det allmänna
generellt skadeståndsansvar i anledning
av dess funktionärers fel och försummelser.
Man har också tvekat att fastslå
ett skadeståndsansvar på objektiv
grund, d. v. s. oberoende av begångna
fel eller försummelser.

I Finland och Danmark har man däremot
redan fått en mera generell lösning
av frågan om det allmännas ansvar,
och i Norge önskar man få det.
Detsamma har sagts här i Sverige sedan
lång tid tillbaka, och det borde ha
varit en anledning för oss att driva på
frågan.

Statsrådet säger i svaret att förslag
kommer att läggas på riksdagens bord
1968, och då vill jag fråga om man
verkligen kan lita på att så kommer
att ske. En av de sista dagarna i april
i år bad jag riksdagens upplysningstjänst
få ett klarläggande av hur detta
arbete låg till i departementet. Enligt
en uppgift, daterad den 28 april,
från upplysningstjänsten skulle arbetet
fortgå inom departementet med sikte
på att man till 1967 års riksdag skulle
kunna lägga fram ett förslag. Detta gör
att jag undrar över hur fort tidpunkten
för förslagets framläggande flyttas
framåt. Jag har redan nämnt årtalen
1959, 1960, 1967 och 1968, vilket markerar
den långa tidsutdräkten i denna
fråga.

Har det då över huvud taget någon
praktisk betydelse att denna fråga påskyndas?
Ett obetingat ja vill jag svara
på den frågan i likhet med vad så
många andra har gjort. Bristerna i den
svenska skadeståndsrätten över huvud

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellation ang. lagreglering av det allmännas skadeståndsansvar för den

offentligrättsliga verksamheten

taget leder till otrygghet och slumpvis
fördelade rättigheter för den enskilde.
Ibland beror rätten till skadestånd bara
på en sådan sak som om det föreligger
ett försäkringsskydd hos den
som har orsakat skadan eller inte.

När det gäller skadestånd i offentlig
verksamhet finns det två skäl som ytterligare
speciellt understryker behovet.
För det första kan i nuläget den
enskilde tjänstemannen drabbas av ett
orimligt hårt ansvar. Detta personliga
ansvar bör kunna lättas samtidigt som
ansvaret för stat och kommun vidgas.
En sådan lättnad i ansvaret för tjänstemannen
skulle då inte innebära någon
skada för allmänheten. I t. ex. Danmark
och Norge är man, såvitt jag förstår,
helt främmande för att utkräva
skadestånd av den enskilde tjänstemannen
på det sätt som vi ibland gör
här.

kör det andra är det enligt min mening
stötande — och det är kanske den
huvudsakliga motiveringen till att jag
tycker att man verkligen bör göra någonting
i denna fråga — att man i skadeståndshänseende
inte ställer samma
anspråk på det allmänna som på den
enskilde. Vi har väl alla med intresse
följt en del uppmärksammade skadeståndsmål
på sista tiden och därvid blivit
varse hur ofullkomlig den svenska
skadeståndsrätten över huvud taget för
närvarande är. Vi har också lätt att
känslomässigt engagera oss för den skadelidande
—- och det tycker jag är riktigt.
Men jag tycker också att det i ett
sådant sammanhang är honett av oss,
som i en eller annan funktion representerar
det allmänna, att dra en parallell
med förhållandena i den offentliga
verksamheten, där det ju inte föreligger
samma ansvar för det allmännas

del. Det är enligt min uppfattning inte
riktigt klädsamt av det allmänna att det
finns en sådan skillnad.

Det är inte svårt att hitta exempel
som visar att det är orimligt att det

allmänna inte tar på sig ansvaret. Jag
skall avstå från en uppräkning av sådana
exempel och inskränka mig till
att erinra om att staten på vissa områden
kräver kontroll och tillstånd för att
den enskilda verksamheten skall få
fungera på ett visst sätt. Det förefaller
då verkligen inte riktigt att det allmänna
står helt utanför varje ansvar
som den enskilde, både ekonomiskt och
kanske ännu mer psykologiskt, får känna
av på ett genomgripande sätt.

Det sades några ord av Svea hovrätt
i samband med remissbehandlingen
1959 som jag tyckte var mycket riktiga
och som jag skall be att få citera: »Då
ett skadeståndsansvar för det allmänna
är motiverat, främst på grund av dess
funktion att bereda gottgörelse åt den
skadelidande, synes intet vara att invända
mot att det allmänna ålägges skadeståndsskyldighet
i vissa situationer
där behovet av ersättning generellt sett
framträder särskilt starkt, även om skadan
icke vållats genom fel eller försummelse
i den offentliga verksamheten.
» Detta pekar på att det finns lägen
då den enskilde bör skyddas utan att
man fördenskull får fram någon som
direkt bär skuldbördan.

När betänkandet lades fram 1959, omfattade
det även frågan om de som var
anställda i den offentliga verksamheten
skulle kunna få skadestånd eller icke.
Skadeståndskommittén svarade ja på
den frågan. — Låt mig anföra ett enda
exempel på hur det kan gå i dag, när
vi inte har denna fråga reglerad.

En lärare beger sig — helt i enlighet
med de regler, anvisningar och instruktioner
som gäller för honom eller
henne — hem till en elev som under
lång tid inte infunnit sig i skolan för
att ta reda på vad som är orsaken till
frånvaron. Läraren blir därvid svårt
misshandlad av fadern till eleven, som
läraren möter i dörren. Läraren får
lida inte bara rent fysisk skada utan
även ekonomisk skada av stora mått,

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. lagreglering av det allmännas skadeståndsansvar för den

offentligrättsliga verksamheten

och skadestånd erhålles inte från något
håll.

Jag tycker det skulle vara av intresse,
om justitieministern i nuläget kunde ge
ett besked om vilket som är det lämpliga
för en tjänsteman i en sådan situation:
att ta risken av att bli fälld i
disciplinärt avseende för tjänstefel, därför
att vederbörande inte följer gällande
författningsbestämmelser, eller att
strikt följa bestämmelserna och därigenom
åsamkas mycket kännbara skador
både ekonomiskt och fysiskt.

Alla skäl — inte bara de här anförda
utan framför allt de som har anförts
under de senaste åren såväl i den
allmänna debatten som i yttranden av
olika slag från myndigheter och enskilda
— talar för att det verkligen hastar
med en lösning av denna fråga.
Jag vill också erinra om att remissinstanserna
1959 ställde sig mycket positiva
till att något skulle göras och
underströk betydelsen av att det snabbt
blev en förändring. Då är det naturligtvis
beklagligt att något inte skett
tidigare. Men bättre sent än aldrig!

Och mot den bakgrunden skulle jag
ändå vilja bedöma huvudintrycket av
detta interpellationssvar såsom positivt.
Som jag nämnde hade jag emellertid
i april i år fått uppgift om att proposition
i ärendet skulle framläggas för
1967 års riksdag. När jag nu, i maj, får
svaret säger justitieministern att proposition
skall lämnas till 1968 års riksdag.
Jag uttrycker en förhoppning om
att läget inte är sådant att svaret, därest
jag hade haft möjlighet att fråga i juni,
skulle ha blivit att proposition kommer
att framläggas för 1969 års riksdag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag uppfattade inte riktigt
vad fru Nettelbrandt i slutet av sitt
anförande sade om tidpunkten för besvarandet
av interpellationen. Men om
hennes yttrande skulle innefatta en an -

klagelse att svaret kommit för sent, så
vill jag framhålla att detta inte är mitt
fel.

Fru Nettelbrandt frågade, om man
verkligen kunde tro på att ett lagförslag
i ärendet skulle komma att framläggas
till 1968 års riksdag. Ja, fru Nettelbrandt,
om vi — d. v. s. jag och mina
medarbetare — får leva och ha hälsan,
så skall ett förslag framläggas till 1968
års riksdag.

Och därmed skulle jag, herr talman,
kunna sluta, särskilt vid denna tidpunkt
på vårsessionen och med tanke på att
så många ytterligare interpellationssvar
står på dagens föredragningslista. Men
när fru Nettelbrandt så till den grad
missbrukar kammarens tid att hon gör
långa utläggningar i en fråga, vilken
riksdagen inom mindre än ett år skall
bringa till sin lösning, må det också
vara mig tillåtet att säga några ord.

Fru Nettelbrandt har mycket väl lärt
sig frågan om det allmännas skadeståndsansvar.
Men helt aningslöst visar
fru Nettelbrandt att hon helt saknar
insikt om skadeståndsfrågornas komplicitet.
Det finns knappast mer komplicerade
civilrättsliga frågor än skadeståndsfrågorna,
och därför skall jag säga
några ord om frågans historia.

Det är självklart att ett så centralt
område som skadeståndsrätten måste
behandlas i nordiskt samarbete. Utredningsarbetet
som ledde fram till 1958
års förslag om skadestånd i offentlig
verksamhet tillkom också efter samverkan
med motsvarande kommittéer i
Danmark, Finland och Norge. Dessa
förslag i de olika länderna överensstämde
visserligen i fråga om huvudprinciperna,
men i detaljutformningen fanns
betydande skiljaktigheter. Vid remissbehandlingen
vann huvudlinjerna i det
svenska förslaget i huvudsak anslutning,
men i detaljerna fanns också här stora
meningsskiljaktigheter. Mot denna bakgrund
är det inte ägnat att förvåna att
man, när denna fråga 1961 togs upp

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellation ang. lagreglering av

offentligrättsliga verksamheten

till nordiska departementala överläggningar,
inte kunde få en lösning som
kunde tillgodose önskemålet om nordisk
rättslikhet.

I detta skede komplicerades bilden
ytterligare. Det råder ett nära samband
mellan frågan om statens och kommunernas
skadeståndsansvar samt frågan
om skadeståndsansvar för arbetsgivare
i allmänhet för skada som arbetstagare
vållat i tjänsten. Denna fråga hade redan
1958 tagits upp på programmet för
det nordiska lagsamarbetet, och i slutet
av 1959 tillsattes en kommitté. Detta utredningsarbete
pågick som bäst när
1961 års departementsöverläggningar
ägde rum. Skadeståndskommittén lade
sommaren 1964 fram ett förslag till lag
innefattande vissa bestämmelser om arbetsgivares
och arbetstagares skadeståndsansvar.
Sedan detta remissbehandlats
har nya internordiska departementsöverläggningar
ägt rum under
år 1965, som behandlade båda dessa
frågor och vissa andra särskilda frågor,
t. ex. om barns och föräldrars skadeståndsansvar.
Dessa överläggningar ledde
till positiva resultat. I samtliga länder
föreligger nu på grundval av kommittéförslagen
i detalj utarbetade och
sinsemellan nära överensstämmande
förslag till lagbestämmelser på de tre
områden jag nämnt.

Det finns därför all anledning att
tro på mitt ord när jag säger att lagförslag
skall föreläggas nästa års riksdag.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Först och främst har
jag inte uttalat mig om att svaret kom i
dag. Jag har inte anklagat vare sig justitieministern
eller någon inom departementet,
ty jag vet inte vem som är ansvarig
för att svaret kommit just i dag,
men jag har ingenting att invända däremot.
Frågan ställdes den 17 mars, och
det är helt all right att svaret kommer
i dag. Men den omständigheten att interpellationssvaren,
inte bara ifrån ju -

det allmännas skadeståndsansvar för den

stitiedepartementet utan ifrån departementen
över lag, klumpas samman till
dessa yttersta dagar, när riksdagen ändå
är så oerhört tyngd av andra ärenden,
kan ju ändå inte medföra att det
skulle vara inkorrekt eller otillåtet för
en enskild ledamot av kammaren att ta
någon tid i anspråk för att diskutera
en mycket viktig fråga. Det är heller
inte ur vägen att man här talar om denna
fråga även om justitieministern nu
givit ett löfte. Jag vill gärna uttrycka
min tillfredsställelse över att han i sitt
inlägg ytterligare poängterade att ett
förslag skulle komma till 1968 års riksdag.
Den omständigheten att vi fått ett
sådant löfte kan dock inte medföra att
vi i år skall sakna möjlighet att säga
något i denna fråga. Känner justitieministern
sig besvärad över att jag talar
om att denna fråga dock funnits i
Kanslihuset sedan 1959, utan att vi 1967
de facto ännu fått oss något förslag förelagt?
Därmed är inte sagt att jag är
omedveten om den komplicitet som
finns i denna fråga. Jag tror tvärtom
att vi just har att tänka på de olika
enskilda människorna. Det är dem det
ytterst gäller och inte skilda kommittéer
eller uttalanden eller det nordiska samarbetet.
Men att för dessa människor
tala om att vi här har en fråga som är
8 år gammal men beträffande vilken
ännu ingenting har hänt är kanske inte
alltid så angenämt. Jag förmodar att
justitieministern någon gång personligen
har kommit i kontakt med de enskilda
människorna.

Att frågorna är komplicerade har
väl visats av den diskussion som har
förts i anslutning till en del sådana
mål som varit särskilt föremål för
allmänt intresse. Men 8 år är dock
en ganska rundligt tilltagen tid. Jag
vill ännu en gång erinra om att överensstämmelse
rådde på tjänstemannaplanet
i det nordiska sammanhanget
redan 1964, ty jag förmodar att de uppgifter
som lämnats därom är riktiga.

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

Därtill kommer att de svenska remissinstanserna
var mycket positiva och,
såvitt jag vet, inte på någon avgörande
punkt kritiskt inställda vid remissbehandlingen
1959.

Slutligen vill jag säga att jag bad
justitieministern om en redovisning av
skälen till att det har dröjt så här länge.
Att det skall vara ett nordiskt samarbete
kan, efter vad jag kan förstå, vara en förklaring.
Men det är icke en förklaring
till att man här i riksdagen inte skulle
få tillfälle att diskutera en för de enskilda
människorna — de skadelidande —
så väsentlig fråga.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall inte mera tala
skadestånd. .lag skall bara tala almanacka.

Interpellationen framställdes, som vi
hörde, i mars. Jag hade förbjudit mina
medarbetare att över huvud taget syssla
med interpellationer före propositionstidens
utgång med hänsyn til! den försening
som rådde i departementet på
grund av arbetslconflikterna förra året.
Men omedelbart efter påskhelgen tog
jag kontakt med samtliga interpellanter
för att försöka få interpellationerna besvarade
senast andra veckan i april.
Det visade sig att någon interpellant som
har yttrat sig här i dag inte kunde ta
svaret då, varför vi kom överens om att
ta svaret tisdagen den 9 maj.

Den dagen hade andra kammaren inte
en enda interpellation på sin föredragningslista.
Klockan halv 3 måndagen
den 8 maj får jag meddelande om att
interpellanten inte kunde ta svaret på
tisdagen utan först på torsdagen.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Kammaren måste finna
det ganska ointressant att höra oss diskutera
almanackan. Jag vill upprepa att
jag inte har klandrat justitieministern
för att svaret har lämnats i denna vecka,
men det bör vara tillåtet att diskutera

frågan. Även enskilda riksdagsledamöter
kan faktiskt ha förhinder av olika slag.
Vi hade inte överenskommit att svaret
skulle lämnas den 9 maj utan överenskommelsen
gällde den vecka som började
den 9 maj.

Jag kan nämna att ett annat statsråd,
som är närvarande i kammaren nu, har
bett mig ta emot ett svar i dag på en
annan fråga. Det var icke möjligt för
mig att göra det trots att jag är här i
kammaren i dag. Statsrådet Odhnoff
har nämligen kallat till ett sammanträde
i den av inrikesministern berörda
servicegruppen under tid när plenum
pågår, och jag är intresserad av att vara
med vid det sammanträdet för att bevaka
igångsättningen av frågorna där.

Sådana komplikationer ■— som i det
av mig senast nämnda fallet alltså förorsakats
av ett initiativ från regeringens
sida — kan göra det omöjligt för
en enskild riksdagsman att ta emot ett
svar just den dag då ett statsråd önskar
lämna det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellationer ang. framkomligheten
i storstadstrafiken, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
har frågat mig dels om jag viil medverka
till en undersökning av vad trafikköerna
i förslagsvis Storstockholm betyder
i kostnad för den enskilde och samhället,
dels om jag observerat att framkomligheten
inom storstadstrafiken är
begränsad och, om så är fallet, vilka åtgärder
jag avser att vidta för att öka
densamma, dels om jag vill medverka
till att uppgörelsen om Storstockholms
tunnelbaneutbyggnad kan förverkligas.

Vidare har herr Ullsten frågat mig
om jag vill lämna kammaren en redo -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

görelse för regeringens syn på samordningen
av bostadsbyggandet och kommunikationsförsörjningen
inom Storstockholm.

Frågorna är av den art att de lämpligen
bör besvaras i ett sammanhang.

Beträffande herr Ullstens önskemål
om eu redogörelse för regeringens syn
på samordningen av bostadsbyggandet
och kommunikationsförsörjningen inom
Storstockholm vill jag framhålla att
denna samordning i hög grad sammanhänger
med stadsbyggandet. I allmänhet
är samordningen enligt min
uppfattning god. Staten har aktivt deltagit
i denna fråga, bl. a. genom att utse
en statlig förhandlings- och utredningsman
för den kollektiva närtrafikens
ordnande i storstockholmsområdet.
Förhandlingsmannens arbete resulterade
i den principöverenskommelse
som i slutet av år 1964 träffades mellan
företrädare för Stockholms stad och
Stockholms läns landstingskommun om
samordning, utbyggnad och drift av det
kollektiva trafiksystemet i Storstockholm.
Genom samordningen av trafikinvesteringarna
skapas ökade förutsättningar
för att även på längre sikt planera
för regionens fortsatta utbyggnad
och utveckling i övrigt.

På grundval av förhandlingsöverenskommelsen
lade regeringen under år
1965 fram förslag om statsbidrag till
byggande av tunnelbana. Genom att
tunnelbaneanläggningar gjorts bidragsberättigade
på i princip samma villkor
som gäller för vägar och gator ökar
möjligheterna att inom regionen erhålla
en fullgod trafikservice till lägsta
samhällsekonomiska kostnad.

I detta sammanhang vill jag även
nämna de stora åtaganden som enligt
överenskommelsen SJ gör beträffande
investeringar för storstockholmstrafiken.

Frågan om kostnaderna för den enskilde
och samhället på grund av trafikköer
tillhör problematiken kring lönsamhetsberäkningar
för vägföretag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
under de båda senaste budgetåren fått
särskilda medel för att utföra vissa
statistiska och ekonomiska undersökningar
rörande prioritering av vägprojekt.
Vägkostnadsutredningen skall enligt
sina direktiv bl. a. undersöka vägtrafikens
kostnader inom olika regioner
i landet och därvid ägna särskild uppmärksamhet
åt trafikproblemen i de
större städerna. I de riktlinjer för upprättande
av fördelnings- och flerårsplaner
för perioden 1967—1971, som Kungl.
Maj:t utfärdade i början av år 1966,
angavs bl. a. att man vid prioriteringen
av projekt som kom i fråga för intagande
i flerårsplan borde eftersträva att
tillgodose näringslivets behov av tillfredsställande
transportmöjligheter.
Även behoven av kapacitetsstarka trafikleder
inom och mellan tätortsregionerna
skulle beaktas. Av gatubyggnadsprojekten
borde i första hand medtas
sådana som utgör viktiga infartsoch
genomfartsleder. Vidare framhölls
i riktlinjerna att prioriteringen av de
skilda objekten i flerårsplanerna i
princip borde ske med utgångspunkt
från objektens lönsamhet.

Med anledning av herr Bengtsons
fråga om jag observerat att framkomligheten
inom storstadstrafiken är begränsad
vill jag svara att jag självfallet
gjort detta bl. a. därför att jag varje
dag åker i stockholmstrafiken. Därutöver
vill jag framhålla att de principer
som legat till grund för upprättandet
av nu gällande fördelnings- och flerårsplaner
innebär att de olika objekten
i planerna tagits med efter en angelägenhetsgradering.
I planerna ingår flera
större företag som syftar till att öka kapaciteten
på infarts- och genomfartslederna
i Stockholm. Av sådana särskilt
angelägna projekt kan jag nämna
utbyggnad av Södertäljevägen, Nynäsvägen.
Norrtäljevägen, Uppsalavägen och
Enköpingsvägen till motorvägsstandard.
Bland övriga företag i planerna kan
framhållas Lidingöbron, Huddingevägen

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. in.

och Essingeledens fortsättning norrut.

För att underlätta rationella avvägningar
vid utbyggnad av trafikapparaten
har staten öppnat möjligheter för
kommunerna att få statsbidrag till byggande
av tunnelbana. Genom de stora
fördelar från bl. a. kapacitetssynpunkt
som en tunnelbana erbjuder jämfört
med en yttrafikled får kommunerna
ett större utbyte av de medel staten ställer
till förfogande än som skulle blivit
fallet vid byggande av enbart vägar och
gator. Eftersom projekt avseende byggande
av tunnelbana skall prioriteras
tillsammans med väg- och gatubyggnadsprojekt
kommer angelägenhetsgraden
att bli avgörande för inplaceringen
i fördelnings- och flerårsplaner.

De överväganden som skett i samband
med upprättande av fördelningsplanen
för perioden 1967—1971 har
resulterat i att Stockholms stad jämte
angränsande städer i länet i planen tilldelats
cirka 450 milj. kr. av de 1 350
milj. kr. som planen sammanlagt omfattar.
Härtill kommer 80 milj. kr. till
kommunalförbundet för Stockholms
stads och läns regionala frågor (KSL)
för tunnelbanebyggen. Detta innebär
att städerna i storstockholmsområdet fått
cirka 40 procent av den beräknade totala
medelstilldelningen i fördelnir.gsplanen
för nämnda period.

I flerårsplanerna för perioden 1967—
1971 ingår vägföretag inom storstockholmsområdet
för sammanlagt cirka 350
milj. kr. jämte tunnelbaneföretag för
85 milj. kr.

I sin interpellation ställer herr Bengtson
även frågan om jag vill medverka
till att uppgörelsen om Storstockholms
tunnelbaneutbyggnad kan förverkligas.
Självfallet vill jag medverka till detta.
I riktlinjerna för upprättande av fördelnings-
och flerårsplaner för perioden
1967—1971 har det klart kommit till
uttryck, att tunnelbaneprojekt skall
prioriteras tillsammans med väg- och
gatubyggnadsprojekt. I detta sammanhang
vill jag erinra om att statsbidrag

till byggande av tunnelbana förutsätter
att sökanden lämnar in dels anläggningsplan
för företaget till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för prövning, dels
de beslut om koncession och tillstånd
till expropriation som fordras för att
företaget skall komma till stånd. Enligt
vad jag erfarit har de första anläggningsplanerna
relativt nyligen kommit
in till styrelsen.

För att komplettera bilden av de statliga
insatserna för storstockholmstrafiken
vill jag nämna att SJ:s investeringar
för förortstrafiken fram t. o. in. år 1975
beräknas uppgå till sammanlagt cirka
400 milj. kr. i 1964 års prisnivå.

SJ:s investeringar för Storstockholms
lokaltrafik beräknas för innevarande
budgetår till 51 milj. kr. För nästa budgetår
har jag i årets statsverksproposition
räknat med en medelsförbrukning
av 94 milj. kr. för SJ:s åtaganden för
denna trafik.

Regeringen har sålunda i hög grad
verkat för en samordnad lösning av
trafikfrågorna inom storstockholmsområdet.
Jag är beredd att i enlighet med
riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken
fortsätta att verka för rationella
och samordnande lösningar av trafikproblemen.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på
min interpellation. Jag är emellertid
rädd för att det måste bli ett ganska
formellt tack, ty svarets innehåll förefaller
mig inte vara särskilt mycket att
tacka för.

Jag ställde denna fråga mot bakgrunden
av en mycket kritisk situation
för storstockholmsområdet, en situation
som man hamnat i på grund av
den fördelningsplan för trafikbyggandet
under den närmaste femårsperioden
som framlagts. Detta innebär nämligen
att man mycket allvarligt äventyrar

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstaastrafiken, m. m.

möjligheterna att genomföra den s. k.
Hörjelöverenskommelsen från år 1964.

Den saken berör kommunikationsministern
inte med ett enda ord. Yi får
veta att överenskommelsen ingicks under
ledning av en av staten utsedd ordförande.
Det visste vi förut. Intressantare
hade varit att få höra hur kommunikationsministern
ser på det förhållandet
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter direktiv från regeringen lagt
fram en investeringsplan, som de facto
sätter denna överenskommelse mer eller
mindre ur spel, trots att staten är en
av parterna.

Kommunikationsministern säger vidare
i sitt svar att rätten att få statsbidrag
till tunnelbanor har ökat möjligheterna
att ordna en fullgod trafikservice
till lägsta samhällsekonomiska
kostnad. Det är alldeles riktigt, och det
har också varit motivet bakom det
länge framförda och länge avvisade kravet
på statsbidrag till tunnelbanebyggandet.
Men den intressanta frågeställningen
för dagen är: Om tunnelbanebyggandet
inom storstockholmsområdet
— framför allt den planerade järvabanan
— skall ske i den takt som fördelningsplanen
förutsätter, hur skall
man då kunna få en samordning mellan
bostadsbyggandet och trafikbyggandet
som är samhällsekonomiskt försvarbar?

På ledande kommunalpolitiskt håll i
Stockholm är man enig om att detta
är omöjligt. Antingen måste staden själv
utan statsbidrag finansiera det som
skiljer mellan vad fördelningsplanen
tillåter och vad den s. k. Hörjelöverenskommelsen
förutsätter, eller också måste
man dra sig fram med mycket dyrbara
provisoriska lösningar för trafikförsörjningen
till Järvafältet, lösningar som
inte är försvarbara från samhällsekonomisk
synpunkt.

Det är inte några små avvikelser det
här är fråga om. Ifall tunnelbanan ut till
Järvafältet i enlighet med 1964 års
överenskommelse skall vara klar samtidigt
som bostadsbyggandet -— d. v. s.

för norra delen av fältet år 1975 —
krävs det statsbidragsberättigade investeringar
motsvarande ungefär 253
miljoner kronor fram till år 1971, den
tidpunkt då denna fördelningsplan slutar.
Fördelningsplanen föreslår emellertid
bara 80 miljoner kronor, d. v. s.
inte mer än en tredjedel av denna summa.

Storstockholmsregionens utbyggnad
är i allra högsta grad beroende av en
utbyggnad av kommunikationerna. Folkökningen
är oerhört snabb -—■ cirka
18 000 personer om året — och marktillgången
i de centrala delarna mycket
knapp. Skall man klara av att bygga
nya bostäder, blir det nödvändigt med
en exploatering av områden som ligger
allt längre ut. En utbyggnad av de kollektiva
trafikmedlen, framför allt av
tunnelbanan, måste ske samtidigt som
detta bostadsbyggande; annars blir det
en alldeles orimlig belastning på vägnätet
och en mycket obekväm och dålig
trafikservice.

Den stora förtjänsten med Hörjelöverenskommelsen
var att man försökte
lösa detta problem och också lyckades.
Den tunnelbanekapacitet som denna
överenskommelse förutsätter skulle
möjliggöra minst 150 000 rumsenheter
ute på Järvafältet och 80 000 i Huddinge
och Botkyrka fram till mitten av
1970-talet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
underströk också i sina petita förra året
hur viktigt det var att kommunikationsleder
och bostäder kunde byggas ut samtidigt.
Utbyggnaden av dessa leder, säger
styrelsen, måste betraktas som en
integrerande och absolut nödvändig del
i det samhällsbyggande som urbaniseringsprocessen
framtvingar.

Herr Palme instämde det året i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens synpunkter
och betonade att det var nödvändigt
att bygga ut både trafikleder för den individuella
trafiken och det kollektiva
trafikväsendet.

Nästa år tycks emellertid väg- och vat -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

tenbyggnadsstyrelsens och kommunikationsdepartementets
synpunkter skilja
sig något från varandra. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
står fast vid sina
synpunkter, men i departementschefsuttalandet
detta år heter det inte längre
att man bör satsa på både-ocli, utan på
antingen—eller. Vill man öka väg- och
gatubyggandet får man minska tunnelbanebyggandet.
Jag tror inte att någon,
som deltog i överläggningarna i samband
med Hörjelöverenskommelsen, fick
det intrycket att det var så man hade
tänkt sig en fortsättning. När Hörjelöverenskommelsen
ingicks var man nämligen
på det klara med de stora samhällsekonomiska
fördelarna av att bygga ut
tunnelbanan. Nu, när överenskommelsen
skall realiseras, vill man inte längre
ställa pengar till förfogande.

Min fråga kvarstår alltså: Hur ser regeringen
egentligen på samordningen
mellan bostadsförsörjningen och trafikledsbyggandet
inom storstockholmsområdet?
Anser man att det går att ordna
en samhällsekonomiskt försvarbar lösning
inom ramen för den framlagda fördelningsplanen
eller delar man de kommunala
myndigheternas bedömning att
ett väsentligt ökat trafikledsbyggande -—•
framför allt när det gäller tunnelbanan
— är nödvändigt, om det uppgjorda bostadsprogrammet
skall kunna hållas?

Jag utgår ifrån att man inom regeringen
inte spekulerar i det tredje alternativet:
ett minskat bostadsbyggande. I
så fall blir det tyvärr korrekt att tala om
Hörjelöverenskommelsen som en ny
Järvabluff. Jag hoppas att herr Palme
är beredd att genast avliva den misstanken
och att det beskedet i så fall skall
visa sig hållbarare än tidigare socialdemokratiska
»Järvalöften».

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det svar
jag erhållit. Såvitt jag kan se ger det en
tydlig bild av det ekonomiska läget så
som kommunikationsministern tecknar

det, men det ger tyvärr inte stora förhoppningar
om framtida förbättringar
för trafikanterna i storstäderna.

Som de ärade kammarledamöterna
väl känner till föreligger det vid vissa
tillfällen — och kanske särskilt nu i
maj ■— risk för trafikkaos. Det är främst
de långa köerna på infarts- och utfartslederna
som är besvärande. Jag har i
min interpellation ställt en fråga, om
herr Palme vill medverka till att en undersökning
göres om vad trafikköerna
kostar den enskilde, näringslivet och
samhället. Jag tror att en sådan utredning
skulle vara av utomordentligt värde
för att hyfsa den debatt som förs.
Näringslivets kostnader för varudistributionen
och transporterna över huvud
taget, organiserandet av dem, personalkostnaderna
i detta sammanhang är
utomordentligt betungande. Man behöver
bara tänka på de komplikationer det
medför att tunga oljebilar från de stora
oljetankarna skall tvärs igenom de centrala
stadsdelarna här i Storstockholm
och därvid förorsaka buller och luftföroreningar.

Det är emellertid inte bara för näringslivet
utan fastmer för den enskilde
trafikanten •—• det gäller både bilisten
och busstrafikanten — som det är utomordentligt
svårt. I en ledare har en av
våra större motortidningar sammanfattat
hur man ser på detta med följande
ord: »Hundratusentals timmar tillbringas
nu av landets trafikanter i långa köer
på väg till eller från arbetet. Det innebär
bl. a. att fritiden inskränks, att miljontals
liter bensin förbränns i onödan,
att vår luft nedsmutsas mer än nödvändigt,
att lastbilstransporter och därmed
de flesta varor blir dyrare på grund av
allt längre körfider. Situationen försämras
för varje dag som går.» Det var som
sagt ett citat ur en motortidning.

Med anledning av min fråga till kommunikationsministern,
om han vill medverka
till att en sådan här undersökning
och utredning kommer till stånd, har
kommunikationsministern hänvisat till

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 28

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

att det är fråga om lönsamhetsbedömningar
i samband med trafikbyggandet.
Jag tycker emellertid att det nog är att
gå litet vid sidan av den verkliga frågeställningen.
Vad jag har velat att man
skall utreda är trängselkostnaderna,
kostnaderna för trafikköerna i nuläget.
Jag vet att det har gjorts åtskilliga sådana
försök. Man har från Ingeniörsvetenskapsakademien
lagt upp utredningslinjer
för att fullfölja ett sådant försök.
I England har man gjort en stor statlig
utredning av dessa frågor och kommit
fram till att kostnaderna där uppgick
till 7 å 8 miljarder vid ett tillfälle. Det
finns även annat grundmaterial som
skulle kunna utnyttjas i en sådan här
utredning, t. ex. resvaneundersökningen
som är gjord här i Storstockholrn.

Det är alltså, herr talman, synnerligen
önskvärt att man skulle kunna få
fram siffror på detta för att få fram ett
bättre underlag för anslagspolitiken, och
jag tror att det kommer att bli nödvändigt.
Man måste helt enkelt ha ett bättre
rent sakligt underlag för anslagspolitiken.

Jag har således inte fått svar på denna
min fråga såsom jag ser den, men
jag förmodar och hoppas att herr Palme
kan ge ytterligare några synpunkter på
frågan.

Med anledning av min andra fråga säger
herr Palme att han har observerat
att framkomligheten inom storstadstrafiken
är begränsad och att han varje
dag åker i storstadstrafiken. Ja, för alla
de människor som gör det, som sitter
fast i bil- och bussköer, skulle det väl
ändå vara glädjande, om kommunikationsministern
ville ange någon målsättning.
De kanske har åkt i tio års tid
och kommer att fortsätta att åka tio å
femton år. Har herr Palme någon förbättring
att ställa i utsikt, något gott
budskap att lämna dem?

Ledaren i motortidningen avslutades
med följande utrop i fetstil: »Ce oss ett
svar, herr kommunikationsminister!» I
svaret har kommunikationsministern

lämnat vissa sifferuppgifter beträffande
de nu fastställda fördelningsplanerna
för den kommande femårsperioden. Han
kommer då fram till att städerna i storstockholmsområdet,
d. v. s. Stockholm
och åtta städer runt omkring, tillsammans
får cirka 40 procent av den beräknade
totala medelstilldelningen enligt
fördelningsplanen. Jag skall villigt
erkänna att detta i och för sig är en
hög siffra. Men man kan kanske inte
godta den utan vidare, ty däri inräknas
medlen för tunnelbanebyggandet. Som
kammarens ledamöter kanske erinrar
sig, åtog sig de kommunala instanserna
inom regionen, när denna fråga behandlades
för några år sedan, att som
vederlag för statsbidraget till tunnelbanor
betala underskottet på SJ :s lokaltrafik,
men herr Palme säger ingenting
härom i sitt svar. Däremot har han uppehållit
sig vid storleken av SJ:s investering,
som jag betraktar som en ren
förskottering av vad som sedan skall
betalas av trafikanterna, dels i form av
biljetter och dels i form av skatter.

Siffran 40 procent kan faktiskt också
ses i andra sammanhang. Av en ren tillfällighet
kan det göras en jämförelse
med vad exempelvis Stockholms stad
fått i anslag under en femårsperiod i
början av 1960-talet och de bilskattemedel
som inbetalats i Stockholms stad.
Här råkar det också röra sig om 40 procent.
Jag skall inte göra några jämförelser
med andra distrikt, men det finns
distrikt som kan uppvisa helt andra
siffror.

Beträffande tunnelbaneprogrammet
har de kommunala myndigheterna nu
presenterat de anslag som behövs för
att kunna hålla tidsramen för de tre
tunnelbanor som diskuterats med den
statliga förhandlaren. När det då visar
sig, alt av dessa beräknade anslagssummor
har i fördelnings- och flerårsplaner
endast upptagits 40 procent i form
av statsbidrag, kan man se, att denna
siffra återigen spökar. Som tidigare
nämnts innebär detta utomordentligt

2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, in. m.

stor risk för att utbyggnaden av tunnelbanorna,
vilka måste anses vara själva
kärnan i en storstads trafiksystem, avsevärt
fördröjs. Vid diskussionerna med
den ståtlige förhandlaren gick man
dock med på en överenskommelse om
en tidsplan. Detta hade inte varit nödvändigt
men det gjordes, och det måste
vi nu påminna om.

När herr Palme framhåller att han
självfallet är angelägen att medverka till
att förverkliga planerna på Storstockholms
tunnelbaneutbyggnad, måste jag
tyvärr säga att herr Palmes ord i dag
inte riktigt rimmar med den ansvarige
kommunikationsministerns handlande
när det gäller anslagspolitiken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Till allt vad herr Bengtson
i Solna sade vill jag till att börja
med framhålla, att en undersökning om
kökostnaderna har sitt värde. Men nu
förhåller det sig så, att vi har anslagit
medel till Väg och vatten för att göra
undersökningar. Dessutom kan vägplaneutredningen
och vägkostnadsutredningen
göra undersökningar. Att sätta i
gång en fjärde undersökning tror jag
inte vore rationellt. Jag har i sak ingen
annan uppfattning än herr Bengtson,
men det får väl ändå vara någon måtta
på antalet samtidigt pågående utredningar.

Frågan om den allmänna framkomligheten
i storstadstrafiken är ett ofantligt,
gigantiskt problem i alla industriländer,
och detta problem kan jag väl
inte ta upp till utförlig behandling nu.
En tröst kan man väl finna dels i den
forcerade byggnation som pågår i alla
storstäder och dels i att de stora genomfartslederna
i städerna har prioriterats,
senast i direktiven för utarbetande av
flerårsplaner och fördelningsplaner. En
tröst gav även herr Bengtson i Solna här
i kammaren 1965 då han enligt protokollet
sade: »Om vi säger att ett spår på

tunnelbanan har lika stor kapacitet som
30 vägfiler för bilar, så förstår herr
Persson i Heden» — det var han som
då undervisades av herr Bengtson -—
»vad det gäller.» Man bör alltså använda
även andra trafikmedel.

Men detta är ett mycket stort problem,
som vi i annat sammanhang kan
ta upp till mer utförlig behandling. Jag
läste häromdagen ett föredrag av en
amerikan där denne i en imaginär framtida
tillbakablick på vår tid säger följande
om de amerikanska städerna:
»Städerna hade gammaldags gator, som
aldrig var byggda för att motortrafiken
skulle gå fram på dem, och på båda sidor
av gatorna stod bilar för att göra
det riktigt säkert att trafiken inte rörde
sig. Aldrig hade så mycket utrymme använts
för att hjälpa så få på bekostnad
av så många.»

Detta är dels en vägbyggnadsfråga,
dels en trafikregelsfråga och dels en
kostnadsfördelningsfråga, där diskussionen
gäller om gatan, såsom nu är fallet,
skall ställas till förfogande för priset
noll eller inte. Herr Bengtson får ursäkta
att jag inte nu tar upp hela problematiken
utan i stället håller mig till
de mera handfasta tingen.

När det gäller Hörjelöverenskommelsen
har herr Bengtson fel när han säger
att den innebar något sorts byte mellan
tunnelbanebidrag och ersättning till SJ
för att lokaltrafiken inte skulle gå med
ett väldigt stort underskott. Enligt de
informationer jag har fått förhåller det
sig på det sättet, att SJ åtog sig stora investeringar
inom regionen — 400 miljoner
kronor fram till 1975. Trots SJ:s
hårt pressade investeringsprogram har
man bara i år ökat dessa bidrag till lokaltrafikinvesteringarna
från 51 till 94
miljoner kronor. Men de investeringarna
ville SJ inte ta på sig, om de inte
kunde få en rimlig kostnadstäckning.
Det var därför denna överenskommelse
träffades. De siffror jag har nämnt beträffande
SJ visar ju att staten gör sitt
yttersta för att fullfölja sin del av över -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

enskommelsen, som gäller utbyggnad av
lokaltrafiken.

Så har vi frågan om tunnelbanan. Jag
förmenar att vi till punkt och pricka
följer Hörjelöverenskommelsen även
där. Då stockholmarna i enighet själva
skulle presentera vad man hade kommit
överens om, sade man i tidningen Stockholm
att »Statsbidraget till tunnelbanebyggena
innebär givetvis inte att storstockholmsområdet
skulle komma att favoriseras
jämfört med andra delar av
landet. Pengarna skall tas ur de bilskattemedel,
som under alla förhållanden
är avsedda för detta område». I propositionen
sades det att detta bidrag får
rymmas inom ramen för en eljest normal
ökning. Frågan kom till riksdagen,
och riksdagen skärpte detta uttalande
och sade: »Utskottet vill kraftigt understryka
departementschefens uttalande
att utgångspunkten i princip måste vara
att de i den preliminära överenskommelsen
angivna stadsbidragen skall
rymmas inom ramen för en eljest normal
ökning av vägbyggnadsanslagen.»
Ökningar för detta ändamål kunde det
alltså bli endast om den totala vägkostnadsramen
ökade. Detta var alla parter
i överenskommelsen fullständigt på det
klara med. Det betyder att det inte skett
något brott mot överenskommelsen; man
nämnde klart vilka förutsättningarna
för en ökning var.

Hur stora skall tunnelbanebidragen
bli? 80 miljoner kronor sade herr Ullsten.
Han håller sig snävt till Stockholm.
Räknar man med Stockholms län
blir det enligt fördelningsplanen 165
miljoner kronor. Men detta är inte sakrosankt.
Vill man prioritera på annat sätt
i stockholmsområdet och bygga litet
mindre vägar i stället, så visst får man
göra det, om man tycker att det är rationellt
att satsa mera på tunnelbanan.
Det var ju en av överenskommelsens
stora fördelar att den gav de lokala
myndigheterna frihet att prioritera olika
typer av objekt och att den inte stipulerade
att man fick statsbidrag till vä -

gar men inte till tunnelbana. På den
punkten föreligger det inte heller några
oklarheter.

Att lyfta herr Ullsten ur hans förvirrings
mörker är litet besvärligare. Först
och främst talade han om fördelningsplanen
som en investeringsplan och
upprepade det gång på gång. Det visar
att han inte vet vad en fördelningsplan
är. Det är ju just precis icke en investeringsplan
utan en plan för prioritering
mellan olika objekt, där man utgår ifrån
eu oförändrad anslagsnivå som en
grundläggande princip. Man lägger ut
den för fem år -— efter tre år görs den
om helt och hållet. De flesta år har det
varit så att det har blivit mer pengar än
planen förutsatt; anslagen har ökat, och
då har man fått mer pengar att spela
med. Dessutom har man haft ams-anslaget,
som så att säga fötts in i fördelningsplanen,
att spela med. Det är en total
missuppfattning av hela metodiken
att kalla det för en investeringsplan.
Fördelningsplanen upptar alltså de
objekt man har prioriterat mellan regioner
och inom regioner.

Är det herr Ullstens mening att Stockholm
fått för litet i fördelningsplanen?
Den är ju uttryck för en principiell fördelning
mellan olika regioner. Under
perioden 1964—1968 har i fördelningsplanen
storstäderna fått 60—65 procent
— Stockholm 28 procent, Göteborg 25
procent och Malmö 12—13 procent. Övriga
127 städer m. fl. i landet har fått
dela på de övriga 35 procenten.

Herr Ullsten talade om ledande kommunalmän.
Av hans citat att döma var
det väl snarare vilseledda kommunalmän
han hade träffat. Men det finns väl
ledande kommunalmän även i andra
delar av landet — t. ex. de 127 andra
väghållarna -—• som också vill ha ett ord
med i laget. Även de vill bygga ut sina
städer och samhällen.

Om denna fråga verkligen var brännande,
hade det ju funnits rika möjligheter
att här i riksdagen säga ifrån att
Stockholm skall prioriteras framför

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

andra orter. Men herr Ullsten var tyst
under hela motionstiden, och han sade
heller ingenting när frågorna om den relativa
fördelningen behandlades i riksdagen.
Då skall väl herr Ullsten inte efteråt
klaga på mig! Det är lätt att sitta overksam
när anslagsfrågorna behandlas, alltså
under den verkliga realbehandlingen,
och att efteråt framställa en interpellation
för att ge sken av att man i alla fall
vill något.

Om herr Ullsten hade velat vilja, inte
bara velat vela — på vanligt folkpartistiskt
manér •— hade han haft rika möjligheter
att ta upp frågor av detta slag
vi behandlingen av väganslagen. Men
den fördelning som då gjordes hade
stöd av en så gott som enhällig riksdag.
Varje gång som vi har skjutit fram storstadsregionernas
behov litet grand —
de behoven är stora och jag har sympatier
för dem — så har riksdagen anslutit
sig till vår linje. Och varenda gång har
riksdagen, inklusive herr Ullstens parti,
skärpt formuleringarna för att bevaka
att Storstockholm inte fick ett enligt
riksdagsmajoritetens mening alltför
stort anslag. Varför inte vända sig till
riksdagen då och missionera där, herr
Ullsten?

En tredje möjlighet för herr Ullsten
hade varit att förklara att anslagen är
för små och att motionera om mera
pengar. Men det väcktes ingen sådan
motion. Under vägdebatten framställdes
heller ingen begäran om mera pengar
vare sig av herr Ullsten eller någon annan.
Då var man väl ense om anslagsfördelningen.
Och om man är ense om hur
stor den ekonomiska ramen skall vara
och hur fördelningen skall göras inom
den ramen, så kan man ju inte i efterhand
komma och klaga för att man fått
för litet pengar och bara säga att tyvärr
öppnade inte jag munnen då.

Ur den synpunkten är det en viss fördel
med att denna interpellation har besvarats
först i efterhand.

Sedan är jag litet ledsen över att herr

Bengtson i Solna har kommit med i detta
sammanhang, eftersom hans synpunkter
ju delvis har varit av en annan
halt. Jag delar nämligen uppfattningen
att vi står inför så stora trafikproblem
i storstadsregionerna, att vi måste ta
krafttag för att komma till rätta med

dem. Därför har vi också satsat så hårt
på lokaltrafiken som vi gjort. Det var
oerhört många angelägna ting inom SJ
som vi måste ställa åt sidan. Det är också
därför som vi har försökt vara med
om en samordning, så gott detta låtit sig
göra. Och det skall vi fortsätta med.

Bland de prioriteringar vi angav i direktiven
för utformningen av våra planer
var bl. a. transporter av betydelse
för produktionen inom näringslivet. Jag
har i dag varit med på åkeriägarnas
kongress, och herr Bengtson borde ha
träffat de åkarna! De har kloka synpunkter
på hur viktigt det är med vägarna
på landsbygden för att de över
huvud taget skall få fram sina transporter.
Vi bör också prioritera allt som har
med trafiksäkerheten att göra, ty därigenom
kan vi rädda många människoliv.
Vi prioriterar också de stora genomfartslederna
inom och utom tätortsregionerna,
som är kritiska trafikpunkter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskanden för vägarna är mycket betydande,
och vi anslår så mycket pengar
som rymmes inom den samhällsekonomiska
ramen.

En av dessa ledande — eller vilseledande
•— kommunalpolitiker i Stockholm
började sedan kritisera regeringen
och sade att regeringen av något slags
partipolitiska skäl inte hade givit tillräckligt
med pengar. Det var en fantastisk
tanke, eftersom mina direktiv utfärdades
i januari, åtta månader före valet.
lag fick ett intryck av att vi hade fått
den nya regimen »Gnäll och skyll ifrån
dig» här i Stockholms stad. Men sedan
dess har tonfallen blivit lugnare. Det
gäller nämligen ett problem av riksintresse,
av lokalt och regionalt intresse.

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

Det är genom ett förnuftigt resonemang
om sakfrågorna som vi kan nå fram till
lösningar.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Mitt bland alla sina
hårda och sarkastiska ord erkänner
kommunikationsministern att detta är
ett gigantiskt problem. Det är väl inte
heller meningen att försöka lösa det i
en interpellationsdebatt. Vad som har
aktualiserat hela denna frågeställning
är herr Palmes, direktiv, enligt vilka
fördelningsplanerna under hela femårsperioden
skall ligga fast vid samma
belopp utan hänsyn till penningvärdets
fall och utan andra hänsyn.

Jag är den förste att beklaga att riksdagen
inte i år höjde väg- och gatuanslagen
för både landsbygd och städer.
Jag hade i detta avseende väckt motioner
som strängt taget var ganska finurligt
uträknade för att finna en finansieringsform,
och jag är bara ledsen att de
inte fann nåd inför det mäktiga statsutskottet.
Kammaren kanske förlåter
mig att jag inte här yrkade att dessa
motioner skulle vinna gehör.

Det är alltså detta som har gjort människorna
mer än nödvändigt oroliga här
i Stockholm. Om vi räknar med att dessa
fördelningsplaner är realistiska, så
blir den tunnelbaneutbyggnad, som vi
på basis av en överenskommelse hoppades
på, kanske bortåt tio år försenad.
En annan möjlighet är att vi med skattemedel
skall betala vad som är statsbidragsberättigat.
Jag tycker inte att
den lösningen ens bör diskuteras.

Herr Palme säger att det inte var
något byte med avtalet med SJ och tunne
lbanea vtalet. För allt i världen —
byte låter kanske inte särskilt trevligt.
Jag tycker för min del att det var ett
rimligt sätt att ge och ta. Vi på den
regionala sidan accepterade att betala
SJ:s kostnader — sådant som kanske
eljest skulle ha betalats av riksdagen i

form av kollektivbiljetter. Dessa kostnader
är rätt imponerande, och det är
en motprestation som vi har gjort. Det
är därför inte någon ensidig prioritering
av Storstockholm när vi har fått
möjligheter till statsbidrag för tunnelbanan
— det vill jag med skärpa hävda.
Vi har inte begärt — jag allra minst
— någon prioritering. Jag har visat på
siffror som inte innebär någon som
helst prioritering, snarare tvärtom.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Herr Palme säger i sin
replik att han utgår från att staten till
punkt och pricka följer den överenskommelse
som ingicks 1964, den s. k.
Hörjelupp gör elsen. Den uppgörelsen
byggde på att Stockholm skulle få 90
procent i statsbidrag för sitt tunnelbanebyggande.
Det fanns också eu klart
utstakad tidsplan, som innebar att järvaområdet
skulle vara färdigbyggt 1975.
Tunnelbanan skulle alltså byggasi samtidigt,
så att trafikförsörjning och bostadsförsörjning
kunde synkroniseras.

Om man nu skulle bygga enligt den
fördelningsplan som jag hela tiden talat
om — använde jag ordet »investeringsplan»
råkade jag säga fel ■—■ och
som framlagts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skulle man inte vara klar
1975 utan möjligen 1985. Då finns det
faktiskt anledning för både mig och de
kommunala myndigheterna i Stockholm
att fråga: Kan statsmakterna uppträda
på det sättet och ändå hävda att de
håller den 1964 ingångna överenskommelsen?
Jag menar att man inte kan
göra det.

Nu säger statsrådet Palme att det ju
inte är hans sak att ta ställning till hur
Stockholm använder sina pengar.
Stockholm får göra som man vill —
man får prioritera på egen haind. Det
är emellertid inte så att Stockholm får
prioritera på egen hand. Fördelningsplanen
innebär bl. a. — så mycket bär
jag faktiskt läst på, herr Palme — att
det inte är de kommunala myndigheter -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

na som bestämmer vilka projekt som
skall få byggas och vilka som skall anstå
till senare tidpunkt. Nej, det är
staten som bestämmer det enligt denna
fördelningsplan.

Man har t. ex. bestämt att järvabanan
skall skjutas på framtiden och detsamma
med Essingeledens fortsättning norrut.
Man har på en rad punkter gjort
en annan prioritering än den som de
kommunala myndigheterna från sina
utgångspunkter funnit vara den effektivaste.
Men även om kommunalförbundet
— det är ju inte Stockholms stad
det rör sig om utan det för länet och
staden gemensamma kommunalförbundet
—- skulle ha denna möjlighet att
prioritera inom ramen för de medel,
som beräknats bli anvisade för framtiden,
så skulle det inte hjälpa; pengarna
skulle ändå inte räcka för att klara
järvabanan, i varje fall inte utan att
man åsidosatte minist lika viktiga projekt
på annat håll.

Fördelningsplanen innebär inte någon
fastlåsning av anslagsramarna varje
år under hela perioden, undervisar
kommunikationsministern. Nej, jag har
också uppfattat att den inte innebär
någon fastlåsning av tidplanerna för
all evighet. I så fall borde saken rimligen
ha förelagts riksdagen, men det
är ju inte fallet. Det gäller eu plan, en
rekommendation från staten för hur
vägbyggandet skatt gå till. Men denna
rekommendation och de siffror som redovisats
kan ju inte vara helt utan betydelse.
Det måste finnais någon mening
i dem — det måste innebära en rekommendation
att i den och den takten
skall man bygga under den period
som fördelningsplanen avser. Annars
skulle planen inte ha lagts fram.

Är det på något annat sätt har inte
bara jag missuppfattat denna fråga. Då
har också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som protesterat mot de direktiv
styrelsen fick för uppgörandet av
planen, missuppfattat saken. Då har
herr Palmes partikamrat i Stockholm

Hjalmar Mehr, som också är ganska
upprörd över läget, missuppfattat saken,
liksom Stockholms stads nuvarande
finansborgarråd Per-Olof Hanson.
Men jag utgår från att någon sådan missuppfattning
inte har gjorts, utan att
fördelningsplanen innebär ett reellt hot
mot kommunalförbundets möjligheter
att bygga ut tunnelbanan enligt planerna
och därmed också ett hot mot bostadsförsörjningen
inom stockholmsområdet.

Jag har inte tagit upp till diskussion
det som herr Palme försökte göra sig
lustig över och ville göra till ett stort
nummer, nämligen fördelningen mellan
Stockholms stad och landet i övrigt.
Men visst kan vi diskutera även den
saken. Då finner man att utfallet för
investeringsperioden 1958—1967 visar
att den då gällande vägplanens målsättning
för landsbygdens del kunde
upprätthållas till 90 procent men för
städernas del endast till 70 procent.
Dessutom måste man ha klart för sig att
folkökningen varit väsentligt snabbare
i städerna än vad vägplanen förutsatte.
För sitorstockholmsområdets del utgick
man från att det skulle bli en ökning
på 125 000, men det blev i själva verket
en ökning på 200 000.

Ser man till hur bilskattemedlen fördelas
med hänsyn till antalet fordon
inom området, fick Stockholm 1964 per
bil 500 kronor, Stockholms län 800 kronor
och landet i övrigt 900 kronor. Jag
har dock inte velat starta någon debatt
om hur den fördelningen skall vara.
Jag har ingen bestämd åsikt om detta.
Dessutom löser man inte detta problem
genom en annan fördelning, eftersom
vägbyggandet är minst lika angeläget
på andra håll i landet. Det kan bara
lösas genom att man tar konsekvenserna
av den vägpolitik som förs; och prioriterar
inom samhällsekonomin på sådant
sätt att vägbyggandet i framtiden
får större anslag än vad statsrådet Palme
tycker är rimligt.

Herr Palme frågade också varför inte

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellationer ang.

jag eller någon annan i folkpartiet motionerade
i januari i denna fråga och
varför vi inte fick någon debatt i samband
med att kommu ni kat i onshu v u (1 -titeln diskuterades. Det senare kunde
ha ordnats om herr Palme svarat på
denna interpellation, som ju framställdes
den 21 januari i samband med att
vi behandlade väganslaget, för då hade
vi fått en diskussion. Men det riksdagen
då beslutade om var anslagen för 1967/
68. Detta anslag var lägre än vad vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit.
Det var också lägre än vad Stockholms
stad och eu del kommuner ansåg att de
behövde, men anslaget för det året har
accepterats. Minskningen, för det rör
sig faktiskt om eu minskning eftersom
anslaget är oförändrat trots penningvärdeförsämringen,
är inte värre än
att planeringen kan klaras utan oöverkomliga
svårigheter. Men skillnaden
mellan de verkliga behoven för vägbyggandet
och vad som nu föreslås i
vägplanen är inte så stor det första
året; skillnaden blir större längre fram
i perioden. 1968/69 är skillnaden 15
miljoner kronor beträffande Stockholms
kommunalförbunds projekt, och för
1970/71 är den 20 miljoner kronor. Dessutom
ackumuleras givetvis en brist allteftersom
åren går.

Min väsentligaste invändning gällde
möjligheterna att inom fördelningsplanens,
ram — jag utgår fortfarande från
att det är någon mening med denna
fördelningsplan och att den inte bara
är en sifferlek — klara 1964 års trafiköverenskommelse
mellan staden, staten
och länen. Herr Palme löser givetvis
inga som helst samhällsekonomiska problem
genom att övervältra kostnaden,
som utgör mellanskillnaden, på kommunalförbundet.
Det är samma kapitalmarknad
pengarna skall tas ifrån. Skillnaden
blir att finansieringen blir osäker
— det blir alltså en försämring.
Man kommer inte att veta från fall till
fall om planeringen kommer att leda
till att projekten blir genomförda, så -

framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

vida inte statsrådet förklarar sig beredd
att medverka till att kommunalförbundet
får låna de kanske 200 miljoner
kronor som sikulle behöva lånef
i nan sieras för att klara denna överenskommelse.

Det kan inte heller vara någon vettig
samhällsekonomisk lösning att bygga
bostäder på Järvafältet utan att bygga
tunnelbana. Det är tvärtom ett otroligt
slöseri med pengar. Man räknar med
att bussförsörjning skall räcka för den
södra delen av fältet, men i fråga om
den norra delen är det mera problematiskt.
De beräkningar som gjorts visar
att om man bygger bostäder på Järvafältet
utan att bygga tunnelbana, då
behövs i rusningstid en buss var 20 :e
eller 30 :e sekund, d. v. s. ungefär 140
bussar i timmen, och man skulle behöva
anskaffa ungefär 400 nya bussar
för att klara den delen av trafikförsörjningen.
Detta kan knappast vara höjden
av vettig samhällsekonomisk planering.
Det var ju också just denna typ av oekonomiska
trafiklösningar man ville undvika
när man beslöt ge statsbidrag åt
tunnelbanan.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Det må vara mig förlåtet
om jag blandar mig i denna debatt,
som i huvudsak gäller fördelningen av
pengar mellan städerna. Från stockholmsregionens
sida har det gjorts gällande,
att man är dåligt tillgodosedd
med kapital, om man ställer denna tilldelning
i relation till övriga områden i
landet. I den debatt som fördes här för
några veckor sedan sade jag att man
kan förstå Stockholms och stockholmsregionens
problem. Därom råder ingen
tvekan. Men finns det någon av stockholmarna
som egentligen till fullo vill
försöka förstå hur vägproblemen ligger
till i landet i övrigt?

Här talas om att man skulle ha haft
en utredning om vad trängseln och besvärligheterna
i trafiken kostar den enskilde
och samhället. Man ifrågasätter

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

om det verkligen upptäckts att framkomligheten
är besvärlig. I varje fall lär väl
alla i riksdagen ha uppmärksammat detta
och kanske även hyst bekymmer för
saken. Men det går i alla fall att komma
fram. Om man inte kommer fram på
tio minuter eller en kvart, kanske man
kommer fram på en halvtimme.

Men var kommer man fram ute i
landsbygden? Hundratals vägmil är där
avstängda. De människor som bor där
har lastbilar för att utföra arbetet, men
de kommer inte ens ut ur sina garage.
Där är det verkligen fråga om besvärligheter
för de enskilda människorna.
I Västernorrlands län hade vi under
1966 i runt tal 200 mil avstängda vägar,
och vi har ungefär samma proportion
i fråga om avstängningar under innevarande
år. Det är också problem som
inte är så enkla att komma förbi. Jag
har, herr talman, velat få dessa synpunkter
antecknade till protokollet för
att man på det sättet skall få en jämvikt
i denna debatt, ty til syvende og
sidst gäller det fördelningen av de gemensamma
pengar vi har till förfogande.
När jag av interpellationssvaret ser
att Stockholms stad fram till 1971 för
detta ändamål har en beräknad kostnad
på 435 miljoner kronor, kan jag förstå
att det finns problem. Men detta kommer
i sin tur att kräva ofantligt mycket
pengar ur den gemensamma pott vi har
för vägar i allmänhet.

Jag skall inte förlänga denna debatt.
Det talas om att man kunnat förverkliga
den uppgjorda planen till 90 procent
utanför stockholmsområdet, under det
att man i Stockholm och kanske i de
övriga storstäderna fått endast 75 procent
av planen genomförd. Jag tror på
att dessa siffror är riktiga.

När man gjorde upp denna plan, blev
den enligt mitt förmenande inte rättvis
gentemot landsbygden och småstäderna.
Om människor flyttar till storstadsregionerna,
vilket särskilt varit fallet beträffande
stockholmsområdet under
många år, och man därigenom får öka -

de skatteinkomster, får storstadsområdet
också ta på sig en del av de utgifter
som denna inflyttning förorsakar.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det var synd att herr
Ullsten inte var med när vi för en tid
sedan diskuterade sjätte huvudtiteln. Vi
hade då dessa problem uppe, och herr
Ullsten borde inte ha väntat på att få
sin interpellation besvarad, utan redan
då kunde han ha ingripit. Kanske hade
vi då kunnat rätta till en del saker.

Jag ber att herr Ullsten läser de utskottsutlåtanden
som skrivits om principöverenskommelsen
med Stockholm
och de därmed sammanhängande frågorna.
Utskottet har två år i rad upprepat
att man inte på någon punkt gått
ifrån denna uppgörelse och därmed avvikit
från de principer riksdagen spikat.
Herr Ullsten var tydligen med om att
godkänna statsutskottets utlåtande angående
överenskommelsen både förra
året och i år. Därför tycker jag det är
felaktigt av honom att nu uppträda som
en mästrare.

Statsrådet Palme har tidigare citerat
vad utskottet en gång skrivit och riksdagen
beslutat, och jag skulle vilja citera
även följande uttalande av utskottet:
»Medelstilldelningen för väg- och
gatubyggnader inom andra delar av landet
fick följaktligen ej heller påverkas i
negativ riktning.» Detta hade alltså beslutats
och jag tror att det är uppfyllt
till punkt och pricka vid fördelningsplanernas
upprättande.

Sedan vill jag fråga herr Ullsten: När
man nu är så kolossalt missnöjd med
fördelningsplanen, varför har man då
inte överklagat den hos Kungl. Maj:t?
Mig veterligt är det bara en stad som
har överklagat den fördelningsplan som
kommer att gälla, men det är inte Stockholm
efter vad jag har tagit reda på.

De riksdagsmän som vistas här i
Stockholm lär känna en del av Stockholms
svårigheter. Men herr Ullsten behöver
tydligen åka ut i landsorten för

Torsdagen den 11 maj 1987

Nr 26

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

att se att det finns problem även där.
När vi alltså har alla dessa problem
måste vi i ett finansiellt besvärligt läge
göra den bästa fördelning som tänkas
kan. Vissa marginalproblem måste uppstå,
det kan man inte komma ifrån, men
i stort sett har man försökt göra en sådan
fördelning att man får mesta möjliga
valuta för pengarna. Landsorten
vill i fortsättningen liksom hittills få sin
del vid fördelningen.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag är glad att herr
Sundelin har uppmärksammat våra svårigheter
och att han till och med uttrycker
sig så engagerat att han säger
att han är bekymrad. Men det är väl så,
herr Sundelin, att när krubban är tom
bits hästarna. Jag tycker inte att herr
Sundelin och jag skall ha några skärmytslingar
i denna fråga. Såvitt jag kommer
ihåg slogs vi på samma barrikader
för ökade totala anslag till vägarna.
Herr Sundelin vet att jag anser det lika
angeläget att vägarna ute på landsbygden
blir tillgodosedda som att stockholmsgatorna
blir det.

Jag begärde emellertid, herr talman,
ordet för att försöka något förtydliga
vad jag sade om en utredning av vad
trafikköerna kostar. Herr Sundelin talade
om länsvägarna. Jag anser att man
genom lönsamhetskalkyler kan få fram
hur man skall bygga dem m. m. Statsrådet
säger i sitt svar att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sysslar med dessa
frågor. Jag tror att det är viktigt att
dessa lönsamhetskalkyler arbetas fram.
Vad jag avsåg i min fråga var emellertid
inte exakta lönsamhetskalkyler utan
en undersökning av vad trafikköerna
kostar, för att vi sedan skall kunna avgöra
om vi har råd att vidta åtgärder
för att lösa dessa problem. Jag räknade
med att statsrådet skulle kunna vara positiv
och säga att trafikforskningskommittén,
som skall vara färdig med sin
utredning under året, eventuellt skulle
kunna föreslå ett ständigt forsknings -

institut, ett transportekonomiskt forskningsinstitut,
som sysslar med just den
frågan. Det var därför jag drog upp den
engelska jämförelsen och gav dessa tips
om det övriga grundmaterial som finns.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det ligger inom ramen
för de lönsamhetskalkyler som man
skall göra inom företaget, herr Bengtson
i Solna, och som man har fått särskilda
medel till att även beräkna sådana ting.
Dessutom arbetar två statliga utredningar
på samma område, och jag hoppas att
de skall kunna lägga fram material. För
säkerhets skull skall jag höra efter, ty i
princip är det ett intressant problem.

Fördelningsplanen är en beräkningsmetod,
herr Bengtson. Vi kan inte göra
på annat sätt än att lägga fördelningsplanen
på oförändrade anslag. Vad skulle
vi annars räkna med? Planen är emellertid
så konstruerad att den omprövas
redan efter tre år, trots att den täcker
en femårsperiod. Därigenom vinner
man spelrum. Om man får mera pengar,
via arbetsmarknadsstyrelsen eller via
ordinarie statsanslag, kan man beta av
senare projekt eller lägga in helt nya.
För att ordna väsentliga prioritetsfrågor
är det viktigt att ha en sådan fördelningsplan
i botten. Sedan går det mycket
lätt att fylla på uppåt; det är alltid
lättare än att kapa nedåt. Detta är fördelningsplanens
grundmetodik, och den
har accepterats landet över.

Jag kan inte nog understryka att när
jag har sagt att den lokala och regionala
självstyrelsen har stort utrymme för sin
prioritering så menar jag det. Herr Ullsten
försöker komma undan med att
säga: »Det hjälper inte; det är ju staten
som bestämmer.» Det hela går så till att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tar
del av länens prioritering och sedan
fastställer sitt förslag. År länen missnöjda,
har de möjlighet att överklaga, och
då prövar vi frågan igen.

Herr Johansson i Norrköping hade

Nr 26

Torsdagen den 11 mai 1967

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. m.

inte riktigt rätt, ty det förekom faktiskt
ett överklagande i Stockholms län från
de kommunala myndigheterna i Möja,
som ville ha en bro mellan norra och
södra Möja.

Allt vad herr Ullsten säger om att staten
bestämmer är alltså ett meningslöst
prat, om man inte vill utnyttja möjligheterna
att få en prövning i högre instans,
då vi hela tiden utgår ifrån att vi
vid prioriteringen, om inte alldeles särskilda
skäl talar mot det, skall följa vad
de lokala och regionala instanserna föreslår.

Ur herr Ullsten hade luften i stort sett
gått i hans andra inlägg, och det var
tur.

Ett par saker vill jag konstatera.
Först och främst är det fullkomligt felaktigt
att Hörjelöverenskommelsen skulle
innebära att staten band sig vid en
viss tidsplan för tunnelbanenätets utbyggnad
i Stockholm. Hade staten gjort
det, hade vi fått förelägga denna plan
för riksdagen, men det är en orimlighet.
Vad staten har bundit sig för och vad vi
därför har föreslagit riksdagen är att
utbyggnaden av statens järnvägar och
principen om statsbidraget till tunnelbanan
— som för övrigt är 95 procent;
herr Ullsten sade 90 procent, vilket såvitt
jag vet är det första konkreta försöket
att verkligen pruta på Hörjelöverenskommelsen
— samt att ett sådant
skulle rymmas inom en eljest möjlig
ökning av statsbidraget men inte påverka
något annat. Detta inskärpte riksdagen
med ytterligare ökad styrka och
med stöd av samtliga herr Ullstens partivänner.
Det är var Hörjelöverenskommelsen
innebär. Att försöka ge den ett
annat innehåll är inte rent spel och
stämmer inte med verkligheten. Hur detta
ligger till är alldeles klart.

Herr Ullsten vill inte diskutera pengar
och fördelning. Nej, tacka för det,
då skulle han få stå i harnesk mot hela
riksdagen, som tycker att nu, när Stockholm,
Göteborg och Malmö har fått 65
procent av fördelningsplanens pengar,

vill man inte ge mer. Då är det bekvämt
att säga: Detta vill jag inte diskutera.
Men det är dock den faktiska realitet
vi står inför. Bakgrunden till detta
är enkel. Man har från borgerligt håll i
Stockholm givit väl stora löften om vad
man kan prestera. Sedan får man ansvar
och stöter på den krassa realiteten i den
egna regionen och finner att det inte är
så lätt att uppfylla alla löftena. Man stöter
på den krassa realiteten här i riksdagen,
som inte vill släppa alla andra
objekt för att enbart hjälpa Stockholm,
och då tar man till ofantliga åthävor.

Jag blottar väl ingen hemlighet när
jag säger att kommunalmännen i Stockholm
gjort väldiga angrepp i tidningarna.
Jag träffade då en av de ledande
kommunalmännen i Stockholm och gick
igenom situationen med honom, förklarade
läget i riksdagen och så vidare.
Han sade då: Vi känner till detta —
men det där var avsett för galleriet.
Herr Ullsten vill väl klättra kring i panelen
för att väcka litet uppmärksamhet
i galleriet, och det må han väl göra. Jag
är dock övertygad om att kommunalmännen
i Stockholm är fastare förankrade
kring realiteter.

Jag tror det är bättre om vi inte följer
herr Ullstens metodik att försöka
skylla ifrån sig på regeringen utan behandlar
detta som en sakfråga utan partipolitiska
övertoner. Det gäller ett stort
sakligt problem både för Stockholm och
för många andra delar av landet.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag noterar med glädje
att herr statsrådet säger att med oförändrade
fördelningsplaner blir det lättare
att fylla dem senare. Detta tar jag
som ett löfte.

Det är helt onödigt, herr statsråd, att
ironisera över hur ledningen i Stockholm
ser på saker och ting. Det vi har
diskuterat är i alla fall en realitet för
stockholmarna, som är trafikanter allesammans.

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellationer ang. framkomligheten i storstadstrafiken, m. in.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det är möjligt att herr
Palmes partivänner i stadshuset har
för vana att tala för galleriet och inte
mena vad de säger. Jag menar vad jag
säger. Jag tycker att detta — såsom herr
Bengtson nyss sade — är en allvarlig
fråga som regeringen borde kosta på sig
att ge ett hyggligt svar på. Jag har inte
väckt frågan för att skylla på regeringen
eller för att i största allmänhet mucka
gräl eller tala för något galleri. Jag har
ställt frågan för att få ett svar på den,
och jag tycker att jag fått ett mycket
svävande svar. Det är jag ledsen över.

Det gäller alltså bostadsbyggandet i
Stockholm. De borgerliga har varit litet
oförsiktiga med löftena om bostadsbyggandet
på Järvafältet, säger herr Palme.
Oförsiktigheten tycker jag i så fall att
herr Palme står för i allra högsta grad.
Är det några som varit frikostiga med
löften när det gäller bostäder på Järvafältet,
är det faktiskt socialdemokraterna.
Exempelvis sade Sven Andersson
år 1962 att militärerna skulle vara borta
från Järvafältet år 1965. De är såvitt jag
vet kvar fortfarande. Det var samma år
som statsminister Erlander sade att före
1970 skall det finnas bostäder för
150 000 människor på Järvafältet. Det
bor inte en enda där för närvarande!
Så har löftena staplats på varandra men
några bostäder har det inte blivit. Hörjelöverenskommelsen
är på sitt sätt ett
nytt löfte om bostäder på Järvafältet,
nämligen före 1975. Det är inte ett löfte
på samma sätt som en investeringsplan,
vilket jag heller aldrig har hävdat, men
det är en klar prognos, en prognos utifrån
vilken kommunalpolitikerna i
Stockholm i dag försöker att göra en bedömning
om det är möjligt att klara det
byggandet eller inte.

Nu är alltså frågan: Kommer den prognosen
att hålla? Kommer vi att få de
bostäder som utlovats på Järvafältet före
1975 eller inte? Det kräver att man
kan få till stånd ett byggande som är
väsentligt större än det som är förutsatt

i denna fördelningsplan. Jag har alltså
krävt ett besked ifrån herr Palme, om
han kan ställa detta i utsikt. Jag tycker
det svar han gett ganska mycket liknar
det som herr Erlander gav i TV under
valrörelsen, när han fick frågan, vad
han ville rekommendera ett ungt par
från Stockholm som sökte bostad; ställ
er i bostadskön eller res någon annanstans
!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är nästan vemodigt
att behöva sluta med att dra plösen
över herr Ullsten. Jag skall göra
det så snällt som möjligt. Han säger att
han har minsann inte velat mucka något
gräl utan han skulle diskutera en
sakfråga. Hans första inlägg var en enda
partipolitisk uppvisning. Sedan fick
han svar på det.

Då hade han ingenting annat att göra
än att börja tala om Järvafältet som
jag över huvud taget inte har nämnt
— där bor folk, men det gör detsamma.
Han drog en lång litania från valrörelsen
som jag inte orkar bemöta här punkt
för punkt, därför att det ligger utanför
ämnet. Herr Ullsten kan inte diskutera
sakfrågan. Det är naturligt med
hänsyn till den utgångspunkt som han
har valt, nämligen att försöka göra gällande
att regeringen har brutit överenskommelser
och att det är regeringens
fel att man inte får tillräckligt med
pengar.

Det är löjligt att påstå att staten skulle
ha bundit sig för en tidsplan för tunnelbanan.
Det skulle vara orimligt redan,
av det skälet att staten då också
hade bundit sig för att fastställa en
exakt tidsplan fram till 1975 för allt
väg- och tunnelbanebyggande i stockholmsområdet,
eftersom det är utbytbart.
Vill ni bygga färre vägar någon annanstans
går det nämligen utmärkt för
Stockholms stad att satsa mera pengar
på tunnelbanor. Statens del i sammanhanget
utgörs av statsbidrag till tun -

Nr 26

Torsdagen den 11 mai 1967

Svar på interpellation ang. förbättrad service vid postverket

nelbanan och utbyggnad av järnvägen
— ingenting annat.

Herr Ullsten tror att socialdemokratiska
stadshusmän talar till galleriet,
men det var faktiskt så att det var en
partivän till herr Ullsten som med något
beklagande yttrade att man nog
talat för galleriet, ty han kände till
situationen. Det var nödvändigt att ta
hänsyn till realiteterna och resonera
förnuftigt ty han visste, vilket herr
Ullsten också innerst inne vet, exakt
vad Hörjelöverenskommelsen innehöll
och kände också till det exakta läget
här i riksdagen, där det inte från något
håll krävts ökad tilldelning till
Stockholm utan ökning av vägramen.

Herr Ullsten skall inte tro att han
gagnar stockholmarna genom att slå
runt på detta sätt. Stockholmarnas trafikproblem
löses nog bäst genom en
saklig behandling av det stora komplex
som väg-, tunnelbane- och gatubyggnader
utgör i detta land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på interpellation ang. förbättrad
service vid postverket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig, om jag vill medverka till att en
förbättrad service uppnås vid postverket
avseende postkontorens utrymmesstandard,
antal, läge och öppethållande
samt inrättande av checkrörelse i postbanken.

I fråga om kontorstätheten har jämförelser
gjorts med bankernas kontorsnät,
därvid fru Ryding — med stöd av
uppgifter om förhållandena i stockholmsområdet
—- tydligen anser sig
kunna dra negativa slutsatser om postverkets
service. Det må först konstateras,
att de ifrågavarande jämförelser -

na är missvisande. Det stora antalet
banklokaler i Stockholm, som byggts
inte av ett ensamt utan av ett tiotal
bankföretag, återspeglar sålunda mindre
ett servicebehov hos allmänheten än
en konkurrenssituation, där bankföretagen
söker bibehålla och utvidga sina
relativa marknadsandelar. Bortsett härifrån
är postverkets och bankernas serviceuppgifter
inte jämförbara. För postverket
kommer betalningsförmedling
och sparbanksrörelse till den övriga
postala verksamheten, som verket är
skyldigt att driva över hela landet och
då även i områden, där den företagsekonomiskt
inte kan motiveras. Då verksamheten
ändå totalt skall täcka sina
kostnader, ställs postverket inför särskilda
krav när det gäller att avväga
serviceinsatser mot de resurser som
står till förfogande.

Även med hänsyn till sistnämnda förhållande
torde det kunna hävdas, att
utbyggnaden av postverkets, kontorsnät
i våra större tätorter sker i takt med
bebyggelseexpansionen på ett sätt som
tillgodoser allmänhetens rimliga krav
på lättillgängliga betjäningslokaler med
en till kundtrafiken avpassad utrymmesstandard.
Det kan nämnas, att i Stockholms
stad för närvarande finns, 126
postanstalter, vilket innebär att postverket
— om man nu vill ainvända fru Rydings
jämförelsenormer •—• exempelvis
har ungefär dubbelt så många betjäningsställen
som Svenska handelsbanken
och nästan tre gånger så många
som Stockholms sparbank. Allmänt gäller
också att, medan banklokalerna i
huvudsak är koncentrerade till affärsoch
kontordistrikten och till förorternas
centrumområden, postanstalterna är
mera jämnt fördelade över hela bebyggelseområdet.

I fråga om postkontorens öppethållliingstider
gäller allmänt att dessa anpassas
efter de lokala förhållandena och
fastställs efter samråd med vederbörande
kommunala myndigheter och
med företrädare för de berörda orter -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellation ang. förbättrad service vid postverket

nas näringsliv. I de större tätorterna
tillämpas som regel den ordningen att
postkontoren inte öppnas senare eller
stängs tidigare än det övervägande antalet
försäljningsställen på platsen, vilket
normalt innebär öppethållning måndagar
till fredagar mellan kl. 9.00 och
kl. 18.00. För att tillgodose de särskilda
servicebehoven i storstäderna hålls, postkontoren
i Stockholm och Göteborg allmänt
öppna till kl. 18.30 och särskilda
postkontor i Stockholm, Göteborg och
Malmö även längre. Sålunda har huvudpostkontoret
i Stockholm och kassaexpeditionen
vid Stockholms centralstation
öppet till kl. 21.00 resp. kl. 22.00
och huvudpostkontoren i Göteborg och
Malmö till kl. 19.00. Landets samtliga
postanstalter är öppna på lördagarna.
Enligt min mening ger de tillämpade öppethållningstiderna
uttryck åt en positiv
strävan från postverkets sida att
finna en rimlig avvägning mellan allmänhetens
krav på service och de resursanspråk
som servicen innefattar.

Fru Ryding har även påtalat de olägenheter,
som följer med köbildning
vid postanstalternas kassor. Det kan
konstateras att kundbetjäningen i postkassorna
erbjuder särskilda personaloch
administrationsproblem med hänsyn
till skiftningarna i kundtillströmningen
under olika tider på dagen och
under olika dagar i veckan och månaden
och även med hänsyn till den varierande
tid som åtgår för betjäning av de
enskilda kunderna. Postverket har ägnat
särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande
serviceproblem. Som resultat
av ingående analyser och överväganden
har verket fixerat den servicenivå som
allmänt bör eftersträvas och utfärdat
riktlinjer för hur bemanningen i kassorna
skall avvägas för att den ifrågavarande
servicenivån skall kunna upprätthållas
under varierande belastningsförhållanden.
Målsättningen innebär i
korthet att kunderna i genomsnitt inte
skall behöva stå i ko under längre tid
än det i genomsnitt tar att betjäna en

kund vid disken. En för någon tid sedan
genomförd undersökning visar, att
de olika åtgärder postverket vidtagit på
detta område — rationalisering av arbetet
i postkassorna, ökad deltidsanställning
av kassapersonal etc. — lett till att
servicen i stor utsträckning svarar mot
den uppställda målsättningen. Närmare
bestämt har denna kunnat uppnås under
cirka 85 procent av expeditionstiden
på dagar med normal trafik. Större
problem erbjuder naturligtvis de s. k.
högtrafikdagarna d. v. s. lördagarna och
dagarna vid månadsskiften och särskilt
då i storstäderna. Som ett mått på de
svårigheter som härvidlag möter kan
nämnas att kundtillströmningen vid
postkontoren på sådana orter är cirka
30 procent större på en lördag än på
annan veckodag, samtidigt som en stor
del av den ordinarie personalstyrkan
då bereds ledighet. På en månadsskiftesdag
är kundtillströmningen vid de
ifrågavarande postkontoren cirka 80
procent större än på en normal dag.
Enligt uppgift planerar postverket att
under den närmaste tiden genom olika
åtgärder söka förbättra kundbetjäningen
under de angivna topptrafikdagarna.

Vad slutligen beträffar frågan om införande
av checklönerörelse i postbankens
regi kan nämnas, att förutsättningarna
för en sådan övervägs inom
postverket. Vissa undersökningar har
redan verkställts, men ytterligare utredningsarbete
återstår, innan slutlig ställning
kan tas till frågan. Det må i sammanhanget
erinras om att postverket
redan i viss mån har en motsvarighet
till de enskilda bankernas checklönesystem.
Jag syftar då på postbankens för
ett par år sedan införda postlönesystem,
som successivt vinner ökad användning.

Vidare anförde:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Först och främst vill
jag tacka kommunikationsminister Pal -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. förbättrad service vid postverket

me för det utförliga svaret på min interpellation.
Delvis är jag till freds med
vad siom anförs, men på några punkter
vill jag göra vissa invändningar, och
tar då först upp frågan om postkontors,-tätheten.

Ville man tolka svaret på ett elakt sätt
kunde man säga att det innebär, att om
vi hade haft mer än ett postverk här i
landet, så hade det varit bättre ställt
med postkontorstätheten. Så vill jag
emellertid inte tyda svaret, och jag är
väl medveten om att detta på intet sätt
överensstämmer med vad kommunikationsministern
velat säga.

Jag vill däremot instämma i hans påstående
att det stora antalet nya banklokaler
mer återspeglar en konkurrenssituation
och mindre ett servicebehov.
Men jag anser det inte vara korrekt att
påstå, som kommunikationsministern
gör, att utbyggnaden av postverkets kontorsnät
i de större tätorterna sker i takt
med bebyggelseexpansionen. Jag har i
min interpellation anfört några exempel
från Stockholm. Låt mig bara få
peka på ett annat konkret exempel,
som jag känner väl till. Jag kommer
från en stad, som visserligen inte är
av samma storleksordning som Stockholm
men som ändå inte kan räknas
som småstad efter svenska förhållanden.
Jag bär där bott i samma stadsdel i
femton år, d. v. s. så länge som denna
stadsdel funnits till. Vid inflyttningen
fanns i området ett postkontor. Vi tyckte
alla att detta kontor var lagom stort, att
servicen var god och resurserna väl avvägda.
Invånarantalet i stadsdelen var
vid dess färdigställande omkring 6 000.
Men under dessa femton år har det i
nära anslutning till vår stadsdel tillkommit
två nya stora stadsdelar. Invånarantalet
i dessa tre stadsdelar är i
dag sammanlagt 18 000 människor, alltså
en tredubbling. Alla dessa måste i dag
begagna det postkontor som fanns redan
för femton år sedan. Nu är förhållandena
på detta en gång så trivsamma
postkontor ibland olidliga för både per -

sonal och kunder. Vid toppbelastning
kommer man ibland inte ens in i postlokalen
för att kunna ställa sig i en ko.

Detta är bara ett exempel biandmånga
andra som säkerligen kunde anföras och
som vederlägger påståendet att utbyggnaden
av postkontoren i de större tätorterna
sker i takt med bebyggelseexpansionen.
Det vore nog nyttigt att undersöka,
hur det förhåller sig med den
saken och försöka få en bättring till
stånd härvidlag.

I fråga om öppethållandet anser jag
att man allvarligt måste överväga, om
det inte vore möjligt att en kväll i veckan
ha senare stängningstid än den nu
gällande. I storstadsområdena med alltför
långa och alltför långsamma resvägar
till och från arbetsplatserna är det
ofta besvärligt att hinna hem i tid, och
vissa postärenden måste ju ordnas vid
det postkontor som ligger närmast bostaden.
Kommunikationsministern ger
för resten själv ett alldeles ypperligt
exempel litet längre fram i sitt svar,
där han säger att kundtillströmningen
är cirka 30 procent större på en lördag
än på en annan veckodag. Ja, tacka för
det; på lördagarna har människorna
i allt större utsträckning ledigt och har
då tid att besöka postkontoret. Jag anser
för min del att det vore lyckligt,
om också allt fler av postens anställda
kunde beredas ledighet på lördagar,
men då måste man ordna med kompensation
på så sätt att postverket har ett
bättre öppethållande under någon annan
tid.

I fråga om köbildningen i övrigt säger
herr Palme i svaret att postverket
ägnat särskild uppmärksamhet åt dessa
serviceproblem. Det är bra, tycker jag.
Och ännu bättre kommer det att bli när
detta över lag satt spår i verkligheten.
Köproblemet hänger emellertid samman
med så många andra frågor som måste
lösas parallellt. Och skulle man genom
ökad uppmärksamhet också komma därhän,
att posten kunde förbättra kundbetjäningen
även under topptrafikda -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellation ang. förbättrad service vid postverket

gar, såsom kommunikationsministern
antyder i svaret, så är det alldeles utmärkt.

Vad jag däremot inte tycker är utmärkt
i kommunikationsministerns
svar är att frågan om något slag av
checkrörelse ännu inte lösts. Förra året
väckte jag här i kammaren en motion,
nr 362, om just denna sak. Statsutskottet
skrev då i sitt utlåtande nr 9 att frågan
redan hade upptagits till prövning inom
poststyrelsen och ansåg inte att min
motion borde leda till någon åtgärd eftersom
dess syfte redan delvis var tillgodosett.
Men sedan har ingenting hörts.
Jo, i mars månad i år, när generaldirektör
Nils Hörjel fyllde 50 år, kunde man
i tidningen Arbetet läsa en stor intervju,
i vilken generaldirektör Hörjel gav en
nära nog visionär framtidsbild av postverkets
utveckling. I intervjun sägs det
att generaldirektör Hörjel avslöjar att
»allt talar för att det inom en inte alltför
avlägsen framtid beslutas om postchecker
eller likvidkort som arbetsnamnet
är». Men litet senare i samma
artikel blir han mer förtegen och på
frågan om möjligheterna att lösa in affärschecker
på posten svarar han: »Läget
är sådant att vi i dag inte kan säga
någonting.»

Ja, läget var sådant också förra året
vid behandlingen av vår motion, och
tydligen är det fortfarande i maj månad
i år likadant, enligt vad som framgår av
kommunikationsministerns svar. Nu
återstår, sägs det, »ytterligare utredningsarbete
innan slutlig ställning kan
tas till frågan». Tydligen är det inte
mycket mer att göra för dagen än att
vänta och hålla saken varm, under beklagande
av att det hela skall behöva
dra så långt ut på tiden.

Jag vill bara till sist säga att det av
kommunikationsministern gjorda påståendet
i svaret att postverket redan i
viss mån har en motsvarighet till de
enskilda bankernas checklönerörelse
väl är uttryck för en något blåögd syn
på hela detta problem. Visst kan det

vara bra med ett postlönesystem som
successivt vinner ökad användning, som
herr Palme säger i svaret, men om herr
Palme försöker att betala med postlönekort
i en snabbköpsaffär, så lär han nog
snart bli varse den stora skillnaden.

Herr talman! Jag har inte framställt
min interpellation i denna fråga för att
framföra negativ kritik mot postverket,
utan tvärtom för att försöka hjälpa till
att i positiv anda lösa de problem som
verket har. Jag är övertygad om att både
kommunikationsministern och alla andra
ansvariga har de bästa ambitioner
när det gäller att åstadkomma sådana
förhållanden att postverket kan fungera
effektivt och till belåtenhet för svenska
folket. Jag tror också att det kan bli
verklighet någon gång, men då måste
man kritisera vad som är tokigt och
söka driva upp takten i förnyelse- och
förbättringsprocessen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Frågan om checklön utreds
ju.

Det är klart att postverket står inför
väldiga serviceproblem när det gäller
att följa den stora befolkningsomflyttningen
i landet, bibehålla en fullgod
service för människorna i glesbygden
— det har jag talat om många gånger
här i kammaren ■— och ge en fullgod
service åt folk i de stora bebyggelseområdena.
Man lyckas bra i stort sett,
men att det i vissa enskilda fall kan
föreligga svårigheter vill jag inte alls
bestrida. Visst kan man ha önskemål
om ökad service från postverkets sida
i olika avseenden. Det är säkerligen
postverkets ambition att tillgodose dem.
Jag drog fram exemplen på konkurrens
med bankerna; det är ändå stor skillnad
mellan de öppethållningstider som posten
har och dem som bankerna anser
sig kunna ha.

Att belastningen blir så stor på lördagarna
beror inte bara på att människor
är lediga då och att postkontoren

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. ansvaret för båttrafiken i Stockholms skärgård

inte är öppna på vardagskvällar, utan
det beror också på att bankerna är
stängda på lördagarna.

För några år sedan spelades det här
i Stockholm en anslående film som hette
Aldrig på en söndag. Posten kan ju
gå ut i konkurrensen med bankerna under
fältropet: Även på en lördag.

Fru RYDING (1c):

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att postverket har oerhört stora
serviceproblem; jag hoppas att ingen av
kammarens ledamöter fick det intrycket
av mitt förra anförande att jag var
oförstående för den saken. Jag vet att
bankerna är stängda på lördagar, men
jag vet också att de privata affärsbankerna
då begagnar sig av postverkets
service, i den mån de kan göra det. Den
som inte har kontanter kan t. ex. få en
postremissväxel inlöst på ett postkontor.
Den saken bör väl också uppmärksammas.

För att inte förlänga debatten vill jag
sluta med att säga att jag förstår svårigheterna
att rätt avväga postverkets service
i storstad och glesbygd, men vi har
ju i vårt språk det lilla fina ordet lagom;
det tycker jag man bör använda även
när det gäller dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på interpellation ang. ansvaret för
båttrafiken i Stockholms skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Grebäck har frågat
mig, om det är min uppfattning att
staten antingen som huvudman eller
som bidragsgivare skall svara för trafiken
i Stockholms skärgård samt om
jag i så fall är beredd att medverka till
att detta spörsmål får en så snabb lösning
som möjligt.

Den reguljära båttrafiken i Stockholms
mellersta skärgård bedrivs på de
grunder som angivits i ett den 10 april

1963 träffat avtal mellan å ena sidan
staten, Stockholms stad och Stockholms
läns landsting, och å andra sidan Vaxholms
stad. Avtalet har redovisats i

1964 års statsverksproposition och godkänts
av riksdagen. I avtalet har Vaxholms
stad åtagit sig att bedriva båttrafik
enligt en till avtalet hörande trafikplan.
Staten, Stockholms stad och
Stockholms läns landsting har åtagit
sig att till Vaxholms stad betala ett belopp
motsvarande det årliga underskottet
på den enligt trafikplanen bedrivna
trafiken, minskat med 7 procent av underskottet
som skall falla på Vaxholms
stad. Sistnämnda belopp är maximerat
till 84 000 kronor med viss indexreglering.
Ett av staten, Stockholms stad och
Stockholms läns landsting tillsatt trafikutskott
äger följa Vaxholms stads anskaffning
av båtar och övriga åtgärder
i fråga om trafiken. Trafikutskottet äger
också samråda med stadens representanter
om erforderliga jämkningar av
trafikplanen.

I trafikplanen bestäms den subventionerade
båttrafikens omfattning. Sålunda
anges vilka bryggor som skall angöras,
hur många båtar som skall vara
i trafik varje månad och hur många
gångtimmar den subventionerade trafiken
skall omfatta i varje skärgårdsområde.
Sammanlagt innefattar planen
trafik med sju båtar under 6 870 timmar.
Enligt en till avtalet hörande kalkyl
beräknas denna trafik medföra ett
underskott av 856 000 kronor per år i
1963 års prisnivå.

Den reguljära båttrafiken i Stockholms
norra skärgård bedrivs på grunder
som angivits i ett liknande avtal
med Blidö kommun. Denna trafik har
beräknats medföra ett årligt underskott
av 51 000 kronor i 1964 års prisnivå.

Den reguljära båttrafiken i Stockholms
södra skärgård bedrivs utan några
direkta ekonomiska engagemang från

Torsdagen den 11 maj 1907

Nr 26

Svar pa interpellation ang. ansvaret för båttrafiken i Stockholms skärgård

statens sida. En utredning om båttrafiken
har genomförts i samverkan mellan
staten, Stockholms stad och Stockholms
läns landsting. Utredningen har
lagt fram vissa förslag till förbättringar
i båtkommunikationerna.

Vaxholmsavtalet ingicks innan riksdagen
fattat beslut om de nu gällande
riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken.
Likaså tillsattes utredningen om
båttrafiken i Stockholms södra skärgård
dessförinnan. Trafiken i Stockholms
skärgård är på samma sätt som
annan lokaltrafik inom storstockholmsområdet
ett regionalt intresse. Statens
medverkan bör ske enligt de riktlinjer
som nu gäller för den statliga trafikpolitiken.
Utöver vad som följer av tidigare
ingångna avtal har jag därför i
detta sammanhang inte funnit några
bärande skäl för särskilda statliga bidrag
till storstockholmsregionen. Jag
har inte heller funnit det motiverat att
staten skulle träda in som huvudman
för den trafik det här gäller.

Staten har gjort betydande insatser
för båttrafiken i Stockholms skärgård
och har aktivt medverkat till en lösning
av de nu aktualiserade förändringarna.
Sålunda har nyligen preliminära överenskommelser
träffats om bl. a. att
Stockholms stad och Stockholms läns
landsting genom KSL skall driva trafiken
med bidrag från staten, beräknat
med utgångspunkt från förutsättningarna
för gällande avtal med Vaxholms
stad. Förhandlingarna och överenskommelserna
är uttryck för att samtliga
berörda parter önskat en snabb
lösning.

Vidare anförde:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min interpellation.

Det allmänna har sedan mycket länge
haft att ansvara för den bofasta skärgårdsbefolkningens
kommunikations -

problem. Detta ansvar har man på olika
sätt markerat från statsmakternas sida.
Ett påtagligt uttryck för detta var 1963
års avtal, vari staten förband sig att under
en 20-årsperiod vara med och subventionera
trafiken i Stockholms skärgård.
Dessförinnan hade staten sedan
slutet av 1940-talet på olika sätt bidragit
till båttrafikens upprätthållande.

Tillsättandet av utredningen om båttrafiken
i södra skärgården måste också
tolkas som ett påtagligt bevis för att
statsmakterna, åtminstone vid det tillfället,
kände ansvar för den bofasta
skärgårdsbefolkningens trafikproblem.
Direktiven för utredningen ger ett ovedersägligt
bevis för detta. Mot bakgrunden
av de bristfälliga trafikförhållandena
i södra skärgården och samhällets
ansvar fann nämligen departementschefen
det motiverat att det allmänna bättre
än hittills följde trafikförhållandena
i skärgården för att tillgodose den bofasta
skärgårdsbefolkningens rimliga anspråk
på kontinuitet i fastlandsförbindelserna.

I den sedermera verkställda utredningen,
som alltså skedde på statligt initiativ
och i vilken statens representant
också var ordförande, föreslogs åtskilliga
åtgärder till förbättring av trafiken.
Utredningen konstaterade vidare att förhandlingar
om organisation och finansiering
av skärgårdstrafiken snarast borde
upptagas mellan staten, Stockholms
stad och landstinget i samråd med berörda
kommuner. Man underströk önskvärdheten
av att den reguljära båttrafiken
i södra skärgården samordnades
med trafiken i mellersta skärgården och
att ett rederi fick huvudansvaret för hela
området.

Eftersom skärgårdstrafiken i väsentliga
avseenden måste betraktas som en
integrerande del av den kollektiva trafiken
i övrigt, talade enligt utredningen
mycket för att ett sådant för hela skärgårdsområdet
gemensamt rederi ställdes
under huvudmannaskap tills vidare
av Kommunalförbundet för Stockholms

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. ansvaret för båttrafiken i Stockholms skärgård

stads och läns regionala frågor och
fr. o. m. år 1971 av det numera i princip
beslutade storlandstinget.

Det är uppenbart att ordföranden i
utredningen under hela utredningstiden
stod i kontakt med departementet, att
de förslag som sedermera framlades var
godtagna av departementet och att staten
så sent som förra sommaren var beredd
att medverka till en samordning av
hela skärgårdstrafiken. Remissbehandlingen
gav också praktiskt taget enhälliga
förord för utredningens förslag.

Yad är då anledningen till att staten
nu minskar sitt engagemang i skärgårdstrafiken?
Det avtal som i går träffades
mellan staten, Kommunalförbundet
för Stockholms stads och läns regionala
frågor, Stockholms stad, Stockholms
läns landsting och övriga berörda
kommuner om båttrafik i Stockholms
mellersta och norra skärgård innebär
nämligen, att en ännu större andel av
kostnaderna för trafiken överflyttas på
Storstockholms invånare.

Detta är en orimlig utveckling. De
allmänna förbindelserna till sjöss inom
skärgårdsområdet bör betraktas på samma
sätt som förbindelserna till lands.
Staten svarar ju för kommunikationsfrågornas
lösning i form av investeringar
i och underhåll av vägar, tunnelbanor
etc. Det är uppenbart att skärgårdens
kommunikationsnät måste betraktas som
en del av det allmänna kommunikationsnätet,
för vilket staten i olika sammanhang
starkt markerar sitt huvudmannaskap
och ansvar. De hittillsvarande erfarenheterna
av skärgårdstrafiken har
tydligt visat att trafiken inte kan fungera
tillfredsställande utan ekonomiska
insatser från det allmänna.

Trots detta har således de statliga bidragen
till skärgårdstrafiken i Stockholms
norra och mellersta skärgård begränsats.
För den södra skärgården är
trafikproblemen fortfarande olösta. Vågar
man förutsätta att problemen nu
skall angripas enligt de riktlinjer som
skärgårdstrafikutredningen angivit och

kan man anta att den begränsning i de
statliga åtagandena, som skett beträffande
norra och mellersta skärgården,
skall kompenseras genom statliga insatser
i södra skärgårdens trafikområde?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är tvungen att något
gå in på principerna för trafikpolitiken.

Enligt trafikpolitiken är detta en typiskt
regional fråga. Det kan inte vara
meningen att staten skall etablera sig
som redare för lokaltrafik — det kan
inte i och för sig vara meningen att staten
skall göra stora ekonomiska engagemang
för sådan lokaltrafik. Vi har
gudinog med trafikförsörjningen i stort
att göra.

Nu hade det emellertid träffats ett avtal
rörande vaxholmstrafiken, och det
var innan reglerna för trafikpolitiken
hade fastställts. Enligt det avtalet var vi
bundna till år 1984. Självfallet skulle
staten stå fast vid avtalet. Alla berörda
parter har nu också kommit överens i
frågan, och jag tror att den lösning som
nåtts är klok och konstruktiv. Men det
betyder ju inte att vi skall göra nya
åtaganden av detta slag.

När det gäller den södra skärgården
är det inte alls så att utredningsordföranden
fått direktiv från departementet
och att hans lösningar är godkända av
departementet på förhand. Då kan man
fråga sig: Varför engagerar sig staten i
en sådan här utredning?

Ja, låt oss gå tillbaka till proposition
nr 191/1963, som är liksom grunddokumentet
när det gäller trafikpolitiken.
Där sägs: »Till en aktiv trafikpolitik
hör emellertid, att man i väsentligt större
utsträckning än för närvarande centralt
kan — i samarbete med statliga och
kommunala myndigheter samt enskilda
organisationer —• fortlöpande planera
och verka för lämplig avvägning av trafikinvesteringarna
och en rationell uppläggning
av trafiken. Av stor betydelse

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 28

Svar på interpellation ang. ansvaret för båttrafiken i Stockholms skärgård

är också att regionala undersökningar
sker i syfte att skapa bästa möjliga trafikservice.
Initiativ till dylika undersökningar
har tagits bl. a. genom tillsättande
av särskilda utredningar, t. ex.
kanaltrafikutredningen.» Därför skulle
man förstärka planeringskapaciteten i
departementet. Men om departementet
av service- och planeringsskäl engagerar
sig i regional samordning, får detta aldrig
sägas innebära en förpliktelse att betala
en mängd pengar.

Vi såg nyss orimligheter i försöken
att misstolka Hörjelöverenskommelsen.
Man försökte tolka den så att staten löst
upp en knut mellan stad och landsting
och dessutom iklätt sig vissa förpliktelser.
Man försöker också påstå att staten
därmed också bundit sig för en viss
tidsplan beträffande tunnelbanorna i
Stockholm. Det har det aldrig varit tal
om. Man har också tyckt det varit väsentligt
att ta upp denna splittrade fråga
och låta staten göra en utredning.
Dessa förslag är i många avseenden
mycket kloka, t. ex. att allt bör samordnas
under en redare. Jag tycker detta är
klokt, och det vore bra om det kunde
genomföras. Att däremot staten själv
skulle inträda som redare är fel, tycker
jag. Staten kan träda in på många andra
områden, t. ex. när det gäller vägar,
bryggor, farleder och färjor, som är vår
normala uppgift. I denna fråga skall vi
gärna vara med och diskutera, men vi
vill inte vara redare eller bidragsgivare
till redare. Det är denna principiella
skillnad jag är tvingad att framhålla i
detta fall.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Statsrådet Palme gör
det nog litet lätt för sig. Nu säger statsrådet
att trafiken i Stockholms skärgård
är ett typiskt regionalt problem —•
den har inte de dimensionerna att departementet
kan intressera sig för den.
Men är det ett så litet problem när det
gäller att frakta 150 000 stockholmare
som under sommarhalvåret bor ute i

skärgården och se till att de har drägliga
trafikförhållanden? Jag tycker ingalunda
att det är ett litet problem.

Statsrådet Palme säger vidare att avtalet
med Vaxholms stad ingicks innan
riksdagen fattade beslut om de nya riktlinjer:’,
a för den statliga trafikpolitiken
och den saken är därför ingenting att
bry sig om. Sedan var det visserligen en
utredning om båttrafiken i Stockholms
södra skärgård, men den gjordes också
före riksdagsbeslutet. Den kan vi därför
komplett strunta i. Det är riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken som
måste gälla.

Då skall jag be att få läsa högt för
statsrådet vad som står i sammansatta
stats- och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1: »I propositionen föreslås vissa
riktlinjer för trafikinvesteringarna och
olika förslag framlägges för att främja
en rationell samordning av dessa investeringar
i syfte att därmed skapa
ett transportsystem, där de olika trafikanläggningarna
och trafikmedlen på ett
optimalt sätt kompletterar varandra.»

Jag skulle vilja fråga statsrådet Palme:
Har statsrådet på väg ut till öarna
fastnat i trafikköerna på Värmdövägen?
Kan det sägas att man lyckats att här
samordna transportsystemet och trafikanläggningarna
på ett optimalt sätt,
så att de kompletterar varandra? Det
vore väl en överdrift att påstå att man
lyckats med det.

Frågan är då var den storartade deklarationen
från dåvarande departementschefen
om skapandet av den optimala
trafikapparaten har för värde
när man tar helt avstånd från att främja
en utveckling i denna riktning. Låt mig
hålla mig till exemplet vid autostradan
mot Värmdö. Den hjälper till att snabbt
få fram trafiken. Så helt plötsligt är det
stopp, ty nu kommer man till vatten.
Men staten är ingen redare, har inte med
sjötrafik att göra, invändes det. Ja, staten
är ju ansvarig för trafikpolitiken
över huvud taget, och staten skall väl
främja också båttrafiken.

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. ansvaret för båttrafiken i Stockholms skärgård

För att inte förlänga den här debatten
vill jag bara slå fast att statsrådet Palme
tydligen inte har något intresse för
att medverka till att trafikförhållandena
i det södra skärgårdsområdet blir bättre
än för närvarande, åtminstone bringas
i nivå med vad som gäller för mellersta
och norra skärgården. Han hänvisar till
de nya riktlinjerna för trafikpolitiken
och säger att denna sak inte angår staten
längre.

Till sist skulle jag vilja fråga: Tar
statsrådet avstånd från den förnämliga
formuleringen om att samordna trafikanläggningarna
och trafikmedlen på ett
optimalt sätt, så att de kompletterar
varandra? Eller är statsrådet villig att
medverka till det? Det vore värdefullt
att få en deklaration på den punkten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
lierr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag ber om ursäkt, men
jag är tvingad att på nytt gå upp i talarstolen
eftersom det ställts frågor till
mig.

Här sägs att staten inte är intresserad
av vare sig skärgårdstrafiken eller eu
optimal fördelning. Visst är vi det. Det
är därför som staten varit med och fått
till stånd KSL för att äntligen kunna
åstadkomma en samordning av trafiken
i stad och län. Det är därför som vi
varit med om att göra regionala undersökningar.
Det är därför vi på olika håll
försöker underlätta en samordning mellan
olika trafikmedel.

Inte är det något litet problem att
frakta 150 000 stockholmare. Nej, det
är ett stort problem, men primärt är det
ändå stockholmarna själva som ekonomiskt
skall lösa detta. Staten bidrar
inte heller till varje lokal busslinje eller
spårvägslinje i städerna. Det är en stor
sak att frakta så och så många stockholmare
eller norrköpingsbor ■— eller
vad det nu är för »bor» — på spårväg
och tunnelbana. Men vi medverkar på
olika sätt.

Herr Grebäcks definition på intresse

tycks vara beviljandet av stora statsbidrag
eller i varje fall statsbidrag till
lokala och regionala trafikföretag. Det
är en princip som står i strid mot
grundtanken för trafikpolitiken. Statens
insatser sker på andra sätt, och vi
är också med och samordnar. Men att
vi dessutom skall ge statsbidrag är
naturligtvis omöjligt.

Invånarna i exempelvis Västernorrland
kan säga: »Det är vettigt att staten
är med och ordnar upp trafikförhållandena
i Stockholms län på olika sätt genom
planeringsinsatser och genom andra
organisatoriska insatser, genom att
ge stockholmarna färjor och vissa bidrag
till bryggor, men att staten dessutom
skall vara med och betala underskottet
på en lokal skärgårdstrafik, huvudsakligen
avsedd för sommargäster
från Stockholm, tycker vi inte är rimligt.
» Västernorrlänningarna kommer
inte att finna att detta står i överensstämmelse
med trafikpolitiken. Och om
de till äventyrs skulle anse att det är
lämpligt, då kan det inte finnas ett enda
lokalföretag här i landet, inte en färjeller
båtförbindelse över den minsta älv
som inte med samma rätt kan säga: »Här
skall staten vara med och betala en del
av kalaset.»

Då blir det omöjligt att bedriva trafikpolitik
i detta land, ty då kastar vi
oss in i massor av detaljfrågor. Vi skall
hålla de stora riktlinjerna. De lokala
och regionala frågorna får de lokala och
regionala myndigheterna i princip själva
klara upp, även om vi skall vara med
där vår insats behövs, planerande och
samordnande.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag får visst fortsätta
med att läsa högt för herr Palme: »I
likhet med utredningen anser jag» —
det är departementschefen som säger
detta — »att glesbygderna och vissa öars
tillgodoseende med persontrafikförbindelser
utgör det väsentliga i detta problemkomplex.
» — Det är alltså fråga om

Torsdagen den 11 maj 1967 Nr 26

Svar på interpellation ang. minskningen av antalet anställda vid statliga företag i
Norrbotten

hur den kollektiva trafiken skall betalas.
Vidare heter det: »Det tidigare berörda
principiella kravet på fullt kostnadsanpassade
transportavgifter saknar
mening när det gäller av allmänna skäl
upprätthållen, olönsam trafik. Här måste
avgifterna i stället anpassas efter vad
som ter sig skäligt i förhållande till övriga
inom landet tillämpade taxor för
liknande transportprestationer.»

Jag anser att trafikens ordnande i
skärgården är ett typiskt exempel på
när staten med kraft bör ingripa för att
samordna trafiken. Vad är det för mening
med att göra stora satsningar på
vägarna för att snabbt leda trafiken
fram till bryggor och dylikt, om människorna
sedan inte kan komma därifrån
på ett vettigt sätt? Det ingår väl
i statens uppgifter att samordna alla
krafter för att åstadkomma en lösning.

Jag frågar statsrådet på nytt: Vilka
skäl finns det för att inte också södra
skärgården skall få hjälp med att ordna
sina trafikförbindelser, när vi nu har
lämnat hjälp till områdena norr om
Stockholm? Det måste väl finnas någon
rimlig förklaring varför man inte skall
ta ett djärvt grepp, göra den djärva
satsningen på framtiden som vi alla är
överens om bör göras. Varför skapar
man inte ett enda rederi som ombesörjer
trafiken i hela skärgårdsområdet?

Det är inte något litet område det
gäller. Statsrådet vill gärna resonera
som om det rör sig om ett problem
som inte är mycket att orda om. Området
är dock 30 mil långt, räknat från
södra delen av gränsen och upp utefter
hela skärgården.

Jag tycker att detta är ett typiskt fall
där staten med kraft bör hjälpa till med
att lösa problemen, men det vill tydligen
statsrådet inte göra.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Visst utgår det glesbygdsbidrag
— bussbidrag — och läm -

nas annan hjälp till en del människor
uppe i lappmarken som har det svårt
i komiminikationshänseende, men här
är det inte fråga om något primärt glesbygdsproblem.
Herr Grebäok sade ju
själv att man behövde statsbidrag för
att flytta ut 150 000 stockholmare i
skärgården. Men det har ju skapats ett
stort regionalt kommunalförbund som
kallas KSL med stora ekonomiska resurser.
Skall inte KSL kunna lösa problemet
med en djärv satsning utan att
staten liksom skall behöva träda till?
Staten skall naturligtvis medverka när
det gäller sådana saker som bryggor,
farleder, vägar och färjor, men trafiken
får klaras av det regionala bolaget. Om
man hade haft en sådan jätteorganisation
i Norrlands glesbygder, tror jag
inte att man där skulle ha kommit
springande till staten med begäran om
hjälp. I dessa glesbygder föreligger de
verkliga nödsituationerna. Man säger
där att man inte kommer att kunna klara
av det hela, om inte staten träder
till, och då anser vi att vi bör göra det
när människorna är i verklig nöd.

Här gäller det ju den starkast expansiva
regionen i hela landet. Det problem
det är fråga om skall väl kunna
lösas med vår hjälp på många sätt men
icke genom ytterligare ett specialdestinerat
statsanslag som innebär att vi får
syssla som redare i kommunikationsdepartementet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21

Svar på interpellation ang. minskningen
av antalet anställda vid statliga företag
i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! I eu interpellation, som
handelsministern överlämnat till mig

62 Nr 26 Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. minskningen av antalet anställda vid statliga företag i
Norrbotten

för besvarande, har herr Andersson i
Luleå frågat, om jag uppmärksammat
tendensen till stark minskning av antalet
anställda vid statliga företag i
Norrbottens län och vilka åtgärder på
såväl kort som längre sikt som är planerade
i syfte att bryta denna utveckling.

Jag är väl medveten om den påtalade
minskningen av antalet anställda. Mina
informationer ger dock inte vid handen
att minskningen är så stor som
herr Andersson förmodat. Enligt herr
Andersson har antalet anställda i de
statliga företagen LKAB, NJA, ASSI och
statens vattenfallsverk under 1960-talet
minskat med mer än 3 000 personer i
Norrbotten. Jag har från de nämnda företagen
inhämtat att antalet anställda
vid dessa företag inom Norrbottens län
hittills under 1960-talet minskat med
1 600 personer. Förändringen är resultatet
av å ena sidan en minskning vid
statens vattenfallsverk och LKAB med
1 300 resp. 1 200 personer, å andra sidan
en ökning vid ASSI och NJA med
400 resp. 500 personer.

Nedgången i sysselsättningen vid statens
vattenfallsverk beror på att de ekonomiskt
utbyggbara vattenkraftstillgångarna
i länet börjar minska. Huvuddelen
av personalminskningen hänför sig
nämligen till anläggningsarbetare som
varit engagerade i kraftverksbyggen.

Sedan staten år 1958 övertog LKAB
har omkring en miljard kronor investerats
i de norrbottniska malmfälten.
Dessa investeringar har bl. a. möjliggjort
en kraftig ökning av produktionen
och en förbättrad kvalitet på malmprodukterna.
I dag är LKAB:s produktionskapacitet
nära nog dubbelt så stor
som för tio år sedan. Samtidigt har såväl
investeringar som andra åtgärder
inriktats på att fortlöpande höja produktiviteten
i företaget. Detta rationaliseringsarbete,
som lett till att antalet
anställda minskat trots verksamhetens
expansion, har varit nödvändigt för att

företaget skall kunna konkurrera på
världsmarknaden.

ASSI:s produktion i Norrbotten har
mer än fördubblats under den senaste
tioårsperioden. Härigenom har den förutnämnda
sysselsättningsökningen kunnat
bomma till stånd samtidigt som ett
kraftfullt rationaliseringsarbete bedrivits.
Härtill kommer att bolagets höjda
produktion lett till ett ökat virkesbehov
för företaget, något som borde ha haft
en gynnsam inverkan på sysselsättningen
i de norrbottniska skogarna.

I samband med att jag berör ASSI
vill jag också nämna, att samtliga de
anställda som friställs genom nedläggningen
av sågverket i Båtskärsnäs och
vilka ej kan få arbete på annat sätt i
Kalix-regionem kommer att erbjudas anställning
vid någon av bolagets övriga
industrier, i första hand vid Karlsborgs
bruk.

Även för NJA:s del sammanhänger
ökningen av antalet anställda med att
bolaget ökat sin produktion. Detta har
skett bl. a. genom att produktionsprogrammet
utvidgats med manufakturering
av stål till varvs- och byggnadsindustrin
m. m.

Beträffande utvecklingen framöver
kan man konstatera följande.

För vattenfalls verkets del torde sysselsättningsmöjligheterna
inom länet
även fortsättningsvis komma att präglas
av den begränsade tillgången på
ekonomiskt utbyggbar vattenkraft.

LKAB, ASSI och NJA arbetar samtliga
inom branscher, som för närvarande
präglas av stegrade kostnader i förening
med pressade priser och vissa
avsättningssvårigheter. Det kommande
världsmarknadsläget för dessa bram
scher inverkar helt naturligt på företagens
produktions- och sysselsättningsmöjligheter.
Härtill kommer för ASSI:s
del att en eventuell expansion av verksamheten
i stor utsträckning blir beroende
av den ansträngda virkessituationen
i Norrbotten.

Torsdagen den 11 maj 1967 Nr 26

Svar på interpellation ang. minskningen av antalet anställda vid statliga företag i
Norrbotten

Möjligheterna för företagen att uppnå
en företagsekonomiskt motiverad
ökning av sysselsättningen är således
begränsade, i varje fall på kort sikt.
Inom ramen för dessa möjligheter söker
man dock på olika sätt vidmakthålla
och öka verksamhetsvolymen. LKAB
planerar en omfattande utbyggnad av
anläggningarna i Svappavaara. Den är
kostnadsberäknad till cirka 100 miljoner
kronor. ASSI färdigställer inom
kort en tjugoprocentig utvidgning av
kraftpappersproduktionen i Lövholmen.
Detta är exempel på sådana åtgärder
som herr Andersson efterlyst.
Vidare pågår ständigt undersökningar
för att finna nya produkter och nya
marknader för de statliga företagen.

Avslutningsvis vill jag även framhålla
vikten av att statens mera direkt
arbetsmarknadspolitiska resurser byggts
ut kraftigt under de senaste åren. Härigenom
har de statliga företagens betydelse
som instrument för att upprätthålla
sysselsättningen minskat. En konsekvens
av denna utveckling är den nu
pågående avvecklingen av verksamheten
vid Törefors AB. Omfattningen av
de statliga lokaliseringspolitiska åtgärderna
i Norrbotten framgår av att de
sedan år 1963 bidragit till att investeringar
för sammanlagt 230 miljoner
kronor kunnat påbörjas. Vid full utbyggnad
beräknas sysselsättningen vid
de företag som erhållit stöd komma att
öka med cirka 3 400 personer.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Luleå (k):

Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet Wickman för det rätt utförliga
svar jiag fått.

I den interpellation som statsrådet
just har besvarat har jag anfört några
synpunkter på sysselsättningsproblemen
i Norrbotten. Trots en av statsmakterna
hårt driven utflyttningspolitik tenderar
arbetslösheten icke att minska i
någon nämnvärd omfattning.

Jag tog också upp länets siffror för
december månad 1966 över antalet arbetslösa,
de som placerats i beredskapsarbeten
eller genomgick omskolning och
utbildning därför att de inte kunde erhålla
arbete. Antalet uppgick till 8 000
personer. Om det rådde en liknande
situation i hela vårt land, skulle vi i
december 1966 ha haft mer än 230 000
personer arbetslösa, i beredskapsarbeten
eller under omskolning.

I min interpellation har jag angivit
att de statliga företagen LKAB, ASSI,
NJA och statens vattenfallsverk under

1960- talet minskat antalet anställda med
mer än 3 000 personer. Till detta anför
herr statsrådet att han från dessa företag
inhämtat att antalet anställda under
1960-talet minskat med 1 600 personer.
Det statsrådet säger är säkert riktigt.

I min interpellation angav jag även
hur snabbt strukturomvandlingen minskar
antalet anställda i jordbruket och i
skogsbruket, också i Norrbotten, och
hur dessa näringsgrenar snabbt förändras.
Jag anförde beträffande skogsbruket
att antalet anställda under tiden

1961— 1965 hade minskat med nära
3 000 personer. Av detta antal svarar
domänverket för mer än 1 000 personer,
står det i interpellationen. Enär
jag i en sammanfattning i interpellationen
av någon anledning inte nämnde
domänverket, trots att jag räknat in
den minskning som detta statliga företag
svarade för, kan man fördenskull
inte underlåta att räkna in även denna
minskning inom domänverket när vi
nu diskuterar dessa problem.

Eftersom statsrådet Wickman från
vissa statliga företag i Norrbotten har
inhämtat uppgifter om antalet anställda,
har jag gjort likadant beträffande domänverket.
Det visar sig att domänverket
i Norrbotten inom nedre distriktet
från 1960 till 1966 har minskat antalet
anställda från 1 300 till 600, alltså med
700 personer. Inom det övre distriktet

Nr 2G

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellation ang. minskningen av antalet anställda vid
Norrbotten

har antalet anställda under samma tid
minskats från 2 000 till 800, d. v. s. med
1 200 personer. Sammanlagt blir detta
1 900 personer. När jag angav antalet till
3 000, skulle det alltså rätteligen ha varit
4 000 som dessa statliga företag minskat
antalet anställda med.

När statsrådet Wickman nu enligt
uppgifter från ASSI och NJA kan pruta
bort 900, måste jag kunna få lägga till
de reella siffror som jag inhämtat från
domänverket. Då kommer man fram till
riktiga siffror -—■ i den mån det nu går
— när vi skall diskutera dessa frågor.
Det antal som jag uppger håller alltså i
alla fall.

Det finns beräkningar och uppgifter
som visar goda driftresultat hos vissa av
de statliga företag som helt eller delvis
är placerade i Norrbotten. De tre företagen
LKAB, domänverket och statens
vattenfallsverk uppnådde 1964 nettovinster
på tillsammans 500 miljoner
kronor.

I år har det gått tio år sedan beslut
fattades om att staten skulle överta
LKAB. Det kostade 900 miljoner kronor
att lösa in bolaget. Under de senaste tio
åren, t. o. m. 1966, har LKAB enligt uppgifter
i pressen levererat in 1 670 miljoner
kronor i skatter och aktieutdelningar
till den helt dominerande aktieägaren
staten. Enligt statsrådets uppgift
har en miljard investerats i de norrbottniska
malmfälten. Men genom rationaliseringarna
minskas antalet anställda i
dessa statliga företag — det handlar om
företag som ger goda vinster — och befolkningen
i Norrbotten står givetvis
undrande inför detta. Det finns en stark
opinion för att man skall förnya och
bygga ut den statliga företagsamheten
inom länet.

Statsrådet Wickman uttalar sig i interpellationssvaret
på följande sätt:
»Möjligheterna för företagen att uppnå
en företagsekonomiskt motiverad ökning
av sysselsättningen är således begränsade,
i varje fall på kort sikt.»

statliga företag i

Detta svar finner många otillfredsställande.
Det har i mer än tio år funnits
förslag och krav att bygga ut den metallurgiska
bas vi har i Norrbotten i form
av LKAB och NJA mot vidareförädling i
större omfattning. Maskin- och verkstadsindustrin
har nämnts. Det rör sig
om produkter som skulle ge bättre ekonomiskt
utbyte och öka antalet anställda.
Detta har statsmakterna uraktlåtit
att göra, och detta, herr talman, anser
jag vara en svaghet i regeringens politik
som rullar upp frågan om var socialdemokratin
står då det gäller att bereda
verklig trygghet för de anställda i det
svenska näringslivet. Statsrådet Wickman
försökte gå förbi detta problem i
sitt svar om den statliga företagsamhetens
framtid i Norrbotten.

Jag vill vidare citera ur statsrådets
svar följande: »Avslutningsvis vill jag
även framhålla vikten av att statens mera
direkt arbetsmarknadspolitiska resurser
byggts ut kraftigt under de senaste
åren. Härigenom har de statliga
företagens betydelse som instrument för
att upprätthålla sysselsättningen minskat.
» Betyder detta, herr statsråd, att
förstatligandet och utbyggnaden av den
statliga företagsamheten alltmer skall
ersättas av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet som resebyrå åt den svenska
privata företagsamheten?

Statsrådet åberopar situationen i Törefors
för en typ av ny ekonomisk politik
när det gäller de statliga företagen.
Enligt uppgifterna i propositionen 128
till årets riksdag om Töreforsbolagets
likvidation har Töreforsbolagets verksamhet
gått med en förlust av 20 000
kronor per anställd. Töreforsbolaget
skulle fordra en särskild diskussion.
Förspelet kring detta företags nedläggning
är inte i alla stycken så lyckat att
man kan åberopa det för en ny ekonomisk
statlig företagspolitik.

Jag anser att alla företag skall skötas
rationellt och bra. Herr statsråd! Med
anledning av er skrivning att arbets -

Torsdagen den 11 maj 1967 Nr 26

Svar på interpellation ang. minskningen av antalet anställda vid statliga företag i
Norrbotten

marknadspolitik skall ersätta statliga företag,
exempelvis Töreforsbolaget, vill
jag fråga: Gäller detta också NJA, och
vad blir konsekvensen, om nuvarande
ordning vid NJA leder till driftförluster
på 10 000 eller 20 000 kronor per anställd?
Kommer turen till nedläggning
också till NJA? Ett svar är av allra
största intresse. För mig och för många
är det av värde att få veta vid vilka företag
de 3 400 personer som nämns i
slutet av svaret kommer att få anställning
med anledning av de hittills insatta
lokaliseringspolitiska åtgärderna.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Anderssons i Luleå
senaste fråga var naturligtvis en retorisk
fråga, men jag skall i alla fall svara på

den. Det föreligger inga planer hos den
regering jag tillhör att nedlägga Norrbottens
järnverk, trots att företaget uppvisar
betydande förluster per anställd.

Emellertid är det självklart, herr Andersson,
att om man skall driva statlig
verksamhet i Norrbotten eller någon annanstans,
måste målet vara att den företagsamheten
skall bli självbärande.
Jag tror inte att det är möjligt att upprätthålla
moralen i de statliga företagen,
om inte den målsättningen inpräntas.
Jag är medveten om att det finns alldeles
speciella och stora svårigheter att
förverkliga dem i fallet Norrbottens
järnverk. Jag kan emellertid försäkra
herr Andersson att allt vad som är möjligt
och rationellt skall göras för att
uppnå detta mål.

Herr Andersson skall inte tala illa om
den statliga arbetsmarknadspolitiken då
det gäller Norrbotten, ty skall vi nå resultat
i detta samhälle är vi tvungna att
samarbeta. Skulle vi inte använda lokaliseringspolitiska
medel för att få i gång
företagsamhet i Norrbotten skulle utvecklingen
gå mycket långsammare för
Norrbottens befolkning hur duktiga statliga
företagare vi än är, och totalt sett
skulle det bli en mindre insats. Jag tror

att slutresultatet av den statliga politiken
under 1960-talet beträffande Norrbotten
blir — jag vill inte säga så bra
att vi skall vara helt nöjda, ty det finns
en tendens hos politiker att säga att vad
som skett varit det bästa — men sådant
att det markerar en brytning av den tidigare
så besvärliga utvecklingstrenden.
Jag tror också att herr Andersson håller
med om detta.

För dagen kan jag inte utlova nya
statliga företag i Norrbotten men kan
försäkra herr Andersson, att i den politik
som nu påbörjats kommer nya sysselsättningsmöjligheter
i Norrbotten att
vara ett av våra viktigaste mål då det
gäller den statliga företagsamheten.

Herr ANDERSSON i Luleå (k):

Herr talman! Jag vill tacka för det positiva
beskedet om NJA, ty det är troligt
att vissa krafter kommer att anse att
även NJA eventuellt borde läggas ned
om de nuvarande driftsvårigheterna
blir alltför stora.

De statliga företagen har spelat en
mycket betydelsefull roll då det gäller
sysselsättningen i Norrbotten. De har
också spelat en mycket stor och betydelsefull
roll såsom stimulans åt det privata
och övriga näringslivet samt när
det gällt att ge inkomster genom skatter
till kommuner och landsting.

En arbetsmarknadspolitik i form av
utflyttning, omskolning, beredskapsarbete
och lokalisering kan inte ersätta en
djärvare satsning på förnyelse och utbyggnad
av den statliga företagsamheten.
De statliga företagens andel av produktionen
behöver inte minskas, och de
har för övrigt i vårt land en rätt liten
del i den sammantagna produktionen.

Det har uppstått mycket besvärande
problem, som man måste vara klar över,
när det gäller planeringen i kommunerna
— bl. a. i malmkommunerna, i varje
fall i Gällivare kommun. Antalet arbetslösa
ökar kraftigt. Utgifterna för socialvården
ökar ständigt, vilket samman -

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellationer ang-, sysselsättningsläget inom skoindustrin, m. m.

hänger med minskningen av antalet anställda
i LKAB. Detta måste på något
sätt kompenseras. Lokaliseringspolitiken
har inte hittills kunnat klara dessa
uppgifter. Länsstyrelsen har skrivit till
regeringen och framhållit hur allvarligt
den ser på läget exempelvis i Gällivare
kommun.

Från 1964 till 1966 fördubblades arbetslösheten
i tätorten. Länsstyrelsen
uttalade den djupa oro man kände inför
inlandskommunernas utveckling, vilken
är en följd av bl. a. de åtgärder som
domänverket vidtagit för att rationalisera
driften varigenom antalet anställda
har minskat. Staten måste ha det avgörande
ansvaret för näringslivets utbyggnad
där uppe, eftersom staten äger de
avgörande produktionsmedlen.

I östra Norrbotten kommer liknande
förhållanden att accentueras. Statsrådet
tog upp Båtskärsnäs, och jag vill därför
nämna att enligt uppgifter som jag fick
häromdagen från anställda där har företagsnämnden
informerats om att sågverket
icke går med förlust. Sågverket
är gammalt och har en gammal teknik,
men man anser att den omständigheten
inte utgör anledning att lägga ned verksamheten.

Det negativa i statsrådets svar tycker
jag är hans uttalande om att det inte nu
görs några förberedelser för att skapa
nya statliga företag i Norrbotten. Förslag
härom har ju framförts så många
gånger, och jag vill erinra om propositionen
rörande den nya banken och
hela det resonemang som statsrådet där
för om ny teknik, nya produkter o. s. v.
som vi måste satsa på. Detta måste också
gälla företag för den statliga metallurgiska
industrin i Norrbotten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 22

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget
inom skoindustrin, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! I en interpellation, som
inrikesministern överlämnat till mig för
besvarande, har fru Ryding frågat dels
om jag är uppmärksam på det försämrade
sysselsättningsläget under senare
år inom den svenska skoindustrin, dels
vilka slutsatser som bör dragas för statsmakternas
vidkommande angående åtgärder
i syfte att uppnå gynnsammare
villkor för denna industri.

Vidare har i en interpellation, som
överlämnats till mig av handelsministern,
herr Andersson i Örebro frågat
vilka åtgärder regeringen planerar för
att lösa de akuta svårigheter som den
svenska skoindustrin möter i en ny konkurrenssituation
med utländsk industri.

Jag är väl medveten om de problem
som konkurrensen från andra länder
ställer den svenska skoindustrin inför.
Svårigheterna har fört med sig ett antal
företagsnedläggningar inom branschen
med åtföljande sysselsättningsminskning.
Vad som sker inom branschen
är en del av den strukturomvandlingsprocess
som vårt näringsliv för
närvarande genomgår. Beträffande regeringens
syn på strukturomvandlingens
innebörd och drivkrafter samt de åtgärder
denna påkallar från statsmakternas
sida ber jag att få hänvisa till Kungl.
Maj ds proposition nr 56 angående bildande
av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar inom
näringslivet.

Från den svenska skoindustrins sida
och även i herr Anderssons interpellation
har importen från öststaterna
nämnts som ett särskilt problem, eftersom
utbudet därifrån i viss utsträckning
skett till mycket låga priser. Jag vill
framhålla, att importen från de flesta
öststaterna och från vissa östasiatiska
länder regleras av kontingentåtaganden
i handelsavtal jämte licensgivning för
skor. Härigenom har importen från dessa
länder under senare år kommit att
ligga på en förhållandevis låg nivå, 6

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget inom skoindastrin, m. m.

procent av vår samlade skoimport. De
problem den svenska skoindustrin möter
i importen ligger därför till alldeles
övervägande del i konkurrensen från
andra länder. Att söka möta konkurrensen
med en protektionistisk politik, vilket
ibland rekommenderats, är på längre
sikt inte någon lösning av skoindustrins
problem. En annan sak är att de
synpunkter som framförs på skydd mot
marknadsstörning i möjligaste mån beaktas
inom ramen för den allmänna
handelspolitiken.

Det måste således i första hand ankomma
på den svenska skoindustrin att
själv lösa sina problem. Som fru Ryding
påpekar saknas inte heller förutsättningar
för att vidmakthålla och utveckla en
konkurrenskraftig svensk kvalitetsindustri
inom skobranschen. Utvecklingsmöjligheterna
blir bl. a. beroende av om
branschen lyckas med en marknadsanpassad
produktutformning. Man kan här
göra vissa jämförelser med textilindustrin,
som haft och har liknande svårigheter
men som nu kan uppvisa flera
exempel på till synes lyckade anpassningsåtgärder.

Mot den här redovisade bakgrunden
anser jag att det för närvarande inte
föreligger anledning för statsmakterna
att vidta särskilda åtgärder som syftar
till att stödja speciellt skoindustrin. Detta
innebär dock på intet sätt att jag vill
förringa de föreliggande sysselsättningsproblemen.
Dessa problem bör emellertid
i vanlig ordning lösas genom den aktiva
arbetsmarknadspolitik som bedrivs.

Vidare anförde:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet Wickman för svaret på min
interpellation.

Skoindustrin hör ju inte till de större
inhemska industrigrenarna, men den
utveckling som pågått och pågår inger
dock bekymmer. Jag vill därför beklaga
att statsrådet Wickman i sitt svar kom -

mer fram till slutsatsen, att det för närvarande
inte finns någon anledning för
statsmakterna att vidta särskilda åtgärder
som syftar till att stödja speciellt
skoindustrin. Svaret på min interpellation
är så till vida helt korrekt, men
jag skulle dock helt kort vilja ta upp
några av de andra frågor som jag berört
i min interpellation.

Jag anser nämligen att — och det har
ju även statsrådet Wickman understrukit
i sitt svar ■— det finns förutsättningar
för att vidmakthålla och utveckla en
konkurrenskraftig svensk kvalitetsinaustri
inom skobranschen. Utan att på något
sätt vilja ställa mig på deras sida
som vill bromsa upp den strukturella
omvandlingen eller som vill möta konkurrensen
med — som herr Wickman
säger -—• en protektionistisk politik vill
jag dock ställa följande frågor till statsrådet
Wickman:

1. Anser inte statsrådet Wickman att
man från statsmakternas sida kan göra
någonting för att åtminstone indirekt
förbättra skoindustrins läge? Hur ställer
sig statsrådet Wickman exempelvis till
tänkbara åtgärder på exportsidan? Man
har ju kunnat konstatera en viss ljusning
på exportsidan. Kan man inte påskynda
eller underlätta denna utveckling? 2.

Kanske är det så — jag kommer
nu in på ett helt annat område, nämligen
på frågan om konsumentupplysning ■—-som en örebroare drastiskt uttryckte det
när jag talade med honom: »Det behövs
svenska skor till svenska fötter och
svenskt klimat.» För min del måste jag
erkänna att jag har svårt att dra några
bestämda skiljelinjer mellan svenska
fötter och sådana av annan nationalitet,
men jag kan i detta sammanhang inte
underlåta att citera vad Willy Maria
Lundberg skrev i Aftonbladet den 27
januari i år när KF beslutat lägga ned
sin skofabrik i Örebro:

»Det finns inget beklädnadsområde
där konsumenten är så helt utlämnad
åt rent kommersiella och tillverknings -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget inom skoindustrin, m. in.

mässiga synpunkter som i fråga om
skor. Det finns åldrar, där behovet av
skor inte på något sätt tillgodosetts. En
vettig sko som passar en barnfot mellan
småbarnsåren och tonår är nästan
omöjlig att hitta. Åldringsskor — samma
problem. Skohandeln ger inte ens
besked om vilka stövlar som enbart passar
innebruk och vilka som duger till
utebruk. Förvirringen är enorm. Och
fotdefekter är snart svenska folkets speciella
lilla nationalitetsmärke. Det finns
utrymme för enorma insatser på skofältet
i konsumentnyttans namn.»

Till detta kommer att många av de
utländska s. k. billiga skorna i affärerna
inte alls är så mycket billigare än kvalitetsskorna
för oss konsumenter. Där
finns det tydligen mycket breda vinstmarginaler.
Den saken skall jag dock
inte närmare utveckla i detta sammanhang.

Så till slut en annan sak. I sitt svar
påpekar statsrådet Wickman att han på
intet sätt vill förringa de föreliggande
sysselsättningsproblemen men att de bör
lösas i vanlig ordning genom en aktiv
arbetsmarknadspolitik. Det låter ju bra.
Säkerligen är det också bra i många
fall. En arbetare som fyllt 50 år och
som hela sitt liv har arbetat inom skoindustrin
kan givetvis tillgodogöra sig
en omskolning. Men vilka möjligheter
har han sedan att hävda sig i konkurrensen
ute på marknaden och finna ett
välavlönat annat jobb? Det blir säkert
svårt för många skoarbetare, och de är
med rätta oroade och bekymrade. Det
är kanske där som den verkliga tragedin
ligger.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får tacka herr statsrådet
Wickman för svaret på min interpellation.

Den starkt stegrade skoimporten har
otvivelaktigt gjort att den svenska skoindustrin
kommit i ett mycket besvärligt
läge. Sedan 1956 har vi haft en åttadubbling
av skoimporten, som har pres -

sat vår skoindustri hårt. Under fjolåret
uppgick den importen till mer än 7,5
miljoner par. Tidigare har importskorna
inte inkräktat på marknadsutrymmet
för de svenska skorna, som under en
följd av år har tillverkats i något mer
än 10 miljoner par med obetydliga variationer
från det ena året till det andra.
Konsumtionsutvecklingen har varit
gynnsam med en ständig stegring, men
det ökade utrymmet har helt tagits i
anspråk av importerade skor. Under
fjolåret blev det eu betydande inbrytning
för de importerade skorna som
medförde att den svenska skoproduktionen
sjönk med hela 17 procent till
8,34 miljoner par. Man får gå 15 år tillbaka
i tiden för att träffa på en så
låg nivå.

Importskorna utgör nu 90 procent
av hela den svenska läderskoproduktionen.
För fem år sedan utgjorde de 45
procent av denna produktion, och för
tio år sedan mindre än en tiondel. Denna
utveckling, som kraftigt accentuerats
under de två senaste åren, gör att man
onekligen kan tala om en kris för den
svenska skoindustrin. Krympningen av
antalet medlemsföretag i skofabrikantföreningen
— 1959 hade man 75 medlemsföretag
med 6 000 anställda och i
dag har man ett 60-tal medlemmar med
4 500 anställda —- ger belägg för detta
påstående. De företag som har gått ur
föreningen har alla tvingats upphöra
med sin verksamhet efter att i många
fall ha råkat i obestånd.

Hittills har man med fog kunnat säga
att de företag som fått lägga ned sin
verksamhet har varit mindre motståndskraftiga.
Men nu har läget blivit så allvarligt
att även gamla, välkända och
välkonsoliderade företag med goda personella
och ekonomiska resurser tvingats
avveckla sin rörelse. Man måste räkna
med att krympningsprocessen kommer
att fortsätta med alla de konsekvenser
detta innebär i form av värdeförstöring,
arbetsmarknadsproblem etc. Följdverkningar
för garveriindustrin har re -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget inom skoindustrin, m. m.

dan gjort sig kännbara; denna måste
även i fortsättningen räkna med en negativ
utveckling.

Nu säger statsrådet i sitt svar, att de
problem som den svenska skoindustrin
möter i importen till alldeles övervägande
del ligger i konkurrensen från
andra länder, och det är alldeles riktigt.
Men jag har den uppfattningen att importskornas
framgång i vårt land inte
kan förklaras med att den svenska skoindustrin
i fråga om effektivitet skulle
vara underlägsen den utländska. De
svenska skofabrikanterna torde väl hävda
sig i jämförelse med skofabrikanterna
i andra europeiska länder i fråga om
teknisk utrustning och personella kvalifikationer.
Produktiviteten torde efter
europeiska förhållanden kunna betecknas
som god. Företagsstrukturen är
i stort sett densamma som i övriga europeiska
länder, innebärande att vi jämsides
med stora och medelstora företag
har ett relativt stort antal småföretag.

Förklaringen till den utveckling som
har ägt rum måste därför sökas på annat
håll. Den finns på kostnadssidan.
I en rapport från i fjol från OECD:s
kommitté för hudar och skinn sägs bl. a.:
»Skoindustrin är alltjämt en arbetskrävande
— labour intensive— industri vilket
innebär att länder med höga löner
har svårt i konkurrensen med länder
där lönerna är relativt låga liksom i
länder med statsdirigerad handel.» De
direkta lönekostnaderna för Sveriges del
anges till i genomsnitt drygt en fjärdedel
av fabrikantens försäljningspris.

Nu har vi här i Sverige i förhållande
till bl. a. våra grannländer en mycket
låg tull på skor. Yi har en 14-procentig
tull mot att Norge har en 30-procentig
tull. I Danmark har man en 25-procentig
tull. Inom hela EEC-området är det en 20-procentig tull. Yi har inte som exempelvis
Norge sökt skydda oss med hjälp
av särskilda tillverkningsbestämmelser
som inte är förenliga med modern produktionsteknik.
Yi har inte heller försökt
att föra fram några protektionis -

tiska synpunkter. Vi har varit frihandelsvänliga
i vår politik, och vi är väl
alla överens om att så långt som möjligt
vara det. Våra grannländer, framför allt
Norge, försöker emellertid att på olika
sätt få till stånd en begränsning av importen
av utländska skor. Från svensk
sida har vi lyckats rätt hyggligt när
det gäller att sälja till Norge. Men man
genomför nu i Norge i strid med EFTAkonventionens
bestämmelser ett nytt
försök att ensidigt gynna den egna produktionen.
Skofabrikantföreningen i
Norge genomför gemensamhetsbonus
om 1—4,5 procent för alla norska skor
som köps efter den 1 juli för att på det
sättet försöka möta importen.

Jag vill därför fråga herr statsrådet
om han är beredd att, eftersom Norge
är vår handelspartner i EFTA, medverka
till att detta ensidiga gynnande
av den norska skoindustrin ej kommer
till stånd?

Självfallet är de synpunkter som
statsrådet framför beträffande importen
från öststaterna i och för sig riktiga.
Men 6 procent är trots allt en relativt
stor andel av vår import. Den skoimport
som förekommit från öststaterna
har legat i ett sådant prisläge, att man
ofta kunnat tala om rena dumpingmetoderna.

Statsrådet framhåller också i sitt svar
följande: »En annan sak är att de synpunkter
som framförs på skydd mot
marknadsstörning i möjligaste mån
beaktas inom ramen för den allmänna
handelspolitiken.» Jag kan väl därför
förvänta mig, att statsmakterna i detta
avseende vidtager sådana åtgärder att
skor inte kommer att införas till dumpingpriser.

Det är emellertid uppenbart att vi på
detta område kommit i ett besvärligt
läge. Man skulle även från regeringshåll
kunna medverka till att få till stånd
en förbättring av vår export. Danskarna
har ju på ett utomordentligt sätt lyckats
med sin export. Staten har där ställt
medel till förfogande för deltagande vid

Nr 25

Torsdagen den 11 maj 19G7

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget inom skoindustrin, m. m.

olika skomässor i utlandet. Den engelska
skoindustrin åtnjuter samma förmån.

Jag vill därför till sist fråga herr
statsrådet, om han är beredd att medverka
till att den svenska skoindustrin
får liknande möjligheter att ställa ut
skor i utlandet?

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det vore i och för sig
frestande att med utgångspunkt från
skoindustrins problem ta upp en allmän
diskussion om statens politik inför den
pågående strukturomvandlingen. Nu
kommer vi att få tillfälle att diskutera
detta utförligt på torsdag i nästa vecka,
så jag skall avstå därifrån. Jag vill dock
säga följande i den frågan.

Jag finner vissa av de åtgärder som
nämnts här självklara. Herr Andersson
i Örebro kan vara helt övertygad om att
den svenska regeringen — närmast handelsministern
i detta fall — kommer att
intervenera med tillgänglig kraft för att
när nu tullen har avvecklats få bort denna
norska form av importskydd. Likaså
står de exportfrämjande åtgärder som
gäller allmänt för den svenska industrin
självfallet också till skoindustrins förfogande.

Detsamma gäller konsumentupplysningen.
Jag tycker dock att den tendens
som sken igenom när fru Ryding tog
upp konsumentupplysningen var litet
oroande för dem som är intresserade av
en konkurrenskraftig svensk skoindustri.
Det kan inte vara statens uppgift
att dirigera konsumentupplysningen för
att på så vis förbättra den svenska industrins
avsättningsmöjligheter. Det
borde rimligtvis vara ett naturligt initiativ
från industrin själv att kommersiellt
utnyttja detta medel i kampen om
marknaderna.

Jag tror att det generellt gäller om
den svenska skoindustrin att dess
grundproblem ligger i det höga löneläget,
som i en arbetsintensiv industri
skapar svårigheter i ett land som Sverige.
Det räcker därför inte att den

svenska skoindustrin är lika produktiv
som konkurrentindustrierna utomlands,
utan den måste, om den skall
överleva, vara produktivare än sina
konkurrenter. Och vi vet att det finns
företag som är det inom den svenska
skoindustrin ■—• det går att konkurrera
framgångsrikt med svenskproducerade
skor. Men jag är också övertygad om att
många företag inte är kompetenta att
konkurrera på detta sätt. Det kan inte
rimligen vara statens uppgift att ta
ägarna till dessa företag i örat och säga,
att nu får ni rycka upp er. Processen
bör i varje fall starta med initiativ från
företagen själva.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Wickman för de positiva synpunkter
han framförde med anledning av mitt
inlägg vad gäller den norska skofabrikantföreningens
tillämpning av speciella
rabatter. Men om regeringen skall
vidtaga åtgärder härvidlag bör lämpligen
också de tillverkningsbestämmelser,
som norrmännen har för läderskor, beaktas.
Det är angeläget att bestämmelserna
blir desamma som gäller för Europa
i övrigt, så att skorna kan tillverkas
enligt moderna principer. Man får inte,
bara för att ensidigt gynna den egna industrin,
ha sådana bestämmelser att
svenska företag över huvud taget inte
kan exportera till Norge, därför att det
blir för små serier.

Samtidigt är jag naturligtvis tacksam
för om statsmakterna kan medverka till
att skoindustrin får ett starkare stöd, så
att den kan delta i utländska mässor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 23

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 131, angående statlig
medverkan vid fastställande av anställnings-
eller arbetsvillkor för vissa ar -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

betstagare hos kommun eller annan allmän
inrättning.

§ 24

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
96—99 och 101, andra lagutskottets utlåtande
nr 48, tredje lagutskottets utlåtande
nr 32, jordbruksutskottets utlåtande
nr 17 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 30—32.

§ 25

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lundberg, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
viss ändring av bestämmelserna
om reseersättning från sjukkassa,
och

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsläget i Bergslagen,
m. m.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 26

Föredrogs vart för sig
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motion om upprättande
av diplomatiska förbindelser
med Yatikanstaten,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
ett fördrag innehållande principer för
staternas uppträdande vid utforskandet
och utnyttjandet av yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till
fiske i Skagerack och Kattegatt, och
nr 9, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av

Vissa åtgärder till skydd för polisen

överenskommelse om avgränsningen av
Sveriges och Norges fiskeområden i
nordöstra Skagerack m. m.; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
47, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), in. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 27

Vissa åtgärder till skydd för polisen

Föredrogsi första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till skydd för
polisen.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 438 i första
kammaren av herr Holmberg m. fl.
samt nr 553 i andra kammaren av herr
Bohman in. fl. I motionerna, vilka var
likalydande, hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj d måtte anhålla 1.

att Kungl. Majd måtte föranstalta
om att ett särskilt invaliditets- och
grupplivskydd för polismän: infördes enligt
i motionerna angivna riktlinjer;

2. att Kungl. Majd måtte framlägga
förslag till ersättning för kroppsskada
å polisman, inkluderande ersättning för
sveda och värk samt framtida men, i
sådan tid att bestämmelserna kunde
träda i kraft senast den 1 januari 1968;

3. om utredning angående

a) rationalisering av polisens arbetsförhållanden
speciellt avseende förenkling
av utredningsförfarandet och

b) snabbare handläggningsförfarande
i fråga om brott, begångna av unga lagöverträdare,
i syfte att förkorta tiden
från brottets begående till målets avgörande.

Utskottet hemställde,

A. att förevarande motioner, 1:438
och II: 553, såvitt avsåge yrkandet un -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Vissa åtgärder till skydd för polisen

der 1., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av yrkandet
under 2. i förevarande motioner
måtte i skrivelse1 till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till bestämmelser angående
ersättning till polisman för
kroppsskada som åsamkats honom vid
tjänsteutövning i så god tid att regler
härom kunde träda i kraft senast den
1 juli 1968;

C. att förevarande motioner, såvitt
avsåge yrkandet under 3. a), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att förevairande motioner, såvitt
avsåge yrkandet under 3. b), icke måtte
föranleda någon riksdagens, åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Arvidson, Ernulf, Svanström,
Schött och Svensson i Vä, fru
Kristensson samt lxerr Gustafsson i Borås,
vilka ansett att utskottet under A.
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:438 och 11:553, såvitt
avsåge yrkandet under 1., måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
Kungl. Maj :t föranstaltade om införande
av ett särskilt invaliditets- och grupplivskydd
för polismän;

2) av herrar Erik Svedberg och
Hjorth, fru Lilly Ohlsson och fru Löfqvist,
fröken Andersson i Strängnäs,
fru Lindekvist samt herr Jönsson i
Malmö, vilka ansett att utskottet under
B. bort hemställa,

att förevarande motioner, såvitt avsåge
yrkandet under 2., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) av herrar Arvidson och Schött
samt fru Kristensson, vilka ansett att
utskottet under C. boirt hemställa,

att riksdagen med bifall till yrkandet
under 3. a) i förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående rationalisering
av polisens arbetsförhållanden speciellt
avseende förenkling av utredningsförf
arandet;

4) av herrar Arvidson och Schött

samt fru Kristensson, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! De motioner som första
lagutskottet behandlar i detta utlåtande
gäller polisens arbetsförhållanden. Jag
skall uppriktigt säga, herr talman, att
jag skulle ha mera lust att tala om riksdagens
arbetsförhållanden. Men jag känner
mig tvingad att hålla mig till ämnet.
Det är beklagligt att vi inte kan börja
med dagens ärenden förrän kl. 7 på
kvällen. Därför ber jag kammarens ledamöter
om överseende, ifall jag inte
kan fatta mig så kort som många skulle
önska.

De yrkanden som finns i motionerna
är fyra. Det första yrkandet avser att
man skall pröva möjligheten att införa
ett särskilt invaliditets- och grupplivskydd
för polismän. Det andra yrkandet
avser frågan om att ge möjligheter till
ersättning för kroppsskada som polisman
ådragit sig genom brottslig handling
under tjänsteutövning. Det tredje
yrkandet avser ökade rationaliseringsmöjligheter
när det gäller polisens arbetsförhållanden,
och det fjärde och sista
yrkandet behandlar frågan om ett
snabbare handläggningsförfarande av
brott som är begångna av unga lagöverträdare.

Jag skall rent allmänt säga att det
inom utskottet rått en allmänt positiv
grundinställning till dessa frågor. Yi
har inte skilt oss så mycket i själva sakfrågorna
som när det gäller metoden att
genomföra våra önskemål och den takt
i vilken frågorna skulle lösas.

Den första frågan, som gäller ett extra
invaliditets- och grupplivskydd för polismän,
avser ett skydd som går utöver
det som i regel gäller för statstjänstemän.
I motionen har vi tänkt oss att
man skulle kunna använda samma modell
som nu gäller för svenska stats -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

tjänstemän vid tjänstgöring utomlands.
Utskottet har på denna punkt sagt att
tanken på en förbättrad invaliditetsoch
grupplivförsäkring på statsverkets
bekostnad synes vara en av de lösningar
som bör övervägas, men med åberopande
av avtalsverkets remissyttrande
säger man att detta är en fråga, varom
avtal må träffas. Därför hänvisar man
parterna till att lösa frågan på arbetsmarknaden.

Vi som står för reservationen — så
gott som samtliga borgerliga ledamöter
— har sagt: »Den omständigheten att
frågan kan ligga inom det avtalsbara
området utgör enligt utskottets mening
ej hinder för att Kungl. Maj:t föranstaltar
om en sådan förmån åt polismännen.
»

När det gäller de svenskar som har
det extra grupplivskyddet vid tjänstgöring
utomlands kan framhållas, att det
är en förmån som Kungl. Maj :t ensidigt
har bestämt. Man har alltså inte löst
denna fråga genom några förhandlingar.

Vad beträffar polisen tycker jag att
man kan göra gällande, att det är ett
statsintresse att man löser polisens
trygghetsproblem på detta sätt. Visserligen
är det också ett arbetstagarintresse,
men om man anser att det är ett
statsintresse att ha en poliskår, som saknar
anledning att hesitera inför ett
tjänsteåliggande som kan få en negativ
ekonomisk effekt, då bör staten också
ta ett ansvar och genomföra en åtgärd
som alla i utskottet varit ense om är en
lämplig åtgärd.

När utskottsmajoriteten säger, att detta
är en förhandlingsfråga, tycker jag
att den i onödan skjuter ett problem
ifrån sig, i fråga om vilket staten och
samhället borde ha ett ansvar.

Den andra frågan, som rör möjligheten
till ersättning för kroppsskada,
har en liten historik som jag kort skall
beröra.

År 1958 väcktes från högerpartihåll
den första motionen om möjlighet till

Vissa åtgärder till skydd för polisen

ersättning för sveda och värk vid
kroppsskada. Riksdagen var enig om att
en utredning härom var erforderlig och
den kom också till stånd. År 1963 framlades
ett förslag till lösning av frågan
hur poliser skulle kunna få detta ökade
skydd. Alla remissinstanser som behandlade
förslaget ställde sig positiva
till det. År 1965 framlades en proposition
om sakskadeskydd för poliser. I den
nämndes ingenting om kroppsskada,
utan man ville lösa frågan om sakskadeskyddet
för sig. Till yttermera visso
tyckte man att det var rimligt att lösa
den frågan separat för poliser, trots att
man var väl medveten om att den också
kunde ha betydelse för andra yrkeskategorier.

De som jag här skall polemisera mot
finns hland reservanterna, eftersom de
borgerliga med lottens hjälp i denna
punkt kom att bilda utskottsmajoritet.
Det är alltså socialdemokraterna i utskottet,
som svarar för reservationen 2.

Reservanterna uttrycker sig mycket
positivt. De säger att det hade varit fördelaktigt
om frågan om polismans rätt
till ersättning för kroppsskada kunnat
lösas i samband med propositionen
1965. De understryker angelägenheten
av att denna fråga, som aktualiserades
så tidigt som 1958, snarast bringas till
en lösning. De kan strängt taget inte
vara mer positiva.

Ändå anser vi, som svarar för utskottsutlåtandet,
att det är fel att nu
haka upp denna fråga på att man samtidigt
måste lösa frågan om ersättning
för kroppsskada för andra statstjänstemän,
som också kan tänkas ha behov av
ett sådant skydd. Vi anser att det är
helt logiskt att bryta ut frågan om
kroppsskadeersättning för poliser på
samma sätt som man bröt ut frågan om
sakskadeståndsskyddet för poliser. Det
hindrar inte att man kan lösa frågan om
ersättning för kroppsskada för andra
statstjänstemän när förslag härom föreligger.
Vi skall komma ihåg att frågan
när det gäller polisen ju är helt utredd

3* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 26

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Vissa åtgärder till skydd för polisen

och klar och att vi bara väntar på ett
förslag. Utskottet yrkar därför att förslag
förelägges riksdagen i sådan tid,
att det kan genomföras senast den 1
juli 1968.

Den tredje frågan gäller rationalisering
av polisens arbetsförhållanden.
Med den svåra brist vi har på poliser,
kan det tyckas särdeles angeläget att
allt görs för att rationalisera polisens
arbetsmetoder — även om rationaliseringssträvanden
utan tvekan är angelägna,
vilket personalläge som än råder.
Jag tycker det finns ett visst fog för
att från denna talarstol ändå ge uttryck
åt vår stora uppskattning av rikspolisstyrelsen
och riksåklagarämbetet, som
verkligen gör enorma insatser när det
gäller att rationalisera polisens arbetsförhållanden.

Vi som står bakom reservation 3 —
det är högerledamöterna i utskottet —-vill gärna göra gällande, att även om det
rationaliseringsarbete, som rikspolisstyrelsen
så effektivt bedriver, är något
att vara tacksam för, är det nödvändigt
med en översyn, där det i direktiv
klart anges vad syftet skall vara. Vi påstår
nämligen att det finns författningar
som i dag lägger hinder i vägen för
möjliga rationaliseringsvinster. Vi åberopar
härvid trafikmålen, som genom
författningsändringar, såvitt man nu
kan bedöma, verkligen har fått en lösning
i rationellt hänseende. De kan,
tycker man, utgöra en förebild också
för rationaliseringar på andra områden.
Vi anser det rimligt att trafikmålskommittén,
som sysslar med frågor kring
just trafikmål, möjligen kan få vidgade
direktiv, något som utskottsmajoriteten
också kan tänka sig. Vi vill emellertid
inte binda oss för en sådan lösning, ty
vi kan också tänka oss att det vore lämpligare
att tillsätta en särskild utredning,
som fått till uppgift att pröva möjligheter
till författningsändringar i syfte att
åstadkomma ökad rationalisering —
jag behöver kanske inte använda det
slitna uttryck som man hör i alla sam -

manhang: »utan att rättssäkerhetens
krav för den skull eftersättes». Det är
så självklart att det inte behöver understrykas.

Det sista yrkandet i motionen —• som
här redovisas i slutet av utskottets utlåtande,
där vi har anmält en blank
reservation — behandlar frågan om en
snabbare handläggning av brott som är
begångna av unga lagöverträdare. Utskottet
åberopar 1964 års lag, som stadgar
att domstolarna skall behandla frågor
rörande ungdomsbrottslingar med
förtur, och utskottet menar att all rättfärdighet
i och med detta är uppfylld.
Utskottet hänvisar också till den personalbrist
som råder såväl inom polisen
som inom barnavårdsnämnderna och
som gör det svårt att ytterligare påskynda
handläggningen.

Det är riktigt att personalbristen är
det avgörande hindret mot att få till
stånd en snabbare handläggning, och
det kan naturligtvis sägas att det, så
länge det råder en sådan personalbrist,
inte finns någon anledning att göra
några ytterligare utredningar. Men jag
tror att det ändå kan finnas ett par
synpunkter som är värda beaktande.

Den ena är barnavårdsnämndernas
arbetsmetoder —- och jag vet att jag här
trampar in på ett mycket känsligt område.
Jag har emellertid något stöd i
riksåklagarämbetets remissyttrande, i
vilket det understrykes att man ofta
måste vänta mycket länge på yttranden
från barnavårdsnämnderna. Det kunde
kanske vara tänkbart att få mera bestämt
fastlagt, hur ofta barnavårdsnämnderna
skulle ha sina sammanträden,
så att de kunde skynda på behandlingen
av frågorna. Detta innebär givetvis
inte någon anmärkning mot
nämndernas arbetssätt, ty de är säkert
hårt trängda i nuvarande bristsituation.

Den andra synpunkten gäller polisen.
När ett mål kommer upp i en domstol,
kan det ofta konstateras att det kanske
var ett helt år sedan brottet begicks, och
då frågar man sig ju: Finns det inga

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

möjligheter att undersöka detta och se,
om det ändå inte trots den avsevärda
bristsituation som råder kan göras några
rationaliseringsvinster?

Herr talman! Jag skall bara sluta med
att erinra om att utskottet på denna
punkt anför: att när utskottet avstyrker
motionerna i denna del får detta »dock
inte undanskymma angelägenheten av
att erforderliga resurser ställs till myndigheternas
förfogande». Det är ett uttalande
som man helhjärtat kan ställa
sig bakom, men det bör också följas
upp med krav på att personalresurserna
skall förstärkas. I detta sammanhang
finns det anledning att t. ex. erinra om
att de borgerliga i år var ganska ensamma
om att begära en förstärkning
av polisen.

Med det anförda, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationerna 1 och 3
samt i övrigt till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den fråga som vi här
behandlar rör problem, som vi redan
har diskuterat vid två olika tillfällen
denna riksdag. Själv har jag tillsammans
med tre kamrater i motion tagit
upp en del av de aktuella spörsmålen,
och jag skall därför inte nu gå in på
dem. Det är bara till punkten B jag vill
foga ett par ord.

Vi som företräder utskottsmajoriteten
anser i likhet med motionärerna,
att det är otillfredsställande att frågan
om polismans rätt till ersättning för
kroppsskada inte kunde lösas i samband
med tillkomsten av 1965 års kungörelse.
Det förelåg då ett remissbehandlat
utredningsförslag om ersättning till polisman
för skada på egendom.

Nu pågår det inom Kungl. Maj:ts
kansli arbete för att skapa underlag
för bedömning av frågan om skadeersättning
för statliga befattningshavare
i allmänhet, och det är gott och väl.
Utskottsmajoriteten menar likväl, att

Vissa åtgärder till skydd för polisen

detta inte bör utgöra något hinder för
en särbehandling av polisen i fråga om
sakskadeskyddet. Vi anser starka skäl
föreligga för att man i Kungl. Maj :ts
kansli så påskyndar lösningen av denna
fråga, som siktar till att ersättning
skall kunna ges åt polismän för kroppsskada,
att bestämmelser härom kan träda
i kraft senast den 1 juli i år. I sak
föreligger här alltså ingen skillnad
emellan utskottets och reservanternas
uppfattning. Skillnaden gäller egentligen
bara tidtabellen.

Utskottet anser alltså i likhet med
motionärerna, att med hänsyn till de
stora risker, som är förenade med polismännens
tjänsteutövning, bör förslag
om ersättning för sveda och värk framläggas
snarast möjligt. Rikspolisstyrelsen
betonar detta med skärpa och så
gör också polisförbundet.

Jag vill med detta bara ytterligare
understryka vad fru Kristensson har
sagt och yrkar bifall till reservation
nr 1 samt i övrigt till utskottets hemställan.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Första lagutskottets utlåtande
nr 34 behandlar, som redan
har påpekats av både fru Kristensson
och herr Gustafsson i Borås, två till utskottet
hänskjutna motioner. Dessa motioner
behandlar och framlägger förslag
rörande flera olika spörsmål inom rättsväsendets
område.

Motionens förstå att-sats rör sig helt
omkring ett yrkande att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om att ett särskilt invaliditets-
och grupplivskydd för polismän
införes enligt i motionen angivna
riktlinjer. Vad gäller detta yrkande om
ett särskilt invaliditets- och grupplivskydd
för polismän delar utskottsmajoriteten
motionärernas och reservanternas
oro för den tilltagande aggressivitet
mot polismän i tjänsteutövning, som
har förmärkts. I utskottsmajoritetens
skrivning på denna punkt påpekas
också, att utvecklingen otvivelaktigt lett

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Vissa åtgärder till skydd för polisen

därhän, att polismännen vid åtskilliga
tjänsteåtgärder regelmässigt utsattes för
betydande risker. Utskottet konstaterar
detta och säger att det är helt rimligt
att samhället, som kräver att dessa
risker skall tagas, i en eller annan
form kompenserar polismännen för dessa
risker.

Utskottsmajoriteten anser liksom reservanterna
att motionärernas förslag
om en förbättrad invaliditets- och
grupplivförsäkring på statsverkets bekostnad
kan vara en av de lösningar,
som bör övervägas, men i likhet med
vad avtalsverket har framhållit i sitt
yttrande anser utskottet, att de förmåner
som det här är fråga om är förmåner
om vilka man bör förhandla.
Med hänsyn till detta anser utskottet
att man bör lösa frågan förhandlingsvägen.

Herr talman! På denna punkt ber
jag därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkt A.

I motionerna yrkas vidare att Kungl.
Maj:t måtte framlägga förslag till ersättning
för kroppsskada å polisman,
inkluderande ersättning för sveda och
värk samt framtida men, i sådan tid att
bestämmelserna kan träda i kraft senast
den 1 januari 1968.

Motionernas yrkande i denna del behandlas
i reservation nr 2, och det är
alltså reservanternas talan jag för i
detta avsnitt. Det finns inte heller här
någon skillnad i sak mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattningar,
men väl i uppfattningen om
bästa sättet att komma fram till målet.
Under arbetets gång i utskottet fick
utskottet kännedom om, vilket för övrigt
statsrådet Kling tidigare i dag bekräftat
i sitt svar till herr Börjesson, att det
inom Kungl. Maj :ts kansli pågår ett
arbete för att skapa ett underlag för en
allsidig bedömning av problematiken
beträffande skadeersättning till statliga
befattningshavare i allmänhet. Vi reservanter
anser att det under sådana förhållanden
nu inte kan vara påkallat att

ta nya initiativ. Vi är medvetna om att
det också finns andra grupper som råkar
ut för ungefär samma påfrestningar,
om än inte i lika hög grad. Jag tänker
då närmast på de kupper som då
och då utspelas mot posttjänstemän,
banktjänstemän, vakthavare, tullmän och
dylika.

Pieservanterna understryker också angelägenheten
av att dessa spörsmål,
varom det för övrigt ifrån riksdagens
sida 1958 begärdes en utredning, bringas
till en snar lösning, och på denna
punkt, i utskottets utlåtande betecknad
med B, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 2 av herr
Erik Svedberg m. fl.

Vad gäller punkt nr 3 i motionärernas
hemställan, som rör rationalisering av
polisens arbetsförhållanden, vill jag i
första hand hänvisa till utskottets skrivning.
Jag ber också kammarens ledamöter
beakta vad rikspolisstyrelsen anför
angående rationaliseringen av rikspolisstyrelsens
arbetsförhållanden. Fru
Kristensson underströk för övrigt själv
med tacksamhet, vad rikspolisstyrelsen
på dessa punkter redan har lyckats
åstadkomma, och jag behöver alltså inte
utveckla detta närmare. Jag vill emellertid
ändå fastslå att rikspolisstyrelsen
redovisar en rad initiativ, även sådana
initiativ, som framskridit så långt att
de nått det stadium, då det kan bli
fråga om praktisk tillämpning, vilket
allt redovisas med data. Dessa data
säger oss i sin tur, att vad som har
åstadkommits i rationaliserings- och
andra hänseenden icke ännu kan ha
hunnit tillämpas så länge att man kan
avläsa resultatet.

Jag skall anföra ett enda litet exempel
— jag skall, herr talman, nöja mig
med detta enda exempel, och för korthetens
skull skall jag direkt citera ur
rikspolisstyrelsens remissvar. Där sägs
ordagrant: »Från och med den 1.3.1967
tillämpas en till ADB-systemet anpassad
personbladsrutin, vilken på lång
sikt kommer att medföra väsentliga ra -

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

tionaliseringsvinster inom utredningsarbetet,
i form av såväl arbetsbesparingar
som ett snabbare spaningsarbete.
»

Jag vill peka på endast detta exempel
för att visa, vad rikspolisstyrelsen enligt
sin instruktion har lyckats åstadkomma
på detta område under de två
senaste åren. Man anser att en utredning
enligt motionärernas förslag i nuvarande
skede rent av skulle kunna
»verka hämmande» — det är också ett
citat ur rikspolisstyrelsens remissyttrande.

Utskottet har alltså inte kunnat tillstyrka
motionerna i denna del men
understryker dock starkt, att detta ställningstagande
inte får undanskymma
angelägenheten av att erforderliga resurser
ställs till myndigheternas förfogande.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkten C.

Vad slutligen beträffar punkten D
skall jag bara för ordningens skull citera
några rader i utskottsutlåtandet
och endast om det behövs ge en närmare
belysning. Utskottet skriver bl. a.
följande:

»Vad slutligen gäller yrkandet om
snabbare handläggning av brott av unga
lagöverträdare anser utskottet i likhet
med motionärerna att det är angeläget
att tiden från brottets begående till dess
barnavårdsnämnd, polis, åklagare och
domstol handlägger ärendet inte blir
längre än som är oundgängligen nödvändigt.
Enligt utskottets mening är
också bestämmelserna i 1964 års lag om
brott av unga lagöverträdare ägnade
att tillgodose rimliga anspråk i detta
hänseende. Det må även framhållas att
departementschefen i propositionen
med förslag till nämnda lag särskilt
underströk kravet på skyndsamhet vid
behandlingen av dessa ärenden.»

Fru Kristensson framhöll att vissa
tidsutdräkter är för långa, och det kan
nog litet var av oss instämma i. Det

Vissa åtgärder till skydd för polisen

gällde dels polisen och dels barnavårdsnämnderna.
Det framskymtade också att
barnavårdsnämnderna i allmänhet ■—
åtminstone fick jag den uppfattningen
—• skulle handlägga sådana ärenden
enbart vid ordinarie sammanträden. Jag
har, herr talman, inte den erfarenheten
av arbetet i en barnavårdsnämnd att
man väntar med att handlägga ärenden
till ordinarie sammanträde, när de är
av brådskande karaktär. Numera har
ju kommunerna även på landsbygden
tillgång till verkligt kvalificerad arbetskraft,
utbildad vid socialinstitut o. s. v.,
vilket ger kommunerna möjligheter att
handlägga ärendena betydligt snabbare
än vi lekmän kunde göra. Jag har
därför svårt att tro att ärendena verkligen
blir staplade på hög.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag på
samtliga punkter utom i fråga om moment
B, där jag yrkar bifall till reservation
nr 2 av herr Erik Svedberg m. fl.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad fru
Löfqvist sade skulle jag vilja ställa en
fråga till fru Löfqvist när det gäller ett
invaliditets- och grupplivskydd för poliser.
Kan man ändå inte göra gällande,
att det är ett statsintresse att poliserna
får ett sådant skydd i sin yrkesutövning
att de inte har anledning att hesitera
när det gäller att fullgöra ett tjänsteåliggande?
Jag tycker att detta statsintresse
blir alltmer förstärkt, ju mer
våldsmentaliteten ökar.

Även om avtalsverket nu säger — det
underströk ju fru Löfqvist — att det må
vara en förhandlingsfråga, säger ju avtalsverket
inte att det skall vara en förhandlingsfråga.
Det är alltså endast en
fråga, som man må förhandla om, vilket
är en stor skillnad. Mot bakgrunden
av det statsintresse, som jag tidigare
nämnde, tycker jag att denna fråga inte
är att jämföra med en vanlig förhandlingsfråga.
Jag anser därför att riks -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Vissa åtgärder till skydd för polisen

dagen inte skall frånkänna sig ett ansvar
på denna punkt.

Det är riktigt att en ersättning för
kroppsskada kan vara aktuell och väl
motiverad även för andra yrkeskategorier.
Det är dock inte detta saken
gäller utan att vi skall få effektuerat
ett förslag, som redan är utrett och som
kan träda i kraft när det gäller polisen
utan att man behöver avvakta andra
statliga befattningshavare, alltså precis
som man har gjort när det gäller sakskadeskyddet.

I frågan om rationalisering av polisens
arbetsförhållanden tycker jag det
finns all anledning att man gör precis
på samma sätt som man gjorde när det
gällde en rationalisering av trafikmålen,
nämligen att tillsätta en särskild utredning
med uppgift att undersöka rationaliseringsmöjligheterna
även i fråga
om andra brottmål. Jag kan inte se annat
än att det är en helt logisk tankegång
som vi här för fram.

Vad slutligen barnavårdsnämnderna
beträffar vill jag framhålla, att jag
var medveten om att de utgjorde en
känslig fråga. Jag vill bara säga att jag
under utskottsbehandlingen har trott
mig förstå, att barnavårdsnämnderna
kanhända handskas litet olika med dessa
ärenden i olika delar av landet, eftersom
man får så olika uppgifter om hur
handläggningen sköts.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att det är sakligt
riktigt när man betonar att polisen
i jämförelse med de andra kategorier,
som har nämnts här, i alla fall befinner
sig i en situation som är annorlunda.
Polisen måste ju vara aktiv på ett annat
sätt än vad andra måste vara.

Jag vill bara understryka vad polisförbundet
säger i den frågan, vilket
återges på sidan 9 i utskottets utlåtande:
»Landets polismän har under senare
år måst konstatera, att antalet våldshandlingar
mot polismän ökar. Sålunda

har noterats 950 missliandelsfall under
1 år och 10 månader år 65/66, däribland
ett antal grova misshandelsfall
och under en 2-årsperiod 4 polismord.»

Det är nästan kusligt kalla siffror,
och det är ett kusligt kallt resonemang
som förs. Det är inga affekter, ingen
känslobetoning, men det talar ett oerhört
allvarligt språk.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag befinner mig i den
litet ovanliga situationen att jag kan
tala för utskottet på alla punkter. Detta
är kanske så mycket märkligare siom
vi i detta ärende har en »hoppande»
majoritet. I den första punkten är jag
ense med den socialdemokratiska majoriteten,
i den andra punkten tillhör
jag den liberala majoriteten — jag skulle
kanske säga den borgerliga majoriteten,
men det är ett så tråkigt ord, och
ingen känner sig väl illa berörd av att
kallas liberal, hoppas, jag. I tredje och
fjärde punkterna är majoriteten ganska
kompakt. Jag skall bara säga några ord
på varje punkt.

När det gäller den första punkten,
som avser gruppliv- och invali dite,tsskydd,
anser jag i likhet med majoriteten,
att detta är en avtalsfråga. En
viktig princip är att vi inte skall lägga
oss i avtalsfrågor. Fru Kristensson säger,
att det är ett statsintresse att polismännen
skyddas. Men man kan säkert
säga, att det i många avtalsförhandlingar
föreligger ett statsintresse. Jag
tror att man i de flesta avtalsförhandlingar
kan påvisa, att det på ett eller
annat sätt finns ett intresse för staten
att man gör så eller så. Men staten skall
inte blanda sig i avtalsförhandlingar.
Det är av denna anledning jag inte följt
reservanterna utan anslutit mig till majoriteten.
Dessutom är ett skydd av detta
slag relativt billigt att ordna på egen
hand. Polisförbundet säger i sitt remissyttrande,
att det har erbjudits ett
relativt billigt försäkringsskydd.

När det däremot gäller den andra

Torsdagen den 11 mai 1967

Nr 26

punkten anser jag att det är ytterligt
angeläget — och även här tillhör jag
alltså majoriteten — att man snabbt
gör någonting. Det är så oefterrättligt,
att om eu polisman vid utövningen av
sin tjänst får sin uniformsmössa förstörd,
så får han ersättning härför av
staten. Men skulle han få sitt ena öga
förstört, så får han ingen ersättning.
Var och en måste väl ändå erkänna att
detta är fullständigt avvita. Det går inte
att i detta fall hänvisa till att det pågår
en utredning om sådant skydd för alla1
statstjänstemän. Som bl. a. herr Gustafsson
i Borås nyss sagt kan man inte
jämföra polismäns arbete med någon
annan kategoris, eftersom polisen har
skyldighet att ingripa för att förhindra
brott.

Inte ens den kår jag representerar
-— exekutionsmän — som ju har eu
verksamhet som inte omfattas med någon
större sympati av dem som berörs
av den, har ett tillnärmelsevis så riskfyllt
arbete. Det är t. o. m. så att om en
exekutionsmän anser att ett uppdrag
kan vara farligt — vilket rätt sällan är
fallet — så tillkallar han just polisen;
det är ju i vårt samhälle polisen som
har till uppgift att ta riskerna om sådana
förekommer. Därför kan man inte
i detta avseende jämställa polismän med
andra statstjänstemän. Här måste göras
någonting snabbt.

När det gäller punkt 3 tycker jag nog
i likhet med majoriteten att en rationalisering
ju ändå är på väg på detta
område. Det är inte så länge sedan vi
införde parkeringsbot, och det är mycket
kort tid sedan vi införde ordningsbot.
Man är på väg att göra det enklare
och enklare. Det är också betecknande,
som tidigare har påpekats, att både rikspolisstyrelsen
och riksåklagaren avstyrkt
utredningsförslaget. Det gäller
också punkt 4 som rör handläggningsförfarandet
när det gäller unga lagöverträdare.
Jag tror inte att en utredning
skulle kunna åstadkomma så mycket.
Även på denna punkt avstyrkte riks -

Vissa åtgärder till skydd för polisen

polisstyrelsen och riksåklagaren. Detta
innebär, herr talman, att jag kan yrka
bifall till utskottets hemställan på alla
punkter.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Herr Sjöholm har i sitt
anförande redogjort för en del av vad
jag hade tänkt säga, och jag behöver
därför inte ta upp det. Men till fru
Kristensson vill jag ändå säga att ingen
har väl den uppfattningen att polisen
inte skulle vara värd eller ha rätt att
kräva det skydd som det här talas om.
Men det finns ju också andra grupper
som bör ha samma rätt och mot vilka
samhället bör ha samma skyldighet. Då
dessa frågor nu överses kan jag för min
del inte förstå varför vi inte skulle
kunna knyta samman det hela i en omgång.

Här bär också sagts att polismannen
ständigt måste vara beredda att möta
våld, och det är vi alla medvetna om.
Men vi är väl också på det klara med
att polisen har helt andra möjligheter
än t. ex. post- och banktjänstemän samt
viss vaktpersonal att försvara sig mot
våld. Därmed vill jag emellertid inte
förringa vad jag tidigare sagt om att
skyddet behövs och bör komma till
stånd. Utskottet har inte heller i någon
punkt tagit avstånd från den uppfattningen.
Det är bara vägen till målet
vi strider om.

Jag kan inte instämma med fru Kristensson,
när hon säger att de socialdemokratiska
utskottsledamöternas förslag
i olika avsnitt skulle göra vägen till
målet längre. Rikspolisstyrelsen har
själv framhållit att en direkt beställning
och ett tillsättande av en utredning
i dag t. o. m. skulle kunna fördröja
hela ärendet — och det vill ju
ingen av oss medverka till.

Vad slutligen avtalsfrågan angår är
det ju kutym att inte innan förhand -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Vissa åtgärder till skydd för polisen

lingar förevarit beställa en utredning i
ett ärende, i vilket man förut har knutit
an till den lagliga förhandlingsrätten.
Om vi skulle föregripa systemet
med förhandlingar, så behövde vi ju
inte stifta några lagar om förhandlingsrätt.

Fru KIUSTENSSON (h):

Herr talman! Jag tycker att herr Sjöholm
var en aning ologisk. Han talade
om att man inte kan jämställa poliserna
med andra statstjänstemän bl. a. på
grund av de onormala risker de måste
ta i sin yrkesutövning. Det är just det
som enligt vår uppfattning verkligen
talar för att man inte skall betrakta
frågan om extra grupplivskydd och invaliditetsskydd
som en renodlad förhandlingsfråga.
Här finns ett statsintresse,
som man måste ta i beaktande.

Herr Sjöholm skall observera att vad
vi bär yrkat inte avser de generella bestämmelser,
som nu gäller för alla statstjänstemän,
utan någonting utöver detta,
ett extra invaliditets- och grupplivskydd.
Det är just motiverat av de onormala
risker som polismännen får finna
sig i sin yrkesutövning. Enligt min mening
är det klart att staten här bör ta
ett eget ansvar. Man bör inte klassificera
detta som en förhandlingsfråga
vilken som helst.

I fråga om rationaliseringen citerar
fru Löfqvist ett remissyttrande, enligt
vilket en sådan särskild utredning
skulle kunna fördröja rationaliseringsarbetet.
Varför har då utskottsmajoriteten
ansett att man kan överväga att
ge trafikmålskommittén vidgade direktiv?
Då skulle detta också kunna vara
till nackdel för det fortsatta rationaliseringsarbetet.
Till yttermera visso har
vi oss bekant att man inom departementet
har vissa planer på att tillsätta
en särskild utredning, så jag tror inte
att tanken är så tokig. Det finns bara
anledning, tycker vi, för riksdagen att
någon gång tala om att vi också bär
önskemål och synpunkter i dessa frå -

gor och inte bara väntar på att Kungl.
Maj :t skall tänka åt oss.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Även om jag nu säger,
fru Kristensson, att polisens verksamhet
är särpräglad, så behöver det inte
innebära att jag vill att man skall slopa
de principer som vi har för avtalsförhandlingar
här i landet — ty visst är
väl ändå detta en avtalsfråga.

Däremot beträffande ersättningen för
skada säger avtalsverket i sitt remissyttrande
att det inte är någon avtalsfråga.
Där har jag också följdriktigt
sagt att vi omedelbart bör inskrida.

Sedan är det en annan sak att jag
livligt önskar att polismännen i de förhandlingar,
som skall föras på detta
område, kommer att vinna framgång.
Men det skall gå den vägen, ty det är
den ordning som vi tillämpar bär i
landet.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Mitt påpekande när det
gäller punkten om rationaliseringsåtgärder
var ett rent citat från rikspolisstyrelsens
yttrande. Vi har ju tidigare
varit överens om att vad rikspolisstyrelsen
enligt sina instruktioner har haft
möjligheter att göra och i fortsättningen
har möjligheter till är av den karaktären,
att styrelsen kan komma mycket
långt på detta plan. Det anser, liksom vi,
också styrelsen själv.

När niu enligt rikspolisstyrelsens mening
en utredning i denna fråga måhända
skulle vara till nackdel i stället
för till fördel, bär jag ansett att det
kunde vara fullt just att påpeka detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

svarad. Fru Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 83 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Löfqvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.

B) i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Erik Svedberg
in. fl.

Vissa åtgärder till skydd för polisen

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 87 ja och 91 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr Erik Svedberg in. fl.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.

C) i utskottets utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 34 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Åtgärder till hjälp åt ensamstående

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Sammanträdet torsdagen den 18 maj
kommer att börja kl. 11.00 i stället för
kl. 14.00

Förteckningen över ärenden som
bordläggas i morgon upptar ett stort
antal ärenden, av vilka flera torde
komma att föranleda långa debatter.
Vid plenum onsdagen den 17 maj kl.
10.00 kommer att behandlas bl. a. statsutskottets
utlåtanden nr 102, angående
vissa anslagsfrågor rörande försvaret,
och nr 105, angående central administration
för hälso- och sjukvården
samt socialvården m. m. Behandlingen
av frågorna om bildande av ett statbgt
kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet in. m. och
angående riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
m. in. påbörjas vid sammanträdet
torsdagen den 18 maj kl. 11.00.
Då detta plenum med hänsyn: till riksdagens
besök på Kungl. Teatern icke
kan fortsättas på kvällen, blir det med
all sannolikhet nödvändigt att taga även
fredagens plenum, som börjar kl. 10.00,
i anspråk för behandlingen av nämnda
ärenden. Det torde av detta skäl och
för att medhinna övriga föreliggande
ärenden bli ofrånkomligt att anordna
kvällsplenum även fredagen den 19 maj.

§ 29

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske, och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av
fredningszoner för vandringsfiskens
framkomst i Torne skärgård, in. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 30

Åtgärder till hjälp åt ensamstående

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av motioner
angående åtgärder till hjälp åt
ensamstående.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna I: 43
av herr Dahlén m.fl. och II: 61 av herr
Ohlin m. fl. föreslogs att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
skyndsam, allsidig och samlad översyn
av de problem och svårigheter, som mötte
olika kategorier ensamstående i samhället,
samt framlägga förslag till effektiva
åtgärder för att avhjälpa och undanröja
dessa problem och svårigheter.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 43 och II: 61 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Kristiansson, fru Hultell, herr Nyman,
fru Elvy Olsson, fru Dieseli och fru
Hamrin-Thorell samt herrar Hamrin i
Kalmar, Dickson, Rimås, Johansson i
Växjö, Nilsson i Agnäs och Josefson i
Arrie, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:43 och 11:61 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsam, allsidig och samlad
översyn av de problem och svårigheter,
som mötte olika kategorier ensamstående
i samhället, samt framlägga förslag
till effektiva åtgärder för att avhjälpa
och undanröja dessa problem och svårigheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! För tredje året i rad har
folkpartiet motionerat om en utredning

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

rörande de ensamståendes problem, och
allmänna beredningsutskottet har även i
år med lottens hjälp avstyrkt den begärda
utredningen. Jag skall inte komma
med någon längre motivering till förslaget
om utredning. Alla som var med under
debatten i fjol minns väl de då framförda
argumenten, och jag skall bara försöka
att i största korthet relatera litet
av tankarna bakom motionsyrkandet
som sedan resulterat i en reservation i
allmänna beredningsutskottet.

Det gäller framför allt de ensamståendes
bekymmer beträffande skattefrågan,
bostadsfrågan och vårdfrågan.
Bland de ensamstående med bekymmer
vill jag bara peka på de ensamstående
med vårdnadsplikt mot
barn och äldre samt kanske också
påminna om hemmadöttrarnas problem.
Jag är väl medveten om att problemet
för de s. k. hemmadöttrarna har delvis
lösts genom ökad omskolningsverksamhet
och genom möjligheter till förtidspensionering.
Men kvar står en stor
grupp som har det bekymmersamt och
svårt.

Det är väl ganska klart att civilståndet
ofta inte är självvalt, men även om
så skulle vara, bör man inte straffas för
den sakens skull. En ensamstående hjälper
i stor utsträckning anförvanter och
gör sin insats på det sättet, och det bör
man också i detta sammanhang ta hänsyn
till.

Visst har vi begränsade resurser att
fördela, men det bör inte vara så att en
viss grupp då skall komma i kläm. I stor
utsträckning gäller det kommunala problem,
men lika självklart är att man kan
samordna och lösa dessa problem genom
insatser på riksplanet. Jag pekar i
detta sammanhang på bl. a. den sociala
hemhjälpen, som bör och måste ökas i
detta fall. Likaså kan jag påminna om
att marginalskatten skärpts 1965 för de
ensamstående, och jag behöver inte säga
att meningen inte är att övervältra någon
skatt på familjer med barn som påståtts
i vissa fall. Det är inte nödvändigt

Åtgärder till hjälp åt ensamstående

att övervältra på en annan grupp om
man vill lösa en mindre grupps bekymmer
och besvär.

Jag vill också påpeka att den grupp
som kanske har det allra besvärligast,
inte minst beträffande bostadsfrågan,
är de ogifta mödrarna med vårdnadsplikt
mot yngre barn.

Visst kan man säga att många utredningar
pågår vilka rör dessa problem,
men den samordning, som folkpartiet
har yrkat på för att lösa just denna kategoris
bekymmer, finns inte men bör genomföras.

Man kan också fråga sig vad som har
inträffat efter förra årets debatt i denna
fråga. En sak har i varje fall inträffat,
nämligen att andra kammaren då biföll
den reservation som yrkade på utredning.
Jag förutsätter ■— i varje fall hoppas
jag — att andra kammaren också i
år skall inta samma hållning. I slutet på
debatten i första kammaren förra året
framställdes från socialdemokratiskt
håll en fråga om vad folkpartiet och
oppositionen i fortsättningen tänkte göra
beträffande föreliggande ärende.
Svaret har kommit. En ny motion har
väckts vid denna riksdag, och en sådan
kommer att återkomma till dess att antingen
den nuvarande eller en kommande
regering tillsatt den begärda utredningen.
Folkpartiet anser nämligen att
frågan är av sådan vikt att vi inte kommer
att släppa taget i detta fall. Vi kommer
alltså igen.

Med denna korta resumé, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som är fogad till allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 28
och som kräver en skyndsam, allsidig
och samlad översyn av de problem och
svårigheter, som möter olika kategorier
ensamstående i samhället, samt att förslag
framlägges till effektiva åtgärder
för att avhjälpa och undanröja dessa
problem och svårigheter.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås, Andersson i Örebro
och Enskog (samtliga fp).

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Åtgärder till hjälp åt ensamstående

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag kan i stort instämma
i vad lierr Hamrin i Kalmar har
sagt och skulle kunnat nöja mig med att
yrka bifall till reservationen, men jag
vill ändå säga något om bostadssituationen
för de ensamstående.

Man kan inte bortse från att ensamstående
missgynnas vid sökande av bostäder.
Som framhålles i reservationen
får de ofta ställa sig sist i bostadskön.
Utskottsmajoriteten förlitar sig på propositionen
nr 100 och hoppas att bostadsproblemet
skall kunna lösas även
för de ensamstående i enlighet med dess
förslag. I utlåtandet säges: »Vad angår
frågan om bostäder har årets riksdag att
behandla proposition nr 100 angående
riktlinjer för bostadspolitiken, vari föreslås
reformer som syftar till att förbättra
betingelserna för fortsatt tillväxt
av bostadsbyggandet och befordra utvecklingen
mot en väl fungerande bostadsmarknad.
»

Det låter bra och är positivt. Men
både mina kolleger och jag har läst propositionen,
och vi kan inte finna att där
står något direkt om att man skall kunna
lösa de ensamståendes bostadsproblem.
Vad jag särskilt anmärker på är
att det talas mycket litet om insprängda
lägenheter för ensamstående. Jag delar
därför inte utskottets förhoppningar
att ett genomförande av propositionens
förslag löser bostadsproblemet för de
ensamstående. Man kan naturligtvis säga
att med ett ökat bostadsbyggande
skall en viss del av produktionen gå
även till ensamstående. Men jag tycker
ändå att de ensamstående borde ha
nämnts i propositionen.

För en ensamstående människa kan
hennes situation vara en svår psykisk
påfrestning. Hon känner sig många
gånger övergiven. Vad detta kan betyda
rent psykiskt är inte svårt att förstå.
Att Sveriges riksdag skall kunna eliminera
dessa känslor kan ingen begära,
men jag tror att samhället kan göra mer
för att underlätta de ensamståendes ytt -

re förhållanden, de rent materiella tingen.
Samhället måste bedriva en mer
uppsökande verksamhet för alla kategorier
ensamstående. Jag anser därför,
herr talman, att en fullständig och allsidig
översyn av hela det problemkomplex,
som möter den ensamstående i
vårt samhälle, är nödvändig.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr SVENNING (s):

Hem talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i denna fråga, men efter att ha
läst reservationen måste jag ändå göra
vissa reflexioner. Där skrives, bl. a. på
följande sätt: »Det är vidare utskottets
uppfattning att de ensamstående också
i många andra avseenden generellt miss>-gynnas. Vid sökande av bostad placeras
de ensamstående regelmässigt sist i kön,
vilket i storstadsområdena kan innebära
en livslång bosättning i inneboeuderum.
De får ofta också nöja sig
med eu sämre bostadsstandard, framför
allt i fråga om utrymme.»

År nu detta alldeles riktigt? Vi hade
nyligen en debatt här, där det helt enkelt
klarades upp aitt det är riktigt att
de får stå länge i ko, men det är inte
riktigt att de »regelmässigt» stäilles sist
i kön. De har precis samma rätt att
bevaka sina intressen som vilken annan
som helst i bostadskön.

Efter de 15—20 år som jag haft med
bostadsförmedlingen att göra och ger
nom de kontakter jag får vid årliga
konferenser, kan jag vitsorda att det
inte är riktigt att ensamstående missgynnas.
Man tar hänsyn till de ensamståendes
sivåra bostadsförhållanden. Jag
hade nyligen tillfälle att framställa en
interpellation till inrikesministern i
denna angelägenhet där jag betonade att
de ensamståendes intressen noga måste
bevakas och att framför allt hänsyn
tas till dem i bostadsproduktionen. Det
finns alla möjligheter att de, i dagens
läge med så få möblerade rum att hyra,

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

kommer att hamna fel, om man inte
bygger på rätt slätt.

Samtidigt sade jag att hela denna
fråga1 har uppmärksammats av bostads*
förmedlingarna, och därifrån har också
givits signal till byggnadsproducenterna
att inrikta sin produktion på att bevaka
de ensamståendes intressen jämsides
med att de bygger bostäder för andra
kategorier. De skall alltså inte bygga
lägenheter bestående av ett rum och
kokvrå, utan betydligt större lägenheter.
Det är också det som sker nu.

Det är möjligt att förhållandena är
sämre i Stockholm, men så illa ställt
som reservationen ger sken av är det
absolut inte. Alla strävar nämligen efter
att söka lösa frågan. Bara därför att
man har lagt upp problemet på detta
sätt tycker jag inte det finns någon anledning
att överdriva förhållandena för
riksdagen, utan man bör i stället försöka
framställa dem på ett betydligt moderatare
sätt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! De motioner det här
gäller har kommit tillbaka för tredje
gången. Tidigare har de avvisats huvudsakligen
med den motiveringen, att
de ensamståendes problem bör integreras,
i de lösningar som gäller hela befolkningen.

När man nu åter tar upp motionerna,
pekar man på att den lagstiftning som
finns i samhället i en rad fall inte är
absolut lika för ensamstående och gifta.
Herr Hamrin tog först upp frågan om
familjebeskattningen. Men herr Hamrin
vet ju att det tillsatts en familjebeskattningskommitté
med uppgift att få till
stånd en individuell beskattning i stället
för den nuvarande sambes,kattningen.
Vill herr Hamrin att denna kommitté
skall lägga fram sina förslag men att
en annan kommitté skall syssla med de
ensamståendes beskattningsproblem?
Hur skall detta vara möjligt?

Åtgärder till hjälp åt ensamstående

Herr Svenning har tagit upp frågan
om bostäderna och sagt att det som
skrivits i detta avseende i reservationen,
nämligen att de ensamstående regelmässigt
ställts siist i kön, är felaktigt. Vad
herr Svenning säger är riktigt. Det är
inte så att de ensamstående ställts sist
i bostadskön. Det är klart att de ensamstående
har mindre möjligheter att få
en stor lägenhet än en familj som är
stor, men är detta oriktigt?

År inte detta en kommunal angelägenhet,
om vilken vi har mycket svårt
att lagstifta på annat sätt än möjligen
genom att införa en obligatorisk kommunal
förmedling av alla bostäder med
mycket bestämda normer att gå efter?

När det gäller ensamstående föräldrar
kommer flera problem att lösas i
familjepolitiska kommittén, vilken snart
lägger fram ett förslag. Vill herr Hamrin
i Kalmar att vi ur den skall bryta
ut de frågor som gäller de ensamstående,
till exempel om hemhjälp? Det finns ju
alla möjligheter att här i riksdagen anslå
ökade medel till dem. Jag vill verkligen
höra om det finnis någon kommun
som säger: Nej, hemhjälp lämnar
vi bara i andra hand till de ensamstående.
Det finns ingen sådan kommun!

Däremot finner jag det riktigt —- vi
hade diskussion om detta tidigare, då
fröken Elmén tog upp frågan — att en
ensamstående förälder som blir sjuk i
första hand får hjälp, ty då föreligger
ett hjälpbehov inte bara hos den sjuka
utan också hos det barn som haft henne
till vårdare. Man kan väl inte ha någon
annan uppfattning än att hon bör
gå i förtur, om det är så ont om hemhjälp.
Naturligtvis måste vi öka både
bostadstillgången och tillgången på
hemhjälp för att slippa dessa avvägningar.
Jag tror inte att man kan peka
på att ensamstående särskilt prickas i
detta avseende.

Frågan om hemmadöttrarna har varit
föremål för utredning. Man kan ge förtidspension
till de människor som har
så nedsatt hälsa att de inte kan ta ar -

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Åtgärder till hjälp åt ensamstående

bete eller som har nedsatt hälsa och
inte har sådan utbildning att de kan
ta det arbete som erbjuds eller till de
människor som inte har möjlighet att
på sin bostadsort få arbete. Man kan
alltså inte bara ta hänsyn till rent medicinska
indikationer utan även sociala.
Den grupp människor som inte varit
ute på arbetsmarknaden förut kan alltså
få förtidspension.

Vårdbidrag kan också utgå, även
när man vårdar släktingar. Något annat
förslag att hjälpa denna grupp har
inte diskuterats.

För övrigt tycker jag att reservanternas
uttryckssätt om den särskilda psykologiska
belastning, som en icke självvald
ensamhet kan innebära, avslöjar
ett gammalmodigt sätt att se på äktenskapet.
Vill man verkligen säga, att 1,5
miljoner människor är sådana som på
något sätt är beklagansvärda och inte
själva har valt sin situation? Det är väl
ändå att betrakta problemet på ett fördomsfullt
sätt. Jag tror inte man skall
se gruppen ensamstående som en särskilt
illa gynnad grupp eller som en
grupp som behöver medlidande från
andra. Jag förstår inte att man kan uttrycka
det så. Detta går för övrigt stick
i stäv mot en modern syn på jämlikhetsfrågan,
den jämlikhetsfråga som berör
förhållandet man—kvinna och som
också kommer upp vid bedömningen av
en ogift, ensamstående gift eller sammanlevande.
Jag anser att all sådan här
civilståndsmärkt socialpolitik hör en
förgången tid till. I den män det förekommer
en diskriminering har man tagit
upp den i en utredning som snart
kommer att bli färdig. Att slänga allting
i en pott och säga att nu skall vi hjälpa
de ensamstående är kanske ett sätt att
vinna effekt utåt, men i realiteten innebär
det att man ser ned på en grupp
som inte är likartad. Det fördröjer absolut
lösningen av en del frågor som ganska
snart kunde bli tillgodosedda.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag tycker att den argumentation
som framförts av herr Svenning
och fru Eriksson i Stockholm följer
två olika linjer. Enligt den ena linjen
finns det inga särskilda problem för
de ensamstående jämfört med andra
grupper, t. ex. beträffande bostadsfrågan,
hemmadöttrarnas situation m. m.
Den andra linjen hävdar att de ensamståendes
problem och bekymmer håller
på att utredas, och varför skall vi då
ha en samordning av dessa utredningar?
Endera av dessa linjer måste vara fel.
Båda kan inte vara riktiga.

Beträffande bostadsfrågan vill jag
säga till herr Svenning att jag av uttalanden
som herr Svenning gjort tidigare
vet att förhållandena måste vara
bättre i Malmö än på andra håll. Jag
kan bara notera ett tidningsuttalande av
Stockholms nye bostadsförmedlingsdirektör,
att en ensamstående måste ha
en ansökan från senast 1955 för att få
rum och kokvrå i ytterstaden; en halvmodern
etta går att få på en ansökan
från 1958. Vill den ensamstående ha en
lägenhet i innerstaden, blir väntetiden
betydligt längre. Detta måste väl ändå
innebära — utan att jag behöver nämna
hur lång väntetiden är för andra kategorier
— att den ensamstående har en
annan väntetid än övriga.

Beträffande bostäderna tror jag för
övrigt att vi får tänka om. Vi har tidigare
sagt — med all rätt — att vi skall
bygga för framtiden och se till att vi
bygger rymliga bostäder. Jag tror att
det är riktigt, men jag tror också att det
är riktigt att bygga för de ensamstående,
som inte behöver samma utrymme
som andra. Och det gör vi på det sättet
att vi bygger för att kunna slå ihop
i fortsättningen. Den lösningen bör inte
vara omöjlig och den har tidigare framförts
i många sammanhang.

Därefter vill jag rätta ett misstag som
fru Eriksson i Stockholm gjorde. Jag
sade nämligen redan i mitt första anförande,
att denna kammare i fjol har

Torsdagen den 11 maj 1967

Nr 26

bifallit yrkandet om utredning. Om fru
Eriksson möjligtvis sade att riksdagen
har avvisat yrkandet, är det riktigt -—•
beroende på att vi fortfarande har tvåkammarsystem
med en eftersläpande
första kammare.

Beträffande sambandet mellan olika
utredningar som är igångsatta, bör det
ju inte vara alldeles omöjligt att få en
sådan samordning till stånd i en ny
utredning. Jag delar fru Erikssons uppfattning
att man i regel kanske inte
skall lägga den synen på frågorna, att
det är civilståndet som skall vara avgörande.
Men är det så att civilståndet
för den ensamstående medför särskilda
påfrestningar och bekymmer, är det
samhällets sak att försöka hjälpa just
den kategorin lika väl som vi hjälper
andra minoriteter. Därmed behöver
man inte alls känna sig diskriminerad.
Jag tror inte heller att de ensamstående
gör det om man tar upp deras problem
till en särskild utredning.

Eftersom jag nämnde förra årets debatt,
kanske jag också skall säga att
det i den debatten frågades vad det kan
bero på att folkpartiet så envist och
ihärdigt sysslade med denna fråga. Man
påstod litet insinuant att det berodde på
att det var jämnt årtal då. Den insinuationen
tillbakavisades, och det kanske är
tillräckligt att jag nu påpekar att motionen
kommer igen även om det är
ojämnt årtal.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
modererade ju sitt ställningstagande nu.
Det var nog riktigt av honom att göra
det. Det är en helt annan sak att säga
att de ensamstående har en något längre
väntetid än de andra än att säga att de
alltid ställs sist i bostadskön. Det är en
väsentlig skillnad. De ensamståendes
väntetider kan vara längre än andras
vilket jag också vill understryka.

Vidare säger herr Hamrin att man
skall bygga både stora och små lägen -

Åtgärder till hjälp åt ensamstående

heter. Jag tycker att vi skall bestämma
oss för vilken inställning vi skall ha
till detta. Om vi bygger större lägenheter
och flyttar barnfamiljer och andra, så
måste det medföra, att ledigställda moderna
mindre lägenheter kan ställas till
förfogande för de ensamstående. Det
är dessa linjer man kan arbeta efter.
Naturligtvis kan man också spränga in
betydligt fler lämpliga lägenheter i bostadsbeståndet.
Det var just det som jag
tidigare sade och som man är i färd
med att göra litet varstans.

Det är farligt att ta en enda stad till
jämförelseobjekt. Vi har ju flera städer
än Stockholm som jämförelseobjekt, när
man skall se på frågan i dess helhet. Att
generalisera över hela linjen är väl att
ge en felaktig stämpel åt det hela.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Hamrin vill göra
gällande att jag har lämnat motsägande
uppgifter, när jag dels först sade att det
inte förekommer någon diskriminering
av de ensamstående och sedan påstod
att vi redan hade löst dessa problem
för dem. Jag sade att i den mån det nu
förekommer ojämnheter och olika behandling
i lagstiftningen och i fråga om
förmånerna har det åtminstone på de
punkter som tagits upp i motionerna
redan hänvisats till utredningar.

Jag frågade om herr Hamrin vill att
de ensamståendes problem skall brytas
ut ur dessa utredningar — det gäller
skatteutredningen, det gäller familjepolitiska
utredningen och det gäller frågan
om hemhjälp. Herr Hamrin svarade
inte på det. Han bara säger att vare
sig det är jämnt eller ojämnt årtal, så
tänker han fortsätta att kräva att alla
dessa frågor skall tas upp i en pott, oavsett
vad som händer. Han menar alltså
oavsett om det kommer att framläggas
ett särbeskattningsförslag skall man
kräva att de ensamståendes alla frågor
skall tas upp i en utredning. Då frågar
jag: Vad vill man egentligen?

Nr 26

Torsdagen den 11 maj 1967

Åtgärder till hjälp åt ensamstående

I fjol trodde jag att frågan aktualiserades
därför att det var val, men i år
får jag höra att det inte betyder någonting
om det är valår eller ej. Man skall
i alla fall halsstarrigt hålla fast vid att
motionen skall komma tillbaka. Men
är detta rim och reson? Betyder det
ingenting om man löser frågorna, eller
är det fråga om en evighetsdeklaration
att de ensamstående till varje pris skall
behandlas separat?

Herr HAMEIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag har påpekat, fru
Eriksson, att det går att åstadkomma en
samlad lösning av de ensamståendes
problem, även om det finns en del utredningar
som arbetar med vissa frågor
som även rör ensamstående. Men de utredningar
som fru Eriksson och utskottet
nämnt sysslar med frågorna i
största allmänhet utan att ta ställning
till de ensamståendes problem.

Anledningen till att vi kommer tillbaka
sammanhänger kanske också med
att vi som förtroendemän här i riksdagen
har kontakter med våra väljare,
som kan ha problem och bekymmer som
de önskar få framförda i Sveriges riksdag.
Jag anser att vi har både rättighet
och skyldighet att förfara som vi
gör.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är tvärtom så, herr
Hamrin, att de sittande utredningarna
tar hänsyn till just de ensamståendes
problem i den mån dessa inte är lösta på
ett tillfredsställande sätt. Det kan gälla
beskattningen eller stödet till ensamstående
föräldrar, vare sig det är en mor
eller far som är ensam med sitt barn.

Över huvud taget gäller det att få
bort det något ålderdomliga sättet att
betrakta äktenskapet som någonting
som delar upp människorna i två sorter.
Vi vill få bort denna gränsdragning
och menar att det är de individuella
behoven som skall tillgodoses, och detta
önskar vi åstadkomma genom en lag -

stiftning och inte genom två slags rättesnören.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamrin i Kalmar begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Kristiansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 85 ja och 84 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 31

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
andra lagutskottets utlåtande nr 48 närmast
efter statsutskottets utlåtande nr
96, dels tredje lagutskottets utlåtande
nr 32 och allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31 i nu nämnd ordning när -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Svar på interpellation ang. utformningen av skördeskadeförsäkringen

mast efter jordbruksutskottets utlåtande
nr 17.

Denna hemställan bifölls.

§ 32

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret; och
nr 199, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökad utbildning
av journalister m. m.;
från första lagutskottet:
nr 197, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 14 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj ds regeringsrätt; samt
från tredje lagutskottet:
nr 209, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. in., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner m. in.;
och

nr 210, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den

28 september 1951 (nr 648), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 33

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
nedbringande av antalet rymningar
från skolhem och yrkesskolor,

herr Jonasson, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
beskattningen av svenska lastbilsföretags
transporter i Norge,

herr Gustafsson i Slen kyrka, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående remissbehandlingen
av konsertbyråutredningens betänkande
»Rikskonserter», och

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
allmänna regler för statliga bolags
fastighetsförvärv.

§ 34

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 20.40.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 12 mai

Kl. 10.00

§1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
maj.

i 2

Svar på interpellation ang. utformningen
av skördeskadeförsäkringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Krönmark har frågat
om jag vill medverka till att skördeskadeförsäkringen
får en sådan utformning
att de nuvarande ofullständigheterna
kan korrigeras genom ett utjämningsförfarande,
som tar större hänsyn
till det enskilda fallet.

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Svar på interpellation ang. utformningen

Skördeskadeskyddet för år 1966 har
såvitt jag vet fungerat i enlighet med
syftet med skyddet. Jag vill erinra om
att den skördestatistiska nämnden bl. a.
har till uppgift att fortlöpande granska
skördeskadeskyddets ändamålsenlighet
och vidta eller föreslå de jämkningar
av systemet som den finner önskvärda.
På nämndens initiativ har en rad förbättringar
av skyddssystemet genomförts.

För närvarande pågår översyn av områdesindelningen
och normskördeberäkningen.
Vidare pågår utredning av möjligheterna
att i samband med övergång
till obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet
effektivisera urvalet för
de objektiva skördeuppskattningarna.
Nämnden har vidare beslutat utreda
möjligheterna att göra skyddet mera
anpassningsbart till förhållandena under
olika år. Det bör i sammanhanget
noteras att det genom övergången till
obligatorisk anmälan till skyddet blir
möjligt att i större utsträckning än nu
vid områdesindelningen dra områdesgränserna
så att de avviker från de
administrativa gränserna.

Någon anledning till ytterligare åtgärder
från min sida vad gäller utformningen
av skördeskadeskyddet har inte
framkommit.

Vidare anförde:

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Holmqvist för svaret på min interpellation.

I det stora hela tycks statsrådet och
jag ha samma uppfattning, nämligen att
det nuvarande systemet behöver ses
över och korrigeras på åtskilliga punkter.
Jag noterar också med tillfredsställelse
att man håller på med det i skördestatistiska
nämnden — vilket jag
inom parentes sagt redan kände till.

I min interpellation har jag som huvudproblem
tagit upp möjligheterna att
utbetala ersättning för skördeskador ef -

av skördeskadeförsäkringen

ter individuell prövning. Systemet är
ju sådant. Vi kan aldrig nå fram till ett
skydd med millimeterrättvisa, och det
eftersträvar inte heller jag. Det är orealistiskt,
och det skulle bli administrativt
alltför betungande. Men det vore lyckligt
om vi kunde öka möjligheterna till
individuell prövning i sådana fall, då
lokala skördeskador uppstått inom områden
där det normalt inte utgår skördeskadeskydd.

Jag konstaterar också av statsrådets
svar att förbättringar är att vänta på
väsentliga punkter, t. ex. när det gäller
översyn av områdesindelningen, och
att skyddet skall göras mera anpassningsbart
till förhållandena under olika
år. De åtgärderna kan medverka till att
de individuella problem vi brottas med
i dag inte kommer att uppstå i framtiden.

Likaså noterar jag med tillfredsställelse
att avsikten är att göra en områdesindelning
vid vilken man kan gå utöver
de administrativa gränserna. Just på
den punkten har det hittills förmärkts
en mycket stark irritation på många
håll.

Statsrådets svar är i det stora hela positivt,
och jag hoppas att med de åtgärder
som statsrådet aviserat systemet
skall kunna fungera något smidigare
än hittills. Systemet är ju till sin natur
sådant att man oavlåtligen måste ha
ögonen på det och göra de korrigeringar
och ändringar som erfarenheten
kan ge underlag för.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka statsrådet för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag måste erinra herr
Krönmark om att själva systemets uppläggning
är sådan att man inte får ställa
så höga anspråk på skördeskadeskyddet
att det skall kunna motsvara de individuella
försäkringar som enskilda
människor tecknar. Men i gengäld är
kanske skördeskadeskyddet något bätt -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Hälso- och sjukvård samt motions verksamhet för studerande

re än vad som framgår av herr Krönmarks
fråga. Han nämner bl. a. att jordbrukets
självrisk uppgår till 15,5 procent
i genomsnitt, och han menar at1
jordbruket därför självt får bära skador
för 600 miljoner kronor. Nu fungerar
det inte riktigt på det sättet, eftersom
skadorna ofta är lokalt avgränsade.
Skyddet tar hänsyn till detta genom att
det är bundet till speciella undersökningar
inom begränsade geografiska områden.
När man räknar med att årets
skördeskador totalt i landet skulle motsvara
en förlust på 400 miljoner kronor,
så utgör det utbetalda ersättningsbeloppet
57 miljoner kronor. Detta är
en betydligt bättre relation än den som
framgår av de siffror herr Krönmark
angivit i sin interpellation.

lag vill inte därmed säga att allt är
välbeställt. Vi kan vara överens om att
man måste gå vidare och se till att få
bort kantigheter i systemet. Å ena sidan
är systemet något bättre än som
kan förefalla av interpellationer å andra
sidan kan det vara svårt att komma
så långt som herr Krönmark önskar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bil. 10, punkt
E 64) hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition
i ämnet, till Bidrag till studenthälsovård
och studentidrott för budgetåret
1967/68 beräkna ett anslag av
890 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 48, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 mars 1967,

föreslagit riksdagen att till Bidrag till
hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 215 000 Er.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman m.fl. (1:741) och den
andra inom andra kammaren av herr
Källstad m. fl. (II: 929);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Schött m.fl. (1:743) och den andra
inom andra kammaren av herr Tobé
m.fl. (11:931), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta att statsbidraget
till kårorganen uppräknades så
att tre tjänster kunde inrättas vid vardera
av de fyra större kårorterna och
en tjänst i Umeå;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg (I: 744) och den andra
inom andra kammaren av herr Wennerfors
(II: 932), i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om att Kungl. Maj :t inrättade en
heltidstjänst som idrottslärare vid Umeå
universitet;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wallmark (I: 745) och den andra
inom andra kammaren av fru Sundberg
(11:930).

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:744 och 11:932
samt I: 743 och II: 931, sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge höjning av
statsbidraget till de studerandes motionsverksamhet,
till Bidrag till hälsooch
sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 215 000 kr.;

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

2. att motionerna I: 745 och II: 930,
såvitt de avsåge uppdrag åt medicinalstyrelsen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

3. att motionerna 1:741 och 11:929,
såvitt de avsåge hälso- och sjukvård för
studerande på icke-universitetsorter där
universitetsfilial eller lärarutbildningsanstalt
funnes, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

4. att motionerna I: 741 och II: 929,
såvitt de avsåge inrättande av kårortsnämnder
på andra orter än sådana med
universitet eller universitetsfilial, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 5.

att motionerna 1:741 och 11:929
samt I: 743 och II: 931, samtliga motioner
såvitt de avsåge inrättande av kårortsnämnder
på orter med universitetsfilial,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

6. att motionerna 1:745 och 11:930,
såvitt de avsåge frågan om sjukförsäkring
för de studerande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

7. att motionerna 1:743 och 11:931,
såvitt de avsåge gränsdragningen mellan
motionsidrott och tävlingsidrott, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 8.

att motionerna 1:743 och 11:931,
såvitt de avsåge gruppstorleken inom
motionsverksamheten, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

9. att motionerna 1:741 och 11:929,
såvitt de avsåge motionsverksamhet för
studerande på icke-universitetsorter där
universitetsfilial eller lärarutbildningsanstalt
funnes, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

10. att motionerna I: 743 och II: 931,
såvitt de avsåge lokalfrågornas uppmärksammande
vid den fortsatta universitetsutbyggnaden,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Kaijser,
Ottosson, Wallmark, Thorsten Larsson,
Nyman, Bohman, Ståhl, Mattsson,

Gustafsson i Skellefteå, Källstad, Nilsson
i Tvärålund och Nordstrandh, vilka
ansett att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag ävensom motionerna
I: 744 och II: 932 samt I: 743 och
11:931, sistnämnda båda motioner såvitt
de avsåge höjning av statsbidraget
till de studerandes motionsverksamhet,
till Bidrag till hälso- och sjukvård samt
motionsverksamhet för studerande för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 290 000 kr.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen rörande detta ärende
må omfatta jämväl andra lagutskottets
utlåtande nr 48, men yrkanden beträffande
sistnämnda ärende framställes
först sedan detsamma föredragits.

Statsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! I den proposition och
det utskottsutlåtande som vi nu går att
behandla föreslås ökat statligt stöd till
hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande vid högre utbildningsanstalter.
De frågor som berörs
har inom ecklesiastikdepartementet ursprungligen
beretts av en särskild arbetsgrupp,
den s. k. indirekta gruppen,
som avlämnat två promemorior.

Propositionen har på studenthåll —
det är ju studenter det gäller -— givit
anledning till både positiva och negativa
kommentarer. Utskottet följer i allt
väsentligt propositionen, och det finns
bara en reservation som, även om den
i och för sig är allvarlig, inte är särskilt
revolutionerande utan mycket måttfull
med hänsyn till budgetläget.

Den största negativa överraskningen
på hälsovårdssidan är enligt studentopinionen,
att gruppens förslag om en i
praktiken obligatorisk sjukförsäkring

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

för studerande inte vunnit beaktande.
Många remissinstanser, som yttrat sig
i frågan, har ställt sig principiellt positiva
till en sådan försäkring, även om
kritik bär framförts mot detaljer i förslaget.

Med tanke på den överväldigande positiva
remissopinionen och med tanke
på att det föreligger ett påtagligt behov
av en trygghetsförsäkring av denna typ
är det dystert, anser man på studenthåll,
att förslaget liksom stoppats undan
till en teknisk utredning, och man
fruktar, att detta medför, att avgörandet
flyttas långt fram i tiden. Man menar,
att detaljerna i systemet kunde ha snabbutretts
omedelbart — nu blir det en tidsutdräkt,
säger man. Jag vågar väl uttrycka
förhoppningen, att det skall gå
snabbare att komma fram till ett förslag,
än vad man pessimistiskt på studenthåll
tror.

När det gäller motionsverksamheten
för studerande, kan konstateras, att en
glädjande uppräkning av det statliga anslaget
skett i propositionen, som på denna
punkt utan vidare godtas av utskottet.
Anslaget föreslås bli 600 000 kronor
för budgetåret 1967/68 mot 445 000 kronor
enligt arbetsgruppens förslag. Det
kan i sammanhanget slås fast, att anslaget
närmar sig vad Sveriges förenade
studentkårer i sitt remissvar har ansett
vara rimligt.

Utskottsmajoriteten håller, liksom departementschefen
i propositionen, fast
vid arbetsgruppens förslag om två fasta
lärartjänster på de större orterna, något
som enligt studenternas och flera av
remissinstansernas mening är otillräckligt.
Man hävdar, att det inte ger verksamheten
den nödvändiga effektiviteten,
i synnerhet som filialorterna beräknas
kunna klara sig genom hjälp från
moderorten, när det gäller motionsverksamheten.
Man säger, att denna lösning
kanske inte befrämjar en motionsverksamhet
på dessa orter.

Beträffande frågan om lärartjänsterna
skall jag strax återkomma. Låt mig

först säga några ord om lokalerna för
motionsverksamheten.

Jag beklagar, att departementschefen
och utskottet inte vidgat stödet utöver
vad arbetsgruppen en gång föreslog.
Vid förhyrning av lokaler är det belopp,
som beräknats, inte alltid tillräckligt,
menar studentorganisationerna,
och det framförs som ett önskemål,
att motionslokaler i olika hänseenden
skulle jämställas med t. ex. bespisningslokaler.
Det ligger väl en hel del i detta,
även om utskottet nu inte anser sig
våga förorda en sådan utvidgning med
hänsyn till de ytterligare kostnader
som skulle bli följden.

Att de studerandes organisationer
själva skulle ha hand om det lokala
huvudmannaskapet för såväl hälsovården
som motionsverksamheten, föreslogs
ju redan av arbetsgruppen. Nu
föreslår ecklesiastikministern — och
utskottet följer honom —, att det endast
skall finnas en nämnd på varje
kårort. Man vill alltså inte acceptera
förslaget om att inrätta en hälsovårdsnämnd
och en nämnd för motionsverksamheten.

Härvidlag anmäler studentopinionen
missnöje, men detta får väl inte betraktas
som alltför allvarligt. Det möter ju,
som utskottet påpekar, inte något hinder,
att kårorganisationen arbetar på
två avdelningar -—• en avdelning för
hälsovården och en för motionsverksamheten.
Detta är en organisationsfråga.

I stort sett har propositionen mottagits
välvilligt och med tacksamhet, vilket
kan vara en källa till glädje även
för de ledamöter i utskottet, som följer
propositionens förslag på praktiskt taget
alla punkter. På en punkt har
emellertid — som jag tidigare nämnde
— en minoritet i utskottet inte velat
godta propositionens förslag, utan
fogat en reservation vid utlåtandet om
inrättande av ytterligare Vh fast tjänst
för motionsverksamheten. Trots den
utvidgning av denna verksamhet, som

Nr 28

Fredagen den 12 maj 1967

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

förutsattes i propositionen, skall antalet
fasta tjänster förbli oförändrat, något
som med hänsyn till det stora antalet
studenter knappast kan vara försvarbart.
Jag vill understryka, att det
måste anses särskilt nödvändigt att
det expanderande Umeå-universitet
får en rejäl heltidstjänst och inte skall
behöva nöja sig med endast en halvtidstjänst.
Jag ber alltså att få yrka bifall
till reservationen av hem Axel Andersson
m. fl.

Till sist vill jag än en gång konstatera,
att den av mig omnämnda arbets^
gruppens verksamhet nu efter cirka tre
år resulterat i att förslag rörande två
av de tre delområden inom det indirekta
studiesociala stödet, som den fått
i uppdrag att utreda, nu förelagts riksdagen.
En minst lika viktig uppgift återstår,
vilket understryks mycket kraftigt
från studenthåll, och där är man ju
onekligen sakkunnig. Det gäller förslag
till förbättring av villkoren för studerande
med barn. Omfattningen av detta
problem blir allt större, och något måste
göras snart, vilket jag vill instämma i.
Saken torde inte vara omöjlig att klara
ut.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Den viktigaste frågan
i den proposition vi nu behandlar gäller
huvudmannaskapet för motionsverksamheten
och hälsovården bland
studerande i postgymnasial utbildning.
En annan stor fråga gäller omfattningen
av statsbidraget, hur mycket staten
skall satsa, eftersom verksamheten numera
inrymmes i universitetens och
högskolornas stater.

Först vill jag tala om vilka propotioner
som råder mellan antalet idrottslärare
och studenter. Detta finns återgivet
i propositionen, och jag tycker
det är belysande för tillståndet. Det är
dessutom dimensionerande för hela
denna verksamhet. I Uppsala och Lund
finns för närvarande 2Vä tjänster, i
Stockholm och Göteborg finns IV2

tjänst och i Umeå V2 tjänst. Motionen
— på vilken reservationen delvis men
inte helt grundas — föreslår en ökning
till 3 tjänster på vardera av de
stora universitetsorterna och 1 tjänst
i Umeå. I det senare fallet behöver det
inte nödvändigtvis vara en heltidstjänst
utan möjligen två halvtidstjänster,
en för kvinnlig idrott och motionsverksamhet
och en för manlig.

Således har vi nu sammanlagt 8V2
tjänster. I motionen föreslås en ökning
med 4V2 tjänster till sammanlagt 13
tjänster. Reservationen, som jag kommer
att yrka bifall till, tillstyrker en
ökning med en halv tjänst i Umeå och
en tjänst tillsammans i de andra kårorterna,
d. v. s. tillsammanlagt tio.

Om man slår ut detta på antalet studenter,
vilka beräknas uppgå till
40 000 — medtar man en del andra
postgymnasiala utbildningslinjer blir
det ännu mera ■— utgör proportionen
enligt propositionen 9 300 per lärare,
enligt reservationen 7 000 och enligt
motionen 5 400.

En del undersökningar har gjorts
som säger att 10 procent av de studerande
nu utnyttjar den verksamhet som
finns men att det är 50 procent som
önskar utnyttja den. Om vi skulle göra
en beräkning med utgångspunkt från
dessa 50 procent, kommer det enligt
propositionen att bli 4 650 studenter
per lärarkraft, enligt reservationen
3 500 och enligt motionen 2 700. Går
man ner till det riktmärke som propositionen
har, nämligen att man till
en början bara skall räkna med att 25
procent av de studerande deltar, blir
propositionens siffra 2 325, reservationens
1 750 och motionens 1 350.

Här går en del ifrån. Vi har något
som kallas elitidrott men som jag gärna
vill kalla föreningsidrott. En hel
del är vidare helt oemottagliga för motionsverksamhet,
men proportionerna
är i alla fall ganska belysande.

En del undersökningar om denna
sak har verkställts, och arbetsgruppen

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

har också betygat att det finns ett klart
samband mellan fysisk kondition och
studieprestation. Inte på det sättet att
man blir trött och obenägen till studier
av ifrågavarande motion, utan man
blir inspirerad och uthållig. Den medför
också en psykisk jämvikt. Vidare
bör vi beakta att all idrottslig verksamhet,
speciellt kanske elitidrotten,
också ger intellektuell övning i den meningen
att intelligensen uppövas.

Här vill jag komma med en liten parentes.
På första sidan i utskottsutlåtande!
står att hälso- och sjukvården
skulle kosta 615 000 kronor och motionsverksamheten
600 000 kronor. När
vi helt allmänt talat om idrott och motionsverksamhet
har vi ibland antytt
denna proportion och framhållit att man
skulle kunna få fram lägre kostnader
för den egentliga hälso- och sjukvården
om man satsade mera på motionsverksamhet
och sådant i det allmänna
samhällslivet. Det skulle alltså bli fiftyfifty.
Om vi kunde tillämpa denna princip
i samhället i övrigt, skulle detta
verkligen innebära en omvälvning. Jag
tillåter mig här att travestera ett gammalt
tyskt uttryck: Det ginge bättre för
flera, om flera ginge mera. ■— Härvidlag
menar jag också att det i riksdagshuset
åks litet för mycket hiss.

Departementets arbetsgrupp har föreslagit
8V2 tjänster, d. v. s, oförändrat
antal. Studentorganisationernas tidskrifter
har ansett att detta är ett dåligt
resultat. Efter flera års arbete borde
man ha kunnat öka denna siffra något;
studentantalet har ju också ökat
under tiden.

I remissvaren har Riksidrottsförbundet
och Sveriges förenade studentkårer
föreslagit samma antal som motionen
föreslagit. I motionen har vi gått på
linjen 3 tjänster i var och en av de
fyra huvudorterna och 1 tjänst i Umeå.
Departementschefen finner förslaget
om oförändrat antal tjänster väl avvägt,
d. v. s. 1 tjänst på 9 300 studerande.

Detta var liksom inte vad man hade
väntat. Vi ställde redan förra året när
utredningen pågick förhoppningar om
att det i år verkligen skulle bli resultat.

Sedan skall detta fyllas ut av studenterna
själva med ett antal assistenttimmar.
Det är en ganska oviss lösning.
Omsättningen på studenter är livlig.
Det finns inga överliggare att tala om
nu — förr fanns det även ett antal
idrottsöverliggare, men det gör det inte
längre.

Studentorganisationerna har accepterat
att själva ta hand om huvudmannaskapet.
Min förhoppning är att det
skall slå väl ut. Den direkta ledningen
skall utövas av kårortsnämnder. I propositionen
har sagts mycket litet om
sammansättningen av dessa, och det
som har sagts är mycket underligt. Först
och främst är det väl uppenbart att
man måste ha kontakt med de lokala
organen eftersom man räknar med att
använda kommunala anläggningar. Det
står ingenting därom, men det kanske
anses vara självklart.

Sedan heter det på två ställen, varför
det väl inte är fråga om någon felskrivning,
att man skall ta kontakt med
kårortens, centrala idrottsföreningar.
Är det månne Sirius i Uppsala, Djurgården
i Stockholm, Lugi i Lund — det
kanske passar bättre •—, Örgryte i Göteborg
och Umeå-Kamraterna som avses?
Jag tror inte det även om dessa
idrottsföreningar är dominerande i sina
respektive städer. Avsikten måste val
vara att få kontakt med idrottsadministrationen
i det idrottsförbund dit kårorten
hör. Sådan administration finns
i Uppsala, Stockholm, Göteborg och
Umeå, medan lundensarna får åka till
Malmö för att hitta sitt distriktsidrottsförbund.

Vidare måste det väl vara en felskrivning
i utskottsutlåtandet — när det heter
att samtliga berörda postgymnasiala
utbildningsanstalter i orten skall inrätta
en sådan nämnd. Man har ju tagit

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

huvudmannaskapet från utbildningsanstalterna
och lagt det på studenterna.
Man kan möjligen vänta vissa initiativ
från utbildningsanstalterna. Jag utgår
emellertid som sagt från att detta är en
ren felskrivning — jag tror inte att det
står så i propositionen.

I de motioner som jag grundar mitt
anförande på, I: 473 och II: 931 — de är
f yrp artimotioner —, har vi berört frågan
om dessa tjänster och biträtt vad Riksidrottsförbundet
och Sveriges förenade
studentkårer bär yrkat. Men vi har också
uttalat att det inte bör göras en hård
gränsdragning mellan motionsidrott och
föreningsidrott. Jag vill, som jag sade
tidigare, inte använda ordet elitidrott.
Som gammal idrottsledare har jag stor
respekt för vad eliten är, och dit hör
sannerligen inte alla som är med i
idrottsföreningar. Det lilla fåtal som
kallas för elit sysslar med betydligt allvarligare
övningar än rena motionsidrotten.
Vi har sagt att man inte får
som i propositionen dra en sådan strikt
gränslinje.

Utskottet har visserligen lämnat motionen
utan avseende, men säger att
man måste räkna med vissa skiftningar
i bedömningen. Därmed är motionen bifallen
i den delen.

Beträffande gruppstorleken 25 har utskottet
förklarat att det inte är fråga
om att det skall vara minst 25 i gruppen,
utan man räknar med ett medeltal
av 25. Har man t. ex. 200 som springer
terräng och 2 som spelar tennis, blir
alltså medeltalet över 25. Man fick mycket
litet ledning av propositionen i den
delen, och det är bra att utskottet har
klargjort saken; jag antar att det har
skett i samförstånd med departementet.

Mot filialorternas motionsverksamhet
har propositionen varit mycket
njugg, och även utskottet anser att man
inte bör ägna så mycket tid åt denna
verksamhet. Kårorganet kommer väl
förmodligen att bestå av representanter
från studentkårer, utbildningsanstalter,
kommunen och det lokala distrikts -

idrottsförbundet. Vi tycker då att det är
mycket svårt att tänka sig att ett sådant
lmvudkårortens organ skall kunna få
god kontakt med filialortens kommunala
organ och lokala idrottsliv. Man
kan naturligtvis inspirera till att sätta
i gång med det hela, men vi finner det
orealistiskt att verksamheten skall skötas
på det sättet och beklagar att man
inte fått förståelse för detta, men den
kommer väl med tiden.

Vad lokalfrågan beträffar läste jag
först utskottsförslaget som ett blankt
avstyrkande av motionen, men det finns
en liten glimt av hopp. Utskottet har
nämligen inte använt samma ordalydelse
här, utan säger sig inte finna »tillräckliga
skäl» att göra ett så självklart
uttalande som att man vid projektering
för utbyggnad av våra universitet och
högskolor även skall se till att man får
lokaler för motionsverksamhet. Det är
en av departementschefen många gånger
tidigare framförd tanke att man skall
leva på ortens tillgångar -— som det heter
i det militära, åtminstone när man
invaderar — men jag tror inte att det
räcker, i varje fall inte i vår gemensamma
hemstad.

Man skall nog vara försiktig med att
bygga kategoribus av olika slag, men
sådana här kategorihus kan behövas.
Om man bygger upp en undervisningsanstalt
för 15 000—20 000 studenter, bör
de ha åtminstone ett pingpongbord —-bordtennis som tävlingsidrott -—- någonstans
och kanske också en plats att
springa och att spela boll på i närheten.
Det är dålig ekonomi på lång sikt att
inte ordna med sådant.

Vad vi här är ute efter är alltså ett uttalande.
Det är kanske svårt att motionera
om att departementschef och departementstjänstemän,
byggnadsstyrelseplanerare
och universitetsbyggare skall
ändra tänkesätt, men det har faktiskt
varit vår avsikt, och vi ämnar återkomma.

Just i dagarna har det kommit en påminnelse
om vikten av att man ser med

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

allvar på dessa saker. En nyligen publicerad
undersökning av alkoholvanorna
hos de studerande i Uppsala ger verkligen
en skrämmande bild av hur det
kan gå, om resurserna för fysisk träning
är för små. Jag förutsätter inom
parentes att de andra kårorterna inte är
bättre i detta avseende.

Målet måste vara att flertalet studenter
skall finna det naturligt att kombinera
studierna med idrott och gymnastik.

Herr talman! Jag misstror inte ungdomens
vilja och förmåga till sunda levnadsvanor
— mina erfarenheter från
gångna år har gjort mig mer och mer
positiv i detta avseende — men ungdomen,
även den som studerar, kan
fordra att vi som makten hava inom
statlig och kommunal förvaltning skapar
goda förutsättningar. Motionsverksamheten
skall vara attraktiv och effektiv.
Effektiviteten hänger bl. a. ihop
med att det finns lokaler och ledare
för sådan verksamhet.

Avslutningsvis vill jag, herr talman
göra det bästa möjliga av den föreliggande
situationen och endast yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det finns ett antal heltidsanställda
idrottslärare vid våra universitet
och högskolor. Förslag om en
förstärkning av denna verksamhet diskuteras
här i riksdagen så gott som varje
år. Såvitt jag vet finns det fr. o. m.
den 1 juli 1966 11 idrottslärartjänster
vid universiteten, men vissa är halvtidstjänster.
I dag har vi 8V2 fasta gymnastik-
och idrottslärartjänster, av vilka
två tjänster vardera i Uppsala, Lund,
Stockholm och Göteborg och en halv
tjänst i Umeå. Någon förändring av
denna situation är inte avsedd.

Det har under senare år blivit allt
vanligare att betrakta motions- och friluftsverksamhet
som förebyggande hälsovård.
Detta har uttryckts av Sveriges

förenade studentkårer och jag har anledning
ansluta mig till den uppfattningen.
De studerande, som ju har ett
relativt stillasittande arbete och som
till stor del befinner sig i åldersgrupperna
18—30 år, har med ganska stor
säkerhet större behov av kroppsövningar
än de flesta andra grupper i vårt
samhälle. Vid flera undersökningar på
senare tid har det också visat sig att de
studerande i allmänhet har rätt dålig
kondition.

I detta sammanhang bör också betonas
att de handikappade studerandes
möjligheter att bedriva motionsidrott
behöver förbättras. Det föreligger mycket
starka skäl för att staten stöder de
studerandes motionsidrott, inte bara i
form av driftkostnader utan också genom
att ställa till förfogande medel för
uppförande och förhyrning av lokaler.

När det gäller idrottslärartjänsterna,
som närmast diskuteras här i dag, utgår
studenterna från att det som basorganisation
för de studerandes motionsidrott
vid studentidrottsnämnderna i
Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund
skall finnas tre tjänster. Av dem bör en
tjänst vara administrativ och förenad
med ledandet av hela verksamheten,
detta med tanke på att antalet studenter
är omkring 70 000.

Propositionen har inte tagit hänsyn
till dessa önskemål. Vi har därför i reservationen
föreslagit en ökning av medelsanvisningen
med 75 000 kronor, vilket
skulle ge studerandeorganisationerna
möjlighet att öka antalet idrottslärartjänster
så att Umeå finge en heltidstjänst
i stället för nuvarande halvtidstjänst
och så att övriga universitetsorter
finge sammanlagt nio i stället för
åtta tjänster. Jag vill alltså yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
in. fl.

När det vidare gäller frågan om motionsidrotten
anförs i propositionen, att
de studerande vid universitetsfilialerna
givetvis bör bli delaktiga i den organiserade
motionsverksamheten. Det an -

4-—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 26

Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

ges också att någon särskild filialorganisation
till att börja med knappast torde
vara nödvändig. Moderuniversitetens
kårortsnämnder bör åtminstone i inledningsskedet
kunna bistå de studerande
vid respektive filialorter i den utsträckning
som kan behövas för att verksamheten
skall komma i gång.

Enligt min uppfattning har studerande
vid orter med universitetsfilial eller
lärarutbildningsanstalt i förslaget blivit
alltför styvmoderligt behandlade. Något
bärande skäl till att de studerande i
dessa orter inte redan från början skall
få möjlighet till samma hälso- och sjukvård
och motionsverksamhet som studerande
i universitetsorter anförs knappast.
över huvud taget är propositionen
ganska vagt formulerad på denna punkt.
Exempelvis heter det i fråga om studerandehälsovård
att det »bör ankomma
på vederbörande studerandeorganisationer
att ta de initiativ som kan bli
nödvändiga». Enligt min mening är det
en självklarhet att även studerande på
orter med universitetsfilial eller lärarutbildningsanstalt
bör få samma möjligheter
till hälso- och sjukvård och
motionsverksamhet som studerande i
universitetsort. Det är möjligt att man
med en generös tolkning av propositionen
skulle kunna läsa in åtminstone en
tendens i denna riktning.

Lagfrågan har redan diskuterats här;
herr Nordstrandh har redan varit inne
på den frågan, som egentligen skulle
tas upp under nästa punkt. Enligt överenskommelse
med talmannen får vi
dock behandla frågan om sjukförsäkring
i detta sammanhang.

Herr Nordstrandh har sålunda uttryckt
sin överraskning över att man
slopat förslaget om obligatorisk sjukförsäkring
för de studerande. Jag skulle
vilja anknyta till denna tankegång och
framhålla att det är litet tragiskt att
förslaget nu hänvisas till en teknisk utredning.

Det framhålles i utskottsutlåtandet att
frågan snarast bör få en tillfredsställan -

de lösning, och utskottet tillägger: »Utskottet
anser det emellertid mindre
lämpligt att på grundval av nu föreliggande
material fatta något principbeslut.
Frågans ändamålsenliga lösning
synes bättre betjänt av att det i propositionen
förutskickade utredningsarbetet
får ske i så fria former som möjligt.
»

Detta medför med visshet att en sjukförsäkring
för de studerande inte kan
komma till stånd förrän budgetåret
1968/69, kanske inte ens då. Det är det
som studentorganisationerna har uttryckt
sitt missnöje med. Detaljerna i
systemet kunde enligt min mening med
fördel ha snabbutretts fram till den 1
juli. Genom det nu tillämpade förfaringssättet
har det nog blivit en onödig
tidsutdräkt. Har de tekniska argumenten
fått utgöra täckmantel för en ovilja
i kanslihuset att medverka till att de
studerande får ett fullgott försäkringsskydd?
Det har ju skett en viss uppräkning
av det statliga anslaget, och
det är ju värdefullt, att det här sker
en höjning av anslaget med 70 000 kronor.
Ecklesiastikdepartementet har såvitt
jag förstår inte tagit hänsyn till den
av flera remissinstanser påpekade olägenheten
i att de studerande själva skall
erlägga en del av sjukvårdskostnaderna.

Jag vill emellertid inte ställa något
yrkande i denna fråga utan har endast
velat framföra dessa synpunkter, men
i den första frågan som behandlas i
statsutskottets utlåtande har jag yrkat
bifall till reservationen.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som nu behandlas omfattar två områden
av det statliga stödet till studerande
vid högre utbildningsanstalter, som
båda på sitt sätt har liknande syften.
Det gäller dels vården av de studerandes
hälsa, dels den förebyggande verksamhet
som motionsverksamhet utgör.
Det föreslås beträffande det statliga

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

stödet dels nya former, dels kraftiga ökningar
av anslagen.

Vad beträffar hälso- och sjukvård föreligger
ett enhälligt utskottsutlåtande,
varför jag inte har anledning att närmare
kommentera detta. Jag vill endast erinra
om att förslaget innebär en höjning
av anslaget i förhållande till årets
budget med 235 000 kronor, vilket utgör
inte mindre än 62 procents ökning.

Också när det gäller motionsverksamheten
är utskottet i stort sett enigt.
Det är bara på en punkt som meningarna
varit delade, nämligen i fråga om
antalet fasta gymnastik- och idrottsledartjänster.
Här föreslås i propositionen
liksom av arbetsgruppen inom departementet
8 Va tjänster, varav Lund,
Uppsala, Göteborg och Stockholm skulle
erhålla vardera två och Umeå en
halv tjänst.

I en motion föreslås att antalet tjänster
ökas till 13, varav en skulle placeras
i Umeå och tre på vardera av de övriga
universitetsorterna. Dessutom föreslås
i en annan motion endast den förändringen
att Umeå skulle erhålla en
hel tjänst.

Utskottsmajoriteten tillstyrker propositionens
förslag även i detta avseende,
medan reservanterna visserligen inte
har ansett sig kunna tillstyrka den första
motionen, men i denna, som i så
många andra frågor velat komma med
ett litet pålägg eller överbud, vad man
nu vill kalla det. Enligt reservanterna
skulle sålunda antalet tjänster ökas till

10. Var den nya tjänsten skulle placeras
har reservanterna emellertid inte uttalat
någon mening om. Jag kan inte tänka
mig att reservanterna menat, att ifrågavarande
befattningshavare skulle dela
sin tjänst med en fjärdedel på varje universitetsort.
Det skulle varken bli hackat
eller malet. Skulle så bli fallet överlåter
reservanterna generöst åt departementet
att bestämma placeringen av
tjänsten. Nog tycker jag att det är underligt
att reservanterna anser sig kunna
godta förslaget om två tjänster på tre

av universitetsorterna men menar att
det är absolut nödvändigt att den fjärde
universitetsorten får en ökning till
tre tjänster utan att de kan ange vilken
ort som har detta större behov. Men det
är förstås ett bekvämt sätt att själva
komma ifrån ett eventuellt missnöje på
de tre orter som inte skulle få den
tredje tjänsten.

Ytterligare en halv tjänst i Umeå skulle
medföra en mycket kraftig överrepresentation
i förhållande till övriga
universitetsorter.

Slutligen vill jag än en gång erinra
om att det av utskottet tillstyrkta förslaget
innebär att, som det heter i Sveriges
förenade studentkårers tidning
Studenten, »en glädjande uppräkning
av det statliga anslaget skett». Förslaget
innebär en höjning med nära 35
procent jämfört med arbetsgruppens
förslag, och jämfört med innevarande
års budget en höjning med över 55
procent. Det är sannerligen inte många
anslag vid årets riksdag som ens tillnärmelsevis
ökats så kraftigt. Det höjda
anslaget ger också möjligheter att utöka
antalet timarvoderade motionsledare
på universitetsorterna.

Herr talman! Jag ber att på alla
punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ALLAED (s):

Herr talman! I likhet med herr Tobé
är jag motionär i fråga om antalet fasta
gymnastik- och idrottslärartjänster.
Jag har inte anledning att upprepa de
redan framförda argumenten om angelägenheten
av att antalet fasta tjänster
utökas och nöjer mig därför med att
ansluta mig till det yrkande som herr
Tobé ställde. Vidare delar jag den tillfredsställelse
som man givit uttryck för
beträffande den ökade satsningen på
motionsidrottsverksamhet vid våra universitet.

Jag begärde emellertid egentligen ordet
för att säga något om organisationen.
Arbetsgruppen har som tidigare

100 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

framhållits tänkt sig att motionsidrotten
skulle ledas av särskilda studentidrottsnämnder.
I propositionen avses
att såväl hälsovården som motionsidrottsverksamheten
skulle sortera under
kårortsnämnderna. Nu har emellertid
utskottet framhållit, att det inte bör
möta något hinder att kårortsnämnden
arbetar på två avdelningar -—• en för
hälsovården och en för motionsverksamheten.
Jag vill tolka detta utskottets
yttrande så, att den avdelning som skall
arbeta för motionsverksamheten i stort
sett kommer att verka på samma sätt
som den av arbetsgruppen föreslagna
studentidrottsnämnden. Enligt min mening
bör det då också finnas möjligheter
att till avdelningen för motionsidrottsverksamheten
knyta representanter
för kommunen, studentidrottsföreningen
och distriktsidrottsförbundet.
Jag tror det är mycket viktigt att
man när man vill få i gång en mera intensiv
motionsidrottsverksamhet också
söker åstadkomma en god kontakt och
ett förtroendefullt samarbete med de
myndigheter och organisationer som
man härvidlag måste ha kontakt med.

Det är viktigt att kommunen får en
representant i avdelningen för motionsverksamhet,
då man i stor utsträckning
kommer att vara hänvisad till att utnyttja
lokaler och idrottsplatser som
kommunerna förfogar över. Jag tror
också att det är viktigt att man har en
god kontakt med studentidrottsföreningen.
Den idrott som i dag bedrivs vid våra
universitet administreras till största
delen av studentidrottsföreningarna,
och denna verksamhet skall fortsätta.
Studentidrottsföreningarna är de lokala
organen för Sveriges akademiska
idrottsförbund. Även här är det nödvändigt
med en kontakt och ett samarbete
liksom när det gäller distriktsidrottsförbundet.
Man har ju räknat
med att denna utökade verksamhet till
istor del skall bygga på att man förutom
de fasta lärarna skall ha frivilliga ledare
och lärare. Utbildningen av de

frivilliga lärarna kommer att ske vid
kurser i framför allt Riksidrottsförbundets
regi. När denna verksamhet på så
sätt även skall baseras på den utbildningsverksamhet
som Riksidrottsförbundet
bedriver tror jag att det är viktigt
att man även här, över distriktsidrottsförbundet,
får en fast kontakt och ett
gott samarbete.

Vi kan med tillfredsställelse konstatera
att vi i denna uppbyggnad ser en
början till den utökade idrottsverksamhet
för våra studerande som vi länge
har önskat. Jag säger »en början», därför
att målsättningen är ganska blygsam,
men jag hoppas att detta skall leda
till ett sådant intresse och en sådan
intensitet i verksamheten, att man skall
kunna flytta fram målsättningen ytterligare
om något eller några år.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag har egentligen begärt
ordet för att understryka ett ord,
nämligen »snarast». Och jag gör det i
egenskap av motionär i frågan om
studenthälsovården. I motionen hemställes
att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 48 »måtte i princip
besluta att studerande vid postgymnasiala
utbildningsanstalter skall omfattas
av obligatorisk sjukförsäkring
och i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till närmare utformning
av reglerna för densamma i enlighet
med de i motionen uppdragna riktlinjerna».
Det är ju väl känt att ett fullgott
försäkringsskydd för studenterna
är angeläget. Studerande som drabbas
av sjukdom har inte ett sådant försäkringsskydd
som vi andra, vilket kan föranleda
att de väntar för länge med
att söka läkarvård. Därmed kan sjukdomstillståndet
förvärras, och det kan
alltså bli dyrare att bota sjukdomen än
om de i tid uppsökt läkare och blivit
sjukskrivna för att då tillfriskna.

Nu bär det i utlåtandet sagts, att man
delar motionärernas uppfattning att
detta är en angelägen fråga och att

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 101

Hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet för studerande

man därför hoppas att den snarast stkall
få en tillfredsställande lösning. Man
har emellertid inte velat binda sig vid
något principbeslut.

Departementschefen säger i propositionen
att frågan behöver utredas ytterligare.
Det uttalandet kan man utan
vidare ansluta sig till. Vi motionärer
har inte heller ansett att man så här
på rak airm kan fatta beslut om hur
detta försäkringsskydd i detalj skall
utformas. Men den enligt min mening
mest tillfredsställande lösningen vore
att studenterna omfattades av den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Med hänsyn till andra lagutskottets
välvilliga skrivning — utskottet delar
uppfattningen att det är angeläget att
problemet löses och att det, som jag tidigare
sade, bör ske snarast — hoppas
jag att man från departementet söker
påskynda frågans, lösning till båtnad
såväl för de studerande som för samhället
i dess helhet. Att man åstadkommer
ett bättre hälsotillstånd bland studenterna
genom att de känner sig ekonomiskt
oförhindrade, om jag får använda
det uttrycket, att i tid söka läkare
är till gagn för samhället i dess
helhet.

Jag ställer sålunda, herr talman, inget
yrkande utöver vad andra lagutskottet
anfört.

Herr EIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det föreligger ingen reservation
till andra lagutskottets utlåtande
nr 48. En av motionärerna, herr
Mattsson har velat understryka motionens
motivering men inte ställt något
yrkande. Från utskottets sida kan helt
kort sägas, att utskottet delar motionärernas,
syn på frågans, angelägenhetsgrad.
Det gäller att lösa frågan om
trygghet vid sjukdom för en rad universitetsstuderande
och därmed jämställda.

Skillnaden mellan motionärernas
och utskottetsi ståndpunkt ligger väl närmast
i metodfrågan. Motionärerna yr -

kade att riksdagen redan nu skulle fatta
ett principbeslut om att studerande
vid postgymnasiala läroanstalter skall
omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen.
Utskottet å sin sida har konstaterat
att Kungl. Maj :t i proposition
nr 48 meddelat sin avsikt att utreda
ärendet. Departementschefen ämnar
uppdra åt riksräkenskaps,verket att i
samråd med bl. a. centrala studiehjälpsnämnden
och riksförsäkringsverket utreda
hela detta försäkringskomplex. Utskottet
anser att det i detta läge inte
vore lämpligt att föregripa denna översyn
genom ett principbeslut, hur gärna
man än vill främja saken. Frågans behandling
synes oss vara bättre betjänt
av att vi väntar och ser vad utredningen
kan ge. Men jag vill gärna, herr talman,
framhålla önskvärdheten av att
utredningen inte onödigtvis fördröjs.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det kan ju inte vara riktigt
att argumentera så som herr Jönsson
i Arlöv gjorde i sitt inlägg. Han ordade
litet skämtsamt om att man skulle
kunna dela upp den nionde tjänsten
så att man fick en fjärdedel i vardera
Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund.
Det kan ju inte vara egalt, om man
inrättar eller inte inrättar en ny tjänst.
Inte heller kan man säga så, som herr
Jönsson i Arlöv tydligen menade, att antingen
skall man inte ha någon ytterligare
nionde tjänst eller också fyra hela
tjänster på universitetsorterna. Det måste
dock vara värdefullt att få ytterligare
en hel tjänst.

Enligt Sveriges förenade studentkårers
förslag skall en av tjänsterna vara
av administrativt slag, d. v. s. befattningshavaren
skall leda verksamheten
i dess helhet. Då kan man väl förutsätta
att denna administrativa kraft har överblick
över läget och kan avgöra var
den nionde tjänsten bör vara placerad

102 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten in. in. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

i väntan på att vi får en liel tjänst på
varje universitetsort.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 96, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 99 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 48, över väckta motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition an -

gående hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande.

Utskottets hemställan bifölls.

§5

Anslag till överståthållarämbetet och
landsstaten m. m. samt sammanläggning
av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län till en länsstyrelse
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag till överståthållarämbetet
och landsstaten m. m.,
dels ock Kungl. Maj :ts proposition angående
sammanläggning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms
län till en länsstyrelse m. in. jämte
i dessa ämnen väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 13, punkterna
B 3—Bil, F3 och 11:1) hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1967/68 anvisa

dels på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
vissa förslagsanslag till länsstyrelserna
m. m.,

dels ock på kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond ett investeringsanslag
till byggnadsarbeten
för länsstyrelserna.

Kungl. Maj:t hade vidare i propositionen
nr 1 (punkterna Bl, B 2 och
B 12) föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1967/68 beräkna följande förslagsanslag,
nämligen

Överståthållarämbetet: Avlöningar,

9 560 000 kr.,

Överståthållarämbetet: Omkostnader,
1 000 000 kr., och

Kostnader för länsstyrelsen i Stockholm
m. in., 34 020 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 77, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 10
mars 1967, föreslagit riksdagen att

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 103

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten m. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

1) besluta att en länsstyrelse organiserad
enligt i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjer för ett nybildat Stockholms
län, omfattande Stockholms stad
och nuvarande Stockholms län, skulle
bildas den 1 januari 1968 genom sammanslagning
av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i nuvarande Stockholms
län,

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att föra
upp tjänster på löneplan C på personalförteckningen
för länsstyrelserna enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats,

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter och vidta de åtgärder
i övrigt som fordrades för genomförande
av de framlagda förslagen samt
meddela nödvändiga övergångsbestämmelser,

4) för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa

a) till Överståthållarämbetet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 10 400 000
kr.,

b) till överståthållarämbetet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 975 000 kr.,

c) till Kostnader för länsstyrelsen i
Stockholms län m. m. ett förslagsanslag
av 33 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Fälldin och Sundin (1:514) och
den andra inom andra kammaren av
herr Mattsson m. fl. (11:655),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Tistad och Per Jacobsson
(1:290) och den andra inom andra
kammaren av herr Werbro m. fl.
(11:372), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag om ändring av bestämmelser
för rekrytering av personal
till länsstyrelsernas socialsektion eller
där sådan inte funnes den del av all -

männa sektionen som handlade sociala
ärenden.

Utskottet hade vidare i sammanhanget
behandlat följande i anledning av propositionen
nr 77 väckta motioner, nämligen dels

en inom andra kammaren av
herr Werbro väckt motion (11:923),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Schött och Wallmark (I: 751) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bengtson i Solna (II: 936), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att souschefen vid länsstyrelsen i Stockholms
län skulle kallas vice landshövding,

dels en inom andra kammaren av herr
Bengtson i Solna m. fl. väckt motion
(11:937),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hernelius (I: 749) och den andra inom
andra kammaren av herr Björkman
(11:938), i vilka hemställts att riksdagen
måtte

1. med avslag å första punkten i
Kungl. Maj ds proposition nr 77 besluta
att ett överståthållarämbete organiserat
i enlighet med de förordade
riktlinjerna för ett nybildat Stockholms
län, omfattande Stockholms stad och
nuvarande Stockholms län, skulle bildas
den 1 januari 1968 genom sammanslagning
av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i nuvarande Stockholms län
samt att fastställa att chefen för den
nya organisationen skulle bära titeln
överståthållare samt att hans ställföreträdare
skulle ha tjänstetiteln underståthållare,

2. med avslag å fjärde punkten av
Kungl. Maj ds proposition nr 77 för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa

a) till Överståthållarämbetet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 10 400 000
kronor,

b) till Överståthållarämbetet: Omkost -

104 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten m. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

nader ett förslagsanslag av 975 000 kronor,

c) till Kostnader för överståthållarämbetet
m. m. ett förslagsanslag av
33 000 000 kronor,

dels en inom första kammaren av
herr Ferdinand Nilsson väckt motion
(1:750),

dels en inom andra kammaren av herr
Tobé väckt motion (11:939), i vilken
föreslagits att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 77 måtte uttala, att tjänstetiteln för
chefsposten i det genom sammanslagning
av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i nuvarande Stockholms län
nybildade länet skulle vara överståthållare
samt att souschefen i den nya länsstyrelsen
erhölle tjänstetiteln underståthållare,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Wirtén och Hilding (I: 752) och
den andra inom andra kammaren av
herr Tobé m.fl. (11:940),

dels ock en inom andra kammaren
av herr Wennerfors in. fl. väckt motion
(II: 941).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen I: 750
besluta att en ny länsmyndighet skulle
bildas genom sammanslagning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i
nuvarande Stockholms län;

2. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 941
besluta att omorganisationen skulle träda
i kraft den 1 januari 1968;

3. i fråga om länsmyndighetens administrationsområde
godkänna vad utskottet
anifört;

4. i fråga om administrationsområdets
namn godkänna vad utskottet anfört; 5.

i fråga om myndighetens namn
med avslag å motionerna I: 749 och

II: 938, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

6. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen
II: 923, såvitt motionen ej rörde personalförteckning
eller medelsanvisning,
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjer för länsmyndighetens
organisation till den del de ej förut i
utlåtandet behandlats;

7. i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen
II: 923, såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att föra upp tjänster på
löneplan C på personalförteckningen
för länsstyrelserna enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

8. i fråga om länschefens tjänstetitel
med avslag å motionerna I: 749 och
II: 938 samt II: 939, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
anfört;

9. i fråga om biträdande länschefens
tjänstetitel i anledning av motionerna
I: 751 och II: 936 ävensom med avslag
å motionerna I: 749 och II: 938 samt
11:939 i skrivelse till Kungl. Maj:t ge
till känna vad utskottet anfört;

10. besluta att motionen 11:937 såvitt
rörde skrivelse angående ändringar
i landstingslagen m. m. icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd;

11. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 937
såvitt anginge utredningar bemyndiga
Kungl. Maj:t att med beaktande av vad
utskottet anfört meddela de föreskrifter
och vidta de åtgärder i övrigt som fordrades
för genomförandet av de framlagda
förslagen samt meddela nödvändiga
övergångsbestämmelser;

12. besluta att motionerna I: 514 och
II: 655 om inrättande av nämnder för
regional samhällsplanering icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd;

13. besluta att motionerna I: 290 och
II: 372 angående rekryteringen till läns -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 105

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten in. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

styrelsernas socialsektioner icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd;

14. med bifall till Kungl. Maj:ts för slag

samt motionerna I: 749 och II: 938,
såvitt nu var i fråga, till Överståthållarämbetet:
Avlöningar för budgetåret

1967/68 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
10 400 000 kr.;

15. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 749 och II: 938,
såvitt nu var i fråga, till Överståthållarämbetet:
Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
975 000 kr.;

16. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:923, 1:749 och 11:938 samt 1:752
och II: 940, de tre förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, till Kostnader
för länsstyrelsen i Stockholms
län m. m. för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 33 000 000
kr.;

17. till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 157 800 000 kr.;

18. till Länsstyrelserna: Sjukvård

m. m. för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 450 000 kr.;

19. till Länsstyrelserna: Reseersättningar
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 4 200 000 kr.;

20. till Länsstyrelserna: Expenser för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 36 983 000 kr.;

21. till Länsstyrelserna: Publikationstryck
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 420 000 kr.;

22. till Fögderiorganisationen: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln an -

visa ett förslagsanslag av 71 700 000 kr.;

23. till Fögderiorganisationen: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 8 470 000
kr.;

24. till Lokala exekutionsorganisa tionen:

Avlöningar för budgetåret

1967/68 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
61 280 000 kr.;

25. till Lokala exekutionsorganisatio nen:

Omkostnader för budgetåret

1967/68 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
11 535 000 kr.;

26. till Vissa kostnader i anledning
av allmänna val för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 500 000
kr.;

27. till Byggnadsarbeten för länsstyrelserna
för budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 3 400 000 kr.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av herr Bohman,

2) av herr Ståhl,

3) av herr Mattsson och

4) av herr Tobé.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 97 gäller sammanslagningen av
överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län. Utlåtandet är enhälligt,
men det finns på sista sidan ett par
blanka reservationer, och en av dem —■
av herr Bohman •— skall jag be att få
göra några kommentarer till.

Enligt propositionen skulle den nya
länsstyrelsen få en chef med tjänstetiteln
landshövding och en ställföreträdare
för hövdingen med titeln länsdi -

4* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 26

106 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten m. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

rektor. I motioner har herr Hernelius
i första kammaren och jag avstyrkt
denna titeländring. Storstadsutredningen,
som förberett denna fråga, hade föreslagit
att titeln överståthållare skulle
bibehållas och att ställföreträdaren skulle
ha titeln underståthållare. Vi motionärer
är av samma uppfattning som utredningen.

De gamla titlarna har gammal hävd.
Så överrikt på traditioner är inte Sverige
att vi skall behöva utmönstra även
några av de få vi har kvar. Även statsutskottet
säger i sitt utlåtande med instämmande
i motionerna, att i valet av
tjänstetitel bör även de kulturhistoriska
och traditionsbevarande aspekterna
beaktas. Men enligt utskottets mening
»har emellertid överståthållartiteln att
uppvisa eu tradition som i varje fall
inom svenskt språkbruk inte är anmärkningsvärt
äldre än landshövdingetiteln».
Det är en nästan anmärkningsvärd distinktion
i åldersbestämningen. Mig veterligt
har ingen föreslagit att titeln
landshövding skulle avvecklas. Det senare
ledet i ordet, alltså hövding, torde
vara ännu äldre.

Som jag nämnde inledningsvis skulle
landshövdingen ha en ställföreträdare
med titeln länsdirektör, men den benämningen
har utskottet inte velat svälja.
Den har tydligen haft samma beska
smak som underståthållare, dock sannolikt
inte av skäl som har med tradition
att skaffa. Vägande invändningar
kan riktas mot namnet länsdirektör,
säger utskottet. Vilka dessa tunga argument
mot denna titel är, därom lämnas
man emellertid i fullständig ovisshet.
Här finns alltså plats för läsarens
gissningar.

De oredovisade invändningarnas
tyngd skulle kanske ha framstått tydligare,
om utskottet kunnat kläcka ett
bättre namn än länsdirektör, men den
uppgiften bär uppenbarligen överstigit
utskottets förmåga. Utskottet nöjer sig
med att framhålla att enligt dess, me -

ning »bör den biträdande länschefens
titel av Kungl. Maj :t bestämmas med utgångspunkt
från hans angivna uppgifter
att vara ställföreträdare för länschefen
och att avlasta denne framför
allt vissa verkschefsuppgifter. Vad utskottet
anför härom bör tillkännages
Kungl. Maj: t.»

Detta vittnar om en klädsam blygsamhet
från statsutskottets sida. Man
är uppenbarligen inte ängslig för att
lägga namnfrågan i Kungl. Maj :ts hand.
Förtroendet för att Kungl. Maj :t under
tiden fram till den 1 januari 1968 skall
finna det där verkligt fina namnet är
naturligtvis ett vackert drag hos statsutskottet.
Men alldeles riskfritt är det
väl knappast att lägga detta i Kungl.
Maj :ts hand, även om man väl måste
förutsätta att det i alla fall inte kan
bli tal om titeln länsdirektör, efter vad
utskottet har sagt.

För min del beklagar jag att Kungl.
Maj :t gick ifrån storstadsutredningens
förslag att bibehålla bägge titlarna —
överståthållare och underståthållare.
Jag reagerar instinktivt mot varje likriktning
som inte fyller något vettigt
ändamål, och så förhåller det sig i detta
fall. Men med kännedom om hur
ringa resonans traditioner har här i
kammaren —• utom naturligtvis när det
gäller att åberopa pågående utredningar
för avslag på motioner — nödgas jag
avstå från yrkande om bifall till motionerna.
För en gångs skull har utskottet
icke åberopat vad en utredning föreslagit
utan bara vänt sig mot motionerna,
som baserats på utredningen. Men
det är tyvärr utsiktslöst, med det läge
som varit i statsutskottet, att vinna bifall
till motionerna.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
behandlas bl. a. motionsparet
I: 514 och II: 655, vari förordas att planeringsråden
vid länsstyrelserna skall
ersättas med beslutande länskommunala

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 107

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten m. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

planeringsnämnder, utsedda av landstingen.
Vi understryker i motionerna att
vi anser det angeläget att samhällsplaneringen
effektiviseras på olika nivåer
och framhåller behovet av ett handlingsprogram
för användningen av
mark, resurser och natur såväl i rikssammanhang
som i en mera detaljerad
planering, vilken skulle ske genom lokala
och regionala organ.

Utskottet hänvisar i sitt yttrande till
vad bankoutskottet anförde i sitt utlåtande
förra året angående planeringsråden
i länen och anser i likhet med
nämnda utskott att något ställningstagande
inte skall göras nu. Statsutskottet
har återgivit den passus i bankoutskottets
utlåtande där det hette att planeringsrådets
ställning och funktion inom
en nära framtid kan komma att omprövas,
sedan frågan om lekmäns deltagande
i länsstyrelsen blivit grundligt
belyst. Därtill framhåller statsutskottet
att planeringsrådens handläggningspraxis
bör inom ramen för gällande bestämmelser
kunna utformas så, att vissa
av motionärernas önskemål i väsentlig
mån tillgodoses.

I inrikesdepartementets PM av den
29 juni 1965 framgår emellertid att planeringsrådet
skall vara ett rådgivande
organ i större eller mindre utsträckning.
Det skall delta i länsstyrelsens handläggning
av sådana ärenden rörande
samhällsplanering eller kommunal, administrativ
eller judiciell indelning eller
näringslivets lokalisering som är av större
vikt. Länsstyrelsen avgör sålunda när
det skall anses föreligga behov av sammanträde
och meddelar då ledamöterna
och suppleanterna tid och plats för sammanträdet.
Vid ett dylikt sammanträde
äger ledamot av planeringsrådet rätt att
få sin mening antecknad till länsstyrelsens
protokoll, om den avviker från
länsstyrelsens beslut eller yttrande.
Suppleanterna har rätt att närvara och
att yttra sig. Ingen av ledamöterna eller
suppleanterna.,har rätt att delta i be -

sluten. Efter överläggningen har landshövdingen
eller hans ställföreträdare
att tillkännage sitt beslut. Det är alltså
inte planeringsrådets beslut utan det är
landshövdingens eller i förekommande
fall hans ställföreträdares beslut som
tillkännages.

Enligt min mening är det ur demokratisk
synpunkt inte tillfredsställande
att ha det ordnat på detta sätt. Vi har
i planeringsråden ett organ där majoriteten
är vald av den folkliga länsrepresentationen
— av landstinget —
men sedan föredragning skett i planeringsrådet
av experterna och rådgivningen
och överläggningen avslutats, så
fattar en statlig ämbetsman ensam beslutet.

Det är, herr talman, angeläget att samhällsplaneringen
effektiviseras. Härvid
får man inrikta sig på en riksplanering,
som i stora drag ger oss handlingsprogram
för användningen av mark, resurser
och natur. Men den mer detaljerade
planeringen måste ske genom lokala och
regionala organ. Enligt min mening är
det särskilt angeläget att vi får en länsplanering
som kan avväga olika regionala
intressen och resursanspråk. Självfallet
måste en sådan planering ske
inom ramen för en översiktlig riksplanering.
Enligt min mening är det lämpligt
att det rådgivande planeringsrådet
ersätts med en beslutande planeringsnämnd.

Herr tahnan! Vi hade för kort tid
sedan en stor interpellationsdebatt här
i kammaren om kommunsammanslagningen.
I denna debatt sades det gång
på gång, att det gäller att slå vakt om
den kommunala demokratin och den
kommunala självbestämmanderätten. Jag
delar denna uppfattning. Men skall vi
fortsätta på samma sätt som nu, alltså
enligt den arbetsordning i planeringsråden
som innebär att ledamöterna får
lyssna till vad experterna har att säga
och därutöver ge råd, medan besluten
fattas av landshövdingen — eller i före -

108 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten m. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse in. m.

kommande fall av hans företrädare —
då anser jag att vi är inne på en väg
där den statliga myndigheten — i detta
fall länsstyrelsen — får ett mycket stort
inflytande över kommunerna. Som jag
ser det innebär det en hämmande faktor
på den kommunala självstyrelsen.

För mig förefaller det i stället naturligt
att planeringsrådens ledamöter regelbundet
kallas till sammanträden för
att där redan på förberedelsestadiet få
tillfälle att framlägga sina synpunkter.

Sammanfattningsvis är jag av den meningen,
att de folkvalda i det organ som
handlägger planeringsfrågorna på länsplanet
inte bara skall ha tillfälle att ge
råd utan också få tillfälle att vara med
och kollektivt besluta om planeringen i
det egna länet. Ur demokratisk synpunkt
anser jag detta vara en mycket viktig
fråga, som vi säkert får tillfälle att
diskutera framdeles när de i utlåtandet
nämnda utredningarna blir klara.

Det är för dagen tydligen inte möjligt
att komma längre än vad utskottet
gjort, och jag har därför, herr talman,
inget yrkande.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag har tillsammans med
några medmotionärer, fru Nettelbrandt
och herr Grebäck, i en motion anfört
tveksamhet gentemot forceringen av detta
ärende. Vi har i motionen pekat på
några praktiska svårigheter som är förenade
med en forcerad sammanläggning,
och vi har förordat en tidpunkt
som ligger ett halvår längre fram i tiden.
Utskottet har avstyrkt detta förslag, och
jag skall, herr talman, inte argumentera
ytterligare i denna del av ärendet utan
nöjer mig med en förhoppning om att
sammanläggningen trots brådskan skall
kunna genomföras så friktionsfritt som
möjligt ocli inte bli till men för den
ordinarie verksamheten.

Bland alla de frågor som sammanhänger
med sammanläggningen finns en
fråga, som många invånare i det blivan -

de storlänet säkerligen kan känna en
viss oro inför. För att undvika missförstånd
vill jag dock deklarera att de
senaste decenniernas utveckling i storstockholmsområdet,
de strukturella förändringarna,
den stora befolkningsinflyttningen,
den alltmer sammanhängande
bebyggelsen, trafikförhållandena
samt över huvud taget behovet av samordning
på olika områden, talar för en
indelningsändring. Oron är betingad av
den omfattning som länet med en befolkning
på snart en och en halv miljon
invånare kommer att få. Det föredragande
statsrådet har också ifrågasatt om
inte ett så stort län blir svårt att administrera,
och om inte den stora förvaltningsapparaten
kan bli tungrodd,
byråkratisk och svårhanterlig. Hur blir
det med den enskilde länsbons möjligheter
— i såväl tätortsområdet som i
ytterområdena —• att komma i kontakt
med den statliga regionala förvaltningen?
Hur blir det med de krav på
service som varje länsbo ställer? Statsrådet
lugnar med andra fördelar och
med den i propositionen förordade organisationen.
Jag hoppas att herr statsrådet
har rätt, och jag hoppas att oron
är obefogad. Samtidigt må det förutsättas
att alla ansvariga för dagens beslut
med uppmärksamhet följer hur organisationen
för den nya länsmyndigheten
fungerar. Eventuellt uppkommande brister
bör snabbt resultera i åtgärder. Vi
kan inte acceptera en försämring. Det
förestående beslutet måste i alla avseenden
innebära en förbättring.

Efter att jag, herr talman, fått tillfälle
att framföra dessa synpunkter ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! I förevarande statsutskottsutlåtande
nr 97 behandlas dels
proposition nr 1, bilaga 13, och dels
proposition nr 77. I anslutning till vad
som i dessa anförts har motioner väckts.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 109

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten m. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

Jag skall först något uppehålla mig
vid proposition nr 77, som gäller sammanläggning
av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län och
den administrativa organisation som
skall gälla efter sammanläggningen.

I motion nr 923 i denna kammare har
jag anfört några synpunkter med anledning
av propositionen. Inom departementet
bär man tillkallat en sakkunnig,
som haft i uppdrag att framlägga
förslag till den administrativa organisationen
i det nya länet. Denne har enligt
vad som framgår av propositionen
föreslagit att ärendefördelningen inom
landskansliet skall ske på sådant sätt
att man har en allmän avdelning, en
planavdelning och en beredskapsavdelning
samt länspolischefens expedition.
Föredragande departementschefen har
emellertid frångått den sakkunniges förslag
och i propositionen föreslagit inrättandet
av enbart en allmän avdelning
och en planavdelning samt länspolischefens
expedition.

När man närmare granskar dessa avdelningars
ärendegrupper, finner man
att planavdelningen blir mycket belastad.
Det blir i själva verket en så onaturlig
arbetsbelastning, att jag har svårt
att tro att det blir möjligt att klara av
den. Redan i dag är planarbetet inom
länet mycket betungande, och jag tror
att alla kommunalmän inom denna kammare
är väl förtrogna med de dröjsmål
som föreligger när det gäller att få t. ex.
regionplaner, kommunblocksplaner,
stads- och byggnadsplaner behandlade
och, som herr Mattsson här berörde,
även kursplaner. Till denna avdelning
vill man nu dessutom koppla ärenden
rörande körkort och bilregistrering
samt den stora grupp av ärenden som
handlägges inom länsstyrelsen och som
berör försvarsområdet — civilförsvaret,
allmänna beredskapsdetaljen o. s. v.

Utredningsmannen hade som jag tidigare
nämnt föreslagit en särskild beredskapsavdelning,
vilken jag dock inte

finner vara befogad. Dess arbetsuppgifter
är kanske inte så stora att man behöver
anordna en särskild avdelning.
Men inom kansliet har man länspolischefens
expedition, och det skulle enligt
min mening vara lämpligt att till
denna föra de försvarsärenden som handläggs
inom länsstyrelsen. Som jag framhållit
i motionen utgör brandkår och
polis grundvalen för den beredskapsorganisation
som skall upprättas inom
länen. Därför finner jag att det vore
mest naturligt att överföra dessa ärendegrupper
till länspolischefens expedition
och ändra densamma till en beredskaps-
och polisorganisation. Vidare
har man i propositionen helt glömt bort
alla brandärenden som handläggs inom
länsstyrelsen liksom det psykologiska
försvaret.

Jag skall, herr talman, inte gå in mera
på dessa frågor, men jag har ansett
det nödvändigt att framföra dessa synpunkter.
Med den erfarenhet som jag
har av planärendenas behandling tror
jag nämligen att det inom kort blir nödvändigt
med en omorganisation. Föredragande
statsrådet är säkerligen väl
medveten om dessa stora uppgifter som
skall handläggas inom landskanslierna,
och han kommer kanske att finna det
nödvändigt att göra en omorganisation
ganska snart efter det att de nya bestämmelserna
bär trätt i kraft. Stockholmsområdet
blir mycket stort, och
med så stora planeringsuppgifter går
det inte att till avdelningen också föra
de ärenden som här är föreslagna, enligt
de erfarenheter jag vunnit under
mitt arbete inom länsstyrelsen.

Herr talman! Jag skall inte ställa
något yrkande utan har endast velat
framföra dessa synpunkter.

Härefter skall jag med några ord beröra
den fråga som har tagits upp i
proposition nr 1 bilaga 13, länsstyrelsens
personal. Det föredragande statsrådet
har anfört bl. a.: »Vårt expanderande
samhälle ställer stora anspråk på

110 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Anslag till överstathallarämbetet och landsstaten in. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

länsstyrelsernas verksamhet. Strukturförändringarna
inom näringslivet leder
till en kraftig befolknings- och företagsomflyttning
mellan glesbygd och
tätort. Dessa utvecklingstendenser skapar
problem för de myndigheter som
har hand om samhällsplaneringen. Inte
minst gäller detta länsstyrelserna.»
Vidare framhåller statsrådet att det
medför ökade uppgifter för länsstyrelserna
på det sociala området och på
hälsovårdsområdet.

I motionerna 1:290 och 11:372 har
jag tillsammans med några medmotionärer
föreslagit att specialister anlitas
inom länsstyrelsernas socialsektion
just mot bakgrunden av vad statsrådet
har anfört i bilaga 13 till statsverkspropositionen.
Vi har för närvarande,
som utskottet också anför, i länsstyrelseinstruktionen
angivit kompetenskrav
för anställande av personal vid länsstyrelserna.
Där föreskrives juris kandidatexamen
för länsnotarietjänster eller assessorstjänster.
När sådana speciella
ärenden som de som berör social- och
hälsovård skall handläggas tror jag det
vore av stor betydelse att länsstyrelserna
hade specialutbildad personal. Därför
föreslår vi att dessa juristtjänster
utbytes mot tjänster för socionomer
och, inom landskanslistkarriären, tjänster
för personer som genomgått social
fackskola eller motsvarande. Det ökade
behovet av socialutbildad personal vid
länsstyrelserna har man länge haft vetskap
om.

Jag vill beröra ett analogt exempel:
Inom taxeringsavdelningen skulle tidigare
enligt länsstyrelseinstruktionen enbart
jurister anställas. För ett antal år
sedan fann man det nödvändigt att ha
specialister, varför man inrättade tjänster
för civilekonomer, vilka låg närmast
till att handha taxeringsärenden, skattefrågor
o. d. på den ekonomiska sidan.

Här råder samma förhållande: länsstyrelsen
har att handlägga sociala frågor,
och då bör det också finnas soci -

alt utbildad personal. Den har även att
förhandla med kommuner, som har socialt
utbildad personal. Därför har vi
ansett att det vore lämpligt att motsvarande
personal funnes på länsstyrelsen
som den som finns på det kommunala
planet.

Med dessa synpunkter, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till motionerna
nr 372 i denna kammare och 290 i första
kammaren.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Vi skall senare behandla
tre utskottsutlåtanden i ett sammanhang,
beroende på att de hör ihop med
naturvård. Vad jag nu tänker anföra i
samband med statsutskottets utlåtande
nr 97 hänger också samman med naturvården.
Det är beklagligt att man inte
kan få föra även denna debatt i samma
följd, men det anses inte vara möjligt.

Det är ett principiellt mycket viktigt
beslut som kommer att fattas om naturvårdens
regionala organ. På sätt och vis
knäsätter det en princip som redan tilllämpas.
Det finns nämligen inom vissa
länsstyrelser experter på naturvårdsfrågor
eller i varje fall möjlighet att anlita
experter. Detta system skiljer sig
från det efter vilket landsstaten i övrigt
är uppbyggd.

Jag är själv en länsbyråkrat, så jag
vet hur det hela fungerar. Vi har länsbostadsdirektör,
länsarbetsdirektör,
lantbruksdirektör, länsarkitekt, överlantmätare
o. s. v., och de är ganska
självständiga personer som kan ge länsstyrelserna
självständiga uttalanden i
olika frågor.

Nu har man så att säga föregripit
det förslag som man anar eller till och
med vet skall framläggas av länsförvaltningsutredningen,
nämligen att de flesta
av dessa specialister föreslås skola
inrymmas i länsstyrelsen. De skall bli
landsstatstjänstemän med rätt att reservera
sig, men de kommer inte att ha

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 111

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten m. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i

samma kontakt med sina ämbetsverk i
huvudstaden.

Detta medför också svårigheter vid
riksdagsbehandlingen. När man skall
diskutera upprustningen av naturvården
har man nämligen att ägna sig åt
huvuddelen av den centrala organisationen
i jordbruksutskottet och åt den
regionala i statsutskottet.

Jag har burit fram en motion om att
man skall förstärka naturvårdsorganen
regionalt i länsstyrelserna genom att
satsa ytterligare en halv miljon kronor.
Vi motionärer anser att det inte är till
fyllest med enbart ett centralt ämbetsverk;
naturvården måste föras ut bland
folket, i första hand till länen och därefter
till kommunerna.

Statsutskottet har yttrat: »I motionerna
I: 752 och II: 940 har hemställts,
att till sistnämnda anslag måtte anvisas
ytterligare 500 000 kr. — Med hänvisning
till jordbruksutskottets utlåtande
den 27 april 1967 (nr 17), avstyrks
motionerna.»

I jordbruksutskottets utlåtande nr 17
står emellertid motionerna inte ens omnämnda.
Där sägs över huvud taget ingenting
om denna sak. Jag tror att av
dem som satt vid bordet i statsutskottet
var jag den ende som åtminstone hade
stencilen på jordbruksutskottets utlåtande
nr 17. De flesta visste att det utskottet
skulle behandla naturvården i
stort och hoppades och trodde att i
dess utlåtande skulle finnas med någonting
om den regionala verksamhetens
omfång, men det gjorde det inte. Detta
gör det svårt att nu behandla denna
fråga.

När jag under motionstiden tittade
närmare på detta, trodde jag att jag hade
funnit en spricka i den eljest så väl
sammansvetsade regeringen. På länsstyrelsen
för det stora län, som skall
bildas av Stockholms stad och Stockholms
län, hade man nämligen gjort ett
avsteg från den skiss jordbruksministern
accepterat för naturvårdsarbetets

Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

organisation på länsplanet. Jordbruksministern
har som stöd för sitt organisationsförslag
haft ett utlåtande av
en utredningsgrupp från statskontoret.
Man har frågat sig, om naturvården i
länsstyrelsen skulle läggas över på planeringssidan
så att naturvårdsfrågorna
på ett tidigt stadium skulle komma med
i planeringsverksamheten, eller om naturvårdsfrågorna
skulle behandlas fristående.
Konfliktanledning kan uppkomma
genom att planeringssidan är
en exploaterande verksamhet, medan
naturvården har till uppgift att se till
att det inte exploateras fel eller i onödan.
Jordbruksministern har funnit det
bäst att dessa verksamheter är fristående
från varandra. Naturvårdsfrågorna
skall alltså lyda inte under landssekreteraren
och planeringssektionen utan
som en naturvårdsenhet direkt under
landshövdingen.

Detta beslut har diskuterats inom olika
remissorgan ute i landet, och man
har kommit fram till att detta måhända
är den bästa lösningen.

I förslaget till länsstyrelseorganisation
i det nya stockholmslänet finns
dock inte denna konstruktion, utan man
har tagit med naturvården i planavdelningen.
Detta resulterar alltså i en helt
annan organisation. En förklaring kan
man kanske finna i propositionen, där
det på något ställe sägs, att den nya
länsstyrelseorganisationen i Stockholm
skall kunna ändras när det hela läggs
om. Alltså behöver man inte direkt påpeka
den bristande överensstämmelsen
i detta sammanhang.

Däremot kan man något le åt att man
in i det sista i Kanslihuset — det är
allmänt bekant — har brottats med frågan
huruvida det skall heta miljövårdsenhet
eller naturvårdsenhet. Man har
stannat för naturvårdsenhet men inte
lyckats rensa propositionen från ordet
miljö. Ordet miljövårdsenhet finns i
statsrådsuttalandet i propositionen, men
det är väl ett olycksfall i arbetet.

112 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Anslag till överstathallarämbetet och landsstaten m. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

Beträffande titeln för länschefen har
jag motionerat om att behålla titlarna
överståthållare och underståthållare.
Jag fick inspiration till motionen när
det vissna uttrycket länsdirektör lanserades
för vice landshövdingen eller vice
länschefen. Jag tyckte inte detta var
särskilt lyckat och skrev därför en motion.
Den blanka reservation jag har
fogat till statsutskottets utlåtande får
också markera att jag inte är riktigt
nöjd med vad utskottet skrivit. I utskottet
var man inte heller nöjd med
titeln och har givit Kungl. Maj :t fullmakt
att fastställa något bättre.

Det har sagts att titeln ståthållare uttrycker
en alldeles särskild överhöghet
och att man inte reagerar lika starkt
mot titeln landshövding. För mig framstår
ståthållare som en person som utövar
makt för någon annans räkning
— Kungl. Maj :t eller regeringen — medan
en hövding är en man som själv
har något att bestämma. Enligt min mening
är det värre att kalla någon för
hövding. Men om man nu tycker om
ordet hövding och skall ha två stycken,
kan man väl kalla den ene för »store
hövding» och den andre för »lille hövding».
Skall överståthållaren avskaffas,
bör han avskaffas med flaggan i topp.
Han blir tydligen i fortsättningen endast
en ståthållare som blivit över.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 97 behandlar i huvudsak sammanläggningen
av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län.
Denna sammanläggning har föregåtts
av långvariga och ingående utredningar,
och det är i dag att konstatera att
den nya länsstyrelsen i Stockholms län
från alla håll hälsas med tillfredsställelse.
Det har vållat kanske särskilt näringslivet
mycket bekymmer att ha de
ansvariga instanserna fördelade på två
olika myndigheter som man måste vända
sig till i olika sammanhang. För

många enskilda, som ju ser länsstyrelsen
mera som en anonym myndighet,
är det också väsentligt att nu veta, att
man bara har en myndighet att söka.
Det har helt enkelt varit en anomali
att i det område som mer och mer blir
en enhet, Storstockholm och länet, ha
två olika sådana myndigheter. Samordningen
kommer troligen också att få
stor betydelse för det samarbete som
pågår på det sekundär- och primärkommunala
planet. Det samarbetet är ju i
full gång, och det är bara det faktum
att man började tre eller fyra år senare
med detta sammanläggningsarbete som
gör att man nu ligger efter i tidtabellen.

Om man skulle göra någon invändning
i detta sammanhang, skulle det
vara att propositionen inte går tillräckligt
långt i vissa sammanläggningsärenden.
I en motion, 11:937, har jag begärt
skyndsamma åtgärder för att samordningen
av vägväsendet inom det nya
länet också skulle bli fullständigt. Framför
allt vad beträffar besluten i investeringsfrågor
och handläggandet av vägfrågorna
är det nu en dualism som för
med sig bekymmer och som också är
alldeles onödig. Jag tror att det i de
mycket viktiga frågorna om utbyggnaden
av vägarna och kommunikationerna
över huvud taget, som ju har diskuterats
i annat sammanhang, är väsentligt,
att man får till stånd en sådan samordning.
Utskottet anser sig kunna avstyrka
motionen med att man kan förutsätta,
att motionärernas önskemål blir
tillgodosedda. Med det skall jag, herr
talman, låta mig nöja på denna punkt.

Frågan om namn och titel i detta
sammanhang skall jag efter herr Tobés
inlägg förbigå med tystnad. Jag skulle
i alla fall kunna säga att jag tycker att
utskottet har hittat på en salomonisk
lösning.

Slutligen vill jag med några ord beröra
en motion som inte direkt gäller
överståthållarämbetet och länsstyrelsen,

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 113

Anslag till överståthållarämbetet och landsstaten m. in. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

nämligen den centerpartimotion som
herr Mattsson förde fram sina synpunkter
på. Jag vill framhålla att jag har
stora sympatier för de synpunkter som
herr Mattsson här anförde.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Genom kunskapare från
första kammaren har jag blivit underkunnig
om att därstädes yrkande framställts
om bifall till motionerna I: 749
av herr Hernelius och 11:938 av mig
samt till motionen II: 939 av herr Tobé.

Då det kan vara av intresse att utröna
hur stark eller svag känslan för tradition
är även i denna kammare ber jag,
herr talman, att få återta mitt tidigare
uttalande om att avstå från yrkande
och i stället yrka bifall till punkten
1 och punkten 2 c) i motionerna
1:749 och 11:938 samt till motionen
II: 939 av herr Tobé.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag borde kanske inte
förakta det tillskott som herr Björkman
kom med från första kammaren, så mycket
mindre som jag tidigare suttit i den
kammaren.

De 30—40 år i åldersskillnad mellan
de titlar som det egentligen är fråga om
är väl det som utgör skillnaden i fråga
om känsla för tradition vid en jämförelse
mellan första och andra kammaren.
I varje fall tror inte jag att det är
så mycket mer. För mig är emellertid
inte detta något avgörande skäl för en
lång diskussion med herr Björkman beträffande
den fråga som han tidigare
argumenterade i.

Jag tror att herr Tobé och herr Bengtson
i Solna karakteriserade statsutskottets
sätt att handlägga frågan riktigt
och gläder mig åt herr Bengtsons uttalande,
att det är en salomonisk lösning.
Tyvärr kan jag inte uppamma det in -

tresse för titlar som skulle behövas för
att föra ett mera ingående resonemang
i frågan.

Det ställdes också ett annat yrkande
som föranledde mig att säga några ord.
Herr Werbro sade nämligen att man borde
ha nya kvalifikationskrav beträffande
tjänsterna inom länsstyrelsen. På denna
punkt tycker jag emellertid att utskottet
varit mycket tillmötesgående gentemot
motionärerna, eftersom det på s. 9
framhålles följande: »Länsstyrelsernas
organisation torde inom en inte alltför
avlägsen framtid bli föremål för nya
bedömanden. Utskottet anser därför att
något riksdagens initiativ i denna fråga
nu inte är påkallat och avstyrker motionerna.
Självfallet bör vid tillsättandet
av tjänster vid socialsektionerna sökandenas
eventuella specialutbildning beaktas.
»

Utskottet utgår alltså ifrån att eventuell
specialutbildning beaktas när frågan
blir föremål för omprövning och
därefter kanske rätt snabbt kommer upp
till avgörande. Vid den tidpunkten finns
det kanske skäl att börja en diskussion,
om herr Werbro inte då är nöjd med
vad som kommer att föreslås.

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 749
och II: 938 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

114 Nr 26

Fredagen den 12 mai 1967

Anslag till överståthållarämbelet och landsstaten m. m. samt sammanläggning av

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län till en länsstyrelse m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 749 och II: 938 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Huddinge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 166 ja och 22 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 8 och 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 749
och II: 938 i motsvarande del samt
11:939; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) och
9) i utskottets utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 749 och II: 938 i motsvarande
del samt 11:939.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 166 ja och 26 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 10—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 290
och II: 372; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. U—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användning av
medel ur postverkets understödskassa,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. m., och

nr 101, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 115

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 7

Naturvårdens organisation, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående naturvårdens
organisation, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
(p. K1,2 och 6) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnena, för budgetåret 1967/68 beräkna
till Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag
av 4 300 000 kr. respektive 691 000
kr. samt till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande ett anslag av
4 500 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en
den 3 mars 1967 dagtecknad proposition,
nr 59, angående naturvårdens organisation,
in. m., vilken hänvisats till
jordbruksutskottet, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
dels besluta att en ny central förvaltningsmyndighet
för natur-, vatten- och
luftvårdens ledning, kallad statens naturvårdsverk,
skulle inrättas den 1 juli
1967 och att följande myndigheter,
nämligen statens luftvårdsnämnd, vägoch
vattenbyggnadsstyrclsens vattenoch
avloppsbyrå, statens naturvårdsnäminid,
vattenvårdsnämnden, statens
vatteninspektion och statens friluftsnämnd,
samtidigt skulle upphöra,
dels besluta att län singen jörskontor en
skulle upphöra den 1 juli 1967 samtidigt
som naturvårdsenheter organiserades
inom länsstyrelserna,

dels godkänna de riktlinjer för stödet
till friluftslivet som angetts i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att föra

Naturvårdens organisation, m. m.

upp tjänster på löneplan C på personalförteckningen
för naturvårdsverket enligt
vad som förordats i propositionen,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt som fordrades för förslagens
genomförande,

dels till Statens naturvårdsverk: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 600 000 kr.,

dels till Statens naturvårdsverk: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 691 000 kr.,

dels ock till Avsättning till fonden
för friluftslivets främjande för budgetåret
1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 4 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande i anledning av propositionen
nr 59 väckta motioner, nämligen 1)

I: 736 av herr Svanström m. fl.,
likalydande med II: 921 av herr Tobé
m. fl.;

2) I: 753 av herr Helge Karlsson m. fl.
och II: 942 av herr Wikner m. fl.;

3) I: 756 av herr Arne Pettersson och
fru Lilly Ohlsson, likalydande med
II: 946 av herr Henningsson m. fl.;

4) I: 757 av herr Skärman och II: 945
av herr From;

5) I: 769 av herr Isacson m. fl., likalydande
med 11:959 av herr Lothigius
m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att fastställa organisationen
för statens naturvårdsnämnd
i enlighet med det till motionerna
fogade organisationsförslaget, dels
att fastställa det motionerna bifogade
förslaget över tjänster vid den statliga
naturvår dsorganisation en;

6) I: 770 av herr Axel Kristiansson
och II: 958 av herr Jonasson in. fl.;

7) 1:771 av fru Wallentheim och
herr Carl Albert Anderson, likalydande
med II: 961 av herrar Svenning och
Adamsson, vari hemställts, att i länsstyrelsernas
uppgifter i samband med

116 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, ro. m.

översiktsplanering av marktillgång och
markanvändning måtte ingå att bevaka
de fritidsintressen som representerades
av koloniträdgårdsrörelsen och söka
samråd med intresserade kommuner
och koloniträdgårdsrörelsen för anläggning
av koloniområden;

8) I: 772 av herr Wirtén in. fl., likalydande
med 11:960 av herrar Norrby
och Westberg, vari bl. a. hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av prop.
59 måtte besluta att avslå Kungl. Mapts
förslag att en länsingenjörstjänst skulle
indnas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. a) lämna utan åtgärd motionerna
I: 770 och II: 958, såvitt avsåge en i propositionen
föreslagen expertgrupp för
värdering m. m.,

b) besluta att motionerna I: 736 och
11:921, såvitt avsåge inrättande av befattning
för oljeskyddsfrågor, lämnades
utan åtgärd,

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag på motionerna
1:769 och 11:959, 1:770 och 11:958
samt I: 772 och II: 960, samtliga motioner
såvitt avsåge naturvårdens centrala
organisation, besluta att en ny central
förvaltningsmyndighet för natur-, vatten-
och luftvårdens ledning, kallad statens
naturvårdsverk, skulle inrättas den
1 juli 1967 och att följande myndigheter
nämligen statens luftvårdsnämnd,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten-
och avloppsbyrå, statens naturvårdsnämnd,
vattenvårdsnämnden, statens
vatteninspektion och statens friluftsnämnd
samtidigt skulle upphöra,

d) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 769 och II: 959, såvitt nu var i fråga,
bemyndiga Kungl. Majd att föra upp
tjänster på löneplan G på personalförteckningen
för naturvårdsverket enligt
vad som förordats i utlåtandet,

2. a) anse motionerna 1:770 och
11:958, såvitt avsåge den regionala na -

turvårdsorganisationen, besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört,

b) avslå motionerna I: 772 och
II: 960, såvitt avsåge Kungl. Maj ds förslag
om indragning av en länsingenjörstjänst,

c) såvitt i övrigt avsåge den regionala
naturvårdsorganisationen, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 757 och II: 945,
1:769 och 11:959 samt 1:772 och
II: 960 besluta att länsingenjörskontoren
skulle upphöra den 1 juli 1967 samtidigt
som naturvårdsenlieter organiserades
inom länsstyrelserna,

3. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:769 och 11:959, såvitt de ej behandlats
i det föregående, godkänna de av
utskottet angivna riktlinjerna för stödet
till friluftslivet,

4. bemyndiga Kungl. Maj d att vidta
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt som fordrades för förslagens
genomförande,

5. till Statens naturvårdsverk: Avlöningar
för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 600 000 kr.,

6. till Statens naturvårdsverk: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 691 000 kr.,

7. till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret
1967/68 under nionde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 4 500 000 kr.,

8. lämna följande motioner utan åtgärd,
nämligen

a) I: 736 och II: 921,

b) I: 753 och II: 942,

c) I: 756 och II: 946,

d) I: 770 och II: 958,

e) I: 771 och II: 961, samt

f) I: 772 och II: 960,
motionerna under a), d) och f) såvitt de
ej behandlats i det föregående.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Isacson och Svenings -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 117

son samt fru Sundberg, vilka ansett att
riksdagen bort biträda den i motionerna
I: 769 och II: 959 gjorda hemställan
såvitt avsåge naturvårdsverkets personalorganisation
och att utskottet därför
under 1. c) och d) bort hemställa, att
riksdagen måtte

c) i anledning av Kungl. Majrts
framställning samt motionerna I: 769
och 11:959 ävensom med avslag
å motionerna I: 770 och II: 958 samt
1:772 och 11:960, samtliga motioner
såvitt avsåge naturvårdens centrala
organisation, besluta att en ny
central förvaltningsmyndighet för natur-,
vatten- och luftvårdens ledning,
kallad statens naturvårdsverk, skulle
inrättas den 1 juli 1967 och att följande
myndigheter nämligen statens luftvårdsnämnd,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avloppsbyrå, statens
naturvårdsnämnd, vattenvårdsnämnden,
statens vatteninspektion och statens
friluftsnämnd samtidigt skulle upphöra,

d) i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:769 och II: 959, såvitt
nu var i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att föra upp tjänster på löneplan
C på personalförteckningen för naturvårdsverket
enligt vad som förordats i
reservationen;

2) av herrar Nils Hansson, Isacson,
Skärman, Sveningsson, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Nilsson i Lönsboda,
Jonasson och Berndtsson samt fru
Sundberg, vilka ansett att utskottet under
2. b) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 772 och II: 960, såvitt
avsåge Kungl. Maj :ts förslag om indragning
av en länsingenjörstjänst, uttala
att tjänsten i stället för att indras borde
ställas till naturvårdsverkets förfogande
med uppgift för befattningshavaren
att vara särskild föredragande i
frågor rörande förhindrande av utsläpp
av olja samt rörande beredskap
mot oljeskador;

Naturvårdens organisation, m. m.

3) av herrar Isacson och Sveningsson
samt fru Sandberg, vilka ansett att
utskottet under 2. c) bort hemställa,

att riksdagen måtte, såvitt i övrigt
avsåge den regionala naturvårdsorganisationen,
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna I: 769 och
II: 959 ävensom med avslag å motionerna
I: 757 och II: 945 samt I: 772 och
II: 960, besluta att länsingenjörskontoren
skulle upphöra den 1 juli 1967 samtidigt
som naturvårdsenheter organiserades
inom länsstyrelserna;

4) av herr Persson i Skänninge, utan
angivet yrkande.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten rörande detta ärende må
omfatta jämväl tredje lagutskottets utlåtande
nr 32 och allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31, men yrkanden
beträffande sistnämnda utlåtanden
framställes först sedan desamma föredragits.

Jordbruksutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Vi går nu in i en naturvårdsdebatt
som troligen kommer att
föras i samförståndets tecken. Det har
ju under senare år visat sig att riksdagen
är mycket lyhörd när det gäller
naturvårdsfrågorna. Men det kan väl
ändå finnas anledning att säga några
inledande ord i samband med att vi
drar i gång en debatt om de tre utskottsutlåtanden
som talmannen nyss
nämnde.

Naturskyddsföreningen har i ett bekant
utlåtande för ett antal år sedan
sagt något som jag inte kan citera utan
bara ungefärligen återge: En god naturvård
är den på lång sikt bästa hushållningen
med våra naturtillgångar.
Detta gäller t. ex. grus, vatten och luft;
skog kan man ju återproducera efter
avverkning. En god hushållning med
dessa naturtillgångar är detsamma som
en bra naturvård.

118 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, in. in.

Vi skall nu ta tredje steget i behandlingen
av naturvårdsfrågorna här i landet.
Förut har vi antagit en ny naturvårdslag,
och vi har sedan ett antal år
ett centralt statsorgan, statens naturvårdsnämnd.
Vi skapar nu om detta
till ett statens naturvårdsverk; det sker
genom ett sammanförande av tidigare
befintliga organ till en enhet. Där blir
det inte någon nämnvärd förstärkning
av personalkadrarna, bortsett från den
som ligger i att stordriften — om man
får kalla den så — i det nya verket kan
medföra vissa rationaliseringsvinster.

Naturvårdsverkets uppgifter går i
någon män utöver vad statsrådet har
ansett direkt ligga inom verkets arbetsområden,
och det beror på att verket
i det långa loppet inte kan underlåta
att engagera sig också i några av de
verksamheter som jag här kommer att
nämna om.

Det har också talats om riksplanering,
alltså en översiktlig planering, och
där väntar vi alltjämt på initiativ från
regeringen. En sådan planering kommer
säkert att ha stor betydelse för
synen på naturvården och möjligheterna
att säkra betydelsefulla områden i
god tid i enlighet med vad naturvårdsutredningen
framhållit.

Däremot har det förekommit en del
s. k. länsöversiktsplaner, som vissa länsstyrelser
själva har initierat men som
väl också statens naturvårdsnämnd har
medverkat till. De översiktsplanerna
har emellertid missförståtts på vissa
håll. Det finns egentligen ingen laglig
grund för dem annat än i form av föreskrifter
för verket och länsstyrelsernas
mera allmänt hållna instruktion. Det
torde bli nödvändigt att man inom det
nya verket försöker finna en form som
kan anpassas till kommunernas planmonopol
och deras verksamhet när det
gäller planeringen, så att vi inte får
en planering på länsplanet i statlig regi
samtidigt som man kommunvis och
kommunblockvis planerar på annat
sätt. Den korta erfarenhet vi har gör

nog att man får ägna en del uppmärksamhet
åt de frågorna.

Vidare är det oerhört betydelsefullt
på vilket sätt detaljplanerna utformas
för det fasta friluftslivet. Det får inte
bli så att naturreservat av olika slag
gör att det verkställes en hårdare exploatering
för fast fritidsbebyggelse av
närliggande mark. Detta är en verksamhet
som väl egentligen skall granskas
och bevakas av länsstyrelserna, i andra
hand av regeringen med byggnadsstyrelsen,
alltså det blivande planverket,
som sakkunnig myndighet. Men jag tror
det är nödvändigt att naturvårdsverket
söker god kontakt med planverket,
ty annars kan ytterligare misstag komma
att ske. Det har gjorts en del misstag
redan.

Vidare bör uppmärksamhet ägnas åt
frågan om konkurrensen om markanvändningen.
Vi har gott om utrymme
här i landet. Jag vill minnas att det bara
bor 19 personer per kvadratkilometer.
Men befolkningstätheten är mycket
olika. Vi har stora vidder där det per
samma ytenhet statistiskt sett inte finns
någon boende. Rekreationsbehovet är
störst i närheten av tätorterna där omgivningarna
också är bebodda —- dels
rekreation i det som omfattas av s. k.
social naturvård och dels rekreation för
den som är intresserad av speciella
företeelser i vår natur, t. ex. fina bestånd
av växter och djur. Konkurrensen
om markanvändningen behöver vi
här i landet inte ta lika hårt på som
man gör i Holland och Danmark. Speciellt
Holland är ett tätbefolkat land,
och där är man noga med att inte använda
några kvadratmeter till bebyggelse,
om man i stället kan odla tulpaner
på dem. Så är det inte här. Det
finns dock en konkurrens, som väl blir
tydligare i och med att utrymmesbehovet
per person i tätorterna är i stark
ökning. Vi använder nu fem gånger
så mycket mark per person som man
använde i början av seklet, och den
trenden är i uppåtgående.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 119

Sedan är det naturligtvis nödvändigt
att göra en gränsdragning mellan det
fasta friluftslivet och det rörliga friluftslivet.
Dessa aktiviteter hör ihop
men får inte anordnas så nära varandra
att de stör varandra. Det finns anledning
för naturvårdsverket att på allvar
ta itu med dessa frågor. Yad jag nu
talat om är alltså i huvudsak planeringsfrågor,
och därvidlag är det, som
jag tidigare påpekade, nödvändigt med
kontakt med planverket.

Standarden på den fasta fritidsbebyggelsen
är ett av våra svåra problem.
Man tror att det skall bli en liten paus
eller att det i varje fall inte skall gå så
hastigt som man räknat med i den
prognos som fritidsutredningen gjorde
för den fasta fritidsbebyggelsen. Börjar
man att i större omfattning ge den
fasta fritidsbebyggelsen samma sanitära
utrustning som man har i den fasta
bebyggelsen, får man oerhörda svårigheter
ur både ekonomisk och hygienisk
synpunkt. Vi vet att det inte går att
med rimliga kostnader helt rena våra
vattendrag. Numera kallar man ju vattendragen
med förkärlek för recipienter.
Att bada i recipienter är inte riktigt
lika trevligt som att bada i rent
vatten, även om avloppsvattnet renas
innan det släpps ut. Detta är en fråga
som nog bör tas upp allvarligt. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens avloppsbyrå
flyttas ju nu över till naturvårdsverket,
och naturvårdsverket får alltså klar
skyldighet att ta upp dessa problem.

Det finns en liten specialfråga som
på sätt och vis hänger ihop med det
uppdrag som regeringen såvitt jag vet
har lämnat naturvårdsnämnden och
som väl går över på naturvårdsverkets
område. Det gäller grussamfälligheter,
som tredje lagutskottet skrev om häromåret.
En grusås med många delägare
— vilka alltså har var sin bit av den —•
skulle delvis eller helt kunna räddas
mot att man tog en del av åsen eller en
annan ås och utjämnade inkomsterna
för gruset mellan alla markägare inom

Naturvårdens organisation, m. m.

det område man vill behandla. Man
delar alltså på den förlust som kan uppstå
genom att några inte alls får exploatera
och andra får exploatera. Det
är ett svårt problem. Man har kommit
till rätta med det frivilligt på några
ställen, men det torde fordra något slags
lagstiftning.

Motsvarande utjämning mellan olika
markägare torde vara nödvändig när
det gäller exploatering för fritidsbebyggelse
så att man inte bara säger: Här
skall vi ha ett naturreservat, och här
skall vi ha exploatering. Jag tror att det
blir bättre förståelse och bättre planläggning
om man har möjlighet att röra
sig över större områden. Naturvårdsverket
bör tillsammans med planverket
även se på den saken.

I naturvårdsverkets verksamhet har
man för övrigt försökt att göra på detta
sätt. Jag skulle tro att de översiktliga
planer som gjorts upp i norra Kalmar
län innehåller något av denna inriktning.

Nedläggningen av jordbruk och den
ändring av naturen och landskapsbilden
som följer därav måste vi också ta
hänsyn till. Vi vet att lantbruksnämnderna
har intresse för detta. Man bör
alltså enligt min mening ha blicken
öppen för detta. Det är ytterligare en
kontakt med ett annat verk som naturvårdsverket
bör ta.

Vidare föreligger en motion om att
allemansrättens innehåll skall klargöras.
Jag håller med utskottet om att det
är viktigt att ha denna fråga under bevakning,
men jag vill absolut inte förorda
att man skall lagstifta om vad som
är allemansrätt och vad som inte är det.
Jag tror att detta bara förvärrar förhållandet
mellan markägare och enskilda.
Det är bättre att naturvårdsverket följer
dessa frågor och kanske publicerar
tolkning av allemansrättens innehåll,
så att vi på det sättet får ordning och
reda på området.

Till detta med allemansrätten hör ju
faktiskt nedskräpningen i naturen. Men

120 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. in.

i svar från statsråd under senaste tiden
har besked lämnats om att en utredning
tillsatts i frågan, och jag skall därför
inte gå närmare in på saken. Att frågan
hör till naturvårdsverkets arbetsområde
är emellertid uppenbart.

Vidare skall verket naturligtvis föra
propaganda i naturvårdsfrågor. Men jag
vill understryka, att man kommer nog
inte så långt om man inte även litar till
de frivilliga organisationer som verkar
på området. Vi har Svenska naturskyddsföreningen,
vi har Samfundet
för hembygdsvård m. fl. föreningar som
kanske har andra intressen i botten
men som på senare år har börjat intressera
sig för naturvård. Vi har vidare
hela skolutbildningen — både den obligatoriska
undervisningen och frivillig
undervisning av olika slag — som ropar
efter material för naturvårdsundervisning,
och vi kommer ingen vart med
dessa frågor om inte stora delar av
svenska folket får en annan inställning
till naturen än nu. Därvid måste man
nog i stor utsträckning lita till de frivilliga
organisationerna.

Så en specialfråga, som enligt min
mening har viss betydelse!

Det allmänna — staten och förresten
även kommunerna — uppträder ofta
som exploatörer. Statens naturvårdsverk
skall ju skydda oss mot exploatörer
—• skydda oss inte på det sättet att
exploatörerna helt avvisas från scenen
men så att de, när de uppträder, gör
det med hyfs och på ett sådant sätt att
naturen i minsta möjliga mån skadas.

Den nuvarande naturvårdsnämnden
har kommit att diskutera sådana här
saker med vattenfallsverket. Förra året
-— jag tror det var i april månad — behandlade
naturvårdsnämnden en fråga
som det finns anledning att speciellt
uppmärksamma. Naturvårdsnämnden
och vattenfallsnämnden — två statliga
organ, det ena skyddande, det andra
exploaterande — gjorde upp om Vindelälven.
Från vattenfallsverkets sida

sades, att det godtog naturskyddssidans
krav att övre delen av den egentliga
Vindelälven skall räddas, och naturvårdsnämnden
för sin del gick med på
att Laisälven skulle få exploateras.

Det blev en verklig chock för dem
som är intresserade av naturvårdsfrågorna
i landet. Skall två ämbetsverk
göra upp om en så viktig sak? Nej, det
måste vara ett ärende för regeringen.
Vattenfallsverket skall köra hårt med
sina frågor. Det är ett exploaterande
verk som skall tala om, hur vi kan
skaffa elektrisk energi på olika sätt:
genom utbyggnad av vattenfall, genom
anläggande av värmekraftverk och genom
anläggande av kärnkraftverk. Men
vattenfallsverket skall inte inleda förhandlingar
med naturvårdssidan på
annat sätt än att råd inhämtas. Vattenfallsverket
kan naturligtvis fråga: Hur
skall vi göra detta utan att skada? Har
ni några invändningar? Men det skall
inte ingås någon pakt mellan dessa organ
som i fallet Vindelälven, där man
trodde att saken var avgjord.

Nu var det dess bättre inte så. Det
är två frågor som är föremål för vattendomstolens
behandling; dels frågan om
utbyggnaden av Långforsen, som ligger
långt ned i Vindelälven, dels frågan om
det stora regleringsmagasinet i Gautojaure.

Kungl. Maj :t har förbehållit sig rätten
att yttra sig över den senare delen, så
denna överenskommelse gäller inte. Jag
skulle som »testamente» vilja ge det nya
naturvårdsverket en maning att inte ge
sig in på sådana överenskommelser i
fortsättningen. Det duger inte att ämbetsverken
börjar komma överens i så
viktiga frågor, som ju rör hela vår miljö.
Där måste var och en få lägga fram
sina argument — oavsett med vilken
skärpa — och därefter får en myndighet
på ett högre plan, d. v. s. regering
och riksdag, fatta beslutet.

Eftersom herr talmannen meddelade
att också tredje lagutskottets utlåtande

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 121

nr 32 fick behandlas i detta sammanhang
vill jag säga att jag som motionär
är mycket tillfredsställd över att tredje
lagutskottet tillstyrkt en utredning om
vattenvårdsförbund, som rör frågan om
hur man i samverkan mellan industrier,
kommuner och enskilda skall bekämpa
förorening av vattendrag och kunna förplikta
förorenarna att hålla vattendragen
i kondition. För närvarande har
vi ett antal vattenvårdsförbund som
verkar med olika grad av effektivitet.
Många av dem har huvudsakligen en
bevakande uppgift. De kan följa utvecklingen,
men de kan inte vidta några
åtgärder.

I naturvårdslagens inledning står att
naturvården är en såväl statlig som
kommunal angelägenhet. Vi har motionsvägen
gjort många framstötar i riksdagen
under senare år om inrättande
av obligatoriska kommunala organ för
naturvården. De kommunala organen
skall —- om man penetrerar detta närmare
— syssla med ganska skilda uppgifter.
De skall intressera sig för planeringsfrågor,
alltså hävda naturvårdens
synpunkter vid framför allt översiktlig
planering men även vid detaljplanering.
De skall se till att kommunen
skaffar mark för såväl skyddade
reservat och utövande av s. k. rörligt
friluftsliv som social naturvård. De skall
vårda och förvalta de områden som
kommunen har eller som andra vill
överlämna till den att förvalta. De skall
slutligen vara initiativtagare till naturvårdande
åtgärder i respektive kommun
och vara kommunens samvete i dessa
frågor.

Det är många olika frågor som inte
hamnar under någon nu befintlig nämnd
eller styrelse utan berör olika sådana,
t. ex. byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd,
idrotts- och friluftsnämnd.
Många tycker att kommunalnämnden,
kommunens styrelse eller drätselkammaren
skall ha hand om dessa frågor,
och eftersom det rör så många olika

Naturvårdens organisation, m. m.

organ vore det måhända bättre med ett
särskilt sådant. I många län har samtliga
kommuner utsett något av sina organ
till naturvårdsorgan. Ett stort antal
kommuner har redan särskilda naturvårdsorgan,
olika i olika kommuner,
kanske inte alla kommuner men jag
skulle tro att flertalet har det. Det finns
alltså 500—600 kommunala naturvårdsorgan
ute i orterna. Därför tycker jag
att jag kan biträda jordbruksutskottets
skrivning på denna punkt innebärande
att kommunerna inte behöver obligatoriskt
ha ett naturvårdsorgan, det kommer
ändå.

Herr talman! Jag har en motion som
blivit avstyrkt av utskottet och som inte
heller tagits upp i reservation. Det är
motionerna 1:736 och 11:921. Den
handlar om oljeskyddet, framför allt
om oljeskadorna utefter våra kuster.
Situationen har skildrats ganska ingående,
men jag vill inte trötta kammarens
ledamöter med att upprepa dessa
saker. Jag vill bara understryka att
det i längden inte kan vara riktigt att
låta statens oljeskyddsråd vara ett rådgivande
organ endast till sjöfartsstyrelsen.
Denna betraktar vi som ett exploaterande
organ, som skall slå vakt
om den svenska sjöfarten och även om
den utländska. Vi anser att dessa frågor
är viktiga, något som vi fått tillräckliga
bevis för under det senaste
året. Att så är fallet har även givit eko
här i riksdagen i ett flertal enkla frågor
och interpellationer.

Den föreliggande frågan är en typisk
naturvårdsfråga, och mitt önskemål är
att ett råd av motsvarande art som statens
oljeskyddsråd skall knytas till naturvårdsverket
i stället för till sjöfartsstyrelsen.
Utskottets skrivning är välvillig.
Man vill inte avgöra denna fråga
förrän den utredning om oljeskadorna
över huvud taget, som framlades häromåret,
blir behandlad i departementet.
Jag skulle tro att frågan nu handhas
av kommunikationsdepartementets kom -

122 Nr 28

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

mundel •—• tidigare har det växlat mellan
handelsdepartementet och inrikesdepartementet.
Jag kan nöja mig med
detta, men jag uttalar en förhoppning
om att det skall bli ett särskilt råd.

Förra året vid denna tid ställde jag
till statsrådet Palme i denna kammare
en enkel fråga angående oljeskyddsrådet.
Jag påpekade att det var olämpligt
att nu förlänga medlemmarnas mandat
på tre år, eftersom det förestod en ny
organisation, naturvårdsverket. Mandattiden
utgick sista juni förra året. Tack
vare att denna fråga ställdes förkortades
mandattiden för medlemmarna till
endast ett år. Det finns alltså möjlighet
att nu göra om det hela, ty mandaten
utgår den sista juni även i år. En ändring
hade kunnat komma till stånd, men
på grund av någon tröghet anser utskottet
så inte böra ske.

Jag vet att en annan talare skall behandla
oljefrågorna ytterligare, varför
jag kan nöja mig med att säga att jag
är tillfredsställd med den lösning som
denna fråga tills vidare har fått enligt
reservation nr 2 till jordbruksutskottets
utlåtande nr 17.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan.

I detta anioi-ande instämde herr
Rimås (fp).

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Bildandet av statens naturvårdsverk
är en följd av nödvändigheten
att effektivisera samhällets naturvårdande
verksamhet. Under tusentals
år har naturen i vårt land såväl som
i andra länder vårdat sig själv. Den
förhållandevis ringa befolkningstätheten,
den spridda bebyggelsen och självhushållningen
åstadkom inte någon
rubbning i den naturliga balansen inom
vare sig växt- eller djurriket.

Tekniken hade ännu inte krävt någon
tribut, och vildmark i ordets verk -

liga bemärkelse omväxlade med odlad
jord och bebyggda områden. Vattnet var
rent, luften var ren — och allt var ganska
gott i den betydelsen att några naturvårdsproblem
inte existerade.

I dag kan var och en av oss konstatera
vad tekniken och exploateringen av
vår natur fått för konsekvenser. Rent
vatten betyder nu att bakterie- och virushalten
inte överstiger en fastställd
gräns. Verkligt rent vatten finns knappast,
och medicinalstyrelsen använder
uttrycket »hygienisk trygghet vid vattenförsörjning».
Vatten kan vi rena till
en viss gräns. Vad gäller luftföroreningarna
är det fråga om huruvida vi
ens kan nå någon form av hygienisk
trygghet. Problemet med avgaserna från
motorfordon är i de verkligt tättbebyggda
områdena nästan olösligt. Detsamma
är fallet med resterna av oljeförbränningen.
Det radioaktiva stoftet ökar
liksom vår teoretiska tolerans för föroreningar.

Samtidigt krymper vildmarksområdena,
och den odlade jorden lämnas övergiven
att beväxas av buskvegetation. Inflyttningen
till tätorterna ökar, och människorna
dragés till den ur vatten- och
luftsynpunkt sämsta miljön, vilken ytterligare
försämras i takt med befolkningskoncentrationen.
Utbyggnaden av
vattenkraften, byggandet av vägar och
städer, grustäkter och vattenregleringar
är några exempel på vår exploatering
av naturen.

Nu måste vi betala tillbaka, och vårt
viktigaste betalningsmedel är naturvården.
Denna naturvård har inte till huvudsaklig
uppgift att återställa — vi
måste acceptera samhällsförändringar
och deras konsekvenser. Vårt naturvår
dsansvar blir emellertid inte mindre
i detta fall. Vissa delar av vårt land
måste hållas fria från all form av exploatering,
och andra delar måste återställas,
t. ex. igenvuxna lövängar och
betesmarker. Samhället måste ha kontroll
över det fortsatta intrånget i orörda
områden, och luft- och vattenförore -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 123

ningar måste bekämpas. Härtill kommer
också en ny uppgift.

Just inflyttningen till tätorterna har
ökat människornas behov av natur- och
fritidsområden. Vi torde ligga i särklass
högst i världen när det gäller
dubbelbosättning. Antalet sommarstugor
och övrig fritidsbebyggelse är ständigt
stigande. Till naturvården hör emellertid
i första hand det rörliga friluftslivet.
Departementschefen har i proposition
nr 59 betonat vikten av att friluftslivets
behov av mark beaktas på
ett tidigt stadium av samhällsplaneringen.
Kommunerna måste här ha ansvaret
för att vid planeringsarbetet hänsyn
också tages till behovet av lämpliga
rekreationsområden. Detta gäller såväl
anläggningar i nära anslutning till tätorterna
som ströv- och grönområden på
längre avstånd från desamma.

Herr talman! I den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 17 fogade reservationen
har högerpartiets representanter
föreslagit vissa förändringar i den
av utskottet i övrigt tillstyrkta organisationsplanen
för det nya naturvårdsverket.
För friluftslivet har vi velat förorda
att dessa frågor handläggs vid en
särskild sektion inom naturvårdsbyrån,
då vi anser detta vara en alldeles speciell
funktion inom naturvården -—• men
en viktig sådan. Med denna organisation
vinnes dessutom att naturvårds- och
landskapsvårdsfrågorna kan behandlas
inom samma sektion. Enligt departementschefens
förslag skall naturvården
och friluftslivet behandlas av en sektion
medan landskapsvården får en
egen. Med den omstrukturering som pågår
inom hela vårt jordbruk och de
konsekvenser denna obönhörligen får
för landskapsbilden torde det vara av
största betydelse att landskapsvård och
naturvård bedrives i så nära samarbete
som möjligt.

Vi har också föreslagit vissa förändringar
av organisationen inom vattenvårdsbyrån.
Departementschefens förslag
innebär en uppdelning på fyra sek -

Naturvårdens organisation, m. m.

tioner av byråns verksamhet. Enligt förslaget
torde detta i många fall innebära
att en fråga måste behandlas vid både
två, tre och fyra sektioner, och vi kan
inte anse det rationellt att på detta sätt
skapa förutsättningar för dubbelarbete.
Reservanterna har i stället föreslagit en
uppdelning på en planeringssektion och
en anläggningssektion. Såväl kommunala
som industriella ärenden torde ändå
komma att behandlas vid endera eller
båda av dessa sektioner. En inskränkning
av antalet sektioner innebär dessutom
att en viss flexibilitet skapas i verkets
framtida utbyggnad. Departementschefens
förslag till organisation verkar
att i någon mån vara uppbyggt i vetskap
om hur svårt det är att på ett
senare stadium få en utökning av antalet
tjänster vid ett statligt verk; det
torde inte bli lättare efter finansministerns
förvarnande om stark restriktivitet.

I medvetande om detta har jordbruksministern
så att säga tagit till
ordentligt, vilket, som vi ser det, innebär
en fastlåsning med ytterligt begränsad
möjlighet till vidare utbyggnad
inom de sektioner där en sådan kan
komma att visa sig alldeles nödvändig.
Dessutom fråntar man verket, trots
dess, utomordentligt viktiga uppgift, en
del av dess officiella status genom att
föreslå att det skall ledas av en överdirektör.
Vad finns det egentligen för
rimlig orsak till att detta verk, som i
så hög grad skall samarbeta med andra
statliga verk — vi hörde nyss herr Tobé
redogöra för det samarbete som hittills
har ägt rum mellan vattenfallsverket
och naturvårdsnämnden — inte skall
ledas av en generaldirektör? Reservanterna
föreslår att så blir fallet.

Förslaget om en minskning av antalet
tjänster vid naturvårdsverket med
åtta rymmer emellertid också förslag
till förstärkningar. Först och främst anser
vi det absolut nödvändigt, att en
tjänst som viltbiolog inrättas i naturvårdsverket.
Vår fauna är stadd i stän -

124 Nr 26

Fredagen den 12 maj 19G7

Naturvårdens organisation, m. m.

dig förändring, och denna förändring
har icke gått i önskvärd riktning. Vi vill
därtill förstärka länsstyrelsernas personalresurser
inom naturvårdsområdet.

Den regionala organisationen inom
de flesta län har mycket små möjligheter
att i dag utöka sin naturvårdande
verksamhet på grund av den eftersläpning
som redan nu råder. Arbetsuppgifterna
i framtiden kommer att i högre
grad än hittills bestå av bl. a. inventering
och planering, avsättande av naturreservat
och fridlysning av naturminnen.
Ett omfattande fältarbete kommer
att bli nödvändigt för undersökning av
strandskydds- och landskapssikyddsområden,
meddelande av täkttillstånd och
frågor om förfallna byggnader, reklam
och nedskräpning i naturen. En annan
viktig uppgift kommer att utgöras av
förhandlingar med sakägare, som gör
anspråk på ersättning eller fordrar inlösen
av fastighet på grund av en i naturvårdshänseende
företagen åtgärd.

En decentralisering av de naturvårdande
uppgifterna förordas också och
torde i praktiken bli allt viktigare. Vi
anser att en förstärkning är nödvändig
inom den regionala organisationen och
föreslår att medel beräknas för fyra ytterligare
tjänster som byråingenjör. Detta
innebär i realiteten att nuvarande teknikertjänst
behålls i tidigare omfattning.
Samtidigt vill vi inte biträda departementschefens
förslag om indragning
av en länsingenjörstjänst utan föreslår
att oIjeskyddsutredn ingens förslag,
att statens naturvårdsnämnd — eller
i detta fall statens naturvårdsverk
— skall åläggas en tillsynsverksamhet
på oljeskyddsområdet av rådgivande
och samordnande karaktär, skall följas
upp genom att en tjänst med denna
funktion inrättas och ställs till naturvårdsverkets
förfogande. Detta kommer
dessutom att öka möjligheterna till ett
nära samarbete mellan statens oljeskyddsråd
och naturvårdsverket.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,

2 och 3 vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 17.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Både herr Tobé och
fru Ingrid Sundberg har givit eu så fyllig
redogörelse för utskottsförslagen och
vad vi i övrigt skall diskutera att jag
kommer att inskränka mig till att tala
bara om ett par speciella frågor.

Egentligen, herr talman, skulle man
gärna vilja ha en hel dag på sig för att
i denna kammare få diskutera dessa naturvårds-
och miljövårdsfrågor. Både
motioner, interpellationer och enkla frågor
har framställts, i riksdagen under
det löpande året och besvarats. Vi har
alltså redan behandlat vattenfrågor, föroreningsfrågor
o. s. v. En koncentration
kanske skulle underlätta hela riksdagsarbetet
inom detta ämnesområde.

När vi nu står i begrepp att starta
ett nytt ämbetsverk vore det också naturligt
att ta upp hela frågain om vad
detta verk skall syssla med på olika
områden för att skydda naturen, våra
strövområden och det rörliga friluftslivet.
Departementschefens synpunkter
och önskemål skiljer sig inte mycket
från oppositionens. Jag skall bara ta upp
en punkt. Departementschefen säger:
»Det är uppenbart att den yttre miljön
också är av stor betydelse för människornas
välbefinnande. Den är en del av
vår levnadsstandard.» Jag anser att den
är och kommer att bli mer än så.

Redan i dag finns det områden i Europa
där det trots hög materiell standard
är svårt att över huvud taget leva,
därför att man måste föra en ständig
kamp mot förgiftningsfrågorna i det
tekniska samhället, där man måste spänna
sinnena för att klara sig inför trafikproblemen,
luftföroreningarna, vattenföroreningarna,
bullret, biociderna
o. s. v. Man kan nästan säga att det är
lättare att leva i vissa u-landsområden
— även om man har det besvärligt med
födan — än i det tekniskt fulländade
samhället av i dag.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 125

Jag skall nu övergå till organisationsfrågan
på en punkt som jag känner
ganska väl till. Högerpartiet har föreslagit
en nedbantning av det centrala verket,
då vi anser att det bör byggas upp
successivt. Man bör så småningom bygga
upp verket för att det skall bli så
fullödigt som möjligt. I det nya verket
ämnar man för frågorna om det rörliga
friluftslivet tillsätta inte mindre än fem
personer: en avdelningsdirektör, tre byrådirektörer
och en förste byråsekreterare.

Statens friluftsnämnd, som jag har
tillhört under många år, bar haft en
halvtidsanställd tjänsteman, en ordförande
och fem ledamöter, vilka alltså
i huvudsak fullgjort de uppgifter som
nu skall utföras inom det rörliga friluftslivets
område. Man ökar anslagssumman
med en miljon kronor. Det
hade inte varit någon svårighet för oss
i statens friluftsnämnd att göra av med
en, två eller tre miljoner kronor per
år. Kommuner, enskilda organisationer
och andra står nämligen i ko för att
få pengar som stimulansbidrag för uppbyggande
av sitt rörliga friluftsliv.

Jag anser att man vid uppbyggandet
av verket mycket väl kan stryka ett antal
av dessa byrådirektörer och i stället
föra över arbetsuppgifterna till länen.
I länen har man frågeställningarna
direkt inför ögonen. Det centrala verket
skall ge en allmän service till länen
i detta sammanhang.

Vi vet att intresset för dessa frågor
på länsplanet och i kommunerna har
ökat kolossalt under de senaste åren. I
kommunerna är man mycket medveten
om nödvändigheten av att avsätta fritidsområden
och naturvårdsområden.
Man är till och med intresserad av
landskapsvårdsfrågor.

Länsstyrelsen arbetar med dessa frågor,
och därför tycker vi att det är väsentligt
och riktigt att föra över en del
av krafterna till länsplanet. Det är det
vi har gjort, när vi har minskat antalet
byrådirektörstjänster med sju och

Naturvårdens organisation, m. m.

i stället ökat antalet byrå i ngenj örstj änster
på länsplanet med fyra. Vi har talat
om en viltforskare som skulle ta upp de
biologiska frågorna när det gäller det
vilda. Han skulle särskilt studera vad
som egentligen händer med det vilda
när man kommer att konstgödsla våra
skogar. Vad händer då med viltlivet?
Vad är det som sker på biocidsidan
inom det svenska skogsbruket o. s. v.?

Dessutom har jag varit med om att
skriva under en motion av herr Tobé
angående oljeskyddsfrågorna, vari det
föreslås att en särskild befattningshavare
skall anställas för dessa frågor. Vi
har alltså på så sätt kompletterat det

Herr talman! Med dessa ord ber jag
hela med att sätta in andra krafter
främst på regionala planet.

Jag vill anmäla en synpunkt på det
rörliga friluftslivet, nämligen samplaneringen
inom länet och mellan länen.
För närvarande visar kommunerna en
mycket stor ambition i fråga om att
starta skidbackar, hoppbackar, bygga
friluftsanläggningar o. s. v. Därvid
räknar med ett s. k. intagningsområde.
Man räknar med vilka människor som
har intresse av att komma till ett nytt
område och ritar upp cirklar. Då visar
det sig kanske att man bygger hoppbackar
på två å tre mils avstånd ifrån
varandra och för in samma mängd människor
inom detta område som man vill
fånga in till den verksamheten. Härvidlag
erfordras faktiskt en betydligt bättre
samplanering än den som nu förekommer
inom länen. Det är en erfarenhet
som vi har fått på det statliga friluftsområdet.

Jag vill också starkt poängtera betydelsen
av att när man bygger upp
detta verk man gör det så att det får
samma pondus och samma möjlighet
att arbeta som de andra verken har. Det
är inte oviktigt att naturvårdsverket får
samma kraft att uppträda som t. ex.
väg- och vattenbyggnadsverket eller
andra av våra ämbetsverk, därför att
det är ju med dessa verk som det nya

126 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

verket skall konfronteras. Väg- och
vatten är som vi vet ett ganska kraftfullt
verk som i regel lyckas genomföra sina
önskemål. Då är det viktigt att naturvårdsverket
står på samma plan och
kan diskutera under samma betingelser
när det gäller att försvara naturvårdsområden
och naturvårdsmiljö mot en
stark exploatering som inte alltid är
alldeles nödvändig. Det är alltså angeläget
att det nya verket får en generaldirektör.

Med förhoppningen att det nya naturvårdsverket
skall fylla den uppgift
det är ämnat för, att det verkligen skall
kunna utgöra en pådrivande, stimulerande
och samordnande kraft för dem
na verksamhet, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till samtliga reservationer
i den punkt som behandlar naturvårdsverket.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! I denna fråga föreligger
motion II: 961 av herr Adamsson och
mig och I: 771 av fru Wallentheim och
herr Carl Albert Anderson, vari hemställs
»att i länsstyrelsernas uppgifter i
samband med översiktsplanering av
marktillgång och markanvändning måtte
ingå att bevaka de fritidsintressen
som representeras av koloniträdgårdsrörelsen
och söka samråd med intresserade
kommuner och koloniträdgårdsrörelsen
för anläggning av koloniområden.
»

Utskottet har i sin skrivning betonat
att det »finner det värdefullt att motionärerna
riktat uppmärksamheten på
denna fråga, som är av betydelse för inte
minst barnfamiljer och äldre personer.
I föreliggande proposition behandlas
emellertid endast de delar av
fritidsutredningens förslag som gäller
det rörliga friluftslivet.» Med hänsyn
härtill anser sig inte utskottet böra biträda
motionsyrkandena.

År detta riktigt? Det är helt enkelt så
att även den regionala organisationen

behandlas. I utskottsutlåtandet framhålles
bl. a. följande: »Statskontoret anser
att de viktigaste arbetsuppgifterna för
länsstyrelserna blir att kartlägga de anspråk,
som från olika håll ställs på naturtillgångarna.
Länsstyrelserna bör enligt
statskontoret i samråd med naturvårdsverket
inventera de olika naturtillgångarna
och göra upp översiktliga
planer för hur dessa tillgångar bör utnyttjas
på bästa sätt för att tillgodose
olika anspråk.»

Departementschefen ansluter sig till
denna uppläggning och skriver om de
översiktliga planeringarna på följande
sätt: »Jag anser, att sådana planer har
stor betydelse för samhällsplaneringen.
De behövs i första hand för områden
där exploateringstrycket är starkast och
där konflikter mellan naturvårdsintresset
och andra intressen kan tänkas
uppstå.»

Det är precis vad som här äger rum.
Kolonirörelsen befinner sig i en situation
som kräver nyanpassning. Våra koloniområden
har växt upp inom städerna,
men nu behöver städerna dessa områden
och detta tvingar kolonirörelsen
att i fortsättningen mera flytta utanför
stadsgränserna. Alla som känner till det
mycket stora naturvårdsintresset bland
kolonister och småstugeägare vet, att en
omställning är en ytterst betydelsefull
fråga för dessa människor som ofta är
små inkomsttagare och äldre personer.
Städerna och många andra stora samhällen
sysslar med dessa frågor och
försöker ordna permanenta småstugeoch
koloniområden, och betonar att det
måste vara en vital samhällsangelägenhet
att hjälpa dessa medborgare. Vi
hjälper ungdomar och andra grupper,
varför skall vi då inte också kunna ingripa
i det här fallet.

Kolonirörelsen har nu funnit andra,
modernare former som på alla sätt måste
beaktas. Det har skapats uppslutning
kring denna nya småstuge- och kolonirörelse
i kommunerna, och jag vill här
som exempel nämna om vad som ägt

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 127

rum i Höllviksnäs — ett litet område
mellan Falsterbo och Malmö — där
man genom kommunens medverkan
möjliggjort utomordentliga lösningar.

Många andra kommuner har funnit
former som ger den naturälskande medborgaren
möjlighet att på ett billigt och
klokt sätt lösa en fråga av största betydelse
för både den enskilde och familjen.
En medverkan av samhället är
nu mycket betydelsefull, och den bör
äga rum genom länsstyrelsens engagemang
i den regionala planeringen och
vid anskaffande av lämpliga områden
för småstuge- och kolonirörelsen och
kanske främst genom att verka för
anskaffandet av markområden som kan
få mer permanent karaktär.

I propositionen och utlåtandet behandlas
den regionala organisationen,
och jag anser därför också att småstuge-
och kolonirörelsen och dess problem
i fråga om mark och långsiktig
planering borde beaktas vid ställningstagande
till den nya organisationsformen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 961.

I detta anförande instämde herr
Adamsson (s).

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Miljöfrågorna har under
senare tid tilldragit sig allt större
uppmärksamhet och intresse från såväl
allmänhetens som politikernas sida. Bara
ett sådant förhållande som att talarlistan
i detta ärende upptar inte mindre
än 15 namn tyder på att politikerna
har vaknat och börjat inse denna frågas
betydelse. Min uppfattning är att
miljöfrågorna vid sidan av u-hjälpen
utgör det största problemkomplex som
vi politiker har att syssla med. Miljöproblematiken
kanske inte är någon
primärt partiskiljande fråga; det visas
klarast av att motsättningarna mellan
oppositionen och regeringen i denna

Naturvårdens organisation, m. m.

fråga är obetydliga — de rör endast
detaljer i det framlagda förslaget.

Nej, snarare är det en generationsmotsättningsfråga.
De människor, som
nu är unga och som skall leva i en allt
sämre miljö, om det inte görs någonting
åt den, har större anledning än
de äldre att känna sig oroade. I sammanhanget
är det värt att notera att
provies — den unga generationens mest
vildvuxna politiska agitatorer — gett sig
på både engångsglas och luftföroreningar,
i högsta grad jordbundna och verklighetsnära
frågeställningar. Det kanske
kan vara symtomatiskt.

Miljöproblemen har globala dimensioner.
Vattenföroreningar i världshaven,
luftföroreningar i högre luftlager och
jordförstöring stannar inte vid några
nationsgränser. Olja som släpps ut på
haven stannar visserligen vid nationsgränserna
— närmare bestämt vid
stränderna — men där stannar den också
ordentligt. Det är de internationella
perspektiven på miljöproblemen som
gör att jag ställer dem i klass med uhjälpen
när det gäller att värdera deras
betydelse.

Miljöpolitik i vidsträckt bemärkelse
innefattar inte bara traditionell naturvård,
vattenvård, luftvård och liknande,
utan även bebyggelseplanering, fritidsfrågor,
kulturmiljövård och bullerproblem,
för att ta några exempel. Med en
sådan definition av miljöpolitiken blir
en framtida organisation med ett miljödepartement
i toppen ganska naturlig.
Den blir då kanske ett uttryck för en
annan organisationsprincip på departementsnivå
än den vi tillämpar i dag.
Sedan blir det också naturligt att man
bygger vidare nedåt i samhällets organisation
med miljövård i stället för naturvård
som vägledande ord.

Proposition nr 59 angående naturvårdens
organisation anger mot den bakgrunden
en kortsiktig lösning. Redan
namnet visar det; naturvårdsverket
vill man kalla det ämbetsverk som föreslås
i propositionen. I motionsparet

128 Nr 26

Fredagen den 12 mai 1967

Naturvårdens organisation, m. in.

I: 772 och II: 960 har vi föreslagit namnet
milj övårdsverket. Vi motionärer tycker
att det är ett mer framåtsyftande
namn på ett sådant ämbetsverk. Utskottet
tillstyrker inte vårt namnförslag.
Som motionär är jag inte särskilt förvånad
över delta, samtidigt som jag inte
ser någon anledning att fälla tårar över
utskottets yttrande på denna punkt.
Frågan kommer tillbaka och kommer
tillbaka mycket snart, rimligtvis redan
nästa år när immissionssakkunnigas betänkande
bör avsätta en proposition om
miljövårdens fortsatta utbyggande. Då
kommer namnet naturvårdsverket redan
efter ett år att framstå som förlegat.

Om man ser litet grand på vad som
föreslås i proposition nr 59, kan man
börja med att konstatera att naturvårdsverket
inte medför någon väsentlig förstärkning
av de centrala resurserna för
miljövården. Jag skulle närmast vilja
karakterisera det som självklara rationaliseringar;
samordning av befintliga
administrativa resurser. Man har inte
ens tillfört verket så väsentliga funktioner
som bullerexpertis och oljeskadeexpertis
i tillräcklig omfattning.

Förslaget om den regionala organisationen
kan ges ungefär samma betyg.
På det regionala planet sammanför man
befintliga organisationsenheter, tillför
dem på papperet en viss förstärkning,
som dock i realiteten inte är riktigt så
stor som den ser ut att vara. Man tillskapar
inga väsentligt nya funktioner
utan vidtar en — låt oss kalla det så —
strukturrationalisering.

Det bör ju ge förutsättningar för en
viss effektivisering av arbetet, men det
breddar knappast registret på den regionala
nivån.

Den nya organisation man skapar ger
som alla andra omorganisationer övergångsproblem.
Detta gäller både den
centrala och den regionala nivån. Tillsättningen
av de nya tjänsterna —- de
utannonserades för några veckor sedan
-— är väl klar till alla delar om ungefär

ett halvår. Sedan kommer en inkörningsperiod
på ytterligare ett halvår innan
organisationen fungerar. Sammanlagt
tair detta alltså ungefär ett år, och
då är det förmodligen dags för nästa
omorganisation mot bakgrund av immissionssakkunnigas
betänkande. Detta
innebär kort sagt att förslaget för nästa
budgetår inte kommer att medföra någon
egentlig resursökning. Men det är
trots detta ett steg i rätt riktning, och
ett mycket väsentligt sådant, som föreslås
i propositionen.

Oljeskadeskyddet har ju fått stor aktualitet
på sistone. Det framgår av jordbruksutskottets
utlåtande nr 17 och av
vad som har sagts tidigare här i debatten.
I vår motion har vi föreslagit att den
länsingenjörstjänst, som i proposition
nr 59 föreslås indragen, skall behållas
speciellt för oljeskadefrågornas handläggning.
Det är redan nu nödvändigt
att det finns teknisk expertis till hands
för att klara de praktiska problemen
i samband med oljeskador. Jag skulle
gärna se att man införde en form av
central jourtjänst med en jourhavande
oljeskadeingenjör med befogenheter och
resurser att snabbt beordra sanering. I
dag fungerar det inte på det sättet.
Kommunernas hälsovårdsnämnder är
de som vanligtvis får ta på sig ansvaret
när oljeutsläpp gjorts. Vad det innebär
för en liten skärgårdskommun — vi
kan som exempel ta Djurö eller Blidö i
Stockholms skärgård med vardera 1000-talet innevånare — är inte svårt att förstå.
Vad händer om det där inträffar en
oljekatastrof? Det kan dröja dagar innan
man kan börja saneringen, därför att
det inte finns någon klart uttalad ansvarsfördelning
för den omedelbara saneringen.
Ansvarsfrågan är i och för
sig intressant, men när det gäller att
förebygga skador är det viktigt att man
sätter in en snabb sanering och för det
behövs teknisk expertis. Vi har alltså
föreslagit att man skall reservera denna
länsingenjörstjänst just för detta ändamål.
Jag vill på denna punkt yrka bifall

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 129

till reservation nr 2 av herr Nils Hansson
m. fl. i jordbruksutskottets utlåtande
nr 17.

Så några ord om den kommunala organisationen.
Naturvårdslagen lägger ju
stort ansvar på kommunerna när det
gäller naturvården. Medvetandet om detta
har trängt ut till många kommuner
men långt ifrån till alla, kanske minst
till dem som har det största ansvaret,
d. v. s. värdkommuner för fast fritidsbebyggelse
och för det rörliga friluftslivet.
Dessa värdkommuner har inte organisatoriska
och ekonomiska resurser
att ta sitt ansvar. Det innebär att detta
i många hänseenden får bli en regional
fråga. Men det innebär också att man
måste driva på kommunerna ännu mer
för att få dem att inrätta någon form
av naturvårdsorgan eller alternativt ge
kommunens styrelse ett klart uttalat ansvar
för dessa frågor. I motionsparet
I: 370 och II: 465, som avlämnades under
den allmänna motionsperioden i år,
har vi just föreslagit att kommunerna
bör åläggas att utse ett organ för de
kommunala naturvårdsuppgifterna. Det
kan tänkas att en ökad information och
ett pådrivande av kommunerna är tillräckligt
på kort sikt. På lång sikt ser
jag som en naturlig påbyggnad på den
organisation jag skisserade med »miljövård»
som nyckelord: en miljövårdsnämnd
i stället för en naturvårdsnämnd.
En sådan miljövårdsnämnd
skulle i allt väsentligt ersätta hälsovårdsnämnden;
en del av dess funktioner
skulle då föras till en socialvårdsnänind,
som utgörs av de sammanslagna
sociala nämndernia och vars inrättande
förefaller ligga rätt nära i tiden. Vissa
av byggnadsnämndens funktioner måste
också föras till en sådan miljövårdsnämnd
—- och naturligtvis också hela
naturvårdskoniplexet. Vidare kommer
sannolikt en hel del av fritidsfrågorna
in i sammanhanget.

Forskning måste ligga bakom allt
samhälleligt agerande, och detta gäller
inte minst inom miljövården. Miljö -

Naturvårdens organisation, m. m.

vårdsforskningen måste bedrivas mycket
mera intensivt än hittills. Den statliga
utredningsverksamheten likaså. Naturresursutredningen
är sålunda en
nyckelutredning både när det gäller
forskning och statlig organisation, och
den utredningen väntar vi oss mycket
av. Den nytillsatta avfallsutredningen
är en annan utredning som man kan
ställa höga förväntningar på. Men allt
detta kan dock endast vara eu början
till en ny miljöpolitik.

Metoderna för informationsöverföring
måste också utvecklas. Den forskning
som bedrives i dag ger resultat,
som i mycket stor utsträckning stannar
i forskarnas skrivbordslådor då vi inte
har en fungerande informationsöverföring
från forskarnivån till den praktiska
tillämpningen. Detta gäller inte bara
inom miljövården utan även på en råd
andra områden. På hela fältet gäller
det att föra ut de resultat forskarna
uppnår till dem som skall svara för
resultatens omsättande i praktisk tilllämpning.

Herr talman! Mycket mera kunde sägas
om miljöfrågorna, men låt mig avslutningsvis
bara ange en global målsättning,
som kanske kan sätta in frågan
i dess rätta perspektiv: Miljövård, globalt
sett, är att snabbt optimera betingelserna
för biologiskt liv och mänsklig
aktivitet på jorden.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Tillkomsten av det nya
naturvårdsverket hälsas med tillfredsställelse
av många. Framför allt alla de
människor som sysslar med miljöfrågor
och som känner ansvar för utvecklingen
ser med stora förhoppningar på
detta verks tillblivelse.

Naturvårdsverket får verkligt stora
—- man kanske kan säga nära nog
övermänskliga — uppgifter. Miljöfrågorna
är av den storleksordningen att

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 26

130 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

det kommer att bil oerhört svårt att
klara alla delar i det stora problemkomplex
det här gäller. Därför är det
också utomordentligt viktigt att verket
erhåller den ställning och de resurser
samt tillgång till de experter som erfordras
för att lösa uppgifterna på såväl
det centrala som det regionala planet.
1 annat fall är risken stor att organisationen
inte orkar med de många och
viktiga arbetsuppgifterna.

Från folkpartiets sida har vi föreslagit
att verket som sådant skall få en
starkare ställning och bli ett generaldirektörsverk.
Vi har också föreslagit
något ökade resurser och att nödig expertis
skall ställas till verkets förfogande,
inte minst på det regionala planet.
Vidare bär vi krävt en bättre samordning
av den nu splittrade forskningen
och föreslagit tillskapandet av ett
samordnande institut. Vi har framhållit
att de forskningsresultat som vinnes bör
på ett effektivare sätt föras ut till alla
dem som inom den offentliga och privata
sektorn har inflytande på samhällsplaneringen.
Många naturvetenskapliga
forskningsresultat av omedelbar
betydelse för samhällsplanerarna
når aldrig fram till vederbörande. På
den punkten instämmer jag i vad herr
Norrby nyss framhöll.

Naturvårdsverket får många uppgifter,
och det kommer att ställas stora
krav på organisation, överblick och
uppföljningsförmåga. I det senare hänseendet
är verket beroende av bl. a. de
regionala instanserna och kommunerna.
De regionala instanserna, d. v. s.
länsstyrelserna med sina naturvårdsenheter,
får väsentligt utökade uppgifter
efter den 1 juli 1967. Länsingenjörskontoren
inordnas i länsstyrelserna.
Ansvaret för kontroll och övervakning
av vattenskyddsåtgärder beträffande
såväl jordbruket som industriella och
kommunala föroreningar läggs på länsstyrelserna,
ärenden om statsbidrag för
vatten- och avloppsanläggningar likaså.
I länsstyrelsens uppgifter skall även

ingå att ta till vara friluftslivets intressen.

Men trots de växande uppgifterna blir
ökningen av personalresurserna tämligen
ringa — enligt Kungl. Maj :ts förslag
endast åtta tjänster. I detta sammanhang
bör observeras att det i den regionala
organisationen för närvarande
finns fem heltidstjänster och en halvtidstjänst
på extra stat, varför den reella
förstärkningen bara blir 2Va tjänst.

För att motsvara de krav och förväntningar
som redan i inledningsskedet
ställs på den nya organisationen bör
en förstärkning göras på det regionala
planet. Enligt vår mening hade detta
lämpligen kunnat ske på det sättet, att
till länsstyrelsernas förfogande för särskild
expertis ställts ytterligare 500 000
kronor. Då detta förslag bär fallit under
utskottsbehandlingen, ber jag att på
denna punkt få yrka bifall till reservationen
nr 3 vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, vilken innebär förstärkning
av de regionala organens resurser.

Kommunerna har och kommer att få
viktiga uppgifter på naturvårdens, kulturminnesvårdens
och friluftslivets områden.
I propositionen påvisas behovet
av ökat stöd till friluftslivet och vikten
av att friluftslivets behov beaktas vid
samhällsplaneringen. Det är angeläget
att de samhällsorgan som svarar för
planeringen, främst kommunerna, vid
planeringsarbetet även tar hänsyn till
behovet av lämpliga rekreationsområden.
Den stora betydelse som friluftslivet
har i det moderna samhället motiverar
att såväl staten som kommunerna
engagerar sig för att skapa tillfälle
till friluftsliv för så många som
möjligt.

Vid planeringen av nya bostadsområden
är det också angeläget, säger jordbruksministern,
att anläggningar med
anordningar för olika former av motionsverksamhet
i det fria kommer till
stånd på bekvämt avstånd från bostaden.
Strövområden på inte alltför långt

Fredagen den 12 maj 19G7

Nr 23 131

avstånd därifrån är ett annat önskemål.
Detta är exempel på uppgifter, som de
kommunala organen har att gripa sig
an med.

Enligt propositionen är det meningen
att kommunens styrelse skall ta sig an
dessa uppgifter. I vissa fall kan det
vara lämpligt, men enligt deras mening
som står bakom motionerna I: 772 och
II: 960 bör det stå kommunerna fritt att
för dessa viktiga uppgifter välja det
organ som man finner lämpligt. Men vi
anser dessutom att det skall vara ett
obligatorium att det tillskapas kommunala
organ, som har att bära ansvaret
för miljövårds- och friluftsfrågorna.
Frågorna är av sådan vikt att det inte
får råda någon tvekan om vilket organ
som här bär ansvaret.

Herr talman! Låt mig till slut säga
några ord om en fråga som enligt min
mening kräver ökad uppmärksamhet,
nämligen landskapsvården.

Jag har uppmärksammat att naturvårdsbyrån
inom verket skall svara för
bl. a. ärenden rörande landskapsvård.
Jag anser den uppgiften vara synnerligen
viktig. Den hastiga förändring av
landskapsbilden som sker i och med
nedläggningen av ett stort antal jordbruk
och därmed följande inplantering
av skog är en process som kräver ökade
insatser från naturvårdarnas sida. Den
landskapstyp med öppna fält, betesmarker
och lövskogar som präglar betydande
delar av vårt land får inte försvinna.
Denna landskapstyp har inte bara kulturhistoriskt
värde, utan är viktig också
därför att den är särskilt lämplig för
fritidsändamål.

I motionerna 1:370 och 11:465 har
pekats på några uppslag som skulle göra
det möjligt att bevara åtminstone vissa
delar av det gamla odlingslandskapet.
Men frågan är så stor, att den bör bli
föremål för en särskild utredning, vilken
lämpligen kan ske på initiativ av
naturvårdsverket.

När jag talar om landskapsvården tänker
jag också på bebyggelsen. Vi har

Naturvårdens organisation, in. m.

för närvarande möjligheter att skapa
naturreservat, och statsbidrag kan utgå
till detta ändamål. Men det finns ytterst
små möjligheter att med statsbidrag bevara
värdefulla byggnader, som kan ha
mycket stor inverkan på just landskapsbilden
och som kan äga stort kulturhistoriskt
värde. På den punkten efterlyser
jag förslag som gör det möjligt
att bättre än vad som nu kan ske ta
till vara det värdefulla i landskapsbilden
på detta område.

Herr talman! Jag yrkar även under
hänvisning till vad herr Tobé anfört
bifall till reservationen 2 vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 17.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31 behandlas
bl. a. ett motionspar från centerpartiet
och folkpartiet om en förbättrad miljövård.
Det är ett frågekomplex som aktualiserats
av dessa båda partier under
många år. Under de senaste åren har
vi faktiskt också fått våra synpunkter
beaktade och vunnit gehör för dem i
betydligt större utsträckning än tidigare.
Detta noterar vi med den allra
största glädje och hoppas att i fortsättningen
erhålla allt större förståelse för
de synpunkter vi framför när det gäller
miljöns betydelse.

I de akiuella motionerna har bl. a.
framhållits nödvändigheten av att i allt
samhällsbyggande i högre grad än som
nu sker beakta miljöfaktorerna. Gör man
inte detta finns stor risk att strävan
efter att åstadkomma största möjliga
tekniska och ekonomiska resultat leder
till skadeverkningar för miljön — såväl
natur- som kulturmiljön. För att lösa
miljöfrågorna på naturvårdsområdet
fordras samverkan mellan vetenskapsmän,
tekniker, näringsliv och myndigheter.
I motionerna reses bl. a. direkta
krav på eu bättre samordning och en
bättre planering samt en bättre utbildning
av befattningshavare inom naturvården.

132 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

Nu har emellertid — såsom påpekats
bl. a. här i dag — framlagts propositioner
i ämnet, i vilka de önskemål som
framförts motionsvägen tagits upp och
i viss mån tillmötesgåtts. Detta framgår
även av jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, som gäller naturvårdens organisation.
Ser man på det nya planverkets
framtida verksamhet har också där
vissa önskemål som framställts i motionerna
i viss utsträckning tillgodosetts.

Detta har gjort att vi från centerpartiet
och jag förmodar även folkpartiledamöterna
inom allmänna beredningsutskottet
i år har velat avvakta och se
vad riksdagens ställningstagande till
dessa berörda propositioner i praktiken
kommer att innebära. Utskottet har därför
kunnat enas om ett gemensamt utlåtande.
Centerpartiets och folkpartiets
representanter har dock till utlåtandet
fogat ett särskilt yttrande. I detta framhålles
vad jag här sagt, samtidigt som
det starkt understrykes att vi nu, trots
vad som skett, endast befinner oss i begynnelseskedet
av en utveckling som
kommer att löpa allt snabbare och där
miljöfrågorna kommer att uppta en alltmer
dominerande del av samhällsplaneringen.
Det är många frågor som återstår
att lösa.

Som det väsentligaste i det fortsatta
arbetet ter sig uppgifterna att följa upp
och vidareutveckla naturvårdens och
planverkets arbete liksom det utrednings-
och forskningsarbete som nu pågår.
Vi har också i vårt yttrande velat
understryka det stora behov som finns
av en förbättrad och utvidgad undervisning
i naturvårdsfrågor samt nödvändigheten
av fortbildningskurser för
de redan yrkesverksamma.

Herr talman! Jag har med detta velat
framhålla den betydelse vi anser att
miljöfrågorna har och vidare de förhoppningar
vi ställer på det nya statliga
verk som skall syssla med verksamheten
på detta område. Vi hoppas att man
därigenom skall vinna ökad förståelse
för och större beaktande av miljöns

betydelse. Samtidigt vill jag understryka
det intresse och den uppmärksamhet
som vi allt framgent kommer att ha
på denna för dagen och framtiden så
betydelsefulla fråga.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Det av 1965 års riksdag
fattade principbeslutet om inrättande
av en central myndighet för hela
naturvårdsområdet måste -— som flera
talare redan påpekat — anses vara tillfredsställande.
Mot det föreslagna namnet
— statens naturvårdsverk -—• har
jag för min del intet att erinra. Detta
ord torde vara det lämpligaste då det
anger både att verket skall syssla med
naturvård och att det är ett statligt
organ vad uppbyggnaden beträffar. Den
uppläggning av dess organisation som
utskottsutlåtandet i dag redovisar förefaller
i stort sett vettig. Det torde vara
en riktig planering när man till styrelsen
knyter de tre råden och föreslår
fyra byråer samt en expertgrupp
För min del hade jag önskat att den
motionsvis framförda tanken att säkerställa
lekmannainflytande i rådet vunnit
beaktande. Om organisationer från
näringslivet och arbetsmarknaden samt
från den ideella sidan fått vara med,
hade garanterats —• vilket vi alla finner
angeläget —• att råden företräder
största möjliga antal intresseriktningar.
På denna punkt har utskottets skrivning
inte lugnat mig riktigt.

Då det gäller den föreslagna expertgruppen
kontra lantbruksnämnden som
rådgivare vid värdering av mark vid
förhandlingar med markägare, vill jag
försöka tro på möjligheten av, som utskottet
på s. 22 skriver, »samråd med
lantbruksnämnd».

Jag skall i dag inte orda om vad som
gäller verkets struktur och dess förhållande
till länsstyrelserna. Jag vill gå
direkt på frågan om landskaps- och
miljövård. Jag vill fråga så här: Vad
kommer naturvårdsverket att betyda i
praktiken för miljövården och i syn -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 133

nerliet för landskapsvården? Vilka befogenheter
får det i praktiken?

Vad blir dess inflytande i realiteten?
Vad kan vi hoppas här?

Låt mig få ta ett konkret exempel,
nämligen Vindelälven. Jag vill inte här
i dag dra upp en diskussion om Vindelälven
— en sådan kommer nog senare.
Men regleringen av dess källor och
utbyggnaden av dess fall och de förändringar
av dess dalgång med 30—40
mil landskap som nu planeras av ett
annat statligt verk ger oss anledning att
tänka på naturvårdens möjligheter. Vad
kan det nya verket här göra för landskapsvården? Detta

är en mycket aktuell fråga. Jag
skulle inte ha nämnt den, om inte så
mycket skall hända just i sommar. Redan
under juni väntas dom beträffande
Långfors kraftstation och dess utbyggnad,
och den 28 augusti i år sammanträder
enligt uppgift vattendomstolen
för en förberedande förhandling som
äger rum antingen i Laisvall eller möjligen
i byn Adolfström längst uppe i
det område som skall överdämmas vid
Gautos reglering. Till medio av oktober
har man förhandsannonserat huvudförhandlingarna
för den aktuella regleringen
av Gautojaure. Riksdagen samlas
först därefter i slutet av oktober, men
den 1 juli börjar det nya naturvårdsverket
sitt arbete. Jag kan inte låta bli
att tänka på vad det skulle kunna uträtta
härvidlag.

Kungl. Maj :t har som bekant begärt
att få sista ordet när domen är fälld.
För min del är jag inte helt lugnad därav.
Det finns negativa erfarenheter tidigare
av vad detta inneburit. Jag delar
herr Norrbys uppfattning om att
miljöpolitiken i dag är den verkligt
viktiga politiken. Vi skall därvidlag inte
gå för lätt fram och inte ha för bråttom.

År 1850 bodde, enligt vad som uppges
i utlåtandet, 90 procent av landets
befolkning på landsbygden. År
1967 var samma befolkning bara 25
5* -— Andra kammarens

Naturvårdens organisation, m. m.

procent av vårt lands innevånare. Då vi
känner till tätorternas avigsidor och vet
om den ökade fritidens problem och då
vi vill värna om det rörliga friluftslivet,
som verkligen behöver främjas, då är
det självklart att vi också bör ha tillgång
till så många områden som möjligt
med en orörd natur och att den
oreglerade Vindelälven får vara kvar.

På s. 3 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 17 står det: »Våra naturtillgångar
är i flertalet fall knappa och i många
fall kan de inte förnyas. Detta tvingar
oss att hushålla med dem på bästa sätt.
Detta bör ske främst genom planering,
rådgivning och övervakning från samhällets
sida.» Det är riktigt. I denna
planering är Vindelälven ett exempel
på de tillgångar vi måste spara, ty de
kan inte förnyas. Det går inte att få
dem tillbaka.

Jag tar alltså detta tillfälle i akt att
i förbigående också råda regeringen
att inte röra vid Vindelälven, och jag
uttrycker en förhoppning om att det
nya verket för naturvård skall övervaka
att här inte sker någon misshushållning.
Kanske blir frågan om Vindelälvens
bevarande naturvårdsverkets första
stora kraftprov. Här vill jag instämma
i vad herr Tobé sade om naturvårdsverket.

Jag känner i dag mycket starkt mitt
ansvar som människa och som medlem
av en beslutande generation, vars handlingar
har väldiga konsekvenser för
kommande släkten. Fördenskull hoppas
jag att det nya verket verkligen
skall kunna utföra natur- och miljövård.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag tillhör de
riksdagsmän som under cirka 25 riksdagsår
försökt att väcka intresset för
fritidsfrågor och för att man skall försöka
skydda den svenska naturen, måste
jag säga att min tacksamhet gentemot
fritidsutredningen är stor. Speciellt
tacksam är jag mot jordbruksministern
och hans medhjälpare för att

protokoll 1967. Nr 26

134 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

dessa framlagt en proposition, som tar
upp hela det stora komplexet i fråga
om naturvård in. m. Jag har anledning
att uttala tacksamhet för det. Jag hyser
de livligaste förhoppningar att svenska
folket skall kunna lära sig att umgås
äkta och riktigt med den svenska naturen
och vårda den med samma omsorg
som ägnas finrummen i de svenska
hemmen.

Men, herr talman, tyvärr tror jag att
dessa åtgärder sätts in alltför sent. När
jag i början på 1940-talet försökte stoppa
förstörandet av våra grusåsar sade
man: »Det finns inget som helst problem
i detta sammanhang.» Av grusåsarna
finns nu bara kvar mycket fula
gravstenar, det övriga har blivit
byggnader och annat. Samma inställning
mötte man när man 1950 försökte
skapa skydd för våra vattendrag; det
var hopplöst. De svenska vattendragen
är nu så starkt förorenade att t. o. m.
regalskeppet Wasa måste dragas upp
och sättas på land.

Det har i dag talats speciellt om oljeutsläppen.
Det var egentligen en murare
vid namn Runo Svensson som bodde i
Karlskrona, som första gången påtalade
faran av oljeutsläppen, speciellt för fågellivet.
Den gången sade s. k. experter:
»Det är överdrivet, det är inte möjligt
att han kan ha rätt.» För min del är
jag mycket tacksam mot alla dem som
har medverkat till det intresse som just
nu visas denna fråga. Jag hoppas att
den nuvarande jordbruksministern och
hans medhjälpare skall fortsätta med
att försöka lösa de problem som återstår.
De är oerhört många.

Herr Norrby tog här upp miljöfrågan.
Det är glädjande att den unga generationen
bättre än den äldre förstår vilken
tillgång svensk natur är för både
människor och samhälle. Det skulle varit
önskvärt att riksdagen, när vi diskuterade
frågan om en utbyggnad av forskningen
i limnologi och mikrobiologi på
Ultuna, hade beslutat att redan i år
inrätta några tjänster härför. Om na -

turvårdsverket skall kunna fungera och
komma till rätta med problemen måste
vi få sådana tjänster i mikrobiologi
och — framför allt — i limnologi. Om
vi inte kompletterar detta verk med
forskning så snabbt som möjligt har vi
inte möjlighet att klara de uppgifter
som förestår.

Det är också angeläget att vi gör klart
för oss att vi måste tillföra tillräckligt
mycket mark och vatten till friluftsoch
strövområdena.

Jag har även den uppfattningen att
naturvårdsverket kommer att bli en
utomordentlig kompletterande institution
i vad gäller hälso- och sjukvård i
vårt land. Jag hoppas innerligt att kommuner
och landsting lika väl som staten
på ett vettigt sätt skall kunna köpa in
tillräckligt stora fritidsområden.

Fru Sundberg talade om att vi har
förstört naturen — det håller jag med
henne om — och att vi nu måste betala
tillbaka. När jag hörde dessa ord
kom jag att tänka på hur jag år 1935
stod på kyrkogården i Kaunas, där
några krigsveteraner samlades kring ett
monument, på vilket det stod: »Giv tillbaka
vad du tagit!» Det var Litauen
som riktade denna maning till Polen.
Visst kan vi i dag på tal om naturförstörelsen
säga: »Giv tillbaka vad du
tagit!», men tyvärr kan vi aldrig utplåna
de sår som vi har vållat i naturen.

Det är vidare nödvändigt att vi lär
oss respektera både fauna och flora.
Om vi inte i tid tar itu med den förgiftning
av naturen som för närvarande
pågår, speciellt i fråga om lövskogén,
kommer vi att förorsaka både viltet och
floran skador som kanske för all framtid
är omöjliga att reparera. Därför borde
naturvårdsverket kunna ingripa i förebyggande
syfte och alltså bedriva en
framåtsyftande verksamhet. Tyvärr har
vi förstört så mycket att det är svårt
att klara hela detta problem.

Herr Svenning talade om att man
borde göra någonting i fråga om koloni -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 135

områdena. Jag hyser samma uppfattning,
ty koloniområdena — inte minst
i anslutning till större tätorter — har
en oerhört stor uppgift att fylla. De
människor som vårdar en egen täppa
har inte den benägenhet att förstöra
naturen som vi möter på andra håll.

Det är också tacknämligt att alla i dag
vill vidta kraftåtgärder för att lösa dessa
problem. Tänk om ämbetsverken,
tjänstemännen och riksdagen hade haft
denna inställning för några år sedan,
hur många miljoner kronor och hur stora
naturvärden hade vi inte då räddat!

Herr talman! Det finns ytterligare
två frågor som vi har anledning att säga
ett par ord om. Den ena gäller min
gamla käpphäst allemansrätten. Jag hop.
pas att naturvårdsverket inte skall försöka
bli någon lagtolkare på detta område.
Hur välkommet detta verk än må
vara, kan jag knappast tro att det blir
vuxet en sådan uppgift.

Utskottet har nog vid behandlingen av
motionen vad avser frågan om allemansrätten
missuppfattat det hela.
Efter vad jag förstår vill motionärerna
endast understryka vikten av att det i
instruktionerna till olika myndigheter
skall beaktas och slås vakt om de värden
som allemansrätten företräder.
Någon civilrättslig prövning eller lagstiftning
kan aldrig komma i fråga på
detta område.

Även om utskottet således kanske har
missförstått det hela vill jag tolka det
så, att Kungl. Maj :t, när detta skall tillkännages,
har möjligheter att göra det
på ett sådant sätt att de myndigheter
det gäller skall kunna klara även denna
uppgift. Jag tror därför inte att man behöver
göra annat än vädja till Kungl.
Maj :t i denna fråga.

Även jaktfrågan har många gånger
diskuterats här i riksdagen. Det har då
speciellt gällt den fond som delar ut
pengar till ett förbund bland jägarna
men glömmer det andra. Låt mig bara
säga, att eftersom Kungl. Maj :t har befogenhet
att fördela pengarna — och

Naturvårdens organisation, m. m.

jag förutsätter att den nuvarande jordbruksministern
skall handha denna
fråga — hoppas jag att man gör en annan
fördelning av anslagen och inte
bara ger Svenska jägareförbundet utan
jämväl Jägarnas riksförbund del av de
pengar som de får vara med om att
skaffa till kassan.

Jag vädjar till statsrådet med den
förhoppningen att, när man nu kommit
så långt på naturvårdens område som
vi faktiskt gjort i dag, statsrådet i fortsättningen
måhända har större möjligheter
att pröva de frågor som motionsvis
har framförts.

Herr talman! Jag går inte in på en
del andra spörsmål, som kanske kunde
vara aktuella i detta sammanhang, eftersom
jag förutsätter att det nya naturvårdsverket
verkligen skall bli en tillgång
för Sverige, både ur befolkningens
och ur samhällets synpunkt, och att vi
snabbt och effektivt skall vidta de förändringar
som samhällsutvecklingen i
övrigt kommer att kräva.

.Tåg ber att än en gång få både tacka
och lyckönska dem som har deltagit i
slutavgörandet av denna fråga. Jag förutsätter
jämväl att alla de tjänstemän
och andra, som engageras i detta verk,
skall ägna den tid och visa det intresse
och personliga engagemang för verksamheten
som krävs för att ge friluftsfrågorna
det innehåll och den framtid
de är värda.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! När vi nu behandlar
frågan om det nya verk, statens naturvårdsverk,
som kommer att sköta om
natur-, vatten- och luftvården i vårt
land, konstaterar man med tillfredsställelse
att jakt- och viltvården fått sin
givna plats i verket. Det är helt i linje
med min personliga uppfattning; och
jag skall därför lova att jag i dag inte
kommer att skjuta skarpt. Vi är nu inne
i den årstid då naturen behöver lugn och
ro, eftersom den befinner sig i en period
av pånyttfödelse och jag skall för -

136 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

söka vara så stillsam och hovsam som
möjligt.

Jag vill emellertid nämna att jag och
några andra kammarledamöter har
väckt en motion nr 942 i denna kammare,
där vi hemställer att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en utredning angående disposition
av jaktvårdsmedlen. Vad som föranlett
motionen är den knapphändiga
skrivningen i propositionen vad beträffar
jakt- och viltvården. Det är faktiskt
knappt en rad som har ägnats åt detta
i propositionen.

Enligt propositionens förslag kommer
det nya verket att indelas i fyra byråer.
En av dessa byråer kommer att få namnet
naturvårdsbyrån, och under den
kommer en sektion för jakt- och viltvården
att sortera. Det är i och för sig
en riktig åtgärd som vi motionärer är
mycket nöjda med.

Tidigare har, enligt vad jag fått reda
på, Svenska jägareförbundet fått fungera
som remissorgan även när det gäller
andra jägarorganisationer som sökt
jaktvårdsanslag hos Kungl. Maj :t. Detta
finner inte vi motionärer vara riktigt,
framför allt därför att Svenska jägareförbundet
självt gör anspråk på jaktoch
viltvårdsmedlen och enligt vår mening
således är part i målet. Vi anser
att om Svenska jägareförbundet kopplas
bort i sådana sammanhang och frågorna
överförs till det nya verket, statens
naturvårdsverk, skulle det bli en
mera opartisk bedömning. Jag tror också
att samtliga här kan dela den meningen.
En sådan ordning står i bättre
överensstämmelse med demokratiska
regler och principer.

Av jordbruksutskottets knapphändiga
skrivning också i detta ärende vågar
man gissa sig till att utskottet har samma
uppfattning. Utskottet säger sålunda:
»Sådant yttrande kan alltså i fortsättningen
förväntas komma att inhämtas
från statens naturvårdsverk.» Utskottet
anser därför att skäl inte finns
för de farhågor motionärerna anför.

Detta uppfattar jag som en garanti för
att alla ansökningar om anslag av jaktvårdsmedel
blir opartiskt behandlade,
utan inblandning av en part som själv
får anslag och till och med erhåller det
mesta av anslagsmedlen. Det måste vara
riktigt att även andra jägarförbund,
t. ex. Jägarnas riksförbund, som också
bedriver jakt- och viltvård, skall kunna
få del av dessa medel. Vi har ju diskuterat
detta tidigare flera gånger i riksdagen,
och jag hoppas verkligen, att
man nu får till stånd en annan tingens
ordning.

Jag vill, innan jag slutar mitt anförande,
fråga utskottets talesman, om
han anser att jag på denna punkt bedömt
utskottsutlåtandet riktigt. Om jag
inte skulle ha gjort det, anhåller jag att
bli rättad av talesmannen för utskottet.

Herr talman! Jag har inget speciellt
yrkande.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag ber först att helt
och fullt få instämma i det uttalande
som herr Lundberg nyss gjorde. Jag har
full förståelse för att herr Lundberg i
dag känner sig stolt över det som nu
är på väg, och jag har en stark känsla
av att han är den i kammaren som har
den största rätten att vara till freds.
Även om han inte är tillfredsställd i
alla avseenden måste han efter sin långvariga
strävan nu känna sig i hög grad
nöjd med resultatet.

Herr talman! I anledning av propositionen
har fyra ledamöter som representerar
de fyra stora partierna framlagt
en motion med en enligt min mening
mycket blygsam önskan att riksdagen
skulle uttala sig för att det i
instruktionen för det nya naturvårdsverket
skulle inskrivas, att verket borde
handlägga ärendena i enlighet med allemansrättens
principer. Motionen var
mycket kort och enligt min mening
svår att missförstå, men till vår häpnad
finner vi motionärer att jordbruksut -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 137

skottet likväl lyckats att helt missförstå
den. Jag vet inte om man har ansträngt
sig över hövan, men det verkar
som om man verkligen hade ansträngt
sig att slippa svara på motionen. Jag
citerar följande: »Utskottet vill i anslutning
härtill erinra om att tredje lagutskottet
i sitt utlåtande 1964:41 över
Kungl. Maj :ts förslag till ny naturvårdslag
in. m. framhöll de svårigheter som
är förenade med en civilrättslig reglering
av allemansrättsliga frågor och avstyrkte
motionsyrkanden om utredning
av allemansrätten.»

Av det sagda framgår helt klart att
jordbruksutskottet har svarat på någonting
helt annat än motionen. Vi motionärer
har inte alls begärt någon utredning
om allemansrättens innehåll. Vi
har inte med ett ord berört den delen
av problemet utan har endast föreslagit
att riksdagen uttalar sig för att naturvårdsverket
skall få instruktion att
handla i enlighet med allemansrättens
principer.

Jag fortsätter att citera utskottets
skrivning: »Tredje lagutskottet förutsatte
i sammanhanget att statens naturvårdsnämnd
tog till vara de möjligheter
som finns att skapa större klarhet i allemansrättsliga
frågor.» Därefter slutar
utskottet med att skriva att det under
hänvisning til! det sagda avstyrker bifall
till motionerna.

Herr talman! Enligt min mening är
detta en något egendomlig slutledningskonst
men jag har upphört att förvånas.
Det ingår som bekant i riksdagens
mönster att motioner skall avslås och
då spelar det inte så stor roll hur detta
motiveras. Men nog tycker jag att detta
avslag är festligt. Vi motionärer finner
att detta problem — som växer för
varje dag — vore värt en sakligare behandling,
detta så mycket mer som man
samtidigt gjort sig besväret att citera
vad tredje lagutskottet tidigare skrivit,
vilket riksdagen faktiskt accepterat.
Med ett tillstyrkande skulle man alltså
inte ha beträtt några nya och obanade

Naturvårdens organisation, m. m.

stigar, om det nu är det som jordbruksutskottet
är så rädd för.

Vid många tillfällen såväl här i riksdagen
som i flera andra fora i vårt
land har det uttryckts missnöje med utvecklingen
av den breda massans kulturella
intressen. Det har framhållits att
det materialistiska tänkandet varit alltför
dominerande, och jag kan inte säga
annat än att ett sådant resonemang haft
fog för sig. Man kan emellertid inte
undvika att märka att det under de senaste
åren vuxit fram en allt större
önskan inom de bredare lagren att
komma ut i naturen, att söka vederkvickelse
och vila i skog och mark.

Inte minst för oss här i riksdagen
måste det vara angeläget att på alla
sätt stödja en sådan önskan. För egen
del vet jag ingenting mer vilsamt och
återhämtande än ett besök i naturen,
gärna så orörd som möjligt. Men i och
med att jag första gången besöker en
orörd natur, så är den inte längre orörd,
och konsekvensen av den utveckling vi
har blir att vi får allt svårare att finna
sådana platser. Men vi bör alla så långt
det är möjligt medverka till att underlätta
för människorna att tillgodose
detta behov.

Det är också riktigt som det har sagts
tidigare, att utvecklingen i samhället
under rätt många år medfört att vi fått
en alltmer koncentrerad bebyggelse till
städer och tätorter. Man har nu ganska
klart för sig att 90 procent av landets
bebyggare om ungefär 20 år kommer
att vara koncentrerade till tätorter och
städer. Vi måste alltså vara medvetna
om att detta problem växer med lavinartad
hastighet. Det är då rätt egendomligt
att riksdagen inte skall våga
uttala sig för allemansrättens principer
utan att fördenskull fastställa dessa i
klar lagtext.

Jag har ingen anledning att hoppas
på en ändrad inställning hos jordbruksutskottet.
Jag får därför liksom herr
Lundberg rikta en vädjan till statsrådet
att beakta dessa problem när

138 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

reglerna för naturvårdsverket skall utformas.
Jag kan inte tänka mig annat
än att det skulle vara möjligt att i en
instruktion ge klart uttryck för en önskan
att dess olika tjänstemän som ett
mål för sin verksamhet skall ha att bevaka
allemansrättens principer. Jag
skulle gärna ha velat fråga utskottets
talesman om det verkligen är så, att
jordbruksutskottet inte vill att naturvårdsverket
skall handla i enlighet med
allemansrättens principer. Det är nämligen
innebörden av dess avstyrkande
av vårt förslag, och det tycker jag ställer
utskottets utlåtande i en något besynnerlig
dager.

Herr talman! Jag vill sluta med att
ytterligare upprepa min förhoppning om
att det vid utformningen av reglerna
skall vara möjligt att ge uttryck för
allemansrättens principer utan att de
därför behöver spikas i detalj.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det har från denna
talarstol i dag uttalats många vackra
lovord om det föreliggande förslaget,
och det har ställts stora förhoppningar
på det naturvårdsverk som vi nu skall
besluta om. Jag vill gärna instämma i
detta. Men eftersom jag har haft förmånen
att under ett par års tid få
deltaga i det praktiska arbetet med naturvårdsfrågorna
på det regionala planet,
har jag något funderat på hur det
kommer att bli i praktiken på det regionala
planet. Jag kan inte hjälpa att
jag då måste sätta ett litet frågetecken
i marginalen. Vi hade väl räknat med
att då det nu skall bli en naturvårdsenhet
inom länsstyrelserna, så skulle vi
därmed också få ökade personella resurser.
Men av de uppgifter jag haft
tillgängliga framgår exempelvis, att de
personalresurser som avsatts för naturvårdsenheten
vid länsstyrelsen i Kronobergs
län är mindre än ingenjörskontorets
nuvarande personalresurser. Vi
vet att dessa enheter kommer att få betydelsefulla
frågor att handlägga inte

minst när det gäller vattenvården. När
därtill kommer naturvården inser man
att det är nödvändigt att dessa enheter
får väl tilltagna personella resurser.
Även i det län som jag representerar och
som ligger i ett landskap som ofta brukar
benämnas »det mörka Småland»
spelar vattenvårdsfrågorna en betydande
roll, och vi ägnar dem mycket arbete
och kommer att göra det även i
fortsättningen. Skall vi på länsplanet
kunna effektuera naturvårdslagens intentioner
måste vi också ha ekonomiska
och personella resurser för inventeringsarbetet,
för planeringsarbetet och
för att kunna bilda oss en uppfattning
om vad det är vi i första hand måste
ägna vår uppmärksamhet. Här finns oerhört
stora uppgifter, och får vi inte
personella resurser kan vi inte fullgöra
dem.

Om man inrättar ett verk och därmed
bygger upp en organisation på riksplanet
så hjälper det oss inte, om vi
inte får tillräckliga resurser på det lokala
planet. Jag menar att man inte i
tillräcklig utsträckning tillgodosett behovet
på länsplanet. Jag skulle, i likhet
med en del tidigare talare i dag, vilja
vädja till departementschefen att man
i det fortsatta arbetet verkligen ser till
att ge instanserna på länsplanet sådana
resurser. Det är nödvändigt, om vi skall
kunna fullfölja de uppgifter som vi blir
förelagda.

Vi har t. ex. i vårt län hittills tillfälligt
fått anlita sakkunniga, som tidvis
gjort inventeringar och utredningar
av olika frågor. Men det visar sig att
dessa uppgifter är så stora och vittomfattande,
att det inte i längden är
hållbart att lägga upp arbetet så. Det
går inte att genomföra planeringsarbetet,
om vi inte får tillräckligt med personal.
Vad vi behöver är biologer, personer
som kan delta i och ta ansvar för
det direkta naturvårdsarbetet. Vi behöver
i vårt län en naturvårdsintendent
med den utbildning som uppgiften
kräver.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 139

Jag vill, herr talman, avsluta detta
mitt korta inlägg med en vädjan till
herr jordbruksministern att dessa synpunkter
beaktas vid den fortsatta handläggningen
av frågan, så att vi kan följa
upp naturvårdslagens intentioner. Vi är
mycket angelägna att göra det.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Den långa talarlistan
till trots är enigheten påfallande stor
om jordbruksutskottets utlåtande och
om det kommande naturvårdsverket.
Bakom utlåtandet står också ett i allt
väsentligt enigt utskott. Endast tre reservationer
föreligger och ingen av dem
har någon särskilt omstörtande karaktär.
I reservationerna 1 och 3 yrkar högerns
representanter i utskottet på en
ganska omfattande korrigering av organisationsplanen,
en omstöpning som ter
sig orealistisk med hänsyn till alla de
utredningar som ligger till grund för
förslaget. Det kanske också är anledning
att till svar på herr Lothigius’ funderingar
framhålla, att friluftslivet är
en av de företeelser i dagens samhälle
som gör tillkomsten av en ordnad naturvård
så angelägen.

Vad gäller reservanternas förslag om
överflyttningen av personal från det
centrala planet till det regionala, finns
det skäl att påpeka att naturvårdsenheterna
i stort skall betraktas som provisoriska
organisationer tills vidare.

Beträffande reservationen 2 till jordbruksutskottets
utlåtande är läget något
allvarligare, eftersom hälften av utskottets
ledamöter har anslutit sig till
den. I sak är det dock ingen stor fråga.
Tvisten gäller huruvida en länsingenjörstjänst
skall indragas eller inte. Enligt
propositionens organisationsförslag
skulle en länsingenjörstjänst bli övertalig
och indragas. Men de borgerliga
representanterna i utskottet har yrkat
att den bibehålies och att vederbörande
skall få en helt annan arbetsuppgift,
nämligen att i naturvårdsverket vara
föredragande i frågor som rör beredska -

Naturvårdens organisation, m. m.

pen mot oljeskador. Vi som företräder
utskottet finner det något vårdslöst att
så här på en slump ändra på den föreslagna
personalstaten.

Reservanterna åberopar att oljeskyddsutredningen
har föreslagit inrättandet
av en särskild tjänst för oljeskadebevakningen
men säger samtidigt
att tjänsten bör förbehållas en kvalificerad
kraft med kemisk-teknisk utbildning.
Huruvida en länsingenjör är rätte
mannen i det fallet undandrar sig mitt
bedömande.

Oljeskyddsutredningens betänkande
är på väg till riksdagen så till vida, att
det nu är föremål för vidare utredning
och prövning. Att då föregripa det förslag,
som är att vänta, genom att inrätta
tjänster vore väl litet vårdslöst. Det är
ju ännu inte heller klart hur ansvaret
för oljeskyddsberedskapen skall fördelas
mellan de skilda myndigheterna.
Denna reservation är således tämligen
opåkallad, och jag vill för min del framhålla
att det är angeläget att kammaren
på denna punkt följer utskottet.

Jag är tacksam för att herr L/undberg
inte längre bär några önskemål om lagstiftning
beträffande allemansrätten. Utskottet
— det kan ju också gälla herr
Heoningsson — har den meningen att
lagstiftning och över huvud taget generella
preciseringar skulle innebära
stora förluster för fritidsfolket. Allemansrätten
är en hävdvunnen förmån
av ganska enastående slag, och vi bör
vara aktsamma om den på allt sätt. Generella
preciseringar är olämpliga då
förhållandena är så olika i skilda delar
av landet. Den kan inte bli densamma
på Gotland som i fjällen, den
kan inte bli densamma på Kullaberg
som på Sulitelma, det måste vi ha klart
för oss. Det är självklart att dessa
länsnaturvårdsenheter som organiseras
kommer att vara ett stöd och en bevakare
av allemansrätten så långt det nu
är rimligt.

Till herr Nilsson i Agnäs vill jag
säga: Naturvård är inte bara naturro -

140 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

mantik. Den får inte uppfattas — som
herr Nilsson synes ha gjort — som någon
konserverande — och museal —
verksamhet. Det är här fråga om en förnuftig
resursanvändning till människornas
nytta och glädje.

Herr Wikner frågade på vad sätt
Svenska jägareförbundets inflytande på
jakt- och viltvård påverkades av denna
reform. På det kan jag svara att den
inte på något sätt förändrar förbundets
ställning.

Med detta ber jag, herr talman, att i
alla delar få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
tog upp den lilla nedbantning på
naturvårdsverkets område som högerreservanterna
föreslagit. Han uttryckte
uppfattningen att det skulle vara onödigt
att vidtaga dessa förändringar, eftersom
man där så väl behövde den personal
som man tagit upp.

Vi har, såsom jag påpekat, flyttat över
ett antal personer till det regionala området
för att de där på ett bättre sätt
skall kunna handha de uppgifter, som
finns på länsplanet, och vill att naturvårdsverket
skall uppbyggas på grundval
av de erfarenheter som man där efter
hand kommer att vinna. När ett
nytt verk skapas tror jag att det är oerhört
väsentligt att ge utrymme för en
tillväxt med ledning av de erfarenheter
som så småningom kommer att göras,
så att verket i mån av behov kan utöka
sin verksamhet och inte från början
binds till en statisk ram.

Jag tog som exempel på denna punkt
det rörliga friluftslivet. Enligt propositionens
förslag skall fem personer tillsättas
för att sköta det rörliga friluftslivets
anslagsäskanden och härtill hörande
problem, en uppgift som tidigare
handhafts av en person på halvtid. Reservanternas
förslag att dna in en byrådirektörstjänst
på detta område torde
knappast vara för långtgående, ty vi vet

av erfarenhet att man i början på ett
billigare sätt kan driva denna verksamhet.

Dessutom bär departementschefen uttalat
att de frivilliga organisationer som
finns för det rörliga friluftslivets verksamhet
är utomordentligt värdefulla.
Detta gäller Svenska turistföreningen,
Skid- och friluftsfrämjandet, Campingkommittén
o. s. v., som alla fyller en
mycket stor uppgift och som bl. a. för
närvarande är remissorgan och förmodligen
även kommer att bli det till det
föreslagna naturvårdsverket.

Jag finner det alltså icke orimligt
att man till en början gör vissa nedbantningar
i det centrala verket och överflyttningar
till det regionala planet, där
verksamheten i realiteten skall bedrivas.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det som uppkallar mig
till ett ytterligare anförande är herr
Lundmarks uttalande, att det var vårdslöst
av motionärer och reservanter att
på en höft ändra på den i propositionen
framlagda personalstaten. Men skulle
vi följa den linjen skulle vi ju
aldrig kunna motionera om några förändringar
i personalstater, och det
måste vi väl ändå som riksdagsmän ha
rätt att göra. Den reservation som jag
yrkat bifall till avser en så måttlig ändring;
som att man i stället för att dra in
en tjänst behåller den men ändrar
tjänsteuppgifterna något. En så liten
ändring måtte väl även jordbruksutskottets
majoritet kunna godtaga. —
Nog om det!

Jag skulle vilja säga ytterligare några
ord rörande frågan om den centrala
och den regionala organisationen, eftersom
den varit uppe till diskussion. Det
är ju på det sättet, som också anförts tidigare,
att anslagen till den organisation
som nu fastställes måst behandlas
av två olika utskott bär i riksdagen.
Man ser det som en helhet — jordbruksministern
bär behandlat hela frågekom -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 141

plexet, från toppen ned till regionerna.
Men jordbruksministern kan inte lägga
fram förslag beträffande den regionala
skötseln av frågorna, utan det görs av
ett annat statsråd och förslaget i denna
del behandlas av ett annat utskott. Vi
har sålunda inte kunnat föra diskussionen
på rätt sätt, och jag har rest invändningar
mot att man — utan några reservationer
från förslagsställarna, d. v. s.
de två statsråden — slagit in på denna
organisationslinje. Vi vet att det kommer
ett förslag i frågan från länsförvaltningsutredningen.
Men vi vet inte
till vilket resultat denna utredning kommer.
Det hänger samman med länsindelningsutredningens
ställningstagande
men vi vet att det finns en bred opposition
däremot och att det därför eventuellt
kan bil en helt annan typ av organisation.
Antingen vi nu får naturvårdsenheter
i länsstyrelserna direkt
under landshövdingen eller naturvårdseller
miljövårdsenheter i det nya stockholmslänet,
blir förbindelsen mellan
dem och naturvårdsverket försvårad
jämfört med förbindelsen mellan planverket,
länsarkitekten, lantmäteristyrelsen,
överlantmätaren o. s. v. Jag tycker
man kunde ha ägnat en liten tanke åt
denna principfråga och förklarat sig
villig att pröva detta system tills vidare,
dock med vetskap om att det innebär
vissa risker. Denne naturvårdstjänsteman
i länsstyrelsen får en betydligt
sämre ställning än vad andra experter
har, och han behöver ha en stark
ställning gentemot de exploaterande
krafterna i vårt samhällsliv som är mycket
mäktiga.

Eftersom jag började med en invändning
mot herr Lundmarks anförande
vill jag avslutningsvis helt instämma i
något han sade i slutomgången, nämligen
att naturvård inte skall vara naturvårdsromantik,
som det kanske varit
tidigare och som möjligen finns kvar
fortfarande, utan naturvård skall vara
»förnuftig resursanvändning till människornas
nytta och nöje».

Naturvårdens organisation, m. m.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett yttrande av
utskottets talesman herr Lundmark som
gjorde att jag har begärt ordet. Han
sade att jag skulle ha frångått önskemålet
om lagstiftning i fråga om allemansrätten.
Jag vill bara upplysa herr
Lundmark om att jag aldrig önskat en
lagstiftning i denna fråga. Ett sådant
önskemål finns ingenstans i mina anföranden
från 1940-talet fram till i dag.
Jag har tvärtom sagt att allemansrätten
är alltför värdefull för att man
skulle låta juristerna förstöra denna
gamla fina folkliga rättighet och tradition.
Men jag vill också säga att 1950,
när man över lag höll på med att få bort
allemansrätten, var jag av den uppfattningen
att vi hade anledning att väcka
den till liv. Att jag i dag inte behöver
tala så mycket allemansrätt är ju för
att svenska folket numera vet vad allemansrätten
är och nu siälvt slår vakt om
den; även myndigheterna och inte
minst den nuvarande jordbruksministern
har mycket stor respekt och förståelse
för denna sak.

Att jag inte aktualiserat vissa detaljer
och frågor i dag är ganska naturligt,
ty för mig i dag är det den stora principen
och framtidsvyn som är det väsentliga.
Därför har jag inte motionerat
i detta sammanhang men jag har velat
ge uttryck åt min uppskattning — och
jag tror svenska folkets uppskattning

— av den nuvarande jordbruksministern.
Jag har velat ge en honnör åt honom,
ty han är den förste jordbruksminister
under den tid jag kan överblicka

— med undantag av den historiska tiden,
men det är en annan sak — som
har visat en positiv vilja och inte bara
pratat om naturvård och fritidsfrågor
utan i praktisk handling gjort något.
Det tycker jag är det väsentliga i dag,
och därför har jag inte heller gått in
på detaljer.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att herr

142 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

Lundmark inte missförstått mig. Jag
läste högt ur utskottets utlåtande där
det bl. a. står så här: »Framställning
om bidrag ur fonden görs enligt nuvarande
ordning direkt till Kungl. Maj :t.
Över Svenska jägareförbundets årliga
anslagsframställning har enligt vad utskottet
erfarit hittills regelmässigt inhämtats
yttrande från tillsynsmyndigheten
över jakten och viltvården i riket.
» Sedan tillägger utskottet: »Sådant
yttrande kan alltså i fortsättningen förväntas
komma att inhämtas från statens
naturvårdsverk.» Jag fattar detta så, att
det skulle vara statens naturvårdsverk
enbart, och det var det jag frågade om.
Nu säger herr Lundmark att den nya
ordningen inte kommer att ändra de
förhållanden som rått tidigare. Jag
uppfattar detta så, att Svenska jägareförbundet
även i fortsättningen skall
vara ett remissorgan när det gäller dessa
anslagsfrågor, och det är just detta
som vi motionärer vill ha bort. Det är
alltid så att suddigt skrivna utlåtanden
är svåra att tyda, och jag förstod att
här kunde faktiskt ligga eu hund begraven.
Därför ville jag också att utskottets
ärade talesman skulle gräva
upp den hunden och tala om hur det
förhåller sig med denna sak. Nu har
han faktiskt gjort det.

Jag är naturligtvis mycket glad åt att
det inte är utskottet och dess talesmän
som kommer att behandla dessa anslagsfrågor.
Jag tror jag litar mer på
Kungl. Maj:t och jordbruksministern i
dessa frågor.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundmark har
som utskottets talesman ett något egendomligt
sätt att svara på vad som anförts.
Trots att jag i mitt första anförande
sade ifrån att det inte på något
sätt begärts någon lagstiftning i detalj
om allemansrätten, vidhåller herr Lundmark
sitt uttalande, precis som om det
hade funnits sådana anspråk Av vad jag

sett i de föreliggande motionerna kan
man inte heller ha gjort någon sammanblandning,
tv det finns inte någon
motion som varit inne på frågan
om en detaljreglering av allemansrätten.
Men likväl fortsätter herr Lundmark
som om vi skulle ha begärt detta.

Han svarade inte på den fråga jag
direkt ställde — jag förstår att den besvärade
honom — om ett avslag på motionen
skulle innebära att jordbruksutskottet
ansåg att det nya naturvårdsverket
inte skulle handla i enlighet med
allemansrättens principer. Den frågan
hade jag varit mycket mer angelägen att
få svar på än att herr Lundmark skall
fortsätta med ett missförstånd som det
inte finns någon reell bakgrund till.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag viH i första hand
trösta herr Henningsson med att säga
att jordbruksutskottet förutsätter att
naturvårdsverket följer frågan om allemansrätten
med uppmärksamhet. Jag
nämnde också i mitt anförande att det
för länsenheterna här förelåg en alldeles
speciell uppgift just därför att frågan
om allemansrätten under alla förhållanden
kommer att få ett olikartat
innehåll i olika län beroende på var i
landet dessa ligger och på hurudan
strukturen i länet i övrigt är.

Det kan hända att motionären Henningsson
och jag missförstått varandra
när han talar om principer och inte
om preciseringar. För mig hade dessa
två saker ungefär samma innebörd. Vad
vi i jordbruksutskottet var eniga om
var just att vi ansåg generella gränsdragningar
beträffande allemansrätten
olämpliga, eftersom den, som jag redan
har sagt, har så olika innebörd i olika
delar av landet.

Herr Tobé framhöll att riksdagen
skulle äga suveränitet att även kunna
korrigera en uppgjord personalstat. Jag
kan hålla med honom om att vi bör ha
en sådan rätt, men i det fall han åsyftade
har vi inte den organisationsform

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 143

klar, i vilken denna tjänst skall ingå,
och då är det även formellt diskutabelt
att utnyttja eu sådan suveränitet.

Vi har, herr Wikner, med naturvårdsverket
fått en ny tillsynsmyndighet för
jakt och viltvård, i övrigt förändras
ingenting. Denna tillsynsmyndighet
skall på samma sätt som den tidigare
lämna utlåtanden till Kungl. Maj :t i
frågor om anslag och dylikt.

Om jag minns fel beträffande herr
Lundbergs inställning till en lagstiftning
om allemansrätten får herr Lundberg
ursäkta mig. Jag hade faktiskt den
föreställningen att herr Lundberg för
åtta, nio år sedan ställde allvarliga anspråk
på en sådan lagstiftning, men jag
har inget pålitligt minne.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om
att naturvårdsverket skall lämna förslag
till Kungl. Maj:t i anslagsfrågor. Min
fråga gällde emellertid, om naturvårdsverket
även skall inhämta remissyttranden
från Svenska jägareförbundet i anslagsfrågor.
Det är detta som jag i min
motion föreslår skall tas bort.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga några ord med anledning
av att jag var ledamot av den fritidsutredning,
vars förslag ligger till grund
för cn del av denna proposition.

Fritidsutredningen, som lade fram
tre betänkanden, önskade naturligtvis
kraftigt ökade satsningar på olika områden
av friluftslivet, och på den s. k.
rörliga delen av friluftslivet framlades
konkreta önskemål. Det är naturligt att
i det budgetläge, som vi befinner oss i,
inte minst nya områden måste finna
sig i hårda nedprutningar. Det har skett
också på denna punkt.

Jag vill begagna tillfället att understryka
först och främst de mycket värdefulla
insatser som kommunerna kan
göra som ett komplement till och en
uppföljning av statliga initiativ. Vidare

Naturvårdens organisation, in. m.

vill jag understryka värdet av att de
samhällsinitiativ som tas i mycket stor
utsträckning inriktas på markfrågan.
Om vi inte löser markfrågan för friluftslivet
— det gäller både för det rörliga
friluftslivet och för fritidsbebyggelsen
-— på ett tillfredsställande sätt, tror jag
att alla andra åtgärder blir något av ett
slag i luften.

Om man tar ett tjugoårsperspektiv
kan vi, om det nya naturvårdsverk och
den nya politik som signalerats här i
dag inte lyckas, se en framtid där vi
kommer att skaffa oss dyrbara och lyxutrustade
bilar, men när vi på lördagar
och söndagar tar oss ut i naturen
möter vi nedskräpade parkeringsplatser
och områden som inte stimulerar
till att stiga ur bilen. Vi kommer kanske
att ta sex—sju veckors semester,
men vad blir glädjen av den semestern
om vi inte kan bada i de flesta av
våra vattendrag, om man inte behöver
ett spinnspö för att dra upp fisken utan
den ligger i vattnet med buken uppåt,
och det bara är att plocka upp den?
Vad blir det då för glädje av den längre
fritiden? Vi kan få ett samhälle där vi
med hjälp av forskning och annat kommer
att ha en näringsrik och utmärkt
hygieniskt förpackad kost, men vi andas
in, drastiskt uttryckt, cancerluft
därför att vi inte klarat luftföroreningarnas
problem.

Jag vill varna för den överdrivna
tron på att all privat konsumtion är tillfredsställande
och höjer levnadsstandarden,
medan satsningar på den offentliga
sektorn minskar den enskildes frihet.
Detta är ett utomordentligt exempel
på att en samhälleligt utbyggd offentlig
sektor kommunalt och statligt
verkligen bidrar till att skapa valfrihet
för den enskilde.

Jag skulle vilja uttala som ett sista
önskemål på denna punkt i dag, att
regeringen och riksdagen i framtiden,
när utvecklingen nu rullar i gång, skall
sätta satsningarna på fritidspolitiken
högst upp på listan. Vi vet att det de

144 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Naturvårdens organisation, m. m.

närmaste åren kommer att bli trångt
om utrymmet. Men i själva verket innebär
det för medborgarna en utomordentligt
värdefull satsning, om fritidspolitiken
får vara med och ta större resurser
i anspråk i framtiden.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag har inte suttit på
denna fråga i utskottet. Jag delar dock
helt jordbruksutskottets uppfattning,
och jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Jag begärde ordet med anledning av
herr Wikners anförande, där han välvilligt
utlovade att inte avlossa några
skarpa skott i debatten på grund av
behovet av lugn i markerna under vårmånaderna.
Jag vill i anledning av detta
för min del bara uttala den förhoppningen,
att det nya naturvårdsverket
skall lyckas med bedriften att till friluftsfolkets
glädje bibehålla den vilda
faunan i vårt land genom att åstadkomma
fred i markerna under vårmånaderna,
då det vilda har sin häckningstid,
även om detta måste ske till
priset av en viss inskränkning av
allemansrätten under vårtiden. Allemansrätten
får inte vara någon sorts
helig ko, som man inte får röra på.

Herr Lundberg har här tidigare pekat
på de misstag, som vi gjort i det
förgångna och som lett till de missförhållanden
på olika områden som vi har
i dag. Det är väl likadant här. Om allemansrätten
skulle komma att innebära,
att det vilda inte får den fred under
vårmånaderna som det behöver, får vi
kanske beträffande faunan samma förhållande,
som herr Carlsson i Tyresö
nyss var inne på beträffande fisket. Där
fanns det ändå fisk med buken i vädret.
Men om det inte finns någon fauna
kvar, då har allemansrätten icke fyllt
sin uppgift på rätt sätt. Även i detta
sammanhang får man kanske korrigera
saker och ting, om man vill åstadkomma
det resultat som är önskvärt.

Med detta anförande, under vilket
herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

Mom. 1 a och b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 1 c och d

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
1 c) och d) i utskottets utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Isacson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 168 ja och 33 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 2 a

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 145

Mom. 2 b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2 b) i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Nils Hansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 96 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2 c) i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Naturvårdens organisation, m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Isacson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 157 ja och 43 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3—S d

Vad utskottet hemställt bifölls. •

Mom. 8 e

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 771
och 11:961; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svenning begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
8 e) i utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 771 och II: 961.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

146 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Könsrollerna

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 144 ja och 43 nej,
varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8 f

Utskottets hemställan bifölls.

§8

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av dels väckta motioner
angående bildande av vattenvårdsförbund
och dels väckta motioner angående
vattenvårdsförbundens organisation;
samt _

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motioner om
en förbättrad miljövård.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9

Könsrollerna

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av motion
angående könsrollerna.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen 11:838 av herr
Jansson m. fl. hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle om
att initiativ toges till en samordning av
den forskning och utredande verksamhet
som bedrivits och bedreves i de
nordiska länderna i syfte att snabbare
åstadkomma åtgärder för att ändra rådande
rollfördelning mellan män och
kvinnor.

Utskottet hemställde, att motionen

II: 838 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag är medveten om
den olämpliga tidpunkten för en mera
omsorgsfull motivering för denna motion.
Allmänna beredningsutskottet avstyrker
motionen nr 838, i vilken hemställts
om initiativ till en samordning
av den forskning och utredande verksamhet
som bedrivits och bedrives i de
nordiska länderna i syfte att snabbare
åstadkomma åtgärder för att ändra rådande
rollfördelning mellan män och
kvinnor. Utskottet avstyrker med samma
förnöjsamma motivering som förra
året, då en motion av fru Ryding m. fl.
om en allsidig utredning beträffande de
sociala och ekonomiska konsekvenserna
av nu rådande könsrollsmönster och
förslag till samhälleliga åtgärder för att
avskaffa desamma avslogs av riksdagen.
Enligt min mening råder det på alla
områden en alltför stor förnöjsamhet
då det gäller dessa frågor.

Beträffande samordning av forskning
och utredande verksamhet i de nordiska
länderna framhåller utskottet, att det
enligt inhämtade uppgifter förekommer
ett visst samarbete. Motionärerna har
inte varit ovetande härom men anser
att det är otillräckligt. Vad som pågår
är framför allt en sociologisk forskning
som i och för sig är mycket betydelsefull.
Sedan beror ju allt på vilka resurser
i personellt och ekonomiskt avseende
som kan ställas till förfogande för
att åstadkomma någonting på grundval
av de framkomna forskningsresultaten.

Jag vill påstå att det går sakta även
då det gäller den psykologiska forskningen,
och att vi saknar en mera fullständig
sociologisk forskning om kvinnornas
sociala och politiska participation.

Vad som hittills har ägnats den största

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 147

uppmärksamheten är kvinnornas deltagande
i arbetslivet och deras löneförhållanden
■—■ vilket är ytterst betydelsefullt
— men däremot är förändringarna
inom utbildningen, i kulturlivet,
inom familjen och i det politiska livet
betydligt sämre klarlagda.

Jag skall, som jag redan inledningsvis
betonade, inte upptaga kammarens
tid med någon mera omsorgsfull behandling
av själva frågan om jämlikhet
mellan könen. Jag vill emellertid erinra
om förra årets motion kring samma
problematik som också fick en ganska
kort behandling. I det sammanhanget
förekom ett intressant yttrande från arbetsmarknadsstyrelsen,
som framhöll:
»Den föreslagna utredningen om de ekonomiska
och sociala konsekvenserna av
rådande könsrollsmönster skulle vara av
mycket stort värde och kunna få väsentlig
betydelse för hela arbetsmarknadspolitikens
inriktning.»

Årets motion behandlar ju samma
fråga men har ett betydligt anspråkslösare
yrkande. Vad är det egentliga
motivet till motionen? Ja, mycket är lika
i de nordiska länderna, men likväl finns
skiljaktigheter i tradition, attityder samt
genomförda eller planerade reformer.
Låt mig framhålla några områden, där
jämförande undersökningar inom Norden
kunde vara av stort intresse, nämligen
ungdomens yrkesval och i vilken
grad detta alltjämt är traditionsbundet,
könsgränserna på arbetsmarknaden och
hur företagen rekryterar arbetskraft
samt yrkesutbildningen och hur denna
utbildning konserverar eller söker befrämja
en utveckling, där vi kommer
bort från traditionellt kvinnliga arbetsområden.
I vilket av de nordiska länderna
är man längst framme vad beträffar
service åt barnfamiljerna —
barnstugor, andra kollektiva åtgärder i
bostadsområden etc.? Var har man i
sociallagstiftningen kommit längst när
det gäller att få bort könsdiskrimineringen?
Hur långt har man kommit när
det gäller att i massmedia och skolor -

Könsrollerna

nas läroböcker och undervisning få bort
traditionellt könsrollstänkande? Allt
detta är frågor där en samordning vore
önskvärd och där en mera intensiv
forskning borde åstadkommas. Även om
detta är min egen subjektiva mening,
tror jag att den har stöd av många som
intresserat sig för dessa frågor.

Jag skall tillåta mig att erinra om ett
uttalande som antogs på Föreningen
Nordens institut på Biskops-Arnö 1965
kring temat »Nordisk demokrati i dag:
Könsroller och demokrati», där det heter
så här: »Det är emellertid helt klart,
att det i dag för att man skall komma
vidare krävs omfattande samarbete och
koordination inom Norden, både i fråga
om utredningar och forskning. Först
och främst behövs det en allmän informationstjänst
för utredning och
forskning, så att onödigt dubbelarbete
kan undvikas och ersättas med supplerande
verksamhet. Möjligheter till regelbunden
kontakt bör åstadkommas
både för utredningsarbetet och i fråga
om de långsiktiga och ofta dyrbara
forskningsprojekten. Inte minst i sistnämnda
hänseende behövs ett bättre
utnyttjande av de knappa ekonomiska
och forskningspersonella resurserna.»
Jag vet att riksdagsmän var med och
utarbetade detta uttalande, och jag anser
att just detta uttalande väl sammanfaller
med den motion som vi har väckt.
Jag skall inte ge mig in på någon längre
argumentering för detta förslag. Jag vill
bara säga att avsikten med motionen
varit att påskynda behandlingen av dessa
frågor. Jag är inte alls till freds med
att utskottet behandlar också denna motion
med i stort sett samma liknöjdhet
som den tidigare, den som avslogs förra
året.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 838 i denna kammare.

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Motionärerna hemstäl -

148 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

Upplysningskampanj ang. straffades problem vid sökande av arbete

ler om initiativ till samordning av den
forskning och utredningsverksamhet
som bedrivs i de nordiska länderna i
syfte att åstadkomma snabbare åtgärder
för att ändra rådande rollfördelning
mellan män och kvinnor. Motionärerna
medger dock att debatten lett till en viss
omsvängning i betraktelsesättet.

Som motionärernas talesman framhållit,
hade vi förra året att behandla en
liknande motion om könsrollsmönstret.
Utskottet uttalade då att föreställningar
om speciella könsroller ännu gör sig gällande
i samhället och fann det angeläget
att sådana rester av traditionellt
synsätt uppmärksammades och motverkades.
Motionärerna fann det vidare av
vikt att behovet av forskning uppmärksammades.
Utskottet erinrade också då
om de pågående utredningsarbetena —
de sociologiska undersökningarna i Göteborg
och i Danmark om kvinnans
förvärvsverksamhet, vilka bearbetas av
arbetsmarknadsstyrelsen -—• och den
forskning som arbetsmarknadsstyrelsen
bedriver i samarbete med den sociologiska
institutionen i Uppsala. Utskottet
avstyrkte motionen.

Sådant här arbete går kanske inte så
fort som motionärerna önskar.

När det gäller årets motion om nordisk
samordning av forskning och utredande
verksamhet vill jag säga att
det enligt vad utskottet inhämtat pågår
ett visst samarbete mellan de nordiska
länderna. Det finns en nordisk grupp
för könsrollsforskning där ett utbyte
av erfarenheter sker och jämförbara
problem diskuteras. Gruppen träffas en
eller två gånger årligen vid de nordiska
sociologiska förbundens konferenser.
Forskare från Sverige, Norge, Danmark
och Finland deltar i dessa diskussioner.

Den forskargrupp som är verksam på
detta område har själv tagit initiativet
till en samordning av forskningen. Sådant
samarbete som motionen syftar till
förekommer redan.

Herr talman! Utan någon längre motivering
ber jag att få yrka bifall till

utskottets hemställan, vilket innebär avslag
på motionen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 838;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Upplysningskampanj ang. straffades problem
vid sökande av arbete

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 32, i anledning
av väckta motioner om en upplysningskampanj
angående straffades problem
vid sökande av arbete.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
1:241 av herr Dahlén m.fl. och 11:319
av herr Ohlin m. fl. hemställdes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära igångsättande av en upplysningskampanj
riktad till statliga, kommunala
och privata arbetsgivare om straffades
problem vid sökande av arbete.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:241 och
II: 319 gåve till känna vad utskottet anfört.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det har hänt ett litet
missöde vid tryckningen av detta utlåtande,
och det har gjort att några ord
i utskottets hemställan har fallit bort.
Jag ber därför att få föreslå en ändring,
så att klämmen kommer att lyda på
detta sätt:

att riksdagen i anledning av motionerna
1:241 och 11:319 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet
anfört.

Vidare yttrades ej.

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 149

Interpellation ang. meddelande till riksdagen om regeringens ställningstagande i
frågan om Sveriges anslutning till EEC

Kammaren biföll det av fru Eriksson
i Stockholm under överläggningen framställda
yrkandet, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 241 och II: 319 i
skrivelse till Kungl. Maj :t gåve till känna
vad utskottet anfört.

§11

Interpellation ang. meddelande till riksdagen
om regeringens ställningstagande
i frågan om Sveriges anslutning till EEC

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:
Herr talman! Av tidningsuppgifter har
framgått att regeringen avser att under
instundande juli månad ingiva ansökan
om Sveriges anslutning till EEC.

I anledning härav anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till hans
excellens herr statsministern rikta frågan
huruvida regeringen avser att lämna
riksdagen meddelande om regeringens
ställningstagande i anslutningsfrågan, så
att riksdagen -— på sätt som sker i övriga
nordiska parlament — får tillfälle
att före vårsessionens slut och innan
ansökan ingives debattera frågan.

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av motioner om bistånd åt befrielserörelsen
i Mozambique;
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och
7 mom. lagen om val till riksdagen,
nr 31, i anledning av framställning
från riksdagens förvaltningskontor angående
grupplivförsäkringen för riksdagens
ledamöter jämte motion,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunallagen m. m., innebärande
ändrade delegationsregler, jämte motioner,
och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom.
kommunallagen m. m., innebärande ändrade
ersättningsregler, jämte motioner;
statsutskottets utlåtanden:
nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
rörande försvaret för budgetåret
1967/68 jämte i ämnet väckta motioner,
nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.,

nr 104, i anledning av väckta motioner
om ekonomiskt stöd åt Mozambique
Institute,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående central administration
för hälso- och sjukvården
samt socialvården m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till
psykiatrisk sjukvård m. m.,

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen
m. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen
m. m.,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bildande av ett
statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet, såvitt
propositionen avser medelsanvisning,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 112, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för

150 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

budgetåret 1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner m. m., och
nr 113, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1967/
68 till statens hantverks- och industrilånefond
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och

nr 48, i anledning av väckta motioner
angående rätt för företagare att skattefritt
avsätta medel till särskilda omställnings-
och utbildningsfonder m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om tryggande av
pensionsutfästelse m. m.;

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, dels ock i ämnet väckta motioner,

nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om tryggande av pensionsutfästelse
m. m., dels ock i anledning av propositionen
väckta motioner,

nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om flyttning av fordon i vissa fall, dels
i ämnet väckta motioner, dels ock en
motion angående omhändertagandet av
skrotbilar, och

d:o memorial nr 40, angående uppskov
med behandlingen av vissa ärenden; -

andra lagutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 34 § arbetarskyddslagen den
3 januari 1949 (nr 1);

tredje lagutskottets utlåtande nr 35, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. in., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, jämte i ämnet
väckt motion; samt

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
j or dbruksutskottet,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen och i proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation gjorda framställningar
angående anslag till lantbrukshögskolan,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 22, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

§13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade
m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag angående effek -

Fredagen den 12 maj 1967

Nr 26 151

tivisering av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj d att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv; och

nr 208, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående samordning av de
nordiska ländernas statliga personalpensionering; från

tredje lagutskottet:
nr 216, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske; och
nr 217, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av
fredningszoner för vandringsfiskens
framkomst i Torne skärgård, m. m.;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 211, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rörelsemedel för
domänverket; och

nr 212, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående dispositionen av
vissa medel ur skördeskadefonden jämte
i ämnet väckta motioner.

§14

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1967 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja riksdagens fullmäktige
i riksbanken för valperioden
1967—1970 efter herrar G. N. Kollberg
och T. S. Bengtson, vilka voro i tur att
avgå, jämte två suppleanter; och befunnos
efter valets slut hava blivit valda till

fullmäktige

för valperioden 1907—1970:

herr Dahlén, Per Olof
(Olle) Reinhold, ledamot
av första kammaren
............ med 38 röster;

herr Bengtson, Torsten
Stanley, ledamot
av första kammaren med 38 röster;

suppleant för herr Dahlén, P. O. Tf.:
herr Wedén, Sven
Mauritz, ledamot av
andra kammaren . . med 38 röster.

suppleant för herr Bengtson, T. S.:
herr Hansson, Nils
Gunnar, ledamot av
andra kammaren . . med 38 röster;

James 1. A. Dickson Per Jacobsson
Ingemund Bengtsson Gustaf Svensson

År 1967 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja ordförande och
fullmäktige i riksgäldskontoret för valperioden
1967—1970 efter herrar A. L.
G. Lindmark, N. I. Johansson och F. O.
Östman, vilka voro i tur att avgå, jämte
tre suppleanter; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1967—1970:
herr Lindmark, Albin
Lars Gerhard, generaldirektör
........ med 36 röster;

fullmäktige

för valperioden 1967—1970:
herr Johansson, Nils
Ivar, andre vice talman
i första kammaren
.............. med 36 röster;

herr Östman, Frans

Oscar, kanslichef . . med 36 röster

152 Nr 26

Fredagen den 12 maj 1967

suppleant för herr Lindmark, A. L. G.:
herr Adamsson, Erik
Selmer Johan, ledamot
av andra kammaren
............ med 36 röster;

suppleant för herr Johansson, N. /.:
herr Eliasson, Lars
Magnus, ledamot av
andra kammaren . med 36 röster;

suppleant för herr Östman, F. O.:
herr Magnusson, Anders
Tage, ledamot av
andra kammaren . . med 36 röster.

James I. A. Dickson Per Jacobsson

Ingemund Bengtsson Gustaf Svensson

År 1967 den 12 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse dels ledamöter i
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
för valperioden 1967—1970 efter
herr E. G. Wärnberg och fru A. M.
lvristensson, vilka voro i tur att avgå,
jämte suppleanter för dessa, dels ock
suppleant för herr Gösta Erik Waldemar
Sterne för återstående delen av valperioden
1966—1968 efter herr Per
Olof (Olle) Reinhold Dahlén, som erhållit
befrielse från uppdraget; och
befunnos efter valets slut hava blivit
utsedda till

ledamöter

för valperioden 1967—1970:
herr Wärnberg, Erik
Gunnar, ledamot av
första kammaren . . med 35 röster;

fru Kristensson, Astrid
Margareta, ledamot
av andra kammaren
............ med 36 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:
herr Karlsson, Helge
Gunnar, ledamot av
första kammaren . . med 36 röster;

suppleant för fru Kristensson, A. M.:
herr Eskilsson, Carl
Eskil, ledamot av
första kammaren . . med 36 röster;

suppleant för herr Sterne, G. E. IV.:
herr Tistad, Eskil
Göran David, ledamot
av första kammaren
............ med 32 röster.

James I. A. Dickson Per Jacobsson
Ingemund Bengtsson Gustaf Svensson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för
de valda, dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om de förrättade
valen av fullmäktige i riksbanken
samt ordförande och fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte suppleanter.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

fru Sundberg, till statsrådet fru Odhnoff
angående ökade resurser för forskning
rörande förskoleålderns psykologi
och pedagogik,

herr Krönmark, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
placeringen av barn som omhändertagits
för samhällsvård,

fröken Wetterström, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående vårdbidrag till i Sverige
mantalsskriven utlänning, samt

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
utökning av kommittén för utredning
av bostads- och serviceplaneringen.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.02.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67
714811