Nr 26 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 26 ANDRA KAMMAREN 1962

29 maj—21 juni

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Mattsson ang. försäljningen av allmänna arvsfonden tillhöriga

fastigheter .......................................... 3

herr Hagnell ang. försäljningen av svenska företag till utlandet .. 5

Svar på fråga av herr Nilsson i Gävle ang. resultatet av viss prisundersökning
........................................... 20

Svar på interpellation av herr Nilsson i Tvärålund ang. företagareföreningarnas
verksamhet inom de sysselsättningssvaga områdena 21
Svar på fråga av fröken Wetterström ang. anordnande av deltidskur -

ser i vävning .......................................... 29

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden .................. 30

Ändring i arbetarskyddslagen................................ 32

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m......... 46

Riksdagsbiblioteket: Avlöningar.............................. 76

Lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter
i vissa fall i Kopparbergs län ........................ 78

Interpellation av herr Elmwall ang. inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket, m. m............................. 87

Inför vårsessionens avslutning .............................. 92

Onsdagen den 30 maj

Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Storfors ang. undersökning av vissa karameller

innehållande alkohol .................................. 93

herr Nilsson i Tvärålund ang. begränsning av tobaksreklamen .. 94

herr Holmberg ang. LKAB:s medlemskap i Svenska arbetsgivareföreningen
.......................................... 95

herr Alemyr ang. cancerforskningens ekonomiska resurser ...... 98

1 —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 29 maj

Sid.

Statsutskottets memorial nr 154, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden.......................................... 30

— nr 155, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1961/62 32

Bevillningsutskottets memorial nr 57, med föranledande av kamrarnas

skiljaktiga beslut ang. ortsavdragen vid beskattningen samt de
vid taxering till statlig inkomstskatt gällande skatteskalorna .. 32

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändring i arbetarskyddslagen 32

— memorial nr 32, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 46
Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. bemyndigande att försälja

viss kronan tillhörig fast egendom, m. m................... 46

— memorial nr 23, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom ...... 46

Statsutskottets utlåtande nr 150, om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden ........................ 46

— nr 151, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar .. 46

— nr 152, ang. statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963

m. m................................................. 46

— nr 153, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........ 75

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken ......................... 75

— nr 31, ang. ändringar i tjänste- och personalförteckningarna för

vissa riksdagens verk, m. m............................. 75

— nr 32, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m................................. 75

Första lagutskottets memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen

av vissa utskottet tilldelade ärenden ...................... 78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, ang. lag om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs
län ............................................ 78

— memorial nr 36, ang. uppskov med behandlingen av vissa utskottet

tilldelade ärenden...................................... 87

Jordbruksutskottets memorial nr 24, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden............ 87

— utlåtande nr 27, ang. försäljning av viss häradsjord, m. m..... 87

Särskilda utskottets memorial nr 8, föranlett av kamrarnas skiljaktiga

beslut beträffande 16 § förslaget till skollag.................. 87

Statsutskottets memorial nr 156, ang. statsregleringen ............ 87

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Tisdagen den 29 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 23
innevarande maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. försäljningen
av allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Mattsson har frågat
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
om han hade för avsikt att
vidtaga åtgärder i syfte att få till stånd
en sådan utformning av bestämmelserna
om försäljning av jordbruksfastigheter,
som tillfallit allmänna arvsfonden, att
de jordpolitiska synpunkterna kan garanteras
beaktande i sammanhanget på
bättre sätt än som för närvarande sker.

Med anledning av frågan, som överlämnats
till mig för besvarande, får
jag anföra följande.

Herr Mattsson har i sin interpellation
återgivit de bestämmelser som gäller
vid försäljning av jordbruksfastigheter
som tillfallit allmänna arvsfonden. Av
dessa bestämmelser framgår, att vederbörande
lantbruksnämnd alltid skall
höras innan en sådan fastighet försäljes
samt att försäljningsärende, där lantbruksnämnd
och länsstyrelse icke är
ense, skall hänskjutas till Kungl. Maj:ts
avgörande. Jag vill vidare erinra om
att jag den 8 maj i år vid besvarande
av en enkel fråga i denna kammare uttalade,
att vid handläggning inom Kungl.
Maj:ts kansli av fråga rörande försäljning
av arvsfondens jordbruksfastigheter
beaktas alla på försäljningsfrågan

inverkande omständigheter, vilket i
och för sig innebär, att högsta föreliggande
anbud icke nödvändigtvis behöver
antagas. Enligt min mening föreligger
därför redan nu tillräckliga
garantier för att de jordpolitiska synpunkterna
skall tillförsäkras behörigt
inflytande vid avgörandet av dessa ärenden.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat den framställda interpellationen.

Vidare anförde:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! För det svar som jag har
erhållit på min interpellation ber jag att
få tacka finansministern.

Som framgår av svaret hade jag ställt
frågan till jordbruksministern, vilket berodde
på att jag var intresserad av att
få veta om han hade för avsikt att ta
några initiativ för att ändra gällande
bestämmelser rörande försäljning av
jordbruksfastighet som tillfallit allmänna
arvsfonden. När jordbruksministern
nu har överlämnat ärendet till finansministern,
kan man väl dra den slutsatsen
att jordbruksministern inte har
för avsikt att ta några initiativ, och enligt
finansministern finns det redan nu
tillräckliga garantier för att de jordbrukspolitiska
synpunkterna skall få ett
behörigt inflytande.

Finansministern hänvisar till att lantbruksnämnden
skall höras innan försäljning
sker och att lantbruksnämnden
verkställer värdering och lämnar förslag
på den som kan anses vara den lämpligaste
att försälja fastigheten till.

Men olika intressen gör sig givetvis
gällande när en jordbruksfastighet som
tillfallit allmänna arvsfonden skall för -

4 Nr 26 Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av allmänna arvsfonden tillhöriga fastig
heter

säljas. Enligt bestämmelserna skall länsstyrelsen
se till att köpeskillingen blir
så fördelaktig för allmänna arvsfonden
som möjligt. Det kan betyda att fastigheten
kommer att förvärvas av en kapitalstark
person, som har för avsikt
att nyttja fastigheten som exklusivt fritidsområde,
därför att denne vill och
kan betala mycket mer än t. ex. grannen,
som är intresserad av att förvärva
fastigheten för att driva jordbruk.

Enligt min mening vore det lämpligare
om lantbruksnämnden hade hand
om försäljningen av dylika fastigheter.
Då skulle dessa försäljningar kunna inlemmas
i den strukturrationalisering
som lantbruksnämnden har planerat.
Tjänstemännen hos lantbruksnämnden
gör värderingen på tjänstemannaansvar
och är vana vid sådant arbete. Lantbruksnämndens
ledamöter är också vana
vid att ta ställning till frågor som gäller
strukturrationalisering. De har lättare
att bedöma dessa frågor än vad länsstyrelsen
har.

Jag är givetvis tillfredsställd över att
det i den nuvarande situationen inte behöver
vara den högstbjudande som skall
få köpa fastigheten och att gällande
bestämmelser innebär att man skall ta
hänsyn också till vad som är erforderligt
för strukturrationaliseringen. Men
jag vet inte om detta har meddelats länsstyrelserna
så att de verkligen känner
sig förpliktigade att ta de kontakter,
som jag anser behöva tas med lantbruksnämnderna
innan försäljning sker.

Det har observerats fall då lantbruksnämnden
har värderat en fastighet men
där man sedan vid offentlig auktion inte
har kunnat erhålla det pris, som lantbruksnämnden
ansåg fastigheten vara
värd. Vid kontakt efter auktionen har
då lämnats ett något högre bud, och
fastigheten har på så sätt blivit försåld
— utan att man i sista omgången
har tagit kontakt med lantbruksnämnden
i frågan.

Om det inte går att få bestämmelser -

na ändrade, skulle jag önska att det
ändå bleve i klartext förklarat för länsstyrelserna,
att dessa inte har ovillkorlig
skyldighet att på allt sätt söka få
ut högsta möjliga pris. Lantbruksnämnderna
skulle då få det lättare att fullfölja
de planer de har rörande strukturrationaliseringen.

Jag ber, herr talman, med detta än en
gång få tacka för svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en liten kommentar
till interpellantens inlägg.

Man kunde kanske här få intrycket,
att frågan gäller huruvida lantbruksnämndens
eller länsstyrelsens synpunkter
skall vara de avgörande och att det
enligt interpellanten föreligger bristande
kontakter mellan de båda organen.

Nu är utan något som helst undantag
alla landshövdingarna också ordförande
i lantbruksnämnden, varför man alltså
har en direkt personallians. Men det
kan ju tänkas att bedömningen ändå
kan skilja sig. I sådana fall är det Kungl.
Maj:t som avgör frågan, och vid Kungl.
Maj :ts avgörande beaktas både lantbruksnämndens
synpunkter och andra
synpunkter. Eftersom Kungl. Maj:t alltid
är sista instans i ärenden som lantbruksnämnden
handlägger, får lantbruksnämnden
acceptera Kungl. Maj:ts
avgörande i dessa frågor på samma sätt
som i besvärsfrågor, vilka via den enkla
gången över lantbruksnämnderna förs
upp till Kungl. Maj:t.

Dessutom sägs i lagen den 8 juni 1928
om allmänna arvsfonden uttryckligen:
»Om försäljning av fast egendom, som
tillfallit fonden, gäller vad med avseende
å kronans fasta egendom är i allmänhet
stadgat.» I lagen den 3 juni 1955 om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
den s. k. jordförvärvslagen,
sägs att »där förvärvaren är kronan,
landskommun, köping, stad eller

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

municipalsamhälle» erfordras ej förvärvstillstånd.

Rent lagtekniskt är det alltså ingen
tvekan om hur ärendena skall handläggas;
det hlir i sista hand en bedömning
av Kungl. Maj:t. Som jag sagt till interpellanten
och även tidigare anfört i en
annan fråga, vågar jag hävda den uppfattningen,
att om det föreligger seriösa
jordbrukspolitiska strukturrationaliseringsintressen,
så tas det hänsyn till
dessa, och det sker efter samråd mellan
jordbruksministern och finansministern.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Att det tas kontakter
och att det förekommer samråd har jag
inte bestridit; att så skall ske säger gällande
bestämmelser.

Men när man vid en auktion inte får
något bud som kan antas, blir det länsstyrelsens
uppgift att under hand och
genom annonser i pressen försöka få
fastigheten försåld. Då kan den situationen
uppstå, att den som lantbruksnämnden
förordat som köpare av fastigheten,
t. ex. sedan han fått goda råd, bjuder
det pris som lantbruksnämnden anser
motsvara gårdens värde. Men då kan
en person som har mera gott om pengar
bjuda över, och då uppstår frågan, om
man skall låta de jordbrukspolitiska
synpunkterna vara de avgörande eller
om man skall försöka få in så mycket
pengar som möjligt till arvsfonden. Det
är vid sådana avgöranden — jag har ett
aktuellt fall — jag anser att det vore
önskvärt att man toge mera hänsyn till
vad lantbruksnämnden föreslagit.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om interpellantens argumentering
är rent hypotetisk, att man
kan komma i den och den situationen,
då får han nöja sig med mitt svar, att
Kungl. Maj:t tar de jordbrukspolitiska
hänsynen. Om interpellanten däremot
baserar sin argumentering på ett speci -

ellt fall, vore jag intresserad av att få
veta vilket fall det gäller. Jag har gått
igenom de försäljningsärenden vi haft
under de senaste åren och inte funnit
något uppseendeväckande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. försäljningen
av svenska företag till utlandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagnell har i en
interpellation till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet frågat vilka
riktlinjer regeringen har för avsikt att
följa när det gäller att påverka huruvida
svenska företag bör säljas till utländska
intressen eller ej. I anledning av interpellationen,
vilken av handelsministern
överlämnats till mig för besvarande, får
jag anföra följande.

Innan jag direkt går in på den av interpellanten
ställda frågan torde jag
först få beröra den lagstiftning som gäller
i hithörande frågor och den praxis
som hittills tillämpats.

Utländska förvärv av svenska juridiska
personer är underkastade kontroll
dels i vad avser själva kapitaltransaktionen,
dels också genom olika bestämmelser
rörande rätten att här driva rörelse
och förvärva fast egendom. Kapitaltransaktionerna
faller under valutaregleringen,
som under fredliga förhållanden
kan tillämpas när så prövas erforderligt
för »uppnående av det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, eller eljest med hänsyn
till rikets betalningsförhållanden
med utlandet». Den praxis, som de
svenska valutamyndigheterna utbildat
med hänsyn till lämnandet av tillstånd
avseende in- och utförsel av kapital, bestämmes
av strävan att minska riskerna
för plötsliga förändringar i valutareserven.
Det är således närmast det speku -

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

lativa, kortfristiga kapitalet som beröres
av regleringen. Man får därför här
skilja mellan å ena sidan kapitaltransaktioner
av portföljinvesteringskaraktär,
d. v. s. placeringar i obligationer
och minoritetsposter av aktier, samt å
andra sidan s. k. direkta investeringar,
d. v. s. bildandet av dotterbolag i Sverige
eller förvärv av majoritetsintresse
eller annat mera betydande intresse i
svenska företag, i syfte att idka företagarverksamhet
i Sverige. I enlighet med
vad jag nyss sagt lämnas i regel inte
tillstånd till utländska portföljinvesteringar
i Sverige såvida det ej är fråga
om byte av svenska värdepapper mot
andra svenska värdepapper e. d. Ansökningar
om direkta investeringar i Sverige
bifalles däremot som regel. Det kan
här också nämnas att genom överenskommelse
i OECD Sverige är bundet att
godtaga sådana direkta investeringar
som ej bedömes vara skadliga för
landet.

Bortsett från valutaregleringen utgörs
det viktigaste elementet i regleringen av
utlänningars möjligheter att här driva
rörelse av två lagar med begränsningar
i rätten att förvärva fast egendom. Den
ena lagen, den s. k. bolagsförbudslagen,
är från år 1925 och stadgar i princip
förbud för bolag, förening och stiftelse
— svenska såväl som utländska — att
förvärva fast egendom på landet eller
i stad utanför stadsplanerat område.
Enligt den andra lagen, den s. k. inskränkningslagen
av 1916, råder för utländska
juridiska och fysiska personer
dels ett ovillkorligt förbud att här i
landet inmuta mineralfyndighet, dels
ett villkorligt förbud att förvärva fast
egendom eller redan inmutad mineralfyndighet.
Tillståndstvång gäller även
för vissa svenska juridiska personer,
nämligen svenskt handelsbolag, vari
finnes utländsk bolagsman, svensk ekonomisk
förening samt svenskt aktiebolag,
om inte i bolagsordningen intagits
visst förbehåll. Genom sådant förbehåll
skall i princip bestämmas, att högst så

många aktier som vid varje tid motsvarar
mindre än en femtedel av röstetalet
för bolagets samtliga aktier genom nyteckning
eller överlåtelse får förvärvas
av utländska fysiska och juridiska personer
och av svenskt bolag som inte i
sin bolagsordning intagit sådant förbehåll.
Ändring av bolagsordning, i vad
den innefattar utlänningsförbehåll av
detta slag, kräver Kungl. Maj:ts medgivande.

I särskilda lagar har man sökt förhindra,
att inskränkningslagen kringgås
genom bulvanförhållanden o. d.

Tillstånd enligt inskränkningslagen
beviljas dels av Kungl. Maj:t, dels av
länsstyrelserna och ÖÄ (KB). I huvudsak
gäller, att KB meddelar tillstånd i
de ärenden, som avser utlännings förvärv
av bostadsfastighet för sig och sin
familj eller som avser svenskt bolags
eller svensk förenings förvärv av tomt,
upplagsplats, mindre stenbrott o. d., om
egendomen prövas behövlig för bolagets
verksamhet. Tillstånd till andra fastighetsförvärv
fordrar Kungl. Maj:ts prövning.
Har tillstånd enligt denna lag lämnats
svenskt bolag att förvärva fastighet,
behövs inte någon ny prövning om
bolaget senare övergår i utländsk ägo.

Beträffande beskattningen av svenska
bolag, som ägs av utländsk intressent,
må framhållas att om vinsten i det
svenska bolaget genom felaktig prissättning
på varor eller tjänster överföres
till den utländska intressenten skall inkomsten
av det svenska bolaget vid beskattningen
i princip »beräknas till det
belopp, vartill den kan antagas hava
uppgått, därest dylika åtgärder icke vidtagits».
I praktiken torde möjligheten
att kontrollera förekomsten av sådana
åtgärder vara förenad med störa svårigheter.
Utdelning från det svenska bolaget
beskattas med kupongskatt av 30
procent, därest icke den utländska intressenten
är bosatt i ett land med vilket
Sverige slutit dubbelbeskattningsavtal.
I dylikt fall reduceras i regel kupongskatten
eller bortfaller helt.

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

Det utländska intresset för etablering
i Sverige har visserligen ökat under
senare år, men den etablering son.
kommit till stånd har hittills varit av
relativt begränsad omfattning. Det kan
emellertid inte uteslutas att detta intresse
kan komma att öka väsentligt i framtiden.
Vi kan, såsom interpellanten också
framhåller, inte vara ointresserade
av verkningarna av en sådan utveckling.
I vissa fall innebär en utländsk
etablering i Sverige att vårt näringsliv
tillföres kapital och tekniskt kunnande,
som annars inte skulle ha stått till buds.
I andra fall har de utländska förvärven
emellertid inte denna innebörd. Det är
också uppenbart att mer omfattande utländska
investeringar och förvärv av redan
existerande företag skulle — i ett
land av Sveriges begränsade storlek —
kunna få verkningar av inte odelat
gynnsam natur.

Såsom framgått av vad jag tidigare
anfört syftar nu gällande lagstiftning
inte till att vara någon effektiv möjlighet
för statsmakterna att påverka omfattningen
av utländsk etablering i vårt
land. Regeringen har därför för avsikt
att närmare undersöka i vilka former
en sådan prövning lämpligen kan ske.

Härmed, herr talman, torde interpellationen
få anses vara besvarad.

Vidare anförde:

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag ber att få uttrycka
min uppskattning av det svar som lämnats,
och jag är tillfredsställd med att
den bedömning som gjorts från regeringen
stämmer med den som jag tog
fram i min interpellation, nämligen att
vi inte kan vara ointresserade av ett
ökat utländskt inflytande på vårt näringsliv.

Det är inte fråga om någon isolationism
från vår sida. Vi står i livlig kontakt
med utlandet, och vi kommer också
under alla förhållanden att göra det
i framtiden — kanske i ännu högre

grad. Men i dessa relationer med utlandet
vill vi ha ett ömsesidigt och inte ett
ensidigt förhållande.

Vid en närmare kontakt med utlandet
uppstår just när det gäller äganderätten
till företagen speciella problem
för ett litet land som Sverige, problem
som inte finns i relationerna mellan de
stora länderna. Här är det inte fråga om
äganderätten till våra reparationsverkstäder
eller hårfrisörsalonger, utan
framför allt till de stora, dominerande
exportföretagen. En undersökning som
Industriens utredningsinstitut har gjort
säger, att tre fjärdedelar av vår exportindustri
ligger i händerna på ett hundratal
företag. Men utan att referera till
denna utredning kan man utan vidare
säga att detta hundratal företag finansiellt
sett hänger ihop, varför det i finansiellt
hänseende är betydligt färre
enheter och färre ägare, vilka kan bestämma
om en förändring av ägandestrukturen.

Utbytet av erfarenheter med utlandet
hör vi uppskatta. Vi uppskattar också,
att den kemiska erfarenhet, som vi
själva saknar, kommer oss till godo
också i form av kapitalinvesteringar.
Jag säger ännu en gång att det här inte
är fråga om någon isolationism, ty man
får så lätt invändningar på den punkten;
folk gör det lätt för sig genom att
först överdriva och därefter säga att
vi syftar till isolationism. Men i dessa
finansiella sammanhang föreligger påfallande
stora risker för oss. För tillfället
har vi bestämmelser om valutareglering
o. d., men vi vet däremot inte hur
länge vi har det.

Vad som här konstituerar risken är
att det på kontinenten och på andra
håll finns störa företag som har årsomsättningar
på 4 000—5 000 miljoner
kronor, och dessa företag är inte få.
För en sådan koncern är det relativt
enkelt att köpa upp ett svenskt företag
med en årsomsättning på exempelvis
50, 60 eller 100 miljoner kronor. Ett
sådant koncernföretag kan ligga och

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

avvakta; det kommer alltid ett tillfälle
då ett företag råkar in i finanisella svårigheter
av mera utpräglad natur. Då
kan de som förfogar över de stora kapitalen
hastigt dyka upp.

Det behöver inte vara något fel med
våra företag för att de skall råka in i en
sådan situation. Det kan sammanhänga
med konjunkturväxlingarna. Om vi tänker
oss att en svensk pappersindustri
drabbas av långvariga avsättningssvårigheter,
förstår vi att det kan skapas
situationer, då det är relativt lätt
för ett stort internationellt företag att
köpa upp det svenska företaget.

Nu skall ett utländskt företag köpa
upp Rottneros i Värmland. Rottneros
är ett litet företag med 60 miljoner kronor
i årsomsättning. Det är tydligen
vårt största företag när det gäller slipad
pappersmassa. Enligt tidningsuppgifter
är köparen ett tyskt företag med
namnet Feldmiihle. Rakom detta företag
står, enligt de upplysningar jag har
inhämtat från Tyskland, sedan ett år
tillbaka en av de största privata koncernerna
i Tyskland, nämligen Flickkoncernen,
som äger Daimler-Benzbilfabrikerna
och Auto-Union med
DKW. Denna koncern har också sökt
förvärva BMW-fabrikerna. Förutom de
förut nämnda bilfabrikerna äger koncernen
också en del andra företag.

Om nu det tyska företaget i samverkan
med det före detta svenska företaget
Rottneros bygger upp en pappersindustri
i Sverige med normal omfattning,
är det inte osannolikt att man får
hand om 20 procent av den svenska
tidningspappersmarknaden. Det är bara
ett exempel som visar, att det här inte
är fråga om de småföretag — som är
så populära i de svenska valrörelserna
—• utan om internationella storföretag.
Det gäller att avgöra vilken frihet över
gränserna vi skall ge dem.

Såsom framgick av finansministerns
svar, har vi speciella regleringar när
det gäller utlänningars rätt att förvärva
mineralfyndigheter. Om jag inte miss -

uppfattat situationen, är man i Norge
inne på samma väg när det gäller andra
råvaror. Jag har från Norge fått meddelande
om att när samma tyska Flickkoncern
ville starta ett pappersbruk i
Norge, fick den vända sig till ett av
regeringsdepartementen. Det är nödvändigt
för ett företag att göra det för
att få diskutera den råvarumässiga värdering,
som ligger bakom tillskapandet
av en sådan fabrik. Det är alltså något
liknande våra skärpta bestämmelser när
det gäller exploatering av mineraltillgångar.
Det norska departementet meddelade
tyskarna, att deras projekt syntes
sakna aktualitet på grund av råvarumässiga
svårigheter. Sedan försvann
det tyska företaget och sökte sig
över gränsen till den svenska sidan av
gränsen, där det nu fått möjligheter att
bygga upp en fabrik. Det är inte några
större skogar, som ingår i köpet, men
man förvärvar 86 000 hektar mark.

Vi har anledning att följa dessa utländska
företags åtgärder, speciellt med
hänsyn till det intresse vi har i riksdagen
och ute i kommunerna att kunna
beskatta företagen. Det är generellt sett
betydligt svårare att beskatta de utländska
företagen än de svenska. De
utländska företagen har möjligheter,
som finansministern omnämnde i sitt
svar, att undandra vinstmedel i samband
med prissättningen på sina varor,
så att det blir en mycket liten vinst
över. Jag har gått igenom uppgifter
rörande erlagda skatter av en grupp
utländska företag och funnit, att dessa
betalat in anmärkningsvärt låga skatter
till stat och kommun i relation till dessa
företags omsättningar. Skatten till
stat och kommun uppgår i ett flertal
fall endast till några tiondels procent
av hela omsättningssumman. När det
gäller oljebolagen är det ännu lägre
siffror. De har däremot i dag beskattat
konsumenterna med 50 miljoner kronor
om året utan att de behövt tala med
riksdagen.

Det är svårt att komma åt dessa bo -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

lag, deras prissättningar och deras
vinstuttag och därmed de pengar de
visar upp till beskattning för stat och
kommun. Det är nödvändigt att hålla
efter de utländska företagen, så att de
inte får för stort inflytande inom det
svenska näringslivet, ty om de får det
och vi inte kan beskatta dem i stat och
kommun, blir vi tvungna att vältra över
skattebördan på de svenska löntagarna
och den bofasta befolkningen i övrigt.
Men det är kanske inte av intresse för
alla partier att driva den linjen.

Det är inte bara utländska företag
som köper svenska företag, utan svenska
företag kan även sälja sig till utländska
företag som de själva äger. Den
vägen skall vi också hålla ögonen på.
Det kan vara fördelaktigt att sälja sitt
svenska företag till sig själv i utlandet
och därigenom få tillfälle att beskatta
sitt kapital och sina kapitalinkomster
i utlandet. Dessa möjligheter kan öka
om förestående förhandlingar inte skötes
på ett mycket försiktigt sätt på
dessa punkter.

Löntagarna kan inte vara intresserade
av att de utländska storföretagen
har alltför stort inflytande på den svenska
arbetsmarknaden. De utländska storföretagen
kan relativt lätt flytta över
sin produktion från ett land till ett annat
och bygga ut sin verksamhet på ett
ställe eller minska den på ett annat och
därigenom tillvarata möjligheterna att
pressa löntagarna på skatteförmåner
och andra gynnsamma lönevillkor på
de ställen där de bäst verkar. Då kan
det bli en tävlan nedåt, inte bara i fråga
om löner utan också i fråga om sociala
förmåner av olika slag.

Bönderna kan knappast heller vara
intresserade av att denna verksamhet
från de utländska storföretagens sida
får alltför stor omfattning. En ny form
av denna verksamhet är de kontraktsodlingar
som drivs på en del håll i landet.
Man kan lätt råka illa ut i sina affärsuppgörelser
om man blir i högre
grad beroende av dessa kontrakt till

de internationella storföretagen, vilka
relativt snabbt kan skifta över kontrakten
från ett land till ett annat eller
från en världsdel till en annan. Det är
betydligt svårare för en företagare som
är ekonomiskt och organisatoriskt mera
bunden till ett land att flytta undan sina
ekonomiska intressen i det ögonblick
det skulle passa honom bra att göra det.

Med hänsyn till såväl statens skatter
och kommunernas skatter som löntagarnas
löneintressen samt jordbrukarnas
och kanske också skogsägarnas intressen
är det nog lämpligt att samhället
försöker hålla greppet över näringslivet
på detta område.

Vi hade i riksdagen för några veckor
sedan -— den 11 maj — en ekonomisk
debatt, där högern och folkpartiet mycket
hårt engagerade sig för det internationella
kapitalets frihet att passera ut
och in över våra gränser och där man
ville ge det internationella kapitalet
frihet att köpa upp våra bästa företag
när detta kapital så önskade. Jag har
den uppfattningen att det finns en annan
frihet, som är väsentligare än den
som högern och folkpartiet gått in för
och som gäller det internationella kapitalets
frihet. Jag menar den frihet
som ligger de vanliga människorna närmare.
Näringslivets och kapitalets uppgift
skall vara att tjäna människorna
och befria dem från materiella svårigheter.

Det är svårt att lagstifta i sådana
frågor, framhöll finansministern i svaret.
Starka finansiella intressen kan lätt
finna kryphål i lagarna eller kringgå
dem. En svensk medborgare kan låna
pengar från utlandet för att köpa ett
företag här, om det finns frihet att
föra kapital över gränserna och om
inskränkningen i friheten bara ligger
på etableringsrättens område. Dessa
bulvanförhållanden kan förbjudas, men
jag tror det är ytterst svårt att göra det.

När vi nu har en valutareglering som
tillkommit i andra syften än de som
här behandlas — den har anknytning

1* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

till riksbankens penningvårdande verksamhet
— får vi ha i tankarna att en
valutareglering kan upphävas av skäl
som gäller speciellt valutaregleringen.
Då kanske vi står där utan någon lagstiftning
och utan något grepp över det
internationella kapitalet. Då har vi den
frihet som högern och folkpartiet eftersträvar,
och det är inte så lämpligt.

Det är kanske möjligt för oss att finna
vägen till en lagstiftning som ger
oss ökat inflytande över naturrikedomarna
och som lägger detta inflytande
i våra egna händer. Det finns många
borgerliga länder ute i Europa, där staten
har betydligt större inflytande över
råvaror och den tunga industrien än
vad staten har i vårt samhälle, och det
är tänkbart att den vägen behöver
uppmärksammas. I varje fall har vi
ingen anledning att slå in på den motsatta
vägen med Volksaktien-ideologien,
som predikas här av högern och folkpartiet.
Det innebär risk för att de naturrikedomar
som sedan århundraden
varit i samhällets ägo går över till de
internationella storkoncernerna.

Det är glädjande att regeringen nu
förklarat sig villig att närmare ta upp
dessa problem och göra dem till föremål
för utredning. En sådan utredning tar
tid, därför är det bra att den kommer
till stånd nu. Valutakontrollen gäller ytterligare
något år. Den kanske kan förlängas,
men vi bör nog inte räkna med
att den skall gälla för alltid.

Vid sidan av det långsiktiga perspektivet
skulle jag vilja hemställa att man
inför de förestående associeringsförhandlingarna
i Bryssel strävar efter en
sådan grad av associering, att vi inte i
onödan avhänder oss inflytandet över
avgörande delar av vårt eget näringsliv.
Vi skall ha en fri utrikeshandel och
fria ekonomiska förbindelser i anslutning
till den. Men vi skall styra utvecklingen
från ett land som vi själva bestämmer
över och där vi inte har avstått
från det avgörande ekonomiska
inflytandet.

Jag tackar än en gång för svaret och
uttrycker min tillfredsställelse med det.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är kanske inte överraskande
att min reaktion med anledning
av finansministerns svar på herr
Hagnells interpellation är en annan än
herr Hagnells. Jag finner att finansministerns
svar präglas av en i viss mån
negativ inställning till tanken på en internationell
ekonomisk integration, där
Sverige är en deltagande part. Finansministern
nämner visserligen på ett
ställe i svaret att det kan tänkas fall,
där utländskt kapital och utländskt kunnande
kommer in i landet, vilket ju
kan vara en fördel. Men det skjuter han
snabbt åt sidan, och hela svaret andas
härvidlag en viss avoghet mot utländska
ekonomiska intressen i Sverige.

För min del kan jag inte underlåta att
påpeka att när svenska företag köper
upp utländska företag och därigenom
stärker sin ställning på världsmarknaden,
brukar detta hälsas med allmän tillfredsställelse
såsom ett bevis på vår industriella
expansion. L M Ericsson,
Svenska kullagerfabriken och andra företag
har i viss mån på den vägen expanderat
internationellt och befäst sin
ställning samt ökat möjligheterna till
svensk export. De har uppnått tillräcklig
företagsstorlek genom att de kunnat
förvärva och med sin organisation införliva
utländska företag av i åtskilliga
fall betydande storlek.

Om vi gör anspråk på att svenska företag
skall ha denna frihet, så måste
det väl mycket starka skäl till innan vi
intar en hållning som pekar i riktning
mot att vi skulle vägra utländska företag
samma frihet.

Nu tycks finansministern till herr
Hiagnells lättbegripliga förtjusning ställa
i utsikt en utredning som tydligen skall
ge regeringen ökade fullmakter att reglera
på detta område. Finansministern
kunde väl inte välja en mindre lämplig
tidpunkt för offentliggörandet av såda -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

na planer och lämna en deklaration sådan
som den han lämnat i dag. Det är
uppenbart att en sådan politik i hög
grad kan begränsa våra nuvarande och
framför allt våra tänkta relationer till
den gemensamma ekonomiska marknaden.
Finansministerns deklaration och
herr Hagnells inlägg innebär en synnerligen
dålig förberedelse till förhandlingarna
om den gemensamma ekonomiska
marknaden. Det finns enligt min
mening risk för att denna inställning
kommer att betraktas som avog till ett
sådant ekonomiskt samarbete som är en
förutsättning för svensk associering med
den gemensamma marknaden. Ty det är
ju ett bärande drag i uppbyggnaden av
detta samarbete att det icke skall gälla
uteslutande varuhandeln utan även kapitalrörelser
och möjligheter till rörlighet
för arbetskraften. Skulle man försöka
dra en gräns där och saga att vi är
med på friare varurörelser men intar en
skeptisk hållning t. ex. till de friare kapitalrörelserna,
är det givet att man på
ett allvarligt sätt minskar utsikterna att
uppnå ett positivt resultat.

Herr Hagnells yttrande karakteriserades
av en uppenbar och uppriktigt uttryckt
sympati för isolering av den
svenska ekonomien från den utländska
vad ömsesidiga kapitalintressen beträffar.
Han målar ut allehanda risker och
drar tydligen långt gående slutsatser av
det han säger. Han talar om det internationella
kapitalets frihet med ett tonfall
som gör att man förstår hur han ryser
i sitt innersta vid tanken på denna det
internationella kapitalets frihet, som
dock inte är något annat än en bärande
princip för den gemensamma ekonomiska
marknaden, till vilken vi söker
associering. Nu vill jag emellertid tilllägga
att det i Romstadgan finns vissa
bestämmelser, som kan tänkas i vissa
lägen inskränka den friheten, men dessa
skall vi kanske inte gå in på i detalj
i dag — huvudprincipen är ju klar.

Alltså, herr talman, frågan är: önskar
vi vara med i en europeisk ekonomisk

integration eller önskar vi inte vara
med i en sådan? Skulle man inge svenska
folket den föreställningen att vi bär
utsikter att vara med i det ekonomiska
samarbetet med friare handel och ändå
ha möjligheter att göra vad vi vill i
stort sett vad beträffar kapitalrörelserna
och underkasta dessa en reglering i
herr Hagnells anda, lämnar man enligt
min mening en uppenbarligen verklighetsfrämmande
och vilseledande skildring.
Därför måste jag fråga finansministern:
Vill finansministern ta avstånd
från det synsätt som präglar herr Hagnells
yttrande i dag? Om detta inte sker
kommer ju regeringens förslag att läsas
mot bakgrunden av herr Hagnells
yttrande, och det samlade intrycket därav
tror jag kan bli mycket allvarligt
med tanke på våra möjligheter till framgång
vid förhandlingarna med EEC.

Naturligtvis är det lätt att måla upp
teoretiska möjligheter av skrämmande
slag. Det kan man göra på alla möjliga
områden, men hittills liar ju regeringen
inte kunnat peka på att det skett några
olyckor av den art herr Hagnell befarar.
Då är väl det naturliga i praktisk
politik att man väntar tills det på allvar
visat sig att det finns sådana väsentliga
risker och att man inte, innan sådana
föreligger, gör antydningar om en
svensk politik, som skulle baseras på
teoretiska antaganden om sådana risker.

Det gäller kort sagt, herr talman, en
fråga som alltid är viktig men som inför
våra förestående förhandlingar med
EEC är dubbelt viktig. Det gäller för
oss i den svenska riksdagen liksom naturligtvis
främst i regeringen att visa
en inställning till frågor som berör det
internationella ekonomiska samarbetet
som i någon män harmonierar med vår
ansökan om associering med EEC.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ohlin fann för gott

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

att göra några kommentarer till mitt
svar till herr Hagnell. Jag vill återkomma
till det.

Inledningsvis vill jag erinra om att
herr Hagnells interpellation gäller två
frågor. För det första är det fråga om
den integration utifrån i den svenska
företagsamheten, som jag föreställer
mig att interpellanten finner ha aktualiserats
av två kända fall under den senaste
tiden. För det andra gäller det
frågan huruvida man från svensk sida
har möjligheter till en effektiv beskattning
av företagsamheten, för den
händelse integrationen får en större omfattning.

Jag har på den senare frågan oförbehållsamt
svarat, att en effektiv beskattning
är svår att genomföra vid en utbyggd
integration. Herr Hagnell har närmare
utvecklat att vissa möjligheter till
skatteflykt i praktiken föreligger. Jag
kan erinra om att den speciella kupongskatt
vi för närvarande har, vilken såg
dagens ljus i slutet av 1940-talet, tillkom
såsom en direkt åtgärd med hänsyn
till den skatteflykt som hade förekommit
hos vissa företag. Den innebar en
korrigering av skatteflykten och därmed
också en verifikation av att sådan
förekommit.

Vad sedan beträffar den första och
intressanta primära frågan är det för
tidigt för herr Ohlin att i talarstolen i
dag tala om negativ inställning och
avoghet från min sida mot en integration.
Man kan vara positiv mot en integration
utan att kasta sig i armarna på
motparten, när man inte känner motparten
och ännu inte kommit i det läget
att man fått diskutera saker och ting.
Jag skulle snarare vilja beteckna mitt
interpellationssvar som ett uttryck för
naturlig försiktighet, vilken jag vet att
jag delar med stora delar av svenska
folket inför de frågor som vi nu skall
diskutera.

Herr Ohlin säger att vi måste vara inställda
på reciprocitet, när svenska företag
etablerar sig utomlands och utländs -

ka här. Jag är fullt på det klara med
att reciprocitet bör föreligga, men jag
är å andra sidan inte övertygad om att
reciprociteten skall genomföras utan
den kontroll som samhället kan ha anledning
att begära, i bl. a. detta hus, vad
beträffar de utländska företagens etablering.

Man skulle aldrig kunna finna en
mindre lämplig tidpunkt än i dag för att
diskutera denna fråga, säde herr Ohlin.
Ja, jag ber få erinra om att vi bär en
partner här på den skandinaviska halvön
som väl enligt herr Ohlins mening
visar ett större intresse för den euroepiska
integrationen än vi —- jag syftar
här på Norge eftersom det landet redan
begärt sin anslutning till EEC. Men
Norge har i fråga om etableringsrätten
hårdare bestämmelser än vi har i Sverige.
Den Findusaffär som gick igenom
i Sverige utan några kontroverser har
varit föremål för den norska regeringens
prövning sedan några veckor tillbaka
och är ännu icke avgjord. I Norge
kan följaktligen icke utländska företag
etablera sig med mindre än de får en
koncession och ett tillstånd från statsmakterna.
Hos oss är det enklare än
vad det är i vårt norska broderland.
Men samtidigt som Norge begärt sin
direkta anslutning till EEC har man
varit mycket angelägen understryka, att
man på denna punkt måste ha, sett ur
Norges synpunkter, speciella undantag,
om man skall kunna tänka sig att fullfölja
en anslutning till den europeiska
ekonomiska gemenskapen.

Nu innehåller ju Romstadgan inte något
förbud mot en myndigheternas koncession
för utländsk etablering, bara den
inte sker på diskriminatorisk bas. Jag
har inte uttalat mig om detta, men jag
utgår ifrån att det är en förhandlingsfråga.
Och jag vill göra klart för kammarens
ledamöter, att därest man åstadkommer
en lagstiftning som icke är
diskriminatorisk, som ger samhället förköpsrätt
till allt vad samhället anser
bör ligga i samhällets hand, lägger inte

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

Romstadgan något hinder i vägen för
detta.

Herr Ohlin slutar med att säga -att
om inte finansministern tar avstånd
från interpellanten-s kommentarer, så
har därmed finansministern instämt i
dessia, eller accepterat interpellantens
läsart; om jag minns rätt, föll herr
Ohlins ord på det sättet. Jag måste nog
säga, när jag lyssnade på herr Hagnell,
som ibland brukar göra sig skyldig till
vissa överdrifter i sådana här frågor,
att han i dag presterade ett mycket balanserat
inlägg, lugnt och sakligt, och
jag vill ge honom ett offentligt erkännande
för detta. Om det sedan innebär
att jag accepterar hans läsart, får väl
herr Ohlin avgöra. Det enda jag kan säga
är, att herr Ohlins läsart dess bättre inte
är av den karaktären att den representerar
flertalet av det svenska folket.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Man uppskattar alltid
varandras åsikter när de sammanfaller,
och man tycker att den andre har överdrivna
uppfattningar när de går åt ett
annat håll än ens egna. Men det är glädjande
att finansministerns och mina
åsikter på denna punkt helt överensstämmer.

Herr Ohlin anser det vara en uppenbart
vilseledande och verklighetsfrämmande
skildring när man säger att man
skall kunna ha en associering utan fria
kapitalrörelser och fri etableringsrätt.
Jag tror inte att herr Ohlin har rätt på
den punkten. Den tyske professorn Hallstein
har talat om olika grader av associering.
Jag samtalade för några månader
sedan i tyska utrikesdepartementet
med personer som sysslar med dessa
frågor. De var inte alls ovetande om
möjligheten att tänka sig associeringsgrader
på den nivån att associeringen
icke innebar fria kapitalrörelser och fri
etableringsrätt, eftersom detta kunde
skapa speciella problem för ett litet
land. Meningen med EEC är väl inte att
de stora länderna skall köpa upp de

små? Det ligger dock på en mera liberal
grund, hoppas jag. Jag har ett intryck
av att folkpartiet som här har yttrat sig
och högern, som varit uppe förut i dessa
debatter, är mera konungsliga än
konungen själv.

Jag försökte betona att det inte är
fråga om isolering. Jag sade det ett par
gånger om. Men trots det sade herr
Ohlin att det skulle vara fråga om isolering.
Jag sade att det skall vara en
ömsesidighet i det hela och att man
måste se detta problem i förhållande
till det fåtal svenska företag — enligt
Industrins utredningsinstitut kanske ett
hundratal — som har hand om majoriteten,
ungefär tre fjärdedelar, av vår
svenska industriexport. I själva verket
kanske endast ett femtiotal större enheter
står bakom hälften av denna export.
Detta femtiotal företag kan snart försvinna,
om man inte ser upp.

När det finns möjligheter att klara
malmen på det sätt som finansministern
nämnde, bör vi undersöka om det inte
finns möjligheter att även bevara vissa
andra naturtillgångar på samma sätt.
Herr Ohlin hyser tydligen inga farhågor
för vad det internationella kapitalet kan
komma att göra här, om det släpps
fritt. För min del har jag inget förtroende
för det. Jag vill att vi skall ha inflytande
över vårt eget land och icke
lämna över friheten att handla till det
internationella kapitalet och därmed
binda våra egna händer. Jag vill ha sådana
associationsvillkor och en sådan
utformning av vår lagstiftning, alt vi i
framtiden har möjlighet att pröva de
nya behov som kan uppstå. Vi skall
inte hindra utländska företag att etablera
dotterföretag här. Det betyder att
vi också accepterar svenska företag i
utlandet. Det skall vara ömsesidighet,
men ett sådant etablerande skall inte
kunna ske hur som helst. Här finns en
gränsskillnad. Man skall för den skull
inte gå till överdrifter, som herr Ohlin,
genom att tala om »isolationism». Bedömningen
bör ske genom regeringen

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

och riksdagen. Den behöver inte leda
till isolationism, men den bör leda till
möjlighet att ha ett grepp om utvecklingen,
så att vi inte blir beroende av
det internationella kapitalet — vars frihet
herr Ohlin slår vakt om.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
en diskussion om olika aspekter på
etableringsfrihet etc. förrän tiden är
inne för en mera ingående diskussion
om de mycket väsentliga detaljerna i
detta problem.

Jag måste emellertid kommentera några
utalanden av finansministern. Han
sade att han inte känner motparten som
han skall förhandla med. Det verkar
nästan som om finansministern inte
hade läst Romtraktaten och studerat
dess bakgrund och bärande principer.
Men detta är ju inte möjligt — vi vet
alla att finansministern har satt sig in i
denna traktat. Varför förbiser han då
den principiella inställning på vilken
Romtraktaten är uppbyggd? Dess huvudlinje
är ju att man skall söka komma
fram till fria rörelser beträffande
varor, kapital, arbetskraft och företagsamhet.
Det är klart att det också finns
särskilda inskränkande möjligheter,
mest vad övergångstiden beträffar, men
huvudprincipen är fullständigt klar.
Herr Hagnell är positiv till fria varurörelser,
men vill ha kvar, om jag fattar
honom rätt, en fullständig eller i det
närmaste fullständig nationell kontroll
över de kapitalrörelser som han ur vissa
synpunkter tycker passar eller inte passar
oss. Det är bara det att detta är
en helt annan tankegång än Romtraktatens.
Man kan inte svara: »Vi tänker
inte förbjuda alla kapitalrörelser.» Det
är inte det som det gäller, utan frågan
om man under nationell kontroll skall
ha mycket avgörande delar av kapitalrörelserna
eller endast mera begränsade

undantagsbestämmelser. Jag skall inte
ingå på detaljer om vilka möjligheter
Romtraktaten därvidlag öppnar, men de
är ju rätt små.

Det är detta som, såvitt jag förstår,
inte heller herr Sträng tillräckligt observerar,
nämligen att det inte räcker
att man säger att man inte skall förbjuda
alla kapitalrörelser. Frågan är om man
vill ha under nationell kontroll möjligheten
att hindra dem. Detta skulle skapa
ett sådant tillstånd av osäkerhet rörande
vilken frihet som finns, att det skulle
stå i strid mot en av Romtraktatens huvudprinciper.

Sedan talade finansministern om
Norge. I Norge hyser man farhågor av
delvis samma slag som herr Hagnell uttryckt.
Man menar verkligen finansminister
Sträng att detta är ett skäl för
att vi i Sverige som har en helt annan
position än Norge skall liksom kasta
oss fram och före förhandlingarna med
EEC hävda den uppfattning som han
här ger uttryck åt. Är det inte uppenbart
att Norge, som ansöker om fullständigt
medlemskap, har en så att säga stabilare
position när det gäller att framkasta
vissa ting, medan ett land som ansöker
om associering löper en helt annan
risk att mötas av argumentet: »Om
det är så, att ni som vill göra undantag
beträffande neutraliteten — något
som vi förstår — dessutom kommer med
alla möjliga andra inskränkande önskningar
som ni vill få respekterade så ger
detta intrycket att er allmänna inställning
till samarbetet inte är tillräckligt
positiv.» Det måste finnas en korrespondens
mellan ansökan om associering
och positiv inställning till samarbetet
och det kan jag inte finna hos herr
Sträng, särskilt efter det att han här har
uttryckt sin stora uppskattning av herr
Hagnells anförande i dag.

Finansministern säger att man naturligtvis
får lov att använda koncessionssystem
och dylikt, bara det inte sker på
diskriminatorisk bas. Ja, men ingen som
lyssnade till herr Hagnells anförande.

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Svar på interpellation ang.

vilket herr Sträng fann så måttfullt,
kunde väl undgå att observera att vad
herr Hagnell talade om innebar i hög
grad en diskriminatorisk politik, en
diskriminatorisk attityd. Det skulle ju
vara möjligt för oss att för svenska intressen
reservera vad vi nekar utländska.
Hela innebörden och andan i
herr Hagnells anförande var att grunden
skulle vara en diskriminatorisk.

Sedan sade herr Sträng, att man kunde
tänka sig exempelvis en samhällets
förköpsrätt. Detta var något av det intressantaste
i dagens debatt. Man kan
alltså tänka sig att samhället får en
tydligen mycket omfattande förköpsrätt
till aktier i svenska företag. Det är en
tankegång som är närbesläktad med en
som har framförts i den offentliga debatten
i Norge. Där har man från socialdemokratiskt
håll sagt: »Om det blir
risk för att utlandet köper upp norska
företag kan vi ju socialisera dessa företag.
»

Vi kan väl vara överens om att sådana
attityder inte står i någon särskilt god
överensstämmelse med Romtraktatens
andemening. Jag skulle vilja råda finansministern
att vara ganska försiktig med
uttalanden om åtgärder av sådant slag,
som mycket lätt kan tolkas som ett försök
till en diskriminatorisk politik,
fastän under form av, låt mig säga socialistiskt
betonade förköpsrätter eller
andra liknande åtgärder.

Jag sade inte att om finansministern
inte ville ta avstånd från vad herr Hagnell
yttrade skulle det kunna betraktas
som om han godkänt detta. Men jag
framhöll att hans eget yttrande då skulle
komma att läsas mot bakgrund av herr
Hagnells yttrande, något som skulle påverka
tolkningen av vad finansministern
själv sagt. När finansministern nu
givit till känna att han anser herr Hagnells
inlägg vara ett i hög grad balanserat
inlägg har han i stället gått längre
än jag befarade. Han har visserligen
inte instämt i varje ord som herr Hagnell
yttrade, men han har i alla fall

försäljningen av svenska företag till utlandet

åstadkommit en effekt, som jag för min
del anser vara olycklig.

Finansministern talar sedan om opinionen.
Javisst går det, herr finansminister,
om man vill bekämpa tendensen
till internationellt samarbete, att här
och var mobilisera en opinion mot sådant
samarbete genom att måla ut risker
av det slag, som herr Hagnell gjorde.
Men frågan är, om detta vore förenligt
med en klart bestämd önskan att Sverige
skall befrämja det internationella samarbetet.
Vad jag har sagt är att man inte
skall ta teoretiskt tänkbara fall till intäkt
för ståndpunkter och deklarationer
som kan vara till skada för den
praktiska politiken i dag, utan att man
skall avvakta verkligt konkreta exempel
på att det finns sådana allvarliga
risker. Då får man se vad som lämpligen
kan göras.

Till sist vill jag säga en sak till herr
Hagnell. Han hoppades att EEG skulle
inta en liberal inställning. I detta hopp,
herr Hagnell, kan vi till fullo enas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig säga bara två
ting. Jag måste bekänna att jag inte orkar
följa med i herr Ohlins argumentering
när han drar slutsatsen att den
som söker medlemskap i EEC inte behöver
räkna med att vara lika hårt bunden
av Romtraktatens bestämmelser,
eftersom han har dokumenterat sin pålitlighet
i umgänget och därför kan få
erforderliga undantag, medan den som
söker association redan från början är
misstänkt för att inte vilja vara med i
det ekonomiska samarbetet och fördenskull
kommer att bli hårdare observerad
och få svårare att vinna gehör för
sina speciella önskningar om eventuella
undantag. Jag fick det intrycket av
herr Ohlins inlägg, och jag föreställer
mig att de flesta av kammarens ledamöter
också fick det. Argumenterar man
på det sättet, vänder man upp och ned

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

på hela den frågeställning som vi nu
har diskuterat under ett års tid, och då
är jag oförmögen att följa med längre.

Sedan frågade herr Ohlin: »Betyder
finansministerns inlägg att ni nu på
samma sätt som norrmännen skall aktualisera
en socialiseringsoffensiv för
att hindra utländsk etablering?» Jag
skall inskränka mig till att påpeka att
för den händelse man skulle prospektera
nya rika järnmalsfyndigheter
uppe i Lappland, anser jag det riktigt
att samhället utnyttjar möjligheterna
att ta äganderätten, innan den släpps
ut på andra händer. Herr Ohlin må kalla
detta socialisering eller vad som
helst. Samhället har de gruvorna under
sin äganderättsform, och jag tycker att
det är en riktig åtgärd. Jag menar också
att det är en ekonomiskt riktig politik
att samhället om nya rika fyndigheter
påträffas i närheten av Kiruna
eller Malmberget, skall ha möjlighet att
självt bedriva verksamheten där.

Det är således en förklaring — om
herr Ohlin vill ha en sådan — beträffande
min inställning till socialiseringen.
Det betyder inte —- vilket också
herr Hagnell tog upp i sitt inlägg — att
jag har samma uppfattning när det gäller
andra, för samhället icke intressanta
områden. Det är inte raksalongerna
jag är ute efter; herr Ohlin brukade ju
använda dem som exempel när vi talade
socialisering i den allmänna debatten
i slutet av 1940-talet.

Socialdemokratien har vid tillräckligt
många tillfällen redovisat sitt intresse
för det internationella samarbetet. Att
åberopa våra betänkligheter på vissa
punkter i fråga om det partiellt exklusiva
internationella samarbete med
Europa som vi nu diskuterar är felaktigt,
om man vill presentera socialdemokratien
som anhängare respektive
motståndare till internationellt samarbete.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen över att

finansministern tydligen har en sådan
dag då han inte tycks kunna referera
vad jag säger. Jag påstod inte alls att
Norge kunde räkna med att få några
undantag inom EEC; jag uttalade mig
inte om vad Norge kunde uppnå. Det
är rena fantasier från finansministerns
sida. Jag sade att Norge, som ansökt
om medlemskap och därför har en fastare
position, med mindre risk kunde
ta upp diskussion om vissa ting. Om vi
med vår position, som är motiverad av
neutraliteten, går långt i att deklarera
en uppfattning som kan betraktas som
en ganska negativ attityd på områden,
vilka inte har med neutraliteten att
göra, riskerar vi däremot ett ogynnsamt
resultat av våra förhandlingar.
Vilket resultat Norge kan uppnå har
jag varken uttalat eller tänkt uttala mig
om i detta sammanhang.

Finansministern sade också något
om att jag skulle ha ställt frågan till
honom om socialisering. Jag får be honom
att läsa protokollet. Men herr
Strängs svar i hans senaste yttrande
var onekligen mycket intressant. Herr
Sträng talade nu inte som herr Hagnell
vitt och brett om svenska företag, utan
om gruvfyndigheter och frisörerna. Mellan
gruvfyndigheter och frisörer återfinns
emellertid en mycket stor del av
den svenska industriella företagsamheten.
Får man tolka herr Sträng så, att
han i fråga om hela denna del inte intar
samma attityd som han här deklarerat
i fråga om gruvorna? I så fall
har vi onekligen i dag fått en mycket
viktig upplysning. Då blir kanhända
också relationen till herr Hagnell i
denna debatt mindre välvillig, så herr
Hagnell tar kanske tillbaka sin tillfredsställelse
över finansministerns svar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
säga, att om inte herr Ohlin gör
sig mer naiv i debatten än han i själva
verket är, så har han ingen anledning

Tisdagen den 29 maj 1902

Nr 26

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

att presentera mitt uttalande på ett sätt
som han gjorde nu senast.

Vi kan socialisera gruvfyndigheter,
men vi kan inte socialisera rakstugor.
Jag föreställer mig emellertid att kammaren
håller mig räkning för att jag
inte i dag inlåter mig på en debatt,
där man försöker öronmärka de avsnitt,
där samhället kan ha intresse av
kontroll och ledning, respektive de avsnitt,
där detta samhällsintresse icke
finns. Gruvorna kan vara ett exempel
på det förra, frisörerna och andra kan
vara ett exempel på det senare.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I en tidningsartikel för
några veckor sedan som handlade om
EEC-förhandlingarna stod följande rubrik
att läsa: »Det gäller att sälja Sverige.
» Försäljningen har börjat, såsom
också har givits exempel på i denna
debatt.

Jag vill konstatera att folkpartiets
ledare mycket energiskt kämpar för
denna rätt att sälja Sverige till utländska
truster. Ty det är vad det handlar
om, och det är i alldeles särskild grad
fråga om västtyska truster. Kanske räcker
det att erinra om, att medan Västtysklands
befolkning utgör något mer
än Vs av EEC-ländernas invånarantal,
så närmar sig dess industriproduktion
hälften av hela industriproduktionen
inom EEC. Där finns dessa mäktiga
truster —- om vilka bl. a. herr Hagnell
talade -— som redan under Hitler-tiden
formulerade doktrinerna om Neuropa;
och en samordning av de kapitalistiska
ländernas hushållning, nota bene under
tysk ledning.

Det är den rätten herr Ohlin här
kämpar för, och det är därför han i sin
motion till årets riksdag talar om att
de nationella gränserna utgör ett hinder
för en ekonomisk utveckling. Det
är en osanning, herr Ohlin. De nationella
gränserna har varit en stor lycka
för det svenska folket. Vi lever ännu
långt ifrån i en sådan tid, när de na -

tionella gränserna upphör att ha betydelse.

Det är tydligen precis av samma
grunder, med insikt om vad det djupast
handlar om, som högerns ledare här
flera gånger — jag tänker alldeles särskilt
på hans tal i utrikesdebatten för
ett år sedan — utnyttjar hela sin energi
för att framställa den nationella suveräniteten
som någonting föråldrat, som
närmast hör medeltiden till.

Försäljningen har samt sagt börjat
och den kommer att fortgå i ett forcerat
tempo om associeringsplanerna blir
förverkligade. När vi från vårt håll bekämpade
EFTA-anslutningen, ville vi
inte förneka den skillnad som fanns
mellan EFTA och EEC. Men vi såg anslutningen
till EFTA endast som ett
mellanled i syfte att överföra Sverige
till EEC. Just därför att medlemskapet
i EEC öppnar sådana skrämmande perspektiv
av en övermäktig ekonomisk
oligarkis herravälde över den kapitalistiska
delen av Europa och just därför
att detta hotar både freden och
självständigheten, så är vi motståndare
till detta medlemskap.

Herr Ohlin utnyttjade finansministerns
uttalande för en stund sedan för
att brännmärka, tydligen i någon viss
avsikt, innebörden i detta uttalande,
nämligen att hellre än att man riskerar
att västtyska-amerikanska truster skall
köpa sig in i det svenska näringslivet,
får man överväga en socialisering. Detta
är mycket komprometterande ur herr
Ohlins egen synpunkt.

Jag förstår inte, varför det fanns någon
anledning för finansministern att
i ett andra anförande liksom förta intrycket
av sin mycket värdefulla deklaration
och reducera det hela till att
gälla järnmalmen eller andra svenska
mineraler. Även andra stora svenska
företag är väl av betydelse, och jag hoppas
man inte får inlägga den meningen
i finansministerns uttalande — såsom
tydligen herr Ohlin gjorde — att vad
beträffar övriga svenska storföretag som

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

Svenska kullagerfabriken, Sandvikens
Jernverk, de olika varven och många
andra, gäller regeln att sälja till högstbjudande.
Då finns det inga nationella
intressen som anses kunna väga tillräckligt
tungt för att man skulle förhindra
en sådan verksamhet.

Det är bra att den utlovade utredningen
kommer till stånd. Jag hoppas
att så snart skall ske och att den skall
arbeta snabbt och effektivt. Jag tror att
denna diskussion — jag vill också uttrycka
min tillfredsställelse över herr
Hagnells interpellation -— ger ett litet
bidrag till att belysa vad det djupast
handlar om när det gäller dessa s. k.
integrationssträvanden.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Den debatt som här
kommit till stånd i riksdagens elfte timme
är ur många synpunkter oroande.
Från regeringens sida har man i olika
samanhang uttryckt förhoppningen att
vi skulle få ett samarbete under de pågående
förhandlingarna med EEC och
att motsättningarna såvitt möjligt inte
skulle föras fram i dagen. Vid tidigare
debatter i riksdagen har både statsministern
och andra regeringsmedlemmar
gång efter annan framhållit att vi inte
har anledning att ingå på diskussion om
de särskilda punkter som kommer upp
vid förhandlingarna. Det har också talats
om att det är angeläget att vara
försiktig i sina uttalanden.

En diskussion där det ena ordet ger
det andra, kan således ur denna synpunkt
få mycket oroande följder. För
min del har jag inte heller någon anledning
att nu ingå på de särskilda frågor
som berörts i herr Strängs interpellationssvar
och i herr Hagnells kommentarer
till svaret eller vad som därefter
följt. Jag trodde vi var ganska överens
om att i lämpliga former eftersträva ett
europeiskt ekonomiskt samarbete, som
går så långt som vår alliansfria politik
medger. Det ligger i sakens natur att ett
sådant samarbete för med sig vissa pro -

blem; man får aldrig någonting gratis
här i världen. Det värde som ett sådant
samarbete har för det svenska näringslivet,
för vår fulla sysselsättning och för
Sveriges folk över huvud taget gör emellertid,
att vi bör ta på oss de besvärligheter
som samarbetet kan medföra på
vissa punkter.

Självfallet skulle det mycket väl redan
tidigare ha kunnat diskuteras i vilka
delar svårigheter kunde väntas uppstå,
men vi har så långt som möjligt velat
tillmötesgå regeringens önskemål om
att vara försiktiga i våra uttalanden i
dessa sammanhang. Denna försiktighet
i fråga om uttalanden är emellertid någonting
som alldeles särskilt åligger regeringens
egna medlemmar, tv deras uttalanden
noteras mera noggrant än uttalanden
av oss enkla oppositionstalare.
Om regeringens medlemmar faller tillbaka
i de negativa talessätt, som var
vanliga förra sommaren, kan det äventyra
resultatet av förhandlingarna med
EEC och samarbetsmöjligheterna inför
dessa förhandlingar.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter
utan att för min del medverka
i denna detaljdiskussion, som jag ur alla
synpunkter finner ytterligt olycklig.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det kan måhända vara
motiverat att det säges några ord också
från vårt håll i denna diskussion.

Jag delar herr Heckschers uppfattning
att vi i dagens förhandlingsläge
då det gäller att bygga upp en svensk
förhandlingsposition, bör försöka undvika
slutligt fixerade ståndpunkter. Men
i varje fall vill jag för min personliga
del ge uttryck för den uppfattning som
jag tidigare deklarerat här i kammaren,
nämligen att jag betvivlar att det kan
vara klokt att på förhand, innan frågorna
har blivit tillräckligt belysta, utgå
från att den fria etableringsrätten och
de fria kapitalrörelserna inte är allvarliga
problem. Jag tillhör dem som menar
att vi har möjlighet till friare kapi -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Svar på interpellation ang. försäljningen av svenska företag till utlandet

talrörelser och en vidgad etableringsrätt,
men jag kan inte bortse från att
vårt land så att säga ligger i periferien
och att detta medför speciella problem
vid en integration i jämförelse med länder
på den europeiska kontinenten. Jag
tror därför :som sagt det är klokt att vi
inte binder våra ståndpunkter i denna
fråga, innan vi får problemen allsidigt
belysta.

Sedan sade finansministern att han
inte ville öronmärka de delar av näringslivet
mellan gruvorna och rakstugorna,
som kan vara föremål för socialiseringsintresse.
Jag undrar om inte finansministern
själv vid närmare eftertanke
finner att det var ett uttalande
som kan bidra till att skapa oklarhet om
intentionerna och som inte är ägnat
att underlätta samförståndet på detta
område.

Jag tror att vi skulle tjäna på att dessa
problem diskuterades igenom och att vi
betraktade dem som en nationell fråga.
Vi skall inte på förhand ha den inställningen
att allt som kan vara behövligt
för oss nödvändigtvis strider mot de positiva
strävandena till ett europeiskt ekonomiskt
samarbete, eller att det samtidigt
är ett exempel på något slags regleringsiver.
Jag har tidigare framhållit i
denna kammare, och jag upprepar det
nu, att vi inte utan vidare skall avhända
oss allting, innan vi vet att det inte innebär
risk för att jättekoncerner på
kontinenten kan få ett dominerande inflytande
över viktiga delar av svenskt
näringsliv eller risk för kapitalströmning
från Sverige till förmån för investeringar
på andra håll, som kan medföra
komplikationer här hemma.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av de senaste yttrandena,
i vilka jag till största delen kan
instämma.

Herr statsrådet Sträng började för en
stund sedan sitt anförande med att säga
att herr Ohlin hade funnit för gott att

blanda sig i denna debatt. Jag vill då,
herr finansminister, hänvisa till gårdagens
debatt, under vilken det från regeringsbänken
gjordes gällande att det
kunde dras slutsatser av den omständigheten
att man låter bli att deklarera sin
uppfattning. När jag nyss lyssnade till
finansministern och herr Hagnell, fann
jag det för min del alldeles nödvändigt
att framföra en avvikande uppfattning.
Interpellationsdebatter brukar inte, såsom
diskussionerna i anledning av enkla
frågor, vara begränsade till att frågeställaren
och statsrådet får ordet.

Det skulle också ha varit mycket tacknämligt,
om ett önskemål som många ledamöter
av denna kammare har uttryckt
vid ett flertal tillfällen, nämligen att
principiellt intressanta svar delas ut på
kammarens bänkar, hade blivit uppfyllt.
Jag tror jag har kammarens sympati på
min sida i denna begäran. Det finns såvitt
jag förstår inget sakligt skäl för att
endast interpellanten skall erhålla ett
svar som det föreliggande. — Finansministern
bara rycker på axlarna, när
jag talar om detta.

Herr Hagnell har i dag liksom vid
andra tillfällen tagit upp ett par konkreta
punkter, som gäller våra relationer
till EEC. I likhet med herr Hecksclier
har jag avstått från att närmare gå in
på dessa punkter, något som jag också
här markerat. Man kan dock inte underlåta
att fästa uppmärksamheten på
den attityd som regeringen intar till
samarbetet, när denna icke står i god
överensstämmelse med det som vi i
övrigt i Sverige säger oss önska.

Jag skall inte, herr talman, efter herr
Eliassons påpekande om herr Strängs
uttalande i socialiseringsfrågan ånyo ta
upp detta spörsmål. Jag skall bara på
denna punkt be att få instämma med
herr Eliasson.

Till herr Hagberg i Stockholm vill
jag säga att vi alla vetat herr Hagberg
föredrar ett tillstånd med starkt centraldirigerat
kommunistiskt styre över ett
stort antal länder framför ett fritt demo -

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på fråga ang. resultatet av viss prisundersökning

kratiskt samarbete. Från denna utgångspunkt
kommer man självfallet att dra
slutsatser som är främmande för oss
andra. Det är dock intressant att få höra
en företrädare för den internationella
kommunismen, som i årtionden ville
framträda som den förnämste förkämpen
för ett nedrivande av nationella
skrankor, tala sig varm för vidmakthållande
av nationella gränser. Men kanske
är detta mindre överraskande om
man betänker att herr Hagberg är anhängare
av att man bygger skrankor och
murar till och med tvärs igenom storstäder.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det förhåller sig visst
icke så att det kommunistiska partiet
skulle ha företrätt den meningen —
vare sig nu eller före kriget — att de
nationella gränsernas tid är slut. Därför
är det varken något uppseendeväckande
eller märkligt att en talesman för kommunistiska
partiet i ett läge, där så starka
krafter är i full färd med att sälja
Sverige, brännmärker denna trafik.

Det är mera uppseendeväckande att
en representant för en borgerlig åsiktsriktning,
som i tid och otid velat ta
den nationella suveräniteten på entreprenad,
nu öppet underkänner denna
politik och går in för en linje, vilken
icke leder till ett förbättrat internationellt
samarbete, utan till att mäktiga
truster kommer att bestämma över både
Sveriges och många andra länders näringsliv.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. resultatet av viss
prisundersökning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle har
frågat mig, när resultatet av den snabb -

undersökning av den senaste tidens prisstegringar,
som igångsatts av pris- och
kartellnämnden, kan redovisas.

Pris- och kartellnämnden följer fortlöpande
prisutvecklingen på olika områden.
Nämnden undersöker för närvarande
omfattningen av de prishöjningar
som företagits i detaljhandeln i anslutning
till den senaste löneuppgörelsen.
Denna undersökning, som i första hand
berör livsmedelshandeln, beräknas i sina
huvuddrag vara färdig i mitten av
juni.

Som ett led i det pågående utredningsarbetet
har inom nämnden gjorts vissa
grundläggande beräkningar av hur stora
kostnadsökningar de nya löneavtalen
i realiteten kommer att medföra för de
berörda företagen. En sammanfattning
av resultatet av dessa beräkningar har
publicerats i dagarna.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret.

När jag ställde frågan hade jag mig
bekant att pris- och kartellnämnden
inte förfogade över de tekniska resurser
som enligt min mening är nödvändiga
för en snabbundersökning av här
ifrågavarande slag. Sedermera har jag
också fått reda på att nämnden vad undersökningen
rörande livsmedelspriserna
beträffar inskränker sig till att
rekvirera de s. k. riktprislistorna. Dessa
riktprislistor har pris- och kartellnämnden
själv karakteriserat så, att de
»kan antagas ge i stort sett en riktig
bild».

Jag ifrågasätter, huruvida det är möjligt
att få en riktig bild av priserna på
livsmedel i detaljhandelsledet. Låt mig
endast ange några siffror! Vi har nämligen
i vårt parti gjort en liten undersökning
— den är långt ifrån vetenskaplig
och inte så omfattande, men
den ger viss vägledning.

Tisdagen den 29 maj 1962 Nr 26

Svar på interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsätt

ningssvaga områdena

I en upplandsbygd har mjölk i lös
vikt ökat med 27,6 procent sedan december
månad, vispgrädde med 13,8
procent, gul lök med 52,0 procent, målet
kött med 17,5 procent, fläskkotlett
med 16,7 procent. Det är siffror som
visar att priserna på livsmedel ute i
affärerna ligger långt över vad löneförhöjningar
och andra omkostnader skulle
kunna motivera.

Jag hade väntat mig, herr talman, att
vi med tanke på dessa kraftiga prishöjningar
skulle från regeringen kunna få
besked om att —- såsom fallet är i Finland
— ett prisstopp skall införas i avvaktan
på prisundersökningarna. Frågan
är ju inte betydelselös. Konsumenterna
väntar att någonting skall göras.
Jag finner det högst osäkert, om den
»snabbundersökning», som nu genomförs
och vars resultat enligt uppgift
skall avlämnas den 14 juni, kan läggas
till grund för en objektiv bedömning av
ifrågavarande prisstegringar. Jag hade
hoppats att det skulle vara möjligt för
handelsministern att ge ett besked om
hur regeringen avser att handla med
hänsyn till denna prisutveckling.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag nödgas konstatera
att herr Nilsson i Gävle tyvärr är ganska
illa upplyst rörande det sätt varpå
pris- och kartellnämnden företar dessa
undersökningar. Det är riktigt att prisoch
kartellnämnden granskar prisstegringarna
på basis av riktprislistorna.
Men nämnden nöjer sig inte med det,
herr Nilsson, utan enligt de uppgifter
jag erhållit från nämnden vill den inte
utesluta att vissa ändringar i fråga om
riktprisföljsamheten kan inträffa, och
just av det skälet kommer nämnden
inom kort att göra nya undersökningar.

Därmed, herr talman, torde jag ha
besvarat även den följdfråga som herr
Nilsson ställde i sitt anförande nyss.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Den undersökning, vars
resultat avses bli avlämnat den 14 juni
grundar sig, om jag är rätt informerad
— och jag har inte anledning betvivla
det, då jag haft tillgång till samma dokument
som statsrådet — på riktprislistorna,
och jag har här citerat prisoch
kartellnämndens karakteristik av
dessa listor.

Men låt oss inte träta om detta, herr
statsråd. Ett faktum är, att med den
korta tid pris- och kartellnämnden har
till sitt förfogande, kommer riktprislistorna
att bli det dominerande materialet
i den redovisning som lämnas den
14 juni, och jag finner det otillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. företagareföreningarnas
verksamhet inom de sysselsättningssvaga
områdena

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har i en interpellation frågat

1) om jag vill lämna kammaren en
redogörelse för i vilken mån företagareföreningarna
i län med sysselsättningssvårigheter
under de senare åren haft
brist på lånemedel och — om så är fallet
— för i vilken utsträckning nya arbetstillfällen
skulle ha kunnat skapas
genom ökad långivning inom de sysselsättningssvaga
områdena,

2) om jag avser att vid den kommande
utredningen angående företagareföreningarnas
verksamhet låta pröva
möjligheterna att effektivisera företagareföreningarnas
verksamhet och framför
allt deras långivning i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Med anledning av den första frågan
vill jag framhålla, att såväl beräkning -

22 Nr 26 Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsättningssvaga
områdena

en av lånemedelsanslaget till företagareföreningarna
som fördelningen av lånemedlen
självfallet grundas på en i
möjligaste mån realistisk bedömning av
föreliggande behov av statligt kreditstöd
i form av hantverks- och industrilån.
Vid denna prövning beaktas särskilt
de lokaliseringspolitiska synpunkterna.
Sålunda eftersträvas att företagareföreningarna
i län, där påtagliga
sysselsättningssvårigheter råder, skall
få största möjliga tilldelning av lånemedel.
Vid ifrågavarande fördelning av
tillgängliga lånemedel har de fyra nordligaste
länen särskilt gynnats. Till belysning
härav kan nämnas, att företagareföreningarna
i dessa län fått disponera
ungefär en tredjedel av de sammanlagda
utlåningsresurserna. Jag är
för min del beredd verka för att företagareföreningarna
i län, där sysselsättningssvårigheter
råder, liksom hittills
får en betydande andel av lånemedlen.
I detta sammanhang vill jag
framhålla, att företagareföreningarna
i första hand måste inrikta sin låneverksamhet
på företag som bedömes ha
goda utvecklingsmöjligheter. Det får
självfallet inte vara så att företagareföreningarnas
verksamhet försvårar en
önskvärd omflyttning av arbetskraft
från företag, som inte är bärkraftiga
eller bedömes ha små utvecklingsmöjligheter,
till företag vilkas utbyggnad
på ett bättre sätt kan skapa ökade möjligheter
till varaktig sysselsättning. Det
torde vara ett lokalt intresse att en sådan
omflyttning sker. Det är självfallet
inte möjligt att utan närmare undersökningar
erhålla kännedom om huruvida
de företag som erhållit lån i varje
enskilt fall motsvarat dessa anspråk,
men jag anser mig kunna hävda uppfattningen
att så varit fallet i flertalet
låneärenden. Detta styrkes av de relativt
låga förluster som föreningarna
åsamkats vid sin låneverksamhet.

I sammanhanget anser jag mig även
böra påpeka, att den av riksdagen fast -

ställda lånegarantiramen för närvarande
inte utnyttjas helt och att möjligheter
står öppna för företag, som har de
företagsmässiga förutsättningarna härför,
att erhålla statligt kreditstöd garantivägen.

I anledning av interpellantens andra
fråga kan jag meddela, att huvudfrågan
vid den blivande utredningen kommer
att gälla utformningen av den lokala
organisationen för det statliga kreditstödets
handhavande. Företagareföreningarnas
verksamhet torde komma att
bedömas främst ur organisatoriska synpunkter.
Frågan hur tillgängliga lånemedel
skall fördelas mellan företagareföreningarna
kan komma att övervägas
i den mån så erfordras för att pröva
föreningarnas personalbehov. Härvid
måste självfallet de lokaliseringspolitiska
synpunkterna beaktas.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet för svaret på min
interpellation.

Herr statsrådet säger i svaret att man
vid fördelningen av medlen till företagareföreningarna
i största möjliga utsträckning
bör tillgodose företagareföreningarna
i områden med sysselsättningssvårigheter.
När jag ställde frågorna
till herr statsrådet ansåg jag det vara
känt och även dokumenterat att främst
dessa företagareföreningar hade brist på
kapital för sin utlåningsverksamhet; jag
ansåg det vara styrkt inte minst genom
de yttranden som lokaliseringsutredningen
och arbetsmarknadsutredningen
både avgivit i anledning av arbetsmarknadsstyrelsens
framställning om medel
för rörelsestimulerande åtgärder.

Kommittén för näringslivets lokalisering
anser, att förekomsten av omfattande
arbetslöshet inom en del regioner
under en högkonjunktur som den nu

Tisdagen den 29 maj 1962 Nr 26

Svar på interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsätt ningssvaga

områdena

rådande får tolkas som ett bevis för att
de nuvarande medlen för lösandet av
sysselsättningsfrågorna i de aktuella områdena
är otillräckliga.

Arbetsmarknadsutredningen yttrar i
samma fråga, att strävandena att nå en
bättre balans på arbetsmarknaden måste
grundas inte enbart på rörlighetsstimulerande
utan även på näringspolitiska
åtgärder.

Min första fråga anser jag att herr
statsrådet faktiskt gått förbi i sitt svar,
då han inte omtalar, hur kapitalsituationen
under det gångna året varit i företagareföreningarna
främst i de områden
jag åsyftat. Statsrådet har svarat i
mycket allmänna ordalag men har inte
gått in på det väsentliga i min fråga.
Han har heller inte berört frågan hur
eventuella brister kan ha påverkat
sysselsättningen inom dessa områden.
Detta var kärnpunkten i min fråga.

De upplysningar jag fått från företagareföreningar
inte minst i de områden
jag nämnt har gett vid handen iatt det
föreligger kapitalbrist. Det gäller emellertid
inte bara dessa områden utan även
företagareföreningar i södra Sverige;
det har nämnts att några företagareföreningar
där inte ansett det finnas någon
anledning att ha sammanträden, då
man inte haft några pengar att låna ut.
För bara ett par, tre dagar sedan fick
jag höra, att en företagareförening i
södra Sverige måst avvisa många mycket
väl befogade låneansökningar på
grund av brist på medel.

Herr statsrådet pekar på den förmånsställning
som särskilt de fyra nordligaste
länen skulle ha fått vid fördelningen
av medlen till företagareföreningarna.
Men om man sätter tilldelningen i relation
till arbetslösheten i och utflyttningen
från dessa län, tror jag inte att tilldelningen
kommer att framstå som riktigt
så förmånlig.

För mitt eget hemlän, Västerbotten,
vill jag peka på en uppgift som av företagareföreningen
lämnades vid en kon -

ferens som socialdemokratiska partiet
och ABF anordnade i mars i år. Enligt
den uppgiften låg företagareföreningen
inne med låneansökningar på 11,4 miljoner
kronor. Sysselsättningseffekten av
dessa medel skulle vara ca 750 man.
Även om den bedömningen är något
optimistisk — jag skulle tro det — tyder
den ändå klart på att mycket skulle ha
kunnat göras för att undvika den avfolkning
från vårt län som förekommit
under det gångna året.

De bedömningar jag kunnat göra tyder
alltså på att företagareföreningarna
haft otillräckliga medel. Det framgår
också av det förhållandet att arbetsmarknadsstyrelsen
under fjolåret använde
4 175 000 kronor för rörlighetsstimulerande
åtgärder i de fyra nordligaste
länen och att enligt en uppgift
som lämnades i torsdags i samband med
besvarandet av en interpellation angående
just dessa frågor inte mindre än
12 000 arbetare flyttat från de nordligaste
länen.

För nästa budgetår har riksdagen beslutat
en uppräkning av anslaget för rörlighetsstimulerande
åtgärder med 50
miljoner kronor. Mot bakgrunden av
detta beslut skall man se förstärkningen
med 5 miljoner kronor av företagareföreningarnas
kapitalresurser. Lägger man
därtill att konjunkturutsikterna för det
kommande budgetåret enligt statsverkspropositionen
bedöms som svagare och
att det finns risk för sysselsättningssvårigheter,
är det inte underligt att man
känner en viss oro inför framtiden när
man råkar bo i dessa områden.

Jag anser att det finns anledning att
öka de s. k. sysselsättningsstimulerande
åtgärderna inom de områden som berörs
i min interpellation både i fråga
om kapitalresurserna och de personella
resurserna.

Vi står inför riksdagens avslutning,
och jag borde inte förlänga debatten,
men jag anser att denna fråga är så väsentlig
för det område jag representerar,

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsätt

ningssvaga områdena

att jag vill se tillbaka på vad riksdagen
i detta avseende uträttat under denna
vårsession.

Jag tycker mig kunna konstatera att
de s. k. rörlighetsstimulerande åtgärderna
fått en förstärkning av en helt annan
omfattning än de sysselsättningsstimulerande
åtgärderna. Jag tror att det finns
anledning att befara att de riksdagsbeslut
som dikterats i huvudsak av det
socialdemokratiska partiet kommer att
påskynda avflyttningen av folk från
sysselsättningssvaga områden, ökningen
av anslagen till arbetsmarknadsstyrelsen
avser ju inte i första hand att skapa
ökade sysselsättningsmöjligheter inom
dessa områden, utan åtgärderna kommer
faktiskt att medföra en ökning av
omflyttningen. I fredags avslogs vårt
partis förslag om en förstärkning av
anslaget till företagareföreningarna med
ytterligare 10 miljoner kronor. Tidigare
i år har socialdemokraterna och — som
jag bedömde det — halva högergruppen
avslagit ett annat förslag om anslagsökning
med 10 miljoner kronor. För kort
tid sedan avslog riksdagen med stor majoritet
vårt förslag om 1,5 miljon kronor
för skoglig upprustning i lappmarken
och likaså förslaget om ett anslag
på 1,6 miljon kronor för skoglig upprustning
i Tornedalen. Båda dessa områden
är mycket hårt drabbade av arbetslöshet
just inom skogsbruket.

Statsrådet upplyser om att utlåningen
från företagareföreningarna har föranlett
mycket få förluster — han underströk
detta med kraft här från talarstolen.
Alltså har pengarna lånats ut till
utvecklingsdugliga företag. Detta konstaterande
borde uppmuntra till att intensifiera
utlåningen genom företagareföreningarna.

I statsrådets svar heter det också: »Det
får självfallet inte vara så att företagareföreningarnas
verksamhet försvårar en
önskvärd omflyttning av arbetskraft
från företag, som inte är bärkraftiga eller
bedöms ha små utvecklingsmöjlighe -

ter, till företag vars utbyggnad på ett
bättre sätt kan skapa ökade möjligheter
till varaktig sysselsättning. Det torde
vara ett lokalt intresse att en sådan omflyttning
sker.» Jag skulle vara mycket
intresserad av att få en definition av
vad statsrådet menar med detta. Kan det
verkligen vara ett lokalt intresse att folk
flyttar från orten?

Statsrådet pekar vidare på att lånegarantiramen
inte är fullt utnyttjad och
att företagen alltså har möjlighet att
låna om de kan ställa säkerhet. Nu är
det ju bekant att många småföretag inte
kan ställa tillräcklig säkerhet, och det
är just toppkrediterna som företagareföreningarna
tillhandagår med. Det är
ett känt förhållande — på alla håll, tror
jag — att småföretagen som det här gäller
arbetar under mycket kapitalkrävande
förhållanden. Småföretagen har i
allmänhet svårigheter att ordna självfinansiering.
Obligationsmarknaden med
dess långa och billiga krediter är i stor
utsträckning stängd för dem. Möjligheterna
till avskrivning på lager och maskiner
är inte heller så näraliggande
som för större företag, och de kan i allmänhet
inte utnyttja fördelarna av investeringsfonder
och beredskapsfonder.
Vinsterna räcker helt enkelt inte till
både för räntor och amorteringar och
för en hygglig standard åt företagaren.

En viss ljusning har förmärkts sedan
AB Företagskredit tillkom och det är vi
inom centerpartiet tacksamma för.

Den andra frågan soin jag ställde anser
jag att statsrådet också har glidit
undan. Jag frågade om statsrådet avsåg
att i kommande utredning angående
företagareföreningarnas verksamhet
låta pröva möjligheterna att effektivisera
verksamheten och framför allt långivningen
i lokaliseringspolitiskt syfte.
Statsrådet besvarar detta med att säga
att den tillämnade utredningen främst
skall syssla med organisatoriska frågor.
Detta är oroande för framtiden, då man
vet att anslagen förstärkts för bidrag till

Tisdagen den 29 maj 1962 Nr 26

Svar på interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsätt ningssvaga

områdena

flyttning till expansionsområden men
regeringen i år inte har medgivit att
dessa flyttningsbidrag skall få användas
för flyttning av kvalificerad arbetskraft
till de sysselsättningssvaga områdena.
Detta är betänkligt då man vet att
småföretagarna är så beroende av de
toppkrediter som företagareföreningarna
lämnar.

Jag har inte kunnat finna annat än att
det finns ett motstånd mot vår begäran
om en realistisk bedömning av kravet
på kapital till företagareföreningarna,
dvs. en uppskattning av behovet sådant
företagareföreningarna själva ser
det.

Riksdagen har understrukit företagareföreningarnas
betydelse ur lokaliseringssynpunkt
och ävenså framhållit deras
värde ur bygdens synpunkt och deras
förmåga att förebygga att folk tvingas
flytta från hem och bygd — jag tror
att de 12 000 människor som flyttade
från övre Norrland i fjol hellre skulle
ha stannat där om de hade haft möjlighet
till sysselsättning. Jag tycker att det
är litet som talar mot och ganska mycket
som talar för att det går att skapa
efektiva företag i Norrland och över
huvud taget på de orter där arbetskraft
finns.

När arbetskraft flyttar, flyttar den
ofta ett par tre gånger, det visar erfarenheten.
Företagen får inte på sådan
väg en bofast, stadig och yrkesskicklig
arbetarkår. Jag vill faktiskt ifrågasätta,
herr talman, om inte utredningen rörande
företagareföreningarnas verksamhetsområden
allvarligt borde diskutera
om man inte kunde sänka kravet på de
säkerheter som fordras för att företagareföreningen
skall kunna lämna ut lån.
Naturligtvis kan det om man sänker säkerhetskravet
bli större förluster, men
man måste fråga sig vilket som är billigast
för samhället, att låna ut pengar och
— i det alldeles övervägande flertalet
fall — få dem tillbaka med ränta eller
låta pengarna gå åt till flyttningskost -

nader. En flyttning förstärker inte sällan
bostadsbristen på den nya orten och
ökade krav ställs på den nya bostadsorten
liksom på andra serviceanordningar
som vi alla anser att samhället skall
bjuda den enskilde. Och samtidigt som
kraven ökar på den nya bostadsorten
läggs skolor ned i de områden varifrån
folk flyttar.

Förslaget om att lösa in egnahem har
riksdagen inte velat antaga i år. Jag
förmodar att nästa steg blir att staten
skall ersätta vissa kommunala kostnader
för skolor och andra samhälleliga
anordningar, det borde vara så, kostnader
som uppstått på grund av befolkningsomflyttning
och som delvis har
förorsakats av flyttningsbidrag och de
bristande resurserna att stimulera sysselsättningen
på den gamla hemorten.
Man frågar sig hur stora kan samhällets
kostnader på lång sikt bli i detta avseende
om utvecklingen får fortsätta?

Vi inom centerpartiet vill slå vakt
om den fulla sysselsättningen. Vi anser
att resurser inte får saknas för att trygga
full sysselsättning. Men vi vill gå en
annan väg för att uppnå detta mål än
den som socialdemokraterna och — att
döma av behandlingen av en del av dessa
frågor i år — även en del av högerns
representanter väljer.

Jag hade faktiskt väntat mig mera av
svaret. Jag kan inte se att det är positivt.
Hur vällvilligt än statsrådet uttalar
sig om sin goda vilja att klara dessa
saker är realiteten att pengar saknas -—
och det är dessa realiteter man måste
ta hänsyn till då man skall bedöma om
svaret verkligen är positivt eller negativt.

Det är klart att inte enbart företagareföreningarna
kan lösa de problem
som aktualiseras. Åtgärderna på det
kommunalpolitiska planet har stor betydelse
liksom åtgärderna för att skapa
rättvisa mellan små och stora företag,
så att olika företagstyper får samma
konkurrensläge. Det gäller också att

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsätt

ningssvaga områdena

skapa rättvisa mellan sysselsättningssvaga
områden och så kallade expansionsregioner.
Jag sade förut att det i
viss mån är en dold subvention till
företagare i expansionsregioner, när
samhället utan kostnad för vederbörande
flyttar arbetskraft till dessa områden.
Men meningsskiljaktigheterna på
den punkten bottnar troligen i en olika
syn på det samhälle, som vi vill bygga
upp.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är kanske överflödigt
att inför kammaren deklarera, att
min uppfattning sannerligen inte skiljer
sig från herr Nilssons i Tvärålund
när det gäller den allmänna positiva
synen på de mindre företagen. Denna
positiva inställning har jag haft tillfälle
att understryka flerfaldiga gånger.

Det var för mig, herr talman, en liten
överraskning, att herr Nilsson i Tvärålund
valde inierpellationsvägen för att
på nytt ta upp en debatt och fästa uppmärksamheten
vid de överbud, som
centerpartiet har presterat på en rad
punkter när det gäller stödet till viss
företagsamhet här i landet. Man begär
bland annat en väsentlig ökning av kreditgarantiramen,
trots att man är väl
medveten om att den i dess nuvarande
omfattning knappast utnyttjas i full
utsträckning. Detta är bara ett exempel.
Jag vill inte ta upp en ny debatt
om de frågor, som har diskuterats så
utförligt, herr Nilsson i Tvärålund, när
de senast var uppe till behandling i
kammaren. Jag skall i varje fall söka
undvika att låta mig lockas in på något
sådant.

Men jag vill ändå anföra ett par synpunkter
som svar på herr Nilssons
ganska långa anförande. Han anklagar
mig för att egentligen ha förbigått båda
hans frågor, försökt att glida undan dem
och inte ha besvarat någon av dem tillfredsställande.
Jag vill då börja med

att anknyta till den senaste frågan herr
Nilsson framställde, nämligen huruvida
den utredning, som skall syssla med
iföretagareföreningarnas organisation
och personalbehov etc., också kommer
att ta upp de lokaliseringspolitiska
aspekterna till övervägande. Jag har
förklarat att detta inte blir utredningens
huvuduppgift men att den måste ta hänsyn
till dessa spörsmål för att komma
fram till en bedömning av det personalbehov,
som företagareföreningarna kan
beräknas ha med hänsyn till sina framtida
uppgifter.

Det finns emellertid även ett annat
skäl, som jag inte angav i mitt interpellationssvar
—• det erkänner jag, herr
Nilsson i Tvärålund, men jag trodde
inte att det var herr Nilsson obekant —
nämligen att det finns en utredning
med landshövding Näslund som ordförande
som sysslar just med lokaliseringsproblemen
med särskild vikt vid
dessa problem i norra Sverige. Skulle
jag låta tillsätta en ny utredning med
samma direktiv, vore det enbart att
dubblera uppgifter, och det är en sak
som i varje fall vi inom regeringen
undviker.

Herr Nilsson i Tvärålund säger, att
jag även har förbigått den första frågan,
som var den mest väsentliga i hans interpellation,
nämligen frågan huruvida
sysselsättningssvårigheter har skapats
på grund av medelsbrist. Jag har i interpellationssvaret
förklarat, att jag inte
i detalj kan redovisa denna sak men
att jag inte har den uppfattningen, att
det förelegat en dylik medelsbrist. För
tids vinnande vill jag på nytt hänvisa
herr Nilsson till interpellationssvaret.

Jag erkänner gärna att det finns vissa
företagareföreningar som ansett att
de, om de finge mera pengar till sitt
förfogande, därigenom skulle kunna
möjliggöra ytterligare sysselsättningstillfällen
inom de orter, där sysselsättningssvårigheter
uppstått. Men den bedömningen
måste ändå ske i de instan -

Tisdagen den 29 maj 1962 Nr 26

Svar på interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsätt

ningssvaga områdena

ser, där tilldelningen av tillgängliga
medel och medelsramarnas storlek skall
avgöras, d. v. s. i första hand kommerskollegium
och i andra hand Kungl.
Maj:t. Vi kan inte nöja oss med att bara
hänvisa till att det finns en företagareförening
som anser att den skulle kunna
låna ut betydligt mera pengar än
som ställts till dess förfogande, utan vi
får göra en verklig prövning. Och, herr
Nilsson i Tvärålund, utgångspunkten
för just denna prövning finns ganska
klart angiven i mitt interpellationssvar.

Det kan inte vara en riktig politik
ur samhällets och landets synpunkt att
i ett läge, där det råder betydande brist
på arbetskraft på vissa områden, förhindra
att folk flyttar över till mera
lönsamma yrken. Jag är medveten om
att denna omflyttning i många fall kan
vålla lokala svårigheter av skilda slag
— herr Nilsson var själv inne på några
av dem. Enligt min uppfattning är det
samhällets skyldighet att undanröja
dessa svårigheter och göra denna omflyttning
så smidig som möjligt. Det
kan inte vara i landets intresse att
omöjliggöra en viss omflyttning från
ett område till ett annat.

Jag vill betona att förutsättningen
för att få en ökad framstegstakt i den
ekonomiska utvecklingen är att samhället
medverkar till sådana strukturella
förändringar, som möjliggör överflyttning
till mera lönsamma och bärkraftiga
näringsgrenar från områden,
där det föreligger svårigheter att bibehålla
produktion och sysselsättning.

Naturligtvis kan inte denna process
tillåtas gå hur långt som helst. Men det
är sällan fråga om ett antingen—eller.
Man kan inte måla denna fråga i bara
svart och vitt; det finns något däremellan,
såsom jag också vid flerfaldiga
tillfällen har framhållit. Detta är även
anledningen till att jag betraktar verksamheten
med lånegarantier och hantverks-
och industrilån som ett synnerligen
nödvändigt komplement till hela

vår lokaliserings- och sysselsättningspolitik.
Men denna verksamhet blir
verkningslös, om man satsar på företag,
som bara för en kort tid kan sörja
för sysselsättningen och därigenom
hindrar arbetskraft från att i god tid
och under goda konjunkturer flytta
över till bristområden. Det är därför
som de rörlighetsstimulerande åtgärderna
liksom omskolningsverksamheten
enligt min uppfattning har en så grundläggande
betydelse som ett viktigt komplement
till och ett viktigt led i hela
vår sysselsättningspolitik.

Herr talman! Härmed har jag sagt
vad jag önskat framföra. Jag skall söka
undvika att ta kammarens tid i anspråk
för ytterligare inlägg med hänsyn till
att även jag är medveten om att flera
ärenden står på kammarens föredragningslista.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Även jag är mycket
starkt medveten om att många ärenden
återstår, men detta gäller en viktig fråga
och klockan är nu inte mer än 10
minuter över 12 på dagen, varför vi väl
ändå hör kunna resonera något. Jag
hoppas att kammaren ger mig tillgift
för att jag tar tiden i anspråk ytterligare
3 minuter.

Statsrådet Lange är förvånad över att
jag har valt interpellationsvägen. Har
herr Lange varit borta så länge från
riksdagen i vinter, att han inte sett de
många motioner som kommit från vårt
parti just i dessa frågor?

Vad gäller den andra frågan, om huvuduppgiften
för den utredning som
skall syssla med företagareföreningarna
och deras kapitalbehov etc. ber jag att
få citera några rader ur statsrådets
svar: »Företagareföreningarnas verksamhet
torde komma att bedömas främst
ur organisatoriska synpunkter. Frågan
hur tillgängliga lånemedel skall fördelas
mellan företagareföreningarna
kan komma att övervägas i den mån

28 Nr 26 Tisdagen den 29 maj 1962

Svar på interpellation ang. företagareföreningarnas verksamhet inom de sysselsätt
ningssvaga områdena

så erfordras för att pröva föreningarnas
personalbehov.»

Lokaliseringsfrågan är alltså ingen
huvudsak, och när man bedömer organisationsfrågorna
borde man även kunna
bedöma dessa utifrån målsättningen
för lokaliseringen. Att den Näslundska
utredningen skulle vara ett hinder för
detta, förefaller mig vara högst underligt.

Statsrådet kan inte redovisa huruvida
företagareföreningarna haft medelsbrist
eller inte. Detta kanske förklarar
varför jag inte anser att regeringens
och statsrådets bedömning är realistisk
när det gäller medelstilldelningen
till företagareföreningarna. Jag tycker
att statsrådets eget resonemang i detta
hänseende fäller hans påstående om att
bedömningen skulle vara realistisk. Jag
har efter min enkla förmåga försökt
att ta reda på hur det ligger till i föreningarna,
och jag har därvid fått vissa
besked, bl. a. genom riksdagens upplysningstjänst.
Jag är fullt medveten om
att en naturlig, intern omflyttning måste
ske och att denna är befogad med hänsyn
till den snabba utvecklingen på det
område som vi nu diskuterar. Jag vill
fråga herr Lange om han anser att
12 000 avflyttade från Norrland till södra
Sverige är en naturlig omflyttning?
Anser herr Lange att detta är ett uttryck
för att man inte kan skapa lönsam
företagsamhet i Norrland?

Jag vill anföra ett exempel. I norra
Västerbotten finns ett företag som bygger
lastapparater till traktorer. Traktorerna
forslas från mellersta och södra
Sverige upp till norra Västerbotten, där
lastapparaterna byggs. En del traktorer
fraktas tillbaka, och kalkyler har
faktiskt visat att denna anordning är
försvarlig jämväl ur företagsekonomiska
synpunkter samtidigt som den bidrar
till sysselsättningen i Norrland.

Jag vill ännu en gång understryka,
att herr Lange inte behöver vara så
förvånad över att jag i detta fall valt

interpellationsvägen, eftersom det inte
har lyckats att motionsvägen nå resultat.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag ber herr talmannen
och också kammarens ledamöter om ursäkt
för att jag nödgats bryta det löfte
som jag gav för en kort stund sedan,
men jag tycker att det är angeläget att
visa hur herr Nilssons i Tvärålund citatkonst
gestaltar sig. Han läste nämligen
inte upp den mening som står efter
den av honom citerade, nämligen:
»Härvid måste självfallet de lokaliseringspolitiska
synpunkterna beaktas.»

Till yttermera visso sade jag redan i
mitt förra inlägg -— det framgår av
protokollet — att det är självklart att
man inte kan bedöma de organisatoriska
förutsättningarna och personalbehovet
hos företagareföreningarna utan
att jämväl ta hänsyn till de lokaliseringspolitiska
synpunkterna. Jag kanske
kan upplysa såväl kammarens ledamöter
som interpellanten om att när denna
utredning på sin tid annonserades
av mig, frågade utredningsordföranden
i den stora lokaliseringspolitiska utredningen,
om denna sistnämnda utredning
över huvud taget längre var erforderlig,
eftersom de stora problemkomplexen
ändå hade anförtrotts just åt denna nya
utredning.

Till slut skulle jag vilja säga att det
är riktigt att jag tyvärr har nödgats
vara borta från riksdagen rätt mycket,
men jag har ändå inte varit borta så
mycket, att jag inte liar observerat bondeförbundets
motioner på detta område
med överbud på skilda punkter. Jag
har till och med kunnat följa riksdagens
arbete så mycket, att jag också är
fullt medveten om att riksdagen avslagit
dessa motionsyrkanden.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr statsrådets senaste

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Svar på fråga ang.

anförande tyder på att han måtte ha
varit borta mycket länge, eftersom han
inte har observerat att bondeförbundet
sedan många år bytt namn.

När det sedan gäller den ifrågasatta
utredningen vill jag bara konstatera, att
herr Lange inte vill inrikta utredningens
arbete på företagareföreningarnas
organisation med hänsyn till målsättningen
att företagareföreningarna i stor
utsträckning skall verka från lokaliseringspolitiska
synpunkter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. anordnande av deltidskurser
i vävning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Fröken Wetterström har
frågat, om jag ämnar vidtaga några åtgärder
för att deltidskurser av tillfredsställande
omfattning i vävning framdeles
skall kunna anordnas med statligt
stöd, även om de ej anses ha ett »klart
yrkesutbildande syfte».

Med anledning av fröken Wetterströms
fråga får jag hänvisa till att jag
nyss i första kammaren besvarat en interpellation
av fru Svenson, rörande
bland annat det spörsmål fröken Wetterström
tagit upp. Utöver vad jag därvid
sagt vill jag nu endast göra det tilllägget,
att frågan om stöd åt kurser, som
inte kan hänföras till yrkesutbildning
och inte heller är av den natur, att de
kan stödjas från folkbildningsanslagen,
har en betydande principiell räckvidd.
Spörsmålet torde få aktualitet i samband
med den närmare precisering av
begreppet deltidskurs inom yrkesutbildningen
som bör ske, sedan överstyrelsen
för yrkesutbildning inkommit med förslag
härom. Några särskilda åtgärder
av det slag som avses i fröken Wetter -

anordnande av deltidskurser i vävning

ströms fråga finner jag inte nu motiverade.

Vidare anförde

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
det svar som jag har fått på min enkla
fråga.

Jag har alldeles nyss varit i tillfälle
att höra dels statsrådets svar i första
kammaren på fru Gerda Svensons interpellation
och dels den debatt som där
har förts. Jag skall därför fatta mig mycket
kort — vilket för övrigt åligger mig,
eftersom detta är en enkel fråga.

Först vill jag säga, att jag tycker att
departementschefens svar är glädjande
så tillvida som herr Edenman säger,
att syftet inte har varit att då det gäller
deltidskurserna spara pengar eller att
söka komma åt vissa kurser, utan att
få vissa förhållanden ordentligt belysta.
Detta tycker jag för min del är alldeles
riktigt. Jag delar t. ex. helt departementschefens
uppfattning, att det har
funnits en hel del rena hobbykurser på
olika fält och att dessa bör rensas bort,
och jag anser det också riktigt att man
genom noggrann kontroll söker eliminera
de missförhållanden som ibland
har rått, t. ex. att en kursdeltagare deltar
i samma kurs flera gånger. Beträffande
sådana ting är jag helt överens
med statsrådet.

Det är emellertid förklarligt om det
har väckt stor bestörtning och oro ute
i landet både bland vävlärarinnorna,
som ju har sin utkomst av de vävkurser
vi nu diskuterar och bland de tusentals
husmödrar som bara har möjlighet att
utnyttja deltidskurserna för sin utbildning.
Denna utbildning leder visserligen
inte alltid direkt till förvärvsarbete,
men fördenskull bör den inte på något
sätt underskattas. Det måste väl medges,
att inom det husliga området är deltidskurserna
den normala och enda

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

tänkbara formen för yrkesutbildning
och fortbildning. En husmor som väver
— om det också uteslutande är för hemmets
eget behov — förbilligar anskaffningen
i hög grad och kommer därigenom
att tillföra hemmet ekonomiska
värden som inte är att förakta.

Jag tror att det är departementschefens
uttalande, att deltidskurserna skall
ha ett klart yrkesutbildande syfte, som
har kommit att vålla missförstånd. Detta
begrepp har varit svårt att definiera,
och på grund därav har de, som jag tycker
förhastade, anvisningarna från överstyrelsen
för yrkesutbildning kommit
till, där man ansett sig höra snabbt
skära ned åtskilliga deltidskurser. Det
har framstått för mig som särskilt beklagligt
att just kurser i vävning helt
och hållet har slopats. Det hade varit
lyckligare med en ömsesidig och mera
intim kontakt mellan departementet och
överstyrelsen på ett tidigare stadium,
innan anvisningarna gått ut. Det står
visserligen i dessa anvisningar att framställningar
kan göras för att få en upphävd
undervisningsplan åter fastställd.
Men allt detta måste ju medföra en hel
del onödig administration.

Det principiella ställningstagandet till
deltidskurserna tycks emellertid — gudskelov,
vill jag tillägga — ännu inte ha
tagits. Jag vill hoppas att förslaget från
överstyrelsen, som departementschefen
talar om i svaret till mig och enligt vilket
det åligger styrelsen att precisera
begreppet deltidskurs, skall ges en vidare
tolkning än som nu skett och att
en sådan eventuellt generösare tolkning
skall godtagas av departementschefen.

Jag hoppas att jag har uppfattat statsrådet
Edenman riktigt när jag säger att
jag tror, att de anvisningar som har utgått
från överstyrelsen för yrkesutbildning
ändå är att betrakta som ett provisorium
i avvaktan på vad som senare
skall komma.

Över huvud taget har jag fått den
uppfattningen, att statsrådet inte är negativt
inställd till deltidskurserna, och

därför hoppas jag — och många med
mig i vårt land — att inte endast kurserna
i vävning — det är ju endast
dessa jag har berört i min fråga —• utan
också en del andra kurser kommer att
återupptagas.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka herr statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 154 angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan; och anförde därvid: -

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
finns det ingen anledning att ta
upp en längre debatt.

Med det särskilda yttrande, som är
fogat till statsutskottets memorial angående
uppskov till höstriksdagen med
behandlingen av en rad propositioner
och motioner, har vi velat markera —
vi har inte haft möjlighet att ställa något
yrkande — att vi finner det otillfredsställande
att dessa motioner, som
gäller synnerligen viktiga frågor, nämligen
kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun, frågan om grundbidragsprincipens
genomförande m. m., genom
utskottsmajoritetens ställningstagande
nu har uppskjutits till höstriksdagen. Vi
finner detta anmärkningsvärt också med
hänsyn till att ett av motionsparen avlämnats
redan i januari 1961.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter det kammaren tidigare
liar lyssnat till herr Nilsson i
Tvärålund och nu till herr Eliasson i
Sundborn kanske den håller mig räkning
för att jag inte tar upp någon egentlig
diskussion om detta avsnitt i centerpartiets
kommunalpolitiska valprogram.
Låt mig bara erinra om själva sakfrågan,
som gäller en hel rad motioner. En
del av dessa väcktes i januari 1961, en
del väcktes i anslutning till den s. k.
kommunindelningspropositionen. Vid
våra överläggningar inom femte avdelningen
rörande dessa motioner har vi
alla varit överens om att man 1961 hade
anledning att avvakta behandlingen av
kommunindelningspropositionen innan
man till behandling tog upp nyssnämnda
motioner. Det kom också andra saker
emellan, nämligen dels det s. k.
skattepaketet hösten 1961, dels den då
signalerade propositionen om ändrade
grunder för särskilda skattelindringsbidrag
till kommunerna.

Därtill kommer att 1958 års skatteutjämningskommitté
har hela detta problemkomplex
under behandling. Inom
femte avdelningen försökte vi åstadkomma
enighet om att alla dessa motioner
rimligen borde överlämnas till
skatteutjämningskommittén. Herr Eliasson
i Sundborn protesterade — tämligen
vagt i början. Men han kom tillbaka
efter någon eller några dagar och sade
att han inte kunde vara med om detta
förslag utan att han skulle reservera
sig. De övriga fem av oss, som utgjorde
majoriteten på femte avdelningen, skrev
då ett utkast till utlåtande, där vi med
hänvisning till 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete föreslog att motionerna
inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Vid statsutskottets
plenum den 10 maj anmälde herr Eliasson
reservation samt anhöll att han i
efterhand skulle få lämna in utskrift av
denna. Detta avslogs av utskottet, som
i stället bordläde ärendet för att åter
ta upp del den 15 maj. Vid detta senare

plenum utdelades en stencilerad reservation
som upptog en rad principiella
resonemang omkring dessa frågor. I det
läget ställdes yrkande att ärendet skulle
återremitteras till femte avdelningen,
vilket i praktiken innebar att det inte
kunde sakbehandlas då utan måste uppskjutas
till hösten.

Herr talman! Jag har velat redogöra
för gången av detta ärende därför att
det särskilda yttrandet eljest gärna ger
intryck av att statsutskottet och dess
femte avdelning skulle ha avsiktligt försökt
att på något sätt slippa ifrån sakbehandlingen
av dessa motioner.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att stimulera herr Gustafsson i Stockholm
att tala så ingående om vad som
har förevarit i statsutskottets femte avdelning.
Hans senaste anförande tvingar
mig att korrigera ett par uppgifter. Det
är alldeles riktigt att en del av ifrågavarande
motioner väcktes i januari 1961,
en del i samband med kommunindelningspropositionen
och en del i år. Vi
har varit överens om att samtliga motioner
skulle behandlas i samband med
kommunindelningspropositionen, vilken
handlades av konstitutionsutskottet. Vi
har vidare varit överens om att behandlingen
av motionerna skulle uppskjutas
till våren 1962 för att tas upp i samband
med kommunindelningsreformen.

.lag fäster kammarens uppmärksamhet
på att detta samband inte kom till stånd
därför att kommunindelningspropositionen
behandlades i mars utan att motionerna
därvid togs upp till realbehandling.
Det dröjde till fram i maj, innan
så skedde, med detta uppskov till
hösten som resultat.

På en annan punkt vill jag också korrigera
en uppgift och tala om hur saken
ligger till. När statsutskottets femte avdelning
behandlade detta ärende den 8
maj förbehöll jag mig reservationsrätt
av den anledningen att jag ansåg att utskottet,
även om det icke ingick i de -

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Ändring i arbetarskyddslagen

lagprövning, i varje fall skulle ge sin
positiva anslutning till tanken på att
kostnadsfördelningen skulle ordnas till
det bättre och att man skulle pröva ett
system med grundbidrag. Det fanns ingenting
i reservationen som stred mot
tankegångarna i motionerna.

Jag fick reservationsrätt till tisdagen
den 15 maj. Av för mig okänd anledning
togs ärendet upp på utskottets föredragningslista
för torsdagen den 10 maj.
Jag tog kontakt med statsutskottets ordförande
och sekreterare samt påpekade
att jag fått reservationsrätt till tisdagen
den 15 maj. På detta fick jag beskedet
att antingen skulle man genast avgöra
ärendet och jag få behålla min reservationsrätt
eller också skulle man uppskjuta
ärendet. Jag förklarade mig nöjd med
att ärendet uppsköts till den 15 maj. Då
skulle jag alltså lämna in reservationen.
Den var inlämnad till kansliet den 14
maj, dagen före utskottets sammanträde,
och förelåg såsom ofta är fallet i
statsutskottet i stencil, när utskottet
sammanträdde tisdag morgon.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Låt mig bara tillägga,
att vi vid några tillfällen, då statsutskottets
femte avdelning preliminärt resonerat
om dessa motioner, så har herr
Eliasson i Sundborn icke någon gång
ställt krav på att de skulle sakbehandlas.
Vi var 1961 helt överens om att uppskjuta
behandlingen av dem till 1962.
När vi kom fram till behandlingen av
kommunindelningspropositionen och
blev på det klara med att det inte förelåg
ett uppenbart samband mellan dessa
motioner och propositioner, var vi också
överens om att uppskjuta behandlingen
av motionerna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har aldrig sagt att
vi från vårt håll har yrkat på en detaljbehandling
av detta, men jag har ställt
krav på ett principiellt uttalande från
statsutskottets sida.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets nu förevarande
hemställan.

§ 8

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 155, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 9

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 57, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 45 i anledning
av väckta motioner angående ortsavdragen
vid beskattningen samt de vid taxering
till statlig inkomstskatt gällande
skatteskalorna.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att detta
memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning. Den i
memorialet gjorda anmälan lades till
handlingarna.

§ 10

Ändring i arbetarskyddslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 27 april 1962 dagtecknad
proposition, nr 167, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

lag om ändring i arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att de särskilda
bestämmelserna om nattvila för
kvinnor utgår ur arbetarskyddslagen.
I fortsättningen kommer alltså samma
regler i fråga om nattvila att gälla för
män och kvinnor. Dessa regler föreslås
jämkade för att underlätta tvåskiftsarbete
vid femdagarsvecka. Slutligen föreslås
arbetarskyddsstyrelsen få befogenhet
att i vissa fall meddela dispens från
förbudet mot att använda kvinnor till
arbete under jord.

I samband med propositionen både
utskottet behandlat de i anledning av
densamma väckta, likalydande motionerna
nr 730 i första kammaren av herr
John Ericsson och nr 884 i andra kammaren
av herr Carlstein. I motionerna
hemställdes, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 167 måtte för
sin del besluta

att §§ 34, 37 och 73 arbetarskyddslagen
skulle ändras på sätt som föreslagits
av kungl. arbetarskyddsstyrelsen
i dess genom skrivelse till Kungl.
Maj:t den 20 december 1960 framlagda
förslag, innebärande dels att dispensgivningen
beträffande kvinnors nattarbete
skulle överflyttas från Kungl.
Maj :t till arbetarskyddsstyrelsen, dels
att dispens i vissa fall skulle införas
beträffande förbudet att använda kvinnor
till arbete under jord, samt

att i övrigt avslå de i propositionen
framförda förslagen till ändring av arbetar.
sky d dslagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionerna I: 730 och
II: 884 måtte bifalla förevarande proposition,
nr 167.

Reservation hade avgivits av herr
Nilsson i Göteborg, som ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 730 och II: 884 måtte avslå

Ändring i arbetarskyddslagen

förevarande proposition, nr 167, såvitt
den anginge frågan om dispens från det
generella nattarbetsförbudet, samt

B. att riksdagen med avslag å motionerna
1:730 och 11:884 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 167, i övriga
delar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Vårt land betraktas som
ett föregångsland på den sociala omvårdnadens
område. Ännu återstår givetvis
en hel del att göra, men reformarbetet
fortsätter i syfte att skapa ett
samhälle med största mått av trygghet
och trivsel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 och
andra lagutskottets utlåtande nr 31 med
förslag till vissa ändringar av arbetarskyddslagen,
som vi nu står i begrepp
att ta ställning till, inger dock en hel
del betänkligheter. Här anser jag att utvecklingen
går åt motsatt håll.

Arbetarskyddslagen föreslås ändrad
i tre olika avseenden: för det första att
särbestämmelserna beträffande kvinnors
nattarbete skall slopas; för det andra
att det generella nattarbetsförbudet
jämkas och att dispensmöjligheterna
vidgas; för det tredje att dispensmöjligheter
från förbudet mot kvinnors användande
till arbete under jord införes.
Samtliga åtgärder som här föreslås
innebär en avsevärd uppluckring av
nuvarande arbetarskyddslag. Man frågar
sig om det verkligen finns skäl att
företa dessa lagändringar.

1957, 1960 och 1961 har riksdagen
på andra lagutskottets förslag avvisat
krav på borttagandet av nattarbetsförbudet
för kvinnor. Man frågar sig givetvis
vad som nu har hänt som ger
anledning till ett annat ställningstagande.
Modern yrkeshygien, arbetstidens
förkortning, mekaniseringen inom industrien,
företagsekonomiska synpunkter,
möjligheter att tillvarataga den arbetskraftsreserv
som finns bland kvin -

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Ändring i arbetarskyddslagen

norna och utjämningen i lönehänseende
mellan kvinnor och män anföres som
skäl för att avskaffa särbestämmelserna.
Det låter onekligen välgrundat, men är
detta verkligen skäl för en lagändring
av det slag som nu föreslås? Jag kan,
herr talman, inte acceptera detta. Låt
oss något stanna vid och granska de
verkliga förhållandena.

Man talar om arbetstidens förkortning,
men hur ser det i verkligheten ut?
Ja, det är riktigt att vi numera har 45
timmars arbetsvecka mot tidigare 48.
Men åttatimmarsdagen är dess värre
ingen realitet längre. Detta framgår också
ganska klart av utskottsutlåtandet,
när utskottet argumenterar för en utsträckning
av arbetstiden till kl. 24.00
utan att man skall behöva anlita dispensmöjligheterna;
detta för att klara
tvåskiftsgång på en femdagarsvecka.
Trots att arbetsveckans timtal har minskat
har alltså arbetsdagen blivit längre,
eller nio timmar mot tidigare åtta. Arbetstidens
förkortning och övergången
till femdagarsvecka talar, enligt mitt sätt
att se på dessa problem, för behållandet
av särbestämmelserna och en större
återhållsamhet när det gäller att medge
nattarbete. Den längre arbetsdagen ger
all anledning till att i största möjliga
utsträckning söka förlägga arbetstiden
till dagtid och undvika nattarbete.

Ökad mekanisering och bättre arbetshygien
är andra skäl som anföres. Ja,
även här är väl iakttagelsen riktig,
men slutsatserna är i högsta grad diskutabla.
Är det verkligen någon som på
allvar vill påstå att pressen på arbetaren
i dagens mekaniserade industri har
minskat? Arbetstempot är högre än någonsin
tidigare. Arbetet var sannolikt
tyngre förr, men våra dagars mekaniserade,
tempouppdrivna och ackordsjäktade
produktion är säkerligen betydligt
mera pressande för arbetaren. Jag
skulle verkligen vilja rekommendera
dem som står bakom utskottsutlåtandet
att söka hitta en enda textil- eller konfektionsarbetare
med 10 å 15 års yrkes -

vana som anser att den genomförda mekaniseringen
innebär en lindring i arbetet,
att det är mindre pressande i arbetet
i dag än vid den tiden då vi genomförde
arbetarskyddslagstiftningen
1949. Det är säkerligen en felbedömning
att ta mekaniseringen till intäkt för att
nattarbetet skulle innebära mindre våda
för arbetstagaren i dag än det gjorde
tidigare.

Så detta tal om kvinnans likställighet
i lönehänseende med mannen. Vi är
ingalunda där ännu! Vi är på väg — men
det går sakta, i varje fall när det gäller
förmånerna. När det däremot gäller
nackdelarna — ty en utökning av möjligheterna
till nattarbete måste ur arbetstagarens
synpunkt betraktas som en
nackdel — är man tydligen redo att
raskt jämställa kvinnorna med männen.
Finns det verkligen skäl härför? Av propositionen
framgår att överenskommelse
nu har träffats mellan arbetsmarknadens
parter som innebär att återstående
löneskillnader mellan kvinnor och män
skall vara utjämnade inom några få
år. Den överenskommelsen är alltså
klar, och någon anledning att av sådana
skäl slopa nu gällande särlagstiftning
finns alltså inte.

Man talar också om arbetskraftsreserven
bland kvinnorna som vårt näringsliv
ivrigt efterfrågar. Vad man då
frågar sig är varför man inte först lossar
på lönespärren, skapar större möjligheter
för deltidsarbete — bjuder på
fördelarna. Jag är säker på att sådana
åtgärder på ett bättre sätt skulle medverka
till att få fram arbetskraftsreserven
än en utökning av nattarbetsmöjligheterna.

I motion II: 884 har jag även tillåtit
mig fästa uppmärksamheten på hemmens
situation. Departementschefen har
ansett att dessa spörsmål inte ägnar
sig för behandling i arbetarskyddslagssammanhang.
Jag kan inte dela denna
uppfattning. Enligt mitt förmenande
måste barnens och hemmens situation
i allra högsta grad beaktas när det gäl -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

ler kvinnan och arbetsförhållandena.
När andra lagutskottet tidigare avvisat
motioner i syfte att borttaga särbestämmelserna
för kvinnorna har dessa skal
anförts såsom mycket tungt vägande.
Utskottet anförde tidigare att många
kvinnor vid sidan av sitt förvärvsarbete
har att sköta hem och barn, vilket i hög
grad begränsar deras möjligheter att
erhålla erforderlig vila under dagen.
Bland annat av den anledningen har
utskottet tidigare ansett det angeläget
tillse att kvinnor icke användes till arbete
nattetid mer än vad som är absolut
erforderligt. Enligt vad jag vet har förhållandena
på detta område inte på något
sätt förändrats. Samhället är ingalunda
rustat när det gäller serviceanordningar
för att exempelvis ta hand
om barnen. Och, ärade kammarledamöter,
natthem för barn torde väl ännu så
länge tillhöra kuriositeterna, och man
har verkligen skäl att fråga sig om det
är någonting eftersträvansvärt. Det talas
så ofta och vackert om hemmens och
familjens betydelse — inte minst i valtider.
Barnen på natthem när modern
nattarbctar och därefter på daghem när
modern skall använda dagen för vila och
sömn — tror någon att det hemmet kan
funktionera på ett acceptabelt sätt? Här
finns möjligheter att slå vakt om hemmen
och familjen genom att avslå andra
lagutskottets förslag om borttagande
av nattarbetsförbudet för kvinnor.

Kungl. arbetarskyddsstyrelsen bär
inte heller ansett sig kunna biträda förslaget.
I motion II: 884 framföres arbetarskyddsstyrelsens
förslag som endast
innebär en administrativ förenkling av
dispensgivningen. 1957, 1960 och 1961
avvisade riksdagen på andra lagutskottets
förslag en liknande lagändring, och
jag anser att det finns alla skäl att göra
detsamma även innevarande år.

Jag övergår härefter till frågan om
dispensgivningen för nattarbete. Här
har departementschefen gjort ett uttalande
som jag ej kan acceptera, nämligen
»att det inte bör möta något hin -

Ändring i arbetarskyddslagen

der att utnyttja den ifrågavarande dispensbestämmelsen
även i fall då endast
företagsekonomiska skäl åberopas».

Enligt nu gällande bestämmelser kan,
när särskilda skal föreligger, undantag
från det generella nattarbetsförbudet
medges utan tillstyrkan av arbetstagarna.
Här har en viss återhållsamhet iakttagits.
Endast företagsekonomiska skäl
har ej räckt till för att erhålla dispens
för nattarbete. Departementschefen anser
nu tiden mogen att acceptera även
enbart företagsekonomiska skäl för att
dispens skall kunna medges, och andra
lagutskottet instämmer — även om motionen
som jag avlämnat i denna kammare
tydligen har medfört att utskottet
i någon mån tvekar och anför vissa synpunkter
angående isådan dispensgivning
som saknar stöd hos arbetstagarsidan.
Det finns givetvis anledning att uttala
en viss tillfredsställelse med donna
skrivning, men den tillgodoser ingalunda
de krav som arbetstagarparten har
rätt att ställa. I ett läge där det föreligger
brist på arbetskraft kan man givetvis
hoppas på att företagare kommer
att ta hänsyn till arbetstagarnas synpunkter.
Men hur kommer det att bli i
en situation där omvända förhållanden
råder eller på en ort med en enda dominerande
industri utan valmöjligheter
för arbetstagarparten? Här är arbetstagarpartens
möjligheter helt satta ur spel,
och kvar står det faktum att ett bifall
till utskottets förslag innebär, att även
enbart företagsekonomiska skäl skall
vara tillräckliga — utan arbetarpartens
hörande. Därmed torde värdet av 19
och 20 paragraferna i arbetarskyddslagen
vara i högsta grad diskutabelt. Det
blir i fortsättningen företagarna isom avgör
huruvida nattarbete skall förekomma
eller ej. Företagsekonomiska skäl lär
alltid gå att presentera. Det innebär också,
om utskottets förslag bifalles, samma
skyldighet för kvinnor som män att utföra
arbete nattetid. Herr Nilsson i Göteborg
har i en reservation anslutit sig
till motionens yrkande i denna del.

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Ändring i arbetarskyddslagen

Slutligen, rörande avsnittet om dispensmöjligheterna
från förbudet mot
kvinnors användande i arbete under
jord, får hänsyn tas till att Sverige ratificerat
Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 45. Även bär synes
emellertid skäl tala för att arbetarskyddsstyrelsens
förslag accepteras.

Herr talman, propositionen nr 167 är
märklig i ett avseende. Anledningen till
den synes vara en skrivelse av den 20
december 1960 från kungl. arbetarskyddsstyrelsen
med förslag till vissa
administrativa förenklingar av dispensförfarandet.
Motionen 884 innehåller arbetarskyddsstyrelsens
förslag. Några
som helst framställningar till departementet
om ändringar av nattarbetsbestämmelserna
synes icke föreligga.
Svenska arbetsgivareföreningen har tillkännagivit
att särbestämmelserna för
kvinnors nattarbete kan utgå. Detta är
ju ingen som helst nyhet — Svenska
arbetsgivareföreningen har alltid tidigare
haft denna uppfattning och kommer
väl även i fortsättningen att ha den.
Det som är det nya är att Landsorganisationen
har tillkännagivit att den har
ändrat sin tidigare uppfattning — men
är detta tillräckliga skäl för en lagändring?
Man kan inte undgå att ställa
frågan: Är det på en annan holme som
lagarna i fortsättningen skall utformas?
Min mening är att Helgeandsholmen är
det rätta stället.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till motionen 884 i
denna kammare.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fru Eriksson
i Stockholm (s).

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det lönar sig säkerligen
föga att ge sig in på några oratoriska
utsvävningar i denna fråga — infe heller
för egen del rörande den reservation

som jag har fästat vid detta utskottsutlåtande.
Reservationen har jag egentligen
placerat där endast som en påminnelse
om de försämringar i arbetarskyddslagstiftningen
som denna proposition
innebär. Från början yrkade jag
i andra lagutskottet avslag på propositionen,
vilket var samma yrkande som
herr Carlstein här ställde, men jag fann
att jag blev alldeles ensam om den
ståndpunkten. Motstånd restes inte
minst från de kvinnliga ledamöterna i
utskottet, vilka inte visade det ringaste
gehör för sådana synpunkter som dem
herr Carlstein nyss framfört. Det tycks
vara så, att man på kvinnohåll offrar
nästan vad som helst för att vinna likställigheten
med männen. Jag har därför
med protest anslutit mig till utskottsutlåtandet
i fråga om eftergifterna
i skyddslagstiftningen, nattvilans
längd, upphävande av nattarbetsförbud
o. s. v. Men vad jag tycker är det nästan
allvarligaste i denna sak är socialministerns
uttalande i propositionen
där det heter: »Med hänsyn till den betydelse
som skiftgång med nattarbete
kan ha för ett effektivt utnyttjande av
industriens produktionskapacitet vill
jag uttala, att det inte bör möta något
hinder att utnyttja den ifrågavarande
dispensbestämmelsen även i fall då endast
företagsekonomiska skäl åberopas.
»

När vi genomförde denna lagstiftning
år 1948 såg jag och många andra ett
värdefullt skydd i bestämmelsen att
endast företagsekonomiska skäl inte
skulle få åberopas. Det är ganska märkligt
att min högt aktade kollega från
andra lagutskottet fru Ekendahl, som
säkerligen kommer upp i talarstolen om
någon stund, nu mycket väl kan använda
samma resonemang som de tre högermän
som uppträdde i andra lagutskottet
år 1948. Deras reservation innebar
att man — som herr Carlstein här
har påpekat —- skulle slopa bestämmelserna
i 19 och 20 §§ i fråga om nattarbetsskyddet.
Det förslag som andra

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

lagutskottets stora majoritet nu har
presenterat inför riksdagen är alltså
egentligen samma förslag som det vi
fällde år 1948.

Det är inte underligt om den som i
40 år har jobbat i skift reser sig mot
den tillbakagång som nu sker när man
säger: »Nu skall ni arbeta natt och dag,
söndag och söckendag», bara därför att
man — låt oss säga det rent ut — har
träffat en överenskommelse sedan representanter
för Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen har haft ett
samtal med socialministern och sagt:
»Denna fråga vill vi ha löst på detta
sätt.» Så föreställer jag mig i min fantasi
att detta har skett, och jag tror
inte att det är felaktigt. Det är synd att
socialministern av tjänsteskäl är förhindrad
att vara närvarande. Man kan
inte i detta fall gärna skjuta på pianisten.
Han har gjort så gott han kunnat
i den situation han var ställd i.

Jag kommer att yrka bifall till min
reservation. Jag skall inte plåga kammaren
med något längre anförande —
det har blivit tillräckligt många sådana
tidigare — men trots den situation som
vi befinner oss i vill jag ifrågasätta, om
inte mina vänner motionärerna borde
nöja sig med att ansluta sig till min reservation
i detta stycke. Den har något
större möjligheter att vinna gehör. Säkerligen
kommer min högt aktade kollega
fru Ekendahl att bevisa att det inte
går i de andra avseendena.

Jag har ingenting annat att tillägga,
herr talman, än att jag hoppas att när
man nu släpper det skydd som hittills
har funnits skall fackföreningsrörelsen
ställa krav på att vi överväger att ta ett
bestämt steg fram mot en förkortad arbetstid.
Detta dokument bör vara ett
nyttigt vapen när man säger till arbetsgivarna
och även till den andra parten:
»Nu kan det vara på tiden att vi
på allvar aktualiserar 40-timmarsveckan.
»

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Ändring i arbetarskyddslagen

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att lägga mig i fejden mellan socialministern
och hans partivänner, men jag
vill redovisa skälen till att vi i utskottsmajoriteten
har godtagit propositionens
förslag i motsats till herr Nilsson
i Göteborg.

Frågan gäller — som vi hörde av
både motionären och reservanten —
förslaget till ändring av arbetarskyddslagen
bl. a. i fråga om kvinnors nattarbete.
Det faktum att vi i princip har
godtagit propositionens förslag, med de
särskilda, försiktiga formuleringar som
vi har knutit till utlåtandet beträffande
viss försiktighet vid dispensgivningen,
innebär dock icke, herr talman, att
vi blundar för eller underskattar betydelsen
av de synpunkter som herrar
Nilsson i Göteborg och Carlstein här
har anfört.

Personligen har jag både i utskottet
och här i kammaren med mycken respekt
lyssnat till herr Nilssons invändningar
beträffande paragrafen om hänsynstagande
till företagsekonomiska
skäl när det gäller denna dispensgivning.
Jag hyser nämligen i likhet med
de båda tidigare talarna en så hög uppskattning
av hemmets betydelse i vårt
samhälle och en så djup och självklar
förståelse för förvärvsarbetande mödrars
dilemma att jag inte vill medverka
till att dessas situation skulle förvärras.
Jag har därför hävdat den meningen,
att när vi nu på socialministerns förslag
skall avskaffa den hittillsvarande
skyddsbestämmelsen mot kvinnors nattarbete,
bör vi gardera oss mot missbruk
av detta medgivande. Det har också
skett i utskottsutlåtandet — låt mig
med kraft understryka detta. Även herr
Carlstein erkänner mycket välvilligt att
det fanns en viss anledning till tillfredsställelse
på den punkten. Departementschefen
hade ju föreslagit att särbestämmelsen
om kvinnors nattarbete
nu skulle försvinna, och han har anfört
skäl för vilka vi i utskottet böjt oss. Vi

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Ändring i arbetarskyddslagen

skall dock komma ihåg att det är en
socialdemokratisk socialminister som
framlägger detta förslag, och det är väl
inte tillbörligt att misstänka socialministern
för likgiltighet gentemot arbetstagarparten! Dessutom

— och det är det viktigaste
— har man motiverat förslaget
att slopa det särskilda förbudet mot
kvinnors nattarbete med förändringar
exempelvis i fråga om arbetets svårighetsgrad
och tyngd — det har också
herr Carlstein erkänt — liksom den moderna
yrkeshygienen och utvecklingen
i övrigt. Det var givetvis för oss också
rätt avgörande att läsa LO:s uttalande.
Vi var medvetna om att Landsorganisationen
bland sina medlemmar kan
räkna flertalet av de kvinnor i landet
som är sysselsatta i industrien. När
LO nu hyser den uppfattningen att förbudet
är moget för avskrivning, kunde
vi inte tänka oss att vi var inne på farliga
vägar, eftersom vederbörande då
själva hade givit uttryck för sin mening.
Jag understryker i detta sammanhang
— eftersom herr Nilsson har talat
så personligt — att närvaron i utskottet
av så prominenta representanter
för de fackliga intressena som fru
Ekendahl och herr Axel Strand naturligtvis
också måste väga tungt för oss
andra.

Därtill kan jag säga, att även om vi
sakligt kände oss övertygade om att
denna bestämmelse nu kunde avskrivas,
var vi mycket angelägna om att få in
en liten hake beträffande dispensgivningen.
Utskottet har i det stycket hävdat
en ståndpunkt som väl gör det mycket
svårt för en arbetsgivare att införa
nattarbete mot arbetstagarnas önskan.
Det står ju på sidan 16 i utskottsutlåtandet,
att »en dispensgivning, som saknar
stöd hos arbetstagarsidan, icke torde
leda till något större utbyte för arbetsgivaren.
Mot arbetstagarnas vilja
lär nämligen en arbetsgivare få svårt
att effektivt genomdriva att arbetstagarna
deltager i nattarbete.»

Flyttningen av denna timme på natten
från kl. 11 till kl. 12 kan sakligt
motiveras. I synnerhet om vi mer och
mer tillämpar 5-dagarsvecka och 3-skiftsarbete, är det naturligtvis mycket
lättare med 12-slaget. Vad som återstår
är de sociala betänkligheter, som herrar
Carlstein och Nilsson i Göteborg
framfört. Jag vill klart understryka att
vi inte blundar för dessa betänkligheter,
men vad vi skriver i utskottsutlåtandet
beträffande stor försiktighet vid
beviljande av dispens från lagen om
nattarbete utgör för oss en tillräcklig
garanti för att vi inte skadar någon med
denna lag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSTEIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rimmerfors sade
att man har satt in en liten hake, och
jag vill lägga betoningen på liten — det
är verkligen en liten hake. Jag försökte
att i mitt anförande utveckla att det
praktiskt taget inte är någon hake alls
i vissa lägen, då man inte kan räkna
med att arbetsgivaren tar någon hänsyn
till dem som för sin utkomst är
beroende av företaget. Man kan alltså
inte på grund av denna lilla hake tro
att man skall kunna klara de bekymmer
som beslutet kommer att medföra.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på de olägenheter, som vi redan
har med att kvinnor får arbeta till klockan
23 på kvällen, dessa kommer att
förvärras ytterligare i och med att man
generellt utsträcker möjligheten att ta
kvinnor i anspråk för kvällsarbete till
klockan 24 utan något som helst dispensförfarande
— det innebär de föreslagna
bestämmelserna. De besvärligheter
med omhändertagandet av barnen
när kvinnorna förvärvsarbetar, som
påpekats i flera motioner i denna kammare,
förvärras ytterligare, och det
rimmar inte med talet om att man skall
slå vakt om hemmens betydelse. Det
gör man nämligen inte, herr Rimmerfors,
på detta sätt.

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Med beaktande av de
synpunkter som här framförts av herr
Carlstein skall jag begränsa mig till att
ta upp några frågeställningar beträffande
nattarbete över huvud taget samt de
för kvinnorna gällande särbestämmelserna.

Man kan slå fast att vi nu befinner oss
i ett skede, där vi alla är intresserade
av ett fullt utnyttjande av produktionsresurserna
för att kunna nå en ytterligare
stegring av vår standard. Detta gäller
inte minst inom de sektorer av vårt
näringsliv där det ofta hävdas att lönsamheten
inte är så stor och där man
ängslas för den hårdare konkurrensen
på den nya marknaden, som det har blivit
så populärt att tala om i olika sammanhang.
Här får man mer än någonsin
tänka på rationaliseringsåtgärder av
olika slag för att kunna hävda sig.

Det ligger också i de anställdas intresse
att lönsamheten blir så stor att de
kan hävda sina löneanspråk. Inte minst
inom vår textilindustri, där de anställda
alltjämt kan räkna sig till de verkliga
låglönegrupperna i vårt samhälle, är
detta ett aktuellt problem. Men frågan
är hur långt man kan driva rationaliseringsåtgärderna
och hur mycket detta
skall få inverka på den mänskliga arbetskraften.

Den som något sett innanför kulisserna
till textilindustrien frågar sig
dock, om lönsamheten är så dålig som
man ofta gör gällande, och om utsikterna
är så små när det gäller att möta utlandskonkurrensen.
Den konkurrensen
har man förresten i hög grad känning av
i dag. Det finns en hel del prognoser
som i stället talar för att textilindustrien
har goda möjligheter att hävda
sig väl i framtiden. Att lönsamheten inte
är så dålig är den investeringsiver som
visats under senare år ett belägg för.
Den gör också att man bibringas tro att
industrien kommer att stå sig.

Det låga löneläget inom textilindustrien
kan i stället hänföras till att vi här

Ändring i arbetarskyddslagen

har en industri som sysselsätter så
många kvinnor. För närvarande finns
det cirka 20 000 kvinnor och 17 000 män
inom denna industri. Genom ett bifall
till proposition nr 167 skulle det förmodligen
bli så att en mycket stor del
av dessa kvinnor och män, som jag vågar
påstå arbetar inom en industri med
mycket högt uppdriven arbetstakt, också
skulle tvingas till nattarbete. Man kan
i detta sammanhang verkligen använda
ordet tvingas, ty det är ett faktum att
textilarbetarna på sin senaste kongress
sade nej till en utvidgning av befogenheterna
när det gällde nattarbete. Den
överenskommelse som senare träffats
har så att säga tillkommit över huvudet
på textilarbetarnas högsta instans.

Problemet nattarbete är kanske inte
lika bevärligt på alla håll i vårt land och
i synnerhet inte på orter med differentierad
industri. Där kan människorna
ändå i viss utsträckning välja själva. Om
någon föredrar nattarbete och det verkligen
ger högre lön för mödan, så kan
man där välja sådant arbete. Men det
valet finns inte på en lång råd orter i
vårt land.

När jag här av lättförklarliga skäl
uppehåller mig vid textilindustrien,
tänker jag speciellt på den industristruktur
som förekommer i Sjuhäradsbygden,
där det finns en stor anhopning
av textilföretag, särskilt i de mindre
samhällena. Jag vill som exempel
nämna Skene köping, som har drygt
4 000 invånare. Där finns bara textilindustri,
och ett av de två företag som
finns i orten sysselsätter ett knappt tusental
personer, varav inte fullt hälften
är kvinnor. Man arbetar nu i tvåskift
året om för att få fria sommarlördagar.
Ofta har man det så ordnat att man och
hustru arbetar var sitt skift. På det sättet
klaras barntillsynen, ty det finns inte
någon form av samhällelig eller av företagen
ordnad barntillsyn.

Där finns sålunda inget val. Och det
är samma förhållande på en hel del
andra orter. Det finns inga andra ar -

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Ändring i arbetarskyddslagen

betsmöjligheter, och löneläget är sådant
att båda makarna ofta måste arbeta,
även om de har små barn. Ävenså är
man ofta bunden vid platsen av egnahem
o. d.

Enligt det förslag som nu föreligger
skall det bli så att man på ganska lösliga
grunder kan hävda att företagsekonomiska
skäl gör det nödvändigt att införa
treskift. I det läget har de anställda
bara att följa med. Men är det
en standardhöjning för individerna att
dag göres till natt och vice versa för så
gott som alla invånarna i ett samhälle?
Är det lyckligt för barnen och
familjerna? Är det värt sitt pris för de
människor det gäller, även om slitet
skulle betyda några kronor mer i pengar
räknat?

Det talas också om likalön och om att
kvinnorna nu därför borde vara beredda
att gå ifrån denna särlagstiftning. I
propositionen säges att kvinnorna själva
genom sina organisationer har uttalat
sig för detta. Det skulle intressera mig
att veta vilka kvinnogrupper som då avses.
Textils kvinnor, som ändå är en av
de största fackliga kvinnogrupperna i
vårt land, säger nej. Och vad beträffar
löneläget mellan män och kvinnor och
påståendet att kvinnornas accepterande
av arbetsförläggningen till obekväm tid
skulle verka utjämnande på lönerna, så
har åtminstone inte det exempel jag här
anfört om tvåskiftsarbetet i Skene givit
några belägg för det. Där visar förtjänstutvecklingen
från 1960 till sista
kvartalet 1961 att klyftan ytterligare
vidgats mellan manliga och kvinnliga
löner.

En annan sak av intresse i detta sammanhang
är bortovarofrekvensen, som
det länge talats så mycket om. Får dessa
nya bestämmelser ett genomslag måste
väl bortovarofrekvensen öka. Eftersom
vi vet att barnservicen är så påfallande
dåligt ordnad, måste vi också ha klart
för oss att inte minst för de ensamma
familjeförsörjarna kommer verkliga
problem att uppstå.

Skulle vi inte kunna vänta med särlagstiftningsfrågan
tills likalönen verkligen
är genomförd och tills vi fått den
utvidgade samhällsservice för de förvärvsarbetande
kvinnorna som vi ivrigt
väntar på efter alla de motioner som
så välvilligt behandlats av årets riksdag?
Men hur långt fram ligger ett påtagligt
praktiskt resultat i form av barndaghem,
sjukmammor, natthem m. m.?
Jag förmodar att ingenting kommer att
hända särskilt brådstörtat på detta område.
Om vi hade haft en fullt genomförd
likalön, kortare arbetstid för skiftarbetare,
bättre familjepolitiska insatser
för småbarnsmammor och särskilt
för ensamstående föräldrar samt en fullt
utbyggd samhällsservice för barnpassningen
skulle hela frågan ha varit i ett
annat läge. Men — och det tycker jag
skall slås fast — där är vi inte i dag.

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att medicinalstyrelsen i
sitt remissyttrande varit ytterst angelägen
att framhålla vådorna av nattarbete
för kvinnor med barn under 16
år samt att socialstyrelsen framhållit
att hela frågan om nattarbete, vad gäller
både män och kvinnor bör bli föremål
för översyn. Det finns skäl att anamma
dessa synpunkter.

Jag ber att få yrka bifall till motion
II: 884.

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Artigheten synes mig
bjuda att jag tackar herr Rimmerfors
för hans vänliga ord om den ståndpunkt
jag intagit. Men det hjälper mig
inte mycket, herr Rimmerfors! När herr
Rimmerfors faller för fru Ekendahls
charm, för herr Strands pondus och för
socialministern, som är socialdemokrat,
men inte fäster någon vikt vid de verkliga
erfarenheter jag har av treskiftsarbete,
så anser jag inte herr Rimmerfors’
vänliga ord vara mycket värda.

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror att vi också
inom utskottet har tagit hänsyn till
verkliga fakta. Vi ansåg nämligen att det
var sådana som redovisades i de uttalanden
som gjordes av bl. a. LO:s representanter.
Jag begagnar, herr talman,
även tillfället till att säga till herr Carlstein
att också en liten hake kan vara
effektiv.

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! Jag är något förvånad
över fru Hörnlunds inställning. Så sent
som i fredags beslöt riksdagen att ratificera
konventionerna nr 100 och nr
111. För mig framstår detta beslut som
inte bara avseende lika lön utan också
som ett accepterande av uppfattningen
att kvinnorna på arbetsmarknaden skall
vara jämställda med männen — detta
inte endast med tanke på fördelarna
utan även med tanke på de eventuella
nackdelar som kan uppstå.

Det finns i vårt samhälle flera yrkesgrupper
där man alltid har måst ha
nattarbete. Så är förhållandet inom
vård- och serviceyrkena, och där har
man inte haft något skydd av lagens bestämmelser.
Ingen ifrågasätter att vi
inom t. ex. sjukvården skulle kunna
vägra nattarbete.

Inom mentalsjukvården har man särskilt
under de senaste åren ansett det
vara en fördel att ha nattjänst, enär man
då haft större möjligheter att klara barneftersvnen.
Var man gift kunde maken
se efter barnen medan de sover, eller
också kunde man anlita studerande ungdom
att se efter barnen. Man har därför
inte så stort behov av natthjälp i detta
avseende. Jag tycker att man med utgångspunkt
från detta också bör bereda
industriens kvinnor samma möjligheter.

Det har upplysts mig att man sedan
i höst vid Surte glasbruk genom dispens
haft 14 kvinnor i treskift. Dessa
kvinnor har skott sin uppgift alldeles
utmärkt. De har tvärtemot vad fru Hörn -

Ändring i arbetarskyddslagen

lund förmodar haft en mycket lägre
frånvaro än sina manliga kamrater. De
har också genom sitt deltagande i skiftarbetet
haft samma förtjänst som männen.

Aktiebolaget Plåtmanufaktur tänker
nu begära dispens för ytterligare 58
kvinnor, och man tror att det inte kommer
att bli någon svårighet att få kvinnorna
att acceptera treskiftsarbetet enär
de är storbelåtna med arbetssystemet.

Lagbestämmelsen tillkom bl. a. för
att skydda den kvinnliga arbetskraften
från att utnyttjas på arbetsmarknaden
på grund av deras dåliga löneläge, men
i dagens samhälle utgör den en negativ
faktor för kvinnorna i deras möjlighet
till fritt yrkesval. Kvinnorna börjar i
dagens samhälle att få samma rättigheter
på arbetsmarknaden som männen,
och då skall vi väl också ha samma
skyldigheter som dessa. Därför, herr talman,
faller det sig helt naturligt för mig
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannan övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, men en del
yttranden av fru Hörnlund och herr
Carlstein fick mig att begära ordet. Jag
vill helt instämma i den föregående talarens
synpunkter. För egen del är jag
principiellt mot nattarbete, både för
män och för kvinnor. Jag anser det inte
vara lämpligt. Jag är dock av den uppfattningen
att det inte finns några medicinska
skäl för ett speciellt nattarbetsförbud
för kvinnor.

Det råder nu generellt nattarbetsförbud,
vilket tillkom genom 1949 års lag,
och jag tycker vi skall slå vakt om detta
''örbud. När det speciella nattarbetsförmdet
för kvinnor en gång tillkom fanns
det inget generellt förbud, utan det tillkom
av sociala skäl. Det var förståeligt
att detta förbud då infördes, och jag
tror att det också gjorde en hel del nyt -

2* —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Ändring i arbetarskyddslagen

ta. Förbudet hade betydelse framför allt
för textilindustrien, där man inte fick
använda sig av treskiftsarbete eftersom
så många kvinnor var sysselsatta där.
Bestämmelserna mot nattarbete för kvinnor
var dock inte så stränga då som nu.
Förbudet skärptes senare, så att kvinnor
inte fick sysselsättas i industriellt
eller hantverksmässigt arbete mellan kl.
22 och 5. Förut gällde förbud mot kvinnligt
nattarbete för företag med minst
10 arbetare, men detta förbud kom sedan
att gälla generellt. Detta gjorde att
kvinnorna försvann från en del mindre
företag, såsom mindre bagerier, där man
måste arbeta mellan kl. 22 och 5 på morgonen
vissa tider.

Man kan emellertid fråga sig vad som
är industriellt arbete och vad som inte
är det. Detta är många gånger mycket
svårt att avgöra, och man kan — som
här sades förut — undra vilket arbete
som är tyngst. Kvinnor får vaka, arbeta
i sjukvården och städa fabriker hela
nätterna, men de får inte arbeta direkt
i det industriella arbetet. De får bära ut
tidningar på tid som är förbjuden i fabrikerna
och utföra vilket tungt arbete
som helst, bara det inte är industriellt
eller hantverksmässigt.

Herr Carlstein sade att arbetet inte
har blivit lättare nu för tiden. Ja, det är
riktigt att det är mera psykiskt påfrestande,
men fysiskt sett har det blivit
mindre tungt. Herr Carlstein säger att
arbetsdagen inte heller har blivit kortare,
utan tvärtom längre genom införandet
av den fria lördagen. Ja, herr Carlstein,
inom yrkesinspektionen, och från
läkarhåll var man mycket tveksamma
beträffande alt införa den lediga lördagen
och därigenom förlänga övriga arbetsdagar.
Det var emellertid arbetstagarorganisationerna
som begärde den
lediga lördagen och därigenom åstadkom
längre arbetsdagar och längre skift.
Och kom i dag och försök ändra på
systemet med lediga lördagar! Det går
inte, ty den lediga lördagen har blivit
ytterst populär.

Jag håller med fru Hörnlund om att
stora svårigheter uppstår på platser, där
det finns t. ex. en dominerande textilindustri.
Vi vill ju inte på något sätt
köra ut kvinnor med små barn i vare
sig nattarbete eller annat arbete. Men
man talar om detta som om varje kvinna
bär i landet som är ute på arbetsmarknaden
hade små barn. Det är dock den
mindre delen. Skall en kvinna som är i
40—45-årsåldern och inte har några
barn utestängas från nattarbete, om hon
vill ha sådant, medan en yngling på
aderton år får gå i nattarbete? I många
fall klarar de förra det lättare.

Men jag är fortfarande principiell
motståndare till nattarbete, ty jag anser
nattarbete vara förödande för livsrytmen
och för familjelivet över huvud
taget. I Danmark hade man åtminstone
för ett par år sedan — jag vet inte hur
det är i dag — inget generellt nattarbetsförbud
men heller inga särskilda bestämmelser
för kvinnor. I Norge har
man sedan gammalt haft generellt nattarbetsförbud
men inga särbestämmelser
för kvinnor. Det är nämligen så att särbestämmelser
för kvinnorna arbetar
mot kvinnorna i det långa loppet.

På bruken och på andra platser med
dominerande manliga industrier blir
det fler och fler arbetstillfällen för kvinnorna
på grund av mekanisering o. d.
Dispensgivning förekommer i stor utsträckning,
och i många fall har nattarbetsparagrafen
därigenom helt uppluckrats.
Kvinnorna själva vill ha nattarbete,
och det finns inte andra arbetstillfällen
på orten.

De som har småbarn kan i de allra
flesta fall få annat arbete än nattarbete,
framför allt nu då det är brist på arbetskraft.
Varför skall vi då inte kunna
nöja oss med det generella nattarbetsförbudet,
som vi slår vakt om, och lägga
i kvinnornas hand att själva avgöra,
hur de vill ha det. Vill de ha nattarbete
— på sjukhus, som det sagts här vill
gifta kvinnor ha nattarbete — så bör
de få ta sådant — det kan tydligen vara

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

fördelaktigt bl. a. ur familjcsynpunkt.
Jag anser också att kvinnorna är så ansvarskännande,
att de väljer den situation
som för dem och familjen är den
bästa.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSTEIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kian inte förstå hur
fröken Elmén kan komma i den situationen
att hon dels förklarar att hon
principiellt är motståndare till allt nattarbete
och samtidigt vill medverka till
att det skapas utökade möjligheter till
nattarbete för kvinnorna. Om riksdagen
bifaller utskottets förslag, upphäves ju
praktiskt taget det generella nattarbetsförbudet.
Ty i och med att man accepterar
att dispens medgives av företagsekonomiska
skäl utan arbetstagarnas tillstyrkan,
sätter man hela nattarbetsparagrafen
ur spel och öppnar alla möjligheter
för företagaren att själv avgöra
om han vill sätta kvinnorna i nattarbete
eller inte.

Jag skulle också vilja fråga fröken
Elmén, vilka kvinnogrupper som har uttalat
sig för en utökning av nattarbetsmöjligheterna? Jag

har i min hand ett motionshäfte
från Svenska textilarbetareförbundets
kongress. Klämmen i en motion till den
kongressen innehåller förslaget att man
skall uppdra åt förbundsstyrelsen »att
på alla sätt slå vakt om andemeningen
i arbetarskyddslagen samt motarbeta alla
tendenser till en uppmjukning av denna
lag». Bakom detta uttalande står
20 000 förvärvsarbetande textilkvinnor,
och det är, fröken Andersson, något annat
än att 14 kvinnor har uttalat sig om
att de är storbelåtna med nattarbetssystemet! Man

kan naturligtvis inte motsätta sig
nattarbete i de fall då nattarbete är
nödvändigt, och dit räknar jag vårdyrkena,
sjukvård och annat. Men jag
motsätter mig att nattarbete tillåtes där
det inte är en tvingande nödvändighet,

Ändring i arbetarskyddslagen

och det är det inte i de fall då det begärs
av företagsekonomiska skäl. Det är
inte maskinerna som skall avgöra om vi
skall arbeta nattetid — maskinerna skall
tjäna oss och vi skall inte tjäna dem.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har fått ett generellt
nattarbetsförbud, och det skall vi slå
vakt om. Jag anser att nattarbete för
män är lika besvärligt som för kvinnor
— vi har ju nästan kommit dithän att
det anses att det är männen som är det
svagare könet. Både för män och för
kvinnor skall nattarbetsförbudet äga
tillämpning.

Sedan säger herr Carlstein att även
om organisationerna inte kommer överens,
så har arbetsgivaren full frihet att
ordna nattarbete. Det har han inte! Han
måste ha dispens från arbetarskyddsstyrelsen.
I allmänhet är arbetstagare
och arbetsgivare överens i de fall då
dispens begärs, och i de fall då organisationerna
inte är överens görs det
en noggrann utredning av förhållandena.
Jag känner till litet hur det har
försiggått i sådana fall.

Det är alltså det generella förbudet
vi skall slå vakt om. Ett speciellt nattarbetsförbud
för kvinnor, med de extra
bestämmelser som följer därav, är bara
i vägen. När det arbetas i två skift
måste man ofta begära dispens för att
kunna samordna kommunikationerna
för de kvinnliga och manliga arbetstagarna.
Jag vet också att det förekommit
fall där kvinnorna måste få arbeta
till klockan 24 för att de skall kunna
få ledig lördag. Därvid har man först
sagt nej från fackorganisationen. Då
blev förhållandet det, att både män och
kvinnor måste arbeta även på lördagar,
och det ville inte männen — inte heller
kvinnorna. Man har då i allmänhet
i alla fall begärt dispens till klockan
24, för att få lördagen fri.

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s)
kort genmäle:

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Ändring i arbetarskyddslagen

Herr talman! Jag kan hålla med om
att 14 kvinnor väger lätt om man jämför
med 30 000, men skillnaden är att
dessa 14 har deltagit i nattarbete, medan
däremot de textilarbeterskor som
har uttalat sig inte har haft nattskift.
Jag vet från mitt eget yrkesområde att
det många gånger har funnits förutfattade
meningar om saker och ting, som
man inte velat vara med om, men att
man har ändrat uppfattning den dag
man praktiserat den nya ordningen.
Då har man erkänt att den var bra.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
både herr Carlsteins och fru Hörnlunds
synpunkter, eftersom de båda
kommer från distrikt som sedan årtionden
haft textilindustri och därmed
också de textilanställdas speciella problem.
Jag har inte begärt ordet för att
polemisera mot dem, och inte heller så
mycket för att tala för utskottet, vilket
ju herr Rimmerfors gjort. Jag vill emellertid
anföra några synpunkter.

Vi skall inte glömma bort att vi har
ett generellt nattarbetsförbud. Det är
från detta förbud som det skall kunna
begäras dispens av företagsekonomiska
skäl, något som herr Nilsson i Göteborg
i sin reservation har avstyrkt. Utskottet
har betonat att — det tycker
jag man skall fästa stort avseende vid
— denna dispensgivning bör handhas
med stor försiktighet. Jag skulle därför
vilja — trots vad jag sade om att jag
inte skulle polemisera mot fru Hörnlund
— vända mig mot hennes yttrande
att arbetsgivarna på ganska lösliga
grunder skulle kunna få dispens för
nattarbete. Nej, det kommer inte att
kunna ske på lösliga grunder, utan om
det förebärs företagsekonomiska skäl,
kan, som fröken Elmén nyss sade, ärendet
prövas utan arbetstagarnas tillstyrkan.
Jag tror inte att arbetarskyddsstyrelsen
kommer att tillstyrka dispens på
lösliga grunder.

Herr Nilsson i Göteborg har tillskrivit

mig diverse egenskaper, och jag bör
kanske något förklara mitt ändrade
ståndpunktstagande, som ligger helt i
linje med utvecklingen. .lag har också
intagit en annan ståndpunkt än tidigare,
när det gäller ratificeringen av
konvention nr 100 och 111 som beslutades
här i kammaren förra veckan. Därtill
är jag inte påverkad av motioner
och långa utläggningar av folkpartister
eller andra utan av den överenskommelse
som träffats mellan arbetsmarknadens
parter varigenom de diskriminerande
bestämmelserna i avtalen tagits
bort.

Av samma skäl har LO inte velat motsätta
sig ett borttagande av § 36 och
ändring av de övriga paragraferna i
arbetarskyddslagen. Det är som fröken
Andersson i Strängnäs uttryckte det:
»Kvinnorna kämpar för att få likställighet
på arbetsmarknaden, och då får
vi ta både rättigheter och skyldigheter.»

Jag har tidigare när denna fråga behandlats
i kammaren uttryckt mig —
kanske något rått — på följande sätt:
Jag vill vara med om att sälja detta nattarbetsförbud
för en uppgörelse i kvinnolönefrågan.
Även om det är riktigt
som här tidigare påpekats att den ännu
är långt ifrån löst — både vi som är
förhandlare och vi som är politiker har
klart för oss att vi ännu har ett långt
stycke att gå — är dock grunden lagd,
och det har träffats en överenskommelse
om borttagande av diskriminerande
bestämmelser. Därav mitt ändrade
ståtadpunktstagande i denna fråga.

Om jag får göra en personlig deklaration,
vill jag nämna, att även jag
kommer från ett yrke som aldrig haft
skydd av § 36 i arbetarskyddslagen; jag
har inte hört att herr Nilsson i Göteborg
eller någon annan velat ge restauranganställda
skydd enligt denna paragraf.
Dessa har inte haft rättighet att
sluta sitt arbete kl. 22 eller 23 och
kommer inte heller att få sluta kl. 24
enligt den nya lagen. I princip kan alla
människor äta sig mätta före kl. 6 på

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

kvällen, och vi skulle kunna stänga
restaurangerna vid samma tid som affärerna.
Men här kommer andra bedömanden
in, och den grupp jag tillhör
har aldrig rest kravet att restaurangerna
skulle stängas kl. 6. Jag tror
att många riksdagsmän, oavsett partitillhörighet,
skulle protestera, om vi
gjorde det.

Så bara några ord till herr Carlstein
angående ändringen av den i § 19 stadgade
tidpunkten från kl. 23 till kl. 24.
Det finns ett önskemål inte minst från
kvinnorna att få fördela 45itimmarsveckan
på fem dagar. Skulle vi genom
att benhårt hålla på bestämmelsen om
att förbudet mot nattarbete börjar kl.
23 hindra kvinnorna — och även männen
— att få lediga lördagar, tror jag,
herr Carlstein, att de inte skulle bli så
glada. Detta är ett av skälen — de
andra har jag redovisat tidigare — till
att det inte varit några svårigheter för
mig att biträda propositionens förslag
om denna ändring i arbetarskyddslagen.
Jag vill gärna än en gång till protokollet
läsa in vad andra lagutskottet
säger — låt oss gärna erkänna att vi
påverkats av herr Carlstcins motion,
om det nu kan vara till någon glädje
för honom, men även av vår egen inställning
att vi sannerligen inte vill att
företagarna skall få dispens utan vidare
av företagsekonomiska skäl. I utlåtandet
heter: »Dessa omständigheter
talar enligt utskottets mening för att
dispensgivning utan tillstyrkan från arbetstagarsidan
bör meddelas med mycket
stor försiktighet.»

Jag har här siffror på dispensgivningen
från 1959. Jag skall inte uppta
kammarens tid med att läsa upp dem.
De talar emellertid sitt tydliga språk;
de allra flesta dispensansökningarna är
tillstyrkta av arbetarparten, och det
kommer de att vara även i fortsättningen.
Jag tror inte någon företagare vill
våga sig på försöket att mot sina anställdas
avstyrkan försöka få en dispens.
Han måste ju ändå ha arbetarnas

Ändring i arbetarskyddslagen

hjälp för att få arbetet utfört. Detta talar
för att arbetsgivarna kommer att
vara återhållsamma med sina önskemål
när de inte får arbetarparten med
sig. Det talar också enligt min mening
för att arbetarskyddsstyrelsen kommer
att vara mycket försiktig i sin dispensgivning
i dylika sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
av herr Nilsson i Göteborg; samt
3:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 730
och II: 884; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Carlstein begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Carlstein votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets utlåtande
nr 31 antager det förslag, som innefattas
i reservationen av herr Nilsson i
Göteborg, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionerna
I: 730 och II: 884.

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Carlstein begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 37 ja och 32 nej,
varjämte 141 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Nilsson i Göteborg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Carlstein begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
170 ja och 34 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr STIERNSTEDT (h), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla,
att jag röstade för ja-propositionen, men
att voteringsapparaten markerade »Avstår».

§ H

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets memorial nr 32,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 22, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande att försälja viss
kronan tillhörig fast egendom, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 12

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 23,
angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

§ 13

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1962/63, och

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1962/63
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Statstjänstemannens löner under åren
1962 och 1963 m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
152, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

position angående statstjänstemannens
löner under åren 1962 och 1963 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

1 propositionen nr 169 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 4 maj 1962, föreslagit
riksdagen att 1) antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ statens
löneförordning den 31 maj 1957 (nr
228); 2) antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 3 § 2 mom. och 4 § statens
pensionslöneförordning den 28 maj
1959 (nr 286); 3) godkänna den i statsrådsprotokollet
redovisade överenskommelsen
den 19 april 1962 angående
statstjänstemännens löner under åren
1962 och 1963 m. m.; 4) besluta att till
de i statens löneförordning angivna
grundlönerna skulle, med de undantag
varom Kungl. Maj.''t kunde finna gott
förordna, under åren 1962 och 1963
läggas särskilda tillägg enligt de grunder,
som angåves i förenämnda överenskommelse
den 19 april 1962; 5) besluta
att pensioner och kristillägg skulle
höjas i enlighet med de grunder, som
redovisats i statsrådsprotokollet; 6) bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder besluta om
höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd verksamhet;
7) bemyndiga Kungl. Maj:t att
meddela de föreskrifter och vidtaga de
åtgärder i övrigt, som erfordrades för
införande av grupplivförsäkring i överensstämmelse
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts; 8) godkänna de i
statsrådsprotokollet framlagda grunderna
för kontraktsanställning; 9) bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela de föreskrifter
och vidtaga de åtgärder i övrigt,
som erfordrades för genomförande
av ändringar i systemet för samordning
mellan lön och förmåner enligt sociallagstiftning;
10) godkänna de i statsrådsprotokollet
angivna grunderna för

reglering av vissa pensionsfrågor i samband
med omorganisationen av Karlskrona
örlogsvarv; 11) godkänna övriga
i statsrådsprotokollet berörda förslag av
beskaffenhet att böra prövas av riksdagen;
12) bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga av förslagen betingade ändringar
i vederbörliga personalförteckningar;
13) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlönings- och pensionsförfattningar;
14) bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga i övrigt erforderliga åtgärder
för förslagens genomförande ävensom
meddela erforderliga övergångsbestämmelser;
15) bemyndiga Kungl. Maj:t att
för budgetåren 1961/62 och 1962/63
i enlighet med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medge överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter;
16) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 102 000 000
kr.; 17) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner
m. m. å riksstaten för budgetåret 1962/
63 under tolfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 353 000 000 kr.; 18)
till Täckning av beräknade merkostnader
för löner å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62 under fjärde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 22 000 000 kr.; samt 19) till Täckning
av beräknade merkostnader för löner
å riksstaten för budgetåret 1962/63
under fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 84 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herrar
Jonasson och Axel Emanuel Andersson
(1:736) och den andra inom andra
kammaren av herrar Jansson i Benestad
och Börjesson i Falköping (II:

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962

892), i vilka motioner hemställts att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 169 mätte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungi. Maj :t
vid nästkommande lönerörelse måtte
söka få till stånd en sådan uppgörelse
med statstjänstemännens huvudorganisationer,
att lönehöjningen, räknad i
kronor, utginge med samma belopp till
alla statstjänstemän, så att löneklyftan
mellan lågavlönade och högavlönade
minskades i enlighet med vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Helmer
Persson (I: 737) och den andra
inom andra kammaren av herr Senander
m. fl. (11:893), i vilka motioner
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle, att vid de förhandlingar
om nästa års B-lista som förutsattes
i årets löneuppgörelse huvudvikten
fästes vid frågorna om en förbättring
av de lägre befattningshavarnas
läge genom uppflyttningar i högre lönegrad
och en vidareutveckling av principen
om reglerad befordringsgång, varvid
även spörsmålet om en radikal förbättring
av den kvinnliga arbetskraftens
läge beaktades;

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr PerOlof
Hanson m. fl. (1:738) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlsson i Huskvarna m. fl. (II: 894),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 169 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :,t hemställa, att Kungl. Maj:t skyndsamt
måtte upptaga till revidering gällande
bestämmelser om sjukpensioner
avseende pensionsfall före den 1 april
1958, så att den sjukpension, som nu
utginge med högst tre fjärdedelar av
hel sjukpension, fastställdes till ett
högsta belopp motsvarande hel sjukpension; dels

två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Jonasson
(I: 739) och den andra inom

och 1963 m. m.

andra kammaren av herr Larsson i
Hedeniiset (11:895);

dels ock en motion inom första kammaren
av herr Bengtson (I: 740).

Vidare hade utskottet i detta sammanhang
upptagit följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen dels

en inom andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle m. fl. (II: 37), vari
hemställts att riksdagen för sin del
måtte besluta att med ikraftträdande
fr. o. m. den 1 januari 1963 lyfta upp
dyrorterna 3 och 4 till dyrort 5, samt
att de högre löner som f. n. utbetalades
i norra och nordvästra delarna av Norrland
bibehölles och gåves beteckningen
avstånds- och klimattillägg;

dels ock två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (I: 451) och den andra inom
andra kammaren av herr Börjesson i
Falköping (11:525).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) antaga vid propositionen nr 169
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 och 3 §§ statens löneförordning
den 31 maj 1957 (nr 228);

2) antaga vid propositionen nr 169
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § 2 mom. och 4 § statens
pensionslöneförordning den 28 maj
1959 (nr 286);

3) godkänna den i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4 maj
1962 redovisade överenskommelsen den
19 april 1962 angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963
m. m.;

4) besluta att till de i statens löneförordning
angivna grundlönerna skulle,
med de undantag varom Kungl. Maj:t
kunde finna gott förordna, under åren
1962 och 1963 läggas särskilda tillägg
enligt de grunder, som angåves i förenämnda
överenskommelse den 19 april
1962;

5) besluta att pensioner och kristill -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

lägg skulle höjas i enlighet med de grunder,
som redovisats i statsrådsprotokollet; 6)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd
verksamhet;

7) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som erfordrades för införande
av grupplivförsäkring i överensstämmelse
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts;

8) godkänna de i statsrådsprotokollet
framlagda grunderna för kontraktsanställning; 9)

bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
de föreskrifter och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som erfordrades för
genomförande av ändringar i systemet
för samordning mellan lön och förmåner
enligt sociallagstiftning;

10) godkänna de i statsrådsprotokollet
angivna grunderna för reglering av
vissa pensionsfrågor i samband med
omorganisationen av Karlskrona örlogsvarv; 11)

godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen;

12) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i
vederbörliga personalförteckningar;

13) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlönings- och pensionsförfattningar; 14)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i övrigt erforderliga åtgärder för
förslagens genomförande ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser; 15)

bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1961/62 och 1962/63 i enlighet
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medge överskridanden av
maximerade anslag och anslagsposter;

16) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62 å driftbudgeten under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 102 000 000 kr.;

17) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 353 000 000 kr.;

18) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62 å
driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 22 000 000
kr.;

19) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under fjärde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
84 000 000 kr.;

B. att motionerna I: 451 och II: 525
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen II: 37 icke måtte av
riksdagen bifallas;

D''. att motionerna 1:739 och 11:895
icke måtte av riksdagen bifallas;

E. att motionen I: 740 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. att motionerna I: 736 och II: 892
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna 1:737 och 11:893
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att motionerna 1:738 och 11:894
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av herr Siindin,

2) av herr Per-Olof Hanson,

3) av herr Staxäng,

4) av herr Svensson i Stenkyrka,

5) av fröken Elmén,

6) av herr Gustafsson i Skellefteå,

7) av herr Antonsson och

8) av herr Nelander.

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att civilministern har haft att föra
ganska omfattande och påfrestande underhandlingar
liksom att full rättvisa
aldrig kan uppnås vid sådana förhandlingar.
Så har varit fallet, när vi i riksdagen
tidigare halt att ta ställning till
dessa frågor, och så är fallet även denna
gång.

Vid tidigare tillfällen har man även
ansett lönesättningen på vissa områden
inte vara fullt rättvis, och man har då
framfört önskemål om ratt rättelse borde
ske. Sådan har också sedan kunnat
åstadkommas.

Jag har låtit foga en blank reservation
till detta utskottsutlåtande för att
vid denna överläggning få anföra några
synpunkter på lönesättningen för ett par
grupper av befattningshavare inom
skogsvårdsstyrelserna.

Av skogsvårdsstyrelsernas länsjägmästare
är 16 placerade i lönegrad Bo 1
och 8 i Ao 26. Skogsstyrelsen har vid
upprepade tillfällen i sina petita begärt,
att de återstående 8 länsjägmästarna
skulle uppflyttas i Bo 1 och påtalat den
orättvisa, som nu föreligger. Trots detta
har de nämnda 8 länsjägmästarna
inte fått någon uppflyttning till Bo 1
vid årets löneöverenskommelse utan i
konsekvens med den allmänna löneöverenskommelsen
placerats i endast Ao 27.

Länsjägmästarnas ställning som chefstjänstemän
på länsplanet — som kraftigt
poängterats under senare år — gör
den begärda uppflyttningen till Bo 1
särskilt angelägen. Ehuru det nu föreliggande
avtalet godkänts av parterna,
måste dock skogsvårdsstyrelserna som
lokala arbetsgivare finna det betänkligt,
att sådana bud lämnas vid löneförhandlingarna
och att förhandlingsparterna
pressas så hårt, att de tvingas godta
uppenbart obilliga och orättvisa bud. Så
har tydligen skett även när det gäller

den grupp som jag nu kommer att beröra.

Skogsvårdsstyrelserna finner det uppseendeväckande,
att de ordinarie distriktslänsskogvaktarna
bibehålies i lönegrad
13, under det att kronojägarna,
stiftsskogvaktarna och akademiskogvaktarna
uppflyttas till lönegraden 15. Den
gamla likvärdigheten har därmed uppgivits,
och konsekvenserna i fråga om
rekryteringen kommer att bli mycket
kännbara, om inte en ändring sker
snarast.

Länsskogvaktarna måste anses vara
kvalitativt fullt likvärdiga med de nämnda
personalgrupperna. Ofta fordrar deras
mångskiftande arbete särskilt höga
kvalifikationer, om de skall lyckas med
sina ömtåliga och mycket svåra uppgifter.
Länsskogvaktarna måste vara kunniga
och mångsidiga på det skogliga
området, vara förhandlingsmän och kunna
förmå jordbrukarna till prestationer
av olika slag i skogsbruket. De måste
också kunna planlägga en råd olika arbeten
och dessutom vara arbetsledare
vid stämplingar, skogsodlingar, röjningar
och plantskolearbeten m. m. Den
strukturförändring, som jordbruket nu
genomgår, fordrar också särskilt aktiva
insatser på skogsodlingens liksom på
landskaps- och naturvårdens områden.

Det har under hand upplysts, att
länsskogvaktarna i befordringshänseende
skulle ha större möjligheter än
andra grupper, t. ex. kronojägare. Men
jag vill här framhålla, att någon egentlig
befordringsmöjlighet för distriktslänsskogvaktare
inte finns. Undervisningstjänsterna
i A 15 och A 17 rekryteras
nämligen i annan ordning, antingen
från biträdande länsskogvaktare eller
utifrån. Man kan alltså tala om två i
stort sett helt skilda karriärer för skogsvårdsstyrelsernas
skogsutbildade personal:
den ena är distriktsfältkarriären
och den andra undervisningskarriären.

Skogsvårdsstyrelserna anser det vara
ett rimligt krav att deras tjänstemän
inte kommer i efterhand när det gäller

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

inplaceringen i nu rådande lönesystem.
Rekryteringen får inte försvåras av en
lönesättning som gör tjänsterna mindre
lockande än motsvarande befattningar
på andra håll. Skogsvårdsstyrelsernas
fältorganisation är i dagens läge av
största värde på nya områden. Bland
dessa må nämnas administrering av beredskapsarbeten
ute i bygderna och
sysselsättning av svårplacerad äldre arbetskraft.
Det är av stort värde för arbetsmarknadsstyrelsen
att även i fortsättningen
kunna påräkna skogsvårdsstyrelsernas
medverkan vid organisation
av beredskapsarbeten. Dessa institutioner
har också erforderliga förutsättningar
att planlägga och leda dylika
skogliga arbeten — något som också arbetsmarknadsstyrelsen
under senare år
har kunnat konstatera på en mångfald
platser ute i länen.

Även med hänsyn till skogsbrukets
strukturförändring i de nu pågående
och i den förestående tekniska omvandlingen
av driftsformerna är det i högsta
grad angeläget, att skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän inte på grund av felaktig
lönesättning söker sig ut till andra verksamhetsområden
utan kan kvarhållas i
sitt arbete.

Att framställa ett yrkande om ändring
av Kungl. Maj:ts och statsutskottets förslag
är inte möjligt. Det är ju, som förut
har framhållits, en förhandlingsprodukt,
och det har ju blivit praxis att riksdagen
inte ändrar på en sådan.

Redan tidigare har förslag framställts
om att vi äntligen skulle kunna få ett
riksdagens löneråd, som skall vara med
vid förhandlingar, och att riksdagen på
ett tidigare stadium skulle få medverka
och givetvis då också få ökat ansvar.
Jag vet att civilministern inte står främmande
för en sådan form för riksdagens
medverkan. Nuvarande ordning är inte
riktigt lämplig.

Skogsvårdsstyrelserna ser med verklig
oro på den lönesättning som nu
kommer att tillämpas för här berörda
grupper — det är det som föranlett

mig att yttra mig i denna fråga. Jag
vädjar på det bestämdaste inte bara till
civilministern — lian är inte ensam
ansvarig här, det skall uttryckligen sägas
ifrån — att se till att rättelse sker
snarast möjligt. Avsikten med min blanka
reservation, herr talman, var att få
framföra dessa synpunkter.

I detta anförande instämde herrar
Stiernstedt (h) och östlund (h).

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag känner inga samvetskval
över att jag tar litet tid i anspråk
i denna fråga. Då vi i går diskuterade
en hel dag för att sänka piratfartyg
och herr Ohlin i dag upptog tiden
med att söka ställa till med en auktion
för att sälja gamla Sverige, anser
jag att jag kan ta tid på mig i denna
oerhört betydelsefulla fråga om förhållandet
mellan staten och dess anställda.

I vår motion i frågan har vi inte påyrkat
någon ändring i den uppgörelse
som träffats för cirka 300 000 statstjänstemän
och åtskilliga pensionärer. Vi
har inskränkt oss till ett yrkande som
avser att vid de kommande förhandlingarna
i år av B-listan rätta till de grövsta
misstagen i uppgörelsen.

Att vi inte framställer något yrkande
om ändring i uppgörelsen innebär emellertid
inte att vi godkänn.ar den av civilministern
ofta upprepade uppfattningen,
att riksdagen egentligen bara har att
acceptera vad han och representanterna
för statstjänstemännens topporganisationer
kommit överens om. Vi hävdar
tvärtom att riksdagen är suverän att
fatta de beslut som riksdagen anser
lämpligast i sammanhanget och att därför
varje riksdagsman är i sin fulla rätt
att ställa förslag i sådan riktning.

Statsrådet Lindholm är ju ingen bestämmande
partner vid förhandlingarna;
han är endast representant för arbetsgivaren,
och arbetsgivaren heter
riksdagen. Uppgörelsen är preliminär
och förutsätter arbetsgivarens, d. v. s.

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

riksdagens, godkännande. I propositionen
heter det också följdriktigt, att uppgörelsen
träffats under förbehåll för
Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande.

Var och en som under sådana förhållanden
hävdar att riksdagen utan vidare
— det gjorde för övrigt herr Staxäng
här nyss — bör godta varje uppgörelse
som statsrådet Lindholm presenterar är
ute på vägar som knappast är lämpliga
för ett parlamentariskt styrelseskick.
Att statsrådet Lindholm försvarar sina
förhandlingsresultat är naturligtvis fullt
i sin ordning, men när han söker hävda
att hans förslag är sakrosankt och inte
får rubbas, är det på tiden att riksdagen
— om den inte vill degradera sig själv
till en betydelselös faktor i viktiga sammanhang
— säger stopp. Det går inte an
att — som statsrådet Lindholm gjorde
i torsdagens interpellationsdebatt--av spisa

en interpellants fråga som sammanhängde
med statstjänaruppgörelsen
med en spefull hänvisning till förhandlingstekniken,
precis som om interpellantens
fråga innebar obehörig inblandning.
Sådant tyder enligt min mening på
nonchalans mot riksdagen och dess suveränitet
och bör därför inte tolereras.

Vi anser oss sålunda i princip oförhindrade
att framställa de förslag till
förbättringar i årets uppgörelse som vi
anser vara påkallade. Att vi trots detta
icke föreslår någon ändring av själva
uppgörelsen beror på att vi inte vill förhala
uppgörelsens ikraftträdande — själva
uppgörelsen har förhalats länge nog.
Men vi föreslår att regeringen måtte tillse
att vid de förhandlingar som förutsättes
skola upptagas om B-listan i år de
värsta missgreppen rättas till genom lönegradsuppflyttningar,
inte minst för
den kvinnliga personalen.

De många protesterna mot uppgörelsen
ger skäl för omdömet dålig, men det
har inte hindrat att den i den officiella
propagandan fått ett betyg i motsatt
riktning. Det finns tidningar som talat
om fantastiska lönelyft för statsjänste -

männen, att staten slår vakt om sina anställda,
om löneökningar på 810 miljoner
kronor och liknande sensationer.
Sensationsmakarma har stimulerats av
de officiella uppgifterna om att statstjänstemännen
fått drygt 10 procents
löneförhöjning, varvid man räknat med
ett statistiskt genomsnitt av vad både
det generella tillägget och lönegradsuppflvttningarna
ger.

Att 200 000 statstjänstemän i stället får
6,5 procent och med 3,5 procent får betala
vad lönegradsuppflyttningarna till
generaldirektörer, biskopar, domprostar,
byråchefer, höga militärer m. fl.
kostat, det har inte fått plats i sensationsrubrikerna.
Inte heller •— och det
är viktigt att betona i sammanhanget —
att minst en tredjedel av de 810 miljoner
som uppgörelsen påstås kosta för två
är går tillbaka till statskassan i form
av skatt.

Denna braskande propaganda till
trots kan aldrig det faktum döljas, att
två tredjedelar av statstjänstemannen
fått en uppgörelse som ställer dem i ett
sämre läge än vid tidigare uppgörelser,
trots att dessa inte varit så lysande.
Statsrådet Lindholm har vid årets uppgörelse
skjutit tidigare förhandlingsprinciper
åt sidan. Sedan åtskilliga år
tillbaka har som bekant statstjänstemännens
löner baserats på löneutvecklingen
för industriarbetarna. Visserligen har
beräkningen av eftersläpningen varit
mycket ogynnsam, men den har dock
funnits och har haft en viss betydelse.

Vid årets förhandlingar hävdade statstjänstemannens
förhandlare, att eftersläpningen
var 6,8 procent. Inte ens denna
beräkning var korrekt, därför att löneklassuppflyttningarna
i statstjänst totalt
omotiverat betraktas som löneglidning
och frånräknas den siffra som anger
eftersläpningen i förhållande till industriarbetarlönerna.
Men den siffran
godtogs inte av civilministern. Den
kompromiss som följde löd sålunda på
endast 5,8 procent, vilket ligger betydligt
under den verkliga siffran.

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

Men även om man utgår från 5,8 procent,
blir eftersläpningen inte inhämtad.
Till denna siffra skall enligt tidigare
principer läggas en halv procent för
den s. k. pensionsavlösningen plus vad
industriarbetarna lyckats uppnå i förhöjning
vid årets avtalsuppgörelse mellan
LO och SAF. Omräknat till statstjänarområdet
skulle detta ge 3,8 procent.
Sammanlagt borde alltså en generell
löneökning av drygt 10 procent ha
utgått över hela linjen, om man inte
hade skjutit de tidigare principerna för
beräkningen av löneförhöjningarna till
statstjänarna åt sidan vid denna uppgörelse.
Och så blev det 6,5 procent.

Nollställningsbegreppet har överkorsats
med ett enda penndrag, och dess
upphovsman presterar nu ett förslag
som innebär, att 200 000 statstjänstemän
startar den nya avtalsperioden med
en eftersläpning på 3,8 procent i stället
för att ha uppnått nollställning och därmed
inhämtat eftersläpningen. Hur stor
eftersläpningen skall bli under avtalsperioden
är inte svårt att föreställa sig,
då statstjänstemännen redan nu vid starten
har en eftersläpning på minst 3,8
procent.

Detta är den tribut som 200 000 statstjänstemän
har fått lägga på en förvänd
lönepolitiks altare. Att under sådana
förhållanden komma släpande med ett
statistiskt genomsnitt på 10 procent är
en utmaning mot den stora massan statstjänstemän,
som endast kan räkna in 6,5
procent i löneförhöjning.

Som bekant har en prisstegringsvåg
av kraftiga mått svept fram på senare
tid. Den stora massan statstjänstemän
har nu ingentinng att möta prisstegringarna
med. Uppskattningarna av siffran
för indexstegringen varierar mellan
5 och 7 procent för innevarande år. Jag
vill verkligen fråga civilministern hur
han tänker sig att statstjänstemännen —•
jag menar i främsta rummet de 200 000
missgynnade — skall kunna klara sig
utan en kännbar sänkning av reallönen.
Känner civilministern sig verkligen be -

låten med uppgörelsen, när 200 000 statstjänstemän
står inför detta omedelbara
perspektiv?

Jag anser mig böra fastslå att huvudmassan
av statstjänstemän blivit underkompenserade
i förhållande till både
industriarbetarnas löneutveckling och
prisutvecklingen. Det är också ostridigt
att denna behandling av de sämst betalda
tjänstemännen har tillämpats för
att kunna tilldela i många fall förut väl
betalda tjänstemän stora favörer. Jag
hänvisar till att de högre statstjänstemännen
i allmänhet uppflyttats minst
två lönegrader, medan uppflyttningar
av lägre tjänstemän i allmänhet bara
gällt en lönegrad. Med vad jag bär sagt
vill jag inte a priori utdöma lönegradsuppflyttningarna.
Många av dem är i
hög grad befogade och borde ha gjorts
för länge sedan. Vad vi vänder oss emot
är att lågt avlönade tjänstemän fått stå
för kostnaderna för löneklassuppflyttningarna.

Som motivering för dessa lönegradsuppflyttningar
av förut väl betalda topptjänstemän
har civilministern anfört att
de tillkommit för att bevara värdefull
arbetskraft i konkurrens med den privata
arbetsmarknaden. Men svårigheterna
att rekrytera god arbetskraft har
visat sig vara betydande framför allt i
de lågavlönade grupperna. Nu föreslås
visserligen postiljoner, trafikbiträden
och andra till uppflyttning en lönegrad
— och detta efter många års väntan.
Men medan uppflyttningarna för de högre
tjänstemännen rör sig om 2—4 lönegrader
inskränker sig uppflyttningen för
de nämnda låglönegrupperna i stort sett
till endast en lönegrad. Det förefaller
mig därför som om talet om konkurrensen
med den privata arbetsmarknaden
tillkommit för att få fram en motivering
för favorisering av förut högt betalda
tjänstemän.

Jag har anmärkt på att principen om
nollställning raserats vid årets förhandlingar.
Men det är inte den enda princip
som gått all världens väg. År 1956

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

genomfördes en sammanpressning av
löneskalan, som hälsades med allmän
tillfredsställelse av framför allt de lägst
avlönade tjänstemännen. Det var en lovande
ansats när man minskade antalet
lönegrader. Men i årets uppgörelse återställes
den 30-gradiga skalan genom tillskapandet
av en ny lönegrad 27 med
löneklasserna 27—30. Som följd därav
flyttas hela chefslöneplanen upp en lönegrad.
Och medan man använder konkurrensen
med den privata arbetsmarknaden
om »värdefull arbetskraft» som
motivering för utökningen av löneplan
A, använder man den komiska motiveringen
att »respektrummet» måste bibehållas
som motiv för att lyfta upp hela
chefslöneplanen.

Nu är situationen den att den högst
betaide tjänstemannen har 90 684 kronor
i årslön medan det kvinnliga skrivbiträdet
får nöja sig med 8 652 kronor.
Vad man än säger om våra statliga löneplaner,
så inte kan man säga att de motsvarar
vad en rimlig rättvisa kräver.

Avståndet mellan hög och låg, om jag
får använda detta uttryck, blir dessutom
allt större genom tillämpningen av
procentlinjen i fråga om de generella
lönetilläggen. I kronor räknat är differenserna
betydande och blir allt större.
Detta drabbar särskilt den yngre personalen.
Den har också upprepade gånger
krävt att lönerna i stället skulle höjas
med fasta krontalsbelopp, lika för alla.
Denna linje fördes även fram av statstjänarkartellen
vid förhandlingarna men
stötte på motstånd från de organisationer
som representerar högre tjänstemän,
vilka självfallet har fördel av procentlinjen.

Det är emellertid uppenbart att om
man inte har för avsikt att låta avståndet
mellan högre och lägre statstjänstemän
vidgas i det oändliga, måste man i
en eller annan form tillämpa vad man
kallar krontalslinjen i stället för procentlinjen.

Synnerligen anmärkningsvärd i denna
uppgörelse är diskrimineringen av

den kvinnliga arbetskraften. Visserligen
föreslås nu en liten förbättring i den
reglerade befordringsgången för ickeordinarie
biträdespersonal. Men diskrimineringen
kvarstår alltjämt. Medan
rekryteringsgraden för män är lönegrad
7, är den för kvinnor lönegrad 2.

Man tycker att när regeringen äntligen
föreslagit anslutning till ILO-konvention
100 borde diskrimineringen
av kvinnor i statstjänst snabbt bringas
att upphöra. Men civilministern har
ännu inte fränträtt sin negativa inställning
till denna fråga. På grund härav
fanns det ett slag risk för att förhandlingarna
skulle stranda. Personalrepresentanterna
krävde nämligen att staten
borde visa sig mera positiv i denna fråga
än som skett. Det är ju också ett faktum
att civilförvaltningens personalförbund
bestämt har vägrat att godkänna uppgörelsen,
framför allt på grund av dess
dåliga resultat för kvinnorna.

På senare tid har ett nytt argument
förts fram i debatten om diskrimineringen
av kvinnor i statstjänst. Det är
att likställighetsprincipen är helt genomförd
i statstjänsten. Om, sägs det,
en man söker en befattning som nu
upprätthålles av en kvinna får han
samma betalning som kvinnan. Ja, tacka
för det! Likställigheten är det sålunda
inget fel på, förklarar man. Det är bara
det att kvinnorna är för lågt placerade
på löneskalan. Vi hörde detta resonemang
under fredagens debatt om konvention
nr 100.

Ursäkta mig, men jag begriper inte
vart man vill komma med detta dubbeltungade
resonemang. Om den kvinnliga
arbetskraften undervärderas och underbetalas
på antingen det ena eller det
andra sättet, är det ju ändå fråga om en
diskriminering av kvinnan på grund av
hennes kön. Det är rena undanflykten
om man under sådana förhållanden påstår
att kvinnan i statstjänst är likställd
med mannen, för att nu inte tala om att
det är både si och så med likställigheten

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemännens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

i övrigt i praktiken. Jag känner till det
från min tjänst i statsverket.

Diskrimineringen av kvinnor i statstjänst
är ingen nyhet. Den härstammar
från den tid då man över huvud taget
betraktade kvinnan som underlägsen
mannen, varför hon endast kunde anförtros
vissa sämre sysslor. Att denna uppfattning
också markerades i lönehänseende
var givet. Placeringen av kvinnan
i statstjänst i låglönegraderna är
således en gammal reaktionär uppfinning.
Det bedrövliga är att vi ännu långt
efter det s. k. demokratiska genombrottet
och under en socialdemokratisk regering
inte hunnit längre än att man kan
konstatera, att 31 000 kvinnor är placerade
under den manliga rekryteringsgraden.

Även om vi mest anmärkt på fördelningen
av den s. k. potten mellan det
generella tillägget och lönegradssidan,
så innebär detta inte att vi anser fördelningen
på lönegradssidan acceptabel.
Jag har tidigare sagt att de lönegradsuppflyttningar
som gjorts visar större
generositet mot de högre befattningshavarna
än mot de lägre.

Men till detta kommer, att cirka 5 000
tjänstetidsbefordrade, som räknas in
bland de lönegradsuppflyttade, icke får
någon som helst löneförhöjning utöver
det generella tillägget. Även bland dem
som till äventyrs fått två lönegraders
uppflyttning, såsom exempelvis lokförarna,
blir resultatet inte sådant som
man skulle tro. Åtskilliga av dem kommer
endast att erhålla en löneförhöjning
som motsvarar en i stället för två
lönegradsuppflyttningar.

Flera grupper som genomgått kurser
och därför tidigare erhållit befordran
till lönegrad 9 har glömts bort. De grupper
som sålunda missgynnats är kontorister,
reparatörer, lokbiträden med lokförarkurs
m. fl. vid SJ.

Uppgörelsen är av det slag, att om
den lämnats till avgörande bland statstjänstemännen
skulle den ha förkastats
med stor majoritet. Den har inte myc -

ket gemensamt med demokrati och rättvisa.
Den stora massan av statstjänarna
har fått lämna en dryg tribut som bidrag
till premieringen av de högt betalda
tjänstemännen. Det stora flertalet
statstjänstemän startar med ett betydande
handikapp i förhållande till såväl industriarbetarlönerna
som prisstegringarna.
Ingen skall därför förvåna sig
över att missnöjet har en omfattning
som bådar storm inför framtiden.

Det är betecknande att de högre
tjänstemännen känner sig belåtna. De
har även gett uttryck härför. SACOitidningen
skriver: »Det måste erkännas,
att civilministern visat klokhet och
insikt även när det gäller akademikergruppernas
problem och förhållanden
— det vore önskvärt om han kunde
fortplanta något av sina insikter i detta
avseende till andra departementschefer.
»

Jag tycker att det varit mera tilltalande
om detta bifall kommit från de
lägst betalda i stället för de gynnade
högre tjänstemännen. De lägst betalda
tjänstemännens känslor uttrycker emellertid
raka motsatsen.

Utskottet har yrkat avslag på vår motion
i frågan. Det sker med en motivering
som illa rimmar med riksdagens
roll som arbetsgivare. Motiveringen innebär
att riksdagen frivilligt avsäger
sig inflytandet över behandlingen av
statspersonalens angelägenheter och
överliimanr åt civilministern att sköta
förhandlingarna utan påverkan från
riksdagen. Vi noterar att utskottet därmed
förslår att riksdagen, som dock är
arbetsgivare, skall frivilligt avstå från
sin bestämmanderätt. Detta rimmar dåligt
med den inställning riksdagen intog,
då det gällde fullmakten för finansministern
i fråga om spritpriserna.
Då slog alla vakt om riksdagens bestämmanderätt
och ville inte överlämna
åt finansministern och regeringen att
få denna fullmakt i sina händer. Då
gällde det ändå betydligt mindre intressen
än vad det här är fråga om.

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

Utskottets uttalande innebär vidare
att statstjänstemannen, som inte ens
tillerkänts en verklig förhandlingsrätt
med möjlighet att sätta makt bakom
sina krav, utlämnas till en part som
ensidigt kan bryta förhandlingarna och
genomföra vad den anser vara lämpligt
utan hänsyn till den andra parten.
En sådan förhandlingsordning gäller
nämligen för närvarande. Detta är synnerligen
olyckligt inte minst med hänsyn
till riksdagens inflytande i denna
viktiga fråga.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall itill våra motioner
1:737 och 11:893 samt 11:37,
vilken sistnämnda rör dyrortsgrupperingen,
om vilken min partikamrat
Henning Nilsson kommer att tala.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för civildepartementet, herr
herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! I sin inledning yttrade
herr Senander att jag tidigare skulle
ha hävdat den meningen att de framlagda
förslagen till löneuppgörelse skulle
vara så sakrosankta, att riksdagen
över huvud taget inte hade någon rätt
att yttra sig över dem utan endast hade
att godkänna desamma. Jag har en
känsla av att herr Senander har citerat
mig ungefär på samma sätt som man
påstår att en viss potentat citerar de
heliga skrifterna. Jag har aldrig hävdat
en så enkelspårig mening som den herr
Senander pådyvlade mig. Vad jag i tidigare
debatter anfört har varit att man
får bedöma förhandlingsprodukten som
en helhet, och om man finner att den
totalt sett inte innehåller fler skönhetsfläckar
än att man kan godta den, bör
den godtagas.

Skulle riksdagen däremot anse att
skönhetsfläckarna är så pass många
att den från arbetsgivarsynpunkt sett
vill ha en ny produkt, bör den fälla
hela förslaget, ty en av förutsättning -

arna för att man skall respektera statstjänstemannens
organisationer är att
riksdagen icke vidtar ensidiga åtgärder
ovanpå ett förhandlingsresultat.
Detta är någonting annat än det uttalande
som herr Senander vill göra mig
ansvarig för.

Nu kanske herr Senander säger att
statstjänarorganisationerna inte har
någonting emot hans yrkanden, eftersom
han enbart kommer att påyrka förbättringar.
Herr Senander gör sig då
till tolk för principen att man på en
förhandlingsprodukt som man har att
bedöma kan göra ensidiga ändringar.
Det kan ju tänkas att flertalet vill försämra
denna på vissa punkter. I och
med att herr Senander har hävdat principen
om rätten till förändringar har
han också hävdat rätten för andra att
driva sin mening. Det är inte säkert
att det inte finns en majoritet som
tycker att det borde ha åstadkommits
en från statens synpunkt billigare uppgörelse
än den som har träffats. Därest
man vill medverka till att skapa respekt
för fackorganisationernas förhandlingsrätt
har man därför att bedöma
förhandlingsprodukten som helhet.
Anser man sig kunna godta denna
som helhet, även om den har en och
annan skönhetsfläck, tycker jag inte
att jag kan beskyllas för att kräva att
avtalet skall betraktas som en sakrosankt
skrift, om jag säger att man också
bör acceptera helheten trots att det
finns någon detalj som man inte är
fullt tillfredsställd med.

Den förhandling som vi nu har fört
har kanske varit mera komplicerad än
tidigare förhandlingar. Det har utöver
de regelrätta, vanliga förhandlingarna
kommit upp stora, väsentliga organisationsfrågor,
vilkas lönesida har utgjort
problem som vi haft att brottas med.
Jag kan nämna den omorganisation
av hela skolväsendet som vi beslutade
om i denna kammare för någon tid
sedan. Den innehöll åtskilliga intrikata
löneproblem, vilkas lösande var en

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

förutsättning för den stora skolreformens
genomförande.

I en hel del andra avsnitt har vi haft
problem av likartad natur att ta itu
med, och det är helt naturligt att dylika
ting bidrar till att ytterligare komplicera
förhandlingsbilden. Om man
därtill lägger det allmänna marknadsläget,
sådant som det har utvecklat sig,
och de förväntningar som det har skapat
hos de i statlig tjänst anställda,
tror jag att jag har gett en bakgrund
till de svårigheter som förelegat i denna
förhandling.

Vi har ju på den statliga sektorn haft
en viss systematik i vårt förhandlande.
Sedan mycket lång tid tillbaka har
man ansett att den statliga lönesättningen
bör anpassas till industriarbetarnas
löneutveckling. Med det har man
menat att statstjänstemännen genom
att deras löneutveckling anpassas till
industriarbetarens också på den vägen
görs delaktiga av den allmänna standardutvecklingen
i samhället.

I de förhandlingar som vi nu har
fört har vi i detta avseende följt de
traditioner som tidigare har gällt. Herr
Senander vill visserligen göra gällande
att jag med ett enda penndrag har
strukit ett streck över det gamla nollställningsresonemanget,
men han har
inga preciseringar att göra på den
punkten utan uttrycker endast den
uppfattningen att vederbörande borde
ha fått mera. Vad är det som sker,
herr Senander, när man gör en sådan
jämförelse? Då undersöker man den
löneutveckling som ägt rum för vuxna
manliga industriarbetare under den
gångna avtalsperioden. Vidare gör man
en undersökning av vilken löneutveckling
statstjänstemännen har haft under
motsvarande tid. Därvid får man fram
vissa procentuella förändringar i lönebilden
liksom den procentuella skillnaden
mellan de båda gruppernas löneutveckling.
När vi gjorde denna beräkning
var alla siffror hämtade ur officiella
akter. De visade att industri -

arbetarna enligt socialstyrelsens officiella
statistik under tvåårsperioden
hade fått en lönelyftning på 16,9 procent.
För att statstjän&temännens löner
skulle lyftas till industriarbetarnas nivå
krävdes ett pålägg på 5,8 procent. I
och med att man lade på 5,8 procent
hade statstjänstemännens lön lyfts till
paritet med industriarbetarnas.

Herr Senander sade i sitt resonemang
att vi har beaktat löneklassuppflyttningar
m. m. i statstjänst och gjort
vissa reduceringar av den s. k. löneglidningen
på den enskilda sektorn
med hänsyn därtill.

Det är alldeles riktigt, herr Senander,
ty löneglidningen är ju ett uttryck
för strukturförändringar, för vad som
över huvud taget har skett inom kollektivet.
Då måste man naturligtvis,
om man skall ha ett underlag för kravet
på en anpassning till industriarbetarnas
kollektiv, inom tjänstemännens
kollektiv beakta alla de faktorer,
som verkar på samma sätt inom tjänstemännens
verksamhetsområde. Det är
det som här har ägt rum. När alla dessa
faktorer har räknats samman har
det uppstått en skillnad på 5,8 procent.
Det är den faktiska skillnad som man
kommer fram till, då man bygger på
den statistik som finns. Herr Senander
sade att enligt hans bedömning skulle
det generella tillägget vara drygt 10
procent för att ge fullständig rättvisa.
Nej, herr Senander, så får man inte
resonera! Vill man driva den meningen
att löneglidningen jämte kompensation
för ATP jämte översättningen av
LO—SAF-avtalet skall utgå i form av
en generell löneupplyftning, finns det
inget utrymme vare sig för B-listor
eller C-listor. Ty när man bedömer
vad som hänt på industriområdet finner
man, att alla grupper inte har haft
en exakt likadan löneutveckling. Vissa
grupper har haft en förmånligare
utveckling och vissa andra har haft en
mindre förmånlig. Det kanske också
finns grupper som har stått ganska

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

stilla inom kollektivet, så att när vi
talar om kollektivets lönesättning gäller
det genomsnittssiffrorna. Likadant
måste det bli inom den statliga sektorn.
När vi använder dessa medel måste
vi räkna med den totala kostnad som
staten som arbetsgivare har och i denna
totala kostnad ingår då dels B-listeuppflyttningar
och dels de frågor som
förekommer på C-listan — obekvämlighetstilläggshöjning
m. m. sådant. Då
man räknat ihop vad B- och C-listan
totalt kostar blir resterande belopp den
generella höjning som tillkommer samtliga
tjänstemän. Det är därför som man
inte får räkna på det sätt som herr Senander
gjort i detta fall. Ett annat beräkningssätt
skulle otvivelaktigt leda
till att man begränsade statstjänarorganisationernas
möjlighet att agera i
B- och C-listefrågorna.

I fortsättningen av sitt anförande tog
herr Senander upp ett par spörsmål,
som har blivit ingående diskuterade
under de förhandlingar som förts. Det
är naturligtvis mycket populärt att göra
som herr Senander — att tala om
att den högst betalda tjänstemannen i
staten, generaldirektören för statens
järnvägar, i och med denna uppgörelse
får en årsinkomst på 90 000 kronor.
Det är ganska uppenbart att alla de
som har en inkomst på 10 000 å 15 000
kronor anser att 90 000 kronor är en
mycket hög inkomst. Men det har ju
utvecklats ett visst marknadslöneläge,
och om herr Senander ser på chefslönerna
inom den enskilda sektorn kanske
herr Senander upptäcker, att de
statliga chefslönerna ingalunda kan anses
vara särskilt höga i jämförelse med
dem som förekommer inom det enskilda
näringslivet och jämförda med vad
man i allmänhet betalar personer av
denna kvalitet. Det kan ju inte vara
något samhälleligt intresse att man i
detta fall driver en alltför återhållsam
lönepolitik, ty gör man det bör man
komma ihåg att man också får ta konsekvenserna.

Jag vågar nog påstå att denna politik
blir dyrare än den som vi har drivit,
ty vad innebär det i sak? Jo, först
tillgodoser alla övriga sitt behov av
personal tillhörande dessa kategorier
och sedan man har gallrat ut får staten
komma och ta det som blir över.
Vi bör ändå komma ihåg att det är
fråga om människor som sysslar med
rätt dyrbara saker, stora investeringar
m. m., och då behövs det en god kvalitet
på personalen. Det är därför som
jag tror att det från statens egen synpunkt,
därest den vill driva något så
när rationell verksamhet, också måste
beakta vad som sker inte bara inom
det enskilda näringslivet utan jämväl
på kommunalt håll, då det gäller lönesättningen
för personal av detta slag.
Detta var ett av de problem som vi
hade att brottas med. Det sätt varpå
vi löste det framgår av den framlagda
propositionen.

Ett annat problem, som vi alltid haft
diskussion om, gällde hur det mellan
LO och Arbetsgivareföreningen träffade
avtalet skulle översättas till den
statliga sektorn.

Årets lönerörelser har fått sin speciella
prägel av att låglönegruppernas
intressen har beaktats alldeles särskilt.
LO bar i denna avtalsuppgörelse tryckt
mycket starkt på att en extra uppjustering
av låglönerna skulle göras, och
detta har också återspeglats i de referat
av uppgörelsen som förekommit i
tidningspressen. Vissa grupper har också
procentuellt sett erhållit betydande
lönejusteringar.

Men om man ser på dessa löntagares
inkomster i kronor räknat, så tillhör
vederbörande alltjämt de s. k. låglönegrupperna.
Uppgörelsen har ansetts speciellt
förmånlig för ett avtalsområde,
nämligen de handelsanställda, och jag
skall villigt erkänna att de procentuellt
sett har fått mycket goda löneförbättringar.
Men om vi ser på det materiella
innehållet i deras avtal, så ger det
ändå inte mer än ungefär 5 löneklas -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

sen i statens löneplan A. Det är möjligt
att man betalar utöver avtalet, men
den inkomstnivå som uppnås med avtalet
ligger inte högre än så, även om
uppgörelsen betydde att rätt många av
de handelsanställda fick sin månadsinkomst
förbättrad med bortåt ett par
hundra kronor.

Även på den statliga sektorn brottades
vi med denna problematik och
diskuterade den lämpligaste lösningen.
Vi frågade oss, om vi skulle tillämpa
den s. k. golvkonstruktion som finns i
LO-SAF-avtalet —- där låglönegrupperna
garanteras ett visst antal ören, till
dess procentsatsen tar över öretalet —
eller om vi skulle behålla procentlinjen.
Jag vill i sammanhanget erinra om
den löneplansrevision som genomfördes
1956. I den gamla löneplanen hade
vi ojämna avstånd mellan lönegraderna,
varierande mellan 2 och 5 procent.
I den nya planen satte vi avståndet
till 5,3 procent mellan varje löneklass.

Varför valde vi en så pass hög procentsats?
Jo, det gjorde vi därför att
vi ville att statstjänstemannen, när han
blev löneklassuppflyttad eller fick en
befordringstjänst, skulle märka detta i
avlöningskuvertet. Så länge man bara
hade ett par procents avstånd blev skillnaden
för bottengrupperna före och efter
uppflyttningen så obetydlig att det
skapade en viss irritation.

Om vi då hade gått över på den s. k.
kronlinjen, så skulle det efter tillämpning
några gånger ha resulterat i att
vi kommit tillbaka till det gamla systemet
igen. Ty kronlinjen betyder att
man minskar avståndet mellan löneklasserna.
Om vi kör med kronlinjen tre,
fyra gånger, så hamnar vi åter i den
situationen att det bara är 2 å 3 procents
skillnad mellan löneklasserna. Och
vad betyder det i sak? Jo, det betyder
att statstjänstemannen vid löneklassuppflyttning
själv får betala de favörer
han för stunden får.

Ur lönepolitisk synpunkt har jag an -

sett det otillfredsställande att gå den
vägen. Jag avslöjar ingen hemlighet,
när jag säger att tre av de fyra huvudorganisationerna
bestämt motsatte sig
införande av kronlinjen. Därför valde
vi en annan väg, nämligen den att genom
tjänsteförteckning ge låglönegrupperna
en inkomstförbättring, som på
den statliga sektorn innebar att de influenser
som LO-SAF-avtalet hade kunde
föras över i vår lönepolitik.

Jag skall inte här i detalj gå in på
denna tjänsteförteckning utan vill bara
ge en liten bild av hur den verkar. De
lägst avlönade, ekonomibiträdena, lyftes
från 3 till 5 lönegraden. Vidare innebär
garantiregeln att kontorsbiträdena
efter ett visst antal år garanteras uppflyttning
i 7 lönegraden och att de som
arbetat i denna lönegrad efter tre år
flyttas upp till 8 lönegraden. På det
sättet skapade vi ett system, som gav
de statliga låglönegrupperna bättre förmåner
än vad LO-SAF-avtalet innebar
för dessa låglönegrupper.

Jag tycker därför att herr Senander
gör sig skyldig till överord, när han
säger att uppgörelsen är oanständig och
odemokratisk. Vi diskuterade de olika
punkterna mycket ingående med berörda
organisationer, innan uppgörelse
träffades, herr Senander.

Här bör man emellertid också beakta
en annan sak. Vid den statliga uppgörelsen
fördes förhandlingar med fyra
huvudorganisationer, och det var
helt naturligt att var och en av dessa
organisationer eftersträvade att nå bästa
möjliga resultat för sina medlemmar.
Därför måste det bli en avvägning och
en balansering organisationerna emellan,
i vilken man i möjligaste mån försökte
tillgodose berättigade krav.

Jag vågar sluta detta anförande med
att säga, att när denna avtalsuppgörelse
har fått verka en tid bland statstjänstemännen,
kommer de säkert att
finna den väsentligt bättre än det rykte
som herr Senander här försöker ge
den.

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag behöver inte alls
ge ett dåligt rykte åt denna uppgörelse;
den har mötts av en storm av protester
från de 200 000 statstjänarna som
icke fått lönegradsuppflyttning utan
måste nöja sig med 6,5 procent. Om inte
herr Lindholm har övergivit nollställningsbegreppet
fullständigt, måste han
medge att dessa 200 000 tjänstemän icke
har kommit till nollställning. Det
fattas 3,5 procent, vilka har ätits upp
av dem som fått lönegradsuppflyttning.

Herr Lindholm förklarade själv att
det genomsnittligt sett blev 10 procent
över hela linjen. Det är alltså ett statistiskt
genomsnitt, där man räknar
både värdet av lönegradsuppflyttningarna
och de generella lönetilläggen. Man
har också räknat med den lönehöjning
industriarbetarna fick genom avtalet
LO—SAF. Men av detta fick inte de
200 000 statstjänarna någonting. De fick
sina 6,5 procent medan de andra, som
fick lönegradsuppflyttning, har fått 11
å 12 procent. Följaktligen har dessa
200 000 fått betala lönegradsuppflyttningarna
för de övriga. De kan aldrig
känna sig nöjda med detta, ty det betyder
att de redan från början startar
med en eftersläpning gentemot industriarbetarna
på 3,8 procent. Det kan man
inte trolla bort genom aldrig så omständliga
redogörelser för detaljer i de
förhandlingar som förts.

Vad beträffar riksdagens inflytande
över en så viktig fråga som denna har
faktiskt löneministern genom sina resonemang
— inte minst i diskussion
med mig — hävdat den uppfattningen,
att det helt enkelt inte går an att ändra
på en uppgörelse som är träffad, ty
det skulle leda till konsekvenser som
inte kunde anses tjänliga för vare sig
statens eller statstjänarnas intressen.
Han har bl. a. — även i dag — pekat
på att det skulle kunna leda till att en
majoritet kunde genomföra en försämring
av uppgörelserna. Jag har tidigare
svarat att det väl inte bör finnas nå -

gon risk för detta med riksdagens nuvarande
sammansättning. Även om det
blev en annan sammansättning av riksdagen
och en annan regering, så skulle
jag vilja se den som vågade ändra i
försämrande riktning på en träffad uppgörelse.
Särskilt om herr Lindholm raskar
på litet med förhandlingar, där
statstjänarna får möjlighet att sätta
makt bakom orden, finns det ingen riksdagsmajoritet
som vågar ändra i försämrande
riktning, på en uppgörelse
som träffats.

Jag är den förste att erkänna att det
naturligtvis finns stora svårigheter när
det gäller att komma till rätta med det
lönekineseri som existerar, och detta
borde ju leda till att man äntligen åstadkom
en förenkling av det invecklade
lönesystem vi har för statstjänarna. Men
dessa svårigheter kan ju inte föranleda
sådana konsekvenser som dem vi
bevittnar i dag, då 200 000 statstjänstemän
faktiskt kommer i efterhand gentemot
de 100 000 som har fått en lönegradsuppflyttning,
vilken de 200 000 har
fått betala ur vad man kallar den gemensamma
potten. Jag är klar över att
den s. k. gemensamma potten motsvarar
drygt 10 procent. Men vad har dessa
200 000, som bara fått 6,5 procent,
för glädje av att räkna med ett genomsnitt
i det fallet? Ingen glädje alls —
och det är därför man protesterar som
man gör.

Att jag talade om chefslönerna och anförde
den högst betaide direktörens årslön
och jämförde med den lägsta lönen
på löneskalan, var för att visa vart
dessa principer för löneuppgörelse leder.
De vidgar ideligen avståndet mellan
den lägst och högst betaide. Jag
anförde också procentlinjen som en bidragande
orsak.

Sedan kan man tala om marknadslöner
bäst man vill. Jag har aldrig trott
riktigt på det talet utan betraktar det
som ett slags kamouflage, i första hand
konstruerat av de högre tjänstemännens
organisationer för att de därmed skall

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

kunna skaffa förmåner åt sina medlemmar.
Det är i och för sig ett lovvärt
företag från deras sida, men jag har
aldrig trott på det. Vad jag har anmärkt
på är inte skillnader i lönehänseende,
ty sådana kan förekomma i många fall.
Jag har anmärkt på att man ideligen
vidgar klyftan mellan höga och låga
statstjänstemannalöner.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Man kan inte föra det
resonemanget, att 200 000 har blivit lurade
på denna uppgörelse. En förutsättning
för att man skall kunna resonera
på det sättet är att industriarbetarnas
löneutveckling har varit exakt likadan,
men det har ju även därvidlag förekommit
variationer.

Vi har alltid i anslutning till förhandlingarna
gjort justeringar för grupper,
för vilka det ur marknadslönesynpunkt
eller andra synpunkter har ansetts nödvändigt.
En av förutsättningarna för att
vi skall kunna göra någonting extra för
de statliga låglönegrupperna är att man
använder en del av den totala potten
till speciella justeringar. Sådana justeringar
har också skett. Jag nämner ekonomibiträden
och kontorsbiträden, jag
nämner dem som befinner sig i 7 lönegraden,
jag nämner ett betydande antal
löntagare i 8 lönegraden och även
en del andra. Därtill kommer en förbättring
av ob-tillägget, som kostar åtskilliga
miljoner. Detta måste tas ur den
samlade potten.

Man gör på samma sätt inom den enskilda
sektorn. När man där kommit
fram till en viss procentsiffra för löneökningen,
är det inte ovanligt att man
tar en del av denna procentsiffra för
att ytterligare förbättra löneläget för
låglönegrupper eller andra specialgrupper,
som man av en eller annan anledning
anser det särskilt önskvärt att ge
en speciell justering uppåt. Den matematik
vi tillämpar innehåller alltså en
traditionell och fullständig nollställning.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska underligt
att finna, att en socialdemokratisk löneminister
i detta sammanhang räknar
rent matematiskt. Jag har inte uppfunnit
nollställningsbegreppet — det har
statsrådet Lindholm gjort. Men det går
ju inte att räkna på detta sätt, om man
lägger någon vikt vid det gamla talet
om att staten skall uppträda på ett annat
sätt än privata arbetsgivare — med
andra ord som mönsterarbetsgivare. Det
kan ju inte vara en riktig politik från
en part som — ännu i dag — kallar sig
mönsterarbetsgivare att efter en rent
matematisk beräkning säga, att det finns
så och så mycket pengar som skall fördelas,
och att sedan göra en fördelning
som innebär att 200 000 statstjänare
missgynnas.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill framhålla, att
herr Senander har inget som helst stöd
hos statstjänstemännens organisationer
för den argumentering han i dag för. Det
är tvärtom så, att organisationerna vid
åtskilliga tillfällen sagt: »Men det är ju
våra pengar —• då skall vi väl kunna få
göra ytterligare B-listejusteringar inom
ramen för den totala pott vi har att röra
oss med.» — Det sätt, varpå vi beräknar
den statliga löneutvecklingen, är alltså
sanktionerat av statstjänstemännens organisationer.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag hade inte räknat
med att behöva begära ordet när statstjänstemännens
löner skulle behandlas
— jag måste erkänna att jag är långt
ifrån sakkunnig på det området. Men
när statsutskottet behagat hänga vår motion
11:37 på detta utlåtande, har jag
tvingats begära ordet för att säga några
ord om motionen. Jag finner det i hög
grad märkligt att motionen tagits upp
i detta sammanhang. Resultatet av den
Fahlanderska utredningen väntas ju fö -

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

religga i slutet av juni månad, och hade
uteslutande sakliga synpunkter anlagts
av avdelningen inom statsutskottet hade
det ju varit möjligt att skjuta upp motionen
till hösten som man gjort med andra
motioner i stället för att behandla den
så här i vårsessionens sista timme. Men
jag är alltså oförhindrad att nu, med
hänvisning till detta förfaringssätt, säga
några ord om motionen.

Riksdagen beslöt för två år sedan att
avskaffa dyrortsgrupp 2. Det skedde
utan långa utredningar. Föregående års
höstriksdag beslöt på regeringens förslag
att avskaffa dyrortsgrupperingen i
fråga om ortsavdrag vid beskattningen.
Båda besluten trädde i kraft den 1 januari
1962. Jag tillåter mig lägga ytterligare
bränsle på det bål som tänts och
vilket lett till det angivna goda resultatet.
Kvar står nu endast den orättvisa
lönegrupperingen.

Socialstyrelsen har i ganska lättförklarliga
avsikter lanserat en teori om
svenskens olika konsumtionsvanor. Enligt
denna teori, som utnyttjas i dyrortssammanhang,
beror inte våra konsumtionsvanor
på inkomsternas storlek utan
på bosättningsorten. Konsumtionsvanorna
»växlar som bekant avsevärt mellan
olika orter», omtalar socialstyrelsen. Sålunda
anfördes redan år 1951 att en genomsnittsfamilj
i Stockholm ansågs ha
43 procent större kostnader för att täcka
sina konsumtionsvanor än motsvarande
familj ansågs ha som bodde i landsorten.

Jag är, herr talman, gammal stockholmare,
men jag bor sedan sjutton år i
dyrortsgrupp 3, och jag borde ju om någon
ha kunnat upptäcka skillnaden. Så
är emellertid inte fallet. Varken 1951 eller
1961 har jag, trots mycken möda,
kunnat upptäcka denna 43-procentiga
skillnad i konsumtionsvanorna. Däremot
tror jag mig ha upptäckt, att socialstyrelsen
begagnat sig -av advokatyr
i sina försök till bevisföring för sin
ståndpunkt. Det handlar självfallet inte
om skillnader i konsumtionsvanorna

mellan olika orter utan om skillnader
i konsumtionsvanorna mellan olika socialgrupper.

»Stockholmsbudgeten» är konstruerad
så, att man till undersökningsobjekt valt
48 procent högre och lägre tjänstemän,
48 procent arbetare och 4 procent pensionärer,
»Landsbygdsbudgeten» har
däremot bara 5 procent högre och lägre
tjänstemän, 62 procent arbetare och 20
procent pensionärer med deras relativt
sett låga inkomster. Att utifrån dessa
fakta kalla den högre socialgruppens
budget för stockholmsbudget och den
lägre socialgruppens budget för landsbygdsbudget
är helt enkelt inte hederligt.
Oavsett var vi bor måste vi rätta
munnen efter matsäcken — man kan
inte konsumera mer än man tjänar.

Hur är det då med bostadskostnaderna?
Det anses och har länge ansetts vara
betydligt billigare att bo på landsbygden
än att bo i Stockholm. Det är viktigt
att denna fråga blir utredd, och jag
har en del material-till hands, främst från
rektor Seth Henriksson, som vi också
åberopat i motion 37. Han baserar i sin
tur uttalandena på fil. mag. Per Holms
utredning. Det framgår, att om vi slår
samman kallhyrorna med värme- och elströmskostnaderna
blir kvadratmeterhyran
i hus byggda efter år 1954 högre
i landsorten än vad den blir i Stockholm.
I hus byggda år 1955 var hyran i
stockholmshus — kallhyra plus värmeoch
elströmskostnader — kronor 45: 71
per kvadratmeter och år. Motsvarande
siffra i dyrort 3 var samma år 46: 65. År
1956 var siffrorna för Stockholm 44: 70,
för landsorten 45: 61, år 1957 för Stockholm
45:48, för landsorten 45:80 —
med landsorten avser jag då dyrortsgrupp
3.

Dessa siffror ger vid handen, att det
år 1955 var 94 öre dyrare per kvadratmeter
att hyra i dyrortsgrupp 3 än det
var att samma år hyra i Stockholm,
d. v. s. dyrortsgrupp 5. 1956 var skillnaden
91 öre och 1957 32 öre per kvadratmeter
och år till landsortens nåck -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

del. Därmed anser jag myten om att det
stolle vara billigare att hyra en motsvarande
bostad i dyprortsgrupp 3 helt avlivad.
Argumenteringen att med bostadskostnaderna
upprätthålla nuvarande
dyrortsgruppering tillhör en gången tid
och är ett påfund som inte har sin motsvarighet
i verkligheten.

Jag kan ta motsvarande exempel från
Göteborgs stad, som visserligen tillhör
endast dyrortsgrupp 4. Boendekostnaderna
i Göteborg per kvadratmeter inklusive
värme och elström var år 1954
kronor 2:27, år 1955 kronor 3:67, år
1956 kronor 1:56 och år 1957 kronor
3: 40 högre än i Stockholm, trots att Göteborg
tillhör endast dyrortsgrupp 4.

Beträffande resekostnaderna vill jag
ha sagt att det inte är billigt att resa i
Stockholm. Det är dock trots allt för
hundratusentals människor i landsorten
dyrare att resa än i Stockholm. Människorna
som bor i dyrort 3 skall alltså erhålla
samma förmåner som stockholmaren
kan erhålla vid sina resor. Avståndet
till affärerna och skolorna är som
regel längre. Avstånden till biografer
och teatrar är som regel mycket längre.
Vägen till arbetsplatserna är också ofta
längre. Talet om lägre resekostnader i
landsorten motsvarar inte verkligheten.
Att med hänvisning till resekostnaderna
upprätthålla den orättvisa dyrortsgrupperingen
visar bara hur ohållbar socialstyrelsens
argumentering på denna
punkt i verkligheten är.

Skatterna skulle man kanske helst inte
tala om. Här framträder nämligen orättvisan
så markant till landsortens nackdel,
att det är anmärkningsvärt att inte
kraven om en rättvisare skatteutjämning
reser sig starkare än vad som hittills
skett. Några exempel:

Stockholm med drabantstäder, d. v .s.
samtliga tillhörande dyrort 4 och 5, har
avsevärt lägre kommunala utdebiteringar
än landsorten har inom dyrort 3.
Stockholm har enligt 1960 års taxering
kronor 13: 83, Sundbyberg 13: 55, Solna
12:40, Djursholm 11:59 och Nacka

14: 60 i total utdebitering. Dessa siffror
bör ställas mot dem som vi är vana vid
på landsorten. Siffror på 17—20 kronor
är väl snart det vanliga i de flesta kommuner
och landsortsstäder.

Att statistiskt bevisa den enes eller
andres levnadskostnader med utgångspunkt
från levnadsvanorna lär vara
mycket svårt, för att inte säga rent
omöjligt. Men vi vet alla att en inkomsttagare
i Stockholm som tjänar 12 000
kronor liksom motsvarande inkomsttagare
i landsorten för att kunna leva
måste skaffa sig en bostad, köpa mat
och kläder, resa till och från sin arbetsplats
o. s. v. Jag vet att den som
har 12 000 kronors inkomst i Stockholm
har svårt att klara dessa sina utgifter
på sin inkomst. Men hur vill man då
att samma inkomsttagargrupp i landsorten
skall kunna klara sina ofrånkomliga
utgifter för bostad, skatter och resor,
när den faktiskt får betala mera
för dessa omkostnader än vad stockholmaren
får göra? Man kan inte ens
här tala om likvärdig standard.

Jag har inte för avsikt att söka skapa
någon motsättning mellan löntagarna i
Stockholm och i landsorten. Men som
representant för landsorten har jag rätt
att fråga mig, varför inkomsttagarna
där skall försättas i ett sämre levnadskostnadsläge
än sina kamrater i Stockholm.
Så är emellertid förhållandet.
Detta gäller inte bara de statliga och
kommunala tjänstemännen, för vilka löneskillnaden
för samma arbete kan
uppgå till 1 000 kronor och mera per
år. En konduktör i SJ, som är mantalsskriven
i Gävle och som reser Gävle
—Stockholm och Stockholm—Gävle har
jämfört med motsvarande konduktör
som bor i Stockholm och som reser
Stockholm—XJävle och Gävle—Stockholm,
cirka 143 kronor lägre lön i månaden.
En målare i Stockholm som har
cirka 32 öre mer per timme i semesterersättning
än en målare i Gävle åker till
Gävle och semesterar där, medan målaren
i Gävle åker till Stockholm och se -

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

mestrar. Man kan hitta sådana exempel
litet överallt.

Statsmakterna har också redan kommit
underfund med det orättvisa i detta
system och alltmera börjat tala om rekryteringssvårigheter
på vissa platser
och rekommenderat vad man kallar
marknadslön. Skillnaden i dyrortshänseende
skjutes sålunda alltmera i bakgrunden
— d. v. s. man har insett att
förklaringarna till denna orättvisa gruppering
inte längre håller mot de fakta
och den verklighet som nu föreligger.

Det är inte bara tjänstemännen på
landsorten som förlorar på dyrortsgrupperingen.
Också arbetarna drabbas
hårt av denna, emedan lönerna på
den allmänna arbetsmarknaden knutits
samman med denna gruppering. Lönerna
för industriarbetarna skiljer sig sålunda
enligt följande:

Dyrort Dyrort

3 5

Metall- och verkstadsindustri
............ 6:91 9:05

Jord- och stenindustri 6:15 7:77

Grafisk industri ...... 6:30 7:09

Livsmedelsindustri 5:48 6:53

Textil- och beklädnadsindustri.
........... 5:33 6:20

För samtliga industrigrupper gäller
att genomsnittliga timförtjänsten för
vuxna manliga industriarbetare i
augusti månad 1961 var för landsorten
— dyrort 3 — kronor 6: 13 medan den
för dyrort 5 — Stockholm — utgjorde
7: 31, detta trots att levnadskostnaderna
på avgörande utgiftsposter är högre i
landsorten än i Stockholm.

Vad gäller Norrbotten, som tillhör
dyrort 5, är läget något annorlunda.
För löntagarna i detta område liksom
i andra områden där klimat och avstånd
motiverar extra tillägg anser vi att sådana
tillägg bör utgå.

Det är också intressant att kunna konstatera,
att beträffande Norrbotten, som
ju geografiskt måste anses vara ett område
med utpräglad glesbygd, tilläm -

par inte socialstyrelsen ens sitt eget
resonemang som den använder då det
gäller glesbygderna i Syd- och Mellansverige
och som försatt dessa bygder i
dyrort 3. Godtycket är verkligen uppenbart.

Statsutskottet har utan egentlig motivering
avstyrkt vår motion. Att hänvisa
till löneuppgörelsen med statstjänarna
förefaller mig egendomligt. Motionen
väcktes tidigt i januari, men vi
kan ju tänka oss att vi hade väckt en
motion vid en tidpunkt då det inte pågick
förhandlingar med statstjänarna.
Vilka argument skulle man då ha anfört
från statsmakternas sida?

Även om ett bifall till vår motion
naturligtvis skulle innebära betydande
löneförbättringar för statstjänarna på
landsbygden, är denna fråga inte bara
en lönefråga utan av sådan karaktär,
att den borde ha behandlats skild från
frågan om löneuppgörelsen.

Märkligt är att utskottet har kunnat
ena sig om att avstyrka motionen. Det
förvånar mig — ja, kanske inte det
heller. Man tar inte alltid saklig ståndpunkt
utan frågar vem som har motionerat.
Nu råkade man upptäcka att det
var den kommunistiska gruppen och då
vill man inte ge sitt bifall.

Jag skall emellertid be att få citera
några korta utdrag ur motioner som
väckts av andra partier. Om man nu inte
vill vara rent saklig kan det för centerpartiet
och även för folkpartiet vara av
intresse att erinra om vad dessa partier
tidigare har uttalat.

År 1955 förklarade herr Jansson i
Benestad i motion nr 156 i andra kammaren:
»Påståendet att levnadsvillkoren
skulle vara så vitt skilda i vårt
land, att efter bostadsorten både olika
löner och skatter skall utgå för samma
arbetsprestation, har aldrig varit med
verkligheten överensstämmande.» Det är
bra skrivet.

År 1956 förklarade samme motionär,
nu i en motion nr 570: »Det kan också
anses sannolikt, att sådana förändring -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

ar i levnadskostnaderna inträffat eller
kan inträffa, liksom att de struktionella
förhållandena kan bli sådana, att en omprövning
av Stockholms placering i
högsta ortsgrupp bör komma i fråga.»
Vidare: »Dyrortssystemet innebär ett
allvarligt hinder för strävandena att
skapa lika levnadsvillkor för landsbygd
och stad.»

Jag skulle vilja polemisera mot ordet
»sannolikt» och också mot tanken att
man skulle sänka lönerna i Stockholm,
men i övrigt kan jag instämma i argumenteringen
som då avsåg skattegrupperingen,
men som också kan gälla lönegrupperingen.

Herr Bernhard Näsgård i första kammaren
skrev år 1957 i en motion nr 307:
»Vi har alltid betraktat dyrortsgrupperingcn
som orättvis och orimlig. I den
mån dyrortsundersökningarna framvisat,
att levnadskostnaderna skulle vara
lägre på landsbygden än i de större
städerna och tätorterna, har detta, som
ovan framhållits, sin förklaring i att
man vid jämförelserna utgått från olika
standard i fråga om bostäder och andra
förmåner. I nuvarande läge finns icke
underlag för hävdande av att en sådan
levnadskostnadsskillnad skulle föreligga.
Dyrortsgrupperingen bör därför avskaffas
snarast möjligt.» Det var bra
skrivet.

År 1958 avgav centerpartiet genom
herr Hedlund en partimotion, nr 220,
där man slog sönder och samman de
statistiska mätmetoder, som användes
i försöken att rättfärdiga detta orättvisa
system. Herr Hedlund sammanfattar:
»Redan dessa exempel visar, att
de principer, som ligger till grund för
ortsgrupperingen, ''lika’ standard, ''lika''
reallön etc., måste bli i hög grad diffusa.
»

År 1957 avgav folkpartiet en partimotion
nr 392 i andra kammaren genom
herr Ohlin. Där förklaras: »Beräkningarna
i socialstyrelsen ger vid handen att
det är de båda budgetposterna ''bostad''
och ''skatter'', som i stort sett konstitue -

rar dyrortsskillnaderna. Andra poster,
såsom livsmedel och kläder, visar obetydliga
skillnader mellan olika ortsgrupper.
»

Detta var 1957. Folkpartiet hade då
inte reda på att det är dyrare att bo
i landsorten än i Stockholm, men vad
beträffar kläder och mat är vi på samma
linje.

Mot bakgrunden av vad folkpartiet
och centerpartiet i upprepade motioner
tidigare i år har skrivit och sagt är det
minst sagt förvånande, att när de i dag
får tillfälle att behandla krav på att
denna dyrortsgruppering skall avskaffas,
så backar man helt ut och tiger som
sju dövstumsinstitut. Vad är anledningen?
Passar det inte herrarna inför valrörelsen?
Orkar de inte ens skriva en
reservation som de skulle kunna formulera
i varje fall till förmån för deras
egna tidigare förslag?

Till sist herr talman, löneplan B —
chefstjänstemännen — är icke dyrortsgraderad.
Byråchefer, domprostar, överstar,
rektorer, statssekreterare, biskopar,
landshövdingar, häradshövdingar och
professorer finns allihop i löneplan B,
och de uppbär samma löner oavsett om
de bor i Stockholm eller i dyrortsgrupperna
3 eller 4. Men när det gäller de
lägre lönerna har man dyrortsgruppering
och den håller man benhårt på.
.lag tycker att man äntligen skulle komma
underfund med att denna dyrortsgruppering
är en av de största orättvisorna
vi för närvarande har här i
landet. Den måste upphävas och man
måste få fram en rättvisare lönesättning.
Det går mycket enkelt och det
är bara att stryka dyrorterna 3 och 4
och betala lönerna enligt dyrort 5. Det
kostar pengar, men om det kostar
pengar kostar det också pengar för de
löntagare som går miste om detta. Om
man invänder att det kostar 300, 400
eller 500 miljoner kronor vill jag säga
till civilministern: »Herr civilminister,
om Ni envisas med att upprätthålla detta
orättvisa dyrortssystem, så berövar Ni

3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 26

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under aren 1962 och 1963 m. m.

Sveriges löntagare i dyrorterna 3 och 4
de pengar som Ni påstår att avskaffandet
av detta system skulle kosta.» Tycker
civilministern att det är bättre att
föra cn sådan politik?

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 37 och jag vill till
mina riksdagskolleger också säga, att
om de inte vill ha sina namn i Expressen
är det bäst att de stannar kvar
här i kammaren, ty jag ämnar begära
votering och rösträkning.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag skall ta upp en fråga
av litet mindre format, och jag skall
bara säga några få ord om den.

I motionen nr 894 i andra kammaren,
som är likalydande med motionen nr
738 i första kammaren, har några folkpartiledamöter
begärt att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t skyndsamt måtte upptaga
till revidering gällande bestämmelser
om sjukpensioner avseende pensionsfall
före den 1 april 1958, så att
den sjukpension, som nu utgår med
högst tre fjärdedelar av hel sjukpension,
fastställes till ett högsta belopp motsvarande
hel sjukpension.

Bakgrunden till motionen är de sociala
skäl som talar för en förbättring
av de äldre statliga sjukpensionerna.
Motionärerna anser, att frågans sociala
karaktär motiverar att riksdagen hjälper
till att tillmötesgå ett krav, som
framförts i avtalsförhandlingarna men
som ännu inte tillgodosetts.

Ett slopande av begränsningsregeln
för de äldre sjukpensionerna skulle vara
i full överensstämmelse med statsmakternas
uttalanden i samband med det
nya pensionsreglementets genomförande
år 1959.

Låt mig belysa denna fråga med ett
exempel hämtat ur verkligheten:

En lungsjuk person pensionerades den
1 mars 1957 vid 36 års ålder. Hans sjukpension
utgår enligt 1947 års pensionsreglemente
och är för närvarande 508

kronor. Från denna summa dras skatt
och avgifter på sammanlagt 104 kronor.
Hans sammanlagda behållna inkomst
blir då cirka 400 kronor, och av
dessa pengar måste han betala inte obetydliga
medicinkostnader.

Om denne person sjukpensionerats
efter den 1 april 1958, hade hans sjukpension
nu varit 788 kronor. I skatt och
avgifter skulle då ha avgått 172 kronor
och nettobehållningen skulle ha blivit
drygt 600 kronor. Hans pension
skulle alltså ha blivit drygt 50 procent
större, om pensionsfallet inträffat cirka
1 år senare.

Det är alltså här fråga om en ung
människa som på grund av lungsjukdom
blivit arbetsoförmögen under en längre
tid. Det socialt berättigade i att ge denna
person och andra människor i samma
belägenhet bättre ekonomiska förhållanden
kan enligt min mening inte
bestridas.

Jag vill därför yrka bifall till motionen.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Till herr Nilsson i Gävle
vill jag säga, att jag står fast vid vad
jag tidigare har yttrat och skrivit om
dyrortsgrupperingen. Jag har samma
uppfattning kvar. Jag kommer under
voteringen att rösta på den motion som
herr Nilssons parti lagt fram här i kammaren.
Jag har emellertid i samband
med denna proposition nr 169, som ligger
till grund för utlåtandet, väckt en
motion, i vilken jag hemställt att riksdagen
måtte uttala att man vid 1964 års
löneförhandlingar skall utgå från ett
lika krontal vid eventuella lönehöjningar.
Utskottet förklarar att en dylik rekommendation
vore att föregripa parternas
fria förhandlingsrätt. Med anledning
av detta vill jag anföra några synpunkter.

Om vi går tillbaka tio år i tiden —
alltså till 1952 — och ser efter vad vi
haft för lönehöjningar sedan dess, finner
vi att vi har haft — årets överens -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens

kommelse inräknad — en löneökning
på 53 procent. Då är däri inräknat de
lönegradsuppflyttningar som skett och
den lönegradsrevision som skedde 1956.

Jag har fått siffrorna från riksdagens
upplysningstjänst, och jag har själv räknat
på saken och funnit att de stämmer.

Gör vi en jämförelse mellan låglönegruppernas
förhållanden i dag och för
tio år sedan, och undersöker reallönen
i lönegrad 9 eller 10 — vi bortser då
från lönegradsuppflyttningarna — så
skall vi finna att dessa gruppers köpkraft
inte nämnvärt förbättrats. Det
finns faktiskt fall, där man kan säga att
den försämrats. Så är det faktiskt för
låglönegrupperna, man må ha vilken
statistik man vill. Så är däremot inte
förhållandet för de högre befattningshavarna.
De har — trots skatteprogressionen
som också kommer in i bilden
— fått en större del av standardhöjningen
än de lägre tjänstemännen. Vi
skall komma ihåg att 1952 års extra
lönetillägg gav uppflyttning i vissa fall
med hela sex lönegrader för chefstjänstemännen.
De har alltså som sagt
fått en större andel av standardhöjningen.
Ett bevis för detta har vi också
i svårigheten att rekrytera lägre tjänstemän
inom framför allt de affärsdrivande
verken.

Mot bakgrunden av detta kan det inte
vara orimligt att kräva, att riksdagen
rekommenderar att man år 1964 skall
utgå ifrån en krontalsberäkning som
ger lika åt alla. Detta skulle i någon
mån jämna ut den klyfta som uppstått
under de gångna tio åren genom att
man använt metoden med procentuella
pålägg. Det är att märka, att motionen
endast siktar på 1964 års uppgörelse.

Jag är inte så enfaldig att jag inte kan
räkna ut, att om 600 miljoner kronor
skall fördelas på 300 000 befattningshavare,
blir det 2 000 kronor på var och
en. Nog skulle man en gång kunna träffa
en sådan uppgörelse, att man rättar
till de värsta orättvisor som här har
skett.

löner under åren 1962 och 1963 m. m.

Organisationerna själva förmår inte
att tillvarata de lågavlönades intressen.
Därför anser jag det ännu mer befogat
att riksdagen här gör ett vägledande uttalande
i detta sammanhang.

En annan intressant sak är att om
man går tillbaka och jämför prishöjningarna
under de gångna tio åren,
d. v. s. förändringarna i levnadskostnaderna,
med lönehöjningarna —- skall vi
för det första finna, att det har förekommit
en stark variation i ökningarna
av löner och priser under de olika åren,
och skall vi för det andra finna, att det
under vissa år med relativt låga lönehöjningar
inte alls har förmärkts några
särskilda prishöjningar, medan relativt
låga lönehöjningar under vissa andra
år följts av betydande prisstegringar.

Med den insikt vi har i samhällsekonomi
är det egendomligt att vi inte har
inrättat en statlig institution, som något
så när kan beräkna verkningarna av
lönehöjningar respektive prisstegringar
från år till år. Då hade vi kunnat undvika
en sådan situation som den vi i år
kommit i. Det är obestridligt att årets
lönehöjningar medfört betydande prisstegringar,
i vissa fall så stora att de
innebär en reell lönesänkning för en
del låglönegrupper. När det gäller dessa
grupper är det tillgodoseendet av de
elementära livsbehoven som kommer i
fara. Det gäller mat, kläder och bostad,
vilka är stora utgiftsposter för dessa
grupper. Prisstegringar på dylika förnödenheter
får alltså en hårdare verkan
för dessa grupper än för andra.

Om vi som exempel tar en befattningshavare
i lönegrad A 9, har denne,
om han tillhör ortsgrupp 3 1 088 kronor
i månaden enligt lönetabellen. Om vi
reducerar hans lön med skatteavdraget
och kostnaderna för bostad, kommer
hans familj att ha kvar ungefärligen
något över 500 kronor per månad. Det
borde inte vara svårt att förstå, att en
husmor i den familjen måste ha svårigheter
att få familjens ekonomi att gå
ihop och att hon inte har mycket pengar

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

att röra sig med. Sanningen är den, att
i många fall går det helt enkelt inte
ihop.

Vad gör en sådan familj och hur har
den klarat sig under de senaste åren?
Jo, tack vare goda sysselsättningskonjunkturer
har husmodern kunnat finna
anställning på arbetsmarknaden. Tidsandan
är nu också sådan, att man anser
det riktigt att hustrun skall ha förvärvsarbete.
Denna uppfattning rimmar alltså
med den utveckling som har skett.
För egen del skulle jag vilja säga, att
det vore önskvärt att hustrun åtminstone
under de första åren av äktenskapet
helt kunde få ägna sig åt hemmet
och åt eventuella barn. Som relationerna
i dag är mellan löner och levnadskostnader
räcker inte enbart mannens
inkomster till för en skälig försörjning
och för en skälig standard. I det fallet
har dessa arbetargrupper det nästan
sämre ställt än många småbrukare. Vidtar
man inte åtgärder i detta fall, föreligger
risk för att man inte kan skaffa
arbetskraft till låglönesektorerna.

Jag skall inte säga så mycket mer
med hänsyn till att det råder uppbrottsstämning
här i kammaren och att man
måhända blir förargad om jag talar för
länge. Men jag vågar underdånigast
hemställa till civilministern, att han tar
det nuvarande lönesystemet under allvarligt
övervägande. Jag skulle vilja
fråga, om det inte går att uppdra åt
svenska matematikersamfundet, som jag
har den största respekt för, att räkna
litet på detta och försöka få fram förslag
till cn rättvisare fördelning av den
kaka, som vi ändå alla har rätt att få
del av.

Jag vill sluta med att säga, att man
naturligtvis kan förebringa statistik och
dra logiska slutsatser av matematiska
beräkningar. Jag vill inte bestrida att
de siffror man därvid får fram i och
för sig kan vara riktiga, men det blir
ändå bara fråga om teorier. Verkligheten
är en annan. Tar man kontakt
med de människor, som det här gäller

och som man som riksdagsman måste
hålla kontakt med, och ser efter hur de
i verkligheten har det, kommer man
fram till den uppfattningen, att teorien
inte stämmer med de verkliga förhållanden,
under vilka dessa människor
lever.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min motion II: 892.

I detta anförande instämde herr Rörjesson
i Falköping (ep).

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag vill först vända mig
med ett par ord till herr Nilsson i Gävle
när det gäller dyrortsfrågan. Det måste
vara bekant för riksdagen, att centerpartiet
sedan många år har haft den
uppfattning, som herr Nilsson i Gävle
här gav uttryck åt. Men herr Nilsson
skall ändå komma ihåg en väsentlig
faktor i sammanhanget, nämligen att
skattegrupperingen är en lagstiftningsfråga,
medan lönegrupperingen är en
förliandlingsfråga. Vi brukar inte försöka
riva upp förhandlingsöverenskommelser
om statstjänstemännens löner
genom att agera med reservationer. Men
jag vill gärna säga, att jag hoppas att
man förhandlingsvägen kommer fram
till det slutresultat, som herr Nilsson i
Gävle talade för när han citerade vissa
reservationer, som tidigare väckts från
centerparti- och folkpartihåll. Det förtjänar
måhända att tilläggas, att saken
också kompliceras av att vi har att ta
hänsyn till hela den civila sektorn i
detta sammanhang.

Jag vill sedan notera, herr talman, att
herr Nilsson i Gävle tagit så djupt intryck
av Expressens redogörelse häromdagen
för frånvarofrekvensen i riksdagen,
att han hotar med att begära rösträkning.
Det kan väl möjligen inte vara
så, att herr Nilsson i Gävle vill mana sin
egen partigrupp att stanna kvar i kammaren,
ty om jag minns rätt var den
med i sin helhet i den uppräkning, som
Expressen hade införd.

Herr talman! Civilministern avgav

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

inledningsvis en principdeklaration beträffande
riksdagens situation i samband
med uppgörelsen. Jag kan ansluta
mig till tankegångarna i den deklarationen.
I realiteten är det väl så, att vi
inte har möjlighet att ändra på så mycket.
Men förhandlingsgången är enligt
praxis ändå utformad så, att riksdagen
skall ha tillfälle att ta ställning till uppgörelsen.
Därför är det fullt naturligt
att vi, även om vi befinner oss i riksdagssessioncns
elfte timma, i en debatt
ger vår mening till känna både om enskildheter
och principer i denna uppgörelse.

Jag skall inte gå in på att kommentera
årets avtalsuppgörelse i stort, men
jag vill gärna delge kammaren en psykologisk
iakttagelse. Inför varje lönerörelse
tycks det mig, som om man
spänner upp förväntningarna när det
gäller de nominella löneökningarna —
självfallet i förhoppning om att de nominella
höjningarna också skall leda till
reallönehöjningar. Men efter de flesta
årens uppgörelser — och jag tycker mig
märka speciellt efter årets uppgörelse
— övergår den beslutsamhetens friska
hy, som har präglat upptakten, ganska
snart i eftertankens kränka blekhet, när
man har märkt att en stor del av den
nominella ökningen de facto äts upp av
konsekvensprisstegringar, och att den
förväntade reallöneökningen följaktligen
uteblir för vissa grupper. Jag säger
detta med all respekt för den ekonomiska
sakkunskap, som är företrädd hos
arbetsmarknadsparterna, och för de experter,
som beräknar reallöneutrymmet,
när finansplanen upprättas etc.

Jag skall inte dra in jordbrukets inkomstförhållanden
i denna debatt men
vill tillåta mig att anföra en synpunkt.
Det har nämligen de senaste dagarna
seglat upp en debatt om livsmedelskostnadernas
roll i detta sammanhang. Jag
vill gärna konstatera, att alla siffror ger
belägg för att höjningarna som skett på
jordbrukets område genom konstruktionen
av jordbruksavtalet, till stor del

försvinner på vägen innan de når fram
till jordbrukaren-producenten. Om vi
som exempel tar mjölkpriset, höjdes väl
det med 5 öre i Stockholm. Därav räknar
man med att kanske 0,3 eller 0,4
eller 0,5 öre, kommer jordbrukaren till
godo.

Jag erinrar mig också ett exempel,
som förutvarande jordbruksministern
Netzén anförde i ett föredrag, som jag
åhörde i fjol. Han tecknade situationen
genom att säga, att även om jordbrukarna
skulle skänka vetet till limpan,
skulle den, som vid den tidpunkt jordbruksministern
höll sitt föredrag i
Stockholm kostade 1: 28, ändå kosta
mer än 1 krona. Jag har velat anföra
detta exempel för att visa, att producentpriserna
inte spelar den roll i sammanhanget,
som man gärna vill göra
gällande i debatten. Förklaringen är
naturligtvis den, att det speciellt i år
— och jag noterar det med tillfredsställelse
— inom förädlingsindustrierna
på livsmedelsområdet har skett en
upplyftning av låglönegrupperna. Det
är på dessa områden, som vi i många
fall träffar på låglönegrupperna. De
har fått höjningar, som ligger över
genomsnittet för uppgörelsen på den
civila marknaden. Jag har velat säga
detta som en parentes.

Vad vi nu har att diskutera är statstjänstemannens
löner, och jag vill gärna
knyta an till vad som tidigare sagts
i debatten på denna punkt.

Herr Fridolf Jansson i Benestad diskuterade
en motion, vari rekommenderas
ett krontal&tillägg i stället för en
procentuell ökning av lönerna. Motionen
framhåller hur systemet med procentuella
löneökningar verkar ogynnsamt
för låglönegrupperna. Civilministern
har bemött det resonemanget med
att säga, att man har försökt konstruera
ett system med lönegradsuppflyttningar,
som skulle eliminera de orättvisor
som kan uppkomma på detta område.
Jag skall villigt erkänna, att det
förefaller mig som om man inte minst

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

vid årets uppgörelse hade lyft upp en
hel del av dessa låglönegrupper just
genom lönegradsuppflyttningar. Men
om man tillämpar procentregeln generellt,
blir konsekvensen självfallet att
klyftan ökar mellan hög- och lågavlönade
grupper. Jag tycker mig kunna
säga att detta bör äga relevans i ett
läge då lönehöjningarna följs av konsekvensprisstegringar
på livsmedelsområdet
och på andra områden.

Jag är fullt medveten om att en ändring
av det nuvarande systemet i sådan
riktning skulle rubba de cirklar,
som vi vant oss vid, men jag vill ha
sagt, att som ett inlägg i debatten tycker
jag denna motion är intressant.

Herr talman! Jag skall utan att ställa
något yrkande peka på ett par andra
enskildheter i uppgörelsen. Det finns
ett motionspar av herr Jonasson i första
kammaren och herr Larsson i Hedenäset
i denna kammare, vari det påvisas
att i årets uppgörelse bl. a. kronojägare,
stiftsskogvaktare och skogvaktare
vid universiteten flyttats upp
från lönegrad A 13 till A 15. Jag vill
minnas att det rör sig om 600 tjänster.
Herr Staxäng berörde också denna
fråga, varför jag skall fatta mig kort.
Samtidigt med denna upplyftning av
tjänsterna har emellertid de cirka 300
länsskogvaktartjänsterna fått stanna
kvar i lönegrad A 13. Där blir det alltså
inte någon uppflyttning.

Jag har funnit — trots den ringa
erfarenhet jag har av sådant arbete —
att dessa bägge grupper brukar jämföras
och jämställas. Det rör sig nämligen
här om tjänster där utbildningskraven
är identiska. Länsskogvaktarna
har, förutom skogsskolan, ofta
skogsmästarexamen, och i vissa fall
har de vidareutbildats i skogsvårdsstyrelsernas
regi. Som bekant har skogsstyrelsen
i sina pctita särskilt påpekat
denna eftersläpning för länsskogvaktarna
och jämfört dem med övriga likställda
personalgrupper.

Jag är fullt medveten om att det inte

går att åstadkomma någon millimeterrättvisa,
men jag pekar på denna grupp
inte minst därför, herr talman, att
skogsnäringen i dag spelar en så dominerande
roll i vårt näringsliv och
därför att länsskogvaktarna fullgör så
viktiga uppgifter i ett rationellt bedrivet
skogsbruk, att jag är rädd för att
en dålig lönesättning skulle ogynnsamt
påverka rekryteringen till dessa tjänster.
Eftersom det med andra ord är
ett samhällsintresse att skogen sköts
rationellt, måste vi se till att vi vårdar
oss om dem som skall sköta detta
rationella skogsbruk på sådant sätt, att
vi säkrar en god rekrytering.

Får jag slutligen nämna en annan
kategori. Det är bara en liten grupp
— formellt rör det sig endast om fyra
förskollärartjänster vid statens förskola
för döva i Boden, men i realiteten
påverkas även en större grupp. Vi har
ett femtontal förskolor för döva i landet,
men endast förskolan i Boden är
statlig. Det är självfallet att vad staten
beslutar om tjänsterna vid denna skola
blir normerande för de förskolor för
döva som drivs i kommunal regi. Nu
uppflyttas biträdande lärare och skolhemslärare
från Ao/Ae 13 till Ae 16,
men någon uppflyttning av förskollärarna
föreslås inte. Jag kan inte yttra
mig om anledningen till detta, men jag
har hört att det skall råda en viss oklarhet
om kompetensvillkoren för förskollärarna.

Enligt vad jag inhämtat har riksdagen
emellertid redan 1953 slagit fast,
att för inträde vid dövlärarseminariets
linje för dessa lärarkategorier fordras
småskollärar- eller därmed jämställd
examen. Därför kan jag förstå om det
känns en smula bittert för dessa lärarkategorier
att konstatera att småskollärarinnetjänsterna
flyttas upp tre lönegrader
i år medan ingen förändring
inträffar för deras tjänster.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att säga om just denna lilla verksamhetsgren
och om den betydelse för -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens

skoleverksamheten för döva har, men
jag skall inte göra det med hänsyn till
att kammaren befinner sig i uppbrottsstämning.
Jag vill tillägga, att jag har
tagit upp denna lilla grupp därför att
jag för egen del gärna och ofta här i
riksdagen försöker dra en lans för de
handikappade minoriteterna. Jag kan
gärna göra den bekännelsen, att jag
ofta blir lika glad över en reform för
de handikappade som över en stor och
omfattande reform som gagnar hela
samhällskollektivet.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag har velat anföra dessa kommentarer
till propositionen.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Hedenäset (ep).

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Antonsson, var transportarbetare,
bagare, slaktare och allt vad det heter
skall förhandla bort dyrortsgrupperingen.

När vi föregående år avskaffade dyrortsgrupp
2, behövdes det inga förhandlingar
alls. Vi var överens om att den
hade förlorat sin förankring i verkligheten.
Om vi är överens om att avskaffa
dyrortsgrupperingen, sådan den nu
är konstruerad, måste det ske genom
ett riksdagsbeslut. Någon annan väg
att komma fram på kan jag inte anvisa.
Om det inte är möjligt att gå den
vägen, varför har då centerpartiet
väckt så många motioner här?

Beträffande Expressen vill jag säga,
att vi kommunister är vana vid att inte
bli så särskilt hjärtligt behandlade i
den tidningen. Det bekymrar oss emellertid
föga vad denna tidning skriver
om oss. Men faktum är att vi blev offer
för vad vi då tyckte var en okynnesvotering.
Jag anser att läget är i någon
mån annorlunda nu.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle
:

löner under åren 1962 och 1963 m. m.

Herr talman! Fortfarande kvarstår
väl det faktum, att skattegrupperingen
är en lagstiftningsfråga och lönegrupperingen
en förhandlingsfråga. Detta
kan väl herr Nilsson i Gävle inte bortresonera.
Därtill kommer —- som jag
framhöll i mitt tidigare anförande —
den civila sektorn. Det var tjänsterna
där som herr Nilsson i Gävle i sin replik
berörde. Det är min uppriktiga
förhoppning — den har jag uttryckt
tidigare — att vi förhandlingsvägen
skall nå fram till ett fullständigt slopande
av dyrortsgrupperingen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter det anförande
som civilministern tidigare bär hållit
här i dag kan jag fatta mig mycket
kort. Jag skall därför bara knyta några
reflexioner till de anföranden som
hittills har hållits.

Några av de föregående talarna har
efterlyst större rättvisa i lönesättningen
och framhållit att lönesättningen
skall vara fullt rättvis. Jag tillåter mig
att säga nu som jag har sagt tidigare,
att jag inte tror på någon rättvisa i
lönesättningen. Jag vet inte hur en
sådan objektiv rättvisa skulle se ut.
Man måste väl alltid eftersträva att nå
så rättvist resultat som möjligt vid alla
löneförhandlingar. Men man kan ändå
aldrig nå ett sådant resultat att man
kan säga, att nu har vi nått full objektivitet,
nu har vi ett fullkomligt rättvist
lönesystem. Jag menar att denna
goda cigarr finns inte.

Vidare vill jag understryka civilministerns
uttalande, att vare sig man begär
ändringar i den nu träffade uppgörelsen
eller talar om hur man vill
ha det till kommande förhandlingar
eller tar upp andra frågor, skall man
ändå betrakta en uppgörelse som ett
helt. Börjar man peta i detaljerna av
en uppgörelse, vet man ju inte —■ i varje
fall inte i det långa loppet — var
det kommer att sluta. Jag anser därför
— detta har jag också framhållit tidi -

72 Nr 26 Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

gare — att om man är missnöjd med
en uppgörelse, så till den grad missnöjd,
att man här i riksdagen inte anser
att man kan acceptera den, skall
man göra det enda konsekventa och
yrka avslag på uppgörelsen samt återförvisa
hela frågan till nya förhandlingar
för att få ett nytt resultat som
man sedan får ta ställning till och se
om det kan accepteras.

Det har ju gjorts gällande att eftersom
110 000 fått löncgradsuppflyttningar
så har de 200 000, som inte fått sådana,
blivit missgynnade. Konsekvensen
av detta resonemang blir att man
aldrig skulle kunna göra någon förändring
i tidigare gällande relationer i lönesättning
utan att de relationer som
en gång fastställts skall vara gällande
för evigt.

Utan överdrift kan det sägas, att nu
ifrågavarande uppgörelse är den dyraste
som någonsin har träffats. Jag tycker
därför att det är orimligt att, som
herr Senander har gjort, resa påståendet
att det är en urusel uppgörelse. Jag
tror inte att man anser detta inom statstjänarnas
organisationer. Man har fått
en del av sina krav tillgodosedda. Detta
har i mycket stor utsträckning skett
genom lönegradsupplyftningar och genom
förbättring på den s. k. C-listan
ävensom i andra avseenden.

Om man sätter sig ned och penetrerar
totalresultatet av de förhandlingar
som förts i år, finns det inte någon anledning
att beteckna resultatet som ett
missgynnande av statstjänarna -— inte
ens vad beträffar dem som inte nu har
kommit i åtnjutande av de särskilda
förmåner som en lönegradsuppflyttning
i och för sig givetvis alltid innebär.

Här har också resonerats en hel del
om att ändra på den nuvarande dyrortsgrupperingen.
Herr Nilsson i Gävle var
särskilt missbelåten med att vi i utskottet
hade hängt upp hans motion om
avskaffande av dyrortsgrupperna 2 och
3 på nu förevarande utlåtande. Men,
ärade kammarledamöter, denna fråga

hör väl naturligen hemma i detta sammanhang.
En uppgörelse har nu träffats,
som riksdagen skall ta ställning
till. Om det då föreligger en motion
om ändring av dyrortsgrupperingen,
alltså realiter ändring av uppgörelsens
innehåll, är det då inte naturligt att behandla
motionen samtidigt med propositionen?
Jag tycker att det är en helt
naturlig behandlingsordning.

I anledning av herr Nilssons fortsatta
resonemang vill jag till honom ställa
frågan: Tror verkligen herr Nilsson,
att ett avskaffande av dyrortsgrupperingen
i och för sig skulle avskaffa löneskillnaderna
mellan de olika orterna?
Herr Nilsson i Gävle kanske kan komma
dithän på det statliga området, om
riksdagen beslutar att avskaffa ortsgrupperna
3 och 4. Men kommer herr
Nilsson därmed att kunna avskaffa de
löneskillnader som finns på den privata
sektorn av näringslivet? Jag tror
inte det, och herr Nilsson har själv erkänt
att löneskillnaderna på den privata
sektorn är betydligt större än på
det statliga området. Om man inte kan
avskaffa löneskillnaderna de olika dyrorterna
emellan på det statliga området,
tvingas inte då staten att laborera
med andra beräkningsgrunder för lönesättningen,
om det över huvud taget
skall vara möjligt att rekrytera arbetskraft
till vissa tjänster — framför allt
kanske då inom de redan nu svårrekryterade
områdena? Jag menar att man
aldrig kommer ifrån något inslag av
marknadslöneresonemang när man ger
sig in på att penetrera lönesättningsproblematiken.
Man kommer heller aldrig
ifrån rekryteringssynpunkterna när
det gäller att fastställa lönerna.

Till herr Carlsson i Huskvarna vill
jag säga att vi i statsutskottet inte ansett
att den motion som väckts i anslutning
till denna proposition hör hemma
här. Propositionen innehåller ingenting
om de äldre sjukpensionsbestämmelserna.
Det kanske därför kunde vara
tillåtet att uttala förvåning över att

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

motionen väckts och att den över huvud
taget remitterats i detta sammanhang.
Nu har så emellertid skett, och
statsutskottet har måst behandla motionen.
Det har därför helt kort sagt
att det inte finns anledning att pröva
dessa frågor i detta sammanhang. Vill
herr Carlsson ta upp denna fråga får
han återkomma i ordinarie motionstid.

Bara några ord till herr Jansson i
Benestad och kanske i någon mån även
till herr Antonsson. I en karakteristik
av herr Janssons i Benestad motion sade
herr Antonsson att det var ett intressant
inlägg i debatten att räkna i krontal
i stället för i procent. Visst kan jag
hålla med om att det är ett intressant
inlägg i debatten. Men jag tror inte det
är mera heller. Jag tror inte det är
värt priset att bryta sönder den nuvarande
systematiken i löneplanerna genom
att införa en krontalsberäkning.
Jag tror att man från statstjänarorganisationernas
sida varit fullt införstådd
med uppgörelsen. Det har i denna visat
sig möjligt att i minst samma mån
— kanske man t. o. m. kan säga i något
högre grad — tillgodose de lågavlönade
inom statstjänarområdet genom
uppflyttning i gällande lönegrader med
bibehållande av systematiken i de nuvarande
löneplanerna. Denna väg måste
vara att föredra för både riksdagen
såsom arbetsgivare och för organisationerna.

Till resonemanget om kronrullning i
stället för procentrullning skulle man
kunna knyta några reflexioner. Det händer
då och då att allmänheten tvingas
att föra över en del miljoner från sina
inkomster till det svenska jordbruket.
Om man nu skall räkna i kronor på
statstjänarsidan är det väl minst lika
rimligt att man också räknar i kronor
på jordbrukarsidan. Det skulle innebära
att det antal miljoner man då får
att fördela skall slås ut i krontal lika
åt alla jordbrukare i detta land. Vill
herr Jansson i Benestad anlägga rättvisesynpunkter
i det ena fallet hoppas

jag han också vill göra det i det andra
fallet.

Jag skall inte vidare förlänga denna
debatt utan ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte kommentera
själva uppgörelsen i annan mån
än att jag vill säga några ord med anledning
av herr Senanders påstående,
att därest de statsanställda hade haft
tillfälle att ta ställning till uppgörelsen
skulle de ha förkastat densamma.
Det förhåller sig ju ändå så, att de statsanställdas
organisationer har tagit ställning
till uppgörelsen. De har gjort det
på det sätt man brukar göra, när organisationerna
skall ta ställning i en
sådan fråga. De har genom valda ombud
vid sina lönekonferenser godkänt
uppgörelsen. Det skulle vara att helt
underkänna organisationernas förmåga
att själva bedöma värdet av en uppgörelse
att i dag påstå att om de enskilda
medlemmarna skulle fått ta ställning,
så skulle de har förkastat uppgörelsen.
Det ligger inte till på det sättet.

Vidare hävdade herr Senander mycket
bestämt riksdagens suveräna rätt att
ändra den uppgörelse som träffats. Visserligen
kan man säga att den möjligheten
formellt finns. Men när man i
dag lyssnat till debatten och hört statsutskottets
ordförande här använda en
ganska lång stund för att plädera för
en grupp och andra ledamöter plädera
för andra grupper, så kan man lätt föreställa
sig vad som skulle inträffa, om
man skulle försöka ändra uppgörelsen
i riksdagen. Det är nämligen inte bara
statsutskottets ordförande utan säkerligen
en rad andra ledamöter som med
utgångspunkt från sina erfarenheter
skulle kunna framföra olika meningar
om var den ena eller andra gruppen
borde höra hemma på löneskalan. Kammarens
ledamöter förstår säkert vilka
möjligheter vi då skulle få att fatta be -

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

slut på grundval av den uppgörelse som
är träffad. En sak är tämligen säker,
nämligen att organisationerna betackar
sig för en sådan handläggning av lönefrågan.

De statsanställdas organisationer har
eftersträvat en förhandlingsrätt som så
nära som möjligt kan svara mot den
som gäller på den öppna marknaden,
och de är också på väg att få en sådan
förhandlingsrätt. Intill dess hävdar organisationerna
bestämt, att man i största
möjliga utsträckning skall tillämpa
de principer som man tillämpar vid
förhandlingar på den övriga arbetsmarknaden.
Därför är det också organisationernas
uppfattning, därom är jag
övertygad, att när de träffat en uppgörelse,
så skall den godtas utan ändringar.
Jag tror nämligen inte att organisationerna
faller för frestelsen att
acceptera förslag till ändringar, även
om det skulle vara ändringar till det
bättre. Man skulle ju då, såsom här sagts,
bryta mot själva principen, och tjänstemännen
skulle då tvingas acceptera att
det skulle bli en öppen fråga hur det
skulle gå med uppgörelsen, och de skulle
få finna sig i vilka beslut som än
kunde komma att träffas här i riksdagen.

Jag tror att organisationerna ser på
samma sätt på de yrkanden som ställts
här i kammaren om att riksdagen skulle
utfärda rekommendationer om vad
som bör ske nästa gång staten träffar
motparten till förhandlingar. Jag är
övertygad om att organisationerna vill
träffa motparten till förhandlingar i en
situation, där staten som motpart är
obunden av riktlinjer från riksdagen.
Det måste ligga i båda parternas intresse
att ha en form för uppgörelse
mellan de statsanställdas organisationer
och staten som så nära som möjligt
ansluter sig till de förhållanden som
gäller på den öppna marknaden, där
man har den förhandlingsrätt som de
statsanställda i dag eftersträvar.

Till sist en liten reflexion. Här har

uppträtt rader av talare, som nu vill
visa, att man är angelägen om att åstadkomma
förbättringar för vissa grupper
statsanställda. Jag tror att man från de
statsanställdas sida säger sig, att det
är väl ändå så, att möjligheten för staten
att ge sina anställda hyggliga löner
i hög grad beror på de resurser som
staten kan förfoga över. Ett har ju alla
ledamöter som i dag talat för förbättringar
gemensamt, nämligen att de företräder
partier som sannerligen inte,
när man diskuterat vilka resurser som
skall stå till statens förfogande, varit
särskilt angelägna om att garantera ekonomiskt
utrymme för förbättringar i
olika avseenden. Jag är övertygad om
att de statsanställda ockå kan realistiskt
bedöma detta och förstår, att om
det skall bli utrymme för en skälig behandling
av deras lönefrågor, så krävs
det, att staten också har de ekonomiska
resurserna till sitt förfogande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:37;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Gävle begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. C) i
utskottets utlåtande nr 152, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:37.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Statstjänstemannens löner under åren 1962 och 1963 m. m.

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för janpropositionen.
Herr Nilsson i Gävle begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 177 ja och 12 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D och E

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. F

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 736
och II: 892; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 737
och 11:893; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Senander
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. G) i
utskottets utlåtande nr 152, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:737 och 11:893.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 185 ja och 4 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 738
och 11:894; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 153, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa tjänster vid kommunikationsverken;
samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken, och

nr 31, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för vissa riksdagens
verk, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 16

Utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 32, angående regleringen för budgetåret
1962/63 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Riksdagsbiblioteket: Avlöningar

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Riksdagsbiblioteket: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Såsom huvudmotionärer
för en fyrpartimotion om riksdagens
upplysningstjänst hade jag utarbetat ett
rätt utförligt manuskript till ett anförande
om riksdagsmännens otillfredsställande
arbetsförhållanden, men med
hänsyn till omständigheterna just nu
här i kammaren så här i vårsessionens
slut skall jag avstå från att hålla detta
anförande och vill bara hänvisa till
innehållet i motion nr 205 i denna kammare
och pressens kommentarer till
denna motion. Jag skall emellertid begagna
tillfället att be om besked från
utskottets sida på ett par punkter i ett
par mindre personalfrågor, avseende
riksdagens upplysningstjänst, vilka frågor
upptagits i motionen.

För det första skulle jag vara tacksam
för ett klarläggande av de faktiska möjligheterna
att med i utlåtandet föreslagna
anslag förstärka denna upplysningstjänst
med extra personal. Föreligger
det sådana möjligheter, har ju motionärernas
önskemål till dels blivit tillgodosedda.

För det andra vore det tacknämligt
med en kommentar till utskottets skrivning
i mitten av sid. 12 i utlåtandet, där
det heter: »Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla angelägenheten av
att särskild uppmärksamhet ägnas åt
organisationsfrågorna och rationaliseringsmöjligheterna
i samband med biblioteks-
och upplysningsarbetet så att
kostnadsökningarna kan begränsas.»

Jag skulle gärna vilja veta vad som
ligger bakom detta uttalande. Jag finner
det rimligt att bortse från den eventualiteten
att biblioteket och dess ledning
inte skulle ha ägnat organisations -

frågorna särskild uppmärksamhet och
från att biblioteksledningen förbisett
eventuella rationaliseringsmöjligheter.
Annars skulle ju uttalandet innebära en
kritik mot biblioteket och dess ledning.
Om så inte är förhållandet, vad ligger
då bakom detta uttalande?

Herr talman! Med hänsyn till att det
föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande
finner jag mig inte böra ställa något
särskilt yrkande.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det anslag som här är i
fråga är för löpande budgetår uppfört
med 388 000 kronor. I statsverkspropositionen
räknades posten för kommande
budgetår upp till 521 000 kronor, och
det senaste budet, riksgäldskontorets
förnyade anslagsberäkning, slutar på
573 000 kronor. Ökningen från innevarande
år till kommande budgetår är i
det allra närmaste 50-procentig, eller i
pengar uttryckt 185 000 kronor.

Den kraftiga ökningen har gett bankoutskottet
anledning att speciellt försöka
penetrera detta ärende. Vi har fått biblioteksstyrelsens
skrivelse kompletterad
med muntliga föredragningar inför en
särskild delegation, och vi har redovisat
ärendet utförligt i trycket.

I få ord uttryckt, ligger det hela till
så här. För fem år sedan behandlade
riksdagen ett betänkande om riksdagsbibliotekets
arbetsuppgifter och personalstyrka.
Granskningen resulterade i
att man föreslog viss personalinskränkning.
I viss utsträckning kom denna till
stånd, men på andra punkter har den
inte vidtagits. Personalförteckningen
fastställdes sommaren 1960.

Nu föreslår bihlioteksstyrelsen en utvidgad
personalförteckning. Det är fråga
om ett par helt nya tjänster, om ett
par halvtidstjänster som skall byggas
ut till heltidstjänster och om ett bemyndigande
att vid toppbelastning anlita
extra arbetskraft. Omräknat i heltidsarbetande
rör det sig om sex nya sådana.
Det förklarar större delen av ök -

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

ningen i anslagskravet. För jämförelsens
skull kan nämnas att den nuvarande
personalstyrkan är 19 V2.

Bakom det ökade arbetskraftsbehovet
ligger i första hand riksdagsbibliotekets
upplysningstjänst, som visserligen redan
fanns, när riksdagen år 1957 betecknade
biblioteket som överbemannat, men som
fått sin stora utveckling först under de
allra senaste åren. Dessutom beslutades
år 1960 att biblioteket som en ny arbetsuppgift
skulle ta hand om registret över
riksdagstrycket. Överbibliotekarien uppger
— det står i bankoutskottets utlåtande
— att sex personers arbetsinsats tas
i anspråk för upplysningstjänsten och
det årliga registret över riksdagstrycket.

Ett bifall till förstärkningsönskemålet,
som jag nyss räknat samman till sex
heltidsanställda, skulle alltså ge biblioteket
nytillkommen arbetskraft som svarar
mot de nya arbetsgifterna. På lokalsidan
och omkostnadssidan har dessa
fått sina konsekvenser. Nya arbetsuppgifter
krävar emellertid alltid översyn
av organisationen. Herr Wiklund i
Stockholm efterlyste vad utskottet menade
med den formulering han satte
fingret på. .lag tycker inte att den på
något sätt är uppseendeväckande. Den
innebär helt enkelt ett konstaterande av
att nya arbetsuppgifter kräver att särskild
uppmärksamhet ägnas åt organisationsfrågor
och rationaliseringsmöjligheter.
Utskottet har inte på något vis
gjort gällande att biblioteksstyrelsen försummat
denna sida av sin verksamhet.

Det är tydligt att man här står inför
ett av de fall då man satt i gång en
utveckling som man sedan har svårt
att bemästra. Författningsutredningen
tog initiativ till upplysningstjänsten, vilken
berör riksdagens arbetsformer.
Eftersom frågan faller inom författningsutredningens
område har vi inom utskottet
ansett att det inte kunde komma i fråga
att ge upplysningstjänsten en mera
definitiv och för framtiden bindande utformning.
Hur ledsamt det än är med
provisorier, har vi menat att vi får

Riksdagsbiblioteket: Avlöningar

hanka oss fram med ett sådant. Vi har
därför accepterat den förstärkning av
bibliotekspersonalen som biblioteksstyrelsen
föreslagit. Däremot har vi inte,
trots biblioteksstyrelsens tillstyrkande,
funnit det befogat att gå så långt som
herr Wiklund i Stockholm och hans
medmotionärer tänkt sig. Man torde ha
svårt att finna någon budgetpost med så
hög procentuell ökning som just denna.

Herr Wiklund hade inte något yrkande.
Jag ber för min del, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Av utskottets utlåtande
framgår faktiskt inte klart, var personalökningen
skall sättas in, utan bara att
bibloteket som sådant skall tillföras viss
ytterligare personal. Det är måhända
praktiskt att lämna en sådan fråga öppen,
särskilt när det gäller extra personal,
för smidig anpassning till olika personalbehov
men med hänsyn till både
riksdagsmännens och allmänhetens behov
av information i denna fråga vore
det dock värdefullt att få veta, om det
anses möjligt och är avsikten att utöka
upplysningstjänstens personal med hjälp
av det tillskott av medel, som nu föreslås.

Herr Regnéll säger att man får vänta
med det definitiva ordnandet av upplysningstjänsten,
tills författningsutredningens
förslag föreligger. Detta förslag
kommer väl nu rätt snart. Men det dröjer
väl ändå länge, länge —• om man
skall använda detta med författningsutredningen
som argument för ett provisorium
— innan det kan bli en mera
fast och tillfredsställande organisation
av upplysningstjänsten.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Svaret på den fråga som
herr Wiklund i Stockholm ställer har
vi faktiskt i bankoutskottets utlåtande
nr 32 sid. 9, där utskottet med instämmande
citerar vad delegerade för riks -

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Lag om äganderättsutredning, lagfart och

fall i Kopparbergs län

dagens verk säger. De framhåller att det
är riksdagsbibliotekets upplysningsijänst
och det nya uppdraget med registret
till riksdagstrycket som medfört
ökade behov av tjänster och anför vidare:
»Av de nya eller ändrade tjänster,
som omfattas av biblioteksstyrelsens förslag,
avses förste bibliotekarien i Ag 26
samt en amanuens, en assistent i Ae 11
samt ett biträde för dessa uppgifter.»

Herr Wiklund i Stockholm återkom
till sin önskan om mera definitiv utbyggnad
av riksdagens wpplysningstjänst.
Jag har redan redogjort för hur
vi ser på detta i utskottet. Vi anser att
en organisation, som kommer att få sin
form genom författningsutredningen,
bör hållas flytande till dess författningsutredningen
lagt fram sitt förslag.

Herr AVAHLUND (ep):

Herr talman! Vi i bibliotekets styrelse
har inte fått allt vad vi önskat, men vi
tror oss dock från bankoutskottets sida
möta en viss förståelse för vår situation.
När det tillkommer nya arbetsuppgifter
behövs mer människor som arbetar, och
det är det som ligger bakom äskandet
om ökning. Att ökningen först som sist
sammanhänger med upplysningstjänstens
expansion har vi ju redan tidigare
sagt.

Jag var med i författningsutredningen
då den tog initiativ till denna upplysningstjänst.
Den har vuxit på ett sätt
som vi inte i vår vildaste fantasi kunde
tro när vi satte i gång. Men den ökning
som skett och det intresse riksdagens
ledamöter visat för upplysningstjänsten
är enbart glädjande.

Jag begärde ordet, herr talman, för att
alldeles särskilt ta fasta på vad herr
Regnéll sade som förklaring till utskottets
uttalande, att uppmärksamhet
skulle ägnas åt organisationsfrågorna
och rationaliseringsmöjligheterna och
att detta sammanhängde med att vi faktiskt
inte vet vilken organisation vi skall
ha. Att det här behövs en översyn är

sammanläggning av fastigheter i vissa

otvivelaktigt. Frågan är om upplysningstjänsten
skall brytas loss från riksdagsbiblioteket
och vara fristående eller om
den skall vara sammankopplad med
riksdagsbiblioteket. Det finns skäl både
för och emot, och det skall inte behöva
dröja så länge förrän författningsutredningen
har behandlat detta ärende.

Herr talman! Jag skall sluta här och
inte ge skälen för och emot, ty det tror
jag inte skulle uppskattas vid denna sena
tidpunkt. Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 12—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Lag om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i
vissa fall i Kopparbergs län

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om äganderättsutredning, lagfart och
sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 6 april 1962 dagtecknad
proposition, nr 159, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Majrt,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag om äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter
i vissa fall i Kopparbergs län.

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

Lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa

fall i Kopparbergs län

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att Kungl.
Maj :t skall under vissa förutsättningar
äga förordna att äganderättsutredning
skall ske inom sådant område i Kopparbergs
län, där äganderätten till fastigheter
är oviss eller fastighetsägarna i
betydande omfattning saknar lagfart.
Dylik utredning, som anordnas i nära
överensstämmelse med jorddelningslagens
regler för lantmäteriförrättning,
förutsätter samverkan mellan förrättningsmannen
och sakägarna samt utmynnar
i en s. k. äganderättsförteckning.
Redovisningen däri får grundas
på en jämförelsevis fri prövning av
föreliggande fång och hävdeförhållanden.
Genom förrättningen legaliseras
med viss begränsning sämjedelningar
och liknande privata åtgärder som kommit
till stånd före den 1 juli 1962. På
grund av äganderättsförteckningen
skall i regel meddelas lagfart för de
däri upptagna ägarna oberoende av ansökan
från deras sida. För vinnande
av lämpligare fastighetsindelning inom
förrättningsområdet skall också sammanläggning
i viss omfattning kunna
ske oberoende av sakägarnas initiativ.
Den föreslagna lagen avses skola träda
i kraft den 1 juli 1962 och ersätta vissa
bestämmelser i gällande särlagstiftning
för länet. — Härutöver beröres ett par
frågor rörande tillämpningen av sistnämnda
lagstiftning.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två med anledning
av propositionen i andra kammaren
väckta motioner, nämligen nr 869 av
herr Lundberg och nr 872 av herr Eliasson
i Sundborn.

I motionen II: 869 hemställdes att
riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

I motionen II: 872 hemställdes »att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 159 måtte besluta uttala att
kostnader för förrättningar enligt den

i propositionen föreslagna lagen regelmässigt
skall gäldas av statsmedel».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med bifall till
propositionen och med avslag å motionen
II: 869 — måtte för sin del antaga
det genom propositionen framlagda
lagförslaget;

B. att motionen II: 872 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

C. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte såsom sin mening giva till
känna vad utskottet anfört angående
rätt för sakägare vid förrättning enligt
de föreslagna bestämmelserna att erhålla
sådant statsbidrag som avsåges
i kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 381)
angående statsbidrag till kostnaderna
för vissa lantmäteriförrättningar m. m.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Alexanderson
och T lire sson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När riksdagen nu står
inför sin avslutning och tåg och flyg
väntar på att forsla hem riksdagens
ledamöter, är det troligen meningslöst
att här ta upp någon sakdiskussion om
den stora fråga som nu skall behandlas.
Den diskussionen får vi ta i annat
sammanhang och då diskutera frågan
i dess helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 innebär
förslag till en mycket betydelsefull
fullmaktslag och författning. Enligt
propositionen skall det läggas i en
enda persons hand att avgöra vad som
är rätt i en hel bygd. .lag vill erinra
om att det har inträffat fall, där det
hade varit mycket önskvärt att vi haft
möjligheter att ge bygdens befolkning
juridisk hjälp för att skydda sig mot
åtgärder av förrättningsman. Och när
det nu lägges fram lagförslag som lik -

80 Nr 26 Tisdagen den 29 maj 1962

Lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län

som sanktionerar sådana fall, så blir
jag mycket betänksam.

Jag tror inte att de,t i dag är möjligt
att åstadkomma någon ändring i
det lagförslag som föreligger och som
jag förutsätter att alla kammarens ledamöter
har läst igenom mycket noggrant.
Jag hoppas bara innerligt att
fullmaktslagen kommer att handhas
med ansvar och hänsyn. Men man kan
fråga sig om någon människa verkligen
är vuxen att handha så utomordentligt
grannlaga uppgifter som våra
lantmätare får med de maktbefogenheter
detta lagförslag ger dem. Utskottet
har också insett den fara som där
föreligger och skriver: »Den föreslagna
lagstiftningen måste i vissa avseenden
betecknas som extraordinär.» Och sedan
fortsätter utskottet: »Förslagets utformning
innebär i skilda hänseenden
att stora krav på kunnighet och bedömningsförmåga
måste ställas på den som
anförtros uppdraget att företaga förrättningen.
Det kan förutses att denne
kommer att ställas inför en råd komplicerade
och viktiga avvägningsfrågor,
för vilkas lösning förslaget endast ger
mer allmänna riktlinjer.»

Fullgörandet av de uppgifter som
här ålägges lantmätarna fordrar utomordentlig
takt och hänsyn. Vi har exempelvis
nu många gamla naturtillgångar
som står till allmänhetens förfogande,
så länge det inte överlåtes alltför mycket
mark till bolagen. I Dalarna har
man sålunda kvar den gamla familjebindningen
och känslan för att bygdens
befolkning utan åtskillnad skall
få nyttja vatten och myrslogar m. m.
Men nu skall förrättningsmannen ha
befogenhet att utvidga denna rätt, och
för dem som har nummersatta myrslogar
eller del i gemensamt vattenområde
utses en god man, som företräder de
okända ägarna. Rätten lär dock nu i
ett visst fall ha ändrat detta till de
»frånvarande ägarna».

När man sedan vet hur mycket hän -

syn och grundligt övervägande ett rättsförfarande
kräver, borde väl också delägarna
sammankallas i tid och få en
ordentlig redogörelse för vad saken
gäller. Det kan inte vara rimligt att
bara ha en budkavle, som nu finns hos
JO, med namnunderskrifter som inte
skrivits av de personer som där står
antecknade. Det kan inte vara rimligt
att utse en god man, när man i kyrkböckerna
lätt kan ta reda på släktled
efter släktled tillbaka till 1844.

Det är detta som inger mig så stora
betänkligheter. Det säges visserligen
att det mindre jordbruket skall bort
och att de små insprängda jordbruksenheterna
skall undanröjas, men man
blir ändå betänksam, när man t. ex. i
myrslogslängderna finner att bolag, som
är antecknade där, aldrig har haft någon
åtkomsthandling eller sökt lagfart
men ändå får uppträda som ägare och
göra sina anspråk gällande, under det
att jordbrukarbefolkningen ställes under
god man.

Det vore frestande att ta upp hela
denna fråga till diskussion, men jag
nöjer mig med att hänvisa till vad jag
anfört i min motion. Men dessutom vill
jag rikta en vädjan till statsrådet och
till vederbörande i departementet att
följa detta ärende med försiktighet och
omdöme samt försöka rätta till vad
som redan förbrutits mot bygdebefolkningen.

Herr talman! För att inte fördröja
riksdagens arbete längre skall jag nöja
mig med att här yrka bifall till min
motion.

Att jag inte närmare går in på en
sakdiskussion innebär inte att jag saknar
material. Jag har tusenden och
åter tusenden av sidor med gamla handlingar,
partsinlagor m. m. till mitt förfogande,
och om departementet önskar
ta del av vad som finns på justitieombudsmannens
expedition, torde man
få tillräckligt material. Jag förutsätter
att jag skall få tid, krafter och möjlig -

Tisdagen den 29 maj 1962 Nr 26

Lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa

fall i Kopparbergs län

het att återkomma i frågan med en
fylligare redovisning.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Först en liten repetition
av förspelet till detta lagförslags
tillkomst. Jordbruksutskottet anförde i
sitt utlåtande nr 19 vid 1960 års riksdag
att det vore av sådan vikt att komma
till rätta med de otillfredsställande
förhållandena inom vissa trakter av
Kronobergs län, att utskottet ville uttala
sig för att Kungl. Maj:t oberoende
av pågående utredningsarbete beträffande
fastighetsbildnings- och jordlagstiftningen
skulle överväga sådana ändringar
av gällande regler och bestämmelser,
som kunde påverka skiftesverksamheten
i länet. Detta uttalande godkändes
av riksdagen, och i anledning
därav fick lantmäteristyrelsen i uppdrag
att inkomma med förslag i ärendet.

I december 1960 överlämnade lantmäteristyrelsen
en promemoria med
förslag till lag om äganderättsutredning
och lagfart i vissa fall i Kopparbergs
län, ett förslag som skulle utveckla och
förenkla de nu så omständliga och besvärliga
äganderättsutredningarna. Denna
promemoria från lantmäteristyrelsen
blev föremål för ett omfattande
remissförfarande. Jag skall nämna en
del av remissinstanserna: kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län, länsstyrelsen i Kopparbergs län,
överlantmätaren och lantbruksnämnden
i länet, Svea hovrätt, häradshövdingarna
i Nås och Malungs, Ovansiljans,
Nedansiljans och Falu domsagor,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges skogsägareförbund,
Gävle-Dala hypoteksförening, GävleDala
centralkassa för jordbrukskredit,
Kopparbergs läns sparbank, Mellersta
avdelningen av Sveriges advokatsam4
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr

fund, statskontoret och Kopparbergs
läns landstings förvaltningsutskott.

Detta är en del av remissinstanserna.
Det har varit ytterligare sådana,
vilka jag har hoppat över i denna uppräkning.
Som framgår av uppräkningen
var sammansättningen av remissinstanserna
ingalunda ensidig. Alla dessa
olika remissinstanser tillstyrker den föreslagna
lagstiftningen. Naturligtvis —
skulle jag nästan vilja säga — fanns det
delade meningar om vissa detaljer, men
alla vitsordade behovet av förenklade
regler på detta område.

Så några ord om herr Lundbergs
motion. Som vanligt använder herr
Lundberg i sin motion många ord och
många sidor. Han berättar däri om en
hel del i och för sig intressanta spörsmål.
Han citerar Heidenstam och Axel
Danielsson, och han talar om vilka
skumma affärer lantbruksnämnden i
Kopparbergs län gör. Han berättar att
han har interpellerat både justitieministern
och statsministern utan att få
något svar. Men han har inte på något
ställe eller på något sätt gått in på en
saklig granskning eller kritik av förslaget.
Han anser bara att det finns
andra frågor som regeringen bort aktualisera
i stället för det nu framlagda
förslaget, och därför yrkar han avslag
på detta.

Ändå är det, såsom framgår av början
av mitt anförande, så att regeringen
i denna fråga har effektuerat en
beställning från riksdagen. Det är verkligen
ett lättvindigt sätt att i stället för
att ingå på en saklig kritik bara tala
om något annat och så yrka avslag på
det hela. Menar man allvar och vill
man verkligen åstadkomma något annat
än ett ordfyrverkeri, handlar man
väl inte så. Då måste man — även om
det naturligtvis är mycket besvärligare
— ta upp en saklig kritik av innehållet
i propositionen. Om man därvid kommer
fram till den uppfattningen att den
föreslagna lagen eller delar därav är
26

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län

olämpliga, ja, då är det naturligtvis
fullt i sin ordning att yrka på ändringar
eller avslag på det hela. Då kan
man ha rätt att fordra att bli tagen på
allvar.

Men den långa vägen har herr Lundberg
ansett det vara för besvärligt att
gå. Han föredrar den betydligt enklare
metoden att med en ström av ord men
utan varje tillstymmelse till saklig kritik
yrka avslag. Därför har utskottet
helt enkelt varit tvingat att behandla
herr Lundbergs motion summariskt —
det finns inget reellt innehåll i den
som utskottet kunnat ta upp till diskussion
eller bemötande. Vi har alltså
inte haft något annat att göra än att
i korthet yrka avslag på motionen.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag, vilket till alla
delar är liktydigt med bifall till propositionen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att jag förstått
herr Levins orationer rätt.

Vad fastighetsbildningen i Dalarna
beträffar har jag i min motion sagt att
besvärligheter råder, men jag är inte
redo att betala det pris som troligen
Dalarnas befolkning men jämväl andra
med intresse för fritidsfrågor skulle få
betala, om den föreslagna lagen genomföres.

Herr Levin räknade upp en rad remissinstanser.
Jag trodde emellertid
att kammarledamöterna läst propositionen
och därför kände till vilka remissinstanser
som yttrat sig. Men varför
talar inte herr Levin om, vad som
ligger bakom utskottets uttalande, när
utskottet påvisar att detta är en extraordinär
lag? Och låt mig vidare fråga:
Skulle herr Levin vilja ha denna lag
tillämpad i hela vårt land, eller är det
bara dalmasarna som är så styvnackade
att en fullmaktslag behövs?

Om herr Levin nu inte har sinne för
vad Axel Danielsson skrev om natur -

tillgångar, äganderätt m. m. — låt vara
att det var på 1890-talet — så kan jag
inte göra någonting åt det. Jag tror
nämligen att herr Levin själv vill bevara
vissa värden men att han är ytterst
okänslig, om dessa värden ligger
norr om den socken han bor i.

Herr Levin talar om saklig kritik.
Ja, jag anser att den kritik som utskottet
givit propositionen är ganska allvarlig.
Eftersom jordbruksministern är
ny på sin post och jag förstår att detta
har kommit hastigt på vill jag säga
till jordbruksministern: Använd lagen
med förstånd men se samtidigt till att
de som brukar lagen gör det med hänsyn
till människor och bygder!

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg frågar
om jag skulle anse det lämpligt att denna
lag tillämpades även t. ex. nere i Skåne.
Men lagen behövs inte i Skåne, herr
Lundberg, ty där har vi inte de splittrade
ägoförhållanden som förekommer
uppe i Dalarna, och framför allt har vi
inte så väldigt stora arealer och så väldigt
många hemmansdelar som det inte
finns lagfart på. Det är ju för att lösa
dessa problem som lagstiftningen skall
införas — inte för något annat.

Utskottet har föreslagit att riksdagen
skall rekommendera Kungl. Maj :t att ha
uppmärksamheten fäst vid tillämpningen
av den nya lagen, därför att det
i viss mån gäller att introducera nya
metoder. De nya metoderna innebär
huvudsakligen att det i regel skall vara
så att där, såsom vid sämjedelning, hävden
är ostridig, skall man vid ägarnas
och äganderättens utformning lägga
hävden, alltså innehavet, till grund och
icke andelstalet. Det är det väsentligen
nya i lagen.

Herr Lundberg hänvisar på nytt till
Axel Danielsson. Jag kan i stort sett
instämma med herr Lundberg när det
gäller Axel Danielsson. Herr Lundberg
börjar i motionen citatet av Axel Da -

Tisdagen den 29 maj 1962 Nr 26

Lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa

fall i Kopparbergs län

nielsson med orden: »Kan en socialdemokrat
älska våra strömmars brus, så
länge den elektriska kraften i vattenfallen
är privategendom---». Jag

vill då säga, att när den störste ägaren
av den elektriska kraften i vattenfallen
numera är staten, bör det inte föreligga
något hinder för vare sig herr Lundberg
eller mig att älska våra strömmars brus.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Levin borde ha
läst även fortsättningen av vad Axel
Danielsson skrev. Jag förutsätter att en
son av Skåne känner Axel Danielsson
och den fråga han tog upp till diskussion,
nämligen vanliga människors möjligheter
att få tillgång till svensk fauna,
flora eller natur över huvud taget. Jag
skulle dock knappast tro att herr Levin
har dessa värden för ögonen — men
det kan ju inte jag göra någonting åt.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lundberg, att denna lag inte på något
sätt kan komma att inskränka den av
herr Lundberg och även av mig så omhuldade
allemansrätten att vistas i skog
och mark. Lagen har ju kommit till för
att ge möjlighet att sanera äganderättsförhållandena,
skaffa lagfarter o. s. v.,
för att undanröja de svårigheter som nu
finns på detta område. Det har inte
någonting med tillträdet till skog och
mark att göra.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Utskottets vice ordförande
har tecknat bakgrunden till denna
lag och jag skall inskränka mig till ett
par randanmärkningar.

Herr Lundberg ville göra gällande att
denna lag är någonting extraordinärt
och radikalt nytt. Han vill t. o. m. beteckna
den som en fullmaktslag. Ingenting
kan vara felaktigare. Såvitt jag förstår
sätter denna lag inte i förrättningsmannens
händer några befogenheter ut -

över dem som tillkom förrättningsmannen
enligt den nuvarande lagen. Det nya
i lagen — vi inom Kopparbergs län är
mycket tacksamma för att den kommit
till och samtliga som på något sätt har
kontakt med denna verksamhet är tillfredsställda
med att jordbruksministern
så snabbt lyckats få fram detta förslag
— är för det första att den i viss mån
förenklar det tidigare i oerhört formalistiska
former insnärjda förfarandet. Vidare
innebär lagen att man kan lösgöra
äganderättsutredningen — alltså den utredning
om vad var och en äger, som
måste företas innan man kan göra laga
skifte — från själva skiftet och därigenom
förkorta tiden för skiftet. Det är
viktigt ty under skiftestiden gäller vissa
inskränkningar i rätten att förfoga över
ägorna. Dessa inskränkningar är besvärande
och känns besvärande. Med den
nya lagen kan vi slippa dessa olägenheter
under ett antal år. Ytterligare
innehåller lagen en möjlighet att företa
äganderättsutredning utan samband med
laga skifte, alltså att utreda ägande- och
lagfartsförhållanden i ett område där
laga skifte inte är aktuellt men där en
sådan utredning kan vara behövlig
t. ex. för att man skall kunna exploatera
mark, exempelvis för ett samhälles utveckling.

De störa förtjänsterna hos detta lagförslag
gör att det utan någon som helst
tvekan kommer att bli till stort gagn
både för befolkningen i dessa bygder
och samhället. Som alltid när det är
fråga om en ny sak kan man inte absolut
säkert idtala sig om hur den i detalj
kommer att utfalla i praktiken.

I ett avseende som herr Levin berörde
kan man ha skäl att bevaka utvecklingen.
Det gäller regeln om att delningsgrunden
vid laga skifte efter äganderättsutredning
enligt denna lag, på
grund av att de s. k. sämjedelningarna
legaliseras, skall vara innehavet, värdet
av den mark som ligger inom sämjelottens
gränser, i stället för som hittills

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Lag om äganderättsutredning, lagfart och

fall i Kopparbergs län

andelstalet, jordtalet i den större enhet
som vanligtvis utgöres av ett hemman.
Detta behöver inte på något sätt föranleda
komplikationer. Men man kan inte
vara absolut säker på det och utskottet
har beaktat farorna och uttalat, att utskottet
utgår ifrån att frågan om behov
av ändrad lagstiftning på denna punkt
följes med uppmärksamhet och upptas
till prövning, om det skulle visa sig att
regeln vid tillämpningen kan befaras
leda till skada för delägare. Detta är den
enda lilla invändning som utskottet gör.
Därmed har utskottet så att säga velat
försäkra sig om att ingen orätt skall ske.

Jag skulle vilja rikta ett par ord till
och om herr Lundberg. Personligen har
jag alltid uppfattat herr Lundberg som
en mycket snäll och hjälpsam man,
framför allt mot dem som han finner
vara i behov av hjälp i olika former.
Det har dock alltid förvånat mig att en
klok och erfaren man som herr Lundberg
inte har upptäckt hur litet man
egentligen vinner och hur man egentligen
snarare skadar sin egen sak —
och sitt eget anseende -— om man missfirmar
och riktar ovederhäftiga beskyllningar
mot vissa grupper av hederliga
människor i vårt land för skoj och
rackarknep. Det är framför allt några
kategorier som herr Lundberg har tagit
på entreprenad. Det är bolagsfolk, krigsmaktens
folk, lantmätare och jurister.
Vad beträffar kategorierna försvarets
folk och juristerna kan det förefalla
som om herr Lundberg i sin verksamhet
inspirerats av en av mina företrädare
på den stol jag här i kammaren nu har
äran att sitta, nämligen Fabian Månsson,
som en gång presterade följande magistrala
rimkaskad:

Advokater och soldater

äro Satans lekkamrater.

Jag ber alltså att oreserverat få instämma
i det yrkande om bifall till tredje
lagutskottets utlåtande nr 35 som vice
ordföranden här har ställt.

sammanläggning: av fastigheter i vissa

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Turesson skulle
jag vilja säga: Gå ut i Ore och fråga vad
befolkningen där tycker om lantmäteriförrättningar.
Vet herr Turesson att det
har varit diskussion om vattenområdena
i Malung? Olika myndigheter gjorde
olika uttalanden. Nu säger hovrätten att
det är ett vattenområde, men vad har
man gjort i Ore socken med detta vattenområde?
Lantmätarna har dragit upp
linjer genom området. Nu har man dock
fått rättelse till stånd. Jag förstår att
lantmätarna måste hålla på sitt, men det
bör väl vara någon måtta även där.

Jag vill tillägga att både utskottet och
statsrådet har betonat luir vanskligt det
är att ge sig in på ett sådant område som
detta. Det skulle kanske vara önskvärt
att citera handlingarna från detta fall
och därmed visa hur det kan gå till i
verkligheten, men den saken får vi väl
spara till ett annat tillfälle.

Jag vill säga till herr Turesson att jag
har ingenting emot herr Turesson personligen,
men herr Turesson skall komma
ihåg att en lantmätare har en oerhörd
makt. Vi måste betänka att det
finns annat än lantmätarnas gränslinjer
att följa. Det gäller människor som skall
bygga och bo i trakten, människor som
har sin rot i bygden och man skall vara
försiktig med ingreppen, iiven om det
gäller en dalmas.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det vore en frestelse att
inleda ett resonemang om innehållet i
denna lag och utskottsutlåtandet, men
som alla förstår tänker jag fatta mig
kort.

Låt mig säga tre saker.

För det första att vi väl alla som representerar
Kopparbergs län finner det
tillfredsställande att åtgärder vidtas för
att man skall kunna på olika vägar
bringa reda i de — i varje fall på sina
håll —- något kaotiska ägorättsförhållanden
som råder och komma till rätta

Tisdagen den 29 maj 1962 Nr 26

Lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län

med ägosplittringen. På den punkten
råder allmän enighet om att det är
ytterst angeläget att samhället gör vad
som är möjligt. Jag hoppas denna lagstiftning
skall fylla sin uppgift som ett
led i dessa strävanden.

För det andra kanske jag skall bekänna
— eftersom denna fråga kan komma
igen är det kanske skäl att jag i dag
redovisar min ståndpunkt — att innan
propositionen lades fram och innan
motionstiden gick ut tog jag de kontakter
jag ansåg mig kunna ta för att aktualisera
frågan om man inte skulle kunna
bygga lagstiftningen på den delningsgrund
som gäller i allmänhet, nämligen
andelstalet och inte innehavet. Detta är
såvitt jag förstår en viktig sak i lantmäteristyrelsens
förslag som propositionen
bygger på. Det är, herr talman,
endast den omständigheten att jag inte
mötte någon förståelse för att denna
fråga hade någon större betydelse eller
fick något medhåll om att det vore särskilt
klokt att göra en sådan framstöt
som jag avstod från att motionera på
denna punkt. Jag ansåg det också ganska
utsiktslöst eftersom frågan om delningsgrundens
karaktär i remissbehandlingen
knappast blivit berörd. Det är
litet överraskande för mig att finna att
tredje lagutskottet i realiteten mycket
starkt ifrågasätter om man inte bör ändra
delningsgrunden och göra ägodelningen
efter andelstal i stället för efter
innehavet. Utskottet avstod dock från
att dra konsekvenserna av sitt resonemang
på den punkten.

Jag är inte expert på dessa frågor.
Jag kan bara konstatera att utskottet
har skrivit att även om utskottet inte nu
vill företaga någon ändring så kan det
enligt utskottet snart uppkomma fråga
om att gå över till en annan princip.
Jag vill bara notera detta till protokollet.
Det kan avsevärt förkorta mitt
inlägg i denna diskussion. Jag gör inte
anspråk på expertis i dessa frågor. Mina
synpunkter grundar sig på samtal med
4* — Andra kammarens protokoll 1962. N

personer med betydligt större inblick i
dessa förhållanden än jag har. Dessa
personer har framhållit att just denna
delningsgrund skulle kunna ge anledning
till att värden fördelades på ett sätt
mellan delägarna som inte kan anses
rimligt.

Jag hoppas alltså att de farhågor som
yppats inte skall vara så allvarliga som
det gjorts gällande. Jag hoppas också att
dessa synpunkter, även om de inte kunnat
bli prövade på samma sätt som om
en motion hade väckts, skall kunna bli
övervägda. Jag gör inte anspråk på att
kunna ta ställning mera i detalj till
detta.

För det andra har jag i en motion
yrkat på att statsverket helt skulle svara
för lantmäteriets kostnader för här
ifrågavarande utredningar, detta bl. a.
därför att utredningarna skall kunna
komma till på allmänt initiativ, och att
det är ett stort intresse för det allmänna
att det bringas reda i dessa fastighetsoch
lagfartsförhållanden.

För det tredje har jag pekat på att det
också kunde vara motiverat att följa
principen, att statsverket tar på sig
hela kostnaden med hänsyn till den försämring
av statsbidragsvillkoren, som
skett när det gäller vissa lantmäteriförrättningar
i Kopparbergs län.

Utskottet har inte velat gå dessa
önskemål till mötes, och jag kan av formella
skäl inte ställa något yrkande om
bifall till min motion.

Herr talman! .lag har inte något yrkande.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Eliassons i Sundborn förvåning över att
frågan om delningsgrunden tilldragit sig
så stort intresse i utskottet vill jag bara
säga, att det sammanhänger med att i
det ursprungliga lagförslaget gjordes
en ändring av just den paragraf vi här
diskuterar. Det skedde efter hemställan
av lagrådet, och ändringen var avsedd
26

86 Nr 26 Tisdagen den 29 maj 1962

Lag om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län

att utgöra någon sorts säkerhetsventil
till inteckningshavares skydd.

Det är ganska naturligt att detta förhållande
var ägnat att föranleda en ingående
diskussion i utskottet rörande
de konsekvenser som skulle uppstå. Diskussionen
gällde också i vilken omfattning
ändringen skulle leda till behov
av oskadlighetsprövning även till
ägarnas skydd.

Utskottet har stannat för att tillstyrka
lagförslaget i oförändrat skick, men har
velat ge uttryck åt åsikten, som jag framförde
i mitt förra inlägg, att man med
uppmärksamhet skall följa utvecklingen
för att förvissa sig om att inte någon
enskild jordägare kommer att lida
skada.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Sedan herr Turesson så
varmt har förordat lagen och talat för
dess tillkomst, skulle det kanske inte vara
så mycket att tillägga i denna fråga. Men
eftersom både han och herr Eliasson i
Sundborn kom in på utformningen av
8 §, som gäller frågan om delningsgrunden
skall vara andelstalet eller innehavet,
vill jag säga några ord om den
saken.

Jag skall då kanske först göra kammaren
uppmärksam på hur förslaget har
tillkommit. Lantmäteristyrelsen har i
samarbete med experter i Dalarna -—
bl. a. ledamoten av denna kammare herr
Turesson — utarbetat en promemoria.
Den har sedan, som herr Levin sade,
varit föremål för remissbehandling. Jag
har räknat ihop remissinstanserna och
funnit att de är 24 stycken. Av dessa
är 15 knutna till Kopparbergs län.

I promemorian fanns denna fråga utförligt
behandlad på ungefär två sidor.
Ingen av remissinstanserna har med ett
ord sagt någonting om att man här behöver
en annan ordning än den, som
föreslagits i promemorian och därefter
förordats i propositionen och utskottets

utlåtande. Man har från början sagt
ifrån, att det mest var ett teoretiskt intresse
och att det här inte kan komma
att bli fråga om någon rättsförlust för
någon.

Sedan säger herr Turesson att om
det skulle visa sig att ändringar behövs,
så skall de vidtagas. Det är en ganska
självklar sak. Men utskottet har till yttermera
visso tillfogat detta i sin skrivning.
Jag kan kanske tillägga, att principen
inte är ny. Den har sedan länge
använts när det gäller att lägga upp
fastighetsregister i stad. Om jag är riktigt
underrättad, användes den ganska
nyligen, då Morastrands köping fick sitt
fastighetsregister, utan att någon på något
sätt reagerade vid uppläggandet av
detta fastighetsregister.

När sedan herr Eliasson i Sundborn
säger att han hade tänkt motionera i
denna fråga, beklagar jag bara att han
inte gjorde det. Då hade väl remissinstanserna
på nytt fått yttra sig och ta
ställning till denna motion på samma
sätt som de har gjort nu.

Varför berörde nu inte remissinstanserna
denna fråga, som tycks vara en
stor fråga, i varje fall för herr Eliasson
i Sundborn och även för herr Turesson?
Ja, det berodde väl på att de delade
promemorieförfattarens uppfattning, att
frågan mest är av teoretiskt intresse.

Till sist vill jag, herr talman, beträffande
frågan om kostnaderna, som herr
Eliasson i Sundborn var inne på, bara
påpeka att för dessa förrättningar kommer
enligt lantmäteritaxan att utgå 70
procent generell subvention utan prövning
på något sätt, och sedan har sakägarna
möjlighet att hos lantbruksnämnden
få ytterligare de 30 procent som
eljest faller på dem. Jag skulle gissa att
man inte bör gå över 100 procent.

För min del tycker jag nog att det
trassel som uppkommit i Dalarna inte
enbart är myndigheternas skuld. Sakägarna
själva har nog en stor andel i de
förhållanden som råder, och då bör det

Tisdagen den 29 maj 1962 Nr 26

Statsregleringen — Interpellation ang. inkomst- och kostnadsutvecklingen inom

jordbruket, m. m.

inte vara orimligt att en del av kostnaderna
faller även på dem.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Mom. .4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen
11:869; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19

Föredrogs vart för sig
tredje lagutskottets memorial nr 36,
angående uppskov med behandlingen av
vissa utskottet tilldelade ärenden;

jordbruksutskottets memorial och utlåtande: nr

24, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden, och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
häradsjord, m. m.; samt

särskilda utskottets memorial nr 8,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande särskilda utskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till skollag
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 20

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 156, angående statsregleringen för
budgetåret 1962/63.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att detta

memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Punkterna 13, lb och 16

Lades till handlingarna.

Öuriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 21

Interpellation ang. inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Riksdagen har vid upprepade
tillfällen uttalat, att den i jordbruket
arbetande befolkningen skall få
inkomstlikställighet med vissa jämförelsegrupper.
Denna målsättning för
jordbrukspolitiken har emellertid hittills
inte förverkligats. När det nu gällande
sexårsavtalet ingicks 1959, uttalades
i uppgörelsen liksom i riksdagsbeslutet,
att jordbruket under avtalsperioden
skulle beredas möjlighet att
dels följa med i den allmänna inkomstutvecklingen
och att dels genom den
s. k. rationaliseringsvinsten successivt
utjämna inkomstklyftan. Jordbrukets
förhandlingsdelegation har emellertid i
ett yttrande i mars i år framhållit, att
produktprisutvecklingen ger en antydan
om att en viss inkomsteftersläpning
uppstått för jordbruket under de första
åren av sexårsavtalet. Denna bedömning
torde otvivelaktigt vara riktig.
Det torde inte heller kunna bestridas, att
den prisförbättring, som i år tillförts
jordbruket i följd av inkomstregelns utlösning,
inte kan ge jordbruket den avsedda
inkomstkompensationen.

Många olika faktorer torde ha inverkat
till den för jordbruket ogynnsamma
utvecklingen. Olika åtgärder under regleringsåret
1961/62 har varit föremål för
diskussion, i många fall stark kritik.

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Interpellation ang. inkomst- och kostnadsutvecklingen inom jordbruket, m. m.

För fodersäden exempelvis har riksdagen
förordat stödköp och lagring. Under
regleringsåret har enligt uppgift
fram till mars månad exporterats cirka
230 000 ton fodersäd. Denna export har
erhållit bidrag från regleringskassorna
med 35 milj. kronor, dvs. med cirka 15
öre per kg. Under mars—april började
tydligen viss brist på fodersäd uppstå.
Införselavgifterna sänktes då och man
började importera fodersäd. Priset på
fodersäd noteras nu i slutet av maj i
Malmö och Halmstad till 44—45 kronor
per 100 kg, dvs. avsevärt högre än det
ingångspris, som betalades till producenterna
i höstas. Bland odlarna råder
den uppfattningen, att det system som
riksdagen förordat, dvs. stödköp och
lagring, eventuellt utökat med möjligheter
till belåning för odlarna, skulle
kunnat medföra ett högre och rimligare
pris till producenterna. Nu har ersättningen
för arbetet med fodersädsodlingen
blivit mycket låg. Enligt uppgift föreslog
jordbrukets förhandlingsdelegation
ett betydligt högre pris för fodersäden
än det som sedan fastställdes av regeringen.
Man anser även, att ett mer rättvisande
pris till fodersädsodlarna skulle
ha dämpat den överproduktion av fläsk,
som nu trycker marknaden och som vid
export orsakar stora förluster. Här har
även andra åtgärder efterlysts av sådan
karaktär, att de ej skulle belasta de
områden, som redan avpassat fläskproduktionen
efter konsumtionsbehovet.

En faktor som också diskuterats i
sammanhanget är det s. k. Kungälvsavtalet
med Danmark. Enligt detsamma
skall de danska producenterna inom
ramen för det faktiska konsumtionsutrymmet
ges möjlighet att bevara sin
marknad i Sverige för varor av intresse
för det danska jordbruket. Härvid förutsattes
emellertid, att import till vårt land
skulle ske endast i den mån det förelåg
behov av sådan import. Det skulle enligt
min mening vara önskvärt, att jordbruksministern
lämnade en redogörelse
för huruvida införseln av jordbrukspro -

dukter från Danmark skett i överensstämmelse
med dessa förutsättningar.
Detta gäller inte minst med avseende
på smörpriset, som inte alltid kunnat
hållas över den nedre prisgränsen och
f. n. ligger under denna gräns. De åtgärder
som vidtagits har inte varit
tillräckliga för uppnående av det i riksdagsbeslutet
klart uttalade syftet, att
priset inte får tillåtas understiga den
nedre prisgränsen.

Genomförda höjningar av k-mjölkspriset
i partihandelsledet har — i år liksom
tidigare — i väsentlig mån berott på
inkomstregelns utlösning. Syftet har sålunda
varit, att producenterna skulle få
en inkomstkompensation för de lönehöjningar,
som kommit jämförelsegrupperna
till godo. Det har emellertid konstaterats,
att prisförbättringarna till
mycket ringa del kommit producenterna
till del. Däremot har hos konsumenterna
vid varje tillfälle förmärkts ett visst köpmotstånd.
Detta kan givetvis förväntas
öka ju högre k-mjölkspriset blir. Genom
kliringsystemet används minst en femtedel
av k-mjölkspriset till stöd åt smörproduktionen.
Barnfamiljerna, som i
större utsträckning än andra är beroende
av konsumtionsmjölken, får på detta
sätt bära större del av kostnaderna än
andra. Det kan även befaras, att konsumtionsinriktningen
genom denna utveckling
ändras till nackdel för livsmedelsproduktionen.
Minskad konsumtionsmjölksförsäljning
och därmed ökad
smörproduktion medför ju också, att
avräkningspriserna till producenterna
försämras ytterligare.

Det måste i sammanhanget ifrågasättas
om en produkt som mjölken, vilken
intar en nyckelställning i jordbruksregleringen,
skall vara belastad med
omsättningsskatt. Av det pris, som nu
uttages på k-mjölken i Stockholm, utgör
omsättningsskatten cirka 7 öre per liter.
Självfallet måste detta påverka konsumtionen.
Även övriga mejeriprodukter
har en så betydelsefull ställning inom
folkförsörjningen och jordbruksregle -

Tisdagen den 29 maj 1902

Nr 26

Interpellation ang. inkomst- och kostnadsutvecklingen inom jordbruket, m. m.

ringen, att det bör övervägas om inte
omsättningsskatten på dem antingen bör
avskaffas eller på något sätt återföras
till producenterna och konsumenterna.

För jordbruk med anställd arbetskraft
torde priserna på brödsäd ha stor
betydelse för täckande av inträffade
kostnadsökningar. Regelutlösningar under
löpande regleringsår medger emellertid
ingen förbättring för producenterna,
eftersom skörden redan är såld
till det lägre pris, som tidigare satts.
Täckning av ökade kostnader kan alltså
inte uppnås den vägen. I år har ju lönekostnadsökningen
blivit särskilt stor.
Det borde då enligt min mening vara
såväl motiverat som möjligt att tillföra
jordbruket en tilläggsbetalning för den
levererade brödsäden. Med den rationaliseringsgrad,
som kännetecknar förädlingsledet,
bör detta kunna ske utan
att brödpriset fördenskull behöver stiga.

Kostnadsutvecklingen har såsom jag
framhållit blivit ogynnsam för jordbruket.
Årets avtalsrörelse har utmynnat i
förhållandevis kraftigare löneökningar
för låglönegrupperna. Detta är givetvis
en önskvärd utveckling. Då den anställda
arbetskraften inom såväl jordbruket
som den till jordbruket anknutna
livsmedelsindustrien tillhör dessa kategorier,
har jordbruket emellertid härigenom
fått en särskilt hård belastning.
Dessa kostnadsökningar, som jordbruket
inte kan få tillfredsställande täckning
för enligt gällande system, minskar
givetvis förutsättningarna för att inkomstklyftan
under sexårsperioden skall
kunna utjämnas genom den s. k. rationaliseringsvinsten.
I verkligheten torde
en väsentlig del av den inkomst-kompensation,
som jordbruket nu skulle tillföras,
tas i anspråk för dessa kostnadsökningar.

Det måste betecknas som anmärkningsvärt,
att man nu vid mitten av
sexårsperioden ännu inte gjort någon
mera ingående undersökning för bedömning
av huruvida inkomst- och
kostnadsutvecklingen inom jordbruket

fortskridit på sådant sätt, att den jordbrukspolitiska
målsättningen kan förverkligas
under perioden på sätt som
riksdagen åsyftat vid sitt beslut 1959.
Ett visst material finns dock redan nu
tillgängligt, vilket torde kunna sammanställas
till underlag för en förhållandevis
säker bedömning av utvecklingen.
Det gäller i första hand den jordbruksekonomiska
undersökningen. Resultatet
av denna undersökning för år 1960 torde
nu åtminstone i viss utsträckning
kunna utnyttjas. Med annat kompletterande
material, exempelvis deklarationsundersökningarna,
bör en förhållandevis
säker bedömning kunna göras
beträffande jordbrukets inkomst- och
kostnadsutveckling under sexårsperiodens
inledningsskede. Det framstår som
angeläget, att nu vid mitten av avtalsperioden
en så exakt bedömning som
möjligt göres beträffande möjligheterna
att under perioden förverkliga den jordbrukspolitiska
målsättningen på sält
som riksdagen avsett med sitt beslut. I
sammanhanget vill jag också understryka
angelägenheten av att materialet från
den jordbruksekonomiska undersökningen
kommer fram snabbare än vad
hittills skett.

Den inkomsteftersläpning, som under
de senaste åren gällt för jordbruksproduktionen,
har för många jordbruk i
viss mån kunnat kompenseras genom
inkomster från skogsbruket. Men även
på detta område ter sig utsikterna nu
för de närmaste åren mörka. Skogsindustrien
har för närvarande överkapacitet.
Situationen är densamma i andra exportländer
på området, såsom Finland,
Kanada, USA och Tyskland. Man måste
räkna med att denna överkapacitet
kommer att stiga ytterligare under de
närmaste åren. Trots de produktionsinskränkningar
som skett har man för
närvarande en viss överproduktion.
Man måste befara ett starkt prisfall på
såväl råvaran som den färdiga produkten.
För skogsbruket skulle detta innebära,
att rotnettot sjunker eller kanske

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1902

Interpellation ang. inkomst- och kostnadsutvecklingen inom jordbruket, m. m.

helt försvinner. Den inkomstutfyllnad,
som jordbruket fått den vägen, skulle
alltså upphöra. Den befarade krisen
medför givetvis risker för minskad sysselsättning
i såväl skogsbruket som
skogsindustrierna.

Å andra sidan kan överkapaciteten
beträffande skogsproduktionen bedömas
vara av helt övergående natur. Det
kan förutsättas, att konsumtionsökningen
inom några år kommit upp i nivå
med produktionskapaciteten. Det synes
därför angeläget, att strävandena med
sikte härpå inriktas på att förhindra en
tillfällig avsättningskris och därmed
förenade prisfall, som skulle skada inte
endast skogsbruket och skogsindustrien
utan hela vår export. Det synes mig
nödvändigt, att i samverkan med övriga
exportländer på området produktionen
tills vidare inskränkes så långt det kan
vara möjligt. Men samtidigt måste emellertid
produktionen öka sin lagerhållning
ytterligare. För det enskilda skogsbrukets
vidkommande bör man kunna
tänka sig att skogsposter säljes mot förskottsbetalning
och avverkas först vid
senare tillfälle. Förutsättningen för en
ökad lagerhållning och för en förskottslikvidering
är emellertid, att rörelsekrediter
kan ställas till förfogande i erforderlig
utsträckning och på rimliga villkor.
Även om dessa frågor i väsentlig
mån berör ett annat departement än
jordbruksdepartementet, har de dock
ett nära samband med jordbruksfrågan
i dess helhet. Det är därför önskvärt att
jordbruksministern vid en bedömning
av jordbruksfrågorna även tar upp dessa
frågor rörande skogsbruket till belysning.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande frågor inför
innevarande riksdags höstsession:

Vill herr statsrådet lämna innevarande
års höstriksdag en redogörelse för
hur inkomst- och kostnadsutvecklingen
varit inom jordbruket hittills under sex -

årsperioden, särskilt med avseende på
de förhållanden som berörts i interpellationen,
och i samband därmed en
bedömning av i vilken mån den jordhrukspolitiska
målsättningen kan förutsättas
bli förverkligad under avtalsperioden
på sätt som riksdagen avsett?

Vill herr statsrådet, om bedömningen
ger vid handen att den jordbrukspolitiska
målsättningen inte torde kunna
uppnås, redogöra för de åtgärder, som
regeringen vid höstriksdagens början
vidtagit eller planerar för underlättande
av målsättningens uppnående?

Är herr statsrådet villig medverka till
att materialet från den jordbruksekonomiska
undersökningen i fortsättningen
kan bearbetas snabbare än vad hittills
skett?

Vill herr statsrådet i sammanhanget
även lämna kammaren en redogörelse
för regeringens syn på skogskonjunkturutvecklingen
och därvid bl. a. på
möjligheterna att tillgodose skogsbruket
och skogsindustrien med erforderliga
rörelsekrediter för lagerhållning och
förskottslikvidering?

Vill statsrådet vidare redogöra för
tillämpningen och utfallet av Kungälvsavtalet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 323, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1962/63;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1962/63

Tisdagen den 29 maj 1962

Nr 26

till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemannens
löner under åren 1962 och 1963
m. m.;

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 343, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62;

nr 344, angående statsregleringen för
budgetåret 1962/63; och

nr 345, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1962/63;

från bankoutskottet:
nr 346, angående regleringen för budgetåret
1962/63 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

från första lagutskottet:
nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.;
från andra lagutskottet:
nr 333, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition rörande ratifikation
av Internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 100) angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

från jordbruksutskottet:
nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; och

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss häradsjord, m. m.; samt
från särskilda utskottet:
nr 334, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till skollag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till sjukvårdslag;
och

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1).

Härefter anmäldes och godkändes
tredje lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 350, till Konungen i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall
i Kopparbergs län, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1961
och 1962 vid dess trettonde ordinarie
möte fattade beslut;

nr 351, i anledning av motion angående
de svenska territorialvattens- och
fiskegränsernas sträckning;

nr 352, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts skrivelse till riksdagen med redogörelse
för Nordiska rådets tionde
session, dels motioner väckta i anslutning
härtill;

nr 353, i anledning av motioner om
avgivande av viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna;

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
samarbetsöverenskommelse mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige;
och

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels med förslag till lag om
särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer m. m., dels ock
angående godkännande av det fjärde
tilläggsprotokollet till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet.

Nr 26

Tisdagen den 29 maj 1962

Inför vårsessionens avslutning

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

§ 24

Herr TALMANNEN yttrade:

Till morgondagens plenum återstår
inga andra ärenden än ett antal interpellationssvar.
Dagens sammanträde är
alltså kammarens sista arbetsplenum
under innevarande session.

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att riksdagens
höstsession kommer att taga sin början
tisdagen den 16 oktober, då kammaren
sammanträder kl. 14.00. Kallelse kommer
att ske på sedvanligt sätt genom
annonsering och tillkännagivande i
radio.

§ 25

Inför vårsessionens avslutning

Herr TALMANNEN anförde:

Ärade kammarledamöter! Den vårsession
vi nu går att avsluta har varit
sina föregångare lik på det sättet, att
den inneburit mycket arbete och att
detta i alltför stor utsträckning blivit
koncentrerat till sessionens slutskede.
En betydande ärendeanhopning i maj
månad innebär självfallet olägenheter,
som dock svårligen synes kunna undvikas
hur noggrant man än söker planera
riksdagsarbetet. För övrigt torde
vi alla känna stor tillfredsställelse över
huvudanledningarna till de senaste vec -

kornas hårda arbetsbelastning, nämligen
de viktiga besluten rörande socialförsäkringen
och den nya grundskolan.
Reformeringen av socialförsäkringen
kommer att skapa ökad trygghet för
våra gamla, för mödrarna och barnfamiljerna
samt för de handikappade.
Vi hoppas att den nioåriga obligatoriska
skolan inte bara skall ge våra ungdomar
de kunskaper och färdigheter, som det
moderna och alltmer komplicerade samhället
utan tvivel kräver, utan också
skall kunna skänka deras liv ett rikare
innehåll och därmed främja deras utveckling
till harmoniska människor.

Jag tackar kammarens ärade ledamöter
för gjorda insatser i riksdagsarbetet
och för visat förtroende. Till herrar vice
talmän framför jag ett tack för gott samarbete
och god hjälp. Jag tackar också
vår sekreterare för värdefullt bistånd
och för det utomordentliga sätt, på vilket
han alltid fullgjort sina åligganden.
Även till kammarens kanslipersonal och
vaktmästarkår framför jag vår tacksamhet.

Jag önskar kammarens ärade ledamöter
och givetvis också våra tjänstemän
en god och angenäm sommar och
uttalar förhoppningen att vi med förnyade
krafter skall få mötas till höstens
arbete.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.29.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 30 maj 1962

Nr 26

Onsdagen den 30 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 24
innevarande maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. undersökning
av vissa karameller innehållande alkohol

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har i en interpellation till handelsministern
ställt vissa frågor rörande
försäljningen och konsumtionen av alkoholhaltiga
karameller. Sedan interpellationen
överlämnats till mig, får jag
svara följande.

De av herr Andersson åsyftade karamellerna
innehåller, räknat i ren alkohol,
bara ca en fjärdedels milliliter per
karamell. I 30 karameller — som sammanlagt
kostar mellan 4 och 5 kronor —
finns det alltså inte mer alkohol än i en
vanlig flaska lättöl.

Någon anledning antaga att konsumtionen
av dessa kärameller bland ungdomar
-— den synes för övrigt vara obetydlig
— skulle innebära en fara för
tillvänjning till alkoholbruk torde inte
finnas. Och jag har inte för avsikt att
vidtaga några åtgärder för närmare undersökning
av karamellförtäringens
verkningar. Inte heller är jag beredd att
överväga införande av försäljningsförbud.
Jag vill även erinra om att kontrollstyrelsen
redan har författningsenlig
skyldighet att övervaka försäljningen
av karameller av förevarande typ liksom
av andra alkoholhaltiga preparat
och att styrelsen också har befogenhet
att förbjuda sådan försäljning.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.
Efter beskedet om karamellernas
låga alkoholhalt verkar kanske mina
frågor bagatellartade. Jag vill därför
förklara varför interpellationen kom
till.

Vid Värmlands nykterhetsvänners
länsförbunds halvårsmöte öppnade förbundets
ordförande med följande ord:

»Orosmolnen hopar sig vid horisonten,
det synes pågå en strävan att alkoholisera
vårt land. Här önskar man ge
ungdomen en ny inkörsport till alkoholvanor
genom försäljning av alkoholhaltig
cider, och inte ens barnen går fria
— i stora annonser reklameras karameller,
som innehåller alkohol.»

För det andra hände mig själv följande: I

en affär här i staden erbjöds jag att
köpa karamellerna. Biträdet bjöd ut
dem med följande ord: »Om herrn skall
köpa något stimulerande, så köp en tub
LYS. Karamellerna har en för hög alkoholhalt
för våra förhållanden. Direktör
Älmeby vill sälja dem endast på systemet,
men än får vi ha dem för försäljning
i butikerna. Vår försäljning är
mycket stor bland ungdomen.»

För det tredje återfanns i Aftonbladet
följande att läsa för någon månad
sedan. Jag citerar:

»Polisen i Trosa åkte på en s. k. karamell,
när man i lördags grep en verkstadsarbetare
som misstänkt för rattfylleri.
Mannen doftade sprit och fick

Nr 26

Onsdagen den 30 maj 1962

Svar på interpellation ang. begränsning av tobaksreklamen

blåsa i en alkoholtest. Ampullen i munstycket
färgades grön, ett klart bevis
för att mannen smakat sprit. Men polisen
måste ändå släppa honom.

Verkstadsarbetaren berättar själv för
Aftonbladet:

Jag hade registrerat min bil och var
inne hos polisen med papperen. När allt
var klart gick jag ut och satte mig i
bilen. Plötsligt kom två polismän utrusande
och bad mig följa med in tillbaka
på stationen.

— Ni luktar sprit, sa man.

Jag fick blåsa i alkoholtesten och det
blev alldeles grönt.

— Det måste bli blodprov här, ni är
misstänkt för rattfylleri, sa polisen.

Verkstadsarbetaren halade då fram en
förpackning av den nya spritkaramellen
»LYS» och sa:

— Jag har ätit tre, fyra stycken av
de här, det är därför jag luktar sprit.»

Ja, dessa tre aktstycken var anledningen
till min interpellation.

Dagens besked om karamellernas låga
alkoholhalt innebär ett lugnande besked
för alla dem som tidigare haft en annan
uppfattning.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret, som för mig är fullt tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. begränsning
av tobaksreklamen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har i en interpellation till inrikesministern
frågat, om något initiativ är
att vänta i syfte att förhindra tobaksreklam
i form av film och i tidningar
som läses företrädesvis av ungdom. Sedan
interpellationen överlämnats till
mig, får jag svara följande.

I fråga om handeln med tobaksvaror
är konkurrensen numera helt fri här i
landet, inte bara olika försäljare emellan
utan även mellan Svenska tobaksaktiebolaget
och utländska företag. Under
sådana omständigheter finns det
uppenbarligen — såsom jag också
framhöll förra året i ett interpellationssvar
i första kammaren — inte förutsättningar
för att åstadkomma en begränsning
av reklamen. Det kan i sammanhanget
noteras att ett frivilligt reklamstopp
för cigarretter genomfördes
för några år sedan men att de utländska
tillverkarna efter kort tid återupptog reklamen
i full utsträckning. Och ett ensidigt
reklamstopp från tobaksbolagets
sida kan inte gärna komma i fråga med
hänsyn till konkurrensen från utlandet.
Det kan påpekas att de utländska tillverkarna,
vilkas varor representerar
omkring 10 procent av tobaksförsäljningen
i landet, lägger ned inemot dubbelt
så mycket på sin reklam som tobaksbolaget
på sin.

Med anledning av vad herr Nilsson i
interpellationen anfört rörande den
överenskommelse, som i Danmark träffats
om inskränkning i cigarrettreklamen,
vill jag endast framhålla att förutsättningarna
för en sådan överenskommelse
är helt andra i Danmark än i vårt
land. Där förekommer nämligen praktiskt
taget inte någon import till följd
av det höga tullskydd den inhemska
tillverkningen åtnjuter.

Av vad jag nu sagt torde framgå att
något initiativ till åtgärder mot tobaksreklamen
inte är att vänta från min
sida.

Härmed anser jag mig, herr talman,
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag får tacka herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation. Jag
riktade den till inrikesministern, efter -

Onsdagen den 30 maj 19(52 Nr 26

Svar på interpellation ang. LKAB:s medlemskap i Svenska arbetsgivareföreningen

som det inom regeringen är han som
handlägger frågor rörande hälso- och
sjukvården, och jag anser faktiskt att
tobaksrökningen och de problem som
sammanhänger med denna främst är
hälsoproblem. Den vetenskapliga forskningen
tycks bli alltmera enig om att
det råder ett uppenbart samband mellan
tobaksrökning och vissa sjukdomar,
främst då cancer i svalget och i lungorna.
Även andra luftföroreningar har naturligtvis
inflytande på de sjukdomar
det här är fråga om, men det samband
som har påvisats mellan tobaksrökningen
och cancer i svalg och lungor är
ju helt uppenbart.

I USA förberedes enligt uppgifter i
tidningspressen vissa åtgärder mot tobaksrökning.
Där är konsumtionen större,
och de sjukdomar som uppträder i
samband med tobaksrökningen är också
flera gånger vanligare i USA än här.
Man har där tagit upp tanken på att tobaken
på grund av sin hälsovådlighet i
reklamen bör sammankopplas med varudeklaration,
där det utsägs vad tobaken
innehåller.

Finansministern påpekade i sitt svar
att den inskränkning av cigarrettreklamen
som infördes för några år sedan
blev misslyckad. Utländska tillverkare
bröt mot överenskommelsen. Det tycks
som om dessa dåliga erfarenheter har
avskräckt finansministern från att nu
försöka vidtaga någon åtgärd.

Jag tror emellertid att det vore värt
ett försök att resonera med vederbörande
försäljare, tillverkare och importörer
om den relativt begränsade sektor,
som jag har berört i min interpellation,
om att inte göra reklam för tobaksvaror
i filmer och tidningar som företrädesvis
intresserar barn och ungdom. Jag
tror att motiven är så starka att vederbörande
skulle låta sig påverkas. Jag
tror också att det skulle vara möjligt att
skapa en opinion inom landet mot reklam
av detta slag.

I detta sammanhang vill jag också
peka på den tobaksreklam som förekom -

mer i tunnelbanestationer, spårvagnar
och bussar, som stat och kommuner i
stor utsträckning äger.

Nu anser inte finansministern att någon
åtgärd är möjlig på grund av att situationen
här i Sverige är betydligt mer
ogynnsam för åtgärder än i Danmark.
Men jag hoppas att finansministern är
beredd att medverka den dag situationen
kan befinnas mer gynnsam och att
det eventuella skattebortfall, som kan
bli följden av åtgärder mot tobakskonsumtionen,
inte skall avskräcka honom
från åtgärder, i varje fall när det gäller
att skydda barn och ungdom.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. LKAB:s medlemskap
i Svenska arbetsgivareföreningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Holmberg till mig ställt vissa frågor
i anledning av LKAB:s medlemskap
i Svenska arbetsgivareföreningen. Till
svar på interpellationen får jag anföra
följande.

Alltsedan bolagets tillkomst har LKAB
tillhört Svenska arbetsgivareföreningen.
Under större delen av denna period var
TGO hälftendelägare i företaget. Någon
förändring i fråga om medlemskapet
har inte inträffat sedan staten 1957 inlöst
huvuddelen av TGO:s aktier i bolaget.

Beträffande LKAB:s anläggningar i
Norge har LKAB:s avtalsfrågor handlagts
av den Norska arbetsgivareföreningen,
vilket från LKAB:s synpunkter
inneburit vissa fördelar.

Det bör erinras om att LKAB:s medlemskap
i SAF inte hindrat att bolaget
uppvisar de för de anställda gynnsammaste
löne- och anställningsvillkoren
inom branschen. Några önskemål om

96 Nr 26 Onsdagen den 30 maj 1962

Svar på interpellation ang. LKAB:s medlemskap i Svenska arbetsgivareföreningen

ett eventuellt utträde från bolagets sida
ur SAF har inte framställts av Gruvindustriarbetareförbundet.
Företagets ledning
har givit uttryck för uppfattningen
att medlemskapet i SAF innebär fördelar
för företaget av bl. a. följande skäl.

Om LKAB skulle stå utanför SAF
skulle bolaget för handläggning av arbetsmarknadsfrågor
få bygga upp en
egen organisation, vilken inte skulle
kunna ge den allsidiga statistik och annan
service som erfordras för behandlingen
av förhandlingsfrågorna och som
SAF för närvarande tillhandahåller.

Utöver service vid de årligen återkommande
avtalsförhandlingarna med
tjänstemän och arbetare lämnar SAF
upplysningar och råd i under året uppkommande
frågor rörande avtalstolkning,
ekonomi, lönestatistik, arbetsteknik
och industrihälsovård. SAF:s och
dess förbunds utbildningsverksamhet
täcker en inte oväsentlig del av bolagets
behov av central utbildningsservice
i fråga om företags- och personalledning,
arbetsstudier, arbetsledarutbildning
m. m. Upplysningar och råd
lämnas även beträffande företagsnämnder,
arbetarskydd och yrkesutbildning.

Av vad ovan anförts framgår att
LKAB anser det förenat med vissa fördelar
att bibehålla medlemskap i SAF.
Även om de statliga företagen enligt
tidigare regeringsbeslut lämpligen ansetts
böra ha en helt fristående ställning
i förhållande till SAF har, bl. a.
på grund av LKAB:s speciella karaktär,
en lång tids medlemskap i SAF och
en verksamhet som omfattar arbetsvillkoren
även utanför vårt lands gränser,
frågan om utträde icke aktualiserats.
Med bibehållande av sin principiella
uppfattning i själva sakfrågan avser regeringen
icke för närvarande att vidtaga
några åtgärder i den av interpellanten
ställda frågan.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Ur en synpunkt finns
det särskild anledning att tacka finansministern
för beskedet om förhållandet
mellan LKAB och Arbetsgivareföreningen.
Jag tänker då på hans erinran om
att det t. o. m. finns ett regeringsbeslut
om att statliga företag helst bör hålla
sig borta från SAF. Finansministern
förklarade också att detta fortfarande är
regeringens principiella uppfattning;
och hans ståndpunkt, att det »icke för
närvarande» kommer att göras något
regeringsingripande i denna fråga, måste
väl tolkas som en anvisning till bolagets
styrelse att se till att det blir överensstämmelse
mellan principer och
praktik inom statsföretagen.

För min del anser jag detta vara angeläget
även därför att statsdriften inte
skall bli komprometterad. Det förekommer
som bekant en mycket intensiv propaganda
från borgerligt håll, som går
ut på att det ur arbetarnas synpunkt
inte blir någon ändring om staten
etablerar sig som arbetsgivare. Att det
blivit en oerhörd skillnad framgår dock
av vad som skett i Norrbotten, där det
tidigare privatkapitalistiska vanstyret
även i fråga om gruvdriften har ersatts
med en bättre ordning.

Men just därför att vi äntligen kommit
in på rätt väg är det så orimligt och
onödigt att ge vatten på borgarpropagandans
kvarn genom att upprätthålla
anslutningen till SAF. Därigenom har
också det statliga företaget förpliktat
sig att delta i kampåtgärder som riktar
sig mot arbetarna även i privatkapitalistiska
företag t. ex. vid lockouter för att
slå ned fackföreningarnas krav på bättre
löner och arbetsförhållanden. Indirekt
används också stora belopp av
skattebetalarnas pengar för att finansiera
privatkapitalisternas verksamhet av
detta slag. I det sammanhanget beklagar
jag att finansministern inte har svarat
någonting alls på den ena av mina
frågor, nämligen om hur stora belopp
staten satsar för att de privata arbets -

Onsdagen den 30 maj 1962

Nr 26

Svar på interpellation ang. LKAB:s medlemskap i Svenska arbetsgivareföreningen

givarna skall få bästa möjliga förutsättningar
för sin kamp via SAF mot fackföreningsrörelsens
medlemmar. Allt tyder
på att det rör sig om mycket störa
belopp, säkert åtskilligt mer än vad som
behövs för att LKAB skall få den hjälp
med statistik och avtalstolkning, som
tycks vara den enda ursäkt som finansministern
har att anföra.

När också förhållandena inom industrihälsovården
räknas in som ett resultat
av att LKAB tillhör SAF, blir jag än
mer förvånad. Inte minst genom riksdagsdiskussionerna
i år med anledning
av de kommunistiska motionerna om industrihälsovården
har det ju klarlagts,
att de privatkapitalister som bestämmer
inom SAF är värsta hindret för att lösa
industrihälsovårdens problem. Jag vet
att det i vissa hänseenden är bättre hos
LKAB än inom privatkapitalistiska företag.
Men det beror ju inte på att det statliga
företaget fått några impulser från
SAF. Tvärtom är det alldeles tydligt att
arbetaropinionen vid Norrbottensgruvorna
har pressat fram sådana förbättringar
i strid mot den allmänna attityden
hos SAF. För övrigt vill jag erinra
om att kritiken mot missförhållandena
i fråga om industrihälsovården gällde
bl. a. silikosrisken vid gruvorna, där det
är ungefär lika dåligt ställt vid de statliga
företagen som på annat håll.

I min interpellation har jag inte
nämnt något om lönefrågorna, men när
finansministern tar upp även den saken
som ett exempel på hur oförargligt det
är att statsföretaget tillhör SAF, måste
jag göra några korta erinringar. I Norrbotten
har det i år varit särskilt intentiva
debatter om lönepolitiken. Detta
har framför allt gällt de tre huvudgrupperna
av löneanställda i vårt län: gruvarbetarna,
skogsarbetarna och de som
är anställda i statliga och kommunala
företag. Vad vårt län beträffar är det
alltså i samtliga fall frågan om arbetare
som i huvudsak har staten som arbetsgivare.
Det torde vara svårt för att inte
säga omöjligt för finansministern att

leta upp någon större grupp i Norrbotten,
som tycker att statsmakterna har
infriat de förväntningar som arbetarna
har ställt på den s. k. mönsterarbetsgivaren.

Vad statstjänarna beträffar fick arbetaropinionen
sitt uttryck i gårdagens
riksdagsdebatt, där de kommunistiska
talarna representerade en mening som
är helt förhärskande bland arbetarna i
Norrbotten och uppenbarligen bland
statstjänarna över huvud taget. I fråga
om skogsarbetarna är det likadant. Jag
har som bekant också riktat en fråga till
regeringen rörande domänverkets roll i
sådana sammanhang men inte fått något
svar. Det hade säkert varit nyttigt om
denna fråga också hade kunnat behandlas
i detta sammanhang. Vad gruvarbetarna
beträffar är det verkligen stor anledning
att diskutera deras lönefrågor
även i samband med frågan om LKAB:s
medlemskap i SAF.

En tid befann sig de norrbottniska
gruvarbetarna i toppen av lönestatistiken
i vårt land. Det var efter den stora
kraftmätningen i gruvorna 1927. Jag
skall inte gå in på detaljerna men resultatet
var följande:

Fackföreningsrörelsen tvingade som
bekant gruvbolaget att gå med på att
med retroaktiv verkan upphäva det beslut
om lönesänkning som genomförts
tidigare. Dessutom höjdes lönerna med
ända upp till 50 procent för vissa gruvarbetargrupper.
Allt detta hände samtidigt
som fackföreningarna framtvingade
en brytning mellan LKAB och Arbetsgivareföreningen.
Det är alltså inte riktigt
vad som det står i interpellationssvaret
om att »LKAB alltsedan bolagets tillkomst
har tillhört Svenska arbetsgivareföreningen».
Under en period hade arbetare
tvingat LKAB att lämna Arbetsgivareföreningen,
och detta fick, som jag
har sagt, mycket stor betydelse även för
gruvarbetarnas lönekamp. Andra faktorer
medverkade naturligtvis också,
framför allt arbetarnas goda organisation
och kampvilja. Men det är typiskt

Nr 26

Onsdagen den 30 maj 1962

Svar pa interpellation ang. cancerforskningens ekonomiska resurser

att gruvarbetarna sammankopplade sin
lönekamp med kravet att LKAB skulle
utträda ur Arbetsgivareföreningen —
och de lyckades också genomdriva
detta krav.

På något ställe i interpellationssvaret
står att det inte har försports något
intresse från Gruvarbetareförbundet förutträde
ur SAF. Men ovannämnda exempel
på hur arbetarna drev ut LKAB ur
Arbetsgivareföreningen — det skedde
med hela Gruvarbetareförbundets och
självfallet också med förbundsstyrelsens
stöd — visar att finansministerns
påstående inte är riktigt.

Det är för övrigt endast en vecka sedan
förbundets största avdelning, avdelning
12 i Kiruna, gjorde ett uttalande
-— jag förmodar att det kommer, om
det inte redan kommit, till regeringen
— med krav om att LKAB skall utträda
ur Arbetsgivareföreningen.

Beträffande påståendet om de goda
lönerna i gruvorna vill jag erinra om att
detta inte är annat än en myt. Många
hundra gruvarbetare har nämligen under
12 000 kronor i årsinkomst. Det
finns naturligtvis åtskilliga som också
tjänar mera, men för att rätt skall vara
rätt och framför allt för att inte Arbetsgivareföreningen
skall uppbära något
beröm för förhållandena i fråga om löneläget
bland gruvarbetarna har jag
också velat anföra detta.

Som jag inledningsvis sade tycker jag
emellertid att svaret är positivt i den
meningen, att finansministern erinrat om
det gamla regeringsbeslutet att statsföretag
helst bör hålla sig borta från SAF,
och jag antar att detta beslut, när vi nu
har ett ganska starkt arbetarinslag
även inom LKAB:s styrelse, kommer att
lända till efterrättelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. cancerforskningens
ekonomiska resurser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade
:

Herr talman! Herr Alemyr har i en
interpellation frågat, om jag vill lämna
en redogörelse för vilka ekonomiska resurser
som står till cancerforskningens
förfogande och samtidigt uttala min
uppfattning om huruvida dessa resurser
kan anses tillfredsställande.

Härpå får jag svara följande.

Att få ett grepp om de totala resurser,
som står till en viss forskningsgrens
förfogande, är ofta utomordentligt svårt.
Cancerforskningen koncentreras till cellen
och dess funktioner och berör därmed
grundläggande naturvetenskapliga
frågeställningar av olika slag. En väsentlig
del av den grundforskning, som
bedrivs vid de medicinska fakulteternas
teoretiska institutioner och vid de
naturvetenskapliga fakulteterna inom
ämnen som t. ex. fysiologi, genetik, cellforskning,
mikrobiologi och biokemi,
ägnas problem som är av avgörande betydelse
för klinisk forskning och sjukvård
på detta område. Statsmakterna
har sökt att stimulera cancerforskningen,
bl. a. genom att inrätta professurer
eller laboraturer i ämnen som radioterapi
och radiofysik eller genom att inrätta
personliga professurer för forskare
som gjort eminenta insatser inom
forskningen på området — som exempel
kan nämnas professor Georg Kleins
tumörbiologiska forskning vid karolinska
institutet eller professor Albert Levans
kromosomala cancerforskning vid
universitetet i Lund. Därjämte förekommer
en inte oväsentlig klinisk cancerforskning
inom en rad medicinska discipliner.
Denna forskning bedrivs främst
vid undervisningssjukhusens kliniker
men torde även förekomma vid övriga
sjukhus — då framför allt i form av
sammanställning av olika kliniska data.

Med hänsyn till svårigheten att avgränsa
begreppet cancerforskning är
det vanskligt att ens approximativt ange
den totala forskningsvolymen eller de

Onsdagen den 30 maj 1962

Nr 26

Svar på interpellation ang.

totala resurser, som i dag står till denna
forsknings förfogande. Det är därför
viktigt, att man gör klart för sig att de
siffror, som går att få fram rörande anslag
till cancerforskning i vårt land,
inte utgör hela sanningen. De ger endast
en föreställning om storleken av
de anslag som under en viss tidrymd
ställts till olika forskares förfogande
för speciella cancerforskningsändamål
vid sidan av de ordinarie resurser, som
finns vid framför allt universitetsinstitutioner
och universitetskliniker. De
flesta av dessa särskilda anslag delas ut
av Riksföreningen mot cancer, vars fonder
ursprungligen tillkom för ungefär
tio år sedan genom en stor insamlingsaktion,
som vände sig till allmänheten
och som inbringade närmare 13 miljoner
kronor, samt genom ett statligt bidrag
om 10 miljoner kronor. Ett av föreningens
ändamål är att stödja, organisera
och samordna cancerforskningen.
Föreningens forskningsnämnd fungerar
i realiteten som ett forskningsråd på
detta område och avlastar härigenom
till en icke oväsentlig del såväl statens
medicinska som statens naturvetenskapliga
forskningsråd, med vilka föreningen
för övrigt samarbetar intimt framför
allt när det gäller anslag till vissa
grundforskningsprojekt. Under år 1961
delade riksföreningen ut anslag till olika
cancerforskningsändamål om sammanlagt
ca 2 650 000 kronor. Av medicinska
och naturvetenskapliga forskningsråden
utdelades anslag till forskning med direkt
inriktning på cancerproblem om
sammanlagt omkring 160 000 kronor,
medan olika enskilda forskningsfonder
under samma år anslog totalt nära
1 800 000 kronor. Vidare anslogs under
budgetåret 1960/61 ett belopp av i runt
tal 1 700 000 kronor till svenska cancerforskare
från amerikanskt håll. De totala
ekonomiska resurser, som i form av
särskilda forskningsanslag ställdes till
cancerforskningens förfogande förra
året, torde således kunna uppskattas till
ett belopp av över 6 miljoner kronor,

cancerforskningens ekonomiska resurser

vilket kom omkring 120 olika forskare
till godo. I stort sett torde resurser av
samma storleksordning stå till förfogande
även i år.

Detta för mig till den andra delen av
herr Alemyrs fråga, nämligen huruvida
cancerforskningens ekonomiska resurser
kan anses tillfredsställande. Även
det är en fråga, som inte kan besvaras
entydigt. Om forskningsresurserna för
ett visst projekt eller inom ett visst
ämne är tillfredsställande eller ej, kan
ju inte bedömas med full säkerhet, om
man inte på förhand söker precisera de
vetenskapliga resultat, som man vill
uppnå med forskningen. Och en sådan
preciserad målangivning varken kan
eller bör ske på ett område av detta
slag. Söker man ändå ge ett svar på den
ställda frågan, måste en mängd olika
omständigheter och faktorer beaktas,
i första hand tillgången på personal.
Helt allmänt vill jag just i detta sammanhang
understryka, att det inte i och
för sig är de finansiella resurserna, anslagsramen
således, som avgör nivån eller
standarden hos en viss forskningsgren,
utan främst möjligheterna att genom
kvalificerade och intresserade personer
på bästa sätt förvalta och utnyttja
givna resurser. Med vad jag nu har
sagt, menar jag naturligtvis inte att
svensk cancerforskning skulle löpa någon
större risk att inte kunna ta till vara
givna eller eventuellt utökade resurser
— de stora framsteg och internationellt
välkända resultat som uppnåtts under
senare år talar däremot. Jag har endast
velat antyda svårigheten för att inte
säga omöjligheten att mera exakt bedöma
om forskningsresurserna inom området
är tillräckliga eller inte. Jag vill
till sist endast konstatera, att det för
statsmakternas del givetvis föreligger
både ett mycket stort intresse och en
allvarlig förpliktelse att stödja och stimulera
cancerforskning i dess många
former, framför allt genom att vid olika
forskningscentra tillhandahålla och
upprätthålla den fasta bas för forsk -

100 Nr 26

Onsdagen den 30 maj 1962

Svar på interpellation ang. cancerforskningens ekonomiska resurser

ningen utan vilken de rörliga forskningsanslagen
skulle sakna förankring.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Alemyrs interpellation.

Vidare anförde:

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag är medveten om det
omöjliga i att lämna ett entydigt svar på
min interpellation om cancerforskningens
resurser. Som framgår av svaret kan
i betydande utsträckning grundforskningen
vid de naturvetenskapliga och
medicinska fakulteternas skilda institutioner
ge viktiga rön i kampen mot cancer.
Det torde icke vara möjligt att i förväg
precisera vilka forskningsobjekt
som direkt kan komma den kliniska
forskningen och sjukvården till del.

Direkt till den målinriktade cancerforskningen
ställes anslag till förfogande
på skilda vägar. Sålunda lämnar staten
bidrag vid sidan av privatpersoner
och sammanslutningar, och ett betydande
internationellt samarbete föreligger
såväl genom utbyte av forskningsrön
som i form av anslagsgivning till
svensk forskning. Statsrådet meddelar
att över 6 miljoner kronor under föregående
år ur olika källor lämnades till
omkring 120 forskare i Sverige.

Jag framställde min interpellation mot
bakgrund av i pressen förekommande
uppgifter att betydelsefull forskning i
kampen mot cancer hämmas av otillräcklig
penningtillgång bl. a. för inköp
av apparatur. Interpellationssvaret torde
genom hänvisning till de aktuella beloppen
visa att den sålunda framförda
kritiken varit oberättigad.

Inom hela den västerländska kulturkretsen
tycks cancerskräcken bli allt
påtagligare. Varje framgång i kampen
mot cancer hälsas med oreserverad beundran
och röner största publicitet.

Sveriges folk kommer självfallet inte
att rygga tillbaka för någon ekonomisk
uppoffring, om man därigenom kan besegra
cancern. Jag tolkar interpellationssvaret
så, att regeringen för sin del betraktar
det som en förpliktelse att lämna
allt det ekonomiska stöd som befinnes
motiverat efter realistisk prövning.
Jag hoppas att statsrådet delar min uppfattning
att brist på pengar inte får
hindra eljest motiverad och genom tillgång
på personliga resurser möjlig
forskning, som direkt eller indirekt kan
komma kampen mot cancern till godo.

I övertygelse härom, herr talman, ber
jag att få framföra mitt tack för interpellationssvaret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill precisera mitt
svar på herr Alemyrs sista fråga så, att
om förutsättningar i övrigt föreligger
och om prognosen för ett speciellt
forskningsprojekt av sakkunniga bedöms
såsom god är jag förvissad om att
medel för ändamålet inte kommer att
saknas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående inkomst- och
kostnadsutvecklingen inom jordbruket,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 12 juni 1962

Nr 26 101

Tisdagen den 12 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 i riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av kammarens protokoll för den
25 och den 26 nästlidne maj komme att
denna dag kl. 12.00 försiggå i kammarens
konferensrum; och tillstädeskom
därvid följande ledamöter:

herr Svensson i Stenkyrka,

» Carbell och
» Bengtson i Solna.

Det vid kammarens sammanträde den
25 maj på förmiddagen förda protokollet
upplästes för justering. Ordet begärdes
därvid av

Herr BENGTSON i Solna (h), som
yttrade:

Herr ordförande! Jag skulle vilja ha
antecknat en liten sak i samband med
protokollsjusteringen.

Jag har haft tillfälle att jämföra vad
herr Hedlund muntligen yttrade i andra
kammaren under skattedebatten den
25 maj med vad som återgivits i snabbprotokollen.
Därvid har jag funnit att
åtskilligt av vad som återfinnes i de
skriftliga protokollen inte överensstämmer
med min minnesbild av debatten

och inte heller med de stenografiska
referaten. Orsaken härtill vill jag lämna
därhän, men det är uppenbart att herr
Hedlund har gjort icke obetydliga tilllägg
och strykningar i de stenografiskt
nedtecknade debattprotokollen. Detta
gäller i första hand anförande nr 9, där
herr Hedlund dels har skärpt och dels
tunnat ut den politiska innebörden av
sitt anförande på ett sätt som tydligen
bättre överensstämmer med herr Hedlunds
intentioner. Detsamma kan sägas
om herr Hedlunds anförande nr 14.

Självfallet har jag ingenting att invända
mot att man i de slutliga protokollen
rättar till vissa skönhetsfel, men
ändringarna får inte göras på sådant
sätt att sakinnehållet kan ges en annan
tolkning. Detta skulle ju kunna äventyra
riksdagsmännens rätt att i fortsättningen
få ändra i protokollen.

Vidare anfördes ej. Protokollet godkändes.

Härefter upplästes och godkändes
protokollen för den 25 maj på eftermiddagen,
för den 26 maj samt för detta
sammanträde.

In fidem

Sune K. Johansson

102 Nr 26

Torsdagen den 21 juni 1962

Torsdagen den 21 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats
vid sammanträde den 12 innevarande
juni, komme att denna dag kl. 12.00 försiggå
i kammarens konferensrum; och
tillstädeskom därvid följande ledamöter: -

fru Torbrink,
herr Fredriksson och
herr Björkman.

Protokollen för den 28, den 29 och
den 30 nästlidne maj samt för detta
sammanträde upplästes för justering
och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62
203112