Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

HflM
yy

Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1969

20—21 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 maj

Sid.

Meddelande ang. plena onsdagen den 21, torsdagen den 22 och fredagen
den 23 maj............................................ 3

Svar på interpellationer av:

herr Bergqvist (s) ang. aktievinstbeskattningens verkningar........ 3

herr Fälldin (ep) ang. beskattningen av låginkomsttagare......... 8

Svar på interpellation av herr Jonasson (ep) ang. rätten att överlåta
hyresrätt till bostadslägenhet och på fråga av herr Hellström (s)

ang. information om den nya hyreslagen........................ 14

Svar på interpellationer av:

herr Löfgren (fp) ang. en ny mönsterskyddslag m. m.............. 17

herr Lundberg (s) ang. meddelande och verkställighet av exekutiv

dom.....................................................

herr Oskarson (m) ang. personbedömningen av polispersonal....... 22

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. tillsättande av en kriminalpo litisk

beredning........................................... 26

fru Ryding (vpk) ang. utformningen av arbetsförmedlingarnas förteckningar
över arbetslösa.................................. 27

fru Nettelbrandt (fp) ang. skyddet för arbetstagare mot obefogad
uppsägning............................................... 30

Onsdagen den 21 maj fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m........................... 34

Onsdagen den 21 maj em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m. (forts.)................... 115

Meddelande ang. plena under vårsessionens sista vecka............. 145

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen---- 145

1—•Andra kammarens protokoll 1969. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 21 maj em. sid.

Statsutskottets utlåtande nr 82, ang. det statliga utvecklingsbiståndet. . 115

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, om stöd åt befrielserörelserna i de

portugisiska kolonierna....................................... 115

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, ang. lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen.................... 145

Val av fullmäktige i riksbanken jämte suppleanter................ 209

Val av fullmäktige i riksgäldskontoret jämte suppleanter........... 209

Val av ordförande och ledamöter i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
j ämte supppleanter............................... 209

Val av ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte suppleanter.
.................................................... 210

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

Tisdagen den 20 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
maj.

§ 2

Meddelande ang. plena onsdagen den 21,

torsdagen den 22 och fredagen den
23 maj

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens sammanträde onsdagen
den 21 och torsdagen den 22 maj kommer
att efter sedvanligt middagsuppehåll
fortsättas på kvällen. Fredagen den
23 maj däremot kommer sammanträdet
att avslutas omkring kl. 16.00.

§ 3

Svar på interpellation ang.

aktievinstbeskattningens verkningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Bergqvist har frågat
hur jag bedömer aktievinstbeskattningens
verkningar på sparandet
och näringslivets kapitalförsörjning
samt om jag är beredd att göra aktievinstbeskattningen
till ett ännu effektivare
instrument för inkomst- och förmögenhetsutjämning.

De nya reglerna för aktievinstbeskattningen
infördes med verkan från
den 1 juli 1966. Från flera håll uttalades
då farhågor för att en icke tidsbegränsad
skattskyldighet för försälj ningsvinster
skulle verka dämpande på aktiekurserna.
Man ansåg att detta skulle

minska intresset för aktiesparande och
försvåra näringslivets kapitalanskaffning.

En betydande sänkning av aktiekurserna
skedde under år 1966. Det senaste
årets kraftiga uppgång på fondbörsen
talar emellertid för att det nya beskattningssystemet
inte har haft sådana
ogynnsamma verkningar som befarades.
Alltjämt är det otvivelaktigt så att
aktiekurserna huvudsakligen avspeglar
konjunkturutvecklingen. Härför talar
bl. a. att kursutvecklingen under tiden
efter de nya reglernas införande ingalunda
är entydig. Under denna period
tar kursförändringarna till stor del ut
varandra. I genomsnitt för samtliga
börsnoterade bolag innebär kursutvecklingen
således en höjning av aktievärdena
med totalt omkring 19 procent
räknat från toppnoteringarna år 1965
fram till utgången av april i år. Denna
utveckling företer också utomordentligt
stora variationer olika aktiebolag emellan.
Samtidigt som vissa aktier varit
föremål för uppseendeväckande höga
kursstegringar finns det många förlustaktier
som således noteras lägre nu
än år 1965.

Några säkra slutsatser om aktievinstbeskattningens
verkningar kan knappast
dras av erfarenheterna från de få
år som de nya reglerna har tillämpats.
Ytterligare erfarenheter behövs även
innan ställning kan tas till frågan huruvida
skatteuttaget från fördelningssynpunkt
utgör en rimlig avvägning. Man
får i detta sammanhang hålla i minnet
att den årliga direktavkastningen på
aktier i princip beskattas som varje
annat inkomstslag. Beträffande avvägningsfrågan
förutskickade jag redan i

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar pa interpellation ang. aktievinstbeskattningens verkningar

propositionen om aktievinsternas beskattning
att en översyn kunde bli behövlig
efter viss tid. Jag kommer att
ompröva aktievinstbeskattningen när
erforderliga erfarenheter föreligger.

Vidare anförde:

Ilerr BERGQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.

Beskattningen av aktievinster är intressant
ur många synpunkter. Ursprungligen
var det primära syftet med
beskattningen att motverka en alltför
häftig spekulation, medan fördelningssynpunkterna
spelade en klart underordnad
roll. Det var egentligen först
i och med skatteförändringen 1966 som
jämlikhetssynpunkterna kom att bli
mera uttalade och mera direkt angavs
som motivering för skattens utformning.
Den skatteförändring som skedde
1966 innebär på det hela taget en oförändrad
beskattning i de fall då aktierna
innehas i mindre än fem år. Däremot
utsträcktes beskattningen obegränsat i
tiden på så sätt att man efter fem års
innehav i regel får betala en skatt som
motsvarar 10 procent på den del av försäljningssumman
som överstiger 5 000
kronor.

Vid skatteskärpningen 1966 hördes
det en hel del olycksbådande profetior
om vilka allvarliga verkningar skärpningen
skulle få. Man spådde väl inte
direkt ruin eller katastrof, men flera
av dem som yttrade sig i debatten utmålade
mycket dystra framtidsutsikter.

Man kan emellertid konstatera att
dessa mycket dystra förutsägelser har
kommit på skam. Det visar sig nämligen
att under den tid som de nya reglerna
gällt har den allmänna kursnivån
stigit med omkring 35 procent. Det är
en kursstegring som har ägt rum på
mindre än tre år, och trots den skärpta
beskattningen har aktiernas värde stigit
mer än tre gånger så snabbt som den
allmänna prisnivån.

Om man försöker göra en så ogynnsam
jämförelse som över huvud taget
är möjlig och jämför dagens kursnivå
med den som rådde i augusti 1965, så
blir det ändå en gynnsam bild för aktieägarna.
Under den perioden steg nämligen
aktieägarnas förmögenhet med
över 5 procent per år, och till detta
skall läggas de utdelningar på aktier
som skedde under perioden. — Att det
i själva verket är fråga om en mycket
gynnsam utveckling framgår klart om
man betänker att kursnivån i augusti
1965 låg hela 15 procent över kursnivån
i augusti 1964, 30 procent över kursnivån
i augusti 1963 och inte mindre än
50 procent högre än kursnivån i augusti
1962.

Det som gör att aktievinstskatten måste
spela en viktig roll i jämlikhetsdebatten
är framför allt två omständigheter.

För det första är fördelningen av aktieinnehavet
i vårt land mycket ojämn.
Yi har en mycket stark koncentration
av aktier till det tunna toppskiktet av
stora kapitalägare.

För det andra innebär aktievinstbeskattningen
för närvarande att arbetsfria
inkomster av typen kapitalvinster
många gånger beskattas lindrigare än
inkomst av arbete. Det borde inte vara
på det viset.

Det finns inte många områden där
det förekommer en så ojämn fördelning
som när det gäller innehav av
aktier. Visserligen har vi mer än 250 000
aktieägare i detta land, men huvuddelen
av de privatägda aktierna ligger i
händerna på några få promille av inkomsttagarna.
Aktier utgör i själva verket
det dominerande inslaget i de stora
förmögenheterna. Just genom snedfördelningen
i aktieinnehavet kommer
kursstegringar att verka i riktning mot
ökade förmögenhetsklyftor, och vid en
ekonomisk expansion på detta område
får vi en tendens som går tvärsemot de
allmänna strävandena till utjämning.
Det är framför allt på grund av den
kraftiga tillväxten i aktievärdena under

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation

efterkrigstiden som de stora kapitalägarna
har kunnat öka sina förmögenheter,
sina inkomster och sitt inflytande.

Herr talman! Finansministern har i
klara ordalag sagt ifrån att han kommer
att ompröva aktievinstskatten. Det
tycker jag är tillfredsställande, och jag
utgår från att jämlikhetsaspekterna
kommer att väga tungt vid den omprövningen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det förekom vissa siffersammanställningar
i interpeilantens inlägg
som jag inte vill låta stå alldeles
oemotsagda. Jag har i interpellationssvaret
redovisat en ökning av generalindex
för aktievärdena på 19 procent
från år 1965 till utgången av april 1969.
Jag anser det vara riktigt att ha 1965
som utgångspunkt, eftersom det var
1965 års riksdag som hade att besluta
om aktievinstbeskattningen och tiden
dessförinnan följaktligen var opåverkad
av förslaget därom.

Aktievinstbeskattningen trädde i kraft
vid årsskiftet 1965/66. Då hade väl redan
vetskapen om att aktievinstbeskattningen
skulle komma rätt mycket påverkat
utvecklingen på aktiebörsen, oct
därför är jag inte överens med inter
pellanten när han räknar basläget —
om jag fattade honom rätt — från der
1 januari 1966. Influensen på marknaden
fick man när riksdagen beslutade
om aktievinstbeskattningen. Vi minns
allesammans vilken verkan detta beslut
hade på börsen. Utifrån denna bas
fram till april i år har stegringen varit
19 procent. Parallellt därmed har levnadskostnaderna
stigit med 15 procent.
Man kan följaktligen tala om en real
värdestegring på generalindexberäkningen
med ungefär 1 procent per år.
Den är överraskande nog sämre än den
reala avkastning vederbörande får, om
han placerar motsvarande pengar på

ang. aktievinstbeskattningens verkningar

ett sparkonto, låt oss säga en 12-månadersräkning
i en sparbank.

Jag har roat mig med att se efter
hur den reella avkastningen ter sig för
de 105—106 på den officiella fondlistan
noterade företagen. Det visar sig
att det är sex av dessa 105 papper som
i avkastning ger ett bättre resultat än
om pengarna placeras på en 12-månadersräkning
på en sparbank, medan i
runt tal 100 ger sämre resultat — det
stora flertalet ungefär hälften av den
avkastning som en klok placering på
en sparbank innebär.

Man må ha vilken uppfattning som
helst om de människor som placerar
sina pengar i aktier men det är överraskande
nog en mer och mer populär
företeelse. Vi läste häromdagen i tidningarna
att vissa fackförbund har gjort
icke så få placeringar på aktiebörsen,
naturligtvis utifrån den enkla utgångspunkten
att de räknar med att en klok
placering skall ge en god avkastning.
När vi försökt skåda bakom kulisserna
liar vi funnit att aktiesparandet nu börjar
gå rätt långt ned bland de breda
folklagren. En av anledningarna är den
att det inte är så ovanligt att vissa företag
vid jubileer o. s. v. delar ut aktier
till sina anställda, och dessa behåller
dem. Naturligtvis spelar dessa aktier
ingen roll i fråga om inflytandet på företagets
skötsel; jag talar uteslutande
från placeringssynpunkt.

När man bedömer aktieutvecklingen
är det ganska vanligt att man i den populära
debatten säger som så: Här var
det en som hade en ordentlig post av
Skandiaaktier eller Volvoaktier, som
han var klok nog att köpa för ett visst
antal år sedan, och i dag är han så mycket
rikare. Är det inte oanständigt att
han så här utan egen förskyllan har
blivit så mycket rikare? Jag är den
förste att erkänna att han har fått en
arbetsfri inkomst.

Jag tycker emellertid att sanningen
inte är fullständig om man inte också
vid en sådan exemplifiering tar med

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969
aktievinstbeskattningens verkningar

Svar på interpellation ang.

de människor som för låt mig säga tre,
fyra år sedan placerade sina slantar i
Billman, Balico, Mo o. Domsjö, Svenska
Cellulosa AB, Stora Kopparberg, Skånska
Cement, Götaverken eller Grängesbergsbolaget.
De har inte gjort några
vinster, tvärtom har de förlorat hälften
av de pengar de satte in för tre, fyra
år sedan, och inte heller har de fått
någon kompensation för penningvärdeförsämringen.
Om man inte bara tänker
på de papper som har givit alldeles
abnorma vinster utan även ser på de
övriga är det intressant att konstatera,
att ett förbluffande stort antal aktier i
mycket välkända företag, framför allt
i de skogsindustriella företagen, ännu
inte på långt när är uppe i det kursvärde
som de hade för tre, fyra år sedan, varför
vederbörande köpare således gjort
uppenbara förluster.

Att köpa aktier är följaktligen någonting
av ett lotteri. Spellusten kan ta sig
olika uttryck. De som är drivna gör
naturligtvis kloka placeringar, men jag
tror att även de kloka placerarna ibland
blir lurade. Jag har tidigare någon
gång här i kammaren sagt att man kan
göra en bra vinst på Solvalla, på tips
eller på penninglotteriet, man kan göra
stora vinster på aktieaffärer. Man kan
också förlora pengar på Solvalla, på
tips och — naturligtvis inte i någon
demonstrativ omfattning — på penninglotteriet,
och man kan förlora större
penningsummor på aktiebörsen.

För fyra, fem månader sedan redogjordes
i ett program i televisionen för
dessa frågor. Man plockade ut ett par
bra papper, och en del lockades väl att
köpa dessa. De kanske var bra i det
ögonblicket, men de kan vara dåliga
om något eller några år, det har man
ingen garanti för. Jag är personligen
övertygad om att många av dem som
under det sista halvåret 1968 och det
första halvåret 1969 har ryckts med i
den allmänna köplusten under uppgången
på börsen kommer att kunna konstatera
detta.

Summan av kardemumman i detta
mitt inlägg är ingenting annat än att
jag tycker det vore värdefullt om man
anlade en mer nyanserad syn på problemet
med aktievinsterna och inte ensidigt
plockade ut några bra papper
och sade: Se, vad vissa människor har
vunnit! Anständigheten kräver nog att
man också plockar fram några dåliga
papper och säger: Se, vad vissa människor
har förlorat därför att de tänkte
fel! Jag tror således att debatten skulle
vinna i saklighet och exakthet om man
diskuterade efter de premisserna.

Jag har svarat interpellanten att jag
inte är nöjd med den realisationsvinstbeskattning
som vi i dag har på aktier.
När den infördes annonserade jag att
den fick ses mera som ett försök och att
man fick studera hur den verkade. Därefter
har vi genomfört en realisationsvinstbeskattning
på markvärdestegringar,
och naturligtvis är det rent
skattepolitiskt inte riktigt bra att ha
skilda system för att beskatta realisationsvinsten
på aktier och realisationsvinsten
på markvärdestegringar. I fråga
om den senare har vi inte mer än ett år
bakom oss och har således ännu inte
hunnit göra några erfarenheter. När vi
får något större möjligheter att bedöma
utvecklingen har jag emellertid för avsikt
att se över realisationsvinstbeskattningen
för att utröna om den kan samordnas
på ett från skattepolitisk synpunkt
riktigare och bättre sätt.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få understryka
finansministerns yttrande att
man inte i debatten om aktievinstbeskattningen
ensidigt skall peka på några
speciella papper, som genomgått en
särskilt stark kursstegring och sedan
med dessa som utgångspunkt dra slutsatser
om beskattningen. Jag vill betona
att jag i hela mitt resonemang utgick
från generalindex, d. v. s. nettot
av de kursstegringar och kursförluster

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

Svar på interpellation ang. aktievinstbeskattningens verkningar

som förekommit under de perioder det
gällde.

Utan att bestrida att finansministern
tillförde debatten värdefulla synpunkter
vill jag vidhålla, att de siffror jag
presenterade i mitt första inlägg är giltiga.
Finansministern missminner sig
när lian säger att aktievinstbeskattningen
genomfördes den 1 januari 1966. Den
trädde i själva verket i kraft vid halvårsskiftet,
den 1 juli 1966, och därmed
blir augusti månad 1965 inte en så självklar
utgångspunkt som finansministern
ville göra gällande. Vid denna tidpunkt
hade nämligen aktievinstutredningen
ännu inte presenterat sitt förslag. Ännu
mindre hade riksdagen tagit någon
ställning, eftersom dess beslut fattades
först i maj 1966.

Finansministern var också en smula
blygsam när han i sitt svar redovisade
den ekonomiska expansion som vi haft
här i Sverige och som finansministern
onekligen varit med om att påskynda
— en expansion som ju också kommit
till uttryck genom kursutvecklingen.
Finansministern framhöll i sitt svar att
kursförändringarna under tiden efter
de nya reglernas införande till stor del
tar ut varandra. Det verkliga förhållandet
är att det under denna tid förekommit
en kursstegring på omkring 35
procent. Det är alltså blygsamt i överkant
av finansministern att säga att
kursstegringar och kursförluster på det
hela taget tar ut varandra. Det är riktigt
att aktieköp kan vara en form av
lotteri, men risken för den enskilde har
reducerats allteftersom samhällets risktagande
och kapitalbärande undan för
undan ökat. Det föreligger också en påtaglig
skillnad mellan den risk som
den lille aktieägaren tar och den risk
som den store aktieägaren utsätter sig
för. För den store aktieägaren är möjligheterna
väsentligt bättre. Om han gör
några förluster, har han möjlighet att
kvitta dessa mot vinster. Den store aktieägaren
har i regel också möjligheter
att på ett tidigt stadium få information

om de faktorer som kan påverka kursutvecklingen.

Mot denna bakgrund kan det finnas
anledning att ytterligare understryka
de möjligheter som kan finnas att differentiera
aktievinstbeskattningen. Redan
i dag förekommer en differentiering,
som tar särskild hänsyn till de små
aktieägarna. Om en ytterligare skärpning
av aktievinstbeskattningen blir
aktuell, kan denna utformas på ett sådant
sätt att de små aktieägarna inte
kommer i kläm.

Det är tillfredsställande att finansministern
tar upp samordningsproblemen
vid realisationsvinstbeskattningen,
och jag uppfattar hans svar så att han
under ytterligare någon tid kommer att
följa kursutvecklingen, men att han,
när han fått grundligare material för
ett ställningstagande inte skall förorda
några mera tidsödande utredningar,
utan att det då skall vara möjligt att
med förhållandevis kort förberedelsetid
vidta de förändringar i aktievinstbeskattningen
som bedöms vara önskvärda.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall gärna korrigera
mig själv genom att ge interpellanten
rätt i att det var den 1 juli 1966 som
aktievinstbeskattningen officiellt trädde
i kraft. Men bakom låg ett förslag
från år 1965 av en utredningskommitté,
vilket diskuterades mycket livligt, och
ett remissförfarande som också diskuterades
mycket livligt. För egen del bidrog
jag under år 1965 med flera offentliga
uttalanden, där jag sade att det
kommer att bli en realisationsvinstskatt
på aktier. Den diskussionen medverkade
till att man år 1965, innan aktievinstbeskattningen
trädde i kraft, fick
ett utgångsläge som ger något annorlunda
siffror än dem interpellanten
anförde.

Generalindex låg på i runt tal 520 i
april månad 1965, på 490 år 1966 för

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. beskattningen

att sedermera gå ner till 440 under
1967, när det var som lägst. Nu är det
uppe i 660. Man har, som jag också sagt
i interpellationssvaret, en ganska god
följsamhet med konjunkturen. Det lönar
sig inte så särdeles mycket att
tvista om var man skall starta beräkningen.
Om man ser till generalindex
är det alldeles uppenbart att utvecklingen
under den sista perioden, d. v. s.
sedan vi började diskutera aktievinstbeskattningen
och fram till dags dato,
inte har varit så påfallande att det finns
anledning att dra slutsatser om att höjningen
varit oacceptabel.

Detta är som sagt mera en tvist om
siffrorna, och den saken skall vi väl
inte uppehålla oss vid längre. Jag är
beredd att se över dessa frågor, som
jag deklarerat vid flera tillfällen, och
för dagen kan jag inte säga något annat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang beskattningen
av låginkomsttagare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Fälldin har framställt
följande frågor:

1. Anser statsrådet, att en hårdare
beskattning av personer med särskilt
låga inkomster än vad som för närvarande
i vissa fall gäller för folkpensionärer
med s. k. sidoinkomster kan anses
stå i god överensstämmelse med
skatteförmågeprincipen?

2. Vill statsrådet — i avvaktan på en
större skattereform — pröva möjligheten
att genom kompletterande anvisningar
från riksskattenämnden eller på
annat lämpligt sätt åstadkomma en sådan
ordning, att de sämst ställda låginkomsttagarna
inte i något fall beskattas

av låginkomsttagare

hårdare än vad som för närvarande
gäller beträffande folkpensionärer?

Jämförelsen mellan folkpensionärer
och övriga skattebetalare utfaller till
folkpensionärernas förmån genom att
folkpensionärer är speciellt favoriserade
beskattningsmässigt. Skattelindring
för vanliga inkomsttagare med låga inkomster
är en fråga som berör skattepolitiken
i ett större sammanhang. Det
är min avsikt att riksdagen längre fram
skall föreläggas förslag till en sådan
mera omfattande reform.

Vidare anförde:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på interpellationen.
För undvikande av missförstånd
vill jag säga nu, liksom jag har gjort
i interpellationen, att jag anser det riktigt
att sträva efter att öka skattebefrielsen
för pensionärer som bara har
folkpensionen och en mindre sidoinkomst
att leva av. Vad jag har velat
få finansministerns synpunkter på och
uppfattning om är huruvida en hårdare
beskattning av personer med särskilt
låga inkomster än vad som för närvarande
gäller för folkpensionärer med
s. k sidoinkomster kan anses stå i god
överensstämmelse med skatteförmågeprincipen.

Jag är ledsen att behöva konstatera
att finansministern inte har svarat på
den frågan. Han har bara sagt att folkpensionärerna
är favoriserade i jämförelse
med de grupper som jag har talat
om; där kan möjligen ligga ett medgivande.

På följdfrågan har herr Sträng givit
besked; han vill inte nu göra någonting
för att rätta till situationen. Ändå önskar
jag gärna ännu en gång föra fram
det exempel som jag använde i interpellationen:
en man, drygt 60 år gammal.
Han är sjuklig och behöver medicinera,
men han är inte tillräckligt sjuk
för att kunna få pension. Han har fått

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

Svar på interpellation ang. beskattningen av låginkomsttagare

ett arbete som utöver fritt vivre ger honom
3 300 kronor om året i kontanter.
Jag tar inte ställning till huruvida den
lönen står i rimlig proportion till det
arbete han utför. Jag bara noterar att
sådana som skattereglerna är i dag har
den mannen fått betala styvt 1 400 kronor
i skatt. Dessutom hade han för inkomståret
i fråga medicinkostnader på
300 kronor. Det återstod för honom
1 600 kronor för anskaffning av kläder
och andra personliga tillhörigheter. Han
säger själv att han får tänka sig för
så att han inte snusar för ofta, ty i så
fall räcker inte pengarna till för att
skaffa snuset.

Jag har givit uttryck åt min uppfattning
beträffande den här mannens skatteförmåga,
och jag vill fråga finansministern:
Anser verkligen finansministern
att denne man har skatteförmåga?
Han utgör för övrigt inget enstaka exempel.
I det material som låginkomstutredningen
har redovisat kan man ju
finna att det här i landet — pensionärerna
frånräknade — finns i runt
tal 150 000 gifta par som har en sammanräknad
nettoinkomst på 10 000 kronor
eller därunder. De ensamstående,
av vilka många har barn, är ännu flera.
För dem som har försörjningsbörda
finns dock speciella möjligheter till extra
avdrag vid taxeringen.

Nog tror jag att vi har skäl att anta
att många människor som befinner sig
i den situationen upplever talet om jämlikhet
som cyniskt så länge politikerna
inte är beredda att gripa in och rätta
till sådana uppenbara missförhållanden.
För centerns del har vi sagt ifrån att
vi vill genomföra en skattereform i kombination
med en översyn av socialförsäkringssystemet
som garanterar en
rimlig minimiinkomst. Men vi har också
sagt att detta mål inte kan uppnås på
en enda gång. Därför har vi vid upprepade
tillfällen lagt fram förslag om delreformer
som skulle kunna eliminera de
värsta orättvisorna för människor i dessa
inkomstgrupper.

1* ■— Andra kammarens protokoll 1969.

Finansministerns svar i dag, som innebär
att man låter till och med de allra
värst drabbade vänta på åtgärder, är ju
bara ett fullföljande av den socialdemokratiska
politiken i detta avseende. Jag
är ledsen att behöva konstatera detta.

Till sist ytterligare ett par frågor.
I slutet av sitt kortfattade svar sade finansministern
att det är hans avsikt att
längre fram komma med förslag till en
reform som berör skattepolitiken i större
sammanhang. Vill finansministern ge
besked om när han för sin del är beredd
att lägga fram ett sådant reformförslag?
Kommer detta förslag att ha
samma utgångspunkt och samma värderingar
som har betonats från centerpartiets
sida så att det verkligen blir
fråga om en skattereform som syftar
till jämlikhet?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker nog att interpellantens
inlägg var — vill jag säga
— otillständigt förenklat. Med den erfarenhet
herr Fälldin har av skattepolitiken
vet han mycket väl att om man
gör anspråk på att radikalt vilja lätta
beskattningen för de lågt avlönade, måste
man åstadkomma en reform som griper
över hela det direkta skattepolitiska
fältet både i fråga om statsskatten
och kommunalskatten. Herr Fälldins
partivänner i bevillningsutskottet —
jag svarar alltså inte för herr Fälldin
nu — har vid upprepade tillfällen i
denna kammare framfört vad de anser
vara centerns skattepolitiska linje.
De har gjort det ganska bekvämt för
sig genom att bara tala om vad de önskar.
Det har ankommit på mig att försöka
räkna ut vad det kostar. Saldot
har då rört sig om 2—2,5 miljarder kronor.

När jag har diskuterat dessa frågor
med herr Fälldins partiledare har han
sagt att dessa förslag ju inte skall genomföras
i dag utan längre fram, när
vi får råd. Om herr Fälldin alltså ställer
Nr 25

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. beskattningen

sina frågor till herr Hedlund får han
besked om när tiden är lämplig att
verkställa den genomgripande skattereform
som herr Fälldin är ute efter
när han tar upp frågan om beskattningen
av de lågavlönade. Herr Hedlund,
som är en konsekvent man, kommer
att tala om för herr Fälldin att
denna reform blir aktuell när det finns
medel att genomföra den, och jag skulle
naturligtvis kunna ge samma svar i
dag.

När herr Fälldin sedan efterlyser mina
värderingar beträffande en kommande
skattereform utgår jag från att herr
Fälldin tagit del av ett skattepolitiskt
anförande som jag höll i Östersund för
någon månad sedan. Där finns klart angivet
mina värderingar om hur en kommande
skattepolitisk reform skall se
ut. Dessa värderingar stöds också av
den sittande regeringen, och där har
alltså herr Fälldin svar på sin fråga.

I samband med det av herr Fälldin
speciellt apostroferade fallet om en man
med låg inkomst och hög skatt frågar
herr Fälldin mig om jag anser det rimligt
att en person skall råka ut för en
sådan beskattning. Ja, jag tar väl varje
dag emot en Bunt brev med ungefär
samma exempel. Jag brukar försöka ta
reda på vad som ligger bakom, och
då får man åtskilliga kompletterande
upplysningar som kanske gör att de enskilda
problemen inte ter sig lika uppseendeväckande
som första gången man
konfronteras med dem. I vissa fall är
problemställningen naturligtvis fortfarande
ungefär densamma som den här
skisserade. Jag skulle emellertid vara
beredd att ställa några motfrågor till
herr Fälldin. Har den här ifrågavarande
mannen begärt avdrag för sina medicinkostnader?
Har han begärt avdrag
på grund av nedsatt skatteförmåga? Har
han begärt existensminimum? Det är
ju de vägarna man har att gå om den
enskilda individen, när han skall passas
in i det skattepolitiska systemet,
konfronteras med en situation som är

av låginkomsttagare

omöjlig för honom. Herr Fälldin kanske
kan ge kompletterande upplysningar,
så kan vi väl försöka titta på fallet.
Såvida vederbörande nu inte har försuttit
alla möjligheter till besvär, ty då
kan inte ens finansministern hjälpa honom.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Sträng använder
samma teknik som i många tidigare
diskussioner i dessa frågor. Jag har
klart sagt ifrån att den stora reformen
—■ vi har angett det mål som vi strävar
emot — inte kan genomföras från en
dag till en annan. Men att vi är beredda
att ta konsekvenserna av en sådan reform,
det kan finansministern vara
övertygad om. Yi inser fullt klart att
detta är ett fördelningsproblem, och
jag vill gärna deklarera att vi inte blir
i stånd att lindra skatterna för de lägsta
inkomsttagarna med mindre än att andra
tar på sig en större börda.

Jag har i interpellationen och även
här i samband med att jag tackade finansministern
för svaret sagt ifrån, att
för många människor i dessa inkomstlägen
är svårigheterna så stora att lösningen
i många fall blir den att man
via en fiskal ordning får gå ut och undersöka
hur människorna har det. Efter
många varv med jag vågar påstå
psykologiska påfrestningar tvingas man
skriva av skatteskulderna därför att vederbörande
inte har någonting att erlägga
dessa skatter med. Därvid har
jag framhållit att det borde gå att hitta
någon parallellform till det system som
har utarbetats för pensionärerna för att
befria de hårdast drabbade grupperna
från en alltför hård beskattning. Det
är ju inriktningen på min fråga — den
som jag beklagade att finansministern
nu har gett besked om att han inte vill
ta itu med utan skjuter också det problemet
på framtiden intill dess man
skall ta det stora greppet med den genomgripande
reformen. Från vårt håll
har vi också rest det kravet att folk -

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969
Svar på interpellation ang. beskattningen av låginkomsttagare

pensionärer inte skall behöva skatta för
en mindre sidoinkomst. Men vad jag
försöker säga är att det verkligen finns
skäl för att se på andra grupper, som
inte har bättre köpkraft men som drabbas
av skatter av här ifrågavarande typ.
Det är det min fråga avser och det
är den frågan som herr Sträng har avvisat.

I sitt senaste anförande ville finansministern
göra gällande att jag plötsligt
begär att finansministern på en enda
gång skulle åstadkomma den stora
genomgripande skattereformen. Jag har
ju klart och tydligt föreslagit en dellösning
i avvaktan på den stora reformen.

Beträffande finansministerns och regeringens
värderingar i dessa frågor
är det intressant att notera att om jag
använder den möjlighet som står mig
till buds att här i riksdagen föra fram
de här frågorna till finansministern, så
blir jag hänvisad till ett föredrag som
finansministern har hållit i Östersund.
Jag försöker verkligen att följa med i
pressen och se vad både finansministern
och andra statsråd säger offentligt,
men finansministern vill väl inte skriva
under på att de referat man kan läsa
i olika tidningar är helt riktiga när
det gäller att återge herr Strängs uppfattning.

Det enskilda fall som det här gäller
har jag undersökt, och där finns det
ingen förmögenhet som spelar in. Vederbörande
har i en särskild skrivelse
fogad till självdeklarationen klargjort
sin situation, han har angivit att han
haft utgifter för medicin och att han
på grund av nedsatt arbetsförmåga rimligen
borde vara berättigad till ett extra
avdrag. Jag har materialet med mig här
och kan visa finansministern det besked
som denne man fått av taxeringsnämnden.
Man säger där att det inte
finns utrymme för att göra något extra
avdrag. Jag har roat mig med att kolla
den uppgiften hos taxeringssakkunniga
här i riksdagen, och de har förklarat
att det resultat som taxeringsnämnden

kommit till inte är något anmärkningsvärt
med hänsyn till de föreskrifter
som gäller.

Det är bl. a. därför som jag har pekat
på önskvärdheten av att genom ett
klart och vägledande uttalande från
riksskattenämndens sida skapa ett faktiskt
underlag för taxeringsmyndigheterna
att eliminera åtminstone de värsta
orättvisorna. Och beträffande den
detaljen hade jag verkligen tänkt mig
att finansministern skulle vara beredd
att gå mig till mötes.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker att herr Fälldin
gör det litet för lätt för sig; han
är inte alls så okunnig om dessa frågor.
Jag vet att han personligen intresserat
sig mycket för dem.

Det går inte att säga att vi skall
plocka ut alla människor som är lågavlönade
och som befinner sig i ungefär
samma situation som folkpensionärerna
och därefter förklara att vi för
deras räkning skall åstadkomma en dellösning
i skattepolitiken. Om män sätter
sig ned och studerar hur många de människorna
är, finner man att det blir en
mycket kostsam reform att ge dem samma
preferenser som folkpensionärerna
har i dag. Och de kostnaderna måste
ju betalas! Herr Fälldin säger att centerpartisterna
för sin del är beredda
att vara med om att betala. Men jag
utgår ifrån att jag har centern med mig,
när jag säger att vi i dagens konjunkturläge
inte kan försämra finanspolitiken
och dess styrka, och här är det
ju inte bara fråga om att göra en dellösning
för att åstadkomma lättnader
för låginkomstgrupperna, utan i den
dellösning som herr Fälldin efterlyser
ligger också en skattehöjning för andra
grupper av medborgare här i landet.

Om herr Fälldin nu vill fortsätta denna
debatt, vilket kanske inte är så säkert,
så vore det i logikens namn riktigt
att han talade om vilka grupper

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. beskattningen av låginkomsttagare

av skattebetalare som jag skall plocka ut
och som skall finansiera denna dellösning
för de lågavlönade. Jag kan försäkra
herr Fälldin att det härvidlag
rör sig om åtskilliga hundra miljoner
kronor.

Jag har sagt att i en kommande skattereform
finns det inga andra möjligheter
att finansiera skattelättnader än
via en höjning av den indirekta mervärdeskatten
— och då ger man sig på
ett skattepolitiskt instrument av sådan
omfattning att man inte bör använda
det bara för att lösa en detalj på det
skattepolitiska området. Och det var ju
en detalj herr Fälldin ville göra den
här saken till. Om man tillgriper en
höjning av mervärdeskatten, med de
konsekvenser detta får på priserna, levnadskostnaderna,
kompensationstänkandet
och mycket annat, så är det min
bestämda uppfattning att den åtgärden
måste infogas i en skattereform av helt
andra dimensioner än herr Fälldin här
efterlyser.

Jag tror att herr Fälldin, när han
tänker över problemet litet mera noggrant,
kommer till precis samma resultat
som jag. Man kan inte genomföra
dellösningar om man inte är beredd att
betala för dem, och det kan bara ske
på den väg jag angivit. Men slår man
in på den vägen skall man inte laborera
med små dellösningar utan göra en stor
och genomgripande reform.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Sträng återkommer
gång efter annan till att jag gör
det lätt för mig. Men jag ser verkligen
inget skäl till att jag skulle göra det
svårt för mig — vår argumentering är
väl ungefär likvärdig.

Man kan naturligtvis, som herr
Sträng nu försöker göra, hävda att ett
genomförande av mitt förslag skulle
lösa problemet för alla som har inkomster
på upp till 10 000 kronor. Men när
jag valde exemplet med 10 000 kronors
inkomst från en redovisning som låg -

inkomstutredningen använt, ville jag
bara på detta sätt dimensionera problemet.
Så detaljbemängda som anvisningarna
för extraavdrag är redan i dag
finns det, menar jag, utrymme för ett
vägledande uttalande som skulle kunna
eliminera de allra värsta missförhållandena.
Låt oss emellertid stanna vid
5 000 eller 6 000 kronor, om vi inte för
dagen orkar med en absolut parallellitet
till vad som gäller för folkpensionärerna.
Den parallelliteten är ju också
svår att uppnå, beroende på att reglerna
för beskattningen av folkpensionärer
nu blir så klart avhängiga av det bostadstillägg
som utgår. Det skattefria
beloppet bestämmes ju till sist helt av
bostadstilläggets storlek. Alltså kan man
inte bygga på sifferserierna, och det är
inte heller en sådan parallellitet som
jag i första hand efterlyser.

Jag noterar att herr Sträng undviker
det som ändå måste vara den centrala
frågan: Uppfattar vi situationen för
många människor i de inkomstskikt jag
angivit som så bekymmersam, att vi är
beredda att ta konsekvenserna av en
rättelse? Vi har ju utan att röra vid mervärdeskatten
gjort en justering när det
gäller folkpensionärerna, och det är antalsmässigt
en mycket stor grupp. Herr
Sträng bär säkerligen uppgifter på vad
den justeringen kan komma att kosta
i form av minskade skatteintäkter.

Det centrala är ändå, så som jag uppfattar
saken, själva viljeinriktningen —
om vi i all denna diskussion om jämlikhet
är beredda att försöka eliminera
svårigheterna för dem som har det
allra sämst. Och jag upprepar att jag
tror att de människor det gäller har
svårt att förstå att vi gör just deras problem
till en så teknisk fråga, att det
över huvud taget inte går att röra vid
problemet förrän man är beredd att
också röra vid mervärdeskatten och
alltså sätta in ändringarna i ett stort
system. Det är i detta avseende jag menar
att finansministern driver diskussionen
över på ett tekniskt plan och ser

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

Svar på interpellation ang. beskattningen av låginkomsttagare

till nettoresultatet för statsfinanserna
i mycket större utsträckning än vid justeringen
för folkpensionärerna.

När det gäller att skaffa stat och kommun
motsvarande inkomster vill jag påpeka
att bevillningsutskottet nyligen behandlat
motioner från centern i vilka
vägar för kompensation av skattebortfallet
anvisats.

Det är inte så att vi bara ser på den
ena sidan när vi gör sådana här propåer.
Jag tycker att herr Sträng ändå
kunde medge, att vi har pekat på åtgärder
på motstående sida för att få räkningen
att gå ihop.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I mitt förra inlägg gav
jag faktiskt interpellanten en liten fin
vink om att han skulle tjäna på att inte
göra flera inlägg, och jag tycker att
hans senaste inlägg med förlov sagt verkade
ganska oredigt.

Herr Fälldin har framställt en interpellation,
som han avslutar med följande
ord: »Vill statsrådet — i avvaktan
på en större skattereform — pröva

möjligheten att---på--

lämpligt sätt åstadkomma en sådan ordning,
att de sämst ställda låginkomsttagarna
inte i något fall beskattas hårdare
än vad som för närvarande gäller
beträffande folkpensionärer?» Så lyder
herr Fälldins fråga.

Jag kan tala om att ett gift folkpensionärspar
— enligt det tabellmaterial
som finansdepartementet har ställt till
bevillningsutskottets förfogande — om
jag går ut ifrån ett kommunalt bostadstillägg
av minsta format, bara 600 kronor,
är skattefritt upp till en inkomst av
10 700 kronor. Med ett KBT på 1 200 kronor
är detta folkpensionärspar skattefritt
upp till 11 300 kronor, och med ett
KBT på 3 000 kronor — ett ganska normalt
kommunalt bostadstillägg i de mellansvenska
städerna — är folkpensionärsparet
skattefritt upp till 13 100 kronor.
Jag kan göra motsvarande jämfö -

relse för en ensamstående folkpensionär.

Det visar sig att man kommer upp
i sådana belopp, att om jag skulle försöka
genomföra den dellösning som
herr Fälldin efterlyser, för att ge alla
samma preferenser som folkpensionärerna
i dag har, skulle det sannerligen
inte bli fråga om att skaffa oss litet inkomster
för att täcka utgifterna. Hur
oskyldigt det hela än kan låta när herr
Fälldin talar om det, gäller det här en
skattereform som har stor dignitet och
är utomordentligt kostsam. Med utgångspunkt
i interpellationer slutfråga
— som jag har svarat på — kommer
jag fram till att det med hänsyn till finansieringssidan
icke går att genomföra
dellösningar utan att problemet måste
lösas i ett större sammanhang.

Visserligen säger herr Fälldin i sitt
senaste inlägg att man väl inte behöver
gå så långt i inkomstavseende som man
har gjort när det gäller folkpensionärerna
utan kan nöja sig med mindre, men
det är en helt annan fråga, och därom
har icke herr Fälldin framställt någon
interpellation. Herr Fälldin får vara
vänlig och återkomma med en ny interpellation,
där han tar upp den frågan,
så skall jag gärna försöka göra en
beräkning, men jag är rädd för att slutresultatet
ändå kommer att bli sådant,
att man inte kan genomföra några dellösningar
i detta avseende.

När det sedan gäller mitt Östersundstal
kan jag trösta herr Fälldin med att
referatet var ett av mig själv auktoriserat
TT-meddelande, och det slogs upp
i praktiskt taget varenda daglig tidning
och betraktades som någonting av regeringens
kommande skattepolitiska
program. Med den ställning herr Fälldin
har i sitt parti läser han självfallet alla
sådana inlägg med stort intresse, och
därför är det ingen oartighet mot honom
att jag inte står här och upprepar
dessa argument än en gång. Jag har som
en naturlig sak utgått från att herr
Fälldin känner till det hela.

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation och fråga ang. rätten att överlåta hyresrätt till bostadslägen -

het, m. m.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Får jag till sist lielt kort
säga, att om finansministern hade fortsatt
att läsa dessa tabellvärden och tagit
med det högsta, hade han nog måst
medge att mitt resonemang är riktigt.
En inkomsttagare i samma inkomstläge
som folkpensionärer med de högsta bostadstilläggsvärdena
kan inte inrangeras
bland »de sämst ställda låginkomsttagarna»,
alltså den formulering jag har
använt i min interpellation. Därför finns
det utrymme för det resonemang jag bär
drivit.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag på nytt tar till orda, men rätt
skall vara rätt. Herr Fälldin efterlyser
i sin interpellation en dellösning som
innebär att »de sämst ställda låginkomsttagarna
inte i något fall beskattas
hårdare än vad som för närvarande gäller
beträffande folkpensionärer». De
som har bättre betalt än folkpensionärerna
skulle jag alltså inte behöva intressera
mig för, men för alla dem som
inte har det bättre ställt än folkpensionärerna
kräver herr Fälldin som sagt en
dellösning, och jag har talat om för
herr Fälldin vad den skulle innebära.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation och fråga ang.
rätten att överlåta hyresrätt till
bostadslägenhet, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta
för att förhindra olaglig handel med
hyreskontrakt och för att förbättra in -

formationen angående innebörden av
den nya hyreslagstiftningens bestämmelser
om rätten att överlåta hyresrätten
till bostadslägenhet.

Herr Hellström har frågat mig om
jag överväger att lämna information till
allmänheten om hyresgästernas rättigheter
enligt den nya liyreslagen.

Herr Jonasson uppger i sin interpellation
att bestämmelserna om bytesrätt
i den nya hyreslagen skulle möjliggöra
handel i vinningssyfte med kontrakt till
bostadslägenheter. Härtill är till en början
att säga att det i hyresregleringslagen
finns ett flertal bestämmelser som
syftar till att hindra att någon skaffar
sig ekonomisk vinning genom lägenhetsöverlåtelser.
Det är sålunda förbjudet
såväl för yrkesmässiga förmedlare som
för privatpersoner att av hyressökande
ta emot, träffa avtal om eller begära
gottgörelse för anvisning av bostadslägenhet.
För yrkesmässig bostadsförmedling
får dock viss ersättning utgå
enligt taxa som hyresnämnden fastställer.
Det är också förbjudet för hyresgäst
som i samband med lägenhetsbyte eller
i annat fall överlåter bostadslägenhet att
ta emot, träffa avtal om eller begära ersättning
för överlåtelsen. Överträdelse
av förbuden straffas med dagsböter eller
fängelse och medför skyldighet att
betala tillbaka den otillåtna ersättningen.

Det är svårt att få någon uppfattning
om i vilken utsträckning transaktioner
i strid mot dessa bestämmelser förekommer.
Det är även för tidigt att uttala
sig om huruvida den nya hyreslagen
fört med sig att olagliga förfaranden av
nu antytt slag har ökat. Utvecklingen får
visa om det kan anses påkallat med någon
skärpning av bestämmelserna. Jag
vill också hänvisa till att hyresmarknadens
parter kan antas med uppmärksamhet
följa förhållandena på området och
göra de framställningar som kan vara
motiverade. För närvarande anser jag
att det inte finns anledning att vidta

Tisdagen den 20 maj 1969 Nr 25

Svar på interpellation och fråga ang. rätten att överlåta hyresrätt till bostadslägenhet,
m. m.

några särskilda åtgärder för att hindra
sådana förfaranden som herr Jonasson
har uppmärksammat.

Hyreslagen påverkar på ett särskilt
sätt förhållandena för en bred allmänhet.
Ändras lagen, är det därför av stor
betydelse att allmänheten informeras
om ändringens innebörd. Detta gäller
naturligtvis i särskild grad när ändringarna
är så betydande som när den
nya hyreslagen trädde i kraft. Samtidigt
bör dock framhållas att informationsbehovet
är mångskiftande och ganska
svårt att tillgodose på ett sätt som i och
för sig är önskvärt.

I första hand har allmänheten haft
behov av att få upplysning om att nya
lagregler trädde i kraft vid årsskiftet
på hyresområdet och om reglernas huvudsakliga
innehåll. En information av
detta slag som vänder sig till alla som
kan påverkas av nyheterna måste av naturliga
skäl bli ganska allmänt hållen.
För att få avsedd genomslagskraft bör
sådan information sättas in i nära anslutning
till att ny lag kommer till,
d. v. s. framför allt i samband med riksdagsbehandlingen
och vid lagens ikraftträdande.
Det torde kunna konstateras
att den information om hyreslagsreformen
som då förekom var intensivare än
som kommer de flesta lagförslag till del.
En fråga som uppmärksammades särskilt
var den lagstadgade bytesrätten.

Det sagda får inte fattas så att jag anser
att allmänhetens informationsbehov
är tillgodosett. Behovet har emellertid
nu en annan inriktning än förut. Många
önskar säkert besked om hur deras speciella
förhållanden påverkas av den
nya lagen. Detta informationsbehov kan
inte tillgodoses genom sådana allmänna
upplysningar som jag berörde nyss. Hyresgästen
behöver ofta få tala med någon
som kan ge honom råd och upplysningar
som är avpassade för hans speciella
situation.

Det stora antal hyresgäster som tillhör
hyresgäströrelsen får detta infor -

mationsbehov bäst tillgodosett genom
att vända sig till sin förening. Den som
valt att stå utanför hyresgäströrelsen
bär det inte lika väl ställt. Självfallet
kan han vända sig till vederbörande
statliga hyresnämnd för att få upplysningar.
Nämndens tjänstemän kan emellertid
naturligen inte ge direkta råd i en
föreliggande tvist.

Jag vill slutligen nämna att den år
1967 tillsatta informationsutredningen
har i uppdrag att lägga fram förslag om
vidgad samhällsinformation genom broschyrer,
cirkulär och liknande tryck.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min interpellation.

Riksdagen beslutade under fjolåret
om ett förstärkt besittningsskydd och
om en lagstadgad bytesrätt för bostadshyresgäst,
och bestämmelserna härom
skulle träda i kraft den 1 januari 1969.
Beslutet ansågs väl vara ett steg i rätt
riktning, och man trodde att vissa avarter
och skumma affärer på bostadsmarknaden
skulle försvinna i och med
dess genomförande.

Jag betvivlar inte att syftet var gott.
Att döma av uppgifter i pressen och
även från andra håll har dock många
bostadssökande blivit lurade. Justitieministern
pekade i sitt svar på de bestämmelser
i hyresregleringslagen som
syftar till att förhindra att personer
skaffar sig ekonomisk vinning genom
lägenhetsöverlåtelse. Jag betvivlar icke
heller i detta avseende den goda viljan
att komma till rätta med avarterna. Hyresskojarna
har emellertid utnyttjat den
införda bytesrätten och förvanskat innebörden
i beslutet, och det är det som
är problemet.

Jag har inte sagt, herr justitieminister,
att den nya hyreslagen skulle möjliggöra
handel med kontrakt till bo -

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation och fråga ang. rätten att överlåta hyresrätt till bostadslägenhet,
m. m.

stadslägenheter i vinningssyfte. Yad jag
påtalat är att de bostadssökande inte
känner till gällande bestämmelser och
därigenom kan råka ut för mindre nogräknade
personer och bli lurade av
dessa. Det är detta som vi gemensamt
på allt sätt måste försöka förhindra.

Man kan givetvis säga att människorna
själva måste se upp och att den
som inte använder sina ögon i stället
får använda sin portmonnä. Det är naturligtvis
i princip riktigt. Men när vi
vet hur svårt det är för många att få
en lämplig bostad måste vi också förstå
att dessa människor i sin iver ibland
upptäcker faran först när det är för
sent.

Vad jag med min interpellation syftat
till är att allmänheten genom samhällets
försorg skulle få bättre information
om gällande bestämmelser. Det borde
finnas någon form av upplysningsbyrå
dit människor med förtroende kunde
vända sig.

Det framhålles i svaret att medlemmar
i hyresgästförening haft möjlighet
till rådfrågning genom sin organisation.
Det är riktigt och tacknämligt. Detta
gäller emellertid inte sådana som inte
varit anslutna till hyresgästförening eller
sådana som flyttat in från landsorten
och som därför inte haft anledning
att vara medlemmar. De har haft svårt
att anpassa sig i den nya miljön med
allt vad därtill hör, och de har inte
kunnat få en tillfredsställande information
om rådande bestämmelser, och
de har därför också ibland kunnat bli
lurade. De har varit ärliga och godtrogna,
som sådana människor i allmänhet
är, och det är endast att beklaga att
det går till på det här sättet.

Detta är en mycket allvarlig fråga
för dessa människor, och den är inte
löst på ett tillfredsställande sätt. Fortsatt
information måste, efter vad jag
kan förstå, vara på sin plats.

Justitieministern pekar på möjligheten
att vända sig till vederbörande stat -

liga hyresnämnd för att få upplysningar.
Men hur många är det som därigenom
blir hjälpta eller ens vet att
detta går för sig?

Justitieministern säger i slutet av svaret
att »den år 1967 tillsatta informationsutredningen
har i uppdrag att lägga
fram förslag om vidgad samhällsinformation
genom broschyrer, cirkulär
och liknande tryck». Får jag då fråga
när resultatet av denna utredning är
att förvänta och om också dessa problem
kommer att tas upp i det sammanhanget.

Detta är mycket viktiga spörsmål,
som vi snarast möjligt måste lösa på
ett för allmänheten tillfredsställande
och betryggande sätt.

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min fråga.

En statlig upplysningskampanj om
hyresgästernas ökade rättigheter är naturligtvis
bara en del av den större
frågan om samhällsinformation över
huvud taget och om medborgarnas
reella möjligheter att känna till sina
samhälleliga skyldigheter och rättigheter.
Men den nya hyreslagen innebär
lagändringar som på ett omedelbart
sätt berör ovanligt stora medborgargrupper.
Det är också ett område där
samhället bär särskild anledning att
hävda de svagas rätt.

Vi vet att människors okunnighet och
svaga ekonomiska ställning utnyttjas i
hyressammanhang på ett sätt som i
många fall kan åstadkomma bestående
skador för individen. Den nya hyreslagen
är ett viktigt steg framåt och
skapar inte oväsentligt stärkta rättigheter
för hyresgästerna gentemot värdarna.
Det gäller t. ex. det stärkta besittningsskyddet,
eller den ökade bytesrätten,
möjligheten till överlåtelse, och
det gäller inte minst rätten till prov -

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

ning av förstagångshyror och reparationsplikten
för hyresvärdarna.

På alla de områden, som jag räknat
upp, finns det emellertid risker för att
rättigheterna i viss mån blir illusoriska.
Det ställs i regel, utom i fråga om
uppsägningar, inga krav på hyresvärdarna
att informera hyresgästerna om
prövningsrätt och om möjligheterna att
överklaga beslut i hyresnämnderna.
Många hyresgäster är okunniga om
prövningsrätten när det gäller t. ex. förstagångshyran
och att man beträffande
kostnader för reparationer och förbättringar
har möjlighet till prövning i efterhand.
Avslagna byten är en annan
sådan sak.

Det är angeläget att den viktiga funktion
som hyresgäströrelsen har i detta
sammanhang kompletteras med en vidgad
samhällelig information. Hyresgästföreningarnas
och hyresnämndernas
upplysningsverksamhet är för närvarande
hårt ansträngd, inte minst i
Stockholm, och man har svårt att tillfredsställande
klara de förfrågningar
som hela tiden strömmar in.

En .statlig information bör enligt min
mening helst riktas till samtliga hushåll,
t. ex. genom trycksaker och broschyrer.
Det räcker inte att bara formellt
ställa information till förfogande
för de initiativrika som kan gripa tag
i denna. Informationskampanjer i massmedia
— radio och TV — om medborgerliga
rättigheter är ett viktigt komplement
till trycksaksinformationen.

Slutligen: En vidgad samhällsinformation
i dessa frågor kommer inte för
sent även om lagen infördes vid årsskiftet,
därför att många av dessa nya
rättigheter träder i kraft först när de
gamla kontrakten löper ut, vilket i många
fall sker den 1 oktober 1969. Det
finns alltså skäl att vidga informationen
just under den tidsperiod som ligger
framför oss till den 1 oktober.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. en ny
mönsterskyddslag m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Löfgren har ställt
frågor till mig beträffande ny mönsterskyddslag,
nya bestämmelser inom upphovsrättslagens
brukskonstområde och
om Sveriges anslutning till Lissabontexten
av 1883 års Pariskonvention om
industriellt rättsskydd.

Nordiska departementsöverläggningar
om mönsterskyddslagstiftningen avslutades
vid ett möte i Helsingfors den
24—25 februari i år. Principiell enighet
om i stort sett likalydande nordiska lagar
uppnåddes därmed. Den 11 april
remitterades förslag till lag om mönsterskydd
till lagrådet. Proposition torde
kunna föreläggas höstriksdagen.

Förslaget är så utformat att vår mönsterrättsliga
lagstiftning bringas i överensstämmelse
med Lissabontexten av
Pariskonventionen. För att vi skall kunna
tillträda denna text krävs emellertid
att vissa ändringar görs i lagstiftningen
om skydd för vapen och vissa
andra officiella beteckningar. Förslag
till erforderliga lagändringar i den delen
har utarbetats inom justitiedepartementet
på grundval av det förslag som
under år 1966 lädes fram av särskilt
tillkallad utredningsman. Förslaget är
inarbetat i den tidigare omnämnda
lagrådsremissen. Genomförs båda dessa
förslag, föreligger inte några ytterligare
hinder för Sveriges tillträde till Lissabon-
och Stockholmstexterna av Pariskonventionens
materiella bestämmelser.
I en kommande proposition med förslag
till ny lagstiftning på dessa områden
torde därför också begäras riksdagens
godkännande av dessa texter av
Pariskonventionen.

Vidare anförde:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1909

Svar på interpellation ang. en ny mönsterskyddslag m. m.

justitieministern för svaret på den interpellation
jag har framställt. Jag skall
strax återkomma till svarets olika punkter,
men jag vill först ge en bakgrund
till interpellationen.

Det är vid det här laget ungefär 15
år sedan riksdagen antog mitt motionsledes
framförda förslag om en utredning
i syfte att få till stånd en modern
mönsterskyddslagstiftning. Eftersom
jag redan då hade praktiska erfarenheter
både från egen verksamhet och
genom andras av att det var mycket dåligt
beställt på detta område, har jag
naturligtvis varit mycket angelägen om
att det skulle ske någonting utan alltför
långt dröjsmål. .lag är medveten om
att det här gäller en mycket besvärlig
materia, och jag har också i interpellationen
påtalat att det är mycket ömtåliga
frågor. Det kan tilläggas att det var
den omständigheten att man tog upp
nordiska överläggningar för att få till
stånd likartad lagstiftning i de nordiska
länderna som bidrog till att utredningsarbetet
inom mönsterskyddsutredningen
kom att pågå i cirka sju år.

Nu tackar jag för den del av svaret
som ger ett klart besked, nämligen i den
tredje frågan, där vi får veta att genom
ett beslut i enlighet med den proposition
som kommer att framläggas —
kanske redan i höst — undanröjs de
olägenheter inom exempelvis patenträttsområdet
som inneburit svårigheter
i fråga om rätt att tillgodoräkna sig
prioritetsåret i vissa andra länder. Justitieministern
har klart deklarerat att
det förslag som nu remitterats till lagrådet
tar ställning till inte endast frågan
om en ny mönsterskyddslagstiftning
utan också de övriga detaljer som
hittills har hindrat oss från att anta
Lissabontexten. I det fallet är jag givetvis
tacksam för att det nu kommer att
hända något.

När det gäller de övriga frågorna
har justitieministern inte talat om huruvida
det uppstått några speciella kom -

plikationer som gjort att det dröjt ett
par år och ännu mer, innan man kommit
fram till en remiss till lagrådet.
Jag förmodar emellertid att det skett
överväganden som krävt en viss tid,
och det är med tillfredsställelse jag noterar
att enighet uppnåtts mellan de
nordiska länderna efter förhandlingar
på departementsplanet.

I mina frågor berörde jag även den
del av detta komplex som avser upphovsrättslagens
brukskonstområde. Jag
kan inte av justitieministerns svar finna
att han i den nu lämnade lagrådsremissen
också föreslagit en lösning av
frågan om upphovsrättslagens brukskonstområde.
Det skulle vara mycket
intressant att få veta, om jag möjligen
har missuppfattat detta och om ett lagförslag
inom upphovsrättslagens brukskonstområde
verkligen kommer. Justitieministern
vet mycket väl att samma
utredningskommitté fick hans uppdrag
att även överväga utformandet av den
del av upphovsrättslagen som inte antagits
definitivt utan som bara fått en
provisorisk lösning vilken många finner
otillfredsställande.

Jag kan gärna säga att jag anslöt mig
till mönsterskyddsutredningens förslag
såsom en samlad lösning för mönsterskyddet
och upphovsrättslagens brukskonstområde
endast under den förutsättningen
att man fick strängare regler
för bedömningen inom detta sistnämnda
område och att det därigenom
kunde åstadkommas en bättre avgränsning
av de olika skyddsområden som
regleras av mönsterskyddslagen och av
upphovsrättslagen för brukskonstens
område.

Det skulle alltså vara mycket värdefullt,
om justitieministern ville upplysa
om huruvida lagrådsremissen också
innehåller förslag till ny, definitiv lagstiftning
i fråga om upphovsrättslagens
brukskonstområde. Många skulle säkert
uppskatta att få reda på om även detta
betydelsefulla delkomplex blir före -

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. meddelande och verkställighet av exekutiv dom
mål för en definitiv lagstiftning i sam- Herr talman! Det till lagrådet remit -

hand med frågan om mönsterskyddslagstiftningen.

Sedan vill jag också fråga justitieministern
om han redan nu kan förutse
vid vilken tidpunkt denna nya mönsterskyddslag
skulle kunna träda i kraft.

I pressen bär uppgifter förekommit —
även lång tid efter det jag framställt
min interpellation — att möjligheter
skulle föreligga att en ny mönsterskyddslag
skulle kunna träda i kraft
den 1 oktober 1970. Jag hoppas på ett
ännu tidigare datum, och om proposition
om denna fråga framläggs så att
den kan behandlas av höstriksdagen
borde det inte behöva dröja så länge.

•lag frågar av det skälet att det finns
många industriidkare som bevisligen
avstår från att föra ut nya produkter i
marknaden, eftersom man varken kan
få patent eller mönsterskydd för dessa
varor. Följaktligen anser man det inte
lönande att marknadsföra produkterna
förrän man vet att mönsterskydd verkligen
kan erhållas. Den synnerligen
otillfredsställande och rudimentära lagstiftning
om mönsterskydd som daterar
sig från 1899 är en källa till besvikelse
och förargelse för alla dem som i många,
många år har väntat på en ny
mönsterskyddslagstiftning.

Jag hoppas justitieministern inte tar
illa upp, om jag är enträgen och fortsätter
att fråga, i all synnerhet som jag
i min interpellation berört även detta
om nya bestämmelser inom upphovsrättslagstiftningens
brukskonstområde.
Min förhoppning är alltså att justitieministern
kan lätta på slöjan också i
detta avseende. Jag hoppas vidare att
lagrådsberedningen nu kommer att arbeta
så snabbt och effektivt att en proposition
om mönsterskyddet kan presenteras
i höst, helst också tillsammans
med en proposition om upphovsrättslagens
brukskonstområde.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

terade lagförslagskomplexet innefattar
också bestämmelser om brukskonstens
skydd enligt upphovsrättslagen. Jag
skall inte trötta kammarens ledamöter
med att redogöra för innehållet och innebörden
av dessa bestämmelser. Interpellanten
har ju varit ledamot av den
kommitté som utarbetat förslaget och
bör vara tillfredsställd om jag säger att
vi har följt kommittéförslaget på den
linjen.

Lagarna är avsedda att träda i kraft
den 1 oktober 1970. Att den tidpunkten
har valts beror på att vi har velat få lagarna
i kraft samtidigt i alla de nordiska
länderna.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för denna komplettering som jag
finner utomordentligt värdefull. Jag har
av svaret inte kunnat utläsa att remissen
omfattade även upphovsrättens brukskonstområde,
men efter det entydiga besked
som justitieministern nu har lämnat
tror jag att många utövare av brukskonsten
kommer att vara mycket tillfredsställda.

Det är självklart att jag också är tillfredsställd
över att det lagförslag som
vi har att emotse kommer att i allt väsentligt
överensstämma med det förslag
som utarbetats av den kommitté, i vilken
jag under många år verkligen försökte
att göra en insats. Det är vidare
en källa till tillfredsställelse att vi tydligen
kan räkna med att det blir fråga
om en i allt väsentligt ensartad lagstiftning
i de nordiska länderna på detta
område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. meddelande

och verkställighet av exekutiv dom

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. meddelande

Herr talman! Herr Lundberg har i en
interpellation frågat mig om jag kommer
att föreslå några lagändringar i
anledning av vissa, mycket uppmärksammade
fall av vräkningar som nyligen
har ägt rum.

Interpellationen gäller såvitt jag kan
se det förhållandet att länsstyrelsen i
vissa fall kan besluta om avhysning av
någon som inte beretts tillfälle att svara
i målet. Detta kan inträffa när den hyresvärd
som har begärt vräkningen inte
har angivit vederbörande som hyresgäst.
Anledningen härtill kan vara att
vederbörande faktiskt inte har någon
hyresrätt till lägenheten. I det fallet kan
det slutliga resultatet av den rättsliga
prövningen inte bli annat än att vederbörande
får lämna lägenheten.

Framstår däremot saken som tveksam
får länsstyrelsen inte förordna om vräkning.
Så kan vara fallet t. ex. när det är
fråga om en andrahandsupplåtelse. Enligt
hyreslagen är en sådan upplåtelse
bindande mot hyresvärden endast i vissa
fall. Eftersom andrahandshyresgästen
inte står i något avtalsförhållande
till hyresvärden kan han vara ovetande
om ett vräkningsbeslut mot den som
upplåtit lägenheten till honom, ända till
dess vräkningsbeslutet skall verkställas.
Men kan han då göra sannolikt för utmätningsmannen
att han har rätt att bo
kvar i lägenheten, meddelas anstånd
med vräkningen.

Ibland kan han dock av tidsnöd få
svårt att inför utmätningsmannen ge belägg
för ett påstående att han har självständig
hyresrätt till lägenheten. Denna
situation skulle kunna undvikas om
man hade en sådan ordning att underrättelse
om ansökan om vräkning alltid
lämnas den person som bebor den i målet
aktuella lägenheten. Denna fråga är
under utredning. Lagberedningen är nu
sysselsatt med reformering av utsökningslagen.
Bl. a. kommer bestämmelserna
om vräkning av hyresgäst att ses
över. Jag utgår från att lagberedningen
därvid överväger hur man skall få till

och verkställighet av exekutiv dom

stånd ett bättre rättsskydd i de fall som
avses med interpellationen.

Det är vidare av intresse att konstatera
att de fall som uppmärksammats avsett
utlänningar som kan förmodas ha
inga eller bristfälliga kunskaper om
svensk rätt och att detta varit den huvudsakliga
anledningen till den situation
de har råkat i. Jag vill i det sammanhanget
framhålla att en av det nya
invandrarverkets uppgifter är att tillse
att erforderlig information lämnas om
svenska förhållanden på olika områden.

I interpellationen har herr Lundberg
vidare frågat om jag ämnar föreslå att
beslutsrätten i mål om vräkning överflyttas
från länsstyrelse till annat organ.
Med anledning härav vill jag nämna, att
lagberedningen redan i överlämnade betänkanden
har förutskickat att man
kommer att föreslå att överexekutorsinstitutionen
avskaffas. Vilket organ
som framdeles skall besluta i hithörande
exekutiva ärenden är alltså en fråga
där förslag är att vänta.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till justitieministern
få framföra mitt tack för svaret,
som är ganska positivt i de olika
punkterna, om jag har läst det rätt.

Jag hälsar med speciell tillfredsställelse
den mening i svaret som säger att
man har för avsikt att inrätta ett annat
organ än vi nu har för att pröva vräkningsärenden.
Jag uttalar den förhoppningen,
att det skall bli ett organ där
lekmän och jurister kan mötas för att
diskutera förekommande ärenden och
likvärdigt bedöma och besluta i dessa
för medborgarna så viktiga frågor.

Vidare hoppas jag innerligt att vi på
detta för speciellt de lägre inkomsttagarna
så viktiga område skall lyckas
skapa en ny anda och inriktning vid bedömningen
av de olika fallen. Det är
speciellt upprörande att se hur verkställda
vräkningar går ut över familjer -

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

Svar på interpellation ang. meddelande och verkställighet av exekutiv dom

na. Vi lever nu i bostadsbristens tider,
och det finns många som utnyttjar bostadsnöden
på sitt speciella sätt. Och
när då en hyresgäst möter ett juristspråk,
som är lika obegripligt som
franska är för en människa med bara
vanlig folkskolebildning, så är det inte
så underligt om många människor här i
landet — inte bara utlänningarna —
har svårt att förstå de anförda motiveringarna
och det krångliga förfarandet
i rättsärenden. Man kan en dag helt
plötsligt finna att man har ett vräkningsförfarande
hängande över sig utan
att man har blivit underrättad om det.

Vi har i dag en del underliga företeelser
på hyresmarknaden med agenter
och andra som spekulerar i bostadsbristen,
och kan vi komma till rätta med
problemen där -— helst mycket snart —
så skulle jag hälsa det med den allra
största tillfredsställelse.

Den enmansdomstol som varje länsstyrelse
utgör kan inte bara vräka en
människa på grund av skuld, utan som
jag har påpekat i annat sammanhang
kan en person vräkas också därför
att någon, som icke har en fordran att
åberopa, hos en länsstyrelse kan få en
vräkningsdom utfärdad. När den som
utsatts för vräkningsförfarandet då vill
påtala saken kostar det så mycket att
gå till domstol, att ingen människa med
de inkomster som det i dessa sammanhang
oftast är fråga om har någon möjlighet
att hävda sin rätt. Att ha rätt är
ju mycket enkelt men att få rätt i vårt
nuvarande samhälle är synnerligen
svårt. Det är därvidlag en rättelse bör
komma till stånd.

Jag har fattat justitieministerns redogörelse
så, att det ganska snart skall genomföras
en ändring som går ut på att
om vräkning begärs skall den som innehar
bostadsrätt m. m. kunna kräva att
bli underrättad. Om myndigheterna
verkligen underrättar den som skall bli
föremål för vräkning och den som äger
domsrätt har skyldighet att undersöka
äganderättsförhållandena o. d., blir

det en viss tidsfrist. Samtidigt kan man

— i ett underligt samhälle — få möjlighet
att inte utsättas för rättskränkningar.
— Jag har alltså fattat svaret så, att
myndigheterna är beredda att genomföra
ganska kraftiga ändringar i det avseendet.

Vi läser i tidningarna om att familjer
som har en mängd barn vräks utan
att vederbörande underrättas på förhand.
I ett fall förekom det att en familj
efter vräkning hystes in i en kolhox
— men även därifrån kunde familjen
vräkas och ställas helt utan bostad.
Då sådant förekommer måste man säga
sig att detta är en fråga som har både
en social och en ekonomisk bakgrund

— det är ett socialt problem som vi
verkligen måste komma till rätta med.

I interpellationssvaret sägs att besked
om vräkning aldrig ges till kontraktslös.
Ja, herr justitieministern vet ju lika
bra som jag att de kontraktslösa hyresgästerna
i dag är många, därför att det
i vissa fall är absolut omöjligt att få ett
kontrakt. Dessa personer är helt utlämnade
åt hyresvärdens godtycke.

Man säger att det i många fall gäller
utlänningar. Men det är fel — det förhåller
sig bara så, att utlänningarna
märks mera. Också många svenska medborgare
träffas på ett otillbörligt sätt av
vräkningsförfarande. Jag har ingen anledning
att upprepa vad som dagligdags
kan läsas i tidningarna, men jag vill
framhålla att någonting måste ske snart.

När jag studerat de olika utredningarna
har jag blivit rätt missnöjd över deras
sammansättning, ty i regel får inga
av dem som på detta sätt träffas av
vräkningsförfarande vara med. Det hävdas
naturligtvis att vederbörande inte
kan lagparagraferna, inte kan göra bedömningar
på det och det sättet. Men
jag tror att det är farligt om lagstiftningen
avskärmas från de människor
som berörs av den.

Om jag försöker bedöma svaret välvilligt
kan jag våga hysa förhoppningen
att justitieministern snarast möjligt

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. personbedömningen av polispersonal

skall försöka avlägsna de värsta bristerna
i avvaktan på ett mera slutgiltigt
ställningstagande. Rätten till en bostad
bör skyddas, och den borde tillkomma
alla människor.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Lundberg och jag i sak är överens
och att båda de frågor, som herr
Lundberg har påtalat i sin interpellation,
redan är föremål för utredning. Vi
får väl tillsammans hoppas att resultatet
skall komma så fort som möjligt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vara speciellt
tacksam, om resultatet kunde komma
med en snabbhet som inte precis är utmärkande
för utredningar. Jag skulle
önska att man i avvaktan på utredningar,
som brukar ta mycket lång tid, även
om vissa förhandsutredningar redan är
gjorda, vidtoge vissa mera kortsiktiga
åtgärder, som ändå kunde ge ett skydd
åt dem som nu träffas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang.

personbedömningen av polispersonal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Oskarson har frågat,
om jag vill redogöra för erfarenheterna
av de bestämmelser om personbedömning
av polispersonal, som har
tillämpats sedan den 1 juli 1968, och
om dessa erfarenheter ger anledning till
någon ändring av bestämmelserna och
i så fall i vilket avseende.

Principerna för personbedömning
och vitsordsgivning inom polisväsendet

har under de senaste åren tagits upp
i olika sammanhang, bl. a. av ett par
statliga utredningar och av polismännens
intresseorganisationer. Frågan behandlades
i 1967 års statsverksproposition
i samband med ställningstagandena
till 1962 års polisutbildningskommittés
förslag om polisutbildning. Jag
uttalade då den uppfattningen, att rikspolisstyrelsen
i avvaktan på resultatet
av en pågående utredning rörande normerna
för betyg och intyg över anställning
inom den statligt reglerade offentliga
förvaltningen borde i samråd med
berörda personalorganisationer kunna
utarbeta provisoriska bestämmelser i
ämnet. Riksdagen hade ingen erinran
däremot. En arbetsgrupp sammansatt
av företrädare för rikspolisstyrelsen
och vissa personalorganisationer har
utarbetat förslag till bestämmelser. Efter
regionala konferenser meddelade
rikspolisstyrelsen bestämmelser om
personbedömning, vilka tillämpas från
den 1 juli 1968.

Bestämmelserna innebär i huvudsak
att en personbedömning av samtliga
polismän i den egentliga polismanskarriären
med undantag av rekryteringspersonalen
skall ske en gång varje år.
Därvid skall vitsord från 1 till 5 avges
i vissa särskilt angivna avseenden. Företrädare
för personalen skall beredas
tillfälle att lämna synpunkter och upplysningar
med anledning av förslag till
vitsord, innan polischefen beslutar I
ärendet.

Den första personbedömningen genomfördes
under hösten 1968. Inom
rikspolisstyrelsen bearbetas för närvarande
materialet från denna personbedömning.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret. Om jag skall karakterisera
det, måste jag dock säga

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

Svar på interpellation ang. personbedömningen av polispersonal

att statsrådet inte har givit besked i någon
av de frågor som jag har ställt i interpellationen.

Som statsrådet här har nämnt ägde
den första personbedömningen rum under
hösten 1968. Inom rikspolisstyrelsen
har man under det senaste halvåret
bearbetat detta material. Det hade
kanske kunnat förväntas att man under
denna tid skulle ha gjort åtminstone
några erfarenheter, som statsrådet skulle
ha kunnat redovisa.

Ute i distrikten och hos personalen
har man däremot inte saknat vare sig
erfarenheter eller synpunkter. Många
har ställt sig mycket kritiska till de
nya formerna för personbedömning,
sedan de mött dem i deras praktiska
tillämpning. På många platser i vårt
land har enligt en mängd pressuppgifter
mycket hårda omdömen fällts om
den nya formen för personbedömning.
Det har också förekommit att polismän
annonserat efter annat arbete sedan de
blivit utsatta för denna betygssättning.
Vad de vänder sig mot är bl. a. att
man använder en betygsskala som kan
medföra att en tjänsteman, som alltid
har skött sitt arbete väl och som inte
har fått några prickar, plötsligt får ett
betyg som åtminstone av honom själv
kan uppfattas som nedsättande. Det
kan inte vara vare sig personligen uppmuntrande
eller stimulerande för en
polisman med långvarig tjänstgöringstid
att helt plötsligt i betyg få en etta,
en tvåa eller i bästa fall kanske en trea
och därmed klassificeras som varande
under medelmåttan.

Man påstår också med all rätt att bebetygssättningen
sprider en obehaglig
stämning inom poliskåren och inverkar
menligt på trivseln i arbetet och därigenom
också på effektiviteten. En annan
åsikt som framföres är att det är svårt
att åstadkomma en rättvis bedömning
mellan personer från olika verksamhetsområden
inom polisen och från olika
polisdistrikt. Det torde t. ex. vara
mycket svårt att få underlag för en rätt -

visande bedömning av personal som
tjänstgör inom övervakningssektionerna,
där huvuddelen av arbetet utföres
utan någon kontroll.

Man säger också att betygssättningen
inte tjänar något som helst syfte för
den stora kategori inom polisen som
inte har någon chans att få befordran.
Betygssättningen borde alltså enligt den
uppfattningen begränsas till dem som
räknar med att befordras, och den borde
också ske med dessa personers vetskap
och goda minne. Man vänder sig
också på många håll mot att betygen
är offentliga, och man har väl anledning
att vara betänksam häremot med
hänsyn till den personliga integriteten.
Slutligen har personalen inte i erforderlig
grad beretts tillfälle att framlägga
sina förslag och synpunkter i samband
med betygssättningen.

För att få ett så bra underlag som
möjligt för en undersökning av hur
den enskilde polismannen ställer sig
till den nya personbedömningen har
man inom en förening, som jag något
känner till, låtit göra en omröstning.
Av 86 avgivna röster var 74 för ett avskaffande
av betygssättningen i dess
nya form och 12 för ett bibehållande
av systemet. Dessa siffror talar väl sitt
tydliga språk om systemets impopularitet
bland medlemmarna.

Ja, herr statsråd, detta var några erfarenheter
av de provisoriska bestämmelserna
om personalbedömning inom
den egentliga poliskarriären som jag
har kunnat bidra med. Jag hade, som
jag sade, hoppats att statsrådet skulle
ha kunnat redovisa några erfarenheter.
De som jag har framfört är i huvudsak
mycket kritiska, men jag tror
att de bör uppmärksammas. Jag tror
också att det kan vara värdefullt att
beakta dem vid den fortsatta handläggningen
av denna fråga.

Vid införandet av ett nytt system
och en ny ordning uppstår givetvis alltid
barnsjukdomar. Det nu aktuell
systemet tycks emellertid lida av såda -

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. personbedömningen av polispersonal

na barnsjukdomar i alldeles särskilt
hög grad.

Jag tror att herr statsrådet och jag
är överens om målsättningen, nämligen
att komma fram till ett personbedömningssystem,
som uppfyller högsta möjliga
krav på objektivitet och rättvisa
och som dessutom har personalens stöd
och förtroende. Om detta mål inte kan
nås, måste man säga att systemet i sin
helhet är tämligen misslyckat.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Oskarson påstod
att jag inte hade givit besked beträffande
någon av de frågor som han hade
tagit upp i sin interpellation. Vad var
det då han där efterlyste? Jo, han
ville ha en redogörelse för erfarenheterna
av de nya bestämmelserna och
ville veta om dessa erfarenheter ger
anledning till någon ändring av bestämmelserna.

Jag har svarat att ifrågavarande bestämmelser
hittills har tillämpats en
gång, nämligen för ett halvt år sedan,
och att detta material nu bearbetas inom
rikspolisstyrelsen. Vi har alltså inte
något färdigt material, på vilket vi kan
uttala oss om erfarenheterna och om
huruvida dessa skulle ge anledning till
ändringar av bestämmelserna. Jag tycker
att en ledamot som ändå deltagit
i riksdagens arbete under fyra år inte
borde beteckna uppgifter som gäller
enstaka fall som erfarenheter från ett
helt område.

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! Avsikten med införandet
av den kontinuerliga personbedömningen
vid polisen var att skapa öppenhet
och insyn, att bibehålla nuvarande
turordning samt framför allt att åstadkomma
en högre grad av rättvisa.

Införandet av personbedömningen
skedde, såsom vi nyss hörde av statsrådet
Kling, efter övervägande inom och
i samråd mellan personalorganisation

och arbetsgivare. Frågan är inte ny eller
påkommen efter polisens förstatligande,
även om genomförandet skett efter
den tidpunkten. Polisförbundets
kongress 1963 rekommenderade att förbundet
skulle sträva efter att genomföra
en kontinuerlig personbedömning,
och kongressen tillsatte också en kommitté
som skulle utreda frågan.

Alla var väl överens om att mot en
mera generell tillämpning av den då
föreslagna kontinuerliga personbedömningen
talar, att den inte garanterar
fullständig objektivitet. Man avsåg dock
att skilja mellan denna bedömning och
den som sker vid eller före tjänstetillsättningar.
Den kontinuerliga bedömningen
har förutsatts ske årligen, och
den första bedömningen genomfördes,
såsom vi nyss hörde, hösten 1968. Denna
bedömning avser befattningshavarens
förhållande i den befattning han
för tillfället innehar. Bedömningen vid
ansökan till en viss högre tjänst utgör
i stället en prognos om polismannens
lämplighet för den sökta tjänsten. När
denna prognos ställs utgör delvitsorden
vid den kontinuerliga bedömningen en
betydelsefull faktor.

Men vitsord till sökt tjänst kan aldrig
automatiskt utgöras enbart av en
sammanfattning av delvitsorden i den
kontinuerliga personbedömningen.
Lämplighetsvitsord till tjänst med större
krav på prestationsförmåga i skilda
avseenden än i den egna tjänsten bör
därför oftast sättas lägre än vad som
eljest skulle kunna motiveras av delvitsorden.

Detta förhållande har kanske i viss
utsträckning missuppfattats av personal
i olika grader. Har man emellertid
bara de nämnda principerna klara för
sig, kan man knappast finna anledning
att angripa systemet.

Jag tror snarare att det skolmästaraktiga
systemet att betygen skall sättas
efter ett riksgenomsnitt är betydligt
mera angripbar. Inom ett polisdistrikt
kan det finnas genomsnittligt mj^cket

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation

duktiga polismän, i andra kan genomsnittet
ligga under normalkurvan. Att
inte ta hänsyn till dessa förhållanden
skulle vara anmärkningsvärt, allra helst
som befattningshavare från två polisdistrikt
kan konkurrera om samma befattning
i ett tredje distrikt, där förhållandena
i de två andra inte är kända.
Mot förhållandena i detta avseende
har jag personligen hört många hårda
ord riktas, även om jag inte nu kan
peka på något speciellt distrikt. I sådana
fall är det kanske inte underligt
att det framförs kritik. Oavsett om ett
distrikts personal ligger över eller under
normalkurvan, måste personalen
kunna kräva att bedömningen sker objektivt
för varje befattningshavare utan
hänsynstagande till riksgenomsnittet.

En annan fråga är om polismän, som
aldrig begärt att få bli bedömda — erfarna,
dugliga och pålitliga människor
i samhället — skall behöva bli deprimerade
av betygssättning på gamla dagar.
Det har säkerligen i en hel del fall resulterat
i att somliga polismän tappat
arbetslusten, och det förlorar vi alla
på. Låt i stället endast de som har för
avsikt att söka befordringstjänster bli
utsatta för bedömning och då med vederbörandes
vetskap och medgivande.

Insynen i betygen har vidare vållat
en viss kritik. Samtliga befattningshavares
betyg utställs till beskådande. Hur
blir det då med den personliga integriteten?
Hur känner sig den, som fått
ett mycket lågt betyg — kanske i någon
mån på grund av att vederbörande
drabbats av det förut omnämnda riksgenomsnittet? Detta,

herr talman, är bara några få
synpunkter, som visar att systemet —
om det skall finnas kvar — kanske redan
behöver ses över.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jag kanske var kritisk
mot herr statsrådet när jag sade att
jag inte fick svar på de frågor jag hade
ställt, men jag kan nog inte komma

ang. personbedömningen av polispersonal

ifrån att det är så. Första sidan av
svaret innehåller en historisk redogörelse,
och på andra sidan finns en redogörelse
för bestämmelserna. I sista
stycket sägs att den första personbedömningen
genomfördes under hösten
1968.

Jag kan inte komma ifrån att detta
är en beskrivning av vad som har skett
och inte ett svar på mina frågor huruvida
statsrådet har några erfarenheter
av bestämmelserna om personbedömning
av polispersonal och om statsrådet
i så fall överväger att på grundval
av dessa erfarenheter ändra bestämmelserna.

Det väsentliga är dock inte vad jag
anser om svaret utan det väsentliga är
att dessa ansträngningar — som jag
tror vi är överens om — leder till en
förbättring av det nu gällande systemet.
Det är verkligen angeläget. Jag
vet alt systemet har vållat stor irritation
ute på arbetsplatserna och bland
de enskilda polismännen. Detta är, som
jag sade tidigare, till men både för arbetstrivsel
och arbetseffektivitet. Mina
kritiska synpunkter har framförts av
den anledningen att jag hoppas att de
skall beaktas när man nu skall se över
det provisoriska systemet för att gå in
för ett mera bestående.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Skillnaden i uppfattning
mellan herr Oskarson och mig
består helt enkelt i att herr Oskarson
vill ha ändringar i de nuvarande provisoriska
bestämmelserna utan att avvakta
erfarenheterna av den enda gång de
har tillämpats, medan jag vill vänta
tills jag får del av de erfarenheter som
kommer fram vid en bearbetning av
materialet, innan jag tar ställning.

Herr OSKARSON (in):

Herr talman! Herr statsråd, det var
väl inte riktigt rätt. Jag har fått vissa
erfarenheter och vissa synpunkter —

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. tillsättande av en kriminalpolitisk beredning

som jag sade i mitt inlägg tidigare —
som jag ansåg vara så betydelsefulla
att de borde framföras. Sedan har jag
frågat om statsrådet på grundval av erfarenheterna
avser att göra några ändringar
av bestämmelserna. Att dessa
ändringar inte skall företas innan resultatet
av den utredning som pågår
inom rikspolisstyrelsen har framlagts,
torde vara självklart.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag avser inte att göra
några ändringar i de provisoriska bestämmelserna
på grundval av de erfarenheter
som herr Oskarson har.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. tillsättande
av en kriminalpolitisk beredning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat mig, om jag är beredd
att överväga tillsättande av en kriminalpolitisk
beredning med uppdrag att
fortlöpande följa vår strafflagstiftning.

Brottsbalken, som trädde i kraft den
1 januari 1965, är resultatet av ett
mångårigt reformarbete, som avsåg såväl
bestämmelserna om de särskilda
brotten som utformningen av påföljdssystemet.
Jämsides med detta reformarbete
på straffrättens område har en
fortlöpande upprustning skett inom
kriminalvården med sikte på att skapa
humana och effektiva behandlingsmetoder.

Men reformarbetet inom kriminalpolitiken
är inte och kommer aldrig
att vara avslutat. Detta framgår bl. a.
av att det redan har gjorts vissa be -

tydelsefulla ändringar i brottsbalken,
bl. a. av reglerna om villkorlig frigivning
och om förverkande av egendom
på grund av brott. För närvarande pågår
arbete på partiella reformer beträffande
flera olika delar av det kriminalpolitiska
området. I första hand bör
nämnas det arbete som kommittén för
anstaltsbehandling inom kriminalvården
sedan år 1967 bedriver med att se
över lagstiftningen om behandlingen
av personer som har tagits in i fångvårdsanstalter
och häkten. Av betydelse
för den kriminalpolitiska behandlingen
av ungdomsbrottslingar är också
verksamheten inom samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.

Vidare pågår utredningsarbeten beträffande
särskilda brottskategorier. Sålunda
är vissa yttrandefrihetsbrott,
nämligen uppvigling, brott mot trosfrid
samt sårande av tukt och sedlighet, föremål
för översyn genom kommittén för
lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet.
Frågor om förstärkt integritetsskydd
på personrättens område utreds
av integritetsskyddskommittén och frågor
om ämbetsbrotten av ämbetsansvarskommittén.
Åtgärder mot butikssnatterierna
övervägs av 1968 års brottmålsutredning.
Abortlagstiftningen är
också under utredning. Avkriminalisering
av fylleriet övervägs. Även andra
mera begränsade reformer är aktuella.

Man kan förmoda att den snabba
rättsutvecklingen inom kriminalpolitiken
snart nog påfordrar att också andra
frågor än de som nu är föremål för
särskilda överväganden ägnas uppmärksamhet.
Det finns otvivelaktigt skäl
som talar för tillsättandet av en sådan
kriminalpolitisk beredning som fru
Eriksson avser med sin fråga. Jag anser
dock att tiden ännu inte är mogen för
det samlade grepp som en sådan åtgärd
skulle innebära utan att man åtminstone
ytterligare någon tid bör
fortsätta på de partiella reformernas
väg.

Tisdagen den 20 maj 1969 Nr 25

Svar på interpellation ang. utformningen av arbetsförmedlingarnas förteckningar

över arbetslösa

Vidare anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för det svar jag har
fått på interpellationen. Även om det
inte anger just vid vilken tidpunkt vi
kommer att få en ny lagberedning, så
innebär det i alla fall en för mig tillfredsställande
förklaring till uppskovet.

Av svaret framgår också att justitieministern
är väl medveten om att den
snabba rättsutveckling som nu sker kan
påfordra ännu snabbare lagreformer än
tidigare. För all del, den nuvarande
justitieministern har aldrig behövt lång
tid för att bestämma sig för nya lagar.
Han har inte låtit något av allt det som
under hans tid bubblat upp torka på
sig, utan han har varit snabb att handla
och har djärvt framfört djuplodande
lagstiftningsprojekt i progressiv anda.
Det är alltså inte någon misstro mot
justitieministern som gjort att jag ställt
frågan, och det är inte heller något
fjäsk när jag berömmer honom.

Men problemet finns där. Att det
föreligger risk att rättsutvecklingen
akterseglas av den allmänna opinionen
är vi medvetna om. Jag nämnde i min
interpellation att både straffrättskommittén
och strafflagskommittén kom
med sina betänkanden mycket tidigt,
1953 respektive 1956. De var egentligen
grundade på tankar som hade börjat
malas redan före andra världskriget.
Det tog väldigt lång tid innan dessa tankar
kom till uttryck i lagar som vi
skulle rätta oss efter. Lagarna började
inte tillämpas förrän 1965. Det tar
uppenbarligen lång tid att förbereda
stora lagstiftningsarbeten.

Jag är övertygad om att det behövs
lång tid för människor som går i spetsen
som pionjärer för att kämpa ner
misstro som gör sig gällande mot nya
lagar. Det krävs en debatt under många
år innan man har miljö för en ny lag -

stiftning så att den får förtroende bland
folk. Det är därför jag anser att man
efter genomförandet av en lag skall
följa utvecklingen på det sätt justitieministern
också sagt, inte slå sig till ro
utan vara beredd att studera verkningarna
och eventuellt överväga nya reformer.

Jag är medveten om att en permanent
lagberedning inte självklart innebär ett
stöd för progressivitet. Man kan också
få en lagberedning, som verkar som eu
broms i stället för att vara pådrivande.
Erfarenheter av en sådan utveckling
kan vi finna i våra grannländer. En
gång klart lysande juristexperter kan
stanna kvar i en sådan beredning och
hinna bli övermogna. En lagberedning
är således inte alltid säkraste vägen,
om man vill följa opinionen och till
och med hålla sig en smula före sin tid.
Det kan hända att utvecklingen kan
drivas längre genom att man — som
justitieministern nämnde — utreder
delproblem och genomför delreformer.

Men jag är ändå nöjd med vad justitieministern
sagt i sitt svar. Det innebär
ett löfte att det när tiden är mogen
— ett för all del ganska auguriskt
uttryckssätt — kan det bli lämpligt att
ha en beredning som tar ett större
grepp över lagstiftningen.

Jag tackar för svaret och misströstar
inte om den progressiva viljan bakom
det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. utformningen
av arbetsförmedlingarnas förteckningar
över arbetslösa

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQYIST, som yttrade:
Herr talman! Fru Ryding har frågat

28 Nr 25 Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. utformningen av arbetsförmedlingarnas förteckningar
över arbetslösa

dels om jag är beredd att medverka till
att omgående instruktioner utgår till
arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna
så att vissa uppgifter om arbetssökandes
personliga förhållanden
inte behöver befaras återfinnas på listor
som förmedlingarna tillhandahåller
arbetsgivarna, dels vilka åtgärder jag
i så fall avser att föreslå.

När en arbetsgivare söker arbetskraft
och vänder sig till arbetsförmedlingen
får arbetsgivaren ibland genom länsarbetsnämndens
försorg listor över arbetslösa.
Listorna upptar namn, födelseår,
civilstånd och tidigare sysselsättning.
Interpellationen avser frågan, om
listorna bör innehålla uppgifter om
t. ex. sjukdom och andra personliga förhållanden.

Arbetsförmedlingen har till uppgift
att ge arbetssökande förslag om arbete
som bäst motsvarar hans eller hennes
önskemål och förutsättningar samt att
ge arbetsgivaren förslag på den arbetskraft
som bäst svarar mot företagets
behov. Det är därför nödvändigt för
arbetsförmedlingstjänstemannen att ge
så fullständig information som möjligt
åt både arbetsgivare och arbetssökande.

I 1966 års arbetsmarknadsproposition
framhöll dåvarande inrikesministern
bl. a. att arbetsgivaren därvid har rätt
att få del av de informationer som arbetsförmedlingen
har om sökanden i
den mån — och detta är en viktig begränsning
— informationerna har betydelse
för bedömningen av sökandens
lämplighet för arbetet.

Enligt sekretesslagen får handlingar
i ärenden rörande arbetsförmedling
inte utlämnas i vidare mån än som behövs
för förmedlingsverksamhetens behöriga
bedrivande. Det innebär att den
presumtive arbetsgivaren kan få vissa
upplysningar som inte är tillgängliga
för allmänheten.

Arbetsförmedlingens tjänstemän kan
således behöva lämna arbetsgivare även
sådana upplysningar som från sökan -

dens synpunkt kan vara negativa, t. ex.
om alkoholproblem eller sjukdom, dock
med den viktiga begränsningen att upplysningarna
har betydelse för det aktuella
arbetet. Det är lika oriktigt att
för arbetsgivaren dölja betydelsefulla
uppgifter som att till honom okritiskt
lämna ut alla uppgifter om personliga
förhållanden.

Vad jag nu har nämnt om principerna
för förmedlingsverksamheten får
självfallet betydelse för hur personuppgifter
bör tillhandahållas arbetsgivare i
bl. a. sådana fall som interpellanten avser.
Principerna innebär att förmedlingstjänstemannen
i det enskilda fallet
skall ta ställning till vilka uppgifter
om den sökande en arbetsgivare behöver
ha för att tillsätta en viss befattning.
Det måste då anses olämpligt att
personuppgifter anges på listor, som
upptar många arbetssökande och som
lämnas till arbetsgivare och kan komma
till många personers kännedom.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som har
tillsyn över den offentliga arbetsförmedlingen,
har också med anledning
av interpellationen framhållit att listor
med sådana uppgifter som avses i interpellationen
inte skall lämnas till företagen
och att, i den mån så ändå skett,
detta berott på misstag.

Eftersom arbetsmarknadsstyrelsen,
som svarar även för förmedlingstjänstemännens
utbildning, således har uppmärksammat
de förhållanden som påtalas
i interpellationen, torde rättelse
komma till stånd utan några åtgärder
från min sida.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Först ber jag att få
tacka inrikesministern för svaret — som
är både utförligt och positivt — på min
interpellation.

När jag fick kännedom om förfaringssättet
betvivlade jag faktiskt först riktigheten,
då jag inte ville tro att arbets -

Tisdagen den 20 maj 1969 Nr 25

Svar pa interpellation ang. utformningen av arbetsförmedlingarnas förteckningar
över arbetslösa

förmedlingarna sysslade med sådan
polisiär verksamhet — enligt all den
undervisning som jag fått i kammaren
under föregående år. Men när jag sedan
fick fotostatkopior i min hand av dessa
listor, böjde jag mig för fakta. Och beklämmande
i sammanhanget finner jag
vara att efter en tidningsnotis om min
interpellation fick jag brev från arbetslösa
från andra delar av landet, som
ansåg sig ha blivit ojust behandlade av
arbetsförmedlingarna. Detta har också
bekräftats av fotostatkopior. Det gör att
jag måste misstänka att företeelsen inte
får betraktas som en engångsföreteelse
eller som ett misstag.

Beträffande den ömsesidiga informationen,
som inrikesministern talar om i
sitt svar, är jag inte övertygad om att
denna fungerar så perfekt när det gäller
för den arbetssökande att få uppgifter
och upplysningar om företagen, i
varje fall inte uppgifter som kan härledas
till rent personliga. I detta sammanhang
kan jag inte underlåta att
citera vad tidningen Metallarbetaren
nr 16 skriver — alltså ett organ för
330 000 arbetare i vårt land. Där står
med anledning av min interpellation
bl. a. följande — givetvis vågar man i
tidningen inte skriva att det gäller en
interpellation från vpk i riksdagen:
»Med de arbetssökande har man skickat
förseglade» — här vill jag anmärka
att den uppgiften är felaktig, någon försegling
har inte förekommit — »följesedlar»
med upplysning av personlig
art, t. ex. törstig, alldeles för fet, enögd
o. s. v.

»Om denna form av service skall ha
något berättigande», skriver tidningen
vidare, »bör den göras dubbelriktad så
att även arbetssökande får intima upplysningar
om de företag som vill ha
deras tjänster», t. ex. »Företaget betalar
urdåliga löner. Direktören dricker för
mycket. Kamrern nyper kontorsdamerna
i stjärten. Förra veckan blev halva
arbetsstyrkan matförgiftad. Det var

snusk i köket, o. s. v. Skare va så skare
va.»

En sak till. Den landsdel i Sverige,
varifrån de omnämnda listorna kommer,
har i dag en svår arbetslöshetssituation,
och om man från arbetsförmedlingen
lämnar ut listor med upplysningar
av påtalad karaktär, kommer
denna situation sannerligen inte att förbättras.
Jag anser också att det är ett
grovt misstag att tro att om en människa
en gång är »törstig» kommer han
alltid att förbli det, om en människa
en gång är fet så kommer han alltid att
förbli det o. s. v.

Jag är därför glad över att inrikesministern
tagit kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen,
som har tillsyn över
den offentliga arbetsförmedlingen, och
att denna instans bekräftat att listor
med uppgifter av den typ jag har påtalat
i min interpellation inte skall lämnas
till företag och att om så skett detta
berott på ett misstag. Men när misstagen
går ut över den personliga integriteten
är det alltid mera ödesdigert
än annars.

Inrikesministern säger att AMS har
uppmärksammat de förhållanden som
jag har pekat på, och då är det väl
bara att hoppas att den myndigheten,
som ju har hand om omskolningsverksamheten
i hela landet, också snabbt
skall lyckas att omskola sin egen personal,
så att några sådana »misstag»
som jag aktualiserat aldrig mer behöver
uppstå.

Herr talman! Jag tackar än en gång
inrikesministern för svaret och uttrycker
samtidigt den förhoppningen, att
han i den mån detta är möjligt kommer
att följa utvecklingen på detta område.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan säga att jag
finner det otillfredsställande att sådana
händelser, som interpellanten har pekat
på, har förekommit och förekommer.

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. skyddet för arbetstagare mot obefogad uppsägning

Det goda bör emellertid denna interpellationsdebatt
föra med sig att vederbörande
tjänstemän som tar del av debatten
verkligen får klart för sig vilket
ansvar de har när de får sig anförtrodda
uppgifter av detta slag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. skyddet för
arbetstagare mot obefogad uppsägning

Qrdet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat om jag har gjort några sonderingar
med löntagarorganisationerna för
att få klarhet om de anser en allsidig
utredning angående skyddet mot obefogad
uppsägning motiverad och om
jag har för avsikt att tillsätta en utredning
angående behovet av ökat skydd
för arbetstagare mot obefogade uppsägningar.

Svaret på den första delen av frågan
är ja. Jag har under våren haft överläggningar
med de största löntagarorganisationerna
om anställningsskyddet.
Överläggningarna har emellertid
inte än blivit slutförda, bl. a. på grund
av att uppmärksamheten i första hand
har fått ägnas åt de pågående avtalsförhandlingarna.
Mot denna bakgrund är
jag inte beredd att för närvarande ge
något svar på den andra delen av frågan.
Så mycket kan jag dock säga att jag
anser att frågan om anställningsskyddet
är angelägen.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Jag kan inte som fru Ryding säga att
svaret är särskilt ingående, men jag

hoppas att det är att fatta som positivt.

Inrikesministern säger att frågan om
anställningsskyddet är angelägen, och
jag utgår från att med det uttrycket avses
att det är ett angeläget problem som
det också är angeläget att få löst. Det
är i så fall ett viktigt konstaterande.
Tidigare har vi inte varit eniga på den
punkten. Det tar tagit oss ungefär ett
dussin år att få det erkännandet. Men
jag är uppriktigt glad över att det nu har
kommit.

Jag skall inte i dag uppta tiden med
att redogöra för en rad fall som motiverar
att denna fråga tas upp på det
sätt som jag hoppas nu sker. Om vi är
överens på den punkten finns det ingen
anledning att upprepa sig där, även om
det sedan frågan diskuterades senast
har inträffat ytterligare en rad fall som
motiverar att något blir åtgjort i frågan.
Vad som dessutom blivit ytterligare klarlagt
är att vi alltjämt här i landet står
på den fria uppsägningsrättens grund.

Det sägs i svaret att statsrådet har
haft överläggningar med de största löntagarorganisationerna,
och då skulle
jag vara mycket intresserad av att höra
vilka organisationer överläggningarna
förts med och vad de har lett fram till.
Under eftermiddagens lopp har jag haft
tillfälle att sammanträffa med representanter
för en rad stora organisationer
på TCO-sidan, men ingen av de
tjänstemannarepresentanterna hade hört
talas om några kontakter i detta fall.
Det vore därför av intresse om statsrådet
här ville redogöra för litet närmare
vilka organisationer som varit med vid
de nämnda sonderingarna.

Tidigare har det ju här i riksdagen,
när denna fråga diskuterats, sagts att om
LO vill ha en sådan här utredning, så
kommer den också att tillsättas. Vid det
senaste tillfället uttalades detta med
mycket stor tydlighet här i andra kammaren,
och vi fick då också av talesmannen
för utskottsmajoriteten höra att det
inte fanns något behov av att tillsätta
en utredning. Men vid samma tillfälle

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

Svar på interpellation ang. skyddet för arbetstagare mot obefogad uppsägning

uttalade statsrådet Geijer i första kammaren
att ett avslag på våra motioner
inte skulle betyda att regeringen komine
att lämna problemet åsido. Det
nämndes då också att den optimism som
man hade hyst 1964 avlösts av en viss
tveksamhet — ja, t. o. m. av pessimism.

Vi som drivit dessa frågor har ju ansett
att lösningen inte var fullständig
heller efter de förändringar som genomfördes
i avtal 1964. Och man måste i
dag verkligen beklaga att det gått lång
tid sedan dess utan att denna har blivit
vettigt använd för den efterlysta utredningen.
Om man anser att det verkligen
är angeläget att lösa trygghetsfrågorna
för de enskilda gäller det ju att
inte skjuta dessa ting på framtiden gång
efter annan.

I november hade enligt statsrådet Geijer
inrikesministern redan förberett vissa
sonderingar med löntagarorganisationerna
för att få klarhet om deras uppfattning.
Skulle då inte dessa sonderingar
ha kunnat vara färdiga redan innan
de nu pågående avtalsförhandlingarna
började? Jag hoppas att herr statsrådet
vill lämna en närmare redovisning för
vad som framkommit vid sonderingarna.

Har det också sitt intresse vad tjänstemannaorganisationerna
säger eller är
det, såsom tidigare antytts så många
gånger här i riksdagen, bara LO-sidans
inställning som är intressant? Vill herr
statsrådet, till skillnad från vad som tidigare
sagts, ta hänsyn även till tjänstemännens
önskemål att få denna fråga
utredd? Om man nu i vidare kretsar börjat
finna att frågan för dagen inte är
tillfredsställande löst och att det därför
föreligger behov av en utredning är
det ju viktigt att det här i kammaren
lämnas en redovisning på den punkten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag måste säga att jag
är överraskad över både den insinuanta
tonen i och utformningen av fru Nettelbrandts
anförande. Vi har inte haft

tillfälle att diskutera detta spörsmål
med varandra tidigare, men jag hade
ändå hyst förhoppningen, att när jag
första gången ger svar på en interpellation
av fru Nettelbrandt, så skulle hon
tro på de uppgifter som jag lämnar.

Nu menar fru Nettelbrandt att jag
bör ange vilka personer jag har talat
med. Hon säger sig under eftermiddagen
ha varit i kontakt med en rad representanter
för tjänstemannaorganisationerna,
och så anser hon det nödvändigt
att jag skulle ange med vilka personer
kontakter har tagits och även redovisa
vad kontakterna inneburit. Jag
skall naturligtvis avstå från detta. Jag
anser inte att det, när man skall tillsätta
en utredning och utforma direktiv
för denna, finns anledning att i detalj
redogöra för hos vilka personer
man gjort sonderingar. Men eftersom
fru Nettelbrandt tycks ifrågasätta riktigheten
av mina uppgifter ber jag henne
att ta kontakt med ordföranden i
LO och direktören i TCO. Jag tror att
hon då kan få besked om vilka personer
som deltagit i överläggningarna.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag har här redogjort
för den inställning som gång på gång
har mött oss motionärer i denna fråga
här i kammaren och i medkammaren.
Det är just denna inställning att om LOsidan
blir intresserad av frågan, då är
man villig att ta upp den. Att det på
tjänstemannasidan har funnits ett uttalat
intresse för att en utredning skulle
komma till stånd har man däremot fäst
mindre avseende vid.

Jag har ingalunda ansett det vara
nödvändigt att få redogjort för de privata
samtal som har ägt rum mellan
statsrådet och olika organisationsrepresentanter.
Herr statsrådet sade: »Jag
skall naturligtvis avstå från det.» Naturligtvis?
Jag finner det verkligen inte
naturligt att avstå från att lämna kammaren
en redovisning, inte för vilka personer
— det är mera ointressant — utan

Nr 25

Tisdagen den 20 maj 1969

Svar på interpellation ang. skyddet för arbetstagare mot obefogad uppsägning

för vilka organisationer som är tillfrågade
och för vilket resultat man vid dessa
sonderingar har kommit fram till. Jag
konstaterar fortfarande att den frågan
är obesvarad. Det är just resultatet som
är av värde för att man skall kunna bilda
sig en uppfattning om det eventuella
svaret på fråga 2, som ännu inte är lämnat,
om någon utredning kommer att
tillsättas eller icke.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 117, med förslag
till lag om ändring i lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar,
m. m.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 5—7, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24, statsutskottets
utlåtanden nr 82, 88—90 och
103—111, bevillningsutskottets betänkanden
nr 35, 40, 41, 43, 44 och 47,
bankoutskottets utlåtanden nr 24 och
25, andra lagutskottets utlåtanden nr
52, 53, 56 och 57, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 23 och 28 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 44.

§ 14

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av motioner om stöd åt befrielserörelserna
i de portugisiska kolonierna; bevillningsutskottets

betänkande nr
46, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner; andra

lagutskottets utlåtande nr 58,
i anledning av motioner om en allmän

översyn av arbetarskyddslagen, m. in.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av motioner om
fortsatt giltighet av vissa skogsservitut,
nr 41, i anledning av motioner om
obligatorisk kontroll av hastighetsmätare
å motorfordon, och

nr 42, i anledning av motion om lagstiftning
mot trafikfarlig bilförsäljning; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.
jämte motioner,

nr 25, i anledning av motioner angående
användningen av vissa fettvaruavgifter,

nr 26, i anledning av motioner om
statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i
Norrlands glesbygder, och

nr 27, i anledning av motion angående
den reglerade älgjakten; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

45, i anledning av motioner angående
den äldre arbetskraftens sysselsättning,

nr 46, i anledning av motioner angående
bidragen för rehabilitering och
om en enhetlig organisation för samhällets
rehabiliteringsverksamhet, m.m.,
och

nr 47, i anledning av motioner angående
datateknikens inverkan på den
enskildes integritet.

§ 15

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att utrikesutskottet
begärt, att dess utlåtande nr 9, angående
stöd åt befrielserörelserna i de portugisiska
kolonierna, som i dag bordlagts
första gången, måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels statsutskottets

Tisdagen den 20 maj 1969

Nr 25

utlåtande nr 82, utrikesutskottets nyssnämnda
utlåtande nr 9 och konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24 i nu
nämnd ordning måtte uppföras främst,
dels statsutskottets utlåtanden nr 103,
104, 105 och 109 i angiven ordning uppföres
sist.

Denna hemställan bifölls.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:
nr 190, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 i vad avser företagareföreningarna
m. m. jämte motioner; nr

213, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till studiebidrag
m. m. för budgetåret 1969/70, i
vad propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1969/70 till bidrag till politiska
partier jämte motioner;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vidareutbildning
och fördelning av läkare in. in. jämte
motioner och Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
anslag till efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avtal rörande
universitetssjukhusen, m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av statens invandrarverk, m. m., och

Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning rörande anslag till
omhändertagande av flyktingar jämte
motioner;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av avtal
den 5 maj 1948 mellan staten och
Svensk Interkontinental Lufttrafik Aktiebolag; nr

220, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om vissa pensionsfrågor
m. m.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
länsstyrelsernas datamaskinanläggningar
jämte motioner; och

nr 222, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet; samt

från andra lagutskottet:
nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m., såvitt avser
ändring i studiemedelsförordningen.

§ 17

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
115, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1969/70,
m. m., nämligen

nr 1218, av herr Enarsson,
nr 1219, av herr Hedlund m. fl.,
nr 1220, av herr Hermansson m. fl.
och

nr 1221, av herr Wedén m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.29.

In fidem

Sune K. Johansson

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Onsdagen den 21 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1218.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1219, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 115,
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1969/70, m. m.,
hänvisades motionen, såvitt avsåg inrättande
av fonder med lokaliseringspolitiskt
syfte, till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
1220; och

till bankoutskottet motionen nr 1221.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 46,
andra lagutskottets utlåtande nr 58,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 40—-42, jordbruksutskottets utlåtanden nr
24—27 och allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 45—47.

§ 4

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten i detta ärende må omfatta
statsutskottets utlåtande nr 82 i dess
helhet samt utrikesutskottets utlåtande

nr 9. Yrkanden avseende samtliga punkter
i statsutskottets utlåtande och utrikesutskottets
utlåtande framställes under
den gemensamma överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

statsutskottets utlåtande nr 82, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående
det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner; och

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av motioner om stöd åt befrielserörelserna
i de portugisiska kolonierna.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utrikesutskottets
hemställan att dess utlåtande måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Förevarande utlåtanden redovisas efter
återgivandet av överläggningen i
ärendet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr PETERSSON i Gäddvik (m),
som yttrade:

Herr talman! I statsutskottets förevarande
utlåtande behandlas frågor rörande
det statliga utvecklingsbiståndet.
Jämfört med föregående år innebär det
förslag som framlagts en ökning med
drygt 25 procent, eller 130 miljoner kronor,
till sammanlagt 634 miljoner, allt
i enlighet med den långtidsplan och
det s. k. 1-procentsmål som antogs av
förra årets riksdag.

Långtidsplanen innebär att den svenska
u-hjälpen kommer att expandera
snabbt under de närmaste åren och

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

ganska snart kommer att omfatta miljardbelopp.
Trots att vår u-landshjälp
i pengar räknat har ökat och ökar
snabbt, och trots att man även i regeringspartiet
ofta talar om samlande
lösningar på u-hjälpsproblemen har vi
här i Sverige aldrig haft någon parlamentarisk
utredning rörande omfattningen
av och formerna för vår u-landshjälp.
Vi har haft vissa detaljutredningar
men aldrig en utredning som
tagit upp de samlade problemen rörande
u-landshjälpen.

Vi har här i riksdagen under årens
lopp ställts inför olika regeringsförslag
och med dem sammanhängande motionsförslag,
utarbetade under den korta
motionstid som partier och enskilda ledamöter
har till sitt förfogande. Under
utskottsbehandlingen känner givetvis de
socialdemokratiska ledamöterna sitt ansvar
för att regeringens förslag skall
bli antagna av riksdagen. Förhandlingarna
i utskottet försiggår ofta under
tidspress, vilket ytterligare försvårar
möjligheterna att uppnå samlande lösningar.

Alla torde vara överens om att arbetet
med biståndsfrågor i u-länder är ett
både svårt och svåröverskådligt område
liksom om att allas kunskaper
inom ämnesområdet är begränsade.

Under fjolårets biståndsdebatt framhöll
utrikesministern som värdefullt
att partierna står eniga kring stora och
väsentliga delar av biståndsprogrammet.
Han fortsatte på följande sätt: »Det
är viktigt att så är förhållandet: för att
allt effektivare kunna tjäna sina syften
behöver biståndsverksamheten det stöd
som består i att dess mål omfattas av en
något så när enhetlig opinion, och för
att biståndet skall kunna tillväxa snabbt
behövs en växande opinion bakom arbetet.
»

Jag delar denna utrikesministerns
uppfattning. Jag frågar mig emellertid
varför då socialdemokraterna är motståndare
till att låta en parlamentarisk
utredning ta upp detta ämnesområde.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Vad händer när biståndet nått det omtalade
1-procentsstrecket, beräknat på
bruttonationalprodukten? I vilken takt
skall det svenska biståndet sedan utvecklas
och vilka riktlinjer bör det
svenska utvecklingsbiståndet följa?

Enligt moderata samlingspartiets mening
är det nu högaktuellt att tillsätta
en parlamentarisk utredning eller beredning
med syfte att utarbeta långsiktiga
riktlinjer och att som underlag för
dessa lägga en omfattande forskning
om olika sidor i utvecklingsarbetet.

Vi måste också ha klart för oss att utvecklingsbiståndet
är en synnerligen
omfattande fråga. Jag tror att vi måste
bedriva samarbete med andra industriländer,
om vi skall kunna på effektivast
möjliga sätt tekniskt och ekonomiskt
bistå och stödja utvecklingsländerna,
de fattiga länderna, i deras egen
strävan till utveckling. Alla som känner
utvecklingsproblemen vet att uppgifterna
är enorma och att trots all
tänkbar hjälp vad vi kallar u-landsproblem
kommer att finnas inom mycket
stora områden av världen under överskådlig
tid. Tyvärr talar allt för att
hjälpbehoven kommer att vara omätliga
och omättliga i förhållande till även
starkt ökande hjälpinsatser från industriländerna
under årtionden framöver.

Som riksdagsman i första avdelningen
av statsutskottet har jag besökt de
flesta av våra s. k. huvudmottagarländer.
En genomgående erfarenhet har
varit hur marginella våra svenska biståndsinsatser
är både i förhållande till
hjälpbehovet och i förhållande till insatser
från andra industriländer. Detta
orimligt stora hjälpbehov fordrar att
våra hjälpinsatser verkligen är effektiva
från mottagarlandets synpunkt. Även
om hjälpinsatserna ökar, måste alltid
effektivitetskravet på varje insatt åtgärd
vara starkt.

Detta innebär enligt min mening att
våra hjälpinsatser mer än nu måste
präglas av en helhetssyn på u-landshjälpen.
Vid sidan av ett växande stat -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ligt bistånd måste stimulans till ökade
åtgärder från näringslivet och enskild
hjälpverksamhet ses som självklara
önskemål. Helhetssynen måste också
omfatta åtgärder på det handelspolitiska
området, näringslivets investeringar,
missionens och de humanitära organisationernas
bidrag och inte minst samordningen
mellan alla dessa insatser.

Våra resor har lärt mig hur missionen
och andra enskilda organisationer
med knappa resurser har nått utomordentliga
resultat. Stödet till missionen
och de humanitära organisationernas
arbete i utvecklingsländerna bör ytterligare
förbättras -—- de som utför detta
arbete är sedan många årtionden väl
förtrogna med folket i det land där de
arbetar, med språket, med de religiösa
sedvänjorna och inte minst med de
reella behoven. Det torde också nu vara
allmänt känt och erkänt att missionen
och enskilda hjälporgans biståndsprojekt
av olika anledningar är avsevärt
mindre kostnadskrävande än motsvarande
statliga insatser. Det måste därför
av många orsaker vara en god biståndspolitik
att öka samarbetet med och
stödet till dessa organisationers arbete.

Statsutskottet har under beredningen
av biståndsfrågorna funnit att bidragsgivningen
till svenska och enskilda organisationers
u-landsarbete skett i enlighet
med de riktlinjer och intentioner
som angivits i statsmakternas beslut
och att en ytterligare ökning är
möjlig inom ramen för tillgängliga anslag
samt att SIDA:s samarbete med enskilda
organisationer av olika slag successivt
utbyggts på ett sätt som är berikande
för alla parter. För mig framstår
det som en mycket angelägen och
ur mottagarlandets synpunkt effektiv
svensk statlig hjälpinsats att ge ökade
anslag till ändamålsenliga byggnader
och tidsenliga arbetsredskap för att möjliggöra
bättre arbetsbetingelser, större
effektivitet och ökad trivsel för missionens
folk, som ute i u-länderna arbetar
med undervisning samt sjuk- och häl -

sovård. Detta gäller också för andra
organisationer som bedriver seriöst arbete
i u-länderna. Enligt min mening
vore det en fördel för det samlade
svenska biståndet om de nämnda organisationerna
kunde påräkna att bidraget
till enskilda organisationers biståndsverksamhet
ökade i minst samma
takt som det statliga biståndsanslaget.

Under första avdelningens resa till
Indien och Pakistan fick vi också se
och bli informerade om svenska företag
som i samarbete med inhemska intressenter
bedrev olika former av tillverkning,
framför allt för den inhemska
marknaden. Jag tror att de företag som
vi där såg gjorde en god biståndsinsats
i de länder där de var verksamma, fastän
de arbetade på affärsmässig grund.
De tillverkade varor som värdlandet
hade stort behov av. De sysselsatte tusentals
anställda under former som var
mönsterbildande för andra företag i
värdlandet. Enligt min mening har dessa
svenska företag även om de gör en
vinst på sina insatser bidragit till att i
de länder där de arbetar skapa bättre
arbetsbetingelser för industriell produktion
och distribution. De har bidragit
till ökad sysselsättning och meddelande
av kunskaper och tekniskt kunnande
som underlättar värdlandets tillvaratagande
av sina resurser på olika områden.

Glädjande nog erkänns inom u-länderna
de privata investeringarnas utvecklingsbefrämjande
effekt -— något
som kom till allmänt uttryck vid den
andra handels- och utvecklingskonferensen
i New Dehli. Även ur den synpunkten
är det värt att nämna att över
40 procent av det totala svenska kapitalflödet
till u-länderna år 1967 kom
från privata källor. För u-länderna är
det investeringens ändamål och villkor
samt det antal arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter
den skapar som är
det väsentliga. Det är av central betydelse
för u-länderna att kapitalimporten
— offentlig och privat — tillväxer.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Direkta företagsinvesteringar i u-länderna
har den viktiga fördelen att de
utgör kapitaltillskott som inte ökar ländernas
skuldbörda. Därför önskar vi
inom moderata samlingspartiet mera
målmedvetna åtgärder än hittills i syfte
att stimulera det svenska näringslivets
insatser i u-länderna. Vi anser att betydande
fördelar för u-länderna skulle
kunna uppnås, om vi kunde få ett ökande
samarbete till stånd mellan svenskt
näringsliv och svenska biståndsgivande
myndigheter. Detta gäller inte bara gemensamma
projekt utan i lika hög grad
det informationsflöde om arbetet i uländerna,
som borde kunna bli till nytta
för alla parter i det svenska biståndsarbetet.
Varför skulle inte SIDA kunna
stå för vissa delar av ett projekt och enskilda
företag för andra? Det statliga
biståndet skulle t. ex. kunna svara för
sådana infrastrukturella investeringar
som kan bli nödvändiga för att en ur
utvecklingssynpunkt angelägen privat
investering skall kunna genomföras.
Staten skulle också kunna medverka
genom finansiering av sådana följdinvesteringar
i samband med startandet
av företag som inte är nödvändiga
ur lönsambetssynpunkt men önskvärda
ur u-landets synpunkt. För vår del förordar
vi att ett samarbetsorgan inrättas
mellan näringslivets organisationer och
SIDA. Enskilda investeringar i u-länder
bör enligt vår mening stimuleras.

Socialdemokraternas synsätt på frågan
om garanti för investeringar i u-länder
är enligt min mening förvånande.
Regeringen införde detta garantisystem
för att främja investeringar i u-länderna!
Varför gjorde man det annars? När
då de borgerliga partierna vill utöka
systemet att gälla fler länder än dem
regeringen föreslagit, säger socialdemokraterna
att man nu inte vill företaga
någon ändring. Som skäl anföres att någon
formell ansökan om garantier inte
införes.

•Ett grundläggande villkor för att man
genom garantier skall stödja en inve -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

stering i ett u-land är att denna investering
kan inordnas i landets utvecklingsplan
och tjäna dess sociala och
ekonomiska framåtskridande samt att
myndigheterna i vederbörande land finner
investeringen önskvärd och därför
är beredda att ge sitt tillstånd. Dessa
kriterier borde gälla samtliga u-länder
med de undantag som anges i reservationen
6.

Varför motsätter sig socialdemokraterna
dessa försök att öka investeringarna
i u-länderna, investeringar som
det egna landets myndigheter anser
önskvärda? Anser socialdemokraterna
att de bättre än u-ländernas egna regeringar
kan bedöma om en företagsinvestering
är i det ifrågavarande landets
eget intresse?

Vårt eget lands utveckling från fattigSverige
till nutidens relativa välstånd
i kretsen av västerländska länder är ett
påtagligt bevis för det enskilda näringslivets
möjligheter att föra den ekonomiska
utvecklingen framåt. Enligt min
mening måste vi vid sidan av ett ökat
statligt bistånd se stimulans till större
insatser från näringslivet och från den
enskilda hjälpverksamheten som självklara
ändamål, då bästa effekt ur uländernas
synpunkt är riktmärket för
vår syn på u-landshjälpen.

Ett annat angeläget biståndsområde
där svenska insatser varit förhållandevis
stora och delvis utgjort en förutsättning
för ökade insatser från andra länders
sida är familjeplaneringen. I växande
utsträckning har också utvecklingsländerna
sökt bistånd från vårt
land i sin strävan att få befolkningsutvecklingen
under kontroll. En ökad inriktning
av vår utvecklingshjälp mot
detta område är naturlig. Det är enligt
vår mening angeläget att man genom
systematisk analys av verksamheten
samt specialiserad forskning når bättre
kunskaper om hur resurserna bäst skall
kunna användas. Befolkningsproblemens
komplicerade natur — sociologiskt,
pedagogiskt, religiöst och kultur -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Def statliga utvecklingsbiståndet m. m.

geografiskt lika väl som praktiskt medicinskt
— utgör ett fullgott skäl för att
inrätta ett särskilt familjeplaneringsinstitut
för tvärvetenskaplig forskning.
Vid sidan av forskning bör en huvuduppgift
för institutet vara utbildningen
av svensk och utländsk personal i befolkningsfrågor.
Den forsknings- och utbildningsgrupp
för hithörande frågor
som SIDA har planer på är ett steg
i rätt riktning, men vi anser att det behövs
en basorganisation som ett familjeplaneringsinstitut
av det slag vi föreslår.

Herr talman! I enighet beslöt riksdagen
förra året att begära en plan
för ökad information kring u-ländernas
problem. SIDA har nu presenterat ett
program för upplysningsverksamheten
för det närmaste budgetåret som kan
betraktas som inledning till en successivt
vidgad verksamhet. Jag tror att detta
är mycket värdefullt. En snabb,
mångsidig, objektiv och intresseväckande
informationsverksamhet kring u-ländernas
problem är angelägen, och jag
hoppas att SIDA till nästa budgetår har
en långtidsplan för informationsverksamhetens
framtida riktlinjer och omfattning.

Det framtida svenska biståndets omfattning
är beroende just av inställningen
till biståndsarbetet hos den svenska
allmänheten. Därför behövs mera upplysning
och därmed djupare kunskaper
om u-ländernas situation och utveckling.
Upplysningen bör också omfatta
biståndsverksamhetens innehåll och arbetsbetingelser
vad gäller både svenska
insatser och andra länders biståndsarbete.
Den bör vara positiv men också
objektiv samt inriktas på att stimulera
till en allsidig debatt om u-ländernas
många skiftande problem.

Till sist, herr talman, en detaljfråga!
Utskottet har i år även behandlat motioner
syftande till användande av radio
och TV för undervisning i sjukoch
hälsovårdsfrågor i utvecklingsländerna
för att i varje fall delvis ersätta

de långsamma och dyrbara traditionella
undervisningsmetoderna. Enligt vad
som upplysts utskottet följer SIDA med
uppmärksamhet utvecklingen på detta
område. Jag vill uttrycka förhoppningen
att SIDA i positiv anda prövar förslagen
i motionerna 1:428 och 11:501
vid handläggningen av denna fråga.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till reservationerna av
herr Ottosson in. fl. vid statsutskottets
nu behandlade utlåtande nr 82.

Härefter anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Förenta Nationerna
proklamerade som alla minns 1960-talet
som utvecklingens decennium för tredje
världens folk. Nu på decenniets sista
år kan vi konstatera att det tvärtom
har blivit ett stagnationens och tillbakagångens
årtionde både för utvecklingshjälpen
och för u-länderna. Levnadsvillkoren
för ungefär en miljard
människor fortsätter att försämras, uländernas
ekonomiska tillväxttakt tenderar
att sakta av, klyftorna mellan rika
och fattiga länder vidgas.

Alla stater har ju accepterat etappmålet
för stödet till u-länderna, nämligen
1 procent av nationalinkomsten, men
trots det har den totala strömmen av
offentlig hjälp stigit i mycket begränsad
utsträckning över den nivå som uppnåddes
redan 1961. Samtidigt har de rika
länderna ökat sina samlade nationalinkomster
med ungefär 1 500 miljarder
kronor. Flertalet av givarländerna
är i dag långt ifrån 1-procentsmålet
-—■ de är inte närmare än de var för
sex, sju år sedan.

Parallellt med denna kvantitativa
stagnation av u-hjälpen har det också
blivit en kvalitativ försämring. Antalet
rena gåvor minskar, räntorna höjs,
amorteringstiderna och en allt större
del av lånen binds, d. v. s. lånen ges
endast under förutsättning att u-landet
inköper varor i givarlandet eller upp -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

fyller andra villkor av liknande slag.
Amorteringarna och räntorna i u-landsverksamheten
tenderar i dag att uppväga
den hjälp som u-länderna får i
form av rena gåvor.

Som ett ytterligare exempel på stagnationstendenserna
i u-hjälpen kan nämnas
några siffror från OECD:s redovisning
av biståndsflödet för år 1967. Biståndet
redovisas netto till 11,6 miljarder
dollar ■— multilateralt 1 miljard,
bilateralt 10,2 miljarder varav offentligt
4 miljarder dollar. Redovisningen innehåller
både gåvor och lån givna på
högst skiftande villkor. Stora delar av
det offentliga bilaterala biståndet består
av bundna leveranser med av givaren
bestämda priser, och det försvårar
självfallet bedömningen av dess
verkliga värde. När dessutom länder
som Portugal redovisar sina koloniala
militärutgifter och sina koloniala administrationskostnader
som bistånd måste
tolkningen av biståndets totalsumma
göras med mycket stor försiktighet. Det
finns skäl att fråga om det alls är möjligt
att göra någon riktig tolkning av
dess storlek.

Om östblocket exkluderas ökade den
totala biståndsvolymen netto med 22
procent mellan åren 1961 och 1967. Det
blir alltså en tillväxt med 3 procent
per år, vilket är väsentligt mindre än
bruttonationalproduktens ökning i givarländerna.
Det totala biståndsflödet
exklusive östblocket utgjorde 1957 1,17
procent, 1961 hade det gått upp till 1,24
procent men 1967 var det nere i 0,91
procent av nationalinkomsten. I förhållande
till bruttonationalprodukten utgjorde
biståndsflödet 0,93 procent 1957,
0,96 procent 1961 och 1967 hade det
sjunkit till 0,74 procent.

Det finns länder som ger lån med
återbetalning på sex eller åtta år och
lägger på ränta på det beloppet och
sedan redovisar allt som bistånd. Från
dessa utgångspunkter finns det anledning
att efterlysa en utförligare biståndsstatistik.
Jag tror att Sveriges re -

Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

presentation i OECD har en uppgift
att fylla genom att där ta initiativ till
en sådan statistik. Det beklämmande totalintrycket
blir att biståndsflödet alltmer
sackar efter utvecklingen av nationalinkomsten
och nationalprodukten i
givarländerna.

Detta är alltså, herr talman, resultatet
vid slutet av det utvecklingens årtionde
som Förenta Nationerna proklamerade.
Av det som skulle ha blivit en
framgång i kampen mot hunger, sjukdomar
och analfabetism har det blivit
en ökad klyfta i levnadsstandarden mellan
fattiga och rika folk. Solidaritetens
årtionde har resulterat i en fortsatt
ängslig vakthållning i industriländerna
kring tillväxten av det egna välståndet.

Inför det andra utvecklingens årtionde
som 1970-talet kommer att innebära
måste utvecklingshjälpens strategi
omprövas och all vår kraft inriktas
på att minska klyftan mellan fattiga och
rika länder.

Det dominerande problemet för alla
u-länder och hela mänkligheten är befolkningsökningen.
Utvecklingspolitikens
målsättning och metoder måste
utgå från den aktuella befolkningssituationen
och den väntade befolkningstillväxten.

Ingen utvecklingspolitik på det nationella
planet för ett enstaka u-land eller
inom en internationell ram kommer
att ha möjlighet att skapa bättre materiella
levnadsvillkor för jordens befolkning
eller att förebygga sociala konflikter
och bevara freden med mindre än
att den lyckas reglera befolkningstillväxten
och dess geografiska fördelning.

I Förenta Nationernas befolkningsprognos
förutser man en betydande nedgång
i födelsetalen för u-länderna mot
slutet av detta århundrade. Trots detta
kommer tillväxttakten i befolkningsökningen
i stort sett att bestå eftersom
bättre hygien och hälsovård kommer
att reducera dödligheten, särskilt i yngre
åldersgrupper, med över 40 procent

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

under denna period. Detta ger en befolkningsökning
i u-länderna på något
under 2,5 procent om året, vilket motsvarar
en fördubbling på cirka 30 år.

För att vi skall få en riktig bild av
befolkningsexplosionen bör vi också vara
medvetna om att de stora barnkullarna
har varit och på många håll fortfarande
är ett led i u-landets »socialförsäkringssystem».
Ett visst antal överlevande
barn har varit garantin för försörjningen
på ålderdomen.

Övergången från den stora familjen
med hög barnadödlighet till familjer
med få barn som överlever kan påskyndas
dels genom upplysning, dels
genom teknisk och ekonomisk hjälp.

Familjeplaneringen, som Sverige satsar
mycket hårt på, måste därför mer
än nu bli en integrerande del i en allmän
social och ekonomisk utveckling i
u-länderna. Sveriges fortsatta starka
satsning på denna del av utvecklingsbiståndet
är angelägen med hänsyn inte
minst till det motstånd som från skilda
håll fortfarande riktas mot ansträngningar
att begränsa befolkningstillväxten.
Varje krona som satsas på familjeplanering
är värd många kronor satsade
på andra ändamål.

En analys av den historiska utvecklingen
kan ge det intrycket att ingenting
verkligt effektivt kan göras för att
främja utvecklingen i världen mot bakgrunden
av alla de orubbliga av varandra
inbördes beroende och djupt rotade
historiska hinder mot förändring
och tillväxt som existerar. De tekniska
framstegen inom vissa u-länders jordbruk
har dock glädjande nog i viss mån
kullkastat dessa förmodanden.

Under studieresan till Indien och Pakistan
hade statsutskottets första avdelning
möjlighet att se ett exempel på
denna förändring. Genom uppdämning
av vattenmassorna från Himalaya och
ett omfattande system av bevattningskanaler
har något av en revolution
åstdkommits på jordbruksområdet i en
av Indiens mest efterblivna delstater.

En bidragande orsak till detta resultat
är dessutom att man har fått fram nya
och högavkastande utsäden. Skörden av
ris hade ungefär sexdubblats, skörden
av majs och vete femdubblats. Ett vidgat
utnyttjande av de teknologiska framstegen
inom jordbruket — alltså bättre
bevattning, konstgödsel och förbättrade
utsäden — är tillsammans med familjeplaneringen
en grundförutsättning
för ett stegrat välstånd i dessa länder.

Hur glädjande exempel på denna utveckling
det än finns är det emellertid
många faktorer som ger anledning
till eftertanke och talar för fortsatt satsning
på hjälpen inom livsmedelsområdet.

Den norske professorn Aresvik som
är engagerad i Indiens jordbruksprojekt
anser att den nya jordbrukstekniken
kan ge en frist ■—• men bara en frist —
i strävan att hejda befolkningsutvecklingen,
en frist på kanske ett par decennier
som det gäller att utnyttja effektivt
för insatser av olika slag. Vi
måste komma ihåg att de flesta u-länder
i sin utveckling befinner sig i ett
tidigt agrarskede och ännu inte kommit
in i industrialiseringsprocessen i
nämnvärd grad.

För att den på vissa håll i u-länderna
inledda jordbruks- och industriutvecklingen
skall fortsätta krävs också en
betydande social och ekonomisk omvandling
i dessa länder. Ett starkt hinder
för exempelvis flertalet jordbrukare
när det gäller jordbrukets tillväxt
är, att de helt enkelt inte har något intresse
av att öka produktionen på jordar
som inte är deras egna, för pengar
som går till andra. Ett gott internationellt
exempel på detta förhållande är att
Japan inträdde i moderniseringsskedet
först sedan man totalt avskaffat alla
feodala bördor.

Proteinbristen är om möjligt allvarligare
än den rena kalorihungern som
vi ofta hör talas om. Att människan
inte lever »av mat allena» utan också
behöver näringsfysiologiskt riktig föda

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

för sin utveckling har alltmer insetts
vara ett kärnproblem i svältvärldens
långsiktiga försörjningskris. Även med
en bromsad befolkningsutveckling kommer
emellertid proteinbristen om några
år att bli så stor att konventionella
födoämnen troligen inte räcker till.
Man måste därför satsa på en intensiv
forskning rörande möjligheterna att utnyttja
exempelvis vegetabiliska proteiner,
svampar, alger etc.

Herr talman! Om världens välstånd
skall kunna bli jämnare fördelat än
vad nu är fallet måste en radikal ändring
ske både i utvecklingspolitiken
och i det ekonomiska systemet i utvecklingsländerna.
En väsentlig ökning
av statliga bidrag till utvecklingsprojekt
förmedlade genom bilaterala avtal och
genom internationella organisationer
måste ingå i industriländernas utvecklingspolitik.
Likaså är det nödvändigt
att de offentliga handelsrestriktionerna
■som industriländerna fortfarande tilllämpar
på produkter från utvecklingsländerna
trappas ner och tas bort.

Men dessa traditionella hjälpformer
kommer enligt min bedömning inte att
vara tillräckliga. Eftersom utvecklingsländerna
representerar en del av en
gemensam världsekonomi, kommer det
ekonomiska klimat som de utsätts för
inte att vara begränsat till vissa offentliga
åtgärder i industriländerna. Deras
utvecklingsmöjligheter bestäms av det
sätt på vilket hela det ekonomiska systemet
är organiserat i den del av världen
som utvecklingsländerna har kontakt
med, främst industriländerna i
Västeuropa och Nordamerika.

Med dessa länder har u-länderna nära
två tredjedelar av sin utrikeshandel.
Från dessa länder kommer praktiskt
taget all deras utvecklingshjälp, och
det är de privata industrimännen från
väst som etablerat de utlandsägda industriföretagen
— plantagerna, bankerna,
affärsföretagen — i dessa utvecklingsområden.

U-landsproblematiken är därför —
2* — Andra kammarens protokoll 1969.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

det kanske man ofta bortser från — i
mycket hög grad en fråga om på vilket
sätt det västliga privatekonomiska
marknadssystemet och den därav följande
samhällstypen kan främja u-ländernas
utveckling. Ett viktigt drag i
det västliga marknadssystemet är att
u-ländernas producenter — statliga eller
privata — måste åstadkomma avsättningsmöjligheter
hemma eller på exportmarknaden
för u-landsvaror i konkurrens
med en redan etablerad produktion
i den övriga världen. Knappast
på något område är denna konkurrensförmåga
så stark i u-länderna att
de förmår konkurrera ut en redan etablerad
produktion, eftersom de arbetar
med dålig teknisk utrustning, har otillräckliga
kunskaper om marknadsföring,
saknar finansieringsförmåga och
står utanför det nät av privata marknadsregleringar
som syftar till att utesluta
konkurrens från utanförstående
producenter.

Det är ett alarmerande memento att
u-ländernas andel av världsexporten
har sjunkit kraftigt under det senaste
årtiondet. Från 27 procent år 1953 har
andelen fallit till 19 procent år 1966.
Minskningen har träffat både handeln
mellan de fattiga länderna inbördes och
deras export till industriländerna.
Kräftgången för den tredje världens
export är ett lika dystert som övertygande
bevis för att u-ländernas konkurrenskraft
med rådande internationella
handelspolitiska system är för svag.

Det traditionella handelspolitiska
rättesnöret, nämligen mest-gynnad-nationsprincipen,
som syftar till en likabehandling
av länderna oberoende av
deras utvecklingsnivå, skadar uppenbarligen
u-ländernas ekonomi. Små exportinkomster
begränsar u-ländernas
möjligheter att importera nödvändiga
kapitalvaror för industrialisering och
jordbruksutveckling och gör det svårare
att klara amorteringar och räntebetalningar.

En så ogynnsam exportutveckling
Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

som jag här har påvisat bromsar på ett
avgörande sätt den ekonomiska utvecklingen.
Den banala slutsatsen måste bli
att en självgenererande ekonomisk tillväxt
hos de fattiga länderna förutsätter
en radikal handelspolitisk förändring
från industriländernas sida.

En generös biståndspolitik — i och
för sig starkt motiverad — räcker inte.
Det är mot denna bakgrund naturligt
att handelspolitiken måste få en mera
central plats i en global utvecklingsstrategi.

Av u-ländernas samlade exportvärde
utgör råvarorna mer än fyra femtedelar.
Det är därför den utveckling som
jag här har talat om är så anmärkningsvärd.
Denna sammansättning av exporten
är alarmerande också därför att
många råvaruproducenter i syntetmaterialens
framväxt ser en stark konkurrensfaktor.
En annan är råvarumarknadernas
relativt sett minskade betydelse
i en högt utvecklad ekonomi. En tredje
är råvaruprisernas kraftiga fluktuationer,
som utsätter många u-länder, som
är starkt beroende av en råvara, för
häftiga konjunktursvängningar.

Om industriländerna, och bland dem
Sverige, vore villiga att ingå internationella
avtal om stabilisering av råvarupriserna
och om kompensatorisk
finansiering, skulle dessa nackdelar begränsas
men — det vill jag gärna understryka
— inte elimineras.

En omstrukturering av u-ländernas
exportinriktning från råvaror och mot
industrivaror framstår som den enda
hållbara lösningen av problemet på
lång sikt.

Ekonomisk tillväxt innebär förändringar
i samhällsstrukturen. I industriländerna
försiggår dessa förändringar
kontinuerligt och ger större problem
endast inom begränsade sektorer av
ekonomin — det har vi upplevt det
ena årtiondet efter det andra. För utvecklingsländerna
måste däremot uppbyggnaden
av tekniskt sett moderna stater
te sig som en total upplösning av

livsformer och åsiktsmönster med lång
traditionell bakgrund. Gamla samhällsformer
rivs ned utan att man har några
klara uppfattningar om vad slags samhälle
man vill ha i stället.

Materiellt välstånd förutsätter effektivitet
i produktionen, vilket i sin tur
innebär en specialisering i yrkesgrupper
och eu organisation av produktionsprocesser
i kollektivt samarbetande
grupper i fabriker, handelsföretag
och transportväsen. Ett komplicerat nät
av ömsesidiga leveranser och avtal måste
knytas mellan de inhemska näringarna
och med utländska ekonomier.

Tillgång till realkapital är grunden
för produktionens tillväxt — det är en
enkel slutsats. I västvärlden är samhällets
och den privata företagsamhetens
allt större innehav av realkapital tillsammans
med kunskaper om hur det
skall användas i produktionsprocessen
det dominerande draget. En stor del av
produktionen i industriländerna har
karaktär av framställning av realkapital
— det gäller antingen sådant som
skall ersätta det som blivit utslitet eller
sådant som skall utvidga produktionskapaciteten.

I de flesta länder i Västeuropa uppgår
investeringarna i nytt realkapital
till 20—25 procent av produktionen.
Också i u-länderna är investeringarna
relativt stora — jag har ingen exakt
siffra, men det gäller kanske 15 procent
av den samlade produktionen. Tillväxten
i kapitalsamlandet sker emellertid
från en mycket låg utgångspunkt och
en mycket låg inkomstnivå. Vidare
måste man ha klart för sig att om det
skall lyckas för u-länderna att nå en
kapitalökning med samma takt som industriländerna,
alltså 3 å 4 procent per
år och invånare, skulle denna kapitalökning
i absoluta belopp för närvarande
utgöra 10—20 dollar per invånare
i u-länderna mot ett par hundra dollar
i industriländerna. Industrialiseringen
av utvecklingsländerna kan därför inte
komma i gång på ett tillfredsställande

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

sätt om inte u-landshjälpen ökar och
industriländernas företag etablerar sig
i stor omfattning i de olika sektorerna
av utvecklingsländernas näringsliv.

Den viktiga frågan är — och det är
om den det ibland står strid — på vilka
villkor utlänningar bör tillåtas att
operera i det ekonomiska och politiska
livet i dessa länder. Som jag ser det är
ett viktigt villkor att praktiskt taget
största delen av den produktionsstegring
som skapas genom den utländska
investeringen kommer utvecklingsländerna
själva till godo genom inkomster
till de anställda och till staten och i
form av reinvestering av vinstmedel i
nya företag.

Det är också viktigt att främmande
företag är inpassade i utvecklingsländernas
näringsliv och inte enbart opererar
som en extern del av industriländernas
ekonomi. Främmande projekt
måste alltså infogas i den helhetsbild
som det enskilda utvecklingslandet försöker
bygga upp genom sin ekonomiska
politik.

Om vi här i Europa ibland har känt
en viss olust inför vad som kallats den
amerikanska utmaningen, hur mycket
större olust måste man då inte känna
i u-länderna inför främmande kapitalintressens
dominans över det egna landets
ekonomi, därest det inte sker ett
samarbete sådant jag här har antytt
måste ske. För att ta Venezuela som
exempel finner vi, att där kommer över
två tredjedelar av den offentliga sektorns
inkomster från fem eller sex multinationella
koncerner inom olje- och
metallindustrierna, och förhållandena
är likartade i en mängd andra länder.

Att dessa främmande investeringar
måste påverka den ekonomiska, politiska
och sociala utvecklingen kan
ingen förneka. Åsikterna går däremot,
som jag sade, isär om i vilka avseenden
och i vilken utsträckning dessa investeringar
är en utmaning eller en uhjälp.
U-länderna har ju vid UNCTADII-konferensen
uttryckt starka önskemål

Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

om kapital och investeringar utifrån. Vi
kan emellertid inte vänta oss att dessa
länder skall acceptera, att utomnationella
företag skall få operera med egen
nationell suveränitet eller att sådana
företag bildar en samhällsmiljö kring
ledningen och funktionärsstaben som
för tanken till ett slags rikemansgetto
inom en i övrigt fattig omgivning.

Utvecklingshjälpen — också den
svenska — måste ständigt ompröva sin
strategi. Man kan fråga hur vi skall få
bort handelsdiskrimineringen av u-länderna,
och kunna driva fram internationella
skatte- och transfereringssystem.

Såvitt jag förstår måste vi alla, om
vi vill öka u-hjälpen, vara beredda att i
långt större utsträckning än tidigare
på allvar begrunda frågan: Vill vi i
snabbare takt än hittills offra kapital
och teknisk erfarenhet? Vill vi i snabbare
takt ställa personal till förfogande
för att hjälpa till att utnyttja de latenta
produktionsresurserna i u-ländernas
naturtillgångar både på det agrara och
det industriella området? Jag tror att
vi måste vara beredda att i något långsammare
takt öka vår egen standard
än vi hittills har gjort för att ge något
mer åt u-länderna — jag poängterar
i något långsammare takt öka vår standard;
det är inte fråga om att sänka
den.

De belopp som läggs ned på u-hjälp
kommer inte att inverka på omtanken
om dem som har det svårt ställt här
hemma. Fortfarande finns, som vi alla
vet, sådana grupper. Beloppen till ulijälp
är för övrigt ringa jämfört med
vad vi kostar på oss själva i fråga om
pensioner, barnbidrag, försäkringar,
sjukvård, skola, arbetsmarknad etc.

Det finns heller ingen anledning att
ställa u-hjälp och försvar i motsatsställning
till varandra. Det internationella
uppbyggnadsarbetet syftar ju till att
undanröja konfliktorsaker, sociala och
politiska, som ofta ligger till grund när
det kalla kriget blir hett någonstans på

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

vårt klot. Därför är u-hjälpen en fredens
försäkringspremie, och det finns
anledning att göra u-hjälpen till en hela
folkets angelägenhet i ännu högre grad
än vad som nu är fallet. Det är utmärkt
alt SIDA fått ökade resurser för information
om u-landsproblematiken, men
det gäller också att utnyttja samhällets
övriga resurser —- inom folkrörelserna,
de olika organisationerna, de religiösa
samfunden och företagen — för att på
den vägen kanalisera information i vid
bemärkelse från alla håll och åt alla
håll. Framför allt gäller det kanske att
ta initiativ till en bred politisk samling
kring dessa spörsmål, och mittenpartierna
har föreslagit att de fyra stora
riksdagspartierna på regeringens initiativ
skall resonera om hur hjälpen
skall kunna effektiviseras och hur 1-procentsmålet snabbast skall kunna
uppnås. Gör vi det tror jag att vårt
samarbete med u-länderna kan finna
delvis nya former och framför allt medverka
till en förändring hos människorna
som gör att biståndsarbetet blir ett
oomstritt inslag i det politiska livet i
stället för ett omtvistat.

Herr talman! Jag har med avsikt avstått
från att i dessa frågor polemisera
mot regeringen och dess företrädare inom
utskottet. Jag har velat teckna den
här bakgrunden för att vi om möjligt
skall komma fram till vad jag vill kalla
en avpolitisering av u-hjälpen, och jag
gör det därför att det är ett tungt ansvar
som vilar på parlamentarikerna
inför utvecklingsbiståndets andra och,
som vi får hoppas, för u-länderna mera
givande årtionde.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till de reservationer
som är undertecknade av företrädare
för centerpartiet utom reservationen
nr 10.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Vi diskuterar nu den
sista u-landsbudgeten under 1960-talet,
det årtionde som av FN proklamerades

som det första utvecklingsdecenniet.
Vad har u-länderna fått ut av den proklamationen?
Svaret är inte särskilt
uppmuntrande. Herr Antonsson har i
sitt anförande gett en del av bilden. De
offentliga gåvorna och krediterna har
stagnerat. U-ländernas skuldbörda har
ökat katastrofalt, och i dag går en stor
del av de nya krediterna åt för att betala
räntor och amorteringar på tidigare
lån. Handelspolitiskt fortsätter u-länderna
att inta en mycket svag position.
Värdet av de varor som de kan sälja
blir relativt sett lägre, medan de varor
de måste köpa för att kunna bygga upp
sin produktionsapparat blir dyrare. De
rika länderna har gått vidare mot en
friare handel mellan sig själva med
Kennedyrondan som det senaste stora
projektet. Utan att detta och andra liknande
arrangemang har haft sin udd
riktad mot u-länderna har den praktiska
konsekvensen ändå varit att u-ländernas
underläge i den internationella
handeln blivit alltmer påtagligt.

På familjeplaneringens område är det
mest remarkabla under 1960-talet att
den katolska kyrkans överhuvud ställt
sig på deras sida som motverkar försöken
att åstadkomma en effektiv födelsekontroll
vilket kan få ödesdigra konsekvenser,
framför allt på den latinamerikanska
u-landskontinenten som har
den snabbaste befolkningsökningen.
Med samma likgiltighet för de praktiska
sociala konsekvenserna mobiliserar den
extrema vänstern sina propagandaresurser
för att hävda att talet om en hotande
befolkningsexplosion är en borgerlig
myt. Det är en koalition som är lika
ohelig som den kan bli ödesdigert effektiv.

Här i Sverige upplever vi en ny intensitet
i jämlikhetsdebatten. Det är en debatt
som behövs. Men det är beklagligt
att den i så stor utsträckning har begränsat
sig till omsorgen om ekonomisk
utjämning inom vår gynnade del av världen.
Kraven på ökad ekonomisk utjämning
här hemma och vädjandena om

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

ökad ekonomisk satsning på u-hjälpen
framställes alltför ofta — och felaktigt
— som motstridiga. Vi såg många exempel
på det under 1968 års valrörelse.
Det är alltför lätt att vädja om reformer,
när den man vädjar till också har förmåner
att vänta. Det är mycket mindre
tacksamt att vädja om solidaritet som
bara kostar.

Förra året beslöt riksdagen om en
plan för de offentliga biståndsanslagens
stegring upp till 1 procent av bruttonationalprodukten.
Vi hade då för vår del
länge krävt att riksdagen skulle uttala
sig för när 1-procentsmålet skulle uppnås.
Vi menade att utan en sådan planering
blev löftet till u-länderna alltför
litet förpliktande. Så långt såg vi också
förra årets beslut som en framgång för
våra krav. Men vi ansåg att den takt som
riksdagsmajoriteten, socialdemokraterna
och högern, bestämt sig för var alltför
långsam. Vår målsättning var att 1-procentsmålet skulle uppnås senast budgetåret
1972/73. Vi vidhåller den målsättningen
och anser den vara möjlig att
uppnå både samhällsekonomiskt och
statsfinansiellt.

Socialdemokraterna och ledamöterna
av moderata samlingspartiet vidhåller
sin uppfattning men med litet olika motiveringar.
Vi har sålunda alltjämt, som
vi har haft under hela utvecklingsdecenniet,
en massiv majoritet mot vårt krav
på en mera generös u-hjälp. Därför har
vi i år valt att gå en annan väg för att
få anslaget höjt. I stället för att begära
preciserade anslag har vi föreslagit att
regeringen skall ta initiativ till förhandlingar
mellan riksdagspartierna, förhandlingar
som vi hade hoppats skulle
kunna leda fram till bildandet av en
majoritet för en snabbare anslagsstegring.
Tanken med det förslaget är inte
att avpolitisera u-landsdebatten. Det
hade varit en dum idé. Det finns alltför
många inslag i biståndspolitikens utformning
som behöver ventileras också
i den politiska debatten.

Likaså är det uppenbart att de krav

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

på en ökad u-hjälpssatsning som regeringen
under hela 1960-talet har mött
från mittenpartierna har utgjort en pådrivande
kraft. Tanken har bara varit
den att just denna del av u-landsproblemet,
alltså frågan om hur stora anslagsökningarna
skall vara under tiden
fram till dess att 1-procentsmålet är
nått, skulle föras ut ur den politiska
stridslinjen. Vi resonerade så att striden
om de enskilda anslagens storlek under
de år det här är fråga om kunde vi vara
utan, och alternativet är att vi får mera
pengar till de fattiga folken — men
självfallet bara under den förutsättningen.

Vi beklagar att socialdemokraterna så
kallsinnigt har avvisat det förslaget. Argumenten
härför är inte heller alltför
anslående. En av invändningarna är att
ett av de partier som i så fall skulle
vara med och förhandla, moderata samlingspartiet,
har i årets motion en passus
som innebär att Sverige under vissa
givna förutsättningar skulle överväga
att gå över till en ökad andel av s. k.
bunden hjälp. I vår reservation i år har
vi liksom tidigare avvisat den tanken,
och det finns sålunda en betryggande
majoritet för att Sverige skall vidhålla
den principiella hållning som man hittills
intagit, nämligen att de krediter
man ger u-länderna skall dessa länder
kunna använda för köp från håll som de
själva bestämmer. Men även om moderata
samlingspartiet mot all förmodan
skulle vara berett att driva kravet på en
ökning av den bundna hjälpens andel
förstår jag faktiskt inte varför just det
skulle vara ett avgörande hinder för
socialdemokraterna att förhandla om
större statliga anslag. Socialdemokraterna
har just med moderata samlingspartiet
vid utskottsförhandlingar sju år i
rad blivit överens om hur stora de statliga
anslagen skall vara. Förhandlingarna
skulle alltså på denna punkt komma
att föras mellan å ena sidan socialdemokraterna
och moderata samlingspartiet
och å andra sidan mittenpartier -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

na, och förhandlingarna skulle gälla anslagens
storlek och inte frågan om bunden
eller obunden hjälp eller frågor av
denna karaktär.

Utskottsmajoriteten har också en annan
invändning mot dessa förhandlingar.
Vi har uttalat att vi är beredda att
vara med, om regeringen vid dessa förhandlingar
skulle vara intresserad av att
också ta upp finansieringsfrågan. De
socialdemokratiska ledamöterna i statsutskottet
säger emellertid att detta förutsätter
att man i så fall skulle bli ense
om hela den ekonomiska politiken.

Herr talman! Jag har mycket svårt att
förstå att man för att komma överens
om den ändå i förhållande till hela vår
statsbudget relativt blygsamma ökning
av u-hjälpsanslagen, som dessa förhandlingar
skulle kunna förmodas leda fram
till, skulle behöva enighet om hela den
ekonomiska politiken. Men även om nu
detta, hur underligt det än är, skulle
vara socialdemokraternas mening, kan
vi ju lämna denna diskussion därhän
och låta förhandlingarna enbart gälla
anslagens storlek. Detta är något som vi
gjort åtskilliga gånger i riksdagen. På
exempelvis försvarsområdet och även
på en del andra områden har vi bestämt
oss för vissa utgiftsåtaganden.

De utgiftsåtaganden som gjorts i och
med den plan för biståndspolitiken
som riksdagmajoriteten antagit, innebär
också att man bestämt sig för att under
ett viss antal år skall ha vissa utgifter.
Man har för den skull inte krävt enighet
om hela den ekonomiska politiken. Jag
förstår då inte varför bristen på en sådan
enighet plötsligt skulle vara ett hinder
för den typ av överläggningar som
vi föreslagit.

Det har dessutom tillkommit två speciella
skäl, som mer eller mindre talar
för diskussioner av detta slag just nu.
Det ena är att SIDA av allt att döma
redan inför nästa budgetår har färdiga
eller nästan färdiga planer för betydligt
större insatser än man för närvar -

ande har pengar till, även om SIDA tar
i anspråk alla de reservationsmedel som
står till förfogande.

Enligt uppgift skall mot denna bakgrund
SIDA för någon eller några veckor
sedan ha sänt ut en skrivelse till biståndskontoren
i huvudmottagarländerna,
i vilken man tvingats beordra en
ganska drastisk nedskärning av redan
planerade projekt, både sådana som
gäller nästa budgetår och sådana som
avser året därefter. Dessutom tvingas
SIDA enligt samma uppgifter skjuta på
framtiden rader av projekt, som inte
varit tidsbestämda men som man om
pengar funnits hade kunnat genomföras
under den närmaste tiden. Sammanlagt
rör det sig om nedskärningar av beordrade
projekt på ganska avsevärda belopp,
åtskilliga tiotal miljoner kronor
för nästa budgetår och ganska mycket
också för året därpå.

Såvitt jag kan förstå innebär detta, att
Sverige nu tvingas meddela både de enskilda
u-landsmyndigheter man förhandlar
med och de mellanstatliga ulandsorgan
som man för diskussioner
med, att de preliminära löften som man
gett under överläggningar med dem nu
inte kan infrias. Det talas om från diplomatisk
synpunkt mycket känsliga nedskärningar
som tycks komma att drabba
samtliga biståndsgrenar.

Man kan naturligtvis ur byråkratisk
synvinkel anföra att det är felaktigt av
SIDA att inte anpassa sig till de ramar
som finns. Emot det kan man å andra
sidan säga att SIDA hela tiden tvingas
planera för större belopp än ramarna
avser, av det skälet att en eftersläpning
i utbetalningarna genomgående uppstår
på grund av fördröjningar som av olika
skäl inträffar under projektets gång.
Felet är i och för sig beklagligt, men det
är förklarligt.

Den viktigaste slutsatsen av detta är
emellertid, att om dessa uppgifter är
riktiga — och med hänsyn till att de
tycks vara av ganska allvarlig karaktär

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

vore det bra om exempelvis utrikesministern
kunde kommentera dem — så
skulle det i dag finnas administrativa
förutsättningar för en väsentligt större
u-hjälp inom SIDA:s verksamhetsområde
än vad 1-procentsplanen medger.
Därmed faller också ett av de vanligaste
argumenten från socialdemokratiskt
håll under utvecklingsdecenniet, nämligen
att det inte skulle ha funnits projekt
att satsa ytterligare svenska medel
på, framför allt när det gäller den bilaterala
fältverksamheten.

Det borde i detta läge, när man alltså
råkat in i en situation där man har
färdiga eller nästan färdiga planer för
åtskilliga tiotal miljoner kronor som
man tvingas säga nej till, vara en riktig
åtgärd från regeringens sida att
ta vara på det politiska stöd som mittenpartierna
erbjudit för en ökning av
biståndsanslagen. Det vore intressant
att veta, om detta är utrikesministerns
slutsats eller om han som hittills konsekvent
och kompromisslöst håller fast
vid sitt motstånd mot oss som vill ha
en ökning av de svenska biståndsanslagen.

Den andra speciella anledningen att
diskutera en större totalram för u-hjälpen
under den närmaste tiden är den
utlovade hjälpen till återuppbyggnaden
i Vietnam. Från regeringshåll har man
ganska klart givit intryck av att det
kommer att bli fråga om rätt stora
hjälpinsatser i sammanhanget. Även
från oppositionen har stöd för en omfattande
hjälp utlovats. Låt oss säga
att det kommer att röra sig om cirka
100 miljoner kronor. Jag har mycket
svårt att förstå hur man utan vidare kan
påstå att dessa pengar finns disponibla
inom de anslagsramar som riksdagen tidigare
har fattat beslut om, och särskilt
osannolikt förefaller detta att vara
om de uppgifter jag nyss refererade är
riktiga. I så fall är åtminstone för den
närmaste tvåårsperioden vartenda öre
som finns i reservationsmedel ianspråk -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

taget för den tid det gäller, och då har
jag svårt att förstå varifrån man skall
få de ytterligare pengar som vietnamhjälpen
kommer att kräva.

Förra året hade statsutskottets majoritet
den uppfattningen, att vietnamlijälpen
skulle kunna aktualisera extra
anslag. På annat sätt kan man knappast
tolka följande formulering i statsutskottets
utlåtande nr 128 år 1968: »De uttalanden
som på sistone gjorts från regeringens
sida om ett massivt svenskt bistånd
till återuppbyggnaden i Vietnam
kan snabbt komma att aktualisera en
väsentlig ökning av det totala svenska
u-landsbiståndet, om strävandena till
fred i Vietnam skulle ge resultat.» Detta
uttalades som svar på vårt förslag om
en expansivare plan för 1-procentsmålet.
Utskottet gav alltså klart på hand att
planen skulle kunna vidgas. I år finns
ingenting med om detta i utskottsmajoritetens
skrivningar, ingenting om att
det rör sig om en minimiplan. Utskottsmajoriteten
har alltså gått in för en
mera återhållsam linje än år 1968. Väsentligt
ökade anslag har blivit ingen
ökning alls.

Denna restriktivitet kan betyda två
saker: att vietnamhjälpen inte alls blir
av den stora omfattning som utlovats
eller att andra projekt kommer att behöva
uppskjutas eller inställas. En enig
opposition avvisar i dag dessa alternativ
och kräver att mer pengar skall ställas
till förfogande. Ett stöd i riksdagen
från t. ex. de unga socialdemokrater
som i andra sammanhang så helhjärtat
har uttryckt sin solidaritet med det
vietnamesiska folket skulle i det här
läget kunna ge resultat.

Kanske finns det på det hållet också
mer än från socialdemokraterna i statsutskottet
ett stöd för tanken att vi behöver
en allmän översyn av biståndspolitikens
målsättning på det sätt som
de båda föregående talarna angivit.

Det är riktigt som utskottsmajoriteten
undervisar oss i sitt utlåtande att förra

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

årets riksdagsbeslut innebar eu anslutning
till principen att den svenska
hjälpen skall syfta till »social och ekonomisk
utjämning och medverkan till
en samhällsutveckling i demokratisk
riktning». Vad vi föreslår är att man
med stöd av hittillsvarande erfarenheter
skall undersöka i vilken utsträckning
den målsättningen verkligen uppfylls.
Vi kräver alltså inte att man skall
börja utreda hela biståndsapparaten, att
man skall starta från början igen och att
man skall överväga om målsättningen
är riktig och annat som tycks föresväva
utskottsmajoriteten. Vi framhåller
helt enkelt — och det strider inte
på något sätt mot vad vi sagt tidigare
— att det nu är dags att se efter om
u-hjälpen verkligen är effektiv från denna
synpunkt. Man behöver inte, så som
sker i u-landsdebatten både från höger
och från vänster — i varje fall från
dem som håller sig på flyglarna — mena
att hela vår u-hjälp är misslyckad och
meningslös för att inse att här finns ett
problem. Än så länge sker det en ganska
bristfällig resultatvärdering av de enskilda
SIDA-projekten. Vi kan räkna antalet
elever som gått igenom svenskfinansierade
och av svenskar drivna yrkesskolor,
men vad vet vi t. ex. om den
sociala rekryteringen av eleverna? Och
vad vet vi vad som händer dem sedan de
gått ut ur skolan? Vi satsar på livsmedelshjälp
genom konstgödselgåvor, siloanläggningar
och genom andra åtgärder,
men vet vi om de produktionsförbättringar
som dessa insatser leder fram
till också innebär en höjning av levnadsstandarden
i dessa länder eller om
de bidrar till att konservera de ekonomiska
klyftor som redan finns?

Det finns inga enkla svar på de här
frågorna. Jag tror inte heller att det går
att uppställa några generella kriterier
på vad som med hänsyn till kravet
på att hjälpen skall leda till social utjämning
är effektiva insatser och vad
som inte är det. Men skall vi kunna ge
råd i utvecklingsplaneringen och på ett

vederhäftigt sätt bedöma värdet av de
projekt som vi inbjuds att delta i, bör
vi veta mera om sådana här effekter.
Detta krav blir självklart desto angelägnare
ju större del av u-ländernas utvecklingsansträngningar
vi åtar oss att
stödja.

Här krävs självklart åtgärder på flera
plan. SIDA måste få mera personal för
den långsiktiga planeringen och för sin
resultatvärdering. SIDA-chefens nödrop
för en tid sedan visar att man redan
med nuvarande ambitioner och med
den biståndsvolym som man kan räkna
med fram emot planperiodens slut inte
har de resurser man behöver för att
klara denna uppgift. Dessutom tror jag
att det behövs en från SIDA fristående
forskning. Resurserna för en sådan
måste stärkas vid de akademiska institutionerna.
Vi behöver utbildning i ulandsltunskap
vid våra undervisningsanstalter.
Mycket talar också för att
man närmare bör undersöka tanken
att inrätta ett fristånde forskningsinstitut
för u-landsfrågor, inte minst de ekonomiska,
gärna då i samarbete med de
övriga nordiska länderna, om detta
skulle visa sig vara en praktisk väg.

Vi menar alltså att vi med den översyn,
som skulle ta upp några av de frågor
jag här exemplifierat, också skulle
försöka få ett helhetsgrepp om hela
vårt bistånd. Vi måste sätta in relationerna
med u-länderna i ett enda sammanhang,
och då kommer inte minst
handelspolitiken med in i bilden. Om
vi ser till effekterna av våra åtgärder
och vår politik, ger det oss ett bättre
perspektiv på våra deklarationer om
solidaritet med de fattiga folken. Vad
vi eventuellt åstadkommer med vår
tekniska och finansiella hjälp tar vi gott
och väl igen genom att ganska hänsynslöst
— kanske också aningslöst — utnyttja
den starkare position vårt land
har gentemot u-länderna på marknadsområdet.
Bara det svenska folkhushållet
förmodas under ett antal år ha tjänat
cirka 1 miljard kronor årligen på att

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

vi har en mera gynnad ställning på
världsmarknaden än u-länderna.

För att il-länderna skall kunna bygga
upp sin produktionsapparat behöver de
mera kapital. Den kapitalimporten måste
de finansiera med export. Man skulle
vänta sig att en mycket viktig del av industriländernas
biståndspolitik gick ut
på att öppna marknaderna för u-ländernas
varor, men vad som sker är —•
vilket också herr Antonsson ganska utförligt
berört — i stort sett raka motsatsen.
Mest markant är detta på livsmedelsområdet.
Bara för att behålla sin
marknadsandel av jordbruksvaror —
för att ta dem som exempel — har uländerna
under 1950- och 1960-talen
tvingats pressa sina priser med cirka
2 procent per år. Under samma tid har
de västeuropeiska jordbrukarna i skydd
av högre och högre tullmurar kunnat
få ut 2 å 3 procent högre priser för sina
produkter. Denna utveckling är desto
dystrare som man vet att det är just på
jordbruksområdet som u-länderna skulle
kunna vara konkurrenskraftiga, om
de mötte större förståelse från industriländernas
sida.

Vi har hittills försvarat vår ovilja att
ge u-länderna särskilda lättnader på den
svenska marknaden med att sådana åtgärder
inte skulle betyda särskilt mycket,
eftersom Sverige svarar för en så
relativt liten del av världsmarknaden.
Resultatet skulle bara bli svårigheter
för vissa svenska branscher utan någon
påtaglig lättnad för u-länderna. Visst är
det väl riktigt att effektiv hjälp för uländernas
export kräver insatser på ett
internationellt plan, också därför att enskilda
svenska lättnader kanske bara
skulle få till följd att export, som annars
skulle ha gått till andra industriländer,
i så fall skulle gå till Sverige utan att
fördenskull den totala exportvolymen
för u-länderna ökade.

Men om detta vet vi ännu inte allt.
Även härvidlag behöver vi pröva och
kanske ompröva vår politik. Vad vi redan
i dag kan säga är att oberoende av

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

vilka ursäkter vi kan åberopa för det
tillstånd som råder står vår handelspolitik
i dålig samklang med målsättningarna
för vår biståndspolitik. Vilken
hänsyn är vi beredda att ta till detta
vid våra förhandlingar om en gemensam
nordisk marknad, i vår importkvotering
etc.? Det är andra frågor som
kunde tas upp vid en sådan översyn av
biståndspolitikens målsättning som vi
har begärt.

Ett tredje område är det privata kapitalflödet.
Knappast i något avsnitt av
u-landsdebatten går väl meningarna så
starkt isär som här. En falang menar att
alla privata investeringar i u-länderna
är detsamma som utsugning, en annan
är kritiklös mot u-landsinvesteringar i
alla former. Vi inom mittenpartierna
har den meningen och jag tror att den
är ganska allmän — att privat kapital,
företagsetablering eller annan privat
kapitalöverföring insatt i ett utvecklingspolitiskt
riktigt sammanhang, kan
göra nytta. Att de flesta u-landsregeringar
också har den uppfattningen tror vi
inte beror på någon aningslöshet hos
dem om investeringarnas nackdelar.

Vilken är då de statliga biståndsmyndigheternas
uppgift i detta sammanhang?
Enligt vår mening är den att med
stimulerande och kontrollerande instrument
försöka åstadkomma effektivaste
möjliga utnyttjande av det privata kapitalet
i utvecklingsarbetet inom u-länderna.
Det kräver ett bättre samspel
mellan biståndsmyndigheten och näringslivet.
Kanske behövs det — vilket
vi varit inne på i vår motion •—-ett särskilt organ, där näringslivets roll
i biståndspolitiken fortlöpande kan diskuteras.
Man har här att göra med ett
problem som inte så litet liknar de problem
som möter i Sverige när det gäller
lokaliseringspolitiken. Vi behöver en
internationell lokaliseringspolitik också,
en möjlighet att styra företagsetableringar
till branscher och geografiska
områden där de samtidigt som de är
kommersiellt motiverade för det inves -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

terande företaget också har hög prioritet
i u-ländernas planer. Här finns givetvis
utrymme för insatser och medverkan
inte bara från det enskilda näringslivet
utan också från staten och
den kooperativa företagsamheten.

Investeringsgarantierna är ett instrument
i en sådan internationell lokaliseringspolitik,
och det skulle kunna bli ett
ännu bättre instrument om man tog bort
den begränsning till vissa u-länder som
regeringen hittills har envisats med att
hålla fast vid — det har vi också krävt
i år liksom tidigare. En anpassning av
skattesystemet, t. ex. genom ett undvikande
av dubbelbeskattning som upphäver
effekten av skatteförmåner som
u-länderna är beredda att ge utländska
investerare, är ett annat sådant instrument.

En tredje åtgärd som vi pekar på i
våra motioner är att inrätta en särskild
fond för förinvesteringsstudier. Den
skulle stå till SIDA:s förfogande för
undersökningar av lämpliga investeringsprojekt
i anslutning till SIDA:s
övriga verksamhet. En sådan fond menar
vi skulle ge SIDA resurser att bevaka
investeringsprojekt, som inte spontant
ter sig angelägna från kommersiell
synpunkt men som ändå har fått hög
prioritet i u-ländernas utvecklingsplanering.
Den skulle bli ett exempel på ett
fruktbärande samarbete mellan näringsliv
och biståndsverksamhet, trots att
dessa naturligtvis delvis har olika utgångspunkter.

Det är sant att det företagits flera utredningar
på u-hjälpsområdet, men med
tanke på hur nytt det området är och
hur stora åtaganden vi gjort för framtiden
kanske vi ändå har ägnat oss för
litet åt utredande och eftertanke när det
gäller utformningen av denna politik,
om man jämför med andra sektorer som
vi sysslar med. Vi har inte haft någon
utredning som tagit upp problemen i ett
vidare perspektiv. Det är väl därför
ingen tillfällighet att just en sådan allmän
översyn av den svenska bistånds -

politikens inriktning — en översyn som
går ut på att ställa frågan om u-hjälpen
verkligen, så som vår målsättning innebär,
leder till social och ekonomisk utjämning
och en samhällsutveckling i
demokratisk riktning — begärs av praktiskt
taget alla som deltar i den konstruktiva
u-landsdebatten i dag.

I våra motioner har vi också tagit upp
förslag till vidgat flyktingprogram för
Afrika. Det är en insats med i första
hand humanitära motiv, men vi diskuterar
också möjligheten att koncentrera
denna sorts stöd —- vår tanke är att
det skall vara ett utbildningsstöd — till
politiska flyktingar och därmed låta
det bli en del av stödet till de politiska
moståndsrörelserna. Samma tanke ligger
bakom kravet i vår partimotion och i
enskilda motioner från vårt håll att åt
den motståndsrörelse som arbetar i Portugisiska
Guinea lämna ett stöd av samma
slag som Sverige i dag ger FRELIMO
genom att ge pengar till det s. k. Mozambique
Institute.

Vi är här inne på en politiskt mycket
känslig del av u-hjälpsproblemet: I vilken
utsträckning tillåter den svenska
utrikespolitiken att vi direkt eller indirekt
stöder politiska rörelser vilkas
mål är att störta regimer som vi i somliga
fall upprätthåller normala förbindelser
med? För vissa av dem som deltar
i debatten är svaret på denna fråga
enkel; deras mening är att rörelser
vilkas politiska motiv vi sympatiserar
med och vilkas metoder och program
vi tror på också bör kunna få svenskt
statligt stöd. För oss andra är det ett
svårt dilemma. Å ena sidan vill vi ge
konkret och materiellt eftertryck åt vår
solidaritet med rörelser som arbetar för
ekonomisk och social rättvisa. Å andra
sidan ställs vi inför svårigheten att då
undgå att komma i konflikt med vår
neutralitetspolitik och med vår anslutning
till FN-stadgans princip om ickeinblandning
i andra länders inre angelägenheter.
Hur bristfällig respekten
för denna folkrättsliga grundsats än är

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

vill vi inte överge den utan försöka
stärka den.

Det blir uppenbart hur viktigt detta
är om man ser på den utrikespolitiska
debatten i dag. Var har t. ex. den internationella
vietnamrörelsen hämtat sin
jnoraliska kraft, om inte ur världsopinionens
indignation över att denna
princip så respektlöst ställts åt sidan?
Och hur skulle vi med styrka kunna
fördöma det sovjetiska övergreppet på
Tjeckoslovakien om vi inte också i
andra sammanhang betraktade den nationella
integriteten som okränkbar?
Därför tvingas vi acceptera att stöd
till politiska motståndsrörelser inom
andra länder måste ske i former som
inte strider mot de folkrättsliga grundreglerna.
Humanitärt bistånd till de områden
som föreslagits från vårt håll och
i en del andra motioner kan inte sägas
göra det. De regimer som dessa rörelser
bekämpar har med svenskt stöd
fördömts av FN för att de förtrycker
folk som eftersträvar nationell frihet.
Förvisso kan detta sägas också om andra
regimer än Rhodesias, Sydafrikas och
Portugals. Men vi måste, med de motiv
jag angett, acceptera den begränsning
som utskottet varit enigt om att göra.

Fn lika viktig politisk aspekt på uhjälpen
är frågan till vilka länder biståndet
skall gå. Utskottet har poängterat
att det val av mottagarländer som
skett inte är uttryck för några politiska
värderingar. Man kan diskutera, om valet
varit det riktiga. Men vad som i dagens
u-landsdebatt tycks vara det allra
viktigaste är att slå fast att valet av
mottagarländer inte bör få ske med
renodlat politiska utgångspunkter. Kriteriet
måste vara att de insatser vi gör
kan bli effektiva i den meningen, att de
leder till de uppsatta resultaten i varje
enskilt fall. För att vi skall kunna veta
att så blir fallet behöver vi kunna göra
mer tillförlitliga bedömningar av utvecklingseffekten
på det sätt som jag
tidigare varit inne på. Det kräver mera
erfarenheter av praktiskt u-landsarbete,

Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

mer forskning och en effektivare resultatvärdering.

På vänsterhåll går man i dialektiskt
eleganta svängar förbi det problemet
genom att plocka ut några länder — de
s. k. progressiva staterna — och säga,
att dessa länder skall vi ge bistånd till;
insatser i andra länder skulle bara leda
till att de ekonomiska klyftorna där
vidgas och att den nödvändiga revolutionen
fördröjes. De mest renläriga menar
att svensk u-hjälp över huvud taget
är skadlig så länge inte också Sverige
genomgått en revolution i socialistisk
riktning. Allt detta skulle kunna avfärdas
som trams, om det inte vore så,
att de här åsikterna spelade en så central
roll i debatten i dag, och om det
inte vore så, att motståndet mot den
här typen av, som jag betraktar det,
destruktiv kritik av våra ansträngningar
att hjälpa u-länderna vore så ljumt.
Vi måste därför bemöta argumenten
och icke förneka att politiska värderingar
måste spela en roll i utformningen
av vår u-hjälp. Det finns u-landsregimer
som inte är beredda att samarbeta
med oss i syfte att åstadkomma
ekonomisk tillväxt, social utjämning och
en samhällsutveckling i demokratisk
riktning, som vår målsättning lyder.
Några är det mera, andra mindre.

Att som villkor för vår u-hjälp kräva
en total anpasning till våra politiska
värderingar, vilka de nu är, är inte
bara en avancerad form av imperialistikt
tänkande. Det är också att hänge
sig åt den utopism, som alltför ofta
blir en ursäkt för att inte göra det
som i dag är möjligt.

Herr talman! Jag ber med detta få
yrka bifall till reservationerna 1, 2, 4 a,
5 a, 6, 7, 10, 11, 12, 13 och 14. Jag vill
dessutom instämma i det särskilda yttrande
som är fogat till utskottsutlåtandet.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Om det inledningsvis
kan tillåtas mig att tycka något om de

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tre inlägg som hittills gjorts skulle jag
vilja säga, att det är en påfallande skillnad
mellan de inlägg som gjorts av representanterna
för mittenpartierna.
Herr Antonssons anförande liade en
stark prägel av och vilja till avpolitisering.
Herr Ullsten ansträngde sig verkligen
att få »spets» på sitt inlägg och
lade — om jag förstod saken rätt •—-starka taktiska synpunkter på de olika
frågor som han berörde. Det kan kanske
vara intressant att konstatera detta.

Den proposition som vi nu behandlar
är ett fullföljande av 1968 års beslut och
innebär en ökning av det svenska biståndet.
Riksdagen fastlade 1968 inte
bara det budgetår då det s. k. 1-procentsmålet
skulle vara nått utan också
riktlinjerna för förverkligande av den
långtidsplan som det innebar.

Sedan dess har debatten om svensk
u-hjälp ändrat karaktär. Tidigare var
den ofta låst vid just frågan om 1-procentsmålets
uppnående. Debatten har
numera kommit att i ökad grad gälla
biståndets inriktning, utformning och
genomförande. Jag syftar då på den
breda debatt som numera förs i olika
sammanhang: i massmedia, i pressen,
på möten, i studiecirklar o. s. v. Denna
debatt är viktig för riksdagen ty det
är genom den som den svenska biståndspolitiken
skall förankras inom
vida kretsar av vårt folk.

Några frågor diskuteras särskilt flitigt,
t. ex. val av samarbetspartner eller
vad vi i riksdagen kallar huvudmottagarland
för svenskt bistånd. Det diskuteras
också hur man skall inrikta och
genomföra en biståndsverksamhet som
är verkligt utvecklingsbefrämjande
även i så måtto, att den medför en utjämning
av inkomstolikheter och nu
bestående skillnader i de sociala förhållandena
inom dessa länder.

Att olika gruppers engagemang i förhållande
till vad som rent politiskt pågår
1 den fattiga världen också avspeglas
i denna debatt är alldeles klart.
Man söker efter vägar att inom bistån -

dets ram stödja de krafter som kämpar
mot förtryck på olika håll. Det är därför
naturligt att också eventuellt stöd
till motstånds- eller frihetsrörelser av
olika slag uppmärksammas.

Ytterligare en fråga som livligt diskuterats
är betydelsen av privata investeringar
i u-länderna. Att meningarna här
är starkt delade har vi klart för oss.
Ibland står väl inte ivern i debatten i
relation till sakligheten —• tvärsäkerheten
kan ibland vara alltför påfallande

— men jämsides med detta förekommer
inom många grupper ett sökande
efter kunskap och information som bör
inge oss här i riksdagen respekt. De
vidgade resurser för information, som
kommer att erbjudas enligt propositionens
förslag och som är ett första steg
i uppfyllandet av den beställning som
föregående års riksdag gjorde när det
gäller information, kommer att i fortsättningen
kunna ge diskussionen ett
ökat värde och större saklig tyngd.

Men var står nu riksdagen i dagens
situation? Det avspeglas väl främst i
väckta motioner. Om dem kan allmänt
sägas, att flertalet tar upp frågor som
har ventilerats åtskilliga gånger — det
finns en rad sådana gamla bekanta

— men det allmänna opinionsläget återspeglas
också i motionerna. Vi återfinner
exempelvis i en rad motioner frågan
om ländervalet. Man för fram förslag
på länder som man vill göra till
huvudmottagare för svenskt bistånd.
Det är emellertid svårt att finna någon
gemensam nämnare för de olika länderförslagen
så till vida att de skulle uppfylla
några likartade och bestämda kriterier.

De länder som föreslås är Vietnam,
Cuba, Algeriet, Zambia, Costa Rica och
Sudan. Emellertid mötte det inte någon
större svårighet att i utskottet vinna
enighet om att avvisa den metoden att
utnämna huvudmottagarländer. Utskottet
har sökt analysera begreppet huvudmottagarland
och även hur upptagandet
av ett sådant skall gå till. För övrigt

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

hänvisar utskottet till att bland de länder
som har föreslagits Zambia redan
kan betraktas som ett huvudmottagarland,
att Vietnam förutsättes bli det och
att i Cuba pågår vissa förberedelser för
familjeplanering och för ett multibiprojekt
tillsammans med UNESCO som skall
ge värdefulla erfarenheter för eventuellt
fortsatta insatser i detta land.

En annan fråga, som jag gärna vill
peka på och som utskottet tämligen utförligt
uppehåller sig vid, är i vilka
former och under vilka omständigheter
statligt bistånd kan utgå till frihetsrörelser
för viss del av deras verksamhet.
Frågan är föranledd av flera motioner.
Utskottet är enigt på den punkten,
och herr Ullsten har här redan beskrivit
utskottets ställningstagande.
Slutsatsen blir en klarsignal till fortsatl
stöd åt vissa frihetsrörelser och en anmälan
om vissa undersökningar som
pågår exempelvis vad gäller PAIGC i
Västafrika.

Sedan vill jag övergå till att i huvudsak
kommentera de avsnitt av utlåtandet
där det föreligger delade meningar.
Jag kommer därvid in på frågor som
också varit uppe vid föregående riksdagar,
och först då den eviga frågan om
en parlamentarisk utredning angående
biståndspolitikens utformning, som jag
tror varit aktuell varje år. Så sent som
förra året antogs ju en långsiktsplan
med angivande av huvudprinciper på
de flesta områden som biståndspolitiken
kan omfatta. Propositionen var en programproposition
och hade självfallet föregåtts
av ingående och mångsidiga utredningar.
Utskottsmajoriteten anser
det rimligt att göra en successiv anpassning
efter erfarenheter som man
vinner och i övrigt tillämpa långsiktsplanerna.
Den avstyrker alltså den utredning
som föreslås av de borgerliga
partierna.

De många reservationer, som gäller ett
samarbete med eller ett stöd till svenskt
näringsliv för insatser i utvecklingsländerna,
bygger på motioner. Reserva -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tionerna innehåller sådana tankar som
att det skall förekomma ett nära samarbete
mellan staten och det enskilda
näringslivet, att man skall utveckla gemensamma
projekt, att staten skall ta
på sig besväret och kostnaderna för
infrastrukturella investeringar och för
följ dinvesteringar som kan föranledas
av privata investeringar, att man skall
tillsätta samrådsorgan och att flödet
från de privata investeringarna skall inräknas
i 1-procentsmålet.

Den plan som moderata samlingspartiet
lägger fram inbegriper på detta
sätt även privat kapitalflöde. Yi inom
utskottsmajoriteten uttalar vad vi sade
föregående år, att det är osäkert om det
är möjligt att på detta sätt i förväg beräkna
hur stora de privata kapitalrörelserna
kommer att bli och vart de kommer
att gå. De kan helt enkelt inte påverkas
av statsmakterna. Avgörande för
statsmakterna är om de privata investeringarna
och krediterna har klart utvecklingsfrämjande
effekt, och det är
långtifrån givet att privata investeringar
har en sådan effekt vid alla tillfällen.

Det finns skäl att särskilt peka på att
partimotionen från moderata samlingspartiet
anger att Sverige nu skall slå
in på samma väg som flertalet andra industriländer
redan är inne på när det
gäller att utveckla bilateral biståndsverksamhet,
nämligen att förbinda sina
krediter eller andra insatser med sådana
villkor att mottagarlandet skall
tvingas köpa varor eller tvingas ta emot
tjänster från givarlandet. Det betyder i
klartext att man minskar hjälpen till
mottagarlandet, som alltså hindras att
köpa sina varor och tjänster där dessa
erbjuds på de förmånligaste villkoren.
Vi avvisar bestämt sådana tankegångar
och förslag.

Inom samma område faller också yrkandet
om inrättande av en fond för
förinvesteringsstudier. Ett sådant förslag
förelåg också förra året och hade
då varit ute på remiss. Statsutskottet
stödde sig förra året på ett uttalande

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

54 Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

av riksbanksfullmäktige, att för att fonden
skulle kunna inräknas i biståndet
måste det visas att den inte användes
för subventionering av svenska företags
undersökningar och etableringar,
som ändå skulle komma till stånd på
rent affärsmässiga grunder eller som
inte har någon utvecklingseffekt alls.
Eftersom det torde bli svårt att bena
upp detta och hålla klara skiljelinjer
föreslår vi att yrkandet om inrättande
av en sådan fond inte bifalles.

Detsamma gäller den motion som nu
återigen tar upp förslaget om att man
skall ändra reglerna för investeringsgarantier.
Dessa investeringsgarantier infördes,
såsom redan har sagts, så sent
som föregående år och har ännu inte
tillämpats under ett år. Vi kan inte se
någon anledning att ändra reglerna i
den situation som vi nu är i.

Industrialiseringen måste naturligtvis
befrämjas, och man måste utnyttja näringslivets
resurser och vilja att medverka,
men det sker ju redan på många
sätt. Inom FN:s ram finns ett särskilt organ
som arbetar med detta. Sverige gör
också olika bilaterala insatser härvidlag
och tar självfallet till vara svenskt näringslivs
resurser och möjligheter att
medverka. Men man får inte bortse
från att företagets eget ekonomiska intresse
är riktpunkten för ett privat företag
och att man därför inriktar verksamheten
så, att den ger den bästa effekten,
d. v. s. vinst åt företaget självt.
I biståndspolitiken måste man däremot,
som vi ser det, se till resultatet ur mottagarlandets
synvinkel.

Vi har — det är några socialdemokrater
— försökt att ta upp dessa industrialiseringsfrågor
i en motion och
också försökt att så att säga vända på
steken. Med anledning av den motionen
har också ett enigt statsutskott begärt,
att vissa frågor skall utredas närmare
genom SIDA:s försorg. Vi menar att industriländernas
bistånd till industrialisering
av utvecklingsländerna inte skall
inskränkas till att bara stimulera det

privata näringslivet, som baseras på
rena lönsamhetsbedömningar, utan att
det är en uppgift för det svenska biståndsorganet
att följa utvecklingsplanerna
även på det sättet, att man medverkar
till projekt som inte kan vara
lockande för privata investeringar men
som ändå kan ha avgörande betydelse
för mottagarlandet. Man bör därvid
pröva möjligheterna att igångsätta företagsamhet
på statlig basis eller i samverkan
med kooperationen på kooperativ
basis. Vi pläderar i detta sammanhang
också för en utbyggd samverkan
med den fackliga rörelsen.

De förslag som förs fram i de borgerliga
motionerna och återfinns i reservationerna
fyller inte det mått som vi
anser att man bör uppställa, om man
försöker se detta ur utvecklingsländernas
synpunkt. Jag tillåter mig att inte
minst med hänsyn till vad herr Petersson
i Gäddvik anförde om de välgörande
effekter som skulle uppkomma genom
privata investeringar och hans
hänvisning till våra erfarenheter från
resan i Indien citera ett litet stycke

1 marsnumret av Industriförbundets
Tidskrift, där en herre, som har varit
ute på studier i Indien talar om sina
erfarenheter just ifrån Poona-området.
Han pläderar för att de fyra stora betydelsefulla
svenska företag, som arbetar
därute, skall satsa på att undersöka
de utvecklingseffekter som bär uppnåtts
genom denna företagsamhet. Men
innan han kommer till den slutsatsen,
beskriver han den industrialisering av
Poona-området ■— det ligger 15—20 mil
från Bombay — som har pågått i tio
år. Dessa fyra svenska företag omsätter
där 50 miljoner kronor och sysselsätter

2 000 personer. Under ett decennium
har befolkningen ökat från ett par
hundra tusen till inemot en miljon. Det
är moderna välskötta företag och utan
tvivel betalas både av svenska och andra
företag som finns där löner som i varje
fall inte är lägre än på andra håll i Indien.
Det var väl något som också vi

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

fick bekräftat. De sociala förhållandena
inom företagen är ovanligt goda, där
ger man läkarvård, arbetarskydd och
mat. Eftersom företagen på något undantag
när går med vinst, borde detta
vara ett praktexempel på välsignelsen
av företagsinvesteringar i u-länderna.

Men är det så, frågar artikelförfattaren.
Han nämner att den indiske planeringschefen
professor Gadgil säger sig
vara skrämd över utvecklingen i Poonaområdet.
Risken är, säger han, att Poona
kommer att få en slum av samma förödande
slag som Bombay och Calcutta.
Företagen är för starka för Poona och
för de omgivande kommunerna. Markpriserna
trissas upp, kommunerna har
inte råd att köpa in den mark som behövs.
Kommunerna bygger praktiskt taget
inga bostäder. Företagen behöver
inte göra det. Slumstäderna växer upp.
Företagsledarna i Poona hävdar, att
kommunalförvaltningen i kommunerna
inte fungerar och att företagen därför
ofta tvingas att på egen hand, utan
egentlig planläggning, lösa problem med
vatten, avlopp, elkraft, vägar etc.

Han säger vidare följande: Den indiska
krigsmakten har i varje fall gjort
speciella undersökningar i Poona. Man
ville ta reda på attityder som uppstår
dels bland människor, som bor i slum
men står utanför arbetslivet, dels bland
de i varje fall relativt sett privilegierade
arbetare, som bor kvar i slummen och
som arbetar i de nya moderna industrierna.
Undersökningsresultatet lär
väl inte offentliggöras.

Han slutar med en uppfordran till de
här företagen att satsa några hundratusen
för att utröna om företagsetableringarna
varit bra enbart för de svenska
företagen eller om också Indien som
u-land haft någon glädje av dem. Detta
är verkligen den fråga vi har anledning
ställa när det gäller det stora problemet
hur Sverige skall medverka till en utveckling
genom industrialisering och
hur den svenska företagsamheten skall

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

kunna användas, vilka villkor som skall
uppställas o. s. v.

Jag vill sedan övergå till att säga
några ord i en annan fråga som behandlas
i en av reservationerna, nämligen
livsmedelshjälpen. Man återkommer
med förslag om bildande av en särskild
fond på en miljard dollar, ungefär
fem miljarder svenska kromor, som
skall avse livsmedelshjälp. Sverige skulle
satsa 100 miljoner kronor eller ungefär
2 procent, så det rör sig inte om någon
gigantisk insats från svensk sida. Utskottsmajoriteten
har avvisat detta förslag
och hänvisat till de andra livsmedelshjälpinsatser
som görs genom World
Food Program, genom åtagandena i samband
med Kennedyrondan och 1967
års spannmålskonvention. För närvarande
uppgår den årliga hjälpen till ej
fullt 21 miljoner kronor. Det har skett
en uppräkning, och enligt propositionen
och utskottets förslag skall vi också
för nästa år binda oss för detta uppräknade
bistånd.

Jag vill även säga några ord beträffande
olika länderfrågor. Det finns en
reservation beträffande Zambia som
enligt vad man funnit nu får så mycket
bistånd att önskemålet att få landet erkänt
som huvudmottagarland inte upprepas.
Däremot begärs att Zambia skall
få mjuka krediter på samma sätt som
Tanzania. Detta förslag avvisas med
hänvisning till att kreditvillkorens utformning
är beroende av landets ekonomiska
situation och att det är så pass
stor skillnad på dessa båda länder att
det är helt rimligt att följa världsbankens
råd att inte tillämpa samma regler
för Zambia som för Tanzania.

I en annan reservation som gäller
Costa Rica uttrycks önskemål om att
vi skall ge familjeplaneringsbistånd.
Men man säger också, enligt min mening
litet suddigt, att detta eller något
annat latinamerikanskt land borde
övervägas som blivande huvudmottagarland.
Costa Rica får emellertid redan
tillsammans med två andra latinameri -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

kanska länder familj eplaneringsbistånd,
och det finns alltså ingen anledning
att fatta något särskilt beslut härom.

Låt mig sedan något kommentera vad
herr Ullsten sade om möjligheterna att
inrymma vietnamhjälpen inom ramen
för det fastställda biståndet, satt i relation
till det andra problem han tog
upp, nämligen att det finns projekt
som inte kan genomföras. Jag förutsätter
att utrikesministern senare kommer
att tala om Vietnam, och jag skall
därför beröra den frågan mycket flyktigt.
Men jag vill ändå säga att om vi följer
propositionen kommer vi att ha att
röra oss med drygt 2 miljarder kronor
för den svenska biståndshjälpen under
en treårsperiod. När herr Ullsten därför
talar om projekt för flera tiotal
miljoner — som jag tror att han sade —-vilka vi inte får rum med inom programmet,
så är det i och för sig inte
någon stor olycka. Jag tror t. o. m. att
det kan vara bra, om vi har planeringsresurser
som gör att vi kan välja mellan
olika förslag och projekt, när vi slutligt
skall bestämma oss för vad vi långsiktigt
skall igångsätta och genomföra.
Såvitt jag förstår kan vi aldrig komma
i den situationen att alla presenterade
förslag skall genomföras; det måste alltid
finnas breda marginaler för en prövning
av projekten.

Detta är den ena sidan av saken. Vad
sedan gäller vietnamhjälpen bör man
ha klart för sig, att den stora insats som
där skall göras är långsiktig och att
vi ännu inte vet hur långt planerna har
avancerat. Men så mycket är ändå klart
att kriget alltjämt pågår, och vad vi
kan göra är därför ingenting som kan
genomföras i mycket stor skala och
mycket snabbt. Vi hyser därför inom utskottet
inga farhågor för igångsatta,
planerade eller påtänkta insatser och
deras utförande, och vi vill heller inte
frångå våra tidigare ståndpunkter
rörande omfattningen av vietnamhjälpen.
Vi ser inte några motsägelser där
gentemot vad som sades förra året.

Vi tror att det går alldeles utmärkt
att klara av våra åtaganden.

Sedan vill jag övergå till en annan
fråga, nämligen till det familjeplaneringsinstitut
som moderata samlingspartiet
har motionerat om. Som herr
Petersson i Gäddvik framhöll har vi
ett omfattande biståndsprogram när det
gäller familjeplaneringen. Den speciella
insatsen att inrätta ett familjeplaneringsinstitut
i Sverige är ett uppslag
som prövades för ett antal år sedan, och
jag vill minnas att frågan även berördes
i en proposition. Projektet kom emellertid
aldrig till utförande. Vid den slutliga
prövningen av huruvida det var
vettigt och riktigt att inrätta ett sådant
institut med hänsyn till våra resurser
och våra möjligheter att mobilisera de
människor som behövdes för vetenskaplig
forskning fann man att vi kunde
uträtta mera genom att i stället satsa
resurserna på att tillsammans med något
annat land starta en sådan forskningsverksamhet
i ett u-land. Planeringen
på att genomföra det projektet
pågår för närvarande. Vi har därför
ingen anledning att nu inta en ändrad
ståndpunkt. För närvarande pågår
för övrigt diskussioner om att inrätta
ett internationellt forskningsråd knutet
till karolinska institutet. Förslag härom
har lagts fram, och vi hoppas att
ett sådant råd kommer till stånd. Det
är nödvändigt att vi medverkar i olika
forskningsprojekt med de resurser vi
har, men därav behöver man ju inte
dra den slutsatsen, att vi nödvändigtvis
behöver inrätta ett särskilt familj eplaneringsinstitut
här i landet.

Vad gäller institutets uppgifter som
utbildningsorgan har vi den bestämda
meningen, att utbildningen kan bedrivas
med mycket större effekt och bättre
utbyte om den förläggs ute på fältet.
Det skall alltså vara en av de uppgifter
som det planerade institutet i ett uland
får sig tilldelade.

Det föreligger också en reservation
om studiestipendieringsprogram. Även

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

på denna punkt vill jag bara hänvisa
till utskottsmajoritetens utlåtande. Sådana
åtgärder är i stor omfattning genomförda,
och yrkandet härom är alltså
redan i huvudsak tillgodosett. Utskottet
föreslår därför att yrkandet i
fråga avvisas.

I ett särskilt yttrande upptas frågan
om stöd till enskilda organisationer.
Det ställs inget yrkande, men det framhålles
att reglerna i detta avseende bör
vara mindre restriktiva, varigenom man
skulle kunna få en större biståndsvolym
kanaliserad genom enskilda organisationer.
I själva verket har reglerna
för dessa bidrag, som i huvudsak går
till missionen, praktiskt taget för varje
år liberaliserats. Det finns möjlighet
att söka bidrag av detta slag, och sådana
utgår också till allt större delar
av de enskilda organisationernas olika
verksamheter ute i u-länderna. Det finns
alltså inte vare sig behov av mera pengar
— det kan man få — eller några
svårigheter när det gäller reglerna. De
är uppenbarligen så liberala som de
skäligen kan behöva vara.

Jag skall vidare säga några ord om
1-procentsmålet. Jag sade tidigare att
detta i den allmänna diskussionen delvis
är en överstånden fråga, men det
är inte riktigt hela sanningen. Redan
förra året påpekades i en motion av
Ulla Lindström m. fl. risken för att man
mot slutet av perioden skulle behöva
göra en chockhöjning. Riksdagen underströk
då behovet av en beräkningsgrund
för den stegvisa ökningen av det
svenska biståndet, vilken skulle utesluta
en sådan chockhöjning. Samma motionär
återkommer emellertid i år, och
ett enigt utskott gör det uttalandet, att
en sådan chockhöjning bör undvikas
och att upptrappningen av biståndsanslagen
bör avvägas med hänsyn härtill.

Jag vill vidare framhålla att vi när
vi från olika håll talar varmt för en
ökning av biståndet skall vara på det
klara med — inte minst här i riksdagen

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

—- att detta förutsätter en satsning på
tillgodoseende av SIDA:s personalbehov.
Det är inget tvivel om att situationen
där är prekär, och man kan inte
undandra sig ansvaret för den del av
biståndsverksamheten som består i tillhandahållande
av tillräcklig personal
för arbetet med planering och genomförande
av biståndet. Man för sig själv
bakom ljuset om man tror att man kan
klara denna del av verksamheten genom
att hänvisa till FN-program eller
konsultföretag. Konsultföretag skall användas
i arbetet. Det är många gånger
en god utväg och kan ofta bättre än
särskilt anställd personal utföra uppgifterna.
Men om man använder dessa
företag därför att man tror att det blir
billigare, gör man sig skyldig till ett
självbedrägeri som man inte bör hemfalla
åt.

Herr Ullsten berörde personalläget i
SIDA. Jag noterar emellertid att han,
trots att han tidigare fört en livlig
diskussion med utrikesministern om
detta, inte på något sätt i utskottet aktualiserat
denna fråga. Det är här fråga
om pengar, och saken har inte varit föremål
för någon som helst aktion inom
utskottet. Jag föreställer mig emellertid
att detta problem kommer tillbaka
nästa år.

Det finns inte någon enda reservation
som innehåller ett yrkande om ökade
anslag —- sådana alternativa förslag
saknas alltså i år. Jag anser att det var
en riktig bedömning som regeringen
gjorde då den fastlade tidpunkten för
uppnåendet av 1-procentsmålet till budgetåret
1974/75 — en bedömning som
gjordes med hänsyn tagen också till
de behov som föreligger i det svenska
samhället. Och jag kan inte hjälpa att
jag tycker att det är en skenfäktning
när mittenpartierna nu vill ha till stånd
överläggningar mellan de fyra demokratiska
partierna om dessa frågor under
regeringens ledning för att nå målet
tidigare. Det måste vara ett riktigt
konstaterande som utskottsmajoriteten

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

gör, att skall sådana överläggningar
hållas, kan de inte gälla bara utvecklingsbiståndet
utan de måste innefatta
också andra viktiga delar av budgeten
—• på inkomstsidan eller på utgiftssidan.
Man kan alltså, såvitt vi förstår,
inte isolera sådana överläggningar till
att gälla enbart utvecklingsbiståndet.

När jag lyssnade till herr Antonsson
och till herr Ullsten tyckte jag att det
föreföll som om de inte var helt på
samma linje i denna fråga. Hur starkt
vidhåller mittenpartierna kravet att mål.
sättningen skall vara uppnådd budgetåret
1972/73? Vilka egna idéer har
mittenpartierna om hur uppnåendet av
en sådan målsättning skall finansieras?
Det måste ju mittenpartiernas företrädare
kunna klargöra, om de vidhåller
kravet.

När vi diskuterade dessa frågor för
ett år sedan förelåg två eller tre förslag
från folkpartihåll, och ivriga förespråkare
för de unga liberalerna ville
nå målet ännu tidigare. Men i år är
man alltså betydligt försiktigare och
vill ha hjälp av regeringen. Jag tror
emellertid att överläggningar av detta
slag i det politiska läge, som vi nu befinner
oss i, inte innebär realistiska
möjligheter att nå resultat på annat sätt
än som beskrivs i propositionen.

Herr talman! Med detta har jag väl
åtminstone rapsodiskt gått igenom samtliga
reservationer, och jag ber att på
alla punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka fru Lewén-Eliasson
för hennes positiva syn på
statligt stöd till missionen och till andra
enskilda organisationers verksamhet.
Fru Lewén-Eliassons inställning är särskilt
värdefull eftersom hon tillhör
SIDAS :s styrelse.

Fru Lewén-Eliasson gjorde ett hårt
angrepp på oss inom moderata samlingspartiet
för vår ståndpunkt till bun -

det eller obundet bistånd. Jag tycker
därför att det kan ha sitt intresse att
läsa upp vad vi skrivit i motionsparet
1:310 och 11:422 — det är en partimotion
:

»Beklagligt är att en så stor del av
den internationella biståndsverksamheten
är bunden till givarländernas näringsliv.
En stimulerande internationell
konkurrens går härigenom förlorad.
Sveriges möjlighet att bibehålla sitt
obundna system förutsätter att även
andra länder successivt övergår till en
sådan ordning. Till dess så sker — och
Sverige bör verka härför — bör även
vårt land kunna binda sina insatser.»

Detta står alltså i den partimotion
som gav fru Lewén-Eliasson anledning
till att göra så hårda uttalanden.

Ett påtagligt faktum är att svenska
exportföretag, entreprenörer och konsulter
i mycket stor utsträckning är utestängda
från uppdrag i u-länderna, eftersom
dessa är reserverade för företag
från de biståndsgivande länderna. Om
vi över huvud taget vill att våra företagare
skall vara verksamma i u-länderna,
måste vi också försöka bidra till att de
får möjlighet att arbeta där.

Med stöd av en tidningsartikel angav
fru Lewén-Eliasson vissa synpunkter på
de svenska och svensk-indiska företagens
verksamhet i Indien. Dessa företag
sysselsätter 13 000 människor, som tillverkar
sådana varor som landet väl behöver.
Detta sker under goda betingelser,
minst lika goda som i andra företag.
Jag undrar då, fru Lewén-Eliasson: Vilken
annan svensk hjälpinsats kan sägas
ha betytt så mycket för Indien som den
att sysselsätta dessa 13 000 människor?

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson bekymrar
sig över enigheten mellan mittenpartierna
om 1-procentsmålet. Fru
Lewén-Eliasson kan lämna detta bekymmer
därhän. Vi är nämligen helt eniga.
Detta framgår klart av vår motion som
är gemensam, det framgår klart av vår

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

reservation som också är gemensam.
Vi är eniga om att vidhålla vår ståndpunkt
från förra året, dvs. att det finns
ekonomiska förutsättningar i detta land
att öka u-hjälpen i sådan takt att vi
kommer upp i 1 procent av bruttonationalprodukten
senast budgetåret 1972/
73.

Det nya är att vi i år försöker med
en annan metod att komma fram till detta
resultat. Det är möjligt att detta, precis
som fru Lewén-Eliasson sade, är en
skenfäktning, liksom alla andra försök
från vår sida att få upp u-hjälpen på en
anständigare nivå kanske framstått som
en skenfäktning därför att motståndet
varit så massivt.

Det är nu fråga om en ny metod. I
stället för att lägga fram preciserade
anslagskrav inbjuder vi de övriga partierna,
d. v. s. fru Lewén-Eliassons parti
och moderata samlingspartiet, till en
diskussion om en ökning utöver det
riksdagsmajoriteten beslutat om förra
året.

Jag kan inte se att detta vore att förrsöka
avpolitisera u-landsdebatten. Självfallet
innebär det att den delen av debatten
som gäller anslagens storlek skulle
bli avpolitiserad under den tid planen
löper. Det har vi inte försökt
smussla med på något sätt. Vi säger att
det vore bra om vi kunde komma överens
om en snabbare ökning av u-landsanslagen.
Jag är ledsen över att man
från socialdemokratiskt håll inte vill
ta till vara den möjligheten att få upp
anslagen till den svenska biståndspolitiken.

Jag är också litet förvånad över fru
Lewén-Eliassons resonemang om vietnamhjälpen.
Vad är det egentligen som
har hänt mellan 1968 och nu? 1968 sade
fru Lewén-Eliasson i det utskottsutlåtande
bon var med om att utforma och
också skrev under, att det var en minimiplan
men att man mycket väl skulle
kunna tänka sig att så småningom öka
den. Ett exempel på varför den skulle
behöva öka var just den då aktualiserade

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

vietnamhjälpen. Fru Lewén-Eliasson
sade då att denna mycket väl skulle
kunna komma att aktualisera en väsentlig
ökning av det totala svenska
u-landsbiståndet.

Utan att förklara varför säger fru
Lewén-Eliasson i år att det inte finns
någon anledning att tro att vietnamhjälpen
inte skall rymmas i den beslutade
planen. Jo, visst finns det anledning
att misstänka det. Det finns rent
av större anledning att tro det nu, efter
de uppgifter jag nyss lämnade om
att av allt att döma alla de anslag som
står till SIDA:s förfogande under de
närmaste två åren är tagna i anspråk.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson
tyckte sig ha funnit en viss skillnad
i form mellan mitt och herr Ullstens anförande.
Jag försökte teckna bilden av
u-hjälpens stagnation, nationellt och
internationellt, som en motivering för
att vi behöver sträva fram mot 1-procentsmålet
snabbare, och jag kan gärna
vidimera herr Ullstens uppfattning att
vi är på samma linje. Självfallet är att
det år från år blir allt svårare att gå
fram snabbare, eftersom det fordras
mer och mer pengar.

Det är en mycket stor skillnad mellan
en avpolitisering av debatten och
vad jag syftade på när jag sade att jag
skulle glädja mig åt en bred politisk
samling kring dessa frågor. Vi är ju
alla ense om att vi måste ha en intensiv
opinionsbildning och debatt i vårt
land kring problemen. Man skall alltså
inte blanda ihop dessa båda begrepp;
de är skilda storheter.

Fru Lewén-Eliasson talade om de enskilda
företagen. Jag var också delvis
kritisk och sade att man måste ställa
upp vissa kriterier för att de skall ha
moralisk, ekonomisk och politisk rätt
att etablera sig. Emellertid bör vi vara
medvetna om att industrialiseringen
aldrig kan komma i gång, om inte realkapitalet
— företagskapitalet — utifrån

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

sätter fart på u-ländernas industriella
utveckling.

Frågan är alltså under vilka villkor
företagen skall tillåtas operera i det
ekonomiska livet. Jag angav att investeringarnas
avkastning måste komma
u-ländernas folk till godo, d. v. s. arbetare
och övriga anställda i fabrikerna
och staten, och vidare att man måste
reinvestera så mycket som möjligt av
vinsten. Vi bör ha klart för oss att under
sådana förhållanden är företagsetablering
från västvärlden och världen
i övrigt en nödvändig förutsättning för
ekonomiska framsteg.

Jag har ingenting emot att man etablerar
kooperativa företag eller att staten
medverkar i samarbete med vederbörande
länder. Vi måste söka oss fram
på alla vägar i en ekonomisk situation
som är mycket trängd för u-länderna.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ullsten talar om
vår uppfattning om vietnambiståndet
förra året och i år. Jag vidhåller att vi
har samma uppfattning, nämligen att
det skall vara möjligt för Sverige att
medverka i en massiv insats. Jag vill
tillägga att det inte är klart -—■ det är
möjligt att vi kan få det mera utklarat
för oss i dag — om denna insats skall
göras i samarbete med de nordiska länderna
eller i ett större sammanhang.
Detta är också i hög grad avgörande
för på vad sätt biståndet skall genomföras
och för hur stort utrymme det
kommer att kräva av våra egna medel.

Vad som är ganska viktigt att lägga
märke till är att vi känner minimimåttet
på de summor vi har att hantera under
tre år framåt; det finns angivet i årets
proposition. Det finns emellertid betydande
utrymme för att höja denna minimimålsättning.
Därvidlag kan vi återgå
till det resonemang som vi förde
förra året. Man kan alltså gå i en brantare
trappa dels för att få pengar på ett
tidigare stadium, dels naturligtvis för

att inom tidrymden fram till 1974/75 få
en större summa pengar att hantera. Alla
dessa faktorer spelar in när man betraktar
möjligheterna att göra en förståndig
och ändamålsenlig insats i Vietnam.

Jag sympatiserar med herr Antonssons
sätt att resonera. Det vore önskvärt
om man i viss grad kunde avpolitisera
denna debatt, men jag tror inte att man
helt skall avköna den. Den måste vara
partipolitisk om vi skall få människorna
med oss i arbetet. Fördenskull behöver
vi inte nödvändigtvis föra strängt uträknade
taktiska resonemang — den typen
av politisering bör vi, som jag ser det,
försöka undvika.

Herr Petersson i Gäddvik tycker tydligen
att den mening som moderata samlingspartiet
givit uttryck åt om bundet
bistånd inte förpliktigar. För att ytterligare
uppmärksamgöra riksdagen på detta
tillåter jag mig än en gång understryka
att det är en viktig principfråga
som moderata samlingspartiet här presenterar
och tar ställning till.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lewén-Eliassons
senaste anförande var faktiskt ganska
intressant. Det innebar, såvitt jag förstår,
att hon gick tillbaka till statsutskottets
uttalande år 1968. Hon sade nu
att det mycket väl kan tänkas att t. ex.
vietnamhjälpen kommer att ställa sådana
krav att vi ganska avsevärt måste
öka totalramen för anslagen.

Att det skulle behöva bli fallet är precis
vad vi har sagt. Eftersom det här är
fråga om en ganska stor insats, kanske
100 miljoner kronor eller mer, måste
SIDA, om man skall kunna planera för
en effektiv hjälp, veta att det finns medel
till förfogande. Den tanken har avvisats
i utskottsutlåtandet och utrikesministern
har avvisat den i en lång debatt
i kammaren för några månader sedan,
men nu har fru Lewén-Eliasson
tydligen gått tillbaka till den ståndpunkt
som vi var överens om 1968 och

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

som jag har drivit i en reservation och
i debatten här. Nu återstår egentligen
bara att fråga utrikesministern om han
delar fru Lewén-Eliassons mening att
vietnamhjälpen kommer att kräva väsentligt
högre anslag till biståndsändamål.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan fråga sig varför
regeringarna i u-länderna vill ha enskilda
investeringar. Anledningen är
naturligvis att de anser dem utvecklingsfrämjande
för sina länder. Varför
anser då socialdemokraterna här hemma
att de bättre förstår vad som passar
i u-länderna?

Vi har i våra motioner skrivit mycket
försiktigt om bundet eller icke bundet
bistånd. Vi tycker nämligen att det är
bättre om biståndet är helt fritt. Å andra
sidan skall inte fru Lewén-Eliasson tro
att det aldrig har förekommit att svenska
staten har bundit bistånd. Vi har
just haft uppe frågan om indiska och
svensk-indiska företag. I en skrivelse
från Sveriges industriförbund den 10
maj 1965 står att just denna väg att binda
bistånd i viss mån har »beträtts genom
kreditavtalet 1964 med Indien, där
en mindre del av krediten reserverats
för projekt i samband med av svenskar
och indier gemensamt ägda och drivna
företag i Indien».

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Visst har det väl förekommit
sådant i något undantagsfall;
det vill jag inte bestrida. Men, herr Petersson
i Gäddvik, det viktiga är ju att
moderata samlingspartiet gör ett principuttalande,
som jag på utskottsmajoritetens
vägnar vänder mig mycket bestämt
emot. Detta gäller en princip, som
så att säga, är inskriven i de allmänna
reglerna och normerna för svenskt bistånd,
och som vi inte vill vika från
utan verkligen vill hävda.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Men det är inte bara en principfråga
utan även en praktisk fråga. Det är inte
alls säkert att det är så särskilt ändamålsenligt
att ha denna anordning. Administrativt
torde det bli mycket oformligt
att vid en anbudsgivning övervaka
prissättningar och annat, om svenska
företag på detta sätt kommer in i bilden.
En helt annan sak är att svenska
företag på grund av sina produkters
kvalitet, sin prissättning och sitt sätt
att arbeta hävdar sig utmärkt. Herr
Petersson i Gäddvik vet lika väl som
jag att de svenska företagen väl hävdar
sig i den fria internationella anbudsgivningen.

För herr Ullsten vill jag påpeka att
jag inte gjort något uttalande som kan
tolkas så, att jag anser att vi bör lägga
vietnamhjälpen utanför ramen. Jag har
bara sagt att ramen inte representerar
något absolut tal som kan uttryckas i
miljoner kronor, utan det är fråga om
en flexibel summa som är beroende av
många olika förhållanden. Det finns
alltså möjligheter att anpassa denna
ram efter uppkommande behov, både i
Vietnam och när det gäller andra projekt.
Det är det jag sagt.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag skall från diskussionen
om det bundna och det obundna
biståndet knyta an till vad samtliga
borgerliga utskottsrepresentanter började
sina anföranden med, nämligen att
vi alla hade en förhoppning att det årtionde,
som nu lider mot sitt slut skulle
bli ett utvecklingens decennium och
att den förhoppningen också konkretiserades
i den målsättning som angavs
av Förenta Nationernas generalförsamling.
Men jag måste också göra exakt
samma konstaterande som jag tror att
en växande, alltmer kunnig och insiktsfull
opinion gör, nämligen att när vi
nu står på tröskeln till 1970-talet måste
vi till vår sorg och besvikelse konstatera
att målet inte alls har uppnåtts.

Under decenniets första hälft låg till -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

växttakten i u-länderna på omkring 4,5
procent i genomsnitt. Bara ett enda år
överskred man 5-procentsmålet. Dess
värre är det ingenting som tyder på
att det skett någon reell acceleration
uppåt under senare hälften av 1960-talet.
Dessa siffror blir än mindre gynnsamma,
om man tar hänsyn till befolkningstillväxten.
Denna låg i u-länderna
på omkring 2,5 procent per år, och
produktionstillväxten per capita blev
därför inte större än cirka 2 procent.
Gör man en jämförelse med industriländerna
finner man, att tillväxten per capita
i dessa länder under samma period
låg 1,6 procent högre, alltså på 3,6 procent.
Resultatet ger sig självt, nämligen
att klyftan mellan rika och fattiga länder
fortsätter att vidgas både i relativa
termer och i absoluta tal i alltmer stigande
tempo.

Siffror beskriver emellertid ibland
dåligt de realiteter de sammanfattar.
De säger ingenting om mänskligt lidande
och mänsklig misär och de gör det
knappast möjligt att förstå de problem
som t. ex. en u-landsregering har att
brottas med. Men å andra sidan antyder
siffrorna en den ekonomiska verklighetens
onda cirkel som kan sammanfattas
i att den som har mycket skall
varda mer givet. Detta gäller inte bara
välståndsutvecklingen utan även den
finansiella och sociala verkligheten. Det
verkar som om svårigheter inom ett
område skapar nya problem inom andra
områden.

Om man t. ex. ser på den ekonomiska
utvecklingen förutsätter den sparande
för att skapa investeringsutrymme.
Det är en sanning som vi har behandlat
många gånger här i riksdagen. Vi
vet emellertid att ju fattigare ett land
är, desto större svårigheter har det att
åstadkomma detta sparande. En regering
som ambitiöst satsar på offentliga
investeringar utan att kunna åstadkomma
det erforderliga sparandet konfronteras
snart med inflationsproblem som
i sin tur leder till obalans, t. ex. i be -

talningsbalansen med valutasvårigheter
som följd. Denna situation är mycket
vanlig för ett fattigt land. Ett rikt land
däremot har ju möjlighet både att satsa
på investeringar och att genom en klok
ekonomisk politik skapa tillräckligt
sparande och därigenom bli ännu rikare.
Man skulle kunna formulera en
lag om framgångens och svårigheternas
fortbestånd.

Sverige hör till de lyckligt lottade nationernas
krets. Även i jämförelse med
övriga rika industristater har utvecklingen
i Sverige förlöpt förhållandevis
problemfritt. Vi har alla varit överens
om att detta har gett oss ett stort ansvar
och att det förpliktar oss att bistå uländerna
i deras kamp för en drägligare
tillvaro. Jag tycker att vi ånyo har
anledning att fastslå denna enighet
kring den grundläggande principen och
avstå från en fruktlös diskussion om
vilka politiska partier eller vilka enskilda
människor som är mest positiva
till u-hjälpen och djupast engagerade
i u-landsdebatten. Denna debatt och
de tekniska möjligheterna att hjälpa,
och även de svårigheter som föreligger
att göra hjälpen effektiv rymmer
ändå tillräckligt många konkreta frågeställningar
och problem.

Vår attityd mot u-länderna måste vara
odogmatisk. Alltför ofta används i
u-landsdebatten ett språk som målar
svart mot vitt. Verkligheten är inte så
enkel. Därför vilseleder ett sådant
språkbruk. Det finns — vilket vi ofta
konstaterat här i kammaren — inga
patentlösningar av u-ländernas problem.
Varken revolutioner, statliga bidrag,
insatser från privat företagsamhet eller
privata investeringar kan ensamma lösa
problemen. Den offentliga biståndsverksamheten
står inte och får inte stå
i något motsatsförhållande till privata
u-landsaktiviteter. Det är därför genom;
samverkan mellan olika insatser som vi
har de största förutsättningarna att nå
effektiva och hjälpande resultat.

Vi har i moderata samlingspartiet be -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

tonat detta både i vår omfattande motion
om Sveriges insatser i u-länderna
och i de gemensamma reservationer på
borgerlig sida som är fogade till utskottets
utlåtande.

Det står emellertid också klart att
det offentliga biståndet intar och kommer
att inta en central plats i hjälparbetet
och att så kommer att bli fallet
framöver. Å andra sidan får vi inte
glömma att drygt 40 procent av det totala
svenska kapitalflödet till u-länderna
kommer från privata källor. Det
kapital som tillförs u-länderna är också
av sådan natur, att u-länderna villigt
tar emot det. Detta är naturligtvis inte
underligt, eftersom en mycket positiv
inställning till enskilt kapitalflöde slogs
fast redan vid första UNCTAD-mötet
1964 i en rekommendation, som det
finns anledning att erinra om. I denna
rekommendation sades att de kapitalexporterande
industriländerna skulle
undvika åtgärder, som hindrar eller begränsar
utflödet av kapital från sådana
länder till u-länderna och att ta alla
nödiga mått och steg för att främja
strömmen av enskilda investeringar i
u-länderna, exempelvis i form av befrielse
från eller lättnad i beskattningen
eller genom investeringsgarantier
för dem som investerar i u-länderna
och genom stöd till utbildning av
företagsledare och teknisk personal.

Samma tanke uttrycktes ånyo vid det
andra UNCTAD-mötet, i New Dehli förra
året.

De utländska investeringarna och industrietableringarna
i u-länderna skapar
sysselsättning, de ger ökade skatteintäkter
och tillför länderna lcnowhow.
En del säger nu att man inte får
överskatta dessa effekter. De säger att
åtgärderna knappast får mer än marginell
betydelse. Men, herr talman, är inte
detta i själva verket fallet med alla
våra u-landsinsatser? En långtgående
samverkan mellan t. ex. de svenska ulandsmyndigheterna
och de u-landsinvesterande
företagen skulle däremot

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

kunna förhöja den samlade effekten av
båda parters insatser.

De föregående talarna från borgerlig
sida har varit inne på detta. De har talat
bl. a. om förslag som vi framförde i
vår motion om ett organ för samordning
mellan stat och näringsliv för att
söka fördjupa den samverkan som behövs.
En sådan samverkan skulle verksamt
kunna bidra till att exempelvis
SIDA kunde pröva förutsättningarna
för en intensifierad industriell verksamhet
i utvecklingsländerna. Och varför
skulle SIDA inte kunna ta initiativ
till särskilda projektgrupper för skilda
utvecklingsländer? Man kunde ha något
av gemensamma paketprojekt, där SIDA
står för visa delar av projektet och ett
företag eller en grupp av företag för
andra delar. Säkert skulle det kunna
bli ett värdefullt inslag i den svenska
u-hjälpen.

Herr Petersson i Gäddvik som förste
talare har redan varit inne på detta,
men jag vill göra det tillägget, att jag
tror att det statliga biståndet med en
sådan uppläggning skulle kunna inriktas
på investeringar på infrastrukturell
nivå, t. ex. skolor och sjukhus. En
industrianläggning kan på detta sätt
kompletteras med en skola, ett jordbruksprojekt
eller någonting liknande,
varigenom effekten skulle bli större av
de samlade insatserna.

Mot denna bakgrund är naturligtvis
det svala intresse som regeringen visat
under lång tid för industrins u-landsinvesteringar
ganska förvånande. Vi
fick vänta länge på en proposition om
investeringsgarantier, och när ett sådant
förslag så småningom kom avsåg garantierna
blott de sju u-länder som är
huvudmottagare av det svenska bilaterala
utvecklingsbiståndet. I jämförelse
med det investeringsgarantisystem som
utvecklats i andra i-länder är det svenska
därför begränsat till sin omfattning.

Men investeringsgarantier är en sak.
Fråga är nu, om man inte på något sätt
kan bygga ut detta system. Jag skulle

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

kunna tänka mig att gå ett steg längre
än att begränsa statsmakternas roll vid
industrietableringar i utvecklingsländerna
till blott den passive garantigivarens.
Skapandet av ett utvecklingsbolag
för investeringar i u-länderna, ett utvecklingsbolag
ägt av staten och industrin
gemensamt, kunde vara en intressant
form av samverkan på detta område.
Genom ett sådant utvecklingsbolag
skulle statsmakternas intresse för
och, låt mig säga, kunskap om den betydelse
som industrins u-Iandsinsatser
har, kunna öka och förstärkas, och staten
skulle på sätt och vis kunna få
både garanti och ansvar för att insatserna
är till utvecklingsländernas fromma.

Man kan också säga att inyesteringsbenägenheten
skulle kunna öka genom
att kreditförsörjningen bleve enklare,
liksom naturligtvis kapitalanskaffningen
över huvud taget. Inom ramen för
ett sådant utvecklingsbolag borde också
den samverkan mellan SIDA och de
u-landsinvesterande företagen som jag
tidigare talade om kunna förenklas och
effektiviseras.

Herr talman! Jag har uppehållit mig
ganska länge vid önskemålet att se de
offentliga och de privata utvecklingsinsatserna
i ett sammanhang. Jag har
betonat samordningen mellan dem, och
jag har gjort det därför att jag anser
att ett sådant synsätt alltför mycket har
försummats i den svenska debatten.
Men naturligtvis är detta blott ett av
många problem som u-landsdbeatten aktualiserat.
Ytterligare ett frågekomplex
som kunde nämnas i detta sammanhang
gäller utbildningen i och forskningen
kring u-landsproblematiken.

Enligt vår mening har Sverige särskilt
goda förutsättningar att göra en insats
på detta område. Vår utrikespolitiska
alliansfrihet, uppmärksammade
insatser av svenskar i internationella
sammanhang, vår höga utbildningsstandard
och inte minst den svenska ungdomens
engagemang i utvecklingsländer -

nas problem ger en naturlig bakgrund
till krav på ökad utbildning i u-landsfrågorna
här i Sverige. Det ligger därför
nära till hands att föreslå en mycket
kraftig utbyggnad av utbildning och
forskning på u-landsproblematikens område.
Vi har tagit upp en del mindre
saker i vår motion vilka till en del lrkr
fullföljts i reservationerna, t. ex. inrättande
av en professur som ett första
men litet steg.

Jag vill emellertid sätta det långsiktiga
målet högre. Jag tror inte att det
är tillräckligt att inrätta t. ex. ett forskningsråd
med speciell inriktning på ulandsforskning,
även om ett sådant råd
skulle få, som jag hoppas, väl tilltagna
forskningsanslag att fördela. En bättre
idé på längre sikt är att man här i Sverige
skapar ett internationellt u-landsuniversitet.
Det ger säkert på lång sikt
bättre resultat. Det finns ju områden,
inom vilka Sverige har särskilda möjligheter
både på forskningens område och
i fråga om det direkta u-Iandsarbetet.

Här har tidigare talats om familjeplaneringen.
Det är alldeles riktigt, som
fru Lewén-Eliasson sade, att majoriteten
för en tid sedan avvisade tanken att
bilda ett familjeplaneringsinstitut för
tvärvetenskaplig forskning. Men det
hindrar inte att behovet fortfarande
finns kvar och att problemet är olöst,
även om det provisoriskt är löst på det
sättet, att SIDA har samlat några av de
människor som är intresserade och kunniga
på detta område. På längre sikt
tror jag att familjeplaneringsfrågor och
forskning på detta område skulle kunna
inrymmas och få en bättre behandling
— en central plats — i ett u-landsuniversitet
i Sverige.

En väsentligt förbättrad undervisning
om u-Iänderna är vidare nödvändig för
att en fortsatt utbyggnad av vår hjälp
till utvecklingsländerna skall vara möjlig.
Men å andra sidan får ju u-landshjälpen
inte bli bara en angelägenhet
för politikerna, för vissa ungdomsgrupper
och för vissa akademiker, samti -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

digt som många medborgare ställer sig
kallsinniga eller skeptiska. Våra möjligheter
till en breddad u-hjälp är i stor
utsträckning ett informationsproblem.
Det gäller att överbrygga de klyftor av
skepsis, som otvivelaktigt fortfarande
finns kvar med en ökad och förbättrad
information inom Sverige jämte utbildning
i u-landsproblematiken.

Herr talman! En effektiv hjälp till
utvecklingsländerna är inte blott en fråga
om internationell solidaritet. Den är
också ett led i vår strävan till en fredlig
utveckling i världen. Vår attityd till
dessa problem måste vara öppen och
obunden. Utvecklingsländernas framtid
kommer främst att bero av deras egna
insatser. Men industriländernas bistånd
kan, om det inriktas väl, bli av ökande
betydelse. Därför krävs det, som
jag inledde mitt anförande med att
framhålla, en ökad samverkan mellan
alla dem som i olika former bedriver
aktivitet inom u-länderna. I denna samverkan
måste också de ideella organisationer
som verkar i u-länderna inbegripas.

De som verkar inom missionen hör
inte till dem som hörs mest i u-landsdebatten.
Deras insatser har kanske just
därför inte rönt vare sig den uppmärksamhet
eller det stöd de förtjänar. Men
missionen utför ett jättearbete i direkt
u-landstjänst. Den stöder 2 200 missionsskolor,
vilka sysselsätter 6 000 lärare
och ger undervisning till omkring
200 000 elever. Man har i sin tjänst
1 500 personer med sjukvårdsutbildning
och 50 läkare. Det är klart att dessa
människor utför ett ovärderligt arbete i
utvecklingsländerna, men de gör det
med mycket knappa resurser och med
stora personliga uppoffringar.

På grund av att den svenska u-landsdiskussionen
alltför snävt har kretsat
kring de statliga organens arbete, har
missionen inte kommit i åtnjutande av
ett så omfattande stöd som dess arbete
borde berättiga till. Jag vill därför,
herr talman, sluta med att upprepa, att
3 — Andra kammarens protokoll 1969.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

effektiv utvecklingshjälp kräver en helhetssyn
och en samverkan mellan alla
dem som arbetar i u-länderna, även
med missionen och de kristna rörelser
som gör frivilliga insatser i u-ländernas
tjänst.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I den gemensamma partimotion
som i denna fråga avlämnats
av folkpartiet och centerpartiet ställde
sig de båda partierna bakom ett uttalande
av världskyrkomötet i Uppsala
1968. Uttalandet lyder så: »Vi lever i en
värld med väldiga och lockande framtidsutsikter.
För första gången i historien
kan vi iaktta mänsklighetens enhet
som en faktisk realitet. Vi vet nu
också att alla människor skulle kunna
få sin rättmätiga andel i världens samlade
tillgångar. De nya tekniska möjligheterna
förvandlar det vi tidigare
endast kunde drömma om till verklighet.
Eftersom vi i dag äger kunskap om
människors levnadsförhållanden världen
över och har medel till vårt förfogande,
är vi utan ursäkt. Världen är
en, och de stora olikheterna mellan folk
av skilda nationer och mellan kontinenter
kan lika litet ursäktas som stora
olikheter inom enskilda länder.»

Det är klart att det är mycket lätt
att instämma i detta uttalande av representanter
för de olika kyrkorna i
världen, men om vi tränger in i vad
det innebär förstår vi att det är stora
anspråk som ställs på oss i detta välfärdsland,
mycket större än dem vi
för närvarande är beredda att uppfylla.
Alltför länge var vår u-hjälp en fråga
om allmosor och välgörenhet, och vi
är bara en liten bit på vägen till ett
läge där förhållandet mellan de rika och
de fattiga länderna baseras på rättfärdighet
och solidaritet. Ser man saken
så kan naturligtvis inte diskussionerna
om i vilken takt 1-procentsmålet skall
uppnås vara det allt avgörande ■— på
den punkten kan jag hålla med fru Lewén-Eliasson.
Även om vi uppnår 1-Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

procentsmålet, har vi inte på något sätt
en nyckel i vår hand för problemens
lösning. Det behövs en helt annan organisation
då det gäller förhållandena
mellan rika och fattiga länder i fråga
om handel och ekonomi över huvud taget.
Det glädjande är ju att man nu
börjar inse att u-hjälpen inte längre
bara är en fråga om en viss budgetsiffra
—• även om det kan vara viktigt
nog •— utan i första hand en fråga om
att få till stånd nya förhållanden och
ett nytt slags samarbete mellan de rika
och de fattiga länderna.

Det seminarium som folkpartiet hade
förra året i Saltsjöbaden tillsammans
med en internationell stiftelse, med representanter
för både u-länder och iländer
samt med experter, gav tydliga
bevis härvidlag. Vi kan inte lösa ulijälpsfrågan
bara genom alt ta ett litet
steg på den väg vi börjat gå, utan
vi måste börja tänka igenom en ny
strategi beträffande relationerna mellan
rika och fattiga länder över huvud
taget. Därför tycker jag, herr talman,
att det ligger ganska mycket i en reservation
som fogats till det här utlåtandet.
I reservationen begärs en ny
utredning för att man skall få en helhetssyn
på spörsmålen om relationerna
till de fattiga länderna, en helhetssyn
som omfattar åtgärder på det handelspolitiska
området, näringslivets investeringar,
missionens insatser — som
herr Holmberg med rätta uttryckte erkännsamma
ord om — och de humanitära
organisationernas bidrag samt en
samordning av alla dessa insatser. Jag
har, herr talman, kommit till den uppfattningen
att det behövs en ny översyn,
trots att vi haft många utredningar
på detta område och trots att jag förra
året var litet sval mot tanken på en
ytterligare utredning, eftersom man kan
tycka att vi utrett länge nog och att
det är på tiden att göra någonting. Jag
hoppas alltså att en sådan översyn verkligen
kommer till stånd.

Denna gång finns det inte demonst -

ranter utanför riksdagshuset, som genom
veckolång fasta och diskussioner
försöker väcka vårt intresse för denna
fråga. Det är kanske synd, ty förra
gången blev jag mycket imponerad av
studenternas aktivitet i det fallet. De
gick inte bara omkring med plakat och
protesterade i största allmänhet. Det
var unga människor som hade satt sig
in i problemen så grundligt att de när
det gällde rena fakta i denna fråga kunde
slå många riksdagsmän på fingrarna,
och de visade dessutom att de var
villiga att göra personliga uppoffringar
för att få gehör för sin uppfattning.
Men det förhållandet att vi nu inte har
demonstranter av detta slag innebär
inte att intresset och engagemanget har
minskat. Tvärtom tycker jag att man
med glädje kan konstatera ett ökat
engagemang för dessa frågor.

Det finns emellertid undantag. Herr
Ullsten har tidigare berört dem. Det
är människor som anser att vi över
huvud taget inte skall bedriva någon
u-hjälp, människor som ser rött — eller
vad vad det nu är de ser så fort det
är tal om privata investeringar. Professor
Assar Lindbeck har i den nya
och mycket intressanta boken U-hjälp
i utveckling, som kommit ut på SIDA:s
initiativ, framhållit att denna typ av
»radikaler», som alltså missbrukar det
gamla fina ordet radikal, förklarar att
om vi köper varor från u-länderna, så
suger vi ut dem, och sätter vi upp handelshinder
som gör att vi inte kan
köpa varor av u-länderna, så suger
vi också ut dem. Man måste instämma
med Assar Lindbeck i att det ligger
föga av logik i det resonemanget. Som
väl är rör det sig emellertid där bara
om enstaka röster i den svenska opinionen.

Jag sade nyss att frågan om när vi
skall uppnå 1-procentsmålet bara är en
fråga av många. Det finns övergripande
frågor av större betydelse. Detta innebär
emellertid inte att vi skall undervärdera
de insatser som kan göras

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

över den svenska budgeten. Där är
emellertid uppfattningarna delade. I
folkpartiet och centerpartiet har vi förklarat
att vi anser oss ha råd här i landet
att öka vår u-hjälp snabbare än vad
som anges i den uppgjorda planen. Yi
har också frågat om det inte är så
att man även inom övriga partier har
en känsla av att vårt ansvar gentemot
u-länderna borde motivera en större
insats. Varför skall vi inte kunna diskutera
den frågan för att se om det finns
några vägar på vilka vi kan gå snabbare
fram? De uppgifter som herr Ullsten
nämnde tyder ju på att det inte
föreligger någon brist på projekt som
kan motivera ett större anslag.

Utskottet har emellertid skrivit att
några sådana diskussioner inte kan föras
därför att ett av partierna — och
där syftar utskottet på moderata samlingspartiet
— har förklarat att biståndsinsatserna
skall bindas till det
svenska näringslivet. Därför kan man
där inte komma till något samförstånd.
Vidare skriver utskottet att det föreslagna
arrangemanget skulle kunna innebära
en specialdestination av vissa
statsinkomster för biståndsändamål. En
sådan majoritetens hänsyn till ett oppositionsparti
är lika överraskande som
ovanlig. Om man i moderata samlingspartiet
inte anser sig kunna vara med
och resonera om denna sak därför att
man är alltför dogmatisk och hårt bunden
vid sin syn på dessa frågor — jag
tror nu inte att man ställer sådana villkor
som anges i utskottsutlåtandet —
så är ju ändå moderata samlingspartiet
bara ett av de fyra partierna. Men
jag tror som sagt att vi kan föra sådana
diskussioner mellan alla fyra partierna.
Men det är inget som hindrar
att tre partier för sådana diskussioner,
om inte det fjärde skulle vilja vara
med.

Socialdemokraterna menar vidare —
liksom vi — att en sådan diskussion
också skulle innefatta olika medel att
få täckning för detta ökade anslag, men

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

de menar också att förslaget skulle innebära
en specialdestination. Det är
aldrig avsett. Om man skulle komma
till den uppfattningen, att ett större
anslag skall utgå, och det av samhällsekonomiska
skäl i detta läge skulle vara
motiverat att vidtaga en efterfrågeminskande
åtgärd över budgeten, får
vi göra det. Det är emellertid inte någon
specialdestinering utan innebär bara
att man ser på denna fråga på samma
sätt som man gör med alla övriga
frågor i detta sammanhang.

Fru Lewén-Eliasson har tidigare i
dag påpekat att detta är ett minimiprogram.
Hon sade beträffande vietnanxhjälpen
att man kan tänka sig en
brantare stegring. Detta är också helt
enkelt nödvändigt, herr talman, om det
skall bli någon hjälp till Vietnam utan
att man inkräktar på de viktiga områden
som vi redan bestämt oss för
att arbeta på. Frågan är emellertid om
man inte skulle kunna gå ett steg utöver
vad man nu kommit fram till genom
överläggningar mellan partierna.
Vi är i alla fall optimistiska nog att
vidhålla detta yrkande.

Herr Ullsten har mycket ingående
berört vår inställning i u-hjälp sfrågan,
och jag skall bara ta upp ytterligare
ett par områden. Jag avser investeringsgarantierna
och de privata investeringarna
i u-länderna, som av den
s. k. radikala opinionen brukar framställas
som det verkliga utsugningsinstrumentet.
Man säger på detta håll
att u-länderna egentligen inte skall ägna
sig åt industri i någon större omfattning.
Det viktigaste skulle nu vara
att stimulera deras jordbruksproduktion,
eftersom det enligt de nya rön
som kommit fram skulle vara fördelaktigt.
Ja, visst skall vi stimulera deras
jordbruksproduktion. Jag erinrar mig
i detta sammanhang helt plötsligt den
tanke, som fördes fram i USA under
senare delen av andra världskriget,
nämligen att Tyskland skulle hållas såsom
ett underutvecklat område medan

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

industrin i USA skulle vidareutvecklas.
Vj skulle alltså nu göra en sådan rollfördelning
att u-länderna skulle stå för
jordbruket och vi andra skulle, svara
för industriproduktionen. Men en sådan
tanke är ju lielt utesluten.

■Vi,måste, få till stånd en ökad industrialiseringi
u-länderna, om vi skall
kunna få i gång en utveckling som innebär
att dessa länder kommer ifrån
supplikantställningen och blir likaberättigade
parter, så att tesen »handel
icke hjälp» kan få en reell innebörd
och så att det inte bara blir en enkelriktad
trafik från industriländerna till
de fattiga länderna utan i stället ett
samarbete.

Den svenska regeringen har —- jag
vet inte varför — varit synnerligen
återhållsam med villkoren för investeringsgarantier.
Man har uppsatt så restriktiva
villkor att det ännu inte kommit
in en enda ansökan om sådana
garantier. Vad är anledningen till dem
na restriktivitet? Föreligger det kanske
i någon mån en primitiv uppfattning
om att man inte kan låta storkapitalisterna
suga ut de fattiga länderna?
Det är emellertid en självklarhet
att de inte skall få göra detta. Sådana
företag, som ger sig ut till u-länderna
för att exploatera eu naturtillgång och
som så snart de dragit ut allt av värde
ur den överger landet, vill vi ju inte
tillåta. U-länderna har själva lagt ned
ett mycket stort arbete på att dra upp
riktlinjerna för under vilka förhållanden
en privat investeringsverksamhet i
u-länderna kan tillåtas. Algerstadgan är
enligt min mening det mest hoppingivande
dokument som förekommit i hela
u-landsdebatten, eftersom u-länderna
där med utgång från tesen att utvecklingen
i deras länder i första hand
åligger dem själva lagt upp ett program,
vars enskildheter kan diskuteras
men där de i alla fall verkligen försökt
komma fram till en ordentlig uppläggning
av sitt utvecklingsarbete.

De har sagt att de välkomnar privata

investeringar under vissa bestämda förutsättningar.
Investeringarna skall vara
till permanent nytta för landet och ingå
som ett led i landets egen utvecklingsplan
och de prioriteringar som där
gjorts. Man kan och bör givetvis lägga
till det som står i villkoren för investeringsgarantierna,
att sociala villkor
måste uppfyllas, att bildandet av fackföreningar
måste uppmuntras o. s. v.

Men under dessa förutsättningar säger
u-länderna själva: Då vill vi ha dessa
privata investeringar — när de görs
på ett sådant sätt att vi kan kontrollera
dem och kan se att de kommer till
nytta för vårt land. — Det är då synnerligen
egendomligt att det, när vi reservanter
nu ställer oss helt bakom algerstadgans
förutsättningar och de krav
som u-länderna själva har uppställt,
framförs kritik och hävdas att detta
måste vara felaktigt och inte är i överensstämmelse
med en progressiv politik.
Men det är just vad det är, herr talman.

Låt mig till sist ta upp frågan om
upprättande av en miljardfond mot
världssvälten, som har föreslagits av
centerpartiet och folkpartiet. Vi är ju
mycket glada över de senaste rönen
beträffande nya brukningsmetoder, nya
sädessorter o. s. v., ty de har lett till att
de domedagsprofetior som uttalades för
bara några år sedan börjat upphöra —
man har börjat se realistiska möjligheter
för att jorden skall kunna föda sin
befolkning.

Frågan blir då: Gör detta de finansiella
insatserna på livsmedelsområdet
onödiga? Nej, visst inte. Det behövs
fortfarande livsmedelssändningar. —
Jag läste i går i LO:s tidning en artikel,
som jag antar var skriven under tillfällig
förvirring, eftersom LO varit kraftigt
pådrivande när det gällt hjälp till
utvecklingsländerna. Det hette i artikeln
att de amerikanska livsmedelssändningarna
till utvecklingsländerna varit
förödande för dessa länder och att den
enda uppgift som gåvosändningarna

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

fyllt varit att göra de amerikanska bönderna
rikare.

Jag undrar vad som ligger bakom ett
sådant uttalande. Om man nu anser att
dessa gåvor skulle vara förödande och
att det i stället bör göras satsningar för
att stimulera den inhemska jordbrukspolitiken
i u-länderna, så måste man väl
ändå inse att det tar tid innan jordbruket
kan rationaliseras och utvecklas.
Menar man då att folket skall svälta
ihjäl under tiden bara för att vissa politiska
doktriner skall följas?

Jag frågade DAC-chefen — alltså ordföranden
i OECD:s organ för utvecklingshjälp
—■ när han deltog i det seminarium
rörande u-landsfrågor som hölls
i Saltsjöbaden, om dessa nya och mera
optimistiska synpunkter på jordens livsmedelsförsörjning
lett till slutsatsen att
det inte kommer att behövas så mycket
pengar för livsmedelsområdet. Men
DAC-chefen förklarade, att pengar behövde
man sannerligen, ty eljest skulle
det inte bli möjligt att få till stånd den
erforderliga utvecklingen i u-länderna.

Herr talman! Det utlåtande från statsutskottet
som vi nu behandlar är intressant.
De meningsskiljaktigheter vi
har får ju inte dölja det faktum att det
råder betydande enighet om en ökning
av u-hjälpen. Men som jag ser saken
skulle ett bifall till de reservationer, till
vilka folkpartiet och centerpartiet medverkat,
innebära ytterligare ett steg
framåt.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Då vi för ett år sedan
behandlade det statliga utvecklingsbiståndet
i riksdagen, uttalade jag tillfredsställelse
över att partierna visade
sig stå eniga kring viktiga delar av biståndsprogrammet.
Viktigt är, framhöll
jag, för biståndsverksamhetens effekti -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

vitet och för programmets snabba tillväxt
att dess mål omfattas av en något
så när enhetlig opinion. Sant är att åtskilliga
meningsskiljaktigheter då förekom
i statsutskottets utlåtande och i
debatten — den avslutades för övrigt
med 15 voteringar med rösträkning i
andra kammaren. Jag ansåg icke desto
mindre att det fanns flera goda skäl
att inregistrera en betydande grad av
enighet. Det vi var oense om var inte
utvecklingssamarbetets allmänna principer
utan ett antal tillämpningsfrågor.
Bland dessa befann sig förvisso frågan
om biståndsanslagens storlek för året
och takten i deras tillväxt, men i ett
något längre tidsperspektiv framstod
inte heller dessa méningsskiljaktigheter
som betydande.

I dag, herr talman, vågar man med
ökad tillfredsställelse påstå att området
för oenighet är mindre än kanske
någonsin på senare år. Skärmytslingar
vid gränserna kan förvisso vara illavarslande,
om de rör viktiga territorier
eller är uttryck för djupare motsättningar,
men reservationerna till statsutskottets
utlåtande i år förefaller mig
inte ens böra karakteriseras som vapenskrammel.
Det rör sig rätt och slätt
om en diskussion och enligt min mening
en konstruktiv sådan. Visserligen
försökte sig herr Ullsten i sitt anförande
på vapenskrammel, men han är en
fridsam man och efter vad jag kan förstå
inte så väl ägnad för dylik verksamhet.
Vad man kan slå fast är att det
inte finns några synliga bevis i någon
reservation på att man skall tillmäta det
lian kallade centerpartiernas linje större
betydelse när det gäller anslagshöjningarna.

Jag tycker därför att det låg någonting
i vad herr Gustafson i Göteborg
sade till att börja med. Han sade att
man inte skall fästa så stort avseende
vid 1-procentsmålet eller vid den tidpunkt
när vi uppnår detta. Jag ger honom
rätt däri. Men herr Gustafson i Göteborg
återföll sedermera av någon an -

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ledning i sina tidigare partitaktiska
tongångar. Följaktligen slöt han i viss
mån upp kring herr Ullsten, även om
han i senare delen av sitt anförande
återgick till vad jag närmast vill karakterisera
som större klarsyn när det
gäller dessa ting.

I fråga om anslagsbeloppen och deras
inbördes avvägning finns i själva
verket inte ett enda säryrkande i statsutskottets
utlåtande. Jag vill fastslå
detta. Jag tror att det är första gången
sedan 1962 som så är fallet och ändå
rör det sig denna gång om 634 miljoner
kronor i anslag och 1 658 miljoner
kronor i planeringsramar för de två
följande åren.

Det blir totalt, herr talman, över 2
miljarder i biståndsmedel som ganska
noga specificeras med avseende på både
formerna för verksamheten och innehållet
i den. Enhälligt föreslår utskottet
att riksdagen godkänner utfästelser på
inalles drygt 900 miljoner kronor som
bidrag till de internationella organisationernas
biståndsprogram inom FNsystemet
för de närmaste tre åren.

Men vad gör då herr Ullsten, trots att
detta i alla fall finns i tryck och trots
att han inte kan komma ifrån att det
egentligen inte råder några delade meningar
beträffande anslagsökningarna?
Han tillgriper utvägen att tala om att
det har gått ut en skrivelse från SIDA
som visar att dess planeringsverksamhet
ligger långt före vad som beräknats
ä ramarna. Jag hoppas verkligen, herr
Ullsten, att SIDA så sköter sin verksamhet
att man ligger före när det gäller
planeringen.

Vad är det som har inträffat i fråga
om den skrivelsen och dess utsändande?
Jo, ute på de olika ambassaderna
och på annat håll får man uppslag från
respektive u-länder om det ena eller
andra projektet, och i de olika avdelningarna
inom SIDA planerar man sin
verksamhet och lägger fram det eller
det projektet, som tillställs SIDA:s ledning.
Självklart är att man då måste

röra sig med planeringsprojekt och uppslag
som sträcker sig utöver ramarna;
i annat fall skulle vi aldrig kunna förbruka
de medel som av riksdagen ställs
till förfogande för u-landssamarbete.
Det är vad som har hänt här. Sedan
tillkommer det ledningen för SIDA att
granska projekten och utrangera sådana
som är av mindre betydelse. Att någon
kan göra det till ett nummer i denna
debatt är för mig obegripligt.

Jag hoppas att SIDA så känner sitt
ansvar beträffande medlens användning
att man inte sväljer alla de projekt som
framkastas från olika håll, ty det skulle
vara att använda pengarna på ett otillfredsställande
sätt. Vi kan väl alla vara
överens om att det viktiga i detta sammanhang
— även för att vinna förståelse
bland de svenska skattebetalarna
för de anslag som beviljas för dessa ändamål
— är att vi har någorlunda goda
garantier för att man silar bland projekten
och således använder pengarna
för dem som leder till de bästa resultaten.

Av någon oförklarlig anledning — jag
vet inte vilken — har, särskilt hos folkpartiet,
samvetet plötsligt börjat vakna
när det gäller Vietnam. Vi har med intresse
lyssnat till tidigare diskussioner,
i vilka det framstod klara motsättningar
mellan den syn som regeringen
hade på kriget i Vietnam och den som
representerades av folkpartiets företrädare.
Då kände man på det hållet sannerligen
inte särskilt starkt för det hårt
drabbade vietnamesiska folket, men nu
plötsligt har intresset vaknat. Kanske
det beror på samvetsnöd inför de ståndpunkter
som man tidigare har intagit beträffande
händelseutvecklingen i Vietnam,
och det kan vi i alla fall uppskatta.

Men när man nu försöker skapa en
motsättning mellan mittenpartierna och
regeringen och säger att hjälpen till
Vietnam till varje pris skall ligga utanför
ramarna är man inne på ett resonemang
som är fjärran från verkligheten.
Man försöker enligt mitt förmenan -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

de på nytt att partitaktiskt kamma in
poäng.

Kriget i Sydvietnam är ännu inte slut,
ocli dessförinnan är det nästan omöjligt
att planera för det framtida återuppbyggnadsarbetet
— man kan lämna
humanitär hjälp och det har Sverige
även gjort. Men vi har redan nu vissa
erfarenheter beträffande förhållandena
i Nordvietnam, där bombningarna har
upphört. Dessa erfarenheter säger oss
att det tar mycket lång tid innan anslagen
för återuppbyggnaden »värker ut» i
den svenska budgeten. Vi har ställt 10
miljoner kronor till förfogande för ett
sjukhus i Nordvietnam. Trots ansträngningar
från svensk sida att verkställa
dessa leveranser har hittills leveranser
för endast 4 miljoner kronor ägt rum
på grund av att man från nordvietnamesisk
sida av förklarliga skäl ännu inte
kunnat ange vad man helst önskar —
och då gäller det ändå bara ett enda
sjukhus. Vi har ställt ytterligare 10 miljoner
kronor till förfogande som vi föreslog
skulle användas för konstgödsel.
Härav har ingenting ännu tagits i anspråk,
och från vietnamesisk sida har
man framfört önskemål om att i stället
för konstgödsel få leveranser av andra
varor, varom vi så småningom skall få
besked.

Herr Ullsten, herr Gustafson i Göteborg
och ni andra kan alltså lugna er.
Även om vi försöker påskynda detta arbete
så långt det är möjligt — ty vi är
intresserade av att hjälpa till i återuppbyggnadsarbetet
— kommer förberedelserna
att ta så lång tid att vi om
kanske ett par tre år får anledning att
diskutera de anslag som behövs. Och
då kan vi ta upp dessa problem. Försök
således inte göra en stor sak av detta
nu, tv det är endast, herr Ullsten, en
skuggboxning som egentligen inte har
någon som helst praktisk betydelse i
närvarande stund.

Herr talman! Utvecklingssamarbetet
mellan världens länder, vare sig det sker
genom FN-organen eller i andra grup -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

peringar, befinner sig i en fortlöpande
omprövning. Nya erfarenheter ger upphov
till ny metodik, nya behov och krav
träder successivt i förgrunden, och det
vore för övrigt onaturligt om inte det
arbete som syftar till utveckling och
förändring självt skulle utvecklas och
förändras till form och innehåll.

Svälten, överbefolkningen, okunnigheten
i den fattiga världen och de sociala
och ekonomiska orättvisorna inom
och mellan länderna är fyra genomgående
teman i diskussionen om världens
problem och om utvecklingssamarbetet
och biståndet. Jag bortser då för ögonblicket
från de allt överskuggande huvudfrågorna
i det internationella umgänget:
fredens uppnående och bevarande,
begränsningen av rustningarna,
försvaret av de mänskliga rättigheterna.
De fyra nyssnämnda ämnena kvarstår
förvisso som huvudpunkter även i dag.

Intressant är dock, herr talman, att lägga
märke till hurusom FN :s generalsekreterare
nyligen lade ytterligare ett
problem till dem som världssamhället
måste ta upp till gemensam behandling
med högsta angelägenhetsgrad, nämligen
miljövården.

Utvecklingen av mänsklig teknik —
jag höll på att säga omänsklig teknik —
ställer nu snabbt alla länder, fattiga som
rika, inför problem som rör utnyttjandet
av planetens resurser. De rör den
balans i naturen som uppnåtts under
miljoner år av utveckling men som nu
störs genom kraften och omfattningen
av människans hantering av tillgångarna.
Tekniken bär utsträckt livet, den har
förlängt vårt synfält och ökat våra armars
räckvidd med oanat effektiva
hjälpmedel. Det tycks egentligen bara
vara graden av förutseende som inte
har stigit. Framtidsforskning är en ny
gren av vetenskapen på alla områden,
men om den är mer utvecklingsbar än
den urgamla spådomskonsten återstår
verkligen att se.

Ännu någon tid framstår de äldre problemområdena
som mest akuta för de

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

fattiga länderna. Det har dock, som nyss
har påpekats av både herr Holmberg
och herr Gustafson i Göteborg, skett förändringar
av ganska väsentligt slag på
detta fält. Under det senaste året har
nämligen ett nytt läge inträtt i den internationella
bedömningen av livsmedelsförsörjningens
problem. Den snabbt
ökade användningen av de nya högavkastande
utsädena, framför allt av vete
och ris, som utexperimenterats vid internationella
forskningsstationer i u-länderna,
har medverkat till en ny ton, jag
skulle nästan vilja säga till optimism i
fråga om möjligheterna att lindra och
övervinna världssvälten. Jag ger herr
Gustafson rätt i att detta ger anledning
till att vi inte i alltför hög grad återfaller
i de domedagstoner som tidigare har
kommit till uttryck.

På fem år har den åkerareal som besätts
med de nya sädessorterna enligt
vissa beräkningar vuxit från noll
till inemot 15 miljoner hektar. Utvecklingen
fortsätter lavinartat. Tidigare
underskottsområden har i några fall
redan förvandlats till exportörer. Indien
exempelvis bedöms på ganska kort
tid kunna fylla sitt eget behov av spannmål.
Vem kunde drömma därom för
bara fem, sex år sedan! Ett tidigare
oanat välstånd upplevs redan av inte
så få och börjar visa sig uppnåeligt för
många av de fattiga ländernas jordbrukare.
Sociologiska undersökningar visar
att de eftersattas reaktioner på nya
erfarenheter är snabba och vad vi anser
naturliga. Den som ser förbättringens
möjlighet sträcker sig efter den,
tänker och handlar rationellt. Det gäller
då en ökad skörd är inom räckhåll likaväl
som när man tidigare upplevde
möjligheten att befria sig från risken
för malaria.

När utsäden som kan ge större skördar
börjar finnas på marknaden, blir
kraven på att andra nödvändiga förutsättningar
skall uppfyllas så mycket
starkare. Det gäller gödningsämnen, bevattningsanordningar,
skiftesbruk, be -

kämpningsmedel, konsultverksamhet
och upplysning, mekaniska hjälpmedel,
krediter, vägar, kooperativ organisation
av marknadsföringen, transport- och
lagringsmöjligheter, förädlingsindustri,
exportkunskap o. s. v. Detta är praktiska
ting som vi har all anledning att i
större utsträckning än hittills inrikta
vår uppmärksamhet på. När man kommer
in på dessa problem, tycker jag att
den futtiga diskussion som herr Ullsten
försökte inleda om när 1-procentsmålet
skall uppfyllas verkar helt främmande
för en allvarlig debatt i större sammanhang.

De flesta av de krav som nu reses riktas
till samhället, och staten får ta ansvaret
för en politik för ändrad inkomstfördelning
genom prissättning, avgifter,
beskattning och när det gäller jordens
ägande och utnyttjande. Reformer krävs
på en rad områden i syfte att ge de
många små producenterna möjlighet till
ökade inkomster och de stora konsumentgrupperna
köpkraft nog att äta vad
som bjuds ut.

Den s. k. gröna revolutionen, som tänder
ett hopp att världens livsmedelsförsörjning
kan klaras om en rad förutsättningar
uppfylls, kan inte segra
av egen kraft i varje land för sig. På
varje delområde av processen, från bättre
utsäden till färre hungrande människor,
måste internationellt samarbete
till för att utvecklingen skall gå snabbt
och komma alla länder och de stora
massorna till godo.

De mer utvecklade länderna måste
dela med sig av sin teknik för växtförädling,
konstgödning, bevattning, lagring,
transport och industriell bearbetning,
kreditgivning, marknadsföring
o. s. v. Internationella organisationer
och andra biståndsgivare måste medverka
till en politik från statsmakterna i
de fattiga länderna som möjliggör och
befordrar inkomstfördelningen. De
måste verka för en handelspolitik som
öppnar gränserna för varuutbyte mellan
länderna såväl i fråga om jordbruks -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

produkterna som de industrivaror, vilka
alltmer kommer att efterfrågas för
en ökad produktion inom lantbrukssektorn
och i övriga näringsgrenar. Detta,
herr talman, är väsentliga ting som
vi har anledning att allvarligt diskutera.

Då man räknar upp alla dessa områden
och insatser utifrån i och för de
fattiga länderna är det samtidigt en uppräkning
av aktiviteter som Sverige stöder.
Detta sker dels genom vårt lands
förhållandevis stora bidrag till FN:s biståndsprogram,
Världsbankens utvecklingskrediter
och det internationella
livsmedelsprogrammet, dels genom
SIDA:s verksamhet i ett antal länder
och dels slutligen genom svenska regeringsdelegationers
insatser i olika internationella
organisationer. På vart och
ett av områdena arbetar medel ur biståndsanslagen
och svensk personal direkt
eller indirekt för de syften jag nu
nämnt.

Jag vill understryka att vad jag nu
anfört inte är avsett ait ge intrycket att
en seger över världsliungern är vunnen.
Avsikten är att ange att vårt biståndsarbete
ingår i ett stort sammanhang och
följer ett mönster som står i överensstämmelse
med de tankegångar som kom
till uttryck senast i förra årets principbeslut
om biståndet.

För den närmaste framtiden är vårt
arbete i de internationella organisationerna
eller i vårt direkta bistånd till enskilda
länder inriktat på en utbyggnad
av arbetet på de områden jag nu berört.
Livsmedelsförsörjningens kvalitativa
sida kräver ökad uppmärksamhet.
Vi skall medverka i en intensivare verksamhet
på näringsforskningens område.
Det gäller att anpassa de nya och förbättrade
sädessorterna och andra livsmedel
som kan förädlas till olika regioners
och folks individuella förutsättningar
så att varje land så långt möjligt
kan tillgodose sina särskilda behov.
Här kan svenska insatser och redan
vunna erfarenheter spela en viss roll.

Men, herr talman, den lovande utveck3*
— Andra kammarens protokoll 1969.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

lingen på livsmedelsområdet har föranlett
utvecklingsplanerare och biståndsadministratörer
att framhålla, att
mänskligheten har fått en frist på kanske
ett årtionde eller två för att åstadkomma
en lösning av den ohämmade
befolkningstillväxtens problem och
hindra att hungerns spöke på nytt får
dominera bilden av vår framtid. Denna
frist måste utnyttjas för att driva fram
de aktiva insatser för familjeplanering
och en aktiv befolkningspolitik i övrigt
som nu blivit möjliga i allt fler länder
sedan det ideologiskt betingade
motståndet i stor utsträckning har brutits.

Jag vågar nog säga att påvens uttalande
inte har haft den negativa effekt
som många egentligen hade fruktat, men
naturligtvis har det verkat i negativ
riktning.

Man bör för övrigt inte bortse från
att en förbättrad livsmedelsförsörjning
och en därmed höjd levnadsstandard,
om den förenas med någon känsla av
trygghet för utkomsten i framtiden, i
sig själv kanske är en avgörande faktor
för den enskildes positiva inställning
och rationella beteende i fråga om
barnbegränsning.

Sverige spelar fortfarande, såsom
alla vet, en viktig pionjärroll i den
internationella opinionsbildningen på
detta område. Även om flera länder och
de stora internationella organisationerna
nu är intresserade av aktiva insatser
— inte minst F''N-organ med hjälp av
särskilda bidrag från Sverige -— finns
det inga skäl till avmattning i de svenska
ansträngningarna. Flertalet andra
intresserade biståndsgivare är nämligen
endast i ett begynnelsestadium och är
nu i färd med att organisera sig själva.

Under tiden har det visat sig alltmer
avgörande för familjeplaneringsprogrammens
framgång att lättillgängliga,
tillförlitliga kontraceptiva medel, som
inte har skadliga eller obehagliga biverkningar,
kan ställas till förfogande
för stora befolkningsmassor. Medan proNr
25

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

grammen för livsmedelsförsörjningens
utveckling redan nu kan ställa nya sädessorter
till förfogande, vilka snabbt
visar brukaren goda resultat, har familjeplaneringsprogrammen
råkat ut
för åtskilliga besvikelser eller bakslag
därför att de tillhandahållna hjälpmedlen
visar sig bristfälliga. Nya medel,
som för några år sedan troddes ha löst
problemen, visar sig tyvärr ha många
brister. Såsom statsutskottet noterat är
stöd till forskning och försök på de
kontraceptiva metodernas område en
viktig insats i det internationella samarbetet.
Regeringen har därför föranstaltat
om en skyndsam prövning av
formerna för en utvidgad sådan verksamhet.
Den kommer för övrigt att
vara av betydelse också för vårt eget
folk.

Dagens beslut innebär att medel i
ökad utsträckning ställs till förfogande
för det internationella familjeplaneringsarbetet.
I SIDA:s aktuella planering
har 44 miljoner kronor upptagits
för denna verksamhet under kommande
budgetår, och ökningen beräknas fortsätta
i snabb takt. Därmed följes de intentioner
som statsmakterna tidigare
ofta har givit uttryck åt.

I biståndspolitiken spelar, som jag
tror någon tidigare har påpekat, utbildningsfrågorna
alltjämt en stor och
kanske till och med växande roll med
hänsyn till de väldiga nya barnkullar
som pressar sig på de fattiga ländernas
otillräckliga skolväsende. Ett uppmuntrande
förhållande är att utbildningsbutgeten
på sina håll i u-länder nu drar
20—25 procent av de totala statsutgifterna,
d. v. s. eu andel ungefär motsvarande
vad som gäller hos oss själva.

Tragiskt är samtidigt att dessa insatser
är långt ifrån tillräckliga för att ge
alla barn ens en minimal utbildning.
Det bedöms som helt orealistiskt att
tänka sig att klara utbildningsproblemen
med traditionella metoder. Allra
minst kan vuxenundervisningen, som
är så viktig för befolkningar som inte

fått lära sig ens att läsa och skriva
i barnaåren, klaras med de vanliga
undervisningsformerna. Här måste man
inrikta sig på bättre lärarutbildning,
nya läromedel, modernare läroplaner,
utnyttjade av radio och TV i undervisningen,
o. s. v.

Alltmer påträngande reser sig kraven
på en ekonomisk, social och kulturell
utjämning. Dessa krav får en realistisk
grund då allt fler genom lantbrukets utveckling
får en förstärkt försörjningsbas
och då svälten avlägsnas som verklighet
eller hot för stora massor av
konsumenter. Då utbildningen sprids
föds ett konstruktivt missnöje. När
många får det bättre och än fler upplever
förbättringens möjlighet utan att
omedelbart kunna nå den, är en grund
lagd för ett aktivt samhällsbyggande.

Det svenska biståndsprogrammet, inberäknat
vår medverkan i de internationella
programmen, är inriktat på
att med praktiska självinsatser, som påverkar
många enskilda människors arbets-
och levnadsvillkor, medverka till
att lägga en sådan grund. Det ligger i
sakens natur att verksamheten ofta har
karaktären av punktinsatser, som får
full verkningsgrad först när de ingår i
ett mönster av samlade utveckningsansträngningar.
Ett sådant mönster skapas
genom samordningen mellan olika biståndsgivares
program och de s. k. mottagarländernas
egna insatser.

Stora ansträngningar görs nu att utforma
en global strategi, och vi medverkar
på olika sätt i detta arbete inom
ramen för FN:s och Världsbankens verksamhet.
Därvid är det en svensk strävan
att verka för att de sociala faktorerna
ägnas tillbörlig uppmärksamhet
i utvecklings- och uppbyggnadsprocessen.
Bruttonationalproduktens ökning
får icke bli ett självändamål. Ekonomisk
tillväxt är inte det yttersta syftet
med utvecklingssamarbetet, utan ett medel
att förverkliga sociala mål.

Sysselsättningspolitiken anmäler sig
exempelvis som ett av de största pro -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

blemområdena även i den fattiga världen
i kölvattnet av den teknokratiska
revolutionen och befolkningsexplosionen.
Frågan om kvinnornas ställning i
familj och samhälle, som vi själva kämpat
med så länge, blir akut då barnafödandet
upphör att ge livsvarig sysselsättning
och samtidigt isolering åt kanske
halva delen av den vuxna befolkningen.
Jämlikhetstankens tillämpning
i arbetslivet och vid inkomstbildningen,
som vi just nu brottas med i vårt eget
land, blir ett internationellt problem i
brännpunkten mellan olika ideologier
och intressen. Demokratins problem i
vid mening, frågan om folkliga organisationers
medverkan i samhällsbyggandet,
i industrialiseringen, i utbildningsväsendets
uppbyggnad o. s. v. anmäler
sig med ökad styrka. Kulturlivets spridning
till alla befolkningslager blir en
viktig del av ett utvecklingsprogram i
u-land lika väl som hemma i vårt eget
land.

Våra biståndsprogram och vårt arbete
i övrigt inom de internationella
organisationerna rymmer åtskilliga inslag
på de områden som jag nu har berört.
Det kan vara fråga om pionjärverksamhet
på kvinnoutbildningens
eller vuxenundervisningens område, det
kan gälla finansiering av utredningsarbete
inom ett FN-organ eller konferenser
och kurser på arbetsmarknadspolitikens
fält eller på utbildningsområdet,
det kan vara inslag av jordreformssträvanden
eller uppbyggnad av
kooperativa enheter i ett fältprojekt,
eller det kan vara finansiering av företag
med olika ägandeformer genom en
utvecklingsbank.

I denna strävan till bredd och djup
i utvecklingsarbetet kan en svensk insats,
om också liten till omfattning eller
kostnad, ha en viss verkningsgrad.
Genomgående eftersträvar vi att genomföra
eller stödja insatser med sådan
spridningseffekt till de många och till
de sämre ställda. Våra egna erfarenheter,
samlade i olika organisationer här

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

hemma, kan berika utvecklingssamarbetet,
om de tas till vara i planering och
genomförande av biståndsinsatser. Utskottet
har berört vissa av dessa frågor
i sitt utlåtande, och jag kan för egen del
instämma i vad utskottet i detta sammanhang
uttalar.

Men, herr talman, mot den bakgrund
av biståndsarbetet och vårt eget program
som jag nu har försökt att teckna,
drar jag den naturliga slutsatsen, att
verksamheten ständigt omprövas i ljuset
av en fortlöpande offentlig debatt.
Denna diskussion kommer för övrigt
att få bättre underlag och större bredd,
då möjligheterna för informationsverksamheten
nu utbyggs vidare genom en
ny tredubbling av anslagen för ändamålet.

.lag finner därför liksom statsutskottets
majoritet att någon allmän utredning
om verksamhetens inriktning —
vi har ju utrett detta till leda; i det avseendet
kan jag instämma med herr
Gustafson i Göteborg — inte är påkallad
på det sätt som anges i vissa yrkanden.
I de olika kraven på nya utredningar
eller samrådsformer ifrågasätts
ett mera formaliserat inflytande på
biståndspolitiken och dess genomförande
för olika svenska intressegrupperingar,
däribland det enskilda näringslivet.
Skulle syftet vara att ensidigt tillgodose
svenska intressen av det ena
eller andra slaget, behöver jag bara
säga, att detta strider mot de allmänna
principer för utvecklingssamarbetet
som statsmakterna uppställt och flera
gånger har bekräftat. Om man däremot
på olika håll är inriktad på att i vidgad
omfattning ställa till förfogande för de
fattiga länderna resurser av olika slag
som kommersiella företag eller ideella
organisationer kan frigöra för verkligt
bistånd, vet jag att en sådan beredvillighet
motsvaras av biståndsmyndighetens
önskan och behov att tillvarata all
vilja och förmåga till medverkan som
kan rymmas inom det offentliga biståndsarbetets
ram.

Nr 25;

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

I detta sammanhang vill jag också uttala
regeringens uppskattning av de ansträngningar
som görs av frivilliga organisationer
och enskilda företag att
ställa finansiella och andra materiella
resurser och personal till förfogande för
olika u-landsakliviteter. Dessa insatser
är ofta av värde för mottagarsidan vare
sig det är fråga om lån på mer eller
mindre kommersiella villkor, såsom
t. ex. en nyligen lämnad kredit från
svenska banker till interamerikanska
utvecklingsbanken, eller det rör sig om
gåvor baserade på frivilliga insamlingar
och bidrag från vårt land.

En nära samverkan äger rum mellan
staten och de frivilliga organisationerna
då det gäller humanitära biståndsinsatser
och budgetärt utrymme finns
för en utvidgning av denna samverkan
genom statliga bidrag till enskild verksamhet.
Även vad beträffar kommersiell
verksamhet kan olika slag av samarbete
förekomma. Jag bortser ifrån
valutastyrelsens ställningstagande, som
i sig innebär en offentlig medverkan.
Jag är övertygad om att detta samarbete
kommer att utvecklas vidare, allteftersom
biståndsprogrammet utvidgas.
För egen del skulle jag vilja uttrycka
den förhoppningen, att den enskilda
verksamhetens intresse för u-landsverksamhet
skall leda till att ett behov visar
sig föreligga av det system för statliga
investeringsgarantier som nu står inför
början av sin tillämpning. Vi har egentligen
inte några större praktiska erfarenheter
av det, såsom helt riktigt har
påpekats tidigare.

Herr talman! I den mån de ickeoffentliga
överföringarna medräknas i
den jämförande biståndsstatistiken bidrar
de till att vårt land snabbare når
det internationella 1-procentsmålet. Det
är tacknämligt, även om statsmakternas
påtagande genom förra årets beslut om
1-procentsplanen enbart avser det offentliga
biståndet. Vägen till detta den
svenska biståndspolitikens etappmål
markeras nu med 130 nya miljoner.

Det behöver inte understrykas att
detta är den största anslagsökningen
hittills till biståndet. Enligt planen skall
varje år fram till 1974 innebära en
större anslagsökning än året dessförinnan.

Vad beträffar anslagens höjning och
takten i ökningen fastställde riksdagen
i fjol att kravet på stadga vid planeringen
av vårt växande biståndsprogram
skall förenas med frihet för statsmakterna
att varje år ta ställning till anslagsökningens
exakta storlek i ljuset
av den ekonomiska utvecklingen. Jag
anser att denna frihet under en betydande
grad av bundenhet till stora successiva
anslagsökningar är inte bara
nödvändig utan också till fördel för
utvecklingsbiståndet. Vi måste ju varje
år göra en avvägning mellan olika angelägna
ändamål i budgeten, och även
om jag har till uppgift att särskilt företräda
u-landsbiståndet är det min uppfattning
att många verksamheter på det
sociala området, på utbildningsfältet eller
på något annat område, där utjämning
är aktuell här i vårt land,
måste få göra sig gällande samtidigt.
Solidariteten börjar som bekant hemma,
och vi kommer ständigt på nytt att
ställas inför sådana krav vare sig det
rör sig om lönerna, skatterna, de sociala
förmånerna eller det internationella
arbetet. Skall vi kunna få medborgarna
i allmänhet att förstå vårt internationella
ansvar och acceptera konsekvenserna
därav, måste biståndsarbetet
och dess företrädare varje år motivera
sina krav i en öppen debatt. Afl
göra biståndsinsatsen till en helt automatiskt
reglerad tvångspost i budgeten
tror jag skulle vara olyckligt. Dels bleve
den mindre intressant på grund av
sin oåtkomlighet, dels skulle den lätt
uppfattas och beskrivas enbart som eu
börda av dem som vill göra andra avvägningar.

Jag tror — såsom jag tidigare ofta
påpekat — att det är till det internationella
biståndsarbetets fördel att ha

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

dessa fakta med i bilden när vi bestämmer
vårt handlande på detta område.
Regeringen kommer vid den fortsatta
budgetplaneringen att ha i minnet statsutskottets
uttalande om de kommande
anslagshöjningarnas avvägning, och
därvid är inte endast vår egen situation
av betydelse utan också utvecklingen
av biståndsarbetet sett ur internationella
perspektiv. Det svenska programmet
för biståndets ökning tål numera
väl en jämförelse med andra länders
motsvarande åtaganden. Sverige kommer
troligen att snart inte längre tillhöra
de mindre biståndsgivarnas krets,
vilket i och för sig kan anses beklagligt
från andra synpunkter eftersom,
så som påpekats tidigare i debatten, vissa
av de länder som satsat på internationellt
bistånd nu minskat anslagen
härför.

Med hänsyn till det starka gåvoinslaget
även beträffande våra krediter liksom
till den höga kvalitet i övrigt som
vårt bistånd vid internationella jämförelser
anses ha — inte minst, det vill
jag understryka, på grund av dess frihet
från bindning till svenska leveranser
— blir vi efterfrågade som partner
i utvecklingssamarbetet. Om vi utnyttjar
dessa möjligheter kan vi också medverka
till en höjning av effektiviteten
i både den .svenska och internationella
biståndsgivningen.

De biståndsgivande organens kapacitet
är ett stående ämne för diskussion,
och det har också tagits upp i dagens
debatt. Den svenska biståndsmyndigheten
SIDA ökar ju successivt sin kapacitet,
och jag vågar säga att SIDA synes
uppfylla rimliga krav på effektivitet.
Översynen av dess organisation fortsätter
och beräknas medföra ytterligare
rationaliseringsvinster, vilket jag hoppas
att ingen har någonting emot, och
detta utgör en viss motvikt mot kraven
på personalökning. Våra erfarenheter
utnyttjas också vid de kapacitetsstudier
som för närvarande pågår inom
FN:s biståndsprogram UNDP och som

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

syftar till en omorganisation vilken
skulle kunna höja effektivitetsgraden i
arbetet. Ett uppmuntrande inslag i det
utredningsarbetet är strävandena att
närmare samordna UNDP med världsbanksgruppens
arbete. Det skulle säkert
vara av värde för u-länderna om
man kunde minska avståndet mellan å
ena sidan de utvecklingsinvesteringar
som Världsbanken och dess dotterorgan
IDA och IFC samt andra utvecklingsbanker
finansierar och å andra
sidan FN-organens gåvofinansierade biståndsarbete,
som i stor utsträckning
har samma syfte. Därmed skulle en närmare
samordning av de internationella
organens utvecklingsarbete med enskilda
länders direkta biståndsverksamhet
ytterligare uppmuntras. Inom ramen för
en sådan samverkan skulle också våra
insatser få större betydelse för de länder
som insatserna är avsedda för.

Den inordning av det svenska biståndet
i globalt sammanhang som jag
här talar för kan man säga innebär ett
ställningstagande för den universalitetsprincip
i biståndet som FN står för.
Genom vårt stöd till FN-programmen
medverkar vi till utvecklingen i alla
de fattiga länder som själva vill delta i
samarbetet och i arbetet på alla de områden
där FN-systemet verkar. Man
kan säga att detta är uttryck för en
ideologisk princip. Den kunde också
uttryckas med den internationella arbetsorganisationens,
ILO, ofta använda
devis: Fattigdom, varhelst den finns
i världen, är ett hot mot välståndet
överallt i världen.

Fredsarbetet kan med andra ord inte
lämna någon utanför.

Av de svenska biståndsanslagen användes
ungefär två tredjedelar till biståndarbete
utan någon bindning till
vissa länder. Omkring en tredjedel utnyttjas
till insatser som i effektivitetens
intresse har koncentrerats till några få
länder. Bakom urvalet av dessa s. k.
huvudmottagarländer ligger inga speciella
utrikespolitiska värderingar. Vårt

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

bistånd till dem har successivt växt ut
från ursprungligen små insatser till sin
nuvarande förhållandevis stora omfattning
på grundval av våra praktiska
erfarenheter av ländernas förmåga att
på ett tillfredsställande sätt tillgodogöra
sig biståndet. Koncentrationsprincipen
i ländervalet är dock inte liktydig
med en obetingad fastlåsning vid
hittillsvarande länderkrets. I likhet
med utskottet utesluter jag inte vare sig
en ytterligare begränsning eller en viss
vidgning, vilken i så fall bör ske med
fortsatt tillämpning av den pragmatiska
metod som lett till den nuvarande
kretsen av huvudmottagarländer. Mot
bakgrunden av den betydelse vi tillmäter
de sociala funktionernas värde för
utvecklingen bör ett avgörande kriterium
vid sådana länderval vara att mottagarlandet
självt strävar efter en balanserad
ekonomisk och social utveckling
som står i samklang med jämlikhetstanken
i den svenska biståndspolitiken.

Det har sagts att biståndet till u-länderna
är en central del av vår utrikespolitik.
Detta bistånd innefattar inte
endast stöd till dem som har blivit offer
för förföljelser och förtryck genom rasdiskriminering
eller utländsk dominans.
Vi vill hjälpa dem till utveckling,
så att de den dag då friheten har nåtts
skall vara rustade att forma sina samhällen
på demokratisk grund. Vi kommer
också att fortsätta med att på olika
vägar ställa hjälp till förfogande för
försvar av dem som åtalas och berövas
sin frihet enligt rasdiskriminerande lagar.
Vidare är vi beredda att lämna humanitär
hjälp till nationella frihetsrörelser
i Afrika på samma sätt som när
det gäller FNL i Vietnam. Just nu pågår
diskussioner med frihetsrörelsen i
det av Portugal styrda Guinea om hur
bistånd bäst skall kunna ställas till dess
förfogande. Till Mozambiques frihetsrörelse
lämnar vi numera inte bara stöd
till utbildningsverksamhet utan även
humanitär hjälp inom och utom Mozambique.
Omfattningen av det stöd

som vi önskar ge dessa olika befrielserörelser
begränsas emellertid, såsom
statsutskottet understryker, av den folkrättsliga
regel som förbjuder inblandning
i en annan stats inre angelägenheter.

Nigeria har nämnts i olika sammanhang.
Nigeria är skådeplatsen för ett
uppslitande inbördeskrig som redan pågått
under två år. Tyvärr har hittills
alla ansträngningar att finna en förhandlingslösning
varit förgäves. Behovet
av hjälp av humanitär natur, av
livsmedel och medicin, är stort och
regeringen kommer att fortsätta sitt
stöd till den hårt drabbade befolkningen
i landet.

Vid det nordiska utrikesministermötet
i Köpenhamn nyligen rådde enighet
om att i dagens läge humanitär hjälp
är den för oss lämpligaste formen för
stöd till det nigerianska folket. Nordiska
initiativ av annat slag kan inte
gagna fredens sak men kan däremot
medföra risk att försvåra våra hjälpinsatser.
Vid utrikesministermötet enades
mina kolleger om att tillsätta ett
arbetsutskott på tjänstemannanivå för
att följa nigeriafrågans vidare utveckling
och om möjligt försöka åstadkomma
en nordisk koordination av hjälpinsatserna.
Gruppen har haft ett möte
av orienterande karaktär.

Jag anser det vara värdefullt att vi på
detta informella sätt håller varandra
informerade om våra planer och möjligheter
att hjälpa.

Med anledning av framställningar
från Röda korset och Lutherhjälpen
kommer beslut att fattas denna vecka
om att ytterligare 7 miljoner kronor
ställs till förfogande för dessa organisationers
hjälpverksamhet. Därmed har
sedan juni förra året 15,5 miljoner kronor
anvisats för verksamhet i Nigeria.

Vad sedan beträffar biståndet till
Vietnam förebereder vi i samråd med
övriga nordiska länder återuppbyggnadsbistånd
till hela Vietnam, att sättas
in så snart stridshandlingarna upphört

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

också i Sydvietnam. Jämsides med dessa
förberedelser och i avvaktan på den
dag då det blir möjligt att gå från ord
till handling på detta område har vi,
såsom jag nämnt, nyligen erbjudit Nordvietnam
gåvobistånd till ett värde av
ytterligare 10 miljoner kronor. Ytterligare
biståndsinsatser kan bli aktuella
allteftersom vi får möjlighet att på diplomatisk
väg tillsammans med de nordvietnamesiska
myndigheterna planera
hur vi bäst skall kunna hjälpa till att
bygga upp landet. Härvid får vi inte
uppträda som några pådrivare och förmyndare
utan jag tror att det är ytterligt
vikigt att vietnameserna själva först
får framföra sina anspråk och propåer
innan vi definitivt föranstaltar om vårt
ställningstagande. Vår förhoppning är
också att förhållandena i Sydvietnam
snart skall bli sådana att återuppbyggnadsbiståndet
kan sättas in även där.

Herr talman! Med denna vinjett, som
bl. a. handlade om hur vi söker lösa
problemen för de mest eftersatta av alla
folk, nämligen dem som till och med
förvägras sin nationella frihet, avslutar
jag mina reflexioner rörande denna
gren av statens verksamhet som går ut
på att genom ekonomiskt, socialt och
kulturellt utvecklingssamarbete verka
för alla folks frihet och hela världens
fred.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tar först upp vietnamfrågan.
Utrikesministern säger att
folkpartiets samvete förmått partiet till
ett plötsligt omslag, så att man nu önskar
få till stånd en återuppbyggnadshjälp.
Nej, herr utrikesminister, vi har
länge föreslagit detta. Jag nämner som
exempel att vårt landsmöte för två år
sedan enhälligt beslöt att föreslå en
återuppbyggnadsfond för Vietnam.

När det gäller vietnampolitiken över
huvud taget har det varit lätt att konstatera
under debatterna här i riksdagen,
inte bara i år utan också tidigare, att

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

de verkliga meningsmotsättningarna inte
förekommit mellan de fyra stora partierna
utan snarare mellan dessa partier
å ena sidan och vissa grupper
utanför riksdagen å andra sidan.

Utrikesministern anser, om jag uppfattade
honom rätt, att investeringsgarantierna
kunde vara av intresse. Men
villkoren är ju så utformade, att dessa
garantier inte är ett särskilt lämpligt
instrument för närvarande. Om jag
minns rätt var det bara en remissinstans,
nämligen SSU, som gick på den
linje som regeringen sedan fastnade för,
under det att de fackliga organisationerna
ville ha vidare användningsmöjligheter
för investeringsgarantierna.
Och jag skulle vilja föreslå utrikesministern
att han, i syfte att verkligen få
erfarenheter, utvidgar användningsområdet
på det sätt som är föreslaget i reservationerna.

Vad Biafra beträffar konstaterar jag
med stor tillfredsställelse att ökade anslag
nu utgår till hjälpen där. Men
när utrikesministern säger att alla andra
aktioner skulle vara uteslutna vill jag
peka på den resolution som Europarådets
rådgivande församling antog häromdagen
på grundval av ett förslag av
en svensk parlamentariker om åtgärder
för att begränsa striderna i Biafra.

Så några ord med anledning av vad
utrikesministern sade om anslagen. Han
ville göra gällande att jag å ena sidan
framhållit att anslag motsvarande 1
procent av bruttonationalinkomsten inte
är hela lösningen men att jag å andra
sidan skulle ha gått tillbaka till de
.ståndpunkter som hävdats från folkpartihåll.
Det fanns en genomgående linje
i mitt anförande, herr utrikesminister,
nämligen att vi inte löser detta väldiga
problem genom att uppnå anslag motsvarande
1 procent av bruttonationalinkomsten
och att det därför behövs en
ny utredning, en ny översyn av problemen
och en ny strategi för vårt utvecklingsarbete.
Och om utrikesministern
håller med mig om detta tycker

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

jag att han rimligen också borde hålla
med mig när det gäller slutsatsen, att
eftersom 1 procent inte räcker måste vi
få till stånd en ny uppläggning av vårt
arbete.

Utrikesministern säger att u-hjälpsanslaget
inte får bli någon »tvångspost»
i budgeten. Nej, men det får heller inte
bli någon restpost i budgeten — det är
mycket viktigt.

När vi nu uttalar att vi vill ha en
snabbare ökning, så säger utrikesministern
att det är futtiga diskussioner —•
det rör sig måhända om 100 å 200 miljoner
kronor. Det kan hända att dessa
belopp synes utrikesministern futtiga.
Men om vi betänker att hela den svenska
missionen uträttar sitt enorma arbete
i u-länderna på en budget om 50
miljoner kronor, så förstår vi att det
inte rör sig om futtigheter när vi diskuterar
huruvida vi av vårt överflöd
skall kunna avstå 100 å 200 miljoner
kronor mer ett år än vad regeringen har
föreslagit.

Det finns emellertid inget förslag härvidlag
i statsutskottets utlåtande, säger
utrikesministern — där står på tryck
att man nöjer sig med vad regeringen
föreslagit. Ja, det står i reservationen
5 a, att »i avvaktan på resultatet av de
begärda överläggningarna» kan Kungl.
Maj ds anslagsäskanden för nästa budgetår
godtagas. Vi har ju i år lämnat
hela det skuggbudgetresonemang som
gick ut på att oppositionen preciserade
vissa ökningar och angav hur dessa
skulle täckas, varefter riksdagsmajoriteten
under början av vårsessionen avslog
finansieringsförslagen. Och sedan
sade man: »Ja, nu har ni inga pengar
och nu kan ni inte genomföra era förslag.
»

Vi har sett det som oppositionens
förnämsta uppgift att dra upp riktlinjerna
på litet längre sikt. Regeringen
har utredningsmaskineriet och regeringsmakten
i sina händer, den kan
lägga upp de mera konkreta sakerna.
Men när det gäller större frågor får op -

positionen ange de allmänna riktlinjerna.
I detta fall har vi velat få till stånd
överläggningar mellan partierna i syfte
att åstadkomma en anslagsökning, och
vi har sagt att vi också är beredda att
vara med om att finansiera en sådan.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern målar
en bild av världsnöden, och i detta perspektiv
får han vårt krav på ett snabbare
uppnående av 1-procentsmålet att
framstå som ganska futtigt. I detta perspektiv
får han också de problem som
SIDA i dag står inför och som jag tog
upp i mitt anförande att framstå som
små.

Det är klart att sett ur detta perspektiv
blir dessa problem futtiga, men det
gäller inte bara dem. Det gäller inte
bara de belopp som vi vill öka anslagen
med utöver vad regeringen föreslagit
och de förändringar i övrigt som vi vill
göra; i det perspektivet blir hela den
svenska u-landshjälpen mycket futtig.
Det är emellertid inom denna futtiga
ram som den här debatten vad gäller de
konkreta yrkandena tyvärr måste röra
sig.

Jag tror inte att man på SIDA ser på
detta bagatelliserande sätt på de problem
som uppkommit, och jag tror inte
heller att man gör det på utrikesministerns
eget departement. Vad det här
är fråga om är inte —• om jag fattade
saken rätt — den sedvanliga överplaneringen,
att man har planerat för mera
än vad man har pengar till. Det gör
man runtinmässigt beroende på att vissa
av kostnaderna kommer att skjutas
på framtiden. Vad det här är fråga om
är att man tvingas göra nedskärningar
i en redan beordrad planering, kanske
rent av beträffande projekt vilka redan
är mer eller mindre utlovade. Detta kan
också leda till ett senareläggande av
andra projekt för att man skall kunna
klara de uppkomna svårigheterna.

Utan att vara sakkunnig kan jag gott
föreställa mig att det för dem som ar -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

betar inom biståndsverksamheten måste
vara en ganska besvärande situation att
sitta och diskutera med u-ländernas planeringsmyndigheter
och deras regeringar
eller med de mellanstatliga organisationernas
ledningar och göra, om
än preliminära, utfästelser och sedan
tvingas komma tillbaka och säga: »Det
gick tyvärr inte alls, ty vi är tvungna
att skära ned med så och så mycket.»
Såvitt jag kan förstå rör det sig här
om ganska stora nedskärningar. Jag tror
att detta, precis såsom någon talare
sade, kommer att försätta Sverige i en
diplomatiskt känslig situation, för att
uttrycka sig litet försiktigt.

Min mening är dock inte att rikta kritik
mot SIDA, vilket man kanske också
skulle kunna göra, utan att visa att det
finns realistiska motiv för större biståndsanslag.
Det finns realistiska motiv,
både om man ser problemen i
Torsten Nilssons globala perspektiv och
ur synpunkten av vad SIDA i dag kan
åstadkomma. Det har dessa uppgifter
visat. Det enda som tyvärr för närvarande
är orealistiskt är att räkna med
stöd från socialdemokratiskt håll för sådana
anslagsökningar.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Av herr utrikesministerns
anförande fick man väl närmast
det intrycket att här skett en mycket
gynnsam utveckling både inom den internationella
biståndsverksamheten och
inom u-länderna liksom även när det
gäller det svenska biståndet. I själva
verket har nettoströmmen av offentlig
hjälp stigit mycket begränsat, om vi
räknar från 1961 när utvecklingsdecenniet
skulle inledas. Samtidigt har de
rika länderna ökat sin nationalinkomst
med 1 500 miljarder kronor. Vi skall
notera att flertalet av givarländerna i
dag är längre från 1-procentsmålet än
de var för sex eller sju år sedan.

Även om det finns vissa positiva drag
i bilden — det erkänner jag, och jag
drog också fram dem i mitt anförande

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

— skall vi inte glömma att u-länderna,
som är så beroende av exporten för att
kunna utvecklas, har sett sin andel av
världsexporten sjunka mycket kraftigt
under det senaste årtiondet. Från —
vill jag minnas — 27 procent år 1953
har den fallit till 19 procent år 1966.
Detta har träffat både handeln mellan
u-länderna inbördes och deras export
till industriländerna.

Vi har följaktligen en mycket viktig
uppgift i att försöka åstadkomma en
ändring i den traditionella handelspolitiken.
Jag har sagt tidigare, och jag
vill understryka det nu, att man borde
försöka att mera markerat sträva efter
att ingå internationella avtal om stabilisering
av råvarupriserna. Jag tror att
principen om mest gynnad nation inte
är den bästa för u-ländernas folk.

Utrikesministern menade att vi var
överens om anslagen, och det är formellt
riktigt att vi så är. I realiteten
finns det en skillnad så till vida att
mittenpartierna har önskat överläggningar
med regeringen om möjligheterna
att nå målet två budgetår tidigare.
Vi har också förklarat att vi är villiga
att resonera om finansieringen.
Ingen kan gärna påstå att det skulle
ligga några partitaktiska synpunkter
bakom detta handlande; vi är alla klart
medvetna om att u-hjälpen opinionsmässigt
inte är så fast förankrad att
man tar hem någon politisk vinst på
den.

Vad vietnamhjälpen beträffar har jag
väckt en motion, som väl kommer upp
till behandling senare. Min ståndpunkt
är att när kriget en gång slutar —- jag
kan hålla med utrikesministern om att
det inte är aktuellt för dagen men kanske
om två å tre år —• blir det fråga om
en massiv insats. Jag skulle för min del
önska att den gjordes på internationell
bas. I ett land som har varit i krig i
tjugo år och som redan före kriget var
ett u-land krävs det nämligen en så
massiv hjälp, att den, om vi inte lägger
den utanför ramen, kommer att menligt

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

påverka våra andra länderbundna åtaganden.
Utrikesministern säger att SIDA
ligger före i planeringen och skall göra
det. Vad händer om man inom två, tre
år plötsligt möter denna återuppbyggnadsproblematik?
Det måste enligt min
uppfattning leda till att man får knappa
in så att andra verksamheter stagnerar.

Jag delar utrikesministerns åsikt när
det gäller jordbrukstekniken. Vi gjorde
i långa stycken likartade uttalanden om
framstegen i exempelvis Indien och Pakistan.
Utrikesministern sade liksom jag
att de ger en frist. Det måste emellertid
mycket starkt betonas att det rör sig
just om en frist, eftersom bättre hygien
och bättre hälsovård — om vi får tro
vad Förenta Nationerna räknat fram —
kommer att reducera dödligheten i de
lägre åldrarna med ända upp till 40
procent. Därför är befolkningsexplosionen
fortfarande en mycket väsentlig
faktor.

Även om det finns vissa skillnader i
uppfattning oss emellan är vi nog beredda
att erkänna att vad vi än kan
göra, får det marginella effekter. Det
föreföll mig som om utrikesministern
litet för mycket förstorade upp den insats
som Sverige gör och tidigare har
gjort.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det vare mig fjärran
att söka förstora de svenska insatserna
— något sådant har jag aldrig hemfallit
åt. Jag har just påpekat att man inte
bör tillmäta beloppens storlek sådan
betydelse, eftersom vår samlade insats
•— även när vi når fram till 1-procentsmålet
eller om vi eventuellt skulle komma
upp i 2 procent av bruttonationalprodukten
— i de stora världssammanhangen
ter sig mycket ringa. Centerpartiet
och folkpartiet anser det vara av
stor vikt att vi når fram till 1-procentsmålet
något år tidigare än regeringen
har beräknat, men enligt min mening
betyder det i det globala sammanhanget

platt intet om så sker. Herr Antonsson
måste väl medge att det resonemang
som man här än en gång har klamrat
sig fast vid verkar — om jag skall uttrycka
mig milt •— nära nog onödigt.

Jag kan instämma i mycket av vad
herr Antonsson sade om det globala
perspektivet på dessa problem. Vad jag
ville säga när jag hänvisade till vad
man lyckats åstadkomma på livsmedelsproduktionens
område var, att om vi
inte stirrar oss blinda på storleken av
beloppen utan inriktar oss på att använda
medlen rätt kan vi uppnå förut
oanade resultat. Relativt begränsade
belopp har använts för en forskning
som innebär att vi nu med mycket större
optimism kan se fram mot bekämpandet
av hungern än vi kunde göra
för några år sedan. Det är här strategin
är så viktig.

Herr Ullsten och herr Gustafson i
Göteborg talade om att vi skall tillgripa
en ny strategi. Vilken? Fortfarande anser
de att frågan gäller om vi här i
Sverige skall anslå några tiotal, tjugotal
eller hundratal miljoner mer eller mindre
till u-hjälpen. Det är inte det som är
det viktigaste för att komma till rätta
med detta ytterligt invecklade problem
utan det är snarare vad som kan uppnås
på det vetenskapliga området, även om
man naturligtvis inte skall bortse från
betydelsen av de ekonomiska insatser
som görs av de rikare länderna. I det
avseendet har vi inga delade meningar.
Jag kan förstå herr Antonsson när han
uttrycker sitt beklagande över att det
finns stater som tidigare har givit förhållandevis
mer till u-hjälpen än de gör
nu — det är en utveckling som från
alla synpunkter måste betraktas som
beklaglig.

Samvetet kanske har slagit folkpartiet
något år tidigare än vad jag gjorde gällande,
och jag har naturligtvis ingenting
att invända mot att en syndare sig
omvänder och bättrar så tidigt som möjligt.
Vad jag ville erinra om var folkpartiets
ståndpunktstagande till kriget

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

i Vietnam, dess bedömning av vad USA
gjorde där och av det vietnamesiska folkets
frihetssträvanden och kamp för sitt
oberoende. Det kan ju hända att er tidigare
uppfattning om kriget har gjort
att ni nu till varje pris vill visa att ni
skulle vilja gå längre i hjälpinsatser till
Vietnam än vad regeringen har tänkt
sig.

I det här sammanhanget vill jag säga
att för det första har vi diplomatiskt erkänt
Vietnam och därigenom skapat
möjligheter för att tillsammans med
vietnameserna lättare än vad som annars
skulle varit fallet planera för det
kommande återuppbyggnadsarbetet. För
det andra har vi redan ställt medel till
förfogande som ännu inte kunnat tas
i anspråk, eftersom vietnameserna inte
haft tillfälle eller tid — eller hur ni
vill kalla det — att framlägga sina
önskemål om hur medlen skall användas.

Vad beträffar investeringsgarantierna
vill jag bara påpeka att jag i mitt förra
anförande uttryckte önskemålet att man
skulle kunna ta till vara de möjligheter
som finns för näringslivet. Men eftersom
vi ännu inte fått tillfälle att på
allvar tillämpa det system som riksdagen
fattat beslut om, anser jag att vi bör
avvakta och se hur detta kommer att
fungera.

Jag vill ytterligare än en gång framhålla,
att det när det gäller anslagen
på nästa års budget inte finns några
synliga tecken, vare sig i statsutskottets
utlåtande eller i någon reservation, på
att man vill höja anslagen. Det görs
allmänna uttalanden om en utredning
och om att problemen bör diskuteras
tillsammans med regeringen. En ädlare
blygsamhet har jag aldrig påträffat hos
folkpartiet och centerpartiet. Jag tror
uppriktigt sagt att det bara är något av
ett spegelfäkteri när man nu försöker
klamra sig fast vid just den här saken.

Det sägs vidare att det nu har planerats
på ett sätt som visar att man går
utöver de beslutade ramarna. Jag för -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

sökte i mitt tidigare anförande påvisa,
att även om man planerat för en viss
verksamhet, så måste det tillkomma den
ansvariga myndigheten att välja bland
alla de projekt som kan komma att
föreslås.

Det har vidare i debatten sagts att
det finns behov av större anslag. Ja,
tacka för det! Behoven i världen är
obegränsade men vi i Sverige kan ju
inte påtaga oss hela ansvaret. Det måste
för vårt vidkommande bli fråga om
en avvägning av vad vi skall satsa på
för att åstadkomma å ena sidan större
jämlikhet här hemma — det är ett problem
som nu diskuteras ingående —
och å andra sidan större jämlikhet mellan
de rika och fattiga länderna, i vilket
senare avseende vi också kan göra en
insats, ehuru jag är medveten om att
den är begränsad.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Kan inte det förhållandet
att det inte kommit in några ansökningar
om investeringsgarantier möjligen
få utrikesministern att fundera över
huruvida inte alla de remissinstanser
hade rätt som sade, att den nuvarande
utformningen inte är lämplig?

I fråga om biståndets storlek säger
utrikesministern att de 100 eller 200
miljoner kronor som ett bifall till mittenpartiernas
förslag skulle innebära
egentligen betyder platt intet, om man
ser det i förhållande till de verkligt
stora behoven. Men, som jag sade i min
föregående replik, om den svenska missionen
kan klara hela sitt vittomfattande
u-landsarbete plus sitt missionsarbete
på 50 miljoner kronor om året,
är det klart att det har betydelse om
vi, som är ett rikt land, kan höja våra
anslag mer än vad som nu är tänkt. Vi
är det andra landet i världen när det
gäller bruttonationalprodukt per invånare,
men vi har en betydligt blygsammare
placering när det gäller storleken
av våra bidrag.

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Detta är den sista replik som debattordningen
tillåter mig, och jag kan därför
inte bemöta utrikesministern om
han skulle återkomma. Men han kom
på nytt tillbaka till detta, att det i statsutskottets
utlåtande inte finns en antydan
om att man vill höja anslaget ytterligare.
Man vill bara ha utredningar, säger
han. Vad som föreslås är direkta
överläggningar mellan de demokratiska
partierna och att förslag skall föreläggas
årets höstsession. Det är alltså
fråga om en konkret begäran om ökade
anslag. Att det fått denna form beror på
att vi har övergett skuggbudgettänkandet
och velat inrikta vårt arbete inom
oppositionen på de mera långtgående
riktlinjerna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
så att inte herr Gustafson i Göteborg säger
att jag utnyttjar den möjlighet jag
har att tala efter honom.

Det system för investeringsgarantier
som vi har i Sverige är utarbetat i enlighet
med Algerstadgan. Det borde alltså
inte kunna användas som ett argument
mot vårt system.

Vad jag har sagt, herr Gustafson, är
att folkpartiet och centerpartiet har antytt
att de vill öka anslagen. De vill
diskutera med regeringen om det. Jag
har fastslagit att i motsats till vad som
var förhållandet exempelvis förra året
finns det inte ett enda förslag om anslagshöjning
till biståndsverksamheten.
Om jag skall se detta från u-ländernas
synpunkt måste jag säga att de allmänna
uttalanden, som ni gjort under debatten
i dag, för dessa länder är som
en vattendroppe i ökensanden och
ingenting annat.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Debatten om den svenska
u-landspolitikens principiella inriktning
fortsätter. Det går inte att begrän -

sa de årligen återkommande diskussionerna
här i riksdagen till att enbart
gälla de konkreta förslag som för året
har framlagts av regeringen och de
övriga partiernas synpunkter på dessa
förslag. I år är det för övrigt så, att
regeringen och de borgerliga partierna
är helt överens. Kravet på överläggningar
döljer på intet sätt detta förhållande.

Men principfrågorna och de mera
långsiktiga problemen återkommer gång
på gång. För oss som anser att Sveriges
u-landspolitik i avgörande stycken är
felaktig är detta glädjande. Ute i samhället,
på arbetsplatserna, i organisationerna
pågår en livlig debatt om Sveriges
förhållande till de utplundrade
länderna, om världssvälten, om den internationella
miljöförstöringen, om de
nationella och sociala befrielserörelsernas
kamp. Krav ställs på en radikal förändring
av u-landspolitiken. Denna debatt
måste fortsätta så att de nödvändiga
förändringarna kan tvingas fram.

Diskussionen om den svenska u-landspolitiken
präglas av en ökad realism i
frågeställningarna som även har fått en
viss återklang i denna riksdagsdebatt.
Det så kallade 1-procentsmålet framstår
inte längre som det helt väsentliga i
u-landspolitiken. Ingen förnekar betydelsen
av en stark ökning av ett på ett
riktigt sätt utformat bistånd. Men
tonvikten läggs alltmer på frågan om
utformningen av biståndspolitiken.
Samtidigt börjar vi komma bort från
det fadda u-hjälpsresonemanget där hela
denna avgörande fråga ses som ett
slags ofantligt välgörenhetsprojekt. Mer
och mer ökar insikten om att man måste
analysera och förändra Sveriges relationer
i deras helhet till de utplundrade
folken. Det handlar inte bara eller ens
framför allt om biståndspolitik i begränsad
mening. Det gäller handelsförbindelser,
det gäller hela det nät av
investeringar och andra förbindelser
som skapats av de kapitalistiska företagen,
det gäller skuldsättningen, det

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

gäller de politiska och kulturella förbindelserna
o. s. v.

Det grundläggande betraktelsesätt
som vårt parti anlägger på dessa frågor
har utförligt behandlats i motioner och
i anföranden här i kammaren. U-landsproblemen
är enligt vår mening väsentligen
en direkt följd av det imperialistiska
system i vilket såväl de rika
utsugarländerna som de fattiga utplundrade
länderna ingår. Den tredje världen
är inte underutvecklad i den meningen,
att den bara skulle befinna sig
ett visst antal årtionden efter i utvecklingen
jämfört med de rika länderna.
Underutvecklingen innebär i stället en
historiskt påtvingad och till intressena i
metropolerna anpassad användning av
de undertryckta samhällenas ekonomiska
överskott. Den kapitalistiska världen
måste ses som en helhet, där ett dominerande
drag är rikedom för ett fåtal
och fattigdom för flertalet. Den skapar
på en gång utveckling och underutveckling.

Den strukturella underutvecklingen är
väsentligen orsakad och upprätthållen
av imperialismen och u-ländernas därav
betingade beroendeförhållande. Därav
följer att kampen mot underutveckling
är identisk med kampen mot imperialismen.
U-ländernas underutveckling
kan endast hävas genom en social
revolution som befriar de fattiga folken
från imperialismens grepp. Nationell
självständighet och social revolution betyder
möjlighet till industrialisering och
snabb ekonomisk utveckling.

Den ekonomiska och sociala frigörelsen
kan givetvis bara vara respektive
folks eget verk, och det väljer självt
formerna för denna frigörelse. Vad vi
kan göra är att i handling visa vår
solidaritet. Vi måste ta ställning för och
ge stöd åt de fattigas och utsugnas kamp
i Afrika, Asien och Amerika.

En sådan grundsyn innebär, herr talman,
ingen defaitistisk och avvaktande
hållning, så att u-landspolitiken skulle
anses omöjlig att påverka innan Sverige

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

blivit socialistiskt. Den kritik mot den
nuvarande u-landspolitiken som framhåller
att denna är integrerad i svensk
kapitalism och imperialism är givetvis
helt riktig. Ännu mera markerat har
detta blivit genom regeringens och riksdagens
beslut om statliga garantier för
privata kapitalinvesteringar i vissa uländer.

Men kampen för ett annat samhälle
och för en annan politik måste föras
också på u-landspolitikens område. Utplundringen
av folken i den tredje världen
kan inte accepteras vare sig den
äger rum i form av direkt utsugning
genom kapitalistiska företag eller genom
monopolpriser på industrivaror
respektive nedpressning av priserna på
u-ländernas exportprodukter. Inte heller
kan vi acceptera ett u-landsbistånd,
lämnat av svenska skattebetalares insatser,
som får effekten att bevara reaktionära
och folkfientliga regimer eller som
till största delen hamnar i fickorna lios
en överklass.

I våra motioner i år har vi följt upp
fyra viktiga aspekter på den svenska
u-landspolitiken. Det gäller handelspolitiken,
u-ländernas växande skuldsättning,
stöd till nationella och sociala
befrielserörelser samt frågan om mottagarländerna.

Det är ett bekant faktum, utförligt
utvecklat av representanter för de utplundrade
länderna i samband med
FN:s internationella handelskonferenser,
att världshandelns hela organisation
och struktur tjänar de rika ländernas
intressen. U-länderna är diskriminerade.
Detta har under de senaste
åren lett till en minskning av deras andel
av den samlade världshandeln och
till ännu sämre utbytesförhållanden än
tidigare gentemot de rika länderna.

I den nyligen utkomna boken »Uhjälp
i utveckling» finns en genomgång
av detta problem. Där påpekas bl. a.
att tullsänkningarna under efterkrigstiden
främst gällt varor för vilka de
rika länderna har exportintressen, me -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

86 Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

dan de i mindre utsträckning varit en
hjälp för u-ländernas handel. Den existerande
tullstrukturen motverkar på
olika sätt u-ländernas intressen. Tullarna
är i regel högst för arbetsintensiva,
enklare typer av industriprodukter, där
u-länderna har speciella produktionsförutsättningar,
bl. a. med hänsyn till
arbetskostnaderna. Eftersom de råvaror
som används inom industriproduktion
i hög grad har betydligt lägre tullskydd
än färdigprodukterna, är stödet till den
inhemska industrin i de rika länderna,
också i Sverige, väsentligt högre än
som anges av de normala tullsatserna.
Författaren, professor Assar Lindbeck,
kommer till följande slutsats: »Tullstrukturen
i de rika länderna tenderar
av dessa skäl att premiera råvaruproduktionen
i u-länderna på bekostnad
av förädlingsindustrin. Industrialiseringen
i u-länderna motverkas alltså av
de rika ländernas handelspolitik.»

När det gäller jordbruksprodukter
verkar diskrimineringen av u-länderna
på ett annat sätt. Genom det höga gränsskyddet
för jordbruket i Västeuropa
hålls importefterfrågan på jordbruksprodukter
kraftigt nere. Härigenom blir
dels avsättningsutrymmet för u-ländernas
jordbruksexport litet, dels världsmarknadspriserna
för jordbruksprodukter
låga. Eftersom u-länderna fortfarande
i hög grad är agrarsamhällen,
utgör den kraftiga protektionismen för
jordbruksprodukter i Europa ett allvarligt
problem för många u-länder. Den
håller också uppe priserna på viktiga
livsmedel på en betydligt högre nivå inom
de västeuropeiska länderna än
som skulle varit fallet med en annan
politik.

Vad kan göras för att ändra på dessa
förhållanden? Det är kanske banalt att
säga — men det handlar just om detta
— att diskrimineringen av u-ländernas
export måste avskaffas. U-länderna bör
i stället ges handelsmässiga fördelar.
I första hand måste de rika länderna
liberalisera utrikeshandeln med sikte

på att avskaffa diskrimineringen gentemot
u-länderna. Man kan ta ett exempel
för att visa effekten av detta. Enbart
om Sverige avvecklar det nuvarande
stödet till sockernäringen och i stället
köper rörsocker från u-länderna beräknas
de senares valutainkomster öka med
storleksordningen 100 miljoner kronor
per år. Om hela Västeuropa skulle göra
motsvarande operation, beräknas det
röra sig om ökade valutainkomster för
u-länderna med ett belopp av storleksordningen
5—10 miljarder kronor per
år. Vissa omedelbara insatser blir naturligtvis
nödvändiga för att säkra sysselsättning
och inkomst åt dem som nu
arbetar i sockernäringen, men på längre
sikt beräknas den samhällsekonomiska
vinsten för Sverige av den föreslagna
åtgärden till cirka 100 miljoner
kronor per år. Både Sverige och u-länderna
skulle alltså tjäna på en sådan
förändring av svensk jordbrukspolitik.

En annan metod att liberalisera handeln
med u-länderna är att reducera inslagen
av bunden hjälp i de internationella
hjälpprogrammen. Andra viktiga
åtgärder är enligt vår uppfattning att
uppställa bestämda mål för importen
av råvaror och industrivaror från uländerna
samt att energiskt understödja
marknadsföringen av deras produkter
på den svenska marknaden.

Kort uttryckt anser vi att Sverige
skall förändra sin handelspolitik i enlighet
med de krav som ställs av u-länderna
själva, bl. a. i Algerstadgan.

Vi skall fortsätta att arbeta för detta
internationellt, men eftersom resultaten
där är klena bör vårt land på egen
hand minska handelsrestriktionerna
gentemot u-länderna. I motionen begär
vi att regeringen skall göra en undersökning
om de konkreta åtgärderna i
detta syfte och om konsekvenserna av
en sådan förändring.

Statsutskottet har tagit en egendomlig
position till detta krav. Dels säger man
sig frukta väsentliga sysselsättningsstörningar,
om Sverige skulle göra en -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

sidiga åtaganden på tullområdet, dels
avstyrker man vårt motionskrav på en
undersökning av konsekvenserna av sådana
åtaganden. Man föredrar att tycka
i stället för att veta — jag kan inte
finna att detta är särskilt starkt. Vi anser
det nödvändigt att statsutskottets
representaner här i debatten med faktamaterial
belägger de två följande påståendena
i det utlåtande som vi här diskuterar:
för det första att en liberalisering
av handeln med u-länderna »i viss
utsträckning kan medföra väsentliga
sysselsättningsstörningar» och för det
andra att en sådan liberalisering inte
skulle »ge u-länderna några mera betydande
fördelar».

Den andra fråga vi tar upp i motionen
gäller u-ländernas växande skuldsättning.
Jag skall inte ta upp tiden
med att anföra siffermaterial. Det är
lätt tillgängligt för de intresserade. Vi
vet att skuldbördan ökats kraftigt och
att räntebetalningar och amorteringar
är ett mycket svårt problem för uländerna.
Även denna fråga behandlas
i den nyutkomna bok jag tidigare refererade
till. Där påpekas bl. a. det orimliga
i att man för en stor diskussion om
biståndets volym, så som man också har
gjort här i kammaren i dag, utan att
också ta hänsyn till om det skall betalas
tillbaka eller inte. I den s. k. 1-procentsmålsättningen
ingår ju inte endast direkta
bidrag utan även lån.

En viss uppmjukning av villkoren för
äldre krediter från Sverige har redan
skett. SIDA har ifrågasatt ytterligare
möjligheter till lindring i kreditvillkoren.
Departementschefen och utskottet
menar att detta kan tillgodoses genom
det bemyndigande från riksdagen som
har getts tidigare att Sverige skall kunna
delta i internationella skuldkonsolideringsaktioner.
Denna ståndpunkt anser
vi otillräcklig. Varför skall Sverige
över huvud taget ta ränta på offentliga
lån till u-länderna? Varför skall man
kräva återbetalningsskyldighet? Varför
görs denna skillnad mellan villkoren

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

för finansiellt bistånd och för tekniskt
bistånd? Det har varken regeringen eller
statsutskottet motiverat. Vi anser
att riksdagen bör göra ett principuttalande
om att u-ländernas skulder bör
avskrivas och att regeringen skall vidta
nödvändiga åtgärder för att genomföra
denna princip.

Det tredje problemet gäller biståndets
inriktning på olika länder. Vi anser att
den grundläggande principen för all biståndsverksamhet
till u-länderna måste
vara att den skall tjäna en ekonomisk
och social utveckling till fördel för befolkningens
stora majoritet. All sammankoppling
mellan u-hjälp och privata
kapitalintressen måste upphöra. Utvecklingsbiståndet
bör koncentreras till
de socialistiska låginkomststaterna, till
andra anti-imperialistiska regimer och
till nationella befrielserörelser, allt enligt
principen att biståndet skall inriktas
på regimer som förmår nyttiggöra
detsamma.

Det svenska utvecklingsbiståndet fördelas
för närvarande inte efter dessa
principer. Det har i betydande utsträckning
gått till utvecklingsfrämmande
oligarkier och militärdiktaturer. Frågan
om en omprövning av biståndets
huvudinriktning har upprepade gånger
ställts men utan att föranleda vare sig
djupgående diskussion eller resultat.
Även denna gång avvisar statsutskottet
hela frågan med en helt ointressant och
ovidkommande formell diskussion, om
det finns s. k. huvudmottagarländer eller
inte. Man hänvisar i sakfrågan bara
till sin tidigare ståndpunkt från 1968,
enligt vilken den principiella ämnesoch
länderkoncentrationen bör bibehållas
i framtiden. Men detta är ju inget
som helst svar på de allt starkare kraven
på en omprövning. Dem lär man
inte komma ifrån med formella resonemang.

Det huvudkrav vi ställt i vår motion
är att riksdagen av regeringen skall begära
omprövning av biståndsverksamhetens
huvudinriktning. Det är alltså

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ett krav på utredning. Men det avvisar
man med motiveringen att vi begärt
ställningstagande till nya huvudmottagarländer
utan föregående utredning!
Logiken är inte särskilt imponerande.
Vad utskottet menar tycks helt enkelt
vara att det är bra som det är för närvarande
med länderfördelning. Jag anser
att en sådan ståndpunkt är mycket
svår att sakligt försvara.

Det är riktigt att vi nämnt två länder,
Vietnam och Cuba, som bör komma i
fråga för en stark koncentration av
svensk biståndsverksamhet, och man
kan ju kalla dem huvudmottagarländer
om, som vi skriver i motionen, detta
begrepp bibehålies. Det kan nämnas
flera exempel, men dessa två länder
anser vi särskilt lämpliga ur många synpunkter.
Vårt krav är alltså att riksdagen
av regeringen skall begära omprövning
av biståndsverksamhetens huvudinriktning,
varvid Vietnam och
Cuba bör komma i fråga som länder,
till vilka det direkta svenska biståndet,
uttryckt i personal och kostnader, blir
av jämförelsevis betydande omfattning,
för att nu använda statsutskottets egen
prosa.

Det fjärde krav vi ställer i motionerna
är att en undersökning skall göras
av de nationella och sociala befrielserörelsernas
mest angelägna behov av
stöd samt att regeringen skall framlägga
förslag om sådant stöd. På två punkter
har vi i år liksom tidigare år framlagt
konkreta förslag om anslag. Det gäller
dels Nordvietnam och FNL, dels befrielserörelserna
i de portugisiska kolonierna.
Dessa bägge motioner kommer
att behandlas särskilt i ett senare
anförande.

Det handlar emellertid här om en
allmän och principiellt mycket betydelsefull
fråga. Statsutskottet visar ett visst
tillmötesgående till de krav vi ställt genom
att uttala sig positivt till kraven om
ytterligare stöd till befrielserörelserna i
de av Portugal förtryckta områdena i

Afrika. Det anser också att stöd kan
ges till befrielserörelser i t. ex. Sydvästafrika,
Sydafrika och Rhodesia.
Detta är ett framsteg. Vi hoppas att
denna ståndpunkt snabbt skall leda till
att ett effektivt stöd verkligen lämnas
de för oberoende och frihet kämpande
folken i dessa länder.

Sitt positiva ställningstagande i de
nämnda fallen motiverar utskottet med
att FN entydigt tagit ställning beträffande
dessa länder. I fall där detta inte
har skett menar utskottet att ett svenskt
stöd till nationella och sociala befrielserörelser
skulle komma i konflikt med
den folkrättsliga princip som förbjuder
inblandning i en annan stats inre angelägenheter.
Här finns för visso ett problem,
men jag är inte övertygad om att
det är så enkelt som utskottet framställer
det. Svensk vapenexport förekommer
till förtryckarregimer, låt vara att
den skall inställas om öppna strider utbryter.
Hela denna fråga skall ju nu utredas.
Svensk utrikeshandel och kapitalexport
är också stöd för förtryckarregimer.
över huvud måste ifrågasättas,
om den nämnda folkrättsliga principen
är tillämplig i en tid som utmärks av
att de förtryckta folken tillkämpar sig
frihet. FN :s uttalanden kan knappast i
alla lägen vara det kriterium som avgör
om svenskt stöd skall kunna ges till nationella
och sociala befrielserörelser.
Hur skall vi t. ex. handla när hela den
latinamerikanska kontinenten kommer
att skakas av revolutionära folkrörelsers
uppror mot inhemskt och utländskt
förtryck?

Herr talman! Oavsett dessa viktiga
principiella frågor anser vi det väsentligt
att det görs en undersökning av
olika befrielserörelsers mest angelägna
behov av stöd. Det skulle ge en fastare
grundval för svenskt handlande i dessa
frågor som kommer att bli alltmer aktuella
under de närmaste åren.

Med det anförda yrkar jag bifall till
motionerna II: 182 och I: 171.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Herr ERICSON i Örebro (s):

Herr talman! Det är självfallet bra
att partierna är eniga om att vårt bistånd
till de fattiga folken hittills varit
för litet och nu måste ökas. Men det är
närmast beklagligt att enigheten också
är så stor när det gäller i vilken takt
u-hjälpen skall ökas. Någon tiondels
procentenhet av den årliga tillväxten av
Medelsvenssons levnadsstandard är vad
partierna vill satsa på för att lindra
nöden ute i världen. Ökningstakten är
så långsam att Medelsvensson själv ingenting
märker och det är naturligtvis
inte någon tillfällighet. Den ökade uhjälpen
skall smygas på det svenska
folket. Till och med de moderata deltar
solidariskt i denna konspiration
mot skattebetalarna.

Debatten mellan partierna om u-hjälpens
storlek har varit något av en skendebatt
och har i bästa fall handlat om
små justeringar i marginalen.

Den sjuårsplan för u-hjälpens ökning
som riksdagen beslutade i fjol har påtagligt
dämpat diskussionen om ökningstakten.
Många anser tydligen att
frågan i praktiken är avgjord för tiden
fram till 1975.

Nu debatterar man i stället länderinriktning,
utvecklingseffekter, investeringsgarantier,
förinvesteringsstudier
och andra i och för sig viktiga detaljer.
De som ingenting högre önskar än en
större svensk u-hjälp har lurats in på
ett stickspår. Den offentliga debatten
om det svenska biståndet håller som så
många andra frågor på att förvandlas
till en expertdebatt. Det är en olycklig
utveckling.

Om vårt land under 1970-talet skall
kunna verka som en radikal kraft i
umgänget mellan nationerna måste det
finnas en bred och kunnig svensk opinion
som vill ha väsentligt större insatser
för ökad jämlikhet också internationellt.
Det första kravet från en
sådan opinion måste gälla en snabbare
ökning av den svenska u-hjälpen. Den

Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

avgörande politiska frågan är hur mycket
av våra resurser som medborgarna
är villiga att satsa på att stimulera utvecklingen
i de fattiga länderna. Biståndets
rent tekniska utformning är en
sekundär fråga.

Riksdagens beslut i fjol innebar att
man för att underlätta SIDA:s planering
lade fast ett minimiprogram, som
utlovar att 1-procentsmålet skall nås
senast 1975. Beslutet var därför faktiskt
en inbjudan till fortsatt debatt om en
snabbare ökningstakt.

Statsutskottet ansåg självt att en snabbare
ökningstakt borde eftersträvas »i
den mån det allmänna budgetläget så
tillåter». Det var nu en mycket diffus
rekommendation. U-hjälpen ökar i år
bara med det minimum som riksdagen
har spikat. Det kan bara betyda att budgetläget
anses vara dåligt också ett år
när konjunkturen går uppåt, när exporten
ökar snabbare än importen och när
priserna stiger långsammare än normalt.

Men det allmänna budgetläget är kanske
mera en politisk än en ekonomisk
variabel, eftersom det i hög grad kan
påverkas genom riksdagens egna beslut.
Formuleringen om det allmänna budgetläget
var i så fall avsedd att hålla
dörren öppen för en ny riksdag med sådan
sammansättning att u-hjälpen kan
öka snabbare än minimiprogrammet.
Personligen tror jag att vi nu efter det
senaste valet har en sådan riksdag. Men
de som har haft det avgörande inflytandet
över storleken av årets u-hjälpsanslag
har uppenbarligen bedömt »det
allmänna budgetläget» på annat sätt.

Folkpartiet och centern har naturligtvis
varit de som med den största ivern
har drivit skendebatten kring u-hjälpens
storlek. De har försökt locka till
sig radikala väljare som vill större uhjälp,
utan att samtidigt oroa de konservativa
väljare som tycker att skatterna
redan nu är för höga. Den goda
viljan bakom de insatser som en del mittenpartister
gjort för att öka u-hjälpens

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

omfattning bör man kanske inte ifrågasätta,
men Ola Ullsten hade utan tvivel
rätt när han i en artikel skrev att mittenpartiernas
överbud när det gäller
u-hjälpen har varit både för små och
för oengagerat drivna. I år har Ola Ullsten
själv varit den främste pådrivaren
bland mittenpartisterna, och resultatet
har blivit att både överbudet och engagemanget
är mindre än tidigare.

Nu försöker man i stället skapa debatt
kring detaljer. Den rent tekniska frågan,
huruvida det framtida svenska biståndet
till Nord- och Sydvietnam skall
ingå i den ordinarie planeringsramen
eller ligga utanför som ett provisorium
har av de unga folkpartisterna gjorts
till ett stort debattämne.

Alla vi som är intresserade av stora
svenska biståndsinsatser i Vietnam vin
naturligtvis att både Nord- och Sydvietnam
inom en nära framtid skall kunna
räknas till SIDA:s huvudmottagarländer.
Genom att göra biståndet till Vietnam
till en av SIDA:s viktigaste uppgifter inom
den ordinarie planeringsramen kan
insatserna få den bredd och omfattning
som är önskvärd. När Ola Ullsten och
andra föreslår att biståndet till Vietnam
skall bli ett projekt vid sidan av
den ordinarie planeringsramen får man
intrycket att de vill skapa ett provisorium.
Och de får också mycket riktigt
stöd i denna fråga av de mörkblå Vietnamvännerna
på högerkanten.

Det viktigaste just nu beträffande biståndet
till Vietnam är frågan om när
de reguljära biståndsinsatserna kan starta.
Även om utrikesministern nu säger
att man skall ta det lugnt och visa tålamod
finns det skäl påpeka, att en bred
svensk opinion är otålig och vill se praktiska
resultat. Utrikesministern har redovisat
de projekt som redan beslutats.
Han har tidigare i riksdagen utlovat
betydande svenska insatser så snart striderna
i stort sett upphört. Denna förutsättning
är nu uppfylld när det gäller
Nordvietnam. En betydande svensk
hjälpinsats bör därför kunna komma

i gång så snart vi vet på vilket sätt vårt
bistånd bäst kan infogas i Nordvietnams
egna planer för återuppbyggandet.

Den planerade nordiska samordningen
av det framtida biståndet till Vietnam
är självfallet värdefull. Men de
nordiska kontakterna bör inte få bromsa
sådana svenska insatser i Nordvietnam
som är möjliga redan innan USA
avslutat sitt krig i Sydvietnam. Det blir
kanske svårt för de två paktanslutna
staterna att delta i det inledande skedet,
men de samlade nordiska insatserna
längre fram måste rimligen bli effektivare,
om man då kan bygga på praktiska
erfarenheter från Nordvietnam.

Det är alltså i dag inte frågan om
stödet till Vietnam skall ligga innanför
eller utanför SIDA:s planeringsram, som
är den väsentligaste. Väsentligt är däremot
att ett betydande svenskt bistånd
till Nordvietnam kan sättas in så snart
som möjligt, även om striderna i Sydvietnam
kanske fortsätter ännu en tid.

Såsom påpekats tidigare i denna debatt
är den svenska hjälpens officiella
målsättning att bidra till en social och
ekonomisk utjämning och att medverka
till en samhällsutveckling i demokratisk
riktning i de fattiga länderna. Denna
målsättning har på senare tid tilldragit
sig speciellt intresse. Kritikerna
har påstått att den svenska u-hjälpen
inte alls främjar utjämning och
demokrati utan i stället backar upp
feodala och reaktionära regimer. Jag
undrar om dessa kritiker tänkt igenom
vad den officiella målsättningen egentligen
innebär. Det är nämligen en ganska
radikal målsättning. Det officiella
syftet med vår biståndspolitik är ju faktiskt
— om man uttrycker det med
andra ord —- att söka åstadkomma ekonomisk
och social omvälvning och att
främja införandet av en styrelseform
som i dag är mycket sällsynt i u-länderna.
Det rör sig alltså om en öppet
deklarerad avsikt att med biståndet som
instrument blanda sig i mottagarländernas
inre angelägenheter. Det är där -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

för inte helt korrekt att påstå att det
svenska biståndet ges utan politiska
bindningar.

Men tyvärr är våra möjligheter att
uppfylla denna del av u-hjälpens målsättning
ganska begränsade. Önskemålet
att bidra till en social utjämning påverkar
naturligtvis i någon mån valet
av svenska biståndsprojekt. I de huvudmottagarländer
där de politiska förhållandena
är gynnsamma borde det vara
ganska lätt att styra biståndet så att
den sociala utjämningen påskyndas.
Därför spelar valet av nya huvudmottagarländer
en stor roll för möjligheterna
att uppnå målsättningen. Problemet
är bara, såsom tidigare framhållits under
debatten, att vi vet så litet om utvecklingseffekterna
av olika biståndsprojekt.

När det gäller att genom direkta statliga
insatser göra mottagarländerna mera
demokratiska måste man sannolikt
nöja sig med fromma förhoppningar om
att stigande bildningsnivå och högre
ekonomisk standard i största allmänhet
ökar demokratins chanser.

Statsutskottet har behandlat ett förslag
om statligt stöd till sådana politiska
rörelser inom de enskilda u-länderna
som verkar för social och ekonomisk
utjämning —- de sociala befrielserörelserna.
I utskottets skrivning redovisas
vilka möjligheter som finns att
genom statliga insatser bistå de nationella
och de sociala befrielserörelserna.
Det är bra att dessa frågeställningar nu
preciseras. Den svenska staten kan naturligtvis
inte stödja interna oppositionsrörelser,
hur befogad vi än kan
tycka att deras kamp mot feodala
eller militära överklassregimer är. Stödet
till sådana befrielserörelser måste
i stället komma från enskilda svenska
organisationer.

Samtidigt som man alltså klargör
var gränsen går för statligt stöd till
befrielserörelserna är det viktigt att
understryka att enskilda svenska organisationer
självfallet inte är bundna av

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

samma folkrättsliga principer som begränsar
den statliga handlingsfriheten.
Den svenska staten kan exempelvis inte
stödja PRD i Dominikanska republiken

— det kan däremot det socialdemokratiska
partiet och SSU göra, och de gör
det också.

Det har varit de stora folkrörelserna

— arbetarrörelsen med dess många förgreningar,
bildningsorganisationerna,
kooperationen, nykterhetsrörelsen —■
som i vårt land har drivit fram den
ekonomiska och sociala utjämningen
och som påverkat samhällsutvecklingen
i demokratisk riktning. Om vi kunde
engagera dessa stora svenska folkrörelser
i en serie praktiska biståndsprojekt

— helst i form av organisatoriskt samarbete
med broderorganisationer i uländerna
— skulle det utan tvivel betyda
en värdefull stimulans för den
sociala utvecklingen i de fattiga länderna.
De religiösa organisationerna
har redan genom sin missionsverksamhet
påverkat samhällsutvecklingen i
många u-länder. Missionen är också den
svenska folkrörelse som hittills satsat
helhjärtat på att med ekonomiskt stöd
från SIDA genomföra egna biståndsprojekt.
Tack vare att man sedan länge har
en basorganisation i flera av u-länderna
har missionen snabbt kunnat tillgodogöra
sig det ökade statliga stödet till
enskilda organisationers u-landsverksamhet.
En sådan basorganisation saknar
de andra stora folkrörelserna, och
det är just detta som gör det så svårt
för dem att planera och genomföra egna
biståndsprojekt.

De borgerliga har med sina ständiga
framstötar om mera SIDA-pengar till
missionen missat själva poängen. Det
är inte missionen som i första hand behöver
stöd och stimulans — SIDA har
ju hittills inte avvisat någon ansökan
från missionen. Stödet måste i stället
inriktas på hela raden av andra folkrörelser
som ännu inte deltar aktivt i
det praktiska u-hjälpsarbetet. De stora
folkrörelserna saknar i regel helt den

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

erfarenhet, de kontakter, den personal
och kanske i värsta fall även det intresse
som krävs för att genomföra egna
biståndsprojekt i de fattiga länderna.

Under det kommande budgetåret
skall det ske en betydande ökning av
den del av SIDA:s informationsverksamhet
som riktar sig till enskilda
svenska organisationer. Den informationen
bör inte minst ta sikte på att
ge de folkrörelser, som nu inte deltar
i u-landsarbetet, impulser till egna initiativ
på detta område. De bör stimuleras
till att satsa personal och andra
resurser på egen verksamhet i de fattiga
länderna. Då blir de också pålitliga
aktivister i propagandan för ökade statliga
insatser i kampen mot världsnö Ökad

information kombinerad med
en generösare bidragspraxis för att under
några år ge ett rejält handtag till
de folkrörelser, som är oerfarna i uhjälpssammanhang,
skulle kunna ge
mycket god utdelning. Det skulle betyda
större och mera djupgående svenska
insatser för social och ekonomisk utjämning
i u-länderna. Det skulle skapa
en bredare förankring av den opinion
i vårt land som aktivt stöder den statliga
biståndsverksamheten, och det
skulle vidga basen för SIDA:s personalrekrytering.

Bara ungefär 1 procent av det statliga
biståndet går i dag till de enskilda
organisationernas biståndsverksamhet.
Detta är en mycket låg andel jämfört
med vad som är vanligt i andra givarländer.
Även om det kanske hittills har
varit en riktig prioritering av knappa
resurser, måste målsättningen under
1970-talet vara att en större andel skall
gå till biståndsprojekt i samarbete med
de olika svenska folkrörelserna. Satsningen
bör främst ske på sådana projekt
som kompletterar det rent statliga
biståndet. Folkrörelserna kan förmedla
organisatoriska kunskaper och understödja
ledarutbildning på en nivå där
statliga projekt inte når fram. De kan
också bidra med en nyskapande en -

tusiasm som kan bli en värdefull balans
till den allt större byråkratiska
apparat som förvaltar huvuddelen av
det statliga biståndet.

Både i SIDA:s petita och i statsutskottets
skrivning uttalas stöd för en breddning
av folkrörelsernas engagemang i
det praktiska biståndsarbetet. Det är
därför folkrörelsernas eget intresse för
insatser i u-länderna som nu avgör om
vi under det närmaste året kommer att
få en sådan utveckling. Sker ingen
breddning av folkrörelsernas engagemang
måste ännu starkare stimulanser
i form av ändrade bidragsbestämmelser
och ökad information sättas in.

Eftersom biståndet till de fattiga länderna
är ett relativt nytt inslag i svensk
politik, är det nödvändigt att på allt
sätt få det säkert förankrat hos de folkrörelser
som spelar en så avgörande
roll för vår egen samhällsutveckling.

Medan det svenska biståndet nu ökar
för varje år, finns det, som utrikesministern
påpekade för en stund sedan,
andra rika industristater som minskar
sitt bistånd till de fattiga länderna.
Bakom den politiken står i dessa länder
okunniga och oengagerade väljarmajoriteter.
Vi måste försöka att gardera
oss mot en sådan politisk utveckling
i vårt land. Det sker bäst genom att vi
får till stånd ett intimt samarbete mellan
staten och folkrörelserna kring en
lång rad biståndsprojekt. U-hjälpen
måste på samma sätt som andra centrala
politiska frågor bli något som direkt och
personligt engagerar ett stort antal medborgare.
Det farligaste som kunde inträffa
vore att den svenska u-hjälpen
under 1970-talet bleve en praktisk arbetsuppgift
enbart för några hundratal
statliga ämbetsmän.

Att göra u-hjälpen populär är en
stor och svår politisk uppgift. Därför
måste vi nu försöka att på bred front
mobilisera folkrörelserna i det arbetet.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som gjorts av fru LewénEliasson.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

Herr AHLMARIv (fp):

Herr talman! Dagens debatt är troligen
1960-talets sista stora debatt om
u-hjälpen i den svenska riksdagen. Vi
avslutar ett årtionde då vårt lands bistånd
till de fattiga folken blev en av
de stora politiska frågorna. Det har
knappast skett med de makthavandes
stöd och stimulans. Decenniet började
visserligen med ett löfte om en snabb
stegring av den svenska u-landshjälpen,
men vi vet i dag att den ännu utgör
bara några få tusendelar av bruttonationalprodukten.

Att den här frågan ändå blivit en av
de centrala i politiken har andra förklaringar.
Vi har under 1960-talet upplevt
en våg av väckelse. Den har handlat
om försök att ge begreppet solidaritet
en ny innebörd. Solidariteten inom
landet är i princip självklar. De yrkesverksamma
är solidariska med de gamla
— det är t. ex. folkpensionen. Familjer
utan barn är, fast i för liten utsträckning,
solidariska med barnfamiljer
—■ det är barnbidrag, bostadstillägg
och annat. Och de högavlönade måste
i högre grad bli solidariska med dem
som tjänar litet — det är en av de stora
frågorna i årets avtalsrörelse, och det
bör alltmer prägla politiken under
kommande år.

De tankarna är nästan självklara. Vad
väckelsen har handlat om är att överföra
en liknande värdering på våra internationella
relationer. Solidariteten
skall inte stanna vid gränserna, den
måste uttryckas i ord och handling. De
fattiga ute i världen är vårt problem
nästan lika mycket som de fattiga i vårt
eget land. Så kan man formulera en
kärnpunkt i bekännelsen till en ny internationalism
med vidgade förpliktelser.

Till en viss del blir sådana målsättningar
alltid retorik utan förankring i
verkligheten. Folkrätt och neutralitetspolitik
lägger flera hinder i vägen för
ett mera aktivt stöd åt förtryckta människor
i totalitärt styrda länder. Diplo -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

matisk påverkan och påtryckning betyder
ofta ingenting eller mycket litet
när de kommer från småstater som Sverige.
Begränsningen i våra ekonomiska
resurser tvingar till en koncentration
av u-hjälpen till vissa länder och vissa
projekt.

Ändå vore det felaktigt att avfärda
viljan till ett nytt solidaritetsbegrepp
med invändningen att den är orealistisk.
Ty kravet gäller politikens rörelseriktning,
ambitionerna för framtiden.
Och då är u-landshjälpen den kanske
viktigaste internationella frågan för
Sverige. Här har vi en chans att i handling
göra något för fattiga länder och
för folkgrupper i djup misär. Här testas
vår vilja att bejaka ideal och krav från
främst en ung generation, som hoppas
på insatser av en helt annan storlek än
hittills.

Men starten för u-hjälpen har trots
det skett under det årtionde som snart
är slut. För en del av oss, som kom in
i politiken för ungefär tio år sedan, har
frågan om u-landshjälpens ökning, inriktning
och utformning kanske varit
det politiska problem som sysselsatt oss
mest. Det talas ibland om att varje generation
har sin ödesfråga. Jag skulle tro
att många unga i Sverige och i andra industriländer
upplever den rika världens
bistånd — eller bristen på bistånd —
som vår generations ödesfråga. Yi gör
det inte för att det saknas andra stora
frågor. Farorna finns i mycket stort
antal: kärnvapenhotet, de kvarblivande
och de nya klassgränserna, miljöförstöringen,
diktaturernas styrka och attraktionskraft.
Och de nya möjligheterna
är lika klara: inträdet i dataåldern och
välståndssamhället i vissa länder, teknologins
allt snabbare utveckling, den
europeiska integrationen.

Ändå har u-hjälpen betytt ett övergripande
engagemang för många av oss.
Den handlar om den moraliska utmaning,
som undernäring, sjukdomar och
massarbetslöshet för hundratals miljoner
människor innebär. Den rymmer

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ett perspektiv som måste fylla oss alla
med oro: en ständigt vidgad klyfta
mellan rika och fattiga länder och en
befolkningsexplosion som sker främst
hos de fattiga. Och den ger en möjlighet
att vara med och hindra det perspektivet
att förverkligas: att övertyga
politiker och folkgrupper i de rika länderna
att vi har ett ansvar, att vi måste
dela med oss, inte bara se till egen välfärd.

Även om många av oss upplever uhjälpen
som vår generations ödesfråga,
inbillar jag mig inte att alla anser detsamma.
Tvärtom har vi under 1960-talet upplevt många argument och stämningar
mot en radikalt ökad svensk ulandshjälp.
Ingen får tro att de invändningarna
försvinner när vi går in i nästa
årtionde. Det finns i stället alla skäl
att anta att hindren mot en snabbare
ökning kommer att finnas kvar och att
motståndet gång på gång kommer att
dyka upp i skilda skepnader.

Låt mig därför kort beskriva några
drag i det motstånd som vi lärt känna
under 60-talet.

Först och främst har vi dem som vägrar
att erkänna rimligheten i en vidgning
av solidaritetsbegreppet. Låt oss
hålla rent framför egen dörr först. Låt
oss hjälpa de gamla, de sjuka, de arbetslösa,
de handikappade och andra
som har det svårt här hemma. Först
därefter skall vi fundera på u-hjälp.

Den invändningen har nog fortfarande
en stark förankring i folkopinionen.
Särskilt i tider av oro på arbetsmarknaden
vinner sådana stämningar i kraft
och utbredning. Det är lätt att förstå
och förklara det. Det är nära nog övermänskligt
att begära av arbetslösa i t. ex.
Norrlands inland att de skall se på biståndet
till andra länder som en fråga
av allra högsta prioritet. De upplever ju
själva varje dag »det glömda Sverige».
De ser hur bygder har eftersatts i vårt
eget land, och de upplever det problemet
som mer omedelbart och angeläget
för svensk politik.

Därför är det viktigt att ständigt slå
fast: bara i ett samhälle där man målmedvetet
söker utplåna klyftor mellan
folkgrupper och landsdelar är det möjligt
att vinna en mycket stark opinion
för ökad u-hjälp. Att bistå dem som har
det svårt här hemma står därför inte
i motsättning till att vara med och hjälpa
dem som lider utanför landets gränser
— de insatserna måste drivas parallellt.
Visst blir det ibland konkurrens
om pengarna. Men lösningen får aldrig
ligga i att man spelar ut de eftersatta
i Sverige mot eftersatta länder ute i
världen.

Därför är tanken att vi först måste
hålla rent framför egen dörr på samma
gång förledande och förlamande. Den
är förledande därför att den rymmer
en viktig sanning: vi har en förpliktelse
mot dem i Sverige som kommit efter
i standardökningen. Men den är förlamande
på andra sätt. Vi kommer alltid
att ha vissa eftersatta grupper i Sverige,
människor vilkas problem vi inte
insett i tid. Det dyker alltid upp nya
bristområden. I ett samhälle med snabb
utveckling blir sådana konsekvenser
ofrånkomliga. Vad som är viktigt är
att öka vaksamheten och handlingskraften
inför eftersatta minoriteter och områden
och att här göra svårigheterna
mindre än de är i dag. Men de som säger
att vi först måste hålla rent framför
egen dörr säger i verkligheten att vi
aldrig kan öka u-hjälpen.

En annan invändning mot ökad uhjälp
är talet om slöseri och misslyckanden.
Någon har i TV sett ett projekt,
stött av Sverige i något afrikanskt land.
Det har misslyckats, en del pengar har
gått förlorade. Så får det inte gå till,
säger man; så länge man lägger ned
pengar på sådant vill vi inte stödja förslag
om ökad u-hjälp.

Misstankarna om slöseri tillhör de
viktigaste hindren att röja undan. Det
kan bara ske genom mer upplysning
kring u-hjälpen och behoven i den tredje
världen. Den upplysningen skall no

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

öka — den har länge varit sorgligt försummad,
och det har försvårat opinionsbildningen.
Men lika viktigt är att
vi politiker när vi möter slöseriargumentet
också visar vart den tanken
skulle leda om den tillämpades i inrikespolitiken.
Visst kan det ibland förekomma
misstag i socialhjälpen — skall
vi därför rusta ned vår socialpolitik?
Visst kan det göras misstag vid ett
sjukhusbygge — skall vi därför inte
öka antalet vårdplatser? Visst finns det
bostäder som är dyra och misslyckade
till planering och placering —• skall
vi av det skälet strunta i fortsatt bostadsbyggande? De

som begär att u-hjälpen inte får
göra några misstag ställer krav på projekt
i utlandet som ingen kommer på
tanken att ställa på projekt här hemma.
Det måste sägas gång på gång att enstaka
misslyckanden alltid måste ske
när en verksamhet byggs ut, men att
de också ger oss lärdomar för framtiden,
gör oss mer skickade att undvika
fel och fallgropar längre fram.

Men ingen bör tro att hindren mot
en ökad u-hjälp bara finns hos dem
som sällan engagerat sig i internationella
frågor. Också många yngre med
betydande intresse för utrikespolitik låter
ibland sina doktriner bli argument
mot vidgat bistånd.

Man påstår t. ex. att 1-procentsdebatten
är likgiltig, det viktiga är hur biståndet
används. Det är sant att det
är en oerhört central fråga hur u-hjälpen
används och vilka effekter den får.
Men det kan aldrig bli ett skäl att inte
driva på för en snabbare ökning. Det
finns i dag åtskilliga projekt som vi
inte kan genomföra eller planera för
därför att riksdagens majoritet har bestämt
att vårt bistånd först i mitten av
nästa årtionde skall nå upp till 1 procent
av bruttonationalprodukten. Herr
Ullsten har visat att det just nu fattas
mycket pengar för SIDA i dess fältverksamhet
under kommande år. Med
en snabbare ökning skulle mycket mer

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

kunna göras för bevattningshjälp, förvaltningsbistånd,
stöd till yrkesskolor,
familjeplanering o. s. v.

1-procentsdebatten har därför varit
av utomordentligt stor betydelse. Den
har gett oss ett etappmål för hjälpens
ökning. Den har blivit en symbol för
vår satsning och gång på gång i siffror
visat hur litet av våra resurser som i
verkligheten går till u-landshjälp.

Man säger också på vissa håll att avgörande
är vilka länder som vi stödjer.
Biståndet måste gå till stater med s. k.
progressiva regimer —- annars blir det
mest till skada. Också här finns ett
korn av insikt. Bistånd, som inte kommer
folket till godo och som inte alls
bidrar till en social utveckling, bör vi
självfallet avstå från. Naturligtvis finns
det regeringar som är svåra att samverka
med och som hellre ser biståndet
som en väg att höja regimens prestige
än som ett medel att höja levnadstandarden
för landets befolkning.

Men tanken hos den socialistiska nyvänstern
är en annan: bara länder som
styrs av renläriga marxister kan stödjas,
annars förvandlas u-hjälpen till nykolonialism.
Det skulle inte bli många
länder som kunde få mottaga u-landshjälp
med nyvänsterns och kommunisternas
begränsning. Cuba, Kina, Vietnam
och kanske ytterligare ett par vore
godtagbara för marxistiska dogmatiker.
Men när man vill döma ut regimerna i
nästan hela den övriga tredje världen
är det förmätenhet och fanatism. Avgörande
måste ju vara — det betonas i
mittenpartiernas motion i år — vilken
effekt ett visst projekt kan ge i ett
visst land. De som inte vill ge u-hjälp
till en nation därför att de ogillar regimen
där säger i praktiken att det
landets befolkning först skall drabbas
av föraktliga styresmän och sedan skall
drabbas av att ingen u-hjälp når det
landet. Det trista med sådana tankar
är inte bara deras brist på medkänsla
och praktiskt handlag. Värre är att värderingar
av den typen blir generella

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

argument mot ökad u-hjälp i framtiden
och av många av dess anhängare uppfattas
på det viset.

På samma sätt förhåller det sig med
påståendet att vad u-länderna behöver
är revolution, inte bistånd för enstaka
reformer. Det kan gälla i några länder
att en våldsam förändring är den enda
möjligheten att fälla en tyrannisk och
korrumperad regim. Men i de flesta
stater förhåller det sig inte så. Deras
problem är ofta mindre den politiska
färgen på regeringen och mera de väldiga
problem som landet har i form
av analfabetism, överbefolkning, massiv
fattigdom, stamsplittring, brist på kapital
och effektiv förvaltning. De problemen
kan inte lösas genom rop på revolution.
De kan inte heller lösas enbart
genom u-hjälp från industristaterna.
Men åtskilligt kan de rika länderna
göra för att underlätta med stöd i skilda
former och en mer u-landsvänlig
handelspolitik. De som i västvärlden
skriker sig hesa för revolution och mot
u-hjälp som stimulans till reformer
kommer därför att motverka en vidgning
av vår internationella solidaritet.

Jag nämnde att en svårighet i debatten
under 1960-talet har varit de som
försökt spela ut den svenska u-landshjälpen
mot behoven här hemma. Genom
att ge sken av att trygghetsreformer
i Sverige står i motsättning till vidgat
internationellt bistånd har de bromsat
en växande opinion. Valrörelsen förra
året gav exempel på den tekniken.
Från liberalt håll gjorde vi u-landsfrågan
till en av de stora frågorna i valdebatten.
Vi gjorde det inte i tron att det
skulle ge oss röster — på den fronten
var riskerna mer uppenbara än möjligheterna.
Vi gjorde det därför att det
gäller att ständigt föra ut värderingen
om internationell solidaritet i handling
när man når människor — på möten
på gator och torg lika väl som i debatter
i radio, TV och tidningar.

Socialdemokraternas sätt att möta
vårt krav var försåtligt just därför att

det gav intryck av en motsättning mellan
u-hjälp och reformarbete här hemma.
Man svarade oss som någon sorts
polemik och anklagelse att u-hjälpen
inte får gå ut över de lågavlönade —
det har heller ingen hävdat; tvärtom
har vi alltid slagit fast att ökad jämlikhet
inom Sverige ger den enda bärkraftiga
grunden för ökad internationalism.
Men många kommer ändå att tro
på en sådan propaganda, särskilt om
de i andra sammanhang sympatiserar
med ett parti som verkar negativt till
u-hjälp. Det är nog en av förklaringarna
till att sympatisörerna till folkpartiet,
enligt samstämmiga undersökningar, är
mycket mer positiva till u-hjälp än vad
som är förhållandet inom andra partier.
Från liberalt håll har vi aldrig
försökt skapa klyftor mellan våra ambitioner
inom landet och våra vidgade
förpliktelser till människor långt utanför
våra egna gränser.

Så vill jag säga några ord om de motioner
som jag varit med om att väcka
i år. Herr Ullsten och jag har — i år
för tredje gången — krävt att Zambia
skall få ytterligare vidgat stöd. Vi gläder
oss åt att biståndet till Zambia
har blivt mycket större under de år vi
argumenterat för det. Det landets ställning
som det fria Afrikas utpost mot de
vita minoritetsregimerna gör det angeläget
att stödja Zambia mer än man kanske
skulle göra med ett annat politiskt
läge i södra Afrika. I reservationen 14
föreslår folkpartiet att Zambia av det
skälet skall få krediter på s. k. mjuka
IDA-villkor med förmånliga ränte- och
amorteringsregler på samma sätt som
Tanzania. Det får man inte i dag.

I en motion har jag föreslagit svenskt
stöd till PAIGC, den rörelse som så
framgångsrikt bekämpar portugiserna i
det s. k. Portugisiska Guinea. Stödet
kunde t. ex. få en utformning liknande
den som vi i dag ger till FRELIMO genom
bistånd till Mocambique Institute.
Det är angeläget att vi noga tänker igenom
vilka möjligheter vi har att stödja

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

rörelser i den tredje världen som arbetar
i totalitärt styrda stater och som
vill föra in sitt land i en social, ekonomisk
och demokratisk utveckling.
Folkrätt, non-interventionsprincip och
alliansfrihet kommer att begränsa vårt
handlande många gånger. Men vi kan
göra betydligt mer än vi gör i dag för
att hjälpa en del motståndsrörelser, särskilt
i södra Afrika, i deras insatser på
civila och humanitära områden. Det
stipendieprogram för afrikanska flyktingar
som krävs i reservationen 11 är
en sådan viktig åtgärd.

I en tredje motion har herr Romanus
och jag påpekat betydelsen av kraftigt
vidgat stöd för familjeplanering i Latinamerika.
Vi har illustrerat de möjligheterna
genom att åberopa Costa Rica
— ett litet land med mycket snabb befolkningsökning
— och vi har också
fört fram tanken att u-hjälpssatsning
till andra områden i Latinamerika är
möjlig på 1970-talet. Visst är det riktigt
att vi bör koncentrera åtskilligt av vårt
bistånd till vissa länder och vissa regioner.
Men det finns starka skäl för
industriländerna i Europa att se över
sina möjligheter till bistånd också till
en del latinamerikanska stater. Det är
detta som begärs i reservation 10.

Slutligen har fru Segerstedt Wiberg
och jag i en motion tagit upp möjligheterna
till u-landsstöd till den södra
delen av Sudan. Det gäller ett av de
mest efterblivna områdena i Afrika,
sedan flera år härjat av krig och förtryck.
Vi har genom u-hjälpen stött
andra delar av Sudan. Detta har kritiserats
i riksdagen av ledamöter som på
goda grunder fördömt regimens politik
i den södra delen. Om vi kunde göra
eu positiv insats i just denna södra region
vore det glädjande. Utskottet säger
inte mycket om den saken men understryker
SIDA:s uttryckta vilja att bevaka
möjligheterna att stödja södra Sudan.
Jag beklagar att den bevakningen
försvåras av att Sverige från den 1 juli
i år drar in sin ambassad i Khartoum.
4 — Andra kammarens protokoll 1969.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Jag motionerade om avslag på den indragningen,
men riksdagen har tyvärr
redan fattat beslut om den.

Herr talman! Jag vill till slut återkomma
till min utgångspunkt, delvis
med anledning av vad herr Sture Ericson
nyss anförde. Jag inledde mitt anförande
med att beteckna u-landsfrågan
som den viktigaste delen av den våg av
väckelse till ökad internationell solidaritet
som 1960-talet har inneburit. EU
av de trista inslagen i politiken under
de här tio åren har varit de politiska
partiernas oförmåga att leva upp till de
ideal, som ofta formulerats av grupper
och enskilda utanför det parlamentariska
arbetet. Partierna har i u-landsfrågan
i alltför hög grad letts av den
breda opinionen — och den har länge
varit försiktig och negativ — i stället
för att leda opinionen. Kritiken mot
partierna har visserligen inte alltid varit
rimlig; folkrörelser kan ju inte undgå
att ta intryck av åsikter och värderingar
hos de människor bland vilka
de arbetar. De konkreta kraven på politiken
har inte alltid varit vettiga; ofta
har den dogmatiska hållningen varit ett
hinder mer än en drivkraft för större
insatser.

Men vad de politiska partierna har
misslyckats med är att ställa sin politik
i samklang med de konstruktiva
inslagen och med idealiteten hos det
växande antal svenska medborgare som
menar att solidariteten inte får göra
halt vid nationens gränser. Jag tillhör
det parti som drabbas minst hårt av
den kritiken. Det har hela tiden varit
de liberala krafterna som mest helhjärtat
har slagits för u-hjälpens ökning.
Jag upprepar: det var folkpartiet som i
förra årets valrörelse gjorde u-landsfrågan
till ett av sina huvudkrav. Yi liberaler
ser naturligtvis inte tillbaka på
1968 års val med någon större glädje i
övrigt. Men låt mig lika uppriktigt säga
att folkpartiets opinionsbildning för uhjälpen
är den satsning som under de
tio år jag varit med i politiken har glatt
Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

mig mest genom sin ambitionsgrad, sitt
allvar och sin framsynthet.

Det vore frestande att jämföra denna
liberala satsning med de möjligheter
som ett tjugutal yngre socialdemokratiska
riksdagsmän i den här kammaren
har att i dag driva fram en snabbare
ökning av u-hjälpen genom att stödja
några av reservationerna. De som kallar
sig SSU Helgeandsholmen kan t. ex. bestämma,
om det skall bli majoritet för
den reservation som kräver att stödet
till återuppbyggnaden av Vietnam läggs
utanför den hittills beslutade ramen —
både för att Vietnamhjälpen skall kunna
bli mycket stor och för att den inte
skall minska insatserna i övrigt. Här
har herr Ericson i Örebro en möjlighet
att visa att han menar allvar när han
påstår att vi har fått en ny riksdag med
en uppriktig vilja att snabbare öka
u-hjälpen. Med herr Ericsons utgångspunkt
att Vietnam behöver pengarna
nu, är det ju särskilt viktigt att lägga
den hjälpen utanför ramen, eftersom
annars något annat måste maka åt sig.

Hur de unga socialdemokraterna kommer
att rösta får vi se i voteringen.
Vad som för framtiden är särskilt viktigt
är att bryta ned de hinder och invändningar
mot ökad u-hjälp som haft
en sådan betydelse under 1960-talet. Det
arbetet måste i större utsträckning bedrivas
av alla partier och av riksdagsmän
ur alla läger. Det gäller att visa
att de som deltar i det parlamentariska
arbetet inte bara tar intryck av opinion
som andra bildar, utan själva kan leda
opinionen mot djärvare mål under 1970-talet.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Den svenska debatten
om u-landsbiståndet har, såsom flera talare
redan understrukit, under senare
tid avtagit i intensitet. De öppet redovisade
motsättningarna har kommit att

gälla det praktiska mera än det principiella,
men vi bör akta oss för att misstolka
läget. Att kontroversiella frågor
inte existerar så mycket i debatten utesluter
inte att de existerar i verkligheten.
Lugnet på denna punkt är antagligen
bara tillfälligt.

Jag skall ägna min uppmärksamhet
åt tre spörsmål, som måste komma att
fånga en ökande uppmärksamhet och
som kan bli orsak till politiska stridigheter.
De inrymmer uppgifter som på
ett tidigt stadium måste granskas och
lösas för att vi skall bli i stånd att ge en
omfattande och meningsfylld hjälp.

Det första problemet gäller att det
mot slutet av planperioden kommer
att krävas mycket stora ökningar, i miljoner
kronor räknat, för att man verkligen
planenligt skall nå fram till 1-procentsmålet 1974/75. Dessa planenliga
höjningar av det officiella biståndet
utgör för nästa budgetår 5 procent av
de totala ökningarna i statliga utgifter.
Mot slutet av planperioden kommer de
att ta i anspråk inte mindre än 15—20
procent av de totala utgiftshöjningarna.
I miljoner kronor kommer ökningarna
att uppgå till, låt oss säga, 400 miljoner
kronor. Sådana ökningar kommer att på
ett helt annat sätt än hittills dra den politiska
uppmärksamheten till sig och
kritiskt granskas av dem som finner
andra offentliga utgifter vara mera angelägna.
Då gäller det — det vill jag
understryka — att undvika att rucka
på planerna.

I själva verket är situationen ännu
känsligare. Det är nämligen så, att vi
kanske inte alls kommer fram till något
1-procentsmål 1974/75 med den nuvarande
ökningstakten av biståndet. Årliga
25-procentshöjningar av biståndet
kommer inte att föra oss till målet, om
vår nationalprodukt i löpande priser
kommer att öka snabbare än 5 procent
om året. Med 25-procentiga ökningar av
hjälpen kommer denna att vid planperiodens
slut vara ungefär 1,9 miljard
kronor, men nationalprodukten kanske

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

kommer att ligga en bra bit över 200
miljarder. För att uppnå 1-procentsinålet
måste man vid slutet av perioden
göra motsvarande, kanske mycket stora
höjningar utöver de planerade.

Ännu större blir höjningarna självfallet
mot slutet av perioden, om man
under de närmaste åren inte skulle göra
25-procentiga uppräkningar, och det
har ju socialdemokraterna beklagligtvis
inte velat binda sig för. Oundvikligen
skulle under dessa omständigheter ulandsbiståndet
i ännu högre grad komma
i den politiska skottgluggen. Dessa
förhållanden har, som vi vet, uppmärksammats
på olika håll, t. ex. vid diskussionerna
om svenskt bistånd inom DAC
i OECD. I riksdagen har de tydligast
framförts av fru Lindström m. fl. i en
motion, och jag tycker att det är mycket
bra att statsutskottet har velat föra dessa
tankegångar vidare till regeringen.
Jag vågar dock misstänka att statsutskottets
påpekande på den punkten inte
kommer att ändra regeringens dispositioner
för de närmaste åren.

En metod att undvika chockhöjningar
mot slutet av planperioden vore emellertid
att lägga Vietnamhjälpen, som vi
skall hoppas snart kommer i gång, utanför
biståndsramen, allt i enlighet med
reservation 7. Där skulle jag vilja upprepa
den fråga som herr Ahlmark ställde
till herr Sture Ericson i Örebro om
hur de yngre socialdemokraterna kommer
att rösta på den punkten.

Om man gjorde på det viset skulle
det bli mindre risk för att man skulle
hamna i upprivande politiska diskussioner
om u-landsstödets utformning
mot slutet av planperioden. Det statsfinansiella
läget, och kanske också betalningsbalansläget,
kommer då sannolikt
att vara lika ansträngt som det nu
anses vara, och det kommer förvisso att
anföras av en eller annan såsom ett
argument för att slå av på biståndsambitionerna.

Jag skulle därför önska att det sloges
fast i riksdagen, att hänvisningar till

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

statsfinanser och betalningsbalans vore
den obotfärdiges förhinder. Så t. ex. bör
det verkligen starkt understrykas att
höjningar av u-landsbiståndet inte på
något sätt behöver inverka mera negativt
på betalningsbalansen än vilken annan
höjning av statsutgifterna som
helst.

Det andra problemet som jag skulle
vilja ta upp är, att eftersom det finns
så pass stora svårigheter att ge ett tillräckligt
stort offentligt bistånd, måste
man satsa på de kompletterande metoder
som finns tillgängliga för att lämna
bistånd till u-länderna. Det kan ju hända
att det offentliga biståndet är det
allra bästa sättet att stödja u-länderna,
men eftersom möjligheterna inte är tillräckligt
stora är det nödvändigt att begagna
de andra stödformerna. Där är
det särskilt tre stödformer som jag finner
det angeläget att fästa uppmärksamheten
på. Den ena är gåvor från
enskilda personer och organisationer,
den andra är direkta företagsinvesteringar
och den tredje är en generös
handelspolitik, vilka alla tre skulle utgöra
kanaler för ytterligare överföringar
av resurser.

Jag har svårt att förstå att socialdemokraterna
är sådana energiska motståndare
till att bevilja skatteavdrag för
gåvor till u-länder. Argumentet, att sådana
gåvor skulle leda till större skatterabatt
för högre inkomsttagare än för
lägre, finner jag knappast vara bärande.
Det är ju alldeles uppenbart inte ett argument,
sett ur u-ländernas synvinkel,
eftersom en sådan skattereform skulle
öka flödet av pengar till u-länderna, och
det är när allt kommer omkring vad
u-länderna är intresserade av.

Det kan knappast heller vara ett bra
argument sett utifrån inhemsk fördelningspolitisk
synpunkt. Ur den synvinkeln
blir det ju närmast en fråga om
vem som efter en sådan skattereform
jämfört med läget före densamma skulle
få mest kvar för egna ändamål. Jag vågar
tro att om man inför en avdragsrätt,

100 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

skulle lusten att ge enskilt bistånd till
u-länderna öka på ett sådant sätt att
höginkomsttagare efter det att gåvorna
hade givits skulle få mindre kvar för
egna ändamål än de för närvarande har,
när de inte ger hjälp på grund av de
hindrande skatterna.

Skattefrihet för gåvor till u-länder
skulle alltså ha den dubbla verkan, som
jag ser det, att bli nivåutjämnande både
nationellt och internationellt. Det är
sannolikt inte några verkligt stora belopp
som skulle kunna överföras på
detta sätt, men jag tycker att inga belopp
i detta sammanhang skall förringas.
Jag tror inte heller att man skall
bortse från den opinionsstärkande verkan,
som det kan ha att enskilda individer
själva direkt engageras i u-landsarbetet
och på det viset kan få en större
förståelse för ökade satsningar även i
offentlig regi.

Vad beträffar det andra sättet för att
finna kompletterande metoder, nämligen
direkta investeringar, utgör dessa
ett kvantitativt sannolikt mera betydande
sätt att överföra inte bara kapital
utan även kunnande. Sådana investeringar
görs uppenbarligen i avsikt att
nå egna ekonomiska fördelar, och jag
tycker därför, att man inte i statistiken
eller i vårt medvetande skall likställa
dem med offentligt bistånd. Men det
normala i ekonomiska transaktioner är
ju ändå, att båda parter drar fördel, en
elementär sanning, som många tappar
ur sikte när det är fråga om investeringar
i u-länder. Privata investeringar
blir om — jag stryker starkt under det
— värdlandet har en administrativ förmåga
att undvika missbruk, en utvecklingsbefrämjande
faktor. Detta har man
också insett i u-länderna. Det är mycket
intressant att studera den förändring
som har skett i u-ländernas attityd
till direkta investeringar.

Under den första efterkoloniala perioden
präglades inställningen av en stor
misstänksamhet. Man talade om nykolonialismen.
Under senare år har det ägt

rum en omsvängning. Man känner en
ökad säkerhet, att man administrativt
har tillräcklig styrka att styra de utländska
investerarna, och man bygger
också på sina egna erfarenheter, att alla
kanaler för resursökningar behöver
öppnas. Redan i Algerdeklarationen
markerade u-landsgruppen en önskan
att öka inflödet av privat kapital. I
UNCTAD II följde man upp dessa krav
på grundval av den s. k. Stikkerrapporlen,
där det framlades en lång rad av
konkreta förslag. Efter New Dehli-konferensen,
alltså UNCTAD II, har det
hållits en stor internationell konferens
i FN:s regi i Holland med representanter
för västerländskt näringsliv och ulandsregeringar,
där formerna för ökade
privata investeringar på nytt har
diskuterats.

Denna omsvängning i u-ländernas
inställning är avgörande för min egen
uppfattning om den politik som vi bör
föra på denna punkt. Men omsvängningen
har medvetet förtigits av den
svenska regeringen. I t. ex. den informationsskrift
som handelsdepartementet
gav ut om UNCTAD II finns privata
investeringar inte omnämnda. Vi är
också medvetna om den ovillighet regeringen
visat att på något sätt foga sig
i de olika förslag som förts fram internationellt,
särskilt från u-länderna, om
hur det privata kapitalflödet till u-länderna
skulle kunna stimuleras. För den
händelse regeringen inte uppmärksammat
dessa nya tongångar står jag gärna
till tjänst med källhänvisningar till
olika internationella dokument i frågan.
För att ge ett direkt intryck av hur
man uttrycker sig skall jag citera ur
UNCTAD II :s tredje kommittés rapport,
i egen översättning: »Många representanter
för utvecklingsländer redogjorde
för de ansträngningar deras regeringar
gjort att uppmuntra inflöde av privata
resurser men uttryckte besvikelse över
att de belopp, som den vägen ställts till
förfogande, inte blivit större.»

Jag tycker att den svenska regering -

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25 101

ens likgiltighet inför u-ländernas önskningar
på denna punkt är förvånansvärd.
Det kan vara intressant att göra
en jämförelse med vår egen lokaliseringspolitik.
Lokaliseringspolitik syftar
ju just till att öka den ekonomiska aktiviteten
i områden där den är underutvecklad.
När det gällt att inom ramen
för lokaliseringspolitiken försöka öka
aktiviteten har regeringen valt att på
alla möjliga sätt locka företag att göra
investeringar, och detta har tett sig som
en självklar metod. Denna jämförelse
med vår lokaliseringspolitik avslöjar
den enligt min mening doktrinära inställning
som måste ligga bakom attityderna
mot privata satsningar i u-länderna.
Jag tycker det är obehagligt att
regeringen i sin politik och i sitt agerande
mot u-länderna ansett sig kunna
kosta på sig att tillämpa socialistiska
doktriner som ett sätt alt tillfredsställa
sig själv snarare än u-länderna. Jag tycker
verkligen att det vore rimligt att
vi på denna punkt liksom på andra
punkter anpassar oss till u-ländernas
egna önskningar i stället för att hela
tiden sträva efter att pressa på dem
våra egna värderingar. Jag vill emellertid
upprepa att vi självfallet inte skall
blunda för de spänningar som utländska
investeringar kan innebära, men vi
skall inte heller förkasta en utvecklingsmetod
som u-länderna själva vill utnyttja.
I den mån det skulle vara på
det viset att regeringen lever under
några illusioner att en direkt investering
i u-länderna är ett lättvindigt sätt
att skära guld med täljknivar, som på
intet sätt behöver uppmuntras, tror jag
att regeringen och socialdemokratin på
ett mycket enkelt sätt skulle kunna tas
ur den villfarelsen genom att exempelvis
låta herr Wickman pröva sin lycka
i något u-land.

Också på det handelspolitiska planet,
där vi har en tredje kompletterande
metod att ställa resurser till förfogande,
finns ytterligare möjligheter. Vi har
fortfarande vissa handelshinder på tro -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

piska produkter. Vi har olika restriktioner
inom ramen för jordbruksregleringen,
tullar för halvfabrikat av intresse
för u-länderna, tullar som ger
ett mycket högt skydd på det förädlingsvärde
som ligger i steget från råvara
till halvfabrikat. Det rör sig om
mycket höga s. k. effektiva tullar. Som
bekant har vi också vissa handelshinder
beträffande färdigvaror av intresse
för u-länderna, speciellt när det gäller
textilvaror, och inte heller tillämpar vi
något system med handelspreferenser
för u-länder.

Jag är klart medveten om svårigheterna
att på alla dessa punkter foga sig
i samtliga de krav som u-länderna rest.
Men existensen av dessa handelshinder
hos oss förtjänar ändå att understrykas,
eftersom regeringen älskar att utmåla
sig själv som den mest änglalika
beskyddare av u-ländernas handelsintressen.
Som spelet för närvarande bedrivs
röstar vi med u-länderna vid alla
möjliga voteringar i förvissning om att
vi är så små att vår röst inte medför
att vi själva behöver infria våra löften.
När sedan de stora länderna, vilkas
ställningstagande spelar någon roll för
utgången av voteringen, röstar emot
kryper vi bakom slutresultatet och säger
att vi inte ensidigt kan göra någonting.
Över det sättet att uppträda och
agera tycker jag att det vilar något som
kan beskrivas som hyckleri.

Men, herr talman, på det handelspolitiska
området gäller det nog inte bara
att sträva efter att göra nya framsteg.
Jag ser framför mig en annan stor uppgift
för oss alla, nämligen att förhindra
att det så småningom kommer att uppstå
tendenser till bakåtskridande. En
växande industriproduktion i u-länderna
kommer nödvändigtvis att skapa
olika strukturomvandlingsproblem, och
jag tror att dessa kommer att leda till
handelspolitiska förvecklingar. Olika
branscher, som redan t. ex. textilindustrin,
kommer att få konkurrenssvårigheter,
och jag tror att i det läget krav

102 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet ra. m.

på handelspolitisk vänlighet kommer
att stå mot krav på handelspolitisk
ovänlighet. För att undvika att handelshinder
snarare än handelsstöd blir det
typiska fordras att vi verkligen noggrant
sätter oss in i dessa sannolik!
mycket stora problem som så småningom
kommer att göra sig gällande och
att vi grundligt planerar hur vi skall
kunna lösa dem. Jag vill understryka att
jag anser detta vara en mycket stor
uppgift.

Herr talman! Härmed är jag framme
vid det sista av de tre spörsmål som
jag här tänkt ta upp, nämligen frågan
vad som kan hända efter det att 1-procentsmålet
har uppnåtts. Vilka mål skall
vi då uppställa? Det är ju en diskussion
som ändå måste komma i gång, och på
ett ganska tidigt stadium, men som ännu
inte har påbörjats. Därvidlag tror jag att
mycket kommer att bero på de utvecklingsresultat
som vi kommer att ha nått
vid den tidpunkten, och det är min
uppfattning att man då kan dela in uländerna
i tre grupper. Den första kommer
att bestå av sådana länder som
ganska klart har tagit steget ut ur ekonomisk
underutveckling och kommit in
i en industrialiseringsprocess. Mellangruppen
kommer att vara komponerad
av u-länder som visar tendenser till
ekonomiskt framåtskridande men som
inte har brutit sig loss helt. Den tredje
gruppen slutligen kommer att bestå av
länder som ligger kvar i vad man skulle
kunna kalla för ekonomisk förstening.

Redan nu kan vi se ansatser till eu
sådan tredelning av u-länderna. Man talar
ju i olika internationella sammanhang
om problemen för »the least developed
countries», d. v. s. den tredje
ländergruppen som inte har lyckats
komma loss. Speciellt i handelspolitiska
sammanhang finns det också en tendens
att särbehandla vissa länder, t. ex.
Sydkorea, Hongkong och Formosa, vilka
då skulle kunna utgöra exempel på
den första ländergruppen, som kommer

att mera påtagligt ha slagit sig ut ur
den ekonomiska underutvecklingen.

Hur många länder som kommer att
höra till den ena eller andra av dessa
tre ländergrupper är uppenbarligen
en fråga om hur långt vi blickar in i
framtiden. Men redan från den indelning
som jag här har försökt göra framgår
att jag inte tillhör dem som instämmer
i de domedagsprofetior som mycket
av u-landsdiskussionen består av.
Den genomsnittliga tillväxttakten i uländerna
per huvud är i själva verket
för närvarande högre än den var i de
nuvarande industriländerna, när dessa
först bröt sig loss från sin underutveckling.
Bakom detta genomsnitt ligger
alla de olikheter mellan u-länderna som
gör det möjligt att dela upp dem i dessa
tre grupper. Mycket elände kommer
att bestå länge, och jag tror att också
inkomstskillnaderna mellan industriländer
och u-länder kan komma att vidgas.
Men det avgörande är ändå att u-länderna
absolut sett rör sig uppåt. En sådan
någorlunda optimistisk bedömning
tror jag för övrigt krävs för att vi inte
skall vänta oss att u-Iandsansträngningarna
lägges åt sidan inom inte alltför
många år i ren desperation över att
ansträngningarna inte har medfört några
som helst positiva resultat.

Jag tror att hjälpen måste få helt
olika inriktning för dessa tre ländergrupper.
Den första gruppen kan sannolikt
inte räkna med annat stöd än
som mottagare av direkta investeringar
plus den hjälp som ligger i att inte utsättas
för någon handelsdiskriminering
av det slag jag talat om att det finns
risk för. I mellangruppen däremot finns
det länder till vilka vi sannolikt måste
fortsätta den typ av u-landsstöd vi för
närvarande ger, d. v. s. en hjälp till
självhjälp. Men det är rimligt att tänka
sig att vi måste anta ett mera operativt
mål än att industriländerna salsar en
viss procentandel av sin nationalinkomst.
I olika internationella organ pågår
också diskussioner om vad man

Nr 25

103

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

brukar kalla för en allmän utvecklingsstrategi.
Där tror jag att man har stor
anledning att med intresse vänta på de
resultat som kan komma fram av den
s. k. Pearsonkommitténs arbete, vilken
kommitté har tillsatts inom ramen för
Världsbanken.

Vad slutligen den tredje ländergruppen
beträffar måste stödet bli av närmast
humanitär typ, en internationell
socialhjälp, och omfattningen av den
hjälpen kan bäst uttryckas i procent
av nationalprodukten, ett procenttal
som då får anpassas till den som jag
hoppas växande internationella samhörighetskänslan.

Herr talman! För att rädda vårt människoideal
i en framtida värld fordras
att u-länderna med egna ansträngningar
och med vårt stöd lyckas driva sina
ekonomier framåt—uppåt. Det är därför
beklagligt att regeringen i sin u-landspolitik
inte utnyttjat alla de medel som
finns för att skapa en omfattande och
meningsfylld utvecklingsinsats. Även
när det gäller 1-procentsmålet inom vårt
offentliga bistånd förefaller det som om
tveksamhet skulle kunna uppstå. Analyser
om vad som skall hända bortom
detta 1-procentsmål saknas. Jag tycker,
herr talman, att den socialdemokratiska
u-landspolitiken ibland låter ana att
man anser att det finns ting, som är
vackrast i ofullbordat skick.

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Under de närmaste åren
kommer biståndsvolymen att öka kraftigt
i förhållande till vad som är fallet
i nuläget, även om det totala biståndet
kommer att utgöra en mycket blygsam
andel av vår välfärd ännu vid
1970-talets mitt. Men det är viktigt att
användningen av de framtida biståndsökningarna
verkligen blir föremål för
en politisk debatt. Det finns tendenser
— vilket särskilt framkommit här i
dag — från de borgerliga partierna att
vilja undvika en sådan diskussion och
att vilja se anslagsanvändningen som en

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

rent teknisk fråga. Flera talare uppehöll
sig utförligt vid biståndspolitikens prioritering
under utrikesdebatten. Jag skall
därför nu bara ta upp några frågor
som har direkt anknytning till statsutskottets
utlåtande i förevarande ärende.

I motionen 11:496 har yrkats på ett
svenskt bistånd till den sociala frihetsrörelsen
i Portugisiska Guinea, PAIGC,
och det sociala och ekonomiska program
som denna rörelse har. Utskottet
ställer sig positivt till ett stöd till PAIGC
och hänvisar till att undersökningar
redan pågår om möjligheterna för ett
statligt bistånd. Det är en riktig prioritering
när man inom neutralitetspolitikens
ram söker vägar att bistå sociala
frihetsrörelser. I Afrika har det tidigare
gällt FRELIMO i Mozambique. Det
har alltför ofta i debatten blivit undanskymt
att dessa rörelser, som kämpar
mot numerärt överlägsna militärmakter,
samtidigt som kriget pågår utför
ett ambitiöst socialt utvecklingsarbete
med de blygsamma ekonomiska
och personella resurser man har.

PAIGC bedriver exempelvis i befriade
områden ett jordbruksprogram, varmed
man försöker att experimentvägen
få fram en mera varierad och näringsrik
produktion än den ensidiga exportinriktade
jordnötskultur som kolonialmakten
tvingat på landet. Man har ett
utbildningsprogram, i vilket byskolorna
naturligtvis främst tar emot barn men
enligt vilket också en viss vuxenutbildning
bedrivs. I mån av resurser anordnar
man fortbildningskurser för lärare
i befriade områden. Hälso- och sjukvårdsprogrammet
omfattar dels en organisation
av enkla sjukvårdsstationer,
där man förutom hjälp till sårade också
ger behandling för tropiska sjukdomar
i den mån man har mediciner, dels en
förebyggande hälsovård genom malariabekämpning
och undervisning i elementär
hygien och hälsovård till bybefolkningen.
Andra frihetsrörelser, t. ex.
FRELIMO och FNL, arbetar på ett liknande
sätt.

104 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. in.

Stöd till befrielserörelser av detta
slag är ett praktiskt exempel på hur vi
skall främja det mål, som uppställts i
biståndspropositionen, nämligen att vi
skall bidra till en social och ekonomisk
utjämning inte bara mellan rika och
fattiga länder utan också inom u-länderna
själva. Därmed är jag inne på
en fråga som tas upp i den borgerliga
reservationen 6 och som har berörts
också av herr Burenstam Linder. I reservationen
6 förordas en vidgad tilllämpning
av investeringsgarantierna
för privatinvesteringar i u-länderna.
Den borgerliga argumentationen i frågan
om privata investeringar löper ofta
ungefär på följande sätt. Man säger att
u-länderna själva vill ha privata investeringar.
Deras regeringar önskar
det, vilket de har uttryckt t. ex. i Algerstadgan
och vid UNCTAD II.

De här hemma som har en restriktiv
inställning till privata investeringar uttrycker
en förmyndarmentalitet och är
dogmatiker, säger man — det gjorde
även herr Burenstam Linder. Men den
intressanta frågan är ju: I förhållande
till vad vill u-ländernas regringar ha
privata investeringar från i-länderna?
Är det ett högt prioriterat önskemål —
ett självständigt önskemål — eller ser
man detta som en nödlösning som man
tvingas acceptera när andra utvägar
är stängda? Här finns det uppenbara
skillnader i synsätt mellan länderna.

Privata investeringar är något som
vissa u-länder tvingas acceptera därför
att det rena kapitalbiståndet minskar
och därför att alternativet att låna kapital
i varje fall på kort sikt ställer sig
ännu kostsammare än privata investeringar,
med de redan orimligt höga
skuldbördor som u-länderna har. Och
Algerstadgan t. ex. ser klart offentliga
transfereringar som ett bättre alternativ
än privata kapitalöverföringar.

Då svarar en del borgerliga att de
vill ge investeringsgarantier endast för
sådana investeringar som ingår i uländernas
egna utvecklingsplaner. Men

olika u-länder har olika utvecklingsplaner,
beroende på respektive lands allmänna
politiska inriktning. Det är
framför allt tre typer av investeringar
som privatföretagen från i-länderna ägnar
sig åt och som man måste uppmärksamma
härvidlag. Antingen gäller privatinvesteringarna
plantagedrift, som
har en låg spridningseffekt för u-länderna,
eller också gäller de råvaruutvinning
i form av t. ex. gruvdrift — det
är mycket vanligt i afrikanska länder.
Då skapar man en högt industrialiserad
men kraftigt isolerad exportinriktad
enklav, ett isolerat område i u-länderna,
och det är omvittnat av de flesta
ekonomer att just dessa små isolerade
öar — låt mig använda det uttrycket
— har en mycket låg spridningseffekt
på resten av u-länderna; de kan t. o. m.
ge vissa skadliga effekter ibland. Slutligen
förekommer det att privata investeringar
också görs när det gäller konsumtionsvaruindustrier,
men det är påfallande
att dessa industrier bara utnyttjar
ett redan befintligt konsumtionsunderlag.
Standardexemplet härvidlag är
de ölindustrier som privatföretag i industriländerna
har begåvat Afrika med.

Däremot är privatföretagen sällan villiga
att hjälpa till att bygga upp ett
konsumtionsunderlag som på längre sikt
kan ge goda utvecklingseffekter. Om investeringsgarantier
ges bör de alltså
inte avse den typ av investeringar som
jag nyss räknat upp.

Följdfrågan blir då: Vilka u-länder
har utvecklingsplaner som upptar andra
och socialt värdefullare industrier?
Härvidlag erbjuder reservationen 6 sannerligen
en intressant läsning. Reservanterna
vill att investeringsgarantier
skall kunna utgå till samtliga u-länder
utom de koloniserade områdena i södra
Afrika i stället för som nu bara till huvudmottagarna
av vårt bistånd. Reservanternas
kriterium för att garantier
skall ges är bl. a. att investeringarna
ingår i landets utvecklingsplan och tjänar
landets ekonomiska och sociala

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25 105

framåtskridande. Sedan skriver reservanterna,
att de dock inte kan finna
några skäl för att dessa kriterier inte
i lika hög grad skulle kunna gälla samtliga
u-länder. Menar alltså de borgerliga
reservanterna —■ jag kan fråga t. ex.
herr Ullsten — att förutsättningarna
för socialt framåtskridande är lika starka
t. ex. i militärdiktaturerna Haiti och
Paraguay som i Tanzania? Vad det borgerliga
kravet i realiteten går ut på
är ju att ge stöd till svenska företagsetableringar
i Latinamerika.

Reservanternas aningslöshet är desto
större som man längre ned i reservationen
säger att de företag som får garantier
måste ha en positiv inställning
till fackföreningsverksamheten. Latinamerikas
tidigare historia liksom även
dess nutida historia handlar inte så litet
om att militärer brutalt slagit ner
alla försök att upprätta och stärka just
fackföreningsrörelsen.

Herr talman! Resultatet av en prioriteringsdiskussion
om bistånd får inte
bli att vi ger privata investeringsgarantier
till alla länder, utan i stället bör
den leda till en mera ingående värdering
av vilka länder vi bör välja ut som
huvudmottagare. I utskottets utlåtande
behandlas denna fråga på det sättet att
man hänvisar till att regeringens biståndsberedning
för närvarande diskuterar
just vilka kriterier som bör ställas
upp på ett huvudmottagarland. Jag vill
sluta med att uttrycka en stark förhoppning
om att det arbetet resulterar i ett
förslag till kriterier för länderprioritering
som läggs fram av regeringen i
nästa statsverksproposition.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

över huvud taget obehagligt att behöva
befinna sig i en sådan situation att man
är ett offer för alla möjliga utlänningar,
oavsett om dessa tillhör det ena eller
det andra biståndsgivarlandet.

Herr Hellström menade kanske att
privata investeringar var en nödlösning
i förhållande till alternativet att
få ett offentligt bistånd. Ja, gärna det.
Låt oss säga att det är en nödlösning,
men då är det beklagligt att herr Hellströms
parti inte har velat vara med
om att ge en större u-landshjälp och
onödiggöra sämre alternativ. Det kan ni
göra genom att rösta på reservationen
7, i vilken yrkas på att medel för den
kommande hjälpen till Syd- och Nordvietnam
bör ställas till förfogande utanför
den planeringsram som riksdagen
kan komma att fastställa.

Herr Hellström sade vidare att privata
investeringar på alla möjliga obehagliga
sätt går in i u-ländernas ekonomi,
där de bildar en enklav, och att
någon spridningseffekt därigenom inte
åstadkommes i ekonomin. Ja, kanske
det är så. Jag tror att det ligger mycket
i detta konstaterande. Men varför vill vi
då ha investeringsgarantier?

Jo, därför att det register av utländska
företag som skall kunna komma in skall
breddas. Anledningen till att de nu går
in i enklaver är kanske att vinstmöjligheterna
där är tillräckligt stora även
i förhållande till de risker man löper.
Man vill ha investeringsgarantier för
att kunna minska dessa risker och bredda
möjligheterna till att det verkligen
skall bli utvecklingsp ådrivande engagemang.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort

genmäle: Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hellström fråga- Herr talman! Jag håller med herr
de: I förhållande till vad vill u-länder- Hellström om att offentligt bistånd är

na ha privata investeringar? Är det en bra för u-länderna. Detta är skälet till
nödlösning? att jag varje år sedan jag kom in i riks Jag

skulle vilja påminna herr Hell- dagen drivit kravet på att vi skall öka

ström om att all hjälp är en nödlös- detta. Vi har emellertid under hela ti ning

ur u-ländernas synvinkel. Det är den mött motstånd från socialdemokrati*
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 25

106 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tiskt håll, och nu deltar även herr Hellström
i detta motstånd.

Även om det fanns mycket som jag
inte förstod i herr Hellströms anförande
var väl huvudfrågan däri vad vi skall
göra med det privata kapitalet. Det är
enligt vår uppfattning bra om det sätts
in i u-ländernas utvecklingsplaner, om
det ställs till förfogande på villkor som
är acceptabla för u-länderna. Därför
vill vi att u-länderna skall ha möjligheter
att få ökad tillgång till privat
kapital.

Av detta skäl säger vi också att det
är fel att begränsa garantierna till de
s. k. huvudmottagarländerna. Därför vill
vi ha en ändring av reglerna för investeringsgarantierna
på den punkten. Vi
kommer inte med dessa krav enbart för
de svenska storföretagarnas blå ögons
skull, utan vi gör det dels därför att
vi finner det vara sakligt riktigt, dels
därför att det är precis detta som krävs
i t. ex. Algerstadgan.

Vi står alltså här på u-ländernas sida.
Herr Hellström står på SSU:s sida — såvitt
jag vet den enda sakkunniginstans
som stött kravet på en begränsning
till de s. k. huvudmottagarländerna.

Det är dessutom ett litet underligt
resonemang herr Hellström för. Han
frågar mig: Är det rimligt att tänka
sig att förutsättningarna för en social
utveckling i Haiti och Paraguay är bättre
än i Tanzania? Jag vet inte vilka
förutsättningarna kommer att bli i
framtiden, men att de i dag är väsentligt
sämre i Haiti och Paraguay än i
Tanzania är alldeles klart. Om vi håller
oss till Tanzania är skillnaden mellan
herr Hellström och mig att jag vill
ge investeringsgarantier också till Tanzania,
medan herr Hellström säger nej.
Det är alltså inte riktigt Tanzanias ärenden
herr Hellström går, även om han
tycks tro det.

Vi har ett system som är ganska konstigt.
Det innebär att man helt slumpmässigt
har valt ut ett visst antal uländer,
som man kallar huvudmottagar -

länder. Sedan säger man att det är de
som också skall ha investeringsgarantier.
Det betyder t. ex. att vi säger ja till
Pakistan —- jag vet inte vilka sympatier
herr Hellström har för det landet
—- men nej till Tanzania. Det innebär
också att vi säger ja till investeringsgarantier
för företag i Tunisien men
nej till sådana som skulle gå till Chile.
Det finns, herr Hellström, ingen annan
konsekvens i ert ställningstagande här,
än partilojalitetens.

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag får uppmana herr
Ullsten att läsa Algerstadgan litet bättre.
Där krävs icke privata investeringar
eller investeringsgarantier. Där sägs att
man kan acceptera sådana garantier,
men det framhålls också att de är en
sämre lösning än offentligt bistånd.

Herr Ullsten svarade inte på min
fråga om vad reservanterna menar med
att förutsättningarna för socialt framåtskridande
är lika stora i samtliga uländer,
alltså lika stort i Tanzania —
som med den nuvarande politiken kan
få sådana garantier —- som i militärdiktaturerna
Haiti och Paraguay. Det borde
väl en reservant kunna svara på.

Herr Burenstam Linder tog upp frågan
om vad som skulle hända med företagsinvesteringarna
i u-länderna, om
man hade garantier, och förklarade:
Dessa exportenklaver, de isolerade öarna
med låga spridningseffekter, har vi
fått därför att företagen har tvingats
lägga sig där till följd av socialiseringsrisker
o. s. v., men får vi ett garantisystem
blir det hela mera socialt.

Men det intressanta är ju att företagen
alltid har investerat i underutvecklade
områden på det sätt som jag beskrev,
oavsett om det har förelegat någon
socialiseringsrisk eller inte. Det
gjorde de i det gamla brittiska Indien
under en tid då det inte fanns någon
som helst risk för socialisering av företagen
där, och det inträffar fortfarande
i underutvecklade delar av USA och

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25 107

södra Italien, där man inte heller torde
räkna med några socialiseringsrisker.
Det mönster för investeringarna med
låga spridningseffekter som jag beskrev
har ingenting att göra med om det föreligger
en socialiseringsrisk. Det visar
den utveckling som har ägt rum i den
underutvecklade världen under lång
tid.

Vidare säger man från oppositionens
sida: Det är ett ökat offentligt tillstånd
vi vill ha, men socialdemokraterna motsätter
sig det.

För det första är det en förfalskning,
och för det andra är det inte ett svar
på frågan. Vad det här gäller är ju hur
vi skall inrikta vårt offentliga bistånd
men inte om vi skall tillåta eller förbjuda
privata investeringar. Frågan är:
Skall vi använda en del av vårt offentliga
bistånd till att stödja privata investeringar?
Det har ingen av herrarna
svarat på.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt i onödan, men jag ber att
få läsa upp vad som står i Algerstadgan
på den här punkten; herr Hellström
har uppenbarligen inte riktigt förstått
det. Där sägs om investeringsgarantierna:
Om de underställs nationella prioriteringar
och görs inom ramen för nationella
utvecklingsplaner bör privata
investeringar uppmuntras av stimulanser
och garantier.

Det är alltså ett förord i Algerstadgan
för investeringsgarantier. Naturligtvis
är det då också ett förord för
privata investeringar på de villkor som
anges. Däremot finns det ingenting i
Algerstadgan —■ och inte heller i något
annat aktstycke som gäller investeringsgarantier,
utom just i de svenska reglerna
— som säger att förutsättningarna
för att privata investeringar skall leda
till social utveckling och vara ett stöd
för utvecklingsplanerna i u-länderna
bara skulle gälla de länder som hän -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

delsevis har råkat bli svenska huvudmottagarländer.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort
genmäle:

Herr talman! I sin replik konstaterade
herr Hellström att det alltid varit
på det sätt som t. ex. i Indien där de
engelska investerarna var i färd med att
bygga upp enklaver trots att det inte
fanns några politiska risker i form av
socialiseringshot etc. Det är just detta
system vi vill bryta i den moderna tiden
genom att på något sätt minska riskerna,
genom att förbättra möjligheterna att
vidga det register av uppgifter som företagandet
kan ge sig i kast med. Se
t. ex. på Norrland! Där har vi en del
enklaver, om man vill kalla dem så, alltså
statliga investeringar i råvaruutvinning.
Det är uppenbarligen inte så lätt
att bryta sig loss ur detta system. Därför
försökte jag i mitt anförande påvisa
att vi borde införa ett mer lokaliseringspolitiskt
betraktelsesätt för att bryta
oss ut, precis som vi försöker göra i
Norrland från de statliga enklavinvesteringarna.

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva konstatera det, men herr Ullsten
läser Algerstadgan dåligt. Det står där
att »private investments may be encouraged»
— privata investeringar kan
uppmuntras. Det är inget krav, och det
intressanta är att det står som en av de
sista punkterna efter det att man har
sagt att målsättningen i fråga om överförande
av kapital i första hand är att
det bör göras via offentliga transfereringar.
Man säger alltså att den del av
1-procentsmålet som de industrialiserade
länderna ännu inte har uppfyllt
bör uppfyllas med offentliga transfereringar;
detta står i de båda första punkterna.
Kvar står alltså att man accepterar
privata investeringar men att man
prioriterar offentliga transfereringar.

Herr Burenstam Linders senaste in -

108 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

lägg har såvitt jag förstår inte ändrat
något i sak. Privata investeringar i underutvecklade
områden har gjorts och
görs oavsett om det föreligger någon
socialiseringsrisk eller ej på det sätt
som jag beskrev, alltså med låga utvecklingseffekter.
Därför gäller det att i
första hand söka andra vägar, t. ex. sådana
som har föreslagits i den motion
som har väckts av fru Lewén-Eliasson:
statliga investeringar, folkägda eller kooperativa
investeringar o. s. v. Det är
den vägen man bör gå snarare än att
fortsätta att uppmuntra ett system som
hittills givit så dåliga resultat. Ingenting
i denna debatt har visat att resultatet
skulle bli bättre i framtiden.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Alla som i likhet med
mig har lyssnat till de senaste årens
debatter i denna fråga här i kammaren
gladde sig säkerligen, när debatten började
i dag med anförandena av herr Petersson
i Gäddvik och herr Antonsson,
åt att den hade tonats ned till ett mer
hyfsat plan. Men glädjen blev ganska
kortvarig: ett tu tre var man inne i den
gamla trallen igen och talade om vem
som var bäst, vem som hade gjort mest
och vilka som skulle prisas.

Om vi skall tänka litet tillbaka på
den tid som har gått minns vi alla att
vad man då framför allt talade om var
att utvecklingen i u-länderna skulle
komma att fortsätla och bli ännu värre.
Man talade om att de miljoner som svalt
skulle ökas med nya miljoner bara om
ett par tre år och att vi gick mot en fullkomlig
katastrof; livsmedelsproduktionen
i världen skulle över huvud taget
inte räcka till, utan människorna skulle
do en plågsam för att inte säga kvalfull
död.

I dag vet alla, att det på detta område
förekommit en utveckling som ur många
synpunkter är förvånansvärd. Vad vi
för två år sedan inte kunde drömma om
är i dag verklighet. Såväl utrikesministern
som någon annan talare har i dag

talat om vad som skett på detta område.
Jag har också tidigare hört litet
grand om detta.

I förra månaden hade jag tillfälle att
som ordförande i styrelsen för Hammenhögs
lantbrukshögskola avsluta en kurs.
Vi hade lyckats engagera professor
Torsten Gårdlund som föredragshållare.
Han talade om utvecklingsländerna och
möjligheterna att få en ökad tillgång på
livsmedel. Efter föredraget tackade jag
honom och sade, att det var intressant
att få lyssna till en person som inte
bara talade med känslor och affekter
utan även försökte berätta något om
vad som i verkligheten tilldrog sig ute
i världen.

Jag förmodar att alla känner till att
man för något år sedan i Japan och
Mexiko hittade en planta som skulle
kunna ge bättre veteskördar. Denna
planta överfördes till Pakistan och till
vissa länder i Afrika. Det visade sig
ganska snart att plantan inte utan vidare
kunde omplanteras till dessa länder.
Man fick göra nya försök att förädla
plantan, och nu har man kommit
fram till en sort som går utomordentligt
bra i just dessa länder och som ger
större avkastning än man tidigare kunde
drömma om.

Dessutom har man nu i dessa länder
börjat lära sig att man skall tillföra jorden
näringsämnen för att öka skördarna.
Om vi delar upp världens länder i
tre grupper och i den första placerar
USA, Kanada och något land till och sätter
dessa länders användning av gödningsmedel
till siffran 100, så blir motsvarande
siffra i den andra gruppen,
till vilken bl. a. Sverige hör, 70 och i
den tredje gruppen, som bl. a. omfattar
u-länderna, 4. Var och en förstår då
att gödningsmedel praktiskt taget inte
användes på de flesta jordarna. Det är
strängt taget bara i försöksjordbruken
som detta förekommer i dessa länder.
Utan att ge sig hän åt fantasier kan
man räkna ut att världssvälten, som
stått som ett hotande spöke framför oss,

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25 109

genom användning av gödningsmedel
kan avvärjas på relativt kort tid. Det
avgörande för människorna i dessa länder
har kanske inte varit kalorimängden
utan proteinmängden. När jag i
går flög upp till Stockholm läste jag i en
tidningsartikel, att man en mil utanför
Kristianstad har startat en fabrik, som
hittills har varit mycket strängt bevakad
— några utomstående har inte
släppts in — för tillverkning av protein
i stora mängder. Härigenom kommer
man på detta område att göra en insats
som blir till gagn för mänskligheten,
inte minst i u-länderna.

På detta område har det alltså varit
en mycket kraftig utveckling under bara
ett par år, och det skall vi hälsa med
tillfredsställelse.

När det under de första årens debatter
sades att vi borde dra nytta av missionens
stora erfarenheter från dessa
områden, möttes detta ganska kallsinnigt.
Jag skall gärna erkänna, att man
de senare åren har intagit en annan
ståndpunkt och dragit nytta av missionen.
Missionärerna visste hur detta
arbete bör gå till; de har varit där ute
i hundra år, de har mötts med förtroende
och de har även lärt sig hur folket
reagerar. När man därför tog kontakt
med missionen tror jag att man tog
ett mycket stort steg framåt.

I Hammenhögs lantbrukshögskola har
man under de senaste åren haft två
elever i varje årskurs från u-länder.
Ibland har de kommit från någon afrikansk
stat och ibland från Indien. För
två år sedan hade vi två ungdomar från
den indiska delstaten Kerala. Jag frågade
mig vad dessa ungdomar skulle
göra när de kom hem. Jag tog ett samtal
med den ene — han hade lärt sig svenska
—■ och frågade honom rakt på sak:
»Vad tänker Du göra när Du nu kommer
hem till Kerala?» Han svarade: »Jag
skall försöka ge de bästa av mitt eget
folks ungdom mer av kunskaper på detta
område. Jag hoppas att dessa ungdomar
sedan skall kunna sprida dessa

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

kunskaper vidare. Det är den vägen
vi måste gå.»

Vår styrelse har också beslutat att i
framtiden ta emot fler ungdomar från
dessa länder, ungdomar som sedan kan
bli något ■ slags pionjärer i sitt hemland
och på det sättet hjälpa till att få
en bättre utveckling än vad vi tidigare
kunnat hoppas på.

Det har i dagens debatt sagts att ungdomen
är mycket starkt intresserad. Det
är också delvis riktigt, det skall jag
inte på något sätt bestrida. De ungdomar
som innan de bildar familj reser ut
och hjälper till att utbilda ungdomar i
dessa länder är värda all vår högaktning.
Men vi stöter också på andra ungdomar
som absolut inte vill resa ut och
göra en insats men däremot gärna ställer
sig på torgen och talar om ökad
u-hjälp och bär plakat på gatorna. De
har icke min högaktning, men det har
däremot de som reser ut.

Vi har under årens lopp fått uppleva
att u-hjälpen har ökat undan för undan.
Jag har varit med om att det har kivats
om 50 miljoner kronor, och de som hade
begärt 50 miljoner kronor mera var
naturligtvis de allra bästa. Det gjordes
en kompromiss i statsutskottet där denna
siffra minskades till fem, högst tio
miljoner kronor. Det kunde man ändå
inte ta utan man skulle skilja sig från
mängden. Sådant kallar jag inte samarbetsvilja
utan något helt annat.

När det gäller u-länderna, inte minst i
Afrika, skulle det även vara en god
sak om man kunde lära männen därnere
att göra en större arbetsinsats. I
dagens läge är det så att en man i
Afrika helst inte skall utföra något
arbete. Han låter sin hustru slita ihjäl
sig medan han själv sitter utanför hyddan
och dricker risbrännvin. Om han
i stället kunde pruta av något på sin
så kallade värdighet och hjälpa till med
något nyttigt arbete skulle även det
vara en bidragande orsak till positiva
effekter på många områden.

Det bär sagts en hel del i debatten;

Ilo Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

jag vet inte om allt varit allvarligt menat.
Man har ibland uttalat den uppfattningen
att vi skulle lägga ner vissa
av våra egna näringsgrenar och importera
vad vi behöver. I dag framkastades
påståendet att om vi lade ner vår sockerbetsodling
och köpte sockret skulle
vi tjäna 100 miljoner kronor på denna
affär. Man kanske också skall fråga de
människor som berörs av denna produktion,
både arbetarna och de som är
ägare till jorden. Jag tror inte att de
anser detta vara ett gott förslag. I fjol
föreslogs i den allmänna debatten att vi
skulle lägga ner textilindustrin i Sverige
och köpa från u-länderna, vilket skulle
bli betydligt billigare.

Mina kamrater här i kammaren! Om
vi skulle lägga ner vissa näringsgrenar
under förevändning att det skulle bli
billigare, så skulle vi komma i ett läge
som ingen kan ta ansvaret för. Vi är
trots allt skyldiga att se till att vårt eget
folk har någonting att syssla med. En
sak som konsumenterna borde tänka
på är att det inte i längden kan bli billigare
att importera. Av ett land som
inte har någon egen produktion som
innebär konkurrens kommer man längre
fram att ta ut helt andra priser än
man gjorde när man började konkurrera
ihjäl den inhemska näringen.

Det har vidare sagts i debatten att
svårigheter här hemma för vissa yrkesgrupper
inte är någon motivering för
att minska u-bjälpen. Det kan naturligtvis
diskuteras, men jag tillhör dem
som tror att om vi skall få någon resonans
för u-hjälpen också i framtiden
måste vi hjälpa även de människor som
har det besvärligt här hemma. Jag liksom
alla andra ledamöter här i kammaren
träffar också många människor som
är mycket kritiskt inställda till u-hjälpen
och anser att vi skall se till att det
finns möjligheter att existera även här
hemma.

Man kan säga, herr talman, att den
som kräver ökad u-hjälp även borde
tala om att detta kräver mera pengar.

Jag hade i går tillfälle att lyssna på en
interpellationsdebatt, där finansminister
Sträng var svarande. Han sade att
om han skulle genomföra allt som önskas
bleve kostnaden 2 å 2,5 miljarder
kronor, och var skulle han ta de pengarna?
Svaret kom aldrig. Det är lättare
att stiga upp och säga vad man önskar
än att tala om att det kostar miljarder.
I stället kräver man skattesänkningar,
ty det låter bättre.

Det har också sagts att vissa partier
skulle vara negativa till u-hjälpen. Jag
har inte under min tid i kammaren hört
att något parti varit negativt till u-hjälpen.
Man kan ha haft olika uppfattningar
om de summor det gällt men
negativism i vanlig mening har inte
funnits. Det har kanske framhållits att
vi har skyldighet att — när vi beslutar
anslå vissa miljoner och snart närmar
oss miljarden — ta hänsyn till skattebetalarna.
De har rättighet att kräva sanningsenliga
uppgifter om hur pengarna
används. Kan vi inte lämna sådana svar,
har vi i stor omfattning förfelat verkan
av den hjälp som vi har avsett att

ge.

Herr talman! Jag lovade att jag skulle
försöka korta av mitt anförande, och jag
skall strax sluta. Jag skall bara till slut
ge ett tips åt de ledamöter som känner
sig illa berörda i sina samveten och försöka
lätta deras börda. Vi har frivilliga
organisationer i detta land som
tar emot hur mycket pengar som helst
från dem som vill hjälpa andra. Om
någon vill ha tips därutöver om hur
pengarna skall hamna på rätt plats och
komma till rätt användning, kan jag som
vanligt rekommendera Lutherhjälpen,
den organisation som har de minsta administrationskostnaderna.
Lutherhjälpen
använder pengarna på ett sådant
sätt att både skattebetalare och frivilliga
bidragsgivare kan känna sig helt belåtna.

Herr talman! Med detta skall jag låta
mig nöja i dag.

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25

111

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Då åtskilliga talare redan
har anfört en rad väsentliga synpunkter
på utvecklingsbiståndet, hoppas
jag att kammaren håller mig räkning
för att jag inskränker mig till
några få kommentarer.

Det råder en glädjande enighet om
u-landsbiståndet i stort mellan de olika
partierna, även om vi i en rad nog så
viktiga detaljer har olika uppfattningar
— främst gäller det när 1-procentsmålet
skall nås. Alla tycks vara överens
om att våra insatser behöver ökas,
och ökas mycket kraftigt. Nöden är
stor i många länder, och stora insatser
måste göras om befolkningen i dessa
länder skall kunna hjälpas att nå en
dräglig levnadsstandard — med dräglig
levnadsstandard menar jag då inte
endast mat, kläder och bostäder utan
också utbildning, kultur o. s. v.

För att något sådant skall vara möjligt
måste vi ge bl. a. hjälp till självhjälp.
Vi måste successivt öka våra insatser
på sådana projekt som kan skapa
sysselsättning och bärgning för allt
fler i u-länderna. Ett bra sätt, som jag
ser det, att öka sysselsättningen är att
underlätta för våra industrier att starta
verksamhet i dessa länder. Det måste
dock vara verksamhet som på sikt kan
bedömas bli lönsam både för landet
där investeringen görs och för det företag
som satsar pengarna.

För att svenska företag i någon större
utsträckning skall våga satsa pengar
i länder som ännu inte nått stabilitet
i politiskt hänseende måste de få vissa
garantier för investeringarna. Tyvärr
begränsas nu investeringsgarantierna
till de s. k. huvudmottagarländerna. Vi
har redan hört ett flertal gånger att
olika remissinstanser har gjort invändningar
mot den promemoria som finansdepartementet
har utarbetat om
statliga garantier för investeringar i uländerna,
framför allt då begränsningen
av garantierna till huvudmottagarländerna.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

I statsutskottets utlåtande står det på

s. 3 beträffande huvudmottagarländerna:
»Beträffande beteckningen huvudmottagarland
anföres bl. a. att det
sedan några år använts om en grupp
av länder som ansetts böra komma i
fråga för flera slag av insatser — krediter,
varugåvor, bistånd i form av
personal bekostad av Sverige — och
därjämte ett par länder till vilka huvudsakligen
kreditbistånd varit aktuellt.
Ordet huvudmottagarland har inte
getts någon klar definition. Avsikten
har inte varit att med detta urval göra
en politisk värdering av olika länder,
och termen används i stort sett enbart
i syfte att ange var —- inom ramen för
koncentrationsprincipen — det direkta
svenska biståndet uttryckt i personal
och kostnader faktiskt är eller håller på
att bli av jämförelsevis betydande omfattning.
Nya insatser av större omfattning
eller principiell betydelse anmäls
normalt i propositioner till riksdagen,
som därmed följer och kan påverka
biståndsprogrammets utveckling
och inriktning.»

Benämningen synes vara vag, och den
är olycklig från flera synpunkter. De
länder som vi ger hjälp men inte betecknar
som huvudmottagarländer kan

t. ex. känna sig åsidosatta. Det finns
också andra skäl, exempelvis det jag
nyss berörde om garantin för svenska
företag som gör investeringar i olika
länder. I huvudmottagarländer kan de
få garanti, men inte i andra. För att
åstadkomma en bättre tingens ordning
skulle jag vilja föreslå att vederbörande
departementschef prövar, om man inte
i fortsättningen helt enkelt kan slopa
denna beteckning. Den är ju inte klart
definierad, och den skapar osäkerhet
och ovisshet i olika länder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
6, och jag instämmer för
övrigt i de yrkanden som har ställts
av herr Ullsten.

112

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Herr WERNER (m):

Det har ett par gånger i denna debatt
talats om »domedagsprofetior». Det
skulle kanske kunna vara en text för
mig. Jag begriper nog att man inte
bör komma med domedagsprofetior i
onödan. Man skall alltid komma med
saklighet, men den verkligheten vi nu
diskuterar har sannerligen smak av domedag.
— Ja, inte för damerna och
herrarna i den här salen, men väl för
många, många andra i den här världen.
Också denna vackra dag, när vi debatterar
de fattiga länderna, dör hundratusen
människor i svält. Fråga dem,
om de upplever en domedag eller en
lyckodag! Det är ju ändå dessa människor
det gäller.

Det var någon som sade att det finns
u-länder som har det bättre i dag än
vad vi i Sverige hade det före industrialiseringens
genombrott. Det kan väl
vara sant, men den gången fanns det
inga rika länder, medan det nu finns vi
och några till — vi som satsar mer på
totalisatorn än på u-landshjälp.

Jag skulle, herr talman, närmast vilja
säga ett par saker om u-hjälpsinformationen.
Det är två orsaker som brukar
nämnas när man måste motivera
vårt blygsamma utvecklingsbistånd. För
det första är det det statsfinansiella
läget, som inte tål mer, och för det
andra är det opinionen bland det svenska
folket, som inte heller tål mer. Den
första orsaken är i mycket den obotfärdiges
förhinder. Är konjunkturerna
mörka, skyller man på det, och skulle
de ljusna, låter det sig alltid sägas att
de snart kan mörkna igen. Men befinner
man sig i en katastrofsituation blir
hänvisningen till statsfinanserna inte
längre relevant. Den som vill hindra
en katastrof måste vara beredd till
offer.

Den andra orsaken, opinionen, är
betydligt mer värd att ta på allvar. Politikerna
skall ju spegla opinionen, åtminstone
i ett demokratiskt land som
vårt. För u-hjälp är opinionen med för -

lov sagt ganska blygsam, och därför vågar
inget parti ta krafttag. Den positiva
opinionen i vårt land bäres främst upp
av enskilda, som utöver sitt skattebidrag
skänker pengar till olika hjälporganisationer.
Hur ser egentligen den
givargruppen ut? Radiohjälpen har
gjort en undersökning för att få närmare
besked, dels om hur givargruppen
är sammansatt och dels om vilka ändamål
som det är lättast att finna gensvar
för.

De största bidragen kommer från
föreningar och företag inklusive anställda,
medan bidrag från enskilda
dominerar antalet. Och så säger man
att givarbenägenheten är högst bland
personer med hög ålder, hög skolning
och religiös aktivitet. Det är rätt intressant,
tycker jag, men det talar också
om att det är en alltför snäv begränsning
av opinionen i landet. Den
klena opinionen måste bero på att
många människor saknar förutsättningar
att se det angelägna i u-hjälpen. De
saknar kunskap om läget i världen och
om våra biståndsmöjligheter eller har
en skev uppfattning om dessa ting.

Dessa människors referensramar blir
emellertid bestämmande för deras beteende
och handlingsberedskap. Felaktiga
referensramar måste hindra vår
anpassning till omvärlden och de krav
den i verkligheten ställer på oss. Att
ändra människors referensramar är
ingen lätt uppgift. En människas uppfattning
av världen är inte något som
formas eller ändras över en natt. Den
är resultatet av påverkan i form av
kunskap och värderingar, som individen
utsätts för av de institutioner han
kommer i kontakt med — familjen,
kamratgruppen, skolor och utbildningsanstalter,
frivilligorganisationer och
massmedia.

Upplysningsverksamheten måste alltså
byggas med målsättningen att påverka
det svenska folkets referensramar,
och här kommer forskning och
andra aktiviteter in i bilden när det

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Nr 25 113

gäller att införskaffa den kunskap som
ingår i rätta referensramar.

Informationsverksamheten har alltför
mycket varit inriktad på att tillfredsställa
det intresse som redan finns —
helt i enlighet med fjolårets grundläggande
proposition nr 101 för u-landsinformationen
där det skrivs: »Med
det ökade intresse... växer också kraven
på översiktlig information både om
de fattiga länderna och om de insatser
som bekostas från den svenska statsbudgeten.
» Nu måste vi däremot lägga
mer vikt vid att skapa det intresse
som så att säga inte finns, skapa ett
behov av information. Det är inte tillräckligt
att bara öka informationsmängden,
man måste väcka det latenta
behovet av kunskap. Det behövs något
av en molivationskampanj, som också
inkluderar ett arbete på längre sikt:
en förändring av undervisningen och
de faktorer som påverkar våra referensramar
till en inriktning på globala
perspektiv i stället för så som
nu ofta sker, på nationellt egoistiska.

En verksamhet av detta slag skulle
kunna anförtros ett organ, där frivilligorganisationerna
är starkt representerade
och med god tillgång till experter
av skilda slag. En sådan organisation
finns i Danmark, Mellemfolkeligt
Samvirke, bildad 1944. Den har en
självständig ställning gentemot staten.
Det säger sig självt att det i sådant
sammanhang blir naturligt att de olika
organisationerna samordnar sina aktioner
redan på planeringsstadiet.

Tyvärr kan vi nog inte räkna med
att den utbyggnad av informationsverksamheten
som SIDA har påbörjat
kommer att gå i den här angivna riktningen.
Man tycks vara mera inställd
på att producera informationspaket i
egen regi, ordna utställningar, uppmuntra
till journalistresor, artikeltjänst
och sådant. Man etablerar samverkan
mellan de båda statliga organen SIDA
och Sveriges Radio-TV i syfte att förse
detta senare massmedium med infor -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

mationsstoff. Men var har de många
andra organisationerna och näringslivet
tagit vägen? Det är dock 43 procent
av hela biståndet som de enskilda
insatserna svarar för, varav de kristna
och ideella organisationerna bidrar med
cirka 200 miljoner kronor. Visserligen
är man beredd att låta dessa organisationer,
ett femtiotal, använda 300 000
kronor till sin information under vissa
villkor. Men vad betyder så litet för
så många och vart tar samordningen
vägen? Enbart Lutherhjälpen, som
nämndes nyss och som har en budget
på cirka 30 miljoner kronor, använder
1 miljon kronor på information.

Radio och TV har som bekant en
enorm genomslagskraft. Trots att informationsmaterialet
t. ex. om Biafrakonflikten,
som sändes under fjolåret, inte
var av särskilt konstruktivt slag, visade
det sig, att insamlingsverksamheten
till Biafrahjälp i vissa organisationer
steg med 50 procent. Rätt använda
skulle massmedia kunna påverka
folkets referensramar på ett avgörande
sätt. Jag har i en motion föreslagit
en kontinuerligt återkommande TVkvart
med konstruktiv information, bedriven
lika ihärdigt som högertrafikupplysningen
på sin tid. Bakom denna
krävande verksamhet skulle stå en produktionsgrupp
med personer från SIDA,
missionen, de humanitära organisationerna
och näringslivet. Jag är övertygad
om att materialet inte skulle tryta
och att det skulle bli en samordning
trots att det kommer från skilda håll.

Som nämnts i dag finns det också
ett annat Biafra, nämligen Syd-Sudan
och de många problem i Centralafrika
som sammanhänger därmed. Vad skulle
det inte kunna betyda om TV-strålkastaren
finge avslöja det som där sker
av krig, förföljelse, mord och nöd samt
belysa de problem som sammanhänger
med flyktingsituationens politiska bakgrund,
motsättningarna mellan raser,
religioner och språkgrupper, problemen
med de många ungdomarnas utbildning

114 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

och hur hjälpen finner vägar till lösningar.

Till informationsfrågan hör också
stimulans av forskning om u-landsproblem,
och därvid bör forskningen rimligen
förläggas till respektive u-land,
d. v. s. intresserade studenter bör skickas
ut för att bedriva grundforskning,
även målinriktad sådan. Naturligtvis
skulle en sådan åtgärd vara ömsesidig,
så att det alltså bleve fråga om ett utbyte.
En på så sätt bedriven forskning
måste ge goda resultat och i likhet med
fredskårsarbetet hindra isolering mellan
SIDA och fältverksamheten. Det
skulle också lägga grunden till ett ytterligt
angeläget kulturellt bistånd vid
sidan av andra biståndsformer. Ett sådant
bistånd skulle uppenbarligen berika
givarlandet.

Det tarvas också bättre informationskanaler
och bättre samverkan mellan
SIDA och de olika frivilliga biståndsorganen.
Här har som vanligt i ulandsdebatter
yttrats uppskattande ord
om missionen och detta med all rätt.
Många vill gärna stödja missionen mera.

Fru Lewén-Eliasson framhöll att reglerna
beträffande bistånd från SIDA till
organisationerna har liberaliserats och
det är sant. Man kan nu även få bidrag
till bestridandet av initiala driftkostnader.
Fru Lewén-Eliasson sade emellertid
också att inga ansökningar behövt
avslås av brist på pengar. Enligt
min mening måste i detta sammanhang
finnas bristande information. Det finns
ett antal organisationer som enligt egen
uppgift tillsammans investerar ungefär
60 miljoner kronor i helt neutrala projekt,
och de flesta av dessa organisationer
framhåller, att de mycket väl
skulle kunna omsätta mer pengar med
den nuvarande administrationsapparaten.
Men missionen är alltför hovsam
i sina anslagsäskanden, och det är i detta
fall beklagligt. Det vore värdefullt
om SIDA kunde ta kontakt och upplysa
om vilka större möjligheter som finns.

Det behövs en bättre kommunikation
och samverkan. Vi måste lära oss att
missionen är en god samarbetspartner
för SIDA, inte bara för sina neutrala
projekts skull utan också därför att
dess rent evangeliserande arbete gör
en kulturell insats som på många sätt
bereder väg för statlig neutral insats.

Herr talman! Till sist vill jag med
några ord kommentera en reservation
där jag övergett mina moderata partivänner.

Ingen anser väl att 1-procentsgränsen
är en helig ko, men enligt min mening
innebär den en nödvändig och
tvingande målsättning som skall hindra
oss att avstå från goda föresatser.
Har man känsla av att befinna sig i en
katastrofsituation måste man handla
skyndsamt, och ett snabbare uppnående
av 1-procentsgränsen är ingen »futtighet»,
som en tidigare talare menade.
Det betyder liv och framtid för tusentals
människor.

Utrikesministern var optimistisk i sitt
anförande och det är bra. Han talade
om »den gröna explosionen» och om
hur nya utexperimenterade utsäden ger
mångfaldig skörd men tyvärr bär det
mänskliga utsädet i än högre grad
mångfaldig frukt. Med tanke på befolkningsexplosionen
har vi all anledning
att skynda. Det kan inte vara riktigt
att världens näst rikaste folk, räknat
efter bruttonationalprodukten per
capita, skall vänta ända till januari
månad 1975 med att nå den uppsatta
1-procentsgränsen. När produktionen
ökar med i runt tal 4 procent per år,
borde vi ganska snart kunna nöja oss
med en ökning på 3 procent i stället.

Jag är fullt på det klara med att
det privata kapitalutflödet är väsentligt
och att det på alla sätt skall stimuleras
från statligt håll, men vi har ingen rätt
att krypa bakom detta för att nå fram
till 1-procentsgränsen. UNCTAD II lät
oss visserligen räkna så, men vi förfogar
inte över det privata kapitalutflödet
och kan inte göra några utfäs -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 115

telser därom. Det kan vi bara göra beträffande
statens pengar.

Herr talman! Jag kommer att rösta
för reservationen 4 i statsutskottets utlåtande
nr 82 och ber även att få yrka
bifall till reservationerna 1, 2, 3, 5, 6,
7, 8, 9 och 11.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av föreva -

rande utlåtanden samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 21 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 82, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionan
framlagda förslag angående det
statliga utvecklingsbiståndet jämte motioner,
och utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner om stöd
åt befrielserörelserna i de portugisiska
kolonierna, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! Sedan ett par år tillbaka
har vi inom vänsterpartiet kommunisterna
här i riksdagen motionsledes
tagit upp frågan om ekonomiskt
stöd till befrielserörelserna i de av den
portugisiska kolonialregimen förtryck -

ta länderna i Afrika. I år har vi i de
likalydande motionerna 1:404 och II:
465 yrkat dels att riksdagen för materiellt
stöd i olika former såsom förslagsanslag
måtte anvisa 10 miljoner kronor
till PAIGC samt 10 miljoner kronor till
FRELIMO och andra befrielserörelser
att fördelas genom CONCP, som ju är
de portugisiska koloniernas nationella
organisationers sammanslutning, dels
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om effektiva påtryckningar
och åtgärder mot Portugal inom FN,
EFTA och andra internationella organisationer.
Det sistnämnda yrkandet
har behandlats av utrikesutskottet i
dess utlåtande nr 9, medan motionerna
i övrigt behandlas i statsutskottets utlåtande
nr 82.

Om man jämför statsutskottets skrivning
i år med tidigare års skrivningar
måste man erkänna att inställningen till
frågan nu är mycket mera positiv —
frågan har alltså, för att använda ett
klichéuttryck, fallit framåt. Statsutskottet
kan nu i princip tillstyrka ytterligare
insatser, men utskottet är mycket
noga med att på flera ställen i utlåtandet
poängtera att utformningen av
svenskt statligt bistånd inte kan tillå -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

116 Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tas komma i konflikt med den folkrättsliga
regeln om att ingen stat har rätt
att ingripa i en annan stats inre angelägenheter.

Samtidigt uttalar utskottet att i de
fall då FN entydigt tagit ställning mot
förtryck av folk, som eftersträvar nationell
frihet, torde sådant bistånd inte
behöva komma i konflikt med den
nämnda folkrättsliga regeln. Det poängteras
att detta kan anses vara fallet
beträffande de under Portugals överhöghet
stående områdena i Afrika. Sedan
påpekas i statsutskottets utlåtande
att undersökningar pågår rörande de
praktiska möjligheterna att bringa humanitärt
och utbildningsmässigt bistånd
till offren för den kamp som under
ledning av PAIGC förs i syfte att
befria Portugisiska Guinea från kolonialförtrycket.
Till slut kommer utskottet
fram till att det trots allt inte vill
biträda vårt yrkande om ett anslag
på 10 miljoner kronor utan förutsätter
att Kungl. Maj :t skall utnyttja de möjligheter
som kan uppstå. Men, herr talman,
sådana möjligheter finns redan i
dag och har funnits länge.

Likadant är det beträffande yrkandet
om ett anslag på 10 miljoner kronor till
FREL1MO. Statsutskottet förutsätter att
Kungl. Maj :t prövar möjligheten och
lämpligheten av fortsatt stöd till verksamheten
vid Mozambique Institute i
Tanzania och avstyrker våra motioner.

Allt detta förutsättande iir givetvis
inte något fel. Men i motionsparet 1: 404
och II: 465 har vi pekat på att i de områden
som behärskas av befrielserörelserna
— och dessa områden är inte
små •— har politiska organ upprättats
och betydande insatser gjorts för ekonomiska
reformer, för utbildning och
för hälsovård. Detta får vi inte glömma
bort i sammanhanget. Till allt detta
uppbyggnadsarbete behövs pengar och
åter pengar. Det anslag vi i dag önskar,
sammanlagt 20 miljoner kronor, är en
mycket liten summa.

Vi anser det vara en minimiinsats

från Sveriges sida att dels utveckla stödet
till Mozambique Institute och dels
anslå dessa 20 miljoner kronor för det
oerhörda arbete som befrielserörelserna
uträttar, inte minst på det humanitära
planet.

Herr talman! I dag har utvecklingen
i dessa länder i Afrika gått dithän, att
det inte hjälper med att bara förutsätta
såsom utskottet gör. Det behövs omedelbar
handling på många olika områden,
och det behövs framför allt pengar.
Därför anser vi att utskottet redan nu
hade bort tillstyrka vårt motionskrav
på dessa 20 miljoner kronor..

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till motionen 1:404 och
11:465 i den punkt som avser den av
statsutskottet handlagda frågan.

Jag kommer sedan till vårt andra yrkande
i motionen som behandlas i utrikesutskottets
utlåtande nr 9.

Här uttalar utskottet med tillfredsställelse
att det har blivit majoritet för
en resolution i FN som anvisar vägar
för att komma till rätta med de problem
som den portugisiska politiken
skapar. Men man redovisar samtidigt
att denna majoritet kunde skapas genom
att de afroasiatiska representanterna
strök den sanktionsparagraf, som
från början fanns i detta förslag, med
följd att Sverige och andra stater kunde
ansluta sig till resolutionsförslaget.
Detta innebär givetvis en betydande
försvagning av de tidigare formuleringarna
i resolutionsförslaget.

Mot bakgrunden av detta förfaringssätt
hoppas vi verkligen att det är riktigt
som ustkottet säger att resolutionen
innebär ett ökat tryck från FN mot
Portugal. Vi är inte helt säkra på den
saken. Ansträngningarna måste emellertid
fortsätta för att få till stånd verkligt
effektiva påtryckningar mot Portugal.

När det gäller frågan om åtgärder
inom EFTA erinrar utskottet om att
en medlemsstat enligt EFTA-konventionen
har rätt att vidta åtgärder för full -

117

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

följande av förpliktelser enligt FN:s
stadga i syfte att upprätthålla internationell
fred och säkerhet. Detta är i
och för sig ett intressant påpekande.
Frågan är om man inte med denna bestämmelse
öppnar möjligheten för Sverige
att agera på ett mycket hårdare sätt
än man hittills gjort inom EFTA för
att Portugal skall uppfylla sina förpliktelser
enligt FN-stadgan.

Ansträngningarna måste också här
fortsättas för att vinna anslutning hos
de övriga medlemsstaterna för att åstadkomma
en effektiv påtryckning mot
Portugal. Det räcker inte här, herr talman,
med att regeringen uppmärksamt
följer utvecklingen, utan den måste arbeta
positivt för att effektiva påtryckningar
mot Portugal skall kunna göras
även inom EFTA:s ram. Det är detta
som vi med vår motion har önskat. Det
är detta motionen handlar om och därför
yrkar jag också bifall till motionen
1:404 och 11:465 i den del som
behandlas i utrikesutskottets utlåtande
nr 9.

Därefter anförde:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! I denna långa debatt
om det statliga utvecklingsbiståndet är
väl det mesta som kan sägas ur principiell
och allmän synpunkt redan sagt.
Trots detta vill jag ta upp några speciella
frågor: två med anledning av några
motioner som bl. a. jag står bakom,
en med anledning av det särskilda yttrandet
till statsutskottets utlåtande nr
82 och slutligen eu rörande informationsverksamheten.

I motionerna 1:441 och 11:341 har
vi — det har också gjorts i två andra
motionspar — tagit upp frågan om de
statliga garantierna för investeringar i
u-länder. Dessa motioner bildar grundvalen
för den gemensamma borgerliga
reservationen 6 vid statsutskottets utlåtande
nr 82.

Utöver vad som redan sagts i denna

Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

problematik kan kanske ytterligare understrykas,
att det av regeringen år
1968 föreslagna investeringsgarantisystemet
är så konstruerat, att värdet
av detsamma högst avsevärt förminskas.
Den väsentligaste nackdelen med systemet
består i att det begränsats till att
omfatta endast de länder som är s. k.
huvudmottagare för det svenska statliga
bilaterala utvecklingsbiståndet. Begränsningen
innebär ju, att flertalet uländer
blir diskriminerade i förhållande
till huvudmottagarländerna. Länderbegränsningen
är inkonsekvent så till
vida att Sverige bl. a. vid UNCTAD IIkonferensen
utfäst sig att motarbeta åtgärder
som verkar diskriminerande mot
vissa u-länder. Inom det multilaterala
svenska biståndet ges stöd till även andra
u-länder än de som ingår bland de
s. k. huvudmottagarländerna. Det svenska
systemet har väl närmast införts
i avvaktan på ett multinationellt system.
Ett kommande dylikt torde ej bli
länderbegränsat, naturligtvis med undantag
för den modifikation som kan
föranledas av krig och liknande omständigheter.
Detta utgör väl ytterligare
ett skäl för att det svenska systemets
länderbegränsning borde avskaffas.

Om begreppet huvudmottagarland rör
sig också motionerna I: 440 och II: 502.
Bakgrunden till dem är att riksdagen
har beslutat, att det svenska statliga bilaterala
utvecklingsbiståndet skall vara
länderkoncentrerat. För budgetåret
1969/70 beräknas drygt hälften av anslaget
för SIDA:s fältverksamhet åtgå
för att bestrida kostnader för insatser
i Etiopien, Indien, Kenya, Pakistan,
Tanzania och Tunisien. Resten av anslaget
fördelas på ett antal olika program
som stöder ett flertal länders utveckling.

De motioner jag nyss nämnde utmynnar
i en begäran att riksdagen måtte
besluta, att Algeriet skall vara ett
av de s. k. huvudmottagarländerna för
vårt statliga utvecklingsbistånd. Utskottet
har inte varit sinnat att dela denna

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

118 Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

mening men förespråkar dock att ytterligare
något eller några länder skall
kunna bli föremål för Kungl. Maj :ts
prövning i riktning mot större svenskt
engagemang. Jag måste i anslutning
därtill uttrycka den förhoppningen att
Algeriet inte blir bortglömt. Jag vet
att åtskilliga i denna kammare har samma
åsikt. Algeriet synes vara väl lämpat
att inrangeras bland huvudmottagarna
för svenskt utvecklingsbistånd.
Sverige har sedan länge väl etablerade
förbindelser med landet, såsom en riksdagsdelegation
kunde konstatera vid etl
besök på ort och ställe hösten 1968.
Det gäller såväl den svenska utrikesförvaltningen,
inklusive SIDA, som svenskt
näringsliv. Därutöver har svenskar på
senare tid kommit att i allt större utsträckning
företa resor till Algeriet, vilket
kan förutses medföra att allmänhetens
intresse för landet starkt ökar.
Som ytterligare ett skäl kan kanske anföras,
att det offentliga resurstillflödet
till Algeriet från andra länder under
perioden 1963—1966 kraftigt minskat.

I det särskilda yttrande som är fogat
till statsutskottets utlåtande understryks
angelägenheten av att missionen
och andra enskilda organisationer ges
ökade möjligheter att arbeta med ren
biståndsverksamhet. Reglerna för bidrag
till exempelvis missionen torde
dock, som jag ser det, behöva befrias
från den restriktivitet som nu synes
vidlåda dem. SIDA lär svara att missionen
får vad den begär, och det är
måhända riktigt. Men vad tjänar det till
att begära, då man är medveten om
mycket hård restriktivitet? Att man på
ett effektivt och ändamålsenligt sätt
skulle kunna nyttiggöra betydligt mer
medel än man nu gör är jag helt övertygad
om, och den övertygelsen har jag
grundat på inte minst självsyn. För endast
två månader sedan konfronterades
jag med de behov som föreligger i bl. a.
Malaysia och Sydindien. Här kan otvivelaktigt
mycket göras med missionens
hjälp för bl. a. undervisning och sjuk -

vård — viktiga komponenter i u-landsbiståndet.

Slutligen några ord om informationsverksamheten
med sikte på att stimulera,
stödja och bidra till en allsidig debatt
om u-ländernas problem, initiera
utställningar, framställa informationsmaterial
till skolor och intresseorganisationer
etc. Bidragsgivning till enskilda
organisationers informationsverksamhet
startar under budgetåret 1969/
70. Ansökningar om bidrag till sådan
u-landsinformation har för övrigt redan
kommit in till SIDA. Av stor betydelse
är därvid — och det bör understrykas
— att dessa bidrag ges till rätta
organisationer, som når långt ut till
allmänheten, som har många opinionsbildare
och som kan engagera kanske
inte minst ungdomen. Jag har mig bekant,
att lärarorganisationerna är intresserade
av de möjligheter till informationsstöd
som erbjuds. Så förefaller
det t. ex., som om det stora lärarsammandrag
— den årliga s. k. skolveckan,
som bl. a. Lärarnas riksförbund,
landets ämneslärarföreningar och SECO
svarar för, skulle kunna vara ett lämpligt
forum för även u-landsinformation.
Där kommer bl. a. att belysas frågeställningar
av typen »Kan det svenska undervisningsväsendet
bidra till en utveckling
av undervisningen i u-länderna»
och »Hur kan undervisningen om
u-länderna i Sverige göras så ändamålsenlig
och korrekt som möjligt». Utställningar
om u-landsproblematik går därutöver
naturligt in i bilden. UNESCO
och Europarådet är —- det kan påpekas
— redan engagerade i skolveckan.

Sammanfattningsvis har jag, samtidigt
som jag yrkar bifall till reservationen
6 som är fogad vid statsutskottets
utlåtande nr 82, velat plädera för

1) avskaffandet av länderbegränsningen
för systemet med garantier för
vissa investeringar i u-länderna;

2) Algeriets inräknande i de s. k. huvudmottagarländerna
för statligt utvecklingsbistånd; -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

3) ökade bidrag till missionen för
ren u-landsverksamhet; samt

4) stöd till lärarorganisationernas
och lärarnas arbete med u-landsinformation.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Med intresse har jag
lyssnat på de olika inläggen i dagens ulandsdebatt.
Talarlistans längd har vittnat
om det stora intresse som u-landsfrågorna
röner i den politiska debatten.
Detta är i och för sig inte så märkligt
om man betänker den utveckling som
sker i samhället. Avståndet länder
emellan krymper alltmer. En händelse
som inträffar exempelvis i Afrika kan
via massmedia efter endast en stund
nå vårt land. Vi kan inte på samma sätt
som tidigare inför oss själva och vår
omgivning försvara oss med att vi icke
har reda på vad som händer i t. ex.
Biafra, där hundratusentals människor
skjuts eller svälter ihjäl; genom TV
blir vi nära nog dagligen påminda om
den fattigdom och nöd som råder där
nere. Vi kan inte stå oengagerade inför
vad som händer och sker ute i
världen. Jag har därför, herr talman,
stora sympatier för den ungdom som
gör gällande att vårt engagemang i uländerna
är alltför ringa. Jag ger dem
rätt i att den svenska insatsen, trots
att den beskriver en uppåtgående kurva,
fortfarande är för låg i jämförelse
med andra industriländers. Med eu nationalinkomst
av 2 140 dollar per person
kommer Sverige på andra plats bland
världens rikaste länder. Som biståndsgivare
har vi däremot en mycket låg
placering — plats nr 12 om endast det
offentliga biståndet räknas och plats nr
13 om vi räknar in även de privata kapitalströmmarna.

Det är denna bakgrund och u-ländernas
ökade behov av hjälp som motiverar
en ökning av det svenska biståndet.
När regeringen förra året lade
fram en plan för u-hjälpsanslagens höjning
upp till det utlovade 1-procents -

Nr 25 119

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

målet hälsades detta med tillfredsställelse.
Enligt denna plan som antagits av
riksdagen skulle 1-procentsmålet uppnås
budgetåret 1974/75. Inom centern
och folkpartiet hade vi önskat att målet
skulle uppnås senast budgetåret 1972/
73. Även om jag inser det önskvärda i
att 1-procentsmålet uppnås så snart som
möjligt, kan jag ändå inte bortse från
att det väsentliga i vårt u-landsengagemang
är att hjälpen blir så effektiv och
verkningsfull som möjligt, att det blir
en hjälp icke bara för stunden utan en
hjälp till självhjälp.

Låt mig ta några exempel. Det är gott
och väl att man ger en hungrande människa
mat, så att han och hans familj
kan stilla dagens hunger, men det är
vida bättre att han kan få hjälp att utbilda
sig i ett yrke som ger honom
möjligheter att försörja sig och sin familj.
Det är naturligtvis bättre att ge
en bonde möjligheter att bruka sin jord,
så att jorden ger skördar för hans bärgning.
Det gäller att se till att de resurser
vi ställer till förfogande används
på ett riktigt och förnuftigt sätt. Det
skall vara vår målsättning. Jag vill gärna
vara så generös att jag säger, att det
må vara hänt att vi gör vissa investeringar
som är mindre lyckade. Vi må
komma ihåg att förhållandena i u-länderna
avviker mycket från våra egna,
vilket gör att våra erfarenheter inte alltid
kan tillämpas i ett u-land.

Även om man kan tolerera vissa misstag
måste målsättningen ändock vara
att vår biståndsverksamhet skall anpassas
efter de lokala förhållandena i respektive
land. Vid ett besök i Etiopien
i höstas kunde jag konstatera att uhjälpsarbetet
inte bara är en fråga om
ekonomiska resurser och fördelning av
dessa utan framför allt innebär ett personligt
engagemang. Det behövs flera
människor som är villiga att ställa sig
till förfogande exempelvis som lärare,
läkare, sköterskor, tekniker etc. Det är
också önskvärt med en större satsning
på effektiv utbildning av dem som skall

120 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ta tjänst i u-länderna. Tyvärr är det vid
ofta svårt att få just de människor som
behövs i de olika projekten att engagera
sig och ta utlandstjänst. Här skulle det
vara önskvärt med ett större engagemang.

Är vi som bor i välståndets Sverige
beredda att avstå något av vårt överflöd
till förmån för de fattiga ländernas
folk? Skulle vi kunna tänka oss att
slå av något på utvecklingstakten inom
vår hälso- och sjukvård? Etiopien
med sina cirka 24 miljoner människor
har enligt uppgift endast 325 läkare,
d. v. s. en läkare på cirka 70 000 invånare.
I vårt land — om jag inte är alldeles
fel underrättad — har vi en läkare
på cirka 850 invånare. Bristen på
läkare i Etiopien är alltså skriande.
Skulle vi kunna tänka oss att avstå
ett hundratal läkare, om dessa vore villiga
att ta tjänst i Etiopien? Tyvärr är
jag inte säker på att ett sådant förslag
skulle vinna gillande av hela svenska
folket. Även om u-landsfrågorna mer
och mer kommit att engagera de enskilda
medborgarna har ändock inte känslan
för vårt ansvar gentemot de fattiga
ländernas folk vunnit allmänt gehör hos
de enskilda medborgarna.

Yi bör därför från vår sida söka leda
och påverka opinionen så att medborgarna
i större utsträckning än som nu
sker engagerar sig i u-landsfrågorna och
kommer till insikt om att jämlikhetskravet
inte bara gäller inom vårt land
utan även mellan de rika och fattiga
länderna.

Jag är medveten om att det till »syvende
og sidst» är frågan om en avvägning
av våra ekonomiska och personella
resurser. Hur mycket av dessa skall vi
ställa till u-ländernas förfogande? Hänsyn
måste också tagas till att det inom
vårt land finns eftersatta grupper. Dessa
får icke utgöra ett motiv för att
minska våra insatser när det gäller att
bistå och hjälpa u-ländernas folk. Vi
bör känna samma ansvar för att åstadkomma
utjämning mellan fattiga och

rika inom Sverige som för att eftersträva
ökad jämlikhet mellan oss och
den fattiga delen av världen.

Därmed vill jag också ha sagt, att
ökade svenska insatser i u-länderna
inte får gå ut över de sämst ställda
medborgarna. Med eu aktiv reformpolitik
är det inte heller nödvändigt. Det
utrymme som vi använder för u-hjälpsanslagen
måste självfallet tas från konsumtionen,
och helt naturligt är det
fördelningspolitikens uppgift att se till
att den som har den största konsumtionsförmågan
får avstå den största delen.

Herr talman! Vi kan inte vare sig
som nation eller som enskilda medborgare
undandra oss vårt ansvar gentemot
de fattiga ländernas folk. Det är
helt enkelt vår plikt och skyldighet att
söka bistå och hjälpa dessa u-länders
folk till en meningsfullare och människovärdigare
tillvaro.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Behovet av solidariskt
materiellt stöd är utomordentligt stort
både i Nordvietnam och i FNL-områdena
i Sydvietnam. För att belysa att
vietnameserna snart inte har andra tillgångar
än sina händer och sin starka
vilja till motstånd och försvar för sitt
land vill jag citera ett stycke ur Susan
Sontags »Resa till Hanoi»:

»Landet lider svår brist på sådan
elementär sjukhusutrustning som autoklaver
och röntgenapparater, på skrivmaskiner
och enkla verktyg som lödkolvar,
pneumatiska borrar och svetsaggregat.
Det tycks finnas ganska gott
om cyklar och en hel del transistorapparater,
men böcker av alla slag, papper,
pennor, grammofoner, klockor och kameror
är det mycket ont om, och andra
konsumtionsvaror är så gott som helt
obefintliga. Kläder är det också brist
på.»

Utskottet framhåller att det finns beredvillighet
och beredskap både för insatser
i nuvarande läge och för omfat -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

121

tande biståndsinsatser för återuppbyggnad
efter krigets slut. Jag vill inte bestrida
den saken, men jag kan ändå inte
se detta förhållande som ett argument
mot en starkare svensk solidaritetshandling
nu. Den svenska regeringens erkännande
av Demokratiska republiken
Vietnam har i vårt land liksom i Vietnam
och i andra länder uppfattats som
en solidaritetshandling. Att detta följs
upp av humanitär hjälp via Röda korset
och med planerade biståndsinsatser genom
nordiskt samarbete efter krigets
slut har vi inte något att invända mot.
De förslag vi ställt tidigare år och som
vi upprepar i årets motion syftar till
omedelbara insatser, eftersom vi anser
att det framför allt är nu som det vietnamesiska
folket behöver solidariskt
stöd.

Utrikesministern uppehöll sig tidigare
i dag i sitt anförande vid denna sida
av frågan om hjälpen till Vietnam. Jag
kan dela utrikesministerns uppfattning
om mittenpartiernas nyvaknade intresse
för de här frågorna men måste i det
sammanhanget förstås ställa frågan,
varför socialdemokraterna under flera
år och med skiftande motiveringar har
sagt nej till våra förslag om direkt stöd
till Vietnam.

Däremot ifrågasätter jag starkt hållbarheten
i resonemanget om svårigheterna
att finna användning för redan anvisade
anslag. Om nu vietnameserna
har sagt sig inte vara i behov av Sveriges
10 miljoner till konstgödsel, förstår
jag inte varför inte de pengarna
kan användas på annat sätt.

Måste hjälpen nödvändigtvis ges i
form av svenska varor? Kan den inte
ges i form av valuta? Kan vi inte låta
vietnameserna själva avgöra hur och
till vad medlen skall användas? Det vore
ju ett sätt att visa att vi inte skall
uppträda som förmyndare, såsom utrikesministern
sade i slutet av sitt anförande,
och det skulle kanske också
tillmötesgå den av herr Ericson i Örebro
åberopade starka opinionen, som

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

otåligt vill se praktiska resultat av allt
tal om hjälp till Vietnam.

Med tanke på den fruktansvärda förstörelse
av människor, djur och materiella
ting som Förenta staternas anfallskrig
mot Vietnam har åstadkommit
under denna långa tid får vi helt säkert,
som utrikesministern också sade, anledning
att diskutera anslag till Vietnam
även i fortsättningen, men det befriar
oss inte från ansvaret för att i dag ta
ställning till hur vi bäst skall visa vår
solidaritet och ge hjälp i den aktuella
situationen.

Vad beträffar den diskussion som har
förts i dag om huruvida hjälpen skall
lämnas inom SIDA:s ram eller utanför
den delar jag herr Ericsons i Örebro
mening, att detta inte är det väsentliga,
utan att det väsentliga är att hjälpinsatserna
görs så snart som möjligt.

Våra förslag i de i dag diskuterade
avseendena innebär en ökning med 120
miljoner kronor av utgifterna för utvecklingsbistånd,
även om vi vill framhålla
att hjälpen till Vietnam inte helt
kan jämföras med utvecklingsbistånd i
vanlig mening. Här gäller det ju hjälp
till ett land i en krigssituation och till
ett kommande återuppbyggnadsarbete i
ett krigshärjat land.

Solidariteten kan ges många uttrycksformer.
Som ett par av de viktigaste
har vi i vår motion angivit solidaritet
på det politiska och kulturella området.
Sedan diplomatiska förbindelser nu har
upprättats bör det vara lättare att utveckla
goda och allsidiga förbindelser
mellan vårt folk och folket i Vietnam.
På samma sätt som man nu kartlagt
återuppbyggnadsbehoven i Vietnam
borde också en undersökning göras av
möjligheterna att utveckla våra förbindelser
på alla områden —• inom näringsliv,
vetenskap, kultur, folkrörelser o.s.v.
— med både Demokratiska republiken
Vietnam och Sydvietnams nationella befrielsefront.

Den för ett par dagar sedan avslutade
vietnamkonferensen här i Stockholm

122

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

sysslade naturligt också med frågor som
berörde solidariteten på olika områden
med Vietnams folk och biståndsverksamheten
över huvud taget. I en särskild
resolution betonas behovet av medicinsk
och materiell hjälp till Vietnam
och i synnerhet till FNL:s område, där
kriget intensifierats sedan november
1968. Behovet av hjälp till återuppbyggnad
framhålls också. En slutsats är dock
att det fortfarande är brännande angeläget
att öka de omedelbara hjälpinsatserna.
Med hänsyn till det vill jag, herr
talman, yrka bifall till det i vår motion
nr 118 i denna kammare framförda förslaget
om 50 miljoner till vardera Sydvietnams
nationella befrielsefront och
Demokratiska republiken Vietnam för
materiellt stöd i olika former.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är med en viss
självövervinnelse som jag går upp i talarstolen.
Jag är dock själv så starkt
engagerad i denna fråga, att jag ändå
vill anföra några synpunkter i debatten.

Jag skall något granska vad några
av de föregående talarna har sagt. Vi
har varit inne på de privata investeringarna
och investeringsgarantierna,
och framför allt talare från moderata
samlingspartiet har sagt att detta är ett
utomordentligt bra sätt att lämna en
effektiv u-hjälp. Jag tror inte att det
kan påstås, att man ifrån ledande socialdemokratiskt
håll har förnekat, att
de privata investeringarna kan ha och
har sin betydelse. Men det hindrar inte
att man har anledning att allvarligt fundera
över om de i alla avsenden slår
rätt.

Jag har funnit ett vittnesbörd i denna
fråga, som jag skall läsa in i kammarens
protokoll — andra har ju läst
innantill här, varför jag väl också kan
få göra det. Det är ett uttalande av
president Kaunda från Zambia vid
kyrkornas världsråd i Uppsala i som -

ras. Ingen kan ju säga att han inte är
vittnesgill. Han säger följande:

»Den fjärde vägen för kapitalflykt till
i-länderna» — alltså kapitalflykt från
u-länderna till i-länderna — »återfinns
inom de privata investeringarna. För
att utländskt investeringskap ital skall
kunna flöda in i landet får vi rådet att
lätta på vår valutakontroll och andra
restriktioner. Så tillåts utländskt kapital
att flöda. Utländska företag kommer
under tiden in i landet, ofta med nästan
tomma händer. Med de små summor
de medför engagerar de sig i lönsamma
affärer, beroende huvudsakligen av
belopp som ställs till förfogande av utländska
banker. Allt under det att de
lever av våra magra resurser förmår
de göra vinster för att betala tillbaka
dessa belopp. Medan de drar fördel av
vår milda valutakontroll, skickar de
resten av sin förtjänst till de industriländer,
varifrån de kommit — och lämnar
oss fattigare.

Dessa utländska företag hjälper inte
särskilt mycket upp situationen genom
sin brist på utbildningsprogram för
lokalbefolkningen. Så söker man utländsk
arbetskraft, som ökar industrialiseringskostnaderna
för ett u-land.
Den politik flertalet utländska företag,
om än inte alla, bedriver tycks klart
gå ut på ett minimum av återinvestering,
om över huvud taget någon. Eljest
är vi» — vi skall höra vad han säger
här —- »för de flesta utländska företag
intet annat än en fiskdamm, i vilken
det lilla kapital de för in bara är betet
på kroken.---Denna typ av ka pitalism

tjänar inte att minska klyftan
mellan rika och fattiga länder. Den är
en av krafterna bakom de nu växande
olikheterna.»

Jag tror att det tål att tänka på vad
president Kaunda har sagt här. Vi vet
att det inte så mycket gäller svenskt
kapital, men det kunde gälla svenskt kapital.
Det är framför allt i Sydamerika
vi har stora privata investeringar, och
där finns det också stora amerikanska

123

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

investeringar. Yi vet att pengarna i stor
utsträckning går tillbaka och att kapitalet
— för USA:s del — i själva verket
söker sig från Sydamerika till Nordamerika
och inte tvärtom.

Det är sådana omständigheter som
är bakgrunden, tror jag mig kunna säga,
till att vi inom socialdemokratin
är ganska fundersamma i fråga om
huruvida denna väg är så lämplig. I
varje fall måste man syna investeringarna
noga, innan man ger sig in på
garantier för företagen.

Jag tyckte herr Antonssons anförande
var bra. Han nämnde bland annat
att u-länderna måste få avsättning för
sina varor. Ja, det är ju ganska viktigt.
Men vi vet ju att de varor som u-länderna
producerar till stor del är jordbruksvaror.
Det är t. ex. socker. Jag
tycker mig ha hört andra tongångar
från centerpartiets sida vad beträffar
lantbruksprodukterna här hemma. Herr
Nilsson i Bästekille talade i sitt anförande
om textilindustrin, och för någon
vecka sedan hade vi en debatt härom.
Vi får alltså vara beredda att ta sådana
konsekvenser, ty annars blir talet om
att vi skall öppna våra gränser för uländernas
produkter ingenting annat än
löst prat. Det fordras någonting av oss,
vi skall inte inbilla oss någonting annat,
och det krävs också något av centerpartiet.

Jag lyssnade också på herr Ahlmark,
och det vore ju fel att säga att han
inte är intresserad av u-hjälpen. De flesta
här i kammaren är positivt inställda,
och herr Ahlmark är nog en av de
mera intresserade. Men är det inte något
som inte stämmer, herr Ahlmark?
Varför kritiserar man socialdemokratin
hårdast om man, som herr Ahlmark
sade, vill ha jämlikhet inte bara i uländerna
utan också här hemma? Jämlikhetsfrågorna
togs som bekant upp i
valrörelsen, och folkpartister säger ju
själva att partiet förlorade det valet på
grund av att u-hjälpsfrågan i så hög
grad fick komma i förgrunden. Jag tror

Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet in. m.

knappast att detta var orsaken, ty de
grupper, som i varje fall i stor utsträckning
traditionellt stött folkpartiet förstod
nog det där språket och skulle
säkert också ha slutit upp bakom partiet
om det bara gällt u-hjälpsfrågan. I
stället tror jag man kan tala om en
ekvation som inte riktigt stämde, eftersom
man inte gärna kan tala om större
finansiella engagemang utan att också
framhålla att det kostar något. Jag tror
att människorna inte riktigt kunde få
detta att gå ihop. Vill man arbeta för
jämlikhet här liksom i u-länderna skall
man nog inte, herr Ahlmark, framför
allt bekämpa socialdemokratin, utan
man bör nog vända sig åt annat håll —
till andra som folkpartiet var berett att
bilda regering tillsammans med efter en
eventuell valseger. Som väl var blev
det ingen sådan.

Många, även herr Ahlmark, har uttryckt
farhågor för att höjningarna inte
skall kunna ske i den takt som vi i olika
sammanhang angett. Målsättningen
1974/75 motsvarar internationellt sett
ungefär samma målsättning, som anges
i Algerstadgan för 1972/73. Det är klart
att det finns oro för att vi inte skall
kunna klara detta, och jag och några
av mina partikamrater med herr Lindholm
i andra kammaren och fru Lindström
i första kammaren i spetsen har
i motioner 1:255 och 11:292 framhållit,
att man borde knyta höjningarna till
bruttonationalprodukten, så att vi får
en jämnare ökningstakt så att vi säkerställer
att målet nås vid avsedd tidpunkt.
Jag vill gärna understryka att
riksdagen har beslutat att det rör sig
om ett minimiprogram och att om budgeten
så tillåter — och det verkar ju
som om den gjorde det ibland — insatserna
skall kunna ökas. Utskottet understryker
detta även i år och håller
i stort sett med motionärerna samt föreslår
att önskemålet ges Kungl. Maj:t
till känna. Om jag inte fattat utrikesministern
fel underströk även han detta
ställe i utskottets skrivning.

124 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Jag anser att det skulle vara fatalt
om vi i mitten på 1970-talet upptäckte
att vi inte orkade upp till det som vi
sagt skulle vara ett minimiprogram. Motionärerna
menar att en sådan situation
inte får uppstå. Det uppsatta målet
är ju också ett etappmål, och situationen
ute i världen är sådan att vi måste
fortsätta på den inslagna vägen.

Sedan vill jag också säga några ord
om frivilligorganisationerna, och där
kan jag nästan helt instämma i vad herr
Ericson i Örebro sade för några timmar
sedan, nämligen att vi mer än hittills
borde anlita dessa organisationer
som kanaler ut till folket. Det skulle
kunna betyda — vilket jag tidigare
har framhållit i en liknande debatt —
en del för demokratins framväxt i uländerna.
Som alla vet har folkrörelserna
spelat en betydande roll för vår
demokrati här hemma, och om folkrörelserna
kunde kanalisera ut en del av
u-hjälpen till liknande organisationer
i u-länderna, så skulle därmed våra insatser
förmedlas direkt ut till vad vi
ibland brukar kalla för de små människorna
i samhället. Det vore mycket
värdefullt.

Herr Ericson i Örebro tilläde emellertid
att inte alla organisationer här
hemma har en motsvarande sammanslutning
i u-länderna, och det är den
saken som gör det så svårt. Men vi har
missionen, och om den kan klara uppgifterna
i högre grad än hittills, så bör
den få större bidrag. Detsamma gäller
också för kooperationen, framför allt
för konsumentkooperationen i vissa av
de u-länder där vi nu arbetar. Jag tänker
då på Zambia och, framför allt, på
Tanzania där jag har sett konsumentkooperationen
arbeta under ganska goda
förhållanden ur u-ländernas synpunkt.
Kooperationen satsar ju också
en del där, och jag tror att den kan
vara ett alternativ till de privata företag
som på många håll i u-länderna tar
ut mycket stora vinster. Likaså kan
folkbildningsorganisationerna och fack -

föreningsrörelsen göra goda insatser.
Det är två områden där det på många
håll i världen är ganska dåligt beställt
med ett riktigt och fullödigt organisationsliv.

Jag vill också slå ytterligare ett slag
för de värnpliktigas s. k. alternativtjänst.
Vi har här i landet ungdomar
som i stället för värnplikt gärna vill
göra en positiv stötinsats i u-landstjänst.
Om vi menar allvar med våra
fredssträvanden och med talet om att
vi där skall räkna in såväl försvaret som
u-hjälpen, diplomatin och vårt engagemang
i FN och dess underorganisationer,
så måste det vara riktigt att låta
kanske ett par tusen av våra ungdomar
fullgöra sådan alternativtjänst. Jag skall
emellertid inte nu göra någon längre
utvikning i den frågan, ty vi har inte
tid till det, och den rymmer också för
många problem för det. Jag vill bara
kraftigt understryka att alternativtjänsten
inte skall vara något slags lättare
tjänst. Det måste stå alldeles klart att
dessa ungdomar i själva verket får göra
något mer än andra värnpliktiga.

Jag hoppas att man så småningom
i strävandena att få till stånd en alternativtjänst
skall nå ett resultat som kan
tillfredsställa såväl u-länderna, som ju
är första part —■ om de inte begär att
få utnyttja dessa ungdomar är det hela
naturligtvis inte mycket att satsa på
— som ungdomen och naturligtvis också
militären.

Herr talman! Jag vill vidare varna
för att vi biter oss fast i ett bilateralt
u-landsbistånd. Det ligger mycket nära
till hands för oss att bygga ut denna
del av vårt biståndsprogram därför att
den ligger oss närmast. Men vi får aldrig
glömma att vi i vårt land traditionellt
har satsat på FN och att det är
den organisation som ger oss den
största chansen att överleva. FN är en
organisation som vi bör stödja, och det
är kanske också den organisation som
bäst kan klara u-hjälpen i stort. Jag vill
alltså, bildligt talat, inte vara med om

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

125

att placera ut svenska flaggor här och
var i världen, utan huvudsaken är att
vårt bistånd kommer människorna i uländerna
till godo.

Herr talman! Jag inledde mitt anförande
med ett citat av president Kaunda.
Jag skall också sluta med några ord
av honom, som vi alla kan anamma
utan att det skall behöva föranleda någon
inbördes polemik. Han uttryckte
sig i Uppsala på följande sätt: Om vi
inte alla vidtar praktiska och effektiva
åtgärder för att avlägsna de svårigheter,
inför vilka rika och fattiga länder
står, kommer livet för huvudparten av
mänskligheten också i fortsättningen
att vara outhärdligt, och fred och trygghet
kommer aldrig att säkerställas. Detta
är till sist en moralisk fråga.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
ställde en fråga till mig. Han undrade
varför vi liberaler har kritiserat
socialdemokratin så hårt i u-landsfrågan.
Ja, vi har svarat hundratals gånger
på den frågan under de senaste åren.
Vi kritiserar er ganska bestämt av
främst följande tre skäl:

För det första därför att socialdemokratin
har makten och majoriteten
och alltså är ansvarig för en alltför
långsam ökning av u-landshjälpen.

För det andra därför att socialdemokratin,
tillsammans med högern, år efter
är har röstat ned våra förslag om en
ökning av u-landshjälpen.

Och för det tredje därför att socialdemokratin
i den senaste valrörelsen
försökte spela ut våra krav på en ökad
u-hjälp mot behoven här hemma. Man
skapade därigenom en klyfta mellan reformviljan
inom Sverige och kraven på
ökad internationell solidaritet.

Därför, herr Svensson i Kungälv, har
vi kritiserat socialdemokratin. Och
därför är det nödvändigt att de libera -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

la krafterna fortsätter att driva på för
ökat stöd åt de fattiga folken.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Svensson i Kungälv
menade att u-länderna behöver exportera
jordbruksprodukter, och det
är i och för sig riktigt. Men jag vill
poängtera att u-länderna inte exporterar
samma typer av produkter som dem
vi producerar i vårt land. Därför menar
jag att vi inte konkurrerar med uländerna
på jordbruksområdet.

Den väsentliga frågeställningen i detta
sammanhang är ju om det kommer
att finnas livsmedel på världsmarknaden
att köpa den dag u-ländernas folk
vill äta sig mätta. Det råder alltså ett
läge där en tredjedel av befolkningen
i världen har möjlighet att äta sig mätt,
en tredjedel lever i gränsskiktet mellan
svält och mättnad och en tredjedel lever
i direkt svält. Mot den bakgrunden
tror jag inte att vi skall ställa våra ansträngningar
när det gäller svensk
jordbruksproduktion emot de framtida
behov som finns när det gäller u-länderna.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! I och för sig kan jag
förstå, herr Ahlmark, att ni kritiserar
regeringspartiet. Det är inget fel i det,
och det är inget fel i att vara pådrivande
— det kan vara eu positiv faktor.
Men varför gör ett parti, som talar
om jämlikhet här hemma och i u-länderna,
sina kraftigaste attacker mot socialdemokratin,
som arbetar för samma
saker? Meningen var ju att ni skulle
bilda regering tillsammans med vissa
andra partier, och det är möjligt att herr
Ahlmark tycker att de — t. ex. moderata
samlingspartiet — är radikalare än
det socialdemokratiska partiet.

Till herr Antonsson vill jag säga, att
det kan vara riktigt att det inte gäller
samma produkter härvidlag. Men vi har

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

126 Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

en produkt som varit mycket aktuell
under senare år, och det är sockret. Vi
har blivit tvungna att upprätta ett inhemskt
sockeravtajl, som kostar oss
ganska mycket, för att klara situationen
för våra egna betodlare. Följden
blir naturligtvis att vi inte importerar
det billigare socker som vi skulle kunna
få, och det är självklart att vi därmed
stäcker vissa länders exportmöjligheter.
— Detta är allvarliga saker, och vi
måste vara beredda att ta konsekvenserna;
annars blir våra åtgärder till
betydande del slag i luften.

Herr Nilsson i Bästekille sade — och
flera andra har anfört samma synpunkter
■— att det pågår en förbättring när
det gäller livsmedelsproduktionen ute i
världen. Vi har ju för vår del hävdat
att det man egentligen behöver göra är
att försöka hjälpa till med denna produktion
i u-länderna — det gäller vatten,
det gäller konstgödsel, det gäller
förmågan att sköta jorden. Vi tror att
vi använder pengarna bättre om vi gör
på det sättet än om vi producerar mycket
dyra livsmedel här hemma och försöker
lämna hjälp på det viset.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! I det här inlägget medgav
herr Svensson i Kungälv att det är
fullt naturligt att vi kritiserar den socialdemokratiska
hållningen till u-landshjälpen.
Det håller jag honom räkning
för. Han förstår alltså varför vi är kritiska
och varför vi vill driva på den
hittills alltför långsamma stegringstakten.

Däremot undrar herr Svensson varför
vi kritiserar ett parti — han syftade på
socialdemokratin — som arbetar för
jämlikhet här hemma. Ja, det är faktiskt
så att vi i folkpartiet tar ställning
till de förslag som läggs fram och bedömer
dem efter brister och förtjänster.
Vi kritiserar de dåliga förslagen och
vi berömmer och stöder de goda förslagen.

Om regeringen arbetar för jämlikhet

i Sverige är vi överens med socialdemokraterna
och kommer att arbeta gemensamt
med dem för saken. Men om
socialdemokraterna genom en alltför
långsam ökning av u-landshjälpen alltför
litet bidrar till jämlikhet i den tredje
världen, så kommer vi att fortsätta
att kritisera detta.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Efter det huvudanförande
jag hållit här i dag har jag faktiskt
inte stor lust att ingå i polemik
med herr Svensson i Kungälv beträffande
detaljer. Nu reducerar herr Svensson
sin kritik till att gälla en enda
produkt, sockret. Tidigare har han talat
om livsmedelsproduktion i allmänhet.

Det är klart att jag här skulle kunna
fråga om herr Svensson i Kunälv vill
att vi ur beredskapssynpunkt skall ha
en ännu lägre sockerproduktion i landet.
Sedan vill jag säga till herr Svensson
— och detta är något väsentligt —
att den större delen av sockerexporten
i världen är bunden genom avtal till något
så när hyggliga priser som motsvarar
produktionskostnaderna. Men, herr
Svensson, den lilla del som det rör sig
om på världsmarknaden utan att vara
bunden säljs till mycket låga priser. Om
jag tar ett enda exempel kan jag nämna
att Indien på grund av överskottet i
världen på socker vissa år får sälja sin
överproduktion till en tredjedel av de
produktionskostnader man där har. Jag
frågar mig verkligen om detta är ulandshjälp
på lång sikt och om det är
rätt perspektiv på livsmedelsproduktionen
i världen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vid nästa val får vi väl
se var herr Ahlmark har sina bästa
vänner. Det kommer väl då att bli en
attack mot socialdemokratin för att söka
bilda en regering ihop med andra par -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 127

tier, vilka står längre bort från jämlikhetskravet
än vi gör. Om ni tycker att
det är riktigt med jämlikhet här i världen,
sök då att finna vännerna där dessa
finns. Om man studerar historien tror
jag inte att man kan säga att representanterna
för liberalismen varit de som
stått i främsta ledet när det gällt jämlikhet
i vårt land.

Till herr Antonsson skulle jag vilja
säga att vi när det gäller sockret undertecknat
ett internationellt avtal. Om
man skulle dra konsekvenserna av vårt
sätt att se på detta, skulle vi lägga ned
betodlingen i landet. Vi måste dock ta
hänsyn till våra betodlare, och därför
kommer vi in i ett dilemma som det är
ganska svårt att dra sig ut ur, men att
vi ställs inför allvarliga problem är tydligt.
Den diskussion vi för om jordbruksproduktionen
ger klart besked om
detta.

I övrigt gäller det hur vi bäst skall använda
pengarna. Var får vi ut det mesta
möjliga för dem? Om vi tar våra kronor
och hjälper u-länderna i deras produktion
av livsmedel eller vi köper livsmedel
på annat håll och sänder dessa till
u-länderna, får vi mera för pengarna,
och det måste vara en riktig u-landspolitik.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Vi har väl alla med stort
intresse följt denna debatt. För min del
har intresset blandats med en viss förvåning
över en del ganska optimistiska
tongångar, som —- jag kan inte neka
till detta — på mig verkat rent av en
smula skrämmande. Man har t. ex. hänvisat
till nya utsädessorter som skulle
ha framställts på experimentell väg och
börjat begagnas. Dessa skulle radikalt
kunna omskapa, förbättra och öka produktionen
av livsmedel i u-länderna.
Man har därför ansett sig ha anledning
till att hysa tillförsikt, och man har
också här givit uttryck för en sådan
tillförsikt.

Men, herr talman, befolkningsexplo -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

sionen är dock ett faktum. Den rullar
bara vidare, även om livsmedelsproduktionen
skulle öka ganska betydligt. Detta
kanske sker bl. a. just därför att man
har gjort dessa framsteg, de är kanhända
en av förklaringarna till att folkökningen
fortsätter. Varje sekund föds två
nya människor, d. v. s. 170 000 per dag.
30 000 barn dör varje dag av svält och
sjukdom. Det blir alltså ett stort överskott.
Snart är vi 4 miljarder invånare
på jorden, och man har räknat med
att vi inom 20 år är uppe i approximativt
5 miljarder människor.

Som det redan förut erinrats om har
mittenpartierna påyrkat, att en parlamentarisk
beredning skulle tillsättas för
att göra en översyn av biståndspolitikens
allmänna målsättning. Vår u-lijälp
måste motsvara kravet på social och
ekonomisk utjämning liksom på önskad
ekonomisk tillväxt i u-länderna. Skall en
tillfredsställande tillväxtstrategi verkligen
kunna läggas upp vad gäller vårt
eget lands insatser, är det enligt min mening
en tvingande nödvändighet att samla
alla krafter — myndigheter, mission,
näringsliv, de s. k. u-grupperna, enskilda
forskare och företrädare för det internationella
samarbetet på olika områden
■— till målmedvetna och konstruktivt
präglade försök att utforma rekommendationer
för långsiktiga insatser och
så bedriva ett slags internationell lokaliseringspolitik,
som kan växa fram
som ett resultat av t. ex. »hearings» inom
den föreslagna beredningen.

Det är, herr talman, två speciella skäl
jag vill anföra för en sådan berednings
tillsättande.

Det ena är regeringens skrivelse till
generalsekreterare U. Thant om inrättande
av ett mondialt topporgan för ulijälp
med bl. a. uppgiften att samordna
alla internationella, regionala och nationella
biståndsplaner till en global utvecklingsinsats.
Skall denna tanke ha
någon som helst utsikt att slå igenom,
måste vi dock kunna ge verkligt konstruktiva
uppslag till hur u-hjälpen — i

128 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

första hand vår egen — skall nå största
möjliga effekt. Detta kan knappast
åstadkommas annat än genom förtroendefulla,
skapande, öppna och ordnade
kontakter mellan alla intresserade
och kompetenta parter och en därigenom
möjliggjord översyn av u-hjälpspolitiken
inom en parlamentarisk berednings
ram.

Det sägs i skrivelsen till generalsekreterare
Thant att ett mindre antal realistiskt
utformade delmål bör formuleras
för t. ex. familjeplanering, livsmedelsförsörjning
och undervisning; jag tänker
då framför allt på behovet av att
avlägsna analfabetismen. Här måste all
kraft, fantasi och uppslagsrikedom vi
såsom enskild nation kan vara mäktiga
kanaliseras och samlas upp i ett nationellt
beredningsorgan med bred förankring
i folket och därifrån föras vidare
till ett eventuellt blivande internationellt
samordningsorgan. Först genom
konkreta förslag och utformade delmål
kan en opinionsmässig uppföljning av
Sveriges hänvändelse till FN:s generalsekreterare
komma till stånd och
passera förbi den rena förhoppningens
stadium.

Det förhåller sig ju nämligen så, herr
talman, att de stora i-länderna inte utan
vidare är beredda att samordna sin uhjälp
med andra länders. Man måste
kunna med övertygande kraft visa hur
det går till att samordna och att det
är riktigt och effektivt att så göra. De
västliga i-länderna stod år 1967 för en
resursöverföring på 6,2 miljarder dollar
i bilateral hjälp men för endast 0,76
miljarder dollar i multilateral hjälp.
Det är alltså en mycket splittrad insats
som görs av de större länderna, och bakom
detta ligger uppenbarligen politiska
motiv. Skall vi kunna få bort de motiven
och få till stånd en global samordning
vill det verkligen till att vi har
konstruktiva och slagkraftiga idéer att
tillhandahålla.

Detta gäller alltså behovet av att få
fram konkreta förslag till insatser ge -

nom en internationellt mer samordnad
u-hjälp. En gemensam, samrådande aktivitet
i form av en parlamentarisk
beredning är då säkerligen det bästa
förslagsorganet.

En översyn av vår u-landspolitik och
av inriktningen av denna behövs också,
och det är det andra motivet för att eu
sådan beredning bör tillsättas, när våra
företrädare i FAO vid dess 15 :e kongress
i höst kommer att ställas inför
och får att bedöma den väntade världsplanen
för jordbruksutveckling — eu
plan som avses bli samordnad med ett
stort antal internationella, regionala och
nationella insatser för planering av den
ekonomiska utvecklingen i världen i
stort. Det gäller en strategi för 20 år
framåt i tiden. En beredskap skulle här
behövas i form av översyn av och vidsträckt
kontakt kring u-landspolitiken.
Om vi skall kunna koppla samman våra
planer med dem som har en mer global
syftning, är det angeläget att vårt land
tillsätter ett parlamentariskt beredningsorgan
för bl. a. sådan samordning.

Herr talman! Jag skall be att också
få säga några ord om de frivilliga organisationernas
insatser i u-landshjälpen.

Vi gläder oss alla åt att SIDA:s attityd
till de frivilliga organisationerna
på senare tid har undergått en positiv
förändring. Man har börjat stödja
dessa organisationer med bidrag — flera
talare har varit inne på det — och
man ger nu bidrag inte bara till investeringskostnader
utan även till driftkostnader.
Men man gör det alltjämt en
smula reserverat. Vi bör, sade herr
Svensson i Kungälv, medvetet använda
de frivilliga rörelserna för u-landsinsatser,
och han anförde en rad goda
skäl härför.

Det dröjde dock ganska länge innan
man verkligen började pröva olika former
av stöd till frivilliga rörelsers ulandshjälp.
Redan för flera år sedan
förelåg ett omfattande förslag — jag

Nr 25

129

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

tror att det lädes fram 1965. Jag vet att
man som motiv för att inte ta upp förslaget
angav att man först ville pröva
den statliga fredskårsverksamheten under
två år. Men nu när SIDA har släppt
sin reserverade inställning förefaller
det som om en viss återhållsamhet likväl
alltjämt finns kvar. SIDA låter sig
t. ex. inte representeras i samarbetsorganet
mellan frivilligrörelser för ulandshjälp,
Regional Gonference on International
Voluntary Service, som samarbetar
intimt om frivilligarbetet i u-länderna
med bl. a. Europarådet, FAO och
EEC. Det håller seminarier syftande till
mycket inträngande bearbetning av ulandsproblematiken.
Det har hållits ett
tredje seminarium och ett fjärde förbereds
till 1970, även nu under medverkan
av Europarådet. Vid det tredje seminariet,
som hölls i höstas, hade man
till ämne samarbetet om u-landsbistånd
mellan kooperationen, fackföreningsrörelsen
och den enskilda företagsamheten
bl. a. för att i u-länder med de frivilliga
organisationernas hjälp skapa
vad man kallat sociala infrastrukturer,
d. v. s. folkliga organ och föreningar av
det slag som är så typiska för demokratierna
och inte minst för den svenska
demokratin.

Enligt den promemoria som SIDA
godkände i augusti 1968 kan man nu,
som jag nämnde, lämna bidrag i varje
fall till en del av frivilligorganisationernas
kostnader för u-landsarbetare,
d. v. s. till frivillig fredskårsverksamhet
som motsvarar den i statlig regi. Men
här finns en rad förbehåll, som jag pekat
på i motionen II: 76. Beklagligt nog
har utskottet avstyrkt motionen. Jag
skall nu inte räkna upp dessa förbehåll
— de finns i motionen — utan vill
bara peka på angelägenheten av att
man granskar och ser över reglerna i
denna promemoria i den anda som uttrycks
i det särskilda yttrande som fogats
till utskottets utlåtande och i vilket
det framhålles att reglerna bör utformas
mindre restriktivt än för närvaran5
— Andra kammarens protokoll 1969.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

de. De som undertecknat detta särskilda
yttrande — det är företrädare för
oppositionspartierna i utskottet med
herr Ottosson i spetsen — förutsätter
»att SIDA väl tillvaratar möjligheterna
att i ökad utsträckning ställa medel till
förfogande för de enskilda organisationernas
biståndsverksamhet». Jag ansluter
mig till detta yttrande.

Det finns sålunda begränsningar i
den PM, som nu ger nya möjligheter
att lämna stöd till u-hjälp genom frivilligorganisationerna,
begränsningar
som jag tycker borde snabbt kunna avlägsnas.

Enligt min mening är det angeläget
att frivilligtjänst i u-länderna i enskilda
organisationers regi såsom en viktig
fredsfrämjande funktion så mycket som
möjligt stimuleras genom generösa principer
för statsbidragsgivningen. Det är
värt uppskattning att SIDA nu medger
statsbidrag till sådan tjänst. Samtidigt
måste dock med beklagande konstateras
att de meddelade reglerna för det statliga
stödet alltså fått en relativt restriktiv
utformning.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Ullstens yrkanden.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Många av dagens talare
har vid resor på olika håll i vår värld
funnit oroliga hörn. När de kommit
hem har de varit beredda att avge vittnesbörd
om den nöd som människorna
där lider. Även jag skulle kunna avge
liknande vittnesbörd från ett land som
jag hade tillfälle att besöka för kort
tid sedan, nämligen Nigeria/Biafra. Jag
skall emellertid avstå härifrån, eftersom
alla genom radio, TV och press är
informerade om hur människorna där
lever. Jag vill i alla fall ta några minuter
i anspråk för att berätta hur man
känner det när man kommer hem. Man
konstaterar att det är många nationella
och internationella förhållanden som
omöjliggör en effektiv humanitär insats
och att få fram den hjälp man önskar
Nr 25

130 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ge till människorna. Vissa förhållanden
gör att man inte kan komma i kontakt
med de grupper och regeringar genom
vilka hjälpen borde slussas.

Sedan jag kom hem har jag ständigt
varit sysselsatt med att försöka fundera
ut någon form av politisk lösning på
detta oerhörda problem. I likhet med
utrikesministern och utrikesutskottet
har jag varit tvungen att konstatera,
att de internationella och nationella politiska
organen för närvarande inte kan
utnyttjas för att ge människorna det humanitära
stödet.

Hur vill man då göra? Jag har fått
brev från människor som varit i samma
område och som i ren förtvivlan sagt
att om inte FN eller andra internationella
organ kan klara detta problem
måste vi göra det till en statlig angelägenhet
och se till att de humanitära
insatserna skyddas med svensk militär,
med jaktflyg och flottenheter. Vi kan
skratta åt detta och tycka att det är
att gå för långt, men ärligheten hos de
människor som upplevt förhållandena
får dem många gånger att gå till ytterligheter
så att de för att klara den
humanitära insatsen vill tillgripa det
som vi mest avskyr, nämligen våldet.

När de politiska vägarna är stängda
är det emellertid bra att det i vårt
land liksom över hela världen finns frivilligorganisationer
som på olika sätt
kan komma in i länderna och tala med
parterna utan att därmed ta politisk
ståndpunkt. Jag vill här passa på tillfället
att ge de frivilliga hjälporganisationer
som arbetar i det krisdrabbade
området i Nigeria och Biafra ett erkännande
för det stora arbete de lägger ned
på detta område. Efter att ha följt Röda
korsets och även Lutherhjälpens arbete
där nere har jag sett bevis på att en
frivillig hjälporganisation verkligen kan
göra en storstilad insats.

Det gladde mig när utrikesministern
i dag meddelade att regeringen ställer
ytterligare sju miljoner kronor till Röda
korsets och till Lutherhjälpens för -

fogande för deras insatser i Biafra. Jag
tror nämligen inte att en hjälporganisation,
hur välmotiverad den än är, i
längden kan klara sin verksamhet genom
bidrag från allmänheten. Fast mera
måste en allt större del av dessa
hjälporganisationers verksamhet finansieras
via samhället.

Den hjälp som behövs i Biafra och
Nigeria kan emellertid inte upphöra
den 1 juli, när det nya budgetåret börjar,
utan måste även fortsätta framdeles.
Jag förutsätter att regeringen även
i fortsättningen kommer att positivt bedöma
olika framställningar om bidrag
av statsmedel från de olika hjälporganisationerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att deltaga i denna debatt, men jag känner
mig på min yrkesutbildnings vägnar
minst sagt upprörd över det sätt
på vilket man för debatten om jordbrukets
roll i u-hjälpsproblematiken. Det
röjer en okunnighet om jordbrukets
produktionsförhållanden som det är angeläget
att vi snarast möjligt försöker
komma ifrån.

När man debatterar jordbrukets produktionsförhållanden
gör man det från
samma förutsättningar som man här debatterar
industriproduktion. Om jag
skall fabricera skor, driva en textilfabrik
eller en ammunitionsfabrik etc.
spelar det ingen större roll om den
ligger i vårt land eller i ett u-land. Mén
det är en oändlig skillnad mellan att
driva ett jordbruk i vårt land och i tropikerna.
Om jag skall driva ett jordbruk
i tropikerna måste jag anpassa
växtvalet med hänsyn till ljusförhållanden,
nederbördsförhållanden och
växtnäringsförhållanden i mark o. s. v.
Skall jag driva jordbruk här, måste jag
ta enahanda hänsyn.

Man säger nu att vi skulle vinna mycket
på att lägga ned sockerbetsodlingen

Nr 25

131

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

i vårt land och i industriländerna över
huvud taget för att ge u-länderna en
möjlighet att sälja rörsocker till oss.
Det betyder bara att vi binder arealer
i tropikerna som med stor fördel skulle
kunna användas för att producera
protein i stället för kolhydrater, som
vi redan förut har överskott på. Vi tar
då i anspråk jord som skulle kunna användas
för att producera soja och jordnötter
o. d. Vad vinner världens totala
livsmedelsförsörjning på sådana
aktioner? Inte ett dugg, enligt vad jag
förstår! Det innebär bara en felaktig
inriktning av jordbruksproduktionen,
om vi ser den i världsperspektiv.

I stället borde vi hjälpas åt här i
riksdagen att försöka få till stånd internationella
överenskommelser om hur
vi på bästa möjliga sätt skall använda
markresurserna i en rationell hushållning
med marken under hänsynstagande
till de speciella produktionsförhållanden
som råder på olika håll i världen.
Vad vi behöver är främst en förnuftig
fördelning av arbetsuppgifterna
med hänsyn till de förutsättningar som
finns i olika länder. Jag måste säga att
jag saknar konstruktiva inslag i den debatt
man här för. Jag kan försäkra att
man inte löser några problem genom
att lägga ned vår sockerbetsodling.

Det låter ofta som om det inte skulle
förekomma någon import av jordbruksprodukter
till vårt land, men år 1967
importerade vi för 650 miljoner kronor
jordbruksprodukter som det tropiska
jordbruket framställt: bananer, dadlar,
nötter, kaffe, te, kryddor, kakao,
sojabönor, jordnötter m. m. Det är på
så sätt vi skall hjälpa jordbruket i de
tropiska utvecklingsländerna. Det är
riktigt ur världsförsörjningssynpunkt,
och vi får då fram de proteiner som
fattas i världshushållningen och som
den mer än väl behöver. Vi måste över
huvud taget åstadkomma en rationell
arbetsfördelning inom jordbruksproduktionen,
och vårt land bör hjälpa
till med att få till stånd en plan för hur

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

produktionen skall bedrivas världen
över.

Härmed var överläggningen slutad;
och företogs med hänsyn till därunder
framställda yrkanden vad statsutskottet
hemställt till avgörande punktvis och i
förekommande fall momentvis, medan
utrikesutskottets hemställan ställdes under
proposition i ett sammanhang.

Statsutskottets utlåtande nr 82

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1, bilaga 5, littera C och bilaga 9, littera
E under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utrikesdepartements-
och finansärenden för den 3
januari 1969 framlagt förslag angående
det statliga utvecklingsbiståndet.

Punkten 1

Planeringsram m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 5, s. 14—
18) föreslagit riksdagen att fastställa
den totala planeringsramen för utvecklingsbiståndet
för budgetåret 1970/71
till 764 000 000 kr. och för budgetåret
1971/72 till 894 000 000 kr.

Under förevarande punkt hade utskottet
behandlat vissa yrkanden beträffande
utvecklingsbiståndets utformning
och inriktning m. m. Ifrågavarande
motionsyrkanden redovisades gruppvis
med angivande av respektive område
till vilka de hänförts.

Beträffande biståndspolitikens
utformning hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I:
171 av herr Werner och II: 182 av herr
Hermansson m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen uttalade sig för att
Sverige förändrade sin handelspolitik
i enlighet med u-ländernas krav sådana
de uttrycktes bl. a. i Alger-stadgan
och av regeringen begärde undersökning
om konkreta åtgärder i detta syf -

132 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

te och konsekvenserna av en sådan förändring,

dels de likalydande motionerna I:
310 av herr Virgin in. fl. och II: 422 av
herr Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa

att en parlamentarisk utredning tillsattes
med uppdrag att utarbeta riktlinjer
för den långsiktiga utvecklingen
av det svenska utvecklingsbiståndet på
basis av hittills vunna erfarenheter och
i samarbete med missionen och andra
frivilliga humanitära organisationer,
att i enlighet med vad som framfördes
i motionerna riktlinjer utarbetades
för samarbetet mellan näringslivet och
de biståndsgivande myndigheterna,
att de principer och förslag beträffande
u-landsbiståndet som i övrigt
framfördes i motionerna måtte beaktas
vid utformningen av den fortsatta
svenska biståndsinsatsen,

dels de likalydande motionerna I:
424 av herrar Bengtson och Dahlén
samt II: 511 av herrar Wedén och Hedlund
i vad avsåge hemställan att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begärde tillsättande
av en beredning med parlamentarisk
sammansättning vars uppgift i
enlighet med i motionerna angivna
riktlinjer skulle vara att göra en översyn
av den svenska biståndspolitikens
principiella målsättning varvid borde
beaktas såväl utformningen av det tekniska
och finansiella stödet som riktlinjerna
för den svenska handelspolitiken
visavi u-länderna och förutsättningarna
för det svenska näringslivets
och frivilligorganisationernas medverkan
i svensk biståndspolitik.

Beträffande vägen till 1 %-m å1
e t hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I:
255 av fru Lindström m. fl. och 11:292
av herr Lindholm in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte beakta vad i motionerna
anförts (synpunkter på den
årliga ökningstakten i u-hjälpen),
dels de likalydande motionerna I:

310 av herr Virgin m. fl. och II: 422 av
herr Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att i motionerna
intagen plan för uppnående av
1 %-målet för det svenska u-landsbiståndet
budgetåret 1974/75 antoges som
riktlinje för det svenska u-Iandsbiståndets
fortsatta utveckling samt att biståndsmyndighetens
planering inrättades
därefter,

Beträffande investeringsgar
a n t i e r och industrialisering
hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I:
169 av herr Ottosson m. fl. och 11:183
av herr Hovhammar m. fl, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
garantier skulle ges för investeringar i
u-länder utan den nu gällande begränsningen
till endast vissa länder,

dels de likalydande motionerna I:
424 av herrar Bengtson och Dahlén
samt II: 511 av herrar Wedén och Hedlund
i vad avsåge hemställan att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte begära en
översyn av reglerna för investeringsgarantierna
enligt i motionerna angivna
riktlinjer,

dels de likalydande motionerna 1:
427 av herrar Bengt Gustavsson och
Palm samt II: 499 av fru Lewén-Eliasson
in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde att
frågan om en utvidgning av det svenska
biståndet till utvecklingsländernas
industrialisering efter de linjer som
angivits i motionerna bleve föremål för

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 133

en mer ingående utredning genom
SIDA:s försorg samt att folkbildningsorganisationerna
och de fackliga och
kooperativa rörelserna bereddes tillfälle
att deltaga i detta utredningsarbete,

dels de likalydande motionerna I:
441 av fröken Stenberg m. fl. samt II:
341 av herrar Nordstrandh och Wennerfors,
vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att länderbegränsningen
för det svenska systemet med garantier
för vissa investeringar i u-länder avskaffades.

Beträffande biståndets 1 ä nderinriktningm.
m. hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
171 av herr Werner och II: 182 av herr
Hermansson m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen av regeringen begärde
omprövning av biståndsverksamhetens
huvudinriktning, varvid Vietnam
och Cuba borde bli s. k. huvudmottagarländer,

dels de likalydande motionerna I:
305 av herr Lindblad samt II: 290 av
herrar Ahlmark och Ullsten, såvitt nu
var i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
424 av herrar Bengtson och Dahlén
samt II: 511 av herrar Wedén och Hedlund
i vad avsåge hemställan att riksdagen
måtte uttala sig för att det
svenska biståndet till Zambia utbyggdes,

dels de likalydande motionerna I:
435 av herr Ngman m. fl. samt II: 420
av herrar Ahlmark och Romanus, såvitt
nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
440 av fröken Stenberg m. fl. och II:
502 av herr Nordstrandh m. fl., såvitt
nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
438 av fru Segerstedt Wiberg och II:
419 av herr Ahlmark, såvitt nu var i
fråga.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motio -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

nerna I: 171 och II: 182 i vad de avsåge
handelspolitikens utformning,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 310 och II: 422 samt I: 424 och
II: 511 i vad de avsåge förslag om översyn
av riktlinjerna för den svenska biståndspolitiken,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:310 och 11:422 i vad de avsåge
riktlinjer för samarbetet mellan
näringslivet och de biståndsgivande
myndigheterna,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 310 och II: 422 i vad de avsåge
vissa principer och förslag att beaktas
vid utformningen av den fortsatta
svenska biståndsinsatsen,

5. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:255 och 11:292 som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört om den årliga ökningstakten
i u-landsbiståndet,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 310 och II: 422 i vad de avsåge
en plan för vägen till 1 %-målet,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 424 och II: 511 i vad de avsåge
nya riktlinjer för vägen till 1 %-målet,

8. att riksdagen måtte beträffande
förslag om ändringar i reglerna för det
svenska systemet för investeringsgarantier
i u-länderna avslå motionerna I:
169 och II: 183, I: 441 och II: 341 samt
1:424 och 11:511, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga,

9. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:427 och 11:499 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om biståndet till uländernas
industrialisering,

10. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:424 och 11:511 i vad
de avsåge biståndet till Zambia som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:171 och II: 182 i vad de avsåge
Vietnam och Cuba som huvudmottagarländer,

12. att riksdagen måtte avslå motio -

Onsdagen den 21 maj 19C9 em.

134 Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet in. m.

nerna I: 305 och II: 290 i vad de avsåge
Zambia som huvudmottagarland,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 435 och II: 420 i vad de avsåge
land i Latinamerika som huvudmottagarland,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:440 och 11:502 om Algeriet
som huvudmottagarland,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 438 och II: 419 i vad de avsåge
hjälp till södra Sudan,

16. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag fastställa den
totala planeringsramen för utvecklingsbiståndet
för budgetåret 1970/71 till 764
milj. kr. och för budgetåret 1971/72 till
894 milj. kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande parlamentarisk utredning
om biståndspolitikens utformning
av herrar Ottosson (m), Bengtson (ep),
Nyman (fp) och Dahlén (fp), fru Diesel,
i (m), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Lindblad (fp), Bohman (m),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep), Petersson
i Gäddvik (m) och Ullsten (fp),
som ansett att utskottet under 2 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:310 och 11:422 samt I:
424 och 11:511 i vad de avsåge förslag
om översyn av riktlinjerna för den
svenska biståndspolitiken som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

2. beträffande riktlinjer för samarbetet
mellan näringsliv och biståndsgivande
myndigheter av herrar Ottosson
(m), Bengtson (ep), Nyman (fp) och
Dahlén (fp), fru Diesen (m), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Lindblad (fp),
Bohman (m), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Petersson i Gäddvik (m)
och Ullsten (fp), som ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att. riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:310 och 11:422 i vad de

avsåge riktlinjer för samarbetet mellan
näringslivet och de biståndsgivande
myndigheterna som sin mening ge
Kungl. Maj :t till käuna vad reservanterna
anfört;

3. beträffande vissa principer och
förslag för biståndsarbetet av herr Ottosson,
fru Diesen samt herrar Bohman
och Petersson i Gäddvik (samtliga m),
som ansett att utskottet under 4 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:310 och 11:422 i vad de
avsåge vissa principer och förslag att
beaktas vid utformningen av den fortsatta
svenska biståndsinsatsen som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

4. beträffande plan för vägen till
i %-målet av

a. herrar Bengtson (ep), Nyman
(fp) och Dahlén (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Lindblad (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep) och
Ullsten (fp), som ansett att det stycke
i utskottets yttrande på s. 9 som började
med »Utskottet hade» och slutade
med »i fråga» bort ha i denna reservation
angiven lydelse,

b. herr Ottosson, fru Diesen samt herrar
Bohman och Petersson i Gäddvik
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:310 och 11:422 i vad de
avsåge plan för vägen till 1 %-målet
som sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

5. beträffande riktlinjer för vägen
till 1 %-målet av

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 424 och II: 511 anhålla

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 135

a. att Kungl. Maj:t toge initiativ till
överläggningar mellan de demokratiska
partierna i syfte att nå överenskommelse
om riktlinjer för när det svenska biståndet
skulle uppnå en procent av
bruttonationalprodukten varvid den i
motionerna förordade målsättningen
borde vara riktgivande,

b. att Kungl. Maj :t snarast möjligt
och helst till 1969 års höstsession föreläde
riksdagen de förslag som kunde
föranledas av överenskommelsen;

b. herr Ottosson, fru Diesen samt
herrar Bohman och Petersson i Gäddvik
(samtliga m), som — vid bifall till reservationen
4 b — ansett att den del av
utskottets yttrande som på s. 9 började
med »Som utskottet» och slutade med
»av bruttonationalprodukten» bort ha
av reservanterna angiven lydelse;

6. beträffande investeringsgarantier
av herrar Ottosson (m), Bengtson (ep),
Nyman (fp) och Dahlén (fp), fru Diesen
(m), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Lindblad (fp), Bohman (m),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep), Petersson
i Gäddvik (m) och Ullsten (fp),
som ansett att utskottet under 8 bort
hemställa,

att riksdagen måtte beträffande förslag
om ändringar i reglerna för det
svenska systemet för investeringsgarantier
i u-länderna i anledning av motionerna
1:169 och 11:183, 1:441 och II:
341 samt I: 424 och II: 511, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga, som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

7. beträffande planeringsramen av
herrar Ottosson (m), Bengtson (ep),
Nyman (fp) och Dahlén (fp), fru Diesen
(m), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Lindblad (fp), Bohman (m),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep), Petersson
i Gäddvik (m) och Ullsten (fp),
som ansett att utskottet under 16 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Kungl. Maj :ts förslag beträffande den
totala planeringsramen för utvecklingsbiståndet
för budgetåren 1970/71 och
1971/72 som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

8. beträffande biståndets länderinriktning
av herr Dahlén (fp), utan angivet
yrkande.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 171
och II: 182 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 93 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

136 Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 120 ja och 93 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Petersson i Gäddvik
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 4) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit små platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 181 ja och 28 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 6

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
4 b); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Petersson i Gäddvik
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 6) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 137

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 b) av herr Ottosson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

Därvid avgavs 176 ja och 27 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
4 a); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Antonsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering beträffande
punkten 1) mom. 6) i utskottets
utlåtande nr 82, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen
4 a) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
5* — Andra kammarens protokoll 1969,

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 121 ja och 68 nej, varjämte 22
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Mom. 7

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
5 a); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Antonsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 7) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 a) av hem Bengtson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Hem talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 122 ja och 68 nej, varjämte 25
Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

138 Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6)
av herr Ottosson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 9 och 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:171
och II: 182 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 12—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 16

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 16) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 93 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

F ältverksamhet

Kungl. Maj:t hade (bilaga 5, punkt
G 2, s. 22—38) föreslagit riksdagen att
till Fältverksamhet för budgetåret 1969/
70 anvisa ett reservationsanslag av
210 000 000 kr.

De motionsyrkanden som närmast berörde
fältverksamheten hade grupperats
i anslutning till den ordningsföljd, i
vilken de olika verksamhetsområdena
redovisats i propositionens återgivande
av SIDA:s anslagsframställning. Ifrågavarande
motionsyrkanden behandlades
av utskottet gruppvis med angivande
av de respektive ämnesområden, till vilka
de hänförde sig.

Beträffande familjeplanering
(prop. nr 1, bil. 5, s. 31—32) hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 310
av herr Virgin m. fl. och II: 422 av herr
Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att ett familj eplaneringsinstitut
inrättades i enlighet
med de riktlinjer som angåves i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 435
av herr Nyman m. fl. samt II: 420 av
herrar Ahlmark och Romanus i vad avsåge
hemställan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställde att kontakt

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 139

toges med regeringen i Costa Rica för
att diskutera ett mycket omfattande
svenskt stöd till projekt för familjeplanering
i detta land.

Beträffande humanitärt bistånd
m. m. (prop. nr 1, bil. 5, s.
34—35) hade utskottet behandlat
dels de likalydande motionerna 1:99
av herr Werner och II: 118 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
för materiellt stöd i olika former
såsom förslagsanslag måtte anvisa dels
50 milj. kr. till Sydvietnams Nationella
Befrielsefront, dels 50 milj. kr. till Demokratiska
Republiken Vietnam,

dels de likalydande motionerna 1:171
av herr Werner och II: 182 av herr Hermansson
m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen av regeringen begärde undersökning
om nationella och sociala
befrielserörelsers mest angelägna behov
av stöd samt förslag till riksdagen om
sådant stöd,

dels de likalydande motionerna I: 304
av herr Dahlén m. fl. och II: 334 av herr
Wedén m. fl, såvitt nu var i fråga,
dels de likalydande motionerna I: 404
av herr Werner och II: 465 av herr Hermansson
i vad avsåge hemställan att
riksdagen för materiellt stöd i olika
former såsom förslagsanslag måtte anvisa
dels 10 milj. kr. till PAIGC, dels
10 milj. kr. till FRELIMO och andra
befrielserörelser att fördelas genom
CONCP,

dels de likalydande motionerna I: 424
av herrar Bengtson och Dahlén samt
II: 511 av herrar Wedén och Hedlund
i vad avsåge hemställan att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte begära förslag
till studiestipendieringsprogram för
flyktingar från Afrika m. m.,

dels de likalydande motionerna I: 433
av fröken Mattson och II: 496 av herr
Hellström in. fl.,

dels motionen 11:179 av herr Ahlmark.

Beträffande gåvobistånd i
form av svenska varor (prop.
nr 1, bil. 5, s. 35—36) hade utskottet
behandlat

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

dels de likalydande motionerna I: 309
av herrar Johan Olsson och Sundin
samt II: 340 av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 434
av herrar Yngve Nilsson och Schött
samt II: 495 av herr Hedin m. fl..

Beträffande bidrag till enskilda
svenska organisationers
biståndsverksamhet (prop. nr
1, bil. 5, s. 36—37) hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I: 422
av herr Ingvar Andersson samt II: 512
av herrar Werner och Oskarson,

dels de likalydande motionerna I: 426
av fru Diesen m. fl. och II: 507 av herr
Petersson i Gäddvik m. fl.,

dels motionen II: 76 av herr Wiklund
i Stockholm,

dels motionen II: 493 av herr Ericson
i Örebro och fru Hjelm-Wallén.

Beträffande stipendier och
kursverksamhet (prop. nr 1, bil.
5, s. 37—38) hade utskottet behandlat
de likalydande motionerna 1:425 av
herr Brundin m. fl. och II: 500 av fru
Mogård.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 310 och II: 422 i vad de avsåge
inrättande av ett familjeplaneringsinstitut,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:435 och 11:420 i vad de avsåge
stöd till familjeplanering i Costa Rica,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:99 och 11:118 om anslag till Demokratiska
Republiken Vietnam och till
Sydvietnams Nationella Befrielsefront,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:171 och 11:182 i vad de avsåge
undersökning angående stöd till nation
nella och sociala befrielserörelser,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 404 och II: 465 i vad de avsåge
anslag till PAIGC och FRELIMO,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:433 och 11:496 om stöd till
PAIGC,

140 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

7. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 179 om hjälp till flyktingar från
Portugisiska Guinea,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:424 och 11:511 i vad de avsåge
förslag till studiestipendieringsprogram
för flyktingar från Afrika,

9. att motionerna I: 304 och II: 334 i
vad de avsåge ökade humanitära insatser
i Biafra icke måtte föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 309 och II: 340 om utredning
angående livsmedelshjälp till u-ländern
a,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 434 och II: 495 om livsmedelshjälp
i form av fiskprodukter,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 426 och II: 507 i vad de avsåge
bidrag för budgetåret 1969/70 till enskilda
organisationers biståndsverksamhet,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 426 och II: 507 i vad de avsåge
procentuell ökning av bidraget till enskilda
organisationers biståndsverksamhet,

14. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 76 om uppmjukning av vissa bidragsregler
för bidragen till enskilda
organisationer,

15. att riksdagen måtte avslå motionen
11:493 om stödet till de idéburna
folkrörelsernas biståndsarbete,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 425 och II: 500 om ökad stipendiatutbildning,

17. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 422 och II: 512 till
Fältverksamhet för budgetåret 1969/70
på driftbudgeten under tredje huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
210 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

9. beträffande familjeplanering av
herr Ottosson, fru Diesen samt herrar

Bohman och Petersson i Gäddvik (samtliga
m), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 310 och II: 422 i vad de
avsåge inrättande av ett familjeplaneringsinstitut
som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört 10.

beträffande familjeplanering i
Costa Rica av herrar Nyman (fp) och
Dahlén (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Lindblad (fp), Enskog (fp) och
Ullsten (fp), som ansett att utskottet under
2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 435 och II: 420 i vad de
avsåge stöd till familjeplanering i Costa
Rica som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

11. beträffande studiestipendieringsprogram
av herrar Bengtson (ep), Nyman
(fp) och Dahlén (fp), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Lindblad (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep) och
Ullsten (fp), som ansett att utskottet under
8 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:424 och 11:511 i vad de
avsåge förslag till studiestipendieringsprogram
för flyktingar från Afrika som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört.

Ett särskilt yttrande hade beträffande
bidrag till enskilda svenska organisationers
biståndsverksamhet avgivits av
herrar Ottosson (m), Bengtson (ep),
Nyman (fp) och Dahlén (fp), fru Diesen
(m), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Lindblad (fp), Bohman (m),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep) Enskog (fp), Antonsson (ep), Petersson
i Gäddvik (m) och Ullsten (fp).

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

141

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Ottosson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 178 ja och
27 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
10); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ullsten begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Nr 25

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ullsten begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
164 ja och 40 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:99
och 11:118; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:171
och II: 182 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 404
och II: 465 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 6 och 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. S

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

142

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

dels ock på bifall till reservationen 11);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3)
mom. 8) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 138 ja och 67 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Finansiellt utvecklingsbistånd

Kungl. Maj:t hade (bilaga 9, punkt
E 1, s. 82—94 föreslagit riksdagen att

a) godkänna de av departementschefen
föreslagna riktlinjerna för finansiellt
utvecklingsbistånd,

b) medge att Sverige förbunde sig att
för vart och ett av åren 1969 och 1970
bidraga till Internationella livsmedelsprogrammet
med högst 1 000 000 dollar
utöver de tidigare utfästelserna,

c) till Finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 289 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:171
av herr Werner och II: 182 av herr Hermansson
m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen i princip uttalade sig för
att u-ländernas skulder avskreves och
av regeringen begärde nödvändiga åtgärder
för att genomföra denna princip,

dels de likalydande motionerna I: 305
av herr Lindblad samt II: 290 av herrar
Ahlmark och Ullsten i vad avsåge
hemställan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde, att regeringen
övervägde att till Zambia ge den typ av
mjuka krediter som bl. a. Tanzania redan
erhölle inom ramen för den svenska
u-landshjälpen,

dels de likalydande motionerna I: 424
av herrar Bengtson och Dahlén samt
11:511 av herrar Wedén och Hedlund i
vad avsåge hemställan

att riksdagen måtte uttala sig för ett
svenskt initiativ till inrättande av en
miljardfond för u-ländernas livsmedelsförsörjning
i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer,

att riksdagen i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer hos Kungl.
Maj :t måtte begära förslag om inrättande
av en fond för förinvesteringsstudier.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 424 och II: 511 i vad de avsåge
ett svenskt initiativ till inrättande av en
miljardfond för u-ländernas livsmedelsförsörjning,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:424 och 11:511 i vad de avsåge

Nr 25

143

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

förslag om inrättande av en fond för
förinvesteringsstudier,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:305 och 11:290 i vad de avsåge
s. k. mjuka krediter till Zambia,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:171 och II: 182 i vad de avsåge
att riksdagen i princip skulle uttala sig
för att u-ländernas skulder avskreves
och av regeringen begära nödvändiga
åtgärder för att genomföra denna princip,

5. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet föreslagna riktlinjerna
för finansiellt utvecklingsbistånd,

6. att riksdagen måtte medge att Sverige
förbunde sig att för vart och ett av
åren 1969 och 1970 bidraga till Internationella
livsmedelsprogrammet med
högst 1 000 000 dollar utöver de tidigare
utfästelserna,

7. att riksdagen måtte till Finansiellt
utvecklingsbistånd för budgetåret 1969/
70 på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 289 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

12. bertäffande en miljardfond för uländernas
livsmedelsförsörjning av herrar
Bengtson (ep), Nyman (fp) och
Dahlén (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Lindblad (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Enskog (fp),
Antonsson (ep) och Ullsten (fp), som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 424 och II: 511 i vad de
avsåge ett svenskt initiativ till inrättande
av en miljardfond för u-ländernas
livsmedelsförsörjning som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

13. beträffande fond för förinvesteringsstudier
av herrar Bengtson (ep),
Nyman (fp) och Dahlén (fp), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Lindblad (fp),
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep) Enskog (fp), Antonsson (ep) och

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Ullsten (fp), som ansett att utskottet under
2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 424 och II: 511 i vad de
avsåge förslag om inrättande av en fond
för förinvesteringsstudier som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

14. beträffande s.k. mjuka krediter
till Zambia av herrar Nyman, Dahlén,
Lindblad och Ullsten (samtliga fp), som
ansett att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:305 och 11:290 i vad de
avsåge s. k. mjuka krediter till Zambia
som sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
12) av herr Bengtson m. fl.

144 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 66 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottetes hemställan i punkten 6)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
13) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 67 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
14); och fann herr talmannen den förra

propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ullsten begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 82,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
14) av herr Nyman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ullsten begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
180 ja och 29 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:171
och 11:182 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9

I de likalydande motionerna I: 404 av
herr Werner och II: 465 av herr Hermansson
m. fl. föreslogs i vad motionerna
hänvisats till utrikesutskottet att
riksdagen i skrivelse till regeringen

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

145

Meddelande ang. plena under vårsessionens sista vecka — Lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen

hemställde om »effektiva påtryckningar
och åtgärder mot Portugal inom FN,
EFTA och andra internationella organisationer».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 404 och II: 465 — i
vad de hänvisats till utrikesutskottet —
måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 404
och 11:465 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 2

Meddelande ang. plena under
vårsessionens sista vecka

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens bordläggningsplenum tisdagen
den 27 maj, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 16.00, kommer att
ta sin början kl. 13.00 med hänsyn till
det stora antal interpellationer som föreligger
till besvarande nämnda dag.

Såvitt kan bedömas av nu föreliggande
uppgifter kommer återstående
större ärenden att slutbehandlas i kammaren
enligt följande tidsplan.

Vid sammanträdet onsdagen den 28
maj kl. 10.00 upptas bl. a. utlåtanden
om vissa sanktioner mot Rhodesia, angående
riksdagens lokalfrågor på längre
sikt, om lokaliserings- och regionalpolitik
samt angående miljöskyddslag m. m.

Torsdagen den 29 maj kl. 10.00, då
sammanträdet inledes med en frågestund,
behandlas bl. a. frågorna angående
tingsrätterna och om ändring i
landstingslagen.

Den ekonomiska debatten i anslutning
till bl. a. kompletteringspropositionen
äger rum fredagen den 30 maj, då sammanträdet
tar sin början kl. 10.00.

Samtliga arbetsplena under vårsessio -

nens sista vecka torde komma att efter
sedvanligt middagsuppehåll fortsättas
på kvällen.

Såsom framgår av den preliminära
planen har ett arbetsplenum utsatts till
lördagen den 31 maj kl. 10.00 för den
händelse så skulle erfordras på grund
av skiljaktiga beslut.

§ 3

Lag med särskilda bestämmelser om
ändring i kommunindelningen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 103 med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
ändring i kommunindelningen jämte
följ dmotioner.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet följande.

Propositionen åsyftar att en ny primärkommunal
indelning enligt de principer,
som fastställdes genom riksdagens
beslut 1962, skall bli i huvudsak
genomförd vid årsskiftet 1973/74. Förslagen
kan kort sammanfattas i följande
sju punkter:

1) Länsstyrelserna skall, genom överläggningar
med företrädare för kommunerna,
inventera läget beträffande möjligheterna
att förverkliga indelningsreformen.
Om inte kommunerna själva
föranstaltar om sammanläggningsutredningar,
såsom skett inom åtskilliga kommunblock,
skall länsstyrelserna göra
det. De skall ha befogenhet att besluta
om utredning enligt 25 § indelningslagen.

2) Under inventeringsarbetet skall
ändringar i blockindelningen kunna aktualiseras.
Någon allmän omprövning av
planerna med frångående av principerna
för indelningen bör det dock inte bli
fråga om.

3) Inventeringen skall utmynna i att
länsstyrelserna upprättar förslag till

146 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

tidsplan för återstående indelningsändringar.
De skall i princip föreslå antingen
Hl 1971 eller 1/1 197b.

4) Om länsstyrelsen kommer fram till
att det kan allvarligt ifrågasättas, om
en planerad sammanläggning bör genomföras
ens 1974, skall den kunna
överväga att föreslå, att sammanläggningen
utgår ur indelningsplanen och
sålunda inte alls kommer till stånd.

(Länsstyrelsens förslag skall alltså
kunna gå ut på endera sammanläggning
1/1 1971 resp. 1/1 1974 eller ändring av
blockindelningen, ev. att en sammanläggning
helt utgår ur planen.)

5) Över länsstyrelsens förslag skall
kommunernas yttranden inhämtas, varefter
ärendet överlämnas till kammarkollegiet,
som med eget yttrande inger
det till regeringen.

6) Regeringen skall ha befogenhet att
förordna om indelningsändring vare
sig kommunerna tillstyrkt eller avstyrkt
länsstyrelsens förslag. Om en avvikelse
från planen anses böra ske, måste emellertid
denna fråga först prövas i vanlig
ordning.

7) Regeringen skall vid sin prövning
kunna underlåta att förordna om indelningsändring
ens Hl 197b och detta
även utan att indelningsplanen ändras.
I det senare fallet torde det dock få
förutsättas att alldeles speciella omständigheter
föreligger. Eftersom planen i
och för sig kommer att fortsätta att gälla
i detta fall, kommer beslutet att innebära
att sammanläggningen får ske vid
en senare tidpunkt.

I propositionen görs också vissa uttalanden
om planerade initiativ främst
i fråga om den kommunala demokratins
problem i anslutning till riksdagens
skrivelse förra året i samband med författningsfrågan.

Följande motioner hade väckts i anledning
av propositionen:

1) 1:1031 av herr Mårtensson samt
It: 1185 av herrar Jönsson i Arlöv och
Johnsson i Blentarp, vari hemställdes

att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 måtte
besluta ändring av den föreslagna lagens
§ 2 i enlighet med i motionerna
framlagt förslag, innebärande bl. a. uppmjukning
av den i princip gällande sluttidpunkten
för kommunindelningsreformens
genomförande;

2) 1:1035 av herr Bengtson m. fl. och
11:1187 av herr Hedlund m.fl., vari
hemställdes

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 103 måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag till tvångsmässigt genomförande
av kommunindelningsreformen
och uttala, att 1962 års riksdagsbeslut
om frivillighetslinjen för kommunerna
alltjämt skulle gälla;

3) 1:1039 av herrar Dahlén och
Lundström samt II: 1198 av herr Wedén
m. fl., vari hemställdes

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 103 måtte

1) avslå Kungl. Maj :ts förslag till
tvångsmässigt genomförande av kommunindelningsreformen
och uttala att
1962 års riksdagsbeslut om frivillighetslinjen
för kommunerna alltjämt skulle
gälla;

2) tillstyrka översyn och ändring av
kommunblocksindelningen inom kommunblock,
där utvecklingen eller situationen
i övrigt motiverade detta, i enlighet
med vad i motionerna hade anförts;

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att i samråd med Kommunförbundet en
undersökning genomfördes för att belysa
verkningarna av hittills genomförda
sammanslagningar; samt

4) uttala, i enlighet med vad i motionerna
anförts, att utredningar om konsekvenserna
av en planerad sammanläggning
borde ske även i sådana kommuner,
som ej påbörjat dylika utredningar; 4)

1:1040 av herr Virgin m.fl. och
11:1196 av herr Holmberg m.fl., vari
hemställdes

att riksdagen med avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 103 med förslag

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 147

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

till lag med särskilda bestämmelser om
ändring i kommunindelningen, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala att
kommunblocksutredningar verkställdes
i samtliga kommunblock; samt

5) II: 1197 av fru Mogård, vari hemställdes
att riksdagen måtte

I. avslå propositionen nr 103;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att en samlad översyn rörande de i utredningar
framlagda förslagen beträffande
de demokratiska institutionernas
uppbyggnad och utformning snarast företoges; III.

i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala
att kommunblocksutredningar i enlighet
med vad i motionen anförts skulle verkställas
i samtliga kommunblock.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med avslag på
motionerna

1:1031 och II: 1185,

1:1035 och II: 1187,

1:1039 och II: 1198,

1:1040 och 11:1196 samt
II: 1197

bifalla propositionen nr 103.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson (m), Harald Pettersson
(ep), Sörenson (fp), Svenungsson (m),
Richardson (fp), Larsson i Luttra (ep),
Wennerfors (m), Boo (ep), Neländer
(fp) och Jonsson i Mora (fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna

1:1031 och II: 1185,

1:1035 och II: 1187,

1:1039 och II: 1198,

1:1040 och II: 1196 samt
II: 1197

avslå propositionen nr 103.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! År 1952 genomfördes
den stora kommunreformen här i landet.
Den var utan tvivel genomgripande.

Antalet kommuner reducerades då från
2 400 till något över 1 000. De flesta menade
väl då att den nya indelningen
skulle bli bestående under lång tid,
men redan efter några år var det dags
att tala om åtgärder för att underlätta
sammanläggningar av kommuner. Det
fanns, menade man, åtskilliga kommuner
som redan från början var för små.
Åtskilliga av dem har dessutom råkat
ut för folkminskning. Dessutom hade
det visat sig att det behövdes större befolkningsunderlag
för vissa kommunala
uppgifter, bl. a. skolväsendet, än man
hade beräknat då indelningen genomfördes.

Dåvarande statsrådet Rune Johansson
tillkallade så 1959 indelningssakkunniga.
Några direktiv i vanlig mening
fanns inte. De sakkunniga skulle anskaffa
och sammanställa material som
kunde vara ägnat att belysa huruvida
en revision av indelningen i borgerliga
primärkommuner kunde anses vara påkallad.
Om så befanns vara fallet skulle
även riktlinjer för en revision framläggas.

I februari 1961 var betänkandet färdigt.
Det svenska språket hade då berikats
med ett nytt ord, nämligen kommunblock,
ett ord som många har haft
anledning att ta i sin mun sedan dess.
Det var även fråga om ett nytt sätt att
klara planmässiga sammanläggningar
med bibehållen frivillighet för kommunerna
att besluta om och när man ville
genomföra sammanläggningar. Någon
ny indelningsreform av 1952 års modell
ansågs inte vara behövlig eller lämplig.
Vad som behövdes var en plan för att
underlätta bedömningen av kommunernas
ansökningar om sammanläggningar.

Reformen skulle alltså bygga på kommunernas
frivilliga medverkan. De sakkunniga
konstaterade också att en reform
upplagd på sådant sätt kunde dra
avsevärt ut på tiden i vissa fall. Frivilligheten
var alltså de sakkunnigas linje.
Det var först i propositionen som andra

148 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

tongångar kom in. Jag syftar då på det
ställe i propositionen där det hette att
regeringen skulle framdeles för riksdagen
redovisa, huruvida beslutade åtgärder
lett till utveckling av interkommunalt
samarbete och sammanläggning
av kommuner samt underställa riksdagens
prövning av huruvida åtgärderna
visat sig till fyllest. Den redovisningen,
hette det i propositionen, borde göras
till 1967 års riksdag.

Detta yttrande i propositionen uppfattades
allmänt som ett förtäckt hot
om tvångsåtgärder. Riksdagens reaktion
blev också ganska frän. Konstitutionsutskottet
inte bara strök vad som
föreslagits utan sade dessutom: »Det är
utskottet angeläget att med eftertryck
betona att den indelningsreform, som
väntas efter hand växa fram på grundval
av indelningsplanerna, avses helt
få frivillig karaktär. Kommunerna själva
bör ha ett avgörande inflytande i
frågan om eller när sammanläggning
skall komma till stånd. Även om utvecklingen
i fråga om kommunblocken skulle
ske något långsammare än beräknats
bör detta ej få motivera tvångsåtgärder
från statsmakternas sida.» Riksdagens
avvisande av tvångsåtgärder var alltså
i bokstavlig mening eftertryckligt.

Så sent som 1967 avvisade också riksdagen,
efter förslag från ett enigt konstitutionsutskott,
motioner om ökade insatser
för att underlätta frivilliga kommunsammanläggningar.
Det förelåg inte
något behov därav, menade man.

Misstanken om att regeringen ändock
umgicks med planer på tvångsåtgärder
fick sin bekräftelse strax efter valet i
höstas, och i dag är socialdemokraterna
beredda att genomföra en tvångslagstiftning'',
som står i strid med hela andan i
1962 års reform. Förslaget står också i
klar motsättning till riksdagens uttalande
så sent som år 1967.

Vad finns det för motiv för en sådan
åtgärd? Det finns ingen anledning att
beteckna aktiviteten från kommunerna
som dålig. Tvärtom har denna i fråga

om både sammanläggningar och kommunal
samverkan varit större än någonsin
tidigare och dessutom efter hand
ökande. Hög aktivitet kännetecknar ju
den kommunala verksamheten över huvud
taget. Utvecklingen har alltså gått
helt efter de intentioner som låg bakom
1962 års beslut. Det fanns följaktligen
inte någon anledning för regeringen att
trampa in som elefanten i porslinsbutiken
och därigenom skada de överläggningar
och förhandlingar, som nu pågår
mellan ett stort antal kommuner i landet.

Självbestämningsrätten — vare sig
den avser stater eller kommuner — har
med rätta skattats som en omistlig förutsättning
för att demokratin skall få
ett verkligt innehåll. Det kan inte vara
förenligt med den kommunala självbestämningsrätten
att bara fyra, fem år
efter det att kommunblocken bildats dra
ett streck över riksdagens försäkran
om frivillighet.

Den nuvarande blockindelningen företer
dessutom många brister, vilket i
och för sig inte är ägnat att förvåna,
då den genomfördes under stark tidspress.
Den behöver därför ses över för
att ge underlag för bra kommuner om
och när sammanläggningar kommer till
stånd. Även i det socialdemokratiska
motionsparet konstateras att gränsdragningen
för en del kommunblock inte
grundats på tillräckligt material.

Också propositionen förutsätter ju att
ett inventerings- och utredningsarbete
skall komma till stånd. Detta är enligt
min mening tillfredsställande, men det
krävs att det verkligen finns tid för
detta. Att det inte är möjligt inom ramen
för tvångslagstiftningens årtal tror
jag är ett realistiskt antagande, som kommer
att bekräftas av verkligheten.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
med att räkna upp de argument, som
kan anföras för att gå emot regeringens
förslag till tvångslagstiftning utan hänvisar
till motionerna och till reservationen.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 149

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Propositionens förslag står alltså i
klar motsättning till riksdagens uttalanden
om frivilliga sammanläggningar.
Tvångsåtgärderna kommer att ge försämrade
förutsättningar för samarbete
och samförstånd och därigenom bli till
mera skada än nytta. Den inventering
och de utredningar som förutsättes äga
rum kommer att försiggå under en tidspress
som äventyrar ett gott resultat.

Förslaget till tvångslagstiftning måste
•alltså avvisas. Den reservation som är
fogad vid utskottets utlåtande går ut
på detta, och jag ber att få yrka bifall
till densamma.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Kommunal demokrati
och kommunal självbestämningsrätt är
sedan gammalt honnörsord i det politiska
livet. Allmän enighet råder om
dem. I vår riksdag är vi många som
vill verka för att dessa begrepp vidmakthålles
och om möjligt stärkes. Utvecklingen
under det senaste decenniet
har dock uppvisat vissa tendenser i
annan riktning.

Yad det gäller är å ena sidan att
skapa bärkraftiga kommuner för de allt
flera uppgifter som lagts på primärkommunerna,
särskilt inom vård- och
undervisningsområdena, och å andra
sidan att behålla den kommunala demokratin
levande. Det är förvisso nödvändigt
att manövrera försiktigt mellan
■dessa båda poler.

Riksdagsbehandlingen 1962, i vilken
många av oss deltog, innebar ett prin•cipbeslut
om riktlinjer och målsättning
för en ny kommunindelning efter näringsgeografiska
grunder. Takten i sammanläggningsprocessen
fick kommunerna
däremot själva bestämma.

Värt att citera är länsdemokratiutredningens
uttalande i dess betänkande
»Förvaltning och folkstyre», som avlämnades
i höstas. Det heter däri: »Ut -

redningen vill erinra därom, att kommunblockindelningens
genomförande
som ny primärkommunal indelning enligt
riksdagsbeslut är frivillig och beroende
av de i varje block ingående
primärkommunernas behov av samarbete.
»

Synen på frivilligheten enligt 1962
års proposition blev starkt understruken
och förstärkt av de vid det tillfället
väckta motionerna, av de uttalanden
som förekom i debatten och inte minst
av det uttalande som konstitutionsutskottet
gjorde och en enhällig riksdag
godkände. I det sistnämnda uttalandet
hette det bl. a.: »Kommunerna själva
bör ha ett avgörande inflytande på
frågan om eller när sammanläggning
skall komma till stånd. Även om utvecklingen
i fråga om sammanslagning
av kommuner eller samverkan inom
kommunblocken skulle ske något långsammare
än beräknat, bör detta ej få
motivera tvångsåtgärder från statsmakternas
sida.»

Det rådde således ingen som helst
tvekan om tillvägagångssätt eller tidpunkt
för sanunanläggning. Regeringen
har tidigare inte heller vågat frångå
denna princip, utan har tvärtom vid
förfrågningar i riksdagen vid flera tillfällen
bekräftat densamma. Sålunda uttalade
kommunikationsministern i ett
interpellationssvar 1967 att regeringen
inte planerade någon ändring i kommunernas
frivilliga medverkan till kommunsammanläggningar.

Som motiv till tvångsåtgärder har
man bl. a. angett långsamheten i reformtakten.
Men för det första förutsattes
ju även detta förhållande 1962,
så som framgick av det nyss citerade
uttalandet av konstitutionsutskottet,
och för det andra har relativt kort tid
förflutit sedan de första sammanläggningarna,
grundade på Kungl. Maj:ts
beslut om blockindelningen, kunnat genomföras
utan att dessförinnan ha varit
förberedda. Nämnda tidpunkt var
väl egentligen den 1 januari 1967. Det

150 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

kan således inte med fog påstås att sammanläggningarna
skett långsamt.

Nu begär regeringen lagstiftning om
sammanläggningarna och har som sluttidpunkt
för dem angett årsskiftet 1973
—1974. Vi kan för vår del inte acceptera
denna tvångslag och har därför
tillsammans med centerpartiets och
moderata samlingspartiets representanter
avgivit en reservation i frågan. I
denna reservation heter det bl. a. att
det gjorts olika tolkningar beträffande
indelningslagens tillämpning efter 1962
års beslut. Man har sålunda bl. a. citerat
en mening i folkpartimotionen såsom
varande mindre restriktiv än propositionen
härvidlag. Jag har tidigare
i utskottet framhållit att detta uttalande
i motionen om ett eventuellt regeringsingripande
närmast avser sådana
enstaka undantagsfall som då en liten
minoritet motsätter sig en indelningsändring
vilken är, såsom det heter i
lagen, »föranledd av ett betydande allmänt
behov». Det skulle alltså gälla fall
som kunde medföra betydande ogagn
för en övervägande de! av befolkningen.
Såsom utsagts i reservationen kan
vi inte godta propositionens förslag om
att sammanläggningar skall få ske utan
att ens de förutsättningar som indelningslagen
uppställer är för handen.

1962 års beslut om frivilliglinjen
bottnade i en övertygelse om att förutsättningar
för ett friktionsfritt samarbete
inom en sammanslagen kommun
bäst skapas om den nya kommunbildningen
kan ske utan att tvångsåtgärder
tillgripes.

I fråga om sammanläggningens princip
råder det säkert inte några större
meningsskiljaktigheter. De många uppgifter
särskilt inom vård- och undervisningsområdena
som pålagts primärkommunerna
kräver bärkraftiga kommuner.
Länsstyrelserna skall givetvis
alltfort ha kvar sin rådgivande uppgift.
Aktuella och önskvärda ändringar
i indelningen skall efter utredning kunna
ske.

Den i folkpartimotionen äskade undersökningen
om verkningarna av de
redan genomförda sammanläggningarna
pågår med hjälp av medel från riksbankens
jubileumsfond, och enligt vad
som meddelats i utskottet har den hunnit
så långt, att resultatet inom kort
kan framläggas. Vårt yrkande i detta
avseende är därmed tillgodosett.

I fjol fann konstitutionsutskottet att
en samlad översyn av den kommunala
demokratins problem borde komma till
stånd — detta med anledning av de
många och olika utformade utredningsförslag
som lagts fram. Vi på vårt håll
föreslog tillsättandet av en arbetsgrupp
med företrädare för de stora politiska
partierna och kommunernas förbund,
vilken skulle dra upp riktlinjerna för
en samlad översyn av den kommunala
demokratin. Det är betänkligt att en
sådan av riksdagen för ett år sedan
begärd undersökning ännu inte kommit
till stånd. De informella samtal mellan
representanter för partierna och Kommunförbundet
i den aktuella frågan,
som statsrådet kallade till i departementet
för några veckor sedan, kan väl
vara av visst intresse, men jag har svåri
att tänka mig att sådana samtal skulle
kunna ersätta verksamheten inom der
arbetsgrupp som riksdagen i fjol be
gärde.

Statsrådet Lundkvist har i sin motivering
för en obligatorisk kommunindelningsreform
bl. a. sagt att den kommunala
demokratin beror på det faktiska
innehållet i den kommunala självstyrelsen.
Naturligtvis är detta riktigt.
I propositionen heter det: »Ett fullföljande
av kommunindelningsreformen
gör det möjligt att bevara och stärka
innehållet i den kommunala självstyrelsen.
-—--Detta är en förutsättning

för en ledande kommunal demokrati.»

Visst finns det många fördelar med
starka kommuner. Men inte är detta den
enda förutsättningen för en levande
demokrati. Statsrådet nämner bl. a. att
antalet personer med kommunala upp -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 151

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

drag starkt minskar vid sammanläggningar.
Ja, detta är ett allvarligt problem.
Före 1950 fanns det 200 000 kommunala
förtroendemän. Efter 1975 beräknas
antalet ha sjunkit till cirka
50 000. Man vill nu söka råda bot härför
genom att låta kommunerna själva få
bestämma antalet medlemmar i sina
fullmäktige.

Faran är att medborgarna kommer
att uppleva ett ökande avstånd mellan
styrande och styrda. Den kommunala
självstyrelsen spelar en viktig roll bl. a.
som länk mellan de vanliga människorna
och dem som har hand om de
politiska besluten.

De politiska partiernas olika organisationer
har här en stor uppgift som
förmedlare av information och rådgivare
vid uppläggningen av diskussionsformer.
Ett statligt partistöd, som nu
tillkommit, och en möjlighet — som nu
är på väg — för kommunerna att bevilja
anslag till politiska organisationer
kan för dessa föreningar underlätta
uppgiften att informera.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande nr 24 fogade reservationen,
innebärande avslag på propositionens
förslag om ett tvångsmässigt genomförande
av ny kommunindelning.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! 1952 trodde man att den
kommunala indelningen skulle stå sig
detta sekel ut. Så uttalade sig bl. a. dåvarande
inrikesministern Eje Mossberg.
Det blev inte på det sättet. Endast tio
år senare fattade riksdagen beslut om
att de cirka 1 000 kommunerna skulle
minskas till ungefär 300 och att detta
skulle ske på frivillighetens väg. I dag
har vi ställts inför ett förslag som innebär
att regeringen inte längre vill gå
fram på frivillighetens väg, utan nu
skall denna reform genomdrivas med
tvång.

Vi upplever i dag ett allt större intresse
för det politiska skeendet. Allt

fler röster höjs för medinflytande och
delaktighet i beslutsprocesserna. Genom
storkommunreformen blev de som är
delaktiga i de kommunala beslutsprocesserna
100 000 färre. Efter ett bifall
till dagens förslag skulle de kommunalt
engagerade minska från 125 000 till
43 000 när kommunblocksindelningen
om fem år skall vara genomförd. En
sådan utveckling står sannerligen inte
i samklang med den aktuella debatten.
Avståndet mellan de styrande och de
styrda ökar. Detta kan vara ett mycket
tungt vägande skäl för en kommuns
tveksamhet inför en sammanläggning.
När man från en sådan kommuns sida
säger att man vill avvakta och se hur
man på annat sätt skall uppfylla kraven
på insyns- och engagemangsformerna
borde detta respekteras.

Är jag då helt emot större kommuner?
Nej, jag har full förståelse för
dem som i en liten kommun anser att
fördelarna överväger nackdelarna av
en sammanläggning med grannkommunerna.
Men huvudfrågan i dag gäller
inte, om man är för eller emot större
kommuner, utan den gäller sättet på
vilket en ändrad kommunindelning
skall ske. Jag hävdar med bestämdhet
frivillighetsprincipen i enlighet med
riksdagens uttalande 1962, till vilket
har hänvisats i motioner och i den gemensamma
borgerliga reservationen
och som även de båda föregående talarna
har berört.

Vi vet att tvångsäktenskap utsätts för
större påfrestningar än andra, vi vet
att försöken att slå ihop partier med
tvångsmedel har misslyckats, vi vet att
man inte utan friktioner och konflikter
kan tvinga ihop länder och folkgrupper
ute i världen, vi vet, herr talman,
att det nordiska samarbetet förmodligen
skulle spricka om det i förhandlingarna
skulle införas tvångsmoment.
Men vi har också exempel från olika
områden på att samverkan och samarbete
som växer fram på frivillig basis
får en inneboende styrka, skapar enga -

152

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

gemang och utgör goda förutsättningar
för lösande av gemensamma frågor.

Det är kommunalmännen själva i den
enskilda kommunen som skall resonera
sig fram till ett eventuellt beslut om
sammanläggning med grannkommunerna.
I lugn och ro, utan yttre tvång från
statsmakterna skall kommunmedlemmarna
och deras förtroendemän forma
den yttre ramen för verksamheten.

Yad skall man då göra i ett block om
exempelvis fem kommuner, när en enda
liten kommun säger nej till sammanläggningen?
Regeringens recept är:
Vi skall minsann tvinga den lilla kommunen
till sammanläggning! Men det
tillvägagångssätt som moderata samlingspartiet,
och även folkpartiet och
centerpartiet, förordar är ändock frivillighet
— jag använder uttrycket
»ändock frivillighet», därför att jag är
medveten om att det visserligen tar
längre tid men att man vinner så mycket
mer på längre sikt. Receptet är således:
Låt oss diskutera med representanterna
för den kommun som vidhåller
sin tveksamhet! Så småningom kommer
de kanske underfund med att fördelarna
överväger nackdelarna — om nu sakförhållandet
verkligen är sådant i detta
exempel. Det väsentliga är att de själva
genom beslutsunderlaget, genom diskussionerna,
genom avvägningarna av
nackdelar och fördelar når fram till en
ståndpunkt.

Vi har i vår partimotion alldeles särskilt
understrukit vårt principiella
ställningstagande för frivillighet, och
vårt resonemang vilar sannerligen på
stabil grund. Vi framhåller i motionen
att riksdagen år 1962 fastslog, att sammanläggningen
av kommuner i kommunblock
skulle växa fram successivt,
och värdet av en successivt framväxande
sammanläggning allteftersom opinionsläget
i kommunerna motiverade detta
underströks kraftigt. Denna principiella
syn är lika bärande i dag, och
därför uttalar vi i motionen, att sammanläggningsutredningar
bör verkstäl -

las i kommunblocken, liksom att eu
översyn och en justering av kommunblocksindelningen
kan erfordras. Kommunerna
skall därefter själva kunna
avgöra lämplig tidpunkt för sammanläggning.

Kan det vidare vara rimligt att påskynda
och framtvinga kommunsammanläggningar,
när flera frågor på det
kommunala området är olösta? Jag tänker
på kompetens- och uppgiftsfördelningen
på det regionala och det lokala
planet, jag tänker på huvudmannaskapsfrågorna,
och jag tänker icke
minst på länsdemokratiutredningens
principbetänkande, som för närvarande
är föremål för remissbehandling. Det
förslag som framlägges i denna utredning
måste ju ändå, om det nu genomförs,
få konsekvenser på det kommunala
planet, vilket också har framhållits
i vissa remissyttranden.

Det kan slutligen konstateras att
statsmakterna inte har lyckats skapa
tillräcklig motivation för sammanläggning.
Mer än hälften av landets kommuner
vill vänta med ställningstagandet.
Detta konstaterande är talande. Hur
skall man skapa motivation hos människor?
Ja, sannerligen inte med tvång!
Motivation för ett beslut eller för ett
visst handlande hos människor, hos organisationer
eller hos kommuner skall
successivt — snabbt eller långsamt —
växa fram genom egen aktivitet på frivillighetens
grund.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den gemensamma
borgerliga reservationen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
de föregående talarna kan jag konstatera
att det råder enighet på tre väsentliga
punkter. För det första vill vi att
1962 års kommunreform skall fullföljas,
vilket innebär bl. a. att vi önskar
skapa bärkraftiga kommuner. För det
andra vill vi att länsstyrelserna skall
inventera läget, överlägga med kommu -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 153

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

nerna och göra upp planer. För det
tredje vill vi öppna möjligheter för en
justering av kommungränserna. Detta
betyder en stor enighet i dessa frågor.

Däremot är vi oeniga om tidtabellen.
De borgerliga företrädarna i konstitutionsutskottet
önskar ingen tidtabell.
De vill inte ha någon lagändring som
gör det möjligt att lägga samman en
kommun med en annan mot dess vilja.
Jag tror emellertid att man i stort sett
kommer att vandra frivillighetens väg.
Genom de överläggningar som kommunerna
skall ha inbördes och som länsstyrelserna
skall ta upp med kommunerna
och som verkligen inte kommer
att störas, av någon länsstyrelse, kommer
man såvitt jag förstår att i mycket
stor utsträckning genomföra en sammanläggning
på frivillighetens väg.

Det finns inte heller någon »dödlinje».
Lyckas man inte nå ett resultat,
kan saken i vissa fall få skjutas på
framtiden.

För att det inte skall uppstå något
som helst missförstånd på denna punkt
önskar jag läsa in i kammarens protokoll
vad konstitutionsutskottet har sagt.
Det finns så mycket större anledning
till detta som man ibland tvistar om
vad utskottet anförde år 1962. Jag läser
alltså:

»För det första skall länsstyrelserna
kunna föreslå att en sammanläggning
skall helt utgå ur indelningsplanen, om
det kan allvarligt ifrågasättas om den
bör genomföras ens 1974. För det andra
skall regeringen även utan sådant
förslag från länsstyrelsens sida kunna,
om speciella omständigheter föreligger,
underlåta att förordna om indelningsändring
ens till årsskiftet 1973/74.
Dessa undantagsregler kan enligt utskottets
mening innebära ett lämpligt
mått av uppmjukning av den i princip
gällande sluttidpunkten för kommunindelningsreformens
genomförande.
»

Emellertid kan det uppstå situationer
då det, såsom jag ser det, kan vara

nödvändigt att genomföra en kommunsammanläggning
mot en kommuns vilja.
Låt mig bara få anföra ett par exempel.

Det första exemplet anknyter till det
exempel som herr Wennerfors tog. Även
jag vet att det finns kommunblock med
fem kommuner, av vilka fyra mycket
energiskt arbetar för en sammanläggning
medan den femte kommunens fullmäktigeförsamling
säger nej. Det kan
vara svårt, för att inte säga omöjligt,
att genomföra en sammanläggning på
grund av den femte kommunens läge
eller karaktär. Då skall man enligt den
linje som reservanterna förordar vänta
och se. Man skall samtala med kommunalmännen.
Ger inte dessa samtal något
resultat, får man bara konstatera detta.
Men kan detta vara riktigt gentemot den
överväldigande majoritet som bor i de
fyra andra kommunerna?

Får jag anföra ytterligare ett exempel.
Det kan vara fråga om ett kommunblock
som består av endast två
kommuner. En av dessa kommuner önskar
en sammanläggning. I den andra
kommunen finns det en stark vilja till
sammanläggning, men en liten majoritet
i fullmäktige motsätter sig denna.
Det kan t. o. m. hända att kommunalnämnden
förordar sammanläggning
men att fullmäktigemajoriteten säger
nej. Skall man då bara vänta och se
i en sådan situation? Jag har mycket
svårt att fatta den principen.

Det blir sådana undantag som anmäler
sig, och jag förstår inte varför man
då är så rädd för att staten skall gripa
in och besluta om en sammanläggning.
Vad är det som gör, att man så hårt
håller på frivillighetsprincipen? I debatten
här har man anfört tre skäl, som
jag helt kort skall ta upp till granskning.

Man hänvisar för det första till konstitutionsutskottets
uttalande 1962. Men
hur länge skall detta gälla? Skall det
bestämma vårt politiska handlande årtionde
efter årtionde? När jag för min

154 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

del intar en annan ståndpunkt i dag,
är mitt huvudmotiv att situationen har
förändrats. Framför allt har behovet
av kommunsammanläggningar, d. v. s.
behovet av att skapa bärkraftiga kommuner
vuxit i förhållande till vad det
var i början av årtiondet.

Det andra skälet är en hänvisning till
den kommunala självbestämningsrätten.
Men denna har av lättförståeliga skäl
aldrig innefattat rätten för en kommun
att bestämma sina egna gränser. Den
kommunala indelningen har alltid varit
en statlig angelägenhet — jag skall
inte fresta kammarens tålamot genom
att redovisa skälen till detta.

Det tredje skälet är en hänvisning till
att tvångsäktenskap inte håller. Låt
mig med anledning därav påminna om
vad herr Wennerfors började sitt anförande
med, nämligen en hänvisning
till den reform som genomfördes 1952
och som innebar en mycket långtgående
sammanläggning av kommuner. I
vissa fall har man måst justera denna,
därför att kommunerna blev för små,
men nog gick det att genomföra reformen.

Vidare åberopar man några andra
mer periferiska skäl. Man hänvisar till
det minskade antalet kommunala uppdrag.
Naturligtvis är det önskvärt att
många är engagerade i den kommunala
verksamheten. Vi kan väl vara överens
om att en reduktion inträder vare sig
sammanläggningen sker frivilligt eller
genom tvång men också därom att det
är ett gemensamt och stort problem
hur man skall kunna finna uttryck för
den kommunala demokratin. Då jag
föreställer mig att statsrådet Lundkvist
kommer att gå in på dessa frågor närmare,
skall jag till detta konstaterande
bara göra ett litet tillägg. Det är givetvis
önksvärt att människor är kommunalt
engagerade, men i det moderna
samhället finns det även andra möjligheter
till ett samhälleligt engagemang
än att sitta i en barnavårdsnämnd eller
en hälsovårdsnämnd. Det går också

att göra samhällsinsatser inom föreningslivet,
som ropar efter frivilliga
krafter.

Man hänvisar också mer periferiskt
till att tidpunkten inte är den lämpliga,
eftersom det inte har skett någon uppdelning
av de kommunala uppgifterna
mellan stat, landsting och primärkommuner.
Men när når vi fram till något
sådant? Det är ett statiskt tänkande
att göra upp ett schema där dessa uppgifter
läggs fast. I ett dynamiskt samhälle
måste uppgifterna oupphörligt
förskjutas. Vi kommer ständigt att vara
i den situationen att de växlar, och vi
kommer aldrig att kunna säga, att nu
är uppgifterna fastlåsta.

Hänvisningen till länsdemokratiutredningen
i detta sammanhang tror jag
inte är riktigt lämplig. Vad man än läser
in i länsdemokratiutredningens betänkande
är det inte fråga om, så som
jag tolkar det — men ett principuttalande
av det här slaget är kanske litet
svårt att tolka — att mycket skall flyttas
bort från primärkommunerna. Studerar
man närmare utredningens betänkande,
skall man finna att utredningen
inte har framlagt ett enda preciserat
förslag i den riktningen. Man argumenterar
t. ex. hårt för en överflyttning
av gymnasiet till landstinget, men man
lägger inte fram ett förslag därom.

Jag stärks i denna min uppfattning
av att jag sett en kommentar som går
ut på att det inte kan vara fråga om att
ställa länsdemokratiutredningens förslag
i motsättning till den kommunindelningsreform
vi genomförde 1962,
möjligen till blivande kommunindelningsreformer
då man alltså gör större
sammanläggningar än det här gäller.
Men andra tolkar kanhända länsdemokratiutredningens
förslag på ett annat
sätt.

Alternativet till ett bifall till propositionen
är att det på många håll skulle
uppkomma eu vänta-och-se-situation.
Redan nu föreligger besvärliga förhållanden,
och det finns en risk att man

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 155

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

i många bygder råkar i en mycket
olycklig cirkel: befolkningen minskar,
skattekraften försvagas, möjligheterna
till kommunala insatser reduceras, lusten
att lokalisera dit minskas, människor
utvandrar i större utsträckning i
brist på kommunal service och skattekraften
sjunker ytterligare. Denna cirkel
måste brytas, och jag är helt medveten
om att detta inte kan ske enbart
genom kommunala insatser, men dessa
betyder synnerligen mycket i det moderna
samhället, eftersom kommunen
ändå är en basorganisation för näringslivet
och ett serviceorgan för medborgarna.
Alla är överens om att vi skall
ha bärkraftiga kommuner men vi får
inte sådana, om vi inte bryter den cirkel
jag här talat om.

Det förvånar mig att man på borgerligt
håll är så rädd för att på något
sätt släppa frivilligståndpunkten, och
alldeles särskilt förvånad är jag över
folkpartiets ståndpunkt i det hänseendet.
När jag läste folkpartimotionen fick
jag ett intryck av att man såg litet
friare på saken. Herr Nelander har nu
förklarat för oss att med uttalandet i
fråga endast avses enstaka undantagsfall,
men enligt reservationen skulle det
inte ens finnas möjligheter för regeringen
att i enstaka undantagsfall göra
någon som helst sammanläggning mot
kommunernas vilja. Låt mig citera följande:
»Enighet torde emellertid råda
om att en ny kommunindelning enligt
1962 års riktlinjer inte kan genomföras
med stöd av indelningslagen utan ett
nytt riksdagsuttalande. Utskottet kan
inte tillstyrka ett uttalande av sådan
innebörd och än mindre propositionens
förslag om att sammanläggningar skall
få ske utan att ens de förutsättningar
lagen uppställer är för handen.» Inte
ens den första delen, de enstaka undantagsfallen,
vill man vara med om utan
skriver bort även den, och det är det
som överraskar mig allra mest.

När jag lyssnat till herr Nelander i
utskottet och då jag hade tillfälle höra

honom i dag här i kammaren har det
ljudit i mitt öra några uttalanden som
herr Nelanders partiordförande herr
Wedén gjorde i 1962 års riksdagsdebatt.
Som säkert vissa av kammarens ledamöter
erinrar sig — herr Wedén erinrar
sig det säkerligen mycket väl — påminde
han då om den stora reform som
i slutet av 1920-talet hade genomförts i
England. Han berömde Mr. Baldwin,
Mr. Neville Chamberlain och Mr. Winston
Churchill och han citerade för oss
ur Times, ett citat som jag friskat upp
minnet av. Han förklarade, såvitt jag
förstår med all rätt, att den mantel som
Neville Chamberlain och Winston Churchill
bar kanske inte riktigt passade
svenska politiker men han berömde
ändå dem som stack in sin arm under
en sådan mantel, och så gjorde han ett
tillägg som jag härmed ber att få citera:
»Men herr Eliasson i Sundborn, herr
Magnusson i Tumhult, herr Heckscher
och andra vill inte ens att en flik av
denna mantel skall svepa kring deras
politiska ben.»

I dag konstaterar jag att herr Nelander
borde ingå i den uppräkningen. I
vad mån herr Wedén hänför sig själv
till denna kategori får jag väl försöka
att vinna klarhet i sedan jag har lyssnat
till honom.

Från den tiden finns det också ett
annat uttalande av herr Wedén, som jag
inte kan undgå att återge. Han sade:
»Engelska politiker tog under avsevärda
politiska påfrestningar ett steg som
ledde det brittiska samväldet framåt.»
Ja, utan alla jämförelser i övrigt och
utan att tala om de politiska risker som
kan föreligga bör det ändå sägas att den
reform som vi i dag skall besluta om,
och som herr Wredén motsätter sig,
kommer att leda det svenska samhället
framåt på samma sätt. Till sist gäller
det nämligen människornas villkor, och
de kan förbättras avsevärt genom kommunala
insatser.

I vetskap om att regeringens förslag
kommer att leda till ökade möjligheter

156 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

att göra sådana kommunala insatser till
medborgarnas gagn yrkar jag, herr talman,
bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag förstår herr Johanssons
i Trollhättan ambition att börja
sitt anförande med att understryka på
vilka punkter vi är eniga. Den ambitionen
kan vi alla ha. Men på en principiellt
mycket viktig punkt är vi oeniga,
herr Johansson, nämligen när det gäller
inställningen till frivilligheten. Herr
Johansson sade att situationen har ändrats
radikalt från 1962 till i dag. Ja,
men den har ändå inte ändrats så mycket
att vi skulle gå ifrån frivillighetens
princip oavsett vilka områden vi diskuterar
i det politiska livet.

Sedan tog herr Johansson i Trollhättan
två exempel, med fem kommuner
i ena fallet och två kommuner i andra
fallet och med en kommun som säger
nej. Lösningen på det problemet skulle
vara att staten träder till och tvingar
samman kommunerna. Jag är helt på
det klara med att man kan uppleva en
sådan situation som ett dödläge. Det gör
vi också i andra sammanhang, inte
minst vid förhandlingar. Men även om
vi upplever det som ett dödläge finns
det alltid andra möjligheter att angripa
och lösa problemet. Jag är sålunda
övertygad om att många människor runt
om i våra kommuner tillhör minoriteten
men ändå så småningom kan övertyga
den majoritet som säger nej om att
fördelarna överväger nackdelarna. Och
det är den principen vi förordar.

Det var emellertid framför allt en
annan sak i herr Johanssons i Trollhättan
anförande som var mycket intressant.
På tal om det minskade antalet
förtroendemän sade herr Johansson att
det i vårt moderna samhälle finns andra
möjligheter att engagera sig. Det är
kanske inte så intressant att sitta i en
barnavårdsnämnd. Man kan ju engagera

sig i föreningsliv, t. ex. i politiska
föreningar, nykterhetsföreningar och
idrottsföreningar, framhöll herr Johansson.
Det tycker jag var ett uppseendeväckande
uttalande, ty det är ju en avsevärd
skillnad mellan att sitta i en
nykterhetsförening, en idrottsförening
eller en politisk förening och att sitta
i en kommunal nämnd eller styrelse. I
de första fallen befinner man sig långt
från beslutsprocessen, och det är ändock
den människor önskar deltaga i.

Därför måste jag fråga om herr Johansson
i Trollhättan verkligen menade
detta, eller hörde jag möjligen fel?

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle: Herr

talman! När herr Johansson i
Trollhättan anlade några synpunkter på
förevarande ärende försökte han som
den konstruktive tänkare han är finna
flera ting som förenar oss än som skiljer
oss åt i denna fråga. Han konstaterade
att även reservanterna önskar
fullfölja 1962 års reform. Självfallet vill
vi det, men vi vill också att frivilliglinjen
fortfarande skall tillämpas vid
detta fullföljande.

Herr Johansson tog upp frågan om
fall av den typen där fyra kommuner
vill gå samman medan den femte inte
vill det. Det finns sådana exempel på
partiella sammanläggningar, men några
stora problem brukar det inte vara —
det är ju i regel förståndigt folk som
bestämmer ute i kommunerna. Om man
inte skulle acceptera en och annan partiell
sammanläggning, skulle det innebära
att man får rusa åstad och tvångssammanlägga
kommuner så snart det
inte går exakt efter ritningarna. Men i
många fall kan ju de kommunalt ansvariga
bättre begripa hur saken bör ordnas
än de myndigheter som har planerat
för kommunerna.

Det ligger ett så stort värde i det
förhållandet att man kommer överens
om hur det skall vara, att man får
offra något av effektiviteten och plan -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 157

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

mässigheten i sammanläggningarna såsom
ett pris för att den kommunala
självstyrelsen i detta avseende skall få
tillfälle att ge sitt utslag.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Larssons i Luttra
anförande gladde mig mycket, eftersom
han klart och entydigt slog fast att 1962
års reform bör fullföljas. Men då kommer
omedelbart min fråga, hur den skall
kunna fullföljas om sammanläggningen
år efter år i ett kommunblock möter
motstånd från en grupp, som inom
kommunblocket representerar en mycket
liten minoritet men som på grund
av sin kommuns ringa storlek kan utgöra
underlag för en majoritet i fullmäktige.

På denna fråga svarar man att man
skall tala med dessa människor och ta
upp förhandlingar med dem; det är
kloka personer som man nog kan komma
till tals med. Men även om jag vet
att herr Larsson i Luttra är en skicklig
övertalare och en stor kommunal auktoritet
inom sitt parti, är jag inte säker
på att ens han alltid förmår övertyga
människor så som han skulle önska.

Nu skall vi emellertid gå övertalningens
väg. Vad som kommer att hända
den närmaste tiden är att kloka människor
kommer att träffas och resonera
med varandra. Det innebär att frivilliglinjen
i mycket stor utsträckning kommer
att följas. Sedan återstår emellertid
fall av den typ som jag nämnt.

Jag vill också ta upp herr Wennerfors’
resonemang om engagemanget
utanför det kommunala livet kontra
engagemang inom kommunala organ.
Jag har aldrig yttrat mig om vad som
kan vara mest intressant — det beror
på den enskilde — men man skall inte
underskatta det inflytande som de som
tillhör olika organisationer kan ha. Låt
mig något tillspetsat fråga vem som
påverkar beslutsprocessen mest i en
kommun: den som är ledamot av en

nykterhetsnämnd eller den som är ordförande
i en politisk organisation —-men av någon anledning inte tillhör
fullmäktige —• exempelvis en lokalavdelning
av moderata samlingspartiet?

Men även om man tillhör ett kommunalt
organ behöver man ju ha uppgifter.
Det går inte att resonera på det sättet,
att har jag bara ett kommunalt uppdrag
är det bra. Man måste ha något att
verka för, och man skall också ha möjligheter
att förverkliga detta.

Risken med små, föga bärkraftiga
kommuner är att den kommunala självstyrelsen
urholkas. Uppgifter flyttas
nämligen då bort från de kommunala
organen. Medborgarna begär mycket,
och önskemålen kan inte tillgodoses. I
det långa loppet leder detta till att funktioner
flyttas över till andra organ, och
då har man avsevärt försvagat den kommunala
självstyrelsen.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! I sitt sympatiska anförande
berörde herr Johansson i Trollhättan
de punker där vi är överens. Det
är förvisso riktigt att vi är överens om
åtskilligt, och jag tycker också att detta
är värt att framhålla. Men herr Johansson
i Trollhättan behöver inte vara så
förvånad över folkpartiets ställningstagande,
ty vi har inte ändrat oss sen
1962 — det är andra som bär ändrat sig
i denna fråga. Och avsåg herr Johansson
i Trollhättan den punkt i motionen
där vi kommer in på indelningslagen,
som jag har berört tidigare, så är
det ju faktiskt en ytterlighetssituation
det gäller, och denna kan knappast upphöjas
till ett normalfall.

När det gäller citaten kommer herr
Wedén själv att gå i svaromål.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Då fattade jag herr Johansson
i Trollhättan rätt när det gällde
engagemanget och resonemanget om det
minskade antalet förtroendeposter samt

158 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

ersättningen härför. Ersättningen skulle
alltså vara att man engagerade sig i
föreningar i kommunen. Men även om
nu herr Johansson i Trollhättan har denna
uppfattning, så tror jag inte att människorna
själva har den. Och det måste
ju ändå vara en väsentlig skillnad vad
beträffar delaktigheten i de beslut som
fattas i kommunen för kommunmedlemmarnas
bästa, om man sitter i den kommunala
nämnden, i den kommunala styrelsen
eller i fullmäktige.

Visst har ordföranden i en politisk
förening ett rätt stort inflytande — det
är jag helt klar över. Men varför just ta
ordföranden som exempel? Tänk på
alla de andra i den där föreningen; de
har inte samma inflytande. Och under
alla förhållanden är det en mycket stor
skillnad mellan medinflytandet, delaktigheten,
insynen och informationen för
dem som är med i sådana föreningar
och för dem som sitter i de politiska
organen.

Till sist frågade herr Johansson i
Trollhättan: Hur gör man om man år
efter år möter motstånd? Ja, jag vidhåller
att receptet är att man skall fortsätta
att argumentera för fördelarna.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
anser att sedan beslut i dag fattats
och vi fått en tvångslagstiftning blir
det inte så stor skillnad i förhållande
till vad som nu gäller. Kloka män — och
kanske kloka kvinnor också — kommer
att träffas och resonera om dessa
ting även i fortsättningen, menar herr
Johansson i Trollhättan. Men det blir ju
inte så. I de flesta fall ter sig resonemangen
meningslösa, eftersom man inte
kan åstadkomma så mycket annat än
tvångssammanläggning senast år 1974,
på något undantag när.

Herr Johansson i Trollhättan är nu
en lika god talesman för tvångslinjen
som han var för frivilliglinjen år 1962.
Vi för vår del anser emellertid att det

inte inträffat något som gör att frivilliglinjen
behöver överges. Självfallet
kan delade meningar råda om hur
snabbt sammanläggningarna bör ske.
Jag tror inte man kan beteckna aktiviteten
som dålig. Vi har gjort åtskilliga
sammanläggningar. Vi skall ha klart för
oss att indelningssakkunniga lyckades
hitta 200 kommuner där man mer eller
mindre löst hade talat om sammanläggning;
i övrigt var ingenting aktuellt.
Man kan därför inte förvänta sig att det
skall gå särskilt mycket snabbare enbart
därför att man gjort blockindelningen.

Statsrådet Lundkvists företrädare
gjorde en mycket varm bekännelse till
frivilliglinjen. Jag tillåter mig att citera
honom: »Indelningsändringen framstår
därför främst som liggande i kommunernas
eget intresse. Det synes då
också rimligt att låta kommunerna
själva få avgörande inflytande i valet
mellan samarbete och sammanläggning.
Ett annat skäl är att förutsättningarna
för friktionsfritt samarbete inom en nybildad
kommun måste vara väsentligt
större när frågan om sammanläggning
får mogna så att den bäres upp av en
allmän övertygelse bland kommunmedlemmarna
rörande fördelarna härav.»

Det är egentligen detta vi menar. Man
vinner så mycket genom frivilliga sammanläggningar,
för vilka kommunerna
själva tar ansvaret, i jämförelse med
sammanläggningar genom tvång, vilka
i många fall blir ovälkomna. Det finns
motsättningar och olika bedömningar i
kommunerna beträffande dessa ting, och
även de som inte just nu vill göra en
sammanläggning kan ha välgrundade
motiv för sin ståndpunkt.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att jag år
1962 förfäktade frivilliglinjen. I långa
stycken gör jag det även 1969. Jag anser
att man så långt som möjligt skall
följa denna linje. Men som jag sagt i mitt

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 159

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

huvudinlägg kan det uppstå fall då det
är nödvändigt att gå fram tvångsvis.
Det betyder inte att resonemangen blir
meningslösa. Det finns möjlighet att om
så är nödvändigt justera kommunblocken.
Vidare finns det möjlighet att skjuta
på ett avgörande om skäl härför föreligger.
Det finns över huvud taget möjlighet
till meningsfyllda samtal om detta.

Följer man emellertid reservanternas
linje helt och fullt kan man hamna i
den situationen, att vissa bygder kommer
på utvecklingens baksida. Det blir
stor skillnad i livsvillkoren där och på
andra håll. I botten på mitt resonemang
ligger att man måste skapa så likvärdiga
villkor som möjligt för människorna. Om
man anser detta vara det centrala, måste
man fundera mycket över hur man
skall kunna engagera medborgarna. Vid
en annan tidpunkt då det blir bättre om
tid vill jag gärna resonera med herr
Wennerfors om detta.

Vad jag sade är ingalunda mitt enda
recept. Jag anser att man på olika sätt
måste förstärka medborgarnas möjligheter
att delta i det kommunala livet.
Men låt oss inte, herr Wennerfors, underskatta
föreningslivet. Finns de rätta
kontakterna mellan dem som sitter i de
kommunala organen och dem som utgör
de politiska organisationernas medlemmar
eller dem som tillhör andra organisationer,
då får man här möjligheter till
en påverkan av samhället på det kommunala
planet som är utomordentligt
värdefull. För min del hyser jag över huvud
taget en hög uppskattning av föreningslivet.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
sade i sin allra senaste replik att
det förelåg vissa risker för att en del
bygder skulle hamna på baksidan av utvecklingen.
Det tror jag också, men, herr
talman, jag har den uppfattningen att
det ämne som vi i dag diskuterar inte
spelar någon stor roll i detta avseende.
Huvudsaken när det gäller att förhindra

att en del bygder hamnar på baksidan
av utvecklingen är regionalpolitiken och
lokaliseringspolitiken och inte frågan
om kommunindelningen, som kan vara
nog så betydelsefull i flera sammanhang
men enligt min åsikt inte är särskilt
dominerande i det sammanhang
som herr Johansson i Trollhättan nyss
nämnde.

Jag kunde, herr talman, som alltid,
med lätthet följa herr Johanssons klara
resonemang även i de avseenden där jag
inte delar hans uppfattning, utom när
han i slutet av sitt huvudanförande kom
till citaten ur mitt anförande år 1962.
Det är riktigt att jag talade om att vi var
en majoritet här i kammaren som då
hade iklätt oss •— som jag något retoriskt
sade — en mantel, som brittiska
politiker i ett tidigare skede i Storbritanniens
utveckling hade axlat. Det var
socialdemokraterna, det var folkpartiets
stora flertal och det var herr Larsson i
Luttra från centerpartiet och herr Nilsson
i Göingegården från det dåvarande
högerpartiet som hade iklätt sig denna
mantel. Vi var överens. Det var mellan
oss som denna uppgörelse träffades år
1962. Jag har fortfarande den manteln
på mig, herr Larsson i Luttra likaså,
och nu har den demokratiska oppositionen
över huvud taget iklätt sig den. Men
herr Johansson i Trollhättan och hans
meningsfränder menar nu att det är dags
att lägga av den. Det anser inte jag, och
jag skall med några synpunkter, herr talman,
försöka förklara varför så inte är
fallet.

Enligt min mening bör det betydelsefulla
ämne vi nu diskuterar främst ses
ur synvinkeln av en frågeställning, som
jag skulle vilja ange på detta sätt: Flur
skaffar vi oss bäst de organisatoriska
och institutionella förutsättningarna för
en synnerligen välbehövlig förbättring
av både den ekonomiska och den fysiska
planeringen i samhället? Hur förstärker
vi samtidigt bäst medborgarnas
inflytande över innehållet i och utformningen
av denna planering? Hur förbätt -

160 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

rar vi bäst medborgarnas möjligheter
att utöva en förstärkt demokratisk kontroll
och hur reducerar vi bäst avståndet
mellan dem som fattar besluten och
alla dem som får se sina levnadsvillkor
påverkade av besluten?

Jag tror inte att det är nödvändigt att
föreställa sig, att det under alla förhållanden
måste finnas en motsättning mellan
effektivitetskravet och kravet på ett
förstärkt medborgerligt inflytande, mellan
kravet på att skapa de bästa förutsättningarna
för ett så stort och så rättvist
fördelat materiellt framåtskridande
som möjligt och kravet på förbättrade
demokratiska kontroller av planerarna
och administratörerna. Jag brukar nämna
tre principiella riktmärken för det
politiska handlandet i dessa avseenden.

För det första: Man skall sträva att
undvika en statlig, central detalj dirigering
ned i regioner och primärkommuner.
Målet skall vara att åstadkomma en
fördelning av planeringsuppgifterna på
statliga, regionala och primärkommunala
organ, en fördelning som ger optimala
förutsättningar för såväl medverkan
från medborgarnas sida som god
effektivitet.

För det andra: Därav följer att såväl
vid statlig som vid regional och primärkommunal
planering måste planerarna
— de må sedan vara ministrar, statssekreterare,
landshövdingar, generaldirektörer,
förvaltningsutskotts-, stadskollegie-,
byggnadsnämnds- eller drätselkammarledamöter
eller andra ämbetsmän
eller experter — vara beredda att ge
praktiska möjligheter för de folkvalda
förtroendemännen på olika nivåer -— i
riksdagen, i landstingen, i kommunalfullmäktigeförsamlingarna
— att under
ansvar för sina väljare i realiteten och
inte bara formellt fatta de avgörande
besluten. De bästa förutsättningarna för
att ett sådant ansvar rätt skall kunna
bäras uppstår naturligtvis om besluten
fattas efter en grundlig och kritisk förberedande
debatt inför offentligheten.

För det tredje: För att en sådan de -

batt på ett meningsfullt sätt skall kunna
föras och medborgarnas intresse och
engagemang tas till vara krävs i sin tur
att planeringsarbetet inriktas på att
lägga fram i stora drag utformade huvudalternativ.
Detta gäller både riksplaneringen,
den regionala planeringen och
den primärkommunala planeringen. Bara
om den offentliga diskussionen kan
röra sig om ett val mellan olika huvudalternativ
blir den optimalt vägledande
och produktiv. Det blir den däremot
inte om den inskränks till att säga
ja eller nej till ett enda alternativ. Och
allra sämst är det naturligtvis om planeringsarbetet
— och det tycks i stor
utsträckning vara fallet med den nuvarande
riksplaneringen — under en lång
tid drivs utan någon offentlig insyn alls
och utan några möjligheter för folkvalda
organ att göra sig gällande vid planeringens
utformning.

Av vad jag sagt framgår att jag räknar
med tre instanser, tre plan, där den
ekonomiska och den fysiska planeringen
skall ske: riksplanet, det regionala
planet eller länsplanet och det primärkommunala
planet. Jag utgår — och
det framgår också av vad jag sagt —■
från att folkvalda församlingar på samtliga
dessa plan skall fatta de avgörande
besluten och utöva den demokratiska
kontrollen.

På regions- och länsplanet tror jag
att detta måste innebära en särskilt stor
förändring i förhållande till den nuvarande
ordningen. Nu står länsstyrelserna
och en hel del olika länsnämnder
inte under någon folkvald förtroendemannaförsamlings
kontroll. De är mera
regionala ombud för den centrala statsmaktens,
för regeringens, intentioner.
Hur en sådan förändring på länsplanet
skall åvägabringas i detalj är det för
tidigt att ha någon bestämd uppfattning
om, men jag vill gärna bekänna
att de riktlinjer som har uppdragits i
länsdemokratiutredningens betänkande
för mig i stor utsträckning ter sig sympatiska.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 161

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

I en del långtgående och spekulativa
resonemang har variationer på en annan
tankegång skymtat. Enligt denna
andra tankegång skulle det egentligen
hara behövas två planeringsnivåer: en
statlig och en regional. Den regionala
nivån skulle i sin tur kunna etableras på
ett par olika sätt. Man skulle t. ex. kunna
tänka sig att sedan målet 282 kommuner
hade uppnåtts skulle en fortgående
kommunsammanslagning ske och antalet
kommuner reduceras till långt nedanför
det antal som 1962 års reform
avsåg att uppnå. Slutmålet skulle vara
kanske 35, maximalt kanske 70 jättekommuner.
I så fall skulle inte bara den
nuvarande länsindelningen te sig inadekvat,
utan hela länsstyrelseinstitutionen
och till den anknutna regionala undernämnder
till olika statliga förvaltningar
skulle, såvitt jag förstår, kanske
helt försvinna eller i varje fall få mycket
starkt reducerade funktioner. Man
skulle också kunna tänka sig den konsekvensen
av en sådan linje, att det blev
en uppdelning av länsorganens och
landstingens nuvarande uppgifter mellan
å ena sidan ett ringa antal primärkommuner
— jättekommuner — och å
andra sidan staten. Det skulle innebära
en förstärkning av de centralistiska tendenserna
i samhällsutvecklingen.

En annan linje, efter vilken man skulle
kunna komma fram till bara två planeringsnivåer
av stor betydelse, skulle
vara att föra över ett stort kvantum av
kompetens från primärkommuner till
länsorgan. Om i så fall inte samtidigt
en kraftig vidgning av de folkvalda regionala
församlingarnas ansvarsområde
och av möjligheterna att påverka planeringen
inom regionen skedde, skulle
också efter den linjen en ökning av
statsdepartementens och de centrala
ämbetsverkens kompetens och makt
uppkomma. I själva verket förefaller
mig den risken utpräglad även med
denna andra linje.

I båda fallen skulle medborgarnas

möjligheter att påverka beslutsprocesserna,
såvitt jag kan se, ingalunda förbättras
utan i stället inskränkas. Det är
därför, herr talman, som jag redan nu
skulle vilja tillåta mig att hissa en varningssignal
för alla tankegångar som
går i riktning mot bara två planeringsnivåer
av betydelse. I min framtidsbild
ingår alltså tre sådana nivåer. I denna
bild ingår också att den regionala nivåns
befogenheter kan och bör vidgas,
väsentligen genom en överflyttning av
kompetens från departementen och andra
centrala statsorgan. Därmed vill jag
inte ha sagt att jag anser att den nuvarande
länsindelningen är den bästa eller
att den är sakrosankt.

Herr talman! När vi här i kammaren
för sju år sedan diskuterade den kommunindelningsreform
som vi alltjämt
arbetar efter framhöll jag ett par synpunkter
som jag gärna vill erinra om.
Jag har inte alls, vilket herr Johansson i
Trollhättan tycktes anta, någonting emot
att erinra om vad jag då sade, De synpunkter
jag vid detta tillfälle framförde
talar enligt min mening alldeles bestämt
till förmån för en lösning med tre planeringsnivåer,
var och en grundad på
ansvaret hos folkvalda förtroendemän.
Dessa synpunkter gick bl. a. ut på att
det, även sedan vi fått de 282 kommunerna
— dithän är jag övertygad om att
vi kommer även med frivilliglinjen; det
är endast fråga om takten i utvecklingen,
och därför tycker jag att det är onödigt
med tvångsåtgärder — blir nödvändigt
när det gäller t. ex. bebyggelseplaneringen
i stort med samverkan inom
större regioner än den enskilda kommunen
för att de bästa lösningarna skall
kunna uppnås. En av anledningarna härtill
är t. ex. att vi — och det kravet är
lika aktuellt nu som för sju år sedan —
bör få en betydligt större småhusbebyggelse
i landet. Med de alltmer förbättrade
kommunikationsmedlen kommer
säkerligen många människor, som har
sitt arbete i städer och tätorter, att fö -

6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 25

162 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

redra att bosätta sig utanför dessa. Jag
anser alltjämt att detta vore en riktig
och lycklig utveckling.

En sådan samordning av bebyggelseplaneringen
inom väsentligt större regioner
än vad de 282 kommunerna i genomsnitt
kommer att utgöra bör ske
genom samverkan mellan primärkommunerna
och i demokratisk ordning tillsatta
och under demokratisk kontroll
stående regionala organ — länsorgan.
Kommunalmän inom ett län och länets
landstingsmän känner varandra och i
inte obetydlig utsträckning är det faktiskt
fråga om samma personer. Om
landstingens kompetensområde kommer
att starkt vidgas och om nya uppgifter
överförs från statliga instanser o. s. v.
måste säkerligen också antalet medlemmar
i landstingen och intensiteten i
landstingens arbete ökas högst väsentligt.
Alltjämt kvarstår att primärkommunernas
företrädare, om betydelsefulla
planeringsuppgifter flyttas från staten
till landstingen, säkerligen har lättare
att komma fram till samförstånd med
och träffa uppgörelser med förtroendemän
som valts för att samordna uppgifter
inom deras egen region och deras
eget län än de har när det gäller att nå
kontakter med och förståelse hos statsdepartementen
och deras chefer.

Herr Johansson i Trollhättan talade
om att nya omständigheter hade kommit
till efter 1962 vilka hade motiverat
en ändring i hållningen hos honom och
hans meningsfränder. Jag vill anföra ett
par omständigheter som jag anser stöder
den hållning som jag intog 1962.

Vi har under senare år upplevt hur
skillnaderna mellan olika delar av vårt
eget land när det gäller ekonomisk utveckling
har skärpts på ett ganska oroväckande
sätt. Det är naturligtvis inte
min avsikt att i detta sammanhang ta
upp Norrlands och skogslänens problem.
Men låt oss föreställa oss att vi
under 1960-talet hade haft länsdemokratiska
organ med överblick över och kom -

petens att göra en ekonomisk planering
inom sina egna områden och förklara
vad de ansåg nödvändigt för att denna
ekonomiska planering skulle bli lyckad.
Låt oss föreställa oss att vi haft landsting
direkt stödda på befolkningens inom
länen uttryckta vilja, som i sin egenskap
av tunga politiska institutioner
kunnat för de centrala statsmakterna
lägga fram sina områdens problem i
stort och ställa väl underbyggda krav
på en resursfördelning som hjälpt till
att rimligen lösa dessa problem. Då tror
jag att Norrlands och skogslänens kris
inte fått den skärpa som den faktiskt i
dag har. Då hade man, herr Johansson
i Trollhättan, haft en ordning som mer
effektivt än det tvångsförfarande man
nu syftar till verkligen skulle kunnat
förhindra att en del bygder kommit efter
i utvecklingen. Då skulle också underlaget
för och viljan hos statsmakterna
i deras uppläggning av den ekonomiska
planeringen, lokaliserings- och
regionalpolitiken sannolikt bättre ha
tillgodosett de eftersatta regionerna än
vad som nu har blivit fallet.

En annan betydelsefull omständighet
som tillkommit sedan 1962 är att vi fått
ett debattläge där stegrade krav från
medborgarnas sida på att bättre än hittills
kunna påverka beslutsprocesserna
har vuxit i styrka på ett sätt som vi i
början av 1960-talet nog inte kunde föreställa
oss. Det är också ett skäl för att
vi skall tänka efter och fråga oss, om
det väsentliga som vi nu har att göra
är att slå in på en tvångslinje när det
gäller att genomföra kommunindelningsreformen.
Jag tror inte det. Jag
vågar i stället påstå att det är frågor
och problem av den typ som jag nu har
berört som bör stå i förgrunden för
vårt intresse och inte ett tvångsförfarande.

Hur skall uppgifterna fördelas på de
tre planeringsnivåerna och de institutioner
som verkar från dem och vilken
kompetens skall de ha? Hur skall vi hos

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 163

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

alla dessa instanser bättre kunna skapa
möjligheter för medborgarna att på
olika sätt, t. ex. genom en livligare debatt
om olika planeringsalternativ och
genom lokala och regionala folkomröstningar
o. s. v., utöva ett mer väsentligt
inflytande än nu på beslutens utformning?
Kommer vi här i riksdagen att
presenteras olika alternativ för en grov
översiktlig riksplanering som gäller
t. ex. natur- och miljövårdens krav och
fritidslivets behov?

Också på det ekonomiska fältet måste
det, såsom jag nyss berörde, göras insatser
för en mer likvärdig behandling
av olika storregioner och för en samhällsekonomiskt
lämplig utveckling. Hur
tänker sig egentligen statsrådet Lundkvist
och andra berörda statsråd att
ordna den för oss här i riksdagen mycket
betydelsefulla inblicken i riksplaneringsarbetet?
För min del vill jag livligt
förorda att vi nästa år sätter till
ett särskilt utskott i riksdagen med uppgift
att fortlöpande hålla kontakt med
och granska riksplaneringsarbetet på de
olika håll i kanslihuset där det försiggår.

Hur mycket av den översiktliga ekonomiska
och fysiska planeringen kan
decentraliseras från departement och
statliga organ till regionala demokratiska
instanser med kompetens som
sträcker sig vida utöver sjukvårdens
område? För min del tror jag på en avsevärd
sådan delegering. Det behöver
etableras en effektiv buffert som kan
avvärja onödig statlig reglering långt
ner i regionernas och primärkommunernas
förhållanden. Och hur skall
kompetensfördelningen ordnas mellan
primärkommunerna och en sådan förstärkt
regional demokratisk instans?

Det är klart att det också i det senare
avseendet finns stora problem, som kan
vara nog så intrikata. Några har nämnts
i dag, t. ex. gymnasieskolan, anstaltsvården
och det s. k. primärkommunala
planmonopolet, men jag är övertygad

om att problem av den typen går lättare
att lösa om vi slår in på en väg som
över huvud taget präglas av decentralisering
av viktiga avgöranden.

Jag skulle önskat att regeringen med
större energi, med större öppenhet och
under bättre möjligheter för riksdagen
och den offentliga debatten över huvud
taget att medverka hade tagit upp dessa
stora problem. Det har den inte gjort,
utan i stället skall nu ett beslut drivas
igenom om att förvandla 1962 års ordning
till ett tvångsförfarande när det
gäller kommunindelningen.

Jag anser att detta visar en brist på
sinne för proportioner och en brist på
förståelse för vad som är viktigt och
mindre viktigt i den svenska samhällsutvecklingen
för närvarande. Vidare
har jag svårt att värja mig för en känsla
att det bakom regeringens iver att nu
driva denna tvångslinje och att skjuta
åt sidan de frågor som jag här har antytt,
liksom man i praktiken skjuter
länsdemokratiutredningens förslag åt
sidan, ligger en önskan att på ett så tidigt
stadium som möjligt sätta stopp för
de decentraliseringssträvanden som
jag betraktar som sunda och naturliga.
Den svenska socialdemokratins ledning
känner sig tydligen nu så säker i sadeln,
att den tror sig utan några större
olägenheter kunna stärka sitt centralistiska
grepp och motverka dem som strävar
i en annan riktning.

För min del, herr talman, ser jag i en
ökad samverkan mellan å ena sidan primärkommuner
— jag betonar att jag utgår
från att det blir 282 eller något liknande
antal också på frivillighetens väg
— och å andra sidan utbyggda och med
större befogenheter utrustade landsting
en verkligt betydelsefull demokratisk
och i god decentralistisk riktning verkande
kraft, ägnad att kunna motverka
de faror som ligger i att avståndet mellan
dem som fattar besluten och dem
som påverkas av besluten blir för stort.
Man kan inte i längden begära att männi -

164 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

skor skall vara beredda till ett sådant
individuellt ställningstagande för att
medverka i samhällsutvecklingen som är
en av demokratins grundvalar, om de
alltmer får känslan av att dessa för dem
väsentliga avgöranden ändå i allt större
utsträckning fattas i samhällspyramidens
topp av de centrala instanserna
utom räckhåll för deras eget inflytande.

Om jag allra sist, herr talman, får
återvända till början av mitt anförande,
vill jag än en gång poängtera att folkpartiet
1962 träffade en uppgörelse med
socialdemokraterna i kommunfrågan.
Det har enligt min mening inte inträffat
någonting som gör det berättigat för
oss att vika från den linje som vi då
slog in på. Man säger att kommunsammanslagningarna
hittills har gått långsamt.
Men vi har ju nu hunnit fram till
ett skede då en rad utredningar är fullbordade
och en rad sammanslagningar
kommer att ske. Även om riksdagen
skulle stanna — vilket den alltså tyvärr
troligen inte kommer att göra — för att
fortsätta på 1962 års linje, skulle vi få
se hur antalet kommuner under de närmaste
åren skulle starkt reduceras.

Det finns ingen anledning att driva
på och skynda på innan man på allvar
tagit itu med de stora och väsentliga
problem som jag här har försökt antyda
och som regeringen hittills har
försummat.

Den enighet som nu föreligger inom
den demokratiska oppositionen om att
gå vidare på 1962 års linje, en linje som
alltså redan då var folkpartiets, betraktar
jag som en positiv faktor av betydelse,
och jag är övertygad om att den
också i längden kommer att påverka
utvecklingen.

Vad vi främst behöver är, som jag
ser det, två saker: för det första en
bättre balans mellan centrala, regionala
och lokala planeringsfunktioner och för
det andra bättre möjligheter för medborgarna
att få insyn i planeringsarbetet
och påverka planeringsbesluten på
samtliga tre nivåer.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det är rätt långtgående
åtgärder som regeringen har föreslagit
i den proposition som behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtande och som
har tillstyrkts av utskottets socialdemokratiska
majoritet. Det som faller i ögonen
är det starka inslaget av tvång.
Länsstyrelserna skall besluta om sammanläggningsutredningar,
om kommunerna
inte gör det. Länsstyrelserna
skall vidare göra upp en tidsplan för
sammanläggning av kommunerna, i
princip med sikte på 1971 eller 1974,
och sedan skall regeringen, efter det att
kommunerna och kammarkollegiet fått
yttra sig, besluta om sammanläggning,
vare sig nu kommunerna tillstyrker eller
avstyrker länsstyrelsens förslag.

Detta betyder, som det redan har påpekats
av tidigare talare, att man överger
grundprincipen i 1962 års beslut,
nämligen frivilligheten. Man får kanske
säga att frivilligheten i stort sett har
respekterats, men nu skall den strykas
genom ett penndrag.

Centern har intagit den ståndpunkten
inför propositionen, lika väl som vi
gjorde inför beslutet 1962, att sammanläggning
av kommuner enligt blockindelningen
skall ske på frivillighetens
väg och att kommunerna själva skall
ha det avgörande inflytandet. Vi kan
inte acceptera de tvångsåtgärder som
nu föreslås. Jag finner dessa tvångsåtgärder
mycket märkliga framför allt
av tre skäl.

De innebär för det första ett brott
mot de löften som Sveriges riksdag hai
givit. För det andra försvagar de obestridligen
den kommunala demokratin.
Jag tror att herr Johansson i Trollhättan,
som ändå har ett stort intresse för
dessa frågor, har litet svårt att förklara
att en så stark reducering av de förtroendevaldas
antal i detta land — det
är ju en fullständig strukturell förändring,
en förändrad politisk struktur som
vi kommer att få — innebär en förstärkning
av den kommunala demokratin.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 165

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Den måste väl snarare medföra risk för
en väsentlig försvagning av denna demokrati.
För det tredje måste de åtgärder
som nu föreslås komma att försvåra
och även kanske föregripa en förutsättningslös
prövning av den lämpliga
framtida arbetsfördelningen mellan
stat, landsting och kommun.

Det finns, herr talman, ett uttryck,
som säger, att man skall stå vid sitt ord,
och för min del är det väsentliga i denna
fråga nu: Skall inte också regering
och riksdag stå vid det ord som är givet?
Eller är det en annan moralisk
princip som gäller i detta hus och i
huset på andra sidan kanalen?

Som motiv för dessa tvångssammanslagningar
anger man, att utvecklingen
mot kommunsammanläggningar har varit
för långsam. Vi vet dock att en del
sammanläggningar redan har skett eller
beslutats och att utredningar pågår på
andra håll i landet. Men den avgörande
principiella frågan är ju den, att konstitutionsutskottet
och riksdagen med sådan
skärpa slog fast 1962, att indelningsreformen
skulle få en helt frivillig
karaktär. Som många andra vill även
jag citera vad utskottet sade, nämligen
att »även om utvecklingen i fråga om
sammanslagning av kommuner eller
samverkan inom kommunblocken skulle
ske något långsammare än beräknat
bör det ej få motivera tvångsåtgärder
från statsmakternas sida». Jag måste
fråga herr Johansson i Trollhättan, hur
man plötsligt kan ändra principiell
ståndpunkt på det sätt som nu har skett
efter ett sådant uttalande. Detta är ett
klart givet löfte av Sveriges riksdag, och
nära hälften av kommunerna som har
yttrat sig har ju för övrigt i sina remissyttranden
över förslaget också motsatt
sig en omprövning av 1962 års principiella
riktlinjer.

Låt mig sedan, herr talman, säga, att
när 1962 års beslut fattades förutsattes
det, att det skulle bli en ingående analys
av den kommunala demokratins
problem. Jag upplever även det som

skedde med den arbetsgrupp som sedan
tillsattes i inrikesdepartementet som ett
löftesbrott. Vad blev det nämligen av
den egentligen? Det blev ju ett ytterst
magert resultat, om man ens kan säga
att det blev ett resultat alls.

För en tid sedan bjöd kommunikationsministern
in företrädare för de
olika partierna till överläggningar om
den kommunala demokratins problem.
Han har också aviserat en proposition
till hösten om kommunalt partistöd,
allt detta i syfte att stärka partiernas
kommunalpolitiska aktivitet. Jag vill
understryka att detta är något väsentligt
och viktigt, som vi har anledning
att hälsa med tillfredsställelse. Men kvar
står ändå det faktum, att riksdagen nu
skall besluta om en tvångssammanläggning
av kommunerna, innan verkningarna
för den kommunala demokratin
ingående har analyserats. En riksdag,
som är vald på demokratisk väg och
som skall skydda de demokratiska värdena,
beslutar om en långtgående reform
utan att verkligen ha klarlagt följderna
för den kommunala demokratin.
Det är märkligt att denna omstöpning
av kommunerna skall drivas igenom
innan verkningarna klarlagts bättre
med avseende på medborgarnas inflytande
på den kommunala verksamheten.
Det har beräknats att antalet kommuner
skall minska från cirka 1 000 år
1962 till omkring 280 år 1974. Experter
i länsdemokratiutredningen, varav åtminstone
någon står regeringspartiet
nära, har räknat ut att resultatet skulle
bli att kanske 80 000 förtroendevalda
friställs från kommunala uppgifter.

Herr talman! Det är rätt intressant
att konstatera att riksdagen står i begrepp
att fatta ett beslut som kommer
att väsentligt reducera antalet förtroendevalda
i kommunerna och detta i en
tid när vi märker starka tendenser till
fortsatt koncentration även på andra
områden av samhällslivet och inom näringslivet.
Vi ser att den tekniska utvecklingen
i vissa fall framtvingar en

166 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

koncentration för att företagen skall
kunna få en konkurrenskraftig och lönsam
drift, men i fråga om våra demokratiska
institutioner får inte effektivitetskravet
vara helt dominerande och
medborgarnas möjligheter till insyn och
inflytande tillmätas mindre betydelse.
Vi vet ju att tanken på stadsdelsråd,
främst i storstäderna, och liknande organ
av rådgivande karaktär inte vunnit
någon framgång. Många anser, och säkert
på goda grunder, att det är svårt
att intressera människor att mera regelbundet
delta i organ där det saknas
reell bestämmanderätt.

Det är också märkligt, herr talman,
att den här tvångssammanläggningen
skall beslutas i en tid då vi alla märker
en reaktion mot den växande distansen
mellan de beslutande organen och medborgarna,
mellan de styrande och de
styrda. Allt fler säger sig ha en känsla
av att stå utanför och tycker sig sakna
insyn och inflytande i ett alltmer komplicerat
maskineri. Vissa högröstade
ungdomsgrupper vill inte acceptera den
representativa demokratin utan kräver
en s. k. direkt demokrati och accepterandet
av utomparlamentariska metoder.
Jag tror det är viktigt att vi inte
nöjer oss med att bestämt reagera mot
ockupationsmetoder och tendenser i
vissa kretsar att undergräva respekten
för den representativa demokralin; vi
måste också öka aktiviteten i och förnya
arbetsformerna inom de politiska
organisationerna.

Vi behöver en bättre kommunal skolning
och information och flera tillfällen
att föra dialoger även med dem
som står utanför organisationerna.
Men jag vill understryka att allt detta
bara blir ett önsketänkande, om inte
partierna har tillräckliga resurser utan
måste tigga pengar hos storföretag och
starka intresseorganisationer. Samhället
måste se till att de ekonomiska resurserna
skapas utan sådant beroende.

Det är emellertid ofrånkomligt att
den starka nedskärningen av antalet

förtroendevalda kommer att försvaga
rekryteringsbasen och försämra möjligheterna
till en bred kontakt mellan
förtroendemän och allmänhet. Jag säger
det fastän jag anser det vara möjligt att
aktivisera de politiska organisationernas
verksamhet ytterligare, om bara de
ekonomiska resurserna skapas.

Låt mig också tillägga i sammanhanget
att dagens ungdom, som har helt
andra utbildningsresurser än tidigare
generationer och helt andra möjligheter
att orientera sig i omvärlden, kommer
i morgondagens samhälle att kräva
bättre insyn och större inflytande. Då
är det paradoxalt att riksdagen nu skall
besluta om en reform som obestridligt
minskar möjligheterna att tillmötesgå
dessa krav.

Vi anser det också olyckligt att nu
besluta om en genomgripande reform
med tvångsvisa åtgärder i en tid då
flera för den kommunala demokratin
grundläggande frågor väntar på statsmakternas
ställningstagande, t. ex. länsdemokratiutredningens
förslag — en utredning
där representanter för de fyra
stora partierna, alltså även regeringspartiet,
har understrukit att och en vidgad
länsdemokrati kan minska behovet
av ytterligare kommunsammanläggningar.

Enligt vår mening är det en bakvänd
ordning att först besluta om en genomgripande
kommunsammanläggning och
sedan ta ställning till den framtida
uppgiftsfördelningen mellan stat, kommun
och landsting. Vi borde först klara
ut uppgiftsfördelningen och hur den
kommunala demokratin bäst tillgodoses
genom olika alternativa lösningar, innan
vi vidtager genomgripande ändringar
i kommunindelningen. Jag tycker
att det borde ha varit ett logiskt
handlingsmönster.

Slutligen vill jag fråga om slutmålet
för regeringen är 280 kommuner. Kommunikationsministern
får inte bli förvånad
över att den frågan ställes. Jag
erinrar om att generaldirektören i ar -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 167

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

betsmarknadsstyrelsen för ett par år sedan
skrev en artikel, i vilken han föreslog
att vi skulle ha blott ett 70-tal kommuner
här i landet. Han ifrågasatte om
det då skulle finnas utrymme för en
regional instans mellan staten och kommunerna.
Men vi kan inte acceptera en
utveckling där landstingen försvinner
jämte den uppdelning på tre nivåer som
herr Wedén här talade om och som centern
har ägnat stort intresse åt bl. a. i
de motioner som låg till grund för länsdemokratiutredningens
betänkande.

Jag vill påpeka att den förre inrikesministern
gjort uttalanden, som kan
tolkas så att han hyser en viss sympati
för dessa generaldirektör Bertil Olssons
funderingar. Om regeringen har
liknande intentioner, bör det klart sägas
ut. Man får inte förvåna sig över
att vi hyser vissa farhågor för att ivern
att nu genomföra nedskärningen av antalet
kommuner kan hänga samman
med att regeringspartiet har en annan
uppfattning än vi om hur uppgiftsfördelningen
i framtiden bör gestaltas mellan
centrala, regionala och kommunala
organ.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jämlikhetsfrågorna har
ju kommit att stå i centrum för den politiska
debatten. Vi har utan tvivel stora
skillnader i levnadsstandard i vårt land,
beroende inte bara på skillnader i inkomster
utan också på många andra
omständigheter, exempelvis olika landsdelars
och bygders möjligheter att tillgodose
de många anspråk medborgarna
bör kunna ställa på ett välordnat samhälle.

Även om vi inte kan eliminera skillnaderna
i de allmänna förutsättningarna
för olika bygder att skapa goda levnadsförhållanden
för människorna, kan
vi säkerligen med bättre samhällsplanering
och åtgärder i anslutning till denna

skapa mera jämlika förhållanden och
bättre tillvarata varje möjlighet till en
positiv utveckling i olika delar av landet.
Tanken bakom 1962 års beslut om
kommunindelningsreformen är ju att vi
skall planera gemensamt i de geografiska
områden, som fungerar som enheter
ur arbetsmarknadssynpunkt, ur allmän
servicesynpunkt, ur kommunikationssynpunkt
och ur fritidssynpunkt. Genom
att planera gemensamt skall vi
so(m medborgare i sådana områden
kunna få ut mer av bygdens allmänna
förutsättningar. Vi kan gemensamt inom
det större kommunområdet planera
bättre till stöd för en aktiv närings- och
lokaliseringspolitik och utnyttja våra
ekonomiska resurser effektivare för att
åstadkomma bättre förhålllanden socialt
och kulturellt. Vi kan gemensamt bättre
utnyttja tillgången på välbelägen mark
för bostads- och industribyggnad, tillgången
på lämpliga fritidsområden för
idrott, friluftsliv och rekreation.

Kommunindelningsreformen avser
alltså att skapa bättre förutsättningar
för en samhällsplanering, som har som
målsättning trygghet för människorna
till arbete och inkomster, mera jämlika
förhållanden i ekonomiskt, socialt och
kulturellt hänseende mellan olika delar
av vårt land och mellan stad och landsbygd.
Kommunindelningsreformen syftar
till bättre möjligheter att kunna planera
för en god livsmiljö såväl för människorna
i dagens samhälle som för
kommande generationer.

Vi vet hur den kommunala verksamheten
framför allt under de senaste årtiondena
har genomgått en mycket stark
expansion. Bakom statsmakternas beslut
att ge kommunerna allt större uppgifter
och befogenheter har legat skilda motiv.
Det innebär oftast stora fördelar från
effektivitetssynpunkt att kommunerna
kan sköta uppgifterna med större hänsyn
till skiftande lokala förhållanden
än vad som skulle vara möjligt i ett
mera centraliserat system.

Men kommunal självstyrelse är också

168 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

ett mycket väsentligt inslag i det demokratiska
styrelsesätt som vi har i vårt
land. Kommunindelningsreformen är
därför också en fråga om huruvida vi
vill ha en kommunal självstyrelse baserad
på kommuner, tillräckligt starka för
att ha ansvar för en väsentlig del av
samhällsplaneringen, eller om vi skall
ha kommuner med mera begränsade
uppgifter och överlåta åt andra samhällsorgan
att ta ansvaret för en stor
del av den planering, som annars kan
klaras lokalt och i nära kontakt med
medborgarna.

Om samhället skall kunna lösa de
stora uppgifter som ligger framför oss
och kunna åstadkomma större jämlikhet
olika bygder emellan behövs bättre instrument
för samhällsplaneringen och
en vidareutveckling av samspelet mellan
statliga och kommunala insatser.
För dessa olika former av samhällsplanering
har kommunblocken, som är baserade
på näringsgeografiska förhållanden,
mer och mer fått fungera som de
lokala enheterna. Man kan säga att kommunblocken
är byggstenarna i den effektivare
samhällsplanering som alla i
olika sammanhang uttalar sin anslutning
till. Samordnade insatser inom
varje kommunblock blir därför en
grundläggande förutsättning inte bara
för en bättre kommunal verksamhet
utan också för att övriga former för
samhällsplanering skall ge åsyftat resultat.

Folkpartiledaren är säkerligen den
förste och ende politiker som har upptäckt
att kommunindelningsreformen
inte betyder någonting för lokaliseringspolitik
och regional utvecklingspolitik.
Det är ju tvärtom så att hela det system
enligt vilket vi nu försöker planera för
regional utveckling bygger på kommunblocken
som enheter.

Erfarenheten har övertygande visat
att först sedan kommunblocken omvandlats
till kommuner skapas reella
möjligheter att utnyttja hela kommunområdets
resurser till alla medborgares

bästa, skapas reella möjligheter för hela
kommunområdet att spela en aktiv roll
i samhällsplaneringen i stort. I många
kommunblock har samarbetet gått bra.
Där har man som regel också inriktat
sig på att så snabbt som möjligt genomföra
sammanläggningar, och i en del
kommunblock har sammanläggningar
även kommit till stånd. I andra kommunblock
åter har det inte blivit något
samarbete alls. — Efter hittills genomförda
indelningsändringar är nu 75 av
de planerade 280 kommunerna färdigbildade.
Det återstår alltså över 200
kommunblock där sammanläggningarna
inte är klara.

Herr Eliasson i Sundborn frågade
mig: Hur är det egentligen med socialdemokratins
inställning till hela denna
utveckling? Är detta bara ett steg på
vägen mot en ytterligare begränsning av
antalet kommuner? Har socialdemokratin
målsättningen att det skall bli endast
ett 70-tal kommuner i landet?

Jag är övertygad om att vi inte kan
ha primärkommuner av sådan storleksordning
att antalet kommuner skulle bli
så litet. Jag tror att det härvidlag skett
en sammanblandning av två begrepp.
Man har nämligen diskuterat hur stora
områden som ur arbetsmarknadssynpunkt
behövs för lokalisering av exempelvis
tung industri och då sagt sig att
det kan bli tal om 70—80 regioner i landet.
Detta är alltså det antal regioner
som arbetsmarknadsstyrelsen räknat
med från sina utgångspunkter. Men
kommunerna har ju också andra uppgifter
att fylla — de är servicekommuner.
Och så långt kan vi inte öka avstånden
mellan medborgarna från de
viktiga uppgifter det här gäller, att antalet
kommuner skulle bli så litet som
det här nämnda.

För min del vill jag gärna säga, att
sedan vi har genomfört den reform vi
nu diskuterar kommer det att röra sig
om indelningar — det är jag övertygad
om — som utvecklingen själv föranleder
i de enstaka fallen. Utvecklingen

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 169

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

kan, menar jag, komma att leda till att
man på kommunal nivå tar initiativ till
sammanläggningar av vissa kommuner,
skapade exempelvis år 1974, som man
i framtiden finner något för små. Men
i stort sett torde vi framöver komma
att arbeta med det antal kommuner som
nu fastställs.

Det kan finnas skäl att erinra om att
det för närvarande finns mer än 300
kommuner som har mindre än 3 000 invånare,
d. v. s. det invånarantal som redan
vid 1952 års obligatoriska indelningsreform
eftersträvades som underlag
för en tillfredsställande kommunal
service. Risker föreligger för att vi genom
ojämnhet i utvecklingen olika kommunblock
emellan får sämre förutsättningar
för välordnade förhållanden för
invånarna i vissa kommuner än i andra.
Ovissheten om hur det skall bli i
fortsättningen inom många kommunområden
är till betydande nackdel både
för planeringen av den kommunala
verksamheten och för samhällsplaneringen
i stort.

Det är därför regeringen anser det
vara nödvändigt att vi får en tidsplan
för kommunindelningsreformens fullföljande.
Vi tror att en del av det motstånd
som finns på sina håll mot åtgärder
för att fullfölja reformen beror på
att man är missnöjd med kommunblocksindelningen
som sådan. Även om
denna skedde så sent som 1964, kan naturligtvis
förhållanden i vissa fall ha inträffat
som gör det angeläget med en
översyn av kommunblocksindelningen.
Det kan också vara så att indelningen
i ett och annat fall inte blev riktigt tillfredsställande.

Därför ingår i regeringens förslag att
länsstyrelserna i sådana fall tillsammans
med berörda kommuner skall
kunna ompröva kommunblocksindelningen.

Hur ingående dessa frågor än kommer
att diskuteras mellan kommuner
och länsorgan kan man dock förutse att
det är omöjligt att uppnå fullständig
6* — Andra kammarens protokoll 1969.

enighet om kommungränserna för alla
landets kommuner och fullständig enighet
om behovet av och tidpunkten för
sammanläggningen. Jag tror att det är
realistiskt att inse detta. Även om kommunerna
i ett område stannar i olika
mening, måste regeringen kunna fatta
beslut om hur det skall bli med den
kommunala indelningen i området, om
ovissheten skall kunna undanröjas. Det
är därför som vi föreslår en lagstiftning
som skall göra det möjligt för regeringen
att förordna om sammanläggning
även i sådana fall där kommunerna
inte har kunnat enas med möjligheter
för regeringen att beträffande tidpunkten
ta de speciella hänsyn som omständigheterna
i de enskilda fallen kan
nödvändiggöra. Med den ordning som
föreslås i propositionen skulle den reform
som beslutades år 1962 i stort sett
kunna vara genomförd år 1974, förhoppningsvis
med den handläggning
som vi här diskuterar. Vi skulle därmed
skapa en grundläggande förutsättning
för den förbättrade samhällsplanering
vi måste bedriva om vi vill främja en
fortsatt trygghets- och jämlikhetsskapande
politik i vårt land.

Det dominerande inslaget i debatten
om kommunindelningsfrågan har gällt
den så kallade frivilligprincip som riksdagen
uttalade sig för 1962. Det bör därför
understrykas att principen om frivillighet
inte gällde själva målsättningen,
d. v. s. att få till stånd en samordning
av den kommunala verksamheten
inom näringsgeografiska regioner.
Däremot innebar frivilligprincipen att
takten i samordningen skulle bestämmas
av kommunerna själva. Motivet för
frivilligprincipen låg således inte i tveksamhet
om målet för reformen. Det är
riktigt som det här har påtalats av tidigare
talare att regeringen under årens
lopp har givit besked på frågor i kamrarna
om att någon förändring i förhållandet
till frivilligprincipen inte planerades.
Vid de tillfällen jag har haft möjlighet
att lämna sådana besked har jag
Nr 25

170 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

varje gång redovisat motiven för denna
bedömning. Med hänsyn till den stora
förståelse för reformen som sådan som
vi tyckt oss uppleva bland kommunerna,
med hänsyn till det starka engagemang
de båda då existerande kommunförbunden
visade fanns det all anledning att
tro att det skulle vara möjligt att i stort
sett ha hela reformen i hamn till år
1971, även under den förutsättning av
frivillighet som riksdagen bestämt sig
för. Jag har många gånger uttryckt den
tanken i dessa sammanhang. Det har
alltså varit motivet för att vi vid de tillfällen
som här har åberopats har sagt,
att vi inte då har planerat någon förändring
i denna princip om frivillighet.

Den redovisning, som jag tidigare har
lämnat här och som även framgår av
propositionen, visar ju åt utvecklingen
inte alls har infriat dessa förväntningar.
Den inventering i detta avseende som
gjordes under sommaren och hösten
1968 av Kommunförbundet klarlade den
situation vi numera känner till. Det är
anledningen till att vi på nytt tagit upp
hela frågan i riksdagen för att komma
fram till en bedömning i nuvarande
läge.

Man kan givetvis alltid ha delade meningar
i fråga om huruvida takten i genomförandet
av en reform är för långsam.
Låt mig emellertid på den punkten,
utöver de siffror jag nyss hänvisade till
få erinra om vad statsrevisorerna uttalade
i sin till riksdagen i år överlämnade
promemoria om läget i kommunindelningsfrågan
i stort. Den ger ett
starkt intryck av risken för en i tiden
långt utdragen reform och de negativa
konsekvenserna av eu sådan.

Praktiskt taget samtliga offentliga organ
med överblick över vad utvecklingen
kräver av vår samhällsplanering
på olika områden har i sina yttranden
över den promemoria som föregick propositionen
kraftigt understrukit angelägenheten
av att reformen snarast möjligt
kan föras i hamn. Häri instämmer
nära nog alla stora näringslivs- och lön -

tagarorganisationer och förordar lagstiftningsåtgärder:
Kooperativa förbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Landsorganisationen,
TCO, SACO och kommunernas
eget förbund, Svenska kommunförbundet.

Enligt min erfarenhet från många
kontakter med kommunalmän landet
runt, representerande alla partier, finns
det ett starkt behov ute i kommunerna
av att vinna klarhet i kommunindelningsfrågan.
Man vill ha besked, därför
att nuvarande förhållanden är till betydande
nackdel såväl för den kommunala
planeringen som för samhällsplaneringen
i stort. De uttalanden som gjorts
om att just ovissheten om den framtida
kommunala indelningen är ett stort bekymmer
för kommunerna har övertygat
mig om att inventeringsarbetet i
samråd mellan länsstyrelser och kommuner
bör utmynna i ett förslag till
tidsplan för de återstående indelningsändringarna.
Jag vill kraftigt understryka
att det således först och främst är
fråga om att med kommunerna samråda
om en tidsplan, som kan ge de besked
och skapa den klarhet om den blivande
kommunindelningen som jag vågar
påstå att praktiskt taget alla kommuner
ändå vill ha.

Med anledning av den oro som uttryckts
i motionsparet I: 1031 och II:
1185 vill jag gärna uttala, att det självfallet
inte är avsikten att länsstyrelserna
vid sin inventering av situationen
ute i kommunblocken skall gå in i de
överläggningar eller utredningar om
sammanläggningar som redan är i gång
på kommunernas eget initiativ. Länsstyrelserna
bör i dessa fall bara göra sig
underrättade om läget. Uppmärksamheten
bör i första hand ägnas åt sådana
block där utredningar över huvud taget
inte kommit i gång eller där särskilda
svårigheter föreligger.

Kommunindelningsfrågorna har nu
diskuterats i över sju år efter riksdagens
beslut. Jag tycker inte att det skall

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

171

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

behöva uppfattas som en orimlig press
på kommunerna att fastställa en tidsplan,
som innebär att kommunindelningsreformen
i stort sett skall kunna
vara genomförd inom en period om ytterligare
fem år. Denna uppfattning delas
också av en överväldigande majoritet
av remissinstanserna. Endast 80 av
848 kommuner har eu avvisande eller
tveksam inställning till reformen som
sådan. Men dessa 80 kommuner, spridda
över hela landet, kan komma att
hindra sammanläggningar i många
block, där majoriteten av kommunerna
är ense om att en sammanläggning borde
ske snarast. Remissutfallet har också
givit starkt stöd för uppfattningen
att åtgärder måste vidtas nu för att
reformen skall kunna fullföljas utan
alltför lång tidsutdräkt.

Ansvaret för att vi får en lämplig
kommunindelning har av naturliga skäl
alltid ytterst vilat på regering och riksdag.
Som Kommunförbundet understryker
i sitt yttrande kan det inte vara en
fråga för kommunerna själva att fatta
beslut om. Propositionen är ett uttryck
för vad detta ansvar enligt regeringens
mening nu kräver av statsmakterna för
att vi även i framtiden skall kunna tillgodogöra
oss fördelarna med en stark
kommunal självstyrelse.

Det är mot den bakgrunden intressant
att studera de borgerliga motionärernas
och utskottsreservanternas alternativ
till propositionens förslag till
åtgärder. Folkpartiet ställde sig 1962
bakom reformen, och herrar Wedén och
Eliasson i Sundborn hade under riksdagsdebatten
t. o. m. ett meningsutbyte,
varvid herr Wedén uttryckte sig mycket
positivt om reformen. I folkpartiets
motion i år tycks man inte heller ha
övergivit denna i sak positiva inställning.
Jag utgår därför från att det är
folkpartiets uppfattning att propositionens
mål är riktiga och att dess förslag
bör genomföras.

Folkpartiet har emellertid i sin motion
och i den gemensamma reserva -

tionen lyckats inta inte mindre än fem
inbördes oförenliga ståndpunkter. Folkpartiet
konstaterar för det första i sin
motion: »Kommunindelningsfrågan sattes
genom 1962 års riksdagsbeslut in i
ett lokaliseringspolitiskt, planeringspolitiskt
och samhällsekonomiskt perspektiv.
Denna grundsyn, liksom målsättningen
för 1962 års reform, anser vi i
princip böra vara riktningsgivande
även för det fortsatta reformarbetet. I
det avseendet delar vi departementschefens
uppfattning. Vi anser alltså att de
beslutade planerna för kommunindelningen,
med de mindre korrigeringar
som förändrade förhållanden kan medföra,
alltjämt bör ligga fast.» För det
andra anser man såväl i motionen som
i reservationen att principerna för
kommunindelningen bör omprövas sedan
länsdemokratiutredningens betänkande
remissbehandlats.

Jag försökte i första kammaren under
förmiddagen förgäves få ett klart
besked från folkpartiets företrädare om
man ville att principerna från 1962
beträffande uppbyggnaden av reformen
enligt de näringsgeografiska principerna
skulle ligga fast eller om man, som
man säger senare i motionen, ville avvakta
remissbehandlingen av länsdemokratiutredningens
betänkande för att
då ta upp dessa principer till omprövning.
Hur vill herr Wedén ha det? Han
kanske som partiledare kan ge oss ett
auktoritativt besked på denna punkt.
Skall principerna för kommunindelningen
från 1962, att kommunerna bör
bestå av näringsgeografiskt sammanhängande
områden, ligga fast eller skall
de omprövas?

Folkpartiet konstaterar för det tredje
i sin motion att sammanläggningen
av kommuner inom ett kommunblock
skall kunna ske även mot en kommuns
vilja, när betydande allmänt behov påkallar
det och då med hjälp av indelningslagen.
Därefter konstaterar man
för det fjärde i motionen att frivilliglinjen
alltjämt skall gälla och uttalar

172 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

för det femte i reservationen att enighet
torde råda om »att en ny kommunindelning
enligt 1962 års riktlinjer inte
kan genomföras med stöd av indelningslagen
utan ett nytt riksdagsuttalande»,
som man inte vill medverka till att
det kommer till stånd. Till vilka av
dessa inbördes oförenliga ståndpunkter
ansluter sig herr Wedén i dag?

Även i moderata samlingspartiets partimotion
är frivilligheten det centrala.
Motionärerna börjar med att fastslå att
ett upphävande av frivillighetsprincipen
i kommunblocksfrågan är att medvetet
frångå riksdagens beslut 1962.
Naturligtvis är regeringen medveten
om att detta är propositionens innebörd.
Det är ju just därför, att vi anser
att utvecklingen i kommunsammanläggningsfrågan
blivit en annan än den
riksdagen förutsatte vid sitt beslut för
sju år sedan och därför att kommunernas
betydelsefulla roll i samhällsplaneringen
under samma tid ytterligare
markerats och kräver åtgärder, som vi
nu på nytt föreslår riksdagen att ta
upp frågan. Man menar väl ändå inte
inom moderata samlingspartiet att ett
en gång fattat riksdagsbeslut alltid skall
gälla oavsett samhällsutvecklingen. Under
sådana förhållanden skulle ju all
reformverksamhet från samhällets sida
omöjliggöras. Herr Eliasson i Sundborn
talade om detta som ett löftesbrott. Om
riksdagen till behandling tar upp en
fråga, i vilken den fattat beslut för ett
antal år sedan, och detta sker mot bakgrunden
av att det hänt någonting beträffande
själva samhällsutvecklingen
som påfordrar en omprövning, så skulle
det vara att betrakta som något slags
löftesbrott, att ändra riksdagsbeslutet.
Visst har man väl hört rätt många utslag
av konservatism i den här kammaren
och visst kan det väl vara naturligt
att moderata samlingspartiet intar en
sådan ståndpunkt. Men inte hade jag
väntat mig att herr Eliasson skulle
hänga sig så fast om halsen på modera -

ta samlingspartiet när det gäller en sådan
inställning.

Liksom folkpartimotionen är moderata
samlingspartiets motion behäftad
med inkonsekvenser. När man säger
sig vilja slå vakt om frivilligheten och
samtidigt uttalar betänkligheter inför
konsekvenserna av kommunsammanläggningarna
bl. a. därför att antalet
kommunala förtroendeposter minskar,
kan det finnas skäl att erinra om att
detta blir resultatet även om reformen
genomförs på frivillig väg.

Såvitt jag förstår har motionärerna
flyktigt velat beröra frågan om den
kommunala demokratin, och den frågan
är enligt min mening av utomordentligt
stor betydelse. Det föreligger
ett behov, oavsett kommunindelningsreformen,
av åtgärder för att stärka
den kommunala demokratin, och jag
kommer litet senare i mitt anförande
att utveckla några synpunkter rörande
åtgärder som av den anledningen bör
vidtas.

Låt mig beträffande kritiken av den
s. k. tvångslagstiftningen bara säga att
all lagstiftning innebär ett visst mått
av tvång. Det är nästan en tautologi
att tala om tvångslagstiftning. Vi stiftar
ju oupphörligen lagar i detta hus, lagar
som är tvingande för både enskilda
medborgare, organisationer och i
många fall för kommunerna. Frihet under
lagstiftad ordning är ett gammalt
begrepp som man, såvitt jag förstår,
också godtagit på liberalt håll. Vi talar
sällan om tvång när vi i andra sammanhang
ålägger kommunerna en rad uppgifter
som dessa har att fullgöra i enlighet
med vad lagstiftningen föreskriver.
I dessa fall skulle man kunna diskutera
lämpligheten av tvingande bestämmelser.
Kommunerna skulle i och
för sig kunna ha rätt att själva utforma
både skolväsen, socialvård och en rad
andra angelägenheter efter eget gottfinnande.
Men i dessa fall har riksdagen
ansett att lika förhållanden för med -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

173

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

borgare i olika delar av landet bör eftersträvas,
och därför stiftar vi lagar
som gäller för alla kommuner. Ingen
talar i dessa sammanhang om tvångslagstiftning.
Alla partier i riksdagen är
i regel ense om att dessa principer för
relationerna mellan stat och kommun
skall gälla. Men den kommunala indelningen
är ju en fråga som ytterst inte
kan avgöras av kommunerna var för
sig, något som herr Johansson i Trollhättan
tidigare understrukit. När regeringen
i detta sammanhang föreslår
riksdagen en lagstiftning som skall göra
det möjligt för regeringen att fatta de
beslut som regeringen måste ta ansvaret
för, då kallas denna lagstiftning för
tvångslagstiftning. Om någon kommun
i ett block mot de övriga kommunernas
vilja med nuvarande ordning kan hindra
en sammanläggning, innebär ju också
detta ett tvång för de andra kommunerna
att avstå från en åtgärd som
de frivilligt bestämt sig för. Detta tvång
mot majoriteten av kommunerna i ett
block accepteras av alla de borgerliga
oppositionspartierna, såvida inte herr
Wedén när han skall klargöra folkpartiets
ståndpunkt ändrar sig en gång till.
Jag erinrar mig att han i varje fall i sitt
radioframträdande som en första kommentar
till propositionen sade att det
kan vara betänkligt om någon enstaka
kommun skulle kunna hindra andra att
få sammanläggningar till stånd som i
och för sig vore önskvärda och kanske
till och med nödvändiga. Men det finns
ingenting kvar än så länge av den
ståndpunkten i folkpartiets agerande
nu. Herr Wedén har fortfarande chansen
att ändra sig på nytt.

Som kammarens ledamöter säkert inser
kan lagstiftning i detta fall lika
väl som i andra vara det enda sättet
på vilket majoriteten av medborgarna
kan få sin uttalade vilja respekterad.
Därför blir en argumentation om frivillighet
och tvång i detta sammanhang
helt missvisande.

I diskussionen kring frågan om eventuella
åtgärder för att fullfölja kommunindelningsreformen
utan alltför lång
tidsutdräkt har länsdemokratiutredningen
kommit att spela en roll, och
den har figurerat i debatten här i dag.
Utredningen, som i slutet av förra året
lämnade ett principbetänkande, vill
bl. a. ge landstingen möjlighet att i ökad
utsträckning komplettera primärkommunala
åtgärder på olika områden och
fungera som alternativ huvudman för
vissa nuvarande primärkommunala
uppgifter. Kort sammanfattat, innebär
länsdemokratiutredningens principskiss
att landstingen får väsentligt ökade arbetsuppgifter
med huvuduppgift att
samordna den regionala planeringen.
Bland annat tänker man sig möjligheten
att viktiga primärkommunala uppgifter
skall övertas av landstingen.

Det är uppenbart att i varje fall centerpartiet
velat uppfatta länsdemokratiutredningens
förslag som ett alternativ
till den nu pågående kommunindelningsreformen.
Det intrycket får man
i varje fall när man läser centerpartiets
motion. Jag försökte även på denna
punkt i första kammaren att få ett
klarläggande besked från centerpartitalarna
om hur de såg på denna fråga,
men det lämnades mycket svävande besked.
Möjligen kan herr Eliasson i Sundborn
nu ge oss ett mera auktoritativt
besked om vad som egentligen är centerpartiets
ståndpunkt i detta sammanhang.

Länsdemokratiutredningen remissbeliandlas
för närvarande och remisstiden
går ut den 1 november. Utredningens
betänkande är ett principbetänkande
och utredningen säger själv att ett
genomförande av dess förslag förutsätter
en lång rad ytterligare utredningar.
Ett eventuellt genomförande av länsdemokratiutredningens
förslag ligger
alltså under alla omständigheter långt
fram i tiden.

Jag skall inte gå in på en diskussion

174 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

och ett ståndpunktstagande till fördelningen
av arbetsuppgifterna mellan stat
och kommun på länsplanet, utan det
får vi diskutera när remissyttrandena
föreligger. Oavsett hur uppgiftsfördelningen
blir mellan stat och kommun på
länsnivån i framtiden, behöver vi enligt
regeringens mening, om vi vill slå
vakt om den kommunala självstyrelsen,
starka primärkommuner som i nära
kontakt med medborgarna kan ta ansvaret
för den lokala planeringen. Att
centralisera de viktigaste kommunala
uppgifterna till landstingen skulle, såvitt
jag förstår, öka avståndet mellan
medborgarna och dem som har att fatta
de kommunala besluten. Det skulle
sannerligen inte underlätta möjligheten
för oss att stärka den kommunala demokratin.
För närvarande har vi ett
antal färdigbildade, ur planeringssynpunkt
starka kommuner, redo att ta sig
an de allt viktigare uppgifter som samhället
överlåtit på den kommunala självstyrelsen,
samtidigt som vi har ett stort
antal i detta avseende alltför små och
olämpligt utformade kommuner.

Om centerpartiet, vilket synes framgå
av motionen, anser att vi skall avvakta
beslut i enlighet med länsdemokratiutredningens
tankegångar som ett
alternativ till kommunindelningsreformen,
måste detta rimligen innebära att
även sådana kommuner som i framtiden
vill gå samman till större enheter
borde hindras från att göra detta. Ett
genomförande av länsdemokratiutredningens
förslag i detta avseende borde
också innebära att de enligt blockplanen
redan färdigbildade kommunerna
skulle upplösas i mindre beståndsdelar.

För det kan väl ändå inte vara meningen
— om man är inne på dessa
tankegångar — att vi skall tillskapa
starka landsting med planeringsfunktioner
och kommunala uppgifter, avseende
exempelvis halva antalet primärkommuner
inom ett landstingsområde,
medan de färdigbildade kommuner
som redan klarar de större plane -

ringsuppgifterna skall fortsätta att planera
på egen hand?

Jag avvaktar sålunda med intresse
vad herr Eliasson kommer att meddela
oss om centerpartiets ståndpunkt i det
avseendet. Jag är naturligtvis också
mycket angelägen om att få höra både
folkpartiets och moderata samlingspartiets
syn på dessa frågor, eftersom också
dessa partier i sina motioner har
pekat på länsdemokratiutredningen som
ett argument mot en lagstiftning för att
fullfölja kommunindelningsreformen.

Låt mig också få fråga centerpartiet,
hur man inom centerpartiet tänker sig
att under den långa övergångstid som
ett genomförande av länsdemokratiutredningens
förslag förutsätter lösa de
problem för kommunerna och medborgarna
som man i så många andra sammanhang
pekar på. Jag tänker bl. a. på
lokaliseringspolitiken och den regionala
utjämningen, som vi kommer att få tillfälle
att diskutera här i kammaren senare
under denna vecka. Jag har framhållit
att regeringen betraktar kommunindelningsreformen
som en viktig jämlikhetsreform
och som ett nödvändigt instrument
för en regional utjämningspolitik,
herr Wedén, och inte som någonting
ovidkommande i det sammanhanget.
Jag har framhållit att det finns
stor risk för att skillnaderna olika
bygder emellan när det gäller möjligheter
till en gynnsam utveckling ökar
med en i tiden långt utdragen reform.
Kommunblock där man inte kan enas
om gemensamma tag får större svårigheter
att svara upp mot de åtgärder
samhället i övrigt vidtar bl. a. på lokaliseringspolitikens
område. Man kan inte,
om man vill nå resultat, som centerpartiet
gör både kräva en aktiv lokaliseringspolitik
och ett nät av kraftiga
tätorter och samtidigt motarbeta kommunindelningsreformens
genomförande.

Frågan om den kommunala demokratin
har av naturliga skäl diskuterats
mycket i samband med kommunindel -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

175

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

ningsreformen. Den kommunala demokratins
problem är enligt min mening
av utomordentlig betydelse, och jag
tycker därför det är viktigt att man
bl. a. i detta sammanhang diskuterar
åtgärder för att fördjupa och stärka den
kommunala demokratin. Det har emellertid
i diskussionen förekommit, som
jag ser det, en hel del förenklingar.
Från vissa håll har det anförts som ett
argument mot kommunindelningsreformen
att den kommer att medföra en
minskning av antalet kommunala förtroendeuppdrag
och därmed minska
medborgarnas möjligheter till inflytande
över de kommunala angelägenheterna
och på så sätt leda till en försvagad
kommunal demokrati.

Detta är enligt min mening att angripa
problemet från alldeles felaktig
utgångspunkt, om vi skall stärka den
kommunala demokratin. Låt oss ändå
inte skapa det intrycket, att styrkan i
den kommunala demokratin kan mätas
uteslutande i antalet kommunala förtroendeuppdrag! En

vital demokrati förutsätter dels
effektivitet när det gäller att lösa för
utvecklingen och för medborgarna
väsentliga uppgifter, dels att besluten
förankras i ett brett medborgarinflytande.
Jag vill betona att den kommunala
demokratin ytterst beror på det
faktiska innehållet i den kommunala
självstyrelsen. Blir de uppgifter den
kommunala självstyrelsen har att befatta
sig med inte tillräckligt meningsfulla,
förlorar den kommunala demokratin
i mening. Bakom 1962 års kommunreform
ligger också den uppfattningen,
att starka kommuner, som kan
anförtros viktiga samhällsuppgifter, ger
ett bättre underlag för en aktiv kommunal
demokrati.

Det var kanske ett av de starkaste
skälen till att de båda kommunförbunden
så helhjärtat anslöt sig till reformen.
Man förstod att vi, om vi skall
kunna slå vakt om en stark kommunal
självstyrelse, måste skapa garantier för

att kommunerna kan få möjligheter att
ta hand om och ta ansvar för de stora
och viktiga service- och planeringsuppgifterna
på det lokala planet.

Ett fullföljande av kommunindelningsreformen
kommer att ge oss bättre
möjligheter att bevara och stärka innehållet
i den kommunala självstyrelsen,
och detta är i sin tur en förutsättning
för att vi skall kunna skapa en levande
kommunal demokrati.

Det skall emellertid inte ett ögonblick
förnekas att utvecklingen mot större
kommunenheter kan ställa den kommunala
demokratin inför problem genom
att avståndet till de enskilda kommunmedlemmarna
ökar. I samband med
1962 års beslut bildades en särskild
arbetsgrupp för överläggningar om den
kommunala demokratin i anslutning till
kommunindelningsreformen. Arbetsgruppen
har bestått av företrädare för
de tidigare kommunförbunden — numera
Svenska kommunförbundet och
Svenska landstingsförbundet — och
kommunikationsdepartementet, och där
har suttit värderade ledamöter av denna
kammare.

Eftersom det i debatten har förekommit
en del missuppfattningar om
syftet med denna grupp vill jag betona
att den inte varit en utredning
med bestämt uppdrag, utan ett forum
för samråd, där det har funnits möjligheter
för alla representerade parter att
ta initiativ i frågor som rör den kommunala
demokratin. Några initiativ, låt
vara av förhållandevis begränsad betydelse,
har också tagits i gruppen och
lett till utredningsuppdrag vilka föranlett
eller väntas föranleda lagstiftning.

Under de senaste åren har en rad
frågor av stor betydelse för den kommunala
demokratin behandlats i olika
utredningar. Jag syftar bl. a. på de frågor
som utretts eller utreds av länsdemokratiutredningen
och kommunalrättskommittén.
Det är naturligt att det
utredningsarbete som pågått i parlamentariska
kommittéer har begränsat

176 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

utrymmet för initiativ från arbetsgruppen.
Om detta har, såvitt jag förstått
saken rätt, parterna i arbetsgruppen
varit ense.

Den förra året tillsatta s. k. bygglagutredningen,
som skall göra en översyn
av byggnadslagstiftningen, arbetar också
med frågor av stor betydelse för den
kommunala demokratin. I utredningsdirektiven
framhålls vikten av att bästa
möjliga betingelser ges för förtroendemannainflytandet
och för en öppnare
allmän debatt kring olika miljöförändringar.
Syftet med utredningen är bl. a.
att ge den översiktliga planeringen en
starkare ställning samtidigt som den
lokala bestämmanderätten i detaljplanläggningen
skall ökas. Härigenom understryks
kommunernas ansvar för
samhällsbyggan det och den lokala miljöutformningen
men också nödvändigheten
av att vi får kommuner, omfattande
sådana områden att denna typ
av planering kan bäras upp av kommunerna.

Herr Wedén var inne på många sidospår
i sitt inlägg här tidigare. Han talade
mindre om kommunindelningsfrågan,
som vi egentligen har att behandla,
och mer om planeringsfrågor i största
allmänhet. Jag kan förstå om han inte
var så intresserad av att tala om kommunindelningsfrågor.
Jag skulle i detta
sammanhang bara vilja när det gäller
riksplanegruppens arbete hänvisa herr
Wedén till att studera det interpellationssvar
som jag lämnade här i kammaren
till herr Wedéns partivän herr
Tobé. Av det svaret och den diskussion
som fördes i anslutning till svaret
tror jag att herr Wedén kan få en
annan uppfattning än den han gav uttryck
åt här om vad vi har för oss i
kanslihuset på den punkten.

I samband med det nyligen fattade
beslutet om en partiell författningsreform,
som bl. a. innefattade ett ställningstagande
för gemensam valdag, har
riksdagen funnit att en samordning av
utredningsarbetet är önskvärd, låt vara

att en sådan med hänsyn till utredningsläget
enligt riksdagens mening inte
borde påbörjas omedelbart. Jag tror
det var klokt av riksdagen att inta den
ståndpunkten, därför att det är klart att
det inte bara är fråga om att tillsätta utredningar,
utan det gäller ju också att
få utredningar färdiga, och man kan,
som riksdagen uttryckte saken, komplicera
utredningsläget.

Riksdagen begärde därför att en arbetsgrupp,
bestående av företrädare för
de stora politiska partierna och för
kommunförbunden skulle tillsättas i anslutning
till beslutet om den partiella
författningsreformen med uppgift att
klarlägga arbetsuppgifterna och dra
upp riktlinjerna för en samlad översyn
av den kommunala demokratin.

Med anledning härav har jag nyligen
på regeringens uppdrag påbörjat överläggningar
med företrädare för partierna,
Kommunförbundet och Landstingsförbundet
om den kommunala demokratin.
Det definitiva författningsbeslutet
fattades ju i våras. Det var naturligt
att vänta tills länsdemokratiutredningen
hade lämnat ifrån sig sitt
betänkande.

Vi har valt en form för dessa överläggningar,
som innebär att partierna
sänder fem representanter var för att
diskutera dessa problem. Sedan får de
diskussioner vi för vid dessa överläggningar,
som började med en överläggning,
där vi redovisade utredningsläget
och som skall fortsätta med informationer
beträffande forskningen och
med överläggningar som kan gälla samordningen
av utredningsarbetet o. s. v.
bli vägledande för de eventuella direktiv
till utredningsförslag som naturligtvis
sedan i sin tur måste skrivas i kanslihuset.

Till dessa överläggningar har också
inbjudits företrädare för de forskningsgrupper,
som med stöd av riksbankens
jubileumsfond bedriver en omfattande
forskning om den kommunala demokratin.
Jag anser nämligen att det är

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

177

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

angeläget, att resultaten av denna forskning,
som nu börjar läggas fram, blir
utnyttjade som underlag vid de fortsatta
överläggningarna i dessa frågor,
som vi avser att hålla. Då enligt min mening
de politiska partierna här har ett
särskilt ansvar, vill jag understryka att
det är min förhoppning, att partierna
gemensamt skall kunna enas om åtgärder,
som kan bidra till att stärka den
kommunala demokratin.

En annan fråga av betydelse i detta
sammanhang gäller ändring av reglerna
för antalet fullmäktige i kommunerna.
Som jag tidigare nämnt, har man från en
del håll uttryck oro för den minskning
i antalet kommunala förtroendeuppdrag
som kommunindelningsreformen
kommer att föra med sig. Jag har framhållit
att det enligt min mening i första
hand är innehållet i den kommunala
självstyrelsen, som ger den kommunala
demokratin dess mening. Men jag delar
självfallet den uppfattningen, att det är
av värde att så många medborgare som
möjligt kan engageras i den kommunala
verksamheten.

Kommunalrättskommittén har föreslagit
att reglerna för antalet fullmäktige
skall ändras så, att i fortsättningen
kommunerna själva får bestämma antalet
fullmäktige samt att suppleanter för
fullmäktige skall införas. Enligt min
mening skulle sådana åtgärder tillsammans
med i vissa fall en önskvärd spridning
av förtroendeuppdragen kunna
motverka, att kommunsammanläggningar
kommer att medföra alltför stora
minskningar av antalet kommunala förtroendemän.
Jag räknar med att kommitténs
förslag som nu remissbehandlas
skall kunna ligga till grund för en
ändring av de nuvarande bestämmelserna
till 1970 års val.

Men självfallet är det inte tillräckligt
att genom lagstiftning om den kommunala
organisationen få till stånd bättre
förutsättningar för medverkan, insyn
och inflytande från medborgarnas sida.
I själva verket torde möjligheterna att

nå resultat den vägen vara relativt begränsade.
Ibland har man av den allmänna
debatten om den kommunala
demokratin nästan fått det intrycket,
att staten i allmänhet, och kommunikationsministern
i synnerhet, borde sitta
inne med hela lösningen av den kommunala
demokratins problem. Det är
utan tvekan att ställa problemet på huvudet.

Vilken levande innebörd den kommunala
demokratin får kommer alltid att
ytterst bero på det intresse som den
enskilde medborgaren har för kommunens
angelägenheter. När det gäller att
stärka detta intresse för att få till stånd
en bättre medborgerlig förankring av
den kommunala verksamheten, spelar
de politiska partierna en avgörande
roll, och det är angeläget att de politiska
partierna inte hindras från att fullgöra
en sådan uppgift av brist på ekonomiska
resurser. Riksdagen har pekat
på möjligheterna att få till stånd en
förstärkning av partiernas resurser
genom att tillägga kommunerna befogenhet
att bevilja anslag till de politiska
partierna, och man har begärt en utredning
om en sådan vidgning av den
kommunala kompetensen. Jag har nyligen
sänt en promemoria på remiss
med förslag om en sådan ändring i
kommunernas kompetens att kommunalt
partistöd skall kunna beviljas, och
jag räknar med att höstriksdagen skall
kunna ta ställning till en proposition
i frågan.

Låt mig säga att överväganden om
vilka olika åtgärder som statsmakterna
kan vidta för att ge sitt bidrag till att
utvidga och stärka den kommunala
demokratin sålunda redan pågår såväl
i det offentliga utredningsarbetet som
inom regering och riksdag. Men ytterst
är det ändå i de politiska partiernas
vilja och förmåga att aktivera medborgarna
ute i kommunerna som lösningen
på den kommunala demokratins problem
ligger och där har vi alla som aktiva
politiker ett stort ansvar. Där får vi

178

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

söka oss fram efter nya vägar för att nå
kontakt mellan väljare och förtroendevalda.
Inom vårt parti har de s. k. rådslagsgrupperna
visat sig vara en verksamhet
som i detta sammanhang spelar
en utomordentligt stor roll och som
omfattas med mycket stort intresse,
och jag föreställer mig att den också
med mycket god effekt kan prövas på
det kommunala planet. Varje parti har
ett ansvar i dessa sammanhang som på
ett annat sätt än tidigare måste beaktas.
Det är på den vägen som vi i verklig
mening skall kunna fördjupa den kommunala
demokratin.

Herr talman! Sammanfattningsvis
vill jag säga att vi för all del inte skall
tro att vi kan köpa oss möjligheten till
en bättre kommunal demokrati genom
att försumma de förändringar av den
kommunala organisationen som är nödvändiga,
om man vill att kommunerna
även i framtiden skall kunna spela en
betydelsefull roll i våra ansträngningar
att skapa ökad jämlikhet, trygghet och
trivsel för medborgarna.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att min vän
statsrådet Lundkvists argumentering
skulle ha gort ett starkare intryck på
många av oss om han inte i några sammanhang
så kraftigt karikerat sina meningsmotståndares
synpunkter.

Jag lyssnade till debatten mellan
statsrådet Lundkvist och herr Dahlén
i första kammaren, och det besked som
sades ha uteblivit beträffande vår principiella
inställning till reformen om de
282 kommunerna fick statrådet, såvitt
jag kunde höra, mycket klart av herr
Dahlén liksom av mig nu. Det är ju
inte antalet, de 282 kommunerna, som
utgör eu tvistepunkt i dag utan spörsmålet
om vägarna att komma fram till
detta.

1 detta sammanhang får jag kanske
begagna tillfället att rätta till ytterligare
en karikatyrmässig framställning
av statsrådet. Han sade nämligen att
jag hade förklarat att frågan om storleken
på kommunerna och den kommunala
indelningen saknar all betydelse
för möjligheterna att föra en effektiv
lokaliseringspolitik, t. ex. att åstadkomma
en effektiv planering över huvud
taget. Jag yttrade inte detta utan sade
att i jämförelse med takten när det gäller
att uppnå målet 282 kommuner —
om det skulle ske enligt de principer
som statsrådet Lundkvist och jag var
överens om 1962 eller om man skulle
behöva ingripa på ett tvångsmässigt
sätt — var spörsmålet att stärka den
regionala planeringen, att bygga ut
länsdemokratin och att över huvud taget
flytta kompetens från den centrala
statsmakten och dess organ till det regionala
planet av väsentligt större betydelse.
Det var vad jag sade, och det
håller jag fortfarande fast vid.

Sedan förstår jag att vad jag uttalade
som en första kommentar till promemorian
och vad som stod i folkpartimotionen
om den gamla kommunindelningslagen
har satt myror i huvudet
på statsrådet Lundkvist. Jag kan här
bara förklara vad jag själv avsåg med
mitt uttalande. Det var att den gamla
kommunindelningslagen självfallet inte
kan åberopas för att över hela linjen
förvandla kommunblocken till enhetliga
kommuner. I så fall skulle ju 1962
års beslut sakna betydelse. Jag avsåg
sådana undantagsfall där en enstaka
kommun, t. ex. på grund av sin geografiska
belägenhet, kan åstadkomma
avsevärt ohägn för en rad andra kommuner
eller för sig själv genom att inte
medverka.

Jag har inte avsett att 1962 års lag
i sådant fall skulle sätta den gamla
kommunindelningslagen, som ger regeringen
möjligheter att ingripa, ur kraft.
Däremot är det i det stora flertalet så
— och jag skulle tro att ett sådant fall

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

179

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

kan vara statsrådet Lundkvist geografiskt
ganska närbeläget — att fyra eller
fem kommuner inom ett block omfattande
fem eller sex kommuner vill
gå samman. Och låt dem då göra det.
Men varför skall man sätta tvångströja
på den femte eller sjätte kommunen,
om det i stort sett inte har någon betydelse
i någon av kommunerna?

Jag tycker det är signifikativt att
statsrådet Lundkvist talar om att vi
väljer ett annat plan för debatten än
det där han helst vill uppehålla sig,
nämligen vid den ganska begränsade
frågan om själva kommunindelningen.
Kommunikationsministern sade att i
varje fall jag talar om planeringen i
stort och över ett vidare fält. Ja, vi förbehåller
oss friheten att tala från de
plan som vi uppfattar som väsentliga
och betydelsefulla. Och jag uppfattar
det plan varifrån jag talade som mera
väsentligt och betydelsefullt än frågan
om införande av ett tvångsförfarande
nu. Jag beklagar också att statsrådet
trots att han talade så länge inte hade
ett ord att säga om huruvida han kunde
reflektera på att, i demokratins intresse
och i intresset av att närma olika beslutsfora
till de människor som besluten
skall gälla, flytta en del kompetens
från centrala och statliga instanser till
de regionala organen.

Jag vill gärna säga att jag finner det
illavarslande, liksom jag tycker det är
illavarslande att utredningarna om den
kommunala demokratin tar så oerhört
lång tid för att komma några steg vidare.
Detsamma gäller regeringens intresse
för länsdemokratiutredningen.
Men när det gäller kommunindelningen
går det med snälltågsfart. Då skrivs det
på kort tid en promemoria, och efter
en likaledes kort remisstid skall riksdagen
sedan fatta beslut. Proportionen
mellan snabbheten i det fallet och det
långsamma framkrypandet i de båda
andra fallen gör inget förtroendeingivande
intryck, herr statsråd!

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar givetvis med
tacksamhet att statsrådet Lundkvist inte
ansluter sig till tanken på de 70 kommunerna
som ett framtida mål, och jag
har ingen anledning att inte tro herr
statsrådet på hans ord i det fallet. Men
jag hoppas att kommunikationsministern
också har förståelse för att när regeringen
på sju år så radikalt har ändrat
uppfattning som i detta fall, så kan
många människor inte heller känna sig
helt övertygade om att vad statsrådet
sagt är någon evig sanning. Sådana sanningar
visar sig ju ibland ha mycket
kort varaktighet.

Vad sedan gäller det löftesbrott, som
jag talade om, sade statsrådet Lundkvist
att samhällsförhållandena ju förändras.
Statsrådet hänvisade till att reformen
har gått långsammare än beräknat och
att man därför inte kan tala om ett
löftesbrott.

Herr statsråd! Jag vill påminna om
att det i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1 år 1962, bakom vilket också de
socialdemokratiska ledamöterna stod,
bl. a. heter: »Även om utvecklingen i
fråga om sammanslagning av kommuner
eller samverkan inom kommunblocken
skulle ske något långsammare än beräknat,
bör detta ej få motivera tvångsåtgärder
från statsmakternas sida.»

Herr statsråd! Var är logiken? Detta
är ett löftesbrott. Hur blir det med tilltron
till av Sveriges riksdag givna löften,
om de efter sju år inte har annat än
pappersvärde? Det är det debatten gäller.
Om herr statsrådet möjligen har
tillgång till något annat uttalande på
denna punkt än vad jag har, vill jag veta
det. Jag har hållit mig till vad konstitutionsutskottet
uttalade.

Beträffande länsdemokratiutredningen
skall jag helt kort besvara frågan
huruvida den kan vara ett tänkbart alternativ
till en långtgående kommunindelning.
Jag vill bara påminna om att

180 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

det på s. 199 i utredningens intressanta
betänkande står följande:

»Ett genomförande av länsdemokratiutredningens
förslag i detta betänkande
skulle emellertid kunna minska betydelsen
av de skäl som ansågs motivera en
ny kommunindelning. Länsdemokratiutredningen
vill därför erinra om att
kommunblocksindelningens genomförande
som ny primärkommunal indelning
enligt riksdagsbeslut är frivillig
och beroende av de i varje block ingående
primärkommunernas behov av
samarbete.»

Detta uttalande har också de socialdemokratiska
ledamöterna i utredningen
skrivit under. Spörsmålet kan därför
inte uteslutas när vi frågar varför man
inte förut skall ta ställning till den
framtida uppgiftsfördelningen mellan
stat, kommun och landsting och till hur
vi skall klara den länskommunala demokratin
innan en sammanläggning av
kommunerna tvångsvis genomdrivs.

Statsrådet frågade om vi i centern
menar att de storkommuner som bildats
skall upplösas. Denna fråga är inte motiverad.
Vår inställning är ju att kommunerna
frivilligt skall få besluta om
sammanläggning, och dessa har frivilligt
beslutat sig härför. Den principiella
frågan gäller om man skall tillgripa
tvångsåtgärder.

Vi skulle behöva något mera tid än vi
nu har till förfogande för att diskutera
frågan om jämlikhet. Vi borde ändå
vara överens om att det inte finns något
slags automatik som säger att kommunernas
storlek skulle vara avgörande
för jämlikheten. Då skulle ju slutsatsen
bli den att det, även om vi skapade
kommuner med 15 000 i stället för 4 000
invånare, ändå där skulle finnas ett befolkningstal
långt under det i kommuner
med 100 000 eller 200 000 invånare,
varför jämlikhet ändå inte skulle kunna
uppnås.

Låt mig, herr talman, ställa en fråga
till herr statsrådet. Den är något provokatorisk
men inte i större utsträckning

än den fråga som herr statsrådet ställde
till mig. Eftersom man 1962 uttalade
att kommunsammanläggningsreformen,
även om den skulle dra ut på
tiden längre än beräknat, skulle vara
helt frivillig, uppstår frågan om de socialdemokratiska
ledamöterna av konstitutionsutskottet
och de socialdemokrater
i detta hus, som röstade för
konstitutionsutskottets uttalande härom
i riksdagen, menade att den riktlinje
som härmed angavs skulle hindra
lokaliseringspolitiska åtgärder och vara
ett hinder för uppnående av jämlikhet? Herr

WENNERFORS (m) kort genmäle
:

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
menade att perioden från år 1962 till
innevarande år, 1969, skulle vara tillräckligt
lång för att man nu skulle kunna
ompröva sin ståndpunkt. Jag tycker
inte att denna tidsperiod är särskilt
lång, framför allt inte med tanke på
att indelningen i kommunblock faktiskt
inte fastställdes före 1964. Den första
tidpunkten för sammanläggningen var
1967 — alltså för två år sedan — så det
har inte alls gått särskilt lång tid.

Statsrådet Lundkvist säger att antalet
förtroendemän skulle ha minskat även
om reformen genomdrivits på frivillig
väg. Javisst — men skillnaden är ju
den att kommunen kan ha vägt nackdelar
och fördelar och betraktat minskningen
av antalet förtroendemän som
en stor nackdel för att så småningom
finna, att även om denna nackdel vägt
tungt, så kan andra faktorer väga tyngre.
Det är stor skillnad mellan att kommuner
själva så småningom intar en
ståndpunkt och en situation där man
påtvingas en uppfattning.

Herr Johansson i Trollhättan framförde
ju också en politiskt intressant
synpunkt på minskningen av antalet
förtroendemän. Han tog lätt på detta
och sade, att i det moderna samhället
finns det så många andra möjligheter

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

181

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

att engagera sig. Människorna blir inte
besvikna om de inte längre får utlopp
för sin lust och sitt intresse för politik
eller annan samhällsaktivitet i någon
kommunal nämnd eller styrelse — man
engagerar sig lika gärna i en av ortens
föreningar, menade herr Johansson i
Trollhättan. Jag frågar: Delar statsrådet
Lundkvist den uppfattningen?

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om det mesta av vad
statsrådet Lundkvist anförde när det
gäller kommunernas uppgifter i dag
och i framtiden är vi väl alla överens.
Men det är ju inte detta frågan gäller
i dag, utan den gäller huruvida frivilligheten,
som vi alla hitintills har varit
eniga om, skall tillämpas även i fortsättningen.
Vi för vår del menar att det
inte anförts några skäl för att man inte
även i fortsättningen kan klara denna
uppgift genom frivilliga sammanläggningar.

Statsrådet nämnde den promemoria
från statsrevisorerna där vådan av en
i tiden utdragen reform belysts. Ja, jag
tror inte att man hade hittat så mycket
som bestyrkte att den vådan var särskilt
stor. Den största felinvestering man
funnit här i landet innebar att det hade
byggts ett kommunalhus i Solna utan
beaktande av att också Sundbyberg hörde
till blocket. Eftersom Solna har
•60 000 och Sundbyberg 30 000 invånare
är väl ändå frågan om det inte går att
•överleva denna eventuella felinvestering.
Jag vet över huvud taget inte om
det, efter den reform som nu skall genomföras
beträffande landstinget i
Stockholms län, finns någon anledning
att sammanföra Solna och Sundbyberg.

Jag har nu både som riksdagsman
och som kommunalman varit med om
två kommunalreformer, och det är sannolikt
att jag efter dagens beslut får
vara med om en tredje. Både 1952 och
1962 räknade man väl litet fel på möj -

ligheterna att genomföra reformerna inom
den tidrymd som fastställts.

Den tidigare reformen skulle träda
i kraft 1950, men vi måste skjuta på
den till 1952 därför att man inte hann
med att genomföra den. För kommunblocken
blev det vid den sista omgången
sådan tidsnöd att vissa kommuner
inte ens hade tillfälle att yttra sig
över en förändring i blockindelningen
innan den fastställdes. Även om det
år 1974 återstår ett ganska stort antal
kommuner att klara upp vill jag vädja
till statsrådet och be honom att ta det
lugnt. Det är ingen ko på isen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Larsson i Luttra
sade att vi kunde vara överens om det
mesta som jag tidigare hade anfört.
Men det är inte de kommunala uppgifterna
det gäller, sade herr Larsson i
Luttra, och här finns väl egentligen inte
så stor anledning att diskutera dessa
just nu.

Jo, det är just de kommunala uppgifterna
det gäller. Hur skall det bli möjligt
för oss att få kommuner som kan
ta ansvar för vad vi regelmässigt vill
betrakta som kommunala uppgifter?
Det är denna fråga vi har att ställa
oss och det är den som har avgörande
betydelse för hela denna reform.

Herr Wennerfors ville veta huruvida
jag instämde med Hilding Johansson
i fråga om betydelsen av uppdrag
inom föreningar.

Jag skall ge herr Wennerfors ett direkt
svar. Det blir ja. Jag delar herr
Johanssons uppfattning. Tror verkligen
herr Wennerfors att det för oss är möjligt
att bygga upp en stark demokrati
i detta land genom att på det sätt han
gjorde i sitt första anförande praktiskt
taget nedvärdera uppdrag inom föreningar
i förhållande till kommunala
uppdrag? Jag upplevde hans diskussion
med Hilding Johansson på det sättet.
Vi kommer aldrig att kunna bygga en

182 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

stark kommunal demokrati eller en demokrati
över huvud taget genom att
räkna med att uteslutande de människor
som kan få kommunala uppdrag skall
vara garanter för demokratin. Nej, vi
måste bygga vår demokrati på en betydligt
bredare bas. Vi måste räkna med
att uppdragen exempelvis inom de politiska
organisationerna är lika nödvändiga
och viktiga för demokratin som
de kommunala uppdragen. De får inte
vägas i förhållande till varandra. Får vi
ett riktigt förhållande som det bör vara
mellan å ena sidan dem som har de
kommunala uppdragen och dem som
har uppdragen och är intresserade i de
politiska organisationerna, väger de båda
sidorna i demokratin lika tungt. Det
är på det sättet vi skall bredda vår demokrati
över huvud taget. Det är på
detta sätt vi måste kunna förankra också
den kommunala demokratin.

Herr Eliasson i Sundborn talade om
brott mot löften. Vilka är egentligen våra
uppgifter i detta hus, herr Eliasson?
Jo, det är att formulera en politik som
skall vara till gagn för människorna.
Vad uppställer vi för målsättning för
vårt arbete? Jo, att skapa trygghet,
jämlikhet och trivsel. Det är de politiska
målsättningarna. De andra tingen är
medlen. Den kommunala organisationen
är ett medel för att uppnå den politiska
målsättningen, ett medel som måste
anpassas och förändras till den utveckling
som pågår i samhället.

Vilket löftesbrott föredrar herr Eliasson
i Sundborn? Att ge avkall på möjligheten
att skapa den trygghet och de
levnadsbetingelser för medborgarna
som vi egentligen sitter här för att försöka
åstadkomma eller att ändra på ett
riksdagsbeslut om hur medlen skall utformas.

Jag har för mig att centerpartiet är
intresserat av att vi skall få en effektivare
samhällsplanering och via denna
kunna driva en aktiv lokaliseringspolitik,
en regional utvecklingspolitik. Men
då kan vi inte bara skjuta framför oss

frågan om hur vi skall utforma de primära
instrumenten för att kunna åstadkomma
denna regionala utvecklingspolitik,
denna lokaliseringspolitik. Vi kan
inte gå ut runtom i landet och säga: »Nu
får ni vänta på att vi skall få tillfälle
att föra en sådan politik, som ni ute i
bygderna kräver av oss och som vi har
sagt — i valrörelser och i andra sammanhang
— att vi vill föra. Vi måste
först forska om hur det kan komma att
bli med den kommunala demokratin,
om vi förändrar den kommunala organisationen
så att den ger oss möjlighet
att föra den politik vi ställt i utsikt.

För socialdemokratin är den kommunala
organisationen ett medel, som
skall hjälpa oss att verkligen nå de politiska
målen. Vi får förändra organisationen
i anslutning till de förändringar
samhällsutvecklingen innebär, men
vi måste ständigt passa på att samtidigt
skapa den nödvändiga kontakten
mellan medborgarna och dem som skall
fatta besluten, så att vi får en fungerande
demokrati. Tro inte att vi kan gå
den motsatta vägen och avstå från att
förändra organisationen för samhällets
verksamhet för att därigenom rädda en
bättre demokrati! Demokratin måste
för att kunna bevara sin livskraft också
ständigt vara effektiv och kunna lösa
medborgarnas problem.

Det är trots allt det viktigaste, och
vi kommer alltid — förmodar jag och
hoppas jag, eftersom demokratin är så
starkt förankrad i vårt land — ha viljan
att finna formerna för hur vi skall knyta
kontakter mellan medborgare och
förtroendevalda och i övrigt få ett brett
intresse för samhällsfrågorna. Vi kommer
alltid att få lov att lösa sådana
problem i anslutning till de förändringar
som samhällsapparaten måste genomgå.

Herr Wedén tycks över huvud taget
inte veta hur den regionala utvecklingsplaneringen
byggs upp. Han konstaterar
fortfarande att detta med kommunindelningsreformens
genomförande är av

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

183

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

obetydligt intresse, eller i varje fall av
mindre intresse än förhållandet till, som
han säger, den regionala utvecklingspolitiken.
Men, herr Wedén, vi kan inte
bygga upp en regional utvecklingspolitik
om vi inte får en samordnad planering
inom kommunblocken. Vi baserar
den regionala utvecklingspolitiken
på kommunblocken. Fungerar inte
byggstenarna, kommunblocken, blir det
ingen regional utvecklingspolitik. Det
är logiskt, herr Wedén.

Jag kan inte begära att det skall vara
möjligt för herr Wedén att reda upp
den härva av ståndpunkter som folkpartiet
har intagit i denna fråga, men
jag fattade ändå så mycket av vad han
försökte säga som att folkpartiet enligt
hans mening har den uppfattningen att
de principer för kommunindelningsreformen
som vi fastslog 1962 ligger fast.
Då förstår jag å andra sidan inte varför
man från folkpartiets sida har hävdat
att vi borde avvakta remissyttrandena
över länsdemokratiutredningens
betänkande för att därefter på nytt ta
dessa principer under övervägande.

Men jag tar herr Wedén på orden
och konstaterar att detta är en missuppfattning.
Folkpartiet håller fast vid
de riktlinjer som drogs upp 1962 beträffande
kommunindelningsreformens
genomförande. Men, säger herr Wedén,
det är klart att jag har tänkt mig att
man när det gäller en enstaka kommun,
som ligger så till att den förhindrar
en sammanläggning inom ett kommunblock
och detta är till ohägn för
de andra kommunerna, skall kunna diskutera
att man med hjälp av lagstiftning
skall kunna åstadkomma en sammanläggning.
Men, herr Wedén, reservationen
innebär ett yrkande om avslag
på propositionen och utesluter varje
möjlighet att vi — om reservationen
vinner — skulle kunna göra en sådan
typ av sammanläggning inom blockplanens
ram.

Jag konstaterar att antingen är det
på det sättet att herr Wedén inte tänker

rösta med reservationen eller också har
han missförstått reservationens innebörd.
Det är möjligt att herr Wedén kan
försöka förtydliga sitt ställningstagande
åtminstone på denna punkt. När
han går att rösta är det i varje fall för
hans egen vägledning nödvändigt att
veta vad det är han skall rösta på.
Röstar herr Wedén för reservationen
och den vinner kommer inte regeringen
att ha den möjlighet att fatta beslut i
de enstaka fallen som herr Wedén anser
att regeringen borde ha.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till statsrådet
Lundkvist säga att jag självfallet är
medveten om att riksdagen kan behöva
ändra ett tidigare beslut och införa nya
riktlinjer. Det är jag inte alls främmande
för. Men, herr statsråd, det är en väldig
skillnad i detta fall, ty härvidlag
har riksdagen uttryckligen lovat att frivilligheten
icke skall överges, även om
reformen tar längre tid än beräknat.
Det är det som är grunden för den kritik
jag anfört.

Vad beträffar glesbygden och talet
om att man skall lösa dess problem är
jag inte främmande för att man måste
ha planering, organ och resurser för att
klara denna uppgift. Jag pekar på de
krav vi har rest under åratal på en effektivare
skatteutjämning, som nu har
kommit en god bit på väg. Men om vi
skall diskutera detta problem, låt oss då
också komma bort från det schablonmässiga
resonemanget att glesbygdens
människor automatiskt kommer att få
bättre jämlikhet och bättre standard
bara de hamnar i en större kommun.
Vi kommer att få jättekommuner, där
många människor i glesbygden har flera
mil till det administrativa centret.
Det finns ingen automatik som säger att
dessa människor a priori får den jämställdhet
vi talar om.

184

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
fortsätter att karikera min ståndpunkt,
och jag misströstar att kunna få honom
att sluta med det. Jag vill bara tala om
för honom att det är klart att jag kommer
att rösta för reservationen. Jag gör
det på mycket goda grunder och med
utgångspunkt från att den inte strider
ett dugg mot vad jag här tidigare har
sagt.

Men herr Lundkvist var inne på den
fråga som jag har försökt diskutera hela
tiden och som för mig hela tiden varit
det centrala i denna diskussion: Hur
skall vi få en effektiv samhällsplanering?
Vilka är i nuvarande läge de bästa
redskapen och de bästa metoderna
för att åstadkomma en sådan? För statsrådet
Lundkvist och det socialdemokratiska
partiet finns allenast en utväg,
och det är att sätta tumskruvarna på
den kommunreform som vi tidigare varit
överens om skulle genomföras frivilligt.

Herr Lundkvist vill inte ett ögonblick
i diskussionen ta upp den stora frågan,
hur vi i denna församling och i den offentliga
debatten skall kunna diskutera
olika alternativ för en översiktlig riksplanering.
Hur skall vi kunna nå fram
till vägar som leder till en decentralisering
av planeringsmakten från det centrala
statliga planet till det regionala
och där få till stånd demokratiska instanser
med större kompetens än de nuvarande
regionala instanserna har?
Det problemet skjuter statsrådet Lundkvist
ifrån sig; det har vi så god tid på
oss att diskutera och det behöver vi inte
ta så allvarligt på nu, säger han. För
mig, herr talman, är det problemet väl
så viktigt som det ärende vi i dag diskuterar
— ja, det är viktigare, och det
är anledningen till att jag tycker att det
skulle bli bättre balans i denna debatt
om statsrådet Lundkvist kunde komma
ifrån sin fixering vid ett tvångsförfarande
och i stället vidga sina vyer till
det plan, som jag hela tiden försökt föra

upp diskussionen till. I så fall tror jag
att utsikterna att nå en bättre samstämmighet
i uppfattningarna skulle bli
större än vad som är möjligt med denna
avskärmning från debatten av de verkligt
viktiga sektorerna som statsrådet
Lundkvist här vill göra.

Herr WENNERFORS (in) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte alls nedvärderat
uppdragen i föreningarna eller
föreningslivet. Föreningslivet är utomordentligt
väsentligt i ett samhälle.
Men kommunalmännens insatser är också
mycket väsentliga just för innehållet
i detta föreningsliv.

Se, statsrådet Lundkvist, exempelvis
på Salems kommun söder om Stockholm,
som skall tvingas in i Södertäljeblocket.
Kommunen pekar särskilt på
minskningen av antalet förtroendemän
och anger att man av detta skäl är utomordentligt
tveksam till sammanläggningen.
Av Salems invånare sitter i dag
ett relativt stort antal i fullmäktige,
nämnder och styrelser. Vi skall också
komma ihåg att Salem genom tillkomsten
av Salemstaden håller på att få ett
helt nytt samhälle som människorna vill
vara med och forma.

I de nya sammanläggningsdelegerade
på 60 ledamöter kommer Salem att få
fyra representanter. Statsrådet Lundkvist
framhåller då att de som i övrigt
är intresserade av att göra en insats kan
aktivt arbeta i föreningslivet, de kan
engagera sig i en idrottsförening, en
nykterhetsförening, en politisk förening
etc. Jag tror dock att det är mycket
stor skillnad mellan detta och att
tillhöra en kommunal nämnd, styrelse
eller fullmäktigeförsamling och där
delta i beslutsprocessen. Men därför
har jag inte på något sätt nedvärderat
föreningslivet.

Man kanske också kan uttrycka saken
så att genom demokratin styrs kommunerna.
Det som sker i föreningslivet

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 185

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

tillhör mera det allmänna innehållet
i demokratin.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Just sådana förhållanden
som herr Wennerfors nu åberopade
— att det kan ha skett förändringar
i kommunerna — är saker och ting som
får diskuteras när länsstyrelserna gör
den inventering som, om detta förslag
går igenom, skall verkställas. Kommunerna
har då möjligheter att i den mån
förändringar har uppstått diskutera
bl. a. blockindelningen.

Om jag skall hjälpa hem Wennerfors
till en förklaring ville han väl ha sagt
ungefär så här, att han inte upplever de
kommunala uppgifterna lika starkt om
han sitter med i en föreningsstyrelse
som om han har ett kommunalt förtroendeuppdrag.
Det är i och för sig riktigt.
Men herr Wennerfors tidigare uppläggning
tydde på att han trodde att vi
skulle kunna bygga vår demokrati uteslutande
på dem som har de kommunala
uppdragen. Det går bara inte, utan
vi måste arbeta på en betydligt bredare
bas. Vi får inte riskera att göra så som
jag fick ett intryck av att herr Wennerfors
gjorde men som han nu har sagt att
han inte avsåg att göra, nämligen nedvärdera
de viktiga uppgifter som ligger
hos partiorganisationerna och alla dessa
andra organisationer som också skall
fungera i ett demokratiskt samhälle.

Sedan talade herr Wedén om att jag
karikerade folkpartiets inställning. Jag
har bara redovisat vilka fem ståndpunkter
som folkpartiet har intagit
i motionen och i reservationen. Herr
Wedén kan själv läsa innantill så kommer
han till samma slutsats.

Herr Wedén har inte, såvitt jag förstår
honom rätt, lyckats med uppgiften
att bringa reda i de olika tankegångarna,
utan förvirringen inom folkpartiet
är uppenbarligen lika stor som tidigare.
Han försöker nu smita från denna fråga

om kommunindelningsreformen genom
att få mig att diskutera andra ting här
i dag. Varför vill inte statsrådet, frågar
han, diskutera samhällsplaneringen
i stort och varför skall vi enbart ägna
oss åt kommunreformen? Jo, helt enkelt
av det skälet att det just är kommunindelningsreformen
som den aktuella
propositionen avser. Det här är
ingen allmän remissdebatt där vi skall
diskutera allt som kan tänkas höra hemma
inom samhällsplaneringen. Då skulle
vi kunna vidga diskussionen oändligt
mycket mer.

Om vi vill åstadkomma något i vårt
samhällsbyggande får vi nog försöka
nå resultat på område efter område.
Jag konstaterar emellertid att herr Wedén
inte ens vill vara med om att medverka
till att vi så snabbt som möjligt
skall få de mest primära instrument vi
behöver för den typ av samhällsplanering
som han säger att han själv och
folkpartiet eftersträvar. Därför gäller
för såväl herr Wedén som herr Eliasson
i Sundborn att allt tal ni för om behovet
av en bättre samhällsplanering,
av en aktivare lokaliseringspolitik och
en aktivare regionpolitik, allt detta tal
rasar samman om ni inte vill medverka
till att vi får kommuner som kan fungera
som de lokala enheter de är avsedda
att utgöra i den typ av samhällsplanering
vi nu diskuterar. Då är alla edra
stora utfästelser i detta sammanhang
inte något annat än löst utkastade påståenden
som ni inte är beredda att omsätta
i praktisk handling.

Ordet lämnades på begäran till
Herr WENNERFORS (m), som yttrade: Herr

talman! Jag beklagar att jag inte
har någon ytterligare replikrätt och
alltså är förhindrad att bemöta vad
statsrådet Lundkvist här sade om kommunal
demokrati och föreningsdemokrati.

186

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Härefter anförde:

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Det är ju inte särskilt
ovanligt att oppositionen har anledning
att resa motstånd mot regeringens förslag,
men såvitt jag förstår befinner vi
oss i dag i ett unikt läge när det gäller
tvångsåtgärderna mot kommunerna. Sällan
har en annan mening än regeringens
i så hög grad kunnat stödja sig på
argument som regeringspartiet bara för
kort tid sedan omfattade. Det är bara
att läsa högt ur departementschefens
uttalande år 1962, ur utskottsutlåtandet
och ur riksdagsprotokollet 1962, och
detta har också flera talare ägnat sig åt.

Nu säger statsrådet Lundkvist, att
1962 ligger långt tillbaka i tiden och
att det har hänt mycket sedan dess. Ja,
men så sent som hösten 1967 tyckte
riksdagen faktiskt att det inte fanns anledning
att skynda på utvecklingen mot
kommunsammanläggningar, och det är
bara ett och ett halvt år sedan.

Man kan också hänvisa till att regeringen
har tillsatt ett flertal utredningar
som sysslar just med uppgiftsfördelningen
mellan stat, landsting och kommun
— d. v. s. utredningarna syftar till
att bilda ett underlag för en omprövning,
efter dagens förutsättningar, av
hur de demokratiska institutionerna bör
byggas upp. Länsdemokratiutredningen
påpekar helt riktigt i sitt betänkande
»Förvaltning och folkstyre», att ett beslut
om vidgade uppgifter för landstingen
minskar betydelsen av de skäl
som ansetts motivera en ny kommunindelning.

I vilken riktning utvecklingen går i
fråga om landstingens kompetens är det
inget tvivel om. Nästa vecka skall vi
här behandla proposition nr 112, som
handlar om Stockholms läns landsting,
vilket kommer att tilläggas uppgifter
som tidigare åvilat primärkommunerna.
Det är och förblir en egendomlig ordning
att genom ett beslut om tvångsvis
genomförd kommunindelning före -

gripa överväganden som man har anledning
förmoda ligger inom en ganska
snar framtid.

Jag vill emellertid särskilt uppehålla
mig vid en sida av saken, som enligt
min mening starkt talar mot varje
tvångsingripande, i dag mer än någonsin,
nämligen den kommunala demokratin.

Utvecklingen går väl obönhörligt mot
större enheter? Näringslivet strukturrationaliserar
ju för att uppnå större effektivitet,
och effektivitet måste vi väl
eftersträva också i fråga om samhället
och dess institutioner? Ja, det är utan
tvivel riktigt, men då måste vi också
ställa frågan: Vad är effektivitet? Är
effektivitet i de demokratiska institutionerna
detsamma som effektivitet i industrin?
Effektiviteten måste knytas till
produktionsresultatet, och i en demokrati
måste »produktionen» bl. a. vara
medinflytande, engagemang, kontrollmöjligheter.
Den svenska demokratins
grundval är den kommunala demokratin,
och det är därför utomordentligt
angeläget att man vid varje effektivitetsresonemang
har fullkomligt klart för
sig att effektiviteten i det hänseendet
inte får eftersättas.

Vårdar vi oss om effektiviteten i demokratin
i dag? Ja, låt oss se efter!

Först och främst måste man väl, om
man vill vårda en effektiv demokrati,
visa förtroende för den kommunala demokratin
— man måste ha respekt för
den. När departementschefen som argument
för tvångsingripandet anför att
det gäller en jämlikhetsreform, vänder
han sig med skärpa mot en del kommuner
som bl. a. har hävdat att reformen
kommer att innebära försämrad service
på landsbygden. Han ifrågasätter alltså
deras bedömning som har den direkta
kontakten med problemen, han vänder
sig mot dem som den kommunala demokratin
vilar på. Herr Johansson i
Trollhättan traskar bara alltför villigt
i hans spår.

Med ett sådant centralistiskt resone -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

187

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

mang, som visst kan tillåtas när det gäller
förvaltning men inte när det gäller
folkstyre, kan hela den kommunala demokratin
slås i spillror.

Men den kommunala demokratin är
ju avhängig av att kommunen är stor
och stark, säger departementschefen.
Ja, gärna det, om medborgarna har
möjlighet att vara med, och om de kan
inverka på besluten. Den logiska följden
av detta måste vara, att ju större
kommuner vi har, desto större fullmäktigeförsamlingar,
desto större nämnder
och desto större styrelser måste vi ha,
men man har faktiskt hittills gått den
andra vägen. Det är betänkligt att antalet
förtroendemän har avsevärt minskat
genom rationaliseringen till allt
större kommuner. Det har talats om en
reducering med uppemot 80 procent
när kommunindelningsreformen av år
1962 har genomförts. Att detta innebär
en försämrad kommunal demokrati står
utom all diskussion.

När man påtalar den katastrofala
minskningen av förtroendeuppdragen,
som först drabbar kvinnorna och ungdomen,
svarar statsrådet Lundkvist att
demokratin inte enbart hänger på antalet
förtroendemän. Nej, vem har sagt
det? Men förtroendemännen är representanter
för medborgarna — det är
det väsentliga. I begreppet förtroendeman
ligger inte bara att medborgarna
skall välja en representant för sig, utan
också att de skall kunna hålla kontakt
med vederbörande, kunna framföra sina
synpunkter, ställa förslag och få information.
Först därigenom uppnår man
en harmonisk utveckling, en ökad debatt
och ett levande engagemang i samhällsfrågorna.

Förutsättningarna för en utveckling
av demokratin i riktning mot att de
alltmer välutbildade medborgarna ges
tillfälle till ökad direktkontakt förbyts
i en utveckling mot avveckling av den
demokrati som ännu på en del håll
finns kvar. Det innebär att demokratins
effektivitet minskar.

Jag måste vända mig mot herr Johansson
i Trollhättan som drog in föreningslivet
i debatten. Vårt demokratiska
styrelseskick bygger ju på de
många människornas samverkan i beslutsprocesser
genom demokratiskt valda
församlingar i lagligt fastställda former.
Nu pekar herr Johansson i Trollhättan
plötsligt på föreningslivet som
ett slags kompensation för ett minskat
antal förtroendeuppdrag. Där kan man,
menar han och tydligen också statsrådet
Lundkvist, genom att vara aktiv
påverka samhällets utformning. Ja, det
var en ny och frisk syn på saken. Herr
Johansson vill tydligen institutionalisera
föreningarna som ingående i den
demokratiska beslutsprocessen. Då får
vi väl lov att införa politiska val till
fotbollsklubbar och syföreningar.

Så lätt kan man faktiskt inte skjuta
dessa problem åt sidan. Det är minsann
ingen nedvärdering av föreningarna, om
man konstaterar att just i diskussionen
om det demokratiska styrelseskicket hör
föreningslivet inte hemma.

Inte minst allvarligt är det att ett
minskat antal förtroendevalda får allt
större och mer invecklade uppgifter.
Den stora gruppen medborgare ställs
mot alltmer fackbetonade politiker, vilket
försvårar kontakten. Det leder också,
såvitt jag kan se, till en kommunal
meritokrati, d. v. s. att endast människor
med ingående kunskaper om de
invecklade problemen och med avsevärd
tid till förfogande kan bli förtroendemän,
medan en reell demokrati
förutsätter att vilken som helst intresserad
medborgare skall kunna väljas
som representant. Också härigenom
sätts demokratins effektivitet i fara.

Detta är inte någon ny fråga. Den
kommunala demokratin har diskuterats
intensivt och ofta. Det utreds och forskas
kring den kommunala demokratin.
Nu senast har departementschefen i
propositionen sagt sig ha för avsikt att
sammankalla en grupp för överläggningar
om vilka åtgärder som bör vid -

188 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag- med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

tas i syfte att stärka den kommunala
demokratin. Inom parentes sagt förefaller
detta mer att bli en diskussionsgrupp
än den grupp för kartläggning
och utarbetande av riktlinjer för en
samlad översyn som riksdagen i samband
med beslutet om författningsreformen
förra året begärde.

Är då inte syftet — en effektivare
kommunal demokrati — tillgodosett genom
att man håller på att utreda och
diskutera? Nej, hur glädjande det än
är att alla är uppmärksamma på problemen
och diskuterar dem, är det ändå
resultat, praktiska åtgärder som måste
till. Under de sju år som gått efter det
senaste beslutet om en kommunindelningsreform
har det inte framlagts någonting
i den vägen. Inte en enda åtgärd
har vidtagits för att stärka medborgarnas
medinflytande och insyn.

Allt fler medborgare reagerar i dag
mot expertvälde och byråkratisering.
Allt fler kräver medinflytande och insyn.
Det är allvarliga tecken på att demokratins
effektivitet sviktar. Att i det
läget och i ett läge, där man redan börjar
ifrågasätta om utvecklingen mot allt
större kommuner bör få fortsätta, forcera
fram sammanläggningar utan att
någon åtgärd samtidigt vidtas för att
tillgodose medborgarnas krav borde
inte få komma i fråga. Den utvecklingen
får inte tvingas fram mot många
kommuners vilja. Låt oss slippa försök
att kvalitetsgradera kommuner i stora
och små, i sådana med stort befolkningstal
och sådana med litet.

Låt vara att man ännu inte kan presentera
idealmodellen för de demokratiska
institutionernas uppbyggnad. Låt
vara att man ännu inte vet, om vi kanske
ändå måste gå vägen mot allt större
kommuner. Så länge vi har kvar frivilligheten,
har vi ändå möjliggjort ett
visst medborgarinflytande på utvecklingen
och därigenom en viss flexibilitet.
I dagens snabbt föränderliga samhälle
kan vi enligt min mening inte avstå
från den flexibiliteten.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
gemensamma borgerliga reservationen.

I detta anförande instämde fru Kristensson
samt herrar Ringaby och Nilsson
i Agnäs (samtliga m).

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Kommunindelningsreformens
genomförande kommer ju att
leda till väsentliga ändringar i kommunernas
storlek och struktur. Redan de
ändringar som genomförts eller som
blivit beslutade och står inför sitt genomförande
kommer att minska antalet
kommuner rätt kraftigt. Vid ett fullständigt
genomförande av kommunindelningsreformen
skulle antalet kommuner,
såsom framgår av propositionen
nr 103, utgöra endast 282 stycken.

Det är ju kommunblocken som ligger
till grund för indelningsändringarna,
och beträffande över hälften av
dessa har endera beslut fattats om sammangående
eller utredningar igångsatts
om sammanläggning av kommunerna.
Jag tror att man kan förvänta att också
där det nu pågår utredningar kommer
dessa att leda till sammanläggningar av
kommunerna och att därmed även ytterligare
ett steg tas mot reformens förverkligande.

Som tidigare anförts här under debatten
fastslogs i 1962 års riksdagsbeslut
de riktlinjer som skulle ligga till
grund för denna indelningsreform. Genomförandet
av den indelningsreform,
som förväntades växa fram efter beslutet,
skulle för kommunernas del vara
av helt frivillig karaktär, och alltså
skulle inget tvång tillgripas för reformens
förverkligande.

Det faktum att över hälften av kommunblocken
redan beslutat om en sammanläggning
eller igångsatt utredningar
tyder enligt min uppfattning på ett
positivt intresse från vederbörande
kommuners sida att försöka förverkliga
kommunreformen.

Denna frivillighet i förfaringssättet

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 189

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

har inneburit att utredningsarbetet kunnat
bedrivas utan tryck av en tvingande
lagstiftning, och jag tror att det inneburit
att man utan tidspress grundligare
kunnat tränga in i de problem
som kan förväntas uppstå vid en sammanläggning.
Det är tämligen självklart
att både förtroendevalda och kommuninvånarna
i övrigt har ett starkt intresse
av att få veta vad en kommunreform
innebär och vilka konsekvenser den
kan få, t. ex. för de mindre kommuner
som kommer att uppgå i en större, och
i vilka former det framtida samarbetet
inom en storkommun kommer att utveckla
sig.

Jag tror också att det är viktigt att
inom de kommuner som skall gå samman
åstadkomma en samsyn och en
anpassning då det gäller de nya förhållanden
som inträder i och med tillskapandet
av storkommunen. Det är då betydelsefullt
att man får tillräckligt med
tid för denna anpassning. För den kommande
samhällsgemenskapen är det en
fördel om det redan från början kan
byggas upp ett förtroendefullt samarbete,
så att inte motsättningar mellan
olika kommundelar uppstår och blir
så pass stora att de utgör ett hinder för
den kommunala verksamheten och därmed
kanske försvårar en önskvärd utveckling.
Enligt riksdagsrevisorernas
promemoria finns det samarbetsnämnder
inom samtliga kommunblock så när
som på ett, och jag har den uppfattningen
att det på många håll inletts ett
mycket fruktbärande kommunalt samarbete
inom samarbetsnämnderna och
att man på det sättet har kommit varandra
närmare i fråga om åsikter.

Erfarenheterna säger också att även
i de kommuner där man redan har gått
samman behövs det en viss tid för anpassning
till de nya förhållandena och
till en gemensam syn på den nya kommunens
behov och möjligheter.

Ser man frågan ur denna synpunkt
förefaller det mig att en tvångslagstiftning
är mindre ägnad att befrämja en

utveckling till ökad samsyn och samarbete.
Som jag tidigare anfört, tror jag
att en frivillig samverkan i detta fall
bättre kommer att befrämja samarbetet
och medverka till att kommunerna får
större möjlighet att bedöma när den
rätta tidpunkten kan vara inne för en
sammanläggning inom kommunblocken.

1962 års riksdagsbeslut fastslår frivillighetslinjen
i denna reform, och enligt
den uppfattning vi har, som står för
reservationen till detta utskottets utlåtande,
bör riksdagens bestämda uttalande
1962 alltfort gälla utan att det införes
någon sådan tvångslagstiftning som
föreslås i proposition nr 103.

Det sägs också i 1962 års beslut —
att även om utvecklingen skulle gå något
långsammare än vad som kunde
förväntas, skulle det inte vara något
skäl för en tvångslagstiftning och därmed
ett frånfallande av principen om
full frivillighet. Vi reservanter hyser
den uppfattningen att inte heller utvecklingen
har gått så långsamt, att ens
detta skulle kunna motivera en ny lagstiftning
för att påskynda reformen.
Det överensstämmer också med det remissyttrande
som Landstingsförbundet
har avgivit i denna fråga.

Enligt reservanternas uppfattning talar
mot ett tvångsmässigt förfarande vid
reformens genomförande också det läge
där frågan om den kommunala självstyrelsen
befinner sig. Det sägs i reservationen
att »ett tungt vägande skäl mot
ett tvångsmässigt genomförande av ny
primärkommunal indelning är också
att flera grundläggande frågor rörande
den kommunala självstyrelsen för närvarande
väntar på statsmakternas ställningstagande».
Här kommer också in
spörsmålet om i vilken utsträckning
man kan tänka sig en decentralisering
av vissa frågors avgörande till primärkommunerna,
den framtida ansvarsfördelningen
när det gäller statlig, regional
och primär kompetens, samt problemet
om hur den enskilde medborga -

190 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

ren i en kommun av större storleksordning
skall kunna få ett inflytande på
beslutsprocesserna.

Det är angeläget att även dessa frågor
kunnat belysas, innan man tar ställning
till den fortsatta takten i fråga om
kommunsammanslagningarna och i all
synnerhet innan man går in för det
tvångsmässiga genomförandet av den
del av kommunreformen som kan återstå,
när de frivilliga sammanläggningarna
blivit genomförda efter överenskommelser
som då kunnat träffas mellan
de berörda kommunerna.

Det är sant att den pågående strukturomvandlingen
i samhället ställer stora
krav på kommunernas möjligheter
att handla och att ta initiativ. Den allmänna
verksamheten är av så betydande
omfattning att kraven på bärkraftigare
kommuner gör sig alltmer gällande.
Detta kan också vara en förutsättning
för genomförandet av vissa kommunala
uppgifter som i stor utsträckning
påläggs kommunerna av statsmakterna.
Det är i och för sig riktigt att
vi får till stånd en lämplig kommunal
indelning som kan ge primärkommunerna
erforderliga resurser.

Kommunblocksindelningen anger
riktlinjerna för hur den framtida kommunstrukturen
skall se ut. Den utgår
bl. a. ifrån att de nya kommunerna skall
utgöra näringsgeografiska lämpliga enheter
och vara ägnade att främja den
ekonomiska utvecklingen och ge ett underlag
för de kommunala förvaltningsuppgifterna.
Det kan vara en riktig
synpunkt, men det finns skäl som talar
för att kommunblocksindelningen i vissa
fall ändå inte är den lämpligaste och
att en översyn av indelningen bör kunna
göras i de fall då man kommit till
den uppfattningen att den omfattning
som ett kommunblock har inte är den
lämpligaste.

Vad frågan till slut vid behandlingen
av förevarande utskottsutlåtande gäller
är dock: Skall man gå vidare i enlighet
med 1962 års beslut och därmed ge

kommunerna fortsatt möjlighet att genom
frivilliga överenskommelser genomföra
reformerna av den primärkommunala
indelningen, eller skall man
i enlighet med vad som föreslagits i propositionen
och som utskottets majoritet
har tillstyrkt genom en lagstiftning
tvinga kommunerna att genomföra reformerna
inom den tidpunkt som har
angetts i propositionen? Jag tror att
det alltjämt finns en betydande opinion
för att fasthålla vid 1962 års beslut,
och det är också detta som ligger bakom
yrkandet i den reservation som fogats
till konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är inte länge sedan
vi här i kammaren ganska enhälligt beslöt
att förändra riksdagens arbetsformer.
Vi beslöt då också att inte längre
ha två kamrar utan en. Likaså enades
vi om att reducera antalet riksdagsmän
från nuvarande 384 till 350. Jag var
den gången mycket förvånad över att
man från högerhåll föreslog att antalet
riksdagsledamöter bara skulle vara 300,
ett förslag som man även inom folkpartiet
var starkt intresserad av. Antalet
fastställdes emellertid till 350. Men efter
att ha lyssnat till denna debatt i kväll
om demokratins problem förstår jag
inte dem som då ville sänka antalet
riksdagsmän — ty är inte riksdagens
ledamöter förtroendemän? Det kan man
verkligen fråga sig efter att ha lyssnat
till denna debatt.

Det har här sagts att regeringen vill
arbeta fram reformen under förfärlig
forcering. Om det skall anses vara fallet
är beroende av vilket intryck man
har av ordens valör. År 1962 fattades
ett beslut som nu föreslås i huvudsak
genomfört till år 1974. Det skall således
åtgå inte mindre än tolv år för att genomföra
en reform, om vilken man i
början av perioden var tämligen överens.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

191

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Jag måste säga att jag finner detta
sätt att framställa saken vara ganska
egendomligt.

Nej, herr talman, huvudfrågan i ärendet
om kommunindelningen har blivit
oppositionens försök att i allra högsta
grad framträda som frihetens förkämpar.
Man vill gärna framställa regeringen
och det socialdemokratiska partiet
så att dessa önskar införa tvång och
ofrihet. Det kan självfallet vara en väg
att föra partipolitik, men det har inte
mycket med realistisk politik att skaffa.

Visst är frihet bra, men det beror
också något på vad man menar när
man talar om frihet. Varje människa
som önskar leva i ett ordnat samhälle
får vara beredd på att samhället vidtar
en hel del frihetsbegränsande åtgärder.
Såväl herr Larsson i Luttra som
herr Nelander är alldeles för erfarna
kommunalt och på riksdagsplanet för
att inte begripa att tvångsåtgärder i vissa
situationer kan bli nödvändiga, om
man vill uppnå en kommunsammanläggning.
De har också gett ganska
klart uttryck för att de förstår detta.
Jag är därför övertygad om att skillnaden
i bedömningen mellan oss egentligen
är mycket liten, ja, jag skulle
vilja göra gällande att den inte existerar.

För två år sedan fattade riksdagen
beslut om något som jag anser vara
mycket mer betänkligt ur frihetsbegränsande
synpunkt, nämligen en omläggning
av hela landets trafikapparat
från vänster till höger. Detta beslut fattades
trots att man hade bakom sig en
folkomröstning, som klart dokumenterade
att människorna inte önskade att
denna ändring skulle komma till stånd.
Likaväl har denna stora och mycket
betydelsefulla trafikomläggning accepterats
på ett sätt och i en omfattning
som inte ens den mest optimistiske vågade
drömma om. Tänk om herr Wennerfors
hade föreslagit att den övergången
skulle vara frivillig, så att de

som ville köra till vänster kunde göra
det och de som ville köra till höger
kunde göra det! Efter vad jag hört i dag
förvånar det mig att inte det förslaget
lades fram.

Givetvis är någonting sådant inte genomförbart,
men nog innebar högertrafikomläggningen
ett ingripande av jätteformat
i den personliga friheten, som
går långt utanför det förslag som i dag
lanserats. När det nu från regeringens
sida föreslås vissa tidsgränser för genomförandet
av en reform som man i
stort var överens om tidigare ligger
till grund för detta endast viljan att
reformen skall förverkligas på ett sådant
sätt att felinvesteringar skall undvikas.
Dessutom vill man söka göra
skillnaderna i livsbetingelserna för
medborgarna inom olika kommuner så
små som möjligt. Varje kommun skall
ha ett sådant befolkningstal att den
kan bära de kostnader som följer med
de serviceanordningar varje samhällsmedlem
anses ha rätt till, oavsett var
vederbörande är bosatt — i en stad
eller på rena landsbygden. Nog vet vi
att betingelserna alltid blir skiftande,
men regeringspartiet vill medverka till
att göra olikheterna så små som möjligt.

Vi har framför oss en uppgift som
verkligen kräver krafttag och som ligger
oss alla nära, nämligen lokaliseringspolitiken.
Även om herr Wedén
inte tror det, så är jag övertygad om att
kommunernas storlek och sammansättning
kommer att vara en mycket betydelsefull
detalj när det gäller att få
till stånd en lokalisering som är både
lönsam och hållbar.

Hela utbildningsprogrammet — också
en mycket viktig detalj i vårt samhälle
— är i hög grad beroende av livsoch
bärkraftiga kommuner. Vi kan inte
förneka att det på detta vitala område
har funnits mycket betydande olikheter
i fråga om utbildningsmöjligheterna.
Den jämlikhet som här eftersträvas
är vi alla överens om.

192

Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Ja, säger man från oppositionen, detta
råder det inga delade meningar om.
Vi vill endast att sammanslagningen
även i fortsättningen skall ske genom
frivilliga överenskommelser kommunerna
emellan. Naturligtvis är den vägen
att föredra, och den kommer säkerligen
att beträdas i mycket stor utsträckning.
Men varje dag som går utan att man
får klarhet i när och hur en sammanslagning
skall ske förorsakar åtskilliga
kommuner onödiga utgifter, som annars
skulle kunna undvikas.

Ingen kan i dag befria sig från känslan
att det mellan en del kommuner råder
konkurrensförhållanden, som kan
ha sin rot i helt personliga prestigemotsättningar
bland förtroendemännen.
Man har en känsla av att alla kommuner
är med om sammanläggningar
under en bestämd förutsättning, nämligen
att det blir sammanläggning med
någon kommun som är mindre än den
egna.

Vi fick för övrigt ett slående exempel
på detta förhållande under debatten
i utskottet. Där nämndes ett område
— jag skall inte här ange vilket — som
bestod av 14 kommuner, av vilka alla
utom en var överens om att sammanläggas
till ett block. De 14 kommunerna
tillsammans skulle få ett befolkningstal
på 54 000. Men en kommun,
den minsta, som hade 1 600 invånare,
satte sig på tvären och ville inte vara
med om en sammanläggning.

Ärade kammarledamöter! Kan man
under sådana förhållanden verkligen
finna att man ändå skall stå fast vid
den heliga frivillighetens princip och
säga att även i ett sådant fall ingenting
kan ske och att de 52 400 får sitta ned
och vänta till dess och de 1 600 finner
skäl att gå med i ett kommunblock?

Jag vet mycket väl att de erfarna
kommunalmännen inte accepterar en
sådan ordning. Jag är också förvånad
över att man finner denna fråga vara
särdeles lämpad för partipolitik. Jag
tror inte att så är fallet. Jag anser att

det är politikernas skyldighet att tillvarata
allmänhetens intressen på bästa
sätt. Men ibland får jag en känsla av att
man från oppositionens sida vill framföra
och tillvarata kommunalpolitikernas
intressen på ett särskilt sätt. Jag
tror att det är en onödig uppgift. Herr
talman, jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Samhällets organisation
måste utformas så, att den på bästa
sätt tjänar människorna under människornas
egen medverkan och deras eget
ansvar. Det måste vara politikernas riktmärke
i arbetet om man vill nå det resultat
som vi har rätt att förvänta, nämligen
ett bättre samhälle med starka inslag
av gemenskap och trygghet.

Den fråga vi nu behandlar — kommunorganisationens
framtida utformning
—• är av utomordentligt stor betydelse
i detta avseende. Kommunen är
den självstyrelseorganisation som ligger
den enskilde närmast. Över kommunerna
och det kommunala arbetet skall
den enskilde få sin service på skilda
områden, och också ha rätt att fordra
ett stort och så långt det går direkt inflytande
på utformningen av de ekonomiska
förutsättningarna och av livsmiljön.

Den kommunala självstyrelsen är således
något av en livsnerv i vår demokrati.
Därför är det viktigt att man när
förändringar skall ske går fram med
varsam hand, så att man bevarar inslaget
av levande folkstyrelse. Detta är
alltså något av en politisk ideologi.

Och jag tycker att herr Henningsson
betydligt förenklade de grundläggande
betrakelsesätten när han i slutet av sitt
anförande så lättsinnigt — jag tillåter
mig använda det uttrycket — tolkade de
synpunkter enligt vilka vi dragit upp
riktlinjerna och underbyggt våra ställ -

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

193

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

ningstaganden. Jag tror att många av de
aktiva kommunalmännen i detta land
betackar sig för det betyg herr Henningsson
i det avseendet gav dem.

När kommunblocksreformen var föremål
för riksdagens behandling år 1962
kom också skillnaden i partiernas
grundsyn på denna fråga klart till uttryck.
Centerpartiet hävdade vid det
tillfället bestämt att en ny kommunindelning
måste få växa fram genom kommunernas
egen vilja och utan tvångsåtgärder,
vidtagna av Kungl. Maj:t genom
en tvingande lagstiftning. Vi motsatte
oss lika litet vid det tillfället som i dag
en förändring av den kommunala indelningen.
Självfallet är det normalt att en
förändring sker, och det har vi således
— som understrukits tidigare i dagens
debatt —- aldrig gått emot. Det är
tvånget som vi har reagerat mot.

År 1962 fick vi i viss mån gehör för
denna vår inställning. Den prövning av
om takten hade varit tillräckligt snabb,
som i den då framlagda propositionen
föreslogs skola ske 1967, skrev ju utskottet
bort. Vad utskottet föreslog blev
senare också riksdagens beslut.

Även om riksdagen den gången således
gjorde vissa uttalanden, har det i
den senare diskussionen yppats delade
meningar om huruvida man ändock
med den lag som finns skulle ha kunnat
gå hårdare fram än man nu gjort när
det gäller att genomdriva kommunsammanläggningar.
Jag vill klart deklarera
att jag i detta avseende respekterar regeringens
ståndpunkt. Efter den entydiga
ställning för frivillighetsprincipen
som riksdagen vid detta tillfälle intog
har man nämligen inte — trots att lagen
eventuellt skulle ha medgivit det —
tvingat fram några kommunsammanläggningar.

I mitt eget kommunblock hände det
att av blockets fem kommuner en majoritet
av fyra beslöt om en kommunsammanläggning
år 1967, medan den femte
kommunen då fortfarande ville bestå
som egen kommun. Denna kommun

skulle emellertid ha blivit insprängd i
den nya storkommunen, och dess kommunalfullmäktige
omprövade sitt beslut.
De blev nändigen på det klara med att
stora organisatoriska svårigheter annars
skulle ha uppstått. Naturligtvis var
de dessutom medvetna om att också
indirekta åtgärder skulle ha kunnat
komma till, vilka hade kunnat göra
kommunens situation ganska bekymmersam.
Det finns kanske, som herr
Henningsson och andra har sagt, enskilda
kommuner som har bromsat sammanläggningen.
Jag vill dock understryka
att även i nuvarande lagstiftning
har vi ett indirekt tvång som gör att
kommuner, som skulle få ett dåligt geografiskt
läge om de ställde sig utanför
storkommunen eller som fått räkna med
en restriktiv behandling, kan känna sig
tvingade att gå med i den nya storkommunen.
I princip har kommunerna
emellertid själva haft att avgöra samgåendefrågorna.

Jag vill i detta sammanhang något
kommentera den PM som låg till grund
för propositionen 103. Den upprättades
i kommunikationsdepartementet, och
man skulle kunna kalla den för en röd
idé i ett blått omslag. Vad den innehöll
har tidigare refererats här, och jag skall
inte upprepa det. Jag vill bara säga att
jag finner det otillfredsställande att promemorian
endast upptog två alternativ,
båda tvångsalternativ. Det borde klarare
ha framgått att remissinstanserna även
kunnat uttala sig för en frivilliglinje.
Nu gjorde de ändå detta, men det uppstod
oklarhet på den punkten i vissa
remissinstanser, och jag tror att yttrandena
skulle blivit annorlunda om ett
frivilligalternativ hade funnits med i
denna PM.

Med sitt förslag i propositionen 103
trampar regeringen in med träskorna
i dessa mycket viktiga frågor. Man
skulle också kunna säga att dessa skor
är försedda med järn. Det har från majoriteten
i KU redovisats att det finns
mjuka delar under skorna, men om man

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 25

194 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

tycker att de s. k. öppningar som finns
i detta förslag är tillräckliga, då har
man inte stora krav på frihet.

Jag har tidigare sagt att vi från vårt
håll är på det klara med att förändringar
i kommunindelningen kommer
att ske successivt. Det är således beträffande
inriktningen, formerna och
tidsfaktorn som vi har en annan uppfattning
än majoriteten.

Jag vill också gärna framhålla att det
bör finnas ett ordentligt rådrum när
sammanläggningar skall komma till
stånd. Jag tror att erfarenheter från
många kommunblock kan bekräfta riktigheten
av denna uppfattning.

Förberedelserna för kommunsammanslagningen
kräver i många fall lång
tid. Så elementära saker som vägar och
kommunikationer måste vara väl ordnade.
Där brister det åtskilligt i redan
nu sammanslagna kommuner. Jag kan
även i det fallet beskriva situationen i
min egen storkommun. Vi har utomordentligt
dåliga vägar in till centralorten
från vissa delar av den nya storkommunen.
Länsmyndigheterna var mycket intresserade
att få en kommunsammanläggning
till stånd redan den 1 januari
1967, men därefter har man åstadkommit
mycket litet för att ordna just sådana
elementära saker som bättre kommunikationer,
något som ändå betyder
mycket för gemenskapen i en ny kommun.
Det erfordras också att servicefunktionerna
måste vara väl genomtänkta
och utbyggda. Här behövs ett
ordentligt stöd från statsmakterna för
att underlätta förutsättningarna för kommunsammanslagningar
och möjliggöra
anordnande av rimliga kommunikationer,
vilket är ett elementärt behov.

Jag tror detta är viktigare än att föreslå
tvångsåtgärder.

Det är också ofta kostnadskrävande att
genomföra kommunsammanläggningar.
Det är därför nödvändigt att man får en
omedelbar effektuering av den beställning
riksdagen har gjort om en översyn
av kostnadsfördelningen mellan stat

och kommun. Jag tror också det är
utomordentligt viktigt att vi får en effektivare
skatteutjämning. Det är livsviktigt
för den kommunala verksamheten.

Vi bygger vårt samhälle för framtiden.
I dag ger många grupper —• ungdomar
i synnerhet — uttryck för krav
på ett ökat direkt inflytande på utformningen
av samhället. Den kommunala
verksamheten är ett av de många instrumenten
härför. Det rimmar enligt min
mening således illa med tidens anda att
på det här området göra avståndet mellan
den enskilde och samhället större,
vilket vi riskerar genom de föreslagna
tvångsåtgärderna i kommunindelningsfrågan.

För min del vill jag därutöver gärna
understryka det utomordentligt viktiga
i att de politiska partierna i första hand
men också alla andra organisationer
självklart gör alla erforderliga insatser
för att bli effektiva instrument med
möjligheter för de enskilda medborgarna
att så långt möjligt ge sin egen
mening till känna. Det är viktigt att
dessa organisationer bidrar till att göra
dialogen mellan samhället och den enskilde
så givande som möjligt.

Om jag vid denna sena, eller kanske
tidiga timme får uttrycka en undran
skulle det vara hur dialogen varit mellan
den centrala ledningen i SAP, alltså
regeringen, och de många socialdemokratiska
kommunalmännen ute i landet
som ändå i remissinstanser har gått på
en fortsatt frivillig linje.

Herr talman. Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Boo sade någonting
som förvånade mig. Han menar att
regeringen har och bör ha rätt att besluta
och förordna om en kommunsammanläggning
under särskilda förhållanden.
Han refererade också några fall
där detta skulle gälla. Men hur har herr

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25

195

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Boo, om detta är riktigt, kunnat vara
med om att utforma och skriva under
reservationen? Det begriper jag inte!
Det räcker väl att folkpartiet har blandat
bort sig i detta sammanhang — inte
behöver även centern göra det!

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson måste
ha missuppfattat mig totalt. Vad jag försökte
beskriva var att det redan i nuvarande
lagstiftning finns tvångselement.
Beskrivningen avsåg mitt eget
kommunblock. Det innebar inte på något
sätt en tillstyrkan av dessa tvångsåtgärder,
utan det var en beskrivning
som visade att vi tyvärr redan i den
nuvarande lagstiftningen har ett ganska
stort inslag av indirekt tvång. Det är
stor skillnad, herr Henningsson.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! I den allmänpolitiska
debatten under hösten 1968 tog jag upp
frågan om kommunindelningsreformen
och uttryckte min tillfredsställelse över
att kommunikationsministern aktualiserat
ett genomförande av reformen. I
detta sammanhang framhöll jag också
att många kommunalt verksamma väntat
på initiativ från statsmakternas sida,
eftersom indelningsfrågan gått i baklås
i många kommunblock. Att så var fallet
har besannats. Av remissyttrandena
framgår att majoriteten av kommunerna
anser att åtgärder i form av lagstiftning
behövs för reformens fullföljande. Huvudparten
av de »tunga» remissorganen
har ju också biträtt alternativ 2 i departementspromemorian,
och det bör tillmätas
särskild vikt att Kommunförbundet,
LO, Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet
liksom så gott som
samtliga länsstyrelser biträtt att lagstiftning
bör ske.

Det som talar starkast för ett genomförande
av kommunreformen är trots
allt de lokaliseringspolitiska och näringsstrukturella
skälen. Jag tror också
att det går att bevisa att de kommuner
7* — Andra kammarens protokoll 1969,

som har eller har haft de största arbetsmarknadspolitiska
störningarna också
har varit mer benägna än andra kommuner
att uttala ett tveklöst ja till lagstiftning
med en fixerad sluttidpunkt
för reformens genomförande. Inte ens
centraldirigeringen från ett visst parti
när det gällt remissvaren har kunnat
påverka partivännerna i ansvarsställning
i exempelvis planeringsråden i arbetsmarknadsstörda
regioner. De har
i stället betygat att de anser det riktigt
och ofrånkomligt att åtgärder vidtas
från statsmakternas sida om kommunindelningsreformen
skall komma att genomföras
inom rimlig tid. Så har t. ex.
varit fallet i Älvsborgs län där centerpartiets
främsta företrädare har anslutit
sig till alternativ 2.

Det är påfallande många kommuner
med borgerlig majoritet som biträtt förslag
om lagstiftning. Av de 394 kommuner
som har sagt ett klart ja till lagstiftning
har 221 borgerlig majoritet.
Man skulle kunna fråga herr Boo hur
kommunikationerna har varit mellan de
borgerliga lokalorganisationerna och
partiledningarna i de borgerliga partierna.
Detta gäller i synnerhet en rad
större kommuner som fick borgerlig
majoritet efter 1966 års kommunalval.
Jag förutsätter att man i dessa kommuner
har ansett det nödvändigt för
blockens framtida utveckling att få
i gång en samplanering för större och
bärkraftigare enheter. Blocksamarbetet
är tungrott och medför onödiga arbetsomgångar
med stor tidsåtgång som
följd både för tjänstemän och för de
förtroendevalda, d. v. s. i de block där
det över huvud taget förekommer ett
samarbete och där utvecklingsplaner
håller på att åstadkommas. Saknas viljan
till samarbete, ja, då görs det felplaneringar
och felinvesteringar. Utvecklingen
i stora, näringsgeografiskt
sammanhållna regioner har blivit lidande
av bristen på samplanering. Det är
dock nödvändigt att man handskas effektivt
med marktillgångar för industri
Nr 25

196 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

och övrig bebyggelse. Att resurserna tas
till vara för befrämjande av aktiv miljöpolitik,
ökad fritidsbebyggelse och
andra fritidsändamål, kulturella aktiviteter
och vidgad social service är av
betydelse.

Det finns många framsynta kommunalpolitiker,
tydligen även på borgerligt
håll, som har insett kommunreformens
betydelse och vill se indelningen i nya
kommuner förverkligad inom rimlig
tid. Herr Wedén nämnde att takten
i sammanläggningen inte är så viktig,
men hans partivänner i landets större
kommuner har ansett något annat. Dessa
borgerliga kommunalmän har förmodligen
sagt sitt tveklösa ja till lagstiftning,
därför att de själva står mitt
i den praktiska verksamheten och vet
hur ovisst och planlöst det kommunala
arbetet kan te sig när man inte säkert
vet för hur många man skall planera
och hur man skall fördela nyttigheterna.
Det är dock fråga om långsiktiga
ekonomiska beräkningar, om investeringarnas
prioritering för flera år framåt.
Samtidigt som man halvt om halvt
räknar med ett samgående upplever
man att blockens bästa industrimark
kanske används till låghusbebyggelse,
att kommunikations-, service- och sanitära
problem ökar genom ogenerad
randbebyggelse kring den större kommunen,
att en del kommuner i blocken
underlåter att hålla ordentlig markreserv,
att det sker lokalisering av industrier
m. m. som kan ifrågasättas. Det
som hindrar sammanläggning i sådana
block kan vara att en eller ett par
mycket små kommuner motsätter sig
sammanläggningen. När nu frivilligheten
diskuteras så intensivt kan man
fråga sig -—• och det har ju även andra
gjort här i dag — vilken frihet som
existerar för den majoritet av kommuner
i dessa block som vill ha indelningsfrågan
avgjord.

Herr Wennerfors sade att regeringens
recept är att tvinga den lilla kommunen.
Men, herr Wennerfors, det är också fle -

ra tusen borgerliga kommunalmän som
har anvisat samma recept i sina remisssvar.
Nu har frågan kommit till riksdagen,
och nu går borgerligheten på avslagslinjen.
Det är inte längre en fråga
om vad de praktiskt erfarna borgerliga
kommunalmännen vill, utan nu måste
frågan politiseras. Centern har gått ut
som förtrupp med centraldirigerade remissvar.
De övriga borgerliga partierna
följer snällt med. Det måste kännas genant
för folkpartistiska och moderata
kommunalråd liksom för andra framstående
borgerliga kommunalmän, som
i remissvaren klart tillstyrkt lagstiftningen.
Dessa borgerliga kommunalmän
tvingas nu, liksom i många andra sammanhang,
att lita till regeringens och regeringspartiets
handlingskraft och
framsynthet för att en nödvändig kommunindelning
skall komma till stånd.
Och de tvingas åse hur de borgerliga
partierna är inne på att sälja den kommunala
självstyrelsen för att komma åt
att åtminstone få länsregera, när nu det
övriga regerandet synes vara så svårt
att uppnå.

I brist på andra argument tar de borgerliga
upp frågan om den kommunala
demokratin och räknar upp slitna argument
om färre kommunala poster, om
minskat lekmannainflytande m. in. när
vi får större kommuner. Det är ett klart
misstroendevotum mot de stora och medelstora
kommuner som vi redan har
runt om i landet och som fungerar mycket
bra. Kan det för övrigt ledas i bevis
att demokratin fungerar bättre i små
kommuner än i stora? Kan man påstå
att kommuntypen har någon avgörande
betydelse för tillämpandet av demokrati?
Det går att räkna upp mycket som
talar till de stora kommunernas förmån
i detta sammanhang. Det finns ett större
urval för rekrytering till förtroendeposterna,
man har lättare att få kvalificerade
sökande till tjänsterna, medborgarna
har större möjligheter till insyn
i förvaltningen genom att ordentliga
handlingar finns tillgängliga. Pressen

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 197

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

har ofta bättre bevakning av de större
kommunernas angelägenheter. Det förekommer
mera av tryckta informationsskrifter,
som går ut till hushållen, vissa
kommuner håller sig med informationsbyråer
för t. ex. nyinflyttade. Möjligheterna
till fortbildning av förtroendevalda
och av de anställda är i regel bättre
tillgodosedda i stora kommuner än
i mycket små. — Ja, man skulle kunna
räkna upp ännu mera här.

Med detta är det emellertid inte sagt
att det inte finns små kommuner som
klarar kontakt och information på ett
tillfredsställande sätt. Det finns dock
kommuner, där inte ens kommunalnämnderna
har fastställda sammanträdesdagar,
som inte tillställer ledamöterna
handlingar till sammanträdena och
där en eller ett fåtal förtroendevalda
i toppen har allt att bestyra.

Det må talas hur mycket som helst
om kommunal demokrati, men ytterst
är det en fråga om hur de förtroendevalda
arbetar, hur intresserade medborgarna
är av de kommunala frågorna,
hur partiorganisationerna lyckas med
att hålla i gång en levande kommunal
debatt. Det går således inte att bevisa
att det blir sämre förutsättningar för
ökat lekmannainflytande och fungerande
kommunal demokrati genom kommunreformens
genomförande; tvärtom
betyder det förmodligen att en vitalisering
av den kommunala debatten kommer
till stånd när reformen genomförs
över hela landet.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
har samma syn på frivillighet som Henry
Ford på sin tid hade på konsumentens
valfrihet rörande färgen på bilar:
»Visst skall kunden ha sin bil i den
färg han önskar», sade Henry Ford,
»förutsatt att han vill ha den svart.»
—■ »Visst», säger statsrådet Lundkvist,
»skall kommunerna frivilligt få bestäm -

ma över kommunreformens genomföringstakt
— under förutsättning att de
frivilligt bestämmer exakt som regeringen
vill och med ett eller ett par års
marginal vid den tidpunkt som regeringen
vill.»

Nu är statsrådet Lundkvist en ärans
man, och jag är övertygad om att han
menar exakt vad han säger. Han har
säkert inte någon känsla av att riksdagen
är i färd med att begå ett löftesbrott.
Han har lyckats övertyga sig
själv, och sannolikt också den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, om att
något sådant löftesbrott icke begås.
Men jag tror att herr Lundkvist får räkna
med att någon mer har han icke
lyckats övertyga. Jag är också säker
på att övertygelsen är ärlig, men den
sträcker sig nog inte långt utanför den
gruppen.

Riksdagen, som fattade beslutet år
1962, kan icke ha sagt — och ingen
har sagt mig det; jag var icke med
då — att man med frivillighet menade
bara detta lilla, att med ett eller annat
års förskjutning skulle reformen genomföras;
längre skulle frivilligheten inte
sträcka sig. Alldeles säkert är att människorna
ute i kommunerna har uppfattat
detta som ett löfte att själva få
bestämma i vilken takt man ville gå
samman, och man har icke tänkt i storheter
om ett eller annat år, utan snarare
i årtionden. Kom ihåg, att här rör
vi oss på ett område, där utvecklingen
hittills har spänt över århundraden.

På mig gör det ett närmast skrattretande
intryck, om man försöker göra
gällande att det skulle ha inträffat någonting
så revolutionerande i vårt kommunala
liv och i förutsättningarna för
den kommunala verksamheten på sju
år, att vad som var möjligt och önskvärt
1962 är omöjligt och icke önskvärt
i dag. Ja, man kan t. o. m., såsom fru
Mogård påpekade, erinra om att det
var riksdagens mening att frivilligheten
var lika önskvärd för ett och ett
halvt år sedan som för sju år sedan.

198 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Vad har hänt på ett och ett halvt år?
Jag tror för övrigt inte att det är längre
än så sedan statsrådet Lundkvist
personligen upplyste riksdagen om att
det icke fanns skäl att frångå frivilligheten.

Sedan tycker jag det är en närmast
generande enkel argumentation som
från regeringspartiets sida anförs för
denna ändå mycket stora reform, detta
mycket viktiga beslut. Har inte statsrådet
Lundkvist och flera till tänkt på,
att den argumentation man anför nästan
genomgående kan vändas helt om
och ändå ha exakt samma giltighet?

Det är riktigt att den kommunala demokratin
har föga mening om den kommunala
självstyrelsen bryter samman,
om det inte finns några meningsfulla
beslut att fatta i demokratiska former.
Men det är exakt lika riktigt att den
kommunala självstyrelsen förlorar sin
mening om närdemokratin — i vilken
form den än har utövats — förlorar sin
innebörd, om avståndet mellan styrande
och styrda i praktiken blir lika stort
eller nästan lika stort som när det gäller
styrande och styrda på riksplanet.
Det kommer inte att bli lika stort i mil
räknat, men det är ofta så med avstånd
att när man väl har kommit en viss bit
på väg betyder det mindre hur lång
sträckan är. Det lär vara längre till
Mars än till Venus, men det lär inte
vara något större problem att flyga till
den ena planeten än till den andra därför
att det i båda fallen är fråga om så
långa avstånd att man måste tillämpa
samma metoder. Det är ett liknande
förhållande här. Om avståndet mellan
människorna i kommunen och de styrande
i kommunen når över en viss
gräns så är det i praktiken detsamma
som om de styrande satt i Stockholm.
Jag tror att vi har all anledning att
tänka på detta.

Statsrådet Lundkvist för ett egenartat
resonemang rörande levnadsstandard.
Vi eftersträvar större jämlikhet
och rättvisa, säger statsrådet, och det

tror jag att han gör. Men vi skall komma
ihåg att de kommuner — och det
är riktigt, herr Henningsson, att det
framför allt är de små kommunerna,
de som så att säga skulle uppslukas av
de större — som motsätter sig denna
reforms genomförande nu och med
tvång, gör detta i klart medvetande om
att de därmed accepterar en annan standard
på servicen. Uppenbarligen värderar
inte alla standard bara i sådant
som kan mätas och räknas, i antal gatlyktor
och vad det nu är man kan vinna
på en sammanslagning, utan uppenbarligen
räknar många människor rätten
att vara med och bestämma som en
mycket väsentlig beståndsdel i det vi
kallar levnadsstandard. Och det är man
beredd att slå vakt om och betala priset
för i form av en lägre servicenivå.
Skall man då inte ha rätt att i varje
fall tills vidare, enligt det löfte som vi
anser att riksdagen har givit, träffa det
valet själv?

Så vill jag helt kort, herr talman, säga
några ord om herr Johanssons märkliga
föreningsdemokrati. Om nu herr Johansson
är närvarande i kammaren, vill
jag nämna för honom att jag vet ett
exempel på att detta verkligen har fungerat.
Det lär ha hänt för något tiotal
år sedan i en församling i ett västsvenskt
stift att den kyrkliga syföreningen
plötsligt förvandlades till kyrkofullmäktige.
Sådant kan ju ske med
det valdeltagande som vi brukar ha i
våra kyrkofullmäktigeval. De kvinnliga
föreningsmedlemmarnas män och möjligen
kvinnorna själva valde in medlemmarna
och gjorde dem till kyrkofullmäktige
— föreningen blev plötsligt en
kommunal instans. Den lär för övrigt
ha skött sig förträffligt — jag har inte
hört någonting annat.

Men det kan inte vara den möjligheten
som herr Johansson tänker på.
Det kan inte heller vara fråga om de
bollsparkeriföreningar och syföreningar
i övrigt som fru Mogård nämnde,
utan det måste väsentligen röra sig om

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 199

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

de politiska organisationerna, där en
verklig demokrati på områden som åtminstone
delvis sammanfaller med de
kommunala befogenheterna kan utövas.
Men herr Johansson och även statsrådet
Lundkvist har säkerligen rest i landet
och känner landet och organisationerna
och är väl medvetna om att man,
om man tar bort det incitament som
ligger i det personliga engagemanget i
den kommunala verksamheten, har
dömt en lång rad av sådana föreningar
till döden, ty det är på engagemanget
de lever. Det är detta som är hela kärnan
i verksamheten; folk samlas till
strävsamma arbetskvällar och diskussionsaftnar
kring de kommunala frågorna,
och de människor som deltar i
sammanträdena har i sin krets flera
andra som är personligen med. Det är
därför som det blir mening i det hela.
Om vi inte längre har kommunalfullmäktige,
kommunalnämndsledamöter
och andra med i våra föreningar dör
dessa föreningar — dess värre är det
så.

Det skedde en stor sammanläggning
i göteborgstrakten för några år sedan,
när hela Hisingen så när som på en
liten bit, nämligen Rödbo vid Kungälv,
drogs in i Göteborg. Det fanns flera
hundra människor på Hisingen som val
aktivt verksamma i kommunalt arbete
före denna dag. En medborgare i en
av de gamla hisingskommunerna sade
häromdagen: »Nu kan du räkna de aktivt
kommunalt engagerade i de gamla
hisingskommunerna på ena handens
tumme — det finns en.» Jag är inte
riktigt säker på att siffran håller — jag
har hört talas om en suppleant också
■— men jag vågar svära på att vi kan
räkna de aktiva på ena handens fingrar.
De var flera hundra för några år
sedan. Hur tror ni att politiska föreningar
i den bygden skall kunna finna
någon meningsfull sysselsättning på
det sätt de hade förut?

Nej, herr Johansson i Trollhättan, det
är inte bara en förflugen tanke, att

föreningsdemokrati skulle kunna ersätta
kommunal demokrati. Beslutet att
tvångsgenomföra denna kommunreform
innebär dessutom att även föreningsdemokratin
till stor del kommer att försvinna,
därför att föreningarna försvinner.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måste ha chockerat
de ärade moderata samlingspartisterna
här i kammaren genom mitt en-passantuttalande.
Vad jag åsyftade var helt enkelt,
att vi behöver en demokrati vid
gräsrötterna. Hittills har den bestått av
både föreningsdemokrati och kommunaldemokrati.
Så blir fallet även i fortsättningen.
Den kommunala demokratin
avskaffas inte genom de större kommunerna.
Om det vore fallet, skulle vi
ju inte ha kommunal demokrati låt oss
säga i Stockholm.

Men samtidigt ville jag visa, att det
finns en medborgerlig aktivitet utanför
de kommunala nämnderna. Det har funnits
och finns alltjämt flera tusental
människor som är engagerade i olika
föreningsuppgifter, som där gör värdefulla
sociala insatser. Många av dem
har inte ens ambitionen att få kommunala
uppdrag. Men de anser det arbete
de utför vara så värdefullt att de fortsätter
med det.

På sitt sätt deltar de i beslutsprocessen,
därför att vi har ju en demokrati
i Sverige där även föreningarna deltar
i samhällsbesluten. Det är väl ingen
tvekan om att många av dem som deltar
i detta gör en lika stor insats som
de som sitter i kommunala nämnder.

Herr Carlshamre menade vidare att
man tog bort en del av grundvalen och
stimulansen för det politiska livet genom
att minska antalet kommunala förtroendeuppdrag,
men detta beror ju
helt och hållet på hur man organiserar
/erksamheten. Jag utgår från att det
är självklart att de aktiva kommunalmännen
skall komma till de politiska

200 Nr 25 Onsdagen den 21 maj 1969 era.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

föreningarna i olika delar av en kommun
för att ge och ta synpunkter. Gör
de inte så, är det väl något fel på sättet
att organisera föreningsverksamheten.
Detta är emellertid ett problem som
vi får försöka lösa inom alla partier, ty
även om man genomför sammanläggningen
på frivillig väg — och det tycks
alla här vilja — minskas ju antalet människor
som har kommunala uppdrag.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

talman! Det behöver självklart
inte vara sämre kommunal demokrati
i Stockholm än i Ytterby, men den är
definitivt annorlunda. Ibland har man
en känsla av att stockholmarna kanske
tycker att det fattas någonting, eftersom
det görs rörande, nästan patetiska, försök
att i storstaden åstadkomma någon
sorts motsvarighet till vad Hilding Johansson
kallar gräsrotsdemokrati —
med byalag, stadsdelsråd och allt möjligt,
som dock hittills inte fått någon
verklig kraft därför att det väsentliga
saknas, nämligen beslutsrätten. Så nog
finns det en och annan som upplever
den mer direkta demokratin i de mindre
kommunerna som överlägsen, även
bland de människor som njuter av den
överlägsna kommunala servicen i de
stora kommunerna. Jag tror att det förhåller
sig så.

Vi räknar alla med att det kommer
att ske stora förändringar, men det
är ändå en avgörande skillnad, om man
på det hittillsvarande sättet får vara
med och väga fördelar och nackdelar
mot varandra. Här uttrycker sig herr
Johansson i Trollhättan — och det har
tidigare statsrådet Lundkvist gjort —
i termer av typen: »Vi skall nog klara
den kommunala demokratin och allt
detta.» För mig är det ett minimikrav
att detta skulle ha varit avklarat i dag.
Det är fel tågordning. Vi må besluta
om indelningsförändringar. Det kommer
vi alltid att tvingas göra. Men här
har vi en stor reform som följs av väl -

digt mycket. Det har förts fram rader
av uppslag i debatten om hur man skall
kunna fördjupa den kommunala demokratin,
men ingenting av detta är utredningsmässigt
prövat och ingenting är
förelagt riksdagen för beslut. Vi kan
t. ex. tänka oss decentraliserade kommunala
nämnder, kommunala folkomröstningar
— i varje fall kan jag göra
det — och mycket annat, men vi skulle
haft de besluten först. Ingen kommer
att kunna övertyga mig om att behovet
av denna tvångslagstiftning är så överhängande
i dag eller i år att det icke
fanns möjlighet att ta tid till dessa saker.

Till sist, herr Johansson, vill jag beröra
frågan om föreningarna. Visst är
det en fråga om arbetsformer och organisation.
Vi kan organisera vårt arbete
bättre eller sämre, men vi kan aldrig
organisera fram en ersättning för själva
innehållet. Och kärninnehållet i det lokala
politiska arbetet är den direkta
och omedelbara personliga anknytningen
till ortens kommunala politik. Det
är med den materien vi arbetar, allting
annat är bagateller och dekorationer.
Detta är innehållet. Om vi tar bort det
innehållet -— och det gör vi; herr Johansson
tror inte själv på att man i någon
nämnvärd utsträckning kan få de
fåtaliga kommunala förtroendemännen
att åka 6, 7 eller 8 mil, som det blir
fråga om, i den utsträckning som skulle
behövas för att vecka efter vecka hålla
i gång detta arbete med personlig kontakt
— kommer det inte att finnas en
chans till en ersättning för den kommunala
demokratin, utan vi dömer även
föreningsdemokratin till att tyna bort.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag gör inte anspråk
på att kunna övertyga herr Carlshamre
i den här frågan. Men låt mig ändå replikera
och säga att herr Carlshamres
tes är att det skall vara en meningsfylld
kommunal verksamhet. Hur skall
man åstadkomma den om man inte

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 201

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

har resurser till sitt förfogande, om man
— på grund av att man inte kan utföra
de uppgifter medborgarna kräver — förlorar
arbetsuppgifter som går över till
andra organ? Då har man visserligen
ett kommunalt uppdrag. Man kan t. o. m.
sitta i flera nämnder, vilket man vanligen
gör i de mindre kommunerna.
Men någon större aktivitet kan man inte
utveckla, och samhällsutvecklingen kan
man föga påverka — den går en förbi.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Johansson har
fått detta om bakfoten. Han måste vara
offer för vad en del moderna psykologer
kallar för en professionell deformation.
Jag tror att detsamma i någon
utsträckning gäller statsrådet Lundkvist.

Vem är det som avgör om de kommunala
uppgifterna i Ytterby är meningsfulla?
Är det herrar Lundkvist och
Johansson, eller är det folket som bor
i Ytterby? Det är ju en praktiskt taget
enig befolkning i Ytterby inklusive socialdemokraterna
— inte ett litet antal
kommunalmän — som bestämt tar avstånd
från den lagstiftning vi skall
fastställa om en liten stund. I de allra
flesta fall gäller det även socialdemokraterna
i dessa små kommuner — i alla
händelser dem jag har träffat. Det är
de som känner om den kommunala
verksamhet de bedriver är meningsfull.
Det är de som vet om de har resurser
för att bedriva en meningsfull verksamhet.
Om de nu tycker att de har det,
varför får de inte fortsätta att tycka
det? Skall vi vara så otroligt mycket
duktigare, så mycket mera framstående
experter att man här i riksdagen och i
kanslihuset skall avgöra vad som är
meningsfullt, vad som är nödvändiga
resurser för att den kommunala demokratin
skall fungera?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Får jag bara kort erinra

herr Carlshamre om att det var 221
kommuner med borgerlig majoritet som
krävde att man skulle vidta lagstiftningsåtgärder
för att vi skulle kunna
trygga den kommunala självstyrelse vi
vill slå vakt om genom att genomföra
kommunindelningsref ormen.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan inte siffran,
men jag får erinra statsrådet Lundkvist
om att ett antal kommuner med socialdemokratisk
majoritet gick den motsatta
vägen. De kanske inte är fullt lika
många. Men det intressanta är att på
den motsatta sidan, oavsett den politiska
fördelningen i kommunerna, finns
de små kommunerna som upplever denna
reform så, att de blir uppslukade.
Man känner det så. Det är inte ett samgående
på lika villkor om en stad med
50 000 invånare drar till sig en kommun
med 1 600. Den kommunens invånare
upplever det helt enkelt så att de
blir uppslukade. De försvinner. Det är
detta man tar avstånd ifrån. Men nu
finns det inte många sådana små kommuner,
och därför blir majoriteten av
remissyttrandena precis den som statsrådet
Lundkvist pekat på.

Låt oss ta Göteborg som exempel en
gång till. Det har över huvud taget
ingen betydelse för befolkningen i Göteborg
om man ansluter Hisingen eller
inte. Det har innebörd för politikerna,
som får ett större område att förvalta
och mer att bestämma över — och de
kan mycket väl ha sakligt motiverade
skäl som talar för att det bl. a. ur planeringssynpunkt
är bättre med en anslutning
— men för befolkningen, för
de vanliga människorna, för de styrda
i Göteborg gör det alldeles detsamma
om man lägger till en kommun här och
en där vid gränsen. Det gör emellertid
inte detsamma för de vanliga människorna
i den kommun som blir indragen
i den stora. Det är där skillnaden
ligger. Och där har vi hela förklaringen

202 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

till att remissyttrandena ser ut som de
gör.

Människorna i de små kommunerna

— det rör sig om en minoritet i landet

— som för närvarande inte vill ansluta
sig till den större kommunen kan ju,
som herr Boo har påpekat, mycket väl
ändra mening. En vacker dag bedömer
de kanske det som de går miste
om genom sin litenhet såsom viktigare
än det de går miste om genom anslutning
till eu stor kommun. All right!
När den dagen kommer skall vi göra
sammanläggningen. Men jag kan inte
se någon anledning att tvinga fram
den i dag. Och även dessa människor
som råkar bo i små kommuner bör
kunna kräva att få vara med och bestämma
— särskilt som riksdagen i detta
fall har gjort ett exempellöst klart
uttalande. Jag tror det är mycket sällsynt
i riksdagens historia att man på
detta sätt har föregripit sig själv. Det är
inte nog med att riksdagen 1962 slog
vakt om frivilligheten; man underkände
i förskott den enda motivering som
statsrådet Lundkvist i dag anför för att
gå ifrån beslutet. Riksdagen underkände
skälet att det går för långsamt. Statsrådet
Lundkvist kunde ha åberopat vilket
annat skäl som helst för att vi i dag
behöver en tvångslagstiftning; det skulle
inte ha kommit i konflikt med 1962
års beslut på samma sätt. Men på
denna enda punkt sade riksdagen ifrån
att talet om att det går för sakta kommer
vi inte att godkänna som ett skäl
för att ändra beslutet.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag hoppas att kammarens
ledamöter håller mig räkning för
att jag nu kommer att inskränka mig
till ett mycket kort inlägg, som jag skall
anknyta till herr Carlshamres anförande,
vilket jag tyckte på en punkt var
upplysande. Det var nämligen i högsta
grad avslöjande för hur de borgerliga
partierna arbetar på det kommunala
fältet. Det är i deras församlingar up -

penbarligen så att de som blivit kommunal-
eller stadsfullmäktigeledamöter enväldigt
bestämmer om hur politiken
skall utformas och om vilket innehåll
den skall ha. Så arbetar vi inte inom
socialdemokratin.

Efter att under 20 år ha deltagit i det
politiska arbetet i Malmö, där jag suttit
i en ganska ledande ställning, vill jag
med dess stadsfullmäktigeförsamling
som utgångspunkt säga att det inte
är den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen
som själv bestämmer hur
politiken i Malmö skall utformas. Det
är den politiska organisationen Malmö
arbetarkommun som diskuterar, lägger
upp riktlinjerna för och fastställer politiken.

Med anledning av den diskussion som
förts om vem som har mest att bestämma
i politiskt avseende, den som sitter
i stadsfullmäktige eller den som är medlem
av arbetarkommunens styrelse, vill
jag säga att den politiska organisationen
har ett större grepp över dessa frågor
än de som råkat få förtroendet att
sitta i stadsfullmäktigeförsamlingen.

Ute i organisationerna diskuterar
man uppläggningen av hela politiken.
I vinter har t. ex. över 1 000 av arbetarkommunens
medlemmar aktivt deltagit
i den politiska diskussionen.

Jag finner nu emellertid att man inte
arbetar på samma sätt inom de andra
partierna. Jag tycker att det därför
finns ett mycket starkt stöd för resonemanget
om att utbyggnaden av demokratin
måste ske via organisationerna.

Sedan är det en väldigt konstig argumentation
som har förts från den borgerliga
sidan. Man menar att vi skall
ha kommunal demokrati bara i de små
församlingarna. Man intresserar sig inte
alls för hur demokratin skall byggas
upp i de stora kommunerna. Det har
ju framgått av resonemanget här.

Jag skall inte, herr talman, förlänga
denna debatt. Jag tycker att herr Carlshamre
sannerligen inte har tillfört den
något av värde.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 203

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Herr talmannen återtog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Liksom herr Adamsson
skall jag fatta mig synnerligen kort.

Under debatten har flera gånger frågats
vad som inträffat mellan 1962 och
1969. Jag skulle vilja referera vad departementschefen
i propositionen år
1962 sade om de förhoppningar man
hade beträffande samarbetsnämnderna.
Samarbetsnämndens verksamhet för ett
stegvis uppbyggt interkommunalt samarbete
bör stärka samhörigheten mellan
kommunerna och möjliggöra en smidig
övergång till en planerad kommunsammanläggning,
ansåg han.

Har det gått på det sättet? I många
fall har samarbetsnämnderna försökt
bedriva ett arbete som varit effektivt.
Man har utrett olika frågor, man har
lämnat rekommendationer till kommunerna,
många gånger kanske i perifera
ting, om bidrag till belysningsföreningar,
till enskilda vägar och mycket annat.
Men kring de stora, avgörande
tingen har man gått som katten kring
het gröt.

Vi skall inte förringa allt detta —
det skulle ju ändå kunna möjliggöra och
underlätta en sammanläggning. Men jag
vågar påstå att följden i många fall har
blivit att motsättningarna mellan flera
kommuner just på grund av samarbetsnämndens
existens är större nu än de
var 1964. Man kan se detta när det gällt
att söka fördela bostadskvoten. Det var
många kommunblocks samarbetsnämnder
som inte lyckades med den saken,
och detta har satt många djupa spår.
Jag tror att man här har en av anledningarna
till att vi måste få en tidsplan
för att åstadkomma en kommunsammanläggning
tidigare än som annars
skulle bli fallet.

Herr Carlshamre säger att de små
kommuner som nu skall uppslukas av
andra vet vad de ger sig in på och be -

talar priset. Det kanske gäller ytterbelysning
eller något annat.

Nej, herr Carlshamre, det gäller mycket
mer. Kommunikationsministern har
inledningsvis talat om jämlikheten. Bostadsstyrelsen
har exempelvis gjort en
utredning för att undersöka i vad mån
de små kommunerna verkligen har kunnat
ställa personella krafter till förfogande
för att se till att bidrag och lån
till bostadsupprustning som kan utgå
verkligen också utgår till dem som behöver
sådana. Det har visat sig att de
små kommunerna i många fall inte haft
resurser att klara dessa frågor.

Det är bl. a. på detta område man
måste se till att få mera jämlikhet. Det
gäller inte bara det som herr Carlshamre
här försökte skämta bort när han
sade att man betalade priset för kanske
litet ytterbelysning.

Jag skall inte säga mer om detta. När
vi behandlade propositionen i denna
fråga år 1962 hade borgerligheten flera
reservationer. En folkpartist svarade
för en reservation och centerpartisterna
för en annan. Av någon underlig anledning
var det inte de ordinarie ledamöterna
i konstitutionsutskottet. Varken
dess vice ordförande eller herr Larsson
i Luttra satt med vid utskottets bord
den gången; man hade i stället skickat
fram reserver. Dessutom svarade samtliga
högermän för en reservation.

Nu har man lyckats åstadkomma en
gemensam reservation, vilket väl borde
hälsas med tillfredsställelse ute i landet.
Många gånger är ändå otack den lön
man får.

En av de största borgerliga tidningarna
i Norrland som vet vad dessa problem
gäller har skrivit: »Förslaget om
kommunindelningsreformen avstyrktes
av den borgerliga oppositionen. Det är
tillfredsställande när den enas. Men den
här gången har den gemensamma ståndpunkten
beklagligt nog träffat fel.

Storkommunerna och blockbildningen
hör nämligen samman med lokaliseringspolitiken.
Först med nya kommu -

204 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

ner blir det möjligt utse vilka orter som
samhälle och företag skall satsa på. Nuvarande
ovisshet är till direkt förfång
för sysselsättningen i denna landsända.

Att kommunernas vilja att leva upp
till målsättningen i 1962 års riksdagsbeslut
varit svag har utvecklingen visat.
Det har hänt förfärligt litet jämfört med
vad som man hoppades.»

Detta har eu ansedd borgerlig tidning
skrivit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! När riksdagen år 1962
beslöt om kommunblocksindelningar
var många kommunala problem olösta.
Dessa beräknade man att kunna lösa
lättare genom att skapa större samarbetsenheter.

Detta var det bärande argumentet
den gången och enigheten kring frågan
var i huvudsak hundraprocentig. Man
kan nämna grundskolans genomförande
och polisfrågans lösning som exempel.

Sedan 1962 har mycket genomförts
inom kommunalpolitiken, som den
gången utgjorde huvudargumentationen.
Grundskolan är genomförd, polisväsendet
förstatligat etc.

Trots att stora kommunala reformer
som 1962 utgjorde huvudargument för
kommunblockens upprättande vid det
här laget är genomförda, är jag övertygad
om att det praktiskt taget inte
föreligger några delade meningar om
betydelsen av att kommunerna går samman
till större enheter, under förutsättning
att det blir vettiga gränsdragningar.
De i frågan lämnade motionerna
har inte i något avseende tagit avstånd
från sammanläggningar. Vad motionärerna
tar avstånd från är det av kommunikationsministern
framlagda förslaget
att kommunerna genom tvångslag skall
tvingas till sammanläggningar. Många
kommunalmän reagerar mot regeringens
förslag att i detta sammanhang sätta
den kommunala självstyrelsen ur spel.

Under debatten har den synpunkten
framförts, att borgerligt styrda kommuner
har tillstyrkt tvångslagförslaget.
Men det är i nära nog lika stor utsträckning
socialdemokratiskt styrda kommuner
som tagit avstånd från tvångslagförslaget.
Jag skall inte nämna några exempel,
men jag känner till många sådana
fall från bl. a. min hemtrakt.

Det är verkligen överraskande att regeringen
har frångått ett enigt riksdagsbeslut
1962 om att kommunsammanläggningen
skulle ske helt enligt
frivilligprincipen och nu framlägger
förslag om en tvångslag. Ingen hänsyn
tas till vad riksdagen uttalade 1962. Jag
är angelägen att understryka detta. 1962
gällde det att ge kommunerna och andra
myndigheter vägledning beträffande
den ur skilda synpunkter mest ändamålsenliga
inriktningen av de interkommunala
samarbets- och sammanläggningssträvandena.
Det syntes vidare,
hette det, rimligt att låta kommunerna
själva få avgörande inflytande vid valet
mellan samarbete och sammanläggning.
Det är således ett klart understrykande
av kommunernas suveränitet i frågan.
Med rätta framhölls det år 1962 att man
genom frånvaron av tvångsåtgärder ville
skapa garantier för att sammanläggningsreformen
inte drevs fortare än den
framväxande opinionen medgav; detta
har påpekats tidigare under dagens debatt.
Onekligen skulle detta vara en garanti
för en friktionsfri sammanläggning
och ett inbördes samarbete i hägnet
av folkviljan för bevarande av den
kommunala självstyrelsen och demokratin.

Samma synpunkter, herr talman, anfördes
år 1962 av dåvarande statsrådet
Rune Johansson, som framlade förslaget
om kommunblocken. Han yttrade bl. a.

•— och jag är angelägen om att detta
kommer med i det protokoll, som nu
skall redovisa hur riksdagen frångår
denna princip: »Ett annat skäl är att
förutsättningarna för ett friktionsfritt
samarbete inom en nybildad kommun

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 205

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

måste vara väsentligt större när frågan
om sammanläggning fått mogna så att
den bäres upp av en allmän övertygelse
bland kommunmedlemmarna rörande
fördelarna härav. Denna mognadsprocess
kan behöva olika lång tid i olika
kommuner.» Statsrådet underströk vidare
att det även fanns andra skäl som
talade för att statsmakterna borde gå
försiktigt fram.

År 1962 framfördes alltså dessa synpunkter
av den dåvarande socialdemokratiska
regeringen. Men dagens socialdemokratiska
regering har en helt annan
uppfattning. Nu är det inte fråga
om frihet eller hänsyn till lokala åsikter
på det kommunala planet. Yad kan vara
•orsaken till denna regerings fullständigt
ändrade uppfattning? Självfallet kan
det inte vara att sammanläggningsprocessen
har gått för långsamt, så att man
riskerar att allt rinner ut i sanden. Av
rikets 282 kommunblock var vid årsskiftet
1968—1969 76 färdigbildade kommunenheter.
Den 1 januari 1971 beräknas
ytterligare 108 kommuner vara färdigbildade.
Betydligt över hälften av
kommunblocken är således då sammanlagda,
och detta helt i enlighet med frivillighetsprincipen
och utan någon som
helst tvångslag. Fram till årsskiftet
1973—1974 beräknas ytterligare kommunblock
vara definitivt sammanlagda.
Huvudparten av kommunblocken är då
organiserade till kommunala enheter.

Hur fort liar regeringen tänkt sig att
sammanslagningen skulle gå? När vi
diskuterade denna fråga 1962 räknade
man med att samarbetsnämnderna
i kommunblocken fram på 1970-talet
skulle ha åstadkommit sammanslagningen;
i dag skriver vi bara 1969. Jag vet
inte varför regeringen har råkat i en
sådan panik att den måste vidta tvångsåtgärder
för att få fram en sammanslagning
så fort som nu är tänkt.

Herr talman! Att sammanläggningen
går för sakta torde inte vara bevekelsegrunden
för förslaget om en tvångslag
helt i strid med riksdagens tidigare fat -

tade beslut. Vissa avsnitt av länsdemokratiutredningens
betänkande klarlägger
att någon panik inte för närvarande
råder beträffande sammanläggningen.
En prövning av länsdemokratiutredningens
förslag borde först ske och den
kommunala demokratins problem måste
ses över.

Jag har svårt att förstå att de riksdagsledamöter
som är ärliga i sitt tal
om betydelsen av den kommunala självstyrelsen
och demokratins bevarande
i vårt land kan rösta för regeringens
förslag till tvångslag. Jag vågar påstå att
om åsikt och personlig uppfattning
kommer till uttryck utan partitvång borde
den reservation som är fogad till
konstitutionsutskottets utlåtande nr 24
vinna gehör även utanför de partier
som svarar för reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till nämnda reservation.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! En av herr Perssons i
Heden partivänner, centerns främste företrädare
i Älvsborgs län, har i planeringsrådet
tagit ställning för vad herr
Persson här kallat för tvångslag. Han
företräder den del av vårt län som har
varit särskilt utsatt när det gäller svårigheter
med sysselsättningen på arbetsmarknaden,
och han har intagit sin
ståndpunkt därefter. Nu vill jag fråga
herr Persson: Har denne företrädare
felbedömt denna fråga?

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Att diskutera personfrågor
om vem som sagt så eller så torde
väl inte ha något särskilt intresse annat
än möjligen för fru Hörnlund. Jag
skulle kunna göra liknande påpekande
till fru Hörnlund och hennes partivänner
i södra Älvsborgs län, vilka har tagit
avstånd från denna tvångslag. Vad kan
månne orsaken vara till det?

206 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Lag med särskilda bestämmelser om

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Då tycker jag att herr
Persson i Heden skall räkna upp vilka
»främsta partivänner» till mig i min
länsdel som har tagit ställning mot
denna reform.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig bara nämna
Markblocket, där partivänner till fru
Hörnlund sitter i den kommunala ledningen,
vilka helt tagit avstånd från
tvångslagen.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
i denna sena timme. Man kan väl ändå
inte, herr Persson i Heden, tala om att
det gått panik i denna fråga om kommunsammanläggningen.
Det kan inte
anses rimligt att man för all framtid
skall vara bunden av 1962 års beslut.

Jag har uppfattat propositionen på
det sättet att den är en direkt följd av
en totalt sett alltför svag aktivitet efter
1962. Den starkt markerade frivilligheten
i beslutet har på många håll i praktiken
kommit att innebära en alltför
långsam takt i det regionala planerandet
och handlandet, under det att man
på några enstaka platser insett vikten
av att komma i gång med kommunal
planering och visat en uttalad viljeinriktning
mot ökade samhälleliga insatser.
Denna olikhet i beteendet mellan
skilda områden och delar av vårt land
har redan nu skapat regionala svårigheter
beträffande samplaneringen i ekonomiska
frågor och svårigheter att
bättre utnyttja våra samlade resurser.
Det har således kommit att alltmer
framstå som ett starkt krav i jämlikhetsdebatten,
vilket framhållits här vid
flera tillfällen, att tillskapandet av flera
och mera bärkraftiga kommunenheter
är en nödvändighet för att trygga utvecklingen
på de flesta områden. Pro -

ändring i kommunindelningen

positionen har alltså på denna punkt
ett angeläget ärende. Det gäller att inom
olika regioner se till att klyftan mellan
rika, aktiva kommuner och svagare sådana
icke ytterligare fördjupas genom
en i tiden alltför långt utdragen kommunreform.

Behovet av att ge den kommunala demokratin
en djupare innebörd har framhållits
i olika sammanhang, och denna
debatt har i många avseenden kommit
att handla därom. Man har därvid också
kommit att framhålla risken för uteblivet
personligt engagemang hos den enskilde
medlemmen i den nya större
kommunen.

Jag är överens med de talare som understrukit
vikten av att så många som
möjligt har ett starkt kommunalt engagemang.
Det måste ur många synpunkter
vara en angelägen uppgift för oss
alla att medverka härtill. Men vi måste
också söka nya vägar för att ge ökad
inbrytning i beslutsprocessen och åstadkomma
ett meningsfyllt engagemang. År
vi medvetna om nödvändigheten härav,
måste vi också inse de risker som en
urholkning av demokratin kan komma
att medföra och att en allmän utarmning
och uttunning av beslutens värde
kan komma att beröva demokratin dess
mening och innehåll.

I olika sammanhang har man framhållit
betydelsen av det arbete som skett
ute i kommunerna. Visst har det hänt
en del ute i kommunerna. Men uppriktigt
sagt har man i flertalet fall kunnat
konstatera att det varit en avvaktande
hållning när det gällt insatser för ett totalt
samgående; sammanläggningarna
har kommit att dröja. Arbetet i de olika
samarbetsnämnderna har inte kunnat
fullföljas enligt de planer som man från
början hoppats på.

Mot denna bakgrund synes det vara
nödvändigt att snabbt genomföra denna
reform.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
ge min anslutning till utskottets uppfattning.

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 207

Lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
inskränka mig till att instämma med
fru Mogård. Jag vill dock tillägga några
personliga synpunkter.

Jag tycker att det förekommit en del
motsägelser i denna debatt. Herr Johansson
i Trollhättan säger att den kommunala
självbestämmanderätten ökar,
och statsrådet Lundkvist säger att vi behöver
större kommuner därför att besluten
måste förankras i ett brett medborgarinflytande.
Men hur skall en sådan
förankring i ett brett medborgarinflytande
ske efter en sammanslagning
när en liten kommun slukas upp av en
stor kommun och den lilla kommunen
får liten eller ingen representation i
den stora kommunen?

Kommunikationsministern sade vidare
att vi inte kan avlägsna medborgarna
så långt från beslutets fattande att
vi kan ha endast 70 å 80 kommuner.
Men var går då gränsen? Något senare
medgav nämligen kommunikationsministern
att det skapas problem redan nu
genom att avståndet till enskilda kommuninvånare
ökar.

Vi får inte glömma bort att om en
mindre kommun upphör som egen kommun
kan detta drabba den kommunens
invånare mycket hårt. Herr Johansson
i Trollhättan sade att det gäller att
skapa bättre utvecklingsmöjligheter för
kommunerna. Kommunikationsministern
säger att större kommuner skapar
mer jämlika förhållanden. Men hur uppnår
man jämlikhet i glesbygden där invånarna
kan bli så hårt drabbade av en
sammanslagning? Kommunens administrativa
centrum kanske flyttas många
mil bort. Hur når man en bättre jämlikhet
om läkarvård, tandvård o. s. v. centraliseras
till ett nytt kommuncentrum
många mil bort, om övrig service minskar
och ett område därigenom blir
mindre attraktivt? En person som vill
bygga ett egnahem och måste ordna
handlingar hos byggnadsnämnd, bank
o. s. v. måste offra mycken tid därför att

det blir längre avstånd till de instanser
som han behöver anlita. De allmänna
kommunikationerna är inte särskilt bra
i glesbygderna utan de är ofta så dåliga,
att folk kanske måste använda hela dagar
för att få ett ärende uträttat i det
nya kommuncentrat. Blir detta större
jämlikhet? Det är ju ändå människorna
det här gäller, och jag anser inte att
riksdagen skall godkänna någon form
av diktatur i demokratisk förklädnad.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 87 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

208 Nr 25

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 4

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
statsutskottets utlåtanden nr 103, 104
och 105 i nu nämnd ordning närmast
efter samma utskotts utlåtande nr 90,
dels statsutskottets utlåtande nr 109 sist.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av motioner angående skyddet
för svenska fiskefartyg utanför den
norska kusten;

bevillningsutskottets betänkande nr
42, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 8 juni 1928 (nr 281)
om allmänna arvsfonden, m. m.; samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag,

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956
(nr 617), dels ock i ämnet väckta motioner,

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr
281) om allmänna arvsfonden, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, och
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av lagen den 14 juni 1917 (nr
381) om förbud för vissa underhålls -

skyldiga att avflytta från riket jämte
motion i ämnet.

§ 6

Anmäldes och godkändes följandfr
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:
nr 225, i anledning av motioner angående
riktlinjer för svensk export av
krigsmateriel, m. m.;

från tredje lagutskottet:
nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för att
främja fritidsfisket, m. m. i vad propositionen
hänvisats till lagutskott jämte
motioner i ämnet;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss reglering av
tillverkning av och handel med fodermedel
avsedda för fisk; och

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upphävande av
förordningen den 8 maj 1942 (nr 341)
med vissa bestämmelser angående nötbokapsaveln; från

jordbruksutskottet:
nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för att
främja fritidsfisket, m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet; och
nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. såvitt avser
vissa kostnader för doktorandstipendier
vid jordbrukets högskolor;,
samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 229, i anledning av motion om föreskrifter
angående personalmatriklar
bekostade av allmänna medel.

§ 7

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomnai
protokoll:

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

Nr 25 209

År 1969 den 21 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja riksdagens fullmäktige
i riksbanken för valperioden
1969—1972 efter herrar E. G. Wärnberg
och P. V. Åsbrink, vilka voro i tur att
avgå, jämte två suppleanter; och befunnos
efter valets slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1969—1972:
herr Wärnberg, Erik
Gunnar, (s)
ledamot av första

kammaren ........ med 29 röster;

herr Åsbrink, Per
Valfrid, riksbankschef
.............. med 29 röster;

suppleant för herr Wärnberg, E. G.:
herr Björk, Villiam
Evert, (s)

ledamot av andra

kammaren ........ med 29 röster;

suppleant för herr Åsbrink, P. V.:

herr Norling, Bengt
Olof, sekreterare .. med 29 röster.

Nils Odhe Per Jacobsson
Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

År 1969 den 21 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen utse riksdagens fullmäktige
i riksgäldskontoret för valperioden
1969—1972 efter herrar A. W.
Strand och K. T. Fredriksson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valets slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1969—1972:
herr Strand, Axel
Wilhelm, (s)
förste vice talman i
första kammaren .. med 29 röster;
herr Fredriksson,

Karl Torsten, (s)

ledamot av andra

kammaren ........ med 29 röster;

suppleant för herr Strand, A. W. :

herr Jansson, Paul

Gerhard, (s)

ledamot av första

kammaren ........ med 29 röster;

suppleant för herr Fredriksson, K. T.:

fru Holmqvist, Anna

Mary Sylvia, (s)

ledamot av andra

kammaren ........ med 29 röster.

Nils Odhe Per Jacobsson
Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

År 1969 den 21 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse dels ordförande i
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
för valperioden 1969—1972 efter
herr P. S. Lindholm, vars valperiod
utgår 1969, jämte suppleant, dels två ledamöter
i styrelsen för samma kontor
för valperioden 1969—1972 efter herrar
L. T. Larsson och J. A. G. Augustsson,
vilka voro i tur att avgå, jämte två
suppleanter; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

ordförande

för valperioden 1969—1972:
herr Lindholm, Per
Sigurd, (s)
ledamot av andra
kammaren ........ med 26 röster;

ledamöter

för valperioden 1969—1972:
herr Larsson, Lars
Thorsten, (ep)
ledamot av första

kammaren ........ med 25 röster;

herr Augustsson, Johan
Albert Gillis, (s)
ledamot av första
kammaren ........ med 25 röster;

Onsdagen den 21 maj 1969 em.

210 Nr 25

suppleant för herr Lindholm, P. S.:
herr Adamsson, Erik
Selmer Johan, (s)
ledamot av andra
kammaren ........ med 26 röster;

suppleant för herr Larsson, L. T.:
herr Eriksson, John
Erik, (ep)

ledamot av andra

kammaren ........ med 25 röster;

suppleant för herr Augustsson, J. A. G.:
herr Wååg, Nils Erik,

(s)

ledamot av första

kammaren ........ med 25 röster.

Nils Odhe Per Jacobsson

Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

År 1969 den 21 maj sammanträdde
de valmän, som fått i uppdrag att utse
fullmäktige i riksbanken och riksgäld skontoret,
för anställande av föreskrivet
val av två ledamöter i styrelsen över
riksdagsbiblioteket jämte två suppleanter
för dem för tiden från valet, till
dess nytt val under år 1973 försiggått;
och utsågos därvid till

ledamöter

fröken Mattson, Lisa,

(s)

ledamot av första

kammaren ........ med 25 röster;

herr Carlsson, Eric,

(ep)

ledamot av första

kammaren ........ med 25 röster;

suppleant för fröken Mattson, L.:
herr Richardson,

Gunnar, (fp)

ledamot av första

kammaren ........ med 25 röster;

suppleant för herr Carlsson, E.:
herr Wennerfors, Alf
A:son, (m)
ledamot av andra
kammaren ........ med 25 röster.

Nils Odhe Per Jacobsson

Ragnar Sveningsson Fritz Börjesson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för
de valda, dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade
valen av fullmäktige jämte suppleanter
i riksbanken och i riksgäldskontoret
samt av ledamöter jämte suppleanter
i styrelsen över riksdagsbiblioteket.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.53 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 69
914376