Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1970
ProtokollRiksdagens protokoll 1970:25
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1970
14—15 maj
Debatter m. m.
Torsdagen den 14 maj fm.
Svar på frågor av:
herr Wedén (fp) ang. avbrytande av diplomatiska förbindelser med
länder som ej garanterar beskickningspersonals säkerhet.......
herr Jonsson i Mora (fp) ang. prioritering av vissa byggnadskreditiv
herr Andersson i Örebro (fp) ang. tidpunkten för tillsättande av utredning
om stöd till den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika
..................................................
fru Jonäng (ep) ang. ersättningen till enskilda hem som tar emot
sommarbarn..............................................
fru Ryding (vpk) ang. förekomsten av ackordslön inom den yrkesmässiga
trafiken..........................................
herr Hedlund (ep) ang. åtgärder för att skydda andra länders institutioner
i Sverige.........................................
herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. tydligare varningsmarkering på
särskilt olycksbelastade vägavsnitt..........................
herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. möjlighet för långsamtgående
fordon att passera Islingbybron över Dalälven................
herr Sjöholm (fp) ang. en översyn av de lagregler som tillämpas
vid fall av misshandel under idrottsutövning..................
herr Mellqvist (s) ang. ökad övervakning av vägtrafiken..........
Skattereform m. m.............................................
Sid.
5
6
7
8
9
11
13
15
16
17
18
Torsdagen den 14 maj em.
Skattereform m. m. (forts.)..................................... 95
Meddelande om enkla frågor av:
herr Tobé (fp) ang. tillämpningen av 1953 års kungörelse angående
1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 25
2
Nr 25
Innehåll
Sid.
förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen............... 165
herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. förberedelserna för att införa nya
fastighetsbeteckningar..................................... 165
herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. bibehållande av nuvarande fastighetsbeteckningar.
....................................... 165
herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. språkundervisning för vissa
elever på fackskolans tekniska linje.......................... 165
herr Wikner (s) ang. åtgärder mot olycksfall inom skogsbruket.... 165
herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. möjligheten att bedriva förvärvsarbete
som förberedelse för fortsatt utbildning........... 165
herr Ullsten (fp) ang. åtgärder för att förhindra nedläggning av
Svenska turistföreningens högfjällsanläggningar............... 165
herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. ändring av bestämmelserna om
förbättringslån för underhåll av fastighet..................... 165
Fredagen den 15 maj
Skattereform m. m. (forts.)..................................... 166
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen,
m. m....................................................... 215
Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret......... 229
Nordiska rådets svenska delegations skrivelse med överlämnande av
berättelse för rådets adertonde session......................... 231
Meddelande om enkla frågor av:
herr Börjesson i Falköping (ep) ang. upprätthållandet av ordning i
tunnelbanor och bussar.................................... 236
herr Lundberg (s) ang. hastighetsbestämmelsernas tillämpning på
s. k. tidningsbilar......................................... 236
herr Wikner (s) ang. försök med registrering av läkemedelsförbruk
ning
m. m................................................ 236
herr Nilsson i Agnäs (m) ang. åtgärder för att hindra förstöring av
för jordbruk lämplig mark........................ 236
Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 15 maj
Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m.............................................. 166
— nr 41, ang. ändring i förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
m. m...................................................... 166
Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. ändring i lagen om allmänna
Innehåll
Nr 25
3
Sid.
barnbidrag, m. m........................................... 166
— nr 41, ang. ändring i kommunalskattelagen, m. m............... 166
Statsutskottets utlåtande nr 100, ang. anslag till allmänna barnbidrag,
m. m...................................................... 166
Andra lagutskottets utlåtande nr 42, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m............................................ 214
Statsutskottets utlåtande nr 101, om anslag till täckning av merkostnader
för bidrag till sjukförsäkringen........................... 214
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, ang. grundlagsändringar avseende
ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m............. 215
— nr 28, ang. styrelseval till och insyn i kommunala bolag och stiftelser
m. m................................................ 229
— nr 29, ang. den kommunala demokratin....................... 229
— nr 30, om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret
....................................................... 229
— nr 32, ang. ändring i regeringsformen m. m.................... 231
— nr 33, i anledning av Nordiska rådets svenska delegations skrivelse
med överlämnande av berättelse för rådets adertonde session.... 231
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
5
Torsdagen den 14 maj
Kl. 11.00
§ 1
Justerades protokollen för den 5 innevarande
maj.
§ 2
Svar på fråga ang. avbrytande av diplomatiska
förbindelser med länder som ej
garanterar beskickningspersonals
säkerhet
Ordet lämnades på begäran till
Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Wedén har frågat
mig om regeringen avser att ta initiativ
till eller att deklarera sin villighet att
deltaga i en internationell aktion med
bred anslutning och med syfte att utestänga
länder, som ej är villiga eller
i stånd att garantera beskickningspersonals
säkerhet, från alla diplomatiska
förbindelser.
Det är givetvis önskvärt att alla lämpliga
åtgärder vidtas som är ägnade att
skydda beskickningspersonal mot övergrepp
av skilda slag. Åtskilliga chockerande
händelser under detta år understryker
behovet av sådant skydd. Beskickningarna
och deras personal är ju
främst en kanal för kommunikation
mellan regeringarna. De fyller ett praktiskt
behov som alla länder känner.
Det är därför allvarligt när deras verksamhet
störs eller hotas. Folkrättsligt
är också varje land skyldigt att skydda
beskickningars och deras personals
okränkbarhet, och försummelser därvidlag
kan föranleda skadeståndsansvar
och krav på upprättelse.
Den svenska regeringen kommer gi -
vetvis att allvarligt överväga varje förslag
som kan tänkas framkomma för att
förbättra beskickningspersonals skydd.
Jag tror emellertid inte att problemet
kan lösas genom en internationell aktion
av det slag herr Wedén åsyftar.
Vid isolerade fall av kränkningar kommer
de flesta stater vilja kräva upprättelse
och skadestånd och förbättrat
skydd för framtiden. Vid grava kränkningar
och försummelser från ett värdlands
sida kan situationen givetvis vara
sådan att man anser diplomatisk representation
omöjlig och återkallar sin beskickningspersonal.
Andra stater kan
naturligtvis tänkas handla på samma
sätt, därför att de kommit till samma
slutsats eller vill solidarisera sig. Men
jag tror inte några stater vill åta sig
någon förpliktelse i en sådan riktning.
De vill säkert bevara sin handlingsfrihet
för att vidta de åtgärder som de finner
påkallade i varje särskilt fall.
Vidare anförde:
Herr WEDÉN (fp):
Herr talman! Jag framställde min fråga
för några veckor sedan, men på
grund av utrikesministerns sjukdom har
den inte besvarats förrän i dag. Självfallet
har jag all förståelse för dröjsmålet,
när jag nu tackar för svaret.
Den bakgrund mot vilken frågan framställdes
var emellertid det avskyvärda
mordet på en västtysk diplomat i en
mellanamerikansk stat och naturligtvis
också de kupper eller hot om kupper
som förekommit i andra länder, i något
fall, om än inte särskilt allvarligt, även
mot svensk personal. Sedan min fråga
framställdes har vi emellertid genom
6 Nr 25 Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Svar på fråga ang. prioritering av vissa byggnadskreditiv
lymlars försorg fått en del bekymmer
här hemma, en sak som senare kommer
att ventileras av statsministern och
herr Hedlund, när her Palme kommit
hit. Jag skall därför inte ingå på den
saken på annat sätt än att jag konstaterar
att dessa händelser här hemma naturligtvis
kan försvåra ett svenskt initiativ.
Detta behöver emellertid inte
omöjliggöra sonderingar av olika slag.
Den formulering som min enkla fråga
fick beträffande sanktioner är ju
långtgående, delvis till följd av den nödvändiga
sammanträngning som måste
göras i en enkel fråga. Men med anledning
av utrikesministerns svar vill jag
ändå säga att försämringen i det avseende
som min fråga avsåg, liksom
även när det gäller exempelvis flygplanskapningarna,
är så allvarlig i den
internationella rätten att den med fog
kan aktualisera frågan om internationella
aktioner av olika slag. Man skulle
ju kunna tänka sig att skärpa tillämpningen
av den internationella rätten och
att förse den med mera långtgående
regler beträffande sanktioner åtminstone
i sådana fall där rätten kränks i de
avseenden jag nämnt.
Jag vet inte om det nu är möjligt
att ta upp en fråga av denna karaktär
inom ramen för Förenta nationerna,
men jag skulle sätta värde på om utrikesministern
fann möjlighet att markera
ett svenskt intresse för ett framträdande
på bredare bas än vad enbart
varje enskilt lands handlande utgör.
Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:
Herr talman! Det är självfallet att varje
lands utrikesledning måste markera
sitt intresse för att dess beskickningspersonals
möjligheter att arbeta i alla
länder tillvaratas, och det tror jag att
alla är medvetna om. Hur man genom
en internationell aktion skall kunna förhindra
händelser av det slag som inträffat
i en mellanamerikansk stat kan
jag emellertid inte säga. Jag tror inte
att något land i förväg vill binda sig
för ett handlande i detta stycke. Däremot
kan varje land, såsom t. ex. Västtyskland
i det aktuella fallet, omedelbart
vidta de åtgärder som man finner
påkallade på grund av de övergrepp
som skett.
Herr WEDÉN (fp):
Herr talman! Jag tror inte att våra
ståndpunkter skiljer sig särskilt mycket
från varandra. Men jag vill göra den
kompletteringen till utrikesministerns
senaste anförande att jag har en annan
uppfattning än han om möjligheten att
väcka intresse i andra länder för att
finna en gemensam framgångslinje.
Denna inställning grundar sig på att
problemet har en så allmänt internationellt
rättslig karaktär.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. prioritering av vissa
byggnadskreditiv
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Jonsson i Mora
har frågat mig om jag är beredd att
medverka till att byggnadskreditiv för
investeringar med lokaliseringsmedel
prioriteras på samma sätt som utlåningen
till bostadsbyggandet.
Den kreditpolitiska åtstramningen
måste i det rådande konjunkturläget
ges en så generell karaktär som möjligt.
Varje utvidgning av den prioriterade
kreditgivningen innebär dessutom att
krediter till andra ändamål i motsvarande
mån får skäras ner. En prioritering
av investeringar i stödområdet
sker redan via lokaliseringsstöd, investeringsfonder
och undantag från investeringsavgiften.
Jag är därför inte beredd
att medverka till någon åtgärd i
den riktning herr Jonsson åsyftar.
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
7
Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande av utredning om stöd till den svensk
amerikanska
pressen i Nordamerika
Vidare anförde
Herr JONSSON i Mora (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Anledningen till att jag ställt den är
bl. a. de gällande kreditrestriktionerna.
Jag har blivit uppmärksammad på att
banker på grund av dessa sett sig nödsakade
att avböja kreditgivning som är
nödvändig vid beviljande av lokaliseringsstöd
till företag. Lokaliseringsstöd
slussas ut via bankerna till de företag
som beviljas sådant. Enligt uppgift utgår
därvid genom AMS såsom förskott
en tredjedel av summan i lån och bidrag.
Banken skall sedan lämna byggnadskreditiv
på denna tredjedel samt
på det belopp banken själv skall bidraga
med såsom kredit, om sådan erfordras.
Dessa krediter räknas in i bankernas
kommersiella kreditgivning och kan
inte kvittas mot de av AMS tillhandahållna
förskotten. Detta bär medfört
svårigheter att i bank erhålla byggnadskreditiv
för investeringar, som ur
lokaliseringssynpunkt bedöms som så
väl motiverade och angelägna att statligt
lokaliseringsstöd beviljas.
Det är beklagligt om en i och för sig
angelägen lokaliseringshjälp på detta
sätt skulle hindras eller fördröjas genom
nu rådande förhållanden på kreditmarknaden
och därmed inte heller
få den effekt som lokaliseringsverksamheten
syftar till. Det är därför som jag
har frågat finansministern om han vill
medverka till att dessa krediter får hänföras
till den prioriterade delen av bankernas
kreditgivning för att underlätta
möjligheterna för bankerna att stödja
lokaliseringsverksamheten. Finansministern
har svarat följande: »Den kreditpolitiska
åtstramningen måste i det
rådande konjunkturläget ges en så generell
karaktär som möjligt. Varje utvidgning
av den prioriterade kreditgivningen
innebär dessutom att krediter
till andra ändamål i motsvarande mån
får skäras ner.» Mot denna bakgrund
är finansministern inte beredd att medverka
till någon lättnad i denna riktning.
Jag vill fråga finansministern, om
han under dessa omständigheter möjligen
kan tänka sig några andra vägar
att gå för att den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten inte skall begränsas
genom rådande förhållanden på kreditmarknaden?
Härmed
var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. tidpunkten för tillsättande
av utredning om stöd till den
svensk-amerikanska pressen i
Nordamerika
Ordet lämnades på begäran till
Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig när jag avser tillsätta
den av riksdagen under förra året
begärda utredningen om stöd till den
svenskspråkiga pressen i Nordamerika.
Mitt svar är att bemyndigande att
tillkalla sakkunnig för utredning av
fråga om stöd till den svenskspråkiga
pressen i Nordamerika gavs i förra veckans
konselj. Till sakkunnig har utsetts
generaldirektör Kjell Öberg.
Vidare anförde
Herr ANDERSSON i Örebro (fp):
Herr talman! Jag tackar utrikesministern
för svaret. .lag är glad över att
utredningen tillsatts.
Vi känner till att den svenskspråkiga
pressen i Nordamerika, som under drygt
ett århundrade varit bärare av svensk
kultur där och förmedlat kontakter mellan
emigranterna och det gamla hem
-
8
Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Svar på fråga ang. ersättningen till enskilda hem som tar emot sommarbarn
landet, har betytt mycket. Vi vet också
att dessa tidningars ekonomiska situation
är mycket besvärlig. Det vore naturligtvis
tacknämligt om man kunde
behålla någon eller några svenskspråkiga
tidningar däröver. Jag hoppas att
utredningen snabbt skall ge till resultat
att det blir fallet med bl. a. Nordstjernan
i New York, som har två år kvar
till sitt hundraårsjubileum, och Vestkusten
i San Francisco.
Jag tackar än en gång för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på fråga ang. ersättningen till enskilda
hem som tar emot sommarbarn
Ordet lämnades på begäran till
Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade:
Herr
talman! Fru Jonäng har frågat
socialministern om han är beredd medverka
till att enskilda hem som tar
emot sommarbarn får skälig ersättning.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.
Staten stöder ferieverksamheten för
barn genom ett särskilt statsbidrag till
kommunerna. Bidrag utgår för varje
barn under 15 år som av kommunen eller
genom kommunens förmedling beretts
vistelse under viss tid på barnkoloni
eller i feriehem. Statsbidraget
är inte förknippat med några villkor
i fråga om ersättningen till feriehemmen.
Det ankommer på vederbörande
kommun eller feriebarnsorganisation att
besluta i fråga om den ersättning som
skall utgå till feriehemmen.
Vidare anförde:
Fru JONÄNG (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka fru
Odhnoff för svaret på min fråga.
Jag är väl medveten om att detta gäl -
ler en kommunal angelägenhet och att
det är kommunerna som beslutar om
den ersättning som skall utgå till sommarhemmen,
men socialstyrelsen bör
kunna vara pådrivande.
Kommunförbundet ger rekommendationer,
vilka jag inte anser utgöra någon
grund för ett skäligt bidrag till
sommarhemmen. Den rekommendation
som sålunda utgår från Kommunförbundet
innebär att sommarbarnvårdare
skall få 12 kronor per barn och dygn.
Samtidigt rekommenderar man att ca 2
kronor per timme skall betalas till dagbarnvårdare
och dessutom ett extrabelopp
på 5 kronor. Det kan inte vara
rimligt att samma arbete skall ersättas
så olika som är fallet när det gäller
dagbarnvårdare och sommarbarnvårdare.
Dagbarnvårdaren arbetar kortare
tid och har alltså mera betalt än den
som vårdar sommarbarn.
Vi vet att de som är dagbarnvårdare
inte är nöjda med sin ersättning utan
de kräver en garantilön. Det är naturligtvis
angeläget att också de får en
skälig ersättning. Men mot bakgrunden
av deras krav framstår skillnaden som
än mer markant.
Rekommendationens 12 kr. per barn
och dygn för sommarbarnvård kan inte
anses vara en skälig ersättning. Om man
räknar med att matkostnaden uppgår
till ungefär två tredjedelar av hela beloppet,
blir det kvar ca 4 kr. som ersättning
för arbetet och för det ansvar
vårdaren har för barnet under ett dygn.
Denna fråga gäller framför allt hem
på landsbygden. Många gånger ligger
det ett ideellt engagemang bakom, och
det händer tyvärr ibland att kommunerna
spelar litet just på sådana känslor.
Man kan emellertid inte i dag begära
att en kategori människor skall fortsätta
ett ideellt arbete utan att få ersättning.
Därför måste myndigheterna enligt
min mening se till värdet av arbetet
och betala därefter.
Jag vädjar till statsrådet fru Odhnoff
att ta itu med detta problem.
9
Torsdagen den 14 maj 1970 fm. Nr 25
Svar på fråga ang. förekomsten av ackordslön inom den yrkesmässiga trafiken
''Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Värdet av arbetet, fru
Jonäng, är vi nog alla överens om. När
vi kommer till ersättningsfrågorna är
vi också överens, nämligen om att de
är en kommunal uppgift. Vi kan bara
konstatera att ersättningen till feriehemmen
i den rekommendation, som
har utarbetats av Kommunförbundet,
har fått en direkt koppling till de ersättningar
som utgår till fosterhemmen,
och den frågan har tagits upp i annan
ordning. Här sitter nu en fosterbarnsutredning
som ser över fosterbarnsverksamheten
över huvud taget, och den
kommer att behandla både dess målsättning
och dess innehåll. Genom kopplingen
mellan fosterhemsverksamhet
och feriehemsverksamhet kommer också
feriebarnen att indirekt beröras av
denna utredning.
Fru Jonäng menar vidare att det inte
är rindigt att det skall utgå så olika
ersättningar till familjedaghem och till
feriehem. Vad ersättningen till familjedaghem
beträffar har det varit ett viktigt
led i strävandena att stabilisera
denna verksamhet och höja dess nivå,
att skapa ett anställningsförhållande
mellan dagbarnvårdaren och kommunen.
I propositionen angående statsbidrag
till familjedaghem har det klart
förutsatts att anställningsvillkoren skulle
bli föremål för förhandlingar mellan
dagbarnvårdarna och Kommunförbundet.
Sådana förhandlingar pågår, som
fru Jonäng känner till, sedan en tid.
Eftersom också feriebarnsverksamheten
är en kommunal uppgift ter det sig enligt
min syn naturligt att ersättningen
till den som tar emot feriebarn bestäms
genom överenskommelser mellan feriehem
och kommuner.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på fråga ang. förekomsten av ackordslön
inom den yrkesmässiga trafiken
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:
Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig hur jag ser på frågan om förekomsten
av ackordslönesystem inom den yrkesmässiga
trafiken och dess förenlighet
med trafiksäkerhetskraven.
Vad beträffar de med ackordslönesystemet
inom den yrkesmässiga trafiken
förenade trafiksäkerhetsaspekterna
gäller givetvis att härmed sammanhängande
problem måste ses i ett vidare
sammanhang. Därvid måste beaktas
de reglerande och kontrollerande
åtgärder som vidtagits mot ifrågavarande
trafik och som är ägnade att motverka
eventuella nackdelar med ett sådant
lönesystem. Den rad av åtgärder
som härvidlag genomförts och som planeras
har jag tidigare redovisat i denna
kammare.
Vidare anförde:
Fru RYDING (vpk):
Herr talman! .lag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.
Den chaufförsstrejk som nyligen utbröt
vid KF i Göteborg var den direkta
anledningen till min fråga. Chaufförerna
krävde en ändring av ackordslönesystemet
inte minst på grund av den
uppenbara trafikfara som detta lönesystem
för med sig, men givetvis även
av andra skäl.
Det är inte bara denna yrkesgrupp
som har ackordsarbete i trafiken; även
de chaufförer som kör oljebilar, grusbilar
etc. arbetar på ackord och innebär
ett allvarligt hot mot trafiksäkerheten.
Det är ett sundhetsteclcen att chaufförerna
själva med energi och eftertryck
och t. o. m. genom användande
av strejkvapnet understryker sitt krav
på att allt ackordsjäkt måste bort från
trafiken. Och de gör det inte bara för
sin egen skull utan även i trafiksäkerhetens
intresse.
Många frågar sig vad trafiksäkerhets -
Ordet lämnades på begäran till
1* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 25
10 Nr 25 Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Svar på fråga ang. förekomsten av ackordslön inom den yrkesmässiga trafiken
verket egentligen uträttar och vill att
statsmakterna omgående skall ta initiativ
till en ändring. Det får inte längre
fortgå så som chaufförer av grusbilar
och oljebilar har berättat att det gör: de
får äta sin frukost i hytten medan de
kör. I Göteborg sade några chaufförer:
»Bäst är det i Kallebäcksliden, för där
kryper vi så långsamt uppför den långa
backen.»
Den uppenbara risk som alltså finns
för att chaufförer stressas till att köra
ihjäl både sig själva och andra borde
enligt min mening ha uppmärksammats
av de ansvariga myndigheterna på ett
helt annat sätt än som skett. Det borde
råda förbud mot all ackordskörning. De
67 chaufförerna vid RF lyckades slutligen
komma fram till överenskommelsen
att ackordslönerna skulle slopas —
men först sedan de tvingats tillgripa
strejkvapnet och sedan de utsatts för
trakasserier.
Kommunikationsministern säger nu
att problemet måste beaktas i ett vidare
sammanhang. Det är givetvis riktigt.
Det sägs i svaret att de reglerande och
kontrollerande åtgärder som har vidtagits
mot ifrågavarande trafik också
måste beaktas. Även det är riktigt. Jag
vet att mycket är på gång -—■ det har
kommunikationsministern och jag tidigare
talat om. Men det skulle, just vad
gäller ackordskörning kontra trafiksäkerhet,
vara mycket värdefullt, om de
allt fler reagerande yrkeschaufförerna
av statsmakternas agerande — givetvis
utan att man lade sig i förhandlingarna
— kunde få ett bättre stöd i sin rättfärdiga
kamp för att komma till rätta
med dessa trafiksäkerhetsproblem.
Den del av problemkomplexet som
jag har tagit upp i min fråga är mycket
väl inlindad i svaret, även om detta
inte direkt är negativt.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:
Herr talman! Ackordslönesystemet
för transportnäringen ingår som en del
i det allmänna avtalssystemet och kan
inte diskuteras isolerat. Som kommunikationsminister
har jag ingen anledning
att i detta sammanhang ge mig in på en
principiell diskussion härom.
Vad jag däremot som kommunikationsminister
är skyldig att känna ansvar
för är att eventuella olägenheter
som kan vara förenade med ackordslönesystemet
motverkas. Som jag sade
i mitt svar har en rad reglerande och
kontrollerande åtgärder vidtagits eller
planerats. I mitt interpellationssvar till
fru Ryding för ungefär en månad sedan
om säkerhetsbestämmelserna för tung
lastbilstrafik lämnade jag en redogörelse
härför. Jag skall därför nu bara
nämna några av dessa betydelsefulla
aktiviteter.
En arbetsgrupp med representanter
för vägverket, trafiksäkerhetsverket och
rikspolisstyrelsen, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
m. fl. inom
transportbranschen undersöker möjligheterna
att uppnå en bättre efterlevnad
av vissa bestämmelser. Vidare har trafiksäkerhetsverket
träffat överenskommelse
med berörda organisationer inom
yrkestrafiken om en samlad aktion för
att höja säkerheten inom den tunga
lastbilstrafiken. Underhandlingar om
medverkan i aktionen har också tagits
upp med företrädare för -skogsbruket.
Verket skaffar sig även fortlöpande uppgifter
om inträffade olyckor med tuniga
fordon för att få en klar uppfattning
om orsakssammanhang och lämpliga
motåtgärder.
I aktionen för höjd säkerhet i den
tunga lastbilstrafiken ingår också utarbetandet
av en handbok med regler som
lastbi-lsförare har att iaktta vid färd
och lastning.
Det här har fru Ryding hört för en
månad sedan, men jag tyckte ändå att
det fanns anledning att i detta sammanhang
återkomma till vissa delar av
det vi då talade om.
Torsdagen den 14 maj 1970 fm. Nr 25 11
Svar på fråga ang. åtgärder för att skydda andra länders institutioner i Sverige
Fru RYDING (vpk):
Herr talman! Jag tackar för de kompletterande
upplysningarna.
På den första delen av det som kommunikationsministern
sade svarade jag
redan i mitt första inlägg: Givetvis skall
statsmakterna inte på något sätt blanda
sig i avtalsförhandlingarna. Men jag anser
att man välvilligt kan tolka de kompletteringar
som kommunikationsministern
nu gjorde så, att yrkeschaufförerna
får indirekt stöd av statsmakterna för
de åtgärder som de vill vidtaga i detta
avseende för att öka trafiksäkerheten.
År denna tolkning riktig —■ även om
jag kallar den välvillig — kan jag vara
nöjd f. n. och lovar att göra vad jag kan
för att sprida kännedom om den inställning
statsmakterna har i frågan.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Svar på fråga ang. åtgärder för att skydda
andra länders institutioner i Sverige
Ordet lämnades på begäran till
Herr statsministern PALME, som yttrade:
Herr
talman! Herr Hedlund har frågat
mig vilka ytterligare åtgärder jag
anser lämpliga för att effektivt skydda
andra länders ambassader, informationskontor
och liknande institutioner
i Sverige.
En grundregel i det internationella
samarbetet är att främmande länders
diplomatiska representanter och beskickningar
åtnjuter skydd. Denna regel
har bl. a. kommit till uttryck i 1961
års Wienkonvention om diplomatiska
förbindelser, som Sverige anslutit sig
till och är skyldigt att efterleva. Regeln
underströks också i en resolution, som
Sverige tog initiativ till och som enhälligt
antogs av FN rörande skydd för
beskickningar och diplomatiska repre
-
sentanter. Vi har därför på svensk sida
ett särskilt ansvar för att se till att denna
regel uppfylles för vår del. Detta
sker genom en fortlöpande bevakning
och särskilda insatser vid speciella tillfällen
från polisens sida. Den senaste
tiden har polisen med anledning av aktuella
händelser genomfört en förstärkt
bevakning av vissa utländska institutioner
i Stockholm.
Vidare anförde:
Herr HEDLUND (ep):
Herr talman! Jag tackar för svaret.
I detta ärende rör det sig om två
grundläggande principer inom demokratin.
Den ena är rätten att fritt få ge
sin mening till känna i tal, skrift och
på annat sätt, t. ex. genom demonstrationer.
Den andra är att inte behöva bli
utsatt för våld mot person eller egendom.
Dessa båda intressen kan förenas,
men ibland blir det en kollision dem
emellan, särskilt när lidelserna av en
eller annan anledning råkar i svallning.
Det är då myndigheternas insatser sätts
på prov.
Kriget i Vietnam, Kambodja och Laos
upprör helt naturligt oss alla. Ingen förnekar
rätten att reagera, kritisera och
protestera när det gäller handlingar
som är förödande för människor, oavsett
vem som utför dessa handlingar.
Jag vill understryka att jag beklagar
Förenta staternas ingripande i Kambodja,
som för oss ter sig som någonting
helt annat än den nedtrappning av kriget
i Vietnam som man utlovat.
Alla känner vi till att vi har en gammal
rätt att fritt ge uttryck för vår mening
om förhållandena både här hemma
och ute i världen. Samtidigt måste
vi göra klart för oss att åsikter inte
skall eller får genomdrivas med våld,
vare sig vid demonstrationer eller vid
aktioner av annat slag. Sådana metoder
tjänar för övrigt inte det syfte man
12 Nr 25 Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Svar på fråga ang. åtgärder för att skydda andra länders institutioner i Sverige
eventuellt har. Demonstrationer och aktioner
skall vara fredliga och hålla sig
inom lagens råmärken. Det är i dag en
allmän uppfattning att det skall finnas
rätt att genomföra demonstrationer. Sådana
har förekommit i vårt land under
hela detta sekel, och de har merendels
genomförts i hyfsade former och ofta
också på ett enligt min mening mycket
värdigt sätt. En demonstrationsrätt bör
finnas i en demokrati, eftersom det för
olika grupper och folkrörelser innebär
en möjlighet att ge uttryck för sin mening.
Vi lever emellertid i ett land, där
andra länder är representerade bl. a.
av diplomater och vi har även andra
kontakter med utlandet i form av institutioner
av olika slag. Helt naturligt
måste det då vara vår uppgift att tillse
att dessa länders representanter får utföra
sin verksamhet i fred och ro. Övergrepp
mot sådana personer, deras ambassader
och andra institutioner är helt
förkastliga och självklart olagliga. Vi
måste förhindra att sådana övergrepp
görs. Ansvaret härför åligger regering
och riksdag men också den stora allmänheten,
som bör ge uttryck för sitt
ogillande.
Trots allt frågar man sig om vidtagna
åtgärder är tillräckliga. Det gäller, som
jag redan sagt, att garantera både vår
rätt att demonstrera och skyddet för de
utsatta ambassaderna och institutionerna.
Polisens resurser tycks vara knappa,
och trots personell förstärkning av
poliskåren förefaller den inte räcka till.
Polisen har fått en hel del nya uppgifter,
man har genomfört arbetstidsförkortningar
o. s. v. som har konsumerat
den ökning av polisstyrkan som gjorts.
Jag har nu för mitt anförande tagit
den tid i anspråk som jag har rätt till.
Men det skulle vara åtskilligt mer att
säga, och jag får väl återkomma till
detta i samband med den debatt som
jag hoppas vi får tillfälle att föra i anledning
av en interpellation om bl. a.
våldsmentaliteten.
Herr statsministern PALME:
Herr talman! Jag begärde inte ordet
enbart för att ge herr Hedlund tillfälle
att här återkomma — även om det kan
vara skäl nog — utan också därför att
jag vill anföra ytterligare några principiella
synpunkter.
Frågan om skyddet av ambassader
och ambassadörer är viktig. Redan de
primitiva folken hade den regeln att
sändebud, parlamentärer med vit flagg,
var fredade. Och det fanns också mycket
rationella skäl för det. Man visste
att man måste ha möjlighet till kontakt
även med sina fiender för att över huvud
taget kunna lösa problemen på annat
sätt än genom nävrätten. Den traditionen
har levt vidare. Den är precis
lika viktig i dagens samhälle som i det
primitiva samhället. Den skall vi alltså
benhårt slå vakt om — på den punkten
är herr Hedlund och jag helt ense.
Det finns också ett annat skäl att
mycket bestämt ta avstånd från våldshandlingar
och skymfningar, och det är
att demonstrationsrätten är oerhört viktig
i vårt samhälle. Den är en av de
finaste uttrycken för de demokratiska
rättigheterna och har använts här i decennier.
Det är 80 år sedan den första
förstamajdemonstationen i Stockholm.
Våldsmetoder i samband med demonstrationer
står fullkomligt främmande
för svenskt rättsmedvetande och för
rättsmedvetandet inom arbetarrörelsen,
som varit den främste bäraren av demonstrationsrätten.
Att missbruka denna
rätt är att skada ett fint uttryck för
medborgerliga rättigheter i en demokrati.
För det tredje är det en gammal erfarenhet
att den som använder våldsmetoder
skadar den sak han säger sig
vilja företräda. Hade arbetarrörelsen
använt vad som på den tiden kallades
dynamitagitation, hade den förblivit en
liten och betydelselös sekt i det svenska
samhället. Jag har sagt förut att de
som tror att de gagnar Vietnams sak
genom att använda våld i demonstra
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm. Nr 25 13
Svar på fråga ang. tydligare varningsmarkering på särskilt olycksbelastade vägavsnitt -
tioner mot Amerikas krig i själva verket
riktar en dolkstöt mot ryggen på
Vietnams folk. De skapar intrycket att
opinionen mot kriget är en sak för en
liten grupp av personer, nästan en sekt,
som vill tillgripa våld. Det är fel — den
opinionen har en mycket djupare förankring
hos det svenska folket.
Mot den bakgrunden vill jag säga att
det ändå finns vissa ljusa sidor i bilden.
Den stora demonstrationen i Stockholm
i förra veckan mot Vietnamkriget
genomfördes under perfekt ordning,
värdigt och med en fasthet som hedrar
demonstranterna. Jag hoppas att de har
tagit intryck av den opinion mot våldsmetoder
som verkligen är mycket starkt
förankrad hos det svenska folket. Och
jag hoppas att det faktum att demonstrationen
blev fredlig inte var en tillfällighet
eller utgjorde en konsekvens
av den starka polisbevakningen, utan
att det var fråga om ett uttryck för en
principiell uppfattning. I så fall kan
vi se ljusare på de problem som herr
Hedlund tog upp i slutet av sitt anförande.
Herr HEDLUND (ep):
Herr talman! Jag vill ännu en gång
stryka under att jag finner det synnerligen
angeläget att den stora allmänheten
tar avstånd från ligistuppträden
av det här slaget. Som jag sade är vi
tämligen överens i vårt land om att demonstrationer
bör vara tillåtna, och jag
sade att jag har varit i tillfälle åse
många mycket värdiga demonstrationer
— jag skall inte nämna i vilka sammanhang
de har förekommit.
Det är mot våldet som vi reagerar
och måste reagera. Våld i sådana här
sammanhang får inte förekomma i en
demokrati. Jag tror att även folkrörelserna
har en uppgift att försöka pränta
in särskilt hos de yngre hur ovärdigt
våldet är och hur liten effekt en demonstration
får om den tar sig våldsamma
uttryck.
Det kan ligga olika motiv bakom en
del våldsupptåg som vi ser på skilda
håll. Ligistuppträden vid Stockholms
tunnelbanestationer är lagöverträdelser,
men det är lika klara lagöverträdelser
att i politiskt syfte kasta sten eller ägg
eller slå sönder fönster eller åstadkomma
annan skadegörelse. Skillnaden ligger
i motiven. En annan skillnad mellan
vanliga ligistupptåg och politiska
är att de senare tycks vara organiserade
i förväg.
Vi vet också att de här uppträdena
förekommer i anslutning till vissa politiska
händelser. Det är angeläget att
man kan komma aktionerna på spåren
redan när de förbereds och därmed
förebygga våldsaktioner. Det är inte
tu tal om att detta är en svår och grannlaga
uppgift. Den förstärkta polisbevakningen
vid vissa utländska institutioner
i Stockholm är välbehövlig.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 8
Svar på fråga ang. tydligare varningsmarkering
på särskilt olycksbelastade
vägavsnitt
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:
Herr talman! Herr Westberg har frågat
mig om jag vill medverka till att
vägmärken, som mer naturtroget återger
vägsträckans beskaffenhet (kurva med
skymd sikt, viadukt etc.), prövas på särskilt
olycksbelastade kortare vägavsnitt
i syfte att ytterligare studera sambandet
mellan varningsmarkering och
olycksfrekvens.
Hur vägmärken skall se ut och vad
de betyder fastställs internationellt.
Med den ökande trafiken över gränserna
blir det alltmer angeläget att väg
-
14 Nr 25 Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Svar på fråga ang. tydligare varningsmarkering på särskilt olycksbelastade vägavsnitt -
märkena är lika i skilda länder. Vi kan
ej utan vidare ersätta genom internationella
konventioner antagna märken
med andra särskilda märken för vårt
land eller del därav.
Det är givetvis av stor betydelse att
frågor om vägmärken ägnas erforderlig
uppmärksamhet och att förekommande
problem löses på det från trafiksäkerhetssynpunkt
bästa sättet. Trafiksäkerhetsverket
har också tillsatt en
särskild arbetsgrupp för vägmärken och
körbanemarkeringar, i vilken ingår representanter
för bl. a. vägverket och
rikspolisstyrelsen.
Vidare anförde:
Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):
Herr talman! De många trafikolycksfallen
och de skrämmande höga dödssiffrorna
gör trafiksäkerhetsarbetet till
en av våra angelägnaste arbetsuppgifter.
Allt vi kan göra för att nedbringa
olycksfallsriskerna på våra vägar måste
göras. Det förslag som jag har fört fram
i min fråga är ett led i den strävan som
jag här talar om.
Kommunikationsministern och jag har
tidigare diskuterat vägstandardens betydelse
och vägbeläggningens inverkan.
När det gällde vägstandarden talade vi
särskilt om en bestämd vägsträcka inom
det landskap där jag är verksam som
kallas »Dödens väg», och det är inte
utan att jag har haft just den vägsträckan
i tankarna, när jag har ställt min
fråga.
Jag vill tacka kommunikationsministern
för det positiva svaret. Jag noterar
med verklig tillfredsställelse hans engagemang
i trafiksäkerhetsarbetet.
Kommunikationsministern säger i
svaret att vägmärkenas utseende är bundet
av internationella bestämmelser,
och det är naturligtvis riktigt, men en
viss försöksverksamhet bör man väl
ändå kunna kosta på sig. Jag vet att
man i utlandet har prövat vägmärken
av det slag jag har angivit och att de
som haft tillfälle att följa anvisningarna
på dem har haft mycket stor nytta och
glädje av dem.
Vi vet också att en tävlingsförare som
skall färdas på en okänd väg är mycket
noga med att i förväg kartlägga vägens
beskaffenhet. Jag tror det skulle ha stor
betydelse om vi på vissa särskilt utsatta
vägstäckor, exempelvis på »Dödens
väg», kunde få vägmärken som gav en
utförligare beskrivning av vägens beskaffenhet
med angivande exempelvis
av kurvor på vägsträckan. Jag tror att
det vore värdefullt, om vi kunde få till
stånd en försöksverksamhet av det slag,
som det här är fråga om.
Kommunikationsministern säger att
trafiksäkerhetsverket har tillsatt en särskild
arbetsgrupp för vägmärken och
körbanemarkeringar, i vilken ingår representanter
för bl. a. vägverket och
rikspolisstyrelsen. Jag hoppas att denna
arbetsgrupp skall uppmärksamma denna
problematik och ta initiativ för att
åstadkomma försöksverksamhet av det
slag, som jag här velat rekommendera.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:
Herr talman! Vi har internationella
överenskommelser på detta område, och
det kan givetvis tyckas, att man skulle
kunna gå vid sidan av dem då och då.
Det är emellertid inte så enkelt. Gällande
internationella överenskommelser i
detta avseende innehåller bl. a. följande
bestämmelser: »Märkenas färger,
symboliska tecken och texter skola
överensstämma med vad i detta protokoll
föreskrivits, såvida icke utomordentliga
förhållanden göra detta praktiskt
omöjligt.» Vad trafiksäkerhetsverket
och dess arbetsgrupp kan göra är
att ge anvisningar respektive undersöka
frågor om märkenas närmare färgsättning,
om storleken, om placeringen
o. s. v.
Det är riktigt att vi från 1951 till hö -
Torsdagen den 14 maj 1970 fm. Nr 25 15
Svar på fråga ang. möjlighet för långsamtgående fordon att passera Islingbybron
över Dalälven
gertrafikens genomförande hade en
kurvutmärkning av annat slag än nu.
På en anslagstavla under det snedställda
Z, som då var kurvtecken, kunde
man visa hur vägen svängde. Efter nordiska
överläggningar övergav vi det systemet,
och Danmark, som har något
liknande nu, avser att införa det internationella
systemet liksom vi har gjort.
En av nackdelarna med kurvbilden
var, att den inte kunde vara tillräckligt
detaljerad och därför i värsta fall kunde
inge trafikanten en falsk uppfattning
om att han kände till kurvan och därför
körde mindre försiktigt. En annan
nackdel var också, att man inte som
nu kunde avgöra hur lång en kurvig
vägsträckning var.
Jag vill, herr talman, lämna denna
förklaring mot bakgrunden av att vi till
allt annat som vi sysslar med på detta
område också haft försöksverksamhet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 9
Svar på fråga ang. möjlighet för långsamtgående
fordon att passera Islingbybron
över Dalälven
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:
Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig, om jag uppmärksammat
olägenheterna för allmänheten
och näringslivet i bygden av att långsamtgående
fordon, som måste passera
över Dalälven icke får utnyttja Islingbybron,
samt om jag är villig medverka
till att dessa olägenheter elimineras genom
dispensvägen givna bestämmelser
för trafiken på berörd delsträcka på
motorvägen.
Tidigare har i Borlängetrakten fun -
nits broar över Dalälven vid Domnarvet,
Nyckelby och Torsång. Sedan broar
för motorvägen vid Islingby tagits i
bruk har bron vid Nyckelby rivits. Denna
bro var upplåten för fordon med
högst 2 tons bruttovikt.
Borttagandet av bron vid Nyckelby
har medfört vissa olägenheter för den
långsamtgående trafiken som inte får
använda Islingbybron. Lantbruksnämnden
i länet har därför i samråd med
vägförvaltningen och länsavdelningen
av RLF undersökt lantbrukets transportbehov
över Dalälven. Undersökningen
visar att något över 30 brukningsenheter
berörs. Av dessa enheters
åkerareal om ca 1 000 ha är 2 procent
belägna på motsatt sida älven i förhållande
till brukningscentrum. I fråga om
enheternas skogsareal om ca 2 000 ha är
motsvarande andel 67 procent. Ungefär
hälften av brukningsenheternas ägare
ansåg en förbättrad bro vid Torsång
vara av större betydelse än bron vid
Nyckelby haft. Ifrågavarande trafik
över Dalälven anses ha ringa omfattning.
Byggandet av en ny bro vid Torsång
beräknar vägverket kunna påbörja under
innevarande år. Sedan denna bro
färdigställts torde de berörda olägenheterna
för allmänheten och näringslivet
i bygden i huvudsak bli undanröjda.
Från trafiksäkerhetssynpunkt måste
det anses olämpligt att upplåta den i
motorvägen ingående bron vid Islingby
för långsamtgående fordon. Trafikplatsen
öster om ibron torde knappast
vara någon lämplig slutpunkt för motorvägen
och skulle i varje fall inte uppfattas
som sådan av trafikanterna. Jag
är således med hänsyn till trafiksäkerheten
och mot bakgrund av att en ny
näraliggande broförbindelse för all
slags trafik mycket snart kommer till
stånd inte villig medverka till att långsamtgående
fordon släpps in på motorvägsbron
vid Islingby.
16 Nr 25 Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Svar på fråga ang. en översyn av de lagregler som tillämpas vid fall av misshandel
under idrottsutövning
Vidare anförde
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret, även om det tyvärr
iinte tillmötesgår det önskemål som
jag har framfört.
Borttagandet av flottbron vid Nyckelby
och det senkomna och för många
mycket överraskande beslutet om klassificering
av vägsträckan över bron som
motorväg med förbud för långsamtgående
trafik innebär uppenbarligen olägenheter
för näringsliv och befolkning
i bygden. De som nu skall färdas med
långsamtgående fordan t. ex. från östra
delen av Stora Tuna till mera centrala
delar av kommunen får nu färdas ca 5
km längre vägsträcka än om de finge
använda den nya bron. Dessa trafikanter
får nu passera en trång vägport och
den smala bron i Domnarvet. Vidare
passerar de utsläpp från Domnarvets
järnverk och en järnvägskorsning på
linjen Borlänge—Falun. Särskilt vid arbetstidens
slut och början är här en
oerhört stark trafik, utan tvekan tidvis
större än på den nya Islingbybron. Jag
har svårt att förstå att det skulle innebära
en större olägenhet, om dessa långsamtgående
fordon finge passera Islingbybron
i stället för att som nu belasta
och hindra trafiken i mera centrala delar
av staden.
Sträckan över bron fram till anslutnings-
och påfartsvägarna i Islingby
är ca 800 m. Det bör observeras att
dessa påfarts- och anslutningsvägar inte
är av motorvägsklass, eftersom de saknar
accelerationssträckor. Det är mot
denna bakgrund jag efterlyst dispensbestämmelser
för trafik på denna
sträcka.
Statsrådet hänvisar till en undersökning
om jordbrukets och skogsbrukets
transportbehov och menar att de är
begränsade. Även människor inom dessa
näringar är dock trafikanter vilkas
intressen man måste beakta. Jag vill
dessutom fästa uppmärksamheten på att
även för annan företagsamhet i bygden
än jordbruk och skogsbruk utgör förbudet
mot långsamtgående traktorer,
maskiner m. m. en olägenhet då det gäller
att komma över till den andra sidan
av älven.
Statsrådet sade att det skall bli en
ny bro i Torsång, vilket naturligtvis
är mycket glädjande, men man får
komma ihåg att avståndet är ca 9 km
från Islingbybron till Torsång, varför
de problem jag berört inte löses helt
genom denna nya bro.
Jag tackar som sagt statsrådet för svaret
men beklagar att det inte innebär ett
tillmötesgående av mina önskemål.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 10
Svar på fråga ang. en översyn av de lagregler
som tillämpas vid fall av misshandel
under idrottsutövning
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:
Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om det enligt min mening kan
vara befogat att se över och precisera
de lagregler som kan komma i tillämpning
vid fall av misshandel under
idrottsutövning.
Jag har inte funnit anledning att ta
upp frågan om en översyn av gällande
rätt i de avseenden som herr Sjöholm
åsyftar.
Vidare anförde
Herr SJÖHOLM (fp):
Herr talman! Jag tackar för svaret
som i formellt avseende var alldeles utmärkt
— kort, klart och entydigt. Det
är särskilt välgörande mot bakgrunden
av den interpellationsdebatt som vi
nyss hörde mellan statsministern och
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 17
Svar på fråga ang. ökad övervakning av vägtrafiken
herr Hedlund — om det nu var en debatt
förstås.
Sakligt är jag mindre belåten. Det
rör sig om en problematik som blir allt
aktuellare. Det finns idrottsmän som
bär sig illa åt, och det föreligger några
aktuella fall, som föranlett vissa idrottsledare
och kanske i synnerhet idrottsjournalister
att hävda, att den s. k. allmänna
rättvisan skall hålla sig utanför;
åklagare och domstolar skall inte
blanda sig i det som sker på våra idrottsarenor.
Jag tror detta är en mycket
farlig utveckling, och det är detta
som föranlett min fråga.
Juridiskt gäller det samtyckets roll,
eftersom samtycke ju kan förta straffbarheten
vid ringa misshandel. Som justitieministern
minns behandlades den
frågan i propositionen om förbud mot
professionell boxning, där man övervägde
alternativet att skriva in i brottsbalkens
misshandelsparagrafer, att samtycke
till boxning icke skulle förta
straffbarheten. Nu gjorde man inte det,
eftersom man då varit tvungen att förbjuda
all boxning. Det var så till vida
beklagligt att man valde att gå den vägen.
Detta är ett problem som diskuteras
livligt och som man säkert är intresserad
av även i justitiedepartementet. Rent
allmänt kan sägas att det hjälper idrottsrörelsen,
om man kan hålla våldsmentaliteten
och busfasonerna borta från
idrottsarenorna. Från den synpunkten
är det beklagligt att justitieministern
vid detta tillfälle inte vill intressera sig
för den problematiken.
Härmed var överläggningen slutad.
§ H
Svar på fråga ang. ökad övervakning av
vägtrafiken
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:
Herr talman! Herr Mellqvist har frågat
mig, om jag är beredd medverka
till ökad polisiär övervakning på vägarna
under instundande sommar så att
trafikolyckorna i görligaste mån kan
nedbringas.
Riktlinjerna för sommarens samordnade
trafikövervakning sänds i dagarna
ut från rikspolisstyrelsen. Trafikövervakningen
kommer att skärpas avsevärt
såväl på det regionala som på
det lokala planet. Vid tre tillfällen kommer
övervakningen att intensifieras särskilt
och det är inför skolavslutningen,
omkring midsommar och vid industrisemestern
d. v. s. vid de tidpunkter då
riskerna för trafikolyckor är särskilt
stora. Då kommer bl. a. omkring 90 patruller
att befinna sig enbart på våra
sex största vägar. Under sommaren i
övrigt kommer ca 60 patruller att finnas
ute på dessa vägar. För sommarens
trafikövervakning kommer polisen att
bl. a. disponera över tolv helikoptrar
som kommer att stationeras så att så
gott som hela landet kan täckas. Övervakningen
under sommaren inriktas
särskilt på tre farliga trafiksituationer,
nämligen vänstersväng i vägkorsning,
omkörning och utfart på huvudled.
Polisen skall vidare under sommaren
genomföra en trafiksäkerhetskampanj
i samarbete med trafiksäkerhetsverket
och försäkringsbolaget Folksam.
Ett första led i denna kampanj utgörs
av en intensiv information i skolorna
omedelbart före skolavslutningen.
Vidare anförde
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för det mycket positiva
svaret på den brännande aktuella frågan
om säkerheten på våra vägar.
I en tidningsartikel för inte så länge
sedan meddelades att 600 polismän
skulle kunna frigöras från vissa rutinuppgifter
och i stället användas för trafikövervakning.
Jag vet inte om den
18 Nr 25
Torsdagen den 14 mai 1970 fm.
Skattereform m. m.
uppgiften var alldeles riktig, men om
den var det skulle det innebära en avsevärd
förstärkning av den trafikövervakande
polispersonalen, och det är i
högsta grad angeläget.
Rikspolischefen har också för en tid
sedan uttalat sig om trafiksäkerheten
och sade då bl. a.:
»Förra sommaren var det kanske inte
helt bra på det här området. Vad som
främst brast var samordningen, informationen
samt svårigheten att få fram
koncentrerade polisiära resurser. Det
måste bli bättre i år.
Det är ställt utom allt tvivel att polisens
trafikövervakning är ett av de
absolut verksammaste medlen för trafiksäkerhetens
höjande.»
Jag instämmer helt i detta rikspolischefens
uttalande. Om vi över huvud
taget skall komma någon vart med alla
chansartade och riskfyllda moment som
förekommer på vägarna, så kan det
knappast ske på annat sätt än genom
en intensiv trafikövervakning, och justitieministern
har ju också här redovisat
att en sådan övervakning kommer
att sättas in. Det måste skapas respekt
för de bestämmelser som vi beslutar
om i detta hus. Man kan inte bara sätta
ned hastigheten på vägarna till 90 km
och sedan bortse från kontrollen av att
trafikanterna också följer bestämmelserna.
Det är oerhört viktigt med hårdare
tag på detta område.
I det sammanhanget vill jag också
beröra en annan detalj, nämligen det
ökade antalet motorcyklar som fräser
fram på vägarna i hisklig fart utan
hänsyn till gällande hastighetsbegränsningar.
Även bullerfrågan kommer där
in i bilden. Jag utgår från att också
den saken kommer att uppmärksammas
mer än hittills varit fallet.
Under den närmaste tiden har polisen
ett mycket svårt arbete framför sig»
det skall villigt erkännas. Stora folkfester
av olika slag kommer att anordnas.
Sålunda har t. ex. en stor sådan fest
aviserats i Östergötland under midsom
-
mar, och den kommer att kräva stor
polisiär bevakning. Jag vill i det sammanhanget
uttrycka förhoppningen att
övervakningen av midsommarfirandet i
Dalarna inte kommer att skäras ned
för att möjliggöra övervakning vid den
stora festligheten i Östergötland. Det
skulle vara intressant att också få ett
besked på den punkten av justitieministern.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 12
Skattereform m. m.
Herr TALMANNEN yttrade:
Bevillningsutskottets betänkanden nr
40 och 41, andra lagutskottets utlåtanden
nr 40 och 41 samt statsutskottets
utlåtande nr 100 kommer att föredragas
och debatteras i ett sammanhang och
yrkanden beträffande samtliga dessa betänkanden
och utlåtanden framställs under
den gemensamma överläggningen.
Härefter föredrogs i ett sammanhang
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 40, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
in. in. jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet, och
nr 41, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
m. m., jämte motioner;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner,
och
nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 19
m. in., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, jämte motioner; samt
statsutskottets utlåtande nr 100, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1970/71
till allmänna barnbidrag, m. m., jämte
motioner.
Bevillningsutskottets betänkande nr 40
I propositionen nr 70 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 6 mars 1970, föreslagit riksdagen
att anta vid propositionen fogade
förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),
2) förordning om ändring i förordningen
(1947:576) om statlig inkomstskatt,
3) lag om ändring i förordningen
(1960:63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,
4) lag om ändring i lagen (1962: 398)
om finansiering av folkpensioneringen,
5) förordning om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt,
6) lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272),
7) lag om ändring i taxeringsförordningen
(1956: 623),
8) förordning om upphävande av
förordningen (1965: 153) om särskild
skatteberäkning i vissa fall för makar.
Propositionen hade, såvitt den avsåge
ändring i lagen om finansiering av folkpensioneringen,
hänvisats till lagutskott
(andra lagutskottets utlåtande nr 41)
och i övrigt till bevillningsutskottet.
Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.
Propositionen innehåller förslag till
den reform av inkomstskatten för fysiska
personer som avses träda i kraft
den 1 januari 1971. Huvudsyftena med
reformen är att åstadkomma höjd levnadsstandard
för låginkomsttagare och
genomföra en individuell beskattning av
Skattereform m. m.
arbetsinkomst. Reformförslaget innebär
följande.
De båda skatteskalorna för den statliga
inkomstskatten — en strängare för
ensamstående utan barn och en mildare
för gifta och ensamstående med barn
— ersätts med en enda ny skala, avsedd
för alla kategorier. Ortsavdragen konstrueras
om till grundavdrag, som blir
4 500 kr. för varje individ både vid den
kommunala och den statliga taxeringen.
Grundavdraget trappas av vid inkomster,
som överstiger 30 000 kr., med 20 %
av den överstigande inkomsten och är
alltså borttrappat vid en inkomst av
52 500 kr. Om en av makarna inte kan
utnyttja sitt grundavdrag på grund av
bristande egna inkomster får den make
som har inkomster åtnjuta reduktion av
skatten på sin inkomst. Reduktionen är
högst 1 800 kr. Så snart även den andra
maken får inkomster minskar reduktionsbeloppet
med 40 % av dessa inkomster.
Den ena makens reduktionsrätt
upphör således i och med att den
andra maken kan utnyttja grundavdraget
i full utsträckning. Sjukförsäkringsavgift
avses inte skola debiteras make
utan egna inkomster.
Rätten att vid den statliga inkomsttaxeringen
göra avdrag för kommunala
utskylder avses skola avskaffas. Vidare
omkonstrueras förvärvsavdragen. En
förutsättning för förvärvsavdrag blir
att båda makarna har arbetsinkomster
samt barn under 16 år. Maximum för
förvärvsavdraget blir 2 000 kr. Förvärvsavdrag
får åtnjutas även av ensamstående
med barn under 16 år. Fosterbarn
för vilket inte utgår fosterlega
jämställs med eget barn. Den nuvarande
avdragsrätten för den som är underhållsskyldig
gentemot barn som bor på
annat håll höjs till 1 500 kr. för barn
och år. Avdragsrätt avses få föreligga
tills barnet fyllt 18 år.
Skattereformen innehåller öven förslag
om skattelättnader för folkpensionärerna.
Bl. a. blir det kommunala bostadstillägget
skattefritt. Dessutom av
-
20 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
ses folkpensionärer inte få någon skatt
om sidoinkomster utöver folkpensionen
inte överstiger 1 500 kr. för ensamstående
och 2 000 kr. för gifta pensionärer.
Förslaget leder till lättnader i den
direkta beskattningen för inkomsttagare
upp till inkomstnivån 40 000—45 000
kr.
Finansieringen av skattereformen,
som i sin helhet kommer att budgetmässigt
omsluta ca 4,6 miljarder kr., avses
skola ske med en höjning av mervärdeskatten
från 10 till 15 % och en skärpning
av skatten på större arv och förmögenheter.
Motioner väckta med anledning av
propositionen:
1) de likalydande motionerna I: 1043
av herr Ingvar Andersson m. fl. och
11:1224 av herr Krönmark m.fl.;
2) de likalydande motionerna I: 1044
av herr Bohman in. fl. och II: 1218 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen
a) beslutade att grundavdraget för
ålders- och förtidspensionärer inom
folkpensioneringen fr. o. m. 1972 års
taxering skulle vara 90 % av basbeloppet
för ensam pensionär och 70 % av
basbeloppet för envar av pensionerade
makar i enlighet med vad i motionerna
anfördes,
b) i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde
utredning och förslag om borttagande
av de regler enligt vilka det extra avdraget
för nedsatt skatteförmåga skulle
reduceras med hänsyn till förekomsten
av förmögenhet;
3) de likalydande motionerna I: 1045
av herr Bohman m.fl. och 11:1219 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde förslag till innevarande
års höstriksdag om indexreglering av
grundavdrag, skiktgränser inom den
statliga inkomstskatteskalan, förvärvsavdrag
och avdrag för nedsatt skatteförmåga;
4)
de likalydande motionerna I: 1046
av herr Bohman m.fl. och 11:1217 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen
A) i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
kompletterande förslag till innevarande
års höstriksdag om reformerat
skattesystem som — i enlighet med i
motionerna närmare angivna riktlinjer
— borde genomföras fr. o. m. den 1 januari
1971, varvid särskilt borde beaktas
kravet på en betydande minskning
av marginalskatten i mellaninkomstskikten
och önskemålet om minskad
skattebörda för barnfamiljer,
B) i avvaktan på en sådan översyn
beslutade uppskjuta behandlingen av
propositionen till höstriksdagen,
C) därest yrkandena under A och B
inte bifölles
a) beslutade att inkomsttagare med
barn och gifta med eller utan barn där
hustrun saknade inkomst skulle, oavsett
inkomstens storlek, erhålla grundavdrag
om 4 500 kr.,
b) beslutade att för ensamstående
utan barn och gifta utan barn, där båda
förvärvsarbetade, grundavdragets avtrappning
skulle påbörjas vid en taxerad
inkomst av 35 000 kr.,
c) beslutade att makar som båda varit
verksamma i förvärvskällan i ej
blott ringa omfattning, t. ex. inom jordbruk,
handel, hantverk, småindustri
samt fria yrkesutövare skulle erhålla
rätt till individuell beskattning — avdrag
för hustrulön — i enlighet med i
motionerna angivna grunder,
d) i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
utredning dels om möjligheterna
för fulltidsarbetande med särskilt låga
inkomster att erhålla rätt till avdrag
vid beskattningen i enlighet med vad
som anförts i motionerna, dels om möjligheterna
att införa s. k. negativ skatt,
dels en parlamentarisk utredning i skattefrågan
i enlighet med vad som anges
i motionerna;
5) de likalydande motionerna I: 1048
av herr Bengt Gustavsson och II: 1215
av herr Hellström in. fl.;
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 21
6) de likalydande motionerna 1:104-9
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 1214 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg, vari hemställts, att riksdagen
A)
a) i princip beslutade att hemmamakeavdrag
skulle ersättas med hemmamakebidrag
enligt vad i motionerna
angivits,
b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
att förslag till utformning av
sådant hemmainakebidrag efter teknisk
beredning förelädes årets höstriksdag,
B) i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde
förslag till årets höstriksdag om
a) rätt till individuell beskattning
enligt i motionerna angivna grunder i
fall där båda makarna varit verksamma
i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning,
t. ex. inom jordbruk, handel, hantverk
och småindustri samt för fria yrkesutövare,
b) möjligheter för fulltidsarbetande
med särskilt låga inkomster till avdrag
Vid beskattningen i överensstämmelse
med vad som anförts i motionerna,
C) i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde
förslag till 1971 års riksdag
a) om införande av ett extra pensionstillskott
med ikraftträdande snarast
möjligt,
b) om mildare marginalbelastning av
Tolkpensionärers sidoinkomster,
D) i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
a)
utredning angående indexreglering
av skatteskalan och av olika avdrag
i beskattningssystemet eller andra
åtgärder med syfte att garantera, att en
fortgående prisstegring icke som hittills
väsentligt skärpte skattetrycket,
b) utredning angående sådan utformning
av skatteskalan, att den med
propositionen följande marginalskatteökningen
i inkomstskikten 20 000—
55 000 kr. och med maximum vid 35 000
kr. dämpades i enlighet med vad som
anförts i motionerna,
c) att frågan om full kompensation
för kommunerna för skattebortfall, som
Skattereform m. m.
föranleddes av reformen, skyndsamt
upptoges till utredning och förslag,
d) att vid den aviserade utredningen
om det kommunala skatteutjämningssystemet
även prövades kostnadsfördelningen
i stort mellan staten och kommunerna,
e) utredning angående förutsättningarna
för garanterade minimiinkomster;
7) de likalydande motionerna I: 1050
av herrar Karl Pettersson och Strandberg
samt II: 1226 av herrar Petersson
i Gäddvik och Nilsson i Agnäs;
8) de likalydande motionerna I: 1051
av herrar Stefanson och Österdahl samt
II: 1211 av herr Andersson i Örebro
in. fl, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde förslag om avveckling av
försäljningsskatten på guldsmedsvaror
fr. o. m. den 1 januari 1971;
9) de likalydande motionerna I: 1052
av herr Sörenson och II: 1220 av herr
Hy Itänder;
10) de likalydande motionerna 1:1053
av herr Werner och II: 1216 av herr
Hermansson in. fl, vari bl. a. hemställts,
såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte
a) avslå förslaget om höjning av mervärdeskatten,
c) besluta att den bestämmelse i 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
som begränsade skatten på
någon del av den beskattningsbara inkomsten
till viss procentdel av denna
inkomstdel skulle utgå,
samt
att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig lagtext;
11) motionen I: 1047 av fru FlorénWinther,
vari hemställts,
att riksdagen beslutade att B-inkomster,
i den mån de ej överstege ett visst
högsta belopp, förslagsvis 5 000 kr., alltid
skulle beskattas som A-inkomster
och att utskottet utarbetade härför erforderlig
författningstext;
22 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
12) motionen 11:1192 av herr Mellqvist
och fru Sundström;
13) motionen 11:1210 av herrar Andersson
i Knäred och Josef son i Arrie,
vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen beslutade att makar alltid
finge åtnjuta förvärvsavdrag upp till
2 000 kr., då den ene av makarna hade
inkomst av jordbruk och den andre
hade inkomst av tjänst eller rörelse,
samt att vederbörande utskott finge i
uppdrag att utarbeta erforderlig lagtext;
14)
motionen 11:1212 av fru Eriksson
i Stockholm och herr Lindkvist;
15) motionen II: 1213 av herr Fältdin
in. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen beslutade att 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen skulle ha i motionen
angiven lydelse;
16) motionen 11:1221 av fru Hörnlund
m. fl., vari hemställts,
att riksdagen beslutade att 1 800-kronorsavdraget
skulle avtrappas med början
vid den inkomstgräns då grundavdraget
vore borta, eller vid en taxerad
inkomst av 52 500 kr., och i enlighet
med de reduktionsregler som i övrigt
gällde för grundavdrag samt att utskottet
finge i uppdrag att utarbeta erforderlig
lagtext;
17) motionen II: 1222 av fru Kristensson
m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde att Kungl. Maj :t efter företagen
utredning, med beaktande av
de i motionen anförda synpunkterna,
föreläde riksdagen förslag om sådan
komplettering av propositionen att föräldrar
med minderåriga barn kunde få
avdrag för styrkta nödvändiga kostnader
för den av förvärvsarbetet föranledda
barntillsynen och att personer
som hade vårdnaden om sjuk eller åldrig
nära anhörig kunde erhålla avdrag
för nödvändiga tillsynskostnader;
18) motionen 11:1223 av fru Kristensson
in. fl., vari hemställts,
a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde utredning om avtrappning
av hemmamakeavdraget i unga äktenskap
utan barn,
b) att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
ändrades så att ordet »väsentligen»
utginge, att bestämmelsen om inskränkning
i rätten till extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga för barn som
åtnjöte allmänt barnbidrag utginge och
att maximibeloppet för extra avdrag
höjdes till 10 000 kr.,
c) att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext;
19) motionen II: 1225 av herr Leander
in. fl.;
20) motionen 11:1227 av herr Sjöholm;
21)
motionen II: 1228 av herr Wiklund
i Stockholm.
De under punkten 6 upptagna motionerna
1:1049 och 11:1114 hade hänvisats
till lagutskott (andra lagutskottets
utlåtande nr 41), såvitt de avsåge hemmamakebidrag,
införande av ett extra
pensionstillskott och förutsättningarna
för garanterade minimiinkomster, samt i
övrigt till bevillningsutskottet.
Yrkandet i motionen 11:1228 under
punkten 21 behandlade utskottet i annat
sammanhang.
Motioner väckta vid riksdagens början:
22)
de likalydande motionerna I: 98
av herr Helén m. fl. och II: 110 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde en översyn av ensamståendes
problem, varvid bl. a. beaktades
att vid beskattningen skälig hänsyn toges
till fastställda underhållsbidrag för
barn;
23) de likalydande motionerna I: 373
av herrar Eric Peterson och Per Jacobsson
samt II: 569 av herr Larsson i
Umeå m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde skyndsam utredning och
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
23
förslag till lösning av dels frågan om de
handikappades skatteproblem i vad avsåge
rätt till avdrag för av handikapp
betingade särskilda kostnader för intäkternas
förvärvande, dels frågan om
extra avdrag på grund av de handikappades
högre levnadskostnader;
24) de likalydande motionerna I: 377
av herr Werner och II: 418 av herr
Hermansson m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
begärde skyndsam utredning om företagsbeskattningen,
varvid frågan om
övergång till bruttobeskattning ägnades
särskild uppmärksamhet;
25) de likalydande motionerna I: 785
av herr Lidgard samt II: 915 av herrar
Lothigius och Carlshamre, vari hemställts,
att riksdagen måtte
a) anta i motionerna framlagt förslag
till lag om ändring i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen,
innebärande att avdrag
skulle medges för faktiskt utgivet
underhållsbidrag till icke hemmavarande
barn,
b) hos Kungl. Maj:t begära att 1969
års familjelagstiftningskommitté finge
i uppdrag att i samband med förslaget
på familjerättens område beakta i motionerna
angivna åtgärder syftande till
objektiv behandling av skilsmässoparter;
26)
de likalydande motionerna I: 795
av herr Svanström och II: 910 av fru
Jonäng;
27) motionen 11:23 av herrar Sjöholm
och Andersson i Örebro;
28) motionen 11:927 av herr Sterne
m. fl.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
70, i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
anta vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) med de ändringar,
att 48 § 2 och 3 mom., 65 §, punkt 2 av
anvisningarna till 50 § och anvisningarna
till 60 § erhölle i utskottets hem
-
Skattereform m. m.
ställan angiven lydelse;
2) förordning om ändring i förordningen
(1947:576) om statlig inkomstskatt
med de ändringar, att 11 § 1 mom.
och övergångsbestämmelserna erhölle i
utskottets hemställan angiven lydelse;
3) lag om ändring i förordningen
(1960: 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst med den ändringen,
att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse;
4) förordning om ändring i förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt
med den ändringen, att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;
5) lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272);
6) lag om ändring i taxeringsförordningen
(1956:623); samt
7) förordning om upphävande av förordningen
(1965: 153) om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar;
B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen
1) I: 98 och II: 110,
2) I: 373 och II: 569,
3) 1:377 och 11:418, såvitt motionerna
behandlades i detta betänkande,
4) I: 785 och II: 915,
5) I: 795 och II: 910,
6) I: 1043 och II: 1224,
7) I: 1044 och II: 1218,
8) 1:1045 och II: 1219,
9) 1:1046 och II: 1217,
10) 1:1048 och II: 1215,
11) I: 1049 och II: 1214, såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
12) I: 1050 och II: 1226,
13) 1:1051 och II: 1211,
14) I: 1052 och II: 1220,
15) 1:1053 och 11:1216, såvitt motionerna
behandlades i detta betänkande,
16) 1:1047,
17) 11:23,
18) 11:927,
19) 11:1192,
24 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
20) 11:1210,
21) 11:1212,
22) 11:1213,
23) 11:1221,
24) 11:1222,
25) 11:1223,
26) 11:1225 samt
27) 11:1227,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt.
Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.
Uppskov med behandlingen av propositionen
m. m.
1) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås (samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A och B 9 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1046 och 11:1217 i denna
del
a) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
kompletterande förslag till reformerat
skattesystem till innevarande års höstriksdag
att genomföras från och med
den 1 januari 1971 i enlighet med i ovannämnda
motioner närmare angivna
principiella riktlinjer, varvid särskilt
borde beaktas kravet på en betydande
minskning av marginalskatten i mellaninkomstskikten
liksom önskemålet om
en minskad skattebörda för familjer
med barn;
b) besluta uppskjuta behandlingen av
propositionen nr 70 till höstriksdagen
i avbidan på den ovan begärda översynen;
Avdrag
för underhåll till icke hemmavarande
barn
2) Reservation av herrar Tistad (fp),
Sandin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Eriksson i Bäckmora (ep), vilka
ansett att utskottet under B 1 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 98 och II: 110 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om översyn av de
ensamståendes problem, varvid bl. a.
beaktades att vid beskattningen skälig
hänsyn toges till fastställda underhållsbidrag
för barn;
Förvårvsavdragen m. m.
3) Reservation av herrar Tistad (fp),
Sandin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under A 1 och B 20 bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionen
II: 1210 besluta att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen skulle ha i reservationen
angiven lydelse;
4) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås (samtliga m), vilka ansett att utskottet
under B 24 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionen
11:1222 i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t efter
utredning föreläde riksdagen förslag om
komplettering av i propositionen nr 70
föreslagna förvärvsavdrag innebärande
a) att föräldrar med minderåriga barn
kunde erhålla avdrag för styrkta nödiga
kostnader för den av förvärvsarbetet
föranledda barntillsynen; samt
b) att personer som hade vårdnaden
om sjuk eller åldrig nära anhörig ägde
avdragsrätt för nödiga tillsynskostnader;
-
Grundavdraget
5) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås (samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A 1 bort hemställa,
att riksdagen måtte, om yrkandena i
reservationen 1 icke bifölles, besluta,
att 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
skulle ha följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 25
(Utskottets förslag)
2 m o m. Skattskyldig fysisk
Grundavdraget är 4 500 kronor om
den skattskyldiges enligt förordningen
(1947:576) om statlig inkomstskatt
taxerade inkomst uppgår till högst
30 000 kronor och, om inkomsten är
större än 30 000 kronor, 4 500 kronor
minskat med en femtedel av inkomsten
till den del den överstiger 30 000 kronor.
Har skattskyldig — —------
Det belopp — —--—-----
Skattereform m. m.
(Reservanternas förslag)
nedan sägs.
För skattskgldig med hemmavarande
barn under 18 år och för skattskgldig
som under beskattningsåret varit gift
och levt tillsammans med andra maken
som saknar inkomst är grundavdraget
4 500 kronor. För annan skattskyldig
är grundavdraget 4 500 kronor---
överstiger 30 000 kronor.
— sjömansskatt erlagts.
--tiotal kronor.
48 §.
Avdrag för nedsatt skatteförmåga
6) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås (samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A 1 och B 25 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionen
11:1223 i denna del besluta, att
50 § 2 mom. kommunalskattelagen skulle
ha i reservationen angiven lydelse;
7) Reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under B 2 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:373 och 11:569 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
och förslag till lösning av dels
frågan om de handikappades skatteproblem,
i vad avsåge rätt till avdrag för av
handikapp betingade särskilda kostnader
för intäkternas förvärvande, dels
frågan om extra avdrag på grund av de
handikappades högre levnadskostnader;
Reskattningen av makar
8) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås (samtliga m), vilka ansett att
utskottet under A 2 och B 16 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionen
I: 1047 anta det vid proposi
-
tionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen om statlig
inkomstskatt med den ändringen, att
11 § 1 mom. skulle ha i reservationen
angiven lydelse;
9) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås (samtliga m), vilka ansett att utskottet
under B 9 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1046 och 11:1217 i denna
del anta i reservationen framlagt förslag
till lag om ändring i 20 § samt
punkt 6 av anvisningarna till 22 § och
punkt 11 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
avseende avdrag för
makelön;
10) Reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under B 11 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1049 och 11:1214 i förevarande
del i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till årets höstriksdag
om rätt till individuell beskattning
i enlighet med i nämnda motioner angivna
grunder i fall där båda makarna
varit verksamma i förvärvskällan i ej
blott ringa omfattning, t. ex. inom jordbruk,
handel, hantverk och småindustri
samt för fria yrkesutövare;
11) Reservation av herrar Tistad (fp),
26 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
Sandin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under A 1 och B 22 bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionen
II: 1213 besluta, att 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen skulle ha följande
såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse:
(Utskottets förslag)
(Reservanternas förslag)
52 §.
1 m o m. Äkta makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen
därjämte för boets gemensamma inkomst.
1 m o m. Äkta makar,---gemen
samma
inkomst. Inkomst av jordbruksfastighet
och rörelse skall dock alltid
taxeras hos den av makarna, som har
nedlagt den största arbetsinsatsen i förvärvskällan.
andra kommuner.
--samma slag.
--styckena medgiva.
Har vid — —
Underskott å
Avdrag, som
Skatteskalan
12) Reservation av herrar Tistad
(fp), Sundin (ep), Stefanson (fp) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)
samt herr Eriksson i Bäckmora (ep),
vilka ansett att utskottet under B 11
bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1049 och 11:1214 i förevarande
del i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning angående sådan
utformning av skatteskalan, att den med
förslaget i propositionen följande marginalskatteökningen
i inkomstskikten
20 000—55 000 kr. dämpade i enlighet
med vad som anförts i nämnda motioner;
Folkpensionärernas
beskattning m.m.
13) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås (samtliga m), vilka
dels ansett att utskottet under A 1
och B 7 bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1044 och 11:1218 besluta
att 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
(1928:370) skulle ha i reservationen
angiven lydelse, innebärande att
för förtids- och ålderspensionärer
grundavdraget skulle för var och en av
gifta pensionärer sättas till 70 % av basbeloppet
och för ensamstående folkpensionär
till 90 %, d. v. s. i bägge fallen
lika med den egentliga folkpensionen,
samt avtrappas med 20 % av den inkomst
som överstege 30 000 kr.;
dels ansett att utskottet under B 7
bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av
motionerna 1:1044 och 11:1218 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag om borttagande av
de speciella regler som gällde i fråga
om folkpensionärers förmögenhet vid
prövning av rätten till avdrag för nedsatt
skatteförmåga;
14) Reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under B 11 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1049 och 11:1214 i förevarande
del i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till 1971 års riksdag*
avseende mildare regler beträffande
marginalbelastningen på folkpensionärers
sidoinkomster;
15) Reservation av herrar Tistad (fp),
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 27
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under B 11 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1049 och 11:1214 i förevarande
del i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till årets höstriksdag
om möjligheter för fulltidsarbetande
med särskilt låga inkomster att erhålla
avdrag vid beskattningen i överensstämmelse
med vad som anförts i
nämnda motioner;
Skattereduktionen
16) Reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under A 5 och B 11 bort
hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 70 och
med bifall till motionerna 1:1049 och
11:1214 i förevarande del besluta, alt
■det i propositionen föreslagna hemmamakeavdraget
på skatten skulle ersättas
med ett hemmamakebidrag i enlighet
med vad som föreslagits i nämnda motioner;
17)
Reservation av fröken Ranmark
och fru Holmqvist (båda s), vilka ansett
att utskottet under B 23 bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av
motionen II: 1221 i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till höstriksdagen
om särskilda avtrappningsregler
i fråga om skattereduktion enligt 2 §
4 mom. uppbördsförordningen när
skattskyldigs taxerade inkomst överstege
52 500 kr.;
Kompensation till kommunerna
18) Reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under B 11 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1049 och II: 1214 i föreva
-
Skattereform m. m.
rande del i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att
a) frågan om full kompensation för
kommunerna för skattebortfall, som
föranleddes av reformen, skyndsamt
upptoges till utredning och förslag;
samt
b) den av riksdagen begärda utredningen
om det kommunala skatteutjäinningssystemet
m. m. snarast tillsattes
och bedreve sitt arbete med största
skyndsamhet;
Indexreglering av skattesystemet
19) Reservation av herrar Tistad (fp),
Sundin (ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herr
Eriksson i Bäckmora (ep), vilka ansett
att utskottet under B 11 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1049 och 11:1214 i förevarande
del i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning angående »värdesäkring»
av skatteskalan och olika avdrag
i skattesystemet eller andra åtgärder
i syfte att garantera, att en fortgående
inflation icke som hittills väsentligt
skärpte skattetrycket;
20) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås (samtliga m), vilka ansett att
utskottet under B 8 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1045 och II: 1219 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t föreläde innevarande års höstriksdag
förslag om indexreglering av grundavdrag,
skiktgränser inom den statliga
inkomstskatteskalan, förvärvsavdrag
och avdrag för nedsatt skatteförmåga;
Negativ skatt
21) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås (samtliga m), vilka ansett att
utskottet under B 9 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1046 och II: 1217 i denna de!
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
28 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
om utredning angående möjligheterna
att införa s. k. negativ skatt;
22) Särskilt yttrande av herrar Tistad
(fp), Sundin (ep), Stefanson (fp) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)
samt herr Eriksson i Bäckmora (ep);
Fortsatt reformering av beskattningen
23) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås (samtliga m), vilka ansett att
utskottet under B 9 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1046 och II: 1217 i denna del
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en parlamentarisk utredning rörande
beskattningen av fysiska personer
i enlighet med vad som angåves i nämnda
motioner;
Avveckling av vissa punktskatter
24) Reservation av herr Stefanson
(fp), vilken ansett att utskottet under
B 13 bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av
motionerna 1:1051 och 11:1211 besluta
upphäva förordningen om försäljningsskatt
med verkan fr. o. m. den 1 juli
1970.
Bevillningsutskottets betänkande nr 41
I propositionen nr 71 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 6 mars 1970 föreslagit riksdagen
anta vid propositionen fogade förslag
till
1) förordning om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
2) förordning om beräkning i vissa
fall av beskattningsbar förmögenhet
som är att hänföra till företag,
3) förordning om begränsning av
skatt i vissa fall,
4) lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953: 272),
5) förordning om ändring i förord -
ningen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt.
Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.
Propositionen innehåller förslag till
de omläggningar av förmögenhetsbeskattningen
samt av arvs- och gåvobeskattningen
som förutskickats i finansplanen.
I fråga om förmögenhetsbeskattningen
föreslås en lindring för mindre och
medelstora förmögenheter och en skärpning
för större förmögenheter. I förslaget
ingår även en höjning av skattepliktsgränsen
från f. n. 100 000 kr. till
150 000 kr. De nuvarande spärreglerna
avses bli ersatta med en ny begränsningsregel,
som skall tillämpas utan
särskild ansökan av den skattskyldige.
Vidare föreslås särskilda regler, innebärande
att förmögenheter i mindre
och medelstora s. k. familjeföretag som
bedriver jordbruk, skogsbruk eller rörelse
under vissa förutsättningar blir beskattade
efter i stort sett oförändrad
nivå. Den höjda skattepliktsgränsen avses
gälla fr. o.m. 1971 års taxering. I
övrigt föreslås de nya bestämmelserna
beträffande förmögenhetsskatten skola
tillämpas första gången vid 1972 års
taxering.
Beträffande arvs- och gåvobeskattningen
innebär förslaget att det nuvarande
arvslottssystemet behålls och att
antalet arvsskatteklasser minskas från
fyra till tre genom att de nuvarande
klasserna II och IV sammanförs till en
ny klass II. Arvs- och gåvoskatten föreslås
sänkt för mindre lotter och skärpt
för mera betydande lotter. Vidare innebär
förslaget, att den hittillsvarande
skattefriheten för arv och gåvor som
tillfaller allmännyttiga stiftelser och
sammanslutningar behålls. De nuvarande
gränsbeloppen för skattefrihet föreslås
ändrade till fasta grundbelopp om
30 000 kr. för make, 15 000 kr. för barn
samt 3 000 kr. i klasserna II och III. Oro
arvet avser ett mindre eller medelstort
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 29
familjeföretag, ges enligt förslaget vissa
möjligheter till nedsättning av arvsskatten.
De nya bestämmelserna föreslås i
princip träda i kraft den 1 januari 1971.
Motioner väckta med anledning av
propositionen:
1) de likalydande motionerna I: 1054
av herrar Axelson och Skagerlund samt
II: 1236 av herrar Eriksson i Arvika
och Andersson i Örebro;
2) de likalydande motionerna I: 1055
av herr Bohman m. fl. och II: 1243 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts
I) att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 71 beslutade
A) att vidta i motionerna angivna
ändringar i propositionens förslag till
a) förordning om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
b) förordning om beräkning i vissa
fall av beskattningsbar förmögenhet som
är att hänföra till företag,
c) förordning om begränsning av
skatt i vissa fall,
d) förordning om ändring i förordningen
(1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt,
B) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om ny utredning beträffande
kapitalbeskattningen med speciellt hänsynstagande
till beskattningens effekter
på sparandet och enskild företagsamhet,
II) att vederbörande utskott utarbetade
erforderliga författningsändringar i
ovannämnda förordningar;
3) de likalydande motionerna 1:1056
av herrar Olle Eriksson och Richardson
samt II: 1233 av herr Börjesson i Falköping
m. fl., vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 71 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle
a) om skyndsam utredning av hur
skattesystemet borde vara utformat för
att på bästa sätt främja sparande, investeringsvilja
och ekonomisk tillväxt
till gagn för en jämlikhetspolitisk strävan,
Skattereform m. m.
b) om skyndsam utredning av en sådan
utformning av kapitalskatterna, att
penningvärdeförändring över viss nivå
inte medförde ändrat skattetryck i enlighet
med vad i motionerna anförts;
4) de likalydande motionerna I: 1057
av herrar Arne Gei jer och Knut Johansson
samt II: 1240 av herr Hagnell in. fl.,
vari hemställts
att riksdagen måtte avslå den i propositionen
föreslagna ändringen av 12 §
förordningen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt;
5) de likalydande motionerna 1:1058
av herrar Gösta Jacobsson och Yngve
Nilsson samt 11:1241 av herrar Hedin
och Wachtmeister, vari hemställts
att riksdagen beslutade att spärrbeloppet
enligt förslaget till förordning
om begränsning av skatt i vissa fall
sattes till 80 procent även för del av
den beskattningsbara inkomsten som
överstege 200 000 kr. samt att förmögenhetsskatten
därvid nedsattes till skatten
på 25 % av den skattskyldiges beskattningsbara
förmögenhet;
6) de likalydande motionerna I: 1059
av herrar Thorsten Larsson och Andreasson
samt II: 1245 av herrar Josefson
i Arrie och Hansson i Skegrie, vari
hemställts
att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 71 beslutade att 6 § förordningen
om beräkning i vissa fall av
beskattningsbar förmögenhet som är att
hänföra till företag skulle ha i motionerna
angiven lydelse;
7) de likalydande motionerna I: 1060
av herr Levin in. fl. och II: 1238 av herr
Eriksson i Arvika m. fl., vari hemställts
att riksdagen beslutade att grundavdraget
vid gåvobeskattning enligt 39 §
förordningen (1941:416) om arvsskatt
och gåvoskatt skulle utgöra 3 000 kr. i
stället för i propositionen föreslagna
2 000 kr;
8) de likalydande motionerna I: 1061
av herr Levin m. fl. samt II: 1237 av
herrar Eriksson i Arvika och Andersson
i Örebro, vari hemställts
30 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
att riksdagen beslutade anta det i propositionen
nr 71 framlagda förslaget till
förordning om ändring i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt med den
ändring att punkt 3 av ikraftträdandebestämmelserna
erhölle följande lydelse:
»3. Vid 1971 års taxering iakttas vidare
följande. Om förmögenhetsskatt uppgår
till mer än en femtiondel av det belopp,
som utgör skillnaden mellan den beskattningsbara
förmögenheten och 150 000
kronor, nedsättes förmögenhetsskatten
med överskjutande belopp, såvida den
beskattningsbara förmögenheten understiger
200 000 kronor.»;
9) de likalydande motionerna 1:1062
av herr Hans Petersson m. fl. och
II: 1229 av herr Andersson i Örebro
m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde att kapitalskatteberedningen
erhölle tilläggsdirektiv att utforma
ett förslag till indexreglering inom
arvsbeskattningen;
10) de likalydande motionerna I: 1063
av herr Karl Pettersson m. fl. och
II: 1244 av herr Jonsson i Mora m. fl.;
11) de likalydande motionerna 1:106b
av herr Stefanson m. fl. och II: 1235 av
herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl., vari
hemställts
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen beslutade att 3, 4 och 6 §§.
förordningen om beräkning i vissa fall
av beskattningsbar förmögenhet som är
att hänföra till företag samt 29 § förordningen
(1941: 416) om arvsskatt och
gåvoskatt skulle ha i motionerna angiven
lydelse;
12) de likalydande motionerna 1:1065
av herr Tistad m. fl. och II: 1230 av herr
Andersson i Örebro m. fl.;
13) de likalydande motionerna I: 1066
av herr Tistad m. fl. och II: 1231 av herr
Andersson i Örebro m. fl.;
14) de likalydande motionerna I: 1067
av herr Werner och II: 1242 av herr
Hermansson m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen beslutade
att 11 § 1 mom. förordningen om statlig
förmögenhetsskatt skulle ha nedan
angivna lydelse:
11 §•
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt---familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögen- stiger 150 000 kronor;
heten icke överstiger 250 000 kronor: när den beskattningsbara förmögen
två
procent av den del av den beskatt- heten överstiger
ningsbara förmögenheten, som över
250
000 men icke 400 000 kr.: 2 000 kr. för 250 000 kr. och 2,5 % av återstoden;
400 000 ” ” 1 000 000 ” : 5 750 ” ” 400 000 ” ” 3 % ” ” ;
1 000 000 kr. : 23 750 ” ” 1 000 000 ” ” 3,5% ”
15) de likalydande motionerna
1:1068 av herrar Wikström och Nils
Theodor Larsson samt 11:1246 av herr
Neländer m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde att kapitalskatteberedningen
erhölle tilläggsdirektiv att utarbeta
förslag om befrielse från arvsskatt
för sammanslutningar, som främjade
religiösa, välgörande eller eljest
allmännyttiga ändamål, samt folketshusföreningar,
bygdegårdsföreningar
och andra liknande sammanslutningar,
som hade till främsta syfte att anordna
eller tillhandahålla allmänna samlingslokaler;
16)
de likalydande motionerna
1: 1069 av herrar Åkerlund och Strandberg
samt 11:1234 av herr Enarsson,
vari hemställts
att riksdagen beslutade att 53 § 3
mom. kommunalskattelagen skulle ha i
motionerna angiven lydelse;
17) motionen II: 1232 av herr Berg -
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 31
qvist, vari bl. a. hemställts att riksdagen
måtte
a) med avslag på propositionen i
motsvarande delar anta i motionen
framlagda förslag till förordning om
ändring i förordningen (1947:577) om
statlig förmögenhetsskatt och till lag
om ändring i taxeringsförordningen,
innebärande att kapitalskatteberedningens
förslag i fråga om förmögenhetsskatten
till alla delar skulle antas
oförändrat,
c) avslå propositionens förslag till
förordning om begränsning av skatt i
vissa fall,
e) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att frågan om beskattning av privata
stiftelser och sammanslutningar ytterligare
utreddes,
18) motionen 11:1239 av fru Eriksson
i Stockholm och herr Wiklund i
Stockholm.
Motioner väckta vid riksdagens bör jan
19) de likalydande motionerna I: 798
av herr Werner och II: 906 av herr
Hermansson m. fl., i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet;
20) motion II: 900 av herr Bergqvist
m. fl.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 71 och
motionerna 1:1061 och 11:1237 samt
med bifall till motionerna 1:1057 och
II: 1240 anta de vid propositionen fogade
förslagen till
1) förordning om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt
med de ändringar, att 9 §
och punkt 3 av ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;
2) förordning om beräkning i vissa
fall av beskattningsbar förmögenhet
som är att hänföra till företag med de
ändringar, att 1—5 §§ erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;
Skattereform m. m.
3) förordning om begränsning av
skatt i vissa fall;
4) lag om ändring i uppbördsförordningen
(1953:272);
5) förordning om ändring i förordningen
(1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt med de ändringar,
dels att den i propositionen föreslagna
ändringen av 12 § utginge, till följd
varav paragrafen behölle sin nuvarande
lydelse, att i 55 § infördes ett nytt
moment, 7 mom., samt att till följd härav
ingressen erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;
dels att 29, 39 §§, 55 § 7 mom. och
56 § erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse;
B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen
I) 1:798 och 11:906, såvitt de hänvisats
till bevillningsutskottet,
2) 1:1054 och II: 1236,
3) 1:1055 och 11:1243,
4) 1:1056 och II: 1233,
5) 1:1058 och II: 1241,
6) 1:1059 och II: 1245,
7) 1:1060 och 11:1238,
8) 1:1061 och II: 1237,
9) 1:1062 och II: 1229,
10) 1:1063 och 11:1244,
II) 1:1064 och II: 1235,
12) 1:1065 och II: 1230,
13) 1:1066 och II: 1231,
14) 1:1067 och II: 1242,
15) 1:1068 och II: 1246,
16) 1:1069 och II: 1234,
17) 11:900,
18) 11:1232,
19) 11:1239,
i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt.
Reservationer hade avgivits enligt
följande.
Reformering av beskattningen
1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under B 3 i denna del bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
32 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
motionerna 1:1055 och 11:1243 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om ny
utredning beträffande kapitalbeskattningen
med speciellt hänsynstagande
till beskattningens effekter på sparande
och enskild företagsamhet;
2) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Eriksson
i Bäckmora (ep), vilka ansett att
utskottet under B 4 i denna del bort
hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1056 och 11:1233 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en utredning av de samhällsekonomiska
verkningarna av skattesystemet, särskilt
med avseende på sparande, investeringsvilja
och ekonomisk tillväxt;
3) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Eriksson
i Bäckmora (ep), vilka ansett att
utskottet under B 4 i denna del och
11 §•
(Utskottets förslag)
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt —--familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögen- ger 150 000 kronor;
heten icke överstiger 250 000 kronor: när den beskattningsbara förmögen
en
procent av den del av den beskatt- heten överstiger
ningsbara förmögenheten, som översti
250
000 men icke 400 000 kr.: 1 000 kr. för 250 000 kr. och 1,5 % av återstoden;
400 000 ” ” 1 000 000 ” : 3 250 ” ” 400 000 ” ” 2 % ” ” ;
1 000 000 kr. .-15 250 ” ” 1 000 000 ” ” 2,5 % ”
B 9 bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1056 och II: 1233 samt
1:1062 och 11:1229 i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära att kapitalskatteberedningen
finge tilläggsdirektiv att
utforma förslag till indexreglering eller
annan värdesäkring inom kapitalbeskattningen;
Förmögenhetsskatten
Skattepliklsgränsen och skatteskalan
4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A 1 och B 3 i denna del bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1055 och 11:1243 besluta
att 11 § 1 mom. förordningen om
statlig förmögenhetsskatt skulle ha följande
såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse:
(Reservanternas förslag)
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt---familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 600 000 kronor:
1,4 procent av den del av den beskattningsbara förmögenheten som överstiger
200 000 kronor;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger 600 000 kronor: 5 600 kronor
för 600 000 kronor och 1,8 procent av återstoden.
5) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under B 16 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1069 och 11:1234 anta
i reservationen intaget förslag till lag
om ändring i 53 § 3 mom. kommunalskattelagen,
innebärande att gränserna
för dödsbons inkomst och förmögenhet
skulle uppräknas från 10 000 resp.
100 000 kr. till 15 000 resp. 150 000 kr.,
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 33
Begränsningsregeln
6) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A 3, B 3 och B 5 i denna del
bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1055 och 11:1243 samt
1:1058 och 11:1241 besluta att 3 § förordningen
om begränsning av skatt i
vissa fall skulle ha i reservationen angiven
lydelse, innebärande att 80-procentspärren
skulle gälla även för del
av den beskattningsbara inkomsten som
överstege 200 000 kronor;
7) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A 3 och B 5 i denna del bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1058 och 11:1241 besluta
att 5 § förordningen om begränsning
av skatt i vissa fall skulle ha i reservationen
angiven lydelse, innebärande
nedsättning av förmögenhetsskatten till
25 % av den skattskyldiges beskattningsbara
förmögenhet;
Arvsskatten
Stiftelser med allmännyttigt ändamål
8) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A 5 och B 3 i denna del bort
hemställa,
att riksdagen måtte i fråga om förordningen
om ändring i förordningen
Skattereform m. m.
om arvsskatt och gåvoskatt med bifall
till motionerna 1:1055 och 11:1243 besluta
dels att ingressen skulle ha i reservationen
angiven lydelse, dels att
klass III och sjätte stycket i 28 § utginge
samt att 3 § skulle ha i reservationen
angiven lydelse, innebärande att
samtliga stiftelser m. fl. juridiska personer,
som nu vore befriade från gåvoskatt,
befriades även från arvsskatt;
9) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Eriksson
i Bäckmora (ep), vilka ansett att
utskottet under B 15 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1068 och 11:1246 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att kapitalskatteberedningen
erhölle tilläggsdirektiv
att utarbeta förslag om befrielse
från arvsskatt för sammanslutningar,
som främjade religiösa, välgörande eller
liknande allmännyttiga ändamål,
samt folketshusföreningar, bygdegårdsföreningar
och andra liknande sammanslutningar,
som hade till främsta
syfte att anordna eller tillhandahålla
allmänna samlingslokaler;
Grundavdragen och skatteskalorna
10) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A 5 och B 3 i denna del bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1055 och 11:1243 besluta
dels att 28 § andra stycket förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt
skulle ha följande, såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:
(Utskottets förslag) (Reservanternas förslag)
Såsom skattefritt avdragas från lott Såsom skattefritt avdragas från lott
som tillkommer den avlidnes efterle- som tillkommer den avlidnes efterlevande
make 30 000 kronor, från vad vande make 30 000 kronor, dock att
som tillkommer annan i klass I 15 000 skatt ej uttages för lott understigande
kronor och från lott, som beskattas en- 40 000 kronor, från vad som tillkommer
ligt klass II eller klass III, 3 000 kro- annan i klass I 15 000 kronor och från
2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 25
34 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
(Utskottets förslag)
nor. Har barn eller avkomling till avlidet
barn vid skattskyldighetens inträde
ej fyllt 20 år, avdragas ytterligare
3 000 kronor för varje helt år eller del
därav, som då återstod till dess sagda
ålder uppnås.
(Reservanternas förslag)
lott, som beskattas enligt klass II eller
klass III, 5 000 kronor. Har barn eller
avkomling till avlidet barn vid skattskyldighetens
inträde ej fyllt 20 år, avdragas
ytterligare 6 000 kronor för varje
helt år eller del därav, som då återstod
till dess sagda ålder uppnås.
dels att de i samma paragraf angivna
skatteskalorna beträffande arvsskatten
skulle ha i reservationen angiven lydelse,
innebärande att nuvarande skattesatser
i princip skulle behållas men justeras
med hänsyn till övergången till
grundavdrag;
Gåvoskatten
Grundavdraget
11) av herrar Tistad (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Stefanson (fp), Magnusson
i Borås (m) och Vigelsbo (ep), fru
Nettelbrandt (fp) samt herr Eriksson
i Bäckmora (ep), vilka ansett att utskottet
under A 5 och B 3 i denna del
samt B 7 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1055 och 11:1243 samt
1:1060 och 11:1238 besluta att 39 §
förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
skulle ha i reservationen angiven
lydelse, innebärande att grundavdraget
bestämdes till 3 000 kronor;
Skatteskalorna
12) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A 5 och B 3 i denna del bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1055 och II: 1243 besluta
att 43 § förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt skulle ha i reservationen angiven
lydelse, innebärande att nuvarande
skattesatser beträffande gåvoskatten
i princip skulle behållas men
justeras med hänsyn till övergången till
grundavdrag;
Familjeföretagen
13) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Stefanson (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Eriksson
i Bäckmora (ep), vilka ansett att
utskottet under A 2, A 5 i denna del,
B 6 och B 11 bort hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1059 och II: 1245 samt
1:1064 och II: 1235
dels besluta att 3, 4 och 6 §§ förordningen
om beräkning i vissa fall av beskattningsbar
förmögenhet som är att
hänföra till företag samt 29 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt skulle
ha i reservationen angiven lydelse,
innebärande att den undre gränsen för
reduktion av förmögenhetsskatt sänktes
från 500 000 till 300 000 kronors
förmögenhetsvärde samt att de i olika
rekvisit föreslagna procenttalen 75 genomgående
sänktes till 60;
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att kapitalskatteberedningen erhölle
tilläggsdirektiv att göra erforderliga
utredningar och framlägga förslag
till sådan utformning av arvsbeskattningen
att familjeföretag icke drabbades
av sådana likviditetssvårigheter att
den fortsatta driften äventyrades;
14) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka under åberopande
av innehållet i motionerna 1:1055 och
11:1243 anslöte sig till lagstiftningsyrkandet
i reservation 13 av herr Tistad
m. fl.
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 35
Andra lagutskottets utlåtande nr 40
Genom en den 6 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 65, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag om ändring i lagen (1947: 529)
om allmänna barnbidrag,
2) lag om ändring i lagen (1964: 143)
om bidragsförskott,
dels bifalla det förslag i övrigt, om
vars avlåtande till riksdagen föredragande
statsrådet hemställt.
Propositionen hade hänvisats till lagutskott,
såvitt gällde de båda lagförslagen,
och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet och behandlats
i utskottets utlåtande nr 100.
Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.
I propositionen läggs fram förslag
om den ändring i lagen om allmänna
barnbidrag som behövs för att genomföra
den i statsverkspropositionen föreslagna
höjningen av barnbidragen
från 900 kr. till 1 200 kr. för barn och
år. Genom denna barnbidragshöjning
tillförs barnfamiljerna 540 milj. kr. per
år.
I propositionen föreslås även ändringar
i lagen om bidragsförskott med
innebörden att bidragsförskotten till
ensamstående med barn höjs från 30 %
till 40 % av basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring. Detta innebär
att bidragsförskotten höjs med 630 kr;
till 2 520 kr. för barn och år vid nuvarande
basbeloppet 6 300 kr. Vidare
föreslås att åldersgränsen för bidragsförskotten
höjs från 16 år till 18 år.
Kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden
av bidragsförskotten beräknas
uppgå till ca 100 milj. kr. per år.
I samband med propositionen hade
Skattereform m. m.
andra lagutskottet behandlat följande
i ämnet väckta motioner, nämligen
A. vid riksdagens början väckta motioner
1)
de likalydande motionerna 1:164
av herr Lindblad och 11:189 av herr
Westberg i Ljusdal om ändring av bestämmelserna
angående bidragsförskott,
2) de likalydande motionerna 1:409
av herr Werner och II: 450 av herr
Hermansson m. fl. om höjning av det
allmänna barnbidraget,
3) de likalydande motionerna I: 876
av fröken Stenberg och II: 1022 av fru
Mogård m. fl. om höjning av åldersgränsen
för bidragsförskott;
B. i anledning av propositionen
väckta motioner
4) de likalydande motionerna 1:1041
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 1201 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg,
5) de likalydande motionerna 1:1042
av fröken Mattson och fru Grethe Lundblad
samt II: 1203 av herr Huqosson
in. fl.,
6) motionen 11:1204 av fru Håvik
m. fl.,
7) motionen 11:1205 av herr Lindkvist
och fru Eriksson i Stockholm,
8) motionen II: 1206 av herrar Mundebo
och Nilsson i Tvärålund,
9) motionen II: 1208 av fru Rgding
m. fl., samt
10) motionen II: 1209 av fröken Wetterström
in. fl.
I anledning av propositionen hade
även väckts motionen II: 1202 av fru
Holmquist, vilken motion utskottet
komme att behandla i ett senare utlåtande.
I motionerna I: 409 och II: 450 hemställdes,
»att riksdagen, i den händelse
den förebådade mervärdeskattehöjningen
av 4 % kommer att genomföras,
måtte besluta en höjning av det allmänna
barnbidraget med 400 kr. per barn
och år till en summa av 1 300 kr. per
barn och år».
36 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
I motionerna I: Mbl och II: 1201
hemställdes bl. a., att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 65 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
I. att Kungl. Maj :t måtte förelägga
årets höstriksdag förslag beträffande
a) införande av vårdnadsbidrag med
500 kronor per barn i åldern fram till
inträde i grundskolan, i enlighet med
vad i motionerna angivits,
b) ett sådant system för indexreglering
av barnbidragen att barnfamiljerna
automatiskt kompenserades för levnadskostnadsstegringar;
II.
att Kungl. Maj:t måtte för 1971
års riksdag framlägga en plan för barnstödets
fortsatta utbyggnad,
I motionen II: 1208 hemställdes, »att
riksdagen, med bifall till förslagen i
motionerna 1:409 och 11:450 år 1970
rörande uppräkning av de allmänna
barnbidragen till 1 300 kronor per bidragsberättigat
barn, måtte besluta om
att införa indexreglering av de allmänna
barnbidragen;» samt »att vederbörande
utskott utarbetar förslag till erforderlig
lagtext».
I motionen II: 1209 hemställdes, »att
riksdagen i anledning av proposition
nr 65 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om utredning och förslag till
värdesäkring av det allmänna barnbidraget
i enlighet med vad i motionen
anföres».
Utskottet hemställde,
A. att riksdagen måtte -—• med avslag
på motionerna I: 409 och II: 450 — anta
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen
(1947:529) om allmänna barnbidrag;
B. att motionerna I: 1041 och
II: 1201, såvitt de gällde frågan om
vårdnadsbidrag, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
C. att motionerna 1:1041 och
II: 1201, såvitt de gällde indexreglering
av barnbidragen, motionen 11:1208
samt motionen 11:1209 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
D. att motionerna 1:1041 och
11:1201, såvitt de gällde en plan för
barnstödets fortsatta utbyggnad, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
E.
att motionen II: 1205 och motionen
II: 1206 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
F. att riksdagen måtte anta det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1964:143)
om bidragsförskott;
G. att följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:164 och 11:189,
2) motionerna 1:876 och 11:1022,
3) motionerna 1:1041 och 11:1201,
såvitt de gällde indexreglering av socialförmåner,
4) motionerna 1:1042 och 11:1203,
samt
5) motionen II: 1204,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
I motiveringen anförde utskottet
bl. a. följande.
Utskottet kan ansluta sig till de bedömningar
som gjorts i propositionen
1970:70 i förevarande avseende. Visserligen
är det riktigt som görs gällande
i bl. a. motionerna 1:409 och 11:450
att prisstegringarna under de senaste
fem åren konsumerar ungefär halva
den föreslagna höjningen och att de
väntade prishöjningarna med anledning
av ökad mervärdeskatt kommer
att konsumera en del av den återstående
höjningen. Barnbidragen kan emellertid
inte ses isolerade från det övriga
familjestödet. Tar man hänsyn till de
förbättringar som genomförts för barnfamiljer
i annan form än barnbidrag
är det enligt utskottets bedömning riktigt
att beteckna den föreslagna höjningen
som en direkt förstärkning av
levnadsstandarden för ett stort antal
barnfamiljer. Utskottet anser att den
föreslagna höjningen med 300 kr. per
barn och år är väl avvägd och tillstyrker
densamma. Därmed avstyrker utskottet
yrkandet i motionerna I: 409
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 37
och 11:450 att höjningen, i den händelse
mervärdeskatten ökas, skall bestämmas
till 400 kr. per barn och år,
en höjning som skulle belasta statskassan
med ungefär ytterligare 180 milj.
kr. per år.
Reservationer hade avgivits
1) vid A i utskottets hemställan av
herrar Hubinette och Åkerlind (båda
m), utan angivet yrkande;
2) vid A i utskottets hemställan av
fru Iiamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Andreasson (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Jonsson i
Mora (fp), som ansett att ovan intagna
avsnitt av utskottets yttrande bort ersättas
med text av följande lydelse:
»Utskottet kan inte helt dela den bedömning
som görs i propositionen.
Prisstegringarna under de senaste fem
åren tar i anspråk ungefär halva den
föreslagna höjningen av barnbidragen,
och de väntade prishöjningarna med
anledning av ökad mervärdeskatt kommer
att konsumera en mycket stor del
av den återstående höjningen.
Barnfamiljerna måste tillförsäkras
samma andel i den allmänna standardstegringen
som andra grupper i samhället.
Den i propositionen föreslagna
barnbidragshöjningen, som utskottet i
och för sig tillstyrker, bör därför kompletteras
med åtgärder, som automatiskt
ger barnfamiljerna kompensation
för kostnadsfördyringar. Utskottet behandlar
motionsyrkanden härom nedan
i samband med frågan om indexreglering
av barnbidragen. Utskottet är däremot
inte berett att tillstyrka yrkandet
i motionerna I: 409 och II: 450, att höjningen
av barnbidraget skall bestämmas
till 400 kronor per barn och år.»;
3) vid B i utskottets hemställan av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Andreasson (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Jonsson i
Mora (fp), som ansett att utskottet bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1041 och 11:1201, i mot
-
Skattereform m. m.
svarande del, hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till årets höstriksdag
om införande av vårdnadsbidrag i enlighet
med vad reservanterna anfört;
4) vid C i utskottets hemställan av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Andreasson (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Jonsson i
Mora (fp), som ansett att utskottet bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1041 och 11:1201, i motsvarande
del, samt med anledning av
motionen 11:1208 och motionen
II: 1209 hos Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till årets höstriksdag om ett sådant
system för indexreglering av de
allmänna barnbidragen, att barnfamiljerna
automatiskt kompenserades för
levnadskostnadsstegringar;
5) vid D i utskottets hemställan av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Andreasson (ep), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Jonsson i
Mora (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1041 och 11:1201, i motsvarande
del, hos Kungl. Maj:t anhålla
att en plan för barnstödets fortsatta utbyggnad
framlades för 1971 års riksdag;
6)
vid F i utskottets hemställan av
herrar Hubinette och Åkerlind (båda
in), utan angivet yrkande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 41
Genom den vid behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 40 redovisade
propositionen nr 70 hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
bl. a. antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i lagen (1962:
398) om finansiering av folkpensioneringen.
Propositionen hade i denna
del hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet.
I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat följande
38 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
motioner:
A. vid riksdagens början väckta motioner
1)
de likalydande motionerna 1:849
av herr Bengtson m. fl. och 11:1010 av
herr Hedlund m. fl. om en garanterad
minimiinkomst,
2) motionen II: 280 av herr Hermansson
m. fl. om höjning av folkpensionsavgiften;
B.
i anledning av propositionen väckta
motioner
3) de vid behandlingen av förenämnda
bevillningsutskottsbetänkande redovisade
likalydande motionerna 1:1049
av herrar Helén och Bengtson samt
II: 1214 av herrar Hedlund och Gustafson
i Göteborg.
I motionerna 1: 849 och 11:1010 yrkades
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära en utredning
om ett system med garanterad minimiinkomst
samt dess konsekvenser för den
framtida socialpolitiken och de befintliga
sociala förmånerna».
I motionen II: 280 yrkades
»att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av lagen den 25 maj 1962
om finansieringen av folkpensioneringen
att 3 § erhåller följande lydelse, innebärande
att övrig text strykes: ’3 §.
Folkpensionsavgift skall utgå med fem
procent av den avgiftspliktiges till statlig
inkomstskatt beskattningsbara inkomst.
’,
att lagändringen träder i kraft från
och med beskattningsåret 1971».
I motionerna 1:1049 och II: 1214 yrkades
bl. a., såvitt de behandlades av
andra lagutskottet,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att förslag till utformning
av ett hemmamakebidrag efter
teknisk beredning förelädes årets
höstriksdag, samt
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning angående
garanterade minimiinkomster.
•Utskottet hemställde,
A. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:280 anta det i propositionen
nr 70 framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1962:398) om finansiering
av folkpensioneringen;
B. att motionerna 1:1049 och II: 1214,
såvitt anginge yrkande om förslag till
hemmamakebidrag, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
C. att följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:849 och 11:1010
samt
2) motionerna 1:1049 och 11:1214,
såvitt anginge yrkandet om minimiinkomst,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
D. att motionerna 1:1049 och II: 1214,
såvitt anginge yrkandet om extra pensionstillskott,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.
Utskottet är skeptiskt till de förslag
som lagts fram att man helt eller delvis
skall avlösa vårt nuvarande socialpolitiska
system med någon form av generellt
verkande inkomsttrygghet. Förslagen
är alltför diffusa för att man skall
kunna göra en bedömning av verkningarna.
De angivna fördelarna är ingalunda
odiskutabla. I den mån förslagen
endast innebär införande av grundtrygghet
upp till en viss nivå kan man
inte avstå från påbyggnadsordningar av
i princip samma slag som de vi f. n. har.
Mot den bakgrunden måste de påstådda
administrativa vinsterna bli begränsade.
Den i motionerna redovisade argumenteringen
har inte övertygat utskottet
om att man skall överge de metoder
som hittills använts för att ge den enskilde
ett så fullständigt socialt skydd
som möjligt. Den stora fördelen med ett
system med selektiva och differentierade
stödformer är att man på ett ändamålsenligt
sätt kan styra hjälpen till
de grupper eller till de enskilda som är
i behov därav. Utskottet anser att man
bör fortsätta med det nuvarande syste
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 39
met med samordnade åtgärder inom
social-, familje-, utbildnings-, arbetsmarknads-
och skattepolitiken. Det synes
också vara möjligt att inom ramen
för socialhjälpslagen nå fram till en ordning,
som i viss mån kan tillgodose det
syfte som ligger bakom motionerna. I
det sammanhanget kan det pekas på ett
förslag som socialförvaltningen i Stockholms
stad lagt fram om nya riktlinjer
för utgivande av socialhjälp. Förslaget
innebär enligt förvaltningen fastställande
av en klart uttryckt ekonomisk minimistandard
för samtliga stadens invånare.
Reservationer hade avgivits
Vid B i utskottets hemställan
1) av fru Hamrin-Thorell (fp) samt
herrar Österdahl (fp), Andreasson (ep),
Gustavsson i Alvesta (ep) och Jonsson
i Mora (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1049 och 11:1214 i förevarande
del i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att förslag till sådant hemmamakebidrag
som föresloges i de nämnda
motionerna efter teknisk beredning
förelädes årets höstriksdag;
Vid C i utskottets hemställan
2) av fru Hamrin-Thorell (fp) samt
herrar Österdahl (fp), Andreasson (ep),
Gustavsson i Alvesta (ep) och Jonsson
i Mora (fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 849 och II: 1010 samt 1:1049
och 11:1214 i förevarande del i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående förutsättningarna för
införande av ett system med garanterad
minimiinkomst;
3) av herr Blomquist och fröken Wetterström
(båda in), som ansett att ovan
intagna stycken i utskottets yttrande
bort ersättas med text av följande lydelse:
-
Skattereform m. m.
»Utskottet kan inte dela uppfattningen
att man helt eller delvis skall avlösa
vårt nuvarande socialpolitiska system
med någon form av generellt verkande
inkomsttrygghet. I varje fall har den i
motionerna redovisade argumenteringen
inte övertygat utskottet om att man
skall överge de metoder som hittills använts
för att ge den enskilde ett så fullständigt
socialt skydd som möjligt. Den
stora fördelen med ett system med selektiva
och differentierade stödformer
är att man på ett ändamålsenligt sätt
kan styra hjälpen till de grupper eller
till de enskilda som är i behov därav.
Utskottet utgår från att man fortsätter
ansträngningarna med att förbättra den
nuvarande ordningen bl. a. genom en
ökad samordning mellan olika åtgärder
inom social-, familje-, utbildnings-, arbetsmarknads-
och skattepolitiken. I
sistnämnda avseende anser utskottet att
man vid lämpligt tillfälle kan ta upp
frågan om negativ skatt som ett socialpolitiskt
instrument. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till ifrågavarande
motionsyrkanden.»
Statsutskottets utlåtande nr 100
Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1, bilaga 7 (punkten C 1, s. 30—31 i utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 januari 1970) föreslagit
riksdagen att till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 885 000 000
kr.
I de likalydande motionerna 1:437
av herr Werner och II: 396 av herr Hermansson
m. fl. hade, under hänvisning
till de likalydande motionerna 1:409
och II: 450, hemställts att riksdagen för
budgetåret 1970/71 till allmänna barnbidrag
anvisade ett förslagsanslag av
1 975 000 000 kr.
Förslag om ändring i lagen om allmänna
barnbidrag hade — som framgår
av redovisningen av andra lagutskottets
40 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
utlåtande nr 40 — lagts fram i propositionen
nr 65 och de nämnda motionerna
I: 409 och II: 450.
Kungl. Maj :t hade vidare i propositionen
nr 65 föreslagit riksdagen att
godkänna den i statsrådsprotokollet förordade
ändringen i grunderna för bostadstillägg
för barnfamiljer.
I anledning av denna proposition hade
väckts motionen II: 1207 av herr
Rosqvist m. fl.
Statsutskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:437 och 11:396 till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1970/
71 på driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 885 000 000 kr.,
2. att riksdagen måtte godkänna den
i statsrådsprotokollet förordade ändringen
i grunderna för bostadstillägg
för barnfamiljer,
3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1207.
Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:
Herr HEDLUND (ep):
Herr talman! Hur vi skall fördela
vår gemensamma kaka, d. v. s. allt vad
svenska folket kan åstadkomma genom
sitt arbete, är en ständigt aktuell fråga.
Vi försöker också fortlöpande att göra
kakan större genom bättre organisation,
rationaliseringar o. s. v. inom vårt
näringsliv, och i den mån vi lyckas i
dessa strävanden får vi mer att fördela.
På senare tid har tillkommit en del nya
ingredienser i vår gemensamma kaka,
d. v. s. nya beståndsdelar i vad vi kallar
vår levnadsstandard. Med levnadsstandard
menar vi numera inte bara materiell
konsumtion av varor och tjänster
utan praktiskt taget allt som vi människor
sätter värde på: god arbetsmiljö,
god boendemiljö, god fritidsmiljö o. s. v.
Fördelningen, som jag nyss talade
om, sker i löneförhandlingar, vid pris
-
uppgörelser och vid beslut om sociala
välfärdsåtgärder men dessutom och inte
minst när vi delar upp skattebördan.
Större jämlikhet i levnadsvillkoren olika
människor emellan är en strävan
som väl få vill motsätta sig. Centern har
i sin politik lagt särskilt stor vikt vid
just detta och därför energiskt verkat
för att genom samhället skapa ekonomisk
och social trygghet för människorna
under barndomen, på ålderns
dagar, vid sjukdom, vid arbetslöshet
o. s. v.
Det sägs ibland — av belackare ofta
-— att dessa åtgärder för att avhjälpa
människornas bekymmer missbrukas.
Visst kan det förekomma i enstaka fall
— det är ju då att beklaga — och naturligtvis
är det viktigt att se till att
stödet till de grupper det här gäller lämnas
i den ordning och den omfattning
som författningarna har fastslagit.
Tidigt började vårt parti arbeta för
vad vi kan kalla jämlikhet även i fråga
om utbildningsmöjligheterna. De första
slagorden var då att man skulle kunna
få en tillfredsställande utbildning —
jag minns att vi sysslade med detta redan
i 1940-talets begynnelse -— oberoende
av om föräldrarna var rika eller
fattiga och oberoende av om man bodde
alldeles i närheten av någon högre skola
eller långt därifrån. Jämlikheten när
det gäller att skaffa sig ubildning har
undan för undan fortskridit. Bland annat
utbildningen är ett viktigt led i den
utvecklingen. De som inte i yngre dagar
haft möjlighet att få en god utbildning
bör senare i livet kunna få komplettera
sina kunskaper och färdigheter.
I dag behandlas skattefrågan. Det är
inte några justeringar och detaljförändringar
som företas utan det är en betydande
skattereform. Man må ha vilka
uppfattningar som helst om denna reform
men en sådan är det. Somliga tycker
säkerligen om den, andra inte.
En viktig målsättning har för centerns
del varit att lindra skattebördan för de
sämst ställda. Även ganska små inkomst
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 41
tagare har en tung skattebörda; tyngst
därvidlag är ju kommunalskatten.
Vid det höga skattetryck som vi har
här i landet i jämförelse med förhållandena
i andra länder skulle det ha varit
angeläget att kunna sänka det totala
skattetrycket, men med de utgifter som
staten nu har och som de politiska partierna
i stort sett varit ense om låter
sig detta inte göra. Vi måste också komma
ihåg att det finns några mycket angelägna
delreformer som bör genomföras
under de närmaste åren och att de
får finansieras med ökade intäkter som
tillförs staten i och med att våra inkomster
stiger i takt med produktionsutvecklingen.
Det betyder att en skattelättnad
som vi bereder mindre inkomsttagare
i viss mån sker på bekostnad av
personer med högre inkomster. Förbättringarna
för dem som har högre inkomster
kan då komma först när ekonomin
i samhället har förbättrats och
produktionen ökats, något som naturligtvis
i och för sig är en angelägen sak
för oss alla. Härvidlag spelar som vi vet
den ekonomiska politiken en avgörande
roll. Det är åtskilligt att säga om den,
men det blir ju tillfälle till det längre
fram i månaden.
Det har beräknats att skattereformen
skall ge lättnader i skatten för ungefär
två tredjedelar av alla skattebetalare
och att lättnaderna kommer de lägre inkomsttagarna
till del. Många frågar hur
detta kan vara möjligt när man höjer
momsen. Ja, det åstadkommes huvudsakligast
på tre vägar: lägre direkt skatt
för låginkomsttagare både till stat och
till kommun, höjning av barnbidragen
till barnfamiljerna och större pension
i förening med vissa speciella skattelättnader
för de gamla. Resultatet blir faktiskt
en vinst för två tredjedelar av
skattebetalarna, främst då för de lägre
inkomsttagarna. Om resultatet inte hade
blivit en fördel för de nämnda grupperna
och för så pass stora grupper,
hade centerpartiet motsatt sig reformen.
2* — Andra kammarens protokoll 1970.
Skattereform m. m.
Det är alltså riktigt som det har sagts
att två tredjedelar av skattebetalarna
tjänar på reformen, men detta är bara
som situationen är just nu. Så snart inkomsterna
höjs för att kompensera de
prisstegringar som vi vet att vi får,
kommer många människor upp till en
högre skattetariff med en del av sin inkomst,
även om inkomsthöjningen bara
svarat mot prisökningen. Det blir då
ökad skatt, något som man kan kalla
en skatt på penningvärdeförsämringen,
och resultatet blir att pengarna inte
räcker till samma utgifter som före den
automatiska skattehöjningen. Det måste
skapas garantier som innebär att det
för samma realinkomst inte får bli någon
högre skatteprocent än den man nu
fastställer. Någon självverkande regel
för ett sådant inflationsskydd, om jag
så får kalla det, är kanske inte en praktisk
metod, men så snart inflationen
nått en viss storlek — låt oss säga 5—10
procent — bör en justering ske. Vi bör
vara ense i förväg om att en sådan justering
då skall företas. Det bör bli både
en höjning av avdragsbeloppen och en
jämkning av skatteskalorna.
Detta gäller både inkomstskatten och
förmögenhetsskatten. De snabbt stigande
taxeringsvärdena på fastigheter, inte
minst jordbruksfastigheter, kommer annars
att leda till oskäliga skattehöjningar.
I det här sammanhanget ger jag
min anslutning till en tanke som finansministern
givit uttryck för, nämligen
en lättare beskattning för vad
han kallar det arbetande kapitalet, det
kapital som är nedlagt i företag av
skilda slag och som utgör en grundval
för företagens framgångsrika verksamhet.
Förslagen i det skattepaket som riksdagen
nu har att ta ställning till avser
i första hand en utjämning. Detta gäller
både regeringens och oppositionspartiernas
förslag. Samtidigt innefattar förslagen
en modernisering av själva skattesystemet
på viktiga punkter, framför
allt i fråga om familj ebesksttningen, där
Nr 25
42 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
man som vi vet i princip inför särbeskattning.
Trots de meningsskiljaktigheter som
redovisas i motioner och reservationer
måste man säga att det råder en bred
uppslutning kring huvudlinjerna. Inget
parti vill eller kan i dagen läge ifrågasätta
behovet av en skattereform som
går i den här riktningen. Till en del
hänger detta samman med att åtgärderna
i betydande utsträckning går ut
på att återställa tidigare förhållanden.
Dessutom finns det på ett flertal håll en
ärlig vilja att gå ett stycke vidare när
det gäller att utjämna och att skapa
bättre förhållanden för dem som har
det sämst.
Redan de undersökningar som gjordes
i början av 1960-talet av allmänna
skatteberedningen gav klart vid handen,
att den tidigare inkomst- och standardutjämningen
här i landet i stort
sett hade stannat av. Att det hade blivit
så berodde säkert till inte oväsentlig
del just på att skattesystemet inte
längre fungerade som ett effektivt instrument
för inkomstutjämning. Det är
ett förhållande som har blivit alltmer
påtagligt. De kommunala skattesatserna
och den indirekta beskattningen har
undan för undan höjts för att skapa
utrymme för nya reformer och vad som
krävs för deras genomförande i form
av utbyggnad av skolor, sjukhus och andra
delar av samhällsservicen. Ger man
då inte samtidigt de lägsta inkomsttagarna
kompensation genom sänkningar
i den direkta beskattningen, får en sådan
utveckling automatiskt till följd att
en större och större andel av skattebördan
successivt flyttas över på dem. Det
är faktiskt vad som har skett i vårt land
under så gott som hela 1960-talet. Sedan
omsen infördes i slutet av 1950-talet
har, som vi vet, skattesatsen höjts i
flera omgångar upp till nuvarande 10
procent. Vid höjningarna har man i
allmänhet försökt kompensera särskilt
utsatta grupper, såsom barnfamiljer och
pensionärer, men andra låginkomstta
-
gare har inte fått den kompensation
som skulle ha behövts.
Lika drastisk har utvecklingen varit
när det gäller kommunalskatterna. I slutet
av 1950-talet — det är alltså bara
tio år sedan — behövde de flesta inte
betala mer än 13—14 procent av sin beskattningsbara
inkomst i kommunalskatt.
År 1965 hade den genomsnittliga
utdebiteringen till kommun och landsting
stigit till över 17 kr. per skattekrona.
I år är medelutdebiteringen omkring
21 kr. Kommunerna bestrider nu en
större del av samhällsutgifterna än staten,
och för det stora flertalet människor
är som bekant kommunalskatten
en betydligt större utgiftspost än den
direkta statsskatten. Det går därför absolut
inte att —■ som man hittills ofta
gjort — lämna kommunalskatterna
åsido, när man diskuterar hur man vill
ha skattesystemet utformat.
I det förslag som regeringen har lagt
fram har otvivelaktigt många av våra
synpunkter kommit med. Det har därför
inte funnits någon anledning att ta
upp en stor strid i skattefrågan. Men
på några viktiga punkter är vi av den
meningen att regeringsförslaget har väsentliga
brister.
Detta gäller bl. a. stödet till barnfamiljerna.
Man kan inte komma ifrån att
denna konsumtionssvaga grupp har blivit
snålt behandlad. Skall detta kunna
kallas något av en rejäl jämlikhetsreform,
vill det absolut till att man gör
litet mer för den gruppen än vad som
har föreslagits från regeringshåll. Utöver
den barnbidragshöjning, som alla
partier är ense om, vill centern och
folkpartiet införa ett särskilt vårnadsbidrag
för de familjer, som har barn
som inte har börjat skolan. Dessutom
vill vi ha barnbidragen indexreglerade.
Att det sistnämnda förslaget kan få
stor betydelse om det genomförs visar
inte minst utvecklingen under de senaste
åren. Den barnbidragshöjning
som nu kommer att genomföras ger nätt
och jämnt kompensation för de pris
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 43
ökningar som har ägt rum sedan barnbidraget
höjdes förra gången, år 1965
— alltså för fem år sedan. Någon standardförbättring
är det inte tal om. Hade
barnbidragen varit indexreglerade under
denna femårsperiod, skulle familjer
med barn långt tidigare ha fått kompensation
för prishögningarna och inte behövt
vidkännas denna eftersläpning.
Vi har inte heller kunnat acceptera
denna behandling som de s. k. faktiskt
sambeskattade har fått i regeringsförslaget.
Det är visserligen riktigt som
regeringen gärna framhåller att det förhållandet
att man bibehåller sambeskattningen
för denna grupp saknar betydelse
för många jordbrukare, affärsinnehavare
och andra som sambeskattas.
Men många sådana företagare får
en direkt straffbeskattning, och det bör
inte godtas.
Skiljaktigheter finns också mellan
mittenpartierna och socialdemokraterna
när det gäller behandlingen av de
allra lägsta inkomsttagarna. Med regeringens
förslag blir det de som har inkomster
på 16 000—25 000 kr. som tjänar
mest på förslaget. Dessa grupper
behöver naturligtvis tjäna på det, men
finge vi vår vilja igenom skulle de som
har inkomster därunder få lika stora
förbättringar. Både förslaget att lägga
om hustruavdraget på skatten till ett
direkt stöd och förslaget att införa samma
extra avdrag för »vanliga» låginkomsttagare
som för den låginkomstgrupp
som pensionärerna utgör har det
syftet. Jag tror att finansministern kommer
att få svårt att förklara för en lågavlönad
textilarbetare eller för en småbrukare
med 12 000—15 000 kr. i inkomst,
att han skall ha högre skatt bara
för att han inte har uppnått 67 års ålder.
Kostnaderna kan naturligtvis alltid
anföras som ett argument mot olika
slags reformer. Men i det avseendet
skiljer sig regeringens och mittenpartiernas
förslag åt bara på det sättet att
mittenpartierna vill genomföra en nå
-
Skattereform m. m.
got bättre omfördelning. Vi har också
förklarat oss villiga att hjälpa till att
klara omfördelningens båda sidor, såväl
inkomst- som utgiftssidan. Det kan
ske på olika sätt, men vi är helt överens
om att man måste ta in lika mycket
som man ger ut.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att samtliga borgerliga partier och socialdemokraterna
är överens om att försöka
ge en skattelättnad för mindre inkomsttagare.
Det betyder att dessa skall
få inte bara full kompensation för vad
momshöjningen betyder i ökad belastning
utan också en lättnad i kommunaloch
statsskatt som sträcker sig därutöver.
De mindre inkomsttagarna är
alltså de som skall tjäna på reformen.
Jag sade för en stund sedan att det
har beräknats att två tredjedelar av
skattebetalarna vinner på reformen.
Jag framhöll vidare att den uppgiften
är riktig men bara i just det inkomstläge
som vi har för dagen — så snart
inkomsterna höjs för att kompensera de
prisstegringar som vi vet att vi får kommer
många upp i en högre skattetariff
med en de! av sin inkomst, även om
inkomstökningen bara har svarat mot
prishöjningarna. Det måste därför —
och det är en mycket viktig fråga, en
av de allra viktigaste — skapas garantier
som innebär att för samma realinkomst
får det inte bli någon högre
skatteprocent än nu. Detsamma gäller
förmögenhetsskatten. Där måste det
också finnas en spärregel som gör att
man inte tar ut skatt på vad man kan
kalla luft; prisstegringarna är ju luft.
Folkpensionärerna skall ha kompensation
för momshöjningen och dessutom
rätt till extra skatteavdrag för andra
inkomster än pensionen. Här anser
vi att man på sikt bör medge ett något
större avdrag än vad regeringen har föreslagit.
Barnbidraget höjs för att betala
momsökningen plus den penningvärdeförsämring
som har skett sedan det nuvarande
bidraget fastställdes 1965. Här
-
44 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
jämte föreslår centerpartiet och folkpartiet
ett särksilt vårdnadsbidrag för barn
före skolåldern.
Ett annat förslag från mittenpartierna
är att heltidssysselsatta låginkomsttagare
med samma inkomst som folkpensionärerna
skall ha samma avdragsrätt
som dessa även om de inte uppnått
pensionsåldern.
Vidare förslås i mittenpartiernas motion,
att regeringens — som vi vill kalla
den — ofullbordade tanke om stöd då
endast ena maken har inkomst, skall
kompletteras. Regeringsförslaget innebär
ju att den andra maken skall få dra
av 1 800 kr. från sin skatt. Detta är gott
och väl, om denne make har så stor
inkomst att skatten når upp till 1 800
kr. Men vad händer, om man inte har
någon inkomst alls? Enligt regeringens
förslag händer ingenting. Centern och
folkpartiet godtar inte detta, utan kräver
att när den ene maken saknar inkomst
och den andra har mycket låg
inkomst, så skall familjen ändå få
1 800 kr. i kontant utbetalning, på samma
sätt som man får när båda makarna
tjänar en viss summa.
Ytterligare en sak som vi finner otillfredsställande
är effekterna av den faktiska
sambeskattningen, exempelvis när
två makar arbetar tillsammans i en diversehandel,
i en bensinmack eller i
ett jordbruk. Om de där tjänar t. ex.
17 000 kr. vardera blir följden, att den
ena maken påföres hela inkomsten,
d. v. s. 34 000 kr. och då kommer upp
i en högre skatteklass än om de arbetat
var och en på sitt håll. Vi anser att
detta är en orättvisa, och vi vill ha en
uppdelning av inkomsterna på makarna
var för sig för att erhålla en rättvisare
beskattning.
De brister vi har pekat på i regeringsförslaget
kan tyckas gälla detaljer.
I stort sett är det nog så — annars skulle
kostnaderna för förbättringarna ha blivit
stora —• men för enskilda människor
som råkar ut för dessa brister kan
de vara kännbara nog. Det är därför
som vi har varit angelägna om att redan
från början fästa uppmärksamheten
på vad vi anser vara bristfälligt.
Vad vi vill, det är — för att ta en
bild — egentligen att täppa igen de hål
som finns i den vävnad som finansministern
här har visat upp. Vi anser att
den vävnaden har några hål, och vi
tycker att man snarast bör sy ihop dem.
Detta kan göras med mycket enkla medel.
Vad skulle man säga om en husmor
som köpte ett tyg med hål i och som
kunde laga dessa hål på ett mycket enkelt
sätt men som ändå underläte att
göra det? Skulle man tycka att hon var
en förståndig husmor? Kan man tycka
att det är en förståndig finansminister
som handlar på det sättet?
Jag har uppehållit mig vid några av
de viktigaste frågorna. Utförligare kommentarer
till centerns uppfattning i
dessa frågor kommer att lämnas av representanter
för det utskott vars utlåtande
vi nu håller på att behandla.
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Under hela 1960-talet
har skattedebatten präglats av tanken
på en stor samlad skattereform. Det
Strängska lapptäcket har ju för länge
sedan varit moget för utrangering.
Ingenting har vi haft att sätta i stället.
Äntligen skall vi nu ta det stora
greppet! Men när det samlade skattepaketet
nu ligger på riksdagens bord
hade vi ju räknat med att det skulle
vara ett förslag som syftar framåt och
passar också för 1970-talet. Det dröjer
säkert länge innan det blir någon ny,
genomgripande revision, men reformen
för 1970-talet är redan passerad av
1960-talets diskussion och 1960-talets
krav. En del effekter är urholkade redan
innan det nya systemet träder i
kraft.
När skattepaketet slutligen kom borde
vi ju verkligen ha varit väl förberedda.
Vi hade räknat med att representanter
för de politiska partierna och
för arbetsmarknadens parter — i detta
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
45
fall precis som när det gällt alla andra
stora reformer — skulle ha fått vara
med och utreda och påverka. Men det
ville inte finansministern. Att vara »seg
selv nok» är en god levnadsregel i herr
Strängs enmansdemokrati. Jag förstår
att detta förfaringssätt kan behöva en
försvarsminister. Jag ser att det egendomliga
i dag inträffat att det är just
försvarsministern som sitter på regeringsbänken
och tydligen skall försvara
handläggningen av skattepaketet. Det
är inte så mycket mindre egendomligt
än att vi också har familjeministern här,
eftersom man i hela den debatt som
förevarit sedan mittenpartierna framlade
sitt förslag gjort allt vad man har
kunnat för att tala om att skattepaketet
inte är någon familjereform utan en
skattereform. Kombinationen på regeringsbänken
är intressant.
När vi kritiserat att man har låst in
sig i finansdepartementet för att bakom
stängda dörrar — utan den insyn som
man numera talar så mycket om — förbereda
det som man själv betecknar
som en enastående stor reform, sade
statsministern att vi kunde ha gått med
i en socialdemokratisk samrådsgrupp.
Man raljerar bort vår fina demokratiska
utredningstradition, just i en tid när
kraven på offentlighet och imedinflytande
växer sig allt starkare. Jag tror att
detta sätt att arbeta har skadat själva
saken. Oppositionspartierna och en
mångfald organisationer, vilkas kritik
av förslaget faktiskt varit alldeles ovanligt
samstämmig, hade säkert kunnat
avhjälpa många brister. Jag tror att finansministern,
som är väldigt mycket
människa — och som tyvärr inte är
här nu — håller med mig om att han,
även om han är maktfullkomlig dock
inte är fullkomlig. Mycket hade kunnat
bli bättre. Att han tagit intryck av en
mycket bred opinion visar också reträtten
när det gäller beskattningen av familjeföretagen
och skatten på gåvor till
föreningar med religiösa och ideella ändamål.
Skattereform m. m.
Även för det hemliga interna kanslihusarbetet
har förberedelserna uppenbarligen
varit bristfälliga. Vi har ju haft
en låginkomstutredning arbetande i flera
år. Den tillkom för resten efter en
folkpartimotion 1965. Den har år efter
år utlovat sitt första delbetänkande. Enligt
den senaste riksdagsberättelsen
skulle delbetänkandet komma i början
av 1970. Men ännu har det inte kom*
mit. Jag har en färsk uppgift för dagen
från upplysningstjänsten, som säger
att betänkandet skall komma i augusti—september
1970 •— det är alltså
sista budet. Det är mitt i valrörelsen.
Det kanske kan vara värdefullt att ha
det då. Den inkomststatistik vi har är
helt otillräcklig — det tror jag alla är
överens om — och kan inte ge en nyanserad
bild av låginkomststrukturen. Men
en av skattepaketets allra viktigaste
punkter gäller just låginkomsttagarna.
Man handlar helt i blindo när man inte
har just detta material till förfogande.
Har ordföranden i den här utredningen
måhända också skrivit brev till regeringen
och sagt att det här är hett stoff,
att vi har en valrörelse framför oss och
att det då gäller att avgöra vad som
skall komma fram? Har man funnit att
det är bättre att Per Holmberg skriver
artiklar i tidningen Vi och alla möjliga
andra tidningar och uppträder i TV
än att vi får ett fullständigt och seriöst
material som underlag för behandling
av den här viktiga frågan i riksdagen?
Annars kan finansministern minsann
vara stenhård när det gäller att klämma
fram utredningsresultat. Jag minns hur
vi i familjeskatteberedningen fick jobba
i slutskedet för att kunna lyda finansministerns
bestämda order att vara
klara på några veckor — proposition
skulle då hinna läggas fram till 1969
års vårriksdag. Att den sedan inte kom
förrän ett år försenad är en annan historia.
Skatteförslaget har flera bra inslag:
lättnad för låginkomsttagarna, förskjutning
mot indirekt beskattning, indivi
-
46 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
duell beskattning.
När finansministern i höstas började
lätta litet på förlåten blev vi i vårt parti
verkligen glada. Äntligen kanske han
ger med sig och tar bort t. ex. straffskatten
för de ensamstående som vi så
länge har kritiserat. När finansministern
var telefonväktare i januari, satt
jag fylld av beundran för det patos som
han visade när det gällde att försvara
omläggningen till den individuella beskattning
som han förut varit så totalt
ointresserad av. Jag hälsar finansministern
välkommen på den individuella
beskattningens linje.
Det är klart att vi inte skall rösta
emot de här tre viktiga förslagen bara
därför att socialdemokraterna har röstat
emot dom när vi har fört fram dem
— det vore väl ändå alltför barnsligt.
Folkpartiet är det första politiska parti
som skrivit in kravet på en individuell
beskattning i sitt program. Kravet
fanns också med i skriften »Mittensamverkan»
1966 och 1968.
Men en sida av den här frågan har
finansministern inte förstått, nämligen
att man, för att inte barnförsörjarna
skall komma i kläm, måste i samband
med omläggningen göra en betydande
satsning just på barnförsörjarna. Därutav
har propositionen verkligen intet.
Kompensation för pris- och momshöjningar
— det är allt.
Familjeskatteberedningen, som i propositionen
faktiskt åberopas litet för
mycket, hade tre alternativ. Enligt de
alternativen skulle minst 1 000 miljoner
och maximalt 2 200 miljoner användas
till direkt ökning av barnstödet,
men märk väl att utredningen då inte
hade 4 500 miljoner extra i momspengar
till förfogande för att förbättra det direkta
systemet.
Finansministern tar nu just så här
mycket i anspråk — 4,5 miljarder —
men barnen får ändå bara 500—600
miljoner. Det är därför som vi har krävt
att man redan nu skall göra någonting
åt den här saken och att barnen under
7 år skall få 1 700 kronor i barnbidrag.
Det är bara en grundplåt som hjälper
de unga barnfamiljerna. Vi måste sedan
gå vidare, och vi bör göra det enligt
en i förväg fastställd plan.
Ett särskilt stöd till hemmafrufamiljerna
vid övergången till en individuell
beskattning är nödvändig. Regeringen
har föreslagit avdraget på skatten. Det
är inget avdrag på inkomsten utan
fungerar i själva verket som ett bidrag
— så långt är det bra. Det skall gå till
ensamstående med barn, och det skall
gå till hemmafruar. Men vi kan i mittenpartierna
inte förstå att man skall
undanta de ensamstående med barn,
om de har låga inkomster. Det finns
faktiskt många sådana, inte minst kvinnor.
Och så skall man undanta hemmafruar,
om deras män har låga inkomster.
Regeringen satsar 1 750 miljoner på
det här avdraget — det är vad det kostar.
Nu vill vi lägga till 90 miljoner
för att också de som har särskilt låga
inkomster skall få det — de har väl
också svårigheter att gå ut på arbetsmarknaden.
Vi trodde att regeringen då skulle
svara: »Så bra! Det här skall ju vara
en jämlikhetsreform. Det är fint att ni
vill gå ett steg längre.» Men hör och
häpna — man försöker hitta alla tänkbara
tekniska svårigheter för att de
verkligt behövande skall bli utan.
Är det detta man syftar på när man
talar om att politik är att vilja? Den
expert som lämnade svar på frågor i
utskottet tyckte inte alls att det skulle
vara någon svårighet att tekniskt klara
vårt förslag, så jag tror det går bra när
frågan kommer till finansdepartementet
för den översyn som vi har begärt.
Han talade sakligt och lät inte upphovsmannarätten
påverka sin uppfattning
om svårighetsgraden.
En rörelseidkare isom har ett aktiebolag
kan redan i dag hur lätt som
helst ordna med en individuell beskattning
för sig och sin make, men varför
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
47
skall inte ett par, som jobbar gemensamt
i en reparationsverkstad eller en
detaljhandel eller en bensinmack och
som inte behärskar tekniken med bolagsbildning
och kanske inte tycker sig
ha råd att anlita advokat för att klara
den formella proceduren, också kunna
få individuell beskattning? Det tycker
vi i mittenpartierna att de bör kunna
få, och det är bara om detta som vårt
förslag om de faktiskt sambeskattade
rör sig.
I socialdemokraternas »Debattfakta»
— det heter alltså »fakta» — säger man
om folkpensionärernas extrainkomster
att det i vissa olyckliga fall kan betyda
en direkt förlust att förvärvsarbeta. Jag
vill tacka för erkännandet att vi har
rätt på den punkten. Vi har i flera år
sagt just detta och länge försökt trumma
in det. Men dagens besvärande tröskeleffekter
vid pensionärernas extraarbeten
försvinner inte, som det sägs i
denna information. Om vi antar skatteförslaget
i det skick som det föreligger,
blir det upp till 90 procents marginalbelastning
för stora grupper av folkpensionärer
med extrainkomster. Det
kan fortfarande inte vara rimligt. Låt
oss kvickt få bort sådana skönhetsfläckar!
Även
för vanliga inkomsttagare är
marginalskatterna ett allvarligt problem.
För inkomsttagare mellan 20 000
och 55 000 kr. blir marginalskatten
skärpt, i vissa normalinkomstlägen med
upp till 10 procentenheter. Det kan väl
ändå inte vara försvarbart. Om man
läser utskottets skrivning, finner man
att även utskottets majoritet uppenbarligen
har förståelse för den synpunkten.
Det behövs en snabb översyn. Såsom
marginalskatterna ser ut, har jag
den djupaste förståelse för att finansministern
i det längsta ville undanhålla
folket den oangenäma informationen.
Han lät ju också därför bli att ta med
marginalskattetabellen i propositionen.
Regeringens beräkningar brukar ju
genomgående vara optimistiska. Men vi
Skattereform m. m.
vet att inflationen för närvarande är
hög, och den senaste utvecklingen tyder
ju inte precis på någon minskad
hastighet i inflationstakten. Löntagarna
och andra grupper kommer naturligtvis
att vilja kompensera sig för inflationen
—■ ingen vill väl se sin lön uppäten
av prisökningar. De kräver också därför
stora lönehöjningar bara för att
behålla sin nuvarande standard. Men
högre lön medför högre skatt, särskilt
just i mellangrupperna med inkomster
omkring 30 000 kronor. Jag antar förstås
att det finns någonting som heter
mellangrupper. Eller man kanske menar
från regeringssidan att det bara
existerar låginkomstgrupper och höginkomstgrupper?
I varje fall verkar det
ofta så på argumenteringen.
I vad jag i varje fall kallar mellangrupperna
— det är just de som drabbas
när det gäller marginalskatterna -—■
stiger skatten brant med ökade inkomster.
Löneförhöjningen resulterar i proportionellt
högre skatt. Även om den
bara är kompensation för höjda priser
medför den hårdare beskattning. Inflationen
ger staten extra inkomster, och
de tas minsann inte bara från höginkomsttagarna.
Det bästa sättet att komma
till rätta med detta problem är givetvis
att istoppa inflationen. Men att
stoppa den helt och hållet lär knappast
gå. Då kan man — som mittenpartierna
föreslår — i stället indexreglera
skattesystemet. Hela oppositionen
är ju för resten överens på den
punkten. Då sätter man stopp för den
automatiska skattehöjningen som ger
pengar men ingen obehaglig skattedebatt.
Indexreglering av skatteskalor ger
inte i och för sig högre eller lägre skatter.
Det ger just de skatter som riksdagen
beslutar.
Behovet av en utbyggd undervisning
eller ett förstärkt socialskydd kan motivera
ökat skatteuttag. Konjunkturmässigt
kan också en överhettning i ekonomin
motivera en skärpt beskattning.
Men det är något helt annat än att fi
-
48 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
nansministern automatiskt skall få en
skattepremie för varje stabiliseringspolitiskt
misslyckande. Ju sämre konjunkturpolitik,
desto fler miljoner rullar
in.
Vill man invända att just en svag finanspolitik
är ett skäl för en ordning
där inflationen övertar riksdagens rätt
att beskatta svenska folket — är det
inte detsamma som att inkompetensförklara
de politiska organen?
Vi har anvisat förbättringar i flera
etapper. Och det är alldeles självklart
att vi är beredda att medverka till finansieringen
av våra förslag. I den stora
omfördelning det här gäller finns det
verkligen ingenting som är sakrosankt
— utom för finansministern förstås. När
han i januari föreslog 4 procent moms,
då var det absolut det rätta, ett heligt
tal. När han i mars föreslog 5 procent
då var det absolut rätt, då var det ett
heligt tal. Allt annat är mindre lämpligt,
oansvarigt. När finansministern tidigare
presenterade konturerna till skattereformen
var det riktigt att göra denna
finanspolitiskt neutral, nu skall den innebära
en finanspolitisk förstärkning
med 400 miljoner, och det är lika heligt.
Finansministern är duktig, och det
duktiga består inte minst i att vara
övertygande, även när han har fel — eller
får fel. Men någon övernaturlig visdom
finns faktiskt inte heller i finansdepartementet,
och det är därför vi vågar
att komma med våra förslag till
förbättringar.
I dag skall vi besluta om det största
solidaritetsprov som det svenska folket
har ställts inför på många år. Socialdemokraterna
säger — de gör det just
i en av de många intressanta s. k. Debattfakta
— att det går en principiell
skiljelinje mellan borgerliga och socialdemokrater.
Socialdemokraterna inriktar
sig på lättnader för låginkomsttagarna,
och samtidigt avslår de alla våra
förslag, som faktiskt huvudsakligen
skulle hjälpa just de sämst ställda.
Det här är en jämlikhetsreform. Ja -
visst, i den män den reparerar de skador
som har uppstått genom 1960-talets
skattepolitik. Inflationen, straffskatten
för ensamstående, sambeskattningens
orättvisor, eftersläpningen för låginkomsttagarna,
försummelser gentemot
barnförsörjarna samt ökningen av särskilt
den kommunala beskattningen är
något av det som nu skall repareras.
Det är inte obefogat att kalla det just
för en jämlikhetsreform, men det är en
reform med betydande brister. Och det
är trist att konstatera att reformen har
arbetats fram just på ett sådant sätt att
majoriteten nu ser sig tvingad att avslå
de förslag till förbättringar som vi
fört fram, framför allt när det gäller
just låginkomsttagare, pensionärer och
barnfamiljer.
I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Westberg i Ljusdal (fp).
Herr HOLMBERG (m):
Herr talman! Redan under förra året
tog företrädare för regeringen och
då naturligtvis främst finansminister
Sträng upp skattefrågan på ett alldeles
speciellt sätt. Han ville uppenbarligen
skapa ett intryck av att det svenska folket
nu för första gången efter nära 40
års socialdemokratiskt regerande skulle
kunna emotse en rejäl skattesänkning.
På samma gång gjorde andra företrädare
för regeringspartiet gällande, att den
här skattereformen också skulle vara
en stor jämlikhetsreform. Alla skulle få
det bättre. Låginkomsttagarna skulle få
ökade inkomster genom lägre skatt, mellaninkomsttagarna
skulle inte behöva
räkna med en skärpning av beskattningen
och endast de allra högsta inkomsttagarna
skulle kanske komma att drabbas
av en viss ökning av belastningen.
Det här temat utvecklades först i
Gunnar Strängs anförande vid socialdemokraternas
s. k. storrådslag i Folkets
hus här i Stockholm den 6 september
förra året. Det var alltså inte i riks
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
49
dagen som finansministern ville ange
riktlinjerna för hur han då såg på
skattepolitiken.
Det finns anledning att erinra litet
om finansminister Gunnar Strängs anförande
om skatterna vid det tillfället.
Det var nämligen då, som finansministern
försökte fria till alla dem, som
i åratal önskat en omläggning av det
socialdemokratiska skattesystemet.
Det var då han saknade tungt vägande
skäl för en lindring av framför allt
den direkta skatten.
Det var då han pekade på, att Sverige
bland världens industrialiserade länder
odiskutabelt leder skatteligan.
Det var då finansministern hävdade,
att vi här i landet hade kommit rätt nära
gränsen för vad vi ville avstå till den
del av vår standard, som samhället garanterar
och som i många fall andra
än vi själva tar hand om.
Det var också då, som finansministern
klarsynt hävdade, att det inte fanns
någon regering som hade möjlighet att
tvinga medborgarna att till varje pris
stanna kvar i landet, om de finner det
bättre •— bl. a. med hänsyn till skattepolitiken
— att slå sig ned någon annanstans.
Slutligen förklarade han också, att vi
i dag lever i en atmosfär med hårda
påfrestningar på skattemoralen. Även
marginalskatten och skatteprogressiviteten
över huvud taget berördes, och
finansministern konstaterade, att någon
effekt i inkomstöverflyttning genom
skärpt progressivitet inte var praktisk
politik. Ja, han gick t. o. m. ett steg
längre och sade, att det inte heller var
praktisk politik att låta de bättre betalda
ta en direkt standardsänkning av
märkbar betydelse för ett relativt snabbare
avancemang för de lågavlönade.
Men knappt en månad efter denna
nya, märkliga, intressanta, principiella
programförklaring rörande regeringens
kommande skattepolitik — en förklaring
som för övrigt inhöstade mycket
beröm och det var väl avsikten — togs
Skattereform m. m.
det mesta av vad finansminister Sträng
sagt tillbaka. Det var finansministern
själv, som backade ur i ett nytt anförande
—• som vanligt inte här i riksdagen
utan inför den socialdemokratiska
partikongressen ungefär en månad senare.
Nu ville finansministern framstå
som talesman för de grupper inom regeringspartiet,
som konsekvent och
medvetet vill fullfölja en skatteskärpningspolitik
i syfte att genomföra en
socialistisk ekonomi i vårt land.
Efter partikongressen blev det tyst
— eller nästan tyst. En och annan antydan
om vad man förberedde i kanslihuset
släpptes ut i sonderande syfte,
men en normal, öppen beredning genom
offentlig utredning och ett remissförfarande
fick inte komma i fråga.
När vi från oppositionens sida ville få
fram material om det kommande skatteförslaget,
möttes detta med maktfullkomlighetens
kalla hand. »Ni får vänta
till dess vi i sinom tid lägger fram
vårt förslag», sade finansministern. Inte
ens i statsverkspropositionen i januari
i år var regeringen beredd att lämna
tillräckligt med informationer för
att en öppen demokratisk debatt mellan
regering och opposition och mellan organisationer
och den allmänna opinionen
skulle kunna etableras. Det var
först den 13 mars, som regeringen avslöjade
sina verkliga tankar -—■ men
inte ens då fullständigt. Den proposition,
som då lades fram, var tunn och
medvetet ofullständig. Tabeller utvisande
hur de nya skatterna skulle drabba
inkomstökningarna för olika inkomstgrupper
saknades. Några samhällsekonomiska
analyser av skatteförändringarnas
effekt fanns inte heller med, och
någon utredning av hur skatteförslaget
skulle komma att påverka statens inkomster
gavs inte då. Jag tror jag vågar
säga, att ingen socialdemokratisk
finansminister någon gång har presenterat
ett så hafsigt, slarvigt och illa genomtänkt
förslag till skatteomläggning
som skett denna gång.
50 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
Jag har tidigare i denna kammare
haft anledning att komplementera finansministern
för hans obestridliga
kunnighet, hans analytiska förmåga,
hans skicklighet och inte minst hans i
flera bemärkelser överlägsna sätt att
uttrycka sig. Det är bara att beklaga,
att finansministern denna gång i den
för inkomsttagarna avgörande politiska
frågan om hur det nya skattesystemet
skall utformas trots sin förmåga inte
har kunnat genomföra den lättnad i
den direkta beskattningen, som han
ställde i utsikt i september förra året.
Det är därför helt naturligt, att man
ställer frågan om finansminister Sträng
också med sin personliga övertygelse
står bakom de skattehöjningsförslag,
som nu läggs fram, eller om rädslan att
bli omskakad av de nya allt starkare
vänstergrupperna inom hans eget parti
blivit honom övermäktig.
Är då allt i regeringens förslag omöjligt
att genomföra? Nej, det är det naturligtvis
inte. Enskilda delar av skatteförslaget
kan också vi i moderata samlingspartiet
acceptera, eftersom en del
i det överensstämmer med sådant som
vi många gånger framhållit. En övergång
till ökad konsumtionsbeskattning
för att skapa utrymme för en reformering
av den direkta beskattningen är en
väg som vi för länge sedan pekat på.
Att därvid barnfamiljer och pensionärer
måste kompenseras har vi också
framhållit. Att de verkliga låginkomsttagarna
måste få en betydande skattelättnad
har vi hävdat tidigare än vad
regeringen gjort. Yi har dessutom velat
få möjligheterna att införa s. k. negativ
skatt utredd.
Den sammanlagda effekten av det
socialdemokratiska skatteförslaget kan
vi emellertid absolut inte godta. Låt
mig redan nu slå fast, att det är fråga
om ett skattehöjningsförslag. Även om
det påstås vara vad man kallar statsfinansiellt
neutralt är det ett skattehöjningsförslag
—■ jag kanske inte skall
säga »påstås vara» utan »påstods vara»,
eftersom även regeringen nu förändrar
sin beskrivning av förslagets effekter.
Det är bara på papperet som statens
inkomster inte påverkas och det är också
bara på papperet som två tredjedelar
av vårt lands inkomsttagare får en lättnad
i beskattningen. Den kraftigt skärpta
skatten på löneökningar, den s. k.
marginalskatten, gör nämligen att skatteförslaget
får en helt annan verkan.
Den alltför brutala omläggningen av
familjebeskattningen medför vidare att
vissa familjer i särskilt hög grad drabbas.
Det sätt på vilket socialdemokraterna
presenterar sitt skatteförslag är dessutom
ett exempel på en ovanligt otillständig
konsumentupplysning. Såsom
ett skattehöjningsförslag är det kanske
utomordentligt skickligt utformat men
såsom ett förslag för skattesänkning för
stora grupper och såsom en jämlikhetsskapande
reform är och förblir det en
bluff.
Vi har i vår reservation nr 5 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 40
gjort en del beräkningar om den reella
inkomständringen under åren 1970—
1976 för inkomsttagarna under vissa
närmare föregivna förutsättningar. Vi
har därvid antagit att priserna skall
stiga med 4 procent —■ det är onekligen
ett modest antagande under förutsättning
att den socialdemokratiska regeringen
fortsätter att driva sin ekonomiska
politik på det sätt som den gör.
Vi har vidare antagit, att lönerna skall
stiga med 7 procent, att kommunalskatten
skall stiga med bara 50 öre om året
samt att riksdagen också kommer att
anta de av regeringen föreslagna skattereglerna.
Vi fann då, att det endast var de ensamstående
med en lön understigande
eller omkring 25 000 kronor, som under
dessa förutsättningar skulle komma att
få en reallöneförbättring de närmaste
fem åren. Men det är ingen reallöneförbättring
att yvas över. Den stannar
nämligen vid blygsamma 0,3 procent
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
51
om året. Och för en gift man med två
barn, vars hustru saknar inkomst, uppstår
i praktiskt taget inget fall någon
reallöneförbättring. Inkomsttagarna i
lägena 25 000—35 000 kommer att få
vidkännas en årlig standardförsämring
om ca en halv procent.
Herr talman! Låt mig härefter gå
över till de problem, som jag tror att
vi oavsett politisk värdering och tillhörighet
helt enkelt inte kommer ifrån,
nämligen skattesystemets konsekvenser
för den samhällsekonomiska utvecklingen.
Sambandet mellan skattesystemets
utformning och den samhällsekonomiska
balansen är ett faktum — det
finns där hela tiden. Jag räknar inte
med att finansministern skall göra några
invändningar, då jag påstår att det
inte bara är skattetrycket som sådant
utan också metoderna att ta ut skatterna
som har betydelse för utvecklingen
av vårt lands ekonomi.
Detta är emellertid något — och jag
har pekat på det tidigare — som regeringen
förbigått med tystnad då den
lagt fram sina förslag om nya direkta
och indirekta skatter och ny kapital-,
arvs- och gåvobeskattning. Det finns
där inte någon analys av skattesystemets
inverkan på den ekonomiska utvecklingen
i Sverige, vare sig på kort
eller lång sikt. Finansministern nöjer
sig med att beskriva sitt skatteförslag
som samhällsekonomiskt neutralt. Jag
vågar påstå att det är det inte. Möjligtvis
kan man tala om, att det teoretiskt
kan vara budgetmässigt neutralt. En
omfördelning mellan direkt och indirekt
skatt kan ju i och för sig ge lika
stora inkomster för staten. Å andra sidan
påverkar själva omläggningen samhällsekonomin,
ty sänkta direkta skatter
ökar t. ex. konsumtionen men också
sparandet. Skärpta marginalskatter däremot
— som regeringen nu föreslår —
minskar sparandet, driver upp arbetstagarnas
krav på lönekompensation och
påskyndar inflationen. Allt detta har ju
stor betydelse för den samhällsekono
-
Skattereform m. m.
miska stabiliteten.
Nu innebär emellertid det nya skattesystemet,
som regeringen ju till varje
pris vill genomdriva, absolut inte ett
oförändrat skattetryck eller ens oförändrade
inkomster för staten, över en
femårsperiod ger redan det nuvarande
skattesystemet staten 8 ä 10 miljarder
kronor mer i inkomst, och de nya skatterna
tar därutöver 12 miljarder ytterligare
av skattebetalarna. 12 miljarder
i nya skatteintäkter är onekligen ovanligt
frisk aptit även för en socialdemokratisk
finansminister av Gunnar
Strängs omfång.
Först i kompletteringspropositionen
— alltså två månader efter det att
riksdagens ledamöter fick läsa regeringens
skatteproposition —- har regeringen
tvingats medge att det är på
detta sätt. I den reviderade finansplanen
skriver finansministern: »Skattereformen
medför en betydande uppräkning
av statsinkomsterna. Under den
period som långtidsbudgeten avser lyfts
inkomstnivån under 1971/72 med ca
1,4 miljarder kr. och under 1974/75
med drygt 3,1 miljarder kr.» Redan för
budgetåret 1970/71 är ytterligare statsinkomster
på 750 miljoner kr. att vänta.
Vi i moderata samlingspartiet har
gång efter annan framhållit, att redan
det nuvarande skattesystemet med den
skarpa progressiviteten och de alltför
höga marginalskatterna har varit en
kraftigt bidragande orsak till den allt
snabbare prisstegringen. Vi har i dag
djupgående problem i vårt lands ekonomi.
Dessa problem är i stor utsträckning
en följd av den utformning som
socialdemokraterna givit vårt skattesystem.
I dag måste vi konstatera, att
regeringens skatteförslag är en fortsatt
marsch på samma skattepolitiska väg
som hittills bär följts. Vi måste också
konstatera, att förslaget ytterligare kommer
att försvåra våra möjligheter att
upprätthålla samhällsekonomisk balans.
Den direkta orsaken till detta är na -
52 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
turligtvis hur vi inkomsttagare reagerar
inför skatteskärpningarna. Det är
såvitt jag förstår naturligt att vanliga
inkomsttagare i vårt land inför det
snabbt växande skattetrycket vidtar försvarsåtgärder
för att kunna bibehålla
sin levnadsstandard och även få en rimlig
standardförbättring. Vi försöker
kompensera oss i löneuppgörelserna
mellan arbetsmarknadens parter. Vi
minskar det personliga sparandet. Det
kommer säkert också att finnas många
som försöker tillgodogöra sig icke beskattningsbara
inkomster. Den kvalificerade
arbetskraften kommer i växande
grad att söka sin utkomst i andra länder.
Kapital kommer att flyta ut både
genom turismen och placeringar av
pengar i utlandet. För 1969 uppvisar
turistnettot ett underskott på 1 200 miljoner
kronor. I år beräknas det bli ännu
större eller 1 400 miljoner kronor. Man
kan även beskriva detta på ett annat
sätt.
Mellan 1968 och 1969 skedde en negativ
förändring av kapitalbalansen
med något över 1 000 miljoner kronor.
Detta är också ett resultat av en felaktigt
förd skattepolitik. Valutareserven,
som minskade med omkring en tredjedel
förra året, fortsätter att smälta ihop.
Importen utvecklas snabbare än exporten.
Det är klart, att vår internationella
konkurrenskraft påverkas av detta vad
än regeringen påstår. Det som jag för
ett år sedan kallade en släng av engelska
sjukan när det gäller svensk ekonomi
bar i själva verket visat sig vara ett
långt allvarligare sjukdomsangrepp än
vad det då fanns anledning att tro.
Under flera år har regeringen hävdat,
att det inte finns något direkt samband
mellan lönebildningen i Sverige
och skatternas utformning. I dag går
det inte att med framgång göra detta
gällande. Vi vet att löntagarorganisationerna
talar om lön efter skatt och inte
om lön före skatt. Vi har fått rader av
tecken på att så kommer att bli fallet
i än högre grad i avtalsförhandlingarna
för kommande år. TCO, SACO, SR och
även LO är inne på dessa tankegångar.
Det finns alltså — jag vill åter understryka
detta — ett otvetydigt samband
mellan skattenivån och särskilt marginalskatternas
höjd å ena sidan och lönekraven
å den andra.
Vi har i moderata samlingspartiet beskrivit
situationen på ett sätt som onekligen
tål att upprepas. Vi har sagt att
skärpt beskattning leder till högre lönekrav.
Löner som ökar snabbare än produktionen
föranleder ökande priser och
kostnader, alltså inflation. Inflationen
medför ännu högre skatter o. s. v. i all
oändlighet. Detta är den onda cirkel
som måste brytas. Det är den som är
bakgrunden till de ekonomiska problem
som regeringens skattepolitik fört oss
in i.
Herr talman! Vilka alternativ finns
i dag till regeringens förslag? .lag vill
uttrycka det så, att två huvudlinjer har
förts fram från oppositionens sida. Båda
har syftat till att förstärka de lägre
inkomsttagarnas konsumtionsmöjligheter.
Båda har varit inriktade på att
motverka en alltför stark försämring
för barnfamiljerna. Båda har särskilt
uppmärksammat de faktiskt sambeskattades
problem.
Den ena linjen går emellertid ut på
att kompensera skattehöjningarna genom
ökade bidrag — införande av ett
vårdnadsbidrag till familjer som har
barn under sju år och genomförande
av ett nytt s. k. hustrubidrag från staten
på ca 1 800 kr. till alla hemarbetande
hustrur. Den linjen innebär också
att man godtar den skattehöjning som
regeringen förordar och t. o. m. skärper
den med 1 800 kr. för alla familjer
där inte båda makarna arbetar. På längre
sikt är uppenbarligen avsikten ändå
att successivt dämpa ökningstakten för
de marginalskatter som nu så hårt drabbar
mellaninkomstlägena och de högre
inkomsttagarna.
Den andra linjen, som representeras
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 53
av moderata samlingspartiet, innebär
i första hand att vi klart säger nej till
regeringens skatteskärpningar. Yi vill
helt enkelt ha ett nytt förslag till hösten,
ett nytt förslag, där man tagit bort
marginalskatteskärpningarna och den
stora skatteökningen för framför allt
barnfamiljerna, där folkpensionen är
skattefri, där skatteskalor och avdrag
indexregleras så att man får bort en
del av den smygande skatteskärpningen,
där hustrur som arbetar i jordbruk
eller annan mannens rörelse får ta ut
och skatta för egen lön och där det
blir eftersträvansvärt att spara för egen
framtida trygghet och valfrihet.
Vi går inte bidragslinjen. Vi menar,
att det är principiellt riktigare att låta
arbetare, tjänstemän, företagare, pensionärer
och alla andra som har inkomst
få behålla mera av sin inkomst
än för närvarande. Vi menar, att det
är skatten på arbete och framför allt
skatten på den ökade arbetsinsatsen
som måste minska. Däremot är vi självfallet
med på att ta ut skatt på konsumtion.
Staten måste ju ha pengar för
den gemensamma verksamhet som behövs
för att samhället skall fungera på
ett socialt rättvist sätt och för att olika
kulturella och ekonomiska aktiviteter
skall kunna utövas.
Vi har emellertid i moderata samlingspartiet
också klart sagt ifrån, att
det inte kan vara ett oppositionspartis
appgift att i detalj utforma ett skattealternativ.
Vi anger våra riktlinjer och
vi kommer, om vi får regeringsansvaret,
att med hjälp av den skickliga administration
som regeringen i dag begagnar
framlägga ett förslag enligt de
riktlinjer som vi angivit i vår motion
och i våra reservationer.
I detta anförande instämde fru Kristensson,
herrar Björkman, Wennerfors,
Fridolfsson i Stockholm och Åkerlind,
fru Mogård, herrar Burenstam Linder
och Lothigius, fröken Wetterström, herrar
Nilsson i Bästekille, Regnéll och
Werner, fru Sundberg samt herrar
Skattereform m. m.
Nordstrandh, Magnusson i Borås, Enarsson,
Carlshamre, Ringaby och Petersson
i Gäddvik (samtliga in).
Herr HERMANSSON (vpk):
Herr talman! Det finns många talare
antecknade på talarlistan i dag, men jag
vågar ändå fälla det omdömet att det
inte har blivit någon omfattande och
intensiv skattedebatt i den allmänna
opinionen på grundval av regeringens
förslag. Vad är orsaken härtill? Ja, det
är väl bl. a. att mittenpartierna i huvudsak
accepterar regeringens förslag, även
om fru Nettelbrandt här har tagit till
brösttoner. Moderata samlingspartiet accepterar
också huvudlinjen i förslaget,
att man skall höja den indirekta beskattningen
och göra vissa förändringar
på grundval härav.
Socialdemokratin hade som bekant
utlovat en radikal jämlikhetsreform —
en attack mot de stora förmögenheterna,
ett slag mot klassamhället. Men förslaget
var alltså inte mer radikalt när
det äntligen lades på riksdagens bord
än att de borgerliga partierna i huvudsak
kunde ansluta sig. Talen här i dag
kan inte dölja denna grundläggande intressegemenskap
i skattefrågan mellan
de borgerliga partierna och det socialdemokratiska
partiet.
Jag tror att det är nödvändigt att se
regeringens förslag till skattereform mot
bakgrunden av såväl den fördelning
som finns i samhället av inkomster och
förmögenheter som den skattepolitik
som har förts under de senaste åren.
Fördelningen av inkomster och förmögenheter
är mycket ojämn i dagens Sverige.
Det sammanhänger med de kapitalistiska
ägandeförhållandena. Jämlikhet
kan skapas först när klassamhället
brutits ned och ersatts med ett socialistiskt
samhälle. Det betyder emellertid
inte att man får uraktlåta att med
olika medel föra en kamp mot de stora
inkomstskillnaderna och för en större
andel av produktionsresultatet åt lönearbetarna
liksom mot förmögenhetskon
-
54 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
centrationen och finanskapitalets maktställning.
Skattepolitiken måste enligt
vår mening utformas så att den blir
ett vapen i kampen för inkomstutjämning
och för att motverka koncentrationen
av förmögenheter och kapital.
För närvarande avskaffar skattepolitiken
inte mycket av ojämnheten i inkomstfördelningen.
När det gäller förmögenhetsfördelningen
har den förda
skattepolitiken en ännu mindre utjämnande
verkan. Omdömet om regeringens
skattepolitik under de senaste åren
måste emellertid bli ännu mer negativt.
Den har utvecklats i en riktning som
varit rakt motsatt de krav som måste
ställas på en demokratisk skattepolitik.
Den har nämligen präglats av följande
fyra drag.
Den indirekta beskattningen har
starkt ökats vilket hårdast drabbar de
lägre inkomsttagarna, eftersom de indirekta
skatterna är regressiva.
Kommunalskatterna har stigit kraftigt
vilket också hårdast drabbar de
lägre inkomsttagarna, eftersom kommunalskatten
är enbart proportionell.
Företagens, bolagens, andel av skatterna
har betydligt minskat och det beror
inte, som statssekreteraren i finansdepartementet
påstod i en TV-debatt
om skatterna, på att bolagens vinster
har gått ned. Det beror tvärtom väsentligen
på de beslut som har träffats av
regering och riksdag och som inneburit
stora skattefavörer för bolagen.
Slutligen har förmögenhetsskattens
andel av statens totala skatteinkomster
likaså minskat. Även detta är resultatet
av en medveten politik som i olika
etapper har minskat den relativa belastningen
på förmögenhetsägarna.
Mot den bakgrunden finns det utan
tvivel ett behov av stora jämlikhetsreformer
på skattepolitikens område. Men
regeringsförslaget tillfredsställer inte
detta behov. Det inbegriper ingen som
helst skärpning av bolagsbeskattningen
och alltså ingen korrigering av den
övervältring från företagssektorn till
liushållssektorn som har skett. Vad som
blir resultatet av den utlovade nya utredningen
om företagens beskattning;
vet man inte. Det enda man med säkerhet
vet är att den år 1960 tillkallade
företagsskatteutredningen endast resulterat
i lättnader i avskrivningsreglerna
för rörelser och hyresfastigheter.
Den ökning av skatteuttaget på de
stora förmögenheterna som föreslås av
regeringen är obetydlig. Att det samlade
uttaget på förmögenheterna över huvud
taget ökar något sammanhänger
helt med de höjda taxeringsvärdena på
fastigheter. Regeringen har ju t. o. m.
lagt sig under det förslag som i kapitalskatteberedningen
framfördes av folkpartiets
och centerpartiets ledamöter —
låt vara att dessa liksom de socialdemokratiska
ledamöterna i beredningen
sedan desavuerats av sina partier. Något
försök att utifrån en socialistisk
grundsyn motivera en radikalt skärpt
arvsbeskattning görs varken av regeringen
eller utskottet. Det ideologiska
arvet från Ernst Wigforss har man för
länge sedan kastat över bord.
Inget parti vågar nu i ord motsätta
sig det krav som vi under en rad av år
rest om en sådan förändring av skattepolitiken,
att inkomstskatten minskas
för de lägre och medelstora inkomsttagarna.
Men regeringen och de borgerliga
partierna är samtidigt överens om
att man skall höja mervärdeskatten, vilket
i hög grad minskar värdet av de
övriga delarna av skattereformen. Jag:
skall här inte driva någon sifferexercis,
utan begränsar mig till den allmänna
anmärkningen att de av regeringen
presenterade beräkningarna;
övervärderar de positiva effekterna och;
undervärderar de negativa effekterna
av det förslag man framlagt. Vi anser
det sålunda helt oegentligt att räkna
höjningen av barnbidragen som en skattelättnad.
Fn höjning av barnbidraget
med 300 kr. är inte mer än en knapp1
kompensation dels för den prisstegring
som ägt rum sedan 1965, dels för den;
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 55
allmänna standardutveckling som skett
under dessa år.
Hur stor den omfördelande effekten
av regeringsförslaget blir, dels på kort
sikt, dels på något längre sikt, har det
presenterats ett mycket ofullständigt
material om. Vi har emellertid kommit
fram till den bedömningen när vi
granskat de uppgifter som är tillgängliga
att regeringens skatteförslag är
otillräckligt, sett från synpunkten att
man måste tillförsäkra de lägre inkomsttagarna
och barnfamiljerna en
verklig standardförbättring. Att förslaget
också missar det som måste vara
den andra sidan av en demokratisk
skattepolitik, nämligen att angripa bolagsvinsterna
och de stora privata förmögenheterna,
har jag redan påtalat.
Vi vänder oss alltså mot höjningen
av mervärdeskatten och anser att den
nödvändiga sänkningen av de direkta
skatterna för majoriteten av inkomsttagarna
kan finansieras med andra medel.
Vårt förslag innebär anslutning till
den positiva delen av regeringens skatteförslag,
men nej till den del som är
negativ för löntagarna och barnfamiljerna.
Den fråga som vi är skyldiga att besvara
är då: Är det möjligt att finansiera
den nödvändiga skattesänkningen
på annan väg än genom höjning av mervärdeskatten?
Vi anser detta möjligt och
har framlagt konkreta och realistiska
förslag i detta syfte. Förslagen innebär
i korthet:
Slopande av nuvarande tak för folkpensionsavgiften
vid 30 000 kr. Folkpensionsavgiften
skall alltså längs hela
inkomstskalan utgå med 5 procent.
En extra bolagsskatt på 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten.
Återställande av avskrivningsreglerna
för rörelse- och hyresfastigheter till vad
som gällde före 1970.
Väsentlig skärpning av skatten på de
stora förmögenheterna.
Skärpning av arvs- och gåvobeskattningen
i jämförelse med regeringens
Skattereform m. m.
förslag.
Provisorisk beskattning av 50 procent
av utgifter för reklamändamål i avvaktan
på att frågan mera slutgiltigt behandlas.
Skärpning av aktievinst- och markvinstbeskattningen
så att dylika vinster
beskattas i samma utsträckning som
annan inkomst.
Avskaffande av skattefriheten för de
privata stiftelserna.
Begränsning av avdragsrätten för
skuldräntor till att avse räntor endast
på ett största belopp av 100 000 kr.
Dessutom föreslår vi för att kunna
täcka hela det belopp som krävs för
den planerade förändringen av avdrag
och skatteskalor, att uttaget av den statliga
inkomstskatten tills vidare bestämmes
till 110 procent. Följderna härav
uppvägs emellertid många gånger om
för de vanliga löntagarna av att mervärdeskatten
enligt vårt förslag behålles
oförändrad vid 10 procent.
Bevillningsutskottet har inte kunnat
visa att de av oss framlagda förslagen
skulle vara omöjliga att genomföra. Det
handlar här om den politiska inriktningen
och den politiska viljan. Och
de samverkande partierna i bevillningsutskottet
har uppenbarligen inte viljan
att skärpa beskattningen av bolagsvinsterna
och de stora förmögenheterna.
När det gäller bolagsbeskattningen hänvisar
bevillningsutskottet endast till att
det skall bli en utredning och säger att
med hänsyn härtill kan man nu inte
företa några förändringar. Men tidigare
har det gått bra att sänka skatterna för
aktiebolagen utan några utredningar.
Varför skall det behövas långvariga utredningar
just när det gäller krav om
en höjning av bolagsskatten, för övrigt
inte mer än tillbaka till det läge som
man hade för några år sedan?
En hårdare beskattning av de stora
förmögenheterna sägs av bevillningsutskottet
inte vara försvarbar »från
samhällsekonomisk synpunkt». Skall det
vara modern socialdemokratisk sam
-
56 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
hällsuppfattning? Försvarare av den bestående
ekonomiska ordningen har alltid
använt argumentet om samhällsekonomin
för att söka avvärja radikala förändringar.
Socialister har å andra sidan
alltid påpekat att den samhälleliga ekonomin
kan organiseras på olika sätt
och att de för sin del har en annan
uppfattning än de borgerliga om den
saken.
Men nu ser vi alltså hur socialdemokrater
och borgerliga i bevillningsutskottet
enas om att använda denna gamla
klyscha mot kravet på en hårdare
beskattning av de stora förmögenheterna.
Och märk väl att det inte bara är
vi kommunister som anser en sådan
skärpning berättigad och nödvändig.
Riksdagens socialdemokrater säger nej
också till krav från sin egen ungdomsrörelse,
om de är överens med bevillningsutskottet
i denna fråga.
När det gäller vårt krav om att arvsbeskattningen
skall skärpas säger utskottet
att yrkandena vi ställt »i det
närmaste innebär en konfiskation av
de större arven». Jag vill nog bestrida
det; så långtgående är inte våra förslag.
Men jag kan göra den deklarationen
att jag är anhängare av en sådan
skattepolitik, kalla det konfiskation eller
inte, som bryter den nuvarande
starka koncentrationen av förmögenheterna
och som framför allt sätter in vid
arvstillfället. Det är intressant att nu
få höra att socialdemokraterna, i varje
fall deras representanter i bevillningsutskottet,
anser detta vara något förfärligt.
Man måste konstatera att det såväl
för de borgerliga partierna som för socialdemokraterna
tycks vara självklart
att man kan fördyra mat och kläder
för barnfamiljerna genom höjningen av
mervärdeskatten, men att det däremot
är omöjligt att höja skatten för dem
som verkligen kan bära större bördor
och som därvid endast får avstå av sitt
överflöd. Vi kan inte dela den uppfattningen.
Herr talman! Alla de motioner i vilka
vi framlagt vårt skatteprogram är
inte uppe till behandling i dag eller
kräver särskild lagstiftning. Jag får därför
med åberopande av vad jag sagt i
mitt anförande begränsa mig till följande
konkreta yrkanden:
Bifall till motionerna 1:1053 och
II: 1216, som behandlas i utskottets betänkande
nr 40, punkten A, om avslag
på förslaget om höjd mervärdeskatt;
bifall till i samma motionspar under C
ställda yrkande om att angiven begränsning
i 10 § 1 mom. skall utgå; bifall
till i motionerna I: 377 och II: 418, som
behandlas i utskottets betänkande nr
40, under punkten A ställda yrkande
om utredning angående bruttobeskattning
av företagen m. m.; vidare bifall
under utskottets betänkande nr 41 till
motionerna 1:1067 och 11:1242 som
gäller det under a ställda yrkandet angående
skattepliktsgränsen och skatteskalan
beträffande förmögenhetsskatten.
Det i motionerna 1:798 och 11:906
under punkten B ställda yrkandet om
prövning av frågan om stiftelsernas
skattefrihet sammanfaller med det yrkande
herr Bergqvist ställt i motion
nr II: 1232 och jag kan därför nöja
mig med att yrka bifall till denna motion.
Beträffande de i andra lagutskottets
utlåtande nr 40 behandlade motionerna
nr 1:409 och 11:450 angående
barnbidragen kommer yrkande att ställas
senare i debatten av fru Ryding.
Slutligen vill jag yrka bifall till den i
andra lagutskottets utlåtande nr 41 p. A
behandlade motionen om höjning av
folkpensionsavgiften för högre inkomsttagare.
Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Hermansson upprepade
vänsterpartiet kommunisternas
och socialdemokraternas kända påstående,
att moderata samlingspartiet vill
sänka skatterna endast för de högre inkomsttagarna.
Så är ju absolut inte fal
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 57
let. Vi går emot ett förslag som över
hela linjen skärper skatten för normala
inkomsttagare och även högre inkomsttagare.
Nu har ju jag inte anledning att i
första hand polemisera mot herr Hermansson,
även om herr Hermansson i
många fall delar regeringens uppfattning,
utan det är närmast regeringens
sak att svara för sitt eget fögderi.
Man frågar sig då, var regeringen
befinner sig. Jo, statsminister Palme
sitter inne i första kammaren vid herr
Strängs fotter och lyssnar. Andra kammaren
är helt avfolkad på regeringsledamöter.
Var har regeringen befunnit sig tidigare?
Det har förekommit olika uppgifter
om var statsministern befann sig
då herr Hedlund, fru Nettelbrandt och
jag talade här för oppositionens del.
Somliga uppgifter säger att herr Palme
har iakttagits i riksdagens kafé diskuterande
med sin partisekreterare.
I den här utomordentligt viktiga skattedebatten,
som kanske för alla inkomsttagare
i landet är den viktigaste
politiska fråga som vi har att ta ställning
till, lyser alltså regeringens främsta
företrädare med sin frånvaro.
Det är uppenbart att regeringen inte
vill ha en debatt i skattefrågan. Regeringen
är på full reträtt. Det känner
vi till sedan tidigare. Men att statsminister
Palme dessutom inte vågar infinna
sig i kammaren ter sig ändå mera
egendomligt och beklagligt. Därtill är
det en anmärkningsvärd nonchalans
mot denna kammare, en nonchalans
som jag tror inte hade varit tänkbar
under statsminister Palmes företrädare.
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! När den här debatten
efter att ha pågått i snart två timmar
nu skall trappas ned på utskottsplanet
har det mesta blivit avbetat, och kammaren
blir säkerligen inte mer upplyst
om vi utskottsledamöter vevar om förslagen
och argumenten igen. Det finns
Skattereform m. m.
inga nya primörer att plocka. Vi utskottsrepresentanter
befinner oss i ungefär
samma situation som finansministern
när han fredagen den 13 mars
skulle presentera nyheterna i det skatteförslag
som riksdagen väl snart skall
välsigna.
Det nu föreliggande skatteförslaget
har haft många oroande drag. Först
och främst förefaller det ha tillkommit
under starka födslovåndor. Under väntetiden
utsattes det väntade förslaget
för en ganska frän och omild kritik
innan egentligen någon utanför finansministerns
krets visste vad det skulle
innehålla.
För dem som väntade med kritiken
är det kanske lättare i dag att ge finansministern
ett erkännande för förslaget,
som till sina huvuddrag är acceptabelt
och välkommet. Men självfallet
har något skatteförslag inte sett dagens
ljus som inte är behäftat med brister
och som inte med litet god vilja
kunnat göras bättre. Så är det också
med det förslag som föreligger.
Under många år har de reformer som
nu har satts på pränt varit efterlysta
här i riksdagen i motioner, interpellationer
och enkla frågor, där beskattningen
av låginkomstgrupperna, av
folkpensionärerna och en övergång till
särbeskattning har gått som en röd tråd
genom reformkraven.
Nu har finansministern samlat sig till
en paketlösning som i allt gäller en omfördelning
av ca 4,5 miljarder kronor,
Den skattelättnad som härigenom tillgodoförs
låginkomstgrupperna hälsar vi
i centern med stor tillfredsställelse,
även om vi tycker att utfallet kunde
ha blivit något bättre för de allra lägsta
inkomsttagarna.
Propositionen har inte i sin helhet
godtagits av centern. Tillsammans med
folkpartiet har vi motionsledes framfört
krav på vissa förbättringar, som bland
annat gäller förvärvsavdragen, hjälpåtgärder
för att lätta de handikappades
problem, beskattningen av makar som
58 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
arbetar i samma företag, ersättande av
hemmamakeavdraget med ett hemmamakebidrag,
kompensation till kommun
nerna och en utredning om det kommunala
skatteutjämningssystemet, indexreglering
av skattesystemet, förstärkning
till barnfamiljerna genom införande
av ett vårdnadsbidrag. Detta
är några av de förbättringar som mittenpartierna
föreslår för grupper som
propositionen enligt vårt förmenande
inte tillgodoser. Dessa yrkanden har
följts upp med reservationer som finns
fogade till utskottets betänkande.
Talare före mig har i huvudsak redogjort
för dessa yrkanden i reservationerna,
och jag tänker kommentera
dem i största allmänhet, men jag ber,
herr talman, att redan nu få yrka bifall
till samtliga de reservationer som jag
har undertecknat.
En viktig beståndsdel i skattepaketet
utgör omläggningen av beskattningen
av äkta makar. Inte utan rätt har det
länge riktats kritik mot sambeskattningssystemet,
och för några år sedan
beslutade riksdagen om en delreform
genom vilken möjligheter till en frivillig
särbeskattning öppnades. Nu går
man betydligt längre och skapar ett
system som i princip bygger på individuell
beskattning.
Det rör sig emellertid inte heller nu
om en helt renodlad särbeskattning.
För det första kommer särbeskattningen
bara att omfatta arbetsinkomster,
och för det andra bibehåller man i
systemet vissa inslag som har vad man
skulle kunna kalla sambeskattningseffekt.
Viktigast av dessa är naturligtvis
den särskilda förmån på högst 1 800 kr.
som föreslås tillkomma familjer, där bara
en av makarna har inkomst. Man kan
också peka på något sådant som att
man bibehåller förvärvsavdraget.
Från centerpartiets sida anser vi det
nödvändigt, att man bibehåller vissa
regler av detta slag. Övergången till särbeskattning
skulle annars få mycket
ogynnsamma verkningar för många fa
-
miljer, bland dem många som lever i
mycket små ekonomiska omständigheter.
Centerpartiets tidigare krav på omläggning
till särbeskattning har också
varit förenade med mycket klara och
starka förbehåll just i detta avseende.
I många fall finns det ju inga praktiska
möjligheter för en kvinna som är
hemmafru och kanske också därtill saknar
yrkesutbildning att få förvärvsår-,
bete på hemorten. Det måste man ta
hänsyn till vid utformningen av skattesystemet.
På många orter, framför allt
ute på landsbygden, särskilt i glesbygder,
finns ingen arbetsmarknad som erbjuder
möjligheter för en hemmafru att
få förvärvsarbete.
Det är ingen tvekan om att finansministern
har beaktat dessa förhållanden
vid utformningen av propositionen.
Det nya skattesystemet måste på
denna punkt på det hela taget vara så
avvägt för att kunna fungera tillfredsställande.
I ett par avseenden har vi
emellertid erinringar att göra mot förslagen
i propositionen. Det gäller dels
utformningen av hemmamakestödet till
familjer med små inkomster, dels beskattningen
av företagarfamiljer.
Det finns skäl att understryka att behovet
av speciella regler för familjer,
där bara en av makarna skattar för inkomst,
är ett förhållande som sannolikt
kommer att bestå under överskådlig tid.
Det är därför alldeles för optimistiskt
att tro, att vi inom rimlig tid kan skapa
förhållanden som ger fullständig valfrihet
för alla mellan förvärvsarbete och
arbete i hemmet. Därför tycker jag att
det är litet olycksbådande, att man på
sina håll nu betraktar dessa speciella
regler som övergångsanordningar. Det
har skett i vissa tidningar, och resonemanget
är detsamma i den reservation
till bevillningsutskottets betänkande nr
40 som undertecknats av fröken Danmark
och fru Holmqvist. Det skulle därför
vara önskvärt att få veta av någon
— av finansministern eller av någon av
ledamöterna i bevillningsutskottet —
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 59
liur regeringspartiet på längre sikt ser
på denna fråga.
I och för sig måste man erkänna, att
ett system med avdrag på skatten är en
betydligt bättre anordning än den avdragsmetod
som man hittills använt sig
av — avdrag på inkomsten vid taxeringen.
Finansministerns förslag om utformningen
av hemmamakestödet är ur
den synpunkten utan tvekan ett steg
framåt. Men man kommer inte ifrån
att även den metoden just i det här
fallet har en stor brist — skatteavdraget
kan inte i sin helhet utnyttjas av
den som har mycket små inkomster. Och
den olägenheten är utan tvekan mycket
allvarlig, när man syftar till att åstadkomma
en utjämning emellan små och
stora inkomsttagare. Som tidigare sagts
vill vi därför ge stödet i form av ett
direkt bidrag på samma belopp, alltså
på 1 800 kr.
När det gäller beskattningen av företagarfamiljer
har regeringen, stödd av
utskottsmajoriteten, gjort ett, tycker vi,
märkligt avsteg från principen om särbeskattning
av arbetsinkomster. Även
om bägge makarna är fullt sysselsatta
i det gemensamt ägda företaget — jordbruk,
affärsrörelse eller vad det nu kan
vara ■— skall mannen deklarera och
skatta för hela inkomsten, vartill ändå
båda makarna har gemensamt bidragit.
Eftersom skatten är progressiv leder
det till högre skatt än om makarna fått
dela på inkomsten. Nu bortfaller emellertid
denna orättvisa för en betydande
grupp genom möjligheten att utnyttja
avdraget på 1 800 kr. Detta avdrag
är ju inget försvar, som regeringen och
utskottsmajoriteten tycks anse, för denna
speciella straffbeskattning för andra
företagarfamiljer där både mannen och
kvinnan arbetar i företaget.
Nu hör det dessutom till saken, att
sambeskattningen i sådana fall kan
kringgås ganska lätt. Bildar makarna ett
bolag torde det vara svårt att hindra
dem från att dela upp inkomsten, och
Skattereform m. m.
då kan man fråga sig om det är rimligt
med den av regeringen föreslagna ordningen.
Förutom att man framtvingar
en mängd bolagsbildningar som kanske
är onödiga riskerar man att den, som
inte är så väl hemmastadd i alla tekniska
problem som sammanhänger med
bolagsbildning, blir ekonomiskt lidande.
Det är inte heller någon jämlikhetspolitik
enligt vår åsikt.
Utskottsmajoriteten anför också som
ett argument mot införande av rätt till
uppdelning av inkomsten i sådana fall,
att det är svårt att kontrollera att reglerna
inte utnyttjas till obehöriga inkomstöverföringar.
Men använder man
sig av den schablonmetod som mittenpartierna
föreslår löper man knappast
någon som helst risk i detta avseende.
Sätter man dessutom taket lågt — den
som har den minsta inkomsten skall
enligt vårt förslag skatta för högst tre
basbelopp av den gemensamma inkomsten
från företaget — tror jag att man
undviker de nackdelar som påtalats i
detta sammanhang.
Mittenpartiernas representanter i utskottet
har ansett, att man också bort
tillmötesgå några yrkanden som ställs
i ett par enskilda motioner. Även dessa
motioner gäller beskattningen av företagarfamiljer.
Vi har således velat
ändra på den nuvarande bestämmelsen
i 52 § kommunalskattelagen som säger,
att mannen alltid skall skatta för boets
gemensamma inkomst. Från principiell
synpunkt är det givetvis tveksamt, om
en sådan bestämmelse hör hemma i ett
modernt skattesystem. Men det är också
av praktisk betydelse att bestämmelsen
tas bort. Eftersom inkomst från
jordbruksfastighet och rörelse i regel
betraktas som gemensam inkomst kommer
den alltid att beskattas hos mannen.
Om det i verkligheten är så, att
kvinnan ensam sköter företaget —• mannen
har kanske förvärvsarbete utanför
hemmet -— får hon ändå i skattehänseende
ingen som helst del i den inkomsten.
60 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
Detta kan inte vara riktigt. Motionärerna
pekar exempelvis på det inte
ovanliga fallet, att mannen arbetar i
industrin medan kvinnan sköter makarnas
gemensamma småbruk. Är förhållandet
det omvända, att mannen sköter
företaget och kvinnan förvärvsarbetar
utanför hemmet, ifrågasätter ingen
att hon själv skall skatta för det hon
tjänar. Vi tycker att det rimligen bör
vara likformighet härvidlag och föreslår
därför att bestämmelsen utformas
så, att inkomst av jordbruksfastighet
och rörelse alltid kommer att taxeras
hos den av makarna som har gjort den
största arbetsinsatsen i förvärvskällan.
Den andra motionen gäller förvärvsavdragets
storlek i de fall då den ena
maken har inkomst av tjänst eller rörelse
och den andra av jordbruk. Maximibeloppet
bör enligt vår mening i sådana
fall alltid vara 2 000 i stället för
1 000 kr. Annars får avdraget ett starkt
inslag av godtycklighet, eftersom det
blir inkomstens fördelning mellan makarna
som blir avgörande för förvärvsavdragets
storlek.
Skattereformen kommer inte att få
verkningar bara på statens finanser
utan också på kommunernas. Höjningen
av grundavdraget och förändringarna
i övrigt kommer att förorsaka primärkommuner
och landsting ett skattebortfall,
som i propositionen uppskattas
till ungefär 1 miljard kronor. Härutöver
får kommunerna i egenskap av
stora konsumenter vidkännas betydande
kostnadsökningar till följd av momshöjningen.
Uppskattningsvis har dessa
beräknats till ca 200 miljoner kronor,
och enligt finansministerns förslag är
det inte meningen att kommunerna skall
erhålla någon kompensation för dem.
Det är väl känt här i kammaren att
kommunerna befinner sig i ett trängt
ekonomiskt läge. Detta gäller även och
inte minst för landstingen. Skattesatserna
har stigit mycket kraftigt under hela
1960-talet, och ingen är ännu i stånd
att skymta någon förändring till det
bättre i det avseendet. I det läget är det
självfallet ytterst viktigt att inte försvaga
kommunernas ekonomi genom ingrepp
ovanifrån. Finansministern är
också inställd på att kommunerna skall
ha full kompensation för det skattebortfall
som förorsakas av skattereformen.
Kommunerna får som vanligt ändå
vara med och betala genom högre
moms.
Riksdagen begärde förra året att en
parlamentarisk utredning skulle tillsättas
med uppdrag att göra en översyn
av skatteutjämningssystemet och
överväga frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Det är
verkligen angeläget att man nu går in
i närkamp med dessa problem i alla
deras aspekter. Därför är det med beklagande
vi konstaterar att finansministern
och regeringen i övrigt uppenbarligen
fortfarande är rätt kallsinniga
och inte ens vill tillmötesgå riksdagens
krav från i fjol fullt ut. Det är nödvändigt
att se över själva utjämningssystemet,
inte minst med hänsyn till att
kommunalskatteavdraget vid den statliga
beskattningen nu slopas. Detta tenderar
att öka olikheterna i skattebördan
mellan de människor som bor i lågskattekommuner
och de som bor i högskattekommuner.
Men lika viktigt är
att ta sig an frågan om hur kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
skall ordnas på längre sikt. Jag har
svårt att förstå varför utskottets majoritet,
där många kommunalmän ingår,
inte har velat medverka till ett klart
och positivt uttalande av riksdagen på
den punkten.
För 90 procent av skattebetalarna utgör
kommunalskatten den tyngsta bördan.
Detta har andra talare redan framhållit
här i dag. Därför vill det verkligen
till att vi får en annan kostnadsfördelning
mellan stat och kommun,
om inte de snabbt stigande kommunalskatterna
skall äta upp de skattelättnader
som dagens reform syftar till.
Det finns betydande grupper som i dag
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 61
inte uppnår högre inkomster vid heltidsarbete
än som motsvarar den inkomst
många folkpensionärer kommer
upp i. Härtill kommer att många inom
dessa låglönegrupper är barnförsörjare;
följaktligen måste deras ekonomiska
situation vara påtagligt sämre i det
hänseendet.
Utskottsmajoriteten erkänner indirekt
detta faktum men har likväl motsatt
sig mittenpartiernas förslag om en
skrivelse till Kungl. Maj :t om förslag
till årets höstriksdag rörande möjligheter
för fulltidsarbetande med låga
inkomster att göra avdrag som svarar
mot vad som gäller för folkpensionärerna.
Man frågar sig också efter att ha erfarit
den välvilja mot låginkomsttagarna,
som statsminister Palme visade i TV
i går kväll, hur detta rimmar med utskottets
ställningstagande. Det är med
hänsyn härtill närmast obegripligt att
socialdemokraterna i bevillningsutskottet
har gått emot våra förslag om ytterligare
lättnader för de lägsta inkomsttagarna.
Man undrar hur pass allvarligt
menad denna stora välvilja är gentemot
låginkomstgrupperna, som statsminister
Palme propagerade för i TV i går kväll.
När det gäller bevillningsutskottets
betänkande nr 41, som behandlar förslaget
till omläggning av kapitalbeskattningen,
vill jag gärna erkänna att finansministerns
proposition innebär vissa
lättnader i beskattningen av mindre
förmögenheler och en skärpning i beskattningen
av de större förmögenheerna.
I anslutning till denna proposition
har det från vårt håll väckts några
enskilda motioner, vari man hemställer
om ändringar i vissa betydelsefulla frågor.
Då jag vet att vederbörande motionärer
har anmält sig på talarlistan och
säkerligen kommer att redogöra för innehållet
i sina motioner, skall jag bara
helt kortfattat beröra dessa.
Vi har i bevillningsutskottet följt upp
motionerna i reservationer som är fogade
vid utskottets betänkande. I re
-
Skattereform m. m.
servationen 2 har vi tagit upp de samhällsekonomiska
verkningarna av skattesystemet
med avseende på sparande,
investeringsvilja och ekonomisk tillväxt.
Vi har ansett att dessa frågor är
så viktiga att de bör bli föremål för en
särskild utredning.
I reservationen 3 har mittenpartierna
begärt att kapitalskatteberedningen får
tilläggsdirektiv att utforma förslag till
indexreglering inom kapitalbeskattningen
för att undvika att en fortgående inflation
automatiskt medför ändrat skattetryck.
I reservationen 9 har mittenpartierna
tagit upp gällande bestämmelser angående
arvs- och gåvoskattefrihet. Det finns
för närvarande rättssubjekt som är befriade
från gåvoskatt men icke från
arvsskatt. Detta gäller för sammanslutningar
som främjar religiösa och välgörande
ändamål samt folkhetshusföreningar,
bygdegårdsföreningar och andra
liknande sammanslutningar som har
till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla
allmänna samlingslokaler.
Vi anser att sådan verksamhet fyller
stora uppgifter i dagens samhälle och
begär därför i reservationen 9 att kapitalskatteberedningen
erhåller tilläggsdirektiv
att utarbeta förslag om befrielse
från arvsskatt för sammanslutningar
av detta slag.
Beträffande gåvoskatten tillämpas för
närvarande ett grundavdrag på 2 000 kr.
Sedan detta fastställdes har avdragets
reella värde minskat genom penningvärdesförsämringen,
och vi föreslår därför
att gränsbeloppet höjs till 3 000 kr.
Detta yrkande framförs i reservationen
It.
Beträffande familjeföretagen har visserligen
finansministern slutligen gjort
lovvärda försök att eliminera verkningarna
av de höjda taxeringsvärdena, och
vi uttalar självfallet vår erkänsla och
tacksamhet för detta. Det är också enligt
vår uppfattning helt nödvändigt
att sådana hänsyn tas till det kapital
som skall arbeta i företag av olika slag,
62 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
såsom jordbruk m. fl. På denna grund
anser vi det nödvändigt att sänka den
undre gränsen för reduktion av förmögenhetsskatt
från 500 000 till 300 000
kronors förmögenhetsvärde. Detta yrkande
återfinns i reservationen 13. Jag
vet att motionärerna på denna punkt ytterligare
kommer att utveckla sina synpunkter
på frågan.
Herr talman! Jag ber att med det
anförda få yrka bifall till samtliga de
reservationer vid bevillningsutskottets
betänkanden nr 40 och 41 som jag
varit med om att underteckna, d. v. s.
i betänkande nr 40 reservationerna 2, 3,
7, 10, 11, 12, 14, 15, 16, 18 och 19 och i
betänkande nr 41 reservationerna 2, 3,
9, 11 och 13.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Jag vill inte påstå att
jag alltid är lika glad över att se statsminister
Palme, men när jag ser honom
här i kammaren under debatter i viktiga
frågor noterar jag med tillfredsställelse
att han kan ägna riksdagen någon
uppmärksamhet och inte koncentrerar
sig på Folkets hus. Jag hoppas att andra
kammaren också kan gynnas något
i det följande. Jag skulle nämligen vilja
säga en sak med anledning av den
uppläggning av den socialdemokratiska
skattekampanjen som statsministern
åstadkom när han rev i gång denna
kampanj för någon månad sedan — en
uppläggning som därefter fullföljts i de
officiella propagandaskrifterna från det
socialdemokratiska partiet.
Statsministerns uppläggning var den
— fru Nettelbrandt har redan pekat
på ett sådant yttrande — att skillnaden
mellan socialdemokraterna och oppositionen
är att de förra verkligen vill arbeta
för en minskning av inkomstolikheterna
i Sverige, medan oppositionen
inte vill göra detta. Nu måste jag erkänna
att i någon mån tycks herr Palme
och hans kolleger i regeringen och i
partiet ha insett att denna uppläggning
var mer än lovligt demagogisk. Ty det
har ju blivit litet matt med kampanjen
— den tycks försiggå mera i buskarna
än i de offentliga diskussionerna och
talen.
Och hur förhåller det sig i verkligheten
med skatteförslaget? Jo, det av
mittenpartierna framförda förslaget har
en viktig tyngdpunkt just i att det skall
åstadkomma en större förbättring än
regeringsförslaget just för låginkomsttagarna.
Låt mig bara nämna att man i
motioner och reservationer från mittenpartierna
talar för speciella lättnader
åt låginkomsttagarna efter särskild
prövning. Man talar om att folkpensionärerna
genom beslut nästa år skall få:
ett extra pensionstillskott. Man talar om
att folkpensionärerna inte skall behöva
riskera att som nu — i vissa fall —- bli.
av med 90 procent av en inkomsthöjning.
Det föreslagna hemmamakebidraget
ger ju — som fru Nettelbrandt också
påpekade — åt stora grupper av låginkomsttagare
en möjlighet att utnyttja
samma fördel som tillkommer alla andra,
vilket med regeringens konstruktion
inte är fallet. En skillnad mellan regeringens
konstruktion och mittenpartiernas
är just att mittenpartierna på
så sätt vill ge något under ett hundratal
miljoner åt de mindre inkomsttagarna.
Och vad vårdnadsbidraget för barn’
under sju år beträffar, så är det val5
ganska uppenbart att det för låginkomstfamiljerna
är av särskild betydelse
att få detta extra bidrag, eftersom
vårdnaden om de mindre barnen så
starkt inkräktar på möjligheterna att
ha ett yrkesarbete och därigenom uppnå
erforderliga inkomster.
Det samlade intrycket måste bli att''
när herr Palme, innan vi hade lagt
fram vårt förslag, började tala om vilken
ståndpunkt vi skulle inta, så högg han
rejält i sten. Det går inte att i dag vidmakthålla
denna linje i riksdagen.
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 63
Många andra här i kammaren kan svara
för oppositionen, men jag för min
del frågar socialdemokraterna om de
vill vidhålla de påståenden som herr
Palme kom med eller om de genom en
nog så vältalig tystnad vill erkänna att
mittenpartiförslaget har den sant sociala
inriktning som fru Nettelbrandt
och herr Hedlund så klart angav tidigare
i dag och som även efterföljande
talare varit inne på.
Herr talman! Min avsikt var i huvudsak
att här belysa en fråga som
onekligen är en av de centrala punkterna
i den skattereform som är aktuell.
Skall vi ha ett skattesystem med en inbyggd
skattestegringsmekanism, som
varje år allteftersom priserna stiger utlöser
ett höjt skattetryck? Jag hoppas
att försvarsministern till sina kolleger
kan ge information om denna centrala
fråga: Skall vi ha en inbyggd mekanism
i skattesystemet som gör att man varje
år av inflation får en automatisk ökning
av skattetrycket? Eller skall regering
och riksdag genom klara och
medvetna beslut bestämma hur skattetrycket
skall vara? Skall den nyckfulla
inflationen som varierar från ett
år till ett annat bestämma hur hårt
skattesystemet i realiteten skall tynga
medborgarna?
Det finns inte mer än ett rimligt svar:
Vi skall inte ha en sådan mekanism,
och det är mycket lätt att undgå den.
Alla tre oppositionspartierna har sedan
rätt länge föreslagit en konstruktion
som innebär värdefasta skatteskalor och
avdrag. Då får inflationen inte en sådan
verkan. Det framstår som något av ett
mysterium att den svenska socialdemokratin
vidhåller att vi skall ha ett
system där inflationen ständigt ökar
skattetrycket.
Jag skall strax beröra de fåtaliga
synpunkter som framförts i bl. a. bevillningsutskottet
från regeringssidan.
Innan dess skulle jag helt kort vilja
ange några faktiska förhållanden för
att visa hur det skattesystem skulle ver
-
Skattereform m. m.
ka som regeringen nu vill ha genomfört.
Vi kan räkna med en viss inflation i
framtiden — inte så stark inflation som
de 7 procenten under det senaste året,
hoppas jag. Jag räknar som exempel
med 4 procent. Här tar jag dock inte
hänsyn till den prisstegring som uppkommer
på grund av momshöjningen
den 1 januari, den är en sak för sig,
och herr Sträng har i sina tabeller över
skattetrycket tagit hänsyn till den. Låt
oss säga att en person uppnår en 4-procentig ökning av sina inkomster i
pengar räknat och därför tror att han
skall kunna bevara sin levnadsstandard.
Vad inträffar? Jo, det beror litet
på hans inkomstläge. Om detta är omkring
20 000 kr., finner han till sin
smärtsamma överraskning att hans levnadsstandard
varje år kommer att sjunka
med ungefär 1 procent — på fem
år cirka 5 procent. Om dessutom kommunalskatten
— som många väntar —
stiger med 1/2 procent årligen, kommer
hans standardsänkning att bli omkring
7 procent på fem år. Visst får
han sedan en del förmåner genom de
statliga utgifterna —• man skall inte förbise
det; jag nämner det för fullständighetens
skull •— men det är väl ändå
ett märkligt system med en automatisk
standardsänkning.
När han kommer upp i en sådan inkomst
i kronor räknat — även om den
realiter är oförändrad — att det statligt-kommunala
bostadstillägget börjar
gå ned, blir hans standardsänkning ännu
större. Skulle han ligga i 30 000-kronorsklassen
— jag talar om en man med
hemmavarande maka — blir den årliga
sänkningen av levnadsstandarden av
storleken 1,5 procent plus verkan av
kommunalskattehöjningen plus, så småningom,
verkan av bostadstilläggets försvinnande.
Finns det någon anledning, herr talman,
att vårt land när vi genomför en
stor skattereform, skall ha ett system
som automatiskt framkallar en sådan
64 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
standardsänkning för människor som
i och för sig brutto fått full kompensation
för levnadskostnadsstegringen? Det
är mycket lätt att undgå en sådan sänkning,
om man nämligen har värdefasta
skatteskalor och avdrag.
Problemet är egentligen, herr talman,
inte mycket mera invecklat när man
kommer till de fall, där vederbörande
har haft en större procentuell inkomststegring
i pengar räknat än vad som
motsvarar levnadskostnadsstegringen.
Låt oss anta att penninginkomsterna
stiger med 3 procent mer än levnadskostnaderna;
man får kortare arbetstid
framöver o. s. v., så det är ett ganska
optimistiskt antagande. För några
grupper stiger inkomsterna mer — jag
hoppas att det blir för låginkomstgrupperna
— och för andra något mindre.
Om levnadskostnaderna samtidigt ökar
med 4 procent, stiger alltså penninginkomsterna
i genomsnitt med 7 procent.
Hur går det då? Får vederbörande
någonting som liknar en 3-procentig
realinkomstförbättring, som man kanske
väntar sig om inkomsterna stiger
med 7 procent och levnadskostnaderna
med 4? Ack nej! För många blir situationen
ungefär följande.
Jag vet inte om herr talmannen tilllåter
att jag föreställer mig att t. ex.
fru Eriksson i Stockholm och herr
Skoglund spelar en liten sketch, som visar
just hur en familj kommer att uppleva
en 7-procentig inkomsthöjning vid
en 4-procentig prisstegring från 1971
till 1972, alltså första och andra året
av reformen. Låt oss anta att det rör
sig om en 30 000-kronors familj och att
frun i huset är den som direkt svarar
för hushållsutgifterna och för bok över
dem, medan mannen är den som sköter
skatteinbetalningarna — det kan ju
vara tvärtom — men vi antar det. De
finner alltså att de har fått en inkomsthöjning
på 7 procent, och då säger frun:
»Jag behöver ungefär hälften, kanske
t. o. m. litet mer, av inkomstökningen
för att köpa varor i samma mängd som
förr för att vi skall kunna leva som
förut.» — »Jaha», säger mannen, »det
kan jag förstå, men det värsta är att jag
behöver den andra hälften av inkomstökningen
för att betala ökad skatt.»
Vad blir då kvar till standardhöjning?
Jag vill inte travestera Frödings
»Erk du! Maja du!», men något i den
stilen blir det ju. När personerna i sketchen
frågar vad de har kvar till den
standardförbättring som de räknat med,
finner de att det blir ungefär noll. I
vissa fall kan det vara fråga om ett
obetydligt belopp, i andra fall ett minus.
Ifall vederbörande har så låg inkomst
att den ligger vid 20 000-kronorsstrecket
får de någon liten standardhöjning,
för dem som har högre inkomst
blir det ingen standardhöjning alls och
för många blir det en standardsänkning.
Detta är i ett nötskal vad som sker
för stora grupper. En del får betala litet
mer än hälften i skatt, ty marginalskatten
är enligt tabellerna för många
över 50 procent — men de får kanske
å andra sidan betala något mindre än
hälften för levnadskostnadernas stegring.
Om man skall sammanfatta resultatet
kan man för att undvika att rabbla
en massa siffror göra det på följande
sätt.
Vi räknar ut hur mycket olika familjer
i ett samhälle med en 4-procentig
inflation och en 7-procentig inkomsthöjning
tjänar och drar ifrån vad de
behöver av sin inkomstökning för att
kompensera för inflationen. Hur mycket
får de då kvar? Hur mycket får de sedan
behålla av sin som de tror reella
inkomstökning? Man kan också vända
på saken och säga: Hur stor del därav
skall de betala i skatt till stat och kommun?
Det är detta som är den marginella
skattebelastningen. Man finner då
att flertalet heltidsarbetande får betala
i skatteökning till stat och kommun från
70 procent till 105 procent av den »reella
inkomstförbättringen». En del förlorar
litet grand på detta medan de
gynnsamt ställda grupperna får behål
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 65
la ungefär tre tiondelar.
De tabeller över marginalskatten som
är publicerade — finansministern ville
ju helst inte ha med dem, som fru Nettelbrandt
påpekade •— anger en ungefär
hälften så stor marginell beskattning
för vanliga inkomsttagare med relativt
låga inkomster som den som i
verkligheten inträder i den situation
jag här beskrivit. I stället för 37 procent
i marginalskatt för dessa låginkomsttagare
blir siffran ungefär 70 procent;
det beror litet på omständigheterna.
Man hade kunnat vänta sig, herr talman,
att finansministern skulle redogöra
för denna problematik. Man hade
kunnat vänta sig att han skulle ha sagt
ifrån, om han anser att vi inte skall
vänta någon inflation i framtiden utan
ett stabilt penningvärde. Om han inte
vågar ställa det i utsikt borde han ha
uttalat sig om vad han vill göra åt den
skatteskärpning som blir den automatiska
följden av inflationen. Men han
går förbi detta med tystnad. I stort sett
kan vi säga att socialdemokraterna har
försökt undvika debatt. Statssekreterare
Feldt har skrivit ett par artiklar, men
annars har man inte svarat mycket vare
sig i diskussioner eller i andra sammanhang.
Jag vill för min del konstatera att
detta är en mycket märkvärdig form av
demokrati. Vill man smyga på Sveriges
folk ett skattetryck som vid stigande
priser är väsentligt högre än tabellernas
siffror, vilket blir konsekvensen av denna
skattereform? Varför svarar man
inte, varför talar man inte om saken,
varför förklarar man sig inte? Nej, man
vill tydligen göra just det som jag nyss
sade: smyga på folket ett system med
andra verkningar än dem man själv beskriver.
Herr Strängs »Fakta om skatten» karakteriseras
främst av de fakta som han
inte tar med. Det vore bra, om han ville
ge ut en ny upplaga och gå in på dessa
problem. Men det får vi nog vänta
länge på.
Skattereform m. m.
Herr talman! För låginkomsttagarna,
som i den kungl. propositionen omtalas
så välvilligt —- man säger att ett av de
två huvudsyftena med hela reformen
är att förbättra låginkomsttagarnas situation
— måste det te sig som en dyster
historia när de riktigt kommer underfund
med vad det är fråga om. I
begränsad mån sker det en förbättring
för låginkomsttagarna vid själva övergången
till det nya systemet, men så
snart detta trätt i kraft blir de framtida
verkningarna sådana som jag angav.
Även uppgiften att två tredjedelar av
befolkningen skulle få skattesänkningar
vid själva övergången är en överdrift,
eftersom finansministern inte tar hänsyn
till att inflationen från 1970 till 1971
kommer att skärpa skattetrycket, så att
en del av dem, som enligt hans skattetabeller
skulle få en total skattesänkning,
i själva verket får en skattehöjning.
Det gäller inte minst grupper som
ligger något över 30 000-kronorsstrecket.
Statssekreteraren Feldt har gjort gällande,
att när det råder inflation så är
det bara bra att skatteinkomsterna stiger.
Man skall alltså ha ett system som
har denna inbyggda mekanism vilken
höjer skattetrycket vid inflation — det
är just det fina i kråksången, tycks herr
Feldt mena. Resonemanget skulle vara
förståeligt om det var fråga om något
alldeles tillfälligt, t. ex. om vi en kort
tid hade en högkonjunktur med en viss
inflation. Men om vi lever i ett samhälle
där vi haft inflation år efter år •—
7 procent det senaste året och ett genomsnitt
på 4 procent — så betyder
herr Feldts ståndpunkt att det bara är
bra att skattetrycket stiger och stiger,
eftersom inflationen med all sannolikhet
kommer att fortsätta; ingen vet
exakt med vilken hastighet, men att den
inte blir oväsentlig räknar väl alla med.
I bevillningsutskottets betänkande säger
.socialdemokraterna inte mycket.
Men de påpekar att man av och till kan
ändra skattesystemet och justera skatteskalorna.
Ja, det kan man göra! Och
Andra kammarens protokoll 1970. Nr 25
Öl)
Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. in.
så säger de att det skett någon gång. Javisst!
Men hur har det skett? Jo, man
har litet oregelmässigt sänkt skatteskalorna
på vissa punkter, men man har
inte återställt skattetrycket till vad det
var tidigare.
Finansministern befinner sig i den
behagliga situationen att han efter ett
antal år kan komma och säga, att nu
sänker jag skatterna. Men i själva verket
kompenserar han bara en del av den
ökning av skattetrycket som inflationen
medfört. Trots att finansministern
sänker och sänker skatterna när han
någon gång rör vid dem, så blir de ändå
högre och högre. Herr Sträng upplever
det kanske som behagligt att han under
sin period som finansminister genomfört
en kraftig skärpning av beskattningen,
trots att han varje gång han
trätt fram för riksdagen förklarat att
nu skall han i stort sett sänka skatterna
-— sänka dem något litet i förhållande
till den nivå som de genom den skattehöjande
inflationen uppnått.
Om man erkänner att det är ganska
orimligt med en automatisk skatteskärpning,
varför skall vårt land då i fem
eller tio år i följd ha ett sådant system?
Det är ju ändå relativt enkelt att utarbeta
ett system med värdefasta skatteskalor.
Den saken går socialdemokraterna
i bevillningsutskottet inte in på.
Till sist sägs det från socialdemokratiskt
håll att statens och kommunernas
skatteinkomster blir mindre om man
inför värdefasta skatteskalor än vad fallet
är om man låter inflationens skattehöjande
verkningar ha fritt spelrum.
Ja, det är klart. Men frågan är om man
på regeringssidan verkligen vill försvara
en i skattesystemet inbyggd automatik
som åstadkommer ett ständigt stigande
skattetryck. Tycker man att det
är bra att ha ett system där skattetrycket
stiger och stiger även när vi
startar på dagens nivå, där den andel
av nationalinkomsten som flyter in till
de offentliga kassorna är större än i något
annat land? Skall vi ta socialdemo
-
kraterna på orden, så är det i själva
verket så de tänker; de tycker det är
bra att ha en inbyggd fortgående skattehöjning
genom inflationen. Och tycker
man den effekten är bra så vill man inte
ta bort den. Då kanske man på sin höjd
efter ett antal år säger att det har gått
litet för långt och att inflationen som
slår blint inte träffar precis som politikerna
önskar och att man därför måste
justera skatteskalorna.
Nog är detta ett märkligt tänkesätt,
herr talman! Nej, det vida naturligare
är det alternativ som vi företräder och
som klart framgår av mittenpartiernas
motioner. Man skall ha ett skattetryck
som motsvarar vad regering och riksdag
har bestämt. Behöver man i vissa
lägen skärpa skattetrycket skall man
göra det med öppna ögon genom ett beslut
som redovisas för Sveriges folk.
Det är en bättre demokrati, herr statsråd,
än att smyga på folk skattehöjningar
genom den inbyggda inflationsmekanismen.
Jag är övertygad om att man statistiskt
mycket väl skulle kunna belysa
hur inflationen höjer skatterna vid olika
realistiska antaganden, om man ville
låta en arbetsgrupp syssla med detta i
tre veckor. Då skulle Sveriges folk kunna
få en debatt kring detta onekligen
centrala problem. Är det kanske så att
finansministerns ringa förståelse för
oppositionens, riksdagens och Sveriges
folks krav på att få veta något om skattereformen
i någorlunda god tid beror
på att man på regeringshåll målmedvetet
föredrar att mörklägga denna känsliga
fråga? Eller kan vi redan inom
några veckor — längre tid behöver det
inte ta — vänta en ordentlig belysning
av de faktiska förhållandena?
Finansministern har försökt försvara
sig för att riksdagen så sent fick kännedom
om skatteförslaget genom att säga
att man arbetade så snabbt man kunde
och att man inte hann framlägga förslaget
tidigare. Låt mig erinra om att
det var 1964 som den stora skattekom
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 67
mitten avlämnade ett relativt väl utarbetat
förslag som visserligen behövde
revideras — det är jag på det klara med.
Vill verkligen finansministern och hans
kolleger påstå att man från 1964 och
fram till våren 1970 inte har haft möjlighet
att bedriva detta arbete med något
större energi så att riksdagen hade
kunnat få ytterligare några månader på
sig att studera frågan?
Herr talman! Frågor av den typ jag
berört tilldrar sig ibland inte riktigt
lika stor uppmärksamhet som de som i
propositionen uttrycks med enkla siffror.
Det är just därför jag för min del
velat koncentrera uppmärksamheten på
denna fråga, efter det att fru Nettelbrandt,
herr Hedlund och andra klart,
kort och koncist belyst de övriga sidorna
av skattereformen.
Jag uppfattar inte denna fråga främst
som en ekonomisk-politisk fråga, herr
talman, utan ännu mer som en fråga om
god demokrati. Skall regeringen tala
om för folket vad det är den vill göra
och hur det kommer att verka, eller
skall den söka hölja detta i dimmor så
som hittills varit fallet? Ännu är det
kanske inte för sent, herr talman, för
regeringen att skingra dimmorna och
undandra sig i varje fall en del av den
förebråelse, som jag tror eljest kommer
att drabba den när denna epoks och
denna reforms historia skall skrivas.
Herr MAGNUSSON i Borås (in):
Herr talman! Vi i moderata samlingspartiet
har vid flera tillfällen under den
här våren kritiserat det sätt på vilket
det nu framlagda skatteförslaget har beretts.
Jag skall därför inte trötta kammaren
med att närmare gå in på den saken,
men vi kan inte annat än beklaga
vad som har förekommit. Det strider
helt mot de vanliga demokratiska arbetsformerna
i vårt land.
Sedan förslaget framlades har det inträffat
så mycket att det finns anledning
att tillföra riksdagen mer sakmaterial
för en riktig bedömning. Vi har
Skattereform m. m.
därför tidigare i motioner krävt att arbetsmarknadens
parter skulle bli i tillfälle
att framlägga sina synpunkter, men
det har man inte velat vara med om,
liksom inte heller om att skjuta upp avgörandet
till höstriksdagen för att vi
därigenom skulle kunna få fram ännu
mer sakmaterial.
Det är mot den bakgrunden man skall
se vår reservation nr 1. Vi har också
presenterat en hel del tabeller för att
belysa vissa verkningar av förslaget.
Av tabellerna, som återfinns sist i betänkandet,
framgår med all tydlighet
att eu omarbetning är av behovet påkallad.
De kraftiga höjningarna av marginalskatten,
där skattebördan blir särskilt
hög, träffar mellaninkomstlägena.
Vidare medför borttagandet av avdragsrätten
för erlagda kommunalskatter att
staten ännu en gång beskattar de medel
som vederbörande skattebetalare redan
har erlagt till kommunen. Rimligtvis
finns det inte någonting kvar för staten
att ta sedan kommunen har fått dessa
pengar.
Även från familjebeskattningens synpunkt
föreligger det ett stort behov av
en överarbetning med tanke på alla de
kvinnor som inte har en tillräcklig utbildning
eller som på grund av en lång
och gagnande barnavårdsverksamhet
varit borta så länge från sitt yrke att
de inte på nytt kan gå ut i arbetslivet.
Det är också mycket troligt att det på
de flesta orter inte finns arbetstillfällen
för dem.
Det är alltså många problem som borde
ägnas mer uppmärksamhet, och därför
borde skatteförslaget ses över under
sommaren och hösten. Om man gör
så, behöver det inte betyda någon som
helst försening av ikraftträdandet den 1
januari. Men förmodligen har förslagets
upphovsmän inte vågat låta det bli
föremål för en sådan riktig analys, utan
vill nu trumfa igenom det till varje pris.
I vart fall går det inte att tala om att
detta skulle vara ett skattesänkningsförslag.
Även för dem som nu enligt vissa
68
Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
presenterade tabeller skulle få en viss
skattelättnad kommer den väntade inflationsutvecklingen
tydligen att medföra
att det inom ett å två år i stället
blir fråga om skattehöjningar. Detta
framgår av att staten genom förslaget,
såsom herr Holmberg sade, kommer att
hämta in åtskilliga miljarder mer i skatt
under de närmaste fem åren. En växande
andel av de nya inkomster som en
framtida produktionsutveckling bör ge
oss kommer sålunda att disponeras av
politikerna i stället för att inkomsttagarna
själva, såsom hade varit rimligt,
i större utsträckning fått disponera dessa
pengar.
Herr talmani Jag ber att i första hand
nu få yrka bifall till vår reservation 1.
Jag skall sedan i någon mån beröra
de övriga reservationer som vi har fogat
till bevillningsutskottets betänkande
nr 40.
Yi har tidigare bl. a. krävt att rätten
till avdrag för utgivet underhållsbidrag
för barn som vederbörande inte sammanbor
med skulle höjas utöver nu utgående
maximibelopp, 1 000 kr. Förslaget
innebär en höjning till 1 500 kr.,
men inte sällan är det i verkligheten
fråga om större belopp. Herr Lidgard
och herr Lothigius har i motioner föreslagit
att rätten till avdrag skall gälla
det verkliga beloppet. Av ett förbiseende
har någon reservation inte blivit avgiven
på den punkten, varför jag, herr
talman, ber att få yrka bifall till ifrågavarande
motioner. Yrkandet sammanfaller
med reservation 2, men av någon
obegriplig anledning föreslås det i reservationen
att den av oss väckta motionen
skall avslås.
Förvärvsavdragen är också någonting
som vi har fått anledning att ta upp i en
reservation. Inom vårt parti kan vi inte
godkänna regeringens förslag, som går
ut på att sänka förvärvsavdraget från
maximalt 3 000 till 2 000 kr., och därför
återkommer vi med vårt gamla förslag
att avdrag skall få göras för de
verkliga kostnaderna. Det nu föreliggan
-
de skatteförslaget, som är särskilt
ogynnsamt för familjerna, bör inte samtidigt
få medföra att vederbörande får
behålla ännu mindre del av sin arbetsinkomst
genom att man på detta sätt
ändrar avdraget för barntillsynen.
Det måste vara rimligt att låta mödrarna
ha kvar valfriheten att få bestämma
över hur deras barnpassning skall
ordnas. Det gäller inte minst dem som
inte kan få den ekonomiska fördel som
det innebär att placera sitt barn på ett
barndaghem, för vilket samhället betalar
huvuddelen av kostnaderna. Om
barntillsynen skulle ordnas på detta sätt
för alla, skulle det innebära kostnader
på bortåt ett tiotal miljarder kronor för
samhället, varför det aldrig blir möjligt
att på den vägen helt lösa detta problem
på ett tillfredsställande sätt.
Detta krav från vår sida tillfredsställes
givetvis också av yrkandet i reservation
3 och gäller oavsett om vederbörande
har inkomst av tjänst, jordbruk
eller annan rörelse. Det förekommer ofta
att man också vårdar sina anförvanter
hemma när de på grund av sjukdom
eller lyte inte har möjlighet att klara
sig själva. Avdrag vid beskattningen bör
förekomma när någon påtar sig en sådan
uppgift. Inte minst ur rent mänskliga
synpunkter kan det vara av stort
värde för vederbörande att bli skött
hemma av en anförvant och kanske trots
ett handikapp få stanna i familjens
hägn.
Det förslag som vi nu behandlar innebär
att grundavdraget skall utgå med
4 500 kronor men att detta successivt
skall minskas vid högre inkomst. Så
snart inkomsten uppgår till 30 000 kr.
börjar en avtrappning med 20 procent
av den ökade inkomsten vilken gör att
hela avdraget har försvunnit vid en inkomst
av 52 500 kr.
Man har där återgått till ett gammalt
system i skattelagstiftningen som för
länge sedan har avskaffats. Detta system
leder bl. a. till mycket höga marginalskatter.
Av tabell nr 1 till vår reser
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
69
vation framgår att marginalskatten ökar
över vad som redan nu gäller vid en
inkomst av 20 000 kr., vilken ökning når
sin kulmen — med en ökning av 9,9
procent — vid inkomster mellan 30 000
och 35 000 kr. Det är ju rätt upprörande,
att för varje ny hundralapp som en
inkomsttagare i dessa inkomstlagen arbetar
in kommer han att bli krävd på
skatt med inte mindre än 60 kr. Det är,
ärade kammarledamöter, sannerligen inte
ett system, som leder fram till ett intresse
för ökade ansträngningar.
Moderata samlingspartiet kan inte
godkänna, att vi i vår skattelagstiftning
släpper den gamla principen om att man
vid skatteuttagen måste ta hänsyn till
skatteförmågan, och det är därför, som
vi har reagerat mot att familjerna skall
beskattas så hårt som detta förslag innebär.
Det är nödvändigt att ta hänsyn
till hur många som skall leva på inkomsten.
En familj med t. ex. två barn
kan inte ha samma skatteförmåga som
en ensamstående med samma inkomst.
En kvinna som är hemma och sköter
om sina barn borde rimligen ha rätt
till ett grundavdrag. Detta är så mycket
mer motiverat som vi vet vad det kostar
att vårda barnen på barndaghem.
Därför bör även den som har varit
hemma och vårdat sina barn ha rätt till
någon lindring i beskattningen. Det går
helt enkelt inte att införa ett system
som innebär, att alla gifta kvinnor måste
ut i förvärvslivet på en gång. Det
finns helt enkelt inte tillgång till sådana
arbeten överallt.
Moderata samlingspartiet har för att
dels minska verkningarna av den hårda
marginalbeskattningen och dels lindra
verkningarna av skattehöjningarna för
familjerna i reservation 5 krävt, att det
inte skall ske någon avtrappning av
grundavdragen för barnfamiljerna, för
ensamföräldrarna och för de familjer,
där endast den ena maken har inkomst.
I reservationen 6 har vi fullföljt ett
motionsyrkande, att den, vars skatteförmåga
varit nedsatt på grund av långva
-
Skattereform m. m.
rig sjukdom, olyckshändelse, underhåll
av nära anförvant eller dylikt, bör åtnjuta
rätt till avdrag med ett belopp
upp till 10 000 kr. i stället för enligt nu
gällande regler 6 000 kr. Vidare kräver
vi borttagande av det i detta sammanhang
uppställda kravet på väsentligen
nedsatt skatteförmåga.
Trots att vi nu i framtiden får endast
en skatteskala, behåller man fortfarande
sambeskattningen mellan makar när
det gäller inkomster av kapital. Här har
vi ett av de många avstegen från logiken
i förslaget. Endast om inkomsten
understiger 2 000 kr. sker inte en sådan
sammanläggning, men så snart inkomsten
är högre, blir det en gemensam beskattning
för hela kapitalinkomsten. Vi
har därför i reservationen 8 fullföljt
ett krav i en motion från vårt parti om
att sammanläggning i varje fall inte bör
ske för belopp under 5 000 kr. och då
endast för det belopp som överstiger
dessa 5 000 kr.
De grupper som enligt det nya förslaget
kommer att bli särskilt missgynnade
är de faktiskt sambeskattade, d. v. s.
jordbrukarna, företagarna och utövarna
av de fria yrkena, där man och hustru
gemensamt arbetar ihop inkomsten.
Systemet med endast en skatteskala blir
här särskilt orättvis, då dessa grupper
träffas av en mycket hård marginalbeskattning
när inkomsterna sammanläggs.
Det är förvånansvärt att regeringen
verkligen kan lägga fram ett förslag
med en så graverande orättvisa som
den som här uppstår.
Moderata samlingspartiet kan inte vara
med om ett sådant beslut, och därför
har vi i vår partimotion och i reservationen
9 krävt, att inkomsten skall
kunna fördelas på makarna i förhållande
till utfört arbete och till arbetets art;
vi vill med andra ord ha en så kallad
makelön. Skulle mot förmodan detta
förslag slås ut i en kommande kontrapropositionsvolering
kommer vi att i
andra hand stödja yrkandena i mellanpartiernas
reservationer 10 och 11. Vi
70 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
tar dock avstånd från motiveringarna i
dessa reservationer. Vi är nämligen
inte nöjda med förslagen men anser
det vara bättre än ingenting alls. Särskilt
reagerar vi emot den i dessa reservationer
gjorda diskrimineringen av de
makar som är behjälpliga inom företaget
genom att man inte vill gå med
på en högre lön än tre basbelopp, vilket
motsvarar en högsta lön av endast
18 600 kr. Det finns inte många arbetsinkomster
i dag som understiger detta
belopp.
Folkpensionärerna drabbas mycket
hårt i beskattningshänseende, när de
har ett arbete som medför inkomster
vid sidan av pensionen. Detta beror
dels på att det behovsprövade bostadsbidraget
blir föremål för avtrappning,
dels på att rätten till avdrag på grund
av nedsatt skatteförmåga minskar allteftersom
inkomsten stiger. Det innebär
att marginalskatten inte sällan blir mycket
hög, ofta 90-procentig och ibland
ända upp till 100-procentig. Vi menar
att något måste göras för att ytterligare
reducera dessa icke önskvärda verkningar
av vår skattelagstiftning. För att
förbättra folkpensionärernas skatteförhållanden
bar vi därför i vår partimotion
och i reservationen 13 yrkat på att
folkpensionärernas grundavdrag alltid
skall vara lika stort som den utgående
folkpensionen för att denna därmed i
princip skall bli skattefri.
I moderata samlingspartiets partimotion
har vi också aktualiserat problemen
för de fulltidsarbetande med mycket
låga inkomster. Utredningar har visat,
att det bland dessa inkomsttagare
finns många som har skattefria inkomster
på grund av sjukdom m. in. Det rör
sig också om sådana som gjort värnplikt
eller studerat under en viss del av
året eller sådana vilkas inkomst kanske
består av en mindre avkastning av kapital.
Här gäller det därför att hjälpa
dem som arbetat hela året men ändå
haft liten inkomst. Det är ju dessa som
kan betraktas som de verkliga lågin
-
komsttagarna, och något bör göras för
att begränsa deras skatter.
Utskottet har också varit enigt på
denna punkt och i skrivningen begärt
att något skall göras så snart behövliga
tekniska undersökningar är färdiga. Jag
förstår egentligen inte reservationen 15,
eftersom utskottet praktiskt taget bifallit
våra motioner.
Detsamma torde också kunna sägas
om reservationen 18 beträffande kompensation
till kommunerna. Utskottet är
enigt om att en sådan kompensation
skall utgå samt att utredning bör sättas
i gång för att undersöka problemet. Utredningen
har för övrigt redan tillsatts.
I vår huvudreservation har vi också
reagerat mot att kommunalskatteavdraget
inte längre får vara avdragsgillt;
detta hör till de områden som måste bli
föremål för en närmare utredning.
Under årens lopp har vi lärt oss, att
den socialdemokratiska politiken krävt
ständigt nya skatteuttag av medborgarna.
Detta har medfört att vårt land fått
det högsta skattetrycket i den fria världen.
Socialdemokratin har därvid haft
den bästa bundsförvanten i den ständigt
pågående penningvärdeförsämringen.
Samtidigt som behovet av nya skatter
gjort sig gällande har vi även fått uppleva
att de inflationistiska verkningarna
genom vårt progressiva skattesystem
givit staten större skatteinkomster. Då
medborgarnas inkomstökningar fört
upp dem till högre skatteskikt har de
måst betala högre skatt på de nya inkomsterna
än på de gamla. Vidare har
värdet av ortsavdrag o. d. urholkats genom
penningvärdeförsämringen.
I verkligheten har sålunda den inflationistiska
politiken inneburit kraftiga
skattehöjningar utan att riksdagen fattat
några beslut. Det kan inte vara rimligt
att ett sådant system får fortbestå,
eftersom det ju innebär att beskattningsrätten
inte längre ligger hos riksdagen.
I tidigare högerpartiet, nu moderata
samlingspartiet, har vi sedan årtionden
hävdat den uppfattningen att skatteska
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
71
lorna och de olika avdragen vid beskattningen
skall vara indexreglerade,
så att vi inte får denna form av skattehöjningar
som är alltför bekväm för en
skattehungrig regering. I vår partimotion
har vi därför även i år krävt införande
av ett system som förhindrar
en urholkning av avdragens värde och
som inte höjer marginalbeskattningen
utan riksdagens hörande. Detta krav
har vi fullföljt i reservationen 20, där vi
krävt att vårt förslag skall genomföras
redan fr. o. m. nästa år. Om det förslaget
skulle falla igenom vid votering om
kontraproposition kommer vi att stödja
mittenpartiernas reservation, även
om deras förslag har den nackdelen,
att det inte avses skola träda i kraft den
1 januari 1971 då man har anledning
räkna med en kraftigare inflationistisk
utveckling.
Eftersom det inte så sällan förekommer
att vissa inkomsttagare är ur stånd
att till fullo utnyttja sina avdrag vid
beskattningen har vi krävt tillsättandet
av en utredning med uppdrag att undersöka
möjligheterna att införa en form
av negativ beskattning. Detta skulle
nämligen kunna vara till stor fördel
för låginkomsttagarna.
I reservationen 24 har vissa punktskatter
aktualiserats och krav framförts
om omedelbart upphävande av försäljningsskatten.
Därvidlag har jag ingen
annan uppfattning än motionärerna och
reservanterna, men eftersom utskottets
skrivning i det fallet är mycket stark
och de facto innebär att denna skatt
snarast möjligt bör försvinna har jag
ansett det vara mera värdefullt med en
gemensam skrivning än att kräva omedelbara
åtgärder i en reservation. Jag
tror att den skatten kommer att försvinna
nästa år och hoppas att vi får ett
förslag därom från regeringen till höstriksdagen.
I förslaget om skatteomläggningen förekommer
inga ändringar i företagsbeskattningen,
men denna har tagits
upp i några motioner. Bl. a. finns det
Skattereform m. m.
en motion i den frågan som har ett
visst intresse, nämligen motionen
1:1048 av herr Bengt Gustavsson, likalydande
med motionen II: 1215 av herr
Hellström m. fl. Eftersom det har aviserats
att Kungl. Maj :t bär för avsikt att
tillsätta en utredning rörande företagsbeskattningen
har man i nämnda motionspar
begärt att det i direktiven för
denna utredning beaktas möjligheten att
införa en bestämmelse om att de dolda
reserverna i företagen skall tas fram till
beskattning. De som inte kan betala
skatten på grund av likviditetsbesvär
skulle få kredit med erläggandet av skatten
genom utfärdande av en skuldförbindelse
till staten på motsvarande belopp.
Först och främst skulle ett upplösande
av de dolda reserverna innebära att
företagens motståndskraft allvarligt
nedsättes och de anställdas trygghet
äventyras. Vidare skulle åtgärden innebära
en klar socialisering av det svenska
näringslivet. Därför vill jag fråga
utskottets majoritet, om man verkligen
står bakom detta krav. Det sägs nämligen
i utskottets utlåtande att man förutsätter
att den frågan blir föremål för
utredningens uppmärksamhet. Jag vill
gärna ha svar, helst av finansministern
själv, om man ställer sig bakom detta
yrkande eller om motionskravet kommer
att slängas i en papperskorg på
finansdepartementet.
Jag har här redogjort för detaljerna
i de yrkanden som vi från vårt parti
har ställt och som vi anser nödvändigt
att ta hänsyn till om det framlagda skatteförslaget
skall genomföras. I moderata
samlingspartiet menar vi också att det
är nödvändigt att ordentligt gå igenom
hela skattefrågan, vilket bör ske genom
tillsättandet av en parlamentarisk utredning,
som bör komma till stånd med
det snaraste. Den bör syfta till att skapa
ett skattesystem som verkligen befordrar
arbetsvilja, företagsamhet och sparande.
Den direkta beskattningen bör
utformas så att den befordrar resurs
-
72
Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
tillväxten i samhället i stället för att
minska den. En snabb utveckling mot
ökat internationellt samarbete medför
att även vi måste tillse att vårt skattesystem
bättre kommer att överensstämma
med andra länders, så att vi får konkurrens
på någorlunda lika villkor.
Skattesystemet måste vara så utformat,
att det verkligen gynnar den som
arbetar hårt och som är villig att taga
ansvar. Enligt vår uppfattning skall
medborgarna leva på sin förvärvade
inkomst, inte av bidrag. Det är nödvändigt
att hänsyn tagas till skatteförmågeprincipen
och att en samhällsstärkande
familjebildning såsom grunden för samhällets
fortbestånd gynnas.
Det förslag som lades fram av skatteberedningen
för några år sedan tillgodosåg
i långa stycken en sådan utveckling,
men det blev aldrig genomfört.
Det är därför nödvändigt att eu parlamentarisk
utredning under medverkan
av bl. a. arbetsmarknadens parter får
arbeta fram ett nytt sådant förslag. Det
är också angeläget att vi i hävdvunnen
demokratisk ordning får tillfälle att offentligt
diskutera ett sådant förslag. Det
finns all anledning att förutsätta att
detta är sista gången som vi måste behandla
ett så stort förslag som det som
nu föreligger, vid vars behandling denna
hävdvunna demokratiska princip så
till den grad har åsidosatts.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer vid bevillningsutskottets
betänkanden nr 40 och 41,
under vilka mitt namn förekommer.
I detta anförande instämde herrar
Björkman och Wennerfors, fru Mogård
samt herrar Åkerlind, Burenstam Linder,
Lothigius, Regnéll, Oskarson, Carlshamre,
Enarsson, Clarkson och Holmberg
(samtliga m).
Herr BRANDT (s):
Herr tahnan! Jag dristar mig att gå
upp i talarstolen fastän, såsom vi tidigare
fått höra, alla statsråd är döds
-
förskräckta inför att delta i debatten.
Det sitter dock trots allt en modig regeringsrepresentant
på statsrådsbänken.
Herr Holmberg undrade vad som
egentligen var fatt — om regeringen
inte vågar gå upp i diskussionen utan
har slagit till reträtt. Jag förstår emellertid
mycket väl vad som ligger bakom
det hela.
Fru Nettelbrandt uppträdde så till
den milda grad argsint att jag inte sett
maken sedan Julia Caesar framträdde
som ragata i Tantolunden. Jag försäkrar
emellertid att finansministern så
småningom kommer att ta upp diskussionen
både med fru Nettelbrandt, herr
Plolmberg och andra debattvilliga ledamöter.
Finansministern är som bekant
inte buskablyg utan kan ha sina skäl
till att inte ännu ha uppträtt i debatten.
Jag skall försöka att fatta mig'' kort
och att inte så mycket gå in i detaljjer.
Jag föreställer mig att finansministern
ordentligt kommer att beta av frågorna
och kommer att redogöra för regeringens
syn på skattepaketet och den
allmänna politiken i samband med
detta. Men jag vill fråga vad det egentligen
blivit av oppositionens djärva alternativ
till detta skatteförslag. Det underliga
är ju att det inte finns en enda
gemensam reservation från de moderata
och mittenpartierna, bortsett från en liten
reservation i bevillningsutskottets
betänkande nr 41 om familjebolagen.
Man går alltså absolut åtskils. Även om
det i sak är precis detsamma man föreslår
och samma mål man syftar till. så
kan man inte enas på en enda punkt.
Man har följt den gamla taktiken,
som man ibland överger —: åtminstone
brukar de moderata göra det, men folkpartiet
har ju varit ganska så säkert
på den linjen att man bjuder över och
utlovar ännu finare cigarrer än regeringen
anses kunna komma med. Nu
gör faktiskt båda partierna på detta
sätt, och man lägger till litet här och
litet där. Men hur det än är blir det
inte småpotatis när man räknar tillsam
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
73
mans allt detta, utan det blir miljarder
kronor som man inte har täckning för.
Låt mig anföra några exempel!
De moderata yrkar att grundavdraget
inte skall avtrappas på det sätt som
föreslås i propositionen utan oavsett
inkomstens storlek skall utgå med 4 500
kr. för inkomsttagare med barn och för
gifta med eller utan barn, när hustrun
saknar inkomst. Avtrappningen skall
börja först vid en taxerad inkomst på
35 000 kr. i stället för vid den i propositionen
föreslagna gränsen 30 000 kr.
Avtrappningen sker enligt båda yrkandena
med 20 procent, men tillsammans
innebär bara dessa två yrkanden ett
skattebortfall för stat och kommun med
minst 700 miljoner kronor.
Därtill yrkar såväl de moderata som
mittenpartierna att skatteskalorna skall
ändras. Enligt de moderata skulle de
ändras så att det blir en betydande
minskning av marginalskatten i mellanskikten,
och enligt mittenpartierna skall
det bli en lättnad i inkomstskikten mellan
20 000 och 55 000 kr. I båda fallen
gäller det en skrivelse till Kungl. Maj:t
—- det är alltså ett slags alternativ som
framförs, åtminstone från de moderatas
sida. Men vad kostar nu detta? Jo, det
kostar också ca 1 miljard kronor i skattebortfall.
Herr talman! Jag nämner detta inte
bara för att visa vad de borgerliga
egentligen föreslår utan att kunna ange
hur det skall betalas. Nej, jag gör det
också för att visa hur svårt det är att
rucka på dessa skatteskalor, rucka på
paketet, utan att det får så svåra konsekvenser
att knappast någon riksdagsman
— åtminstone inte en enda i bevillningsutskottet
— har vågat yrka på
en omedelbar förändring av skatteskalorna.
Det gäller alltså endast en skrivelse
till Kungl. Maj :t om att man skall
försöka överarbeta systemet. Att detta
betyder ett skattebortfall som det inte
finns statsfinansiellt utrymme för är
helt klart enligt vår mening.
Härtill kommer också andra yrkan3*
— Andra kammarens protokoll 1970.
Skattereform m. m.
den som får samma effekt: skattebortfall.
Jag kan bara nämnda förslaget om
vårdnadsbidrag på sammanlagt 450
miljoner kronor från mittenpartiernas
sida.
Jag skall emellertid inte gå in vidare
på den saken utan vill peka på det anmärkningsvärda
i att varken de moderata
eller mittenpartierna anvisar hur
detta stora skattebortfall — på några
miljarder kronor — skall täckas. Finansministern
har ju talat om att man i
finansdepartementet räknat ut att förslagen
skulle nödvändiggöra en höjning
av momsen med ytterligare 3 procent
och omedelbart med minst 1 procent.
Värst är det för mittenpartierna, som
i utskottet inte har vågat ange hur de
tänkt sig kunna täcka detta. Men i reservationen
erbjuder man sig generöst
att för den händelse riksdagen skulle
vara så rosenrasande lättsinnig att den
bifaller mittenpartiernas förslag medverka
till den ytterligare finansiering
som kan bli erforderlig. Det är så att
man kan gråta! Om socialdemokraterna
tar initiativet och säger att de går med
på detta och samtidigt föreslår en höjning
av momsen, vilket måste ske i ett
sådant läge, så lovar mittenpartierna
att generöst medverka till att en sådan
momshöjning går igenom i riksdagen.
I klartext betyder det ingenting annat.
Efter vad jag har hört berättas har en
sensation inträffat i första kammaren.
Folkpartiets ledare herr Helén har under
debatten med herr Sträng sagt att
om riksdagen nu skulle bifalla mittenpartiernas
förslag, skall folkpartiet till
hösten föreslå en höjning av momsen
utöver vad regeringen föreslår. Sådana
växlar, som översvämmar hela denna
plenisal, kan man ställa ut därför att
det ingenting kostar. Riksdagen kommer
inte att besluta om något sådant. Därför
kan man från dessa partier i evärdeliga
tider komma med förslag och säga:
Detta är vad vi diskuterade på 1930-talet,
för då hade vi en motion om denna
sak, men regeringen har inte velat tillNr
25
74 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
styrka den. När man inte behöver ta
något ansvar utan bara kan lägga fram
förslag vilka inte ges någon täckning,
går det att vara lika generös som man
är i det här fallet. Man säger sig kunna
vara med om att höja momsen med 3
procent, om det skulle behövas. Och
detta säger man med risk för alla de
konsekvenser detta skulle få på lönemarknaden
i form av ytterligare prisstegringar.
Då låtsas man inte om någonting.
Här har herr Ohlin tidigare
stått och pratat sig varm om risken för
inflation. Folkpartiet har försökt att ge
ett intryck av att det mer än något annat
parti bekämpar inflationen i landet.
Nu tycks partiet ha kastat loss även
från detta och säger att man skall ha
kompensation för alla prisstegringar.
Låt det rulla i väg och bli inflation:
vi skall bara ha höjda barnbidrag, vi
skall ha ökade avdrag för skatten o. s. v.
Vilka tjänar på detta? Jo, de högsta inkomsttagarna
tjänar på skatteavdragen.
Detta är en så pass oansvarig politik
och taktik att jag på det svenska folkets
vägnar uttalar tillfredsställelse över att
det inte finns några chanser för att få
detta genomfört i riksdagen.
Utskottet säger sig vara medvetet om
att förslaget innebär vissa marginalskatteskärpningar
när årsinkomsten överstiger
30 000 kr. för ensamstående och
20 000 kr. för gift skattskyldig, vars
make saknar inkomst. Skall man göra
en omfördelning är det oundvikligt med
en marginalskatteskärpning för vissa
grupper. Men även om en lindring av
marginalskatten i och för sig är önskvärd,
finns det inte något finansiellt
utrymme för någon lindring i propositionens
förslag. Det visar det exempel
som jag tog om vad mittenpartiernas
och de moderatas förslag betyder. Bara
den lilla detaljen betyder en miljard
kronor i skattebortfall. Vi erinrar om
att skatteskalorna tidigare med jämna
mellanrum har anpassats. Fastän folk
inte tror det kan jag säga att vi sänkt
den statliga skatten minst sex gånger
under efterkrigstiden. Den metoden har
vi använt, och vi förutsätter att den
kommer att tillämpas även i fortsättningen
om det blir nödvändigt. Detta
anser vi vara det riktiga.
Att som herr Ohlin och andra dra in
höjda kommunalskatter och allmänna
prisstegringar för att måla en så rosenrasande
mörk bild som möjligt både av
utvecklingen och av skatteförslaget är
att karikera hela förslaget. Det går inte
att på det sättet jämföra två olika skattesystem
med varandra. Skattelindringar
blir inte mindre värda därför
att kommunalskatten ökar i någon kommun
eller något landstingsområde; värdet
minskar inte ens om priserna stiger
av andra orsaker än själva skattesystemet.
Ett faktum är ju att skatten
sänks för två tredjedelar av svenska
folket genom regeringens förslag, att
mer än en miljard kronor tillförs dem
som har under 35 000 kr. om året i inkomst
och att de flesta inkomsttagare
mellan 15 000 och 25 000 kr. -— där infaller
den största lättnaden -—• även om
man tar hänsyn till mervärdeskattens
höjning får en nettoförbättring på 500—
1 000 kr. per år. Detta inträffar alltså
alldeles oavsett om kommunalskatten
höjs; den saken ligger helt vid sidan
om. Man rör sig med inkommensurabla
storheter när man på detta sätt försöker
jämföra två olika skattesystem. Det är
att vilseleda allmänheten.
En avgörande princip i skattepaketet
är övergången till individuell beskattning
av arbetsinkomster, och det
råder enighet därom i utskottet. Då är
det ju oundvikligt att skattelättnaden
blir störst för ensamstående utan barn,
eftersom de i dag drabbas hårdare än
andra skattskyldiga. Att köra fram detta
som en stor orättvisa i det nya systemet
är rena hyckleriet, Jag tror inte att
ens den främste skatteexperten i detta
land förmår att utarbeta ett förslag till
övergång från det skattesystem vi har
i dag till ett individuellt system utan att
det får samma konsekvenser — såvida
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
75
man inte skall höja mervärdeskatten så
att den betalar hela klabbet, men då
blir det inte den omfördelning som vårt
förslag syftar till.
Det bör emellertid, ärade kammarledamöter,
observeras — man talar ju
om att en ensamstående med högre inkomst
får en större skattelättnad än en
familj med mindre inkomst — att ensamstående
även nästa år enligt det nya
systemet får högre skatt än familjer,
där mannen ensam arbetar och hustrun
saknar inkomst. Detta är naturligt, eftersom
dessa får en reducering av skatten
med 1 800 kr. om året. Så pass stor
skattelättnad måste det alltså bli jämfört
med en ensamstående. Han får
högre skatt även i fortsättningen.
Denna skattereduktion innebär egentligen
ett avsteg från den individuella
beskattningen, det är självklart. Ingen
har emellertid velat motsätta sig avdraget.
Hemmafruar som inte kan arbeta
eller inte har möjlighet att få ett förvärvsarbete
på den plats där de bor
måste vi hjälpa under en övergångstid,
kanske även med sociala bidrag av
olika slag.
Herr Hedlund stod här och talade så
varmt för barnfamiljerna. De får inte
tillräcklig kompensation genom barnbidragens
ökning med 300 kr. per år,
menade han. På den punkten, herr talman,
skall jag tillåta mig — jag skall
inte resonera om så mycket mera —
att tala om vad vi egentligen gör för
barnfamiljerna och vilken väg vi anser
riktigare att gå än den som ger dem
någon hundralapp mera om året i barnbidrag.
År 1965 var bostadsstödet för
20 000-kronors inkomsttagare 720; nästa
år får de 1 920 kr. (hyran för en modern
3-rumslägenhet beräknas då vara 500
kr. i månaden). Barnbidraget höjs från
900 kr. 1965 till 1 200 kr. 1971 och moderskapspenningen
från 900 kr. till
1 080 kr. Sjukpenning plus barntillägg
var 1965 25 kr. per dag plus 1 kr. per
dag och höjs nu till 31 kr. per dag plus
2 kr. per dag. Bidragsförskott per barn
Skattereform m. m.
höjs från 1 250 kr. till 2 520 kr. Barnpensionen
var 1 250 kr. 1965 men blir
nästa år 1 575 kr.
En familj med 20 000 kr. i inkomst
och hemmavarande make och två barn
fick 1965 sammanlagt 2 520 kr. i barnbidrag
och bostadsstöd. Enligt det förslag
som nu ligger på riksdagens bord
får denna familj 1971 4 320 kr. Ändå
försöker man inbilla svenska folket att
vi inte ger barnfamiljerna någonting.
Här ger vi faktiskt till dem som behöver
hjälpen. Höjningen av barnbidragen
innebär att det blir något mer än enbart
kompensation för penningvärdeförsämringen.
Jag skall också säga några ord om
fulltidsarbetare med låga inkomster, eftersom
detta problem föranledde en ingående
diskussion i utskottet; vi funderade
på hur vi skulle lösa problemet
eftersom alla var intresserade därav.
Det kräver en mer ingående analys.
Låginkomstutredningen har slutfört vissa
undersökningar och påbörjat en kartläggning
av befolkningens levnadsnivå.
Fru Nettelbrandt sade naturligtvis att
denna utredning hade föreslagits av
folkpartiet, ehuru det i själva verket
var herr Franzén i Motala som tog initiativ
till den. Det bryr vi oss emellertid
inte om — vi kan ändå aldrig klara
oss i konkurrensen när det gäller att
framställa yrkanden, ty vi framställer
inte sådana förrän vi har täckning för
dem, och det är en väsentlig skillnad.
De pågående utredningarna och kartläggningen
av problemet anser utskottsmajoriteten
bör avvaktas innan vi tar
definitiv ställning till frågan hur detta
problem skall angripas. Det är angeläget
att så långt som möjligt försöka
åstadkomma större rättvisa och jämlikhet
i beskattningen än för närvarande
mellan olika kategorier av låginkomsttagare,
det understryker vi. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t tar initiativ
till åtgärder som är erforderliga för att
uppnå ökad likställighet vid beskattningen
mellan olika låginkomstgrupper.
76
Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
Under senare år har det talats mycket
om jämlikhet. Många har bara pratat
om jämlikhet och hoppats att de
aldrig skulle behöva ta ställning till något
praktiskt förslag i den riktningen.
Nu ställs de inför ordens förvandling
till ekonomisk realitet — orden måste
översättas i reda pengar, det går inte
att komma undan det längre om man
vill uppnå rättvisa och ökad utjämning.
Men ökad jämlikhet måste liksom
allting annat betalas av någon eller
några, och den måste betalas, anser vi,
av dem som har det bäst ställt; annars
blir det ingen utjämning.
Detta är den största skattereformen
sedan 1947. Det är en jämlikhetsreform
som kommer att ställa svenska folkets
solidaritet på ett svårt prov, men jag
tror att man kommer att klara det. Den
är också ett steg i riktning mot den politik
som vi vill föra under 1970-talet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
I detta anförande instämde fru Bergman
och herr Wikner (båda s).
Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Brandt försökte
göra gällande att det skulle vara en
mycket äventyrlig politik soin oppositionen
ville driva. Jag vill bara säga till
herr Brandt att man nog bör räkna litet
försiktigt. Samtliga de förslag som
vi lagt fram i anslutning till propositionen
medför på ett helt budgetår en
minskning av skatteintäkterna för staten
på 800 miljoner kronor. Men det är
bara fråga om 275 miljoner kronor under
det kommande budgetåret, och det
är det man måste observera.
Om vi skall resonera om framtiden,
skail vi också räkna med de inkomster
som kan komma. Det har visat sig att
de inkomstökningar vi kommer att få
under de närmaste fem åren rör sig om
11,8 miljarder kronor. Därför är det
långt kvar innan man kommer ned i
ett läge där det inte skulle vara balans.
Herr Brandt beklagar sig och säger:
»Det är inte så lätt för oss socialdemokrater
att göra någonting —- det går bra
för oppositionen att kritisera, men det
är vi som haft ansvaret under långa
tider.» Ja, visst har socialdemokratin
suttit vid makten under flera decennier.
Men varthän har det lett? Jo, det
har lett fram till att det blivit praktisk
politik i det bär landet att man
räknar med en inflation på mellan 3
och 5 procent varje år. Vi har fått ett
minskat sparande — bara en annan
sparpolitik hade kanske inneburit att
det sett ut på ett annat sätt.
Vi förlorade under fjolåret en tredjedel
av vår valutareserv. Vi har ungefär
100 000 människor som trots högkonjunkturen
måste bli föremål för samhällets
åtgärder för att få .sysselsättning.
Man kan påvisa många sådana resultat
av det socialdemokratiska ansvaret
för politiken under alla dessa år. Jag
tror för min del att den andra delen av
folket gärna skulle ta det här ansvaret
under några år, så att socialdemokratin
i fortsättningen sluppe känna det oerhörda
tryck som ansvaret för framtidens
politik för med sig. Jag är övertygad
om att det också skulle leda fram
till en lugnare utveckling.
Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Herr Brandts anförande
visade att den tidigare i den allmänna
debatten upplagda strategin inte gick
att följa sedan man sett mittenpartiernas
förslag i skattefrågan. Det går inte
längre att göra gällande att vi inte vill
vara med om att genomföra de här olika
förslagen i jämlikhetsskapande riktning,
eftersom vi vill gå längre än herr Brandt
och hans partivänner. Vi vill ju vara
med om en omfördelning. Men som
jag sade i mitt första anförande är det
inte alldeles säkert att precis den omfördelning
som finansministern föreslagit
är den på millimetern absolut rätta
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 77
och riktiga. Vi har ju sett hur han själv
ändrat denna omfördelning från i januari
till mars. Det blev en stor förskjutning
— på 1 procent — under den
tiden.
De siffror som herr Brandt nämnde
är faktiskt gripna ur luften. Nu glömde
jag tyvärr kvar i bänken de »Debattfakta»
som jag gissar att herr Brandt
studerar tillsammans med andra valarbetare.
Men om man ser på kostnaderna
för våra förslag, så visar det sig att
man inte kommer upp till ens 1 procent
för den första etappen. Vad är det man
talar om? I medkammaren tror jag att
man talat om 2 till 3 procent.
Det som vi vill genomföra för barnfamiljerna
har alla tidigare varit överens
om när man diskuterat en övergång
till individuell beskattning. Man har
sagt att barnförsörjarna då behöver få
ett särskilt stöd, det stöd som förut utgick
huvudsaklingen på grund av äktenskapet.
Det har man också varit ense om i
den utredning — familj eskatteberedningen
—- som finansministern åberopar.
Vill man nu, herr Brandt, helt och
hållet ta bort det generella barnbidraget?
Är det vad man är ute efter? När
herr Hjalmarson en gång i tiden ville
slopa barnbidraget för det första barnet
kritiserades hans förslag våldsamt och
det med all rätt. Men är det inte någonting
åt det hållet som man nu är ute
efter? Är det så att den generella linjen
är felaktig, varför höjer man då
barnbidraget med 300 kronor? Det finns
väl i så fall ingen anledning att göra
den höjningen heller?
Herr Brandt talade också om inflationen.
Herr Ohlin gjorde tidigare en
utomordentlig pedagogisk exposé över
vad som händer från år till år när
man tar hänsyn till konsekvenserna av
alla de faktorer vi är beroende av. Jämför
man effekterna det ena året med
effekterna ett annat år är det sannerligen
inte fråga om några inkommen
-
Skattereform m. m.
surabla storheter, som herr Brandt vill
göra gällande.
Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Brandt talade om
oppositionens förslag och reservationer
som en produkt av några rosenrasande
människor. Jag känner mig ingalunda
träffad av den karakteristiken.
Herr Brandt sade att det var miljarder
kronor som oppositionen inte hade
täckning för. När det gäller mittenpartiernas
förslag och reservationer rör
det sig inte om sådana belopp. Men nu
kanske herr Brandt förstår varför vi
inom oppositionen inte är samrnanskrivna
på alla punkter i reservationerna.
Jag skall erkänna att förändringen av
skatteskalorna för mig och för centerpartiet
inte är den mest angelägna reformen.
Men vi vet ju att marginalskatten
skärps redan vid inkomster som ligger
strax ovanför 20 000 kronor. Vi tycker
inte att det är felaktigt att påpeka
detta.
Mittenpartierna har inte i utskottet
vågat yttra sig om finansieringen, påstod
herr Brandt. Jag vill minnas att
vi sade samma sak i utskottet som vi
har skrivit i reservationerna. Men har
herr Brandt ingenting annat att gråta
över så vill jag inte missunna honom
den grätstunden i andra kammaren.
Men några sympatiyttringar tror jag inte
att han får för det.
Om jag inte fattade herr Brandt fel
så sade han att det var hyckleri att
framföra våra krav beträffande faktiskt
sambeskattade. Jag kan inte kalla det
för hyckleri. Det rör sig om skatteskillnader
på mellan 2 000 och 3 000 kronor
beroende på i vilka lägen inkomsterna
ligger.
Jag vill korrigera herr Brandt även
när det gäller låginkomstutredningen.
Det var 1965 som riksdagen på förslag
av motionärer och allmänna berednings
-
78 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
utskottet beslöt att begära denna utredning.
I allmänna beredningsutskottets
förslag omnämndes motioner även från
andra partier. Både jag och herr Franzén
i Motala hade väckt motioner som
var omnämnda där. Men året innan hade
riksdagen avslagit en centerpartimotion,
i vilken vi hade begärt att man
skulle tillsätta en utredning om låginkomsttagarna.
Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Herr Brand! var vänlig
att nämna mitt namn i sammanhang
med stödet till barnfamiljerna därför
att jag hade gjort gällande att 100
kr. i kompensation för kostnadsstegringarna
från 1965 jämte kompensation för
den moms vi nu avser att höja är i allra
minsta laget. Jag hörde inte att herr
Brandt hade någonting att invända mot
den saken, men han talade i stället om
en annan fråga, om bostadsstödet och
bostadsbidragen.
Vi vet mycket väl att bostadsbidragen
finns, och vi vet mer än så. Vi vet att
alla inte får detta stöd, även om de
skulle behöva det aldrig så väl, därför
att det har uppställts villkor som innebär
att de ekonomiskt svagaste familjerna
inte kan få bostadsbidrag. Bostaden
skall nämligen ha en viss reglementsenlig
standard för att man skall
få ut sådant bidrag. Har man inte haft
turen att i bostadskön få en bostad som
fyller kraven, blir man utan sådant bidrag,
herr Brandt.
Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Brandt var inne
på det vanliga temat, att den opposition
mot höjningar av den direkta skatten,
som vi inom moderata samlingspartiet
företräder, kan driva på inflationen.
Jag tror det finns anledning att
röja undan en del gamla felaktiga föreställningar
på den punkten.
I dagens läge är situationen den, att
det är de höjda marginalskatterna som
driver upp priserna och inflationen.
Däremot kan sänkningar av marginalskatten,
om de genomförs konsekvent,
leda till ökat sparande och till ökad
stabilitet över huvud taget i vår ekonomi.
Vi kunde i gårdagens tidningar läsa
att en av tjänstemännens intresseorganisationer
hade räknat ut att dess medlemmar
måste ha i genomsnitt 23 procent
i löneökning för att bibehålla sin
standard, bl. a. därför att skattetrycket
har ökat så starkt. Detta leder alltså
till höjda priser och en inflationistisk
utveckling.
.lag tror att socialdemokraterna och
regeringen över huvud taget så småningom
ändå av omständigheterna
tvingas frigöra sig från den gamla —
för att inte säga gammalmodiga — föreställningen
att skattesänkningar driver
fram inflation. Avslutningsvis vill
jag återigen konstatera att regeringen
fortfarande lyser med sin frånvaro, och
kanske är det bäst. Att försvara detta
egendomliga skattehöjningsförslag är
nämligen inte någon lätt uppgift.
Herr BRANDT (s) kort genmäle:
Fru Nettelbrandt säger att folkpartiet
vill gå längre än regeringen. Ja, det förstod
jag och det har sagts hela tiden
förut. Hon säger också att det nu bara
tycks vara millimetrar som skiljer socialdemokraterna
och folkpartisterna åt,
och hon menar att herr Sträng inte bör
vara så noga med millimetrarna.
Fru Nettelbrandt tror på professor
Ohlin. Det gör inte jag. Han är i mina
ögon komprometterad sedan vi diskuterade
ATP och han siade om att det
skulle bli stopp för löneökningar, att
det skulle bli prisstegringar, att bostadsbyggandet
skulle upphöra o. s. v. Jag
beklagar att jag inte heller i dag kan
följa honom i hans analys.
Svensk industri vill öka investeringarna
med 15 procent, eller 1 100 miljoner.
Vi har de högsta investeringarna
per capita bland OECD-länderna. Det
betyder också att vi har det högsta sparandet.
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
79
Professor Lundberg gjorde för några
år sedan ett par utredningar som visade
att vi hade lika högt nettosparande som
Amerikas förenta stater. Vi har under
långliga tider haft ett sparande och en
investeringsverksamhet på över 30 procent
av nationalinkomsten. Det är ett
sparande som få länder kan visa maken
till. Ändå säger både herr Holmberg och
andra att sparandet är uruselt.
Herr Ohlin antyder att vår industri
befinner sig i ett bottenläge, men vi har
i själva verket en toppmodern industri.
Är det andra länder som har köpt maskinerna
och byggt ut industrin? Nej,
det har svenska företag gjort som haft
möjlighet till självfinansiering eller kunnat
låna pengar som folk har sparat.
Även jordbruket är modernt i många
avseenden och följer med i utvecklingen.
Alla industriländer, där konkurrensen
nu blir allt hårdare, har haft att
kämpa mot inflation. Detta har inte varit
någonting karakteristiskt för vårt
land.
Ni bör inte fortsätta att tala på detta
sätt, eftersom verkligheten om några
år kommer att fullkomligt rasera allt
vad ni har spått — så har det varit
förut. Det är heller ingen fördel för
sparandet att ni dagligen försöker inbilla
människorna att den socialdemokratiska
regeringen kör ekonomin i botten,
att man bör köpa upp allt vad man
tjänar därför att det så småningom blir
en katastrof.
Nu talar man om att löntagarna måste
få kompensation för prisstegringar. Vi
kommer emellertid att försöka hålla full
sysselsättning och hålla det totala sparandet
så högt som det över huvud taget
går, så att vi får möjlighet att ersätta
det som blir förslitet och ersätta
de lager som vi förbrukat, skaffa nya
maskiner och bygga ut industrin. Vi har
hittills kunnat höja vår levnadsstandard
så alt svenska folket har den högsta levnadsstandarden
i hela Europa. Tar vi
hänsyn till de 30 miljoner människor
Skattereform m. m.
i Amerika som bor i slum, kan det
ifrågasättas om vårt land inte har det
högsta välståndet i världen.
Vi är emellertid inte nöjda med detta,
eftersom det finns många låginkomsttagare,
många handikappade och
andra som behöver hjälp. Det är därför
vi den 1 maj går ut på gator och torg
och talar om att vi måste satsa ännu
mer. Vi har däremot aldrig sagt att vi
kan göra det utan att det kostar någonting.
Till sist vill jag säga att herr Hedlund
måste läsa på bestämmelserna om bostadsbidrag
litet bättre. Kraven på bostaden
har vi nämligen avskaffat, och
en familj som har ett barn får 720 kronor
om året oavsett om den har någon
bostad eller inte. Det är inte så lätt att
följa med allting, men har man inte varit
med i utskottet och tagit reda på hur
det förhåller sig, tycker jag inte man
bör blanda sig i vår debatt. Det är alltför
många som gör det. Låt oss spela
och leka på vår plan, så klarar vi ut
det här bäst!
Herr talman! Jag frågar fortfarande
mittenpartierna hur de skall få täckning
för sina förslag. Skall de, som herr
Helén vill, höja mervärdeskatten med
3 procent, eller vågar man lika litet i
dag som i utskottet tala om var pengarna
skall tas?
Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:
Herr talman! Fn ekonom av världsrykte
har verkligen förmåga att svara
för sig själv, så jag skall inte försvara
herr Ohlin. Jag vill emellertid säga till
herr Brandt att man inte genom grova
utfall och tal om hur det var när ATP
infördes kan vifta bort inflationens faktiska
effekter på skatterna, och det var
detta som på ett utomordentligt tydligt
sätt kom fram i herr Ohlins anförande.
Jag har bett upplysningstjänsten att
tala om hur mycket extra som har kommit
in i skatter på grund av inflationen
utöver de skatter som riksdagen for
-
80 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
mellt har beslutat om. Under de senaste
fem åren har det varit 3,5 miljarder,
som man på det sättet har smugit på
skattebetalarna.
Det är att karikera hela förslaget, säger
herr Brandt. Jag förstår mycket väl,
att man uppfattar det som en karikatyr,
när hela siffermaterialet tas fram i all
sin nakenhet.
Att ta bort det generella barnstödet,
herr Brandt, får som effekt, att det just
för barnförsörjarna — detta tror jag att
herr Brandt behöver höra på och lära
sig, för vi har haft en debatt på den
punkten tidigare och herr Brandt var
då inte på det klara med effekten i detta
hänseende; den gången gällde det de
handikappade — betyder en extra
skärpt marginalbeskattning.
Mittenpartiernas förslag är i denna
bok taxerade vad beträffar den första
etappen till belopp som går utöver de
belopp som angavs av finansdepartementets
expert som var närvarande i utskottet.
Är det en korrekt beskrivning?
Om man tar dessa siffror och inte tar
de siffror som angavs i utskottet, kommer
man ändå ingalunda upp till de tre
procent som herr Brandt nu talar om.
Till sist, herr Brandt: Hur var det
med hemmamakebidraget? Skulle inte
herr Brandt vilja något utveckla sina
synpunkter på varför man från regeringens
sida tycker att det är så riktigt
att använda 1 750 miljoner till det särskilda
stödet för dem som har svårt att
gå ut i arbetet, vare sig det beror på att
de har små barn och är ensamstående
eller det beror på att de som gifta har
varit hemma under en lång tid och uppnått
en hög ålder och inte har någon
utbildning och därför har svårt att gå
ut i förvärvsarbete, men inte riktigt att
lägga på de 90 miljoner som vi har föreslagit
för att också de inom dessa kategorier
som har det verkligt svårt ekonomiskt
skall få ett stöd?
Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Brandt såg ut att
vara riktigt glad, när han talade om hur
bra vi har det här i Sverige. Jag skulle
bara i all vänlighet vilja ställa följande
lilla fråga med anledning av att han
talar om att vi har ett så förnämligt sparande,
världens högsta sparande: Hur
kan det då vara möjligt, att finansministern
är så orolig och ledsen för utvecklingen?
Han skall ju, sägs det, i dagarna
sätta till någon form av utredning
för att undersöka varför sparandet
har minskat så avsevärt som det har
gjort. Jag skulle också vilja rikta en
annan fråga till herr Brandt i samband
med detta, nämligen följande: Hur kan
det vara möjligt, när detta land är så
utomordentligt bra, att vi i dag har en
skyhög ränta, att vi har praktiskt taget
kreditstopp, vilket näppeligen gäller i
något annat land? Jag är ledsen, om
jag gör herr Brandt ledsen genom att
göra detta påpekande, ty han tycks leva
i den tron att allting är alldeles utomordentligt
bra för närvarande.
Herr BRANDT (s) kort genmäle:
Herr talman! Fru Nettelbrandt talade
om att Sträng hade tagit in 3,5 miljarder
automatiskt. Jag vill fråga fru Nettelbrandt:
Tror hon att de pengarna har
försvunnit eller vad anser nu fru Nettelbrandt
att vi skulle ha sparat på i stället
för att använda de pengarna? Tror hon
att de pengarna är bortslösade eller
bortkastade? På vilka punkter vill fru
Nettelbrandt, att vi skulle ha sparat 3,5
miljarder? Det förhåller sig ju likadant
med de 10 miljarder som vi har fått in
genom omsättningsskatten. Förslaget om
den skatten motsatte sig ju de borgerliga,
men vi drev igenom det. Det vore
intressant att räkna upp vad som varje
år görs för dessa 10 miljarder, som vi
inte haft om de borgerliga fått sin vilja
igenom.
För att undvika att tala för länge
hade jag för avsikt att inte beröra hemmafrubidraget;
det skall Mary Holmqvist
göra. Men eftersom fru Nettel
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 81
brandt frågade mig kan jag tala om att
utskottsmajoriteten tog hänsyn till att
kostnaden ändå skulle uppgå till ca 150
miljoner för vilket det saknas täckning.
Dessutom var det ju meningen att detta
skulle ske inom ramen för hemmamakeavdraget.
Som bekant drar man av 1 800
kr. på skatten för hemmafruar utan förvärvsarbete.
Men hur skall man förfara
med bidraget? I fråga om avdraget så
ska det ske genom uppbörd av preliminärskatten,
men hur skall man göra i
det här fallet? Skall beloppet betalas
ut som folkpension, barnbidrag eller
hur? Kan man, om frun sedan vill arbeta
utanför hemmet, betala tillbaka,
och hur skall det i så fall gå till? Vi har
aldrig fått något besked på denna punkt
och det var en av anledningarna till att
vi inte vågade slå in på den vägen.
Det yttrades att herr Sträng är rädd
för utvecklingen av sparandet. .Tåg har
inte förnekat, att det är nödvändigt med
ett sparande, utan har tvärtom framhållit,
att det är absolut nödvändigt för
en fortsatt progressiv utveckling, men
jag påpekade att sparandet tidigare har
varit tillfredsställande.
Vi har ett expansivt näringsliv som
kräver kapital. Därför infördes en 25-procentig investeringsavgift för att det
skall bli en satsning på exportindustrin
samtidigt som andra, oprioriterade byggen
får vänta i stället. Vidare har vi en
hög levnadsstandard som gör att människor,
Hasselblad och andra, störtar i
väg till andra länder med en mängd
pengar o. s. v. Och den höga räntan har
vi fått därför att andra länders räntor
varit så mycket högre. Exportörerna
har väntat med att ta hem pengarna från
utlandet, därför att de fått mycket högre
ränta där. Detta är några av orsakerna.
Ordet lämnades på begäran till
Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: -
Skattereform m. m.
Herr talman! Av konstitutionella skäl
har jag inte kvar någon replikrätt.
Härefter anförde:
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Det är rätt intressant
att lyssna på herr Brandt. Skulle man
ta honom på orden skulle det egentligen
inte finnas några problem i det här
samhället, utan allt skulle vara välbeställt.
Man måste då fråga sig hur TVprogrammet
i går kväll har tillkommit,
eftersom det så klart motsäger vad herr
Brandt här velat göra gällande.
Jag skulle vilja ta upp några frågor
som berörs i ett par utskottsutlåtanden.
Vi behandlar ju inte bara bevillningsärenden
i detta sammanhang utan även
frågor som tagits upp i andra lagutskottets
utlåtanden nr 40 och nr 41.
Vi diskuterade jämlikhetsfrågorna
sent i går kväll, bl. a. pensionsåldern.
Den jämlikhetsreform vi nu behandlar
tar ju i första hand sikte på att åstadkomma
förbättringar för de sämst ställda
genom omfördelning av skattebördan.
Det står emellertid helt klart att
den metoden har sina begränsningar.
För grupper med verkligt låga inkomster
kan den behållna inkomsten inte
ökas i någon nämnvärd utsträckning
genom skattelättnader, eftersom det redan
från början finns så litet att ta av.
Skall dessa grupper få glädje av reformen
måste de rent skattepolitiska åtgärderna
kompletteras med en utbyggnad
av det sociala trygghet ssystemet. Man
ser klart och tydligt, att skatt och bidrag
inte står i motsatsförhållande till
varandra utan egentligen utgör två sidor
av samma sak.
Om man accepterar det betraktelsesättet,
och jag tycker det skulle vara
svårt att inte göra det, får man en förklaring
till den utökning av barnstödet
och den omläggning av hemmamakeavdraget
till ett direkt bidrag som vi
föreslår.
Inte minst de uppgifter som den se -
82 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
naste tiden har lämnats ut av låginkomstutredningen
visar alt det trots vår
ökade välfärd finns mycket stora grupper
här i landet som alltjämt tvingas
leva i mycket små omständigheter. Det
är beklagligt att låginkomstutredningen
inte är klar med sina undersökningar
när vi nu diskuterar denna skattereform.
Det hade varit värdefullt att ha
tillgång till de uppgifterna. Men det material
som lämnats ut ger ändå en klar
och otvetydig bild av vad man skulle
kunna kalla för välfärdssamhällets baksida.
I de flesta fall har vårt sociala
trygghetssystem byggt upp ett hyggligt
ekonomiskt och socialt stöd, men det
är svårt att täcka in alla de skiftande
behov som döljer sig bakom exempelvis
låginkomslutredningens torra siffror.
Mot den bakgrunden anser vi i vårt parti
att man nu på allvar måste börja diskutera
införandet av någon form av
minimiinkomstsystem.
Jag skall här inte närmare ingå på
vilken form ett sådant allmänt låginkomstskydd
bör ha. Den saken diskuteras
ju flitigt både här i landet och i
utlandet, och säkerligen har man ännu
inte på långt när tänkt färdigt i det fallet,
men det finns en god grund för det
utredningsarbete som måste göras innan
planerna sättes i verket. Införandet av
ett sådant system får naturligtvis också
ekonomiska konsekvenser som måste
penetreras grundligt. Men hur man än
lägger upp systemet för en sådan garanterad
minimiinkomst bör vi ändå komma
till rätta med en del av de brister
som nu finns i vårt socialförsäkringssystem.
Ingen som behöver ekonomisk
hjälp av samhället skall då behöva känna
sig utlämnad därför att han eller
hon inte passar in i systemet. Samtidigt
bör vi också kunna få en administrativ
förenkling. Jag tror därför att riskerna
för godtycke inom socialvårdsområdet
kommer att minska, och resurserna kan
i större utsträckning koncentreras på
rådgivning, förebyggande verksamhet
och rehabilitering.
Vi har diskuterat dessa frågor i andra
lagutskottet, och till utskottets utlåtande
nr 41 har vi från mittenpartierna
fogat en reservation, i vilken vi klart
säger ut att frågorna både tekniskt och
ekonomiskt erbjuder stora svårigheter.
Det ligger också i sakens natur att en
fråga som denna måste ses i långt perspektiv.
Men vi anser den vara av sådan
vikt och så omfattande att det utredningsarbete
som måste föregå en
reform säkerligen blir mycket tidskrävande.
Därför bör en utredning tillsättas
snarast. Vi har också i vår reservation
begärt en sådan utredning rörande
förutsättningarna för införande av ett
system med garanterad minimiinkomst.
I andra lagutskottets utlåtande nr 40
behandlas hl. a. frågan om höjningen av
barnbidragen och vårdnadsbidraget
samt indexregleringen. Utskottet konstaterar
där att ett huvudmål för skattereformen
är att den skall leda till en
ytterligare höjning av levnadsstandarden
för flertalet barnfamiljer och för
ensamstående med hemmavarande barn.
Barnbidragen höjdes 1965, men den
fortskridande penningvärdeförsämringen
har gjort att den höjning som nu föreslås
i propositionen redan är uppäten
av inflationen, och de fördyringar som
nu inträder tar ytterligare en del.
Herr Brandt tog upp vissa frågeställningar
i detta sammanhang. Han frågade
vad samhället gör för barnfamiljerna
och svarar själv genom att räkna
upp bostadsstödet och en hel del andra
åtgärder. Han jämförde sedan förhållandena
på detta område år 1965 med vad
som blir fallet om förevarande proposition
genomförs. Vad herr Brandt sade
var riktigt, men för att jämförelsen skall
bli fullständig måste man också undersöka
vilken utveckling som ägt rum under
perioden 1965—1970 beträffande
boendekostnaderna. Detta är nödvändigt
för att man skall få en mera
rättvisande bild av utvecklingen. Vi
har uttalat att vi accepterar den nu
föreslagna höjningen av barnbidra
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
83
gen men att den måste kompletteras
med en indexreglering. Yi kan inte
finna det vara tillfredsställande att
barnbidragen urholkas av penningvärdeförsämringen,
utan anser att dessa
bör indexregleras. En möjlighet att tekniskt
lösa frågan är att knyta barnbidragen
till basbeloppen i den allmänna
tjänstepensioneringen.
Yi har också anfört att man i detta
sammanhang bör ta upp frågan om
införandet av ett vårdnadsbidrag. Denna
fråga har diskuterats tidigare i dag,
och jag vill i detta sammanhang bara
stryka under vad som uttalats i den vid
andra lagutskottets utlåtande nr 40 fogade
reservationen. Majoriteten i utskottet
hänvisar emellertid till att en
hel del av dessa frågor är under utredning
i familjepolitiska kommittén, vilket
är mycket riktigt. Vi har emellertid
uttalat att införandet av ett vårdnadsbidrag
är en så viktig fråga att detta
redan nu bör kunna införas såsom en
grundplåt i det familjepolitiska stödet.
Detta bör inte rucka på förutsättningarna
för familjepolitiska kommitténs
arbete.
Eftersom statsrådet Odhnoff nu infunnit
sig i kammaren vill jag vända
mig till henne i detta sammanhang.
Utskottet hänvisar till familjepolitiska
kommitténs arbete och menar att vi bör
avvakta dess resultat i frågan om vårdnadsbidraget.
Vi har emellertid vid
behandlingen av denna fråga funnit
att fru Odhnoff själv har ryckt loss ett
avsnitt ur familjepolitiska kommitténs
arbetsområde, nämligen det som gäller
bidragsförskotten.
Vid 1969 års riksdag väckte jag tillsammans
med några andra centerpartister
en motion syftande till en samordning
av bl. a. åldersgränserna för
folkpensionssystemets barnpensioner,
av bidragsförskotten m. in. Det besked
utskottet då gav var att familjepolitiska
kommitténs arbete skulle avvaktas,
eftersom detta syftade till en samordning.
Utskottet har nu också uttalat viss
Skattereform m. m.
förvåning över att frågan om bidragsförskotten
ryckts ut ur detta arbete. Utskottets
argumentering är därför inte
särskilt stark. I det ena fallet hänvisar
utskottet till en utredning men accepterar
i det andra fallet att statsrådet
rycker loss en delfråga i utredningens
uppdrag och framlägger förslag härom
i form av en proposition.
Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till de reservationer
vid andra lagutskottets utlåtande
nr 40 och 41, under vilka mitt namn
förekommer. Beträffande reservation
nr 1 i andra lagutskottets utlåtande nr
41 gäller yrkandet under förutsättning
att vår reservation i denna fråga i bevillningsutskottets
betänkande vinner
bifall.
Herr JONSSON i Mora (fp):
Herr talman! Andra lagutskottet har
också fått i uppgift att behandla en del
förslag som har samband med den
skatteproposition som vi i dag diskuterar,
nämligen propositionen 65 med förslag
till ändringar i lagen om allmänna
barnbidrag och i lagen om bidragsförskott.
Vad som i detta sammanhang
tas upp är de lagtekniska delarna av reformerna.
Därtill har vi i utskottet haft
att behandla förslag som väckts i motioner
med anledning av skattepropositionen.
Dit hör frågorna om vårdnadsbidraget,
indexreglering av barnbidragen,
barnstödets fortsatta utbyggnad,
hemmamakebidraget, det extra pensionstillskottet
och en garanterad minimiinkomst.
Dessa frågor behandlas
i andra lagutskottets utlåtanden nr 40
och 41.
Det har varit en lång debatt, och vi
har från olika sidor fått den skatteproposition
belyst som finansministern lagt
fram. Vi har också kunnat ta del av
bevillningsutskottets betänkan den, och
det har lämnats en ingående redogörelse
för de förslag som bl. a. från mittenpartiernas
sida förts fram i gemensamma
partimotioner. Den principiella
84 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
uppläggningen av vårt alternativ i skattefrågan
har representanter för våra
partier tidigare redogjort för här, och
jag har ingen anledning att upprepa argumenten.
Jag skall i stället något kommentera
de reservationer som från vårt
håll fogats till andra lagutskottets utlåtanden
nr 40 och 41.
I reservationen 2 vid andra lagutskottets
utlåtande nr 40 har vi tagit upp
frågan om barnbidragets höjning. Vi
är ense med utskottsmajoriteten och
departementschefen om den föreslagna
höjningen från 900 till 1 200 kr., och
vi har sagt att barnfamiljerna måste
tillförsäkras samma andel i den allmänna
standardstegringen som andra grupper
i samhället. Vad vi närmast reserverat
oss mot härvidlag är utskottets
skrivning att höjningen är »väl avvägd».
Vi menar att den föreslagna höjningen
är i knappaste laget och medför en
blott obetydlig förstärkning av barnbidragets
värde. Prisstegringen under
de fem år som gått sedan bidragets storlek
senast fastställdes och den nu föreslagna
momshöjningen på 5 procent tar
det mesta av höjningen. Gör man en
indexjämförelse för tiden från år 1965
visar det sig att det inte blir kvar mer
än 65 kr. i standardhöjning i denna
del för barnfamiljerna.
Frågan om kompensation för kostnadsfördyringen
behandlas i ett senare
sammanhang, nämligen i reservationen
4 vid andra lagutskottets utlåtande nr
40. Enligt vår gemensamma uppfattning
inom mittenpartierna bör barnbidragen
indexregleras. Vi anser att
barnfamiljerna automatiskt bör kompenseras
i detta avseende för kostnadsfördyringen
genom inbyggande av ett
system med indextillägg. Man skulle
då nå den effekten att barnbidragen
bättre anpassas lili det rådande kostnadsläget
och inte —• såsom skett i
detta fall — drabbas av en lång eftersläpning.
Vi hemställer därför i reservationen
4 om förslag till årets höstriksdag
rörande ett system för index
-
reglering av de allmänna barnbidragen.
Herr talman! .lag yrkar bifall till reservationerna
2 och 4 vid andra lagutskottets
utlåtande nr 40, som båda behandlar
frågorna om barnbidragen.
I reservationen 3 vid andra lagutskottets
utlåtande nr 40 behandlas förslaget
om införande av ett vårdnadsbidrag
för att ge ett familjepolitiskt
stöd till barnfamiljerna. Denna fråga
är inte ny utan har tidigare aktualiserats
bl. a. i motioner vid ett flertal tillfällen.
Det hänvisas till att familjepolitiska
kommittén har frågan under utredning.
Det är vidare riktigt att frågan
kräver en allsidig genomlysning. I
reservationen uttalar vi bl. a. att man
kan utgå från att ett vårdnadsbidrag
under alla förhållanden måste omfatta
samtliga barn i åldrarna upp till skolåldern.
Utskottsmajoriteten å sin sida
anför att familjepolitiska kommittén
har förhoppningar om att kunna lägga
fram ett förslag i slutet av nästa år. För
vår del har vi uttalat att den reform
som vi föreslår bör få träda i kraft något
tidigare, nämligen den 1 januari
1971, i avvaktan på att det familjepolitiska
stödet ytterligare kommer att byggas
ut. Som här sagts tidigare föreslår
vi ett vårdnadsbidrag på 500 kr., och
vi menar att denna utgiftsökning är av
sådan art att den bör prioriteras. Jag
ber att också få yrka bifall till reservationen
3 vid andra lagutskottets utlåtande
nr 40.
I fråga om barnstödets fortsatta utbyggnad
har vi i reservationen 5 vid
andra lagutskottets utlåtande nr 40 yrkat
på att en plan skall framläggas för
1971 års riksdag.
Som bekant arbetar här flera utredningar
med de uppgifter som ingår i
detta frågekomplex. Familjepolitiska
kommittén har jämsides med bl. a. servicekommittén
och 1968 års barnstugeutredning
att behandla dessa frågor. Det
är uppenbart att en gemensam plan för
barnstödets fortsatta utbyggnad behö
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
85
ver framläggas. En reform av denna art
kommer givetvis att ta ekonomiska resurser
i anspråk. Vi betraktar barnbidraget
som ett centralt inslag i familjepolitiken
även i framtiden, och en höjning
av barnbidraget bör därför ingå i
reformprogrammet. Det vårdnadsbidrag
som vi i detta sammanhang har föreslagit
bör införas, och värdesäkring av
de familjepolitiska reformerna anser vi
vara nödvändig för att skapa standardbeständighet.
Det är å andra sidan också uppenbart
att uppmärksamhet bör ägnas frågan
om selektiva stödåtgärder åt barnfamiljerna.
Det är naturligt att samhällets
åtgärder när det gäller den framtida
avvägningen mellan olika reformer
får koncentreras till att vidta stödåtgärder
där sådana bäst kan behövas.
Men eftersom familjepolitiska kommittén
har för avsikt att redovisa sitt arbetsresultat
inom en inte alltför avlägsen
framtid, är det som vi ser saken
lämpligt att avvakta utredningens förslag
innan man binder sig för någon definitiv
ståndpunkt. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen 5.
I fråga om propositionen om lagen
om bidragsförskott kan sägas att utskottet
därvidlag i stort sett varit enigt i
denna del, och jag vill därför yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.
I andra lagutskottets utlåtande nr 41
behandlas frågan om införande av hemmamakebidrag.
Ett sådant har tidigare
motiverats i diskussionen. Det gäller
ett heinmamakebidrag i stället för det
avdrag på skatt som föreslagits från
mittenpartierna i vår gemensamma partimotion.
Principfrågan har prövats i
bevillningsutskottet, vars majoritet avstyrkt
motionen. I likhet med reservanterna
i bevillningsutskottet anser vi i
reservationen 1 i andra lagutskottets utlåtande
nr 41 att stödet borde utformas
som ett bidrag i stället för ett avdrag
på skatten. Frågan kräver dock en
teknisk beredning. Utgångspunkten bör
Skattereform m. m.
därvid vara att samma verkningar skall
eftersträvas enligt det system som föreslås
i propositionen, dock med det undantaget
att familjer med låga inkomster
skall kunna tillgodogöra sig hela
bidraget. Jag ber att i detta sammanhang
få yrka bifall till förslaget om en
teknisk utredning, under förutsättning
att vår reservation i bevillningsutskottet
vinner bifall.
Herr Gustavsson i Alvesta har redan
berört frågan om en utredning om förutsättningarna
för införande av ett system
med garanterad minimiinkomst. Jag ber
att få instämma i vad han här framfört
i det avseendet.
T våra motioner 1: 1049 och II: 1214
har föreslagits att riksdagen skulle begära
förslag till nästa års riksdag om
ett extra pensionstillskott för att pensionärernas
standard skulle förbättras.
Vid behandlingen av denna fråga i utskottet
konstaterades att riksdagen behandlat
motioner om höjning av pensionstillskotten.
Formella skäl lägger
därför enligt utskottet hinder i vägen
för att nu ta upp denna fråga till ny
saklig behandling. Jag vill bara notera
detta, men vi får återkomma till denna
fråga ett kommande år.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
jag tidigare har omnämnt.
Fröken WETTERSTRÖM (m):
Herr talman! I andra lagutskottets utlåtande
nr 41 behandlas bl. a. ett motionsförslag
om utredning av ett system
med garanterad minimiinkomst. Utskottet
avstyrker motionerna. I reservationen
2 från mittenpartierna tillstyrks
de däremot, och herr Gustavsson i Alvesta
har alldeles nyss talat för denna
reservation.
Moderata samlingspartiets representanter
i utskottet har liksom utskottsmajoriteten
inte blivit övertygade av
argumenteringen för motionsförslaget.
Vi anser att det nuvarande socialvårdssystemet,
som i stort bygger på att sam
-
85
Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
hället genom selektiva och differentierade
åtgärder sätter in sitt stöd där och
när det behövs bäst, är att föredra
framför ett system med generella bidrag.
Detta är inte någonting speciellt
utmärkande för socialvården. När det
t. ex. gäller samhällets familjepolitik
har man med de allmänna barnbidragen
som stomme i familjestödet gått in
för selektiva åtgärder till förmån för
barnfamiljer med små eller inga inkomster.
De kommunala bostadstilläggen
är ett av många exempel på detta.
Utskottsmajoriteten skriver att »man
bör fortsätta med det nuvarande systemet
med samordnade åtgärder inom social-,
familje-, utbildnings-, arbetsmarknads-
och skattepolitiken» för att
stödja de hjälpbehövande grupperna i
samhället. Moderata samlingspartiet kan
helt instämma i detta. Däremot hade vi
reservanter gärna sett att utskottsmajoriteten
litet starkare än vad som skett
tagit avstånd från motionsuppslaget om
en generell minimiinkomst för alla medborgare.
Vi har i reservationen 3 velat
markera denna uppfattning. Enligt vår
bedömning kan det inte vara riktigt
att skattebetalarna skall ansvara för att
alla medborgare, oavsett eventuell brist
på vilja att göra en insats i samhället,
i förväg utan särskild prövning skall garanteras
en viss minimiinkomst. Det kan
väl inte alldeles uteslutas att ett sådant
systern kan bli en frestelse för åtskilliga
mindre arbetsvilliga att helt avstå
från försök att svara för sin egen och
familjens försörjning i förlitande på att
samhället under alla förhållanden kommer
att förse dem med minimiinkomst.
I den allmänna debatten har denna inkomst
ibland t. o. m. kallats sociallön,
vilket ytterligare markerar att vederbörande
har samhällets sanktion på sitt
sätt att bestrida kostnaderna för sitt och
familjens uppehälle.
Vi har, herr talman, genom reservationen
3 velat ge uttryck åt vår inställning.
Däremot — det är jag mycket angelägen
om att få understryka —- sluter
vi upp kring det nuvarande systemet,
som innebär att samhället med kraft sätter
in sociala stödåtgärder i olika former
till hjälp åt medborgare som med
eller utan egen förskyllan har råkat i
svårigheter. Det är alltså ett system med
både generella och individuella direkta
stöd- och hjälpåtgärder som vi liksom
utskottsmajoriteten anser alltjämt bör
vara vägledande för samhällets socialpolitik.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen 3
vid andra lagutskottets utlåtande nr 41.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Jag vill gärna ta upp
några punkter i anslutning till andra
lagutskottets utlåtande över propositionen
om ändring av vissa ekonomiska
förmåner för barnfamiljer.
Företrädare för de borgerliga partierna
som i dag diskuterat insatserna på
familjepolitikens område är fortfarande
fångna i ett tänkande enligt vilket familjestödet
är direkt beroende av skattesystemets
utformning. Ett sådant tänkande
borde vi ha gjort rent hus med
när barnbidragen i slutet på 1940-talet
fick sin nuvarande utformning. Den riktiga
anknytningen är naturligtvis familjens
inkomstläge. En skattepolitisk
målsättning om omfördelning till förmån
för låginkomsttagare har i och för
sig ingen familjepolitisk motivering, lika
litet som den individuella beskattning
som efter viss diskussion tycks ha
allmänt accepterats.
Samtliga de talesmän som vi har hört
här har fallit offer för ett allvarligt
missförstånd. När de försöker ange vad
som har gjorts för barnfamiljerna under
senare år tror de att det räcker med att
bara titta på barnbidragen. Men dagens
familjepolitik innefattar en rad åtgärder
från samhällets sida dels i form av ekonomiskt
stöd för att reducera skillnaden
mellan familjer med och utan barn
med tyngdpunkt på låginkomsttagare
och enförälderfamiljer, dels i form av
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25
87
olika serviceåtgärder främst på barntillsynens
område.
Sedan de allmänna barnbidragen infördes
som en stomme i familjestödet
har stödformerna på andra sektorer utvecklats
på ett genomgripande sätt. Från
vissa håll har det gjorts gällande att
barnfamiljerna har blivit missgynnade
under senare år. Det är helt felaktigt.
Herr Brandt har nyss gått igenom en
rad olika reformer som har inneburit
insatser för barnfamiljerna under den
senaste tiden; moderskapspenningen, de
nya bostadstilläggen och de höjda bidragsförskotten
är exempel härpå. En
ytterligare förstärkning av bidragsförskotten
föreslås nu genomförd.
Herr Gustavsson i Alvesta frågar hur
denna höjning har kunnat ryckas loss
ur det stora familjepolitiska paket som
behandlas i familjepolitiska kommittén.
Ja, vi har ju sett hur höjningarna av
bidragsförskotten och åldersgränserna
har inneburit en enkel nivåhöjning i ett
system som för övrigt inte genomgår
några förändringar. De har inneburit
förstärkningar som det funnits starka
skäl att genomföra just i samband med
skattereformen. Höjningarna av barnpensionerna
innebär dessutom strukturförändringar
av mer genomgripande
slag. De starka skälen finns förvisso
också där, men den frågan är så komplicerad
att vi får avvakta pensionsförsäkringskommitténs
ställningstagande
och förslag.
I anslutning till skattereformen genomförs
dessutom en betydande höjning
av barnbidragen. Höjningen innebär
att barnfamiljerna tillförs drygt
500 miljoner kronor per år. Vid sidan
av dessa förbättringar av det direkta
ekonomiska stödet har en kraftig satsning
gjorts för utbyggnaden av service
för barnfamiljerna, främst när det gäller
barntillsynen. Årets riksdag har ju
för övrigt nyligen godkänt ett förslag
om eu ny kraftig höjning av driftbidragen
till daghem och fritidshem. Statsbidrag
har införts för kommunala famil
-
Skattereform m. m.
jedaghem. Insatserna inom den sociala
hemhjälpen har också byggts ut; även
denna verksamhet stimuleras genom
statsbidrag.
De statliga insatserna för sådana sociala
serviceaktiviteter som jag nämnt
har tredubblats på de senaste tre, fyra
åren. De familjepolitiska stödåtgärderna
är långt ifrån fullständigt utbyggda.
Reformpolitiken måste fortsätta. Men
våra resurser är begränsade, och det
gäller att noga pröva var förbättringar i
första hand bör sättas in. Den parlamentariskt
sammansatta familjepolitiska
kommittén har bl. a. till uppgift att
undersöka effektiviteten av de befintliga
stödåtgärderna och att föreslå olika
utbyggnadsalternativ för de familjestödjande
åtgärderna. Kommittén arbetar
för närvarande med ett antal omfattande
undersökningar som skall ge underlag
för ett slutbetänkande från kommittén.
Bland de frågor som kommittén
nu behandlar kan nämnas frågan om ett
eventuellt vårdnadsbidrag, som skulle
avse en viss kostnadsersättning för
barntillsyn. Vi anser från vårt håll att
det förslag om vårdnadsbidrag, som
förts fram från mittenpartierna, gör intryck
av en plötsligt påkommen reformationsiver,
inte därför att förslaget
om vårdnadsbidrag i och för sig
inte är något nytt, utan därför att den
konstruktion som föreslås verkar mycket
hastigt hopkommen.
Regeringen har i år föreslagit förstärkningar
på ett antal punkter när det
gäller de familjepolitiska stödåtgärderna:
barnbidragen höjs, inkomst- och
förmögenhetsgränserna för bostadstillläggen
höjs, barnbidragsförskotten förbättras
väsentligt, och det sker en betydande
satsning för utbyggnad av
barnstugeverksamheten genom en kraftig
höjning av statsbidragen. Däremot
kräver frågan om införande av vårdnadsbidrag
ett betydligt djupare tankearbete
och en djupare analys än vad
som hittills presterats. Denna fråga
måste också ses i sammanhang med des
-
Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
88
Skattereform m. m.
sa övriga åtgärder och i sammanhang
med de andra utbyggnadsalternativ inom
familjestödet som planeras. Det är
därför som regeringen uppdragit åt familjepolitiska
kommittén att grundligt
utreda dessa frågor. När den utredningen
är klar har vi fått en noggrann genomgång,
och då är också tidpunkten
den rätta att ta upp dessa frågor till en
seriös prövning.
När det gäller den framtida utformningen
av familjestödet utgår vi från
riktlinjer som redan i dag är klart markerade,
riktlinjer som visar att resurserna
måste styras dit där behoven är
störst. Behoven finns på den ekonomiska
sidan, och behoven finns på den
sociala servicesidan. Behovet av barnomsorg
när föräldrarna arbetar är ur
barnets synpunkt lika stort var än på
inkomstskalan familjen befinner sig.
Utbyggnaden av daghem, fritidshem, familjedaghem
och barnvårdarinneverlcsamhet
måste alltså ske på ett sådant
sätt att i framtiden det totala omsorgsbehovet
kan täckas.
Att också behovet av lekskola är ett
behov som alla barn bör få tillfredsställt
är en insikt som driver fram krav på en
obligatorisk förskola, något som nu är
under prövning i barnstugeutredningen.
Jag har i annat sammanhang tagit upp
dessa problem. Jag vill här bara kortfattat
omnämna dem.
Målsättningen att resurserna skall styras
dit där behoven är störst betyder
att den gamla principen om horisontell
ekonomisk utjämning i familjepolitiken
mellan barnfamiljer och barnlösa i
samma inkomstläge successivt förlorar
i styrka gentemot principen om en vertikal
utjämning mellan människor i olika
inkomstlägen. Barnbidragen är den
fasta bottenplattan i det ekonomiska
stödet, men barnbidraget kan i framtiden
få ytterligare en funktion, en funktion
i utjämnande syfte mellan familjer
i olika inkomstlägen. Påbyggnader av
det ekonomiska stödet måste väsentligen
styras till dem som har de största
ekonomiska behoven. Bostadsstödet har
i dag en sådan inriktning. Ett eventuellt
vårdnadsbidrag bör få en liknande konstruktion,
så att det dels riktas mot den
mest vårdkrävande åldern, dels styrs
till dem som av ekonomiska skäl bäst
behöver ett vårdnadsbidrag.
Det är alltså dessa frågor som vi arbetar
med inom familjepolitiken, och
det är här vi behöver klara analyser
från familjepolitiska kommittén för att
kunna gå vidare.
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Statsrådet Odhnoff påstod
att företrädarna för den borgerliga
sidan var fångna i föreställningen
att det bara är barnbidraget som spelar
någon roll — jag tror det var ungefär
så orden föll — och att vi hade fallit
offer för ett missförstånd. I reservationen
5 till andra lagutskottets utlåtande
nr 40 talar vi om barnstödets fortsatta
utbyggnad och säger att vi vill ha en
plan över det. Här är det givetvis
många olika faktorer som spelar in.
Riksdagen har för något år sedan enhälligt
uttalat att barnbidragen bör betraktas
som ett centralt inslag i familjepolitiken
även i framtiden, och vi utgår
ifrån att den principen alltjämt är
bärande. Det går ju i alla fall en skiljelinje
i fråga om kostnader mellan de familjer
som har barn och de som inte har
barn — det kommer man väl inte ifrån.
Jag hade frågat hur frågan om bidragsförskotten
kunde ryckas loss. Jag
tyckte det var egendomligt att man det
ena året när det gällde liknande frågor
hänvisade till den pågående utredningen
och att statsrådet det andra året
utan vidare kunde rycka loss en del
frågor från den utredning som statsrådet
själv tillsatt och lägga fram ett förslag
här i riksdagen i dessa frågor. Jag
tycker det är märkligt att man i det ena
fallet kan föregripa utredningens resultat,
medan man i det andra fallet hän
-
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 89
visar till att utredningen först måste
slutföra sitt arbete.
Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Det är ingalunda så att
vi inom mittenpartierna tror att barnbidraget
är allt som har gjorts för barnfamiljerna,
men det som diskuteras i
dag är skatteomläggningen och de frågor
som sammanhänger med den, bl. a.
just barnbidraget.
Fru Odhnoff sade att det genomförs
en betydande höjning av barnbidraget.
Vill statsrådet Odhnoff verkligen karakterisera
höjningen som betydande?
Enligt de uppgifter som jag har fått
från riksdagens upplysningstjänst kommer
redan vid en måttlig inflation, inom
vars ram prisstegringarna säkert inte
kommer att hålla sig, 30 kr. att vara
kvar av de 300 kronorna sedan man
räknat bort kompensation för prishöjningar
vid 1971 års början. Innebär det
en betydande höjning av barnbidraget?
Sedan talade fru Odhnoff om statsbidrag
till familjedaghem och service av
olika slag åt barnfamiljerna, men hur
går det vid en sådan här omläggning
för alla de barnfamiljer som inte får
någon del av servicen därför att den
inte på långa vägar är tillräcklig? Daghem,
familjedaghem o. s. v. räcker inte,
därför att behovet är så enormt mycket
större än efterfrågan. Skall de inte kompenseras
på något sätt? Skall de inte få
de! av den utjämning mellan barnförsörjare
och icke barnförsörjare som
onekligen är motiverad? I tidningen
Byggnadsarbetaren finns en mycket intressant
artikel som handlar just om
barnbidragen och som jag vill rekommendera
statsrådet Odhnoff att läsa.
Till sist, herr talman, vill jag framställa
samma fråga som jag förut i dag
har ställt till herr Brandt. Om man stoppar
upp den ekonomiska utjämningen
mellan barnförsörjare och icke barnförsörjare,
betyder det i själva verket en
extra skärpt marginalbeskattning just
Skattereform m. m.
för barnförsörjarna. Är man beredd att
säga att det är detta man nu vill ge de
unga barnfamiljerna?
Herr JONSSON i Mora (fp) kort genmäle:
Herr
talman! När statsrådet Odhnoff
här sammanfattade vad som görs på det
familjepolitiska området räknade hon
upp förslag och åtgärder som vi här i
riksdagen har varit helt överens om.
Det föreligger alltså inte några divergerande
meningar om behovet av eller
det riktiga i de åtgärderna.
Statsrådet Odhnoff sade att barnbidragen
också i fortsättningen kommer
att vara den fasta bottenplattan och att
de kanske också kommer att få en utjämnande
funktion. Vi har emellertid
konstaterat att denna höjning av barnbidraget
knappt fyller ut den penningvärdeförsämring
som har förekommit
under tiden sedan barnbidraget senast
fastställdes.
Det sades någonting om att vårdbidraget
bör inriktas på den mest vårdkrävande
åldern. Jag skulle vilja säga
att det väl ligger ganska mycket i vad
vi inom mittenpartierna har föreslagit,
att vårdbidraget i första hand skall gälla
åldrarna upp till skolåldern, där det
faktiskt föreligger ett speciellt behov
av bidrag av denna art.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Jag vill bara helt kort svara herr Gustavsson
i Alvesta, att förslaget om indexreglering
av barnbidragen visar att man
till varje pris vill hålla fast vid en ekonomisk
förmån. Talet om urholkning
av barnbidraget har också ofta upprepats
från mittenpartierna.
Det är sant att herr Gustavsson i Alvesta
förra året motionerade om höjning
av åldersgränserna för bidragsförskott,
men vi har i dag ett bättre underlag
än vi hade förra året. Vi har alltså
kunnat penetrera denna fråga i departementet
och se att det nu finns
möjlighet att lägga fram ett sådant här
90 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
förslag. Vi finner då inget skäl att vänta
med det.
Fru Nettelbrandt sade att den service
som barnfamiljerna kräver inte på
långa vägar är utbyggd så att den förslår.
Jag instämmer, men är det då inte
alla skäl att prioritera en utbyggnad
av den hellre än att föra ett ekonomiskt
rättviseresonemang som går ut
på att den som inte kan få den service
han behöver kan få en tia i veckan i
stället?
Herr Jonsson i Mora känner med tillfredsställelse
igen förslag och åtgärder
som riksdagen i enighet har tagit ställning
till. Jag är glad över att han då
tydligen också kan känna igen det principiella
resonemang jag förde om en
övergång från horisontell omfördelning
till en starkare markerad vertikal omfördelning.
Det är annars en nyhet för
mig att man på borgerlig sida kan vara
med på en sådan övergång.
Vad beträffar vårdbidraget har det
förslag som framförts från mittenhåll
gått ut på att man skall ge ett ytterligt
knappt ekonomiskt stöd och sprida ut
det i åldrarna upp till sju år. Jag tror
att den riktiga vägen är att ta reda på
i vilka åldrar vårdbehovet är allra
störst och börja bygga ut vårdbidraget
i dessa åldrar men samtidigt göra klart
för sig, vilka familjer och vilka inkomstgrupper
som behöver det största
ekonomiska stödet. Bidraget måste ju
ha den dubbla inriktningen att tillgodose
dels ett speciellt behov på den
ekonomiska sidan och dels ett speciellt
behov när det gäller den verksamhet
som det här är fråga om.
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Det skulle vara väldigt
intressant att få veta, fru Odhnoff, vad
det är för bättre underlag i jämförelse
med det som fanns förra året som man
har fått fram i departementet nu. Då
uttalade ett enhälligt utskott att det borde
vara en samordning beträffande ål
-
dern för bidragsförskotten, för barnpensionerna
i folkpensionssystemet
o. s. v. Därtill kommer ju, att statsrådet
har gett utredningen direktiv att utreda
frågan. Det har väl i regel iakttagits
den principen, att när en fråga
har överlämnats till en utredning, skall
frågan utredas av denna, som skall
framlägga förslag med anledning därav.
Det trodde jag var en alltjämt gångbar
princip. Men fru Odhnoff tycks ha
en annan uppfattning. Det skulle emellertid
som sagt vara mycket intressant
att få veta vad det är för bättre underlag
som fru Odhnoff har i dag och som
inte fanns för ett år sedan, när frågan
överlämnades till en utredning.
Vad beträffar barnbidrag får jag nästan
den uppfattningen av statsrådets resonemang
här, att hon är mycket tveksam
om hur man kommer att behandla
barnbidragen i fortsättningen. Jag hänvisade
i mitt förra anförande till att
riksdagen en gång tidigare har uttalat
att barnbidragen bör betraktas som ett
centralt inslag i familjepolitiken även
i framtiden. Jag frågar statsrådet Odhnoff:
Har statsrådet en annan uppfattning
än den som riksdagen tidigare har
uttalat?
Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Statsrådet Odhnoff
ställde frågan: Är det inte alla skäl
att prioritera denna utbyggnad i stället
för att gripas av något ekonomiskt
rättviseresonemang? Det låter som om
vi just nu skulle ha gripits av tanken
att vi skulle ha barnbidrag. Det är ju
något som vi bl. a. har kämpat för gemensamt
omkring 1960, när det var
aktuellt ifrån visst håll att något barnbidrag
skulle tas bort. Under detta århundrade
har vi över huvud taget i
vårt skattesystem gått in för ett hänsynstagande
till försörjningsbördan,
fastän jag medger att vad man menat
med försörjningsbörda har skiftat från
tid till annan. År 1947 blev vi överens
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Nr 25 91
om att hänsynstagandet till barnen skulle
ske inte direkt i skattesystemet utan
det skulle avlösas med barnbidragen
så att det generellt skulle bli lika för
samtliga. Det har vi tyckt vara en god
lösning.
Nu har jag försökt att studera motiven
till att barnbidragen höjs med 300
kr. Det står i Debattfakta nr 2, att skälet
till barnbidragshöjningen är att
barnfamiljerna skall få kompensation
för momshöj ningen och dessutom att
majoriteten av barnfamiljerna skall få
en lättnad genom skatteomläggningen.
Det är de skäl som regeringen åberopar,
men de skälen räcker tydligen bara
till att föreslå 300 kr., inte mer. Vi
påpekar nu och har också bevisat det
genom material i detta avseende, att
det inte blir någon lättnad därför att
dessa pengar redan är konsumerade genom
de senaste prisökningarna, innan
det nya systemet hinner träda i kraft.
Det är därför vi vill öka barnstödet,
och vi har valt att prioritera det till
vårdbidraget. Men då blir det plötsligt
fel att ge någon generell lättnad åt barnfamiljerna
i samband med skatteomläggningen.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Jag har, herr Gustavsson
i Alvesta, sagt att det är omständigheter
som har framkommit i samband
med skattereformen som är anledningen
till att vi har gjort en omprövning
av möjligheterna att fä fram detta bidragsförskott.
Vad beträffar barnbidrag vill jag gärna
upprepa vad jag sade, nämligen att
barnbidraget är den fasta bottenplattan
i det ekonomiska stödet. Om man
kallar det för ett centralt inslag eller
en fast bottenplatta må väl komma på
ett ut. Men ser vi på den framtida inriktningen
och på hur vi skall bygga vidare
på detta ekonomiska stöd finner
vi, att det ekonomiska stödet väsentligen
måste styras till dem som har
de stora ekonomiska behoven. Det är
Skattereform m. m.
på den grunden jag underkänner det
ekonomiska rättviseresonemang som
kan ligga bakom förslaget om vårdnadsbidrag.
Jag tror nämligen att vårdnadsbidraget
också måste konstrueras så,
att de ger mer pengar i handen för den
som har mindre med pengar i portmonnän.
Herr JONSSON i Mora (fp) kort genmäle
:
Herr talman! Låt mig bara citera
några rader ur reservation 5 vid andra
lagutskottets utlåtande nr 40. Där
står det bl. a. följande:
»EU utbyggt vårdnadsbidrag måste
som tidigare nämnts likaså komma till
stånd liksom värde- och standardbeständighet
för de familjepolitiska förmånerna.
Det är uppenbart att också frågan
om selektiva stödåtgärder åt barnfamiljerna
bör ägnas uppmärksamhet. Genom
1968 års reform angående bostadstilläggen
gav man i enighet uttryck åt
att de begränsade resurser som samhället
då kunde disponera borde sättas
in på de grupper av barnfamiljer, där
stödbehovet var störst. Det ligger i sakens
natur, att statsmakterna även i
framtiden vid avvägningen mellan olika
angelägna reformer får koncentrera sina
.stödåtgärder till sådana familjer,
som mera påtagligt är i behov av samhällets
stöd.»
Detta framhålles alltså i reservationen,
och jag har velat anföra detta med
anledning av statsrådet Odhnoffs anförande.
Ordet lämnades på begäran till
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:
Herr talman! Jag vill bara meddela,
att jag inte har kvar någon replikrätt
och därför inte kan bemöta statsrådet.
Vidare anförde:
92 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
Herr statsministern PALME:
Herr talman! Jar har hört att herr
Holmberg uttryckt missnöje, dels över
att jag inte har åhört honom och de
andra partiledarna i denna kammare
utan i stället lyssnat på debatten mellan
herrar Helén, Bohman och Sträng
i första kammaren, dels över att jag
inte deltog i denna debatt under förmiddagen,
vilket enligt herr Holmberg
skulle ha varit otänkbart under min företrädares
tid. Med anledning härav har
jag bedrivit historiska studier och framför
allt talat med vederbörande.
Därav har framgått, att statsministern
regelbundet deltar i den inledande
debatten vid remissdebatt, utrikesdebatt
samt i en del fall vid den ekonomiska
debatt som avslutar vårriksdagen.
I övrigt har det hänt endast en
gång under de 23 år som min företrädare
innehaft ämbetet, att statsministern
ingripit i debatten före vederbörande
fackminister. Det ägde rum under
ATP-debatten 1958 och motiverades
uteslutande med att statministern
skulle ställa kabinettsfråga, eftersom det
kunde förväntas att andra kammarens
majoritet skulle fälla förslaget i det läget.
Men i övrigt har det aldrig hänt
att statsministern ingripit i någon av
kamrarnas debatter före fackministern.
Det har någon gång hänt att han vid
ett senare tillfälle deltagit i debatten av
mera allmänpolitiska skäl. Denna praxis
har jag följt strikt och kommer äver
att göra det i framtiden.
I detta fall har finansminister Sträng
först deltagit i skattedebatten i första
kammaren, och han kommer i kväll åt)
fortsätta i denna kammare. Han får ta
en kammare i taget — det är konsekvensen
av den riksdagsordning som
för närvarande gäller.
Herr Holmberg har varit missnöjd i
onödan, och hans missnöje kan endast
vara berättigat av det skälet, att man
med hänsyn till honom borde ha infört
en njr praxis i denna kammare
och det har jag inte ansett motiverat.
Herr HOLMBERG (in) kort genmäler
Herr talman! Jag har en känsla av,
att statsministern försöker komma ifrån
denna sak på ett litet lättvindigt och
gärna också litet försmädligt sätt. Här
är det inte fråga om att lyssna till en
eller annan ledamots anförande i kammaren.
Vad det gäller är den politiska
vikt, som inte bara vi i oppositionen
utan alldeles uppenbart även regeringen
tidigare har fäst vid skattefrågan
och den skattereform, som regeringen
presenterat. Det går inte att komma
ifrån det problemet genom att bedriva
historiska studier och sedan säga, att
statsministern bara en gång tidigare har
varit uppe i en fackfråga av detta slag.
Om regeringen lägger fram en proposition
på sätt som nu skett, under förebärande
av att detta är en omläggning
av hela skattesystemet, så har vi inom
oppositionen anledning utgå från, att
regeringen fäster så stort politiskt avseende
vid denna fråga att även statsministern
eller någon annan ledamot av
regeringen skall delta i debatten eller
åtminstone närvara under debattens
gång.
Det finns ju en praxis när det gäller
utrikesdebatter, handelsdebatter, i vissa
fall ekonomiska debatter samt remissdebatter,
där regeringen företräds av
fackministern — utrikesministern, finansministern,
handelsministern — och
statsministern. Att nu försöka skylla
ifrån sig med hjälp av något slags historisk
forskning tycker jag inte är värdigt
statsministern. Då får vi det intrycket,
att statsministern tydligen inte
vill ta upp en ordentlig diskussion med
oppositionen i skattefrågan —- och det
är en mycket allvarlig sak!
Herr statsministern PALME:
Herr talman! Herr Holmberg trasslar
(iil det och gör det litet besvärligt för
sig. Jag sade mycket riktigt att det finns
några tillfällen då statsministern regelbundet
deltar i den inledande debatten,
nämligen i remissdebatter, i utrikesde
-
Torsdagen den 14 mai 1970 fm.
Nr 25 93
balter —då han läser upp regeringsdeklarationen
i andra kammaren —
samt i något fall i den avslutande ekonomiska
debatten. I övrigt har det aldrig
förekommit, åtminstone inte under
efterkrigstiden, att statsministern deltagit
i den inledande debatten om en
sakfråga. Detta kan heller inte herr
Holmberg bestrida.
Men sedan sade herr Holmberg att
denna skattereform är så mycket viktigare
än alla andra reformer, som vi
har beslutat om under efterkrigstiden,
att vi borde ha gjort ett avsteg i dag
och infört en ny praxis. Ja, den reform
vi nu diskuterar är oerhört viktig, men
den är inte viktigare än de stora sociala
reformer, t. ex. skolreformen eller någon
annan reform, som vi har genomfört
här i riksdagen under 25 år och
där det inte har ansetts motiverat med
ett avsteg från praxis. Därför har jag
benhårt följt den praxis som gällt, att
om det rör en stor sakfråga skall i första
hand vederbörande fackminister föra
debatten i vardera kammaren. Det finns
ingen annan rimlig väg att ordna den
saken på, om man inte vill införa den
principen att det är statsministern såsom
partiledare som skall föra alla debatter,
vilket jag tycker är felaktigt.
Sedan försökte herr Holmberg göra
gällande att jag på grund av den intellektuella
ångvält som skulle rulla
fram här i kammaren när herr Holmberg
tog till orda inte skulle våga
diskutera skattefrågorna med herr
Holmberg. Han har en gång tidigare
i ett televisionsprogram framfört detta
påstående. Sedan möttes vi emellertid
i Sundsvall och diskuterade bl. a. skatterna
och därefter har han icke anfört
argumentet. Det är något som endast
möjligen han själv kan tro på.
Vi har en riksdagsordning, vilken löper
på det sista året och vilken, såsom
så många konstaterat, medför vissa
praktiska svårigheter som nu kommer
att bortfalla. Så länge vi har denna riksdagsordning
finns det emellertid ingen
Skattereform m. m.
anledning att frångå den praxis som regeringen
följer, nämligen att det i första
hand är vederbörande fackminister som
skall svara för debatten i bägge kamrarna
i samband med behandlingen av
alla större och mindre reformer.
Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:
Herr talman! Jag tycker att herr Palme
har kommit ganska långt ut på det
sluttande planet, när han åberopar riksdagsordningen
som skäl för att han inte
uppträtt i kammaren. Det är ju inte
fråga om riksdagsordningen utan om
den praxis som enligt herr Palmes mening
har rått och som herr Palme tydligen
inte vågar byta med.
Det här är inte alls något som är besvärligt
för mig, herr Palme. Men statsministerns
sätt att argumentera är besvärande
för honom själv. Även om
herr Palme inte tycker att skattefrågan
är sfi viktig, att den fordrar ett direkt
deltagande från hans sida i debatten,
är jag övertygad om, att många inkomsttagare
inte delar hans uppfattning, som
efter skatteförslagets genomförande
kommer att finna att kanske upp till
100 procent av löneökningarna eller ännu
mer äts upp av skatterna. Detta är
realiteter, som herr Palme vill undanskymma
och inte är beredd att gå in
i diskussion om.
Nu får vi emellertid veta att Gunnar
Sträng efter middagspausen skall ta
hand om ruljangsen och jag vill inte
alls bestrida, att herr Sträng är långt
kunnigare på skatteområdet än herr
Palme. Från den synpunkten kan den
fortsatta debatten bli intressant.
Herr statsministern PALME:
Herr talman! Det är självfallet en
smula svårt att använda herr Holmberg
som måttstock på regeringsledamöternas
kunskaper, men jag vill inte bestrida
att han i detta fall sannolikt har
rätt. Vad han ville ha sagt med sitt
långa inlägg var emellertid bara att
skattefrågan av mig borde ha bedömts
94 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 fm.
Skattereform m. m.
som så viktig att jag inte kunde överlåta
åt finansministern att debattera
den i andra kammaren utan själv borde
ha övertagit denna uppgift. Men jag
har förtroende för Gunnar Sträng, på
samma sätt som Tage Erlander hade
förtroende både för honom och för alla
sina andra finansministrar och fackministrar.
Den sak vi nu diskuterar har i någon
mån en principiell innebörd, som jag
vill ta upp, när jag nu diskuterar detta
med herr Holmberg. En regering är ett
arbetslag som måste samarbeta som eu
kamratkrets. Varje ledamot av denna
regering har sitt fögderi. Vi bär ett gemensamt
ansvar, och statsministern har
ett slags samordnande funktion och ett
allmänpolitiskt ansvar. Ett uttryck för
det samarbete som vi har är emellertid
att varje ledamot av regeringen i
första hand svarar för sitt fögderi inför
riksdagen. Det är bara av allmänpolitiska
skäl som statsministern i efterhand
kan finna skäl att ingripa i debatten.
Sådant är vårt sätt att arbeta, och
det är ett bra sätt, herr Holmberg.
Jag vet inte om herr Holmberg skulle
känna sig en smula upplyftad ifall statsministern
störtade upp när herr Holmberg
störtat upp och deltog i debatten.
Men herr Holmberg kommer att få finna
sig i, så länge denna regering arbetar,
att om han ger sig in i en sakfråga —
vare sig det gäller försvar, skatter, pensioner
eller skola — kommer han att
möta den fackminister som har hand
om området i fråga. Det är den princip,
efter vilken denna regering arbetar.
Och det var på sätt och vis bra att herr
Holmberg framförde sina moderata otidigheter
i förmiddags, ty det gav mig
tillfälle att klargöra denna enkla princip.
Ordet lämnades på begäran till
Herr HOLMBERG (m), som yttrade:
Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag på grund av riksdagens arbetsordning
saknar möjlighet till replik.
På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt behandlingen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.
In fidem
Stine K. Johansson
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 95
Torsdagen den 14 maj
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.
§ 1
Skattereform m. m.
(forts.)
Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betäkanden nr 40, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370), m. m.
jämte motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
och nr 41, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
m. m., jämte motioner,
andra lagutskottets utlåtanden nr 40,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner,
och nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370), m. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner,
samt statsutskottets utlåtande nr 100, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1970/71 till allmänna barnbidrag, in. in.,
jämte motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i
enlighet med förut gjord anteckning, till
Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yttrade:
Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
talade före middagsrasten om TVprogrammet
i går kväll som behandlade
låginkomster och jämlikhet och menade
att vi inte hade nått fram till något
lyckorike i Sverige, trots att socialdemokratin
suttit i ledningen för vårt
land i över 35 år. Vi kan väl alla beklaga
att utvecklingen inte har gått fortare
än att det alltjämt finns stora olikheter
i vårt samhälle. Jag skulle tro att
ingen är mer medveten om detta förhållande
än socialdemokratin.
Ändå är det fråga om, om inte vi nått
längre än många andra industrinationer
i motsvarande situation. Studiedelegationer
kommer till Sverige för att
se på vår välfärdsstat, och vi vet att om
vi rör oss utanför vårt lands gränser
är just den utjämning som vi här har
nått vad man tar upp när man talar om
politik och sociala förhållanden. Jag
skulle vilja fråga, om inte detta ändå
säger herr Gustavsson någonting — och
även herr Magnusson i Borås, som under
eftermiddagen målade vårt lands
situation i så mörka färger.
Sammanhanget är ju inte enkelt. Det
finns tydligen hos oss en inneboende
kraft, som arbetar i riktning mot skillnader,
och det är den som de politiska
partierna och den politiska viljan måste
kämpa mot. Att man inte lyckas i det
avseendet beror på att verkligheten sannerligen
är motsträvig. Socialdemokratin
har väl knappast heller de andra
partierna med sig när det gäller att
sträva mot en större jämlikhet. Man kan
fundera över hur vårt land skulle ha
sett ut, om de som nu kritiserar oss
96 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
hade suttit vid regeringsmakten i 35 år.
Hade vi då haft den situation som råder
i dag? Man kan kritisera den, men trots
detta måste man väl konstatera, när
man gör en summering, att vi har nått
längre än många andra. Ändå har vi
mycket ogjort.
.Tåg skall, herr talman, nu tala å andra
lagutskottets vägnar. Utskottsmajoriteten
är verkligen stor i dessa frågor
både i andra lagutskottet och i bevillningsutskottet.
De borgerliga partierna
har ju knappast kunnat ena sig om någon
reservation, och därför får man
anta att det, när vi så småningom kommer
att votera i natt, blir en ganska
stark uppslutning omkring skattereformen
— ty det är en sådan det är fråga
om och inte en familjepolitisk reform.
De flesta av reservationerna skulle
jag kunna avfärda ganska kortfattat, eftersom
vi redan har diskuterat dem rätt
mycket. Dessutom kommer finansministern
relativt snart in i debatten, och
han gör förmodligen ett ganska stort
svep över hela fältet. Vidare kan det
väl anses att det knappast finns ekonomisk
täckning för alla förslag på det
område som jag skall beröra, och därför
skulle jag kort och gott kunna säga,
att önskelistor kan vi alla skriva, men
om vi inte har pengar för att förverkliga
dem är de inte mycket värda. Det
är väl ganska våghalsigt att i den ekonomiska
situation som vi nu har späda
på med ytterligare utgifter. Det har
sagts att de borgerliga partierna är beredda
att hjälpa oss med finansieringen
när den dagen kommer, och det är
vi naturligtvis tacksamma för. Men det
hade varit bra om vi redan nu fått
ett besked om varifrån slantarna skall
tas.
Detta är som sagt inte en familjepolitisk
utan en skattepolitisk reform. Det
är en viktig anmärkning — det har vi
hört tidigare, och jag vill gärna understryka
det. Det betyder i realiteten
att vi bör vänta med att genomföra nya
familjepolitiska åtgärder tills vi har fått
en samlad bedömning och endast fatta
beslut i fråga om sådana familjepolitiska
åtgärder som är nödvändiga för att
skattereformen inte skall få slagsida.
Som statsrådet fru Odhnoff sade — och
det framhålls också på flera ställen i
andra lagutskottets utlåtande nr 40 -—
har vi dock en familjepolitisk kommitté,
som har till uppgift att göra en
samlad bedömning så att vi kan utarbeta
ett familjepolitiskt program. Att
nu ta upp familjepolitiska frågor så att
säga utanför skattereformens ram är väl
ändå att handla fel. Vi behöver se de
förslag som utredningen kommer att
lägga fram, vi behöver se remissvaren,
vi behöver ha den offentliga diskussion
som följer i en utrednings spår.
Jag skall försöka att kortfattat ta upp
några av reservationerna. Låt mig först
beröra reservationen 3 som är fogad
vid andra lagutskottets utlåtande nr 40.
I denna krävs införande av ett vårdbidrag
på 500 kr. som skall utgå varje
år fram till barnets inträde i grundskolan.
Kostnaden härför beräknas uppgå
till den nätta summan av 400 miljoner
kronor om året. Utan att göra
något slutligt ställningstagande kan man
fråga sig: Skall vi ha ett sådant vårdnadsbidrag?
Varför skall vi i så fall
sätta gränsen vid 7 år — eller 6 år, om
vi får en obligatorisk förskola? Är det
inte också så, att barnen blir dyrare allteftersom
de blir äldre? Då borde väl
bidraget vara högre ju äldre barnen
blir och inte tvärtom.
Jag har i min hand det förslag som
Stockholms socialnämnd i dagarna har
lagt fram beträffande socialhjälpens
grundbelopp. Där delas barnen upp i
olika åldrar: 155 kr. i månaden för barn
upp till 9 år, 235 kr. därifrån och upp
till 15 år och 285 kr. mellan 16 och 19
år. Denna skala är grundad på budgetberäkningar
som har gjorts av ett par
konsulenter utanför socialnämnden i
Stockholm. Den visar egentligen bara
vad vi alla vet, att kostnaderna för barnen
stiger ju äldre de blir.
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 97
Vi kan inte avgöra om vi skall ha
ett sådant här vårdnadsbidrag eller någonting
annat förrän vi har fått en samlad
bedömning — 400 miljoner kronor
kan kanske användas till många andra
angelägna reformer.
I fråga om barnbidraget föreslås
ingen ytterligare höjning i första taget,
men det talas om en plan för barnstödets
fortsatta utbyggnad. Vad är det?
Efter vad jag kan förstå är det precis
vad den familjepolitiska kommittén
skall syssla med — den skall dra upp
dessa riktlinjer. Men nu skall man helt
plötsligt ha en plan utanför denna utredning.
I det sammanhanget talar man om att
barnbidraget har blivit urholkat. Man
ser saken statiskt. Barnbidraget skall
vara beskaffat på ett visst bestämt sätt.
Vidare skall det följa konsumentprisindex.
Vi vet alla att barnbidraget inte
har blivit höjt under de fem senaste
åren. Det är en medveten politik från
vår sida. För övrigt kan nämnas att
barnbidraget sedan det infördes — om
man går 13 eller 14 år tillbaka i tiden —
har blivit tre och en halv gånger större
medan konsumentprisindex under samma
tid bara något mer än fördubblats.
Barnbidraget har alltså inte urholkats
i förhållande till konsumentprisindex.
Jämför man däremot bidraget med reallöneförändringen
blir förhållandet självfallet
något annorlunda.
När man talar om en indexreglering
av barnbidragen är det samma tankegång
som ligger bakom. Man skall konservera
barnbidraget. Det skall ha en
viss storlek i förhållande till reallönen
eller konsumentprisindex. Men frågan
är fortfarande: Skall vi ha det på det
sättet eller skall vi använda pengarna
till något annat? Vi har hävdat från
socialdemokratins sida att vi bör med
de begränsade resurser vi har lägga
pengarna där de bäst behövs. Samma
diskussion hade vi i samband med införandet
av bidraget till barnfamiljernas
bostadskostnader. Jag tror att det är
4—Andra kammarens protokoll 1970.
Skattereform m. m.
på den väg som man slog in på då som
man bör gå vidare. Vi har inte obegränsade
resurser. Därför måste man lägga
pengarna där de bäst behövs.
Skall barnbidraget vara statiskt eller
skall det öka? Mittenpartierna har sin
åsikt i det fallet. Vi skiljer oss åt i bedömningen
av den frågan.
I en reservation till andra lagutskottets
utlåtande nr 41 vill man ha en teknisk
beredning om hemmamakebidraget,
d. v. s. de 1 800 kronorna. En sådan
beredning anses kunna lägga fram sitt
förslag ganska snart. Man frågar sig
bur detta bidrag skall se ut, hur det skall
fungera och hur det skall bli möjligt
att genomföra det i verkligheten. Vi har
ju en avtrappning av de 1 800 kr. man
får tillbaka via skattemyndigheterna.
Hur skall detta synkroniseras med det
direkta bidrag som enl. mittenpartierna
skall betalas ut? Ja, betalas ut av vem?
Av skattemyndigheterna? Skall bidraget
två år efter inkomstens förvärvande helt
plötsligt komma neddimpande i brevlådan
någon gång när skattemyndigheterna
är färdiga med sin taxering? Det
är klart att det rent tekniskt går att genomföra
bidragsformen men jag förmodar
då att man får gå fram på den vägen
att man lämnar 1 800 kr. till alla
gifta och andra sammanboende efter
de regler som man har inom försäkringslagstiftningen.
Då kommer nästa
fråga: Måste inte dessa 1 800 kr. samordnas
med andra socialbidrag? Såsom
förslaget är utformat av de borgerliga
skall bidraget lämnas till låginkomsttagarna
i vårt land. Det låter ju bra, men
då måste man ju reglera andra socialbidrag
på något sätt. Man måste göra en
samordning med allt annat som ligger
inom socialpolitikens ram. Jag kan inte
tänka mig att det kan fungera på annat
sätt.
Det verkar som om man varit ganska
snabbt ute och skrivit ihop något som
man trott vara bra men som man inte
riktigt har tänkt igenom. Det är naturligtvis
inte möjligt för mig heller att se
Nr 25
98
Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
alla konsekvenser, men när man ser
närmare på konsekvenserna förefaller
det besvärligt att komma till rätta med
dem. Det är inte heller här säkert att
man använder pengarna på rätt sätt.
Till sist finns det i samma utlåtande
nr 41 eu reservation som upptar ett förslag
om garanterad minimiinkomst. Den
ärade representanten för moderata samlingspartiet
i andra lagutskottet, fröken
Wetterström, tyckte inte om mittenpartiernas
förslag om minimiinkomst. Men
i bevillningsutskottets betänkande finns
en mycket kort reservation från moderata
samlingspartiet i vilken man föreslår
negativ skatt. Innan man har utrett
detta vet man ju inte riktigt vad
det innebär. Det har framförts många
luftiga tankar och skrivits många artiklar
om den negativa skatten. Men jag
bär i varje fall i förstone fått det intrycket
att minimiinkomst och negativ
skatt är ungefär detsamma. I båda fallen
överlämnar man ju utan att pröva
behovet pengar till vissa människor i
vårt samhälle som inte har tillräckligt
stor arbetsinkomst.
Vi har i andra lagutskottet behandlat
förslag om minimiinkomst så länge jag
har varit i riksdagen. Förslagen har
ibland haft en annan form; man har
velat att Sverige skulle underteckna en
internationell konvention. Arbetsmarknadens
parter har då ganska bestämt
uttalat att det är deras sak att förhandla
om löner och att man inte skall lagstifta
i sådana frågor; lagstiftar man
om lönerna föreligger det stora risker
att företagen inte vill betala mer än
minimiinkomsten. Det må förhålla sig
hur som helst med den saken. .Tåg tycker
i varje fall att det finns ganska stor
likhet mellan minimiinkomst och negativ
skatt.
Tanken på minimiinkomst eller negativ
skatt är väl inte någonting som man
skall skriva bort för all framtid. Det
ligger ju i och för sig mycket i idén att
förenkla vårt väldiga nät av socialförsäkringar.
Men det är ganska svårt att
förenkla det; tillvaron är inte enkel,
människorna är olika, och att åstadkomma
någonting som passar alla är
kanske inte så lätt i praktiken som i
teorin.
De försök man nu gör i Stockholm
—• detta har jag sagt i utskottet och jag
vill gärna upprepa det här i kammaren
— med vad man kallar garanterad
levnadsstandard för att inom sociallagens
ram skapa något slags grundtrygghet
för människorna har väckt en väldig
debatt, och många gamla fördomar
har bubblat upp ur människornas innersta
när man har mobiliserat skäl
för att gå emot detta förslag som i och
för sig inte är så märkvärdigt men som
ändå är ett försök att åstadkomma en
minimiinkomst, låt vara att det här
krävs individuell prövning. De uppgifter
man har om kostnaderna i Stockholm
visar att denna verksamhet drar
en extra kostnad på 3,5—4 miljoner
kronor, medan de sammanlagda utgifterna
för socialhjälpen i Stockholm
uppgår till 43 miljoner kronor. Det
är alltså genom en uppräkning av normalbeloppen
som man kommer till denna
garanterade levnadsstandard.
Detta är ett försök att hyfsa den
starkt differentierade behovsprövningen,
att inte behöva räkna allting och
inte behöva värdesätta allting utan ge
ett belopp ocli låta människorna klara
sig på det beloppet hela månaden. Varje
socialvårdare vet att detta inte kan
fungera för alla människor utan att det
bl. a. för alkoholiserade behövs en annan
form av utbetalningar. Låt oss
emellertid se hur det som skall prövas
i Stockholm och kanske på andra håll
slår ut innan vi går vidare och bygger
luftslott med förslag om minimiinkomst
eller negativ skatt.
Jag sade att det har bubblat upp eu
del egendomligheter ur människornas
innersta. Jag läser i Svenska Dagbladet
att en Sixten Pettersson i Bandhagen,
som skall bli landstingsman, funderar
på att sluta arbeta och ta emot »social
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 99
lön» i stället. Han är inte här, men jag
skulle vilja råda honom och de som
skriver i frågan att först gå till socialnämnden
i Stockholm och höra efter,
om man kan handla så. Det är nämligen
inte alls troligt att det går.
Jag ber, herr talman, att få tillstyrka
andra lagutskottets två utlåtanden på
samtligt punkter och yrkar avslag på
samtliga till dessa fogade reservationer.
Därefter anförde:
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
inledde med att knyta an till vad
jag sade till herr Brand! tidigare, men
herr Svensson lade en del ord i min
mun som jag inte hade yttrat. Jag har
protokollet här, och jag sade att det är
rätt intressant att lyssna på herr Brandt.
Skulle man ta honom på orden, skulle
det egentligen inte finnas några problem
i det här samhället, utan allt skulle
vara väl beställt. Man måste då fråga
sig, hur TV-programmet i går kväll
har tillkommit, eftersom det klart motsäger
vad herr Brandt här gör gällande.
Jag förde inte in debatten på de
frågor som herr Svensson sedan tog
upp.
Sedan några korta kommentarer till
herr Svenssons anförande.
Beträffande vårdbidraget sade herr
Svensson att ett barn kostar mer pengar
ju äldre barnet blir. Visst är det så, men
det är inte den frågan vi diskuterar här.
Vårdbidraget avser inte att täcka barnkostnaderna
som sådana utan avser att
vara en ersättning för den bundenhet
som tillsynen innebär.
Sedan kom herr Svensson in på barnbidraget
och sade att det är en medveten
politik att barnbidraget blir urholkat.
Strax före middagsuppehållet
sade statsrådet Odhnoff att barnbidraget
skall vara och är bottenplattan i
familj epolitiken. Om vi är överens om
att barnbidraget är bottenplattan och
Skattereform m. m.
om bottenplattan urholkas, är det då
inte risk för att en del av det familjepolitiska
systemet raseras?
Herr Svensson sade att frågan om garanterad
minimiinkomst är komplicerad
och att ersätta de nuvarande socialförsäkringarna
med en generellt verkande
minimiinkomst är komplicerat
därför att tillvaron för människorna är
komplicerad. Jag kan helt instämma
med herr Svensson i fråga om att tillvaron
för människorna är komplicerad.
Det får emellertid inte innebära
att man hesiterar inför de svåra frågorna
och avstår från att ta upp dem.
Vad vi har velat med motionen och reservationen
är att få den frågan belyst.
Vi vill som sagt att man skall undersöka
förutsättningarna för ett sådant
system.
Fröken WETTERSTRÖM (in) kort
genmäle:
Herr talman! Egentligen har jag väl
inte så stor anledning att bemöta vad
utskottets talesman sade om reservation
3 i andra lagutskottets utlåtande
41, men jag tycker inte det är riktigt
som han framhöll att man kan sätta
likhetstecken mellan en garanterad minimiinkomst,
som jag och min medreservant
liksom utskottet har gått emot,
och en negativ skatt som vi tycker alt
man vid lämpligt tillfälle borde utreda.
Även om jag tror mig veta att tolkningarna
av begreppet negativ skatt
är mycket olika, innebär det för mig —
om jag har fel, får väl herr Svensson
i Kungälv, finansministern eller någon
annan skatteexpert rätta mig —
att den som icke har en tillräckligt stor
inkomst för att kunna tillgodogöra sig
de avdrag som han är berättigad till får
bidrag — vi kan kalla det återbäring
— medan däremot en garanterad minimiinkomst,
i varje fall så som bevillningsutskottet
har tolkat begreppet,
skall utgå också till den som inte har
någon inkomst alls.
100 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
Jag försökte i mitt tidigare anförande
klargöra att jag bedömer frågan så
och därför inte tycker det är ur vägen
att man vid tillfäile närmare undersöker
verkningarna av negativ skatt.
Sedan skulle jag vilja komplettera
vad jag tidigare sade om att reservationen
egentligen bara syftar till att starkare
understryka avståndstagandet från
de motioner som har följts upp i reservation
2. Jag tycker dessutom att
det principiellt är egendomligt att man
som utskottet gör i slutet av sitt utlåtande
för riksdagen åberopar de nya
riktlinjer som socialförvaltningen i
Stockholms stad har dragit upp men
som staden ännu icke har fattat beslut
om.
Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:
Herr talman! Bara några ord i den
bär milda västanfläkten!
Den proposition om barnbidragen
som vi har att ta ställning till innebär
ed ökning som beräknas ge full kompensation.
I det avseendet följer man
alltså den princip som herr Gustavsson
i Alvesta just nu tycks vilja tilllämpa.
Som vi har sagt tidigare bör
man emellertid inte lägga fast det allmänna
barnbidraget vid en viss storlek.
Vi måste få pröva kostnaderna för
barnbidragen i förhållande till andra
utgifter inom familjepolitikens ram och
få en samlad lösning. Låt oss alltså avvakta
resultatet av den familjepolitiska
utredningen, som kommer inom en
inte alltför avlägsen framtid!
Till fröken Wetterström vill jag säga
att jag reagerade mot det starka avståndstagandet
från mittenpartiernas
reservation om minimiinkomst som innebär,
enligt fröken Wetterström, att
pengar skulle lämnas över utan individuell
prövning. Jag fattade väl fröken
Wetterström riktigt på den punkten.
Men negativ skatt är ju precis detta.
Likheterna är alltså slående.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! I anslutning till ordskiftet
mellan statsministern och herr Yngve
Holmberg före middagsrasten är det
väl bara att beklaga, att arbetsformerna
i denna riksdag innebär, att vi tvingas
att fördela oss på två kamrar. Jag
brukar ju i allmänhet försöka tillmötesgå
herr Holmberg och likasinnade
genom att så ofta som möjligt bevaka
andra kammaren. I dag var det väl också
riktigt, att första kammaren fick ett
gästbesök av finansministern. Om jag
skall göra en personlig bekännelse kan
jag säga, att jag ibland här i kammaren
har saknat den intellektuella briljans
som i regel utmärkt herr Bohman i alla
våra överläggningar tidigare i sådana
här frågor. Det är därför naturligtvis
oerhört frestande att återuppliva
de gamla trivsamma stunderna genom
att gå över i medkammaren och
få ett ordbyte med herr Bohman. På
den punkten har jag ju också blivit
tillfredsställd och fått min önskan uppfylld
i dag.
Nu har inte herr Holmberg hunnit
hit ännu, och följaktligen är det väl
rätt meningslöst att jag riktar mig direkl
till honom. Jag får väl därför spara
det litet grand. Låt mig emellertid
säga att jag ger herr Holmberg rätt i
att det är en stor och genomgripande
reform som kammaren debatterar i
dag. Det är väl efterkrigstidens mest
genomgripande skattereform, och den
är framför allt originell i det avseendet
att alla de skattereformer vi tidigare
beslutat aldrig har haft den klara
omfördelningskaraktär som den skattereform
har som nu presenteras kamrarna.
Jag har haft tillfälle att tre gånger
under min tid som finansminister uppvakta
kamrarna med förslag om revisioner
av skatteskalan. Jag kollationerade
det nyligen och kunde konstatera
att inte i något fall har vi tidigare vågat
vara så djärva, att det funnits bå
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 101
de plus och minus i de effekter som
förslagen medfört i relation till olika
inkomsttagargrupper i landet.
Det har ju varit en mycket irriterad
stämning, har det sagts mig, här i kammaren
i dag, som kanske närmast kommit
till uttryck från folkpartiets talarinna,
varvid gjorts gällande, att det
skulle ha förekommit en hel del av hemlighetsmakeri,
innan reformförslaget lädes
på bordet. Det är inget nytt, ärade
kammarledamöter. Vi har hört det
många gånger förr. Jag begriper emellertid
inte, var man tar dessa argument
ifrån.
Det är få reformer, vilkas huvudprinciper
under så lång tid har ventilerats
och diskuterats bland det svenska folket
som just denna reform. När det sedan
gäller att utforma detaljerna i reformen
och huvudprinciperna är det
— därvidlag får ni tro mig på mina
ord — så att vi har arbetat i finansdepartementet
allt vad tygen håller både
nätter och dagar. Vi blev färdiga
inom den tid vi hade utlovat, nämligen
när riksdagen i sedvanlig ordning
skall ha sina propositioner. Jag har tidigare
sagt från denna talarstol, att
om man är irriterad över att man inte
fått vara med på regeringsplanet och
utarbeta propositionen, så är det ett
alldeles nytt och originellt inslag i regeringens
arbete, som oppositionen gör
anspråk på. 1 själva verket tror jag inte
heller att oppositionen gör det. Man
argumenterar väl i detta avseende utan
att riktigt noga ha tänkt sig in i konsekvenserna
av sina argument.
Sedan akten lades på bordet har den
offentliga debatten kännetecknats av
väsentligt lugnare tongångar. Demonstrationer,
indignationskampanjer och
mycket annat slocknade relativt snabbt.
Om jag skall vara vänlig skulle jag kunna
säga, att huvudprinciperna i det
framlagda regeringsförslaget accepterats
av mittenpartierna men inte av de
moderatas parti. Ser man närmare på
det här förslaget finner man emellertid
Skattereform m. m.
—- vilket jag också nyss framhållit i
medkammaren — att det har något av
isbergets karaktär, eftersom det ligger
så mycket under ytan som inte syns
när man ser på oppositionens reservationer.
Man säger sig i stort sett vara
enig i fråga om huvudprinciperna -—
d. v. s. beträffande den individuella beskattningen
och omfördelningseffekten
— som går ut på att vi i allt väsentligt
satsar på att de lägst betalda som är
mest behövande skall få en skattesänkning.
Men de borgerliga kan inte låta
bli att i marginalen hänga på rader av
till synes rätt oskyldiga reservationer,
som vid en närmare granskning dock
visar sig utomordentligt långsyftande
och framför allt kostsamma.
De moderatas parti har som sagt enklast
klarat av de problem som alltid
uppstår när det gäller att besluta sig
för en viktig politisk reform. De har
kort och gott sagt att de ogillar hela
förslaget och bett finansministern och
hans medhjälpare vara snälla att utarbeta
ett nytt förslag att framläggas till
hösten, varefter det kan fattas ett beslut
som kan träda i kraft vid kommande
årsskifte. Men det hakas på direktiv
för beställningen till finansdepartementet.
Naturligtvis kan jag säga att
jag är djupt rörd över de moderatas
förtroendeförklaring, nämligen att lägga
i händerna på finansministern och
hans medarbetare utarbetandet av ett
helt annat förslag. Jag kan emellertid
inte tillmötesgå de moderata på den
punkten med tanke på de medföljande
direktiven, även om jag skulle komma
på den horribla idén att fundera på saken
i någon avlägsen framtid.
Vad säger nu högerpartiet? Jag tycker
att beteckningen de moderata är
så besvärlig att ni får ursäkta, om jag
någon gång slinker in på det gamla
hederliga namnet högern. Jo, dels skall
man ha ett skatteförslag som innebär
skattesänkning för alla — herr Bohman
framhöll nyss detta i medkammaren
— dels för man en allmän diskussion,
102 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
som jag utgår ifrån i påtaglig grad
kommer att accentueras, när vi om ungefär
en och en halv vecka skall ha en
ekonomisk avslutningsdebatt här i
kammaren. Man hör också argumentet
att det föreligger risk för den samhällsekonomiska
balansen, om inte finansministern
ser till att han stramar upp
finanspolitiken.
Nu är ju det där talet om risker för
den samhällsekonomiska balansen ett
försök att blicka in i framtiden. Man
talar om en risksituation; jag skulle
för min del vilja säga att läget kan anses
vara litet besvärligt och litet seriöst.
Jag vill inte tala om en risksituation.
Detta är emellertid ingenting som
går över från en dag till en annan. Vi
kommer att leva med anspänningar i
vår ekonomi, och jag försäkrar att finansministern,
vem det nu vara månde,
alltid kommer att få uppleva den sinnesstämning
som riksdagen, låt oss
även säga folket, nu befinner sig i. Han
kommer att vara i det predikamentet,
att han ständigt måste kämpa emot, så
att vi inte engagerar oss mer än vi tål.
Följaktligen måste finansministern försöka
driva en fast och som regel stram
finanspolitik, även om det kan bli fråga
om variationer från det ena året
till det andra. På den punkten uppmanas
jag i dessa dagar att hålla i tåtarna
ordentligt. Det behövs en stram finanspolitik,
det är den allmänna uppfattningen
hos alla som talar om dessa
frågor. Och det är från den utgångspunkten
som jag har så oerhört svårt
att acceptera de reservationer som är
fogade till utskottets utlåtande, även
om de är kamouflerade så att de framträder
i ganska oskyldig dager.
Om jag då ser på högerpartiets direktiv
till ett nytt skatteförslag — det
är väl det riktiga uttrycket ■— konstaterar
jag att man först och främst vill
ha en lindrigare marginalbeskattning.
Även om man där inte har preciserat
sig, skulle jag missta mig mycket om
inte högern i sina krav på eu lindrigare
marginalskatt går lika långt som mittenpartierna,
och då kostar en reform
i den riktningen i runt tal 1 000 miljoner
kronor.
Vidare begär man skatteavdrag för
barntillsyn. Om man ser litet närmare
på den saken skulle det kravet innebära
att varje familj, som engagerar någon
att se efter småttningarna när båda
makarna arbetar utanför hemmet, skulle
ha rätt att vid beskattningen dra av
kostnader som en sådan hjälp kan föra
med sig. Nu vet vi alla att det är ont
om den gamla tidens hembiträden. Den
kåren är definitivt inte aktuell i dag.
Men det finns naturligtvis andra möjligheter
att erhålla barntillsyn, t. ex.
av släktningar, vänner och bekanta,
far- eller morföräldrar o. s. v. Och om
man skulle öppna möjligheten att få
avdrag för vad barntillsynen kan värderas
till, så blev det givetvis en stark
benägenhet att uppvärdera de tjänsterna,
och detta alldeles oavsett hur
pass intima släktförbindelserna är. Jag
vågar emellertid inte ange hur mycket
detta skulle kosta. Det är omöjligt att
beräkna. Men helt säkert skulle det
kosta statskassan något hundratal miljoner.
Vidare innebär direktiven att när det
gäller gifta makar där bara den ena
arbetar — alltså omkring 800 000 familjer
— eller familjer med minderåriga
barn skulle man icke avtrappa
grundavdraget på sätt som föreslås i
regeringsförslaget. Om vi skulle följa
de moderatas direktiv på den punkten
innebär det en kostnad på ca 750 miljoner
kronor.
Sedan skulle man också införa avdrag
för människor med nedsatt skatteförmåga.
Jag vill inte precisera vad det
skulle kosta, men uppenbart är att det
skulle bli några tiotal miljoner. Ävenså
skulle man lindra den faktiska sambeskattningen
och folkpensionärernas
beskattning utöver vad som föreslås i
regeringens förslag. Det går bra att räkna
ut vad det kostar; det blir 150 mil
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 103
joner. 1 sista hand vill man så ha inflationsskyddade
skatter. Om jag ser
på den saken några år framöver, blir
det en utgift som får räknas i hundratals
miljoner.
Jag försäkrar kammarens ledamöter
att ett försök till en ambitiös uppskattning
av vad dessa direktiv till skatteförslag
skulle innebära ger till resultat
en kostnad på mellan 2 000 och 2 500
miljoner i försvagning av budgeten sett
i framtidsperspektivet.
Det går givetvis inte i den värld vi
lever i att tillmötesgå kraven i en sådan
önskelista. Det skulle innebära att vi
tar på oss en ytterligare höjning av
mervärdeskatten på 3 procent. Eller,
med andra ord, en prisstegring som vi
har uppskattat till 4 procent skulle
med detta skatteförslag i stället bli 6
eller 7 procent. Då är det möjligt att
herr Ohlin, som jag till min glädje ser
här i denna kammare — det väcker
många gamla glada minnen till liv — i
sin egenskap av debuterande freelancer
kommer sanningen någorlunda nära,
eftersom prisantagandena kan trissas
upp på detta sätt.
Naturligtvis går detta inte i något avseende
ihop med de varningar för
pris- och kostnadsstegringar som de
moderata reservanterna inleder sin plädering
med. Men ärligt talat är det kanske
inte heller riktigt så att dessa kalkyler
skall gå ihop. Kalkylerna har ju
en otrevlig benägenhet att redovisa
konsekvenser av förslag, vilka inte är
så populära och lämpliga för offentlig
granskning. Har man emellertid anspråk
på att förslag, kalkyler och resultat
skall ha ett sammanhang känner
man sig väl i allmänhet förhindrad att
göra beställningar av detta format.
Mellanpartierna har i skattefrågan
lämnat de moderata åt deras öde. Detta
är en ganska intressant slutsats man
gör beträffande det tänkta regeringsalternativ,
som ju så här strax före en
valrörelse ständigt hänger i luften. Valrörelsens
innebörd är ju att skapa ett
Skattereform in. m.
alternativ i regerandet, och detta alternativ
måste väl under nuvarande förhållanden
utgöras av de tre borgerliga
oppositionspartierna i förening, även
om man har en känsla av att de tillfälliga
kotroverser som tidigare förekom
har övergått till något av »djup
och varaktig söndring», såsom det brukar
heta i skillsmässoprocesserna.
Även i denna fråga håller man följaktligen
stilen.
Jag begriper emellertid också att de
moderata inte i en så viktig fråga som
i skattepolitiken får försöka profilera
sig ensamma i förhållande till regeringsförslaget.
Mittenpartierna vill ju
inte gärna vara sämre än de moderata.
Därför ställer man, inte i samband med
direktiven för en ny skatteutredning
utan i form av konkreta förslag och
reservationer till utskottets utlåtande,
följande krav.
Man vill ha liberalare förvärvsavdrag
och vidare skattelättnader för de handikappade.
Det senare är naturligtvis
en god önskan, om man anser att hjälpen
till de handikappade skall förmedlas
över skattepolitiken. Personligen
föredrar jag att hjälpen till de handikappade
bidragsvägen får gå direkt till
de handikappade. Det har väl också i
stort sett varit den linje vi följt. Mittenpartierna
vill vidare ha liberalare
skatteregler för de faktiskt sambeskattade,
d. v. s. rörelseidkare och jordbrukare
i de fall där man och hustru
arbetar i det gemensamma företaget
och där det inte finns praktiska förutsättningar
att dela upp arbetsinsatsen
på dessa två och beskatta dem med utgångspunkt
i denna värdering.
Man vill vidare ha lägre marginalskatt,
och i detta avseende har jag tidigare
i samband med att jag refererade
de moderatas förslag en passant
meddelat att mittenpartiernas förslag
kostar ungefär 1 000 miljoner kronor.
Även mittenpartierna vill ha lägre skatt
för folkpensionärer utöver vad regeringsförslaget
ger. Man vill ha lägre
104 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
skatt för lågavlönade genom en omläggning
av beskattningen så att dessa, såsom
man säger, får samma rättigheter
till extra avdrag som folkpensionärerna.
Man vill lägga om det nuvarande
avdraget på 1 800 kronor för den av
makarna som har arbetsinkomst i samband
med att den andra maken går ut
i förvärvsarbete och i stället införa
något som kallas hemmamakebidrag.
Detta medför en extra kostnad på 150
miljoner kronor.
Man vill också värdesäkra skatteskalan,
vilket är detsamma som det krav
på indexreglering av skatten som man
talar om. .lag har velat uppskatta den
till några hundra miljoner kronor.
Man kommer dessutom, vid sidan om
själva skatteförslagen, in på ett par direkta
sociala reformförslag. Denna
kammare och medkammaren beslutade
för ett år sedan, på basis av ett förslag
som framlagts av en kommitté där representanterna
för alla politiska partier
var eniga, om förbättringen av
folkpensionerna under den närmaste
tioårsperioden. Som alla kommer ihåg
innebar beslutet att folkpensionärerna
garanterades en 3-procentig standardhöjning
vid sidan om kompensationen
för levnadskostnadsfördyringen under
den tioårsperiod som nu börjar. Av någon
underlig anledning tycker mellanpariierna
att detta beslut, som vi fattade
i stor enighet under fjolåret, nu bör
bättras på. Jag har svårt att frigöra
mig från intrycket att det är den omständigheten
att vi har en valdag den
20 september som härvidlag är helt avgörande.
Man går följaktligen ut och
säger: Vi tycker att det skall läggas
på ytterligare 180 miljoner för folkpensionärerna
genom ett extra bidrag.
Slutligen kommer det vårdnadsbidrag
om vilket denna kammare redan
avlyssnat en debatt i dag och som kostar
400 miljoner kronor.
Ett hastigt överslag ger vid handen
att förslagen innebär en budgetförsämring
eller en utgiftsökning — man må
kalla det vad man vill — med drygt
2 000 miljoner. Att det kostar en del
pengar har mittenpartierna också förstått,
men de presenterar det mycket
försiktigt genom att säga att om det
eventuellt skulle bli nödvändigt med
en mindre höjning av omsättningsskatten
skulle centerpartiet och folkpartiet
kunna vara med på det, om nu regeringen
föreslår något sådant.
Ja, den där »mindre» höjningen av
mervärdesskatten ligger någonstans
mellan 2 och 3 procent. Och inom folkpartiet
har man kanske blivit litet miljöfördärvad
när det gäller den indirekta
beskattningens höjd. Personligen
håller jag nog fortfarande fast vid uppfattningen
att detta är så pass kraftiga
höjningar av den indirekta beskattningen
att de sannerligen inte förtjänar
att kallas eventuella mindre justeringar.
Något konkret förslag framförs emellertid
inte om höjning av den indirekta
beskattningen för att finansiera detta.
Men, säger man, om regeringen tar på
sig obehaget av att höja momsen skall
vi stå blygt, försiktigt och försynt bakom
ryggen på regeringen och hålla
oss tämligen lugna — vi skall inte bråka.
Det är ju en skön själs bekännelse.
Vad upplever vi? Jo, vi upplever att
oppositionen från talarstolar och i
presspalter ger dramatiska skildringar
— det har repeterats från denna talarstol
vid flera tillfällen under innevarande
session — av de prisstegringar
som väntar svenska folket under 1970
och 1971, prisstegringar som är en följd
bl. a. av momshöjningen. Och det är
klart att det ger litet ytterligare ammunition
i kanonerna ifall man skulle öka
på dessa prisstegringar med ytterligare
några procent.
Nu skall jag inte vara så elak att jag
säger att det är detta som är bevekelsegrunden.
Mitt vänligaste omdöme blir
att man i sin entusiasm och i sin starka
önskan suttit och skrivit på sig förslag
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 105
utan att ha den ringaste uppfattning
om vad de i själva verket innebär. Personligen
har jag den uppfattningen att
vi inte tål mer i fråga om höjning av
omsättningsskatten än vad regeringen
här föreslår, bl. a. därför att avtalssituationen
är ömtålig. Den är ömtålig och
den kommer att vara ömtålig nästa år
— jag är alldeles övertygad om att den
blir ganska svårbemästrad. Men den är
naturligtvis inte omöjlig att lösa; som
alla gånger tidigare kommer den att
lösas.
Situationen blir emellertid något underlig
om jag här skall försvara intresset
av en rimlig prisstabilitet mot eu
opposition som gång på gång kritiserar
prisstegringar och talar om att det
är farliga ting men samtidigt ställer
långtgående förslag som innebär ytterligare
acccentuering av prisstegringarna.
Nu är jag, herr talman, medveten om
att mittenpartierna kommer att förklara
sig och säga: Allt det vi begär skall
inte ske omgående och på en gång. Det
skall ske i en framtid. Det skall få ske
när vi får mera gott om pengar. Ibland
är man t. o. m. så djupt sakkunnig att
nan säger: Det skall ske i takt med att
den ekonomiska tillväxten ökar.
Ja, jag har den uppfattningen att det
som man ställer ett förslag om i riksdagen
också i praktiken bör kunna genomföras
inom en tidrvmd som man
även kan överblicka. Om man ger upp
den regeln och säger: här är det bara
att oförskräckt lämna fram förslag oberoende
av när de kan realiseras, oberoende
av om de kan genomföras om ett,
två, tre eller fyra år, om de kan genomföras
om tio, femton eller tjugo år, ja,
då är det fråga om eu önskelista som
ingen egentligen kan ta på allvar. Då
behöver man helt enkelt inte hålla sig
till de förslag som bara kostar 2 eller
2,5 miljarder, utan man kan ösa på två
eller tre gånger mera när det ändå i det
här avseendet inte innebär några som
helst förpliktelser.
4* — Andra kammarens protokoll 1970.
Skattereform m. m.
Önskelistor och förslagskataloger som
man skjuter fram i en obestämd framtid
bör man helt enkelt av hederlighetsskäl
mot väljarna avstå från att aktualisera
som praktiska förslag. I det långa loppet
tror jag t. o. m. att oppositionen
skulle tjäna på detta, d. v. s. jag tror
att det vore till fördel för er om ni en
och annan gång kunde bli tagna på allvar.
Låt mig säga några ord om det populära
talet om att värdesäkra skatten,
eller att inflationsskydda skatteuttaget,
som det heter. .lag ser inte detta tal om
att inflationsskydda skatteuttaget som
någonting annat än en inbyggd motor
till nya utgifter som skall täckas med
nya mervärdeskattehöjningar, som i sin
tur föranleder kostnadsstegringar och
nya utgifter för att, som det heter, inflationsskydda
skatten, vilket i sin tur
sedan kräver nya mervärdeskattestegringar.
Sedan kan man hålla på och dra
på den veven så länge som konditionen
räcker. Vi har alldeles tillräckligt med
inbyggd automatik på statsverkets utgiftssida
för att vi skall kunna bygga in
nya tunga områden i något slags direkt
beroende av förändringar i levnadskostnadsindex.
Jag har serverat en kompletteringsproposition
på riksdagens bord, och
jag ber om ursäkt, herr talman, om jag
ett litet ögonblick tjuvstartar med den
debatten. När vi har försökt bedöma
framtiden och tagit in anspråk från
verk och myndigheter, räknat fram
kostnader av rent automatisk karaktär
på vad vi under stor enighet beslutat
om i riksdagen, kan vi helt enkelt sammanfatta
det hela i följande satser: långtidsbudgetens
utgiftsberäkningar söker
ange omfattningen av de resurser som
krävs för att av statsmakterna uppställda
mål skall kunna nås och redan
gjorda åtaganden infrias. Härav följer
att långtidsbudgeten inte är någon plan
för budgetpolitiken, inte heller något
program för utvecklingen, men dess
syfte är att ange de inteckningar i det
Nr 25
106 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
framtida resursutrymmet som gjorts genom
redan fattade beslut. Årets långtidsbudget
återspeglar just de totala
statsutgifterna under perioden 1970/71
och 1974/75, och detta skulle kanske
med en viss utsträckning vara den tidsperiod
under vilken oppositionens reservationer
skulle realiseras. Det visar
emellertid en ökning av statsutgifterna
med 6,2 procent per år i löpande priser
som vi onekligen är bundna för.
T jämförelse med tidigare års långtidsbudgeter
är denna utgiftsexpansion
mycket kraftig. Den starka utgiftsstegringen
förklaras delvis av verkningarna
av skattereformen. Den kommer att föra
med sig kompensation till folkpensionärer,
barnfamiljer och studerande, och
denna slår igenom med full styrka anslagsmässigt.
I samband med skattereformens
genomförande ökas statsbidraget
till sjukförsäkringen, och därtill
kommer en fortsatt, relativt betydande
utgiftsökning för bostadslånefonden,
som vi redan nu kan avläsa.
Den omläggning av skattepolitiken
som dagens debatt rör leder samtidigt
till betydande utgifter för folkpensioner,
sjukförsäkring, familjestöd och
kompensation till kommuner. Det innebär
att den statsfinansiella nettoförstärkning
som skattereformen medför i genomsnitt
uppgår till ca 400 miljoner
kronor per budgetår. Ja, ärade kammarledamöter,
det blir följaktligen trångt
om utrymme för nya idéer och nya reformer;
det visar bara denna enkla
framräkning, och det är ett stort spektrum
av utgiftsönskningar som den statliga
budgeten sammanfattar. Det finns
inte något som helst utrymme för att
stoppa in vad man reservationsvis här
föreslår, och det finns inte heller utrymme
för att montera in den inflationsmotor
i skattepolitiken som döljer
sig under den mycket försiktiga
och neutrala beskrivningen att vi skall
värdesäkra skatterna för framtiden. En
indexreglering av skatten betyder att
man bygger in en automatik, som gör
att staten framöver måste skaffa sig
andra extra inkomster. Det finns bara
ett sätt att göra detta, och det är över
beskattningen.
Detta betyder naturligtvis inte att
den skattereform vi nu lägger på riksdagens
bord står för evärdeliga tider.
Det är nu fjärde gången under min tid
som finansminister som jag går till riksdagen
och begär en revision av skatteskalorna
just med hänsyn till att en
sådan justering är motiverad av utvecklingsperspektivet.
Naturligtvis kommer
vilken finansminister det än är fråga
om att få göra om denna operation,
men den har den väsentliga fördelen i
sig kontra den automatiska indexregleringen
att den vid varje tillfälle ger
möjlighet till en avvägning, ett val och
en prioritering beträffande skattepolitiken
kontra andra ting som vi gärna
vill genomföra.
Framför allt bör detta vara en tankeställare
för centerpartiet. Vi känner till
hur centerpartiet har gått ut och lanserat
krav på en mycket genomgripande
och kostsam reform på folkpensioneringens
område; den rör sig om någonting
mellan 700 och 800 miljoner kronor.
Om jag skall följa upp Gunnar Hedlunds
deklaration, när han presenterade
sin uppfattning i denna fråga, konstaterar
jag att han sade: »Vi vill i dag
bestämma oss för, inteckna, pakta för
detta utrymme framöver utan att nu
veta var vi skall ta pengar.» Om man
har p aktat för en sådan här reform och
samtidigt skali binda sig för en indexreglering
av skatteskalorna, vilket centerpartiet
också föreslår, är det möjligt
att man kan komma i den mycket otrevliga
situationen att man skall välja det
ena och vraka det andra. Det finns
inte utrymme för båda delarna. Har
man då bundit sig och lovat lika bestämt
på båda punkterna måste man
väl, om jag inte har förstått det hela fel,
framstå som löftesbrytare i varje fall
på den ena punkten.
Jag har beskrivit detta, herr talman,
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 107
för att göra klart vilka risker jag ser
i att binda de statliga utgifterna i den
rena automatiken för framtiden utöver
vad vi redan har bundit oss för.
Jag har inte tidigare i dag kunnat
följa debatten i denna kammare, men
jag utgår från att så stora variationer
på konfekten har det väl inte varit i
de båda kamrarna. I första kammaren
har bl. a. sparandet spelat en roll i diskussionen.
Man har fått argument för
att ta upp den frågan genom att säga
att denna beskattning är sparovänlig.
Därur har man dragit vissa slutsatser
om risker för en kommande kapitalbildning
som är nödvändig för all ekonomisk
tillväxt.
Jag tror inte att man skall se detta
såsom ett sparande där de fysiska personerna
i framtiden tar hela och fulla
ansvaret. Naturligtvis är en finansminister
tacksam för varje ökning i hushållssparande!,
och jag har i medkammaren
lovat att vi skall kosta på oss
några miljoner för att statistiskt kunna
analysera utvecklingen bättre än vi kan
göra i dag. Men vad som är avgörande
för kapitalbildningen är det vinstsparande
som företagen kan prestera, och
där är det ingen tvekan om att situationen
under 1969 och 1970 ställer framtiden
i ett betydligt gynnsammare perspektiv
än för några år sedan.
Så sent som för tre fyra dagar sedan
talade jag med en av landets största
skogsföretagare; han var glad och optimistisk.
När jag träffade honom för ett
par år sedan var han ledsen och pessimistisk.
I fråga om skogsproduktionens
massapriser har vi nu kommit tillbaka
i det gynnsamma läge som vi hade 1957,
och det finns ingenting som talar för att
det kommer att försämras vare sig 1970
eller 1971.
Företagen har således möjligheter att
etablera en större grad av självfinansiering
och företagssparande, och detta
ligger till grund för den optimistiska
uppfattningen om den industriella investeringsökningen
under 1970, i kom
-
Skattereform m. m.
pletteringspropositionen uppskattad till
inte mindre än 15 procent.
Men vad som är speciellt intressant är
utvecklingen av det institutionella sparandet.
För närvarande tar vi ut 10 procent
av varje arbetares lön med en individuell
begränsning uppåt och levererar
in beloppet såsom avgift till APfonderna.
Det innebär att AP-fonderna
under 1970 kommer att ha mellan 6 och
7 miljarder kronor i nya placeringsmöjiigheter.
Det är naturligtvis delvis ränteavkastning
på redan placerade lån,
men framför allt är det avgifterna som
stiger för varje år.
Den enskilde arbetaren tänker nog
inte särdeles mycket på att hans lön
går till AP-fonderna. Det har han accepterat
— han tänker mer på den lön
som han har i handen. Han vet att han
får ATP-pensionen och tycker att eftersom
avgiften härför levereras in av
företagaren har han råd att ur egen
portmonnä kosta på sig en hel del kompletterande
försäkringar. Och så träffar
han överenskommelse om sjukförsäkringar
och kapitalförsäkringar i en
utsträckning som ibland ställer till problem
för en finansminister, som i sista
hand skall auktorisera dessa överens-''
kommelser. Det kan ibland vara litet
svårt att göra det när de innebär att
man har bättre betalt när man är sjuk
än när man är frisk och arbetar.
Om jag ser på hur detta har utvecklat
sig visar det sig att på kapitalförsäkringarnas
område, d. v. s. de sparbetonade
försäkringarna, hade vi 1959
en summa av 15,5 miljarder kronor.
Det har stigit på tio år med 50 procent
till 22 miljarder. Ser jag på riskförsäkringarnas
avsnitt — där föreligger kanske
en något speciell förklaringsgrund
— finner jag att ökningen är exceptionellt
snabb. En summa på 14,5 miljarder
år 1959 är år 1969 160 miljarder.
Ser jag på försäkringssparandets utveckling,
visar det sig att spararnas behållning
i liv- och sjukförsäkringsbolag
inklusive SPP har stigit från 12 till
108 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
20 miljarder på samma tid.
Detta är av alldeles avgörande betydelse
ur kapitalbildningssynpunkt. "Vi
är ju trots ail jämmer ändå goda sparare
i detta land. Om man tillämpar den
traditionella regeln att sparande och investering
är synonyma begrepp, hävdar
vi oss internationellt utomordentligt
väl.
En annan fråga, som har varit aktuell
i debatten i medkammaren, har naturligtvis
varit frågan om skatten till
kommunen. De gamla kända argumenten
har luftats och ventilerats, nämligen
om kommunalskattens dominans
och betydelse för den enskilde medborgaren
i allmänhet. Vidare för man
gärna fram kravet att man måste ha en
annan fördelning mellan stat och kommun
i fråga om kostnaderna. Jag har
tillsatt en kommitté som skall se över
den kommunala skatteutjämningen. Direktiven
för kommittén och kommitténs
sammansättning publiceras i dagens tidningar.
Kommittén är sammansatt exklusivt
med tanke på utjämningsfrågan.
Skall man diskutera fördelningen mellan
stat och kommun kostnadsmässigt,
bör man först ha klart för sig var kompetensgränserna
skall dras mellan stat
och kommun, vilka arbetsuppgifter som
skall ligga på den ene och vilka som
skall ligga på den andre. Där får lämplighetsbedömriingar
■ vara avgörande.
Har man klarat ut dem, blir det en senare
fråga att diskutera de ekonomiska
konsekvenserna.
.lag har ibland funnit en förbluffande
uppfattning om att staten skulle ha outtömliga
förråd att skaffa fram pengar
ur utan att det egentligen berör medborgarna,
men när kommunerna skall
ha pengarna är det specifikt känsligt
för medborgarna. Det finns bara ett
ekvivalent byte som kan göras mellan
kommunalskatt och annan skatt. Det är
mellan kommunalskatt och mervärdeskatt.
Man kan naturligtvis ha den uppfattningen
att det är svårare att komma
ut med kommunalskatten än att komma
ut med den skatt som tas ut när jag köper
maten för dagen eller mina kläder
eller över huvud taget lägger ut pengar
för den konsumtion som jag måste kosta
på mig. Man kan ha den motsatta uppfattningen.
Många har det. Jag har närmast
kommit fram till att valet är fasligt
neutralt. Därför är frågan om fördelningen
av kostnaderna mellan stat
och kommun en fråga om vi bör betala
de totala kostnaderna via den direkta
skatten eller om vi bör betala dem via
den indirekta skatten. Gör man det
enkla och karga konstaterandet, är man
emellertid skattepolitiskt på rätta vägar.
Det har sagts mig att under den tidigare
debatten här i dag har folkpartiets
talesman gjort gällande att allt som
görs i detta land har i första hand folkpartiet
och kanske i andra hand centerpartiet
som sin naturlige upphovsman.
Det är nämligen dessa som ställer
alla förslag. Sedan säger regeringen i
allmänhet nej, men förr eller senare kan
regeringen inte säga nej längre utan
måste komma med sina förslag, som
mittenpartierna drivit fram. Så skulle
det följaktligen förhålla sig med den individuella
beskattningen, och så skulle
det enligt folkpartiets uppfattning förhålla
sig med denna omfördelningsoperation,
som innebär att vi tar av Sveriges
medborgare ut 4 500 miljoner kronor
och lägger i skötet hos de sämre betalda
grupperna i samhället. Detta är
enligt min uppfattning en ganska fånig
debatt. Det finns inget under denna takkupol
tänkbart förslag som inte har lanserats
av folkpartiet. I hela denna frodiga
bukett måste man naturligtvis känna
igen ett och annat blomster, när regeringen
anser att det finns ekonmiska
förutsättningar för att aktualisera och
realisera en reform. Men när nu folkpartiets
talesman — jag föreställer mig
att det var fru Nettelbrandt — tydligen
anser sig ha äran av att driva på i denna
riktning, kanske man skulle erinra
henne om att hennes mittenbroder, Gun
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 109
nar Hedlund, ju ibland grips av eftertanke
och ruelse och går upp i kammarens
talarstol och säger: Yi har nog
jagat på alldeles för mycket; det är
nog så att den ekonomiska situationen
är ganska ansträngd. Nåja, den enkla
förklaringen kan ju vara den att man
gjort en praktisk arbetsfördelning: folkpartiet
anser att man skall jaga på, och
centerpartiet anser att man jagar på för
mycket, och följaktligen bör man tillsammans
företräda alla intressen som
möjligen kan förekomma på detta intressanta
område.
Herr talman! Jag lovade att bli föredömligt
kortfattad. Med den erfarenhet
som kammarens ledamöter har av regeringens
finansminister torde väl
ingen kunna bestrida att jag håller mitt
löfte om jag just nu slutar mitt anförande.
Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Som jag tidigare framhållit
här i kammaren är centerpartiet,
folkpartiet och socialdemokraterna i
huvudsak ense om de principiella riktlinjerna
för skattereformen, och moderata
samlingspartiet säger sig också
kunna acceptera en del av huvuddragen.
Men regeringsförslaget har luckor,
och det är dem vi har försökt täppa
igen. Vi tycker att det är förvånande
just med hänsyn till luckornas beskaffenhet
— de rör låginkomsttagarna —
att vi inte har kunnat få med oss socialdemokraterna
i vår hoplappning av
täcket, som det blivit några hål i. Det
är ett nytt täcke — jag vill ingalunda
göra gällande att det är det gamla lapptäcket
— men det har tyvärr hål, och
det är dem vi har velat stoppa igen.
Vi har fäst uppmärksamheten på åtskilliga
hål och på en del tunna ställen
där det så småningom kommer att brista.
Det rör sig dels om bristfälligheter
som måste repareras nu, dels om en del
bristfälligheter som vi får ta upp och
reparera framdeles, när vi får möjligheter
till det. Vi tror nämligen att det
Skattereform m. in.
skall finnas sådana möjligheter. Kostnaderna
för de åtgärder som vi föreslår
skall vidtas omedelbart är, som finansministern
själv antydde från talarstolen,
ganska måttliga. Men, sade finansministern,
sedan kommer man med förslag
som skall verkställas längre fram
i tiden, och då blir det dyrt.
Ja, jag medger att det är en del dyrare
saker, men vi skall väl tro att
svenska staten ändå står pall för de
åtgärderna.
Vi har nämligen den uppfattningen
att svenska folkets realinkomster skall
stiga undan för undan och att det inte
skall behövas en inflation för att staten
skall få mer pengar. Är man av den
meningen, bör man också kunna tänka
sig en form av inflationsskydd, så att
inte skatteprocenten — märk väl: skatteprocenten;
det är ingalunda fråga om
skattebeloppet — stiger i och med inflationen.
Skatt på penningvärdeförsämringen
är inte någonting rimligt,
finansministern!
Vi inom centern har ingalunda tänkt
oss någon automatiskt verkande inflationsregel,
men vi har sagt oss att om
nu penningvärdet faller med exempelvis
5—10 procent, kan skatteskalorna
göras om så att inte skatteprocenten
höjs. Detsamma tycker vi bör gälla
även i fråga om förmögenhetsbeskattningen.
Man kommer knappast ifrån att
handla på det sättet. Därför tycker jag
det vore lika bra att man kunde säga
ifrån nu att vi begriper att man vid
lämplig tidpunkt får ta också sådana
saker under omprövning, om inflationen
fortgår, vilket den väl kommer att
göra.
Finansministern var orolig för detta
inflationsskydd och menade att det
skulle innebära en särskild utgift. Inflationspengarna
är luft, finansministern.
Är det eu särskild utgift att nöja
sig med att ta in skatt på den reella inkomstökning
som svenska folket får
och inte ta emot pengar för luft? Vore
det någonting felaktigt att tillämpa en
110 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
sådan princip? Jag tycker snarare att
motsatsen vore felaktig.
Även om vi nöjer oss med att tillföra
staten extra skatter på den reella
inkomstökning här i landet som folket
får, har jag nog den tron att det ändå
kommer att bli miljardbelopp per år.
Vi skall val tro att produktionsökningen
kommer att bestå även i fortsättningen.
Det finns ingen anledning att
befara något annat, trots att vi har det
bekymmersamt nu med samhällsekonomin
— men det får vi tala om, som
finansministern sade, om eu eller annan
vecka. Det blir mycket att tala om
då. För närvarande vill jag begränsa
mig till att säga att jag trots allt tror på
en fortsatt realinkomstökning här i landet.
Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:
Herr talman! Det sägs ofta att finansministern
är regeringens starke
man, t. o. m. så stark att han ibland
kostar på sig en reprimand till statsministern
då statsministern lägger sig i
de samhällsekonomiska problemen.
I dag verkar det emellertid som om
finansministern är mycket dämpad, en
mycket modest och t. o. m. moderat herre.
Försiktigheten beror kanske på att
finansministern i själva verket är ganska
osäker om vart hans eget skatteförslag
skall leda. Jag förstår honom
mycket val. Att försvara ett skatteförslag
sådant som det som nu är framlagt
är naturligtvis inte lätt i en situation
då kanske inte finansministern och
många andra här i kammaren men
många vanliga inkomsttagare känner
trycket av de höga skatterna, i en tid
då pengarna inte räcker till för den
nödvändiga konsumtionen.
Jag kan vidare knappast finna någonting
nytt i finansministerns argumentation
mot moderata samlingspartiets
krav på att regeringen skall överge
skattehöjningslinjen. Vi känner igen
argumenten.
Finansministern säger att varje för -
slag som går på en lägre direkt beskattning
på det sätt som vi förordar
förstör penningvärdet. Men är det inte
ganska magstarkt att säga detta till
oppositionen? Finansminister Sträng
har nu uppehållit sitt ämbete i 13 år.
Under de 13 åren har konsumentprisindex
stigit från 137 till 225, alltså med
inte mindre än 90 enheter. Det är alltså
det fögderi som finansministern redovisar
då det gäller prisökningar och
inflation.
Finansministern påstår vidare att våra
förslag kommer att kräva en momshöjning
på mellan 2 och 3 procent. Ja,
det skulle öka statsinkomsterna med 2
å 3 miljarder kronor. Jag skulle vilja
påstå att uppgifterna är helt gripna ur
luften. Våra egna, av herr Strängs experter
godkända beräkningar visar att
våra förslag — och då tar jag hänsyn
inte bara till förslagen i våra partimotioner
utan t. o. in. till enskilda motioner
som har framlagts från vårt håll —
leder till kostnader första budgetåret
på uppemot 300 miljoner kronor och
för helt budgetår cirka 900 miljoner
kronor. Detta är ju någonting helt annat
än vad herr Sträng påstår.
Jag vet mycket väl att finansminister
Sträng har rykte om sig att vara grundlig
och inger stort förtroende då det
gäller att presentera siffror, men efter
det förslag som nu är framlagt, efter
de många förändringarna i siffermaterialet,
efter de många uppräkningar av
prishöjningarna och av inkomsterna
som har skett sedan propositionen
framlades måste jag säga att finansministerns
trovärdighet då det gäller siffror
inte alls är lika stor i dag som tidigare.
Jag tycker att finansministern
borde ge sig tid att kolla upp sina allmänna
uttalanden med de experter som
har tid att räkna igenom hur det egentligen
förhåller sig.
Sedan skulle jag vilja ha ett besked.
Finansministern har inte sagt i dag,
om regeringens förslag egentligen innebär
en skattesänkning för två tredjede
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 111
lar av landets inkomsttagare eller, som
vi säger, en skattehöjning. Men finansministern
måste välja sida. Antingen
vill han sänka skatten för majoriteten
av inkomsttagarna, och enligt finansministerns
eget resonemang leder detta
till att han späder på inflationen, eller
också går han den andra vägen och
genomför en hård finanspolitik för att
begränsa inflationen. Finansministern
kan ju inte göra båda delarna. Jag hoppas
att finansministern i dag verkligen
ger ett besked, om det är en skattesänkning
eller om det är en skatteskärpning,
som alltså innebär en åtstramning
av finanspolitiken.
Slutligen vill jag säga att jag har
lagt märke till att finansministern underlåter
att gå in på det väsentligaste
problemet, nämligen skatten på inkomstökning,
marginalskatten. Vi vet alla att
finansminister Sträng är ointresserad
av marginalskatteproblemet, men det
är inte huvuddelen av de svenska inkomsttagarna.
De som har 30 000—35 000 kronors
inkomst och som får betala 60 kr. i skatt
på varje nytjänad hundralapp är intresserade
av detta, och vi vill gärna ha en
kommentar till den våldsamma ökning
av marginalskatterna som finansministern
har frandagt förslag om.
Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:
Herr talman! Nej, herr finansminister,
inte har vi från folkpartiets sida föreslagit
allt. Det var inte vi som hittade
på att man t. ex. skulle köpa Durox,
och vi skulle kunna räkna upp andra
förslag som vi inte har velat ställa oss
bakom.
Men vad jag har sagt i dag och som
tydligen finansministern har fått ofullständigt
refererat för sig var, att vi
självfallet inte kommer att rösta emot
lättnader för låginkomsttagarna, förskjutning
mot en indirekt beskattning
och införande av en individuell skatt,
bara därför att socialdemokraterna har
Skattereform in. m.
röstat emot när vi tidigare har fört fram
de förslagen.
Finansministern sade att det är få
reformer vilkas huvudprinciper har
diskuterats under så lång tid som denna.
Men finansministern vet ju, att detta
är en ytterligt komplicerad materia,
som det inte går att ta ställning
till i några runda ordalag, typ den fråga,
som man hade utskickad i den där
socialdemokratiska annonsen under
hösten. Vad vi har kritiserat här och
som vi kommer att fortsätta att kritisera,
även om vi ställer oss bakom många
av de principer som skattepaketet bygger
på, är att man inte i vanlig ordning
enligt svensk utredningstradition har
fått utreda denna fråga. Vad är det för
fel på den principen? Vad är det för
fel, herr Sträng, på att ett förslag i vanlig
ordning t. ex. remissbehandlas, så
att man får tillfälle att höra meningar
ifrån olika organisationer och andra,
innan vi är beredda att ta ställning,
när förslag läggs på riksdagens bord?
Finansministern har ju bara ungefär
ett halvår varit anhängare av den
individuella principen, och därför håller
jag honom gärna räkning för att han
kanske inte riktigt är inne i de tankegångar,
som under hela 1960-talets debatt
har präglat diskussionen i just
den frågan. Alla som har talat för den
övergången har faktiskt också varit helt
överens om att man skulle vid genomförande
av den principen få en massa
pengar över för att dirigera dem just
till barnen. Varför, herr finansminister,
citerar man inte i propositionen
familjeskatteberedningens uttalande på
denna punkt? Familjeskatteberedningens
uttalanden i övrigt har enligt min
mening fått ett alldeles för stort utrymme
i form av citat i propositionen.
Enligt familjeskatteberedningen —
som var enig på den punkten — skulle
man ge minst 1 000 miljoner eller upp till
2 200 miljoner till barnen. Nu tar finansministern
via momsen in 4,5 miljarder
extra, men det blir ändå inte
112 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
mer än ungefär 540 miljoner över till
det ändamål som familjeskatteberedningen
ville ge så mycket pengar.
Vad vi därför vill nu är att prioritera
till barnen, som har blivit försummade
i denna reform. Vi vill ge ett
vårdbidrag som i realiteten kommer
att betyda, att de unga familjerna med
barn under sju år kommer att få 1 700
kronor i barnbidrag. Är det felaktigt,
att de får något utöver den kompensation
för prishöjningar som har ägt rum
sedan det senast fastställdes?
I den skrift, Resultat och reformer,
i vars utformning herr Sträng väl har
haft ett visst medinflytande, står det
att det grundläggande stödet utgår i
form av ett allmänt barnbidrag. Det
står dessutom att man vill ha ett vårdbidrag.
När skall förslag om den saken
framläggas, enligt det krav som man
har ställt sig bakom i denna skrift?
Vad sedan beträffar liemmamakebidraget
fick vi inte höra så mycket om
det i dag. Men jag tycker att det i alla
fall är intressant att få ett svar på frågan:
Vad är det för fel, när regeringen
vill använda 1 750 miljoner för just
hemmamakeavdraget, att lägga till 90
miljoner, så att också ensamstående
med barn och gifta hemmafruar som inte
kan få ett arbete ute i förvärvslivet
får del av bidraget, om de har låga inkomster?
Det
har varit mycken diskussion om
kostnaderna, och det är verkligen ganska
svårt att hänga med i den debatten,
vilket jag hoppas finansministern
förstår — man har ju hoppat från tuva
till tuva. Kostnaderna för genomförandet
av våra förslag har ökat i nästan
varje inlägg som gjorts. I början uppgick
de till 1 procent men i dag är
de uppe i 2—3 procent. Vi har beräknat
kostnaderna till 540 miljoner kronor,
men det är förklarligt att det blir
en konstig regeringssits i fråga om kostnaderna,
eftersom man uppenbarligen
inte ens i sina olika valskrifter använder
samma siffror som den som läm
-
nats av finansdepartementets expertis,
som vi hade möjlighet ställa frågor till
i utskottet. Man tycker att siffrorna
borde stämma åtminstone på den
punkten. Jag tror inte att det är särskilt
värdefullt att hålla på med denna
sifferexercis. Finansministern tycker
emellertid att man över huvud taget inte
skall blicka in i framtiden och ställa
några förslag utöver vad som avser
det allra första budgetåret, men vi har
ändock talat om vad vi i första hand
vill prioritera.
I den skrift som jag tidigare åberopade
framhåller socialdemokraterna bl. a.
följande: »Vi kan inte i dag ange exakt
när och hur olika här presenterade
reformer ska genomföras —--.
Men vi avstår inte från att ställa kraven
även om deras förverkligande i
dag är oförenligt med nu tillgängliga
resurser.»
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag hoppas att finansministern
lade märke till fru Netterbrandts
avslutningsreplik. Ni förbehåller
er själva rätten att framlägga
förslag utan att tala om finansieringen
för andra, tredje och fjärde året,
men samma rätt skall inte gälla oppositionen.
Den får inte framlägga några
förslag utan att ha finansieringsplaner
för många år framåt. Både herr Helén
och fru Nettelbrandt har ju redogjort
för hur de ser på de näraliggande finansieringsproblemen,
och det kan inte
gälla strängare regler för oppositionen
än för regeringen för tiden därefter.
Beträffande frågan om inflationens
verkan på skattesystemet — eller rättare
sagt hur skatterna kommer att verka
i ett inflationssamhälle jämfört med
i ett samhälle med fast penningvärde
vill jag fråga: Inte kan väl herr Sträng
räkna med att det inte skall bli någon
inflation? Jag har som exempel räknat
med 4 procents inflation. Det ligger
mycket nära vårt årliga genomsnitt ef
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 113
ter kriget. Under de senaste 12 månaderna
har dock prisstegringen uppgått
till 7 procent.
Om vi tyvärr måste räkna med eu
framtida inflation kan man fråga sig
varför socialdemokraterna inte belyser
hur skattesystemet kommer att verka i
det inflationssamhälle vari vi lever.
Gjorde socialdemokraterna detta och
avstod från dimbildning skulle de avslöja,
att den grupp som får skattesänkningar
vid själva övergången är mindre
än vad de ställt i utsikt.
Låt mig bara ta ett exempel. En gift
man med hemmafru och med en lön på
31 000 kronor får inte en skattesänkning
på ca 150 kronor utan en höjning
med ca 200 kronor, mätt efter 1970 års
penningvärde.
Hur blir det efter reformens genomförande?
Den som får full kompensation
för prisstegringar, t. ex. 4 procents
inkomsthöjning vid 4 procents prisstegring,
får om det rör sig om en
20 000-kronors-man med hemmamake
på 3 år en reell standardsänkning på
3 procent -— plus eventuella förluster
av minskat bostadstillägg plus eventuell
verkan av höjda kommunalskatter minus
de fördelar han kan få genom vissa
ökade statsutgifter. En 30 000-kronors-man
får en standardsänkning på
ungefär 5 procent plus verkan av eventuell
kommunalskattehöjning plus verkan
av förlust eller avveckling av bostadstillägg,
med samma reservation beträffande
utgifterna. Varför mörklägger
Ni dessa ting, herr finansminister?
De som får en 3 procent större inkomsthöjning
än prisstegringen får betala
mellan ca 70 och ca 105 procent
av den reella inkomsthöjningen i skatt
— alltså om man ser till den inkomsthöjning
en person har kvar när han
först från inkomsthöjningen dragit det
belopp som gått åt för att kompensera
levnadskostnadsstegringen. Denna skatt
är för låginkomsttagarna i verkligheten
nära dubbelt så mycket som skatteskalorna
visar. Detta faktum att inflatio
-
Skattereform in. m.
nen verkar så starkt höjande på den
marginella beskattningen, är inte det
någonting som Sveriges folk borde få
höra även från regeringsbänken?
Nu säger finansministern att en värdesäkring
av skatteskalorna skulle betyda
en inbyggd mekanism av nya utgifter,
skatter och inflation; det är alldeles
tillräckligt med automatik redan
nu. Jag trodde inte mina öron
när jag hörde detta. Det är ju herr
Strängs system att inte göra något åt
inflationen som innebär automatiska
skattehöjningar, och i snabbare takt ju
snabbare inflationen är. Om vi däremot
ordnar en värdesäkring av skalorna
tvingas de styrande att göra en
avvägning och fråga sig: Skall vi höja
beskattningen så och så mycket för att
kunna öka utgifterna, eller skall vi låta
bli att höja skatterna och i stället
undvika vissa nya utgifter? Då tvingas
de att göra en omsorgsfull avvägning.
Men med det system, herr finansminister,
som Ni vill bevara stiger skatterna
och skatteinkomsterna automatiskt, och
det frestar naturligtvis regeringen —
och även andra, det medges — till ökade
utgifter.
För övrigt betyder Ert system att
finansministern blir intresserad av inflation,
ty då får han automatiskt en
skattehöjning. Det är trevligare än att
gå till riksdagen och begära införande
av nya eller höjda skatter. I stort sett
lycker jag att man kan säga att samma
argument som Ni nyss framförde mot
värdesäkring kan användas mot Er på
varje punkt.
Slutligen ännu eu fråga till herr
Sträng: Varför inte tala om för låginkomsttagarna
hur stort det reella skattetrycket
blir vid en inkomsthöjning
och hur mycket större det blir på grund
av inflationen än om vi har värdesäkra
skalor? När Ni föreslår eu reform,
som säges särskilt beakta låginkomsttagarnas
intressen, tycker jag det är
berättigat att ställa kravet att regeringen
skall spela med öppna kort och
114 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
tala om hur det verkligen förhåller sig.
Det vore för övrigt också mera demokratiskt.
Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:
Herr talman! Jag har en fråga att ställa
till finansministern. Företagsbeskattningen
behandlas inte i det betänkande
som vi nu diskuterar, men beskattningen
förekommer i en motion som
väckts av några unga socialdemokrater,
och det finns all anledning att något
uppmärksamma den.
I nämnda motion föreslås införandet
av en beskattning på de avskrivningar
som gjorts i de enskilda företagen, och
motionärerna menar att om företagaren
av finansiella skäl inte kan betala den
skatten, så skall han få lämna en skuldförbindelse
till staten på samma belopp.
Detta är en åtgärd som skulle
försvaga företagen och i mycket hög
grad göra sysselsättningen osäker för de
anställda, men framför allt skulle den
leda till en direkt socialisering av det
svenska näringslivet. Bevillningsutskottets
majoritet har förklarat att den företagsbeskattningsutredning
som finansministern
har för avsikt att tillsätta
kommer att uppmärksamma denna sak,
och för Sveriges näringsliv spelar det
därför i dag stor roll vad finansministern
kommer att svara på min fråga:
Är finansministern beredd att redan nu
förklara att denna motion kommer att
kastas i en papperskorg i finansdepartementet,
eller kommer finansministern
att låta utreda frågan?
Vi vet allesammans att det skatteförslag
som nu ligger på riksdagens bord
och som kommer att drivas igenom
också kommer att medföra kraftiga
kompensationskrav på grund av de
mycket höga marginalskatterna. Det har
redan omvittnats från olika håll. Detta
i förening med attacker av tidigare
nämnt slag mot Sveriges näringsliv kan
skapa en förtroendekris som inte bådar
gott för framtiden.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag lyckades ju locka
upp en serie ledamöter i talarstolen.
Det är självfallet mycket frestande att
gå dem till mötes och i vanlig ordning
försöka lägga ut texten så utförligt som
möjligt i upplysande syfte. Klockan är
emellertid mycket, och det får väl mera
bli fråga om korta repliker.
Jag lyssnade naturligtvis med stor
uppmärksamhet till Gunnar Hedlunds
»hålfilosofi». Herr Hedlund sade att
regeringsförslaget har luckor och hål,
som han gärna vill proppa igen. Jag
tycker att det i själva verket är mittenpartiernas
reservationer som är sådana
och som får helt andra konsekvenser
än herr Hedlund tänkt sig. Mittenpartierna
skapar ju nya hål, ur vilka det
rinner ut 2 000 miljoner kronor ur statskassan.
Dessa hål borde herr Hedlund
som den kloke man han är egentligen
försöka hjälpa mig att proppa igen,
men då måste han anmäla sig som dissenter
till sin mittenbroder, och jag föreställer
mig att det är litet svårt att
göra det före den 20 september.
Vidare tror jag självfallet på att svenska
folkets inkomster skall stiga, och
denna tro har vi också redan intecknat.
Jag har efter många års prövningar
kommit fram till att ekonomiska
prognoser och förutsägelser bör tas med
en viss reservation. Även om jag gör
denna erinran, är det emellertid klart
att sådana är det enda vi har att hålla
oss till. Det ligger också så mycket
av intellektuell prestation bakom dem
att man inte bara kan nonchalera dem.
Under 1970-talet kommer väl bristen
på arbetskraft att vara den svåra flaskhalsen,
såvida inte det nya skatteförslaget
kan innebära en sådan stimulans
för de gifta kvinnor, som har möjligheter
därtill, att gå ut på arbetsmarknaden
så att vi får en lättnad i detta avseende.
Mycket talar emellertid för att
denna tillväxt i ekonomin kommer att
gå långsammare på 1970-talet än på
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 115
1960-talet. Men vi har ju ändå åtagit
oss att garantera en för varje år med
25 000—30 000 personer stigande folkpensionärskår
en ständigt stegrad real
standard. Vi har vidare åtagit oss ett
försörjningsansvar för en inom det
överskådliga perspektivet volymmässigt
ökande ungdomskår, som befinner sig
under utbildning. Även för en som vi
alla hoppas ökad vuxenutbildning har
vi tagit på oss en växande börda.
Mellan dessa två flyglar, som vi varit
överens om volymmässigt skall svälla,
finns den aktiva gruppen av människor
vilken skall betala hela kalaset. Följaktligen
blir det måttliga inkomststegringar
realt sett, och det är ju de reala
inkomststegringarna som framför allt
herr Hedlund med emfas alltid brukar
tala om såsom de enda man egentligen
skall räkna med. På denna punkt har
han ju också rätt.
Det är klart att om man arbetar med
tanken på att inflationsskydda skatterna,
så är det på det sättet att de inkomster
som man i ett fall kan räkna
med får man avstå från, sett från kollektivets
synpunkt. Och då kan man ha
delade meningar om i vad mån kollektivet-samhället
skall ha mer eller mindre
att röra sig med. I sista hand är det
fråga om var man drar gränsen mellan
den individuella och den kollektiva
bestämmanderätten över inkomsterna.
Vi har i vårt land en beskattning, ett
kollektivt bestämmande över allas våra
inkomster, som är relativt högre än
inom någon annan nation, i varje fall
inom OECD-kretsens 14 industrialiserade
nationer, men trots detta har vi en
levnadsstandard individuellt som är
högre än — med något enda undantag
statistiskt sett — hos de andra inom
denna 14-nationerssammanslutning.
Amerikanerna ligger kanske något före
oss, men som jag sagt många gånger
tidigare har de en fördelning av sin
konsumtion och levnadsstandard som
är i alla avseenden så mycket mer ofördelaktig
från de utgångspunkter vi an
-
Skattereform m. m.
ser vara de riktiga.
Trots den kollektiva fördelningen av
vad nationen frambringar har vi alltså
en privatkonsumtion, en standard, som
ligger högre än andra nationers. Därför
har väl just denna fördelning, som vuxit
fram under socialdemokratins regeringstid,
inneburit att nationen kunnat
ge sina medborgare kollektivt och individuellt
mer än de flesta andra nationer.
Jag är alldeles övertygad om att
vi även i framtiden kommer att vilja
kollektivt ge medborgarna mera, och
jag försökte i mitt inledande inlägg beskriva
att vi har tagit på oss ett ansvar
och förpliktelser som gör att anspråken
automatiskt växer fram utifrån den kollektiva
utgångspunkten.
Till herr Holmberg vill jag säga att
min s. k. reprimand till statsministern
är i allt väsentligt uppfunnen av sensationslystna
tidningsmän. Det har ju
blivit något av en slogan, har jag läst
i dagspressen, att här har statsministern
en uppfattning — han tycker att
man skall skärpa finanspolitiken — medan
finansministern har en annan uppfattning
och synes anse att det som nu
har presenterats bör vara tillräckligt
för att vi skall kunna klara oss. Vad
statsministern sade nere i Göteborg var
att det blir en skärpning av finanspolitiken
efter den 1 juli, när en .statlig upplåning
på 3,5 miljarder går ned i 1
miljard, en skärpning som är mer pregnant
än någon gång tidigare, om man
jämför två år med varandra.
Sedan har väl statsministern sagt —
vilket jag honorerar honom för — att
man inte skall tro att det härvidlag blir
några lättnader. Det är vad jag också
säger. Huruvida statsministern sagt att
det skall bli några skärpningar har jag
inte frågat honom om, och det är väl
närmast en utläggning som jag föreställer
mig att de tidningsjournalister som
har behov av dramatik i tillvaron har
lyckats få fram. Jag har sagt att det
förslag regeringen lagt fram — bakom
det står statsministern och finansmi
-
116 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
nistern och alla andra ledamöter av
regeringen är en redovisning av vad
regeringen in corpore anser vara riktigt
just i detta läge.
Jag kan ge herr Holmberg rätt när
han säger att många vanliga inkomsttagare
finner skattetrycket hårt. Visst
känner vi det så. Om någon skall vara
vittnesgill på den punkten bör det
väl vara rikets finansminister, som sitter
som sista instans under arbetsdagen,
under fritiden och under den tid,
när andra normala människor sover,
och tar emot telefonsamtal och uppvaktningar
och brev från alla de människor
som tycker att skattetrycket är
hårt.
Det är följaktligen ingen som helst nyhet
herr Holmberg serverar när lian
vänder sig till mig för att konstatera
detta. Vad som är det viktigaste är
att de människor som har svårast att
bära detta skattetryck skall få en lättnad.
Det är detta som det nya skatteförslaget
innebär. Det är en omfördelning
på 4,5 miljarder. Någonstans tar
pengarna vägen, sedan må herr Ohlin
göra vilka beräkningar som helst. Man
får fram det resultatet att det i initialläget
1971 blir skattesänkningar, vilka
redovisats i tabellform, i propositioner,
i tidningsartiklar och t. o. m. i en broschyr
som jag råkar stå som huvudman
för. Om man sedan envisas med
att tala om en permanent fortskridande
inflation — jag vill inte använda detta
uttryck eftersom jag tycker att en inflation
skall ha en annan form och en
annan bakgrund om man skall ha rättighet
att benämna den inflation — menar
man att prisstegringen går ur spår.
När prisstegringen kan hänföras till
följderna av beslut som fattas i den här
kammaren genom höjningar av omsättningsskatten,
när prisstegringen kan
hänföras till följderna av beslut i den
här kammaren i form av avveckling av
bostadssubventioner och liknande, då
är det vi som med öppna ögon tagit på
oss denna prisstegring i stället för att
använda andra former eller bibehålla
tidigare utgående subventionsinslag i
den allmänna politiken.
Det där har ju ingenting med begreppet
inflation att göra. Jag reagerar alltid
emot att man så vårdslöst slänger detta
begrepp omkring sig. Herr Ohlin borde
tack vare sin tidigare erfarenhet på området
och sin skolmässiga utbildning i
det här avseendet också kunna göra vissa
distinktioner som kommer närmare
min tolkning när jag talar om prisstegringar
eller inflation.
Skattesänkningen förstör penningvärdet,
säger Sträng! Så föll herr Holmbergs
ord. Det är möjligt att jag sagt
detta någon gång. Jag sade det inte i
mitt första inlägg, men i och för sig
har jag ingenting emot att presenteras
som den som har myntat det uttrycket,
f dagens läge är det ingen tvekan om
att skattesänkningen förstör penningvärdet.
Vad är det då jag får anmaningar om
från olika håll? Från OECD:s experter
nere i Paris framhålles att man här
nog borde skärpa skatterna och då i
första hand konsumtionsskatterna. I den
mån som mina vänner inom den nationalekonomiska
fakulteten går ut och
bibringar svenska folket sina knäppsäkra
uppfattningar om vad som skall göras
och inte göras brukar det också
låta på det sättet: Här borde man skärpa
beskattningen för att inte få en sänkning
av penningvärdet.
Naturligtvis är det inte något fel på
en sådan filosofi.
Moderata samlingspartiets momshöjning
ligger i att man från finanspolitiken
släpper ett par miljarder och delar
ut dem bland de svenska medborgarna.
Det är edra beställningar till den
nya skattereformen. Det är en utveckling
som skall äga rum de närmaste
åren.
Om man behåller dessa 2—3 procent,
hem Holmberg, då är det naturligtvis
fråga om en skärpning av finanspolitiken.
Men herr Holmberg vill ju inte bo
-
Torsdagen den 14 mai 1970 em.
Nr 25 117
hålla dem. Herr Holmberg vill dela ut
dem, och då rimmar det fasligt illa med
de mest elementära begreppen om en
stark finanspolitik.
Sedan återkommer man till att vi i
utskottet har låtit experterna i finansdepartementet
räkna, vilket inneburit
att reservationernas matematiska resultat
är fasligt oskyldigt. Ja, dessa experter
som utskottet har anlitat är mina
medarbetare i finansdepartementet, och
de har förmodligen gjort ett gott jobb
i bevillningsutskottet på samma sätt
som de gör ett utomordentligt jobb i
finansdepartementet. Å andra sidan betyder
det att när jag anför vad de olika
reservationsförslagen kommer att kosta
inom de närmaste åren och slutsummerar
det till vissa belopp, är de experter
som har tillhandagått mig med siffrorna
precis desamma som de experter
som åberopas för att det hela skulle
vara så oskydligt.
Jag tror att det var herr Holmberg
som frågade: »Om nu detta skatteförslag
betyder att man sänker skatten för
två tredjedelar av svenska folket, späder
man då inte på inflationen?» Det
är naturligtvis en synpunkt som kan
förtjäna att kommenteras litet närmare.
1 initialläget blir det en skattesänkning
för två tredjedelar av svenska folket.
Den håller inte för evärdeliga tider.
Framöver får man väl på samma sätt
som hitintills göra omprövningar, men
man skall ha frihet att vid dessa tillfällen
göra sina värderingar obundna
av ett slags automatisk skatteförsämring,
som bl. a. den här indexregleringen
skulle innebära.
Den nya skattereformen är i förhållande
till budgeten helt neutral; jag har
understrukit det tidigare. Man kan naturligtvis,
om man är finsmakare på
området, säga att den inte är samhällsekonomiskt
neutral. Tar jag pengar från
folk, som har gott om sådana och följaktligen
har hela sin konsumtion tillfredsställd,
och lägger dessa pengar i
skötet på folk som inte på långa vä
-
Skattereform in. m.
gar har sin konsumtion tillfredsställd,
blir det ju totalt sett mera köpkraft
och mindre sparande. Teoretiskt är det
inget fei på den argumentationen. Jag
har emellertid velat redovisa att fysiska
personers sparande betyder relativt sett
mindre i utvecklingen, eftersom vi har
ett institutionellt sparande som ökar så
utomordentligt lovande som det har
gjort under de senaste tio åren. För dagen
kan det också sägas att vi har ett
företagssparande som visar klara uppgångstendenser.
Jag har inte sagt någonting om marginalskatterna;
det är alldeles riktigt,
herr Holmberg. Man kan naturligtvis
leva högt på marginalskattediskussionen.
Jag kan ju nämna att det i förslaget
ligger marginalsänkningar på upp
till 10 procent i vissa inkomstlagen som
inte alls är så ovanliga, t. ex. för ensamstående
som har en inkomst på
omkring 20 000 kr. Det finns marginalskattesänkningar
även för de gifta i inkomstlägen
som inte är ovanliga. Men
jag tycker inte att jag har något behov
av att exercera det här marginalskattebegreppet,
eftersom det avgörande ändå
är hur mycket skatt jag betalar på den
inkomst jag tjänar. Naturligtvis är det
alldeles ofrånkomligt, om man ersätter
det nuvarande skattesystemet med ett
nytt system, som betyder att de låga
inkomsttagarna får en sänkning och de
allra högsta inkomsttagarna får en höjning,
att förbindelselinjen mellan de
lägsta och de högsta blir brantare än
vad den är i dagsläget. Det är den
självklara slutsatsen. Denna brantare
förbindelselinje kan ju uttryckas, om
man så vill, med orden »en skärpt marginalbeskattning».
Fru Nettelbrandt överraskade naturligtvis
oss alla genom att ta upp den
intressanta diskussionen om Durox.
»Detla har vi i folkpartiet ändå inte hittat
på», sade hon. Det har jag heller aldrig
beskyllt henne för, så på den punkten
behöver vi inte träta så myckel.
Men ni har ju hittat på allt annat som
118 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
har gått bra, om jag skall tro er själva,
och ibland har ni kommit så långt i
denna efterhandskonstruktion att skulle
man ta er på orden, skulle man med
rörelse minnas vilken behjärtansvärd
kamp folkpartiet förde när ATP introducerades
i början av 1960-talet eller
när vi år 1960 lade grunden till den
omsättningsskatt som gav förutsättningarna
för det reformarbete, som det senaste
tiotalet år har inneburit.
Vi har inte fått utreda, vi har inte
fått remissbehandla frågorna, säger fru
Nettelbrandt. I familjeskatteberedningen
deltog ju fru Nettelbrandt som en
energisk och talför ledamot, och det
betänkandet har reinissbehandlats i vederbörlig
ordning.
När det sedan är fråga om att bestämma
sig för hur man vill presentera
en ny skattegiv är detta inte någonting
annat än ett politiskt ställningstagande
— det har jag sagt många gånger
tidigare. Med all respekt för fru Nettelbrandts
objektivitet och neutralitet och
hennes fantastiska förmåga att låta bli
att vara partipolitiskt engagerad tror
jag inte att hon skulle ha anlagt några
speciellt värdefulla synpunkter på socialdemokratins
skatteförslag. Jag är
nästan övertygad om att vi hade fått
säga: Detta är ju en imponerande produkt,
men tyvärr kan den inte användas.
Och då hade vi befunnit oss i
precis samma läge som nu.
Att jag bara ett halvt år skulle ha
varit anhängare av individuell beskattning
är kanske en något felaktig konstruktion
av en i och för sig intressant
frågeställning. Jag har inte tillhört dem
som har trott att man på en gång skulle
kunna springa från vårt invanda sambeskattningssystem
till en renodlat individuell
beskattning, och det har jag
flera gånger gjort mig till tolk för. När
nu mina skickliga medarbetare lyckades
lösa problemet genom 1 800-kronorsavdraget
på skatten fick man en
brygga mellan det gamla sambeskattningssystemet
och det nya individuella
beskattningssystemet som löste en utomordentligt
besvärlig skattepolitisk fråga.
När det var klart förelåg ingen tvekan
från min sida.
Det är väl rätt meningslöst att fråga:
Varför får inte barnen mera? Det hela
är en fråga om medel. Man gör inte
en sådan förstärkning av familjepolitiken
om man inte är beredd att samtidigt
anvisa pengarna. Och en anvisning
som inte tar sig uttryck i något
förslag om mer pengar utan bara i ett
stillsamt besked om att »om Sträng lägger
fram förslaget skall vi gömma oss
bakom ryggen på honom och låta bli att
träta på honom» tycker jag inte är någon
särdeles imponerande attityd när
det gäller finansieringen av de nya reformerna.
Men så säger fru Nettelbrandt: Socialdemokratin
har ju ändå givit ut en broschyr
där man talar om att vårdbidrag
bör utgå i fortsättningen. Ja, vi kanske
skall ha sådana bidrag—jag är inte alls
obekant med de tankegångarna. Familjeministern
funderar emellertid för närvarande
på om dessa bidrag skall ha en
generell karaktär eller vara behovsprövade.
Jag tror att hon har diskuterat
dessa frågor här i kammaren tidigare
i dag, och jag behöver inte upprepa
vad hon har sagt. Så småningom kommer
fru Nettelbrandt att få se ett förslag
från familjeministern och regeringen
på den punkten.
Herr talman! Naturligtvis skulle jag
kunna tala om heminamakebidraget,
som jag från många synpunkter betraktar
som en sämre lösning. Men tiden
lider, och om det är någon av kammarens
värderade ledamöter som är så
intensivt intresserad av denna detalj i
skatteförslaget hänvisar jag till det preliminära
riksdagsprotokollet från första
kammaren, där jag har utvecklat
mina synpunkter härpå. Jag tycker det
är litet påfrestande att dra alltsammans
en gång till bara för att glädja fru Cecilia
Nettelbrandt.
Rent matematiskt var det väl inget
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 119
fel på herr Ohlins artikel i Dagens Nyheter
häromdagen — jag läste den med
ett, jag höll på att säga stort men skall
moderera mig till att säga visst intresse
— även om jag tycker att förutsättningarna
för hans matematik var helt
galna. Om jag nu skulle följa med herr
Ohlin i alla hans fruktansvärda prognoser
om hur illa det kommer att gå
för svenska folket när det nya skattesystemet
skall börja tillämpas, så bjuder
väl ändå logiken att det borde bli sju
resor värre för alla de lågt avlönade och
för dem som har de lägre medelinkomsterna,
ifall detta förslag inte genomförs.
Det är ju rena logiken, och det är
väl inte så stor anledning att vi exercerar
herr Ohlins siffror, även om jag
har all respekt för hans debut som free
lancer vilken vi ju tidigare har talat om.
Jag har aldrig hört talas om att någon
nation vågat sig på ett indexreglerat
direkt skattesystem. Jag får göra
en viss reservation, ty jag har naturligtvis
inte gjort någon globalt omfattande
undersökning. Men ingen av de
nationer, som vi har samröre med i
dessa och andra frågor, har vågat sig
på detta. Det är ju klart att alla länder
inte har en så intelligent opposition
som vi har i vårt land — full av
snillrika uppslag — och det kan ju vara
den enkla förklaringen. Men om detta
inte är förklaringen förhåller det sig
förmodligen på det sättet, att man satt
sig ned och funderat på den här saken
och funnit att systemet inte är särdeles
klyftigt — och att man så att säga vill
väva några byxor av det tyget.
Herr Magnusson i Borås ställde en direkt
fråga till mig. Han sade att det var
några unga socialdemokrater som hade
lagt fram förslag på företagsbeskattningens
område vilka skrämde honom.
Jag vet att det finns unga socialdemokrater
både i och utanför det här huset
som lägger fram förslag som skrämmer
upp herr Magnusson och hans medbröder
på ett alldeles orimligt sätt. Jag brukar
med jämna mellanrum gå ut och
Skattereform m. m.
försöka lugna ner er genom att säga:
Ni behöver inte vara så förskräckligt
uppskrämda! Vi har ju en fri debatt
i det här landet, och ur en sådan fri
debatt kan det då och då komma en bra
sak även om det många gånger kommer
tokiga saker. Sedan gäller det för den
ansvariga partiledningen och för regeringen
att skilja på det som är bra och
det som är alldeles galet. Det som är bra
blir det väl någonting av.
Jag kan därför inte i dag säga, att
direktiven för en ny företagsbeskattningsutredning
kommer att se ut så eller
så. Jag har haft litet för mycket
kring mig av andra frågor för att kunna
göra slutjusteringar, även om jag gått
och funderat på saken och i stora drag
vet vad vi skall skriva. Men herr Magnusson
får tro mig på orden när jag
säger, att så länge jag sitter som finansminister
och har något att säga på det
här området, så kommer jag att följa
en mycket praktisk och enkel filosofi:
man skall skattemässigt vara rädd om
den svenska företagsamheten. Det är
bättre att ha goda företag som ger vinst
än att ha dåliga företag som går med
förlust. Går jag ut till en svensk arbetare,
jag säger en svensk arbetare, och
frågar honom: Var vill du helst arbeta?
Vill du vara i ett bra företag som är
konsoliderat och utvecklar sig och som
får några slantar över eller vill du vara
i ett företag som ständigt står och knakar
i knävecken och där det är diskussion
om det skall läggas ned nu eller
nästa halvår eller nästa år? -— så tvekar
han inte ett ögonblick utan väljer det
första.
Att ett företag går med vinst finns det
inget ont i. Arbetarpressens egna företag
är utomordentligt glada, om de i
något specifikt undantagsfall kan redovisa
en vinst. Och ingen av deras energiska
journalister som ibland träter
över vinstgivande företag skulle ett
ögonblick mobilisera den logiken, att
han vänder sig mot sitt eget företag,
om det råkar redovisa en vinst i sin
120 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
årsberättelse!
Ta nu därför inte allt det här alltför
allvarligt, herr Magnusson. Så länge
man använder de goda företagens vinster
till att konsolidera företagen, till
att investera, till att bygga ut och trygga
framtiden, så länge är det bara bra.
Om sedan vinsterna blir för stora, har
vi alltid möjlighet att göra en skälig
fördelning via beskattningen och genom
andra åtgärder — det garanterar jag.
Detta är min personliga uppfattning
om hur företagen skall behandlas. Sedan
kan det hända att jag har varit
litet fränare i min uppfattning om hur
enskilda personer skall behandlas då
de råkar hamna i de högre inkomstlägena.
Det är nu inget problem för landet
och dess internationella konkurrenskraft
om man tar av dem som har
höga löner en del av dessa och förhållandevis
mer än tidigare. Men företagen
får man vara mera aktsam om.
När jag nu har sagt detta till herr
Magnusson så kan herr Magnusson gå
hem och sova gott på örat i natt efter
denna deklaration.
Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:
Herr talman! Först ber jag att få uttala
min tillfredsställelse över finansministerns
deklaration rörande företagen
och värdet av goda företag. Jag hoppas
nu bara att lära och leverne skall
komma att överensstämma.
Alla har ömsesidigt klandrat varandra
för att göra hål i det nya skattetäcket.
De hål som vi för vår del har funnit
i finansministerns täcke vill vi försöka
täppa igen. Och det tror vi kan ske till
ganska måttliga kostnader. Vi är också
på det klara med att vi måste hjälpa
till att skaffa fram pengarna. Det gäller
uteslutande förbättringar som rör de
mindre inkomsttagarna: tudelningen
för faktiskt sambeskattade, sänkningen
av skatten för låginkomsttagare så att
den blir jämställd med folkpensionärernas
även för folk som inte uppnått pensionsåldern,
hemmamakestödet i stället
för hemmamakeavdraget och slutligen
vårdnadsbidraget för barn under skolåldern.
Finansministern har uppgivit att två
tredjedelar av alla skattebetalare kommer
att få sänkt skatt. Jag tror att uppgiften
är riktig. Hade vi inte ansett att
det skulle bli en skattesänkning för låginkomsttagarna
hade vi helt säkert motsatt
oss reformen. Vi vill ha en reform
principiellt beskaffad just på det sättet.
Men hur länge står sig proportionen
två tredjedelar? Inte så särskilt länge.
Skatteminskningen äts upp av inflationen
— finansministern vill inte gärna
att vi skall använda det ordet, så låt
mig i stället säga prisstegringarna;
vi kan gärna gä varandra till mötes genom
att använda en gemensam vokabulär.
I den mån det sker prisstegringar
kommer alltså denna andel två tredjedelar
att minska.
Därför vill vi ha ett beslut — jag har
tidigare sagt ifrån att jag inte fordrar
någon automatik — om att om prisstegringarna
urholkar skattesänkningen
upp till ett visst belopp, låt oss säga 5
å 10 procent, så skall skatteskalorna omprövas.
Då skall det bli nya skatteskalor.
Jag tyckte att finansministern visade
sig förstående på den punkten;
finansministern sade att man kan ha
delade meningar om huruvida vi skall
beskatta prisstegringarna eller inte. Jag
fattade detta så, att finansministern nog
ändå menar att vårt förslag inte är så
orimligt.
Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sträng sade att vi
får räkna med att den ekonomiska utvecklingen
kommer att gå långsammare
under 1970-talet. Flaskhalsen är kanske
tillgången på arbetskraft, men herr
Sträng ansåg att vi kan vidga den flaskhalsen
genom att se till att de gifta kvinnor
som i dag är utan inkomst skaffar
sig arbete och inkomst. Han tyckte
också att det nya skattesystemet skall
stimulera de kvinnor som arbetar i
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 121
Skattereform m. ro.
hemmet att skaffa sig arbete.
Jag kan inte undgå att finna ordet
»stimulera» eufemistiskt i det här sammanhanget.
Det är inte fråga om någon
stimulans, eftersom den nya skärpning
i beskattningen som finansministern
vill genomföra för hemmafrufamiljerna
innebär att man använder piskan snarare
än moroten för att tvinga de hemmaarbetande
kvinnorna ut i förvärvslivet.
— Jag har bara velat peka på
denna för herr Sträng så vanliga och
skickliga glidning i ordvalet när han
beskriver situationen efter det att skattesystemet
har införts.
Sedan vill jag göra ett konstaterande.
Finansministern säger att det i initialläget
är fråga om en skattesänkning för
två tredjedelar av inkomsttagarna men
att det inte kommer att gälla i evärdeliga
tider. Nej, herr Sträng, så lätt är det
nog inte! Redan det år då förslaget träder
i kraft, alltså 1971, är det snarare
två tredjedelar som kommer att få en
skattehöjning, helt enkelt därför att det
finns anledning att räkna med att inkomstläget
på grund av inflationen,
kostnadsökningarna och prisstegringarna
kommer att ligga betydligt högre
1971 än för närvarande. Det river sönder
hela den teori om skattesänkning
som finansministern har byggt upp.
Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.
Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Om jag inte gör herr
Gunnar Sträng ledsen, vill jag återkomma
till hemmamakebidraget.
Betydligt viktigare än herr Strängs
och min sinnesstämning är sinnesstämningen
hos hemmafruarna och de ensamstående
med barn som har låga inkomster,
om de skall få del av hemmamakestödet
i det som kallas en jämlikhetsreform.
Det som finansministern
sade i första kammaren på just denna
punkt är nog inte värt att liisa, knappast
ens att trycka.
Sedan vill jag fråga finansministern,
om man inte skulle kunna släppa till
experterna från finansdepartementet
också när det gäller att skriva de broschyrer
som väl skall vara underlag för
valdebatten. Låt oss ta en enda av våra
punkter! Det förslag som vi hade om
ett särskilt stöd för dem som har låga
inkomster kostar 50 miljoner, men i
broschyrerna står det att det skulle
kosta 100—150 miljoner. Jag skulle kunna
anföra rader av sådana exempel.
Jag ber att få tacka finansministern
för en sak. Det rör marginalskattelättnaderna
för folkpensionärer. Jag är
glad för de lättnader som där kommer.
Nu kan belastningen gå ända upp till
111 procent, och i en av de många broschyrerna
står det faktiskt att det i
vissa olyckliga fall kan betyda en direkt
förlust för pensionärer att förvärvsarbeta.
Det skall man ändra på, så att de
nu endast skall få 90 procents marginalbelastning,
och det är ju ett steg i
rätt riktning, men vi tycker det är motiverat
att gå längre.
Förslaget om vårdbidrag lades faktiskt
fram 1964. Om nu finansministern
till skillnad från familjeministern är
positiv till ett vårdbidrag, tycker jag
att man på de här sex åren borde ha
hunnit införa del. Annars är det väl
inte så mycket med den politiska viljan.
Det är ingalunda bara i mitt parti
som vi talar om detta stöd — läs t. ex.
vad TCO-Tidningen skriver om den saken!
Låt
mig sedan säga en sak beträffande
skattenivån! Det är verkligen inte
fråga om var man skall lägga skattenivån,
utan det är fråga om huruvida
finansministern automatiskt skall få en
skattepremie för varje stabiliseringspolitiskt
misslyckande och slippa föra en
besvärande skattedebatt här i riksdagen
när det gäller att ta in pengar till
olika utgifter. Herr Sträng med sin jultomtefysionomi
vill gärna fortsätta att
ostört praktisera sin jultomtefilosofi.
122 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
Herr OHLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Sträng liksom tidigare
herr Palme har erinrat om att
oppositionen röstade mot omsens införande
år 1959—1960. Därmed anses vi
ha varit emot omsättningsskatten för
evig tid. Får jag erinra herr Sträng om
att han då medgav att vår budget utan
oms den gången var ungefär lika stark
som hans budget med oms.
Om vi sedan varje år har ansett att
omsen borde användas, talat för den
och röstat för den, vad är det då för
märklig taktik att låtsas som om oppositionen
för evig tid har uttalat sig mot
omsen? Den behövdes inte då den infördes,
och därför röstade vi den gången
emot den. — Jag hoppas det blir
slut på denna egendomliga taktik.
Herr Sträng säger att man efter något
år kan revidera skatteskalan och
att man då bör göra sina värderingar
obunden. Ja, det blir just fallet, om
man har värdesäkra skatteskalor. Med
nuvarande system kominer det däremot
på grund av inflationen in mer pengar
i statskassan, och det ligger i sakens
natur att frestelsen då är stor att inte
sänka skatterna utan i stället öka utgifterna.
Staten får in mindre pengar om skalorna
värdesäkras, säger herr Sträng.
Skall samhället ha mer pengar att röra
sig med eller inte? — Se, det var en
bekännelse! Herr Sträng vill tydligen
ha mycket större del av den reella inkomsthöjningen
än som kommer in om
man tillämpar de skalor som han har
publicerat och om de får verka vid
oförändrat penningvärde. Han accepterar
en beskattning på inkomstökningar
som i vissa fall är dubbelt så stor
som den skalorna anger. Han tycker
alltså det är bra att samhället får in
också de pengarna. Inflationens skattehöjande
verkan anser han inte vara någon
olycka, utan den är tvärtom någonting
som herr Sträng hemligt välkomnar,
även om han inte vågar tala om
för Sveriges folk hur det förhåller sig.
Det är poängen i dag, herr finansminister,
att Ni inte vågar tala om hur
det förhåller sig. Om Ni inte vill räkna
med 4 procents inflation, tala då om
hur det blir med 3 procents inflation!
Vi kan göra olika antaganden, så att
folk får en föreställning om hur mycket
högre skattetrycket blir i ett inflationssamhälle
än vad det ser ut på papperet.
Att Ni mörklägger problemet och inte
vågar tala om sanningen men inte
heller vågar bestrida verkningarna tycker
jag är det kanske mest uppseendeväckande
i dag.
Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:
Herr talman! Jag kan försäkra herr
finansministern att jag inte är skrämd
av hans unga radikaler och att jag är
ännu mindre skrämd av deras förslag.
Däremot är jag orolig för den svenska
framstegstakten, och det var av den
anledningen som jag kände mig föranlåten
alt ställa min fråga.
Finansministern säger att de unga
radikalerna kommer med både bra och
dåliga förslag. Det förvånar mig att finansministern
med sin snabba uppfattningsförmåga
inte omedelbart kom till
det resultatet att detta var ett av de
dåliga förslagen som inte kunde accepteras.
När jag hörde finansministern lämna
sin förklaring här, tyckte jag mig känna
igen valda delar av det Börstal som
finansministern för inte så länge sedan
höll i Göteborg. Han säger ju att det
är bra att bolagen, speciellt de stora bolagen,
tjänar pengar. Vi är, herr finansminister,
överens på den punkten. Men
det förvånar mig att han med den omtanke
som han sålunda visat för den
svenska företagsamheten kunde ge direktiv
och driva fram ett så radikalt
utredningsförslag som kapitalskatteförslaget.
Jag tror att det i stället är på det
sättet, herr finansminister, att de höga
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 123
skatterna, av vilka följer de liöga lönerna,
är en fara för vår internationella
konkurrenskraft, och det är därför
som det finns anledning att just observera
vilka verkningar som denna politik
kan ha.
Vidare anser jag för min del, herr
finansminister, att en hård beskattning
även på de större inkomsttagarna får en
stor betydelse också för de delar av
näringslivet som inte omfattas av de
stora bolagen. Det finns dock mycket
framstående småföretagare och medelstora
företagare i detta land, som fortfarande
driver sin rörelse i form av en
vanlig enkel firma. Det gäller både inom
industri och jordbruk. Om vi är
överens om att det är av betydelse att
företagen tjänar pengar måste vi därför
även räkna med alla de enskilda
företagen.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag vill gärna till herr
Hedlund säga — om han nu är kvar
i kammaren — att vi på samma sött som
hittills kommer att få ompröva skatteskalorna
framöver med jämna mellanrum.
Men vinsten är att man då kan
göra den omprövningen i konkurrens
med andra ting som aktualiseras. Jag
är alldeles övertygad om att vid en närmare
eftertanke kommer även herr Hedlund
att ge mig rätt på den punkten,
framför allt därför att han står som huvudman
för ett exakt och mycket kostnadskrävande
förslag som han har tänkt
sig att genomföra under de närmaste
åren framöver.
Till herr Holmberg vill jag ställa frågan:
Är det något fel i att bedöma perspektivet
för 1970-talet så att man konstaterar,
att arbetskraften blir en av
flaskhalsarna, när vi vill utveckla den
ekonomiska tillväxten i god takt? Det
förhåller sig på det sättet, och jag tror
att det finns mycket bestämda gränser
för immigrationens möjligheter att tillfredsställa
efterfrågan på arbetskraft,
Skattereform m. m.
detta av många skäl. Den immigrantfamilj
som kommer hit föranleder ju
samhällsinvesteringar i form av bostäder,
skolplatser och mycket annat, vilket
innebär en belastning för samhällsekonomin,
även om vederbörande naturligtvis
gör rätt för sig i produktionen,
så att slutresultatet blir ett plus.
Annars vore det ju meningslöst att hålla
på med import av arbetskraft.
Men om vi kan mobilisera de gifta
kvinnorna får vi inte sådana belastningar
på samhällsekonomin. Och det
nya skatteförslaget erbjuder en stimulans
— jag tvekar inte att säga det, fastän
herr Holmberg genast ser en rad
hemska syner. Han mobiliserar någonting
liknande det som jag funnit hos
fru Britta Nordström och fru Marianne
i Svenska Dagbladet, nämligen föreställningen
att man skulle vilja mota ut
kvinnorna till arbetsplatserna och skilja
dem från barn och hem.
Men innebörden är ju bara att man
skapar större valfrihet — det må sedan
kallas valfrihet eller stimulans. Vi har
här åtskilliga kvinnliga kamrater som
nog finner det helt förenligt med sin
egen personliga frihet att sitta på andra
kammarens riksdagsbänkar. Det är inte
fråga om att göra någonting emot en
kvinnas egen vilja, även om jag begagnar
uttrycket stimulans.
Jag skulle vara mycket tacksam om
herr Holmberg i fortsättningen inte använde
ord som piskan och moroten. Det
är så horribelt och har ingenting med
verkligheten att göra.
Till fru Nettelbrandt får jag säga, att
hon faktiskt gör Gunnar Sträng litet
ledsen med sina inlägg; framför allt
gäller det hennes hårda omdöme att
vad jag råkade yttra i medkammaren
inte var värt att läsa och knappast ens
att trycka. Det var ett mycket elakt
betyg.
När jag diskuterar med fru Nettelbrandt
har jag lagt märke till att hon
grips av en arghet som accelererar i
takt med inläggen. Därför, herr talman,
124 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
är det nog för fru Nettelbrandt själv
utomordentligt bra att hennes inlägg
begränsas till tre. Förmodligen skulle
det vara ganska förödande både för
henne, och framför allt för hennes parti,
om hon i fortsättningen eskalerar
på det sätt som hon gjort under den
här debatten.
Sträng är ju eu jultomte, säger hon.
Det karakteristiska för jultomten är att
han går omkring och delar ut gåvor,
och att jag skulle vara en jultomte är
en spritt språngande nyhet. Jag brukar
ju karakteriseras som den som ständigt
tar från folk det lilla de har.
Herr Ohlin ansåg att eu indexreglering
av skatterna skulle försätta statsmakten
i en situation med stor knapphet
på pengar, vilket verkar dämpande
på den klåfingrighet i fråga om utgifter
som man möter i det offentliga
livet. Jag får väl fatta herr Ohlin på
det sättet, även om han inte uttryckte
sig fullt så brutalt. Det är ju historiskt
dokumenterat — gå igenom hela 1950-talets och 1960-talets politiska historia
i vårt land och stanna vid det utskottsutlåtande
som vi debatterar i dag —
att folkpartiet ständigt vill öka statens
utgifter. Om herr Ohlin vore det minsta
konsekvent skulle han ta mycket bestämt
avstånd från indexreglering av
skatterna. Skulle han få som han ville
därvidlag — man skall ju aldrig ge några
löften, men det är möjligt med tanke
på herr Ohlins beundransvärda förmåga
att bortse från orsak och verkan—
skulle han kanske i alla fall i ungefär
samma utsträckning leda sina trupper
till fortsatta överbud även under 1970-talet.
Herr JOSEFSON i Arrie (ep):
Herr talman! Efter denna långa och
intensiva debatt mellan finansministern
och representanter för oppositionspartierna
om skattepropositionen i dess
helhet skall jag endast ta upp ett par
frågor som väckts i motioner från centerpartiet.
Genomförandet av särbeskattningen
kan sägas vara en åtgärd som medför
mycket genomgripande förändringar i
skattesystemet. Finansministerns uttalande
i propositionen understryker
kraftigt kravet på att var och en skall
beskattas för sin arbetsinkomst. Men
när finansministern har behandlat familjeföretagen
har ingalunda den tanken
fått vara avgörande. Propositionens
förslag innebär att för denna kategori
skall sambeskattningen bibehållas.
Jag anser att denna bristande konsekvens
från regeringens sida är ytterst
beklaglig. Här skapas ett nytt
skattesystem för hela svenska folket
efter principen att var och en skall
beskattas för sin egen arbetsinkomst,
och så tillåter man inte att detta system
får användas vid beskattning av företagare
när båda makarna arbetar i ett
gemensamt företag, såvida inte företaget
drivs i bolagsform. Jag kan knappast
tänka mig att det är regeringens avsikt
att tvinga fram en övergång till bolagsformen.
Det är inte heller rimligt att
tvinga fram en ändrad företagsform för
att nå jämlikhet i beskattningshänseende.
Nu sägs det från regeringens sida att
vid inkomster upp till 30 000 kr. betyder
inte sambeskattningen något negativt.
Detta är riktigt. Men eftersom
särbeskattning införts för alla andra
grupper med från deras synpunkt fördelaktig
verkan i vissa fall förefaller det
både orimligt och orättvist att inte likvärdiga
regler skall gälla för gruppen
familjeföretagare där båda makarna arbetar
i det gemensamma företaget.
Om man ser på konsekvenserna av
regeringens förslag kommer detta att
medföra en ganska stor skatteskärpning
för makar som i fortsättningen blir
sambeskattade, därest deras gemensamma
inkomster överstiger 30 000 kr. Om
man tar det exemplet att den gemensamma
inkomsten utgör 46 000 kr. blir
skatten 17 741 kr. vid sambeskattning,
men om inkomsterna hade fått uppdelas
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 125
efter gjorda arbetsinsatser, och om
mannen då hade beskattats för 30 000
och makan för 16 000 kr., så hade den
sammanlagda skatten blivit 14 652 kr.,
d. v. s. en skillnad på 3 089 kr. Låt mig
ta det exemplet att den sammanlagda
gemensamma inkomsten utgör 60 000
kr. och två tredjedelar härav lägges på
den ena maken och en tredjedel på den
andra, hade skillnaden blivit 4 183 kr.
Jag tycker att detta är så pass betydande
belopp att de svårigheter finansministern
anfört för att åstadkomma
ett skattesystem med delad arbetsinkomst
för makar i ett familjeföretag
borde kunna övervinnas.
I en motion från centerpartiet har
vi begärt att en viss uppdelning av arbetsinkomsten
skall få göras även för
gruppen familjeföretagare. Vi är medvetna
om svårigheten att exakt fördela
inkomsten, och därför föreslår vi i
nämnda motion en uppdelning efter fullgjord
arbetsinsats, dock så att högst
tre basbelopp får avräknas som arbetsinkomst
åt den medhjälpande maken.
För att förenkla systemet säger vi i
motionen bl. a. att en fullgjord arbetsinsats
lämpligen bör upptagas till ett, två
eller högst tre basbelopp. Vi har inte
velat skapa några särskilda förmåner
för dessa grupper — därom vittnar de
restriktiva regler vi föreslagit —- men
vi vill att hänsyn tas till kraven från
en lojal och ofta hårt arbetande grupp
i vårt samhälle.
När man läser utskottsmajoritetens
motivering för avslag på vår motion i
denna fråga blir man minst sagt förvånad.
Bevillningsutskottet skriver på
s. 47 i sitt betänkande nr 40: »Enligt
utskottets mening har skälig hänsyn tagits
till de faktiskt sambeskattades speciella
situation genom skattereduceringen,
bortfallet av ene makens sjukförsäkringsavgift
och förvärvsavdraget.»
Med det anförda avstyrker man bifall
till motionen.
Den sistnämnda förmånen, förvärvsavdraget,
utgår endast därest det finns
Skattereform m. in.
minderåriga barn. De båda andra nämnda
förmånerna utgår till alla gifta,
därest den ena av makarna inte har någon
arbetsinkomst. Hur utskottet kan
anföra en sådan motivering som man
gjort för avstyrkande av motionen
II: 1214 förstår jag inte. Jag förstår inte
heller hur utskottet kan uttala att
skälig hänsyn tagits till denna grupp,
mot bakgrunden av att inget annat föreslagits
än vad som utgår generellt
därest den ena maken inte har någon
arbetsinkomst. Inte kan väl utskottsmajoriteten
så totalt ringakta denna samhällsgrupps
arbetsinsatser?
Jag har i min hembygd ett par mil
utanför Malmö många exempel på att
kvinnor slutat på ganska välbetalda
platser vid giftermål med företagare
och sedan gjort en från arbetssynpunkt
likvärdig arbetsinsats i det gemensamma
företaget. Det ter sig orimligt att
beskattningen på grund av byte av arbetsplats
skall förändras så starkt. Det
borde vara en hederssak att åstadkomma
en större rättvisa på detta område.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 10
vid bevillningsutskottets betänkande nr
40.
I den andra fråga jag skall beröra är
jag själv motionär. Den gäller kapitalbeskattningen
för företagare. I kapitalskatteberedningens
förslag underströks
betydelsen av att icke några skatteskärpningar
lägges på mellangruppen,
d. v. s. förmögenheter mellan 200 000
och 600 000 kr. Detta uttalande gjordes
såväl av utskottsmajoriteten som av reservanterna.
Tyvärr får man intrycket
att majoriteten hade glömt bort detta
redan när förslaget till skatteskalor utformades.
Höjningen av det fria beloppet
i botten från 100 000 till 150 000
kr. kompletterades med en skärpning
av uttagsprocenten. Detta innebär att
den lättnad i beskattningen som höjningen
av det fria grundbeloppet utgör
successivt elimineras för att helt
vara borttagen vid förmögenhetsbelopp
126 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
på 450 000 kr.
Finansministern nämner i årets finansplan
något om att åtgärder kommer
att vidtagas för att undvika icke önskvärda
skatteeffekter av årets allmänna
fastighetstaxering. Åtgärder i denna
riktning har också vidtagits vad beträffar
villabeskattningen. Men nog hade
man förväntat att finansministerns
uttalade målsättning också skulle gälla
jordbruk och rörelse. För många företagare,
kanske framför allt för jordbrukare,
kommer årets fastighetstaxering
att medföra väsentliga skärpningar
av förmögenhetsbeskattningen. Detta
får ofta konsekvenser också för personer
som är hårt skuldsatta. Jag vill gärna
referera ett exempel som jag redovisat
i motionen II: 1245.
En jordbruksegendom i södra Sveriges
slättbygder, som omfattar 50 hektar,
hade före 1970 års fastighetstaxering
ett taxeringsvärde på 450 000 kr. Inventariernas
värde uppgick till 150 000
och skulderna på egendomen till
450 000 kr. Ägarens nettoförmögenhet
var således 150 000 kr. Fastigheten taxeras
i år upp med 60 procent och taxeringsvärdet
blir sålunda 720 000 kr. Med
oförändrat värde på inventarierna och
oförändrade skulder ökar nettoförmögenheten
med en gång till 420 000 kr.
Förmögenhetsskatten enligt gällande
taxeringsvärde och skatteregler utgör
400 kr. men blir efter taxeringsvärdehöjningen
och de nya skattereglerna
3 650 kr. Detta innebär att vederbörande
får en ökad icke avdragsgill utgift på
fastigheten på 3 250 kr. utan att avkastningen
på fastigheten ökat ett enda öre.
Lägger man därtill effekten av den höjningen
av räntan med 2 procent som
skett under det senaste året, förstår man
den oro företagaren känner inför ytterligare
skatteutgifter.
Finansministern har i propositionen
understrukit vikten av att hänsyn vid
kapitalbeskattningen tas till »det arbetande
kapitalet» som oftast utgör
grunden och förutsättningen för fa
-
miljeföretagens verksamhet. Detta ser
vi givetvis med tillfredsställelse. Men
beklagligt nog har finansministern varit
alltför restriktiv vid sin utformning
av reglerna, och finansministern har
inte kunnat fasthålla vid den i finansplanen
uttalade målsättningen att undvika
icke önskade effekter av fastighetstaxeringen.
Ty det kan väl inte vara
önskvärt att ytterligare skattebelasta en
grupp som inkomstmässigt väsentligt
ligger under genomsnittet?
Mot denna bakgrund har vi i de likalydande
motionerna 1:1059 och II: 1245
yrkat på att den lägre gränsen i reduceringsregeln
sänks från i propositionen
föreslagna 500 000 kr. till 300 000
kr. Därigenom skulle viss hänsyn tas
till de taxeringsvärdehöjningar som träder
i kraft vid kommande årsskifte. Utskottet
skriver något om att ett bifall
till motionerna skulle strida mot uttalad
målsättning. Enligt min mening däremot
skulle ett bifall till motionerna
innebära ett fullföljande av finansministerns
uttalande i finansplanen om
icke önskvärda skatteeffekter och av
uttalandet i propositionen 71 om nödvändigheten
av viss försiktighet när
det gäller beskattningen av sådan förmögenhet
som investerats i enskilda
företag och jordbruk och som kan sägas
representera ett arbetande kapital i ägarens
näringsverksamhet.
Det förslag som i propositionen framlagts
om en reducering i vissa fall avförmögenhetsskatten
för företagen berör
endast en liten del av familjeföretagen.
År det regeringens verkliga vilja
att ta hänsyn till familjeföretagen,
så är det även nödvändigt att sätta den
undre gränsen betydligt lägre än som
skett. När vi i det motionspar jag nämnde
yrkat på en nedsättning av den lägre
gränsen till 300 000 kr. har vi ansett
detta vara ett minimikrav för att
denna regel skall få någon betydelse
för de mindre och medelstora företagen.
Nu är det framlagda förslaget ett
provisorium, och enligt finansministern
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 127
skall kapitalskatteberedningen ytterligare
utreda denna fråga. Det är då av
allra största vikt, oberoende av vilket
beslut riksdagen nu fattar i detta ärende,
att just frågan om familjeföretagens
framtida möjligheter blir föremål för
ytterst noggranna undersökningar. Familjeföretagen
utgör en mycket betydande
och betydelsefull del av vårt näringsliv,
och det är ytterst angeläget
att deras framtida existens inte äventyras.
Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall också till reservationen 13
av herr Tistad m. fl. vid bevillningsutskottets
betänkande nr 41.
Ilerr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Jag har egentligen begärt
ordet för att yttra mig om bevillningsutskottets
betänkande nr 41, men
det är några saker i samma utskotts
betänkande nr 40 som jag först vill beröra.
Vad beträffar kompensationen till
kommunerna skriver finansministern i
propositionen att förslag senare kommer
att framläggas. Vi har ännu inte
fått förslaget, och det är alltså för tidigt
att ta upp den frågan nu. Men om
ett avsnitt sägs inte ett ord — det gäller
hur kommunerna blir belastade av
momsen. Principen är ju att kommunerna
skall vara befriade från statlig
skatt. Höjningen nästa år av momsen
innebär en ökning med 50 procent, varför
det blir en ökad belastning på vad
kommunerna erbjuder i form av .sjukvård,
socialvård, anläggningsarbeten
och annat som kommunerna sysslar
med. De kommunala bolagen har ju
möjlighet att på konsumenterna övervältra
den skatt som principiellt skall
drabba dem. Fn sådan möjlighet har
inte kommunerna; det går inte för dessa
att övervältra skatten på en människa
som blir sjuk och behöver social
omvårdnad och för vilkens räkning inköp
av material belastar kommunerna.
Det vore därför värdefullt att försla -
Skattereform m. m.
get när det föreligger inte blir halvhjärtat
så att det enbart skall kompensera
kommunerna för den del som skattepaketet
innebär, d. v. s. skattebortfallet
på den direkta skatten. Förslaget bör
innehålla riktlinjer för hur man i framtiden
skall ha det med momsen för
kommunerna.
Det finns eu annan sak i bevillningsutskottets
betänkande nr 40 som jag
skulle vilja beröra. Det gäller motionsparet
I: 1048 och II: 1215. Utskottet förutsätter
att dessa motioner liksom förslaget
i motionerna 1:377 och 11:418
i fråga om bruttobeskattning blir föremål
för övervägande inom den aviserade
utredningen. Jag utgår ifrån att
utredningen förutsättningslöst studerar
alla förslag, men jag måste säga att jag
vänder mig mot tankegångarna i motionerna
1:1048 och 11:1215. Där hemställes
att avskrivningsreglerna görs
mer restriktiva och att vinsterna som
kvarstår i företagen skulle bli föremål
för en speciell skatt. I stället skulle
man kunna få återlåna pengarna, och
staten skulle ju därigenom successivt
bli ägare av företagen.
Jag tror att det vore en olycklig utveckling
om motionärernas förslag skulle
vinna beaktande. Det var lugnande
att höra finansministern säga att han
för sin del ansåg de svenska företagen
så pass värdefulla att de inte borde irriteras
i onödan. I detta fall ligger det
dessutom så till att de företag som gör
avskrivningar vidtar sådana efter den
förslitning som ägt rum. Man kan inte
öka förmögenheten genom att göra avskrivningar,
utan den dag man upplöser
eventuella lagerreserver och dolda
reserver blir allting beskattat i vanlig
ordning efter nuvarande regler. Därför
tycker iag nog att dessa motioner andas
mycket av missuppfattning.
Finansministern nämnde här kommunernas
beskattning. Vad vi nu vet
är att kompetensutredningen kommer
att arbeta mycket länge. Det har sagts
att vi får ett förslag tidigast i mitten
128 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. in.
på 1970-talet. Jag hoppas att kommunerna
inte skall behöva vänta till dess
att denna utredning är klar för att få
den kompensation de skall ha. Finansministern
sade att kompetensgränserna
mellan stat och kommun måste klarläggas.
Men det vore mycket olyckligt för
den svenska kommunala ekonomin om
man skulle få besked först när utredningen
blir klar någon gång i mitten
av 1970-talet.
I bevillningsutskottets betänkande nr
41 finns ett par reservationer som jag
vill beröra, och där har vi en avvikande
mening mot den socialdemokratiska majoriteten
i utskottet. I reservationen 2
tas upp frågan om beskattningssystemets
verkningar på sparandet, investeringsviljan
och den ekonomiska tillväxten.
Yi anser att detta är väsentliga
ting. Med ett alltför lågt sparande finns
det inte möjlighet till de investeringar
som behövs, och hela tillväxttakten i
den svenska ekonomin är ju beroende
av utrymmet för investeringar. Detta är
icke någon uppfinning av folkpartiet,
utan på den punkten är vi väl eniga.
Inte minst finansministern har påpekat
betydelsen av att det finns möjlighet
till investeringar och erforderligt kapital
härför.
Investeringar förutsätter alltså ett
sparande. Därvid kan man inte utesluta
företagssparandet och påstå att det kan
ersättas av enbart offentligt sparande.
Finansministern var ju mycket nöjd
med sparandet här i landet. Jag förvånar
mig över den saken, eftersom vi
vet vilken kapitalbrist som för närvarande
råder. Det är väl mera ont om
kapital nu än det någonsin har varit,
och åtstramningar förekommer inom
både affärsbankerna och sparbankerna.
I dag kan man tala om den verkliga
kapitalbristen, och den är orsakad av
att sparandet har varit för lågt.
Ett risktagande är alltid förenat med
företagsamheten. Ibland lyckas det väl,
ibland lyckas det kanske sämre, även
om goda förutsättningar skulle finnas.
Risktagande med lånat kapital kan gi*
vetvis förekomma, men i så fall blir
möjligheterna starkt begränsade på
grund av svårigheten att finna villigt
kapital. Dessutom drar sig företagen
för att låna pengar till risktagande. Har
de däremot ett eget företagssparande,
blir investeringsviljan och riskviljan
betydligt större. En förutsättning för
utvecklingen av all företagsamhet är
just detta risktagande, att man satsar
på nya saker. Även om man lyckas i
de flesta fall, kan man inte alla gånger
vara hundraprocentigt säker på framgång.
Viljan till risktagande måste alltså
finnas, och underlaget för den måste
vara att företagarna har möjlighet att
av egna medel sätta in det kapital som
behövs.
Finansministern menar nu att det för
närvarande är mycket lyckligt ställt
med svensk företagsamhet och att självfinansieringen
är god. Han åberopar
särskilt massaindustrin. Visst har denna
i dag goda konjunkturer och en gynnsam
prisutveckling, men den har haft
tre mycket dåliga år, och jag skulle tro
att den behöver några år för att reparera
de förluster som uppstått under
dessa.
För företagsamheten i allmänhet föreligger
inte några stora möjligheter till
eget företagssparande. De företag som
är speciellt inriktade på export har haft
sådana möjligheter, men för de betydligt
flera företag som arbetar på hemmamarknaden
har det inte varit lika lätt
att skapa eget kapital i rimlig utsträckning.
Vi anser därför att kapitalskatteberedningen
bör ges tilläggsdirektiv om
att lägga fram förslag om skattesystemets
inverkan på sparande, investeringsvilja
och ekonomisk tillväxt.
Tidigare i dag har herr Ohlin från
denna talarstol redogjort för penningvärdeförsämringens
inverkan på skatterna.
Jag kan helt instämma i hans
synpunkter, som enligt min bedömning
är relevanta och riktiga. Principen bör
vara att en ändring av penningvärdet
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 129
inte skall få till följd att kapitalbeskattningen
skärps automatiskt. I stället bör
ett system kunna utformas som ger garantier
mot en smygande skatteskärpning.
Skatternas storlek skall bestämmas
av riksdagen, och man kan därför
inte acceptera att t. ex. en misslyckad
finanspolitik skall få till föld en dold
skatteskärpning, som inte har beslutats
av riksdagen i vanlig ordning.
I reservationen 9 begär vi att kapitalskatteberedningen
skall erhålla tilläggsdirektiv
om att utarbeta förslag om befrielse
från arvsskatt för sammanslutningar
som främjar religiösa, välgörande
och liknande allmännyttiga ändamål.
Testainentariska gåvor till sådana sammanslutningar
bör vara skattefria, då
det kapital dessa får ändå kommer samhället
till godo. Det är orimligt att om
en person ger gåvor till ett religiöst
eller allmännyttigt ändamål skall skatt
inte utgå, men om gåvor lämnas genom
ett testamentariskt förordnande skall
mottagaren beskattas. Det finns ingen
konsekvens häri. Det fordras en utredning
så att man får klarare linjer. Vi bör
ge frivilliga organisationer ett handtag
genom att befria dem från arvsskatt.
Dessa organisationer uträttar ett så uppoffrande
arbete, att vi inte bör lägga
några orimliga ekonomiska bördor på
dem.
I reservationen 13 tas upp kapitalbeskattningen
för familjeföretag. I propositionen
har föreslagits vissa regler som
skulle ge familjeföretagen en förmån.
Syftet anser vi är riktigt, men vi tror
inte att man med de föreslagna reglerna
når den avsedda effekten. Vi vill sänka
den undre gränsen för reduktion av förmögenhetsskatt
från 500 000 till 300 000
kronors förmögenhetsvärde. I propositionen
föreslås att minst 75 procent av
förmögenheten skall vara bunden vid
företaget; detta anser vi bör sänkas till
60 procent. Företagets hela förmögenhet
är inte alltid nedlagd i själva företaget;
ibland ingår också fastigheter i förmögenheten.
Det vanligaste är emellertid
Skattereform in. m.
att ägarens hela förmögenhet är fastlåst
i företaget. De mindre företagens svårigheter
att tävla om kapitalet har tvingat
ägarna att investera alla sina besparingar
i det egna företaget, och de har
inte haft någon möjlighet att binda kapital
på annat håll.
Familjeföretagen är i regel småföretag.
Dessa företagare placerar sina besparingar
i företagen för att utveckla
dem och göra dem konkurrenskraftiga.
Taxeringsvärdenas höjning har också
påverkat de nominella förmögenhelerna.
Man måste även ta i betraktande att
den del av kapitalet som ligger i företaget
är arbetande kapital. I regel rör
det sig dessutom om förhållandevis små
förmögenheter. Vi anser därför som
sagt att den undre gränsen för reduktion
av förmögenhetsskatten bör sänkas;
om den sätts vid 500 000 kr. blir
det en mycket liten grupp som kan dra
fördel av den. Det är enligt vår mening
mer realistiskt att sätta gränsen vid
300 000 kr. om man vill undvika att
skärpa kapitalskatterna.
Det finns sakliga skäl för en sådan
ståndpunkt, anser vi. Inkomsten från
rörelsen är densamma oavsett vilket
taxeringsvärde som åsätts exempelvis
eu jordbruksfastighet eller en verkstadsbyggnad.
Det i rörelsen nedlagda kapitalet
är en förutsättning för inkomsten,
och kapitalskatten bör därför reduceras
så att konkurrensförhållandet mellan
stora och små företag blir mer rättvist.
Vi ställer oss tveksamma till om inte
det föreliggande förslaget beträffande
arvsskatt kommer att få skadliga verkningar
för familjeföretagens fortbestånd.
Blir skattebelastningen för stor
vid ett arvsskifte föreligger risk för att
arvingarna måste sälja för att få fram
det kapital som behövs till skatten. Kapitalskatteberedningen
bör därför få i
uppdrag att göra erforderliga utredningar
så att vi får fram regler som inte
äventyrar familjeföretagens fortbestånd.
Det kan knappast vara något samhälls
-
5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 25
130 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
intresse att tvinga in denna typ av företag
i holdingbolagens intressesfär.
Gränsen för skattebefrielse för gåvor
bar enligt utskottets förslag salts till
2 000 kr. I reservationen 11 föreslås att
den summan skall böjas till 3 000 kr.
Gränsen är redan nu 2 000 kr., och penningvärdeförsämringen
har urholkat
detta belopp. För att det skattefria beloppet
skall behålla sitt realvärde bör
det med hänsyn till kronans minskade
köpkraft justeras upp.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3, 9, 11 och
13 i bevillningsutskottets betänkande nr
41.
Herr ENARSSON (m):
Herr talman! Jag kommer i mitt anförande
uteslutande att uppehålla mig
vid bevillningsutskottets betänkande nr
41 som gäller kapitalbeskattningen.
Kapitalet är den grundläggande faktorn
för all näringsverksamhet -— det
skapar möjligheter till anskaffning och
underhåll av erforderliga produktionsmedel
såsom byggnader, maskiner, lager
o. s. v. Det råder inga meningsskiljaktigheter
om nödvändigheten av att
förnjm och underhålla produktionsmedlen
och tillvarataga teknikens och forskningens
snabba utveckling för ökad produktion
och snabb framstegstakt. Tvärtom
bedyrar nu regeringen sitt stöd fölen
god ekonomisk tillväxt.
Trots kapitalets avgörande roll för
framsteg och välståndsutveckling råder
inte samma enighet om dess förnyelse
och bibehållande inom de områden
där den största effekten uppnås. Under
flera år har det skett en alltmer markerad
styrning av kapitalbildningen till
den allmänna sektorn. AP-fondernas
tillväxt sker i mycket snabbare takt än
behållningen hos enskilda penninginstitut.
Förespråkarna för en utjämnings- och
fördelningspolitik har blivit alltmera
högljudda, och tyvärr går de fram efter
andra vägar än vad som för vårt
parti är idébärande. För dem framstår
det som eftersträvansvärt att öka
kapitalbildningen i det allmännas hand
och skattevägen så kraftigt beskära avkastningen
av det enskilda kapitalet, att
någon förnyelse härav och i många fall
inte ens ett vidmakthållande är möjligt.
Så har t. ex. Aftonbladet, regeringens
eget språkrör, under senare tid krävt
kraftiga skärpningar av såväl bolagsskatten
som skatterna på förmögenhet,
arv och gåva. Dessa tankegångar återfinner
man hos de unga i det socialdemokratiska
partiet. Det har tidigare
i dag påpekats av flera talare, och det
framgår av motion 11:1215 i denna
kammare av herr Hellström m. fl., där
krav framförs på införande av en s. k.
återlåneskatt, som ytterligare skulle
främja målet om en inkomst- och förmögenhetsutjämning.
Från vårt parti vill vi gärna ha en
fördelning av kapitalägandet på så
många händer som möjligt och genom
en måttlig beskattning av inkomst och
kapital bereda de enskilda människorna
möjligheter till sparande och ägande av
kapital. Vi värdesätter högt det enskilda
sparandets betydelse för trygghet åt
människorna och för en allt snabbare
välståndsökning för alla.
Regeringens skattepolitik motverkar
eu sådan tingens ordning. Vid jämförelse
med andra länder har Sverige ingen
välvillig inställning till kapitalet. Vi
tillhör det fåtal länder som samtidigt
har olika former av kapitalskatter, såsom
årlig förmögenhetsbeskattning,
arvs- och gåvobeskattning samt kapitalvinstbeskattning.
En fråga är här på
sin plats: Tål verkligen kapitalet en sådan
flora av skatter utan att detta medför
en hämmande inverkan på vår ekonomiska
utveckling och välståndsökning?
Svaret är från vårt parti ett klart
nej. Men regeringen tycks inte bekymra
sig mycket om detta.
Det torde vara rätt uppenbart att alltför
stora skillnader i kapitalbeskattning
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 131
en mellan olika länder måste påverka
kapitalrörelserna. Avståndet länder och
folk emellan krymper alltmer, och rörligheten
blir i framtiden ännu större.
Det går inte på sikt att upprätthålla en
högre skattenivå än den som i varje fall
våra närmaste grannländer har.
Det är mot bakgrunden av dessa omständigheter
jag här pekat på som ledamöterna
från vårt parti i reservationen
1 i bevillningsutskottets betänkande
nr 41 yrkat på att en ny kapitalskatt eutredning
skal! tillsättas med uppgift
att utarbeta förslag som syftar till att
stödja och uppmuntra sparande och
enskild företagsamhet samt att göra
gränsbelopp, avdrag och skiktgränser i
förmögenhets- och arvskattehänseende
värdebeständiga för att undgå automatiska
skatteskärpningar genom den fortgående
penningvärdeförsämringen.
I reservationen 4 yrkas att skattepliktsgränsen
för förmögenhetsskatt
höjs till 200 000 kr. i stället för 150 000
kr., som föreslagits i propositionen och
tillstyrkts av utskottsmajoriteten. En sådan
höjning är väl motiverad om de
mindre förmögenheterna skali undgå
skärpning bl. a. genom höjda taxeringsvärden.
Vidare påyrkas ändring av
skatteskalan genom att införa ett beloppsskikt
för 200 000—600 000 kr. och
en skatteprocent av 1,4 inom skiktet.
Över 600 000 kr. och uppåt föreslås i
reservationen en uttagningsprocent av
1,8. Detta innebär sådana justeringar
av rnajoritetsförslaget att nuvarande
skattetryck i stort sett bibehålls oförändrat.
Under tiden från 1966 års början
till 1972 års början beräknas penningvärdeförsämringen
uppgå till 30
procent. Regeringsförslagets balanspunkt
som ligger på 450 000 kr. motsvarar
alltså endast 265 000 kr.
Jag finner dessa justeringar väl motiverade
för att inte automatiska skärpningar
skall inträda även här på grund
av höjda taxeringsvärden och andra inverkande
omständigheter.
I fråga om beskattning av dödsbo,
Skattereform m. m.
som behandlas i reservationen 5, gäller
fr. o. m. 1969 års taxering att reglerna
för handelsbolag skall tillämpas för
taxeringsåret närmast efter det fjärde
kalenderåret efter dödsfallet, om för
dödsboet föreligger till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst överstigande
10 000 kr. eller större skattepliktig förmögenhet
än 100 000 kr. Dessa regler
innebär att delägarna, om beloppsgränserna
för inkomst eller förmögenhet
överskrids, skall ta upp sin andel i sina
deklarationer, som då sammanläggs
med deras övriga inkomst och förmögenhet.
Vid införandet av gällande bestämmelser
fastställdes förmögenhetsgränsen
till samma belopp som skattepliktsgränsen
för förmögenhetsskatt, d. v. s.
100 000 kr. och den taxerade inkomsten
till 10 000 kr.
1 propositionen 71 anför departementschefen,
att de mindre förmögenheterna
inte bör drabbas av skatteskärpning,
varför han anser en uppräkning
av skattepliktsgränsen motiverad bl. a.
med hänsyn till den allmänna höjningen
av fastigheternas taxeringsvärden.
Samma motivering gäller i lika hög
grad förmögenhetsgränsen för oskiftade
dödsbon, då det i övervägande antal
fall ingår fastigheter bland tillgångarna
hos dessa. När nu utskottsmajoriteten inte
vill medverka till en höjning av ifrågavarande
belopp innebär detta i praktiken
att man tillåter en skärpning av
bestämmelserna på grund av de kraftigt
höjda taxeringsvärdena och därtill
den fortgående penningvärdeförsämringen.
Enligt min mening föreligger ett
starkt motiv för reservanternas yrkande
om en höjning av inkomstgränsen til!
15 000 kr. och förmögenhetsgränsen till
150 000 kr.
I reservationerna 6 och 7 upptas frågan
om begränsningsregeln för förmögenhetsskatt.
Enligt utskottets förslag
skall spärrbeloppet utgöra 80 procent
av inkomsten upp till 200 000 kr. och
85 procent av överskjutande belopp. Re
-
132 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
servanterna yrkar att spärrbeloppet
skall utgöra 80 procent av inkomsten
oavsett dess storlek.
Det finns ytterligare en spärregel, som
innebär att förmögenhetsskatten inte
får nedsättas till lägre belopp än skatten
på 50 procent av den beskattningsbara
förmögenheten. Denna regel vill
reservanterna få uppmjukad så, att den
statliga förmögenhetsskatten reduceras
ned till skatten på 25 procent av den
skattskyldiges beskattningsbara förmögenhet.
Det finns vissa förmögenhetsobjekt
som träffas särskilt hårt av förmögenhetsbeskattningen,
såsom större, alltför
högt taxerade jordegendomar med låg
avkastning. Det kan vara obebyggd
mark med högt taxeringsvärde men
knappast någon avkastning. Oavsett vilka
krav på utjämning av förmögenhetsinnehav
som reses bör rimligen någon
del av avkastningen förbehållas ägaren.
Det spelar därvid ingen roll om staten
eller annan allmän institution — eller
enskild person — är ägare. De i reservationen
föreslagna spärreglerna syftar
just till att åstadkomma ett resultat som
åtminstone tillför ägaren någon del av
avkastningen.
Reservationen 8 innehåller yrkande
på att stiftelser och sammanslutningar
som nu är befriade från gåvoskatt även
skall befrias från arvsskatt. Detta är en
fråga som tidigare varit uppe till behandling
i riksdagen men som den socialdemokratiska
majoriteten konsekvent
avvisat. Det är svårt att förstå
motivet för en sådan inställning. Vad är
det egentligen för skillnad mellan om
en gåva lämnas under givarens livstid
eller om samma belopp bestäms skola
utgå efter hans död? Det är i båda fallen
fråga om stiftelser och sammanslutningar
med allmännyttigt ändamål, och
det är väl ingen här i kammaren som
vill förneka dessa sammanslutningars
utomordentligt stora värde. Dels gör de
naturligtvis mycket för forskning, för
behövande och sjuka av olika slag, för
konstnärlig verksamhet, för idrotten
och för vårt näringsliv. Men dessutom
ger de ett otal människor tillfällen till
stimulerande hjälpverksamhet.
I reservationen 10 behandlas arvsskatten,
grundavdragen och skatteskalorna.
I denna reservation yrkas att
det s. k. grundavdraget för efterlevande
make kompletteras med en regel som
innebär, att lott som tillkommer efterlevande
make och vilken inte uppgår
till 40 000 kr skall fritas från skatt —
1 annat fall inträder en skärpning mellan
30 000 och 40 000 kr. Avdraget för
omyndiga barn höjs till 0 000 kr. för
varje år som återstår till dess barnet
fyllt 20 år. Denna åtgärd är riktig för
att trygga de omyndigas försörjning.
I klass II föreslås ett grundavdrag på
5 000 kr.
Syftet med förslaget är att ge de närmaste
anhöriga en något lindrigare arvsskatt,
särskilt då det är fråga om små
belopp som tillkommer efterlevande make
samt då omyndiga barn erhåller arv
efter föräldrar.
Slutligen, herr talman, skall jag'' säga
några ord om reservationerna 11 och
Reservationen 11 är gemensam för
de borgerliga ledamöterna. Här föreslås
att grundavdraget för skattefri gåva
skall höjas från utskottets förslag om
2 000 kr. till 3 000 kr. Under tiden som
gått sedan det nuvarande skattefria beloppet
2 000 kr. fastställdes har penningvärdeförsämringen
fortgått. Även
andra skäl kan andragas till stöd för en
höjning av beloppet, varför det föreligger
bärande motiv för att nu sätta
grundavdraget till 3 000 kr. Även detta
är i dagens läge ett synnerligen måttligt
belopp.
I reservationen 12 framför moderata
samlingspartiets ledamöter förslag till
skatteskalor med ändrade skiktgränser
och uttagningsprocent inom skikten, vilket
medför att överensstämmelse nås
mellan arvs- och gåvoskatten, ett förhållande
som rått sedan lång tid tillbaka.
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 133
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga de reservationer där
ledamöter från moderata samlingspartiet
står antecknade med sina namn.
Fru HOLMQVIST (s):
Herr talman! Vid det här laget är
det mesta sagt i skattefrågan, men därför
att jag motsatte mig regeringsförslaget
om införande av rätt till frivillig
särbeskattning vill jag motivera varför
jag nu accepterar principen om särbeskattning
i det nu föreliggande förslaget.
Att jag motsatte mig förslaget om frivillig
särbeskattning berodde på alt jag
ansåg att avsevärda skattelättnader för
två äkta makar med var för sig höga inkomster
inte var en så angelägen skattefråga
att den borde lösas separat. Mot
särbeskattningssystemet som princip
har jag inte något att invända. Förhoppningar
framskymtade i pressdebatten
om särbeskattning kontra sambeskattning,
att de nuvarande skalorna för
ogifta skulle appliceras på beskattningen
för äkta makar för att ge utrymme
för höjda barnbidrag. Att ett sådant
förfarande skulle ge ej önskvärda effekter
låtsades debattörerna inte om.
Dessutom har jag vid olika tillfällen
uttalat att om i ett särbeskattningssystem
det inte gick att finna godtagbara
lösningar som skyddade äkta makar,
som av olika skäl är nödsakade att leva
på eu låg inkomst, från skärpningar,
skulle jag finna ett sådant förslag
oacceptabelt. Det föreliggande förslaget
är acceptabelt även från denna utgångspunkt.
När fru Nettelbrandt nämner folkpartiet
som pådrivande i frågan om särbeskattningen
vill jag upplysa om att
det vid SAP-kongressen 1960 tillsattes
en arbetsgrupp för kvinnofrågor. Den
lade till 1964 års kongress fram en
programskrift som kallades »Kvinnans
jämlikhet». Detta program antogs av
1964 års partikongress. I denna programskrift
togs också särbeskattnings
-
Skattereform m. m.
frågan upp, men redan då var man på
det klara med att ett sådant skattesystem
inte kunde genomföras på eu gång.
År 1965 tillsatte finansministern lämiljeskatteberedningen
med bland andra
fru Nettelbrandt och fru Eriksson i
Stockholm som experter. Jag var förvånad
när fru Nettelbrandt sade att
hon kände sig pressad av finansministerns
propåer om att han önskade alt
utredningen skulle påskynda sitt arbete.
Men det fanns en rimlig förklaring.
I januari 1967 lämnade folkpartiet
fram en partimotion med fru Nettelbrandt
som medmotionär, och i en reservation
till bevillningsutskottets betänkande
framfördes krav om förslag
till 1968 års riksdag om införande av
individuell beskattning, varken mer eller
mindre.
Över huvud taget bör finansministern
och hans medarbetare ha en eloge
för sättet att lösa skattefrågan för de
ensamstående i låginkomstskikten.
För äkta makar av vilka en arbetar
i hemmet och för ensamstående med
barn under 18 år har man funnit en
betydligt rättvisare lösning genom skattereduktionen,
som innebär att varje
krona är lika mycket värd i jämförelse
med det nuvarande systemet med dubbelt
ortsavdrag och olika skatteskalor,
där skillnaden i skattelättnad i högre
inkomstskikt i förhållande till lägre kan
röra sig om 2 000 kronor.
Den debatt som under årens lopp förts
om sambeskattning och gifta förvärvsarbetande
kvinnors beskattning har med
all rätt verkat förvirrande för många
som inte i detalj satte sig in i vad frågan
har gällt. Många par underlät att
gifta sig i tro att de därmed fick lägre
skatt. Ilade de tagit reda på det rätta
förhållandet, hade åtskilliga funnit
att de lurat sig själva. En riksdagskollega
från folkpartiet gjorde för en del
år sedan i en debatt gällande att hon
menade allvar med påståendet att äkta
makar skilde sig för sambeskattningens
skull. Speciellt de gifta sjuksköterskor
-
134 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 cm.
Skattereform m. m.
nas obenägenhet att fortsätta förvärvsarbete
på grund av sambeskattningen
används ofta som argument.
t den tidvis hårda debatt som har
förts i pressen av debatt- och skrivkunniga,
välutbildade förvärvsarbetande
kvinnor, såväl gifta som ogifta, kan jag
väl förstå att hemmafruar känt sig underlägsna
och mindervärdiga. Jag kan
hålla med dem som menar att det är
hemmafruar man ropar efter, när hjälp
behövs hos släkt, vänner och grannar.
Det kan vara fråga om besök hos sjuka
eller åldringar, det kan vara behov av
hjälp vid läkar- och sjukhusbesök eller
för att ta hand om ett snuvigt barn till
en förvärvsarbetande mamma, som inte
kan lämna barnet på daghem, eller det
kan vara fråga om att uträtta andra
ärenden. Det är åtskilliga handräckningar
hemmafruarna utför.
Att betala för sådana tjänster kommer
sällan i fråga. Men jag tror inte
att det har någon större betydelse, utan
det är den sårande attityden mot hemmafruarna
som har det. »Det kan du
väl göra, som går hemma hela dagen
och är lyxhustru.» Även om man så att
säga »går hemma» av skäl som utomstående
egentligen inte har med att
göra, att man inom hemmets väggar
kommit överens om det, är det ändå på
det sättet att skötseln av ett hem kräver
arbete. Man har också olika krav
individer emellan på hur ett hem skall
skötas.
önskar hemmafrun förvärvsarbete
och inte kan få något är attityden ännu
mer obehaglig för henne. I debattens
hetta har man inte tagit hänsyn till olika
förutsättningar, både personliga och
arbetsmarknadsmässiga. Man har alldeles
glömt bort alla dem som hellre än
gärna skulle ta ett arbete, om sådant
stod att få. Man nämnde inte ens frågan
om att erhålla ett lämpligt arbete
utan arbete över huvud taget. Kommunalt
engagerade kan vittna om hur eftertraktat
ett arbete som skolstäderska
eller biträde vid slcolbarnsbespisningen
är i många orter. De gifta kvinnor som
söker dessa jobb är ofta gifta med män
med låga inkomster och är i starkt behov
av förvärvsinkomster för att kunna
leva på en dräglig standard.
Beslutar en hemmafru sig för att arbeta
utanför hemmet bör hon, egentligen
skulle jag säga skall hon, göra klart
för den övriga familjen att detta innebär
ett delat ansvar för hemmets skötsel.
Det måste vara förutsättningen.
Två uttalanden av manliga riksdagskolleger
har förvånat mig. I ett TT-referat
från ett tal i Nässjö, hållet av riksdagsman
Torsten Bengtson —- jag förutsätter
att referatet är korrekt — står
det ordagrant på tal om hemmafruarnas
utträde på arbetsmarknaden: »Man
får heller inte bortse från den stora
betydelse ett trivsamt och välvårdat
hem har för varje människa. Det kan
inte begäras att en kvinna skall utföra
två arbetsuppgifter — både att ha förvärvsarbete
och att sköta hemmet.» Är
det herr Bengtsons personliga uppfattning
må det stå för hans egen räkning,
men yttranden av så prominenta politiker
tas ju gärna för partiets.
I en artikel i Sydsvenska Dagbladet
under rubriken Aktuella frågor förefaller
det som om herr Sjöholm har
samma uppfattning som mittenbrodern
Bengtson om den förvärvsarbetande
gifta kvinnans skyldighet att ta på sig
dubbla arbetsuppgifter. Jag citerar:
»Slagordet ''rättvisa åt kvinnorna’ borde
lämpligen betyda bl. a. att vi inte
förutsätter att kvinnor i gemen skall
vara kapabla att klara av två heltidssysslor
samtidigt; dels ett dagslångt
förvärvsarbete och dels ett tidsmässigt
komprimerat slitarbete i hemmet. Att
genom olika samhällsåtgärder och bl. a.
skattevägen animera till ett dylikt dubbelarbete
kommer sannolikt att så småningom
visa sig vara mycket oklokt.»
Något så radikalt som att den äkta mannen
eller övriga familjemedlemmar
skulle kunna ta ett tag i hemmet föresvävar
tydligen inte herr Sjöholm. Är
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 135
attityden denna från familjemedlemmarnas
sida bör hemmafrun fortsätta
som hemmafru.
Jag finner finansministerns förslag
om skattereduktion som en god lösning.
Som jag tidigare sagt är den rättvisare
än nuvarande ordning. Framför allt betraktar
jag reduktionen som en social
rättvisefråga, och den är av den anledningen
ett berättigat avsteg från särbeskattningssvstemet
och gör detta acceptabelt
för äkta makar, som är hänvisade
till att leva på en inkomst.
Ilerr Brandt sade att jag skulle ta upp
frågan om hemmamakebidraget. Han
har redan berört behandlingen av den
detaljen i utskottet, och 1''ru Nettelbrandt
hade ingen förklaring till hur
man tänkt sig administrationen av ett
bidrag, som under vissa förhållanden
skulle återbetalas. Jag tror att fru Nettelbrandt
tolkar departementstjänstemannens
svar för optimistiskt. Hon fick
till svar att det visst går att administrera,
men nog framgick det att det skulle
bli svårt. Skall t. ex. studerande ha
detta bidrag eller de som uppbär sjukpenning
men slutat att förvärvsarbeta,
och hur skall det bli i de fall makarna
separerar? Jag kan däremot inte tänka
mig att den föreslagna skattereduktionen
skall vara svår att administrera inom
familjen. Man bör kunna göra upp
på hemmaplan.
Inkomstminskningen för samhället
skulle bli 150 miljoner och inte 90 miljoner
som det sagts plus administrativa
kostnader. Dessutom är det principiellt
olämpligt att utbetala bidrag till hemmamakar.
Fru Nettelbrandt säger sig vara för
ett rent särbeskattningssystem, och jag
skall citera ur en intervju med henne i
en veckotidning: »----— jag skulle
vilja att man fixerade målsättningen
vad det gäller skatter, inte bara för
stunden eller för året utan en konsekvent
målsättning. Jag tänker till exempel
på den individuella beskattningen.
Man gör delreformer lite emellanåt,
Skattereform m. m.
som försvårar i stället för att underlätta
slutmålet, att varje individ ska uppfattas
som en fristående individ och alltså
beskattas individuellt.»
Om den förvärvsarbetande makens inkomst
är hög anser jag att det inte föreligger
sociala skäl för skattereduktion.
Den debatt som fördes för en del år
sedan om sjuksköterskornas benägenhet
till förvärvsarbete visade med all önskvärd
tydlighet, att de kvinnor som är
gifta med män med höga inkomster har
en reell möjlighet att välja mellan arbete
i hemmet och förvärvsarbete. Inte
heller förekommer dessa kvinnor som
arbetssökande, och de är inte beredda
att ta tunga och lågt avlönade arbeten.
Av denna anledning har fröken Ranmark
och jag reserverat oss för en hemställan
till Kungl. Maj :t om förslag till
höstriksdagen om särskilda avtrappningsregler
i fråga om skattereduktionen
enligt 2 § 4 mom. uppbördsförordningen
när skattskyldigs taxerade inkomst
överstiger 52 500 kronor. Det innebär
att när avtrappningen av grundbidraget
slutar skulle en liknande avtrappning
av skattereduktionen påbörjas.
Att vi inte ställer oss bakom yrkandet
i motionen II: 1221 av fru Hörnlund
m. fl. beror på, vilket framgår av
den skriftliga motiveringen i reservationen,
att ett bifall till motionen skulle
medföra marginalskatteeffekter, därför
att 1 800-kronorsavdraget avser den
uträknade skatten i motsats till grundavdraget
som utgör ett avdrag på den
taxerade inkomsten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan på samtliga
punkter utom på denna punkt där
jag yrkar bifall till reservation 17 i
betänkandet nr 40.
Fru Kristensson och hennes medmotionärer
har varit inne på liknande tankegångar
om avtrappning av det s. k.
hemmamakebidraget, men av någon anledning
har de fastnat för unga äktenskap
utan barn. Om y ngsta maken är
136 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
född 1926 eller senare kan vederbörande
faktiskt vara nygifta, och jag undrar
litet hur man tänkt sig detta, .lag
citerar direkt ur motionen 11:1223: »I
familjer utan barn bör emellertid hemmamakeavdraget
successivt avtrappas i
yngre äktenskap. Hur en dylik avtrappning
skall ske bör närmare utredas. Ett
tänkbart förslag vore att i äktenskap
där yngste maken är född 1926 eller senare
avtrappning sker med förslagsvis
150 kronor för varje år för att helt upphöra
i familjer där yngsta maken är
född 1938 eller senare.»
Ja, förslaget verkar ju mycket krångligt.
Yrkandet i reservationen 17 ligger
väl i linje med syftet i denna motion
men är betydligt enklare att genomföra.
I reservationen 2 av herr Tistad in. fl.
yrkas på en översyn av de ensamståendes
problem, varvid bl. a. skall beaktas
att vid beskattningen skälig hänsyn tages
till fastställda underhållsbidrag. Utskottet
menar att utredningsyrkandena
i motionerna 1:98 och 11:110 samt
1:785 och 11:915 torde komma att beaktas
av utredningen angående den familjerättsliga
lagstiftningen och skatteutredningen
om periodiskt understöd.
Jag vill påpeka att yrkandet i reservationen
2 endast avser ensamstående
med underhållsskyldighet mot icke
hemmavarande barn. Det är dock inte
så i verkligheten att den grupp som utnyttjar
detta avdrag är ensamstående.
Åtskilliga har försörjningsskyldighet
mot en ny familj.
Den grupp det här gäller har i avdragshänseende
fått avsevärda förbättringar
med förslaget. Avdraget har höjts
med inte mindre än 50 procent per barn
jämfört med vad som gäller med nuvarande
regler. Dessutom är rätten till
avdrag ändrad så att åldersgränsen har
höjts från nuvarande 16 till 18 år.
Skatteavdraget fungerar ju på det sättet,
att andra skattebetalare i stället i
realiteten avlastar den underhållsskyldige
den försörjningsplikt lian ålagts
antingen enligt dom eller avtal, där skä
-
ligheten skall prövas när domen avkunnas
eller avtalet undertecknas. Varje
underhållsskyldig person med eu
marginalskatt om 50 procent får eu
skattelättnad på 750 kronor per barn.
Motionsparet I: 98 och II: 110 väcktes
vid riksdagens början. Den motivering
som finns i förstakammarmotionen är
endast allmänt hållen när det gäller de
problem som möter männen i en skilsmässosituation.
Varken i motionen eller
i reservationen har man utvecklat och
preciserat vad som kan anses skäligt i
fråga om rätt till skatteavdrag vid underhållsskyldighet
åt icke hemmavarande
barn.
Med det skatteförslag'' som föreligger
får eu ensamstående med en årsinkomst
på 25 000 kronor en skattelättnad på
1 655 kronor i jämförelse med nuläget.
Avdraget för ett barn betyder en ytterligare
skattelättnad på mer än 700 kronor.
En ensamstående med 40 000 kronor
i årsinkomst får en skattelättnad på
1 679 kronor noga räknat, och ett barnavdrag
innebär 900 kronor ytterligare
i skattelättnad per år eller 75 kronor
per månad. Om underhållsbidraget är
fastställt till 225 kronor per månad, alltså
ett årsbelopp på 2 700 kronor -— vilket
jag tror är ganska vanligt — betalar
den underhållsskvldige egentligen 1 800
kronor om året eller 150 kronor per
månad.
Jag har inte fått klart för mig om reservanterna
med sin propå om utredning
kanske menar att finansministerns
förslag är för generöst. Jag yrkar emellertid
avslag på reservationen och bifall
till utskottets förslag.
Herrar Lohtigius’ och Carlshamres
motion syftar till att man skulle få göra
avdrag för hela den kostnad man betalar,
och detta betyder en övervältring
av 90 miljoner kronor från föräldrar
som har försörjningsplikt mot icke
hemmavarande barn.
1 den nämnda motionen har man
också pekat på sociala omständigheter
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 137
som kan föreligga för mannen vid skilsmässa.
Man nämner att män i skilsmässosituationer
ofta blir socialfall. I
dessa fall betalar mannen emellertid
inga underhållsbidrag utan därvid utgår
bidragsförskott.
Till nyheterna i fråga om arvsbeskattningen
av fosterbarn hör att finansministern
i propositionen 71 föreslagit,
att fosterbarn, som före fyllda 16
år stadigvarande vistats i den avlidnes
hem, i skattehänseende skall hänföras
till skatteklass I i förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt. Departementschefen
uttalar att begreppet »stadigvarande»
bör ges en innebörd motsvarande
den som tillämpas i skattehänseende.
Därefter fortsätter departementschefen
på följande sätt: »Om fosterlega
utgår eller ej bör enligt min mening
sakna betydelse för frågan om fosterbarnets
ställning i arvsskattehänseende.
» Jag skrev »Bra!» i marginalen när
jag läste detta.
I propositionen 70 beträffande rätt
till förvärvsavdrag även för dem som
har fosterbarn förelåg inte samma anledning
till bifallsyttringar. Förslaget
innebar visserligen ett visst mått av
likställighet beträffande förvärvsavdrag
för egna barn och fosterbarn, dock endast
för fosterbarn för vilket ej utgår
fosterlega eller annan ersättning utöver
allmänt barnbidrag, förlängt barnbidrag,
studiehjälp eller bidragsförskott.
I praktiken vistas barn ofta hos fareller
morföräldrar. Om den underhålisskyldige
inte fullgör sin underhållsplikt,
utgår bidragsförskott. Det är oftast
fadern som enligt dom eller avtal
skall fullgöra sådan underhållsplikt.
Modern bisträcker i de flesta fall efter
förmåga, ibland med kläder. Jag har
svårt att föreställa mig att far- eller
morföräldrar skulle tolka denna hjälp
såsom fosterlega. Dessutom skulle sådana
överenskommelser vara omöjliga
all kontrollera av taxeringsmyndigheterna
vid förekommande fall av vägrat
förvärvsavdrag. För barn som omhän
-
Skattereform m. m.
dertagits av samhället av olika anledningar
för vård i fosterhem hetalar
barnets hemortskommun fosterlega direkt
till fosterföräldrarna. Beloppet i
fråga avses täcka omkostnaderna och
skall därför inte beskattas. Följaktligen
föreligger icke heller uppgiftsskyldighet
till skattemyndigheten. Sådan har
icke heller aktualiserats.
Utskottet har tagit ett initiativ, som
jag hälsar med den största tillfredsställelse,
nämligen att föreslå den ändringen
i förhållande till Kungl. Maj:ts
proposition att fosterbarn, även om
fosterlega utgår, i fråga om förvärvsavdrag
skall jämställas med eget barn.
Även om fosterföräldrar uppbär fosterlega,
ger de fosterbarnen möjlighet
att växa upp i vanliga hem i stället för
på institutioner. Vi har alla anledning
att känna stor tacksamhet för deras
insatser för barn, som inte har möjlighet
att få växa upp i det egna hemmet.
Att jämställa dessa fosterföräldrar
med andra föräldrar är enligt mitt sätt
att se att undvika ett särskiljande av
dem på ett sätt som annars skulle förefalla
egendomligt för många.
Detta gäller inte minst, såsom utskottet
framhållit, därför att ersättningens
karaktär blir avgörande för
om förvärvsavdraget skall medges eller
ej. Uppbär barnet barnpension, går inte
rätten till förvärvsavdrag förlorad.
Förvärvsavdragens utformning föreslås
nu förändrad. Departementschefens
förslag innebär att makar med
hemmavarande barn under 16 år som
båda haft arbetsinkomst, i propositionen
benämnd A-inkomst, äger rätt till
förvärvsavdrag, som utgår till den av
makarna som haft den lägsta inkomsten
eller, om makarna haft lika stora
inkomster, till den yngsta maken. Avdraget
utgör vid inkomst av rörelse 25
procent av nettointäkten och vid inkomst
av tjänst 25 procent av inkomsten,
i båda fallen dock högst 2 000 kr.
vilket innebär en minskning av maximibeloppet
med 1 000 kr.
5* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 25
138 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
Vid inkomst av jordbruksfastighet är
avdraget, såsom tidigare, 1 000 kr. Sådan
gift skattskyldig med hemmavarande
barn under 16 år vars make utfört
arbete i jordbruk eller rörelse -—
s. k. faktisk sambeskattning —• äger rätt
till förvärvsavdrag med belopp motsvarande
värdet av makens arbetsinsats,
dock högst 1 000 kr. Ogift skattskyldig
man eller kvinna med hemmavarande
barn under 16 år har rätt till
förvärvsavdrag med 25 procent av nettointäkten
av jordbruksfastighet eller
rörelse och med högst 25 procent av
inkomst av tjänst, i samtliga fall dock
högst med 2 000 kr.
I reservationen 3 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 40, som avgivits
av mittenpartiernas representanter, föreslås
-—- som vi redan hört — den ändringen
i förslaget att förvärvsavdrag
vid inkomst av jordbruksfastighet skall
få göras med belopp på upp till 2 000 kr.
Utskottet har emellertid ansett att det
inte finns anledning att ändra på maximibeloppet.
Beloppet har motiverats av
att barntillsynskostnaderna i dessa fall
är lägre än om båda makarna arbetar
utanför hemmet.
I reservationen 4 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 40 -—- avgiven
av de moderata — återfinner vi en gammal
bekant. Förslaget om ett schablonavdrag
på maximalt 2 000 kr. mot tidigare
3 000 kr. har godtagits av samtliga
partier utom de moderata. Departementschefen
har framhållit att förvärvsavdrag
egentligen inte hör hemma
i ett system med renodlat individuell
beskattning. Avdrag vid beskattningen
krånglar till deklarationen för såväl
den skattskyldige som skattemyndigheterna.
Att ett slopande av avdragen är
värdefull också från förenklingssynpunkt
har framhållits bl. a. vid remissbehandlingen.
Av departementschefens
yttrande framgår att han övervägt att
slopa förvärvsavdragen men att det inte
varit möjligt att nu göra detta på grund
av effekterna i form av skatteskärp
-
ningar.
Yrkandet i såväl motionen 11:1222
av fru Kristensson in. fl. som reservationen
4 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 40 innebär en beställning
av förslag om att föräldrar med minderåriga
barn skulle kunna erhålla avdrag
för styrkta nödiga kostnader för
den av förvärvsarbetet föranledda barntillsynen.
Av motiveringen i motionen
framgår att det verkligen skulle bli
krångel. Jag kan se framför mig en betydande
skriftväxling mellan den skattskyldige
och taxeringsmyndigheten, om
förslaget skulle genomföras. Jag citerar
direkt ur motionen:
»Det bör åligga den skattskyldige att
för rätt till avdrag visa omfattningen
av förvärvsarbetet, vad utbetalat belopp
avsett (kontant lön, fritt vivre etc.), i
vilka former tillsynen skett (i hemmet
eller hos annan person eller institution)
samt huruvida i utbetalat belopp
även ingått ersättning för mat åt barn
under tillsvnstiden ävensom uppge
namn och adress på den som fullgjort
barntillsynen och uppburit ersättningen
härför. Avdrag bör enligt vår mening
kunna medges även för ersättning
som utgått till skattskyldigs anhörig,
dock inte till hemmavarande barn.»
Av det citerade avsnittet framgår att
rätt till avdrag för verkliga kostnader
även skulle föreligga för barn som vistas
på institution. Det skulle i praktiken
innebära att utöver den subvention
med 20—30 kr. per dag och barn som
kan utgå skulle det föreligga rätt till
förvärvsavdrag med kanske mer än
4 000 kr. per år.
Enligt reservationen beställs också
förslag om avdragsrätt för de kostnader
som uppkommer vid nödvändig tillsyn
av sjuk eller åldrig nära anhörig. Vårt
sociala system innefattar emellertid en
strävan att sjuka och åldringar genom
sjukförsäkring och pensioner skall ha
möjlighet att betala för sin vård. En avdragsrätt
som den föreslagna måste också
bli mycket krånglig och kontroll
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 139
krävande från beskattningssynpunkt.
Den vårdades egen betalningsförmåga
måste prövas. Den vårdade äger ju
att för egen del få prövat ett extra avdrag
i förekommande fall. Skattesystemet
är tillräckligt krångligt även efter
genomförandet av det förslag vi nu behandlar.
Reservationens förslag om vidgade
möjligheter till förvärvsavdrag för
vård av andra anhöriga än barn är ogenomförbart.
Jag yrkar därför avslag på reservationen
4.
Fri! NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:
Herr talman! Jag vill bara beröra en
enda fråga i fru Holmqvists inlägg. Jag
vill gärna ge henne en eloge för att hon
till skillnad från övriga socialdemokrater
inklusive finansministern här i dag
har velat gå in i någon form av diskussion
kring hemmamakebidraget. Alla
övriga har viftat bort hela frågan, och
jag förstår att man av lättförklarliga
skäl inte vill tala om varför man inte
vill ge detta stöd just till dem som har
det sämst.
Fru Holmqvist uppehöll sig ett ögonblick
vid tekniken. Jag tror att fru
Holmqvist minns att finansdepartementets
representant, som var inkallad sakkunnig
i utskottet, lämnade den upplysningen
att det inte skulle bli några som
helst svårigheter att klara det rent tekniska.
Här är det utan tvekan fråga om
vad man vill; vill man klarar man det
alltid.
Bidraget är, i motsats till vad gäller
regeringens avdrag, så anordnat alt
man med en gång kan bestämma detsamma
med hänsyn till föregående års
taxering. Det kan då inte och behöver
inte heller bli tal om någon återbetalning.
När det däremot gäller regeringens
avdrag blir detta slutgiltigt baserat
på två år gamla inkomstförhållanden,
men trots detta kan det bli fråga
om en restskatt för mannen i famil
-
Skattereform m. m.
jen, om förvärvssituationen har ändrats.
Vi har uppskattat kostnaderna till 90
miljoner kronor, och detta är en blygsam
summa jämförd med de 1 750 miljoner
som regeringens förslag kostar.
Fru Holmqvist talade om detta som ett
stort belopp och nämnde 150 miljoner.
I en av socialdemokraternas valbroschyrer
taxeras denna kostnad till lägst
100, troligen 150 miljoner. Statsminister
Palme har i något inlägg under vårens
pressdiskussion sagt att ungefär
hälften av det av mittenpartierna föreslagna
bidraget kommer att gå till de
studerande. Eftersom det inte är meningen
att så här hux flux införa något
nytt studiestöd utan tvärtom i reservationen
står att verkningarna med de
här två viktiga undantagen skall vara
desamma som för avdragen, så är uttalandet
icke aktuellt. Med den bedömningen
av statsministerns resonemang
bör man nog kunna beräkna kostnaderna
till hälften av vad de förut taxerats
till.
Fru KRISTENSSON (in) kort genmäle:
Herr
talman! Fru Holmqvist ansåg att
det förslag som vi väckt i motionen
II: 1223 var krångligt att genomföra. Det
syftar till att få en mekanism i skattesystemet
så att hemmamakeavdraget
successivt skulle avvecklas för familjer
utan barn.
Detta förslag är inte ett dugg krångligare
än det som finansministern presenterat.
Det innebär helt enkelt bara
att hemmamakeavdraget skall avtrappas.
En avtrappning av hemmamakeavdraget
har också finansministern föreslagit,
men i det förslag vi väckt syftar
vi till att man så småningom skall
växa in i ett nytt skattesystem, i vilket
man inte bibehåller den rest av sambeskattning
som vi kommer att få med det
föreliggande skatteförslaget.
Det förslag som fru Holmqvist här har
talat för innebär egentligen att vi skulle
140 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
få en renodlad individuell beskattning
enbart i högre inkomstlägen, medan vi
i de lägre skulle behålla en kombination
av sambeskattning och individuell
beskattning. I så fall kommer vi ju aldrig
ur situationen, utan får hela tiden
laborera med denna underliga konstruktion.
Som jag ser det borde det vara naturligt
att redan nu slopa hemmamakeavdraget
för unga barnlösa makar. Jag
kan inte inse att de skulle bli lidande
på det.
Jag har fortfarande svårt att förstå
att fru Nettelbrandt, som ändå är en
varm förespråkare för den individuella
beskattningen, tycker att en konstruktion
med ett hemmamakebidrag skulle
vara ett steg i rätt riktning. Jag tycker
precis tvärtom. Ett bidrag har en tendens
att verka konserverande, och jag
tror att det är väsentligt mycket svårare
att ta bort än ett avdrag. Bl. a. därför
anser jag att konstruktionen med hemmamakebidraget
ter sig förvånansvärt
gammalmodig för att komma från det
parti som fru Nettelbrandt representerar.
Som fru Holmqvist framhöll har finansministern
bibehållit förvärvsavdraget
i skattepaketet, även om han reducerat
beloppet. Jag kan fortfarande inte
inse att det är felaktigt att man i ett system
med individuell beskattning skall
få göra avdrag för de omkostnader man
har för sitt förvärvsarbete, och till dem
hör barntillsynen. Det förefaller mig
därför helt logiskt att vi återkommer
med vårt förslag även i år.
Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Tjrvärr kan vi väl inte
övertyga varandra i detta sammanhang.
Fru Nettelbrandt är märkligt låst vid
hemmamakebidraget, vilket jag tycker
inte är likt henne, som annars brukar
vara något så när konsekvent. Särskilt
som hon verkligen har kämpat för ett
särbeskattningssystem, som hon säger,
är detta hemmamakebidrag helt befängt.
Jag kan inte tolka departementstjäns -
temannens uppgift på annat sätt än så
som även andra har uppfattat det, nämligen
att visst kan man införa ett hemmakebidrag,
men det är svårt, och
man får också räkna med vad administrationen
kostar. Dessutom är ett sådant
bidrag, som jag har sagt tidigare,
principiellt oriktigt.
Det avtrappningsavdrag som fru Kristensson
begär verkar i högsta grad egendomligt.
Hon tror att man under en
följd av år skall kunna genomföra en
avtrappning för yngre makar, men också
de kan ha svårigheter att få arbete,
också de kan ha handikapp på arbetsmarknaden
eller i annat avsende. Därför
har jag svårt att föreställa mig att
man skall kunna komma någonvart på
den vägen.
Det förslag som fröken Ranmark och
jag har framlagt i vår reservation är
betydligt riktigare. Visst har man större
möjligheter att tillämpa individuell beskattning
för högre inkomsttagare, tv
dessa har absolut en större skattekraft.
Skall man börja någonstans att få systemet
att verka, skall det vara i dessa
inkomstskikt.
Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Fru Kristensson vet
mycket väl att det avdrag på skatten,
som föreslås i propositionen, i realiteten
har samma effekt som det bidrag
som vi har föreslagit. Det är en form
av bidrag i båda fallen. Om regeringspartiet
kunde eller ville försöka finna
någon konstruktion, varigenom stöd gåves
även till hemmavarande make och
till ensamstående med barn vilken har
särskilt låga inkomster, kunde vi självfallet
diskutera den, ty det är den viktiga
skiljelinjen.
Men det finns en annan principiell
skillnad: I vårt system ges bidraget till
just den person som vid övergången till
en individuell beskattning bör få stödet.
Det är faktiskt inte maken till den som
har svårt att gå ut i arbetslivet som
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 141
har behov av stödel, utan det är den
som har svårigheterna.
Fru Ivristensson talade om möjligheten
att avskaffa detta bidrag. Ja, inte är
det lättare att få bort något som är
inbakat i skattesystemet. Från 1949 har
det med olika styrka rests krav på en
individuell beskattning. Då gjorde fru
Tngrid Gärde Widemar en reservation
i sambeskattningssakkunnigas betänkande.
Så här lång tid har det alltså tagit
att omvända regeringspartiet i denna
fråga.
Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle:
Herr
talman! Jag vidhåller min uppfattning
att det åtminstone av psykologiska
skäl är väsentligt svårare att avskaffa
ett bidrag som betalas ut kontant
än att åstadkomma en skattereform
där man successivt avtrappar ett avdrag.
Fru Holmqvist påpekade mycket riktigt
att det finns unga familjer där hustrun
exempelvis på grund av handikapp
inte kan förvärvsarbeta. I min motion
har jag lagt fram förslag om ökad skattehänsyn
till familjer där någon medlem
på grund av handikapp har nedsatt
skatteförmåga. Jag har också yrkat
på en ändring så att möjligheterna att
få avdrag vid nedsatt skatteförmåga vidgas
och inte omgärdas med så rigorösa
bestämmelser som för närvarande. Jag
vet inte om fru Holmqvist ämnar stödja
den reservation som finns fogad vid betänkandet
i anledning av denna motion,
men enligt min mening är det väsentligt
alt det i skattesystemet ges möjligheter
till ett individuellt hänsynstagande. Jag
tycker att det är fel att utifrån fru
Holmqvists resonemang om att det finns
människor som på grund av handikapp
eller av andra skäl inte kan förvärvsarbeta
bibehålla ett skattesystem som
baseras på sådana hänsynstaganden.
Gudskelov har inte de flesta människor
sådana problem utan flertalet är arbetsföra
och vill också arbeta.
Skattereform m. m.
Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Fru Nettelbrandt har
rätt i att det var fru Gärde Widemar
som drog upp en skiss beträffande individuell
beskattning — det var, om jag
inte minns fel, ett särskilt yttrande hon
avgav. I varje fall var det inte fråga
om något förslag utan om en skiss till
hur man kunde förfara enligt den nya
äktenskapslagstiftningen. Men sedan
blev det märkligt tyst. Jag tror att det
var 1965 som de första motionerna om
frivillig särbeskattning väcktes. Då hänvisades
till det förlag som hade lagts
fram i Norge. Den första gången som
frivillig särbeskattning nämndes var i
skatteberedningen. Så särskilt mycket
har ni alltså inte jobbat för förslaget.
Sedan undrar jag vilken erfarenhet
fruarna egentligen har av äktenskapet.
Skall man inte kunna göra upp om 150
kr. i månaden utan en massa trassel?
Herr ANDERSSON i Knäred (ep):
Herr talman! Låt mig inledningsvis
säga några ord med anledning av det
sista fru Holmqvist sade. När de allmänna
barnbidragen infördes var en av de
väsentligaste orsakerna till att man inte
gav detta stöd i form av skatteavdrag
just den, att man skulle kunna betala
ut bidraget direkt till modern och därigenom
vara säker på att pengarna kom
till henne. Samma skäl kan naturligtvis
gälla även beträffande det vi nu närmast
diskuterar, nämligen frågan om
bidrag till eller skatteavdrag för hemmamake.
Vi kan inte bortse från att
det i åtskilliga fall är till fördel för
den vi vill hjälpa, om det betalas ut
ett bidrag direkt till vederbörande i
stället för att den andre maken får göra
ett avdrag i sin deklaration.
Men det är ju inte detta som är del
väsentligaste i den konstruktion som
fru Kristensson vill beteckna som gammalmodig.
Det är klart att man kan
säga att det är gammalmodigt att varje
vuxen människa inte har en egen ordentlig
inkomst. Men detta rättar vi in
-
142 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
te till i en hast, och är det gammalmodigt
med bidrag så har även avdrag
på skattsedeln för den andra maken
något gammalmodigt över sig. Det väsentliga
är att man genom ett bidrag
kan hjälpa dem som har det sämst ställt.
Även om vi skryter om vårt välfärdssamhälle
finns det oändligt många —
det konstateras allt som oftast — som
har ytterst begränsade inkomster, och
dem hjälper man inte med ett skatteavdrag,
utan det måste ske genom ett
bidrag i en eller annan form.
När det gäller kostnaderna vill jag
påstå att mittenpartierna haft lika goda
räkneexpcrter till sitt förfogande
som regeringen har haft. .lag tror därför
att 90 miljoner kronor är en ganska
riktig siffra.
Sedan är frågan huruvida man skall
räkna som finansministern gjorde i sitt
anförande i kväll och om man skall excellera
i beräkningar på det sätt som
herr Brandt gjorde tidigare i dag. De
bollade med de miljarder, med vilka
oppositionspartiernas förslag skulle
minska statsinkomsterna. Dessa förslag
skulle dessutom medföra en skärpning
av momsen med åtskilliga procent.
Nå, hur räknar då finansministern
och herr Brandt? Finansministern säger
bl. a. att inflationsskyddade skatter
kostar många hundra miljoner. Ja, men
vad innebär det om man inflationsskyddar
skatterna? Herr Ohlin har tidigare
påvisat att det egentligen inte innebär
någonting annat än en redovisning av
de skatteskärpningar som inträffar på
grund av inflationen och utan att man
formellt höjt skatterna och utan att
människornas reella inkomster stigit.
Frågan är alltså om man skall redovisa
en skattehöjning eller dölja den på detta
sätt. Någon betydelse för kostnaderna
har detta alltså inte, utan det är bara
fråga om en redovisningshistoria.
Sedan påstod finansministern att mittenpartiernas
förslag när det gäller marginalskatterna
också skulle kosta en förfärlig
massa pengar att genomföra. Han
nämnde något tusental miljoner. Vad
är det då som mittenpartierna har begärt?
Jo, de har påvisat att övergången
från två skalor till en skala i vissa inkomstlägen
medför väsentliga marginalskatteskärpningar
för makar av vilka
endast den ena har inkomst. Den
verkligt stora skärpningen inträder i
låga inkomstlägen. Mittenpartierna har
begärt att man skall undersöka möjligheterna
att något dämpa denna skärpning.
Avsikten är att detta i huvudsak
skall ske inom skatteskalans ram, d. v. s.
vi vill ha en lindring i de skikt jag nyss
nämnde och en motsvarande ökning i
de högre inkomstskikten. I varje fall
vill vi lägga huvuddelen av skatteskärpningen
där. Vi är klart medvetna om
att det är relativt små effekter man på
detta sätt skulle kunna uppnå, men vi
menar i alla fall att man skulle kunna
åstadkomma en något snyggare marginaleffekt.
Finansministern resonerade om huruvida
man skall tala om inflation eller
använda en annan beteckning. Det anslag
till folkpensioneringen som vi under
gårdagen fattade beslut om är ett
bra exempel på hur inflationen verkar.
För nästa budgetår beviljades 820 miljoner
kronor mer till folkpensioneringen
än föregående budgetår, ökningen berodde
på att antalet folkpensionärer
ökat, att vissa standardtillägg skall utgå
och på att antalet förtidspensionärer
genom lindring i bestämmelserna skall
utökas, men till största delen berodde
den på att 450 miljoner kronor beräknades
åtgå till att kompensera varufördyringar
på grund av inflationen. För att
kunna behålla realvärdet på utgående
pensioner får man alltså öka anslaget
med sådana belopp. Vare sig man sedan
vill kalla denna företeelse för inflation
eller för någonting annat, måste man
konstatera att regeringen misslyckats
med en av sina väsentligaste uppgifter,
nämligen att behålla penningvärdet något
så när stabilt.
Finansministern har både i dag och
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 143
vid flera tillfällen tidigare under året
uttalat att alla resurser egentligen iir
intecknade långt i förväg och att bär
inte finns någonting att ta av till ytterligare
välfärdsåtgärder.
Ja, det är vi medvetna om på oppositionssidan.
När vi i mittenpartierna
arbetade fram motioner som i varje
fall på vissa punkter skulle vara ett alternativ
till regeringens skatteförslag
och, som herr Hedlund tidigare sade,
laga vissa hål i lapptäcket, var vi klart
medvetna om att det också måste betalas.
Ingen har ifrågasatt att vi inte
skulle vara beredda att betala, om de
krav vi har ställt genomförs. Ingen
har heller tänkt sig att man skulle klara
finansieringen genom ökad upplåning.
De kostnader som skulle uppstå om
våra förslag genomfördes kommer emellertid
ingalunda upp tillnärmelsevis i
de belopp som herr Brandt och finansministern
har räknat fram. Det väsentligaste
beloppet gäller vårdnadsbidrag,
och på den punkten är den uppgift sem
här har lämnats om kostnader på ungefär
400 miljoner kronor riktig.
Varför föreslår vi då vårdnadsbidrag?
Riksdagen har i full enighet visat en
betydande generositet när det gäller att
bygga ut den kollektiva barntillsynen.
Riksdagen har innevarande år höjt
statsbidraget till 2 800 kr. per daghemsplats,
och kommunernas kostnader blir
inte mindre. Men åt den som själv vårdar
barnen är samhället inte nu berett
att ge någonting — barnbidraget utgår
jo generellt till alla.
Vi är visserligen på det klara med
att det behövs eu noggrann översyn rörande
metodiken, och vi är på det klara
med att familjepolitiska kommittén bör
lägga fram sitt slutliga förslag, men som
det sägs i andra lagutskottets utlåtande
kan kommittén i allra bästa fall lägga
fram ett förslag i frågan vid slutet av
nästa år. Riksdagen skulle alltså i allra
bästa fall kunna fatta ett beslut 1972,
som skulle träda i kraft 1973, men
förmodligen dröjer det ännu längre. Vi
Skattereform m. in.
liar menat att det borde finnas skäl att
ändå göra någon liten insats för barnfamiljerna,
som onekligen har fått mycket
litet i det här skattepaketet.
Nu säger man att det inte är meningen
att tillgodose familjepolitiska
krav utan endast fråga om en viss omläggning
i skattepolitiken, och då bör
vi inte blanda in frågan om hur familjestödet
skall utformas. Vi kommer emellertid
inte förbi att en övergång till individuell
beskattning med en skatteskala
i stort sett innebär att den största
förbättringen kommer de ensamstående
till del, medan mindre förbättringar
eller försämringar kommer familjerna
till del.
Låt mig anföra ett exemepl på hur
samhällets nuvarande ordning för stöd
åt barnfamiljerna egentligen fungerar!
Det gäller en familj med tre barn under
skolåldern. Modern vill gå ut i förvärvsarbete.
Det är väl inte så vanligt att
en moder har tre barn i de åldrarna,
men det förekommer i åtskilliga fall —
jag har själv sett detta exempel vid eu
institution där jag är engagerad. Denna
trebarnsmamma söker och får anställning
vid ett barndaghem, men hon kan
inte ta anställningen utan att ha barnen
med sig. På barndaghemmet sköter hon
alltså sina egna barn. Man kan räkna
med att en anställd i genomsnitt sköter
tre eller fyra barn. Hon sköter alltså sina
egna barn på barndaghemmet, och
för det betalar samhället avsevärda belopp,
men om hon i stället skötte dem
hemma, skulle hon inte få någonting. -—
Detta är ett exempel på hur man mäter
med olika mått.
Det vårdnadsbidrag som vi här föreslår
har vi avsett som den allra första’
etappen på vägen till ett väsentligt utökat
familjestöd. Ett rejält vårdnadsbidrag
skulle ge möjlighet åt den som
lämnar barnen till kollektiv barntillsyn
att själv betala en betydande del av
kostnaderna. Den, som ordnade barntillsyn
på annat sätt, kunde få ersättning
för detta, och den som skötte bar
-
144 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
nen själv kunde behålla pengarna. Om
stödet skulle göras inkomstprövat eller
om vårdnadsbidraget skulle tas till
kraftigt men beskattas hos den av föräldrarna,
som har den lägsta inkomsten,
kan diskuteras, men med det jämförelsevis
lilla belopp som vi föreslår för
vårdnadsbidrag i en föx-sta etapp är inte
den problematiken aktuell.
.lag tror att när vi skulle införa ett
nytt skattesystem genom att höja momsen
avsevärt men ge lättnader i den direkta
beskattningen, tänkte sig många
alt ett ordentligt bottenbelopp, som inte
borde vara mindre än det man räknar
som existensminimum, skulle vara fritt
från beskattning. Här har vi bara alt
konstatera att det inte har funnits ekonomiska
förutsättningar för att ens komma
i närheten av det belopp som är
fastställt som existensminimum.
Existensminimum ligger vid (i 000 kr.,
och grundavdraget i beskattningen blir
nu 4 500 kr. Det är i själva verket inte
mer än det statliga avdraget i realiteten
var förut, eftersom vi hade ett kommunalskatteavdrag
som var schabloniserat
till ett minsta belopp, vilket innebar
att vi på den statliga sidan redan
hade ett bottenavdrag på 4 500 kr. Skillnaden
nu ligger på det kommunala skatteavdraget,
som givetvis innebär en väsentlig
förbättring, men som helhet blir
det nog ändå en besvikelse för de flesta,
som väl hade trott att det med en så
starkt skärpt konsumtionsbeskattning
skulle ges möjligheter till högre grundavdrag.
Avtrappningen av grundavdraget är
väl i stort sett alla överens om. I varje
fall har vi från vårt håll inte haft anledning
till erinran mot detta, utan vi
anser att det är riktigt.
.lag skall sedan avslutningsvis gå
över till att bara behandla en detalj som
har tagits upp i en motion av mig och
Stig Josefson. Det är en detalj som väl
inte berör så förfärligt många, kanske
några tusen, men som vi i alla fall tycker
är ytterligt underlig. Jag måste sä
-
ga att för egen del tog jag för givet, att
utskottet skulle rätta till den fadäs man
onekligen gjort sig skyldig till i propositionen,
men det har inte utskottet
gjort. Jag hörde fru Holmqvist redovisa
utskottets yttrande, som ju på denna
punkt i själva verket inte innehåller
någonting annat än ett god dag-yxskaft.
Det gäller tillämpningen av bestämmelserna
om förvärvsavdrag.
I och för sig är det klart att man kan
ha den uppfattningen om förvärvsavdraget,
att det inte skulle finnas något
sådant vid en individuell beskattning.
Men alldeles uppenbart är, att så länge
man inte förbättrar familjestödet avsevärt
är det nödvändigt att ha kvar lorvärvsavdragen
för barnfamiljerna.
I propositionen har man den konstruktionen
— vilket i och för sig inte
finns någon anledning att erinra mot —
att för makar giiller att den skall ha förvärvsavdraget
som har den lägsta inkomsten,
då båda har A-inkomst. Förvärvsavdraget
är begränsat till 2 000 kr.
med ett maximum på 25 procent av inkomsten.
I propositionen sägs att om den ena
maken har inkomst av jordbruk skall
avdraget sättas till endast 1 000 kr. Alltså
om inkomsten av jordbruk är den
lägsta inkomsten, så att avdraget skall
göras på den inkomsten, blir avdraget
bara 1 000 kr. Om den av makarna som
driver jordbruk har den största inkomsten
och den make som har inkomst av
rörelse eller tjänst har den lägre inkomsten,
kan däremot avdraget utgå
med det maximala beloppet 2 000 kr.
.lag kan inte finna någon som helst logik
i detta. Det resonemang som utskottet
för på denna punkt och som fru
Holmqvist redovisade här är väldigt kufiskt.
Man säger att det skulle på något
sätt vara enklare eller lättare att ha
barntillsyn, om det är ett jordbruk med
i bilden. Låt oss säga att den ena maken,
hustrun, har en tjänst, och mannen
arbetar ute på fältet eller i skogen.
Då frågar jag: Kan det då vara lättare
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 145
att klara barnen än om man arbetar
någon annanstans?
I själva verket har man väl på något
underligt sätt sammankopplat detta
med den faktiska sambeskattningen, och
vad den betriiffar kan jag helt instämma
i herr Josefsons i Arrie inlägg. Med
motionen II: 1210 vill vi helt enkelt skapa
rättvisa i de fall båda makarna har
inkomst av var sin förvärvsverksamhet,
ty det finns inte någon som helst anledning
att ge jordbruket en särställning
i förhållande till rörelse eller
tjänst. .lag antar att det inte kommer att
bli någon rättelse nu men vill vädja
till finansministern att rätta till felet så
snart som möjligt, eftersom det ju inte
kan finnas något rimligt motiv för en
sådan bestämmelse.
Jag skall be att få ge ett exempel på
hur bestämmelsen verkar, ty då kanske
till och med utskottsmajoriteten förstår
saken lättare. Exemplet gäller en
granne, en lantbrukare vars hustru är
sjuksköterska. Vissa år är hon heltidssysselsatt
och andra år arbetar hon på
halvtid. De år hon arbetar på heltid
bär hon den större inkomsten och maken—lantbrukaren
den mindre. Då skall
förvärvsavdraget enligt propositionen
och utskottsmajoriteten beräknas på
lians inkomst, och eftersom det är inkomst
av jordbruk uppgår avdraget endast
till 1 000 kronor. Arbetar däremot
hustrun—sjuksköterskan på halvtid har
hon den lägre inkomsten, och då skall
hon ha avdraget på inkomst av tjänst
och det uppgår till 2 000 kronor.
Jag tror detta räcker för att bevisa
hur orimlig den här detaljen i propositionen
är. Givetvis skulle man även
kunna ta upp andra saker men jag skall
avstå härifrån.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få ansluta mig till de yrkanden som
tidigare ställts av herr Eriksson i Bäckmora
och herr Gustavsson i Alvesta om
bifall till reservationerna.
Skattereform m. m.
Herr UEGNÉLL (m):
Herr talman! I medkammarens debatt
om penning- och valutapolitiken
för något mer än en månad sedan gjorde
en ledande talesman för regeringspartiet
ett uttalande, som jag fäste mig
vid då jag läste protokollet. Han sade:
»I det särskilda läge som för närvarande
råder måste även vi i vårt land anpassa
oss till omvärlden för att över huvud
taget ha möjligheter att klara vår
ekonomi».
Det hade varit önskvärt att den insikten
också präglat förslagen om inkomstskatt
och kapitalbeskattning, men
så är tyvärr inte fallet. Skattereformatorerna
upplever tydligen Sverige som
ett isolat, där man utan tanke på relationerna
till verkligheten omkring oss
kan utforma reglerna för beskattning.
En sådan felsyn kan stå oss dyrt. Skatteteknikernas
konstruktion passar dåligt
för vår tid och förmodligen ännu sämre
för framtiden. I stor och ökande omfattning
är vårt land, inte minst genom ett
ovanligt omfattande varuutbyte, beroende
av vissa relationer till utlandel.
Man kan nämna tillgången på och kostnaden
för arbetskraft, kapital och samhällsservice.
Förskjutningar i förhållande
till våra konkurrentländer av nivåerna
för sådana kostnader ger som följd
av alla de öppna kommunikationerna utslag,
ibland snabbt men vanligen med
en viss fördröjning, i ena eller andra
riktningen. För varuutbytets del bevittnar
vi just nu ganska rådlösa hur utlandsvaror
strömmar in i stridare flöde
än vad vår valutaställning kan tåla.
Vi leker väl ibland med tanken alt
bygga slussar och dammar i de öppna
kanalerna: importbegränsningar, skärpt
valutakontroll och vad det nu kan vara.
På sin höjd blir effekten temporära lättnader
i trycket och justeringar i marginalen.
Vi har här i Sverige valt att
specialisera oss, att räkna med fördelarna
av internationell arbetsfördelning.
Vårt välstånd har vuxit fram som
följd av det ställningstagandet. Utlands
-
146 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
beroendet har blivit priset härför.
Ett sådant konstaterande borde ha
varit en självklar utgångspunkt för
överväganden om ett nytt skatteförslag.
Att propositionen helt saknar resonemang
om hur skatteförslaget kan tänkas
påverka produktionsvillkoren i Sverige
i relation till motsvarande villkor
i utlandet är egentligen häpnadsväckande.
De relationerna är ju ändå, för
att använda de ord från medkammaren
som jag inledningsvis citerade, avgörande
för om vi över huvud taget skall
ha möjligheter att klara vår ekonomi.
Eftersom jag tillhör en meningsriktning
som ofta fått uppbära klander för
bristande förståelse för att moderna industristater
förutsätter en kostnadskrävande
samhällsservice, bör jag kanske
säga att det naturligtvis förhåller sig så.
På sista sidan av bevillningsutskottets
betänkande nr 41 redovisas OECD-statistiken
för 1968 över ett antal länders
skatter och socialförsäkringsavgifter i
procent av bruttonationalprodukten.
Den svenska siffran, 40,6 procent, ligger
visserligen i topp men inte så mycket
högre än noteringarna för de länder
som kommer närmast, nämligen
Norge, Nederländerna, Österrike, Frankrike
och Västtyskland. Det sistnämnda
landet har siffran 34,7 procent.
Men just därför att det totala skattetrycket
i industriländerna är så högt
blir sättet att ta ut skatterna särskilt
viktigt. Sverige ligger i särklass när det
gäller direkt skatt med ett uttag av 20
procent av bruttonationalprodukten.
Västtyskland uppges t. ex. ha ett motsvarande
uttag av 10,4 procent.
Den momshöjning som nu föreslås är
naturligtvis riktig såsom ett steg på vägen
mot ökad andel indirekt skatt. Riktigt
är det likaså med en utökad individuell
beskattning. Men vad som står
att vinna med dessa ändringar kommer
nog tyvärr att motverkas av de justeringar
i inkomstskatteskalorna, som
det nya förslaget innebär. Den skärpta
progressiviteten i de lönelägen, där en
stor del av den utbildade arbetskraften
återfinns, är högst olycklig. Detta
har uttalats från vårt håll alltsedan skatteförslaget
första gången presenterades.
I en situation där det stora problemet
är bristen på välutbildad arbetskraft är
det verkligen uppseendeväckande att
man ändrar skalorna på ett sätt som
minskar intresset för extra arbetsinsatser
och som för stora grupper av löntagare
gör avkastning på kapital så gott
som helt ointressant utöver det blygsamma
belopp som svarar mot skattefri
kapitalavkastning.
Konsekvenserna kommer väl inte att
visa sig så snabbt. Man kan i detta sammanhang
liksom annars räkna med en
fördröjning, men följderna konnner troligen
så småningom att bli högst påtagliga.
Två reaktioner är tänkbara hos en
del av dem som utsätts för ett starkt direkt
skattetryck: antingen att slå av på
arbetstakten och sparvanorna eller att
söka sig till länder med mindre kärva
villkor.
Omfattningen av de reaktionerna går
inte att uppskatta i siffror, men tendensen
är helt klar — båda reaktionerna
förekommer, till skada för folkhushållet.
Ju mer inställda vi blir på en
internationell tillvaro desto mindre
kommer en sådan utveckling att kunna
bromsas. Varken gammaldags patriotism
eller något slags romantisk bundenhet
till röda stugor kommer att hindra dagens
unga människor från att ge sig
utanför gränserna om de finner det intressant.
Att vår sociala service ofta
överträffar utlandets är ett gammaldags
argument för att stanna hemma, som
nog inte heller väger tungt för den som
är ung, frisk och optimistisk.
Finansministern har emellertid i dag
sagt att han kan tillåta sig att vara litet
fränare vid behandlingen av höginkomsttagare.
Detta är inget problem för
vår internationella konkurrenskraft,
menade han belåtet. — Det uttalandet
var nog tyvärr inte särskilt välbetänkt.
Jag tror naturligtvis inte att vare sig
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 147
minskad arbetsinsats eller emigration
kommer att bli den lösning som de flesta
finner riktig. Människor vill arbeta
och de flesta säger väl som norrlänningarna:
»Vi flytt’ int’.» Men då vill
man också kunna räkna med en arbetsersättning
hemma som är i nivå med
vad andra marknader kan bjuda. Med
ersättning menas naturligtvis vad som
blir kvar efter skatt, vad man kan köpa
för sina kronor. Om skatterna stiger i
de aktuella inkomstlägena och prisutvecklingen
är ogynnsam blir löneanspråken
därefter. På den saken har vi
redan fått goda exempel här hemma.
De höga skatternas betydelse när det
gäller att driva upp lönerna kan inte
resoneras bort. Det är ett allvarligt problem
för vår konkurrenskraft på världsmarknaden.
Resonera bort — ja, det försökte
finansministern tyvärr göra för några
timmar sedan när han kommenterade
utvecklingen av sparandet här i landet.
Att hushållssparandet under senare
år gått ned kraftigt vet vi faktiskt redan
utan den utredning som finansministern
nu ställt i utsikt. Vid en sparbankskonferens
i Malmö i tisdags angavs
omfattningen av nedgången med
uppgiften att hushållssparandet sedan
1964 sjunkit till mindre än hälften av
vad det då var. Det är onekligen alarmerande.
I sina försök att resonera bort faran
av en sådan utveckling pekade finansministern
här i kammaren på tillväxten
av AP-fonderna och visst försäkringssparande.
I ett nationalekonomiskt resonemang
kan kanske hushållssparande
utbytas mot tvångssparande av typen
ATP-avgifter, men i verklighetens värld
rör det sig om sparande av helt olika
kvaliteter. För den enskilde finns det
en trygghetsreserv och en fond för framtida
behov bara i det personligt disponibla
sparandet. AP-fonderna är ingenting
annat än från löntagarna indragen
köpkraft, som kanaliseras ut till stat,
kommun, bostäder och företag genom
Skattereform m. m.
centrala beslut. Det skulle vara bra för
diskussionerna att ha ett annat ord än
sparande för den sortens kapitalbildning.
Skattesänkningarna för de lägre inkomsttagarna
har varit väl motiverade
för att inte låginkomsttagarna genom
prisstegringarna -— de som redan ägt
rum och de som med visshet kommer
— skulle få sin ofta redan låga standard
ytterligare sänkt. Något nämnvärt
sparande torde skattesänkningarna i de
skikten inte resultera i. Här finns angelägna
konsumtionsönskemål, som i första
hand kommer att tillgodoses. Desto
viktigare borde det ha varit att ge sparandet
goda villkor i de inkomstlägen
där det kan komma i fråga. Vi måste
skattemässigt vara rädda om företagen,
sade herr Sträng i dag. Det skulle vara
tacknämligt om han ville vara rädd
också om spararna, dem som genererar
det äkta sparandet — frivilligt återhållen
konsumtion, som till skillnad från
tvångsvis indragen köpkraft inte för
med sig krav på kompensation via höjda
inkomster. Möjligheten till hushållssparande
i större utsträckning skulle kunna
rädda oss ur den onda cirkel, där
kompensationskraven nu knuffar upp
kostnadsökningarna i samhället i ett
allt högre varvtal.
Den skärpta progressiviteten, som
drabbar kapitalinkomster lika väl som
arbetsinkomster, kommer säkert att ytterligare
minska det äkta sparandet. Tyvärr
måste man konstatera att de nya
skatteförslagen är sparande- och kapitalovänliga.
Den som efter sin aktiva tid
skall leva på kapitalavkastningen kommer
att se många fördelar i att flytta
ut till länder, där behandlingen av kapital
— vid årlig beskattning och vid
arvsfall -— är mindre frän än här hemma.
Också här borde skatteförslagets
konstruktörer, för att undvika bekymmer,
ha besinnat vårt beroende av villkoren
i andra länder.
För att vårt land inte skall behöva
kännas vid en dämpad framstegstakt
148 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
vill det till alt vi inte särar oss ut från
len ekonomiska miljö som vi har alt
?erka i. Siffran för det allmännas andel
i bruttonationalprodukten — jag
nämnde tidigare att den redan är i topp
bland OECD-länderna — får inte drivas
upp till en notering, där kontakten släpper
med våra konkurrentländer. Andelen
för direkta skatter borde målmedvetet
pressas neråt under mottot: främja
arbete och sparande, lägg skatterna på
utgifterna! Den insikten har man i flertalet
av de länder, som arbetar inom
samma ekonomiska region som vi. Beslutar
vi oss nu oberörda av hur vår
omvärld ser ut för att ytterligare bygga
ut vårt gamla system med inflationsdrivande
direktskatter, som via snabb
progression tar lejonparten av inkomstökningar
redan i vanliga inkomstlagen
— ja, då är det med tanke på den
hårda konkurrens som präglar dagens
öppna marknader berättigat att ställa
den fråga, som jag inledningsvis citerade
från medkammaren —- hur vi över
huvud tagel skall klara vår ekonomi.
Herr ROMANUS (fp):
Herr talman! Genom dagens beslut
ar vi ett betydelsefullt steg i riktning
mot individuell beskattning. Det kommer
visserligen att även fortsättningsvis
finnas en del sambeskattningsinslag
i skattesystemet, men beslutet är inte
desto mindre en mycket viktig och glädjande
händelse.
Det har förts en diskussion här tidigare
i dag om vilka av de många bra
saker regeringen gör, som folkpartiet
har hittat på. Jag skall inte ge mig in i
den debatten. Jag vill bara konstatera
att när det gäller den individuella beskattningen
råder det inget tvivel om
— trots vad fru Holmqvist sade — vilket
av de båda partierna som varit pådrivande
och vilket som kommit efter.
Såsom redan påpekats hade Ingrid Gärde
Widemar inom 1949 års sambeskattningssakkunniga
en särmening till förmån
för individuell beskattning, och
sedan dess har många enskilda folkpartister
drivit denna fråga.
År 1964 gav en grupp yngre liberaler
— av vilka tre nu är ledamöter av denna
kammare — ut skriften Radikal familjepolitik,
där vi pläderade för individuell
beskattning. Och år 1965 väcktes
i denna kammare en motion, som
inte gällde bara frivillig särbeskattning
utan som var en utförligt motiverad motion
till förmån för fullt genomförd individuell
beskattning, av herrar Mundebo
och Ullsten samt fru Gärde Widemar.
År 1966 inskrevs detta krav i folkpartiets
partiprogram och år 1967 väckte
folkpartiet en partimotion med hemställan
att riksdagen skulle till år 1968
beställa förslag om en reform med fullt
genomförd individuell beskattning. Sedan
dess har frågan följts upp i riksdagen
varje år.
Men hur har å andra sidan frågan
behandlats av socialdemokraterna?
I början av 1960-talet fanns också inom
socialdemokratin en del företrädesvis
yngre men även äldre radikaler som
förde fram det här kravet. Men det
fanns även socialdemokrater som var
emot det. Jag minns personligen flera
debatter med fru Nancy Eriksson där
hon synnerligen energiskt förfäktade
åsikten att den här reformen inte var
någon positiv jämlikhetsfråga, och om
den skulle genomföras så skulle det inte
ske förrän man fullständigt hade reformerat
iiktenskapslagstifiningen och en
hel del andra ting.
I skriften »Kvinnans jämlikhet», som
gavs ut av en arbetsgrupp år 1964 med
Tage Erlander som ordförande och sedan
antogs av partikongressen, kom
man fram till följande slutsats beträffande
den individuella beskattningen,
en slutsats som jag vill läsa in till riksdagsprotokollet
eftersom jag tycker att
den är ganska belysande. Slutsatsen löd:
»Med hänvisning till det ovan anförda
anses här att — med förskjutning
från direkt till indirekt skatt, med en
tendens till minskad progression, med
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 149
en oavbruten ökning av de gifta kvinnornas
förvärvsarbete och med ett avsevärt
höjt stöd åt barnfamiljerna — en
omprövning av sambeskattning, olika
skatteskalor, ortsavdrag och förvärvsavdrag
blir naturlig och efter hand ofrånkomlig.
»
En omprövning skulle bli ofrånkomlig,
men vad den skulle leda till kunde
man inte samla sig till att säga. Man kan
väl inte karaktärisera den här hållningen
som intogs av den socialdemokratiska
partikongressen på annat sätt än att
kongressen uttalade ett kraftfullt jaså.
I början av år 1965 tillsatte dock finansministern
en utredning som enligt
propositionen skulle arbeta skyndsamt.
Det är denna utrednings resultat som lädes
fram fyra år senare och som vi nu
ser frukterna av i propositionen.
Men samtidigt vidtogs på finansministerns
förslag åtgärder som verkade i
motsatt riktning: man höjde tudelningsgränsen,
man införde det schablonerade
kommunalavdraget som fick samma
konstruktion som ortsavdraget — det
var alltså dubbelt för gifta — och även
folkpensionsavgiftens konstruktion och
det faktum att den räknades på beskattningsbar
inkomst i stället för på taxerad
inkomst, alla dessa tre saker bidrog
till att försvåra en framtida övergång
till individuell beskattning.
Nu är man för individuell beskattning.
Jag tycker det är utmärkt. Men
det är obestridligt att folkpartiet har
drivit denna fråga såväl i riksdagen som
i andra sammanhang under flera år.
Att jag har tecknat denna bakgrund
ganska utförligt beror på att det nu i
vår från socialdemokratiskt håll kommit
anklagelser mot folkpartiet för att
vi skulle ha vacklat och vinglat i fråga
om individuell beskattning. Mot den
skildrade bakgrunden ter sig detta absurt,
vad gäller händelserna före nyåret
1969/70.
Vad har då hänt efter denna tidpunkt?
Tidskriften Tiden påstår att folkpartiet
under våren har bedrivit en skrämsel
-
Skattereform m. m.
propaganda mot individuell beskattning
och att folkpartiets ordförande
har intagit en vacklande hållning. Värst
i denna genre tror jag dock att utbildningsminister
Carlsson bär varit. I ett
anförande den 26 februari i år sade
han följande:
»Folkpartiet har aldrig utmärkt sig
för något större mått av politiskt mod,
men under debatten om hemmafruarna
har de liberala slagit alla rekord i fråga
om politisk ynkedom och feghet. Från
konservativt håll har riktats våldsamma
attacker mot tanken att införa ett skattesystem
som ger ökad självständighet
och jämlikhet åt kvinnan. I denna hetskampanj
har större delen av den liberala
pressen instämt. I sin strävan att
svartmåla reformen har man gjort gällande
att hemmafruarna skulle straffbeskattas.
Folkpartiet har tidigare
varmt förespråkat individuell beskattning,
men inför högerns attacker teg
folkpartiet.
Mer var detta partis principer på
kvinnoområdet inte värda. För Folkpartiet
har det tydligen också varit svårt
att smälta att övergången till särbeskattning
kombinerats med åtgärder för
ökad jämlikhet mellan högre och lägre
inkomsttagare. Mönstret från debatten
om ATP och den offentliga sektorn upprepas.
När viktiga samhällsfrågor aktualiseras
tar Folkpartiets borgerliga
ideologi ut sin rätt. Då blir sammansmältningen
med högern ett faktum
även på områden där man tidigare
försökt att i allmänna ordalag visa en
radikal profil.»
Herr talman! Jag har velat rädda detta
uttalande, så karakteristiskt för utbildningsminister
Carlsson, till eftervärlden.
Hur det ter sig i jämförelse
med folkpartiets och centerpartiets
skattemotioner behöver jag inte kommentera.
De framlades efter det att utbildningsministern
hade hållit detta am
förande, men redan tidigare hade det
gjorts en rad uttalanden från folkpartihåll,
t. ex. av partiets ordförande, som
150 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
jag också ber att få citera.
Redan den 2 januari sade Gunnar
Helén: »Reformens syfte måste vara att
öka kvinnans valfrihet, mer konsekvent
knyta samhällets ekonomiska stöd till
barnen samt skapa större skatterättvi->
sa mellan gifta och ensamstående. Som
folkpartiet från början krävt, måste slopandet
av sambeskattningen genomföras
med generösa övergångsbestämmelser.
»
Den 13 januari sade han med anledning
av vad som aviserades om skattereformen
i statsverkspropositionen:
»Det finns också några bra saker. Regeringen
har förstått att man måste lägga
om skatten så att den inte slår så
hårt på dem som har mindre inkomster.
Finansministern tycks också gå
med på att ta bort sambeskattningen,
vilket folkpartiet länge krävt.»
Den 28 januari skrev han i en artikel
i Dagens Nyheter: »En annan viktig
punkt i eu samlad skattereform är
övergång till individuell beskattning.
Den nuvarande familjebeskattningen,
sambeskattningen, är till sina grundläggande
principer föråldrad. Den är
starkt ogynnsam mot de ensamstående.
Vidare motverkar sambeskattningen
kvinnans valfrihet mellan hemarbete
och förvärvsarbete.»
Den 22 februari, några dagar före
Ingvar Carlssons uttalande, sade han:
»Vi har nu liksom tidigare begärt en
övergång till individuell beskattning. Vi
har aldrig dolt kravet på övergångsbestämmelser
och andra åtgärder så att
icke stora grupper av hemarbetande
kvinnor med svårighet att få eller ta
ett arbetet kommer i kläm. Motiven för
en särskattereform är klart angivna i
såväl folkpartiets partiprogram som åtskilliga
riksdagsmotioner.»
I remissdebatten framhöll Gunnar
Helén också folkpartiets uppslutning
kring principen om individuell beskattning.
Det gjorde för övrigt också i denna
kammare Cecilia Nettelbrandt, som
såvitt jag vet inte sedan 1949 har hävdat
någon annan mening än att vi skall ha
individuell beskattning.
Efter att Ingvar Carlsson hade hållit
sitt anförande gjorde herr Helén ytterligare
ett antal offentliga uttalanden till
förmån för individuell beskattning under
tiden tills propositionen lades fram.
Jag skall avstå från att citera dem —■
vad jag redan har läst upp torde vara
tillräckligt. Vad kan man mer begära
än denna rad av uttalanden av folkpartiets
ledande politiker?
Jag kan för övrigt tillägga att beträffande
den konservativa propagandan
skrev jag själv i en artikel i Dagens Nylieter
en vecka innan Ingvar Carlsson
gjorde sitt uttalande:
»Det är angeläget att från liberala utgångspunkter
ta avstånd från den
skräckpropaganda mot individuell beskattning
som nu bedrivs av de konservativa
med Svenska Dagbladet i spetsen,
på ytterst bräckligt underlag.»
Jag anser inte att det var något hjältedåd
av mig, men jag skrev det alltså
en vecka innan Ingvar Carlsson framträdde.
Det enda ytterligare som vi skulle
kunna ha gjort vore väl att till 100
procent ansluta oss till alla detaljer i
finansministerns förslag, som vi då ännu
inte kände till. Det är inte något
normalt beteende för ett oppositionsparti.
Herr talman! Jag tror inte att man
behöver spilla någon indignation på
herr Carlsson; hans polemiska metod
att när regeringen är i trångmål försöka
skjuta skulden på andra — i detta fall
för någonting som var resultatet av att
regeringen handlagt publiceringen av
denna fråga osedvanligt klumpigt -— dömer
sig själv.
Orsaken till att vi har verkat för en
individuell beskattning är framför allt
att vi har velat avlägsna ett hinder för
den gifta kvinnans utträde på arbetsmarknaden.
Vi har aldrig använt formuleringar
av typen att det gäller att
»få ut kvinnorna på arbetsmarknaden».
Vad det gäller är att öka valfriheten,
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 151
att ta bort hinder för kvinnans utträde
på arbetsmarknaden. Skatten har varit
ett sådant hinder, frånvaron av barntillsyn
har varit ett annat.
Som bl. a. framgår av vårt partiprogram
har vi också hela tiden betonat
vikten av övergångsanordningar, så att
inte en övergång till individuell beskattning
drabba dem som av olika skäl inte
kan förväntas gå ut på arbetsmarknaden.
Hur dessa övergångsanordningar bör
utformas är en både intressant och svår
frågeställning. Den typ av avdrag på
skatten som regeringen nu föreslår anser
jag i och för sig vara en lämplig anordning,
men det är naturligtvis mindre
lyckat att den också gäller för unga
familjer. Det är svårt att motivera varför
två unga människor som gifter sig
skall få ett sådant här bidrag för att
hustrun stannar i hemmet och sköter
om mannen, även om de inte har några
barn.
För min del skulle jag gärna ha sett
att denna övergångsanordning hade
kunnat anknytas till födelseåret hos den
hemmavarande maken. Det hade naturligtvis
fordrat en samordning med andra
åtgärder, t. ex. arbetsmarknadspolitiska,
eu allmän sysselsättningsförsäkring
och framför allt med ett rejält
vårdnadsbidrag för den som stannar
hemma och tar hand om små barn.
Det har också alltid anförts som ett
motiv för en övergång till individuell
beskattning att man velat koncentrera
hela stödet till barnfamiljerna. Hittills
har ju eu del via skattesystemet gått
till alla familjer. Äktenskapet som sådant
skulle i framtiden inte få någon
lättnad.
Nu har vi hört hur den ene socialdemokratiske
talaren efter den andra
sagt, att detta inte är en familjepolitisk
reform utan bara en skattepolitisk
reform. Nej, det blev ingen familjepolitisk
reform, men många hade väntat
sig det. Låt mig bara anföra ett exempel
som inte är partipolitiskt. TCO-tid
-
Skattereform m. m.
ningen skriver:
»införandet av individuell beskattning
kräver en kraftig satsning på barnfamiljerna
för att inte deras standardläge
allvarligt skall försämras. Här får
man verkligen hoppas att riksdagsbehandlingen
skall leda till att den
Strängska reformen förses med kraftigare
stöd åt barnfamiljerna». Ja, hoppet
är inte ute ännu. Tyvärr är det väl
det om några timmar.
Det här är inte heller något påfund
av TCO. I den officiella rapport som regeringen
har avgivit till Förenta nationerna
om bl. a. sambeskattningsfrågan
sägs följande:
»I stället för vissa generella lättnader
i beskattningen av gifta jämfört med
ensamstående skulle de här lättnaderna
vid en konsekvent individuell beskattning
koncentreras till barnfamiljerna.
Stödet till barnfamiljerna har dock förutsatts
ske genom direkta bidrag och
inte i form av skattelättnader. På denna
väg skulle en ytterligare omfördelning
mellan barnfamiljer och icke-barnfamiljer
åstadkommas.»
Det var alltså för ganska kort tid sedan,
1968, regeringens officiella ståndpunkt.
Den distinktion som man försöker göra
mellan å ena sidan skattestöd och å
andra sidan bidragsstöd är naturligtvis
inte så imponerande för barnfamiljerna.
För dem är det ju den ekonomiska
effekten av de olika åtgärderna som har
betydelse. Tar man bort ett skattestöd
utan att ge något annat i stället blir det
ju inte någon särskilt angenäm effekt.
Hur skall nu det ekonomiska stödet
till barnfamiljerna byggas ut? Jag tycker
det beklagliga i den diskussion som
hittills förts är att man så ofta avstått
från att ange en långsiktig målsättning.
Jag tycker att det är en rättvisefråga
att man, när man nu inte genom skattesystemet
tar hänsyn till försörjningsbördan,
i stället gör det genom att ge
bidrag till alla som har barn. Det är
alltså fråga om en utjämning mellan
152 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. in.
barnfamiljer och andra.
Man skulle också kunna formulera
det så, att det är en utjämning mellan
olika perioder i en människas liv. När
man är arbetsför och har inkomst betalar
man bl. a. skatt till de gemensamma
ändamålen. När man inte själv kan förtjäna
någon inkomst — t. ex. när man
är barn eller pensionär — får man i
stället från samhället ut en ekonomisk
grundtrygghet.
Om man först anger denna målsättning,
uppställer sig sedan frågan: Hur
skali man komma dit? Vi svarar att det
au behövs särskilda åtgärder till dem
som har det största behovet av generella
åtgärder. I dag föreslår vi dels vissa åtT
gärder som har speciellt stor betydelse
för dem som har låga inkomster, t. ex.
att hemmamakeavdraget ändras till ett
hemmamakebidrag, dels generella åtgärder,
såsom indexreglering av barnbidraget
samt ett vårdnadsbidrag, att
utgå till alla med barn under skolåldern.
Det ligger för övrigt mycket nära
innehållet i de förslag som framförs i
TCO:s familjepolitiska arbetsgrupp i
den förnämliga rapport som just bär
lagts fram.
Hur bär nu dessa förslag mottagits
från regeringspartiet och familjeministern?
Jag tycker det är utomordentligt
förvånande.
Om man hade sagt: Det här är ju alldeles
för litet; bara 500 kronor om året
för vissa familjer — det är ju ingenting
— och indexreglering får ju bara effekt
på längre sikt, då hade jag kunnat
förstå den reaktionen. .lag tycker det
ligger mycket i påståendet att 500 kronor
om året i vårdnadsbidrag inte är
särskilt mycket, .lag beklagar för min
del att man inte funnit det möjligt att
sträcka sig längre redan nu. Som jag
ser det — och detta fanns också klart
uttalat i mittenpartiernas motion — är
det ett första steg.
Men så reagerar inte socialdemokraterna.
Nej, familjeminister Odhnoff går
till angrepp mot våra förslag och signa
-
lerar en omorientering av familjepolitiken.
Hon sade tidigare i debatten i
dag, att den gamla politiken om en horisontell
ekonomisk utjämning i familjepolitiken
bör ersättas med en princip
om en vertikal utjämning mellan människor
i olika inkomstlägen. Hon sade
vidare, att »barnbidraget kan i framtiden
få ytterligare en funktion, en funktion
i utjämnande syfte mellan familjer
i olika inkomstlägen». Det är något annat
det än en utjämning mellan barnfamiljer
och andra! Tidigare har det
rått enighet om att familj eprincipen har
som viktig uppgift att utjämna mellan
barnfamiljer och andra.
Man skulle kunna finna massor med
exempel på uttalanden i den riktningen
från alla partier. Det enda undantaget
är väl att högerpartiet under någon kort
tid ville ta bort det första barnbidraget.
Men då mötte man också ett enhälligt
motstånd.
Så här formulerades denna synpunkt
av två socialdemokratiska tidningar i
den debatt som fördes kring familjepolitiska
kommitténs kapsejsade förslag
att göra det allmänna barnbidraget
inkomstgraderat. Västgötademokraten
skrev:
»Barnbidragen har ju därtill kommit
inte blott för att utgöra en rent reell
standardförbättring för familjer med
svag ekonomi, utan också för att utjämna
standardklyftorna mellan barnfamiljer
och ickebarnfamiljer i alla inkomstlägen.
» — — — »Eftersom det
här ändå onekligen skulle bli fråga om
en skärpning av progressionen för välsituerade
barnfamiljer», (man syftar på
det tänkta förslaget) »skulle man ju i
stället kunna ta den på skatten och
därvid vinna att effekten av progressionen
inte blott belastar barnfamiljer
utan alla inkomsttagare i de utsatta
grupperna.»
Tidningen Folket skrev: »Inte heller
kan vi uppbåda någon entusiasm för
tanken att göra barnbidraget graderat
ovanför det generella bottenbidraget.
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 153
Inte ens som ''rättvisekompensation’ för
det indragna familjebostadsbidraget tilltalar
det oss.
Gentemot högerns upprepade och nu
åter framförda förslag om barnavdrag
i stället för barnbidrag eller som komplement
till dessa har vi och många
med oss anfört, att barnbidragen bör
vara lika för alla barn. Det argumentet
står sig även när det är fråga om
att bedöma förslaget om gradering av
barnbidragen. Barnbidragen bör lika
litet som barnavdragen användas som
ett skattepolitiskt instrument för större
eller mindre inslag av progressivitet
i beskattningen.
Barnavdragens uppgift är inte i första
hand att fördela skatter mellan ekonomiskt
olika ställda grupper. Just genom
att avvisa principen om barnavdrag
i stället för barnbidrag har riksdagen
fastslagit, att det tvärtom gäller
en utjämning mellan barnfamiljer och
barnlösa skattebetalare. Vi menar för
vår del, att denna utjämning bör vara
vägledande också vid den familjepolitiska
reform som nu förestår.»
Detta uttalande tycker jag är utmärkt;
det blir inte sämre av att tidningens,
chefredaktör är ledamot av andra kammaren.
Jag skulle kunna anföra många
ytterligare exempel, men jag skall bara
ta ett enda, och det är hämtat ur regeringens
officiella rapport till FN. Det
är ganska långt, men med hänsyn till
den stora principiella vikt som denna
fråga har och de onekligen ganska betydelsefulla
signaler som kommit från
familjeministern skall jag ändå tillåta
mig att läsa upp även det.
»Samhället har därför all anledning
att efter sina resurser stärka barnfamiljernas
standard. Innebörden av den
vårdinsats som barnfamiljerna gör är
ju att eu ny generation fostras som i sin
tur skall säkra levnadsstandarden av
hela den aktiva befolkningen när den
en gång lämnar arbetslivet och går i
pension.
Den svenska regeringen har hittills
Skattereform m. m.
slagit vakt om principen att man så
långt möjligt bör utjämna standarden
mellan de perioder då behovet i familjen
är störst och de perioder när
försörjningsbördan är mindre. Under
de år barnen kräver vård och tillsyn
sker en betydande standardsänkning,
om inte någon utjämning sker. Det finns
därför skäl att som komplement till det
allmänna barnbidraget lämna ett särskilt
stöd under de år då barnen kräver
de största vårdinsatserna.»
Nu signalerar alltså fru Odlinoff en
omorientering. I och för sig är det inte
något fel i att ändra sig. Tvärtom har
vi i svensk debatt alldeles för mycket
av detta, att om någon ändrar mening
blir han hängd för det, och det antyds
genast att han har tvivelaktiga motiv.
Det är inte min mening med dessa citat.
Vad jag vill säga är, att om regeringen
ändrar sin politik och klart uttalar
det, bör man inte försöka ge intryck
av att vi, som fortfarande håller
på att utjämningen mellan barnfamiljer
och andra också i framtiden bör
byggas ut, skulle stå för någon sorts
borgerlig intressepolitik för höginkomsttagare.
Det var ett sådant intryck
som fru Odlinoff försökte skapa.
Vi håller helt enkelt fast vid den
princip som socialdemokraterna tidigare
också var med om och som nog, om
jag inte tar fel, fortfarande många socialdemokrater
är anhängare av. Så fort
går det ändå inte att ändra opinionen
inom ett politiskt parti.
Vi har goda skäl för vår uppfattning.
Dels är det, som jag nämnde förut, en
rättvisefråga. Dels blir naturligtvis effekten
av alltför mycket inkomstgradering
av olika former av familjepolitiskt
stöd, att man skapar nya marginalskatteproblem,
som är särskilt allvarliga i
barnfamiljer, eftersom de verkar återhållande
på den gifta kvinnans yrkesambitioner.
Detta utesluter naturligtvis inte att
man under de närmaste åren kan bygga
ut stödet extra i de fall där beho
-
154 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform in. m.
vet är särskilt stort, t. ex. för stora familjer
med låga inkomster. Men man
måste samtidigt öka det generella stödet.
Det var ju detta som omläggningen
till individuell beskattning skulle ge
möjlighet till. Gör man inte det, drabbas
många barnfamiljer snart av en reell
försämring. Det finns nämligen
många barnfamiljer som visserligen bär
hyggliga inkomster men som också har
en betydande försörjningsbörda.
Av den TCO-rapport jag nämnde
framgår, att ungefär 450 000 barnfamiljer
1969 hade en inkomst under 30 000
kronor per år, medan ungefär 600 000
barnfamiljer hade eu inkomst över
30 000 kronor per år. En prognos för
medianinkomsten 1971 — alltså för den
mittersta familjens inkomst om alla familjerna
kommer i inkomstordning —
visar följande: I familjer där en av makarna
är inkomsttagare ligger medianinkomsten
på 30 700 kronor i riket i övrigt
och 41 150 kronor i Stockholm. Är
båda makarna inkomsttagare, ligger medianinkomsten
på 39 600 kronor i riket
i övrigt och på 51 800 kronor i Stockholm.
När de bostadstillägg som det här bär
talats så mycket om, infördes, var det
endast ca 40 procent av barnfamiljerna
som fick ett sådant bidrag. För nästa
år vet vi inte hur stor andel av barnfamiljerna
som kvalificerar sig för dessa
bostadstillägg.
När man skall argumentera mot vårt
förslag om vårdbidrag, har man det
inte lätt, eftersom sådana förslag också
återfinnes i en rad socialdemokratiska
programskrifter. Och det lades fram
1964 av familjeberedningen under ledning
av fru Ulla Lindström. Förslaget
fick positiva remissyttranden från
bl. a. socialdemokratiska kvinnoförbundet
och ungdomsförbundet.
Statsrådet Odhnoff säger: »Ja, men
vi satsar på barntillsynen». Ja, det sker
nu, och det är riktigt. Vi har tagit
många initiativ för att medverka härtill.
Men varför dra in den saken i det
-
ta sammanhang? Dagliemsplatserna räcker
bara till 30 000 av de över en halv
miljon barnen i vårt land under skolåldern.
Statsrådet sade att man bör prioritera
en utbyggnad av barntillsynen i
stället för att hänge sig åt ett rättviseresonemang
och — som hon hånfullt
sade — »ge dem som inte får service
en tia i veckan». Man skall naturligtvis
lägga stor vikt vid utbyggnaden av
barntillsynen. Men detta »rättviseresonemang»
kan inte viftas bort; det upplevs
i dag soin orättvist av dem som inte
kan få plats annat än i daghemskön, att
de bara skall vara med och subventionera
dagliemsplatserna för de lyckligare
lottade. Det skulle upplevas som en
rättvisa om de som på grund av samhällets
oförmåga nu tvingas att vara
hemma mot sin vilja, åtminstone kunde
få ett vårdnadsbidrag, även om det till
en början inte blev så stort.
Statsrådet talade om en plötsligt påkommen
reformiver. Detta är inte någonting
plötsligt påkommet; vi har haft
detta krav i partiprogrammet i flera år.
Vad som är plötsligt påkommet är den
socialdemokratiska nyorienteringen av
familjepolitiken.
Herr Svensson i Kungälv, som också
var inne på detta problem, hade följande
skäl för att säga nej till vårdnadsbidraget.
Han sade att barnen blir dyrare
ju äldre de blir, därför att de konsumerar
mer. Det är riktigt, men själva
vården av barnen blir inte dyrare
för familjen. Problemet är bara att vården
inte är lika lätt att uppskatta i
pengar därför att den ofta medför bortfall
av en arbetsinkomst, om vilken man
inte vet hur stor den skulle kunna vara.
Att herr Svensson kunde använda detta
argument kan inte jag ta som tecken
på någonting annat än en viss yrvakenhet
hos honom när det gäller hela den
familjepolitiska diskussionen.
Herr talman! Övergången till individuell
beskattning är en av de reformer
som jag och många andra arbetat för
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 155
därför att vi har trott att den underlättar
skapandet av jämlikhet mellan
män och kvinnor. Jag har i detta sammanhang
ofta samarbetat med både
yngre och äldre socialdemokrater. I de
diskussioner som vi därvid fört har jag
inte upptäckt någon tvekan när det gäller
uppfattningen att det finns ett samband
mellan familjebeskattningen och
stödet till barnfamiljerna; när den individuella
beskattningen genomfördes
skulle också en kraftig satsning på barnfamiljerna
kunna ske.
Trots glädjen över att i dag få vara
med och besluta om ett avgörande steg
mot individuell beskattning känner jag''
besvikelse över att man inte kunnat
föra en debatt och fatta ett beslut -—
som grundades på ett tillfredsställande
utredningsunderlag — om en verklig
familjepolitisk reform med ett långsiktigt
mål och med en plan för liur det
målet skulle nås.
Regeringen kan inte gärna skylla på
alt man inte har haft tid att utreda.
Familjeskatteberedningen och familjepolitiska
kommittén tillsattes båda i
början av år 1965, alltså för drygt fem
År sedan. Krav på en samordnad reform
har framförts under hela denna tid.
När det nu inte framlagts något propositionsförslag
om en sådan reform,
har mittenpartierna ändå genom konkreta
förslag velat se till att ett första
steg tas, för att även barnfamiljerna
trots allt på något sätt skall komma med
i »vår tids största jämlikhetsreform»,
som finansministern med sedvanlig
blygsamhet kallar sitt förslag.
.lag sade att jag känner en viss besvikelse.
Jag undrar om inte den känslan
delas av åtskilliga av de socialdemokrater
jag nyss åsyftade. I varje fall
vet jag att den känslan finns hos många
barnfamiljer.
Fru HÅVIK (s):
Herr talman! Det var inte min avsikt
att i kväll föra andra lagutskottets talan,
men jag kan inte underlåta att ta upp
Skattereform m. m.
några punkter som herr Romanus under
sitt långa anförande berörde. Låt
mig först komplimentera herr Romanus
för modet att under så stor del av inlägget
tala om vem som eventuellt kan
ha kommit först med tanken på denna
reform.
I ett uttalande kan jag instämma med
herr Romanus. Jag avser det uttalande
som herr Romanus inledningsvis gjorde,
att vi i morgon — men det lär bli i dag
-— kommer att fatta ett beslut, som innebär
en mycket glädjande händelse. I
det uttalandet instämmer jag helt med
herr Romanus.
De frågor som herr Romanus har tagit
upp, kryddade med otroligt många
citat och vissa egna reflexioner, har
behandlats tidigare under debatten,
dels av finansministern, dels av utskottets
talesman. Jag kan ändå inte underlåta
att beröra en punkt, nämligen herr
Romanus uttalande att socialdemokraterna
skulle anföra att detta är en skattereform
och inte en familjepolitisk
reform, underförstått att familjerna
skall glömmas bort i sammanhanget.
Även herr Romanus tillhör andra lagutskottet
och jag vill citera några av
utskottet anförda synpunkter på dessa
frågor: »Som utskottet redan redovisat
har familjepolitiska kommittén att behandla
vissa familjepolitiska stödåtgärder
för barnfamiljer. Kommitténs uppdrag
är emellertid betydligt vidare. Med
utgångspunkt från att de allmänna barnbidragen
alltjämt skall bilda stommen i
konsumtionsstödet åt barnfamiljerna
skall kommittén överväga samhällets totala
stöd åt barnfamiljerna. Huvuduppgiften
för kommittén skall därvid vara
att undersöka effektiviteten av olika
stödformer och pröva deras inbördes
sammansättning och avvägning inom
ramen för vissa alternativ för samhällets
totala stöd till barnfamiljerna.» Vidare
säger utskottet klart ifrån att man
vill sätta in stödet när och där behovet
är störst.
Nog tid ägnad åt herr Romanus i det -
156 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
ta sammanhang. Jag vill, herr talman,
övergå till att beröra motion 11:1204
i denna kammare. Den är väckt i anledning
av proposition nr 65, som bl. a,
avser en ändring i lagen om allmänna
barnbidrag och i lagen om bidragsförskott.
Propositionen innehåller beträffande
bidragsförskott förslag till höjning
av såväl procentsatsen på basbeloppet
som av åldersgränsen från 16 till
18 år.
Motionärerna anser att en höjning av
åldersgränsen från 16 till 18 år för barnpensionen
inom folkpensioneringen är
minst lika angelägen som en höjning
av åldersgränsen för bidragsförskotten.
Andra lagutskottet bar vid behandling
av liknande motionsyrkande framhållit,
att det inte är lämpligt att för en av dessa
angivna stödformer isolerat böja åldersgränsen,
och med denna motivering
avvisat motionsyrkandet.
År 1964 anslöt sig riksdagen till ett
uttalande av dåvarande statsrådet Lindström,
att bidragsförskottet borde vara
samordnat med andra sociala förmåner,
bl. a. barnpensioner, och att man därför
inte borde ändra åldersgränsen enbart
för bidragsförskotten. Jag anser
att detta uttalande alltjänt äger giltighet.
I propostitionen framhåller statsrådet
att den nuvarande åldersgränsen för bidragsförskotten
särskilt drabbar de
sämst ställda bland de ensamstående,
och har därför funnit det motiverat att
höja åldersgränsen till 18 år. Statsrådet
säger vidare att när bidragsförskottet
enligt nuvarande lagstiftning upphör
vid 16 års ålder, får den ensamstående
föräldern ensam bära den försörjningsbörda
som normalt bärs av båda föräldrarna,
till dess barnet kan klara sin
ekonomi på egen hand.
Jag instämmer helt i detta uttalande
av statsrådet. Men det är just detta ut-,
talande som har styrkt mig i min uppfattning
att det är synnerligen olyckligt
att åldersgränsen för barnpensionerna
inom folkpensioneringen inte
höjs jämsides med bidragsförskotten.
Här gäller det också barn till de sämst
ställda ensamstående, barn i splittrade
hem. Jag kan inte se, lierr talman, att
det inte är lika angeläget att höja åldersgränsen
för en förmån till barn i
de fall där hemmet är splittrat på grund
av dödsfall.
Av motionen framgår att barnpension
i dag utbetalas enbart från folkpensioneringen
till cirka 5 000 barn. Det gäller
således barn som inte är berättigade
till barnpension från tilläggspensioneringen.
I och med ATP:s utbyggnad
kommer antalet barn som enbart är berättigade
till barnpension från folkpensioneringen
att reduceras.
Andra lagutskottet har vid behandlingen
av motion II: 1204 uttalat att
riksdagen tidigare har utgått ifrån att
frågan om 16-årsgränsen skulle kunna
bli föremål för en samlad bedömning
under det reformarbete som pågår inom
familjepolitiska kommittén och pensionsförsäkringskommittén.
Utskottet
anser att detta uttalande alltjämt bar
relevans och har ställt sig tveksamt till
det lämpliga i att något år före familjepolitiska
kommitténs slutredovisning av
sitt arbete bryta ut frågan om en höjning
av åldersgränsen för bidragsförskotten.
Utskottet säger vidare och, herr talman,
jag ber att få citera: »Framför
allt framstår det som en brist att man
i propositionen behandlat frågan utan
att samtidigt redovisa frågan om höjning
av åldersgränsen för erhållande
av barnpension inom folkpensioneringen.
Bidragsförskott är efter 1964 års
reform i ämnet att jämställa med ett
ekonomiskt grundskydd för barnets försörjning
av liknande karaktär som
barnpension. Det framhölls vid reformens
antagande att syftet med densamma
bl. a. var att åstadkomma ett generellt
och samordnat skydd till samtliga
barn i ofullständiga familjer, oberoende
av vad som var anledningen till att barnets
underhåll från den ene av föräld
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 157
rarna uteblev. Det var därvid naturligt
att knyta an utformningen av bidragsförskotten
i den nya lagen till barnpensionerna.
Ett bifall till propositionen
i förevarande del borde i konsekvens
härmed följas av ett bifall till
motionen II: 1204, i vilken hemställs
om förslag till höstriksdagen om en
höjning av åldersgränsen för barnpension
inom folkpensioneringen till 18 år.
Utskottet är emellertid inte berett att
bifalla detta motionsyrkande, även om
utskottet i sak kan ansluta sig till detsamma.
»
Klarare kan väl icke utskottet uttala
sin mening beträffande det berättigade
i yrkandet i motionen II: 1204. Att motionen
trots detta enligt utskottet inte
bör föranleda någon åtgärd hänger samman
med att en höjning av åldersgränsen
för rätt till barnpension kan påverka
andra bestämmelser inom folkpensioneringen,
bl. a. bestämmelserna
om änkepension.
Jag anser snarare att den omständigheten
att åldersgränsen för barnpension
inom folkpensioneringen inte togs med
i propositionen nr 64 är att betrakla
som ett olycksfall i arbete än ett uttryck
för att man liesiterat inför eventulla
följdverkningar inom lagstiftningen då
det gäller lag om allmän försäkring.
Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag vill ändå uttala den förhoppningen,
att pensionsförsäkringskommittén,
som avser att lägga fram slutbetänkande
före årets slut, beaktar denna
fråga. Tyvärr är det ju så att först när
man tar ställning till kommitténs förslag
i dess helhet kan frågan om åldersgränsen
för barnpension inom folkpensioneringen
tas upp till slutlig prövning.
Detta innebär att höjningen av åldersgränsen
för bidragsförskott och
barnpension inte kan träda i kraft samtidigt,
en omständighet som jag beklagar.
Herr talman! Till sist vill jag som
medmotionär beträffande motion
11:1221 yrka bifall till reservation 17
Skattereform m. m.
vid bevillningsutskottets betänkande nr
40.
Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag är medveten om
att jag använde rätt lång tid för att karaktärisera
de olika partiernas insatser.
När en ledamot av regeringen kan ut-,
tala sig som utbildningsminister Carlsson
gjorde, är detta motiv nog för en
ganska ingående granskning. Och jag
kom med många citat av det enkla skälet,
att jag anser att fakta är bättre än
löst prat, och citat är ju fakta i detta
sammanhang.
Regeringen har företagit en anmärkningsvärd
nyorientering beträffande sin
familjepolitik, att döma av familjeministerns
uttalanden tidigare i dag. Jag
tycker att det även i det fallet kan vara
motiverat att genom citat ur regeringens
officiella rapport få detta belagt.
När det nu genomförs en betydande
familjeskattereform, som många också
förväntat sig skulle sammankopplas
med en familjepolitisk reform, kan det
finnas skäl att ganska utförligt gå in
på de familjepolitiska frågorna, även
om regeringen inte önskar göra det.
Jag beklagar att fru Håvik inte ville ta
upp den debatten.
Fru HÖRNLUND (s):
Herr talman! Jag vill först understryka
att det är en viktig reform som nu
kommer att genomföras. Den omfördelning
som sker genom att skattelättnader
införes i de lägre och medelhöga
inkomstskikten är en angelägen och befogad
reform. Eftersom jag tillhör dem
som under många år har sett det som
en rättvisefråga att genomföra en individuell
beskattning vill jag också betona
värdet av att vi nu tar ett icke obetydligt
steg mot en sådan reform. Ett mycket
betydelsefullt inslag i den föreslagna
skattereformen är att alla inkomsttagare
beskattas efter en gemensam
skatteskala och får ett lika stort grundavdrag
vid kommunal och statlig taxe
-
158 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
ring upp till en viss inkomstnivå.
Under årens lopp har det pågått en
livlig diskussion om möjligheterna att
genomföra individuell beskattning, och
för de flesta företrädarna för en reformering
av skattesystemet har det också
stått klart att en sådan reform inte
kan genomföras i ett sammanhang med
ett renodlat individuellt system, eftersom
man måste ta hänsyn till att vissa
familjer då skulle komma i kläm. Om
det i ett skattesystem finns en dold
subvention på bortåt 2 miljarder kronor,
måste det onekligen bli kännbart
för familjerna om man rycker bort den
subventionen.
Det som framgår som mest olustigt
med det nuvarande systemet är att en
högre inkomsttagares hemmamake så att
säga är mera värd än den lågavlönades,
eftersom det dubbla ortsavdraget
ger högre utdelning ju högre inkomsten
är. Detta är ett av motiven till de
krav på en översyn av skattesystemet
som har ställts.
Skälen för att bibehålla någon form
av hemmamakestöd har knappast kopplats
samman med familjer i höglönelägen.
I debatten har däremot anförts
som ett starkt skäl för bibehållande av
de dubbla ortsavdragen och en mildare
skatteskala för de gifta att många
familjer med en inkomsttagare återfinns
i låglönegrupperna, att många
äldre hemmakvinnor saknar utbildning
och arbetsmöjligheter, att det för de
yngre i första hand är barntillsynsmöjligheter
som saknas o. s. v.
För att skydda dessa grupper har eu
rad förslag framförts i olika sammanhang.
Man har bl. a. menat att frågan
skulle kunna lösas via arbetslöshetsförsäkringen
genom att extra avdrag kunde
yrkas i samband med inkomstdeklarationen
för familjer i låginkomstlägen
och att vissa övergångsbestämmelser
kunde grundas på åldersregler — för
att nämna några exempel. Huvudtanken
har således hos flertalet av dem som
verkligen intresserat sig för genomfö
-
randet av individuell beskattning varit
att de ekonomiskt svagare grupperna
skulle skyddas vid en övergång till ett
nytt skattesystem. Det är därför enligt
min uppfattning närmast chockerande
att det förslag som nu föreligger — det
gäller både propositionen och mittenförslaget
— inte sätter någon övre
gräns för fortsatt subventionering av
äktenskapet som sådant.
.Tåg vill inte bortse från de förbättringar
som sker genom avdrag på slutskatten,
så att subventionen åtminstone
inte ökar med stigande inkomster. Det
är naturligtvis en framgång i jämförelse
med nuvarande system. Men att konservera
ordningen att alla, oavsett hur
hög deras inkomst är, skall ha ett avdrag
för hemmamake är knappast motiverat
eller välbetänkt inför en övergång till
ett nytt system.
Det extra avdraget på slutskatten reduceras
ganska snabbt när den andra
hemmavarande maken i en familj går
ut i förvärvsarbete. I konsekvens härmed
talar också starka skäl för en reducering
även av hemmamakeavdraget
i familjer i högre inkomstställning. En
låglönefamilj med två förvärvsarbetande
—- det finns ju familjer med två heltidsarbetande
vuxna med blygsamma
inkomster — skall enligt det framlagda
förslaget i propositionen och även enligt
mittenförslaget också i fortsättningen
vara med och betala hemmamakesubventionering
för inkomsttagare som
kanske ligger i 100 000-kronorsklassen
eller däröver.
Jag frågar mig om det är rimligt att
professorsfruar, statsrådsfruar, direktörsfruar
in. fl. skall subventioneras
även i fortsättningen, vilket faktiskt
skulle bli fallet om man väljer avdragseller
bidragslinjen.
Det förundrar mig också att fru Nettelbrandt
som har gjort sig känd som en
fanatisk särbeskattare inte har sökt göra
något åt det här förhållandet. Eller
är det möjligen så, att fru Nettelbrandt
är mamma till förslaget om hemmama
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 159
kebidrag och att syftet ytterst är att
öppet och oförtäckt visa det orimliga i
att hemmamakar i höginkomstlägen
skall kunna kvittera ut bidrag?
I motion 11:1221 har vi tagit upp
denna fråga, och vi anser att en reduktion
bör ske av det extra avdraget på
slutskatten i familjer med höga inkomster.
Den reduktionen bör följa samma
regler som föreslagits för grundavdragen
och kunna sättas in omedelbart efter
det att grundavdraget är avtrappat.
Det skulle betyda att de 1 800 kronorna
är helt borttrappade vid en taxerad inkomst
på 61 500 kronor. Vi menar nämligen
att det i de här inkomstlägena
inte finns några som helst sociala skäl
för att bibehålla en skattesubvention.
Förslaget innebär att samtliga skattebetalare
— gifta och ogifta, med eller
utan barn — blir helt jämställda i skattehänseende
i högre inkomstlägen och
att individuell beskattning är totalt genomförd
för deras vidkommande.
Fru Kristensson var inne på den här
frågan och menade att med den här
metoden kommer ett inslag av sambeskattning
att bibehållas allt framgent.
Nu borde väl fru Kristensson ha bestämt
sig. Moderata samlingspartiet har
ju i skattedebatten gjort gällande att
allt fler och fler kommer upp i inkomstlägen
som innebär att de inte längre
tillhör de två tredjedelar som vinner
på den här skattereformen. I konsekvensens
namn borde väl fru Kristensson
också anse att allt flera kommer
upp i dessa inkomstlägen och att de då
också skulle förlora hemmamakeavdraget
enligt vårt förslag.
De cirka 100 miljoner kronor, som
detta förslag skulle tillföra statskassan,
borde rimligtvis tilldelas barnfamiljerna
och då med fördel kunna sättas in
där de gör den största nyttan, nämligen
på servicesidan, vilket skulle ge flera
hemmamakar möjlighet att förvärvsarbeta.
100 miljoner kronor räcker onekligen
ganska långt i just detta sammanhang.
Man kan bygga cirka 7 000—
Skattereform m. nt.
8 000 nya daghemsplatser eller man kan
klara totaldriften för cirka 15 000 platser
under ett år för denna summa. Nu
skall ju också kommunerna vara med
på ett hörn när det gäller denna sak,
så i själva verket räcker pengarna mycket
längre om man vill använda dem
som stimulansbidrag utöver de bidrag
som redan är beslutade av årets riksväg.
Jag har tagit upp detta spörsmål för
att visa att det finns bättre sätt att använda
en summa av denna storlek än
att låta pengarna gå till personer som
knappast behöver subventionerna. .lag
är övertygad om att t. ex. barnstugeutredningens
ledamöter skulle bli tillfredsställda
därest de fick klarsignal
om ett anslag av denna storleksordning.
Jag vill sedan slå fast att vi som har
motionerat i övrigt accepterar det
skyddsmoment som införande av ett
slutskatteavdrag utgör för låg- och medelinkomstgrupperna,
men att vi på
sikt genom olika reformer bör kunna
komma fram till ett system med en total
individuell beskattning. I reservationen
17 till bevillningsutskottets betänkande
nr 40 har fru Holmqvist och fröken
Ranmark i stort sett ställt upp på motionärernas
sida. Det som skiljer oss åt
är att de har gått in i ett margin alskatt
eresonemang, som jag inte helt kan
ansluta mig till. Det finns personer
som beskattas som ensamstående, d. v. s.
de kommer inte att få något skatteavdrag
men har ändå försörjningsplikt
gentemot t. ex. äldre barn, syskon, föräldrar
eller någon annan. Kan de bära
skatterna utan extra avdrag, så bör förhållandet
vara detsamma med de familjer
som vi har avsett i jämförbara
inkomstlägen.
Eftersom det finns ett skäl att noggrant
pröva hur ett sådant här avtrappningssystem
skall konstrueras rent tekniskt
när man dels kommer i ett läge
som motiverar avtrappning, dels kanske
samtidigt går ut i förvärvsarbete
och får eu egen inkomst, så vill jag
160 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
yrka bifall till den nyssnämnda reservationen.
.lag vill instämma med fru Håvik när
det gäller angelägenheten av att barnpensionerna
inom folkpensioneringen
justeras med det snaraste. .Tåg beklagar
att detta inte kan ske i samband med
bidragsförskottsreformen.
T ill sist vill jag helt kort gå in på de
familjepolitiska frågorna. Det är närmast
det lättsinniga mittenförslaget om
ett vårdnadsbidrag på 500 kr. som jag
vill säga några ord om.
När vi under ett par år diskuterat ett
vårdnadsbidrag är det knappast någon
som över huvud taget rört sig med en
summa på några hundralappar per år
eller närmare bestämt inte fullt en tia
i veckan. Vad ett sådant belopp skall
ha för betydelse då det gäller möjligheterna
att stanna hemma eller att använda
pegarna för barntillsyn övergår
åtminstone mitt förstånd.
Hade vi i familjepolitiska kommittén
tagit lika lätt på vår uppgift att söka
finna en rimlig och realistisk lösning
av denna fråga, så är det troligt att vi
för länge sedan hade klarat av detta.
Men vi gör det inte lika enkelt för oss,
utan vi anser att det måste allvarligt
övervägas hur det framtida stödet bäst
bör fördelas, hur man rent tekniskt
skall lösa frågan och hur finansieringen
skall ske.
Vi står nu inför slutetappen av vårt
arbete efter att ha framlagt tre betänkanden
som legat till grund för beslut i
riksdagen. Det finns starka skäl att låta
kommittén fullgöra uppdraget, inte
minst med tanke på att vi får ett nytt
skattesystem som också kan komma att
påverka barnstödets fortsatta utformning.
Jag tror uppriktigt sagt att barnfamiljerna
i landet — och kanske framför
allt barnfamiljer i låg- och medelinkomstskikten
— har allt att vinna på
att kommitténs förslag avvaktas. Förslaget
kommer att grundas på en stor undersökning
angående barnförsörjares
och andras ekonomiska situation —
man får alltså ett jämförelsematerial. I
synnerhet ägnar vi stor uppmärksamhet
åt ensamförsörjarfamiljernas problem.
Personligen anser jag att en av våra
allra viktigaste uppgifter är att lösa
grundtrygghetsfrågorna för alla familjer
vid ett barns födelse och under de
första levnadsåren. Att lättsinnigt utarbeta
reformförslag i valtider utan att
närmare fundera över vad man gör och
vart man syftar, bör få stå för mittenpartiernas
räkning.
Jag kan trösta herr Romanus med att
det kommer att bli familjepolitiska reformer
även i fortsättningen, .lag vill
också framhålla att det år efter år bedrivits
en utbyggnad av familjepolitiken,
om man nu ser på alla de olika
delar som ingår i det familjepolitiska
systemet. Enligt herr Romanus är det
t. ex. alldeles betydelselöst att 400 000
familjer med 700 000 barn har fått ett
familjebostadsbidrag.
Det var också en utomordentligt intressant
nyhet att herr Romanus anser
att det är fel att subventionera barnstugorna.
Har folkpartiet så ringa intresse
för en barnstugeutbyggnad? Jag
tyckte mig känna igen vissa resonemang
från moderata samlingspartiet i
det här sammanhanget. Jag har faktiskt
inte hört dem förut från folkpartihåll.
Sedan var herr Romanus inne på en
lång målsättningsdiskussion, och han
tog upp frågan om en utjämning mellan
barnfamiljerna och andra. Familjepolitiska
kommittén har redan i sitt första
betänkande angivit en målsättning när
det gäller den framtida familjepolitiken.
Där har man kort och gott sagt att
det gäller att alla barn skall ha eu
chans att leva på en någorlunda likvärdig
nivå. Detta är enligt min mening
kanske den bästa målsättning vi
över huvud taget kan ha. Vi behöver
inte resonera särskilt mycket mer om
detta om vi verkligen har denna målsättning.
Det var intressant att lyssna till herr
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 161
Komanus när han i sitt anförande helt
plötsligt tog upp detta med hemmamakebidraget
och menade att det var
ett stöd till barnfamiljerna. Det har jag
heller inte hört förut. Minst hälften av
dem som kommer att få detta stöd har
inga barn. Därför är det inte helt riktigt
att räkna in bidraget i det familjepolitiska
stödet på det sätt som herr
Romanus gör.
När det gällde frågan om vilka som
har varit pådrivare i fråga om den individuella
beskattningen så räknade
herr Romanus upp flera av folkpartiets
motioner. Han sade bl. a. att man drivit
frågan om fullt genomförd individuell
beskattning. Men varför står ni inte
för era förslag nu? Ni går ju inte på
linjen med en fullt genomförd individuell
beskattning här i dag. Det är det
ingen annan som gör heller för den
delen, men ni gör det då rakt inte alls.
Ni vill i stället ge hemmamakarna cirka
1,8 miljarder i bidrag, och ni gör
allt för att konservera systemet genom
att ni föreslår att detta skall genomföras
medelst bidrag.
Varför har ni inte löpt linan ut? Ni
har ju haft chansen, eftersom vi har
gått i bräschen och även tagit emot
kritik från folkpartiet i början av detta
år. Varför har ni inte försökt begränsa
subventionerna åtminstone genom att
biträda förslaget i motionen II: 1221
när ni nu inte själva har kunnat prestera
något förslag i den riktningen?
Detta visar att ni som vanligt är ganska
räddhågade.
Med detta, herr talman, her jag att
få yrka bifall till reservationen 17 vid
bevillningsutskottets betänkande nr 40.
T övrigt kommer jag att biträda utskottets
hemställan på samtliga punkter.
Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Fru Hörnlund påstod
att jag skulle ha sagt att man i fortsättningen
inte skall subventionera barnstugorna.
Jag vet inte om det är den
sena tidpunkten som gör att fru Hörn6
— Andra kammarens protokoll 1970.
Skattereform m. m.
lund på detta sätt vanställer vad jag
yttrade. Det lönar sig inte att fullfölja
debatten under sådana omständigheter.
.Tåg skall bara svara på frågan varför
vi nu inte omedelbart föreslår en fullt
genomförd individuell beskattning. Vi
har hela tiden talat om en successiv
övergång till en sådan. När jag förut
nämnde begreppet fullt genomförd individuell
beskattning var det i motsats
till vad fru Holmqvist talade om,
nämligen en motion om frivillig särbeskattning.
Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Romanus var
onekligen inne på att de familjer som
inte kunde få sina barn placerade i
barnstugor skulle tänkas bli irriterade
över att de måste subventionera tillsynen
av de barn som får plats på barnstugor.
Herr Romanus kan väl ändå inte bestrida
att han räknade upp en rad motioner
som folkpartiet väckt och att
han i det sammanhanget sade att folkpartiet
krävt full individuell beskattning.
Jag anser att nu hade ni verkligen
haft chansen att visa att ni menade någonting
med detta, om ni också velat ta
den kritik som skulle ha kommit på
ett sådant förslag.
Herr ANDERSSON i Örebro (fp):
Herr talman! Jag skall beröra ett annat
område än familjebeskattningen och
den problematik som följer med den.
Jag skall tala litet om försäljningsskatten
på guldsmedsvaror. Det är en fråga
som vi motionärer har haft uppe flera
år, och vi har tagit upp den i år igen i
motionerna 1:1051 och II: 1211, där vi
yrkar att den särskilda försäljningsskatten
på guldsmedsvaror måtte avvecklas
från den 1 januari 1971.
Svenska guldsmedsvaror belastas förutom
av mervärdeskatt av en 25-procentig
försäljningsskatt på varans pris
före skatt. Till staten inlevereras således
20 procent av varupriset inklusive
Nr 25
162 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
försäljningsskatt. Mervärdeskatt utgår
ju även på denna punktskatt.
En av de viktigaste principerna för
vårt skattesystem är att det skall vara
k onkurrensneutralt. Skattelagstiftningen
skall inte utan alldeles speciella
skäl hindra konkurrensen vare sig mellan
olika typer av företag eller mellan
olika varuslag eller skilda branscher.
Detta var också ett av skälen för mervärdeskattens
införande.
Försäljningsskatten på guldsmedsvaror
följer sannerligen inte denna princip.
Tvärtom har den en konkurrensnedbrytande
effekt och har därigenom
försatt hela guldsmedsbransclien i en
utomordentligt svår situation. Försäljningen
av guldsmedsvaror har trots de
goda konjunkturerna gått ned kraftigt
under senare år. Denna nedgång beror
inte på bristande kvalitet hos den
svenska produktionen eller de varor
som saluförs i Sverige. Vårt land anses
tvärtom internationellt sett stå på ett
mycket högt plan i fråga om de varor
som tillverkas inom guldsmedsyrket,
och detta gäller både formgivning och
kvalitet. Orsakerna är att söka på annat
håll. Här spelar prisfrågan utan tvivel
en mycket stor roll.
Nedgången i försäljningen tvingar nu
guld- och silversmeder, både anställda
och företagare, att överge det yrke de
lärt sig. Ofta måste företag läggas ned.
Ett flertal personer inom branschen
håller på att omskola sig.
Det är sant att vi har ett mycket hårt
klimat inom företagarvärlden med starka
förändringar och snabba strukturomvandlingar,
och det är ingen ovanlig
företeelse att företag läggs ned och
människor får byta arbete. Man måste
emellertid starkt reagera mot att en
punktbeskattning -—• som det här är
fråga om — är så hård, att den avgjort
försämrar en branschs konkurrensläge
och äventyrar hela dess existens. Det
finns enligt min mening inget rimligt
motiv att behålla en sådan speciell beskattning.
Vid skattens genomförande åberopades
som motiv att guld- och silvervaror
var att betrakta som lyx. Den bedömningen
tycker jag inte är adekvat i dag.
Det finns ett flertal andra varor som
man med samma rätt kan påstå är lyxbetonade.
Det är inte svårt att räkna upp
en rad varugrupper som ofta utgör köpalternativ
till guld- och silvervarorna
men som kommer i ett betydligt gynnsammare
prisläge på grund av att de
inte punktbeskattas. Det är ett rättvisekrav
att de som lärt sig yrket och ägnar
sig åt branschen får konkurrera
med andra yrkesutövare på samma
skattemässiga villkor. Det är som sagt
en vedertagen princip i det svenska
skattesystemet att beskattningen skall
vara konkurrensneutral; detta måste
också gälla guldsmedsbransclien.
Från branschens sida hade man starka
förhoppningar om att punktskatterna
på guldsmedsvaror skulle försvinna
när mervärdeskatten infördes. Så blev
dock inte fallet. Nu hade man hoppats
på att denna skattebelastning skulle avlägsnas
när den föreslagna momshöjningen
skulle träda i kraft. Men inte
heller vid det här tillfället har finansministern
velat tillmötesgå de berättigade
kraven, vilka skulle ha möjliggjort
för branschen att tävla på samma villkor
som andra konkurrerande branscher.
Att varuskatterna är ett allvarligt hot
mot branschens fortbestånd förstår man
när man gör klart för sig att försäljningsskatten
tillsammans med mervärdeskatten
och den särskilda kontrollavgiften
på guld- och silvervaror utgör
nära 40 procent av varans pris efter
den 5-procentiga höjningen av mervärdeskatten.
Härav utgörs ca 23 procent
av den särskilda guldskatten, om man
i denna också räknar in momsen. Härtill
kommer att branschen har icke
oväsentliga kostnader för kontroll och
redovisningsförfarande — en belastning
som många andra branscher inte
har.
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 163
Svenskarna är som bekant ett resande
folk, och på sina utlandsresor förser
sig turisterna ofta med varor som
kan köpas fördelaktigare i det besökta
landet än i Sverige. Enligt statistiken
besökte över 1,5 miljoner svenskar
utomuordiska länder förra året. Då kan
man förstå den utveckling branschen
haft. Om man räknar med att var tredje
svensk köper guldvaror för ungefär 100
kronor i utlandet blir det ett sammanlagt
belopp av cirka 50 miljoner kronor.
Det motsvarar mer än väl det
skattebortfall som skulle inträffa vid ett
borttagande av den speciella punktbeskattningen
för guldsmedsvaror. Till
detta kommer att man i Danmark och
Norge har tagit bort den speciella beskattningen,
vilket medför att guldsmederna
i de .svenska gränsstäderna
har det utomordentligt besvärligt. Självfallet
köper folk sina guld- och silvervaror
på andra sidan gränsen.
Dessutom tillkommer en speciell skatteteknisk
historia. Alla guldsmedsvaror
som köps här i landet och som går på
export är befriade från både mervärdeskatt
och den speciella punktskatten.
Inom branschen har man också konstaterat,
via den guldstämpelavgift som
man får erlägga och där det influtna
beloppet sjunkit, att det inte säljs större
guldsmycken i Sverige i samma omfattning
som tidigare procentuellt sett. En
kund kan nämligen mycket väl gå in i
en guldsmedsaffär här i landet, köpa
ett mycket dyrbart guldsmycke och begära
att få en tullhandling utfärdad på
varan — han behöver bara säga att han
skall skänka bort guldsmycket till någon
bekant i utlandet. Då slipper han
omedelbart erlägga dels den speciella
punktskatten, dels mervärdeskatten.
Enligt vad som upplysts inom branschen
är det inte ovanligt att kunderna går
till väga på detta sätt. Kunden kan sedan
resa över gränsen, klarera ut varan
och sedan behålla smycket. Denna utveckling
är naturligtvis inte riktig, men
människor som kommer underfund med
Skattereform m. m.
de skattetekniska problemen lär sig ju
ofta hur man skall undgå att betala
skatt. Om punktskatten på guldsmedsvaror
slopades, skulle sådana här företeelser
försvinna.
Det finns också anledning att hänvisa
till tidigare uttalanden i skattefrågor
om att man inom de nordiska länderna
skall söka uppnå en harmonisering av
lagstiftningen. Detta är, anser jag, ytterligare
ett skäl för att slopa den speciella
skatten på guldsmedsvaror.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
24 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 40.
Herr HOVHAMMAR (m):
Herr talman! Jag vill också trots den
sena timmen något gå in på företagarproblemen
i samband med skattefrågorna.
De beslut som vi fattar när det gäller
skatterna kommer i mycket hög grad
att påverka människornas vilja att göra
en effektiv arbetsinsats i samhället. Jag
tror att detta alldeles särskilt gäller
kapitalskattepolitikens utformning och
när vi kommer in på egenföretagarnas
problem.
Det insatta kapitalet i företagen utgörs
i allmänhet av fasta tillgångar,
således ej likvida eller snabbt konvertibla
medel. Jag skall därför bara helt
kort försöka koncentrera mig till den
del av utskottets utlåtande som gäller
kapitalskatterna och familjeföretagen.
Kapitalskatter som åläggs egenföretagaren
betalas regelmässigt genom ökat
personligt uttag ur rörelsen. Främst
drabbar detta de expansiva företagen,
där företagsledarens framtidsoptimism
och ansvar för samhälle och anställda
gör sig gällande. Trots bristande lönsamhet,
bl. a. beroende på regeringens
näringspolitik, har företagarna fortsatt
att plöja ned kapital för konsolidering
och vidareutveckling.
Det kärva läge på kreditmarknaden,
som vi nu upplever och som särskilt
hårt drabbar de mindre och medelstora
164 Nr 25
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Skattereform m. m.
företagen, innebär i praktiken för
många ett direkt kreditstopp. Detta
medför akuta kapitalproblem. Det gäller
likviditeten i stort, vilket även kan
innebära svårigheter att erlägga skatter
av olika slag, t. ex. arvs- och förmögenhetsskatter.
Det förefaller, herr talman,
orättvist och samhällsekonomiskt felaktigt
att belasta denna kategori av företagare
med skatter vilkas erläggande
innebär tvång att realisera i företaget
bundna tillgångar. Man borde i detta
sammanhang ha rätt att efterlysa en
radikalt ändrad inställning från samhällets
sida till dessa progressiva företagare,
som i så hög grad utgör förtruppen
när det gäller vårt lands ekonomiska
tillväxt.
Finansministern har i proposition 71
med förslag till ändring av kapitalskatterna
insett familjeföretagens stora
betydelse för samhällsekonomin. Denna
betydelse har bekräftats i debatten både
igår och i dag. Det är i och för sig
mycket glädjande. Men även om propositionen
utgör ett steg i rätt riktning
finns det dock anledning till vissa erinringar.
Redan de nu gällande skatteskalorna
beträffande förmögenhets- och
arvsskatt innebär allvarliga skador för
familjeföretagen. Det bestyrks bl. a. av
det faktum att antalet konkurser ökat
redan under första kvartalet i år med
nära 50 procent eller noga räknat från
420 till 600. Förmodligen kommer den
siffran att stiga ännu snabbare under
resten av året. Det innebär en ytterst
besvärlig situation för de mindre och
medelstora företagen i vårt land. Det är
också många företagare som tröttnat
och därför önskar sälja sina företag. Ett
annat alternativ är att överflytta verksamheten
till utlandet. Antalet förfrågningar
hos bankerna angående möjligheterna
till etablering utomlands är i år
Större* än tidigare. Skärpningen av .kreditåtstramningen
kommer säkert att få
betydligt allvarligare konsekvenser för
näringslivet än vad regeringen tror.
Läget är alltså ytterst allvarligt.
Problemet är således inte enbart att
förhindra en skatteskärpning, utan fastmer
att minska den totala skattebörda
som åvilar familjeföretagen. Av motionerna
1:1055 och II: 1243 från moderata
.samlingspartiet framgår bl. a. de förräntningskrav
som måste uppfyllas för
att skatterna skall kunna betalas utan
att företagets fortbestånd äventyras. För
att erlägga dessa kapitalskatter ställs
det orimligt höga förräntningskrav på
företagen, ända upp till 25 procent. Dagens
situation innebär för det stora
flertalet företag en mycket låg räntabilitet.
Gjorda undersökningar visar att
det i de flesta fall handlar om under
15 procent. Finansministern har uppdragit
åt kapitalskatteberedningen att i
sitt fortsatta arbete ytterligare undersöka
kapitalskatteproblematiken i familjeförtagen.
I det enskilda motionsparet I: 1063
och II: 1244 har företagarrepresentanter
i riksdagen, representerande de tre
borgerliga partierna, hemställt om uppdrag
för kapitalskatteberedningen att
undersöka möjligheterna till en omvärdering
av dödsbotillgångarna när förmögenheten
utgörs av andelar i familjeföretag.
Motionen går ut på att den
del av förmögenhetsvärdet i familjeföretag
som understiger 2 miljoner kronor
nedräknas till hälften vid beräkning
av kvarlåtenskap. Detta innebär
en önskvärd precisering av utredningens
uppdrag. Finansministern föreslår
också i propositionen en reduceringsregel
vid beräkning av förmögenhetsskatt
för ägare av familjeföretag, innebärande
för förmögenhetsägare i området
0,5—2 miljoner kronor en lättnad
i beskattningen.
Mot bakgrund av vad jag inledningsvis
anfört angående de nuvarande kapitalskatternas
inverkan på egenföretagarna
vill jag instämma i reservation
14 avseende en lindring av förmögenhetsskatten
redan vid 300 000 kronor.
Det är ytterligare en skattefråga som
jag här något vill beröra, nämligen för
-
Torsdagen den 14 maj 1970 em.
Nr 25 165
säljningsskatten på guldsmedsvaror.
Herr Andersson i Örebro har ju nyss
mycket ingående redovisat skälen till
att denna skatt bör tas bort. Enligt min
och mångas uppfattning saknar denna
skatt i dagens läge helt berättigande.
Den snedvrider konkurrensen och stimulerar,
som tidigare nämnts, till inköp
i utlandet, något som vi i dagens svåra
valutasituation bör undvika. Härtill
kommer att den ur statsfinansiell synpunkt
har synnerligen ringa betydelse.
Herr talman! Med stöd av vad jag här
framhållit yrkar jag bifall till reservationerna
14 och 24.
Kammaren beslöt uppskjuta den fortsatta
behandlingen av detta ärende, liksom
behandlingen av återstående ärenden
på föredragningslistan, till fredaden
den 15 maj.
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande ärende
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
morgondagens sammanträde.
§ 2
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner i
ämnet;
nr 233, i anledning av motioner om
tillämpning av hälsovårdsstadgan på
anläggningar m. m. inom försvaret; och
nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörj ningen m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;
samt
från jordbruksutskottet:
nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
Skattereform m. ni.
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj mot nedskräpning
jämte motioner; och
nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.
§ 3
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:
Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
15-—19 samt 25—28 maj 1970 på
grund av utlandsresor.
Stockholm den 14 maj 1970
Tage Erlander
Kammaren biföll denna ansökan.
§ 4
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
åtta enkla frågor, nämligen av:
herr Tobé (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående tillämpningen av 1953 års
kungörelse angående förberedelse av
vissa företag enligt vattenlagen,
herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående förberedelserna för
att införa nya fastighetsbeteckningar,
herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående bibehållande
av nuvarande fastighetsbeteckningar,
herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående språkundervisning
för vissa elever på fackskolans
tekniska linje,
166
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
åtgärder mot olycksfall inom
skogsbruket,
herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående möjligheten
att bedriva förvärvsarbete som förberedelse
för fortsatt utbildning,
herr Ullslen (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder för att förhindra
nedläggning av Svenska turistföreningens
liögfjällsanläggningar, och
herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående ändring av bestämmelserna
om förbättringslån för underhåll
av fastighet.
§ 5
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.43 på natten.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 15 maj
Kl. 10.00
§ 1
Justerades protokollet för den 6 innevarande
maj.
§ 2
Skattereform m. m. (forts.)
Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkanden nr 40, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370), m. m.
jämte motioner, såvitt propositionen och
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
och nr 41, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,
m. m., jämte motioner,
andra lagutskottets utlåtanden nr 40, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
(1947:529) om allmänna barnbidrag,
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner, och nr
41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370),
in. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, jämte motioner, samt statsutskottets
utlåtande nr 100, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag
för budgetåret 1970/71 till allmänna
barnbidrag, m. m., jämte motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till
Fru RYDING (vpk), som yttrade:
Herr talman! I våra likalydande motioner
1:409 och 11:450 yrkar vi att
det allmänna barnbidraget om mervärdeskatten
höjs — vilket nu torde bli
fallet — skall ökas med ytterligare 100
kronor utöver vad som föreslagits i
statsverkspropositionen. Motiveringen
för detta yrkande har vi redovisat i motionerna.
Andra lagutskottet har inte
heller i sitt utlåtande nr 40 bestritt att
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
167
vi bär rätt i vår beskrivning av den
utveckling som skett til! följd av de allmänna
prishöjningarna.
Nar vi skrev våra motioner i januari
månad i år önskade vi emellertid inte
att få så rätt som vi fått genom de till
dags dato inträffade prishöjningarna.
Dessa har blivit större än vad myndigheterna
räknade med eller hade kunnat
tänka sig. Till detta kommer nu de
prishöjningar på livsmedel som träder
i kraft den 1 juli, och sedan kommer
som kronan på verket den höjda mervärdeskatten
den 1 januari 1971. En annan
sak att observera är att det i januari
i år gällde en höjning av mervärdeskatten
på 4 procent, men nu vet vi
att den blir 5 procent.
Som motiv för den föreslagna höjningen
av barnbidraget med 300 kronor
anges i statsverkspropositionen
dels att bidragets realvärde bör bibehållas
med hänsyn till den höjda mervärdeskatten,
som alltså då beräknades
till 4 procent, dels att en höjning var motiverad
med hänsyn till de senaste årens
prisutveckling, dels slutligen att barnfamiljerna
skulle få en reell standardökning.
Allt detta låter ju bra, men uppgifterna
håller tyvärr inte vid en närmare
granskning. I våra motioner har
vi med siffermaterial från riksdagens
upplysningstjänst klart visat att det
skulle ha behövts en höjning av barnbidraget
med 315 kronor per barn och
år bara för att kompensera den penningvärdeförsämring
som skett sedan barnbidraget
höjdes senast. Det skedde som
bekant för fem år sedan. Vi skall i sammanhanget
också lägga märke till att i
beloppet 315 kronor inte har medräknats
den fördyring som barnfamiljerna
får vidkännas genom den höjda mervärdeskatt
som träder i kraft den 1 januari
1971, och inte heller har hänsyn
tagits till den standardhöjning som man
ändå räknar med skall äga rum under
innevarande år.
Vårt yrkande om en ytterligare höjning
av barnbidraget med 100 kronor
Skattereform m. m.
på grund av momshöjningen har sålunda
full täckning —• under förutsättning
att man skall ta fasta på vad som skrivits
in i statsverkspropositionen om
motiven för en höjning av barnbidraget.
Utskottet har inte heller bestritt riktigheten
i det siffermaterial i våra motioner
som stöder vårt krav på en ytterligare
höjning av barnbidraget. I stället
skriver utskottet att barnbidraget inte
skall ses isolerat från det övriga familj
estödet utan att hänsyn också skall tas
till de förbättringar i annan form som
genomförs för barnfamiljerna. Därför
anser utskottet att den föreslagna höjningen
om 300 kronor är väl avvägd,
trots att utskottet som sagt inte kunnat
bestrida riktigheten i det siffermaterial
vi redovisat.
Detta synsätt måste vi förkasta. Det
måste ju i realiteten innebära att man
vid genomförandet av andra förbättringar,
t. ex. av bostadstillägget, skulle
ha räknat med eller sneglat på att en
del av förbättringen egentligen skulle
vara täckning för ett icke tillfredsställande
barnbidrag. Men så har sannerligen
heller inte varit fallet. De förbättringar
som genomförts på andra områden
har i stället enligt vår uppfattning
ständigt tagits till i underkant.
Detta förhållande har vi från vänsterpartiet
kommunisterna genom olika motioner
sökt rätta till, men vi har hittills
inte lyckats härmed. Den förutsättning
som fastlades för inånga år sedan
och som man sedan dess ständigt
uttalat sig för, nämligen att barnbidraget
skall vara grundstommen i konsumtionsstödet
till barnfamiljerna, gäller
väl fortfarande.
Man vill nu genomföra eu förbättring
av barnbidraget, som dock redan från
början innebär att barnfamiljerna inte
får den kompensation som de med all
rätt kan fordra i vårt samhälle. För vår
del kan vi inte acceptera ett sådant förfaringssätt.
Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till vårt motionspar
T: 409 och II: 450. För den händelse att
1(58
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
dessa motioner bifalles yrkar jag också
bifall till vårt motionspar 1:437 och
II: 396, som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 100. Dessa motioner avser
den anslagsmässiga delen av yrkandet.
I andra lagutskottets utlåtande nr 40
behandlas också en annan vpk-motion,
II: 1208. Vi har där i år liksom vi gjort
under en läng följd av tidigare år yrkat
på att de allmänna barnbidragen
skulle göras värdebeständiga genom någon
form av indexreglering. Därigenom
skulle ju barnfamiljerna på ett bättre
sätt än nu kunna tillförsäkras samma
andel i den allmänna standardhöjningen
som andra grupper i samhället.
I år liksom tidigare skriver utskottet
att frågan om värdebeständighet kommer
att uppmärksammas i pågående utredningsarbete.
Vidare framhåller man
att barnbidragen skall höjas genom särskilda
beslut. Det är därvid underförstått
att man avser tiden fram till dess
att utredningarna ligger klara. Ja, herr
talman, om dessa barnbidragshöjningar
verkligen genomfördes regelbundet
och i acceptabel form genom särskilda
beslut, kunde man givetvis tills vidare
acceptera detta resonemang. Det kan
emellertid inte föras hur länge som
helst. Det har inte heller i praktiken
varit så att barnbidragen följt med i utvecklingen.
Jag vill erinra om vad jag
tidigare sade att det var fem år sedan
någon justering senast gjordes.
Vad vi syftar till med vår motion
11:1208 sammanfaller i stort sett med
kraven i reservationen 4 vid andra lagutskottets
utlåtande nr 40. Vi kan därför
i denna fråga ansluta oss till den
nämnda reservationen.
Därefter anförde:
Fru MOGÅRD (m):
Herr talman! Demokrati är inte ett
slags informationssystem eller en sorts
opinionsinstitut, vars funktionsduglighet
man kan bedöma efter hur effektivt
information gått ut eller hur till
-
fredsställande ur olika synvinklar opinioner
mätts. När regeringen uppfattar
klandret mot dess tillvägagångssätt vid
presentationen av dess skattepropositioner
som om kritiken gällde brister i informationsflödet
eller opinionsmätningen
visar den, att den dess värre inte
förstått innebörden och värdet av den
demokratiska arbetsordning som vi sedan
länge tillämpat i vårt land. Poängen
med demokrati är att alla skall ha tillfälle
att vara med och debattera olika
politiska frågor och förslag, d. v. s. att
alla skall hjälpas åt. Det hindrar förvisso
inte att ett slutligt förslag från regeringen
får en klart politisk inriktning.
Det har allt oftare funnits anledning
att klaga på att denna arbetsordning
åsidosatts, och resultatet blir därefter.
Man nöjer sig med ett ofullständigt
grundmaterial, förslagen blir ogenomtänkta,
konsekvenserna kommer som en
överraskning för regeringen, som t. ex.
får dra tillbaka eller ändra förslag. När
oppositionen kritiserar regeringen i detta
avseende är det alltså inte en skara
människor som klagar över att de inte
får veta mera om vad de stora sysslar
med utan ett allvarligt påpekande att
regeringen ifrågasätter hela den arbetsordning
som vår demokrati är uppbyggd
på.
Insyn och inedinflytande är aktuella
begrepp i debatten, inte minst i regeringspartiet.
Men ett grundläggande
krav för att man skall kunna komma
närmare dessa höga mål är att samhället
organiseras så att det över huvud
taget blir begripligt för medborgarna.
Hur skall dessa annars kunna göra sitt
inflytande gällande?
Kritiken mot det skattesystem som
nu torde avlösas har just gällt dess
oöverskådlighet, dess karaktär av lapptäcke
-— människorna har reducerats
till enbart skatteobjekt. Det är t. ex. en
gåta att man inte under alla år lyckats
införa ett deklarationsförfaraude som
inte sätter människor i den förnedran
-
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
169
de situationen att inte begripa någonting.
Men nu skall vi alltså få en skattereform
— den mest genomgripande sedan
andra världskriget enligt propositionen
70. Nu hade man möjlighet att
skapa ett skattesystem som var överskådligt
för medborgarna, inte minst
för att ge dem möjligheter till kontroll
av rätt och rättvisa. Har regeringen
lyckats åstadkomma detta? Svaret är
nej; det är ett ofullgånget, halvhjärtat
förslag, där genomgående principer lyser
med sin frånvaro.
Den politiska inriktningen har kanske
ansetts vara tillräcklig som bärande
princip. Men vilken är då den? Det är
intressant att studera propositionen 70,
propositionen 71 och finansministerns
lilla bok Fakta om skatten; såvitt jag
har kunnat finna använder han ingenstans
ordet jämlikhet. Majoriteten i bevillningsutskottet
talar däremot om jämlikhet,
och ute på gator och torg framhäver
partikamrater reformen som ett
paradexempel på en jämlikhetsreform;
så karakteriseras den också i socialdemokraternas
valhandbok, .lag finner det
skäligt att anta att utskottsmajoritet,
partikamrater och valhandbok tar över
finansministern.
Jämlikhet är alltså den bärande principen.
Ja, låt oss då se efter hur det är
med den saken.
Är det jämlikt att en ensamstående
får en minskad skatt hela vägen upp
till en inkomst av 150 000 kr., medan
en ensamstående med barn under 16
år får en skatteskärpning redan vid
40 000 kronors inkomst? Är det jämlikt
att marginalskatten i inkomstlägen mellan
20 000 och 55 000 kr. stiger med
från 2,5 procent ända upp till 9,9 procent
för gift med hustru utan inkomst,
medan det i inkomstlägen därefter upp
till 70 000 kr. blir en lindring i marginalskatten?
Är det jämlikt att en gift
man med hustru utan inkomst i en kommun
med 24 kronors utdebitering får
betala 4 433 kr. på en inkomst av 20 000
kr., medan en annan med samma in
-
Skattereform m. in.
komst i en kommun med 18 kronors
utdebitering får betala 3 537 kr. — en
skillnad på 896 kr. vid en inkomst av
— jag upprepar det —- 20 000 kr.?
Den beroendeställning, som sainbeskattningen
gett den gifta kvinnan, bör
inte längre accepteras, säger finansministern
som motiv för att införa individuell
beskattning. Det är en viktig
jämlikhetsreform särskilt för kvinnorna,
säger valhandboken med en obetalbar
formulering. Jag har sett tillräckligt
många avskräckande exempel på
den beroendeställningen för att vara en
varm anhängare av individuell beskattning.
Men skatteförslaget är inte mera
jämlikt än att det frångår den upphöjda
motiveringen när det gäller inkomst av
annan fastighet, tillfällig förvärvsverksamhet
och kapital —• där må kvinnan
få förbli beroende. På vilken grund?
Jo, man kan befara skatteflyktåtgärder.
Ett ganska stort antal myndigheter och
organisationer avvisar sådana avvikelser
från principen om individuell beskattning
i sina remissyttranden över
familjeskatteberedningens förslag, men
finansministern och utskottsmajoriteten
förblir principlösa. Att en marginalskatt
av den höjd som föreslås kan befaras
medföra att skattesmitningen ökar
bekymrar däremot inte.
Samma motivering, svårigheterna att
effektivt kontrollera medborgarna, tas
som intäkt för att inte införa individuell
beskattning för de familjer där
makarna gemensamt driver jordbruk eller
rörelse. Jämlikhet är alltså ingen genomgående
princip i förslaget.
En princip som borde vara grundläggande
för varje skattesystem är rättvisa.
Jag har redan pekat på ett antal
fall som bryter också mot den principen.
Det finns ytterligare exempel.
Det är och förblir en orättvisa att
folkpensionen beskattas, vilket då folkpensionsavgiften
inte är avdragsgill innebär
en dubbelbeskattning. Utskottsmajoriteten
vill inte inse det. Den hävdar
att folkpensionärer, om skattefri
-
6* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 25
170
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
het skulle gälla, skulle fä större förmåner
än andra skattskyldiga. Utskottet
noterar att den totala marginaleffekten
i vissa inkomstlägen kan uppgå till 90
procent för folkpensionärer men säger
att man inte kan göra någonting åt detta
med hänsyn till skatteförmågeprincipen.
Man bör nog akta sig för att införa
ett resonemang om skatteförmåga
i det här sammanhanget. I det här fallet
begränsar man dubbelbeskattningen
till en åldersgrupp. Vad hindrar att man
med den motiveringen går in litet då
och då, under året t. ex., och ser efter
vad människor i allmänhet har kvar
av sina redan beskattade inkomster,
d. v. s. om de möjligen har ytterligare
skatteförmåga?
En ganska bristfällig rättvisa ger man
barnfamiljerna, något motvilligt till och
med. Det strider egentligen mot principen
om individuell beskattning, säger
utskottet. En särbehandling av barnfamiljerna
innebär emellertid ingalunda
något avsteg från principen om individuell
beskattning utan är en självklar
komplettering. Fullvuxna människor
kan i regel försörja sig själva, barn
kan det inte. Även en individuell beskattning
måste naturlitvis ta hänsyn
till skatteförmågan. Kostnader för vård
av sjuka eller åldriga anhöriga minskar
också skatteförmågan liksom handikapp
av olika slag; det senare föredrar
utskottsmajoriteten att helt bortse ifrån.
Rättvisa är tydligen inte heller en princip
man arbetat efter. Skatteförmågeprincipen
använder man bara när det
passar.
På eu punkt är reformen en rättvisereform,
nämligen då skatten minskas
för låginkomsttagarna. Att skattebördan
måste lindras för dessa grupper råder
det som utskottet påpekat enighet om
inom alla partier. Om regeringen verkligen
med det bär förslaget lyckats göra
deras situation så mycket bättre,
återstår att se när skattereformens verkningar
börja visa sig: löneökningar och
därmed prisstegringar drabbar lågin
-
komsttagarna hårdast.
Låt mig i detta sammanhang få säga
någonting om utskotismajoritetens
utlåtande om förslaget från vårt håll
beträffande en utredning av möjligheterna
att införa negativ skatt. Om en
sådan skrivning som man finner i det
här utskottsutlåtandet accepteras och
blir accepterad i andra utskott, kan vi
helt avskriva utredningsväsendet. Jag
har i en motion i år yrkat och fått avslag
på en begäran om en grundlagsreglering
av utredningsväsendet — jag
framförde bl. a. att den hastiga tekniska
och ekonomiska utvecklingen kräver
en snabbare handläggning av ärendena.
Jag har blivit bönhörd över hövan, när
utskottet här raskt går igenom problematiken
— som har avsevärt intresse
för låginkomsttagarna -— och konstaterar
att negativ skatt medför i det närmaste
oöverstigliga svårigheter.
Ett system som saknar bärande principer
—- och det gör detta förslag -—
är omöjligt att överblicka för den enskilde
medborgaren. Undantagen blir
för många. Skattebetalaren kan inte
känna sig som en medborgare som lämnar
sitt bidrag till det gemensamma arbetet,
utan uppfattar sig som ett skatteobjekt
som är utsatt för en större eller
mindre utplundring. Det har många
gånger omvittnats att skattesmitningen
i olika former är ett stort problem och
innebär ett avsevärt inkomstbortfall för
det allmänna. Det viktigaste botemedlet
är emellertid inte ett utvidgat kontrollsystem
utan en skattekonstruktion som
kan överblickas och förstås därför att
den är rättvis och principfast.
Utskottsmajoriteten återkommer då
och då i sitt betänkande till att en rättvisa,
som i och för sig är önskvärd,
skulle medföra inkomstbortfall — en
för mig i hög grad stötande formulering.
Den styrker mig för övrigt bara
i min uppfattning, som jag inte är ensam
om, att skatteförslaget långt ifrån
i första hand har till syfte att skapa
jämlikhet och rättvisa, utan är ett för
Fredagen den 15 mai 1970
Nr 25
171
socialdemokratin ganska normalt skatteliöjningsförslag.
Yrkandet från mitt parti om uppskov
till hösten för en ytterligare bearbetning
av förslaget är synnerligen motiverat.
Att ett sådant yrkande över huvud
taget skall behöva framställas borde
vara pinsamt för regeringen. Ett reformförslag,
behandlat enligt en arbetsordning
som kan betecknas som demokratisk,
skulle ha varit mera konsekvent
och fullständigt.
Slutligen, herr talman, vill jag rikta
uppmärksamheten på bevillningsutskottets
skrivning på s. 100 i betänkandet
nr 40. Utskottet vill där »understryka
nödvändigheten av att kommunerna i
största möjliga utsträckning anpassar
sin expansion till det ökade skatteunderlag
som skapas genom den årliga
tillväxten i samhällsekonomin». Jag tror
att många känner igen formuleringen
från moderata motioner, givetvis ständigt
avslagna. Skulle man inte snart
kunna tänka sig att utsträcka denna rekommendation
också till staten, i samhällets
och medborgarnas intresse?
Jag ansluter mig, herr talman, till de
yrkanden som har framställts av företrädare
för moderata samlingspartiet.
Herr BERGQVIST (s):
Herr talman! Kan vi ha en väsentligt
högre kapitalbeskattning i vårt land än
man har i andra länder? Det är en viktig
fråga, och svaret måste till stor
del bli beroende av hur vi bedriver vår
näringspolitik, hur energiskt vi för den
fulla sysselsättningens politik och vilka
villkor vi ger kapitalbildningen.
Om man har ett passivt samhälle, som
inte engagerar sig för att driva på effektiviseringar
och rationaliseringar i
näringslivet, som inte har vilja att satsa
hårt på en full sysselsättning, som
underlåter att ge den kollektiva kapitalbildningen
goda utvecklingsmöjligheter
och därför blir beroende av växlingar
i den privata kapitalbildningen,
då har man en situation där det kan
Skattereform m. m.
förefalla svårt att använda beskattningen
som ett effektivt utjämningsinstrument,
och då kanske man halkar in på
sådana lösningar som moderata samlingspartiet
har en viss dragning till,
nämligen att sänka skatten för de bäst
ställda.
Men om man i stället bedriver en aktiv
näringspolitik, satsar hårt på eu
politik för full sysselsättning och ger
den kollektiva kapitalbildningen hyggliga
utvecklingsmöjligheter behöver man
inte på samma sätt känna trycket av
att man måste anpassa t. ex. kapitalbeskattningen
till den låga nivå som finns
i utlandet. Kapitalbeskattningen har under
efterkrigstiden varit hårdare i vårt
land än i många andra länder. Samtidigt
har vi upplevt att den .svenska ekonomin
har utvecklats på ett positivt
och gynnsamt sätt.
Nu står vi inför eu viss uppstramning
av kapitalbeskattningen — den
första egentliga skärpningen på drygt
20 år. Det är naturligtvis svårt att med
bestämdhet säga att den eller den avvägningen
är exakt den rätta, men jag
har ändå en känsla av att det i nuläget
skulle vara möjligt att gå längre än vad
propositionen och utskottet föreslår när
det gäller förmögenhetsskatten.
Utskottets förslag innebär att förmögenhetsskatten
skall öka netto med 30
miljoner kronor. Det kan kanske inte
anses vara en särskilt stor summa i förhållande
till den totala förmögenhetsskatten
på ca 400 miljoner kronor. Om
man dessutom beaktar den ökning av
förmögenhetssumman som samtidigt
sker är denna reform av förmögenhetsbeskattningen
mer en omfördelning mellan
de olika förmögenhetsägarna än eu
omfördelning mellan förmögenhetsägarna
å ena sidan och de stora löntagargrupperna
å andra sidan.
Förmögenheterna i vårt land har ökat
avsevärt sedan början på 1950-talet.
Även om inkomsterna har ökat något
snabbare kan det vara av intresse att
konstatera att medan samhällets totala
172
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
.skatteinkomster i löpande priser mer
än åttadubblats sedan början på 1950-talet har förmögenhetsskatten knappt
fyrdubblats under samma tid. Under
1950- och 1960-talen har vi haft en utveckling
där inkomsten och konsumtionsskatterna
tagit en kraftigt stegrad
andel av inkomstsumman, medan under
samma tid förmögenhetsskatten hållit
sig vid 0,6—0,7 procent av den totala
beskattningsbara förmögenhetssumman.
Kapitalskatterna svarade 1950 för 4 procent
av statens skatteinkomster. Nu är
motsvarande siffra mindre än 2 procent.
Även med den skärpning som föreslås
i propositionen kommer kapitalskatternas
andel inte upp i 2 procent.
Under 1970-talet gör vi eu stor satsning
för att utjämna de stora klyftorna
mellan olika samhällsgrupper. Om vi
skall få framgång i den satsningen måste
jämlikhetssträvandena tränga ut på
alla områden i samhällslivet. Det krävs
att alla samhällsgrupper dras med i
denna utjämningsprocess. .lag tror att
t. ex. den solidariska lönepolitiken kommer
bäst till sin rätt i en utvecklingsprocess
där man har en utjämning på
många olika områden på samma gång.
Det är inte ovanligt att löntagargrupper
säger: »Varför skall vi avstå från
ätt ta ut så mycket vi kan från detta
högproduktiva företag? Om vi avstår,
kanske det bara blir kapitalägarna som
1ar hand om pengarna, och då blir det
i själva verket ökad inkomstolikhet,
ökade ekonomiska klyftor jämfört med
vad det blir om vi i stället tar ut så
mycket vi kan.» Jag tror att det är viktigt
att de löntagare som ställs inför
kravet på återhållsamhet också vet med
sig att detta krav även riktas mot kapitalägarna.
Enligt statistik som gäller år 1966 var
det bara 6 procent av de skattskyldiga
som hade en förmögenhet som översteg
skattepliktsgränsen, medan 40 procent
av de skattskyldiga inte redovisade någon
nettoförmögenhet alls.
Vi räknar med att .Sverige under
1970-talet liksom hittills skall vara ett
invandrarland. När vi ökar antalet löntagare
på det sättet uppstår samtidigt
eu tendens till att kapitalets avkastning
ökar i relation till ersättningen för arbete.
Vi gör ekonomiska vinster på att
få hit invandrare, men det är oerhört
viktigt att vi samtidigt ser till att det
inte blir kapitalägarna som i allt högre
grad tar hand om vinsterna utan att
det blir invandrarnas arbetskamrater
och samhället i stort.
Jag tror också att det är fel av oss
att acceptera den nuvarande beskattningen
av privata stiftelser. Jag tror
att om vi inte hade haft de nuvarande
reglerna, så skulle väldigt få ha kommit
på tanken att utforma beskattningsreglerna
just på det sättet. Vad som
framför allt är stötande är att man ger
betydande favörer åt stora stiftelser
med betydande aktieinnehav, stiftelser
som har större betydelse som inflytandecentrum
för privata ägandegrupper
än som ett stöd åt de allmännyttiga ändamål
de är tänkta att gagna. Det förhåller
sig dessutom på det sättet att
man inte delar ut hela den årliga avkastningen.
Den största stiftelsen fonderar
drygt en miljon kronor varje år,
pengar som sedan kommer till användning
för att stärka den privata familjens
inflytande över näringslivet.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till
motionen 11:1232 i vad avser hemställan
under a, c och e.
Herr LOTHIGIUS (in):
Herr talman! Skattedebatten i denna
kammare är snart slut, och det svenska
folket får en gåva från regeringen: en
skattelättnad som kommer att kosta
svenska folket ca 12 miljarder kronor
under en femårsperiod. Det finns väl
de som tror att man sänker skatten för
låginkomsttagarna genom att flytta över
så mycket pengar från de högre inkomsttagarna.
I verkligheten är det endast
några hundra miljoner kronor som
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
173
flyttas över. Det går inte att pressa de
högre inkomsttagarna mer, om samhällsekonomin
skall fungera och om
man inte skall slå sönder ett ekonomiskt
system med därav följande konsekvenser
som vi inte helt kan överblicka.
De andra pengarna — resten av
dessa miljarder -— betalas av hela svenska
folket. Det innebär att detta skatteförslag
är historien om de svindlande
miljarderna.
Vi är alla på det klara med att det
är nödvändigt med en skattelättnad för
de små inkomsttagarna och det är tillfredsställande
att en sådan kommer till
stånd. Men tyvärr blir regeringens skatteförslag
på sikt att skattelättnaden äts
upp av den skatteskärpning som blir
följden av lönehöjning och den fortskridande
inflationen. Kvar står därför
att det skatteförslag som nu framlagts
tyvärr inte kommer att avhjälpa den
allmänna pessimism som nu råder hos
eu stor del av det svenska folket, inte
minst inom huvuddelen av vårt näringsliv.
Man kommer att säga i allt större utsträckning,
att med anledning av marginalskatteskärpningen
lönar det sig
inte att arbeta, än mindre att spara.
De tillgångar som ännu finns i sparandet
kommer nu i än högre grad att
konsumeras. Jag skulle vilja fråga om
det är regeringens avsikt att skapa jämlikhet
genom att låta enskilda människors
sparmedel snabbt försvinna genom
konsumtion. I hundratusentals familjer
anser man i dag, inte minst från
ungdomens sida, att det är meningslöst
att spara. Man säger till sina föräldrar:
»Ni skall inte spara för oss, det
kostar för mycket. Lev i stället upp de
tillgångar som finns, använd dem till
det ni önskar just nu eller ge oss dem
så att vi kan utnyttja dem så fort som
möjligt.»
Inom familjeföretagen säger en ung,
enligt tidigare planer blivande företagare:
»Varför skall jag ta på mig ansvaret
och de besvärligheter som företag
-
Skattereform m. m.
samlieten redan nu innebär?» Och sämre
blir det genom det nya skatteförslag
som lagts fram, enligt vilket kapitalet
beskattas hårdare än i andra länder,
det kapital som skall utgöra den arbetande
delen i den svenska företagsamheten.
I det sammanhanget skall jag
strax be att få bemöta herr Bergqvist.
Ungdomen, som är mer internationellt
inriktad än tidigare, är inte dummare
än att den säger: »Låt oss föra över
kapital eller verksamhet till länder som
inte belastas med det skattetryck som
vi har i detta land.»
Det finns naturligtvis ett sätt att klara
sig från detta, nämligen att dra ner
en ekonomisk järnridå för vårt land.
Men vi vet hur det går när andra länder
gör så. Hur skall vi kunna utveckla
en europeisk gemenskap, ett samarbete
i världen, om vårt skattesystem skiljer
sig så väsentligt från andra länders, om
förutsättningarna att leva och driva företagsamhet
blir sämre i Sverige än i
alla andra länder?
Nu säger den ärade ledamoten i denna
kammare, herr Bergqvist, att vi
skulle kunna höja kapitalskatten kraftigt.
Att vi har kunnat klara oss så bra
i detta land i förhållande till andra länder
beror egentligen på, menar herr
Bergqvist, att vi har en så hård beskattning,
att vi har kunnat tvinga företagsamheten
till rationaliseringar. Detta
kan gå till en viss gräns. Tar man hänsyn
till den allmänna pessimism som
nu råder, så är den gränsen enligt min
mening redan nådd. Jag tror inte det är
riktigt att arbeta på att minska förmögenheterna.
I stället gäller det ju att
utjämna så att de som inte har så mycket
får desto mera. Men det gör man
inte genom att minska förmögenheterna,
alltså det så kallade arbetande kapitalet.
Det gäller tvärtom att utnyttja
det kapitalet så effektivt som möjligt
för att därigenom skapa jämlikhet genom
att öka förutsättningarna för andra
i detta land att få mera. Det är på
det sättet man måste arbeta och det
174
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
är ganska förvånande att en universitetslärare
med ekonomisk utbildning
använder sig av en sådan argumentation
som vi här hört.
Ilerr talman! Jag har aldrig förut
upplevt en sådan pessimism som nu förekommer.
Jag hänvisar till den småländska
företagsamheten. Jag känner
den ganska väl, så jag vet vad jag talar
om. Hopplösheten är stor, och ungdomens
intresse av att föra en redan i
gång varande verksamhet vidare försämras
därför att vi har en regering
som inte vill och inte kan skapa en
grund för en framtida optimism på detta
område, en grund för den trygghet
och det förtroende som vi så väl behöver.
Det är mycket farligt för ett
land när en sådan hopplöshet inträder.
För några veckor sedan samlades alla
drätselkammarordförande i Jönköpings
län tillsammans med landstingets ekonomiskt
ansvariga för att diskutera
kommunernas ekonomiska utveckling.
Man räknade därvid med att omkring
1972—1973 ha en total kommunalskatt
på ca 25 kr., men man trodde att skattesatsen
redan strax efter 1978 skulle
ligga vid 30 kr., om man skulle vara
tvungen att genomföra de utlovade investeringarna,
detta som resultat av den
automatiska skatteökningen till följd av
regeringens politik och de löften som
regeringen har ställt ut. Hur skall vi
skattemässigt kunna möta en sådan situation?
Jag bara ställer frågan.
Herr talman! En motion angående
skatteavdrag kom bort i hanteringen
vid reservationsskrivningen i bevillningsutskottet.
Herr Magnusson i Borås
har redan yrkat bifall till den. Det gäller
motionerna 1:785 av herr Lidgard
och II: 915 av herr Carlshamre och mig.
I de motionerna begärs att underhåll
som har utdömts efter skilsmässa till
barn skall bli avdragsgillt med hela beloppet
vid deklarationen och inte som
nu föreslagits med endast 1 500 kr.
.lag skall villigt erkänna att det har
skett en förbättring genom Kungl. Maj :ts
förslag. Tidigare har avdraget varit begränsat
till 1 000 kr., men det föreslås
nu höjt till 1 500 kr.
Bakgrunden till vår motion är att det
i vårt land finns tiotusentals splittrade
familjer där mannen på grund av skilsmässa
kommit i en mycket svår situation.
Socialmyndigheterna i de större
städerna har kunnat konstatera, att
männens situation efter en skilsmässa
är mycket besvärande på grund av de
ekonomiska påfrestningarna. I allmänhet
får ju kvinnan — med all rätt —
ta hand om barnen. Mannen får flytta
från en redan färdig bostad och i dessa
bostadsbristens tider flytta in på hotell
eller i hyresrum, som är ganska dyra.
Det blir en psykologisk press, samtidigt
som det innebär en ytterligare ekonomisk
press på mannen. Dessa fall är
särskilt accentuerade i Stockholm.
Mannen vill ofta lämna ett hyggligt
bidrag för att barnen skall få det underhåll
de behöver men har inte ekonomiska
förutsättningar att göra det.
Han kan kanske ha en hygglig inkomst
men måste fördela inkomsten på grund
av den situation han befinner sig i. Det
måste vara socialt riktigt att han får
ett avdrag som motsvarar det underhållsbidrag
som han måste ge.
Jag ber att få yrka bifall till motionen,
där det föreslås åtgärder som syftar
till en objektiv behandling av skilsmässoparterna
i detta hänseende.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Det finns kanske inte
så stor anledning att så här i skattedebattens
slutskede ta till orda, men jag
gör det av den anledningen att jag tillsammans
med några center- och folkpartister
har väckt en motion, i denna
kammare nr 1233, där vi bl. a. krävt
en skyndsam utredning av hur skattesystemet
bör vara utformat för att på
bästa sätt främja sparandet, investeringsviljan
och den ekonomiska tillväxten
till gagn för jämlikhetspolitiska
strävanden.
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
175
Herr talman! Skattesystemet måste
enligt min och mina medmotionärers
mening ses som ett väsentligt instrument
i fördelnings- och jämlikhetspolitikens
syfte. I första hand skall i enlighet
med jämlikhetsprincipen de lägre
inkomsttagarna erhålla lättnader i beskattningen,
men utformningen av skattesystemet
skall självfallet vara sådant
att sparandet, investeringsviljan och
den ekonomiska tillväxten får bästa
möjliga förutsättningar, till gagn för
alla.
För att man skall kunna driva en
framgångsrik fördelningspolitik krävs
det ett effektivt näringsliv. Det är inte
minst av den anledningen angeläget alt
det i vårt land förs en sådan politik
som just främjar ett effektivt näringsliv.
Det är angeläget att den ekonomiska
tillväxten främjas —■ endast under
den förutsättningen främjas välståndsutvecklingen.
Det kan inte gärna bestridas
alt det är en stor brist i den
nu aktuella skattereformen att man inte
undersökt vilka konsekvenser det kan
bli för den ekonomiska tillväxten i vårt
land. Vi anser inte att detta behöver
hindra en angelägen skattereform, men
det är nödvändigt att dessa brister i
utredningsmaterialet repareras med det
snaraste. Det är naturligtvis väsentligt
för oss att veta vilka konsekvenser skattesystemet
har för näringslivet, för den
ekonomiska tillväxten och därmed också
för standardhöjningen och fördelningspolitiken.
Kapitalskatterna i vårt land är höga
i jämförelse med skatterna i andra länder.
Vad betyder detta för vårt näringslivs
konkurrensmöjligheter på världsmarknaden?
Vad betyder det för vår
handelsbalans och för sysselsättningen
i vårt land? Förs det en skattepolitik
som medför arbetslöshetsrisker, blir de
mindre och medelstora företagen särskilt
hårt drabbade. Det skulle i så fall
innebära att skattepolitiken leder till
ekonomisk maktkoncentration.
Mycket talar för att skattesystemet
Skattereform m. m.
inte har den bästa utformningen med
sikte på såväl ekonomisk tillväxt som
jämlikhet. Den ekonomiska tillväxttakten
har inte varit direkt dålig, men
den har under senare år inte heller varit
helt tillfredsställande. Utan överdrift
kan sägas att den ekonomiska tillväxttakten
kunde ha varit större om
skattesystemets utformning inte lagt
hinder i vägen därför. Det kan givetvis
fordras en förklaring från min sida
som förtydligar mitt påstående.
Vi kan konstatera att dagens medborgare
är skattemedvetna, och det är
kanske inget fel i det. Det tar sig uttryck
bl. a. i att man räknar med skatten
på ett helt annat sätt än man gjorde
förr. Vi skall inte blunda för att det
finns de som hellre tar ledighet från
sin anställning för att arbeta hemma --om de lejde arbetskraft för det arbete
som utförs i hemmet, skulle denna arbetskraft
betalas med skattebelagda
pengar. Vi skall heller inte blunda för
att det förekommer att löntagare som
arbetar på övertid tar ut vederlag i
form av ökad ledighet hellre än i form
av kontant ersättning. Ledigheten är ju
inte beskattningsbar. Det förekommer
också att tjänstemän avstår från lönegradsuppflyttningar,
d. v. s. befordran
till högre tjänst, som innebär ökat ansvar
och krav på ökade arbetsprestationer.
Det avstår de ifrån, därför att
det för dem medför ökat arbete och
ökat ansvarstagande, och de menar att
den högre ersättning de får inte innebär,
när skatten är dragen, eu kompensation
för merarbetet på det ökade ansvarstagandet.
I sådana här och i liknande fall utgör
skattetänkandet — och de konsekvenser
man drar härav — ett hinder
för arbets- och produktionsökning. Att
så är förhållandet kan man inte komma
ifrån. Skattemedvetandet är inte begränsat
bara till vissa folkgrupper. Det
berör i lika hög grad löntagare som företagare
— alla är mer eller mindre
skattemedvetna. Så länge det är fråga
176
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
om att hålla sig inom lagens råmärken
kan ingen anmärkning däremot riktas.
Men det kan inte från samhällets synpunkt
vara tillfredsställande, att vi i
vårt land har fått ett skattetänkande
som kan leda till minskade arbetsinsatser
från de enskilda medborgarnas
sida. Därmed främjas inte välståndsutvecklingen.
Detta är ett observandum —
inte minst för oss politiker. Det gäller
att sätta in skatteproblematiken i ett
samhällsekonomiskt sammanhang. Gör
vi detta, så finns det all anledning att
stödja den till bevillningsutskottets betänkande
nr 41 fogade reservationen
2 av herr Tistad m. fl.
Beträffande reservationen 3 angående
indexreglering av skatterna vill jag
hänvisa till de anföranden som här tidigare
har hållits av talare från mittenpartierna.
Herr talman! Utan att gå in på alltför
vidlyftiga samhällsekonomiska spekulationer
vill jag slå fast att välståndsutveckling
för de enskilda och samhället
i dess helhet främjas genom arbete
och sparande. Det är angeläget — inte
minst från samhällets synpunkt — att vi
har en hög sysselsättningsgrad och ett
ökat sparande.
Det synes angeläget att kapitalskatteberedningen
i sitt fortsatta arbete ägnar
särskilt stor uppmärksamhet åt frågan
om hur skattesystemet påverkar arbetsviljan,
sparandet, investeringsviljan
och den ekonomiska tillväxten. En
sådan bedömning har avgörande betydelse
för våra praktiska möjligheter till
jämlikhet.
Herr talman! Det skulle kunna finnas
anledning att ytterligare argumentera
om skatteproblematiken i samhällsekonomisk
belysning, men jag avstår därifrån
med hänsyn till gårdagens långa
skattedebatt.
Herr talman! .lag instämmer i de reservationsyrkanden
som har framställts
av herr Eriksson i Bäckmora och herr
Gustavsson i Alvesta.
Herr BERGQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
är ju en vänlig man, och han
vill ju alla väl, och jag tycker mig i hans
argumentering och plädering märka, att
han vill att man skall åstadkomma förbättringar
för alla. Vad jag kanske i någon
mån saknar är en styrning av insatserna,
så att man sätter in förbättringarna
allra mest där de behövs bäst.
Herr Börjesson tog också upp frågan
om relationerna mellan den svenska
och den utländska kapitalbeskattningens
höjd, och herr Lothigius var också
inne på samma sak. Avvägningen av
kapitalskatten beror helt på vilka ambitioner
vi har med avseende på näringspolitiken,
full sysselsättning, kapitalbildning
in. in. Har vi höga ambitioner
på detta område, och lyckas vi driva
eu framgångsrik näringspolitik, har
det också skapats goda möjligheter att
utforma beskattningen som ett effektivt
jämlikhetsinstrument. Lyckas vi inte
med detta kan det hända, att man dras
till de lösningar som moderata samlingspartiet
verkar för, nämligen sänkning
av skatten för dem som har det
bra.
Med anledning av att herr Lothigius
talade om den nattsvarta pessimism som
för närvarande breder ut sig skulle jag
vilja säga, att det är lite konstigt att
pessimismen är så stor inom det privata
näringslivet när kapitalmarknaden
inte räcker till för alla utbyggnadsplaner.
Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara nämna det
faktum att man åtminstone på den småländska
landsbygden kan märka hur
det ena företaget efter det andra av familjekaraktär
lägger ned sin verksamhet.
Anledningen är ingen annan än
kapitalsvårigheter, eftersom företagen
inte har några möjligheter att klara den
ekonomiska situationen i dag.
När läget har utvecklats så, att del
allmänna medvetandet bland de svens
-
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
177
ka företagarna kommit att präglas av
pessimism, uppstår det över huvud taget
svåra konsekvenser, och det är regeringens
uppgift att se till att det blir
en ändring.
Herr BERGQV1ST (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att herr Lothigius talade
om det som han känner till, nämligen
småföretagsamheten i Småland.
Jag vill inte på något sätt bestrida,
att det inte finns problem där, och vi
har alltid haft struktursvårigheter när
det gäller den svenska ekonomiska utvecklingen.
Men efter sin beskrivning
av situationen i Småland övergick herr
Lothigius till att generalisera och talade
om hela den svenska företagsamheten
och den pessimism som skulle prägla
denna, men det är obestridligt att
utbyggnadsplanerna är större än kapitalmarknadens
tillgångar.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:
Herr talman! Jag hade kunnat avstå
från att polemisera men vill ändå framhålla
för herr Bergqvist, att jag anser
det viktigt att främja näringslivets utbyggnad
i vårt land. Jag upplever situationen
så, att om man beskattar förmögenheterna,
främst arven, på sådant
sätt att det uppstår svårigheter för andra
generationer att ta vid kan inte näringslivets
vidare utveckling främjas.
Herr ÅKERLIND (m):
Herr talman! Jag vill något motivera
varför mitt namn står under de blanka
reservationerna vid andra lagutskottets
utlåtande nr 40.
Beträffande den blanka reservationen
vid A i utskottets hemställan vill jag
framhålla, att anledningen till den är
att jag inte till alla delar kan ansluta
mig till utskottets motivering med avseende
på höjningen av det allmänna
barnbidraget.
Utskottet ansluter sig ju till depar -
Skattereform m. in.
tementschefens uttalande i propositionen,
att den nu föreslagna höjningen
skulle vara till största delen en direkt
inkomstförstärkning som skulle ge barnfamiljerna
en standardhöjning. Man vill
styrka det påståendet genom att hänvisa
till andra vidtagna åtgärder såsom
reformering av moderskapspenningen
1967 och bostadstillägget till barnfamiljerna
1969. Jag tycker inte att det
är motiverat att dra in moderskapspenning
och bostadstillägg i detta sammanhang.
De förändringar som genomförts
på dessa områden är ju också motiverade
av kostnadsfördyringar. Dessutom
får barnfamiljen nytta av moderskapspenningen
endast vid barnets födelse.
Alla får inte heller del av t. ex.
bostadstilläggen. Jag anser det därför
vara fel att säga att höjningen av barnbidraget
med 300 kronor skulle vara
en direkt inkomstförstärkning som leder
till en standardhöjning för barnfamiljerna.
Den penningvärdeförsämring
som skett sedan barnbidraget senast
höjdes, år 1965, har ätit upp mer än
hälften av den höjning som nu föreslås,
och den del av höjningen som
återstår torde knappast förslå att täcka
de skatte- och prishöjningar på barnens
konsumtion som barnfamiljerna kommer
att drabbas av när de av regeringen
föreslagna skattehöjningarna slår
igenom. Men trots det anförda anser jag
ändå inte att vi nu har ekonomiskt utrymme
för eu större höjning av barnbidraget
än den som föreslagits. Jag
har här bara velat markera att jag inte
oreserverat kan ansluta mig till utskottets
motivering i denna del.
Efter detta vill jag också säga något
om den blanka reservation som jag har
varit med om att foga till andra lagutskottets
utlåtande nr 40, alltså reservationen
6 vid F. i utskottets hemställan,
som handlar om en höjning av åldersgränsen
för erhållande av bidragsförskott
från 16 till 18 år. Jag finner
utskottets skrivning i det avsnittet vara
ett aktstycke, som inte kan passera
178
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
opåtalt.
Till utskottet har i år remitterats två
motioner i detta ärende, den ena väckt
av folkpartiledamöter och den andra
väckt av ledamöter i moderata samlingspartiet.
Båda motionerna utmynnar
i förslag om att åldersgränsen för
bidragsförskott skall höjas från 16 till
18 år. I vanliga fall hade väl dessa båda
motioner avstyrkts av utskottet utan vidare.
Det har man gjort tidigare år, näi
det väckts motioner om höjning av vissa
åldersgränser inom familjestödet.
Motivet för tidigare avstyrkande för
sådana motioner har varit att en eventuell
höjning av den åldersgräns det
gällt borde få en samlad bedömning under
de! reformarbete som pågår inom
familjepolitiska kommittén och pensionsförsäkringskommittén.
Utskottet
uttalar också helt riktigt att frågan om
eu höjning av åldersgränsen för bidragsförskott
inte bör brytas ut ur sammanhanget
bara något år innan familjepolitiska
kommittén har slutredovisat sitt
arbete. Men i år var det alltså inte som
vanligt! Helt plötsligt framlades det en
proposition med förslag om höjning av
åldersgränsen för erhållande av bidragsförskott
från 16 till 18 år, men i den
propositionen behandlades inte en så
näraliggande fråga som eu samtidig
höjning av åldersgränsen för barnpension
från 16 till 18 år, trots att dessa
båda frågor borde lösas i ett sammanhang.
Detta har utskottet också uttalat
sig för tidigare.
Statsrådet fru Odhnoff har i debatten
om denna fråga sagt att den är
noga penetrerad i departementet, men
efter att ha läst propositionen måste jag
säga att jag tvivlar litet på det. Propositionen
verkar att vara ett hastigt påkommet
hugskott, i annat fall borde den
väl ha varit mer genomtänkt. Men det
brukar vara så att fort och bra går sällan
ihop.
Utskottet har också ställt sig ytterst
kritiskt till propositionen och skriver
på s. 11 i sitt utlåtande nr 40 bl. a.:
»Framför allt framstår det som en brist
att man i propositionen behandlat frågan
utan att samtidigt redovisa frågan
om höjning av åldersgränsen för erhållande
av barnpension inom folkpensioneringen.
Bidragsförskott är efter 1964
års reform i ämnet att jämställa med
ett ekonomiskt grundskydd för barnets
försörjning av liknande karaktär som
barnpension.»
Vidare skriver utskottet att det var
»naturligt att knyta an utformningen
av bidragsförskotten i den nya lagen
till barnpensionerna. Ett bifall till propositionen
i förevarande de! borde i
konsekvens härmed följas av ett bifall
till motionen 11:1204, i vilken hemställs
om förslag till höstriksdagen om
en höjning av åldersgränsen för barnpension
inom folkpensioneringen till
18 år.» Utskottet ställer sig alltså ytterst
kritiskt till propositionen, eftersom
denna tar upp bara en del av detta
problem.
Sedan kommer emellertid de våldsamma
kullerbyttorna i utskottets utlåtande.
Sedan utskottet konstaterat att det
föreligger två motioner och en proposition,
i vilka alla det yrkas att åldern
för bidragsförskott skall höjas från 16
till 18 år, och en motion av fru Håvik
m. fl., i vilken yrkas att åldersgränsen
för barnpension skall höjas från 16 till
18 år, och sedan utskottet gjort bestämda
uttalanden om att dessa två frågor
bör samordnas avstyrker man motionen
om höjning av åldersgränsen för
barnpension och tillstyrker propositionens
förslag om höjning av åldersgränsen
för bidragsförskott.
Jag tycker att detta förfarande är
högst märkligt. Antingen skulle man väl
ha väntat tills utredningarna blivit klara
och sedan löst frågorna i ett sammanhang
eller också skulle utskottet ha
uttalat att även frågorna om höjning
av åldersgränsen för barnpension borde
tas upp omedelbart, eftersom man
avser att höja åldersgränsen för bidragsförskott.
Då hade det varit kon
-
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
179
sekvens i utskottets resonemang. Det är
dess inkonsekventa handlande som är
anledningen till att jag tillsammans med
herr Hubinette har avlämnat en blank
reservation.
Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag har önskat inför kammarens
ledamöter förklara varför jag inte kan
acceptera utskottets skrivning i berörda
avsnitt.
Herr WACHTMEISTER (in):
Herr talman! När fideikommissinstitutionen
1963 avskaffades skedde detta
bl. a. med den motiveringen att många
fideikommiss på grund av de höga skatterna
hade hamnat i ett ekonomiskt
ohållbart läge och att det därför vore
nödvändigt för deras kommande innehavare
att friare kunna förfoga över
egendomen än fideikommissinstitutet
medgåve. För att undvika olämplig
splittring skulle vidare avvecklingen
ske under medverkan av fideikommissnämnden,
som hade att bestämma om
denna avveckling finge leda till brukningsenhetens
uppdelning eller om godset
även i framtiden skulle hållas samman
till en enhet. Det sistnämnda ansågs
önskvärt inte minst med tanke
på de anställdas och arrendatorernas
trygghet och med tanke på skyddet för
kultur- och naturvärden.
Mot denna bakgrund är det onekligen
en ganska märklig debatt som förts
i går och i dag i denna kammare. Jag
syftar härvid inte på inläggen från de
unga radikala, som ju inte har en aning
om praktiskt näringsliv — av dem kan
man inte vänta bättre —- men jag måste
fråga om Kungl. Maj :t redan glömt bort
allt vad man uttalat beträffande fördelarna
av de stora sammanhållna enheterna.
Sedan 1903 har fideikommissens ställning
sannerligen inte stärkts. Förmögenhetsskatten
slår hårt och direkt mot
de rörelseresultat, som annars hade
kunnat användas till investeringar i bostäder
och anläggningar. Den rätt som
Skattereform m. m.
föreligger att för förmögenhetsskattens
gäldande belåna egendomen har genom
kreditstoppet blivit fullständigt värdelös.
Dessutom är räntorna för många
företag nu så höga att företagen helt
enkelt inte kan bära högre utgifter,
även om de händelsevis skulle finna
någon långivare.
Eftersläpande avskrivningar och en
förmögenhetsskatt som redan nu är
konfiskatorisk är andra inslag i bilden.
Nu har genom de nya taxeringsvärdena,
som ofta, för att inte säga oftast, representerar
rent fiktiva värden, förhållandena
blivit än orimligare. Sådant är läget
i dag.
Ändå anser man det alltså lämpligt
att presentera de förslag, som vi nu
diskuterat och som ju bl. a. påstås ha
fördelningssyfte. Ja, så mycket är då
säkert som att det inte är företagens
anställda som får det bättre när de planer
beträffande förbättring av bostadsoch
arbetsmiljö, som skulle ha genomförts,
nu måste inställas på grund av
de nya skatterna.
Eftersom fideikommisset inte kan eller
inte får belånas för skatten, eftersom
det inte får minskas och därför
möjligheten att komma under den tvåmiljonerkronorsgräns
soin finns utsatt
är borta, så går ju utjämningseffekten
åt fullkomligt fel håll. Nu var det dessutom
för någon månad sedan ett statsråd
som mellan skål och vägg lät undfalla
sig att nästa steg skulle bli förmögenhetsskatt
också på lösöre, främst
naturligtvis på konstföremål. Det var
sent på kvällen, så det är ju möjligt
att munnen glappade litet mer än nödvändigt
på honom. Jag skulle emellertid
ändå, om det varit något statsråd
närvarande här, velat ställa frågan:
Kommer det skatt på konstföremål också?
Skulle svaret på den frågan bli ja
blir ju belastningen på rörelsen än större,
tv konstföremålen avkastar sannerligen
ingenting själva att betala någon
skatt med. Då blir beskattningen på rörelsen
så stor att för innehavaren ingen
-
180
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
ting annat återstår än att snarast möjligt
skingra aila konstsamlingar och
strunta i den kultur- och naturvård
som hittills utövats utan kostnad för det
allmänna, men till så mycket större
båtnad för allmänheten, och så får man
plantera skog i hela det vackra landskapet.
Utskottet påstår att redan blotta innehavet
av förmögenhet innebär viss skattekraft.
Ja, det gör det naturligtvis om
förmögenheten består av en hoper guld
på kistbotten eller lätt realiserbara värdepapper.
— I detta sammanhang —
alltså när det gäller värdepapper -—
kommer vi väl för resten ihåg hur bara
för några månader sedan unga arga
här i denna kammare yrkade på högre
skatt på förmögenhetsägarna för allt
vad de förtjänade på stegrade kurser på
börsen. I dag har, inte minst på grund
av den socialdemokratiska ekonomiska
politiken, börsvärdena minskat med 11
miljarder. Är det meningen då att man
i konsekvens med det första yrkandet
skall föreslå att förmögenhetsägarna
skall få tillskott av statskassan? Det
borde ju som sagt konsekvensen kräva.
Men för att återgå till den fasta egendomen,
jordbruket och kapitalvärdena,
så kan jag inte riktigt förstå varför man
sätter gränsen just vid 2 miljoner kronor.
Till och med företag med taxeringsvärden
på 10, 15 och 20 miljoner
kronor -— det låter fint och pampigt —
är icke från företagssynpunkt att betrakta
som annat än medelstora. Den kapitaldel
som ligger över de 2 miljonerna är
precis lika hårt bunden som det övriga
kapitalet — det kan inte lösgöras ett
enda öre för andra ändamål än vad som
har med företaget att göra, och nätt
och jämnt det för resten.
Jag har flera gånger förut frågat vart
man egentligen syftar med att ibland
lovorda de stora, rationella företagen
och så vid andra tillfällen starta en
formlig klappjakt på dem. Här kommer
man att tänka på den morot och
den piska som finansministern i går
tyckte så fruktansvärt illa om att man
åberopade. Jag har aldrig fått några
svar på mina frågor och får det naturligtvis
inte nu heller. Det uteblivna
svaret skulle väl i så fall innebära att
alla dessa lovord intet annat är än kvalificerat
struntprat.
Företag över 2 miljoner kronor —
skall klämmas åt. Fideikommiss över
2 miljoner kronor — jag talar hela tiden
om fideikommiss — får icke minska
i värde — det ser Kungl. Maj :t till.
Man lägger skatter på företagen som
inte kan betalas på annat sätt än genom
nedskärning i investeringar och
avskrivningar. Är det för att man vill
köra ned företagen i botten och på så
sätt göra socialiseringen litet billigare
som man nu bedriver en sådan här politik,
eller är det för att man ingenting
begriper? Det kunde onekligen vara
ganska intressant för oss som är satta
att förvalta dessa företag att få veta
vad det är man avser. Tala i så fall
i klartext! Menar ni socialdemokrater,
att det arbete som vi utfört anses värdelöst
och nu skall bestraffas på detta
vis. Säg åtminstone rent ut!
Eftersom jag känner ansvar för det
företag som jag har satts att förvalta
och ansvar för de där anställda skulle
jag velat yrka bifall till motionsparet
1:1058 och 11:1241. Detta går emellertid
inte av formella skäl, eftersom motionsyrkandet
tyvärr är litet illa skrivet.
Med dessa ord har jag bara försökt
att framföra de problem som finns och
som varken skattepropositionen eller
utskottets utlåtande har berört.
Herr talman! Jag har inget yrkande.
Herr CARLSHAMRE (m):
Herr talman! Om en landstingsanställd
lasarettsläkare, som i år tjänar
120 000 kr., nästa år skulle begära och
få en löneförbättring netto efter skatt
på 2,5 procent, innebär det att han
själv får stå för en penningvärdeförsämring
av minst 1,5 procent. Plan får
räkna med en realstandardsänkning av
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
181
storleksordningen ett par tusen kronor
under det året.
Det är alltså ett ganska modest löneanspråk
som jag talar om. Det är kanske
orealistiskt att räkna med att en
löntagargrupp i en stark förhandlingsposition
skulle komina att nöja sig med
att framföra så modesta anspråk. Men
om så vore och om det skulle stanna
där, är det i alla fall 3 000 kr. som skall
ut, tv 2,5 procent på 120 000 kr. är
3 000 kr.
Men för att nu doktorn skall få de
3 000 kronorna måste landstinget betala
10 000 kr.; doktorn har nämligen 70
procents marginalskatt. Det innebär att
de verkliga arbetsgivarna, landstingets
skattebetalare, i proportionell skatt, vilken
hårdast drabbar folk med små och
måttliga inkomster, måste punga ut inte
bara med de 3 000 kr. som doktorn får
utan också med de 7 000 som han inte
får. Vart tar dessa 7 000 kr. vägen?
Landstinget tar ögonblickligen tillbaka
800 kr. i höjd landstingsskatt av sin
tjänsteman. Primärkommunen där han
bor får kanske 1 200 kr. i höjd kommunalskatt.
De 5 000 kronorna som blir
kvar går till statskassan. För att till en
del kompensera en anställd för prishöjningarna
måste skattebetalarna i
landstingsområdet till statskassan »böta»
ett belopp, i det närmaste dubbelt
upp mot vad löntagaren får i förbättring.
Detta är, herr talman, effekten av
den marginalskatt som det nu talas så
mycket om. Nu ingår lasarettsläkaren
i en exklusiv höglönegrupp som brukar
betraktas som ointressant utom i valdebatten.
Men exakt samma sak inträffar
för anställda med lägre löner. Är
lönerna väsentligt lägre blir statens andel
något men icke mycket mindre.
Exakt detsamma inträffar för anställda
i enskild tjänst, fast då är det medborgarna
inte i egenskap av skattebetalare
utan i egenskap av konsumenter som
får betala dels den mindre summa som
löntagaren verkligen får i förbättring
Skattereform in. m.
och dels den större summa som han
inte får.
Att påpeka detta sägs nu innebära
att man vill avhända samhället möjligheten
att utnyttja skatten som ett fördelningspolitiskt
instrument. Att räkna
i nettolöner skulle vara ett sabotage
mot strävandena att skapa större ekonomisk
jämlikhet.
Jag vill hävda, herr talman, att det
är alldeles tvärtom. Det vi nu gör och
det vi framför allt gör om vi genomför
det skatteförslag som vi strax skall votera
om är att vi nedrustar samhällets
möjligheter att använda skatten som
fördelningspolitiskt instrument. Vi har
nämligen gått så långt i försöken att
med progressiv statsskatt utjämna inkomster,
att redskapet har börjat motverka
sitt eget syfte. Jag är alldeles
övertygad om att dessa helt orimliga
marginalskatter numera bidrar till att
öka, icke till att minska inkomstklyftorna.
Det är ju alla de vanliga människorna
som av sina små och måttliga
inkomster får betala de stora löneökningar,
som höginkomsttagarna inte får
utan som samhället tar hand om.
Herr Bergqvist ironiserade över herr
Börjesson i Falköping, som önskade
förbättringar för alla. Det är klart att
man kan ironisera över vilken politiker
som helst som nöjer sig med att skriva
önskelistor, som säger att alla skall ha
nya förmåner, alla skall ha det bättre
men ingen skall betala vad det kostar.
Jag fattade inte herr Börjesson så, men
uppenbarligen gjorde herr Bergqvist
det. I alla fall finns det ett krav man
har rätt att ställa på en skattereform,
och det är att om den också inte kan
ge nya förmåner åt alla, så skall den ge
rättvisa åt alla. På den punkten innebär
detta skatteförslag eu egenartad
sorts jämlikhets- och rättvisepolitik.
Obestridligen har stora grupper inkomsttagare
i vårt land under det nu
tillämpade skattesystemet behandlats
orättvist. Det gäller vissa kategorier ensamstående,
det gäller vissa kategorier
182
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
familjer med två förvärvsarbetande, det
gäller andra grupper också. En del av
dessa orättvisor utplånas eller minskas
nu. Den viktigaste nyheten är kanske
den som redan har nämnts flera gånger,
att folk med låga inkomster åtminstone
till en början får någon skattelättnad.
Men hur åstadkommer man det? Jo,
man plockar ut några grupper som har
varit illa behandlade — nu skall de få
det litet bättre — och tar i stället fram
några andra grupper och säger: »Nu
skall vi behandla dem illa i 15—20—
30 år, så blir det jämlikhet i det långa
loppet.» Vi skall ha något slags avlösning
i fråga om de grupper som behandlas
orättvist. Nu minskar vi orättvisorna
mot vissa grupper och inför
helt nya orättvisor mot andra grupper.
Är det den sortens metodik vi skall ha
i jämliklietspolitiken, är det klart att
den på sikt blir billig och är ganska
lätt att hantera. Men det är inte så vi
från oppositionens sida ser på jämlikhet.
Finns det något sätt kvar att alltjämt
sätta in skatten i ett fördelnings- och
rättvisepolitiskt sammanhang och få
den att fungera? Jag tror, herr talman,
att det problemkomplex som flera gånger
varit uppe i debatten — familjepolitiken,
stödet till barnfamiljerna och familjernas
beskattning'' — erbjuder det
kanske för ögonblicket bästa studiematerialet,
om vi skall försöka tränga in
i den problematiken. Men jag är helt
övertygad om att vi inte kan komma
någon bit på vägen mot större rättvisa
för barnfamiljerna genom att tänka ut
och införa nya generella bidrag, lika
för alla, vilkas utjämningseffekt skulle
bestå i att det relativa bidraget till finansieringen
av förmånerna tas ut olika
av olika inkomsttagargrupper. Vi har
kommit så långt att skattesystemet slår
bakut i det avseendet. Kompensationstänkandet
är etablerat; det har kommit
för att stanna. Det finns grupper som
begär kompensation så fort man försöker
att pressa fram ytterligare medel
på den gamla vägen. Det är de starka
grupperna som — alldeles oavsett om
vi tycker att det är rätt eller fel —
har makt och kraft att skaffa sig kompensation
och som alltid till sist gör
det. Dä vinner vi ingenting annat än
att vi lägger på nya bitar på dessa fiktiva
inkomstökningar, som inkomsttagarna
aldrig får utan som går till andra,
men som belastar dem som skulle
behöva förmånerna.
Nej, herr talman, jag har blivit helt
övertygad om att vi måste gå den andra
vägen. Vi måste försöka finansiera förmånerna
jämnare än nu, inte mindre
jämnt. Därmed talar jag på intet sätt
för en total proportionalitet i skatten;
jag är helt med om att vi skall använda
skatten som ett utjänmingspolitiskt instrument
men inte i högre grad än alt
den fortfarande kan vara effektiv. Vi
skall ha ett jämnare bidrag till finansieringen,
och i stället måste vi differentiera
på förmånssidan. Det är enda
sättet att få detta att fungera.
Jag har inte för avsikt att polemisera
på denna punkt nu i slutskedet av
debatten, men jag tror inte att vi i
längden vinner något genom att yxa till
ett nytt schablonbelopp, stort eller litet,
och ge till alla barnfamiljer oavsett
deras situation och försöka finansiera
detta genom progressiv skatt. Det
blir ingen utjämningseffekt.
I familjepolitiska kommittén arbetar
vi sedan flera år med att finna ett svar
på frågan hur vi skall kunna få fram
en utjämningseffekt som blir bestående.
För att framställa det enkelt, herr talman,
är det väl ändå så att om en inkomsttagare
med goda inkomster finner
sig pressad av nya skattebördor
går han — eller hans organisation —
till arbetsgivaren och säger: »Nu har
jag fått så mycket högre skatt att jag
måste ha högre inkomst.» Och förr eller
senare får han det. Låt oss sedan tänka
oss in i situationen att samme inkomsttagare
säger till sin arbetsgivare: »Jag
har hört att de fattigaste barnfamiljerna
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
183
i samhället har fått ett ökat samhälleligt
barnstöd, så nu måste jag ha högre
lön.» Vi hör alla att det resonemanget
inte går; det är en helt annan psykologisk
situation. Hur vi nu tekniskt skall
kunna utforma det så är det den vägen
som vi måste gå om vi skall få en bestående
utjämningseffekt.
•lag skulle, herr talman, kunna yrka
bifall till en hel rad reservationer som
jag ämnar stödja; det är emellertid onödigt
— yrkandena är redan framförda,
huvudsakligen av herr Magnusson i
Borås, och jag ansluter mig till dem.
Herr KRISTENSON (s):
Herr talman! Så här dagen efter den
stora debatten går väl vi som kommer
upp i denna talarstol inte in på någon
ambitiös sakbehandling av utskottets
betänkanden; anförandena blir nog
mest polemiska. Efter den mycket skickliga
och pedagogiskt riktiga förklaring
av propositionen och därmed också av
utskottets betänkanden som finansministern
gav i går kväll har vi fått ordentliga
upplysningar om hur socialdemokratin
ser på de problem som behandlas
i propositionen.
En hel del andra »lärare» uppträdde
emellertid i går i denna talarstol. Det
var naturligtvis skillnader i fråga om
deras sätt att agera. Vi fick många goda
råd av herr Hedlund som framförde
dem mjukt och artigt som han alltid
gör, medan däremot folkpartiets talesman
fru Nettelbrandt med ilska och
arrogans försökte få oss att förstå att
folkpartiet nu liksom tidigare har rätt
i sina reservationer och i lösningen av
problemen.
Anledningen till att jag i dag begärde
ordet var några yttranden av herr
Lothigius. Han försökte få denna skattereform
att framstå som ett svindleri av
samhället. Han påstod att skattereformen
under en femårsperiod kostar samhället
12 miljarder kronor och att de
pengarna bara kommer att försvinna —
att staten på något sätt stjäl dessa 12
Skattereform m. m.
miljarder kronor från medborgarna.
Men dessa 12 miljarder kommer väl
ändå att användas för att finansiera reformer
på det sociala området och på
utbildningens område och för den omfördelning
av skattebördan som nu föreslås
i propositionen och utskottsbetänkande!.
Det är naturligtvis försöken från den
gamla högerns sida som moderaterna
nu fortsätter med, nämligen att få människor
att tro att det jag betalar i skatt
är en helt onödig utgift; det är någonting
som jag ingenting får för. Den
ideologin gick väl igen även i herr
Carlshamres anförande. Men samhällsdebatten
under senare år och resultaten
av de senaste valen har väl ändå
givit klart uttryck för att väljarna inte
anammat det försöket från moderata
samlingspartiet att få människor att
uppfatta skattebetalningen som någonting
ont och som någonting onödigt.
Ser man sig omkring i samhället finner
man hur detta stadigt förändras till ett
tryggare samhälle, till ett samhälle med
större valfrihet. Jag tror att resultatet
kommer att bli detsamma den 20 september
i År. Vad är det debatten både
i går och i dag visar fram? Jo, en helt
oenig opposition som inte på en enda
punkt kunnat samla sig och komma
överens och som inte haft någon genomslagkraft
vare sig här i kammaren eller
ute bland allmänheten.
För de borgerliga tidningarna här i
Stockholm var tydligen skattedebatten
inte någonting som man kunde ge stora
rubriker på första sidan om borgerliga
framgångar i kammardebatterna i går.
Jag tycker att det visar att man på något
sätt hamnat fel i diskussionen och
i sina försök att stjälpa regeringsförslaget.
Herr Lothigius sade att han med sin
erfarenhet från de småländska småindustribygderna
vet, att unga företagare
flyr landet med sitt kapital och att andra
kommer att försöka få sin önskan
uppfylld att under de närmaste åren
184
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
lämna landet. Det kanske är på det sättet
med några eller kanske relativt
många unga företagare inom småindustrin
i Småland. Men låt dem då lämna
landet med sitt kapital! Vill de inte
vara med i den solidaritetsaktion som
tagit sig uttryck i detta skatteförslag
och i många andra reformer, som vi
har beslutat om under årens lopp och
som jag hoppas att vi kommer att kunna
besluta om under åren framöver, vill
de inte vara kvar i detta samhälle, så
låt dem då ta sina penningar och försvinna.
De är väl inte så många att deras
flyttning märks ens i högerns röstetal
i Jönköpings län.
Om man jämför denna utflyttning
med inflyttningen till vårt land, finner
man att det är många löntagare från
en mängd nationer — både privatkapitalistiskt
och statssocialistiskt styrda —
som mycket gärna vill komma till det
socialistiskt styrda Sverige.
De arbetstagarna vill mycket gärna
komma till det socialdemokratiskt styrda
Sverige. Här tjänar de hyggligt, de
har eu social trygghet. De får visserligen
betala höga skatter, men de vet att
de ändå har en levnadsstandard här
som de inte kan uppnå i något borgerligt
och inte heller i något statssocialistiskt
styrt land i Europa. Det är
många fler som flyttar in till Sverige
där herr Lothigius’unga företagarvänner
inte vill vara kvar och verka. Han säger
också att de unga företagarna inte
har något förtroende för den socialdemokratiska
regeringen och dess politik.
.Tåg vet inte om han tänker på de
tusen familjeföretagare som blev intervjuade
i Veckans Affärer och som praktiskt
taget samtliga förklarade att de
inte hade något förtroende för socialdemokratin.
De hade inget förtroende
för statsminister Palme, de hade inget
förtroende för industriminister Wickman.
Herr Sträng låg dock något bättre
till.
Man kan förstå att dessa tusen familjeföretagare
svarar på det sättet. So
-
cialdemokratin har suttit vid regeringsmakten
i 35 år. .lag vet att Veckans
Affärer inte är en så gammal tidning,
men någon annan borgerlig tidning
kunde i 35 års tid ha ställt den frågan
till dessa tusen företagare, och man
hade fått samma svar: att de inte tycker
om socialdemokratisk politik. Om
man däremot går ut och frågar tusen
löntagare, så kommer svaret att bli
helt annorlunda. Under 35 års tid hade
de kunnat svara att de hyser stort förtroende
för socialdemokraternas sätt
att föra politiken i vårt land.
Om man skall få fram ett svar om
förtroende eller misstroende beror naturligtvis
på vilka kategorier man frågar.
Svaret på frågan till de tusen familjeföretagarna
är alltså inte något bevis
på att det råder ett allmänt misstroende
i vårt land mot regeringens
sätt att sköta politiken.
Herr Carlshamre tog med ett exempel
på en lasarettsläkare med en årslön av
120 000 kr. upp den jämlikhetsdebatt
som skatteförslaget har lett till. Efter
en del räkneoperationer kommer han
fram till att av denna lön skall 7 000 kr.
betalas i skatt till kommun och landsting
och att 5 000 kr. av denna summa
hamnar hos staten. Det är alldeles klart
att denne lasarettsläkare, liksom riksdagsledamöter
och en mängd andra
människor som ligger relativt högt upp
på skatteskalan, under ett eller ett par
år kommer att få avstå från en konsumtionshöjning,
för att vi skall kunna omfördela
köpkraften till dem, som ligger
under 30 000 kr. i årsinkomst. Hur skall
vi i annat fall kunna omfördela köpkraften
till förmån för småinkomsttagarna?
Och de 7 000 kronorna som dras
i kommunal-, landstings- och statsskatt
går ju till utbildning, de går till social
trygghet, och de går enligt denna reform
till en omfördelning i jämlikhetens
tecken.
Man säger att vi med denna omfördelning
nedrustar samhället. Ja, det är
möjligt att man från moderata sam
-
Fredagen den 15 mai 1970
Nr 25
185
lingspartiets ideologiska utgångspunkter
kan säga att vi nedrustar samhället,
men de två tredjedelar av landets
inkomsttagare som får en skattelättnad
tycker inte att det är en nedrustning
av samhället.
Herr Carlshamre liksom många andra
har tagit upp problemet med marginalskatterna
och vill förändra dem. Det
är möjligt att man bör förändra marginalskatterna
vid vissa tillfällen, och
det görs nu. I dessa resonemang utgår
man alltid från skatten på löneförhöjningar
men utgår aldrig från den totala
skattens höjd. De flesta inkomsttagarna
erhåller ändå en betydande sänkning
enligt detta förslag. .lag tycker att
man inte enbart bör räkna med skatten
på löneförhöjningar utan bör räkna
skatten på den totala årsinkomsten.
Herr Carlshamre utvecklar en filosofi
som går ut på att skatten bör göras
jämnare och att man sedan skall
hjälpa låginkomsttagarna genom förbättrade
sociala förmåner. Men om nu
skattebetalningen skall göras jämnare,
hur skall vi då förändra de progressiva
skatteuttagen? Det skulle vara nyttigt
för oss att få reda på om herr Carlshamre
tänker sig att vi skall sänka skatten
i toppen för dem som betalar den
högsta progressiva skatten eller om vi
skall höja skatten för bottenskiktet. Någonstans
måste man sätta in aktionen,
om det skall bli en jämnare betalning
av skatterna.
.lag vill sluta, herr talman, genom att
säga att den här reformen inte kommer
att kunna förverkligas om inte de högavlönade
genom sina organisationer visar
solidaritet mot de lågavlönade. LO:s
representantskap uttalade i anslutning
till den senaste avtalsuppgörelsen att
Landsorganisationens lönepolitik går ut
på solidaritet med de lågavlönade. Avtalsuppgörelsen
gav årsinkomstförbättringar
på mellan 400 och 500 kronor,
men det räcker inte, sade LO:s representantskap,
utan den måste följas upp
med eu skattereform som ger ungefär
Skattereform in. m.
lika mycket. Den skattereform som nu
har förelagts riksdagen visar att samarbetet
mellan den fackliga och den politiska
arbetarrörelsen ger påtagliga resultat
även på den politiska vägen. Reformen
ger de låginkomsttagare som
har mellan 15 000 och 25 000 kronor i
årsinkomst en nettoskattesänkning på
600—700 kronor per år. De kommande
avtalsuppgörelserna blir ett prov på
den fackliga solidariteten bland högavlönade
gentemot lågavlönade. Kan man
inte visa solidaritet, kommer den reform
som vi här beslutar inte att ha
något innehåll, utan då kommer ställningarna
efteråt att vara precis desamma
som tidigare.
I detta anförande instämde herrar
Svenning, Henningsson och Gustavsson
i Ängelholm (samtliga s).
Herr CARLSHAMRE (in) kort genmäle:
Det
må vara riktigt, herr talman, att
alla större debatter i riksdagen så här
några månader före ett val i någon mån
får karaktär av valdebatter, men fördenskull
tänker jag inte följa herr
Kristenson när han utvidgar debatten
till att gälla ett hypotetiskt resonemang
om ett kommande valresultat.
Med den fina nyansering, den artighet
och den frihet från ilska och arrogans
som är herr Kristenson egen ger
han en beskrivning av en politisk filosofi
och ett politiskt program som han
tror — jag utgår från att han ärligen
tror det — är moderata samlingspartiets.
.lag vill bara säga att om herr
Kristensons referat hade ens en avlägsen
beröring med den verklighet som
moderata samlingspartiet representerar,
skulle moderata samlingspartiet inte
längre ha någon riksdagsgrupp, utan vi
skulle redan för länge sedan med vämjelse
ha vänt oss bort frän det partiet.
Vi har i siffror och tabeller presenterat
det alternativ för marginalskatter
som herr Kristenson efterlyser. Det lig
-
186
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
ger i de viktigaste lägre mellaninkomstskikten
så där 10 procentenheter lägre
än propositionens förslag. Herr Kristenson
tror att hög marginalskatt är ett
sätt att tvinga höga inkomsttagare att
dämpa sin standardhöjning, men jag
sökte med mitt exempel visa att det
inte är doktorn själv som betalar 7 000
kronor extra i skatt, utan det är landstingets
skattebetalare, alla de vanliga
människorna med måttliga inkomster
som får betala de pengarna. Ännu för
ett par år sedan kunde herr Kristenson
möjligen ha sagt att det är en ljusblå
förhoppning hos mig att de höga inkomsttagarna
skall låta sig nöja med
mindre bruttopåslag om marginalskatten
tar en mindre del av löneökningen,
men nu har vi dessa höginkomsttagares
egen organisations ord på hur det
förhåller sig.
Den andra, inte lika mycket uppmärksammade
sidan av SACO:s s. k.
utspel — vad vi än må tycka om det
i övrigt — är nämligen att om man räknar
med nettohöjningen efter skatt och
dessutom tar hänsyn till prishöjningar,
har man sagt att en skattelättnad på
marginalen återgår till det allmänna
och inte till inkomsttagaren. Menar man
inte det, menar man ingenting med vad
man säger.
Jag har icke sagt att vi bör avstå
från att använda beskattningen som fördelningspolitiskt
instrument, men jag
hävdar att vi har drivit den användningen
så långt att den har förlorat sin
effekt och verkar i motsatt riktning.
Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Kristenson talade
om samarbetet mellan den fackliga och
politiska arbetarrörelsen och sade att
löntagarna har förtroende för socialdemokratin.
Det är inte fråga om förtroende,
utan snarare om solidaritet.
Ute på arbetsplatserna får vi ständigt
höra att vi måste vara solidariska med
regeringen och med socialdemokratiska
partiet. Där är det fråga om ett in
-
direkt tvång, inte om ett förtroende.
Men det är givet att socialdemokraterna
har stort intresse av att behålla
detta grepp om den fackliga rörelsen
och är rädda för att förlora det. Det är
ju från den fackliga rörelsen man får de
stora pengarna till att bedriva sin politiska
verksamhet, och man bedriver
en ekonomisk utsugning av den fackliga
rörelsen. Många av fackföreningsmedlemmarna
som inte är intresserade
av den socialdemokratiska politiken får
på detta sätt vara med om att betala
stora summor till det socialdemokratiska
partiets politiska verksamhet, och
det vill jag kalla utsugning.
Förtroendet finns givetvis i viss mån
hos dem som är mycket troende gentemot
socialismens läror, men framför
allt är det fråga om solidaritet. På det
sättet får man med stora grupper som
inte har så stort intresse av socialdemokratin.
Men det är framför allt fråga
om att man talar om solidaritet och att
man med talet om solidaritet får med
sig stora grupper, som inte har så stort
intresse av politiken.
Allt fler löntagare börjar emellertid
inse sanningen, nämligen att de inte
har någonting att vinna på en fortsatt
socialistisk politik, när de får klart för
sig att av varje löneökning får de betala
så mycket mer i skatt, att det inte
på grund av prisstegringarna blir något
kvar i realinkomst.
Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:
Herr talman! Jag är medveten om att
jag frestar kammarens tålamod, men
med anledning av den sammanfattning
av diskussionen i de senaste inläggen
av herr Kristenson är det nödvändigt
att det görs ett bemötande.
Herr Kristenson berörde först vad jag
sagt om de 12 miljarder kronorna. Det
är alldeles riktigt att av de 12 miljarder
kronorna under en femårsperiod
en hel del går tillbaka i form av olika
välfärdsanordningar; det har jag aldrig
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
187
bestridit. Men å andra sidan förhåller
det sig så att det kommer in 12 miljarder
kronor som svenska folket skall betala
i skatt under denna femårsperiod.
Riksrevisionsverket har ju räknat ut i
vilken form och på vilket sätt detta
sker, alltså med visst antal miljoner per
år.
Vidare vill jag säga att jag'' finner det
vara ganska cyniskt, att man i en diskussion
om familj eföretagsamheten säger:
År det så att företagarna inte trivs
i detta land, så låt dem gå och låt dem
placera det kapital som eventuellt finns
i något annat land! .Tåg undrar om det
finns någon företagsgrupp i något land
i världen, som varit så solidariskt och
försökt uppfylla statsmakternas intentioner
som den svenska företagsamheten.
Men det går bara till en viss gräns.
När man har kommit till den gränsen
ger man uttryck för hur man upplever
svårigheterna genom att säga: Vi kan
icke vara kvar här längre. Det måste
hända någonting.
Det är uttryck av den karaktären
man möter i den opinionsundersökning
i Veckans Affärer, som herr Kristenson
var inne på. När det förhåller sig
så, gäller det för statsmakterna att lyssna
och undersöka vilka fel som finns
och försöka rätta till dem.
Man skapar verkligen inte, herr Kristenson,
någon jämlikhet i detta land,
om man inte ger förutsättningar för både
kapital och näringsliv att arbeta. Det
är ju det som ger underlaget för en
kommande jämlikhet. Det klarar man
sig alltså inte utan.
Jag fick inte tillfälle att bemöta herr
Bergqvist beträffande de totala kapitaltillgångarna.
På den punkten vill jag
bara säga att vad det gäller är frågan
om dispositionen av dessa kapitaltillgångar.
Det är riktigt att de är större,
men det gäller som sagt dispositionen
av dessa kapitaltillgångar, som i större
utsträckning bör gå till svensk företagsamhet
för att vi skal! komma på
fötter igen.
Skattereform m. m.
Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Carlshamre återkom
till de 7 000 kronorna och till
SACO:s inställning.
Vad beträffar de 7 000 kronorna är
det klart, att de inte bara betalas av
läkaren utan av alla skattebetalare i
landstinget, och de används också till
sista öret till något inom kommunens,
landstingets eller statens verksamhetsområden.
Det kan vi väl ändå vara helt
på det klara med. Man får antingen avstå
från att besluta sig för några utgifter.
om man inte får dessa 7 000 kr.,
eller också får man ta in dessa 7 000
kr. och kalla dem för skatt eller någonting
annat.
I SACO:s resonemang att man skall
kompensera sig för skattehöjningar
instämmer ju varken LO eller TCO, tv i
så fall skulle man ha satt sig över det
politiska beslutet. Jag flyttar över min
del av betalningen till andra i kollektivet,
om jag själv kompenserar mig för
någonting som skall betalas kollektivt
—• detta är väl kontentan av SACO :s resonemang.
Men ingen annan löntagarorganisation
har ställt sig bakom denna
metod att upphäva de parlamentariskt
fattade besluten.
Herr Åkerlind sade att det inte rör sig
om något förtroende för socialdemokratin
från den fackliga rörelsens sida utan
bara om solidaritet. Det är otroligt
skönt att höra en ledamot av moderata
samlingspartiet stå här och erkänna, att
det är solidariteten inom den fackliga
rörelsen som gör att man känner sig
hemma i det socialdemokratiska partiet.
Finns den solidariteten är jag övertygad
om åt! man också har och kommer
att ha förtroende för partiet. Men
herr Åkerlind säger att man behåller
greppet om den fackliga rörelsen bara
för att få pengar och suga ut den. Efter
35 års medlemskap i ett LO-anslutet
fackförbund vågar jag nog säga, att
fackföreningsrörelsen inte skulle satsa
ett öre om det inte funnes förtroende
för partiet.
188
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
Herr Carlshamre menade att jag feltolkat
moderata samlingspartiets ideologi,
ty vore den sådan som jag uppfattat
den skulle det inte finnas någon grupp
moderata samlingspartister i denna
kammare. Det är möjligt att jag inte har
missuppfattat, ty när vi angrep det
gamla högerpartiet från samma utgångspunkter
upphörde partiet att existera
— i dag finns det inte någon högergrupp
i denna kammare.
Herr CARLSHAMKE (m) kort genmäle
:
Herr talman! Finansminister Sträng
fann det i går på sin plats att i en debatt
som till stor del handlade om jämlikhet
ägna sig åt relativ betygsättning
över olika riksdagsledamöters intellektuella
briljans. Jag skall inte följa honom
i spåren och uttala mig rörande
herr Kristensons intellektuella briljans
utan vill bara konstatera, att eftersom
herr Kristenson mestadels polemiserade
mot någonting annat än jag sagt har jag
ingen anledning att ingå i sakligt svaromål.
Herr ÅKERLIND (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Kristenson talade
om kollektiv eller enskild utgift, men
jag tror inte det har någon betydelse för
den enskilde löntagaren om det är eu
kollektiv eller en enskild utgift som
han vill bli kompenserad för.
Beträffande resonemanget om solidaritet
vill jag framhålla, att herr Kristenson
missuppfattat vad jag sagt. Tillräckligt
många inom den fackliga rörelsen,
framför allt på LO-området, har
hittills fallit för det socialistiska resonemanget
att man skall vara solidarisk
med det socialdemokratiska partiet, tillräckligt
för att få majoritet i fackliga
organisationer. Men den solidaritet
gentemot det socialdemokratiska partiet
som majoriteten hittills visat kommer
kanske inte att bestå, eftersom allt
fler börjar inse att de luras av den här
politiken och börjar märka, att de får
betala så mycket mer i skatt på varje
nytjänad hundralapp att det inte lönar
sig ett dugg.
Herr BURENSTAM LINDER (m):
Herr talman! Med det skattesystem vi
här diskuterar tror jag man kan säga
att från facksynpunkt -— alltså ur mera
nationalekonomisk synvinkel, om man
nu kan bortse från polemik — kommer
det att bli oerhört svårt att med finanspolitiska
medel medverka till en styrning
av prisutveckling, sysselsättning
och utrikeshandel. Det kommer att bli
svårt att driva s. k. stabiliseringspolitik.
Och detta är något mycket allvarligt,
eftersom finanspolitiken nödvändigtvis
måste spela en central roll i
våra gemensamma ansträngningar att
hålla den ekonomiska farkosten på rätt
köl.
.Tåg tror man kan säga att i stället för
att bidra till ekonomisk stabilitet kommer
det framlagda skatteförslaget samt
finanspolitiken i framtiden att innebära,
att vi får större rubbningar i vår
ekonomi än vi annars skulle ha fått.
Det redan höga skattetrycket kommer
att skärpas ytterligare, allteftersom fler
och fler människor träffas av de högre
marginalskatter som det här har talats
så mycket om. Redan om ett par år
kommer den genomsnittlige inkomsttagaren
att drabbas av en marginalskatt
på 60 procent. Av en extra intjänad
hundralapp, d. v. s. en inkomstökning
på 100 kr., ryker genast 60 procent i
skatt. Härtill kommer att kommunalskatten
under de två åren med största
sannolikhet kommer att ha stigit ytterligare.
Därför blir det inte 60 utan kanske
62, 63 eller 64 kr. som försvinner
i skatt.
Vidare kommer de inkomstprövade
bostadstilläggen att reduceras, och det
betyder att varje extrainkomst på 100
kr. reduceras ytterligare med något tiotal
kronor. Slutligen tillkommer en hel
del inkomstprövade avgifter — t. ex.
avgifterna vid barndaghem, som efter
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
189
skatteomläggningen kommer att få
växande betydelse för människornas
ekonomi. Hur mycket man kommer att
drabbas av sådana avgiftshöjningar beror
givetvis något på familjesituationen
men kan betyda en eller annan tia av
den extra intjänade hundralappen.
Om man lägger ihop allt detta —
och jag är inte den förste som gör det
— finner man att hela inkomsthöjningen
på 100 eller 1 000 kr. i framtiden
kommer att gå till skatt och avgifter
eller försvinna därför att man inte
längre får några inkomstprövade bidrag.
Och detta gäller för de inkomster
som om ett par år kommer att ligga i de
genomsnittliga lägena. Jag talar inte här
om den speciella situation som högre
inkomsttagare kan befinna sig i; jag talar
om den genomsnittlige inkomsttagarens
situation om några år.
De 12 miljarder som under en femårsperiod
kommer att inflyta i extra
skatter är inte pengar som kommer från
högre inkomsttagare. Det är en sak som
jag tycker att speciellt herr Kristenson
borde få klart för sig. Den högre inkomsttagaren
spelar ur statsfinansiell
synvinkel en försvinnande liten roll.
Nej, de 12 miljarderna kommer i allt
väsentligt att betalas av den genomsnittlige
inkomsttagaren genom dessa extra
belastningar på marginalskattesidan.
Det skattehöjningsförslag som nu presenteras
är alltså ett förslag för inkomsttagarna
i genomsnitt, och det sätt
på vilket de extra skatterna kommer att
tas ut inger stark oro. Det är oroande
därför att vilka ord man än använder
i resonemanget om dessa frågor kommer
man inte ifrån att de enskilda individerna
och deras organisationer
kommer att vidta försvarsåtgärder.
Det finns då två typer av åtgärder.
Den ena är att man minskar sitt utbud
av produktionsfaktorer, d. v. s. av arbete,
sparande och företagsamhet — i varje
fall här i landet. Den andra är vad vi
redan har talat om så många gånger,
nämligen att människorna kommer att
Skattereform in. m.
resa mycket starka krav på kompensation
vid löneförhandlingarna. Och
om man lägger ihop de kraven, så leder
de till ytterligare stegringar av de priser,
som sannolikt ändå skulle ha stigit.
Skall man dessutom vid förhandlingsborden
resa starka krav på kompensation
för inflationen, så kommer vi att fa
ytterligare kostnadsstegringar och en
ytterligare markerad inflation.
Jag kan inte förstå annat än att detta
kommer att leda till att det finanspolitiska
vapnet, som ändå måste spela eu
mycket stor roll för kammarens ledamöter
när vi skall försöka bidra till utformningen
av den ekonomiska politiken,
kommer att bli mycket svårare att
använda med utsikt att nå resultat. Finanspolitiken
kommer i stället att leda
till rubbningar i ekonomin, inte till någon
stabilisering.
Man kan naturligtvis, såsom herr
Kristenson gjorde, säga emot när situationen
beskrivs på detta sätt. Det går
att säga emot allt. Men när uppfattning
står mot uppfattning får man se på de
tidigare erfarenheterna. Hur har det då
tidigare varit? Man kan som herr Kristenson
säga att man bör inse att man
genom de ökade skatterna får vissa fördelar
och därför solidariskt skall luta
sig tillbaka och inte vidtaga någon av de
försvarsåtgärder som jag talat om. Herr
Kristenson gör också gällande att eu
stor del av medborgarna är solidariska
och att kritiken bara riktas från någon
viss kant av samhället. Jag tror att det
är fel och menar att erfarenheten är en
annan. Vi är t. ex. medvetna om att även
högt uppsatta socialdemokratiska partifunktionärer
under 1960-talet har fått
inkomsthöjningar, som är så stora att
jag vill göra gällande att ingen av kammarens
ledamöter skulle våga påstå att
de skulle ha ägt rum om inte skatterna
på inkomsthöjningar varit så höga. Vem
tror att dessa funktionärer under 1960-talet skulle ha fått 75 000 kr. i inkomsthöjning,
om inte marginalskatterna varit
så höga?
190
Nr 25
Fredagen den 15 mai 1970
Skattereform m. m.
Kom gärna tillbaks, herr Kristenson,
och säg några ord om detta, men orden
spelar ju så liten roll. Det finns en verklighet
som vi i stället måste ta fasta på.
Herr Kristenson ironiserar, såsom jag
tycker på ett ganska arrogant sätt, över
småföretagare i Småland som uppträder
på ett kanske osolidariskt sätt och
ger sig i väg ur landet. Det gäller emellertid
här en befolkningsgrupp som har
stora svårigheter att kompensera sig för
de bördor som lagts på dem. Det är
nämligen inte lika lätt för olika grupper
i samhället att kompensera sig för
ökade skatter, och jag tror alt en företagare
i Småland tillhör de kategorier
som har stora svårigheter härvidlag.
Det gäller över huvud taget alla fria yrkesutövare.
De drabbas självfallet på ett
annat sätt än löntagare och blir också
mera pessimistiska än de som inte har
någon svårighet att kompensera sig för
marginalskatterna.
Dessutom får man inte glömma bort
att man, även om man i arroganta termer
kan tala om dem som på detta sätt
ger sig i väg ur landet, ändå har ett samfällt
intresse av att kapabla människor
stannar kvar i Sverige och bidrar till
det gemensamma bästa.
Jag vill även understryka min principiella
uppfattning med att framhålla
att vi redan i dag har ett ekonomiskt
politiskt läge, som är betingat av försvarsåtgärder
från enskilda individer
och organisationer. Sådana snedvridningar
har lett till vårt nuvarande förvisso
allvarliga ekonomiska läge, som vi
också kommer att få anledning att diskutera
före denna månads slut.
Det finanspolitiska vapnet är emellertid
redan så trubbigt att det inte kan
utnyttjas på det sätt som framgår av
enklare finanspolitisk litteratur. I läroböckerna
heter det att man om man
höjer skatterna suger in överefterfrågan
och härigenom bidrar till stabilisering.
I den typ av ekonomi som vi för närvarande
har fungerar det inte längre
på detta sätt.
Jag menar därför att vi, om vi nu inte
vidtar åtminstone en sådan första åtgård
som att indexreglera skatteskalorna,
kommer att försätta oss i en situation
där skattepolitiken icke kommer
att bli eu fråga om den ena gruppens
intressen i förhållande till den andras.
Det blir allvarligt för alla. Man har ironiserat
något över att herr Börjesson i
Falköping skulle ha framfört en önskelista
innebärande att alla skulle få det
bättre. Om det fortsätter på samma sätt
som hittills, kommer emellertid skattepolitiken
att bli ett gemensamt intresse,
eftersom vi alla får det sämre än vi
skulle behöva få det om vi försätter oss
i en situation, där vi icke längre har
möjlighet att styra sådana faktorer som
prisutveckling och valutasituation.
Vi drabbas alla mycket allvarligt av
ekonomisk-politiska snedvridningar. Fn
valutakris går inte endast ut över någon
höginkomstgrupp. Den drabbar
speciellt dem som har ekonomiska svårigheter.
Och jag menar, herr talman,
att konsekvensen av att ändå inte litet
grand besinna dessa rent ekonomiskpolitiska
överväganden är att försätta
sig i mycket allvarliga svårigheter eller
att hamna i någon sorts regleringssamhälle
med pris- och lönekontroll och
annat som vore djupt allvarligt för vår
demokrati.
I detta anförande instämde herr Fridolfsson
i Stockholm, fru Kristensson
samt herrar Åkerlind, Wennerfors,
Flingaby och Magnusson i Borås (samtliga
m).
Herr KRISTENSON (s):
Herr talman! Bara några få ord till
herr Burenstam Linder som fortsätter
resonemanget om kompensation för
skattestegringar.
Finansministern kunde ge oss upplysningen
i går kväll — och vi som varit
några år här i huset vet det för övrigt
ändå — att då och då görs det förändringar
i skatterna om man ser att de
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
191
börjar slå fel. Nu skall jag läsa ur en
tidning som väl herr Burenstam Linder
mera solidariserar sig med än vad jag
gör, eftersom jag sällan tror vad som
står i denna tidning. Jag vet inte om det
är alldeles korrekt den här gången heller,
men någon sanning ligger det kanske
i det. I Skattebetalarnas förenings
tidning Sunt Förnuft står det på följande
sätt om skatteförslaget:
»Om man följer skatteutvecklingen
från 1955 fram till och med det nu framlagda
förslaget i inkomstlägena 20 000,
JO 000 och 100 000 kr. för en familj med
2 barn där huslrun saknar inkomst, så
kan man se hur myndigheterna alltid
försökt hålla skatterna nere för den
lägsta inkomstgruppen. Genom olika reformer
har man lyckats med konststycket
att i det längsta hålla skatten någorlunda
konstant i just detta inkomstläge.
»
Det är alltså en skattestegring i de
andra inkomstlägena — 40 000 och
100 000 kr. — som har ägt rum. Och att
den skattestegringen har skett tycker
inte herr Burenstam Linder och andra
moderater om, utan man står här och
ivrar för att det skall ges kompensation
vid varje tillfälle. Om vi nu genom
denna reform och andra reformer kan
skapa ett samhälle där vi har mer lika
inkomstförhållanden, så tar naturligtvis
en del detta till intäkt för att ge uttryck
åt missnöje med regeringens politik —
vi flyttar vårt kapital utanför landet,
ty vi vill inte vara med i ett sådant samhälle,
säger man. Då har jag sagt: Låt
detta fåtal göra på det sättet, låt moderata
.samlingspartiet föra dessa människors
talan och även tala för andra höginkomsttagare
som heller inte tycker
om reformerna men ändå stannar kvar
här i landet. Ty är det så att man inte
tycker om en politik som syftar till solidaritet
människor emellan, så får man
ställa sig utanför de försöken.
Herr BURENSTAM LINDER (m):
Herr talman! Det är väl ändå märk -
Skattereform m. m.
ligt att när vi efter mycket resonemang
genom decennierna skall satsa på att
göra en skattereform, så befinner sig
socialdemokratin uppenbarligen på
kraftig reträtt redan från början och
talar om att de olika skatteskalor som
nu konstruerats är någonting man snart
måste ändra på. I så fall tycker jag att
oppositionen åtminstone haft något
gynnsamt med sig —- den kan måhända
få exempelvis herr Kristenson att inse
att detta är någonting som är absolut
nödvändigt.
.lag kan inte förstå att jag någonstans
i mitt anförande skulle ha försökt anlägga
annat än ett gemensamt perspektiv.
Jag talade faktiskt inte för den ena
eller andra gruppen, utan om jag talade
för någonting var det för dem som
skulle värst drabbas av svårigheterna i
detta land att föra en stabiliseringspolitik.
Jag tror inte att det blir riksdagsmän
eller .statsråd som värst drabbas av
detta, utan det blir de som har de
minsta inkomsterna. De skulle hårdast
drabbas om vi kastades in i en svår situation.
Jag är absolut övertygad om
detta, och jag står inte här för att tala
om någon speciell grupp.
Ni säger, herr Kristenson, att ni höjer
skatten för högre inkomsttagare,
t. ex. för statsråd och riksdagsmän.
Men då måste man ändå tänka på vad
det får för resultat.
Får dessa det sämre? Jag gjorde dock
i mitt anförande gällande att ett statsråd
t. ex. icke skulle ha erhållit så stor
löneökning under 1960-talet, om det inte
varit för de av socialdemokraterna genomförda
mycket skarpa marginalskatterna.
Det yttrandet står jag för, och det
skulle vara mycket intressant att höra
om herr Kristenson anser att ett statsråd
skulle ha fått 75 000 kr. i inkomstökning
under 1960-talet, även om vi inte
haft de mycket skarpa marginalskatterna.
Jag ber om ett ja eller ett nej på
den frågan.
192
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Får jag bara utan att
blanda mig in i den senaste diskussionen
konstatera två saker. Kanske bär de
någon betydelse för den framtida debatten.
Den ena gäller hur ett skattesystem
verkar. Detta kan inte avläsas av om nationalinkomsten
någon gång i framtiden
har gått framåt eller tillbaka under de
närmast föregående fem åren. Starka
framstegskrafter och bättre teknik gör
att nationalinkomsten stiger. Frågan är
i stället om utvecklingen blir så gynnsam
som den skulle vara med ett någorlunda
rationellt skattesystem eller om
den blir mindre gynnsam. Det är detta
man kommer att få diskutera här i lan
Sedan
vill jag konstatera ytterligare
en sak, herr talman. Vi har haft en lång
debatt, men såvitt jag har kunnat höra
och efterforska genom frågor hos andra
kammarledamöter har inte något allvarligt
försök gjorts av vare sig finansministern
eller någon annan inom regeringspartiet
att bestrida följande: Det
skattesystem som vi nu har att ta ställning
till kommer i det av större eller
mindre inflation präglade samhälle vari
vi lever att innebära ett mycket högre
och växande skattetryck i jämförelse
med vad tabellerna i propositionen anger.
Det har inte från något håll kunnat
bestridas att verkningarna blir andra
och allvarligare och skattetrycket högre
och växande.
Det är med beklagande man måste
konstatera att till upplysningen om detta
förhållande varken regeringen eller
regeringspartiets talesmän lämnat något
bidrag. Jag hoppas att den följande debatten
utanför kammaren skall bidra
till att i högre grad upplysa Sveriges
folk om hur skattesystemet verkar för
de enskilda människorna om man skjuter
åt sidan hela problemet med värdesäkring
av skatteskalorna.
Herr KRISTENSON (s):
Herr talman! Herr Ohlin som är pro -
fessor har naturligtvis rätt att som vetenskapsman
gissa för framtiden. Han
gissar att framstegstakten kommer att
vara sämre och att det aktuella skatteförslaget
blir en av orsakerna till att
takten skulle sjunka. Men om vi dömer
av historien har vetenskapsmannen Ohlin
inte rätt i fråga om det underlag på
vilket han bygger sin gissning.
Sedan vill herr Ohlin ha ett uttalande
om huruvida det nu föreslagna skattesystemet
betyder att skattetrycket stiger.
Ja, åtminstone uppfattade jag i går
finansministern på det sättet att han
sade: »Visst har professor Ohlin rätt
i att skattetrycket kommer att stiga.»
Och om det nyttjar något till skall också
jag erkänna att professor Ohlin har
rätt i att det kommer att stiga.
Både finansministern och övriga socialdemokrater
har emellertid slagit
fast, att om denna stegring, som den
aktuella reformen skulle kunna medföra,
leder till obalans eller ger från jämlikhetssynpunkt
orättvisa utslag, kommer
regeringen att rätta till situationen.
Som jag alldeles nyss citerade framhåller
också Sunt Förnuft att regering och
riksdag sedan år 1955 har korrigerat
den utveckling som ägt rum, så att de
lägst avlönade inte har råkat ut för
några skatteorättvisor. Med den målsättningen
kommer vi att arbeta vidare.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Nej, herr Kristenson,
jag har inte uttalat mig om huruvida
framstegstakten kommer att bli snabbare
eller långsammare än den har varit.
Det finns för min argumentation ingen
anledning att göra några prognoser om
den saken. Spörsmålet är ju om vissa
åtgärder kommer att verka positivt eller
negativt i förhållande till en framstegstakt,
som är beroende av så många
andra omständigheter att det är omöjligt
att diskutera den här.
Beträffande tanken att icke värdesäkrade
skatteskalor i ett inflationssamhälle
betyder att skatterna kommer att
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
193
vara tyngre för människorna än de tror
när de läser tabellerna och att för
många praktiskt taget hela inkomstökningen
går åt till att dels kompensera
levnadskostnadsstegringen, dels betala
skatten, gör herr Kristenson nu — enligt
min mening litet tydligare än herr
Sträng —- i viss mån en reträtt. Han
tycks medge att det förhåller sig så, att
inflationen på ett nyckfullt och oberäkneligt
sätt kommer att år efter år höja
skattetrycket, även om han säger att
man ju någon gång av och till kan ta
en överblick och försöka rätta till bl. a.
den saken. Men om man inte vill ha
denna automatiska skärpning, om man
tycker att det är riksdag och regering
som skall bestämma hur skatteprocenterna
skall vara och verka, då är det
väl naturligare att man gör en sådan
justering att det inte inträffar någon
nyckfull och oberäknelig och omotiverad
höjning. Och det kan man åstadkomma
genom en värdesäkring av lämpligt
slag.
Visst kan man säga: »När några år
har gått skall vi undersöka hur mycket
högre skattetrycket har blivit än vi
egentligen avsåg, och då kan vi i efterhand
justera det.» Men man har inte
justerat det under de gångna efterkrigsåren,
utan de många ändringar som
gjorts har i stort sett varit av annat
slag.
Er ståndpunkt tycks alltså vara den
att man efter några år skall se vad man
vill göra åt den saken. Medborgarna
skall efter varje justering av skalorna
under åtskilliga år utsättas för dessa
inflationsskattehöjande verkningar. Är
det verkligen en rationell politik? Varför
inte tala om för människorna att det
är detta ni vill? Tala om hur stor extra
börda ni vill lägga på medborgarna i
skatt vid olika grader av inflation —
utöver vad tabellerna visar! Varför fullständigt
tiga om de kvantitativa effekterna
av skatteskärpningen?
Finansministern sade i går att andra
länder inte har ett sådant system för
Skattereform m. m.
värdesäkring. Jag trodde att Sverige någon
gång skulle kunna vara pionjär när
det gäller att skapa ett mer rationellt
system. Observera dessutom att för andra
länder, som har ett lägre skattetryck
och en annan progression i den direkta
beskattningen, blir de skattehöjande
verkningarna av inflationen vida mindre
påtagliga än för ett land som Sverige
med vårt skattesystem! Ju högre skattenivån
ligger desto allvarligare blir en
automatisk skärpning, som man först
efter några år menar att man möjligen
vill justera. Att då säga att andra länder
måste gå först är ändå ganska märkligt.
Till sist: Vi har i flera olika sammanhang
fört en liknande debatt om hänsyn
till inflationen och dess verkan för
människorna. Mycket viktig var den
frågan när det gällde folkpensioneringen.
Skulle vi ha en automatisk anpassning
uppåt av fokpensionen efter levnadskostnadernas
stegring? Socialdemokratin
sade då precis som nu, herr
Kristenson: »Riksdagen kan senare vid
lämpligt tillfälle besluta om en justering.
Har levnadskostnaderna stigit så att
pensionärerna fått det sämre kan frågan
tas upp på nytt.» Vi vidhöll att det
var mer rättvisande och rationellt att
ha en automatisk anpassning till levnadskostnaderna
som skyddade pensionärernas
standard. Ni fick ge vika. Ni
fick acceptera den metod som föreslogs
av oppositionen.
Det är min fasta övertygelse att ni
kommer att få ge vika på denna punkt
också. Långt innan 1970-talet har gått
till ända kommer ni här liksom när det
gällde folkpensionerna att tvingas inse
att har man en fortgående prisstegring
i ett samhälle, måste man anpassa samhällets
olika institutioner och anordningar
så, att skadorna och orimligheterna
till följd av inflationens verkningar
blir så små som möjligt.
Härmed var överläggningen slutad.
7 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 25
194
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
Bevillningsutskottets betänkande nr 40
Herr TALMANNEN yttrade:
Först upptas det i reservationen 1
av herr Yngve Nilsson m. fl. framställda
yrkandet om uppskov till höstsessionen
med behandlingen av propositionen
nr 70 m. m. Om detta yrkande avslås
ställs övriga under överläggningen
framställda yrkanden under proposition,
varvid den i reservationerna
gjorda uppdelningen i huvudsak följes
och yrkanden som inte sammanhänger
med i reservationer berörda
frågor upptas sist.
Det i reservationen 1 av herr Yngve
Nilsson m. fl. framställda yrkandet om
uppskov med behandlingen av propositionen
m. m.
Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 1 av herr Yngve
Nilsson m. fl. framställda yrkandet om
uppskov med behandlingen av propositionen
m. m., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 174 ja och
29 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.
Rätt till avdrag för faktiskt utgivet
underhållsbidrag till icke hemmavarande
barn (46 § 2 mom. kommunalskattelagen)
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 785
och II: 915 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
avdrag för faktiskt utgivet underhållsbidrag
till icke hemmavarande barn,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:785 och 11:915 i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 161 ja och
32 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
195
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om åtgärder
sgftande till objektiv behandling
av skilsmässoparter
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottet hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 785
och II: 915 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lothigius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
objektiv behandling av skilsmässoparter,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 785 och II: 915 i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lothigius begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 32 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om avdrag
för underhåll till icke hemmavarande
barn
Herr talmannen gav propositioner
Skattereform m. m.
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
avdrag för underhåll till icke hemmavarande
barn, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 65 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Förvärvsavdrag i fråga om inkomst
av jordbruksfastighet (46 § 3 mom. kommunalskattelagen)
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eriksson i
Bäckmora begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
196
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i
utskottets betänkande nr 40, såvitt avser
förvärvsavdrag i fråga om inkomst
av jordbruksfastighet, röstar
Ja;
D,en, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 93
nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om förvärvsavdrag
för tillsynskostnader
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
förvärvsavdrag för tillsynskostnader,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 173 ja och
32 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Det i reservationen 5 av herr Yngve
Nilsson m. fl. framställda yrkandet om
ändring av bestämmelserna om grundavdraget
(48 § 2 mom. kommunalskattelagen;
stadgandet berörs även av
reservationen 13 angående grundavdraget
för folkpensionär)
Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 5 av herr Yngve
Nilsson m. fl. framställda yrkandet om
ändring av bestämmelserna om grundavdraget,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
197
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkänngav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 30 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.
Avdrag för nedsatt skatteförmåga
(50 § 2 mom. kommunalskattelagen)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
avdrag för nedsatt skatteförmåga, röstar
Ja|
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emel
-
Skattereform m. m.
lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid angavs 160 ja och 29 nej, varjämte
16 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t opi utredning
angående beskattningen av handikappade
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
beskattningen av handikappade, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herr Tistad in. fl,
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 70 nej, varjämte
24 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
198
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
Frigränsen för makars sidoinkomster
(11 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bévillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
frigränsen för makars sidoinkomster,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 176 ja och 30 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Avdrag för makelön (20 § samt anvisningarna
till 22 och 29 §§ kommunalskattelagen)
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9;
och fann herr talmannen den förra pro
-
positionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
avdrag för makelön, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 30 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om makes
rätt till individuell beskattning
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
199
makes rätt till individuell beskattning,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 91 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Beskattningen av makes inkomst av
jordbruksfastighet och rörelse (52 § 1
mom. kommunalskattelagen)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren hifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
beskattningen av makes inkomst av
jordbruksfastighet och rörelse, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
Skattereform m. m.
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 114 ja och 93 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Maximering av statlig inkomstskatt
(10 § 1 mom. tredje stgcket förordningen
om statlig inkomstskatt)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
1:1053 och 11:1216 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om ändrad
utformning av skatteskalan
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
ändrad utformning av skatteskalan,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo
-
200
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 66 nej,
varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Grundavdraget för folkpensionär
(48 § 2 mom. kommunalskattelagen;
stadgandet berörs även av reservationen
5 angående grundavdraget)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
grundavdraget för folkpensionär, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13 av herr Yngve Nilsson
m. fl. i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering me
-
delst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 31 nej, var
jämte
20 av kammarens ledamöter för
klarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t angående
prövningen av folkpensionärs rätt till
avdrag vid nedsatt skatteförmåga
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13
av herr Yngve Nilsson m. fl. i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om mildare
regler beträffande marginalbelastningen
på folkpensionärs sidoinkomster
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 14;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
marginalbelastningen på folkpensionärs
sidoinkomster, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
201
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där
vid
avgavs 115 ja och 67 nej, varjämte
25 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om avdrag
vid beskattningen för fulltidsarbetande
med särskilt låga inkomster
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 15;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja bebesvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
avdrag vid beskattningen för fulltidsarbetande
med särskilt låga inkomster,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 64 nej,
varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
7X — Andra kammarens protokoll 1970.
Skattereform m. m.
Principbeslut om ersättande av hemmamakeavdrag
med hemmamakebidrag
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 16;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
principbeslut om ersättande av hemmamakeavdrag
med hemmamakebidrag,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 16 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 143 ja och 64 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om avtrappning
av ISOO-kronorsavdraget
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 17;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Holmqvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
Nr 25
202
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
avtrappning av 1800-kronorsavdraget,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 17 av fröken Ranmark
och fru Holmqvist.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 53 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om kompensation
till kommunerna
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 18;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
kompensation till kommunerna, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 18 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 143 ja och 66 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om åtgärder
för att garantera att en fortsatt inflation
icke väsentligt skärper skattetrycket
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 19;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
åtgärder för att garantera att en fortsatt
inflation icke väsentligt skärper skattetrycket,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 19 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
203
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där
vid
avgavs 115 ja och 63 nej, varjämte
30 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om indexreglering
av skattesystemet
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 20;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
indexreglering av skattesystemet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 20 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 32 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skattereform m. m.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
angående möjligheterna att införa
s. k. negativ skatt
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 21;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
möjligheterna att införa s. k. negativ
skatt, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 21 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 33 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om en parlamentarisk
utredning rörande beskattningen
av fysiska personer
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 23;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be
-
204
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
svarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
en parlamentarisk utredning rörande
beskattningen av fysiska personer, röstar
Ja
;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 23 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
•han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 33 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Avveckling av vissa punktskatter (förordningen
om försäljningsskatt)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 24;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Örebro begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
■ Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
avveckling av vissa punktskatter, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 24 av herr Stefanson.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Örebro begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 47 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ändring i förordningen om mervärdeskatt
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1053
och II: 1216 i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hermansson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 40, såvitt avser
ändring i förordningen om mervärdeskatt,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:1053 och 11:1216 i motsvarande
del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
205
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hermansson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 204 ja och 3 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
angående företagsbeskattningen
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 377
och 11:418 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
Utskottets hemställan i övrigt
Bifölls.
Bevillningsutskottets betänkande nr 41
Herr TALMANNEN yttrade:
Först upptas det i motionen 11:1232
av herr Bergqvist framställda yrkandet
om avslag på propositionen nr 71 i vissa
delar, m. m. Om detta yrkande avslås
ställs övriga under överläggningen
framställda yrkanden under proposition
med iakttagande i huvudsak av den
i reservationerna tillämpade uppdelningen.
Yrkandet om avslag på propositionen
i vad avser ändringar i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt och förslag
till förordning om begränsning av
skatt i vissa fall samt antagande av de i
motionen II: 1232 av herr Bergqvist intagna
förslagen till ändringar i förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
och i taxeringsförordningen
Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och avslog kammaren detsamma.
Skattereform m. m.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om ny utredning
beträffande kapitalbeskattningen
Herr
talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifailer
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
ny utredning beträffande kapitalbeskattningen,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 159 ja och 32 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om en utredning
av de samhällsekonomiska
verkningarna av skattesystemet
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be
-
206
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
svarad. Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
utredning av de samhällsekonomiska
verkningarna av skattesystemet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 91 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om indexreglering
eller annan värdesäkring inom
kapitalbeskattningen
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
indexreglering eller annan värdesäkring
inom kapitalbeskattningen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 91 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skattepliktsgränsen och skatteskalan
beträffande förmögenhetsskatten (11 §
1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt)
Herr
talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 4; samt
3:o) bifall till motionerna 1:1067 och
11:1242 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Enarsson begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Hermansson votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
207
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 41, såvitt avser skattepliktsgränsen
och skatteskalan beträffande förmögenhetsskatten,
antager reservationen 4 av
herr Yngve Nilsson m. fl., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna 1:1067 och 11:1242 i
motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hermansson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 44 ja och 27 nej, varjämte
137 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
skattepliktsgränsen och skatteskalan beträffande
förmögenhetsskatten, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Skattereform m. m.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enarsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 176 ja och 30 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Beloppsgränserna för dödsbos inkomst
och förmögenhet (53 § 3 mom.
kommunalskattelagen)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
beloppsgränserna för dödsbos inkomst
och förmögenhet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid röst
-
208
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
räkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 30 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Tillämpningen av 80-procentspärren
beträffande förmögenhetsskatten (3 §
förordningen om begränsning av skatt
i vissa fall)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
80-procentspärren beträffande förmögenhetsskatten,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Yngve Nilsson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 30 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ändring av reduktionsregeln beträffande
förmögenhetsskatten (5 § förordningen
om begränsning av skatt i vissa
fall)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
reduktionsregeln beträffande förmögenhetsskatten,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 175 ja och 30 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ordet lämnades på begäran till
Herr GADD (s), som yttrade:
Herr talman! Jag avsåg att rösta »Ja»,
men på röstfördelningstablån markerades
»AVSTÅR».
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
209
Lagstiftning om befrielse från arvsskatt
för vissa allmännyttiga sammanslutningar
m. m.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
befrielse från arvsskatt för vissa allmännyttiga
sammanslutningar m. in.,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 149 ja och 31 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
angående beskattningen av vissa
allmännyttiga sammanslutningar m. m.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9;
och fann herr talmannen den förra pro
-
Skattereform m. m.
positionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
utredning angående beskattningen av
vissa allmännyttiga sammanslutningar
m. m., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 68 nej,
varjämte 27 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
angående beskattningen av privata
stiftelser och sammanslutningar
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1232
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hermansson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
210
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
utredning angående beskattningen av
privata stiftelser och sammanslutningar,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 1232 i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 41 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Grundavdragen och skatteskalorna
beträffande arvsskatten (28 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
grundavdragen och skatteskalorna beträffande
arvsskatten, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 31 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Grundavdraget beträffande gåvoskatten
(39 § förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
grundavdraget beträffande gåvoskatten,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11 av herr Tistad m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda
-
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
211
möter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 91 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skatteskalorna beträffande gåvoskatten
(43 § förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt)
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12;
•och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
skatteskalorna beträffande gåvoskatten,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 29 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Skattereform m. m.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ändrad lagstiftning beträffande kapitalbeskattningen
av familjeföretag
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13 i
motsvarande del och reservationen 14;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
kapitalbeskattningen av familjeföretag,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13 av herr Tistad m. fl.
i motsvarande del och reservationen 14
av herr Yngve Nilsson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 94 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
angående utformningen av arvsbeskattningen
av familjeföretag
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
212
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
dels ock på bifall till reservationen 13 i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, såvitt avser
arvsbeskattningen av familjeföretag,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13 av herr Tistad m. fl.
i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 114 ja och 95 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Utskottets hemställan i övrigt
Bifölls.
Andra lagutskottets utlåtande nr 40
Mom. A
Hemställan
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 409
och 11:450; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Motiveringen
Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonsson i Mora begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets motivering
beträffande mom. A i utskottets utlåtande
nr 40, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 2
av fru Hamrin-Thorell m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonsson i Mora begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 139 ja och 64 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.
Mom. B
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonsson i Mora begärde
emellertid votering, i anledning varav
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
213
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B i utskottets utlåtande nr 40, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonsson i Mora begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 65 nej.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ordet lämnades på begäran till
Fröken SANDELL (s), som yttrade:
Herr talman! Jag avsåg att rösta Ja
men råkade trycka på Nej-knappen.
Mom. C
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C i utskottets utlåtande nr 40, röstar
Ja;
Skattereform m. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 69 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Ordet lämnades på begäran till
Fru HOLMBERG (s), som yttrade:
Herr talman! Jag avsåg att rösta Ja
men råkade trycka på Nej-knappen.
Mom. D
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
D i utskottets utlåtande nr 40, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
214
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Skattereform m. m.
reservationen 5 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 143 ja och 65 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. E—G
Vad utskottet hemställt bifölls.
Andra lagutskottets utlåtande nr 41
Hemställan
Mom. A
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 280;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
Mom. B
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. C
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
C i utskottets utlåtande nr 41, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av fru Hamrin-Thorell
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 142 ja och
64 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. D
Utskottets hemställan bifölls.
Motiveringen
Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 3
av herr Blomquist och fröken Wetterström;
och godkände kammaren utskottets
motivering oförändrad.
Statsutskottets utlåtande nr 100
Vad utskottet hemställt bifölls.
§3
Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, jämte motioner; och
statsutskottets utlåtande nr 101, i an -
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
215
Grundlagsändringar avseende ny
ledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag för budgetåret 1970/71 till
täckning av merkostnader för bidrag
till sjukförsäkringen.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.
§4
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation
för riksdagen, m. m.
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 40 med förslag
till grundlagsändringar, avseende ny
utskottsorganisation för riksdagen, m.m.
samt motioner.
Propositionen innehöll fem lagförslag,
dels två som avsåg grundlagsändringar,
nämligen förslag till
1) ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen, avseende den nya
utskottsorganisationen, och
2) ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen, avseende utrikesnämnden,
dels tre andra lagförslag, nämligen
förslag till
3) lag om ändring i lagen (1934: 437)
för Sveriges riksbank,
4) lag om ändring i ansvarighetslagen
(1936: 324) för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret
m. fl., samt
5) lag om ändring i lagen (1937: 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.
I utlåtandet behandlades vidare följande
motioner:
1) II: 1199 av fröken Sandell;
2) I: 1031 av herr Ernulf m.fl. samt
II: 1190 av herrar Antby och Börjesson
i Falköping;
3) 1:1039 av herrar Svanström och
Ernst Olsson samt II: 1198 av herrar
Larsson i Luttra och Dockered;
4) dels 11:202 av herrar Ahlmark
utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
och Ullsten;
dels 1:269 av herr Bohman m.fl.
samt II: 306 av herr Holmberg, i vad
motionerna avsåge offentlighet i utskotten;
dels
I: 445 av herr Helén m. fl. samt
11:492 av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., i vad motionerna avsåge offentlighet
i utskotten;
dels II: 1197 av herrar Ahlmark och
Ullsten; samt
5) 1:1038 av herr Dahlén m.fl.
Av motionerna hade 1), 2), 3), 5)
samt den vid det fjärde dels under 4)
angivna motionen 11:1197 väckts som
följdmotioner och övriga under den allmänna
motionstiden.
Motionerna 4j avsåge samtliga offentlighet
i utskotten. I den första, II: 202,
hemställdes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ger regeringen i uppdrag
att så snart som möjligt lägga
fram förslag som ger riksdagens utskott
rätt att hålla offentliga utfrågningar».
— I 1:269 och 11:306 hemställdes, såvitt
nu var i fråga, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att Kungl. Maj:t (2 a) efter utredning
framlägger förslag om möjlighet för
riksdagsutskotten att hålla öppna sammanträden».
— I 1:445 och 11:492
hemställdes, såvitt nu var i fråga, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
(2) uttalar att utredning och förslag om
offentliga utfrågningar i riksdagens utskott
i huvudsaklig överensstämmelse
med riktlinjerna i (motionerna) bör
framläggas av grundlagberedningen».
— I II: 1197 slutligen hemställdes »att
riksdagen i sitt beslut om utskottsorganisationen
i den nya enkammarriksdagen
med anledning av proposition nr 40
slår fast att utskotten äger rätt att hålla
offentliga utfrågningar, att utskottet utarbetar
eventuellt erforderliga förändringar
i lagtexten för en sådan reform».
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
1. med anledning av propositionen
nr 40 och med avslag på motionerna
216
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
a) 11:1199,
b) 1:1031 och 11:1190,
c) 1:1039 och II: 1198,
d) 11:202,
e) 1:269 och 11:306, såvitt avsåge
offentlighet i utskotten,
f) 1:445 och 11:492, såvitt avsåge
offentlighet i utskotten, samt
g) 11:1197
för sin del anta utskottets förslag till
grundlagsändringar enligt vid utlåtandet
fogad bilaga 1;
2. med bifall till propositionen nr 40
och avslag på motionen 1:1038 anta
grundlagsförslagen under punkten 2) i
nämnda proposition; samt
3. med bifall till propositionen nr 40
anta övriga vid densamma fogade lagförslag.
Reservationer hade avgivits
1. i fråga om viss offentlighet i utskotten
av
herrar Richardson, Hans Petersson,
Helander och Strömberg (alla fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna
1) 11:202,
2) I: 269 och 11:306,
3) I: 445 och II: 492 samt
4) 11:1197
anhålla att Kungl. Maj :t så snart som
möjligt lade fram förslag som gåve
riksdagens utskott rätt att hålla offentliga
utfrågningar;
2) i fråga om reservationsrätten i utskott
av herrar Richardson, Hans Petersson,
Neländer och Strömberg (alla fp),
utan angivet yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr STRÖMBERG (fp):
Herr talman! I en vid förevarande
utlåtande fogad reservation har folkpartiets
ledamöter i konstitutionsutskottet
krävt att riksdagens utskott skall ha
rätt att hålla offentliga utfrågningar.
Utskottsmajoriteten har avstyrkt de mo
-
tioner som innehåller yrkanden av denna
innebörd med den motiveringen att
grundlagberedningen senare kommer
att pröva frågan.
Det måste anses beklagligt att grundlagberedningen
ej kunnat pröva frågan
om viss offentlighet i utskotten redan
i samband med arbetet på utskottsorganisationen.
Enligt reservanternas
uppfattning är dock frågan av så stor
principiell räckvidd, att den borde prövas
av årets riksdag.
Redan år 1967 begärde herrar Ahlmark
och Ullsten en utredning om ifrågavarande
spörsmål. Sedan riksdagen
hade avvisat deras krav presenterade
de själva år 1968 en sådan utredning.
Ärendet har senare återkommit och blivit
ytterligare belyst.
Den politiska beslutsprocessen i vårt
land har många fördelar, t. ex. inom utrednings-
och remissväsendet. Ett utfrågningsinstitut
i utskotten skall därför
ses som en komplettering av vårt
nuvarande beslutssystem.
I motionen II: 202 har herrar Ahlmark
och Ullsten angivit tre fördelar
med offentliga utfrågningar, nämligen
muntligheten, frågeformen och offentligheten.
I motionerna finns en utförlig
redovisning av skälen för det där framförda
kravet, varför jag inte nu skall gå
in på dessa. Vidare kommer herr Ullsten
senare att ta upp denna problematik.
Folkpartiet har i flera olika sammanhang
fört fram förslag, som skulle medföra
större öppenhet och vidare insynsmöjligheter
i olika organ på både det
statliga och det kommunala området.
Det är enligt vår uppfattning ett samhällsintresse
att allmänheten får kännedom
om det faktamaterial på vilket de
politiska instanserna grundar sina beslut.
Önskemålet om offentlighet är i
särskilt hög grad angeläget då politiska
instanser behandlar viktiga samhällsfrågor.
Öppna utskottsförfrågningar
skulle vara ett led i denna strävan.
Jag vill återigen understryka att för -
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
217
Grundlagsändringar avseende ny
slaget om offentliga utfrågningar i utskotten
icke är avsett att på något sätt
minska betydelsen av de parallella instituten:
offentliga utredningar, remissser,
petita och föredragningar. Utfrågningsinstitutet
är avsett som ett komplement
härtill, och det skulle vara ett
värdefullt sådant.
Under senare år har det tyvärr blivit
allt vanligare att det parlamentariska
inslaget i offentliga utredningar minskat.
Vidare förekommer det ibland att
utredningar i sin helhet genomförs inom
respektive departement. Samtidigt
som önskemålen om offentlig insyn i
beslutsprocessen blir allt starkare gör
sig tyvärr denna tendens till slutenhet
i utredningsmaskineriet alltmer markerad.
Denna utveckling, som regeringen
helt är ansvarig för och som helt styrs
av regeringen, går ju stick i stäv mot
önskemål och tendenser i samhället i
övrigt. Självfallet kan vi inte acceptera
en sådan utveckling, utan vi kommer
att fortsätta att arbeta för en större
öppenhet i allt utredningsarbete.
Mot den av regeringen styrda utveckling
som jag nu beskrivit skulle en större
öppenhet i utredningsarbetet bli en
viss motvikt. Öppna utfrågningar i utskotten
skulle kunna bidra till en offentlig
redovisning av sakmaterialet och
därigenom ge allmänheten större möjlighet
att ta del av de fakta som ligger
bakom politiska beslut.
Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen 1.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Herr ULLSTEN (fp):
Herr talman! När det gäller att förändra
och reformera riksdagens arbetsformer
har vi vant oss vid en ganska
långsam reformtakt. Det har gällt författningsreformen
i stort och det gäller
den mindre reform som behandlas i
det nu aktuella utskottsutlåtandet.
utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
I den motion som herr Strömberg
talat om föreslås offentliga utskottsutfrågningar.
När vi första gången väckte
en motion om sådana —det var 1967 —
sade utskottet kort och gott nej; problemet
avfärdades på några få rader. Nästa
gång vi tog upp saken hade man tydligen
börjat fundera något htet över
det hela och en utredning ansågs inte
helt otänkbar; grundlagberedningen var
oförhindrad att pröva frågan, hette det
i utlåtandet det året.
Och nu, när motionen alltså väckts
för tredje gången, tycker man sig nästan
se rörelsen med blotta ögat. Nu konstaterar
nämligen utskottsmajoriteten
att grundlagberedningen sagt att saken
skall prövas — d. v. s. det som utskottet
var emot för tre år sedan — under
det fortsatta utredningsarbetet. Det förefaller
också som om utskottet tycker
att det är bra att grundlagberedningen
gör en sådan prövning.
Fortare än så här brukar det som sagt
inte gå när det gäller att reformera riksdagens
arbetsformer. Men det rör sig
alltså framåt, och det är vi motionärer
självfallet ganska tillfredsställda med.
Vi är också övertygade om att riksdagen
förr eller senare —- precis som
när det gällt många andra krav på insyn,
öppenhet och modernare arbetsformer
för det svenska parlamentet —
kommer att gå in för offentliga utskottsutfrågningar
i sitt arbete. Den kommer
att tvingas att göra det av en opinion
som ställer större krav på politikerna
i fråga om öppenhet och faktaredovisning.
Hemlighetsmakeri imponerar inte
längre — det irriterar. Ingen del av
riksdagsarbetet bör få betraktas som
riksdagsmännens helt privata område.
Det är människornas angelägenheter vi
diskuterar och beslutar om, och då bör
också människorna ha möjlighet till insyn.
Tyvärr kan vi hos det regerande partiet
ana en tendens att snarare gå i motsatt
riktning. Det brukar sägas av motståndarna
till tanken på offentliga ut
-
218
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
skottsutfrågningar att vi här i Sverige
har ett så grundligt remissförfarande,
att frågorna har varit föremål för så
ingående behandling och så mycket öppen
debatt innan de kommer till riksdagen,
att det är onödigt att införa ytterligare
ett debattinstitut. Och det är
väl riktigt att denna tradition i svensk
förvaltning gör att offentliga utfrågningar
aldrig kommer att få samma centrala
betydelse här som t. ex. i USA.
Men hur var det med den skattereform
som vi just har fattat beslut om?
Inte förelåg det någon remissbehandling
där. Regeringen betraktade uppenbarligen
den förberedande diskussioner
som en angelägenhet uteslutande föi
det egna partiet. Man ansträngde sig
uppenbarligen till det yttersta när det
gällde att ge riksdagen — d. v. s. oppositionen
— sämsta tänkbara praktiska
möjligheter att granska frågan.
Och hur är det med riksdagens möjligheter
till reellt inflytande när det
gäller köp av företag, vare sig statsmakterna
köper företagen själva eller
gör det tillsammans med stora privata
koncerner? Där har riksdagens makt
förvandlats till en formell namnstämpel.
Den som menar allvar med talet om
att öka den enskildes inflytande i den
politiska beslutsprocessen har sannerligen
anledning att också granska riksdagens
möjligheter att arbeta och att
arbeta effektivt. Det är klart att om vi
inför mera offentlighet i utskottsarbetet,
utskottsutfrågningar av det slag som
motionärerna och reservanterna vill ha,
löser vi därmed inte hela problemet
om mera öppenhet och vidgad insyn,
men jag tror att vi ändå tar ett steg i
rätt riktning.
Jag skulle vilja ta ett exempel från
vårriksdagen, som jag själv har varit
med om och som jag tror belyser hur
angeläget det skulle ha varit med möjligheten
till offentliga utskottsutfrågningar.
Statsutskottets första avdelning
har i vår ägnat två månader åt förhandlingar
kring mycket viktiga och in
-
trikata problem i samband med den
svenska biståndspolitiken. I det arbetet
har också mycket tid ägnats åt s. k.
föredragningar från SIDA, utrikesdepartementet,
från frivilligorganisationerna,
från näringslivet och från en del andra
experter. Jag är säker på att det skulle
ha varit av stort intresse för den biståndsintresserade
allmänheten och
självklart även för riksdagens ledamöter
att som bakgrund till den debatten
ha fått ta del av de olika experternas
synpunkter, t. ex. på principerna när
det gäller ländervalet, på frågan om i
vilken form Vietnamhjälpen skall utgå,
via Röda korset eller inte, hur långt
man har planerat Vietnamhjälpen, förutsättningar
för svenska insatser på Cuba
och andra frågor som har spelat roll
i debatten. Jag tror att det hade varit
mycket intressant och betydelsefullt för
åsiktsbildningen om de meningsmotsättningar,
som uppenbarligen i alla de här
frågorna fanns mellan olika ansvariga
instanser, hade kommit fram, lika betydelsefullt
som det varit att notera
bristen på besked från myndigheter och
departement i flera olika avseenden.
Jag tror att det främst är tre inslag
— vi har tryckt på dessa i motionen
— som gör att offentliga utskottsutfrågningar
blir ett viktigt komplement till
riksdagsarbetet i dess nuvarande former.
Det ena är muntligheten. För det första
är det inte alla som läser långa
remissvar, och även om man gör det
kan möjligheten att ställa muntliga frågor
— eller att få dem ställda —- skapa
ökad klarhet. Man har behov av att
kunna konfrontera uppgiftslämnarna
med frågor om vad de egentligen menar,
på vilka grunder de bygger sina
uttalanden, vilken vikt de tillmäter sina
uttalanden i speciella avseenden etc.
Det är den ena saken.
Det andra är själva frågeformen. I en
riksdagsdebatt där många talar om
många saker är det ganska naturligt
att den som har en ansvarig position
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
219
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
''och som befinner sig i ett utsatt läge
gärna tar chansen att smita undan och
låta bli att svara, i varje fall undvika
att ge ett uttömmande svar. Det är ganska
lätt att finna exempel på sådant
från både vanliga debatter och från inferpellations-
och frågedebatter. Men en
utfrågning i ett utskott — förutsatt att
frågandet inte skulle ske i de koncilianta
former som i dag ofta är vanliga
-— är naturligtvis mera skoningslös i
det här avseendet. Den behöver fördenskull
inte vara inkvisitorisk; man behöver
bara eftersträva klargörande besked.
Här i kammaren är det regeringen
som har övertaget. Vid utskottsutfrågningarna
skulle det vara riksdagen,
främst oppositionen, som hade initiativet.
Dessutom skulle man få en möjlighet
att direkt ställa politikernas (regeringsledamöternas)
version av fakta
och bakgrund mot experternas och förvaltningens
synpunkter; man skulle ha
möjlighet att ifå dem prövade jämsides
med varandra.
Det tredje inslaget är offentligheten.
Vi har redan, som jag nämnt, en sorts
utfrågningar i utskotten, de s. k. föredragningarna.
Det innebär att man allmänt
accepterat att den muntliga framställningen
behöver komplettera de
skriftliga synpunkter som finns i remissvaren.
Vi behöver det som riksdagsmän
för våra ställningstaganden.
Då måste man fråga sig: Varför skall
man inte erbjuda den politiskt intresserade
allmänheten samma möjligheter
till en utförlig faktaredovisning? Det
borde väl anses vara ett vitalt samhällsintresse
att allmänheten får kännedom
om de kunskaper och sakuppgifter som
vi bygger våra ställningstaganden på,
och det är ett av de avgörande motiven
för förslaget.
Dessutom tror jag att just offentligheten
innebär en press på uppgiftslämnarna
— vilka de än är — att verkligen
ge uttömmande och korrekta svar.
Den som bara säger halva sanningen
har lätt att bli avslöjad i en offentlig
utfrågning, där frågaren har möjlighet
att komma tillbaka till dess att han är
nöjd med svaret. Det är väl också ganska
självklart att korrekta sakuppgifter
är betydelsefulla för riktiga beslut.
Nu är inte meningen med detta förslag
att utskottssammanträdena till alla
delar alltid skulle vara offentliga. Det
står inte på något som helst sätt i strid
med den i Sverige djupt rotade offentlighetsprincipen
att förhandlingar, vare
sig de är politiska eller fackliga eller
handlar om någonting annat, skall kunna
vara hemliga. Naturligtvis underlättar
detta konstruktiva kompromisser
och samförståndslösningar, där sådana
är möjliga och önskvärda, och visst kan
det ibland finnas skäl — inte minst för
de utskott som sysslar med utrikes- och
försvarsfrågor —■ att inhämta fakta som
man inte utan vidare vill göra offentliga.
Men reformen syftar, som sagt,
inte heller till att göra hela utskottsarbetet
offentligt. Den syftar till en förändring
som innebär en möjlighet att,
när man tycker att detta skulle befrämja
en öppnare debatt, en effektivare faktaredovisning
och ett bättre grundat
ställningstagande, göra utskottsförhandlingarna
offentliga och utnyttja utfrågningsinstitutet
och att ibland göra dessa
utfrågningar offentliga.
Det verkar alltså som om denna reform,
även om det går långsamt, är på
väg framåt. För tre år sedan ansåg utskottet
att det över huvud taget inte var
värt att utreda frågan. I dag menar man
uppenbarligen det; i varje fall accepterar
man att den utreds. Det är bra.
Men det hade faktiskt varit trevligt, om
vi från konstitutionsutskottet hade kunnat
få någon liten motivering för ställningstagandena.
Vi har visserligen fått
ett renodlat nej en gång och sedan —
åtminstone mellan raderna — litet allmän
välvillighet till tanken på en utredning,
men detta är väl ändå en ganska
torftig åsiktsredovisning.
Nu har utskottet alltså velat vara
220
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
knapphändigt i sitt utlåtande. I själva
verket har utskottet inte diskuterat den
här frågan alls, trots att man tre år å
rad haft tillfälle att göra det. Därför
kunde det vara motiverat, att den som
nu skall tala för utskottsmajoriteten
lämnade det bidraget till en öppnare
debatt att han — utan att fördenskull
binda sig vare sig beträffande detaljer,
eller principer — ändå kortfattat redovisade
argumenten för utskottets ställningstagande
och att han kommenterade
de synpunkter, som motionärerna och
reservanterna framlagt och ju presenterat
ganska utförligt.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
1.
Herr LARSSON i Luttra (ep):
Herr talman! Det förslag till ny utskottsorganisation
för enkammarriksdagen
som har förelagts riksdagen innebär
genomgripande förändringar i den
nuvarande organisationen, enligt vilken
riksdagens olika statsrättsliga funktioner
ligger till grund för fördelningen av
uppgifterna mellan utskotten. Förslaget
innebär en övergång till fackutskott;
alla frågor inom ett ämnesområde, såväl
lagstiftning som utgiftsanslag och
annat, skall alltså beredas av samma utskott.
Beträffande antalet utskott föreslås ett
konstitutionsutskott, ett finansutskott
och minst 14 andra utskott. Varje utskott
får 15 ledamöter; det blir alltså
minst 240 ordinarie utskottsplatser. Det
nuvarande lottningsförfarandet vid lika
röstetal i utskotten avskaffas. Skulle
omröstningen trots att ledamotsantalet
blir udda ändå sluta i lika röstetal blir
ordförandens röst utslagsgivande.
Som en ytterligare nyhet kan nämnas
att alla utskott nu får egen initiativrätt.
Vid olika meningar om ett initiativ
avgör majoriteten inom utskottet
om initiativet skall tas. I motioner föreslås
att även åt en minoritet inom ett
utskott skall medges initiativrätt. Kon
-
stitutionsutskottet förutsätter att initiativrätten
skall begagnas med samma
varsamhet som iakttagits av de utskott
som nu har självständig initiativrätt. I
förhoppning om att detta skall bli fallet
har motionärernas förslag inte följts
upp med någon reservation.
Förslaget innebär en viss skärpning
i fråga om rätten att avge reservation
till utskottsutlåtande. De nuvarande reglerna
anses medge rätt att lämna reservation
även om omröstning ej förekommit
i utskottet. De nya reglerna säger att
reservationsrätt endast medges den som
har förlorat i omröstning i utskottet.
De föreslagna bestämmelserna är klara
och entydiga: vill man ha rätt att reservera
sig får man begära omröstning
i utskottet. Med det begränsade ledamotsantalet
i utskotten blir en omröstning
inte heller någon stor apparat. I
de flesta frågor där det råder olika meningar
företas regelmässigt omröstningar
redan med den nuvarande ordningen.
I flera motioner — dels väckta vid
riksdagens början, dels väckta med anledning
av proposition nr 40 —• tar man
upp frågorna om utskottens rätt att hålla
offentliga utfrågningar och möjligheten
för utskotten att hålla öppna sammanträden.
Liknande framställningar har
under de senaste åren behandlats av
riksdagen men då avslagits. Både konstitutionsutskottet
och riksdagen har tidigare
ställt sig kallsinniga till förslaget
om offentliga utfrågningar; man har
inte känt sig övertygad om att det är
en ändamålsenlig anordning. Utskottet
säger emellertid nu att frågan kommer
att prövas under grundlagberedningens
fortsatta arbete. Med hänsyn härtill
avstyrks motionerna. Att skriva till
Kungl. Maj :t i ärendet, som reservanterna
föreslår, behövs alltså inte. Det
tjänar väl därför inte mycket till att
som herr Ullsten ifrågasatte gå in på
någon argumentering för och emot utfrågningar
och offentlighet.
Utskottet har också haft att ta ställ -
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
221
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
ning till en motion vari yrkas avslag
på propositionen. Nuvarande utskottsorganisation
skulle alltså behållas även
i den nya riksdagen. Även om propositionsförslaget
till ny utskottsorganisation
kanske kan förses med vissa frågetecken,
exempelvis då det gäller budgetbehandlingen,
har utskottet dock varit
helt enigt om att förslaget bör genomföras.
Herr talman! Jag yrkar att riksdagen
måtte anta det föreliggande grundlagsförslaget
och alltså bifalla utskottets
hemställan.
Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det är bra att grundlagberedningen
tar upp denna sak, trots
att konstitutionsutskottets och riksdagens
majoritet så enträget varit emot
att ens utreda den. Det visar att man i
grundlagberedningen är mer intresserad
av att modernisera riksdagens arbetsformer
än vad riksdagen är själv.
Men om man nu tycker att det är bra
att saken utreds, vore det väl ändå rimligt
med någon form av initiativ också
från riksdagen — det är ju riksdagens
arbetsformer det gäller.
Nu har konstitutionsutskottet först
sagt nej till förslaget att utreda denna
fråga, sedan att grundlagberedningen är
oförhindrad att utreda den och slutligen
meddelat att grundlagberedningen
håller på att utreda den. Det verkar som
om konstitutionsutskottet på något sätt
anser att författningspolitiska frågor inte
angår utskottet. Även om man nu
finner att saken är föremål för utredning,
kunde det väl vara motiverat att
riksdagen gör någon form av meningsyttring
som antyder vad den vill i stället
för att som nu lämna ämnet förutsättningslöst
till den grad, att man är fullständigt
tyst både i sak och i frågan
om önskvärdheten av en utredning.
Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle
:
Herr talman! Jag undrar om riksda -
gen är så angelägen på denna punkt.
De motioner som väckts i denna fråga
under de senaste riksdagarna har haft
utländska förebilder. Nu sitter alltså
grundlagberedningen och bör kunna få
utforma ett förslag till ett fråge- och
hearinginstilut, om man finner detta
ändamålsenligt, efter en modell som kan
passa traditionerna och förhållandena
i den svenska riksdagen.
Fröken SANDELL (s):
Herr talman! Jag vill först uttrycka
min tacksamhet till herr Larsson i Luttra
för att han, om än flyktigt, gav en
bild av vad detta förslag egentligen innebär.
Jag tycker nog att konstitutionsutskottet
mycket knapphändigt redogjort
för vad det är riksdagen har att
ta ställning till.
En grundlagsändring är ju inte vilken
lagändring som helst. Andra lagförslag
som framläggs är i allmänhet mycket
väl förberedda; de har skickats ut på
remiss, och man har haft kontakter med
de grupper som närmast kommer att beröras
av den föreslagna lagstiftningen.
Men när det gäller det nu föreliggande
grundlagsförslaget om en ny utskottsorganisation,
som berör en så
liten grupp som ledamöterna av Sveriges
riksdag — den uppgår ju inte till
400 personer — har man inte ansett
det nödvändigt att skicka förslaget på
remiss, vare sig till riksdagsledamöterna
eller till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, eller att ge dessa
möjligheter att i förväg diskutera detta
för oss alla så viktiga förslag.
Det hade varit särskilt angeläget att
man inom förvaltningskontorets styrelse
i god tid fått en föredragning av
vad som var i görningen; det är ju den
instans som håller på och planerar för
ett nytt riksdagshus, och man har då
planerat med hänsyn till den utskottsorganisation
vi hade då vi 1968 och 1969
fattade beslut om det tidigare grundlagsförslaget.
Jag tycker detta är en brist i
kommunikationerna, och det är det jag
222
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
har reagerat mot framför allt i motionen
II: 1199.
Nyheterna duggar tätt när det gäller
omorganisationen inom riksdagen. Vi
har förutom grundlagberedningen en
organisationskommitté som titt och tätt
lägger nya förslag på riksdagens bord,
och det är sannerligen inte lätt för riksdagsledamöterna
att hinna med att läsa
och sätta sig in i de stora förändringar
som föreslås. Det sägs ofta om saker
och ting att de ligger i stöpsleven. Nog
har man en stark känsla av att om någonting
för närvarande ligger i stöpsleven
så är det Sveriges riksdag.
Föreliggande förslag innebär, som
herr Larsson i Luttra tidigare omtalat,
en ökning av antalet utskott till 16. Detta
förslag avlöser således det grundlagsförslag
som antogs 1968 och 1969, där
man vidtog vissa förändringar i utskottsorganisationen.
Konstitutionsutskottet
anser nu att den då beslutade
organisationen var att anse som ett provisorium
och att man nu har anledning
att framlägga förslag om en ny utskottsorganisationen.
Men har man förklarat
något vara ett provisorium hör man
väl, även om man inte är till freds med
detta provisorium, först pröva det. Kvar
av den gamla utskottsorganisationen är
bara konstitutionsutskottet. Det kommer
att stå kvar som ett exklusivt utskott
som skall handlägga grundlagsfrågor.
De övriga utskotten, förutom finansutskottet,
skall bli renodlade fackutskott,
och man tänker sig att de skall
handlägga alla frågor inom ett visst ämnesområde:
lagstiftnings-, organisa
tions-
och anslagsfrågor samt också utgiftsfrågorna.
Uppdelningen av ärendena
har man i grundlagberedningen
tänkt sig skall ske efter departementens
kompetensområden men samtidigt säger
man att man är tveksam huruvida
det är möjligt att göra det. Jag hyser
stor tveksamhet när det gäller möjligheterna
att avpassa utskottens arbete efter
vissa departement. Vad jag hesiterar
inför är den specialisering som den
-
na utskottsorganisation kommer att
medföra för riksdagsmännens del. Konstitutionsutskottet
förnekar inte heller
att jag kan ha anledning att känna
tveksamhet. Trots att man inte förnekar
att det finns skäl för de synpunkter
jag har framlagt när det gäller inskränkningen
av riksdagsmännens möjligheter
att bli litet mer allround i riksdagsfrågor,
uttalar man i konstitutionsutskottets
utlåtande bl. a.: »Emellertid torde
en viss utveckling i denna riktning;
få godtas, om riksdagen och dess ledamöter
skall få tillfredsställande arbetsmöjligheter
i framtiden.»
Jag måste fråga utskottets talesmän,
vad man menar med detta. Grundlagberedningen
har med sitt förslag avsett
att aktivera riksdagsledamöterna. Visserligen
får kanske riksdagsledamöterna
en mindre arbetsbörda därför att
de kan specialisera sig på ett visst område,
men är det tillfredsställande att
det införs en organisation som innebär
att den enskilda riksdagsledamoten får
en mera begränsad syn på riksdagsarbetet
som helhet? Det måste bli följden
av fackindelningen och specialiseringen.
Om man bara ser till möjligheterna
att åstadkomma en snabb behandling i
riksdagen, kan nog detta vara riktigt,
men riksdagsledamöterna skall väl intei
första hand vara intresserade av att
ärendena i byråkratisk mening går lättare
igenom i riksdagen. Vi bör se insyn
och självständighet i samhällsfrågornas
avgörande som det viktigaste ur
demokratisk synpunkt. Därför anser jag,
att riksdagsledamöterna bör prioritera
möjligheterna till en mera allsidig insyn
i riksdagsarbetet och i samhällslivet
framför kravet på effektivitet i den bemärkelse
som det har talats om här.
Det är av stor betydelse att vi bådesom
ledamöter av riksdagen och kanske
framför allt som företrädare för våra
väljare har en vid syn över hela
samhällsarbetet. Det är av oerhört stor
betydelse ur demokratisk synpunkt att:
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
223
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
en riksdagsledamot inte blir specialiserad
på vissa bestämda områden utan
har möjlighet att fungera som en länk
mellan den lagstiftande församlingen
och människorna ute i samhället.
Åsikterna om specialiseringen växlar
tydligen bland de beredande organen,
grundlagberedningen och den förut omtalade
organisationskommittén. Grundlagberedningen
tycker att riksdagsledamöterna
bör specialisera sig på bestämda
ämnesområden beroende på utskottstillhörighet,
medan organisationskommittén,
vars förslag om en omorganisation
på tjänstemannasidan lades
fram för några veckor sedan, tydligen
anser att det inte är nödvändigt med en
specialisering. Organisationskommittén
säger tvärtom beträffande tjänstemännen,
att det är viktigt att de blir mer
allroundkunniga. Det förefaller faktiskt
som om kommittén tänker sig att sekreterarna
i utskotten skall fungera som
löpare och springa mellan de olika utskotten
för att på så sätt få insikt i
flera frågor än sådana som behandlas
i de utskott där de tidigare har tjänstgjort.
Om varje fackutskott blir mer eller
mindre hårt bundet till ett departement,
tror jag det är risk att riksdagens inflytande
blir begränsat i förhållande
till den nuvarande ordningen, och jag
tror också det kan uppstå en onödig
spänning på grund av svårigheten att
avgränsa kompetensområdena.
Grundlagberedningen, som den kungl.
propositionen huvudsakligen har refererat,
säger att det även i fortsättningen
kommer att bli svårt att avgränsa utskottens
kompetensområde. Som jag ser
saken kominer det, om fackutskotten
binds vid departementen, att uppstå
risk också för en viss spänning mellan
riksdagen och departementen. Jag anser
att riksdagsledamöterna så långt som
möjligt bör stå fria gentemot regeringen.
Man vill nu öppna möjligheter för
utskotten att anordna utfrågning av
statsråden, och det kan väl vara en an
-
tagbar anordning, men jag tror att det
är onödigt. Jag har i min motion uttryckt
det så, att jag tycker att riksdagen
inte bör lägga större arbetsbörda
på departementscheferna — de har
tillräckligt mycket att göra ändå.
Fastän ett ökat antal utskott — s. k.
fackutskott — föreslås, kvarstår ändå
möjligheten för riksdagen att tillsätta
särskilt utskott eller sammansatt utskott.
Utöver detta införs ett nytt remissförfarande,
som innebär att ett utskott kan
remittera ett ärende till ett annat utskott
för vidare behandling, om en majoritet
inom utskottet så beslutar.
Såsom herr Larsson i Luttra nämnde
finns det kvar mycket av den gamla
utskottsorganisationen, men man har
liksom lappat ihop den gamla organisationen
och hängt på de nya idéerna.
Det är svårt för en vanlig enkel riksdagsledamot
att tänka sig in i hur systemet
egentligen skall fungera och hur
mycket effektivare det skall kunna bli.
Dessutom tillkommer initiativrätten,
som innebär att en utskottsledamot, om
vederbörande kan få utskottet med sig,
kan föra upp ett ärende till behandling
i kammaren utan någon motion. Jag
tycker vi bör visa någon tveksamhet inför
sådana möjligheter att förbigå motionsförf
arandet.
Riksdagen kan återremittera ett ärende
till ett utskott, och ett sådant beslut
kan fattas av en minoritet. Det som
skiljer remissförfarandet utskotten
emellan från remisser från kammaren
till utskotten är att det i utskotten fordras
en majoritet för beslut om remiss,
medan det i kammaren räcker om endast
en tredjedel av ledamöterna röstar
för remiss.
Som jag förut sade är det alltså nyheter
varvade med gammal skåpmat.
Man ämnar i grundlagen bara ange
ramarna för hur riksdagen skall arbeta,
och det är meningen att detaljerna
i fortsättningen skall regleras i en
särskild författning. Det sägs att ett
av motiven för detta är att man vill
224
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
åstadkomma en ökad effektivitet. Nog
tror jag att en ökad effektivitet bland
riksdagsmännen kommer att behövas,
om vi nu antar detta grundlagsförslag
— vilket vi väl kommer att göra. Det
är nämligen så mycket som innan året
är slut måste klaras upp inom ramen
för vad som nu har föreslagits. Det är
nödvändigt att riksdagsledamöterna får
en allsidig information när detaljförslagen
läggs fram under hösten, så att det
inte uppstår fullständigt kaos då vi efter
nyår skall börja arbeta i den nya
riksdagen. Där kommer vi tydligen att
få en månad för studiecirkelverksamhet.
Det är ju meningen att det föreslagna
finansutskottet skall ha ungefär en
månad på sig för att gå igenom budgeten
och för kammaren framlägga förslag
om en butgetram, varefter fackutskotten
sedan skall kunna agera.
Vad jag kritiserar är framför allt att
detta visserligen är ett på många sätt
genomgripande förslag men att det ändå
bara är beträffande utanverken som
man har framlagt förslag och att riksdagsledamöterna
inte av förslaget kan
utläsa, hur arbetsformerna egentligen
kommer att bli. Detaljerna skall vi som
sagt bestämma oss för under hösten.
Det förhåller sig inte alls så, som
konstitutionsutskottet antyder i sitt utlåtande,
nämligen att min kritik riktar
sig mot att vi beslutar vissa ändringar
i utskottsorganisationen så snart efter
ett grundlagsbeslut och att jag anser
att man bort pröva den gamla organisationen
en tid. Det tycker jag visserligen,
men vad som är det viktigaste för
mig är, att detta förslag har framlagts
utan att riksdagsledamöterna har fått
diskutera detta ordentligt. Det har inte
remitterats till ledamöterna såsom enligt
min mening borde ha skett. Det är
således framför allt mot själva — jag
skulle nästan vilja säga — den nonchalans
som man har visat mot riksdagens
ledamöter som jag reagerar.
Jag är tacksam för att justiteministern
i propositionen klart framhållit,
att riksdagen själv skall bestämma om
sina arbetsformer. Jag vill starkt understryka
detta, och det är framför allt
av den anledningen som jag anser, att
riksdagsledamöterna på ett helt annat
sätt borde ha fått möjligheter att i förväg
penetrera det nu framlagda förslaget.
När det aviserade förslaget om suppleanter
för statsråd och riksdagsledamöter
framläggs kommer, såvitt jag förstår,
detaljutformningen av utskottsorganisationen
att ytterligare kompliceras,
och jag tror inte att det hade varit
till någon som helst nackdel för
riksdagen och dess arbete, om man hade
väntat något med att lägga fram detta
förslag om ändring av riksdagsordningen.
Riksdagsledamöterna skulle då
grundligt ha kunnat diskutera igenom
sina egna arbetsförhållanden. Det är
ju för övrigt bara en skiss som vi i
dag skall ta ställning till och som sedan1
måste påbyggas med en mängd detaljer.
Herr talman! Jag har i min motion
yrkat på att förslaget skall förkastas,
men eftersom jag är ensam motionär
och utskottet är enigt, anser jag det
inte vara mödan värt att yrka bifall
till motionen.
Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle:
Herr
talman! Redan i mitt förra anförande
antydde jag att ett förslag som
detta självfallet i någon mån är ett steg
ut i det ovissa. Man kan inte säkert bedöma
hur det kommer att fungera förrän
man har erfarenhet av systemet.
Fröken Sandell har redan sagt att det
innebär relativt nya saker för vissa delar
av utskottsarbetet, och man kan alltså
få räkna med att pröva om en del
av vad vi nu skall besluta när vi har
vunnit vissa erfarenheter.
Utskottet har ändå stannat för att
ställningstagandet bör göras nu. Det
finns mycket som talar för detta. Vi
skall flytta in i ett nytt hus, lokaler
skall disponeras beroende på vilken ut
-
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
225
Grundlagsändringar avseende ny
skottsorganisation vi väljer, personal
skall anskaffas och andra detaljer skall
ordnas.
Sedan var Viola Sandell inne på något
som jag vill stryka under. Den nya
utskottsorganisationen, där man delar
in i olika fack, kommer att kräva en
bättre information till ledamöterna om
vad som händer i de olika utskotten.
Jag förutsätter att man kommer att ordna
så ätt det blir en bra information
om det pågående arbetet i utskotten.
Jag har redan sagt att man skall handskas
med varsamhet med initiativrätten.
Vi har redan vissa utskott som har initiativrätt
och den har inte medfört några
vådor. Vi förutsätter att man skall
vara lika varsam även i fortsättningen.
Annars är det ju så att rätten att ta initiativ
utan att det föreligger motioner
och annat i och för sig kan medföra
vissa risker. För övrigt kan man kanske
beklaga — jag har varit kritiskt inställd
mot det tidigare — att hela detta
författningsarbete kännetecknats av att
vi fått en bit i sänder. Vi har aldrig
haft tillfälle att ta ställning till ett fullständigt
förslag till en författning, och
det är självfallet en brist.
Herr BJÖRKMAN (in):
Herr talman! Sedan kammaren i omkring
ett och ett halvt dygn ägnat debatten
åt skattepaketet är det kanske
svårt att få kammaren att intressera sig
för sina egna arbetsförhållanden —
även om den borde ha anledning att
göra det. När denna långa debatt avslutades
med 47 voteringar och lika
många rösträkningar om skattepaketet,
kunde ju enbart den omständigheten ge
anledning till vissa funderingar om
eventuella möjligheter till förenklingar
antingen på utskottsplanet eller på något
annat sätt. Resultatet av voteringarna,
åtminstone i huvudfrågorna, kan
knappast ha kommit som en överraskning
för någon i denna kammare. Linjerna
var ju klara redan på utskotlsplanet.
Där det möjligen kan ha bliviL
8 — Andra kammarens protokoll 1970.
utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
en överraskning var när det begärdes
votering då ingen hade väntat det.
.Tåg är dock ingalunda, herr talman,
beredd att nu tala om hur denna förenkling
skulle kunna gå till, men nog
måste man säga att en så lång votering
med rösträkning som i över en och en
halv timme bör ge anledning till vissa
funderingar.
Att jag vid denna tidpunkt, då jag vet
att ledamöterna står beredda att resa
till sina hemorter, tar till orda i denna
fråga beror på att jag i någon mån har
varit inblandad i grundlagberedningens
arbete främst i den arbetsgrupp som har
sysslat med utskottsorganisationen. Reservationen
1 till konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande gäller bara en detalj.
de offentliga utskottssammanträdena.
Att ett nära nog enhälligt konstitutionsutskott
har tillstyrkt förslaget
om ny utskottsorganisation för riksdagen
bör ju kunna tolkas så att grundlagberedningen
har gjort ett ganska
hyggligt arbete -— om jag får säga det
själv — sedan beredningen tog itu med
denna fråga ganska snart efter beslutet
om den partiella författningsreformen
1968—1969.
Även de väckta motionerna rör detaljer
— med undantag av fröken Sandells
motion som yrkar direkt avslag.
Man kan naturligtvis undra över varför
det inte har väckts flera kritiska
motioner. Kan det ha berott på bristande
tid eller bristande intresse hos riksdagens
ledamöter, eller kan orsaken helt
enkelt vara att man vid denna tid på
vårsessionen inte har orkat tränga in
i dessa frågor? Jag hoppas verkligen att
så inte är fallet. Det är ju mycket viktigt
hurdan organisationen blir nästa
år.
Jag tycker inte heller att det är helt
med sanningen överensstämmande när
fröken Sandell säger att förslaget inte
har remitterats till ledamöterna. Betänkandet
ladcs fram i december förra
året, och såvitt jag minns delades det
då til! samtliga ledamöter i riksdagens
Nr 25
226
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
båda kamrar. Så nog bär det funnits
tid att tränga in i dessa frågor. I moderata
samlingspartiet har vi också föredragit
och diskuterat betänkandet både
i förtroenderådet och i riksdagsgruppen,
och jag skulle tro att man gjort på
samma sätt inom andra partier.
Den nya organisationen innebär en
ganska radikal nyordning av utskottsväsendet
jämfört med den ordning vi
nu bar och som länge har gällt. Kritik
har riktats mycket länge mot det nuvarande
systemet. Den bar särskilt gällt
den bristande samordningen av budget
arbetet och uppdelningen i lagfrågor
och budgetfrågor. Den bar också gällt
den bundenhet som riksdagsarbetet för
närvarande har till grundlagen. Där
bar införts åtskilliga bestämmelser,
vilka myckel väl skulle kunna flyttas
över till riksdagsstadgan. Detta har gjort
att det tar tid att åstadkomma ändringar
i bestämmelserna, vilket låst utskottsarbetet
på ett inte särskilt lyckligt sätt.
Den nya organisationen innebär, vilket
herr Larsson i Luttra såsom utskoltets
talesman redan redogjort för, ett
sammanförande av frågor inom samma
sakområde till ett enda utskott. Vi har
under de senaste åren haft en lång rad
exempel på vilka komplikationer som
den nuvarande uppdelningen lett till.
Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med att återge alla de exempel
på motioner och propositioner, som remitterats
till två, tre och ibland fyra utskott,
som lämnas i grundlagberedningens
betänkande. Detta förhållande har
också varit rådande under innevarande
vårsession. Låt oss t. ex. se på propositionen
om regionalpolitiken och de motioner
som väckts i anslutning till den.
Den har hänvisats till statsutskottet, bevillningsutskottet
och bankoutskottet.
Inom statsutskottet skulle den ha kunnat
remitteras till tre avdelningar, nämligen
andra, tredje och fjärde avdelningarna.
1 konstitutionsutskottet har vi liafl
att behandla tryckfrihetsförordningen i
samband med den s. k. porrproppen,
medan brottsbalksärendet gått till första
lagutskottet. Också frågan om rasdiskriminering
har hänvisats till första lagutskottet
och dessutom till konstitutionsutskottet.
Sekretesslagsärendet, som berör
frågan om otillbörlig marknadsföring,
har hänskjutits till tredje lagutskottet
och konstitutionsutskottet, vilket
medfört att vi inom konstitutionsutskottet
inte kunnat slutföra vår handläggning
innan vi fått besked om hur
arbetet i tredje lagutskottet utfallit. Denna
organisation är sannerligen inte bra.
Frågan om riksdagens organisation
är för övrigt ännu inte riktigt klar. Vi
kommer så småningom, troligen under
vårsessionens sista vecka, att från sammansatta
konstitutions- och bankoutskottet
få utlåtandena om riksdagens
förvaltnings- och personalorganisation
och om utskottens personalorganisation.
Även när den nya indelningen i
fackutskott genomföres, tror jag inte
att kollisioner helt kan undvikas ens i
fortsättningen. Indelningen har inte
kunnat genomföras helt konsekvent.
Eftersom grundlagarna skall hänvisas
till konstitutionsutskottet, lär det vara
oundvikligt att det ibland ändå inträffar
att vissa frågor måste behandlas i
olika utskott. Vi har också fortfarande
möjlighet att i vissa frågor tillsätta ett
särskilt utskott utöver de 16 som har
förutsatts i förslaget.
Jag skall ta upp två nyheter som herr
Larsson i Luttra något berörde, nämligen
utskottens initiativrätt och statsrådens
möjlighet att vara närvarande
vid utskottssammanträden. För närvarande
tillkommer initiativrätten endast
konstitutionsutskottet, bevillningsutskottet
och i viss utsträckning bankoutskottet.
Nyheten betyder inte, som
vissa ledamöter synes ha befarat, att
dörrarna skulle öppnas på vid gavel
för utskotten att till kamrarna föra
fram nya idéer och spörsmål som inte
har beretts tillräckligt. Det var iugalunda
vår uppfattning vare sig i arbets
-
227
Fredagen den 15 mai 1970 Nr 25
Grundlagsändringar avseende ny
gruppen eller i grundlagberedningen.
Utskottet har också tydligt sagt ifrån
detta i sin skrivning på sidan 7 i utlåtandet.
Där framliålles: »Utskottet
förutsätter emellertid, att de nya befogenheterna
skall begagnas med samma
varsamhet som iakttagits av de utskott
som har självständig initiativrätt
enligt nuvarande ordning. Ärenden bör
framdeles liksom hittills normalt väckas
genom proposition eller motion, och politisk
enighet bör eftersträvas i de fall
där initiativ kommer i fråga.»
Det har således inte rått någon tvekan
inom konstitutionsutskottet om vad vi
avsåg med initiativrätten, d. v. s. att utskotten
inte fick kasta fram vilka uppslag
som helst inför kammaren, utan de
måste vara väl beredda. De utskott som
för närvarande har denna initiativrätt
har utnyttjat den i mycket begränsad
utsträckning. Bevillningsutskottet och
konstitutionsutskottet har bara någon
enstaka gång självständigt tagit initiativ
och lagt fram sina förslag inför kamrarna.
Om offentligheten i utskotten behöver
jag inte yttra mig; det har redan
herr Larsson i Luttra gjort. Det är också
eu fråga som skall prövas inom
grundlagberedningen. Det är en fråga
som inte går att lösa så kvickt och
enkelt.
Vi har också uttalat oss för att man
bör ha denna offentlighet, men vi måste
veta något om när detta skall få ske.
Utskottet skall ju ta initiativ och besluta,
och vi måste få veta hur det skall gå till
i praktiken.
Det finns också en annan, mycket viktig
nyhet, som nästan höll på att komma
bort i utskottsutlåtandet, nämligen att
statsråden skall få infinna sig vid utskottssammanträdena,
där de tidigare
varit helt utestängda. Här har utskottet
för sin del understrukit att »statsråd
endast skall få inställa sig på begäran av
vederbörande utskott och endast för att
lämna upplysningar etc. men inte för att
delta i överläggning med utskottet».
8* — Andra kammarens protokoll 1970.
utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
Det är viktigt att detta står i utskoltsutlåtandet,
men det står litet långt bort,
vilket gör att kammarledamöterna kanske
inte lagt märke till det. Det står
under beskrivningen av de olika paragraferna,
på s. 9 under 44 §.
Även i delta sammanhang har uttryckts
farhågor för att man skulle få
någon form av ministerstyrning av utskotten.
En del trodde till och med ati
det skulle betyda att statsråden skulle
komma till utskotten och säga vad utskottsledamöterna
skulle tycka och
tänka. Men sådan skräck skall vi väl
ändå inte ha i utskotten för statsråd att
vi inte skall kunna ha en egen uppfaitning.
Nu skall alltså statsråden få komma
till utskottssammanträdena precis på
samma sätt som de får göra i Danmark,
där statsråden får komma till utskotten
och försvara sitt fögderi. Vi anser att
det många gånger kan vara lämpligt att
statsråden kan få komma och lämna
upplysningar om saker och ting som
man vill veta mer om. Propositionerna
kanske skulle kunna bli litet mer kortfattade,
om denna möjlighet fanns. Vi
tycker att farhågorna på denna punkt
bör ha undanröjts genom utskottets uttalande.
Konstitutionsutskottets uttalande
när det gäller grundlagsfrågor
har dock eu viss relevans i sammanhanget.
Låt mig till sist, herr talman, få nämna
att det som bekant har varit diskussion
om när denna nyordning på utskottens
område skulle genomföras.
.lag var först mycket tveksam om denna
fråga skulle forceras och nyordningen
genomföras redan 1971. Jag ansåg detta
var den nya riksdagens sak att själv bestämma
om. Men erfarenheterna från
förra årets riksdag och inte minst från
detta års riksdag visar att det är mycket
angeläget att denna reform genomföres
så snart som möjligt. Därtill vore
det ytterligt opraktiskt att först tillsätta
samtliga utskott enligt den nuvarande
ordningen, sedan genomföra denna nya
Nr 25
228
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Grundlagsändringar avseende ny utskottsorganisation för riksdagen, m. m.
utskottsorganisation, möjligen ha den
gamla ett år för att sedan riva upp den
och ha en helt ny ordning efter ett år.
När vi funderat närmare över saken,
lyckte vi inte att detta var riktigt lämpligt.
Men inom konstitutionsutskottet
och inom arbetsgruppen i grundlagberedningen
har vi. inte velat vara så informella
som regeringen. Den ansåg
att det skulle vara tillräckligt med att
tåta talmannen anmäla det vilande
grundlagsförslaget.
Nej, så informella tyckte vi inte att vi
skulle vara i grundlagberedningcn eller
ens i konstitutionsutskottet. Här gäller
det ändå ändringar i grundlagarna -regeringsformen och riksdagsordningen
— och man får inte behandla grundlagar
hur lättvindigt soin helst. Det gläder
mig därför att vi i konstitutionsutskottet
har gått tillbaka till grundlagberedningens
ståndpunkt, att konstitutionsutskottet
skall tillsättas omedelbart
i början av nästa års riksdag och
att denna. sedan skall framlägga memorial
i ärendet om de vilande grundlagförslagen.
,
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Punkten i
Det under punkten 1 i utskottets hemställan
intagna grundlagsändrings^årslaget,
avseende, ny utskottsorganisation
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och. antog kammaren förslaget
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.
Utskottets hemställan i punkten 1 i
övrigt
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskot
-
tets hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Strömberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 1 i övrigt i utskottets utlåtande
nr 27, röstar
»Tu,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till reservationen
1 av herr Richardson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Strömberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsåpparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 31 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.
Punkten 2
Det under punkten 2 i utskottets hemställan
intagna grundlagsändringsf årslaget,
avseende utrikesnämnden
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och antog kammaren förslaget
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
229
Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret
Utskottets hemställan i punkten 2 i
öviiyt
Bifölls.
Punkten 3
Utskottets hemställan bifölls.
§5
Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:
nr 28, i anledning av motioner angående
styrelseval till och insyn i kommunala
bolag och stiftelser m. m., samt
nr 29, i anledning av motioner angående
den kommunala demokratin.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§6
Åtgärder för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner
om åtgärder för att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret.
I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna I: 269 av herr Bohman
m. fl. och II: 306 av herr Holmberg
in. fl., vari såvitt nu var i fråga hemställdes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda frågan om införande
av ett folkomröstningsinstitut
på riksplanet samt tillsätta en allsidig
utredning om det statliga och kommunala
partistödets konstruktion och om
andra i motionerna berörda frågor som
sammanhängde med partiernas finansiering.
Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 269 och IT: 306 i de delar som behandlats
i detta utlåtande.
Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Hernelius och Björkman
(alla in), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 269 och II: 306 i motsvarande
delar anhålla hos Kungl. Maj :t
1) om utredning av frågan om införande
av ett folkomröstningsinstitut på
riksplanet; och
2) om tillsättande av eu särskild utredning
för allsidig prövning av de med
partiernas finansiering sammanhängande
frågorna.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr BJÖRKMAN (m):
Herr talman! Moderata samlingspartiet
har i år liksom under de senaste
åren väckt en partimotion om åtgärder
för att fördjupa och stärka det svenska
folkstyret. En del av kraven i denna
motion har behandlats tidigare. Bl. a.
har vi diskuterat kollektivanslutning till
socialdemokratiska partiet, vi har nyss
diskuterat de öppna utskottssammanträdena
och likaså den kommunala folkomröstningen
vid behandlingen av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 29.
Föreliggande utlåtande gäller endast
folkomröstningar på riksplanet och partistödets
konstruktion. Även den senare
frågan har delvis behandlats i samband
med anslaget till det statliga partistödet.
Tyvärr råkade folkomröstningsinslitutet
i vanrykte genom högertrafikomröstningen
och folkomröstningen om
ATP. Nu har så lång tid förflutit sedan
dess att det är dags att åter aktualisera
frågan om införande av folkomröstning;
Det finns allt fler tecken som tyder på
att medborgarna har en känsla av att
hålläs utanför inflytandet på angelägenheter
som direkt berör dem. De ställs
inför fait accompli, och de blir uppbragta
när de upptäcker att de inte har
haft en chans att säga vad de tycker och
tänker. De synes inte vilja nöja sig med
att vartannat år hittills'' och vart tredje
år hädanefter genom röstsedel uttala
230
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret
sin dom över den förda politiken och
ange vilken politik som enligt deras mening
i fortsättningen bör föras. Alltför
mycket bestäms över deras huvuden.
Självfallet kan inte den direkta demokratin
förverkligas helt och fullt, men
det har blivit för stort avstånd mellan
medborgarna och de styrande. Byalag,
miljögrupper och Alternativ stad är sådana
exempel på att man vill ha medbestämmanderätt
och mer inflytande på
utformningen av åtskilliga saker i samhället.
Ju mer den offentliga sektorn expanderar
och ju mer den politiska och
ekonomiska makten koncentreras till
ett fåtal, desto angelägnare blir det att
stärka kontakten mellan de styrande
och de styrda, så att besluten får verklig
förankring hos folket. Det gäller på
såväl riks- som kommunalplanet. Nuvarande
bestämmelser om rådgivande
folkomröstning tillgodoser inte kraven
på ett mera direkt, personligt inflytande
för medborgarna. Det är den motivering
som ligger bakom vårt motionsförslag
om en utredning om utformningen
av ett folkomröstningsinstitut.
Som jag redan har nämnt har frågan
om partistödet behandlats tidigare i år.
Även då diskuterades i viss utsträckning
själva konstruktionen. Det statliga
partistödet utgår efter antalet mandat
i riksdagen med samma belopp per
mandat. Vi har kritiserat denna metod.
När det gäller det statliga partistödet
anses åtminstone varje folkvald vara
lika mycket värd i kronor räknat, men
inte sä beträffande det kommunala partistödet.
Kommunen bestämmer själv om
partistöd skall utgå och med hur mycket;
det varierar mellan 0 och 25 000
kr. Denna vida skala är alltså ett uttryck
för den kommunala självstyrelsen,
och den håller jag hårt på. Men
borde det ändå inte finnas några riktlinjer
för detta kommunala partistöd? Vi
har föreslagit att man skall utreda konstruktionen
av såväl det statliga som
det kommunala partistödet.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Sveningsson m. fl.
Herr LARSSON i Luttra (ep):
Herr talman! I de motioner som behandlas
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30 föreslås åtgärder för att
fördjupa och stärka det svenska folkstyret.
Sedan vi tagit ställning till ett av
motionsyrkandena i samband med behandlingen
av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27 kvarstår yrkandena beträffande
partiernas finansiering och
folkomröstningar.
Frågan om partifinansieringen behandlades
under höstriksdagen. Kommuner
och landsting medgavs då rätt
att bevilja kommunalt partistöd. Innevarande
års riksdag har beträffande det
statliga partistödet beslutat att den nuvarande
konstruktionen skall bibehållas.
Moderata samlingspartiet har på nytt
tagit upp frågan om folkomröstningarna
som var föremål för riksdagens prövning
under föregående år. Då avslogs
motionerna, och konstitutionsutskottet
har nu funnit att någon anledning till
ändrat ställningstagande inte föreligger.
Vi vet att det råder olika meningar om
huruvida folkomröstningarna skall vara
beslutande eller rådgivande. För närvarande
förekommer endast rådgivande
folkomröstningar, och man kan väl förutsätta
att frågan tas upp i det fortsatta
arbetet med konstitutionen.
I motionerna begärs en utredning av
frågan om införande av folkomröstningsinstitutet
inte bara på riksplanet
utan också på kommunalplanet. Även
på kommunalplanet finns nu en viss
form av rådgivande folkomröstning utan
att institutet dock på något sätt är reglerat
i lagstiftningen.
När det gäller partifinansiering via
kommunalt partistöd förmodar jag att
inte heller herr Björkman vill vara med
om att man skall sträcka sig längre än
till befogenheter för kommuner och
landsting. Man skall inte föreskriva någ
-
231
Fredagen den 15 maj 1970 Nr 25
Nordiska rådets svenska delegations skrivelse med överlämnande av berättelse för
rådets adertonde session
ra mera ingående regler för detta partistöd.
Med den kännedom jag har om
herr Björkmans omtanke om den kommunala
självstyrelsen är jag säker på
att han inte vill binda kommunerna för
någonting bestämt utan att de endast
skall ha vissa befogenheter.
Med detta korta anförande, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till vad
utskottet föreslagit.
Herr BJÖRKMAN (in);
Herr talman! Anledningen till att vi
har begärt den här utredningen är att
oss veterligt står det inte uttryckligen i
direktiven till grundlagberedningen att
den skall syssla med folkomröstningar.
Vi tycker att det borde göras en utredning
härom, ty de nuvarande möjligheterna
är inte tillräckliga och vi vill
utvidga dem. Att man kan ha delade
meningar om beslutande och rådgivande
folkomröstningar håller jag helt med
herr Larsson i Luttra om, men en utredning
tycker vi skulle vara lämplig.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 28 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§7
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av proposition
med förslag till ändring i regeringsformen
in. m., avseende vissa ändringar
i regeringsformen, riksdagsordningen
och tryckfrihetsförordningen för att
möjliggöra en reform av förvaltningsdomstolarnas
organisation.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av de vid utskottets
utlåtande fogade grundlagsändringsförslagen
såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling eller förkastande
av desamma; och antog kammaren
utskottets grundlagsändringsförslag
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.
§8
Nordiska rådets svenska delegations
skrivelse med överlämnande av berättelse
för rådets adertonde session
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Nordiska
rådets svenska delegations skrivelse
med överlämnande av berättelse för
rådets adertonde session, i vad skrivelsen
hänvisats till konstitutionsutskottet.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Nr 25
232
Fredagen den 15 maj 1970
Nordiska rådets svenska delegations skrivelse med
rådets adertonde session
Herr HENNINGSSON (s):
Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av denna rapport.
Som riksdagsman hör man ibland
personer ur olika samhällsskikt uttala
sig förnedrande om politik och politiker.
Framför allt kommer sådana tankar
ofta till uttryck från unga människor,
som gör gällande att politikerna
säger ett och menar ett annat, att de
bara pratar och inte är beredda att
handla i överensstämmelse med sina
ord. Det är klart att vi tillbakavisar allt
dylikt tal som falskt och ogrundat. Men
även om man inte vill medge att sådant
tal är befogat, så känner man sig stundom
litet tveksam. Jag kan förstå den
som tvivlar på att vi verkligen menar
vad vi säger. Det partitaktiska spekulerandet
kommer ibland till uttryck på ett
sådant sätt att funderingar av detta slag
blir befogade.
Kammaren behandlar nu konstitutionsutskottets
utlåtande nr 33 med anledning
av en rapport från Nordiska
rådets svenska delegation beträffande
sessionen i Reykjavik under dagarna
den 7—12 februari i år. Detta är en
mycket intressant läsning. Under rubriken
»Sakernas behandling i Nordiska
rådet» läser vi: »1. Sänkning av rösträttsåldern
till 18 år. I ett medlemsförslag
hade föreslagits en rekommendation
till regeringarna att framlägga förslag
om sänkning av rösträttsåldern till
18 år. Utskottet föreslog att rådet inte
skulle företa sig något i anledning av
mrslaget. Två reservationer gjordes. Efter
votering bifölls utskottets hemställan.
»
Denna votering var från svensk synpunkt
intressant, eftersom det här i
riksdagen hade väckts motioner i samma
fråga, vilka skulle behandlas några
få veckor efter mötet i Reykjavik. Jag
konstaterar alt samtliga svenska delegater
biträdde utskottets hemställan; de
företrädde således uppfattningen att en
sänkning av rösträttsåldern inte skulle
överlämnande av berättelse för
rekommenderas. Det är med yttersta
förvåning man läser Nordiska rådets
protokoll med tanke på den debatt som
uppstod här i riksdagen när konstitutionsutskottets
utlåtande om rösträttsåldern
låg på kammarens bord endast
några få veckor efter Nordiska rådets
möte. Här pläderade samma person,
som i Nordiska rådet avstyrkt framställningen
om sänkt rösträttsålder, för
en sänkning av rösträttsåldern i Sverige.
Efter ett sådant handlande, herr talman,
är det kanske fullt förklarligt att
det finns personer som tvivlar på oss
och som undrar hur stor samstämmighet
det föreligger mellan våra ord och
våra handlingar. Man får ett bestämt
intryck av att de valtaktiska bedömningarna
i detta fall var viktigare än
viljan att åstadkomma en förändring.
Man ville fria till de unga och ge intryck
av att man stod på deras sida,
men när man 1 verkligheten hade möjlighet
att handla, ville man inte ha till
stånd någon förändring.
Det finns ingen anledning att bli förvånad
om personer utanför politikernas
krets anser att det har gått ett visst mått
av inflation i de politiska hedersbegreppen
när man handlar så stick i stäv i
denna fråga med endast några få veckors
mellanrum. Även om man inte uppträder
i samma lokal eller ens i samma
land är detta inget fog för ett förändrat
ställningstagande.
Personligen tror jag att man i hög
grad underskattar väljarnas intelligens,
om man på detta sätt briljerar som politisk
sol-och-Vår-man, även om man uppträder
med väl kamouflerade friarannonser.
Att undergräva allmänhetens förtroende
för de politiska funktionerna är
ett farligt spel, som fräter på de organisationers
anseende som man uppträder
i. Detta gäller såväl i riksdagen som i
Nordiska rådet, och även om man uppträder
— enligt finansminister Strängs
vokabulär — som politisk free lancer.
233
Fredagen den 15 maj 1970 Nr 25
Nordiska rådets svenska delegations skrivelse med överlämnande av berättelse för
rådets adertonde session
Herr talman! Jag har ansett det vara
angeläget att avge denna högst personliga
deklaration i samband med behandlingen
av Nordiska rådets svenska delegations
rapport från mötet i Reykjavik.
Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Jag måste säga att herr
Henningsson ibland är en förbluffande
person. Han lever tydligen i föreställningen
att varje representant i Nordiska
rådet, som i sitt parlament hemma har
en positiv inställning till en viss reform,
måste vara förpliktigad att verka för att
Nordiska rådet skall rekommendera
samtliga länder i Norden att samtidigt
genomföra denna reform. Gör han inte
det är han inkonsekvent, tycks herr
Henningsson märkvärdigt nog tro.
Är man för en sak hemma, skall man
vara för den saken borta, d. v. s. man
skall vara för att rekommendera andra
nordiska stater att samtidigt genomföra
saken.
.lag hoppas att herr Henningsson kan
bli medlem av Nordiska rådet och lära
sig inse att en oöverkomlig inflation i
arbetsuppgifter för Nordiska rådet skulle
uppstå om den principen tillämpas.
Det förekommer många gånger att man
konstaterar att utvecklingen hunnit olika
långt i olika nordiska länder eller att
synsättet på en fråga är något olika i
olika nordiska länder och att det därför
inte finns skäl att göra någon rekommendation
till alla att agera samtidigt
i något visst avseende,
Så enkelt är det, herr Henningsson.
Så enkelt är det att man kan tycka att
det är en bra reform, som vi gått in för
här i Sverige, men att man inte vill försöka
att pressa på andra länder att samtidigt
göra detta. Om det gäller en reform,
där ett beslut i ett land skulle ställa
till trassel i de övriga nordiska länderna,
genom att det kom för tidigt, då
skulle man kunna säga att detta är en
synpunkt bland många andra. Men det
förhåller sig inte så att det blir allvarliga
störningar i övriga nordiska länder
om man sänker rösträttsåldern till 18 år
tidigare i Sverige än i de andra länderna.
Därför finns det inte något skäl
till att vi inte självständigt skulle kunna
bedöma när vi vill genomföra denna
reform.
Jag hälsar herr Henningsson välkommen
i Nordiska rådet, som jag själv
snart kommer att lämna, och jag är säker
på att man många gånger kommer
att fä uppleva att herr Henningsson i
den nya enkammarriksdagen röstar för
svenska reformer och samtidigt avstår
från att vilja tvinga dem på de andra
nordiska länderna.
Herr HENNINGSSON (s):
Herr talman! Det måste vara rätt
svårt att klara sig ur en sådan här historia.
Det fanns ett land som hade lagt fram
ett förslag om en sänkning av rösträttsåldern.
Ett land — Sverige — var enligt
herr Ohlin intresserat av detta, men avstod
från att driva saken eftersom man
inte ville styra utvecklingen i de andra
länderna..
Det finns ett klassiskt uttryck, som
jag tror första gången användes mot
Charles Lindlev: »Inga förklaringar,
Charles, det blir bara värre!»
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Jag vill bara nämna att
jag har medverkat till att aktualisera
frågan om en sänkning av rösträttsåldern
till 18 år såväl bär i riksdagen som
inom Nordiska rådet. Nordiska rådet
behandlade frågan strax efter det att
det hade hållits en folkomröstning i Danmark,
och det var uppenbart att det då
inte fanns någon möjlighet att genomföra
reformen på nordisk nivå.
Jag kan försäkra herr Henningsson
att jag vid andra tillfällen såväl här i
Nr 25
234
Fredagen den 15 maj 1970
Nordiska rådets svenska delegations skrivelse med överlämnande av berättelse för
rådets adertonde session
riksdagen som inom Nordiska rådet
kommer att föra denna fråga vidare.
Herr Henningsson behöver icke vara
oroad.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Om jag inte hörde fel
sade herr Henningsson att det fanns ett
land som hade föreslagit en sänkning av
rösträttsåldern. .lag vill säga till herr
Henningsson att Sverige såsom land inte
i Nordiska rådet har föreslagit någonsänkning
av rösträttsåldern.
Som framgick av herr Mundebos yttrande
står det envar fritt att verka för
att dessa reformer genomförs också i
andra nordiska stater, när tidpunkten
därför är lämplig. Det finns absolut inte
någon anledning att hävda att det
måste ske vid samma tidpunkt. Så enkelt
är det.
I det nordiska samarbetet måste vi ta
hänsyn till den inställning och de omständigheter
som föreligger i de olika
nordiska länderna, innan vi gör några
rekommendationer. De flesta av Nordiska
rådets rekommendationer — ungefär
tre fjärdedelar — har lett till positiva
resultat genom att regeringarna tagit
upp rekommendationerna. Det är en
vacker statistik. Om vi övergick till
andra principer och började anta rekommendationer
till höger och vänster,
skulle vi snart få se värdet av rekommendationerna
sjunka.
Herr HENNINGSSON (s):
Herr talman! Det är inte ovanligt att
folkpartiet för fram en uppfattning borta
och en annan här hemma.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Jag ber att få meddela
herr Henningsson att jag har framfört
exakt samma uppfattning såväl här i
riksdagen som i Nordiska rådet, och
jag kommer att fortsätta att göra det.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! .lag har tillsammans med
en del andra riksdagsledamöter företrätt
uppfattningen att rösträttsåldern
borde sänkas till 18 år. Jag har nu hört
dialogen angående den principiella inställningen
till det nordiska samarbetet
i detta sammanhang.
Sverige är ännu ett självständigt land,
och därest det av formella skäl anses
lämpligt med uttalanden som skall gälla
icke bara vårt eget land utan jämväl
Norden som helhet, tycker jag att
det speciellt med tanke på ungdomen
i Sverige hade varit befogat att göra en
deklaration. Det inträffade visar emellertid
hur besvärligt det blir i framtiden
för en större enhet att uppnå enighet
i principiella frågor.
Jag hoppas att det beslut som fattats
icke skall lägga hinder i vägen för att
man ånyo skall kunna ta upp frågan
om 18-årsrösträttsåldern och att riksdagen
då också ådagalägger ett större
intresse för frågan.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kammarens sammanträde onsdagen
den 20 innevarande maj.
§9
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. in., i vad den ej avser regionalpolitikens
långsiktiga mål, samt Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till särskilda
stödåtgärder i glesbygder, jämte motioner,
nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående kapitaltillskott
Fredagen den 15 maj 1970
Nr 25
235
till Norrbottens Järnverk AB jämte motioner,
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående transportstöd
som regionalpolitiskt medel jämte motioner,
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet m. m. jämte
motioner,
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till
vuxenutbildningen jämte motioner,
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående musik- och dansutbildning
m. in. jämte motioner,
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast. egendom m. m.,
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte motioner,
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser förenade fabriksverken
jämte motioner, och
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för försäljning
av krononybyggen i särskilda
fall, in. m. jämte motion;
bevillningsutskottets betänkande nr
36, med anledning av motioner rörande
vissa lokaliserings- och miljöpolitiska
skattefrågor, m. in.;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av dels proposition
med förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m., dels
motioner angående regionalpolitiken,
nr 41, i anledning av motioner angående
regional differentiering av kreditpolitiken,
och
nr 42, i anledning av motioner om
styrning av företagsetablering genom
utnyttjande av investeringsfondsmedel;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott,
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen (1960: 74),
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i militärensättningsförordningen
(1950:261), in. in., och
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan
(1951:824);
tredje lagutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av motioner om skydd för
begreppet rättshjälp;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samordning av
veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning in. in.
jämte motioner,
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödåtgärder på
fiskets område, m. m. jämte motioner,
och
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.;
samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
39, i anledning av motioner angående
påföljden vid underlåtenhet att
betala elavgift, och
nr 40, i anledning av motion om åtgärder
mot ocker vid försträckning.
§10
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i folkbokföringsförordningen
236
Nr 25
Fredagen den 15 maj 1970
(1967:198), m. in.; och
nr 227, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1959:99) om köttbesiktning
m. m.
§ 11
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 99, med förslag till lag om
förenklad aktiehantering, m. m., överlämnats
till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 12
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:
herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående upprätthållan
-
det av ordning i tunnelbanor och bussar,
herr Lundberg (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående hastighetsbestämmelsernas
tillämpning'' på s. k. tidningsbilar,
herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
försök med registrering av läkemedelsförbrukning
m. m., samt
herr Nilsson i Agnäs (m), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder för att
hindra förstöring av för jordbruk lämplig
mark.
§ 13
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.47.
In fidem
Sune K. Johansson
ESSEtTE TRYCK. CTNLH 70
014821