Nr 25 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1964:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25 FÖRSTA KAMMAREN

1964

19—20 maj
Debatter in. m.

Tisdagen den 19 maj Sid.

Svar på frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. investeringar för övergång till

högertrafik, in. m....................................... 3

av herr Skårman om förläggande av övningar med hemvärn

till militära övningsfält ................................ 7

av herr Petersson, Per, ang. utredningen om avgiftsfri fiskerätt

för jordbrukare i Norrbottens läns lappmarker .......... 10

av herr Wikner ang. reglerad älgjakt ...................... 10

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Svanström om vissa lättnader för näringslivet på Gotland
.................................................. 13

av herr Svanström ang. den kariesprofylaktiska verksamheten 13

Onsdagen den 20 maj

Svar på interpellation av herr Nilsson, Yngve, ang. placeringen
av elever från södra Sverige vid seminarierna för huslig utbild -

ning .................................................... 14

Om förlängning av tiden för innehav av licentiand- och doktorandstipendier
............................................ 15

Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier ...... 18

Utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster.............. 19

Åldringsvårdsfrågor m. m..................................... 31

Svar på interpellation av herr Söderberg om möjligheter att driva
sjukhus för långvarigt kroppssjuka även vid brist på sjuksköterskor
................................................ 36

Anslag till bostadsrabatter .................................. 67

Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet ................ 74

Organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för

konsumentfrågor, m. m..................................... 79

Riktlinjer för biståndsexperters anställningsvillkor ............ 97

Om åtgärder mot diskriminering av ras- och minoritetsgrupper

i Sverige ................................................ 98

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Pettersson, Harald, om bättre möjligheter för företagare
att erhålla familjebidrag och bostadsbidrag vid värnpliktstjänstgöring
...................................... 105

av herr Jonasson ang. trafiksvaga enskilda järnvägar ........ 105

Ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering, m. in. 108

Om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar................ 116

Anslag till vissa forskningsråd m. m........................... 121

Anslag till teknisk forskning ................................ 133

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar .......... 135

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till brand- och stormskadefond
vid skogsbruk, m. m............................. 140

Om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen,
m. m............................................. 143

Om höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en- och

tvåfamiljsvillor, m. m..................................... 158

Om sänkning av riksbankens diskonto ........................ 160

Interpellation av herr Svanström ang. domänverkets markpolitik,
m. in..................................................... 163

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 maj

Statsutskottets utlåtande nr 95, ang. provisoriska åtgärder för
forskarutbildning, forskarhandledning m. m................. 15

— nr 96, ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster 19

— nr 105, ang. anslag till fortifikationsförvaltningen .......... 31

— nr 106, ang. åldringsvårdsfrågor m. m..................... 31

— nr 107, ang. anslag till allmänna barnbidrag och till bostads rabatter

................................................ 67

— nr 108, ang. anslag till bidrag till viss bostadsförbättringsverk samhet,

m. m............................................. 74

—- nr 111, ang. inrättande av en avdelning för kemi vid tekniska
högskolan i Lund m. m................................... 78

— nr 116, ang. förslag till lag om bidragsförskott m. m......... 78

— nr 117, ang. den framtida organisationen av upplysningsav delningen

vid statens institut för konsumentfrågor, m. in..... 79

— nr 118, ang. riktlinjer för biståndsexperters anställningsvillkor,
m. m............................................... 97

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. riksbankens diskontohöjning
den 30 januari 1964 ............................ 98

— nr 54, ang. beskattningen av avverkning av skog, m. m....... 98

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, om åtgärder mot

diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper i Sverige och

om undersökning av zigenarnas situation .................. 98

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring i tryckfrihetsförordningen
........................................ 108

— nr 14, om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar in. m. .. 116

Statsutskottets utlåtande nr 109, ang. anslag till vissa forskningsråd
m. m............................................... 121

-—- nr 110, ang. anslag till vissa forskningsråd m. m........... 133

—- nr 115, ang. vissa anslag till teaterverksamhet m. m......... 135

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, om avdrag vid beskattningen
för avsättning till brand- och stormskadefond vid

skogsbruk, m. m......................................... 140

—- nr 35, ang. höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid
beskattningen, in. m..................................... 143

— nr 45, om höjning av schablonavdraget vid beskattningen av

en- och tvåfamiljsvillor m. m............................. 158

— nr 48, ang. gasolskatt, m. m............................... 160

Bankoutskottets utlåtande nr 37, ang. riksbankens diskontohöjning
den 30 januari 1964 .................................. 160

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34, ang. tillägg till lagen om
flottningen i Torne och Muonio gränsälvar ................ 163

Tisdagen den 19 maj 1904

Nr 25

Tisdagen den 19 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Herr Eskilsson anmälde, att han infunnit
sig vid riksdagen.

Ang. investeringar för övergång till
högertrafik, m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Ferdinand Nilssons
fråga angående investeringar för övergång
till högertrafik, in. m., vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 12 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig om jag vid gradering av
investeringsbehov med hänsyn till aktuella
angelägenhetskrav är villig överväga att

förskjuta de för övergång till högertrafik
föranledda investeringarna,
att automobilskattemedel icke må
utnyttjas till andra fasta engagemang,
att storleken av den årliga beskattningen
av motortrafiken bättre än nu
anknytes till aktuella årsbehov.

Svaret på den första delfrågan är
nej. På den andra delfrågan vill jag
svara att någon förändring i nuvarande
redovisningsprinciper för automobilskattemedlens
specialbudget inte överväges.
I anslutning till den tredje delfrågan
vill jag slutligen framhålla, att
sedan budgetåret 1958/59 inkomster och
utgifter på specialbudgeten i stort sett
balanserat varandra, varför automobilskattemedelsfonden
totalt sett hållit sig
praktiskt taget oförändrad.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber först att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för att
han har besvarat min fråga, och mitt
tack också för att jag fick svaret i mycket
god tid. Det har för mig varit värdefullt
att få dessa frågor ventilerade, och
därför har jag ställt dem.

Beträffande huvudfrågan förefaller
finansministerns svar en smula summariskt
men klart och tydligt. Han reflekterar
inte alls på att ta med i beräkningen
de stora belopp som avsetts för
att klara kostnaderna för högertrafiken
som något att tumma på, hur trångt det
än blir vid avvägningen mellan investeringsmöjligheterna.
Man frestas — åtminstone
gör jag det -— att jämföra med
den detaljerade granskning och gradering
av angelägenhetsgraden som sker
i andra sammanhang. Från regeringens
sida har med fog talats om vissa särskilt
angelägna behov, såsom investeringar i
bostadsbyggande, skolhus eller sjukhus.
I andra fall — och då har exempelvis
nämnts kyrkor och andra samlingslokaler
av likaledes enligt min uppfattning
ganska hög angelägenhetsgrad — har
regeringen gett besked om sin avsikt att
klassa de olika slagen av investeringar
ganska hårt.

Det var, herr talman, utifrån de uppenbara
svårigheterna att göra sådana
bedömningar som jag frågade först mig
själv och sedan statsrådet, om det verkligen
i detta läge — med en så stor
trängsel av angelägna behov — kan vara
vettigt att utan varje eftertanke med
hänsyn till ett ändrat tidsläge låta bli
att ompröva i vad mån det jättebelopp
på halva miljarden — kanske även mycket
mer — som en övergång till högertrafik
innebär, inte kan förskjutas en

del. Det blir kanske tider då det kan

Tisdagen den 19 maj 1964

4 Nr 25

Ang. investeringar för övergång till högertrafik, m. m.

behövas arbetsobjekt för att skapa sysselsättning.

Jag är inte blind för att det kan
vara av visst värde att även denna
reform genomföres, särskilt med tanke
på vår allmäneuropeiska kostymering,
mellanrikstrafiken o. s. v. Dock vet
jag att i andra delar av världen — inte
bara i England utan också i Kanada, i
världsdelen Australien och i det stora
Indien liksom i andra utomeuropeiska
länder — tycks vänstertrafiken bli
kvar.

Men det är inte någon principstrid
som jag vill försöka blåsa upp. Det är
nog mer än jag mäktar. Denna reform
är dock något som vi levat utan och
kanske skulle kunnat leva utan ännu någon
tid. Detta är också en ganska
spridd uppfattning. Att högertrafikfrågan
på något sätt skulle kunna jämföras
med bostadsfrågan, med frågan om bättre
underhåll av allmänna och enskilda
vägar, med byggandet av skolhus för
att inte grundskolereformen skall förbli
på papperet eller med frågan om sjukhusväsendets
utbyggande, lär väl ingen
mena. De många hundra miljonerna behövs
för sådana viktiga utgifter, liksom
materialresurser och arbetskraft.

Vad beträffar den andra punkten i
svaret syftade jag knappast på ett så
stort problem som redovisningsprincipen.
Det var bara så att från riksdagshåll
ifrågasattes förra året att automobilskattemedlen
borde i ökad omfattning
komma till användning för verkligt
aktuella vägarbeten. Men då kom
besked från finansministerns kollega
kommunikationsministern att det här
visst inte var fråga om onyttiga pengar
i en kassakista. Varje krona är ute och
gör rätt för sig, försäkrades det. De har
använts till att bygga skolor, till att bygga
sjukhus o. s. v. Det var bara bostadsfrågan
som inte råkade komma med i
uppräkningen. — Ja, det var ju bra saker,
men inte var det precis därför som
pengarna specialdestinerats och inte
därför som motortrafiken fått betala

dem. Det var av den anledningen jag

vågade ifrågasätta att pengarna skulle
placeras så att de inte var upptagna när
de behövdes.

När man hör att finansministern, som
den konservative politiker han tydligen
blivit, också i det bär fallet tycker det
är bra som det är, förstår jag så väl det
svar som jag fått på den tredje punkten
i min fråga.

Jag hade ifrågasatt att man borde tilllämpa
samma princip för utdebitering
av pengar för automobilbeskattningen
som i övrigt till stat och kommun. Man
bör inte ta ut mer än som beräknas gå
åt. Statsrådet svarar lika förnöjt som i
övrigt att han tycker att pengarna balanserar
bra, eftersom fonden förblivit
oförändrad sedan 1958/59. Ja, den
30/6 1963 uppgick denna specialdestination
till 742 miljoner kronor. Enligt
årets kompletteringsproposition — bihang
A, sid. 5 — väntas behållningen
växa med 73 miljoner kronor till 815
miljoner kronor.

Formellt kan man säga att det kommer
att ligga annorlunda till med budgeten
för 1964/65, men bara formellt.
Propositionen räknar med att 96 miljoner
kronor skall överföras från specialdestinationen
och förstärka budgeten.
Detta sammanhänger som bekant med
att kostnaderna för vägunderhållet omlägges
från budgetår till kalenderår. Åtskilligt
talar också för en sådan omläggning.
Men i skarven mellan 1964/65 och
1965/66 innebär detta dock att ett års
inkomster får bära ett och ett halvt års
utgifter. Då till det statliga vägunderhållet
anvisats 695 miljoner kronor, utgör
detta visserligen en förhöjning med
255 miljoner kronor jämfört med 1963/
64, men den tredjedel av de nära 700
miljonerna som anslagits och som kan
beräknas belöpa på det extra halvåret
blir 232 miljoner kronor. Dragés därifrån
de ovan nämnda 96 miljonerna
som tillföres från fonden, innebär resultatet
enligt nu föreliggande siffror
att fondens behållning för ett kommande
år förstärkes med samma belopp.
Vad som 1964/65 gömmes i bokföring -

Tisdagen den 19 maj 19(i4

Nr 25

Ang. investeringar för övergång till högertrafik, in. m.

ens snö kommer 19C5/6G upp i budgetprövningens
vårliga tö. Kanske kan
man säga att detta inte alldeles svarar
mot beskrivningen nyss, att fonden blir
oförändrad.

Detta ligger dock egentligen litet på
sidan om det som för mig var huvudpunkten,
nämligen frågan om det verkligen
kan vara rimligt att under de
kommande åren med deras stora behov
av byggenskap in. m. investera en halv
miljard kronor eller mera för ett så föga
trängande behov som en övergång
till högertrafik. Emellertid är jag tacksam
för att jag bär fått tillfälle att framföra
dessa synpunkter och för att statsrådet
har varit vänlig att svara på min
fråga.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Frågeställaren började
med att säga att svaret var kort men att
det därför inte lämnade utrymme för
något speciellt tvivelsmål utan gav ett
klart och bestämt besked.

Jag skulle kunna utveckla ämnet litet
närmare. Jag tror helt enkelt att arbetet
i fråga om övergången till högertrafik
har avancerat så långt att man knappast
skulle ha underlag för att nu gå ut
och på gammalt militärspråk ropa »Mittåt»
och säga att det inte skall bli någonting
av med det nu, utan vi skall skjuta
på saken några år framöver. Högertrafikkommittén
har ju nu arbetat under
något år och man är i gång med beställningarna
inom de verkstäder som skall
bygga om spårvagnar och bussar. Där
ligger väl de största utgifterna.

Om vi ser på verkstadsindustrien i
dagens läge finner vi att där inte råder
någon typisk överansträngningskonjunktur
utan snarare motsatsen trots de
olika stimulansåtgärder som regeringen
har föreslagit riksdagen och som riksdagen
även har beslutat om. Vi arbetar
i dag med ett färre antal timmar i
svensk verkstadsindustri än vi gjorde
för ett år sedan, och därför är det inte
på samma sätt som när man talar om

byggnadsindustrien fråga om någon
specifik överhettning. Denna verksamhet
kommer ju i stor utsträckning att
vara ett verkstadsarbete. I den mån det
gäller arbete med att lägga om vissa trafikledare,
refuger och vägkorsningar
o. d. tar det inte i första hand i anspråk
vad vi brukar kalla för de trånga sektorerna
av arbetskraften. Det går ju inte
åt några murare, träarbetare, tekniker,
stadsplaneprojekterare eller sådana personer.
Jag tror därför inte, om man
granskar denna investerings speciella
karaktär, att herr Ferdinand Nilssons
argumentation väger så tungt vid en
närmare analys av vad det är fråga om.

Sedan är det ju klart att jag gärna
stryker under vad kommunikationsministern
sade i en tidigare debatt och
som här refererades av frågeställaren,
nämligen att när det gäller bilskattefondens
medel så är varje krona ute och
gör sin tjänst och fyller sin funktion,
vilket inte betyder att man på något
ohemult sätt disponerar de pengar som
vägarna skall ha. Pengarna finns ju där
såsom ett vägarnas krav på statsbudgeten,
och de kommer att lösgöras i
den mån som investeringsavvägningar
eller konjunkturer så motiverar.

Om jag fattade herr Nilsson rätt, menade
han att man egentligen skulle anpassa
bil- och bensinbeskattningen,
d. v. s. vägbudgetens medel, just till
konjunkturerna. Vore det så att man
behövde mera pengar, skulle man ta ut
mera pengar. Vore det så att man på
grund av en hård konjunktur och en
avvägning av hur medlen skulle fördelas
inte hade användning för alla pengar,
borde man helt enkelt reducera inkomsterna,
d. v. s. skatterna på bilismen,
och bara ta in precis så mycket
man behövde. Det är ju en linje att gå
efter, och det är en anpassning i fråga
om inkomsterna till de skiftande konjunkturerna,
men jag skulle faktiskt
vilja varna herr Ferdinand Nilsson för
att driva den satsen vidare. Jag tror att
allmänheten skulle ha en annan uppfattning
än herr Nilsson om man just i en

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Ang. investeringar för övergång till högertrafik, m. m.

uppåtgående konjunktur, när man anser
att man behöver denna fond för andra
ändamål, skulle säga till bilisterna: Är
ni beredda att reducera edra bilskatter?
Och i nedåtgående konjunktur, då man
skulle behöva disponera mera pengar
till vägarna, skulle man alltså säga till
bilisterna: Nu skall vi höja bensin- och
bilskatterna, ty vi hehöver mera pengar.
Det är givetvis ett alternativ, men det
är ett sämre alternativ. Det är nog lugnare
och bättre i alla avseenden att ha
beskattningen något så när fixerad och
i stället använda de reserver som samlas
upp när konjunkturerna inte medgiver
så vidlyftiga investeringar och
använda dessa reserver i andra konjunkturer
när vägarbetena av naturliga
och konjunkturella skäl kan svälla.

Jag har således kommit till slutsatsen,
herr talman, att även om den tanken är
intressant — jag har inte hört den tidigare
— skulle jag nog redan nu vilja
anmäla mitt mycket ljumma intresse för
att göra någonting av den. Jag tror att
det inte bara för finansministern utan
även för riksdagen skulle framstå som
någonting rätt orginellt om den tanken
skulle omsättas i praktiskt agerande
och handling.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det var särskilt den
mellersta delen av finansministerns intressanta
anförande som jag fäste mig
vid. Han konstaterade inte bara att
pengarna finns placerade så där, utan
han underströk också att de skulle lösgöras
för avsett ändamål. Därmed lättade
han betydligt på tyngden i de invändningar
som här från kommunikationsministerns
sida rests mot användningen
av pengarna för vägändamål.
Jag får ta fasta på hans uttalande att
dessa pengar kommer att användas på
det sätt som de är avsedda för.

Under sådana förhållanden, herr talman,
har jag mycket mindre farhågor
för det system som nu tillämpas beträffande
automobilskattemedlen och deras

användning. Det var med tanke närmast
på de risker som kunde ligga i att man
fick pengarna så att säga på specialbudget
och att de där skulle förbliva och
växa och förkovras i takt med penningvärdets
fall som jag förordade inte något
så förfärligt genialt utan bara att
man som vi gör vid alla andra tillfällen
i kommuner, landsting och riksdag skulle
avväga utdebiteringen efter de behov
som kan föreligga.

Detta vore bättre än att få dem på en
fond, där man inte vet vart pengarna
tar vägen. Men finansministerns bestämda
förklaring kontrasterar mycket
starkt mot kommunikationsministerns
deklaration förra tisdagen då han energiskt
vägrade uttala sig om hur dessa
medel skulle användas, sedan frågan
»Skall de användas till vägar?» ställts
gång på gång. Jag är glad över att kunna
säga att i väsentliga delar därmed
förfaller de farhågor som låg till grund
för min tredje punkt.

Sedan må jag säga, att när vi vet hur
väl samhällets resurser behöver användas
för verkligt aktuella och viktiga
uppgifter såväl när det gäller bostadsbyggande
som när det gäller verkligt
aktuella vägunderhållsarbeten, som kan
bringa våra vägars kvalitet till den nivå
som vore önskvärd, och andra trängande
behov, är det beklagligt att höra att
vi kommit så långt utför när det gäller
högertrafiken att det icke skulle finnas
någon återvändo.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Naturligtvis finns det
alltid en återvändo om man vill ta alla
de negativa konsekvenser som det skulle
innebära. Men jag menar som jag
sade i mitt förra anförande att när
man analyserar denna fråga kommer
man fram till att det är att bruka litet
för mycket våld om man i dagsläget
skall sätta stopp för det arbete som är
så långt avancerat i fråga om omläggning
till högertrafik, när man i sak inte
vinner mer med det. Det är ett arbete

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Om förläggande av övningar med hemvärn till militär

som i allt väsentligt ligger på verkstäderna,
och verkstäderna är inte överansträngda.

Jag vill sluta med att säga att herr
Ferdinand Nilsson och jag glädjande
nog för en gångs skull hamnade i alldeles
demonstrativ enighet i själva sakfrågan,
och det är ju roligt. Men jag
vill nog försvara kommunikationsministern,
eftersom han inte själv är här
i kammaren och alltså inte kan göra
det. På denna punkt har kommunikationsministern
inte haft någon annan
grundinställning än den jag har deklarerat
vid detta tillfälle. Han måste således
ha blivit missförstådd av herr
Ferdinand Nilsson i den senaste debatten
som här åberopats, eller också har
han ansett att det var så naturligt att
vägbudgetens pengar förr eller senare
skall gå till vägarna att han ansåg att
det var överflödigt att särskilt understryka
detta. Det var kanske förklaringen
"till att detta missförstånd uppstod.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vad det allra sista beträffar
delar jag finansministerns uppfattning
att det inte är trevligt att ingå
på detta uttalande av ett annat statsråd,
när det är vi två som håller på och
diskuterar. Protokollet visar dock klart
att vad som sades var en hänvisning
till att han ville inte uttala sig om hur
dessa automobilskattemedel skall användas,
ty han tänkte sätta till en utredning,
och »innan den är färdig brukar
vi inte säga något om sådana saker».
Det var det sakliga innehållet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om förläggande av övningar med hemvärn
till militära övningsfält

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Skärmans
fråga om förläggande av övningar med
hemvärn till militära övningsfält, vil -

ken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 13 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Skårman har frågat
mig om lämpligheten av att använda
naturskyddade områden för heinvärnsövningar
och om jag vill ta initiativ
till att övningar med hemvärn
och lokala förband i största möjliga utsträckning
förlägges till militära övningsfält.

Med anledning härav vill jag anföra
följande. Jag anser det betydelsefullt
att hemvärnet — och andra förband
med lokalt begränsade krigsuppgifter
—■ kan bedriva sina övningar i fred
under förhållanden som så långt möjligt
ansluter till dem som kan komma
att råda i ett krigsfall. Självfallet iakttages
vid val av övningsplats de begränsningar
som kan föranledas av säkerhetsskäl
eller av utfärdade förbud
att beträda viss mark av naturskyddsskäl
e. d. Med hänsyn till hemvärnets
lokalt avgränsade områden torde det i
allmänhet icke vara lämpligt att utnyttja
militära övningsfält i större utsträckning
än som för närvarande förekommer.
Jag anser därför att jag inte har
anledning att ta något initiativ av den
art herr Skårman ifrågasatt. — Slutligen
vill jag tillägga att den av herr
Skårman omnämnda hemvärnsövningen
vid Ravlunda ägt rum på mark som
sedan lång tid utnyttjats av hemvärnet.
Några av naturskyddshänsyn betingade
inskränkningar i möjligheterna att
använda denna mark för hemvärnsövningar
gäller icke.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att till försvarsminister
Andersson få framföra
ett tack för svaret. Att jag inte kan vara
helt nöjd med det får väl anses självklart,
eftersom jag mycket gärna hade
sett att försvarsministern hade sagt:
»Nej, det anser jag inte lämpligt, och
jag skall försöka att göra vad på mig
ankommer för att förhindra att sådant
i fortsättningen kommer att ske.»

8 j Nr 25 Tisdagen den 19 maj 1964

Om förläggande av övningar med hemvärn till militära övningsfält

Den övning jag talade om är naturligtvis
inte en enstaka företeelse — då
skulle jag inte ha besvärat på så hög
nivå — utan vid ett flertal tillfällen har
jag iakttagit sådana i terrängen vid
Ravlunda skjutfält. Det är ett skjutfält
som försvarsministern mycket väl känner
till, ty det har varit många diskussioner
om detta tidigare. Jag har varit
inkopplad förut för att försöka förhindra
utvidgning av fältet. Jag anser att
det är ett ur naturskyddssynpunkt så
värdefullt område att vi borde skydda
det — det hör till de oersättliga värden
som vi har ett försvar till för att
försvara. Jag har där funnit amniunitionsförpackningar
och sönderskjutna
måltavlor och sett att det slitits
ganska hårt på terrängen. När vi har
detta stora skjutfält — jag kommer inte
ihåg hur stor arealen är, men jag har
själv som förrättningsman avstyckat ca
960 hektar, och jag vill minnas att det
minst fördubblades vid den senaste expropriationen
— och terrängen där är
så lik terrängen bredvid att det inte
spelar någon roll ur hemvärnets synpunkt
om man övar pa den ena eller
den andra sidan, då tycker jag att hemvärnet
inte skulle behöva breda ut sig
utan hålla sig till den terräng som är
avsedd för försvarsändamål, i all synnerhet
som hela trakten är ett ur naturskyddssynpunkt
så ömtåligt område.

Just denna dag, den 10 maj, kom ett
antal botanister från Lund. Visst hade
det varit en skjutvarning införd i
Ystads Allehanda den 6 maj 1964, men
inte ens i Skåne läser alla människor
Ystads Allehanda. De var alltså inte förberedda.
Genom skjutvarningen stängde
man av ett stort område från Klammersbäck
norrut mot Verkån, där Ravlundafältet
tar vid. Därmed hindrades
inte bara alla människor som var ute
den dagen att söka upp ett härligt fritidsområde
utan också botanister, och
man åstadkom skador i terrängen.

För några år sedan hade ett förband
från Ystad förlagt sina Kiviksmark -

nadsövningar, om jag så får säga, till
den trakten. Jag hade tillfälle att i en
tidningsartikel klaga på det. Jag skall
villigt erkänna att man tog ad notam
vad jag då skrev om dessa sommarövningar,
där man skadar naturen, då det
är en mycket ömtålig markgrund. övningarna
har inte återupprepats. Det
ställe där man nu hade övningar är
växtplatser för bl. a. fältsippan, PulsatiHa
pratensis, som är mycket sällsynt
och stod i blom den 10 maj på den
plats där hemvärnet höll på och sköt.
Fältet är dessutom växtplats för stora
sandliljan, som är fridlyst och inte
finns på mer än ett fåtal platser i landet.

Det är därför jag skulle vilja vädja
till försvarsministern att, när terrängen
är så likartad, i fall där så är möjligt,
förlägga övningarna på annan plats.
Det går naturligtvis inte alltid — jag
delar helt försvarsministerns uppfattning
att övningarna skall läggas så att
man lär känna den terräng som man
skall försvara. Men man bör i alla de
fall där så är möjligt inskränka övningarna
till de övningsfält som är avsedda
för försvarsändamål. Vi känner
oss ganska hårt trängda där nere. Jag
såg av skjutvarningarna för några veckor
sedan att skjutgränsen utåt havet,
som tidigare varit 18 kilometer, nu är
utsträckt till 26 kilometer.

Jag tror att försvarsministern haft
anledning att syssla med detta tidigare.

I andra kammaren framställdes en interpellation
angående ersättning till fiskarna
där. Det är inte bara på landbacken
som folk trängs undan mer och
mer från en av landets vackraste och
ur botanisk synpunkt mest värdefulla
trakter — utan på alla håll breder man
ut sig. Vi tycker att det frivilliga skyttet
och hemvärnet i detta fall skulle
kunna förlägga sina övningar till pansarskjutfältet,
Ravlundaskjutfältet.

Jag vädjar till statsrådet att tänka
om.

Tisdagen den 19 maj 19C4

Nr 25

Om förläggande av övningar med hemvärn till militära övningsfält
Herr statsrådet ANDERSSON: vara avskilt som ett fridlyst naturom Herr

talman! Detta är eu något kom- råde.
plicerad fråga. För det första brukar
vårt hemvärn ha vissa uppgifter för

den händelse vi skulle få ofred, och det Herr SKÄRMAN (fp):

väsentliga är att hemvärnet, som har Herr talman! Jag märker av tonfal dessa

uppgifter ytterst lokalt, får öva let att herr försvarsministern har eu

i den terräng där man är om jag så får ganska välvillig inställning och gäina

säga krigsplacerad. Det är man mycket skulle vilja tillmötesgå mina önskemål,

sällan på skjutfält, och det anses från Eftersom jag inte iir bosatt därnere
militärt håll nödvändigt att man låter och inte har tillgång till ortstidningen,
hemvärnet, som ju inte kan öva så ofta vet jag inte om länsstyrelsen har ut—
det är frivilliga soldater — få till- färdat någon fridlysning. Det föreligfälle
att öva i den terräng som det i ger emellertid en framställning i detta
händelse av krig skall uppehålla sig i. hänseende, som är tillstyrkt av markFör
det andra, när det gäller just ägaren, Christinehovs och Torups fiRavlunda
skjutfält, har vi lovat att all- deikommiss.

mänheten skall få vistas inom skjutfäl- Så växer det en rad fridlysta växter
tet på lördagar och söndagar, och det på hedslänterna ned mot havet. Sättei
är en av anledningarna till att man inte man upp halv- och kvartsfigurer i
använder Ravlunda skjutfält under strandkanten och sedan skjuter — som
weekenden. Där har allmänheten fritt det står i skjutvarningen — från kloctillträde,
och den utnyttjar även denna kan 9.00 f. m. till klockan 14.00 ut mot
möjlighet. Det är alltså en annan kom- havet så att man varken kan använda
plikation som stöter till. vatten eller land att ta sig fram på,

Nu har jag fått den uppfattningen att stoppar man ju även åtkomsten till andöma
av uttalanden från olika håll, att nan terräng än själva övningsområdet,
det råder ett mycket gott samarbete Den övning som jag hade nöjet att se
mellan den militära ledningen för skjut- j>å avstånd och störas av, vilket inte vai
fältet och för övningarna i Ravlunda fullt lika nöjsamt, hade såvitt jag församt
allmänheten och de naturskydds- står i mycket hög grad egenskap av
intressen som är företrädda på olika vanlig fältskjutning med figurer,
sätt. Herr Skårman har emellertid all- Jag delar eljest helt försvai sminisdeles
speciella synpunkter på vissa na- terns uppfattning att övningar bör förturområden
därnere, och jag kan myc- läggas till den terräng som skall försvaket
väl tänka mig att det kan förekom- ras. Stora delar av detta område är
ma olämpliga övningar. Jag vill dock emellertid alldeles likartad och gubbestämt
bestrida att det in* natur- barna känner så väl till terrängen att
skyddssynpunkt finns något bestämt de skulle kunna blunda när de skjuhinder
att bedriva övningar inom de ter och ändå träffa rätt. Det är därför
områden där hemvärnet uppehåller sig. lyx att utsträcka övningsområdet i onöHerr
Skårman talar i allmänhet om na- dan.

tursköna områden och områden med Det gäller här skydd av naturvärden,
en alldeles speciell växtlighet, men än- som vi alltmera börjar förlora här i
nu har i varje fall inte jag sett att nå- landet. Å andra sidan har man börjat
gon myndighet fattat beslut om att des- få upp ögonen för dessa värden. När
sa områden skall vara fridlysta. Hade man för tio-tjugo år sedan talade för
så varit fallet, skulle jag finna det gans- naturen och de värden som där finns,
ka olämpligt om hemvärnet hade för- ansågs man nästan vara en fantast, men
lagt sina övningar till ett område som nu har man tack vare det stigande välenligt
beslut från central instans skall ståndet och därmed följande ökat in 1+

Första kammarens protokoll 196i. Nr 25

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Ang. utredningen om avgiftsfri fiskerätt för
lappmarker — Ang. reglerad älgjakt
tresse för fritid och natur börjat att få
en annan förståelse för dessa värden.

Det är synpunkter av detta slag, som
jag har avsett med min propå. Jag tackar
för svaret och hoppas att jag kan
tolka det så positivt som möjligt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. utredningen om avgiftsfri fiskerätt
för jordbrukare i Norrbottens läns lappmarker Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Per Peterssons
fråga angående utredningen om avgiftsfri
fiskerätt för jordbrukare i Norrbottens
läns lappmarker, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
13 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Petersson har frågat
mig när utredningen i fråga om avgiftsfri
fiskerätt för jordbrukare i Norrbottens
läns lappmarker beräknas avge
sitt betänkande.

Jag har grundad förhoppning om att
betänkandet skall föreligga nästa år.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framföra mitt tack för det preciserade
svaret.

Grundorsaken till den utredning som
min fråga avser är att jordbrukarna i
Norrbottens läns lappmarker saknar
den lagstadgade vatten- och fiskerätt
utanför sin strand, som tillkommer andra
ägare av hemman i landet. Därtill
kommer att fisket procentuellt sett är
av särskilt stor betydelse för dessa jordbrukare.
Före år 1927 hade de denna
särställning gemensamt med vissa jordägare
i övre delen av Västerbottens län,
men dessa senare jordägare tillerkändes
vatten- och fiskerätt av riksdagen år
1926.

jordbrukare i Norrbottens läns

Frågan om vatten- och fiskerätt för
nämnda jordbrukare i Norrbotten var
föremål för riksdagsbehandling år
1960. Av tredje lagutskottets utlåtande
nr 26 1960 har jag erfarit att frågan varit
föremål för utredning åren 1946 och
1951. Av utskottets enhälliga utlåtande,
som utan debatt godkändes av riksdagens
båda kamrar, framgår vidare att
utskottet ansåg att den bofasta jordbrukande
befolkningen i berörda trakter
bör tillförsäkras avgiftsfri fiskerätt.
Utskottet påpekar att det finns ett omfattande
material som behöver en
grundlig genomgång och bearbetning
samt eventuell komplettering. Utskottet
föreslog att för riksdagen skulle framläggas
ett utarbetat förslag till lagstiftning
i ämnet.

Då vatten- och fiskerätt är av stor betydelse
för de jordbrukare som här är i
fråga, vill jag uttrycka den förhoppningen
att den pågående utredningen
föreligger färdig år 1965, något som ju
jordbruksministern också räknar med,
och att statsrådet så snart ske kan
framlägger av riksdagen begärt förslag
till lagstiftning i den fråga det här gäller.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. reglerad älgjakt

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Wikners fråga
angående reglerad älgjakt, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 12 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig, om införande av reglerad älgjakt
kommer att innebära ytterligare inskränkningar
— för de mindre skogsägarna
och de som inte har någon mark
— att få delta i älgjakt. Vidare har herr
Wikner frågat om riksdagen kommer att
få besluta om reglerad älgjakt i de län,
som på prov kommer att införa regle -

Tisdagen den 19 maj 1964

Nr 25

rad älgjakt, eller om länsstyrelserna
och jägarförbundet kommer att få avgöra
detta.

Frågan om älgjakt i form av reglerad
avskjutning berörs i ett av 1949 års jaktutredning
nyligen avlämnat betänkande
om älgfrågan. Betänkandet remissbehandlas
för närvarande. Jag är därför
inte nu beredd att ta ställning till herr
Wikners fråga.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Då herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet ej
kunnat lämna något svar på min fråga,
skall jag be att få utveckla mina synpunkter.
Jag har nämligen läst 1949 års
jaktutrednings betänkande, och vet därför
vad det innehåller.

Jag ställde denna fråga vid denna
tidpunkt, då jag vet att det är många
tusen älgjägare, som säkert vill ha den
besvarad. Jag vet att det finns en stark
opposition mot reglerad älgjakt. En del
län har även avböjt att på prov bedriva
denna form av älgjakt. Jag tror
att reglerad älgjakt kommer att innebära,
att en hel del av de mindre skogsägarna
och de, som inte har några marker,
kommer att få mindre möjligheter
att delta i älgjakten. Kommer den reglerade
älgjakten att privilegiera de stora
skogsägarna, bolag m. m., då kommer
jag att motarbeta ett sådant jaktsystems
genomförande. Jag vet att
många älgjägare inte gillar den licensjakt,
som nu bedrives. I stället torde
flertalet jägare vara motståndare till
denna jaktform. Jag tror inte att man
vinner så mycket på att helt reglera
älgjakten. Skulle den regleras, är det
risk för att den olagliga jakten kommer
att öka.

Det är inte jaktmarkernas storlek
som bör avgöra, om en person är lämplig
att få delta i älgjakten, utan det är
framför allt jägarens kvalitet. Det säges
i jaktutredningen: »En reglering av
jakten efter viss villebrådsart medför
inte, att en innehavare av jakträtt går

Ang. reglerad älgjakt
denna jakträtt förlustig.» Man kan fråga
sig vad detta innebär. Det måste väl
ändå innebära, att en hel del av de
små markägarna blir ställda utanför,
och sedan måste det väl innebära att
markägarna inte får den möjlighet —
som de för närvarande har — att ta
med sig de jägare de själva vill bestämma.

Personligen skulle jag nog vilja rekommendera
en friare form som innebär
att jägarna har möjlighet att inom
ett mindre område och tillika i mindre
sällskap få jaga älg. I varje fall bör den
möjligheten finnas. En reglering av
älgjakten torde utesluta detta. Jakten
är en sport som bedrives under fritid,
och därför bör man få behålla valfriheten
så långt som är möjligt.

Jag vill till sist framhålla, att det
inte enbart är de skolade jaktvårdarna
som har sinne för jaktvård. Nutidens
jägare är inte rovjägare. De flesta är
nog inställda på att vårda jakten. Jag
är rädd för att om älgjakten regleras
kommer jägarnas självansvar att bli
mindre. Sedan denna reglering genomförts,
torde det kanske inte dröja länge,
förrän all jakt regleras — det är väl
inte dit man vill komma?

Herr talman! Man bör noga överväga
vad denna nya jaktform innebär, innan
den genomföres. De län, som ansökt
att på prov få bedriva denna jaktform
kommer kanske att kunna lämna
svar på detta.

Då jag inte fick något svar på min
fråga, finns ju den möjligheten att jag
om jag inte gillar propositionens innehåll
får motionera i frågan.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är självfallet ingenting
som hindrar att man ställer frågor
som herr Wikner gör, men jag vill
erinra om att det i nuvarande läge föreligger
ett förslag, utarbetat av en utredning,
och att detta förslag ännu inte
är granskat. Det har nu skickats ut
på remiss, och vi kommer att få syn -

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1964

Meddelande ang. enkla frågor
punkter från inånga håll på det förslag
som således av utredningsmannen
framlagts. I departementet har vi ännu
inte tagit ställning till förslaget. Den
enda ställning man tar till ett betänkande
är att man undersöker om det
är värt att remittera. Det finns nämligen
ibland utredningar som man tycker
att det inte tjänar någonting till
att skicka ut på remiss. Men vissa tankar
i det betänkande det här gäller är
onekligen värda att pröva, och då har
vi i varje fall nu skickat ut det på remiss.
Sedan kommer vi självfallet vid
behandlingen av frågan inom departementet
att söka värdera alla de synpunkter
som kan komma fram.

Det är emellertid uppenbart, herr
Wikner, på tal om reglerad jakt att det
alltid måste finnas någon form av relerad
jakt. Det har talats om reglerad
avskjutning såsom ett alternativ till den
andra regleringen vi har, innebärande
att det fastställes ett antal dagar då
älgjakt får ske och att det vid det tillfället
får fällas ett visst angivet antal
älgar — så nog har vi redan nu en reglerad
älgjakt. I princip kommer det således
inte att bli någon större skillnad,
utan här blir det fråga om en avvägning
mellan den enskildes intresse att
få vara med om jakt och de viltvårdande
åtgärderna i syfte att bevara viltbeståndet
i vårt land.

Jag tycker att herr Wikner gärna kan
återkomma till frågan, om det blir aktuellt
någon gång att ta ställning till
detta.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det förhåller sig på det
viset att vi har både reglerad licensjakt
och allmänna lovdagar. Vi har därför
inte bara reglerad jakt.

Jag är rädd för att beslutanderätten
då det gäller att få dessa provlän skall
tillkomma jägarförbunden och vederbörande
länsstyrelse. Det vore riktigt
om beslutanderätten lades på Kungl.
Maj:t. På den punkten är jag nöjd om
det blir så.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 826.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13 och
14, statsutskottets utlåtanden nr 109,
110 och 115, bevillningsutskottets betänkanden
nr 26, 35, 45 och 48, bankoutskottets
utlåtande nr 37, tredje lagutskottets
utlåtande nr 34, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 14 och 15 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 34 och 35.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 15, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 5
april 1949 om val av borgmästare och
rådman;

nr 16, med uppgift å vilande förslag
till upphävande av 31 § regeringsformen;
och

nr 17, angående televisionsutsändningar
av kamrarnas förhandlingar;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, såvitt angår
jordbruksärenden.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

Nr 25

Tisdagen den 19 maj 1904

av herr Svanström (ep) till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet medverka till att
ge det gotländska näringslivet lättnader
t. ex. i fråga om fraktkostnader och
därmed öka sysselsättningsmöjligheterna
på ön?»; samt

av herr Svanström (ep) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»När kan den av 1957 års folktandvårdssakkunniga
föreslagna och i årets
statsverksproposition omnämnda forsk -

Meddelande ang. enkla frågor

ningsinstitutionen på tandsjukdomarnas
område beräknas komma till stånd? Vill
Herr Statsrådet medverka till att den
kariesprofylaktiska verksamheten ytterligare
intensifieras?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.48.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Onsdagen den 20

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Ang. placeringen av elever från södra
Sverige vid seminarierna för huslig utbildning Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Yngve Nilssons den 26 februari framställda
interpellation angående placeringen
av elever från södra Sverige vid
seminarierna för huslig utbildning, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Yngve Nilsson bett om en redogörelse
för fördelningen med avseende på
bostadsorter av de inträdessökande och
de intagna vid seminarierna för huslig
utbildning.

Då bakgrunden till interpellationen
synes vara frågan om ett femte seminarium
för huslig utbildning, förlagt till
södra Sverige, vill jag först erinra om
att det i årets statsverksproposition lämnats
en relativt utförlig redogörelse för
skolöverstyrelsens bedömning av frågan
om behovet av en utbyggnad av seminarieorganisationen.
Därav framgår, att
överstyrelsen, med stöd av en utredning
som gjorts av arbetsmarknadsstyrelsen,
inte funnit anledning att frångå den
nuvarande planeringen på området, vilken
förutsätter blott fyra seminarier.
\id min behandling i statsverkspropositionen
av denna fråga anslöt jag mig till
överstyrelsens uppfattning.

Det är givetvis omöjligt att här lämna
eu detaljerad redogörelse för de sökandes
och intagnas fördelning på bostadsorter.
Med hänsyn till att tillfälliga fak -

maj förmiddagen

torer, exempelvis praktik, påverkar valet
av bostadsort, torde för övrigt den
i detta sammanhang betydelsefulla frågan
vara, hur antalet sökande och intagna
med avseende på hemorter fördelar
sig på olika huvuddelar av landet. Situationen
hösten 1963 var i detta avseende
följande.

Av de 1 770 sökande till seminarierna
hade 43 % sin hemort i södra Sverige,
en lika stor del i mellersta Sverige och
14 % i norra delen av landet. Motsvarande
procenttal för de 408 intagnas del
''ar 46 %, 42 % och 12 %. Av dessa tal,
jämförda med befolkningens fördelning
på samma huvuddelar av landet, framgår
att Sydsverige på intet sätt blivit
underrepresenterat, varken bland de sökande
eller bland de intagna.

Någon utbyggnad av det totala antalet
intagningsplatser vid de husliga seminarierna,
varigenom underlag för ett
femte seminarium möjligen skulle erhållas,
finner jag alltjämt inte aktuell.
Grunden härför utgör arbetsmarknadsstyrelsens
i statsverkspropositionen redovisade
beräkningar rörande det framtida
behovet av lärare på det husliga
området. En fördelning av ett oförändrat
antal elever på fem seminarier är
inte ekonomiskt försvarbart. Skälen härför
har också närmare angivits i statsverkspropositionen.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret på min interpellation.

Statistiken över antalet sökande och
antagna elever vid seminarier för huslig
utbildning, som anföres i svaret, är
intressant. Även om jag medger att en
detaljerad redogörelse kan vara svår att
lämna, måste jag säga att svaret skulle
ha varit ännu intressantare om en nå -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Om förlängning av tiden för inneha

got längre gående specificering hade
presenterats, t. ex. sökandes och elevers
hemorter fördelade på län eller landskap.

Av svaret framgår att 43 procent av
de sökande och 46 procent av de intagna
till den undervisning det här galler
kommer från »södra Sverige». Jag
har gjort eu summarisk genomgång av
katalogerna från de olika skolorna och
tycker mig därvid ha funnit, att av de
intagna år 1963, 408 stycken, kommer
av de 46 procenten, vilket blir cirka
188 stycken, i vart fall inte mindre än
88 från Skåne, Småland och Blekinge.
Av visst intresse är att 12 av dessa intagits
vid seminariet i Umeå, 19 vid seminariet
i Stockholm och 25 vid seminariet
i Uppsala — huvudparten hai
alltså intagits vid skolor utanför södra
Sverige.

Ecklesiastikministern anför att södra
Sverige ej blivit underrepresenterat,
varken bland de sökande eller bland
de intagna, en sak som jag inte heller
ifrågasatt. Men såväl ecklesiastikministerns
som mina siffror tyder ju på att
seminariernas placering inte stämmer
med hemorterna för ett mycket stort
antal sökande och intagna. En slutsats
som då ligger nära till hands är att en
felplacering skett tidigare. Jag medger
att om så är fallet är det inte lätt att
ändra på den saken, om man utgår ifrån
att nuvarande skolor fyller platsbehovet.
Själv är jag närmast böjd för att
antaga att så inte kommer att visa sig
vara fallet i framtiden. Jag vill då understryka
vad statsutskottet uttalade
vid 1960 års riksdag, nämligen att frågan
om ett femte seminarium, förlagt till
Sydsverige — under uppmärksamt iakttagande
av utvecklingen på beliovssida°n
— skulle hållas aktuell och ett förslag
härom skyndsamt föreläggas riksdagen,
därest omständigheterna gåve
anledning härtill.

Ecklesiastikministerns svar här i dag
visar att i den mån rekryteringsunderlagets
hemort bör tillmätas någon betydelse,
vilket jag anser att man bör gora,

v av licentiand- och doktorandstipendier
talar starka skäl för att man bör fullfölja
statsutskottets tankelinje.

Det är också från denna utgångspunkt
rimligt att de nuvarande seminarierna
inte utbygges, utan att ett nytt seminarium
i Sydsverige uppföres, om utbildningsbehovet
visar sig vara större än
vad de nuvarande skolorna med hittillsvarande
kapacitet kan klara av.

Att rekryteringsområdet för 46 procent
av eleverna endast skall ha ett seminarium
och en till Malmö förlagd
textillärarlinje, under det att rekryteringsområdet
för de övriga 54 procenten
skall ha tre seminarier, förefaller
vara en organisationslinje, som i varje
fall inte bör följas vid en fortsatt utbyggnad
av denna undervisning.

Jag tackar alltså än en gång för svaret,
som även i sin summariska form
varit mycket belysande för frågan om
placeringen av seminarierna för huslig
utbildning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15 samt
memorial nr 16 och 17 ävensom jordbruksutskottets
utlåtande nr 18.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående provisoriska
åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten i

Om förlängning av tiden för innehav av
licentiand- och doktorandstipendier

I propositionen nr 82 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till Provisoriska
åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning m. m. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 1 500 000 kronor.

16 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Om förlängning av tiden för innehav av licentiand- och doktorandstipendi
I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkerlund och fröken Ljungberg (I: 505)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Wennerfors (11:611), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att licentiand-
och doktorandstipendierna
måtte utbetalas under 12 månader i
stället för som nu under 9 månader;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (1:764) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m- fl- (11:935), i vilka föreslagits, att
riksdagen skulle vid sin behandling av
propositionen nr 82 1. i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att förslag om inrättande
av fler docenturer, vilkas innehavare
hade undervisningsskyldighet
i form av forskarhandledning, snarast
måtte föreläggas riksdagen och 2. besluta,
att licentiand- och doktorandstipendier
efter ansökan skulle kunna utgå
under samtliga årets tolv månader;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Kellgren väckt motion (II: 934),
vari yrkats, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen skulle vid sin behandling av
propositionen nr 82 besluta, att doktorand-
och licentiandstipendierna efter
särskild framställning av stipendiaten
skulle utgå med samma månatliga belopp
jämväl de sommarmånader vederbörande
avsåge att bedriva studier.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:505 och 11:611,

I: 764 och II: 935 samt II: 934, i vad de
avsåge förlängning av tiden för innehav
av licentiand- och doktorandstipendier,
icke måtte bifallas av riksdagen; II.

att riksdagen måtte till Provisoriska
åtgärder för forskarutbildning,
forskarhandledning m. m. för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
1 500 000 kronor;

in. att motionerna I: 764 och II: 935,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.''
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ivar Johansson. Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Källgvist,
Widén, Per Petersson, Staxäng
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården, Svensson i
Ljungskile, Larsson i Hedenäset och
Gustafsson i Kårby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:505 och 11:611, 1:764
och II: 935 samt II: 934, besluta, att licentiand-
och doktorandstipendier, efter
därom gjord särskild ansökan hos
vederbörande stipendiemyndighet, skulle
kunna utgå under samtliga årets tolv
månader.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHUNNES,
(fp);

Herr talman! I den reservation som
föreligger vid denna punkt föreslås
i enlighet med forskarutredningens förslag,
att licentiand- och doktorandstipendierna
efter ansökan skall kunna
utgå under samtliga årets tolv månader.

För närvarande utgår stipendierna
under nio månader och finns inte tillgängliga
under sommarmånaderna. Jag
tycker att det vore riktigast att betrakta
dessa högre studier liksom så mycket
annat som ett heltidsarbete och anser
att det ur både individens och samhällets
synpunkt är felaktigt att man
skall behöva göra ett avbrott i sina studier
— det förlänger utbildningstiden
och leder till ökade kostnader både för
individen och för samhället. Dessutom
är ju tillgången till institutioner och liknande
god under sommarmånaderna,
och det vore lämpligt att utnyttja kapaciteten
under den tiden.

Så menar utredningen, och vi reservanter
har anslutit oss till dess mening.

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

Om förlängning av tiden för innehav av licentiand- och doktorandstipendier

Vi föreslår att stipendierna skall utgå
under samtliga årets tolv månader. Det
kommer att föranleda kostnadsökningar
om 1,4 miljon kronor.

Jag ber med dessa korta ord, herr
talman, att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen på denna punkt.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Först kanske jag får
fästa uppmärksamheten på att det förslag
som här förelägges riksdagen avser
ett provisorium, begränsat till två
år. Anledningen är att antalet studerande
som för närvarande bedriver
högre utbildning är sådant att det föreligger
ett behov av förstärkning av forskarutbildningen.

Licentiand- och doktorandstipendier
utgår, såsom reservanternas talesman
redan har sagt, under nio månader —
tiden sammanfaller alltså med det akademiska
studieåret. Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att det
är tveksamt huruvida man genom att
utsträcka stipendietiden till tolv månader
skulle nå den effekt som man tänker
sig.

Dessutom bör det kanske påpekas, att
även om man som ett provisorium skulle
besluta att stipendierna skall utgå
under tolv månader, är det tveksamt
huruvida man efter ett par år, när man
skall ta definitiv ställning, kan plocka
bort detta provisorium.

Herr talman! Utskottet har med hänsyn
till att anordningen är provisorisk
inte ansett sig kunna bifalla det motionsvis
framställda yrkande, som reservanternas
talesman här har berört,
och jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Såsom utskottets talesman
nyss sade, är det här fråga om ett
provisorium, men jag förstår inte att
detta skall behöva utgöra något hinder

för en lösning i enlighet med vårt förslag.

Jag nämnde i mitt förra anförande att
anslaget skulle behöva uppräknas med
1 400 000 kronor. Det betyder emellertid
inte att kostnaderna i detta fall uppgår
till det beloppet. Om inte uppräkningen
av anslaget göres nu, sprids
kostnaderna ut under en längre tid, och
slutsumman blir densamma. Vad man
vinner är att de studerande behöver
offra mindre tid på sina studier, och
de blir därigenom tidigare färdiga att
gå ut t. ex. som lärare. Som vi alla vet,
är det ett starkt behov av lärare. Jag
anser därför att det även ur samhällets
synpunkt vore mycket tacknämligt om
man kunde förmå dessa människor att
så mycket som möjligt påskynda sina
studier för att sedan stå till förfogande
på de platser där de så väl behövs.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner konnne att framställas
först särskilt beträffande utskottets
i mom. I gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i inom. II och III.

Sedermera gjorde herr talmannen
jämlikt de angående mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 95 punkten
1 mom. I, röstar

Ja;

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, son)
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej —66.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i mom. II och III hemställt.

Punkten 2

Ang. stipendier för främjande av högre
vetenskapliga studier

Kungl. Maj:t hade i proposition nr 1
föreslagit riksdagen att till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1964/65 anvisa
ett reservationsanslag av 6 716 000 kronor.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft

dels de under föregående punkt omnämnda
motionerna 1:505 och 11:611, i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta, att licentiand-
och doktorandstipendierna skulle
höjas till 7 200 kronor respektive 12 000
kronor per år, att det högsta antalet tilllåtna
timmars lärartjänst per vecka
skulle begränsas till 4—6 timmar och
att detta system skulle träda i kraft från
den 1 juli 1964 samt att till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga

studier skulle anvisas ett reservationsanslag
på 9 000 000 kronor för budgetåret
1964/65;

dels ock den under föregående punkt
omnämnda motionen 11:934, i vilken
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte uppräknas med
1 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:505 och 11:611,
i vad de avsåge en höjning av licentiand-
och doktorandstipendierna och
begränsning av högsta antalet tillåtna
timmars lärartjänst per vecka, icke måtte
bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:505 och 11:611
samt 11:934, samtliga motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
6 716 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Källqvist,
Widén, Per Petersson, Staxäng
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården, Svensson i
Ljungskile, Larsson i Hedenäset och
Gustafsson i Kårby, vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen vid
punkten 1, ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 505 och II: 611 samt II: 934, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Stipendier för främjande av
högre vetenskapliga studier för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8 116 000 kronor.

Onsdagen den 20 inaj 1%4 fm.

Nr 25

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 95 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda
:

Ja —71;

Nej — 68.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbildning
av arbetsterapeuter och sjukgymnaster
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
Sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning
för budgetåret 1964/65 beräkna
ett belopp av 1 586 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 73, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 13
mars 1964, föreslagit riksdagen att

a) besluta, att en omläggning av utbildningen
av arbetsterapeuter skulle
genomföras i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen angivna
riktlinjer;

b) besluta, att en lärar- och handledarutbildning
för arbetsterapeuter skulle
anordnas under budgetåret 1964/65 i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat;

c) besluta, att en ökning av intagningen
till sjukgymnastutbildningen
skulle genomföras i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
angivna riktlinjer,

d) besluta, att utbildning av instruktionsgymnaster
skulle anordnas under
budgetåret 1964/65 i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat;

e) besluta, att vid universitetet i Göteborg
skulle, från och med den 1 juli
1965, finnas inrättad en professur i medicinsk
rehabilitering;

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

f) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen anfört, besluta om
inrättande av de lärartjänster vid Lunds
universitet och karolinska institutet,
som erfordrades vid den av departementschefen
förordade utökningen av
sjukgymnastutbildningen, ävensom att
vidtaga de förändringar i personalförteckningarna
för Lunds universitet och
karolinska institutet, som föranleddes
därav;

g) bemyndiga Kungl. Maj:t att fatta de
beslut och vidtaga de åtgärder i övrigt,
som erfordrades för genomförandet av
vad departementschefen förordat;

h) till Sjukgymnast- och arbetsterapeututbildning
m. m. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 616 000 kronor; i)

till Byggnadsarbeten vid sjukgymnastinstituten
för budgetåret 1964/65
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 800 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Adolfsson (I: 715) och den andra inom
andra kammaren av herr Holmberg
m.fl. (11:874), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag för
ordnande av sjukgymnastutbildning i
Umeå från och med år 1966, samt att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
nytt förslag snarast för att avsevärt öka
utbildningen av sjukgymnaster och arbetsterapeuter
samt att anordna denna
utbildning i överensstämmelse med vad
i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kaijser och Enarsson (I: 716) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Nordstrandh (11:877), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, 1.
att ett sjukgymnastinstitut i Umeå skul -

le inrättas från och med budgetåret
1966/67, 2. att utbildningen av sjukgymnaster
skulle bedrivas i anslutning till
medicinsk fakultet och med staten som
huvudman samt universitetskanslersämbetet
som tillsynsmyndighet, 3. att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om skyndsam utredning angående
utbildning av instruktionsgymnaster; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Göran Karlsson m.fl. (1:717) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin i Jönköping m.fl. (11:873), i
vilka yrkats, att Kungl. Maj:t utöver vad
som föreslagits i propositionen skulle
bemyndigas att snarast vidtaga åtgärder
för att utbildningen av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster helt skulle anförtros
åt sjukvårdshuvudmännen att bedrivas
med statligt bidrag av samma storleksordning
som avsåges i propositionen
och att således en fullständig samordning
av denna utbildning och utbildning
i andra vårdyrken skulle komma
till stånd, samt att Kungl. Maj:t skulle
bemyndigas att redan nu medgiva statsbidrag
till utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster även vid andra
lasarett än i propositionen tänkta och
att därför erforderliga ekonomiska resurser
skulle ställas till Kungl. Maj:ts
förfogande;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg (I: 718) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 872);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg m.fl. (I: 719) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Tvärålund m.fl. (11:876), i
vilka anhållits, att riksdagen måtte fatta
beslut om att utbildning för arbetsterapeuter
och sjukgymnaster skulle anordnas
i Umeå;

dels en inom andra kammaren av fru
Ekendahl och fröken Andersson i
Strängnäs väckt motion (11:839);

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Larsson i Hedenäset och Antonsson
väckt motion (II: 875), vari
hemställts, att riksdagen måtte vid sin
behandling av proposition nr 73 i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala som sin mening,
att huvudmannaskapet för utbildningen
av arbetsterapeuter och sjukgymnaster
borde läggas på staten och
att universitetskanslersämbetet borde
bliva tillsynsmyndighet, samt att särskild
kompletteringskurs skulle krävas
för inträde till arbetsterapeututbildning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 715 och II: 874, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om nytt förslag rörande
utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

II. att motionerna I: 716 och II: 877,
1:717 och 11:873, 1:718 och 11:872
samt 11:875, samtliga motioner i vad
de avsåge huvudmannaskap och tillsvnsmyndighet
för utbildningen av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster, icke
måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionen II: 875, i vad den
avsåge krav på särskild kompletteringskurs
för inträde till arbetsterapeututbildning,
icke måtte bifallas av riksdagen: IV.

att riksdagen måtte besluta, att en
omläggning av utbildningen av arbetsterapeuter
skulle genomföras i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer;

V. att riksdagen måtte besluta, att en
lärar- och handledarutbildning för arbetsterapeuter
skulle anordnas under
budgetåret 1964/65 i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat;

VI. att riksdagen måtte besluta, att en
ökning av intagningen till sjukgymnastutbildningen
skulle genomföras i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer;

VII. att riksdagen måtte besluta, att
utbildning av instruktionsgymnaster
skulle anordnas under budgetåret 1964/
65 i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen förordat;

VIII. att riksdagen måtte besluta, att
vid universitetet i Göteborg skulle, från
och med den 1 juli 1965, finnas inrättad
en professur i medicinsk rehabilitering.

IX. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
anfört, besluta om inrättande av de
lärartjänster vid Lunds universitet och
karolinska institutet, som erfordrades
vid den av departementschefen förordade
utökningen av sjukgymnastutbildningen,
ävensom att vidtaga de förändringar
i personalförteckningarna för
Lunds universitet och karolinska institutet,
som föranleddes därav;

X. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att fatta de beslut och vidtaga
de åtgärder i övrigt, som erfordrades
för genomförandet av vad departementschefen
förordat;

XI. att riksdagen måtte till Sjukgymnast-
och arbetsterapeututbildning m. m.
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 616 000 kronor;

XII. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
vid sjukgymnastinstituten för
budgetåret 1964/65 å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 800 000
kronor;

XIII. att motionerna I: 715 och II: 871,
1:716 och 11:877, 1:717 och 11:873
samt I: 719 och II: 876, förstnämnda
sex motioner i vad de avsåge anordnande
av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning
på andra orter än i propositionen
föreslagna, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XIV. att motionerna I: 716 och II: 877
samt II: 839, förstnämnda två motioner
i vad de avsåge utbildning av instruktionsgymnaster,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

XV. att motionerna I: 718 och II: 872,
i vad de avsåge utredning av frågan om
finansiellt stöd till utbyggnad av rehabiliteringsavdelningar,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Källqvist,
Widén, Per Petersson, Staxäng
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården, Svensson i
Ljungskile, Larsson i Hedenäset och
Gustafsson i Kårby, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II och
XIII hemställa,

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 716 och II: 877 samt med
bifall till motionen II: 875 ävensom med
avslag å motionerna 1:717 och 11:873
samt 1:718 och 11:872, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört angående
huvudmannaskap och tillsynsmyndighet
för utbildningen av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster;

XIII. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 715 och II: 874, I: 716
och 11:877, 1:717 och 11:873, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, samt
med bifall till motionerna I: 719 och II:
876, besluta, att utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster skulle anordnas
i Umeå.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Som företrädare för motionsparet
1:719 och 11:876 i förevarande
fråga, som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 96, skall jag be
att få anföra några synpunkter.

Vi motionärer har i denna fyrpartimotion
hemställt att riksdagen måtte
fatta beslut om att utbildning för arbetsterapeuter
och sjukgymnaster skall
anordnas i Umeå. Det är här närmast
fråga om ett principbeslut. Att behovet
av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

är stort har vitsordats i såväl 1960 års arbetsterapeututrednings
betänkande, SOU
1962:50, som i det betänkande om sjukgymnastutbildningen
vilket den 31 oktober
1962 avgavs av den av Kungl.
Maj :t tillkallade sakkunnige, professorn
vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet
O. T. Sjöstrand.

Beträffande arbetsterapeutbehovet för
sjukvård, ungdomsvård, arbetsvärd,
fångvård, nykterhetsvård, åldringsvård
och undervisning bedömer utredningen
att det år 1975 föreligger ett behov av
drygt 1 700 arbetsterapeuter. Detta behov
skulle kunna täckas genom en intagning
av i runt tal 165 elever per år
under en tioårsperiod. Utredningens
undersökning angående de för utbildningen
tillgängliga resurserna bär begränsats
till regionsjukhusorterna
Stockholm, Göteborg, Uppsala, Lund,
Umeå, Örebro och Linköping. Enligt utredningen
skulle Uppsala och Umeå för
närvarande ej kunna erbjuda tillräckliga
resurser. Först om cirka fem år
skulle sådan utbildning kunna igångsättas.

Detta gällde alltså år 1962 för Umeå.
Nu har vi 1964, och det är värt att notera
att remissinstanserna -— lärarkollegiet
vid medicinska högskolan i Umeå,
Västerbottens läns landsting, skolöverstyrelsen
och karolinska institutets lärarkollegium
— förordat att arbetsterapeutinstitut
förlägges till Umeå och att
läsåret 1966/67 har satts som rimlig
tidpunkt; man kanske kan tänka sig
det med ännu en liten dragning framåt
i tiden.

I proposition nr 73 har departementschefen
från denna utgångspunkt
föreslagit utbildning på fyra orter,
nämligen Stockholm (Mörby), Göteborg,
Linköping och Örebro, med start
läsåret 1965/66. Det betyder 160 elever
årligen, och intagningskapaciteten blir
enligt det förslaget ungefär en intagningsavdelning
— omkring 20 elever
— mindre än vad utredningen har kommit
fram till. Det är denna så att säga
borttappade intagningsavdelning som

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25 23

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

vi motionärer nu vill slå vakt om för
Norrlands och Umeås vidkommande,
allt i enlighet med en hel del remissinstansers
förord för start läsåret 1906/67.

Att vi motionärer hemställt om principbeslut
beträffande arbetsterapeututbildning
i Norrland vid regionsjukhuset
i Umeå så fort resurserna finns där,
beror inte bara på att utbildningen är
avsedd att omfatta en rad medicinska
ämnen och specialiteter som finns representerade
vid undervisningssjukhuset
i Umeå och att vi behöver arbetsterapeuter
vid våra rehabiliteringsinstitutioner,
utan också på att det i denna
landsända finns god tillgång på icke
utbildad ung arbetskraft; det senare är
alltså en lokaliseringsfaktor.

Liknande motivering kan anföras beträffande
vårt förslag om principbeslut
att sjukgymnastutbildning skall förläggas
till Norrland. Det kan vara värt att
här understryka en av utredningens
uppgifter: antalet vakanta sjukgymnasttjänster
vid sjukhusen i Norrland var
41,4 procent år 1961 och endast 8,8
procent vid landets övriga sjukhus. Siffran
för Norrlands del hade visserligen
1961/62 sjunkit med ungefär hälften
men borde ändå vara tillräckligt alarmerande
för att motivera att sjukgymnastutbildning
förlägges till regionsjukhus
i landets norra del. Detta föreslår
också den sakkunnige, som nämner
Umeå efter Stockholm, Lund, Malmö
och Göteborg. Lämplig tidpunkt anges
vara ungefär 1966. En föreslagen utbyggnad
av sjukgymnastutbildningen i
Göteborg, Stockholm, Lund, Umeå och
Uppsala skulle år 1975 ge 6 082 sjukgymnaster,
medan antalet vid oförändrad
utbildningskapacitet endast skulle
bli 3 775.

Vet man nu att läkarprognosutredningen
anser att summa 1 775 sjukgymnasttjänster,
beräknade som heltidshelärstjänster
— och det är att märka att
en mycket stor procent sjukgymnaster
föredrar deltidsarbete — behövs för att
fylla behovet inom kommunal och statlig
sjukvård enligt den planerade ut -

byggnaden av sjukvården under en tioårsperiod,
tycker jag att siffrorna klart
illustrerar frågans allvarliga karaktär
och att krafttag behövs för utbildning
av dessa yrkeskategorier. Härtill kommer
ju sedan (ten privata sektorn med
uppskattningsvis 1 175 befattningar.
Tillsammans blir det alltså nästan 3 000
tjänster.

Departementschefen framhåller nu
att efter hand som förutsättningar för
anordnande av arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning
på andra orter än de
angivna — alltså beträffande sjukgymnaster
i Stockholm, Lund och Göteborg
— visar sig finnas, och behov av ökad
utbildningskapacitet konstateras, skall
givetvis intet hinder föreligga för Kungl.
Maj:t att medge statsbidrag till sådan
utbildning. Det kanske dock här skall
erinras om att utredningen beträffande
frågan om huvudmannaskap skriver:
»Sjukgymnastutbildningen är statlig.
Någon förändring härvidlag avses inte
skola ske. Utredningen finner det naturligt
att även arbetsterapeututbildningen
drives i statlig regi. Detta bör
gälla inte bara den till nuvarande undervisningssjukhus
förlagda utbildningen
utan också den utbildning som kan

komma att förläggas till---» o. s. v.

Utredningen talar också om utbildning
med »klar rikskaraktär».

Utan att på denna punkt vidare gå in
på frågan om huvudmannaskapet vill
jag beträffande den geografiska placeringen
hänvisa till remissinstanserna.
Medicinalstyrelsen understryker vikten
av att planerna på nya sjukgymnastinstitutet
i Umeå fullföljs utan dröjsmål.
Lärarkollegiet vid högskolan i Umeå anser
att det torde vara möjligt att redan
det föreslagna begynnelseåret klara intagning
av 45 i stället för 35 elever.
Västerbottens läns landsting har i sitt
remissvar upplyst om att man är beredd
att omedelbart upptaga överläggning
om förutsättningar om villkor för landstingets
medverkan. Landstinget anser
vidare att lokaler kan inrymmas i vissa
planerade nybyggnader vid lasarettet i

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

Umeå. Lokaliseringsutredningen har
särskilt understrukit att utbyggnaden i
Umeå bör ges förtur. Det finns alltså en
lokaliseringsfaktor att ta hänsyn till.

När nu statsutskottet i sin i och för
sig vänliga skrivning hänvisar till departementschefens
uttalande om att när
förutsättningar finns och utbildningsbehov
föreligger så skall arbetsterapeutocli
sjukgymnastutbildning kunna anordnas
på andra orter än de i propositionen
föreslagna, så hade nog motionärerna
mot bakgrunden av att det råder
brist på arbetsterapeuter och sjukgymnaster
och i kraft av många remissinstansers
positiva ställningstagande för
arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning
i Norrland hoppats att en omprövning
skulle ske och även hoppats på
den hjälp till självhjälp och planering
som ett principbeslut skulle innebära.

Jag är naturligtvis medveten om den
bl. a. i ekonomiskt avseende delikata
situation, som seglat upp i och med departementschefens
förslag om att de nytillkomna
undervisningsinstitutionerna
föreslås bli ställda under sjukvårdshuvudmännens
huvudmannaskap, medan
de nuvarande sjukgymnastutbildningsanstalterna
förblir statliga, åtminstone
tills vidare. Jag skulle vilja slå vakt om
den princip som innebär att liknande
ekonomiska lagar skall gälla för samtliga
de institutioner som ger likartad
utbildning av rikskaraktär.

Vi hade i vår motion inte tagit ställning
till frågan om huvudmannaskapet,
utan vi hade enbart hemställt om ett
preciserat ställningstagande till geografisk
placering — ett principbeslut beträffande
utbildningsmöjligheter för arbetsterapeuter
och sjukgymnaster i
Umeå — men efter ärendets handläggning
och vidare beredning vill jag, herr
talman, nu i alla fall yrka bifall till den
reservation som är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 96.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det ärende som nu föreligger
till behandling avser ju såväl

ökad utbildning av arbetsterapeuter och
sjukgymnaster som också en omläggning
av utbildningen i vissa avseenden.

Denna utbildning är ju så nära anknuten
till sjukvården och sjukhusen,
att det väl får anses rätt naturligt, om
sjukvårdshuvudmännen också blir huvudmän
för denna utbildning. Utredningen
har ju själv ansett att terapeuterna
ingår i sjukvårdspersonalen, och
de bör alltså när de arbetar och när de
utbildas ha en god insikt i sjukvård, i
sjukhusorganisation och i andra personalgruppers
arbete, såväl inom kroppssjukvård
som mentalsjukvård.

Fröken Stenberg har redan nämnt det
antal arbetsterapeuter som vi kommer
att behöva. År 1970 uppskattas behovet
till 1 735, och av dessa kommer omkring
1 400 att vara knutna till den slutna
sjukvården — inte enbart till kroppssjukvården
utan också till mentalsjukvården.
Jag vill här fästa uppmärksamheten
på att mentalsjukvården också
skall läggas under sjukvårdshuvudmännen,
d. v. s. under landstingen.

Det är visserligen sant att den statliga
sjukgymnastutbildningen, som för
närvarande bedrives vid två utbildningsanstalter
i landet, skall fortsätta
tills vidare. Avsikten är dock att den
skall överföras till sjukvårdshuvudmännen.

Det säges nu i reservationen, att det
är angeläget att utbildningen skall bedrivas
i anslutning till medicinsk fakultet
med universitetskanslersämbetet
som tillsynsmyndighet. Det sägs också,
att härigenom skulle större förutsättningar
erhållas för en hög standard på
utbildningen. Jag tillåter mig, herr talman,
en stilla protest mot att utbildningen
skulle bli bättre med universitetskanslersämbetet
som tillsynsmyndighet.
Enligt min uppfattning kan sjukvårdshuvudmännen
bedriva en utbildning
lika bra om om den ligger i statens
händer. Vad beträffar anknytning
till medicinsk fakultet tror jag också,
att sjukvårdshuvudmännen kan sköta
detta lika bra.

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

Fröken Stenberg kom i sitt anförande
in på en önskan om att utbildning även
skulle ske i Norrland, vilket också motionsvis
framförts. Eftersom det i så
fall blir landstingen, som skulle sköta
denna utbildning, följer därav att sjukvårdshuvudmännen
får avgöra och
komma med en framställning till statsmakterna
om att anordna sådan utbildning.
Det bör således inte ankomma på
riksdagen att fatta ett sådant beslut.

Tillåt mig också tillägga att utskottet
har skrivit synnerligen positivt då det
säger, att det finns anledning att ordna
utbildning i Norrland, men det bör som
sagt ske i samråd med sjukvårdshuvudmännen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Det bör i denna debatt
vara rimligt att framföra de synpunkter
som landstingsförbundet i avgivet
yttrande framhållit över de utredningar
som legat till grund för propositionen.
Förbundet har i stort sett fått sina
önskemål tillgodosedda i Kungl. Maj:ts
av utskottets majoritet tillstyrkta förslag.

Att, som reservanterna föreslagit, utbildningen
skall bedrivas i anslutning
till medicinska fakulteter och under
universitetskanslersämbetets översyn,
har avvisats av förbundsstyrelsen.

Det är nämligen enligt styrelsens mening
ett starkt önskemål att en organisatorisk
samordning mellan olika utbildningar
för sjukvårdspersonal av
skilda slag kommer till stånd. Den
splittring som för närvarande finns när
det gäller utbildning av personal för såväl
kroppssjukvård som mentalsjukvård
är icke rationell och leder till konstlade
gränser mellan olika personalgrupper.

För närvarande pågår en råd utredningar
rörande utbildning av sjukvårdspersonal.
Enligt förbundsstyrelsen
framstår det som ett angeläget behov att
en samordning mellan de olika utbild -

ningarna kommer till stånd, så att lokaler,
lärare och undervisningsmaterial
rationellt kan utnyttjas och eu systematisk
utbildningsgång tillskapas. Då
flertalet av hithörande utbildningar redan
är eller kan väntas bli anknutna
till det allmänna yrkesutbildningsväsendet,
t. ex. för mentalsjukvårdspersonalcn,
talar skäl för att även sjukgymnast-
och arbetsterapeututbildningen
inordnas under samma system. Det skulle
betyda att dessa båda utbildningar
hänföres till landstings-kommunalt huvudmannaskap.
Förutsättningarna för
att så skall kunna ske är att erforderliga
kvalificerade lärarkrafter anskaffas,
vilket i sin tur måste beaktas vid
fastställandet av statsbidragen till denna
utbildningsverksamhet.

När således landstingsförbundet är
berett förorda bifall till ett övertagande
av ifrågavarande huvudmannaskap, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan under denna
punkt.

I detta anförande instämde herr
Boman (fp).

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord som förklaring till att vi i
vår grupp vill ansluta oss till reservationen,
så långt den är anknuten till
moment XIII i utskottets hemställan,
samt varför vi är obenägna att göra detta
i den del reservationen ansluter sig''
till moment II.

Utskottet medger oförbehållsamt det
stora behov av ytterligare utbildning
av arbetsterapeuter och sjukgymnaster,
som vi i vår motion har föreslagit för
Umeås vidkommande, och så till vida
kunde jag nöja mig med att uttala tillfredsställelse
över utskottets sätt att
skriva i denna angelägenhet. Utskottet
förklarar emellertid, ätt det ankommer
på sjukvårdshuvudmännen att svara för
denna sak. Det har sagts också nu i debatten,
att det är sjukvårdshuvudmännens
sak att besluta om de vill åtaga

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

sig att anordna den utbildning, varom
det här är fråga.

Första delen av reservationen är anknuten
till detta principiella spörsmål.
För egen del anser jag, att såväl landstingen
som staten borde engagera sig
för denna verksamhet, och landstingen
då i det avsnitt, som man möjligen
kunde kalla en mer förberedande utbildning.
Självfallet är dock en intim
samverkan absolut nödvändig om såväl
landstingen som staten svarar för utbildningen.

Jag föredrar emellertid att inte nu
fördjupa mig i denna fråga, utan gör
påpekandet att det i detta speciella fall
gäller utbildning i Umeå och att den
medicinska högskolan där är statlig.
Det bör väl således betraktas som ur
alla synpunkter både rimligt och riktigt
att staten svarar för utbildning av terapeuter
och sjukgymnaster där.

Jag erinrar här om att Västerbottens
landsting har anmält villighet att omgående
vidta åtgärder för en sådan utbildning
och att lärarkollegiet vid medicinska
högskolan i Umeå har förklarat
att man kan ställa resurser till förfogande
för utbildning av ett fyrtiotal
sjukgymnaster.

Behovet av ökad utbildning är omvittnat.
Det är omvittnat bl. a. av utskottet
och av herr Mårtensson nyss
från talarstolen. Jag kan därför inte
förstå varför utbildningsresurserna i
Umeå skall stå outnyttjade. Där finns
sådana resurser, och då måste man fråga
sig, varför de inte skall kunna användas
och varför en kompetenstvist
skall få utgöra hinder för att man nu
på detta sätt förstärker denna nödvändiga
utbildning. Kompetenstvisten kan
vi för övrigt försöka lösa så småningom
och för ögonblicket göra det som vi
anser vara nödvändigt att göra och
möjligt att åstadkomma.

Med detta resonemang som grund
skulle jag alltså vilja ansluta mig till
yrkandet i reservationen så långt denna
är ansluten till det moment jag nyss
talade om.

Jag påpekar slutligen bara att vi i
vår motion har begärt skrivelse till regeringen
om nytt förslag i syfte att
snabbt öka utbildningen av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster. Där bär vi
också anfört synpunkter på hur denna
utbildning enligt vår uppfattning bör
utformas och bedrivas, men jag avstår
nu från att gå djupare in i denna fråga.
Jag hemställer att de som är ytterligare
intresserade av saken också ville mera
ingående bekanta sig med de synpunkter
beträffande utbildningens utformning,
som vi har angett i denna motion.

Herr EDSTRÖM (fp);

Herr talman! Sjukgymnastik och fysioterapi
hör till mitt ämnesområde som
akademisk lärare. Därför är det ganska
naturligt att utbildningsfrågorna därinom
inte bara för de blivande läkarna
utan också för deras medhjälpare alltid
varit föremål för mitt intresse.

Det är önskvärt att utbildningen är
god och har hög standard såväl teoretiskt
som praktiskt. Men vi får inte
glömma bort att det här främst gäller
att lära sköta sjuka människor.

Beträffande läkarnas närmaste medhjälpare
får vi inte heller glömma
bort, att sjuksköterskorna har de mest
ansvarsfulla uppgifterna. Många gånger
är det deras kunskaper och skicklighet
i ögonblickets stund, som är avgörande
för liv och död när det gäller de
sjuka. Så är mycket sällan fallet med
sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

Huruvida utbildningen av dessa sjukvårdspersonalgrupper
bör anknytas till
medicinsk fakultet eller ej, är en besvärlig
fråga. Jag vill inte uttala mig
om lämpligheten därav utan ingående
utredning, men skall så göras, bör tveklöst
sjuksköterskeutbildningen främst
komma i fråga och utbildningen av
sjukgymnaster, arbetsterapeuter och
motsvarande kategorier i andra rummet.

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

Sjukgymnastutbildningen är för närvarande
i vårt land lagd alltför teoretiskt;
den praktiska sjukvårdsutbildningen
bör enligt min mening bli mera
omfattande. I andra länder har sjuksköterskorna,
sjukgymnasterna och arbetsterapeuterna
gemensam grundutbildning.
Det var våra sjuksköterskeskolors
alltför knappa kapacitet, som
gjorde, att vi, när vi behandlade frågan
om den nuvarande sjukgymnastutbildningen
för några år sedan — det
kommer de äldre ledamöterna säkert
ihåg — inte kunde ordna sjukgymnastutbildningen
efter dessa internationella
linjer, ehuru det hade varit önskvärt,
utan tills vidare fick ordna på nuvarande
mer provisoriska sätt.

Propositionens ställningstagande i
dessa frågor är väl avvägt, jag kan helt
ansluta mig därtill. Vi måste nämligen
sträva efter dels en kommande enhetlighet
i utbildningen för dessa olika personalkategorier,
dels att deras praktiska
sjukvårdsutbildning blir väl tillgodosedd.

Jag ansluter mig därför helt till utskottet
när det gäller punkt II.

Beträffande punkt XIII vill jag däremot
ansluta mig till reservationen.
Med hänsyn till den utpräglade bristen
på ifrågavarande sjukvårdspersonal —
alltså sjukgymnaster och arbetsterapeuter
— särskilt i Norrland är det angeläget
att utbildning av dessa kategorier
där anordnas. Reservationen yrkar
på principbeslut i ärendet. Det invändes
att detta binder sjukvårdshuvudmännen
i väsentlig utsträckning. Även
i andra punkter i propositionen gäller
emellertid principbeslut av riksdagen,
fastän det är sjukvårdshuvudmännen
som främst skall ordna saken. Det är
därför inget som hindrar att riksdagen
fattar ett principbeslut även på denna
punkt, nr XIII. Jag anser synnerligen
angeläget att vi får en utbildning i
Norrland på detta område.

.lag vill ansluta mig till reservationen
och yrka bifall till densamma i den del
det gäller punkt XIII.

Herr SKÄRMAN (fp);

Herr talman! Jag kan ju inte som
herr Edström åberopa någon sakkunnighet
för mitt Ståndpunktstagande här,
eftersom jag inte är engagerad på denna
front.

.lag vill i alla fall peka på att svenska
sjukgymnaster har ett synnerligen gott
namn inte bara här hemma, utan hela
världen över. Detta kan inte enbart bero
på kårens höga personliga kvalifikationer,
utan måste med säkerhet i främsta
rummet få tillskrivas en mycket god utbildning.
Denna har hittills skett i
Stockholm och Lund under former som
nära knutit an till den medicinska utbildningen.
De medicinska fakulteterna
har kunnat släppa till specialiserade lärarkrafter,
och institutionerna har medverkat
med åskådningsmaterial och utrustning.
Universitetskanslersämbetet
har utövat tillsyn. Det är en gammal
god regel, att det som visat sig fungera
bra har man ingen anledning att ändra
på. »Man ändrar inte ett vinnande lag»,
som man säger.

Emellertid har på detta område liksom
på så många andra ett ökat behov
icke i tid mötts med motsvarande ökning
av utbildningsmöjligheterna. Samtidigt
har det framvuxit ett behov av
rehabilitering genom arbetsterapeuter.
Skall vi då i panikens tecken slå sönder
en utbildning, som visat sig icke
endast vara god, Utan även i många
stycken föredömlig? Ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag måste innebära,
att vi utan att på något sätt vara
därtill tvingade förde in i första hand
sjukgymnasternas utbildning på en linje
som icke blivit prövad.

Jag kan här också åberopa mig på den
av ecklesiastikministern tillkallade sakkunnige
för utredning av ökad utbildning
av sjukgymnaster, professor Sjöstrand,
som i sitt yttrande kraftigt betonat
att sjukgymnastutbildningen bör
anknytas till medicinsk fakultet och
ställas under överinseende av universitetskanslern.

Att sedan ett landsting med bristsi -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

tuationen för ögonen vill ta saken i
egna händer och genom en egen vårdyrkesskola
starta en fristående sjukgymnastutbildning
får väl anses förklarligt,
och man kan därför väl förstå
den framställning härom som Jönköpings
läns landsting gjort i januari detta
år. På grund därav får man väl ändå
inte förleda sig till att sänka utbildningsstandarden,
samtidigt som man
på nästan alla andra områden försöker
öka den. En annan sak är att landstingen
väl dessutom lär få uppgifter
nog utan att ta på sig ytterligare utbildning.
Vi har hela mentalsjukvården,
som lastats över på dem, och det
blir en mycket betungande sak.

Jag vill därför, herr talman, i denna
sak tillstyrka reservationen av fröken
Andersson m. fl., vari även yrkas bifall
till att utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster startas i Umeå.
Jag tycker att det skulle bli en naturlig
komplettering till universitetets medicinska
fakultet där uppe och även ge
Norrland på detta område en utbildning,
som denna stora landsdel tidigare
helt saknat.

I detta sammanhang kan jag inte undgå
att peka på utskottets motivering till
ett avslag på motionen II: 875 om krav
på särskild kompletteringskurs för inträde
till arbetsterapeututbildning. Avslaget
motiveras på följande sätt: »I motionen
II: 875 har även föreslagits att
genomgång av kompletteringskurs skall
krävas för inträde till arbetsterapeututbildning.
Utskottet vill för sin del
icke förorda att högre formella inträdeskrav
skall gälla för tillträde till arbetsterapeututbildning
än till sjukgymnastutbildning
och avstyrker således
ifrågavarande motionsyrkande.»

Jag har mycket väl observerat att utskottet
skrivit »formella inträdeskrav».
Tanken är väl ändå, att det skall kunna
ske en samordnad undervisning och
att grundutbildningen därför skall vara
någorlunda jämställd. Vi får väl då
hålla oss till verkligheten och se hur den

ter sig. Teoretiskt har ju såsom kravför
inträde till sjukgymnastutbildninguppställts
realexamen eller därmed
jämställd utbildning. Hur är det emellertid
sedan årtionden tillbaka på detta
område? Av olika skäl har jag haft tillfälle
att sätta mig in i dessa förhållanden
ur praktisk synpunkt.

Inte ens en Ba-student, som i andra
sammanhang bedöms såsom studiebegåvad,
har haft någon som helst utsikt
att komma in på denna utbildning. I ett
fall hade en sökande mycket god studentexamen,
var elitgymnast, hade fem
månaders sjukhuspraktik och två månaders
annan sjukvårdstjänstgöring, betyg
i anatomi och psykologi från Tuftuniversitetet
i Massachusetts i USA samt
ett betyg till fil. kand. i etnografi. Hon
kom verkligen in, men tvenne kamrater
med mycket fina studentbetyg, betydligt
över Ba, och föreskrivna tre sjukhusmånader
föll igenom.

Det är konkurrensens skull, kan man
säga, och vi kan naturligtvis inte sätta
inträdesfordringarna i förhållande därtill.
Men lurar man då inte en mängd
studerande att satsa på en bana, där
de inte har den minsta chans att komma
in, om man sätter fordringarna för
lågt i förhållande till verkligheten? Och
här kommer det viktigaste in. Kursplanerna
och fordringarna på eleverna är
inte utformade efter grundskolekompetens,
utan efter sjukgymnastelevernas
verkliga kunskaper. Hur skall man då
kunna tänka sig att driva utbildningen
jämsides utan någon form av komplettering
för arbetsterapeuterna? Svaret
får väl bli det, att eftersom kursen är
treårig, får man väl utnyttja det första
läsåret för komplettering i största möjliga
mån och sedan i fortsättningen
samordna undervisningen.

Då jag alltför litet känner till kursplaner
o. d. skall jag här inte ställa något
yrkande. Jag har dock velat peka på
dessa faktiska omständigheter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25 29

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och sjukgymnaster

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber också att få yttra
några ord i denna fråga.

Först vill jag säga, att jag inte alls
bär samma stora erfarenhet om sjukgymnasternas
verksamhet som herr Edström,
och det gör att vi ser saken på
litet olika sätt. Jag tror att det är väsentligt,
att sjukgymnastutbildningen är
anknuten till en medicinsk fakultet. Jag
tror också att det är riktigt att den skall
stå under överinseende av universitetskanslersämbetet.

Jag ser alltså sjukgymnasternas verksamhet
ur en annan synpunkt än herr
Edström. Han verkar i en universitetsmiljö.
Där finns universitetslärare överallt.
Sjukgymnasterna har därmed helt
naturligt tillgång till de mycket kvalificerade
lärare som finns inom universitetet.
Jag ser verksamheten från sjuksköterskeskolornas
synpunkt. De kan
ju inte på något sätt sägas ha möjlighet
att få tillgång till samma kvalificerade
lärare som man har inom en universitetsort.

För mig är det klart att sjukgymnasterna
utför ett mycket kvalificerat medicinskt
arbete. Jag har alltså också ur
denna synpunkt en någon annan uppfattning
på deras arbete än herr Edström;
jag har också det intrycket att
sjukgymnasterna kan arbeta mycket mer
självständigt än vad sjuksköterskorna
gör. Jag fäster mig vid det uttalande
som docenten vid Lunds universitet
Brodin har gjort och som finnes återgivet
i en av de föreliggande motionerna.
Han säger bl. a. följande: »Man förutsätter
tydligen, att sjukgymnaster på
sitt arbetsområde har en lika kompetent
och alltid övervakande arbetsledning
som t. ex. sjuksköterskor på sitt
arbetsfält.» Men detta har de ju inte
alls; de arbetar betydligt mera självständigt.
Jag anser att det är angeläget
att deras medicinska utbildning blir så
kvalificerad som möjligt, och jag tror
att detta blir fallet framför allt med den
utbildningsform som jag tidigare antvdde.

Jag tror också att det är angeläget att
det samtidigt finns möjlighet till forskning
på de ställen där denna kvalificerade
utbildning bedrives — och det har
man bara i anslutning till universiteten.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte längre ta
kammarens tid i anspråk. Jag vill endast
i anslutning till det norrlandsintresse,
som här visats för ett förläggande
till Norrland av den utbildning
det här gäller, fästa uppmärksamheten
på att det egentligen inte råder
så särskilt stor skillnad mellan utskottets
skrivning och reservanternas skrivning.
Utskottet säger att det föreligger
behov av utbildning i Norrland, men
utskottet säger också — vilket jag tycker
är ganska viktigt — att när det nu
blir så, som vi antar, att riksdagen beslutar
att sjukvårdshuvudmännen, d.v. s.
landstingen, skall utöva huvudmannaskap
för denna utbildning, kan ju
knappast riksdagen nu ens i princip
besluta om att förlägga utbildningen till
Norrland. Man måste väl ändå först resonera
med sjukvårdshuvudmännen där
och kanske också med huvudmännen
på andra platser i landet, innan man
förlägger en utbildning dit.

När det gäller de formella kompetensvillkoren
vill jag också säga, att
det föreligger en medveten strävan såväl
här som på andra områden att inte
ställa för höga kompetensvillkor. Det
förhållandet att det för närvarande i
första hand intas elever med studentbetyg
kanske är en snedvridning, som
åtminstone jag för min del inte kan
acceptera. Att det är så, beror naturligtvis
på att det är så många sökande
att man sätter villkoren så pass högt,
men jag anser personligen att det i och
för sig inte är någon lycklig vändning
som detta har tagit.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. utbildning av arbetsterapeuter och

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott säga, att min linje och utskottets
linje inte på något sätt syftar till att
sänka utbildningens kvalitet, utan att
det här bara är fråga om att göra utbildningen
mer ändamålsenlig och praktisk.

Jag har en känsla av att vi i vårt
land här gärna liksom ofta på andra
områden, övervärderar de teoretiska
meriterna. Så sker tyvärr här beträffande
sjukgymnastutbildningen såväl
vid intagningen till själva skolorna som
vid utbildningen på bekostnad av den
praktiska sjukvårdsutbildningen. Under
nuvarande utbildning har vi för litet
av praktisk sjukvårdsutbildning. Som
läkare som praktiskt sysslat med dessa
problem under många år, önskar jag
utökad sådan. Då det är dåligt beställt
med den praktiska sjukvårdsutbildningen
för våra sjukgymnaster, vill jag inte
att det skall bli på samma sätt för våra
arbetsterapeuter.

Jag tror nog att det kan bli bättre i
detta avseende, om sjukvårdshuvudmännen
i framtiden tar hand om dessa
utbildningsgrenar. Jag anser dock att
man lämpligen bör vänta med ett definitivt
ställningstagande till dess vidare
utredning har gjorts. Det är ej givet att
om medicinska fakulteterna får ta hand
om denna utbildning, det blir högre
standard. Utbildningen bör lika väl
kunna förstklassigt ordnas praktiskt
och ändamålsenligt av sjukvårdshuvudmännen.
Men det får utredas.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande
vardera punkten II och XIII av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt därefter särskilt i fråga
om utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall

sjukgymnaster

till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i denna del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 96 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Petersson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 61.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten XIII, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del. Emellertid,
anförde herr talmannen, torde reservationen
i denna del till följd av
kammarens förut fattade beslut hava
fallit; kvar stode således allenast vr -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1004 fm.

kandet om bifall till utskottets hemställan.

Pa gjord proposition bifölls utskottets
i punkten XIII gjorda hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 105, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1964/65 till fortifikationsförvaltningen,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 106, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åldringsvårdsfrågor
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade KungL
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1964/65 beräkna följande anslag,
nämligen dels på driftbudgeten under
femte huvudtiteln till Bidrag till
anordnande av sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka ett reservationsanslag av
110 000 kronor, till Bidrag till driften
av sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka
ett förslagsanslag av 2 300 000 kronor,
till Bidrag till anordnande av sjukhem
för långvarigt kroppssjuka ett reservationsanslag
av 500 000 kronor, och
till Bidrag till driften av sjukhem för
långvarigt kroppssjuka ett förslagsanslag
av 5 500 000 kronor, dels ock på
kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
till Lån till byggande av sjukhem
ett investeringsanslag av 50 000 000
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 85, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 28 februari
1964, föreslagit riksdagen att dels godkänna
de av departementschefen föror -

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
dade reglerna för lån till byggande av
sjukhem; dels på kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd, socialdepartementet,
till Lån till byggande av
sjukhem för budgetåret 1964/65 anvisa
ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor;
dels till Bidrag till anordnande av
sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka
för budgetåret 1964/65 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 110 000 kronor; dels till Bidrag till
driften av sjukhem för lättskötta psykiskt
sjuka för budgetåret 1964/65 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 300 000 kronor; dels till
Bidrag till anordnande av sjukhem för
långvarigt kroppssjuka för budgetåret
1964/65 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 200 000 kronor;
dels till Bidrag till driften av sjukhem
för långvarigt kroppssjuka för budgetåret
1964/65 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 600 000
kronor; dels godkänna de i propositionen
angivna riktlinjerna för åtgärder i
syfte att förbättra åldringarnas bostäder;
dels godkänna de av departementschefen
förordade reglerna för bidrag
till hemhjälpsverksamheten; dels ock
till Bidrag till social hemhjälp för budgetåret
1964/65 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 20 000 000
kronor.

I propositionen nr 85 hade föreslagits
vissa reformer inom åldringsvården m.
m. Sålunda hade, i syfte att snabbt få
till stånd en ökad utbyggnadstakt, förordats
ett tidsbegränsat statligt lånestöd
till byggande av sjukhem för långvarigt
sjuka. Lånen hade föreslagits
kunna utgå med högst 30 000 kronor för
varje ny vårdplats samt vara ränte- och
amorteringsfria under fem år. Vidare
hade föreslagits olika åtgärder för att
skapa bättre bostadsförhållanden åt
åldringar. Åtgärderna avsåge bland annat
en inventering av åldringsbostäder,
en intensifierad bostadsförbättringsverksamliet
och i samband därmed anordnande
av temporära bostäder. Slut -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

ligen hade förordats statsbidrag till
kommunernas kostnader för hemhjälp.
Bidraget hade föreslagits utgå med 35
procent av kostnaderna för hemhjälpsverksamheten
i dess helhet, d. v. s. för
hemhjälp åt såväl åldringar och invalider
som barnfamiljer. Statens årskostnad
för de föreslagna reformerna hade
beräknats till sammanlagt drygt 100
miljoner kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (1:681) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. (11:830), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att, utöver de av Kungl. Maj:t föreslagna
lånen för byggande av sjukhem,
.statsbidrag skulle utgå för anordnande
av sådana hem med 10 000 kronor för
varje nytillkommen sjukvårdsplats; att
statsbidrag skulle utgå till kommunerna
för anordnande av hemhjälp med
120 kronor för varje kommunmedlem
över 67 år; alternativt att bidrag skulle
utgå med 75 procent av kommunernas
kostnader för hemhjälp åt åldringar,
invalider och barnfamiljer; samt att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
sådan komplettering av direktiven till
utredningen om statsbidrag för kroppssjukvård,
att förslag förbereddes med
syfte att giva statsbidrag även för kommunernas
kostnader för driften av sjukhem; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:696) och
den andra inom andra kammaren av
herr Eliasson i Sundborn m. fl. (II:
850), i vilka anhållits, att riksdagen vid
sin behandling av förevarande proposition
måtte a) besluta, att statligt stöd
till anordnande av sjukhem för långtidssjukvård
m. m. skulle utgå i form av
bidrag med hälften av anläggningskostnaden,
dock högst 20 000 kronor per

vårdplats, i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer, b) besluta, att nämnda
stöd skulle utgå jämväl till anordnande
av lasarettsanslutna långtidsvårdavdelningar
och centrala kliniker
samt till sjukhem för psykiskt efterblivna
och oavsett anläggningen i fråga
uppförts som separat byggnad eller ej,
c) till Bidrag'' till anordnande av hem
för långtidssjuka in. m. för budgetåret
1964/65 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 35 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Edström och Per Jacobsson (I: 697)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Anderson i Sundsvall in. fl.
(II: 849), i vilka föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition skulle besluta, a) att statligt
lån för utbyggnad av vårdmöjligheterna
för långtidssjuka icke endast
skulle komma i fråga då vårdenhet för
långtidssjuka inrättades i särskild, fristående
byggnad, utan även i de fall
vårdavdelning eller sjukhem för långtidssjuka
uppfördes i direkt anslutning
till befintlig eller planerad lasarettsbyggnad
eller annan vårdinstitution,
där det på grund av tomtens planering
eller andra bvggnadstekniska skäl skulle
medföra avsevärd merkostnad att
lägga vårdenheten i fristående byggnad,
b) att statsbidrag skulle för att
underlätta hemhjälpsarbetet och i övrigt
enligt i motionerna angivna riktlinjer
kunna utgå till kommun för kostnad
för installation av telefon åt åldring
med 35 procent av kostnaden, c)
att i skrivelse till Kungl. Maj:t understryka
angelägenheten av utbildning av
arbetsledare inom hemhjälpen samt d)
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning om inrättande
av daghem för gamla samt om statligt
stöd till sådan verksamhet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Filip Petersson in. fl. (I; 698) och
den andra inom andra kammaren av

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

lierr Hyllander in. fl. (11:851), i vilka
yrkats, att riksdagen skulle vid behandlingen
av förevarande proposition besluta,
att i propositionen föreslagna lån
jämväl skulle utgå för vårdavdelning
för långtidssjuka, vilken tillskapades i
samarbete mellan landsting och primärkommun,
under villkor som angivits
i motionerna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderberg m. fl. (I: 699) och den andra
inom andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala m. fl. (II: 852), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 85 i vad avsåge däri
framlagda förslag om statligt lånestöd
till byggande av sjukhem samt medelsanvisning
härför;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wanhainen m. fl. (I: 700) och den andra
inom andra kammaren av herr Svanberg
m. fl. (11:853), i vilka anhållits,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta, att
statligt lån till sjukhem för långvarigt
kroppssjuka m. fl. skulle få utgå även
i de fall, där sjukhemmet sammanbyggts
med läkarstation, lasarett eller annan
vårdinrättning, under förutsättning att
sjukhemmet i övrigt planerades och utnyttjades
så som angetts för i propositionen
nämnda sjukhem;

dels en inom andra kammaren av
herr Lindkvist m. fl. väckt motion (II:
831);

dels två vid riksdagens början väckta
likalydande motioner, den ena inom
första kammaren av herr Virgin m. fl.
(1:223) och den andra inom andra
kammaren av herr Heckscher m. fl.
(II: 295), i vilka, såvitt här vore i fråga,
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, a) att
Kungl. Maj :t — för att möjliggöra en
långsiktig planering av hela åldringsvården
och därigenom nå ett så högt
utnyttjande som möjligt av tillgängliga

2 Första kammarens protokoll 196b. Nr 25

Ang. åldringsvårdsfrågor in. m.

resurser och undvika felinvesteringar
—■ måtte giva medicinalstyrelsen i uppdrag
att fortlöpande följa befolkningsutveckling,
åldringsforskning, utvecklingen
av vårdformerna och vårdbehovet
liksom även de frågor, som gällde
samordning mellan olika huvudmän
samt samordning huvudmännen emellan
inom respektive huvudmannagrupp
samt årligen inför riksdagen redovisa
resultaten av dessa undersökningar, b)
att Kungl. Maj :t för riksdagen snarast
måtte framlägga förslag om inrättande
av kommunala pensionärscentraler i enlighet
med vad i motionerna anförts,
c) att förevarande motioner måtte överlämnas
till socialpolitiska kommittén
att beaktas vid fullgörande av kommitténs
uppdrag samt d) att Kungl. Maj:t
måtte anmoda socialpolitiska kommittén
att skyndsamt slutföra sitt uppdrag
i vad gällde åldringsvården;

dels två vid riksdagens början väckta
likalydande motioner, den ena inom
första kammaren av herr Lundström
m. fl. (I: 451) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (II:
541), i vilka yrkats, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning om inrättande
av daghem för gamla i avsikt att
skapa nya möjligheter till sysselsättningsterapi
samt om frågor angående
statligt stöd till denna verksamhet;

dels ock en vid riksdagens början
inom andra kammaren av herr Holmberg
m. fl. väckt motion (II: 45), i vilken
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att primärkommunerna skulle erhålla
statsbidrag för hemvård åt gamla
med ett belopp på 120 kronor per kommunmedlem
som uppnått 67 års ålder,
att för detta ändamål anvisa ett belopp
på 100 000 000 kronor för budgetåret
1964/65 samt att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag snarast för
anordnande av hemhjälp med statsbidrag
i sådana former, att de gamla erhölle
likvärdig hjälp oberoende av hemort.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor in. m.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 698 och II: 851, I:
700 och 11:853, 1:696 och 11:850, I:
681 och 11:830, 1:697 och 11:849 samt
1:699 och II: 852, sistnämnda åtta motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
28 februari 1964 förordade reglerna för
lån till byggande av sjukhem;

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 696 och 11:850 samt I:
699 och 11:852, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Lån till byggande
av sjukhem för budgetåret 1964/
65 å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 000 kronor;

3. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanlag av
110 500 kronor;

4. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av sjukhem för lättskötta psykiskt
sjuka för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 2 300 000
kronor;

5. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av sjukhem för långvarigt
kroppssjuka för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 200 000
kronor;

6. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av sjukhem för långvarigt
kroppssjuka för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 600 000
kronor;

7. att riksdagen måtte godkänna de
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 28
februari 1964 angivna riktlinjerna för

åtgärder i syfte att förbättra åldringarnas
bostäder;

8. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna II: 45, I: 681 och II:
830 samt I: 697 och II: 849, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
28 februari 1964 förordade reglerna för
bidrag till hemhjälpsverksamheten;

9. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen 11:45, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till social hemhjälp för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 20 000 000 kronor;

10. att motionen 11:831 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

11. att motionen II: 45, såvitt den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 12.

att motionerna I: 681 och II: 830,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

13. att motionerna I: 697 och II: 849,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande utbildning av arbetsledare
inom hemhjälpen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

14. att motionerna 1:451 och 11:541
samt I: 697 och II: 849, sistnämnda båda
motioner såvitt de avsåge skrivelse
till Kungl. Maj:t rörande daghem för
gamla, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

15. att motionerna 1:223 och 11:295,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande långsiktig planering inom
åldringsvården, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

16. att motionerna I: 223 och II: 295,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande inrättande av kommunala
pensionärscentraler, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

17. att motionerna 1:223 och 11:295,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Maj :t rörande överlämnande av motionerna
till socialpolitiska kommittén och
anmodan till kommittén att skyndsamt
slutföra sitt uppdrag i vad gällde åldringsvården,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer liade anförts

1) av herrar Per Jacobsson, Kaijser,
Källqvist, Per-Olof Hanson, Per Petersson,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka,
Gustafsson i Skellefteå, Helander, Källstad
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 698 och II: 851, I: 700 och II:
853, I: 696 och II 850, I: 681 och II: 830,
1:697 och 11:849 samt 1:699 och II:
852, sistnämnda åtta motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 28 februari 1964
förordade regler för stöd till byggande
av sjukhem med de ändringar, som föreslagits
av reservanterna;

2) av herrar Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson och Svensson i Stenkyrka,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag, såvitt gällde lån till
byggande av sjukhem, samt motionerna
1:699 och 11:852 ävensom med bifall
till motionerna 1:696 och 11:850,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till anordnande av hem för
långtidssjuka för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
35 000 000 kronor;

3) av herrar Per Jacobsson, Kaijser,
Källqvist, Per-Olof Hanson, Per Petersson,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Kåll -

Ang. åldringsvårdsfrågor in. m.
stöd och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
erhålla den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 15
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:223 och 11:295, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
— för att möjliggöra en långsiktig planering
av hela åldringsvården och
därigenom nå ett så högt utnyttjande
som möjligt av tillgängliga resurser och
undvika felinvesteringar — måtte giva
medicinalstyrelsen i uppdrag att fortlöpande
följa befolkningsutveckling,
åldringsforskning, utvecklingen av
vårdformerna och vårdbehovet liksom
även de frågor, som gällde samordning
mellan olika huvudmän och samordning
huvudmännen emellan inom respektive
huvudmannagrupp, samt årligen inför
riksdagen redovisa resultaten av dessa
undersökningar;

4) av herrar Per Jacobsson, Kaijser,
Källqvist, Per-Olof Hanson, Per Petersson,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka,
Gustafsson i Skellefteå, Nelander, Källstad
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 16 hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 223 och II: 295, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t för riksdagen
snarast måtte framlägga förslag om
inrättande av kommunala pensionärscentraler
i enlighet med vad reservanterna
anfört; samt

5) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Turesson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
17 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:223 och
11:295, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att förevarande
motioner måtte överlämnas

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
till socialpolitiska kommittén att beaktas
vid fullgörande av kommitténs uppdrag
samt att Kungl. Maj:t måtte anmoda
kommittén att skyndsammast slutföra
sitt uppdrag i vad gällde åldringsvården.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Söderbergs den 18 mars
framställda interpellation om möjligheter
att driva sjukhus för långvarigt
kroppssjuka även vid brist på sjuksköterskor,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Söderberg har frågat
om jag är beredd att medverka till
att landstingen ges möjligheter att i någon
form driva sjukhem för långvarigt
kroppssjuka även under sådana perioder
då sjukskötersketjänsterna vid
sjukhemmen inte kan uppehållas i erforderlig
omfattning.

Enligt en personalredovisning i oktober
1963 fanns 486 sjukskötersketjänster
vid större sjukhem för långvarigt
kroppssjuka. Av dessa tjänster var 25
vakanta utan vikarie. Vid sjukhemmen
i fråga fanns vidare 202 tjänster som
undersköterska. Av dessa var 13 tjänster
vakanta utan vikarie. Omkring 95
procent av ifrågavarande skötersketjänster
var alltså besatta.

Den planerade, väsentliga utbyggnaden
av långtidssjukvården kommer
självfallet att medföra ett ökat behovav
sjuksköterskor. Å andra sidan har
under de senaste åren en betydande utökning
av sjuksköterskeutbildningen
genomförts, en ökning som kan beräknas
fortsätta ytterligare.

Speciellt när det gäller sjukhemmen
torde det vara möjligt att i viss utsträckning
ersätta sjuksköterskor med personal
som erhållit undersköterskeutbildning
enligt den för några år sedan införda
förbättrade utbildningsgången. I
ett cirkulär till sjukvårdshuvudmännen
i förra månaden har medicinalstyrelsen
framhållit vikten av att utbildningska -

paciteten så långt som möjligt ökas för
undersköterskor samt att en omfördelning
av arbetsuppgifterna på sjukhusen
vidtages, så att sjuksköterskorna användes
för de uppgifter för vilka de är
oundgängligen nödvändiga och att assistenterna
inom sjukvårdens tekniska
grenar, undersköterskor in. fl., erhåller
arbete som svarar mot deras utbildning.
Styrelsen har i detta sammanhang framhållit
att särskilda förutsättningar synes
föreligga att bättre än hittills utnyttja
undersköterskor vid bl. a. avdelningar
för långtidsvård, i öppen åldringsvård
och i annan öppen vård.

Interpellantens fråga gäller närmast
vilka åtgärder som kan vidtas för att
göra det möjligt att driva ett sjukhem
även om detta under en viss tid står
utan tillräckligt antal sjuksköterskor.
Jag vill erinra om att medicinalstyrelsen
enligt 37 § sjukvårdsstadgan har
möjlighet att i fråga om vikarie på sjukskötersketjänst
medge undantag från
villkoret att innehavaren av sådan
tjänst skall vara legitimerad sjuksköterska.
Då huvudmannen gjort framställning
därom har medicinalstyrelsen
beviljat sådan dispens vid sjukhem,
främst för undersköterskor och ålderdomshemsföreståndarinnor.

Medicinalstyrelsen har numera beviljat
sjukvårdshuvudmännen generell dispens
enligt 37 § sjukvårdsstadgan när
det gäller vikarier på sjukskötersketjänster
vid sjukhem för långtidssjuka.
Dispensen innebär att man till vikarie
på sådan tjänst vid avdelning för långtidsvård
—- under vakans eller ledighet
för innehavaren — kan antaga undersköterska,
skötare som genomgått föreskriven
grundutbildning för mentalsjukvårdspersonal
eller ålderdomshemsföreståndarinna,
allt under förutsättning att
den för vården ansvarige läkaren lämnar
sitt samtycke därtill.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Jag är naturligtvis nöjd efter -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

som den generella dispens som medicinalstyrelsen
kommer att bevilja bör göra
det möjligt för sjukvårdshuvudmännen
att uppehålla driften vid sjukhemmen
även då den fåtaliga sjuksköterskepersonalen
beredes en välbehövlig semester.

Det finns emellertid en liten hake
kvar, och det är förutsättningen att den
för vården ansvarige läkaren lämnar
sitt samtycke till att de i dispensen angivna
personalkategorierna får uppehålla
vikariat. Gör läkaren inte detta
blir följden att sjukhemmen som hittills
måste stängas under semestertiden med
påföljd att patienterna måste skickas
hem till ålderdomshem eller privathem,
där i regel ingalunda den vård kan beredas
dem som sjukhemmen ändå har
möjlighet att ge. Den risken bör, såvitt
jag förstår, vara ganska begränsad av
det skälet att ett sådant ställningstagande
av en ansvarig läkare måste framstå
som rätt underligt med hänsyn till den
situation patienterna i så fall hamnar i.

Jag tackar ännu en gång för svaret.

Herr talman! Det kan vidare synas
underligt att en medlem av det s. k.
landstingspartiet genom att yrka avslag
på en kunglig proposition avvisar ett
stöd från statsmakterna till landstingen
på 150 miljoner kronor. Jag skall söka
ge en motivering härtill.

Alla är överens om att åldringssjukvården
behöver upprustas och att det
även gäller att med utnyttjande av alla
de resurser som bl. a. den medicinska
vetenskapen ställer till vårt förfogande
söka ge patienterna bästa möjliga
vård. Enligt min mening fyller emellertid
inte föreliggande förslag måttet i
detta avseende. Tvärtom stimulerar det
huvudmännen till en åldringssjukvård
som i vissa avseenden får en sämre
kvalitet. I viss mån blir det en återgång
till den sämre form av sjukvård som
tidigare kännetecknade åldringssjukvården.

Jag vill påstå att den tidigare huvudsakligast
var inriktad på att ta hand
om patienten för vård till dess döden

Ang. åld rings vård sfrågor in. m.

infann sig som befriaren. Det är givet
att detta berodde på bristande resurser.

Sjukhemmen besöktes av läkare en
eller ett par gånger i veckan, och fortfarande
finns i läkaravtalet den formen
kvar, varvid tjänsteläkare som samtidigt
är sjukhemsläkare ersätts efter om
antalet besök är ett, två eller tre per
vecka. Den vårdformen kan aldrig ge
någon tillfredsställande aktiv sjukvård.
Omsättningen på sjukhemmen var på
den tiden ganska liten och var i huvudsak
beroende på antalet dödsfall. I dag
vet vi att bilden är en helt annan. Tack
vare de moderna resurser som i dag
står till förfogande i form av skickliga
specialläkare, mediciner, röntgen
och fysikalisk terapi m. in. har möjligheterna
att förbättra patienterna tilltagit
i rätt hög grad.

Sjukhemmen behöver därför inte
längre vara den hopplöshetens boning
där det över ingången med osynlig
skrift stod: »I som här inträden, låten
hoppet fara.» Detta har i sin tur
medfört att patienterna inte längre hyser
den skräck för att komma till ett
sjukhem som de tidigare hade.

Enligt min mening innebär socialministerns
förslag till lånestöd en risk
för att klockan vrids tillbaka, och det
finner jag vara högst olyckligt. En
verkligt kvalitativt högt stående åldringssjukvård
kan svårligen ges utan att
den är fast anknuten till lasaretten med
de resurser som där står till förfogande
och med läkare som får specialisera
sig på denna vårdform i stället för
att ha det som uppgift så att säga på
sidan om.

Jag skulle vilja fråga: Var finns de
läkarstationer och de ålderdomshem
som kan erbjuda tillräckliga resurser,
och när kommer de till stånd och blir
bemannade med tillräcklig personal,
läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster
och arbetsterapeuter?

I sina remissyttranden har såväl medicinalstyrelsen
som centrala sjukvårdsberedningen
och Landstingsförbundet
klart understrukit att dessa

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

sjukavdelningar bör vara knutna till
våra lasarett.

Det har här mycket starkt poängterats
att det är viktigt att de får en hemkaraktär,
och det är alldeles givet att
de bör ha detta så långt det är möjligt.
Man kan dock inte komma ifrån att huvuddelen
av de patienter som intages på
våra långtidssjukhus är sängliggande
patienter, och därför krävs på sådana
sjukhus erforderliga bilokaler i motsvarande
omfattning som det krävs sådana
på våra andra sjukhus. Det är givet
att man speciellt måste se till utformningen
av dagrum och terapilokaler,
men i stort sett är det naturligtvis
inte någon större skillnad mellan de
olika slagen av sjukhus. Det finns naturligtvis
också möjligheter att ge dem
något av hemkaraktär även om de ligger
inom lasarettens ram. Av olika skäl
är det givetvis omöjligt att exempelvis
som sker på vissa ålderdomshem låta
patienterna ta med sig egna möbler.

En annan vägande invändning mot
förslaget anser jag personalfrågan vara.
Skall man över huvud taget komma någon
vart med åldringssjukvården så är
det av allra största vikt att personalfrågan
får en tillfredsställande lösning.

I annat fall kan det gå som det har
gjort för vårt landsting, där vi över ett
års tid hade ett nytt och modernt sjukhem
med 52 vårdplatser klart, sängarna
stod uppbäddade för att ta emot patienter,
men sjukhemmet kunde icke tas
i bruk därför att det saknade den nödvändiga
sjukvårdspersonalen. På samma
sätt var det vid ett annat sjukhem
där eu avdelning med 26 vårdplatser
stod tom av samma skäl. Ävenså har vi
i dag möjlighet att ta emot ett 50—60-tal patienter på lasarettet i Köping på
en avdelning för långtidsvård, men den
kan tyvärr inte öppnas, därför att man
inte kan få sjuksköterskor till denna
vård.

Här krävs naturligtvis ökad utbildning,
och jag har i annat sammanhang
här i riksdagen riktat en mycket stark
vädjan till framför allt socialministern

att se till att vi får utbildning av de lärare
vi behöver för sjuksköterskeskolorna.
Jag hoppas att detta är en fråga
som skall uppmärksammas i allt högre
grad. Många av våra landsting har ju
tidigare begärt att få öka ut elevantalet
vid sina sjuksköterskeskolor, men medicinalstyrelsen
har vägrat, då man menar
att utbildningen är tillräcklig. Nu
har man emellertid ändrat uppfattning,
och det sker en mycket stark utbyggnad
som gör att vi under förutsättning att
vi får lärare till våra skolor kan se
tämligen ljust på situationen.

Det säges också i andra sammanhang
att det är sjukvårdshuvudmännen, framför
allt landstingen, som genom sin
lönepolitik gentemot personalen gör det
omöjligt att få den personal som behövs.
Även här har jag i ett annat sammanhang
betonat att det är främst på
vissa punkter som vi har särskilda svårigheter
att få sjuksköterskor. Det gäller
främst operations-, narkos- och
röntgensköterskor, laboratoriepersonal
och naturligtvis framför allt sjuksköterskor
inom långtidssjukvården. Från
olika håll gör man gällande att svårigheterna
beror på att landstingen inte
tillräckligt vill beakta personalens lönekrav.
Nu bör emellertid alla de sakkunniga
—- såväl tidningar som andra
som uttalar sig i dessa frågor göra
klart för sig att när det gäller lönefrågor
finns det inte bara en part utan
alltid två parter som skall förhandla.
Jag har den bestämda uppfattningen att
oavsett om man under de pågående förhandlingarna
skulle vara beredd att
öka sjuksköterskornas löner genom att
flytta upp dem vissa lönegrader, skulle
detta ändå inte tillföra sjukvården den
personal vi behöver för att slippa de
svåra flaskhalsar vi just nu har på de
punkter jag här har angivit. Orsaken
härtill är att så länge vi har nuvarande
lönesystem, där lönerna iir i stort sett
lika oavsett arbetsuppgifterna, kommer
vi alltfort att ha svårt att rekrytera personal
till de tjänster, som av sjuksköterskorna
betraktas som de mest besvär -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

liga, och så är fallet jnst på de punkter
som jag har talat om. Inte minst gäller
delta långtidssjukvården. Därför är det
enligt min mening helt enkelt nödvändigt
att få fram ett lönesystem med differentierade
löner, vilket skulle ge
landstingen möjligheter att betala en
bättre lön till just de grupper av sjuksköterskor,
som vi har särskilt svårt
att rekrytera. Tyvärr lär emellertid vederbörande
personalorganisation under
de pågående förhandlingarna inte ha
samma uppfattning och förefaller inte
vilja vara med på denna linje. Jag är
därför rädd för att vi, oavsett om det
sker vissa lönegradsuppflyttningar över
hela linjen, fortfarande kommer att få
svårt att rekrytera personal till sjukskötersketjänsterna
vid våra operationsavdelningar,
röntgenavdelningar
och långtidssjukhus.

Man måste naturligtvis ställa sig frågan
om det nu föreslagna lånestödet
kommer att bidraga till att vi får ett
ökat antal vårdplatser. Vi vet att landstingen
redan planerar ytterligare 9 500
vårdplatser. Fram till den 31 decembci
1966, som skulle vara gränsen för utgivande
av lånestödet, har man planei
på en utbyggnad av 6 000 vårdplatser.
Jag tillåter mig tvivla på att det över
huvud taget går att få fram så mycket
fler platser. Tillåter t. ex. de resurser
som finns inom centrala sjukvårdsberedningen
och landstingens byggnadsavdelningar,
tillgången på sjukhusarkitekter,
konstruktörer och byggnadsarbetare
att så många fler platser pressas
fram? Och om nu dessa platser
eventuellt skulle kunna byggas, kommer
de kanske ändå att stå obemannade
och oöppnade på grund av personalbrist.
Vad är det för övrigt som hindrar
att finansministern i likhet med
vad som skedde i fjol kallar till sig
vissa landsting och tillhåller dem att
slå av på investeringstakten. Redan nu
har via Landstingsförbundet till landstingen
kommit en varningssignal från
finansministern om att försiktighet bör
iakttagas när det gäller investeringar.

Ant;. åldringsvårdsfråKor m. m.
Departementschefen uttalar alt lånestödet
kommer att innebära betydande
fördelar för huvudmannen. Det heror
helt och hållet på hur blygsamma anspråk
man har. Det är klart att i jämförelse
med nu utgående bidrag till
långtidssjukvården kan lånestödet te
sig på detta sätt. Till varje vårdplats,
som kostar mellan 40 000 och 50 000
kronor att bygga, ger staten enligt nuvarande
bidragsgrunder helt generöst
2 000 kronor under förutsättning att
vårdplatsantalet inom landstingsområdet
inte överstiger 1,5 per 1 000 invånare.
Denna kvot har de flesta huvudmän
redan för länge sedan uppnått.
Statsbidraget till driften har samma
storslagna karaktär. Till bidrag till
driften av sjukhem för långtidssjuka
föreslås för hela riket för nästa budgetår
5,6 miljoner kronor.

Som bakgrund till detta kan jag omtala
att Västmanlands läns landsting i
bidrag till primärkommunerna i länet
för vård av långtidssjuka på ålderdomshemmen
och i hemmen anvisar 3,5 miljoner
kronor för innevarande budgetår.
Landstinget utbetalar alltså nästan lika
mycket i ett län på 240 000 invånare
som staten betalar till landets alla
landsting och landstingsfria städer med
sammanlagt cirka 7 miljoner invånare.
50 miljoner kronor i tre år blir 150
miljoner kronor i lånestöd, och det låter
imponerande. Lånen blir räntefria

1 fem år, vilket efter en räntesats på
5 procent gör 7,5 miljoner kronor per
år i fem år. Utslaget på landets 25
landsting plus fyra landstingsfria städer
ger det i medeltal cirka 250 000
kronor per huvudman. Det bör i sin
tur innebära en skattelättnad på cirka

2 öre per skattekrona i medeltal under
femårsperioden. Sannerligen ett imponerande
stimulansbidrag!

Om man sedan gör klart för sig att
investeringskostnaden för ett sjukhus
motsvarar ungefär 2,5 års driftkostnad
för samma sjukhus och att staten inte
lämnar något driftbidrag härför i den
mån kvoten överstiger 1,5 vårdplats per

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

1 000 invånare, får socialministern förlåta
mig om jag tycker att de bidrag
han nu föreslår är ungefär som att spotta
en törstig kamel i halsen.

Nu hör jag emellertid till dem som
inte tror att landstingen är i behov av
stimulansbidrag. Utbyggnaden av
kroppssjukvården jämförd med den
statliga utbyggnaden av mentalsjukvården
ger tillräckligt underlag för en sådan
tro. När staten insett sin oförmåga
att på ett tillfredsställande sätt svara
för den öppna sjukvården och mentalsjukvården
överförs dessa vårdformer
på landstingen. Enligt min uppfattning
är detta den riktiga vägen, men det
tyder inte på att landstingen skulle vara
i behov av stimulans.

Sedan är det en annan sak att de
kommunala skatterna tenderar att skjuta
i höjden och bli alltför betungande,
vilket tydligen också uppmärksammats
av finansministern som vid ett tillfälle
sagt sig tro att utdebiteringsgränsen
för den kommunala skatten går vid 20
kronor — och där är vi ju ganska
snart. Men det problemet klaras inte
genom stimulansbidrag, motsvarande 2
öre per skattekrona, utan härför behövs
kraftigare tag.

För min del finner jag det vara nödvändigt
att man snarast klarar upp arbetsfördelningen
mellan staten, landstingen
och primärkommunerna och att
var och en klarar den uppgift vederbörande
tilldelats. Staten svarar för att
vi har eu tillfredsställande undervisning
för att klara rekryteringen av läkare,
lärarpersonal till våra skolor, understöder
forskning m. m., medan
landstingen klarar sina uppgifter.

Sedan vore det önskvärt med ett skattesystem
som gjorde det onödigt för
landsting och primärkommuner att jämt
och ständigt behöva snegla på statsbidrag.
Trots att jag ingalunda är någon
skatteexpent begriper jag att det är
svårt att införa en progressiv kommunalskatt
— fastän vi tidigare i viss grad
haft en sådan — och jag förstår likaså
att det kan vara besvärligt att låta kom -

munerna uttaga omsättningsskatt i likhet
med staten. Därför är jag medveten
om att frågan om ett enhetligt sjukvårdsbidrag
från staten till landstingen
bör lösas så att man klarar landstingens
utgiftsbörda och kommer bort från kineseriet
med små stimulansbidrag här
och var.

Om jag får sammanfatta, herr talman,
finner jag sålunda för min del att det
först och främst är vår plikt att ge
även de åldrande patienterna en chans
till förbättring, och därför måste vi
ställa alla tillgängliga resurser till åldi
ingsvårdens förfogande. Socialministerns
förslag innebär enligt min mening
en påtaglig risk för en försämrad kvalitet
på vår långtidssjukvård. För att vi
inte nu skall skapa fram vårdplatser
som kanske kommer att stå outnyttjade
måste personalfrågan i första hand lösas.
Dessutom anser jag att det framlagda
förslagets stimulansverkan är
högst tvivelaktig.

Beträffande reservationen nr 1 kan
jag sympatisera med förslaget att bidrag
bör utgå även till lasarettsanslutna
långtidsvårdsavdelningar. Av vad jag
tidigare anfört framgår med all tydlighet
hoppas jag — att det i reservationens
senare del framförda förslaget
att stödet även bör utgå till sjukhem
uppförda i anslutning till ålderdomshem
m. m. inte kan vinna min anslutning.
Slutsatsen måste alltså bli att jag,
herr talman, anser att socialministern
bör få tillfälle att pröva om sitt förslag.

yrkar därför bifall till motionerna
I: 699 och II: 852, vilket innebär avslag
på Kungl. Majrts proposition i vad gäller
punkterna 1 a och b.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Eftersom herr Söderberg
kom in på en del principfrågor i
anslutning till den proposition vi behandlar
här i kammaren i dag, vill jag
redan inledningsvis i denna debatt göra
några kommentarer.

Jag skulle vilja betona att det förslag

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

vi nu diskuterar omfattar tre viktiga
delar då det gäller utbyggnaden av åldringsvården.

För det första föreslås åtgärder för
att skapa bättre bostadsförhållanden åt
de äldre — åtgärder som bland annat
avser en inventering av åldringsbostäder,
en intensifierad bostadsförbättringsverksamhet
och i samband därmed
anordnandet av temporära bostäder.

För det andra föreslås att statsbidrag
skall utgå till kommunerna för deras
kostnader för hemhjälp. Bidraget föreslås
som bekant utgå med 35 procent av
kostnaderna för hemhjälpsverksamheten
i dess helhet, alltså för hemhjälp såväl
till åldringar och invalider som till
barnfamiljer.

För det tredje, slutligen, föreslår vi
ett stimulansbidrag i form av ett lånebidrag
för byggande av s. k. sjukhem.

Denna reform är ingalunda obetydlig.
Statens årskostnader beräknas till sammanlagt
drygt 100 miljoner kronor, varav
50 miljoner kronor i lånemedel till
sjukhem. Jag har velat betona detta redan
i debattens början.

Till detta, herr talman, vill jag foga
några mera allmänna reflexioner innan
jag tar upp de av herr Söderberg framförda
invändningarna mot speciellt
sjukhemmen.

Jag vill gärna instämma med herr Söderberg
att vi i dag har ett annat betraktelsesätt
då det gäller de gamla än
tidigare. Våra ålderdomshem har förvandlats,
och det mycket snabbt. Mer
än hälften av de 40 000 platser som finns
i denna vårdform har ny- eller ombyggts
sedan 1946. Vidare har långtidssjukvården
byggts ut kraftigt. Platsantalet
har fördubblats sedan början av
1950-talet. Men det snabbt ökade antalet
åldringar i de högre åldersklasserna,
som vi nu har att se fram emot, kräver
ännu större åtgärder.

Vi har alltså utan tvivel nått en mycket
god bit på väg mot en förbättrad
såväl kvantitativ som kvalitativ åldringsvård.
Men vi kräver fortsättningsvis en
förbättrad standard, och det snabbt

2t Första kammarens protokoll 1965. Nr 25

Ang. åldringsvårdsfrågor m. in.
ökade antalet åldringar nödvändiggör
helt enkelt en stor aktivitet på delta
område.

Socialpolitiska kommitténs undersökningar
har visat att långtidssjukvården
intar en nyckelställning inom åldringsvården.
Den av huvudmännen beslutade
utbyggnaden, ett nettotillskott av 6 000
platser, innebär att det skulle finnas
omkring 27 000 vårdplatser vid utgången
av år 1966. Men enbart genom ökningen
av åldringarnas antal kommer
platsbehovet år 1966 upp i 35 000 platser.
Det skulle alltså fattas minst 8 000
vårdplatser, även om den beslutade utbyggnaden
genomföres. En ytterligare
utbyggnad av långtidssjukvården är
därför, herr talman, mycket angelägen.

Detta är i korta drag bakgrunden till
det förslag som socialpolitiska kommittén
utarbetade och som har legat till
grund för den proposition vilken vi behandlar
i riksdagen i dag.

Såvitt jag förstår råder stor tillfredsställelse
med utbyggnaden av hemhjälpen
och med de kommande insatserna
för att förbättra bostäderna åt de
gamla. Men herr Söderberg säger beträffande
sjukhemmen att här skulle
vi på något sätt ha tänkt fel.

Om jag har förstått hans resonemang,
borde staten inte göra någonting direkt
på detta område förrän de svåra personalproblemen
blivit lösta, som han med
all rätt pekar på.

Jag vill svara herr Söderberg att det
är att ge uttryck för en pessimistisk
uppfattning. Mot bakgrunden av det behov
som föreligger och kommer att föreligga
vill vi åstadkomma både en utbyggnad
av sjukhemmen och ökade insatser
på utbildningens område. Jag vågar
påstå, herr talman, att utbildning
av sjukvårdspersonal bedrivs med större
intensitet än någonsin, och vi har
goda skäl att räkna med ytterligare ökningar.

Jag vill belysa detta med några siffror.
År 1960 utexaminerades 1 450
sjuksköterskor. Nästa år räknar vi med
1 950. Också detta antal kommer snart

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

att öka betydligt. Redan i år torde elevintagningen
vid sjuksköterskeskolorna
komma upp i cirka 2 400. Dessa skolor
tar därigenom emot närmare tusen nya
elever mera än vad man kunde göra för
sju å åtta år sedan.

Härtill skall läggas den nya utbildningen
av sjukvårdsassistenter. I fjol
utexaminerades för första gången 50
röntgen-, radioterapi- och operationsassistenter.
I år kommer antalet att bli
100. Elevintagningen för nästa läsår beräknas
till cirka 150.

Laborantskolorna har på två år ökat
antalet elevplatser från cirka 200 till
cirka 500. I fjol utbildades cirka 450 undersköterskor
i den nya utbildningsgången
och cirka 2 500 sjukvårdsbiträden.

Medicinalstyrelsen har uppmanat huvudmännen
att ytterligare öka utbildningskapaciteten.

Vid statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor har under innevarande
budgetår anordnats två kurser
för utbildning av lärare samt för undervisning
av undersköterskor och sjukvårdsbiträden.
Under nästa budgetår
planeras sex sådana lärarkurser.

Jag har velat lämna denna kortfattade
redovisning för att peka på att ansträngningarna
har ökat högst väsentligt
då det gäller att åstadkomma en
större utbildningskapacitet och naturligtvis
därmed också ett större antal
utexaminerade och utbildade människor
i olika vårdgrenar.

Herr Söderberg säger att han är rädd
för att det i sjukhemmen skulle komma
att bedrivas en sämre sjukvård. Jag
har mycket svårt att förstå denna argumentation.

Jag vill i detta sammanhang, herr
talman, något beröra vissa av de definitioner
som bär gjorts i propositionen
beträffande villkoren för lånebidragen.

I propositionen föreslås att lånestödet
till sjukhemmen skall avse sådana
sjukhem som är byggnadsmässigt fristående
från andra institutioner. Denna
utformning av lånevillkoren har

väckt en del diskussion. I denna fråga
vill jag först slå fast att syftet med långivningen
har varit att snabbt få till
stånd en kraftigt ökad utbyggnad av
sjukhemsplatser för långtidsvård. Avsikten
har däremot inte varit att gå in
på frågan om finansieringen av sjukhusbyggnader
i allmänhet. Kostnaderna
för dessa, och alltså även för de platser
för långtidssjuka som anordnas inom
de allmänna sjukhusen, ligger på
sjukvårdens huvudmän.

Vi vill att människor som behöver
vård i månader, kanske i åratal, skall
komma ifrån sjukhusmiljön. Det är med
denna utgångspunkt som lånestödet har
satts in på fristående sjukhem med en
hemliknande miljö. Jag vill framhålla
att det angivna lånevillkoret självfallet
inte kommer att hindra att man av
praktiska skäl — om sjukhemmet läggs
i närheten av ett sjukhus — organisatoriskt
knyter an sjukhemmet till sjukhuset.
Jag vill också betona att vad utskottet
anför i fråga om förläggningen
av en läkarmottagning till ett sjukhem
är helt i enlighet med de tankegångar
som ligger bakom förslaget i propositionen.
Här möter man kanske en rad
praktiska problem. Ingenting hindrar
naturligtvis att dessa sjukhem genom
förbindelsegångar etc. direkt knytes an
till ett lasarett eller till ett ålderdomshem.
Samtidigt måste emellertid gränserna
för långivningen dragas på ett sådant
sätt att reglerna för långivningen
blir klara och entydiga. Det är av den
anledningen som jag i propositionen
har velat klart definiera begreppet fristående
sjukhem så, att sjukhemmet
skall ha uppförts som en särskild byggnad.

Till herr Söderberg vill jag säga att
självfallet ingenting hindrar att dessa
sjukhem byggs i anslutning till just ett
lasarett. Jag tror att det i många fall
kan vara en stor fördel. Jag skall
kanske göra det tillägget att man här,
bildligt talat, inte bör bygga upp murar,
ty jag föreställer mig att huvudmännen
kommer att finna praktiskt mycket go -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

N r 25

da lösningar i olika avseenden då det
gäller kontakterna med redan befintliga
institutioner, till vilka man vill knyta
sjukhemmen.

Vi har alltså, herr talman, med sikte
på de föreliggande och kommande behoven
ansett det vara angeläget med en
reform på detta område. Jag är personligen
övertygad om att de gamla kommer
att få den allra bästa vård i dessa
sjukhem. Avsikten är naturligtvis inte
att utrusta dem på ett sådant sätt att de
blir av dålig kvalité; jag är övertygad
om att huvudmännen kommer alt sörja
för att så inte blir fallet.

Jag skall inte ta upp hela frågan om
vad som inträffar när äldre människor
blir i behov av mera långvarig vård. I
en äldre människas liv kan ju, när sjukdom
eller olyckshändelser inträffar,
sjukstationerna bli många. Det kan vara
fråga om intagning direkt på en akutavdelning,
och det kan vara fråga om
intagning på en avdelning för långtidsvård.
Under denna tid måste självfallet
åtgärder sättas in för att i olika avseenden
söka rehabilitera vederbörande.
Intensivvård är utan tvivel av stort värde,
men som jag har sagt kan en gång
många människor i månader, kanske i
åratal, behöva få en hygglig vård i en
god miljö. Det är helt enkelt den bakgrund
och de tankar som legat till
grund för utformningen av förslaget om
sjukhemmen.

Det finns, herr talman, naturligtvis
en klar linje i det förslag som vi i dag
diskuterar, nämligen att åtgärder erfordras
för att förbättra de gamlas bostadsförhållanden,
för att i den utsträckning
det är möjligt kunna bereda dem
möjlighet att vistas i sin egen miljö och
för att ge dem hjälp genom utbyggnad
av hemhjälpen. När den dagen kommer
då de inte längre kan klara sig själva
måste det finnas resurser för att möta
de då aktuella vårdbehoven.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga att i remissvaren över denna fråga
framkommit många positiva synpunkter
på detta förslag.

Ang. åldringsvårdsfrågor in. m.

Skulle herr Söderberg anse att Västmanlands
läns landsting inte har något
intresse av lånemöjligheterna, är man
ju oförhindrad att avstå från dessa. Jag
är emellertid ganska övertygad om att
många andra landsting kommer att betrakta
reformen som väsentlig och viktig
och därför kommer att utnyttja de
möjligheter som nu öppnas genom reformen.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till socialministern
att jag inte alls känner mig
stå här såsom någon representant för
Västmanlands län landsting när jag
framför dessa synpunkter, utan jag tänker
i detta sammanhang på landets alla
åldringar. Och det är mot den bakgrunden
jag håller med socialministern när
han säger att herr Söderberg anser att vi
skulle ha tänkt fel — min uppfattning
är fortfarande att ni har tänkt fel på
denna punkt.

Det är ingalunda så att jag har någon
pessimistisk uppfattning, men vi som
direkt ute på fältet sysslar med sjukvårdsfrågor
får lov att ha en realistisk
syn på problemen. Därför kan jag inte
dela socialministerns optimism när
han tror att man i stort sett har klarat
dessa problem därför att staten nu ställer
50 miljoner kronor till förfogande
såsom lån. Så är det ingalunda. Vi måste
tvärtom framför allt tänka på att klara
utbildningen, och då räcker det inte
med att medicinalstyrelsen —- som tidigare
sagt att vi inte får öka utbildningen
av sjuksköterskor — nu kraftigt
understryker att vi behöver öka utbildningskapaciteten.
Kammaren har nyss
diskuterat frågan om utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster på
våra lasarett, vi har utbildning av undersköterskor
och sjukvårdsbiträden,
vi har utbildning av allehanda slag —
och det ligger så till att en del av den
praktiska tjänstgöringen måste försiggå
ute på sjukvårdsavdelningarna. Det
finns också en gräns för hur mycket

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
våra sjuksköterskor hinner med, när de
samtidigt skall sköta en stor del av undervisningen.

Då man här talar om att dessa åldringar
skall få den vård de behöver på
sjukhemmen, är vi från landstingens sida
inte obekanta med dessa problem. Vi
har nämligen nödgats bygga om en hel
del av våra gamla, fristående sjukstugor
till sjukhem, och om man jämför den
vård vi har möjligheter att ge där, med
hjälp av provinsialläkarna på respektive
orter, och den vård vi kan ge i anslutning
till lasaretten så måste man
säga att vården vid de fristående sjukhemmen
inte blir densamma. Därför
kan jag inte hålla med om att det skulle
vara ett så klokt drag att bestämma att
dessa sjukhem skall vara byggnadsmässigt
fristående. Huvudsaken måste väl
ändå vara att vi snabbt ökar antalet
vårdplatser, och om man då finner att
det kan vara lika lämpligt att lägga
sjukhemmen i direkt anslutning till lasaretten
så tycker jag för min del att
en sådan anordning inte borde möta något
hinder.

Men då kommer socialministern in på
frågan om kostnadsfördelningen och
menar att staten inte skall medverka
till byggandet av vanliga sjukvårdsplatser.
Ja, där har vi just det olyckliga förhållandet
att man från landstingens och
statens sida skall snegla på statsbidragsbestämmelserna.
Fick vi fram det enhetliga
sjukvårdsbidraget från staten till
landstingen skulle vi komma ifrån detta
förhållande — då blev det möjligt för
landstingen att ordna sjukvården på det
sätt de finner vara bäst; och jag är alldeles
övertygad om att landstingen skulle
se till att vården verkligen blir den
allra bästa.

Socialministern anser också att det
gäller att komma ifrån sjukhusmiljön.
Jag tror att de som säger på detta sätt
ytterst litet har klart för sig vad för
slags patienter som i dag vårdas på våra
långtidssjukhus. Här gäller det i allra
högsta grad sjukhusfall. Och att man
just för dem behöver de bästa möjliga

resurser framgår kanske om jag nämner
t. ex. att man tack vare de moderna medicinska
och fysikaliska behandlingsmetoderna
kan åstadkomma en väsentlig
förbättring hos en patient som råkat
ut för en lindrigare hjärnblödning. Han
kan ofta tack vare den behandlingen
åter gå ut i sitt vanliga liv för längre
eller kortare tid. Det finns vidare
många gamla med cancer som vårdats i
hemmen eller på ålderdomshemmen
men som blivit alltför svårskötta och
därför måste tas om hand på sjukhemmen
med deras mera kunniga personal;
och där kan det naturligtvis inte bli fråga
om något annat än sjukhusmiljö.

Jag tror att riskerna inte skulle vara
så stora, om statsmakterna visar litet
större förtroende för landstingen och
låter dem besluta om hur denna vårdform
lämpligast bör ordnas. Man skall
inte bara uppställa regler som hindrar
landstingen att ordna vården på det
mest förnuftiga sättet. Det gäller nog
här trots allt, herr socialminister, att riva
bort murar som man inte kan komma
över.

Till sist vill jag säga att man nog kan
läsa remissutlåtanden på olika sätt, ty
jag har läst de remissuttalanden som
har kommit från olika landsting, från
Landstingsförbundet, centrala sjukvårdsberedningen
och många fler, och jag
har funnit att de varit i allra högsta
grad kritiska mot det förslag som socialministern
lagt fram.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att herr Söderberg talade över en motion
som han står som första namn under,
och i den motionen föreslås ju att
propositionen, i den del som gäller
sjukhemmen, skall avslås. Det är anledningen
till att jag tog till orda i början
av denna debatt, och eftersom herr Söderberg
går på en ren avslagslinje ville
jag tämligen utförligt motivera bakgrunden
till det förslag vi diskuterar här i
dag.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nu senast kom herr Söderberg delvis
in på de praktiska tingen, och jag fick
en kiinsla av att han själv ändå kanske
innerst finner att det ligger någol i förslaget.
Hur sjukhemmen skall anordnas,
hur de skall inredas och utrustas kommer
landstingen själva att svara för. Jag
vill också säga i sammanhanget att jag
har stor respekt för herr Söderberg som
erfaren sjukvårdsman och landstingsman,
och i fråga om praktiska ting föreställer
jag mig att vi inte behöver ha
kontroversiella åsikter. Vi har betonat
angelägenheten av hemmiljön, och vi
har slagit fast principen om fristående
byggnad, men att sjukhemmen kan byggas
direkt i anslutning till lasarett, ålderdomshem
etc. Detta är frågor som
sjukvårdshuvudmännen själva har att
bestämma. Jag har gått så långt att jag
har sagt att man kan tänka sig praktiska
anordningar i form av förbindelseleder
eller andra direkta genomgångar, så att
det inte behöver uppstå några olägenheter
fördenskull.

Om herr Söderberg vill ta upp debatten
på det här planet skall jag gärna
återkomma, men ursprungligen begärde
jag ordet därför att herr Söderberg yrkar
avslag på propositionen i fråga om
sjukhemmen. Det är på den punkten,
herr Söderberg, som jag anser att motionen
är olycklig.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har yrkat avslag på
förslaget, och jag har fortfarande den
uppfattningen att det finns all anledning
för socialministern att tänka om
och att i stället snarast möjligt försöka
komma fram till enhetliga sjukvårdsbidrag,
som är en nödvändighet i det här
sammanhanget. Det skall bli förhandlingar
mellan Landstingsförbundet och
staten beträffande övertagandet av mentalsjukvården.
Rent teoretiskt säger man
att staten skall svara för 100 procent av
kostnaderna, men då vi från landstingen
redan har erfarenhet av den speciella
delegation som har tillsatts på den

Ang. åldringsvårdsfrågor in. m.
bär punkten, vet vi hur besvärligt det
kommer alt bli att klara problemet. Jag
tror över huvud taget inte på denna
form av stimulansbidrag av olika slag,
ett sådant plotter av bidrag som man nu
håller på med, utan man bör på ett ordentligt
sätt klara upp statsbidragsfrågan
mellan landstingen och staten. Förr
får vi inte någon fason på vårt sjukvårdsväsende.
Detta har varit utgångspunkten
för mitt yrkande om avslag.

Socialministern säger att landstingen
själva får klara de praktiska detaljerna
precis som de vill, men till sist gäller ju
ändå att sjukhemmen skall vara inrymda
i fristående byggnader. Det finns inte
något vettigt skäl för att det skall
vara på det sättet, utan det förnuftigaste
är att man får fram sjukvårdsavdelningar
som på bästa sätt kan klara vården
av de åldringssjuka. Socialministern säger
att det skall vara en hemmiljö. Det
skulle vara ytterst intressant, herr socialminister,
att få en definition på vad
socialdepartementet i detta fall avser
med hemmiljö.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! I herr Söderbergs senaste
inlägg återkom han till en fråga
som jag börjar förstå är huvudmotivet
för hans avslagsyrkande, nämligen att
han anser de nuvarande statliga stödformerna
till sjukvården felaktigt konstruerade.
Jag skall inte ta upp den frågan,
ty den ligger under utredning, som
herr Söderberg vet, och det är ju inte
vanligt att vi föregriper en utredning.
På den punkten får vi avvakta vad
statsbidragsutredningen i detta avseende
kommer att föreslå. Jag skall inte
förlänga debatten ytterligare utan bara
hänvisa till detta, eftersom det har blivit
en huvudsak för herr Söderberg i
diskussionen. Vi får väl tillfälle att en
gång diskutera den frågan i riksdagen.

Sedan bara ett par korta kommentarer.
Jag har svarat på frågan varför vi
velat precisera att sjukhemmen skall vara
fristående. Jag skall inte upprepa
denna argumentation.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

Till slut frågade herr Söderberg mig
vad jag lägger in i begreppet hemliknande
miljö. Jag skulle vilja säga att jag
menar motsatsen till sjukhusmiljön, eftersom
människor sannolikt kommer att
vistas så länge på sjukhemmen. Jag
skall inte gå in på detaljer, ty jag är alldeles
övertygad om att landstingen själva
är ganska medvetna om vad som behövs
i fråga om en hygglig miljö för
människor som kanske skall vistas på
sjukhem i åratal.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Landstingen känner till
detta men måste naturligtvis framför
allt se till att sjukhemmen blir så anordnade
att de kan ge bästa möjliga
vård. I stort sett kan inte utformningen,
herr socialminister, bli annorlunda än
på ett sjukhus, eftersom alla de bilokaler
som krävs på ett sådant också behövs
på ett sjukhem, med undantag för
att man där kan ordna bättre med dagrum
och terapilokaler.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Söderberg vet väl
ändå att skillnaderna många gånger är
påtagliga. Det är klart att det i ett rum,
där en patient är sängliggande för lång
tid, får lov att finnas viss sjukvårdsutrustning.
Det är emellertid så mycket
annat, herr Söderberg, som kan göra en
miljö mänsklig och hygglig och föra
bort patienten från det som mera traditionellt
präglar sjukhusmiljön. Jag
tycker inte vi behöver tvista om detta,
och jag finner frågan vara mycket klar,
i varje fall för mig själv.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! I anslutning till den debatt
som redan har förts vill jag säga
att jag helt ansluter mig till vad herr
Söderberg har sagt beträffande behovet
av ytterligare sjukvårdspersonal för att
långtidssjukvården skall kunna fungera

på ett tillfredsställande sätt. Det innebär
att ansträngningarna på det området
givetvis måste sättas in mer effektivt
än vad som hittills har skett. Bristen
på personal kommer kanske att bli
ännu mer accentuerad, vilket gör att
det i fortsättningen kommer att finnas
så mycket större anledning att ägna
den sidan av sjukvården ytterligare
uppmärksamhet.

Jag är också överens med herr Söderberg
om att de stimulansåtgärder
som departementet föreslår ingalunda
är så omfattande och betydelsefulla
som man kanske i första hand kan
frestas att tro. Jag får lov att säga att
dessa åtgärder till sina praktiska verkningar
är ganska begränsade. Även om
jag säger det, leder det mig inte till en
sådan slutsats att jag yrkar avslag på
det föreliggande förslaget. Jag kan inte
se annat än att det i alla fall är ett led
i strävandena att nå fram till ett bättre
förhållande på detta område och att
det är ett led i strävandena att försöka
stimulera åtgärderna för en bättre
långtidsvård och en bättre åldringsvård.

Under de senaste årtiondena har vi
ofta hört talas om att vi lever i barnens
århundrade. Det ligger otvivelaktigt
mycket sanning i det konstaterandet.
Samhället har visat ett mycket aktivt
intresse för den unga generationen
alltifrån mödra- och barnavårdscentralerna
fram till de omfattande och
mångfasetterade utbildningsvägar som
vi i dag kan erbjuda vår ungdom. Därom
är inte så mycket att säga, och man
kan tycka att det är någonting som
inte hör hit. Emellertid tänkte jag på
det i detta sammanhang, just därför att
jag har en känsla av att vi nu också
håller på att glida in i åldringarnas århundrade.
Jag är inte alldeles övertygad
om att denna generation kan känna
sig säker på att samhället är berett
att ägna den samma omtanke och omvårdnad
som kommer den unga generationen
till del.

Åldringarnas antal växer för närva -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

rande i vårt land, vilket gör att vi liai
anledning att ägna inte minst dessa frågor
ett ökat intresse. Det kan ske på
olika sätt, dels genom att förbättra åldringarnas
bostadsförhållanden och dels
genom att lämna dem mera hemhjälp
och mer effektiv hemvård, vilket kan
göra det möjligt för dem att leva och
bo kvar i den miljö där de är vana att
vistas och där de väl i allmänhet också
trivs. Det är vidare möjligt att genom
en förbättrad långtidsvård underlätta
åldrandet, vilket kan ske genom
sysselsättningsskapande åtgärder, genom
arbetsterapi av olika slag o. s. v.

Jag tror att man i detta sammanhang
också vågar påstå att den geriatriska
forskningen är ett område som är alltför
litet beaktad i detta land. I ett högt
utvecklat samhälle som vårt bör väl inte
bekymren för var man skall ta vägen
när man blir gammal, liksom för hur
man skall få en verklig vård som står
helt i klass med vad tidens forskningsresultat
ger möjlighet till dominera.
Sådana saker bör inte behöva tillkomma
som en börda utöver de påfrestningar
som det normala åldrandets omvandlingsprocess
i och för sig innebär.
Jag vågar också påstå att just åldringarnas
situation och åldrandets problem
inte är mindre i de stora städerna än
på landsbygden och i de mindre samhällena.
Jag tror att man i många sammanhang
kan våga säga att problemet
är större och mera svårbemästrat för
vissa ålderskategorier just i de stora
städerna. I detta utskottsutlåtande behandlas
vissa reformer inom åldringsvården,
vilka främst berör långtidssjukvården,
åldringarnas bostadsförhållanden,
hemhjälpen o. s. v. Den proposition
som ligger till grund för utlåtandet
bygger i huvudsak på det utredningsmaterial
som framlagts i ett delbetänkande
från socialpolitiska kommittén.

Vi är inom utskottet i huvudsak överens
om att tillstyrka de föreslagna åtgärderna,
men det finns delade meningar
beträffande villkoren för stöd till

Ang. äldringsvårdsfrågor m. m.
huvudmännen, bland annat när det gäller
vårdplatser för långtidssjukvården.

1 propositionen som ligger till grund
för utskottsmajoritetens förslag ställs
som villkor för statligt lån till långtidssjukhem
att vårdhemmet skall vara
fristående, och såvitt jag förstår måste
detta innebära — det har ju för övrigt
klart utsagts — att hemmet skall
vara förlagt i en separat byggnad. Motivet
för denna begränsning har socialministern
i viss mån ytterligare utvecklat.
Det anges vara att söka få en så
hemlik miljö som möjligt. Såvitt jag
förstår är det ingenting som hindrar
att man bygger ett långtidssjukhem i
nära anslutning till ett befintligt sjukhus
eller eu vårdinrättning bara man
bygger det på ett par meters avstånd
från en lasarettsavdelning eller annan
sjukvårdsinrättning, men hemmet får
inte vara sammanbyggt med en sådan
inrättning.

På denna punkt har vi reservanter
en bestämt avvikande mening. Vi tycker
att det är omöjligt att förstå att
det skall vara svårare att skapa hemmiljö
och goda vårdförhållanden i en
byggnad som är sammanbyggd med exempelvis
en sjukvårdsinrättning av annan
karaktär än om den är placerad
några meter från denna.

När det gäller vård, behandlingsmöjligheter
o. s. v. kan det ofta vara tvärtom.
För övrigt är väl just begreppet
hemmiljö och frågan om vad det innebär
mycket svårdefinierbart. Socialministern
har här försökt definiera detta
begrepp, och jag kan väl förstå att det
är svårt att komma längre, men kvar
står alltjämt de villkor som här har
specificerats och som också har tagit
sig uttryck i propositionen och utskottets
förslag.

Man kan ju tala om både yttre och
inre hemmiljö. Jag tror inte att man
här så mycket tänker på den yttre miljön
utan mera på den inre miljön, och
jag har mycket svårt att förstå att inte
just de förutsättningar som socialministern
här talar om när det gäller den

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
inre miljön också skulle vara möjliga
att upprätthålla om man har en sådan
långtidssjukvårdsinrättning i nära anslutning
till en sjukvårdsinrättning av
annan karaktär. Här kan ju också
många gånger praktiska hänsyn spela
in. Ekonomiska och byggnadstekniska
skäl kan tala för ett annat förfaringssätt
i detta sammanhang.

Jag tror att vi allesamman är överens
om att dessa vårdhem skall vara
organisatoriskt helt skilda från andra
sjukvårdsavdelningar. Vi är väl också
överens om att vi skall ordna det så
att vårdhemmen skall präglas av en så
hemliknande och trivsam miljö; som
möjligt, men att detta endast kan uppnås
i en fristående byggnad även om
den befinner sig i nära anslutning till
en annan sjukvårdsinrättning tycker vi
är en liten smula svårbegripligt.

Detta gör, herr talman, att jag för min
del vill yrka bifall till reservation 1,
samtidigt som jag också ber att få anmäla
min anslutning till reservationerna
3 och 4 till detta utlåtande.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Efter herr Söderbergs
interpellation och socialministerns svar
på denna har ju vissa synpunkter som
vi hade för avsikt att bära fram redan
framkommit. Men när jag hör socialministern
utveckla tankarna kring det förslag
som återfinnes i proposition nr 85
kvarstår ändå några punkter där jag inte
riktigt kan acceptera vad socialministern
säger.

Framför allt får man eu känsla av att
den situation beträffande åldringsvården
som vi har i dag skulle vara mycket
hastigt påkommen. Man har ju använt
olika uttryck i debatten för att belysa
den kris som vi just nu skulle befinna
oss i när det gäller omhändertagandet
av våra åldringar och framför allt våra
sjuka åldringar. Att det är otillfredsställande,
det vet vi. Den skulle vi naturligtvis
kunnat förutse. Jag tittade på
sjukhusutredningen av år 1947. Redan

da var man på det klara med att man
på våra långtidsvårdsavdelningar skulle
behöva ett platsantal om 3—4 promille
av befolkningen. Man föreslog då att
man skulle försöka bygga fram till 3
promille. Vi har också medicinalstyrelsens
synpunkter på denna fråga av år
1959, och där kom man också fram till
att vi måste ha ett vårdplatsantal som
motsvarar ungefär 3 promille av totalbefolkningen.
Medicinalstyrelsen kom
då fram till en annan siffra som kanske
är mera rättvisande och som ger en fullständigare
bild av vårdbehovet, nämligen
promillesiffran för antalet personer
över 70 år, ty det visar sig att det är
personer över 70 år som i mycket hög
grad frekventerar våra långtidsvårdsavdelningar.

Vi vet också att läkarprognosutredningen
1961 kom till ungefär samma
siffror som medicinalstyrelsen gjorde.

När vi ser på statens engagemang för
att ge bidrag till långtidsvården finner
vi att det var någon gång på 1940-talet
som de nuvarande bestämmelserna om
den statliga bidragsgivningen tillkom.
Vi vet att det år 1950 fanns 9 200 långtidsvårdsplatser
och att antalet år 1961
var 19 600. Av dessa 19 600 vårdplatser
är det inte mer än 8 700 som nu får detta
lilla statsbidrag. Vi måste säga att detta
statsbidrag — 2 000 kronor för nybyggd
plats och 1 500 kronor för tillskapande
av vårdplats på annat sätt — är
mycket blygsamt. Men det är kanske inte
bara det statliga stödet som har verkat
återhållande. Här har berörts personalsituationen,
och jag tror att den

— precis som herr Söderberg säger _

är det allra allvarligaste.

Det är glädjande att höra socialministerns
synpunkter på den utbyggnad
som har skett beträffande utbildningen
av den sjukvårdande personalen, men
kvar står ändå detta faktum att den kris
som sjukvården i vårt land i dag genomlider
främst beror på personalbristen
och framför allt att sjuksköterskeskolor
inte finns i tillräckligt omfång.
Jag tror att många ansvariga sjukvårds -

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

huvudmän och andra som närmast bär
ansvaret för detta inte minst denna
sommar kommer att ha så stora svårigheter
att hålla i gång den nödvändiga
driften på olika vårdinrättningar, att
det fordras krafttag, ytterligare krafttag,
för att vi skall kunna komma ut ur
detta mycket svåra läge.

Jag delar helt herr Jacobssons uppfattning
beträffande det föreslagna lånestödet
till friliggande byggnader. Jag
har egentligen haft svårt att förstå att
man här skulle vinna något väsentligt
på en sådan utformning av stödet. När
jag hör socialministern redogöra för
detta kvarstår dock för mig frågan huruvida
inte vården av dem som behöver
långtidsvård är det väsentliga.

Inom de flesta sjukvårdsområden har
man en central intagning av långtidsvårdsfallen.
Genom den centrala intagningen
får man möjligheter att differentiera
klientelet på olika vårdinrättningar.
Såvitt jag kan förstå med den
lilla erfarenhet jag har av detta arbete
är väl de allra flesta i behov av någon
form av aktivvård. d. v. s. att de inte
bara blir placerade på ett hem utan får
en aktiv vård. Det finns naturligtvis
andra som inte har detta behov men
som man med den centrala intagningen
har större möjligheter att placera på
lämpliga ställen.

I dag är hälften av långtidsvårdsavdelningarna
lasarettsanslutna, och om
detta lånestöd skall ha någon stimulerande
effekt på utbyggnaden kan det
hända att man här skulle komma att få
en snedvridning som jag tror inte skulle
vara till fördel för vården som sådan.

Stödet är närmast ett stimulansstöd,
och jag kan inte freda mig för den tanke
som herr Söderberg här fört fram, att
de planerade utbyggnaderna inom de
olika sjukvårdsområdena väl inte i någon
nämnvärd grad kommer att påverkas
av det stimulansstöd som är föreslaget
i propositionen. Om man här inför
eu låneform med räntefrihet under
fem år — det är ju någonting nytt när
det gäller stödet till sjukvården i vårt

Ang. åldringsvårdsfrågor in. in.
land —- har vi i likhet med många remissinstanser
menat alt stödet måste
vara betydligt mera omfattande och rejält
om det skall ge någon stimulans.
Många remissinstanser har ju förordat
alt man skulle ha en räntefrihet under
tio år, och det skulle alltså bli eu dubbelt
så stor stimulans som om man stannar
vid de föreslagna fem åren. Vi har
tagit detta som utgångspunkt och sagt att
vi inte kan acceptera principen om lånestöd,
men vi har ansett att stimulans
i någon form är nödvändig, inte minst
därför att sjukvårdshuvudmännens
kostnader för sjukvården i dag faktiskt
är av den omfattningen att det börjar
bli bekymmersamt med finansieringen
av sjukvården, om landstingen i så hög
grad som nu skall bära kostnaderna.

Vi har föreslagit, att ett bidrag skall
utgå med 20 000 kronor per nytillkommen
vårdplats. Enligt vår uppfattning
måste detta ur administrativ synpunkt
vara betydligt bättre, därför alt lån,
som man skulle administrera under 30
år, kan vi inte anse vara förenligt med
den enkelhet, som vi ändock måste eftersträva
i dessa olika sammanhang.

Jag delar helt herr Söderbergs uppfattning,
att när det gäller kroppssjukvårdens
framtida finansiering är det
mycket angeläget att man får fram ett
förslag, som naturligtvis ger ett ökat
ekonomiskt stöd åt sjukvårdshuvudmännen
men också ger dessa huvudmän
möjligheter att planera sjukvården på
det mest rationella sättet utan att snegla
på statsbidrag eller på eventuella låneformer
för en utbyggnad av långtidsvården.

Det gäller här ett angeläget ärende,
och man skall väl inte bara kritisera det
föreliggande förslaget. Det bär många
positiva drag och visar eu vilja från
statsmakternas sida att ge en stimulans.
När staten skall ge en stimulans,
bör denna enligt vår mening emellertid
ges i värdemängd mer rejäla, och ur
administrativ synpunkt enklare former.

Herr talmani Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2 och vill också

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
instämma i yrkandena om bifall till reservationerna
1, 3 och 4.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Åldringsvården är ju en
av de stora frågorna i våra dagar. Den
tränger sig på oss alla och engagerar
oss alla. Alla har vi klart för oss, att
det behövs snabba och omfattande åtgärder
för att förbättra åldringarnas
och de långtidssjukas situation. Vi har
också klart för oss, att det behövs åtgärder
av olika slag, som griper in på
alla de många olika områden, vilka berör
åldringarnas och de långtidssjukas
förhållanden, för att man skall nå några
väsentliga resultat. Åtgärderna kan gälla
bostäder, hemhjälp, sysselsättning eller
rådgivning. De kan gälla vård av
olika typ och kvalitet. De kan även
gälla mycket annat. Alla åtgärder som
vidtas i syfte att nå resultat, även om
de kanske är förhållandevis blygsamma,
inom något av alla dessa områden
måste hälsas med tillfredsställelse. Ur
denna synpunkt vill också jag sälla mig
till dem, som vill uttrycka sin tillfredsställelse
över de förslag, som har lagts
fram i propositionen 85 till årets riksdag
och som behandlas i detta utskottsutlåtande.
Det är väl inga stora och revolutionerande
åtgärder, som här är å
bane, men jag hoppas att de skall föra
med sig en hel del nytta i alla fall.

Situationen inom åldringsvården och
långtidsvården har behandlats i kommittéutlåtanden
och andra skrifter. Den
har varit föremål för behandling ur de
mest olika aspekter i den allmänna
pressdebatten. Vi vet alla det mesta om

den. Vi vet hur antalet åldringar ökar
för varje år. Vi vet att vårdresurserna
är otillräckliga och att utbyggandet av
vårdresurserna inte ens håller takt med
ökningen av antalet åldringar, trots
att man tycker att man anstränger sig
riktigt bra för att råda bot på dessa
förhållanden inom många av de olika
landstingsområdena. Vi känner till bristerna
siffermässigt, så som man kan

läsa sig till dem ur skrifter och tabeller.
Jag tror emellertid också, att vi
alla -—■ eller åtminstone de flesta av oss

— har kommit i kontakt med problemet
därigenom att vi har haft beröring med
enskilda beklagansvärda åldringar eller
långtidssjuka, för vilka svårigheterna
att bereda en vård, som åtminstone tillnärmelsevis
skulle kunna svara mot behovet,
visat sig nära nog oöverkomliga.
I sådana fall måste vi med svidande
hjärta konstatera, att uttrycket välfärdssamhälle
för vår del i mycket är ett
slagord utan täckning och att verkligheten
under den vackra masken visar
stora luckor och defekter. Vi känner
till de fakta och de argument, som brukar
föras fram i debatterna. Det är därför
inte lätt att tillföra debatten något
nytt. Trots detta tål ämnet att diskuteras
och behöver diskuteras ur alla dess
många aspekter.

Det brukar ju klagas på planeringen
eller kanske, rättare sagt, på den bristande
planeringen när det gäller åldringsvården.
Naturligtvis är detta klagomål
till stor del berättigat. Här som
på så många andra områden vidtar man
inte kraftåtgärder, förrän situationen
har blivit verkligt prekär. I sanningens
namn skall det emellertid erkännas, att
det inte är så lätt att planera. Man måste
ju bygga sin planering på prognoser,
och här som så många gånger eljest
gäller att prognoserna inte är hållbara
utan slår fel och detta i en inte obetydlig
utsträckning. Under tio år har t. ex.
prognossiffrorna för det år 1970 förväntade
antalet personer över 65 år
ökat med 13 procent. I absoluta tal utgör
ökningen inte mindre än 130 000
personer. Så mycket större beräknas
alltså nu antalet personer i åldern över
65 år bli år 1970 jämfört med vad som
beräknades år 1954. Naturligtvis har
den ökningen börjat redan nu, och den
är ett ■— om också bara ett obetydligt

— av alla de många olika moment som
bidragit till att framskapa dagens situation.

Samtidigt som så många fler når upp

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

i de högsta årsklasserna år det emellertid
just ingen som når ännu högre ålder.
Vi ser inga åldringar med den
vördnadsvärda åldern av årtionden
över 100 år, som enligt vad ryssarna
brukar tala om finns i Kaukasien och
liknande trakter -— hur säkra nu dessa
uppgifter kan vara. Man tycker kanske
att när så många människor når upp
i hög ålder, borde det också vara några
som når upp i ännu högre ålder. I
själva verket har den återstående medellivslängden
för dem som fyllt 80 år
inte ökat mer än litet drygt 1 år för
män och knappt 1 1/2 år för kvinnor
sedan senare hälften av 1700-talet.

År 1960 fanns det i vårt land inte
mer än 77 hundraåringar. En ännu vid
fyllda 100 år aktivt verkande konstnär
är lika sällsynt nu som för flera hundra
år sedan. Louis Sparre är ett lika stort
unieum som på sin tid Tizian, vilken
också lär ha utövat sin konst i sitt
hundrade år. Trots våra antibiotica,
med vilka vi faktiskt lyckas häva en
hel del akuta sjukdomar även hos äldre,
har inte våra åldringar nått upp till
någon högre åldersklass.

Här är det säkert två tendenser som
går i motsatt riktning. Med den medicinska
sjukvården åstadkommer man en
viss förlängning av medellivslängden,
men samtidigt finns någon eller några
andra faktorer som verkar i motsatt
riktning. Eftersom de allra flesta åldringar
dör i kärlsjukdomar —• ungefär
tre gånger så många som de som dör i
tumörsjukdomar — är det väl mycket
sannolikt — och anses så i allmänhet
— att kosten har stor betydelse i detta
sammanhang.

Vad jag här sagt ligger en liten smula
vid sidan av de frågor, som är aktuella
i dag, men jag tycker att det ändå
har ett stort intresse. Dessa saker
har varit föremål för mycket stora och
vittomfattande undersökningar, och jag
tycker att detta bör vara ett fält för
forskning för den professur i geriatrik
som riksdagen beslöt för några veckor
sedan.

Ang. ftldrinKsvårdsfråKor m. m.

Vi har alla klart för oss att åtgärderna
för åldringar och långtidssjuka kan
och bör sättas in i olika plan alltefter
det tillstånd, i vilket vederbörande befinner
sig. Vi är också överens om att
den som kan vistas och vårdas i ett
eget hem bör få göra detta. Ofta föreligger
en mycket bestämd önskan att
så länge som möjligt få stanna kvar i
det egna hemmet. Denna önskan är inte
bara förståelig, den torde också ur
social och psykologisk, ja, sannolikt
även ur medicinsk synpunkt innebära
de bästa förutsättningarna för bibehållande
av god fysisk och psykisk kondition.
Men den förutsätter tillfredsställande
bostäder. De begränsade förslag
i syfte att så småningom åstadkomma
en förbättring av åldringarnas bostäder
som framlägges i propositionen är
naturligtvis ett steg i rätt riktning. Den
inventering inom kommunerna under
ledning av bostadsstyrelsen och med
biträde vid behov av länsbostadsnämnderna,
som departementschefen avser
att genomföra för att den skall ligga till
grund för fortsatta åtgärder, torde vara
av väsentlig betydelse. Vägen kan förefalla
lång, men utan den grund för de
fortsatta åtgärderna, som den inventeringen
kommer att ge, torde det vara
svårt att nå fram till några tillfredsställande
riktlinjer för dessa fortsatta
åtgärders inriktning och utformning.

De åldringar och långtidssjuka, som
kan vistas i sina egna hem, kan behöva
hemhjälp i större eller mindre omfattning
för att kunna klara sig. Det av departementschefen
föreslagna stödet till
kommunernas hemhjälp kommer helt
visst att vara av betydelse för att förbättra
förhållandena inom detta område.
Naturligtvis kommer det här att
finnas gränsdragningsproblem, som kan
bli svåra att lösa. Den hemsjukvård,
som faller inom sjukvårdshuvudmännens
ansvar, skall enligt propositionen
inte bli bidragsgrundande. Jag delar
uppfattningen, att detta är en riktig
princip, men jag tror att det många
gånger är och även i framtiden kom -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
mer att bli svårt att dra gränsen mellan
vad som är en hemhjälp åt en åldring
eller en långtidssjuk, som visserligen
kan vara hemma men som bara behöver
hemhjälp för att kunna vara
hemma, och en annan person av samma
kategori, som också kan vara hemma
men som behöver en viss sjukvård
för att kunna vara hemma. Jag har
svårt att förstå hur man här skall kunna
dra några skarpa skiljelinjer. Jag
vill uttala den förhoppningen, att det
vid den praktiska tillämpningen skall
vara möjligt att nå ett sådant samarbete
och så smidiga avgränsningar, att
man kan slippa de irriterade tvister om
vem som skall bära ansvaret och ta på
sig kostnaderna i det enskilda fallet,
som för närvarande här och där då och
då tycks störa det önskvärda goda samarbetet
mellan de organ som sysslar
med dessa båda nära angränsande
vårdområden.

För de åldringar och de långtidssjuka
som inte kan vistas i sitt hem är det
nödvändigt att man bereder vårdmöjligheter
på någon vårdinrättning. Propositionens
förslag, som bygger på vad
socialpolitiska kommittén har föreslagit,
tar framför allt sikte på sådana
vårdanstalter som erbjuder en så hemlik
miljö som möjligt. Statsrådet anför
att ett väsentligt syfte med förslaget är
att främja byggandet av sjukhem som
har så litet sjukhusprägel som möjligt.
Detta har han också understrukit här i
debatten. Ett sätt att uppnå detta är att
dessa inrättningar är byggnadsmässigt
fristående från andra institutioner. Detta
bör vara ett villkor, utan att dock
hinder därför föreligger att de organisatoriskt
anslutes till sådana institutioner.

Om jag fattade statsrådets inlägg i debatten
riktigt, skulle det vara tänkbart
att förena dessa inrättningar med andra
institutioner genom en kulvert eller någonting
sådant. Då kan man ju nå ett
praktiskt taget likartat resultat som om
de vore anslutna till en annan institution.
Annars måste vi fråga oss, hur

man samtidigt skall kunna uppnå att
dessa institutioner skall vara utrustade
med goda diagnostiserings- och behandlingsresurser
— detta anges i propositionen
som ett referat av socialpolitiska
kommitténs betänkande, och statsrådet
tar inte avstånd från detta uttalande,
men jag förstår inte riktigt, hur man
skall kunna ordna så att man i ett sjukhem
som ligger fristående verkligen får
tillgång till goda diagnostiseringsresurser.
Det torde t. ex. vara omöjligt att i
ett alldeles fristående sjukhem anordna
en röntgenavdelning.

Enligt min mening har propositionen
alltför ensidigt sett till syftet att nå en
hemmiljö och i alltför hög grad bortsett
från behovet av kvalificerad medicinsk
vård. Samma synpunkter anföres av
flera av remissinstanserna, bl. a. av —
det fäster jag särskilt avseende vid —
medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen
som ju inte heller
kan misstänkas ha några ekonomiska
synpunkter att bevaka.

Utskottet bär tagit ett litet steg i syfte
att råda bot på detta, och det har
statsrådet i debatten anslutit sig till,
nämligen att, som utskottet skriver, en
läkarmottagning eller till och med en
läkarstation skall kunna inrättas i sjukhemmet;
statsrådet har sagt att han godtager
detta, vilket ju är en vidareutveckling
av hans förslag.

I vår reservation sträcker vi oss längre,
som de föregående talarna har sagt.
I reservationen säger vi att hinder för
stöd inte bör föreligga även om sjukhemmet
är inrymt i byggnad som är avsedd
för annan vårdinstitution eller i
byggnad som är sammanbyggd med
byggnad, där annan vårdinstitution är
inrymd, för såvitt institutionerna är
åtskilda på lämpligt sätt och kravet på
hemmiljö uppfyllts.

Ju mer man vill tillgodose behovet av
resurser för diagnostik och behandling,
desto viktigare är den direkta förbindelsen
med den vårdinstitution som har
dessa resurser. Som alltid gäller det
här avvägningsfrågor. Jag har till skill -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

nåd från herr Söderberg den uppfattningen,
att det finns behov både av
sjukhem och av lasarettsanslutna avdelningar.

En verklig bedömning av var man
bör lägga det huvudsakliga stödet borde
vara byggd på en inventering av patientmaterialet
med hänsyn till kravet
på den medicinska vårdens kvalitet,
men eu sådan inventering är synnerligen
tidsbunden. De medicinska framstegen
gör att man i allt högre grad kan
utföra aktiv behandling, även aktiv kirurgisk
behandling på allt äldre patienter
som tidigare inte ansågs vara möjlig,
och som en följd av denna förändring
kommer vissa patienter ur en kategori
att flyttas över till en annan.

För sådana patienter som de lättskötta
psykiskt sjuka är väl behovet av nära
kontakt med en institution med de
nämnda diagnostiska och terapeutiska
resurserna som regel mycket litet. För
vissa och säkerligen för ganska många
av de långvarigt kroppssjuka är behovet
däremot mycket stort. Det är alltså
klart att man behöver olika typer av inrättningar
för långtidsvård, lämpliga
för olika typer av långtidssjuka, sådana
där man bättre kan tillgodose behovet
av kontakt med anhöriga och önskemålet
om en så hemlik miljö som möjligt
och sådana där man framför allt måste
ta hänsyn till de medicinska möjligheterna.
Man blir i det sistnämnda fallet
tvungen att göra ett visst avkall på de
andra önskemålen.

Man behöver större antal vårdplatser
än man nu har inom alla de angivna typerna.
Även åldringarna behöver ju nu
mera akut sjukvård än tidigare. Det
framgår av det som jag nyss nämnde om
hur utvecklingen har medfört att man
har kunnat komma längre vid den akuta
vården av åldringarna. Jag vill som exempel
nämna att år 1954 var en femtedel
av de inneliggande på den avdelning
som jag förestår vid ett tillfälle då patienträkning
företogs över 70 år. År
1962 hade relationen förändrat sig så

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
att en tredjedel av de inneliggande var
över 70 år.

Jag vill också påpeka betydelsen av
att man kan lägga ett sjukhem i anslutning
till ett ålderdomshem. Även på den
punkten har jag eu annan uppfattning
än herr Söderberg. Vid ålderdomshemmen
skall man ju kunna anordna och
ge god hemsjukvård, men hos åldringar
blir det ofta en sådan övergång mellan
vad som är en god hemsjukvård och vad
som blir en långtidsvård, att det ofta
visar sig ogenomförbart att genomföra
en sådan god hemsjukvård med de begränsade
resurser som ålderdomshemmet
har. Genom att ansluta ett dylikt
vårdhem med vissa resurser för vård av
de sjuka till ålderdomshemmet tror jag
att man kan komma ett steg längre. Jag
tror att det är en utveckling som är
ganska vettig, men det måste naturligtvis
ske på ett sådant sätt, att om vederbörande
behöver en mera kvalificerad
vård, han kan flyttas till en sådan vårdinrättning
där han kan få den.

Herr statsrådet talade också om vad
han ansåg vara det som kvalificerar begreppet
»en god hemmiljö». Stockholms
läns landstings förvaltningsutskott
har, om jag inte minns fel, skrivit
att ett sådant sjukhem bör vara lämpligt
i drift med 100 å 180 vårdplatser. Det
blir en mycket stor institution, och
man frågar om hemlikheten i den inrättningen
kan bli större än den blir,
om den förlägges i direkt anslutning till
ett sjukhus av en måttlig storleksordning
eller gärna en större.

Sedan sade herr statsrådet, att hemlikheten
karakteriseras av att miljön är
mänsklig och hygglig — till skillnad
från sjukhusmiljön. Jag hör alltså, att
sjukhusmiljön är omänsklig och ohygglig!
Det var liksom litet bittert för
mig att höra. Nå, man skall ju inte citera
på det sättet, men ändå.

Jag tycker inte det är riktigt att propositionen
bara tillgodoser en typ av
långtidsvård. Reservationen tillgodoser
vårdbehovet på ett bättre sätt i enlig -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

het med de synpunkter jag framfört.

Det är klart att man också kan kritisera
utformningen av det ekonomiska
stödet, men det har skett här tidigare
och jag skall inte stanna vid det.

Jag vill även yrka bifall till reservation
3, som också är en gemensam borgerlig
reservation. Den syftar till att
möjliggöra en långsiktig planering av
hela åldringsvården för att därigenom
nå ett så högt utnyttjande som möjligt
av resurserna och för att undvika felinvesteringar.
Man yrkar, att medicinalstyrelsen
skall få i uppdrag att följa
befolkningsutveckling, åldringsforskning,
utvecklingen av vårdformerna och
vårdbehovet, men också frågor om samordning
mellan olika huvudmän, mellan
landsting och kommuner samt mellan
olika landsting och olika primärkommuner
sinsemellan. Man vill att en
årlig redovisning skall lämnas riksdagen
av resultaten av den undersökningen.
Den berör ju ett stort område med
många olika aspekter, som dock alla
är inflätade i varandra. Det måste då
vara av värde, att såvitt möjligt få
en sammanfattande årlig redogörelse
för dessa frågor ur den synpunkt det
här gäller.

Jag skulle vilja peka på ett exempel,
som kan visa hur sådana här olika
frågor kan samverka. I mitt län
finns en ganska avlägset belägen ort,
där avfolkningen har varit mycket stor.
Där står ett antal pensionärsbostäder
tomma. Det finns inte möjligheter att
få några pensionärer att bosätta sig
där, ty de har flyttat därifrån allesammans.
Jag vill inte påstå, att man
alltid kan förebygga sådana saker och
att man kunnat göra det på den omtalade
platsen, men jag vill säga, att i
de utredningar som skall ligga till
grund för planeringen måste ingå befolkningsutvecklingen
även med hänsyn
till befolkningsomflyttningen.

I reservation 4 yrkas, att särskilda
pensionärscentraler inrättas för att i
stort sett fylla liknande uppgifter som
barna- och mödravårdscentralerna. Vi

tror att de centralerna kan få betydelse,
inte bara för den rena vården och
hjälpen utan också för att ge råd och
stöd i olika avseenden. De kan kanske
hjälpa till att skaffa åldringarna
sysselsättning, kanske sådan sysselsättning
som de kan förtjäna en slant
på, och de kan kanske bidra till att
öka åldringarnas trivsel och ge dem
ett rikare liv. Jag ber alltså att få yrka
bifall till den reservationen.

Slutligen har vi reservation 5, där
vi anhåller att vår motion i åldringsfrågor
skall överlämnas till socialpolitiska
kommittén för att beaktas vid
kommitténs fullgörande av sitt uppdrag.
Likaså begärs att kommittén, med
hänsyn till nödvändigheten av att snara
åtgärder inom åldringsvårdens område
vidtages, skall anmodas att skyndsammast
slutföra sitt uppdrag i vad det
gäller åldringsvården.

Vår motion innehåller många synpunkter
och uppslag. En del av dem
är tillgodosedda med de förslag, som
framlagts i propositionen, andra kan
alltjämt vara förtjänta att övervägas.
Jag tror det skulle vara av värde om
motionen överlämnades till socialpolitiska
kommittén för att beaktas i dess
fortsatta arbete. Herr talman, jag ber
att få yrka bifall också till reservation
5.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Länge har landets pensionärer
väntat på dessa reformer, som
nu ligger på riksdagens bord. Det intresse
vi har haft för att få fram dessa
reformer känner alla till. Den värdering
vi har på reformerna har vi
också givit till känna. Jag skall inte
fördjupa mig i att upprepa skiilen för
det intresse pensionärerna själva har
i dessa ting. Det har skrivits mycket
under de senaste åren i detta ärende,
och det har väl sagts minst lika mycket.
Jag skall därför uppehålla mig
endast vid några detaljer som har berörts
här i debatten.

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Genomgående kan man i debatten
finna, att det som ger anledning till
om inte kritik så dock besvikelse är
att kommunerna inte får ett starkare
stöd från statens sida. Om man undantar
herr Söderberg, som gått på
avslagslinjen, är det ingen som i sak
haft någonting att erinra mot reformerna
som sådana. Det är penningfrågan
som ligger i botten för detta s. k.
missnöje, och det känner vi till i många
andra frågor när det gäller kommunerna.

Det kan finnas skäl för den kritiska
uppfattning som kommunfolket
framför. Kommunerna får, säger man
från det hållet, allt större uppgifter,
och det blir allt dyrare för medlemmarna
i de kommunala enheterna att
kunna tillfredsställa alla de önskemål
som människorna har. Man är på sina
håll bland kommunernas företrädare
missnöjd när det gäller statsbidragen
och vad därmed sammanhänger. Detta
missnöje kan dock inte bringas ur
världen, även om vi skulle godta ett
mycket högre procentuellt statsbidrag
än vad som föreslås i dag. Missnöjet
förgrenar sig nämligen till att gälla
en hel mängd olika ting ute i kommunerna.
Det blir därför ingalunda
bortopererat, om vi skulle gå på ett
högre statsbidrag i den del som det
nu gäller. Hela frågan måste lösas på
ett mera generellt sätt än blott genom
ett högre statsbidrag i den detalj som
vi i dag diskuterar.

Man undrar sedan varför regeringen
håller så styvt på att det skall vara
fristående byggnader. Jag vill då erinra
om att vi har vissa tidigare erfarenheter,
som vi inte bör glömma
bort. Hur har utvecklingen blivit i
fråga om ålderdomshemmen? Jo, i denna
tid av platsbrist på sjukhusen har
ålderdomshemmen alltmer blivit sjukvårdsavdelningar,
medan de ju från
början var avsedda att ta hand om
friska åldringar som av olika orsaker
behövde bo på ett ålderdomshem. Vi
förstår svårigheterna och det tvångs -

Ang. åldringsvårdsfrågor m. in.
läge som kommunerna har befunnit
sig i när det gäller vården av de långtidssjuka.
Resultatet har emellertid blivit
att omhändertagandet av de långtidssjuka
ofta fått ske på bekostnad av
den åldringsvård som man tänkt sig
kunna bereda åldringarna på ålderdomshemmen.
Finns det inte, ni som i
våra landsting och kommuner sysslar
med dessa frågor, en viss risk för att
om vi bara bygger på våra lasarettsbyggnader,
så kommer dessa nya utrymmen
att användas för ett annat ändamål
än vad vi egentligen byggt ut
dem för? Vi bör nog vara ärliga och
medge att det finns en viss risk för att
även de nya sjukhemmen kan tas i
anspråk för ett klientel som liknar det
man nu har på ålderdomshemmen. Det
är därför, anser jag, angeläget att ha
fristående byggnader. Det finns dock,
som socialministern säger, inget förbud,
om man har god plats på sjukhusområdet,
att bygga en fristående byggnad
för ett ålderdomshem, som ändå kan
utnyttja den service som finns inom
sjukvårdsinrättningen. Man kan väl
tänka sig den kombinationen utan att
det behöver hända något olyckligt om
inte byggnaden direkt förbindes med
den gamla lasarettsbyggnaden.

Sedan har man frågat vad som egentligen
menas med hemmiljö. Är det,
mina vänner, så svårt att förstå den
saken? Som det nu är kan vi ju
komma till nästan vilket sjukhus som
helst och inte mötas av annat än gråeller
blåmålade väggar. Har vi inte
på detta område stannat i utvecklingen,
så att vi inte kan tänka oss annat
än målade sjukhusväggar? I dessa
sjukrum får människorna sedan, som
socialministern säger, ligga månad efter
månad, ja år efter år, och stirra
på de intetsägande väggarna. I vår moderna
tid kunde man väl tänka sig att
tapetsera sjukrummen med moderna
och trevliga tapeter. Varför skall man
fortfarande nödvändigtvis måla väggarna
grå eller blå, om man i stället
kan sätta upp en trevlig tapet och där -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
igenom lysa upp tillvaron för de sjuka
som långa tider är bundna vid
sängen? Varför kan man vidare inte
tänka sig att sätta vipp konst på väggarna
i sjukhusen? Jag tycker inte
att det är en orimlig tanke. Det behövs
faktiskt så litet för att skapa hemmiljö.
Man har på många håll alltjämt kvar
de gamla borden som stått där årtionden
efter årtionden på våra sjukhus
och öppet visar både besökare och de
sjuka allt vad vederbörande har av tillhörigheter.
Det finns modernare och
trevligare möbler i dag som man kan
sätta in i sjuksalarna och sjukhusrummen,
allt för att förgylla upp tillvaron
för de sjuka. Det behöver inte vara
några större svårigheter att klara av
den saken.

Sedan vill jag bara säga i anledning
av den mörka syn som herr Söderberg
utvecklade, att jag förstår hans
uppfattning när det gäller bidragen.
Jag skulle dock ha förstått honom ännu
bättre, om han inte stannat vid ett avslagsyrkande.
Vi kan inte se sjukhemmen
som en detalj i och för sig, utan
måste koppla in dem i det stora sammanhanget.
Vi måste se denna fråga
mot bakgrunden av förbättringen av
våra bostäder och den förbättring som
vi nu väntar skall ske i fråga om
hemsamaritvården. Det är inte säkert,
herr Söderberg, att belastningen på våra
långtidssjukhem i fortsättningen
kommer att bli lika stor om vi kan
lösa hemsjukvårdens problem. Det finns
massor av åldringar som, om de kan
få en rejäl hjälp i hemmet, inte behöver
komma till sjukhus eller sjukhem,
vilket de måste göra i dag därför
att ingen människa har möjlighet
att se till dem. Det finns nu massor
av sjuka åldringar som bävar inför
nattens mörker, där de ligger ensamma
i sin bostad utan att få någon tillsyn,
knappast ens på dagen och än
mindre på natten. Det skulle betyda
oerhört mycket om vi kunde föra över
dessa ensamma åldringar till ett kollektiv,
där man kunde ha en nattskö -

terska som gick ronden och såg till
dem. Vi som är friska förstår kanske
inte detta, men den som är sjuk och
kommen till åren förstår vad det betyder
att någon ser till en under dessa
långa nattimmar.

Vi är som sagt glada och tacksamma
inom pensionärernas egen organisation
för det handtag som statsmakterna
ger oss på åldringsvårdens område,
och vi förväntar att det skall hända
någonting. Vi skall inte inbilla oss
att allt blir bra ändå, om vi inte gör
någonting, och såsom redan har sagts
här återstår fortfarande en hel del
att göra även sedan de nu föreslagna
åtgärderna blivit vidtagna. Vi hälsar
med tillfredsställelse de förslag som
ligger på riksdagens bord och hoppas
att våra kommunalmän i varenda ort
nu sätter till alla klutar för att åstadkomma
ett gott resultat.

Personaltillgången kan inte vara avgörande
för om vi skall bygga. Det är
lika nödvändigt att ha byggnaderna
färdiga som att skaffa fram personal.
Vi kan inte utbilda personal, om vi
inte har byggnader som personalen
skall arbeta i. Byggnaderna är det primära.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Axel Svensson anförde vill jag säga
några ord igen om hemmiljön.

Det är klart att många av de långtidssjuka
behöver en ordentlig medicinsk
vård, och de behöver en säng där den
vården kan ges utan alltför stora svårigheter.
Golvet måste vara så inrättat
att det är lätt att rengöra, eftersom det
kan hända att man spiller på golvet när
de sjuka skall skötas. Detta är två exempel
på sådana ting som måste utformas
på något annat sätt i ett sjukhem
än i ett vanligt hem.

Jag har klart för mig att man kan tapetsera
väggarna med tapeter som är

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

lätta att rengöra, och jag har också
klart för mig att man kan sätta upp tavlor
på väggarna, inte bara reproduktioner,
utan också konst som det verkligen
kan vara stimulerande för de sjuka
att se på. Men man kan också behöva
ha möjlighet att komma i kontakt med
en institution som har diagnostiska
hjälpmedel, och framför allt behöver
man många gånger kunna sända en patient
till en röntgenavdelning. Har hemmet
nära kontakt med ett sjukhus, går
det lätt; måste man däremot transportera
vederbörande långa vägar med ambulans,
kanske man ofta inte gör undersökningarna
när de borde göras.

Det finns alltså många aspekter på
den här frågan. Jag tror inte att man
kan offra så mycket på det hemlika att
man slår av på de medicinska kraven
i de fall där det verkligen gäller.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr Axel Svensson har inte förstått
mitt yrkande om avslag. Det gäller endast
punkt 1 och 2, frågan om långtidssjukvården
på sjukhem. Jag har alltså
icke yrkat avslag på de övriga förslag
som socialministern har lagt fram, och
det innebär att vad herr Axel Svensson
har sagt i det avseendet är fullkomligt
felaktigt.

Sedan tror jag att herr Axel Svensson,
om han gör ett besök på något
sjukhus, också skall finna tapetserade
väggar och konst på väggarna. Det är
nog inte de sakerna som avgör om ett
sjukhus har hemmiljö eller inte. Jag
tror inte att våra uppfattningar skiljer
sig så väsentligt på den punkten. Men
det skulle ha varit värdefullare om det
varit socialministern som sade att det
soin behövs för att det skall bli hemmiljö
är tapeter och konst på väggarna.
Jag är fortfarande inte på det klara
med vad som avses med hemmiljö i det
fallet.

Sedan vill jag säga till herr Kaijser,
att hans olika åsikter väl strider litet
mot varandra. Å ena sidan är herr Kaij -

Ang. åldringsvårdsfrågor m. in.

ser och jag fullkomligt överens om att
det krävs att man har de diagnostiska
möjligheter som finns vid våra sjukhus,
å andra sidan säger herr Kaijser att vi
måste ha möjlighet att förlägga dessa
inrättningar vid ålderdomshem. När
tror herr Kaijser att våra läkarstationer
ute i periferien och våra ålderdomshem
skulle kunna förses med tillgång till läkare,
sjuksköterskor och de diagnostiska
möjligheter som erfordras? Det
kommer inte att bli i vare sig herr Kaijsers
eller min tid.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Söderbergs senaste yttrande vill jag säga
att det, såsom jag redan antydde i
mitt första inlägg i debatten, här är fråga
om olika typer av sjuka. Somliga behöver
ha diagnostiska möjligheter tillgängliga,
andra behöver inte ha det.
Jag tror det är möjligt att differentiera
patienterna, så att man kan tillgodose
önskemålen hos en del att ha kontakt
med de anhöriga i hemorten och ge avkall
på de medicinska kraven.

Vad beträffar ålderdomshemmen och
de avdelningar där, som jag har talat
om, så utgick jag ifrån att man vid dessa
ålderdomshem skulle ha möjlighet
att ge en god hemsjukvård. Jag påpekade
också att när det gäller åldringar
gränsen ofta är flytande mellan den goda
hemsjukvården och någonting som
närmast blir långtidsvård. Även banala,
akuta infektioner hos åldringar tar ju
ofta jämförelsevis lång tid, liksom konvalescensen
tills de kan så att säga sköta
sig själva igen. Det är därför jag tror
att dessa avdelningar kan bli av värde
och medverka till en smidig ordning.

Enligt min mening föreligger alltså
ingen motsättning mellan de båda uppfattningarna
— jag tror inte att det rör
sig om ett antingen/eller, utan det är
nog ett både/och.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja bestämt
hävda att det är en mycket stark mot -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
sättning i detta avseende. Herr Kaijsers
förslag innebär att vi får en form
av långtidssjukhus för botbara och en
annan form av långtidssjukhus för icke
botbara. Jag tycker att det skulle vara
en inhuman anordning av sjukvården,
och därför har jag inte velat vara med
om en sådan utveckling.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi har inte varit inne
på frågan om differentiering ur långtidsvårdens
synpunkt. Jag har klart för
mig att den frågan är mycket bekymmersam,
och jag har aldrig kunnat dela
den uppfattning som framförts, att somliga
av inrättningarna för långtidsvård
borde vara reserverade för sådana som
man kan ge så att säga en aktiv behandling,
medan andra skulle vara så att säga
rena förvaringsanstalter för sådana
sjuka, där man inte kan vänta någonting
annat än att de så småningom skall
gå bort. Redan nu är det ibland förenat
med vissa psykologiska besvärligheter
att föra över en patient från akutavdelning
till en avdelning för långtidssjukvård.
Skulle en sådan differentiering av
långtidsvården genomföras, måste det
leda till ännu större svårigheter, och
jag ställer mig helt främmande till sådana
synpunkter.

Jag tror alltså inte, herr Söderberg,
att man ur mina resonemang kan dra
fram någonting som talar för en sådan
differentiering. Jag anförde som exempel
på vårdhem, som inte skulle behöva
ha någon kontakt med lasarett, ett vårdhem
för lättskötta mentalt sjuka. Man
kan ju inte säga att de som vårdas där
lider av någon sjukdom som inom en
relativt kort tid leder till döden, och
man försöker ju också där att med arbetsterapi
etc. ge deras liv ett visst innehåll.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall be att få börja
med det man vanligen tar sist när man
står här i talarstolen, nämligen yrkandena.

Under punkterna 8 och 9 i utskottets
hemställan ber jag att få yrka bifall
dels till den vid riksdagens början
väckta motionen II: 45, dels till de motioner
vi väckt i anledning av föreliggande
proposition, nämligen motionerna
I: 681 och II: 830. Sistnämnda motioner
gäller bl. a. ett bättre statligt
stöd till hemhjälpsverksamheten, förslagsvis
120 kronor för varje kommunmedlem
över 67 år, alternativt bidrag
med 75 procent av kommunernas kostnader
för hemhjälp åt åldringar, invalider
och barnfamiljer. Jag yrkar där
i första hand bifall till vårt förslag om
120 kronor och i andra hand bifall till
det alternativa förslaget om bidrag med
75 procent av kommunernas kostnader
för dessa ändamål.

Regeringens och utskottets förslag innebär
ju att bidraget skall begränsas till
35 procent av kommunernas kostnader
för hemhjälpen åt åldringar. Vårt förslag
syftar till att stimulera en ökning
av denna hemhjälpsverksamhet, vilket
i sin tur skulle medföra att åldringarna
kunde kvarstanna i sina hem och sin
gamla, invanda miljö så länge som möjligt,
något som vi inte minst ur psykologisk
synpunkt anser mycket viktigt.

Jag vill också yrka bifall till nämnda
motioner när det gäller punkterna
11 och 12 i utskottets hemställan. Här
rör det sig om .skrivelse till regeringen
med hemställan om utredning och
förslag beträffande bidrag även till
driften av de sjukhem, som nu föreslås,
och om förslag till sådan statsbidragsanordning
för hemhjälp att de gamla
kan få likvärdig hjälp oberoende av
hemort.

Ämnet åldringsvård har ju varit föremål
för en omfattande debatt i dag. Socialt
och humanitärt är det så stort, att
man nästan finner det givna utrymmet
i en kammardebatt för litet för en ordentlig
genomlysning — såvida man
inte vill i likhet med t. ex. herr Kaijser
göra sitt inlägg synnerligen omfattande.
I och för sig kunde man naturligtvis
önska göra det, men jag skall ända

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

vid detta tillfälle underlåta det och begränsa
mig till att bara understryka
ämnets utomordentliga vikt. Jag bar
den uppfattningen att barn- och åldringsvård
måste representera hörnstenar
i vår socialpolitik, och jag bar ett
starkt intryck av att en högst beklaglig
eftersläpning förekommer inte minst på
åldringsvårdens område.

Såsom statsrådet Aspling underströk
i sitt första anförande, liar emellertid
den sociala synen på dessa vårdfrågor
starkt förändrats i positiv riktning under
de senaste åren. Den tycks till och
med ha dragit högerpartiet med sig —
vilket framgick bland annat av herr
Kaijsers anförande — och det är självfallet
också värt att notera.

Insatserna på detta område har ju
ökats. Men hur långt har vi ändå inte
till någonting som skulle kunna kallas
en tillfredsställande åldringsvård? Från
ättestupsmetodiken har vi avlägsnat oss
synnerligen långt, men åtskilligt återstår
verkligen att göra. Härvidlag utgör
naturligtvis frågan om de föreslagna
sjukhemmen bara en detalj — men inte
fristående sådan eller betydelselös —
och frågan är då om propositionens
förslag, som tillstyrkes av utskottet,
verkligen kan ge den stimulans till
byggande av sjukhem för långvarigt
kroppssjuka som man säger sig önska.

Utskottet uttalar att de föreslagna lånen
bör utgöra ett gott stöd för att få
till stånd en snabb utbyggnad av långtidssjukvården.
Allting är ju relativt
här i världen, och om man ser förslaget
i förhållande till nuvarande statsstöd
för likartade angelägenheter, innebär
det självfallet ett icke obetydligt
framsteg. Inte minst gläder vi för vår
del oss åt den goda tanken att göra dessa
anläggningar så hemliknande som
möjligt. Detta åstadkommes uppenbarligen
inte — om jag får anknyta till
den debatt som alldeles nyss förekom
— enbart genom att man klistrar tapeter
på väggarna eller genom att man
hänger upp resultaten av koloristiska
mödor. Det måste komma till någon -

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
ting väsentligt därutöver för att anläggningarna
skall kunna bli hemliknande.
övergången från den gamla till den nya
miljön får inte bli alltför påtaglig. .lag
betraktar det emellertid som uteslutet
att herr statsrådet med eu enda gång
bestämt skulle kunna säga hur vi skall
förfara för att skapa hemliknande miljöer,
ty den saken påverkas ju av
många omständigheter och är även beroende
av själva byggnadens struktur
och arkitektur.

Vi fäster synnerlig vikt vid frågan
om den hemliknande miljön och är inte
särskilt bekymrade över att hemmen
blir fristående, särskilt som ju en viss
anknytning till vanliga sjukhus och till
ålderdomshem kan komma att ske, en
sak som statsrådet Aspling särskilt
starkt underströk i sitt första anförande.
Jag tror inte att det är någon fara
i att sjukhemmen är fristående utan vill
hellre se det som något av en fara, om
dessa sjuka åldringar skulle få en alltför
nära anknytning till den vanliga
sjukhusmiljön. Därvid har jag för övrigt
utgått från att de medicinska och
andra resurser som de vanliga sjukhusen
har även skall kunna stå till förfogande
för sjukhemmen.

Vi är alltså inte så bekymrade i detta
avseende, men vi befarar, i likhet med
vissa andra motionärer, att det föreslagna
systemet beträffande lån för nya
vårdplatser inte kommer att stimulera
kommunerna i den grad som utskottet
hoppats på och som de rådande omständigheterna
motiverar. När fem år
har gått, uppstår i alla fall ränte- och
amorteringsproblemet. Insikten om detta
är väl inte precis ägnad att i kommuner
och landsting med svag ekonomi
stimulera till ett sjukhemsbyggande
i önskad omfattning, och det väsentliga
är ju här en sådan stimulans. Då vi vet
hur katastrofaj situationen är, måste vi
söka stimulera till att dylika vårdinrättningar
kommer till stånd. Det är
ändå i dessa kommuner med svag ekonomi
som behovet av .sjukhem för åldringar
är som störst, eftersom den pro -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

centuella andelen av åldringar i dessa
kommuner ofta är större än i flertalet
andra.

Det utredningsmaterial, som på sistone
har framlagts när det gäller åldringsfrågorna,
har bekräftat upprörande
förhållanden i olika avseenden för
stora grupper av åldringar. För den
som har studerat dessa frågor har detta
icke precis varit någon överraskning,
men det är fördenskull inte mindre
ledsamt. Vi kan inte stå till svars med
att bara gå sakta fram i förbättringsarbetet.
Därför har vi bl. a. ansett att primärkommunerna
utöver lånen till sjukhemmen
borde få ett direkt bidrag om
10 000 kronor per plats. Detta förslag
innebär icke att vi vill nedvärdera det
förslag som departementschefen har
framlagt, utan det innebär endast att
vi tror att denna ytterligare stimulans
är nödvändig för att statsrådets intentioner
skall kunna uppfyllas.

Vårt förslag siktar framför allt till
att stimulera till ett ökat sjukhemsbyggande
och till en ökad hemhjälpsverksamhet,
men vi har framlagt förslaget
också därför att vi anser att orättvisan
i fråga om kostnadsfördelningen till
kommunernas nackdel mellan stat och
kommun blir alltmera påtaglig. Vi har
också velat något attackera den sidan
av saken med vårt förslag.

Jag började, herr talman, med att
ställa mina yrkanden. Jag vill också
sluta mitt anförande med ett yrkande,
nämligen om bifall till vår motion under
punkten 1 beträffande sjukhemsbyggandets
villkor.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Sedan vi nu haft en lång
debatt, varunder massor av detaljer har
presenterats — om det skall vara målade
eller tapetserade väggar, om man får
spilla på golvet eller inte, och allt detta
i övrigt som hör till det mer periferiska
— kanske det kan vara anledning
att återgå till den fråga som det här
dock faktiskt gäller att behandla, nämligen
stödet till åldringsvården.

Flera av de talare som företräder olika
reservationer har sagt att man har
kommit in i en kris beträffande åldringsvården
och att man nu har gripits
av oro för detta och hastigt och lustigt
vill söka komma ur dessa krisartade
förhållanden. Ja, det är möjligt att en
del anser att vi har kommit in i en kris,
men har man någon liten erfarenhet av
hur åldringsvården har varit i detta
land, vet man att det sedan långliga tider
har varit bekymmersamt för äldre
människor och att egentligen icke någon
riktigt på allvar har velat se på de
förhållanden som varit rådande. Vi har
väl litet var minnen från vår egen barndom
av hur de gamla togs om hand och
hur kommunalmännen ute i bygderna
behandlade fattigt folk, hur en del av
dem som i dag representeras av företrädare
för reservationerna gjorde allt vad
de kunde för att förhindra att man över
huvud taget skulle hjälpa äldre människor.
Gamla tiders fattigstuga var något
fruktansvärt. Man behöver bara läsa
Albert Engströms skildring från sin
hemsockens fattigstuga nere i Småland
för att få en skakande bild av hur det
var.

Sedan har samhället undan för undan
sökt komma till rätta med svårigheterna.
När nu efter utredningar och efter
insatser av socialpolitiska kommittén
förslag läggs fram som i vissa avseenden
är långtgående och som i allt är betydelsefulla,
hänger man upp sig på vissa
detaljer, förstorar dessa och får på
så sätt hela reformen att framstå i alltför
blygsam dager. Det blir ofta så med
våra reformer att man »gör bort» dem
genom att hänga upp sig på vissa småsaker
och förlorar sinnet för det värdefulla,
för det som är genomgripande
och betydelsefullt för människorna. Här
är det dock fråga om en reform som i
årskostnader kommer att dra hundra
miljoner kronor, och det är inte så litet.

Efter att högaktningsfullt ha sagt att
man visserligen inte har något emot reformen
i och för sig, säger reservanterna
nu att den detaljen och den detaljen

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

skulle de vilja ha annorlunda. Det man
närmast har så att säga skjutit in sig
på är huruvida hemmen för långvarigt
sjuka skall vara belägna i direkt anslutning
till en sjukvårdsanläggning eller
i en fristående byggnad. Socialpolitiska
kommittén föreslog att dessa institutioner
skulle vara periferiskt belägna. Vidare
skulle det vara små anstalter. Departementschefen
har gått längre på
det sättet att han icke har något emot
att de kommer i nära anslutning till
exempelvis ett lasarett. Ehuru i för sig
fristående byggnader må de gärna ligga
på en lasarettstomt. Utskottet har framhållit
att man kan ordna ett hem för
långvarigt sjuka i anslutning till en läkarstation
eller liknande, vilket för övrigt
redan förekommer på sina håll. Jag
anser för min del att det tillmötesgående
som departementschefen har visat
dessa senväckta krav är sådant att det
kan accepteras och att man i dessa fristående
byggnader kan få en karaktär
av hemmiljö, vilket vi väl alla anser vara
värdefullt.

De övriga reservationerna är inte av
samma art. I reservation nr 2 vill man
att det skall vara ett bidrag, icke ett lån,
och det är klart att det är bättre att få
pengarna än att behöva låna dem, men
vi har ju inte resurser till allt, och vi
får ju, som vi alltid har gjort, när det
gällt större reformer, ta det hela etappvis.
Just den form av lån som utskottet
förordar har också föreslagits av socialpolitiska
kommittén, som var enig på
den punkten. Kommittén bestod bl. a.
av representanter för de olika s. k. demokratiska
partierna.

I några reservationer har man varit
inne på andra ting. Man vill ha särskilda
pensionärscentraler, och det är klart
att man kan tycka så, men just den saken
är föremål för utredning inom socialpolitiska
kommittén, och vi bör avvakta
vad som kommer fram ur det
förslag som kommittén så småningom
kommer att presentera.

Det är på samma sätt med högerförslaget
i reservation nr 5. Reservanterna

Ant;, åldringsvårdsfrågor m. in.
önskar att riksdagen skall sätta fart på
den socialpolitiska kommittén och fördenskull
skriva till regeringen och be
den vara något slags brevöverlämnare
till den socialpolitiska kommittén. Den
fråga som man vill att riksdagen skall
skriva till Kungl. Maj:t om — och
Kungl. Maj:t till kommittén — den håller
kommittén redan på att arbeta med.
Vi kan därför i förtroende vänta på att
det kommer ett förslag så småningom.
Man brukar i varje fall i det vanliga privatlivet
inte skriva till en människa och
be att han skall göra en sak, när man
vet att vederbörande håller på att arbeta
med just den saken.

Herr talman! Jag skall inte ta mera
tid i anspråk. Det har talats så oerhört
mycket förut i dag, att jag tror att kammarledarmöterna
är tacksamma om jag
slutar, och det skall jag göra med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
ville återföra debatten till vad vi egentligen
sysslar med, och det gjorde han
närmast genom att mana fram bilden av
gångna tiders fattigsamhälle. Det är
klart att det är någonting som man kan
syssla med i detta sammanhang, även
om det inte precis är dagsaktuellt och
står i närmare anslutning till vad vi i
dag diskuterar.

Det är här närmast fråga om långtidssjukvårdsanläggningarnas
anslutning
till andra sjukvårdsinrättningar. Just
begreppet »nära anslutning till annan
sjukvårdsinrättning» tycks vara mycket
flytande. Det är klart att vi för vår del
inte anser att det bör vara en regel, utan
vi finner det önskvärt att dessa långtidssjukvårdsinrättningar
blir friståenende
i så stor utsträckning som möjligt.
Jag kan förstå att herr Birger Andersson
inte fäster så stort avseende till vad
vi reservanter säger, men i en motion,
avlämnad av partikamrater till honom,
står att läsa: »Det synes undertecknade

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.
som både onödigt fördyrande och stundom
också kanske onödigt personalkrävande
om inte direkt förbindelse finns
mellan sjukhemmet och den andra vårdinrättningen.
Ett utnyttjande av gemensamma
ekonomiutrymmen liksom också
er. bättre tillgång till vissa behandlingsrum
för viss sjukvård för sjukhemmets
del kunde då på ett praktiskt och billigt
sätt ordnas. Skall sjukhemmet alltid
uppföras som separat byggnad, torde
kulvert eller annan direkt förbindelse
med den andra vårdinrättningen få anordnas,
en kostnad som får anses överflödig
då vårdmöjligheterna och det
dagliga arbetet därigenom försvåras.»

Det är sådana omständigheter som vi
anser att man i detta sammanhang också
bör ta i beaktande. Den möjlighet
som vi reservanter här har pekat på bör
stå till buds som ett alternativ vid sidan
av andra sätt att lösa denna fråga.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Att jag manade fram
gamla tiders fattiga samhälle var för att
få en lämplig relief till den debatt vi
för i dag. Allt har ändrat sig, även oppositionen.
Beträffande sjukinrättningarna
för långtidssjuka kanske det räcker
med att jag läser upp vad utskottet har
skrivit: »Som villkor för erhållande av
de föreslagna lånen bör därför gälla att
sjukhemmet uppförts som en fristående
byggnad. Vidare bör endast sjukvårdshuvudmännen
komma i åtnjutande av
lånestödet. Detta bör givetvis inte hindra
att sjukhemmen uppföres i nära anslutning
till ett lasarett, ålderdomshem
eller annan institution. Därest det skulle
visa sig lämpligt att till ett sjukhem
förlägga läkarmottagning, t. ex. en läkarstation,
bör detta inte utgöra hinder
för erhållande av lån.»

I anledning av begreppet »nära anslutning»
är det svårt att tala om meter.
Nära anslutning avser bl. a. att sjukhemmet
skall kunna ligga på samma

tomt som exempelvis ett lasarett, om så
anses vara nödvändigt och rimligt.

På detta sätt har vi tillmötesgått åtskilligt
av vad motionärerna har framfört,
och det bör därför inte vara nödvändigt
för herr Jacobsson att nu söka
slå mig i skallen med partikamraters
motioner.

Herr RÖNNBERG (s):

Herr talman! Det kanske kan anses
förmätet av mig att ta till orda i denna
debatt, där så mycken expertis har uttalat
sig, framstående representanter
för Landstingsförbundet, sjukvårdshuvudmännen
och läkare. Jag gör det ändock
därför att jag vill peka på ett par
saker som står i någon kontrast till vad
herr Söderberg har sagt i denna fråga.
Jag blev styrkt i denna min tidigare
uppfattning och erfarenhet efter herr
Kaijsers uttalande om åldringssjukvården.
Jag tror att den medicinska vården
i viss mån överskattas, även om den naturligtvis
har sin betydelse. Jag tror att
miljön och den psykiska effekten av
den har oerhört stor betydelse när det
gäller långtidssjukvården.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att om man kategoriskt säger att dessa
långtidssjuka skall placeras i anslutning
till våra lasarett, skulle det bli ett
mycket olyckligt förhållande för de
människor som bor i de norrländska länen,
i varje fall i kommuner av den
storleksordningen att de kan jämföras
med hela län i södra Sverige och sådana
kommuner som saknar lasarett och där
folk har 40—50 mil att resa för att komma
till närmaste lasarett. Jag frågar mig
då om den eventuella förbättringen av
den medicinska vården på dessa lasarett
skulle vara till så stor fördel, om
den långtidssjuke måste vara lämnad i
ensamhet utan möjlighet att, i varje fall
annat än sporadiskt, få besök av sina
anhöriga. Jag tror det vore en olycklig
utveckling.

Jag kan nämna att Västerbottens läns
landsting — som kanske inte i samma

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

utsträckning som Västmanlands läns
landsting har ömmat för sina långtidssjuka,
men det kanske beror på ekonomiska
förhållanden -—■ har anslagit 1,2
miljon kronor, medan Västmanlands
läns landsting anslagit 3,5 miljoner kronor
till vård av långtidssjuka. Men vi
har i princip beslutat att dessa hem
för långtidssjuka skall decentraliseras
— i rakt motsatt riktning mot vad herr
Söderberg vill.

Jag vill inte uttala mig om huruvida
det beslutet är riktigt ur medicinsk
synpunkt, men erfarenheten har i varje
fall visat att det är till fördel för de
långtidssjuka om de någorlunda regelbundet
kan få besök av sina anhöriga.
Jag tror alltså att den miljöpolitiska
synpunkten väger mycket tungt i detta
sammanhang.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa speciellt norrländska synpunkter,
som gör sig gällande i de långa avståndens
del av vårt land, för att förklara
hur vi ser på frågan. Med det anförda
vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av den
siste talarens yttrande vill jag säga, att
jag förfäktat önskvärdheten av att ha
båda typerna — såväl sådana sjukhem
där man kan tillgodose patienternas
önskan att ha kontakt med de hemmavarande
som sådana sjukhem där man
mera måste ta hänsyn till den medicinska
vården.

Det är en annan sak, som jag varit
inne på en gång förut och som jag
skulle vilja fråga om här i dag. Hur
stort skall ett sådant där sjukhem vara
för att kunna ge hemmamiljö, om det
skall anses vara beläget i anslutning till
eller med anknytning till ett lasarett?
Jag har fäst mig vid att Stockholms län
uppgett att ett lämpligt sjukhem skulle
ha 100—180 platser. Då är det ett ganska
stort sjukhem, och då kan jag inte
förstå att det är någon skillnad mot ett
lasarett.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

Herr WANHA1NEN (s):

Herr talman! Som motionärer när det
gäller lån till sjukhem har vi i de likalydande
motionerna 1:700 och 11:853
yrkat, att lån skall kunna utgå även om
sjukhemmet uppförs som eu direkt tillbyggnad
eller annexbyggnad till annan
sjukvårdsinrättning.

Jag tror inte att vi motionärer är rädda
för den del av förslaget, som herr
Rönnberg tog upp, enär man i Ivungl.
Maj :ts proposition mycket starkt har uttryckt
en önskan att man i dessa hem
skall ha en hemmiljö. Man kan i detta
sammanhang tolka ordet hemmiljö på
olika sätt, men vi anser att ordet hemmiljö
även borgar för att de sjuka kommer
att placeras i närheten av den plats
där de är bosatta.

Med hänsyn till vad som sagts i utskottets
skrivning, i socialministerns
yttrande här och i andra kammaren förra
fredagen, i synnerhet av utskottets
talesman, anser jag att de praktiska syften
som vi motionärer haft har blivit
tillgodosedda. Därför har jag, herr talman,
intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande vardera av punkterna
1 och 2, därefter särskilt i fråga om
punkterna 3—7, vidare särskilt rörande
envar av punkterna 8—12, ytterligare
särskilt angående punkterna 13 och 14
samt slutligen särskilt i vad gällde envar
av punkterna 15—17.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Jacobson, Per, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen; 3:o), av
herr Söderberg, att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

motionerna 1:699 och 11:852 i förevarande
del; samt 4:o), av herr Adolfsson,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna 1:681 och 11:830
i denna del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per Jacobssons
yrkande.

Herr Söderberg äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 106 punkten 1 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranledes av bifall till motionerna
I: 699 och II: 852 i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 106 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 64.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten 2, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nils-Eric Gustafsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna I: 699 och II: 852, såvitt nu
vore i fråga. Emellertid, fortsatte herr
talmannen, vore sistnämnda yrkande
ett följdyrkande till motsvarande yrkande
i punkten 1 och torde till följd av utgången
vid denna punkt hava fallit.

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt de återstående, under
1 :o) och 2:o) här ovan upptagna yrkandena;
och förklarade herr talmannen
sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 106 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 120;

Nej — 18.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 3—7 hemställt.

Med avseende å punkten 8, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 681 och II: 830, såvitt nu vore
i fråga, med viss av herr Adolfsson
påyrkad ändring; samt 3:o) att motio 3

Första kammarens protokoll 196b. Nr 25

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

nen II: 15, såvitt nu vore i fråga, skulle
bifallas. Med hänsyn till innehållet i de
sålunda framkomna yrkandena, anförde
herr talmannen, komme propositioner
angående utskottets i punkten 8 gjorda
hemställan att framställas först särskilt
såvitt avsåge att statsbidrag skulle utgå
till kommunerna för anordnande av
hemhjälp med 120 kronor för varje
kommunmedlem över 67 år samt därefter
särskilt såvitt gällde att statsbidrag
skulle utgå med 75 procent av kommunernas
kostnader för hemhjälp åt åldringar,
invalider och barnfamiljer.

Beträffande utskottets hemställan i
punkten 8 såvitt avsåge statsbidrag i
ifrågavarande hänseende om 120 kronor
för varje kommunmedlem över 67 år,
gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
bifall till motionerna I: 681 och II: 830
i förevarande del ävensom motionen
II: 45 i denna del, vilka motioner såvitt
nu vore i fråga voro av samma innebörd;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes rörande utskottets
hemställan i punkten 8 såvitt gällde
statsbidrag med 75 procent av kommunernas
kostnader för hemhjälp åt åldringar,
invalider och barnfamiljer, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till motionerna 1:681 och 11:830, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten 9, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
kammaren skulle bifalla motionen II: 45
i denna del. Emellertid, fortsatte herr
talmannen, torde sistnämnda yrkande
till följd av utgången vid punkten 8 hava
fallit.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 9.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. åldringsvårdsfrågor m. m.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 10 hemställt.

Därpå gjordes enligt de såvitt avsåge
punkten 11 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen 11:45 i förevarande del; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de beträffande
punkten 12 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 681 och II: 830,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna 13 och 14
hemställt.

Rörande punkten 15 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 106 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 79;

Nej — 66.

I vad anginge punkten 16 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 106 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Onsdagen den 20 maj 1964 fin.

Nr 25

Ja — 79;

Nej — 66.

Slutligen gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande punkten 17 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt -vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 106 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 25.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Anslag till bostadsrabatter

ställningar angående anslag för budgetåret
1964/65 till allmänna barnbidrag
och till bostadsrabatter jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till bostadsrabatter

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bostadsrabatter för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
235 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (1:72) samt
den andra inom andra kammaren av
fru Ryding och herr Nilsson i Gävle
(11:93), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte 1) besluta om en höjning
från och med den 1 januari 1965 av familjebostadsbidragens
fasta del med 25
procent enligt vad i motionerna angivits,
innefattande samma uppräkning av
bidragen för familjer och ensamstående
med ett barn, 2) hos regeringen hemställa
om att en översyn av inkomstgränserna,
zonindelningen m. m. måtte
verkställas i enlighet med vad i motionerna
förordats, att anvisningar måtte
utfärdas rörande tillämpningen av
den s. k. trångboddhetsregeln på platser
med stark bostadsbrist, samt 3) i
skrivelse till regeringen hemställa om
förslag till uppräkning av anslaget för
familjebostadsbidrag motsvarande i
motionerna föreslagna höjningar av bidragen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:413) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:495), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, anhållits, att riks -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Anslag till bostadsrabatter

dagen måtte 1) besluta, att pensionärsbostadsbidrag
skulle utgå även i fall, då
lägenheten vore inrymd i hus, till vilket
statligt lån eller räntebidrag ej beviljats
och oavsett tidpunkt för färdigställandet
samt även om lägenheten
upplåtits med bostadsrätt eller pensionären
stode som ägare till densamma,
samt 2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att av förenämnda yrkanden föranledda
ändringar i gällande bestämmelser
och anvisningar måtte vidtagas
så, att ändringarna trädde i kraft den
1 juli 1964;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:414) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:496), i vilka föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsam
utredning och förslag till 1964 års
höstriksdag rörande bättre grunder för
stödet till pensionärernas bostadsförsörjning
genom sammanförande av
statligt pensionärsbostadsbidrag och
kommunala bostadstillägg till en bidragsform,
baserad på dels skatteunderlaget
i vederbörande kommun, dels
den andel av kommunens befolkning
vartill pensionärerna uppginge, samt
med anknytning till erforderligt stöd
för förbättringsverksamhet i enlighet
med vad i motiveringen i de likalydande
motionerna 1:413 och 11:495 anförts; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Virgin m. fl. (1:419) och den
andra inom andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. (11:494), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att pensionärsbostadsbidrag,
därest bostaden uppfyllde
nu gällande standardkrav, skulle utgå
oavsett när huset färdigställts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:510) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:624), i vilka, såvitt

nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta, 1) att bidrag av bostadsrätt
till barnfamiljer från och
med den 1 januari 1965 skulle höjas
med 150 kronor per barn och år, såvitt
gällde familjer med högst 6 000 kronor
beskattningsbar inkomst och med
50 kronor per barn och år såvitt gällde
familjer med 6 000—8 000 kronor beskattningsbar
inkomst samt 2) att till
Bostadsrabatter för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 250 000 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m. fl. (1:520) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (11:632), i vilka, såvitt
nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte besluta, 1) att familjebostadsbidragen
från och med den 1 januari
1965 skulle förbättras enligt i motionerna
framlagt förslag samt 2) att
förevarande anslag skulle uppföras
med 250 000 000 kronor, vilket innebar
ett i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 15 000 000 kronor höjt anslag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:72 och 11:93, I:
510 och II: 624 samt I: 520 och II: 632,
samtliga motioner såvitt de avsåge höjning
av familjebostadsbidragens belopp,
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna 1:72 och 11:93,
såvitt de avsåge översyn av inkomstgränserna,
zonindelningen m. m. och
tillämpningen av trångboddhetsregeln,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:413 och 11:495
samt I: 419 och II: 494, samtliga motioner
såvitt de avsåge villkoren för pensionärsbostadsbidrag,
icke måtte bifallas
av riksdagen;

IV. att motionerna 1:414 och 11:496
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

V. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:72 och 11:93, I:
510 och 11:624 samt 1:520 och 11:632,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bostadsrabatter för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
235 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande familjebostadsbidragen,
av herrar Per Jacobsson, Kaijser.
Källqvist, Per-Olof Hanson, Per Petersson,
Hils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Staxäng, Svensson i Stenkyrka,
Gustafsson i Skellefteå, Helander, Källstad
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
och V hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:510 och 11:624 samt I:
520 och II: 632 ävensom i anledning av
motionerna 1:72 och 11:93, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att familjebostadsbidragen från och
med den 1 januari 1965 skulle höjas per
bidragsberättigat barn och år med 150
kronor i fall då den beskattningsbara
inkomsten ej överstege 6 000 kronor och
med 50 kronor i fall då den beskattningsbara
inkomsten överstege 6 000
kronor men ej 8 000 kronor;

V. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:72 och 11:93 ävensom med bifall
till motionerna 1:510 och 11:624 samt
I: 520 och II: 632, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bostadsrabatter
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 250 000 000 kronor;

2) beträffande villkoren för pensionärsbostadsbidrag,
av herrar Per Jacobsson,
Kaijser, Källqvist, Per-Olof
Hanson, Per Petersson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Staxäng,
Svensson i Stenkyrka, Gustafsson i
Skellefteå, Helander, Källstad och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lvdel -

Anslag till bostadsrabatter

se, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:413 och 11:495 samt 1:419
och II: 494, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att gällande bestämmelser
rörande pensionärsbidrag, i vad
gällde statligt lån eller räntebidrag, tidpunkt
för färdigställandet samt ägandeoch
upplåtelseform, måtte ändras i enlighet
med vad reservanterna anfört;
samt

3) beträffande grunderna för stödet
till pensionärernas bostadsförsörjning,
av herrar Hils-Eric Gustafsson, Harald
Pettersson och Svensson i Stenkyrka,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:414
och 11:496 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning och
förslag snarast rörande grunderna för
stödet till pensionärernas bostadsförsörjning.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Frågan om bastadsrabatterna
har föranlett delade meningar
inom utskottet. Jag vill säga, att vi på
vårt håll ser denna fråga som en rättvisesak.
Vi anser att samhället bör se
det som mest angeläget att öka det
speciella stödet till barnfamiljer i låga
inkomstlägen, och vi menar att om
man genomför en sådan åtgärd, så bör
det också vara möjligt att gå något
snabbare fram med avvecklingen av
de generella subventionerna.

Vid den ökning av familjebostadsbidraget,
som företogs av förra årets
riksdag, var det, som jag ser det, ett
grundfel att de sämst ställda barnfamiljerna
inte fick någon förbättring
alls. Vi ansåg då och vi anser nu, att
den saken bör rättas till och har därför
föreslagit, att det förhöjda familjebostadsbidraget
skall utgå med 150

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Anslag till bostadsrabatter
kronor mer per barn i inkomstlagen
upp till 6 000 kronors beskattningsbar
inkomst och med 50 kronor mer per
barn vid 6 000—8 000 kronors beskattningsbar
inkomst.

Tre partier står för denna uppfattning
i reservation 1, och det är för
mig något svårbegripligt att socialdemokraterna
kategoriskt säger nej till
ett förslag som så markerat avser eliminerandet
av en orättvisa gentemot de
inkomstsvaga grupperna i vårt samhälle.

Jag hoppas i alla fall att denna kammare
i likhet med andra kammaren förra
veckan skall bifalla reservationsyrkandet
på denna punkt.

När det gäller villkoren för erhållande
av pensionärsbostadsbidrag föreligger
en trepartireservation, som grundar
sig på motioner från centerpartiet
och högern. Det är ju på det sättet,
att nuvarande bestämmelser utesluter
vissa pensionärsgrupper från möjligheten
att erhålla detta bidrag. Detta
är olägenheter som skulle elimineras
i betydande grad om de nuvarande kraven
på tidpunkt för färdigställande,
upplåtelse och ägandeform samt statlig
belåning eller räntebidrag slopades.

I detta avseende yrkar reservation 2 på
en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om de ändringar, som jag
tidigare sammanfattningsvis anfört.

Reservation nr 3 behandlar grunderna
för stödet till pensionärernas bostadsförsörjning
och grundar sig på en
partimotion från centern. Vi fastslår
där att de nuvarande stödformerna är
behäftade med uppenbara svagheter.
Förändringen i samhället har gjort att
de skattemässiga kvalifikationsgrunderna
för pensionärsbostadsbidragen och
de kommunala bostadstilläggen inte
längre äger aktualitet. Resultatet har
blivit att möjligheterna att bereda pensionärerna
ett önskvärt bostadsstöd relativt
sett försämrats och att kostnaderna
för bostadsstödet fördelats mera
ojämnt. Den kommunala kostnadsandelen
har ökat till följd av de numera

föråldrade bestämmelserna. Reservationen
tillstyrker en skyndsam utredning
av dessa frågor, där det bör eftersträvas
att om möjligt finna en stödform
samt en sådan kostnadsfördelning
att det nuvarande beroendet av
relativt antal pensionärer och av kommunal
skattekraft upphör.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till samtliga
reservationer vid statsutskottets utlåtande
nr 107.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi hade ju föregående
år en ganska omfattande debatt omkring
dessa frågor, och det är kanske
därför inte anledning i dag att fördjupa
sig alltför mycket i detta ämne.
Det är sannolikt inte så många nya
synpunkter som nu kan tillföras debatten.

Det är väl också riktigt, som utskottet
har skrivit, att den vid föregående
års riksdag beslutade höjningen av inkomstgränserna
innebar ett betydande
tillskott och i hög grad utvidgade kretsen
av dem som kommer i åtnjutande
av bostadsrabatt, men alltjämt kvarstår
det förhållandet, som herr Gustafsson
nyss har berört, nämligen att
de sämst ställda grupperna inte har
fått någon egentlig förbättring. Det är
till detta yrkande vi nu återkommer.

Det är väl riktigt, som utskottet säger,
att familjebostadbidragen är avsedda
att täcka en del av merkostnaderna
för en modern, rymlig bostad
i förhållande till priset på den
sämre och att de inte har till syfte
att utgöra ett allmänt ekonomiskt stöd
för flerbarnsfamiljer. Vi är fullt på
det klara med att man måste sätta dessa
bidragsformer i relation till varandra,
och här måste också i någon
mån ske en inbördes avvägning. Vi kan
å andra sidan inte blunda för att vårt
förslag om en förbättring för vissa
av de sämst ställda grupperna i första
hand innebär en strävan att bere -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

da dem möjlighet att på ett bättre sätt
än vad som annars kan vara möjligt
höja sin bostadsstandard. Av denna
anledning återkommer vi med detta
yrkande, som jag också hoppas skall
få en bred anslutning i denna kammare.

Förslaget innebär en höjning med
150 kronor per barn i de fall, där den
beskattningsbara inkomsten ej överstiger
G 000 kronor, och med 50 kronor
i fall, där den beskattningsbara inkomsten
överstiger 6 000 kronor men ej
8 000 kronor. Det innebär totalt en
kostnadsökning med 15 miljoner kronor.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationerna
1 och 2.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skulle egentligen
kunna inskränka mig till att instämma
i vad de föregående ärade talarna sagt
och yrka bifall till reservationerna 1
och 2 vid denna punkt.

Jag vill emellertid påpeka, att det
som anförts i reservation 1 är en del
av det stöd vi ger barnfamiljerna. Inte
heller vi är nöjda med den utformning,
som familjebostadsbidragen fick förra
året. De sämst ställda barnfamiljerna,
de som uppenbarligen har det största
behovet av ett förstärkt stöd, har inte
fått del av förbättringarna. Reservationen
går ut på att öka bidraget till de
sämst ställda.

Reservation 2 är ett led i det stora
problem, som vi diskuterade under det
förra utskottsutlåtandet, om åldringsvården.
Här gäller det att förbättra
situationen för vissa grupper av pensionärer,
som blivit uteslutna från möjligheten
av pensionärsbostadsbidrag.
De olägenheterna skulle, som det redan
sagts, kunna elimineras om de nuvarande
kraven på tidpunkt för färdigställande,
upplåtelse, ägandeform
samt statlig belåning eller räntebidrag
skulle slopas.

Anslag till bostadsrabatter
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2 vid
detta utlåtande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Detta blir ju en diskussion
på sladden, liksom, av en diskussion
som egentligen fördes delvis
för ett år sedan, delvis för någon månad
sedan. Förra året hade vi generaldebatten
om samhällets stöd till barnfamiljerna
på detta område. Därvid antog
riksdagen regeringens förslag om
höjda inkomstgränser och tog bort årsgränserna
för lägenheter, som skulle vara
»berättigade» till familjebostadsbidrag.

Då togs upp en diskussion, vari det
framfördes yrkanden av samma karaktär
som föreligger i år i form av reservationer.
Jag är övertygad om att
herr Gustafsson, om han tittar i handlingarna
och drar sig till minnes det
sätt varpå vi förde resonemanget både
här, i statsutskottet och i tredje avdelningen,
skall finna socialdemokraternas
ställningstagande mindre svårbegripligt
än vad han nu ville göra gällande.
Han tycks tro det är något fel på
oss när vi inte vill vara med om att
lämna bidrag till dessa, som han säger,
de mycket fattiga.

Det är nog inte fullt så enkelt, herr
Gustafsson! Vid behandlingen av sådana
frågor vill vi i varje fall inte se så
enkelt och agitatoriskt, som herr Gustafssons
inlägg utformade sig.

Jag skall inte fördjupa mig i den tidigare
debatten, men vi vet alla att det
då sades, att de regler vi går efter för
att pröva skäligheten för erhållande av
bidrag kanske inte är de bästa. Det
material vi fick från socialpolitiska
kommittén visade, att vi kanske inte
borde gå den vägen för att ge stödet åt
dessa de mycket fattiga. Jag tror herr
Gustafsson kan dra sig dessa diskussioner
till minnes, och då är det inte
så svårbegripligt längre.

Sedan vill jag bara säga, att andra
kammarens ställningstagande till denna

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Anslag till bostadsrabatter
fråga tydligen inte innebär en åsiktsförändring.
Det var snarast fråga om
ett tekniskt fel — några ledamöter hann
inte fram till sina bänkar för att votera.
Jag hoppas, att inte ledamöterna
i denna kammare just nu har försvunnit
så långt bort att de inte hinner hit
och rösta.

Jag tror alltså inte något parti ändrat
mening i denna fråga, så utgången
lär vara klar, såvida det inte uppstår
sådana här »tekniska» missöden.

Det har även sagts, om än inte i diskussionen
här, att vi i år gjort ytterligare
förändringar av räntebidragen vilket
skulle vara ett skäl att lämna högre
bidrag till dem som har de lägsta inkomsterna
och det största antalet barn.
Jag skulle därvidlag vilja säga, att det
är en skillnad i karaktären när det gäller
ändringen av räntegarantien i år.
Den ändringen syftar till att jämna ut
kostnaderna årgångarna emellan. De
som har familjebostadsbidrag bor inte
alla i samma husårgång. Det går inte
att skapa en absolut rättvisa, så att alla
sådana ändringar i räntegarantien följs
av höjningar av familjebostadsbidraget.
Förslaget i år syftar till att jämna ut
orättvisorna genom sänkta gränser och
höjt bidrag för vissa årgångar, samtidigt
som vi tog bort garantien för en del
och sänkte bidragen för andra. Syftet
var bara att nå en inbördes rättvisa för
fördelning av statens stöd. Ur den synpunkten
fanns det alltså inget skäl för
att göra någon förändring i familjebostadsbidragen
i år.

Beträffande pensionärsbostadsbidragen
vill jag säga, att visst är vi på det
klara med att utformningen har brister
och svagheter. Men vi är också klara
över att det inte finns skäl att just nu
lappa på något, som man inte tycker är
bra. Det kommer mycket snart att presenteras
material, som gör det möjligt
att bedöma, hur denna fråga bör lösas.
Det är ingen brist på intresse för att
lösa pensionärers och andra åldringars
bostadsfråga. Men vi vill ha frågorna
bättre klarlagda.

Vi som sitter i tredje avdelningen och
haft kanslirådet Göte Svenson som föredragande
i bostadsfrågor, har vetskap
om att han är utredningsman på detta
område och att vi under detta år kommer
att få material, så att man rätt
snart kan bestämma vad som bör göras.
Detta är skälet till att vi inte går
med på några ändringar nu.

Med stöd av detta, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande nr 107 på alla punkter.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Bara några få ord till
herr Bergman. Han ville tillvita mig en
»agitatorisk» stil. Jag beklagar om herr
Bergman uppfattade mig på det sättet.
Jag försökte se på dessa frågor så sakligt
jag kan, och det inbillar jag mig
också att vi gjorde vid debatten i utskottet
och även vid den generaldebatt,
som vi hade i fjol och som jag mycket
väl erinrar mig.

Men jag vill till herr Bergman säga,
att det var faktiskt rätt svårbegripligt
för mig också i fjol med socialdemokraternas
inställning till ändringen av
familjebostadsbidragen, där höjningen
inte alls kom dem till del, som hade
det allra svårast ekonomiskt — de som
redan hade förhöjt familjebostadsbidrag.

Jag konstaterar vidare, att herr Bergman
inte på något sätt bestritt att förhållandet
verkligen är så, att de allra
sämst ställda inte i fjol fick någon förbättring
och inte heller enligt utskottsmajoritetens
förslag i år har utsikter att
få någon förbättring.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
konime att framställas först särskilt beträffande
mom. I och V samt därefter
särskilt i fråga om ettvart av mom. II
—IV.

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

I fråga om inom. I och V, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet hemställt, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
2 mom. I och V, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej —70.

På gjord proposition bifölls härpå
utskottets i mom. II gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. III
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hem3f
Första kammarens protokoll 1965. Nr 25

Anslag till bostadsrabatter

ställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid punkten avgivna
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
2 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 68.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. IV förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemstäl -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet

lan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 107 punkten
2 mom. IV, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —120;

Nej— 18.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 108, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1964/65 till bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
jämte i ämnet
väckta motioner m. in.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att till Bidrag till
viss bostadsförbättringsverksamhet för
budgetåret 1964/65 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (1:283) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 355), i vilka, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte 1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åt bostadsstyrelsen måtte uppdragas
att fästa kommunernas uppmärksamhet
på aktiva åtgärder i syfte
att bättre utnyttja möjligheterna till invalidbostadsbidrag,
2) besluta höja invalidbostadsbidragets
maximibelopp
med 5 000 kronor till 15 000 kronor
från och med den 1 juli 1964, samt 3) i
anledning av nämnda förslag till Bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1964/65 under
elfte huvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
1 000 000 kronor förhöjt reservationsanslag
om inalles 31 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (1:413) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. (11:495), i vilka,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att
riksdagen måtte 1) besluta, att det högsta
belopp, varmed räntefritt stående
förbättringslån och räntefri stående del
av sådant lån kunde utgå, från och med
den 1 juli 1964 skulle höjas, såvitt gällde
pensionär, från 10 000 kronor till
12 000 kronor och i övrigt från 4 000
kronor till 8 000 kronor, samt att inkomstgränsen
för erhållande av nämnda
lån eller lånemedel från och med
samma datum skulle höjas från 6 000
kronor till 9 000 kronor beskattningsbar
inkomst, samt 2) i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att av nämnda yrkanden
föranledda ändringar i gällande
bestämmelser och anvisningar för
ifrågavarande lån måtte vidtagas så, att
ändringarna trädde i kraft den 1 juli
1964.

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25 75

Ane. bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet

Till behandling hade utskottet vidare
förehaft den redogörelse, som riksdagens
år 1963 församlade revisorer lämnat
i sin berättelse angående vissa förbättringslån
till bostadsbyggande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:413 och 11:495,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte bifallas
av riksdagen;

II. att motionerna 1:283 och 11:355,
såvitt de avsåge invalidbostadsbidragets
maximibelopp, icke måtte bifallas av
riksdagen;

III. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 283 och II: 355, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till viss
bostadsförbättringsverksamhet för budgetåret
1904/65 å driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor,

IV. att motionerna I: 283 och II: 355,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t om visst uppdrag åt bostadsstyrelsen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i anledning av
riksdagens revisorers uttalande rörande
vissa förbättringslån till bostadsbyggande.

Reservationer hade anförts
1) beträffande räntefri stående del
av förbättringslån, av herrar Per Jacobsson,
Kaijser, Källqvist, Per-Olof
Hanson, Per Petersson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Staxäng,
Svensson i Stenkyrka, Gustafsson i Skellefteå,
Helander, Källstad och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:413
och 11:495, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
räntefritt stående förbättringslån och

räntefri stående del av sådant lån från
och med den 1 juli 1904 måtte, därest
den beskattningsbara inkomsten ej
överstege 8 000 kronor, utgå med högst
12 000 kronor till pensionärer och med
högst 6 000 kronor i övriga fall; samt

2) beträffande invalidbostadsbidragets
maximibelopp, av herrar Per Jacobsson,
Kaijser, Källqvist, Per-Olof
Hanson, Per Petersson, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Staxäng,
Svensson i Stenkyrka, Gustafsson i Skellefteå,
Helander, Källstad och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under II och III hemställa,

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 283 och II: 355, såvitt nu
vore i fråga, besluta att höja invalidbostadsbidragets
maximibelopp med
5 000 kronor till 15 000 kronor från och
med den 1 juli 1904;

III. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:283 och 11:355,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
viss bostadsförbättringsverksamhet för
budgetåret 1904/65 å driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 31 000 000 kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Som väl framgick av
mitt inlägg i anslutning till det förra
utlåtandet anser vi i centerpartiet, att
ordnandet av en god bostadsförsörjning
för pensionärerna är en av de väsentligaste
uppgifterna inom åldringsvården
för närvarande.

När det gäller det föreliggande utlåtandet
har vi avgivit en trepartireservation
beträffande den räntefria stående
delen av förbättringslånen. Reservationen
är grundad på en gruppmotion
från centerpartiet och hemställer att
räntefritt stående förbättringslån och
räntefri stående del av sådant lån måtte
utgå med högst 12 000 kronor till
pensionärer och med högst 6 000 kro -

76 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet

nor i övriga fall, därest den beskattningsbara
inkomsten ej överstiger
8 000 kronor. De nuvarande bestämmelserna
fastställdes åren 1958 och 1959.
De ekonomiska förändringar som inträffat
sedan dess har medfört att inkomstprövningen
blivit mer restriktiv
och att stödets reella värde minskat.

Detta är, som jag ser det, ett tungt
vägande skäl för reservationsförslaget
under punkt I, som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Nils-Eric Gustafsson har anfört
och ger därmed min anslutning till
de synpunkter som framförs under reservation
1. Därutöver ber jag att få säga
ett par saker beträffande reservation
2, som gäller invalidbostadsbidragens
maximibelopp, vilket vi föreslår höjt
från 10 000 till 15 000 kronor.

Vi finner det angeläget att de nya bostäderna
för invalider utformas på ett
sådant sätt, att de så långt det är möjligt
anpassas efter de handikappades
speciella problem. I det avseendet instämmer
vi i vad utskottet har sagt, att
bostäder som är avsedda för rörelsehindrade
om möjligt bör utformas och
utrustas så, att dyrbara specialanordningar
kan undvikas.

Här gäller det endast de rent byggnadstekniska
anordningarna. Vi anser
det angeläget att man försöker finna en
sådan utformning av de bostäder som
skall användas av handikappade, att de
på ett tillfredsställande sätt tillgodoser
deras speciella önskemål och behov —
det kan gälla viss specialinredning, det
kan gälla bostadens placering i en större
byggnadskropp och det kan gälla
trösklar eller dörrarnas utformning,
som skall underlätta för de handikappade
att finna sig till rätta i dessa bostäder.

Ett byggnadssätt som skall tillgodose
sådana önskemål innebär självfallet

högre byggnadskostnader. Det är detta
som gjort att vi finner det angeläget att
föreslå en höjning av de nuvarande
maximibeloppen, så att bidragen kan
utnyttjas i de fall där det på grund av
speciella omständigheter kan anses vara
befogat.

Av den anledningen ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation 2.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma med de föregående ärade talarna
i vad de yttrat till förmån för den
första reservationen, som gäller bl. a.
den räntefria stående delen av förbättringslån
till pensionärer, och den andra
reservationen, som syftar till vissa förbättringar
också i invalidernas situation.

Vi anser att dessa ändamål är angelägna
och tror att de förslag, som här
reservationsvis framföres, skall vara till
fördel för de bägge kategorier det gäller.

Jag ber alltså att få yrka bifall till de
båda reservationerna.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det påminner om en
ringlek att vi skall stiga upp här efter
varandra och på nytt diskutera dessa
frågor. Vi har just haft en debatt om
åldringsvården, i vilken tagits upp frågor
och överväganden, som beröres
även i förevarande utlåtande.

Den bostadsförbättringsutredning,
som vi har talat om i det tidigare sammanhanget,
kommer säkerligen att ge
material så att vi på ett mycket bättre
sätt än tidigare kan få någonting gjort
för att klara åldringarnas bostadsfråga.
Det är ingen tvekan om att vi inom avdelningen
på denna punkt var eniga om
att detta är önskvärt. Vi har också varit
eniga om att åtgärder i det avseendet
bör vidtagas snarast möjligt. Det är väl

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

Ang. bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet

närmast det förhållandet, att vi socialdemokrater
hyser tilltro till att utredningen
snart är färdig, som gör att vi
intagit den ståndpunkt som vi har gjort
i denna fråga.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att vi genom att låsa fast den
tillämpning, som har funnits beträffande
den räntefria stående delen av dessa
lån för pensionärer, har gjort det
möjligt för dem att kunna få en förnyad
subvention i den mån som den gamla
kan anses vara avskriven. Därigenom
kan i någon mån de nuvarande bristerna
elimineras när behov uppkommer att
ytterligare förbättra vissa pensionärers
bostäder.

Beträffande invalidbostadsbidraget
vill jag bara säga, att det är ett klart uttalat
intresse från avdelningens och utskottets
sida att samhället bör göra en
god insats för att förbättra bostadsfrågan
för dessa handikappade. Rätt stora
insatser har ju glädjande nog gjorts på
en del områden. Några ekonomiska hinder
lär inte föreligga för att åstadkomma
ännu större bredd på dessa insatser.

I varje fall har det inte när det gäller
den företagstyp som jag kanske känner
bäst till, nämligen de allmännyttiga bostadsföretagen
— där ju huvudparten
av invalidbostäderna förekommer —
inte varit ekonomiska, utan praktiska
skäl som kunnat avhålla dem från att i
än större omfattning än som skett inrätta
invalidbostäder.

Reservanternas förslag till höjning av
beloppet har motiverats med att det kan
föreligga behov av speciella anordningar.
Det finns emellertid — såsom utskottet
också framhållit — särskilda medel
beviljade under femte huvudtiteln, som
är avsedda att disponeras för just sådana
speciella anordningar. Därför finns
det ingen anledning att rycka in sådana
anordningar i detta bidrag. Det är
skälet till utskottets ställningstagande
till motionsyrkandet.

Med stöd av det sagda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot herr Bergman i vidare mån än
då han hänvisar till anslaget under femte
huvudtiteln. Där gäller det egentligen
andra saker — vissa tekniska anordningar,
hydrauliska lyftplattor för rullstolsinvalider
o. s. v. — som ju inte kan
hänföras till de rent byggnadstekniska
anordningarna, och det är dem vi egentligen
tar sikte på i vår reservation.

överläggningen ansågs härmed slutad.
Herr talmannen tillkännagav, att
anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30. Därefter yttrade herr
talmannen, att med anledning av vad
under överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt
beträffande punkten I av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
därefter särskilt i fråga om
punkterna II och III samt slutligen särskilt
rörande punkterna IV och V.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten I
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 108 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Per Jacobs -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

bostadsförbättringsverksamhet

Ang. bidrag till viss

son m. fl. vid utlåtandet avgivna med
1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 67.

I fråga om punkterna II och III, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 108 punkterna
II och III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja —77;

Nej —67.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna IV och V
hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill beträffande plena i fortsättningen
av denna vecka meddela följande.

I dag hålles, såsom framgår av uppsatt
anslag, även kvällsplenum.

I morgon torsdag hålles såsom jämväl
tidigare tillkännagivits arbetsplenum
med början kl. 11.00. Utöver de ärenden
som upptagits på dagens föredragningslista
såsom en gång bordlagda kommer i
morgon att till behandling föreligga två
ärenden från statsutskottet, vilka bordlägges
i dag och kan företagas till behandling
efter en bordläggning. Detta
gäller utlåtanden angående dels lärarutbildningen,
dels skolväsendets centrala
ledning.

Till följd av dessa anordningar är
kvällsplenum icke erforderligt på fredag
utan den preliminära planen kan
följas och fredagsplenum avslutas i vart
fall senast kl. 18.00.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
avdelning för kemi vid tekniska högskolan
i Lund m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om bidragsförskott
m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet.

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

\nK organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument

‘ 6 frågor, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 117, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående den framtida
organisationen av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1964/65 beräkna följande
anslag, nämligen till Statens institut
för konsumentfrågor: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 244 000 kronor och
till Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader ett förslagsanslag av
478 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 91, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 6 mars
1964, föreslagit riksdagen att a) godkänna
de riktlinjer för omorganisation
av upplysningsavdelningen vid statens
institut för konsumentfrågor, som i
statsrådsprotokollet föreslagits; b) bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de

ändringar i personalförteckningen för
statens institut för konsumentfrågor,
som föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
föreslagits; c) godkänna av föredragande
statsrådet förordad avlöningsstat
för statens institut för konsumentfrågor,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65; d) till
Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 1 806 000 kronor;
e) till Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader för budgetåret

1964/65 anvisa ett förslagsanslag av

622 000 kronor; f) till Statens institut
för konsumentfrågor: Upplysningsmateriel
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 90 000 kronor.

I propositionen nr 91 hade föreslagits
en utbyggnad av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor
från och med den 1 juli 1964. hörslaget
syftade till att giva avdelningen
resurser för en ökad publiceringsverksamhet,
intensifierat samarbete med
skolor och folkbildningsorganisationer
samt förbättrad utställnings- och rådgivningsverksamhet
på konsumentupplysningsområdet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arvidson (1:742) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (11:897), i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle med
hänsyn till att ett flertal frågor rörande
konsumentvaruforskningen och konsumentupplysningen
alltjämt voro under
utredning 1. avslå Kungl. Maj:ts förslag
rörande omorganisation av upplysningsavdelningen
vid statens institut
för konsumentfrågor utom i vad avsåge
inrättande av tjänst som pressombudsman
samt kanslibiträde till denne,
2. besluta, att de av konsumentinstitutet
i petita för budgetåret 1964/65 föreslagna
förstärkningarna av upplysningsavdelningen
skulle genomföras; 3.

a) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1964/
65 anvisa ett förslagsanslag av 1 450 000
kronor; b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 572 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell in. fl. (1:774) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 947), i vilka motioner

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument -

Ang. organisationen av
frågor, m. m.

hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kung], Maj:ts proposition nr
91 måtte 1) i enlighet med hemställan
från statens institut för konsumentfrågor
medgiva inrättande av följande tjänster
från och med den 1 juli 1964: a) på
avdelningen för hushållsorganisation 1
förste avdelningsingenjör (Ae 25) och
1 ingenjör (Ae 19), b) på livsmedelsoch
kemisk-tekniska avdelningen 1 konsulent
(Ae 19), c) på textilavdelningen
1 ingenjör (Ae 19), d) på laboratorieavdelningen
1 ingenjör (Ae 21); 2)
besluta medgiva, att de av konsumentupplysningsutredningen
föreslagna upplysningscentralerna
i Göteborg, Malmö
och Umeå finge inrättas från och med
den 1 januari 1965; 3) i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag om ett
från konsumentinstitutet fristående organ
för ledning och samordning av den
av staten bedrivna upplysningsverksamheten
i konsumentfrågor och om att
i samband härmed framlägges nytt
förslag till statlig konsumenttidskrift;
4) besluta att i avvaktan på tillkomsten
av en ny, modern tidskrift i konsumentfrågor
den av konsumentinstitutet
hittills utgivna tidskriften »Råd och
Rön» skulle utgivas tills vidare samt avslå
Kungl. Maj:ts förslag i vad avsåge
inrättande av nya tjänster på redaktionen
inom upplysningsavdelningen vid
konsumentinstitutet; 5) i anledning av
ovan angivna yrkanden anvisa 40 000
kronor under avlöningsanslaget till Statens
institut för konsumentfrågor för
budgetåret 1964/65 utöver vad Kungl.
Maj:t föreslagit;

dels en inom andra kammaren av fru
Lindskog väckt motion (II: 918);

dels ock en inom andra kammaren
av fru Lewén-Eliasson och herr Lindahl
väckt motion (11:948), vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva till känna vad
i motionen anförts.

I sistnämnda motion hade bland annat
framhållits betydelsen av att effek -

ten av upplysningen studerades, att
uppmärksamhet ägnades den rent lokala
anknytningen, att ett utvecklat
samspel även med fack- och yrkesskolor
prövades samt att möjligheterna att
meddela orientering om marknaden på
ifrågavarande område beaktades.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

^ I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:742 och 11:897
samt I: 774 och II: 947, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna de
riktlinjer för omorganisation av upplysningsavdelningen
vid statens institut
för konsumentfrågor, som i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 6 mars 1964 föreslagits;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:742 och 11:897
samt I: 774 och II: 947, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, och motionen
II: 918,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens institut för konsumentfrågor,
som föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens institut för konsumentfrågor,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 806 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 742 och II: 897, såvitt
nu vore i fråga, till Statens institut
för konsumentfrågor: Omkostnader för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 622 000 kronor;

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument frågor,

m. m.

IV. att riksdagen måtte till Statens
institut för konsumentfrågor: Upplysningsmateriel
för budgetåret 1904/65 å
driftbudgeten under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 90 000
kronor;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i anledning av
motionen 11:948.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Per Jacobsson, Kiillqvist,
Per-OIof Hanson, Hils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Svensson i Stenkyrka,
Gustafsson i Skellefteå, Helander
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I och II
hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 742 och II: 897 samt med
bifall till motionerna I: 774 och II: 947,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande
omorganisation av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1965 års
riksdag angående ett från konsumentinstitutet
fristående organ för ledning
och samordning av den av staten bedrivna
upplysningsverksamheten i konsumentfrågor
och att i samband härmed
framlägges nytt förslag till statlig
konsumenttidskrift;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:774 och 11:947
ävensom med avslag å motionerna I:
742 och II: 897, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, och motionen 11:918,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens institut för konsumentfrågor,
som föranleddes av vad reservanterna
föreslagit;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
avlöningsstat för statens institut
för konsumentfrågor för budgetåret
1964/65 inom ramen av ett belopp av
1 756 000 kronor;

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 756 000 kronor; samt

2) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Staxäng och Bohman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I—III och V hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 774 och II: 947 samt med
bifall till motionerna I: 742 och II: 897,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande
omorganisation av upplysningsavdelningen
vid statens institut för konsumentfrågor,
utom i vad avsåge inrättande
av en tjänst som pressombudsman
samt kanslibiträde till denne;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
bifall till motionerna I: 742 och II: 897
samt med avslag å motionerna 1:774
och II: 947, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, och motionen II: 918,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens institut för konsumentfrågor,
som föranleddes av vad reservanterna
anfört;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
avlöningsstat för statens institut
för konsumentfrågor för budgetåret
1964/65 inom ramen av ett belopp av
1 450 000 kronor;

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 450 000 kronor;

82 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:742 och 11:897,
såvitt nu vore i fråga, till Statens institut
för konsumentfrågor: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 572 000 kronor;

V. att motionen II: 948 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
finns en från högerhåll avgiven
reservation, för vilken jag skall
be att med några få ord redogöra.

Såsom redan framhållits har utskottet
biträtt propositionens förslag om
utbyggnad av konsumentupplysningen
från och med nästa budgetår, vilket vi
inte vill vara med om. Det sitter för
närvarande ett flertal utredningar vilka
behandlar dels konsumentvaruforskningen,
dels utformningen av konsumentupplysningen,
bl. a. då också frågan
om vad som skall anses vara god
sed vid utnyttjandet i reklamen och
konkurrensen av den statliga konsumentvaruforskningens
resultat, dels
också konsumentupplysningen i radio
och television. Vi anser att resultaten
härav bör avvaktas, innan den nuvarande
organisationen av konsumentupplysningen
utbygges. Framför allt
bör man rimligtvis veta — så väl som
detta är möjligt — vad det är man
vill upplysa allmänheten om, innan
man skaffar sig en stor apparat som
lika väl kan upplysa om det som är
felaktigt som om det som är riktigt. Särskilt
gäller detta om konsumentvaruforskningens
resultat, som ingalunda
alltid går fria från kritik. Konsumentupplysningen
är en förstoringsapparat,
som inte bara förstorar det som är
riktigt utan också det som är fel.

Även om vi alltså i år avböjer en
ny organisation för den statliga konsumentupplysningen,
vill vi dock till -

styrka en förstärkning inom ramen för
den nuvarande organisationen. Konsumentinstitutets
petita för budgetåret
1964/65 anser vi därvid kan läggas
till grund. En pressombudsman och ett
biträde till honom bör anställas. Vi
har heller ingenting att invända emot
att ett särskilt anslag på 90 000 kronor
ställs till förfogande för upplysningsmaterial
enligt reservationen. Våra anslagsäskanden
är utformade i enlighet
härmed.

Beträffande den i propositionen föreslagna
organisationen av upplysningsavdelningen
har vi uppmärksammat
den enligt vår uppfattning säregna anordningen
att upplysningsavdelningen
skall ha direkt rapporteringsskyldighet
till styrelsen och att avdelningschefen
skall vara föredragande direkt inför
styrelsen i alla principiella frågor som
rör institutets upplysningsverksamhet.
Det synes oss vara att föregripa frågan
om upplysningens framtida ställning i
förhållande till konsumentinstitutet i
övrigt, en fråga som statsrådet för närvarande
inte tar ställning till. I sak
förefaller det icke desto mindre som
om det med nyssnämnda anordning
bygges för en viss lösning, d. v. s. ett
skiljande av upplysningen från konsumentinstitutet
i övrigt.

I utskottets skrivning, där socialdemokraterna
fört pennan, har särskilt
understrukits angelägenheten av en objektiv,
allsidig och effektiv konsumentupplysning.
Jag vill särskilt framhålla
den vikt vi fäster vid objektivitet och
opartiskhet i detta arbete. Statsrådet
Lindström har själv en formulering
som betonar ansvaret i en verksamhet
av detta slag, när statsrådet säger: »Att
informera allmänheten om varors egenskaper
med den oväld som krävs av ett
statligt organ innebär ett stort ansvar
för dem på vilka det ankommer att
formulera värdeomdömena.» Därav hade
jag nog väntat mig inte endast en
större självständighet åt chefen för
upplysningsavdelningen utan att så hö -

Onsdagen den 20 maj 1964 fm. Nr 25

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument

frågor, m. m.

ga principer skulle vara normerande
för verksamheten i dess helhet liksom
för hela nydaningsarbetet på detta område.
Kanske kan man hoppas på att
resultaten av de pågående utredningarnas
arbete och därav föranledda förslag
skall i en framtid präglas av dessa
normer.

Vad angår frågan om en ny periodisk
tidskrift och inrättande av upplysnings■centraler
saknar jag anledning att nu
gå in därpå. Vår uppfattning är att
tiden ännu inte är mogen.

Jag skall emellertid säga ett par ord
■också om remissinstansernas inställning.
Det är ingen överdrift att säga
att statsrådet där läst in litet för mycket
till sin fördel. Visserligen ställer
man sig i princip inte negativ utan
positiv till en bättre konsumentupplysning,
men än mera talar remissinstanserna
för att förslagen skall ges provisorisk
karaktär. Det är t. ex. fallet med
Landsorganisationen, Kooperativa förbundet,
konsumentrådet, Kooperativa
kvinnogillesförbundet och Slöjdföreningen.
Eller också anser de att pågående
utredningars förslag bör avvaktas.
Så anser Industriförbundet, Grossistförbundet,
Köpmannaförbundet, varudeklarationsnämnden
m. fl.

Allt detta talar för att remissinstanserna
i grund och botten har samma
uppfattning som vi har, nämligen att
statsrådets förslag föregriper sittande
utredningars arbete och att sannolikheten
talar för att en ny omorganisation
kan bli erforderlig i en nära framtid,
när utredningarnas resultat föreligger.
Under sådana förhållanden synes
det mig att starka skäl talar för att
avvakta med hela saken ett eller annat
år till.

Statsrådet Lindström synes ha haft
något för bråttom. Ibland kommer man
dock fram säkrast om man skyndar
långsamt.

Liknande invändning om brådska
kan enligt min mening riktas även mot
den av herr Jacobsson m. fl. avgivna

reservationen, även om det finns mycket
i den som förtjänar beaktande. Jag
vill därför uttala att jag inte kan biträda
den reservationen, om vår reservation
skulle utvoteras i en tidigare
omröstning.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till reservationen av fröken Andersson
in. fl.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! För ungefär ett år sedan
hade riksdagshuset besök av den
västtyska TV:n. Riksdagsarbetet var
avslutat, men några av oss var kvar här.
Man hade fått för sig att några av oss
skulle vara speciellt intresserade av
konsumentupplysning, och man ville
veta hur vi ställde oss till utvecklingen
här i landet samt hur mycket staten
intresserade sig för detta område. På
min lott fick jag frågan hur många
procent av budgeten som anslås till
detta viktiga område, konsumentupplysning.
Jag grubblade först själv över
detta men kunde inte klara det, utan
jag fick ta experter till hjälp. Det befanns
då vara en så liten del av budgeten
att det knappast går att räkna
ut den ens i hundradels promille. Då
jag upplyste den västtyska TV-producenten
om detta, undrade hon vad det
berodde på. Hon hade nämligen hört
att vi på det området hade mycket att
skryta över i detta land. Jag svarade
att det berodde på regeringens bristande
intresse för detta viktiga område. I
varje fall kunde inte jag räkna ut någon
annan anledning. Hon blev ytterst
besviken, ty hon hade härifrån tänkt
visa de västtyska TV-tittarna ett land
som skulle kunna stimulera aktiviteten
i hennes eget.

Vi är onekligen ett stycke längre på
väg än västtyskarna i detta avseende,
det vill jag inte alls förneka. Den väg
vi har vandrat är dock åtskilligt krokig
alltifrån begynnelsen, och den är
kantad av utredningar. Den förefaller

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument -

frågor, m. m.

inte heller bli jämnare eller rakare
efter det senaste initiativet på konsumentupplysningens
område, vilket
byggts på en av de många utredningar
som bär statsrådet Lindströms signum.

Statsutskottets utlåtande nr 117 är
således det slutliga resultatet av den senaste
utredningen. Så till vida är den
acceptabel som den penetrerar olika
möjligheter. Den har en alldeles riktig
målsättning, och den lägger fram vissa
riktigt bra förslag. Däremot hade den
alldeles för snäva direktiv för att egentligen
kunna uträtta något radikalt och
framsynt på detta område, men det var
inte heller meningen med den. I propositionen
har det inte heller tagits
några krafttag, och vad värre är, den
är hafsigt skriven av vederbörande,
vem som nu skrivit den. Förslagen är
nästan chockartat illa underbyggda. Jag
undrar vad som hade hänt, om ett så
dåligt förslag som detta kommit från
något av oppositionspartierna. Det hade
blivit en litania om överbud och illa
genomtänkta propåer m. m. i samma
stil.

Vilka krav bör då ställas på god konsumentupplysning?
Enligt min uppfattning
skall den ge så många som möjligt,
så snabbt som möjligt och så omfattande
som möjligt en saklig och objektiv
upplysning, men journalistiskt
serverad, ty annars når den inte människor.
Kan man nå detta genom det föreliggande
förslaget? Enligt min och
reservanternas uppfattning finns det
inte så många förutsättningar för det.

Utskottets utlåtande liksom propositionen
och den utredning som denna
bygger på hänför sig uteslutande till
en utbyggnad av konsumentinstitutets
upplysningsavdelning, och det är i och
för sig gott och väl, ty där finns brister
som måste botas. Bristerna beror
väl till största delen på att det fattas
såväl ekonomiska resurser som personal
och lokaler.

Den konsumentupplysning som bedrivs
vid institutet hänför sig emeller -

tid uteslutande till det som närmast berör
hem och hushåll. Detta är ju endast
en mindre — om också mycket
viktig — del av det område på vilket
konsumenterna behöver upplysning.
För familjens ekonomi spelar andra,
konsumtionsvaror en minst lika betydande
roll. Dit hör sådant som byggnadsmaterial,
bilar och fritidsgrejor,
båtar och andra kapitalvaror som familjerna
investerar mycket pengar i.
Detta är lika viktigt som tvättmaskiner
och spolborstar för disk, som nu är
aktuella i upplysningen från institutet.
Därmed inte sagt att inte det också behövs.

En rad av hel- och halvstatliga institutioner
arbetar redan nu med forskning
på de här uppräknade konsumtionsområdena
och på näraliggande sådana.
Dessa behöver också lika snabbt
och effektivt som upplysningen i fråga
om hem- och hushållsvaror beredas
möjlighet att få ut sina resultat. Detta
anses enligt förslaget kunna gå genom
konsumentinstitutets informationsavdelning.
Detta förfaller dock motionärerna
och reservanterna vara en högst
orealistisk bedömning. Framtidens krav
på samarbete mellan de olika hel- och
halvstatliga institutionerna och kravet
på att intensifiera upplysningsverksamheten
kan inte tillgodoses utan en självständigt
arbetande informationscentral
som är oberoende av såväl den ena som
den andra institutionen och dess forskningsresultat.
Dit kommer vi också förr
eller senare. Enligt vår uppfattning kostar
den halvmesyr som nu föreslås onödig
tid, onödiga krafter och dåligt använda
pengar.

Det mesta av det undersökningsmaterial
som skall ut till konsumenterna
kommer nu, säger utskottet, från konsumentinstitutet,
och det är alldeles
riktigt. Men då må jag säga, att utskottets
inställning till institutet och dess
krav i övrigt är mycket egendomlig. De
forskningsavdelningar som där arbetar
sitter trångt och har aldrig fått sina an -

Onsdagen den 20 maj 1964 fm. Nr 25

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument frågor,

m. m.

slagskrav tillgodosedda. Det får de heller
inte i år. I stället för de sju tjänster
som begärs för att upprusta just forskningsavdelningarna
får de två tjänster.
Samtidigt utvidgar man den avdelning
som skall sprida resultaten från forskningsavdelningarna.
Redan under nuvarande
förhållanden anser institutet
självt att det är svårt att få fram material.
Det räcker knappt för att fylla
den anspråkslösa lilla tidskrift som nu
finns, Råd och Rön. Det saknas både
folk och utrymme för att vidga forskningsarbetet
och få fram tillräckligt
mycket material, enligt vad konsumentinstitutet
självt har sagt. Men vad skall
det då tjäna till att bygga ut den kanal
som skall leda ut forskningsresultaten
till konsumenterna? Man stryper
samtidigt själva forskningen. Det förefaller
mig vara som att lägga vattenledningsrör
men inte gräva en brunn för
att fylla rören med vatten.

Det är ett exempel bland många på
den planlöshet med vilken hela denna
fråga skötts. Forskningen skall inte gå
parallellt med upplysningen. Den skall
gå före och samla ihop det material,
som det sedan skall spridas upplysning
om.

Konsumentinstitutet har redan nu
olika vägar att sprida sin upplysning
— genom som vi alla vet press, radio,
TV, skolor, kvinnoorganisationer etc.
Men en av de viktigaste vägarna är
onekligen dess egen tidskriftsverksamhet.
Där torde väl den lilla tidskrift som
jag nyss nämnde, Råd och Rön, höra
till det viktigaste. I förslaget ingår också
en statlig konsumenttidskrift av modernt
slag. Utredningen, propositionen
och utskottet är eniga om att man bör
starta detta nya tidskriftsföretag, men
inte någon av dessa instanser har gett
ens den avlägsnaste uppfattning om
hur denna tidskrift skall se ut. Till vilka
skall den vända sig? Hur stor upplaga
tänker man sig? Hur skall den se
ut? Hur stor skall den vara till omfånget?
Och först och främst: Hur skall

den finansieras? Tänker man sig annonser
som hjälp för finansieringen,
eller tänker man sig så pass stor upplaga
och så pass hög prenumerationsavgift
att det kan ha någon ekonomisk
betydelse? Eller tänker man sig att finansieringen
uteslutande skall ske med
skattemedel?

Aldrig har väl någonsin i detta land
beslutats om ett tidskriftsföretag, byggt
på så lösa kalkyler — om det nu alls
finns några kalkyler. Ingen enskild tidningsekonom,
om än aldrig så skicklig
och sangvinisk, skulle drömma om att
starta med så vanskliga framtidsutsikter.
Här påminner jag mig osökt historien
om pojken och gråsparven och
pappan. Pojken frågade pappan: Kan
en gråsparv se ut hur som helst? Jag
skulle vilja fråga fru Lindström: Kan
en tidning se ut hur som helst? Det
enda man får veta i det föreliggande
förslaget är redaktionens omfattning,
och den inger verkligen stora betänkligheter
för framtiden. Om det är meningen
att putsa upp den här lilla tidningen,
förstår jag att det räcker med
den föreslagna redaktionen men inte
om vi skall få den goda konsumenttidning
som vi behöver. Statsrådet har
själv en gång varit en mycket skicklig
veckotidningsredaktör och borde veta
vad det arbetet innebär. Men hennes
förslag till bemanning av redaktionen
tycker jag är en undervärdering av
hennes gamla yrke. Inga verkligt kvalificerade
krafter kan man få med en
sådan lönesättning som man här räknar
med i framtiden.

Vad vi kräver i vår motion och vad
som krävs i reservationen är en ordentlig
redogörelse och bärande kalkyler
för att realistiskt kunna bedöma
denna nya tidskrift, vilken jag tycker
är av stort värde och som verkligen
förtjänar att diskuteras. Detta bör kunna
ske så snabbt att vi kan få fram tidningen
till nästa års riksdag.

Jag skulle också vilja säga till statsrådet
Lindström: Kom inte och säg,

86 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

som i debatten i andra kammaren, att
vi vill avslå Ert förslag. Det är nämligen
ingen hederlig debatteknik. Att
vi formellt måste göra det beror på
att det är så oklart formulerat och så
hafsigt tillkommet, att vi måst välja
denna omväg för att verkligen få fram
ett hållbart alternativ. Det är skada att
det alltid skall vara så trassligt med
konsumentupplysning att man aldrig
fått gå rakt på målet. Men det är sannerligen
inte vårt fel.

I vissa avsnitt är propositionen betydligt
snävare än utredningen. Till
dem hör upplysningsverksamheten ute
i landet. Utredningen föreslår särskilda
upplysningscentraler i de tre största
städerna samt i Umeå för, som det heter,
en allmänt inriktad upplysningsverksamhet.
I propositionen har man
slopat landsortsstäderna och behållit
enbart Stockholm. Ingen förnekar att
Stockholm måste vara basen för all
upplysning, men det behövs en spridning
ut över landet med replipunkter
lite varstans. Stockholm har redan nu
en mängd möjligheter som landsorten
saknar. Stockholmarna har tillfälle att
se permanenta och aktuella utställningar,
höra föredrag och bevista kurser i
betydligt större utsträckning än landsortsborna
har, därför att det är så
mycket lättare att få föredragshållare
och kursledare här. Forskningsinstitutionerna
ligger heller inte längre bort
än att man kan få erfarenhet och kunskaper
direkt därifrån. Landsorten är
mycket mera vanlottad och har mindre
resurser, och därför behövs verkligen
de av utredningen föreslagna centralerna
i Göteborg, Malmö och Umeå.

Till sist emotser jag med intresse utskottets
motivering för dess ställning.
Det urvattnade utlåtande som avgivits
kan inte tillfredsställa kammaren. I
synnerhet bör utskottet ha några informationer
att lämna om den för hela
konsumentområdet gemensamma tidskrift
som utskottet förordar i sitt utlåtande.
Jag kan nämligen aldrig tänka

mig att det mäktiga statsutskottet så
aningslöst fallit i den grop som regeringen
grävt åt utskottet. Jag skall be
att få citera: »Det har förutsatts skola
ankomma på den inom upplysningsavdelningen
föreslagna redaktionen att
genom försöksverksamhet utforma en
tidskrift som i möjligaste mån tillmötesgår
anspråken hos en aktiv konsumentopinion.
» Tilltron till enskilda
pressmäns förmåga är verkligen beundransvärd,
och det kan ytterst stå
skattebetalarna dyrt när denna försöksverksamhet
skall betalas. Men förmodligen
finns det säkrare underlag än som
står i utskottets utlåtande, och jag avvaktar
med intresse de kommande inläggen
i denna debatt.

Med dessa ord skall jag be att få
yrka bifall till den reservation som är
avgiven av herr Per Jacobsson m. fl.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, men jag har
inte kunnat undgå att reagera mot ett
avsnitt i direktiven för 1963 års konsumentupplysningskommitté,
som sysslar
med vissa principiella frågor rörande
den statliga konsumentupplysningen,
vilken skall utgöra grunden för den
verksamhet vi nu behandlar. I detta avsnitt
av direktiven säger föredraganden,
statsrådet Lindström, bl. a. följande:
»Den statliga konsumentupplysningen
företräder i första band medborgarkollektivet,
d. v. s. konsumenterna. Den
får därför inte avstå från en för konsumenterna
nyttig information bara för
att denna kan vålla vissa producenter
ekonomisk skada.» Inom parentes vill
jag här i all blygsamhet gärna peka på
att även producenterna hör till medborgarkollektivet
och fordrar vissa hänsyn.

Statsrådet Lindström fortsätter: »Kraven
på noggrannhet och saklighet i den
statliga konsumentupplysningen får inte
komma verksamheten att slå över i ängs -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument frågor,

in. m.

lig och hlek försiktighet. Inom konsumentupplysningen
liksom inom andra
samhöllsaktiviteter och politiken måste
man i viss utsträckning arbeta med relativa
sanningar och på dessa fotade åtgärder,
som får ekonomiska konsekvenser
för enskilda och företag.» Det är
mot talet om dessa relativa sanningar
som jag har reagerat.

Jag har fäst mig vid denna programförklaring
för den statliga konsumentupplysningen
dels till följd av att jag
följer med litet grand i dessa saker i
min civila gärning och dels på grund
av mitt medlemskap i den statliga utredningen
för en ändrad lagstiftning
om illojal konkurrens, där jag också har
snuddat vid samma problem.

Om jag fattat saken rätt har den statliga
konsumentupplysningen närmast
tillkommit som en motvikt mot reklamen.
Man har reagerat mot reklamens
överdrifter och velat sätta något annat
vid sidan därom. Det är dock att uppmärksamma
att reklamen har sina normer,
dels rättsliga, huvudsakligen innefattade
i vår nuvarande lag mot illojal
konkurrens som riktar sig mot oriktiga
uppgifter ägnade att framkalla uppfattningen
om ett fördelaktigt anbud, dels
utomrättsliga, kodifierade i Internationella
handelskammarens »grundregler
för god reklam». Med utgångspunkt från
de senare upprätthåller näringslivets
opinionsnämnd en vakthållning på området,
vilket inneburit en värdefull sanering.

Huvudnormerna för reklamen är reklambudskapets
sanningshalt och rimliga
krav på vederhäftighet, vartill kommer
att reklambudskapet inte får vara
ägnat att vilseleda mottagarna. Sanningskravet
intager alltså här en framträdande
plats. Reklamen är emellertid
en säljfrämjande åtgärd. Den har starkt
subjektiva moment. Reklambudskapet
talar för den egna varan. Reklamen kan
därför inte vara opartisk.

Den officiella konsumentupplysningen
måste utgå ifrån andra förutsättning -

ar än reklamen. Den måste fylla stora
krav på korrekt information och objektivitet.
Till skillnad från reklamen
måste den vara kanske inte helt opartisk
men utgå från objektiva utgångspunkter.
Om man betygsätter eu vara
måste detta ske från absolut objektiva
förutsättningar. Jag erkänner gärna att
här föreligger en känslig fråga, nämligen
om »buy best», en värdering som
mål för konsumentupplysningen. Hur
denna fråga skall lösas under hänsynstagande
till olika intressen ankommer
emellertid på utredningen att klara av.

Men, och det är dit jag vill komma,
man får under inga förhållanden ställa
mindre sanningskrav på konsumentupplysningen
än på reklamen, snarare större.
Den förra måste arbeta så att den
tillvinner sig förtroende inte bara hos
konsumenterna utan även i producentvärlden.
I en blivande ny lag om illojal
konkurrens kommer man för övrigt att
söka utbygga skyddet för allmänheten
mot vilseledande. Nu kommer föredraganden,
statsrådet Lindström, och förklarar
i programmatisk form att konsumentupplysningen
representerar konsumentkollektivet
och måste tjäna dess
intressen i första hand och att det därför
inte kan hjälpas om en eller annan
producent eller säljare lider skada i
sin gärning.

Ja, det låter sig säga, om konsumentupplysningen
nota bene utgår från korrekta
utgångspunkter, men statsrådet
Lindström säger tillika att det inte är
så noga med sanningen. Det räcker med
relativa sanningar. Det är denna förkunnelse
som enligt min mening är så betänklig.
Skall den sätta sin prägel på
verksamheten måste förtroendet till
konsumentupplysningen äventyras. Vad
är en relativ sanning? Innebär detta att
eif uttalande från konsumentupplysningen
måste vara någorlunda sant eller
lagom sant? Jag minns en gång jag
hörde ett tal i Lund av dåvarande rector
magnificus professor Johan C. W.
Thyrén. Det handlade om ordet lagom,

88 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

som han anbefallde till studenternas efterlevnad.
Han tillfogade emellertid:
»Man kan inte vara lagom ärlig.» Man
kan inte heller vara lagom sanningsenlig!
— Var går gränsen till halvsanningar
eller rent av trekvartslögner — för
att spetsa till saken?

Om statsrådet Lindström hade vänt
sig till sin kollega justitieministern hade
hon kunnat få reda på att vårt rättssystem
—- vårt rättssamhälle -— bygger
på en annan sanningsprincip. Den kommer
bäst till uttryck i vår vittnesed, införd
i lagboken, enligt vilken vittnet vid
domstol lovar och svär inför Gud den
allsmäktige och vid hans heliga ord att
säga hela sanningen och intet förtiga,
tillägga eller förändra. Det ligger en avgrund
befäst mellan detta legala sanningskrav
och fru Lindströms relativa
sanningar. Jag frågar: Kan inte en
tjänsteman från konsumentinstitutet,
som i egenskap av vittne inför domstol
skall uttala sig i ett och samma ärende
i vilket han avgivit utlåtande enligt det
här knäsatta sanningsbegreppet, komma
i en något underlig konfliktsituation?

Herr talman! Det finns förvisso inga
absoluta sanningar, men från att erkänna
detta är det långt till att ha den
relativa sanningen som en huvudsaklig
målsättning för en statlig verksamhet
av den typ det här är fråga om. Sanningen,
ingenting annat än sanningen,
måste dock vara ledstjärnan. Denna
sanning får inte bli en relativitetens
nebulösa. Jag hade förstått fru Lindström
om hon i direktiven uttalat sig
ungefär så, att sanningskravet måste
sättas så högt som möjligt men att man
inte alltid kan nå den hundraprocentiga
sanningen. Nu förstår jag henne inte.
Jag vill till sist också peka på den ekonomiska
skada som en på alltför lösa
grunder i fråga om sanningen bedriven
konsumentupplysningsverksamhet kan
vålla enskilda företag och personer vilka
trots allt även de har anspråk på
rättsskydd.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Propositionen nr 91 bygger
ju på konsumentupplysningsutredningens
betänkande. Utskottsmajoriteten
har vid behandlingen av propositionen
och motionerna inte funnit anledning
till några avvikande meningar i
förhållande till vad statsrådet har anfört
i propositionen utan har vid sin
granskning i allt väsentligt kunnat ansluta
sig till de synpunkter som framförts
i denna.

I motionen II: 948 framhåller man
hl. a. betydelsen av att effekten av upplysningen
studeras, att uppmärksamhet
ägnat den rent lokala anknytningen, att
ett utvecklat samspel även med fackoch
yrkesskolor prövas samt att möjligheterna
att meddela orientering om
marknaden på ifrågavarande område
beaktas. Utskottet har understrukit dessa
synpunkter och har föreslagit att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall ge till känna denna uppfattning.

Övriga motioner skall jag inte syssla
med. De har redovisats av de föregående
talarna. Fru Hamrin-Thorells anförande
skall jag inte alls beröra, även
om jag fann att hon utövade en form av
debattkonst, som jag i min ungdom hörde
ute i backar och i tillfällighetslokaler
men som jag aldrig trodde att jag
skulle få höra här. Om något var virrigt,
gäller väl detta om det anförande
som fru Hamrin-Thorell höll här — det
vill jag endast understryka. Man kan
väl inte säga i en mening att ett förslag
är bra och i nästa mening att det är
otroligt dåligt utan att ange var gränsen
går mellan dessa ytterligheter.

Då jag väntar mig att statsrådet Lindström
kommer att närmare belysa föreliggande
spörsmål, vill jag med det anförda,
herr talman, inskränka mig till
att yrka bifall till vad utskottet har föreslagit
i detta ärende.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! De talare som här har
representerat reservanterna har ju bör -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument

frågor, m. m.

jat sina anföranden med att ivrigt betyga
att de anser konsumentupplysningen
viktig ocli betydelsefull. Fru
Hainrin-Thorell började med att gissla
den snålhet som vårt land lägger i dagen
när det gäller att göra uppoffringar
för denna oerhört betydelsefulla
verksamhet. Hon talade om den promille
av budgeten som vi ägnar denna
verksamhet och som är så låg att vi
borde skämmas. Jag skall om en stund
granska hennes egna yrkanden, som innebär
avslag på föreslagna ökningar av
dessa promille.

Det har här anförts av herr Åkerlund
— vilket också underströks av fru Hamrin-Thorell
—- att man skall veta vad
man vill upplysa allmänheten om, innan
man skaffar en stor upplysningsapparat.
Det är klart att det är tillgången
på forskare och provundersökare
samt resultatet av deras arbete
som är avgörande för mängden av det
informationsmaterial som konsumentupplysningen
har att arbeta med. Det
är också klart att det kan förefalla som
om man borde börja med att öka forskningspotentialen
innan man bygger ut
upplysningsverksamheten. Det är den
ståndpunkt som herr Åkerlund här försöker
rida på och som präglar hans
och hans meningsfränders motion och
reservation. Jag skulle kunna ge dem
rätt, om det verkligen förhöll sig på
det sättet att en knapphet på testresultat,
som uppfyller kriterierna på
saklighet och objektivitet, gjorde konsumentupplysningen
tomhänt, om och
när den förstärkes såsom föreslås i
denna proposition och såsom utskottet
tillstyrker.

Men så är ju inte alls fallet! Det
förslag som föreligger syftar endast
till att effektivisera ett upplysningsarbete
som redan pågår i anslutning till
en existerande forskningsverksamhet
av en viss omfattning, något utökad
genom att man mera systematiskt skall
tillvarata forskningsresultat även från
andra håll än från konsumentinstitu -

tets egna laboratorier. Det är inte så,
som fru Hamrin-Thorell här sade, att
konsumentinstitutet lider brist på material
för de publikationer som nu
finns, om man lägger till de resultat
från olika håll som enligt utredningsförslaget
och propositionen skall tas
till vara. Allteftersom det blir en mera
väsentlig utvidgning av forskningsresurserna,
får upplysningsverksamheten
anpassa sitt format därefter.

Det är ingen anledning — såsom sker
i den föreliggande högerreservationen
— att yrka avslag på den föreslagna utbyggnaden
av upplysningsverksamheten
— med undantag av förslaget om
en tjänst som pressombudsman — med
motivering av två ännu pågående utredningar.
Det är inte här fråga om en
hel råd, en mängd, »ett flertal» utredningar,
som herr Åkerlund sade, utan
om två utredningar som arbetar under
rationell arbetsfördelning på de delar
av konsumentfrågorna som ännu inte
är kartlagda. En tredje del — forskningsavdelningen
på konsumentinstitutet
— har just i dagarna lagts under
utredning.

Objektivitetsproblemet i hela dess
vidd, urvalet av fabrikat för tester m. m.
är ju stora och centrala frågor. Men de
hänger inte ovillkorligen samman med
forskningsvolymen och forskningens
inriktning, och över huvud taget behöver
forskningens innehåll inte ha någon
nämnvärd inverkan på upplysningsverksamhetens
organisation.

Det skulle faktiskt föra för långt att
här kommentera herr Gösta Jacobssons
hela vidunderliga anförande om direktiven
till 1963 års konsumentupplysningskommitté,
en fråga som ligger en
smula i marginalen för den konkreta
organisationsfråga som kammaren nu
skall ta ståndpunkt till. Jag tyckte att
herr Jacobssons anförande blottade en
stor okunnighet om hur direktiv tillkommer.
Han föreslog mig att jag skulle
tala med min kollega justitieministern
om vad som menas med »relativa

90 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

sanningar» och dylikt. Det är klart att
alla direktiv antas gemensamt av regeringen
och anmäles i konselj, och jag
tycker att herr Jacobssons oro för »relativa
sanningar» inte bara var tillspetsad
—- som han själv medgav vid något
tillfälle i sitt anförande — utan våldsamt
överdriven. Om han hade läst
direktiven i sin helhet, hade han funnit
så mycket »å ena sidan» och »å andra
sidan» för att nyansera dessa problemställningar,
att han inte hade behövt
hysa denna stora oro. Att säga
att det här skulle ställas mindre sanningskrav
på konsumentupplysningen
än på reklamen, därför att man i direktiven
pekar på det faktum att sanningar
är relativa i tiden — vi lever ju i en
föränderlig värld där teknikens landvinningar
ständigt frambringar nya
produkter och underkänner gamla —
är verkligen att överdriva vad man läser.
Jag tycker att en särskild diskussion
borde ägnas denna fråga och skall
inte fördjupa mig mera i den nu.

Vad det nu närmast gäller är, att
förbättra upplysningen —■ genom att
sprida den längs flera kanaler så att
den når flera människor -— och man
behöver inte i själva redovisningen gå
längre i den ena eller andra riktningen
än man för närvarande gör. Men
om 1963 års konsumentupplysningskommitté,
den Sundquistska kommittén
alltså, skulle utmynna i förord för
längre gående redovisningar av testresultat,
exempelvis med namngivande
av fabrikat o. s. v., behöver inte heller
detta i och för sig resa andra krav på
upplysningsverksamhetens organisation
än för närvarande. Jag måste upprepa,
att storleken av och utseendet på den
organisation, som skall förmedla informationen,
påverkas av informationens
mängd och inte av innehållet. Av detta
följer, att det är mängden av forskning
och undersökningar, som det gäller
att öka, om man vill ge konsumentupplysningen
ett bredare underlag och
ett större register. Och så länge som

största andelen av tillgängligt upplysningsstoff
produceras inom konsumentinstitutet,
är det inte skäl att flytta
bort konsumentupplysningen från dess
närmaste källor. Den möjligheten är
därmed inte avskuren för framtiden.
Utvecklingen kan kanske komma att
verka åt det hållet, men det är inte
aktuellt för närvarande. Jag säger detta
sista med adress till fru Hamrin-Thorell
som här talade för reservanterna bakom
den med 1 betecknade reservationen.
Jag vidhåller vad jag sade i andra
kammaren, att hon och hennes meningsfränder
i verkligheten yrkade avslag
på propositionen. Hon bad mig
akta mig för att säga detta men yttrade
själv i samma andedrag att hon »formellt»
måste yrka avslag och gå denna
»omväg» för att komma till ett resultat.
Hon yrkar alltså avslag på propositionen
om utbyggnad av redaktionen
inom upplysningsavdelningen och
hon gör det under motivering att upplysningsverksamheten
bör få ett eget
fristående organ och att det behövs ett
utförligare material för att kunna bedöma
frågan om en konsumenttidning.
Jag skall strax återkomma till den saken.
Men först vill jag säga mot bakgrund
av all den kritik och allt det
klander som har riktats mot den nuvarande
konsumentupplysningen och
dess bristande resurser — vilket också
fru Hamrin-Thorell började med i dag
— kritik framför allt från folkpartirepresentanter
i riksdagen och i vissa
tidningar — att jag kanske haft rätt att
vänta mig att man skulle välvilligt noterat
det förslag till upprustning av
konsumentupplysningen som föreligger
i denna proposition. Inför både herr
Åkerlund och fru Hamrin-Thorell vidhåller
jag att detta förslag i allt väsentligt
har tillstyrkts av det överväldigande
flertalet remissinstanser. Det är lätt
att som herr Åkerlund räkna upp halvdussinet
remissorgan som talar om
»provisorium» o. s. v. Vi har dock tillfrågat
inte mindre än 55 remissinstan -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument

frågor, m. m.

ser, varav det överväldigande flertalet
givit positiva instämmanden till vad
reservanterna här yrkat avslag på. Inte
minst förvånad blev jag när jag hörde
fru Hamrins överord om detta chockerande
dåligt underbyggda förslag.
Folkpartiets kvinnoförbund — vars utlåtande
jag har framför mig — uttrycker
däremot sin glädje över utbyggnaden
och förstärkningen och finner förslagen
i det stora hela tillfredsställande,
väl utformade o. s. v. När man läser
detta positiva yttrande från fru
Hamrin-Thorells eget förbund och ser
på slutet, att hennes svägerska undertecknat
det, blir man ju lite förvånad
över fru Hamrin-Thorells egna yttranden
i dag.

Vad folkpartiet beträffar förefaller
det som om man nu beredde sig att upprepa
sitt handlingssätt från 1957, då
riksdagen beslöt att staten skulle överta
huvudansvaret för konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen.
Vid det tillfället yrkade folkpartiet avslag
på propositionen och begärde ett
helt nytt förslag påföljande riksdag. Det
fick man inte. Propositionen godtogs av
majoriteten, och under åren efteråt har
folkpartiet nöjt sig med att kräva mera
prestationer av den statliga konsumentupplysningen
och alltid högre anslag än
de av regeringen förordade. Det var i
och för sig en aktningsvärd omvändelse,
som jag inte har någon anledning att
klandra. Men nu återtar man alltså sin
tidigare attityd av allmän välvillighet,
som utmynnar i en hemställan om avslag
på det förslag till ökade personella
resurser som föreligger. Jag tror att den
sortens konsumentvänlighet måste konfundera
allmänheten en hel del och att
folkpartiet rent av kan riskera att allmänheten-konsumenterna
inte tror på
äktheten därav. Fru Hamrin-Thorell har
en olycksalig benägenhet att vilja kasta
ut barnet med badvattnet.

Vidare några ord om forskningsavdelningen,
som fru Hamrin-Thorell anmärkte
på. Det är fullt riktigt att den

inte fått någon nämnvärd förstärkning
i den proposition vars förslag vi i dag
behandlar. Men det var inte heller meningen
med denna särproposition. Vad
man i fjol och i förfjol önskade förbättra
var konsumentupplysningens kvalitet.
Konsumentinstitutets upplysningsavdelning
utsattes för offentliga örfilar
stup i ett. Därför gjordes den till föremål
för en särskilt penetrerande utredning.
Det är dess resultat som redovisas
i proposition nr 91. Sedan kommer
turen till konsumentvaruforskningen.
Den skall i en andra etapp kartläggas
och analyseras på samma sätt som konsumentinstitutets
första hälft nu.

Slutligen några ord om konsumenttidskriften.
Reservanterna bakom reservation
1 vill ha mera material beträffande
det planerade innehållet och
förslag till nästa års riksdag om tidningens
omfång, finansiering, arten av dess
läsekrets etc., etc. Här fick jag en
komplimang i förbifarten av fru Hamrin-Thorell.
Hon kallade mig en skicklig
veckotidningsredaktör, som inte
borde ställa så stora krav på journalister
som att planera en ny tidskrift så
självständigt. Jag har i propositionen
medvetet låtit bli att gå in på de olika
praktiska förutsättningarna för en tidskrift.
De sakkunniga, som i sig inneslutit
även förste ombudsmannen i
Svenska journalistförbundet, har skrivit
så mycket mera om den planerade
tidskriftens inriktning och uppläggning.
Fru Hamrin-Thorell — som givetvis
läst betänkandet? — måste ha sett att
det står mycket om detta där. Den erfarenhet
som jag har haft som tidningsutgivare
i 15 år säger mig att det är ett
fackmannajobb att planera en tidning
och att man inte bestämmer hur en tidning
skall se ut i ett kollektiv som riksdagen.
Jag menar därför att det bör bli
den nya förstärkta redaktionens uppgift
att planera, att pröva sig fram —
inte inom några lösa ramar som gör att
skattebetalarna råkar illa ut, som fru
Hamrin-Thorell antydde, utan inom ra -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid
frågor, m. m.

men för de finansiella resurser som
riksdagen här ställer till förfogande för
försöksverksamheten. Jag är själv inte
övertygad om att alla de önskemål som
framgått av enkäter och remissvar i detta
halva hundratal remissvar är värda
att förverkligas och kan göra tidskriften
tillräckligt bärkraftig. Därav kommer
att jag har skrivit kort och lite
kärvt i propositionen att man bör pröva
sig fram. Hela riksdagen kan inte vara
med om att pröva sig fram i ett sådant
fackmannajobb. Vad vi begär av riksdagen
är fullmakt att försöka finna former
för en konsumentupplysning som
flertalet efterfrågar.

Det är möjligt, att jag i den stora floran
av anmärkningar, som har presterats
här, har gått förbi några som jag
skulle ha önskat komma ihåg. Jag får
kanske återkomma till dem senare. Jag
skall inte förlänga detta anförande, herr
talman. Intet av vad som sagts här ger
anledning att skjuta framför sig de ställningstaganden
som utskottsmajoriteten
inbjuder riksdagen att ta i dag, och jag
tillåter mig såsom ledamot av denna
kammare att yrka avslag på båda reservationerna
och bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag vidhåller att principerna
för den statliga konsumentupplysningsverksamheten
har grundläggande
betydelse för det ärende som
vi i dag behandlar. Därför har jag tilllåtit
mig att ta till orda och reagera
emot fru Lindströms formuleringar och
hennes bekännelser till de relativa sanningarna
som ledstjärna för verksamheten.

Jag har läst direktiven i deras helhet
mycket noga, fru Lindström. Jag
har i stort sett intet att erinra. Jag har
observerat dess uttalanden »å ena sidan»
och »å andra sidan», men jag har
trots detta inte kunnat undgå att fästa
mig vid det övertramp som har gjorts

statens institut för konsument i

fråga om bekännelsen till de relativa
sanningarna. Att sanningen är föränderlig
i tiden är riktigt, men så står
det inte i direktiven utan det är något
helt annat som man syftar på när man
lägger de relativa sanningarna vid den
aktuella tidpunkten till grund för hela
verksamheten.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Med adress till fru
Hamrin-Thorell och mig säger statsrådet
att 55 remissinstanser har tillstyrkt
förslagen om upplysningens utbyggnad.
För min del vill jag säga att jag
inte på något sätt har gått in på den
frågan. Jag har inte gjort några anmärkningar
gentemot utformningen avförslagen
till utbyggnad. Vad jag däremot
har sagt är att samordningen mellan
å ena sidan de pågående utredningarna
och å andra sidan de förslag
som här föreligger inte är den bästa
och har heller inte vunnit anklang hos
remissinstanserna. Jag skall tillåta mig
att citera ur statsrådets egen proposition
nr 91, där det står följande: »Så
gott som samtliga remissinstanser har
i princip ställt sig positiva till de praktiska
förslag till effektivisering av den
statliga konsumentupplysning som utredningen
lagt fram i sitt betänkande.»
Ja, därom råder ingen olikhet i uppfattningen.
Vidare anföres: »Konsu mentrådet,

KF, Kooperativa kvinnogillesförbundet,
LO, Slöjdföreningen, in. fl.
anser dock att med hänsyn till nu pågående
utredningar inom samma område
den av utredningen föreslagna organisationen
snarare bör betraktas som
ett provisorium än som en slutlig lösning
av problemet.

Industriförbundet, Köpmannaförbundet,
standardiseringskommissionen, varudeklarationsnämnden
och Grossistförbundet
anser, att utredningens omorganisationsförslag
tills vidare inte bör
föranleda någon åtgärd.» Det är precis
den mening som reservanterna har
gjort till sin.

Onsdagen den 20 maj 19<>I fm. Nr 25

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsument

frågor, m. m.

En sak till om upplysningens storlek
och mängden av upplysningsverksamhet.
Om jag har förstått statsrådet Lindström
rätt så säger hon att upplysningen
för närvarande är underdimensionerad
i förhållande till befintliga forskningsresultat.
Ja, det är en fråga som
jag för min del har svårt att bedöma,
men såvitt jag förstår måste det betyda
att man bör avvakta nu pågående
utredning om konsumentvaruforskningen.
Då denna utredning väl kan antagas
komma att lägga fram förslag syftande
till en breddning av denna forskningsverksamhet
så måste det väl betyda
att den upplysningsorganisation som
redan nu är i anspråktagen av befintliga
forskningsresultat inom några få år
måste visa sig vara alltför liten i förhållande
till nya forskningsresultat som
är att emotse.

Om jag har rätt uppfattat detta styrker
det mig i min uppfattning att denna
fråga kunde ha varit bättre samordnad.

Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Utöver en älskvärdhet
mot mig personligen hade herr Svensson
som utskottets talesman intet annat
att komma med än att utskottet har
kunnat godtaga propositionen. Men det
står ju »Kvinder bag barn» den här
gången, så han behövde inte vidare ta
någon ställning. Att påstå att motionärerna,
reservanterna och folkpartiet
över huvud taget inte vill ge konsumentupplysningen
de erforderliga resurserna
därför att vi vill skjuta på denna
fråga ett halvt år för att få den bättre
realiserad och få bättre ekonomiska
kalkyler för vårt ställningstagande är
inte någon värdig dehatteknik från
statsrådet Lindströms sida. Vi har aldrig
röstat ner något förslag som verkligen
har varit väl underbyggt. Vi har
tvärtom ständigt lagt fram motioner om

förbättringar på konsumentinstitutets
verksamhetsområde.

Det är inte fråga om att riksdagen
skall ta ställning till det praktiska arbetet
med tidskriften. Det är för resten
mycket intressant att läsa utredningens
förslag, och jag tror visst att tidskriften
blir bra när förslagen realiseras. Vad
man främst efterlyser är kalkyler i fråga
om finansieringen. När nu finansministern
är inne i kammaren skulle
jag vilja fråga om finansministern, som
förmodligen har diskuterat saken med
statsrådet Lindström, är villig att betala
räkningen när den en gång läggs
fram. Riksdagen har nämligen ingen
möjlighet att nu bedöma vilken spridning
en sådan bär tidskrift kan få och
vad den kommer att kosta. Jag har aldrig
hört talas om att man startar en tidning,
innan man har bestämt sig för hur
den skall finansieras. Vi har aldrig tänkt
oss att riksdagen skall bestämma om
detaljerna i tidningsföretaget, men några
flera uppgifter bör den få innan den
tar ställning.

Till sist måste jag tala om för statsrådet
Lindström att hon inte ens hade
rätt när det gäller den som skriver under
folkpartiets kvinnoförbunds uttalande.
Det var inte min svägerska, utan
min syster. Men jag kan inte stå för allt
vad hon säger. Vad jag har fört fram
i motionen är min egen men också riksdagsgruppens
uppfattning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill säga till fru
Hamrin-Thorell att hon inte bör göra
frågan om tidskriften konstigare än den
är. Vad utredningen enligt betänkandet
åsyftar är ju ingenting annat än en populariserad,
moderniserad och successivt
utbyggd publikation — Råd och
Rön — med eller utan detta namn. Råd
och Rön har enligt den allmänna meningen
förbättrats mer och mer under
senare tid, och om konsumentinstitutet
får ytterligare personal kan innehållet

94 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

differentieras mer och göras lättillgängligare,
vilket tycks vara ungefär vad
de sakkunniga har tänkt sig.

Jag tror inte att fru Hamrin-Thorell
behöver ängsla sig för kostnaderna. Här
fastställer vi en ram för vad saker och
ting får kosta. Lönekostnaderna för tidningen
gäller den redaktion som tillsättes
genom beslut här och alltså betalas
med allmänna medel. Materialet
blir gratis forskningsresultat från konsumentinstitutet
plus, som vi hoppas,
även från halvstatliga och privata organ.
Vi har tillgång till fackmän som
säkert lika bra som fru Hamrin-Thorell
och jag har möjlighet att göra bärkraftiga
kalkyler och försiktigt pröva sig
fram.

Fru Hamrin-Thorell och herr Åkerlund
säger med en mun att detta är ett
provisorium och att de därför avstyrker.
Herr Åkerlund räknar upp en rad
remissinstanser som han så att säga ställer
på sin sida. Han sade uttryckligen i
sitt första anförande att dessa remissinstanser
i grund och botten har samma
uppfattning som han, men hans uppfattning
är ju att vi inte nu skall bygga
ut upplysningen, och det är icke remissinstansernas
uppfattning. Även de
som talar om de föreslagna åtgärderna
som ett provisorium inför en framtid
med en oerhört mycket kraftigare dynamik
i konsumentupplysningen än vi
har i dag vill nämligen ingalunda avstyrka
utredningens förslag, utan de tillstyrker,
och åtskilliga av dem tycker
t. o. m. att förslaget inte ger tillräckliga
resurser. Man hamnar alltså i helt olika
slutsatser, och det är inte korrekt debatteknik,
för att använda fru HamrinThorells
formulering, att räkna upp en
rad remissinstanser såsom medlöpare
till ens egen uppfattning, när de hamnar
i rakt motsatta rekommendationer.
Jag är alltjämt förvånad över fru Hamrin-Thorells
och den folkpartistiska
riksdagsgruppens — som hon nu sade
sig representera — negativism mot den
föreslagna utbyggnaden av resurserna.

Fru Hamrin-Thorell har vid flera tillfällen
tidigare uppträtt som konsumentupplysningens
vapendragare, vilket hon
också erinrade om nyss. I fjol och förrfjol
kritiserade hon med vasshet att
konsumentupplysningen inte hade tillräckliga
resurser och hennes första anförande
i dag började i samma trallSamtidigt
som hon i fjol anmärkte på
att jag varit för hastig i vändningarna
när jag tillsatte den utredning, vars förslag
ligger bakom den proposition vi
nu behandlar, medgav hon — det var
den 17 april i fjol — att hon tidigare
misstagit sig. Jag citerar ur riksdagsprotokollet
vad hon då sade: »Jag villi
anslutning härtill gärna säga att den
kritik som från vårt håll då riktades
mot förstatligandet var till viss del orättvis.
Jag kan inte finna att staten har
lagt någon kall hand på vare sig forskning
eller upplysning. Däremot har vi
fått rätt i att erforderliga resurser inte
har ställts till förfogande, vilket man
hade anledning att befara redan då förstatligandet
skedde.»

Nu vill hon inte själv vara med om att
skapa erforderliga resurser nästa budgetår.
Det är verkligen förbryllande.
Vågar jag hoppas på att fru HamrinThorell
nästa budgetår erkänner att hon
även denna gång har misstagit sig?

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Jag vill bara till fru
Hamrin-Thorell säga att jag hade tillfaller
att ta ställning till denna fråga
under utskottsbehandlingen, så att det
var inget medlöperi från min sida.

Vidare vill jag säga till fru HamrinThorell
att eftersom ingen av dem som
deltog i femte avdelningens behandling
av frågan finns under reservationen vittnar
väl inte detta om något större intresse
för reservationen från det hållet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Frågan gäller inte här
om man vid den ena riksdagsbehand -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm. Nr 25 9i>

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

lingen kritiserar en sak och vid den
andra riksdagsbehandlingen inte gör
det. Det beror ju helt på vad frågan
gäller. Kritiken förra gången gällde ett
ställningstagande till en helt annan sak,
nämligen hur konsumentinstitutets resurser
skulle användas. Därför kan man
inte med rimlighet och rättvisa ta den
slingriga väg som denna olycksaliga
konsumentupplysning nu vandrat till
intäkt för ett påstående att vi över huvud
taget inte vill ställa resurser till
förfogande. Frågan är hur dessa resurser
skall användas. Statsrådet Lindström
har fel i sitt bedömande av vår
vilja att medverka till en utökad konsumentupplysning.

Jag skulle vilja fråga kammarens ledamöter:
Om det läggs fram ett förslag
som är föga ekonomiskt klarlagt och
där man får veta väldigt litet om på
vilket sätt pengarna skall användas, är
det då inte vår vana att fråga efter ekonomiska
kalkyler och begära upplysningar
om vad det hela kommer att
kosta och om de anslag som vi beviljar
verkligen kommer att begagnas på bästa
möjliga sätt? Jag kan inte förstå att
man inte skulle ha rätt att lägga samma
ekonomiska synpunkter på en proposition
som kommer från statsrådet
Lindström. Det är vad vi här har gjort.

Sedan måste jag till slut om den omdebatterade
tidskriften säga, att ifall
det är Råd och Rön som skall piffas
upp litet grand med de föreslagna medlen
tycker jag inte att det är mycket
att diskutera om. Då är jag alldeles
lugn för att skickliga pressmän kan göra
den trevlig och rolig. Men det har
inte varit fråga om det nu, utan om att
skapa, vilket också utredningen tänkt
sig, en stor modern tidskrift med ett
sådant innehåll att folk verkligen läser
artiklarna. Statsrådet Lindström vet
lika bra som jag att det inte tjänar något
till att skriva artiklar om man inte
skriver dem på ett sådant sätt att folk
har intresse av att läsa dem — sedan
må tidskriften vara hur sakligt bra och

fin som helst. Jag trodde att det var
dithän som statsrådet såväl som vi andra
siktat.

I fråga om punkterna I och II, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av fru Hamrin-Thorell, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Åkerlund, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av fröken Andersson
m. fl. anförda reservationen, såvitt nu
vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till fru HamrinThorells
yrkande.

Herr Åkerlund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

96 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Ang. organisationen av upplysningsavdelningen vid statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 117 punkterna I och II antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontroproposition
i nämnda votering antagits den av
fröken Andersson m. fl. avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ja —41;

Nej —31.

Därjämte hade 69 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 117 punkterna
I och II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösteran
hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 42.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten III
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, såvitt nu vore i fråga;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 117 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkten IV hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten V förekomna yrkandena propo -

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

Ang. riktlinjer för biståndsexperters anställningsvillkor

sitioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av fröken Andersson in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
denna del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. riktlinjer för biståndsexperters
anställningsvillkor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för biståndsexperters anställningsvillkor,
in. in.

I propositionen nr 145 hade Kungl.
Maj it, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den It)
april 1904, föreslagit riksdagen att 1)
godkänna av föredragande statsrådet i
statsrådsprotokollet framlagda förslag
till riktlinjer för anställningsvillkor för
experter inom bilateral teknisk biståndsverksamhet;
2) godkänna i statsrådsprotokollet
framlagda grunder för
en friare lönesättning för sådana experter
samt 3) bemyndiga Kungl. Maj:t
att meddela de föreskrifter och vidtaga
de åtgärder i övrigt, som erfordrades
för förslagens genomförande med verkan
från och med den 1 juli 1904 ävensom
meddela erforderliga övergångsbestämmelser.

I propositionen hade bland annat
framlagts förslag till riktlinjer gällande
anställningsvillkor m. in. för experter
inom bilateral teknisk biståndsverksamhet.
Förslaget innebar tillämpning av
avtalsform för expertanställningarna.
Vidare hade förordats en fri lönesättning.
De framlagda riktlinjerna innelmro
i övrigt en så långt möjligt genomförd
anpassning av experternas löneoch
anställningsvillkor till vad gällde
för andra statstjänstemän, särskilt inom
utrikesförvaltningen.

4 Första kammarens protokoll 19Gi. Xr 25

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) godkänna i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för
den 10 april 1904 framlagda förslag till
riktlinjer för anställningsvillkor för experter
inom bilateral teknisk biståndsverksamhet; 2)

godkänna de i statsrådsprotokollet
framlagda grunderna för en friare
lönesättning för sådana experter;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som erfordrades för
förslagens genomförande med verkan
från och med den 1 juli 1964 ävensom
meddela erforderliga övergångsbestämmelser.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson, som doek ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall bara be att i
korthet få motivera den blanka reservation,
som jag har fogat till detta utskottsutlåtande.
Den fråga jag vill beröra
gäller bl. a. tillgodoräkning av tid
för löneklassuppflyttning och tjänstledighet
för experttjänstgöring inom exempelvis
N1B.

Jag vill precisera hur jag har fattat
innebörden av ett uttalande av statsrådet
på sid. 56 i propositionen. Statsrådet
säger där: »I likhet med utredningen
finner jag det vara angeläget
att jämväl icke-statliga arbetsgivare så
långt möjligt beaktar de riktlinjer, som
utredningen föreslagit i fråga om beviljande
av tjänstledighet och tillgodoräkning
i lönehänseende.» Statsrådet
hänvisar i sammanhanget till vad kommunförbunden
vid remissbehandlingen
anfört i delta ärende. Förbunden —
yttrandet finns återgivet på sid. 43 i
propositionen — »förklarar sig beredda
att rekommendera sina medlemmar
att i den utsträckning så kan ske utan
åsidosättande av kommunernas egna be -

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Om åtgärder mot diskriminering av ras- och
rättigade intressen bevilja sina tjänstemän
ledighet för anställning eller uppdrag
inom den verksamhet, som administreras
av NIB».

För att ingen skall missförstå mig
vill jag tillägga att jag är helt enig i
sak med statsrådet om att man bör vara
så generös som någonsin är möjligt
när det gäller att i detta sammanhang
bevilja vederbörande tjänstledighet på
fördelaktiga villkor.

Nu är denna fråga inte behandlad i
utskottsutlåtandet, och jag vill därför
bara betona att statsrådets uttalande
inte får anses vara något slags principbeslut,
som man kan hänvisa till för
att motivera t. ex. ett åläggande för privata
företagare att ge ledighet på vissa
villkor.

.lag har, herr talman, velat göra dessa
reflexioner i detta sammanhang men
ber i övrigt att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 52, med föranledande av väckt
motion i anledning av riksbankens diskontohöjning
den 30 januari 1964, såvitt
motionen hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 54, i anledning av väckt motion
angående beskattningen av avverkning
av skog, in. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om åtgärder mot diskriminering av rasoch
minoritetsgrupper i Sverige

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av väckta motioner om åtgärder mot
diskriminering av ras- eller minoritetsgrupper
i Sverige och om undersökning
av zigenarnas situation.

minoritetsgrupper i Sverige
I de likalvdande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:34, av fru Segerstedt IViberg, och
11:42, av herr Hamrin i Kalmar, hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning''
om åtgärder för att förekomma diskriminering
av ras- och minoritetsgrupper
i Sverige med uppgift att bland annat a)

undersöka lämpligheten och möjligheten
att inrätta en statlig nämnd,
helst med parlamentariskt inslag och
förslagsvis knuten till socialstyrelsen,
för att motverka diskriminering av raseller
minoritetsgrupper och för att stävja
tendenser till sådan diskriminering
varhelst denna förekomme genom att
efter anmälan eller på eget initiativ företaga
utredningar och publicera dem
samt genom andra lämpliga förslag förhindra
användandet av nedsättande benämningar,

b) överväga lagstiftning om straffsanktionerat
förbud att på grund av
vissa personers grupptillhörighet avvisa
dem från restaurang, biograf och
liknande inrättning som stode öppen
för allmänheten,

c) föranstalta om snabbutredning av
zigenarnas behov av förbättrad vuxenundervisning,

d) verka för att Uen allmänna förklaringen
om de mänskliga rättigheterna
liksom förklaringen om avskaffande
av alla former av rasdiskriminering
uppmärksammades och bleve spridd i
skolorna.

I en likaledes till utskottet hänvisad
motion 11:421, av fru Sjövall, hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla, att socialpolitiska
kommittén måtte få i uppdrag
att genomföra en undersökning av zigenarnas
situation samt att framlägga de
förslag om åtgärder, vartill undersökningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

Onsdagen den 20 mai 1904 fm.

Nr 25

Om åtgärder mot diskriminering av ras- och minoritetsgrupper i Sverige

att de
11:42 samt motion 11:421 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson, Carlsson i Huskvarna
och Harnrin i Kalmar, vilka ansett,
att utskottet på anförda skäl bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
de likalydande motionerna 1:34 och
II: 42 och i anledning av motion II: 421,
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning om åtgärder för att förekomma
diskriminering av ras- och
minoritetsgrupper i Sverige samt att
motionen II: 421 i övrigt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
är överens med oss motionärer
då det gäller att ta avstånd från
varje form av rasdiskriminering. Vi
motionärer har också skäl att vara
tacksamma för den omsorg, varmed utskottet
har behandlat vår motion. Däremot
kan jag inte värja mig från intrycket
att utskottet inte drar konsekvenserna
av sin egen positiva inställning.
Utskottet är förvånande nog i
stället tämligen belåtet med förhållandena
som de är och finner att fler utredningar
och undersökningar inte behövs.
Ändå förekommer ju ständigt nya
uppgifter, som tyder på att allt ingalunda
är väl beställt och att zigenarna
inte har någon instans att vända sig till.

Vårt förslag går ut på att en nämnd
skall tillsättas, som bevakar de utstöttas
intressen. Vi har vidare önskat att
man undersöker, i vad män det skulle
vara möjligt förbjuda att någon avvisas
från en restaurang eller annan lokal pa
grund av tillhörighet till en viss grupp
eller ras. Vi vill också ha en snabbutredning
av frågan om de vuxna zigenarnas
undervisning, eftersom förhållandena
här verkligen är otillfredsställande.
Kan man t. ex. tänka sig någonting
mera groteskt än historien om den
zigenare som fick yrkesutbildning men

41 Första kammarens protokoll I96''i. Nr

sedan inte kunde få anställning eftersom
han var analfabet? Det förefaller
närmast som om man ytterligare ville
betona det befängda i mannens situation,
då han gjordes till s. k. arkivarbetare
och fick bära böcker, jag tror det
var på kungl. biblioteket. Denne man,
som alltså inte genom vårt svenska samhälle
fått tillgång till böckernas värld,
skulle dock tillbringa en stor del av sin
tid bland böckerna.

Vi har under och efter kriget lärt oss
varthän rasfanatism kan föra. Vi tänker
väl då främst på judarnas och negrernas
öden, men hur många av oss
offrar egentligen tankar på att också
zigenare mördades under kriget? Tusentals
av dem försvann i Auschwitz.
Ingen av oss räknar med att något sådant
kan hända här, och det bör vi väl
ha rätt att tro, men vad vi sällan tänker
på är att krigets händelser måste
ha ökat känslan av otrygghet bland zigenarna
överallt i Europa.

Till försvar för vår passivitet — för
att inte säga vårt bristande intresse —
anförs ofta att zigenarna vill ha det
ungefär som de nu har det. De vill fortsätta
sitt kringflackande liv, brukar det
heta. Riktigare är nog, förefaller det
mig, att erkänna att man inte vet huruvida
de valt sitt kringflackande liv
av fri vilja eller av tvång. Jag säger detta
med tanke på den samling zigenardikter
som just utkommit. Dikterna låter
ana en kultur, som visserligen är
oss främmande men därför inte saknar
intresse. De ger också en bild av en
värld, som ingalunda är så sorglös som
vi gärna vill föreställa oss. Tvärtom talar
dikterna sitt tydliga språk om hemlöshet,
längtan, rädsla och ångest. För
att citera ett kort avsnitt:

•lag har aldrig bott i hus,
och om vintern fryser jag.

Men vid den varma spisen
sitter bonden skönt,
jag lever här, och jag lever där
som den stackars musen
och sen när döden kommer
så hittar man mig någonstans.

100

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Om åtgärder mot diskriminering av ras- och minoritetsgrupper i Sverige

Inte är det någon glädje över det
kringflackande fria livet som den dikten
ger uttryck åt. Uttryckt i vardagliga
ord lever mitt ibland oss 950 zigenare,
av vilka ett stort antal inte äger
fulla medborgerliga rättigheter. Deras
belägenhet har uppmärksammats till fullo
först på senare år. Mycket har gjorts
— det skall villigt erkännas — för att ge
dem bättre levnadsvillkor, men fortfarande
kan cirka hälften av zigenarna
inte läsa, fortfarande går ett stort antal
zigenarbarn inte i skolan, fortfarande är
zigenarnas hälsotillstånd avsevärt sämre
än flertalets i landet. Det hårda livet
i tälten, som vi så gärna vill romantisera,
har givit dem reumatiska sjukdomar,
hjärtlidande, en mängd kroniska
besvär och allmänt nedsatt kondition.
Men när bostäder ställs i ordning
åt zigenarna, samlas andra svenskar till
protest. Hör bara:

»Vad det betyder för oss att zigenarna
permanent bosättes inpå våra husknutar
ligger i öppen dag. Våra fastigheter
kommer inte att bli eftersökta i
framtiden, vilket blir liktydigt med en
värdeförsämring som kan räknas i åtskilliga
tusen kronor. Detta betraktar
vi som ett slag i ansiktet, ett utdömande
av en straffskatt som utan hänsyn
påföres arbetsamma och lojala medborgare.
»

Den skrivelsen kominer från en
svensk kommun. Det finns flera sådana,
och det besynnerliga är kanske inte
just skrivelserna men att vår reaktion
så ofta uteblir. Pressen slår vanligen
larm när den får vetskap om förhållanden
av detta slag, men det är inte alltid
zigenarna får kontakt med någon
tidning. Nog skulle de behöva en instans
som de visste bevakade deras rättigheter
som svenska medborgare. Under
nuvarande förhållanden kan man
nog vara säkrare på att vi reagerar
mot rasförföljelser i andra länder än
på att vi reagerar när de inträffar inpå
våra husknutar. Det beror på vår okunnighet,
sägs det i ett remissyttrande.

Det har sagts, herr talman, att vi som

vill åstadkomma förändringar bör ge
oss till tåls. Man anser att förändringarna
kommer och att zigenarnas anpassning
i samhället pågår, men samtidigt
får vi höra att deras fulla anpassning
till vår kultur torde komma att
dröja åtminstone till dess en ny generation,
fostrad i våra skolor och utbildningsanstalter,
hunnit växa upp. Den
förklaringen blir ju endast till vackra
ord på papperet, om man inte gör större
ansträngningar än nu. Det stora problemet
utgörs ju av just analfabetismen
och svårigheterna för zigenarna att få
utbildning och att accepteras som bofasta.

Vi kan alltså inte ge oss till tåls. Vi
vet att okunnighet föder skräck och att
skräck isolerar. Jag hoppas därför att
vad som sägs i utskottsutlåtandet angående
förklaringen om de mänskliga rättigheterna
och om förklaringen mot
rasdiskriminering skall tas som en uppmaning
till en undervisning med sikte
på att bekämpa varje form av gruppoch
rasdiskriminering i Sverige.

Låt mig sedan, herr talman, få säga
några ord om vår begäran om en snabbutredning
av undervisningen av zigenarna.
Här finns olika möjligheter. Man
kan välja folkhögskoletanken, men man
skulle också kunna ta TV-undervisningen
i bruk. Egentligen är det underligt
att TV inte redan tagits i bruk för detta.
På andra håll i världen går man
ofta fram den vägen. Genom undervisning
via TV kan man lära analfabeter
av olika slag inte bara att läsa, skriva
och räkna, utan genom TV:s hjälp går
det också att göra undervisningen mera
lustbetonad, att ge framför allt de vuxna
eleverna en tillfredsställande känsla
av att vara medborgare i det moderna
samhället. Jag är övertygad om att
det svenska Unesco-rådet kan stå till
tjänst med många upplysningar om hur
framgångsrika erfarenheterna i detta
avseende är i andra länder.

Remissinstanserna är samtliga välvilliga
mot zigenarna, men på samma gång
sägs att det är svårt att anpassa dem

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 25

101

Om åtgärder mot diskriminering av ras- och minoritetsgrupper i Sverige

i samhället, så länge de förblir analfabeter.
Det kan inte få räcka med detta
välmenande konstaterande, som är
utan effekt. Vi har, herr talman, så
länge låtit zigenarna tillfredsställa våra
diffusa drömmar om ett fritt och sorglöst
vandringsliv, att det är på tiden
att vi tillmötesgår dem i deras behov
att få betraktas som fullgoda svenska
medborgare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27.

Häri instämde herr Peterson, Eric
Gustaf, (fp).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
målade en ganska mörk bild av zigenarnas
situation. Om det skulle vara
hela sanningen vore det pinsamt. Jag
tycker att hon för litet betonade den
aktivitet och den utveckling som sker
på detta område och som gör det berättigat
att dra vissa mera positiva slutsatser.

Motionerna har tagit upp två grupper
av frågor, nämligen dels zigenarnas
ställning och dels hur man skall bekämpa
tendenser till rasdiskriminering
i vårt land. Det kan naturligtvis inte
råda någon oenighet i sakfrågan. Rasdiskriminering
är avskyvärd, var den
än förekommer, en vämjelig form av
mänsklig intolerans.

I vårt land finns en stark och levande
opinion mot diskriminering. Varje
fall som kan påvisas och blir känt väcker
uppmärksamhet och föranleder stor
publicitet. Press, radio och TV är energiska
väktare som slår larm och kritiserar
när fall av rasdiskriminering blir
kända.

På senare tid har ett större medvetande
uppstått i opinionen just i fråga
om rasdiskriminering. Därtill har också
medverkat att svenska folket självt
genom sitt reseliv lär känna främmande
folk och raser samt att allt fler utlänningar
kommit in i vårt arbetsliv.

Främlingskapet har härigenom minskat,
toleransen och förståelsen ökat.
Det finns fog för utskottets påstående
att en allt större förståelse har uppstått
i vårt land för olika rasers och
minoritetsgruppers problem och att det
är en utveckling av positiv art.

Läget är självfallet inte helt tillfredsställande,
och det kan ifrågasättas om
det helt går att utplåna varje tendens
till rasdiskriminering eller minoritetsagg.
Skolans och massmedias insatser
är och förblir värdefulla och behövliga.
Det behövs fortsatt vakthållning,
upplysning och reaktion varje gång någon
form av rasdiskrimnering kan påpekas.

I en av motionerna begärs utredning
om en särskild statlig nämnd, som skulle
övervaka och ta initiativ vid fall
av rasdiskriminering. Vidare begärs
skärpt lagstiftning med straffsanktionerat
förbud mot att avvisa folk från
offentlig lokal av rasskäl. Utskottet har
icke övertygats om behovet av sådana
åtgärder. Jag tror inte det är särskilt
effektivt eller påkallat med en statlig
nämnd för sådana fall. Den har också
genomgående avstyrkts av remissinstanserna
liksom av utskottet. Det har
för övrigt hävdats av socialstyrelsen,
att en sådan nämnd skulle kunna få
en motsatt och ogynnsam verkan. Den
bästa opinionsnämnden är och förblir
massmedia och skolans insatser för att
bekämpa rasdiskriminering och mänsklig
intolerans.

Redan nu finns i lagen — såväl
strafflagen som tryckfrihetsförordningen
— regler som gör det möjligt att
beivra fall av smädelse, förtal och hotelse
mot folkgrupp av annan härstamning
eller trosbekännelse.

Vi har i vårt land knappast så starka
tendenser till ras- och minoritetsdiskriminering
att det utgör skäl för utbyggnad
av denna lagstiftning.

I den andra delen av motionerna liksom
i reservanternas förslag har zigenarnas
ställning upptagits. På den punkten
målade fru Segerstedt Wiberg en

102

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Om åtgärder mot diskriminering av ras- och
relativt dyster bild. Själva motionskravet,
i den del som fru Sjövall har tagit
upp i sin motion, om en snabb utredning
har reservanterna frånfallit.

f.åt mig erinra om att en effektiv insats
sker genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg. Zigenarnas bostadsfråga
håller på att lösas, vilket framgår av
uppgifter i utskottets utlåtande. Vi har
för närvarande 950 zigenare i vårt
land. Under åren 1940—1900 fick 300
av dem fast bostad. Under åren 1900—

1963 ordnades bostäder åt ytterligare
500 personer. Sedan dess har ytterligare
ett antal fått bostäder. I dag är det
endast ett fåtal zigenare som vistas i
läger. De övriga är bofasta.

Lösningen av zigenarnas bostadsfråga
är, såsom betonas i arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande och understryks i
Zigenarsamfundets uttalande, nära förestående.
I övrigt sker också framsteg
när det gäller arbetsmarknad, skolgång
och de andra problem som är aktuella
för zigenarna. Men dessa problem har
i så hög grad varit beroende av bostadsfrågans
lösning att man först när
den är löst kan med framgång angripa
zigenarnas problem i fråga om skolgång,
analfabetism och inplacering i
arbetslivet.

Det har skett en stor undersökning
av zigenarbefolkningen i stockholmsområdet
av doktor John Takman på
initiativ av arbetsmarknadsstyrelsen.

En liknande undersökning pågår f. n.
för den övriga delen av zigenarbefolkningen
i vårt land. Man undersöker
varje fall individuellt, och vi kan därigenom
få en grundval för effektiva åtgärder
i fortsättningen. Det är ett svårt
och tidskrävande arbete, och det ligger
i sakens natur att de sista fallen är de
som är svårast att inpassa i samhället.

Varje anpassning måste självfallet förutsätta
zigenarnas egen, frivilliga medverkan.

När denna kartläggning har skett
kan man slutgiltigt lösa kvarvarande
problem. Till dem hör självfallet analfabetismen,
säkerligen det svåraste. Be -

minoritetsgrupper i Sverige
hovet av effektiv undervisning för vuxna
har med rätta understrukits av fru
Segerstedt Wiberg. Jag måste liksom
utskottet gjort lita på skolöverstyrelsens
och arbetsmarknadsstyrelsens uttalanden
i dessa frågor, när de understryker
de möjligheter som står till
buds och den aktivitet som pågår. Det
är angeläget att denna aktivitet fortsätter
liksom åtgärder från övriga berörda
myndigheter. Det gäller inte bara
zigenarbefolkningens, främst de återstående
lägerboende zigenarnas undervisning
och deras problem i arbetslivet,
det gäller över huvud taget varje tendens
till rasdiskriminering som föreligger
vårt land. I det fallet finns
självklart ingen oenighet i Sveriges
riksdag.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Möller tyckte att
jag målade en för mörk bild. Jag skulle
önska att han hade rätt i sitt påstående,
men det förekommer tyvärr alltför ofta
uppgifter om olika uttryck för rasdiskriminering.
Det behöver man bara läsa
i tidningarna om. Samma dag stod
t. ex. att läsa dels om den s. k. tattarfliekan,
som inte fick utbildning för att hon
hörde till denna out-grupp, dels om ett
par som vägrades servering på en restaurang
för att den ena var vit och den
andra var färgad.

Herr Möller tyckte också att vi borde
nöja oss med vad som görs av skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag medger gärna,
herr Möller, att de gör mycket, men
jag kan inte se att de snabbt nog kommer
fram till en lösning av problemet
med den nuvarande takten. Jag tror att
man har för lätt att resignera.

Jag skall vara kortfattad, ty jag vill
inte ta kammarens tid i anspråk mycket
längre just nu, men jag vill påpeka,
herr Möller, att arbetsmarknadsstyrelsen
slutar sitt remissyttrande med

Onsdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 25

103

Om åtgärder mot diskriminering av ras- och minoritetsgrupper i Sverige

att tala om yrkesutbildning och att personer
varit föremål för arbetsberedning
och arbetsplacering i 154 fall men att
av dessa endast 64 lett till varaktiga
anställningar, bl. a. beroende på bostadsproblem,
bristande skol- och yrkesutbildning
samt anpassningssvårigheter.
Jag tror att denna lilla glimt är
riktig och visar hur svårt problemet
är och att ansträngningar behövs.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående förevarande ärende ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse till
Konungen:

nr 197, i anledning av vissa i Kung].
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65 behandlade
allmänna frågor;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

Nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64 i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

104

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 fm.

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av statens bilinspektion m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till statens
järnvägar för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer m. m.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa fastighetsfrågor
m. m. inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
institut för nyttiggörande av forskningsresultat; nr

223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsreglementen;
samt

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga exportkreditgarantiverksamheten.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till fullmäktige i riksgäldskontoret:

nr 229, angående engångsunderstöd
till f. d. städerskan Anna Maria Olsson;
och

nr 230, angående pension till förre
förste kanslisten Ebba Ihrman.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 231, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m., dels
ock väckta motioner om upphävande eller
ändringar av valutaregleringen;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets tolfte session, såvitt skrivelsen
gäller punkterna E 2 och EU, jämte
i ämnet väckt motion;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
kreditinstitut för lantbruksnäringarna,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte i anledning
av propositionen väckt motion;
och

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 § ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258) jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 236, i anledning av dels motioner
angående familjepolitiken och dels delar
av motioner om bättre förhållanden
för kvinnlig arbetskraft m. in.; samt
nr 237, i anledning av motioner om
effektivisering av samhällets rådgivnings-
och hjälpverksamhet för kvinnor
i abortsituation.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skolväsendets
centrala ledning in. in., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner, m. in.;

Onsdagen den 20 maj 1964 fm. Nr 2;> 1Ö5

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån;

ur 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bildande av ett
statligt aktiebolag för bevakningstjänst
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation av
förvaltningarna vid marinkommando
Syd jämte i ämnet väckt motion;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
visst markbyte m. m.;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om allmän försäkring
in. in., i vad propositionen avser
anslag för budgetåret 1964/65, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1964/65; samt

nr 126, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65;

bevillningsutskottets betänkande nr
51, i anledning av Kungl. Majits proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet
och omorganisationen av polisväsendet
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen m. m.; samt
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.;
ävensom

Meddelande ans- enkla frågor
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
dels ock i ämnet väckt motion;
samt

nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 15 § och
23 § 1 inom. bekämpningsmedelsförord •

ningen den 14 december 1962 (nr 703),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Pettersson, Harald, (ep) till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
»Är Herr Statsrådet villig
medverka till sådan ändring av tillämpningen
av familjebidragsförordningen,
att företagare som fullgör värnpliktstjänstgöring
får bättre möjligheter till
familjebidrag och bostadsbidrag, beträffande
t. ex. företag i grupp 2 (jfr
prop. 188/1962) så att enligt gällande
anvisningar beräknad reducerande inkomst
likställes med hustruinkomst och
således blir reducerande endast till hälften?»;
samt

av herr Jonasson (ep) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Avser Herr Statsrådet
— därest nedläggande helt eller delvis
av trafiken på trafiksvag enskild järnväg
aktualiseras — pröva frågan om ersättning
för underskott på trafiken i
syfte att säkerställa trafikens upprätthållande
och en god transportförsörjning
för det område som beröres av
järnvägen i fråga?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.54.

In fidem
K.-G. Lindelöw

106

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Onsdagen den 20 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1964 den 20 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1964—1967 efter herrar G. N.
Kollberg och T. S. Bengtson, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valets slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1964—1967:
herr Kollberg, Gustaf Napoleon, ledamot
av andra kammaren, med 44 röster,
herr Bengtson, Torsten Stanley, ledamot
av första kammaren, med 44 röster;

suppleant för herr Kollberg, G. N.:
herr Wedén, Sven Mauritz, ledamot av
andra kammaren, med 44 röster;

suppleant för herr Bengtson, T. S.:
herr Hansson, Nils Gunnar, ledamot av
andra kammaren, med 44 röster.

Gustaf Elofsson O. Malmborg

G. Ivar Virgin Ingemund Bengtsson

År 1964 den 20 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1964—1967 efter herrar
R. G. Renlund, E. R. Hagberg och N. I.
Johansson, vilka voro i tur att avgå,
jämte tre suppleanter; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1964—1967:
herr Renlund, Rolf Gösta, generaldirektör,
med 42 röster;

fullmäktige

för valperioden 1964—1967:
herr Johansson, Nils Ivar, andre vice
talman i första kammaren, med 40
röster,

herr östman, Frans Oscar, kanslichef,
med 40 röster;

suppleant för herr Renlund, R. G.:
herr Adamsson, Erik Selmer Johan, ledamot
av andra kammaren, med 42
röster;

suppleant för herr Johansson, N. /.:
herr Eliasson, Lars Magnus, ledamot av
andra kammaren, med 40 röster;

suppleant för herr östman, F. O.:
herr Nilsson, Eric Ferdinand, ledamot
av andra kammaren, med 40 röster.

Gustaf Elofsson O. Malmborg

G. Ivar Virgin Ingemund Bengtsson

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att de upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna
ävensom att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om dessa val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade valen.

Om åtgärder mot diskriminering av rasoch
minoritetsgrupper i Sverige
(forts.)

Fortsattes överläggningen angående
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot diskriminering av
ras- eller minoritetsgrupper i Sverige
och om undersökning av zigenarnas situation.

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

107

Om åtgärder mot diskriminering av ras- och minoritetsgrupper i Sverige

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
att ta da capo på den debatt
som vi inledde före middagspausen.
Men på grund av den tidsnöd kammaren
befann sig i med anledning av det
val, som skulle hållas i denna sal, blev
debatten något andfådd. Jag har ändå
en känsla av att det väsentliga blev
sagt, åtminstone från utskottets sida.

Fru Segerstedt Wiberg berörde i sitt
anförande före middagspausen ett
färskt fall av rasdiskriminering gentemot
zigenare. Jag vill med anledning
härav konstatera att den publicitet som
gjordes och den starka reaktion som
uppstod, när detta fall blev känt, enligt
min mening understryker min bedömning
att den bästa opinionsnämnd
vi har utgöres av massmedia, press, radio
och television, som tar upp och reagerar
mot varje känt fall av rasdiskriminering.
På det sättet kan man slå larm,
reagera och vinna rättelse.

Jag tror också att det är lämpligt att
erinra om vad Zigenarsamfundet säger
just beträffande den nya mentalitet och
den nya förståelse, som håller på att
vinna insteg. Samfundets yttrande är
återgivet i utskottsutlåtandet, och däri
påpekas att upplysning genom press,
radio och television har medfört en
helt ändrad inställning i den allmänna
opinionen så att allmänheten nu tycks
känna ett behov att medverka till en
upplösning av »zigenarkomplexet», heter
det.

Zigenarsamfundet understryker också
hur viktigt det är att zigenarnas isolering
bryts genom bostädernas placering
och bostadsfrågans lösning. Därigenom
kan man — som Zigenarsamfundets
ombudsman nyligen skrivit i tidskriften
Fackföreningsrörelsen — genom
en fast bosättning automatiskt ordna
barnens skolgång. Den vuxenundervisning
som är i gång genom arbetsmarknadsstyrelsens
och skolmyndigheternas
försorg pekar på möjligheten att
lösa dessa problem inom rimlig tid.

Jag vill erinra om att det är först un 4+v

Första kammarens protokoll 196 i. Nr

der senare år som det uppstått något av
eu väckelse, en medveten opinion både
hos statsmakterna och allmänheten när
det gäller zigenarbefolkningens ställning
och att därefter har vidtagits positiva
åtgärder i snabb takt. Det hela
verkar lovande, och vi har rätt att hoppas
på en total lösning av zigenarbefolkningens
problem inom en nära framtid.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det blev ett något snöpligt
slut på debatten vid middagspausen,
och jag är rädd för att herr Möller
och jag, även om vi nu hämtat krafter,
inte kan övertyga varandra.

Herr Möller citerade Zigenarsamfundet,
och därför vill även jag ett ögonblick
citera detta samfund. Det yttrar
bl. a., att det svåraste problemet är analfabetismen.
Utan att kunna läsa och
skriva är det omöjligt för zigenarna att
i verklig mening komma in i arbetslivet.
Lika viktigt är att de får rimliga
kunskaper om hur det moderna
samhället fungerar. Man måste tillskapa
en vuxenundervisning för att utrota
analfabetismen. Pedagogiska resurser
måste ställas till förfogande och varje
vuxen zigenare måste tillförsäkras sådana
ekonomiska villkor att de kan helt
ägna sig åt skolgång under något år
eller erforderlig tid. Bostäder, läs- och
skrivkunnighet samt arbete kommer enligt
samfundets mening att lösa zigenarproblemet
men det är också väsentligt
att varje form av rasdiskriminering
upphör.

Jag tror således fortfarande, att problemet
är litet mer komplicerat än
vad licrr Möller vill erkänna, men jag
kan ju som herr Möller sätta stort hopp
till våra massmedia. Det skulle onekligen
vara intressant om televosionen ville
göra ett försök med undervisning för
zigenarna. Framför allt är det dock
självklart, att det viktigaste är att vi på
alla sätt bekämpar rasdiskriminering.

108 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering, m. m.

Jag ber alltså ännu en gång, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. ärekränkning mot ledamot av
främmande makts regering, m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändring i tryckfrihetsförordningen
samt i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 14 april 1964 hänvisat en

av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 133, vari Kungl. Maj:t
till riksdagens prövning i grundlagsenlig
ordning framlagt i utlåtandet infört
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

Propositionens väsentliga syfte var
att sådana ändringar skulle göras i
tryckfrihetsförordningen som vore betingade
av den år 1962 antagna brottsbalken;
denna skulle träda i kraft den
1 januari 1965. Samtidigt hade föreslagits
en viss utvidgning av möjligheterna
att med åtal och straff ingripa mot dem
som hade lämnat meddelande för offentliggörande
i tryckt skrift. Slutligen
hade förordats, att som otillåtet yttrande
i tryckt skrift skulle angivas icke
blott ärekränkning av främmande makts
statsöverhuvud eller dess representant
här i riket utan även, till skillnad från
vad som gällde enligt brottsbalken, ärekränkning
av ledamot av främmande
makts regering.

Samtidigt med propositionen hade utskottet
behandlat följande i anledning
därav väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I:

748, av herrar Svanström och Thorsten
Larsson, samt 11:922, av herrar Larsson
i Norderön och Fälldin,

dels de likalydande motionerna I:

754, av herrar Lager och Adolfsson,
samt II: 921, av herr Hermansson m. fl.,
dels de likalydande motionerna I:

779, av fröken Mattson m. fl., och II:
960, av herr Braconier m. fl.,
dels de likalydande motionerna I:

792, av herrar Palm och Lennart Geijer,

samt II: 975, av fröken Bergegren och
herr Martinsson,

dels ock de likalydande motionerna
1:793, av fru Segerstedt Wiberg m. fl.,
och 11:976, av herr Spångberg m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med anledning av
proposition nr 133 samt de i ärendet

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

109

Ang. ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering, in. in.
väckta motionerna, måtte såsom vilan- förordningen med den ändringen, att

de för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till ändring i tryckfrihets -

(Kungl. Maj:ts förslag)

8. skymfande av främmande makts
flagga, vapen eller annat dess höghetstecken
eller ärekränkning mot främmande
makts statsöverhuvud eller ledamot
av dess regering eller dess representant
här i riket;

7 kap. 4 § första stycket punkten 8 erhölle
följande, såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

(Utskottets förslag)

8. skymfande av främmande makts
flagga, vapen eller annat dess höghetstecken; -

B. att 1) motionerna I: 748 och II: 922,

2) motionerna I: 754 och II: 921,

3) motionerna I: 792 och II: 975,

4) motionerna I: 793 och II: 976,

i vad de icke besvarats genom vad
utskottet hemställt under A, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har varit enhälligt i sitt utlåtande om de
föreslagna ändringarna i tryckfrihetsförordningen.
Detta är glädjande, inte
minst med tanke på den proposition,
som lades på riksdagens bord och som
innehöll förslag om en utvidgning av
den föråldrade bestämmelsen om ärekränkning
av främmande statsöverhuvud
till att gälla även regeringsledamot
i en främmande stat.

Hur detta förslag tillkommit är inte
lätt att förstå. Det fanns enligt uppgifter,
som lämnats i utskottet, en tryckt
version av propositionen, i vilken den
föreslagna ändringen inte var med. Enligt
uppgifterna sändes denna version
till granskning av bl. a. justitiekanslern.
Senare tillkom den utvidgade version,
som lades på riksdagens bord. Det skulle
i detta sammanhang vara av intresse
att få veta hur det förhåller sig med de
två versionerna och vilken av dem som
regeringen ställt sig bakom.

Jag antar, redan av formella skäl, att
svaret blir att det är den utvidgade versionen
som utgör regeringens propo -

sition. Av sakliga skäl måste jag beklaga
detta. Varje pressman vet att den föreslagna
ändringen är både omotiverad
och oklok. Förslaget har inte varit utsänt
på remiss, och den enda egentliga
motivering, som givits för dess framläggande,
är att det råder olika statsskick
i skilda länder.

Det är förvisso en sanning, som ingen
önskar bestrida. Men dessa knappa ord
tyder närmast på att ett olycksfall inträffat
i arbetet på regeringssidan, och
desto mer glädjande är det ju, att olycksfallet
har förhindrats av riksdagen. En
olycka kunde lätt ha skett, ty propositionen
lämnades den 14 april, eller vid
en tidpunkt då propositionerna hopades
på riksdagens bord. Under den första
hälften av april emottog riksdagen sålunda
inte mindre än 57 propositioner
omfattande 3 560 sidor. Tillsammans
motsvarar propositionernas sidoantal
53 procent av det sammanlagda antalet
sidor under vårsessionen, avlämnade,
alltså, på dessa korta fjorton dagar. De
utgjorde en femdubbling av vad som
lämnades under motsvarande tid förra
året.

En olycka kunde således lätt ha inträffat,
men riksdagen var lyckligtvis,
liksom pressen, på sin vakt. Den senare
vet ju av erfarenhet från krigets dagar,
vilka svårigheter som kan uppstå, om
regeringen skall åta sig ansvaret för vad
den fria pressen skriver. Inte minst torde
för regeringen vara lyckligast att
under orostider kunna hänvisa till vår

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Ang. ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering, m. m.

grundlagsfästa tryckfrihet, när främmande
makt framför klagomål. Men
även i fredstid är det förnedrande för
en pressman att riskera åtal till följd
av den politiska värdering som en regering
gör av politiska förhållanden i en
främmande stat.

.Tåg tror, herr talman, att det är en
stor sak, att riksdagen slår vakt om
tryckfriheten. Jag liar givetvis inget annat
yrkande att ställa än det som ligger
i utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Hernelius (h).

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Ett enhälligt utskottsutlåtande
brukar denna kammare inte
offra många minuter på, men en av de
frågor som berörs i detta utlåtande har
givit upphov til en debatt av så orimliga
proportioner och tagits till intäkt
för så många orimliga, ja, i vissa fall
rent falska påståenden, att jag anser
mig böra ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk en stund trots att vi befinner
oss i riksdagens slutspurt.

Rättsläget på det område som fru Segerstedt
Wiberg här berört är för närvarande
följande.

Ärekränkning som icke sker genom
tryckt skrift — observera att jag talar
om ärekränkning, alltså om brott, och
inte om sådan kritik som inte är brott
— straffas i vanliga fall enligt 16 kapitlet
i strafflagen. Åtal får icke anställas
av annan än målsäganden om inte
ärekränkningen har skett mot någon i
och för hans ämbete. Den som ärekränker
främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i riket straffas
enligt 8 kap. 8 § strafflagen, som i vissa
avseenden är strängare. Sådant brott
faller under allmänt åtal, men åklagare
får inte åtala utan regeringens tillstånd.

Detta innebär att vår nuvarande lagstiftning
i princip endast gör den skillnaden
mellan främande makts statsöverhuvud
och regeringsledamot, att det i
det senare fallet endast kan bli fråga

om enskilt åtal, men i det förra fallet
allmänt åtal, dock endast efter regeringens
medgivande.

Sker ärekränkning genom tryckt
skrift gäller enligt tryckfrihetsförordningen
samma straffbarhetsregler och
även åtalsreglerna är desamma. Detta
innebär att i fråga om tryckfrihetsbrott
gäller för närvarande exakt samma skillnad
som i fråga om annan ärekränkning.

Det är alltså osanning när det ibland
påstås, att ärekränkning genom tryckt
skrift av regeringsledamot i främmande
makt icke skulle vara straffbar enligt
svensk rätt. Det är i princip endast
åtalsfrågan som skiljer. Det finns ingenting
som hindrar att en ansvarig utgivare
av en tidning blir åtalad om tidningen
har smädat främmande makts regeringsledamot.

Även sedan brottsbalken har trätt i
kraft den första januari 1965 kommer
ärekränkningsbrotten att i princip ligga
under enskilt åtal, men den betydelsefulla
skillnaden inträder, att åklagare
kan väcka allmänt åtal för förtal om
målsägaren anger brottet och åklagaren
finner åtal av särskilda skäl påkallat
från allmän synpunkt. Detta att åklagare
kan väcka allmänt åtal för förtalsbrott
är en väsentlig skillnad i förhållande till
gällande rätt, en skillnad, som synes ha
helt förbisetts i den allmänna debatten
och som fru Segerstedt Wiberg icke berörde
med ett ord i sitt anförande nyss.
Dessa nya åtalsregler blir automatiskt
tillämpliga också på tryckfrihetsbrott.

Vad innebär då en tillämpning av
gällande bestämmelser i dagens värld?
Jo, den innebär att det förstärkta skydd,
som möjligen kan ligga i skillnaden i
åtalsreglerna, ger vi åt en rad konstitutionella
monarker, som enligt vad som
säges icke smädas, och — lägg märke
till detta —- åt flertalet diktatorer, ty de
är ju i allmänhet statsöverhuvud, men
vi ger det inte åt de västliga demokratiernas
ledare med undantag för den
amerikanske presidenten.

Mitt kritiserade förslag avser att den

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

1 1 1

Ang. ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering, m. m.

här skillnaden, som jag nu har talat om,
skulle tagas bort, och motiveringen härtill
är just den jag nyss anförde: Variationerna
i fråga om statsskick är för
närvarande så stora att det inte finns
anledning att bibehålla denna skillnad.

Hade riksdagen antagit förslaget, skulle
det i dagens läge ha varit en konsekvent
handling med hänsyn till att riksdagen
så sent som för mindre än ett
och ett halvt år sedan enhälligt beslöt att
i brottsbalken bibehålla den särskilda
bestämmelsen om främmande statsöverhuvud.

När riksdagen nu med hänsyn till
pressopinionen icke kommer att antaga
förslaget, bör riksdagen med samma
konsekvens också upphäva den nu gällande
bestämmelsen. Utskottet bär också
föreslagit detta under uttalande, att
utskottet delar min uppfattning att skäl
saknas att låta tillämpningen av bestämmelsen
vara beroende av om den angripne
har ställning av statsöverhuvud.

En enhällig tidningspress tycks anse
det vara fördelaktigare för samma tidningspress
att löpa risken av enskilda
åtal eller, efter den förste januari 1965,
åtal som utan regeringens medgivande
anställes av allmän åklagare. Tror man
då att risken för enskilt åtal eller sådant
allmänt åtal är mindre än risken
för åtal, som hade föregåtts av en prövning
av åklagare och regering?

Jag har velat klarlägga detta för kammarens
ledamöter med anledning av den
våldsamma presskampanjen. Här kan
man om någonsin tala om en storm i
ett vattenglas. Man slår sig för bröstet
och upphäver höga rop om att man
kämpar för pressens frihet.

Ja, pressens frihet! Men frihet till vad
då? Jo, det verkar som om det skulle
vara pressens frihet att använda invektiv
och medvetna osanningar. Lagförslaget
innebär inte på något sätt något
ingrepp i den fria pressens rätt att kritisera
för oss motbjudande politiska system
och deras företrädare, utan endast
att pressens folk i utövandet av
sin för oss självklara rätt att kritisera

skall vara underkastad samma regler
som vanliga medborgare. Att påstå något
annat är att låna sig till eu för vår
press ovärdig kampanj.

Jag tror att det kan vara inte alldeles
ofarligt att driva eu kampanj av
detta slag för långt. Jag har i dessa
senaste veckor inte bara blivit utskälld
i pressen, jag har också fått mottaga
många bevis för att det även finns en
annan opinion än den som ptressen
representerar i detta fall. Det är många
som har givit sig till känna och i detta
sammanhang påpekat de tendenser till
nedbusning, som vi tyvärr måste medge
ibland kommer till synes.

Eu god sak har dock pressdebatten
medfört. Man har både på ledarsidor
och i politiska tal kallat förslaget t. ex.
Lex Nikita och insinuerat, om inte annat
så genom ledarrubriker, att förslaget
skulle ha tillkommit som en skyddsåtgärd
inför det besök som vi väntar i
slutet av juni månad. Dessa ledarskribenter
och denne politiske ledare har
nu i alla fall fått lära sig, att vår tryckfrihetsförordning
är en grundlag eller,
om de till äventyrs visste detta redan
förut, fått lära sig att grundlag icke kan
ändras utan beslut av två riksdagar med
mellanliggande val till andra kammaren.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Proposition nr 133 hav
i den del som nu diskuterats väckt förvåning
och en livlig debatt i svensk
press. Förvåning över denna oväntade
skärpning i en paragraf i tryckfrihetsförordningen,
förvåning över att förslaget
lades fram utan något samråd med
pressens organisationer, som ju ändå
måste anses vara berörd part och ha
särskilt intresse av ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Det är egentligen ganska svårt att se
något bärande motiv för den utvidgning
som föreslagits. Redan i hittillsvarande
skick framstår paragrafen ■— kap. 7,
§ 4, punkt 8 — om skydd för ärekränkning
av statsöverhuvud som ganska

112 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Ang. ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering, m. m.

dammig och klent motiverad. Den är
en kvarleva från äldre tider, och den
har tett sig som en onödig inskränkning
i svensk tryckfrihetsförordning.

Än mindre motiverat framstår det
att nu på sätt som skett levandegöra
paragrafen och utvidga den genom att
även föra in främmande lands regeringsledamöter
under dess skydd.

Det har onekligen för svensk press
verkat som att man härigenom skulle
riskera att begränsa den fria debatten i
vårt land. Man kunde riskera att främmande
lands regering i vissa lägen skulle
använda denna paragraf som påtryckning
mot svensk regering för åtgärder
mot svensk press.

Jag förstår att justitieministern tydligen
sett frågan främst som en åtgärd
av juridisk och lagmässig konsekvens,
och det intrycket bestyrks av justitieministerns
nu hållna anförande.

Jag vill betona, att de påståenden som
gjorts, att justitieministern skulle med
lagändringen söka skydda främmande
lands diktatorer — särskilt har ryske
regeringschefen nämnts — säkerligen
är grovt orättvisa och ohemula. Sådana
insinuationer har gjorts i pressen. Man
har talat om »Lex Nikita» och liknande.
Jag måste som pressinan säga att det är
med beklagande man konstaterar dessa
förlöpningar och insinuationer i debatten.
Redan hänsynen till tidtabellen gör
sådana antaganden helt orimliga, eftersom
det rör sig om en grundlagsändring
som tidigast kunde träda i kraft nästa
år.

Justitieministern har rätt att bli trodd
på sitt ord när han säger att motivet
har varit att skapa konsekvens i lagstiftningens
utformning. Detta förklarar
i så fall varför motiveringen är så ytterst
knapphändig och att inget samråd
har skett med pressens instanser.

Ändå tror jag att lagändringen skulle
varit ogynnsam. Det är inte för svensk
press fråga om att slå vakt om rätten att
begagna skällsord och invektiv. Det är
inte därom det handlar, För praktiskt
taget varje svensk pressman — även för

den som inte sätter särskilt stor värde
på grova ord och invektiv — framstår
detta som en fråga som rör den fria politiska
och samhällskritiska debatten.

Det har tidigare hävdats från svenskt
regeringshåll, att en paragraf med den
utformning som här är aktuell kunde
i kritiska lägen användas av tilltagsna
utländska regeringar för påtryckning
mot svenska regeringen att dämpa eller
begränsa kritik.

Det är väl att märka, att för åtskilliga
diktatorer och statsledare kan själva beskrivningen
av sanningen och de faktiska
förhållandena framstå som ärekränkande.
Vad som är smädande är en
mycket subjektiv bedömning. Det är
svårt att skildra eller kommentera förhållandena
i ett land med genomförd
rasdiskriminering utan att den berörda
regeringen kan uppfatta detta som ärekränkande.
Där är det själva verkligheten
som är mörk och kuslig, såsom vi
ser den från demokratiska och mänskliga
synpunkter.

I sådana fall kan en paragraf som
den här aktuella bli oläglig både för
svenska regeringen och för svensk press.
Erfarenheterna från världskriget talar
ett tydligt språk. Den aspekten underströks
också av dåvarande justitieministern
när frågan var aktuell för ett
tiotal år sedan. Argumenteringen behåller
sin styrka.

Därför finner jag att den lösning som
föreslagits av konstitutionsutskottet är
salomonisk och tillfredsställande. Jag
hoppas den kan tillfredsställa justitieministern
lika väl som dem som är
intresserade av en fri och öppen pressdebatt.
Justitieministern har önskat få
konsekvens i lagstiftningens utformning.
Denna konsekvens har nu uppnåtts på
det sätt som konstitutionsutskottet förordar,
och jag tror att detta skall visa
sig vara lyckligast för alla parter och
mest gagnande för tryckfriheten.

Slutet gott, allting gott, lyder ett populärt
ord. Med särskild tillfredsställelse
noterar jag att konstitutionsutskottet
och, som jag hoppas, inom kort riks -

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

113

Ang. ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering, m. m.

dagen genom denna åtgärd visar sitt
positiva intresse för och sin eniga uppslutning
kring vår grundlagsfästa tryckfrihet.
Därmed har man eftertryckligt
betonat tryckfrihetens värde för svensk
demokrati.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Möller från Gävle
var mycket kritisk mot propositionen,
men han fann en överslätande faktor,
nämligen att justitieministern har velat
verka för »konsekvens i lagstiftningen».

.lag är ledsen, herr Möller, men jag
kan inte se denna strävan efter konsekvens.
I själva verket förhåller det sig
så, att riksdagen helt nyligen har antagit
en brottsbalk. Denna brottsbalks
brottskatalog skall i tillämpliga delar
införas i tryckfrihetsförordningen —
det är meningen med denna proposition
— men herr Kling gör ett undantag:
han vill utöver brottsbalkens straffbestämmelser
införa en straffbestämmelse
för ärekränkning av främmande
makts regering. Detta står inte i
brottsbalken, herr Möller! Herr Kling
går alltså ifrån brottsbalken och går
ifrån konsekvensen — det är innebörden
av propositionen.

Nu kan man säga att också utskottet
går ifrån brottsbalken och går ifrån
konsekvensen när utskottet stryker
straffbestämmelsen för ärekränkning avstatsöverhuvud.
Detta gör utskottet med
öppna ögon. Frågan ställdes i utskottet
— det får jag väl berätta, herr Elmgren
—. och då meddelades att utskottet
var berett att ta den konsekvensen.
Det går alltså inte att försvara propositionen
med att den innebar en konsekvenslagstiftning
— det var den inte.
Det var en nyhet, och justitieministern
säger i propositionen — jag citerar nu
fritt — att ett kommande år må motsvarande
ändringar i brottsbalken kunna
företagas.

Jag var litet förvånad över justitieministerns
anförande. Vi har, med undantag
för någon debatt på sistone, lärt

känna honom som en mycket balanserad
man. Jag blev något överraskad
över den aggressivitet han utvecklade
i sitt anförande i dag. Jag hade inte
väntat mig den aggressiviteten, framför
allt inte utan ett yrkande om bifall till
propositionen. Något sådant hörde jag
inte, och det kanske ingen annan heller
i kammaren hörde.

Jag kunde inte följa med på herr
Klings juridiska vandring. Han frågade,
om pressen föredrar ett enskilt åtal
framför ett allmänt åtal. Jag förstår inte
vad han syftar på. Jag vill i varje
fall svara justitieministern, att vi alltid
föredrar ett åtal enligt tryckfrihetsförordningen,
eftersom enligt grundlag innehållet
i tryckt skrift endast kan angripas
enligt tryckfrihetsförordningen.
Därvidlag är att märka att tryckfrihetsförordningen
innehåller en paragraf,
som jag utgår från att justitieministern
väl har i minnet, nämligen 1 kap. 4 §,
enligt vilken envar, som »blivit förtrott
att döma över missbruk av tryckfriheten
eller eljest vaka över denna förordnings
efterlevnad, bör därvid städse
hava i åtanke att tryckfriheten utgör
grundval för ett fritt samhällsskick, alltid
fästa sin uppmärksamhet mera på
ämnets och tankens än på uttryckets
lagstridighet, på syftet än på framstälningssättet,
samt i tvivelsmål hellre
fria än fälla».

Detta är en grundläggande paragraf
vid tillämpning av tryckfrihetsförordningen,
och vi i pressen är beredda att
underkasta oss den. Enskilda åtal kan
vi nog acceptera, men åtal som regeringen
skulle anställa efter politiska
bedömanden är vi inte riktigt så förtjusta
i.

Jag är också förvånad över att justitieministern
drog in nedbusning och
invektivjournalistik i debatten. Visst förekommer
sådant, tyvärr, alltför mycket,
och vi har nog mycket att göra i
fråga om sanering inom pressen, både
med opinionens hjälp och med våra egna
krafter. Men det är väl inte det saken
gäller i dag. I dag gäller diskussio -

114 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. ärekränkning mot ledamot av främmande makts

nen om man skall följa regeringens förslag
att utvidga straffbarhetsområdet,
ty regeringen vill genom sin proposition
utvidga det straffbara området.
Den vill utvidga straffbarhetsområdet
till att gälla kritik, som kan uppfattas
som ärekränkning av främmande makts
regering.

Jag måste säga, att det finns en viss
skillnad mellan statsöverhuvuden och
regeringsledamöter. Ett statsöverhuvud
symboliserar, åtminstone i det traditionella
tänkandet, ett land på ett annat
sätt än en regeringsledamot — det får
även ledamöterna av Sveriges regering
ursäkta om jag säger. Jag medger dock
att det har blivit vissa ändringar på
den punkten framför allt i öststaterna.
Där har statsöverhuvudet mer blivit en
dekoration än en symbol, och den politiska
makten ligger där på ett helt
annat sätt hos regeringsmedlemmarna.
Det är uppenbart att så blivit fallet.

En tidningsmans uppgift är att varje
dag pröva och granska vad som sker i
världen. Han skall kommentera detta
till sina läsares information efter bästa
samvete och förmåga. Det kan inte undvikas
att man i sådana sammanhang
ibland måste tillgripa hårda ord. Det
kan inte undgås att indignationen
ibland tar sig uttryck, som inte alltid
är så salongsmässiga när man ser dem
i förstoringsglas ett par dagar efteråt.
Kommentaren skrives i skeendets ögonblick,
inte efteråt, när man haft tillfälle
att tänka över saken flera dagar och
kanske haft tillgång till mera information.
Den skrives impulsivt och skall
skrivas impulsivt, ty en tidning lever
bara en dag; gårdagens tidning är alltid
död. I det ögonblicket skulle, om regeringens
proposition hade vunnit bifall,
tidningsmannen känna trycket av
risken av ett åtal för ärekränkning av
främmande makts regering. Hans syfte
har inte varit att ärekränka, men hans
indignation kanske inte riktigt har tagit
sig den form, som vi väl i sig själv
anser önskvärd men som man inte alltid
kan iaktta.

regering, m. m.

Därtill kommer — på den punkten
vill jag instämma helt med fru Segerstedt
Wiberg —- att åtalsprövningen
skall ligga hos en politisk instans, hos
regeringen. Det vore Sveriges regering,
som skulle avgöra om åtal skulle riktas
mot låt mig säga redaktören för Barometern,
Yästgöta-Bladet, Skara Tidning
etc. för vad den innehållit i fråga om
kritik av främmande makts regering.
Det är ett förödmjukande läge för en
pressman. Han vet inte vilka politiska
bedömningar som i det ögonblicket regeringen
granskar frågan om åtal kan
spela in — gammal rancune, ny rancune
eller något annat ovidkommande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets förslag,
samtidigt som jag uttalar min förvåning
över justitieministerns försvar i denna
fråga.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med många ord och jag skulle
inte ha tagit till orda igen, om det inte
hade varit för ett par yttranden av herr
Hernelius, som förvånade mig i hög
grad.

Först vill jag dock uttala min glädje
över herr Hernelius’ erkännande att det
är mycket att göra för sanering inom
pressen. Jag är beredd att instämma
med honom i det yttrandet.

Men i samma andedrag påstod herr
Hernelius, att mitt förslag syftade till
att utvidga det straffbara området. Ingalunda
syftar förslaget till att utvidga
det straffbara området. Jag tror att jag
klarlade i mitt första yttrande, att vare
sig det finns en särskild paragraf om
främmande regeringsledamöter i tryckfrihetsförordningen
eller inte är det
straffbart att begå ärekränkningsbrott
mot främmande regeringsledamöter.
Det är i åtalsfrågan som det skiljer sig.
Där tycks man fortfarande helt ha förbisett
vad jag yttrade om de nya åtalsreglerna
i brottsbalken.

När riksdagen nu godkänner konsti -

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

115

Ang. ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering, in. m.

tutionsutskottets hemställan kommer
rättsläget den 1 januari 1965 att vara
detta: Sker en angivelse till åklagare
prövar åklagare utan att behöva gå till
regeringen och begära tillstånd om han
skall anställa ett allmänt åtal eller inte.
Detta gäller förtalsbrott, dock icke förolämpningsbrott,
som folkpartiet också
ville inbegripa i allmänt åtal, när vi
diskuterade brottsbalken, och anförde
reservation om i första lagutskottet.

Sedan förvånar mig i allra högsta
grad den insinuation mot våra fristående
domstolar, som herr Hernelius
kom med. Herr Hernelius åberopade
1 kap. 4 § om att man skall mera se
till syftet än till framställningssättet
och hellre fria än fälla. Jag kunde inte
undgå att få det intrycket att herr Hernelius
menade, att när det är fråga om
enskilt åtal följer domstolarna den regeln,
men är det fråga om ett allmänt
åtal, som åklagaren vill anställa och
fått regeringens medgivande till, skulle
domstolen inte följa denna regel.

Menar herr Hernelius verkligen detta?

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Justitieministern var
glad över att herr Hernelius nyss sade,
att sanering behövs. Men samtidigt var
det väl inte detta, efter vad jag förstår,
som justitieministern avsåg med propositionen.
Det är något här som inte
rimmar. Justitieministerns tal tycks
mig nämligen tyda på att han är ute i
krigiska avsikter gentemot pressen, det
förefaller som om han på något sätt
vill komma den till livs — han talar
om invektiv och medvetna osanningar,
att det inte är ofarligt att driva kampanjen
för långt.

Jag skulle vilja ha en förklaring på
den punkten, liksom jag också gärna
skulle vilja veta varför vi inte kunnat
få en mer utförlig motivering till det
framlagda förslaget och varför det inte
skickades på remiss; när man hör justitieministern
tala här skulle man ju
närmast få den uppfattningen, att hade

förslaget gått på remiss, så skulle mycket
kanske inte behövt sägas i denna
sak. Mot justitieministerns hela argumentering
kvarstår de väsentliga invändningar,
som tidigare justitieministrar
gjort mot förslag av just denna innebörd,
då de hänvisat till risken av att
regeringen åtar sig att svara för vad
den fria pressen i vällovligt syfte skriver.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag gör mig kanske nu
skyldig till högmålsbrott, men jag måste
säga att jag undrar om inte justitieministern
har glömt bort 1 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen: »För miss bruk

av tryckfriheten eller medverkan
däri må ej någon i annan ordning eller
i annat fall än denna förordning bestämmer
kunna tilltalas eller dömas till
ansvar eller ersättningsskyldighet eller
skriften konfiskeras eller läggas under
beslag.»

Det är väl därför justitieministern
vill ha brottskatalogen införd i tryckfrihetsförordningen.

Om justitieministern menar, att man
kan göra gällande enskilt anspråk enligt
11 kap. tryckfrihetsförordningen,
är det en annan sak. Men det är väl en
viss skillnad på om statsministern i Liberia
söker anställa åtal eller om Sveriges
regering låter anställa åtal mot utgivaren
av t. ex. Västgöta-Bladet på
grund av en framställning från statsministern
i Liberia.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Hernelius tycks
icke känna till att för åtal mot tryckfrihetsbrott
gäller i princip de vanliga
åtalsreglerna.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag undrar om justitieministern
just nu har tillägnat sig innehållet
i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen? -

116

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om rätt för kommun att tillskapa
semesterbyar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
väckt motion om rätt för kommun att
tillskapa semesterbyar m. m.

I till konstitutionsutskottet hänvisad
motion nr 469 i andra kammaren av
herrar Larsson i Norderön och Grebäck,
om rätt för kommun att tillskapa
semesterbyar m. m., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande sådan utvidgning
av den kommunala kompetensen,
att kommun ägde vidtaga åtgärder för
tillskapande av semesterbyar och liknande
anläggningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till motionen
11:469 måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande sådan
utvidgning av den kommunala kompetensen,
att kommun skulle äga vidtaga
åtgärder för tillskapande av semesterbyar
och liknande anläggningar.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Magnusson i Tumhult och
Braconier, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att förevarande motion II:
469 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vid årets riksdag har
väckts några motioner i syfte att kommunerna
skall få laglig rätt att lämna
bidrag till byggandet av semesterbyar.
En av dessa motioner har behandlats
av allmänna beredningsutskottet. En annan
motion i precis samma syfte har

behandlats av konstitutionsutskottet,
och denna behandling redovisas nu i
konstitutionsutskottets utlåtande nr 14.

Målsättningen är densamma i dessa
båda motioner, nämligen att underlätta
tillkomsten av semesterbyar. Beredningsutskottets
utlåtande blev godkänt
i riksdagen för några veckor sedan. När
beredningsutskottet behandlade motionen
remitterade man den för yttrande
till några remissinstanser — Stadsförbundet,
Kommunförbundet och fritidsutredningen.
I samtliga remissyttranden
nämndes att fritidsutredningen behandlar
denna fråga och kommer att under
hösten redovisa sitt ställningstagande i
ett delbetänkande. Med denna motivering
intog allmänna beredningsutskottet
den ståndpunkten, att eftersom 1962 års
fridtidsutredning någon gång under
hösten avlämnar sitt betänkande — där
motionärernas synpunkter blir beaktade
— fanns ingen anledning att bifalla
motionen.

Helt naturligt är det ena utskottet i
sina förslag inte beroende av det andra,
men när det gäller att lämna förslag i
samma fråga borde ett visst samarbete
och ett visst samförstånd förekomma,
och det gör det säkert rätt ofta.

När det gäller motionen i andra kammaren
nr 469, som behandlats i konstitutionsutskottet,
har emellertid utskottet
inte tagit någon hänsyn till riksdagens
redan i år fattade beslut. Konstitutionsutskottet
anser såvitt jag kan
förstå, att någon utredning av denna
fråga inte behövs, utan i sitt förslag gör
utskottet direkt en beställning om en
skyndsam prövning och förslag rörande
en sådan utvidgning av den kommunala
kompetensen, att kommun skall
äga vidtaga åtgärder för tillskapande av
semesterbyar och liknande anläggningar,
samtidigt som det redovisas att förslag
kommer från fritidsutredningen.

Utskottsmajoriteten nöjer sig inte
med ett uttalande och förslag om kommunala
semesterbyar, utan utskottet gör
i sin motivering även ett uttalande om
att niir staten lämnar bidrag till poli -

Onsdagen den 20 maj 19(54 em.

Nr 25

117

Om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar

tiska ungdomsorganisationer, så bör
iiven kommunerna få rätt att lämna bidrag
till dessa politiska organisationer.
Vad denna framtida rättighet bar med
den nya kommunindelningsreformen att
göra, som åberopas, är mycket svårt att
förstå. I sin motivering tar således utskottet
upp en fråga, varom inte finns
något som helst uttalande i motionen.

Att det med kännedom om fritidsutredningens
förslag också varit svårt att
komma förbi detta förslag och mera direkt
göra en beställning, framgår av
utskottets formulering på följande rader:
»Då 1962 års fritidsutredning ändå
ämnar upptaga förevarande kompetensfråga
till snart utredning, kan det synas
som om någon vidare åtgärd i ämnet
från riksdagens sida inte vore påkallad.
»

Ingen torde kunna förneka, att utskottets
sätt att behandla en motion är mycket
ovanligt — ja, ytterst ovanligt.

I denna fråga förekom vid den senaste
höstriksdagen en interpellation, och
statsrådet Rune Johansson gav ett mycket
intressant svar, som jag i långa styckan
kan godtaga och som jag finner
fullt riktigt. Efter att i stort sett ha redogjort
för bestämmelserna om den
kommunala kompetensen, som i sin nuvarande
utformning tillkom år 1948,
gjorde statsrådet ett uttalande om semesterbyarna,
som jag vill citera. Statsrådet
anförde: »Huruvida man härutöver
skall mjuka upp gränsdragningen
i fråga om turistväsendet är ett problem
som knappast kan lösas isolerat.
Till skillnad från sådana serviceanordningar
som badplatser och campingplatser,
där kommunernas ansvar för den
externa hygienen gör sig gällande, bör
turistanordningar som uteslutande syftar
till att ge ekonomisk vinst liksom
hittills inte omhänderhas av kommunerna.
»

Efter att närmare ha berört formerna
för den kommunala kompetensen nu
och framdeles gjordes senare i debatten
följande uttalande av statsrådet Johansson:
»Jag skulle också ha kunnat näm -

na — och det gör jag nu — att vi har
eu utredning på gång, den s. k. fritidsutredningen.
1 dess direktiv har man
mycket bestämt skrivit in att den utifrån
de riktlinjer som är angivna för
den framtida fritidsverksamheten skall
framlägga förslag om de ändringar i vår
lagstiftning som kan vara nödvändiga
för att tillgodose huvudsyftet med utredningen,
nämligen den framtida fritidsverksamheten.
» Statsrådet uttalade
också att man helt naturligt ville avvakta
denna utredning. Han kom även i
fortsättningen in på den kommunala
kompetensen, hur den beaktas och vilken
subventionskonkurrens som råder
kommunerna emellan på olika håll i
landet. Han slutade med följande uttalande:
»Vi kan inte ha det på det sättet
att frågan om ett beslut om en subvention
fullföljs beror på om någon
överklagar eller ej. Det kan inte från
allmän rättssynpunkt anses tillfredsställande
och därför måste hela detta frågekomplex
tas upp till bedömning inom,
skulle jag tro, en relativt kort tid.»

Jag vill än en gång framhålla att jag
helt delar den uppfattning, som kom
till uttryck i detta interpellationssvar.
Och samtidigt som jag, herr talman, yrkar
bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, uttalar jag den
förhoppningen att Kungl. Maj:t inväntar
de synpunkter och förslag som snart
kommer från fritidsutredningen. Nog
bör alla utsikter finnas för att detta
önskemål blir infriat, även om riksdagen
nu kommer att besluta i överensstämmelse
med utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Den fråga som här föreligger
till behandling är en av de frågor,
om vilka det står mer och mer
klart att det brådskar med en lösning.
Frågan om fritiden är en av de problemställningar
som mer och mer tränger
på, och det är därför frågan har aktualiserats
på det här sättet.

Det är ju ett underligt förhållande,

118

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar

att när statsmakterna har öppnat möjligheter
för kommunerna att få bidrag
till anordnande av fritidsbyar, så skall
man samtidigt ha en lagstiftning som
gör det möjligt för någon, som är missnöjd
med beslutet, att överklaga och få
kommunens beslut att engagera sig i
sådan här verksamhet upphävt.

När herr Sveningsson i sin plädering
för reservationen åberopar, att riksdagens
allmänna beredningsutskott har
haft en liknande motion till behandling
i denna fråga, är det ju alldeles uppenbart
att det är en sak som man i sammanhanget
absolut inte kan åberopa.
Vem i det här huset förbehandlar frågor
angående den kommunala kompetensen?
Ingen annan än konstitutionsutskottet!
Den motion som föreligger
här och som konstitutionsutskottet har
tagit ställning till innebär ingenting annat
än att man tagit ställning till frågan
om önskvärdheten av att få en ändring
i den kommunala kompetensen på detta
område. Det är själva huvudfrågan. Vad
därutöver är kommer i ett senare skede
— alltså i vilken mån man skall ge
kommunerna chanser på det här området.

Jag må säga, att det må vara hur som
helst med fritidsutredningens möjligheter
på det här området och det må
vara hur som helst med de direktiv
som har givits för dess arbete. Kvar
står under alla förhållanden det oomkullrunkeliga
faktum, att konstitutionsutskottet
har att behandla frågan om
den kommunala kompetensen på området
och att det sålunda förr eller senare
måste behandla detta spörsmål.
Nu har det skett litet tidigare än vad
som annars skulle ha blivit fallet.

Jag måste säga att det, som jag ser
det, är att hälsa med stor tillfredsställelse
från kommunal synpunkt att det
här problemet har kunnat lösas, att konstitutionsutskottet
verkligen har begärt
en utredning av alla problem, som sammanhänger
härmed, och att man sålunda
fått klargjort att det finns en positiv
inställning hos konstitutionsutskottets

majoritet att på denna punkt åstadkomma
en ändring i den kommunala kompetensen.
Det kan betyda att kommunerna
kan börja planlägga på detta område,
en uppgift som tränger på allt mer
och mer.

Jag har svårt att förstå vad reservanterna
egentligen menar med sin reservation.
De kan inte ha avsett att främja
lösningen av det bär spörsmålet —
det är alldeles uppenbart — utan det
är väl så att man försöker så långt det
är möjligt att förhindra en utveckling.
Genom att hänvisa till fritidsutredningen
i huvudfrågan hoppas man kunna få
ytterligare ett och annat års uppskov.

Jag skulle vilja ställa en fråga til] herr
Sveningsson: Menar reservanterna och
det parti de tillhör att man på den här
punkten skall försöka sätta en käpp i
hjulet för utvecklingen, i den mån det
går att göra det? Jag tror att det är
angeläget att det skapas klarhet på den
punkten.

Den fråga det här gäller angår hela
folket, och den måste lösas så fort som
det över huvud taget är möjligt. År det
då meningen att man skall ställa kommunerna
inför ytterligare svårigheter
när det gäller planläggning och utförande
av alla de anordningar, som måste
finnas för en reglerad bebyggelse, och
att försena och kanske i flera fall omöjliggöra
den inventering av de resurser,
som finns på det här området, vilken
mer och mer framstår som utomordentligt
angelägen?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skall allra först be
att få besvara den fråga som min länskamrat
och representant för utskottet,
konstitutionsutskottets vice ordförande,
ställde. Han frågade om det parti som
jag representerar vill sätta en käpp i
hjulet för utvecklingen. Den frågan vill
jag vara med att ta ställning till när fri -

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

119

Om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar

tidsutredningens förslag föreligger, ty
jag vill inte ta ställning på så lösliga
grunder som det här är fråga om.

Här gäller det egentligen inte sakfrågan,
utan det gäller formen för lnir
ett beslut skall fattas. Och nog måste
man vara av den uppfattningen att det
är eu mycket ovanlig ordning i riksdagsarbetet,
att samtidigt som det talas
om att det om några månader kommer
ett utredningsförslag i ärendet, så gör
man en beställning hos Kungl. Maj:t om
ett beslut. Jag har inte iakttagit tidigare
att man har gjort på det sättet.

Eftersom herr Torsten Andersson
ställde en fråga till mig, skulle jag vilja
ställa en fråga till honom: Vill herr
Torsten Andersson, som den kommunalman
han är, vara med om att varje
gång regeringsrätten har upphävt ett
kommunalt beslut begära ändring i de
kommunala kompetensreglerna? Jag
tvcker nog att det är alltför lösliga
grunder för att begära en ändring av
den kommunala kompetensen. Det
framgår också av statsrådets interpellationssvar,
som jag nyss åberopade, att
han också har den uppfattningen.

Nu kan jag hålla med herr Torsten
Andersson om att frågan om fritiden,
och hur det skall vara möjligt för folk
att använda fritiden, är en stor fråga.
Den blir också en fråga, som vi kommer
att stöta på i många sammanhang
framöver. Men nog tycker jag att man
är, som jag sagt tidigare, väl tidigt ute
och gör denna beställning. Blir nu, som
man kan förmoda, utskottets förslag bifallet
så blir ju följden, att riksdagen
har bifallit en motion och avslagit en
annan motion med precis samma syftemål,
även om formuleringarna är litet
olika. Detta får man väl beteckna
så. att de båda besluten kan kvitta mot
varandra, och resultatet kommer enligt
min mening att bli plus minus noll.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag vill visst inte vara
med om att ändra på den kommunala

kompetensen för varje ögonblick man
upptäcker, att den inte rimmar med de
behov man liar.

Jag vill också säga till herr Sveningsson,
att utskottets förslag inte innehåller
någonting om att (ändra den kommunala
kompetensen. Det begärs en
»skyndsam utredning och förslag» om
hur det skall gå till. Herr Sveningsson
sade att man inte skall begära en sådan
sak på så lösa boliner som det här är
fråga om. Vilka lösa boliner? Ingen kan
bestrida det utomordentliga behov som
föreligger av en lagändring. Ingen kan
bestrida att staten redan nu lämnar bidrag
till kommuner som ger sig in på
detta område. Principiellt är förfarandet
sålunda godkänt från samhällets sida.
Att sedan statsmakterna inte har förutsett,
att kompetensen kan åberopas
för att häva sådana beslut är en sak
för sig, och det är det problemet som
man nu försöker att lösa.

Det är här inte fråga om några »lösa
boliner». Tvärtom tycker jag att frågan
över huvud taget är så starkt förankrad
som tänkas kan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag får väl be om ursäkt
för att jag har begärt ordet ännu
en gång, men jag måste fästa herr Torsten
Anderssons uppmärksamhet på att
vad utskottet har begärt inte är en utredning.
Utskottet använder inte uttrycket
utredning i sitt utlåtande, utan begär
»prövning och förslag». I utskottet
gjordes uttalanden som tydde på att
man menade att Kungl. Maj:t efter detta
riksdagsbeslut skulle skriva en proposition
direkt, utan att invänta fritidsutredningens
förslag. Nu har jag ju så
höga tankar om Kungl. Maj:t, även om
vi är litet kritiska ibland, att jag hoppas
att Kungl. Maj :t inte kommer att
göra detta, att så snart framlägga förslag
att man inte inväntar vad fritidsutredningen
kommer att föreslå.

Jag måste säga —- jag hoppas att inte
någon tar illa upp om jag säger det - -

120

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om rått för kommun att tillskapa semesterbyar

att jag tycker att jag i detta fall befinner
mig i bättre sällskap, när jag befinner
mig i sällskap med riksdagens redan
fattade beslut och med inrikesminister
Rune Johansson, än om jag befunne
mig i sällskap med utskottets majoritet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skulle alltså representera
det dåliga sällskapet! Jag skall
inte inlåta mig på att redogöra för i
vilken grad sällskapet har förbättrats
av att herr Sveningsson ställde sig bland
reservanterna, men jag vill nog säga att
jag inte skäms för det sällskap som är
kvar, d. v. s. utskottsmajoriteten, ty jag
vet fuller väl vilken fond av kommunalkunskap
som där är förankrad.

Man kan väl knappast beskylla konstitutionsutskottet
för att hasta i oträngt
mål. Tvärtom är många av den uppfattningen,
att vi många gånger är för saktfärdiga.
När herr Sveningsson hävdar
att utskottet inte har begärt att få en
utredning, kan jag gå med på att det
ordet inte står i utskottets hemställan,
utan det talas om prövning och förslag.
Men en prövning skall väl åtminstone
ha någon form av att man försöker
tränga in i problemets alla vinklar och
vrår och försöker bilda sig en uppfattning
om hur det kommer att slå ut.

Jag å min sida hoppas verkligen att
Kungl. Maj:t, trots det som herr Sveningsson
har sagt om sällskapet, visar
det goda omdömet att komma med ett
annat förslag, som alltså även herr
Sveningsson kommer att få ta ställning
till. Hur han då kommer att ställa sig
undandrar sig ju min bedömning.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Herr Torsten Andersson
åberopade här, att det finns mycken
kommunal sakkunskap i konstitutionsutskottet.
Det är alldeles klart att
detta är riktigt. Men det finns också
mycken kommunal sakkunskap i Kom -

munförbundet och Stadsförbundet, vilka
avstyrkte den motion som kom till
allmänna beredningsutskottet och vilka
bestämt sade ifrån att vi bör vänta med
denna fråga tills förslag föreligger från
fritidsutredningen.

Vad vi tvistar om är bara, huruvida
vi skall vänta med att ta ställning tills
den tidpunkten är inne.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har bara en liten
undran i sammanhanget: att inte någonting
av den negativa inställningen har
slagit rot bland alla de kommunalmän
som finns i konstitutionsutskottet. Det
måste väl ändå ha förelegat olika syn på
själva problemställningen.

Att sedan konstitutionsutskottet representerar
frågan om den kommunala
kompetensen är väl alldeles uppenbart.
Kompetensen kan ju inte komma till
uttryck, innan det blir något innehåll
i den så att man får någonting att behandla.
När den sittande fritidsutredningen
kommer med sitt förslag kan
man kanske få material att arbeta med.
Huvudsaken är att man skall kunna arbeta
med vad det materialet ger, och
det kan man inte göra med vad som
hittills är uttalat på området för den
kommunala kompetensen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Med anledning av det
senaste uttalandet får jag säga, att jag
nu är lika förvånad som herr Torsten
Andersson!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

121

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —114;

Nej —21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Kristiansson, Axel, anmälde, att
han av misstag röstat för nej-propositionen.

Ang. anslag till vissa forskningsråd
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1964/65 till vissa forskningsråd
m. m., i vad propositionen, avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Anslag
till vissa forskningsråd m. m. för

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. m.

budgetåret 1964/65 beräkna ett anslag
av 46 122 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 69, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden av den 6 mars
1964, i vad propositionen hänvisats till
behandling av statsutskottet, beträffande
de under ecklesiastikdepartementet
hörande forskningsråden m. m. föreslagit
riksdagen att

I. a) godkänna vad departementschefen
förordat rörande svenska insatser
på rymdforskningens område;

b) godkänna i propositionen angivna
delar av avtalet med ESRO och av
överenskommelserna med jordägarna
under förutsättning att avtalet med
ESRO trädde i kraft;

c) medgiva, att de från ESRO inflytande
ersättningarna finge användas i
enlighet med vad departementschefen
förordat;

II. medgiva, att vid de under statens
medicinska forskningsråd sorterande
försvarsmedicinska forskargrupperna
finge från och med budgetåret 1964/65
tills vidare vara inrättade följande extra
ordinarie tjänster, nämligen två som
professor i Be 3 och en som forskningsläkare
i Ae 27, samt bemyndiga Kungl.
Maj :t att fastställa personalförteckning
i överensstämmelse härmed;

III. godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för under punkt

11 nämnda forskargrupper, att tillämpas
tills vidare under budgetåret 1964/
65;

IV. till Statens medicinska forskningsråd:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 213 000
kronor;

V. till Statens medicinska forskningsråd:
Medicinsk forskning för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av

12 360 000 kronor.

122

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. m.

VI. till Humanistisk forskning för
budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 2 826 000 kronor;

VII. till Statens råd för samhällsforskning:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
106 000 kronor;

VIII. till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
2 550 000 kronor;

IX. till Statens naturvetenskapliga

forskningsråd: Förvaltningskostnader

för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
274 000 kronor;

X. till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig forskning
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 13 500 000 kronor.

XI. till Atomforskning för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 8 802 000
kronor;

XII. till Europeiskt samarbete inom
rymdforskningen för budgetåret 1964/

65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 3 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Edström och Nyman (1:5) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Helén (II: 9);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:329) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:334), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte
1. uttala, att aktuell målsättning för
kommande statliga anslag till vetenskaplig
forskning — exklusive atom -

och försvarsforskning samt utdelningar
från Malmfonden och Riksbankens jubileumsfond
— borde vara minst en
fördubbling under närmaste femårsperiod
av statens bidrag till detta ändamål
och tills vidare en årlig anslagshöjning
om cirka 50—60 miljoner kronor,
2. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att frågan om ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig forskning
och därmed sammanhängande högre
utbildning måtte upptagas till omedelbar
behandling, 3. i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning om utbildning
av dokumentalister och bibliotekspersonal,
om allmän upprustning av
forskningsbibliotekspersonal samt om
allmän upprustning av forskningsbiblioteken
med bland annat bättre dokumentationstjänst; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1:479) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 582);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 761) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (II: 928);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 762) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:932), i vilka anhållits, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte vid
behandlingen av propositionen nr 69
besluta att anvisa 1. till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln ett reservationsanslag
av 16 360 000 kronor och 2. till
Statens naturvetenskapliga forskningsråd:
Naturvetenskaplig forskning för
budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln
ett reservationsanslag av
15 500 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Olsson och herr T horsten Larsson
(1:763) samt den andra inom andra

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

123

kammaren av herr Magnusson i Nennesholm
m. fl. (11:930), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle vid sin behandling
av proposition nr 69 till Statens
råd för samhällsforskning: Samhällsforskning
för budgetåret 1964/65
anvisa ett reservationsanslag av 2 850 000
kronor, varav 300 000 kronor att disponeras
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

dels en inom andra kammaren av
herr Hamrin i Kalmar väckt motion
(II: 929);

dels ock en inom andra kammaren
av fru Sjövall väckt motion (II: 933).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:761 och 11:928
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte

a) godkänna vad departementschefen
förordat rörande svenska insatser på
rymdforskningens område;

b) godkänna i propositionen nr 69
angivna delar av avtalet med ESRO och
av överenskommelserna med jordägarna
under förutsättning att avtalet med
ESRO trädde i kraft;

c) medgiva, att de från ESRO inflytande
ersättningarna borde användas i
enlighet med vad departementschefen
förordat;

III. att riksdagen måtte medgiva, att
vid de under statens medicinska forskningsråd
sorterande försvarsmedicinska
forskargrupperna finge från och
med budgetåret 1964/65 tills vidare vara
inrättade följande extra ordinarie
tjänster, nämligen två som professor i
Be 3 och en som forskningsläkare i Ae
27, samt bemyndiga Kungl. Maj:t att
fastställa personalförteckning i överensstämmelse
härmed;

IV. att riksdagen måtte godkänna i
utlåtandet införd avlöningsstat för under
moment III nämnda forskargrupper,
att tillämpas tills vidare under
budgetåret 1964/65;

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. ni.

V. att motionerna 1:329 och 11:334,

1 vad de avsåge viss aktuell målsättning
för kommande statliga anslag till vetenskaplig
forskning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VI. att riksdagen måtte till Statens

medicinska forskningsråd: Förvalt ningskostnader

för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 213 000
kronor;

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1: 762 och TI: 932
samt 11:933, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 12 360 000 kronor;

VIII. att riksdagen måtte till Humanistisk
forskning för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av

2 826 000 kronor;

IX. att riksdagen måtte till Statens

råd för samhällsforskning: Förvalt ningskostnader

för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
106 000 kronor;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:763 och 11:930, till Statens
råd för samhällsforskning: Samhällsforskning
för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
2 550 000 kronor;

XI. att riksdagen måtte till Statens
naturvetenskapliga forskningsråd: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1964/
65 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
274 000 kronor;

XII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag åt motionerna 1:762 och 11:932

124

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. m.

samt 11:929 och 11:933, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Statens
naturvetenskapliga forskningsråd:
Naturvetenskaplig forskning för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 13 500 000 kronor;

XIII. att riksdagen måtte till Atomforskning
för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
8 802 000 kronor;

XIV. att riksdagen måtte till Europeiskt
samarbete inom rymdforskningen
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 3 700 000 kronor;

XV. att motionerna I: 5 och II: 9 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; XVI.

att motionerna 1: 329 och II: 334,
i vad de avsåge ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig forskning
in. m., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVII. att motionerna 1:329 och
11:334, i vad de avsåge utbildning av
dokumentalister och bibliotekspersonal
in. in., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XVIII, att motionerna 1:479 och
11:582 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts, utom av
annan,

1) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Källqvist, Svensson
i Ljungskile, Nelander och Källstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under V hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:329 och
11:334, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att aktuell målsättning för kommande
statliga anslag till vetenskaplig
forskning — exklusive atom- och för -

svarsforskning samt utdelningar från
Malmfonden och Riksbankens jubileumsfond
— borde vara minst en fördubbling
under närmaste femårsperiod
av statens bidrag till detta ändamål;

2) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Källqvist, Svensson
i Ljungskile, Nelander och Källstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under VII och XII hemställa,

VII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:762 och 11:932
ävensom med avslag å motionen II: 933,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Statens medicinska forskningsråd:
Medicinsk forskning för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 360 000 kronor;

XII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:762 och 11:932
ävensom med avslag å motionerna
11:929 och 11:933, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 15 500 000 kronor; samt

3) av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Källqvist, Svensson
i Ljungskile, Nelander och Källstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under XVI hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 329
och II: 334, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
frågan om ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig forskning och
därmed sammanhängande högre utbildning
måtte upptagas till omedelbar behandling.

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

125

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet,
som gäller anslag till forskningsråden,
till atomforskningen och till det
europeiska samarbetet på rymdforskningens
område, inleder utskottsmajoriteten
sitt yttrande med ett instämmande
i »departementschefens starka betonande
av att forskning och utvecklingsarbete
utgör en grundval för ekonomiskt,
socialt och kulturellt framgångsskridande».
I detta uttalande kan vi reservanter
helt och fullt instämma. Det
är också därför som vi anser att avsevärda
anslagshöjningar till olika forskningsprojekt,
stödda inom forskningsråden,
borde komma till stånd. I motionerna
1:329 och 11:334 har motionärerna
hemställt att riksdagen skulle
uttala sig för en fördubbling av de statliga
forskningsinsatserna under den närmaste
femårsperioden. Har man den
övertygelsen om forskningens stora betydelse
som utskottsmajoriteten gett till
känna borde man inte heller tveka att
sätta upp detta som mål. Man borde då
också naturligtvis inse att en del av de
nu föreslagna anslagshöjningarna åtminstone
vad gäller vissa forskningsområden
är otillräckliga. I första hand
gäller detta naturvetenskaplig och medicinsk
forskning.

Departementschefen har räknat med
ett anslag på 2,25 miljoner kronor till
rymdforskning utan att ha föreslagit
ett särskilt rymdforskningsråd. Detta betyder
att de övriga forskningsråden,
som inte hade räknat med kostnaderna
för rymdforskning vid fastställandet av
sina äskanden, nu ser sina resurser i
motsvarande grad krympa. Det naturvetenskapliga
forskningsrådet bär merkostnaderna
för Sveriges deltagande i
det europeiska sydobservatoriet och en
svensk forskningsinsats under »lugna
solens år». När det gäller den medicinska
forskningen har det prutats åtskilligt
på rådets äskanden, och dessutom
får rådet ta på sig vissa kostnadskrä -

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. m.
vande uppgifter som man tidigare inte
hade räknat med.

Här anser vi reservanter det nödvändigt
med en uppräkning av anslaget.
Det har under den senaste tiden både
sagts och skrivits mycket om statens
satsning på forskning. Man har dock
mycket svårt att få något begrepp om
vilka belopp det egentligen rör sig om,
då det är mycket oklart i vilken utsträckning
pengarna går till forskning
eller till utbildning.

På regeringssidan har man slagit fast
att hälften av pengarna till våra universitet
och högskolor går till forskning.
En sådan beräkning förefaller
överdriven. Man behöver i det stycket
bara tänka på de klagomål som ständigt
kommer från våra vetenskapsmän om
hur hårt pressade de är just av undervisningsskyldigliet.

Även utskottsmajoriteten tycks i detta
fall tvivla på regeringens siffror. Den
skriver nämligen att det synes angeläget
att den i flera motioner kritiserade beräkningen
av hur mycket av anslagen
till universitet och högskolor som faktiskt
går till forskningen närmare analyseras
och i mån av behov förbättras.
Man anser alltså inte bland majoriteten
att man kan lita på regeringens siffror
utan menar att det är nödvändigt att få
ett klarläggande på denna punkt.

Av den svenska bruttonationalprodukten
går enligt gjorda beräkningar
1,7 procent till forskning. Därav bekostas
som bekant drygt hälften av enskilda
och 0,8 procent av staten. Som jämförelse
kan nämnas att USA satsar 2,5
procent och England drygt 3 procent
till forskning. Skall det svenska näringslivet
kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen är det inte fråga om
forskningsanslagen ökat utan om de är
tillräckliga för att vår produktion skall
kunna hålla en sådan framstegstakt att
den inte blir frånsprungen av utlandet.

På tal om att svenska forskare flyttar
från vårt land och sysslar med forskning
på andra liåll, framför allt i Ame -

126

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. m
rika, är det många som menar att det
väl inte spelar någon roll var en vetenskapsman
sitter och forskar. Huvudsaken
är att han bedriver forskning. Till
sist får vi — menar man -— ändå också
del av resultatet av hans forskarmöda.
Men vi kan naturligtvis inte lika snabbt
få del av de där resultaten. Dessutom
är det ju så att om en känd svensk forskare
beger sig bort från vårt land, kan
lian inte längre kring sig samla en skara
som under hans ledning fostras att forska
vidare, och det betyder givetvis en
mycket stor förlust för vårt land.

Till sist ingår i reservationerna ett
förslag om ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig forskning och
därmed sammanhängande högre utbildning.
Visserligen är det inte riksdagen
utan regeringen som bestämmer om
statsrådens antal och uppgifter, men en
från riksdagen uttalad önskan borde
kunna ge regeringen anledning att ta
frågan under övervägande, så snart ett
tillfälle yppar sig.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till de reservationer
som är fogade till detta utskottsutlåtande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Eftersom jag har deltagit
med några motioner i de viktiga
frågor som det här gäller, är det kanske
försvarligt om jag också understryker
några synpunkter i denna debatt.
Då frågan om anslag till forskningen
rent principiellt sett i propositionen
och i motionen tagits upp som en enhet,
ehuru man sedan vid riksdagsbehandlingen
har kommit att dela upp frågan
på två olika statsutskottsutlåtanden, förmodar
jag att talmannen inte har något
emot att ett debattinlägg även kan
få beröra statsutskottets utlåtande nr
110, som alltså är nästa ärende.

Den anslagshöjning som Kungl. Maj:t
och statsutskottet vill ge forskningsrådet
för kommande budgetär har reservanter
och motionärer ansett vara för

låg, och man har begärt en större anslagshöjning.
Här har nu herr Andersson
utvecklat de sakliga argument som
reservanterna stöder sig på, och jag
skall inte förlänga debatten genom att
ytterligare gå in på dessa detaljer. Men
med hänsyn till den ofantliga betydelse
som forskning på olika områden har
för den ekonomiska tillväxttakten i
landet häpnar man över den väldiga
prutning som har skett på forskningsrådens
anslagsäskanden. Om man medräknar
anslagskravet till rymdforskning
på 6 miljoner — och det måste
ju göras eftersom anslaget till rymdforskning
hädanefter skall tillgodoses
ur forskningsrådens anslag — uppgår
äskandena tillsammans till 92 miljoner
kronor och det av regeringen och utskottet
förordade anslaget för nästa
budgetår till 58,5 miljoner.

Det gör en prutning på inte mindre
än 33,5 miljoner. När det i propositionen
anges att anslagen har beräknats
med ledning av den redogörelse för utvecklingstendenserna
inom aktuell
forskning, vilka kommit till uttryck i
rådens långtidsplaner, kan man inte
annat än häpna över statsrådets självförtroende
att så mycket bättre än
forskningsråden själva kunna tolka rådens
forskningsplaner.

Det är naturligt att intressenter i sina
anslagskrav försöker att få så mycket
som möjligt, var och en till sitt.
Det är också naturligt att en central
bedömning därför självfallet måste
granska kraven med kritisk blick. Men
här är ändå fråga om en så remarkabel
skillnad, en så stor prutning i förhållande
till äskandena, att det förefaller
obegripligt hur dessa skilda resultat
kunnat framgå ur samma grundförutsättning,
som det säges i propositionen.

Det yrkande som har framställts från
folkpartiets sida, om en ökning av anslagen
med totalt 10 miljoner förefaller
därför redan av dessa mer allmänna
skäl vara motiverat. Om man skulle bifalla
detta förslag, skulle det ju ändå

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

127

betyda eu beskiirning av anslagsäskandena
med 22,5 miljoner. Det är ju inte
heller någon dålig prutning. De sakliga
motiveringar för en höjning av de olika
posterna som tidigare har redovisats av
herr Axel Johannes Andersson gör därtill
de föreslagna höjningarna väl underbyggda.

1 detta spörsmål har särskilt intresse
kommit att ägnas rymdforskningen,
där både organisatoriska och anslagssynpunkter
har spelat in. Vad anslagsfrågan
beträffar kan det konstateras att
inom de fält som sysslar med hithörande
spörsmål utifrån de riktlinjer längs
vilka rymdkommittén arbetat fram till
mars månad i år betraktar man den
gjorda prutningen från 6 till 2,25 miljoner
närmast som en katastrof. Det
samarbete med Amerikas förenta stater
som initierats och som betytt så mycket
för den svenska rymdforskningens
utveckling kan visserligen genomföras
i sommar, men utan en förstärkning utöver
de 2,25 miljoner som föreslagits
kommer avsevärda delar av den på
olika områden redan initierade verksamheten
att få läggas ned. Sverige tar
därmed ett steg ett par, tre år tillbaka
i tiden. Jag ifrågasätter om detta verkligen
är vad som kallas framstegspolitik.
Nu finns ju möjligheten att lämna
anslag från andra forskningsområden,
men detta betyder bara att dessa andra
områdens redan starkt beskurna äskanden
ytterligare minskar. Det är därför
beklagligt att inte ens det måttfulla yrkande
som framställts i herr Hamrins
i Kalmar motion, och som särskilt behandlar
de synpunkter jag här har berört,
har kunnat tillgodoses av utskottet.
Den reservation som finns fogad
till statsutskottets utlåtande nr 110 tar
särskild hänsyn till detta problem.

Såväl utskott som reservanter har åtminstone
formellt avstyrkt yrkandet i
motionerna I: 761 och II: 928 om tillskapande
av ett särskilt organ för
rymdfrågorna. Jag säger »formellt», ty
hela det resonemang som förs i statsutskottets
utlåtande visar att utskottet

Ang. anslag till vissa forskningsråd ni. m.
i princip har samma mening som motionärerna.
Så vitt skiftande som rymdfrågorna
är, ingripande i flera olika
forskningsuppgifter, nationella som internationella,
berörande olika forskningsorgan
och anknytande till olika
forskningsfält, är det eu orimlig ordning
att det inte skall finnas något samordningsorgan.
Det förhållandet att
flera remissinstanser av skilda — i vissa
fall säkert tämligen egoistiska — bevekelsegrunder
motsatt sig rymdkommitténs
förslag om ett särskilt forskningsråd
för ändamålet förefaller ha så
paralyserat utskottet att det inte ens
anser sig kunna säga rent ut vad som
nu antydes, nämligen att ett samordningsorgan
verkligen behövs. Utskottet
menar att forskningsråden själva — åtminstone
som ett provisorium — bör
kunna organisera ett samordningsorgan.
Ja, det är ju alltid något, även om
det får betraktas som en svaghet att
inte utskottet kan ge klart uttryck för
den meningen att samordningsorganet
bör organiseras genom regeringens försorg,
vilket vore det naturliga. Jag
hoppas emellertid att forskningsråden
tar utskottets uttalande som en direkt
uppmaning att utan dröjsmål lösa problemet.
Hur behövligt detta är understryker
utskottet självt genom att påpeka
att risken för felinvesteringar kan
undvikas genom tillkomsten av ett sådant
organ. Det är enligt min mening
en ganska viktig synpunkt som bör beaktas
även av regeringen.

I den motion om forskningen som
folkpartiet väckte vid riksdagens början
uttalades, såsom herr Andersson
nyss nämnde, önskemålet om eu femårsplan
för forskningen, syftande till
en fördubbling av forskningsanslagen
under denna tid, försvars- och atomforskningen
frånräknad. Utskottet har
inte velat gå så långt, vilket är beklagligt.
Samtidigt är det dock tydligt att
inte heller utskottet kunnat förbigå det
konstaterande som görs i motionerna,
nämligen att en fortgående och stark
höjning av forskningsanslagen är ound -

128

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. m,

gängligen nödvändig om vi skall kunna
följa med i den tekniska och ekonomiska
utvecklingen.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Låt mig inskränka mig
till att beröra ett visst avsnitt i detta
utskottsutlåtande! Det gäller här i första
hand samhällsforskningen. Den har
närmast till uppgift att följa de förändringar
som vårt samhälle undergår och
hur dessa förändringar påverkar oss
människor. Detta område är så vittomfattande
att jag vid detta tillfälle inte
tänker gå närmare in på detta spörsmål.
Jag vill bara här peka på att hela
denna vinter och vår har debatten om
exempelvis ungdomens beteendemönster
i vårt samhälle varit aktuell. Detta
belyser klart hur en dynamisk samhällsutveckling
ingriper i den enskilda människans
situation. Vi kommer väl här
in på områden vilka givetvis även berör
den sociologiska utvecklingen, men
den direkta samhällsforskningen behandlas
närmast i det föreliggande utlåtandet.
Vi har genom ett par motioner
ytterligare velat understryka betydelsen
av att större uppmärksamhet ägnas
dessa forskningsområden och att i
konsekvens härmed tillräckliga resurser
ställes till förfogande.

Statens råd för samhällsforskning
sysslar bl. a. med rättsvetenskap!^
forskning, och därinom måste den kriminologiska
forskningen ta ett ganska
stort utrymme. Jag behöver, herr talman,
inte närmare motivera detta. Det
är säkerligen ganska välkänt för oss envar
att kriminaliteten tyvärr har ökat
här i landet. Varför så är fallet i ett
samhälle som då och då brukar kallas
välståndets och välfärdens samhälle är
en gåta som många står undrande inför
och vilken, som sagt, bör ägnas stark
uppmärksamhet i fortsättningen.

Ytterst beklagligt är att kriminaliteten
tilltar särskilt starkt bland de yngre
ålderskategorierna. Enligt uppgift har
brottmålen vid underrätterna från år
1954 till nu ökat med cirka 50 procent,
och håller vi oss till vid dessa underrätter
dömda 15—17-åringar har dessa
siffror flerfaldigats. Det är faktiskt
mycket oroande siffror som man i detta
sammanhang kan få fram. Det måste
ges möjlighet för samhällsforskningen
att verkligen ta itu med dessa problem.

Utskottet har dock på denna punkt
gjort en s. k. välvillig skrivning. Utskottet
har alltså på detta sätt uppmärksammat
dessa motioners krav som
jag här talar om. Även om detta för all
del är tacknämligt — och jag konstaterar
detta — hade det givetvis varit bättre
om utskottet dragit konsekvenserna
härav fullt ut och bifallit kravet på anslagshöjningar
med något generösare
belopp än Kungl. Maj:t föreslagit. Men
jag vill ändå, herr talman, inte här yrka
bifall till motionerna på annat sätt
än att jag uttrycker den förhoppningen
att den välvilliga skrivning, som här
presterats från utskottets sida med anledning
av motionerna, skall få sina
konsekvenser på det ekonomiska området
i framtiden och att forskningen på
samhällsområdet skall få tillräckliga resurser
att fylla sin uppgift i vårt samhälle.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
att här ta upp någon längre debatt
om forskningens betydelse för samhället
— jag tror att vi alla är ense på
den punkten — men här har ju talesmännen
för den folkpartistiska reservationen
framfört vissa önskemål, som
går ut pa betydliga anslagshöjningar utöver
utskottsyrkandet när det gäller
forskningen. För min personliga del tror
jag att man kanske alltför mycket överbetonat
denna sak inom vissa områden.
•lag tänker framför allt på rymdforskningen.
Men även om vi är ense om

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

129

forskningens betydelse, bör vi komma
ihåg att departementschefens förslag,
som utskottet här har tillstyrkt, vittnar
om en mycket kraftig expansion på detta
område. Vi kan få en god bild av detta
genom att ta del av den tabell som
finns på s. 6 i utskottets utlåtande. Av
denna tabell framgår ju tydligt och klart
hur utvecklingen varit och beräknas bli
på detta område från och med budgetåret
1950/51 till och med år 1964/65.
1950/51 utgjorde anslagen till forskningen
72 miljoner kronor för att 1964/65
vara uppe i en siffra på 341 miljoner
kronor till forskningsråd och fonder.
Anslagen för detta ändamål är alltså
mer än femdubblade sedan 1955/56, under
det att anslagen inom de övriga områdena
har tredubblats. Det är alltså
här fråga om hur mycket vi har råd
rent ekonomiskt att satsa på denna
forskning i framtiden. Från folkpartistiskt
håll är framfört att man borde fördubbla
denna siffra inom den närmaste
femårsperioden. Vi skulle alltså öka anslaget
under fem år med 341 miljoner
kronor, och för detta belopp skulle vi
binda oss redan i dag utan att ta någon
som helst hänsyn till den ekonomiska
utvecklingen här i landet under denna
femårsperiod som vi inte vet alltför
mycket om. Jag för min del tror att det
skulle vara orealistiskt att säga som det
föreslås i reservationen, att vi skulle
fördubbla dessa utgifter under en femårsperiod.

Jag nämnde nyss departementschefens
förslag till betydande anslagshöjningar
som också utskottsmajoriteten
här har biträtt. När det gäller den humanistiska
forskningen ökar anslagen
enligt detta förslag med 33 procent, och
för samhällsforskningen, som herr Larsson
har varit inne på, ökar anslagen
med 28 procent. Medicinska forskningsrådet
får en ökning med 34 procent jämfört
med fjolåret, och den naturvetenskapliga
forskningen får nära 40 procent
mer än föregående år.

Dessa betydande anslagshöjningar
vittnar väl ända om det intresse som

Ang. anslag till vissa forskningsråd in. in.

finns såviil från departementschefens
sida som från utskottets sida, men det
är inte tillräckligt för reservanterna
som vill öka dessa anslag med ytterligare
10,5 miljoner kronor. Det tycker
jag för min del är eu rätt sä kraftigt
tilltagen höjning. Det kunde gå för sig
om man inte behövde tänka på att man
även här måste göra en avvägning, ett
ord som herr Axel Johannes Andersson
inte tycker så värst mycket om i sådana
här sammanhang.

Vad sedan gäller ett särskilt föredragande
statsråd för vetenskaplig forskning
och därmed sammanhängande högre
utbildning så hade ju riksdagen redan
i fjol att ta del av en framställning,
då detta krav framfördes motionsledes
från folkpartiet. Kravet upprepas
nu i år. Jag kan inte se att det har inträffat
någonting som skulle ge anledning
för riksdagen att nu gå ifrån den
ståndpunkt som riksdagen då biträdde.
Riksdagen kan för övrigt inte ge anvisningar
om hur många statsråd som skall
finnas i regeringen. Initiativet får regeringen
ta själv.

Även om reservanterna inte är nöjda
med detta förslag så kan vi dock til
syvende og sidst konstatera att också
utskottets förslag innebär betydande anslagshöjningar
på dessa olika områden
när det gäller forskning.

Jag ber med denna motivering att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag måste förvåna mig
över de slutsatser som herr Persson
drar av tabellen på sidan 6 i utskottsutlåtandet,
nämligen att folkpartiets position
skulle innebära yrkande om en
fördubbling med 341 miljoner kronor
under de närmaste fem åren. Folkpartiets
motion i januari innebar att man
skulle försöka göra upp en principplan
för ökningen av anslagen under
fem år till forskningen. Riktpunkten
skulle vara en fördubbling av forskningsanslagen,
men anslagen till atom -

130

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. m.

och försvarsforskning skulle stå utanför.
I vilken mån en ökning av sistnämnda
anslag behövs, må bedömas för
sig. Man måste alltså räkna bort de belopp
som faller på atom- och försvarsforskning.

Jag kan inte låta bli att understryka
något som herr Persson mycket väl
borde vara medveten om, nämligen att
de 128 miljonerna till universitet och
högskolor samt branschforskning m. m.
i stor utsträckning är en beräknad
summa. Man räknar med att en viss del
av anslagen till universitet och högskolor
avser forskning. Beräkningen har
ifrågasatts från ett stort antal håll, och
om jag inte läst utskottets utlåtande alldeles
tokigt ställer sig även utskottet
tveksamt på den punkten och säger att
kommande utredningar får undersöka
hur det förhåller sig med den saken.

Det är alltså ingalunda, som herr
Persson påstår, ett yrkande som avser
en så stor summa som han nämnde under
en femårsperiod, utan det kan röra
sig om ett lägre belopp än vad han vill
göra gällande.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Einar Persson förklarade
att Axel Johannes inte tyckte
om ordet avvägning. Jag har egentligen
inte så mycket emot ordet avvägning,
däremot är jag emot herr Perssons
tro att den avvägning som departementet
gör alltid är den riktiga och
att vad därutöver är, är av ondo.

Herr Persson säger att här är det
fråga om vad vi har råd till. Då säger
jag att vi reservanter menar att vi inte
har råd att satsa så litet som regeringen
här har föreslagit, utan vi måste
satsa åtskilligt mera. Detta säger vi inte
minst med tanke på vad herr Persson
själv varit med om att skriva i detta
utskottsutlåtande, nämligen att forskning
och utvecklingsarbete utgör en
grundval för ekonomiskt, socialt och
kulturellt framåtskridande. Vi menar

att om man vill ha ett så snabbt framåtskridande
som över huvud taget är
möjligt, då måste man också satsa så
mycket som möjligt på forskningen.
Som jag sade i mitt förra anförande
är det ju ändå, när allt kommer till allt,
inte så förtvivlat mycket som den
svenska staten satsar här. Vi satsar 0,8
procent av bruttonationalprodukten,
medan man t. ex. i England, som jag
nämnde, satsar fyra gånger så mycket.

Skulle vi börja närma oss det talet,
då kunde vi börja fundera på om vi
hade råd att offra mera, men som det
för närvarande är torde det finnas ökat
utrymme för detta ändamål.

Herr Persson tyckte att det var tokigt
av oss att återkomma med förslaget
om ett särskilt föredragande statsråd
för forskningsanslagen och den
högre utbildningen i samband därmed.
Men herr Persson talade själv i sitt anförande
om hur mycket satsningen på
forskningen har ökat under ett tiotal
år och sade att vi nu är uppe i rätt
höga siffror. Han förklarade också att
han väntade en fortsättning inom den
närmaste framtiden.

Vi menar att det nu börjar röra sig
om så pass stora saker och så pass stora
tal, att det vore rimligt att en särskild
föredragande hade hand om dessa viktiga
frågor.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Till herr Lundström
vill jag bara säga att folkpartiet i sin
motion talar om en årlig anslagshöjning
på 50—60 miljoner. Räknar man
med 60 miljoner under fem års tid, är
man ändå uppe i 300 miljoner. Det
kan hända att jag tagit fel på 41 miljoner,
men det är inte så stor siffra för
folkpartiet. Även om dessa siffror inte
är anförda i reservationen, finns de
dock med i motionen.

Även utskottet är, som herr Axel Johannes
Andersson nyss sade, berett att
räkna upp dessa siffror år från år. Vi
vill dock inte binda oss nu för att säga

Onsdagen den 20 maj 1964 cm.

Nr 25

131

t. ex. 50—00 miljoner varje år under
den närmaste femårsperioden, utan vi
vill först se något av den ekonomiska
utvecklingen här i landet innan vi gör
ett sådant uttalande.

När sedan herr Axel Johannes Andersson
talar om att England satsar
fyra gånger så mycket som vi på forskningen,
måste man konuna ihåg att den
militära forskningen väl är inräknad
i detta för Englands del, och där satsar
man oerhört mycket pengar för den
militära forskningen jämfört med oss.

Ja, man kan naturligtvis också diskutera
att ha ett föredragande statsråd,
men jag vill påminna om att det finns
många bud på detta område. Det finns
de som vill ha statsråd också för andra
områden, så det räcker kanske inte
med ett utan behövs kanske fyra, fem
nya statsråd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Helt kort vill jag bara
säga att det har varit omöjligt att bedöma
hur stort belopp fem gånger det
nuvarande är, om man tar bort atomoch
försvarsforskningen. Om man slår
ihop de två första huvudgrupperna i
tabellen på sidan 6 i utskottsbetänkande!
får man 200 miljoner, men hur
mycket man skall ta bort ur den tredje
huvudgruppen är omöjligt att säga.
Därför är beloppet angivet approximativt
till 50—60 miljoner. Men riktpunkten
är klart angiven, bl. a. att den totala
ökningen icke skall inkludera
atom- och försvarsforskning och inte
heller anslag från Malmfonden och
Norrlandsfonden.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Med anledning av det
allra sista som herr Persson sade vill
jag bara deklarera att jag i princip inte
bär något emot nya statsråd.

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande punkterna I—IV, därefter
särskilt i fråga om envar av punkterna
V—VII, vidare särskilt angående punkterna
VIII—XI, ytterligare särskilt rörande
punkten XII, därpå särskilt avseende
punkterna XIII—XV, härefter
särskilt gällande punkten XVI samt
slutligen särskilt i vad rörde punkterna
XVII och XVIII.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkterna I—IV
hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten V förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 109 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

132

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. anslag till vissa forskningsråd m. m
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst oraröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 114;

Nej — 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten VI.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten VII framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Johannes Andersson m. fl. vid utlåtandet
av^givna, med 2 betecknade reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 109 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Johannes
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen i
förevarande del.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 111;

Nej — 24.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå vad
utskottet i punkterna VIII—XI hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten XII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna XIII—XV
hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de
angående punkten XVI framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes
Andersson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med ,3 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med ÖArervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna XVII och
XVIII hemställt.

Nr 25

133

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. anslag till teknisk forskning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1964/65 till vissa forskningsråd
m. in., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

1 propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1964/65 beräkna till Statens
tekniska forskningsråd ett förslagsanslag
av 364 000 kronor och till Teknisk
forskning ett reservationsanslag av
12 500 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 69, såvitt nu vore i fråga,
föreslagit riksdagen att dels medgiva,
att vid statens tekniska forskningsråd
från och med budgetåret 1964/65 finge
inrättas en extra ordinarie tjänst som
biträdande sekreterare i Ae 25, samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning
i överensstämmelse
härmed, dels till Statens tekniska forskningsråd
för budgetåret 1964/65 under
tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 364 000 kronor, dels ock till
Teknisk forskning för budgetåret 1964/

65 under tionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 13 200 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:762) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:932), i vilka motioner, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Teknisk forskning
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
reservationsanslag av 17 200 000 kronor; dels

en inom andra kammaren av
herr Hamrin i Kalmar väckt motion
(11:929), vari, såvitt nu vore i fråga,
anhållits, att i propositionen nr 69 före 5

Första kammarens protokoll 196/1. Nr 25

slaget reservationsanslag till Teknisk
forskning måtte ökas med 750 000 kronor; dels

ock en inom andra kammaren
av fru Sjövall väckt motion (11:933),
vari, såvitt nu vore i fråga, föreslagits,
att riksdagen för budgetåret 1964/65
skulle anvisa till Teknisk forskning ett
reservationsanslag av 15 200 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte medgiva, att vid
statens tekniska forskningsråd från och
med budgetåret 1964/65 finge inrättas
en extra ordinarie tjänst som biträdande
.sekreterare i Ae 25, samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning
i överensstämmelse härmed;

II. att riksdagen måtte till Statens
tekniska forskningsråd för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under tionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
364 000 kronor;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 762 och II: 932, II:
929 samt 11:933, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Teknisk forskning
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 13 200 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Per
Jacobsson, Svensson i Ljungskile, Nerlander
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 11:929 och 11:933 ävensom
med bifall till motionerna 1:762 och
II: 932, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Teknisk forskning för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanlag
av 17 200 000 kronor.

134

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. anslag till teknisk forskning

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas anslaget till teknisk forskning.

Statens tekniska forskningsråd har
äskat en höjning av anslaget med 13 miljoner
kronor. Kungl. Maj:t har hemställt
om en ökning av anslaget med 5
miljoner kronor. Den reservation som
på denna punkt är fogad till utskottets
utlåtande innebär bifall till det yrkande
som framställts i motionerna I: 762 och
II: 932 om höjning av anslaget med ytterligare
4 miljoner kronor utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit till 17,2 miljoner
kronor för nästa budgetår. Reservanterna
anser att man genom en större
anslagstilldelning skulle skapa bättre
finansiella förutsättningar för att främja
den elektroniska forskningen liksom
för medicinsk teknik, vilka tillhör
de områden där man planerat särskilda
insatser.

Jag kan nöja mig med detta och yrkar,
herr talman, bifall till reservationen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Den debatt som fördes
under föregående punkt täcker i mycket
stor utsräckning också den punkt
som vi här behandlar, och jag kan därför
i likhet med reservanten fatta mig
mycket kort.

Om jag skulle föra något längre resonemang
här, skulle det innehållsmässigt
väsentligen sammanfalla med det
resonemang som herr Einar Persson
här förde. Kanske både herr Persson
och jag nu tycker att vi har kommit
i dåligt sällskap, men det får vi väl ta
som en prövning.

Såsom nämndes nyss är anslaget i år
8,1 miljoner kronor. Tekniska forskningsrådet
har anhållit om en uppräkning
med cirka 13 miljoner kronor till
21 miljoner. Kungl. Maj:t föreslår en
höjning med 5,1 miljoner, alltså — som
jag tror herr Boman också nämnde —
till 13,2 miljoner, och det är vad utskottet
i dag föreslår.

Det finns flera ändringsförslag i form
av motioner. I en motion begärs 750 000
kronor mer, i andra motioner vill man
ha 2 miljoner mer, och i den reservation
som herr Boman talade för begärs
4 miljoner mer. Det har konstaterats
här förut, att forskningen behöver snart
sagt hur stora anslag som helst, men
som alltid blir det fråga om en avvägning
— det är ett ord som tycks ha
fallit litet i vanrykte, men man måste
alltid göra en avvägning, eftersom de
ekonomiska tillgångarna är begränsade.
Jag vill dock nämna, att även om
de som vill ha ännu mer kan tycka att
vad Kungl. Maj:t föreslår inte är tillräckligt,
så innebär dock förslaget en
ökning med över 50 procent av nu utgående
anslag, och man får väl ändå
skynda litet långsamt.

Dessutom vill jag rent parentetiskt
nämna i sammanhanget — jag betonar
att det är rent parentetiskt — att riksdagen
alldeles nyligen beslutat om ett
helt nytt anslag på 20 miljoner till
INFOR. Det täcker inte innehållsmässigt
riktigt det anslag det här är fråga
om, men det täcker behov i samma
riktning.

Herr talman! Jag skall inte ta upp
tiden längre, utan nöjer mig med att
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
I och II av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt därefter
särskilt i fråga om punkten III.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I och II hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

135

Ang. bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 110 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 116;

Nej — 24.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1964/65 till teaterverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ang. bidrag till stadsteatrar och därmed
likställda teatrar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
66 föreslagit riksdagen att dels godkän -

na av departementschefen förordade
grunder för det statliga stödet åt stadsteatrar
och därmed likställda teatrar,
dels ock till Bidrag till stadsteatrar och
därmed likställda teatrar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
10 820 000 kronor.

De förordade bidragsgrunderna inneburo
sammanfattningsvis, att statsbidrag
skulle utgå med 55 % av teatrarnas samlade
personalkostnader för spelåret
1963/64 jämte, för tiden därefter, 55 %
av löneökningen, beräknad på det sätt
departementschefen angivit, samt 55 %
av ökningen av de s. k. sociala avgifterna.
Statsbidragsnivån för spelåret 1963/
64 skulle i intet fall underskridas. De
nya bidragsgrunderna skulle från och
med nästa budgetår tillämpas förutom
på Göteborgs lyriska teater samt stadsteatrarna
i Borås, Göteborg, Hälsingborg,
Malmö, Norrköping-Linköping och
Uppsala även på Stockholms stadsteater.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson och fru Segerstedt Wiberg
(1:684) samt den andra inom andra
kammaren av fru Sjövall m. fl. (II: 835);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergman m. fl. (I: 708) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (II: 867), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, dels
att statsbidraget till stadsteatrar och
därmed likställda teatrar skulle utgå
med lägst 2/3 av teatrarnas samtliga personalkostnader,
exklusive SPV-avgifter,
dels ock att bidragsunderlaget skulle
grundas på personalstat för det budgetår
bidraget avsåge;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sundin och Nils-Eric Gustafsson
(1:710) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Fålldin och
Larsson i Hedenäset (11:866), i vilka,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits, att

136 Nr 25 Onsdagen den 20 maj 1964 era.

Ang. bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

riksdagen skulle besluta, dels att bidragen
till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar skulle utgå med 60 % av teatrarnas
bidragsgrundande kostnader i
enlighet med vad i motionerna anförts,
dels att till Bidrag till stadsteatrar och
därmed likställda teatrar för budgetåret
1964/65 anvisa ett förslagsanslag av
11 800 000 kronor, dels ock att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
skyndsam utredning om statsstöd till
etablering av ytterligare fasta teatrar
och orkestrar i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1) att motionerna 1:708 och 11:867
icke måtte av riksdagen bifallas;

2) att motionerna 1:710 och 11:866,
i vad de avsåge grunder för det statliga
stödet åt stadsteatrar och därmed likställda
teatrar, icke måtte av riksdagen
bifallas;

3) att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade grunder
för det statliga stödet åt stadsteatrar och
därmed likställda teatrar;

4) att motionerna 1:684 och 11:835
icke måtte av riksdagen bifallas;

5) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 710 och II: 866, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 10 820 000
kronor;

6) att motionerna I: 710 och II: 866,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t om utredning rörande statsstöd
till ytterligare fasta teatrar och orkestrar,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
på denna punkt — även om man kunnat
anföra synpunkter också beträffan -

de andra avsnitt i detta utlåtande — av
det skälet att här behandlas en motion
som jag varit med om att väcka här i
kammaren.

Först skulle jag rent allmänt vilja säga
att det är en glädjande aktivitet som
har utvecklats inom ecklesiastikdepartementet
beträffande den fria sektorn av
kulturlivet som gäller teater, litteratur,
bildkonst och musik. Denna aktivitet
har hälsats med tillfredsställelse i
många delar av landet — men naturligtvis
är det inte allt som väckt glädje,
och allt är väl inte heller så bra gjort
som det borde kunna göras.

Denna punkt gäller ett avsnitt där jag
har mycket kritiska synpunkter som jag
gärna vill framföra här i kammaren.
Jag kommer också att i slutet av anförandet
ställa yrkanden -— de som
eventuellt tror att jag pratar i luften
utan att ställa något yrkande kan alltså
lugna sig.

När nu en utredning gjorts om nya
regler för statsbidrag till teatrarna ute
i landet, som i flertalet fall går under
namnet stadsteatrar, hade det varit
önskvärt att frågan prövats i sitt vidare
sammanhang med spörsmålet om
teaterpolitiken över huvud taget här i
landet. Man borde inte ha låtit förslagen
baseras på gamla föreställningar
från 1700-talet om att vi skall ha kungliga
teatrar helt och hållet finansierade
av staten och betraktade som riksangelägenheter,
i motsats till de teatrar som
bedriver verksamhet ute i landet såsom
kommunala företeelser — stadsteatrarna
i Malmö, Göteborg, Norrköping, Linköping,
Uppsala o. s. v. För den som
varit i tillfälle att följa verksamheten
vid en sådan stadsteater ter sig dessa
teatrar som lika viktiga inslag
i landets teater- och kulturliv som verksamheten
vid de av staten helt försörjda
teatrarna vid Nybroplan och Gustav
Adolfs torg. Därför hade det varit angeläget
att få en bedömning och prövning
av problemet i stort, speciellt med tanke
på att vi i det föreliggande utlåtandet
kan se att Stockholms stad får två

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

137

Ang. bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

miljoner extra i bidrag av staten genom
att man utan motivering räknar in
Stockholms stadsteater bland de bidragsberättigade
statsteatrarna; något
som man beklagligtvis inte gör med
Folkteatern i Göteborg som dock hyr
lokal av samma typ fastighetsägare. Anslaget
dit har avstyrkts utan motivering.
Stockholms stadsteater har tidigare inte
haft bidrag av samma karaktär som övriga
stadsteatrar av det skälet att här i
staden finns två teatrar som staten helt
finansierar och som tillsammans nu kostar
omkring 22 miljoner kronor, men
nu får Stockholms stadsteater utan motivering
bidrag på samma sätt som övriga
stadsteatrar, medan Folkteatern i
Göteborg alltså får avslag. Men därom
skall vi kanske inte orda så mycket nu
_jag har väl fel födelseort för att kunna
bli uppfattad som något så när objektiv
i den här bedömningen.

Det kan dock bli tillfälle att återkomma
framdeles. Dessa tankar är inte så
befängda som det kan förefalla. Jag
har här ett mycket kryddat inlägg i ett
tidningsklipp ur Svenska Dagbladet för
den 19 april. »Låt stadsteatern överta
verksamheten vid Dramatiska teatern»,
hette det i artikeln, med anledning av
vissa ökade anslagskrav som Ingmar
Bergman hade ställt. Artikeln var för all
del skriven av Kar de Mumma, men han
är inte bara till att skrattas åt. Vad han
säger har inte sällan en allvarlig innebörd.
På detta område är han en av de
sakkunniga i landet. Hans sätt att resonera
är skämtsamt, men det finns en
allvarlig underton, den saken är ganska
säker.

När det gäller behandlingen av denna
fråga skulle jag vilja peka på två svagheter.
Först och främst har man inte
klarlagt vem som är ansvarig för de teatrar
som finns i orter utanför huvudstaden.
I departementsutredningen har
man utgått från och slagit fast att det
skall vara kommunerna —• Göteborg,
Malmö, Norrköping, Linköping, Hälsingborg,
Uppsala, Gävle och Borås — trots
att Stadsförbundet och berörda kommu -

ner sagt att detta är en fråga som de
vill resonera om. Det finns nämligen i
dessa städer teatrar som — även om
kommunerna lämnar dem stora ekonomiska
bidrag och känner ansvar för
dem — dock har en sådan juridisk
ställning att de inte är kommunala teatrar
av den typ som exempelvis Malmö
stadsteater är. Men detta är kanske mera
en formell fråga.

Den andra svagheten är väl inte så
oviktig, speciellt med tanke på den oerhört
starka kostnadsökningen vid teatrarna,
nämligen att man inte gjort en
grundlig analys av vem som egentligen
bär huvudansvaret och klarat ut den
frågan i gemenskap med den andra parten.
Staten har i realiteten genom sin
bidragsgivning påtagit sig ett ekonomiskt
ansvar på samma sätt som kommunerna
genom ekonomiska engagemang
i teatrarna också har påtagit sig
ett ansvar för en ofta ur enskilda initiativ
framsprungen teaterverksamhet. Men
genom propositionen har man nu i ett
svep sagt ifrån att de är kommunala
teatrar med undantag av teatrarna vid
Nybroplan och Gustav Adolfs torg.

Detta är enligt mitt sätt att se inte särdeles
lyckat. Man har inom departementen
haft en utredning i gång — om jag
inte gissat fel är det finans- och ecklesiastikdepartementen
— som skissat två
alternativ så att Kungl. Maj:t nu i sitt
förslag kan framträda som en generös
givare och eliminera ofördelaktigare
förslag framsprungna inom det egna
kansliet; det kan ju också vara ur många
synpunkter rätt behagligt att ha det så
ordnat.

Nu har man föreslagit att teatrarna
skall få statsbidrag med 55 procent av
lönekostnaderna. Om själva systemet vill
jag säga att det är mycket bra. Fasta
regler för bidragsgivningen måste skapas,
regler som kan vara normgivande
både för staten och för berörda kommuner
i den mån kommunerna inte har
hela och fulla ansvaret för denna verksamhet
— vilket inte är fallet på alla
orter — så att de som står i ledningen

138

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. bidrag till stadsteatrar och därmed
för respektive teatrar vet vad de har
att rätta sig efter, vet att de har ett
eget ansvar och givna normer att följa.
Det är detta systemet syftar till, och det
är inget fel på principen som sådan —
felet är bara att det valda procenttalet,
55 procent, är synnerligen ofördelaktigt.

Det är ofördelaktigt även ur den synpunkten
att man här fastlagt ett basår
för tre år framåt, nämligen spelåret
1963/64. Lönesummorna får inte öka
mer än vad statstjänarlönerna ökar.
Något samband mellan skådespelarlöner
och statstjänarlöner har inte existerat
och kommer självfallet inte heller att
existera i framtiden. Men nu har man
spikat detta, vilket naturligtvis kommer
att leda till att anslaget framdeles urholkas.
Nu skall en omprövning av lönerna
ske med treårsintervaller, och
då kommer man kanske fram till den
nollställning, som är så populär och
som i de flesta fall brukar ha eu negativ
effekt. Jag är inte så säker på att
man kan skapa garantier för upplyftningar
till reella lönenivåer.

Enligt mitt sätt att se är detta en stor
svaghet i förslaget. Man borde i stället
ha gått på en annan linje och tagit ett
generösare procenttal. I motionen föreslås
att bidrag skall utgå med två tredjedelar
av personalkostnaderna, och
därvid har vi framför allt utgått från
lönestaten för teatrarna. Det kan då sägas
att teatrarna i så fall kan anställa
hur mycket folk som helst, men så enkelt
fungerar ju inte det hela. Det finns
många återhållande faktorer i sammanhanget,
dels teatrarnas egna kostnader
för den andra delen av lönerna och dels
andra utgifter som detta skulle dra med
sig. Teatrarna går inte heller och dras
med skådespelare i överflöd, ty det
finns inget besvärligare på en arbetsplats
av denna typ än om folk går sysslolösa;
detta slags arbetstagare blir nämligen
mycket besvärliga om de inte får
stå på scenen, och det finns inte något
annat intresse som mera driver dem än
detta att få vara verksamma. Därför
samlar inte någon teater, i varje fall

likställda teatrar

inte för någon längre tid, på sig folk
som den inte kan använda på scenen.

Jag tror att det skulle kunna finnas
möjlighet att pröva lönestaterna på samma
sätt som man nu skall göra beträffande
turnéteatrarna, Dramaten och Operan.
Det nya teater- och orkesterrådet,
som Kungl. Maj:t föreslagit och som jag
hoppas riksdagen skall godkänna, kommer
att få sådana möjligheter att granska
lönestaterna att de kan hållas inom rimliga
gränser, utan att det behöver innebära
en statlig dirigering när det gäller
anställningsfrågorna vid teatrarna. Därför
har vi framställt yrkandet härom i
vår motion.

Det skulle, herr talman, vara mycket
intressant, sedan nu statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet kommit
in i kammaren, att få repetera vad
jag har sagt och att få göra det utförligare,
men jag kanske blir i tillfälle
att återkomma.

Jag skall sluta med att yrka bifall till
motionerna I: 708 och II: 867, som svarar
mot mom. 1 i utskottets hemställan.
Dessutom skulle jag vilja yrka bifall till
ett annat motionsyrkande, nämligen yrkandet
i motionerna 1:710 och 11:866.
Yrkandet avser punkten III i detta motionspar
och svarar mot punkten 6 i utskottets
hemställan. Yrkandet avser
skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
rörande statsstöd till ytterligare fasta
teatrar och orkestrar, alltså bidrag till
initialkostnaderna när man skall starta
en teater på en ny ort.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vid åtskilliga tillfällen
har jag ansett det viktigt att framföra
kritik mot regeringen för dess ljumma
politik i kulturfrågor. Jag skall emellertid
nu, när det verkligen har hänt någonting,
ge det erkännandet att det är
väl att det rör sig på något håll. Det är
tydligt att förbättringar ändå kan komma
till stånd på vissa områden. När det
gäller bidragsprocenten kan jag instämma
i vad herr Bergman på den punkten
har anfört.

Nr 25

139

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Ang. bidrag till stadsteatrar och därmed likställda teatrar

Jag begärde närmast ordet med anledning
av motionsyrkandena om bidrag
med 60 procent och med två tredjedelar.
Det finns ingen anledning att
framställa olika yrkanden på dessa
punkter, utan i det fallet ansluter sig
motionärerna om 60 % till det yrkande
som framställts av herr Bergman.

När det gäller övriga frågor om bidrag
till teatrarna tänker jag inte rikta
någon kritik mot bidragsgivningen till
Dramaten och Kungl. operan. Jag anser
att det är betydelsefullt att det finns en
sådan form för teaterverksamhet, där
det ges en förnämlig utbildning som har
gjort sig gällande inte bara i svenskt
teaterliv utan i teaterlivet över hela
världen, det kan man utan överdrift
säga. Jag är varm anhängare av att dessa
teatrar också i fortsättningen kommer
att få möjligheter att utöva sin verksamhet,
inte minst på grund av den goda
utbildning de ger.

Men det utesluter inte alls att jag är
av samma mening som herr Bergman
därvidlag. Dessa teatrar ligger i Stockholm
och kan besökas av de människor
som finns här, men befolkningen i stora
delar av vårt land har inte den möjligheten.
Därför måste vi försöka få en
fast teaterverksamhet i andra delar av
landet. Norr om Gävle finns inte någon
fast teater- eller orkesterverksamhet,
och jag skulle tänka mig att man i den
norra delen av Sverige inte ser med någon
större välvilja att man behandlas
på det sättet i kulturellt avseende. Även
på den punkten har herr Bergman framställt
ett yrkande som sammanfaller med
vad jag själv önskar, och företrädarna
för motionerna I: 710 och II: 866 förenar
sig med herr Bergman i det yrkande
som han har framställt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det rådde enighet när
denna punkt diskuterades i statsutskottet,
men det föreligger ju en lång råd
av motioner just på denna punkt. Nyligen
har herr Bengtson frångått den mo -

tion som väckts från centerpartihåll om
ett 60-procentigt bidrag och anslutit sig
till förslaget i herr Bergmans motion om
ett bidrag på 67 procent. Som det brukar
vara i många fall, är väl ingen av
motionärerna riktigt nöjd. Det är inte
herr Bergman heller, även om han erkänner
att departementschefens förslag
har vissa förtjänster, vilket ju utskottet
också har understrukit.

Det gäller dock en summa på
10 820 000 kronor, och skulle vi följa
herrar Bergmans och Bengtsons rekommendation,
skulle vi kanske få öka på
beloppet med ytterligare 2 miljoner kronor.

Som herr Bergman säger, har en arbetsgrupp
inom ecklesiastikdepartementet
sysslat med denna fråga och kommit
fram till att bidraget bör uppgå till 50
procent av lönerna. Sedan har departementschefen
lagt till ytterligare 5 procent
och vidtagit vissa förbättringar
också inom andra områden. Jag tycker
nog att vi i stort sett kan vara ense med
utskottet, om jag får säga så, och med
departementschefen. Man kan ju säga att
detta bara är ett provisorium som kommer
att gälla en kort tid. Sedan skall
frågan eventuellt omprövas, och det är
mycket möjligt att man sedan kommer
fram till andra bidragssatser.

Med dessa få ord vill jag för min del
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. 1
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan, därefter särskilt i fråga om
mom. 2—5 samt slutligen särskilt angående
mom. 6.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. 1 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till motionerna 1:708
och II: 867; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat proposi -

140

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

tionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 115 punkten
4 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna I: 708
och II: 867.

Då emellertid herr Bergman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej — 33.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i mom. 2—5 hemställt.

Härpå gjordes enligt de rörande mom.

6 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
I: 710 och II: 866 i förevarande del; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om avdrag vid beskattningen för avsättning
till brand- och stormskadefond vid
skogsbruk, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid beskattningen
för avsättning till brand- och stormskadefond
vid skogsbruk, m. in.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 78, av herr Jonasson
m. fl., och II: 100, av herr Nilsson i
Svalöv in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändrad lydelse av 3 §
2 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning av
statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte snarast förelägga
riksdagen förslag till inrättande
av brand- och stormskadefond vid
skogsbruk med rätt till skattefri avsättning
till sådan.

Motionärernas under 1 framställda yrkande
avsåg, att bestämmelserna om
ackumulerad inkomst skulle få tillämpas,
då skogskontomedel tvångsvis återfördes
till beskattning i samband med
avyttring av fastighet, skifte av dödsbo
eller bodelning.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 78, av
herr Jonasson m. fl., och II: 100, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., beträffande

1) beskattningen vid tvångsåterföring
av medel som avsatts å skogskonto, samt

2) inrättande av brand- och stormskadefond
vid skogsbruk

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Stefanson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Sundin, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv,

Nr 25

141

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till brand- och stormskadefond vid

skogsbruk, in. in.

Vigelsbo och Enskog, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:78 och 11:100 —
ansett, att utskottet bort hemställa,

1) beträffande beskattningen vid
tvångsåterföring av medel som avsatts
å skogskonto

att riksdagen måtte antaga det vid
motionerna fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 2 mom.
förordningen den 30 november 1951
(nr 763) angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst;
samt

2) beträffande inrättande av brandoch
stormskadefond vid skogsbruk

att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
ville snarast förelägga riksdagen förslag
till inrättande av brand- och stormskadefond
vid skogsbruk med rätt till
skattefri avsättning till sådan.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
föreliggande betänkande nr 26 behandlar
två viktiga spörsmål som berör
skogsbeskattningen.

Det första spörsmålet gäller beskattningen
vid tvångsåterföring av medel
som avsatts å skogskonto. Enligt gällande
förordning för medel som innestår
å skogskonto finns i vissa fall tvingande
bestämmelser att medlen skall upptagas
till beskattning. Detta gäller om den
skattskyldige överlåter den väsentliga
delen av den fastighet som medlen avser.
Då skall nämligen samtliga innestående
medel upptagas för det beskattningsår,
under vilket överlåtelsen har
skett. Vidare gäller samma skyldighet
för oskiftat dödsbo, nämligen att innestående
medel upptages det år boet skiftas.
Motsvarande bestämmelser gäller
även i vissa fall vid bodelning på annan
grund än dödsfall.

De problem som sammanhänger med
dessa bestämmelser har tagits upp till

Första kammarens protokoll 1964. Nr 25

diskussion i motionerna 1:78 och II:
100 vid årets riksdag, vilka motioner
även innehåller förslag till ändrad lagstiftning,
varigenom de besvärligheter
som är förenade med nuvarande bestämmelser
skulle om inte helt så dock till
väsentlig del elimineras. 1 de fall tvångsåterföring
av innestående medel måste
ske föreslår motionärerna nämligen att
uttaget skall få betraktas såsom ackumulerad
inkomst. Vi reservanter hyser den
uppfattningen att dessa förslag, om de
genomföres, skulle på ett ändamålsenligt
sätt komplettera gällande författningar
och därmed undanröja de olägenheter
som enligt vår uppfattning nu
råder i dessa avseenden.

Bevillningsutskottets majoritet hänvisar
till uttalanden rörande denna sak
i betänkandet nr 47 till 1962 års riksdag,
i vilket betänkande bland annat
anfördes att en skogsägare i eget intresse
inte borde utnyttja denna möjlighet
till skatteuppskov i sådan utsträckning
att behov av resultatutjämning uppkom
då medlen återfördes till beskattningen.
Vidare sade man att det faktum, att insättningen
på en gång upptages till beskattning
inte heller kan anses oskäligt
med hänsyn till att kontoinnehavaren
vid överlåtelse av fastighet i allmänhet
uppbär likvid varmed skatten kan betalas.

Vad angår frågan om återföring vid
skifte av dödsbo och vid bodelning ställde
sig bevillningsutskottet år 1962 avvaktande
med hänsyn till pågående
utredning inom den s. k. skatteflyktskommittén.
Denna kommitté har i sitt
under föregående år avlämnade betänkande
(SOU 1963:52) tagit upp frågan
om överförande av innestående skogskontomedel
på den som genom s. k.
benefikt fång blir ägare till jordbruksfastighet.
Man har dock inom nämnda
kommitté stannat vid diskussion och
avstått från förslag till sådan ändring,
då man anser att sådana avsatta medel
har personlig karaktär och att något
större behov av sådan överföringsrätt

Nr 25

142

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om avdrag vid beskattningen för avsättning till brandskogsbruk,
m. m.

knappast kan anses föreligga. Utskottsmajoriteten
instämmer i kommitténs uttalande
och åberopar vidare, att vid arv
återföring skall ske först sedan arvskifte
ägt rum, då man förmenar att dödsboet
får ett visst rådrum och kan avveckla
fondavsättningarna successivt i
sådan takt att en viss progressionsutjämning
kan erhållas utan tilämpning
av bestämmelserna om ackumulerad inkomst.

Vi reservanter kan inte dela den uppfattningen,
att de utvägar som utskottsmajoriteten
här talar om medför en tillfredsställande
lösning av de problem
som föreligger. Enligt vårt förmenande
skulle en tillämpning av reglerna för
skatteberäkning enligt bestämmelserna
om ackumulerad inkomst på ett bättre
sätt lösa problemen, undanröja en alltför
hög skattebelastning och sålunda bidraga
till en för alla parter godtagbar
utjämning av skattetrycket i här berörda
fall.

Det andra spörsmålet inom skogsbeskattningen
som avhandlas i betänkandet
gäller inrättande av brand- och
stormskadefond vid skogsbruk. Som bekant
gäller rätten till avsättning av medel
å skogskonto för intäkt på grund av
försäkring i samband med skada på växande
skog genom brand eller stormskada.
Alternativt kan man få också sådan
ersättning betraktad som ackumulerad
inkomst. Såsom anförts i de förut omnämnda
motionerna kan emellertid skadorna
vara av sådan omfattning att betydligt
mer än tillväxten under tio år
ödelagts. Tio år är nämligen maximitid
för utjämning både genom skogskonto
och genom reglerna för ackumulerad
inkomst. Vi reservanter anser att hänsyn
härtill bör tas vid utformningen av
skattelagstiftningen, och vi finner det
då ligga närmast till hands att överväga
inrättandet av brand- och stormskadefond
vid skogsbruk och tillåta skattefria
avsättningar till sådan fond i likhet
med vad som gäller i fråga om rörelse
och jordbruk med bokföringsmäs -

och stormskadefond vid

sig redovisning. Här avses då fall av
skada på lager och inventarier, som vi
närmast jämför med. Vi tycker att det
vore fullt rimligt att för skogens del inrätta
en motsvarande möjlighet till dessa
s. k. eldsvådefonder.

Vi har i den avlämnade reservationen
yrkat ändring i gällande lagstiftning i
fråga om tvångsåterföring av medel å
skogskonto, medan vi i fråga om brandoch
stormskadefond hemställer om riksdagsskrivelse
till Kung], Maj :t angående
förslag till lagstiftning i dessa avseenden.

Herr talman! Jag ber till sist att få
yrka bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets föreliggande
betänkande behandlar två
frågor, nämligen beskattningen vid
tvångsöverföring av medel som avsatts
på skogskonto och dessutom inrättande
av en brand- och stormskadefond vid
skogsbruk. Nu har emellertid herr
Enarsson som talesman för reservanterna
på ett både sakkunnigt och intressant
sätt redogjort inte bara för vad
reservanterna anser utan också för utskottet
och dess synpunkter. Om jag
nu redogör för utskottets förslag och utskottets
motiveringar, råkar jag ut för
att stå här och upprepa vad herr Enarsson
har sagt. Det tycker jag, herr talman,
att vi inte har tid med, och därför
ber jag att med hänvisning till den
redogörelse som herr Enarsson har lämnat
för utskottets motivering få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 1 förekomna yrkandena propo -

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

143

sitioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen, såvitt
nu vore i fråga; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 26
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om höjning av förvärvsavdragen och

ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning av väckta
motioner angående höjning av förvärvsavdragen
och ortsavdragen vid beskattningen,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 80, av
herr Schött, och II: 101, av herr Nordgren
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala, att enligt dess mening allmänna
skatteberedningen borde, med beaktande
av de i motionerna anförda synpunkterna,
framlägga sådant förslag till förvärvsavdrag
för gift kvinna liksom för
ensam barnförsörjare, varigenom avdrag
kunde erhållas för styrkta verkliga
kostnader;

II) de likalydande motionerna I: 203,
av fru Olsson m. fl., och II: 245, av herr
Antonsson, vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta, att ensamstående
barnförsörjare, som haft inkomst av
jordbruksfastighet, skulle äga rätt till
förvärvsavdrag enligt samma grunder
som för ensamstående barnförsörjare
med inkomst av rörelse eller eget arbete; III)

de likalydande motionerna I: 206,
av herr Virgin m. fl., och II: 298, av herr
Heckscher m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning samt förslag snarast om
skattefrihet för inkomst — förslagsvis
upp till ett årligt belopp av 1 500 kronor
— i den mån denna förvärvats genom
deltidsarbete för vård och tillsyn
av äldre människor i deras hem; samt

2) besluta, att för ålders- eller invalidpensionär
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar av vilka en vore pensionär och

144

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, m. m

med 7 200 kronor för makar som båda
vore pensionärer;

samt på grund härav antaga i motionerna
införda

a) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); samt

b) förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

IV) de likalydande motionerna I: 425,
av herr Eric Carlsson m. fl., och II: 512,
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.;

V) de likalydande motionerna I: 564,
av fru Olsson och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 688, av herr Helén m. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte besluta
följande ändringar i reglerna för förvärvsavdraget
vid beskattningen att gälla
från och med 1965 års taxering:

a) för gift kvinna med inkomst av
eget arbete eller av rörelse skulle kvotavdraget
höjas från 20 till 25 procent av
inkomsten och förvärvsavdragets maximum
från 2 000 kronor till 4 000 kronor,
att gälla i de fall där familjen hade
hemmavarande barn under 16 år;

b) för ensamstående barnförsörjare
skulle förvärvsavdraget höjas i samma
mån som ovan; samt

c) för gift kvinna, som verksamt deltagit
i skötseln av familjens jordbruk
eller rörelse, skulle — i de fall hemmavarande
barn under 16 år funnes —
tillgodoräknas ett förvärvsavdrag utgörande
300 kronor jämte 25 procent av
det belopp, som motsvarade en femtedel
av mannens inkomst av jordbruket eller
rörelsen, dock sammanlagt högst 1 000
kronor;

VI) de likalydande motionerna I: 571,
av herr Virgin m. fl., och II: 681, av herr
Heckscher m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

a) antaga i motionerna införda
1) förslag till lag om ändring av 48 §

2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) förslag till förordning om ändring
av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
och

3) förslag till förordning angående
skatteberäkning för barnfamiljer i vissa
fall;

b) under uttalande av sin anslutning
till vad i motionerna anförts beträffande
grunderna för familjebeskattningen
och familjestödet, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att förevarande motioner
måtte överlämnas till allmänna skatteberedningen
att beaktas vid fullgörandet
av beredningens uppdrag; ävensom

VII) motionen II: 516, av herr Westberg,
vari föreslagits, att riksdagen skulle
beträffande avdraget i 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen för icke-vårdnadshavare
för underhåll till eget barn besluta
att från och med 1964 års inkomster
höja avdragets maximibelopp till
2 000 kronor och således antaga i motionen
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

De i motionerna I: 571 och II: 681 under
a framställda förslagen till lagstiftningsåtgärder
avsågo en höjning av ortsavdragen
för skattskyldiga med hemmavarande
barn under 16 år — utöver
avdraget å 4 500 kronor — dels såvitt
avsåge gifta med 1 000 kronor för ettvart
av de två första barnen samt därutöver
1 500 kronor för varje följande barn,
dels såvitt avsåge ensamstående med
1 500 kronor för varje barn utöver två.
Därjämte skulle enligt motionärernas
förslag skattskyldig med barn, vilken
helt eller delvis icke kunde utnyttja den
på barnen belöpande, av motionärerna
förordade ortsavdragshöjningen, påföras
»negativ skatt» för det outnyttjade
beloppet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) beträffande utredning om skattefrihet
för visst deltidsarbete

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

145

Om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

att de likalydande motionerna I: 206,
av herr Virgin m. fl., och 11:298, av
herr Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande ändrad lagstiftning
rörande förvärvsavdrag för ensamstående
barnförsörjare med inkomst av jordbruksfastighet att

de likalydande motionerna I: 203,
av fru Olsson m. fl., och II: 245, av herr
Antonsson,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beträffande ändrad lagstiftning rörande
förvärvsavdrag för gift kvinna,
ävensom för ensamstående barnförsörjare
med inkomst av rörelse eller eget
arbete samt för gift man, vars hustru
utförde arbete i mannens jordbruk eller
rörelse

att de likalydande motionerna I: 564,
av fru Olsson och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 688, av herr Helén m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande utredning om förvärvsavdraget att

de likalydande motionerna I: 80,
av herr Schött, och 11:101, av herr
Nordgren m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E) beträffande lagstiftning om höjt
avdrag för underhåll till icke hemmavarande
barn

att motionen 11:516, av herr Westberg,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F) beträffande lagstiftning om höjda
ortsavdrag för barnfamiljer

att de likalydande motionerna I: 571,
av herr Virgin m. fl., och II: 681, av herr

Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G) beträffande lagstiftning av innebörd
att skattskgldig med barn, vilken
helt eller delvis icke kunde utnyttja den
på honom belöpande ortsavdragshöjningen,
skulle påföras snegativ skath
för det outnyttjade beloppet

att de likalydande motionerna I: 571,
av herr Virgin m. fl., och II: 681, av herr
Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H) beträffande utredning om indexreglering
av ortsavdrag

att de likalydande motionerna I: 571,
av herr Virgin m. fl., och II: 681, av herr
Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

I) beträffande ortsavdragen för folkpensionärer
m. fl.

att de likalydande motionerna I: 206,
av herr Virgin m. fl., och II: 298, av herr
Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

J) beträffande utredning om befrielse
från deklarationsplikt för folkpensionärer
m. fl.

att de likalydande motionerna I: 425,
av herr Eric Carlsson m. fl., och II: 512,
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) beträffande punkten A

av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett, att utskottet un -

146

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, m. m

der nämnda punkt bort hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 206, av herr Virgin in. fl.,
och II: 298, av herr Heckscher in. fl., i
vad avsåge förevarande fråga, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning samt förslag snarast om skattefrihet
för inkomst — förslagsvis upp
till ett årligt belopp av 1 500 kronor —
i den mån denna förvärvats g£nom
deltidsarbete för vård och tillsyn av
äldre människor i deras hem;

II) beträffande punkten B

av herrar Elofsson, Gösta Jacobsson,
Billman, Enarsson, Skärman, Magnusson
i Borås och Christenson i Malmö, fru
N ett eib rån dt, herr Eriksson i Bäckmora
samt fru Kristensson, vilka ansett, att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 203, av fru Olsson m. fl.,
och 11:245, av herr Antonsson, måtte
antaga i reservationen infört förslag till
lag om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

III) beträffande punkten C

av herrar Elofsson, Billman, Skärman
och Christenson i Malmö, fru Nettelbrandt
samt herr Eriksson i Bäckmora,
vilka ansett, att utskottet på åberopade
grunder bort under C hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:564, av fru Olsson och
fru Hamrin-Thorell, samt 11:688, av
herr Helén m. fl., måtte antaga i denna
reservation infört förslag till lag om
ändrad lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

IV) beträffande punkten D

av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett, att utskottet bort
under D hemställa, att riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna
1:80, av herr Schött, och 11:101, av
herr Nordgren m. fl., måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t uttala, att enligt dess
mening allmänna skatteberedningen
borde, med beaktande av de i motionerna
anförda synpunkterna, framlägga
sådant förslag till förvärvsavdrag för
gift kvinna liksom för ensam barnförsörjare,
varigenom avdrag kunde erhållas
för styrkta verkliga kostnader;

V) beträffande punkten E

av herrar Elofsson, Gösta Jacobsson,
Billman, Enarsson, Skärman, Magnusson
i Borås och Christenson i Malmö,
fru Nettelbrandt, herr Eriksson i Bäckmora
samt fru Kristensson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under E
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen 11:516, av herr Westberg,
måtte beträffande avdraget i 46 § 2
mom. kommunalskattelagen för ickevårdnadshavare
för underhåll till eget
barn besluta att från och med 1965 års
taxering höja avdragets maximibelopp
till 2 000 kronor och således antaga i
reservationen infört förslag till lag om
ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

VI) beträffande punkten F

av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett, att utskottet bort
under F hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av de likalydande motionerna
1:571, av herr Virgin m. fl., och II:
681, av herr Heckscher m. fl., antaga
dels i reservationen infört förslag till
lag om ändring av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370),

dels ock det i motionerna framlagda
förslaget till förordning om ändring av
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

VII) beträffande punkten G

av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kris -

Nr 25

147

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

förvärvsavdrågen och ortsavdragen vid beskattningen, m. m

Om höjning av
tensson, vilka ansett, att utskottet bort
under G hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:571, av
herr Virgin in. fl., och 11:681, av herr
Heckscher m. fl., i vad avsåge förevarande
fråga, antaga det i motionerna
framlagda förslaget till förordning angående
skatteberäkning för barnfamiljer
i vissa fall;

VIII) beträffande punkten H
a) av herrar Gösta Jacobsson, hnarsson
och Magnusson i Borås samt fru
Kristensson, vilka ansett, att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 571, av herr Virgin m. fl., och II:
681, av herr Heckscher m. fl., i vad avsåge
förevarande fråga, under uttalande
av sin anslutning till vad i motionerna
anförts beträffande grunderna för
familjebeskattningen och familjestödet,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att nämnda motioner överlämnades
till allmänna skatteberedningen att beaktas
vid fullgörandet av beredningens
uppdrag;

b) av herrar Billnian, Skärman och
Christenson i Malmö samt fru Kettelbrandt,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

IX) beträffande punkten I

av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett, att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna
I: 206, av herr Virgin m. fl., och II: 298,
av herr Heckscher m. fl., i vad de avsåge
förevarande fråga, matte besluta, att
för ålders- eller invalidpensionär skulle
utgå förhöjda ortsavdrag, nämligen med
3 600 kronor för ensam pensionär, med
6 000 kronor för makar av vilka en vore
pensionär och med 7 200 kronor för makar
som båda vore pensionärer, samt
på grund härav antaga de i motionerna
framlagda förslagen till

1) lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1917 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Det i reservationen VI framlagda förslaget
till lag om ändring av 48 § 2
mom. kommunalskattelagen skilde sig
från motsvarande förslag i motionerna
I: 571 och II: 681 därutinnan, att reservanternas
förslag avsåg förhöjda ortsavdrag
för skattskyldiga med hemmavarande
barn under 18 år.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, beträffande punkten
I, av herrar Billnian, Skärman och
Christenson i Malmö samt fru Nettelbrandt.

Herr ENARSSON (li):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 35 upptar en rad spörsmål
som berör barnfamiljerna, åldringar,
förvärvsarbetande kvinnor med barn
samt även vissa andra problem på hithörande
områden. Då ett flertal reservationer
fogats till betänkandet skall jag
försöka tala om de olika reservationerna
i tur och ordning.

Under reservation I yrkar vi högerledamöter
på utredning och förslag angående
skattefrihet för inkomst då den
förvärvas genom deltidsarbete för vård
och tillsyn av äldre personer i deras
hem. Förslagsvis har vi därvid talat
om ett belopp på upp till 1 500 kronor
om året. Vi har i annat sammanhang
genom motioner även till årets riksdag
påtalat bristen på vårdpersonal, bl. a.
för hemhjälp. Vi hyser den uppfattningen
att just den personal för hjälp
och tillsyn av gamla i hemmet i hög
grad kan tillgodoses genom deltidsarbete
av gifta kvinnor. Vad som bär är
en återhållande faktor är skattesynpunkten.
Sambeskattningen m. in. gör
att den gifta kvinnan tycker att hon får
för litet kvar av sin inkomst efter betald
skatt. För att åtminstone delvis undanröja
de hinder som enligt vårt förmenande
den gällande skattelagen utgör

148

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1904 em.
höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, m. m

har vi framlagt vårt utredningsförslag
Vi har tänkt oss att 1 500 kronor om
året skulle vara en lämplig utgångspunkt
intill dess erfarenhet vunnits och
ytterligare överväganden kan göras. Vi
är inte främmande för att gränsdragningsproblem
kan uppkomma och medföra
vissa svårigheter, dock enligt vårt
förmenande inte av värre art än att de
kan lösas efter en snabb undersökning
och utredning. Mera komplicerade problem
än dessa har nämligen under
årens lopp lösts på den vägen.

I reservation II tas frågan upp om
att det s. k. kvotavdraget även skall bli
tillämpligt för gift kvinna som driver
jordbruk och i likhet med vad som gäller
vid inkomst av egen rörelse m. m.

I reservation IV har vi högermän i
utskottet yrkat på utredning angående
förvärvsavdragen för gift kvinna och
ensam barnförsörjare, så att avdrag
erhålles för styrkta kostnader.

Såsom framhålles i motion nr 80 av
herr Schött i denna kammare och nr
101 av herr Nordgren i andra kammaren
får det numera anses allmänt erkänt
att förvärvsavdraget är avsett att
vara ett omkostnadsavdrag. En moder
som har förvärvsarbete utom hemmet
liksom ensam manlig barnförsörjare är
helt enkelt nödsakad vidta åtgärder för
barnens tillsyn och vård för att över
huvud taget ha möjlighet att förskaffa
sig en inkomst. Man kan säga att avdraget
utgör ett led i systemet med skatt
efter förmåga.

I den proposition som låg till grund
för 1960 års beslut betonades just arten
av avdraget som ett omkostnadsavdrag.
Ett flertal synpunkter gör sig här
gällande, om man något närmare tränger
in i detta spörsmål. Kostnadernas
storlek påverkas av de minderåriga barnens
antal, ålder o. s. v. Det går givetvis
inte att ta avdragsrätten på hur höga
belopp som helst. Vi är medvetna
om att regler måste finnas i lagstiftningen,
men som en riktpunkt har vi
satt begreppet »nödiga kostnader». Vi
reservanter har i denna del stannat för

att yrka att allmänna skatteberedningen
med beaktande av de synpunkter vi anfört
bör framlägga förslag till avdrag
av här ifrågavarande slag.

Reservation VI gäller frågan om
barnavdrag vid taxering. Denna fråga
är inte ny. Vi har tidigare fört fram
den vid flera tillfällen. Vi har från
vårt håll accepterat den numera av
årets riksdag beslutade höjningen av
barnbidragen, men vi hyser den uppfattningen
att denna höjning inte ger
barnfamiljerna den mera rättvisa beskattning
som är önskvärd. Avsaknaden
av barnavdrag gör att den inkomst som
hos barnfamiljerna saknar skattekraft
sålunda den del av inkomsten som
man normalt brukar anse som ofrånkomliga
levnadsomkostnader_beskat tas.

Genom vårt förslag om differentierade
barnavdrag tillgodoses flerbarnsfamiljernas
behov av skattelättnad på
grund av deras större försörjningsbörda.
Vi finner detta vara den bästa vägen
att åvägabringa skatterättvisa åt
barnfamiljerna och då i synnerhet flerbarnsfamiljerna.
Vi tycker oss finna att
principen bakom barnavdragen har av
riksdagen accepterats genom årets beslut
om förhöjning av extra avdrag på
grund av existensminium. Där skall
man nu ta hänsyn till om det finns minderåriga
hemmavarande barn, och i
dessa fall kan extra avdrag utgå med
upp till 1 000 kronor per barn och år.

Vidare har i den med VII betecknade
reservationen föreslagits ett tillägg till
skatteförfattningarna, som skulle eliminera
de fall, da de förhöjda ortsavdragen
inte kan utnyttjas på grund av bristande
inkomster. Detta förslag går ut
på att den skatt, som beräknas skulle
ha fallit på den icke utnyttjade inkomsten,
får tillgodoräknas såsom preliminär
skatt. Skattetekniskt brukar detta
benämnas negativ skatt, vilket innebär
att det överskjutande skattebeloppet
återbetalas och på vanligt sätt via debetsedelns
utbetalningskort kommer
skattebetalaren till godo.

Den med VIII betecknade reservatio -

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

149

Om höjning av förvärvsavdragen
nen utgör en del av i ett större sammanhang
framförda förslag angående
grunderna för familjebeskattningen och
familjestödet. Det gäller hland annat indexreglering
av ortsavdragen m. m. Yrkandet
under denna punkt utmynnar i
att riksdagen, under uttalande av sin
anslutning till vad i motionerna 1:571
av herr Virgin in. fl. och 11:681 av
herr Heckscher m. fl. anförts, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
motionerna överlämnas till allmänna
skatteberedningen för beaktande.

Den med IX betecknade reservationen
slutligen gäller frågan om förhöjda
ortsavdrag för folkpensionärer. Det
har visat sig att folkpensionärernas sidoinkomster
vållat rätt stor irritation
i samband med beskattningen härav.
Vi har från vårt håll i motioner pekat
på önskvärdheten av att den friske åldringen
ur både egen och samhällets
synpunkt fortsätter att arbeta även efter
uppnådd pensionsålder, men gällande
skattebestämmelser medför att
pesionärerna ofta mister lusten att
skaffa sig avlönat arbete, då de anser
att de får behålla alltför liten del av
inkomsten. Utskottsmajoriteten hänvisar
i förevarande avseende bl. a. till att
det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga
höjts genom beslut vid årets
riksdag och avvisar därmed vårt förslag.
Nämnda avdrag löser emellertid
inte problemet med extrainkomsternas
beskattning på ett med vårt förslag
jämförbart sätt, beroende på att hänsyn
skall tas till relativt små extra inkomster
vid avtrappningen av det extra
avdraget, varigenom fortfarande en rätt
hård beskattning träffar extrainkomsterna.
Genom införande av ortsavdrag
enligt vårt förslag med 3 600 kronor för
ensamstående, 6 000 kronor för makar,
av vilka en är pensionär, samt slutligen
7 200 kronor för makar, som båda är
folkpensionärer, skulle denna grupp av
människor tillgodoses på enligt vår
uppfattning både rimligt och skäligt
sätt.

Herr talman! .lag ber till sist att få

och ortsavdragen vid beskattningen, m. in.
yrka bifall till samtliga reservationer
med undantag av den med III betecknade
reservationen, till vilken högerledamöterna
inte ansett sig kunna ansluta
sig.

Fru OLSSON (ep):

Herr talman! 1902 års riksdag beslutade
att rätten till förvärvsavdrag skulle
utsträckas även till ensamstående
barnförsöjare, såväl kvinnlig som manlig,
med hemmavarande barn under 10
år. Enligt gällande bestämmelser är avdraget
maximerat till 2 000 kronor. Det
finns emellertid ett undantag, som gäller
det fall att vederbörande har jordbruk
som förvärvskälla. Här får den
ensamstående barnförsörjaren endast
tillgodogräkna sig det fasta förvärvsavdraget
om 300 kronor.

När man läser det beslut, som fattades
i riksdagen 1962 och som innebar ett
missgynnande av de personer som försörjer
sig på jordbruk, får man ett intryck
av att det blivit en lapsus i lagtexten,
som väl alla borde vara angelägna
om att så snart som möjligt rätta
till. Men så synes inte vara bevillningsutskottets
mening — jag åsyftar då utskottsmajoritetens
mening. Utskottets
motivering är emellertid mycket svag,
och den kan väl inte vara annat när
detta bara missgynnar en yrkesgrupp.
Utskottet säger att de skattskyldiga ju
får tillgodoräkna sig förvärvsavdraget
därför att de har särskilda kostnader
för vårdnaden av minderåriga barn
men att merkostnaderna för jordbrukare
inte kan beräknas uppkomma generellt.
Tror någon av kammarens ledamöter
att ensamstående barnförsörjare
som är jordbrukare kan ordna vårdnaden
av barnen billigare? I så fall skulle
jag gärna vilja ha det receptet, så att
jag skulle kunna vidarebefordra det till
de personer det berör.

Dessa problem har tagits upp i motionerna
1:203 och 11:245, vilka ligger
till grund för den med II betecknade reservationen
beträffande punkten B av

150

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

herr Elofsson in. fl. Det har redan yrkats
bifall till den reservationen, och
jag kan ansluta mig till det yrkandet.

Jag skulle också, herr talman, bara
vilja med några få ord beröra den med
III betecknade reservationen beträffande
punkten C av herr Elofsson in. fl.
Jag sade förut att förvärvsavdraget är
maximerat till 2 000 kronor men att
den summan inte täcker de merkostnader
som familjen har, när hustrun har
förvärvsarbete. 1954 års familjeutredning
uppskattade merkostnaderna till
5 000 kronor, när hustrun förvärvsarbetade,
och då avsågs kostnaderna 1952,
varför merkostnaderna i dag är betydligt
högre. Med de skatteskalor vi har
och med det otillräckliga förvärvsavdraget
är det faktiskt så, att många
hustrur drar sig för att ta förvärvsarbete
på grund av att det blir så litet
kvar av lönen när skatten är betald och
de ökade vårdkostnaderna är betalda.
På detta sätt får samhället avstå från
många gånger välutbildad arbetskraft,
och det är arbetskraft som vi inte har
råd att avvara — jag tänker på vårdnadsyrkena,
på skolan o. s. v.

I motionerna 1:564 och 11:688 föreslås
att förvärvsavdraget höjes till maximalt
4 000 kronor. För att bättre tillgodose
förvärvsarbetande kvinnor med
låga inkomster föreslås vidare en höjning
av kvotavdraget från 20 till 25 procent.
För gift kvinna, som i ej blott
ringa omfattning arbetar i makarnas
företag skulle därjämte få tillgodoräknas
ett förvärvsavdrag, utgörande 300
kronor jämte 25 procent av det belopp
som motsvarar en femtedel av mannens
inkomst av företaget dock sammanlagt
högst 1 000 kronor.

Man får naturligtvis räkna med ett
skattebortfall vid höjning av förvärvsavdragen,
men på lång sikt måste ändå
resultatet bli att fler kvinnor går ut i
förvärvsarbete och på det sättet tillför
staten nya skattepengar, varför skattebortfallet
med tiden måste bli ganska
ringa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

fall även till reservationen III beträffande
punkten C av herr Elofsson m. fl.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! »ökade kostnader för
barnens vård har medfört att förvärvsavdraget
höjts undan för undan. Det är
dock varken avpassat till eller tillräckligt
för att täcka de faktiska vårdskostnaderna
vid båda föräldrarnas förvärvsarbete
och bortovaro från hemmet.
En så kraftig höjning av förvärvsavdraget
att det motsvarar helt dessa
kostnader medför emellertid principiella
och praktiska komplikationer. Det
skulle vara en orättvisa för de familjer,
där en av föräldrarna avstår från egna
inkomster för att själva ägna sig åt
vårdnaden och där någon motsvarande
hänsyn inte skulle komma att tagas till
inkomstbortfallet. — — — I sambeskattningssvstemet
är emellertid förvärvsavdraget
en nödvändig modifikation
och en nödlösning just för de mödrar
(och i vissa fall fäder) som har direkta
utgifter för barnens vård. Då levnadskostnaderna
ökar och därmed
vårdkostnaderna måste det anses befogat
att inte fastlåsa förvärvsavdragets
belopp vid nuvarande nivå utan vara
beredd att höja avdraget.»

Detta är inte något citat ur en av de
många motioner, som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 35.
Inte heller är det något citat ur den reservation,
som är fogad till betänkandet
som III och som avser punkten
C, utan det är hämtat ur den nyligen
publicerade programskrift, som beter
»Kvinnans jämlikhet». Den är utgiven
av en studiegrupp, som till hedersordförande
har statsministern Tage Erlander,
till ordförande ambassadören Inga
Thorsson och till vars medlemmar räknas
försvarsministern Sven Andersson,
ombudsmannen Sigrid Ekendahl, riksdagsledamoten
Nancy Eriksson, inrikesministern
Rune Johansson, statsrådet
Ulla Lindström in. fl. Det är alltså en
utomordentligt auktoritativ samling

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

151

Om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

personer, som har signerat dessa ord,
ocli jag skall i min enkelhet be att få
instämma i vartenda ett. Jag förmodar
att riksdagsmajoriteten också kommer
att göra det vid den omröstning som
snart skall äga rum.

I samma programskrift får man också
fullt klart för sig hur stora kostnader
som barnen drar för de förvärvsarbetande
mödrarna. Det finns en utredning
härom, vilken är citerad i denna
utomordentligt givande bok, som
jag skall be att få rekommendera. De
2 000 kronor, som nu är maximum för
förvärvsavdraget, täcker inte på långt
när dessa vårdkostnader. Det gör inte
heller de 4 000 kronor som vi har föreslagit,
men det är ändå ett nytt steg på
vägen att ge en skattemässig rättvisa åt
de familjer, där båda makarna är förvärvsarbetande.
Enligt min mening är
de avdrag för de direkta kostnaderna,
som andra reservanter har föreslagit,
inte den väg man bör välja, därför att
ett sådant system kommer att utfalla
orättvist.

Att kvotavdraget bör höjas från 20
till 25 procent, som föregående talare
också talade för, är ett gammalt folkpartikrav.
Det skulle nämligen möjliggöra
för fler familjer — och sådana
med begränsade inkomster — att tillgodogöra
sig förvärvsavdragets maximala
belopp. Dessutom förefaller det
självklart, att ensamstående barnförsörjare,
för vilka riksdagen år 1962 införde
rätt till förvärvsavdrag, också skulle
följa med i skattelättnaden.

En annan grupp, som bör ha rätt till
skattelättnadar i denna form, är de
faktiskt sambeskattade, d. v. s. de fall
där hustrun deltar i familjens jordbruk
eller rörelse. Dessa familjer får nu bara
tillgodogöra sig det fasta avdraget med
300 kronor. Har dessa kvinnor minderåriga
barn, finns det ju ingen anledning
att diskriminera dem i skattehänseende.
Av praktiska skäl måste man tänka sig
ett schablonavdrag. Motionärerna har
här föreslagit ett avdrag med maximalt
1 000 kronor.

Herr talman! Det torde väl vara överdrivet
nit att upprepa alla motiveringar
till de justeringar i vårt skatteväsende
som här föreslås, ty de har alltför
ofta framförts. Dessa skattelindringar
skulle otvivelaktigt vara ett led i de ansträngningar
som måste göras för att
förmå gifta kvinnor att fylla de luckor
i den svåra personalbrist, som råder
inte minst inom våra vårdområden.
Man löser långtifrån hela problemet —
det vill ingen av oss påstå — men skattelättnader
är ändå en av de viktigare
faktorer, som påverkar denna grupp av
ofta välutbildade medborgare att fylla
arbetskraftsbristen.

Jag skall låta mig nöja härmed och
be att få yrka bifall till reservationen
III beträffande punkten C som är avgiven
av herr Elofsson m. fl. Vad beträffar
punkten B, som rör ensamstående
kvinnor med barn under 16 år
och som har inkomst av jordbruk, så
har den föregående talaren, fru Olsson,
redan redogjort för motionärernas intentioner.
Jag har alltså ingen anledning
att gå närmare in på den saken.
Jag skall be att få understryka hennes
synpunkter och instämma i hennes yrkande.

Herr BILLMAN (fp):

Herr talman! I reservationen V är det
fråga om en motion av herr Westberg
i andra kammaren, där herr Westberg
har yrkat på en utvidgning av den år
1960 införda avdragsrätten för skattskyldig
som underhåller icke hemmavarande
barn. Avdraget är för närvarande
högst 1 000 kronor, men motionären
vill att man skall höja maximibeloppet
till 2 000 kronor. Han motiverar
detta med att avdraget från början
sattes i relation till ortsavdraget. Ortsavdraget
har sedan höjts, men någon
motsvarande justering av detta avdragsbelopp
har däremot inte skett.

Eftersom det i detta fall gäller huvudsakligen
ensamstående mödrar med
barn är ju syftet med motionen synner -

152

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om höjning av förvärvsavdragen och
ligen behjärtansvärt, och jag skulle därför
gärna vilja yrka bifall till reservationen.
Det har inte heller inom utskottet
i sak anförts någonting emot det resonemang
som motionären har fört, men
däremot har man inom utskottet velat
hänvisa till den socialpolitiska kommittén
och allmänna skatteberedningen,
som skall komma med förslag i detta
ärende. Det är emellertid fråga om hur
länge man skall vänta på ett dylikt förslag,
och under tiden är dessa ensamstående
mödrars situation svår. De har
givetvis svårt att vänta på denna uppjustering,
som för dem skulle innebära
en synnerligen god hjälp.

Det finns därför all anledning att,
som jag nyss sade, yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det har onekligen lagts
ned arbete från oppositionspartiernas
sida när det gäller att föra fram krav
på reformer i vårt skattesystem. Företrädarna
har på de olika punkterna redogjort
för vad de önskar ha genomfört.
Åtskilligt av vad som sagts och
som står i reservationerna kan man
kanske vara ense om, men det är ju som
herr Enarsson erkände att han är medveten
om att man inte kan begära vilka
avdrag som helst i ett skattesystem.

I fråga om ortsavdraget i allmänhet
är väl läget att man kommer att föreslå
en höjning, och detsamma gäller beträffande
förvärvsavdraget. Frågan är bara
var eller hur man skall göra avvägningen.

När det gäller metoden att nå vissa
arbetsmarknadspolitiska effekter genom
skattelagstiftningen, kan man ju fråga
sig hur mycket vikt man bör lägga på
detta syfte. Hitintills har vi ju haft som
grundprincip, att skatteförmågan skall
ligga till grund för beskattningen, och
jag för min del är inte beredd att utan
vidare säga, att den här nya stimulansmetoden
är en ändamålsenlig väg för
statsmakterna att gå, så att man skulle

ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

ange att vissa yrken skulle ha särskilda
premier i skatteavseende. Om man säger
att vårdnadsyrkena skall ha skattelindring
för deltidsarbete, för att man
skulle stimulera människor att gå till
dessa uppgifter, då skulle vi snart få
nya krav från andra områden, som också
är viktiga.

Man säger, att de gifta kvinnorna nu
inte har särdeles stor lust att gå ut på
arbetsmarknaden, därför att vårdkostnaderna
för barnen blir så höga och
skatten tar så stor andel. Men tendensen
är faktiskt alldeles klar. Av de gifta
kvinnorna går allt fler ut i förvärvsarbetet,
och jag tror att den tendensen
förstärkes allteftersom vi kommer fram
till en bättre yrkesutbildning. Då blir
det en självklar sak framöver, att man
går ut i förvärvsarbete om omständigheterna
är sådana. Jag tror att det är
kvinnornas ambition att försöka göra
en insats, och då blir arbetet och arbetsinsatsen
det viktiga och det väsentliga.

Med det vill jag ha sagt att det går att
lägga olika synpunkter på dessa spörsmål.
Jag kan tillägga att vårdkostnaderna
för de minderåriga barnen är mycket
olika. En utredning från TCO:s sida
visade, att flertalet av de mödrar,
som hade förvärvsarbete och minderåriga
barn, inte hade några speciella
merkostnader för barnen, nämligen om
dessa kommit in i skolåldern. De yngsta
barnen är helt naturligt kostsammare.

Jag tror att vi inom en nära framtid
får ett grundmaterial att studera som
jag hoppas kommer att ge nya impulser
åt debatten. Där kommer också att
belysas det spörsmål herr Enarsson här
berörde, när han förordade att man
skulle införa barnavdrag i våra beskattningsregler.
Det nya är ju, att man föreslår
att barnavdragssystemet kompletteras
med en restitution till de familjer
med barn, som inte kan utnyttja avdraget.
Detta visar bristerna i systemet.
Ett antal familjer kommer inte att ha
möjligheter att utnyttja barnavdraget,
därför att de har för låga inkomster. Då

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

153

Om höjning av förviirvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, in. m.

säger högerpartiet: Låt oss restituera
ett belopp, som motsvarar skattelättnaden,
om man hade haft den och den
inkomsten.

Jag vill nog säga, att de allmänna
barnbidragen ligger tämligen fast förankrade
inom vårt system. Man vill nog
inte avstå från dem. Det är knappast
troligt att man skulle kunna uppnå någon
större anslutning till tanken på
barnavdrag i stället för barnbidrag eller
eu kombination, som bara komplicerar
det hela.

Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta
ett tag till om de enskilda reservationerna,
men det tjänar knappast något
syfte. Jag vill gärna upprepa min
förhoppning om att när vi inom en
mycket nära framtid får ett omfattande
material på bordet, vi då skall kunna
diskutera och komma fram till ändamålsenliga
lösningar. Men att alla avdrag,
som här begärs, skulle genomföras
vid årets riksdag, har den nackdelen,
att man inte kan skaffa inkomster
som motsvarar utgifterna. Det blir skattebortfall.
Allmänna skatteberedningen
har haft till uppgift av regeringen att
se till, att man vid en ändring av systemet
kompletterar det hela så att det blir
balans i inkomster och utgifter. Då har
man möjligheter att justera på olika
ställen. Men det går inte att bara genomföra
alla dessa nya avdrag utan att tänka
på inkomstsidan.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande på samtliga punkter.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Inte heller enligt min
uppfattning bör en grupp av medborgare,
vare sig det nu är kvinnor eller
män, skattemässigt premieras för ett
särskilt arbete. Jag har aldrig anslutit
mig till detta krav. Det är felaktigt att
välja ut en grupp som ägnar sig åt exempelvis
vårdarbete. Det kan också finnas
andra grupper som med samma skäl
kan hävda att få lägre skatt. Jag vill endast
trycka på att det är rimligt att även

de gifta kvinnorna får ett ekonomiskt utbyte
av sitt förvärvsarbete. Jag förmodar
att bevillningsutskottets ordförande
instämmer i detta. Beskattningen spelar
ju en avsevärd roll i detta fall. Jag tycker
inte att samhället har någon anledning
att liksom sätta dem i en särklass
och begära mer av deras yrkesintresse
eller idealitet och deras samhällsansvar
att gå in i produktionen än av andra
grupper.

Egentligen är förvärvsavdraget ett avdrag
för inkomsternas förvärvande, som
de måste ha för att kunna ordna med
vården av barnen och skötseln av hemmet,
som ju i hög grad vilar på dem.
Ett rimligt förvärvsavdrag, som något
så när svarar emot kostnaderna, hoppas
jag att man skall kunna komma
fram till, när det material läggs på bordet
som herr Ericsson talade om. Vården
av barnen är en mycket väsentlig
fråga inte bara för de enskilda familjerna
utan också för hela samhället.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det sista inlägget av
fru Hamrin-Thorell förstod jag inte riktigt.
Jag har aldrig bestritt att kvinnorna
skall ha en ersättning för sitt arbete,
och det får de väl i regel också. Om
man utgår ifrån att förutsättningen för
förvärvsavdraget skall vara förekomst
av minderåriga barn, är det de extra
kostnaderna för barnen som skall motivera
ett förvärvsavdrag.

Helt allmänt kan man säga att skatten
blir så och så hög. Ja, vi har ju ett system,
där det är ordnat så, att vid en
viss inkomst får skatten en viss storleksordning.

Sambeskattningen har ju fått skulden
för åtskilligt. Det stora flertalet familjer
har dock inget emot att få högre inkomster
utan strävar tvärtom efter att
få det. Om vi sedan kan jämka den direkta
skatten, innebär det troligen att
vi får justera den indirekta skatten, och
då uppkommer ett nytt resonemang.

Det avgörande för förvärvsavdraget

154

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

är vårdkostnaden för barnen. Det har
nu konstaterats att vårdkostnaden är
mycket olika. Vissa mödrar har inte
några särskilda kostnader på grund av
att de förvärvsarbetar, även om de naturligtvis
har vissa allmänna kostnader
för barnen. Barnen tar hand om sig
själva, vartill kommer att skolan har
uppsikt över dem under en betydande
del av dygnet. När barnen komer litet
upp i ålder, säger många mödrar att det
inte blir några speciella omkostnader
för dem på grund av moderns förvärvsarbete.
Det finns naturligtvis förvärvsarbetande
mödrar som har sådana extra
omkostnader, men det är inte alla
som har det.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har lika svårt att
förstå herr Ericssons resonemang som
har har att förstå mitt. Vi har hela tiden
talat om familjer med barn under
16 år, alltså där förvärvsavdrag får göras.
Jag har väldigt litet till övers för
familjer där det inte finns några barn
eller där barnen är så stora att de kan
ta vara på sig själva. Jag tycker att man
skulle kunna göra en viss skattereform
för dessa, men det skall vi inte ta upp
nu. Det kan vi vänta med tills vi får allt
material på bordet. Men det är väl ofrånkomligt
att så gott som alla mödrar som
måste vara borta i förvärvsarbete hela
dagarna har kostnader för vården av
barnen. Jag förstår egentligen inte att
någon grupp inte har ekonomiska utlägg,
annat än om en snäll farmor eller
mormor eller granne tar hand om barnen
—- annars måste de antingen ha någon
anställd eller också betala utgifter
för daghem eller liknande, där de har
barnen placerade. Det är sant att skolan
senare avlastar föräldrarna en viss del
av vården, men barnen måste ha kommit
upp i ganska hög ålder, om man
skall kunna släppa dem på egen hand.
Jag hänvisar till »Kvinnans jämlikhet»,
där det står beskrivet precis hur länge
barnen behöver vård av någon person,

och det är ganska långt upp i åldrarna.
Därför vidhåller jag att vi inte skall
resonera om huruvida förvärvsavdraget
behövs för vård av barnen utan om hur
stort det skall vara.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet hemställt, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med
I betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 25

155

Om höjning av förvarvsavdragen och ortssavdragen vid beskattningen, in. m.

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej — 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Elofsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten C framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, punkten C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 42.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten D, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,

156

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Gösta Jacobsson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med IV betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, punkten D, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
IV betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej — 23.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten E förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen; och förklarade herr

talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Billman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, punkten E, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Billman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej —61.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten F, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
VI betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 20 maj 1904 etn.

Nr 25

157

Om höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen vid beskattningen, in. in.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, punkten F, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med
VI betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —114;

Nej —22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten G
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med VII betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, punkten G, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med
VII betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej — 23.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten H, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med Villa betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, punkten H, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 25

158

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om höjning av schablonavdraget vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor,

m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
Villa betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 23.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med IX
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35, punkten I, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
IX betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 22.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten J hemställt.

Om höjning av schablonavdraget vid beskattningen
av en- och tvåfamiljsvillor,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av väckta
motioner om höjning av schablonavdraget
vid beskattningen av en- och tvåfamiljsvillor,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:548,
av herr Torsten Andersson, och 11:697,
av herr Persson i Heden m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om en skyndsam
prövning av frågan om en höjning av
schablonavdraget för en- och tvåfamiljsvillor
till 400 kronor; samt

2) motionen 11:354, av herr Lindkvist
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte anhålla hos Kungl. Maj:t att
förelägga riksdagen förslag inom nuvarande
skattelagstiftnings ram om maximering
av avdragsrätten för gäldräntor
gällande egnahem av speciellt påkostad
karaktär.

159

Onsdagen den 20 maj 1904 em. Nr 25

vid beskattningen av en- och tv&familjsvillor,
. m. m.

Om höjning av schablonavdraget

Utskottet liade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:548,
av herr Torsten Andersson, och II: 697,
av herr Persson i Heden m. fl., om höjning
av schablonavdraget vid beskattningen
av en- och tvåfamiljsvillor, samt

2) motionen 11:354, av herr Lindkvist
in. fl., om maximering av rätten
till avdrag vid beskattningen för gäldränta
avseende egnahem,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka,
under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna 1:548 och
II: 697, ansett, att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till förenämnda motioner, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam prövning av frågan om höjning
av schablonavdraget för en- och
tvåfamiljsvillor till 400 kronor; samt

II) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson,
Magnusson i Borås och Nilsson i
Svalöv, beträffande frågan om maximering
av rätten till avdrag vid beskattningen
för gäldränta avseende egnahem,
utan angiven mening.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Stefanson,
Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv och
En skog.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns många skäl
som talar för att man nu skall vara ytterligt
kortfattad — inte bara själva tidpunkten
på dagen, utan också det faktum
att jag tidigare ansträngt kammarens
uppmärksamhet samt, får jag tillägga,
den nya praxis bevillningsutskottets
ärade talesmän infört då man använder

reservanternas argumentering som skäl
för bifall till utskottets förslag!

Därför ber jag, herr talman, att få inskränka
mig till att yrka bifall till den
reservation, som avgivits, under åberopande
av motiveringen i min motion.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Med hänsyn till herr
Torsten Anderssons föredömligt korta
argumentering skall jag också fatta mig
mycket kort.

Under hänvisning till de synpunkter
som utskottet anfört yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande punkten 1 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herrar Sundin
och Vigelsbo vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
45 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sundin och

160

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om sänkning av riksbankens diskonto

Vigelsbo vid betänkandet avgivna reserv
vationen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 17.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om gasolskatt,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om sänkning av riksbankens diskonto

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 37, över väckt motion i anledning
av riksbankens diskontohöjning
den 30 januari 1964.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 660, av herr Ferdinand Nilsson,
hade hemställts, att riksdagen i anledning
av riksbankens beslut den 30
januari 1964 att höja diskontot måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag avseende återinförande i inflationsbekämpande
syfte av den 1959 avskaffade
s. k. extra bolagsskatten såsom
förutsättning för ett återförande av
riksbanksdiskontot och därmed sammanhängande
räntesatser till i början
av 1964 varande läge.

Motionen hade hänvisats till bankoutskottet
i vad den avsåge bekämpande
av inflation och sänkande av riksbankens
diskonto samt till bevillningsutskottet
i vad den gällde återinförande
av den extra bolagsskatten.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att motionen I:
660, såvitt densamma hänvisats till bankoutskottet,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande över motionen hade
utskottet anfört bland annat följande:

»Motionären kritiserar vidare den
höjning av riksbankens diskonto, som
genomfördes i januari i år, och uttalar
därvid bl. a., att en räntehöjning är
ytterst kännbar för de mindre företagen,
medan den lämnar andra, starkt
inflationsdrivande avsnitt av näringslivet
tämligen opåverkade. Utskottet
vill med anledning härav framhålla, att
den löpande diskontopolitiken måste
ligga i riksbankens hand. Det bör, såsom
utskottet uttalade i sitt utlåtande
nr 5 år 1963 i anledning av väckta motioner
om sänkning av diskontot, ankomma
på fullmäktige i riksbanken att
själva bedöma tidpunkten för och innebörden
av de beslut i räntepolitiskt avseende
som med hänsyn till konjunktursituationens
utveckling kan visa sig
vara motiverade. Utskottet föreslår därför
icke någon särskild åtgärd med anledning
av motionen i nu förevarande
del.»

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först ber jag att få fästa
kammarens uppmärksamhet på att
jag inte är ansvarig för att frågan kommer
upp vid denna tidpunkt på dagen.
Jag tar sålunda inte någon som helst
hänsyn till detta förhållande.

Sedan jag har gjort detta konstaterande
vill jag erinra om att frågan har
en mycket väsentlig innebörd och stor
räckvidd. Diskontohöjningen har drabbat
orättvist och ojämnt samt även ineffektivt
därigenom att en hel del av

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

161

den verksamhet, som berörs därav, inte
bär bidragit till de inflatoriska tendenser
som förelåg, medan å andra sidan
faktiska inflationskällor kunnat fortsätta
att bedriva sin verksamhet därför
att man diir inte på samma sätt varit
beroende av diskontots böjd. De företag
som bedriver verksamhet exempelvis
i internationella sammanhang har
möjlighet att genom sina förbindelser
utom landet finansiera en hel del av
sin verksamhet. Om de å andra sidan
måste reducera sin verksamhet inom
landet innebär detta en avlastning så
att mindre företagare, underleverantörer
o. s. v., får bära deras börda.

.lag har en känsla av att de skadeverkningar,
som har följt av ett utnyttjande
av diskontot på sätt som här har
skett, faktiskt innebär en svårighetsgrad
av väsentlig betydelse för vårt näringsliv
och som torde ha drabbat
många människor helt oförskyllt.

Under ett tidigare skede räknade
man inte med att på det sättet behöva
utnyttja diskontot. Man räknade med
att det fanns andra ekonomiska möjligheter
att påverka utvecklingen, och då
spelade som vi vet bolagsbeskattningen
en ganska väsentlig roll. Man införde
ju en extra bolagsskatt just för att dämpa
överkonjunkturen och även i viss utsträckning
därför att man därigenom
skulle få ett incitament för att de stora
företag, som det här var fråga om och
som gjorde stora vinster under den
högkonjunktur som rådde, skulle använda
dessa pengar till avskrivningar
och konsolideringar i stället för inflationsdrivande
utdelningar.

Denna extra bolagsskatt var utsatt
för viss kritik. Senast år 1958 behandlades
motioner, i vilka yrkades på skattens
avskaffande. Riksdagen sade den
gången att det skulle man kunna tänka
sig att göra, men bara under två förutsättningar.
Den ena förutsättningen var
att konjunkturerna utvecklade sig så
att det inte var nödvändigt med denna
hämsko. Den andra förutsättningen var

Om sänkning av riksbankens diskonto
att man kunde införa en annan dämpande
faktor i stället.

Detta sades alltså år 1958 på hösten.
År 1959 avskaffades den extra bolagsbeskattningen,
men i ett helt annat sammanhang,
och jag ber att få fästa uppmärksamheten
på vad bevillningsutskottet
i år säger därom. Avskaffandet
skedde i samband med ATP-reformen
såsom en kompensation åt näringslivet
för de svårigheter, som därigenom i
viss mån hade drabbat företagen.

Det är klart att man därmed kompenserade
den del av näringslivet, som
sannolikt inte var den mest behövande,
om jag så får uttrycka saken. Man kompenserade
de stora bolagen, som hade
direkt känning av den extra bolagsskatten,
medan däremot den mindre
företagsamheten nonchalerades och
lämnades åt sidan. Det rör sig ändå här
om ganska väsentliga grupper av arbetsgivare.
Vi har i en motion i år kunnat
anföra siffror, vilka visar att antalet
ATP-betalande företagare med bara
en anställd under år 1961 uppgick till
146 500, medan antalet företagare med
upp till två anställda rörde sig om
229 000. De arbetar väsentligen inte alls
i bolagsform, och de fick en hård känning
av besvär och ansvar genom den
reform som då genomfördes. Åt dessa
företagare gav man emellertid inte någon
hjälp. Man avskaffade den extra
bolagsbeskattningen för att tillgodose
de företag som kanske i första hand
skulle kunna anses vara inflationsdrivande
på grund av sin verksamhet. Vi
vet — jag har själv sett det i de trakter
jag känner till — hur sedan de
stora exportföretagen genom sin lönesättning
drev upp arbetslönerna väsentligt
över avtalen.

Man tog alltså från den 1 januari 1960
bort den extra bolagsskatten, och vid
1960 och 1961 års taxeringar konstaterades
att skatteunderlaget ökade med 11
procent. Motsvarande siffra för 1958 var
4,6 procent och för 1959 4,8 procent. I
ett föredrag i oktober 1961 påpekade

162

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Om sänkning av riksbankens diskonto
statssekreteraren i finansdepartementet,
att löneutvecklingen under de åren
varit i väsentlig mån inflationsdrivande.
Dessa exempel visar, såvitt jag kan
bedöma det, hur litet befogat det var
att avskaffa en så betydande faktor som
den extra bolagsskatten. De ger också
en anvisning om att vi här har ett instrument,
som är effektivt därför att
det berör delar av näringslivet som
verkligen är att betrakta som inflationsdrivande.
Det är den mindre företagsamheten,
som arbetar med stora
svårigheter, och i synnerhet jordbruksnäringen,
som helt enkelt på grund av
att den är prisreglerad genom avtal inte
kan vara inflationsdrivande, som drabbas
särskilt hårt av diskontohöjningen,
men de skulle väsentligen bli oberörda
om man använde det andra medlet.

Jag har anfört dessa exempel för att
visa vad jag menar med min motion.
Jag konstaterar också när jag tittar på
bankoutskottets utlåtande nr 37 att utskottet
inte delar min uppfattning. Det
accepterar jag som ett faktum. Men,
herr talman, jag konstaterar att det
finns ett uttalande i bankoutskottets utlåtande,
som knappast kan tänkas vara
ett erforderligt motiv för att avslå förslaget.
På sid. 2 finns således ett principuttalande,
vari det heter, att utskottet
»vill framhålla, att den löpande diskontopolitiken
måste ligga i riksbankens
hand». Det är alltså riksbanken
som skall avgöra och som skall bedöma
tidpunkten och innebörden av de räntebeslut
som det är fråga om. Utskottet
»föreslår därför icke någon särskild åtgärd
i anledning av motionen».

Detta »därför» innebär kanske en reservation.
Jag vet det inte, men kanske
tycker man att det ligger något i motionens
förslag, ehuru man anser att
detta är riksbanksledningens privatdomän.

Enligt min uppfattning innebär emellertid
en sådan resignation från utskottets
sida, att man söker frånhända
riksdagen inflytande på faktorer, som
är av stor betydelse för vårt närings -

liv. Detta strider emot den ställning
riksbanken enligt min mening historiskt
har. Det var ju så att Kungl. Maj:t misslyckades
med att sköta banken, och då
fick riksens ständer överta den. Likaväl
som beskattningen är riksdagens
speciella sak, så är riksbanken en speciell
angelägenhet för riksdagen, och
den bör icke frånhända sig möjligheterna
till inflytande.

Det ligger något i att riksdagen inte
fattar sådana detaljerade beslut som går
ut på att det från och med ett angivet
datum skall tillämpas en viss diskontosats
o. s. v. Jag förstår att det kan vara
olämpligt, men man skall väl därför inte
vara förhindrad att ge impulser från
riksdagens sida, som kan verka dirigerande
när det gäller den allmänna tendensen
vid skötseln av riksdagens egen
bank.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka att första stycket på sid. 2 i bankoutskottets
utlåtande nr 37 utgår ur
motiveringen. Angående utlåtandets
kläm, där utskottet avstyrker den motion
som jag har framfört, har jag intet
yrkande, men denna principiella omyndighetsförklaring
från riksdagens sida
anser jag man bör reagera mot.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att få inskränka
mig till att endast yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber än en gång att
få konstatera vad jag sade i början,
nämligen att det inte är jag som är ansvarig
för att denna fråga tas upp vid
denna tidpunkt på dagen. Det gäller väl
ändå, herr Ståhle, en ganska omfattande
och betydelsefull sak, som inte bör nonchaleras
på det här viset.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet hem -

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Nr 25

163

Interpellation ang. domänverkets markpolitik, m. in.

ställt skulle bifallas med godkännande
av utskottets motivering, dels ock, av
herr Nilsson, Ferdinand, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändringen
i motiveringen, att det stycke,
som började med orden »Motionären
kritiserar» och slutade med »förevarande
del» utginge.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillägg till lagen
den 28 april 1949 (nr 183) om flottningen
i Torne och Muonio gränsälvar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
finge uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att statsutskottets utlåtande
nr 113 skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras främst bland en gång bordlagda
ärenden.

Interpellation ang. domänverkets markpolitik,
m. m.

Herr SVANSTRÖM (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Domänverkets markpolitik
har vid upprepade tillfällen varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Den kritik som härvid riktats mot att
domänverket lägger under sig allt större
del av jorden och skogen i vårt land har
bl. a. från jordbruksministerns sida av -

färdats med att det dock inte skulle vara
fråga om någon betydande förskjutning
i markägarbalansen. Denna bedömning
kan enligt min mening inte vara
riktig. Under senare tid har skett en
ständig utökning av domänverkets
markinnehav. Särskilt gäller detta mellersta
och södra Sverige.

I en interpellationsdebatt i andra
kammaren för en tid sedan sade jordbruksministern,
att domänverkets markinnehav
under den senaste femårsperioden
ökat med i genomsnitt cirka
4 800 hektar. Denna siffra kan emellertid,
såvitt jag kunnat finna, inte vara
representativ för utvecklingen under de
allra senaste åren. Under 1963 ökades
domänverkets markinnehav med i det
närmaste 6 000 hektar. Åren närmast
före har ökningstakten varit ännu större.
Under åren 1961—1963 inköpte domänverket
över 30 000 hektar mark, dvs.
i genomsnitt över 10 000 hektar per år,
men sålde endast något över 4 600 hektar,
dvs. något över 1 500 hektar per år.

Det är obestridligt att domänverkets
inköpspolitik under senare tid präglats
av en starkt accelererad aktivitet. Under
femårsperioden 1951—1955 inköpte
domänverket i genomsnitt endast något
över 1 400 hektar per år, men försålde
en större areal, dvs. över 1 800 hektar
per år. Under senare delen av 1950-talet
inträffade emellertid en markant ändring.
Under femårsperioden 1956—1960
inköptes i genomsnitt 4 500 hektar per
år, men försåldes i genomsnitt endast
något över 1 100 hektar per år. Under
åren 1961—1963 har såsom framhållits
inköpen gällt i genomsnitt något över
10 000 hektar per år, men utförsäljningen
i genomsnitt endast något över 1 500
hektar.

Det ökade markinnehavet gäller såsom
jag framhållit särskilt mellersta och
södra Sverige. Av domänverkets nettoökning
i mark 1963 på 5 960 hektar
kommer inte mindre än 4 638 hektar,
dvs. i det närmaste 78 procent, på östra,
västra och södra distrikten. Domänverkets
skogsareal ökades 1963 med 4,4 pro -

164

Nr 25

Onsdagen den 20 maj 1964 em.

Interpellation ang. domänverkets markpolitik, m. m.

cent i östra distriktet, med 1,4 procent
i västra distriktet och med 1,6 procent
i södra distriktet. Från 1957 till och med
1963 har ökningen för de tre distrikten
varit respektive 7,5 procent, 11 procent
och 5,6 procent.

Enligt riksdagens uttalande om markägarebalansen
skall det inte ske någon
förskjutning i stort i den huvudsakliga
fördelningen av jordbruks- och skogsmark
mellan staten, bolag och enskilda.
Jag har svårt att föreställa mig, att domänverkets
starkt ökade markinnehav
i södra och mellersta Sverige skulle kunna
förenas med riksdagens uttalande.
Tvärtom synes det mig här vara frågan
om ett långsiktigt förstatligande av jord
och skog i en inte obetydlig utsträckning.

Enligt min mening bör staten i princip
inte äga jordbruks- och skogsmark
i de egentliga jordbruksområdena. Det
privata ägandet ger otvivelaktigt de
största förutsättningarna för ett effektivt
utnyttjande av produktionsresurserna.
Domänverket har hittills inte i
större utsträckning innehaft mark i södra
och mellersta Sverige. Nu synes emellertid
domänverkets inköpspolitik vara
helt koncentrerad på södra och mellersta
Sverige. Det förekommer i stor utsträckning,
att domänverket i dessa områden
inköper välbelägna och värdefulla
medelstora och större jordbruks- och
skogsegendomar. Detta är enligt min
mening en icke önskvärd utveckling.

I den förut nämnda interpellationsdebatten
hävdade jordbruksministern
att domänverket måste använda inflytande
medel till inköp av annan mark
och skog. Men om de gällande bestämmelserna
medför, att den avsedda mark -

ägarbalansen inte kan upprätthållas,
och på sikt leder till ökat förstatligande
av jordbruks- och skogsmarken, synes
det mig nödvändigt, att bestämmelserna
ändras. Domänverkets markfondsmedel
bör kunna användas till andra ändamål,
som framstår som angelägna. Särskilt
tänker jag härvid på den uppgift, som
domänverket bör ha i fråga om anordnande
av fritidsområden.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet att domänverkets
starkt ökade markinehav i södra
och mellersta Sverige är i överensstämmelse
med riksdagens uttalande om en i
huvudsak oförändrad markägarbalans
för de nämnda områdenas vidkommande? Har

herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att hindra ökning
av domänverkets markinnehav särskilt
i södra och mellersta Sverige?

Ämnar herr statsrådet taga sådana initiativ,
att domänverkets markfondsmedel
i ökad utsträckning kan användas
för anordnande av fritidsområden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020