Nr 25 FÖRSTAKAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25 FÖRSTAKAMMAREN 1963

24 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 24 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Edström ang. inrättande av ett särskilt
departement för hälso- och sjukvårdsfrågor.............. 3

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m. (Forts.) ...... 6

Om en gemensam nordisk lagstiftning angående resebyråverksamheten
.................................................... 40

Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov .......... 42

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig verksamhet m. m.:

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m......... 45

Konstnärsstipendier ........................................ 60

Utställningar av svensk konst i utlandet...................... 61

Om anslag till vidareutbildning av präster m. fl................. 62

Om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala ........ 63

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 24 maj

Statsutskottets memorial nr 141, ang. gemensam votering i fråga
om statsbidrag till Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet
........................................ 6

— nr 152, ang. gemensam votering i fråga om anslag till S:t
Lukasstiftelsen .......................................... 6

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m............................... 6

— nr 16, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m.

genom försäljning till Oxelösunds stad...................... 40

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. redogörelse för Nordiska rådets
elfte session.............t............................ 40

Statsutskottets utlåtande nr 125, ang. utrikesförvaltningens organisation
och personalbehov m. m......................... 42

— nr 126, ang. vissa anslag till stöd åt konstnärlig verksamhet

m. m................................................... 45

— nr 127, om anslag till vidareutbildning av präster m. fl..... 62

— nr 128, om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala 63

Fredagen den 24 mai 1963

Nr 25

Fredagen den 24 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Ang. inrättande av ett särskilt departement
för hälso- och sjukvårdsfrågor

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Edströms interpellation
angående inrättande av ett särskilt
departement för hälso- och sjukvårdsfrågor,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Edström har frågat
mig om jag vill medverka till att en översyn
av nuvarande departementsindelning
verkställes, varvid frågan om lämpligheten
att inrätta ett särskilt departement för
hälso- och sjukvårdsfrågor särskilt beaktas.

Med anledning härav vill jag erinra
om att en viss omfördelning av ärenden
mellan departementen kommer att ske
fr. o. m. den 1 juli i år. Ärendena rörande
hälso- och sjukvården kommer då att
överflyttas från inrikesdepartementet
till socialdepartementet, som därmed får
ansvaret för huvuddelen av den samhälleliga
vårdverksamheten, i vilken
hälso- och sjukvården är en betydelsefull
del. Innan erfarenheter vunnits av
hur denna organisation fungerar är jag
inte beredd att ta upp det av herr Edström
väckta spörsmålet till prövning.

Vad särskilt angår utbildningsfrågorna
vill jag starkt betona att ecklesiastikdepartementets
handläggning av dessa frågor
alltid skett i intim samverkan med
det departement, som handlägger hälsooch
sjukvårdsfrågorna, d. v. s. för närvarande
inrikesdepartementet. Att bryta
loss läkarutbildningen från ecklesiastikdepartementet
skulle medföra väsentliga
nackdelar för den just nu pågående intensiva
planeringen och utbyggnaden av det

akademiska utbildningsväsendet. Man kan
också förutse att stora organisatoriska
svårigheter skulle uppstå för universiteten,
om de medicinska fakulteterna inordnades
under ett annat departement än
universiteten i övrigt.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber, herr statsminister,
att få tacka för det erhållna svaret.
Med full förståelse för herr statsministerns
försiktiga inställning till här ifrågavarande
svårbedömbara problem vill
jag dock medgiva att jag hade hoppats på
en något positivare inställning.

Själva samhällsutvecklingen kommer
förr eller senare att tvinga fram ett särskilt
departement för hälso- och sjukvårdsfrågor.
Det är en allmän övertygelse
hos flertalet av dem som en längre tid
sysslat med sjukvårdsfrågor. När nu medicinalstyrelsen
samtidigt med det akademiska
utbildningsväsendet står inför
omorganisation borde det ligga nära till
hands att även denna viktiga departementsfråga
togs upp till diskussion och
eventuell utredning.

Herr statsministern säger, att stora organisatoriska
svårigheter skulle uppstå
för universiteten, om de medicinska fakulteterna
inordnades under ett annat
departement än universiteten i övrigt.
Hur vet herr statsministern det utan den
begärda utredningen? Man måste väl
även väga de svårigheterna mot dem
som kommer att uppstå om det nuvarande
systemet bibehålies.

För närvarande koncentreras utbildningsfrågorna
i största utsträckning till
ecklesiastikdepartementet, såväl den högre
utbildningen som den lägre under blivande
skolverk. Enligt proposition 144
om riktlinjer för utformningen av skolväsendets
centrala ledning till årets riksdag
skall ju bland annat till detta skolverk
från medicinalstyrelsen överflyttas
tillsynen över utbildningen av sjukskö -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. inrättande av ett särskilt departement för hälso- och sjukvårdsfrågor

terskor och därmed jämställd personal.
Statsutskottet har i sitt utlåtande nr 146
föreslagit att tidpunkten härför skulle
fastställas till 1 juli 1966. Det utlåtandet
skall behandlas nästa vecka här i riksdagen.

Men om en sådan trend fullföljes blir
ecklesiastikdepartementets planläggning
och åtgöranden så småningom helt bestämmande
för den framtida utvecklingen
inom vårdområdena — det gäller inte
bara hälso- och sjukvården — och därmed
för stor del av socialdepartementets
arbete då det gäller planeringen för
framtiden. Organisationsfrågorna inom
de olika vårdområdena kommer nämligen
att bli beroende av om det finns
lämpligt utbildad personal för kommande
uppgifter. Utbildningen av denna —
inberäknat förstadierna för utbildning av
lärarkrafter och för skolorganisation ■—
kommer alltid att ta avsevärt många fler
år än planeringen och uppbyggnaden av
de olika vårdorganisationernas praktiska
utformning i byggnader etc. Jag tänker
nu ej främst på den långa läkarutbildningen
utan på utbildningen av medellång
typ för flertalet personalgrupper —
tre å fyra år — där man ju även måste
räkna med ett förstadium på minst lika
lång tid för att få färdigutbildadc lärare
och en färdig organisation, varför färdigutbildade
kadrar av de personalgrupper
som det här är fråga om inte kan
påräknas förrän sex till åtta år efter
första definitiva beslut.

I mycket — kanske det mesta — av
sin framtida planering blir därigenom
socialdepartementet i stort sett beroende
av vad ecklesiastikdepartementet tidigare
beslutat och genomfört. Man må förutsätta
hur gott och intimt samarbete som
helst, det blir i alla fall inte riktigt bra
med en sådan dualism inom högsta beslutande
myndighet och att det ena departementet
i sina beslut blir så beroende
av det andra departementets tidigare
åtgärder. Planeringen måste här utan
tvivel bli lidande.

Det enda logiska vore i så fall att vi
även i vårt land fick ett departement för
»Health, Education and Welfare», alltså
för hälsovård, utbildning och socialvård,

som i USA, sedan uppdelat i underavdelningar
med hjälp av konsultativa statsråd
och statssekreterare. Jag har under
årens lopp haft rätt mycket att göra med
detta departement i USA, och det fungerar
utmärkt med sina sub divisioner, särskilt
då det gäller att lösa praktiska sjukvårdsfrågor.

Hur ställer sig herr statsministern till
en sådan lösning?

Hälso- och sjukvårdsfrågornas allt
större vikt och betydelse inom vårt samhälle
kräver enligt min uppfattning, att
deras högsta ledning och framtida planering
blir enhetlig, det må ske på det
ena eller andra sättet. En sådan dualism
som vi nu tyvärr har i vårt land har bidragit
till att skapa den inkongruens
mellan vårdutbyggnad och personaltillgång,
som vi alla nu upplever och som
icke är önskvärd. Det är alltför aktuellt
för oss som arbetar inom hälso- och
sjukvård.

Jag säger inte detta som kritik mot regeringen,
ty vi är nog samtliga medskyldiga,
även om regeringen får påtaga sig
det största ansvaret. Det väsentliga är
att komma till en bättre ordning. Även
den som är relativt nöjd med tingens nuvarande
ordning bör erinra sig det gamla
ordspråket, att intet är så bra att det
inte kan bli bättre. Här bör vi alla hjälpas
åt så gott vi kan.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag vill bara fästa interpellantens
uppmärksamhet på att en väsentlig
del av hans önskemål ju blir tillgodosedda
från och med den 1 juli i år,
då — vilket han själv i en relativsats
snuddade vid —- hälso- och sjukvårdsfrågorna
flyttas över till socialdepartementet,
där de enligt min mening helt
naturligt hör hemma tillsammans med
sjukförsäkringen, alkoholistvården och
ålderdomsvården och där man alltså skapar
en naturlig enhet för arbetet med
dessa ting. Jag tror detta är ett stort och
väsentligt steg framåt för att skapa den
ordning interpellanten här efterlyser.

Den meningsskiljaktighet som råder

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. inrättande av ett särskilt departement för hälso- och sjukvårdsfrågor

emellan interpellanten och mig orsakas
av interpellantens fasthållande vid tanken,
att det skulle vara en fördel att
splittra ecklesiastikdepartementet och
till socialdepartementet —- eller hälsooch
sjukvårdsdepartementet, vilket man
nu vill —• flytta över utbildningsfrågorna.

Jag tror inte att detta skulle leda till
något gott resultat. Jag har för min del
exempelvis när det talats om att inrätta
ett industridepartement motsatt mig att
den tekniska utbildningen skulle flyttas
över till detta industridepartement. Jag
har siälv medverkat till att jordbrukets
utbildningsfrågor alltmer gått över eller
skall gå över till utbildningsdepartementet.
Jag tror att det samarbete som skall
komma till stånd sker enklast om utbildningsfrågorna
behandlas centralt i ett
departement, på samma sätt som vi strävar
efter att lokalt låta universiteten bli
enhetliga organisationer och inte, som
förut har varit fallet, splittrade på teknisk
utbildning, på utbildning som tidigare
normalt hänförs till universitetsutbildning
och medicinsk utbildning.

Jämförelser med utlandet ger oss mycket
mindre än vad interpellanten tror.
Vi har i motsats till nästan alla andra
länder en mycket liten departementsorganisation.
Departementsorganisationen
hos oss är huvudsakligast samordnande
och politiskt viljeinriktad. Utredningsmaskineriet
och den lokala samordningen
sker däremot i mycket stor utsträckning
i de självständiga ämbetsverken.

Om man förbiser detta, som jag tycker
att man har gjort i Lundafakultetens
skrivelse och som även interpellanten
gjort, kommer man till de slutsatser som
interpellanten har anfört, nämligen att
man kan kopiera utländska erfarenheter,
vilket jag på grund av den helt olika organisationsformen
inom det svenska regeringsarbete!
inte tror vara möjligt.

Slutligen vill jag säga, att jag inte ett
ögonblick tror att underskattningen av
behoven för den medicinska personalen
skulle ha varit mindre, om det uteslutande
hade varit medicinsk expertis som
gissat hur många sjuksköterskor och hur
många läkare vi behöver. Jag tror att jag

skulle kunna dokumentera med hur
många siffror som helst, att de mest konservativa
och eftersläpande bedömningarna
inte har varit lekmännens bedömningar
utan i första hand den medicinska
sakkunskapens bedömningar. Jag anser
nog att man på medicinskt håll skall
vara rätt försiktig med att ta upp den
ansvarsfrågan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inte på något sätt
kritiserat överflyttningen av hälso- och
sjukvårdsärendena från inrikesdepartementet
till socialdepartementet. Det måste
vara principiellt riktigt att vårdområdena
sorterar under samma departement.
Jag har helt samma inställning som statsministern
därvidlag.

Jag har dock inte riktigt samma uppfattning
som herr statsministern när han
påstår att det skulle vara betydande differens
beträffande arbetet i departementen
mellan utlandet och Sverige, när det
gäller själva organisationen bl. a. på det
sättet att departementens roll här i Sverige
huvudsakligen skulle vara samordnande
under det att utredningarna skulle
ske i ämbetsverken till skillnad mot i
andra länder.

Även här i vårt land sker väl i mycket
stor utsträckning utredningar också inom
departementen, och någon principiell
differens i detta avseende mellan olika
länder förefinns väl knappast, ehuru det
naturligtvis i olika länder kan vara olika
nyanser i hur detta organisationsproblem
lösts.

Jag är inte heller positivt inställd till
en splittring av ecklesiastikdepartementets
uppgifter. Men det var inte den
frågan som jag kom fram till mot
slutet av mitt föregående anförande,
utan det var att vi här skulle ha liksom
i USA ett departement för »Health,
Education and Welfare». Det innebär
ingen splittring, utan då får man en
sammanhållande ordning. Man får underavdelningar
under konsultativa statsråd
eller statssekreterare, men det gemensamma
departementet sammanhåller
det hela. Det har ju visat sig gå bra i

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Amerika, som är det stora landet med
de omfattande uppgifterna. Det var den
frågan jag tog upp.

Sedan är det givet att man kan ha olika
uppfattning i dessa främst organisatoriska
frågor, men jag vill understryka,
att problemet om ett särskilt departement
för hälso- och sjukvårdsfrågor blir en
fråga av allt större och större dimension
i vårt land. Yi är nämligen en åldrande
och allt mer sjukvårdsbehövande nation.
I den delen ber jag för övrigt att få erinra
om de tankegångar, som jag framfört
i min interpellation, i förhoppning
om att åtminstone en del av dem skall
vara värda eftertanke och beaktande.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt.

Föredrogs och bordlädes ånyo sammansatta
konstitutions-, banko- och första
lagutskottets betänkande nr 2.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till
Svenska diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
152, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till S:t Lukasstiftelsen.

Utskottet hade beträffande detta memorial
hemställt, att detsamma måtte fö -

retagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På härefter gjord proposition godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs och bordlädes ånyo andra
lagutskottets utlåtande nr 58.

Ang. statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
jordbruksutskottets utlåtande nr 15.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag trodde inte att denna
fråga skulle vålla en så lång debatt
som den gjorde i onsdags. Det är tydligt
att man kan lägga många synpunkter på
frågan, och det gjorde att vi då fick avbryta
debatten för att ta upp den nu.

Sedan det famösa skrivfelet i propositionen
rättats till tycker jag nog, att man
först och främst får lägga märke till de
positiva förslag som är framlagda i denna
proposition. Därför förvånar det mig
litet grand att höra herrar Nils-Eric
Gustafsson och Per Jacobsson uppträda
och vilja göra gällande, att det var någonting
helt nytt som jordbruksutskottet
här hade föreslagit. Jag tog mig för pannan
och frågade mig, vilka dumheter jag
nu hade varit med om att hitta på. Det
verkade som om det var någon fullständdigt
ny målsättning i jordbrukspolitiken
som jordbruksutskottet gett sig in på.
Herr Jacobsson talade bl. a. om att det
skulle betyda att två tredjedelar av de
svenska jordbrukarna inte längre skulle
vara kvalificerade att få någon form av
rationaliseringsstöd.

Herr Gustafsson var inte med i utskottet,
och honom kan jag därför förlåta.
Men herr Jacobsson satt med hela den
aktuella dagen i utskottet, och vi hade
tillfälle att diskutera saken från olika
synpunkter. Jag må säga, att vi kom
ganska bra överens om att vad vi skrev

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt

i utlåtandet nu stod helt i överensstämmelse
med vad som skrevs år 1959.

Men vi har kanske glömt bort allt detta.
Jag har därför plockat fram 1959 års
utskottsutlåtande, och där finns en hel
del som kan vara värt att återigen referera;
jag skall nöja mig med några få
satser.

Det gäller t. ex. frågan om skogen i
rationaliseringsgiven. I jordbruksutskottets
nu föreliggande utlåtande står därom:
»I anledning av ett i motionerna
I: 736 och II: 891 framfört yrkande om
att vid bedömning av brukningsenhets
bärkraft även enhetens skogsinnehav
skall beaktas får utskottet framhålla, att
någon ändring beträffande bedömningsgrunderna
för ett jordbruksföretags bärkraft
nu ej föreslagits. Detta innebär att
skogsmark tillhörande en jordbruksfastighet
utgör en av de komponenter som
skall beaktas vid bedömande av fastighetens
bärkraft.»

År 1959 skrev utskottet: »De eftersträvade
arealstorlekarna kommer att växla
inom relativt vida gränser beroende på
bland annat produktionsinriktning och
produktionsintensitet. I skogsbygderna
blir givetvis tillgången på skogsmark en
betydelsefull faktor. Angeläget är där att
få till stånd en lämplig kombination av
jord- och skogsbruk i rationella enheter.»

•Tåg tror att om man läser dessa två
saker bredvid varandra, så får man klart
för sig, att man inte kan bedöma hela
denna fråga uteslutande ur jordbrukssynpunkt,
utan att den skall bedömas
också ur skogssynpunkt, och då ligger
saken till på ett helt annat sätt än herr
Jacobsson ville göra gällande. Vi har inte
gjort några som helst förändringar i utskottets
utlåtande på den punkten, utan
målsättningen från 1959 finns fortfarande
kvar.

I utskottet diskuterade vi emellertid
också en annan fråga, som framfördes i
en motion från centerpartihåll. Där uttalades,
att också rena skogsbruk skulle
in i rationaliseringsgiven — det skulle
alltså vara möjligt att skapa rena skogsbruksenheter.
Jag stödde detta förslag,
och jag gör det fortfarande. Jag tror
nämligen att det med nuvarande inrikt -

stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.
ning inom jordbruket och skogsbruket
är naturligt, att man i stora delar av vårt
land också bör skapa rena skogsbruksenheter,
där en skogsbrukare är helt sysselsatt
inom sitt skogsbruk. Den frågan
hänvisades till jordbruksutredningen; vi
menade att den enligt sina direktiv har
att studera frågan.

Det är ju så att jordfonden har fått ett
rätt betydande tillskott, och dessa pengar
skall ju användas också för inköp av
skogsmark. Det måste betyda en förstärkt
möjlighet inom just det område
som herr Jacobsson var inne på, vilket
gör att man inte skall se det så negativt
som han gjorde. Jag vill ha sagt detta,
inte för att på något sätt försvara vare
sig den ena eller den andra parten, men
jag tycker man skall vara på det klara
med att om man har diskuterat ett förslag
i utskottet skall man veta på vilka
premisser man har gjort det, och man
skall kunna stå till svars för de handlingar
och de beslut som man varit med
om att fatta.

En sak som har varit föremål för mycken
diskussion och som framför allt herr
Jacobsson ansåg vara viktig är att stödet
åt stödjordbruket inte skulle få behandlas
på det sätt som utskottet velat göra.
Samma uppfattning har herr Nils-Eric
Gustafsson gett till känna.

Det är alldeles klart att man kan lägga
många synpunkter på denna fråga. Först
skulle jag vilja säga, att ordet »stödjordbruk»
enligt min uppfattning är en term
som är felaktig. Man borde i stället kalla
det för »deltidsjordbruk», för det är väl
det man menar.

Om man skapar ett jordbruk som skall
vara ett »stöd» för en industriarbetare,
så är detta felaktigt. En industriarbetare
behöver i dag inte det stödet. Men han
kan vara intresserad av att använda en
del av sin fritid för att syssla med ett
jordbruk eller ha sin familj sysselsatt
inom detta jordbruk. Han kan överta en
sådan gård — han ärver den kanske, eller
han köper den om han har intresse
för detta. Det är ingenting som vi skall
förhindra, men jag frågar mig, om det
verkligen är meningen att denna sak
skall inordnas under jordbruksrationali -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. in.

seringen. Var går i så fall gränsen mellan
deltidsjordbruk och ett fullt bärkraftigt
jordbruk? Det kommer att bli en oändlig
debatt om detta.

Det måste ändå finnas en målsättning
för hela vår jordbrukspolitik, och den
har sedan länge varit att försöka skapa
bärkraftiga enheter. Skall man lägga lokaliseringspolitiska
synpunkter på deltidsjordbruken,
vilket jag förstår att man
kan göra i olika delar av vårt land, så
må det vara riktigt, men då måste man
rycka undan problemet från jordbruksrationaliseringen
och lägga det på en
annan bog. Man kan inte hålla på och
plåttra med att man inom jordbruksrationaliseringens
ram skall ge samma
möjligheter för deltidsjordbruk som för
bärkraftiga jordbruk. Då vet jag inte var
man hamnar.

Detta är min personliga övertygelse,
och jag vågar fördenskull framhålla att
jag tror att man måste gå andra vägar
för att skapa dessa deltidsjordbruk.

Nu sitter en lokaliseringsutredning,
och den har även till uppgift att diskutera
dessa saker med 1960 års jordbruksutredning.
Man kan förvänta att ur den
mycket kloka behandling, som då säkerligen
måste komma till stånd, kommer
fram något positivt som kan tillfredsställa
just sådana intressen som de vilka
framförts av herrar Nils-Eric Gustafsson
och Per Jacobsson. Men att fortsätta med
att diskutera detta samtidigt som vi diskuterar
jordbruksrationaliseringen med
de stora krav som måste ställas för att
skapa bärkraftiga jordbruksenheter förefaller
mig inte vara riktigt.

Jag vet att i vissa delar av landet förekommer
rätt mycket deltidsjordbruk,
och det gör det också i andra länder. I
Amerika finns det former av deltidsjordbruk,
som alls inte är av någon så liten
omfattning. Men jordbrukets situation i
dag är ju den, att vi har ett ganska betydande
och besvärande produktionsöverskott.
Det är inte så stort, ty förvisso
är en halv miljard i detta sammanhang
inte särdeles mycket, men det är ändå
en marginalproduktion som är besvärlig.
Vi har det samtidigt som vi vet att det
pågår en effektiviseringssträvan inom

jordbruket för att ta ut mera per arealenhet,
och då måste vi vara på det klara
med att det blir nödvändigt att ta bort en
del areal ur jordbruksproduktionen. Detta
måste man vara klar över när man
diskuterar hela frågan om jordbruksrationaliseringen.

Vi måste behålla en bestämd målsättning
för jordbruksproduktionen, det vill
jag bestämt hävda. Den målsättningen
måste vara att skapa ekonomiska förutsättningar
för jordbruket att hävda sig i
konkurrensen med andra näringar. Vägarna
att nå dit är många — det finns i
det fallet inte någon enstaka väg som leder
till målet.

Prispolitiken är en av de viktigaste,
men det måste skapas ekonomiska resurser
och ges bättre kreditmöjligheter.
Rationaliseringen måste bedrivas på
många vägar —■ vi har effektivisering, vi
har storleksrationalisering, vi har arronderingsförbättringar
osv. Det skall vidare
ges nya tekniska möjligheter för oss,
men här återstår oändligt mycket att göra.

Tittar vi på byggnadssidan, ser vi att
det svenska jordbruket i dag är undermåligt
när det gäller byggnader. Men innan
man bestämmer sig på den fronten,
måste man ha klart för sig hur det svenska
jordbruket kommer att se ut, ty det
är byggnadsinvesteringarna som är så
dyra och svåra att komma till rätta med
på många håll.

Jag vill här ha sagt, att jag inte tror
att arealtänkandet, som ibland skymtar
fram i debatten, är något slags trollformel
som hjälper oss att lösa detta problem.
Arealen är en viktig sak, men
det finns många olika möjligheter att
skapa bärkraft inom jordbruket. Det
måste i alla fall vara en strävan att
de människor som är sysselsatta inom
jordbruket har full produktiv sysselsättning.
Det råder ingen tvekan om att
många jordbrukare i dag befinner sig
i den situationen att de skulle vilja
ha mera areal, ty då kunde de använda
maskinerna bättre och arbetskraften
bättre. Av den anledningen är storleksrationaliseringen
av stor betydelse i detta
sammanhang för att få en bättre

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, in. m.

drifteffekt. Men vi kan inte bortse ifrån
att man vid effektiviseringen kan beträda
många andra vägar, och det är
därför farligt att alltför mycket stirra
sig blind på arealtänkandet som sådant.

Det har inom jordbruket skett en betydande
rationalisering — herr Hermansson
påpekade det, och jag vill
understryka det. Om vi säger att det
inom jordbruket under en tjuguårsperiod
ägt rum en minskning av arbetskraften
med mellan 4 och 5 procent
per år, är detta ett bevis för att det
sker en ständig effektivisering, som är
mycket märkbar.

Men trots detta är ju jordbrukets situation
sådan, att vi inte har anledning
av säga annat än att den är mycket
besvärande. Jordbrukets ekonomi har
inte förbättrats trots denna effektivisering.
Det är värt att understryka detta,
eftersom det är så många som gör gällande
att det inte händer någonting och
att det går alldeles för långsamt på detta
område. Det är klart att detta kan sägas
på många håll, men det sker samtidigt
en mycket betydande rationalisering och
anpassning, fastän den är svår och kostnadskrävande,
och den kommer att fordra
tålamod och kräva resurser, om resultatet
verkligen skall bli vad vi önskar.

Jag tror att dessa frågor kommer att
vara föremål för diskussion under en
mycket lång tid framåt. Men jag har
velat säga detta därför att jag har en
känsla av att det är farligt att försöka
snedvrida diskussionen på det sätt herr
Jacobsson och herr Nils-Eric Gustafsson
gjorde. Yi får se ganska kallsinnigt
på detta, om vi verkligen vill komma
till rätta med dessa problem.

Det säges emellertid i debatten -—
och jag reagerade mot vad herr Berg
sade i frågan —■ att det är konsumenterna
som får betala jordbrukets exportförluster.
Jag vill säga att jag inte tror
att man kan se det så ensidigt. Vi har
ett exportbehov inom jordbruket på —
som jag sade -— en halv miljard, men det
är här fråga om en marginalproduktion.
Jordbruket kompenserar detta genom att
få ut mindre för sina produkter och genom
att betala slaktdjursavgifter för si -

na djur. Denna marginalproduktion är
naturlig inom en näring, där det inte
på något sätt kan sättas en gräns för
optimum. Vi måste vara på det klara
med att det föreligger stora svårigheter
att kunna anpassa produktionen efter
det inhemska behovet. Det förhåller sig
ju så, att de sista hundra kilogram
spannmål man tar ut per hektar kostar
mindre än de första hundra, och likaså
kostar de sista hundra litrarna mjölk
man tar ut av en ko mindre än de första
hundra. Vi har nämligen samma fasta
kostnader, och detta gör naturligtvis att
utvecklingen måste gå i riktning mot att
betydligt höja marginalproduktionen —
det ingår som helt enkelt ett led i strävandena
att rationalisera jordbruket.

Vi skall därför inte behöva ständigt
och jämt höra från konsumenthåll, att
deita är någonting som konsumenterna
får betala. Man tycks å andra sidan ha
mycket lätt att förstå Danmarks exportsvårigheter
och säger till oss jordbrukare:
»Se på Danmark -—■ Danmark bör
vara ett riktmärke för oss! Där finns det
ett effektivt jordbruk.»

Ja, Danmark har ett effektivt jordbruk,
men det har byggts upp på ett helt annat
sätt än vårt. Man har där importerat massor
av kraftfoder — 40 procent av det
kraftfoder som där användes är importerat,
medan vi importerar 7 å 8 procent.
Vi skulle naturligtvis kunna göra på
samma sätt som danskarna och effektivisera
vår produktion på samma sätt,
men då skulle det ju uppstå ett ännu
mycket mer besvärande exportöverskott.
Det kan vi inte göra, och det gör vi
inte heller. Vi försöker hålla produktionen
nere, och vi väntar att konsumenterna
skall ha förståelse för detta.

Vi måste alltså ha en marginalproduktion
här i landet, och det ingår som led
i nationaliseringssträvandena. Den dag
vi kan skära bort detta överskott helt
och hållet, kommer jordbrukarna att
vara glada, men det kräver bland annat
en mycket stor nedläggning av mark.

Det har här avgivits en blank reservation,
och jag tillhör dem som avgivit
reservationen. Den är blank därför att vi
inte vill ta upp denna fråga till något

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

slags omröstning. Det rör sig här om de
åtgärder som behövs i skördeskadeförebyggande
syfte. Reservationen är byggd
på motion nr 385 i denna kammare. Det
är ju så att vi har fått en skördeskadeförsäkring
här i landet, och vi vet ännu
inte vad den kommer att kunna ge, men
vi har en viss erfarenhet av och är medvetna
om att skördeskador aldrig kan
ersättas med någon form av försäkring.
Allt som kan göras för att förebygga sådana
skördeskador är vällovliga åtgärder,
och man måste därför peka på de
möjligheter som står till buds. Det pågår
ett visst forsknings- och försöksarbete
på detta område, men man arbetar
med alltför små resurser. Jag tror
därför alt ingenting vore mer positivt
och konstruktivt än att verkligen ge denna
forsknings- och försöksverksamhet
ekonomiska möjligheter att komma till
rätta med dessa problem. I fjol hade
jordbrukets forskningsråd 200 000 kronor
att fördela för dessa ting. I år föreslås
250 000 kronor för ändamålet. Vi
har föreslagit, att beloppet skulle höjas
med ytterligare 50 000 kronor. En hel
del av dessa pengar har kommit att användas
till andra ändamål än de egentligen
avsågs från början för. Bl. a. undersökes
en del åtgärder, som kan vidtagas
för att förbättra vattenavloppen,
som nu nedsmutsas av spillvatten från
samhällen och industrier.

Jag skulle med denna reservation bara
vilja vädja till jordbruksministern att
verkligen se konstruktivt och positivt
på denna fråga och för nästa budgetår
föreslå en höjning av anslaget. Med tanke
på kostnaderna för skördeskador,
t. ex. för inlösen av brödspannmål för
användning som foderspannmål, och på
de stora ekonomiska svårigheter, som
jordbrukarna många gånger möter när
de skall ta hand om dålig spannmål för
utfordring'', gäller det nog här mycket
små belopp i förhållande till vad man
på annat sätt får lägga ut för att komma
till rätta med skördeskadeproblemen.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
om utskottets skrivning beträffande förslaget
om anvisande av 10 miljoner kronor
till lagerhusbyggnader. Det är ock -

så här fråga om en rationaliseringsåtgärd.
Från jordbruksorganisationernas
sida har man begärt att få 10 miljoner
kronor till hjälp vid uppbyggnad av
spannmålslagerhus. Med den teknik man
använder numera vid skörden är det ju
ett faktum, att det blir allt större anhopning
vid lagerhusen på höstarna. Det blir
många gånger stora vänteköer. Då uppstår
försämring av den spannmål, som
skall ligga på lager och vänta. Det är
något av en verklig rationalisering, att
man snabbt kan ta hand om spannmålen
för torkning. Det är inte en fråga om
bidrag utan om en kreditgaranti. Det
borde därför vara riktigt, att riksdagen
biföll utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr talman! Man kan säga mycket
om jordbrukets rationalisering. Man har
väl anledning att ändå fästa uppmärksamheten
på de positiva sidorna i propositionens
förslag. Det innebär dock,
som jag ser det, en strävan att försöka
ge ökade ekonomiska resurser till finansieringen
av jordbrukets rationalisering.
Vad som här föreslås bör därför enligt
min mening hälsas med tillfredsställelse.

Jag skulle kanske för att vara elak
till sist kunna säga, att man får vara
glad över att det bekanta skrivfelet i propositionen
rättades till. Jag fruktar nämligen
att nästan vad som helst hade
kunnat hända, om felet inte hade rättats
till innan propositionen behandlades i
jordbruksutskottet, så oförvitligt konungsliga,
som vissa av utskottets ledamöter
är när det gäller förslag som
läggs fram på detta sätt.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I den debatt, som förs
nu för tiden om jordbrukets rationalisering,
liksom i den debatt, som förts här
i kammaren, lägger man enligt min mening
alldeles för stor vikt vid den s. k.
strukturrationaliseringen — storleksrationaliseringen.
Man gör gällande, att
den bedrives i alltför långsam takt och
att det inte sker tillräckligt många sammanläggningar.
Det mindre jordbruket
försvinner inte tillräckligt hastigt.

Det är enligt min mening en alldeles

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m,

felaktig inställning att betrakta rationaliseringsproblemet
såsom i främsta rummet
ett problem om storleksrationaliseringen.
Det finns många andra anledningar
än en alltför liten areal till att
jordbruket har en dålig bärkraft. En
mycket viktig anledning är t. ex. bristfällig
dränering. Man skulle kunna säga,
att man inte vinner mycket, om man
t. ex. lägger tillsammans två mindre
jordbruk, som är dåligt dränerade, och
får ett större. Man får då ett större
jordbruk, som också har dålig bärkraft.
Om man i stället vidtog dräneringsåtgärder,
skulle man i stället kanske få två
jordbruk, som är bärkraftiga.

En annan anledning till dålig bärkraft
är att jorden är otillräckligt kalkad. I
detta avseende har, som säkert många i
kammaren vet, skett en enligt min mening
ganska ödesdiger utveckling, i det
•att det kalkningsbehov, som föreligger
hos den svenska jorden, inte tillgodoses
på långa vägar. Det finns även
andra anledningar till att avkastningen
inte blir den optimala, bl. a. med näringstillförseln
sammanhängande orsaker.

Jag menar därför, att det är felaktigt
att lägga alltför stor vikt vid storleksrationaliseringen.
Av denna anledning
bär jag tillåtit mig att i en motion föreslå,
att då det gäller aktuella fall, där
det blir fråga om rationaliseringsåtgärder,
borde man först undersöka vilken
form av rationalisering, som i det föreliggande
fallet kan förväntas ge det bästa
resultatet. Man skulle då säkerligen i
många fall komma fram till att det inte
alls bör bli fråga om en sammanläggning
utan om helt andra åtgärder.

I det utlåtande, som vi nu debatterar,
uttalar utskottet, att för att en ökad
strukturrationalisering skall kunna få
full effekt bör den följas genom rådgivning
till berörda jordbrukare. Som exempel
på de råd, som kan ges, nämner
man övergång till fjäderfäskötsel och fåravel.
Denna rådgivning är naturligtvis
i och för sig mycket befogad, men jag
tror, att de exempel, som här har valts,
är dåligt valda. Fjäderfäskötseln är en
gren av animalproduktionen, som kan

automatiseras i större utsträckning än
kanske någon annan. Man kan därför
inte göra gällande, att den bör kunna bli
en tämligen allmän produktionsgren vid
jordbruken. Jag tror nämligen att det i
främsta rummet här gäller att förbättra
betingelserna för produktionen från jorden,
dvs. se till att jordarna blir sådana
som de bör vara för att kulturväxterna
skall ge största möjliga avkastning.

Det har också talats här i kammaren
om att man, då det gäller jordbrukets
rationalisering, också måste ta hänsyn
till konsumenternas intressen, och det
sades t. ex. i onsdags, att jordbruket
måste underhållas med konstgjord andning
för att över huvud taget kunna
leva. När man talar om konsumenternas
intressen vill man så att säga förmedla
den uppfattningen, att vi här i Sverige
skulle ha särskilt höga priser på jordbruksprodukter.
I själva verket är situationen
den, att produktpriserna här i
Sverige ligger ungefär i nivå med priserna
i genomsnitt för Europa. Att vi
ligger så pass gynnsamt till beror kanske
framför allt på att vi har ett av de
högst mekaniserade jordbruken i världen.
Det finns egentligen endast två länder,
som ligger före oss i fråga om mekaniseringsgrad.
Trots att vi numera
inte som förr ligger i täten då det gäller
avkastningen per hektar, så har vi
i alla fall en mycket hög produktivitet
och det är anledningen till att vi kan
hålla kostnaderna nere. Skulle vi i våra
kalkyler sätta in t. ex. de löner, som betalas
i låt oss säga Italien, så skulle vi
här i Sverige sannolikt ha de lägsta produktpriserna
i hela Europa.

Därför är det inte riktigt att tala om
att man genom att ge möjligheter för
jordbruket i det ena eller andra avseendei,
t. ex. för rationalisering, även om
det kostar en hel del pengar, därmed
belastar konsumenterna. Det finns inte
någon anledning att klaga över resultatet
av Sveriges jordbruk. Vårt jordbruk
står visserligen inte på själva toppen
men dock bland de allra bästa, och vi
har ju utomordentliga produktionsbetingelser
ända från Skåne och upp till
Tornedalen.

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Låt mig också, herr talman, säga ett
par ord om möjligheterna för det mindre
jordbruket att existera. Jag skulle vilja
säga att det mindre jordbruket i alla
fall bör beredas samma möjligheter som
det större i fråga om exempelvis lån.
Det finns många mindre jordbruk som
drivs med mycket gott resultat, och
varför skall inte en liten jordbrukare
ha samma möjligheter att få lån som
t. ex. en större? Man ger dem den möjligheten
i fall de har ett förvärvsarbete
under en viss period, t. ex. skogsarbete,
men varför skall inte en småbrukare,
som har en mera stadigvarande
annan verksamhet under ett par timmar
varje dag vid sidan om sitt eget jordbruk
kunna få samma förmåner? Genom
den senaste utvecklingen på det maskinella
området med maskinstationer
och möjligheterna till gemensam maskinanvändning
kan en liten jordbrukare
utnyttja sin arbetskraft på ett helt
annat sätt än vad som var möjligt förr i
tiden.

Vidare har vi andra möjligheter, sådana
som också behandlas i propositionen,
nämligen gemensamhetsanläggningar.
Det är självklart att gemensamma anläggningar
t. ex. för animalieproduktion,
kan vara utomordentligt värdefulla, och
jag tror att det är en riktig linje för utvecklingen,
men om man har gemensamhetsanläggningar
bör sådana anläggningar
kunna ha som medlemmar jordbrukare
med både stora och små jordbruk.
Man bör där, menar jag, inte
diskriminera innehavarna av det mindre
jordbruket.

Jag ber, herr talman, med stöd av vad
jag nu har sagt att få yrka bifall till den
av mig i denna kammare väckta motionen
nr 739 och till reservationen till
detta utskottsutlåtande nr 1) av herr
Hermansson m. fl.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! I den överenskommelse
som träffades mellan regeringen och representanter
för jordbrukets organisationer
i mars månad i år konstaterades,
att det var nödvändigt att ytterligare på -

skynda den rationaliseringsverksamhet
som pågår inom jordbruksnäringen. I
det syftet utlovade regeringen att medverka
till en kraftig uppräkning av anslag
och kreditramar för både yttre och
inre rationalisering, och jordbrukets organisationer
förklarade i detta sammanhang
att de var beredda att genom upplysning
och rådgivning kraftigt stödja
denna verksamhet.

Jag skulle gärna vilja konstatera, att
det är glädjande att den proposition, som
nu är behandlad av utskottet när det
gäller rationaliseringsverksamheten, har
fått ungefär samma behandling som propositionen
om prisregleringsåtgärder. Såvitt
jag förstår kommer riksdagen nästan
enhälligt att godtaga det förslag som här
förelagts. Det är glädjande och utgör enligt
min mening en god grund för fortsatta
strävanden för att främja den
svenska jordbruksnäringen.

Det finns dock en reservation, som
måste inge åtskilliga betänkligheter hos
dem som läser denna reservation noga.
Jag lyssnade med intresse till herr Isacson.
Jag kan faktiskt avstå från att säga
en del av vad jag hade tänkt säga i dag
därför att han i första delen av sitt anförande
pekade på mycket väsentliga
ting i detta sammanhang.

Herrarna Hermansson, Pettersson, Jacobsson
och Hansson i Skegrie — den
sistnämnde utskottets ordförande — vill
nämligen dels att stödet skall kunna lämnas
även till förvärv och drift av jordbruk
som inte representerar full bärkraft
och dels att stöd för förvärv av
stödjordbruk bör kunna lämnas även då
stödjordbruket inte är ett lämpligt komplement
för andra sysselsättningar än de
rent säsongbetonade. Om riksdagen skulle
besluta, att förvärvsstöd och driftstöd
skulle allmänt utgå till jordbruk som inte
representerar full bärkraft, skulle det innebära
en tillbakagång till de förhållanden,
som rådde före 1947 års riksdagsbeslut
om de nya riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Enligt bestämmelserna i
1948 års kungörelse om jordbruksegnahemsverksamheten
skall nämligen den
stödgivningen inriktas på förvärv av bärkraftiga
jordbruk och stödjordbruk. En -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

ligt motsvarande nu gällande bestämmelser
skall stödgivningen inriktas på att
underlätta förvärv av brukningsenheter,
som har förutsättning att bestå som självständiga
brukningsenheter på längre
sikt, och på stödjordbruk.

Som herr Isacson framhöll har dessa
bestämmelser godtagits enhälligt av 1959
års jordbruksutskott. Inte minst med
hänsyn till att i dag utskottets ordförande
står bakom reservationen, anser jag
det nödvändigt att här fråga herr Jacobsson
och andra, som också givit stöd åt
den, om de verkligen menat, att vi skall
frångå det som vi 1947 var överens om.

Reservanternas yrkande innebär, att
förvärvslånen skall bidra till att konservera
brukningsenheter, som inte har förutsättning
att bereda brukaren och hans
familj tillfredsställande utkomst. Det
måste uppenbart vara fel om staten genom
kreditgaranti hjälper unga, skickliga
jordbrukare att skaffa sig jordbruksföretag,
som helt enkelt inte kan ge dem
skälig försörjning.

Det bör observeras att enligt propositionen
och även enligt utskottsutlåtande!
kommer jordbruksförvärvslån, följaktligen
också driftlån, att kunna beviljas i
sådana fall där jordbruken inte nu är
bärkraftiga, men där man genom en nära
förestående yttre rationalisering kan påräkna
att komma fram till full bärkraft.

När det gäller stödjordbruken innebär
propositionen och utskottets utlåtande
en skärpning i förhållande till nuvarande
bestämmelser. Jag kan gärna förklara
anledningen till detta.

Det är faktiskt en följd av att vi i dag
lever i ett helt annat samhälle än för
trettio, fyrtio år sedan. Då utdelades rikligt
med egnahemslån och stöd till arbetarsmåbruk,
som då bildades litet varstans
i vårt land. I dag är situationen annorlunda.
Folk ställer andra krav på
standard i dag än vad man gjorde på den
tiden, och det är nödvändigt att anpassa
brukningsenheterna med hänsyn till detta.
Därför är det sagt, att lånegaranti
fortsättningsvis endast skall beviljas om
särskilda skäl talar därför.

Herr Isacson har nyss utvecklat syn -

punkter på detta som gör att jag i stort
sett kan gå förbi denna fråga. Jag instämmer
med honom däri, att det får
anses orimligt att den som har årssysselsättning
genom industriarbete skall kunna
få stöd till att förvärva ett sådant här
eget hem och på det viset skaffa sig en
extra arbetslöshetsförsäkring, som inte
kan vara nödvändig speciellt för honom.
Någon av remissinstanserna pekade på
att vederbörande sålunda skulle få möjlighet
att skaffa sig en billig bostad och
samtidigt erhålla hög belåning. Det kan
ju inte finnas skäl att låta en rationaliseringskungörelse
för jordbruket medföra
sådana konsekvenser.

Efter onsdagens debatt bör jag kanske
understryka, att det här inte är fråga om
att hindra någon från att förvärva stödjordbruk
om han så vill. Här är det fråga
om i vilka fall som staten genom ekonomiskt
stöd skall främja att ett sådant förvärv
kommer till stånd.

När jag lyssnade till herr Gustafssons
och herr Jacobssons inlägg i onsdags,
fick jag faktiskt en obehaglig känsla av
att det finns människor, som alltjämt lever
kvar i en förlegad uppfattning och
har ett känsloladdat betraktelsesätt, som
jag faktiskt inte trodde hörde till dagens
jordbruksdebatt. Utgångspunkten här
måste vara: Vad skall vi göra för att
främja verksamheten inom en näringsgren?
Jo, vi måste ju sikta till det som är
värdefullt. Här blir det fråga om att ge
dem som sysslar inom jordbruksnäringen
förbättrade utkomstmöjligheter i olika
avseenden.

Man säger, att rationaliseringsåtgärder
inte kan lösa alla problem. Det säger herr
Gustafsson, och det lät nästan som om
herr Osvald hade ungefär samma uppfattning.
Herr Jacobsson säger också, att
vi vet så litet om framtiden, och det gör
att vi måste vara försiktiga.

Det är naturligtvis så rätt som det är
sagt, att rationalisering inte kan lösa alla
problem och att vi inte vet så mycket om
framtiden. Men vi kan väl vara överens
om att årsmånen växlar, att jordbruket
är beroende av väder och vind, beroende
av marknadsförhållanden, beroende av

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

konsumtionsinriktning liksom också av
forskning och utbildning, kapitalförsörjning
o. s. v.

Om vi alltså är överens om att så
många andra faktorer här spelar in så
är det en sak men det ger inte skäl för
oss att inrikta stödgivningen från samhällets
sida på sådana jordbruk som har
sämst förutsättningar att kunna bestå
i dagens samhälle? Jag tycker inte att
den argumentation som man här för är
särskilt stark.

Herr Jacobsson säger att vi ju inte
kan veta något om framtiden. Men det
är väl en känsla som vi ofta har när vi
behandlar ärenden här i riksdagen, att vi
har svårt att föreställa oss hur det kommer
att bli i framtiden. Han varnade oss
för att tillämpa schabloner och sade att
vi måste söka komma fram till en förnuftig
bedömning. I en kungörelse eller författning
måste det ju dock alltid finnas
vissa regler eller schabloner uppställda.
Det är helt enkelt ofrånkomligt. Det får
ju inte vara rena godtycket som blir
bestämmande för hur lantbruksstyrelsen,
våra olika organ på jordbrukets område
och i sista hand Kungl. Maj :t skall
handla i dessa frågor. Vi måste helt enkelt
ha vissa regler som fastställs av riksdagen,
och vi kan inte komma ifrån
den saken.

Jag vet att herr Jacobsson har mycket
djupgående insikter i bostadsfrågan, kanske
betydligt mer djupgående än vad han
har när det gäller jordbruksfrågor. Han
sitter med i statsutskottet och har gång
efter gång varit med om att besluta regler,
efter vilka stöd skall ges från samhället
till anskaffande av bostäder. Bostaden
skall enligt dessa regier ha en
viss storlek, utrustning o. s. v. Vi har
varit överens om att ställa sådana krav
för bidrag från statens sida när det gäller
bostäder. Det kan väl inte då vara
orimligt att vi även när det gäller jordbruket
ställer upp vissa förutsättningar
för att staten skall vara med att bidraga
till finansieringen, antingen, detta nu
sker i form av garantier eller direkta lån.

Om man verkligen menar, att samhället
skall medverka till tillkomsten av
jordbruk som inte är bärkraftiga och

inte är utvecklingsbara, glider man i
sitt resonemang förbi en viktig fråga som
man i så fall måste ställa sig. Antingen
måste man lämna dessa människor åt
sitt öde och låta dem försörja sig bäst
de kan, eller också måste vi komplettera
den nuvarande hjälpen med andra åtgärder.
Vi ger redan nu ett särskilt stöd
till småbruket i form av ett årligt anslag
på ungefär 100 miljoner kronor. Om
jag antar att det finns kanske 100 000
småbrukare i landet, som har glädje
av detta stöd, betyder det att vi i dag vid
sidan av allt det andra ger ett speciellt
bidrag på ungefär en tusenlapp till var
och en av dessa människor, som alltså
arbetar under dessa besvärliga förutsättningar.

Är avsikten, måste jag fråga, att vi skali
öka anslaget för detta ändamål? Vill man
här få till stånd ändrade betingelser, eller
siktar man kanske till att genom
prispolitiska åtgärder öka förutsättningarna
även för denna del av det svenska
jordbruket?

Skulle det senare vara fallet är jag
ytterst pessimistisk om möjligheterna att
nå det avsedda målet. Enligt den statistik
som vi nu har till underlag för vår diskussion
har nämligen även brukare,
som sitter på brukningsenheter som har
de mest gynnsamma odlingsbetingelser,
svårt att nå upp till en inkomstnivå jämställd
med industriarbetarlönerna. Hur
skall det då bli möjligt för oss att ge
dessa människor på de små brukningsenheterna
några utsikter att där kunna
få en tillfredsställande försörjning?

Herr Jacobsson och även herr Osvald
varnade för schematiskt tänkande i
arealer. Jag vill då göra dem uppmärksamma
på att det i propositionen står:

»På dessa enheter--— kan vanligen

varken den mänskliga arbetskraften eller
modern teknisk utrustning rationellt
utnyttjas.»

Försiktigare kan man väl inte uttrycka
sig. Ingen människa föreställer
sig väl att det i allmänhet skulle vara
möjligt för innehavarna av dessa små
brukningsenheter att försörja sig och
sin familj på dylika små enheter. Jag
tycker att skrivningen på denna punkt

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

är så försiktig att även större j ordromantiker
än herr Jacobsson skulle kunna
ansluta sig till den.

Sedan säger herr Osvald att man här
skjutit fram storleksrationaliseringen i
förgrunden, men att det finns många
andra möjligheter, t. ex. kalkning, att
öka produktiviteten. I stället för att
slå samman två jordbruk kan man, menade
herr Osvald, försöka förbättra
vart och ett av de båda jordbruken så
att de ger sina två innehavare skälig utkomst.

Jag har all respekt för herr Osvalds
ihärdiga kamp att även andra möjligheter
bör beaktas när det gäller att förbättra
vårt jordbruk. I det fall som
han här beskriver måste vi emellertid
också ta hänsyn till den situation som
hela vårt jordbruk befinner sig i. Vi måste
då också söka bilda oss en uppfattning
om hur framtiden kommer att bli
och hur våra möjligheter att avsätta ett
produktionsöverskott kan komma att te
sig i framtiden. Då tror jag att det måste
vara en fördel att på dessa båda små
enheter endast ha en man, eller en familj,
som skall ha sin utkomst ur den jorden,
i stället för att där ha två familjer.

Jag tycker nog även att herr Osvald
kanske litet alltför lättvindigt tog på frågan
om producentpriserna i vårt land
i förhållande till motsvarande priser i
andra länder. Om det är så, vilket åtminstone
de uppgifter jag har tyder på,
att vi här i landet ligger ungefär 5 procent
över genomsnittet i andra jämförbara
länder i Europa, betyder ju dock
detta, att jordbrukspriserna hos oss ligger
förhållandevis högt och att vi i varje
fall inte befinner oss i den bästa situationen
härvidlag.

Sedan tycker jag, herr Osvald, att talet
om levnadskostnaderna är ett fullständigt
ohållbart resonemang, Anledningen
till att vi har höga lantarbetarlöner
är att vi har en god ekonomisk
utveckling i vårt samhälle. Det är helt
enkelt nödvändigt att jordbruket betalar
skäligt för det arbete, som utföres där,
för att över huvud taget få människor
att vilja engagera sig i detta arbete. Vi
har ju ställt upp samma målsättning för

jordbrukarna; de bör också få ta del av
den höjning i levnadsstandard som andra
medborgargrupper får. Vi har till och
med gått så långt, att vi fört in industriarbetarlönerna
som beräkningsgrund
när det gäller att fastställa vilken inkomst
en jordbrukare bör få.

Det är ofrånkomligt att vi har höga löner.
Skulle vi försöka tänka oss bort
från detta förhållande och tänka oss en
återgång till låga löner för att därigenom
få lägre priser — vilket väl var
den möjlighet som herr Osvald pekade
på — vill jag säga att vi saknar förutsättning
för en sådan utveckling; det
är orimligt att resonera på det sättet,
anser jag.

Herr Osvalds inlägg beträffande lånemöjligheterna
för de små jordbruken
har jag redan berört. Det kommer att
finnas förutsättningar för vissa människor
att få lån för stödjordbruk.

Dessutom vill jag säga, att utskottet
på ett par punkter har frångått propositionen,
bl. a. när det gäller maximibeloppet
för driftlån. På denna punkt
har utskottet enhälligt ansett att man i
vissa fall skulle kunna tänka sig att gå
upp till 50 000 kronor i fråga om dessa
lån. Jag har inte direkt någon erinran
att göra mot detta förslag. När vi föreslog
40 000 kronor, innebar det en fördubbling
av det belopp som nu utgår.
Jag har alltså ingenting att erinra, om
riksdagen finner att vi kan sträcka oss
ännu längre i vissa fall.

Men på en annan punkt har utskottet
frångått vad som är föreslaget i propositionen,
nämligen beträffande kreditgarantilånen
för lån till lagerhus för jordbruksändamål.
Jag föreställer mig emellertid
att det är med lottens hjälp som
utskottet kommit till denna uppfattning.
Propositionens förslag att bibehålla låneramen
för lagerhus vid ett oförändrat
belopp på 4 miljoner kronor får ses mot
bakgrunden av att vid överläggningar
med jordbrukets organisationer och enligt
den överenskommelse, som därvid
träffades, vissa åtgärder förutsattes,
bl. a. att regeringen skulle undersöka
möjligheterna till att institutionellt förbättra
jordbrukets kreditmöjligheter.

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Det är nämligen så, att kreditgarantien
till lagerhus till den ojämförligt största
delen avser lagerhus som uppföres av de
olika centralföreningarna — det är alltså
jordbrukets egna organisationer som
svarar för dessa. Det betyder således
endast att man får billigare kapital, och
med de lånemöjligheter som har förelegat
under den senaste tiden föreställer
jag mig att det inte funnits några direkta
svårigheter att erhålla lån från andra
håll. Vi kan också se hur man inom
jordbrukets organisationer har varit beredd
att satsa ganska betydande belopp
för att förvärva kvarnar och vidtagit
andra sådana åtgärder, vilka alltså inte
ger uttryck åt att läget varit så besvärande.

Jag har som sagt inte funnit anledning
att öka på de belopp som f. n. anvisas
på denna punkt, särskilt med hänsyn
till den utfästelse som vi har gett
att undersöka förutsättningara för kreditmöjligheter.

Med detta, herr talman, har jag framfört
de synpunkter som jag velat anföra
i debatten.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag får tillfälle att sedermera
återkomma till några väsentliga
saker som jag tycker behöver understrykas.
Nu skall jag nöja mig med
endast två små anmärkningar.

Den första är en komplimang till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för att han i alla fall snuddat
vid likställighetsbegreppet. Jag hade
trott att efter de förhandlingar som nu
förts mellan jordbrukets organisationer
och regeringen detta begrepp var så att
säga belagt med tabu i viss utsträckning.
Jag vill som sagt ge min komplimang
till statsrådet för att han var inne
på den saken.

Sedan vill jag anknyta en liten smula
till vad herrar Isacson och Holmqvist
var inne på när det gällde de små jordbruken,
nämligen en klar och tydlig
linje beträffande jordbruksegnahemmen.
Herr Isacson argumenterade där -

vid ungefär så, att med den utveckling
som vår industri nu visar är det inget
stöd för en industriarbetare att ha ett
jordbruksegnahem, och statsrådet var
inne på en liknande linje. Det var för
övrigt riktigt vackert att se hur de
kompletterade varandra.

Jag vill göra en liten reflexion. Jag
har ingen anledning att på något vis
ingå på frågan om det stora miljardbelopp
som för någon tid sedan voterades
igenom när det gällde bostadsegnahemmen.
Men det kan hända att människor
ute i bygderna gör en jämförelse mellan
den inställning som där intogs och de
synpunkter som anläggs på frågan om
jordbrulcsegnahemmen, där själva begreppet
och ordet skall rationaliseras
bort av bara farten. Jag menar att detta
är rätt egenartat; det är dock så, att
inom vissa delar av näringslivet och för
vissa bygder betyder möjligheten att ha
ett litet jordbruk att falla tillbaka på,
även om det inte kan anses bärigt eller
ens ha någon möjlighet att bli det, något
så pass värdefullt, att man inte vill uppge
möjligheten. Detta särskilt om man
tänker på den konjunkturkänslighet som
det svenska skogsbruket har och som
gör att man inte alltid kan från det ena
året till det andra räkna med samma
jämna och fulla sysselsättning som man
på andra håll vant sig att anse så naturlig.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vågar inte hoppas
att jag på denna korta tid skall kunna
dämpa den oro och den olust som mina
anspråkslösa påpekanden i onsdags
tycks ha vållat koalitionen Isacson-jordbruksminister
Holmqvist. För den som
uppmärksamt följde vad jag sade var
det väl uppenbart att jag ville göra
åtskilliga reservationer. Framför allt betonade
jag starkt att vi här rör oss på
ett område, där man nog med skäl kan
ha olika meningar och där jag tror att
vi är ute på så pass osäker mark att man
inte bör falla för alltför tvärsäkra bedömningar.

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Statsrådet inledde med att tala om
prisuppgörelsen mellan jordbrukets förhandlare
och regeringen och vad som i
det sammanhanget utlovats beträffande
rationaliseringssträvandena. Jag känner
mig inte särskilt bunden av denna överenskommelse,
även om jag väl har den
meningen att vad som är överenskommet
givetvis skall hållas. Jag vet inte
heller vilka utfästelser jordbrukets förhandlare
har gjort i det sammanhanget
— det känner ju statsrådet själv bäst
till —• men jag har svårt att föreställa
mig att man från jordbrukarnas sida i
den överenskommelsen har gått in på
några detaljer om hur rationaliseringen
i de enskilda fallen skall genomföras.
Jag förmodar att man har varit överens
om att vi behöver eu rationalisering av
det svenska jordbruket och att vi också
behöver en storleksrationalisering, kanske
en ganska omfattande sådan, är jag
medveten om. Men jag tvivlar på att
man i denna överenskommelse har gått
in på detaljer som nödvändigtvis måste
innebära några väsentliga skärpningar
beträffande det mindre jordbrukets förhållanden
i jämförelse med vad som
för närvarande råder.

Jag måste fråga mig vad man här
egentligen är ute efter. Det hänvisas till
1959 års rationaliseringslcungörelse,
egnahemslcungörelsen, och det sägs att
avsikten inte är att göra några ändringar
i den. Nej, det är möjligt, men nog
tycker jag att man, när man läser statsrådets
proposition och statsrådets anförande
i den, får ett starkt intryck av
att meningen ändå är att man skall försöka
åstadkomma en ny giv och en
skärpning, som på ett mera påtagligt
sätt just siktar in sig på storleksrationaliseringen
och allt vad därmed sammanhänger.
Annars kan jag inte förstå varför
man har ansett det nödvändigt att
ägna så mycken tid åt argumenteringen
just på den punkten.

Beträffande frågan om den fulla bärkraften
sade jag i mitt anförande i onsdags
att när man diskuterar om den
fulla bärkraften i ett jordbruk så rör
man sig med ett mycket tänjbart be 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr 25

grepp. Det finns otaliga exempel på stora
jordbruk som bär sig dåligt, och det
finns många exempel på relativt små
jordbruk som ger överraskande goda resultat.
Det beror härvidlag i så hög grad
på brukarens kvalifikationer och andra
omständigheter, saker som inte alltid
är så lätta att fånga in i bilden. Därför
tror jag att varje jämförelse härvidlag
måste bli föga vägledande.

Herr statsrådet tog också upp frågan
om mina kvalifikationer att bedöma
jordbruk och vad därmed sammanhänger.
Han ansåg att jag hade väsentligt
större kunskaper när det gäller bostadsfrågan
och dithörande frågor. Jag
skall inte alls yttra mig om den saken.
Jag vill bara tala om för herr statsrådet
att jag under större delen av mitt liv varit
praktiskt verksam inom skogs- och
jordbruket och därför inte är helt främmande
för de problem som vi här diskuterar.

Statsrådet säger att det i detta sammanhang
är så lätt att komma in på
känsloladdade resonemang. Ja, det är
lätt att göra det för den som har levat
och varit verksam inom det mindre jordbrukets
krets och som känner de resonemang
man där för och de engagemang
man där binder sig vid. Det är möjligt
att det ligger en smula känsloladdade
synpunkter bakom de tankegångar som
jag här försökt ge uttryck åt, och det är
möjligt att det bakom dem kan sägas ligga
något av landsbygdsromantik. Jag är
emellertid övertygad om att ett mycket
stort antal jordbrukare i dag föredrar
att stanna inom jordbruket och att arbeta
som verksamma jordbrukare, även
om det skulle ge en något mindre inkomst
än utövare av jämförliga yrken
har på andra områden och inom
industrien. Det är möjligt att det finns
jordbrukare som anser att jordbruksyrket
ändå i sig innesluter så pass väsentliga
värden vid sidan av den direkta
ekonomiska behållningen, att de i alla
fall föredrar att stanna inom yrket och
där skaffa sig sin bärgning. Man kan
kalla det för romantik, och man kan
säga att det är känsloladdat och verk -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

lighetsfrämmande, men jag tror ändå att
det för många människor är en väsentlig
realitet.

Jordbruksministern var också inne på
frågan om konsumenternas intressen
och jordbrukspriserna. Jag hinner emellertid
inte nu beröra dessa frågor. Det
är möjligt att jag kan få tillfälle att komma
tillbaka till dem senare under debatten.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr jordbruksministern
missuppfattade mig, då
jag drog in frågan om lönerna inom det
italienska jordbruket. Det har naturligtvis
aldrig varit min mening att opponera
mot de lönekostnader vi har inom
det svenska jordbruket. Vad jag ville ha
sagt var endast, att om vi räknar med de
italienska lönerna i kalkylerna för
svenskt jordbruk, så skall vi finna att vi
får lägre produktpriser än något annat
europeiskt land. Den saken har jag stöd
för också i det material som finns tillgängligt
inom jordbrukets utredningsinstitut.

När vi nu har kommit överens om
att hålla en sådan lönestandard, att jordbrukarna
så småningom kan nå upp till
en inkomst likvärdig med jämförbara
gruppers, då menar jag att också konsumenterna
måste ta konsekvensen av
det beslutet. Men när jag pekar på denna
detalj är anledningen att den visar
att produktiviteten i Sverige i själva verket
ligger mycket högt. Därför är det
enligt min mening oriktigt att säga att
den svenska jordbruksproduktionen behöver
minskas. Det ständiga talet om att
minska arealen och minska produktionen
skapar, skulle jag vilja säga, ett
missmod inom stora jordbrukargrupper
och kanske även en viss ovillighet bland
ungdomen att ägna sig åt ett jordbruk,
som den skulle vara mycket väl skickad
för.

Vad skall vi då göra med överskotten?
Ja, jag har många gånger sagt att det
egentligen är skandalöst, att man talar
om överskott i en värld där två miljar -

der människor inte har tillräckligt att
äta. Vi skulle kunna använda våra överskott
för att hjälpa de svältande miljonerna
i världen. Detta göres nu i FAQ:s
regi; det kunde också göras på bilateral
basis och — skulle jag vilja säga — i
EFTA:s regi. Det är viktigt, att man gör
klart för sig att vi har möjligheter att
på ett nyttigt och för hela världen gagnande
sätt använda de överskott, som vi
eventuellt skulle kunna komma fram
till.

Låt mig sedan säga ytterligare ett par
ord om det som också jordbruksministern
var inne på, nämligen förvärven
av mindre jordbruk. Om t. ex. en person
bär sysselsättning inom skogsbruket och
för övrigt önskar sysselsättning i jordbruket,
då skall han kunna få stödet,
men om en jordbrukare har annan verksamhet
skall han inte få samma möjlighet.
Låt oss ta ett konkret fall: om en
jordbrukare är intresserad av någon
speciellt arbetskrävande eller inkomstgivande
gren av växtodlingen, t. ex. bärodling,
då skall han inte ha den möjligheten
till hjälp. Varför skall inte den
enskilde få ha valfrihet i detta hänseende?
Bör inte en man, som vill ägna sig
åt jordbruk, åt växtodling, husdjursskötsel
eller vad det nu kan vara, själv
kunna få avgöra, om han vill ha en
sådan syselsättning eller inte och ändå
få det erforderliga stödet? Enligt min
mening borde det vara självkart, att
han skall kunna få ett sådant stöd.

Detta skulle ingalunda behöva leda
till en alltför långsam takt i den nu
eftersträvade storleksrationaliseringen.
Jag tror för min del, att den rationaliseringen
kommer att fortgå ändå — det
finns ju många äldre jordbrukare, som
inte så värst länge till kan fortsätta sin
verksamhet, och därför kommer med
all sannolikhet många jordbruk att bli
sammanlagda; vi behöver inte göra någonting
särskilt för att påskynda storleksrationaliseringen.
Däremot skulle vi
behöva göra mycket för att få våra jordar
bättre torrlagda och kalkade och
bättre försörjda med näringsämnen.

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, in. m.

Herr GUSTAFSSON, NILS-EKIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr jordbruksministern
må förlåta mig om jag allra försi
vill säga några ord till herr Berg. Han
talade i onsdags om »konstgjord andning»
och menade självfallet att någonting
sådant var alldeles felaktigt när
det gäller jordbrukspolitiken. Låt mig
bara göra den reflexionen, att när man
kommer från Karlskrona och bor i
närheten av ett varv där sådana andningsövningar
tagit rätt stora proportioner
så verkar det onekligen litet förmätet
att man i jordbruksdebatten vill
använda en dylik liknelse.

Men så till herr jordbruksministern.
Jag är glad över att han nu har klarlagt
en del punkter som man åtminstone
i onsdags måste sätta många frågetecken
för även efter utskottets talesmans inlägg.
Jag är också mycket glad över att
jordbruksministern fortfarande heter
Eric Holmqvist och inte Birger Isacson
— även om de båda herrarnas argumentering
är snarlik, tycker jag att jordbruksministern
i alla fall har hållit sin
argumentering på ett sakligt mycket,
mycket högre plan.

Jag vill instämma med herr statsrådet
i att överenskommelsen naturligtvis
innebär att rationaliseringsverksamheten
skall intensifieras; och det finns
ingenting i mitt anförande under onsdagen
som motsäger den uppfattningen.
Men vad jag har satt frågetecken för
i min motion och även i mitt nämnda
anförande är just att man — och jordbruksministern
har fastslagit att proposition
nr 125 har den innebörden —
skall begränsa de nuvarande möjligheterna
till statligt stöd för rationaiiseringsverksamhet
inom småbruket. Då har
jag frågat mig: Varför inte vänta på
den stora utredning som tillsattes 1960
och vars resultat kommer nästa år?

Här kommer jag återigen fram till det
som både jordbruksministern och herr
Isacson var inne på, nämligen att småbruksfrågan
inte får ses enbart som en
jordbrukspolitisk fråga. Det var just vad
jag också betonade. Efter vad jag kan
förstå innehöll direktiven till 1960 års

utredning att den skulle se på dessa
saker ur en bredare synvinkel än de
strikt jordbrukspolifiska. Jag anser att
det ■— åtminstone för den landsdel jag
kommer ifrån — är av mycket väsentlig
betydelse att det också blir på det sättet.
Vi vet inte vad 1960 års jordbruksutredning
kan komma fram med, men vi vet
att den skall komma med ett förslag, och
jag försäkrar att den oro som jag gav
uttryck för här beträffande många enskilda
människors och många bygders
situation inte är overklig utan existerar.
Jag tror inte att man får ta saker och
ting så förfärligt självklart att man
gör skärpningar som kanske skulle kunna
få resultat varom man ingenting säkert
vet men där tendensen dock tyder
på ökade svårigheter.

Jag vill alltså fråga herr statsrådet
vad det är som gjort att man inte har
kunnat vänta till år 1964 med att lägga
fram detta förslag. Man hade då kunnat
få en bredare utblick över dessa för
hela samhället mycket betydelsefulla frågor.
Herr statsrådet säger att jag hyser
en förlegad uppfattning. Ja, kanhända
det. Jag vet dock inte om det är förlegat
att tänka på framtiden, men det är den
utgångspunkt som jag har haft när jag
försökt att analysera dessa frågor.

Herr Isacson i Horndal var förvånad
över att vi har opponerat oss, och han
sade att det var alldeles självklart att
rationaliseringen måste fortsätta. Det
måste bli större enheter. Jag lade märke
till att herr Isacson i slutet av sitt
anförande kom tillbaka dit och sade att
han ville vädja till jordbruksministern
att inte ta så förfärligt hårt på frågan
om arealgränser. Jag undrar nu bara hur
det resonemanget går ihop.

Herr ÅKESSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet var inne
på den tankegången att vad som hade
skett här då det gällde formerna för
jordbrukets rationalisering hade skisserats
i den överenskommelse som träffats
mellan jordbrukets organisationer
och statsmakterna. Det kan visserligen
vara riktigt att jordbrukets organisatio -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

ner som sådana inte har varit negativt
inställda till jordbrukets rationalisering,
men, herr statsråd, ingen som här uppträder
har väl en negativ inställning
till den rationalisering som har skett och
som kommer att ske i fortsättningen.
Frågan i dag gäller om man skall påskynda
denna rationalisering på det sätt som
herr statsrådet har skisserat i Kungl.
Maj:ts proposition.

Vad meningsskiljaktigheterna i stort
rör sig om i dag är huruvida det stödjordbruk
som här omförmälts i flera
sammanhang skall beredas möjligheter
att få hjälp med lån etc. Herr statsrådet
omnämnde att man år 1947 var överens
om dessa grunder och hur de skulle
skisseras. Jag kan här erinra om att dessa
grunder för närvarande tillämpas på
det sättet att man vid förvärv av småbruk
eller stödjordbruk på upp till 3—5
hektar kan få lånegarantier. Men över
denna kategori finns ett skikt där ingen
kan få lånegaranti. Gäller det förvärv
av en egendom på mellan 5 och 15 hektar
får den som vill köpa en sådan
själv finansiera förvärvet.

Det har också i annat sammanhang
varit tal om arealbidraget som sådant.
Jag ser denna fråga ur den synvinkeln
att eu småbrukare, som vid sidan av sitt
lilla småbruk har en sådan inkomst att
den möjliggör en dräglig levnadsstandard,
inte har möjligheter att få arealbidrag,
ty i det fallet bortfaller de. Jag
tycker att man inte skall se denna fråga
strikt ur en enda synvinkel och säga
att här skall ske en rationalisering som
skall rendera i ett bättre läge för svenskt
jordbruk. Lantbruksnämnderna i flera
län har ju ansett det nödvändigt att för
sin del belåna stödjordbruk liksom andra
mindre jordbruk. Kristianstads län
är just ett sådant län där ett dylikt förfaringssätt
skulle vara i hög grad tacknämligt.
Jag ser också frågan ur den
synvinkeln att det här gäller att behålla
unga människor kvar såväl i jordbruket
som på landsbygden. Om jag ser på möjligheterna
i dag att få lånebidrag och
hjälp när det gäller att bygga bostäder
intill tätoi’ter och städer, måste jag säga
att man väl närmast är inne på den lin -

jen att man forcerar en avflyttning från
landsbygden, såvida man accepterar det
förslag statsrådet har skisserat. Jag tror
att vi tills vidare bör bibehålla de nuvarande
riktlinjerna som skissebades
1959, i synnerhet som 1960 års jordbruksutredning
håller på med en allmän
översyn av den svenska jordbrukspolitiken.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att man menar
att jag hoppat i galen tunna när jag
har hamnat på samma ställe som jordbruksministern
vad beträffar jordbruksrationaliseringen.
Nåja, det tar jag inte
så förfärligt hårt. Jag har nämligen en
bestämd känsla av att när vi diskuterar
jordbrukets rationalisering så är det vissa
saker vi måste skilja emellan, och det
sade jag förut. Vi måste ha en målsättning
för jordbrukets rationalisering. Lokaliseringssynpunkterna
är en annan
sak, och de hör liksom inte ihop med
det här problemet.

Var skall vi dra gränsen mellan ett
stödjordbruk och ett icke bärkraftigt
jordbruk i dag? Vi kan inte ställa upp
riktlinjer härför. Jag vet inte var vi
då skulle hamna. Jag har funderat mycket
på dessa frågor, och jag har en bestämd
känsla av att man bör ha vissa
klara gränslinjer. Eftersom det inte har
skett någon större förändring i saken
sedan 1959, finns det ju ingen anledning
att spetsa till den. Reservationen
innebär ju att man med de rationaliseringspengar
som finns skulle stödja också
sådana deltidsjordbruk där brukaren
är sysselsatt t. ex. inom industrien. År
det riktigt, när resurserna är relativt begränsade,
att använda en del av pengarna
för detta ändamål? Jag tror inte att
det är till jordbrukets gagn att man resonerar
på det sättet, och därför har jag
inte kunnat stödja ett sådant förslag.

Jag har hela tiden i diskussionen,
både nu och tidigare, sagt att storleksrationaliseringen
är en väsentlig punkt
i fråga om jordbrukets framtid. De som
emellertid låter sig förblindas av arealtänkande
gör nog fel, ty vi får i framti -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

den tänka oss en form av jordbruk med
relativt liten areal och med specialisering
på djursidan som ger full sysselsättning
för båda en och två familjer.
Det finns alltför många variationsmöjligheter.
Men faktum är ändå att många
jordbrukare i dag har möjligheter, både
tekniska och arbetsmässiga, att bruka
en större areal, och för dem finns ett bestämt
behov av att skaffa denna areal.
Arealstorleken kommer här in i resonemanget
som en absolut nödvändighet;
det har gjorts rent vetenskapliga undersökningar
som tydligt visar detta, och vi
kan inte bortse från att detta är ett viktigt
moment i frågan om jordbrukets rationalisering.
Det gör att jag vågar hävda
min uppfattning, även om man tycker
att jag har hoppat galet. Jag vill helt
enkelt ha klart för mig var man skall
dra gränsen rent sysselsättningsmässigt
mellan stödjordbruk och icke bärkraftiga
jordbruk.

Hur skall jordbruksorganisationerna
handla, om det inte finns gränslinjer?
Vad skall man räkna till deltidsjordbruk?
Var skall gränsen gå för enfamiljsjordbruk
som är bärkraftiga? Svara
mig på detta, så kanske diskussionen
klarnar litet grand. Jag kan inte se annat
än att på den punkten är läget för
närvarande diffust.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vem man råkar komma
i sällskap med, om det är herr Isacson
i en fråga eller herr Gustafsson i en annan,
spelar väl mindre roll. Jag tror att
det väsentliga är att vi ser till de sakfrågor
vi diskuterar, och jag tycker att det
är mycket värdefullt att vi oavsett partiuppfattningar
kan ge erkännande åt en
uppfattning i en sakfråga.

Sedan vill jag säga några ord. Jag hinner
inte gå in så mycket på inläggen,
men jag skall ta upp några som jag tycker
väsentliga ting.

Herr Jacobsson klarade sig med att
säga att han i sitt anförande hade gjort
en massa reservationer som jag tydligen
inte beaktat och som kunde ta udden av
en del av det som jag hade noterat. Men

det är väl inte så, herr Jacobsson, att ni
också gjorde en reservation till reservationen,
ty den står väl herr Jocobsson
för som den är presenterad här? Jag
skulle gärna vilja fråga vad som föranlett
denna ändrade hållning från herr
Jacobssons sida. Herr Jacobsson har tidigare
varit med i riksdagen om att fastställa
vissa regler för kreditstöd vid förvärv
av jordbruk, och nu är han beredd
att gå ifrån dem. Nu vill han att stöd
skall kunna lämnas även till förvärv
och drift av jordbruk som inte har full
bärkraft och som — i motsats till vad
som hittills gäller — icke har förutsättningar
att bestå som självständiga brukningsenheter
på längre sikt. Jag skulle
vara tacksam för att få veta vad som
föranleder herr Jacobsson att ändra sig
på den punkten.

Jag har angett skälen till att jag föreslagit
ändringar när det gäller stödjordbruken.
Jag har beskrivit hurusom vi
har en annan situation i dag än vi hade
för 30 och 40 års sedan, och jag vill
gärna knyta an till herr Gustafssons
fråga: Vad är det som gör det angeläget
att ta upp dessa saker? Kunde man inte
vänta till dess 1960 års utredning kommer
med sitt förslag?

Det är många frågor, det vill jag gärna
medge, inom departementets verksamhetsområde
där man sitter bunden
för att man väntar på en utredning som
så småningom skall komma. Om jag i
detta fall haft den inställningen, herr
Gustafsson, skulle jag också avstått från
att höja gränserna för lånen, vilka jag
föreslagit skall höjas till 40 000 kronor
och som riksdagen genom att gå litet
längre vill höja till 50 000. Jag skulle
rimligtvis ha sagt att även detta får anstå
tills 1960 års utredning blir färdig.

Vi tyckte att det fanns anledning se
över denna verksamhet. Det har gjort
att vi i vissa fall har ansett en skärpning
vara nödvändig med hänsyn till utvecklingen,
och i vissa fall har det blivit en
generösare bedömning än som gäller
för närvarande.

Med detta har jag kanske svarat på
frågan varför jag inte har ansett att

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

denna sak inte bör anstå tills 1960 års
utredning kommer. Jag anser att dessa
åtgärder är välmotiverade även i dagens
läge.

Herr Osvald säger nu att när han talar
om lönerna menar han ingenting annat
än att det är ett räkneexempel: Hade vi
inte haft så höga löner, hade vi haft
lägre priser på jordbruksprodukter. Detta
skulle vi kunna resonera ganska länge
om, ty lönekostnaden i vårt svenska
jordbruk är ju bara till en mindre del
en lön som går till anställda arbetare.
Jag vet inte hur stor vi kan säga att
procenten av den arbetsinsats som sker
via lejd arbetskraft är, men den är mycket
obetydlig. Samtidigt som vi säger att
löneläget ligger högt, har vi en debatt
som visar att den svenska jordbrukarens
inkomster är mycket låga i jämförelse
med industriarbetarens. Yi kommer in i
en helt orimlig situation om vi å ena sidan
hävdar att utkomstmöjligheterna
för jordbrukarnas försörjning är dåliga
och å den andra säger att de har höga
löner och att detta är orsak till att vi
har höga livsmedelspriser. Detta problem
är inte så enkelt. Om vi har höga
löner inom jordbruket och därmed höga
produktionskostnader har också de
svenska jordbrukarna det bättre än jordbrukarna
i andra länder, ty det är i stor
utsträckning jordbrukarna själva som
svarar för arbetsinsatsen. Jag tror inte
det tjänar mycket till att föra en sådan
debatt, ty räkneexempel av detta slag
säger mycket litet.

Till herr Osvald kan jag säga att vad
som är angivet i propositionen är att
det skall finnas särskilda skäl för lån
till stödjordbruk. Vad som är särskilda
skäl är angivet: Det kan vara det förhållandet
att en man har sin utkomst i
skogen. Det kan också tänkas andra fall.
Det är bara svårt att konstruera fall där
en industriarbetare har en säsongmässig
anställning. Jag skulle vilja säga att bärodling
väl måste vara ett ganska säsongmässigt
arbete, ty man kan inte
plocka bär året runt. Om det kan finnas
en sådan brukare som herr Osvald
hade i tankarna — om han redogör för
sin situation och planerar verksamheten

på sådant sätt att han kan räkna med att
säsongmässigt få ett ej obetydligt tillskott
från en annan förvärvskälla —
tror jag för min del att det skall finnas
vissa förutsättningar att göra en generös
bedömning i hans fall. Men som
sagt, tanken bakom detta är att man
inte skall locka människor att slå sig
ner på brukningsenheter där de inte
har möjlighet att försörja sig och där utsikterna
för dem att på annat sätt få
sin utkomst är mycket små.

Sedan har det sagts — det var kanske
av herr Gustafsson eller av herr Jacobsson,
jag är inte säker på vem det var
— att det finns andra värden i livet än
pengar, än ekonomiska värden, och det
gör att det kan finnas människor som
föredrar att leva på ett småbruk och
nöja sig med mindre inkomster än vad
andra människor har. Det kan jag kanske
ansluta mig till, men det är oerhört
svårt för mig som jordbruksminister, i
varje fall när jag är ute och reser och
folk kommer och beklagar sig över sin
situation, att framhålla detta, ty det
skulle inte verka så övertygande om jag
sade att livet är mycket annat än ekonomi
och att det finns många andra värden
att glädja sig åt. Det skulle inte verka
övertygande om jag satte i gång med
en sådan argumentation. Herr Jacobsson
har kanske litet lättare att försvara
sig med ett sådant resonemang.

Herr HERMANSSON (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag hade tänkt att jag
inte skulle behöva gå upp här i debatten
med något genmäle i dag, eftersom synpunkterna
har framförts från olika talare
här och det kanske inte är så mycket
mer att tillägga. Jag vill från mitt
anförande i onsdags erinra om att jag
som visserligen står som reservant på
denna punkt ändå har uttalat min stora
tillfredsställelse över de förändringar
som kommit till stånd och de resurser
som statsrådet här ställt till förfogande
efter den överenskommelse som skett.
Yi är således inte otacksamma och oförstående
på denna punkt, utan tvärtom

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

menar vi att den rationalisering som
kommer till stånd är nödvändig.

Men jag vill betona, herr statsråd,
att den rationalisering som kommer till
stånd bör vara en rationalisering som
inte i onödan för bort människorna från
jordbruket utan i stället ger dem möjligheter
att i större utsträckning få sin
utkomst i det. Där har vi olika uppfattningar,
och där kommer reservationens
synpunkter in. Vi reservanter menar
— utan att vi vill frångå vad man
varit överens om tidigare genom 1947
års beslut — att det behövs en smidigare
anpassning och en politik som tillgodoser
även de mindre jordbrukens behov
och önskemål, där det finns speciella
skäl för det.

Med anledning av vad herr Osvald hade
anfört sade herr statsrådet i sitt sista
anförande att han skulle kunna tänka
sig en tolkning som innebar att en bärodlare
skulle kunna få sådant stöd ■—
bärodling torde vara en dylik säsongbetonad
verksamhet. Jag noterar det med
utomordentligt stor tacksamhet. Kan man
få fram de synpunkterna vid handläggningen
i lantbruksnämnderna, då tror jag
man tagit ett stort steg. Jag är visserligen
sedan tre år tillbaka inte med i någon
lantbruksnämnd, men jag har suttit i en
lantbruksnämnd i tolv år och varit ordförande
i yttre delegation. Jag måste
säga att det redan då var oerhört svårt
att få gehör för synpunkten att man
skulle kunna bedöma småbruket med
hänsyn till de förhållanden som det arbetade
under, så att ett småbruk med
specialodlingar o. s. v. kunde bli jämställt
med bärkraftiga jordbruk. Efter
framläggandet av propositionen, som
väl ändå måste leda till en skärpning
av de gamla bestämmelserna och förhållandena,
är jag rädd för •— och det är
det som reservationen bygger på — att
den nämnda möjligheten blir mera beskuren
i fortsättningen. Är det så som
statsrådet sade här, då är jag tacksam.
Jag tror att det är mycket värdefullt att
dessa synpunkter i dag kommit fram från
statsrådets sida.

Jag tog mig friheten att i onsdags
citera ett uttalande som chefen för lant -

bruksstyrelsen nyligen gjorde. Jag tror
att statsrådet inte var inne då, och jag
ber därför att få upprepa det: »Vid en
intensifierad strukturrationalisering i
jord- och skogsbruket måste anpassningslinjer
och aktiva åtgärder avvägas
med hänsyn till förhållandena och utvecklingstendenserna
i olika bygder. Det
behövs sålunda regionalt differentierade
handlingsprogram.» Detta tycker jag är
en utomordentligt stark bakgrund just
till de synpunkter som vi framhållit i
reservationen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Den kände sociologen
och samhällsreformatorn doktor Ivan
Bratt yttrade en gång i en debatt: »Mitt
system är en tiondel lag och nio tiondelar
tillämpning.» På det sättet är det
väl med praktiskt taget alla lagar och
förskrifter som utfärdas här i landet ■—
det mesta är tillämpning.

Jag har en viss — låt vara begränsad
—• erfarenhet av hur den nuvarande rationaliseringskungörelsen
har tillämpats
i min hemtrakt, och jag kan inte tänka
mig annat än att Kungl. Maj :ts proposition
och utskottets förslag i detta fall
måste innebära en skärpning vid bedömningen
av dessa frågor i fortsättningen.
Det skulle jag för min del ogärna vilja
vara med om.

Statsrådet säger att vi har gått ifrån
de nuvarande bestämmelserna. Jag kan
inte se att vi har gjort det, utan vad vi
i reservationen velat ge uttryck åt är att
man även i fortsättningen bör försöka
bevara den rörelsefrihet som den hittillsvarande
tillämpningen visat sig kunna
innebära. Dessutom har vi sagt i reservationen
att det finns »vissa bygder,
där strukturrationaliseringen i varje fall
inte inom överskådlig tid kan tänkas
leda fram till allmänt sett fullt bärkraftiga
brukningsenheter». Det är ett förhållande
som är mycket vanligt inom
stora delar av vårt land, inte minst inom
Västerbottens län, där vi har småjordbruk
av alldeles speciell karaktär.

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Jag har svårt att förstå både vad man
skall göra av de människor som normalt
skulle rationaliseras bort enligt det resonemang
som förs i propositionen och
hur man skall kunna bereda dem en
nöjaktig sysselsättning.

Herr Isacson vill ha en precisering.
Jag saknar emellertid preciseringar i
herr Isacsons resonemang, och det kan
jag förstå, eftersom det naturligtvis är
svårt att åstadkomma någonting på detta
område. Men om jag skulle försöka mig
på en precisering som inte på något
sätt kan vara allmän, skulle jag vilja
säga följande. Om ett par unga människor
vill förvärva en fastighet som
har 8, 9 eller 10 hektar åker men inte
så mycket skog, även om de inte kan
redovisa några säkra inkomster vid
sidan av jordbruket men ändå vill ägna
sig åt detta, då tycker jag att de bör
få göra det. Det måste under alla förhållanden
bli en bedömning av de personliga
förutsättningarna och de personliga
möjligheterna, och det är på den
punkten som jag tycker att en ytterligare
skärpning av nuvarande bestämmelser
och nuvarande tillämpning kan
få allvarliga konsekvenser.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet menade
tydligen att det hade varit oförsvarligt
av honom som ansvarig departementschef
att inte lägga fram en proposition
rörande rationaliseringen nu i år, och
det håller jag med honom om. Det är
infe det jag har reagerat emot, utan det
är just det moment som i detta sammanhang
har kommit in i fråga om skärpningen
av möjligheterna för deltids- eller
stödjordbruk att erhålla rationaliseringsstöd.
Både herr statsrådet och herr
Isacsson är tydligen ense om att småbruksfrågan
över huvud taget skall skiljas
ut ur rationaliseringspolitiken. Det
är kanske riktigt, men den utredning
som tillsattes år 1960 har ju enligt sina
direktiv uppdraget att granska dessa
frågor från allmänt näringspolitiska, näringsgeografiska,
beredskapsmässiga

och andra synpunkter speciellt när det
gäller Norrland. Varför inte då vänta
till år 1964, då man kan få en bredare
syn på dessa frågor? Jag vill också fråga:
Om man accepterar jordbruksministerns
resonemang om att vi bör skilja
ut småbruksfrågan från rationaliseringspolitiken,
vad har då regeringen att
bjuda de enskilda människor och de
bygder, som kommer att drabbas härav,
i stället?

Herr OSVALD (fp): kort genmäle:

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
som jag nu mot debattens slut
ber att få tacka herr statsrådet för att
vi har blivit eniga om att de exempel
som jag tog fram skall kunna inrymmas
under de bestämmelser som nu är utformade.
Kan detta nu förverkligas har
man nog vunnit en hel del. Jag hoppas
därför, att arbetet efter den linjen skall
komma att fortsätta.

Jag kan nog också instämma med
jordbruksministern om att vi skulle kunna
resonera länge om löneproblemet.
Anledningen till att jag tog upp det var
framför allt, att jag ville ha betonat att
det är lönerna som för närvarande medför
att våra priser på jordbruksprodukter
inte ligger lägre än de gör. Vi bär
bland det allra mest mekaniserade jordbruket
i världen. Det är bara Förenta
staterna och Storbritannien som ligger
före oss i det hänseendet. Vi skulle, om
.vi drev jordbruksrationaliseringen så att
jordarna uppnådde ett verkligt gott kulturtillstånd,
också kunna ligga bland
de länder, som har den högsta avkastningen
per hektar. Om så skedde skulle
vi kunna ytterligare sänka priserna på
jordbruksprodukter. Att vi nu har en
hög prisnivå, som motsvarar ungefär
den genomsnittliga prisnivån i Europa,
trots att vi har en långt driven mekanisering
beror, som sagt, på att vi har
mycket högre löner än andra europeiska
länder. När vi har kommit överens om
detta får konsumenterna ta konsekvenserna
härav. Det förmodar jag att vi
också är överens om.

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har nog inte stora
förutsättningar att komma till samma
uppfattning som talarna från Västerbotten.
Jag tycker, som jag redan sagt, att
de för ett känslomässigt resonemang.
Jag har haft tillfälle under den tid jag
har varit jordbruksminister att vistas åtskilligt
både i Västerbotten och i Norrbotten
liksom även i andra delar av
Norrland. Vad som egentligen gav mig
— det vill jag gärna erkänna — ett fullständigt
chockerande intryck när jag
kom upp dit var den stora mängden nedlagda
brukningsenheter. Med all reservation
för minnesfel tror jag att ungefär
25 procent av åkerjorden i Norrbotten
är tagen ur produktionen. Folk har
övergivit denna jord. Man tycker inte
att att det lönar sig att odla den längre.
Många av dessa brukningsenheter kom
ju till en gång i tiden som arbetarsmåbruk
eller med annat statligt stöd. Det
är i dag inte längre möjligt för en brukare
att sitta kvar på tre eller fyra hektar
åker. Han tror sig inte om att kunna
få någon utkomst av jorden, och samtidigt
fortsätter möjligheterna att få arbete
i skogen att försvinna.

Jag har förstått problemet inom dessa
områden på det sättet att här är det
snarast fråga om att hjälpa de människor
som sitter där, den dag de inte
längre vill driva sitt jordbruk, genom att
ge dem möjlighet att sälja jordbruket
till någon annan. Därför menar jag att
lantbruksnämnderna bör kunna uppträda
mer aktivt när det gäller att köpa
in sådana brukningsenheter som inte
längre kan odlas. Det blir kanske tal
om att plantera skog på dem eller på
annat sätt föra dem ur produktionen.
Det är den väsentliga insatsen från samhällets
sida som kan göras för att hjälpa
människorna på dessa små brukningsenheter.

Man kan möjligen göra gällande att
skärpningen av rationaliseringskungörelsen
skulle kunna leda till att de som
sitter på dessa små lägenheter inte får
det så lätt att finna köpare i framtiden.
I realiteten tror jag inte att skillnaden
blir så stor, utan de väsentliga insatser -

na ligger helt på den andra sidan. De
människor som nu sitter på dessa jordbruk
och som inte kan lastas för det •—-de har ju fötts där, vuxit upp där och
etablerat sig som jordbrukare där under
helt andra förutsättningar än de
som föreligger i dag —• får inte bli lidande,
men att locka andra människor
att slå sig ned där i eländet kan inte
vara riktigt. Det är motivet för skärpningen
av kungörelsen på denna punkt.
Jag har gärna velat säga detta med hänsyn
till de senaste inläggen i denna debatt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill beträffande dagens plenum redan
nu meddela att jag hoppas att det
skall kunna avslutas omkring kl. 17.00.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har liksom en och
annan föregående talare en känsla av att
denna debatt kanske ändå går mot sitt
slutskede, och i detta sammanhang vill
jag beröra ett par frågor som jag anser
inte bör komma bort.

Jag vill erinra om att från centerpartiets
sida för ett år sedan väcktes en
motion som berörde kreditfrågan. Jag
minns att det då ganska kraftigt underströks
från vår sida vad det innebar just
ur rationaliseringssynpunkt att man kunde
stödja rationaliseringen genom bättre
kreditförhållanden. Jag går inte nu in på
det som närmast hände när 1959 års avtal
kom till stånd — man har från flera
håll varit inne på de förutsättningar som
då förelåg och berört de möjligheter som
sedan fanns för att realisera den målsättning
som då fastställdes. Jag berör inte
alls den hårda belastning som omsättningsskatten
innebär, men jag stannar
vid vilken betydelse just för rationaliseringsåtgärderna
som den kreditpolitik
som med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen
inom samhället på andra områden
måste föras har för jordbruket.
Jag betonar — och jag har sagt det förut
i denna kammare — att det inte var jordbruket
— den prisreglerade, med bas och

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

med tak försedda näringen — som var
den inflationsdrivande faktorn. Men
jordbruket fick indirekt när det gällde
rationaliseringen bära konsekvensen
genom den hårda penningpolitik som
staten på grund av omständigheter inom
andra näringsgrenar såg sig nödsakad
att föra.

Det är intressant att konstatera hur
det i propositionen ges besked om att
förutsättningarna för att genomföra en
rationalisering i enlighet med 1959 års
intentioner inte har förelegat. Först genom
de åtgärder som föreslås i denna
proposition syftar man till ändrade bestämmelser
för att ge statens stöd för
verksamheten »en tidsenlig och rationaliseringsbefrämjande
utformning». Detta
uttalande är mycket intressant och tål
att upprepas. Jag konstaterar att ökade
resurser har genom propositionen ställts
till förfogande för rationaliseringsverksamheten,
och i detta sammanhang passar
jag på tillfället att för ett ögonblick
gå in på en definition. Det är ju så att
här föreligger ett användande av ordet
rationalisering i två betydelser. Somliga
fäster huvudvikten vid att det gäller att
få bort så många brukningsenheter som
möjligt. Jag skulle vilja fatta det så att
rationaliseringens syfte är att ge så
många fastigheter som resurserna medger
en bärkraft som med långsiktigt bedömande
kan ge existensmöjligheter, antingen
detta är grundat på fastighetens
egna resurser eller på andra faktorer av
mera stadigvarande karaktär. Det var
så vi inom rationaliseringsutredningen
bedömde problemen, och det bör vi väl
göra alltfort.

Jag har hört så många hårda omdömen
fällas om jordbrukare, som försummat
att genomföra den rationalisering som
var avsedd. Man säger att jordbrukarna
genom uppgörelsen utfäst sig att som
motprestation mot statsmakterna i prisfrågan
— och det har stått med stora rubriker
i tidningarna — effektivt bedriva
rationaliseringsverksamheten. Jag vill då
i likhet med departementschefen konstatera
att resurserna har varit otillräckliga,
att dessa resurser nu har förstärkts
och att denna förstärkning, såvitt jag

kan bedöma, ändå inte kan motsvara behovet
bland jordbrukarna. När jag för
min del övervägde tanken på att föreslå
höjda anslag för ändmålet, kom jag till
den slutsatsen att faktiskt de personella
resurserna inom jordbruksorganisationen
— alltså numera inom lantbruksnämnder
och inom hushållningssällskapen
— inte nu ger möjligheter att gå
längre. Det blir arbetsamt och svårt nog
för de administrativa organen att utnyttja
de resurser som här föreslås. Jag vill
således gärna göra det erkännandet att
man har gått ungefär så långt som man
kunde göra och kanske i viss mån tagit
till i överkant, om jag tänker på de faktiska
möjligheterna att utnyttja de anslag
det här är fråga om. Men då är det av
betydelse att vi ger klart besked om vårt
intresse av att få den rationalisering,
den ökade bärighet, det tillskapande av
förstärkta jordbruk som det bär är fråga
om. Vi har motionerat om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
inte bara att för framtiden anslagsbeloppen
liksom behovet av personella resurser
skulle omprövas så att man skall
kunna nå ett effektivare och bättre resultat
i enlighet med den formulering jag
nyss citerade från propositionen. Målsättningen
är ju att man skall få en tidsenlig
och rationaliseringsbefrämjande
utformning av de statliga stödåtgärderna.
Går jag då till särskilt skogsbygdernas
jordbruk konstaterar jag utan vidare att
vad som där kan göras för att skapa bättre
bärighet på jordbruken väsentligen
måste ske genom skogskomplettering. I
propositionen hittar jag just ingenting
angående den saken. I utskottets utlåtande
har man försökt hjälpa sig med att
dessa frågor berörts av remissinstanser.
Man har menat att det som remissinstanserna
där nämnt — särskilt när det gäller
byte mellan domänverket och lantbruksorganisationen
— numera skulle
ske i något ökad takt. Ännu har det dock
relativt obetydlig omfattning, och under
sådana förhållanden förefaller det rimligt
och berättigat att vi från vår sida
yrkar på kraftiga åtgärder för att få någonting
gjort. Skall vi få möjlighet att
skapa bärighet för skogsbygdernas jord -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

bruk, måste det ju ske på den linjen. Det
är framför allt skogskonxpletteringen
som ger de stora möjligheterna.

Den verksamhet som har planerats och
genomförts har betygsatts i samband
med propositionen. Det har konstaterats
att i de rena jordbruksbygderna och i
begränsade geografiska områden i de
fyra nordliga länen har rationaliseringen
slagit väl ut. För övrigt har det inte
blivit vad man åsyftade och önskade. Under
sådana förhållanden är det rimligt
att vi säger oss att då måste den försöksverksamhet
utökas som nu varit begränsad
dit och som till och med skett
i mycket begränsad omfattning där. Om
rationaliseringen skall kunna genomföras
i denna omfattning överallt där de naturliga
förutsättningarna är av den arten,
att de kombinerade åtgärderna av yttre
och inre rationalisering, förbättrad arrondering
o. s. v. skal! kunna genomföras,
bör —• och det har vi yrkat på ■—
1960 års utredning gå in för en omprövning
av den saken.

Jag återkommer till vad jag sade i
onsdags om vad utskottet framhåller på
denna punkt. 1960 års jordbruksutredning
har enligt sina direktiv att syssla
med den saken, säger utskottet. Jag konstaterar
emellertid nu, liksom jag konstaterade
i onsdags, att jag inte i utredningens
direktiv kunnat hitta några som
helst belägg för det. Därför förefaller
det rimligt att utredningen på dessa
punkter får besked i klartext och alltså
får möjlighet att stödja sig på ett uttalande
från statsmakterna, som åsyftar
någonting sådant.

Jag kan för min del på den punkten
inte acceptera utskottets restriktiva inställning,
utan jag har redan tidigare yrkat
bifall till den motion det bär är fråga
om.

Det får inte sägas att jordbrukarna
ligger efter då det gäller att förbättra
jordbruken. Det får inte sägas att inte
jordbrukarnas krav på att man beaktar
nödvändigheten av åtgärder kommit
klart till synes. De som hävdat att jordbrukarna
är likgiltiga i denna fråga, de
har faktiskt bedrivit förtal.

Sedan vill jag rätta ett litet missför -

stånd, som min gode vän herr Nils-Eric
Gustafsson råkade ut för. Han tyckte sig
ha sett en ljuspunkt i herr Isacsons anförande
när denne i slutet därav framhöll
att arealtänkandet inte borde vara
utslagsgivande. Det framgick sedan klart
av herr Isacsons replik att han inte
menade detta som ett skydd för de små.
Herr Nils-Eric Gustafsson ansåg att man
inte borde vara alltför restriktiv vid bedömande
av det lilla jordbruket och dess
utvecklingsmöjligheter. Herr Isacsons
omtanke gällde framför allt att man borde
vara generösare när det gällde stöd åt
de stora brukningsenheterna.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
längre, utan jag nöjer mig med att hänvisa
till de yrkanden jag gjorde redan i
onsdags.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall börja med att
ansluta mig till den linje som mina
partikamrater bär tidigare förfäktat liksom
också till de synpunkter som här
anförts av herr Osvald.

Jag begärde ordet närmast med anledning
av det nedlåtande utfall mot
jordbruket som herr Berg i onsdags
presterade i denna kammare och vidare
i någon mån med anledning av vad herr
Isacson och jordbruksministern sagt i
dag.

Herr Berg förklarade här att vi från
vårt håll har gjort oss skyldiga till avtalsbrott.
Det var bra att jordbruksministern
rättade honom på den punkten.
Det kom från rätt håll. Det är tydligt
och klart att här inte föreligger något
avtalsbrott. Det kan herr Berg också se
om han läser den överenskommelse som
träffats mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och statsmakterna och som
återges i Kungl. Maj:ts proposition nr
134 på sidan 5 punkt 6.

Herr Berg talade också om konstgjord
andning. Han fick svar av herr Nils-Eric
Gustafsson. Jag tycker nog inte att man
bör ta munnen så full att man behöver
ha konstgjord andning för att reda ut
den här saken.

Herr Berg liksom i någon mån andra

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

talare var inne på frågan om överproduktion.
Yi måste konstatera att det
finns en viss överproduktion inom jordbruket
på vissa områden, men i stort
sett har vi ingen överproduktion, snarare
tvärtom. Det är emellertid nödvändigt i
detta sammanhang att söka åstadkomma
en ändrad produktionsinriktning. Det är
ett stort arbete som vi måste söka komma
till rätta med framöver. Vi kan ju
också konstatera att vi här i Sverige
har en hög standard, vilket jag många
gånger tidigare har varit inne på, men
då bör vi också ha råd med ett jordbruk
som ger garantier för vårt folks
försörjning. Vi bör också ha råd med att
i någon mån hjälpa andra människor.
Herr Osvald antydde hur många som
svälter här i världen, och det är alldeles
riktigt. Nog är det bedrövligt att vi i ett
så litet land som Sverige skall prata om
att vi producerar för mycket. Vore det
inte en god hjälp i det internationella
samarbetets tecken att försöka hjälpa
dem som sitter illa till, när vi kanske
samtidigt hjälper en grupp här i landet?
Vi bör ha råd med detta.

Så länge mor i huset sätter fram mat
på bordet är det tyst och lugnt där hemma,
men annat blir det om maten tar
slut. En del människor har så lätt för
att glömma sådant. Vi minns väl hur det
var under det sista kriget när det var
ransonering på många matvaror. Vi vet
att det klarade upp sig någorlunda den
gången, men vårt försörjningsläge är
sämre just nu. Vi kan komma in i situationer
som är betydligt vanskligare än
vad vi föreställer oss i detta läge. Vi bör
med andra ord inte prata alltför mycket
om överproduktion. Det var småbruken
som tillsammans med de andra jordbruken
klarade vår matvarusituation.
Nog är det ganska märkvärdigt om vi inte
skall kunna tänka på försörjningsfrågorna,
vi som härom dagen beslutade om
ca 4 miljarder kronor till vårt svenska
försvar. Det är i hög grad en beredskapsfråga
som sedd i ett sådant sammanhang
har en ganska liten ekonomisk betydelse.

Tongångarna från herr Berg påminner
om en gången tid, då man inom

vissa kretsar av arbetarpartiet ställde
sig fientlig till jordbruket. Jag trodde för
min del inte att dessa existerade längre,
men tydligen har man ännu inte vuxit
ifrån dessa uppfattningar. Jag hoppas
dock att han är rätt så ensam i sitt parti
i det avseendet.

Det har sagts att den proposition vi nu
har att behandla innebär en viss skärpning.
Herr Jacobsson var bl. andra inne
på detta. Jag har inte för min del kunnat
läsa det på annat sätt heller, även
om det rått en viss förvirring på detta
område. Det har ju kommit en skrivelse
efteråt som skulle rätta till det hela.
Trots detta tycker jag nog att det är fråga
om en ganska stark skärpning. Det
framgår också av vad som står i jordbruksutskottets
utlåtande. På sidan 36
skriver utskottet: »För förvärv av stödjordbruk
bör på sätt departementschefen
föreslagit kreditgaranti som regel
lämnas endast om brukarens arbete vid
sidan om stödjordbruket är av sådan
natur att brukaren under viss säsong är
beroende av stödjordbruket och detta
förhållande beräknas fortvara samt att
omfattande investeringar ej erfordras
under lånetiden.»

Det måste väl efter vad jag kan förstå
ändå innebära en viss skärpning när vi
vet hur långivningen har skett. Jag har
ingen anledning att kritisera de styrelser
och nämnder som handlagt detta. Jag
tror att de har handlat efter givna direktiv.
Här har folk i alla fall fått ett
visst stöd och lånegaranti för förvärv
av jordbruksegnaliem om de haft ett
annat arbete. Det har inte varit så
strängt skrivet på den punkten.

Reservanterna tycker naturligtvis att
denna skärpning är hård. Här gäller det
sådana jordbruk som i och för sig inte
är bärkraftiga men som i kombination
med något annat kan bli det, och det
har också understrukits i denna debatt.
Det finns många sådana. När man bor
i en småbrukarbygd på 800—900 sådana
brukningsenheter ser man hur det hela
verkar. Vi har så olika förhållanden i
vårt land, det vill jag starkt understryka.
Skall man tänka sig att få ett större
jordbruk så småningom måste man helt

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd til! jordbrukets rationalisering, in. m.

•enkelt lämna både lån och i vissa fall
bidrag till sådana personer för att man
med tiden skall kunna få fram ett större
och bärkraftigare jordbruk. Man kan ju
inte bara köra bort människorna från
deras hem, utan vi måste nog även i
fortsättningen tänka oss att i sådana
här fall från statens sida lämna lån för
att söka så småningom få till stånd mer
och mer bärkraftiga jordbruk.

Jag vill också konstatera, att högern
och socialdemokraterna här har kommit
på samma linje. De har fallit i famnen
på varandra, vilket blivit allt vanligare
här i riksdagen.

Herr Isacson för sin del började fundera
över om han fallit i galen tunna.
Han sade vidare att vi måste se kallsinnigt
på frågan om låne- och stödåtgärder
för stödjordbruk. Jag tycker att det
var ett hårt uttryck. Jordbruksministern
har först betonat, att vad som nu föreslås
icke innebär någon ändring i förhållande
till tidigare bestämmelser. Jag
konstaterar då, att lån tidigare har beviljats
utan en så sträng prövning som
man nu talar om i utskottets utlåtande.
Jordbruksministern medgav emellertid
sedan själv, att vad som nu föreslås kanske
innebär någon skärpning. Han försvarade
denna skärpning med att man
inte borde narra flera människor
i fördärvet, och han hänvisade därvid
till vissa norrlandsförhållanden som han
studerat. Människor som har möjlighet
till utkomst på annat håll och som önskar
förvärva ett stödjordbruk bör enligt
min uppfattning inte sättas i strykklass.

Herr Isacson förklarade, att vi måste
söka komma ifrån arealtänkandet, och
det låter naturligtvis bra. Men i nästa
andedrag säger herr Isacson, att gränsen
ju måste sättas någonstans. Då måste
jag konstatera, att den tunna, som
han hamnat i, också börjar gå runt.

Jag anser att vi borde få ett bättre besked
från jordbruksministern om huruvida
vad som här föreslås innebär en
skärpning i förhållande till tidigare regler
eller inte. Det är ju egentligen det
som hela diskussionen gäller. Debatten
på denna punkt har varit synnerligen
oklar, och det skulle vara intressant att

få ett klart besked om huruvida det nya
förslaget innebär en skärpning eller ej.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med många ord.

Jag vill bara säga till herr Jonasson,
att den tunna, som han talade om, inte
alls rullar runt. Jag tog bara exemplet
med tunnan därför att någon påstod att
jag hade hamnat på fel sida. Jag tycker
att vi bör kunna diskutera denna fråga
utan att försöka politisera den. Det gäller
ju här så livsviktiga problem, att vi
inte i onödan bör mota in varandra i
partipolitiska fållor. Jag har för min del
en bestämd uppfattning, och den har jag
också vågat hävda här.

Jag har bara velat förklara, att ett
bärkraftigt jordbruk kan vara beskaffat
på många olika sätt. Arealtänkandet får
här inte i alltför stor utsträckning komma
in i resonemanget. Man kan, menar
jag, tänka sig att för framtiden skapa
jordbruk utan alltför stora arealer, som
ändå är bärkraftiga därför att ägarna
har full sysselsättning genom någon specialproduktion.
I Skåne kan man t. ex.
driva bärodling, eller också kanske innehavaren
ägnar sig åt djuruppfödning.
Det finns många varianter. Man kan
t. o. m. tänka sig jordbruk praktiskt
taget utan jord. Redan nu börjar det finnas
sådan specialproduktion, och det
kommer att bli allt vanligare i framtiden.
Jag måste därför reagera mot ett
sådant resonemang som herr Jacobsson
här förde. »Om två unga människor vill
köpa ett litet jordbruk på t. ex. åtta
hektar utan skog, skall man väl inte
lägga hinder i vägen för dem att göra
det?» vilket herr Jocobsson tydligen anser
att man skall göra. Jag för min del
anser att dessa unga människor bör få
förvärva ett sådant jordbruk under förutsättning
att de där kan bygga upp en
produktion så att de framtidsmässigt
kan försörja sig och förränta nedlagt
kapital. Men om rationaliseringsorganen
skulle säga ja till sådana förvärv oavsett
dess ekonomiska realitet, måste jag
verkligen fråga, var vi då till slut skulle

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

hamna. Unga människor som är mycket
förtjusta i jordbruk skall naturligtvis
även i fortsättningen få ägna sig åt denna
näring och söka skapa sig en framtid
där. Det gäller bara att se till att förutsättningarna
finns. Om det är fem, åtta
eller tio hektar spelar mindre roll, men
det hela måste ligga så till att det finns
en chans för innehavarna att försörja
sig och leva på de inkomster de kan
skaffa sig. Om de t. ex. kan skaffa inkomsterna
huvudsakligen av arbete i
skogen så bör de enligt utskottets utlåtande
ha möjlighet att förvärva ett sådant
stödjordbruk. Det står där tydligt
att under dessa förutsättningar skall stöd
kunna lämnas. Samtidigt skall man väl
dock inte vara så orealistisk att man
lockar någon människa att överta ett så
litet jordbruk att vederbörande inte kan
få den bärgning man önskar. En sådan
politik kan ju inte vara riktig. Det är
detta som jag menar att vi bör ta med i
diskussionen.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Isacson
säga, att även jag gärna vill diskutera
denna fråga från sakliga synpunkter.
Jag vill således inte alls politisera
frågan. Jag kan väl inte rå för att herr
Isacson hamnat på regeringens sida. Vi
måste emellertid som herr Isacson säger
ha klart för oss att bärkraftiga jordbruk
kan uppstå på många olika sätt.
Det är ju det reservanterna vill. Innehavaren
kan ju få full försörjning genom
att arbeta i en intilliggande industri, vid
vägarbeten eller i skogen, samtidigt som
han alltså har sitt lilla jordbruk. I städerna
arbetar ju hustrurna ofta utanför
hemmet. De möjligheterna har man inte
i lika stor utsträckning på landsbygden.
Om hustrun är intresserad av att föda
upp djur kan hon hjälpa till att trygga
familjens försörjning genom att göra det
på ett sådant här litet jordbruk. Samtidigt
utgör ju det lilla jordbruket en god
uppväxtmiljö för barnen. Om man verkligen
vill åstadkomma större smidighet
och bereda hjälpmöjligheter för olika
kombinationer av småbruk och annan

sysselsättning, kan jag inte förstå att
det är riktigt att så hårt avgränsa möjligheterna
för stödjordbruk som nu
kommer att ske.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag var faktiskt tveksam,
huruvida jag skulle vidhålla min
begäran om ordet eller avstå med hänsyn
till att praktiskt taget allt som behöver
sägas redan har sagts. Då jag har i
stort sett samma uppfattning som den
jordbruksministern nyss anfört, har jag
kanske ingenting nytt att komma med i
debatten. Men jag kan ändå inte låta bli
att säga, att när jag suttit och hört på
debatten, både i dag och i onsdags, så
har jag blivit litet fundersam. Såväl
motionärerna som reservanterna har
hävdat sina åsikter med sådan styrka,
att man börjar fundera på vad som ligger
bakom deras ståndpunktstagande.
Herr Isacson sade att han förlåter herr
Gustafsson, ty herr Gustafsson var inte
med i utskottet, och det kan jag också
säga. Herr Jacobsson var dock med i utskottet,
men de åsikter som han fört till
tals här kom inte fram i sådan ton och
inte heller så mycket i utskottet. Där
blev faktiskt de frågor som de här diskuterat
vederlagda, och jag fick den
uppfattningen att vi var ganska bra
överens.

Det är klart att när man har funderat på
denna sak, skall man kanske in ta den
alltför högtidligt, ty enligt vad jag kan
se är det endast de egna personliga synpunkterna
som reservanterna fört fram.
Det är ju för all del tillåtet och till och
med gängse kutym att säga sin mening,
och det är inget ont att säga om detta,
men deras synpunkter har, såvitt jag
kan se, inget direkt stöd bland jordbrukets
topporganisationer, vare sig hos
lantbruksstyrelsen eller hos RLF och
knappast heller hos partiledaren Hedlund,
ty det står bland annat i motionen,
att man i första hand bör inrikta
sig på att skapa bärkraftiga brukningsenheter,
och det är ju detta som mest
har diskuterats här. Man får den uppfattningen
att herr Hedlund menat all -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. in.

var med vad han skrivit i sin motion
och därför är det ganska underligt att
hans partimedlemmar uppträder så frenetiskt
tvärtemot hans egna synpunkter.

Förespråkarna för reservation 1 och
även motionärerna önskar som sagt att
man fortfarande skall lämna stöd åt icke
fullt bärkraftiga jordbruk. Om man skall
följa reservationen, betyder det — det
har redan sagts här — en tillbakagång,
ett frångående av de linjer som fastställdes
1959. Denna tillbakagång betyder
att man minskar möjligheterna för
de jordbrukare som ej har tillräckligt
kapital för att skaffa sig ett jordbruk
som kan ge dem full bärgning. Lantbruksstyrelsen
anser att de nuvarande
bestämmelserna inte är helt tidsenliga
och att stödet i första hand bör inriktas
på sådana företag som nu är eller inom
en snart framtid blir fullt bärkraftiga.

Reservanterna säger att regeringen
och utskottet driver rationaliseringen
alltför långt. Jag skulle vilja fråga: Tycker
reservanterna att vi går för långt,
när jordbrukarna själva vill hjälpa till
att driva fram en rationalisering? Det
är faktiskt ett önskemål bland de allra
flesta jordbrukare att få större enheter.
Jag har mig bekant ett fall från mitt
eget län, där sex gårdar alldeles nyss
har slagits tillsammans till två gårdar.
Gårdarna blir knappast fullt bärkraftiga
ändå, men de räknar väl med det. Denna
sammanslagning har skett i fullt samförstånd
mellan lantbruksnämnden och
dessa jordbrukare, som är fullkomligt
nöjda. Skulle man följa reservanterna,
skulle det i detta fall betyda att dessa
sex gårdar skulle bibehållas oförändrade,
med andra ord: dessa sex familjer
skulle fortfarande få leva på samma inkomster
som de två gårdar som blir
kvar vid en hopslagning får att leva på.

Jag tror att vi mycket väl kan säga:
Låt bli politiska spekulationer i dessa
frågor! Då tror jag vi gagnar jordbruket
och jordbrukarna bäst.

När det gäller frågan om garantilånen
till lagerhus behöver jag kanske inte
säga mer om detta än vad som redan
har sagts från jordbruksministerns sida.
Jag betvivlar inte att Svenska lantmän -

nens riksförbunds beräkningar på 11
miljoner kronor kan vara riktiga, men
om man skall följa de linjerna och om
alla önskemål skall tillgodoses, kan man
fråga sig vart det hela bär hän. Jag föreställer
mig att Kungl. Maj :t prövat ståndpunkterna
och har godtagbara skäl för
sitt förslag. Detta har jordbruksministern
också meddelat.

Herr talman! Jag behöver inte förlänga
debatten mera, ty det väsentliga
i denna fråga har redan sagts. Jag yrkar
bara bifall till utskottets förslag med
undantag för punkten XXXII, där jag
ber att få yrka bifall till reservation 3.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Mossberger hade
den uppfattningen, att de framstötar, som
från centerhåll har gjorts när det gäller
stödjordbruken och deras fortbestånd och
upprustning, skulle sakna stöd från såväl
organisationernas sida som från andra
sakkunniga på området. Jag ber därför
att få hänvisa till den starkt kritiska inställning
till det förslag som ligger till
grund för propositionen, som några remissinstanser
givit uttryck för i sina utlåtanden,
som redovisas på s. 15 i propositionen.
Således har skogsstyrelsen direkt
förordat att förvärv av stödjordbruk
bör underlättas, då behov av deltidsanställda
skogsarbetare även i fortsättningen
i viss utsträckning kommer att finnas.
Vidare säger Sveriges lantbruksförbund
att förbundet inte helt delar lantbruksstyrelsens
negativa inställning till stödjordbrukens
framtida betydelse och därför
anser att förvärv av stödjordbruk liksom
hittills bör kunna underlättas. Jag understryker
detta »liksom hittills». Även
F.iksförbundet Landsbygdens folk uttalar
att förbundet icke kan tillstyrka en så
långt gående restriktivitet i långivningen
till stödjordbruk, som förordas i det förslag
som ligger till grund för det hela. Vidare
redovisar propositionen att bland
andra — det finns således flera — lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen
i Gotlands, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt i Älvs -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

borgs läns södra område anser att det på
grund av speciella förhållanden i dessa
län — jag vill inskjuta att det här ju rör
sig om ungefär halva Sverige — ur samhällelig
synpunkt är nödvändigt att kunna
belåna stödjordbruk liksom andra
mindre jordbruk.

Så var det med den saken, herr Mossberger! Herr

MOSSBERGER (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi kanske inte skall fortsätta
att debattera den här frågan längre,
då vi väl inte lär kunna övertyga varandra.
Jag vill bara konstatera att herr
Ferdinand Nilsson talar om en helt annan
sak. Jag skall be att få läsa upp vad
herr Hedlund i sin motion som första
punkt har hemställt om. Han hemställer
där att riksdagen måtte besluta »att det
statliga kreditstödet till förvärv, drift och
rationaliseringsåtgärder i fråga om jordbruksföretag
i första hand må inriktas på
skapande av bärkraftiga brukningsenheter».
Det var den saken jag talade om.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! En motion, herr Mossberger,
är inte bara första stycket utan hela
motionen. Om herr Mossberger hade läst
så långt i den motion, som herr Hedlund
har skrivit under, att åtminstone då han
kommit fram till själva klämmen, skulle
ha funnit att motionens hemställan innebär
följande: Jag citerar »att riksdagen
måtte besluta a) att det statliga kreditstödet
till förvärv, drift och rationaliseringsåtgärder
i fråga om jordbruksföretag i
första hand må inriktas på skapande av
bärkraftiga brukningsenheter, som kan
skötas av en eller två man utan anlitande
av arbetskraft utanför deras familjer;
dock så att ifrågavarande stöd även må
kunna utgå till 1) jordbruk som inte representerar
full bärkraft, särskilt i bygder,
där småbruket alltjämt måste vara
den dominerande jordbruksformen, 2)
stödjordbruk utöver vad i propositionen
förordats jämväl till komplettering av anställning
i industri eller liknande verksamhet,
särskilt i fall då sådan kombination
är av näringspolitisk betydelse för

bygden, 3) jordbruk som är större än
ovannämnda tvåmansjordbruk, när särskilda
skäl föranleder det».

När herr Mossberger säger att herr
Hedlund inte är med på dessa tankegångar,
måste jag betvivla att herr Mossberger
har läst denna motion.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag begärde inte ordet i
onsdags för repliker utan jag har väntat
till i dag och har med intresse lyssnat
på den argumentering som har förts.

Herr Jonasson började i dag sitt anförande
med att glädjande konstatera: Nu
har socialdemokraterna och högern ramlat
i armarna på varandra. Jag vill lugna
herr Jonasson genom att säga, att folkpartiet
har dämpat upp det där famntaget,
eftersom både herr Rimås och herr
Antby återfinns bland utskottsmajoriteten.

Anledningen till att jag begärde ordet
var närmast den, att herr Gustafsson ville
göra gällande att vi i onsdags hade
fört en mindre saklig argumentering i
vårt bedömande när det gällde utskottsmajoritetens
ställningstagande. Med det
utgångsläge som herr Jacobsson och herr
Gustafsson har, kan man möjligen göra
ett sådant påstående. Vad jag anförde
grundas på de uppgifter vi har fått inom
jordbruksutskottet samt uppgifter som på
närmare håll framkommit genom lantbruksnämndernas
verksamhet. Dessa uppgifter
har i varje fall föranlett mig och
herr Lundmark att väcka en motion, i vilken
vi anför att det är nödvändigt att
staten redan nu tar konsekvenserna av
de felinvesteringar, som den enskilde tidigare
har gjort och som i vissa fall både
lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna
har medverkat till.

Varför är detta nödvändigt? Jo, skogsbrukets
rationalisering går fram med
stormsteg. Man beräknar att 50 000 man
kommer att avpolletteras som följd av
mekaniseringen. Skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
yttrade år 1958 till jordbruksutskottet,
att man får räkna med att
inte mindre än 360 000 hektar odlad jord
av mindre god beskaffenhet måste läggas

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

igen, och senare har dessa myndigheter
sagt att beräkningen inte håller streck
utan att de angivna siffrorna kommer att
väsentligt överskridas.

Herr Jacobsson har i dag talat om
gränsen för de mindre jordbruk som skall
behållas och nämnt 10, 9 och 8 hektar, Ja,
det är självklart i fråga om Norrland.
Skall man se på den gruppen blir det en
enorm utflyttning, men dessa jordbruk
finns mest i de byar där man har bättre
förutsättningar än den grupp jag befarar
kommer först i bortrationaliseringen. Jag
nämnde inte Västerbotten i den statistik
jag redovisade i onsdags utan tog en statistik
som gäller utvecklingen i hela landet
från 1951 och fram till 1961. Av den
statistiken framgick det att antalet mindre
jordbruk har minskat ända upp till
storleken 10 hektar och att man har en
ökning för jordbruken däröver. För Västerbotten
får man följande siffror. År
1951 fanns det 9 574 jordbruk i storleken
2—5 hektar, år 1961 var antalet 7 164. Av
jordbruk i gruppen 5—10 hektar fanns det
7 825 år 1951 och tio år senare 7 320. Där
föreligger alltså en minskning. Antalet
jordbruk av storleksordningen 10—15
hektar har däremot ökat från 1 746 år
1951 till 1 780 år 1961. Antalet jordbruk
på 15—20 hektar ökade från 268 till 516,
antalet jordbruk på 20—30 hektar från
68 till 134 och antalet jordbruk på 30—50
hektar från 13 till 20. Detta är tendensen.

Nu säger herr Jonasson i dagens debatt,
att vi måste tänka på de underutvecklade
länderna och söka åstadkomma en överproduktion
inom det svenska jordbruket
och att vi därför måste vidmakthålla de
ofullständiga jordbruken, om jag fattade
honom rätt. Men hur skall då stödet till
jordbruket fördelas, om man samtidigt
vill följa reservanternas uttalande: »Enligt
utskottets mening är emellertid stödjordbruket
ett lämpligt komplement även
för andra sysselsättningar än de rent säsongbetonade.
Det kan exempelvis gälla
anställningar i olika industrier, inte minst
småindustrier?» Menar verkligen herr Jonasson
och de andra talare som här rekommenderat
reservationen, att man
skall uppmana dem som är anställda

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 25

inom den svenska industrien att bedriva
jordbruk vid sidan om sitt egentliga arbete?
Jag utgår från att de som är anställda
i de större industrierna har full
sysselsättning med normal arbetstid. Vissa
säsongbetonade småindustrier kan finnas,
det är riktigt, men Kungl. Maj :ts och
utskottsmajoritetens ställningstagande innebär
såvitt jag förstår inget hinder för
lantbruksnämnd att ge hjälp åt sådana
som är sysselsatta i en dylik småindustri
och önskar ha ett stödjordbruk. Men
jag tycker att det är klokt när man här
säger, att det bör föreligga en ekonomisk
kalkyl som visar huruvida investeringen
i driftbyggnader ger en skälig förräntning
och lön för den arbetsinsats brukaren
måste göra vid sidan om sin anställning.
Man bör inte investera på det sätt
vi har talat om i motion nr I: 300 och II:
346, där vi säger att man redan nu ser
exempel på att människor inte kan flytta
därför att de har för stor ekonomisk
belastning i form av lån från lantbruksnämnden
för investeringar i driftbyggnader.

Grundvalen för beräkningarna har ju
undan för undan ändrats. Hur var vår
bedömning 1949, när rationaliseringen i
skogsbruket inte alls hade samma omfattning
som nu? I den jordbrukskalkyl
som låg till grund för beräkningarna angavs
400 arbetstimmar per traktor, och
antalet traktorer var 49 000. Sedan har
traktorparken undan för undan vuxit till
252 000. Till slut har man då funnit det
nödvändigt att överge 400 arbetstimmar
som beräkningsgrund — med den nuvarande
traktorparken skulle det eljest gå
att plöja upp hela vår svenska areal, även
fjällvärlden. Därför fick man en helt annan
beräkningsgrund, som skulle vara
hållbar.

Sedan har ju jordbrukarna vid årets
förhandlingar accepterat prissättningen.
De har också accepterat en rationaliseringsverksamhet
i syfte att minska svårigheterna
för de grupper som gjort felinvesteringar
och som inte har möjligheter
att få en dräglig och riktig biinkomst.

Jag måste säga till herr Jacobsson, att

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

jag aldrig har utgått ifrån att vi skall
avskaffa tiohektarsj ordbruken i Västerbottens
län. Det skulle enligt den statistik
som här föreligger innebära att vi
reducerade folkmängden på den västerbottniska
landsbygden. Vi har i lappmarken
ett stort antal skogsbruk på tillsammans
över 5 000 har, vilka är hembjudna
till lantbruksnämnden men som
lantbruksnämnden inte har möjlighet att
inköpa därför att det inte finns någonting
att komplettera dem med.

Jag hade en reservation för ett år sedan,
i vilken jag tillsammans med fyrafem
andra i utskottet gjorde gällande
att jordägarna skulle bilda korporationer
och inköpa dessa skogar som kompletteringssambruk.
Tyvärr fick jag dock
inte något stöd i utskottet, i varje fall
inte av någon från de borgerliga partierna.
Kungl. Maj :t bör snarast göra en
översyn av tvåhektarsgränsen. Det är inte
rätta vägen att de som har vetskap om
lagarna ser genom fingrarna i stället för
att lagen om vanliävd uppmjukas.

Det finns inte någon vanhävdslag i
fråga om skogen. Det kanske vore möjligt
att flytta över den dit. Det är ur
nationalekonomisk synpunkt kanske det
enda riktiga och skulle kunna skapa åtskilliga
arbetstillfällen för dem som man
nu är i färd med att rationalisera bort.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr BERG (s) :

Herr talman! Jag har väntat tålmodigt,
men jag måste innan debatten definitivt
avslutas få begagna möjligheten
att säga ett par ord med anledning av
de angrepp som riktats mot min ringhet
för mitt anförande i onsdags. Jag tog
mig då friheten att fästa uppmärksamheten
på att det finns ett element i jordbrukspolitiken,
som tenderar till att bli
bortglömt i jordbruksdebatterna, nämligen
konsumentintresset. Men även om
man bara antydningsvis tar in detta intresse
i diskussionen, så beskylles man
för »ensidighet» och allt vad det nu är
för uttryck som använts under debatten.
Detta ger mig anledning att fråga,

om konsumentintresset är ovidkommande
i jordbruksdebatten och i jordbrukspolitiken?
Det verkar nästan som om
rätt många företrädare för jordbruket
anser det. Jag utgår dock ifrån såsom
självfallet att det inte kan vara allmänna
meningen. Det var närmast för att
få tillfälle att konstatera detta som jag
har tagit mig friheten att pröva kammarens
tålamod.

Jag måste också begagna tillfället att
få rätta till ett och annat missförstånd.
Det har sagts att jag i onsdags gjorde
mig skyldig till »nedlåtande utfall» mot
centerpartiet och att jag har beskyllt
jordbrukets representanter för att ha
begått »avtalsbrott». Det ena påståendet
är lika totalt felaktigt som det andra.
Jag förmodar att det väl närmast var
därför att jag använde uttrycket »det
gamla bondeförbundet» som man på
centerpartihåll blev så indignerad över
de reflexioner jag tillät mig att ge uttryck
åt i onsdags. Jag sade bondeförbundet
med avsikt, ty just den omständigheten
att jordbruksdebatten i onsdags
inleddes av tre centerpartister efter
varandra är ju symtomatiskt för
jordbruksdebatterna här i riksdagen.
Varför denna kompakta uppställning
från centerpartihåll om inte för att skapa
ett intryck av att de är de enda som
verkligen slår vakt om jordbrukets intressen?
Den bilden är falsk.

Herr Jonasson, jag har inte tagit ordet
avtalsbrott i min mun. Vad jag sagt
är att man efter marsöverenskommelsen
mellan jordbruksministern och jordbrukets
företrädare — en överenskommelse
som träffades under enighet — hade
kunnat vänta att enigheten följts upp
här i riksdagen. De många motionerna
och diskussionen här inte minst i dag
visar dock på att man i vissa jordbrukarkretsar
ingalunda tycks ha intresse
av att följa upp denna enighet. Det har
tvärtom skapats ett intryck av att oenigheten
är större än den är. Herr Jonasson
måste ha haft onda drömmar under
det gångna dygnet.

Sedan fick jag en elakhet serverad
av en representant för centerpartiet —
från vilket håll annars —■ som tyckte

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

att jag inte skulle stå här och tala om
att det subventionerades för mycket eftersom
iag hör hemma där Karlskronavarvet
ligger. Detta varv fick subventioner
för ett antal år sedan. Det är
ostridigt. Nå, nu kan jag trösta herr
Gustafsson med att Karlskronavarvet befinner
sig vid ganska god hälsa. Det fick
ett handtag av statsmakterna, och detta
handtag ledde till åsyftat resultat. Det
var en temporär åtgärd, en episod i
Karlskronavarvets 300-åriga historia.
Men jordbrukets kris verkar vara en
permanent kris för oöverskådlig tid
framåt — det är litet skillnad!

När man talar om att det är ensidigt
att dra in konsumentintresset i diskussionen,
tillåter jag mig säga att ensidigheten
väl också något representeras av
dem som genom ständiga nyanseringar,
som det heter, samt genom oavbrutna
framställningar om nya former för statens
stöd åt jordbruket bidrar till att
vidmakthålla roten och upphovet till
jordbrukets svårigheter i stället för att,
som man skulle kunna tycka att de borde
göra, helhjärtat sluta upp bakom regeringens
strävanden i det här fallet att
åstadkomma en snabbare rationaliseringstakt
och effektivare rationaliseringsåtgärder.

Vidare, herr talman, har man också
indignerat försökt bestrida mitt resonemang
om att konsumenterna till sist
får vara med och betala vad det kostar
att vidmakthålla överskottsproduktionen
inom jordbruket. Man har försökt
bestrida det, men det är ett faktum. I
motsatt fall hemställes om bevis på att
inte de svenska konsumenterna får betala
sin mycket stora del av de kostnader,
som för övrigt drabbar hela det
svenska folkhushållet för att vi skall
kunna hålla jordbruksproduktionen på
den alltför höga nivå som den för närvarande
har.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga till
herr Berg att han inte skall vara förvånad
över att det från jordbrukarre8f
Första kammarens protokoll 1963. Nr 25

presentanternas sida gjorts framställningar
i det här ärendet. Det har dock
visat sig att det avtal som slöts 1959
icke har hållit vad som avsågs. Det har
slagit fel. När man gör gällande att vi
som påtalar detta skulle stå i motsättning
mot de avtalsslutande organisationerna,
så ber jag att få hänvisa till vad
ordföranden i Lantbruksförbundet herr
Bengtsson i Stamhem uttalade, att om
man haft klart för sig hur avtalets målsättning
nu tolkas på regeringshåll så
skulle nog avtalet inte någonsin ha kommit
till stånd. Det var den saken.

Herr Berg sade vidare: Varför reagerar
man emot att det talas om konsumentintresset?
Men, herr Berg, här
har vi ju flera gånger från jordbrukarhåll
slagits för ett klart konsumentintresse.
Vi har hävdat beredskapstanken,
nödvändigheten av att konsumenterna
skall få de livsmedel som behövs vid en
avspärrning och vad som därmed sammanhänger.
Herr Berg, som är med och
voterar anslag på 4 000 miljoner kronor
till försvaret, måste säga sig att detta
inte är en teoretisk fråga utan en praktisk.
Beredskapen klaffar inte annars.

Till sist vill jag rent personligt säga,
att när man förordar effektiva åtgärder
för rationalisering och effektiva åtgärder
för skogskomplettering, kan jag, herr
Berg, inte finna att det på något sätt
strider mot avtalet. Jag trodde att det
innebar att man försökte realisera någonting
på avtalets linje. Särskilt de som
betvivlat att jordbrukarna är intresserade
av rationalisering borde ta fasta på
de synpunkterna. Eller hur, herr Berg?

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har svarat herr Berg på en del punkter.
Jag vill tillägga att det inte gäller
prisfrågorna i det här fallet.

Herr Berg säger att han inte använt
ordet avtalsbrott. Det är möjligt att han
inte uttryckte sig på det sättet, men saker
och ting kan sägas på olika sätt.
Man fick ändå den uppfattningen att
han menade att det skett ett avtalsbrott.

Herr Berg nämnde vidare att enighet

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

förelåg vid förhandlingarna, men jag
kan inte hitta på något ställe, att man
under dessa förhandlingar diskuterat
huruvida man skulle beskära möjligheterna
för stödjordbruk att erhålla lån
och dylikt. Jag kan inte finna annat än
att man skulle få samma möjligheter
som tidigare i de överläggningarna. Det
framgår tydligt av det avtal som skisserats,
vilket jag tidigare varit inne på.

Herr Berg säger att jag tycks ha haft
onda drömmar. Jag måste säga i det
sammanhanget, att ibland finns det också
möjligheter att sova på saken och
kanske komma fram till litet mildare
uttryck, och det konstaterar jag att herr
Berg har gjort på den bär punkten.

Sedan vill jag bara — jag har en minut
kvar — till herr Svedberg säga att
jag aldrig har sagt att man skulle ha
småbruket för att skicka överproduktionen
till de underutvecklade länderna.
Om herr Svedberg uppfattat det så tror
jag inte han har lyssnat till mitt anförande.
Jag sade att vi bör komma till
en sådan produktionsinriktning att vi
kan minska överproduktionen på vissa
varor och komma till en större självförsörjning,
men det eventuella överskott
som sedan blir är inte så stort. Det kan
väl också skickas över till underutvecklade
länder.

Jag vill också säga att ingen har menat
— som herr Svedberg påstått — att
vi uppmanar folk att skaffa sig stödjordbruk.
Det är så att de som vill ha ett
stödjordbruk vid sidan av sitt arbete i
industrien skulle få ha det och få samma
möjligheter som andra.

Herr BERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lämnar alldeles därhän
vad herr Ferdinand Nilsson och
herr Jonasson sagt utom i ett avseende,
och det är vad gäller överenskommelsen
i mars i år mellan regeringen och
jordbrukets företrädare. Om denna överenskommelse
säger utskottet i sitt utlåtande:
»Utskottet konstaterar med tillfredsställelse
att vid förenämnda överläggningar
jordbrukets organisationer
förklarat sig beredda att genom upp -

lysning och rådgivning verksamt stödja
ifrågavarande arbete.»

Det gällde alltså effektivare rationalisering.
Jag konstaterar att det som förekommit
i onsdags och i dag under denna
jordbruksdebatt illa rimmar med den
utfästelse som jordbrukets organisationer
har gjort.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det som herr Berg läste
upp tyder ingalunda på att man skulle
ha avsågat möjligheterna för stödjordbruken.
Det sägs ingenting om den saken.
Det står ju bara att jordbrukets organisationer
förklarat sig beredda att
genom upplysning och rådgivning verksamt
stödja ifrågavarande arbete över
lag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Berg säger att vi
inte skulle vara intresserade för rationaliseringen.
Hörde herr Berg inte hur vi
har framhållit — och hur jag uttryckligen
har hänvisat till — de motioner
där vi kräver effektiva åtgärder för rationalisering?
Herr Berg tycks faktiskt
tro att rationalisering är att slå ut jordbruk.
Det är som när herr Svedberg läser
statistik. Då räknar han de jordbruk
som inte kommit bort men inte dem som
upprustats och inte dem som skapats
till. Det är det vi menar med rationalisering.

Herr BERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara konstatera
ännu en gång, att jag hoppas att den
upplysning och rådgivning som jordbrukets
organisationer har åtagit sig att
sörja för i denna rationaliseringsfråga
är att ett annat slag än den som herr
Ferdinand Nilsson och andra har bedrivit
i kammaren de senaste dagarna.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! I fullt medvetande om
hur otålig kammaren är att denna debatt

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

skall ta slut, lovar jag att inte använda
den möjlighet som jag har att tala utan
tidsbegränsning, utan jag kommer att inskränka
mig till repliktiden.

Herr Berg var i slutet av sitt anförande
inne på att jag skulle ha varit särskilt
elak mot honom i min replik nyss.
Om det skulle kunna ligga någon elakhet
i att jag talade om konstgjord andning i
dag, måste det innebära att herr Berg
har gått omkring och haft dåligt samvete.
Det förstår jag. Efter herr Bergs
inlägg i dag konstaterar jag att han i vissa
fall är med på att utföra konstgjord
andning med statens pengar, i vissa fall
inte. I dag är han inte med på det.

Min gode vän herr Lage Svedberg hade
uppfattat mitt uttalande på det sättet
att jag skulle ha tillvitat honom någon
osaklighet. Jag tror att det stenografiska
protokollet kommer att visa att det inte
är på det sättet. Det har blivit något slags
förväxling mellan herr Isacsons bänk
och herr Svedbergs. Det var nämligen
på tal om relationen mellan jordbruksministern
och herr Isacson som jag fällde
uttrycket om osaklighet, och där gjorde
jag en viss gradering.

Jag vill vidare säga, att jag tycker att
herr Svedberg i dag har talat alldeles
utomordentligt för den linje som jag har
fört fram i min motion och som till viss
del återfinnes i reservation 1. Jag är
mycket tacksam också för detta. Det är
nämligen så att den av herrar Svedberg
och Lundmark väckta motionen tar upp
en detalj av de problem som vi har speciellt
i Norrland när det gäller avfolkningstendenserna
i bygderna. Jag kan
därför inte förstå att herr Svedberg tillhör
utskottets majoritet, när han i dag
tydligen är beredd att stödja de tankegångar
som vi motionärer och reservanterna
för fram.

Sedan ett litet vänligt ord till herr
Isacson. Jag ber herr talmannen lägga
märke till att jag inte har på något sätt
under den gångna debatten försökt politisera.
Jag har inte talat om eventuella
koalitioner. Inte heller har jag, herr talman,
sagt någonting om vad herr Isacsons
inlägg här i dag kan ha att göra
med högerns nya giv.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande envar av punkterna I—IV,
därefter särskilt angående punkterna Y
—XIII, vidare särskilt rörande vardera
av punkterna XIV och XV, med viss uppdelning
av punkten XIV, vartill herr talmannen
ville återkomma, ytterligare särskilt
i fråga om punkterna XVI—XXVII,
därpå särskilt avseende punkten XXVIII,
härefter särskilt i vad anginge punkterna
XXIX—XXXI, sedermera särskilt vidkommande
punkten XXXII samt slutligen
särskilt i vad gällde punkterna
XXXIII—XXXVI.

På gjord proposition bifölls till en början
vad utskottet i punkten I hemställt.

I fråga om punkten II, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hermansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknande
reservationen i förvarande

de!.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 28.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten III hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten IV förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen, såvitt nu vore
i fråga; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen, såvitt nu är
i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 29.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna V—XIII hemställt.

Med avseende å punkten XIV, anförde
vidare herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt i fråga
om ettvart av de motionspar, varom
annat yrkande framställts än om bifall
till utskottets hemställan, samt därefter
särskilt i vad anginge utskottets hemställan
i övrigt.

Beträffande utskottets hemställan i
punkten XIV, såvitt gällde motionerna
I: 734- och II: 895, gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till berörda
hemställan samt vidare på bifall till
nämnda motioner, såvitt nu vore i fråga;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
XIV, såvitt gäller motionerna I: 734
och II: 895, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas nämnda motioner,
såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. statligt

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 12.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjordes rörande utskottets hemställan
i punkten XIV, såvitt gällde motionerna
I: 739 och II: S96, propositioner,
först på bifall till denna hemställan
samt vidare på bifall till motionerna, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Angående utskottets hemställan i punkten
XIV, såvitt gällde motionerna I: 747
och II: S92, gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till berörda
hemställan samt vidare på bifall till
nämnda motioner, såvitt nu vore i fråga;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
XIV, såvitt gäller motionerna I: 747
och II: 892, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas nämnda motioner,
såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.
mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 13.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkten XIV i övrigt
hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten XV
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 747 och II:
892, såvitt nu vore i fråga; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
var med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
XV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna 1:747
och II: 892, såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Om en gemensam nordisk lagstiftning angående resebyråverksamheten

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 13.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna XVI—XXVII
hemställt.

Vidkommande punkten XXVIII, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 739 och II: 896, såvitt nu vore
i fråga. Emellertid, fortsatte herr talmannen,
torde sistnämnda yrkande hava
förfallit genom kammarens vid punkten
XIV fattade beslut, varför nu endast
kvarstode yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten XXVIII hemställt.

Vidare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna XXIX—XXXI
hemställt.

I vad gällde punkten XXXII gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lage Svedberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
XXXII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lage Svedberg

m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 75.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna XXXIII—
XXXVI hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse av viss kronan tillhörig
mark m. m. genom försäljning till
Oxelösunds stad, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om en gemensam nordisk lagstiftning
angående resebyråverksamheten

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts skrivelse till riksdagen med redogörelse
för Nordiska rådets elfte session,
dels motioner väckta i anslutning
härtill.

Genom en den 22 mars 1963 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad skrivelse,
nr 94, hade Kungl. Maj:t lämnat
riksdagen redogörelse för Nordiska rådets
elfte session den 16—22 februari
1963.

Till utrikesutskottet hade även hänvisats
följande motioner, vilka väckts i anledning
av skrivelsen:

1) de likalydande motionerna I: 700,
av herr Osvald, och II: 855, av herr Gustafsson
i Borås,

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Om en gemensam nordisk lag

2) de likalydande motionerna I: 699,
av herr Andersson, Axel Johannes, och
II: 856, av herr Wiklund,

3) de likalydande motionerna 1:723,
av fröken Nordström m. fl. och 11:878,
av fröken Elmén m. fl., samt

4) de likalydande motionerna I: 724,
av fröken Nordström och fru HamrinThorell,
samt II: 879, av fröken Elmén
och herr Nelander.

I motionerna I: 723 och II: 878 hade
hemställts, att riksdagen måtte uttala sig
för, att Sverige borde medverka i av
Nordiska rådet begärd utredning angående
lagstiftning om resebyråverksamhet.

I motionerna 1:724 och 11:879 hade
förordats intensifierat samarbete mellan
de nordiska turisttrafikbyråerna i utlandet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av förevarande skrivelse och
motioner måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Utskottet erinrar därom, att den normala
proceduren vid behandlingen av
Nordiska rådets rekommendationer är
att för koordination av regeringarnas
prövning därav en fördelning emellan
regeringarna sker beträffande samordning
av beredningsarbetet. Så har, såsom
här förut nämnts, skett beträffande
samtliga i motionerna berörda spörsmål.
Man har alltså att förvänta, att om resultatet
av denna regeringarnas prövning
meddelande sker till Nordiska rådet. Utskottet
anser sig icke böra göra annat uttalande
i anledning av motionerna än
denna erinran.»

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med anledning av Kungl.
Maj ds skrivelse nr 94 med redogörelse
för Nordiska rådets elfte session avlämnade
fröken Elmén m. fl. i andra kammaren
och några ledamöter av denna
kammare och jag två motioner avseende
resebyråverksamheten i Norden och en

stiflning angående resebyråverksamheten

intensifiering av samarbetet mellan de
nordiska turisttrafikorganen i utlandet.

Förspelet till den första motionen är i
korthet följande.

I Nordiska rådet hade mot bakgrunden
av den expanderande resebyråverksamheten
och de missförhållanden, som
stundom rått, väckts förslag om en undersökning
— längre hade man inte gått
—- huruvida det förelåg ett behov av en
gemensam nordisk lagstiftning på detta
område och — om regeringarna fann, att
ett sådant behov förelåg — om genomförande
av en sådan lagstiftning. De
svenska medlemmarna av rådets trafiksektion
gick emot förslaget, så också sedermera
samtliga 16 medlemmar av den
svenska delegationen. Vid voteringen röstade
37 medlemmar av Nordiska rådet
för en undersökning och 30 mot. Dessa
30 röster kom från de 16 svenska delegaterna,
varjämte 14 ströröster kom från
de andra länderna.

Då vi motionärer anser behovet av en
undersökning om en gemensam lagstiftning
vara tämligen uppenbart, ville vi
om möjligt få fram en positiv viljeyttring
från den svenska riksdagens sida, vilket
i sin tur kunde få betydelse för regeringens
ställningstagande.

Att vår uppfattning i sakfrågan är välgrundad
framgår på ett påtagligt sätt de
yttersta av dessa dagar genom teknologernas
misslyckade resa till Japan med
ett finskt flygbolag.

Eftersom utskottet inte avvisat motionerna
och inte heller begärt deras överlämnande
till annat utskott, hade vi väntat
oss att utskottet skulle ha tagit upp
dem till realbehandling.

Enligt uppgift har riksdagsledamots
motionsrätt i anslutning till Kungl. Maj:ts
skrivelser icke någon gång ifrågasatts.
Jag erinrar mig den likalönsdebatt, som
fördes ett par år i följd på grundval av
motioner föranledda av ILO-rapporten
Dessa motioner behandlades i andra lag
utskottet.

Eftersom den svenska riksdagen utsei
Nordiska rådets svenska delegation och
ett motionsförfarande är det enda sätt,
på vilket riksdagens ledamöter kan uttala
sina åsikter om delegationens arbete,

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. utrikesförvaltningens organisation och
är det väl ganska naturligt att vi utnyttjat
den motionsrätt, som vi förmenar oss
ha. Vi har också styrkts i detta förmenande,
eftersom motionerna tagits emot
i båda kamrarna var för sig och remitterats
i vanlig ordning.

Jag har velat göra detta påpekande beträffande
utskottets behandling av motionerna,
dock utan att ställa något yrkande.
Det skulle tyvärr tjäna litet til! på
detta stadium.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. utrikesförvaltningens organisation
och personalbehov

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 75, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 1 mars 1963, föreslagit
riksdagen att i fråga om utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov
m. m. fatta beslut på sätt i propositionen
närmare angivits.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två lidalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kaijser (I: 655) och den andra inom andra
kammaren av fru Sjövall (11:809),

dels ock en inom andra kammaren av
herr von Friesen väckt motion (II: 801).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 1 mars 1963 fram -

personalbehov

lagda förslag om utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov, avseende
såväl utrikesdepartementet som utrikesr
epresentationen;

2) fastställa av departementschefen i
samma statsrådsprotokoll redovisad personalförteckning
för utrikesförvaltningen,
att tillämpas till vidare från och med
budgetåret 1963/64;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
av departementschefen i samma statsrådsprotokoll
angivna förutsättningar utöka
antalet i personalförteckningen upptagna
sändebudstjänster i Bo 6;

4) godkänna av departementschefen i
samma statsrådsprotokoll redovisade
riktlinjer för nytt lönesystem för tjänstemän
inom utrikesrepresentationen m. fl.;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att inom
ramen för å vederbörliga anslag för
budgetåret 1963/64 anvisade medel tilllämpa
de föreslagna riktlinjerna för lönesystemet
på tjänstemännen inom utrikesrepresentationen
samt — i den utsträckning
departementschefen förordat
— på specialattachéer m. fl.;

6) bemyndiga Kungl. Maj:t att i fall,
som i samma statsrådsprotokoll angivits,
minska enligt Saar utgående förmåner
ävensom bostadskostnadsersättning;

7) godkänna av departementschefen i
samma statsrådsprotokoll förordade förslag
om bidrag för resa till Sverige för
semester, om anskaffning av tjänstebilar
och statsanställning av viss chaufförspersonal,
om reglering av garagekostnader
och om försvarsattachépersonalens
ersättning för bilresor med verkan från
och med den 1 juli 1963;

8) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsåtgärder, som fordrades
för genomförande av de av departementschefen
förordade förslagen;

B. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:655 och 11:809, såvitt de
avsåge omfattningen av inspektörens
vid personalvårdsbyrån verksamhetsområde,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i punkten anfört; -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Ang. utrikesförvaltningens organisation och personalbehov

C. att motionerna I: 655 och IT: 809, i
vad de icke behandlats under B., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; D.

att motionen II: 801 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 125 är enhälligt. Jag skall emellertid
tillåta mig foga några kommentarer till
en punkt, som kan synas vara en detalj,
men som jag tror har en viss principiell
och praktisk räckvidd.

Sedan hösten 1961 arbetar inom utrikesdepartementet
en särskild arbetsgrupp
med handläggningen av de internationella
biståndsärendena. Denna arbetsgrupp
har varit föremål för UD-utredningens
granskning, och utredningen
har inte funnit någon anledning att ändra
arrangemanget. Man har emellertid
tillagt, att en viss omprövning av denna
organisation bör ske efter något eller
några år.

Det praktiska förslag, som utredningen
kommer till och som också biträtts
av departementschefen och av utskottet,
är att en chefstjänst i lönegrad B 2 bör
inrättas. Det är på den punkten som jag
har vissa invändningar att göra.

Det har rått enighet om att det svenska
utrikesbiståndet skall öka i omfattning
så snabbt som möjligt under de
kommande åren. En sådan ökning är ju
inte uteslutande en fråga om att på riksstaten
anslå högre belopp, utan den måste
innebära en allsidigare utformning av
biståndets olika grenar. Vid sidan av det
som vi hittills lagt tyngdpunkten på,
nämligen det tekniska biståndet, tyder
alla tecken på att både det finansiella
och kommersiella biståndet kommer att
spela en ökad roll. Det kommer bl. a.
fram i den rapport om det kommersiella
och finansiella biståndet, som nyligen
framlagts av en kommité, som sorterat
under den s. k. U-beredningen.

En mera mångsidig inriktning av biståndsverksamheten
och större omfattning
av denna kommer otvivelaktigt att
ställa stora krav på planering och ad -

ministration. Jag skulle i detta sammanhang
särskilt vilja lägga tonvikten vid
kravet på koordination av de olika biståndsåtgärderna
och de olika biståndsområdena.
Enligt min uppfattning måste
denna koordination i väsentlig grad ske
inom utrikesdepartementet. Det är väl
ingen tvekan om att våra beskickningar
och vår utrikesförvaltning måste spela
en ytterst betydelsefull roll både när det
gäller planeringen och den praktiska utformningen
av hjälpen. Därför måste
särkild uppmärksamhet ägnas åt den organisation
inom utrikesdepartementet,
som skall sköta denna koordinerande
verksamhet.

Nu har alltså utredningen och därefter
departementschefen föreslagit en fast
chefstjänst, men man har placerat den i
B 2. Det innebär att den ligger i paritet
med chefstjänstemannen för protokollet
och pressbyrån men under t. ex. cheferna
för den politiska avdelningen, handelsavdelningen
och rättsavdelningen.
Enligt min uppfattning är denna befattning
av sådan vikt att den bör placeras
i B 4, d. v. s. i samma grad som de här
sistnämnda tjänstemännen inom utrikesdepartementet.
Jag tror detta behövs redan
av det skälet, att denne tjänsteman
skall utöva det praktiska departementala
chefskapet över bl. a. nämnden för internationellt
bistånd och eventuellt de ytterligare
administrativa organ som kan
komma att tillskapas för t. ex. det finansiella
och kommersiella biståndet.

Denne chefstjänsteman har också att
bedriva mycket svåra och viktiga förhandlingar
när det gäller att koordinera
vårt bilaterala bistånd med den multilaterala
verksamheten inom Förenta Nationerna.

Mot denna bakgrund finner jag den
lösning departementschefen föreslagit
inte fullt tillfredsställande.

Man har visserligen utgått ifrån att en
omprövning skall ske av denna organisation,
men jag tror att även om man dröjer
något med denna omprövning, bör
man tänka om så snart som möjligt när
det gäller denna chefsbefattningens lönegradsplacering.
Jag vill parentetiskt peka
på att jag inte avser någon ändring

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Ang. utrikesförvaltningens organisation och personalbehov

av den nuvarande chefens ställning —
som har sitt uppdrag på särskilt förordnande
inom departementet och därför
inte samma lönegrad som den här föreslagna
— men jag avser den kommande
fasta chefstjänsten.

Jag vill i detta sammanhang inte ställa
något yrkande, då frågan inte varit
föremål för motion eller i övrigt närmare
beretts inom utskottet. Jag vill dock vädja
till chefen för utrikesdepartementet
att vid kommande års petitabehandling
göra en sådan uppflyttning av chefen
för biståndsärendena, att det anspråk på
självständig ställning och status inom
departementet, som jag tror är erforderligt,
kan tillgodoses.

Låt mig, herr talman, slutligen ta upp
en liten sak, som står i detta utlåtande
och som gäller frågan om åtgärder för
att tjänsteavlösningen inom utrikesdepartementet
skall kunna tillgå på sådant
sätt, att parallelltjänstgöring möjliggörs
i betydande utsträckning. Enligt min
uppfattning är detta en fråga av utomordentlig
betydelse. Det har många gånger
varit mycket otillfredsställande att
en tjänsteman, som tjänstgjort många år
och skaffat sig utmärkta kontakter och
kunskaper om ett land, lämnar sin befattning
utan att på ett ändamålsenligt
sätt kunna lämna över sin kunskap och
sina kontakter till sin efterträdare. Detta
har skett i personalbristens tecken,
men det är min förhoppning att ytterligare
åtgärder skall vidtas för att häva
denna brist, och därmed undanröja ett
missförhållande i utrikestjänsten.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Det kanske må tillåtas
en gammal arbetshäst i utrikesförvaltningen
att vid detta tillfälle, när ett enhälligt
statsutskottsutlåtande föreligger,
innebärande en betydande förstärkning
av vår utrikesförvaltningsorganisation,
uttrycka sin stora glädje över att denna
etapp i utrikesförvaltningens utveckling
nu kommer att genomföras. Det är enligt
min uppfattning länge eftersatta behov,
som här tillfredsställs, och jag tror
att de reformer som nu genomförs på

grundval av de utredningar som har ägt
rum kommer att visa sig ytterst ändamålsenliga.

Jag vill i detta sammanhang endast
framhålla såsom en uppfattning jag har
fått under en lång tjänstgöring i utrikesförvaltningen,
att den tjänstemannastab
och den organisation, som vi har haft
inom utrikesförvaltningen, och de personalresurser,
som har stått till förfogande,
har gjort att den svenska utrikesförvaltningen
utomordentligt väl har
kunnat hävda sig i jämförelse med andra
motsvarande länder.

Jag skall endast tillåta mig att utöver
detta korta uttalande göra ett par små
kommentarer till det utlåtande som nu
föreligger.

Som kammaren har sig bekant är det
på det viset, att det är ett begränsat
antal tjänstemän som har den högsta
lönegraden bland beskickningscheferna,
nämligen B 6. Den är avsedd för vissa
beskickningar, i huvudsak bland stormakterna
och i våra grannländer. Nu
kan det mycket väl tänkas, att en beskickningschef
på en dylik utsatt post
mot slutet av sin karriär inte orkar med
uppgifterna eller av andra skäl vill ha
en förflyttning. Vi kan tänka oss att
exempelvis en beskickningschef i Moskva
efter en lång tid där blir förflyttad
till en mindre ansträngande chefspost,
i Madrid eller någon dylik plats. Då
skall han enligt förslaget få bibehålla
sin B 6-lön, men samtidigt skall man
kunna tillsätta hans efterträdare i Moskva
med lön likaledes i B 6.

Detta kommer att öka antalet tjänster
i denna lönegrad. Utskottet säger därför
att en sådan ökning måste bli av kortvarig
natur. Det beror något på vad
man menar med begreppet »kortvarig
natur». Det hade varit lyckligare om utskottet
hade använt uttrycket »så kort
som möjligt». Det kan nämligen tänkas
att det i realiteten inte blir så kort tid,
utan att den kommer att röra sig om
tre, fyra år. Jag hoppas att utrikesministern
tolkar begreppet »kortvarig natur»
så att en sådan tidsperiod kan innefattas
däri.

Den andra observation jag skulle vil -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anslag till konstnärlig
ja göra gäller frågan om lönesystemet.
En utredning ligger till grund för den
proposition och det utlåtande, som nu
ligger på kammarens bord. De allmänna
lönereformer som nu genomföres och
varigenom man bryter ut en rad av utgifter
för bostad, för bil, för chaufför,
för telefon och allt möjligt, som staten
åtar sig att betala, har tillkommit för
att man inte skall behöva göra så stora
skillnader i de direkta löneförmånerna.

Det är säkerligen en riktig utveckling.
Det kommer att bli dyrare för statsverket
än om man går den andra vägen
och låter var och en försöka hushålla
så gott han kan med de medel som står
till förfogande, men det blir kanske rättvisare.
Vad jag skulle vilja göra är bara
att uttala ett varningens ord för att utsträcka
denna princip längre än vad
som nu är föreslaget, ty om man exempelvis
skall börja att centralt och direkt
ur statskassan betala klänningar för beskickningschefernas
fruar eller dylikt,
så tycker jag att man driver saken för
långt. Det är möjligt att det finns tendenser
i den riktningen hos dem som
sysslar med dessa lönefrågor.

Över huvud taget vill jag uttala ett
varningens ord mot att alltför mycket
driva kontroll över hur representationsbidrag
eller andra anslag används. Man
kan i själva verket administrera så mycket,
att administrationen motverkar sitt
eget ändamål. Jag tror att jag tolkar
uppfattningen hos en hel del av tjänstemännen
utomlands om jag framhåller,
att någon frihet i det avseendet bör finnas
kvar. Det är ju ändå rätt ansvarsmedvetna
personer som man anförtror
beskickningschefsposter, åtminstone på
mer betydande ställen i världen. Man
kan med ett visst förtroende vänta att
de kommer att begagna de medel som
står till förfogande på rätt sätt. Jag har
således inte någon invändning mot det
som föreslås; det är bara ett varningens
ord att inte driva den princip som här
är knäsatt alltför långt.

För övrigt, herr talman, har jag naturligtvis
intet annat yrkande än bifall
till det föreliggande utskottsutlåtandet,
ett yrkande som är besjälat av en upp -

utsmyckning av statliga byggnader m. m.
riktig tillfredsställelse med det resultat
som statsutskottet har kommit till. Jag
tror att vi med det beslut som vi nu
kommer att fatta kommer att på ett effektivt
sätt bidraga till att bibehålla och
förstärka effektiviteten av utrikesförvaltningen,
en sak som på sätt och vis är
lika viktig som att vi håller oss med ett
starkt och effektivt försvar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 2—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till stöd åt konstnärlig
verksamhet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
103 föreslagit riksdagen att dels för budgetåret
1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa a) till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor; b) till
Statens konstråd ett förslagsanslag av
59 000 kronor, dels ock medgiva, att vid
statens konstråd finge från och med budgetåret
1963/64 tills vidare vara inrättad
en extra ordinarie tjänst i lönegrad Ae
23 som sekreterare.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Sundin (I: 686)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Wahlund och Fälldin (II: 842),
i vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta att för bud -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

getåret 1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i motionerna anförts angående
utformningen av samhällets kulturfrämjande
verksamhet;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Källqvist och Per-Olof Hanson
(I: 687) samt den andra inom andra
kammaren av fru Gärde Widemar m. fl.
(II: 840), i vilka anhållits såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta att
anslå ytterligare 500 000 kronor utöver
Kungl. Maj:ts förslag om 1 000 000 kronor
till utsmyckning av statliga byggnader
i syfte att underlätta ett återinförande
av procentregeln och således till
Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor samt i
övrigt beakta de synpunkter — särskilt
beträffande innehållet i ett samlat kulturpolitiskt
program — som anförts i motionerna.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 686 och II: 842 samt
I: 687 och II: 840, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor;

II. att riksdagen måtte till Statens
konstråd för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 59 000 kronor;

III. att riksdagen måtte medgiva, att
vid statens konstråd finge från och med
budgetåret 1963/64 tills vidare vara inrättad
en extra ordinarie tjänst i lönegrad
Ae 23 som sekreterare;

IV. att motionerna I: 686 och II: 842
samt 1:687 och 11:840, i vad de av -

såge utformningen av samhällets kulturfrämjande
åtgärder, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Per Jacobsson och
Edström, fröken Ljungberg, herrar
Thorsten Larsson, Staxäng, Ståhl, Svensson
i Stenkyrka, Eliasson i Sundborn
och Gustafsson i Skellefteå, fröken
Karlsson samt herr Källstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I och IV hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med bifall
till motionerna I: 686 och II: 842
samt I: 687 och II: 840, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Konstnärlig utstmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 686 och II: 842 samt
1:687 och 11:840, i vad de avsåge utformningen
av samhällets kulturfrämjande
åtgärder, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid förevarande punkt jämväl
finge omfatta frågor, som behandlats i
övriga punkter i utlåtandet. Yrkanden
vid dessa övriga punkter skulle dock
framställas först sedan respektive punkt
föredragits.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag vill först uttala en
varm förhoppning att denna omväxling
ifrån att resonera jordbruksfrågor till att
övergå till konst skall bekomma kammarens
ledamöter väl. Den glesa besättningen
i kammaren just nu tar jag mer
som ett utslag av trötthet än som ett tecken
på att intresset inte skulle vara så
stort. Annat som hänt här i kammaren
talar för att konstintresset är i ständigt
växande.

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anslag till konstnärlig

Konstfrågorna kommer i regel upp
mycket sent under vårriksdagens sista
dagar. Det är möjligt att saken blir lidande
på den sena behandlingen. Man
skulle kanske kunna säga: Bättre sent än
aldrig! Jag vill uttrycka saken så, att
man gömt det bästa till sist.

När vi nu skall resonera om konst, vill
jag göra det uttalandet, att de anslag som
ges till konst är ett slags investering.
Ibland har man inte den saken klar för
sig. Många människor tycks närmast ha
den uppfattningen, att de pengar som
man ger till konstfrämjande ändamål är
bortkastade. En del tycker kanske också
att man ger pengar till konstiga ting,
men även konstiga ting kan vara konst.
Det är heller inte överord att säga, att vi
under rätt lång tid har försummat dessa
investeringar. Jämfört med anslagen under
andra huvudtitlar är ju anslagen till
konst av minimal storlek.

Helt säkert har vår tids människor
upptäckt att konst innebär stora värden,
även om man inte kan mäta det i pengar.
Yi tror också att allt fler människor har
upptäckt den sanningen.

Under tidigare debatter som först i
denna fråga har jag uppriktigt och av
fullaste hjärta skänkt mitt erkännande
åt de initiativ som departementschefen
tagit och nu söker fullfölja. Jag är också
övertygad om att statsrådet Edenman
kommer att fortsätta på den linjen. Tar
jag inte fel, så är ecklesiastikministern
säkert — jag skall uttrycka mig försiktigt
— rätt tillfredsställd över att vi från
folkpartiets sida också är med och rycker
litet i trådarna. Ibland rycker vi
kanske litet hårdare, ibland drar vi möjligen
åt ett annat håll, men den kraftparallellogram
som uppstår leder i alla fall
åt rätt håll. Därom kan vi väl vara överens.

Åt vilket håll syftar vi då? När vi säger
att vi gärna skulle vilja göra ett svep
åt finansdepartementet till, är vi också
överens, såvitt jag förstår. Om vi kunde
få herr Sträng att sätta in något av sin
utomordentliga skicklighet även på det
konstnärliga området skulle stora ting
här kunna uträttas.

Enligt uppgift från författningsutred -

utsmyckning av statliga byggnader m. m.
ningen uppgår antalet ärenden som avgöres
i konselj till 50 000 om året. Det
låter nästan omöjligt att så skulle kunna
vara fallet. Nu har man tänkt sig att rationalisera
även här. Enligt den nya författningen
skall omkring 47 000 ärenden
avgöras på en något lägre nivå. Av de
övriga skall 2 000 ä 3 000 ärenden dras
i ett slags ministerråd. Endast 500 ärenden
skall upp i konseljen. Jag uttalar
den förhoppningen, att konstärendena
måtte komma att tas upp till avgörande
först i ministerrådet. Genom en sådan
ordning skulle man kunna få till stånd
en debatt inom regeringen om konstfrågorna.
De skulle så kunna komma upp
till avgörande i konselj. Där skulle då
också vår monark med sitt stora konstintresse
och sin sakkunskap kunna bidra
till debatten. Det skulle helt säkert främja
saken om vi kunde få till stånd en sådan
ordning.

Tillåt mig också i detta sammanhang,
herr ecklesiastikminister, att rikta en inbjudan
om medlemskap i riksdagens
konstklubb! Jag ber också att få rikta
denna inbjudan till samtliga regeringsmedlemmar.
Det är väl heller inte förmätet
om jag även riktar den till kammarens
ledamöter. En hel del har redan anmält
sig som medlemmar, men det finns
plats för flera.

En kontaktkommitté för kulturfrågor
inom det socialdemokratiska partiet har
uppdragit åt eu kunnig och konstintresserad
medarbetare att utarbeta eu skrift
om konst i kommuner. Det är en utomordentligt
intressant liten skrift. I den
fann jag något som intresserade och
gladde mig mycket. Där står bl. a.: »Följaktligen
blir en aktiviserad kulturpolitik
nödvändig också med hänsyn till önskemål
att minska riskerna för en missanpassning
och mänskliga misslyckanden.»
Det är ett mycket allvarligt problem, och
jag tror att denna reflexion är riktig.
Kunde vi sätta in dessa åtgärder på ett
tidigt stadium i undervisningen skulle
vi kanske därmed lösa en hel del ungdomsproblem.

Tidigare har jag skänkt erkännande åt
strävandena inom kulturdepartementet
och anmält vårt intresse. Till min oer -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

hörda förvåning läste jag i en annan liten
skrift, som handlar om huruvida vi
har råd med kultur, ett påstående om oppositionen,
som lyder som följer: »Oppositionens
ansvar är lika stort som regeringens
-— dess konstruktiva insatser
däremot avsevärt mindre.»

Där fick vi! En annan gång klagar
man över att vi ger överbud. Vi vet inte
riktigt hur vi skall bära oss åt för att
kunna klara detta.

Jag försäkrar att vi vill enkelt och
flärdfritt bidra till att vi får ett i någon
mån ökat konstnärligt stöd. Vi bär noga
prövat, vi har haft överläggningar med
konstnärer av olika slag, och dessa har
med ödmjukt sinne lämnat oss sakliga
synpunkter som vi har tagit vara på och
som sedan återspeglats i våra förslag.
Det är inte så enkelt att vi bara vill
springa i väg och göra oss märkvärdiga,
utan vi brinner av intresse för saken och
tror att vi gynnar den på detta sätt. Vår
avsikt är att skjuta på, och vi vill gärna
dra alla med oss.

Mycket mer skulle emellertid kunna
göras; vi har råd med kultur. Jag skulle
vilja säga att vi inte har råd att försumma
kulturen. Om vi t. ex. jämför anslagen
till kulturen med kostnaderna för våra
vägar och vårt försvar, finner vi att
bidraget till kulturen bara är som en
droppe i havet.

Vi har i vår motion flera yrkanden,
bl. a. om ökat anslag till byggnaders utsmyckning.
Vi är fortfarande inne på linjen,
att en procentregel här skulle vara
till nytta —■ jag kallar det procentregel,
inte en-procentregel. Visar det sig att vi
har råd med det, kan vi sedan kanske gå
upp till 2, 3 eller 4 procent.

Vi är intresserade av att ge de unga
kostnärerna ett handtag i form av stipendier
när de kommer ut från utbildningsanstalterna,
ty det är först och
främst de unga som behöver stipendier;
vi kan sedan tänka på de äldre också,
men det är de unga som har det svårast
just nu.

De utställningar som våra konstnärer
anordnar i främmande länder har utfallit
mycket väl och tilldragit sig ett levan -

de intresse, men vi vill gärna öka anslaget
med ytterligare 100 000 kronor.

Jag hoppas också att det intresse som
visats för konsten skall få mycket större
förståelse då det gäller den ekonomiska
sidan. Vi har en oerhörd utveckling på
teknikens och ekonomiens område. Teknik
och ekonomi för mänskligheten
framåt, men även konst och kultur för
den framåt. Tekniken medför vidare oerhörda
risker, medan konsten däremot
inte medför några risker.

Jag återkommer senare, herr talman,
med yrkande på de olika punkterna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen vid punkten
2, som gäller konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppen har för avsikt att i detta ärende
genomgående rösta med utskottet. Att
jag nu finner anledning att något motivera
detta ståndpunktstagande, beror på
att det kanske för några kan te sig
märkligt.

Det är väl kammarledamöterna bekant,
hoppas jag, att vi från vårt håll
mycket länge drivit en opposition för
en aktivare och samhälleligt målmedveten
kulturpolitik, inkluderande också
starkt ökade ekonomiska bidrag för att
stimulera konstskapandet, vilket är en
del av kulturpolitiken.

Mot bakgrunden av ett sådant som vi
tycker dokumenterat starkt intresse för
kulturfrågorna i allmänhet, och däribland
således också för de sköna konsterna,
kan det kanske i förstone tyckas
egendomligt att vi inte ansluter oss
till reservanternas förslag om ytterligare
anslagsökningar utöver dem som departementschefen
bär föreslagit och utskottet
nu tillstyrkt.

Vi kan säga klart ut att vi inte heller
är nöjda med de anslagsökningar som
föreslås för de olika sektorer inom
konst- och kulturlivet som det nu gäller.
Hade man orsak att betrakta dessa
ökningar som en engångsföreteelse el -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

ler något slags spontan yttring från departementets
sida, skulle vi ha reagerat
häftigt, så mycket mera som en del av
ökningarna faktiskt äts upp av automatiska
kostnadshöjningar, och andra delar
av anslagen avser en relativt kostnadskrävande
skådespelarutbildning och
en försöksverksamhet med konsertturnéer
— båda dessa ting mycket prisvärda.
Men jag skulle vilja tillägga, att
vi av alla tecken att döma inte har någon
anledning att befara att vad som nu föreslås
skall bli en engångsföreteelse eller,
som jag nyss sade, en spontan yttring,
snabbt försvinnande.

Det är alltså vår förvissning att de nu
föreslagna åtgärderna skall ge stimulans
åt konstskapandet i dess olika former
och utgöra en etapp i en strävan till en
ökad samhällelig aktivitet på detta område
och att ytterligare insatser således
kan båda väntas och med skäl fordras.
Skulle till äventyrs denna vår förvissning
svikas — det tror vi numera inte
kommer att ske ■— skall naturligtvis också
vi låta höra av oss.

Med hänsyn tagen till det perspektiv
beträffande den samhälleliga kulturaktiviteten,
som vi nu tycker oss kunna
skönja och som de framlagda förslagen,
trots sin relativa knapphändighet i fråga
om de ekonomiska insatserna tycks
innebära, inskränkes vår respekt för reservationerna
och vad som där föreslagits
till ett minimum; vi vill dock inte
använda det gamla slagordet om överbud.

Reservanternas till något större anslagsökning
anknutna kulturintresse ter
sig, tycker vi, tämligen nymornat, och
för högerpartiets del måste det vara fråga
om ren yrvakenhet. Vidare förefaller
reservanternas anslagsförslag vara utslängda
helt i blindo. Det är inte utan
att det verkar som om vi skulle ha allmänna
politiska val redan nu i höst.

Vi anser för vår del att departementschefen
redan nu gott kunde ha sträckt
sig litet längre, men å andra sidan får
vi väl sätta tilltro till de signaler som
har förekommit om en successiv och
planmässig målmedveten utbyggnad av

den samhälleliga kulturpolitiken och
vad som kallas stödet åt konstskaparna,
oriktigt betecknat som ett stöd åt dessa,
eftersom det ju är fråga om ett stöd åt
allmänheten för att den skall kunna tillgodogöra
sig de konstskatter som kan
framskapas.

Vi anser att ett bifall till reservanternas
förslag inte kommer att främja den
sak, som bl. a. herr Källqvist nyligen som
reservant talade för. Detta är motiveringen
till att vi anslutit oss till utskottets
yrkande. Jag ber att få tillägga att
vi helt och fullt gillar att lotterimedelsfonden
skall överföras till ecklesiastikdepartementet,
men vi beklagar fortfarande
att teaterverksamheten och vissa
andra verksamheter, som skall få sitt
stöd därifrån, inte på långa vägar har
fått den halvpart av behållningen som
riksdagen har uttalat sig för.

Andra säkerligen mycket fruktbärande
förslag finner vi vara utbyggnaden
av skådespelarskolningen och förlängningen
av utbildningstiden. Jag ber att
få påpeka att detta inte kan vara enbart
en viktig rekryteringsfråga utan åtskilligt
därutöver. En god kvalitet på utbildningen
kräver bland annat att eleverna
inom den lyriska skolan blir delaktiga
en viss del av den undervisning
som naturligen ges inom den dramatiska
skolan, vilket i sin tur kräver en ökad
utbildningstid.

När det gäller vår motion om anslag
också till Stockholms stadsteater finner
vi ingen anledning att nu driva den saken
längre än så här. Utskottet säger ju
att ett förslag liknande vårt redan ligger
under Kungl. Maj:ts prövning, och utskottet
tycks vara ense med oss om att
också denna teater bör få statsanslag.
Under dessa omständigheter finns det
ingen anledning för oss att på denna
punkt yrka bifall till vår motion.

Slutligen vill jag bara ge uttryck för
den övertygelsen att samhällets kulturaktivitet
— och här lämnar jag åsido
den mycket viktiga frågan om kulturlivets
och konstskapandets former och
innehåll — aldrig får vara enbart eller
huvudsakligen en stipendiefråga eller

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

ett spörsmål om andra ekonomiska insatser
för stimulans åt konstskapandet i
dess olika former. Den bildande konsten,
som herr Källqvist tydligen främst talade
för, och kulturintresset i allmänhet
får inte bli något slags glittrande kraschan,
som man hänger på sig vid solenna
tillfällen, såsom ofta är fallet när det
gäller kulturfrågorna, inte minst vad
man brukar kalla de sköna konsterna.

Det gäller framför allt skapa en god
kulturmiljö — detta är grundläggande —
och detta kräver bland annat ett direkt
samhälleligt engagemang. En sådan god
kulturmiljö har vi ännu inte i vårt land;
och jag vill tillägga att så länge det konstnärliga
skapandet i hög grad klavbindes
av kommersiella spekulationer och affärsmässiga
bedömningar med ett i
många fall förlamande inflytande på
konstskapandets möjligheter, så tror jag
att vi bör tala litet mindre eller i vart
fall dämpat om konsternas frihet.

Herr talman! Av dessa ord har väl
klart framgått att jag inte behöver framställa
något särskilt yrkande beträffande
det utskottsutlåtande som här föreligger
och som jag alltså har talat för.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Kultursträvandena i deras
olika former har tidigare inte bemötts
med någon större välvilja från regeringspartiets
sida. Konstnärerna har
fått leva under mycket besvärliga förhållanden.
Musikerna har varit underbetalda.
Inom alla de olika områdena
har det varit mycket svårt för konstnärligt
utövande personer att dra sig fram
något så när drägligt. Beskattningen på
filmen har varit hård, när det gäller musiken
har skatter på upp till 30 procent
förekommit, o. s. v. Därför är det så
mycket mera glädjande att regeringen
nu har börjat visa större intresse för kultursträvandena.

Jag vill genast säga ifrån att en hel
rad av de åtgärder som genomförts eller
planeras är mycket goda, och vi hälsar
förslagen med största tillfredsställelse.
Då emellertid detta område enligt
min uppfattning varit eftersatt under

flera år, återstår åtskilligt att göra innan
vi har kommit fram till någorlunda
goda förhållanden på det kulturella området.
I reservationerna har vi uttalat
att det går för sakta, även om vissa anslag
ökats. Vi har velat sträcka oss längre
och gå snabbare fram för att åstadkomma
bättre förhållanden inom de olika
kulturella områdena.

Vi hälsar med tillfredsställelse att det
nu har blivit en särskild kulturavdelning
inom ecklesiastikdepartementet och
även att ett kulturråd knutits till den.
Vad jag skulle vilja anmärka på är kanske
att statsmakterna inte upprättat något
egentligt handlingsprogram när det
gäller kulturpolitikens målsättning och
allmänna utformning. Från centerns sida
har vi yrkat att man skall försöka upprätta
ett sådant program och ange varthän
man strävar, och vi hoppas att så
småningom få ett sådant program.

Man noterar tacksamt de anslagshöjningar
Kungl. Maj :t begärt för nästa budgetår,
1,8 miljoner när det gäller lotterimedelsfonden,
500 000 kronor till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader
och 400 000 kronor till konstnärsstipendier,
sammanlagt 2,7 miljoner. Vissa
automatiska utgiftsökningar kommer
dock att konsumera en del av dessa höjningar,
och därför skall man inte räkna
beloppen som några nettohöjningar till
de olika konstnärliga verksamhetsgrenarna.
Enligt vår uppfattning borde man
ha gått längre i dessa avseenden.

Vad som särskilt intresserar mig är utbildningsfrågorna
för teaterns och filmens
folk. Det är nu två eller tre år sedan
jag och några andra motionerade
om en film- och teaterakademi. Motionerna
avslogs, men året efter togs frågan
upp av regeringen, och man förklarade
att ett förslag skulle utarbetas. Jag
har sett att departementschefen nämner
saken i propositionen men säger, att han
inte är beredd att ta slutgiltig ställningtill
frågorna om undervisningens organisation
och förläggning. Jag beklagar
att ett förslag ännu inte kunnat bli klart
och uttalar önskemålet att man så snabbt
som möjligt kommer fram till ett resultat,
så att en ordentlig utbildningsverk -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

samhet kan startas; den har ju under
mycket lång tid varit efterlängtad av
de inom dessa områden verksamma.

Även om vissa förbättringar skett, har
vi fortfarande en hel del brister att avhjälpa.
Konstnärernas situation är inte
särskilt gynnsam, och likadant är det
för musikerna. Jag vill särskilt understryka
att det inte kan fortsätta som hittills
— hade inte musikerna sitt stora
intresse för musiken så skulle det av
ekonomiska skäl ha varit uteslutet att
rekrytera de olika musikkårerna och orkestrarna.

När det gäller filmen hälsar jag med
tillfredsställelse att man äntligen fått
bort skatten på den. I början av året
väcktes en motion av representanter för
flera partier, senare framlades en proposition
och nu är ju den speciella filmskatten
avskaffad. Däremot måste man
beklaga att t. ex. klassisk musik i vissa
fall kan beskattas med upp till 30 procent.
Det är förvånande att någonting
sådant alltjämt kan förekomma.

Herr Adolfsson hade fått någon underlig
uppfattning om att vi skulle ha
ett yrvaket intresse för kulturfrågorna.
För centerns del är det mycket lätt att
gendriva den uppfattningen — herr
Adolfsson har i så fall ingalunda tagit
del av centerns tidigare framställningar
och förslag beträffande kulturfrågorna.
Här behövs det inte ett dugg mer än en
hänvisning till våra motioner under åtskilliga
år på detta område. Av dessa
motioner framgår klart att vi har haft
ett varmt intresse för kultursträvandena
och ständigt motionerat till förmån för
dem. Vi är glada över att intresset på
andra håll nu har blivit bättre, och vi
hoppas att det skall fortsätta.

När det gäller reservationerna ber jag
att få förena mig med det yrkande som
är framställt av herr Källqvist

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att det skulle vara
oriktigt att framställa det här problemet
så, att en del av riksdagens ledamöter
skulle vara konstvänner medan
andra skulle vara konstmotståndare. Det

är ju inte på det sättet, utan även under
tidigare år har från alla partier, såvitt
jag kunnat minnas, framhållits värdet
av statliga anslag till att underlätta arbetet
för dem som är sysselsatta på det
här området. Herr Källqvist gav ju ecklesiastikministern
en varm eloge för den
uppryckning som har skett i år, och jag
har naturligtvis ingen anledning att annat
än understryka vad herr Källqvist
sade i det avseendet.

För övrigt var vi inte lika överens i
avdelningen och utskottet. Utskottsmajoriteten
har ansett, att det förslag som
departemenstchefen kommer med i det
här avseendet i år, är kraftigt uppräknat
och väl avvägt. Det gäller även en
punkt som avser ett anslag som vi inte
haft tidigare.

Jag tror att om man ser det hela i
stort som vi alltid måste göra här, bör
vi ändå kunna erkänna att detta är ett
mycket stort steg framåt, och det skulle
förvåna mig, om inte konstnärerna själva
också erkänner det. Vi är alltså överens
om den saken.

Sedan kan man naturligtvis ha olika
uppfattningar om vad som är konst. Den
ena människan tycker om eu viss konstyttring,
en annan tycker om något annat.
I anledning av herr Adolfssons yttrande
vill jag bara erinra om att vi häromdagen
fick läsa att man på högsta ort
i Sovjet också har delade meningar om
vad konst egentligen är och vad den bör
vara. Det är i och för sig inte så märkvärdigt,
tycker jag. Vi är kanske individualister
allesamman, men det kanske i
sin tur är en borgen för att olika konstnärer
kan få avsättning för sina alster.

Vad beträffar punkten 2 vill jag erinra
om att det är fråga om en anslagshöjning
på 1 800 000 kronor. När jag först
såg propositionen blev jag väldigt glad
över att det blivit möjligt för ecklesiastikministern
att i år få fram så mycket
nya pengar på denna punkt.

Jag behöver inte redogöra för den förändring
som skett i fråga om biografernas
nöjesskatt, men jag vill nämna att
allt som avsättes får användas för kvalitetsstöd
till svensk filmproduktion. Går
det som man har hoppats på det områ -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

det, skall även detta visa sig vara ett
verkligt stort steg framåt.

Vad sedan gäller punkten 3 är det ju
ungefär samma förhållande. Det har ju
skett kraftiga höjningar i fråga om stipendier
och liknande, höjningar som är
aktningsvärda, och jag går ut ifrån att
vi allesammans är glada över att de har
kunnat ske.

I punkten 4 behandlas ett helt nytt
anslag, avsett för utställningar av svensk
konst i utlandet. Departementschefen
har föreslagit 100 000 kronor, men reservanterna
vill fördubbla det beloppet.
Det är ändå så här i riksdagen — och
inte minst i statsutskottet —- att vi alltid
har varit försiktiga när det gällt nya
anslagsposter. Vi är väl medvetna om
att det undan för undan kommer framställningar
om att dessa poster skall höjas,
men i varje fall första gången de
förekommer i petitan brukar vi vara
mycket försiktiga. Men vi måste kanske
allesammans erkänna, att för utställningar
av svensk konst i utlandet är 100 000
kronor ett ganska bra belopp, och jag
misstänker att även departementschefen
hyser den förhoppningen att allteftersom
våra möjligheter ökar skall även detta
anslag, om det visar sig lämpligt, kunna
höjas undan för undan.

Ja, herr talman, med detta har jag bara
velat intyga att vi inom majoriteten
i statsutskottet är verkligt glada över att
det har kunnat ske uppräkningar av betydande
mått på flera punkter, och vi
hyser den förhoppningen att om utvecklingen
går som vi tror skall denna verksamhet
kunna utvecklas i framtiden.

Vad beträffar den nu förevarande
punkten 2 ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall inte, ärade
kammarledamöter, utveckla några längre
principiella synpunkter på kulturpolitiken
just nu, utan jag skall nöja mig
med att göra några kommentarer till
den debatt som hittills har förts.

Herr Källqvist utgick ifrån att jag
inte borde ha något emot vad han kal -

lade »folkpartiets små ryck» i fråga om
konstanslaget. Ja, jag har verkligen
ingenting emot herr Källqvists små ryck
när det gäller att medverka i konstpropagandan,
men jag blir litet mer betänksam
när jag vet och känner på mig
hur herr Källqvists parti sedan ute i
landet kommer att propagandamässigt
förvalta dessa s. k. ryck.

Herr Källqvist undrade också över att
man från socialdemokratiskt håll gjorde
så olika bedömningar av folkpartiets
fina strävanden inom kulturpolitiken.
Han citerade en skrift — det var tydligen
den av Harry Schein han menade
— där folkpartiet och borgerligheten
över huvud taget karakteriserades såsom
saknande konstruktiva idéer på detta
område. Mot det uttalandet ställde herr
Källqvist en annan av oss framförd anklagelse,
att folkpartiet för en ren överbudspoiitik.
Han undrade vad folkpartiet
nu egentligen skulle göra.

Jag skall ge herr Källqvist ett råd.
Jag tycker att folkpartiet bör sluta upp
omkring den kulturpolitik, som regeringen
nu för, och följaktligen komma
bort från anklagelserna att dess politik
möjligen kan vara en överbudspolitik.

På en punkt, herr Källqvist, måste vi
ju omedelbart vara överens — något
konstruktivt bidrag till den förda kulturpolitiken
kan ju omöjligt de tre nu
föreliggande reservationerna utgöra. Jag
skall däremot ett ögonblick stanna vid
frågan huruvida det är överbudspolitik
eller inte.

Enligt gammal parlamentarisk praxis
borde man ju helst tänka sig ett statsråd
eller, för att vidga det internationellt,
en minister i den ställningen, att
han i parlamentet skall försöka försvara
det anslag han begär av riksdagen. Det
är en ganska naturlig utgångspunkt. Men
sedan några år har det på detta som
på en del andra områden blivit så, att
oppositionen skenbart generöst bjuder
över litet, än här än där. Om jag, herr
Källqvist — det är detta som gör att
jag inte är riktigt säker på den oppositionspolitik
som förts på detta område
— redan i år hade gått upp till 1,5 miljoner
kronor när det gäller utsmyck -

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. in.

ningen av offentliga byggnader — herr
Källqvist vet mycket väl liksom de flesta
här i kammaren att regeringen inte
kommer att stanna vid den nu föreslagna
miljonen utan kommer att gå vidare
— skulle herr Källqvist då ha kunnat
övertyga sina propagandister inom
sitt eget parti om att man inte skulle ha
motionerat om låt oss säga 1 750 000
kronor? Vad hade herr Källqvists bud
blivit om jag till äventyrs hade stannat
vid 800 000 kronor?

Det är alltså detta, att det inte finns
någon linje och inte någonting i förväg
annonserat, utan uteslutande en påbyggnad
eller en påhakning på regeringens
förslag, som gör att vi då och då ifrågasätter
om inte ordet överbudspolitik här
är riktigt.

Att jag tog herr Källqvist och folkpartiet
som exempel på överbudspolitik
är en komplimang om jag skulle
jämföra folkpartiet med centerpartiet eller
högern. Att högern tiger still i denna
debatt tycker jag är klädsamt, tv det
är ju alltjämt lätt att erinra om den debatt
vi förde så sent som år 1960 och
år 1961. Även herr Bengtson skulle få
det väldigt besvärligt om vi skulle börja
på att rota i skrifterna och gå tillbaka
till 1950-talet. Det är därför att jag har
tagit herr Källqvist på allvar, som jag
har velat göra denna lilla utvikning.

Låt mig, herr talman, ändå få göra
den kommentaren till det nu föreliggande
förslaget att det är ett fullföljande
av programmet från 1961, ett program
som i praktiken presenterades för
riksdagen redan år 1960. Alla vet i stort
sett efter vilka linjer det är upplagt. Det
har dock i år dessutom tillkommit en
fjärde punkt, som man kan kalla för en
strävan efter att bredda kulturmiljön
och en förbättring av den kulturförmedlande
verksamheten över huvud taget.
Vi har alltså dels det gamla programmet
med stipendier, utbildningssektorn, som
i år särskilt aktualiserats för teater och
film, dels den tredje punkten om konstnärlig
utsmyckning eller, i ett större begrepp,
att påverka den offentliga konsumtionen
av kulturprodukter.

Utöver detta vidgar vi nu program 4

Första kammarens protokoll 1963. Nr 25

met, och jag vill påstå att det är en av
anledningarna till att man på de tre
gamla punkterna — framför allt när det
gäller stipendierna — i år inte har kunnat
hålla samma takt som i fjol. Borttagandet
av nöjesskatten på film, som
det här har erinrats om, kan komma att
kosta statskassan 28 miljoner kronor.
Jag bedömde detta som en stor kulturpolitisk
insats och dessutom som en insats
med ganska betydande rent statsfinansiella
konsekvenser.

Den andra ytterligt väsentliga punkten
i år har varit teatrarnas och orkestrarnas
basorganisation. Skall man verkligen
nå ut till människorna, måste man
också ha möjlighet att sprida kulturprodukterna.
Den kulturförmedlande verksamheten
måste med andra ord in i bilden,
och då måste väl i rimlighetens
namn i första hand de människors löner
höjas, som arbetar på detta fält. Inte
mindre än drygt 6 miljoner kronor av
ökningen av lotterimedelsanslagen går
till löner åt orkestermusiker och skådespelare.
Jag säger detta som en förklaring
till att avvägningen mellan de olika
punkterna har blivit sådan den är.

När det gäller det anslag vi just nu
diskuterar — utsmyckningen av offentliga
byggnader —• har det dock skett en
hundraprocentig höjning från 500 000
kronor till 1 miljon, och jag har påstått
här i dag, att det inte är meningen att
stanna vid detta belopp. När det gäller
enprocentsregeln har argumenteringen
för denna blivit mer och mer uppmjukad.
Det är numera inte fråga om något
annat än ett sätt att skaffa pengar. När
vi kommer upp till betydande summor
är jag övertygad om att ingen här i kammaren
kommer att längre erinra om de
gamla principer, som låg till grund för
enprocentsregeln. Tydligen är vi numera
ganska överens att de inte är särdeles
gångbara.

Jag vill till sist, herr talman, i anledning
av den del av reservationen, som
antyder att vi borde samla oss kring ett
kulturprogram, säga att regeringens planering
ju är upplagd för detta. Det är
inte bara den nya kulturavdelningen
och kulturrådet, som har tillskapats, utan

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

det är över huvud taget hela aktiviseringen
av kulturfältet, inte minst när
det gäller kulturinstitutionerna. Jag är
för min del av den absoluta meningen,
att en utredning om kulturpolitiken
skulle i dagens läge verkligen vara en
förhalande och försenande åtgärd.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare tillåtit
mig att citera ett par böcker. I det avseendet
står väl författarna för vad de
skrivit. Jag har däremot inte sagt, att
vare sig ecklesiastikministern eller socialdemokratiska
partiet driver en kulturpolitik,
som jag inte kan gilla.

Statsrådet Edenman däremot har sagt,
att folkpartiet driver sin kulturpolitik i
propagandasyfte. Jag tror att det är överord.
Jag vill försäkra att det även hos
oss finns sådana som har konstintresse.
Jag vill i ärlighetens namn säga att
konstintresset inom gruppen har ökat
avsevärt, möjligtvis tack vare vår medverkan;
det har alltså skett en allmän
omsvängning under de sista åren, vilket
jag hälsar med tillfredsställelse.

I ett annat sammanhang, i ett svar
som ecklesiastikministern gav till fru
Gärde Widemar i andra kammaren, kom
samma beskyllning fram. Jag tror att det
var ett överord även vid det tillfället.

Beträffande det konstruktiva, som
statsrådet Edenman efterlyser, står i vår
motion att vi vill försöka få en långsiktig
planering. Det står bl. a.: »Problemet
är inte bara att genom olika punktvisa
åtgärder stöda den ena eller andra konstnärsgruppen
utan också att söka åstadkomma
en förbättring av hela den kulturella
miljön i syfte att skapa ett vänligt
kulturklimat.»

Det är väl konstruktivt över hela linjen.
Jag hoppas att ecklesiastikministern
läser detta, och jag hoppas också att det
tyds till det bästa.

Sedan säger ecklesiastikministern att
vi har ökat anslagen litet hur som helst.
Så är det inte. Jag kan ta ett exempel.
Vi har begärt ett till 1,5 miljon kronor
höjt anslag till utsmyckning av statliga
byggnader. Vi har räknat ut -— det var

ganska besvärligt — att om man tillämpar
enprocentsregeln kommer man ungefär
till den summan. Det ligger alltså
en matematisk beräkning bakom förslaget,
som inte har framlagts i ett hastigt
uppkommet propagandasyfte.

Vi skall inte fortsätta på detta sätt, ty
då tror jag att vi skadar saken, och det
vill varken ecklesiastikministern eller
jag göra. Men det är inte roligt att få
höra sådana beskyllningar när man på
vissa punkter vill försöka hjälpa ecklesiastikministern.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Ecklesiastikministern
efterlyste konstruktiva linjer ifrån oppositionens
sida. Det är förvånande att han
samtidigt — i slutet av sitt anförande —
talar om att det inte finns någon anledning
att beakta det kulturpolitiska handlingsprogram
som centern vill ha. Är det
någon logisk överensstämmelse mellan
anförandets första och sista del?

Sedan värjde sig ecklesiastikministern
med att säga att regeringens åtgärder var
i och för sig ett kulturprogram. Det är
inte så värst mycket utformat i så fall.
Först och främst har vi utbildningen,
som är en grundläggande sak. Ecklesiastikministern
säger att han inte är beredd
att ta ställning till den ännu, trots
att det är länge sedan vi försökte föra
fram den saken. Vi har andra områden,
där man inte heller kan skönja vad regeringen
vill. Jag kan inte tycka att det
är ett kulturpolitiskt program som regeringen
lagt fram. Det föreslår vissa tacknämliga
åtgärder för att förbättra läget
på en del områden, men något konstruktivt
program kan vi inte finna i de förbättringar
som föreslagits nu.

Centern beskylls för att inte ha någon
linje när det gäller t. ex. den konstnärliga
utsmyckningen av statliga byggnader.
Herr Källqvist har redan visat på
ett första mål, nämligen att komma upp
till ett anslag på en procent av kostnaderna,
och det har vi diskuterat flera
år. Vi har sedan länge haft denna målsmåningom,
i varje fall från regeringens
sida.

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Jag har ingenting alls emot att ecklesiastikministern
går tillbaka och studerar
centerns ställningstagande i detta
fall. Vi kanske då skulle vara artigare
sättning, men den har tappats bort så
och gå tillbaka till ecklesiastikministerns
ställningstagande under den mycket
långa tid han varit knuten till ecklesiastikdepartementet.
Varför har det under
den tiden inte hänt mera på olika
områden?

Jag är mycket glad över att filmen har
fått ökat stöd. Men hur många år har
det inte tagit? Hur många år har inte vi
från centern motionerat om att man
skulle göra någonting åt det? Och hur
svårt fick inte filmen det, när televisionen
gick stormande fram och minskade
den svenska årsproduktionen av långfilmer
från 48 — det var det högsta antalet
— ned till en produktion av 15 långfilmer?
Det dröjde innan vi fick regeringen
att förstå att man faktiskt måste
göra någonting mera, om man över huvud
taget skulle kunna bevara svensk
filmproduktion.

Slutligen kanske jag omigen skulle säga
något om överbud — jag sade omigen,
ty det är så ofta man talar om detta.
Det tycks vara ett sådant där magiskt
ord: allt som föreslås från regeringens
sida är ett axiom, det finns ingenting att
ändra. Är det någon som bjuder mindre,
är det ett underbud, och är det någon
som bjuder mera, är det ett överbud.
Jag förstår inte en sådan inställning.
Man kan ha olika åsikter och anse att
bidraget skall vara så och så mycket
större, men man kan inte tala om överbud.
Har vi den uppfattningen, att man
bör ge detta högre anslag, så står vi för
dc-t i voteringen.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill fortsätta debatten
med herr Källqvist ett ögonblick till.
Vi har ju den arbetsmetoden i detta land

— och regeringen gillar den i hög grad

— att vi arbetar inför offentligbeten. Det
är oerhört lätt för oppositionen att få
insyn i regeringens planer, inte minst
när det gäller det kulturpolitiska fältet.

Det förekommer ingen partipolitisk
handplockning av sakkunniga och experter.
Vi talar mycket fritt vid alla våra
överläggningar med kulturarbetarna och
deras organisationer. Månader i förväg
vet tillräckligt många människor vad
som skall hända, och det gäller statsverkspropositionen,
särskilda utredningar
o. s. v.

Det är inom den sfären, herr Källqvist,
som man enligt min uppfattning
kan föra överbudspolitik. Man passar på
och använder riksdagen — det är helt
tillåtet — för att interpellera eller motionera
i ting, som man vet skall komma
från regeringens sida. Då är det ju mycket
lätt, och det har vi många exempel
på, att sedan påstå i den enklare politiska
propagandan — självfallet inte i
detta allvarliga hus, utan utanför — att
just tack vare energisk pådrivning och
energisk inpiskning från oppositionen
har regeringen ■— och i detta fall statsrådet
Edenman — äntligen kunnat tvingas
att göra något.

Det är, herr Källqvist, sådana ting som
vi reagerar emot och som föranlett de
beteckningar som jag här försökt analysera.

Till herr Bengtson vill jag säga att jag
inledningsvis förklarade, att jag inte
skulle gå in på kulturprogrammet ur
principiell synpunkt. Jag trodde inte att
det var lämpligt att vid denna tidpunkt,
när kammaren möjligen kan undgå
kvällsplenum, ta upp en principiell kulturdebatt.
Men, herr Bengtson, det är nu
fjärde året som regeringen lägger fram
särskilda kulturförslag för riksdagen.
Årets kulturproposition -—■ om jag får
använda det uttrycket —- är verkligen i
hög grad inte bara en inventering och
en katalog av åtgärder som är vidtagna
och som bör vidtagas, utan i hög grad
också en programförklaring.

Jag kan nu bara säga att när det gäller
utbildningen har den högre teaterutbildningen
fått sin utredning, en utredning
som jag annonserat i månader
innan det av olika skäl, inte minst personliga,
var möjligt att få i gång den.
Filmutredningen, filmakademien och
filmutbildningen kommer via filminsti -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

tutet. I den i dag behandlade propositionen
annonserade jag klart, att yrkesutbildningen
av skådespelare kommer
att tas upp redan från och med i höst.

Vad jag däremot, herr Bengtson, menade
med konstruktiva bidrag är hela
kulturdebatten, hur man skall förfara på
något längre sikt. När stipendieanslagen
blir större, är då oppositionen av samma
uppfattning som regeringen — jag
tar bara ett exempel — att socialpolitiken
skall hållas borta från de kulturpolitiska
värderingarna och att den gamla
filantropiska inställningen när det
gäller att stödja fattiga konstnärer likaså
skall bannlysas.

Hur ställer man sig till de utdelande
stipendieorganen? Det kommer en tid då
de nuvarande formerna — Musikaliska
akademien, Konstakademien — inte
längre kommer att kunna klara stipendieutdelningen.
När det blir tillräckligt
många kulturarbetare o. s. v. som kommer
i blickfånget, hur skall man då förfara? Det

är en väldig problematik som
kommer att aktualiseras i samband med
aktiviseringen av kulturpolitiken. Det är
på sådana fält, hem Bengtson, som det
vore intressant för regeringen att ha en
opposition som bidroge med konstruktiva
lösningar. Jag kan försäkra att det
på det debattplanet aldrig skulle behöva
bli fråga om att tala om överbud eller
underbud. Då blir det verkligen en diskussion,
herr Bengtson! När det sedan
gäller insatser och insatser tycker jag
inte att herr Bengtson och jag skall fortsätta
den debatten.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller gärna med
statsrådet Edenman om att vi inte skall
ha någon större debatt om principerna
för kulturpolitiken. Jag vill svara med
att säga några ord beträffande utdelningen
av stipendierna. Här vill jag särskilt
starkt understryka, att den verksamheten
inte på något sätt skall få påverka
konstnärernas utövande av sitt arbete.
Det är en princip, som särskilt starkt
måste hävdas, att deras frihet inte på
något sätt skall kunna beskäras.

Vidare vill jag gärna framhålla att
från centerns sida kan ecklesiastikministern
vara säker på att intresset i dessa
ting ökats — t. o. in. så pass att ecklesiastikministern
nog liksom tidigare
närmast försöker dämpa de förslag som
förs fram från centerns sida.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Adolfsson beskyllde mig och de
andra reservanterna för att ha handlat
nymornat och i blindo i detta stycke.
Jag undrar på vilket sätt herr Adolfsson
handlar, när han börjar sitt anförande
med att tala om att hans parti sedan
länge bedriver en energisk verksamhet
för och visat ett starkt intresse för en
ökad samhällelig kulturaktivitet och sedan
på slutet förklarar att han tycker
att ecklesiastikministern skulle ha
sträckt sig litet längre redan nu. Vad är
det reservanterna föreslår? Är det inte
just att ecklesiastikministern skulle ha
sträckt sig litet längre redan nu?

Men herr Adolfson drog inte ut konsekvensen
av sitt tänkande, utan han yrkade
bifall till utskottets förslag, alltså
avslag på reservationen.

Sedan måste jag säga att jag blev tämligen
förvånad när ecklesiastikministern
ville påstå att, som han uttryckte det,
herr Källqvists parti — det måste väl
vara folkpartiet — ute i landet skulle
försöka utnyttja detta i något slags propagandasyfte.
Jag tycker inte att den
som tillhör det parti som ecklesiastikministern
tillhör skall uttrycka sig på
det sättet. När jag hörde hans ord kom
jag att erinra mig att det för några år
sedan kom ut en mycket läst och mycket
omtyckt bok som hette »Slocknad
är elden». Jag tycker att den titeln skulle
ha varit rätt lämplig beträffande just
denna sak från ecklesiastikdepartementets
sida. Men det riktigaste hade väl
varit att använda flertalsformen. Det var
nämligen inte bara en eld som slocknade,
utan det var runt om i landet en rad
av eldar tända som mycket hastigt slocknade.
De flammade mvcket vackert mot

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anslag till konstnärlig

den vårliga skyn, men en brasa skall ju
inte bara flamma, utan den skall också
värma så mycket som möjligt. Det beror
mycket på vilket bränsle man tillför
brasan och hur ömt man sedan vårdar
den, om den skall värma och räcka
länge. Om man gör en sådan propaganda
för kulturen, herr ecklesiastikminister,
som den som fördes den 1 maj då
man hade talare runt om i landet och
vid deras sida ställde — som en förstamajtalare
uttryckte det —■ »kulturknuttar»
för att ge ytterligare glans åt den
socialdemokratiska propagandan, då
bör man enligt min mening inte göra
gällande att folkpartiet inte bör försöka
politiskt utnyttja de blygsamma förslag
som vi har lagt fram om ökat stöd åt
den konstnärliga verksamheten.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Eftersom det är möjligt
att regeringens klippbyrå är bättre än
den, som herr Anderssons tidning förfogar
över, skall jag be att senare få tillställa
herr Andersson ett urval av folkpartipressens
kommentarer till riksdagens
behandling av kulturpropositionen.
De kommer mer än väl att bevisa att mina
farhågor för den fortsatta behandlingen
av herr Källqvists små »ryck» inte
är helt obefogade.

Även om vi är framstående propagandister
— det tackar jag för — har vi
verkligen inga möjligheter att »ställa
upp» några »kulturknuttar» i de socialdemokratiska
förstamajtågen. De har
kommit, herr Andersson, i glädjande stor
utsträckning alldeles fritt och ställt sig
där. Det är möjligt att de kommer att
fortsätta härmed, även efter diskussioner
som den som nu förevarit.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Om det var några enstaka
ryck i trådarna som herr Källqvist
och jag skulle ägna oss åt, är det tydligen
en hel Kasperteater som ecklesiastikministern
förfogar över.

utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Axel Johannes Andersson
behagade anse att jag gett uttryck
åt inkonsekvens i det anförande
jag förut höll. Jag tror för min egen del
att det intrycket endast kan vara skenbart.
Det är riktigt att jag uttryckte den
meningen i mitt anförande, att statsrådet
redan vid detta tillfälle i och för sig
kunde ha sträckt sig litet längre beträffande
anslagsökningarna. Detta yttrande
bör hänföras till det faktum att vi ju
har sett att finansiella möjligheter föreligger
på vissa andra områden, av vilka
vi kanske betraktar somliga såsom varande
av mindre vikt än detta. Vi vill
emellertid, herr Andersson, se hela detta
spörsmål i dess stora sammanhang och
sålunda inte rycka ut det ur detta sammanhang.
Vi ser dessa anslagsökningar
— det vill jag understryka — som en del
av en uppbyggnad som uppenbarligen är
av programmatisk karaktär och som numera,
så långt vi kan se, har fått en målmedveten
natur. Eftersom detta uppenbarligen
är fallet anser vi att vi för ögonblicket
kan nöja oss med föreslagna anslagsökningar,
och med hänsyn till den
klart synliga målmedvetenheten vågar vi
också hoppas på att det skall bli en god
fortsättning. När det däremot gäller reservanternas
yrkanden tycker jag för
min del att det förefaller som om man
helt enkelt bara slänger ut ett bud utan
att ha någon särskild principiell eller
saklig grund för det hela. Dessutom får
jag kanske lov att tillägga såsom min personliga
uppfattning, att ett bifall till reservanternas
förslag möjligen till och
med skulle komma att få desorganiserande
verkningar för det fortsatta kulturuppbyggandet.
Även denna sida av
saken bör ägnas uppmärksamhet.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har i det längsta försökt
att anpassa mig så att jag något så
när skall motsvara den komplimang som
ecklesiastikministern nyss gav högerpartiet,
nämligen att man där i all stillsamhet
intar en klädsam hållning. Men det
har varit så många provokationer att jag

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

ändå känner mig nödsakad att återgå till
den vanliga oklädsamheten.

Jag tror att herr Axel Johannes Andersson
iklädde sig ett ställföreträdande
lidande, när han som reservant tog på
sig herr Adolfssons anklagelse för en
stund sedan för yrvakenhet. Jag tror att
det var högerpartiet som sades vara yrvaket
i den här frågan. Jag tar inte den
bedömningen så hårt, därför att den bedömningen
kom ju — som herr Andersson
säger — samtidigt som herr Adolfsson
konstaterade en insomning från sitt
partis sida. Men, herr talman, jag har
inte begärt ordet för att här på detta sätt
försöka replikera de mer eller mindre
uddiga uttalanden som kommit fram
mot högerpartiet och dess hållning tidigare
och nu i kulturfrågan. Jag skall försöka
att ganska kort och uppriktigt deklarera
några ståndpunkter.

Vi har nog den uppfattningen att frågan
om kulturen och statens stöd till kulturen
är komplicerad. Det är inte alltid
säkert att man löser kulturproblemen
bättre genom att ge ett större anslag än
genom att ge ett mindre anslag. Bedömningarna
måste otvivelaktigt vara betydligt
mera nyanserade än så, och det är
eu av anledningarna till att högerpartiet
inte utan vidare har velat vara med i en
kapplöpning när det gällt att vädja till
statspengarna i fråga om kulturarbetet i
detta land. Jag tror att ingen av högerpartiets
belackare här egentligen innerst
inne anser att representanterna för högerpartiet
i riksdagen är människor som
inte förstår kulturens betydelse i vårt
land.

Bland de viktigaste saker man kan göra
är att stimulera kulturkonsumtionen.
Det är väl av den anledningen som vi
reservanter från högerns sida i statsutskottet
har velat ansluta oss till reservationen
vid punkten 2. Vi menar nämligen
att här är nog ett sådant tillfälle, då
staten kunde hjälpa till att öka kulturkonsumtionen
i ett läge när denna faktiskt
liar varit på tillbakagång åtminstone
när det gäller konsten.

Vid sidan av ökningen av kulturkonsumtionen
är den statliga stipendiegivningen
en huvuduppgift. I en motion

förra året hävdade jag att även stipendiegivningen
till konstnärer av alla slag
skulle kunna utformas på ett sådant sätt,
att den kunde få en kulturkonsumerande
effekt. Det har ju visat sig att det litterära
Nobelpriset hjälper till att dra uppmärksamheten
till pristagaren på ett sådant
sätt att det stimulerar allmänheten
till att köpa hans böcker. Jag menade i
motionen att en utformning skulle kunna
ske på ungefär samma sätt av en del av
.statens stipendiestöd till konstnärerna.
Av den anledningen har vi också varit
med när det gällt reservationen vid
punkten 3.

Den tredje reservationen, herr talman
— om jag i ett sammanhang får beröra
också den — gäller frågan om utställningar
av svensk konst i utlandet. Den
frågan bedömer jag som oerhört väsentlig:
Jag var i utrikesdebatten inne på frågan
om det internationella samarbetet på
kulturens område och tog också upp denna
fråga i detta sammanhang. Vi har i
dag för en liten stund sedan behandlat
propositionen om förstärkningen på utrikesdepartementets
område. Där talades
också om den ökade betydelsen av utställningar
av svensk konst i utlandet.
Detta ger mig ännu större anledning att
upprepa vad jag sade i utrikesdebatten,
nämligen att det är angeläget att man på
något sätt får till stånd en samordning så
att man får en överblick över vad vi gör
från svensk sida på detta område.

Jag har för min del varit tveksam när
det gällt att ansluta mig till reservationen
vid punkten 4 just av det skälet att jag
kan fråga mig hur stort det bidrag till
utställningar av svensk konst i utlandet
är som administreras via utrikesdepartementet.
När jag försökt att undersöka
detta har jag blivit övertygad om att det
i varje fall inte hittills tycks ha varit
större än att det finns skäl att även här
under åttonde huvudtiteln gå med på ett
ökat anslag för detta ändamål. Det är
dyrbart att åstadkomma utställningar i
utlandet. Det är dyrbart för de konstnärer
som skall söka slå sig fram på den
internationella marknaden och därmed
slå ett slag för det svenska namnet i utlandet.

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anslag till konstnärlig
Herr talman, jag vill bara med dessa
ord kort och ofullständigt redovisa inställningen
och uppfattningen i den fråga
som kallas för kulturfrågan, och jag
yrkar bifall till föreliggande reservation.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av fröken
Ljungbergs anförande vill jag bara erinra
om att vi i onsdags fick höra ett
utmärkt föredrag om statens utgifter.
Det var herr Åkerlund som höll det anförandet,
och där poängterade han gång
på gång att det gällde att hålla tillbaka
statens utgifter. Jag skall inte ge mig in
på hans anförande nu, men det tycks
vara en inställning i teorien och en annan
i praktiken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
2 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härpå
vad utskottet i mom. II och III hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. IV framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
2 mom. IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Nr 25

Fredagen den

Anslag till konstnärsstipendier
Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava ut
fallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkänna
givit, att de avstode från att rösta.

Punkten 3

Anslag till konstnärsstipendier

Iiungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Konstnärsstipendier för budgetåret
1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 1 214 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Snndin (I: 686) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Wahlund och Fälldin (11:842), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret
1963/64 under åttonde huvudtiteln anvisa
till Konstnärsstipendier ett reservationsanslag
av 1 571 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Källqvist och Per-Olof Hanson
(1:687) samt den andra inom andra kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl. (II:
840), i vilka anhållits, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen måtte besluta att anslå
1 571 000 kronor till konstnärsstipendier
under nästa budgetår, i överensstämmelse
med de riktlinjer beträffande fördelningen
av denna summa som angåves
i motionerna, och således till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl Maj:ts förslag med
357 000 kronor förhöjt reservationsanslag
av 1 571 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.

24 maj 1963

Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 686 och II: 842 samt I:
687 och 11:840, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 214 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Per Jacobsson och Edström,
fröken Ljungberg, herrar Thorsten
Larsson, Staxäng, Ståhl, Svensson i
Stenkyrka, Eliasson i Sundborn och Gustafsson
i Skellefteå, fröken Karlsson samt
herr Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna I: 686
och II: 842 samt I: 687 och II: 840, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Konstnärsstipendier för budgetåret 1963/
64 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 571 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkt 3.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anslag till utställningar av svensk konst i utlandet

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 73;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 4

Anslag till utställningar av svensk konst
i utlandet

Kungl. Maj:t hade föreslagit att för
budgetåret 1963/64 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor till utställningar av svensk
konst i utlandet.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft två likalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Källqvist och Per-Olof
Hanson (1:687) samt den andra inom
andra kammaren av fru Gärde Widemar
m. fl. (II: 840), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte besluta
att anslå ytterligare 100 000 kronor
utöver Kungl. Maj:ts förslag om 100 000
kronor till utställningar i utlandet, i syfte
att därigenom skapa en ökad kännedom
utomlands av svensk konst, och således
till Utställningar av svensk konst i
utlandet för budgetåret 1963/64 under åt -

tonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 687 och II: 840, såvitt nu vore i
fråga, till Utställningar av svensk konst i
utlandet för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Bengtson, Per Jacobsson
och Edström, fröken Ljungberg, herrar
Thorsten Larsson, Staxäng, Ståhl, Svensson
i Stenkyrka, Eliasson i Sundborn och
Gustafsson i Skellefteå, fröken Karlsson
samt herr Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 687 och
II: 840, såvitt nu vore i fråga, till Utställningar
av svensk konst i utlandet för
budgetåret 1963/64 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under punkt 4.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Om anslag till vidareutbildning av präster

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarenis ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 73;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 5—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om anslag till vidareutbildning av präster
m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av väckta motioner
om anslag till vidareutbildning av
präster m. fl.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Hellebladh
m. fl. (I: 109) och den andra inom
andra kammaren av herr Hedin m. fl.
(II: 128), hade hemställts, att riksdagen
måtte för vidareutbildning av präster och
andra själavårdare, verksamma inom den
andliga vården, för budgetåret 1963/64
anvisa 20 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hem -

m. fl.

ställt, att motionerna I: 109 och II: 128
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits, av fröken
Andersson, herrar Bengtson och Edström,
fröken Ljungberg, herrar Thorsten Larsson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka och
Eliasson i Sundborn, fröken Karlsson
samt herrar Kelander och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 109 och II: 128, till Vidareutbildning
av präster och andra själavårdare,
verksamma inom den andliga
vården för budgetåret 1963/64 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 20 000 kronor.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Till detta utlåtande är
en reservation fogad, och jag skall med
ett par ord motivera den och yrka bifall
till den.

Tidigare har sjukhuspräster blivit anställda
av sjukhusens huvudmän, men
enligt den nu föreslagna ordningen skall
sjukhuspräst tillsättas av den församling
där sjukhuset är beläget. Diakonistyrelsen
har tidigare fått ett engångsanslag
av 10 000 kronor för anordnande
av en vidareutbildningskurs för sådana
präster som det här är fråga om.
Jag kan i korthet här omtala att detta
förslag bygger på en fyrpartimotion,
vari yrkas ett anslag av 20 000 kronor
till en kurs för vidareutbildning av sjukhuspräster.

När man kommer in på ett annat tillsättningsförfarande
kan det bli nödvändigt
att specialutbilda präster för detta
ändamål. Därför är det också nödvändigt
att denna kurs kan hållas. Med anledning
härav har vi reservationsvis yrkat
bifall till motionen om 20 000 kronor
i driftanslag till kursen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
framhållit följande: »Enligt utskottets
mening bör det även i fortsättningen i

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala

första hand få ankomma på Kungl. Maj:t
att pröva om bidrag av statsmedel skall
utgå till dylika kurser. Utskottet anser
sig således icke böra tillstyrka att ett
särskilt anslag uppföres på riksstaten för
ifrågavarande ändamål.»

Utöver detta, herr talman, vill jag bara
erinra om två saker.

En församlingspräst är numera, som
herr Larsson antydde, skyldig att besöka
sjukhus inom församlingen, men
han är också skyldig att ute i församlingen
besöka personer som är sjuka.
Vad är det för skillnad mellan dessa två
uppgifter?

Sedan måste vi också tänka på frikyrkopastorerna.
Skall vi förbigå dem
och inte ge dem någon sådan här utbildning?
De har ju också rätt att besöka
sjukhus och hålla gudstjänst där.

Frågan är alltså väsentligt mer komplicerad
än vad som framgår av den
här föreliggande framställningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av väckta motioner
om anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Erik Filip Petersson och Kronstrand
(I: 124) samt den andra inom andra
kammaren av herr Källstad m. fl. (II:
136), hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att Religionspedagogiska institutet
i Uppsala av statsmedel skulle
tilldelas ett anslag av 25 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:124 och 11:136 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Bengtson, Per Jacobsson och
Edström, fröken Ljungberg, herrar Thorsten
Larsson, Staxång, Svensson i Stenkyrka,
Eliasson i Sundborn och Gustafsson
i Skellefteå, fröken Karlsson samt
herrar Nelander och Källstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:124 och 11:136, till Religionspedagogiska
institutet för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
25 000 kronor.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Religionspedagogiska
institutets verksamhet är som bekant av
den arten att det ställer flera tjänster
till samhällets förfogande. Institutet be -

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

Om anslag till Religionspedagogiska institutet i Uppsala

driver dels kursverksamhet för vidareutbildning
av lärare i kristendomsämnet
— det är ju en välkänd sak att sådan
vidareutbildning behövs på olika
avsnitt av vårt skolväsende — dels religionsvetenskaplig
forskning, som för
närvarande bl. a. syftar till att klarlägga
vissa problem i samband med exempelvis
morgonsamlingarna i skolan,
och slutligen finns där ett religionspedagogiskt
seminarium.

I utskottets motivering för avslag på
vår motion säges att institutet kan ansöka
om bidrag från vissa riksstatsanslag,
och det är alldeles riktigt. Det är
tre olika anslagsposter sam därvid kan
stå till förfogande. Dessa är emellertid
knutna till vissa bestämda uppgifter, i
dessa fall de nämnda kurserna och seminarierna
samt två speciella andra
verksamhetsgrenar. Dessa anslag har vid
två tillfällen skurits ned. Sålunda minskades
förra årets anslag till kurserna
från 10 000 till 5 000 kronor, vilket medförde
en förlust för institutet på denna
kursverksamhet med 5 000 kronor.

Anslagen utgår emellertid inte för
själva driften och forskningen. Institutets
allmänna ekonomi är därför för
närvarande i ett mycket beträngt läge,
vilket gör att dess framtida verksamhet
kan komma i fara. För denna del av
verksamheten står endast tillfälliga gåvor
till institutets förfogande.

Skolöverstyrelsen tillstyrkte 1961 ett
anslag från staten av den natur som
reservanterna nu föreslår. Ingenting har
framkommit som ger anledning till den
uppfattningen att skolöverstyrelsen nu
skulle ha ändrat sitt ställningstagande.
Ett anslag till institutet synes väl motiverat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag kan efter herr Peterssons
uttalande inskränka mig till att
instämma i de synpunkter som han har
anlagt på frågan och yrkar bifall till
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Fjolårets riksdag avslog
en liknande motion. Jag finner att ingenting
har inträffat som bör ändra riksdagens
ställningstagande i denna fråga.
■lag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson, Erik Filip,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

På särskilda framställningar av herr
talmannen beslöts dels att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde, dels ock att på föredragningslistan
för kammarens nästa
sammanträde, måndagen den 27 maj,
statsutskottets memorial nr 130 skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Herr talmannen meddelade, att — för
att möjliggöra gemensam votering tisdagen
den 28 maj även i fråga om statsbidrag
till Hillelskolan — avsikten vore
att vid kammarens sammanträde måndagen
den 27 maj, vilket plenum i den
preliminära planen angivits som bordläggningssammanträde,
dock för avgörande
föredraga statsutskottets memorial
nr 130, däri utskottet föreslagit voteringsproposition
för gemensam votering
i nämnda fråga. I övrigt skulle ej, fortsatte
herr talmannen, några ärenden
upptagas till avgörande vid måndagens
sammanträde.

Vidare yttrade herr talmannen, att, under
förutsättning att den i statsutskottets
memorial nr 130 föreslagna voteringspropositionen
ävensom de vid detta
sammanträde godkända voteringspropositionerna
bleve godkända även av andra
kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman gemensamma
omröstningar komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden tisdagen
den 28 maj i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om

dels statsbidrag till Hillelskolan (statsutskottets
memorial nr 130),

dels statsbidrag till Svenska diakonsällskapets
sociala utbildningsverksamhet
(statsutskottets memorial nr 141),

dels ock anslag till S:t Lukasstiftelsen
(statsutskottets memorial nr 152).

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 228, i anledning av vissa i Kungl.
Maj ds proposition angående allmän be -

redskapsstat för budgetåret 1963/64 behandlade
allmänna frågor;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64 i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64 i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64 i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till allmänna barnbidrag
och ersättning till postverket för utbetalning
av allmänna barnbidrag;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökad utbildning
av läkare;

nr 265, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslagsfrågor

Nr 25

Fredagen den 24 maj 1963

m. m. rörande det militära försvaret under
budgetåret 1963/64 jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehoven
under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1963/64 m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till folkpensioner
m. m., ersättning till postverket för pensionsutbetalningar
samt bidrag till sjukförsäkringen;
ävensom

nr 268, i anledning av väckta motioner
om anslag till anskaffande av inventarier
till allmänna samlingslokaler.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 250,
till Konungen angående val av en ledamot
i styrelsen för riksdagsbiblioteket
med suppleant;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 251, för herr Jean Braconier att
vara ledamot i styrelsen för riksdagsbiblioteket;
och

nr 252, för herr Gustaf Einar Gustafsson
att vara suppleant för en ledamot i
styrelsen för riksdagsbiblioteket.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte i anledning
av propositionen väckt motion;
och

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 28 § lagen den 3
juni 1955 (nr 416) om sparbanker, m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 282, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 289, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående procentsatsen
för uttag av avgift under åren 1965—•
1969 till försäkringen för tilläggspension,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 292, till Konungen i anledning
av motioner om en inventering av
förekomsten av ödegårdar, lämpade som
fritidshem, angående behovet av fritidslokaler
inom tätorterna och angående
underhållet av vissa enskilda utfartsvägar.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa organisationsändringar
inom överståthållarämbetets
skatteavdelning, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; nr

294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För deltagande i sammanträde med
Europarådets sociala kommitté anhålles
härmed om tjänstledighet från riksdagsarbetet
från den 27 till den 31 maj 1963.

Stockholm den 24 maj 1963

Per-Olof Hanson

Den begärda ledigheten beviljades.

Fredagen den 24 maj 1963

Nr 25

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

131, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret 1963/
64 till lärares fortbildning m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag om ökad
lärarutbildning m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till Nordiska museet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1963/64 till journalistinstituten jämte i
ämnet väckt motion;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samordning av underhållet
av krigsmaktens telemateriel
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1963/64
m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1962/63;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1963/64
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden för
budgetåret 1963/64;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 45, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1963/64, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 48, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande utskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), m. m., jämte i anledning
av propositionen väckta motioner; och
nr 23, angående grupplivförsäkring för
riksdagens arbetstagare; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 3 och 4 §§ lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m., dels i anledning av propositionen
väckta motioner, dels ock motion angående
möjlighet till hyreshöjning i samband
med ombyggnad.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw