Nr 25 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25 FÖRSTA KAMMAREN 1967

9—10 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Yngve, om åtgärder för att förebygga brott av

försöksutskrivna mentalpatienter ........... 3

av herr Sörenson om åtgärder mot missförhållanden vid vissa
större motortävlingar .................................. 7

Interpellationer:

av fru Olsson, Elvy, om forskning, undervisning och information
på näringslärans område ............................ 10

av fru Segerstedt Wiberg om åtgärder för uppföljande av Nordiska
rådets rekommendationer .......................... It

Onsdagen den 10 maj

Svar på interpellation av herr Arvidson ang. engångsförpack -

ningarna ................................................ 15

Svar på enkel fråga av herr Isacson ang. engångsförpackningar
och nedskräpning i naturen .............................. 15

Svar på interpellation av herr Sundin om beredskapsåtgärder
mot naturkatastrofer ...................................... 18

Utbildning av lärare för syn- och hörselskadade .............. 23

Byggnadsarbeten vid universitet och högskolor ................ 24

Konsumentvaruforskningen, m. m........................... 31

Om försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag...... 39

Om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB.............. 40

Trafikutbildningen, m. m................................... 42

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 maj Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 87, ang. utbildning av lärare för synskadade
och hörselskadade m. m......................... 23

-—- nr 88, ang. anslag till byggnadsarbeten samt inredning och
utrustning av lokaler vid universitet, högskolor m. in....... 24

— nr 90, ang. effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet
samt konsumentvaruforskningen .......... 31

— nr 91, ang. ökning av maximibeloppet för statens betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit.............. 39

— nr 92, ang. bemyndigande för Kungl. Maj :t att i visst fall avstå

allmänna arvsfondens rätt till arv ........................ 39

— nr 93, ang. samordning av de nordiska ländernas statliga personalpensionering
........................................ 39

— nr 94, om försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag
.................................................... 39

— nr 95, om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB .... 40

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. eftergift av arvsskatt
m. m................................................... 42

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändrad lydelse av 2 §

2:o) och 14 :o) lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt ........ 42

— memorial nr 36, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen .......... 42

Andra lagutskottets memorial nr 49, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om pensionering av äldre friställd arbetskraft. . 42

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. rörelsemedel för domänverket
.................................................. 42

— nr 21, ang. dispositionen av vissa medel ur skördeskadefonden 42

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, om obligatorisk
läkarundersökning av invandrade utländska arbetstagare och
deras familjemedlemmar .................................. 42

— nr 29, om åtgärder för att åstadkomma trafiksäkrare bilar . . 42

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. inrättande av statens trafiksäkerhetsverk
m. in....................................... 42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, ang. inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. m................................. 42

— nr 33, ang. ändring i vägtrafikförordningen, m. m......... 49

Tisdagen den 9 maj 1967

Nr 25

Tisdagen den 9 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 25, 26,
27 och 28 nästlidne april.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av bifogade läkarintyg
anhåller jag om tjänstledighet
från riksdagsmannauppdraget från och
med den 27 april 1967.

Stockholm den 5 maj 1967

John Ericsson

Ledamoten av riksdagens första kammare
John August Ericsson, född
07.04.06., är sedan den 27/4 1967 intagen
på Ersta sjukhus på grund av sockersjuka
och kommer minst till och med
maj månads utgång att vårdas härstädes.

Stockholm den 2 maj 1967

Rune Frisk
Överläkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Ericsson,
John, på grund av sjukdom vore
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet.

Om åtgärder för att förebygga brott av
försöksutskrivna mentalpatienter

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Yngve Nilssons interpellation om åtgärder
för att förebygga brott av försöksutskrivna
mentalpatienter, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Yngve Nilsson har
bett mig redogöra för bestämmelserna

om försöksutskrivning av patienter på
mentalsjukhus som begått brott eller
visat tendenser som innebär fara för
den allmänna säkerheten. Herr Nilsson
har vidare frågat hur de försöksutskrivna
övervakas och vilka åtgärder jag
avser att vidta för att förhindra att
de begår brott.

De bestämmelser som herr Nilsson
syftar på finns i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
som antogs av riksdagen förra året.
Försöksutskrivning får inte ske om det
medför fara för annans personliga säkerhet.
Försöksutskrivning avser viss
tid, högst sex månader. Tiden kan förlängas
med högst sex månader åt gången.

Beslut om försöksutskrivning fattas
av överläkaren. I vissa fall fattas dock
beslutet om försöksutskrivning av en
särskild utskrivningsnämnd. Detta gäller
i fråga om patient som tagits in på
grund av domstols förordnande, begått
brott mot annans personliga säkerhet
som inte åtalats eller varit intagen på
fångvårdsanstalt och tagits in för sluten
psykiatrisk vård under anstaltsvistelsen
eller i samband med att denna
upphört. Utskrivningsnämnden består
av en jurist som ordförande, en läkare
och en person som har erfarenhet av
allmänna värv. Juristen bör vara eller
ha varit innehavare av ordinarie domarämbete
och läkaren bör vara psykiater.
Utskrivningsnämndens ledamöter
skall ha skaffat sig personlig kännedom
om patienten innan beslut fattas.

Den som skrivs ut på försök kan
åläggas att iaktta särskilda föreskrifter.
Dessa får avse vistelseort, bostad,
utbildning, arbets an ställning, förfogande
över arbetsförtjänst eller andra tillgångar,
förbud att använda berusningsmedel
eller att besöka någon viss ort
eller person. Man kan också ålägga pa -

Nr 25

Tisdagen den 9 maj 1967

Om åtgärder för att förebygga brott av försöksutskrivna mentalpatienter

tienten att underkasta sig läkarvård eller
annan vård eller behandling.

Lagen medger vidare att den som
skrivs ut på försök ställs under tillsyn
av lämplig person. Denne skall hålla
kontakt med den utskrivne, hjälpa honom
till rätta och se till att han följer
eventuella föreskrifter. Sådan övervakning
sker i stor utsträckning. Enligt
uppgift från medicinalstyrelsen fanns
den 1 september förra året 855 övervakare
förordnade. Antalet försöksutskrivna
patienter var samtidigt 939.

Den försöksutskrivne står vidare under
uppsikt av särskilda läkare och
annan personal på det sjukhus som
han lämnat. Denna personal håller regelbunden
kontakt med patienten och
övervakaren.

Utskrivningen från sluten psykiatrisk
vård är alltså omgärdad med särskilda
försiktighetsåtgärder bl. a. för
att i möjlig mån förhindra att patienterna
begår brott mot annan person.
Det ligger emellertid i sakens natur
att övervakningen, inte minst i storstadsregioner,
kan vara förenad med
svårigheter. Härtill kommer att en patient
kan begå våldsbrott av impuls,
fastän en ingående medicinsk bedömning
lett till slutsatsen att han inte är
farlig.

Medicinalstyrelsen utövar tillsyn över
efterlevnaden av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
och ägnar ständig uppmärksamhet åt
de spörsmål som herr Nilsson tagit
upp. Medicinalstyrelsen har särskilda
inspektörer för den psykiatriska vården
och för vården av psykiskt utvecklingsstörda.
Styrelsen har tillsatt en expertgrupp
för utredning av förhållandena
i samband med utskrivning av
personer som blivit föremål för sluten
psykiatrisk vård på grund av sedlighetsbrott.
Gruppen kommer att särskilt
uppmärksamma övervakningen och
därvid samråda med den utredning
som tillsatts för att pröva vissa frågor
om övervakare inom kriminalvården.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för det svar som jag
i dag fått mottaga på min interpellation
och vari socialministern hänvisar
till de bestämmelser som är intagna
i lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall av den 16
juni 1966.

Av svaret kan jag utläsa att socialministern
är oroad av de våldsbrott,
som tid efter annan begås av mentalt
sjuka patienter som blivit intagna efter
denna lag och sedermera försöksutskrivna.
I färskt minne står sexualmordet
mot den åttaårige pojken på Lidingö,
vilket väckt djup förstämning
och avsky i vida kretsar. Alla ansvarskännande
människor inser att något
måste göras för att skydda tredje man
eller allmänheten mot sådana och liknande
våldsbrott.

Nu meddelar socialministern att medicinalstyrelsen
tillsatt en expertgrupp
för att utreda förhållandena i samband
med utskrivning av detta klientel och
att gruppen också skall uppmärksamma
frågan om övervakningen.

Det är önskvärt att lagen överses,
och därför hälsar jag denna utredning
med tillfredsställelse, men jag vill i anslutning
härtill framhålla en del synpunkter.

Förutsättningarna för att ta en människa
under vård på grund av hennes
farlighet för omgivningen anges både
inom den lagstiftning, som reglerar
vård av psykiskt sjuka, och i nykterhetsvårdslagen
samt naturligtvis inom
kriminalvården. Någon enhetlig praxis
för dessa olika primära farlighetsbedömningar
före intagning finns inte.

Således ankommer det i första hand
på den vårdintygsskrivande läkaren
och sedermera på den mottagande läkaren
på det psykiatriska sjukhuset i fråga
att göra denna bedömning, medan
för de farliga alkoholisternas del bedömningen
sker i länsstyrelsen och för

Tisdagen den 9 maj 1967

Nr 25

Om åtgärder för att förebygga brott av försöksutskrivna mentalpatienter

det kriminella klientelet i regel hos
domstolen med eller utan hörande av
rättspsykiater.

Vid utskrivningen efter vård sker
riskbedömningen i första hand på den
vårdande institutionen. Därifrån kan
frågan gå vidare till olika nämndinstanser,
vilka emellertid för det primära
materialet är beroende av läkarnas och
övrig vårdpersonals iakttagelser och
omdömen. Vid den rättspsykiatriska
undersökningen ligger tonvikten på att
söka utröna bakgrunden till brottet
och möjligen även till en ådagalagd
farlighet. Rättspsykiatern måste även
avge ett omdöme huruvida en brottsling
begått gärningen under inflytande
av psykisk sjukdom, respektive om vederbörande
behöver vård på mentalsjukhus.
Ett ställningstagande till hans
eventuella farlighet synes inte lika obligatoriskt.

Över huvud taget är ändamålet med
denna undersökning i första hand att
låta individens rätt gå först, d. v. s.
att ingen skall dömas skyldig för en
gärning, som han begått under inflytande
av psykisk sjukdom. Men utan att
denna höga humanitära målsättning
eftergives, borde det lika angelägna intresset
att bevaka tredje mans rätt tas
med i undersökningen.

Jag är därför av den uppfattningen,
att våra rättspsykiatrer kunde användas
ännu bättre om de också ålades att
mera bestämt ta ställning till personers
eventuella farlighet för sin omgivning.
Detta borde gälla både dem, som gjort
sig skyldiga till våldsbrott och vårdas
inom fångvården, och liknande slag av
patienter på mentalsjukhus.

I tvivelaktiga fall borde således en
utskrivningsnämnd kunna få konsultera
en rättspsykiater med kriminologisk
erfarenhet. Här skulle alltså nämnden
kunna förstärkas med expertis,
som redan finns tillgänglig, inom landet
men som huvudsakligen användes
för andra uppgifter än de här avsedda.

Även den vårdande läkaren borde
kunna få samråda med en kollega; och

här avses inte blott samråd med ledning
av journalmaterial utan samråd
efter personlig undersökning. Samråd
per telefon med överinspektören för
sinnessjukvården kan säkerligen ej helt
ersätta samråd efter personlig undersökning.

De här framförda synpunkterna mynnar
således ut i att läkare, domstolar,
länsstyrelser, utskrivningsnämnder och
liknande instanser, som har att ta ställning
till utskrivning av en patient vilken
redan ådagalagt viss farlighet för
sin omgivning, liksom när sådan farlighet
på goda grunder kan befaras föreligga,
skall beredas tillfälle att konsultera
den rättspsykiatriska expertis
som samhället håller till förfogande
för i första hand andra arbetsuppgifter.

Säkerligen skulle detta också tillföra
rättspsykiatrin en värdefull utökning
av erfarenhetsmaterial av betydelse för
denna psykiatris praktiska arbetsuppgift
i vårt samhälle. Genom modern vetenskaplig
sammanställning av detta
material skulle våra kunskaper kunna
ökas inom ett fält, där uppenbarligen
rätt många bedömningar nu måste ske
på otillräckligt underlag.

Övervakningen av patienter tillhörande
de olika här nämnda kategorierna,
vilka skrivs ut från någon vårdform
och bedöms ha en viss latent farlighet
för sin omgivning, bör uppenbarligen
anförtros åt särskilt kvalificerade
övervakare. Dessa bör få speciell
skolning för en säkerligen båda grannlaga
och krävande uppgift.

Åtminstone i större, befolkningstäta
områden torde det vara önskvärt att sådana
övervakare sammanfördes till någon
form av övervakningsnämnd med
tillgång till psykiatrisk rådgivare och
ett nära, förtroendefullt samarbete med
kriminalvården, nykterhetsvårdens och
hjälpverksamhetsläkarnas eftervårdsorganisation
samt även polisen. Det är
därför oerhört viktigt att dessa frågor
snarast utredes och att det blir både
organisatoriska och personella förstärkningar
inom detta viktiga område.

Nr 25

Tisdagen den 9 maj 1967

Om åtgärder för att förebygga brott av försöksutskrivna mentalpatienter

Därmed ber jag än en gång att få
tacka herr socialministern.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av herr
Nilssons inlägg vill jag göra några korta
kommentarer.

Först och främst står det klart utskrivet
i 19 § lagen om beredande av
psykiatrisk vård i vissa fall, att »patient
får utskrivas på försök, om särskilda
skäl föreligga och det icke medför
fara för annans personliga säkerhet eller
hans eget liv». — Jag har velat citera
denna paragraf här eftersom den
ju har obligatorisk karaktär.

Detta är en svår fråga, det tror jag
att herr Nilsson och jag kan vara överens
om. Problemet gäller ju främst de
fall där det inte föreligger några säkra
tecken hos vederbörande på farlighet.
Det är ju den kategorin vi egentligen
diskuterar — för de övriga, där
indicier och undersökningar ger klara
utslag, är det lättare att bestämma åtgärderna.

I en interpellationsdebatt i andra
kammaren i början av mars månad i år
rörande bl. a. bestämmelserna om försöksutskrivning
av patienter vid mentalsjukhus
hade jag anledning framhålla,
att det egentligen är svårt att se
hur bestämmelserna skulle kunna vara
annorlunda utformade än de är. De får
inte användas i andra fall än då man
så långt som möjligt har förvissat sig
om att försöksutskrivning är motiverad.
Jag påpekade emellertid, att det oväntade
också kan iträffa, men att vi
måste ha bestämmelser som möjliggör
en försöksutskrivning. Från vårdsynpunkt
kan detta många gånger vara av
utomordentlig betydelse för att patienten
över huvud taget skall kunna återvinna
sin psykiska hälsa.

Som jag redan har framhållit, är utskrivningen
ju förenad med särskilda
försiktighetsåtgärder för att i möjligaste
mån förhindra att patienten begår
brott mot annan person. I den utred -

ning som medicinalstyrelsen nu satt
i gång kommer man att fordra in journalerna
över alla de patienter på mentalsjukhusen,
som har begått sedlighetsbrott,
för att göra en genomgång av
dem. Utredningen skall också inrikta
sig på de mycket viktiga frågor som
rör eftervård och tillsyn.

Låt mig, herr talman, till sist understryka
att naturligtvis ingenting får
underlåtas för att så långt som möjligt
skapa de bästa möjliga garantier mot
att brott av detta slag inträffar. Att
gå så långt som till att avstå från utskrivning
kan inte vara den utväg man
generellt skall välja. Hänsyn måste här
tas till både den medicinska och den
mänskliga strävan att i möjligaste mån
söka återföra patienterna till psykisk
hälsa.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Nu säger socialministern,
att det är just de fall som inte
visar några säkra tecken som är svåra
att komma till klarhet om. Det är alldeles
tydligt att det förhåller sig på
det sättet. Men det är där som jag menar
att den undersökning, som nu skall
ske, mer än hittills måste inriktas på
patientens eventuella farlighet för sina
medmänniskor.

Där tror jag att vi har en del att
göra. De tillämpningsföreskrifter eller
instruktioner som eventuellt finns måste
vara synnerligen diffusa, eftersom
frisläppning av för annans säkerhet
farlig intern förekommer och i många
fall just leder till svåra brott. Det är
uppenbart att allmänheten har rätt att
kräva skydd mot en sådan utveckling,
och detta kan troligen inte förverkligas
på annat sätt än genom att vid
prövning av frågan om utskrivning av
eu intern ställning tas till just denna
farlighet gentemot andra människor.
Först då uppfylles vad som är intaget
i lagtexten, nämligen att försöksutskrivning
inte får ske om den »medför
fara för annans personliga säkerhet»

Tisdagen den 9 maj 1967

Nr 25

Om åtgärder mot missförhållanden vid vissa större motortävlingar

Till sist, herr talman, vill jag uttrycka
förhoppningen att den expertgrupp
som nu arbetar med dessa frågor blir
i tillfälle att få ta del av protokollet
från denna debatt.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder mot missförhållanden vid
vissa större motortävlingar

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Sörensons interpellation om åtgärder
mot missförhållanden vid vissa
större motortävlingar, och nu anförde:

Herr talman! Herr Sörenson har frågat
mig vilka åtgärder man för närvarande
kan vidta för att förhållandena
vid vissa större motortävlingar skall
bli sådana, att mänskliga och sociala
skadeverkningar inte uppstår, samt vilka
åtgärder som bör vidtas för att man
skall komma till rätta med de av honom
påtalade missförhållandena.

Herr Sörenson har särskilt berört
förhållandena vid det s, k. Kanonloppet
i Karlskoga. Enligt vad jag har inhämtat
samlades vid 1966 års tävling
omkring 40 000 åskådare. Publiksiffrorna
var höga även under de närmast
föregående åren och ofta har ordningsproblem
uppstått, som arrangörerna
och berörda myndigheter givetvis måste
söka lösa. Polischefen har meddelat
detaljerade ordningsföreskrifter bl. a.
för eu tältplats som anordnas i anslutning
till tävlingsområdet. Sedan år 1961
har polismyndigheten och de sociala
myndigheterna i samråd tillämpat ett
omfattande bevakningsförfarande. Detta
har inneburit en kraftigt förstärkt
och skärpt polisbevakning av området.
Stadens centrum har avspärrats viss
tid under tävlingsdagarna. Socialtjänstemän
har avdelats för kontakt med
polismyndigheten och för utrednings -

arbete och eventuellt transporter av
omhändertagen ungdom. Tältområdet
och dess omgivningar har besökts av
socialpatruller. Med hjälp av helikopter
och bilpatrullering har övervakningen
av lägerplatserna varit mycket intensiv.
Infartsvägarna till staden har
kontrollerats av polispersonal genom
vägspärrar.

Den intensifierade bevakningen har
medfört eu klar förbättring av förhållandena
år från år. Allmän ordning
har kunnat upprätthållas på ett bättre
sätt. Det kan emellertid inte bestridas
att missförhållanden har förekommit i
samband med dessa motortävlingar. Om
liknande tävlingar skall anordnas också
i fortsättningen, måste alla tillgängliga
resurser sättas in. Det lämpliga
sättet att komma till rätta med missförhållandena
är ett fortsatt samarbete
mellan alla berörda myndigheter i förebyggande
syfte och en skärpt polisbevakning
på de platser där missförhållanden
kan väntas uppstå.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för att han besvarat min interpellation
och uttalar även min tacksamhet
över att justitieministern varit
vänlig att vid två tillfällen skjuta på
svaret, då jag på grund av sjukdom infe
haft möjlighet att ta emot det.

Jag har inte framställt interpellationen
i syfte att få till stånd en juridiskpolisiär
skärpning på det aktuella området.
Det är de sociala faktorerna som
jag framför allt har varit intresserad
av. När jag första gången framställde
interpellationen — det var i höstas —
riktade jag den till socialministern, ty
jag trodde att det var han som borde
besvara den. Jag fick emellertid besked
om att ärendet hör hemma inom
det område som justitieministern bevakar,
och därför riktade jag i början av
denna arbetstermin interpellationen till
honom.

Att situationen vid det aktuella mo -

Nr 25

Tisdagen den 9 maj 1967

Om åtgärder mot missförhållanden vid
torloppet i Karlskoga, liksom vid många
andra, är prekär framstår som uppenbart.
Göta Rosén ar ju inte precis känd
för att vara någon sentimental och
framför allt inte någon bigott människa.
Därför lystrar man självfallet när
hon förklarar att unga människor under
en sådan här natt — alltså i samband
med dessa motortävlingar — kan
»få märken för livet». Hon talar också
om den förskräckelse hon upplevde när
hon såg vad som hände.

Mot denna bakgrund är det alltså inte
underligt att man tar upp frågan i
den lagstiftande församlingen för alt
om möjligt utröna vad de ansvariga
myndigheterna vill göra.

Socialvårdsmyn digheterna i Karlskoga
är medvetna om att det är ett stort
problem som föreligger. Socialvårdschefen
Nils Thuvander har i Svensk Socialvårds
Tidning nr 11 år 1966 uttalat:
»Låt mig först som sist säga, att
ansvariga i Karlskoga är bekymrade
över invasionen och dess beteendemönster.
»

Samhället står onekligen i en svår situation
härvidlag. Yi har uppenbarligen
störande livsformer bland en del
av vår ungdom att brottas med. På något
säreget sätt är situationen motsägelsefull.
Å ena sidan sker i vårt samhälle
en stark utveckling mot ökad frihet.
Man vill kasta alla bojor som låser
individen, och vi arbetar målmedvetet
här i riksdagen för att få till stånd sådana
ordningar att intet onödigt tryck
läggs på individen — och jag menar
att vi handlar rätt. Å andra sidan upplever
vi att en ansvarig livsform inför
kollektivet och individen tycks minska
sin styrka hos vårt folk.

Då måste man fråga sig: Hur skall
vi förhålla oss?

Vi är alla på det klara med — det
är nästan en truism — att ju mindre
lagar, ordningar och restriktioner vi
har, desto bättre. Ju mer man kan räkna
med och vädja till individens ansvar,
desto bättre. Men någonstans måste
en gräns sättas! Samhället har ju att

rissa större motortävlingar

skydda medborgarna, både som individer
och som kollektiv. Just nu bränner
det till i fråga om narkotika. Alkohol
har vi länge diskuterat. Vi har nyss
diskuterat ett tragiskt sexuellt övergrepp;
det behöver i sådana fall inte
bara gälla mentalt skadade människor.
Det är fråga om stöld, risk för liv och
lem och mycket annat.

Var skall gränsen sättas? Klart är att
ju större personligt ansvar som finns,
desto större frihet; ju mindre personligt
ansvar, desto mindre frihet.

Justitieministern säger i sitt interpellationssvar,
att vid tävlingar som
den här apostroferade måste tydligen
en intensifierad bevakning äga rum.
Detta är väl ett uttryck för synen att
gränserna måste bevakas. Och tyvärr
måste de uppenbarligen skärpas — det
synes vara nödvändigt.

Jag efterlyser inte hårdare bevakning
som princip —- det är mig angeläget
att framhålla detta — utan det är
med beklagande som jag konstaterar
att situationen uppenbarligen i tävlingar
som den vi här diskuterar är sådan,
att en skärpt bevakning är nödvändig.
Detta har justitieministern framhållit.
Alla tillgängliga resurser måste sättas
in, säger justitieministern, och säkert
har han rätt.

I en daglig tidning av den 10 mars
fann jag en beskrivning av polismyndigheterna
i Karlskoga över den polisstyrka
man anser sig behöva för att
kunna klara innevarande års Kanonlopp.
Jag skall inte redogöra för dessa
önskemål i detalj, men jag kan nämna
att man vill ha 150 polismän, 10 polismän
med hundar, ett visst antal bevakningsbilar.
Man vill upprätta vägspärrar
för att sålla ut unga flickor, som
kan bli utsatta för övervåld —• sådant
förekommer enligt de ansvariga myndigheterna.
Vad polisen här föreslår är
väl riktigt i närvarande situation.

Jag skulle emellertid önska en redovisning
av hur de ansvariga myndigheterna
ser på detta problem ur social
synpunkt. Att polisen måste göra sitt

Tisdagen den 9 maj 1967

Nr 25

Om åtgärder mot missförhållanden vid vissa större motortävlingar

är självklart. Men var är det sociala
ansvar som vi har att bära? Vi vet ju
att polisskydd inte alls räcker mot
slarv och oansvarighet. Det är andra
faktorer som måste vara med i vårt betraktelsesätt;
tyngdpunkten måste kanske
t. o. m. ligga på andra faktorer.

Vi kan naturligtvis inte här ta upp
en debatt om ungdomsproblemen i vårt
samhälle — det är inte heller mitt syfte.
En antydan till debatt i detta avseende
hade vi ju i onsdags i förra
veckan. Jag vill bara till slut i stor
korthet konstatera att problemen vid
Kanonloppet och andra liknande tillställningar
naturligtvis inte är några
punktföreteelser. De har att göra med
ett hos vårt folk existerande problem,
med en livsform som har utvecklats
och som inger de ansvariga uppenbara
bekymmer. Jag tror att envar socialt
intresserad har klart för sig att det
inte finns några »lösningar» som enkelt
reder upp dessa svårigheter.

Göta Rosén rekommenderade myndigheterna
i Karlskoga att i ökad utsträckning
intressera sig för ungdomens
aktivitet under vistelsen i Karlskoga.
Jag har läst att man nu planerar
att frilägga en ishockeybana och där
ordna dans för tusen ungdomar. Det
är ett utmärkt initiativ, och jag hoppas
att det skall vara till någon nytta. Samtidigt
är jag dock litet tveksam om huruvida
det är dansen på ishockeybanan
som de besvärliga ungdomarna •—
om jag så får uttrycka mig — är intresserade
av. Jag är inte alldeles säker på
att de kommer att gå dit; de har andra
syften med sina besök i Karlskoga och
vid liknande tillställningar.

Vad skall vi göra med dem? Här har
vi ett samlevnadsproblem av väldiga
dimensioner.

Gustav Jonsson i Skå är en fängslande
och dynamisk människa som har
engagerat oss i hög grad under senare
år och satt färg och fart på debatten.
Det är värt att söka vinna insikt i vad
han i sin doktorsavhandling har att
säga när han talar om »andra och tred -

je led», där han visar upp hur föräldrarnas
beteende och sociala anpassning
i stor utsträckning överföres på
barnen. Frågan är om inte den avgörande
faktorn för att råda bot för vad
som sker både vid Kanonloppet och i
andra, liknande sammanhang vore en
familjeprofylax. Skulle vi inte vinna väl
så mycket genom att satsa på en effektiv
familj eprofylax, genom att hjälpa
föräldrar att komma till rätta med både
sig själva och det samhälle de har
att leva i, så att barnen och ungdomen
finge växa upp i en sundare och riktigare
miljö? En sådan satsning är kanske
det verksammaste sättet att på lång
sikt lösa de problem som vi här har
antytt. Under tiden måste vi tyvärr
se till att polisbevakningen skarpes och
att de initiativ som jag här har antytt
fullföljes i Karlskoga och på andra hål.

Jag vet inte om det bara beror på
sentimentalitet, men ibland har jag lekt
med denna tanke: Kunde inte Sveriges
ungdomsorganisationer, kunde inte TV,
kunde inte de ansvarig på något sätt
sätta i gång en kampanj för ökad personlig
ansvarighet? Jag har inte någon
tro på att en sådan leder till så snabba
resultat, men är det inte där kärnpunkten
ligger i sammanhanget? Vi måste
alla på något sätt nå fram till ett ökat
personligt ansvar. Gör vi det, kanske
vi om 15 år inte behöver ha sådana här
diskussioner i riksdagen!

Herr talman! Jag tackar än en gång
herr justitieministern för svaret.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det är inte mycket att
tillägga efter herr Sörensons anförande;
jag kan i stort sett instämma i allt
vad interpellanten yttrade.

Det är väl inte kammarens ledamöter
obekant att jag under de senaste
åren har tillsatt ett flertal utredningar,
som har haft just med individens ökade
frihet att göra. Jag är helt överens
med herr Sörenson om att det med
ökad frihet också måste följa ett ökat
personligt ansvar hos individen.

Tisdagen den 9 maj 1967

10 Nr 25

Interpellation om forskning, undervisning
överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 87—95, bevillningsutskottets
betänkande nr 46, första
lagutskottets utlåtande nr 35 och memorial
nr 36, andra lagutskottets memorial
nr 49, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 31 och 33, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 20 och 21 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 27 och 29.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
89 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 31 och 33 skulle i nu nämnd ordning
uppföras sist på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

125, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1967/
68, m. m.; och

nr 129, angående vissa löneanslag.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motion om upprättande
av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett fördrag innehållande principer för
staternas uppträdande vid utforskandet
och utnyttjandet av yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar; nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till
fiske i Skagerack och Kattegatt; samt
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

och information på näringslärans område

överenskommelse om avgränsningen av
Sveriges och Norges fiskeområden i
nordöstra Skagerack m. in.;

bevillningsutskottets betänkande nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av väckta motioner om vissa
åtgärder till skydd för polisen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av
fredningszoner för vandringsfiskens
framkomst i Torne skärgård, m. m.;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner
angående åtgärder till hjälp åt ensamstående.

Interpellation om forskning, undervisning
och information på näringslärans
område

Fru OLSSON, ELVY, (ep) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I motioner till 1953 års
riksdag aktualiserades frågan om inrättande
av en professur i näringslära
och en institution för professurens ämnesområde.
Efter tillstyrkan av statsutskottet
beslöt höstriksdagen samma
år i anledning av de nämnda motionerna
att i skrivelser till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning av hithörande
frågor. 1954 gavs 1953 års lärarinneutbildningskommitté
i uppdrag att utföra
den begärda utredningen. Kommittén
presenterade sina överväganden i betänkandet
Forskning, undervisning och
information inom näringslärans område
(SOU 1963:77).

Tisdagen den 9 maj 1967

Nr 25

Interpellation om åtgärder för uppföljande av Nordiska rådets rekommendationer

Kommittén ansåg att en utvidgad
näringsforskning hade sin särskilda
betydelse däri, att den kunde möjliggöra
en utveckling ägnad att åstadkomma
en folkkost, som gav en optimal
näringstillförsel. Detta kunde enligt
kommitténs uppfattning komma att
innebära en förbättring av befolkningens
allmänna hälsotillstånd, en höjning
av individernas resistens mot sjukdomsframkallande
faktorer samt i följd
härav en ökning av prestations- och
produktionsförmågan. I betänkandet
erinrades om den betydelse som den
högre utbildningen på detta område
hade för ett flertal yrkeskategorier, såsom
specialister i ämnet, läkare, husliållspedagoger
och dietassistenter. På
grundval av sina överväganden föreslog
kommittén att minst två professurer
i näringslära och en laboratur i
klinisk nutrition med tillhörande institutioner
skulle inrättas den 1 juli
1965.

Lärarinneutbildningskommitténs förslag
synes emellertid inte ha föranlett
några åtgärder från regeringens sida.
Med hänsyn till det värde som måste
tillmätas forskning och undervisning
på näringslärans område måste man
beklaga, att något förslag inte har förelagts
riksdagen. Ifrågavarande forskning
är av betydelse bl. a. därför att
den skulle ge underlag för den utökade
kännedom samt vidgade undervisning
och upplysning som är nödvändig
i den industriellt och merkantilt betonade
kost- och livsmedelssituation som
präglar det moderna samhället.

Här må också erinras om den långtidsplanering
för undervisningen i näringsfysiologiska
frågor som 1964 genomfördes
inom FAO. I det sammanhanget
framkom bl. a., att man i Finland,
Tyskland, Frankrike och England
hade inrättat professurer i näringslära.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet få ställa
följande frågor:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder med anledning av 1953
års lärarinneutbildningskommittés förslag
angående forskning, undervisning
och information inom näringslärans
område?

När beräknar statsrådet, om så är
fallet, att detta kan ske?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om åtgärder för uppföljande
av Nordiska rådets rekommendationer Ordet

lämnades härefter till fru
SEGERSTEDT WIBERG (fp), som anförde: Herr

talman! För samarbetet inom
Norden är det av betydelse att de nordiska
synpunkterna beaktas, då regeringarna
tar ställning i olika frågor.
I annat fall finns risk för att samarbetet
inte erhåller önskvärd fasthet och
inte heller ger de avsedda praktiska
resultaten.

Den rutin, som tillämpas vid respektive
nordiska regeringars handläggning
av olika frågor, förefaller inte ge någon
garanti för att de nordiska synpunkterna
beaktas. Om detta sker är
det för närvarande mera beroende på
tillfälligheter eller på om intresse för
det nordiska samarbetet finns hos den
tjänsteman som handlägger frågorna.

För att åstadkomma bättre kontakt
mellan å ena sidan Nordiska rådet och
andra organ som sysslar med nordiska
frågor och å andra sidan ministerier
och departement har under de senaste
åren i alla de nordiska länderna införts
ett system med nordiska kontaktmän.
Någon bestämd instruktion som
anger kontaktmännens arbetsuppgifter
har icke antagits. Statsministrarna av -

Nr 25

Tisdagen den 9 maj 1967

Interpellation om åtgärder för uppföljande av Nordiska rådets rekommendationer

visade tanken härpå vid det senaste
nordiska statsministermötet i Köpenhamn
i månadsskiftet november/december
1966.

På initiativ av den danske ministern
för nordiska angelägenheter — den ende
av detta slag som finns i någon regering
i Norden — hölls på Hindsgavl
i Danmark i september i fjol en konferens
med deltagande av alla kontaktmannen
för genomgång av deras
arbetsuppgifter. Det visade sig då att
ordningen givit åtskilliga praktiska resultat.
Statsminister Erlander hade redan
tidigare vid Nordiska rådets generaldebatt
förra året (den 20 januari
1966) uttalat sig om effektiviteten och
nyttan av organisationen. Han sade då:

»I ett avseende har Nordiska rådet
spelat en mycket större roll än vi kanske
i första ögonblicket tänker på. Jag
syftar på det förhållandet att Nordiska
rådet har skapat de institutioner, varigenom
regeringarna och parlamenten
snabbt kan få informationer om olika
frågors läge i respektive länder. Jag
skulle tro att denna informativa verksamhet
har varit av mycket stort värde
— vi kan i ett land vara långt avancerade
på ett visst område, medan vi
på ett annat område har mycket att
lära oss av ett annat land. Den verksamhet
som dessa kontaktmän utför
har påverkat lagstiftningen och de ekonomiska
förhållandena mycket mer än
många av våra överläggningar och
skriftliga resonemang.»

Även om kontaktmannainstitutionen
sålunda visat sig vara av stor nytta,
kan dock ifrågasättas om den icke kan
göras mera effektiv. Under denna vårriksdag
har exempelvis vid skilda tillfällen
inträffat, att till riksdagen överlämnats
propositioner som behandlat
spörsmål av nordiskt intresse. I propositionerna
har emellertid saken blott
belysts ur nationell svensk synpunkt.
Uppgifter om vad som sker på nordisk
bas i ärendet har saknats. Följande tre
exempel hämtade från olika områden
kan belysa frågeställningen.

Genom Kungl. Maj:ts proposition nr
55 har riksdagen beretts tillfälle att
yttra sig över vad föredragande departementschef
anfört om körkort och
trafikutbildning. I propositionen anföres
allehanda synpunkter på den framtida
utformningen av reglerna om körkort,
t. ex. frågan om differentiering av
körkort, körkortsåldern och förarutbildningen.
Men däri omnämnes överhuvud
icke den rekommendation i ämnet,
som antagits av Nordiska rådet
(nr 8/1965). Rådet hemställer i den
att de nordiska ländernas regeringar
skall antaga gemensamma regler för
förvärv, förnyelse och indragning av
körkort. Ej heller omnämnes det internordiska
ämbetsmannautskott, som regeringarna
tillsatt för att undersöka
frågan. Av propositionen att döma
skulle man tro, att det i kommunikationsdepartementet
icke förekommer
kommunikationer mellan dem som
sysslar med körkortsfrågan på ett rent
svenskt plan och dem som deltar i det
nordiska samarbetet. Möjligheterna för
en framtida gemensam nordisk lösning
försvåras givetvis om en nationell
svensk lösning genomföres utan hänsyn
till det samnordiska utredningsarbetet,
som syftar till enhetliga regler
för körkort i Norden.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 85 om
vuxenutbildningen behandlas i ett särskilt
avsnitt frågan om användningen
av radio och television. Frågan har
ägnats betydande uppmärksamhet i
Nordiska rådet, som också antagit en
rekommendation (nr 7/1966), om samarbete
nordiska länderna emellan vid
utbyggnaden av vuxenutbildningen både
i radio och television. Grundtanken
bakom rekommendationen är att länderna
genom att fördela arbetet med
att framställa undervisningsmateriel
lämpat att användas i radio och television
skall göra avsevärda besparingar.
Samtidigt kan de få fram värdefullare
material än ett land ensamt kan
producera. Icke minst från norsk sida
har man fäst stort avseende vid de

Nr 25

Interpellation om åtgärder för
möjligheter, ett samarbete på detta område
erbjuder. Frågan har också ingående
diskuterats vid en sammankomst
i regi av rådets kulturutskott
mellan ledande företrädare för de nordiska
ländernas radioföretag i september
1966. Under remissbehandlingen
i Nordiska rådet underströk t. ex. skolöverstyrelsen
angelägenheten av en
samnordisk utredning på området. I
propositionen nämns inte det nordiska
samarbetet. Tydligen förutsätter man
att den svenska vuxenutbildningen inom
massmedia skall bedrivas på helt
nationell bas.

I Kungl. Maj:ts proposition, nr 121
framlägges förslag till ett antal ändringar
av reglerna i 1916 års lag om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag. Reglerna behandlar
utlännings fastighetsförvärv i Sverige.
Förslagen går ut på en uppmjukning
av några av reglerna om utlännings
fastighetsförvärv samt på en decentralisering
av beslutanderätten i
■dessa frågor. Även på denna punkt föreligger
eu rekommendation av Nordiska
rådet (nr 3/1958). I denna hemställes
till regeringarna i Danmark,
Finland, Norge och Sverige att bl. a.
genom erforderliga ändringar i lagstiftningen
söka få genomförd likställighet
nordiska medborgare emellan
vad gäller rätten att förvärva fast egendom
för bostadsändamål. Tanken har
varit att medborgare i de nordiska
grannländerna icke skall behandlas
som utlänningar om de vill köpa hus
för bostadsändamål. I samband med de
lagändringar som nu föreslås synes ha
funnits tillfälle att genomföra den föreslagna
likställigheten för nordiska medborgare.
Rekommendationen beröres
dock icke i propositionen. Lämpligt
hade varit att, om regeringen ansett
sådan likställighet icke kunna genomföras,
åtminstone skälen för en sådan
negativ hållning anförts.

Vad som förevarit i dessa ärenden
är tyvärr icke isolerade exempel. Man

rekommendationer
får lätt intrycket att regeringen icke
ägnar Nordiska rådets rekommendationer
den uppmärksamhet som man
borde kunna räkna med. Skall det nordiska
samarbetet tas på allvar bör i
propositioner till riksdagen angående
ärenden, där det finns ett nordiskt initiativ,
även detta redovisas. Också i de
fall då en rekommendation icke följts
bör skälen härför angivas. Vad som inträffat
kan ge intryck av nonchalans
gentemot det nordiska samarbetet. Sannolikare
torde dock vara att det brister
i organisationen av arbetet inom
Kungl. Maj :ts kansli. De, som sysslar
med bestämda ämnesområden, förefaller
icke få kännedom om de nordiska
initiativ som tagits i saken. Den starka
personaltillväxten i departementen borde
dock, tycker man, ha skapat förutsättningar
för fullgoda kontakter mellan
de olika arbetsenheterna i departementen.

Med hänsyn till det stora intresse,
som statsministern i olika sammanhang
personligen visat det nordiska samarbetet,
kan man hoppas på en sådan
ändring av nuvarande arbetsförhållanden
i departementen, att de nordiska
aspekterna framgent vinner bättre beaktande
vid handläggningen av de olika
ärendena än som sker för närvarande.
Icke minst av hänsyn till våra
grannländer, som i sådana fall då Sverige
är koordinerande land för arbetet
med en rekommendation är beroende
av svenska initiativ, är det av vikt att
Sverige uppmärksammar denna sida av
det nordiska samarbetet. Sverige får
icke här undandra sig sin del av ansvaret
för att det nordiska samarbetet
blir resultatrikt. Särskilt i nuvarande
situation framstår det som angeläget
att samarbetsfrågorna ägnas största
omsorg: Det är uppenbarligen ett starkt
svenskt intresse att den nordiska sammanhållningen
bibehålies och starkes.

Mot bakgrund av det anförda får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
hans excellens herr statsministern få
framställa följande fråga:

Tisdagen den 9 maj 1967

uppföljande av Nordiska rådets

Nr 25

Tisdagen den 9 maj 1967

Interpellation om åtgärder för uppföljande av Nordiska rådets rekommendationer

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga
för att trygga att Nordiska rådets
rekommendationer följes upp i sitt rätta
sammanhang i departementens arbete
och att regeringens ståndpunkt
till dem redovisas för riksdagen, så
snart proposition avlåtes i fråga med
nordiska aspekter?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.39.

In fidem

K.-G. Lindelöiv

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Onsdagen den 10 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. engångsförpackningar och nedskräpning
i naturen

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde i ett sammanhang
besvara dels herr Arvidsons interpellation
angående engångsförpackningarna,
dels ock herr Isacsons fråga angående
engångsförpackningar och nedskräpning
i naturen, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 17
mars, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Arvidson har i en
interpellation frågat jordbruksministern,
när han avser att tillsätta den av
riksdagen rekommenderade utredningen
angående engångsförpackningarna
och när riksdagen kan väntas få förslag
till lagstiftning på detta område.

Vidare har herr IsaCson ställt en enkel
fråga till jordbruksministern om
vilka initiativ Kungl. Maj:t har tagit
i anledning av allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3 år 1966 vad
avser översyn och utredning rörande
engångsförpackningar samt nedskräpning
i naturen.

Interpellationen och frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
har jag tillkallat sakkunniga med
uppdrag att utreda frågor om åtgärder
mot nedskräpning. I utredningsuppdraget
ingår bl. a. frågan om engångsförpackningarna.
Det är för tidigt att nu
ange när utredningsarbetet kan leda
till åtgärder.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartemen -

tet få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation. Jag hälsar med tillfredsställelse
statsrådets åtgärd att tillkalla
sakkunniga med uppdrag att utreda
frågan om nedskräpning i naturen
och därmed sammanhängande frågor.
Naturligtvis är jag inte heller främmande
för att en sådan utredning måste
ta tid och att det dröjer innan den
kan leda till åtgärder.

I min interpellation har jag inte särskilt
tryckt på naturvården, även om
jag naturligtvis anser att nedskräpning
i naturen, på vägrenar och på allmänna
platser på allt sätt måste bekämpas.
Som skåning kan jag förresten glädjas
åt att min hemprovins föregått med
gott exempel i kampanjen »Håll Skåne
rent!», där inte minst landshövding
Netzén har gjort en beundransvärd
insats, och som man väl kan säga till
en viss grad redan har burit frukt.

Vad jag emellertid skarpt reagerar
mot är den allmänfarliga vårdslöshet
som människor gör sig skyldiga till,
när de kastar ut tomglas på åkrar, i
synnerhet på åkrar med växande gröda.
Jag är ganska övertygad om att det
i de allra flesta fallen rör sig om obetänksamhet,
även om rena sabotagehandlingar
inte helt kan uteslutas.

Om en jordbrukare kommer ut med
en slagliack och skall skörda gräs för
ensilering, kan en enda glasflaska i
gräsvallen få katastrofala följder. Slaghacken
slår nämligen med sina knivar
av gräset nere vid marken, och sedan
blåser en fläkt upp grönmassan i en
efterföljande slåttervagn. Att upptäcka
en flaska, t. ex. i en luzernvall, är en
ren omöjlighet för traktorföraren, om
han än är aldrig så uppmärksam. Så
töms skärvorna tillsammans med grönmassan
i ensilagebehållaren vid gården,
och då har det fruktansvärda
splittret kommit i fodret.

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. engångsförpackningar och nedskräpning i naturen

Det är precis lika förrädiskt, när
man skördar hö. En tomflaska hamnar
så lätt i höpressen, och där krossas
den. Jag har själv hemma på vår gård
varit vittne till hur en uppmärksam
ladugårdsskötare fann en sönderslagen
flaskhals, när han fördelade hö som
var packat i balar. Tack vare hans
uppmärksamhet undgicks en svår olyc#
ka. Flaskhalsen hade annars säkerligen
hamnat i någon komage, och det stackars
djuret hade fått lida ohyggliga
kval, såvida man inte nödslaktat det.

Herr talman! Alla är vi väl överens
om att det gäller att verkligen göra
någonting och framför allt göra någonting
skyndsamt. Jag vet att alla jordbrukare
som håller djur ser med mycket
stor oro på den fara som ett obetänksamt
handskande med tomglas innebär.
Jag har alla jordbrukarna på
min sida.

Sedan jag framställde interpellationen
har jag till min stora glädje sett
ett domstolsutslag, där en man figurerade
som i missnöjesyttring vid en
handbollsmatch kastade in en tomflaska
på planen under tiden spelet pågick.
Han ådömdes ett mycket kännbart
bötesstraff. Jag förmodar att det
går lika illa för dem som kastar glasflaskor
ut på åkrar eller vid badstränder,
som vi inte heller skall glömma
bort. Just vid badstränderna visar
nämligen olycksfallen med glasskärvor
en skrämmande statistik.

Vad skall man då göra för att få rätsida
på dessa problem? Jag är, herr
talman, övertygad om att mycket skulle
vara vunnet, om människor bara
finge klart för sig, inte bara vilka fruktansvärda
skador de kan ställa till med
för andra, utan också vilka kännbara
straff som kan drabba dem för deras
obetänksamhet och deras vårdslöshet.
Jag tror därför att upplysning och åter
upplysning, i synnerhet om den ges på
rätt sätt, skulle kunna åstadkomma en
ordning till det bättre. Jag vill särskilt
lägga både utredaren och andra som

har ett ord med i laget just detta på
minnet.

Jag ber, herr talman, än en gång att
få tacka herr statsrådet för svaret, som
jag finner så positivt som det för närvarande
kan vara.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga.
Det är ju rätt länge sedan jag framställde
min fråga. Jag förstår dock att
statsrådet inte har velat svara förrän
utredningen har tillsatts. Genom de interpellationer
och den enkla fråga som
har ställts har vi fått socialministern
att skynda på med denna sak. Det är
väl så som en riksdagsman skall arbeta
för att söka forcera fram åtgärder av
regeringen i sådana här viktiga angelägenheter.

Under den tid som jag har väntat på
svaret har jag något studerat vad nedskräpningen
innebär t. ex. i ett landskap
som Dalarna, vilket socialministern
väl känner till. Jag gjorde en promenad
för en tid sedan utmed en av
de mycket utsatta vägsträckorna där
och kunde räkna ut att man, om man
hade fått t. ex. 25 öre per flaska i pant,
skulle ha fått en mycket bra timlön
genom att plocka upp flaskorna. Det
var inte bara engångsglas som låg utmed
vägarna, utan också de vanliga
returglasen.

Det sägs att man kan lösa problemet
genom att införa förbud mot engångsförpackningar.
Jag tror inte det, ty
panten på de vanliga flaskorna är ungefär
5 öre, och människor tycks inte
vara ett spår intresserade av att spara
5 öre. Tydligen är fem öre också för
litet för att människor skall förmås att
plocka upp dessa flaskor. Men jag frågar
mig inför den nu tillsatta utredningen,
om man inte helt enkelt tvingas
gå vägen att sätta en högre pant på
allt sådant här material. Vi kan inte
ha det på detta vis ■—• lyckas vi inte

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Ang. engångsförpackningar och nedskräpning i naturen

upplysningsvägen få folk att begripa
hur vansinnigt det är att kasta sådana
här förpackningar omkring sig måste
man helt enkelt tillgripa någon form
av pant.

Man skall inte bara vika undan för
de kommersiella intressena. Affärsmännen
säger att de inte kan ha belastningen
med allt returmaterial o. s. v., om
deras verksamhet skall fungera rationellt.
Ja, det resonemanget innebär en
väldig förenkling av problemet; man
skjuter över hela kostnaden på samhället
och en rad enskilda markägare.
Så får det inte gå till — det är helt
oansvarigt att ordna förhållandena så.
Jag anser för min del att man måste
komma till en rätsida på detta genom
att införa någon form av pant på allt
sådant här glasmaterial.

Det kan hända att enbart upplysningsvägen
skulle vara framkomlig —
men man blir pessimist när man ser
vad som sker. Skolorna och TV har
naturligtvis en väldig uppgift här, men
jag frågar mig som sagt om problemet
verkligen kan lösas upplysningsvägen.
Jag tänker t. ex. på en familj som har
köpt ny bil och är på väg ut till sitt
sommarställe. Kalle sitter och dricker
sin Coca-cola och slänger sedan flaskan
på bilgolvet. Nej, säger pappan,
du slänger inga flaskor i min nya fina
bil — du får dra ner rutan och skicka
i väg flaskan. Sådana är standardbegreppen
i dag. Man vill inte ha sin bil
nedskräpad med flaskor, chokladpapper
o. s. v., och man tror att det bara
är att slänga ut sådant vid vägarna.
Folk måste få klart för sig hur allvarligt
det är speciellt med glasen, och
därför är det nödvändigt att ta till
krafttag, om man inte kan nå resultat
enbart på upplysningsvägen.

Det som herr Arvidson har påpekat
just i fråga om glasflaskorna och djuren
ute i markerna är ett så allvarligt
problem att vi inte stillatigande kan
åse vad som här håller på att ske. Faktum
är också att glasflaskornas antal
bara ökar utmed vägarna — den er 2

Första kammarens protokoll f.96''7. Å r 25

farenheten har man tyvärr tvingats
göra under de senaste åren.

På något sätt måste vi få en annan
ordning till stånd, och jag hoppas att
den tillsatta utredningen kan arbeta
skyndsamt och skall se tillräckligt fördomsfritt
på dessa problem.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! De ärade frågeställarna
hade vänligheten att rikta ett tack till
mig för att denna utredning har kommit
till stånd. Det är alltid värdefullt
med interpellationer och frågor som
aktualiserar väsentliga problem, och
de föreliggande spörsmålen hör till den
kategorin, men jag vill gärna säga att
vi sannerligen redan förut haft anledning
att fundera över hela detta problem.

Nu känner jag emellertid själv, herr
talman, ett behov att tacka frågeställarna
för deras inlägg. De har båda
med goda exempel illustrerat vilken
stor omfattning problemet med engångsförpackningarna
egentligen har.
Jag tycker att herr Arvidsons skildring
från hans område — jordbruket —
mycket klart visade hur allvarligt det
kan vara med tanklöst bortkastade engångsglas
och glas över huvud taget.
Herr Isacson gav också en god skildring
av hur det nu kan se ut efter våra
vägar. Jag tror därför att protokollet
från denna lilla debatt kan bli av värde
för utredningen, som nu skall starta
sitt arbete.

Utöver detta vill jag endast göra
några korta kommentarer. Frågan hur
man skall göra med engångsglasen har
ju tagits upp i utredningsdirektiven.
Utredningen har fria händer att utifrån
många olika synpunkter bedöma
de åtgärder som kan vara lämpliga och
effektiva. Frågan om låt mig säga ett
generösare pantförfarande har utredningen
också möjligheter att pröva.
Över huvud taget har utredningen
det har vi varit angelägna om att under
stryka i direktiven — fria händer

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Om beredskapsåtgärder mot naturkatastrofer

att pröva alla vägar; upplysning, förbättrad
organisation och teknik, lagstiftning
m. m., med andra ord allt som
kan leda till att nedskräpningen bekämpas
effektivt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om beredskapsåtgärder mot naturkatastrofer Ordet

lämnades härefter till herr
statsrådet WICKMAN, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Siindins interpellation om
beredskapsåtgärder mot naturkatastrofer,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Sundin har i en
till statsministern riktad interpellation,
vilken överlämnats till mig för besvarande,
frågat

dels vilka beredskapsåtgärder, som
finns i fredstid mot sådana naturkatastrofer,
som omkring årsskiftet 1966/67
drabbade mellersta Norrland,

dels om statsministern är beredd vidta
åtgärder för att ge möjligheter till
ersättning till företagare, som av nämnda
katastrof tvingats temporärt slå igen
sitt företag,

dels om statsministern är villig att
skapa möjligheter för enskilda att erhålla
ersättning för förluster på grund
av strömavbrott t. ex. genom att egendom
förstörts,

dels om statsministern är beredd att
ta initiativ till att inrätta en katastroffond
att tas i bruk vid naturkatastrofer
av nu inträffat slag.

Herr Sundin har i sin interpellation
främst tagit upp de avbrott i eldistributionen
och teletrafiken som förorsakades
av en serie svåra oväder utefter
norrlandskusten i slutet av förra året
och vid årsskiftet.

För att kunna fullgöra sina leveransskyldigheter
är eldistributionsföretagen
och televerket skyldiga att hålla
viss standard på anläggningarna och

viss beredskap för att avhjälpa fel. Det
är dock av ekonomiska skäl inte möjligt
att uppnå fullständig leveranssäkerhet.
Vattenfallsverket söker numera övergå
från friledningar till hängkablar i första
hand för lågspänning. Dessa kablar
är betydligt tåligare. Televerket övergår
också i viss utsträckning till kablar.

Kraftföretagen och televerket får i
allmänhet anses ha god beredskap för
att avhjälpa driftstörningar orsakade
av icke alltför våldsamma oväder. Med
utgångspunkt från de driftstörningar
som nu inträffat undersöks inom vattenfallsverket
och televerket möjligheten
att så långt som möjligt inom ekonomiskt
försvarbara gränser höja driftberedskapen.

Det bör i sammanhanget erinras om
att taxesystemet är uppbyggt på en normalstandard.

1 fråga om möjligheten till ersättning
för skador på grund av naturkatastrof
får jag erinra om att det redan nu kan
vara möjligt att få sådana skador ersatta
av staten. För ändamålet finns ett
särskilt anslag inom jordbruksdepartementet.
Ärenden om ersättning från
detta anslag handläggs inom olika departement
beroende på skadans art.
Ärendena är i regel av sådan karaktär
att det är svårt att ange några generella
normer för bidragsgivning. Sökandens
situation på grund av inträffade skador
prövas från fall till fall. Härvid bör
beaktas även sökandens ekonomiska
förhållanden. Mycket starka skäl har
ansetts böra föreligga innan bidrag
lämnas.

Mot bakgrund av vad jag anfört anser
jag det för närvarande inte vara
motiverat att vidta någon åtgärd av
det slag herr Sundin ifrågasatt.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Även om statsrådet i
avslutningen av sitt svar säger att det
inte är motiverat att vidtaga någon åtgärd
i denna fråga har dock i det avsnitt
som kommer närmast före denna

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

avslutande mening angetts vissa möjligheter
som står till buds även när
det gäller att få ersättning för skador
på grund av naturkatastrofer. En beredskap
på detta område bör inte enligt
mitt förmenande vara lokaliserad
till bara södra eller mellersta Norrland,
utan bör avse åtgärder också för de
fall då katastrofer inträffar inom andra
delar av landet. Det har ju hänt tidigare
att vi har upplevt naturkatastrofer.
Jag kan exempelvis nämna Surtekatastrofen.
Yi har haft stormskador i
Dalarna, i Hälsingland och i Gästrikland.
Vid dessa tillfällen var det möjligt
att vidtaga vissa åtgärder i ekonomiskt
lindrande syfte i form av ersättning
till de allra hårdast drabbade.

När det gäller de enskilda människorna
torde det vara hart när omöjligt
att kunna kompensera alla förluster
på grund av en katastrof. De förluster
som görs i dessa sammanhang är
ju av mycket stor omfattning; det gäller
inte bara förstörda livsmedel — som
var fallet vid här berörda naturkatastrof
•— utan också det merarbete som
t)lev följden av avbrotten i elströmmen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ställa en fråga till herr statsrådet. Det
erinras i svaret om att taxesystemet är
uppbyggt på en normalstandard. Vad
menas i detta sammanhang med uttrycket
»normalstandard»?

Vi skall vara medvetna om att det
förhållandet att ett företag ■— oavsett
om det är enskilt eller statligt •—■ har
koncession på distributionen av elkraft
är liktydigt med att det har en monopolställning.
Skall man tillåta i koncessionsbestämmelserna
att ett sådant
företag får ha en hur dålig beredskap
som helst, såsom förhållandet var i en
del av de aktuella områdena?

Nästa fråga gäller de företag som
drabbades av naturkatastrofen. De fick
ju själva klara olägenheterna genom att
antingen hyra eller inköpa elektriska
aggregat för att kunna fortsätta driften
inom sina respektive fabriker. Jag
ifrågasätter om inte ett företag — stat J2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 25

beredskapsåtgärder mot naturkatastrofer
ligt eller enskilt — som fått koncession
på detta område skulle ha en viss skyldighet
att upprätthålla beredskap för
händelser av detta slag. Faktum är
nämligen att det vid de aktuella tilldragelserna
i södra och mellersta Norrland
inte fanns någon som helst beredskap.
Jag vill till och med hävda att
även den rent arbetsmässiga beredskapen
i en del av de berörda distributionsföretagen
ligger långt under vad
man har rätt att kräva.

För att klara det som jag förmodar
att även statsrådet anser är en nödvändighet,
nämligen att hålla näringslivets
hjul i rörelse, fick de drabbade
enskilda företagen skaffa sig egna elaggregat
genom förhyrning eller köp.
På det sättet hölls produktionen, om
än bristfälligt, i gång.

Låt mig även ta upp en frågeställning,
som kanske inte berör statsrådets
kompetensområde i detta sammanhang
men väl de avtalsslutande parterna. De
drabbade företagen fick betala permitteringslön
trots att det inträffade var
att betrakta som en naturkatastrof. På
denna punkt bör antingen de statliga
myndigheterna eller arbetsmarknadens
parter kunna komma fram till en bättre
lösning än vad som nu gäller.

Efter detta, herr talman, vill jag i
anledning av vad som uttalas i avslutningen
av svaret, nämligen att det finns
möjligheter att i vissa fall erhålla ersättning
från ett anslag inom jordbruksdepartementet,
övergå till att beröra
de skador som genom det inträffade
åsamkats skogen inom de berörda områdena.
Det finns ingen anledning att
rekapitulera den skrivelse som regeringen
redan har fått från berörda områden.
Men om man slår ihop de av
skogsvårdsstyrelserna och skogsägarföreningarna
beräknade kostnaderna och
kostnaderna för de skador som har
åsamkats ledningsnätet, finner man att
det rör sig om hundratals miljoner kronor.

Låt mig konkret fråga statsrådet
Wickman, om regeringen är beredd att

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Om beredskapsåtgärder mot naturkatastrofer

med hänsyn till den utredning som
gjorts om skadorna även vidta åtgärder
som ger ersättning för att täcka
de kostnader som de enskilda har
åsamkats.

Även om svaret delvis är positivt
och delvis negativt, tillåter jag mig att
än en gång rikta ett tack till statsrådet
Wickman.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Sundin tog upp
flera av de mycket komplicerade frågor
som är aktuella när det gäller den
leveranssäkerhet som en elabonnent
kan begära — jag kommer i början av
mitt inlägg att uppehålla mig vid eldistributionen
och sedan ta upp den
sista frågan om skogsskadorna.

Herr Sundin frågar vad som är normalstandard.
Det skulle föra för långt
att gå in på hur normalstandard tekniskt
definieras. Men vårt taxesystem
bygger på kostnaden för sådan distribution
som är driftsäker mot vad man
kan kalla för normala störningar. Däremot
täcker taxesystemet inte driftsäkerhet
mot onormala störningar. Man
skulle naturligtvis i och för sig kunna
förbättra säkerheten. Man kunde föreskriva
kablar av en typ som tål väsentligt
större isbelastning än de kablar
som nu användes. Men då kommer
självfallet också kostnaden för elkonsumenten
att stiga avsevärt. Det är vidare
möjligt att nästan helt eliminera
riskerna för trädras över ledningar.
När det gäller högspänningsledningar
på 130 kilovolt och däröver är riskerna
för trädras eliminerade genom att
man bär mycket breda skogsgator. Men
för ledningar med lägre spänning använder
man inte det systemet. Förklaringen
är mycket enkel. Det är resultatet
av en ekonomisk avvägning —• man
vill inte förstöra så mycket produktiv
skogsmark som skulle fordras. Men om
man tror att det vore riktigt ur ekonomisk
synpunkt och elkonsumentsynpunkt,
kan man naturligtvis bredda ga -

torna också för kablar med lägre spänning.

Det är hela tiden fråga om en ekonomisk
avvägning. Jag är övertygad
om att det är en orimlig ståndpunkt
att kräva ett sådant distributionssystem
som eliminerar störningar av den omfattning
som uppkom vid den serie av
mycket allvarliga oväder som inträffade
i mellersta Norrland — det var inte
mindre än fyra successiva ovädersattacker
under en kort period. Jag tror att
den enda rimliga lösningen på detta
problem är — och det är väl också herr
Sundins uppfattning, om jag förstod
honom rätt — att man inte kan möta
de onormala störningarna genom att
eliminera deras effekt, men man får
möta dem genom att ha en hög beredskap
för att snabbt få i gång distributionen
igen.

Då är frågan: Har beredskapen varit
dålig i det här fallet? Jag vet att det
förekommit delade meningar om detta
i den diskussion som ägt rum lokalt i
denna fråga. Jag tycker att om man går
igenom materialet får man i stort sett
säga att beredskapen varit god. Det
har varit möjligt att mycket snabbt få
dit reparationsmanskap. För att belysa
i vilken omfattning det skedde kan jag
nämna att Vattenfall normalt har 23
personer i den drabbade regionen, men
under röjnings- och reparationsarbetena
ökade styrkan till 330 man. Tar jag
Graningeverken, som är en annan eldistributör
i regionen, ökade de sin
styrka från 30 till 300 man.

Problemet låg inte så mycket i svårigheten
att få fram personal, utan det
låg framför allt på transportsidan. Där
var de naturliga förutsättningarna speciellt
svåra till följd av det våldsamma
snöfallet och mörkret.

Vad materialtillgången beträffar så
var den också god. Kabelmaterial kom
fram snabbt, och jag tror inte att det
finns någon anledning till kritik på
den punkten. Samarbetet med militären
fungerade bra.

Herr Sundin tog upp en specialfråga,

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Om beredskapsåtgärder mot naturkatastrofer

och den gällde reservaggregaten. Det
är en av de frågor som prövas av Vattenfall
och CDL, nämligen i vilka former
en förbättrad reservaggregatberedskap
bör införas. I och för sig har konsumenten
möjlighet — fast det är en
kostnad för honom — att själv ha ett
reservaggregat. Konsumenter som mer
än andra är beroende av säkerhet mot
driftstörningar, såsom sjukhus och vattenverk,
har ju som bekant egna reservaggregat.
Men det är dyrbart, ty
reservaggregaten innebär dels en installationskostnad
som inte är ringa,
dels en löpande kostnad för underhåll,
prövning och reparationer.

Vidare tog herr Sundin upp frågan
om ersättning till de enskilda. Det berör
i sista hand den större och svårare
frågan om den enskildes skydd
mot icke försäkringsbara naturkatastrofer.
Just därför att de skadefall av detta
slag som inträffar inte är försäkringsbara
är det svårt att ha en generell
norm för hur ersättningen skall utgå.
Det system som används för närvarande
med ersättning via det anslag
som jag nämnde i interpellationssvaret
är i hög grad en in casu-prövning, där
man också tar hänsyn till vederbörandes
personliga ekonomi.

Beträffande det speciella fall som
herr Sundin berörde i slutet av sitt inlägg,
nämligen de ytterst allvarliga
skogsskador som uppstått i denna region
kan jag för dagen bara svara herr
Sundin att frågan är under beredning
i regeringen. Vi är fullt medvetna om
den extrema omfattningen av skadorna.
De som själva varit och sett dem kan
vittna om den chockartade upplevelse
som det är se den fantastiska trädfällning
som uppstod på grund av isbildningen
och den efterföljande stormen.
Frågan är komplicerad. Därför kan jag
för dagen inte säga vilken form och
vilken omfattning denna ersättning kan
få. Men jag kan försäkra herr Sundin
att frågan är under beredning och att
regeringens ställningstagande inte kommer
att dröja alltför länge.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Vad som är leveranssäkerhet
eller inte och vad som är
standard över huvud taget i detta sammanhang
är det oerhört svårt att precisera.

Man har väl allmänt den uppfattningen
att kraftverk inte är någon dålig affär,
herr statsråd. När man skapar monopol
som nu skett när det gäller de
geografiska områdena i fråga om distributionen,
då bör det också med tanke
på den vinst som företagen gör finnas
möjlighet, vare sig det gäller staten eller
enskilda, att kräva en viss standard
så att inte minst oväder medför att bygder
måste vara utan elström i kanske
tre veckors tid.

Beträffande frågan om beredskapen
varit bra eller dålig säger herr statsrådet,
att beredskapen såväl när det
gäller staten som Graningeverken och
eventuellt andra företag varit tillfredsställande.
Om man skall bedöma detta,
är det väl vettigare att fråga de människor,
som bor i dessa områden, om
beredskapen har varit så god som herr
statsrådet här vill påskina. Jag skulle
vilja se att exempelvis Stockholms stad
skulle vara utan elström i tre veckors
tid utan att folket här på något sätt
skulle reagera — och så länge var man
utan elström i många av dessa områden
utan att någonting över huvud taget
hände. Därför tycker jag personligen
inte att beredskapen var så bra
som statsrådet Wickman här säger.

Herr talman! Alla av oss minns att
vid utbrottet av det andra världskriget
sade den dåvarande statsministern Per
Albin Hansson att beredskapen var god.
Det kan vara en psykologisk fördel att
i ett för landet kritiskt läge försöka invagga
folk i tron att så är förhållandet,
men det finns ingen anledning att
under fredstid i fråga om ett sådant
område som det i detta sammanhang
gäller säga att vår beredskap här är
god om den i verkligheten är dålig.

Till sist ber jag, herr talman, att
ännu en gång få uttala min tillfredsstäl -

Onsdagen den 10 maj 1967

22 Nr 25

Om beredskapsåtgärder mot naturkatastrofer
lelse över att de miljonskador som det
enskilda skogsbruket utan egen förskyllan
har åsamkats måhända kommer —
om jag tolkar herr statsrådet rätt -— att
i viss mån bli ersatta från statens sida.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vid riksdagens öppnande
nämnde jag några ord om det
problem som herr Sundin här har dragit
upp. En stor stockholmstidning hade
endast ett hånfullt genmäle i frågan.
Jag vill erinra kammarens ledamöter —
liksom herr Sundin nu har gjort — om
att i Norrland var stora områden utan
elektrisk ström i fjorton dagar upp till
tre veckor. I likhet med herr Sundin
vill lag säga: »Tänk om detta hade hänt
i Stockholm — vilket ramaskri hade
det då inte blivit!» Men det är tydligt
att det mäts med olika mått.

Herr talman! Jag anser också att
man bör ta allvarligt på denna sak.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Sundin använde
formuleringen att det uppstår driftstörningar
vid minsta oväder. Jag tycker
att det är ett sätt att beskriva det som
inträffade i mellersta Norrland som
har mycket litet med verkligheten att
göra. Vad som inträffade i verkligheten
var en extrem naturkatastrof. Jag tror
att det är orealistiskt att föreställa sig
att man skall kunna vara helt skyddad
mot följderna av en sådan katastrof.
Det betyder inte alls att jag underskattar
de problem som uppstått för dem
som har drabbats av detta. Jag vill inte
heller ge sken av att all beredskap är
perfekt, men jag tycker att det här har
getts en skildring av förhållandena
som har varit mycket orättvis mot de
ansträngningar och den effektivitet som
visats när detta svåra problem faktiskt
angreps. Det betyder inte att problemet
inte kan angripas ännu effektivare
nästa gång.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det i detta fall var en naturkatastrof.
Jag är dock lika medveten om
att såväl staten som enskilda bolag i
detta sammanhang tänker för litet på
servicen i landsbygdsområdena utan i
stället i huvudsak på att ta in pengar.

Till detta skall jag bara foga, att det
för mig ter sig ganska underligt att
varken staten, Graningeverken eller
andra bolag, enligt vad som har skrivits
i tidningarna, vill ha någon som
helst ersättning för dessa skador. Det
kanske säger det mesta. Det kostar dem
enligt uppskattning 30—40 miljoner
kronor att reparera skadorna. Den stora
frågan är: När kommer de att göra
det? Det är de som bor och verkar i de
drabbade områdena som får vara med
om att betala det hela, liksom man
skulle få göra vid naturkatastrofer i
t. ex. Västsverige eller Mellansverige.
Ivraftverksföretagen däremot säger att
de skall klara upp det själva. Kan man
efter ett sådant uttalande tro att de
kommer att bygga ut sitt nät och göra
det mer hållbart än för närvarande? I
dag är det bristfälligt i de flesta landsbygdsområden.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1967/68, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 129,
angående vissa löneanslag.

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Ang. utbildning av lärare för syn- och hörselskadade

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 6—9, bevillningsutskottets
betänkande nr 47,
första lagutskottets utlåtande nr 34,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 39
och 40 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28.

Ang. utbildning av lärare för syn- och
hörselskadade

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 87, i anledning av Kungl.
Mai:is proposition angående utbildning
av lärare för synskadade och hörselskadade
m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1967/68 till Utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade
beräkna ett förslagsanslag av 1 590 000
kronor.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 70, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 17 mars
1967, föreslagit riksdagen att dels godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för speciallärarutbildning
vid lärarhögskolorna i Stockholm
och Göteborg, dels besluta, att det inom
specialskolan skulle finnas skilda slag
av lärare i huvudsak enligt de riktlinjer,
som angivits i statsrådsprotokollet, dels
ock till Vissa kostnader för speciallärarutbildning
vid lärarhögskolorna
för budgetåret 1967/68 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 530 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle utbildningen
vara avsedd för lärare, som
vore behöriga till ordinarie tjänst inom
det allmänna skolväsendet. Den hade
föreslagits omfatta 1—3 terminer för
lärare för synskadade och 1—4 terminer
för lärare för hörselskadade. Utbildningstiden
förutsattes vara olika
lång för lärare av olika kategorier, näm -

ligen speciallärare, lärare i läroämnen,
övningslärare, lärare i yrkesämnen,
förstadielärare och anpassningslärare.

Utskottet — som icke funnit anledning
till erinran mot vad i propositionen
anförts och föreslagits — hade i
det nu föreliggande utlåtandet hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna de i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 17
mars 1967 förordade riktlinjerna för
speoiallärarutbildning vid lärarhögskolorna
i Stockholm och Göteborg,

b) besluta, att det inom specialskolan
skulle finnas skilda slag av lärare i huvudsak
enligt de riktlinjer, som angivits
i samma statsrådsprotokoll,

c) till Vissa kostnader för speciallärarutbildning
vid lärarhögskolorna för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 530 000 kronor.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av fru Wallentheim, herrar
Thorsten Larsson och Mellqvist, fru
Lewén-Eliasson samt fröken Olsson.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Den målmedvetna satsning
som numera görs för att ge handikappade
barn, så långt deras handikapp
medger, en likvärdig skolgång
med andra barn är utomordentligt glädjande.

När departementschefen frångår
blind- och dövlärarutredningens förslag
om två terminers vidareutbildning
av hörselklasslärare, som är de flesta,
genom att förorda tre terminer, bör
det givetvis ge lärarna större möjligheter
till framgång i sitt svåra arbete.

På detta sätt utbildade hörselklasslärare
kommer huvudsakligen att undervisa
inom specialskolan eller inom
speciella hörselklasser, för vilka det
finns ett tillräckligt elevunderlag. Man
får hoppas att många sådana specialklasser
kommer till stånd genom samverkan
mellan kommunerna. Där sådant
tillräckligt elevunderlag inte finns,

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 19G7

Ang. byggnadsarbeten vid universitet och högskolor

vill man ge de mindre gravt skadade
barnen och ungdomarna hjälp genom
förstärkningsanordningar inom den
obligatoriska skolan och andra former
för vidareutbildning för att de skall
kunna följa undervisningen i vanlig
klass.

För tillträde till speciallärarlinjen
krävs lärarexamen och tre års tjänst.
Efter dessa tre år får man förutsätta
att många av lärarna är etablerade. De
kanske har bildal familj och engagerat
sig i en rad olika aktiviteter. Att göra
sig fri för en lång vidareutbildning må
vara relativt lätt om man bor på utbildningsorten,
men det är naturligtvis
betydligt svårare för de övriga. Det är
för närvarande överskott på hörselklasslärare
i Stockholm, medan det är
brist på dem i övriga delar av landet.
Rekryteringen till blind- och dövlärarundervisningen
har tidvis varit dålig,
och man har inte kunnat upprätthålla
kravet på den lärarerfarenhet och göra
det lämplighetsurval som just här får
anses särskilt viktigt.

Vi som står för det särskilda yttrandet
till detta utlåtande är rädda för att
rekryteringssvårigheterna kommer att
bestå, speciellt för ämneslärare inom
hörselvårdsundervisningen, för vilka
det inte kommer att inrättas några
tjänster, och för de lärare som tillfälligt
under få timmar för ett fåtal elever
i våra skolor skall ägna sig åt
denna undervisning. För dessa lärare
behövs det enligt vår mening kortare
kurser vid sidan om den nu föreslagna.
Det skulle enligt vår mening innebära
en betydande förbättring mot nuvarande
förhållanden inom specialundervisningen.
Sådana kurser skulle
kunna vara attraktiva för många lärare
som är intresserade av denna undervisning.

Vi önskar att skolöverstyrelsen får
möjlighet att ordna sådana kortare kurser
och att styrelsen i övrigt får möjligheter
att på olika sätt främja lärarrekryteringen
till specialundervisningen.
Vi har med vårt särskilda yttrande

velat ge uttryck åt dessa våra synpunkter.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. byggnadsarbeten vid universitet
och högskolor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1967/68 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1967/68 beräkna till Byggnadsarbeten
för vissa kulturändamål ett
investeringsanslag av 6,3 miljoner kronor,
till Byggnadsarbeten vid universiteten
och vissa högskolor ett investeringsanslag
av 115 miljoner kronor, till
Inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m. ett reservationsanslag
av 51 miljoner kronor och
till Lånefonden för studentkårlokaler ett
investeringsanslag av 3 miljoner kronor.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 104, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 mars
1967, föreslagit riksdagen att dels till
Byggnadsarbeten för vissa kulturändamål
för budgetåret 1967/68 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett
investeringsanslag av 2 900 000 kronor,
dels till Byggnadsarbeten vid universiteten
och vissa högskolor för budgetåret
1967/68 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 95 000 000 kronor, dels till Inredning
och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor m. m. för budget -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Ang. byggnadsarbeten vid universitet och högskolor

året 1967/68 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
46 500 000 kronor, dels medgiva, att under
budgetåret 1967/68 finge beviljas
lån från lånefonden för studentkårlokaler
intill ett sammanlagt belopp av
10 000 000 kronor och dels till Lånefonden
för studentkårlokaler för budgetåret
1967/68 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
3 000 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Torsten Andersson (I:
264) och den andra inom andra kammaren
av herr Mattsson (II: 347), i vilka
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsamma
åtgärder för en tillbyggnad av
Göteborgs universitetsbibliotek.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
för vissa kulturändamål för
budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
2 900 000 kronor;

It. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
vid universiteten och vissa högskolor
för budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 95 000 000 kronor;

III. att motionerna I: 264 och II: 347
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte till Inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m. för budgetåret 1967/
68 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 46 500 000 kronor;

V. att riksdagen måtte medgiva, att
under budgetåret 1967/68 finge beviljas
lån från lånefonden för studentkårlokaler
intill ett sammanlagt belopp av
10 000 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte till Lånefonden
för studentkårlokaler för budgetåret
1967/68 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Beservation hade anmälts, utom av
andra, av herr Wallmark, som dock ej
antytt sin mening.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Utskottets utlåtande är
enhälligt, men till detsamma är fogade
några blanka reservationer, därav en
undertecknad av mig. Bakgrunden härtill
är det förslag till investeringar för
byggnadsarbeten vid universitet och
högskolor som här föreligger.

Förslaget omfattar 95 miljoner kronor,
och man beräknar att medelsförbrukningen
skall ligga på ungefär 130
miljoner.

Det var år 1965 som riksdagen fattade
det utomordentligt viktiga beslutet
om utbyggnaden av högskolor och
universitet för ett beräknat antal av
87 000 studerande i början på 1970-talet. Man hade då i någon mån gått
ifrån det av U 63 framlagda förslaget,
som siktade till 83 000 studerande. Departementschefen
uttalade i propositionen
1965 att detta var en maximiram.
Utöver den kunde man inte gå.
Redan att gå så långt skulle eventuellt
innebära vissa statsekonomiska bekymmer.
Alla möjliga rationaliseringsförsök
måste göras för att klara detta program.

Trots att statistiken är utomordentligt
bristfällig, kan man väl säga att
tillströmningen av studerande till de
högre utbildningsanstalterna har överträffat
de beräkningar som bär gjorts.
Utan att alltså exakt veta hur många
studerande vi har kan vi väl med säkerhet
säga att vi har fler än vi räknat
med. Förutsättningen för att klara
av detta är dels att det finns en tillräcklig
lärarorganisation och dels att
det finns undervisningslokaler. Det är

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. byggnadsarbeten vid universitet och
detta sista vi skall diskutera i anslutning
till statsutskottets utlåtande.

U 63 gjorde en överslagsberäkning,
ett slags ramberäkning, över hur mycket
investeringar som var nödvändiga
för att klara de 83 000 studerande som
deras förslag utgick från. I grova drag
räknade man med investeringar på
ungefär 200 miljoner kronor om året,
fördelade litet olika de olika åren. Man
startade med investeringar på 110 miljoner
under 1964/65. Investeringarna
skulle stiga till 220 miljoner under budgetåret
1967/68 och 1968/69 för att
1971/72 minska till 165 miljoner kronor.

Vi har ett antal år kvar innan vi når
början på 1970-talet, men den faktiska
medelsförbrukningen under de gångna
åren inger vissa bekymmer. Sålunda
förbrukades 1964/65 15 miljoner mindre
än beräknat, 1965/66 45 miljoner
mindre än beräknat, 1966/67 60 miljoner
mindre, och för 1967/68 är vi uppe
i 90 miljoner mindre än beräknat.

Detta tar sig uttryck i växande svårigheter
vid universiteten och högskolorna
att härbärgera de studerande. En
exemplifiering av detta finns i en av
de motioner, som väckts i anledning av
propositionen, nämligen om universitetsbiblioteket
i Göteborg.

Att utskottet i princip helt instämmer
med den motionen framgår ganska
klart av att utskottet säger, att man är
medveten om de i motionerna påtalade
allvarliga missförhållandena i lokalhänseende
som föreligger vid universitetsbibliotek.

Det skall nog närmast tas som bara
ett exempel på vilka betydande svårigheter
vi har. I pressen har också
beskrivits hur förhållandena är vid universitetet
i Stockholm. Man kan faktiskt
inte begära, att undervisningen skall
kunna bedrivas effektivt i en sådan situation.

Vad som också är allvarligt, som jag
ser det, är att propositionen inte med
ett ord berör utbyggnaden i Frescati.
Den utbyggnaden har såvitt jag för -

högskolor

står skjutits framåt i tiden år efter år.
Projekteringen för Frescati startade väl
ungefär samtidigt som för tekniska
högskolan i Lund, men ännu har vi
inte någon uppgift om när spaden kan
sättas i jorden; propositionen berör,
som sagt, över huvud taget inte frågan.

Departementschefen har visserligen
talat om att vi eventuellt till hösten
skall få förslag till ytterligare objekt.
Eftersom vi har statsrådet Edenman här
i kammaren, skulle jag vilja rikta den
direkta frågan till honom: Hur ligger
det till med frescatiobjektet? Finns det
möjligheter att kunna påbörja denna
mycket försenade byggnation under
nästkommande år?

För att i någon mån kompensera
bristen på lokaler har man givetvis
varit tvungen att förhyra sådana. Man
har dock inte kunnat göra detta i full
omfattning. Det är också givet att man
inte har kunnat få de hyrda lokalerna
arrangerade så som skulle varit möjligt
när man specialbygger lokaler.

På grund av den statsfinansiella situationen
har det varken för mig eller
någon annan varit möjligt att föreslå
ökade anslag. Det hade förmodligen,
på grund av förseningar av projekteringen
av de olika objekten, inte varit
möjligt annars heller. Men situationen
är ytterst allvarlig, det tror jag vi alla
kan vara överens om. Vi tar emot studenterna
i den takt som förutsättes,
men vi bygger inte lokaler i den takt
som är nödvändig.

Herr talman! Det är dessa bekymrade
reflexioner som jag har velat göra
i anslutning till utskottets utlåtande,
och jag vore tacksam om statsrådet hade
möjlighet att säga någonting om
den här frågan i allmänhet och frescatiproblemet
i synnerhet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har dristat mig att
begära ordet på den här punkten därför
att jag har avgivit en motion, vilken
också berörts av herr Wallmark,

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Ang. byggnadsarbeten vid universitet och högskolor

beträffande upprustning av biblioteksresurserna
vid Göteborgs universitet.

När man läser utskottsutlåtandet —
liksom när man lyssnade till herr Wallmarks
anförande — blir man till en
början glad i ansiktet, ty det står att
utskottet är medvetet om »de påtalade
allvarliga missförhållanden i lokalhänseende
som föreligger vid universitetet».
Om man slutade läsningen där,
skulle man väl kunna dra den slutsatsen
att utskottet också skulle vara berett
att tillstyrka åtgärder för att förbättra
resurserna.

Om man läser vidare, blir man emellertid
djupt besviken. »Enligt vad utskottet
inhämtat», står det, »förhåller
det sig emellertid så att vederbörande
myndigheter på olika sätt är verksamma
för att lösa lokalproblemen.»

Det är faktiskt, så att »vederbörande
myndigheter» har sysslat med universitetsbibliotekets
lokalproblem sedan
1963, då bibliotekets behov av betydligt
utökade lokaler upptogs till grundligare
behandling och då man framlade
ett program med utredningsskisser
för hur biblioteksbyggnaden skulle utvidgas.
Sedan dess har det i stort sett
varit lugnt. Ingenting annat har hänt
än att LUP-kommittén för Göteborg beslutat
tillstyrka ett förslag om att vissa
bokmagasinsutrymmen om möjligt iordningställes
under de för de humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna
planerade nya byggnaderna i
närheten av universitetsbiblioteket. Den
frågan är för närvarande under utredning
genom byggnadsstyrelsens försorg.
Efter att ha konstaterat detta beräknar
kommittén, att behovet av bokmagasin
för de närmaste åren skall kunna tillgodoses
genom förhyrning av lokaler.

Den hittills enda hyresfrågan i sammanhanget
har avsett ett ersättningsutrymme
för en magasinsvåning inom
den gamla biblioteksbyggnaden vid
Haga kyrkoplan, som enligt avtal måste
avträdas till Göteborgs stad den 1 oktober
1967. Någon som helst utrymmesvinst
innebär denna förhyrning sålun -

da inte. Däremot kan man utan vidare
konstatera att nackdelarna av förändringen
är högst betydande, eftersom
detta ersättningsutrymme befinner sig
på en distans av cirka 8 kilometer från
universitetsbiblioteket. Enligt vad de
lokala myndigheterna uppgett är någon
annan förhyrning inte planerad.

Möjligheterna över huvud taget att
förhyra för biblioteksändamål lämpade
lokaler, vilka kan motsvara de speciellt
höga krav som man ju måste
ställa på dem — med hänsyn till temperaturförhållanden,
luftfuktighet, bärkraften
i bjälklagen, o. s. v. — torde
inte vara stora. Skulle till äventyrs
några nya förhyrningar komma till
stånd, medför de dessutom betydligt
ökade personalbehov, och från göteborgshåll
konstateras att det skulle innebära
en väsentligt försämrad biblioteksservice
för lärare, forskare och studenter
vid universitetet.

Utskottet framhåller att LUP-kommittén
för Göteborg har utarbetat ett
lokalprogram avseende i huvudsak nybyggnader
för de humanistiska och
samhällsvetenskapliga fakulteterna. I
programmet föreslås anordnande av läsesalar
m. m. för forskare och studenter
i byggnader i närheten av biblioteket.
Dessa planerade läsesalar inom
ifrågavarande nybyggnader skall, om
man bortser från institutionsbiblioteket
med sammanlagt 94 läsplatser, omfatta
mer än 100 forskarplatser och 575 kursläsningsplatser.
Placeringen av så stora
biblioteksenheter i lokaler utanför
själva universitetsbibliotekets ram innebär
betydande olägenheter bl. a. med
hänsyn till att dubbel uppsättning referenslitteratur
i berörda ämnen måste
anskaffas och särskild personal anställas
för skötseln av dessa enheter.
Driftskostnaden blir alltså väsentligt
högre än om man hade förlagt ifrågavarande
läsutrymmen till universitetsbibliotekets
utökade byggnad, vilket föreslogs
av 1963 års utredning.

Utskottet »anser sig kunna utgå från
att de åtgärder, som kan komma i fråga

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. byggnadsarbeten vid universitet och högskolor

för att avhjälpa bibliotekets lokalsvårigheter,
vidtas med den skyndsamhet
som situationen kräver». Göteborgskommentatorer
vill gärna framhålla, att
ytterst få torde vara benägna att dela
utskottets optimistiska uppfattning.
Man säger att utvecklingen vid Göteborgs
universitetsbibliotek i själva verket
går mot en oundviklig katastrof.
Det är väl förmodligen så, att dessa
fakta inte har stått till utskottets förfogande,
även om det hade varit angeläget
för utskottet att införskaffa dem.

Jag tycker det är beklämmande att
resultatet av denna framstöt, som synes
mig vara så utomordentligt väl
grundad, har blivit detta utskottets
ställningstagande.

Jag är inte kapabel att gå in på en
detaljkritik av utskottets ställningstaganden
i övrigt. Jag har fått åberopa
den expertis som finns tillgänglig vid
göteborgshorisonten. Men, herr talman,
jag förbehåller mig rätten att stimulera
tillkomsten av en ny motion till
nästa år, ty jag anser det vara värdelöst
och inte framgångsrikt att i dag
ställa något yrkande. Jag har således
i dagens debatt inte något yrkande.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall bara göra
några korta tillägg till detta meningsutbyte.

Det är paradoxalt att ett statsråd måste
gå upp i talarstolen här i kammaren
och bekänna att det har varit omöjligt
att göra av med alla de pengar som har
stått till förfogande. I det här fallet
kan man kanske också lägga in ett visst
beklagande i detta konstaterande.

Men, herr talman, själva situationen
är också litet paradoxal, vilket jag ju
har velat betona. Anledningen är naturligtvis
delvis den, att vissa i konjunkturpolitiskt
syfte vidtagna åtgärder
har gjort att några projekt hav försenats.
Det avgörande är dock svårigheterna
i fråga om planeringen, som
helt enkelt inte har kunnat ske i den

takt som U 63 hade räknat med. Det
råder självfallet också oerhörda svårigheter
för de planerande organen, framför
allt då för byggnadsstyrelsen och
LUP-kommittéerna. Det gäller frågor
av organisatorisk art, stadsplaneärenden
och markfrågor. Det är uppenbart
att det är där som man har kört fast
i ganska stor utsträckning. Det har resulterat
i att byggnadsstyrelsen och
LUP-kommittéerna har tvingats till en
prioritering, en prioritering som departementet
i och för sig står utanför,
eftersom anslagsfrågorna ju har varit
klara. Denna form av prioritering har
inte legat på budgetplanet, utan myndigheterna
har tvingats att göra denna
prioritering för att kunna hålla takten
där det har varit allra mest nödvändigt.

I allmänhet — jag tror att jag kan
säga i princip —• har man koncentrerat
sig till utbyggnaden av de spärrade
ämnena. Man kan också konstatera att
vi har lyckats att ta emot alla de studenter
som sökt till de spärrade fakulteterna
och ämnena, i den utsträckning
som riksdagen bar anvisat.

När det gäller Umeå och även tekniska
högskolan i Lund kan man väl
utan vidare säga att institutionerna
där har byggts mycket snabbt, nästan
på rekordtid. Då det gäller Göteborg
skall man kanske trots det sorgliga med
biblioteksbygget komma ihåg att det
inom denna sektor under nästa budgetår
kommer att byggas för 53 miljoner
kronor — för odontologiska fakulteten,
för ämnena botanik och zoologi
samt för Chalmers. Detta har gjort att
det inom göteborgssektorn har varit
mycket svårt för universitetsbiblioteket
att hävda sig och verkligen tränga
upp till ytan. Man har tydligen även i
Göteborg —• jag tänker då på LUPkommittén,
herr Andersson i Brämhult
— föredragit att just nu klara byggnationen
för Chalmers, odontologin, botaniken
och zoologin. Även detta är
helt enkelt en prioriteringshistoria.

Resultatet har blivit, såsom herr Wallmark
påpekade, att staten tvingats till

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Ang. byggnadsarbeten vid universitet och högskolor

stora förhyrningar. Och detta har varit
nödvändigt ■— hade vi inte gjort det
skulle alternativet i de »torra» ämnena
ha blivit spärr, något som vi nu
lyckats undgå.

Sedan ställde herr Wallmark en direkt
fråga till mig om hur det skall gå
med Frescati. Ja, enligt vad byggnadsstyrelsen
säger — i dag; jag kanske
skall tillägga de orden •— väntar vi i
sommar huvudhandlingar för de humanistiska
och samhällsvetenskapliga ämnenas
byggen. Med en normal takt och
om ingenting oförutsett inträffar skulle
man då kunna komma i gång med dessa
institutionsbyggen för de »torra»
ämnena under nästa år. Men detta gäller
med dagens förutsättningar, och
längre kan jag inte sträcka mitt uttalande.

Jag vill dock tillägga, herr talman,
att vi under tiden i kvarteret Mimer
har iståndsatt lokaler på cirka 8 000
kvadratmeter för Stockholms universitet.
Även förhyrningarna i Stockholm
är ju mycket stora. Men dessa förhyrningar
tillsammans med kontorshuset
i kvarteret Mimer har i alla fall gjort
att Stockholms universitets lokalfråga
tills vidare kunnat behärskas, även om
det varit med ett nödrop.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Edenman för vänligheten att kommentera
mitt inlägg och ge ett preliminärt
svar beträffande Frescati.

Det är ju anmärkningsvärt och kanske
något förbluffande att höra, att
man alltså skulle kunnat av finansministern
få alla de pengar som man beräknat
för investeringar. Detta är väl
i så fall det enda område, där någonting
sådant skulle ha varit möjligt! Huvudanledningen
till det aktuella läget
skulle alltså vara, att planeringen inte
kunnat bedrivas i den takt som avsetts.
Nu tyckte jag emellertid att statsrådet
Edenman talade om att ett och annat
bygge uppskjutits av konjunkturpolitis -

ka skäl, och det rimmar kanske inte
helt med uppgiften att man skulle haft
pengar till förfogande; de byggena hade
man väl kunnat släppa.

Det är riktigt att vi i huvudsak har
prioriterat byggnationen för de spärrade
ämnena. Under de senare åren har
ju praktiskt taget ingenting byggts för
de »torra» ämnena. Redan 1965/66 meddelade
universitetskanslern, om jag
minns rätt, att ramtalen för den humanistiska
och samhällsvetenskapliga sektorn
var överskridna. Det är alldeles
uppenbart att man har betydande svårigheter
att klara undervisningen. En
av institutionsföreståndarna vid universitetet
i Stockholm skrev tidigt i våras
en stor artikel om förhållandena vid
hans institution. De var rent ut sagt
skrämmande — man kan inte rimligtvis
begära att en undervisning skall
kunna bedrivas på det sättet.

Läget är väl annorlunda i dag. Det
borde finnas personer tillgängliga för
att kunna klara planeringen och projekteringen.
Framför allt torde projekteringssidan
för närvarande ha ett överflöd
av personer.

Jag tolkar statsrådets uttalande så
att det förhållandet, att vi under de
gångna åren inte bär haft någon penningförbrukning
på grund av att planeringen
inte har kunnat klaras, innebär
att det finns magasinerade byggnadspengar
som kan användas för att
komma i kapp på det här området. I
U 63 beräknades för det kommande
budgetåret 220 miljoner kronor för detta
ändamål och det föreslogs också i
proposition. Enligt den nu gjorda beräkningen
kommer endast 130 miljoner
kronor att behöva förbrukas. Det
är de faktiska siffrorna, och det innebär
alltså en magasinerad brist i utbyggnaden
på sammantaget ett par
hundra miljoner kronor, som måste tas
igen, och detta med utomordentlig
skyndsamhet.

När det gäller Frescati kan man väl
bara beklaga att det har skjutits på
planeringen på sätt som har skett. Man

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. byggnadsarbeten vid universitet och högskolor

måste tydligen vara i hög grad optimistisk
om man skall tro att det blir
möjligt att påbörja arbetena under nästa
år. Det förutsätter att ingenting oförutsett
inträffar och att allt klaffar enligt
beräkningarna. Det innebär med
andra ord att vi inte bar att vänta någon
proposition om Frescati i höst, utan
den kommer tydligen tidigast nästa vår.

Jag kan inte annat än förundra mig
över att man fortsätter att ta in studenter
precis som om man hade byggt lokaler
i takt med det planerade programmet
fastän det råder en betydande
eftersläpning i fråga om investeringarna
och kommer att göra det under
de närmaste åren.

Biblioteket i Göteborg får närmast,
som jag tidigare har sagt, tas som ett
exempel på dessa missförhållanden. Eftersom
utskottsutlåtandet är enhälligt
på den punkten kanske man får säga,
att herr Andersson har missuppfattat
skrivningen en smula. Som jag har tolkat
skrivningen så innebär den i realiteten
ett fullständigt tillgodoseende av
motionärernas önskemål. Utskottet utgår
nämligen från att de åtgärder som
kan komma i fråga skall »vidtas med
den skyndsamhet som situationen kräver».
Och situationen kräver ju en betydande
snabbhet om man skall kunna
råda bot på de allvarliga missförhållanden,
som också utskottet anser
föreligga.

Det kan naturligtvis diskuteras huruvida
det finns anledning att skriva
till Kungl. Maj :t i denna fråga eller
inte. Jag har ansett mig kunna godta
skrivningen med hänsyn till att utskottet
de facto har gjort en beställning.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är självklart att
herr Wallmark inte bör tolka mitt yttrande
så, att här skulle finnas något
hundratal miljoner magasinerade. Så
arbetar vi inte — vare sig i detta hus
eller i kanslihuset.

Vad jag avsåg när jag sade, att pla -

neringsfrågan och inte anslagsfrågan
här har varit avgörande, är helt enkelt
att vi i departementet inte ens har haft
någon möjlighet att göra en budgetbehandling
av frescatiärendet alldenstund
vi inte har haft någon framställning
från byggnadsstyrelsen i frågan.

Det är alltså inte av ekonomiska
skäl, som vi i dag är försenade när
det gäller Frescati, utan det är av planeringsskäl;
det är vad jag har sagt.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag menade givetvis
inte heller att det finns en extra portmonnä
med 200 miljoner kronor, som
ligger och väntar på att användas. Att
dessa medel inte har förbrukats under
de gångna åren måste emellertid innebära
att regeringen, som dock står bakom
huvudförslaget 1965, är beredd att
anvisa medel i takt med den forcerade
planeringen för att komma till rätta
med de missförhållanden som uppstått
på grund av att de myndigheter, vilka
skall sköta planeringen, inte har lyckats
klara denna uppgift.

Att påvisa detta var avsikten med
mitt inlägg.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Anderssons i Brämhult yttrande vill jag
erinra om att dennes medmotionär herr
Mattsson hela tiden har deltagit i realbehandlingen
av detta ärende i avdelningen.
Den senare har nöjt sig med
en blank reservation, vilket jag, såsom
också nämnts tidigare i debatten, fattar
som att han varit nöjd med utskottets
skrivning. Jag anser att denna är
realistisk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Ang. konsumentvaruforskningen, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag angående
effektivisering av verksamheten
på pris- och konkurrensområdet samt
konsumentvaruforskningen jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att,
i avvaktan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1967/68 beräkna
såsom förslagsanslag till Ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor: Avlöningar
783 000 kronor och till Ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor: Omkostnader
40 000 kronor, till Statens prisoch
kartellnämnd: Avlöningar 4 701 000
kronor och till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader 593 000 kronor
samt till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar 2 362 000

kronor, Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader 1 389 000 kronor
och Statens institut för konsumentfrågor:
Upplysningsmateriel 138 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 75, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över liandelsärenden för den 17 mars
1967, föreslagit riksdagen att 1) bemyndiga
Kungl. Maj:t att på personalförteckningarna
för ombudsmannen för
näringsfrihetsfrågor, statens pris- och
kartellnämnd samt statens institut för
konsumentfrågor föra upp nya tjänster
på löneplan C enligt vad i statsrådsprotokollet
föreslagits; 2) godkänna de
riktlinjer departementschefen föreslagit
för omorganisation av statens institut
för konsumentfrågor; 3) för budgetåret
1967/68 under tionde huvudtiteln
anvisa a) till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 926 000 kronor, b) till
Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader ett förslagsanslag av
48 000 kronor, c) till Statens pris- och
kartellnämnd: Avlöningar ett förslags -

anslag av 5 150 000 kronor, d) till Statens
pris- och kartellnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 399 000 kronor,
e) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 788 000 kronor, f) till Statens
institut för konsumentfrågor: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 422 000
kronor, g) till Statens institut för konsumentfrågor:
Undersökningar och upplysningsmateriel
m. m. ett reservationsanslag
av 323 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:212) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Nihlfors och fru Fr senkel (II: 724),
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag till
1968 års riksdag för anordnande av
konsumentupplysningsverksamhet i
form av lokala konsumentgrupper eller
konsumentkommittéer;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gösta Jacobsson in. fl. (I: 760) och den
andra inom andra kammaren av herr
Magnusson i Borås in. fl. (II: 984), i
vilka motioner hemställts, 1) att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
uttala, att Kungl. Maj :t borde a) vid utarbetandet
av direktiv för den förebådade
konsumentupplysningsutredningen
beakta vad i motionerna anförts och
b) vid utformandet av riktlinjer för
verksamheten vid statens institut för
konsumentfrågor, statens pris- och kartellnämnd,
ombudsmannaämbete! för
näringsfrihetsfrågor och statens konsumentråd
beakta vad i motionerna anförts;
samt 2) att riksdagen måtte för
budgetåret 1967/68 a) till Statens prisoch
kartellnämnd: Avlöningar anslå
4 624 000 kronor, och b) till Statens
pris- och kartellnämnd: Omkostnader
1 149 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. konsumentvaruforskningen, m. m.
Lundberg och fru Hultell (I: 761) samt
den andra inom andra kammaren av fru
Sundberg och herr Carlshamre (II:
948), i vilka motioner anhållits, a) att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att statens institut för
konsumentfrågor måtte få rätt uppbära
ersättning från utomstående uppdragsgivare
för utförda undersökningar, b)
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa att vid tillsättandet av
de föreslagna laboratoriechefsbefattningarna
vid statens institut för konsumentfrågor
i motionerna framförda
synpunkter om institutets behov av teknisk
expertis måtte beaktas och c) att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att den av departementschefen
aviserade utredningen rörande
konsumentforskning m. in. måtte
få i uppdrag att även taga ställning till
lokalbehovet för statens institut för konsumentfrågor; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hamrin-Thorell och herr Stefanson
(I: 786) samt den andra inom andra
kammaren av herr From m. fl. (II: 982),
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
vid sin behandling av propositionen
75 skulle uttala 1) vikten av att
den kommunala bebyggelseplaneringen
utformades så att den icke motverkade
en effektiv konkurrens mellan olika företag
och företagsformer, 2) att prisoch
kartellnämnden i sina prisundersökningar
och upplysningskampanjer
borde taga större hänsyn till konkurrensfaktorerna
service och kvalitet så att
sambandet mellan dessa faktorer och
priset bättre belystes, 3) att de företag,
som bleve föremål för prisundersökningar,
borde givas möjlighet att yttra
sig över undersökningsresultatet innan
detta publicerades, 4) att den aviserade
utredningen om konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen
borde bliva parlamentarisk, 5) att
denna utredning bland annat borde behandla
frågor rörande inrättandet av
en gemensam upplysningscentral, in -

rättande av planerings- och samordningsgrupp
inom konsumentinstitutet,
konsumentinstitutets lokalproblem,
samt åtgärder syftande till aktualitet i
konsumentupplysningen och 6) att riksdagen
borde fatta principbeslut om inrättande
av konsumentupplysningscentraler
i Göteborg, Malmö och Umeå från
och med budgetåret 1968/69;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundberg (I: 788) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Wennerfors
och Nordgren (II: 985);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Werner (I: 789) och den andra
inom andra kammaren av herr Karlsson
i Huddinge in. fl. (II: 983).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att på
personalförteckningarna för ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor, statens
pris- och kartellnämnd samt statens
institut för konsumentfrågor föra
upp nya tjänster på löneplan C enligt
vad som föreslagits i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 17 mars
1967;

2) godkänna de riktlinjer departementschefen
föreslagit för omorganisation
av statens institut för konsumentfrågor; 3)

för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa a)

till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 926 000 kronor,

b) till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 48 000 kronor,

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 788 000 kronor,

d) till Statens institut för konsument -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

frågor: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 422 000 kronor,

e) till Statens institut för konsumentfrågor:
Undersökningar och upplys ningsmateriel

m. m. ett reservationsanslag
av 323 000 kronor;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 760 och II: 984, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa

1) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 5 150 000 kronor,

2) till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 399 000 kronor;

C. att motionerna 1:212 och 11:274
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna I: 786 och II: 982,
i vad de avsåge uttalande angående den
kommunala bebyggelseplaneringen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionerna 1:789 och 11:983,
i vad de avsåge lagstiftning mot prissamverkan
samt förhållandena inom
bilbranschen, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

F. att motionerna 1:786 och 11:982,
i vad de avsåge uttalande om yttranderätt
för företag vid prisundersökningar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna 1:788 och 11:985
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att motionerna I: 789 och II: 983,
i vad de avsåge obligatorisk förhandsanmälan
av prisförändringar, icke måtte
av riksdagen bifallas;

I. att motionerna I: 786 och II: 982,
i vad de avsåge hänsynstagande till vissa
faktorer vid prisundersökningar
in. in., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

J. att motionerna I: 789 och II: 983,
i vad de avsåge anslag till lokala pris -

Ang. konsumentvaruforskningen, m. m.

kommittéer, icke måtte av riksdagen
bifallas;

K. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 760 och II: 984, I: 761
och II: 948 samt 1:786 och II: 982,
samtliga motioner i vad de avsåge den
i statsrådsprotokollet förordade utredningen
om konsumentupplysning m. in.,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört;

L. att motionerna I: 761 och II: 948,
i vad de avsåge kompetenskrav för laboratoriechefer,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

M. att motionerna I: 761 och II: 948,
i vad de avsåge ersättning för utförda
undersökningar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
andra, av herrar Kaijser, Ottosson,
Åkerlund, Turesson och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 760
och II: 984, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under tionde huvudtiteln
anvisa

1) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 4 624 000 kronor,

2) till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 149 000 kronor.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
från statsutskottet är föranlett av
Kungl. Maj :ts proposition nr 75. I anledning
av denna har vi från folkpartiet
väckt en motion, vars synpunkter
jag under några minuter skulle vilja
understryka. Den upptar vissa väsentliga
frågor, som kan sammanfattas på
följande sätt:

1) vikten av att den kommunala bebyggelseplaneringen
utformas så att den

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. konsumentvaruforskningen, m. m.

verkligen möjliggör en effektiv konkurrens
mellan olika företag och företagsformer,

2) att de prisundersökningar, som
pris- och kartellnämnden har börjat genomföra,
tar större hänsyn till konkurrensfaktorerna
service och kvalitet,
att de bedrivs under former som inte
ställer en enskild köpman i skottgluggen
och verkligen uppfyller konsumenternas
krav,

3) att den aviserade utredningen om
konsumentvaruforskningen och konsumentupplysningen
— jag skall om ett
ögonblick nämna några ord om den —
blir parlamentarisk, och

4) att vi bör ha en mer effektiv
konsumentupplysning i olika former än
vad som föreslagits i propositionen.

I frågan om bebyggelseplaneringen,
vilken jag tycker är oerhört viktig för
konsumenterna, kan man med tillfredsställelse
konstatera att en särskild sakkunnig
har tillsatts inom handelsdepartementet
för att granska de erfarenheter
som hittills har gjorts och framlägga
förslag till effektivare åtgärder,
om så skulle vara av behovet påkallat.
De prisundersökningar som har verkställts
av pris- och kartellnämnden har
ju varit föremål för en mycket kritisk
granskning inte bara från handelns representanter,
utan också från konsumenterna
— jag tycker nog med rätta.

För att inte, som jag nyss nämnde,
den enskilde köpmannen skall ställas
i gluggen har vi föreslagit att vederbörande
skulle få ta del av prisundersökningarna,
innan de publicerades. Utskottet
anser nog att det är en rimlig
begäran att undersökningarna sker under
full insyn och i blixtbelysning, men
att man kanske bättre tillgodoser den
enskilde köpmannens krav på objektivitet,
om han får en kopia av noteringarna
och tillfälle att verkligen följa
prisundersökningarna.

Vad konsumenterna beträffar måste
jag säga — som enskild konsument och
som husmor — att de prisundersökningar
som gjorts väl i någon mån har

varit vägledande för konsumenterna,
men till en viss grad varit missvisande
och inte till gagn. Man har undersökt
priserna, men inte mer. För att få en
upplysning som verkligen är vägledande
för konsumenterna vid valet av köp
och skapa ett verkligt konsumentmedvetande
måste man i bilden föra in
inte bara pris, utan också kvalitet och
service.

Jag tycker att prisundersökningarna
och de resonemang som förts i samband
med dem har visat en fullkomligt
otillständig brist på hänsyn till
konsumenternas tid. De flesta konsumenter
är ju fortfarande husmödrar
och andra som sköter hemmen. Här får
man den uppfattningen, att man i praktiken
skall ränna runt i en stad för
att ta reda på priserna på låt oss säga
strömming, och när man har ränt
runt skall man ränna tillbaka till det
billigaste inköpsstället ■—- kanske det
där man var först — om man inte fått
tillräcklig information via annonser.
Jag anser att det är ett fullkomligt oefterrättligt
sätt att vägleda konsumenter
på. Husmödrarnas tid måste ju
ändå vara värd någonting! Tid är pengar
även för dem. Därför måste prisundersökningarna
göras på ett betydligt
bredare fält; man får ta med kvalitet
och service. Konsumenterna måste lära
sig att också betala för service. Det går
inte längre att bara räkna med själva
priset.

Vidare skulle jag vilja peka på en
konsumientupplysande faktor som vi
har föreslagit i vår motion, de s. k.
konsumentkommittéerna. Förslag härom
har också kommit ifrån LO. Det har
behandlats positivt i propositionen,
men man kanske inte kan säga att förslaget
behandlats positivt i utskottsutlåtandet.
Utskottet aktar sig för att direkt
ta upp frågan om lokala konsumentkommittéer
till diskussion. Kravet
på konsumentkommittéer har förts fram
från vår sida för åtskilliga år sedan,
skillnaden var bara att vi kallade dem
för konsumentgrupper.

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Nu tycks fru Erlander junior ha fått
ta hand om denna konsumentfaktor
inom LO. Jag anser för min del att det
varit bättre, om herr Erlander senior
hade gjort det inom riksdagen, så att
det hela hade blivit en statlig åtgärd
i stället för uteslutande en frivillig sådan
från löntagarorganisationernas sida.
Men jag önskar dem lycka till i
fortsättningen.

Jag tror att den rädsla för konsumentkommittéerna
som kommit till uttryck
från handelns och näringslivets
sida är obefogad. Jag tror inte att det
kommer att bli något slags »konsumenttribunal»,
om det är detta man
är ängslig för. Jag tror visserligen att
det i viss mån blir en pressure group
från konsumenternas sida, men det tycker
jag är enbart till nytta. De erfarenheter
man har från utlandet, framför
allt från England, visar att dessa konsumentkommittéer
inte bara är pressure
groups utan dessutom kan ägna sig
åt sådana problem som är viktiga för
konsumenterna, såsom vissa hälsovårdsfrågor,
vissa skolproblem, vissa trafikproblem
etc.

Jag tror att det finns en risk för att
dessa kommittéer får slagsida, om de
helt och hållet övertas av löntagarorganisationerna,
men man får ändå hoppas
att denna frivilliga försöksverksamhet
leder till positiva resultat.

I motionen har vi också tagit upp
konsumentupplysningen och konsumentforskningen
över huvud taget. Såsom
den har skötts är den ett skolexempel
på brist på planering från regeringens
sida. För åtskilliga år sedan,
då vi mig veterligt för första gången
diskuterade konsumentupplysning och
konsumentforskning i denna kammare,
väcktes från folkpartiets sida en motion
om en allsidig parlamentarisk utredning
över hela fältet. Men det förslaget
dög ingalunda.

Vad har då hänt i stället? Jo, vi har
haft en rad av utredningar och kommittéer.
Jag kan inte räkna dem alla,

Ang. konsumentvaruforskningen, m. ni.
men jag kan nämna riktprisutredningen,
priskommittén, konsumentupplysningsutredningen,
konsumentforskningsutredningen
och allt vad de nu bär
hetat, som under årens lopp har pysslat
med var sin sektor inom detta område.
Är det vettigt, frågar man sig. Är
det effektivt? Och hur dyrt har det inte
blivit?

Därför hälsar man nu verkligen med
tillfredsställelse en ny stor utredning.
Det är åtminstone den fjärde, om det
inte är den femte på detta område. Sedan
man nu redogjort för de resultat
som de andra utredningarna kommit
fram till, föreslår man alltså i propositionen
en ny utredning. Men skall
den komma till stånd, och det tycker
jag den bör göra, borde den bli parlamentarisk
och verkligen kartlägga
hela detta område och inte sitta med
små detaljer, vilka riksdagen sedan
inte med bästa vilja i världen kan lägga
pussel med så att de blir till en hel
karta.

Det fattas minsann inte arbetsmaterial
för denna utredning. Vi har i motionen
föreslagit en rad av uppgifter.
Man skulle sålunda upprätta en gemensam
upplysningscentral för information
i stället för att ha den som nu ligger
under konsumentinstitutet. Det är så
mycket annat än enbart husgeråd för
hemmen, även om det är viktigt nog,
som konsumenterna bör bli informerade
om. Vidare har vi tillåtit oss föreslå
att man skall ha lokala upplysningscentraler
ute i landet, i Göteborg, Malmö
och Umeå, som det föreslagits i eu
av dessa utredningar, sedan erfarenheter
vunnits av upplysningscentralerna
i Stockholm. I vår motion har vi dessutom
tillhandahållit en hel de! annat
arbetsmaterial.

Till slut, herr talman, skulle jag bara
vilja säga några ord om den halva
miljon, som begärs för att starta en
upplysningskampanj bland konsumenterna.
Den har av utredningen föreslagits
koncentrera sig på en enda sak,

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. konsumentvaruforskningen, m. m.
nämligen att tala om för konsumenterna
att vad som förr hette riktpris skall
vi nu kalla cirkapris.

.lag tycker nog att det är en bristande
tilltro till konsumenternas uppfattningsförmåga
att man inte skulle kunna
få dem att begripa vad »cirkapris»
är utan att för ändamålet kosta på en
halv miljon kronor. Har konsumenterna
inte förstått vad rikptris är under
den tid som gått, lär det inte bli lättare
för dem att begripa vad cirkapris
är. Men jag tror nog att de begriper
det. De kanske inte är så enfaldiga som
statsmakterna tydligen föreställer sig.

Den balva miljon som anvisas för en
upplysningskampanj inom konsumentområdet
bör användas för en allmän
upplysningskampanj, som sträcker sig
över hela detta stora område och inte
bara koncentreras till en information
om cirkapris, ett begrepp som ju inte
kan vara så särskilt svårfattligt.

Jag hör alltså inte till dem som står
bakom den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande och i vilken begärs
eu nedskärning av det anslag det
här gäller. Jag tycker att anslaget bör
beviljas men att det bör användas för
en allmän konsumentupplysningskampanj.

Herr talman! Då vi verkligen i väsentliga
stycken har fått de önskemål
vi har framfört i vår motion tillgodosedda,
har jag inte något annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Carlsson, Hamn
(fp).

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 90 i anledning av proposition
nr 75 med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen
har jag tillsammans
med utskottets övriga högerledamöter
fogat en reservation beträffande anslagen
till avlöningar och omkostnader
till statens pris- och kartellnämnd.

Vid behandlingen i femte avdelningen
av proposition nr 75 och de motioner,
som därvid förelegat, har avdelningen
i stort kunnat enas om en gemensam
skrivning. Beträffande frågorna
rörande konsumentforskning och
konsumentupplysning har i motioner
framförts vissa synpunkter, som torde
beaktas, när direktiven för en kommande
utredning utfärdas, och utskottet
har i denna del föreslagit riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna vad utskottet har anfört.

Vad beträffar konkurrenspolitikens
målsättning har utskottet också varit
enigt med departementschefen om att
konkurrensprincipen är överlägsen regleringsprincipen
som underlag för en
aktiv pris- och konkurrenspolitik. Det
betonas av riktprisutredningen att konkurrensen
mellan företagen i det moderna
näringslivet sker med olika medel
såsom pris, produktegenskaper, service
och andra säljbefrämjande åtgärder.
Det sägs vidare att någon värdering
av dessa konkurrensmedel inbördes
inte generellt kan göras utan att
det bör vara konsumenten som genom
sitt val av produkter och inköpsställen
avgör vilka konkurrensmedel som
är effektivast.

Jag har en känsla av att konsumenten
i dag är så pass både upplyst och
prismedveten, att lian eller hon inom
ramen för sina individuella önskemål
själv har förmågan att avgöra vad som
är rätt vara och rätt pris.

Under anslaget till statens pris- och
kartellnämnd — avlöningar— har vi i
reservationen yrkat avslag på en personalutvidgning
med Sammanlagt 14
nya tjänster. Reservanterna anser det
föga troligt att denna stora personalförstärkning
kommer att förbättra konsumenternas
inköpsförhållanden.

Till samma nämnd har man under
rubriken »Omkostnader» begärt ett förslagsanslag
av 1 399 000 kronor. Av
detta belopp är 500 000 kronor — som
fru Hamrin-Thorell här nyss talade om
— avsett för en särskild upplysnings -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

kampanj med tanke på förslaget att införa
begreppet cirkapris som ersättning
för tidigare benämning riktpris.
Departementschefen förordar en fortsättning
av de upplysningskampanjer
som påbörjats och förklarar att det är
en fördel om olika alternativ härvid
prövas. Han ifrågasätter därvid om
t. ex. tidningsannonsering är den lämpligaste
formen för en kampanj. Reservanterna
har härvid ansett att man för
upplysningar till konsumenterna dels
bör i större utsträckning kunna få medverkan
från näringslivets organisationer
och utgår även ifrån att radion
och televisionen uppmärksammar dessa
frågor.

I konsekvens härmed har reservanterna
prutat 250 000 kronor på detta
anslag till 1 149 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
som gäller utskottets hemställan
under punkterna B 1 och 2.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Behandlingen i utskottet
av Kungl. Maj :ts proposition nr 75
har, trots de många motionerna i frågan,
utmynnat i en enhällig skrivning
som ansluter sig till propositionen. Den
föreliggande reservationen, vilken herr
Ottosson nyligen har talat för, begränsar
sig ju närmast till en nedskärning
av anslaget för avlöningar och vidare
när det gäller ersättning till pris- och
kartellnämnden.

I själva sakfrågan har det sålunda
rått enighet inom utskottet. När nu också
en av motionärerna, fru HamrinThorell,
har delgivit kammaren sina
synpunkter, kan man visserligen säga
att hon självfallet har vissa erinringar
som har följt den motion som hon och
hennes medkamrater har lämnat, men
hon har ändå i stort anslutit sig till vad
utskottet har anfört. Det finns sålunda
enligt min mening inte någon större
anledning att ytterligare gå in på denna
stora fråga. Vi tycks alla vara över 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 25

Ang. konsumentvaruforskningen, m. m.

ens om att ytterligare åtgärder skal!
vidtas för att effektivisera priskontrollen
på olika områden. Propositionen
liksom utskottsutlåtandet ger också flera
anvisningar härom.

Med hänsyn till den enighet, som är
rådande, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Det är en detalj i detta
komplex som jag vill beröra mycket
kort.

Den möbelforskning som bedrivs i
detta land sker genom Svenska slöjdföreningen,
och chef för den verksamheten
är arktitekt Erik Berglund. Det
är en verksamhet som vi i exempelvis
mitt fackförbund tillmäter den allra
största betydelse. Det gäller ju å ena sidan
att få fram möbler som är så funktionella
och så vettiga som möjligt i
hemmen. Å andra sidan gäller det att
få möbler som är estetiskt välutformade.
Möblerna har som bekant den största
betydelse för vår allmänestetiska och
praktiska miljö.

Till denna forskning, som vi tycker
är utomordentligt fint utformad, får
Svenska slöjdföreningen bidrag från
konsumentrådet. Den utredning, som
har förevarit och som berörts i propositionen
och i detta utskottsutlåtande,
har ifrågasatt att möbelforskningen
skulle föras över till konsumentinstitutet.

Vi har den bestämda uppfattningen
att det inte skall ske. Med stor tillfredsställelse
har vi därför noterat att statsrådet
inte heller har velat gå på utredningens
förslag i detta avseende. Statsrådet
säger också, att han förutsätter
att frågan om fortsatt ekonomiskt stöd
till nämnda verksamhet i Svenska slöjdföreningens
regi kan prövas om av konsumentrådet.

I avvaktan på att man bestämmer sig
för var möbelforskningen skall ligga,
finner jag det utomordentligt angeläget
att verksamheten får fortgå med stats -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. konsumentvaruforskningen, m. m.

stöd inom Svenska slöjdföreningen och
att konsumentrådet inte tar steget att
dra in det bidrag som alltför väl behövs
för att denna, sonl vi tycker,
utomordentligt goda verksamhet skall
fortsätta. Vad jag här närmast ville
fråga handelsministern är om man kan
läsa hans skrivningar så, att vi inte
behöver befara att de 200 000—300 000
kronor, som utgår via konsumentrådet,
dras in; att alltså ingen förändring
sker på den punkten innan man har
bestämt sig för var möbelforskningen
skall ligga i framtiden.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kan nog ge herr
Yngve Persson besked direkt.

I avvaktan på de utredningar — med
det ganska vida grepp som jag i det
sammanhanget ansett nödvändigt att
ta — skall inte något forskningsområde,
där verksamhet nu bedrivs, komma
i kläm, och givetvis inte heller det
utredningsarbete som pågår inom det
av herr Persson här berörda området.
Jag kan alltså svara herr Persson, att
avsikten är att den forskningen skall
få fullföljas. Framtiden och den kommande
utredningen får utvisa om det
skall ske i samma former, i samma ordning
och på samma sätt som nu.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för det besked vi nu har fått av
handelsministern.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten A, därefter särskilt
i fråga om punkten B och vidare
särskilt rörande punkterna C—M.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 90 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna C—M hemställt.

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Om försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv; och
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samordning av
de nordiska ländernas statliga personalpensionering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om försäljning till allmänheten av
aktier i statliga företag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäljning
till allmänheten av aktier i statliga
företag.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wallmark in. fl. (1: 310) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (11:386), hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande lämpliga former för försäljning
av aktier i de i vinstsyfte drivna
statliga företagen, varvid särskilt borde
beaktas, att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade
en bred spridning av aktierna bland
allmänheten och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 310 och II: 386
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Kaijser, Ottosson, Åker -

lund, Eric Gustaf Peterson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Mattsson, Turesson, Gustafsson
i Skellefteå, Nelander, Björkman
och Kållstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna 1:310
och II: 386, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av frågan om försäljning
av aktier i statliga företag.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Vid statsutskottets utlåtande
nr 94 har i en reservation till
utlåtandet begärts en utredning rörande
försäljning till allmänheten av aktier
i statliga företag. I motionerna har påtalats,
att den ekonomiska politiken bör
syfta till bl. a. en spridning av det
personliga förmögenhetsägandet, och
ett medel i detta avseende är ökat delägarskap
i näringslivet.

Det ökade sparande som behövs för
att vidmakthålla och förbättra den produktionsapparat,
av vilken vårt välstånd
beror, måste tillgodoses bl. a. genom
att allt flera människor bereds tillfälle
till ett ökat andelsägande. Möjligheterna
till sådant ägande i de större
enskilda företagen har ju funnits sedan
länge. Motionärerna anser att samma
möjlighet bör finnas i de statliga
företagen, i synnerhet som staten av
olika anledningar har kommit att driva
en alltmer omfattande affärsverksamhet.
Enligt motionärernas mening bör
statliga företag inte inta en särställning
i något avseende, och de förordar därför
att en inte alltför ringa minoritet
av de statliga företagens aktier bör utbjudas
till försäljning till allmänheten.
Motionärerna framhåller vidare att ett
delägarskap i företag bland annat får
till följd en vidgad förståelse för företagsamhetens
problem.

Herr talman! I reservationen, som
stöds av utskottets samtliga borgerliga
ledamöter, har begärts att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj:t anhål -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

la om utredning av frågan om försäljning
av aktier i statliga företag under
former som motionärerna har anfört,
och jag ber att få yrka bifall till denna
reservation.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Dessa motioner är gamla
bekanta. De ingår i högerns serieproduktion
och har återkommit år
från år.

Ett uttalande av herr Ottosson var
ganska intressant. Han sade att de statliga
bolagen i detta fall inte bör inta
någon särställning. Därmed menade han
förmodligen att det skall råda likställighet
mellan de statliga bolagen och
de privata.

I reservationen framhålles att betryggande
garantier givetvis bör skapas mot
att de aktier som försäljs efter hand
övergår på ett fåtal händer. Om en utredning
skulle komma till stånd —
något som i och för sig skulle vara intressant
—• skulle den enligt herr Ottossons
åsikt således ta upp också frågan
om garantier mot att aktierna i de
privata bolagen kommer i händerna på
ett alltför litet fåtal. Det vore mycket
intressant med en sådan lagstiftning,
ty en lagstiftning måste ju komma till
stånd för att skapa de avsedda garantierna.
Jag vill inte yrka bifall till förslaget
om en utredning, men jag hoppas
att motionärerna nästa år, då motionerna
med säkerhet återkommer,
skall ha tänkt på det problemet också.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets framställning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig

finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 94, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om försäljning till allmänheten av
aktier i LKAB

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten
av aktier i LKAB.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Waltmark m. fl. (I: 309) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (11:387), hade
föreslagits, att riksdagen skulle 1. besluta,
att av statens till cirka 479 miljoner
kronor uppgående innehav av ak -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

tier i LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 miljoner kronor skulle erbjudas
allmänheten i valören 100 kronor
per aktie till en marknadsmässig
kurs, varvid särskilt skulle tillses, att
köpare av lägre antal aktier ägde förtur
vid överteckning och att en bred spridning
av aktieköpen vunnes bland allmänheten;
2. besluta, att under budgetåret
1967/68 utbudet av aktier skulle
bestämmas till nominellt 50 miljoner
kronor; samt 3. bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga de förberedelser som försäljningen
erfordrade, varvid särskilt
borde beaktas vad i motionerna anförts
i fråga om valordning för bolaget.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna I: 309 och II: 387 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Åkerlund, Turesson
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, alt riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 309 och II: 387,

1. besluta, att av statens till cirka 479
miljoner kronor uppgående innehav av
aktier i LKAB aktier till ett nominellt
belopp av 228 miljoner kronor skulle erbjudas
allmänheten i valören 100 kronor
per aktie till en marknadsmässig
kurs, varvid särskilt skulle tillses, att
köpare av lägre antal aktier ägde förtur
vid överteckning och att en bred
spridning av aktieköpen vunnes bland
allmänheten;

2. besluta, att under budgetåret 1967/
68 utbudet av aktier skulle bestämmas
till nominellt 50 miljoner kronor;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de förberedelser som försäljningen
erfordrade, varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om
valordning för bolaget.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! I reservation till statsutskottets
tidigare behandlade utlåtan -

de nr 94 yrkades på en utredning av
formerna för försäljning till allmänheten
av aktier i de statliga företagen.
Med hänsyn till de motiv som där har
anförts yrkas i reservationen till statsutskottets
utlåtande nr 95 —- en reservation
av utskottets högerledamöter —
att aktier i LKAB till ett nominellt belopp
av 228 miljoner kronor skall erbjudas
allmänheten, varvid särskilt skal!
tillses att en bred spridning av aktieköpen
bland allmänheten vinnes, samt
att under budgetåret 1967/68 utbudet
av aktier skall bestämmas till nominellt
50 miljoner kronor.

Då frågan tidigare har varit föremål
för riksdagens behandling skall jag,
herr talman, nöja mig med att yrka bifall
till den reservation som har fogats
till statsutskottets utlåtande nr 95.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 95, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. trafikutbildningen, m. m.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 26.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående eftergift av arvsskatt m. m.,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och
14:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vad utskottet hemställt bifölls.

nr 36, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 27 i anledning av
väckta motioner om viss översyn av
medborgarskapslagstiftningen.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial
nr 49, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner om pensionering av
äldre friställd arbetskraft.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsemedel för
domänverket; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa medel ur skördeskadefonden jämte
i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av motioner om
obligatorisk läkarundersökning av invandrade
utländska arbetstagare och
deras familjemedlemmar och obligatorisk
hälsokontroll av viss utländsk arbetskraft;
samt

nr 29, i anledning av motion om åtgärder
för att åstadkomma trafiksäkrare
bilar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 89, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande
av statens trafiksäkerhetsverk
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. trafikutbildningen, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande
av statens trafiksäkerhetsverk, m. m., i
vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner
in. in.

Genom en den 3 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 55, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositio -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

nen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
,över kommunikationsärenden, föreslagit
riksdagen att bifalla de förslag
angående inrättande av statens trafiksäkerhetsverk
m. m., om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt. I dennes
hemställan hade bland annat föreslagits,
att Kungl. Maj:t skulle bereda riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande med
anledning av vad departementschefen
anfört angående körkort och trafikutbildning.

I propositionen hade, i den del varom
nu vore fråga, på grundval av de
förslag, som den år 1962 tillsatta bilförarutredningen
lagt fram i betänkandet
Körkortet och trafikutbildningen,
redovisats ställningstaganden rörande
differentiering av förarbevis, körkortsålder,
förarutbilaning, förarprov och
körkortsregistrering m. m.

Propositionen hade, såvitt avsåge körkort
och trafikutbildning, hänvisats till
lagutskott och tilldelats tredje lagutskottet,
medan den i övrigt hänvisats
till statsutskottet. Tredje lagutskottet hade
behandlat de delar av propositionen,
som redovisats under rubriken Körkort
och trafikutbildning m. m., utom såvitt
avsåge vidareutbildningen för högre
förarkompetens, personalutbildning och
trafikundervisningen i skolorna.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

motionen I: 729, av herrar Sveningsson
och Strandberg, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att samma
kompetenskrav måtte gälla förare av
skolskjutsar som förare i yrkesmässig
trafik;

B. de likalydande motionerna I: 727,
av herr Peterson, Eric Gustaf, och herr
Petersson, Erik Filip, samt II: 911, av
fru Nettelbrandt m. fl,, i vilka motioner,
såvitt nu vore i fråga, yrkats,

Ang. trafikutbildningen, m. m.

att riksdagen vid sin behandling av
propositionen nr 55 skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
genom trafiksäkerhetsverkets försorg
om utredning och förslag till

kompetensbevis för mopedförare;

en stickprovsvis utformad prövning
av hälsotillstånd och körskicklighet hos
körkortsinnehavare;

kompletterande förarutbildning i
form av krav på inom viss tid genomgångna
delkurser avseende mörkerkörning
och körning i halt väglag; samt

att riksdagen skulle bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda bestämmelser om tillstånd
till övningskörning på motorväg;

C. motionen 11:906, av herr Björkman;
ävensom

D. motionen II: 907, av herr Börjesson
i Falköping och herr Gustavsson
i Alvesta.

I samband med propositionen hade
utskottet vidare behandlat följande fristående
motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 642,
av fröken Stenberg, och II: 809, av fru
Heurlin,

B. de likalydande motionerna I: 643,
av herr Sveningsson m. fl., och II: 570,
av herr Bengtson i Solna in. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning angående möjligheterna att
genom ändrade bestämmelser för innehav
av körkort erhålla ökad trafiksäkerhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte såsom sitt
yttrande i anledning av propositionen
nr 55 i den del, varom nu vore fråga,
åberopa vad utskottet i utlåtandet anfört; B.

att följande motioner, nämligen

1. I: 642 och II: 809,

2. I: 643 och II: 570,

3. I: 727 och II: 911 i den del, varom
nu vore fråga,

4. I: 729,

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. trafikutbildningen, m. m.

5. II: 906 och

6. II: 907,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Tobé, vilken ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa,

dels att riksdagen i anledning av motionerna
1:727 och 11:911 måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva övningskörning
på motorväg och motortrafikled
och föreskriva de villkor, som
borde gälla för sådan körning'',

dels att riksdagen i övrigt måtte såsom
sitt yttrande i anledning av propositionen
nr 55 i den del, varom nu
vore fråga, åberopa vad reservanten
anfört.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har inte tänkt att
beröra den reservation som finns fogad
vid tredje lagutskottets utlåtande nr 31
utan i stället några av de frågor som
tas upp i den enhälliga delen av utlåtandet.
Det kanske inte behöver vålla
någon särskild irritation i kammaren,
eftersom dagens föredragningslista ju
inte är så ansträngande.

I tredje lagutskottets utlåtande behandlas
en del av Kungl. Maj:ts förslag
om statens trafiksäkerhetsverk. Tillkomsten
av statens trafiksäkerhetsverk
hälsas säkert med tillfredsställelse av
alla. Allt som rör trafiksäkerheten är
som vid många tillfällen har framhållits
av så stor vikt och betydelse att
en viss samordning behöver ske på detta
område.

I utskottsutlåtandet redovisas två motioner
som jag har väckt i denna kammare.
De har avstyrkts i vanlig ordning,
men jag vill ändå med anledning av
dessa motioner anföra några synpunkter
beträffande trafiksäkerheten.

Den ena av dessa motioner gäller
förslaget i propositionen om att inga
särskilda kompetenskrav skall uppställas
för förare av skolskjutsar. Förslaget
från bilförarutredningen, som har godtagits
av departementschefen och av
ett enhälligt tredje lagutskott, innebär
att förarkompetensen när det gäller
skolskjutsar skall vara endast vanligt
körkort. Det förslag som jag och herr
Strandberg har framlagt i vår motion
går ut på att samma kompetenskrav
skall gälla för förare av skolskjutsar
som för förare i yrkesmässig trafik.

Det finns anledning att uppmärksamma
och att uttrycka sin förvåning över
utskottets enhälliga förslag. Det är nog
en uppfattning som inte delas av så
många utanför den krets som jag redan
har nämnt, att skolbarn som regelbundet
transporteras till skolan,
många gånger på dåliga vägar, skall ha
en lägre grad av säkerhet än äldre personer
som transporteras av den yrkesmässiga
trafiken.

Det förtjänar att uppmärksammas
att Sveriges bilskolors riksförbund förordar
21-årsgränsen för all yrkesmässig
personbefordran. Detta är en instans
som säkerligen bättre än någon
annan vet vilka kvalifikationer unga
bilförare har.

För att få utföra transporter med
skolskjutsar fordras enligt det nu framlagda
enhälliga utskottsförslaget bara
vanligt körkort. Således kan den som
fyllt 18 år och fått körkort svara för
den ansvarsfulla uppgiften att med bil
transportera skolbarn. Utskottet uttalar
på denna punkt: »Vad beträffar skolskjutsarna
är det självfallet angeläget
att denna föraruppgift anförtros endast
därför lämpliga personer.» Detta låter
bra, men jag tror att detta uttalande
i praktiken kommer att ha ganska liten
betydelse.

Sannolikt kommer det inte att bli så
att nyblivna förare månad efter månad
kommer att få utföra skolskjutsar, men
här liksom på alla andra områden behöver
reserver kunna sättas in, och på

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

detta sätt kan skolbilen komma i händerna
på en helt oerfaren förare, varvid
en olycka som drabbar skolbarnen
lätt kan inträffa.

Jag tycker inte heller att följande uttalande
av utskottet är imponerande:
»Uppställande av ett formellt kompetenskrav
skulle åtminstone i vissa glesbygder
sannolikt få till följd att det
inte finns tillräckligt antal förare av
skolskjutsar med föreskriven kompetens.
Främst med hänsyn härtill anser

utskottet----att särskilda krav i

fråga om körkort inte bör uppställas
för förare av skolskjutsar.»

Jag anser att även detta argument är
föga hållbart och att mera talar för
ett högre kompetenskrav. Även i glesbygderna
finns det säkerligen möjligheter
att få fram förare till skolskjutsarna
med samma kompetens som i den
yrkesmässiga trafiken i övrigt, således
körkort för fordonsklass B.

Olyckan är nog den att man på denna
punkt har kopplat samman kompetensen
för förare av utryckningsfordon
och för förare av skolbil. Men när det
gäller utryckningsfordon, såsom ambulans,
brandkår o. s. v., får säkerligen
förarna i stor omfattning övning för
sin uppgift i annat sammanhang.

Körkortsutredningen menade att en
förbättrad förarutbildning skulle resultera
i en allmän höjning av förarnas
standard och att det vidare är önskvärt
och lämpligt att det i kommunal
regi anordnas särskilda kurser för förare
av skolskjutsar.

Man kan med skäl undra hur många
kommuner som kommer att anordna
sådana kurser för förare av skolskjutsar.
Det är inte möjligt att dela utskottets
mening när det gäller kompetensen
för förare i samband med transport av
skolbarn.

Jag vill också säga ett par ord i frågan
om provisoriskt körkort. Jag väckte
vid början av innevarande riksdag en
motion om detta, och andra motioner
i frågan har väckts i anledning av propositionen
i detta ärende.

Ang. trafikutbildningen, m. nt.

Bilförarutredningen arbetade en del
med denna fråga, men den kom fram
till att den, såsom den uttalar, inte vill
bidra till att sätta i gång den stora
och komplicerade apparat som införandet
av provisoriska körkort skulle innebära.

Utredningen gjorde bl. a. det uttalandet
att den ingalunda kände sig övertygad
om att värdet av en sådan anordning
skulle stå i rimlig proportion
till de kostnader och olägenheter i övrigt
för alla berörda parter som institutet
skulle medföra.

Man kan emellertid inte komma ifrån
det förhållandet att många ungdomar
strax efter att de fått körkort får offra
sina liv, blir invalidiserade för all framtid
eller får andra allvarliga skador.
Ett antal tungt vägande remissinstanser,
däribland Sveriges läkarförbund,
som på denna punkt på ett särskilt sätt
vet vad det yttrar sig om, har tillstyrkt
en reform med provisoriska körkort.
Jag anser för min del att det inte
hjälper i alla avseenden, hur grundlig
körkortsutbildningen än görs. En bilförare
lär sig i verkligheten inte att
köra bil förrän han blir ensam i bilen
och helt under eget ansvar blir förare
av densamma. Man måste handskas med
ett motorfordon ganska länge innan
man får ett riktigt begrepp om att i
alla situationer ha fordonet under kontroll,
och det fordras också en stark
vilja härför.

De ungdomar som fått körkort blir
tyvärr ofta gripna av fartens tjusning.
De grips i stor omfattning av ungdomligt
övermod och har inte det omdöme
de borde, och så är olyckan ganska
säkert framme. Det brukar i en del
sammanhang talas om ungdomens tidigare
mognad nu än förr, men när det
gäller att handskas med så farliga redskap
som bilar tror jag inte man kan
tala om ungdomens tidigare mognad.

Om vi verkligen vill få ett mindre
antal trafikolyckor förorsakade av ungdomar
med ganska nya körkort tror jag
att vi bör gå in för ett system med pro -

Nr 25

Onsdagen den 10 mai 1967

Ang. trafikutbildningen, m. m.

visoriska körkort som efter ett eller
två års oklanderlig körning kan bli definitiva
körkort. Det skulle inte bli någon
populär reform, men den är enligt
min mening nödvändig. Tänk vilken
tjänst denna kontroll skulle innebära
för många ungdomar som fått körkort
och deras anhöriga! Om de inte
kör försiktigt under den provisoriska
tiden skulle det ta lång'' tid och vara
svårt att förvärva ett definitivt körkort
eller att över huvud taget få köra
ett motorfordon.

Statsrådet Palme är också av den
uppfattningen att detta med ungdomens
många trafikolyckor är ett allvarligt
problem. Gjorda undersökningar visar
att en fjärdedel av de olyckor som
drabbar personbilsförare beräknas gälla
ungdomar under 22 år, således de
fyra yngsta årsklasserna av bilförare.
Men statsrådet framhåller vidare att
det inte finns några klara bevis för
om det är bristande mognad eller bristande
trafikerfarenhet som är orsaken.
Statens trafiksäkerhetsråd skall vidare
undersöka frågan så att man vinner
tillräcklig klarhet. Här kan endast uttalas
den förhoppningen att statsrådet
Palme kommer till klarhet så snart som
möjligt. En objektiv undersökning kan
nog inte komma fram till annat resultat
än att en anordning med provisoriska
körkort skulle vara värdefull och
värd sitt pris, och vi bör få ett sådant
system så snart som möjligt innan ännu
många flera unga människoliv offras
ute på vägarna.

Hur frestande det än är, herr talman,
att framställa ett yrkande skall
jag avstå från detta då det säkert inte
kan leda till något resultat. Det blir i
stället tillfälle att framdeles återkomma
i dessa som jag tycker så viktiga
frågor.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Den reservation som är
knuten till detta utlåtande behandlar
en detalj i förarutbildningen som går

ut på att Kungl. Maj:t skulle bemyndigas
att medge övningskörning på s. k.
motorvägar. Vissa moment i samband
med körning på motorväg fordrar speciell
teknik hos fordonsförarna, säger
reservanten. Särskilt gäller detta inkörning
på och avkörning från motorväg,
och med nuvarande utbyggnad av motorvägnätet
blir det allt viktigare att
fordonsförarna behärskar just denna
detalj. Möjligheterna att i annan ordning
tillgodose behovet av sådan utbildning
är uppenbarligen mycket begränsade.
De nackdelar som kan vara
förenade med att slopa förbudet mot
övningskörning på motorväg synes till
största delen kunna elimineras genom
att särskilda regler för sådan körning
utfärdas. Dessa synes kunna avse t. ex.
att övningskörning på motorväg får
ske endast i trafikskola och sedan eleven
tillägnat sig erforderliga kunskaper
i vanlig landsvägskörning.

Låt mig, herr talman, ge ett litet referat
av vad fackförbunden på motorområdet
har att säga i denna fråga.
Jag vill börja med att citera vad Svenska
bilskollärarnas riksförbund säger:
»Förbundet vill i detta sammanhang
understryka betydelsen av att körkortsaspiranten
ges tillfälle att övningsköra
på motorväg. Körning på sådan väg
kräver särskild teknik och god trafikdisciplin.
Det är inte tillfredsställande
att föraren enbart får teoretiska kunskaper
i detta viktiga avsnitt.»

Motorförarnas helnykterhetsförbund
säger att utredningen anför att riskmomenten
är särskilt stora när det gäller
motorväg. Detta riktiga konstaterande
anser M4IF tala för att övningskörning
på motorväg skall tillåtas, när utbildning
sker i trafikskola. Det måste vara
mindre riskfyllt att en elev får möta
motorvägens speciella problem, när en
instruerande körskolelärare finns vid
sidan, än att han ensam tar den första
kontakten så snart körkortet erhållits.
Det bör överlåtas åt läraren att avgöra
om och när en elev har förvärvat tillräcklig
skicklighet för att köra på mo -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

torväg. Ett generellt förbud omöjliggör
även för en avancerad elev att få
sin körteknik bedömd och korrigerad
av sakkunnig.

Motormännens riksförbund anför •—
i motsats till utredningen — att det är
önskvärt att ändra nuvarande bestämmelser,
som förbjuder övningskörning
på motorväg. Risken för att en olycka
skall inträffa är stor, när föraren kommer
i en situation eller trafikmiljö som
icke ingått i träningen vid körskolan.
M anser det därför värdefullt om förutom
den teoretiska genomgången av
körtekniken även praktisk övningskörning
på motorväg tillätes, varvid dock
bör föreskrivas att sådan övningskörning
får ske endast under förutsättning
att eleven i övrigt är färdigutbildad, att
övningskörningen sker under ledning
av utbildad trafikskolelärare samt att
bilen har dubbelkommando.

Slutligen anför Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande: »NTF
får även föreslå att övningskörning på
motorväg blir tillåten under förutsättning
att eleven för övrigt är färdigutbildad
och att bilen har dubbelkommando.
»

Herr talman! En förkrossande enighet
hos sakkunskapen! Av den anledningen
yrkar jag bifall till reservationen.

Herr ALEXANDERSQN (fp):

Herr talman! Eftersom herr Sveningsson
inte framställde något yrkande
skall jag bara i största korthet beröra
de punkter han var inne på. Vad
först gäller skolskjutsar har man i
tredje lagutskottet i denna fråga som
i alla andra trafikfrågor ett starkt intresse
för att tillvarata trafiksäkerheten,
givetvis inte minst säkerheten för de
skolbarn som forslas till och från skolan.

Vad beträffar det speciella problemet
om särskild behörighet för förare
av skolskjutsar är det emellertid eu del
särskilda omständigheter som det kan
finnas anledning att ta hänsyn till. Om

Ang. trafikutbildningen, m. m.

man jämför med den vanliga yrkesmässiga
trafiken bör man främst lägga märke
till att där är situationen den att
vissa förare står till förfogande för allmänheten
att utföra körning på beställning.
Föreskrifterna om särskild
kompetens för förarna är betingade
framför allt av allmänhetens intresse
att få reda på att de som har denna
rätt också har en viss speciell körkompetens.
Vad beträffar skolskjutsarna är
det ju inte allmänheten som beställer
dem, utan det är vederbörande myndighet
som fastställer vem som skall fullgöra
dessa körningar. Därtill kommer
de praktiska motiv som herr Sveningsson
var inne på och som utskottet särskilt
pekat på, nämligen att skolskjutsar
ordnas under ganska olika omständigheter
i olika kommuner. Man har
utgått ifrån att där omständigheterna
så tillåter kommer i första hand yrkesmässiga
förare — taxiförare eller bussförare
— att verkställa dessa körningar.
I vissa glesbygder är det emellertid
fråga om enstaka barn från avlägset
belägna byar, och i ett sådant fall är
den närmast till hands liggande möjligheten
ur ekonomisk synpunkt att någon
av barnens föräldrar eller någon
närboende granne som har samma färdväg
lämpligen utför dessa körningar.
Det är sådana möjligheter som utskottet
inte har ansett böra helt stoppas,
men utskottet utgår ifrån att vederbörande
kommunala myndighet som engagerar
dessa förare också skall se till
att denna uppgift anförtros åt tillförlitliga
förare.

Vad beträffar de provisoriska körkorten
föreligger också enighet om att de
tämligen oerfarna ungdomarnas och de
nytillkomna körkortsinnehavarnas körning
är ett svårt problem. Statistiken
visar ju att denna kategori varit ganska
olycksbelastad, kanske mer än andra
förare. Men frågan är vilka metoder
som lämpligen skall tillgripas. Man
kan ifrågasätta vad de s. k. provisoriska
körkorten egentligen innebär. De
innebär att de skall kunna återkallas

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ang. trafikutbildningen, m. m.

vid mindre anledning än eljest. Då är
man således inne på frågan om återkallelser,
och våra regler i detta avseende
är sådana att de tillåter hänsynstagande
till sådana här omständigheter,
om fråga om återkallelse uppkommer.
När vederbörande har fått en anmärkning
för sin körning, är det rimligt att
vederbörande myndighet som har att
pröva återkallelsefrågan tar hänsyn till
detta och ställer något högre krav. Däremot
är det inte nödvändigt att det
finns ett speciellt slag av körkort med
speciell övervakning och kanske med
speciella hastighetsregler eller någonting
sådant eller en ny prövning efter
det att vederbörande under ett eller
ett par år innehaft ett sådant provisoriskt
körkort.

I likhet med bilförarutredningen tror
inte utskottet att man skulle vinna så
mycket på införandet av några speciella
regler i detta avseende, utan utskottet
anser, att de allmänna regler som
här gäller är tillräckliga för att komma
till rätta med dessa problem.

Slutligen var det fråga om övningskörning
på motorväg. För närvarande
gäller förbud mot övningskörning på
motorväg. Bilförarutredningen har inte
föreslagit någon ändring av detta. Det
är klart att vi kan föra det resonemanget
att det är bättre att en ny förare
under ledning av en lärare får göra sin
första bekantskap med motorväg. Å
andra sidan är det naturligtvis ett stort
riskmoment att släppa ut en förare,
som ännu inte har kommit så långt
att han har kunnat få sitt körkort, i den
hektiska trafik som i varje fall under
vissa tider på dygnet råder på motorvägen.
Jag tror för min del att om vi
skulle tillåta övningskörning, låt oss
säga på trafiksvaga tider, på motorvägen,
vore inte mycket vunnet med det.
Det är inte särskilt märkvärdigt att
köra på en tom motorväg, man får bara
tillfälle att köra med något högre hastigheter.
Det finns även andra vägar
som kan tillåta det. Däremot kan det erbjuda
svåra problem att köra på motor -

väg vid stark trafikbelastning. Jag tror
att det kan vara ganska riskabelt att
tillåta icke rutinerade och ovana förare
sådant.

Det finns emellertid andra möjligheter
att låta en icke körkortsinnehavare
få övning i att köra på motorväg med
hjälp av den moderna utrustning som
våra bilskolor nu har med simulatorer,
vilka ger möjlighet att under ofarliga
förhållanden pröva vederbörandes
förmåga i olika situationer. Man vinner
säkert mer med detta än genom att
tänka sig att bilskolorna för ut sina
elever direkt på de verkliga motorvägarna.
Det är den möjligheten som särskilt
har föranlett att utskottet, trots
de tillstyrkande yttrandena från en
hel del trafikorganisationer, inte vill
göra någon ändring i det gällande förbudet
mot övningskörning på motorväg.

Härmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Bara ett enda ord ytterligare
om dessa skolskjutsar! Det är
väl ingen som tvivlar på att tredje lagutskottets
ledamöter personligen har
samma intresse som alla andra av så
god trafiksäkerhet som möjligt. Ändå
har jag mycket svårt att förstå utskottets
ärade ordförandes uttalande här,
att det skulle möta vissa svårigheter
med ett högre kompetenskrav för dem
som kör skolbilar. Att de som kör i yrkesmässig
trafik är skyldiga att utföra
körningar, det kan väl inte vara något
argument för den som åtar sig att
utföra en skolskjuts. Han är mer bunden
av sin körning, ty han är skyldig
att köra skolbilen flera gånger om dagen.
Talet om att man enklare kan
ordna detta genom att någon granne,
som själv har ett barn i skolan, eller
att den, som bor vid den väg där skolskjutsen
går fram, kan utföra transporten,
skapar inte någon garanti för vem
som egentligen kommer att köra skolbilen.
Det är väl ändå inte möjligt för

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

skolstyrelsen att ingå något avtal om att
just den eller den personen skall utföra
transporten. Alla får ju förhinder
ibland, och då är det, som jag sade
i mitt första anförande, lätt hänt att
skolbilen kommer i händerna på en
mycket oerfaren förare.

Jag vidhåller alltjämt min uppfattning
att det hade inneburit en större
säkerhet för skolbarnen om utskottet
hade följt den motion som jag och hem
Strandberg har lämnat än det förslag
som tredje lagutskottet har avgivit och
som riksdagen förmodligen kommer att
biträda.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
<fp):

Herr talman! Som reservanten också
framhåller kan skäl anföras såväl för
som emot förbud mot övningskörning
på motorväg. Men här är det ju inte
fråga om egentlig övningskörning, utan
det skulle vara under avslutningsskedet
av utbildningen som man skulle få
anordna övning på motorväg. Föraren
är ju inte mer utbildad när han får körkort
än under slutskedet av utbildningen.

Särskilt med tanke på att det i vår
tid, med svårigheter på kollektivtrafikens
område, är många äldre människor
som underkastar sig körkortsutbildning
skulle det givetvis vara en
styrka och en säkerhet om de fick debutera
på motorvägen med en erfaren
lärare vid sin sida. Det är alltså enligt
min åsikt synnerligen viktigt och värdefullt
att Kungl. Maj:t får bemyndigande
att bevilja övningskörning på
motorväg.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att ut -

Ang. trafikutbildningen, m. m.

skottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 22.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten B.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648), m. m., jämte i ämnet

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett par meddelanden
om plena under fortsättningen
av vårsessionen.

Det är nu helt klart att måndagen
den 29 och tisdagen den 30 maj måste
tagas i anspråk för arbetsplena. Det
är för resten i överensstämmelse med
den preliminära tidsplanen.

Lördagen den 20 maj kl. 10.00 hålles
ett extra borläggningsplenum. Anledningen
härtill är att mer tid måste beredas
vederbörande utskott för behandling
av kompletteringspropositionen.
Detta sker genom att motionstiden —
efter samråd med partikanslierna —
avkortas genom insättande av nämnda
plenum den 20 dennes.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
med 29 mars 1946 (nr 99), jämte i
ämnet väckt motion; och

nr 201, i anledning av väckta motioner
om en allmän grupplivförsäkring
in. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 131, angående statlig medverkan
vid fastställande av anställningseller
arbetsvillkor för vissa arbetstagare
hos kommun eller annan allmän inrättning.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
jämte i ämnet väckta motioner; -

nr 97, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag till överståthållarämbetet
och landsstaten m. m.,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition angående
sammanläggning av överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms
län till en länsstyrelse m. m. jämte
i dessa ämnen väckta motioner;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användning av
medel ur postverkets understödskassa;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
staten tillhörig mark m. in.; och

nr 101, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68;

andra lagutskottets utlåtande nr 48,
över väckta motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
hälso- och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande;

tredje lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av dels väckta motioner angående
bildande av vattenvårdsförbund
och dels väckta motioner angående vattenvårdsförbundens
organisation;

jordbruksutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående naturvårdens organisation,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

30, i anledning av motion angående
könsrollerna;

nr 31, i anledning av motioner om en
förbättrad miljövård; och

nr 32, i anledning av väckta motioner
om en upplysningskampanj angående
straffades problem vid sökande av arbete.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967