Nr 25 FÖRSTA KAMMAREN 1962
ProtokollRiksdagens protokoll 1962:25
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 25 FÖRSTA KAMMAREN 1962
28—29 maj
Debatter m. m.
Måndagen den 28 maj Sid.
Svar på interpellation av herr Andersson, Torsten, ang. avsättningsmöjligheterna
för järnskrot m. m....................... 3
Nomadskolväsendets organisation ............................ 5
Anslag till studiebidrag och stipendier ........................ 8
Ökad utbildning av tandläkare m. m........................... 9
Statstjänstemännens löner .................................... 12
Förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m. 22
Svar på interpellation av herr Jonasson ang. utformningen av den
s. k. melodiradions framtida verksamhet .................... 25
Äganderättsutredning m. m. rörande fastigheter i vissa fall i Kopparbergs
län .............................................. 80
Tisdagen den 29 maj
Svar på interpellationer:
av herr Svanström ang. åtgärder i syfte att stimulera närings -
livet i Kalmar län och på Gotland, m. m................... 83
av fru Svenson ang. anslag för vävkurser, m. m............... 87
av herr Svanström ang. säkerhetsföreskrifterna vid anordnande
av motortävling på allmän väg ........................ 98
Uppskov till höstsessionen med behandlingen av vissa motioner
rörande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, m. m. 100
Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning ............ 104
Samtliga avgjorda ärenden
Måndagen den 28 maj
Statsutskottets utlåtande nr 141, ang. nomadskolväsendets organisation
.................................................. 5
— nr 142, ang. anslag till nybyggnad för lärarhögskolan i Malmö 7
— nr 143, ang. anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter m. m......................... 7
— nr 144, ang. ökad utbildning av läkare, tandläkare m. m..... 9
— nr 146, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m..... 11
1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 25
2
Xr 25
Innehåll
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 147, ang. anslag till Finansdepartementet:
Omkostnader ........................................ 11
— nr 148, ang. anslag till mödrahjälp, m. m................... 11
— nr 149, ang. allmän försäkring, m. m., i vad avser anslag .... 11
Bevillningsutskottets memorial nr 56, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade motioner . . 11
Bankoutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade ärenden .............. 11
Andra lagutskottets utlåtande nr 29, om arbetarskyddet inom TVhanteringen
.............................................. 11
— nr 30, ang. förslag till sjukvårdslag ........................ 11
— nr 31, ang. ändring i arbetarskyddslagen .................... 11
— memorial nr 32, ang. uppskov med behandlingen av vissa
ärenden ................................................ 11
Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom, m. m............... 11
— memorial nr 23, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom...... 12
Statsutskottets utlåtande nr 150, ang. avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden ........................ 12
— nr 151, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 12
— nr 152, ang. statstjänstemännens löner under åren 1962 och
1963 m. m............................................... 12
— nr 153, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........ 22
Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken ........................ 22
—- nr 31, ang. ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för vissa riksdagens verk, m. m............................. 22
— nr 32, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m................................. 22
Första lagutskottets utlåtande nr 40, ang. förbud i vissa fall mot
rundradiosändning på öppna havet m. m................... 22
— memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden ................................ 80
Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, ang. äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs
län .............................................. 80
— memorial nr 36, ang. uppskov med behandling av vissa utskottet
tilldelade ärenden .................................... 81
Jordbruksutskottets memorial nr 24, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden .... 81
— utlåtande nr 27, ang. försäljning av viss häradsjord, m. m..... 82
Särskilda utskottets memorial nr 8, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om fackrepresentation i skolstyrelse ............ 82
Tisdagen den 29 maj
Bevillningsutskottets memorial nr 57, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ortsavdragen vid beskattningen samt de vid
taxering till statlig inkomstskatt gällande skatteskalorna .... 99
Statsutskottets memorial nr 154, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ......................................... 100
— nr 155, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1961/62 103
— nr 156, ang. statsregleringen för budgetåret 1962/63 .......... 103
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
3
Måndagen den 28 maj förmiddagen
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Justerades protokollen för den 22 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 278, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nomadskolväsendets
organisation;
nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till nybyggnad för lärarhögskolan i
Malmö;
nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till naturastipendier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och
nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning
av läkare, tandläkare m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Ang. avsättningsmöjligheterna för järnskrot
m. m.
Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Torsten
Anderssons interpellation angående
avsättningsmöjligheterna för järnskrot
m. m., erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Torsten Andersson
har i en interpellation bett mig redogöra
för i vilken utsträckning importen
av järnskrot under fjolåret föranlett nuvarande
avsättningssvårigheter i fråga
om svenskt järnskrot. Vidare har herr
Andersson frågat om jag var beredd medverka
till att möjligheter öppnas för export
av svenskt järnskrot och om jag avser
vidtaga åtgärder i syfte att intensifiera
forskningen rörande ett bättre ekonomiskt
tillvaratagande av legerad järnspå
n.
Till svar på interpellationen vill jag
meddela följande.
Järnskrotet är en betydelsefull råvara
vid stålframställningen. Skrotbehovet
inom den svenska järn- och stålindustrien
beräknas till omkring 60 procent
av det totala råvarubehovet. Huvuddelen
täcks av brukens eget skrotfall. Återstoden
inköps inom landet eller importeras.
Inköpt inhemskt smidesjärnskrot för
järnbrukens behov uppgick 1960 och
1961 till omkring 447 000 resp. 512 000
ton. Samma år importerades 302 000
resp. 166 000 ton. Dessutom förbrukades
hos bl. a. gjuterier och ferrolegeringsverk
omkring 90 000 ton inköpt skrot.
För innevarande år beräknas tillförseln
av svenskt skrot ytterligare öka och importen
minska rätt avsevärt. Huvuddelen
av det importerade skrotet kommer från
USA. Tillförseln under senare år har
medfört en viss lagerökning.
Vad jag nu sagt visar, att en tillräcklig
skrotillförsel är av stor vikt för våra
järnbruk. Samma förhållande gäller givetvis
även andra länder med stor järnoch
stålindustri. Som en följd härav är
exporten av järnskrot underkastad kvantitativa
restriktioner i hela Västeuropa.
Redan vid EFTA-konventionens tillkomst
undantogs skrot och avfall av järn och
stål och andra metaller från huvudre
-
4
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. avsättningsmöjligheterna för järnskrot m. m.
geln att kvantitativa exportrestriktioner
skulle avskaffas senast vid utgången av
1961. Likaså är utförseln från Montanunionens
länder underkastad exportreglering.
Exportillstånd medgives i Västeuropa
i allmänhet endast i vissa lägen
eller för vissa slag av skrot.
I Sverige regleras exporten av järnskrot
genom allmänna exportförbudskungörelsen.
Ansökning om exportlicens
prövas av licensmyndigheten frän fall till
fall. Exporttillstånd beviljas regelmässigt
endast för skrot av sådan beskaffenhet
att det icke lämpligen kan användas
inom landet. Importen av järnskrot är
i Sverige ej underkastad några begränsningar.
Det sagda visar att en ensidig exportfrilistning
av skrot kan få allvarliga försörjningsmässiga
konsekvenser för vår
järn- och stålindustri, och jag är under
nuvarande förhållanden icke beredd
medverka till att en sådan frilistning
kommer till stånd.
Beträffande importens inverkan på avsättningsförhållandena
vill jag hänvisa
till siffrorna över importutvecklingen,
som visar en stark nedgång från 1960 till
1961, medan samtidigt inköpen av inhemskt
smidesjärnskrot ökat väsentligt.
Denna utveckling, som ägt rum samtidigt
med en totalt stegrad skrotförbrukning,
synes inte ge mig anledning förmoda, att
föregående års import i högre grad försvårat
avsättningsförhållandena för inhemsk
vara. Det bör i detta sammanhang
framhållas, att inköpen för de flesta järnbrukens
räkning sker genom ett för dem
gemensamt inköpsorgan, AB Järnbruksförnödenheter
och i enlighet med ett
mellan detta organ, bruken och skrothandelns
organisationer träffat avtal, vilket
i vederbörlig ordning registrerats i
kartellregistret. Avtalet innebär bl. a. att
AB Järnbruksförnödenheter förbundit
sig att inköpa det av skrothandeln utbjudna
skrotet, varigenom erhållits en
avsättningsgaranti. Härvid gäller emellertid
vissa villkor i fråga om bl. a. skrotets
beskaffenhet och sortering. Av tekniska
skäl kan icke spånskrot i blandade
partier, som icke sorterats av verkstäderna
i samband med skrotfallet, mottagas.
Om jag tolkat interpellantens fråga riktigt,
är det närmast avsättningen av denna
form av skrot, som vållat bekymmer.
Jag liar också underrättats om att vissa
sådana oanvändbara partier avvisats,
medan ungefär 65 000 ton acceptabelt
spånskrot mottagits under 1961 av järnbruk
och andra förbrukare. Någon import
— möjligen med undantag för höglegerat
spånskrot — har såvitt jag kunnat
finna inte förekommit. Ej heller synes
några ansökningar om exportlicens
för blandat spånskrot ha mottagits av
handelslicensnämnden.
Som jag redan tidigare nämnt krävs av
tekniska skäl ensartad sammansättning
hos skrotspånen. Det är givetvis önskvärt
att all sådan spån finner användning i
framtiden. Att utarbeta normer och metoder
för detta är ett järn- och stålindustriens
intresse. Man har uppmärksamheten
riktad på problemet, vilket framgår
av att intresserade parter gemensamt tillsatt
en kommitté med syfte att komma
fram till lämpliga anvisningar och lösningar
som skall öka möjligheten att utnyttja
olika typer av spånskrot. Mot denna
bakgrund anser jag mig icke ha någon
anledning att vidtaga särskilda åtgärder
beträffande forskningen på detta
område.
Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen, och jag är herr statsrådet
tacksam för att svaret blivit så utförligt
och uttömmande.
Det hör väl inte till vardagsmaten att
här diskuteras skrot och skrotinsamling,
men det är tvivelsutan så att för de människor
som sysslar med denna näring är
det ett näringsfång av mycket stor betydelse.
Inte minst för den svenska järnhanteringen
är naturligtvis tillgången på
skrot inom landet av absolut avgörande
betydelse — som också framgår av svaret.
Det är på det sättet att de bekymmer
som för närvarande finns hos dem som
sysslar med detta näringsfång har sin
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
5
grund i att importen av skrot under de
två senast förflutna åren varit av den
art — såsom herr statsrådet också påpekade
— att det uppstått en viss lagerhållning,
vilket försvårar avsättningen av
det inhemska skrotet. Detta har i sin tur
tagit sig det uttrycket att avnämarna,
framför allt när det gäller spånskrot,
ställt högre krav på kvaliteten än man
under andra förhållanden kanske skulle
ha gjort. Det har betytt att det skrot som
skrothandlarna samlat lett till till en förlust
i stället för den avsättning man räknat
med.
Jag skall inte på något sätt ingå på någon
kritik av herr statsrådets ställningstagande
till frågan om exporten av
svenskt skrot. Jag är ense med honom
på den punkten, att det måste vara en
beredskapsåtgärd så god som någon.
Men jag menar att när det sålunda konstateras
att man inte vill medge någon
export, bör man också å andra sidan ha
skärpt uppmärksamheten på importen av
skrot, så att man inte riskerar att det
egna skrotet inte kan få avsättning.
Jag hoppas liksom herr statsrådet att
de undersökningar som nu skall ske av de
i saken inblandade parterna kommer att
ge det resultatet, att vi verkligen kan få
fram normbestämningar för hur det
skrot som skall uppköpas bör vara beskaffat,
så att vederbörande inte åsamkas
sådana här förluster i fortsättningen.
Det skall bli av stort intresse att se resultatet
av dessa undersökningar, och till
dess får vi givetvis ge oss till tåls. Jag
menar annars att det även på detta område
vore på sin plats att man här satte
in en viss forskning, eftersom skrotet
spelar en så avgörande roll i vår försörjning.
Jag är emellertid nöjd med det besked
som lämnats och tackar ännu en gång
för svaret.
överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. nomadskolväsendets organisation
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 141, i anledning av Kung].
Ang. nomadskolväsendets organisation
Maj:ts proposition angående nomadskolväsendets
organisation jämte i ämnet
väckt motion.
I proposition nr 51 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att
a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 23 februari 1962 förordade
grunder för nomadskolväsendets
organisation;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna riktlinjer
fatta de beslut och vidtaga de åtgärder,
som fordrades för genomförandet av
den förordade omorganisationen av nomadskolväsendet;
c)
godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för nomadskolorna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63;
d) till Nomadskolor: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 490 000 kronor;
e) till Nomadskolor: Omkostnader
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
696 000 kronor;
f) till Nomadskolor: Fortsättningsskolundervisning
för nomadbarn för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
81 000 kronor.
Kungl. Maj :ts förslag rörande nomadundervisningens
organisation vid en
allmän övergång till 9-årig grundskola
hade framlagts på grundval av nomadskolutredningens
betänkande »Samernas
skolgång». Av pedagogiska och
psykologiska skäl samt av hänsyn till
sameminoritetens kulturella önskemål
hade föreslagits, att möjligheter till särskild
undervisning alltjämt skulle föreligga
för samernas del. Den särskilda
skolplikten för fjällsamerna borde emellertid
enligt departementschefen upphöra
från och med nästa budgetår och
ersättas med de allmänna skolpliktsbestämmelserna.
Den årliga lästiden i no
-
6
Nr 25
Måndagen den 28 maj 19G2 fm.
Ang. nomadskolväsendets organisation
madskolorna borde i samband därmed
förlängas från 34 4/7 veckor till 39 veckor.
Alla samer hade föreslagits få rätt att
välja mellan reguljär undervisning i
kommunala skolor och den särskilda
nomadundervisningen. Intresset bland
samerna för den särskilda undervisningen
hade bedömts förbliva i stort
sett oförändrat. De nuvarande nomadskolorna
borde därför enligt Kungl.
Maj:ts förslag bibehållas och i samband
med den 9-åriga skolans införande
successivt organiseras för undervisning
på låg- och mellanstadiet. Till samernas
önskemål anpassad högstadieundervisning
hade i propositionen föreslagits
bliva anordnad på lämplig plats i
Norrland. Det föreslagna högstadiet, på
vilket skulle anordnas viss undervisning
i lapska ämnen samt yrkesförberedande
utbildning i renskötsel, torde kunna
upprättas tidigast från och med läsåret
1964/65.
Nomadundervisningen borde enligt
Kungl. Maj:ts förslag även i fortsättningen
vara en statlig angelägenhet, och
den administrativa ledningen av detta
skolväsende borde i huvudsak utövas i
oförändrade former.
I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Larsson i Hedenäset
väckt motion (II: 695), vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 51
måtte, med bifall i övrigt till propositionen,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
genomföra en sådan omorganisation av
nomadskolväsendet, att de särskilda
nomadskolorna underställdes vederbörande
kommuns skolstyrelse och i regionalt
hänseende respektive länsskolnämnd
samt att samerna därvid medgåves
rätt att bliva företrädda i vederbörande
skolstyrelse, allt enligt nomadskolutredningens
förslag, dels ock beakta
vad i motionen anförts beträffande
särskild högstadieundervisning.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
I. att motionen II: 695, i vad den avsåge
nomadskolväsendets ledning, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
II.
att motionen II: 695, i vad den
avsåge särskild högstadieundervisning,
icke måtte av riksdagen bifallas;
III. att riksdagen måtte
a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för nomadskolväsendets
organisation;
b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av
departementschefen angivna riktlinjer
fatta de beslut och vidtaga de åtgärder,
som fordrades för genomförandet av
den förordade omorganisationen av nomadskolväsendet;
c)
godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för nomadskolorna, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63;
d) till Nomadskolor: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 490 000 kronor;
e) till Nomadskolor; Omkostnader för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 696 000 kronor;
f) till Nomadskolor: Fortsättningsskolundervisning
för nomadbarn för budgetåret
1962/63 å drifbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 81 000 kronor.
Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Bengtson, Kållqvist, Staxäng, Nilsson i
Göingegården, Larsson i Hedenäset, Andersson
i Knäred och Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I samt III a och b hemställa,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionen II: 695, i vad den avsåge nomadskolväsendets
ledning, besluta, att
i enlighet med nomadskolutredningens
förslag de särskilda nomadskolorna skul
-
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
7
le underställas vederbörande kommuns
skolstyrelse och i regionalt hänseende
respektive länsskolnämnd;
III. att riksdagen måtte
a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för nomadskolväsendets
organisation med den ändring, som
innefattades i moment I.;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av reservanterna
angivna riktlinjer fatta de
beslut och vidtaga de åtgärder, som fordrades
för genomförandet av den förordade
omorganisationen av nomadskolväsendet.
Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):
Herr talman! Jag skall kort och gott be
att få yrka bifall till reservationen av
herr Ivar Johansson m. fl.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Jag skall, herr talman, försöka vara i
det närmast lika kortfattad som den föregående
ärade talaren och skall därför
bara med ett par ord motivera min åsikt
att kammaren såvitt jag förstår gör klokt
i att i detta ärende avslå reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl. och i stället
bifalla utskottets hemställan.
Det väsentliga skälet därtill är, att vi
bör följa de ambitioner, som anstår en
kulturnation. Man bör vara generös emot
de önskemål som framkommer från denna
folkspillra inom vårt lands gränser.
När meningen är så entydig bland de nomadiserande
samerna själva bör man
enligt min mening ta stor hänsyn härtill.
Jag skall bara citera några ord ur tidningen
Samefolket: »Att nu genomdriva
utredningsförslaget vore att helt ignorera
samernas egen mening — den som de
framfört genom det enda samlande forum
för samerna som finns i vårt land —
Svenska samernas riksförbund. Och det
är en mening som enstämmigt bärs upp
av den representativa grupp av samer,
som utgör SSR:s ombudsförsamling, inte
av någon extremt kulturell, nationell, eller
ideell grupp.»
Ang. nomadskolväsendets organisation
Även om vissa praktiska skäl skulle
kunna anföras till förmån för nämnda
reservation, föreligger det också skäl som
talar för att man bör ha en enhetlig ledning
för den i viss mån särpräglade undervisningsform
som nomadskolorna utgör.
Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr MÅRTENSSON (s):
Herr talman! Jag kan som utskottets
talesman även fatta mig kort. Jag tillåter
mig endast att till protokollet få anfört
att såväl remissmyndigheter som departementschef
och utskott är överens om
grundprincipen för samernas skolundervisning,
nämligen att samernas önskemål
i största möjliga utsträckning bör tillgodoses.
Utskottets uttalanden sammanfaller
därvid helt med departementschefens.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av att det förslag
antoges, som innefattades i den av
herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 142, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret
1962/63 till nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
143, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats
-
8
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Anslag till studiebidrag och stipendier
verkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1962/
63 till naturastipendier åt studerande vid
universiteten m. fl. läroanstalter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten i
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Anslag till studiebidrag och stipendier
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1962/
63 anvisa ett förslagsanslag av 129 000 000
kronor, vilket innebar en anslagshöjning
med 24 000 000 kronor.
I samband därmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kaijser m. fl. (I: 204) och den andra
inom andra kammaren av fru Gunne
m. fl. (II: 253), såvitt nu vore i fråga;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 332) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 405), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att den övre åldersgränsen
för rätt till allmänt studiebidrag, 18
år, måtte höjas, så att bidraget utginge
till och med den termin, varunder eleven
fyllde 20 år, att tillämpas från och
med den 1 januari 1963, att Kungl. Maj:t
måtte bemyndigas utfärda härför erforderliga
författningsändringar och att i
anledning därav under åttonde huvudtiteln
till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1962/63 måtte anvisas ett förslagsanslag
av 137 miljoner kronor eller
8 miljoner kronor mer än vad departementschefen
föreslagit;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:408) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 493), i vilka anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om skyndsam översyn av formerna
för studiestöd till elever inom det
lägre undervisningsväsendet i enlighet
med vad i motionerna anförts;
dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sveningsson och Holmberg (I:
422) samt den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström och herr
Björkman (II: 502), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en skyndsam översyn
av det nuvarande studiehjälpssystemet.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
I. att motionerna 1:332 och II: 405, i
vad de avsåge övre åldersgräns för rätt
till allmänt studiebidrag, icke måtte av
riksdagen bifallas;
II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 204 och II: 253 samt
I: 332 och II: 405, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Studiebidrag och
stipendier för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 129 000 000 kronor;
III. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 408 och II: 493 samt I: 422
och 11:502, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört rörande en översyn av nuvarande
studiehjälpssystem.
Reservation hade anförts, utom av andra,
av herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson och Källqvist, fröken Elmén
samt herr Helander, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I och II
hemställa,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 332 och II: 405, såvitt nu
vore i fråga, besluta, att den övre åldersgränsen
för rätt till allmänt studiebidrag
skulle höjas, så att bidraget utginge till
och med den termin, varunder eleven
fyllde 20 år, att tillämpas från och med
den 1 januari 1963, samt att Kungl. Maj:t
skulle bemyndigas utfärda härför erforderliga
författningsändringar;
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
9
II. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 332 och II: 405, ävensom
med avslag å motionerna I: 204 och II:
253, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 137 000 000 kronor.
Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):
Herr talman! Det kunde inte minst
med anledning av de uppgifter som lämnades
och den argumentation som fördes
av statsrådet Ulla Lindström här i
kammaren häromdagen ha varit intressant
att få debattera denna fråga, men
eftersom andra kammaren redan har beslutat
i den lär det väl inte vara till någon
nytta med någon debatt, och därför nöjer
jag mig med att yrka bifall till den av
mig m. fl. avgivna reservationen.
Herr MÅRTENSSON (s):
Herr talman! Jag skall nöja mig med
att yrka bifall till utskottets förslag.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. I och II
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan samt därefter särskilt angående
mom. III.
Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande mom. I och II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Johannes Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.
På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. III hemställt.
Punkterna 3—3
Vad utskottet hemställt bifölls.
Ang. ökad utbildning av tandläkare m. m.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökad utbildning av läkare,
tandläkare m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Punkten 1
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Ang. ökad utbildning av tandläkare m. ni.
I proposition nr 104 hade bland annat
behandlats fråga om ökad utbildning
av tandläkare och tandtekniker. Beträffande
dessa spörsmål hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att dels godkänna av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 9
mars 1962 förordade riktlinjer för organisationen
av den odontologiska läroanstalten
i Umeå, dels ock godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer
för anordnande av tandteknikerutbildning
i Umeå.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström m. fl. (I: 679) och den andra
inom andra kammaren av fru Kristensson
m. fl. (II: 821),
dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg m. fl. väckt motion (II:
813).
I motionerna 1:679 och 11:821 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
a) att organisationsplanen för tandläkarhögskolan
i Umeå, inklusive tandteknikerutbildningen,
skulle fastställas på sätt
föreslagits i propositionen med understrykande
av att den måste ses som ett
stadium i en levande utveckling och icke
fastställas såsom norm för kommande
tandläkarhögskolor i övrigt, vilkas organisation
borde följa den tid, vid vilken de
upprättats, b) att frågan om personalstat,
ämnesfördelning och studieplan för kommande
högskolor skulle bliva föremål för
förnyad utredning bland annat under be
-
10
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. ökad utbildning av tandläkare m. m.
aktande av i motionerna anförda synpunkter
samt c) att dessa senare, i den
mån det vore möjligt skulle beaktas även
vid nu pågående organisation av tandläkarhögskolan
i Umeå samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om kompletterande
förslag i detta ärende.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
I. att motionerna I: 679 och II: 821
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;
II. att motionen II: 813 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;
III. att riksdagen måtte
a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för organisationen
av den odontologiska läroanstalten i
Umeå;
b) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för anordnande av
tandteknikerutbildning i Umeå.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! I föregående punkt har
kammaren bifallit den hemställan som
gjorts i motionerna I: 680 och II: 822 om
skyndsam planering av en ny medicinsk
högskola, eventuellt två nya dylika. Utskottet
har t. o. m. understrukit angelägenheten
därav med hänvisning till den
växande brist på läkare inom olika verksamhetsområden,
som nyligen påtalats av
medicinalstyrelsen.
I denna punkt har utskottet formellt
avslagit motionerna I: 679 och II: 821.
Då utskottet emellertid samtidigt i sin
skrivning klarlagt att de tankegångar
som varit vägledande för motionärerna i
stort sett även delas av utskottet, har jag
intet annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.
De utredningar som legat till grund
för propositionens avsnitt om ökad utbildning
av tandläkare har på många
punkter mött kritik. Särskilt hårt har
denna kritik drabbat förslagen om tandläkarhögskolans
inbyggnad i undervisningssjukhusen,
varigenom dubbelt huvudmannaskap
för tandläkarhögskolorna
skulle uppkomma. Från landstingsman
-
nahåll har man motsatt sig detta. Jag vill
erinra om den debatt som uppstod i andra
kammaren i början av denna riksdag
i anslutning till herr John Lundbergs interpellation
till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet i denna fråga.
En annan viktig kritik har framförts
särskilt från de odontologiska remissinstanserna.
Jag vill här närmare beröra
och understryka denna. Det gäller den
betydande nedskärning av lärarstaben i
förhållande till nuvarande stab vid tandläkarhögskolorna
i Stockholm och Malmö
som föreslagits i propositionen och som
godtagits av utskottet. Detta medför nämligen
försvagning och splittring av undervisningen
inom de centrala odontologiska
ämnena, särskilt forskningen och
undervisningen beträffande profylax och
terapi i fråga om karies och paradentalsjukdomar.
I motionerna I: 679 och II: 821 har detta
påtalats, och vissa förbättringar av personalstaben
i detta avseende har där föreslagits,
något som enligt vår uppfattning
kunde förväntas lämna god avkastning
i form av intensifierad forskning
och förbättrad undervisning med sikte
främst på bättre profylax och effektivare
kausal terapi vid särskilt karies och paradentalsjukdomar.
Enligt utskottet medför den forcerade
utbyggnaden av tandläkarhögskolan i
Umeå svårigheter att nu besluta och genomföra
en sådan förbättring direkt,
men utskottet understryker att det i förevarande
proposition framförda förslaget
endast omfattar ordinarie lärare och att
det därför är möjligt att komplettera
med extra ordinarie. Min förhoppning är
att sådan förstärkning av lärarstaben
snarast måtte komma till stånd.
Ytterligare en viktig punkt på s. 97 i
propositionen nr 104 har herr statsrådet
förordat: att de riktlinjer för utredningsoch
planeringsarbetet som nu fastställes
för Umeåhögskolan även skall följas vid
planerandet av en kommande dylik tandläkarhögskola
i Göteborg. Detta synes
mig mindre lämpligt. Den vetenskapliga
forskningen och den praktiska sjukvården
utvecklas snabbt. Det som är mindre
tillfredsställande för Umeåhögskolan i
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
11
dag, blir än mer otillfredsställande för
en högskola i Göteborg i morgon.
Utskottet är angeläget att dröjsmål ej
uppkommer. Det är även jag, men om
man planerar dåligt i början, dröjer det
längre tills tillfredsställande ordning inträder,
och det är ju ingenting att eftersträva.
Tvärtom, effektivitet och fulländning
snarast är vad vi vill ha.
Jag hoppas därför att de synpunkter
på planeringen av en modern tandläkarliögskola
som framlagts i motionen i
samråd med högsta odontologiska expertis
icke må bli helt obeaktade när man
nu — som jag hoppas — skyndsamt sätter
i gång med planeringen av den blivande
tandläkarhögskolan i Göteborg,
även om vissa av riktlinjerna därvid
skulle bli något olikartade mot i Umeå.
Det är glädjande att formuleringen i
propositionen mjukades upp i utskottets
skrivning. Utskottet skriver att de av departementschefen
angivna riktlinjerna
blott i huvudsak skall läggas till grund.
Det är en väsentlig skillnad.
Jag har därför intet att erinra mot bifall
till utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.
Punkten 3
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till universitetssjukhusen
m. m.;
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret 1962/
63 till Finansdepartementet: Omkostnader;
nr
148, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till mödrahjälp, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; och
nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om all
-
Ang. ökad utbildning av tandläkare m. m.
män försäkring, m. m., i vad propositionen
avser anslag för budgetåret 1962/63,
jämte i ämnet väckta motioner,
varvid utlåtandena nr 146 och 148 företogos
punktvis till avgörande.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 56, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till bevillningsutskottet hänvisade motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
memorial nr 29, angående
uppskov med behandlingen av vissa till
bankoutskottet hänvisade ärenden, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.
Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden och memorial:
nr 29, i anledning av väckt motion om
arbetarskyddet inom TV-hanteringen;
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till sjukvårdslag,
dels ock i ämnet väckta motioner;
nr
31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1), dels ock i ämnet
väckta motioner; samt
nr 32, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.
Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
bemyndigande att försälja viss
kronan tillhörig fast egendom, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
12
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. statstjänstemannens löner
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 23, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjäinningsfonden
för budgetåret 1962/63; och
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1962/
63 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. statstjänstemannens löner
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statstjänstemannens
löner under åren 1962 och
1963 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I proposition nr 169 hade Kungl.
Maj:t redovisat en den 19 april 1962
— under förbehåll för Kungl. Maj:ts
och riksdagens godkännande — med
statstj änstemännens huvudorganisationer
träffad överenskommelse om statstj
änstemännens löner under åren 1962
och 1963 m. m. I anslutning härtill hade
riksdagen för antagande underställts
vissa av överenskommelsen betingade
förslag till ändringar i statens löneförordning
och statens pensionslöneförordning.
För innevarande och nästkommande
budgetår hade äskats särskilda anslag
till täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner till följd
av den sålunda träffade överenskommelsen.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herrar
Jonasson och Axel Emanuel Andersson
(I: 736) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Jansson i Benestad
och Börjesson i Falköping (II:
892), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 169 måtte i skrivelse till Kung].
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t vid nästkommande
lönerörelse måtte söka få till
stånd en sådan uppgörelse med statstjänstemannens
huvudorganisationer, att
lönehöjningen, räknad i kronor, utginge
med samma belopp till alla statstjänstemän,
så att löneklyftan mellan
lågavlönade och högavlönade minskades
i enlighet med vad i motionerna
anförts;
dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Helmer
Persson (I: 737) och den andra
inom andra kammaren av herr Senander
m. fl. (II: 893);
dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr PerOlof
Hanson m. fl. (I: 738) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlsson i Huskvarna m. fl. (11:894),
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
169 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t skyndsamt
måtte upptaga till revidering gällande
bestämmelser om sjukpensioner avseende
pensionsfall före den 1 april 1958,
så att den sjukpension, som nu utginge
med högst tre fjärdedelar av hel sjukpension,
fastställdes till ett högsta belopp
motsvarande hel sjukpension;
dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr Jonasson
(I: 739) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset
(II: 895), i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 169 skulle medgiva,
att personalkategorien länsskogvaktare
finge uppflyttas från lönegrad A
13 till A 15 samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att förhandlingar därom skyndsamt
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
13
måtte upptagas med berörda organisationer;
dels
ock en motion inom första kammaren
av herr Bengtson (1:740).
Vidare hade utskottet i detta sammanhang
upptagit följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen
dels
en inom andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle m. fl. (11:37);
dels ock två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (I: 451) och den andra inom
andra kammaren av herr Börjesson i
Falköping (11:525), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av låglönegruppernas situation särskilt
med sikte på att förbättra rekryteringen
av lägre statstjänstemän.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
A. att riksdagen måtte
1) antaga vid propositionen nr 169
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 och 3 §§ statens löneförordning
den 31 maj 1957 (nr 228);
2) antaga vid propositionen nr 169
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § 2 mom. och 4 § statens
pensionslöneförordning den 28 maj 1959
(nr 286);
3) godkänna den i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 4 maj 1962
redovisade överenskommelsen den 19
april 1962 angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963 m. m.;
4) besluta, att till de i statens löneförordning
angivna grundlönerna skulle,
med de undantag varom Kungl.
Maj :t kunde finna gott förordna under
åren 1962 och 1963 läggas särskilda
tillägg enligt de grunder, som angåves
i förenämnda överenskommelse den 19
april 1962;
5) besluta, att pensioner och kristilllägg
skulle höjas i enlighet med de
grunder, som redovisats i statsrådsprotokollet;
-
Ang. statstjänstemännens löner
6) bemyndiga Kungl. Maj:t att i
huvudsaklig överensstämmelse med i
statsrådsprotokollet angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd
verksamhet;
7) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som erfordrades för
införande av grupplivförsäkring i överensstämmelse
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts;
8) godkänna de i statsrådsprotokollet
framlagda grunderna för kontraktsanställning;
9)
bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de föreskrifter och vidtaga de åtgärder
i övrigt, som erfordrades för genomförande
av ändringar i systemet för
samordning mellan lön och förmåner enligt
sociallagstiftning;
10) godkänna de i statsrådsprotokollet
angivna grunderna för reglering av
vissa pensionsfrågor i samband med
omorganisationen av Karlskrona örlogsvarv;
11)
godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag av beskaffenhet
att böra prövas av riksdagen;
12) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar
i vederbörliga personalförteckningar;
13) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlönings- och pensionsförfattningar;
14)
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i övrigt erforderliga åtgärder för
förslagens genomförande ävensom meddela
erforderliga övergångsbestämmelser;
15)
bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1961/62 och 1962/63 i enlighet
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medgiva överskridanden av
maximerade anslag och anslagsposter;
16) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
å tilläggsstat II till riksstaten för bud
-
14
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. statstjänstemannens löner
getåret 1961/62 å driftbudgeten under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 102 000 000 kronor;
17) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner
m. m. för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 353 000 000
kronor;
18) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62 å
driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 22 000 000
kronor;
19) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner för budgetåret 1962/
63 å driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
84 000 000 kronor;
B. att motionerna 1:451 och 11:525
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
C. att motionen II: 37 icke måtte av
riksdagen bifallas;
D. att motionerna I: 739 och II: 895
icke måtte av riksdagen bifallas;
E. att motionen I: 740 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
F. att motionerna I: 736 och II: 892
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd j
G. att motionerna 1:737 och 11:893
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
H. att motionerna 1:738 och 11:894
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade anmälts
1) av herr Siindin,
2) av herr Per-Olof Hanson,
3) av herr Staxäng,
4) av herr Svensson i Stenkyrka,
5) av fröken Elmén,
6) av herr Gustafsson i Skellefteå,
7) av herr Antonsson och
8) av herr Nelander;
samtliga reservationer utan angivna yrkanden.
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Det är väl inte så
vanligt att man gör några invändningar
mot ett förhandlingsresultat, och
principiellt anser jag också att ett förhandlingsresultat
bör följas och respekteras.
Jag kan dock i det här sammanhanget
icke uraktlåta att påtala ett par
enligt min uppfattning störande tendenser.
I motionerna 1:736 och 11:892 har
jag tillsammans med några kamrater
från centerpartiet hemställt att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 169 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att Kungl. Maj:t vid nästkommande
lönerörelse må söka få till stånd
en sådan uppgörelse med statstjänstemännens
huvudorganisationer att lönehöjningen,
räknad i kronor, utgår med
samma belopp till alla statstjänstemän,
så att löneklyftan mellan lågavlönade
och högavlönade minskas i enlighet med
vad i motionerna anförts.
När lönerna höjs i procent får ju den
lågavlönade inkomsttagaren ett betydligt
mindre antal kronor mer, men fördyringen
för mat m. m. som i regel
följer en sådan här uppgörelse drabbar
den lågavlönade lika mycket som den
högre avlönade, och då finner jag inte
en procentuell lönehöjning vara riktig.
Inkomstklyftan kommer på så sätt att
vidgas. Detta är en synpunkt som vi
önskar få beaktad till ett kommande år.
Nu säger utskottet att ett bifall till
motionsyrkandena skulle innefatta direktiv
från riksdagens sida med avseende
på löneförhandlingar för kommande
period — ett förfaringssätt som riksdagen
hittills avböjt att tillämpa. Jag
hoppas dock att den framställning som
jag motionsvis har gjort skall föra med
sig att dessa synpunkter beaktas ett annat
år.
I motionerna II: 895 och I: 739 har
herr Harald Larsson i Hedenäset och
jag yrkat att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 169 måtte medgiva
att personalkategorien länsskogvaktare
uppflyttas från lönegrad A 13 till A 15
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa att förhandlingar
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
15
därom skyndsamt upptages med berörda
organisationer.
Jag5 kan inte förstå varför man ej
höjt lönerna för länsskogvaktarna på
samma sätt som för deras kolleger inom
andra områden som har liknande
arbete och arbetar under likvärdiga förhållanden.
Jag vill starkt understryka
att det är ett värdefullt arbete som
länsskogvaktarna uträttar, och jag vill
uttala min aktning för det. Man måste
förstå den besvikelse som uppstått inom
kåren efter denna uppgörelse. Den upprustning
av skogsvårdsstyrelsernas organisation
som 1960 års riksdag beslutade
och de skogsförbättringsåtgärder
som är så angelägna även inom det privata
skogsbruket kan få en knäck och
försämras. Risk föreligger nämligen att
de duktiga länsskogvaktarna övergår till
annan tjänst, och detta skulle inte vara
en önskvärd utveckling.
Utskottet synes emellertid inte ha någon
förståelse för dessa synpunkter och
anför ej något försvar i själva sakfrågan.
Jag ber dock, herr talman, att få yrka
bifall till motionerna I: 739 och II: 895.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Under de två föregående
åren har från vårt håll motionerats
om att det skulle ges möjlighet för
riksdagen att i större utsträckning än
som hittills har skett påverka löneutvecklingen
för statstjänarna.
Förra året avlämnade vi två motioner,
där vi så att säga ville skicka med en
hälsning till civilministern att vid förhandlingarna
beakta de lågavlönades
förhållanden mer än som tidigare gjorts.
Båda motionerna avslogs. Till årets riksdag
har vi kommit tillbaka med en motion,
vari vi framfört den synpunkten,
att i den samhällsbild som vi för närvarande
har borde de lågavlönades förhållanden
över huvud taget beaktas i
större utsträckning än vad som har skett.
I motionens kläm säger vi bl. a. att
vi vill ha till stånd en utredning som
skall söka komma fram till de problemlösningar
som vi dragit upp.
Statistiska centralbyrån har redan ut -
Ang. statstjänstemannens löner
fört en rad undersökningar av inkomstförhållandena
i landet. Därav framgår
att en mycket stor del av landets invånare
är att hänföra till låglönegrupperna.
Av de 5,6 miljoner människor över
16 års ålder som finns i vårt land saknar
1,6 miljoner så pass hög egen inkomst
att de är deklarationsskyldiga. Ytterligare
1,3 miljoner har en deklarerad
inkomst som understiger 5 000 kronor.
Bland denna senare grupp befinner sig
cirka 600 000 som är i sin mest produktiva
ålder, d. v. s. mellan 25 och 50 år.
Inte minst mot denna bakgrund ansåg
vi det nödvändigt att något göres för att
förbättra låglönegruppernas situation.
Om man ser på årets löneförhandlingar
måste man i ärlighetens namn medge
att de lågavlönades problem har beaktats
betydligt mer än vad som har skett
under tidigare år. På grund av den procentuella
beräkning av löneförbättringarna
som görs vid löneförhandlingarna
släpar dock de lägre inkomstklasserna
alltjämt efter. För att bara ta några
exempel, herr talman, har en anställd
som är placerad i A 5 fått en inkomstförstärkning
med 54 kronor i månaden,
medan en inkomsttagare i A 13 får 83
kronor, i A 21 får han 130 kronor, och
i A 25 får han 163 kronor.
Det kan kanske också vara av ett visst
intresse att ta några exempel från den
s. k. B-listan. Vi skall då finna att en
tjänsteman i lönegrad B 1 för första halvåret
har fått en inkomstförstärkning med
230 kronor i månaden och för andra
halvåret med 433 kronor. Ännu mera
märkbar blir inkomstförstärkningen om
vi ser på lönegrad B 5, men på grund av
att bara ett fåtal tjänstemän befinner sig
i denna lönegrad skall jag inte relatera
den siffran.
Vi hävdar med bestämdhet att det, inte
minst med tanke på rekryteringen även
när det gäller tjänstemännen i de lägre
löneskikten, är nödvändigt att vissa åtgärder
vidtas.
Utskottet säger att det mot bakgrunden
bl. a. av den nu träffade uppgörelsen inte
anser någon särskild åtgärd från riksdagens
sida påkallad i enlighet med motionsyrkandet.
16
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. statstjänstemannens löner
Medveten om att ett yrkande om bifall
till motionen inte i röstningshänseende
skulle få den majoritet som skulle
leda till bättre förhållanden för här berörda
parter, har jag, herr talman, inte
något yrkande.
I detta anförande instämde herrar
Ferdinand Nilsson (ep), Ernst Olsson
(ep) och Nils-Eric Gustafsson (ep).
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Jag skulle kanske ha avstått
från att yttra mig i denna fråga då
den rör den tjänstemannagrupp som jag
själv tillhör. Jag vill dock säga några ord
för att klarlägga mina egna synpunkter.
Det torde vara allmänt känt att länsskogvaktarna
är missnöjda med den träffade
löneuppgörelsen. Kronojägarna och länsskogvaktarna
har vid tidigare löneuppgörelser
placerats i samma lönegrad,
men så har inte skett denna gång. Länsskogvaktarna
är tämligen likställda med
kronojägarna då det gäller utbildning
och arbetsuppgifter.
Jag anser det inte vara riktigt att i
riksdagen resonera om lönefrågor för de
statsanställda. Lönefrågor bör avgöras
förhandlingsvägen via våra egna organisationer.
Jag var med på ett sammanträde,
där det fördes på tal att eventuellt
motionera i denna fråga, men efter ingående
diskussioner ansåg man att så inte
borde ske. Vi kom även till det resultatet
att lönefrågor är förhandlingsfrågor
som inte bör tas upp i riksdagen. Om
man skulle gå till väga på annat sätt,
skulle vi få högvis av motioner i riksdagen.
Man skulle rent av kunna motionera
om man ansett att någon grupp hade fått
för mycket, och på det sättet skulle förhandlingsrätten
sättas helt åt sidan. Det
anser jag personligen vara fel.
Det är min förhoppning att de lönegrupper
som släpar efter — jag tänker
inte enbart på länsskogvaktarna utan
även på andra grupper, såsom kontorister
och reparatörer inom SJ m. fl. låglönegrupper
— förhandlingsvägen skall
få sina rättvisekrav tillgodosedda snarast
möjligt.
Herr HANSSON, NILS, (fp):
Herr talman! Det är givet att så omfattande
avtalsförhandlingar som desja blir
föremål för en viss kritik. Det är alltid
några fall som är diskutabla och som
därför vållar meningsskiljaktigheter. Nu
är ju en uppgörelse en uppgörelse, och
jag hör inte till dem som vill förorda att
riksdagen vidtar ändringar i ett träffat
avtal.
Jag kan emellertid inte underlåta att
påpeka samma detalj, som ett par andra
talare har berört, i den träffade uppgörelsen,
vilken onekligen har vållat allmän
förvåning för att inte säga förtrytelse
bland skogsbrukets företrädare. Jag
avser lönegradsplaceringen för länsskogvaktare.
Medan kronojägare, stiftsskogvaktare,
skogvaktare vid universitetens
skogar m. fl. har uppflyttats från lönegrad
A 13 till A 15, vilket i och för sig är
mycket välmotiverat, har länsskogvaktarna
vägrats motsvarande uppflyttning. De
står alltså kvar i lönegrad A 13. Det bör
kanske erinras om att länsskogvaktarna
tidigare i lönehiinseende har varit placerade
före nämnda skogsskoleutbildade
personalkategorier. För den som är insatt
i länsskogvaktarnas arbetsuppgifter
är lönesättningen för denna erkänt dugliga
och välrenommerade skogsmannakår
helt obegriplig. Den har tyvärr måst uppfattas
som en prickning, och i fackpressen
har dess behandling betecknats som
rent av en förolämpning. Att länsskogvaktarna
som föreståndare för sina stora
distrikt har ytterst krävande och
grannlaga uppgifter sig ålagda dels som
arbetsledare, dels som övervakare av
skogsvårdslagens efterlevnad och dels
som handledare i alla skogsvårdens och
skogsbrukets detaljer vet varje initierad.
Höga krav har därför också ställts på
dem som utsetts till distriktsföreståndare.
Det är även allmänt erkänt att de på
ett ytterst förtjänstfullt sätt plikttroget
och uppoffrande har fyllt sin svåra uppgift
att förena lag och evangelium vid
strävandena att förkovra det enskilda
skogsbruket. Att våra enskilda skogar sedan
1923 års lag började tillämpas har
ökat sin avkastning med 30, 40 och i vissa
bygder 50 procent är otvivelaktigt till
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
17
väsentlig del länsskogvaktarkårens förtjänst.
Herr talman! Jag har inte väckt någon
motion i detta ärende och kommer
inte att ställa något yrkande, men jag har
inte kunnat underlåta att starkt understryka
den enligt mitt sätt att se — och
i skogliga kretsar har man för övrigt allmänt
samma uppfattning — rent kränkande
behandling som länsskogvaktarkåren
blivit utsatt för. Går man utanför
skogsbruket och vidgar jämförelsen till
motsvarande personalkategorier inom
övriga sektorer av näringslivet och den
allmänna förvaltningen, får denna bedömning
än mera berättigande. Under
sådana omständigheter förvånar det kanske
inte kammarens ledamöter att jag
ansett mig böra påtala den behandling
länsskogvaktarkåren blivit utsatt för vid
årets avtalsförhandlingar. Enligt min
mening tillkommer det, såsom jag redan
har sagt, inte riksdagen att göra rättelse
härvidlag, men jag vill uppriktigt hoppas
att statsrådet och chefen för civildepartementet
snarast finner möjlighet att
tillmötesgå kårens berättigade och bl. a.
av skogsstyrelsen och samtliga skogsvårdsstyrelser
livligt understödda krav
på en godtagbar och snabb lösning av
kårens lönefråga.
Häri instämde herrar Gunnar Pettersson
(fp) och Ebbe Ohlsson (h).
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) :
Herr talman! Tillsammans med några
kolleger i denna kammare och i andra
kammaren har jag väckt en motion som
tar sikte på att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsamma åtgärder för att revidera
gällande bestämmelser om sjukpensioner
avseende pensionsfall före den 1 april
1958, så att den sjukpension som nu utgår
med högst tre fjärdedelar av hel sjukpension
skall kunna gå upp till belopp
högst motsvarande hel sjukpension.
Utskottet säger som svar på denna motion
att den inte bör prövas i nu förevarande
sammanhang. Jag känner inte till
de skäl som föranlett utskottet att skriva
så, men det förefaller som om närmast
Ang. statstjänstemännens löner
formella skäl står i vägen för en realbehandling
av motionen. Mot den bakgrunden
skall jag inte ställa något yrkande,
ehuru jag tycker att det kunde vara på
tiden att göra verklighet av de förklaringar
som avgavs vid antagandet år
1958 av nu gällande pensionsreglemente.
Då uttalades ju att man avsåg att de äldre
bestämmelserna skulle förändras så
att dessa äldre pensioner kunde komma
upp på samma nivå som enligt nuvarande
pensionsreglemente.
Här rör det sig, herr talman, om en
fråga av utpräglat social karaktär. Jag
betraktar den inte som i första hand en
förhandlingsfråga och ser mig därför
oförhindrad att återkomma till riksdagen
såvida ingenting skulle hända i denna
sak inom en nära framtid.
Fröken ANDERSSON (h):
Herr talman! Jag får säga som ordföranden
i femte avdelningen gjorde vid
statsutskottets plenum: »Jag hoppas att
jag får lov att yttra mig i denna fråga i
kammaren fastän jag inte har någon
blank reservation att hänvisa till.» Det
ligger mycket i ett sådant resonemang —
var och en av oss har väl någon punkt
där vi med litet omtanke kan komma
fram till att vi inte är nöjda med det föreliggande
förhandlingsresultatet; och
varenda en av statsutskottets ledamöter
skulle i så fall kunnat sälla sig till skaran
av dem som avgivit blanka reservationer.
För övrigt vore det ju egendomligt,
herr talman, om alla skulle vara nöjda
med en sådan här uppgörelse. Något sådant
borde väl de facto innebära att den
ena parten hade helt och hållet dikterat
villkoren; och så går det ju egentligen
inte till vid förhandlingar. I detta sammanhang
förefaller det mig betecknande
att ingen har klagat över att staten kommit
i kläm — klagomålen har i stället
gått ut på att den ena eller andra gruppen
eller individen på motsatta sidan
kommit i kläm. Jag måste säga att jag
sällan har beundrat förhandlare i så hög
grad som när vi hade föredragningar i
femte avdelningen beträffande denna
2 Första kammarens protokoll 1962. Ar 25
18
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. statstjänstemannens löner
fråga och fick höra vilka oerhörda besvärligheter
vederbörande haft att ta itu
med; detta gäller både föredraganden
från departementet och avdelningens
egen sekreterare. Mot den bakgrunden
och med hänsynstagande till alla svårigheter
måste jag säga att resultatet förefaller
mig ha blivit mycket gott.
Jag skall inte ta upp någon sakdiskussion
här, ehuru jag känner mig svårt
frestad att gå in på resonemang om
krontillägg och sådant.
I sådana här sammanhang iakttar ju
avdelningen och utskottet alltid mycket
stor försiktighet med uttalanden i den
ena eller andra riktningen. Vi vill inte
— och det vore inte heller riktigt — binda
kommande förhandlingar genom uttalanden
av något slag i lönefrågor. Jag
tycker för min del att organisationerna
är kapabla att själva se till att deras
medlemmar får den rätt de rimligtvis
bör ha. Betecknande är att man ibland
klagar över att organisationerna är så rasande
starka att man inte kan komma till
rätta med dem, medan man ibland tvivlar
på att de kan ta upp sådana här saker,
vilket framgår av de klagomål som
vi nu fått höra. överenskommelsen är,
det vet vi sedan gammalt, ett sammanhängande
helt, och riksdagen har tyvärr,
kan jag gärna tillägga, bara att bifalla
eller avslå förslaget. Bifall till något förslag
om ändring skulle de facto innebära
att hela avtalsproceduren måste göras
om.
Herr Sundin sade någonting som jag
fäste mig vid, nämligen att han inte skulle
ställa något yrkande, därför att han
var rädd att han inte skulle få röstmässigt
sett tillräckligt stor anslutning. Jag
undrar om skälet verkligen ligger där, ty
sanningen är ju den, att om riksdagen
skulle avslå detta förslag, vilket det skulle
innebära om man bröt ut vissa delar,
skulle cirka 300 000 statstjänstemän gå
miste om ett halvårs löneförhöjning, och
det tror jag inte ens herr Sundin skulle
vilja vara med om. Men det ligger i alla
fall mycket i herr Sundins resonemang.
De som har varit med under en följd av
år här vet att jag nästan till leda har klagat
över den otillfredsställande ordning
som nu råder, nämligen att riksdagen
inte de jure men de facto ställs inför fait
accompli.
Herr Sundin var även inne på den tanken,
vilken jag gärna kan understryka,
att det vore önskvärt att riksdagen inkopplades
på ett tidigare stadium t. ex.
genom en lönedelegation eller något sådant.
Men då har vi kanske fullbordat
cirkeln, och då uppstår frågan om inte
riksdagen och vi riksdagsmän är lika
bundna om vi går fram på den vägen.
Det tycker jag nog att man bör tänka igenom
litet mera. För övrigt — och där
hänvisar jag än en gång till den föredragning
vi hade — undrar jag hur de
riksdagsmän skulle se ut som skulle ha
möjlighet att fylla en sådan tidskrävande
och nästan in absurdum pressande
funktion.
Herr talman! Det vore mycket att tilllägga
men jag skall inte gå in på vidare
resonemang nu. Jag ber att helt kort och
gott få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till den diskussion som förts i
denna kammare. Jag skall kanske redan
från begynnelsen göra den bekännelsen
att denna förhandlingsuppgörelse väl är
lika de flesta andra förhandlingsuppgörelser.
Den skapar tillfredsställelse hos
vissa grupper, och den skapar en önskan
om att ha fått bättre resultat hos
andra grupper. Jag har själv under ett
tiotal år suttit på den andra sidan av
förhandlingsbordet, och de erfarenheter
jag då gjorde sade mig att man aldrig
kunde nå ett förhandlingsresultat
som var precis så som någondera parten
önskade. Det måste i regel bli en kompromiss,
där man från båda sidor eftersträvade
att gå med på sådana ting som
skapade förutsättningar för en uppgörelse.
Jag skall inte redovisa hela den förhandling
som vi förde. Jag vill bara
med några ord konstatera att det i år
har varit mera komplicerat än tidigare.
Det har varit mycket brännstoff som
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
19
förts fram till förhandlingsbordet och
som har fått ventileras och prövas. Vi
har ju också den här gången kanske fått
överdrivna beskrivningar av den löneutveckling
som har ägt rum på den
enskilda sektorn. I tidningspressen förekom
vissa sifferuppgifter som kunde
ge anledning förmoda att det fanns ett
mycket stort utrymme i den s. k. löneglidningen
till statstjänstemannens favör.
När siffrorna för tvåårsperioden kom
på bordet visade det sig också att det
var en betydande eftersläpning. I de
kalkyler vi gjorde kom vi fram till att
löneutvecklingen på den enskilda sektorn,
där vi har fullvuxna industriarbetare
som riktpunkt för den statliga lönesättningen,
visade en differens på 5,8
procent. Vid en bedömning av den statliga
löneuppgörelsen får man ju ändå
komma ihåg att i den ingår alla personalkategorier
som finns på den statliga
sektorn, det vill med andra ord
säga samtliga som finns på den enskilda
sektorn plus de kategorier därutöver
som är erforderliga för att statsverksamheten
skall kunna upprätthållas. Det föres
samtidigt förhandlingar för dessa
olika kategorier.
Jag avslöjar väl igen hemlighet, om
jag på samma gång säger att de fyra huvudorganisationerna
var och en på sitt
område eftersträvar att få ut bästa möjliga
resultat för just sin grupp, och därför
måste det i allt förhandlande inte
bara bli en avvägning mellan olika tjänstemannakategorier,
utan man måste också
försöka att få en avvägning mellan
de fyra huvudorganisationerna som gör
det möjligt för dem att tillstyrka en förhandlingsuppgörelse.
Den problematik som vi haft att brottas
med i den här förhandlingsuppgörelsen
kan hänföras till två huvudriktningar.
Det har ju visat sig, vilket också
framkommit tidigare i pressen och
jämväl i andra sammanhang, att den
statliga lönesättningen för mera kvalificerad
personal relativt sett varit ganska
låg. Det är helt naturligt att man, som
här har gjorts i debatten, kan räkna i
kronor och ören hur mycket generaldirektören
eller civilingenjören den el
-
Ang. statstjänstemannens löner
ler den får i förhållande till någon annan,
lägre tjänsteman, men den sortens
lönejämförelser kan man inte göra om
man vill bygga sin argumentering på
rent sakligt underlag.
Vill man ha ett sakligt underlag för
bedömningen, bör man undersöka vilken
lönesättning som förekommer för
dessa kategorier på den enskilda sektorn
och hur den statliga lönesättningen ser
ut i förhållande därtill. Om man gör en
sådan värdering, kan man konstatera att
staten i förhållande till såväl det enskilda
näringslivet som Stadsförbundet
har släpat efter rätt väsentligt, och därest
man åt statsverksamheten ville bevara
kvalificerad personal var det nödvändigt
att vidtaga extra åtgärder för
att något så när skapa paritet. Jag vill
därmed inte säga att vi har nått fullständig
paritet med det enskilda näringslivets
lönesättning, men statstjänsten
innehåller ju en del andra favörer
som också kan vara lockande för den
som söker sig till densamma.
Ja, detta iir bakgrunden till de speciella
åtgärder som vi varit nödsakade
att vidta i den här förhandlingsuppgörelsen.
Det är helt naturligt att man även
med den gamla lönesättningen kunde ha
fått tjänsterna besatta, men det hade inneburit
att staten hade fått vänta med
rekryteringen till dess att alla övriga
hade tillgodosett sina behov. Vad som
sedan blev över skulle bli den marknad
där staten skulle få rekrytera sin
personal. Jag tror inte att detta ur ekonomisk
synpunkt skulle kunna anses vara
en försvarbar lönepolitik, ty den
personalen skulle sannolikt bli dyrare
än den man kan förvärva genom den
lönesättning som vi har träffat uppgörelse
med personalorganisationerna om.
Det andra problemet som vi hade att
brottas med var ju att försöka göra en
översättning av det avtal som Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen
träffade för sitt avtalsområde. Det avtalet
hade en för det området speciell
konstruktion, där man särskilt beaktade
låglönegruppernas läge. I debatten har
det sagts att den s. k. kronlinjen, d. v. s.
att man skulle ha samma antal kronor
20
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. statstjänstemannens löner
i varje lönegrad under en viss lönegrad,
skulle vara den mest rättvisande. Om
man ser på hur den konstruktionen
verkar i praktiken kan man konstatera
att med den systematik som vi har använt
på den statliga sektorn har vi
tillfört låglönegrupperna en större inkomstförbättring
än den de skulle ha
fått med den av LO och SAF tillämpade
golvkonstruktionen.
Vi använde oss i stället av tjänsteförteckningar.
Vi lyfte exempelvis ekonomibiträdena
från tredje till femte lönegraden,
och om man sammanlägger dels
den procentuella höjningen genom lönegradsuppflyttningen
och dels det generella
tillägget, betyder det att denna
kategori fått en inkomstförbättring på
inte mindre än 17 procent.
Vi har godtagit ett annat system när
det gäller dem som var placerade i
sjunde lönegraden, vilket innebär att de
efter innehav av tjänst i sjunde lönegraden
under tre år automatiskt skall
få tjänst i åttonde lönegraden. Som en
konsekvens av denna konstruktion har
vi också biträtt yrkanden om att ett betydande
antal tjänster i åttonde lönegraden
skall flyttas till nionde. Jag skall
inte här gå igenom alla de olika kedjereaktioner
som förekommit inom de olika
grupperna, utan jag vill bara med
dessa exempel visa hur vi på den statliga
sektorn har angripit detta problem.
Jag tror uppriktigt sagt, herr talman,
att om man ser den här uppgörelsen på
litet längre sikt, så finner man att den
blir förmånligare för de i statlig tjänst
anställda än den blivit om man hade
använt den s. k. kronlinjen. Kronlinjen
innebär ju i sak att man minskar avståndet
mellan de olika löneklasserna.
Om vi använder kronlinjen tre, fyra
gånger, kommer vi tillbaka till det tillstånd
vi hade innan vi gjorde den nya
löneplansrevisionen. Vid denna konstruerade
vi ju den systematiska löneplanen
med 5,3 procents avstånd mellan löneklasserna.
Om vi nu bryter den planen
genom att gå på kronlinjen, betyder det
att vi undan för undan minskar avståndet
mellan löneklasserna, och det ger på
längre sikt det resultatet att de stats
-
anställda får betala stundens favör av
kronlinjen, även om den skulle ha givit
mer än tjänsteförteckningarna, vilket
den mellan LO och SAF träffade
uppgörelsen om golvkonstruktionen icke
har gjort.
När man ser på avtalsuppgörelsen i
stort kan man väl konstatera att den
visserligen blev dyr men att den ändock,
som personalorganisationernas tidningar
har sagt, är »någorlunda hyfsad». Den
har ju också fått ett relativt hyggligt
mottagande i tidningspressen i övrigt.
Jag har läst 30—40 tidningsuttalanden
omedelbart efter uppgörelsen, och de
har i regel varit ganska positiva. I den
presskör som förekommit har det väl
egentligen bara varit två tidningar, som
anmält opposition mot uppgörelsen, och
det är Expressen och Vimmerby Tidning.
övrig press har ganska enstämmigt
ansett att uppgörelsen i och för sig
är fullt godtagbar.
Det mottagande uppgörelsen fått av
dem som representerar opinionen utåt
är alltså välvilligt, och jag förutsätter
att om uppgörelsen får verka en tid,
kanske man upptäcker att den innehåller
åtskilliga favörer till gagn för dem
som är anställda i statlig tjänst.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Jag hoppas att statsrådet,
även om han nu är den som för
förhandlingarna för ena sidan, ändå
inte har någonting emot att vi här i
riksdagen följer dessa frågor. Ty det
är ju ändå formellt på det sättet, att
allra sist är det riksdagen som skall besluta
om de förhandlingsresultat som
är presenterade.
Jag sade inledningsvis, att det var
med tillfredsställelse jag noterade att
problemet om de lågavlönade hade fått
en betydligt bättre behandling av civilministern
i år än under föregående år.
Då är det väl bara att hoppas att vi här
i riksdagen även skall få följa dessa frågor
och göra de påpekanden, som vi
anser vara berättigade. Sedan hoppas
jag att den utveckling, som nu visat sig
vara möjlig vid årets förhandlingar,
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
21
skall fortsättas och att man skall gå en
bit längre på den vägen.
Till fröken Andersson vill jag, herr
talman, bara säga att jag med mitt inlägg
inte på något sätt velat riva upp
något förhandlingsresultat, någonting
som vid en hårdragen tolkning enligt
fröken Anderssons anförande skulle innebära
att löntagarna i statens tjänst
inte skulle kunna få sin berättigade andel.
Den motion jag talade för krävde
i sin kläm ingenting annat än utredning
om de lågavlönades problem i statstjänsten.
Jag vet inte, herr talman, om jag skall
dra den slutsatsen, att fröken Ebon Andersson
var ledsen att jag inte yrkade
bifall till motionen. Även om jag gör
den tolkningen, vågar jag ändå inte
drista mig till att göra ett sådant yrkande
vid detta tillfälle.
Herr statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! Jag vill bara försäkra
herr Sundin, att jag personligen inte
har någonting emot att han intresserar
sig för och följer statstjänstemännens
lönefrågor. Det är egentligen hans skyldighet
som riksdagsman att göra det.
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Det allra sista uppskattar
jag alldeles särskilt, ty det sades
ifrån med skärpa förra året här i riksdagen,
att vi i riksdagen inte skall lägga
oss i det som har att göra med förhandlingar
och avtal. Nu har jag fått
bekräftat, att jag även i fortsättningen
vågar följa avtalsverksamheten och intressera
mig för den.
Herr statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! Något slikt yttrande har
jag aldrig gjort. Däremot är det givetvis
så, att om man är missnöjd med en uppgörelse
kan man inte fälla den på endast
en detalj, utan man måste bedöma
den som en helhet.
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte påstått att
det var statsrådet som fällde det yttrandet,
men yttrandet har fällts.
Ang. statstjänstemännens löner
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Jag har lyssnat på statsrådets
inlägg i denna debatt. Det är givet
att man i en stor löneuppgörelse
måste se frågorna så som här klarlagts.
Det var inte för att säga detta som jag
begärde ordet, utan det var med anledning
av herr Wikners yttrande. Om
jag fattade honom rätt, tyckte han inte
att det är riktigt att man diskuterar
dessa lönefrågor i riksdagen. Men när
det nu till syvende och sidst är riksdagen
som beslutar, synes det väl märkvärdigt,
om man inte när man träffar
på vissa stötestenar i ett förslag skall få
framföra de synpunkter man har i ett
sådant sammanhang. Man måste ha rätt
att framhålla den stora orättvisa som
är begången mot länsskogvaktarna, men
tolkar jag herr Wikner rätt, vill han
inte ha någon hjälp i detta fall, vilket
förefaller mig synnerligen märkligt.
Jag hoppas dock att motionen till ett
kommande år skall ha fyllt sin uppgift
genom den debatt som nu har förts.
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
diskussion med herr Jonasson. Jag
vill i stället i likhet med honom konstatera,
att jag hoppas att frågan om länsskogvaktarnas
och även de övriga låglönegruppernas
eftersläpning i lönehänseende
har förts ett gott stycket framåt i
och med debatten i denna kammare.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
konune att framställas först
särskilt beträffande punkten D av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt därefter särskilt angående
utskottets hemställan i övrigt.
Därefter gjordes enligt de rörande
punkten D framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 739 och II: 895; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
22
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning pa öppna havet m. m.
Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i övrigt i detta
utlåtande.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 153, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa tjänster vid kommunikationsverken,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:
nr
30, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken;
nr 31, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för vissa riksdagens verk,
m. m.; samt
nr 32, angående regleringen för budgetåret
1962/63 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.,
varvid utlåtandet nr 32 företogs punktvis
till avgörande.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.
Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med förbud i vissa fall mot
rundradiosändning på öppna havet
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 27 april 1962 dagtecknad
proposition, nr 171, vilken behandlats
av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande vid propositionen fogat
förslag till
Lag
med förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.
I anledning av internationella telekonventionen,
vilken biträtts av Sverige,
Danmark, Finland och Norge, samt till
konventionen fogade radioreglementen
förordnas härigenom som följer.
1 §•
Den som på öppna havet eller i luftrummet
däröver använder radioanläggning
för rundradiosändning straffas med
dagsböter eller fängelse, därest sändningen
orsakar eller, med hänsyn till
frekvens, sändareffekt, plats för anläggningen
eller andra omständigheter, kan
medföra att radiomottagning i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge hindras
eller störes.
Begår någon brott som här avses annorstädes
än å svenskt fartyg eller luftfartyg,
dömes vid svensk domstol enligt
vad i första stycket stadgas, om han
är svensk eller, då han är utlänning,
om han finnes här; dock må åtal mot
svensk, då brottet är riktat enbart mot
Danmark, Finland eller Norge, och åtal
mot utlänning ej ske, med mindre förordnande
därom meddelas av Konungen
eller den Konungen bemyndigat därtill.
2 §.
För medverkan till brott som sägs i
1 § straffas den som
1) genom tekniskt eller ekonomiskt
bistånd, tillhandahållande av förnödenheter
eller annorledes bidrager till upprättande,
vidmakthållande eller teknisk
drift av radioanläggningen,
2) utför transport till fartyg eller till
annan anordning, där anläggningen finnes,
3) deltager i sändningen, där den
äger rum,
4) lämnar eller förmedlar uppdrag
för sändningen,
5) driver rörelse med ändamål att
annorledes främja sändningen.
Den som icke insåg men hade skälig
anledning antaga, att brott som sägs i
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
23
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning pa öppna havet m. m.
1 § förelåg, dömes såsom för medhjälp
till brottet.
Förövas brott, som avses i första eller
andra stycket, utom riket annorstädes
än å svenskt fartyg eller luftfartyg,
skall vad i 1 § andra stycket sägs äga
tillämpning.
3 g.
Den som här i riket upprättar eller
innehar radioanläggning avsedd att användas
för rundradiosändning på öppna
havet eller i luftrummet däröver, utför
transport till fartyg eller till annan
anordning, där anläggningen finnes, eller
yrkesmässigt förmedlar uppdrag för
sändningen eller ock driver rörelse med
ändamål att annorledes främja sändningen,
straffas, där ej 2 § är tillämplig,
med dagsböter eller fängelse. Detsamma
skall gälla, om svensk utom riket
begår sådan gärning eller, inom eller
utom riket, i betydande omfattning lämnar
uppdrag för sändningen.
Åtal för brott som nu sagts må ej
väckas utan att förordnande därom meddelas
av Konungen eller den Konungen
bemyndigat därtill.
4 I.
Till straff enligt denna lag dömes ej,
om gärningen är belagd med straff i
annan lag eller författning.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen
förordnar.
I propositionen hade erinrats om att
enligt ett till internationella telekonventionen
hörande radioreglemente förbud
gällde mot rundradiosändning på öppna
havet och i luftrummet däröver. Sedan
fyra radiosändare förlagts utanför
de nordiska ländernas kuster och i strid
med nämnda förbud anordnat rundradiosändningar,
hade regeringarna i de
nordiska länderna efter rekommendation
av Nordiska rådet beslutat företaga
gemensamma åtgärder i syfte att stoppa
dessa sändares verksamhet och hindra
förverkligandet av förefintliga planer
att upprätta nya sändare.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fjorton i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen
de
likalydande motionerna I: 723, av
herr Hagberg in. fl., samt 11:876, av
herr Heckscher m. fl.,
de likalydande motionerna I: 731, av
herr Bengtson m. fl., samt II: 886, av
herr Hedlund m. fl.,
de likalydande motionerna I: 732, av
herr Larsson, Thorsten, och herr Svanström,
samt II: 890, av herr Wahrendorff
m. fl.,
de likalydande motionerna I: 733, av
herr Lundström m. fl., samt 11:889, av
herr Ohlin m. fl.,
de likalydande motionerna I: 734, av
fru Segerstedt Wiberg och herr Nordenson,
samt II: 888, av herr Munktell och
fru Gärde Widemar, ävensom
motionen II: 874, av herr Björkman
m. fl.,
motionen II: 875, av herrar Fröding
och Källenius,
motionen 11:885, av herrar Dahlgren
och Börjesson i Falköping, samt
motionen 11:887 av herr Helén.
I motionerna I: 723 och II: 876 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 med
förslag till lag med förbud i vissa fall
mot rundradiosändning på öppna havet
m. m.
I motionerna I: 731 och II: 886 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 171 måtte besluta,
att transporter till fartyg eller
annan anordning, varifrån konventionsstridig
radiosändning upprätthölles,
skulle vara förbjudna, därest de vore
att betrakta som yrkesmässiga, samt
att 3 § i den föreslagna lagen med förbud
i vissa fall mot radiosändning på
öppna havet m. m. skulle erhålla den lydelse
som lagrådet förordat.
I motionerna I: 732 och II: 890 hade
yrkats,
24 Nr 25 Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
1) att riksdagen skulle avslå propositionen
nr 171 och därvid hemställa
hos Kungl. Maj :t om att nytt förslag
till lag med förbud mot rundradiosändning
på öppna havet och i luftrummet
däröver måtte framläggas i anslutning
till det resultat, till vilket Europarådets
juridiska kommitté angående
radio och television komme vid sin behandling
av frågan;
2) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle anhålla om att Kungl. Maj:t vid
överläggningar med regeringarna i Danmark,
Finland och Norge måtte söka
träffa överenskommelse om erforderliga
åtgärder i syfte att få till stånd sådant
uppskov med behandlingen av frågan,
som i motionerna förordats, även i de
nämnda länderna.
I motionerna 1:733 och 11:889 hade
föreslagits, att riksdagen skulle avslå
propositionen nr 171 samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande ökad frihet och ökade
konkurrensmöjligheter i etern.
Motionerna I: 734 och II: 888 utmynnade
i en hemställan, att riksdagen
måtte avslå propositionen nr 171.
I motionen II: 874 hade anhållits,
a) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 171 med förslag
till lag om förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.;
b) därest detta yrkande icke skulle
vinna riksdagens bifall, att lagens promulgationsbestämmelse
måtte utformas
sålunda: »Denna lag träder i kraft den
dag Konungen förordnar, dock tidigast
den 1 januari 1963.»
I motionen 11:875 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta att uppskjuta
behandlingen av förevarande proposition
till höstriksdagen, samt att detta
uppskovsyrkande av vederbörande utskott
skulle göras till föremål för ett
särskilt utlåtande för att möjliggöra dess
behandling i kamrarna före en debatt
av själva sakfrågan.
I motionen 11:885 hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta om uppskov
med behandlingen av propositionen nr
171 till höstriksdagen i avvaktan på resultatet
av förhandlingar i frågan inom
Europarådets juridiska kommitté angående
radio och television.
I motionen II: 887 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin uppfattning måtte giva till
känna, att rätten borde inskrivas för varje
svensk medborgare att oförkränkt lyssna
till radioutsändning och följa TVsändning
och att förslag härom måtte
framläggas för riksdagen oberoende av
den pågående allmänna översynen av
grundlagarna;
att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj :ts förslag till lag mot förbud
i vissa fall mot rundradioutsändning
på öppna havet m. m. för sin del måtte
inskränka lagen till att avse den som
ägde, dreve eller bidroge till upprättande
eller vidmakthållande av i proposition
171 åsyftade radioanläggningar
samt den som här i riket dreve rörelse
med ändamål att främja sändning från
sådan radioanläggning.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
A. att riksdagen måtte avslå de yrkanden
om uppskov, som framställts i
1. motionen II: 875 och
2. motionen II: 885;
B. att riksdagen måtte avslå de yrkanden
om avslag å propositionen, som
framställts i
1. motionerna I: 723 och II: 876,
2. motionerna I: 732 och II: 890,
3. motionerna I: 733 och II: 889,
4. motionerna I: 734 och II: 888 samt
5. motionen II: 874;
C. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen
1. yrkandet i motionerna I: 731 och
II: 886,
2. det andra yrkandet i motionen II:
887 samt
3. det andra yrkandet i motionen II:
874
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
25
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet m. m.;
D. att föjande motioner, nämligen
1. motionerna I: 733 och II: 889 samt
2. motionen II: 887,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagen åtgärd.
Reservationer hade avgivits
Vid B och D i utskottets hemställan
av herrar Alexanderson, Hilding och
Gösta Jacobsson, fru Gärde Widcmar,
herr Gustafsson i Borås samt fru Kristensson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen
1. med bifall till de likalydande motionerna
1:723 och 11:876, 1:733 och II:
889 samt 1:734 och 11:888 måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 171, samt
2. med bifall till de likalydande motionerna
I: 733 och II: 889 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande ökade konkurrensmöjligheter i
etern;
Vid C i utskottets hemställan
av herrar Ferdinand Nilsson och
Svensson i Vä, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande 3 § bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 731 och II:
886 måtte för sin del besluta, att 3 § i
lagen med förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.
skulle erhålla följande lydelse:
3 §.
Den som här i riket upprättar eller innehar
radioanläggning avsedd att användas
för rundradiosändning på öppna havet
eller i luftrummet däröver, yrkesmässigt
utför transport till fartyg eller
annan anordning, där anläggningen finnes,
eller yrkesmässigt förmedlar uppdrag
för sändningen eller ock driver rörelse
med ändamål att annorledes främja
sändningen, straffas, där ej 2 § är tilllämplig,
med dagsböter eller fängelse.
Detsamma skall gälla, om svensk utom riket
begår sådan gärning eller, inom eller
utom riket, i betydande omfattning lämnar
uppdrag för sändningen.
Åtal för brott----(lika med utskottet)
—--Konungen bemyndigat
därtill;
Vid D i utskottets hemställan
av herrar Ferdinand Nilsson och
Svensson i Vä, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 731 och II: 886, de likalydande
motionerna I: 733 och II: 889 ävensom
motionerna II: 885 och II: 887 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.
I reservationen vid D i utskottets hemställan
hade bland annat anförts, att det
framstode såsom angeläget, att vissa av
reservanterna berörda spörsmål angående
den svenska radioverksamhetens utformning
och rätten att följa Ijudradiooch
TV-sändningar bringades under
Kungl. Maj:ts prövning.
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med behandlingen av
detta ärende besvara herr Jonassons interpellation
angående utformningen av
den s. k. melodiradions framtida verksamhet,
erhöll ordet och yttrade:
Herr talman! Herr Jonasson har i en
interpellation tagit upp spörsmålet om
den s. k. melodiradions utformning i
kvantitativt och kvalitativt avseende
samt i anslutning därtill frågat mig om
jag är beredd att inför kammaren redovisa
min syn på melodiradions framtida
ställning inom Sveriges Radios programverksamhet.
Melodiradion, som startade för ett år
sedan, sänder f. n. i huvudsak lättare underhållningsprogram
från kl. 6 på morgonen
till kl. 12 eller 1 på natten, med
26
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
undantag av tre eller fyra timmar på
kvällen.
Som bekant har telestyrelsen och Sveriges
Radio i dagarna gjort framställningar
om en väsentlig utökning av melodiradions
sändningstid. Sålunda har
Sveriges Radio föreslagit, att melodiradion
skall sända även den tid under
natten, då Sveriges Radio f. n. inte
ger något program. Radioföretaget anser
sig nämligen ha konstaterat ett starkt intresse
för sådana sändningar från olika
minoritetsgrupper, t. ex. personer med
skiftarbete under sena nattskift eller tidiga
morgonskift och folk med rent nattarbete.
Vidare har telestyrelsen av tekniska
skäl föreslagit försökssändningar på den
programkanal, som fördelades på den
senaste våglängdskonferensen. Sverige
erhöll då rätt till ytterligare en sändningskanal
på 50 FM-stationer. Telestyrelsens
förslag innebär att försökssändningar
skall påbörjas på vissa radiostationer.
I anledning av telestyrelsens förslag
och under framhållande av vissa
programpolitiska synpunkter har Sveriges
Radio förordat, att sändningarna skall
ske från radiostationerna i Nacka, Göteborg,
Hörby, Sundsvall och Luleå samt
vidare att sändningarna får formen av
en utökning av melodiradion under den
tid av kvällen, då melodiradion f. n. ej
sänder. De nämnda stationerna skulle
alltså under denna tid försöksvis sända
tre program.
Kostnaderna för dessa utökade nattoch
kvällssändningar har beräknats till
2 miljoner kronor för Sveriges Radio och
700 000 kronor för televerket.
Jag har för avsikt att föreslå regeringen
att bifalla dessa framställningar från
telestyrelsen och Sveriges Radio.
I övrigt vill jag i anledning av herr
Jonassons interpellation framhålla, dels
att frågan om melodiradions kvalitativa
innehåll är en programfråga av den art,
som enligt gällande avtal mellan staten
och Sveriges Radio ankommer på radioföretaget
och i sista hand radionämnden
att bedöma, dels att frågan om melodiradions
omfattning och utformning på litet
längre sikt — efter utgången av nu
-
varande avtalsperiod — hör till de problem
som 1960 års radioutredning har
under övervägande.
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på denna interpellation.
Jag vill i ännu högre grad tacka
för det innehåll detta svar har.
Radion och radioprogrammen har ju
starkt kommit i brännpunkten i samband
med diskussionerna kring Radio
Nord. Vår anslutning till den internationella
telekonventionen och det därtill fogade
radioreglementet måste enligt min
mening innebära skyldighet för vårt land
att verka för upprätthållande av den internationella
ordningen på detta område.
På olika sätt har föreskrivits, att
medlemsländerna bör vidtaga alla åtgärder
som är möjliga för att förebygga sådana
menliga störningar, som de s. k. piratsändarna
kan vålla.
Sedan också Nordiska rådet vid sin
session i Helsingfors i mars i år rekommenderat
de nordiska länderna att vidtaga
åtgärder, har även vårt lands regering
framlagt förslag i ämnet.
Jag vill till en början understryka, att
jag inte har några större invändningar
mot förslaget.
En fråga, som starkt aktualiserats i
detta sammanhang, är programmet i vår
enda, legala radio. Man kan förstå att
alla de människor, som vant sig vid att
lyssna på piratradion, har reagerat kraftigt
mot att förbud utfärdas mot densamma.
Det kan vara skiftesarbetare, nattvakter,
långtradar- och taxichaufförer,
kontorsarbetare och husmödrar men
även ungdomar, som i nattens timmar
önskar och kanske även är i behov av ett
visst sällskap. Detta har de funnit i Radio
Nord.
Varför just där? Jo, därför att det ej
funnits något motsvarande program i
svensk radio, och därmed har det inte
heller funnits några valmöjligheter. Också
under annan tid än nattetid har det
förelegat bristande möjlighet att välja
program. Även om det ej är regeringen
utan radionämnden, som har att svara
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
27
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
för programmens utformning, måste jag
ändå påpeka, att det inte är alla människor
som bara tycker om klassisk musik.
De vill i stället höra populärmusik. Människor
har ju olika smakriktningar.
Med tanke på de förhållandevis små
medel, som ställes till radions förfogande,
måste man dock ge radion en eloge
för vad den uträttat. Melodiradion har
hittills inte betytt så litet. På detta liksom
på så många andra områden står likväl
utvecklingen inte stilla. Större krav
ställes från lyssnarnas sida, och då måste
man enligt min mening ge radion ökade
resurser, om den skall kunna uppfylla
de ökade förväntningar och krav som
ställes, i synnerhet om piratradion förbjudes.
Även om jag personligen inte tycker så
mycket om skvalmusik, vill jag dock
framhålla, att man måste förstå andra
människors önskemål — de som inte vill
lyssna kan ju stänga av sina apparater.
En utbyggnad av melodiradion och
kanske ytterligare en programkanal behövs.
Detta innebär inte att enbart musiken
skulle ges utökat utrymme. Föreningar
av olika slag — ideella, religiösa,
politiska och idrottsorganisationer ■—
bör beredas ökat utrymme. Även politiska
frågor bör få större utrymme i radion.
Kanske man i detta sammanhang
får framställa en begäran om att riksdagens
första kammare därvid i något
högre grad uppmärksammas. Även lokala
frågor av skilda slag bör bättre beaktas
vid programutformningen.
Det är ytterligare en synpunkt, som
jag gärna skulle vilja framhålla i detta
sammanhang. En utbyggnad av vår legala
radio borde kunna betjäna hela vårt
land med bättre program med flera valmöjligheter.
Piratradion kan endast avlyssnas
i vissa delar av vårt land. Alla
betalar ju sin radiolicens och bör därför
ha samma programmöjligheter var de än
bor.
Låt mig i detta sammanhang påpeka,
att det nog är många människor som har
förväxlat piratradion med melodiradion
i diskussionerna. Man tror sig ha lyssnat
på Radio Nord, men i själva verket har
man lyssnat på melodiradion!
En utbyggnad av vår legala radio på
sätt som här har föreslagits tillfredsställer
enligt min mening olika önskemål.
Det har ju hänt en hel del sedan jag
framställde min interpellation. Det har
gjorts en del framställningar, och frågan
har aktualiserats på olika sätt. Det är
värdefullt att man på denna punkt har
fått en redogörelse för föreliggande frågor.
Jag tror också att de, som nu varit
rädda för en försämring av programmöjligheterna
om piratradions verksamhet
skulle upphöra, får sina önskemål beaktade.
Sammanfattningsvis vill jag uttala, att
jag i stort sett inte har någonting att erinra
mot lagförslaget om förbud mot piratradion.
Jag har med min interpellation
velat fästa uppmärksamheten på behovet
av en upprustning av vår legala
svenska radio. Efter det positiva svar
som jag har fått på interpellationen hoppas
jag också att en sådan upprustning
skall komma till stånd. Det är nog en
glad nyhet för många.
Jag ber ännu en gång få tacka för
svaret.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):
Herr talman! För att inga missförstånd
skall behöva uppstå rörande de
åsikter, som utskottets reservanter hyser,
vill jag redan från början tala om
att vi är fullt på det klara med att en
internationell ordning på telekommunikationernas
område är en nödvändighet
— detta icke minst med tanke på
att antalet disponibla frekvensband eller
antalet våglängder, på vilka radiosändningar
utan störningar kan ske, är
begränsat. Att vårt medlemsskap i internationella
teleunionen kan innebära
vissa skyldigheter för oss, förnekar reservanterna
inte heller. Vi är också på
det klara med att nationella ingripanden
till förhindrande av menliga störningar
kan vara erforderliga i en eller
annan form, när sådana menliga störningar
förekommer. För egen del menar
jag också att i en kritisk utrikespolitisk
situation tillvaron av en fri sändare
utanför vårt territorium kan er
-
28
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
bjuda betänkligheter med tanke på det
psykologiska försvaret.
Hur kommer det sig då att reservanterna
går emot den svenska lagstiftning,
som föreslås i propositionen efter föregående
samråd med de övriga nordiska
ländernas regeringar? Innan jag närmare
går in på denna fråga, vill jag peka
på en del svagheter i det motivkomplex,
som i propositionen åberopas
till förmån för den föreslagna lagstiftningen.
För det första uttalas i propositionen
på olika ställen — på två eller tre
ställen — att vår anslutning till 1959
års Genévekonvention och radioreglemente
skulle innebära en förpliktelse —
jag fattar det som en juridisk förpliktelse
— för vårt land att ingripa mot de
konventionsstridiga radiosändningar,
som förekommer från fartyg under
främmande flagg på öppet internationellt
vatten omedelbart utanför vårt
territorialvatten. Inför utskottet har det
emellertid med största tydlighet klarlagts,
att någon sådan förpliktelse icke
föreligger för vårt lands vidkommande.
Enligt folkrätten sträcker sig vår förpliktelse
icke längre än till fartyg, inregistrerat
här i landet, d. v. s. till
svenskt fartyg. Vi har däremot inte någon
motsvarande förpliktelse i fråga
om fartyg under utländsk flagg. Den generella
skyldigheten att ingripa mot
radiosändarna utanför vårt lands sjöterritorium
åvilar enligt konventionen
de länder, i vilka sändarfartygen är registrerade
och vilkas flagg de för. Det
är att observera att de fartyg utanför
våra kuster, om vilka nu är fråga, icke
för den hemska piratflaggan —• Jolly
Roger med dödskallen och de korslagda
benknotorna — utan Panamas resp.
Honduras’ flaggor -— stater med vilka
vi upprätthåller vänskapliga förbindelser,
såvitt jag vet.
Utskottsmajoriteten har till skillnad
från departementschefen ej heller vågat
påstå, att någon konventionsförpliktelse
nödvändiggör den föreslagna lagstiftningen,
utan talar i stället om att
den föreslagna lagstiftningen är av stor
praktisk betydelse för konventionernas
efterlevnad och att intet hinder ur
folkrättslig synpunkt föreligger för Sverige
att genom lagstiftning förbjuda
handlingar av den art, som anges i
förslaget. Utskottsmajoriteten uttrycker
sig således med stor försiktighet på denna
punkt och reducerar med andra ord
frågan om lagstiftningen närmast till
en lämplighetsfråga. Jag vill än en gång
slå fast att någon formlig förpliktelse
att lagstifta inte föreligger för vårt land.
Att hinder icke föreligger att införa en
sådan lagstiftning, är en sak för sig.
Det har sagts att regeringen skulle
känna det som en moralisk förpliktelse
att följa upp konventionen på det sätt
som skett. Mot detta är i och för sig
ingenting annat att erinra än att denna
moraliska förpliktelse under inga förhållanden
kan sträcka sig längre än
till vad andra länder gör på detta område,
trots att det finns 500 fria sändare
i samma situation runt om i världen.
Reservanterna vill vara med om att
sörja för upprätthållande av en internationell
rättsordning, men vi anser att
det bör ske i det internationella samarbetets
tecken även i fråga om formerna
för de enskilda ländernas lagstiftning.
Det andra huvudmotivet för förslaget
utgör enligt propositionen nödvändigheten
att ingripa mot menliga störningar
från de s. k. piratsändarna. Departementschefen
medger visserligen att
»störningar av mera allvarlig beskaffenhet
från nu verksamma illegala sändare
hittills icke försports» — hur kan
de för resten betecknas som illegala utan
att ännu vara i lag förbjudna? — men
tillägger att detta icke utesluter, att
»dylika sändares verksamhet framdeles
kan orsaka störningar exempelvis i
luftradions och sjöradions trafik».
Departementschefen spinner över huvud
taget mycket på temat om de menliga
störningarna.
Utskottsmajoriteten däremot har
märkligt nog inte med ett enda ord berört
denna huvudfråga om de menliga
störningarna. Jag förstår fuller väl majoritetens
tystlåtenhet på denna punkt.
Den tekniska expertis, som hördes in
-
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
29
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
för utskottet med generaldirektör Sterky
i spetsen, förklarade nämligen att den
störande effekten av de nuvarande båda
sändarna praktiskt taget är betydelselös.
Den omständigheten att Radio Nord
använder en våglängd, som tilldelas
Radio Lyon spelar ingen roll i detta
hänseende -— det är kanske inte heller
så många som brukar lyssna på Radio
Lyon.
Enligt reservanternas mening är de
motiv som anförts för den förelagna
lagstiftningen icke sådana, att de kan
föranleda omedelbara lagstiftningsåtgärder
som saknar motsvarighet utanför
Norden. De motiverar på intet sätt
att de nordiska länderna såsom de första
går i spetsen och — för att använda
utskottsmajoritetens uttryck — »introducerar
en nyhet».
Det finns knappast något skäl för en
sådan stolt pionjärgärning från de nordiska
ländernas sida.
Reservanterna håller för sin del i likhet
med lagrådet före att frågan om
formerna för ingripandena mot de konventionsstridiga
sändarna bör lösas i ett
större internationellt sammanhang på
samma sätt som man hittills reglerat en
hel del praktiska problem. Förslagsvis
bör frågan upptagas till behandling
inom Europarådets juridiska kommitté
för radio och television, i den mån man
icke kan vänta till nästa sammanträde
1965 med Internationella teleunionen,
som torde vara rätt forum för dylika
frågor.
Ett ytterligare skäl för att vårt land
ställer sig avvaktande till vad som kan
hända på det internationella planet är
att trots allt olika meningar föreligger
i olika länder om enskilda staters folkrättsliga
befogenheter att ingripa med
straffsanktioner mot utlänningars förehavanden
på internationellt vatten. Särskilt
de anglosachsiska staterna ställer
sig ganska avvisande härtill. Enighet föreligger
i varje fall inte. Huvudprincipen
är i vilket fall som helst att på det
öppna havet ingen annan än flaggstaten
har jurisdiktion över fartyget.
För ett litet land som Sverige torde
viss försiktighet böra iakttagas när det
gäller att hävda anspråk på en utvidgad
jurisdiktion utanför landets
gränser och det egna territorialvattnet.
Vad vi gör i dag kan eljest bli en bumerang
som en annan gång träffar oss
själva.
Vi riskerar även att kollidera med en
annan folkrättslig princip, nämligen
med principen om informationens frihet,
om eterns frihet. Jag hyser i denna
del ingen överdriven frihetslidelse, men
vi skall inte alldeles bortse ifrån denna
princip. Släpper man denna princip
och motiven med vår internationella
förpliktelse att lagstifta och störningsrekvisitet
frågar man sig onekligen vilka
företeelser man egentligen vill lagstifta
emot. Är det den blotta existensen
av de förefintliga privatsändarna eller
möjligen något annat? Är det inte i själva
verket mot sändningarnas innehåll
man vill ingripa, skvalmusiken och reklamen?
Så fattar man det mångenstädes
ute i landet.
Här måste jag inflicka att de mörksens
gärningar som dessa fartyg vid
våra kuster kan göra sig skyldiga till
dock icke är att hänföra till en alltför
samhällsfarlig kategori — om man inte
till samhällsfarliga gärningar hänför
skvalmusik och reklam, mot vilka ingen
erinran i och för sig riktats. De kan i
varje fall inte jämställas med de företeelser,
mot vilka man enligt folkrätten
utan vidare kan ingripa, nämligen sjöröveri
och slavhandel.
Jag tror visserligen inte att sändarna
utför någon större kulturgärning
utan menar att deras verksamhet håller
sig på den lättare underhållningens område.
Någon egentlig anmärkning kan
knappast riktas däremot.
Jag upprepar att det sannolikt inte
är sådan brådska, att vi inte kan avvakta
förhandlingar på det internationella
planet.
Jag skall inte gå närmare in på lagtexten
i de enskilda paragraferna utan
skall utöver de principiella erinringar
som jag redan framfört inskränka mig
till några påpekanden.
I 1 § har man kriminaliserat icke
blott faktiska störningar utan även så
-
30
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
dana som kan uppstå. Paragrafen har
därigenom blivit en kautschukparagraf,
om den icke är att betrakta som en beredskapsparagraf
mot företeelser som
kan inträffa.
I 2 § stadgas straff som för medverkan
bl. a. för sådana ting som tekniskt
bistånd genom en radiomontör och tillhandahållandet
av förnödenheter såsom
leverans av grammofonskivor. Artistuppträdanden
i sändningar ombord
straffas men icke sådana framträdanden
i land i samband med bandinspelning.
Är det verkligen förenligt med
svenskt rättsmedvetande att lagstifta
mot sådana företeelser? I varje fall torde
det bli svårt för stora delar av svenska
folket att förstå detta. Innebörden
blir att om Karl Gerhard eller Alice
Babs skulle deltaga i sändningar ombord
på ett sådant fartyg, skulle polisen
omedelbart kopplas in och utreda saken,
varefter skulle följa åtal och fällande
dom. För laglydighetens upprätthållande
tror jag inte alls att man behöver
gå så långt.
I 3 § har man släppt störningsrekvisitet
helt och hållet. Det är tydligen
med hjälp av denna paragraf man vill
slå ihjäl Radio Nord och Radio Syd.
Den brottsliga gärningen är här icke
själva radiosändningen på öppna havet;
även hänvisningen till de nordiska länderna
är borta och tyngdvikten lägges
här på vad som sker på svenskt territorium.
Straffsanktionerna knyter sig
till vad som rätteligen är att hänföra
till medverkan, nämligen innehavet av
radioanläggning avsedd för rundradiosändning
på öppna havet, transport av
grejor ut till öppna havet, yrkesmässig
annonsackvisition och drivandet av rörelse
med ändamål att annorledes främja
sändningar.
Med denna bestämmelse i sin hand
kan myndigheterna utan varje störningsrekvisit
stoppa den landbaserade
rörelse som här i landet bedrives. Bestämmelsen
kommer sannolikt att visa
sig effektiv, men är det verkligen nödvändigt
att draga in all denna medverkan
i bilden? överheten skall visserligen
inte bära svärd förgäves, som det
heter, men vore det inte till fyllest, när
man önskar stoppa vederbörande, att
knyta straffansvaret till den ansvarige
utgivaren, om jag skall kalla honom så,
d. v. s. verkställande direktören?
Till sist vill jag fråga varför departementschefen
för den svenska lagstifningens
del funnit jämväl fängelse böra
ingå i straffskalan, medan danskarna
endast stadgar böter?
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid B och D av herr Alexanderson
m. fl. med yrkande om avslag
på propositionen och begäran om utredning.
Häri instämde herr Arvidson (h).
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Till att börja med vill
jag säga, att enligt min uppfattning den
här nu debatterade frågan ur saklig
synpunkt inte är någon stor fråga, och
den borde rimligen inte vara någon stor
politisk fråga heller. Att den dock tilldragit
sig så stort intresse beror inte
minst på att den förts fram till riksdagen
dåligt förberedd och dock med
anspråk på snabb behandling. Bl. a. har
lagförslaget inte varit föremål för annan
remissbehandling än till lagrådet för
lagteknisk granskning, och vid den behandling
som förekom i Nordiska rådet
redovisades inte ens efter vilka riktlinjer
den ifrågasatta lagstiftningen skulle
läggas upp, trots att vid den tidpunkten
redan utkast till lagstiftningen fanns utarbetat.
Propositionen framlades för
riksdagen mycket sent, vilket medfört att
utskottets behandling, särskilt med hänsyn
till att ärendet befanns vara i hög
grad kontroversiellt, blev mycket pressad
och präglad av tidsnöd. Det kan
därför vara särskild anledning att, liksom
den föregående talaren, granska vilka
intressen av stor vikt som man med
denna lagstiftning vill tillvarata.
Av grundläggande betydelse för frågan
är givetvis de konventioner rörande te
-
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
31
Ans. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
lekommunikationerna, som jämväl vårt
land, låt vara utan riksdagens medverkan,
har biträtt. Syftet med konventionen
är i det nu aktuella avseendet att
fördela tillgängliga våglängder mellan de
sändande stationerna.
Det är ju klar att en sådan ordning
är nödvändig, och att det finns skäl att
vidtaga åtgärder mot sådana stationer,
som verkar störande för mottagning av
program, som sänds av de stationer som
fått våglängder sig tilldelade inom konventionens
ram. Ur den synpunkten har
jag inte så mycket att erinra mot en
lagstiftning med det syfte som uppbär
första paragrafen i den föreslagna lagen.
Man kan dock vara tveksam om
lämpligheten att gå så långt i fråga om
kriminalisering av medverkan, som sker
i den till första paragrafen anknutna
andra paragrafen. Vidare bör påpekas,
att de nu fungerade sändarna inte är
störande, varför en lagstiftning med detta
innehåll är att betrakta som en reserv
för eventuella framtida överträdelser.
I ett senare tillkommet tillägg till konventionen
har också upptagits ett förbud
mot rundradiosändning från öppna
havet över huvud taget. Skälen härtill är
svårigheten att eljest kunna få full kontroll
på sändningar från fartyg, då det
finns länder, som beträffande där registrerade
fartyg inte med tillräcklig kraft
tillser efterlevnaden av konventionens bestämmelser.
Emellertid är det ju klart att
det egentliga syfte som uppbär även detta
förbud är önskemålet att hävda våglängdsfördelningen
och att därigenom
förhindra störningar.
Det framgår dock att landbaserade
rundradiosändare finns till ett mycket
stort antal, som sänder utan tilldelade
vågländer. Fastän vederbörande lands
nationella lagstiftning i dessa fall torde,
liksom vår egen, ge goda möjligheter
att ingripa, tolereras dessa sändare
i stor utsträckning utan motåtgärder,
då de inrättat sig så, att störningar
av allvarligare slag inte uppstår.
Nu finns ett annat motiv som kan förefalla
ligga till grund för den föreslagna
lagstiftningsåtgärden, nämligen att
man vill värna det svenska radiomonopolet,
d. v. s. tillse att någon direkt
för svenska lyssnare avsedd sändare inte
är verksam utan vederbörligt tillstånd.
I samband härmed bör också uppmärksammas
de svenska statsmakternas
inställning till frågan om reklam i radio.
När de tagit avstånd härifrån, uppstår
givetvis ett visst motsatsförhållande,
om sändare tolereras, vilka ekonomiskt
baserat sin verksamhet på reklam.
Jag skulle för min del inte haft så
svårt att förstå om de nämnda synpunkterna
åberopats som motiv för den
föreslagna lagstiftningen. Men departementschefen
har i samband med propositionens
avlämnande yttrat ordagrant
följande: »Ett försök att hindra avlyssning
av viss rundradiosändning, vare sig
på grund av dess innehåll eller för
att värna om vårt lands egen rundradiosändning,
skulle fullständigt strida
mot den politik som vi fort och avser att
föra på detta område. Här är endast
fråga om att se till att de internationella
överenskommelserna om tillståndskrav
för rundradiosändning, förbud mot
sådan sändning från öppna havet och
fördelning av våglängder blir respekterade.
»
Om man utgår från det sålunda uttalade
syftet, kan man fastslå följande saker.
Motivet är sålunda, att man vill slå
vakt om ett slags formellt laglydighetseller
rättare sagt konventionslydighetskrav,
som hittills inte uppehållits av
andra länder och som inte i förhållande
till vårt land påkallats av något land
för att skydda dess intresse, bortsett
från det nordiska nu parallellt bedrivna
samarbetet. Sverige har vidare inte
några förpliktelser enligt konventionen
att ingripa mot sändningar från öppna
havet.
Lagstiftningen är mot bakgrunden av
det intresse, som sålunda skall skyddas,
av en karaktär som gör att man närmast
kan likna den vid att skjuta mygg
med kanoner. Redan det fängelsestraff
som kan statueras är drakoniskt, och
än mer gäller detta den stora utsträckning
i vilken medverkan av olika slag
straffbelägges. Enligt 3 § blir alla träns
-
32 Nr 25 Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
porter, även t. cx. livsmedelstransporter,
till ett sändningsfartyg belagda med
straff. Vissa åtgärder av sådant slag
blir, om de utföres av svensk, straffbara
även om sändaren är stationerad
på andra sidan jordklotet och transporter
eller andra kriminaliserade handlingar
även är förlagda till sådana trakter.
Vilket svenskt intresse som skall
skyddas genom sådana åtgärder är svårt
att förstå.
Härtill kommer den egendomliga avgränsningen
mellan straffbara och icke
straffbara handlingar. Artister som deltar
i sändning på själva fartyget kan
straffas, men inte sådana som medverkar
vid bandinspelning i land. Enligt
3 § är själva sändningen inte straffbar,
men däremot medverkan i olika former.
Jag tror, herr talman, att det sagda är
nog skäl för att en lagstiftning av ifrågavarande
slag inte bör antas i den brådskande
ordning som till följd av propositionens
sena avlämnande varit den
enda möjliga ordningen, liksom det sagda
även visar att något rimligt skäl till
brådska inte föreligger. Då utskottsmajoriteten
emellertid avvisat alla förslag
till uppskov med ärendets behandling
till hösten, har för reservanterna
intet annat återstått än att yrka avslag
på propositionen.
Det aktualiserade spörsmålet gör det
naturligt att hela frågan om möjligheterna
till rundradioutsändningar vid sidan
av Sveriges radios officiella program
har tagits upp. För egen del skulle
jag finna det betydligt mer tilltalande
att ha fria, genom reklam eller på annat
privat sätt finansierade rundradiosändare
med speciella program inom
landet än att ha dem på det öppna havet
tätt intill våra kuster. Om landbaserade
sändare av sådant slag godkändes,
skulle de fartygsburna sändarna säkerligen
utan vidare upphöra.
Hela detta problem bör bli föremål
för utredning. Ett yrkande härom har
framställts i partimotioner från folkpartiet,
och i den reservation som jag jämte
andra utskottsledamöter fogat vid utskottets
hemställan yrkas dels avslag på
propositionen och dels bifall till utredningsyrkandet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.
I detta anförande instämde herr Larsson,
Nils Theodor, (ep) och herr Hilding
(fp).
Herr AHLKVIST (s):
Herr talman! Jag skulle kunna instämma
i herr Jacobssons inledande ord. Han
har tydligen gjort samma iakttagelser
som jag när vi behandlade ärendet i utskottet
och i samband därmed hörde tekniskt
sakkunniga. Herr Jacobsson fann
tydligen också att deras redogörelse bekräftade,
att då radiofrekvensbanden är
begränsade, är det nödvändigt att frekvenserna
fördelas internationellt och att
en sådan fördelning därefter respekteras.
Men sedan drog inte herr Jacobsson
konsekvenserna av detta sitt konstaterande,
utan kopplade in på ett sidospår,
där jag inte kan följa honom.
Behovet av internationellt samarbete
såvitt gäller telekommunikationerna
framträdde redan i mitten av 1800-talet.
I den radiotelegrafkonvention som år
1927 undertecknades i Washington förekommer
en fördelning av frekvensband
mellan olika slag av trafik, i första hand
fast trafik, sjöradio, luftradio och rundradio.
Denna fördelningsprincip är alltjämt
bestående.
Nya konventioner har därefter slutits
1947, 1952 och 1959. Den senare konventionen,
som slöts i Geneve, har antagits
av vårt land och är gällande sedan den
1 januari 1961. Till konventionen har fogats
reglementen för olika trafikslag, och
1959 års radioreglemente upptar bl. a.
följande bestämmelse: »Rörliga stationer
på havet eller över havet får icke bedriva
rundradiotrafik.» En liknande bestämmmclse
upptogs första gången i 1938
års radioreglemente och har bibehållits
i senare antagna reglementen.
I 1959 års radioreglemente tillädes
emellertid följande bestämmelse: »Det är
förbjudet att utanför nationellt territorium
upprätta och driva rundradiostationer
(för ljudradio eller television) ombord
på fartyg, luftfartyg eller varje annat
flytande eller luftburet föremål.»
Frågeställningen i dag är alltså inte
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
33
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
om vi skall förbjuda piratradio utanför
de nordiska ländernas kuster. Förbudet
finns redan i den antagna konventionen
och därtill fogade reglemente. Frågeställningen
är i stället, om en antagen
internationell konvention skall respekteras
och efterlevas. Enligt mina moralbegrepp
bör gällande bestämmelser efterlevas
även om de inte är straffsanktionerade.
I en tidningspolemik, som uppkom efter
det att Nordiska rådet behandlat denna
fråga, skrev en högertidning ■— det
var inte Svenska Dagbladet, ej heller Nya
Wermlands-Tidningen utan tidningen
Barometern — bl. a. följande: Piratsändarna
har i själva verket redan från början
inneburit en överträdelse av en internationell
konvention. De har kunnat
operera utanför våra territorialvatten endast
tack vare att de sökt skydd bakom
sådana flaggor som Panamas, men deras
verksamhet har inte desto mindre stått
i strid med de bestämmelser som varit
fastställda för de internationella radiooch
telekommunikationerna. Det är inte
alldeles likgiltigt att de bestämmelserna
följs. Det är trångt i etern, och dessa flytande
radiostationer kan ■—- enligt vad
som omvittnats under debatten i Nordiska
rådet —- bli ett rent ödesdigert hot
för trafiken genom att t. ex. störa flygets
och sjöfartens radioförbindelser.
Det riktigaste vore därför att Radio
Nord och andra piratsändare frivilligt
upphörde med sin verksamhet. Denna
uppfattning delas tyvärr inte av alla, och
därför tvingas det allmänna att vidtaga
åtgärder så att gällande bestämmelser efterleves.
Då efterlevnaden av konventioner och
reglementen är i avsaknad av internationella
sanktioner, fogades till 1959 års
reglemente rekommendationer rörande
åtgärder som bör vidtagas för att förhindra
drivande av rundradiostationer
ombord på fartyg och luftfartyg.
I rekommendationen framhölls bl. a.:
»Med hänsyn till att drivandet av
rundradiostationer ombord på fartyg eller
luftfartyg som befinna sig utanför nationella
territorier står i strid med bestämmelserna
i radioreglementet;
3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 25
att dylik verksamhet är oförenlig med
ett rationellt utnyttjande av frekvensspektret
och kan leda till kaotiska förhållanden;
samt
med hänsyn till den trängande
nödvändigheten att bringa till upphörande
driften av sändare, som redan äro i
verksamhet, och att hindra förverkligandet
av planer på att upprätta nya sådana
sändare
anbefalles medlemmarna:
att företaga väsentliga ansträngningar
för att åstadkomma en nationell lagstiftning,
som medför straffansvar för hjälp
och stöd till sändare av ifrågavarande
slag i vad gäller tillhandahållande av förnödenheter,
proviant, tekniskt bistånd,
kapital, reklammaterial och program
samt arbete och tjänster.»
Det var mot denna bakgrund som frågan
aktualiserades av danska och norska
medlemmar i Nordiska rådet i ett gemensamt
förslag, där man yrkade, att rådet
skulle hemställa hos regeringarna i
de nordiska länderna om vidtagande av
åtgärder i syfte att trygga efterlevnaden
av internationella radioreglementet såvitt
gällde rundradiosändning som företogs
i strid mot reglementet och riktades mot
något nordiskt land.
Yttrande över medlemsförslaget avgavs
efter remiss av Generaldirektoratet för
post- och telegrafvsesendet i Danmark,
Post- och telegrafstyrelsen i Finland, Det
kongelige kirke- och undervisningsdepartement
och Norsk Rikskringkasting i
Norge samt av telestyrelsen i Sverige. De
hörda remissinstanserna tillstyrkte att
lagstiftningsåtgärder vidtogs mot de illegala
sändarna samt framhöll vikten av
att sådana åtgärder blev gemensamma
för Norden. Det är alltså inte riktigt då
reservanterna säger att frågan inte varit
föremål för någon remissbehandling.
Efter utskottsbehandlingen i Nordiska
rådet antog rådet medlemsförslaget med
48 röster mot 7 och rekommenderade
därmed de nordiska länderna att snarast
vidtaga åtgärder mot piratsändarna.
I anledning av denna rekommendation
har därefter överläggningar ägt rum mellan
de nordiska ländernas regeringar om
34
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning pa öppna havet m. m.
en likartad lagstiftning på hithörande
område.
Resultatet av dessa överläggningar har
blivit att i stort sett likartade lagförslag
har förelagts de olika ländernas parlament
med avsikt att behandlas vid denna
vårsession så att lagförslagen sedan
kan träda i kraft samtidigt i de nordiska
länderna. För närvarande ligger ärendet
till så, att den norska parlamentskommittén
enhälligt tillstyrkt förslaget, odelstinget
enhälligt bifallit förslaget, och det
återstår endast att behandla förslaget i
lagtinget. I Danmark pågår ännu utskottsbehandling.
I Finland överlämnades
propositionen med lagförslaget först
i slutet av föregående vecka.
I samband med framläggandet av förslaget
i den svenska riksdagen har väckts
motioner med bl. a. yrkanden om dels
uppskov och dels avslag.
I uppskovsyrkandena har hänvisats
till lagrådets önskan om en gemensam
europeisk lagstiftning i ärendet och därför
föreslås, att Europarådets juridiska
kommittés möte för behandling av denna
fråga bör avvaktas. Nämnda kommitté
sammanträder nämligen under sommaren
för en förberedande orientering i
ärendet. För dem som känner till Europarådets
arbetssätt står det klart att vid
detta första förberedande sammanträde
inga beslut kommer att fattas. Att avvakta
Europarådets beslut i ärendet vore
därför att skjuta frågan på en oviss
framtid, vilket utskottsmajoriteten med
hänsyn till ärendets angelägenhetsgrad
inte vill rekommendera. Ett positivt beslut
i de nordiska länderna redan nu kan
däremot leda till en snabbare behandling
i Europarådet.
Som motivering för avslagsyrkandena
har huvudsakligen anförts, att piratsändarna
utanför de nordiska ländernas
kuster för närvarande inte stör svenska
sändningar; en motivering som jag anser
ovidkommande. All saklig utredning
har visat att det är trångt i etern, att det
är erforderligt med internationell fördelning
av frekvensband och kanaler, att
det är nödvändigt att träffade överenskommelser
enligt konvention och reglemente
respekteras och efterleves, om
kaos i etern skall kunna undvikas. Att
i likhet med reservanterna avvakta att
kaos inträffar innan någonting göres,
kan utskottsmajoriteten icke vara med
om. Allt vad reservanterna under den
första reservationen har anfört om störningar
just nu, om juridiska förpliktelser
o. s. v., ligger så vid sidan om vad ärendet
gäller, att jag inte tänker ingå på något
bemötande i denna del. För reservanterna
finns tydligen inga moraliska förpliktelser.
Jag läste i tidningen Expressen i går,
att Radio Nord sjunker »med flaggan i
topp». Jag konstaterar endast att det inte
är den svenska flaggan.
I fråga om herr Ferdinand Nilssons
reservation vad gäller 3 § vill jag endast
säga, att herr Ferdinand Nilsson
och hans medreservant föreslår en uppmjukning
av denna paragraf, så att endast
yrkesmässiga transporter skulle bli
straffbelagda. Det finns två motiveringar
varför utskottsmajoriteten icke har kunnat
ansluta sig till detta förslag. Det lagförslag,
som nu ligger på riksdagens
bord och som i stort överensstämmer
med vad lagrådet har kunnat tillstyrka,
är mindre omfattande än de danska och
norska förslagen. Ett bifall till herr Ferdinand
Nilssons reservation skulle innebära
att avvikelserna de nordiska ländernas
förslag emellan skulle bli ännu
större. Därtill kommer att ett bifall till
reservationen skulle kunna öppna möjligheter
att på ett lättare sätt kringgå bestämmelserna
i lagen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
I herr Ahlkvists yttrande instämde
herrar Lage Svedberg (s), Wikner (s),
Rikard Svensson (s), Paul Jansson (s)
och Herbert Larsson (s).
Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Utskottets talesman herr
Ahlkvist talade så helt bredvid de synpunkter
jag framförde, att det kanske inte
är så mycket att säga, men några saker
är det kanske ändå att tillägga.
Herr Ahlkvist sade, att remissbehand -
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
35
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
ling av ärendet har skett, men vad jag talade
om var att det framlagda lagförslaget
inte hade remissbehandlats, och det
förelåg ju inte heller vid Nordiska rådets
sammanträde.
En annan väsentlig punkt är när herr
Ahlkvist med stor kraft talar om nödvändigheten
att undvika kaos i etern och
om att hålla ordning på våglängderna.
Hur förklarar herr Ahlkvist då den situation
som råder i Europa, där det finns
många hundra sändare vid sidan av de
fördelade våglängderna, som utan några
som helst motåtgärder är i verksamhet
där?
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:
Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Ahlkvist säger, att det i 1959
års Genévekonvention stadgas förbud
mot sändningar från fartyg utanför kuststatens
territorialvatten. Det innersta
syftet med detta förbud måste väl ändå
vara att hindra störningar i etern. Det är
emellertid flaggstaten, som har att se till
att konventionen i denna del efterleves,
icke kuststaten. Den skrivelse, som presidenten
i Teleunionen självmant har riktat
till medlemsstaterna med anmodan att
vidta vissa specificerade åtgärder, kan
ju inte ålägga vårt land några förpliktelser
att agera.
Därmed må för övrigt vara hur som
helst —- vad som för reservanterna har
varit det väsentliga är att formerna för
de enskilda staternas åtgärder bör ordnas
i det internationella samarbetets tecken.
Någon separat svensk piratsändarlagstiftning
är verkligen inte påkallad,
men det innebär inte att vi vill vänta
till dess att kaos inträder; så illa är det
inte, herr Ahlkvist.
Herr HERNELIUS (h):
Herr talman! Detta tillfälle har jag
vågat begagna för en personlig deklaration
i denna fråga.
Innan jag går in på den, skulle jag
emellertid vilja understryka att de två
riksdagsdebatter, som under denna vår
-
riksdag utåt blir mest uppvärksammade,
sannolikt blir debatten om boxningen
och dagens debatt. Jag kan inte
underlåta den reflexionen, att ett sådant
uppfattande av riksdagens arbete icke
gör riksdagen rättvisa.
Med anledning av vad herr Alexanderson
yttrade i sitt första anförande
skulle jag också vilja understryka, att
dagens debatt icke gäller frågan om
kommersiell radio eller TV i Sverige.
Den diskussionen kommer upp i annat
sammanhang, nämligen vid höstriksdagen
med anledning av en motion härom.
Jag vill också säga att dagens diskussion
icke heller gäller frågan, om
Sveriges radio behöver konkurrens eller
inte, antingen i enlighet med centerpartiets
förslag i en motion genom konkurrerande
programgrupper eller genom
att två eller flera radioföretag får
konkurrera med varandra. Nu gällande
avtal mellan Sveriges radio och staten
kommer att uppsägas från statsmakternas
sida, förklarade statsrådet Skoglund
härom dagen. Jag kan också nämna, att
radiostyrelsen för sin del har bestämt
sig för att säga upp avtalet. Båda parterna
är alltså eniga på den punkten,
och det betyder att det blir förhandlingar
om ett nytt avtal i stället för det
gamla, som utlöper den 1 juli 1964. I
samband med diskussionerna härom
blir det tillfälle att återkomma till frågan
om huruvida Sveriges radio behöver
konkurrens eller inte.
Nej, herr talman, diskussionen i dag
gäller en helt annan fråga, nämligen om
ingripande skall göras mot piratsändare
eller inte. Som min personliga mening
vill jag säga, att det förslag till
lag, som ligger på riksdagens bord i
dag, i många avseenden inger betänkligheter.
Det är fråga om en lagstiftning
på ett nytt område och om en
kriminalisering av gärningar, som tidigare
icke straffbelagts. Departementschefen
har visserligen i allt väsentligt
följt lagrådets invändningar, men ändå
kvarstår en del bestämmelser av ett
slag som inte brukar ingå i vår normala
lagstiftning. Å andra sidan kan
36
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning pa öppna havet m. m.
det sägas att en lagstiftning av denna
karaktär blir en följd av den ökade internationella
samfärdseln och det ökade
internationella beroendet. Vi är t. ex.
alla överens om att man måste försöka
komma till rätta med det s. k. oljeutsläppet
från fartyg, och detta enligt
konventioner och straffbestämmelser i
anknytning till dem. På samma sätt kan
det ofrånkomliga behovet av ordning i
etern, här omvittnat senast av herr Jacobsson,
medföra att överenskommelser
rörande olika våglängder måste
komma till stånd, med straffbestämmelser
i anknytning därtill.
Om en lagstiftning trots detta ter sig
olustig i vissa delar, så ter det sig enligt
min mening ännu mer olustigt om
intet skulle åtgöras mot piratfartygen
utanför våra kuster. Dessa fartyg bryter
det internationella systemet, tillgriper
våglängder och arbetar utan hänsyn till
gällande rättsordning med därav följande
skyldigheter och förpliktelser. Radio
Nord erlägger t. ex. endast s. k.
copyrightavgift till Stim, och det är i
detta sammanhang en ganska betydelselös
summa; därtill lär företaget svårligen
kunna undgå att betala den avgiften.
Däremot erlägger man icke den
s. k. utförandeersättningen till Stim,
d. v. s. avgiften till tonsättare och musiker
m. fl., vilket i detta sammanhang
är det relevanta. Sveriges Radio erlägger
redan med nuvarande P 1- och P 2-sändningar 1,5 miljon kronor per år i
utförandeersättningar, och tillkommer
P 3, såsom statsrådet Skoglund nyligen
aviserade, torde denna summa stiga
med kanske inemot ytterligare 1 miljon.
Hela detta belopp undandrar sig alltså
Radio Nord att betala, och de som
yrkar på att piratradion ostört skall få
fortsätta sin verksamhet borde kanske
ägna någon tanke åt den saken, liksom
de borde betänka vad det skulle innebära
om våra författare och artister på
samma sätt undandroges sina rättigheter
av kanske en kedja sådana fartyg.
Jag skall, herr talman, inte gå närmare
in på de olika argument som nu
framförts från denna talarstol, men jag
reagerade litet när min vän Gösta Ja
-
cobsson från Malmö i detta sammanhang
nämnde informationens frihet. Jag
råkade vara en av deltagarna i Förenta
Nationernas stora konferens om informationen,
som hölls i Geneve år 1948,
och visst behandlades piratfartygen där,
men det skedde i den andan att ingripanden
mot dem var påkallade. Vi som
vid det tillfället verkade för en utvidgad
informationens frihet — såsom representanter
för informationsorgan av olika
slag — hade säkerligen då — och
har fortfarande —• den bestämda uppfattningen,
att informationens frihet alltid
måste förknippas med ansvar; och
det är detta ansvar som piratradioföretagen
undandrar sig.
Argumentet om havens och flaggans
frihet, som också har framförts, synes
mig likaså vara tämligen ogrundat. Havens
frihet gäller fartyg som för flagg
och som har en klart fastställd nationalitet.
Detta innebär även en direkt
kontakt mellan flaggstaten och fartyget,
en effektiv jurisdiktion och en verklig
kontroll i administrativa, tekniska och
sociala avseenden. Radio Nords ombudsman
i Sverige lät först anmäla en
flagga, vilken han efter diplomatiska
ingripanden måste stryka. Han förklarade
då att han hade tio andra flaggor i
lager på sin båt, och nu uppges det att
båten för Panamas flagga.
Redan dessa uttalanden vittnar om
hur flagglöst fartyget egentligen är.
Självfallet räcker det inte med att hissa
en flagga. På Strömmen syntes i lördags
ett svenskt fartyg som förde kronkolonien
Hongkongs flagga, men det
är väl ingen som tror att detta fartyg
om det begav sig utanför territorialvattnet
skulle kunna friställa sig från
svensk rättsordning därför att det händelsevis
hade hissat Hongkongs flagga.
Det krävs litet mera, och Radio Nord
är alltså i realiteten tämligen flagglöst.
För dess vidkommande kan därför svårligen
de rättigheter åberopas som folkrätten
skänker legitima fartyg i legitima
ärenden.
Emellertid har regeringen enligt min
mening alltför länge skjutit riskerna
med radiopiraternas verksamhet åt si
-
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
37
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
dan. Om viljan och kraften till ett ingripande
hade funnits på ett tidigare
stadium, kunde det lätt ha genomförts
och i så fall med mindre bryska metoder.
Likaså måste jag säga att det ter sig
närmast förbryllande när kommunikationsministern
nyligen från denna talarstol
meddelade, att departementet visar
grönt ljus för ett tredje radioprogram
och kontinuerliga nattradiosändningår;
detta ter sig förbryllande för
den som vet att departementet under
åratal och ännu helt nyligen minutiöst
noggrant vägt varje programminut i syfte
att åstadkomma besparingar.
Nu säger man att det finns behov av
en programutvidgning — och det är säkerligen
riktigt — men detta behov
tycks ha blivit uppenbart först i samband
med Radio Nords verksamhet.
Det erkännandet måste man alltså ge
piratradiofartyget utanför Ornö, att
dess melodier kommit vederbörande i
kommunikationsdepartementet att vakna
till liv. Men det erkännandet är ett
av de få jag vill ge detta företag, och
jag ber därför att i huvudfrågan få
yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.
Jag vill till detta foga en förhoppning
att denna lagstiftning inte måtte
bli permanent. Det är en lag som helst
borde få en mera vidsträckt internationell
bakgrund i en framtid. Ännu bättre
vore det om behovet av denna lagstiftning
kunde försvinna.
Till sist vill jag konstatera att, såvitt
jag har kunnat uppfatta, intet parti
tycks ha försvarat piratradion vare sig
i motioner eller i uttalanden från partiledarna.
Jag har också svårt att tro
att någon enskild riksdagsman till
syvende og sidst har lust att göra detta.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:
Herr talman! I anledning av vissa
uppgifter som lämnades av den föregående
ärade talaren vill jag nämna, att
inför första lagutskottet företeddes legala
registreringshandlingar för dessa båda
fartyg från Panama respektive Hon
-
duras. Det vare då fjärran från mig att
kunna avvisa giltigheten av dessa legala
registreringshandlingar.
Beträffande Stim upplystes det också
att avtal förelåg i varje fall mellan Radio
Nord och Stim och ett ganska betydligt
månatligt belopp skulle betalas
till Stim. Därutöver betalar emellertid
Radio Nord avgifter till de internationella
grammofonsammanslutningarna för
rätten att spela upp deras grammofonskivor.
Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:
Herr talman! Mellan Stim och Radio
Nord föreligger avtal om copyright-ersättningen,
men jag upprepar att den är
skäligen obetydlig. Den stora summan
utgörs av utförandeersättningen, och den
erlägger inte Radio Nord till skillnad
från Sveriges Radio, som nu erlägger
1,5 miljon och i framtiden betydligt
mera.
Beträffande den s. k. bekvämlighetsflaggan
ber jag att få hänvisa till en
artikel av den internationellt kände
svenske experten, handelsrådet Bertil
Renborg, som i Dagens Nyheter häromdagen
slår fast följande: »Bl. a. måste
flaggstaten utöva effektiv jurisdiktion
över fartyget och en verklig kontroll.»
Han slutar artikeln med att säga att
dessa nya bestämmelser »utgör en kodifiering
av traditionell, allmänt erkänd
lag på området. De gäller alltså även
om konventionerna ej trätt i kraft».
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Jag ber, herr talman, först att få beklaga
om jag på något sätt kommer
emellan i en fortsatt uppgörelse inom
högerpartiet. Det är mig fullständigt
främmande att på något sätt vilja störa
en så intressant uppgörelse som den
mellan herr Jacobsson och herr Hernelius
nu i dag.
När det har sagts att detta förslag
har kommit vid en olämplig tidpunkt
under riksdagen, vill jag för min del gärna
betyga, att jag inte hyser någon särskild
entusiasm inför regeringens syn
-
38
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosänd
diga vana att komma med arbetskrävande
propositioner i slutet av riksdagar.
Det gör jag inte, men jag måste i
rättvisans namn tillägga, att det finns
propositioner som jag anser betydelsefullare
och viktigare och där jag tycker
att det vore mera på sin plats att
göra invändningar än beträffande en
proposition med den begränsade räckvidd
som här föreligger. Den fråga
det nu gäller är ju i alla fall ganska
liten, låt vara att det har producerats en
massa resonemang om den. Jag har en
bestämd känsla av att den mer eller
mindre avsiktligt har dimensionerats
upp för att, som herr Hernelius antydde,
bli en »stor» fråga bland de andra
märkvärdigheterna.
Det är ett lagförslag, som i fråga om
både räckvidd och krav på riksdagens
och utskottets arbetskapacitet inte utgör
det bästa exemplet för att illustrera
den eftersläpning beträffande propositioner
som riksdagen har utsatts för.
I detta fall måste man säga sig, att
några direkta svårigheter för utskottet
väl inte har förelegat att behandla denna
proposition och att behandla den
mera ingående än som skett för den
händelse man hade ansett det erforderligt.
För min del ifrågasatte jag i utskottet
att vi skulle arbeta lördagen den
19 -— och även den därefter följande
måndagen. Men på de håll där man klagat
mest över bristande tid visade man
inte den minsta lust att sätta till arbetstid
för denna sak, och då tycker jag att
man inte skall beklaga sig över att tiden
är knapp.
Sedan har det diskuterats en hel del
angående önskvärdheten av att en lagstiftning
som den nu föreslagna hade
kunnat komma till i ett europeiskt sammanhang.
Rätt så ingående har man också
diskuterat, om det föreligger någon
skyldighet att behandla frågan nu o. s. v.
Jag kan inte hjälpa det, men för mig
har icke detta varit huvudfrågor. Jag
sätter inget frågetecken för värdet av
att man genomför en lagstiftning, som
i möjligaste mån får räckvidd och anpassning
till europeiska förhållanden,
och jag har likaledes klart för mig hur
ning på öppna havet m. m.
värdefullt det är att man söker nordiska
kontakter, inte minst när man genomför
en lagstiftning som berör de nordiska
haven och vad därmed sammanhänger.
För mig är dock en annan faktor avgörande
nämligen det behov som kan
föreligga ur svensk synpunkt att genomföra
en lagstiftning. Vad den saken beträffar
hade vi i utskottet tillfälle att
höra expertis, och jag riktade då en direkt
fråga till vederbörande. Jag frågade
om det kunde anses vara av avsevärd
praktisk betydelse att man fick en
sådan här lagstiftning genomförd och att
man fick den snart. När detta bejakades,
och när jag dessutom vet vad lagrådet
säger angående behovet av att vi har en
lagstiftning som kan gälla för kommande
behov, står det för mig alldeles tydligt
att det inte finns någon anledning
för oss att dröja med lagstiftningen.
Enligt min mening haltar det resonemang
som har förts om att vi skulle vara
förpliktade att ingripa, men det är
inte det som är det avgörande. På den
punkten förstår jag i viss mån herr Jacobsson,
men det är väl ingenting som
hindrar, att om vi anser denna lagstiftning
värdefull ur svensk synpunkt så
skall vi genomföra den. Den expertis på
internationell rätt som vi hade tillgång
till har sagt ganska klart i de yttranden
som har avgivits, att några som helst
hinder inte föreligger för en lagstiftning
av en omfattning som den föreslagna.
Lagen tar sikte på förbud i vissa fall
mot rundradiosändning på öppna havet,
närmare bestämt utanför de nordiska
ländernas kuster och då framför allt den
svenska kusten. Problemet är starkt begränsat.
Det är nu inte fråga om något
brottsligt; det kan vi slå fast. De sändningar
som avses strider mot konventioner,
men inte mot lag. Tvärtom gäller
frågan att införa en lagstiftning på
ett område där det förut inte fanns någon,
och det kan väl vara anledning att
erinra om den nya brottsbalkens grundläggande
princip: »Med brott menas sådan
gärning som enligt lagen är belagd
med straff.» Det gäller här radioutsändningar
som sker i strid mot gällande
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
39
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
konventioner på våglängder som i konventionerna
förbehållits andra, men vi
måste slå fast att lagförslaget avser en
mycket liten del av de sändningar som
förekommer. Under sådana förhållanden
drar jag den slutsatsen, att den oro
som kommit till synes för att vi genom
en lagstiftning skulle utestängas från att
höra sändningar utifrån världen, både
sådana som sker i enlighet med konventionerna
och sådana som inte gör
det, är i icke ringa grad obefogad. Ur
den synpunkten är det en ofarlig lagstiftning
vi ger oss in på.
Men, kan man fråga sig, då är väl inte
nyttan så stor heller? Jag återkommer då
till vad expertisen sagt, nämligen att
det är en lagstiftning av avsevärd praktisk
betydelse, och jag återkommer till
vad lagrådet har sagt på den punkten.
»I enlighet mad vad som anförts»,
säger lagrådet, »bör kriminalisering
kunna avse icke blott fall då rundradiosändning
orsakar störningar vid
radiomottagningen utan även fall då
sändning innebär fara för störning. På
grund av vikten av att radiotrafiken får
fortgå ostörd bör även kunna beaktas
den latenta fara en anläggning av ifrågavarande
slag innebär, om den med
hänsyn framför allt till frekvensförhållanden,
sändareffekt och plats för anläggningen
kan medföra störningar.»
Jag har aldrig förstått resonemanget
om att de sändningar som förekommit
utanför våra kuster skulle vara så att
säga riktade mot Sverige. Det förekommer
vänliga melodier och sådana saker,
och det kan man inte säga i och för
sig ger anledning till en lagstiftning.
Men risken för förändringar och möjligheterna
till att starta nya sändare,
möjligheter som vi över huvud taget vet
ganska litet om och nu inte kan ingripa
mot, motiverar att vi har en lagstiftning
som kan ta itu därmed då så erfordras.
Ungefär så har jag bedömt frågan.
Jag har också den meningen att de bestämmelser
angående straffbeläggning
som föreslås inte är av det slaget att de
bör avskräcka oss från att anta lagen.
Lagförslagets första och andra paragrafer
upptar straffbestämmelser rörande
rundradiosändningar på öppna havet
eller luftrummet däröver, som kan medföra
att radiomottagning i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge hindras eller
störes, samt beträffande medverkan
till sådan sändning. Bestämmelserna
överensstämmer helt med gällande
strafflag 1 kap. 1 § och brottsbalksförslaget
2 kap. 1 och 2 §§. Beträffande
brott av utlänning förövat inom Sverige
eller på svenskt fartyg eller luftfartyg
överensstämmer bestämmelserna
helt med gällande strafflag 1 kap. 2 §
första stycket och med brottsbalksförslaget
2 kap. 1 § och 3 § punkt 1. Beträffande
brott av utlänning förövat
utom Sverige annorstädes än på svenskt
fartyg eller luftfartyg överensstämmer
reglerna, då fråga är om rundradiosändning
som stör i Sverige eller kan störa
där, med gällande strafflag 1 kap. 2 §
andra stycket och med brottsbalksförslaget
2 kap. 3 § punkt 3.
Gäller brottet däremot sändning som
stör endast i Danmark, Finland eller
Norge, föreligger inte direkt överensstämmelse
med gällande strafflag eller
med brottsbalksförslaget. För att brott
som förövats av utlänning utom riket
mot annat än Sverige eller svensk man
skall kunna straffas enligt svensk lag
kräves —- såvitt nu är av intresse —
enligt såväl strafflagen som brottsbalksförslaget,
att gärningen ej var fri från
straff enligt lag som gällde på gärningsorten.
Där har lagrådet emellertid funnit
att hinder inte möter mot en sådan
utsträckning av kriminaliseringen under
förutsättning att motsvarande lagstiftning
genomfördes i Danmark, Finland
och Norge. Att de nordiska staterna —
utan formell konvention — samtidigt
genomför lagstiftning av i stort sett
samma innehåll är inte heller någon
nyhet.
Detta har jag för min del inte förstått
som någon avskräckande lagstiftning.
Räckvidden är inte avskräckande
stor, men fackmännen har betygat att
det är av värde för oss att få detta genomfört.
Här har jag för min del inom
utskottet kunnat medverka såväl till 1 §
som till 2 § i lagen, men när jag kom
-
40
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosänd
mer till 3 § har jag tillsammans med
herr Svensson i Vä avgett en reservation.
Vi finner inte att det är rimligt
att man kriminaliserar transporter och
förmedling av uppdrag för konventionsstridig
rundradiosändning, därest de inte
är att betrakta som yrkesmässig verksamhet.
Departementschefen har föreslagit
att utförandet av transporter skall
kriminaliseras, oavsett om det sker yrkesmässigt
eller ej. Jag finner intet bärande
skäl föreligga för att transporter
skulle behandlas på annat sätt än förmedling
av uppdrag, och det förefaller
mig som om utskottet där har felbedömt
saken. Jag kan inte ansluta mig
till den uppfattning som företräddes av
herr Ahlkvist utan yrkar på denna punkt
i reservationen bifall till motionerna I:
731 och 11:886 om att 3 § skall utformas
på det sätt som lagrådet förordat.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.
Till sist har vi en reservation som avser
en skrivelse för att bringa under
Kungl. Maj :ts prövning vissa synpunkter,
som jag anser att utskottet bör framhålla
för Kungl. Maj:t. Det har antytts
och det säges i utskottets utlåtande att
det egentligen inte borde falla under
den prövning som här föreligger. Jag
finner att statsrådet Skoglunds svar på
herr Jonassons interpellation just i detta
sammanhang klart understryker hur
intimt förenade med varandra frågorna
är om den inskränkning som sker -— låt
vara inte i alltför stor omfattning -—
vid utsändning och de möjligheter som
kan föreligga att kompensera, att utvidga
och förbättra den svenska radions
möjlighet att fylla sin uppgift. Herr
Skoglund har genom att just i denna debatt
besvara herr Jonassons interpellation
tydligen varit inne på en liknande
tankegång, och då känner jag mig i detta
fall vara i gott sällskap.
Herr Svensson i Vä och jag har i vår
andra reservation velat i anslutning till
motioner från centern framhålla, att radioverksamheten
i vårt land snarast möjligt
bör utvidgas, så att man får tre parallella
ljudradioprogram och två televisionsprogram.
Vi har påpekat nödvändig
-
ning på öppna havet m. m.
heten att tillgodose särskilt de religiösa
rörelserna, folkbildningsorganisationerna
och annan ideell verksamhet på ett
bättre sätt än hittills har skett. Vi har
också, med anledning av en annan motion
som väckts från centerpartihåll,
velat ta upp tanken på att införa en
Sveriges ungdomsradio, och vi finner
att denna tanke bör kunna omprövas.
Vidare tror vi att det är av värde att
kunna få till stånd programproduktion
inom ljudradion och televisionen på det
regionala planet i betydligt större utsträckning
än hittills. Det är således ett
omfattande program som vi här har
skisserat.
Då man har gett sken av att den lagstiftning
det här är fråga om skulle innebära
en inskränkning i medborgarnas
rätt att höra radio, har vi också velat
framföra till Kungl. Maj :t önskvärdheten
av att man överväger motionsuppslag
att grundlagsmässigt skydda varje
svensk medborgares rätt att lyssna på
radioutsändningar och följa TV-sändningar.
Jag menar att just ett uttalande
i denna riktning skulle på ett effektivt
sätt visa, att här icke är fråga om att
monopolisera, icke om att på något sätt
inskränka, utan tvärtom att lagfästa
möjligheterna till en vidgad tillgång på
olika program i fri konkurrens o. s. v.
Jag ber således att få yrka bifall till
den vid punkt D anförda reservationen
av herr Svensson i Vä och mig.
Med detta har jag ungefär sagt vad
jag anser erforderligt. Den lagstiftning
som här föreslås tillgodoser aktuella
krav. Det vore inte lyckligt att dröja
med den, men den bör enligt vår uppfattning
följa lagrådet när det gäller
3 §. Lagstiftningen bör vidare vara förenad
med ett uttalande från riksdagens
sida, som klart visar ett positivt intresse
för att allmänhetens behov tillgodoses
rikhaltigare och bättre. På sina håll
har man fattat det lagförslag som hör föreligger
såsom en strävan att på något
vis försvåra för människorna att få ett
rikhaltigare program och göra det svårare
att få bättre radioutsändningar. Förslaget
har också fattats som ett försök
att strypa konkurrens. För oss har det
Måndagen den 28 maj 1962 fm.
Nr 25
41
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
varit viktigt att just i detta läge betona,
att det är motsatsen som det är önskvärt
att genomföra.
På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner; och
nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående besiktningsveterinärernas
vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till universitetssjukhusen
m. m.;
nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret 1962/
63 till Finansdepartementet: Omkostnader;
nr
326, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till mödrahjälp, m. m.; och
nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m., i vad propositionen
avser anslag för budgetåret 1962/63,
jämte i ämnet väckta motioner.
Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkterna 6 och 7 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
nr 336, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1962/63, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och
nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter m. m.
Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.56.
In fidem
K.-G. Lindelöw
42
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Måndagen den 28 maj eftermiddagen
Kammaren sammanträdde kl. 19.30.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m. (Forts.)
Fortsattes överläggningen angående
första lagutskottets utlåtande nr 40.
Herr HAGBERG (h):
Herr talman! Jag skall börja med att
anknyta till det anförande som herr Ferdinand
Nilsson här höll omedelbart före
middagsrasten. Den ärade talaren sade
ungefär så här, att han på talarlistan
på något sätt kommit emellan i den
uppgörelse, som pågick inom högerpartiet.
Jag tycker nog att han tog till något
stora ord, och jag tycker också att
lian hade litet grand otur med sitt uttalande.
Visst föreligger en nyansskillnad
mellan det anförande som min gode
vän herr Hernelius här höll och den
uppfattning som kommit till synes i
högerns partimotion, men att här tala
om att det skulle vara en »uppgörelse»
inom högerpartiet är enligt min mening
oförsiktigt av herr Ferdinand Nilsson
mot bakgrunden av det förhållandet att
från hans meningsriktnings sida som bekant
väckts motioner om avslag på
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Vidare slumpade det sig så olyckligt att
omedelbart före herr Ferdinand Nilssons
anförande hade ju en aktad ledamot
av denna kammare, herr Alexanderson,
hållit sitt anförande, vilket föranledde
ett omedelbart instämmande av en
framträdande ledamot av centerpartiet
i denna kammare, herr Larsson i Hammarby,
som alltså instämde i det avslagsyrkande
herr Alexanderson hade
framställt. Nog finns det nyansskillnader
även på annat håll — sådant kan
förekomma i de bästa familjer och följaktligen
till och med i centerpartiet.
Inte ens den mest välvillige bedömare
kan ju söka göra gällande att exem
-
pelvis Radio Nords insatser i svensk
informationsverksamhet, svensk samhällsdebatt
och svenskt kulturliv över
huvud taget ligger väsentligen ovanför
nollstrecket —- det är vi nog ganska
ense om. Ur den synpunkten är piratsändarens
öde mig skäligen likgiltigt
— det vill jag uppriktigt ge till känna.
Men anledningen till att jag engagerat
mig i denna angelägenhet är att finna
på ett helt annat plan; det gäller mycket
väsentligare ting än dessa två guppande
skvalslcutors vara eller icke vara, ty det
gäller här en lagstiftning i den svenska
riksdagen, och man får nog, tycker jag,
vara ganska aktsam när man går att
utforma densamma.
Här har tidigare diskuterats frågan om
tidsnöd. Jag vill då ställa spörsmålet:
Är någon brådska i detta ärende av nöden?
Är det nödvändigt att vi här hastar
i väg och tillyxar en lagstiftning
med de brister som redan nu är uppenbara
för de flesta? Jag kan inte finna
att någon sådan brådska över huvud
taget är för handen. Rekommendationen
i Nordiska rådet som det här har
talats så mycket om syftar ju inte på
något sätt till någon forcering — ingen
talesman för utskottsmajoriteten vågar
väl hävda att så skulle vara fallet. Man
fann det ju inte heller nödigt att ange
vilka åtgärder som de nordiska länderna
borde vidtaga. På den punkten är saken
alldeles klar.
Apropå Nordiska rådet skulle jag vilja
beröra en sida av saken som enligt
min mening hittills inte kommit riktigt
fram i debatten. Jag skulle nämligen
vilja fråga: Var det så särskilt lyckat
att vid denna tidpunkt över huvud taget
ta upp denna fråga i Nordiska rådet
till avgörande? Jag är inte övertygad
om att det var ett lyckligt uppslag,
och jag tror inte att detta initiativ
har gagnat en lidelsefri och objektiv
behandling av det outredda, svåröverskådliga
och ytterligt invecklade pro
-
Måndagen den 28 maj 1982 em.
Nr 25
43
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
blemet. Och vidare! Av de underrättelser
man fått från behandlingen av detta
ärende inom Nordiska rådet, får man
den uppfattningen att det hela gick rätt
mycket på en sinkadus och egentligen
utan någon klar uppfattning om vilka
väsentliga principiella, folkrättsliga och
juridiska problem, som här reste sig.
Jag skulle vilja gå vidare med direkt
adress till första lagutskottets aktade
vice ordförande, min bänkkamrat, herr
Ahlkvist: Har första lagutskottet kunnat
påvisa några skäl för denna snabbbehandling?
Knappast! Utskottet anför
visserligen att ett avvaktande av Europarådets
ställningstagande skulle medföra,
att frågan komme att uppskjutas under
avsevärd tid. Utskottet kan av denna
anledning icke tillstyrka dessa yrkanden
om uppskov. Jag måste beteckna
detta argument som svagt. Därest uppskovet
skulle kunna tänkas vara till
men för svenska intressen, skulle jag
kunna förstå invändningen. Men någon
sådan bevisning beträffande ett brådskande
behov av kriminaliserande åtgärder
liar ju inte alls förebragts, i varje
fall inte i utskottets korta motivering.
Uppskovet i och för sig är självfallet
inte något godtagbart argument.
Det finns också ett annat avsnitt av
utskottets skrivning, som är ganska intressant.
Det ger mig anledning att ställa
denna fråga: Kan ett beslut nn i den
svenska riksdagen på något sätt tänkas
vara goodwill-skapande för oss? Det är
ju ett spörsmål som utskottet självt tar
upp och använder till förmån för sin
inställning. Utskottsmajoriteten tycks sålunda
hysa den meningen. Utskottet uttalar
nämligen följande: »Att de nordiska
länderna sålunda skulle komma att
introducera en nyhet, torde emellertid
snarast förbättra vårt läge vid kommande
internationella förhandlingar rörande
telekommunikationerna.» Varpå stöder
majoriteten detta uttalande? Jag har läst
motiveringen flera gånger, men något
svar på frågan får jag inte. Vi ställes
här inför ett naket påstående utan någon
dokumentation. Det är möjligt att påståendet
kan vara riktigt, men det finns
inga uppgifter som stöder dess förmen
-
ta riktighet. Jag skulle vilja ställa följande
fråga för att allsidigt belysa denna
ganska väsentliga detalj: Kan det
inte tvärtom tänkas bli så att ett dylikt
»djärvt» initiativ från vår sida får rakt
motsatt effekt, d. v. s. försämrar vårt
läge? Utskottet påpekar ju självt att
intet land i hela världen tidigare genomfört
en lagstiftning av detta slag, åsyftande
kriminalisering av sändningar av
den art som avses i propositionen. Underlåtenhet
att antaga den föreslagna
lagstiftningen kan därför inte tas till
intäkt för berättigad kritik från andra
staters sida. Detta må väl enligt min
mening vara logiskt resonerat.
Under den gångna delen av debatten
har från flera håll framhållits, att det
ingen anledning finns att föregripa den
diskussion, som förestår i Europarådets
juridiska kommitté för radio och television,
vilken enligt uppgift sammanträder
under den senare hälften av juni.
Ilerr Ahlkvist var själv inne härpå i sitt
inledningsanförande, men, herr Ahlkvist,
självfallet kommer vid detta sammanträde
med Europarådets juridiska
kommitté att framföras synpunkter utöver
dem som framförts inom den ganska
snäva nordiska kretsen. Det är ju en
församling av helt annan omfattning än
Nordiska rådet, varför sannolikheten talar
för att dokumentationen kommer att
bli mycket mer omfattande än den varit
under Nordiska rådets mycket korta
session. Resultatet av frågans behandling
i Europarådet kan väl tänkas mynna ut
i förslag till en europeisk konvention i
ämnet, som inte kommer att sammanfalla
med den nu föreslagna lagstiftningen.
Ingen här i kammaren vill väl helt avvisa
ett sådant alternativ.
Om det nu framkommer ett förslag
som inte sammanfaller med den lagstiftning
vilken kammaren väl med all sannolikhet
kommer att godkänna om några
timmar, var står vi då, herr talman?
Hur går det då med vår enligt utskottet
goodwill-skapande lagstiftning? Skall vi
i ett dylikt läge börja om från början?
Är vår lagstiftning föråldrad redan i
samma ögonblick som den beslutas? Det
är nog inte oberättigat att ställa dessa
44
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
frågor. Jag har den uppfattningen att
det är säkrare för vårt land att på ett
vidare internationellt plan verka för en
lösning av problemet med de lconventionsstridiga
sändarna — att dessa sändare
är konventionsstridiga behöver vi
inte tvista om; den saken är ju alldeles
klar, men är vi säkra på, att de nu
föreslagna åtgärderna är de enda riktiga
att tillgripa när man skall försöka
komma till rätta med detta förhållande?
Därom vet vi ju ingenting. Herr Ahlkvist
menar liksom utskottsmajoriteten,
att den föreslagna lagstiftningen är den
enda tänkbara och riktiga vägen att gå.
Till den konklusionen har man kommit
efter en behandling som utan överdrift
kan åsättas etiketten »snabbehandling
av frågan». Detta är ju kärnpunkten i
hela problemet: Är denna lagstiftning
den riktiga, den enda, den bästa åtgärden
att vidtaga i denna situation eller
ej? Att slå på nationella och internationella
strängar eller tala om den svenska
flaggan och allt sådant liar ju inte med
denna sak att göra. Sådana uttryck saknar
varje relevans för den centrala frågan.
Man önskar på svenskt regeringshåll
att vi skall visa vägen för världens övriga
folk i denna angelägenhet. Det är förvisso
en mycket hedrande uppgift. Jag
skulle självfallet vara mycket tillfredsställd
om vi förmådde visa en sådan
väg, men jag är inte säker på att vi
går i land med denna uppgift på basis
av det förslag som här föreligger. Jag
har sålunda en smula svårt att tro på
denna goodwill-skapande förmåga.
Herr Hernelius — som tyvärr inte är
i tillfälle att komma hit i kväll av anledningar
som han har meddelat mig
och som är av sådan art att man måste
respektera dem — höll ett intressant
anförande. Men, ärade kammarledamöter,
observerade ni inte att grundtonen
i detta anförande var ytterligt kritisk
mot lagförslaget. Observerade ni inte,
att hans konklusioner var av sådan natur,
att man nästan kunde göra gällande
att de i sig inneslöt en av de allvarligaste
erinringar som kan riktas mot det
föreliggande lagförslaget. De, som var
inne i kammaren observerade helt säkert
att herr Hernelius slutade med att
uttrycka en förhoppning att denna lagstiftning
icke måtte bli permanent utan
snarast avlösas av en lagstiftning på internationell
basis. Det är ju precis den
ståndpunkt som reservanterna intar.
Jag kan också erinra om att han i
den tidigare delen av sitt anförande, när
han granskade lagförslaget, talade om
»de bryska metoder», som här kommer
till synes.
När man läser propositionen nr 171
och första lagutskottets utlåtande, kan
man knappast frigöra sig från den reflexionen
att regeringsförslaget är illa
förberett och i anmärkningsvärd grad
saknar den dokumentation som vi här i
kammaren annars gärna vill se i de
propositioner som Kungl. Maj:t underställer
riksdagens prövning. Man kan
självfallet ofta rikta kritik mot dessa
propositioner, men man kan inte säga
att de inte är underbyggda. De är många
gånger ganska fullständigt underbyggda.
En sådan dokumentation är i detta sammanhang
på det hela taget obefintlig.
Jag måste säga att första lagutskottet,
för vilket jag i och för sig hyser en
mycket stor respekt, inte minst för dess
ärade vice ordförande, förvisso inte har
förmått att sprida ytterligare upplysning.
Delvis är väl utskottet oskyldigt
härvidlag. Jag lägger icke väsentligen
ansvaret på utskottet utan på regeringen,
som i denna sessions elfte timme
nästan i panik pressar en av arbete
överhopad och begripligtvis ganska
trött riksdag till prövning och beslut
beträffande i ovanlig grad invecklade
juridiska, tekniska och även folkrättsliga
problem.
Jag avundas inte dem som i första
lagutskottet haft att arbeta med denna
sak. De har pressats till att fatta ett beslut
i denna svåra angelägenhet tämligen
omgående med hänsyn till att detta
skulle klaras innan riksdagen avslutades.
De kan omöjligen ha haft rådrum
till de överväganden som är erforderliga
icke minst i ett lagutskott.
Man har vid överläggningen talat om
störningsrisk och anfört den som ett av
-
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
45
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
görande moment i diskussionen. Utskottsmajoriteten
förbigår denna angelägenhet
— trots de förmildrande omständigheter
som jag här har påpekat
— på ett sätt som jag inte kan underlåta
att beteckna som uppseendeväckande.
I stället har det fallit på reservanternas
lott att inför riksdagens kamrar
redovisa vad man kunnat inhämta av
den expertis som hörts av utskottet. Det
borde väl ha ålegat utskottet att lämna
denna redovisning och icke reservanterna.
Den slutsats man måste draga av
det förebragta materialet är att någon
störning eller risk för störning vid mottagning
i Sverige ej föreligger från de
nu aktuella sändarna. Har utslcottsmajoriteten
förmått eller ens sökt påvisa
att motsatsen skulle vara fallet? Svaret,
herr talman, är nej.
Jag kommer därefter till de folkrättsliga
aspekterna. Det är naturligtvis en
oerhört svår fråga, och vi är väl alla
lekmän härvidlag. Vi har läst experternas
utlåtanden, i den mån de nu är redovisade
i utlåtandet. Även i detta fall
liar det fallit på reservanternas lott att
komma med den mest allsidiga redovisningen.
Utskottsmajoriteten anför att enligt
svensk folkrättslig expertis föreligger
icke något hinder för Sverige att
genom lagstiftning av denna karaktär
och utformning förbjuda handlingar av
den art som anges i lagförslaget. Detta
är alldeles riktigt. På den punkten råder
inga skiljaktigheter. Men samma expertis
har samtidigt framhållit att icke
heller några förpliktelser åvilar vårt
land enligt konventionen att vidtaga
föreslagen lagstiftning mot radiosändare
på internationellt vatten utanför det egna
territoriet. Utskottsmajoriteten medger
detta på ett indirekt sätt genom att
framhålla att den föreslagna lagstiftningen
är av stor praktisk betydelse för
konventionens efterlevnad. Detta måste
ju fattas som ett medgivande att några
skyldigheter för oss att vidtaga denna
lagstiftning icke föreligger.
Jag kommer nu till en annan fråga.
Om riksdagen, vilket ju all sannolikhet
talar för, i dag ger sitt bifall till detta
kriminaliserande av piratsändarna, vad
händer då? Föreligger inte en högst betydande
risk för att bl. a. detta lagstiftningskomplex
både bildligt och bokstavligt
blir ett slag i luften? Jag anknyter
här till vad jag sade för en
stund sedan. Vore det inte skäl att man
söker göra klart för sig i vilken riktning
och i vilken takt den tekniska utvecklingen
fortskrider? Det synes som
om man redan i en ganska nära framtid
kommer att ha möjligheter att på mycket
stora avstånd dirigera legala kommersiella
radio- och TV-sändningar, som
är direkt avsedda för den svenska publiken.
Hur skall man i det läget skydda
det svenska radio- och TV-monopolet?
Är det tänkbart att en dylik utveckling,
som ju inte bara är sannolik utan med
största visshet ligger ganska nära, så
fantastiskt snabbt som utvecklingen riu
går, med eller mot — observera att jag
säger med eller mot — vår vilja helt enkelt
tvingar fram en kommersiell svensk
radio och TV? Officiell, privatägd eller
bådadera — men kommersiell radio och
TV. Det är betecknande för detta utskottsutlåtande
att dylika dock ganska
väsentliga frågeställningar över huvud
taget icke diskuteras eller omnämnes i
utlåtandet.
Här har redan framhållits att sändningarna
från de här skutorna i varje
fall inte hittills medfört några störningar.
Däremot måste vi räkna med störningar
från andra håll. Det finns, som
redan påpekats, på mellanvågsbandet
ungefär 500 stationer som sänder på ej
tilldelade våglängder. Vad kan vi nu
göra åt detta? På snart sagt varje våglängd
finns sådana stationer, ofta flera
på varje våglängd. Flertalet av dessa
stationer är belägna inom staters territorier,
vilka är medlemmar av internationella
teleunionen och sålunda
bundna av telekonventionen men som
inte respekterar den. Veterligen har ingen
av dessa stater inskridit med åtgärder
med syfte att förhindra sådana sändare
att fortsätta verksamheten.
Störningsbesvären kommer även från
länder där nordiska aktioner av naturliga
skäl som jag inte här behöver ut
-
46 Nr 25 Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
veckla inte har en chans att ge resultat.
Jag tänker i detta sammanhang på
östblockets länder. En östtysk sändare
gör t. ex. skåningarnas möjlighet att avlyssna
den nya Motalasändaren mycket
problematisk. Vad kan vi göra åt det‘?
Om man verkligen vore intresserad av
att komma till rätta med dylika förhållanden,
måste hela problemet tas upp
på bred internationell front. I första
hand måste då uppmärksamhet ägnas
åt de landbaserade stationerna som utgör
det egentliga problemet. Som varje
människa förstår spelar de båda guppande
skutorna utanför Södertörn och
nere i Öresund en ganska underordnad
roll. Varför förbigår utskottet i sin
skrivning med fullständig tystnad dessa
aspekter på detta stora och — det medger
jag gärna — svåra frågekomplex?
Det kan inte hjälpas, att man ibland
tvivlar på att lagförslagets egentliga syfte
verkligen skulle vara att skapa ordnade
förhållanden beträffande våglängdsfördelningen
och att förhindra radiostörningar.
Många menar — jag vill
själv inte hysa någon uppfattning härvidlag
— att det egentliga syftet fastmer
skulle vara — såsom lagrådet antytt —-att värna de nationella radiomonopolen.
Och för att nå det målet tillgriper man
bestämmelser i fråga om kriminalisering
av åtgärder vidtagna utanför svenskt
territorium, vilka onekligen går mycket
långt. Vi får dock tänka på att det här
är fråga om åtgärder riktade mot svenska
annonsörer, artister, materialleverantörer,
chaufförer, båtförare o. s. v. Traditionellt
bestraffas i Sverige i sådant
avseende endast gärningar av svenska
medborgare och gärningar riktade mot
svenskt intresse. Nu vill man kriminalisera
en råd gärningar som helt faller
utanför denna ram.
Till slut, herr talman, vill jag blott
för alla eventualiteters skull än en gång
framhålla att då man, som jag har gjort,
dristar sig att tillråda en smula sans och
måtta och eftertanke i den här något
överhettade debatten så är det — som
det så riktigt blivit sagt — icke för att
solidarisera sig med piratsändarna eller
ansluta sig till deras vänkrets.
Herr talman, jag hemställer om bifall
till reservationen av herr Alexanderson
m. fl.
I detta anförande instämde herrar
Eskilsson (h), Yngve Nilsson (h), Ebbe
Ohlsson (h), Ringaby (h), Virgin (h)
och Enarsson (h), fröken Andersson (h)
samt herrar Ragnar Bergh (h) och Nordenson
(h).
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Hagberg berörde
inledningsvis i sitt anförande några reflexioner
som jag anknöt till kontroversen
mellan herrar Jacobsson och Hernelius.
Det förekommer, sade herr Hagberg,
nyanser inom olika partier. Men
nyanserna mellan herr Hernelius och
herr Jacobsson var väl i alla fall relativt
omfattande, skulle jag tro.
Nu säger herr Hagberg, att i grund
och botten hade herr Hernelius och reservanterna
samma uppfattning, ty den
förre ville inte att denna lagstiftning
skulle bli permanent utan snart efterträdas
av en europeisk lagstiftning, och,
sade herr Hagberg, just detta vill reservanterna.
Men hur hänger det då ihop
med avslagsyrkandet?
Till sist klagade herr Hagberg över att
denna arbetsfyllda riksdag fick så mycket
mer arbete genom behandlingen av
detta förslag. Ja, men de som i utskottet
klagade mest över arbetsbördan och
besvärligheterna i detta sammanhang
var just de ledamöter som sedermera visade
sig ha den minsta lusten att sätta
till den tid som vi hade till disposition.
Hur vill herr Hagberg förklara det?
Herr AHLKVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Min ärade bänkkamrat
ställde några frågor till mig.
Han frågade när Nordiska rådet hade
rekommenderat att detta ärende skulle
tas upp till avgörande redan vid denna
vårsession. Jag vill svara genom att erinra
om vad Nordiska rådets juridiska
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
47
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet in. m.
utskott skrev i detta sammanhang, nämligen:
»Den omständigheten att s. k.
piratsändare under flera år varit verksamma
i strid med reglementet bör enligt
utskottets mening icke avhålla de
nordiska länderna från att snarast ingripa
mot sändarna.» »Snarast» kan tolkas
på olika sätt, men jag tolkar det så
att detta ingripande bör ske så snart
som möjligheter härtill föreligger.
Sedan frågade herr Hagberg varför
första lagutskottet hade funnit skäl att
snabbehandla denna fråga. På det svarar
jag att det aldrig har varit tal om
någon snabbehandling. Såsom herr Ferdinand
Nilsson här redogjort för kunde
utskottet ha arbetat ytterligare två
dagar med denna fråga, om så hade ansetts
erforderligt. Att frågan här i Sverige
måst behandlas under vårriksdagen
sammanhänger med att lagförslagen
framlagts samtidigt i samtliga nordiska
länder och att de även borde behandlas
samtidigt.
Herr Hagberg förklarade vidare att
det är ett naket påstående när utskottet
skriver att det skulle vara en fördel vid
kommande internationella förhandlingar
rörande telekommunikationerna om detta
lagförslag nu antages. Det är inget naket
påstående utan ett återgivande av
vad de tekniska experterna sade i utskottet.
Om herr Hagberg noggrant studerat
reservationen skulle han där ha
funnit en mängd med nakna påståenden.
Vad utskottsmajoriteten skriver i utskottsutlåtandet
är däremot till fullo
styrkt.
Jag förstår att herr Hagberg känner
sig illa berörd när jag i samband med
notisen i Expressen i går om att Radio
Nord går till botten med flaggan i topp
erinrade om att det i så fall inte var
svenska flaggan. Jag förstår som sagt
att det är obehagligt att erinras om att
det inte är svenska intressen man här
företräder.
Till slut instämmer jag med herr Hagberg
att det hade varit bättre om man
hade behandlat denna fråga med mera
sans och måtta. Men det är inte utskottsmajoriteten
som försökt att politisera
frågan.
Herr HAGBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vet inte riktigt hur
jag skall uppfatta inlägget från min gode
vän och bänkkamrat herr Ahlkvist. Han
talade om svenska flaggan, och jag tyckte
att han antydde att de, som hade en
annan mening i denna fråga än han,
inte företrädde svenska intressen. Jag
vet inte, om det var detta som herr Ahlkvist
ville göra gällande, men i så fall
ber jag att bestämt få tillbakavisa den
beskyllningen. Jag har själv absolut
inga som helst intressen i den här angelägenheten.
Men om jag hade haft några
speciella intressen och även om de
s. k. Texasmiljonärerna skulle tillhöra
sinnevärlden — varom jag ingenting vet
— har detta i och för sig ingenting med
detta lagförslag att göra. Det är inte
äganderätten till dessa skutor, som här
är det relevanta. Frågeställningen är,
huruvida den lagstiftning som här föreligger
är det riktiga medlet att komma
till rätta med dessa förhållanden, som vi
alla vill försöka bli kvitt.
Jag och reservanterna har liksom herr
Alexanderson och herr Gösta Jacobsson
med skärpa fastslagit att det inte föreligger
några delade meningar om att dessa
sändningar är konventionsstridiga.
Jag underströk detta i mitt förra anförande
och understryker det ännu en
gång. Vi är fullt eniga på den punkten.
Vad meningarna går isär om är beträffande
utformningen av den föreslagna
lagstiftningen.
Jag hoppas, att jag med detta har
gjort saken fullt klar för min gode vän
här bredvid.
Fröken MATTSON (s):
Herr talman! Låt mig börja med ett
par repliker till herr Hagberg.
Jag kommer just från andra sidan
Strömmen. Jag har nämligen varit på
överläggningar tillsammans med andra
krigsplacerade journalister inom det
psykologiska försvaret.
De ord på vägen jag fick när jag gick
hit till riksdagen för att hålla mitt anförande
var: Har det under denna långa
debatt hittills sagts något om de risker
48
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
som av psykologiska beredskapsskäl kan
vara förknippade med dessa piratsändare?
Jag måste i sanningens namn svara
att hittills har inte några sådana synpunkter
anförts vare sig här eller i andra
kammaren, såvitt jag kunnat följa debatten.
Det är kanske inte heller nödvändigt
att ta upp hela detta störa problem här
i kväll. Det är ju en synpunkt som kanske
kommer litet vid sidan men som
ändå berörts i en oerhört intressant motion,
II: 887 av herr Helén, som ju hl. a.
är en mycket erfaren radioman. Han
tar där upp en del synpunkter som förts
fram från dem som har att svara för
den psykologiska beredskapen.
Man har talat om den risk som onekligen
förefinns i och med att det tätt
inpå våra svenska kuster ligger en sändare
som vi vant oss vid att betrakta
som svensk, ehuru den inte är det. Ingen
kan väl bättre än herr Helén formulera
just de synpunkter som man i detta
sammanhang kan lägga på frågan. Han
talar i motionen om de risker som »kan
vara förknippade med att sändare utan
nationalitetsbeteckning eller med huvudman
i främmande nation varaktigt
etablerar sig omedelbart intill vårt lands
territorialgräns. En dylik sändare», fortsätter
han, »torde lyssnarpsykologiskt
ha en långt starkare genomslagskraft än
sändare på stort geografiskt avstånd».
Det är dessa synpunkter som vi också
har resonerat om i första lagutskottet.
Vi har emellertid sagt oss att det för
dagen gäller de piratsändare om vilka
denna lag handlar. Vi har ingalunda sett
bort ifrån den tekniska utvecklingen,
men vi är lika väl som herr Helén fullt
på det klara med att de sändningar, som
väl så småningom kommer via satelliter
och annat, psykologiskt sett inte har
samma genomslagskraft som de illegala
sändare som svenska lyssnare har vant
sig vid att koppla in på en viss våglängd
och mer eller mindre betrakta som
svenska.
Detta är en synpunkt som jag tror
knappast har berörts i lagförslaget eller
i den här debatten, och det vore onekligen
roligt om man på något sätt kun
-
de berika debatten med nya synpunkter.
Jag tror emellertid att tillfället inte
är riktigt väl valt vare sig till att gå in
närmare på detta eller till att gå in på
de onekligen intressanta synpunkter på
det svenska radioprogrammets utformning
som har framkommit i centerpartiets
motioner.
En hel del av dessa synpunkter kommer
att läggas fram år 1963, har det
sagts mig, då 1960 års rundradioutredning
om hur svensk radio skall förhålla
sig i TV-åldern blir klar med sina
överväganden. Alltså faller det på min
lott att i någon mån komplettera den
vida och breda översikt över motiveringarna
för första lagutskottets utlåtande,
som vår förste vice ordförande
herr Ahlkvist tidigare på dagen har
gjort så ingående och väl. Han behandlade
det mesta av de synpunkter som
har legat till grund för utskottets ställningstagande,
men jag kanske kan komplettera
redogörelsen på en del punkter.
Gentemot det tal om tidsnöd som har
förts fram här, mest från reservanternas
sida, kan man väl konstatera, utan att
på något sätt ge sig in på polemik, att
det av en mycket tunn proposition på 32
sidor har blivit ett utskottsbetänkande
på 40 sidor. Det kunde, det kan jag försäkra
kammaren, ha blivit oerhört mycket
längre. Vi inom utskottet som tillstyrker
propositionen har nämligen icke
i varenda detalj kunnat redogöra för de
synpunkter som den tekniska expertis
vi hade anförde. Det var en muntlig redogörelse
med frågor och svar och frågor
om igen. Det fördes inga anteckningar,
gjordes inget stenografiskt referat,
och förhöret togs heller inte upp
på band. Därför är det svårt att ge en
fullkomligt objektiv och uttömmande redogörelse
för vad den tekniska expertisen
sade när vi diskuterade saken inom
utskottet. Vi i utskottet som har tillstyrkt
propositionen har nöjt oss med att konstatera
en enda sak, som blev fullkomligt
klar för samtliga. Teleexperterna
förklarade nämligen för oss — vilket
också kommunikationsministern har påpekat
— att sedan man försökt alla möjliga
utvägar för att komma åt dessa il
-
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
49
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
legala sändningar runt om våra kuster
återstår det endast en utväg, nämligen
den juridiska, och att det är av stor vikt
att vi tillgriper den utvägen nu. Detta
var alltså experternas kommentarer till
det lagförslag som nu har lagts fram.
Jag tycker också att jag i detta sammanhang
bör tala om för kammaren att
en av de experter som vi hörde och som
alltså sade att det är nödvändigt att kriminalisera
piratsändare så att de försvinner
är en av våra främsta förespråkare
för kommersiell radio och kommersiell
television här i landet. Det är alltså
fullkomligt oegentligt när det talas om
att denna lags främsta förespråkare
önskar skydda monopolradion, såsom
det har uttryckts. Departementschefen
har också uttryckligen förnekat detta.
Det är ganska egendomligt att både i
denna kammare och i medkammaren så
ofta höra en argumentering som går tillbaka
till professor Ross. Denne danske
expert säger bl. a. — det står uttryckligen
i reservationen -— att en lagstiftning
som den påtänkta inte vidtages för
att uppfylla någon internationell förpliktelse,
utan för att tillvarata nationella
intressen.
Ja, detta säger professor Ross i Danmark,
och lagrådet har sagt exakt samma
sak i Sverige. Den svenska regeringen
ändrade propositionen efter lagrådets
påpekande om denna sak; den
danska propositionen står kvar i sin ursprungliga
form. Den synpunkten har
alltså fallit helt åt sidan.
Jag tror också man bör erinra kammaren
om att vi nu i höst kommer att
få en diskussion om huruvida vi skall ha
kommersiell radio och att vi allesamman
har varit med om att besluta hur
vi skall utforma vårt svenska radiomonopol.
Avtalet utgår någon gång i mitten
av 1964, och då kan vi ta upp denna
diskussion om igen. Jag tror också
att det förtjänar påpekas att det är en
viss skillnad mellan den norska, danska
och svenska radion. Dansk och norsk
radio är rena statsföretag. I Sverige har
pressen spälv tagit initiativ till utformningen
av vårt s. k. radiomonopol. Folkrörelserna
är representerade i det, och
4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 25
det har en helt annan utformning än i
andra länder. Det ankommer på oss att
ta ställning till om vi i en framtid vill
ha verksamheten kommersialiserad eller
inte och om vi vill fortsätta med program
av den karaktär som vi har haft
tidigare. Jag tycker att det har varit
ganska nödvändigt att göra dessa påpekanden
när man har suttit och lyssnat
på hur debatten har gått.
När herr Hagberg talade om alla dessa
brådskande åtgärder och när han
undrade hur vi från utskottsmajoritetens
sida kan tala om att ett antagande av
lagförslaget skulle skapa en goodwill
gentemot andra länder, får jag kanske
komplettera herr Ahlkvists påpekande,
att detta hade uttalats av den tekniska
expertisen, med att säga att det också
står att läsa i propositionen, att exakt
samma synpunkter anförts av vissa remissinstanser
till Nordiska rådet, nämligen
från norskt och finskt håll, där
det talades om nödvändigheten av att
några tar initiativet, att det är ett gemensamt
nordiskt intresse att få denna
fråga löst och att vi genom att gå i spetsen
kanske kan ta första steget till en
liten uppluckring av den ogräsåker som
piratsändarproblemet onekligen är över
stora delar av världen.
Anledningen till att vår situation är
litet annorlunda än problemet är på
många andra håll är att vi har piratsändare,
som är stationerade på fartyg.
Huvuddelen av de sändare som eljest
sänder illegalt är landstationerade, och
mot dem finns det möjligheter att vidta
diplomatiska åtgärder. Det finns helt
andra möjligheter att ingripa än de länder
har, där sändarna är stationerade
på internationellt vatten; när det gäller
dessa sändare har hittills inga diplomatiska
åtgärder hjälpt. Presidenten för
europeiska rundradiounionen har ju
också rekommenderat medlemsländerna
att först försöka med diplomatiska demarcher.
När detta har misslyckats —-när andra utvägar har prövats och befunnits
omöjliga — har vi till slut måst
vidtaga den nu föreslagna åtgärden.
Jag tror, herr Hagberg, att vi får lov
att tro på de experter som sitter i Eu
-
50
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
roparådet och som försäkrar att behandlingen
av ett ärende av denna natur
tar synnerligen lång tid. Jag har själv
endast tre års erfarenheter från arbetet
inom Europarådet, men på den tiden
har jag insett att det ligger oerhört
mycket i dessa påpekanden. Jag kanske
kan komplettera detta med upplysningen
att det inte är Europarådets juridiska
kommitté som skall sammanträda
utan en expertkommitté, som skall
ha sitt första konstituterande sammanträde,
och den kommer att få arbeta i
många år innan den juridiska kommittén
så småningom får ärendet under sin
behandling.
Man kan väl därför knappast säga att
vår lagstiftning är föråldrad redan då
den stiftas. Däremot kan man kanske
uttrycka en from förhoppning om att
den måhända kan bli vägledande för de
expertöverläggningar som nu förestår.
Om ett par år — det har sagts att det
kan dröja fem å sju år innan man har
fått till stånd någon form av europeisk
överenskommelse — kan vi kanske ändra
vår lagstiftning. Det finns nu en hel
råd illegala sändare runt våra kuster.
Vi kan knappast vänta till dess de har
blivit ännu flera. Genom bl. a. tidningspressen
har vi fått erfara att om inte
denna diskussion om lagstiftning mot
illegala sändningar på internationellt
vatten hade kommit upp, så hade vi redan
haft ytterligare ett par sådana sändare,
kanske ett skepp av typen Magdalena-Maria,
eller vad hon heter, som
förstärkt sina sändningar. Man måste ha
klart för sig att vår lagstiftning sannerligen
inte är föråldrad. Den kan tvärtom
bli pionjärbildande inom Europa och
kanske äntligen lösa detta problem.
Jag vill till sist, herr talman, endast
säga några ord om den reservation av
herr Alexanderson m. fl. som är fogad
till första lagutskottets utlåtande.
Jag skall förbigå en del små detaljer
i redogörelsen angående den tekniska
expertisen samt en del i sammanhanget
helt ovidkommande men felaktiga
uppgifter om kilowatt och annat.
Jag skall endast beröra en detalj som
man nog bör titta litet närmare på. Det
står på sid. 27 i utskottets utlåtande,
första stycket, följande: »Det torde vara
för svensk lagstiftning främmande
att medverkan till en gärning kriminaliseras
medan själva gärningen ej är belagd
med straff.» Det står »torde», och
jag tror att det är väl att reservanterna
har valt ett sådant uttryck, tv såvitt
jag har mig bekant är detta sannerligen
ingen nyhet inom vår lagstiftning.
Hade jag inte haft annat för mig under
middagsrasten kunde jag ha gått över
Strömmen, inte som jag nu gjorde till
psykologiska försvarets överläggningar
utan till systembolaget, där jag kunde
ha köpt åtskilliga liter brännvin, konjak
eller vad jag önskade ■— det hade
stått mig fullkomligt fritt — men om
jag hade fått pengarna av en minderårig
och sedan överlämnat den spirituösa
som jag hade köpt till honom, hade
jag begått en olaglig handling och
med all rätt straffats därför.
Det är emellertid inte detta exempel
juridiska experter har nämnt då jag
frågat dem om det här innebär någon
nyhet i vår lagstiftning. De säger att det
finns andra lagbestämmelser som går
mer i stil med det som nu föreslås. Sålunda
är det inte alldeles ovanligt att vi
har straff för en gärning som kan kallas
medverkan till det handlingssätt vi
vill motverka, medan detta handlingssätt
självt inte straffas eller i varje fall
inte straffas på samma sätt. Den som
befriat en fånge straffas, men inte fången
själv. Den som värvar folk till främmande
krigstjänst straffas, men inte den
som tar värvning. Man kan också nämna
främjande av otukt, där straffbarheten
inte beror av om den främjade
otukten i och för sig var straffbar.
Det är alltså inte sant att här presenteras
en fullkomlig nyhet i vår lagstiftning;
liknande bestämmelser finns
tidigare. Och att vi nu tillgriper utvägen
att kriminalisera radiosändning på
internationellt vatten beror väl närmast
på att vi har känt våra internationella
förpliktelser och att vi samarbetar på
det nordiska området. Man kan här tala
om något av en pionjärgärning på våra
breddgrader; vi har gemensamt i de
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
51
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
nordiska länderna velat åstadkomma någonting
som kan verka främjande och
bli en pionjärinsats på det internationella
radiofältet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle:
Herr
talman! När fröken Mattson nu
sist kom in på vissa juridiska aspekter
kan jag inte underlåta att göra en reflexion.
Alla de gärningar hon nämnde
är konstruerade som självständiga brott.
Det må vara hänt att detta kan i viss
mån göras på det ena eller det andra
sättet, men i den nu aktuella lagen talas
direkt om medverkan, och den gärning
som denna medverkan avser och
som man här just vill komma åt är icke
straffbelagd. Det är detta som ter sig
så egendomligt.
Herr SUNDIN (ep):
Herr talman! Allra först vill jag stanna
inför en frågeställning som herr
Hagberg för en stund sedan framförde
när han sade: Var det nödvändigt att
Nordiska rådet skulle ta upp denna fråga
till behandling i det här skedet?
Ja, herr talman, det är ju i första
hand Nordiska rådets presidium som tar
ställning till vilka frågor som skall behandlas,
och presidiet hade ingenting
att invända mot att frågan kom upp till
behandling vid årets session i Helsingfors.
Dessutom vill jag säga att när den
svenska delegationen till Nordiska rådet
samlades både här hemma och efter
ankomsten till Helsingfors under professor
Ohlins ordförandeskap så fördes
det över huvud aldrig på tal att man
skulle skjuta på behandlingen av denna
fråga. Man diskuterade det över huvud
taget inte, och vid de tillfällena gjordes
mig veterligt ingå som helst invändningar
från någon av delegaterna mot att
den skulle behandlas. På förhand fanns
inte heller, enligt vad som framkom,
några som helst divergerande uppfattningar.
Sedan vill jag instämma med dem
som säger att den här frågan har fått
alldeles för stora proportioner. För min
del har jag svårt att förstå dem som i
vissa läger sökt mana fram något av en
folkstorm till försvar för en radoverksamhet
som strider mot överenskommen
internationell ordning och alltså måste
betecknas som illegal.
En rättslig reglering på detta område
har ansetts nödvändig därför att antalet
tillgängliga frekvenser för radiosändningar
är begränsat. Hade man inte en
internationell ordning skulle det uppstå
kaos i radiotrafiken. Vårt land har varit
med om att skapa denna internationella
ordning, och rekommendationerna
i anslutning till konventionen uppmanar
medlemsländerna att vidtaga erforderliga
åtgärder för upprätthållande av
överenskommen ordning. Nordiska rådet
har rekommenderat de nordiska länderna
att vidtaga gemensamma åtgärder
för att trygga efterlevnaden av föreskrifterna.
Jag har under sådana förhållanden
svårt att förstå att vi skulle kunna
bestrida vår skyldighet att medverka till
att den internationella överenskommelsen
på området respekteras.
Lagrådet har även hänvisat till att
frågan om radion och televisionen inom
kort kommer att behandlas av Europarådets
juridiska kommitté och att problemet
med piratradioverksamheten skall
komma upp där. Efter de kommentarer
som gavs av den ledamot av kammaren
som var före mig i talarstolen, behövs
det inte flera kommentarer.
Det är givetvis önskvärt att lagstiftningen
i vårt land blir i överensstämmelse
med de riktlinjer som denna kommitté
kan komma att dra upp. Det kunde
vara ett skäl att avvakta kommitténs behandling
av frågan, men med det dröjsmål
som det säkert kommer att föra med
sig finns, som jag ser det, inga skäl att
vänta på den behandlingen. Det bör vara
självklart att de nordiska länderna
samtidigt och gemensamt vidtager de erforderliga
åtgärderna. Skulle förhandlingarna
i Europarådets juridiska kommitté
leda till att lagstiftningen bör få
en annan utformning och omfattning än
52
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändnin;
det nu föreliggande förslaget, har vi naturligtvis
att anpassa vår lagstiftning
härtill. Detta är orsaken till att jag anser
att propositionen bör godtagas med
den ändring som förordas i reservationen
av herr Ferdinand Nilsson och herr
Svensson i Vä beträffande de yrkesmässiga
transporterna.
Det motstånd som rests mot lagstiftningen
har jag, herr talman, svårt att
förstå. Det har i vissa sammanhang hänvisats
till folkrättsliga grundprinciper
och eterns frihet. Ja, det är en mycket
väsentlig grundprincip, men all frihet
måste vara frihet under ansvar. Eterns
frihet kan ju inte gärna betyda frihet
att bryta mot den internationella ordningen
på området. Den ordning som
man träffat överenskommelse om måste
ju tvärtom vara grundvalen för friheten.
I folkpartimotionen finns en egendomlig
passus om att lagstiftningen skulle
kunna tolkas som ett intrång i den fria
lyssnarrätten. Det skulle vara intressant
att få en närmare förklaring på logiken
i det resonemanget, om det nu finns
någon sådan. Jag kan inte tänka mig
att det i vårt land skulle kunna vara
förbjudet att lyssna på piratradion, men
det skall vara förbjudet att vara pirat.
Det måste anses självklart att vårt
land måste söka uppfylla de förpliktelser
som den internationella överenskommelsen
på området innebär. I folkpartimotionen
står det även skrivet att det
inte får råda någon tvekan om just det
förhållandet, men några rader längre
ned grips folkpartiet ändå av den stora
tvekan. »Det är oklart», heter det, »om
konventionen förpliktigar Sverige att ingripa
mot sändarna utanför Sveriges
kuster.» Man har hänvisat till att folkrätten
inte skulle ålägga oss att vidtaga
några sådana åtgärder. Det kan kanske
sägas vara riktigt, men lika klart synes
det vara att folkrätten inte förbjuder
oss att vidtaga åtgärder. Det väsentliga
i sammanhanget är väl dock att vi har
en internationell konvention om att piratsändarna
är förbjudna. Vi måste då
anses vara moraliskt förpliktigade att
genom erforderliga åtgärder medverka
på öppna havet m. m.
till att denna ordning upprätthålles. Är
vi med om internationella avtal, är väl
också vår avsikt därmed att vi skall
göra vad vi kan för att avtalen skall
respekteras.
Det har vidare sagts att de piratsändare
som nu är i verksamhet utanför
våra kuster inte stör några lokala sändare
av intresse för oss. Det kan väl i
stort sett vara riktigt, men piratverksamheten
som sådan innebär ju obestridligen
en fara för störning. Det har
också sagts att det finns så många andra
piratsändare ute i världen. Ja, det
finns det, men att den internationella
ordningen ofta överträdes på ett annat
håll kan ju inte gärna vara ett försvar
för att även vi skall överträda densamma.
Min slutsats, herr talman, är att det
är alldeles orimligt att försvara en piratverksamhet
som strider emot en överenskommelse
om internationell ordning.
Det mest positiva i sammanhanget är
emellertid enligt min mening att uppmärksamheten
riktats på den svenska
radioverksamhetens utformning. Radio
Nords program har i vida kretsar vunnit
stor popularitet. Det finns all anledning
att ta hänsyn till det intresse
som detta representerar hos lyssnarna.
Det måste dock vara alldeles självklart
att lyssnarbehovet inte kan få tillgodoses
genom en illegal radioverksamhet. I
stället måste det vara den svenska radioverksamhetens
uppgift att klara dessa
problem.
Såsom framhålles i en motion från
vårt håll bör radioverksamheten i vårt
land snarast utvidgas till tre parallella
ljudradioprogram och två televisionsprogram,
så att lyssnare och tittare kan
få större valmöjligheter. Del är givetvis
viktigt att vi här tillgodoser efterfrågan
på underhållningsprogram av typ Radio
Nord, men ännu väsentligare är det att
öka utrymmet för program som anknyter
till folkrörelserna, de religiösa intressena
och annan ideell verksamhet.
En sådan upprustning av radioverksamheten
i vårt land är, som vi ser det,
brådskande. Jag tror att man i det sammanhanget
bör pröva möjligheterna att
låta den fria konkurrensen få så stort ut
-
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
53
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
rymme som möjligt i programverksamheten.
Detta vill jag beteckna som den
angelägna målsättningen. Jag kan inte
tänka mig annat än att lyssnare och
tittare föredrar goda program från legala
sändare framför mindre goda program
från pirater.
Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till de reservationer som
herrar Ferdinand Nilsson och Svensson
i Vä fogat till detta utskottsutlåtande.
Herr HAGBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har begärt ordet
hl. a. för att instämma med den föregående
ärade talaren i visst hänseende. Jag
delar nämligen herr Sundins reaktion
mot dem — som han ungefärligen sade
— som »organiserat en folkstorm i försvaret
för de illegala radiosändarna».
Men det är ju, ärade kammarledamöter,
inte den saken vi här diskuterar. Vi diskuterar,
som jag tidigare försökt framhålla,
huruvida den presenterade lagstiftningen
är ändamålsenlig såsom ett
medel att komma åt piratsändarna.
Under debatten har jag fått den uppfattningen,
att många i kammaren är
av den uppfattningen att den lagstiftning,
som här föreligger, är utarbetad efter
en rekommendation från Nordiska rådet.
Så är ju ingalunda fallet.
Kammaren har för några dagar sedan
godkänt utrikesutskottets utlåtande nr
5 i anledning av dels Kungl. Maj:ts skrivelse
till riksdagen med redogörelse för
Nordiska rådets tionde session, dels motioner
väckta i anslutning härtill. Detta
utlåtande från utrikesutskottet, som är
godkänt i denna kammare utan debatt,
har viss bäring till den fråga som vi
här diskuterar. De motioner som härmed
avses gick bl. a. ut på en hemställan
»att riksdagen ville vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 166
anhålla om Kungl. Maj:ts medverkan till
att, då frågor förelägges Nordiska rådet
för uttalande, dettas medlemmar får
tillgång till allt för regeringarna tillgängligt
material i saken». Den önskan,
som uttrycktes i dessa motioner, delades
av utskottet och har också delats av kam
-
maren genom det enhälliga beslutet. 1
anledning av motionerna framhöll utskottet
att det icke hade någon erinran
att göra mot att Nordiska rådets medlemmar
bereds tillgång till alla de upplysningar,
som är erforderliga för en föreliggande
frågas bedömande. Utskottet
uttalade vidare: »Utskottet kan i detta
sammanhang ej underlåta att fästa uppmärksamheten
på att detaljbehandling
av lagförslag i regel icke kan väntas förekomma
under rådets korta session.»
Det är bl. a. en omständighet som jag
har tillåtit mig att uppehålla mig vid.
Vidare heter det i utrikesutskottets utlåtande:
»Det framgår f. ö. av juridiska
utskottets av rådet bifallna framställning
att detta heller icke ifrågasatts beträffande
det ärende som i motionerna berördes.
Detta utskott uttalar nämligen i
slutet av sin motivering följande, som
icke återgivits i delegationens, utrikesutskottet
tillställda redogörelse: ''Det
framgår av saken, att ämbetsmän från de
nordiska länderna i samarbete har övervägt
möjliga åtgärder för att erhålla
säkerhet för att radioreglementet iakttages.
Utskottet finner det emellertid icke
nödvändigt att taga ställning till under
vilka former ett ingripande mot piratsändare
mest ändamålsenligt bör ske.’»
Så långt utrikesutskottets relation.
Vad vi nu diskuterar är ju under vilka
former ingripandet skall äga rum. Syftet
med ingripandet är vi alla ense om,
men meningarna går isär om lagstiftningens
utformning. Jag skulle sätta
mycket stort värde på om man under
fortsättningen av denna debatt kunde
hålla isär dessa två ting: å ena sidan
målet, som är klart för oss alla, å andra
sidan lagstiftningen, som diskussionen
här gäller. Tiden medger icke att jag
närmare går in på de underliga konsekvenser
som skulle följa i många delar
av ett bifall till lagförslaget. Jag får
kanske tillfälle att återkomma i annat
sammanhang.
Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Herr Sundin var i sitt
senaste anförande också inne på frågan
54
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
om den fria lyssnarrätten och i vilken
mån den var berörd i folkpartimotionen.
Jag vill i det sammanhanget bara i korthet
säga att den frågan, som i och för
sig är av stor och väsentlig betydelse,
endast har berörts periferiskt utan något
yrkande i motionerna, och den har
inte heller berörts vare sig i utskottsutlåtandet
eller i reservationen. I vår reservation
är det bara frågan om de större
konkurrensmöjligheterna i etern. Den
andra frågan återkommer vi till i ett
annat sammanhang.
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag redogjorde för den
ungefärliga gång som det här ärendet
hade haft i Nordiska rådet. Om det nu
inte tilltalar alla, vill jag lämna därhän.
Utöver detta vill jag till herr Hagberg
bara säga att om det sedermera visar
sig att Europarådet kommer fram till ett
annat förfaringssätt, som vi i enlighet
med konventionen kan ansluta oss till,
är det min uppfattning, som jag sade
inledningsvis, att Sveriges riksdag kan
ändra det beslut som den nu kommer
att fatta.
Sedan vill jag upprepa vad som står
i den s. k. förklaringstexten till konventionen.
Där uppmanas faktiskt respektive
länder att vidtaga åtgärder för
att förhindra piratsändningar.
Vad beslöt Nordiska rådet? Ja, jag
hoppas att alla som där var närvarande
var medvetna om vad de gjorde, även
om det visat sig, sedan man kommit
hem från Nordiska rådets session, att
man på en del håll i dag kanske inte
har samma uppfattning som man hade
i Helsingfors. Men vi var allihop medvetna
om det beslut som fattades, nämligen
att vi rekommenderade de nordiska
regeringarna att föreslå lagstiftningsåtgärder
för att hindra radiopiraterna.
Sedan några ord till herr Alexanderson.
När det gäller den fria lyssnarrätten
anknöt jag bara till den rent logiska
uppställningen i folkpartimotionen och
ville ha en tolkning av den. Det som
herr Alexanderson här sade kan inte på
något sätt tolkas som ett svar på de frågor
som man själv har ställt i folkpartimotionen.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Alexanderson berörde
folkpartimotionen av herr Helén,
vari hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin uppfattning
ger till känna att rätten inskrives för
varje svensk medborgare att oförkränkt
lyssna till radioutsändning och följa
TV-sändning och att förslag härom
framlägges för riksdagen oberoende av
den pågående allmänna översynen av
grundlagarna».
Det var detta klara yrkande som jag
tyckte rätt så blygsamt sköts åt sidan
i herr Alexandersons framställning.
Men man skall inte vara ledsen för det,
ty i centerpartireservationen tar vi upp
just detta. Vi påpekar, att det bör slås
fast att en sådan rätt tillhör medborgarnas
oförytterliga rättigheter, och vi finner
det angeläget att frågan härom prövas.
Vi hemställer i fortsättningen bl. a.,
att denna vår uppfattning bringas till
Kungl. Maj :ts kännedom. Vi föreslår således
att riksdagen genom skrivelse till
Kungl. Maj :t skall ta fasta på och göra
rättvisa åt herr Heléns uppslag.
Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill erinra om och
ytterligare understryka vad herr Alexanderson
sade, att det problem som herr
Sundin berörde främst berörs i herr
Heléns motion. För den svarar väl herr
Helén själv. I folkpartiets partimotion
i denna fråga står att det är ett viktigt
problem, att man utan inskränkning
kan avlyssna radio- och TV-sändningar,
och att detta bör erkännas som en medborgerlig
rättighet. Det är det för närvarande,
men man vet inte hur det kan
bli i framtiden. Vi har ansett att det
borde vara rimligt att man vid en lämplig
tidpunkt tog upp frågan om att införa
en sådan bestämmelse i grundlagen.
Det är ju skäligt att man kommer
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
55
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
fram till denna fråga litet bättre förberedd,
och därför har vi sagt att vi
skall återkomma till frågan i ett annat
sammanhang.
Det problem har icke närmare utretts
som varit uppe i olika sammanhang,
även här i debatten, om hur det blir
därest det inte hjälper att förbjuda
rundradiosändningar utanför landets
gränser. Om fartyget alltså kan ligga
kvar och proviantera och skaffa drivmedel
från andra håll än från Sverige,
vad skall man då göra?
Frågetecknen finns där, och det kan
därför vara motiverat att man tar upp
även spörsmålet om den fria lyssnarrättens
grundlagsfästande.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! I september 1959 uppträdde
vid den administrativa radiokonferensen
i Geneve den danska delegaten
å de nordiska delegaternas vägnar.
Han föreslog då, att man skulle utvidga
det förbud som redan fanns i radioreglementet
att rörliga stationer på havet
eller över havet icke får bedriva rundradiotrafik.
Hans begäran gick ut på att
följande bestämmelse skulle tilläggas:
»Det är förbjudet att utanför nationellt
territorium upprätta och driva rundradiostationer
ombord på fartyg, luftfartyg
eller varje annat flytande eller luftburet
föremål.»
Förslaget antogs som punkt 422 i reglementet,
sedan delegaten hänvisat till
förhållandena i Norden. Han konstaterade
samtidigt, att inga störningar egentligen
förekommit samt att det var ett
synnerligen delikat juridiskt problem
att få slut på sändningarna, men att
man i Norden hoppades snart kunna finna
på en lösning.
Jag tror att det påpekats av någon av
de folkrättsliga experterna, att förbudet
kommit till på nordisk initiativ. Men
det är egendomligt, att detta påpekande
inte gjorts från regeringshåll. Detta hade
kunnat ske i Nordiska rådet. I stället
valde man att diskussionsvis hänvisa till
bestämmelsen och att framhålla som vår
skyldighet att följa internationella be
-
stämmelser. Justitieminister Kling sade:
»Den svenska regeringen har den inställningen,
att om vi har anslutit oss
till en konvention så har vi också skyldighet
följa den. Det internationella radioreglementet
förbjuder uttryckligen
den verksamhet det här är fråga om
och då är det varje enskilt lands skyldighet
att träffa föranstaltningar om att
detta förbud respekteras.»
Fortsättningsvis sade han: »Det är
ingalunda stridande mot vår gemensamma
nordiska rättsuppfattning att vi inskrider
mot en verksamhet som innebär
att dess utövare och tillskyndare
utan vidare sätter sig över och till och
med söker förlöjliga vad vi i våra respektive
länder har beslutat i vanlig
parlamentarisk ordning.»
Inte ett ord om att reglementet tillkommit
på nordisk begäran, och inte
ett ord om att i varje fall konventionen
och reglementet av 1959 icke behandlats
av regering och riksdag, något som
icke heller hävdats i den debatt som i
dag förts i andra kammaren.
I andra kammaren efterlyste man däremot
från majoritetens sida vägran från
minoriteten att ge regeringen decharge
i detta sammanhang men talade om att
så inte skett trots välkänt nit i detta
stycke. Det bör påpekas att så länge
konvention och reglemente inte varit
förknippade med straffrättsliga åtgärder
har riksdagen inte haft anledning att
på detta sätt ingripa. Huruvida en dechargeanmärkning
bör framställas kan
alltså avgöras först sedan konventionen
nu åberopats i samband med det aktuella
lagförslaget. Det är alltså för tidigt
att ta ställning till frågan.
Uppenbart är väl också att man tidigare
inte räknat med någon långt gående
kriminalisering. Annars hade väl
inte den danske statsministern så sent
som i år uppträtt i radio Merkur och
svenska SJ — ett verk direkt lydande
under kommunikationsministern — hade
förmodligen av samma skäl avstått
från att annonsera såsom skett vid ett
par tillfällen.
Nordiska rådet uttalade sig ganska
allmänt om att åtgärder borde vidtagas
56
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1902 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
för att genomföra det internationella
radioreglementet, och man tog sålunda
alls inte, herr Sundin, ställning till vilka
åtgärder som skulle tillgripas. Tvärtom
sades, att man inte fann det nödvändigt
att ta ställning till under vilka förhållanden
ett ingripande mot piratsändarna
borde ske. Man hade inte heller
kännedom om att de internationella förpliktelser,
som det hänvisades till, skapats
av oss själva, men trots detta togs
uttalandet i Nordiska rådet till intäkt
för en synnerligen snabb behandling här
i riksdagen. Detta har medfört att vi
ställts inför ett lagförslag som endast
tar sikte på en del av det principiellt
stora problem, vari de s. k. piratsändarna
ingår. Man märker i själva förslaget,
att majoriteten föga tänkt sig in i den
situation och de komplikationer som kan
följa för den händelse någon annan stat
än de sydamerikanska — son) hittills
låtit sina flaggor utnyttjas — skulle vara
intresserade av att stödja dessa utsändningar.
Förbudet är helt enkelt inte tillräckligt
genomtänkt och genomarbetat för att
tillfredsställande lösa problemen, vilket
redan påpekats både av herr Hernelius
och herr Hagberg.
I dessa sammanhang är det också värt
att observera att utskottsmajoriteten inte
ens velat uttala sig om rätten att fritt
få lyssna. Man har skjutit åt sidan herr
Heléns motion fastän fröken Mattson i
övrigt funnit den värd att citera. Jag
skulle för övrigt tro att i motionen och
av fröken Mattson de s. k. piratsändningarnas
betydelse överdrivits. I orostider
tror jag man kommer att få räkna med
sändningar av helt annat och betydligt
starkare slag. Hade utskottet haft bättre
tid än vad det nu medgivits, skulle man
kunnat utreda dessa frågor bättre även
ur försvarspsykologisk synpunkt.
Man har haft så bråttom att man faktiskt
frångått, herr talman, det som tidigare
framhållits som det väsentliga,
nämligen att den nordiska lagstiftningen
borde bli enhetlig. Det skulle för övrigt
vara intressant att veta, vad utskottet
syftar på med sina ord om att Sverige
genom att introducera en nyhet snarast
förbättrat vårt läge vid kommande förhandlingar
rörande telekommunikationer.
Skall man, som herr Ahlkvist antydde,
därmed förstå Europarådets juridiska
utskott, som sammanträder i början
av juni?
Men man har frångått enhetligheten.
I den norska propositionen talas ingående
om att mellan de nordiska ämbetsmännen
pågått överläggningar — överläggningar
som för övrigt ägt rum innan
Nordiska rådet sammanträdde —
samt att vid dessa överläggningar rått
olika åsikter om hur vittgående åtgärder
som borde vidtas. Enigheten gällde
att det nu först och främst var viktigt
att förhindra olagliga radiosändningar
riktade mot de nordiska länderna vart
för sig eller flera tillsammans eller sändningar
som vållade störningar.
Men vad ämbetsmännen sålunda trots
oenigheten var eniga om, har nu i det
svenska lagförslaget fått försvinna sedan
lagrådet gjort anmärkning däremot,
som fröken Mattson ju också nyss påpekat.
Men märk väl, därigenom har
skiljaktigheterna i lagstiftningen blivit
än större.
Som skäl för brådskan har också framhållits
behovet att få en samtidig lagstiftning.
Men det torde vara mycket
tveksamt i dagens läge, om man i Danmark
är beredd eller i stånd att pressa
fram ett lagförslag. Där har tidigare på
samma sätt som i Sverige framförts protester
mot en brådskande behandling,
vartill nu kommer att man fått andra
frågor av större politisk betydelse att
syssla med. Det är sålunda högst tvivelaktigt
huruvida man där hinner slutbehandla
ärendet under vårsessionen.
Det förslag som lagts fram i Finland
åter är inte av samma typ som de övriga.
Det förefaller ha åtskillgt mindre
räckvidd än dessa.
Dessutom tycker jag inte, herr talman,
att kommunikationsministerns
minne har räckt till för att erinra honom
om att han själv satt sitt namn under
en rekommendation i Nordiska rådet
om att de skilda nordiska riksdags
-
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
57
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet ni. ni.
utskotten skulle ta direkt kontakt med
varandra för att nå ökade möjligheter
till gemensamma resultat i lagstiftningsarbetet.
Det borde väl om någon gång
ha skett nu, då man sagt sig vilja slå
vakt om det nordiska samarbetet. Utskottet
har emellertid fått lagförslaget
så sent, att det inte funnits tid för överläggningar
av detta slag.
Den lag, som utskottets majoritet nu
förordar, har till följd av brådskan också
tillkommit på ett ur grundlagssynpunkt
föga tillfredsställande sätt. Man
'' har i brådskan inte heller haft tillfälle
att studera hur den står i överensstämmelse
med gällande folkrätt. Majoriteten
har nöjt sig med att konstatera,
att det inte föreligger något hinder mot
att införa det föreslagna förbudet. Utskottet
har därvid åberopat en av flera
experter.
Herr talman! I internationellt sammanhang
åberopade man förhållandena i
de nordiska länderna för att få ett förbud
infört, i Nordiska rådet åberopade
man det internationella förbudet. I riksdagen
åberopar man vad som uttalats
i Nordiska rådet och att saken så brådskar
att man inte hinner avvakta beslut,
som står i bättre relation till frågans
störa principiella räckvidd och till beslut,
som fattas på internationell basis.
Man har beskyllt oss, som opponerat
mot snabbehandlingen, för att vilja fördröja
ett nödvändigt avgörande. Jag
skulle vilja fråga vad orsaken är till
den stora brådskan och av vilket skäl
vår begäran att få saken behandlad på
det internationella plan, där det hör
hemma och där man tidigare agerat,
inte godtages. Från vårt håll har pekats
på Europarådets juridiska utskott för
radio och television. Förenta Nationerna
har också berörts i sammanhanget.
Då de nordiska delegaterna 1959 i Geneve
framförde sin begäran om förbud
mot radiosändningar från internationellt
vatten, resulterade detta i ett omgående
beslut.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Alexanderson
m. fl.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Jag skall för min del inte
försöka tolka detta mycket omdiskuterade
lagförslag, vars enda uppgift är
att till varje pris förbjuda vissa radiosändningar,
ur folkrättens synpunkt. Jag
skall inte heller försöka tolka förslaget
— vilket redan skett i så många sammanhang
— mot bakgrunden av de internationella
överenskommelser, som
finns på detta område. Inte heller skall
jag göra något försök att till närmare
granskning ta upp de mer eller mindre
väl utformade juridiska finesser, som
finns i lagförslaget, även om det är
självklart att alla dessa förhållanden
måste beaktas.
I stället vill jag erinra om att det för
några dagar sedan förekom en stor
grundlagsdebatt här i kammaren. Jag
åsyftar debatten i samband med att propositionen
om den av finansministern
begärda fullmakten för spritskattens höjning
avslogs. Visserligen gjordes i debatten
ett uttalande — t. o. m. från statsrådsbänken
— om att riksdagen, om den
finner motiv föreligga, kan sätta sig
över grundlagen, men om man bortser
från detta mycket uppmärksammade uttalande,
som inte kan godkännas, måste
med stor tillfredsställelse hälsas de
många löften, som lämnades i onsdags,
och all den respekt, som då visades för
grundlagens bestämmelser.
När vi i dag behandlar denna proposition,
nr 171, om radiosändningar ute
på öppna havet, måste man tyvärr med
all högaktning och respekt för första
lagutskottet som herr Hagberg uttalade,
ändå framhålla att första lagutskottet inte
sett på detta ärende på samma föredömliga
sätt ur grundlagssynpunkt som
bevillningsutskottet gjorde när det gällde
förslaget beträffande spritskatten. Jag
vill för min del hävda den uppfattningen,
att det ur grundlagssynpunkt funnits
anledning att avstyrka propositionen 171
med hänsyn till att den lämnades så
sent som den 4 maj i år eller i varje
fall att av denna orsak uppskjuta dess
behandling till höstriksdagen.
När gällande riksdagsordning antogs
och grundlagsfästes vid 1948 och 1949
58
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
års riksdagar fastställdes angående tidpunkten
för avlämnande av propositioner
i ett ärende av denna art i § 54
riksdagsordningen följande: »Propositioner
böra vid lagtima riksdag avlämnas
inom 90 dagar från dess öppnande,
och må sådan proposition ej senare avlåtas
med mindre Konungen prövar uppskov
med framställningen lända riket till
men eller eljest finner synnerliga skäl
föreligga för dess avlåtande.»
När man vid det tillfället i grundlagen
utökade tiden för propositioners avlämnande
från 60 till 90 dagar, underströk
såväl särskilda utskottet 1948 som
riksdagen kraftigt och uttalade starka
förhoppningar om att denna bestämmelse
skulle efterlevas. Vad statsrådet
Zetterberg då föreslog ansåg riksdagen
ändamålsenligt.
När 90-dagarsregeln infördes, gav man
också riksdagen det maktmedlet, att i
den händelse regeringen inte respekterade
riksdagsordningens bestämmelser
om tiden för propositioners avlämnande,
så kunde riksdagen skjuta behandlingen
av sådana propositioner till höstriksdagen.
Att här göra gällande, att ett
uppskov med denna proposition skulle
ha länt riket till men eller att synnerliga
skäl skulle föreligga ur grundlagsynpunkt,
är icke möjligt. Utskottet borde
därför, enligt min mening, på ett eller
annat sätt ha avvisat behandlingen av
denna proposition vid vårriksdagen.
Det finns också en motion —• väckt i
andra kammaren — i vilken ett sådant
förslag har framförts, och i den motionen
har det vädjats om att denna svåra
fråga inte skulle handläggas i — som
det är sagt i motionen — »jäktets och
trötthetens tecken».
Om jag utöver dessa synpunkter och
med den uppfattningen, att den stora
brådskan med detta ärende inte på något
sätt ur grundlagssynpunkt är motiverad,
också något skulle beröra det
sakliga innehållet i förslaget, vill jag, i
likhet med vad herr Hagberg tidigare
här deklarerat, säga att jag är mycket
ointresserad av dessa radiosändare, som
här diskuteras. Jag kan tillägga att jag
själv aldrig har lyssnat på ett program
från dessa sändare och att dessa sänd
-
ningar inte når fram till min egen bygd.
Det finns alltså inte något lyssnarintresse
från min sida eller något intresse av
något annat slag för denna verksamhet.
Det är dock mycket lätt att konstatera
att alltsedan det blev bekant, att detta
lagförslag höll på att utarbetas, har opinionen
mot lagförslaget blivit allt starkare,
även om man tycker att det inte
är riktigt sympatiskt med dessa radiosändare,
som inte är mantalsskrivna i
Sverige och utan tillstånd kommit från
något annat land och ligger och gungar
där ute på vågorna. Även jag har den
uppfattningen att det här måste vara en
viss ordning och att internationella överenskommelser
måste respekteras. Men
när ingen blir störd av dessa sändningar
och när så många människor, kanske
en betydande majoritet i de områden,
där man med fördel kan lyssna till dessa
program, vill ha kvar denna möjlighet
att lyssna, tycker jag också att
brådskan med ett förbud inte hade behövt
vara så stor som den nu har blivit.
Om dessa radioföretag inte fullgjort sina
ekonomiska skyldigheter — som det
framhållits i debatten i dag — borde
den tvisten ha kunnat biläggas på ett
enklare sätt än genom den nu föreslagna
förbudslagen.
Det är framför allt ungdomen som
tycks ha det största intresset för en fortsättning
av dessa sändningar. Varför
kan då inte ungdomen få ha kvar detta
säkert mycket oskyldiga nöje som det
innebär att lyssna på program från dessa
s. k. piratsändare. Nog borde tills vidare
de, som vill utnyttja dessa radiosändningar
för reklam, få ha kvar den
möjligheten.
Vad som genom dessa radiosändningar
har kunnat konstateras är att det
finns ett stort och betydande intresse
för konkurrens med Sveriges Radio, och
det finns ett betydande intresse för kommersiell
radio. När jag studerat den
kungl. propositionen har jag inte kunnat
finna något påstående om att dessa
fria radiosändningar har förorsakat någon
skada, och inte heller i dagens debatt
har några skadeverkningar blivit
redovisade. Inte heller har dessa radiosändare
bedrivit någon farlig verksam
-
Måndagen den 28 ma] 1962 em.
Nr 25
59
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
het riktad mot vårt land — som det också
har framhållits i dagens debatt —
och om det har förekommit någonting
som kan anses vara till skada, borde det
ha redovisats i dagens debatt.
Nog finns det skäl till den uppfattningen,
att de uttalanden, som förekommer
i propositionen, är litet tveksamma.
Det konstateras där, att sändningarna icke
varit störande — som det också här
i debatten har strukits under •— men det
tillägges, att detta förhållande självfallet
inte utestänger möjligheten att det
framdeles kan bli störningar. Dagens debatt
har också rört sig en del om riskerna
och farorna för framtiden.
Vidare framhålles i propositionen att
ifrågavarande sändningar framstår som
en kränkning av eller i varje fall ett hot
mot vitala intressen. Och så fortsätter
herr statsrådet Skoglund: »Åtminstone i
de fall då sändningarna direkt berör
Sverige ter det sig därför försvarligt att
likställa dem med brott, som riktas emot
vårt land . . .» Av allt att döma är det
svårt att klara ut vari brottsligheten består
och att plocka fram en hållbar motivering.
Orsaken till att förslaget lagts fram
måste vara att regeringen är mycket
angelägen om att slå vakt om Sveriges
radio och television som ett statligt monopolföretag.
Stoppar man inte den
verksamheten nu, blir det svårare vid ett
senare tillfälle, och man räknar med att
nya liknande företag kan dyka upp —
även på TV-området. Regeringen vill vidare
stoppa ett tilltagande intresse för
att radio och TV skall utnyttjas för reklam.
Ett lämpligt sätt att få bort dessa
främmande gäster utanför kusterna
skulle kunna vara att Sveriges radio och
television också gick in för reklamsändningar
och tog upp konkurrensen på det
sättet. Men detta avfärdas av kommunikationsministern
med att han framhåller,
att visserligen har sådana förslag
framkastats att Sverige skulle möta konkurrensen
med att införa kommersiella
program i Sverige Radio, men statsrådets
uppfattning är ju att ett sådant förslag
inte förtjänar att närmare övervägas.
I stället framhålles att statsmakterna
har bestämt sig för att kommersiella
program inte skall införas, och då skall
det också vara så.
När radio och TV utnyttjas för reklam
i många andra länder borde Sverige också
pröva det. Jag tror att regeringen förr
eller senare, kanske till och med ganska
snart, får ändra uppfattning på den
punkten. Det har ju också i dagens debatt
utlovats att man skall ta ställning
till den saken i höst. Utanför vårt lands
gränser kan inträffa händelser som gör
att det kommer att bli nödvändigt att
vi ändrar uppfattning i denna fråga.
Jag tänker närmast på vad som kan
komma att ske, sedan den tyska TV- och
radioreklamen trängt på i södra Danmark
i sådan omfattning, att vårt grannland
i söder kanske själva går in för reklam
i TV. Det är kanske inte så lätt
för Sverige att i det långa loppet stå
emot en sådan utveckling. Om inte förr
så vid den tidpunkt, när TV-reklamen
från Danmark når långt in över Sveriges
gränser, tror jag det blir svårt för
regeringen att stå fast vid dagens ställningstagande.
Vad som i denna lagfråga väger tungt
när det gäller att ta ställning är lagrådets
uttalande, att donna lagstiftning bör
anstå och att den inte behöver kriminaliseras.
Vad som också bör väga tungt
vid ett avgörande, är att inget annat
land har antagit någon liknande lagstiftning.
Därför bör även Sverige avvakta
en tid.
Jag skall be att få sluta med att säga,
att så länge dessa radiosändningar frågan
gäller inte stör någonting och inte
är till någon skada på annat sätt samt
med stöd av lagrådets uttalande, bör de
som vill lyssna på radiosändningarna få
ha kvar den möjligheten. Det talas ofta
om frihetens och valfrihetens samhälle.
Jag tycker att människorna bör få ha så
stor frihet i detta fall att de skall få lyssna
till de program som kommer utifrån
vågorna även i fortsättningen, i varje
fall tills vidare.
Vi, som för någon tid sedan hade tillfälle
att vara med marinen på en av
deras övningsdagar, fick tillfälle att på
inte så långt avstånd se Radio Nords
lilla skuta i Östersjön. Jag skulle tro att
många av oss tyckte att det måste vara
60 Nr 25 Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
en hård och påfrestande tillvaro att ligga
därute med en radiosändare under
olika väderleksförhållanden. Det kan
inte vara fråga om en speciellt avundsvärd
uppgift.
Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen av
herr Alexanderson m. fl.
Fru WALLENTHEIM (s):
Herr talman! Jag har inget behov av
att till protokollet få tala in några egna
ord i anledning av första lagutskottets
utlåtande nr 40. Mina synpunkter på det
avsnitt av det föreliggande lagförslaget,
som jag hade tänkt uppehålla mig vid,
har med stor skicklighet och pregnans
framförts av fröken Mattson och herr
Ahlkvist samt även av herr Hernelius i
vad det gäller hans kritiska synpunkter
på piratradion. Reklam eller inte i Sveriges
Radio hör inte till dagens debattämne,
inte heller den programpolitik
som där förs.
Jag tror att kammaren håller mig räkning
för att jag, vid denna sena timme
och efter alla de olika debattinlägg,
som gjorts, inskränker mig till att med
åberopande av vad dessa talare har sagt
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):
Herr talman! Det finns åtskilliga
aspekter på detta problem som är värda
att diskutera. Jag skall endast ta upp
några av dem och inte gc mig in på flertalet
av de problem, som här har diskuterats
så länge i dag.
Det är många ganska märkliga omständigheter
som framkommit vid behandlingen
av detta ärende. Om det nu
t. ex. är så utomordentligt viktigt att
komma i gång med det här, så kan man
ju tycka att det borde ha legat ett regeringsförslag
bakom och inte endast ett
medlemsförslag i Nordiska rådet.
Vidare måste jag som enskild riksdagsman
och som ledamot i första lagutskottet
protestera mot det förhållandet,
att utskottet inte på något sätt aviserades
vid riksdagens början om att
det skulle komma en proposition. I varje
fall borde det ha kunnat nämnas något
om en eventuell proposition i detta
ärende med hänsyn till nödvändigheten
av att planera utskottsarbetet. Nu kom
det i stället en proposition mycket sent
och utan normalt remissförfarande, och
det blev en oerhörd takt i utskottsarbetet.
Man kan fråga sig varför man
inte ens kunnat samla ihop sig till en
enkel departementspromemoria, som
kunde ha skickats ut till några instanser
i vårt land som rimligen borde ha
tillfrågats. På det sättet detta ärende
handlagts har lagrådet fått fungera som
både remissinstans och som laggranskare
på en gång, vilket ju är olämpligt.
Herr Ahlkvist har sagt tidigare, att
ett beslut här i dag hör kunna påskynda
frågans behandling i Europarådet.
Det är emellertid föga troligt att det
förhåller sig på detta sätt. Man kan ha
den uppfattningen, men jag tror inte
att det förhåller sig så. Det allvarliga
är emellertid att detta resonemang tycks
utgå från som något självklart, att man
i Europarådet vid ett senare ställningstagande
i ärendet skulle komma fram
till bestämmelser liknande dem som här
föreslagits. Jag måste säga, att det är
mycket litet troligt att Europarådet kommer
fram till sådana lagbestämmelser
och sådana kriminaliseringsåtgärder
som man kommit till hos oss.
Vi kan då komma i ett besynnerligt
läge, där vi håller oss med en alldeles
egen lagstiftning, som inte alls är samordnad
med den europeiska lagstiftningen
och de regler som senare kommer att
följa.
En expertkommitté i anknytning till
ministerkommittén inom Europarådet
kommer att ta upp detta problem vid
sammanträde den 25 juni, då denna fråga
står på föredragningslistan. Detta innebär
inte att frågan då kommer att
lösas. Tvärtom kommer det att ta avsevärd
tid. Det är dock orimligt påstå
att det är någon ko på isen i detta sammanhang;
något trängande behov av lagstiftning
nu finns inte.
Herr talman! Jag skall innan jag slutar
ta upp bara ett delproblem av dem
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
61
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
som har rests här i dag. Jag gör det
därför att jag tycker att den argumentation,
som har förts i detta avseende här
i kammaren från en del talares sida, behöver
läggas något till rätta. Många som
förklarat sig vara anhängare till propositionens
förslag, har försökt göra gällande
att Radio Nord inte betalar som
sig bör för den upjispelning man gör;
Radio Nord betalar med andra ord inte
vad man lagligen borde göra till kompositörer,
musiker och andra ägare av
upphovsrätter. Sådana argument har
kommit inte endast från socialdemokratiskt
håll utan också från herr Hernelius.
Vilken är då verkligheten bakom detta?
Jo,
först kan konstateras att Radio
Nord har ett avtal med Stim och betalar
en viss månatlig summa. Om regeringen
nu lyckas trumfa igenom detta
lagförslag, så kommer Stim i fortsättningen
inte ens att få dessa pengar. Det
är alltså inte fråga om vad Stim skulle
kunna få med ett annat avtal, utan endast
att konstatera, att även den kvartsmiljon
Stim får varje år kommer att
försvinna.
Man kan vidare på goda grunder anta,
att om inte Sveriges Radio väckts
ur sin törnrosasömn genom de fria sändarnas
uppträdande, hade vi nu inte haft
någon melodiradio och Stim hade inte
heller fått dessa pengar.
Med detta må det vara som det vill,
men man har också sagt, att skillnaden
i de belopp, som Sveriges Radio och
Radio Nord betalar visar att Radio Nord
här snor sig undan och inte betalar tillräckligt
och alltså på det viset berövar
Stim stora pengar. Ja, bakom ett sådant
resonemang ligger en rätt stor okunnighet
om karaktären av den upphovsrättsliga
lagstiftningen. Den föreskriver
ingenstädes, att några bestämda belopp
skall utgå för vissa prestationer. De belopp
som betalas ut är resultatet av avtal
på affärsmässig bas mellan Stim och
vederbörande företag.
Här förhåller det sig på det viset att
Stim med Sveriges Radio har ett avtal
som fastställer de grunder, enligt vilka
Sveriges Radio betalar för sin speltid.
Radio Nord har ett annat avtal, som bestämmer
om dess ersättning till Stim.
Det förhållandet att Sveriges Radio betalar
en mycket högre ersättning per
spelad minut än Radio Nord återspeglar
endast det faktum, att Sveriges Radio är
ett mycket större företag än Radio Nord
och därför har ett helt annat avtal.
Detta är inte ett dugg konstigare än att
ett industriföretag, som spelar industrimusik,
efter den nya upphovslagens
ikraftträdande måste betala vissa avgifter
till Stim. Vilket belopp som skall betalas
är beroende på företagets storlek,
och avgiftsnormerna är fastställda
genom avtal mellan Stim och Sveriges
industriförbund.
Bland alla de dåliga argument, som
använts till försvar för regeringens ganska
brådstörtade nit, intas en framskjutande
plats av påståendet att Radio Nord
inte betalar för sig. Man följer här ett
avtal mellan två parter — det är innebörden
i det hela och ingenting annat.
Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Med anledning av min
motion i denna fråga skall jag be att få
säga ett par ord i debatten. Annars är
väl det mesta — och kanske litet till —-av vad som kan sägas här redan sagt.
Jag vill instämma med min partivän
herr Sundin när han säger, att frågan
har fått alltför stora proportioner. Den
debatt som här föregår denna frågas avgörande
har fått en längd som inte motiveras
av frågans art.
Jag kan också instämma i synpunkten
att man känner en viss olust inför
den forcering som frågan har rönt vid
behandlingen, givetvis bortsett från dagens
långa debatt.
Jag vill också understryka att det är
riktigt, som här redan har sagts, att vi,
som har en annan uppfattning än utskottsmajoriteten,
inte har någon åstundan
att ifrågasätta det berättigade i att
hålla en klar linje när det gäller den
internationella överenskommelsen. Begränsningen
av tillgängliga frekvenser
för radiosändning gör detta absolut nöd
-
62
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
vändigt. Därmed är den radioverksamhet,
som inte tar hänsyn till dylika överenskommelser,
att betrakta som illegal.
Men kanske jag kan få ställa några
frågor i anledning av att jag tycker att
frågan är något forcerad. Utgör dessa
radiosändningar, med tanke på internationella
överenskommelser, någon fara
för de träffade överenskommelserna i så
måtto, att de stör annan radiomottagning
och orsakar svårigheter för radiosändning?
Vi har i Sverige också vissa
krav på radioprogrammens kvalitet.
Kan det kanske vara så, att dessa radiosändningar
bör förbjudas på grund av
att de anses ha alltför dålig kvalitet på
sina program? Jag tror att det är just
sådana frågor som allmänheten ställer.
Är man alltså från utskottets sida beredd
att svara ja på ovan ställda frågor,
kan det finnas motiv för ett snabbt beslut.
Är man inte beredd att göra det,
måste jag fråga vad det egentligen är
som ytterligare motiverar ett så snabbt
beslut just nu. Den principiella frågeställningen
kan det ju inte vara, eftersom
den saken ju lika bra kunnat ordnas
om ytterligare någon tid.
De motionärer som har framlagt motionerna
1:732 och 11:890 har inte för
avsikt att motsätta sig fullföljande av
gjorda överenskommelser, men vi tror
liksom lagrådet att det är klokt att avvakta
Europarådets kommittés sammanträde,
där dessa spörsmål behandlas, innan
vi fattar beslut om att omgående
kriminalisera dessa radiosändningar,
som dock har pågått några år utan att
man just tänkt förut att de varit illegala.
Herr talman! Vårt förslag innebär alltså
avslag på propositionen under förutsättning
att riksdagen hemställer hos
Kungl. Maj:t om ett nytt förslag till lag.
Det förmodas att Europarådets beslut
kan komma att dra upp en del nya riktlinjer.
Jag tror med den motivering,
som anförs i motionen, att det vore
klokt att avvakta detta beslut och först
därefter ta upp överläggningar mellan
de nordiska länderna om hur frågan bör
lösas. Jag anser med andra ord att vi
inte har någon anledning att forcera
detta beslut nu. Den som ser en fara i
exempelvis Radio Syds sändningar målar
upp skräckbilder som jag inte tror
motsvarar verkligheten.
En synpunkt som jag också vill anföra
nämns i reservationen under D av
herr Ferdinand Nilsson — det finns
också en motion på den punkten — nämligen
om ett ungdomsbetonat program i
radion. Jag vill därför, herr talman, uttala
ett starkt önskemål om införande
av en Sveriges ungdomsradio.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till motionerna 1:732 och 11:890
samt till reservationen under D av herr
Ferdinand Nilsson.
Häri instämde herr Svanström (ep).
Herr PALME (s):
Herr talman! Det är hugnesamt och
roligt att se herr Lundström här i kammaren
i dag. Jag kan emellertid lova
herr Lundström, att jag inte skall närmare
utveckla hans insatser i sammanhanget.
Det finns ingen här i kammaren och
såvitt jag vet ingen i medkammaren, som
har försökt försvara piratradion i den
meningen, att man skulle anse det önskvärt
att den funnes kvar. Möjligen svävade
herr Hanson något på målet, men i
övrigt tycker man att piratradion bör
försvinna och att Sverige bör följa det
internationella rundradioreglementet.
Detta betyder ju att meningsskiljaktigheterna
i frågan reduceras högst betydligt
och att det inte finns någon som
helst korrelation mellan den debatt, som
fors i kammaren, och den agitation, som
har förts i en del av pressen.
Häromkvällen talade vi mycket om
den internationella solidariteten när det
gällde att hjälpa de fattiga länderna i
världen. I kväll är det också fråga om
en internationell solidaritet, även om
det gäller en solidaritet på det lilla planet.
För det första skall man försöka att
så gott det går följa de bestämmelser
som formas på ett internationellt plan
i syfte att gagna eterns frihet. Får man
fullkomligt kaos på radioområdet, för
-
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
63
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
svinner nämligen den eterns frihet som
alla säger sig vilja värna.
För det andra gäller det en internationell
solidaritet på det nordiska planet.
Nordiska rådet har antagit en rekommendation
med överväldigande majoritet,
där regeringarna och de nationella
parlamenten uppmanas att handla.
Från två håll får vi sålunda en uppmaning
från internationellt håll att följa
de internationella konventionerna.
Det vore ju bekvämt om vi hade en internationell
rättsordning med en internationell
polis, som med sanktioner kunde
se till att konventionerna efterlevdes,
men nu har vi inte det, utan huruvida
de internationella överenskommelserna
på det här området hålls eller ej beror
helt på de enskilda parlamentens villighet
och möjlighet att handla.
Det vore ganska meningslöst att som
vi nu gör sända ut våra främsta tekniker
för att vid halvårslånga internationella
konferenser försöka få till stånd
en någorlunda lagbunden ordning på
det här området, men sedan på hemmaplan
med uppbådande av allehanda argument
vägra att vidta åtgärder för att
de överenskommelser som vi har biträtt
skall efterlevas.
Vad beträffar störningarna har man
i en reservation påpekat, att den tekniska
expertisen, företrädd av generaldirektören
i telestyrelsen — till och med
namngiven —• skulle ha bekräftat att
några störningar icke förekommer. Men
man påpekar icke i reservationen det
som samme generaldirektör med stor
emfas tilläde, nämligen att frågan om
störningen inte var det väsentliga från
telestyrelsens och de internationella
överenskommelsernas synpunkt. Det var
i stället — om jag kommer ihåg hans
bild rätt — frågan om man skulle köra
mot rött ljus även om det inte var säkert
att det blev en olycka. Med stor
skärpa framhöll dessutom samme generaldirektör,
att en lagstiftning sådan
som den vi nu behandlar skulle vara
av stor praktisk betydelse för det internationella
samarbetet och för Sveriges
möjligheter att agera på det internationella
planet.
Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga, men som siste talare och när
medkammaren avslutat debatten skall
jag inte ytterligare förlänga densamma
utan yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr HANSON, PEIt-OLOF, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Palme gjorde en
mycket skarpsynt iakttagelse när han
påstod att jag svävade på målet i fråga
om fortsättningen rörande åtgärder mot
konventionsstridiga sändare. Jag berörde
över huvud taget inte frågan, huruvida
det längre fram skall bli någon lagstiftning
av denna karaktär eller inte —
så det är mycket duktigt att upptäcka
att jag svävade på målet.
Herr Palme sade ungefär så här: Här
har man en överväldigande rekommendation,
antagen med en överväldigande
majoritet. Jag förstår att man lätt kan
råka ut för missförstånd om man är så
överväldigad som herr Palme tycks vara
i kväll.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag är ledsen att nödgas
besvära kammaren vid denna sena
tidpunkt, när debatten snart är slut.
Men det har förekommit några uttalanden
här, som jag finner anledning att
ta upp till en närmare prövning.
Det sades för en stund sedan att vad
vi nu gjorde var ett försök att slå vakt
om den s. k. monopolradion. Jag vill
då försäkra att vare sig kommersiell
radio, kommersiell television eller monopolradion
har något med denna debatt
att göra. Frågan om monopolradio
och television får vi ta upp i höst, sedan
fjärde avdelningen har prövat de
motioner som kamrarna hänvisat dit.
Monopolradion får man kanske dröja
med att diskutera till dess att avtalet
med Sveriges Radio kan sägas upp, nämligen
till år 1963 —- för såvitt inte damerna
och herrarna i denna kammare
menar att man skall strunta i detta avtal,
lika väl som man gör det med konventioner
som man har undertecknat.
64
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
Vad vi från regeringens sida här strävat
efter är att göra vad på oss ankommer
för att upprätthålla den internationella
rättsordningen på radioområdet —•
ingenting mer och ingenting mindre. Det
är en i och för sig i hög grad angelägen
uppgift, om det nu skall bli någon ordning
i etern.
Man har sagt att andra åtgärder skulle
kunna vidtagas. Ja, vilka? Reservanterna
har inte kunnat bidra med ett enda
förslag mer än förslaget om bordläggning,
vad det nu kan innebära —- möjligen
skulle resultatet bli ytterligare en
piratsändare i Östersjön.
Hela debatten saknar något som skulle
kunna betecknas som ett uttryck för
fantasi och uppslag hos motionärerna
och reservanterna. Tvärtom förklarar
både motionärer och reservanter att
man bör få bort sändare av en typ som
är konventionsstridig. Därom råder
praktiskt taget genomgående enighet. Jag
vet inte riktigt vad herr Björkman syftar
till i sin motion i andra kammaren.
Motiveringen till motionen är så dunkel,
att jag inte har kunnat läsa ut något
innehåll som är av den arten att
man kan säga att där ryms vare sig
den ena eller den andra uppfattningen.
I övrigt menar dock alla, att konventionsstridiga
sändare inte skall vara tilllåtna.
Vi har då att diskutera vilka åtgärder
som skall vidtagas. Eftersom motionärerna
och reservanterna själva inte kan
pressa fram något, skall jag be att få
referera vad vi faktiskt har diskuterat
i fråga om olika slag av åtgärder. Ingen
i denna kammare skall tro att vi har
hoppat på förslaget om lagstiftning utan
vidare.
Vi var medvetna om att det kanske
kunde finnas även andra åtgärder, som
man i första hand kunde tillgripa. Därför
gick vi till väga på det sättet att
vi tillsatte en expertgrupp i kanslihuset
med experter från justitiedepartementet
samt utrikes-, kommunikations-,
finans- och handelsdepartementen. I
denna expertgrupp behandlades olika
frågor i sammanhanget. Det var sådana
frågor som ingripande mot själva far
-
tyget, vidare har skapandet av en tillläggszon
utanför territorialgränsen, radiotekniska
åtgärder av olika slag, åtgärder
på beskattningens område och
åtgärder i fråga om exportförbud diskuterats.
När vi diskuterat igenom allt detta
kom vi emellertid till den bestämda slutsatsen,
att antingen var dessa åtgärder
ineffektiva eller också kom de att kränka
svensk rättsuppfattning. Vad vi så småningom
stannade inför var alltså förslag
om en lagstiftning.
På precis samma sätt och med tilllämpning
av samma metodik arbetade
man i Danmark och kom där — efter
lika grundliga undersökningar -— fram
till att en lagstiftning måste tillgripas
för att få effektivitet bakom de åtgärder,
som i detta sammanhang skulle sättas
in.
Vi har följaktligen kommit till den
bestämda uppfattningen att om vi vill
vidtaga effektiva åtgärder som ett uttryck
för vår vilja och önskan att skapa
respekt för den konvention, som vi har
ratificerat, måste vi gå lagstiftningens
väg.
Jag är mycket överraskad över att
man både i denna kammare och i medkammaren
har så ringa förståelse för att
vi skall respektera ingångna överenskommelser
och undertecknade konventioner.
Vi brukar ju annars i riksdagssammanhang
vara angelägna om att vårt
land skall ha respekt för och kunna kräva
respekt även hos andra för träffade
internationella och internordiska överenskommelser.
Från något håll har försök gjorts att
angripa lagförslaget. Jag vill därtill säga,
att jag har på ett undantag när följt
det lagförslag, som lagrådet har presenterat,
och lagrådet har för egen del konstaterat
att om lagstiftningen utformas
på sätt, som har föreslagits, så uppfylls
alla rimliga krav på att respekt skapas
för konventionen.
Tvisten gäller alltså närmast frågan
om tidpunkten för åtgärder på detta
område, och jag vet att någon alldeles
nyss var inne på att Europarådets behandling
av frågan skulle avvaktas; det
är inte den juridiska kommittén som
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
65
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
sysslar med denna fråga — i varje fall stens av somliga sålunda kan tolkas på
inte ännu — utan en s. k. expertkom- det sättet, att de har varit tolererade,
mitté. Det har sagts att vi kan vänta till inte efter utskottets uppfattning bör avhösten,
då expertkommittén skulle hin- hålla respektive land från att snarast
na ta upp frågan vid det sammanträde, ingripa — utskottet använder alltså utsom
är utsatt till den 25 juni i år. trycket »snarast». Vidare säger utskottet,
Men, ärade kammarledamöter, är det att ej heller det förhållandet, att motinte
en aning sangviniskt att tro, att det svarande spörsmål uppstått för länder
då skall föreligga ett förslag och kunna utanför Norden, t. ex. Holland, och att
fattas ett beslut på europeisk basis om dessa länder ännu inte har ingripit, efvilka
åtgärder som skall vidtas emot ter utskottets uppfattning inte bör innekonventionsstridiga
radiosändare? Var bära att man från nordisk sida skall avoch
en som har något begrepp om hur stå från att vidta åtgärder på detta ominternationellt
samarbete går till vet hur råde.
tidsödande detta arbete är. Jag tror att kammaren ändå bör ta
Jag skall till kammarens upplysning viss hänsyn till vad Nordiska rådet här
be att få ge några exempel på den sa- sagt — för så vitt man nu är beredd att
ken. Den expertgrupp, som arbetar med alls respektera vad Nordiska rådet bekonventionen
angående vissa regler om slutar.
internationell skiljedom, har ännu inte Vidare, herr talman, har vi ju här att
kommit till något resultat på det s. k. göra med en piratsändare som seglar
expertstadiet, och därifrån skall ju för- under Panamas flagg. Panama har inte
slaget gå vidare i form av en rekom- undertecknat konventionen. Vi kan följmendation
till de olika staterna. När det aktligen inte göra någon demarsch där,
gäller konventionen om juridiska per- eftersom vi inte har någonting att bygsoners
etablering, d. v. s. aktiebolags ga vår argumentation på. Vi gjorde en
bildande, har den kommitté, som bör- demarsch hos Nicaragua, under vars
jade sitt arbete år 1956, först i dagarna flagg man seglade tidigare, och den staframlagt
sitt förslag i frågan. Tar jag ten förbjöd Radio Nord — d. v. s. MatiH
sist en fråga som gäller mitt eget ria Albertina, eller vad båten nu heter
område, nämligen konventionen om väg- — att segla under dess flagg. Piratsäntrafikbrott,
har experterna arbetat i tre daren fick fira den flaggen — men man
år och är ännu inte färdiga. hade flera flaggor i sjökistan och hissa
Man
frågar nu: Vad är det för bråd- de i stället Panamas flagg. Panama har
ska? Man säger: Vi kan vänta på Euro- som sagt inte undertecknat konventioparådet!
Jag har med de exempel, som nen och står under blockad av transportjag
nyss gav, försökt ange för kamma- arbetarinternationalen och motsvaranrens
ledamöter den tidtabell, som vi i de sjöfolksorganisation därför att Panaså
fall får lov att acceptera. Jag hade nia inte respekterar den ordning på det
nog vågat förutsätta att man ändå från här området, som den fackliga rörelsen
oppositionens sida skulle vara beredd kräver. — Man bör kanske också här i
att sätta in åtgärderna, innan Östersjön kammaren ha klart för sig vad det är
blev alldelels full med piratsändare. för folk man är ute och försvarar.
Jag vill göra kammarens ledamöter Vi kan väl förhandla, säger man. Med
uppmärksamma på att när Nordiska rå- vem då? Med piraterna?
det gjorde sin rekommendation, förkla- Piratsändarna bör få behålla sin frirades
det att åtgärderna skulle vidtas het, säger man. Ja, hur är det med desnarast.
Jag skall be att få citera vad ras frihet — existerar frihet utan anNordiska
rådets utskott i denna fråga svar? Förmodligen inte, enligt de fleshar
anfört. Utskottet säger, att den om- tas mening.
ständigheten att s. k. piratsändare har Självfallet betalar den här båten inte
vant i verksamhet i flera år, i strid mot heller någon skatt till sitt »hemland»,
gällande reglemente, och att deras exi- Båten kommer nämligen aldrig dit och
5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 25
66
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning'' på öppna havet m. m.
det finns inte folk därifrån ombord på
båten.
Här har sagts att det skulle vara en
felaktig anklagelse att Radio Nord betalar
otillräckliga avgifter till STIM.
Jag skall kanske ta upp den saken för
att belysa hur det faktiskt ligger till.
Enligt lag har kompositörerna, vilkas
intressen STIM skall bevaka, rätt till
dels s. k. inspehiirigsersättning och dels
s. k. utförandeersättning. När det gäller
Radio Nord kan STIM med nuvarande
lagstiftning endast bevaka rätten till inspelningsersättning;
utförandeersättning
kan man inte på juridiska grunder kräva
alldenstund Radio Nord sänder från
internationellt vatten. För närvarande
betalar Radio Nord 20 000 kronor per
månad i inspelningsersättning; enligt
vad som framkommit vid ett sammanträde
på kommunikationsdepartementet
där också STIM var representerat, är
ersättningen nu uttryckligen begränsad
till inspelningsersättning, och en uppgift
som har förekommit — jag vet inte
om den lämnats här •— om att Radio
Nord också skulle betala utförandeersättning
är alltså helt oriktig.
Radio Nord betalar för 8 000 timmar
till STIM 240 000 kronor per år. Sveriges
Radio-TV betalar för praktiskt taget
lika lång tid 2,5 miljoner kronor.
Sveriges Radio är nämligen tillräckligt
anständig att också betala utförandeersättning
till konstnärer och textförfattare.
Genom att Radio Nord vägrar betala
utförandeersättning är det alltså bortåt
2,5 miljoner kronor per år som går kompositörer,
textförfattare och konstnärer
helt förbi. Är det någon som tvivlar på
uppgiften, så har jag en fotostatkopia
av kontraktet här!
Jag tror, herr talman, att det var nödvändigt
att den här uppgiften fick lämnas.
Man skall veta vad som är vad i
det här sammanhanget.
Avslutningsvis vill jag säga, herr talman,
att det här rör sig om en enkel
och praktisk fråga, nämligen hur vi på
vårt sätt skall kunna göra en insats när
det gäller att upprätthålla respekten för
en konvention som vi har ratificerat.
Jag beklagar bara att somliga har fun
-
nit det lämpligt att göra denna sakfråga
till en politisk fråga.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:
Herr talman! Jag skulle vördsamt vilja
rikta en fråga till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet:
Hur kan det komma sig att inget land
utanför Norden, trots konventionen och
trots anmaningen från presidenten för
teleunionen, ännu har vidtagit lagstiftningsåtgärder
mot dessa fria sändare,
ehuru det finns 500 sådana sändare i
världen? Statsrådets förvåning över reservanterna
borde kanske snarare rikta
sig mot utlandet och mot att man där
ännu inte har gjort någonting i detta avseende.
Är det möjligen inte så, herr
statsråd, att man i utlandet kan hysa
vissa betänkligheter mot just den form
av åtgärder, som presidenten i internationella
teleunionen har föreslagit?
Statsrådet förebrår reservanterna att
de inte kommit med något eget förslag.
Herr statsråd! Vi har dessvärre inte
haft tillgång till den expertis från kommunikationsdepartementet,
handelsdepartementet,
utrikesdepartementet och
finansdepartementet, som stått till herr
statsrådets förfogande, och dessutom
har tiden varit ganska kort. Men vi
har i alla fall haft ett konstruktivt förslag,
nämligen att ärendet skulle hänskjutas
till expertutredning inom Europarådets
ram. Herr statsrådet trodde inte
på en sådan expertutredning, därför
att den skulle ta så lång tid, och åberopade
exempel på detta. Är det så säkert
att man bör tvivla på dessa internationella
experter? Romavtalet, som
är det mest omfattande internationella
avtal som har kommit till på senare
år, tog två å två och ett halvt år att
utarbeta, och Europarådets experter är
säkert inte mera senfärdiga än några
andra.
Vad beträffar avtalet med STIM så
saknar det givetvis varje relevans för
den här saken. För det har väl inte varit
lagstiftarnas mening att staten skulle
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
67
Ang. förbud i vissa fall m<
i detta fall fungera som indrivare för
avgifter till STIM? Statsrådet går förbi
det väsentliga. Inför utskottet har det
förklarats, att Radio Nord har ett avtal
med STIM, ett avtal av samma karaktär,
som man har med andra utländska
kontrahenter. Herr statsrådets tal om att
2,5 miljoner kronor om året skulle gå
STIM-intressenterna förbi är ju fullständigt
nonsens! Det är den summa som
den statliga radion betalar för en sändning
av helt andra dimensioner. Vid
förbud förlorar STIM varje avgift från
Radio Nord.
Herr HAGBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! I det anförande, som
herr Palme höll för en stund sedan och
i det anförande, som herr statsrådet höll
kort därefter, slogs fast att i riksdagen
råder full enighet beträffande målet för
de aktioner, som här diskuteras. Jag är
tacksam för att dessa konstateranden
har gjorts. Jag tror, att det var nyttigt
att den enigheten underströks och att
detta tagits till riksdagens protokoll. Åtgärden
torde förebygga missförstånd i
framtiden.
Om målet råder alltså ingen tvekan,
men därför är jag överraskad över innehållet
i herr statsrådets anförande, ty
mot bakgrunden av det konstaterande,
herr statsrådet gjorde, förstår jag inte
att herr statsrådet lade ner så mycket
arbete på alt visa upp hur illa dessa piratsändare
har uppfört sig. Om den saken
är vi ju alla ense. Vi känner alla till
dessa ting, men det, som vi inte är ense
om, är huruvida den föreslagna lagstiftningen
är ändamålsenlig såsom ett
medel att komma till rätta med detta
onda, som vi alla fördömer. Det är den
centrala punkten i det problem, som vi
diskuterar.
Herr Sundin höll för en stund sedan
ett anförande, i vilket han kom in på
frågan, huruvida inte Europarådet i sinom
tid kunde tänkas föreslå en lagstiftning
av annan karaktär än den, som
nu diskuteras. Han sade att i det läget
får vi ta under övervägande — ungefär
t rundradiosändning på öppna havet m. m.
så föll hans ord — att anpassa vår lagstiftning
till den ifrågasatta europeiska
lagstiftningen, och det är ju riktigt. Men,
ärade kammarledamöter, det kan ju bli
en svår och besvärlig omställningsprocedur.
Den kanska blir erforderlig, men
det blir inte så hedrande för oss att
nödgas vara med om den.
Jag skulle, innan denna debatt avslutas,
gärna vilja underställa kammaren
ytterligare ett par exempel på vilka
egendomliga konsekvenser den föreslagna
lagstiftningen kan leda till. En person
som låter engagera sig för medverkan
i »piratsändaren» med sång eller föredrag
eller på annat sätt, blir straffri,
om hans opus inspelas på band här i
landet, men om han deltar i sändningen,
»där den äger rum», som det heter i lagen,
är han förfallen till ansvar. Ett
annat exempel: Den utlänning, som på
öppna havet eller i luftrummet däröver
upprättar eller innehar radioanläggning
som inte verkar störande eller innebär
fara för störning men vars förefintlighet
står i strid med radioreglementet,
kan inte straffas enligt det föreliggande
lagförslaget, medan däremot en svensk
som i en eller annan form hjälper vederbörande,
t. ex. med transport av livsmedel
eller olja, straffas. Ytterligare ett
exempel: I utlandet hemmahörande —
t. ex. tyska, engelska och amerikanska
— firmor, som annonserar i piratradio
utanför våra kuster kan icke bli föremål
för ingripande enligt lagen, medan
däremot deras svenska konkurrenter genom
straffbestämmelser utestänges från
denna reklammetod.
Det är några exempel på de underliga
konsekvenser som kan inträffa. Svenskt
lagstiftningsarbete har ju, ärade kammarledamöter,
som vi alla vet, ett högt
och berättigat internationellt anseende
för klarhet och exakthet. Jag känner
mig inte övertygad om att den nu ifrågasatta
lagstiftningen fyller traditionella
svenska krav i detta hänseende. Enligt
min mening skulle vi här i riksdagen
väl tjäna ett svenskt rättsintresse,
om vi kunde besluta oss för ytterligare
överväganden, innan vi träffar det definitiva
avgörandet.
68
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning pa öppna havet m. m.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort ar som herr Jacobsson hade att göra till
genmäle: mitt inlägg. Först frågade han varför
Herr talman! Herr statsrådet talade vi inte ingriper även mot andra interom
att regeringen hade haft expert som nationella sändare. Det är väl ändå inte
länge och ingående behandlat de pro- vår uppgift. Vad vi försöker göra är att
blomställningar det nu var fråga om. hålla rent för egen dörr. Anledningen
Men om man så ingående hade behandlat
dem, varför förelädes inte det materialet
redan inför Nordiska rådet?
Varför nöjde man sig då endast med
att låta ett medlemsförslag framläggas?
Regeringens uppfattning tycktes ju ha
varit klar redan då.
Herr statsrådet sade att vi saknar
fantasi. Saknar man fantasi därför att
man vill ha material för att få samtliga
aspekter på en fråga belysta? Herr statsrådet
talade ytterligare om konventionen
som vi ratificerat. Vilka vi? Inte
riksdagen! Riksdagen har inte ratificerat
konventionen av år 1959 eller reglementet
av år 1959. Däremot stämmer
det att punkten 422 i reglementet har
tillkommit på nordiskt initiativ.
Herr statsrådet lade stor vikt vid att
man inom Nordiska rådet sagt, att man
snarast ville ha åtgärder vidtagna. Det
är riktigt att ordet »snarast» finns med
i uttalandet, men det finns inte med i
själva rekommendationen. Den talar endast
om att åtgärder borde vidtagas för
att genomföra det internationella radioreglementet.
Bekymrar det inte statsrådet
att de lagförslag som nu utarbetats
i de nordiska länderna blir tämligen
olikartade? Bekymrar det inte statsrådet
att de skulle ha blivit åtskilligt mer likartade
om man hade följt den rekommendation
som herr statsrådet själv undertecknade
om att utskotten måtte ges
tillfälle att överlägga med varandra då
det gäller nordisk lagstiftning, eftersom
man genom överläggningar kunde öka
möjligheterna att nå likartade resultat
i lagstiftningsarbetet. Propositionen lädes
fram så sent att dessa möjligheter
inte har funnits på grund av den tidsnöd
varunder utskottet arbetat.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Ja, herr Jacobsson, jag
skall ta upp ett par av de anmärkning
-
till att det finns så många konventionsstridiga
sändare på mellanvågsbandet
är delvis den att vissa stater inte ansågs
behöriga att vara med då mellanvågsbandet
fördelades på telefonkonferensen
i Köpenhamn 1948. Västtyskland
t. ex. var vid den tidpunkten inte erkänt,
och inte heller Spanien fick vara
med. Vidare var inte öststaterna representerade
vid Köpenliamns-konferensen,
och ockupationsmakterna i Tyskland
gjorde anspråk på att få särskilda våglängder
för sina speciella sändningar.
Dessa länder har under de gångna åren
själva tagit sig rätten att sända på ett
stort antal våglängder. Därjämte har
också en del våglängder utanför våglängdsplanens
fördelningsschema tagits i
anspråk för det kalla kriget mellan öst
och väst. Mot konventionsstridiga sändare
av detta slag kan vi inte ingripa
och varför? Jo, därför att sändningarna
sker från andra länders territorium,
och mot dylika sändningar exempelvis
från Tyskland kan vi inte ingripa med
någon lagstiftning.
Vad vi själva vill med det förslag som
nu diskuteras är att vi åtminstone skall
försöka göra vad vi kan för att vinna
respekt för den konvention som finns.
Då är det väl ändå helt naturligt att de
nordiska länderna, som bildar en enhet
och som är de länder som först fick
piratsändare i sina farvatten, samlar sig
för en diskussion om vilka åtgärder som
bör vidtagas för att få ett slut på dessa
konventionsstridiga sändare.
Sedan måste jag säga att jag beundrar
herr Jacobssons friska humör. Han
sade nämligen att vad jag hade att anföra
om att STIM inte kunde ta ut vad
de rätteligen skulle ta ut i utförandeersättning
var rent nonsens. Rent nonsens!
Men, herr Jacobsson, det var väl
en felsägning detta att betrakta det som
nonsens att 2,5 miljoner kronor går våra
konstnärer förbi. Har vi inte under
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
69
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
den sista veckan diskuterat om ökat stöd
till konstnärer, musiker och andra? Var
någonstans var herrarna då? Då var
man på den sidan där man ville ge medel,
men nu stiger herr Jacobsson fram
och säger att det är nonsens att höra att
tonsättare, textförfattare m. fl. inte får
vad de skall ha. Det är värdefullt att
detta antecknas till protokollet.
Herr Hagberg anmärkte på lagstiftningen.
Ja, den diskussionen skall väl
herr Hagberg inte ta upp med mig utan
med den högsta juridiska myndighet
som finns i detta land, nämligen lagrådet,
ty det är dess förslag som jag följt
på ett undantag när.
Fru Segerstedt Wiberg försökte säga
att det är klart att det står »snarast»,
men det står inte i klämmen utan i motiveringen.
Är det ändå inte så, fru
Segerstedt Wiberg, att vi brukar betrakta
det som står i motiveringen som minst
lika värdefullt som det som står i klämmen,
och om vi tar hänsyn till svensk
parlamentarism och svenska sedvanor,
tror jag nog att fru Segerstedt Wiberg
snart upptäcker att hon hoppat i galen
tunna.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag börjar förstå varför
statsrådet talar med sådan inlevelse
och energi här. Han föreställer sig tydligen
att Östersjön inom mycket kort
tid kommer att vara alldeles full med
sådana där piratfartyg, om vi inte lagstiftar
här i dag. Men herr statsrådet kan
vara lugn. Även om vi skulle vänta på
Europarådet kommer nog inte Östersjön
att vara så välbefolkad med sådana här
piratfartyg, innan vi ordnat denna fråga.
Tag det litet lugnare! Det är bäst
för nerverna också!
Vi fick för första gången i denna
kammare en uppgift om vilka alternativ
till den föreliggande lagstiftningen som
regeringen diskuterat. Men varför i all
rimlighets namn har man inte antytt i
några som helst papper som riksdagen
har fått, att man har haft alternativ?
Man skulle ha presenterat dem och ta
-
lat om varför de inte dög, men det har
man inte gjort. Nu säger statsrådet att
han har följt lagrådets rekommendation.
Verkligen! Det var mycket intressant,
eftersom lagrådets huvudlinje ju
är att man inte skulle lagstifta för närvarande
i denna fråga. Det är sant att
lagrådet sedan såsom andra punkt säger,
att skulle man ändå lagstifta trots
lagrådets rekommendation, så borde
man givetvis hyfsa till lagstiftningen,
och det skall gärna erkännas att i jämförelse
med den första olycksaliga produkten
från Hans Majestäts kansli är
lagrådets mycket bättre, men det är
också det bästa jag kan säga om det förslag
regeringen lagt fram.
Sedan var det frågan om STIM-avgifterna.
När statsrådet talar om dessa stora
belopp och viftar med eft kontrakt
här och talar om miljonbelopp som undan
dras STIM, så förbiser han hela karaktären
av upphovsrättslagstiftningen.
Det rör sig ju i den inte om bestämda
belopp, som musikförbrukare är skyldiga
att betala. Upphovsrättslagstiftningen
avser bara att ge underlaget för rättsliga
uppgörelser på detta område. När
en industri skall börja spela industrimusik,
tar man hänsyn till hur stor industrien
är. Det är rimligt, säger man, att
en industri med 2 000 anställda betalar
mycket mer än en industri med 100 anställda.
Men herr statsrådet Skoglund
menar att en industri med 10 000 anställda,
som man spelar dagligdags för,
inte bör betala mer än en industri med
100 personer. Jag försäkrar att det skulle
bli ganska dyrt för en sådan liten
industri att betala samma belopp. Men
statsrådet vill att Radio Nord, om den
inte skall bli betraktad som skubhare,
skall betala samma belopp som Sveriges
Radio, som täcker hela landet med dubbla
program o. s. v. Det är en orimlig
ståndpunkt.
Herr ELMGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag tar talmannen och
kammarens ledamöter till vittne på att
jag mestadels inte brukar besvära kammaren
annat än i konstitutionella frå
-
70
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
gor, men jag har inte kunnat åhöra denna
diskussion om Europarådets roll här
utan att säga några ord. Jag har i många
år tillhört Europarådets juridiska kommitté,
och jag blev chockerad när jag
såg uppgifterna från lagrådet, att Europarådets
juridiska kommitté skulle ha
behandlat denna fråga. Den har aldrig
varit uppe på dagordningen.
Jag tillhör till yttermera visso dessutom
underkommitté 15, som sysslar
med det framtida arbetet inom Europarådets
juridiska kommitté. Jag har här
i min hand dagordningen för nästa sammanträde,
som skall äga rum i Dublin
den 29 juni. Den rör sig om Europas
tekniska bistånd till Afrika på det juridiska
området samt överläggningar
med anledning av ett anförande av österrikiske
justitieministern dr Broda den
17 maj. Allt detta har ingenting med piratsändarna
att göra.
Herr Per-Olof Hanson och fröken
Mattson har lämnat korrekta uppgifter.
Denna fråga har inte behandlats av juridiska
kommittén utan av en liten expertkommitté,
vilken som herr Hanson
mycket riktigt sade skall ta upp den vid
ett sammanträde den 25 juni. Men denna
kommitté skall först övertyga utrikesministrarna
i de 16 medlemsländerna,
inklusive Sveriges, Norges och Danmarks
utrikesministrar, om att en konvention
om radio och TV skall se ut
på det eller det sättet. Det finns en
annan väg, som också är möjlig att gå,
och det är att motionsledes göra en
framställning till assemblén, men Europarådets
juridiska kommitté yxar inte
till någon konvention på en kafferast.
Vi studerar mycket noga alla motioner
som inlämnas, och jag försäkrar att det
kommer att ta mycket lång tid, innan
man kan vänta något från Europarådet
i denna fråga.
Herr SUND1N (ep) kort genmäle:
Herr talman! Under denna debatt har
herr Hagberg och jag blivit fullständigt
eniga om att det inte är så mycket som
skiljer åtminstone centerpartiet och högern
i denna fråga. Det brukar ju vara
vanligt att högern och centerpartiet har
stor förståelse för varandra, så det är
inte så anmärkningsvärt.
Herr Hagberg säger att högern vill
ha lagstiftning för att förhindra piratsändare
men vill vänta tills man får se
vad Europarådets juridiska kommitté
småningom kommer fram till. Jag har
kontrollerat med herr Hagberg att det är
riktigt. Ifrån vår sida har vi den bestämda
uppfattningen, inte minst efter det
klarläggande som konstitutionsutskottets
ärade ordförande här har lämnat,
att det kommer att ta lång tid innan det
är klart. Vi stöder oss dessutom på den
rekommendation som är knuten till konventionen
— jag upprepar mig från föregående
anförande — där det klart och
tydligt heter, att man från varje land
skall undersöka möjligheterna att lagstiftningsvägen
förhindra piratsändare.
Herr talman! Jag är glad för den förståelse
som finns mellan centerpartiet
och högern i denna fråga.
Till sist vill jag ställa en fråga, inte
till herr Per-Olof Hanson utan till folkpartiets
gruppledare i denna kammare,
herr Lundström. Jag hoppas att han, när
avgörandet faller, inte skall, såsom skedde
i Nordiska rådet, befinna sig i korridoren,
utan att han befinner sig i kammaren
och tar aktiv del i röstningen här.
Kommer folkpartiet, herr Lundström, på
samma sätt som herr Hagberg här har
deklarerat, att klargöra att det är medelst
lagstiftning som folkpartiet vill förhindra
piraterna vid de svenska kusterna
att bedriva sin verksamhet? Eller
kommer det att bli en ny aktion, med
hjälp av tidningen Expressen och understödd
av folkpartiet, för att tala om
för våra ungdomar att vi i folkpartiet
fortfarande vill ha kvar den här skvalradion
till eventuell förnöjelse för ungdomarna?
-
Herr HAGBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har i ett tidigare anförande
berört några av de konsekvenser
den ifrågasatta lagstiftningen skulle
få. Herr statsrådet gendrev inte de exempel
jag nämnde. Han menade, att jag
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
71
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning pa öppna havet m. m.
inte skulle diskutera den saken här utan
med vår högsta juridiska expertis, nämligen
lagrådet, och så tilläde statsrådet
ordagrant: »Jag har följt lagrådet.»
Nej, herr statsråd, det har herr statsrådet
inte gjort. Lagrådet har föreslagit,
att man skall avvakta det avgörande,
som kan förväntas från Europarådets
juridiska utskott. Lagrådet har således
föreslagit ett uppskov med ett definitivt
ställningstagande i denna fråga.
Är det inte så? Vi reservanter har gått
på lagrådets linje, nämligen att invänta
ett avgörande i Europarådets juridiska
utskott.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Från djupet av den tunna,
som herr statsrådet hoppades att
jag hamnat i, vill jag konstatera att statsrådet
inte svarat på mina frågor och
främst icke på den fråga som gällde
varför Nordiska rådet inte fick ta ställning
till de konklusioner som regeringarnas
experter hade kommit till i form
av regeringsförslag. I stället lades det
endast fram ett medlemsförslag.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Jag får väl tacka herr
Elmgren för att han tyckte att jag hade
givit en korrekt skildring av hur den
här saken ligger till i Europarådet. Jag
vill också hjärtligt instämma i vad han
sade om att Europarådets juridiska kommitté
inte yxar till ett förslag i brådrasket.
Man får verkligen hoppas att
kommittén inte gör som svenska regeringen
gjort.
Men, herr talman, man bör inte heller
försöka blanda bort korten med något
påstående om att det skulle ta en oändlig
tid att få igenom detta. Herr Elmgren
framhöll som skäl för tidsutdräkt,
att kommittén och assemblén skulle ha
att övertyga bl. a. de nordiska utrikesministrarna
om nödvändigheten av en
sådan lagstiftning, och det var ett överraskande
skäl, får jag säga.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Jag vill börja med det
sista anförandet. Det var bara lagförslaget
som presenterades för Nordiska rådet,
och det är rätt enkelt att begripa anledningen.
Man hade i de olika ländernas
expertgrupper kommit överens
om att de andra åtgärder som hade diskuterats
i grupperna antingen skulle vara
verkningslösa eller också skulle vara
behäftade med något annat fel. Av
den anledningen fördes de inte fram,
utan de fyra nordiska ländernas regeringar
enades om att man skulle gå till
en aktion lagstiftningsvägen. Konstigare
än så var det inte.
Herr Hanson försäkrade mig, att flottan
av piratfartyg inte skulle öka. Man
får väl lita på redaren, förstår jag, men
man vet ju inte alldeles säkert.
Så vill jag säga, att herr Hanson inte
behöver ha några bekymmer för mina
nerver. Jag sover gott på nätterna.
Sedan var det det här kontraktet son:
har exponerats. Herr Hanson liksom för
sökte krångla sig ur det hela genom att
säga att man ändå inte kan jämföra de
båda radioföretagen, men egentligen
skulle Radio Nord betala ännu mera,
ty enligt STIM:s principer för uttagande
av ersättning skall de som bedriver kommersiell
rörelse — kaféer och motsvarande
företag — betala högre ersättning
till STIM än de som bedriver ideell rörelse.
Herr Hagberg yttrade att han höll på
lagrådet men att jag inte gjorde det. Nu
diskuterade herr Hagberg dock ingressen
till lagrådets resonemang om lagförslaget.
Om vi däremot håller oss till
själva lagförslaget, vill jag framhålla,
vilket jag redan berört, att jag har accepterat
lagrådets invändningar med ett
enda undantag.
Däremot är det riktigt, som herr Hagberg
gör gällande, att lagrådet i ingressen
resonerat om huruvida man borde
vidtaga denna åtgärd nu eller om man
till äventyrs borde avvakta Europarådets
ställningstaganden. Det är alldeles
riktigt refererat, men kammaren hörde
ju alldeles nyss herr Elmgren vittna i
målet. Herr Elmgren kunde därvid veri
72
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
fiera mina uppgifter om hur lång tid
det skulle komma att dröja, innan man
kunde vidtaga några åtgärder på detta
område. Vad åtgärderna i och för sig
beträffar är ju herr Hagberg och jag
överens om att de bör vidtagas. De
finns angivna i herr Heckschers motion,
som är likalydande med den motion
som herr Hagberg burit fram i denna
kammare.
Man kan nu beträffande lagrådets ingress
göra gällande, att i den göres en
praktisk bedömning. Det är ingen juridisk
fråga, om man bör lägga fram ett
förslag nu eller nästa år, utan det är
en praktisk bedömningsfråga. Regeringen
ansåg sig själv kunna göra denna
praktiska bedömning och menade därvid,
att dess bedömning — parallell med
den bedömning som gjordes i de övriga
nordiska länderna — tog över de betänkligheter,
som lagrådet givit uttryck
för. Därför fördes förslaget fram till den
svenska riksdagen.
Herr ELMGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Bara den allra sista delen
av herr Per-Olof Hansons anförande
föranleder mig till en replik. Jag
yttrade, att den expertkommitté, som var
tillsatt av Europarådets ministerkommitté,
hade till uppgift att övertyga utrikesministrarna
i respektive länder inklusive
Sverige, Norge och Danmark.
Det är ganska naturligt, att de som fått
ett uppdrag försöker övertyga sina uppdragsgivare.
Jag yttrade däremot ingenting
om den juridiska kommittén i detta
sammanhang. Den är ju inte tillsatt av
ministerkommittén.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! I anslutning till det sist
anförda vill jag bara understryka, att
vad vi än säger om att man är tvungen
att övertyga etc. vi inte bör använda
in absurdum argumentet att man praktiskt
taget aldrig skulle kunna komma
fram till positiva åtgärder. Det är ändå
någonting väsentligt, ärade kammarledamöter,
att vi kan komma fram till för
hela Europa gemensamma åtgärder i nu
berörda avseende. Följer vi den linje,
som regeringen här har slagit in på,
kan vi komma i det läget, att de nordiska
länderna kommer att hålla sig
med en alldeles egen lagstiftning, som
inte alls överensstämmer med den på
kontinenten gällande. Hur det än blir,
skall ju frågan ändå tagas upp på det
vidare, europeiska fältet.
Till herr statsrådet Skoglund vill jag
säga, att jag vidhåller att det hade varit
önskvärt att regeringen även redovisat
de alternativ man avvisat. Det hade dock
givit kammarens ledamöter ett fylligare
material för bedömningen. Nu har vi
fått en enastående mager sakredovisning
i detta ärende. Det är väl nu endast
att beklaga, att så har blivit förhållandet.
På den punkten kan inte regeringen
undandraga sig ett visst ansvar.
Sedan är det väl en viss skillnad om
det skulle tillkomma ytterligare en och
annan båt i Östersjön eller om — som
herr Skoglund yttrade — »Östersjön
skulle bli full av sådana båtar».
Jag kan inte förstå, att statsrådet vidhåller
sin argumentation när det gäller
frågan hur mycket pengar det ena eller
andra företaget skall betala till STIM.
Statsrådet försöker här göra gällande,
att det lilla företaget Radio Nord med
dess enda båt skulle betala mer pengar
till STIM än jätteföretaget Sveriges Radio
med alla dess sändarstationer. Varför
inte lika gärna erkänna, att detta
argument inte är hållbart, herr statsråd!
Det är inte möjligt att driva argumenteringen
på detta sätt, ty enligt upphovsrättslagen
förutsättes att avtal träffas,
varvid man får ta hänsyn till storleken
av det företag det gäller, karaktären
av den verksamhet man bedriver
m. m. Något annat vore ju inte heller
möjligt. Herr statsråd! Bara ett gott
råd: Lägg bort åtminstone det argumentet,
ty det stärker inte Er sak!
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Denna midnattsduell
mellan herr Hanson och mig kan tydligen
pågå hur länge som helst!
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
73
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
Vad jag sade till herr Hansson var
följande: Enligt de principer, som STIM
tillämpar, skall det företag, som använder
grammofonskivor i kommersiellt
syfte, erlägga en högre avgift än andra.
Jag har bara, herr Hanson, gjort detta
referat. Jag har inte lagt till någon egen
mening.
Herr Hanson bör komma ihåg, att
Sveriges Radio och Radio Nord spelar
grammofonmusik ungefär lika många
timmar. Jag kan bestyrka även detta
med siffror, om herr Hanson önskar att
vi skall plocka i dem nu på sena kvällen.
Herr Hanson frågar: Varför skulle
man inte låta den nordiska lagstiftningen
bli europeisk? Varför skulle man inte
låta den europeiska lagstiftningen få
influera på den nordiska? Håller herr
Hanson benhårt på denna ståndpunkt?
Hur är det på andra områden? Har vi
inte olika slag av gemensam nordisk
lagstiftning, som tillkommit utan att vi
har sneglat på den europeiska lagstiftningen
på motsvarande områden? Jag
tror inte att detta resonemang från herr
Hansons sida är hållbart.
Till sist kommer ju den vanliga folkpartistiska
glidningen: Från en eller två
båtar till några flera!
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Nej, herr statsråd, försök
inte att smita undan i buskarna! I sin
förra replik sade herr statsrådet att Radio
Nord egentligen skulle betala mera
STIM-avgifter än Sveriges Radio. Nu säger
herr statsrådet i den senaste repliken
— vilket är fullt riktigt — att sändning
som icke är kommersiell behandlas
på ett ur STIM-avgiftssynpunkt betydligt
lindrigare sätt. Men herr statsrådet
tog inte någon som helst hänsyn
till det förhållandet, att Radio Nord är
ett mycket litet företag jämfört med
Sveriges Radio. Det vore orimligt att
tillämpa upphovsrättslagen så att ett företag
av ASEA:s storlek skulle betala
ett lika litet belopp för industrimusik
som Kråkhults plåtslageri — om det
finns — med 15 anställda. Nej, den relevanta
frågan ur STIM:s synpunkt i dag
är inte om STIM skulle få 2,5 miljoner
kronor, utan det är om organisationen i
stället skall mista de 240 000 kronor som
man för närvarande inhöstar av Radio
Nord. Det sista är Er linje, herr statsråd!
-
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Det ligger så till att vad
STIM kan få in från Radio Nord är de
240 000 kronorna, ty STIM har inga
möjligheter att författningsmässigt kräva
ut någonting mer, eftersom det företag
som skulle betala avgifterna inte ligger
på svenskt territorium utan på internationellt
vatten. STIM har att välja
mellan att acceptera Radio Nords förslag
om 20 000 kronor i månaden eller
att få ett mindre belopp eller inte någonting
alls — det är så det ligger till.
Jag betonade sedan att enligt STIM:s
principer skall den, som använder grammofonskivor
i kommersiellt avseende,
betala mer än andra. Det är det första.
Vidare vill jag säga att Radio Nord har
lika många speltimmar med grammofonskivor
som Sveriges Radio. Det är det
andra som man i detta sammanhang
bör observera, herr Hanson!
Herr SVEDBERG, ERIK, (s):
Herr talman! Jag tänker inte blanda
mig i dessa spirituella meningsbyten om
STIM-avgifter och sådant, men jag skall
erinra om ett litet inpass som en talare
gjorde här i ett tidigare skede av denna
debatt — jag tror att det var herr Jonasson.
Han sade att många av dem,
som hade möjligheter att lyssna både
till melodiradion och Radio Nord ibland
faktiskt förväxlade dessa program — de
som lyssnade till melodiradion, trodde
att det var piratradion och vice versa.
Detta visar kanske att det, bortsett från
reklaminslagen i Radio Nords sändningar,
om vilka det ju finns delade meningar,
inte finns någon anledning att
reagera mot själva programmen som sådana.
Motiveringen för lagförslaget är av
74
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
annat slag och har nu senast redovisats
av kommunikationsministern, och även
tidigare talare har anfört de skäl, som
föranlett den föreslagna lagen. För min
del tänker jag bara helt kort anföra
några av de principiella synpunkter,
som jag har tyckt vara vägledande när
denna fråga behandlats inom utskottet.
Det är ju så att inte minst här i riksdagen
brukar det framhållas betydelsen
av ett intensifierat internationellt samarbete
—■ det kan gälla de svenska insatserna
inom Förenta Nationerna, nedrustningsfrågor,
en utvidgad handel
och många andra frågor. Det samarbete
över nationsgränserna, som förekommer
för att reglera och fördela sändningsmöjligheterna
för radio har sin betydelse
vid bedömningen av den fråga,
som här diskuteras. Radion såsom företeelse
är för övrigt i hög grad internationell,
enär det som sändes inte stannar
upp vid gränsbommar och territorialvatten
utan oberoende av dylika
stopptecken väller ut över grannländer
och kontinenter.
Under de år radion gjort sitt segertåg
över världen har också internationella
konferenser hållits för att rättvist
söka fördela sändningsutrymmet. Konventioner
i detta syfte har slutits mellan
nationerna åren 1927, 1932, 1952 och
1959. Det sistnämnda årets konvention
jämte ett till denna fogat reglemente har
antagits för Sveriges del enligt beslut
av Kungl. Maj :t.
Sedan är det en sak som jag tycker
inte har blivit tillräckligt betonad här
i debatten. Den gällande lagstiftningen
i vårt land ger möjligheter till kontroll
över radiosändningar såväl inom landet
som å främmande fartyg eller luftfartyg
som befinner sig inom svenskt
territorium samt å svenskt fartyg och
luftfartyg utom riket. De s. k. piratsändarna,
som är stationerade på fartyg
med främmande lands flagg på internationellt
vatten utanför våra kuster
men som ger program direkt avsedda
för vårt land, saboterar därför inte bara
de internationella överenskommelserna
om en fördelning av sändningsutrymmena
i etern utan kringgår därjämte
på ett flagrant sätt — för att tjäna kommersiella
intressen -— svensk lag.
Det lagförslag, som utskottet haft att
ta ställning till, syftar till en utvidgning
av lagen för att därmed nå även dessa
illegala sändare. Det har kommit till
efter samarbete mellan departementen
i de nordiska länderna och har godtagits
av Nordiska Rådet vid dess session
i mars månad i år.
Herr talman! Ett bifall till utskottets
förslag ökar därför inte bara förtroendet
för internationellt samarbete och internationella
överenskommelser; det
stärker även respekten för syftet med
svensk lagstiftning och det stärker Nordiska
Rådets prestige på så sätt att det
som där godkänts med en överväldigande
majoritet inte sedan här hemma betraktas
som luft utan i god demokratisk
ordning kommer till ett konkret uttryck
i den nu föreslagna lagen.
Jag ber, herr talman, även jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Efter den för denna
kammare ovanligt livliga diskussion
som har förekommit under den senaste
timmen med exponerande av dokument
av olika slag kommer det närmast att
verka som ett platt fall att komma med
den lilla detaljfråga som jag skall ta
upp här.
Jag skall nämligen inte alls gå in på
de frågor av principiell natur, som är
av ganska väsentlig betydelse och som
har diskuterats, inte heller på frågor av
praktisk natur som sammanhänger med
detta ämne. Det enda som jag skulle
vilja säga är att det är ganska trevligt
att STIM får mera pengar nu sedan radion
har beslutat ersätta de nattliga
sändningar som Radio Nord haft tidigare,
pengar som aldrig kommit till STIM
om inte Radio Nord visat vägen.
Jag föreställer mig att det inte är
omöjligt, att riksdagen, trots de mycket
skarpsinniga och väl underbyggda inlägg
som har anförts från reservanternas
sida, kommer att bifalla utskottsmajoritetens
förslag. Om så skulle bli fal
-
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
75
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
let ber jag att få yrka bifall till punkten
b i motion nr 874 i andra kammaren
av herr Björkman m. fl., vilken motion
statsrådet Skoglund menade var så
dum. Motionen går ut på att lagens promulgationsbestämmelse
skall ändras på
ett sådant sätt, att lagen inte skall träda
i kraft före den 1 januari 1963, detta
för att bereda de anställda en något
längre tid till omställning av sitt arbete.
Herr PALME (s):
Herr talman! Jag har begärt ordet i
numera något nattståndet sammanhang
för att svara herr Hanson. Sedan dess
tycks denne ha hållit ett femtontal anföranden
och barmhärighetens slöja har
fallit över de första två å tre anförandena
men inte på en punkt. Jag försökte
säga att vi var ense om målet. Ingen
har försökt försvara det faktum att det
finns en piratradio. Herr Hagberg sade
ungefär detsamma.
Jag gjorde ett undantag för herr Hanson,
och han stod mycket riktigt upp
och bekräftade att han svävade på målet.
Detta är ändå en ganska betydelsefull
skillnad. Med all respekt för herr
Hansons parti och för herr Hansons egna
parlamentariska insatser tvingas jag
då säga att han representerade en i
detta sammanhang högre dignitet av
folkpartistisk velighet.
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Palme känner sig
fortfarande tydligen så överväldigad
att han påstår att jag svävade på målet
i en fråga, där jag inte uttalade mig.
Han ville ha besked från mig och jag
ska ge honom detta beträffande två huvudprinciper,
som jag anser måste vara
vägledande: eterns frihet och kravet
på ordningen i etern. Jag hoppas att vi
skall kunna skapa den ordningen med
hjälp av internationella överenskommelser.
Om det skall ske genom lagstiftning
eller om vi kan hitta andra vägar, vågar
jag i dag inte ha någon uppfattning
om.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Eftersom jag, som herr
Sundin mycket riktigt anmärkte, inte
deltog i Nordiska rådets beslut i denna
fråga, vill jag trots allt som är sagt
om Nordiska rådets behandling av detta
spörsmål ändå ta upp behandlingen ur
den synpunkt som jag hade i egenskap
av enskild medlem i rådet.
Att jag avstod från att delta i Nordiska
rådets beslut om rekommendation
till regeringarna, berodde på att jag
fann det föreliggande sakmaterialet så
ofullständigt att ett ställningstagande inte
var möjligt för mig. Jag ställde mig
åtskilliga frågor. Framför allt kunde jag
inte finna att konventionens förpliktelser
på något sätt var klarlagda. Var det
verkligen vår skyldighet att ingripa mot
fartyg under främmande flagg på internationellt
vatten? Innebar skyldigheten
även ingripande mot sändning, som inte
var störande för annan radiomottagning?
Var över huvud taget de aktuella
radiofartygens sändning störande för
någon?
Den diskussion som förekom på delegationssammanträdena
var mycket obetydlig,
och frågans behandling i Nordiska
rådets session gav mig inget tillfredsställande
svar på dessa frågor. Då
konventionen inte hade ratificerats av
riksdagen, hade jag svårt att tro att riksdagen
kunde vara bunden till de straffrättsliga
saktioner, som det påstods att
regeringarna planerade. Någon officiell
redovisning av de tilltänkta åtgärderna
lämnades för övrigt aldrig Nordiska rådets
medlemmar. Utskottsreservantens
utlåtande om expertpromemorians innebörd
togs inte upp av någon i debatten.
Jag vet inte vad juridiska utskottet hade
fått sig tillsänt för material. Jag fick
emellertid aldrig ta del av något regeringsförslag
eller utkast till sådant. Däremot
poängterade juridiska utskottet i
sitt utlåtande, att det inte tog ställning
till vilka åtgärder som skulle vidtas.
Det fanns även andra frågor, som jag
inte heller kunde få klarhet i, t. ex.
andra länders åtgärder. Utskottets talesman
omvittnade mycket ivrigt att de
allra flesta stater hade skrivit på denna
76
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.
konvention. Varför inte andra stater ansett
det nödvändigt att göra något ingripande
framgick aldrig. Inte heller förelåg
någon auktoritativ utredning beträffande
den folkrättsliga aspekten.
Det kunde tyckas naturligt, om jag
med dessa synpunkter som bakgrund
hade röstat avslag på medlemsförslaget.
Det gjorde jag emellertid inte. Jag
ansåg nämligen att, därest den av Sverige
biträdda konventionen verkligen
ställde uttryckliga förpliktelser i ett fall
som det aktuella, så är det klart att de
borde infrias. Däremot ansåg jag det vara
rimligt att man i så fall fått veta vilka
slags åtgärder som skulle rekommenderas.
På den punkten var upplysningarna,
som jag nämnt, praktiskt taget obefintliga.
Med hänsyn till alla dessa oklarheter
kom jag efter moget övervägande till
den slutsatsen, att jag borde vänta med
att ta ställning tills propositionen kom
i Sveriges riksdag och då möjligen med
fullödigare uppgifter.
Frågans senare utveckling har i hög
grad bestyrkt behovet av en bättre förberedelse.
Jag har inte kunnat finna att
propositionen i detta avseende är tillfredsställande,
vilket gjort att jag yrkat
avslag på den. Viktiga förutsättningar
för ett objektivt bedömande av frågan
är alltjämt oklara. Det har också framgått
av debatten, där så många olika
meningar kommit till uttryck.
För mig har två saker framstått tydligare
än något annat, nämligen dels att
denna fråga bör lösas i ett vidare internationellt
sammanhang, dels att den lagstiftning
som eventuellt kan behövas inte
skall, som det föreliggande förslaget,
vara så utformad att den strider
mot svensk rättsuppfattning.
Jag vill erinra om att högerns och
folkpartiets gemensamma reservation till
det nu föreliggande utskottsutlåtandet
— och det är kanske ett direktare svar
till herr Sundin, i den mån vad jag nyss
sagt inte var tillräckligt — tydligt visar,
att man inte anser det finnas anledning
att föregripa den diskussion,
som kan förekomma under en internationell
förhandling. Därefter står det or
-
dagrant i första lagutskottets utlåtande
nr 40, s. 27: »Denna diskussion kan
leda till åtgärder av helt annat slag än
dem som regeringen föreslagit. Sverige
bör på ett vidare internationellt plan
verka för en lösning av problemen med
de konventionsstridiga sändarna.»
Om herr Sundin inte godkänner att
folkpartiet är av den uppfattningen, så
bör han inte heller godkänna högerns
uppfattning, eftersom reservationen är
gemensam för dessa partier.
Jag vill till sist, herr talman, understryka
att vi i folkpartiet alls inte har
någon anledning att uppträda som beskyddare
för Radio Nord eller Radio
Mercur. Vår ståndpunkt i denna fråga
har dikterats av den uppfattningen, att
det förslag till lösning som har framlagts
och den lagstiftning som här har
föreslagits, icke är det rätta sättet att
lösa spörsmålet. Först måste det bli en
bredare internationell behandling, och
därefter får vi ta upp frågan om vilka
åtgärder som skall vidtas och vilken lagstiftning
som eventuellt kan vara nödvändig.
Den nuvarande lösningen anser
vi icke vara godtagbar.
Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Det är för mig en glädje
att få veta de motiv som låg bakom att
herr Lundström vid ett visst tillfälle i
Nordiska rådet inte vågade vara med
sin lekamen närvarande. Vidare uppskattar
jag också att han vid detta tillfälle
var så fylld av många och nya synpunkter
på dessa frågor, att han allra
helst i ensamhet ville delge korridorerna
dessa uppfattningar.
Vi har väl, herr talman, kommit frågan
något närmare vad beträffar folkpartiet.
Man gör inte samma klara och
riktiga deklaration som herr Hagberg
har gjort i denna fråga, där han klart
och tydligt säger att vi måste ha en
lagstiftning som förhindrar detta. Herr
Lundström säger att vi eventuellt kanske
behöver en sådan. Jag vet inte om
det är typiskt folkpartistiskt eller inte,
men jag får väl, herr talman, nöja mig
med det svaret.
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
77
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning pa öppna havet m. m.
Med detta har vi väl kommit kärnan
så nära som herr Hagberg tidigare har
deklarerat, vilket gör att jag, herr talman,
i detta sammanhang, även om det
skulle vara frestande, inte har någon
som helst anledning att diskutera vare
sig skvalmusik i Radio Nord, STIM eller
Per-Olof Hanson.
Herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Efter herr Lundströms
deklaration vill jag gärna göra ett politiskt
konstaterande.
Folkpartiets gruppledare i andra kammaren
har i dag förklarat, att han visste
precis vad saken gällde och vad han
ville i den aktuella frågan i Nordiska
Rådet, men han var sjuk, så att han
kunde inte delta i voteringen. Folkpartiets
ledare i första kammaren, herr
Lundström, har förklarat, att han inte
alls visst vad det gällde eller vad han
ville, och därför gick han ut. Resultatet
blev alltså att båda avstod. Från moralisk
synpunkt är kanske herr Lundströms
vinglande mer tilltalande.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Att jag inte vid voteringen
i Nordiska Rådet markerade mitt avstående
genom att trycka på båda knapparna
berodde inte, herr Sundin, på att
jag inte vågade. Varför skulle jag inte
våga det? Det var närmast ett olycksfall
i arbetet, som sådant inte värre utan
snarare mindre — med hänsyn till min
allmänna inställning i frågan — än åtskilliga
feltryckningar som förekommer
här i riksdagen både bland oss vanliga
riksdagsmän och bland statsråden.
Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Efter den politiska värdering,
som statsrådet Skoglund gjort,
skulle jag endast vilja ställa en fråga
till statsrådet: Är det omoraliskt att vara
sjuk?
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan med viss ytterligare
uppdelning, vartill herr talmannen ville
återkomma.
På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten A hemställt.
I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Alexanderson, att kammaren skulle
godkänna den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; samt 3:o), av herr Larsson,
Thorsten, att motionerna I: 732 och II:
890 skulle bifallas.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av herr Alexanderson framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40
punkten B, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Alexanderson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.
Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be
-
78
Nr 25
Måndagen den 28 maj 19G2 em.
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. ni.
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —83;
Nej — 45.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vidkommande punkten C, anförde vidare
herr talmannen, komme med anledning
av föreliggande yrkanden propositioner
att framställas först särskilt
rörande varje paragraf i Kungl. Maj :ts
av utskottet i punkten tillstyrkta förslag
till lag med förbud i vissa fall mot
rundradiosändning på öppna havet m. m.
med ikraftträdandebestämmelse, rubrik
och ingress sist, samt därefter särskilt
angående utskottets hemställan i punkten
C i övrigt.
På särskilda propositioner godkändes
1 och 2 §§ i förevarande lagförslag.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande av
3 § i det i punkten tillstyrkta lagförslaget
samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Ferdinand
Nilsson och herr Svensson i Vä vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som godkänner 3 § i Kungl.
Maj:ts av första lagutskottet i dess utlåtande
nr 40 punkten C tillstyrkta förslag
till lag med förbud i vissa fall mot
rundradiosändning på öppna havet
m. m., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse som föreslagits i den
av herr Ferdinand Nilsson och herr
Svensson i Vä vid punkten avgivna reservationen.
Sedan denna voteringspropostion
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —71;
Nej — 20.
Därjämte hade 42 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
På gjord proposition godkändes härefter
4 § i förevarande lagförslag.
I vad avsåge ikraftträdandebestämmelsen,
yttrade nu herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma skulle
godkännas, dels ock att nämnda bestämmelse
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i motionen 11:874.
Härpå gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på godkännande av
ikraftträdandebestämmelsen vara med
övervägande ja besvarad.
På gjord proposition godkändes därpå
rubriken och ingressen till förevarande
lagförslag.
Vidare bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C i
övrigt.
Rörande punkten D, fortsatte herr talmannen,
komme propositioner att framställas
först särskilt rörande utskottets
hemställan, såvitt avsåge fråga om utredning
rörande ökade konkurrensmöjligheter
i etern, därefter särskilt angående
utskottets hemställan såvitt gällde
skrivelse till Kungl. Maj:t med vissa
tillkännagivanden samt slutligen särskilt
beträffande utskottets hemställan
i övrigt under punkten D.
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
79
Ang. förbud i vissa fall mot rundradiosändning pa öppna havet m. m.
Därefter gjorde herr talmannen beträffande
utskottets hemställan såvitt avsåge
fråga om utredning rörande ökade
konkurrensmöjligheter i etern proposiställan
samt vidare på antagande av
tioner, först på bifall till denna hemdet
förslag, som innefattades i den av
herr Alexanderson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40
punkten D, såvitt avser fråga om utredning
rörande ökade konkurrensmöjligheter
i etern, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja—-78;
Nej — 45.
Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
I avseende å utskottets hemställan såvitt
gällde skrivelse till Kungl. Maj:t med
vissa tillkännagivanden, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet härutinnan hemställt,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Ferdinand Nilsson och herr Svensson
i Vä vid punkten avgivna reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt sistnämnda båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40
punkten D, såvitt avser skrivelse till
Kungl. Maj:t med vissa tillkännagivanden,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ferdinand
Nilsson och herr Svensson i Vä vid
punkten avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —71;
Nej — 19.
Därjämte hade 43 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.
Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i övrigt under
punkten D.
80
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Ang. äganderättsutredning m. m. rörande
Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets memorial nr 41, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.
Ang. äganderättsutredning m. m. rörande
fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län
Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om äganderättsutredning, lagfart och
sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 6 april 1962 dagtecknad
proposition, nr 159, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga i propositionen infört
förslag till lag om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter
i vissa fall i Kopparbergs län.
Det i propositionen framlagda lagförslaget
innebar, att Kungl. Maj :t skulle under
vissa förutsättningar äga förordna,
att äganderättsutredning skulle ske inom
sådant område i Kopparbergs län, där
äganderätten till fastigheter vore oviss
eller fastighetsägarna i betydande omfattning
saknade lagfart. Dylik utredning,
som skulle anordnas i nära överensstämmelse
med jorddelningslagens regler för
lantmäteriförrättning, förutsatte samverkan
mellan förrättningsmannen och sakägarna
samt skulle utmynna i en s. k.
äganderättsförteckning. Redovisningen
däri skulle få grundas på en jämförelsevis
fri prövning av föreliggande fång och
hävdeförhållanden. Genom förrättningen
legaliserades med viss begränsning sämjedelningar
och liknande privata åtgärder
som kommit till stånd före den 1
juli 1962. På grund av äganderättsförteckningen
skulle i regel meddelas lagfart
för de däri upptagna ägarna oberoende
av ansökan från deras sida. För
vinnande av lämpligare fastighetsindelning
inom förrättningsområdet skulle
också sammanläggning i viss omfattning
fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län
kunna ske oberoende av sakägarnas initiativ.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två med anledning
av propositionen i andra kammaren
väckta motioner, nämligen nr 869, av
herr Lundberg, och nr 872, av herr Eliasson
i Sundborn.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
A. att riksdagen — med bifall till propositionen
och med avslag å motionen
11:869 — måtte för sin del antaga det
genom propositionen framlagda lagförslaget
;
B. att motionen 11:872 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
C. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte såsom sin mening giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
angående rätt för sakägare vid förrättning
enligt de föreslagna bestämmelserna
att erhålla sådant statsbidrag som avsågs
i kungörelsen den 22 juni 1950 (nr
381) angående statsbidrag till kostnaderna
för vissa lantmäteriförrättningar
m. m.
Reservation hade anmälts av herrar
Alexanderson och Turesson, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Trots den sena timmen
vågar jag ta kammarens tid i anspråk
några minuter i anledning av förevarande
utlåtande, som behandlar ännu en
svår och från rättssäkerhetssynpunkt betydelsefull
fråga, vilken har upptagits
till behandling i riksdagens elfte timme.
Frågan gäller reglering av jordförhållanden
i Dalarna, som tidigare i flera omgångar
har föranlett speciallagstiftning.
Det har vid upprepade tillfällen visat sig
att vidtagna åtgärder inte har varit tillräckliga,
och en ny lagstiftning har nu
ansetts nödvändig. Jag delar den uppfattningen
och har ingenting emot att den
nya lagen kommer till stånd men måste
påpeka att det förslag som det nu är fråga
om är betydligt mera drastiskt ur
Måndagen den 28 maj 1962 em.
Nr 25
81
Ang. äganderättsutredning m. m. rörande
rättssäkerhetssynpunkt än sina föregångare.
Jag vill särskilt beröra en punkt i detta
förslag, nämligen den som gäller frågan
av legalisering av sämjedelning. Sådan
delning är ju en privat delning som
samägare i en fastighet gör i avbidan på
att en lagligen gällande delning av fastigheten
kan äga rum. Enligt den föreslagna
lagen skall en på sådant sätt skedd delning
ges samma verkan som en fastställd
lantmäteriförrättning.
I tidigare lagar har liknande anordningar
genomförts, men där fordrades
samtycke av delägarna. Denna bestämmelse
har inte bibehållits i den nu föreslagna
lagen. Det är möjligt att en delning
som delägarna själva har gjort inte
överensstämmer med de andelar som
samägarna har i fastigheten — i själva
verket talar presumtionen för att så inte
blir fallet, eftersom delägarna inte på
samma sätt är sakkunniga när det gäller
att göra en sådan delning som lantmätaren
—■ men det är väl mera en fråga om
hur stor avvikelse från den riktiga delningsgrunden
som har skett i de vanligen
förekommande fallen. Härom har vi
fått olika upplysningar, Lantmäteristyrelsen
har i den promemoria, som ligger
till grund för lagen, uppgivit att delningar
som i väsentlig mån avviker från den
rätta delningsgrunden inte förekommer i
någon större utsträckning. Inom utskottet
har vi emellertid som ledamot haft
en lantmätare från Dalarna som påstår
att sådana delningar förekommer i mycket
stor utsträckning.
Lagens innebörd är nu att en sådan
sämjedelning skall legaliseras, d. v. s. ges
laga kraft som lantmäteriförrättning helt
oberoende av om den överensstämmer
med den rätta delningsgrunden. Inom utskottet
har diskuterats att man i lagen
skulle inta en bestämmelse som möjliggör
att i de mest påtagliga fallen medge
undantag och låta en sådan fastighet stå
utanför legaliseringen. Det skulle enligt
min mening utgöra en säkerhetsventil
som vore av värde. I anledning av påpekande
från lagrådet har i lagen införts
en bestämmelse som i sådana här fall
skyddar inteckningshavarna men inte
6 Första kammarens protokoll 1962. Nr 25
fastigheter i vissa fall i Kopparbergs län
ägarna, fastän det måste vara så att ägaren
alltid har intresse; inteckningshavare
finns inte alltid, och i många fall kan
inteckningar vara säkerställda oberoende
av sämjedelningens resultat.
Mot bakgrunden av dessa synpunkter
har jag egentligen svårare att förklara
att jag inte anmält reservation med ändringsyrkande.
Emellertid är denna lagstiftning
svåröverskådlig, det är inte lätt
att införa en ändring på detta sena stadium,
och det fanns inte ens stöd av en
motion. Vidare har varken jag eller utskottet
fått full klarhet om i vilken utsträckning
sådana här avvikelser från
den rätta delningsgrunden förekommer.
Eftersom jag inte ville resa hinder för
lagens antagande fullföljdes inte ändringsyrkandet
till reservation, och jag
vill, herr talman, inte heller nu framställa
något yrkande.
Herr OSVALD (fp):
Herr talman! Eftersom herr Alexanderson
inte har framställt något yrkande
skulle jag kunna inskränka mig till
att hemställa om bifall till utskottets utlåtande.
Emellertid vill jag också gärna
säga att jag hyser den förhoppningen att
de uttalanden som gjorts av tredje lagutskottet
skall komma att underlätta tilllämpningen
av denna mycket angelägna
lagstiftning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.
Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 36, angående
uppskov med behandling av vissa utskottet
tilldelade ärenden, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
memorial och utlåtande:
nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden; och
82
Nr 25
Måndagen den 28 maj 1962 em.
nr 27, ^''.anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
häradsjord, m. m.
Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo särskilda utskottets
memorial ,nr 8, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande särskilda
■utskottets utlåtande nr 2 i anledning av
Kung!. Maj:ts proposition med förslag
till skollag m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.
Väd utskottet i detta memorial hemställt
bifölls.
Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungens
nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; och
nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
häradsjord, m. m.
Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.
Anmäldes särskilda utskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 334, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till skollag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 8 bifölles även av andra
kammaren.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 154, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;
nr 155, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62; och
nr 156, angående statsregleringen för
budgetåret 1962/63; ävensom
bevillningsutskottets memorial nr 57,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 45 i anledning av väckta motioner
angående ortsavdragen vid beskattningen
samt de vid taxering till
statlig inkomstskatt gällande skatteskalorna.
På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde bevillningsutskottets
memorial nr 57 skulle upptagas
närmast före statsutskottets memorial nr
154.
Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.32.
In fidem
K.-G. Lindelöiv
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
83
Tisdagen den 29 maj
Kammaren sammanträdde kl. 10.00.
Justerades protokollen för den 23
innevarande månad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagen skrivelse, nr
323, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1962/63 till stöd åt
konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet jämte i ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 333, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
rörande ratifikation av Internationella
arbetsorganisationens konvention (nr
100) angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde, m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.
Ang. åtgärder i syfte att stimulera näringslivet
i Kalmar län och på Gotland,
m. m.
Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Svanströms
interpellation angående åtgärder i syfte
att stimulera näringslivet i Kalmar
län och på Gotland, m. m., erhöll ordet
och anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Svanström frågat socialministern
om han är beredd att lämna kammaren
en redogörelse för av statsmakterna
vidtagna och planerade åtgärder
i syfte att stimulera näringslivet i Kalmar
län och på Gotland samt om han
anser att det ur bl. a. arbetsmarknads
-
och boendesynpunkt kan vara berättigat
att med statliga medel ytterligare befrämja
kommunikationerna mellan fastlandet
och Gotland resp. Öland.
Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.
Till att börja med vill jag erinra om
att det i Kalmar län föreligger vissa
svårigheter att ge sysselsättning inom
länet. Enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen
år 1960 framlagd lokaliseringsutredning
kan man räkna med en fortsatt
nettoutflyttning av arbetskraft från länet,
såvida inte stadsnäringarnas sysselsättningsökning
blir av samma relativa
omfattning som beräknas för landet
i dess helhet. Nylokalisering av företag
till länet har dock under senare år skett
i ganska betydande omfattning. Enligt
uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen
etablerades under åren 1946—1959 16
nya företag som 1959 hade minst 25 anställda
och som gav sysselsättning för
1 500 personer. I år kommer en ny fabrik
att etableras i Kalmar, vilken beräknas
komma att kunna sysselsätta 300
personer, och ytterligare nylokaliseringar
är att vänta till länet.
Gotland har sedan lång tid tillbaka
hört till landets ur industriell synpunkt
svagast utvecklade områden och dess
befolkning har sedan 1945 fortlöpande
minskats genom utflyttning till fastlandet.
Under den allra senaste tiden har
emellertid betydelsefulla nyetableringar
skett inom industrien som helt synes ha
ändrat sysselsättningsförhållandena på
ön. Bland annat kan nämnas tillkomsten
av en metallindustri i Visby som
vid detta års slut beräknas kunna sysselsätta
550 personer, varav flertalet
kvinnor. Ytterligare ett par nyetablerade
företag beräknas under året komma
att öka antalet sysselsatta.
Samhällets åtgärder för att förbättra
förutsättningarna för näringslivet i de
båda länen har varit betydande. Som
84
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. åtgärder i syfte att stimulera näringslivet i Kalmar län och på Gotland, m. m.
exempel härpå kan jag nämna, att väginvesteringarna
i Kalmar län under de
senaste fyra åren uppgått till 90 miljoner
kronor. För Gotlands del kan nämnas
statsbidrag med 4 miljoner kronor under
de senaste tio åren för upprustning av
hamnanläggningar.
Ett direkt stöd till näringslivet lämnas
genom länens företagareföreningar. Föreningen
i Kalmar län har under åren
1954—1961 lämnat ut lån till hantverkare
och mindre industrier för tillsammans
närmare 6 miljoner kronor och på statens
vägnar tecknat lånegarantier för ytterligare
6 miljoner kronor. Härav har
av direktlånen 446 000 kronor och av garantilånen
635 000 kronor avsett företag
på Öland. Företagareföreningen på Gotland
har under åren 1947—1961 lämnat
ut lån för 6 miljoner kronor och tecknat
lånegarantier för 7 miljoner kronor.
Av vad jag här sagt har framgått, att
nya företag lokaliserats till såväl Kalmar
län som Gotland i icke obetydlig omfattning
under senare tid. Jag finner det
dock klart, att insatser från samhällets
sida även i fortsättningen erfordras för
att ytterligare förbättra förutsättningarna
för näringslivets expansion i de båda berörda
länen. En sådan insats är tillhandahållande
av lånemedel för företagareföreningarnas
utlåning. Jag kan nämna,
att föreningen i Kalmar län under 1961
tilldelades 600 000 kronor i lånemedel
och hittills i år erhållit 400 000 kronor.
Föreningen kan påräkna ytterligare lånemedel
för sin verksamhet av de för nästa
budgetår anvisade medlen för detta ändamål.
Även föreningen på Gotland, som
inte sedan 1960 haft behov av nya lånemedel,
kommer självfallet att tilldelas sådana
så snart föreningen genom ökad utlåning
får behov därav.
Beträffande frågan om det berättigade
i att med statliga medel ytterligare befrämja
kommunikationerna mellan fastlandet
och Gotland resp. Öland vill jag
erinra om den pågående upprustningen
av det tonnage, som betjänar trafiken
mellan öarna och fastlandet. Härför har
jag lämnat en närmare redogörelse under
tionde huvudtiteln i årets statsverksproposition.
Jag vill vidare erinra om
den upprustning och förbättring som
med hjälp av statsmedel möjliggjorts av
hamnar till vilka fastlandstrafiken anknyter.
Vad angår Visby hamn har jag
i årets statsverksproposition tillstyrkt att
statsbidraget utökas till 90 procent av
kostnaderna för ombyggnaden, som totalt
beräknas komma att uppgå till 4,1
miljoner kronor. I fråga om Klintehamn
kommer huvuddelen av kostnaderna för
vissa angelägna utbyggnadsarbeten där
att bestridas av medel från arbetsmarknadsstyrelsen.
Det må slutligen konstateras,
att statsutskottet i sitt utltåande nr
139 förordat att av anslaget Bidrag till
haiulelshamnar och farleder medel under
nästa budgetår användes till viss förbättring
av Grankullaviks hamn på
Öland. Icke oväsentliga ansträngningar
har sålunda gjorts för att förbättra öarnas
hamnförhållanden.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation,
och jag förlåter honom gärna att
lian råkade säga att det var med andra
kammarens tillstånd som jag fått löfte
att framställa dessa frågor.
Av svaret framgår, att regeringen anser
att betydande ansträngningar gjorts
från statsmakternas sida för att stimulera
näringslivet på våra båda största
öar och i Kalmar län. Vidare kan av
den lämnade redogörelsen utläsas, att
vad gäller den industriella utvecklingen
på Gotland har denna de senaste åren
visat glädjande tecken på ökning, bl. a.
genom en nyetablering av en metallindustri
i Visby, vilken beräknas sysselsätta
över 500 anställda. Vidare pekas på
en ny industri i Kalmar, som beräknas
ge arbete och utkomst åt omkring 300
personer. Slutligen framhåller statsrådet
att under perioden 1946—1959 sammanlagt
16 företag etablerats i Kalmar län
för cirka 1 500 anställda.
Självfallet är dessa konstateranden
glädjande. De visar att de berörda områdena
ingalunda är att betrakta som
mindre attraktiva ur lokaliseringssyn
-
Tisdagen den 29 maj 19G2
Nr 25
85
Ang. åtgärder i syfte att stimulera näringslivet i Kalmar län och på Gotland, m. m.
punkt. Därtill bidrar självfallet den relativt
goda tillgång på arbetskraft, som
är en följd av lantbruksnäringarnas fortgående
rationalisering. De senaste åren
har, inte minst tack vare positivt intresse
från landstingens och arbetsmarknadsmyndigheternas
sida, också en betydande
utbyggnad av yrkesundervisningen
kommit till stånd.
Emellertid är den lämnade redogörelsen
inte tillräcklig för att övertyga om
att allt är väl beställt med sysselsättningsmöjligheterna,
kommunikationerna
och befolkningsutvecklingen i Kalmar
län och på Gotland. Statsrådet hade
ingenting att säga om de i interpellationen
påpekade förhållandena vid Oskarshamns
varv, där man härom dagen
signalerade en permittering av 100 man
och väntar ytterligare friställande av arbetskraft
i en snar framtid.
Jag skulle gärna ha noterat några löftesrika
ord om positiva åtgärder för att
med det snaraste få till stånd det redan
på landshövding Wagnssons tid planerade
atomkraftverket i Simpvarp. Vad
herr statsrådet anfört om detta projekt i
årets statsverksproposition är knappast
ägnat att stärka förhoppningarna om ett
snabbt genomförande.
Vidare skulle det ha varit intressant
att höra vad herr statsrådet kan ha för
uppfattning om möjligheterna att till
ostkusten — förslagsvis Kalmar län -—
lokalisera ännu en petrokemisk industri.
Inte heller på den punkten innehåller
svaret något besked.
Jag ställde denna fråga till kommunikationsministern,
bl. a. för att få tillfälle
att diskutera vägarna i Kalmar
län. Nu framhåller statsrådet Lange, att
de senaste åren inte mindre än 90 miljoner
anslagits till Kalmar län för vägupprustning.
Visst är det glädjande att
de senaste åren en viss ökning av tidigare
alltför blygsamma anslag till vägbyggande
ägt rum, men enligt min mening
är Kalmar län fortfarande ett län
med ytterst bristfälliga vägar. Detta gäller
i hög grad de norra delarna av länet,
där man fortfarande trots vad som gjorts
åt riksväg 15 saknar en rejäl genomgående
landsvägsförbindelse både i nord
-
sydlig och i öst-västlig riktning. Vi har
nog den uppfattningen i Kalmar län att
de bilskattemedel, som under senare år
har inbetalts, icke i rimlig omfattning
har återkommit till länet i form av väganslag.
Herr statsrådet skulle säkert få
detta bekräftat genom att närmare studera
det yttrande som t. ex. lastbilägarnas
länsorganisation har avgivit i hithörande
fråga.
Nu skall jag emellertid inte ta upp en
mera omfattande debatt om vägar med
handelsministern, som ju i det fallet inte
är direkt ansvarig, utan i stället övergå
till att diskutera förbindelserna mellan
fastlandet och öarna, som ligger honom
närmare.
Vad först gäller förbindelserna till
Öland, så är det väl självklart att ölänningarna
känner trycket hårt från den
extra pålaga, som färjtrafiken utgör,,
både i form av tidsspillan och fördyring
av kostnaderna för öns näringsliv.
En snar tillkomst av en broförbindelse
är ett oeftergivligt krav. En bro skulle
också befrämja turistlivet på ön. I väntan
på att en bro kommer till stånd borde
enligt min mening statsmakterna träda
emellan med rättvisande subvention»v
ringar av näringslivet på Öland med förslagsvis
nedsättning av färjkostnader *ör
den bofasta befolkningen på ön eller genom
skattelindring i form av »öavd-ag»,
vilket i så fall också skulle gäll» Gotland,
eller på annat lämpligt sätt.
Vad gäller Gotland noterar jag, att det
befintliga tonnaget håller på att upprustas,
att hamnarna förbättras med
hjälp av frikostiga statsbidrag och att
näringslivet aktiviseras. Men trots alla
dessa åtgärder har öns befolkning de senaste
tio åren minskat med omkring 9
procent.
Den s. k. öutredningen föreslår i sitt
betänkande olika åtgärder från statens
sida för att stimulera näringslivet på
Gotland. Enligt min mening är de i svaret
redovisade åtgärderna otillräckliga.
Det vore mera önskvärt att den oroande
befolkningsutvecklingen kunde ändras
så att inte den vackra ön i Östersjön
ytterligare avfolkas. Där gäller självfallet
i än högre grad vad jag anfört om
86
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. åtgärder i syfte att stimulera näringslivet i Kalmar län och på Gotland, m. m.
förbilligande av kommunikationerna för
den bofasta befolkningen och för näringslivet
när det gällde Öland.
I förhoppning att regeringen skall finna
det möjligt att med det snaraste föreslå
ytterligare åtgärder i syfte att underlätta
förhållandena för näringslivet
i Kalmar län och på Gotland och att äska
ytterligare ökade anslag till upprustning
av kommunikationerna, främst då
vägväsendet i de bägge länen samt hamnar
på fastlandet och på öarna, tackar
jag än en gång för svaret.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag beklagar att jag råkade
säga andra kammaren i stället för
första kammaren, men jag undrar om
inte herr Svanström och jag är kvitt, då
herr Svanström sade att han först ställt
sin fråga till kommunikationsministern
i stället för till socialministern.
Interpellanten beklagar sig över att jag
inte gått in på en rad spörsmål, vilka av
naturliga skäl inte tagits upp i interpellationen.
Men jag vill säga, herr Svanström,
att det är brukligt att vi endast
svarar på frågor, som ställts i interpellationen.
Sådana frågor som inte tagits upp
i interpellationen, men som interpellanten
ändå berör i den efterföljande debatten,
finns det ju möjlighet att svara på
såsom följdfrågor.
Beträffande förhållandena vid Oskarshamnsvarvet
vill jag meddela att enligt
uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen
finns där 1 440 anställda, och den 4
augusti friställes 100 personer och den 1
oktober ytterligare — enligt uppgift —
150 personer. Självfallet är arbetsmarknadsstyrelsen
inkopplad på ärendet, och
vissa kontakter har också tagits rörande
möjligheter till omskolning i företag på
det här berörda området. Jag vill också
framhålla, att varven i Göteborg och
Malmö har anmält behov av yrkeskunnig
arbetskraft, och en del av deras behov
kommer kanske att kunna tillgodoses genom
den arbetskraft som friställes i Oskarshamn.
Det är beklagligt, herr talman, att vissa
områden avfolkas, men en lokaliserings
-
politik bör enligt min mening inte bedrivas
så att man hindrar den naturliga omflyttningen
till följd av strukturförändringar,
som näringslivet undergår. Detta
kan inte vara syftet med en riktig lokaliseringspolitik.
En bygd är inte betjänt av
att industriföretag inrättas eller upprätthålls,
som är mindre lönsamma, för den
arbetskraft som där kan finna sin utkomst
än andra näringsgrenar och branscher.
Detta måste enligt mitt förmenande vara
en av principerna för en riktig näringsoch
lokaliseringspolitik.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Jag kan hålla med om att
handelsministern och jag nu kan vara
ganska kvitt, eftersom jag talade om
kommunikationsministern i stället för
socialministern och handelsministern råkade
säga andra kammaren i stället för
första kammaren.
De frågor, som jag framställde i mitt
anförande i anledning av interpellationssvaret,
finns redan upptagna i interpellationen.
Jag berörde där dels förhållandena
vid Oskarshamns varv — vilket jag
nu fått svar på — dels möjligheterna att
förlägga en eventuell petrokemisk industri
på ostkusten, dels ock möjligheterna
att med det snaraste få till stånd ett utförande
av den planerade Simpvarpsanläggningen.
Fortfarande saknar jag, såvitt
jag förstår, svar på de två senare
spörsmålen.
Vad statsrådet yttrade i anslutning till
de varslade permitteringarna vid Oskarshamns
varv föranleder mig att framhålla,
att en överflyttning av arbetskraft
från Oskarshamn till Göteborg inte är
ägnad att öka sysselsättningsmöjligheterna
i Kalmar län. Det är självfallet angeläget
att yrkeskunnig arbetskraft även i
fortsättningen kan ges lämplig sysselsättning,
men det är lika självfallet ett
lokalt önskemål, att andra sysselsättningsmöjligheter
skapas i stället. Det
vore därför mycket önskvärt om de ansträngningar,
som göres från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida, inriktas
på att inom länet placera nya industriprojekt,
som kan ersätta företag som försvinner.
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
87
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
fru Svenssons interpellation angående
anslag för vävkurser, m. m., och
nu yttrade:
Herr talman! Fru Svenson har i en interpellation
ställt följande frågor till
mig:
1) Vad är orsaken till den exceptionellt
brådskande negativa åtgärden från
statsmakternas sida, som resulterat i indragningen
av anslagen till bl. a. närmare
tusentalet vävkurser berörande ett par
hundra vävlärarinnor och 10 000 å 12 000
elever per år?
2) Har åtgärden föregåtts av någon utredning
rörande hur de elever, som bevistat
ifrågavarande kurser, utnyttjat sina
kunskaper?
3) Har yrkesskolornas åsikter om värdet
av kurserna inhämtats, bl. a. i syfte
att utröna elevernas inriktning och önskemål?
4)
Har före åtgärdens vidtagande saluslöjdens
bedrivande och omfattning
övervägts?
5) Har åtgärden grundats på uppfattningen
att yrkesutbildning, som främst
kommer till nytta i hemarbete och ej ger
samma i pengar mätbara avkastning som
viss annan utbildning, inte bör lämnas
statligt ekonomiskt stöd?
6) Avser statsrådet vidtaga åtgärder
för att inom rimlig tid ersätta den undervisning
som indragits med annan undervisning
i syfte att tillgodose främst
dem, som inte har tid eller tillfälle att
bevista yrkesskolornas längre kurser?
Jag skall inledningsvis ge den allmänna
bakgrunden till de åtgärder, som från
min sida vidtagits i fråga om yrkesskolornas
deltidskurser.
Även om det svenska undervisningsoch
utbildningsväsendet kunnat utvecklas
på ett i många avseenden tillfredsställan
-
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
de sätt, är det klart alt alla önskemål och
behov som presenteras — även om de i
och för sig är välmotiverade — inte kan
tillgodoses i full utsträckning. Skälet är
otillräckliga resurser. Det måste därför
läggas ned största omsorg på resursfördelningen.
Detta gäller naturligtvis först
och främst vid fördelningen på de olika
stora samhällssektorerna, men det gäller
också i hög grad fördelningen på olika
ändamål inom dessa sektorer. Vad det
snabht expanderande utbildningsområdet
beträffar är det nödvändigt att med
största uppmärksamhet följa utvecklingen
och se efter var behoven är störst och
om det möjligen kan förhålla sig så, att
vissa verksamhetsgrenar förlorat i betydelse,
antingen absolut eller i förhållande
till nya ändamål, som prövas vara så
angelägna, att de måste tillgodoses även
till priset av en omfördelning av de resurser,
som står till förfogande. Detta betraktelsesätt,
som statsmakterna sålunda
måste anlägga, har fått en pregnant
formulering i årets kompletteringsproposition,
där det sägs: »Vi möter sålunda
starkt motiverade utbyggnadskrav inom
utbildning, forskning, sjukvård och andra
områden som det är angeläget att kunna
motsvara. Många väsentliga reformer
väntar på sin lösning. Skall sådana förväntningar
infrias, kräver detta inte bara
en fast hushållning utan också en omdisposition
av nu utgående utgifter eller
anvisning på nya finansieringskällor.»
Här avses givetvis i första hand förhållandena
i stort, men det sagda har också
giltighet för de olika delområdena av
budgeten. När det gäller den utbildningsverksamhet,
som interpellanten nu fäst
uppmärksamheten på, har jag, för att de
snabbt stigande kraven på insatser för
yrkesutbildningen skall kunna tillgodoses,
funnit mig böra överväga, om expansionen
är lika befogad inom yrkesutbildningens
hela fält, om allt som under det
senaste skedet förts in under rubriken
Yrkesutbildning vid deltidskurser verkligen
med fog kan kallas yrkesutbildning
och av samhället bör stödjas utifrån förutsättningen
att det också är yrkesutbildning.
Den omedelbara anledningen till
att jag funnit mig böra göra en sådan
88
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
avvägning är, att det på vissa yrkesskolors
utbildningsprogram upptagits kursverksamhet,
som uppenbart inte är yrkesutbildning
och inte ens utgivits för
att vara det. Jag nämner ett enda exempel.
I ett yrkesskolprospekt upptogs för
några år sedan under rubriken Hobbykurser
följande rad av ämnen: Foto, Keramik,
Porslinsmålning, Oljemålning,
Tygtryck, Mosaik, Egnahemsbygge,
Knyppling, Trädgårdstäppan.
Mot bakgrund av exempel av detta
slag, de hastigt stigande utgifterna för
deltidskurser —- från ca 13 miljoner
kronor 1955/56 till ca 23 miljoner kronor
1960/61 — samt de ständigt ökande
anspråken på budgeten för väsentliga
yrkesutbildningsändamål, har jag funnit
det naturligt att försöka få problemet
om deltidskursernas roll och värde
i utbildningssystemet närmare belyst.
Statsmakternas ställningstagande till dessa
kurser i samband med 1955 års yrkesskolreform
innebar dessutom att utvecklingen
på detta område skulle hållas under
observation.
Av nu anförda skäl gjorde jag i anslutning
till förslag i 1961 års statsverksproposition
om höjning av statsbidraget
till deltidskurser följande uttalande:
»Jag finner i detta sammanhang anledning
understryka, att även deltidskurser,
som anordnas vid yrkesskolor, skall ha
ett klart yrkesutbildande syfte. Då det
givits anledning att dra i tvivelsmål att
så alltid är fallet finner jag, med hänsyn
till de mycket betydande kostnaderna
för deltidskurser, angeläget att överstyrelsen
för yrkesutbildning företager
en undersökning av deltidskursernas omfattning,
innehåll och målsättning samt i
samband med nästa års anslagsäskanden
inkommer med redovisning för resultatet
av denna undersökning och förslag
till de åtgärder överstyrelsen med anledning
därav kan finna erforderliga.»
I anledning av detta uttalande tillkallade
överstyrelsen för yrkesutbildning
våren 1961 en särskild utredningsman
för att göra en undersökning och en sammanfattande
redogörelse »rörande de nuvarande
deltidskursernas omfattning, in
-
nehåll och målsättning». Denna utredning
överlämnades hösten 1961 till
Kungl. Maj:t jämte en skrivelse, i vilken
överstyrelsen helt allmänt uttalade, att
en erinran om yrkesutbildningsmålet och
en viss skärpning av detta snarast skulle
göras av överstyrelsen, som uppskattade
verkan av dessa åtgärder till en besparing
för nästa budgetår med ungefär en
miljon kronor.
Såsom framgår av mitt uttalande i
årets statsverksproposition fann jag den
gjorda undersökningen motivera preciserade
ställningstaganden och åtgärder i
stället för de allmänna uttalanden överstyrelsen
begränsat sig till. I statsverkspropositionen
sade jag mig också förutsätta,
att statsbidrag, i avvaktan på
förslag från överstyrelsen, endast kom
att beviljas till kurser, som enligt överstyrelsens
uppfattning har ett klart yrkesutbildande
syfte.
Jag är därmed framme vid vad som
torde vara den direkta anledningen till
fru Svensons interpellation, nämligen
det cirkulär av den 21 februari i år angående
upphävande av vissa undervisningsplaner
för deltidskurser m. m., som
överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdat.
Det centrala i detta cirkulär är följande
meddelande: I enlighet med sålunda
givna direktiv och på grund av vad
överstyrelsen funnit sig själv böra uttala
kommer en genomgång att ske av
vissa undervisningsplaner för deltidskurser.
Därest i något fall en så upphävd
undervisningsplan anses böra åter fastställas
kan framställning göras om att
planen ånyo fastställes. Närmare upplysningar
och motivering måste därvid lämnas.
Från överstyrelsen, som på sedvanligt
sätt beretts tillfälle att ta del av fru
Svensons interpellation, har den 25 maj
i sak lämnats följande kommentarer till
de i interpellationen gjorda frågorna:
Såsom i cirkuläret aviserats har ett antal
undervisningsplaner upphävts. Av
dessa utgör planerna för vävkurser det
största antalet. Såsom framgår av cirkuläret
är upphävandet villkorligt. Ett antal
framställningar om prövning av nytt
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
89
fastställande av upphävda planer har ingivits
till överstyrelsen. Till dessa har
ännu inte tagits ställning.
Jag övergår så till att besvara interpellantens
direkta frågor.
Fråga 1). De uttalanden, som gjorts i
1961 och 1962 års statsverkspropositioner
angående deltidskurserna och som
av riksdagen lämnats utan erinran, torde
inte kunna karakteriseras som exceptionella
eller förhastade. Med hänsyn till
att uppmärksamheten riktades på föreliggande
problem redan i början av 1961
och det av statsverkspropositionen ett år
senare klart framgår, att en utredning
skall göras och en precisering av deltidskursbegreppet
därefter ske, kan jag å
andra sidan förstå, om överstyrelsens
cirkulär i ämnet kommit som en överraskning
för de därav berörda.
Frågorna 2)—i). Sådana undersökningar,
som interpellanten avser i dessa
frågor, har jag inte funnit anledning föranstalta
om, då uppdraget att utreda frågan
om deltidskursverksamheten lämnats
åt överstyrelsen för yrkesutbildning. Av
interpellanten avsedda undersökningar
synes inte ha föregått utsändandet av
överstyrelsens cirkulär.
Fråga 5). Jag har inte grundat någon
åtgärd på den uppfattning som anges under
denna punkt i interpellationen.
Fråga 6). Som svar på interpellantens
sista fråga vill jag framhålla följande.
Överstyrelsens cirkulär, som tillkommit
utan samråd med ecklesiastikdepartementet
och inte heller översänts för min
kännedom, innebär en något onyanserad
tolkning av mina avsikter. Då i flera fall
helt obefogade slutsatser beträffande
statsmakternas syfte dragits på grund av
det av överstyrelsen utsända cirkuläret,
vill jag här understryka, att detta syfte
varken är att till varje pris spara pengar
eller att komma åt vissa kurser, utan det
är att få vissa förhållanden ordentligt belysta,
för att i första hand jag som departementschef
skall kunna bilda mig en
grundad uppfattning om huruvida anslaget
till lokala yrkesskolor, i nästa års
riksstat upptaget med 92 miljoner kronor,
användes på ett adekvat sätt. Det är
nu min förhoppning, att en tillfredsstäl
7
Första kammarens protokoll 1962. Nr 25
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
lande utredning härom — såsom jag begärt
— snart skall föreligga och kunna
läggas till grund för det preciserade ställningstagande
som enligt min mening av
olika skäl krävs på denna punkt. I avvaktan
härpå finner jag för egen del
inte anledning föreligga att på ett abrupt
sätt lägga ned kursverksamhet, som inte
alldeles klart faller utanför det ändamål,
som anslaget till de lokala yrkesskolorna
skall tillgodose. Tills vidare ankommer
det på överstyrelsen för yrkesutbildning
att med omdöme göra denna bedömning.
Därmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat fru Svensons interpellation.
Fru SVENSON (ep):
Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
det utförliga svaret på min interpellation.
Inledningsvis vill jag beklaga att
jag inte bättre noterade detta spörsmål
under den allmänna motionstiden. Hade
motion väckts i frågan, kunde nämligen
vad som senare uppdagats främst genom
överstyrelsens för yrkesutbildningen cirkulär
den 21 februari ha blivit uppmärksammat
i samband med riksdagens
behandling av anslaget till yrkesskolorna.
Innan jag kommenterar svaret på de
olika delfrågorna, vill jag beröra hela
svaret ur en speciell synvinkel. Ett inslag
i svaret är, att överstyrelsen för yrkesutbildning
missuppfattat och feltolkat
departementschefens avsikter. Statsrådet
berör detta flera gånger i sitt svar.
Jag vill därför påminna om att det
var på uppdrag av departementschefen
som överstyrelsen tillkallade den utredningsman,
som omnämndes i svaret. När
denne fullgjort sitt uppdrag, framhöll
överstyrelsen att det var möjligt att
åstadkomma en begränsning motsvarande
en miljon kronor. Statskontoret, som
yttrat sig i ärendet, var av den meningen,
»att man borde gå något längre än
vad överstyrelsen synes avse». Statskontoret
godkände inte överstyrelsens gränsdragning
mellan s. k. hobbykurser och
90
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
egentliga yrkeskurser. Om överstyrelsens
riktlinjer i det avseendet framhöll nämligen
statskontoret följande: »En argumentation
efter sådana riktlinjer förefaller
knappast hållbar, i varje fall inte
om till utgångspunkt tages departementschefens
ståndpunkt, enligt vilken deltidskurserna
skulle ha ett klart yrkesutbildande
syfte.» Av yttrandet i övrigt
framgår, att statskontoret med kurs med
klart yrkesutbildande syfte menar kurs,
som avser att utbilda för förvärvsverksamhet.
Om detta framhåller departementschefen
i statsverkspropositionen: »Vad deltidskurserna
beträffar finner jag de i
statskontorets yttrande framförda synpunkterna
vara riktiga.»
Nu åberopade statsrådet att han framhållit
att statsbidrag bör beviljas endast
till kurser, som enligt överstyrelsens
uppfattning har ett klart yrkesutbildande
syfte. En sådan bisats finns i statsverkspropositionen,
men dess betydelse
är beroende av det sammanhang i vilket
den står. För det första sägs i statsverkspropositionen
att statskontorets uppfattning
är den riktiga, och därav drar jag
den slutsatsen, att överstyrelsens är felaktig.
För det andra åläggs överstyrelsen
att beakta vad statskontoret anfört.
För det tredje erinras om vad överstyrelsen
anfört om möjligheterna till begränsningar
motsvarande 1 miljon kronor,
varpå departementschefen omedelbart
och ordagrant tillägger: »De ytterligare
möjligheter som kan finnas att
nedbringa kostnaderna förutsätter jag
kommer att bli tillvaratagna.»
Kontentan av dessa tre tillkännagivanden
från departementschefens sida kan
ju inte bli annat än att överstyrelsen
skall gå längre i begränsningar än dess
egen tillkännagivna uppfattning medför.
Satt i sitt sammanhang blir alltså den
nämnda bisatsen en självklarhet, eller ett
tillkännagivande av att begränsningarna
i första hand skall ske enligt överstyrelsens
uppfattning men inte stanna vid
detta.
Det är möjligt och förefaller nu troligt
att en misstolkning föreligger. För min
del hoppas jag att så är fallet. Men om
det föreligger en missuppfattning är detta
väl knappast överstyrelsens fel. Den
slutsatsen kan man inte undgå att dra
om man läser det berörda avsnittet i
statsverkspropositionen.
För min del vill jag inte motsätta mig
att man företar en översyn i syfte att
överföra de s. k. hobbykurserna ifrån
yrkesutbildningen, i den mån sådana
kurser verkligen förekommer. En ren
hobbykurs hör naturligtvis inte hemma
inom yrkesutbildningen. Man måste dock
reagera om det utan vidare sätts likhetstecken
mellan s. k. hobbykurs och vävkurs
eller andra kurser, som i stor utsträckning
frekventeras av hemanbetande
husmödrar, överstyrelsens cirkulär
har emellertid en sådan innebörd.
Detta har självfallet givit upphov till
en mycket stark opinion, främst inom
kvinnoorganisationerna och i andra
kvinnokretsar. Dessa kurser på främst
textilområdet, om jag nu håller mig till
dem, får anses vara vidareutbildning eller
fortbildning för husmödrar. Ser man
till den ekonomiska sidan av saken, kan
en yrkesfärdighet på dessa områden betyda,
att husmodern kan tillföra familjen
ekonomiska värden genom att utföra
sömnad, vävnad etc. för familjen och
hemmet eller t. ex. genom någon form
av förvärvsarbete på deltid.
Härtill kommer, att vårt land har en
tradition och fortfarande ligger väl
framme i fråga om hemslöjd och konsthantverk
på textilområdet. Denna är inte
utan betydelse i ekonomiskt avseende.
Men skall den traditionen kunna fortleva
och utvecklas, måste den föras ut
på bredden och inte begränsas till ett
fåtal. Man får inte heller bortse från
vad dessa yrkeskurser betyder i fråga
om möjligheterna att bedöma kvalitet i
olika avseenden.
Vad jag dock särskilt vill framhålla är
att husinodersyrket i princip måste medföra
samma rätt till utbildning och fortbildning
som förvärvsyrken. Det får inte
vara så, att man i olika sammanhang
prisar husmödrarnas betydelsefulla insatser,
men när det kommer till konkreta
ställningstaganden går i direkt
motsatt riktning. Det är mot den bak
-
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
91
grunden som jag har ställt frågorna i
min interpellation.
Jag har ansett att det har funnits goda
skäl att ställa dem. Det har nämligen
meddelats mig, att överstyrelsen
som villkor för t. ex. vävkurs ställt kravet
att kursdeltagarna skall förbinda sig
att efter kursen utföra vävning som förvärvsverksamhet.
I vilket annat sammanhang
ställs det kravet på dem som
erhåller yrkesutbildning, och varför
skall en husmor, som inte kan garantera
kravets uppfyllande, ställas utanför
utbildningsmöjligheterna?
Det svar som statsrådet lämnat på mina
fyra första delfrågor anser jag nöjaktigt
mot bakgrunden av det missförstånd,
som tydligen förelegat mellan departementet
och överstyrelsen.
Den femte frågan är av väsentlig betydelse
i sammanhanget. Den lyder:
»Har åtgärden grundats på uppfattningen
att yrkesutbildning, som främst kommer
till nytta i hemarbete och ej ger
samma i pengar mätbara avkastning som
annan utbildning, inte bör lämnas statligt
ekonomiskt stöd?»
Statsrådets svar hade följande lydelse:
»Jag har inte grundat någon åtgärd på
den uppfattning, som anges under denna
punkt i interpellationen.»
Tack för det svaret, herr statsråd! Innebörden
av det nu givna svaret måste
vara ett klart tillkännagivande av att
yrkeskurser på deltid, som främst avser
husmödrar eller främst frekventeras av
husmödrar, skall ha samma ställning
som andra deltidskurser. Något slags
diskriminering till följd av att utbildningen
inte utnyttjas för förvärvsarbete
i samma utsträckning som andra kurser
skall således inte förekomma. De tydligen
av missförstånd tillkomna föreskrifterna
för överstyrelsen faller alltså.
I sitt svar på den sista delfrågan framhöll
statsrådet att statsmakternas syfte
bl. a. är att få vissa förhållanden ordentligt
belysta, för att i första hand departementschefen
skall kunna bilda sig en
grundad uppfattning om huruvida anslaget
till lokala yrkesskolor användes på
ett adekvat sätt. Tillåt mig, herr talman,
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
att som en komplimang till statsrådet få
framhålla, att detta hans yttrande om en
grundad uppfattning på ett föredömligt
sätt avviker från hans yttrande i statsverkspropositionen
om att statskontorets
synpunkter är de riktiga.
Jag vill också uttala min tillfredsställelse
över tillkännagivandet, att anledning
inte föreligger att på ett abrupt sätt
lägga ner kurser som inte alldeles klart
faller utanför det ändamål, som anslaget
till de lokala yrkesskolorna skall tillgodose.
Med hänsyn till att statsrådet tidigare
framhållit, att han inte grundat någon
åtgärd på uppfattningen att yrkesutbildning,
som främst avser hemarbete,
inte skulle förtjäna statligt stöd, måste de
berörda kurserna anses tillhöra detta
område. Att ingen av dessa kurser abrupt
skall nedläggas, utan får fortsätta i vart
fall tills den aviserade utredningen eventuellt
gett underlag för annat ställningstagande
från regeringens och riksdagens
sida, tycker jag är ett positivt besked.
Man skall naturligtvis inte glädja sig
över missförstånd i något sammanhang
och följaktligen inte heller över missförstånd
mellan olika statliga instanser, men
i det här fallet är jag faktiskt uppriktigt
glad över att ett sådant missförstånd förelåg.
En klar och medveten intention
från statsmakternas sida i enlighet med
de gjorda propåerna om kursnedläggning
skulle ha varit synnerligen beklaglig.
Visst skulle man här kunna göra åtskilliga
reflexioner om kontakterna mellan
olika statliga instanser. Jag skall dock
inte dra upp en debatt om den saken så
här i riksdagens allra sista timmar. Det
väsentliga för mig är att de här sakerna
på yrkesutbildningens område rättas till.
Med detta, herr talman, vill jag än en
gång tacka statsrådet för svaret. Som
framgår av vad jag sagt är det ett klart
positivt svar, från mina utgångspunkter
sett.
Herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Under alla de år som
detta problem tagits upp i de olika sammanhang,
som jag har varit inkopplad
på, har vävkurserna som sådana aldrig
92
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
diskuterats. Det finns alltså ingen anledning
för mig att gå in på själva den sakfråga
som ligger bakom interpellationen,
nämligen vävkursernas berättigande och
vävningens ställning i vårt kultursamhälle.
Problemet för mig är att få överstyrelsen
att yttra sig om huruvida vävkurserna
kan förenas med den yrkesutbildande
verksamhet, som bedrivs inom deltidskursernas
ram.
Jag vill, för att fru Gärda Svenson inte
skall tro att detta är något påhitt av den
nuvarande ecklesiastikministern, citera
min företrädare, som skriver följande i
en proposition år 1955 angående utbyggnad
av yrkesutbildningen. »Men jag» —
det är alltså herr Persson — »vill i detta
sammanhang understryka att yrkesskolornas
huvuduppgift är att medverka i
den egentliga yrkesutbildningen. Ju större
ekonomiskt stöd staten ger åt verksamheten,
desto nödvändigare blir det
att medlen används på ett ändamålsenligt
sätt. Jag anser det därför önskvärt att
man iakttar stor varsamhet när det gäller
att bevilja statsbidrag till kurser som
kan få karaktären av hobbyverksamhet.
Bl. a. bör man för de olika kurserna uppställa
och iakttaga inträdesvillkor som
garanterar att undervisningen kan hållas
på avsedd nivå.»
Det är detta av riksdagen godkända uttalande
som jag har försökt följa när nu
själva anslagssummorna har gått så oerhört
starkt i höjden -— glädjande nog,
vill jag tillägga.
Fru Gärda Svenson säger — och det
är väl det väsentliga ur hennes synpunkt
— att om det verkligen är en hobbykurs,
så hör den inte hemma inom yrkesutbildningens
område. En tjänsteman inom
överstyrelsen för yrkesutbildning har
gjort exakt samma formulering i Tidskrift
för praktiska ungdomsskolor. De
reflexioner som överstyrelsen för yrkesutbildning
gör måste vi inhämta via denna
offentliga tidskrift, eftersom vi inte
på något annat sätt har blivit underrättade
om överstyrelsens inställning i det
här ämnet, men det går ju att läsa innantill.
Han säger där: »Departementets inställning
i frågan ger osökt anledning
till en del reflexioner. Självfallet skall
yrkesskolorna meddela yrkesutbildning.
Hobbykurser och liknande hör inte hemma
inom ramen för yrkesskolornas verksamhet
och bör därför, i den mån de förekommer
vid yrkesskolorna, försvinna
därifrån. Men när departementschefen
pekar på kostnaderna för deltidskursverksamheten
och skjuter besparingsintresset
i förgrunden som motiv för en ytterligare
avsnörning av en stor del av de
kurser, som hittills anordnats vid yrkesskolorna,
har man all anledning att förvånat
höja ögonbrynen.»
Ja, det är nog inte bara i överstyrelsen
man höjt ögonbrynen, utan även i
departementet. Jag har understrukit i
mitt interpellationssvar, att det inte är
det fiskala besparingsintresset, som här
är det avgörande, utan det är huruvida
en viss verksamhet kan bokföras som yrkesutbildning
eller inte.
Det går inte att vissa kurser ibland
fors till yrkesutbildning och ibland till
folkbildning, eller att en kurs ibland vägras
statsbidrag såsom studiecirkel därför
att den bedöms som hobbyverksamhet,
medan samma verksamhet sedan kan
bokföras under yrkesutbildning som deltidskurs
och erhålla statsbidrag. Sådant
lär ha förekommit, och det är den problematiken
som jag har velat komma åt
med den här undersökningen.
Sedan vill jag ytterligare säga till fru
Gärda Svenson, att vi för övrigt är helt
överens. Jag är inte specialist på vävning
och vet mycket litet om den saken,
men jag vill än en gång upprepa, att jag
väl kan inse att husmoderns uppgift i
vårt samhälle är en ekonomiskt väsentlig
uppgift. Det är emellertid en annan
historia. Om kurser av det slag det här
är fråga om anses vara en viktig och betydelsefull
yrkesutbildning för ett så
stort område som husmoderns yrke utgör,
är det alltså yrkesutbildning, och då
skall statsbidrag lämnas. Det är överstyrelsens
sak att yttra sig i den frågan.
Men om det, för att citera fru Gärda
Svenson, är hobbyverksamhet — och det
är väl möjligt att en hel del hobbyverksamhet
bedrivs vid vävstolar runt om i
vårt land — är det alltså inte att hänföra
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
93
till yrkesutbildning, och följaktligen
skall statsbidrag inte lämnas, fru Svenson.
Jag är angelägen att än en gång få
upprepa här i kammaren, att vi är överens
på den väsentliga punkten. Yrkesutbildningskurser
erhåller statsbidrag, men
hobbykurser erhåller icke statsbidrag.
Det är icke fru Gärda Svenson eller jag
eller departementet eller ens riksdagen
som skall avgöra vad som är hobbyverksamhet
och vad som är yrkesutbildning,
utan det är ett uppdrag som just nu åvilar
överstyrelsen för yrkesutbildning.
Fröken NORDSTRÖM (fp):
Herr talman! Efter att ha hört statsrådets
svar, som var så innehållsrikt att det
minsann inte alltid var lätt att hänga
med i svängarna och som uppriktigt sagt
var av en helt annan karaktär än jag
hade väntat när jag gick hit i morse, har
jag gjort mig ett par frågor.
Även om man nu inte kommer att gå
så radikalt till väga som jag fruktade,
så kommer väl ändå vävkurserna att inräknas
bland de kurser, som inte klart
kan betecknas ha yrkessyfte och följaktligen
mer eller mindre riskerar att
räknas som hobbykurser.
Jag frågar mig, om det är vävningen
i sig själv som är hobby.
Jag frågar också, hur man någonsin
skall kunna dra en bestämd gräns för det
som är hobby; fotokurser, keramikkurser,
porslinsmålning, tygtryck, mosaik som
statsrådet nyss räknade upp är också
enligt min mening hobbyarbete. Men var
går gränsen mellan andra slag av hobby
och en verksamhet, som leder till att man
åstadkommer ting som blir till bestående
nytta och glädje i ett hem? Och var går
sedan gränsen mellan husbehovsslöjden
och det som en gång kan bli till förvärvsarbete?
I
ett skånelän sålde man enligt en
uppgift i en facktidskrift ett år för 20 000
kronor enbart av flamska vävnader. Det
sägs från Hemslöjden, att de personer
som har presterat dessa alster i mycket
stor utsträckning har lärt sig den svåra,
fina tekniken på fortbildningskurser om
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
40—60 timmar. De utför arbetet på deltid
och småstunder. Säkert började
många av dem sin kurs utan några bestämda
avsikter, men sedan har arbetet
blivit en inkomstkälla, som säkert skänker
många en stor skaparglädje.
Jag träffade av en ren händelse under
en järnvägsresa häromdagen en vävnadskonsulent
hos en stor firma, som i
ett sjuttiotal år handlat med garner och
vävnadsutensilier. Firman har ett kundregister
på över 70 000 kunder och bland
kunderna finns 45 000 aktiva väverskor.
Firman anser att dessa kvinnor säljer
vävnader för miljonvärden varje år.
Av vad statsrådet alldeles nyss anförde
framgick, att man inte har gjort någon
undersökning av det ekonomiska utfallet
av de saluförda vävnaderna. Jag
hoppas att man innan man vidtar några
radikala åtgärder inom den kursverksamhet,
som vi nu talar om — om man
nu tänker göra det — verkligen utför en
sådan undersökning, så att man får klart
för sig vilken ekonomisk skada som
eventuellt kan åstadkommas.
En hel del av de väverskor, som den
nämnda firman hade kontakt med, hade
naturligtvis lärt sig sin konst på andra
vägar än genom kurser, men företaget
hade kunnat konstatera en märkbar både
kvantitativ och kvalitativ förbättring sedan
KÖY :s kurser kom till stånd, ett
gott betyg åt KÖY, yrkesskolorna och
vävlärarinnorna.
Är det möjligen det förhållandet, att
man deltar i en deltidskurs, som är hobby?
Ja, om det vore frågan om grundkurser
på 40—45 timmar och eleverna i
förväg själva fick bestämma att de skulle
väva en rya eller en duk och ett par
dussin servetter, så skulle jag inte tveka
att kalla dem hobbykurser. Men
KöY:s deltidskurser har en längd av
hela 180 timmar, de är metodiskt upplagda,
och eleverna får endast väva
sådant som är pedagogiskt betingat, exempelvis
en handduk, en servett, en luft
gardiner, en halsduk eller ett mindre
stycke av ett möbeltyg.
Det ingår också så mycket teori i
kurserna, t. ex. färglära, kostnadsberäkning
och mönsteruttagning, att de inga
-
94
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
lunda kan betecknas som hobbykurser.
Kurserna är så klokt upplagda, att de
kan bli en god och gedigen grund till ett
förvärvsarbete för den som sedermera
kan behöva ett sådant.
I detta sammanhang vill jag till protokollet
få antecknat, att vävkurserna är
de enda kurser i KöY :s regi, vid vilka
man överlag har kunnat hålla fast vid
kravet på lärarnas utbildning. Det har
man många gånger fått göra avsteg från
vid anordnande av matlagnings- och
sömnadskurser samt vid en rad utbildningskurser
för i huvudsak manliga elever.
Det är då rätt egendomligt att statsrådet,
om jag uppfattade statsrådet rätt,
just i fråga om de textila kurserna åberopar
otillräckliga resurser. Här är det
nämligen så, att man inte har otillräckliga
resurser, när det gäller lärartillgången,
vilket man har på så gott som
alla andra områden. Man har erforderlig
utrustning i form av vävredskap och material
och statsrådet sade nyss i ett par
olika sammanhang uttryckligen att avsikten
inte är att »till varje pris spara
pengar».
Låt mig, herr talman, även säga några
ord om knypplingskurserna. Vi som levde
på 1920- och 1930-talen i Östergötland
fick vara med om en down-period
i knypplingskonsten. Men vi fick också
uppleva den stora förändring som inträffade
år 1936, då »Spetsutskottet» vid
Hemslöjden i Linköping startade sin
kursverksamhet och därmed räddade
den underbara knypplingskonsten åt vårt
land.
År 1936 fanns det två knypplerskor
som knypplade för avsalu genom Hemslöjden.
Nu arbetar sammanlagt 215 stycken
och så gott som samtliga av dessa
har deltagit i kortare kurser. Det skulle
vara utomordentligt intressant, om man
kunde få fram en statistik som visade,
hur många av dessa kvinnor som den
dag de anmälde sig till sin första knypplingskurs
visste, huruvida knypplingen
för dem skulle bli ett tidsfördriv för
stunden, en sysselsättning för att försköna
det egna hemmets textilförråd eller en
förvärvskälla. Medelåldern bland knypp
-
lerskorna är 58—59 år, och en hel del av
dem är partiellt arbetsföra.
Förra året tog Östergötlands Hemslöjd
in inte mindre än 217 145 kronor, d. v. s.
nära en kvarts miljon kronor, på spetsförsiiljning.
Efterfrågan på s. k. Vadstenaspetsar
är så stor att den inte på något
sätt kan tillgodoses med det antal
knypplerskor som man har.
Jag skall dock, herr statsrådet, gärna
gå med på att fullt så många knypplingskurser
som kommit till stånd i olika delar
av landet kanske inte behövts.
Statsrådet anförde att KÖY:s upphävande
av kurserna är villkorligt. Det är
en upplysning som jag i likhet med fru
Svenson har all anledning att tacka herr
statsrådet för. Jag hoppas att överstyrelsen
för yrkesutbildning omgående får
tillfälle att lugna yrkesskolfolket, tv det
är inte tu tal om annat än att det råder
stor oro bland dem. Om det nu har
uppkommit ett missförstånd mellan departementet
och KÖY är det ju inte
rätt att människorna på fältet skall behöva
leva i spänning och oro.
Varken statsrådet eller någon i KöY
har ju fällt det i tonen nedlåtande uttrycket,
som så ofta citerats i dessa dagar,
nämligen att »deltidskurserna i betydande
utsträckning vänder sig till och
frekventeras av husmödrar och andra
personer, vilka saknar förvärvsarbete».
Det är ett uttryck som av tidningspressen
att döma verkligen retat kvinnovärlden.
Man kan dock inte helt freda sig
för den tanken, att de åtgärder, som man
tydligen stått i begrepp att vidtaga, är
något av samma andas barn. Vem som är
pappa till dem kan jag just nu inte bli
klok på. Jag har sett den skrivelse från
KÖY, som statsrådet hänvisade till och
som gått ut till kommunala skolstyrelser
och landstingsskolstyrelser. Jag tycker
att tonen i den i det närmaste är:
»Härtill är vi nödda och tvungna.» Vem
och vad som har nödgat och tvungit KÖY
till innehållet i skrivelsen är förborgat
för mig.
Herr statsråd! Efter presskommentarerna
de senaste veckorna och efter de
diskussioner som förts bland kvinnor
varest två eller tre varit församlade, tror
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
95
jag att det är ytterst värdefullt både
för dem, som bär ansvaret för den husliga
undervisningen, och för landets husmödrar,
att vi från ecklesiastikministern
har fått ett klart besked om att ecklesiastikministern
anser att husmoderns arbete
är ett yrkesarbete och att yrkesutbildning
härför är önskvärd. Jag hoppas
att vi därav kan dra den slutsatsen, att
också vuxenutbildningen på detta område
skall omfatta samtliga de ämnen
som står ungdomarna till buds vid husmoders-
och lanthushållsskolor.
Enligt uppgifter från överstyrelsen för
yrkesutbildning, lär man där ha planerat,
att de som ville genomgå någon av
de till antalet nu starkt begränsade vävoch
knypplingskurserna skriftligen skulle
få avge en förklaring att de ville gå
vidare i utbildningen eller direkt utnyttja
kursen för yrkesarbete. Det antyds för
övrigt i statsverkspropositionen och departementschefen
motsäger inte i propositionen
denna propå från överstyrelsen.
Det framgår också av planerna för
kurserna, att detta skulle vara ett villkor
för tillträde till dem.
Såvitt det är mig bekant finns det inte
något yrkesområde, där man av blivande
elever kräver, att de skall lova att fortbilda
sig eller stanna i yrket. Det krävs
således inte vid arbetsmarknadsverkets
omskolningskurser. En sjuksköterska kan
sluta sitt yrkesarbete samma dag som
hon slutar sin kurs, och gör det tyvärr
alltför ofta, en stenograf kan gifta sig
samma dag hon slutar en tvåårskurs och
en målarelev kan gå till sjöss, när han
gått på målarkurs i fyra år. Plötsligt
tycks man ha funderat ut att man skulle
införa restriktioner av detta slag vid
kurser, som kanske kostar samhället ett
par hundra kronor per elev. Det vore
väl ändå att sila mygg och svälja kameler!
Jag
hoppas att en bestämmelse av denna
innebörd nu inte kommer att utfärdas
av KÖY, och det lär man väl svårligen
kunna göra efter dagens diskussion.
Jag hoppas, herr talman, till slut att
den oro, som har gripit inte bara vävningslärarinnor
och knypplingslärarin
-
Ang. anslag för vävknrser, m. m.
nor utan också många andra lärare på
det textila området, vilka ju inte visste
var gränsen en gång i framtiden skulle
dragas för det som kunde anses »klart
yrkesutbildande» eller inte nu skall
dämpas.
På överstyrelsens omdöme, som ecklesiastikministern
nämnde i sista meningen
av sitt anförande, och på överstyrelsens
goda vilja tror jag inte att vi behöver
tvivla.
Herr JONSSON (s):
Herr talman! Som kammarens ledamöter
förstår, kan jag varken knyppla
eller väva, men då jag har haft med
kursverksamheten inom vårt hushållningssällskapsområde
att göra och även
känner till den hemslöjdsverksamhet,
som är så rikt utvecklad i min hembygd
och i Hälsingland över huvud taget,
skall jag be att få anföra några synpunkter,
som kanske inte så mycket har
berörts av de föregående talarna.
All hemslöjd har ju en månghundraårig
historia. Den har växt fram och
skapats av våra förfäder. I den gamla
bondekulturen, som vi är så stolta över
och som berikat även oss på så många
områden, intar hemslöjden en omfattande
och förnämlig plats. Det är handens
konstfärdighet och ögats skönhetslängtan
som har varit redskapen och den pådrivande
kraften i allt hemslöjdsarbete tiderna
igenom.
Jag behöver inte gå in så mycket på
interpellationsfrågorna, eftersom ecklesiastikministerns
svar var så positivt
och gladde mig mycket, och mina synpunkter
blir bara några ord på vägen
till honom när han nu skall tillsätta en
utredning för att klarlägga dessa spörsmål.
Bland hemslöjdsfolk finns det ett stort
intresse av att skapa hemslöjd av god
kvalitet och av att inte de gamla fina
mönstren förstörs; det må gälla knypplade
spetsar eller vävnader i olika former.
Hemslöjdsföreningarna med sina
affärer och kanske även enskilda, som
säljer hemslöjd, har personer ute i bygderna,
som både knypplar och väver,
96
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. anslag för vävkurser, m. m.
och sedan säljer hemslöjdsföreningar
och enskilda hemslöjdsförsäljare dessa
produkter. Ibland tycker man nog att
det fuskas en del; mönstren förstörs och
kvaliteten i utförandet är undermålig.
Det är nödvändigt att de människor, i
första hand husmödrar, som väver och
knypplar åt hemslöjdsföreningarna, får
en ordentlig yrkesutbildning, så att de
kan fullgöra detta uppdrag på rätt sätt,
ty det har blivit ökade försäljningsmöjligheter
för hemslöjdsföreningarna alltefter
som turismen har tilltagit. Jag anser
det vara en särskild angelägenhet att
de hemslöjdsalster, som nu säljs på hemslöjdsföreningarna,
är av god kvalitet,
eftersom de kanske vandrar över till
främmande länder och utgör ett bevis
på hemslöjdens kvalitetsnivå i vårt land.
Det är av vikt att bevara den gamla bondekulturen
på detta område.
Det har också sagts att hemslöjdsverksamheten
skulle trängas tillbaka av
den nya bostadsutformningen, de nya
moderna bostäderna och stadshemmen.
Jag har ett exempel — och jag tror att
det finns många sådana —- på att så
inte är fallet. Jag känner en familj, som
bor i en stadsvåning, som är mycket
förnämligt ordnad. Husmodern i detta
hem skulle fylla år, och jag ville
köpa en present åt henne. Jag köpte en
duk, som var vävd efter ett gammalt
mönster från min födelsesocken Ovanåker,
och gav henne duken på födelsedagen.
Sedan fick jag det erkännandet
att jag knappast kunde ha köpt någonting
annat som passat så bra och varit
så användbart i hemmet. Och jag tror att
det är många som har samma uppfattning.
Uppe i Hälsingland har vi också
kunnat märka ett alltmer ökat intresse
för hemslöjd, en omständighet som delvis
sammanhänger med att stadsborna
skaffar sig sommarstugor ute på landet
och vill skapa en genomgående lantlig
miljö i dessa stugor. De köper gärna dukar
och annan hemslöjd, och jag tror
att efterfrågan av det slaget kommer att
öka.
Min mening är sålunda i korthet, att
det här gäller ett förnämligt gammalt
kulturarv som vi skall söka förvalta
och vidmakthålla genom att föra in det
i vår tids sätt att leva och i utformningen
av våra hem; men på samma
gång är detta en angelägenhet av betydande
ekonomisk räckvidd. Många ute
i bygderna som väver och knypplar har
avsevärda inkomster på detta. En släkting
till mig knypplade och vävde i fjol
till en hemslöjdsförening för 2 300 kronor,
och dessa pengar var givetvis ett
betydande tillskott till familjens inkomster.
Det är många som inte kan skaffa
sig inkomster på annat sätt än genom
att väva och knyppla.
Jag är, herr talman, överens med
ecklesiastikministern, fru Svenson och
fröken Nordström om att hobbyverksamheten
inte hör hemma inom yrkesutbildningen,
men jag skulle vilja sluta
med att säga till ecklesiastikministern:
Se inte hemslöjdsverksamheten för ensidigt
som bara en fråga om yrkesutbildning
—- det gäller faktiskt också en
kulturtradition som vi skall bevara och
utveckla och föra in i det moderna samhället.
Därför tror jag att man bör ta
det varligt vid utgallringen av kurserna
och tilldelningen av statsbidrag. Här rör
det sig om ett särskilt slag av yrkesutbildning
huvudsakligen för husmödrar
på landsbygden, där inkomstmöjligheterna
för samtliga familjemedlemmar ofta
är rätt begränsade; och det gäller dessutom
en kulturell angelägenhet som vi
bör ha stort intresse av att vårda.
Häromdagen behandlade vi ecklesiastikministerns
förslag om stöd till konstnärlig
verksamhet av olika slag. Det stödet
gladde mig mycket, och jag tycker
nog att intresset för den gamla kulturen
lika väl som för det moderna konstnärliga
skapandet borde finnas kvar och få
göra sig gällande när man bedömer frågan
om anslag till hemslöjdskurserna.
Här rör det sig om en förnämlig tradition,
som vi skall bevara.
Fru SVENSON (ep):
Herr talman! Jag begärde ordet för
replik omedelbart efter herr statsrådets
senaste anförande, men det observerades
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
97
inte från den plats där jag då satt och
faktiskt blev litet skymd av sekreteraren!
När jag nu i alla fall har fått ordet
vill jag bara säga, att jag även efter herr
statsrådets senaste anförande tycker att
vi är fullt överens. Jag har ingenting
emot herr statsrådets allmänna synpunkter
och riktlinjer.
Men när herr statsrådet sagt, att t. ex.
en vävkurs av det slag vi här diskuterar
kan vara en hobbykurs, så krävde han
att jag skall godkänna en gränsdragning,
som jag faktiskt inte vet någonting om!
Det uppdraget är för allt i världen ärofullt,
men jag tycker ändå att han på
den punkten går litet för långt.
Överstyrelsen har nu gjort en gränsdragning
som jag inte gillar, och jag
tror inte heller herr statsrådet. Men hur
skall man kunna godkänna en gränsdragning,
som man inte egentligen vet
någonting om?
Herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman: Jag ville just avlasta fru
Gärda Svenson det tunga ansvaret att
bedöma, om detta var yrkesutbildning
eller hobbyverksamhet.
Jag är helt nöjd med att fru Svenson
förklarar sig överens med mig på den
punkten, att därest det är hobbyverksamhet
så hör det inte hemma inom
yrkesutbildningen. Jag har privat tilllagt,
att jag föreställer mig att man även
i fråga om knyppling och vävning kan
tänka sig såväl yrkesutbildande kurser
som rena hobbykurser; men på den
punkten har tydligen varken fru Svenson
eller jag någon möjlighet att fortsätta
diskussionen.
I principfrågan är vi dock överens,
och det var en principfråga som departementschefen
drog upp i statsverkspropositionen
och som överstyrelsen nu har
tagit itu med att utreda.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr statsrådets yttrande att de medel,
som riksdagen anvisar till verksamhet av
olika slag, skall användas på ett ända
-
Ang. anslag för vävkurser, m. ni.
målsenligt sätt. Det är alldeles självklart
att den synpunkten måste vara väsentlig
när riksdagen tar ställning till olika
spörsmål.
Liksom Jon N. Jonsson nyss kan jag
säga, att också jag representerar ett län
med gamla hemslöjdstraditioner, nämligen
Kopparbergs. Vävnadskonsten har
där mycket länge stått på ett högt plan
och vi har ett kulturarv att förvalta, akta
och vårda. Vävningen är fortfarande ett
hemarbete men samtidigt också ett uttryck
för de mycket gamla traditionerna
och det fina sinnet för den allmogekonst
som där finns.
Vi söker i dag ge våra flickor utbildning
för husmorsyrket genom lanthushålls-
och hushållsskolor av olika slag. Vi
är också medvetna om att tiden rinner
fort på alla områden, vilket gör att utbildningen
behöver byggas på.
Vi har nyligen här i riksdagen diskuterat
utbildningsverksamheten. Vi är
medvetna om att vi går mot ett samhälle,
som alltmer präglas av utbildning, vidareutbildning
och fortbildning. Jag tror
att detta i mycket hög grad gäller just
för husmödrarnas vidkommande. Kvinnor,
som har gått en skolkurs och känner
med sig att de måste lära sig mera
och fortbilda sig, söker sig till nya kurser
av olika slag. Det gäller inte bara
vävkurser och sömnadskurser utan även
barnavårdskurser, matlagningskurser och
sådant. Man kan väl ändå inte säga att
dessa olika kurser skall betraktas som
hobbyverksamheter, utan de är ju ett led
i den yrkesutbildning som skolan en
gång har velat ge dem. Vi har, om jag
kanske får spetsa till bilden något, konsulenter
på ett flertal områden i vårt
land, konsulenter för hemslöjd, sömnad,
barnavård o. s. v. Har vi tänkt på att en
husmor skall behärska alla dessa områden?
Detta talar väl, om någonting, herr
talman, för att en husmor måste ha rätt
och möjlighet till fortbildning, utan att
det skall betraktas som hobbykurser.
Vad sedan beträffar hemslöjden kan
jag instämma i vad herr Jon N. Jonsson
säde. Jag kan referera förhållandena från
mitt eget län, där vi har en rad hemslöjdsföreningar.
Man sitter i hemmen
98
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. säkerhetsföreskrifterna vid anordnande av motortävling på allmän väg
och väver, och via hemslöjdsföreningarna
säljer man sina alster. Det är alltså
ett väsentligt inkomsttillskott dessa kvinnor
får, som även ger dem möjlighet till
en egen inkomst.
Får jag till slut säga, herr talman, att
en väsentlig del av vårt utbildningssamhälle
är att ge våra husmödrar tillfälle
att fortbilda sig. Att vara husmor är ett
förnämligt yrke. Vi skall hjälpa till att
vidmakthålla de förnämliga traditioner
som husmorsyrket har genom att också
ge husmödrarna möjlighet till vidareutbildning
och fortbildning på området.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. säkerhetsföreskrifterna vid anordnande
av motortävling å allmän väg
Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Svanströms interpellation
angående säkerhetsföreskrifterna vid
anordnande av motortävling på allmän
väg, fick nu ordet och anförde:
Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Svanström har frågat
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
om statsrådet anser
att nuvarande säkerhetsföreskrifter i
samband med anordnandet av motortävlingar
på allmänt trafikerade vägar är sådana,
att allmänhetens berättigade krav
på trafiksäkerhet kan anses uppfyllda.
Interpellanten har vidare frågat om kommunikationsministern
avser att framlägga
förslag om ändrade säkerhetsföreskrifter.
Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.
I anledning härav vill jag anföra följande.
För att anordna tävling med motorfordon
på väg erfordras enligt 53 § vägtrafikförordningen
tillstånd av länsstyrelsen.
Giver länsstyrelsen sådant tillstånd
skall länsstyrelsen meddela nödiga föreskrifter
till förebyggande av fara och
olägenhet för trafiken och för dem, som
bor eller uppehåller sig vid vägen. Även
i övrigt skall länsstyrelsen uppställa de
villkor för tillståndet, som kan finnas påkallade.
Säkerhetsbestämmelser för motortävlingsverksamhet
meddelas av den tillståndsgivande
myndigheten i samband
med tillståndsgivningen efter en bedömning
från fall till fall. Några generella
föreskrifter om säkerhetskrav vid motortävlingar
finns inte utfärdade. Däremot
har de organisationer, som anordnar
motortävlingar, i tävlingsreglementen
fastställt vissa generella föreskrifter,
som tar sikte på säkerheten vid motortävlingar
eller i vart fall påverkar säkerheten.
Den inom landet fortgående utvecklingen
av motorismen har medfört ett
stegrai intresse för tävlingar och uppvisningar
med motorfordon av olika slag.
Krav på en kartläggning av de säkerhetsföreskrifter
som måste uppställas för sådana
tävlingar och uppvisningar har
därför på senare tid blivit alltmer uttalat.
År 1955 tillkallade dåvarande chefen
för inrikesdepartementet en sakkunnig
för utredning av frågan om vilka säkerhetsföreskrifter,
som borde uppställas
vid tävlingar och uppvisningar i motorsport,
särskilt vilka åtgärder som borde
vidtagas från samhällets sida för att
minska de riskmoment och den fara till
liv och hälsa för såväl förare som funktionärer
och åskådare som motortävlingarna
medförde. Utredningen skulle också
beakta att säkerhetskravet vid motortävlingar
på väg ofta påkallade mer eller
mindre långtgående inskränkningar i
den ordinarie trafiken på vägen och att
dylika inskränkningar i vissa fall kunde
medföra avsevärda olägenheter för allmänheten.
Utredningen, som antog benämningen
motortävlingsutredningen, har i ett i juli
1961 avgivet betänkande bl. a. föreslagit
att en översyn skall göras av de reglementen
för motortävlingar av ifrågavarande
slag, som med vissa mellanrum utgives
av olika motororganisationer, översyn
bör enligt utredningen göras av representanter
för såväl berörda myndigheter
som för motororganisationerna
själva. Reglementena skall därefter gälla
som riktlinjer vid tillståndsgivningen för
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
99
Ang. säkerhetsföreskrifterna vid anordnande av motortävling på allmän vag
motortävlingar av det slag det här är
fråga om.
Vid remissbehandlingen av betänkandet
har från flera håll ifrågasatts om
motortävlingar över huvud taget skall
tillåtas. Förslag till olika åtgärder för att
minska de med tävlingarna förbundna
riskerna har också framlagts från många
remissorgan.
För egen del har jag i flera sammanhang
framhållit angelägenheten av att ytterligare
åtgärder vidtages för att främja
trafiksäkerheten. Senast i den till riksdagen
nyligen avlämnade propositionen om
huvudmannnaskapet för polisväsendet
har jag starkt understrukit hur angeläget
det är att öka ansträngningarna för att
främja trafiksäkerheten och föreslagit
olika åtgärder i detta syfte. Vad särskilt
angår motortävlingar delar jag helt uppfattningen
att tävlingarna skall anordnas
under sådana former att de inte innebär
fara och olägenhet för den normala trafiken
på våra vägar. I den mån allmän
väg icke utan olägenhet kan tillfälligt avstängas
från normal trafik kan det ifrågasättas
om tillstånd hör lämnas. Mot
bakgrunden härav är det tveksamt om
de förslag och rekommendationer som
motortävlingsutredningen framlagt är
tillräckliga ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Frågan härom är föremål för övervägande
inom inrikesdepartementet och jag är
för dagen inte beredd att mera slutgiltigt
ange vilka åtgärder, som kan komma att
vidtagas.
Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.
Herr SVANSTRÖM (ep);
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation
om säkerhetsföreskrifterna i samband
med anordnandet av motortävlingar
på allmänna vägar.
Med tillfredsställelse konstaterar jag
att statsrådet helt delar den uppfattningen,
att sådana tävlingar skall anordnas
på sådant sätt att de inte innebär
fara och olägenhet för den normala
trafiken, och att där tillfällig avstäng
-
ning ej kan ske utan olägenhet för de
vanliga trafikanterna, tillstånd till tävlingar
över huvud taget kan ifrågasättas.
Likaså finner jag det tacknämligt att de
av motortävlingsutredningen framlagda
förslagen och rekommendationerna förefaller
statsrådet otillräckliga och att
frågan är under ytterligare överväganden
i inrikesdepartementet. Ett positivare
svar kan knappast en interpellant
önska sig.
Jag försäkrar herr statsrådet att detta
positiva svar hälsas med den största tillfredsställelse
också av allmänheten på
de orter där tävlingar ofta brukar arrangeras,
inte minst i den bygd jag företräder,
där det, som jag har framhållit
i min interpellation, den 13 innevarande
månad inträffade en beklaglig
olycka i samband med en motortävling.
Jag vill uttala den förhoppningen, att
det med den erkända raskhet och viljestyrka,
som brukar prägla herr inrikesministerns
handlande, ej skall dröja
länge förrän positiva åtgärder i syfte
att öka säkerheten i samband med motortävlingar
framlägges av regeringen.
Med det anförda ber jag än en gång
att få tacka för svaret.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 57, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 45 i anledning av
väckta motioner angående ortsavdragen
vid beskattningen samt de vid taxering
till statlig inkomstskatt gällande skatteskalorna.
Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.
På gjord proposition bifölls denna
hemställan.
Härefter beslöts på gjord proposition
att memorialet skulle läggas till handlingarna.
100 Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. uppskov till höstsessionen med behandlingen
av vissa motioner rörande
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun, in. m.
Föredrogs statsutskottets memorial nr
154, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.
I detta memorial hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte besluta att
till höstsessionen med innevarande års
riksdag uppskjuta behandlingen av i ett
flertal punkter i memorialet upptagna
ärenden.
I fyra särskilda, med B 1—3 och C
28 betecknade punkter hade utskottet
hemställt om uppskov med behandlingen
av nedan angivna ärenden:
B. följande vid 1961 års riksdag väckta
motioner
1) motionerna 1:450 och 11:530, om
återställande av viss tidigare kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna,
m. m., såvitt motionerna avsåge
nämnda kostnadsfördelning,
2) motionerna 1:669 och 11:801, i
vad motionerna avsåge återställande av
realvärdet av de till kommunerna utgående
statsbidragen,
3) motionerna 1:715 och 11:860, såvitt
motionerna hänvisats till statsutskottet;
C.
följande vid 1962 års riksdag väckta
motioner
28) motionerna I: 446 och II: 529, om
skatteutjämningen och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Därjämte hade utskottet hemställt, att
detta memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.
Vid memorialet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Bengtson, Eric
Carlsson, Svensson i Stenkyrka och
Eliasson i Sundborn, vilka anfört följande:
»Vid
statsutskottets sammanträde den
15 maj 1961 förelåg förslag till utlåtande
från utskottets femte avdelning
rörande de under B. och C. 28) upptagna
motionerna avseende kostnadsför
-
delningen mellan staten och kommunerna
m. m. samt ett förslag till avvikande
mening. Efter överläggning beslöt
utskottets majoritet att hemställa
om uppskov till höstsessionen med behandlingen
av förevarande motioner. Vi
motsatte oss detta beslut och finner det
anmärkningsvärt att riksdagen först
kommande höst skall ta ställning till
motionerna, särskilt som ett av motionsparen
avlämnades redan i januari 1961.»
På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.
Fröken ANDERSSON (h):
Herr talman! Jag förstår att kammaren
har samlats i förhoppning att debatterna
snart skall vara slut, och det är
ju inte heller vanligt att man tar upp
en diskussion i anledning av ett särskilt
yttrande. Jag känner mig emellertid
nödgad att redogöra för bakgrunden
till behandlingen av det här ärendet.
Det har ju gjorts ett nummer av det,
det har förekommit i radio och i pressen,
och man får intrycket att här finns
en minoritet som har blivit illa behandlad
på grund av det sätt, på vilket
avdelning och utskott har behandlat viktiga
motioner — jag understryker också
att det är viktiga motioner.
I det särskilda yttrandet säger man
att man finner det anmärkningsvärt att
riksdagen först kommande höst skall ta
ställning till motionerna angående kostnadsfördelningen
mellan staten och
kommunerna, särskilt som ett av motionsparen
avlämnades redan i januari
1961, vilket är alldeles riktigt återgivet.
Det har dock hänt en hel del sedan
motionerna avlämnades, händelser som
syftar till precis samma sak som motionerna.
Jag skall bara i korthet nämna
att vi har avskaffat dyrortsgraderingen
i skattebeläggningen, vi har höjt
ortsavdragen, ersättningen till de skattetyngda
kommunerna har reglerats,
o. s. v.
Kommunindelningsreformen hade ju
aviserats redan förra våren, och det
gjorde att vi i avdelningen ansåg, att då
motionerna så nära hörde samman med
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
101
Ang. uppskov till höstsessionen med behandlingen av vissa motioner rörande
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, m. m.
denna reform var det motiverat att uppskjuta
behandlingen. Yi tänkte då att
behandlingen skulle ske på hösten, då
vi förväntade att konstitutionsutskottet
skulle komma med sitt utlåtande över
kommunindelningsreformen. Så skedde
nu inte, utan som bekant uppsköts denna
fråga till våren 1962.
Motioner hade väckts i samband med
förslaget till kommunindelningsreform,
och det fanns, redan förut som jag har
nämnt, motioner som stod i samband
med denna reform. Därför kom vi överens
i avdelningen — observera att beslutet
var enhälligt — att också dröja
med behandlingen av motionerna till
dess utlåtandet angående kommunindelningsförslaget
förelåg. Det var alltså orsaken
till att motionerna inte kunde behandlas
under 1961.
I statsutskottets femte avdelning gick
vi igenom avdelningens arbetsplan på
ett ganska tidigt stadium. Då hade de
som nu står under det särskilda yttrandet
full möjlighet att framföra sina önskemål
i saken. Så skedde emellertid inte.
Min nu ganska långa erfarenhet från
femte avdelningens arbete gör att jag
kan säga att avdelningens ordförande —
ehuru posten har haft olika innehavare
under åren — alltid varit beredd att ta
hänsyn till önskemål som framförts i
olika hänseenden.
Nåväl, frågan kom upp igen nu i början
av maj, och vi resonerade då om
huruvida det skulle vara möjligt eller
ens önskvärt att behandla motionerna
under den korta hektiska tid som vi nu
strax har bakom oss. Ingen hävdade då
bestämt att det skulle ske en sakbehandling,
och vi kom fram till att vi skulle
hänvisa motionerna till 1958 års skatteutjämningskommitté.
Då anmäldes från
centerpartihåll att detta skulle föranleda
en reservation, en framställning som
givetvis accepterades.
Frågan kom upp i avdelningen den 8
maj. Då hänvisade vi till att — jag kan
citera vad vi skrev — »det problemkomplex
som innefattas i motionerna är
emellertid redan föremål för överväganden
inom 1958 års skatteutjämnings
-
kommitté». Därför ansåg vi det inte vara
nödvändigt med en särskild skrivelse
i ärendet. Då anmäldes att en reservation
skulle komma och det avgavs en
blank avvikande mening.
Den 10 maj kom saken upp i statsutskottet.
Fortfarande hade vi endast en
blank avvikande mening att bygga på.
Då aviserades från ledamöter av statsutskottet,
att det skulle komma en motiverad
reservation senare, varpå det
framhölls från ledamöter som inte tillhörde
femte avdelningen, att utskottet
ju inte kunde ta ställning till frågan på
den grundval som då förelåg. Saken
bordlädes alltså den gången.
Den kom igen i utskottet den 15 maj.
Då kom äntligen en motiverad reservation,
som låg på bordet när vi kom till
utskottet på morgonen, som bekant en
ganska omfattande reservation vilken
innebar principuttalanden av en räckvidd
som man inte kunde ta upp i det
sammanhanget. Frågan hade ju, vilket
framgår av vad jag redan sagt, icke sakbehandlats
i avdelningen. Mot denna
bakgrund var det som statsutskottet med
stor majoritet beslöt om uppskov med
behandlingen av motionerna till höstsessionen.
Jag yrkar bara med dessa ord, herr
talman, bifall till utskottets memorial.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Eftersom fröken Andersson
tagit upp det särskilda yttrandet till
så utförlig behandling är jag nödsakad
säga något om varför det kom till.
Det förhåller sig ju så att vi ofta bordlägger
motioner till hösten, och det brukar
inte vara någon oenighet om den saken,
men detta utesluter ju inte att det
i princip kan föreligga meningsskiljaktigheter
om bordläggningen, och sådana
har uppstått i detta fall. Kanske just
för att motionerna väcktes för så länge
sedan, inte 1962 utan 1961, har denna
kontrovers uppstått.
Jag skall inte i detalj bemöta vad fröken
Andersson sagt. Det är som var och
en vet en sak som handlagts i femte av
-
102
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
Ang. uppskov till höstsessionen med behandlingen av vissa motioner rörande
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, m. m.
delningen, varifrån vi endast kan få upplysningar
från dem som varit närvarande.
De uppgifter som vi fått är motstridiga,
dels sådana som fröken Andersson
framfört, dels uppgifter av en av dem
som står på det särskilda yttrandet, herr
Eliasson, som menar att händelseförloppet
varit så och så och att man inte velat
gå med på att behandla motionerna på
ett sådant sätt som vi önskade.
Det är i varje fall en sak som jag skulle
vilja säga om fröken Anderssons anförande.
Hon antydde att man ansåg att
de skulle hänskjutas till 1958 års skatteutjämningskommitté
men att man fann
att saken redan var föremål för behandling
där. Om så var förhållandet borde
väl den logiska slutsatsen vara att man
skulle avslå motionerna, emedan de redan
var under behandling, men det skedde
inte heller, och det illustrerar att det
inte är så solklart att detta särskilda yttrande
var omotiverat.
I detta slutskede av riksdagens arbete
kan vi inte gå in på några detaljer.
Det är femte avdelningen som behandlat
saken, och de som inte varit med där
kan inte klara upp dem. Jag har bara
velat säga några ord för att belysa varför
ett särskilt yttrande fogats till utskottets
memorial.
Jag har naturligtvis inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Fröken ANDERSSON (h):
Herr talman! Jag tycker att herr Bengtsons
reflexioner var något vågade. Här
säger herr Bengtson att man fått olika
uppgifter. Jag vädjar till dem av kammarens
ledamöter som tillhör femte avdelningen,
även de suppleanter som varit
närvarande, att bestyrka riktigheten av
den framställning som jag här gjort. Jag
har verifierat den, herr Bengtson, mycket
noga, och jag står inte här och pratar
mot bättre vetande. Att bemöta mitt
anförande, det går inte. Vad jag har sagt
är sanning och ingenting annat än sanning.
Sedan vill jag tillägga -— jag skall inte
heller ta upp någon debatt — att hade
man följt avdelningens första intentioner
och nu överlämnat motionerna till utredningen,
som vi ville från början, hade
saken kanske gagnats mer än som nu blir
fallet. Då hade skatteutjämningskommittén
på ett tidigare stadium fått hand om
motionerna och kunnat börja behandla
dem, vilket skulle ha gagnat saken som
sådan.
Jag understryker ännu en gång att jag
gått igenom de punkter som jag satt
upp och framfört här med avdelningens
ordförande och andra från avdelningen
och att de till alla delar verifierat riktigheten
av vad jag nyss sagt.
Herr BOMAN (fp):
Herr talman! Jag vill bara understryka,
att vad fröken Andersson sagt är ett
riktigt referat av vad som förekommit
inom avdelningen. Inom avdelningen
hade man den bestämda uppfattningen,
att man gagnade saken bäst genom uppskov
till hösten.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Jag vill inte betvivla riktigheten
av fröken Anderssons uppgifter.
Jag vill bara säga att det inte är så enkelt
att man kan absolut fastslå någonting.
Det finns något som heter åsikter
om hur en fråga har behandlats och skall
behandlas. Såsom framgår av det särskilda
yttrandet har vi på denna punkt
inte samma uppfattning, men jag vill
fördenskull inte på något sätt anmärka
på vad fröken Andersson har sagt tidigare.
Herr SVENSSON, RIKARD, (s):
Herr talman! Jag vill bara understryka
och bestyrka, att de uppgifter och
den redogörelse som fröken Andersson
lämnat i denna fråga är fullständigt riktiga.
Att påstå något annat är felaktigt.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.
Tisdagen den 29 maj 1962
Nr 25
103
Föredrogs statsutskottets memorial nr
155, angående tillägsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62.
Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.
På gjord proposition bifölls denna
hemställan.
Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.
Föredrogs statsutskottets memorial nr
156, angående statsregleringen för budgetåret
1962/63.
Även beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt, varefter memorialet
företogs till avgörande punktvis.
Punkterna 1—12
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 13 och 14
Lades till handlingarna.
Punkten 13
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 16
Lades till handlingarna.
Punkten 17
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Jag hemställer att kammaren
måtte besluta att, sedan riksstat
för budgetåret 1962/63 av den lydelse
som framgår av utskottets förslag blivit
upprättad, densamma försedd med herrar
talmäns underskrifter må till Kungl.
Maj :t överlämnas.
Denna hemställan bifölls.
Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1961 och
1962 vid dess trettonde ordinarie möte
fattade beslut;
nr 351, i anledning av motion angående
de svenska territorialvattens- och
fiskegränsernas sträckning;
nr 352, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts skrivelse till riksdagen med redogörelse
för Nordiska rådets tionde
session, dels motioner väckta i anslutning
härtill;
nr 353, i anledning av motioner om
avgivande av viss förklaring rörande
den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna;
nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
samarbetsöverenskommelse mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige;
samt
nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels med förslag till lag om
särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer m. m., dels ock
angående godkännande av det fjärde
tilläggsprotokollet till den allmänna
överenskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet.
Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1962/63;
nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1962/63
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
nr
341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963
m. m.;
nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;
nr 343, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62;
104
Nr 25
Tisdagen den 29 maj 1962
nr 344, angående statsregleringen för
budgetåret 1962/63; och
nr 345, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1962/63.
Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.
Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 346, till Konungen
angående regleringen för budgetåret
1962/63 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.
Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 32 bifölles även av andra
kammaren.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 347, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 348, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till sjukvårdslag;
och
nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1).
Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 350, till
Konungen i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående äganderättsutredning, lagfart
och sammanläggning av fastigheter i vissa
fall i Kopparbergs län, dels ock i
ämnet väckta motioner.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag.
Herr TALMANNEN anförde:
Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela, att riksdagens
höstsession i år kommer att taga sin början
tisdagen den 16 oktober kl. 14.00.
Kallelse kommer att i vanlig ordning utfärdas
genom annonsering och genom
tillkännagivande i radio.
När kammaren nu står inför avslutningen
av årets vårsession, uttalar jag
ett varmt tack till såväl kammarens ledamöter
som dess tjänstemän för ett
mycket gott arbete.
Jag vet att det för många varit en
mycket arbetsam och ansträngande session.
Bland de talrika frågor, som förelegat
till behandling, har det funnits en
del av den omfattningen, att de i särskilt
hög grad belastat de utskott som
haft att behandla dem. Men utskotten
har strävat efter att så långt det varit
möjligt bedriva sitt arbete så, att kamrarnas
behandling av ärendena inte onödigt
försenades, och såvitt jag förstår
har dessa strävanden lyckats.
Till sist vill jag personligen tacka för
den vänlighet och det överseende som
visats mig i egenskap av kammarens
talman. Inte alltid har jag väl lyckats tillmötesgå
i och för sig berättigade önskemål
från ledamöternas sida, men jag försäkrar
att jag åtminstone försökt göra
mitt bästa.
Så tackar jag då er alla och önskar er
en vilsam och i allo angenäm sommar.
Detta tal besvarades av herr SANDLER
i följande ordalag:
Herr talman! Den vänliga sommarhälsning,
som nu riktats till oss i kammaren,
ber vi att få återgälda med att tillönska
vår värderade talman en riktigt god vila,
innan detta riksmöte åter samlas i
höst.
Herr talmannen förklarade härefter
årets vårsession för första kammarens
del avslutad.
Skrivelseförslaget godkändes under -
förutsättning att utskottets hemställan i Kammarens ledamöter åtskildes kl.
utlåtande nr 35 bifölles även av andra H-46.
kammaren. 1° fidem
-- K.-G. Lindelöw
Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
620800