Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1968

17 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 17 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Berglund (fp) ang. det ökande alkoholmissbruket........... 4

fru Ryding (vpk) ang. normalbeloppet för existensminimum...... 8

Partiell författningsreform m. in................................ It

Fredagen den 17 maj em.

Partiell författningsreform m. m. (forts.)......................... 89

Meddelande ang. plenum fredagen den 24 maj.................... 121

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh (h) ang. det fria linjebytet på gymnasiet....... 123

herr Nihlfors (fp) ang. befordringsmöjligheterna för befattningshavare
med kanslistutbildning.............................. 123

herr Grebäck (ep) ang. förläggning av statlig verksamhet till Märsta 123
herr Grebäck (ep) ang. lokaliseringen av planerat gymnasium..... 123

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 17 maj fm.

Val av fullmäktige i riksbanken jämte suppleanter................ 3

Val av fullmäktige i riksgäldskontoret jämte suppleanter........... 3

Val av ledamöter i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor jämte
suppleanter................................................ 3

Fredagen den 17 maj em.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 20, ang. partiell författningsreform
m. m............................................... 89

1 — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Fredagen den 17 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
maj.

§ 2

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: År

1968 den 16 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja riksdagens fullmäktige
i riksbanken för valperioden
1968—1971 efter herrar Y. Holmberg
och E. B. Nilsson, vilka voro i tur att
avgå, jämte två suppleanter; och befunnos
efter valets slut hava blivit valda
till

fullmäktige

för valperioden 1968—1971:
herr Holmberg, Yngve,
ledamot av första

kammaren ........ med 36 röster,

herr Nilsson, Elis
Birger, ledamot av
andra kammaren . . med 36 röster;

suppleant för herr Holmberg, Y.:
herr Burenstam Linder,
Hans Martin
Staffan, docent .... med 36 röster;

suppleant för herr Nilsson, E. B.:
herr Hammarberg,

Sven O., ledamot av

andra kammaren . . med 36 röster.

Gustaf Svensson Leif Cassel

Eric Mossberger Rolf Wirtén

År 1968 den 16 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja riksdagens fullmäktige
i riiksgäldskontoret för valperioden
1968—1971 efter herrar W. Svensson
och A. G. B. Andersson, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valets slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1968—1971:
herr Gustafsson,

Gustaf Henning,
ledamot av andra

kammaren ........ med 35 röster,

herr Andersson, Axel
Gustav Birger, ledamot
av första kammaren
................ med 35 röster;

suppleant för herr Gustafsson, G. II.:
herr Antby, Sven O.,
ledamot av andra
kammaren ........ med 35 röster;

suppleant för herr Andersson, A. G. B.:
herr Svanberg, Uno
Ingvar, ledamot av
andra kammaren . . med 35 röster.

Gustaf Svensson Leif Cassel

Eric Mossberger Rolf Wirtén

År 1968 den 16 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse ledamöter i styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
för valperioden 1968—1971 efter herrar
G. E. W. Sterne och B. N. O. Martinsson,
vilka voro i tur att avgå, jämte två supp -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Svar på interpellation ang. det ökande alkoholmissbruket

leanter; och befunnos efter valets slut
hava blivit utsedda till

ledamöter

för valperioden 1968—1971:
herr Sterne, Gösta
Eric Waldemar, ledamot
av andra kammaren
.............. med 34 röster,

herr Martinsson, Bo
Nils Olov, ledamot av
andra kammaren . . med 34 röster;

suppleant för herr Sterne, G. E. W.:
herr Tistad, Eskil
Göran David, ledamot
av första kammaren
............ med 34 röster;

suppleant för herr Martinsson, B. N. O.:
fröken Sandell, Hulda
Maria Viola, ledamot
av andra kammaren
............ med 34 röster.

Gustaf Svensson Leif Cassel

Eric Mossberger Rolf Wirtén

Protokollen lädes till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för
de valda, dels ook till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade
valen av ledamöter och suppleanter i
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.

§ 3

Svar på interpellation ang. det ökande
alkoholmissbruket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har i en
interpellation frågat socialministern,
om han vill redogöra för regeringens

syn på det ökande alkoholmissbruket
och om den vill vidta extra ordinära
åtgärder för att i förebyggande syfte
komma till rätta med detta missbruk,
lnterpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Herr Berglund har hänvisat till vissa
siffror rörande antalet alkoholskadade
och antalet dödsfall till följd av alkoholmissbruk
och även anfört en del
siffror rörande de kostnader som sådant
missbruk förorsakar. Klart är att
alkoholens skadeverkningar är stora
och att det krävs omfattande insatser
för att komma till rätta med alkoholmissbruket
och dess följder.

Vad alkoholkonsumtionen beträffar
visar kontrollstyrelsens statistik för år
1967 i jämförelse med år 1966 en kraftig
uppgång för lättvin och starkare
maltdrycker men endast en obetydlig
ökning av konsumtionen av spritdrycker
och starkvin. Den totala alkoholkonsumtionen
beräknas under år 1967
ha ökat från 6,07 till 6,36 liter per invånare
över 15 år. Konsumtionens relativa
fördelning på längre sikt visar en
klar förskjutning från starkare till svagare
drycker. Antalet omhändertaganden
för fylleri steg från år 1966 till
år 1967 med 6 procent. Ungdomsfylleriet
visar i stort sett oförändrad frekvens
sedan år 1965.

Vi är alla överens om att alkoholmissbruket
och därav föranledda skador
är ett allvarligt samhällsproblem
med både medicinska och sociala aspekter.
Regeringen följer utvecklingen
inom detta område med stor uppmärksamhet
och har vidtagit olika åtgärder
i syfte att förebygga alkoholmissbruk
och hjälpa missbrukarna. Flera utredningsförslag
är att vänta. Jag vill i detta
sammanhang först erinra om att den
av regeringen hösten 1965 tillsatta alkoholpolitiska
utredningen fått i uppdrag
att granska effekten av 1954 års
nykterhetsreform.

Jag vill vidare erinra om alt fylleristraffutredningen
väntas inom en nä -

Fredagen den 17 maj 1968 fm. Nr 25

Svar på interpellation ang. det ökande alkoholmissbruket

ra framtid föreslå bl. a. att berusade
personer omhändertas på särskilda kliniker.

Dessutom vill jag nämna, att den nyligen
tillsatta socialutredningen har till
uppgift att ta upp frågan om en allmän
översyn av bl. a. nykterhets vår dslagen.
Uppdraget innefattar en granskning
av vård- och behandlingsmetoder.

En saklig upplysning rörande faror
i samband med alkoholförtäring och
skador beroende på alkoholmissbruk
liar en stor uppgift att fylla. Denna
upplysning är redan nu omfattande.
Frågan om formerna för denna upplysningsverksamhet
ingår i alkoholpolitiska
utredningens uppdrag.

Någon speciell kampanj utöver den
upplysningsverksamhet som nu pågår
i olika former anser jag inte påkallad
i avvaktan på resultatet av de pågående
utredningarna.

Vidare anförde

Herr BEItGLUND (fp):

Herr talman! Jag ber alt få tacka
finansministern för svaret. Sedan jag
i min interpellation i januari månad
detta år tog upp frågan om alkoholmissbruket
och poängterade den oerhörda
fara, som vi för närvarande befinner
oss i på grund av den hastigt
ökande alkoholkonsumtionen särskilt
vad gäller ungdomen, har förhållandena
inte förbättrats utan snarare försämrats.
Allt flera röster höjs för att
något måste göras för att komma till
rätta med dem.

Vad jag velat vända mig mot är den
braskande alkoholreklam som alltfort
ohämmat får föras inte minst i de massmedia,
som samhället är ansvarigt för,
nämligen radio och TV. En intensiv,
oblyg och smygande alkoholreklam kan
konstateras i program av varierande
slag. Reklamen är av sådan art att de
unga får den uppfattningen att drickandet
i dess olika former och vid snart

sagt alla tillfällen hör till ett beteendemönster,
som är vedertaget, och det
lockar dem till efterföljd.

Finansministern anför en del statistiska
uppgifter om fylleriförseelserna
och den alltmer ökande alkoholkonsumtionen.
Man kan få en bild av det ökande
ungdomsfylleriet genom att studera
en broschyr, som utgivits av Folkpartiets
ungdomsförbund. Där redovisas att
konsumtionen av alkohol har ökat kraftigast
i de lägre åldrarna. Under en
tioårsperiod har alkoholförseelserna för
15—17-åringarna ökat med 193 procent.
Det är i sanning en skrämmande siffra,
som talar sitt tydliga språk.

I den nämnda broschyren heter det
vidare:

»En politik som syftar till att motverka
alkoholskadorna måste ägna ungdomsfylleriet
särskild uppmärksamhet.
Som nämnts har ökningen av ungdomsfylleriet
varit utomordentligt markerad
efter 1955 och ingen åldersgrupp kommer
upp till så hög fyllerifrekvens som
18—20-åringarna. För 15—17-åringarna
har antalet fyllerianhållanden tredubblats
under den fria spritens tid.---

Omfattningen av ungdomens alkoholbruk
— — — låter ana att andelen
svårt alkoholskadade kommer att stiga
i samhället och därmed ge en ökning av
personliga tragedier, brottslighet, ekonomiska
förluster och krav på hjälpåtgärder.
»

Nästa vecka kommer vi ju att fira
folknykterhetens dag. Tnför dein dagen
har eu del skrämmande uppgifter beträffande
alkoholvanorna, särskilt hos
vår ungdom, redovisats. Uppgifterna
angående ungdomens — för att inte
säga barnens — alkoholvanor har upprört
allmänheten. Efter förstamajhelgen
kunde tidningarna berätta att hundra
stockholmsbarn gripits för fylleri. Läkare
och polis arbetade för högtryck
under valborgsmässoafton för att hinna
ta hand om svårt berusade ungdomar.
En poliklinik tog hand om 20 berusade
12—13-åringar.

Nr 25

6 Nr 25 Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Svar på interpellation ang. det ökande alkoholmissbruket

uppryckning behöver därför ske for -

Det visar sig att varannan pojke och
varannan flicka i 14-årsåldern någon
gång smakat sprit. 28 procent av pojkarna
och 17 procent av flickorna i åldersgruppen
använde alkohol regelbundet,
d. v. s. minst en gång i månaden.
Bland 11-åringarna i grundskolans fjärde
klass har nära 40 procent av pojkarna
och drygt 20 procent av flickorna
alkoholdebuterat. En undersökning som
statens ungdomsråd utfört visar att ungdomarnas
alkoholdebut sker vid allt lägre
åldrar.

Herr talman! Vad samhället i dag ägnar
den största uppmärksamheten åt
är vårdnaden och tillvaratagandet av
dem som hunnit bli alkoholiserade och
behöver vård i en eller annan form.
Denna vård förorsakar samhället stora
utgifter. Men inte nog med det — individen
själv är i de flesta fall förlorad
för samhällsnyttigt arbete och blir för
framtiden en belastning för stat och
samhälle. Jag vill därför säga några ord
om den förebyggande vården.

Jag menar att t. ex. en motreklam,
som inriktas på att förhindra ungdomar
från att börja med alkohol, är det primära.
Skulle en sådan kampanj kunna
genomföras i större omfattning kunde
kanske en del vinnas. Finansministern
säger i svaret att den år 1965 tillkallade
alkoholpolitiska utredningen fick i uppdrag
att ägna stor uppmärksamhet åt
frågor rörande undervisnings- och upplysningsverksamhet.
Utredningen har
meddelat att den också ägnar stor uppmärksamhet
åt dessa frågor.

Jag har i denna kammare väckt en
motion med begäran att en undersökning
skulle göras om hur man på bästa
sätt skulle kunna ordna upplysningsverksamheten
på detta område. Allmänna
beredningsutskottet uttalade i
sitt utlåtande över motionen att utredningen
dittills inte givit något exempel
på hur upplysningsverksamheten skall
läggas upp. Enligt mitt förmenande bär
det inte kunnat skönjas någon särskild
aktivitet i massmedia exempelvis. En

tast möjligt, ty läget är allvarligt.

Det har riktats en häftig kritik — givetvis
eu ganska oberättigad sådan —
mot politikerna som vägrar ta upp alkoholfrågan.
Göteborgs Handels- och
Sjöfarts-Tidning innehöll den 9 april i
år ett referat från en konferens om alkoholen,
individen och samhället som
anordnats i Göteborg av Folkrörelsernas
samorganisation mot alkoholmissbruk
och Nykterhetsfolkets centralförsamling.
Det heter där att samtliga politiker
i riksdagen bär ansvaret men
att regeringspartiet bär en särskilt stor
del. Vidare heter det att ju fler människor
som kommer till skada genom
alkoholen, desto större blir vår tolerans
mot alkoholens skadeverkningar. Vi
skulle alltså på något sätt bli avtrubbade,
och också politikernas toleransnivå
skulle höjas i takt med alkoholskadornas
ökade utbredning.

Förhåller det sig på det viset, är det
i sanning skrämmande, och jag undrar
ändå om inte uttalandet har fog för
sig.

Vi får inte vara liknöjda och tafatta
när det gäller att ta itu med en av vårt
lands farligaste folkfiender. Följande
nog så anklagande uttalande har gjorts:
Något helhetsgrepp på problemet finns
inte. De sociala och medicinska skadorna
skyfflas behändigt över till socialdepartementet,
som bara kan ta itu med
bråkdelen av skadorna. Det är obegripligt
att man föredrar att hellre satsa
resurserna på vård och rehabilitering
än på förebyggande åtgärder. —
Man bär också gått till angrepp mot
mellanölet; det har ju visat sig att ungdomen
i särskilt hög grad hänger sig
åt öldrickande.

Det sägs att företrädarna för de olika
politiska partierna inte ägnar dessa problem
tillräcklig uppmärksamhet. Jag
har redan tidigare i mitt anförande
lämnat exempel på att vi inom vårt
parti tagit upp dem till analysering.
Vi har i 24 punkter givit till känna hur

Fredagen den 17 maj 1968 fm. Nr 25 7

Svar på interpellation ang. det ökande alkoholmissbruket

vi vill att denna samhällsfråga skall
behandlas.

I den allmänna debatten, men också
i personliga isammanhang, bär frågan
om ersättningsskyldighet gentemot dem
som drabbas av alkoholskador tagits
upp. Bland annat bär väckts ett åtal,
och utgången av denna rättssak motses
givetvis med intresse. Det är allvarliga
problem som uppstår genom
samhällets profiterande på människornas
alkoholbegär. Det kan bli oanade
konsekvenser därav. Jag skulle vilja
fråga: Är det inte tid att börja se mer
allvarligt på denna fråga? Jag skall för
min del gärna medverka till att förhindra
ytterligare skadeverkningar —
och vem vill inte göra det i vårt folks
intresse?

Finansministern är överens med mig
om att alkoholmissbruket och därav
föranledda skador är ett allvarligt samhällsproblem
med både medicinska och
sociala aspekter. Han säger att regeringen
följer utvecklingen med stor
uppmärksamhet och har vidtagit olika
åtgärder för att förebygga alkoholmissbruk
och hjälpa missbrukarna. Dessutom
redogör finansministern för de
utredningar som är tillsatta. Detta är,
som jag antytt, gott och väl. Men jag
skulle önska att man betraktar denna
fara för missbruk, särskilt hos ungdomen,
på samma sätt som den som uppkommer
vid olika slag av epidemier.
Uppstår t. ex. en salmonellaepidemi
slår man strax larm och skyr inga medel
för att hindra en fortsatt utbredning.
Jag tycker ati dagens alarmerande
budskap om det stegrade alkoholmissbruket
borde utlösa en liknande
reaktion, särskilt hos regeringen. I
detta sammanhang skall man inte tillgripa
långsamma utredningar, utan det
krävs handlingskraft och nya initiativ.

Tidigare har i riksdagen från vårt
parti föreslagits en upplysningskampanj,
men förslaget föll både i utskott
och kamrar. Vi framförde därvid den
uppfattningen att samhället gjorde för

litet när det gällde upplysningskampanjer.
Jag skulle vilja säga att den
långsiktiga effekten inte behöver förtas
utan snarare torde stimuleras av en
sådan intensivkampanj mot alkoholen
som vi önskade få till stånd. Dylik upplysning
kan ges dels lokalt, dels genom
en bred intensivkampanj, dels genom
att det arbete som pågår på skilda plan
intensifieras.

Jag kan som exempel nämna högertrafikomläggningen
och upplysningskampanjen
i anslutning därtill. Den visar
klart och tydligt hur värdefull en
väl genomtänkt upplysningskampanj
kan vara. Alla står vi förundrade inför
det fenomenet att man med så ringa
skador kunde övergå från vänster- till
högertrafik. Men det var tack vare den
intensiva propaganda som fördes, inte
minst i TV och radio.

Vi vill emellertid också ha en bättre
upplysning i skolorna. Det kan påvisas
flera skäl för att denna aktivitet bör
ökas. Man har gjort en undersökning
av de läroböcker för grundskolans
sjätte, sjunde, åttonde och nionde klasser
som berör alkoholen. De har inte
ett ord att säga t. ex. om att alkoholism
är en sjukdom. Eleverna får inte heller
veta något om vad alkoholsjukdomen
är symptom på. Sådan upplysning måste
dock vara av värde när det gäller ställningstagande
till alkoholkonsumtion.

Herr talman! Vad är det då som gör
att människorna — och särskilt vår
ungdom ända ned i de lägre åldrarna
— alltmer blir offer för alkoholbegär?
Jag tror att det är en viss otillfredsställelse
med tillvaron såsom sådan,
trots att vi lever i det samhälle vi har
i dag. Dessutom verkar naturligtvis de
äldres exempel. Man måste finna ett
medel för att få sina krav på livet tillfredsställda,
och så söker man sig till
de usla brunnarna: alkohol, tobak, narkotika
och annat. Vi måste ge de unga
en rätt livsinriktning genom undervisning,
påverkan och goda exempel.

Vill inte herr finansministern, som

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Svar på interpellation ang. normalbeloppet for existensminimum

är en stark och målmedveten man, gå
i spetsen för en intensifiering av alla
de insatser, som kan hjälpa oss att bemästra
dessa problem? Av hans svar
läser jag ut att vi har likartade åsikter
om dem, och jag tror att vi med förtroende
för varandra skulle kunna nå
goda resultat. Jag skulle gärna vilja
lägga finansministern på hjärtat att nu
ta ett krafttag för att försöka komma
till rätta med dessa svårigheter, t. ex.
genom att söka skapa en motreklam,
särskilt avsedd för vår ungdom, mot
alkoholpropagandan, som vi ser kan
föra till oanade konsekvenser. Initiativet
ligger givetvis i regeringens hand.
Jag vill, herr talman, gärna få se ett
resultat.

I detta anförande instämde herrar
Dicksun (h) och Gustafsson i Borås
(fp).

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. normalbeloppet
för existensminimum

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag delar uppfattningen att dyrortsgrupperingen
bör frångås vid fastställande
av normalbelopp för existensminimum
och om jag i så fall är beredd
att ta initiativ härtill. Hon har
vidare frågat om jag vill pröva frågan
om en ändring av 50 § kommunalskattelagen
avseende maximeringen till 4 500
kronor beträffande existensminimum
enligt de synpunkter som framförts i
interpellationen.

Den tillämpade ortsgrupperingen av
existensminimum innebär en anpassning
till de förhållanden som råder på
Iönemarknaden i stort. Så länge vi har
en ortsgruppering på lönesidan bör vi

enligt min mening ha motsvarande differentiering
beträffande normalbeloppen
för existensminimum. För de tilllägg
som i vissa fall utgår utöver normalbeloppen
är taxeringsnämnderna
obundna av dyrortsgrupperingen. I den
mån skillnaderna mellan ortsgrupperna
föfrsvinner i lönehänseende sker
motsvarande justering för normalbeloppen
vid beräkning av existensminimum.

Maximibeloppet för avdraget för nedsatt
skatteförmåga är nu lika över hela
landet, 4 500 kronor, med visst tillägg
för barn i existensminimifallen. Frågan
om maximeringsreglerna prövas för
närvarande inom finansdepartementet.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min interpellation.

Jag vill till att börja med notera den
sista upplysningen i svaret, nämligen
att frågan om maximiregler beträffande
avdraget för nedsatt skatteförmåga
för närvarande prövas inom finansdepartementet.
Jag tolkar detta som ett
tecken på att man överväger en höjning
av denna gräns, och jag vill uttrycka
min förhoppning att en sådan behövlig
ändring snarast måtte komma till stånd.

Vad beträffar den andra frågan om
ortsgrupperingen av existensminimum,
har jag genom finansministerns svar
fått klart besked om att han anser att
vi så länge det finns en ortsgruppering
på lönesidan också bör ha en motsvarande
differentiering beträffande normalbeloppen
för existensminimum. Finansministern
säger att han inte tänker
vidtaga någon justering av normalbeloppen
vid beräkning av existensminimum
förrän ortsgrupperna försvinner i
lönehänseende.

Till detta skulle jag först vilja göra
följande reflexioner.

I stort sett tillämpas bestämmelsen

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Svar pa interpellation ang. normalbeloppet för existensminimum

att de existerande lönerna exakt skall
utgå efter dyrort bara när det gäller de
.statliga och de kommunala lönerna. På
den privata marknaden har lönerna
faktiskt reglerat sig själva på ett helt
annat sätt, och där är det inte i så stor
utsträckning dyrorterna som bestämmer
differentieringen, utan denna beror
också på andra faktorer — faktorer
som inte alls faller inom ämnet för min
interpellation och som jag därför inte
skall ta upp nu.

Men om nu avgörandet om dyrortsgrupperingen
är överfört till arbetsmarknadens
parter, som det hetat länge
och som jag känner till, kvarstår i alla
fall det faktum att en av dessa parter
är staten, samhället självt. Borde inte
staten och samhället här kunna intaga
en progressiv hållning och medverka
till positiva lösningar, allra helst som
det faktiskt förhåller sig så, att just den
statliga lönesidan har den största betydelsen
för dyrortsgrupperingen i dag?

Även om detta problem i och för sig
är värt att diskutera — det gäller ju
löntagarnas inkomster — var det inte
just detta som min interpellation avsåg.
Jag hyser den uppfattningen, att
dyrortsgrupperingen är orättfärdig; den
är en oformlighet som har överlevt sig
själv. Därför anser jag för min del att
den inte skall få lov att påverka lösningen
av vad jag har interpellerat om,
nämligen den orättfärdiga differentieringen
av existensminimum.

Jag skulle för den skull vilja fråga
finansministern, om han i dag är beredd
att uttala sig om det berättigade
i att bibehålla den nuvarande dyrortsgrupperingen,
på vilken finansministern
alltså hänger upp hela differentieringen
av existensminimum. Även
om finansministern naturligtvis också
kan hänvisa till arbetsmarknadens parter
i detta fall, liar väl finansministern
ändå en egen uppfattning i denna
fråga.

Vidare skulle jag vilja ställa frågan:
Har inte existensminimum ett rätt vä -

sentligt samband med skattebestämmelserna,
eftersom det gäller att fastställa
den undre gräns — alltså det minimum
som måste garanteras en människa för
att hon efter skatteuttaget skall kunna
livnära sig?

Varför kan finansministern då inte i
stället ta hänsyn till det faktum att
ortsavdraget — som man kanske också
kan hänföra till ett slags »existensminimum»
— är lika stort överallt i landet,
eller rättare sagt lika litet över hela
landet? Och varför inte också ta hänsyn
till det som jag har berört i min
interpellation, att det skattelindringsavdrag
för nedsatt skatteförmåga som
våra folkpensionärer kommer i åtnjutande
av, även är lika stort över hela
landet?

En rad sociala reformer — jag tänker
bl. a. på den senaste reformen om
bostadstillägget till barnfamiljerna, som
vi i denna kammare beslutade om sent
i natt — är ju utformade enhetligt för
hela landet. Bostadstillägget till barnfamiljerna
är lika för göteborgare,
stockholmare eller andra som är bosatta
inom ortsgrupp 3.

När man i dag talar om existensminimum
talar man samtidigt om de fattigaste
bland de fattiga. Jag tycker därför
att det är på något sätt generande
att här anlägga mekaniskt formella synpunkter
och åberopa både skattekineseri
och principrytteri.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
ta upp några spörsmål ytterligare, som
jag själv och många med mig funderat
över. Det skulle vara av mycket stort
intresse, om finansministern ville komplettera
sitt svar med att hjälpa mig och
mänga andra att skingra några av oklarheterna
på detta område och även undanröja
en hel del frågetecken beträffande
logiken.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan ge interpellanten
rätt i att logiken inte är så konse -

lj— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 25

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Svar på interpellation ang. normalbeloppet för existensminimum

kvent genomförd. Som interpellanten
själv påpekade har vi ett familjebostadsbidrag
som inte är dyrortsgrupperat,
men vi har en bostadslånekungörelse,
som är dyrortsgrupperad. Detta
innebär att den statliga belåningen av
bostäderna tar hänsyn til! om bostaden
byggs i Stockholm eller om den byggs
i Västerås, Skanör eller Falsterbo. I
fråga om lönerna finns det en dyrortsgruppering
men inte då det gäller ortsavdragen.
Jag har själv en gång i tiden
signerat den proposition, enligt vilken
man tog bort graderingen av ortsavdragen.

När det gäller existensminimum har
jag kommit till den slutsatsen att detta
är intimt sammanknutet med det allmänna
löneläget och den dyrortsdifferentiering
reellt sett som trots allt föreligger
och vilken vi aldrig kan helt
eliminera. Jag har därför ansett att det
inte finns någon anledning att göra ett
specialingripande i avseende på existensminimum.

Vid årets uppgörelse om statstjänarlönerna
— vilken varit eller blir normerande
för den kommunala sektorn, i
den mån inte uppgörelse där träffats
— har man tagit ett första steg mot ett
närmande mellan högsta och lägsta dyrort.
Jag vill minnas att en fjärdedel av
spännvidden har försvunnit. Denna
uppgörelse på lönemarknaden har haft
regeringens sanktion, och jag kan glädja
interpellanten med att säga att jag i
princip tror att man skall sträva efter
att eliminera dyrortsgrupperingen i det
statliga systemet.

Jag vet dock att det av praktiska skäl
kommer att ta en viss tid innan vi är
där, och även om dyrortsgrupperingen
i det statliga lönesystemet är borta,
kommer det ändå på grund av marknadsförhållandena
att finnas en ganska
stor nyansering i löneläget mellan de
större tätorterna och den mera utpräglade
landsorten. Jag vill minnas att
lönespänningen nu ligger på 15 å 16
procent mellan högsta och lägsta dyr -

ort i det statliga lönesystemet. Den fria
marknaden är inte formellt bunden av
denna skillnad, men i allmänhet är kollektivavtalen
ändå uppgjorda med hänsyn
tagen därtill. Om så inte är fallet,
existerar på den fria marknaden en
större inkomst- och lönespänning än
vad som motsvarar den statliga regleringen.
När man tidigare gjort vissa
undersökningar på detta område kom
man till det resultatet att om det föreligger
16 procents skillnad mellan löneläget
i Stockholm och löneläget i landsorten
för en posttjänsteman, en järnvägstjänsteman
eller en statstjänare över
huvud taget, så torde löneskillnaden
mellan en industriarbetare, en kontorist
eller en handelsanställd i Stockholm och
på den rena landsbygden vara ungefär
dubbelt så stor.

Hur vi än gör, kommer marknadsförhållandena
och människornas anhopning
till tätorterna, med vad det
innebär i kostnadsstegringar och brist
på arbetskraft i de stora befolkningscentra,
att skapa sina egna marknadslöner.
Därför uppnår vi aldrig ett läge
där skoarbetaren eller kontoristen på
olika orter befinner sig i lika löneläge.
Man må beklaga det eller inte, men på
den fria marknaden är faktiskt löneskillnaderna
större än inom den statliga
sektorn.

Detta utesluter emellertid inte att jag
i princip kan förklara att vi när det
gäller de statliga lönerna kommer att
sträva mot en utjämning. Uppgörelsen
vid årets löneförhandlingar är enligt
min mening ett första steg i den riktningen.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för de kompletterande upplysningarna.
Det gladde mig att höra
att herr Sträng anser att regeringen
skall sträva mot eu utjämning och eliminering
av dyrortsgraderingen, så att
logiken blir genomförd på hela området.
Jag hoppas att herr Sträng posi -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

tivt vill medverka härtill. Eftersom jag
vet att han i hög grad har regeringens
öra förmodar jag att det inte behöver
ta alltför lång tid att nå detta mål. Jag
vet att kvarnarna mal långsamt, men i
eu rättfärdig och logisk fråga som denna
kanske det för en gångs skull kan
gå litet fortare.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret och de kompletterande upplysningarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Partiell författningsreform m. in.

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av proposition
med förslag till partiell författningsreform
m. m.

I detta betänkande behandlades tre
propositioner, nämligen

1) proposition nr 27 med förslag till
partiell författningsreform;

2) proposition nr 87 med förslag till
förlängning av det provisoriska valsystemet
för andrakammarvälen och till vissa
ändringar i vallagarna; samt

3) proposition nr 92 med förslag till
vissa grundlagsändringar.

Vidare behandlades i betänkandet 50
motionsärenden, dels vissa från allmänna
motionstiden, dels följdmotioner till
p rop osi tion ern a.

Därutöver hade utskottet i förevarande
sammanhang behandlat Kungl. Maj :ts
skrivelse nr 78 till riksdagen med överlämnande
av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, såvitt den
avsåge den under avdelning II. A. punkten
9 upptagna frågan om möjligheterna
att sänka rösträttsåldern i de nordiska
länderna.

Slutligen framlade utskottet i betänkandet
vissa förslag med begagnande av
sin initiativrätt.

Propositionerna

Om propositionernas huvudsakliga
innehåll anfördes följande, varvid i frå -

Partiell författningsreform m. m.

ga om författningsförslagen hänvisades
till bilagor till betänkandet.

Proposition nr 27

Propositionen innebär ett fullföljande
av den uppgörelse i författning,sfrågan
som träffades våren 1967 mellan representanter
i grundlagberedningen för de
fyra stora politiska partierna. På alla
politiskt väsentliga punkter föreslås i
propositionen samma lösningar som
grundlagberedningen förordat.

I propositionen föreslås sålunda att
tvåkammarriksdagen skall ersättas med
en enkammarriksdag bestående av 350
ledamöter. Samtliga ledamöter skall utses
i direkta val. Den ordinarie valperioden
för riksdagen skall vara tre år,
och treåriga valperioder föreslås också
för landsting samt stads- och kommunalfullmäktige.
Riksdags- och kommunalvalen
skall äga rum samma dag (gemensam
valdag).

För valen till riksdagen föreslås ett
nytt proportionellt valsätt. Detta är så
konstruerat att partiernas representation
i riksdagen skall bli proportionell
mot deras resp. röstsiffror i hela landet.
Av de 350 mandaten i riksdagen skall
310 fördelas inom valkretsarna medan
återstående 40 mandat skall användas
för att utjämna de avvikelser från riksproportionaliteten
som kan uppstå vid
fördelningen inom valkretsarna. För att
motverka långtgående partisplittring i
riksdagen har valsystemet försetts med
vissa spärrar mot småpartier. Huvudregeln
är att endast parti som bär fått
minst 4 % av rösterna i hela landet får
delta i mandatfördelningen. Parti med
färre röster skall dock få delta i mandatfördelningen
i valkrets där partiet
bär fått minst 12 % av rösterna.

Alla mandaten i riksdagen förutsätts
komma att bli besatta med kandidater
som nominerats lokalt i valkretsarna.
Något bostadsband skall emellertid inte
finnas.

Samtidigt med övergången till enkammarriksdag
skall enligt förslaget imfö -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

ras bestämmelser om misstroendeförklaring
och entledigande av statsråd, vilka
innebär att regeringens parlamentariska
ansvar blir gnundlagfäst. Fn majoritet
av riksdagens ledamöter skall kunna avge
misstroendeförklaring mot regeringen
eller mot enskilt statsråd med verkan
att den som drabbas av förklaringen
måste avgå om inte nyval till riksdagen
utlyses inom en vecka från förklaringen.

I annat fall än då misstroendeförklaring
har avgetts iskall .statsråd entledigas
när statsministern begär det. Om statsministern
avgår eller avlider, skall övriga
ledamöter av regeringen entledigas.

Nyval till riksdagen skall anordnas
när statsministern begär det. Anordnas
nyval skall det ankomma på regeringen
att avgöra om pågående riksdagssession
skall fortsätta eller avbrytas i avbidan
på utgången av nyvalet.

I propositionen läggs också fram förslag
om vissa ändringar i riksdagens arbetsformer.
Bl. a. föreslås ändringar beträffande
antalet ledamöter i utskotten
och inrättande av ett fjärde lagutskott.
Antalet ledamöter i utrikesnämnden
skall enligt förslaget minskas till nio och
i isamband därmed skall den nuvarande
personalunionen mellan utrikesnämnden
och utrikesutskottet upphävas. Riksdagens
vårsession skall i undantagsfall
kunna förlängas till den 15 juni, och
höstsessionen skall kunna börja något tidigare
än hittills. Vissa debattrestniktioner
inföns vid riksdagens överläggningar
och talmannen skall i viss utsträckning
kunna bestämma ordningen mellan talarna
i riksdagens debatter.

Ytterligare föreslås i propositionen
nyheter beträffande valförfarandet. Vid
de val som förrättas samma dag skall användas
valsedlar med olika färg för
olika slag av val — gula valsedlar för
riksdagsval, blå för landstingsval samt
vita för stads- och kommunalfullmäktigval.
Papper till valsedlar skall tillhandahållas
kostnadsfritt genom statens försorg.
Vissa uppmjukningar skall enligt
förslaget göras i vallagarnas bestämmel -

ser om kassation av valsedlar på grund
av felaktig utformning eller på grund av
misstag från väljarnas sida i samband
med valförrättningen.

Författningsr ef ormen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1971. Det innebär att
det första valet till enkammarriksdagen
kommer att hållas samtidigt med de allmänna
kommunalvalen i september
1970.

Författningsförslagens lydelser framgår
av bilagorna 2 och 3.

Proposition nr 87

I propositionen föreslås bl. a. att det
proportionella valsystem med jämkad
uddatalsmetod och karteillförhud som
provisoriskt tillämpats vid andrakammarvalen
sedan år 1952 skall tillämpas
även vid andrakammarvalen hösten
1968. Vidare föreslås för samma val provisoriska
regler om valsedels ogiltiighet
i syfte att förebygga onödig kassation i
vissa kommuner där kommunalval kommer
att hållas samtidigt med andrakammarvalen.
Propositionen innehåller också
förslag om ändringar i vallagstiftningen
för att göra det möjligt för sådana
röstberättigade som är intagna i
eller tjänstgör på krixninalvårdsanstalt
att i större utsträckning än nu delta i
val.

Slutligen föreslås i propositionen vissa
ändringar i gällande bestämmelser
om valdistriktsin delningen och om ansvaret
för kostnaderna för röstkortsblanketter.

Lagförslagen är intagna i bilaga 4.

Proposition nr 92

1 propositionen föreslås att rösträttsåldern
vid val till riksdagen skall sänkas
med ett år. Rösträtt skall således inträda
året efter fyllda 19 år.

T valbarhets- och behörighetsvillkoren
för riksdagsledamöter föreslås ändringar
och förenklingar. Den särskilda valbarhetsåldern,
23 år, skall enligt förslaget
slopas. För uppdrag som riksdagsledamot
skall i framtiden inte krävas an -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

nät än att vederbörande är svensk medborgare
och myndig.

Vidare innehåller propositionen förslag
som innebär att postmedlens nuvarande
karaktär av bevillning upphör och
att postavgifterna i princip skall bestämmas
av Kungl. Maj :t.

Riksdagens lönedeilegation föreslås få
befogenhet att på riksdagens vägnar
godkänna förslag till lönegradsplacering
in. m. även för vissa högre tjänster i
statsförvaltningen som inte är föremål
för förhandlingsöverenskommelse.

Slutligen föreslås att i grundlagarna
införs regler om hur expeditioner skall
undertecknas i Konungens ställe i sådana
undantagssituationer då statsrådets
ledamöter skall föra riksstyrelsen.

Författningsförslagen framgår av bilagorna
2, 5 och 6.

Motionerna

Av de i detta sammanhang behandlade,
nedan redovisade motionerna hade

1)—9) och 30)—32) väckts under allmänna
motionstiden, 10)—22) och 33)
—50) i anledning av proposition nr 27,
23) och 24) i anledning av proposition
nr 87 samt 25)—29) i anledning av proposition
nr 92.

1) 1:209 av herrar Schött och Svemmgsson
samt 11:267 av herrar Hedin
och Bengtson i Solna, avseende en närmare
reglering av den kommunala kompetensen.

2) 1:211 av herr Wirtén m.fl. och
11: 208 av herr Mundebo in. fl., avseende
sänkning av rösträttsåldern till året efter
fyllda 18 år.

3) I: 450 av herr Torsten Andersson
in. fl. samt 11:562 av herrar Larsson i
Luttra och Boo, avseende en utredning
om åtgärder för att stärka den kommunala
demokratin.

4) I: 508 av herrar Bengtson och Arne
Pettersson samt II: 645 av herrar Nihlfors
och Björkman, avseende att riksdagsstadgams
föreskrifter om krigsdelegationens
uppgifter i fredstid skulle
upphävas.

Partiell författningsreform m. m.

5) I: 513 av herr Nils Theodor Larsson
m.fl. och 11:640 av herr Larsson i
Luttra in. fl., avseende att en enkammarreform
skulle bygga på skilda rifcsdagsoch
kommunalval, fyraåriga mandatperioder
och nuvarande valmetod samt
träda i kraft 1973.

6) 1:514 av fru Nilsson m.fl. och
II: 637 av herr Boo m. fl., avseende sänkning
av rösträttsåldern till året efter
fyllda 18 år.

7) I: 515 av fru Elvy Olsson och fru
Nilsson samt 11: 639 av herr Larsson i
Borrby in. fl., avseende utredning och
förslag om sänkning av valbarhetsåldern.

8) 1:516 av herrar Arne Pettersson
och Palm samt 11:641 av fru LewénEliasson
och herr Ekström i Iggesund,
avseende en total översyn av kommunallagarna
sedan pågående utredningsarbete
på områdets slutförts.

9) I: 517 av herr Werner och II: 638
av herr Jansson m. fl., avseende sänkning
av rösträtts- och valbarhetsåldrarna
till året efter fyllda 18 år.

10) I: 756 av herr Ahlmark.

11) I: 757 av herr Ahlmark och II: 987
av herr Vlisten.

12) 1:758 av herr Dahlén m.fl och
II: 989 av herr Wedén in. fl.

13) 1: 759 av herrar Ernulf och Ahlmark
samt II: 964 av herr Andersson i
Örebro m. fl., avseende att vårsessionens
avslutande icke skulle kunna uppskjutas
utöver nuvarande slutdag.

14) 1: 760 av herrar Ernulf och
Alexanderson samt II: 975 av herrar Nyberg
och Werbro, avseende att statsråd
skulle kunna själv begära entledigande,
oberoende av statsministern.

15) 1:761 av herrar Ernulf och
Alexanderson samt II: 991 av herr Werbro.

16) I: 762 av herrar Ernulf och Skärman
samt II: 992 av herr Werbro in. fl.

17) 1:763 av herr Ernulf m.fl. och
II: 969 av herr förste vice talmannen
von Friesen in. fl.

18) I: 764 av herr Holmberg in. fl. och

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

11:968 av herr Bohman in. fl., avseende
att ledamotsantalet i enkammarriksdagen
skulle fastställas till 300.

19) I: 765 av herr Nils Theodor Larsson
m. fl.

20) 1: 766 av herr Palm in. fl. och
II: 972 av herr Lindahl in. fl.

21) I: 767 av herr förste vice talmannen
Strand m. fl och II: 967 av herr
Bengtsson i Varberg in. fl., avseende att
iriksdagsstadgans föreskrifter om krigsdelegationen®
uppgifter i fredstid skulle
intas i grundlag.

22) I: 768 av herr Österdahl in. fl och
II: 971 av herr Gustafsson i Stenkyrka
in. fl., avseende att en regel om att varje
valkrets skulle ha minst tre mandat
skulle bibehållas.

23) I: 885 av herr Alexanderson in. fl.
samt II: 1142 av herrar Nyberg och Wiklund
i Stockholm.

24) I: 886 av herr Ferdinand Nilsson
in. fl. och 11:1141 av herr Dockered
in. fl.

25) I: 897 av herr Alexanderson samt
II: 1157 av herrar Nyberg och Enskog,
avseende att rätten att fastställa postavgifter
icke skulle delegeras till postverket
före ställningstagandet till resultaten
av 1961 års affärsverksutredning.

26) 1: 898 av herrar Torsten Andersson
och Nils-Eric Gustafsson samt
11:1158 av herrar Svensson i Va och
Dockered, avseende avslag på förslaget
att upphäva postmedlens karaktär av bevillning.

27) 1:899 av herr Dahlén in. fl. och
11:1159 av herr Weden in. fl., avseende
sänkning av rösträttsåldern till året efter
fyllda 18 år.

28) I: 900 av herrar Sveningsson och
Svenungsson samt II: 1156 av herr Magnusson
i Tumliult, avseende avslag på
förslaget att upphäva postmedlens karaktär
av bevillning.

29) I: 901 av herr Tistad och II: 1196
av fru Frtenkel.

30) II: 141 av herrar Sjöholm och Rubin.

31) II: 646 av herrar Norrby och Mun -

debo, avseende att den som har rösträtt
även skulle vara valbar.

32) II: 648 av herr Rubin.

33) 11:965 av herr Antonsson in. fl.,
avseende att gemensam valdag med treårsintervaller
skulle antas som provisorium
och att en parlamentarisk arbetsgrupp
skulle tillsättas för övervägande
av den kommunala demokratins problem.

34) II: 966 av herr Bengtsson i Varberg
in. fl., avseende en översyn av reglerna
om tagande och återtagande av
initiativ i riksdagen.

35) II: 970 av herr Gustafsson i Borås.

36) II: 973 av herr Nyberg, avseende
reglerna om hur man skulle avveckla
den situation där samma person valts i
flera valkretsar eller för flera partier.

37) II: 974 av herr Nyberg.

38) II: 976 av herr Oskarson, avseende
en spärr mot småpartier, innebärande
krav på 3 % av rösterna i riket för
mandattilldelning, samt en utsträckning
av den allmänna motionstiden.

39) 11:977 av herr Persson i Heden.

40) 11:978 av herr Rubin, avseende
att ledamotsantalet i enkammarriksdagen
skulle fastställas till 300.

41) TI: 979 av herr Rubin.

42) 11:980 av herr Rubin.

43) 11:981 av herr Rubin, avseende
förslag till nytt valsystem som gynnade
personval.

44) 11:982 av herr Rubin.

45) 11:983 av herr Rubin, avseende
en spärr mot småpartier, innebärande
krav på 3 % av rösterna i riket för mandattilldelning,
samt att parti som fått
12 % av rösterna i en valkrets skulle
kunna få även utjämningsmandat.

46) 11:984 av herr Rubin, avseende
skilda riksdags- och kommunalval samt
fyraåriga mandatperioder.

47) 11:985 av herr Rubin, avseende
att nuvarande valmetod skulle bibehållas.

48) 11:986 av herr Rubin.

49) 11:988 av herr Wahlund.

50) 11:990 av herr Wennerfors, av -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

seende en parlamentarisk utredning om
den kommunala demokratins problem
vid införande av gemensam valdag.

Redogörelsen från Nordiska rådets svenska
delegation

I rekommendation nr 31/1964 hade
rådet rekommenderat regeringarna att
undersöka möjligheterna att sänka rösträttsåldern
i de nordiska länderna, varvid
rösträttsålderns sammanhang med
myndighetsåldern borde beaktas. En
sänkning av myndighetsåldern till 20 år
hade beslutats i Island och övervägdes i
de övriga nordiska länderna. I Norge,
Sverige och Island hade rösträttsåldern
redan sänkts till 20 år, i Finland och
Island hade beslut fattats om att föreslå
ändring av rösträttsåldern till 20 år, och
i Danmark komme spörsmålet om en
motsvarande sänkning av rösträttsåldern
att övervägas. Vederbörande utskott
inom rådet föreslog att rådet skulle
anse frågan som färdigbehandlad, vilket
också blev rådets beslut.

Utskottsinitiativen

Om utskottsinitiativen anfördes följande.

Utskottet föreslår till en början nya
grundlagsregler om konstitutionsutskottets
granskningsuppgifter i nära anslutning
till författning,sutredningens förslag.
Det skall åligga utskottet att granska
statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas
handläggning. Riksdagens
ledamöter och övriga utskott skall
kunna påkalla granskning i uppgivna
hänseenden genom skriftlig anmälan till
konstitutionsutskottet. Detta skall årligen,
ävensom eljest om skäl föreligger,
meddela riksdagen vad det vid sin
granskning funnit förtjäna uppmärksamhet.
Riksdagen skall äga göra framställning
till regeringen i anledning av
utskottets in eddeland en.

Partiell författningsreform m. m.

I anslutning till de förra året beslutna
reformerna beträffande riksdagens ombudsman,
naämbeten föreslår utskottet
ändrade regler om ställföreträdare för
ombudsmännen. Dessa skall inte längre
vara personliga utan väljas till erforderligt
antal, var och eu för sin fyraårsperiod
fristående från ombudsmännens
valperioder.

Även förra årets reformer beträffande
riksdagens revisorer har föranlett
förslag till grundlagsändringar. Uppgiften
anges som att granska statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning, utan
särskilt angivande av riksbanken och
riksgätdskontoret. Mandatperioden föreslås
fastställd till tre år. Ordförande
och vice ordförande skall väljas av
riksdagen. De nuvarande bestämmelserna
om revisorernas anmärkningar skall
ersättas med en hänvisning till föreskrifter
som riksdagen utfärdar.

Utskottet föreslår vidare att riksdagens
kr,^»delegation skall kunna träda
i riksdagens ställe vid omedelbar krigsfara,
om statsministern och minst två
tredjedelar av talmanskonferensens ledamöter
är ense därom. Vidare föreslås
att de personliga suppleanterna för delegationens
ledamöter skall avskaffas
och ersättas med befogenhet för delegationen,
då den trätt i riksdagens ställe,
att inkalla annan ledamot av riksdagen
att ingå i delegationen om ledamot avlider
eller får varaktigt förfall.

Utskottet föreslår i övrigt bl. a. att
80 § riksdagsordningen, som indirekt
berör riksdagens personal- och förvaltningsorganisation,
skall förenklas så
att den inte ingår på detta ämne och att
riksdagen skall besluta att en utredning
om personal- och förvaltningsorganisationen
i enkammarriksdagen skall tillsättas
av talmanskonferensen våren
1969.

Utskottet hems t ä Hd e

1 Numren ! inom parentes efter motionsnumren
hänför sig till den i det föregående
under rubriken »Motionerna» lämnade redovisningen.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

att riksdagen i anledning av

1) proposition nr 27;

2) proposition nr 92 punkterna 1)
och 2); och

3) utskottets initiativ;

och med avslag på motionerna

4) 1:211 och 11:268 (nr 2)

5) 1:513 och 11:640 (nr 5)

6) 1:514 och 11:637 (nr 6)

7) T: 517 och 11:638 (nr 9)

8) T: 756 (nr 10);

9) I: 757 och II: 987 (nr 11);

10) I: 759 och II: 964 (nr 13);

11) I: 760 och II: 975 (nr 14);

12) I: 761 och II: 991 (nr 15);

13) 1:763 och 11:969 (nr 17);

14) 1:764 och 11:968 (nr 18);

15) I: 765 (mr 19);

16) 1:766 och 11:972 (nr 20);

17) 1:768 och 11:971 (nr 22);

18) 1:899 och II: 1159 (nr 27);

19) I: 901 och II: 1196 (nr 29);

20) II: 141 (nr 30);

21) II: 648 (nr 32);

22) II: 970 (nr 35):

23) II: 974 (nr 37)

24) II: 976 (nr 38)

25) II: 978 (nr 40)

26) 11:979 (nr 41)

27) II: 980 (nr 42)

28) II: 982 (nr 44)

29) II: 983 (nr 45)

30) II: 984 (nr 46)

31) TI: 985 (nr 47):

32) II: 980 (nr 48); samt

33) 11:988 (nr 49)

för sin del måtte anta i bilaga 2 intagna
förslag till

1) ändringar i regeringsformen; samt

2) ändringar i riksdagsordningen;

att riksdagen i anledning av

1) proposition nr 27;

2) proposition nr 92 punkterna 1)
och 2); och

3) motionen 11:973 (nr 36);
och med avslag på motionerna

4) 1:762 och 11:992 (nr 16); samt

5) II: 977 (nr 39)

för sin del måtte anta i bilaga 3 intagna
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 om val till riksdagen;

2) lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930;

3) lag om ändring i kommunallagen
den 18 december 1953;

4) lag om ändring i kommunallagen
för Stockholm den 1 mars 1957;

5) lag om ändring i landstimgslagen
den 14 maj 1954;

6) lag angående ändrad lydelse av
8 § 1 mom. lagen den 31 maj 1957 om
kommunalförbund;

7) lag angående ändrad lydelse av 9
och 10 §§ lagen den 2 juni 1961 om församMngsstyrelse; -

att riksdagen måtte meddela
Kungl. Maj :t som sin mening vad utskottet
anfört om en arbetsgrupp för
frågor rörande den kommunala demokratin; -

att riksdagen måtte meddela talmanskonferensen
som sin mening vad
utskottet anfört om en utredning om
riksdagens personal- och förvaltningsorganisation; -

att riksdagen måtte förklara motionerna 1)

I: 209 och II: 267 (nr 1);

2) 1: 450 och II: 562 (nr 3);

3) I: 515 och II: 639 (nr 7);

4) I: 516 och II: 641 (nr 8);

5) II: 646 (nr 31);

6) II: 965 (nr 33);

7) 11:966 (nr 34); samt

8) II: 990 (nr 50)

ävensom den till utskottet hänvisade
punkten i redogörelsen från Nordiska
rådets svenska delegation besvarad
e med vad utskottet ovan hemställt;

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

att riksdagen måtte avslå motionerna 1)

1:758 och 11:989 (nr 12); samt

2) 11:981 (nr 43);

att riksdagen med bifall till proposition
nr 87 och med avslag på motionerna 1)

1:885 och 11:1142 (nr 23); samt

2) I: 886 och II: 1141 (nr 24)

måtte anta de i bilaga 4 intagna förslagen
till

1) lag med vissa bestämmelser om
val till riksdagens andra kammare för
perioden 1969—1972;

2) lag med vissa bestämmelser om
valen den 15 september 1968 till riksdagens
andra kammare;

3) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 om val till riksdagen; 4)

lag om ändring i kommunala vallagen
den 6 juni 1930;

III

att riksdagen med bifall till proposition
nr 92 punkten 3) måtte anta det i
bilaga 5 intagna förslaget till ändrad lydelse
av § 60 regeringsformen, avseende
postmedlens karaktär;

att riksdagen måtte meddela
Kungl. Maj:t som sin mening vad utskottet
anfört om ändringar av avgifterna
för postbefordran av tidningar;

att riksdagen måtte förklara motionerna 1)

I: 897 och II: 1157 (nr 25);

2) 1:898 och 11:1158 (nr 26); samt

3) I: 900 och II: 1156 (nr 28)

besvarade med vad utskottet ovan

hemställt;

att riksdagen med bifall till proposition
nr 92 punkterna 4) och 5) måt -

Partiell författningsreform m. m.

te anta de i bilaga 6 intagna förslagen
till

1) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen
och § 71 riksdagsordningen, avseende
riksdagens lönedelegations befogenhet; 2)

ändrad lydelse av § 42 regeringsformen,
avseende regler om expeditioners
undertecknande i vissa fall;

att riksdagen i anledning av utskottets
initiativ måtte för sin del anta de i bilaga
7 intagna förslagen till

1) ändrad lydelse av § 50 regeringsformen
och § 73 riksdagsordningen, avseende
riksdagens krigsdelegation;

2) ändrad lydelse av §§ 96, 97 och
98 regeringsformen och § 68 riksdagsordningen,
avseende riksdagens ombudsmän; VI att

riksdagen i anledning av motionerna 1)

I: 508 och II: 645 (nr 4); samt

2) I: 767 och II: 967 (nr 21)

måtte anta det i bilaga 8 intagna förslaget
till ändring i riksdagsstadgan,
avseende riksdagens krigsdelegation.

Till utskottets betänkande hade fogats
reservationer enligt följande:

1) i fråga om förslagets huvudprinciper av

herr Larsson i Luttra (ep), som

dels anfört bl. a. följande:

»Jag ser mig alltså nödsakad att motsätta
mig det framlagda förslaget till
partiell författningsreform. För att understryka
min anslutning till de huvudpunkter
i detsamma, som utgörs av enkammarriksdagen
med 350 ledamöter
och parlamentarismens inskrivande i
författningen, liksom till de initiativ
utskottet tagit, hemställer jag emellertid
inte om avslag utan framlägger ett eget
alternativt förslag i enlighet med vad
jag här anfört och som överensstämmer
med yrkandena i motionerna I: 513
och II: 640 (nr 5 i förteckningen).»;

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

dels hemställt, alt riksdagen måtte

a) anta grundlagsförslagen i utskottets
hemställan I a) med de ändringar
som framginge av bilaga 9; och

b) anhålla hos Kungl. Maj:t om förslag
till erforderliga följdändringar i
vallagarna;

2) i fråga om statsråds entledigande
av herrar Sörenson, Hamrin i Jönköping
och N eländer (alla fp), som

dels anfört bl. a. följande:

»Utskottet borde enligt vår mening
lia tillstyrkt motionerna I: 760 och
11: 975 (nr 14 i förteckningen).»;
dels hemställt,

att riksdagen måtte anta grundlagsförslagen
i utskottets hemställan I a)
med den ändring som framginge av bilaga
10;

3) i fråga om nyvalsförordnande
av herr Wahlund (ep), som

dels anfört bl. a. följande:

»I reservation till författningsutredningens
år 1963 avgivna slutbetänkande,
till vilken hänvisas, yrkade jag, att riksdagsupplöisningsinstitutet
borde avskaffas.
Denna inställning har sedan dess
vunnit i styrka.»;

dels hemställt, att riksdagen måtte
a) anta grundlagsförslagen i utskottets
hemställan I a) med de ändringar
som framginge av bilaga 11; och

h) anhålla hos Kungl. Maj :t om förslag
till följdändringar i vallagen;

4) i fråga om riksdagens ledamotsanlal av

herr Sveningsson (h), fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Ilernetius
(h) och Magnusson i Tumihult (h),
som

dels anfört bl. a. följande:

»När det sedan över hundra år gällande
tvåkammarsystemet i Sverige avskaffas
för att ersättas med ett enkammarsystem,
är det av vikt att den nya
riksdagen görs funktionsduglig och ändamålsenlig.
Tyvärr måste det konstateras
att utskottsmajoritetens förslag i

detta avseende är bristfälligt i fråga
om antalet ledamöter. Enligt vår mening
skulle 300 ledamöter vara tillfyllest.
Med 350, som utskottsmajoriteten
föreslår, blir kammarens arbete

tungrott.---Med hänsyn härtill

anser vi att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 764 och II: 968 samt II: 978
(nr 18 och 40 i förteckningen).»;
dels hemställt,

att riksdagen måtte anta grundlagsförslagen
i utskottets hemställan 1 a)
med de ändringar -som framginge av bilaga
12;

5) i fråga om vårsessionens slutdag
av herr Sveningsson (h), fru Seger stedt

Wiberg (fp) samt herrar Svenungsson
(h) och Magnusson i Tumhult
(h), som

dels anfört bl. a. följande:

»Utskottet borde enligt vår mening
ha tillstyrkt motionerna I: 759 och
11:964 (nr 13 i förteckningen). Förslaget
om att vårsessionens avslutande
skall kunna uppskjutas till den 15 juni
föranleder sålunda starka betänkligheter.
»;

dels hemställt,

att riksdagen måtte anta grundlagsförslagen
i utskottets hemställan I a)
med den ändring som framginge av bilaga
13;

6) i fråga om rösträttsåldern

av herr Torsten Andersson (ep), fru
Segerstedt Wiberg (fp) samt herrar Sörenson
(fp), Wahlund (ep), Neländer
(fp) och Larsson i Luttra (ep), som
dels anfört bl. a. följande:

»Utskottet borde enligt vår mening
ha tillstyrkt förslagen i motionerna
I: 211 och II: 268, I: 514 och II: 637,
1:517 och 11: 638 samt 1: 899 och II:
1159 (nr 2, 6, 9 och 27 i förteckningen)
om att sänka rösträttsåldern med ett år
utöver vad som föreslagits i proposition
nr 92. Rösträtt bör inträda året efter
fyllda 18 år.»;

dels hemställt, att riksdagen måtte
a) anta grundlagsförslagen i utskot -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

tets hemställan I a) med den ändring''
som framginge av bilaga 14; och

b) anta lagförslagen i utskottets hemställan
I b) med de ändringar som
framginge av bilaga 14;

7) i fråga om fyraprocentspärren

av herr Hamrin i Jönköping (fp),
som

dels anfört bl. a. följande:

»Om man godtar det nya systemets
grundprincip, riksproportionaliteten,
lär det visserligen bli nödvändigt att
acceptera en spärr av den typ som föreslagits.
Den bör emellertid, på sätt yrkas
i motionerna II: 976 och II: 9S3 (nr
38 och 45 i förteckningen), inte sättas
högre än vid 3 %.»;

dels hemställt,

att riksdagen måtte anta grundlagsförslagen
i utskottets hemställan I a)
med den ändring som framginge av bilaga
15.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Föreliggande förslag i
författningsfrågan, som riksdagen nu
skall behandla, är den i sitt slag viktigaste
fråga som riksdagen haft att ta
ställning till sedan den allmänna rösträttens
införande. Inte sedan dess har
så omfattande förändringar i våra
grundlagar föreslagits. Detta skulle i
och för sig motivera att dagens debatt
inleddes med en historisk tillbakablick
— en tillbakablick som i så fall fick
sträcka sig mer än 100 år tillbaka i
tiden, till 1866 års representationsreform.
Inte minst riksdagens firande
av riksbankens 300-årsjubileum kan
synas inbjuda till en sådan betraktelse.

Om jag ändå avstår därifrån och i
stället knyter an till årtalet 1954, det
år då författningsutredningen under
Rickard Sandlers ordförandeskap tillsattes,
sker det av den anledningen att
riksdagen nu har att ta ställning till en
trots allt endast partiell reform av vad
vi syftar till — en revision av våra

Partiell författningsreform m. m.

grundlagar i deras helhet. Denna delreform
är emellertid mycket viktig och
betydelsefull. Den skall ge oss en kammare,
grundlagsfäst parlamentarism,
ändrad mandatperiod och ett delvis
nytt system för val av riksdagsledamöter.
Efter vad nu kan bedömas kan
grundlagsreformen i sin helhet genomföras
först under senare hälften av
1970-talet. Ännu återstår alltså mycket
arbete för grundlagberedningen innan
vi når dit; jag skall emellertid inte närmare
gå in härpå.

Det skall understrykas att övergången
till enkammarsystem och parlamentarismens
inskrivande i grundlagen är
viktiga delar i den författningsreform
som vi strävar mot och om vars målsättning
det råder en ganska allmän
enighet. Det är demokratins arbetsformer
och det parlamentariska livets
spelregler som det ytterst gäller.

Vid 1963 års riksdag väckte de
nuvarande landshövdingarna Edberg,
Sehlstedt och Netzén i denna kammare
en motion med hemställan om översyn
av principerna och formerna för den
parlamentariska demokratin och den
författningsmässiga ramen för vårt parlamentariska
liv. Eftersom motionen i
stora delar kom att ligga till grund för
den följande år tillsatta utredningen i
författningsfrågan, kommer jag i mitt
fortsatta resonemang att anknyta till
dess motivering.

I motionen heter det: »Någon konstitutionell
debatt på bred bas har icke
förts i vårt land sedan den stora författningsrevisionen
1917—1921. Demokratin
har blivit vår naturliga livsform.
Men under tiden har tänkesätten
förskjutits, samtidigt som samhällets
förändrade karaktär ställt nya krav på
arbetsformer för att det folkliga inflytandet
skall ej blott vidmakthållas utan
även vidgas.»

Mot den bakgrunden ansåg motionärerna
det vara motiverat med en allmän
författningsrevision, föregången av en
förutsättningslös granskning av hela

Nr 25

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

problemkomplexet, en mening som delades
av riksdagen.

I motionen säges det vidare: »Utgångspunkten
är självfallet att söka i
den uppfattningen, att den demokratiska
livsformen och parlamentarismens
förmåga till konstruktiva arbetsinsatser
är starkt beroende av de konstitutionella
former, inom vilkas ram
den praktiska gestaltningen sker. Inom
alla partier lägger man ner stor möda
och betydande kapital på uppgiften att
förmå alla medborgare att utnyttja den
rätt demokratin ger dem att klargöra
sin mening. Möjligheten att i val ge
sin mening till känna blir demokratins
grundbud. Individen förmår just
så mycket som han ger ett kollektiv
möjligheter att utföra; politisk historia
skapas av de många med de personliga
insatserna som ränning i väven. Om
valhandlingen är det grundläggande
blir det därefter valsystemets utformning,
som i detalj reglerar partiernas
styrkeförhållanden.»

Så långt delas väl motionärernas mening
av de flesta. Personligen har jag
inte heller svårt att ansluta mig till den
därpå följande meningen: »Demokratin
lever inte med nödvändighet sitt starkaste
liv där de matematiska rättvisebegreppen
lägger grunden till en åsiktsgruppernas
mångfald.»

Mot bakgrunden av den stora enighet,
som i konstitutionsutskottet föreligger
om det föreslagna valsystemet,
skall jag givetvis inte ta upp en debatt
om majoritetsval i enmansvalkretsar,
men jag har velat citera denna mening,
som ger ett uttryck för hur jag ser på
nödvändigheten av spärregler mot småpartier
i en demokrati med förmåga till
konstruktiva arbetsinsatser.

Det föreliggande betänkandet från
konstitutionsutskottet behandlar icke
endast propositionen med förslag till
partiell författningsreform utan även
propositionen med förslag till en förlängning
av det provisoriska valsystemet
för an drakanunarvalen samt pro -

positionen med förslag till vissa ändringar
i vallagarna; sänkning av rösträttsåldern
samt ändring av valbarhetsoch
behörighetsvillkoren för riksdagsledamöter.
Ämnet för dagens överläggningar
är följaktligen vitt och omfattande.
Jag skall emellertid försöka begränsa
mitt anförande till några korta
kommentarer till det i stort sett enhälliga
utlåtande som föreligger.

Utskottet har nämligen på alla väsentliga
punkter tillstyrkt regeringens förslag,
vilket som bekant bygger i allt
väsentligt på grundlagberedningens arbete.
Alla motioner med ändringsförslag
utom en, som berör s. k. dubbelval,
har avstyrkts. På en del punkter föreslår
utskottet justeringar av lagtexten,
och några uttalanden görs med anledning
av väckta motioner.

I de stora principiella frågorna om
övergång till enkammarsystem och parlamentarismens
inskrivande i grundlagen
har det rått allmän enighet, även
om herr Larsson i Luttra i en reservation
yrkar på ett allmänt uppskov med
reformen. Jag skall i detta sammanhang
inte ta upp den reservationen till närmare
granskning; det kommer att göras
av efterföljande talare.

Att denna enighet på alla väsentliga
punkter kunnat uppnås inom utskottet
sammanhänger givetvis med frågans tidigare
behandling. Jag har redan inledningsvis
erinrat om författningsutredningens
tillsättande år 1954. Utredningen
presenterade sitt förslag i fyra
betänkanden 1963. Jag skall inte närmare
gå in på dessa betänkanden; de
är allmänt kända för kammarens ledamöter.
Efter remissbehandlingen uppnåddes
efter segslitna partiöverläggningar
enighet om att förslaget inte
utan överarbetning kunde läggas till
grund för en reform på författningsområdet.

På våren 1966 tillsattes grundlagberedningen.
År 1967 framlade beredningen
det betänkande, vilket efter remissbehandling
i allt väsentligt lagts till

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

grund för det av regeringen framlagda
förslaget. Grundlagberedningen har enligt
mitt bedömande arbetat snabbt och
effektivt. Beredningen har som bekant
bedrivit sitt arbete i nära kontakt med
de stora politiska partierna. Jag skall
inte närmare ingå på eller kommentera
detta arbete. Jag vill endast konstatera
att det genom den valda arbetsmetoden
varit möjligt att redan innan
förslagen presenterats i betänkandet
uppnå en bred anslutning till dessa.

Det är givetvis av största värde att
en så vittgående författningsreform som
den nu föreslagna vinner stöd hos en
klar majoritet inom samtliga stora politiska
partier. Jag har ingen erinran
mot den valda arbetsmetoden, även om
därav följt, som utskottet uttrycker det,
»att utskottets granskning haft delvis
andra förutsättningar i detta ärende än
som vanligen är fallet». Mig synes detta
vara den naturliga och enda framkomliga
vägen.

Till utskottets betänkande har fogats
sju reservationer. Jag har redan nämnt
eu — av herr Larsson i Luttra — om
förslagets huvudprinciper.

Herr Sörenson, herr Hamrin i Jönköping
och herr Nelander anser i eu
reservation att statsråden bör ges rätt
att själva begära entledigande från sina
uppdrag.

Herr Wahlund motsätter sig i en reservation
att regeringen ges möjlighet
till nyvalsförordnande.

Herr Sveningsson, fru Segerstedt Wiberg
samt herr Hernelius och herr
Magnusson i Tumhult anser att riksdagens
ledamotsantal skall begränsas
till 300.

Herr Sveningsson, fru Segerstedt Wiberg
samt herr Svenungsson och herr
Magnusson i Tumhult föreslår att riksdagens
vårsession icke skall kunna förlängas
till den 15 juni.

Samtliga folkparti- och centerpartiledamöter
anser att rösträtt bör inträda
året efter fyllda 18 år, och herr Hamrin
i Jönköping att spärren mot småpar -

Partiell författningsreform m. m.

tier inte bör sättas högre än 3 procent.

Herr talman! Jag skall inte i detta
sammanhang ta upp dessa reservationer
till närmare granskning och bemötande.
Jag får måhända anledning återkomma
härtill.

På dessa punkter har det som synes
icke varit möjligt att uppnå enighet.
Flertalet reservationer gäller detaljspörsmål
i det stora reformkomplexet,
även om de är av principiell innebörd.

Den fråga som tilldragit sig det
största intresset utanför riksdagen synes
vara antalet ledamöter i den nya
enkammaren. Man har på sina håll talat
om en mammutriksdag. Det finns anledning
erinra om att vi genom 1866
års representationsreform fick 380 riksdagsledamöter.
Då det antalet bestämdes,
visserligen fördelat på två kammare,
hade vårt land ett betydligt lägre
invånarantal, för att inte tala om antalet
röstberättigade.

Antalet riksdagsledamöter minskas
nu med i runt tal 10 procent. Det kommer
att betyda att vissa partier får
minskade möjligheter att bli representerade
i varje valkrets liksom också
vissa yrkes- och befolkningsgrupper.
Utskottet har emellertid eftersträvat att
nå största möjliga enighet. Från socialdemokratiskt
håll har vi därför icke
varit ovilliga att överväga ett mindre
antal ledamöter, om enighet därom
kunnat uppnås. »Folkpartiet lär ha sonderat
terrängen med mittenbrodern»,
stod att läsa i en tidning. Hur det förhåller
sig därmed är mig obekant. Jag
vill emellertid ha sagt att vi inte fått
något bud att överväga. Därmed står
den träffade partiöverenskommelsen
fast.

I sitt ställningstagande till förslaget
att enkammaren skall bestå av 350 ledamöter
framhåller utskottet, att frågan
om införande av ersättare för riksdagsledamöter
bör behandlas med viss förtur
av grundlagberedningen. Jag vill
emellertid betona att utskottet därmed
inte tagit ställning till denna tanke.

Nr 25

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

När det gäller den nya enkammarriksdagens
arbetsformer framhåller utskottet,
att den frågan inte slutbehandlats
av grundlagberedningen och att en
översyn bör göras under det fortsatta
arbetet med en total författningsreform,
varvid erfarenheterna från enkammarriksdagens
första år bör beaktas.

Vad beträffar yttrandefriheten i riksdagen
framhåller utskottet angelägenheten
av att denna inte beskärs mer
än absolut nödvändigt. Det bör tills erfarenheter
vunnits räcka med att riksdagen
på förslag av talmannen beslutar
om viss tidsbegränsning av samtliga anföranden
i ett ärende.

Herr talman! T mitt anförande har
jag icke närmare berört så viktiga delar
av det föreliggande förslaget som valsystemet,
den gemensamma valdagen,
valperiodens längd, mandatfördelningen
mellan valkretsarna ocli utskottets
förslag att tillsätta en arbetsgrupp med
uppgift att kartlägga arbetsuppgifterna
och dra upp riktlinjerna för en samlad
översyn av den kommunala demokratin.
Dessa delar kommer under den
följande debatten att tas upp av andra
talare. Det gäller även de avsnitt av
betänkandet som upptar riksdagens kontrollmakt
och riksdagens inre organ.

Bland de nyheter i vårt parlamentariska
liv som den föreliggande partiella
författningsreformen innehåller är införandet
av misstroendeförklaring en
av de principiellt viktigaste. Enligt utskottets
mening är det en betydande
vinning att en form för utkrävande av
det parlamentariska regeringsansvaret
tillskapas. En sådan misstroendeförklaring
skall icke vara förenad med motivering.
Det är enligt utskottet en klar
förtjänst, att en sådan förklaring kan
riktas mot ett enskilt statsråd och inte
endast mot regeringen samfällt. Icke
minst konstitutionsutskottet hälsar denna
från sin granskning fristående form
för politiskt ansvarsutkrävande med
tillfredsställelse.

Även om förevarande proposition en -

dast formellt berör riksdagens krigsdelegation
har utskottet i anledning av
väckta motioner funnit starka skäl tala
för att krigsstyrelsens funktionsförmåga
i krig skulle kunna förbättras genom
ett par författningsändringar om krigsdelegationen.
Det är utskottets övertygelse
att det föreliggande förslaget
skall vara till gagn för det beredskapsarbete
som kan bedrivas under delegationspresidiets
ledning och överinseende.

Till slut vill jag'' säga några ord om
förslaget till sänkning av rösträttsåldern
och ändrade valbarhets- och behörighetsvillkor
för riksdagsledamöter. Dessa
delar av förslaget bör givetvis ses och
bedömas i samband med den föreliggande
grundlagsreformen som en vidgning
av kretsen av de medborgare som
har att ta ställning till och ansvar för
samhällsfrågorna. Förslaget till sänkning
av rösträttsåldern bör också ses
mot bakgrunden av ett väntat förslag
om sänkning av myndighetsåldern till
20 år.

Utskottet tillstyrker såväl förslaget
om att rösträttsåldern sänks så att rösträtt
inträder året efter fyllda 19 år som
förslaget att den särskilda valbarhetsåldern
slopas och att för uppdrag som
riksdagsledamot endast skall krävas att
vederbörande är svensk medborgare
och myndig.

När riksdagen nu går att ta ställning
till förslagen till partiell grundlagsändring
kan det ske i stor enighet utan upprörande
strid.

Låt mig, herr talman, avsluta mitt
anförande med att återknyta till den
motion som väcktes 1953 om en författningsrevision.
Motionärerna gör i
denna ett försök till en sammanfattande
bedömning av vårt lands parlamentariska
liv. Jag citerar:

»De med långa mellanrum vidtagna
förändringarna i de konstitutionella
grunderna tyder på fasthet och är samtidigt
uttryck för hur noggrant man
prövat sig fram till ändrade former.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Antingen dessa varit politiskt betingade
eller uttryck för rationella konstitutionella
landvinningar eller nödvändiga
för att bringa folkvilja och representation
i närmare harmoni med varandra
har den naturliga tveksamheten mot
förändringar, som rör grundlagarna,
varit naturlig och förklarlig. Emellertid
kräver tiden och utvecklingen sitt, arbetseffektiviteten
sitt, och folkviljans
krav på ökat inflytande och delat ansvar
sitt.»

Därmed skall jag, herr talman, sätta
punkt och hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Adamsson har betraktat
det föreliggande förslaget från
konstitutionsutskottets synpunkt och
det befriar mig från att gå in på detaljer
i förslaget där jag inte har ett särskilt
ärende. Först skulle jag emellertid,
herr talman, vilja betrakta förslaget ur
en mer allmän aspekt.

Ser man pa grundlagarna världen
runt finner man att de vanligtvis tillkommit
mera abrupt — efter krig, revolutioner
och andra omvälvningar. I vårt
land har vi levat i relativt lugn, det har
inte förekommit några mer ingripande
kriser, och så är också vår grundlag såsom
den framträder i regeringsformen
mer än 150 år gammal och vår riksdagsordning
mer än 100 år gammal.

När vi nu ämnar företa en genomgripande
grundlagsreform kan vi säga att
vi tagit god tid på oss, ty arbetet har
pågått i snart 15 år och kommer väl
att fortsätta ytterligare några år. När
utlänningarna ser på vår svenska konstitution
uttrycker de ofta förvåning
över hur det kan vara möjligt att ha
kvar 1809 års grundlag, som dock kom
till i en tid då Sverige var ett underutvecklat
land, medan Sverige nu är en
av de mest avancerade staterna i världen.
Sverige har förändrats från att ha
varit ett utpräglat jordbruksland till att
bli ett industriland och vad som, herr

Partiell författningsreform m. m.

talman, är än viktigare: maktfördelningen
inom det svenska folket har
radikalt förändrats.

Nu är emellertid vår grundlag tillskuren
för ett helt annat samhälle än
det vi lever i i dag. En vanlig medborgare
som läser grundlagens paragrafer
känner där inte igen det statsskick som
vi verkligen har. Som vi alla vet har
det vid sidan av regeringsformen vuxit
fram en konstitutionell praxis, ofta
utan stöd i grundlagen. Grundlagen omfattar
inte vissa viktiga områden av
vårt statsskick.

Sådana resonemang gjorde att författningsutredningen
tillkom 1953. Nu
är att märka — och det är ett intressant
förhållande — att 1953 års författningsutredning
inte hade ett direkt uppdrag
att skapa en ny konstitution. Det hette
i direktiven för författningsutredningen
att det finns »anledning att överväga,
om författningen längre fullt ut motsvarar
de krav, som i våra dagar bör ställas
på en demokratisk konstitution». I
direktiven för författningsutredningen
framhölls i fortsättningen, att tiden
tycks vara inne »att företaga en samlad
översyn av demokratins funktionsproblem
och på grundval härav genomföra
en modernisering av vår författning».

I författningsutredningen följde vi
direktiven och satte oss ned att studera
regeringsformen paragraf för paragraf.
Vi undersökte om det skulle gå att göra
förändringar och kompletteringar, men
vi fann mycket snart att detta var omöjligt.
Det gick inte att sätta nya lappar
på det gamla klädet. Följden blev att
författningsutredningen arbetade fram
ett förslag om en ny konstitution.

Författningsutredningen höll på i nio
är. För att här göra en lång historia
kort konstaterar jag bara att den produkt
som blev resultatet av utredningens
arbete befanns vara icke acceptabel.
Jag har ingen anledning att här
försvara författningsutredningen, eftersom
jag i viktiga stycken — särskilt på

Nr 25

Fredagen den 17 ma.j 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

de områden som sedan utsattes för hård
kritik — var reservant i utredningen.
Men rättvisan fordrar ändå att jag säger
att författningsutredningens arbete var
värdefullt. Det lade en god grund för
det arbete vi sedan har hållit på med
och det som vi ännu har framför oss,
nämligen arbetet på eu moderniserad,
ny författning.

Sedan författningsutredningens förslag
framlagts följde ett intensivt arbete
och många diskussioner inom partigrupperna
och på partiledarplanet. Man
gjorde också nya utredningar på vissa
besvärliga punkter, och efter förnyade
diskussioner mellan partiledarna tillsattes
så småningom grundlagberedningen.
Vi tog där lärdom av vad som
skett i författningsutredningen och försökte
att så gott sig göra lät hålla kontakt
med våra respektive partier. Så
småningom kom vi fram till ett förhandlingsresultat,
som dock egentligen
ingen var helt nöjd med. I centerpartiet
var det i första hand två punkter
som vi inte annat än kompromissvis
kunde acceptera, nämligen den gemensamma
valdagen och de treåriga mandatperioderna.
Jag skall inte här ingå
på någon polemik mot socialdemokraternas
inställning och filosofi rörande
det kommunala sambandet. Vi gjorde
en kompromiss. Det är inte mer att säga
om den saken annat än att jag betraktar
förslaget om den gemensamma valdagen
och de treåriga mandatperioderna som
något vi får betala för att över huvud
taget få igenom en grundlagsreform.

Om vi inte hade kunnat komma överens,
hade vi inte haft ett förslag om reformens
första etapp på kammarens
bord i dag. Med sin majoritetsställning
i riksdagen hade socialdemokraterna
kunnat genomdriva ett förslag som de
själva ville ha det, men det gjorde de
inte, och det uppskattar jag. Och varför
gjorde de inte det? Jo, de menade att
när det gäller så väsentliga frågor i vår
demokrati som dessa, måste de bäras
upp av inte bara en smal majoritet utan

av en allmän — för all del kompromissvis
framkommen — uppfattning inom
alla partier i Sveriges riksdag. Om vi
inte hade kommit fram till det föreliggande
kompromissresultatet, så hade
hela frågan säkerligen skjutits långt in
i framtiden. Om majoritetsställningen
i riksdagen förändrades, skulle situationen
självfallet bli exakt densamma.
Vi anser liksom socialdemokraterna att
en liten majoritet inte bör pressa fram
ett beslut i dessa så väsentliga frågor
för vår demokrati.

När man studerar kompromisspaketet
är det i första hand kammarsystemet
som man fäster sig vid. Det innebär att
vi skall ha en enkammare, och det är
vi överens om. Jag menar dock att diskussionerna
kring en- eller tvåkammarproblemet
varit ganska snedvridna och
vi har överdimensionerat skillnaderna.
Jag tänker härvid på kritiken mot första
kammaren med dess opinionseftersläpning,
förorsakad av att kammarens
ledamöter väljs på så lång tid och ersätts
successivt. Detta har medfört att
det blivit ett långt tidsavstånd mellan
valunderlaget för kammarledamotens
riksdagsmandat och den tidpunkt när
han agerar i riksdagsärendena. Vi har
varit överens om att detta förhållande
måste ändras. Men det förtjänar att påpekas
att sådana ändringar mycket väl
skulle ha kunnat åstadkommas också i
ett tvåkammarsystem.

Man glömmer i dessa diskussioner
också att vi när det gäller den kanske
viktigaste delen av riksdagsarbetet,
nämligen utskottsverksamheten, redan
har ett slags enkammarsystem. Den beslutsmässiga
delen av kamrarnas arbete
skulle vidare lätt kunna ordnas enkammarmässigt
bara genom en sådan åtgärd
som att gemensamma voteringar
skulle hållas även i lagfrågor.

Hur man än vrider och vänder på
dessa frågor kommer man fram till det
resultatet, att det är överläggningarna
i riksdagen som vållar besvärligheterna.
Det görs gällande, bl. a. i en höger -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

reservation biträdd av en folkpartist,
att vi måste minska antalet riksdagsmän
från de föreslagna 350 — inom
parentes innebär det såsom herr Adamsson
sagt en minskning från 384 med 34
ledamöter — till 300 ledamöter i en
enkammare. Man pekar framför allt på
det förhållandet, att ett för stort antal
riksdagsmän medför utdragna debatter,
långa plena och andra besvärligheter.

Jag kan inte följa med i dessa resonemang.
Jag erkänner gärna att det
kommer att bli svårigheter, om man
inte gör något åt debattformerna i en
kammare med 350 ledamöter. Reservanterna
på denna punkt kan väl inte
heller tro att problemet skulle klaras
bara genom en minskning av antalet
kammarledamöter till 300. Vi har minsann
besvärligheter redan i denna kammare
med våra 233 ledamöter, särskilt
vid denna tid på året. Nej, andra åtgärder
måste sättas in. Och vilka åtgärder
är det? Herr Adamsson har redan varit
inne på den frågan. Vi får försöka införa
en viss begränsning av anförandena
i kammaren. Jag tror inte så mycket
på möjligheten att åstadkomma s. k.
frivilliga begränsningar. Jag tror mer
på utvägen att bereda möjligheter för
talmannen att ingripa med förslag om
tidsbegränsningar vid vissa tillfällen
när det är trängsel på kammarens talarlista.

Men det finns också andra möjligheter.
Om vi ser på de konstitutioner
som finns ute i världen får vi många
uppslag. Personligen tänker jag härvid
på Förenta Nationernas generalförsamling
som när det gäller anförandena naturligtvis
har mycket större besvärligheter
än vi. Det är där visserligen bara
124 ledamöter men de representerar
124 parter. Vid större debatter i denna
församling hör det till ordningen, att
nära nog var och en av de 124 delegaterna
skall hålla mycket långa anföranden.
Hur gör man där? Jo, man ger
publicitet åt de diskussioner som förts
och de resultat som uppnåtts i utskot -

Partiell författningsreform m. m.

ten. — Detta är en av många tänkbara
vägar. Grundlagberedningen får emellertid
närmare undersöka saken.

En fråga förtjänar i sammanhanget
särskilt intresse, och jag skall säga några
ord om den.

Grundlagberedningen kommer nu
mycket snabbt att behandla möjligheten
att utse suppleanter för riksdagsmännen.
Suppleantinstitutionen skulle måhända
kunna utformas så, att man skulle
kunna vara benägen att minska de
egentliga riksdagsmännens antal. Men
då får vi inte, herr talman, kopiera Norges
system med varamänn, utan vi måste
ge suppleanterna större befogenheter
än varamännen har.

Det är på sådana vägar vi får söka
oss fram för att komma till rätta med
kammardebatterna.

Det finns naturligtvis många frågor
inom reformförslaget som är väsentliga.
Dit hör spörsmålet om sänkt rösträttsålder,
en fråga som centerpartiet
och folkpartiet drivit under många år.
Jag skall inte repetera den argumentering
vi brukat föra på denna punkt. Jag
vill bara påminna om gårdagens diskussioner
i kamrarna, där det rådde
enighet om att de unga skulle ha sin
demonstrationsrätt, om det inte gick till
våldsamheter. Man medgav alltså möjligheter
för ungdomarna att i utomparlamentarisk
ordning kunna ge uttryck
för sina åsikter. Nu har vi förutsättningar
att ge de unga större demokratiskt-parlamentariska
möjligheter än
förut att genom sin röst påverka samhällsangelägenheternas
ordnande. Skall
vi inte då göra det?

Vi skall skriva in parlamentarismen
i grundlagen, heter det. Hur det skall
gå till är vi ännu inte riktigt på det klara
med, men vi har ändå hittills praktiskt
taget varit överens. Det är bara jag
som på en punkt har avgivit en reservation,
i full vetskap om att min stämma
härvidlag blir en ropandes röst i öknen.
Det gäller riksdagsupplösning och nyvalsförordnande.
Jag har inte gjort ett

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

försök att agitera för min ståndpunkt
ens inför mina egna partikamrater, men
jag har velat ge min åsikt till känna.

Jag anser det inte rimligt att en regering
och en statsminister skall ha rättighet
att upplösa riksdagen. Statsministern
skall alltså enligt min mening
inte kunna säga: Jag har visserligen
inte nu majoritet i riksdagen för vad
jag anser, men är ni inte snälla och röstar
med mig, så skickar jag hem er. —
Regeringen och statsministern får genom
den ordning jag reserverat mig
mot en makt, som jag inte vill ge regeringen
och statsministern. Jag menar
helt enkelt att riksdagen, som ett uttryck
för folkviljan, bör vara suverän.
Uppstår det en konflikt mellan regering
och riksdag är det regeringen som skall
vika och inte riksdagen. Vi riksdagsmän
sitter inte på våra platser på regeringens
förtroende, utan det är regeringen
som sitter där den sitter på riksdagens
förtroende.

Jag skulle kunna utveckla detta ytterligare,
men jag hänvisar till reservationen.
Jag vill bara peka på en praktisk
sak i sammanhanget, nämligen att
vi börjar få opinionsmätningar genom
opinionsinstitut. Resultaten är bristfälliga
— det har jag haft anledning att
påpeka i många sammanhang.

En bättre metodik för opinionsundersökningar
är under utveckling. Den
kommer så småningom — därom är jag
övertygad — att leda till att envar skall
kunna veta att om det är ett val i morgon
kommer det att bli det eller det
resultatet. Skulle regeringen och statsministern
i en sådan situation ha möjligheter
att upplösa riksdagen skulle de
kunna passa på vid tidpunkter som är
förmånliga för regeringspartiet.

Det är denna och flera andra omständigheter,
herr talman, som föranlett
mig att såväl i författningsutredningen
och i grundlagberedningen som i utskottet
motsätta mig detta upplösningsinstitut.

Om någon skulle fråga mig vad jag

anser viktigast i föreliggande reform —
viktigast med tanke på framtidens partiliv
— kanske mitt svar skulle bli litet
överraskande. Jag anser nämligen att
det viktigaste är valsystemet.

Jag hörde att herr Adamsson talade
om denna fråga. Han sade att han egentligen
i botten vill ha majoritetsval,
d. v. s. enmansvalkretsar. Jag kallar det
enmansvalkretsar, ty jag tror inte att
många kvinnor kommer att bli valda i
detta sammanhang. Herr Adamsson säger
att han helst skulle vilja ha ett sådant
system. Det förvånar mig litet,
eftersom det valsystem som nu föreslås
är rent riksproportionellt. Det ligger så
nära den exakta proportionaliteten som
över huvud taget är möjligt. Det systemet
är den ena extremen i valmetodsfamiljen.
Den andra extremen är just
enmansvalkretssystemet, som i maximal
grad skulle ge favörer för stora partier
och framtvinga tvåpartisystem.

Det skulle vara intressant att höra
herr Adamsson redogöra för hur han
kan gå med på den föreslagna reformen
och samtidigt vara anhängare av systemet
med enmansvalkretsar.

Vi måste alltid, när vi talar om valmetoder,
göra klart för oss att det här
inte bara gäller matematik. Det rör sig
också om de krav man ställer på valsystemet.
Jag tvingas nu, herr talman,
att gå 20 år tillbaka i tiden. Då hade vi
den s. k. d’Hondtska metoden, som litet
schematiskt skulle kunna beskrivas på
så sätt, att man efter den metoden måste
komma upp till ett helt mandat, röstmässigt,
för att erhålla mandatet. Det
besvärliga är ju att man inte kan dela
på en riksdagsman. Man kan inte räkna
med en halv riksdagsman, en tredjedels
riksdagsman o. s. v. Jo, man bär
försökt att dela upp perioderna för
riksdagsmännen, men det har inte lett
till så särskilt trevliga resultat. Det är
just detta som är problemet: d’Hondt
menar, som sagt, att man måste komma
upp till ett röstantal motsvarande en
riksdagsman för att över huvud taget

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

få mandatet. Den principen ger givetvis
en överrepresentation åt ett stort
parti.

Läget för 20 år sedan var att högern,
folkpartiet och det dåvarande bondeförbundet
gick i kartell för att skydda
sig mot valmetoden. Det var nog många
— inte bara i vårt parti — som ogillade
det systemet. Vi lade då fram ett förslag
om uddatalsmetoden med spärr.
De resonemang som låg bakom utformningen
av den metoden är i grunden
samma resonemang som lett fram till
det förslag om nytt valsystem som nu
ligger på riksdagens bord. Vi har till en
början sagt att ett valsystem bör vara
rättvist i den meningen, att det skall
vara samma proportion mellan de mandat
som tilldelas de olika partierna och
deras respektive valunderlag. Varje
röst skall på så sätt tilläggas samma
tyngd; det är en grundprincip.

Vi insåg emellertid redan då vi kastade
fram förslaget om uddatalsmetoden
att detta inte går i praktiken. Vi måste
ha en spärr mot småpartier som förhindrar
partikularisering av partilivet.
Man kan diskutera hur hög denna spärr
skall vara, men att den bör finnas där
ligger utom all diskussion. Är man inte
övertygad om den saken, kan man ta sig
en titt på vad som har skett i utlandet,
t. ex. i Weimarrepubliken och i Frankrike
före de Gaulle. Många exempel
skulle kunna hämtas också från i dag.

Vi skall alltså ha en spärr. Vi i centern
ville ha den rätt låg. Vi resonerade
om 1,2 och 1,25, men vi stannade vid
1,3 inför de underhandlingar som ledde
till den Erlander-Hedlundska koalitionen.
Slutet blev att vi fick 1,4, som
ansågs vara lämpligt avvägt. Sedan har
vi haft detta system, låt vara som ett
provisorium, vilket inte heller är något
riktigt förhållande. Är det någonting
som skall stå relativt fast och inte
vara beroende av partistyrkan i parlamentet,
är det väl just valmetoden.

Vid de underhandlingar som fördes
vid partiöverläggningarna och inom

Partiell författningsreform m. m.

grundlagberedningen verkade det åtminstone
på mig som om avsikten var
att vi skulle behålla uddatalsmetoden
med 1,4. Så hände det plötsligt inom
grundlagberedningen att man i slutskedet
från socialdemokratiskt håll lade
fram ett förslag inte med uddatalsmetoden
utan med den s. k. valkvotsmetoden.
Jag skall inte gå in på de tekniska
besvärligheterna härvidlag, ty detta är
nu ett överspelat stadium.

Detta socialdemokratiska förslag var
intressant särskilt på en punkt: man
ville ha riksproportionalitet. Det betydde
att man avstod från den suveränitet,
som valkretsarna alltid haft och som det
ansetts att de skulle ha då det gäller
mandattilldelningen. Tidigare betraktades
det som en ofrånkomlig regel, som
man inte kunde frångå, att valresultatet
inom en valkrets — och bara detta
valresultat — skulle ha inverkan på
mandatfördelningen mellan partierna
inom kretsen. Man sade att om ett parti
t. ex. gör en förlust i Norrbotten, måste
Norrbottens valresultat vara avgörande
härför och inte att partiet kanske haft
ett dåligt resultat i fvrstadskretsen eller
någon annan valkrets. Om ett parti
vann mandat uppe i Norrbotten, skulle
det inte heller kunna ha sin förklaring
i att det fått ett gott valresultat i landet
i övrigt.

Ett förslag lades alltså fram frän socialdemokraterna,
och vi fick ta oss en
funderare över det. Jag sade mig att
det innebar en avvikelse från vad jag
kallar valkretsarnas suveränitet — vilken
man kanske helst ville behålla —
som man dock kunde godta, därför att
den öppnar nya möjligheter till förändring
och förbättring av valsystemet i
övrigt.

Från socialdemokratiskt håll framhölls
att vi inte bör ha ett valsystem som
medger manipulationer partierna emellan.
Därmed menade man att partier genom
att slå sig tillsammans skulle kunna
tjäna mandat på vissa håll men att
valsystemet samtidigt, om partierna slog

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

sig samman, även skulle kunna leda till
valförluster på andra håll.

För att illustrera detta vill jag peka
på gotlandsfallet, där alltså en samverkan
kan leda till förtjänst för de samverkande
partierna. Jag kan vidare ta
min egen valkrets som exempel. I Uppsala
skulle en samverkan mellan högern,
folkpartiet och centern ge ett nytt mandat
till socialdemokraterna.

Jag tror att man har gått till en del
överdrifter i kritiken, men jag vill gärna
och klart medge, att det är en brist
hos ett valsystem att över huvud taget
sådana, vad man brukar kalla »manipulationer»
skall vara möjliga; att man
så att säga »lurar» valmetoden genom
att på vissa håll samverka och på andra
håll underlåta att samverka.

Genom riksproportionalitetsprincipen
fanns det möjligheter att rent tekniskt
göra någonting åt dessa förhållanden.

En annan sak som var besvärlig i
grundlagberedningens arbete var att vi
inte var på det klara med hur valkretsindelningen
skulle utformas. Den kommer
ju att bli beroende av länsindelningsreformen
och många andra omständigheter.
Man ansåg •— med full
rätt, enligt min mening — att det vore
fördelaktigt att införa ett valsystem
som förhåller sig neutralt till valkretsindelningarna.
Möjligheter förelåg att
också åstadkomma någonting sådant,
när man gått in för principen om riksproportionalitet,
d. v. s. att de olika
partierna skall tilldelas så många mandat
som exakt stämmer mot partifördelningarna
inom valmanskåren.

Men man gör detta med ett undantag.
— Jag återkommer här till spärreglerna
för att motverka uppkomsten av småpartier.
— Jag försökte att få igenom
en reform som inte skulle medföra den
tröskelverkan som finns i det föreslagna
systemet, vilken innebär att ett parti,
när det uppnår 4 procent av väljarna,
plötsligt tilldelas 4 procent av 350 mandat,
d. v. s. 14 mandat i riksdagen. Jag

vill betona, herr talman, att även om jag
önskar att vi så småningom skall kunna
träffa en partimässig överenskommelse
om dessa förhållanden, så är detta ändå
en teknisk sak och en teknisk sak som
jag inte vill lägga alltför stor vikt vid.

Viktigare är naturligtvis hur kraftig
spärren bör vara. Vi har stannat för att
ett parti för att över huvud taget erhålla
något mandat i riksdagen skall
inneha 4 procent av rikets valmanskår,
dock med det undantaget, att det i enskild
valkrets skulle krävas 12 procent
för att regeln skall sättas ur spel i just
den valkretsen.

Hur stark spärren skall vara är ett
problem som inte låter sig logiskt avgöras.
Den föreslagna fyraprocentsiffran
är naturligtvis inte på något sätt
helig, utan det är en avvägningsfråga
om man skall fastställa 4 procent eller,
såsom en reservant önskar, välja 3 procent.
Men vi har gjort ett bedömande
av saken och kommit överens om att ta
dessa 4 procent som en lämplig avvägning.
— Man bör i sammanhanget komma
ihåg att med vårt nuvarande tvåkammarsystem
är spärregeln de facto
kraftigare, särskilt med tanke på svårigheten
för ett litet parti att erövra
mandat i första kammaren.

Herr talman! Vi har alltså kommit
fram till föreliggande underhandlingsresultat,
Även om vi kanske inte de
facto är så helt överens i detaljerna, har
vi kompromissmässigt kommit överens.
Jag vill uttrycka min stora tillfredsställelse
över att något sådant varit möjligt.

Till slut vill jag säga att vi inte skall
överdimensionera de motsättningar
som funnits till att börja med mellan
partierna och som fortfarande finns
mellan enskilda riksdagsrepresentanter.
Jag skall säga en sak som innebär ett
mycket banalt konstaterande men som
dock är väsentligt i sammanhanget: Vad
vi här diskuterar och vad vi i vissa
hänseenden har olika åsikter om gäller
funktionssättet men icke principerna

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

för vårt parlamentariskt demokratiska
styrelsesätt. Det är värt att konstatera
att vi här i kamrarna — jag vågar säga
praktiskt taget hela det svenska folket
— är överens om det principiella i den
parlamentariska demokrati vi här i landet
tillämpar. Vi är överens om vad
som ibland litet högtidligt har kallats
den svenska livsformen.

Med det sagda vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.
.lag undantar två punkter, nämligen reservationen
3 angående nyvalsförordnande
och reservationen 6 angående
rösträttsåldern.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wahlund ställde
en fråga till mig beträffande mitt uttalande
om att jag hyste sympatier för
majoritetsval i enmansvalkretsar. Han
undrade hur jag då hade kunnat ansluta
mig till utskottets hemställan.

Jag befinner mig i precis samma situation
som herr Wahlund när det gäller
nyvalsförordnande. Det föreligger
bara den skillnaden att jag inte avgivit
någon reservation. Detta innebär att jag
i viss mån är en ropandes röst i öknen
när det gäller denna inställning.

Det finns emellertid en sak som inte
klarats ut när det gäller enmansvalkretsarna,
nämligen att den som i det
sammanhanget har stor makt är den
som bestämmer valkretsens storlek och
utformning. Här innebär det nya valsystemet
en klar fördel även i jämförelse
med det nuvarande. Politik är ändå,
herr Wahlund, det möjligas konst, och
därför har det inte varit så svårt för
mig att ansluta mig till detta förslag,
även om det utgör en motpol till den
principiella tanke som jag omfattar. Det
vill jag hålla med om, herr Wahlund.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamssons bekymmer
om valkretsindelningen behöver
inte vara så allvarliga. Jag har faktiskt
företagit en del undersökningar

Partiell författningsreform in. m.

om denna sak. I likhet med herr Adamsson
trodde jag först att valkretsindelningen
skulle vara mycket väsentlig då
det gäller ett val med enmansvalkretsar.
Men det visade sig att har man
bara den principen att valkretsarna
skall vara geografiskt sammanhängande,
finns det inte några nämnvärda möjligheter
till att via valkretsindelningen påverka
valresultatet.

När herr Adamsson på denna punkt
förklarat sig vara en ropandes röst i
öknen konstaterar jag detta med tillfredsställelse.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag hoppas att riksdagen
i dag skall fatta ett historiskt
beslut. För svensk liberalism bär uppgiften
att ge vårt land ett demokratiskt
statsskick inte varit en uppgift bland
många andra; den bär ända sedan tiden
före sekelskiftet framstått som en
primär och grundläggande reformuppgift
med särskilda förpliktelser just för
liberalismen att vara den drivande kraften
och undanröja de från det gamla
privilegiesamhället hämtade tankegångarna
och organisationsformerna.

I seklets början gällde det främst
striden om rösträtten. Efter andra
världskriget bär uppgiften särskilt varit
att skapa respekt för den aktuella
folkviljan men också att hävda folkrepresentationens
ställning i en tid av
inflytelserika organisationer och en
växande regeringsmakt. Därför har
uppgiften de senaste 15 åren främst
blivit att avveckla tvåkammarsystemet
och att hindra att en upp till tolv år
gammal folkopinion triumferar över
den aktuella folkviljan.

Den motion som folkpartiets riksdagsgrupp
väckte år 1953 — för mer
än 15 år sedan — gällde främst denna
grundläggande reform: att skapa en
enkammarriksdag med omkring 300
ledamöter och samtidigt ett mer rättvist
valsystem med riksmandat eller

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

tilläggsmandat. Herr von Friesen påpekade
i debatten att den begärda utredningen
naturligtvis också skulle kunna
ta upp frågan om spärrar, för att
inte en rad alltför små partier skulle
uppkomma.

Den mödosamma väg som författningsarbetet
haft att vandra sedan denna
motion väcktes och året därpå författningsutredningen
tillsattes tänker
jag inte här försöka skildra; den tillhör
snarare en annan tid och plats.
Låt mig endast framhålla att på vårt
håll var utgångspunkten att en enkammare
borde väljas på en och samma
dag genom direkta val. Vi ville ha en
ren enkammare, om jag så får uttrycka
mig, inte en kombination av ledamöter
valda vid olika tidpunkter och med
indirekt lika väl som direkt valmetod.
Trots vår demonstrerade och självklara
vilja att ta hänsyn till andra politiska
riktningars uppfattningar kan man
våga påstå att folkpartiets riksdagsgrupp
under denna period har intagit
en principiellt fast och i en liberal syn
grundad ståndpunkt.

Det var länge motigt i arbetet för
enkammarreformen. Den utdragna utredningen
tjänstgjorde som ett konservativt
skydd. Men sedan den framlagt
sitt förslag år 1963 började det lossna
— på socialdemokratiskt håll dock
mest efter valet tre år senare. En uppgörelse
om huvudpunkterna i reformen
träffades kort tid därefter. Den
offentliga debatten har sedan samlat
sig särskilt kring tre omstridda huvudfrågor,
medan enkammarsystemet som
sådant knappast längre på något håll
ifrågasatts. Jag tänker på valsystemet,
antalet ledamöter i kammaren och det
s. k. kommunala valsambandet. Först
några ord om valsystemet.

Medan socialdemokraterna länge betonade
vikten av spärrar mot riksdagens
uppsplittring i småpartier vilka
nedsätter demokratins handlingskraft,
framhöll folkpartiet särskilt vikten av
eu rättvis mandatfördelning ovanför

spärrarna. De tre oppositionspartierna
framförde tanken på bevarande av nuvarande
valsystem med glidande, d. v. s.
stegvis avtagande, spärr allteftersom
mindre partier tillväxer. Socialdemokraterna
föreslog så småningom i stället
ett nytt system med tilläggsmandat
och riksspärr på 3 eller 4 procent med
extra möjligheter för regionalt starka
partier. Utgångspunkten, vilken övriga
partiers företrädare redan tidigare hade
accepterat, blev att man i huvudask
inte skulle underlätta riksdagens uppsplittring
i småpartier jämfört med nuvarande
ordning. Denna gemensamma
utgångspunkt fasthölls sedan.

När grundlagberedningens experter
med herr Wahlunds betydelsefulla stöd
fått fram siffrorna var en sak uppenbar:
en spärr på 3 procent skulle ge
ett parti med 3 procent av väljarna
10 å 11 mandat i den framtida enkammarriksdagen.
Ett sådant parti skulle
i den nuvarande tvåkammarriksdagen
med den röstfördelning smärre partier
haft under 1960-talet eventuellt inte få
något mandat alls och i varje fall högst
3 mandat, alltså en ringa del av de 10
å 11 mandat det skulle få i enkammarriksdagen
om en treprocentspärr införs.
— Även en spärr på 4 procent får
under flertalet förutsättningar anses
vara betydligt mer välvillig mot smärre
partier över denna gräns än nuvarande
system. — När man jämför med
äldre tiders förhållanden bör man f. ö.
inte förbise, att radio och TV numera
ger nya meningsriktningar starkt ökade
möjligheter att vinna anhängare och
därigenom passera spärrarna.

En sak har förvånat mig, herr talman,
när dessa ting offentligt diskuterats.
Åtskilliga yttranden tycks vila på obekantskap
med det faktum att nuvarande
system med en spärr på 1,4 och
relativt små valkretsar är hårt mot
småpartierna. Vi skall komma ihåg att
alla valkretsar utom fem har högst 9
mandat. I dessa 23 valkretsar får partier
med nära 7 procent av rösterna

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

inget mandat alls vid en sannolik partistruktur.
I många kretsar räcker det
inte med 10 procent av rösterna för
att få mandat. Det är detta system vi
för närvarande har.

Ingen kan å andra sidan bestrida att
systemet med riksspärrar har en väsentlig
olägenhet; det stora språnget
i mandattilldelning när spärrgränsen
passeras. Men det föreslagna systemet
har, som utskottet påpekar, betydande
fördelar. Den främsta fördelen är, att
valkretsarnas storlek och gränser inte
spelar någon roll för mandatfördelningen
mellan partierna i hela riket.

Herr talman! Det kommunala valsambandet
är ett märkligt inslag i författningsreformens
historia. Det finns
inte omnämnt i direktiven till författningsutredningen.
Ingen i denna i mer
än nio år arbetande grupp kom att
tänka på denna speciella företeelse. År
1962 lade en socialdemokratisk kommitté,
i vilken hl. a. herr Erlander var
medlem, fram ett förslag till kommunalt
program, vari samspelet mellan
riks- och kommunalpolitik framhävdes.
Men ingen kom på idén att ens
snudda vid det kommunala valsambandet.
Ingen i denna grupp eller annorstädes
hade blivit väckt till medvetande
om att de kommunala församlingarnas
medinflytande över riksdagens
utseende var en huvudbeståndsdel i den
svenska demokratin, något som vi senare
fick höra. Insikten var inte så klar.
sedan förslaget framlagts, att det under
första halvåret var möjligt för oss andra
att få någon ordentlig redogörelse för
vad detta kommunala samband egentligen
bestod av. Vem vill bestrida att
en författningsdebatt från så grumliga
utgångspunkter blev vansklig?

Debatten skulle också ta upp kravet
på överrepresentation åt det största
partiet som ett medel att skapa starka
regeringar — även när detta parti var i
opposition. För vanligt enkelt förnuft
tedde sig detta med överrepresentation
för det största partiet som ett medel

Partiell författningsreform m. in.

att försvaga en borgerlig regering, inte
att stärka den, eftersom det största
partiet ju inte ingår i en sådan regering.
Men i det politiska livet gäller
inte alltid den vanliga logiken.

Lyckligtvis försvann överrepresentationskravet
under år 1966. Redan tidigare
hade den Nyströmska utredningen
lagt fram förslag till tre olika slags
kommunalt valsamband. Som herr Hedlund
ganska snart därefter påpekade,
var gemensam valdag inte önskvärd,
men dock mindre betänklig än de två
alternativen. Kompromissen kom också
att utformas i överensstämmelse därmed.
Regeringspartiet hade alltså under
motstånd från den eniga oppositionen
på denna punkt fått sin vilja
fram. Grundlagberedningens och partiernas
kompromiss innefattade ett
kommunalt valsamband genom gemensam
valdag.

Det tillhör de mera kuriösa inslagen
i debatten att .socialdemokraterna i
pressen sökte avstå från äran att ha
drivit fram denna — enligt deras åsikt

— kärnfråga i vår demokrati och i
stället ville ge oppositionen denna ära

— en ovanlig generositet.

Jag är mycket skeptisk till tanken att
den svenska demokratin skulle främjas
genom att röstning på kandidater
till kommunala församlingar och till
riksdagen sker på en och samma dag.
Kommer inte de kommunala frågorna
att trängas undan från valdebatten än
mer än de hittills har gjort i radions
och televisionens epok? Kan väljarna
vänja sig vid att vid behov rösta på
olika partier en och samma dag för
att utkräva ett speciellt kommunalpolitiskt
ansvar eller ett därifrån avvikande
rikspolitiskt ansvar? Om väljarna
i det helt dominerande antalet fall
skulle rösta på samma parti vid alla
tre valen, kan något speciellt ansvar
inte utkrävas. Detta kan i så fall knappast
befrämja den kommunala demokratin.

De närmaste valen får ge erfaren -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

heter. Själv tror jag att en stark opinion
kommer att växa fram för ett annat
system den dag någon gång i framtiden
då de radikala reformerna för effektivisering
av den kommunala demokratin
och länsdemokrati!! blir aktuella.
Den träffade uppgörelsen kommer
vi på folkpartihåll självfallet att
respektera vid dagens votering

Om ledamotsantalet kan jag fatta mig
kort. Folkpartiets representanter har
under förberedelsearbetet föreslagit 290
å 300 ledamöter. Uppgörelsen partierna
emellan förutsatte emellertid att
folkpartiet godtog 350 mandat, en siffra
som centerpartiet och regeringspartiet
tycktes fästa stor vikt vid. Vi kommer
därför, med något enstaka undantag,
att rösta för denna högre siffra. Att
de som ville ha oss med om detta inte
insisterade på att alla fyra partierna
skulle ansluta sig, bär väckt någon förvåning
inom folkpartiet ute i landet.
Vi hade och bär emellertid att utgå
från det läge som skapats.

Mittenpartieirnas krav på en sänkning
av rösträttsåldern med två i stället för
ett år tarvar ingen närmare motivering.
Det talas i våra dagar mycket om bristande
kontakt mellan samhället och
partierna å ena sidan och ungdomen
å den andra. De unga har en känsla
av vanmakt, sägs det, som väl till en
del ligger bakom de excesser som förekommit
i några — lyckligtvis långt
ifrån alla — demonstrationer under det
senaste året. Om vi visar ungdomarna
förtroendet att få rösträtt vid den ålder
då t. ex. pojkarna är gamla nog att göra
värnplikt, är jag övertygad om att de
kommer att visa sig vuxna detta förtroende.
Känslan av frustration kommer
att försvagas och ungdomen bättre
infogas i det demokratiska samhällsarbetet.

Dagens reformer innebär en hel del
nyheter av betydelse som inte har mött
mycken opposition, t. ex. förslaget om
det nya institutet misstroendevotum
från ett riksdagsflertal. Låt oss inte

förbise att konstruktiva förbättringar
har gjorts både på denna och flera andra
föga omstridda punkter. Många problem
återstår emellertid att lösa. Möjligheterna
av starkare inslag av personval
utan stora olägenheter av annat
slag bör enligt min mening prövas;
folkomröstningens plats i demokratin
blir nog inte permanent så styvmoderligt
behandlad som under de senaste
årens debatt. Länsdemokratins problem
kommer kanske att bli det största av
dem 1970-talet får att lösa. Utlandssvenskarnas
snålt tillmätta rösträtt
måste vidgas, grundlagarnas och andra
lagars uttryckssätt behöver anpassas till
parlamentarismens realitet. Nog återstår
i dessa och andra avseenden stora
uppgifter på författningsområdet.

Dagens beslut innebär, när det enligt
överenskommelse bekräftas nästa
år, att Sverige nu sist i raden av de
nordiska länderna ger sina medborgare
full myndighet att på en gång utse alla
sina valda ombud till riksdagen. Därmed
får folket möjlighet att direkt avgöra
vilken styrelse landet skall ha.
Sedan den förlorat folkflertalets förtroende
skall ingen regering kunna hålla
sig kvar vid makten, stödd på en
äldre och svunnen folkopinion. Det betyder
en ökad respekt för folkviljan,
ett stort framsteg för svensk demokrati.

Det har gått nära 50 år sedan de
demokratiska krafterna senast flyttade
fram sina positioner. Många har i
likhet med oss ansett att enkammarreformen
har upp skjutits alltför länge.
Många inom alla partier anser att dagens
reform innehåller svagheter och
ofullständigheter. Likväl tror jag att
de flesta är beredda att med oss säga:
En stor sak är vunnen. Folkets politiska
uppfattning får hädanefter ett
mera direkt och naturligt inflytande på
rikets styrelse.

Låt mig tillägga: Vi kan också vara
till freds med att en utbredd demokratisk
samling i den svenska riksdagen
har uppnätts om denna reform. Jag

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

vill betyga vår stora och uppriktiga
glädje över detta.

Ingen skall, hoppas jag, finna det
obefogat om jag tillika framhäver att
vi inom den liberala folkrörelsen betraktar
dagens beslut som en milstolpe
inte bara i demokratins utan också i
liberalismens svenska historia. Liberalismen
har varit en drivande kraft
bakom alla de mest betydelsefulla författningsbesluten
sedan tre kvarts sekel.
Det var hos oss som under åren efter
andra världskriget alltmer intensiva
stämmor höjdes för det författningspolitiska
reformarbetets återupptagande
i syfte att stärka vårt demokratiska
statsskick. Det stora målet skulle vara
en enkammarriksdag, vald på en och
samma dag genom direkta val. Dessa
röster fick snabbt en bred anslutning
inom den liberala folkrörelsen.

Jag vågar nog säga att det inte är
någon obefogad självmedvetenhet om
vi upplever det beslut, som riksdagen
i dag går att fatta, som en framgång för
svensk liberalism. Men först och främst
är det en framgång för folkrepresentationens
gemensamma strävanden att
göra vår demokrati fullödigare, strävanden
som ständigt måste fortsätta
men som nu har nått ett viktigt etappmål
på vägen mot det goda samhället.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag med de kompletteringar
som senare kommer att göras.

I detta anförande instämde herrar
Rimrnerfors och Larsson i Stockholm,
fru Nettelbrandt samt herrar Keijer,
Wedén, Ullsten, Rimås, Sterne, Hamrin
i Kalmar, Nilsson i Lönsboda, Gustafson
i Göteborg, Antby, Hyltander, Gustafsson
i Borås, From, Andersson i Örebro,
Berglund, Anderson i Sundsvall, Jonsson,
Jönsson i Ingemarsgården, Gustafsson
i Skellefteå, Larsson i Umeå, Öhvall
och Berndtsson (samtliga fp).

Herr MAGNUSSON i Tumhult (li):

Herr talman! Liksom de föregående
talarna vill jag som representant för

Partiell författningsreform m. m.

högerpartiet i konstitutionsutskottet uttrycka
tillfredsställelse över att de långvariga
ansträngningarna att nå en lösning
på författningsfrågans politiska
kärnpunkter äntligen kröns med framgång.

Debatten har varit omfattande och
motsättningarna svåra att överbrygga.
Inom högern har vi länge rest krav på
en enkammarreform med en riksdag,
vald i sin helhet av svenska folket direkt
vid ett och samma tillfälle. Att
en sådan reform nu kan beslutas, är
otvivelaktigt en stor vinning och det
mest positiva i det förslag som grundlagberedningeni
utarbetat och regeringen
och konstitutionsutskottet tillstyrkt.
Det innebär eu fördjupning och en förstärkning
av vårt svenska folkstyre, att
folket nu på ett annat sätt än tidigare
blir herre över landets politik genom
möjligheten att vart tredje år genom en
samlad valhandling avgöra hela riksdagens
sammansättning och därmed den
politik som skall föras. Det nuvarande
tvåkammarsystemet med en likaberättigad
första kammare, som utses getnom
indirekta val och med en betydande
eftersläpning i förhållande till den aktuella
folkopinionen, går tillbaka på ett
föråldrat synsätt från en tid då åt ordet
folkstyre gavs en annan innebörd än nu.
Det borde ha omprövats för länge sedan
och det är tillfredsställande att det nu
kan avvecklas.

Det kan emellertid inte förnekas att
tillfredsställelsen över enkammarreformen
blandas med tvivel och något missnöje
beträffande förslagets närmare utformning.
Från högerpartiets sida har
vi hela tiden varit främmande för tanken
att ett valtekniskt samband mellan
riksdagsvalen och de kommunala valen
måste konstrueras. Enligt den mening
vi framförde i början av överläggningarna
i författningsfrågan hade det varit
bättre med fristående kommunalval
och fyraåriga mandatperioder med val
vartannat år som nu. Vi har emellertid
accepterat eu ordning med gemensam

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 25

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

valdag och treårsperioder som ett led i
den stora författningskompromissen.
Onekligen har en sådan lösning en hel
del som talar för sig, främst att det inte
kommer att råda någon tvekan om betydelsen
av utslaget vid ett allmänt val.
Den nuvarande situationen i England,
där den socialdemokratiska regeringens
politik förefaller ha klart underkänts
av en stor väljarmajoritet, medan regeringen
ändå kan sitta kvar i ytterligare
tre år, kommer inte att kunna inträffa
hos oss.

Att de rikspolitiska inslagen i kommunalvalen
är dominerande kan man
inte heller komma ifrån. Vad som talar
mot en gemensam valdag är främst att
utrymmet för ett kommunalpolitiskt inslag
i valen då måste bli ännu mindre
än nu. Denna nackdel har också understrukits
både av länsdemokratiutredningen
och i justitieministerns direktiv
till grundlagberedningen. Den som
läser dessa direktiv och vad justitieministern
uttalar i propositionen om
den partiella författningsreformen, får
ett bestämt intryck av att departementschefen
nu i den träffade kompromissens
skugga anlägger en mera positiv
syn på förslaget om gemensam valdag.
Detta anser jag knappast vara berättigat.
Riskerna och farhågorna kvarstår,
även om lösningen, som sagt, också har
sina bestämda fördelar. Därför noterar
jag med stor tillfredsställelse den enighet
som rått inom konstitutionsutskottet
om aitt den kommunala demokratin bör
bli föremål för en samlad översyn i syfte
att utbygga och stärka den kommunala
självstyrelsen, som är en omistlig
del av vårt svenska folkstyre. Resultatet
av den reform vi i dag diskuterar
får inte bli, att den fördjupning av folkstyret,
som man vinner på det rikspolitiska
planet, matvägs av en försvagning
på det kommunala planet. Det finns all
anledning önska, att det initiativ som
konstitutionsutskottet har tagit kommer
att fullföljas med skyndsamhet och bestämd
reformvilja.

Om jag sålunda med vissa frågetecken
och önskemål i kanten kan acceptera
förslaget om gemensam valdag och treåriga
mandatperioder, är det däremot
inte möjligt att helt godta enkammarriksdagens
närmare utformning enligt
förslaget. Inom högerpartiet har vi hela
tiden hävdait att riksdagen inte bör få
mer än 300 ledamöter. Den ståndpunkten
intog våra representanter redan vid
författningsöverläggningarna i Åre, och
den har vidhållits i grundlagberedningen
och konstitutionsutskottet. Den paketlösning
som framlagts är på den
punkten försedd med en reservation
från vårt håll. Jag skall infe här upprepa
den argumentering som förts, utan
hänvisar till den objektiva sammanfattning
som gjonts i utskottets betänkande
och i reservationen 4. Den avgörande
synpunkten är, att riksdagen måste
få goda arbetsvillkor. Vi kan inte komma
ifrån att ett så stort antal ledamöter
som 350 måste medföra stora arbetssvårigheter,
och de debattrestriktioner,
som herr Wahlund här talade om, kan
jag inte finna vara någon god lösning.

Det är emellertid tillfredsställande
att utskottet har varit eniigt om att en
omprövning av antalet ledamöter måste
göras, om ersättare införes för riksdagsledamöter
på sätt författningsutredningen
föreslog. Vi kan dock inte nöja oss
med denna ganska ovissa utsikt att för
framtiden få ett mera praktiskt ledamotsamtal,
och därför yrkar jag bifall
till reservationen 4.

Sedan finns det också en annan
punkt, där jag inte har kunnat ansluta
mig till det framlagda förslaget rörande
den nya riksdagens arbetssätt. Det gäller
eu detalj, men en inte alldeles oviktig
sådan, nämligen vårsessionens
längd. För närvarande gäller, som alla
vet, att sessionen måste vara slut den
31 maj. Förslaget innebär att riksdagen
skulle få möjlighet att fortsätta sitt arbete
till den 15 juni. Jag anser att det
är något riskabelt att öppna en sådan
möjlighet. Det kan mycket lätt leda till

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

att sessionen i realiteten alltid kommer
att fortsätta in i juni. Detta har också
grunidlagberedninigen motsatt sig liksom
även utskottets majoritet. Frågan
är emellertid hur det kommer att gå i
praktiken. Jag anser för min del, att
det är bäst att inte nu öppna denna
möjlighet utan behålla den press det
innebär att sessionen skall vara slut den
31 maj. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall också till reservationen 5.

En viktig de! i förslaget är att det
provisoriska valsystem, som tillämpats
för andrakammarvalen sedan 1952, skall
avlösas av ett nytt system som innebär
riksproportionalitet med en spärr mot
småpartier. Det är otvivelaktigt en stor
fördel inte minst från principiella synpunkter
att valordningen inte längre
kommer att vara ett provisorium. Att
en bättre proportionalitet åstadkoms
är ett gammalt krav från högerpartiet.
Förslaget i denna del kan alltså hälsas
med tillfredsställelse.

Vad som däremot föranleder tvekan
iir den föreslagna spärregeln. Jag kan
inte undgå att hysa vissa betänkligheter
mot em så hög spärr som 4 procent
av rösterna i riket med den mycket
kraftiga tröskeleffekt som därvid uppkommer.
Jag har i det längsta tvekat
om huruvida inte en spärr vid 3 procent
vore tillräcklig. Jag har emellertid stannat
för att godta förslaget på denna
punkt och har inte reserverat mig i
utskottet. Jag bär därvid särskilt beaktat
vad utskottet utrett om innebörden
av det nuvarande valsystemet i förhållande
till småpartier. Jag har tagit intryck
av de klarlägganden som gjorts i
detta avseende och som visar, att man
inte med fog kan hävda att den nya ordningen
innebär en skärpning eller en
diskriminering av mindre partier.

Till förslagen i övrigt har jag inga
särskilda kommentarer utöver vad utskottet
anfört. Jag är angelägen att
understryka att en noggrann sakgranskning
har verkställts inom utskottet, såsom
framgår av de ändringsförslag vilka

Partiell författningsreform m. m.

framförs på olika punkter och av de
initiativ som utskottet har tagit.

Jag vill, herr talman, avsluta mitt anförande
med att uttrycka den förhoppningen
att det vidare arbetet på en
helt ny författning för vår svenska demokrati
skall kunna fullföljas med
skyndsamhet och med framgång.

I detta anförande instämde herrar
Nordgren, Werner, Söderström och
Oskarson (samtliga h).

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Magnusson i Tumhult
kritiserade mig för att jag ville avhjälpa
besvärligheterna i kammardebatterna
genom debattrestriktioner. Jag vill
dock påpeka att jag också redovisade
många andra möjligheter. Det kan hända
att vi i grundlagberedningen vid
våra fortsatta förhandlingar rent av
skulle kunna komma fram till ett resultat,
som t. o. in. kunde tillfredsställa
herr Magnusson i Tumhult.

Herr Magnusson i Tumhult sade vidare
att det gäller att göra riksdagen
arbetsduglig, vilket skulle vara en motivering
för förslaget om ett antal av
300 ledamöter i stället för 350. Jag
är inte fullt så säker på detta. Jag tror
faktiskt att arbetsdugligheten blir större
med de 350 ledamöterna sedan vi val
fått hyfs på kammardebatterna. Ty hur
gör vi normalt här i riksdagen när arbetsbelastningen
blir stor? Jo, vi delar
upp arbetet mellan oss — vissa sysslar
med de och de sakerna, andra sysslar
med andra ting. För att man skall kunna
göra på detta sätt får antalet kammarledamöter
inte vara för lågt.

Vi skall inte heller glömma att vad
vi bär att göra hänför sig inte bara till
det vi uträttar här i huset. Nej, en bra
riksdagsman skall hålla kontakt med
den bygd han kommer från — inte
bara med landstingsverksamheten och
den primärkommunala verksamheten
utan också med enskilda människor.
Jag menar att en bra riksdagsman skall

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

fungera som något av en kurator, så
att valmännen kan komma till honom
med sina bekymmer och sina önskemål.
— Också detta, herr talman, är en viktig
motivering för den inställning som
vi inom centerpartiet företräder i fråga
om andrakammarledamöternas antal.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan icke finna annat
än att en storkammare med 350
ledamöter måste bli betydligt mera
tungrodd, mycket mera otymplig, än en
kammare med 300 ledamöter. Vi kan
ju nu konstatera, hurusom andra kammaren
har större arbetsbelastning än
första kammaren med dess lägre antal
ledamöter.

Vidare tror jag, att herr Wahlund
såsom eu bra riksdagsman skulle kunna
utföra ett goitt arbete även i en mindre
kammare,

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Sedan nu representanter
för de demokratiska partiernas ledamöter
av konstitutionsutskottet haft ordeit
är det kanske rimligt och naturligt
att eu representant för regeringsbänken
tar till orda. Jag skall inte göra mer än
en kommentar till de förgående ärade
talarnas anföranden.

Det kunde utan, vidare konstateras att
herr Ohlin kände stor glädje — ja,
stolthet — över att ha fått medverka
till det beslut som vi kommer att fatta
under dagens lopp. Eftersom jag har
följt arbetet på detta område från begynnelsen
vill jag gärna vitsorda att
herr Ohlin har berättigad anledning
att känna denna glädje och stolthet.
Den energi och den skicklighet, med
vilken herr Ohlin företrätt vad han uppfattat
såsom moderna och rättvisande
lösningar på författningsproblemet, är
faktiskt värd något så ovanligt som att
jag lyckönskar honom.

Genom de stora och genomgripande

författningsreformerna 1866 och 1918
lades grunden till vårt demokratiska
statsskick. Både representationsreformen
1866, då ståndsriksdagen ersattes
av tvåkamimariksdagen, och rösträttsreformen
1918, då allmän och lika rösträtt
för män och kvinnor infördes, föregicks
av långa och segdragna politiska
diskussioner. Båda gångerna gällde
det helt nya principer för statsskicket.

Den reform som riksdagen nu står i
begrepp att fatta beslut om är visserligen
på många sätt omfattande, men den
innebär inte att några nya idéer stadfästes.
Det är inte, som vid tidigare
grundlagsreformer, nya medborgarmassor
som får en länge åtrådd möjlighet
att, genom deltagande i det politiska
livet, vara med om att bygga samhället.
Men det gäller den viktiga frågan
att anpassa den gällande författningen
till ett modernt tänkesätt, att få en författning
som bättre än den nuvarande
överensstämmer med förhållandena i
dagens samhälle.

I huvudsak har vår författning fungerat
utomordentligt tillfredsställande,
och det råder inga delade meningar om
den parlamentariska demokratins principer.
Mein demokratins former måste
ständigt omprövas och anpassas till
ändrade förhållanden och moderna tänkesätt.
Det finns ingen en gång för alla
given idealform. Grundprinciperna för
det demokratiska systemet måste dock
ligga fast. Förändringar och omdaningar
i samhället skall genomföras med
fredliga och demokratiska metoder.

Det hävdas ibland, numera dock
mycket sällan i vårt land, av demokratins
belackare att det demokratiska styrelseskicket
är ineffektivt och oförmöget
att lösa väsentliga frågor. Det kan
inte förnekas att demokratin under
vissa omständigheter kan bli lamslagen
och handlingsoförmögen. Weimarrepublikens
förfall är ett exempel på detta.
Men orsaken ligger då inte i det demokratiska
systemet som sådant utan i demokratins
form.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Det är ingen överdrift att påstå att
vårt samälle, sedan demokratins genombrott,
genomgått en så snabb utveckling
att man kan tala om en revolution
— men eu revolution som åstadkommits
utan revolutionära metoder. Den har
genomförts inom ramen för den parlamentariska
demokratin.

Framstegstakten och reformtakten har
inte blivit långsammare genom den demokratiska
proceduren. Det är tvärtom
sannolikt att reformviljan snabbare omsätts
i praktisk handling i ed samhällssystem
där de ansvariga politiska instanserna
måste kunna redovisa konkreta
resultat för väljarna. Genom den
demokratiska beslutsproceduren skapas
garantier för att reformerna och de
politiska besluten bärs upp av en bred
folkopinion, Om ett reformarbete ständigt
kan inriktas på nya uppgifter ger
det i sin tur garantier för att besluten
ligger fast.

Beslut som inte är fast förankrade i
folkopinionen riskerar ständigt att rivas
upp. Motsättningarna skärps, reformtakten
stagnerar. Det demokratiska
samhället är utvecklingsbart på så sätt
att det kan förändras med fredliga metoder,
där medborgarnas i de allmänna
valen uttryckta mening är avgörande.

Trots att enigheten sedan länge är i
det närmaste total när det gäller demokratins
grundläggande principer har
författningsfrågan varit föremål för diskussion
och utredningar sedan 1950-talets början. Meningsmotsättningarna
mellan partierna har på vissa centrala
punkter tyckts — jag betonar tyckts —
vara mycket stora, och de har spelat
en framträdande roll i de senaste årens
valrörelser.

Det principiellt kanske mest intressanta
inslaget i författningsdiskussionen
har varit kommunalpolitikens roll.

Diskussionen har ibland tagit former,
som skymt undan den enighet som rått
mellan partierna om vikten av att behålla
och stärka den kommunala självstyrelsen.
Vi har alla vitsordat den av -

Partiell författningsreform m. m.

görande roll de kommunala organen
och kommunalpolitikerna haft för
svensk samhällsutveckling. Vi betygar
alla hur lyckligt lottade vi varit, som
genom en decentraliserad handläggning
av viktiga samhällsbeslut engagerat
hundratusentals människor i praktiskt
politiskt arbete. Detta är kanske den
viktigaste orsaken till den öppna karaktären
hos vår demokrati. Medborgarna
bär varit medvetna om att de via
kommunalpolitiken har haft en möjlighet
att påverka utvecklingen i vårt
samhälle. Detta är vi eniga om.

Vi skall emellertid observera att det,
trots de politiska partiernas enighet,
finns risker för den kommunala självstyrelsen.
Vi kan finna ett uttryck för
dessa risker i det faktum att de kommunala
frågorna under det senaste decenniet
kommit alltmer i skymundan
i valrörelsen. TV:s genombrott har naturligtvis
inverkat, men mera genom
att påskynda utvecklingen än genom
att vara dess egentliga drivkraft. Jag
tror att förklaringen kan sökas i dagens
komplicerade samhälle. Det är
icke längre möjligt att skilja ut rent
kommunala eller rent rikspolitiska frågor.
Bostads-, utbildnings-, mark- och
miljöpolitiken är talande exempel på
det.

Mot denna bakgrund av den utveckling
som har pågått under de senaste
decennierna kan man tänka sig två
utvecklingslinjer. Man kan försöka kämpa
mot utvecklingen och till varje pris
söka förhindra en rikspolitisk anknytning
till kommunalpolitiken. Men de
stora kommunala frågornas rikspolitiska
karaktär kan man inte undvika.
Det skulle göra att en renodlat kommunal
valrörelse blir ointressant och
sannolikt kommer att leda till ett lika
pinsamt lågt valdeltagande som det som
upplevs exempelvis i England. Det är
den ena vägen.

Den andra vägen är att acceptera
att rikspolitiken har ett nära samband
med den kommunala aspekten. Också

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

på den punkten har det under diskussionens
lopp kristalliserats ut en betydande
enighet. Fn överväldigande
majoritet av dem som deltagit i författningsdebatten
har numera anslutit
sig till synpunkten om det nära sambandet
mellan riks- och kommunalpolitiken.
Men många gör det — det bär
vi hört från talarstolen i dag — med
beklagande och under dystra profetior
om den kommunala demokratins undergång.
Detta är väl en punkt där omdömena
går isär. Det är min bestämda
uppfattning att den kommunala demokratins
chans att leva vidare lika litet
ligger i att man kämpar mot en naturlig
integrering med rikspolitiken som
i att hänga sig kvar vid små och orationella
kommunala enheter.

Den kommunala demokratins förutsättningar
i framtiden hör i stället samman
med vår förmåga att bejaka utvecklingen
och utnyttja dess möjligheter.
Jag är övertygad om att de kommunala
aspekterna har mycket att vinna
och intet att förlora på att integreras
med rikspolitiken.

Men självfallet ställs därmed ökade
anspråk på de politiska partierna. Det
går inte i ett modernt system att presentera
en bostadspolitisk linje i kommunen
och en annan på riksplanet.
Partierna tvingas att skaffa sig en helhetssyn
på de politiska problemen, men
detta måste vara en fördel. Det är en
fördel för väljaren — tveklöst! — och
på sikt är det en fördel även för partierna.
Partiernas kommunalpolitiska
och rikspolitiska förtroendemän finner
i ett sådant system naturliga skäl att
verka tillsammans och inte som skilda
grupper.

Den kommunala demokratins intressen
kan tillvaratas genom en utbyggd
och förstärkt partidemokrati. Kommunalpolitikern
kan inte underkastas eller
styras av rikspolitikern; han skall
tvärtom vara med och påverka rikspolitiken
såsom ett led i avgörandet
av den egna kommunens problem. Kom -

munalpolitikern måste sålunda — vilket
han i viss utsträckning för övrigt
redan gör, men i framtiden i än större
utsträckning kommer att göra — arbeta
över ett vidare politiskt fält. Han
måste gripa tag i frågorna på ett tidigare
stadium och mera målmedvetet
verka inom sitt parti, eftersom dessa
samordnande funktioner växer i betydelse.

Jag har velat redogöra för denna
syn, som varit bestämmande för det
socialdemokratiska partiets inställning
när det gällt att i författningen ge uttryck
för det som kallas det kommunala
sambandet. Jag beklagar att vi inte
lyckades forma vår avsikt så att det
framstod klart att vi vill bevara och
stärka den kommunala demokratin.
— Jag medger, herr Ohlin, att det
kanske aldrig kom att framstå så klart;
det kanske rent av kunde hända att
våra försök att skydda den kommunala
demokratin väckte fruktan för att
den skulle innebära ett hot mot de
värden som vi ville skydda. Men om
vi misslyckades på den punkten var
ändå den insikten gemensam för oss
alla, att det gällde att skapa så goda
förutsättningar som möjligt för en väl
arbetande kommunal demokrati. Och
jag vågar hoppas att det är denna gemensamma
insikt som möjliggjort den
kompromiss som träffats i grundlagberedningen
om den gemensamma valdagen.

Jag medger obetingat att vi inte var
särskilt entusiastiska för den gemensamma
valdagen från början. Jag kan
konstatera att vi aldrig undersökte möjligheterna
att införa en gemensam valdag,
och det berodde därpå, att vi mötte
ett starkt motstånd mot ett valpolitiskt
samband över huvud taget mellan
riks- och kommunalpolitiken — och
den gemensamma valdagen är ju det
starkaste möjliga uttrycket för det kommunala
sambandet! Vi trodde därför,
att om vi började arbeta för den gemensamma
valdagen, så skulle det in -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

nebära att vi skulle komma att avlägsna
oss från den kompromiss som vi
allvarligt eftersträvade. Vi ansåg att
förslaget om den gemensamma valdagen
skulle vara alldeles omöjligt att
svälja för dem som över huvud taget
var motståndare till eller som sade sig
vara motståndare till det valpolitiska
sambandet mellan riks- och kommunalpolitiken.

När det från borgerligt håll i grundlagberedningen
framfördes ett förslag
om gemensam valdag uppfattade vi
därför detta som en långt gående generositet
från den borgerliga sidan, en
generositet som avsåg att skapa en
möjlighet att få till stånd samlande
lösningar.

Jag avslöjar ingen hemlighet då jag
säger att detta initiativ inom grundlagberedningen
skapade en beslutsamhet
hos det socialdemokratiska partiets
ledning att vi genom tillmötesgående
på andra punkter i vår tur skulle visa
samma öppenhet och samma generositet,
så att det skulle vara möjligt
att komma fram till de samlande lösningar
som tedde sig nödvändiga, om bakom
författningsbeslutet skulle stå en
på väsentliga punkter enhällig riksdag.

Grundlagberedningen bär arbetat
utomordentligt skickligt och snabbt.
Det är ett svårt material som den haft
att arbeta med. Vi kan uttrycka vår
glädje och tacksamhet över den snabbhet
med vilken den har arbetat. Men
jag föreställer mig att utan partiernas
beslutsamhet att gå varandra till mötes
på de avgörande punkterna skulle icke
ens den skickligaste grundlagberedning
ha haft möjlighet att nå fram till
detta resultat.

Vi har sedan sagt oss att den gemensamma
valdagen i och för sig inte
är en så dålig lösning. Vi känner inget
behov av att framställa dagens reform
som något som vi till nöds kan acceptera
men som vi helst skulle vilja slippa.
Den gemensamma valdagen har en alldeles
speciell fördel. Det gladde mig

Partiell författningsreform m. in.

mycket att herr Magnusson i Tumhult,
trots att han i övrigt var kritisk mot
förslaget, drog fram en mycket väsentlig
sak: genom den gemensamma valdagen
uppstår inga oklarheter om den
politiska innebörden av ett val. De
fristående kommunalvalen skapade i
det avseendet en återkommande osäkerhet
om regeringens ställning. De engelska
kommunalvalen för några dagar
sedan gav ett slående exempel på alla
de fristående kommunalvalens olägenheter:
ett — som jag nyss sade — bedrövligt,
pinsamt ringa valdeltagande
men med stora politiska verkningar i
den meningen att de, trots det ringa
valdeltagandet, påverkar opinionsbildningen.

Den aktuella politiska partiella
grundlagsreformen omfattar alla frågor,
inte bara kommunernas ställning
som stått i centrum för den författningspolitiska
debatten, kammarsystemet,
valsättet och parlamentarismen.
Eftersom grundlagberedningen fortsätter
sitt arbete på en total översyn av
grundlagarna är detta en partiell författningsrevision,
men jag tror att det
är angeläget att vi påpekar att det inte
är något provisorium, som det ibland
kan te sig när man lyssnar på debatten.
Ändringarna är avsedda att fungera
— om ingenting särskilt händer —
under lång tid framåt. Jag utgår ifrån
att man uppfattar detta som en del av
en stor och genomgripande kommande
reform.

De övriga tingen har belysts på ett
utmärkt sätt av företrädarna för de
politiska partierna. Jag borde därför
kunna vara ganska kortfattad, men det
är kanske ändå lämpligt att jag säger
någonting om regeringens synpunkter.

Det är klart att olägenheterna med
det nuvarande tvåkammarsystemet är
uppenbara. För flera år sedan gjorde
jag ett försök att få bort det som jag
tycker är den värsta olägenheten, nämligen
den långvariga eftersläpningen i
första kammaren.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

Denna långa mandatperiod är en
orimlighet som vi inte kan motivera
när vi skall göra om författningen.

Med de nuvarande bestämmelserna
finns det också risk för att vi får olika
majoriteter i första och andra kammaren,
och det kan försvåra den demokratiska
beslutsprocessen. Det är onekligen
mer i överensstämmelse med dagens
idévärld att ha ett enkammarsystem.

Jag är också här glad över att kunna
instämma med en av de föregående
talarna, nämligen herr Wahlund. Han
påpekade att vi i vår nuvarande författning
har ett enkammarsystem inbyggt,
trots uppdelningen på två kamrar,
genom den gemensamma omröstningen.
Jag tillät mig för några år sedan
föreslå att man skulle införa gemensam
omröstning i alla frågor. Hade
vi fått bort eftersläpningen och infört
gemensam omröstning i alla frågor
där kamrarna har skiljaktiga meningar
skulle karaktären av ett i tvåkammarsystemets
kläder sig döljande enkammarsystem
ha framträtt ännu klarare
än nu. Men jag noterar att herr Wahlund
klart har vitsordat att vi på sätt
och vis har ett embryo till enkammarsystem
i vårt nuvarande system. Likväl
anser jag att det är viktigt att detta
embryo får växa sig starkt och bli ett
verkligt enkammarsystem, både formellt
och reellt. — I varje fall är det en
lättnad för regeringens ledamöter att
slippa vara på olika ställen på en gång,
vilket ibland — även med den rörlighet
som utmärker oss — kan vara rätt
komplicerat.

I fråga om enkammarsystemet delar
sig meningarna nu beträffande en enda
sak, nämligen hur många ledamöter
det skall vara. Högerpartiet driver fortfarande
den linjen att det bör vara 300
ledamöter. Det finns starka skäl som
talar härför; i flertalet parlament har
man nog ungefär så stort antal, det
medger jag. I små länder kan kanske
350 ledamöter te sig som ett väldigt
stort antal. Men även härvidlag vill jag

instämma med herr Wahlund: Det är
bra att det finns möjligheter för valmännen
att få in ett betydande antal
riksdagsmän. Riksdagsmannen blir inte
bara ett ombud för valmännen när riksdagsmannen
— eller riksdagskvinnan —■
sitter här i kammaren; han eller hon
blir ofta en centralpunkt för det samhälleliga
arbetet i sina bygder. Sverige
är inte så fattigt att vi inte har
råd att ha 350 ombud för den publika
opinionen i vårt land.

Jag är dessutom inte säker på att det
inte kommer att visa sig möjligt att genom
en uppdelning av arbetet etc. få
en kammare på 350 ledamöter att arbeta
kanske effektivare än en kammare på
300 ledamöter. Jag tror att det är riktigt
att vi låser fast oss vid 350 ledamöter.

Valsystemet är naturligtvis en fråga
som i fortsättningen kommer att bli
föremål för livlig diskussion. Det är
fullkomligt riktigt när herr Ohlin säger
att en av våra förhoppningar var att
man skulle kunna skapa ett valsystem,
som skulle göra det lättare att bilda stora
majoriteter i riksdagen än vad som
kan bli fallet vid den splittring på
olika mindre partier som proportionalismen
innebär. Men för det första
tror jag inte att tiden är mogen för ett
majoritetssystem och för det andra
skall man inte bestrida att proportionalismen
har vissa mycket bestämda
fördelar.

Den ger möjlighet till representation
för olika yrkeskategorier och olika
grupper, och den ger även möjlighet
till en lokal representation, som det tättbefolkade
England icke har samma behov
av. Jag tror att frågan om den
starka regeringsmakten och behovet av
majoritetsval för att stärka möjligheten
för riksdagsmajoriteter att bildas kommer
tillbaka och blir föremål för diskussion.
Men i dagens läge tror jag
det vore dumt att fördjupa sig i teoretiska
diskussioner på denna punkt. Och
om man skall har ett proportionellt val -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

system, tror jag att den konstruktion
som grundlagberedningen föreslagit är
riktig — en relativt hög spärr, som
förhindrar tillkomsten av alltför många
småpartier men som till skillnad från
det nuvarande systemet icke verkar sedan
man kommit över spärren.

Sedan kan man diskutera huruvida
spärren skall ligga vid 3 eller 4 procent.
Jag har inte haft några svårigheter att
acceptera 3 procent, och med den motivering
jag nyss nämnt accepterar jag
även gärna 4 procent. Men jag är angelägen
om att återigen understryka vad
en tidigare talare i dag har sagt: Det
är så underligt att man i hela denna
diskussion om spärregeln glömmer bort,
hur effektiv den nuvarande spärren är
för att förhindra att småpartier får
representation. Det finns i KU:s utlåtande
några siffror beträffande den
saken — jag tror att det hade varit bra
om det hade funnits ännu fler tabeller
i det avseendet. Utan att göra mig skyldig
till en alltför grov förenkling tror
jag att jag kan konstatera, att i en valkrets
med 30 mandat — och så stora
valkretsar kommer vi att få med 350
ledamöter i kammaren — ligger spärren
enligt det nuvarande .systemet vid 2
procent.

All right, i de stora städerna höjer
vi alltså spärren från 2 till 4 procent.
Men i många valkretsar är spärren
— precis som herr Ohlin sade — för
närvarande högre än den som nu föreslås.
I en valkrets med 8 mandat är
spärren för närvarande 8 procent, och
det är en ganska kraftig spärr. Jag är
angelägen om att understryka vad som i
det avseendet har sagts av herrar Ohlin
och Wahlund.

Dessutom föreslås den särskilda
spärregeln med 12 procent. Men den
uppehåller jag mig inte vid, eftersom
den tillkommit för att möjliggöra för
ett i en valkrets stort parti — kanske
dominerande parti — att få mandat,
även om partiet rikspolitiskt är litet.

Det sista mer väsentliga element i
2*—Andra kammarens protokoll 1968.

Partiell författningsreform m. m.

denna partiella grundlagsreform som
jag vill beröra gäller parlamentarismens
inskrivande. Den frågan tycker jag också
att grundlagberedningen löst på ett
tillfredsställande sätt. Det är bra att det
införs möjligheter till misstroendevota,
och det är riktigt att man får regler
för hur statsråd skall entledigas och
att det en gång för alla blir fastslaget
att kammaren skall upplösas, om regeringschefen
bedömer det politiska läget
så att detta är nödvändigt. Men jag kan
inte följa herr Wahlund när han menar
att detta ger en alltför stor möjlighet till
påtryckning från regeringen mot riksdagen,
eftersom det är få riksdagsmän
som vill bli »upplösta» — även i formell
mening. Men det måste väl ändå
vara så, att ingen regeringschef tillgriper
ett sådant här upplösningsförfarande
för sitt eget höga nöjes skull. Gör
han det, blir han säkert inte så gammal
som regeringschef, oavsett vilket
parti han tillhör.

Nej, han gör det för att få klarhet
i ett oklart parlamentariskt läge. Det
är så upplösningsrätten har använts
i det förflutna, om den inte varit en
direkt följd av en författningsrevision
naturligtvis. Under sådana omständigheter
kan jag inte förstå att det inte
skulle vara rimligt att den som har
ledningen av regeringen får ta på sitt
ansvar att bedöma när det politiska
läget kräver en upplösning av riksdagen,
såsom skedde 1958 och såsom
skedde 1914 — jag räknar inte 1919
års upplösningar som annat än följder
av en grundlagsreform. Det var inte
för att av okynnesskäl åstadkomma en
förändrad sammansättning av riksdagen
som dessa upplösningar kom till stånd,
utan både 1914 och 1958 var det politiska
läget sådant att det bedömdes
som nödvändigt att få klarhet. Jag tror
därför att man även på denna punkt
utan några som helst risker kan följa
grundlagberedningens förslag.

Herr talman! Nu går vi att fatta ett
beslut, vars värde vi icke skall försöka
Nr 25

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

bagatellisera. För det första — och detta
är vi glada över — står vi eniga i en
fråga som under nära två decennier varit
föremål för så mycken diskussion.
För det andra bar vi den oskattbara förmånen
att vi i lugn och ro kan so över
våra författningsbestämmelser. Vi har
en författning som fungerar hyggligt,
vi är inte tvingade att forcera fram
förslag som vi ogillar. Vi har inga oroligheter
i vårt eget land, vilket så många
gånger varit drivkraften när det gällt
mer revolutionärt tillkomna författningar,
och vi utsätts inte för något
yttre våld som vi hastigt måste samla
oss för att övervinna. Vi har levt under
fredliga förhållanden — och vi har också
utnyttjat det — och vi har därför i
lugn och ro kunnat diskutera reglerna
för demokratins funktionssätt.

Vi skall komma ihåg att en god politik
kan förhindras av en dålig författning,
men inte ens den bästa författning
skapar någon garanti för en bra
politik. Tvärtom är det väl så — jag
tror att det kan vara bra att säga det —
att en svag och osäker politik undergräver
människornas tro på demokratins
möjligheter att lösa problemen.
Denna författnings framtid kommer inte
att bero enbart på kvaliteten hos författningen
utan också på politikerna, på
vår förmåga att samla oss kring en
politik som accepteras och upplevs som
framgångsrik av medborgarna. Jag tror
det är viktigt att understryka detta nu
när de nya reglerna skall prövas och
andra principer än de som hittills gällt
skall följas. Det är av stor betydelse
att politiska misslyckanden inte misskrediterar
reglerna för demokratins arbetsformer.
Dem har vi nu i samförstånd
försökt göra så bra som möjligt.
Det gäller att genom effektivitet i det
politiska livet övervinna varje osäkerhet
om systemets effektivitet och de
möjligheter det ger att föra en handlingskraftig
politik.

Jag har velat säga detta icke därför
att jag vill framstå som särskilt pessi -

mistisk utan för att understryka vårt
gemensamma ansvar för utvecklingen
efter reformens genomförande. Med den
kännedom jag har om riksdagens fem
partier är jag övertygad om att de var
och en på sitt sätt skall ha förmåga
att åt politiken ge ett sådant innehåll
att den nya författningen och politiken
kommer att framstå som riktiga och
meningsfyllda.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fru Eriksson
i Stockholm, herrar Svenning, Eskel,
Hammarberg, Allard, Mellqvist och
Martinsson, fru Holmberg, herr Haglund,
fru Svensson, herrar Carlsson i
Västerås och Odhe, fru Johansson, fru
Renström-Ingenäs, herrar Lundmark,
Wikner, Eskilsson och Hugosson, fru
Sundström, fru Ekendahl, herr Johansson
i Södertälje, fröken Olsson, herr Arweson,
fru Jäderberg, herrar Hansson i
Piteå och Blomkvist samt fru Lindskog
(samtliga s).

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först tacka
statsminister Erlander för hans vänliga
ord beträffande mina insatser vid förberedelserna.
Det är ju självklart att vi
allesammans här får vara med och dela
eventuella förtjänster och ta vår del av
ansvaret. Jag skulle mycket lätt kunna
ge en rad exempel på betydelsefulla
konkreta bidrag som har gjorts av andra
förhandlare i psykologiskt viktiga
lägen men jag nöjer mig med att bara
understryka en mera principiell sak.

Herr Erlanders mycket övertygande
resonemang om den svenska demokratins
effektivitetsproblem, där han företrätt
samma ståndpunkt konsekvent under
årtionden, tror jag har varit av
mycket stor betydelse. Han har framhållit
att de formella lösningarna på demokratins
problem kan ha en avgörande
betydelse för demokratins effektivitet
och därmed för själva möjligheten
att styra ett land demokratiskt i anda

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

och sanning. Att detta sedan accepterats
av de andra partierna tror jag som
sagt varit ytterst betydelsefullt.

Jag kanske kan få tillägga att även
om reformen enligt vår mening dröjt
alltför länge, gick det mycket snabbt
när tiden ansågs vara inne. Detta måste
väl vittna om handlingskraft, inte minst
från regeringspartiets sida, som jag tror
är mycket betydelsefull när det gäller
en reform av denna art. Man kan nämligen
lätt missa chansen så att reformen
blir försenad, man vet inte för hur
många år.

Jag vill gärna instämma i att grundlagberedningen
såvitt jag kan förstå har
gjort ett synnerligen gott arbete.

Beträffande proportionalismen får
jag emellertid lov att framhålla en från
herr Erlanders avvikande mening.

Jag tror att det finns mycket starka
principiella skäl för en proportionell
representation ovanför de med hänsyn
till effektiviteten naturliga spärrgränserna.
Man kan inte påstå att demokratins
effektivitet därmed går förlorad.
Det är dock väsentligt att över en viss
gräns kommer vid ett proportionellt
system varje röst att ha en chans att
väga lika tungt. Har man ett begränsat
antal partier måste det åligga dessa att
skapa politiska förutsättningar för effektiva
regeringar. Jag tror alltså inte
att majoritetsval eller sådana konstruktioner
är erforderliga eller lämpliga.

Det är uppenbart att den kommunala
demokratins problem inte till fullo
lösts genom dagens reform. Det berördes
många väsentliga ting i herr Erlanders
anförande. Jag vill gärna bekräfta
att motsättningarna i den offentliga
debatten tidigare har överdrivits
något. Å andra sidan kvarstår ju väsentliga
åsiktsolikheter. Det fortsatta arbetet
får visa om vi kan komma varandra
närmare när det gäller de problem som
ännu knappast börjat angripas.

Vidare vill jag, herr talman, instämma
i statsminister Erlanders uttalande
att det ju är fråga om en partiell re -

Partiell författningsreform m. m.

form men en reform som är avsedd att
gälla avsevärd tid framåt. Jag vill alltså
för min del inte säga att det är en
provisorisk reform, utan den är avsedd
att vara en del, och en mycket viktig
del, av en stor reform av den svenska
konstitutionen. Jag är glad att herr Erlander
avslutade sitt anförande med att
säga att han med glädje såg att riksdagen
i dag går att fatta det beslut som
vi alla väntar på. Det bekräftar vad utskottets
talesmän för sin del redan
klargjort, nämligen att vi i detta beslut
med dess förtjänster och ofullkomligheter
ser ett demokratiskt framsteg. Det
åligger oss att använda de möjligheter
som de nya formerna ger. Arbetet på att
skapa en god demokrati kan aldrig lösas
bara genom formella regler, även
om dessa är synnerligen viktiga. Det
fordras inte bara en demokratisk anda
utan också vilja att ständigt anpassa arbetsformerna
inom den fasta ram som
läggs genom mera grundläggande reformer,
vilka endast kan förekomma med
långa tidsintervaller. Arbetet på att göra
den svenska demokratin fullödig
måste gå vidare, men ett stort steg
framåt tas i dag.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det är den 17 maj i dag,
d. v. s. den norska nationaldagen, som
ju firas till minne av Eidsvoldsförfattningen
av den 17 maj 1814.

Att den svenska riksdagen har valt
detta datum för författningsdebatten är
en händelse som kan se ut som en tanke,
men så är dock, såvitt jag förstår,
inte fallet. Det är slumpen. Att på
grundval av den produkt som nu ligger
på riksdagens bord tänka sig en svensk
nationaldag är nog omöjligt. Svenska
folket kommer inte att hälsa dagens författningsreform
med jubel och allmän
flaggning. Snarare ser många människor,
inte minst på det kommunala arbetsfältet,
fram mot reformen med
ganska stor olust.

Olust har också kännetecknat flerta -

Nr 25

Fredagen den 47 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. in.

let av inkomna remissyttranden. Svea
hovrätt har anfört några mycket väsentliga
synpunkter, bl. a. följande:
»Det hade varit önskvärt att grundlagberedningen
redan i sitt nu avgivna betänkande
hade redovisat överväganden
om hur en enkammarriksdag bör vara
inrättad för att fylla kraven på en modern
demokratisk representation. Eu
del av de önskemål som åberopas för
att behålla två kamrar har tidigare under
debatten ansetts beaktansvärda,
samtidigt som det har framhållits att
de, åtminstone i viss mån, skulle kunna
tillgodoses också i en enkammarriksdag.
Det gäller exempelvis garantierna
för kontinuitet i riksdagens verksamhet
och skyddet mot förhastade beslut.
Det är att beklaga att beredningens förslag
är en under tidsnöd åstadkommen
sammanjämkning av olika ståndpunkter
inom beredningen och inte följden
av en principiell, sakligt underbyggd
argumentering.»

Vi går alltså i dag att besluta om en
partiell författningsreform utan att veta
något om hur man tänker sig fortsättningen.
Grundlagberedningens ambitioner
att ändra på allting, även om ändringarna
varken har stöd i någon opinion
eller kan sägas medföra några fördelar,
är mycket olyckliga. Inom ramen
för vår nuvarande författning har det
varit möjligt att åstadkomma ett materiellt,
kulturellt och socialt framstegsarbete
som ställer oss bland de främsta
nationerna i världen. Redan detta borde
tala för en viss varsamhet vid författningsreformen.
Förslagen borde måhända
ha begränsats ända dithän att tvåkammarsystemet
bibehållits med minskad
eftersläpning för förstakammarvalen.
Förslag i denna riktning framfördes
som bekant också i författningsutredningen
både från socialdemokratiskt
håll och från centerpartiet. Dessutom
vet vi att högermannen Håstad, som
till en början deltog i författningsutredningen,
var övertygad anhängare av
tvåkammarsystemet. Det svenska två -

kammarsystemet är ett bättre utformat
system än tvåkammarsystemet i åtskilliga
andra författningar. Det ger också
möjlighet till ett verkligt kommualt
samband.

Jag har velat säga detta för att göra
klart att jag endast med stor tvekan har
anslutit mig till förslaget om en enkammarriksdag.

Efter detta skall jag övergå till att
något beröra de olika förslagen i utskottets
betänkande och börjar då med
valdagen och mandatperioderna. Majoriteten
inom författningsutredningen
ansåg det vara en fördel att man med
en enkammarriksdag och fristående
kommunalval kunde få bort det otillfredsställande
inslag i vårt tvåkammarsystem
som inblandningen av rikspolitiska
spörsmål i kommunalvalen
enligt utredningens uppfattning utgjorde.
Denna inblandning hindrar de
kommunalpolitiska frågorna att komma
till sin rätt i kommunalvalen
och berövar medborgarna de möjligheter
att utöva inflytande på den egna
kommunens angelägenheter som kommunalvalen
avser att ge, förklarade förf
a 11 n i n.gsu t r ed ni n gen. Den ansåg således
att det var en stor fördel att slippa det
rikspolitiska inslaget i kommunalvalen.

Grundlagberedningen föreslår den gemensamma
valdagen för att behålla det
rikspolitiska inslaget, som man nu kallar
för kommunalt samband.

Många remissinstanser har naturligtvis
underkänt denna ståndpunkt. Ett
par meningar ur referatet i propositionen
av ett yttrande från länsstyrelsen i
Södermanlands län förtjänar att återges:
»Både landstingen och de blivande stora
kommunala enheterna har ett självklart
behov av en direkt och ostörd kontakt
med väljaropinionen. När kommunalvalen
som allra bäst behöver en mångsidig
och framåtsyftande debatt kring kommunernas
och landstingens problem
kommer den debatten enligt länsstyrelsens
mening att drunkna i rikspolitiken.
»

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

I en motion med anledning av författningspropositionen
citeras följande uttalande
av statsministern från år 1964:
Slår vi ihop valen till den grad att valdagen
blir gemensam---har vi

kommit därhän att det inte längre är två
jämställda parter som agerar, utan då
är kommunalpolitiken ett annex till
rikspolitiken och det är inte meningen.

Statsministern ansåg då att detta var
en dålig lösning, och jag instämmer helt
däri. Men detta till trots blev det regeringens
förslag. Ur den kommunala demokratins
synpunkt kan förslaget alltså
enligt min mening inte accepteras, och
jag kommer att yrka avslag på utskottets
hemställan i denna del och bifall
till reservationen 1, i vilken förordas
skilda valdagar för riksdags- och kommunalval.

Förslaget om treåriga mandatperioder
för såväl riksdagsvalen som de
kommunala valen kan inte godtagas.
Förslaget saknar helt stöd i opinionen
och leder till allvarliga praktiska problem.
Genomföres förslaget, avlägsnar
vi vårt valsystem inte bara från vad
som gäller i de övriga nordiska länderna
utan även i praktiskt taget alla andra
stater, där mandatperioderna nu är
fyra eller fem år. Treårsperioden kommer
att minska möjligheterna till effektiv
planering och en stabil politik. Särskilt
för kommunernas planering är redan
den nuvarande fyraårsperioden i
kortaste laget.

Det uttalas i ett remissyttrande, att
det krävs ganska starka skäl för en så
kort valperiod som tre år och att grundlagberedningen
inte har anfört några
sådana skäl. Nej, det är ju det som är
betecknande för hela detta förslag: man
hyvar gladeligen över bord sådant som
fungerar väl och som har lång både
svensk och internationell hävd. I stället
föreslås något som är sämre, utan
annan förklaring än att detta är en
kompromiss, och då får man tydligen
lov att acceptera dåliga lösningar.

Partiell författningsreform m. m.

För att undvika det mest onda av de
två onda ting, som den gemensamma
valdagen och treårsperioderna utgör,
försökte jag i utskottet göra ett utspel
med gemensam valdag och bibehållna
fyraårsperioder. Från socialdemokratiskt
håll förklarade man sig inte kunna
vika från linjen med treåriga mandatperioder,
varför förslaget fick falla.
Även på denna punkt kommer jag därför
att yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till reservationen 1,
som innebär fyraåriga mandatperioder.

Nästa fråga gäller valsystemet. Det
nuvarande valsystemet, alltså uddatalsmetoden
med faktorn 1,4 som spärr för
det första mandatet, har fungerat väl.
Det har gett god proportionalitet för de
fyra stora partierna, men den inbyggda
spärren har ganska starkt missgynnat
det minsta riksdagspartiet, d. v. s. kommunisterna.

Den av utskottsmajoriteten förordade
metoden med riksproportionalitet, tillläggsmandat
och två .särskilda spärrar
mot småpartier medför många olägenheter.
Mest stötande ter sig tröskeleffekten.
Om ett parti inte klarar 4-procentspärren mister partiet på en
gång omkring 14 mandat, och kvar av
partiets representation blir endast de
mandat partiet till äventyrs lyckats behålla
genom att röstandelen i någon
valkrets uppgår till 12 procent.

Hur skulle denna regel ha verkat de
senaste tio åren? Sex val har hållits
under den tiden. Vid två av dessa val
skulle det minsta partiet ha fallit offer
för spärren. Vid tre av valen hade partiet
klarat spärren. Vid ett av valen är
det ovisst hur det skulle ha gått eftersom
— jag har inte undersökt saken
närmare — valstatistiken redovisar 4
procent jämnt och man inte vet om en
mer exakt siffra skulle ha lett till att
partiet fallit offer för spärren eller klarat
den.

Detta innebär att ett parti i den situationen
skulle åka berg- och dalbana
från val till val med kanske ett tjugotal

Nr 25

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

mandat den ena perioden för att nästa
period vara så gott som utplånat i riksdagen.
Indirekt utsätts ett parti i detta
läge även för andra konsekvenser. Det
.statliga partistödet kan nämnas. Om valförrättningen
på grund av besvär skulle
föranleda nytt val i en valkrets kommer
konsekvenserna av det nya systemet
att bli ytterst svåröverskådliga. Regeringsrätten
har också uttalat att besvärsprövningen
avsevärt försvåras i
förhållande till nuvarande ordning.

Vi är överens om att vilja försvåra
uppkomsten av småpartier, vilka skulle
— som man ibland säger — förlama
demokratin. Men det skulle vara odemokratiskt
att hindra uppkomsten av
nya partier med möjlighet till representation
i riksdagen. Härvidlag finns
alltså ett svårt avvägningsproblem. —
Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat
att en spärr, som diskriminerar partibildningar
som vinner inemot 170 000
röster, lika mycket har tillkommit för
att konservera etablerade partibildningar,
och det kanske ligger någonting i
detta.

Det behövs alltså en viss spärr mot
småpartier men utan den tröskeleffekt
som grundlagberedningens förslag innebär.
Val i slutna valkretsar av samtliga
350 ledamöter med nuvarande valmetod
—• d. v. s. uddatalsmetoden med
1,4-spärr — innebär en bra avvägning
mellan olika önskemål. Genom att antalet
mandat ökas från 233 till 350 eller
351 blir proportionaliteten ännu bättre
än nu, och man slipper tröskeleffekterna.
Problemen vid valbesvär försvinner
också.

I detta sammanhang aktualiseras en
annan fråga. Det gäller mandattilldelningen
till Gotlands valkrets. Nu finns
en särregel som ger Gotland tre mandat
och andra valkretsar minst fem mandat
i andra kammaren. Vid övergången till
enkammarriksdagen får Gotland endast
två mandat, om ingen särregel införes.
Detta innebär att Gotlands representation
minskas med 33 procent, medan

representationen i andra valkretsar
ökas med i genomsnitt 50 procent.

Än värre är kanske att bakom varje
mandat på Gotland står 18150 röstberättigade
mot endast 15 260 i genomsnitt
för landet enligt 1966 års siffror.
Utskottsmajoriteten har inte ansett sig
kunna föreslå någon särregel, eftersom
den menar att detta skulle strida mot
principerna i systemet. Men med slutna
valkretsar går det bra.

Jag skall kanske också säga något om
en annan ändring som föreslås av utskottsmajoriteten.
Enligt nuvarande
system ligger folkmängden till grund
för fördelningen av mandaten mellan
valkretsarna. I det nya systemet vill
man i stället lägga antalet röstberättigade
till grund härför. Det medför inte
särskilt stora skillnader, men de är
dock tillräckliga för att flytta över ett
mandat från en valkrets till en annan
i vissa fall.

Resonemanget bakom detta är att det
skulle vara principiellt riktigare att
räkna de röstberättigade. Jag tror att
det är fel. Med det stora utrymme som
barn- och ungdomsfrågor, skolfrågor
m. m. nu upptar även i riksdagsarbetet
måste det vara på det sättet, att riksdagsledamöterna
i hög grad känner sig
representera alla människor här i landet,
oavsett om dessa är röstberättigade
eller inte. Kungen hälsar ju också riksdagsmännen
som valda ombud för Sveriges
folk och inte bara för den del av
folket som har rösträtt.

I gårdagens Båstad-debatt sade herr
Hedlund att vi här i riksdagen är ju
satta att representera svenska folket
och då även dess ungdomar, och han
menade då säkert även de unga under
rösträttsåldern, .lag tycker att detta är
ett alldeles riktigt synsätt.

På denna punkt finns således absolut
ingen anledning till ändring, särskilt
som utskottet inte kunnat fullfölja sin
avsikt att röstlängderna skulle läggas
till grund för fördelningen av mandaten
mellan valkretsarna, utan man i stället

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

måste använda stommarna till röstlängderna
som grund. Jag anser att detta är
otillfredsställande även ur teknisk synpunkt.
Därför yrkar jag avslag på utskottsmajoritetens
förslag i detta avseende
och bifall till reservationen 1.

Med den utformning av grundlagarna
som förordas i reservationen 1 skall
1968 års andrakammarval alltså avse en
full fyraårsperiod och riksdagsordningen
tillämpas i den nya lydelsen från
den 1 januari 1973.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till min reservation 1 i dess
helhet.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Efter de anföranden
som hållits och som -— låt vara med
något skilda infallsvinklar — redan ingående
belyst hela detta enormt stora
och vitala frågekomplex, kan naturligtvis
sägas att det inte är påkallat med
några ytterligare mer allmänna bedömningar
och värderingar. Risken för upprepningar
och omtagningar finns, redan
i detta skede av debatten, och sådant
skall väl helst undvikas.

Men självfallet finns det all anledning
också för mig att eftertryckligt betona
den tillfredsställelse man måste
känna, när — litet patetiskt uttryckt —
en vision efter så många års intensivt
arbete och ihärdig väntan äntligen
förvandlas till högtidliga grundlagsbud
och konkret handling.

Jag tänker mig att t. ex. herr förste
vice talmannen, vilken på sin tid som
den förste bar fram en motion med yrkande
på enkammarriksdag, vid ett
tillfälle som detta skall hysa känslor av
alldeles speciell art.

Nog har det, som sagt, varit en lång
väg — orimligt lång, kan det synas —
innan vi nått dithän där vi nu befinner
oss: vid ett eftertraktat etappmål, främst
av allt markerat av eu stor konstitutionell,
för hela vår demokrati avgörande
vinning, nämligen enkammarsystemets

Partiell författningsreforni m. m.

införande, något som i sin tur innebär
varken mer eller mindre än att folket
självt — som herr Ohlin för en liten
stund sedan så vältaligt utvecklade —
i ett slag väsentligt flyttar fram sina positioner
och ges klart vidgade möjligheter
att direkt påverka landets styrelse
och valet av styresmän. Det blir
alltså med den nya, genomgripande förändring,
som i och med dagens historiska
beslut kommer till stånd, inte
längre möjligt för en mer eller mindre
förbrukad regering att oberoende av ett
opinionsutslag som går den emot, stanna
kvar och låtsas som om ingenting hänt.

Jag tänker alls inte här närmare utveckla
just denna problematik; det skulle
kansike föra för långt. För att få den
riktiga bakgrunden till de anmärkningar
i marginalen soim jag tillåtit mig anföra
i utskottet — till dels formellt avgivna
i motiverade reservationer, såsom framgår
av utskottsntlåtandet — vill jag ändock
med övertygelse framhäva det
också enligt mitt sätt att se mycket
stora framsteg, som denna reform dock
som helhet representerar från folkstyrets
synpunkt. Jag vet att det finns de
här i kammaren — och säkerligen även
en del utanför detta hus — som menar
sig inte kunna hysa något överdrivet
intresse för dagens reformverk. Jag kan
uttala min förståelse även för denna
ståndpunkt, alldeles som man kan känna
respekt för varje uppriktigt omfattad
och ärligt redovisad åsikt, sak samma
vilket område det än kan vara fråga
om. För egen del måste jag dock bestämt
deklarera, att jag omöjligen kan
ansluta mig till en så negativt färgad
bedömning. Vi känner alla — det har
delvis redan redovisats — de bakomliggande
motiven för de tvivel, som lätt
tränger sig på vid en granskning av
enskildheterna i vad som till sist blivit
resultatet av den lika mödosamma som
komplicerade omstöpningsprocess som
så länge varit på gång, en omstöpningsprocess
som också, särskilt tidigare,
givit upphov till mycken bitter

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

politisk kamp, för att inte säga svåra
partipolitiska konvulsioner.

Emellertid tror jag att det finns anledning
för oss alla att i dag låta just
dessa minnesbilder tona bort och förblekna
för att i stället koncentrera intresset
och uppmärksamheten kring de
alldeles avgjort dominerande konstruktiva
dragen och kring helhetsbilden.
Det är också min förvissning att om
så får ske, kommer de olägenheter,
som styckevis och ställvis obestridligen
i dag ter sig så framträdande, i varje
fall inte att behöva förorsaka några
som helst defaitistiska betraktelser eller
stämningar.

Med detta har jag alltså velat klart ge
till känna att jag ingalunda misströstar
om exempelvis den kommunala demokratins
förmåga att trots allt överleva
och fortleva och även för framtiden
manifestera sin inneboende styrka, i
trots av de med rätt eller orätt som
skumma betecknade anslag som nu riktas
mot den — främst i form av förargelseklippan
framför andra: den gemensamma
valdagen med allt av risker
som den onekligen, det skall visst erkännas,
innebär. Men jag tror, som sagt,
ändå inte att olägenheterna bör överdrivas.

Får jag i det sammanhanget, herr talman,
för min del understryka angelägenheten
av att den översyn av den
kommunala demokratins problematik
som utskottet, just med tanke på dessa
risker, uttryckligen begär, också vid
lämplig tidpunkt kommer till stånd.

Men det finns förvisso — vilket redan
tillräckligt omvittnats här i debatten
och i många andra sammanhang tidigare
— en del allvarliga skönhetsfläckar
i förslaget: de treåriga mandatperioden];'',
den inte minst från arbetssynpunkt
betänkliga överdimensioneringen
av vår nya enkammare, som ju kommer
att bil, lag höll på att säga, rent
provokatoriskt kostsam i drift, och även
och inte minst botet om talarrestriktioner,
för att nu nämna någonting av

det som i första hand faller i ögonen
vid en iblicik på debetsidan.

Från principiell synpunkt kanske alldeles
särskilt betänkligt synes det mig
vara att man, när man, när man nu står
i begrepp att lansera en ny stor och
genomgripande demokratisk reform, således
tvingas att samtidigt tillgripa, eller
i varje fall överväga, regler som
kommer att mer eller mindre kännbart
inskränka på yttrandefriheten, alltså det
som vi väl ändå måste sätta det allra
högsta priset på! Detta både ser illa ut
och är också synnerligen illa, det vill jag
för min del i detta sammanhang ha slagit
fast.

Det finns, herr talman, emellertid
även en annan aspekt — här kommer
jag kanske in på en del mycket personliga
reflexioner — som inger betänkligheter
och som jag måste något litet få
uppehålla mig vid, nämligen de minst
sagt säregna arbetsförutsättningar som
i denna viktiga fråga gällt för utskottet
och dess enskilda ledamöter och som
man definitivt inte på något sätt vill
se som i varje fall mönsterbildande för
framtiden. Även om det här inte gällt
yttrandefriheten, som dessbättre varit
obeskuren — det fattades bara annat!
— är det något annat och i grunden
lika omistligt som mer eller mindre
råkat på mellanhand: handlingsfriheten
helt enkelt. Enligt min mening kan
på goda skäl ifrågasättas, om en metodik
av det slag som här kommit till användning
— således vägen över på
förhand ingångna pakter partierna
emellan, med hårda bindningar och lojalitetskrav
— över huvud borde få
tillämpas. Erfarenheterna förefaller
mig, i varje fall från vissa synpunkter
sett, ganska nedslående. Jag kan inte
finna annat än att en procedurordning
av det slag som här kommit till användning,
rent konstitutionellt, principiellt
framstår som något ganska tvivelaktigt.
Den saknar uppenbarligen grundlagsstöd.
Den faller med andra ord helt
utanför ramen för vad som författnings -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

mässigt är reglerat, och den kan ■— jag
säger kan — även i fråga om sina praktiska
konsekvenser leda till alarmerande
orimligheter.

Jag skall tillåta mig att peka på en
enda sådan orimlighet, den som berör
det för hela vårt utredningsväsende och
all reformverksamhet så utomordentligt
betydelsefulla element som heter remissförfarandet.
Det är här nu bara att
konstatera att detta led i utvecklingskedjan,
som ju traditionellt och med
rätta betraktas som så ovärderligt med
hänsyn till kravet på grundlighet och
allsidighet — en självklart nödvändig
trygghetsgaranti med andra ord — inte
fått den betydelse i detta sammanhang
som det normalt brukar ha. Inget tvivel
kan väl råda om, att om hänsyn fullt
ut skulle ha tagits till remissinstansernas
klara anvisningar — och, vill jag
tillägga, också till den tämligen enhälliga
pressopinion som just på den punkten
kommit till uttryck — skulle den
mastodontriksdag, som vi nu kommer
att få, inte ha kunnat pressas igenom.

Man kan här, i förbigående sagt, besinna
hur mycken arbetskraft som alldeles
i onödan förbrukats och gått till
spillo genom att en remisskvarn hållits
i gång, som ändå inte på minsta sätt
kunnat påverka utgången.

Men jag återkommer till vad som i
detta sammanhang i alla fall framstår
som det principiellt allvarligaste: de
olyckliga konsekvenser partiuppgörelsemetodiken
kan dra med sig med hänsyn
till den fria och obundna prövningsrätt
en enskild ledamot ändå måste
kunna göra anspråk på. Vi har som
bekant grundlagens klara ord om att
det inte är tillåtet att »någons samvete
tvinga eller tvinga låta». Nu vill jag
inte påstå att det i utskottet förekommit
några direkta frontalkrockar med
regeringsformens ifrågavarande samvetsklausul,
men nog har det, herr talman,
en och annan gång inträffat allvarliga
tillbud i det stycket, tillbud som
visat att man som enskild utskottsleda -

Partiell författningsreform in. m.

mot i betänklig grad befunnit sig i så
att säga kollisionskurs med nämnda
klausul. Som jag ser det, är detta allvarligt
nog. Också om utskottet som
helhet gäller att möjligheterna att företa
eljest önskvärda och sakligt berättigade
modifikationer i den ingångna pakten
varit starkt beskurna. Det är ofrånkomligt
att det förhållit sig på det sättet.

Låt mig på denna punkt ytterligare
få säga att jag givetvis är helt underkunnig
om att det varken är första eller
sista gången ett förfaringssätt av
detta slag kommit till användning. Jag
gör mig inga illusioner därom. Men jag
vill ändå slå fast att detta inte, lika
litet som taktikspelet för övrigt i det
flydda kring författningsfrågan, hör till
sådant som förefaller särskilt lämpligt
att ställa ut i några skyltfönster med
syfte att för omvärlden visa upp svensk
parlamentarism från dess allra vackraste
sida. Till bilden hör också — jag
kan inte underlåta att säga det — att
det ibland i utskottet förefallit direkt
oklart exakt vad som i det aktuella fallet
skulle anses höra till det s. k. författningspaketet
och inte höra dit, i
mitt tycke en något underlig ordning.

Herr talman! En verkligt stor och
avgörande händelse ligger givetvis i den
nyordning beträffande själva valsystemet
i stort som dagens reform inrymmer,
med andra ord genomförandet av
riksproportionaliteten. Också i det hänseendet
— alldeles som beträffande enkammarsystemeits
inskrivande i vår
författning — upplever man det nya
som håller på att ske som en utomordentligt
stor vinning och som uppfyllelsen
av ett rättvisekrav av första
ordningen. På den punkten kan inte
råda någon tvekan. I det fallet och i
fråga om huvuddragen således ansluter
jag mig helt till de värderingar, som
utskottet för sin del har gjort, värderingar
som i allra högsta grad ligger i
linje med — tycks det mig — gamla
fina demokratiska traditioner från rösträttsstridernas
dagar.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1908 fm.

Partiell författningsreform m. m.

Det är emellertid på en icke oväsentlig
punkt som jag för min del funnit
mig böra reagera och anmäla en mot
utskottsmajoriteten avvikande mening,
m mening som jag för övrigt hela tiden
förfäktat, inte bara nu under utskottsbehandlingen
utan också under de överläggningar
i min partigrupp som föregått
den träffade författningskompromissen.
Det gäller alltså de spärregler
som uppställts med syfte att, som det
heter, förhindra uppkomsten av partisplittring,
hindra småpartier att tränga
sig fram och skapa oreda och kanske
äventyra demokratins funktionsduglighet.

Utskottet för här ett mycket långt och
ingående resonemang med en arsenal
av siffror och räkneexempel som jag,
herr talman, inte ett ögonblick i detalj
tänker ta upp till bemötande. Jag tycker
inte att jag behöver göra det, helt
enkelt därför att min ståndpunkt väsentligen
är principiellt betingad och
inte alls förestavad av något mer eller
mindre utpräglat statistik- eller decimaltänkande.
Jag hyser nämligen —
alldeles oberoende av hur utfallet blir
vid en jämförelse med nuläget, det vill
jag understryka — en principiell motvilja
mot att alltför stramt och hårt
låsa den existerande partistrukturen
och förhindra eller försvåra för icke
etablerade åsiktsriktningar att komma
till tals och vinna inflytande i vårt politiska
liv.

Ett valsystem helt utan tröskeleffekter
är naturligtvis å andra sidan otänkbart
och orealistiskt — det inses säkert
av alla, även av fyraprocentsregelns
kritiker. Men jag kan för min del omöjligen
tycka — låt mig få säga det —
att man i det fallet skall tillgripa större
våld än nöden kräver. Svensk historisk
tradition på detta område ger knappast
vid handen att just partisöndringens
onda skulle vara det radikala onda, det
som i första hand skulle och borde bekämpas.
Jag tror att vi skall akta oss
för att jämföra oss med länder och

statsbildningar med helt annan bakgrund
— språkligt, socialt, politiskt och
konfessionellt. Vi löper verkligen inte
alls de risker som man på sina håll
är så benägen att utmåla.

Överväganden av det slaget har, hur
som helst, lett mig fram till att jag
kraftigt påverkats av de remissinstanser
som anmält en stark tveksamhet
just i fråga om de föreslagna spärreglerna
och varnat för att knäsätta en
princip som i ett extremt fall kan innebära
att en enda röst tillför ett annars
orepresenterat parti ett betydande
antal mandat — teoretiskt uppemot
14 mandat — eller frånhänder ett parti
som förut haft ett så stort antal mandat
i riksdagen varje representation. E.n
ändring av spärregeln till 3 i stället för
4 procent minskar i varje fall något
de olägenheter som jag här tillåtit mig
att peka på.

Några få ord om en annan punkt —
det är en detaljfråga men fördenskull
inte alldeles ointressant. Det gäller det
stadgande som berör entledigande av
statsråd och där det även finns en reservation.
I likhet med några motionärer
har jag ansett vissa rent principiella
skäl tala för att en ledamot av
statsrådet utan att behöva gå vägen
över statsministern, såsom förutsättes
i propositionen och utskottsbetänkandet,
skall ha rätt att själv begära sitt
entledigande. Det gäller bär en snygghetsfråga,
en fråga om personlig integritet,
om man så vill; ett statsråd
bör också av andra skäl i vissa fall
kunna avgå även mot statsministerns
vilja. Man kan inte bortse från att detta
problem också har en rent praktisk betydelse,
t. ex. i en koalitionsregering
där statsministern på flera sätt får en
stärkt ställning.

Jag vill inte göra gällande att detta
är någon stor och allvarlig fråga, men
jag tror att den av just principiella
skäl förtjänar att tas fram.

Herr talman! Härutöver har jag inte
mycket att tillägga. Låt mig bara som

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

en av de tunga posterna på kreditsidan
få inregistrera det faktum, att parlamentarismens
styrelseform nu blir kodifierad
i vår grundlag. Det vore i och
för sig lockande att också säga ett ord
om det nya institut — misstroendeförklaringen
— som en dag kommer att
kunna tas i bruk även i vårt land. Men
jag skall av olika skäl avstå från att gå
in på den frågan, bl. a. därför att det
trots allt synes mig en smula oklart,
hur det nya institutet kommer att verka
och fungera i praktiken. Det kan val
ifrågasättas, om egentligen någon här
i kammaren vågar sig på att i detta fall
ställa en bestämd prognos. Men för den
som menar att ingenting i grunden är
mer angeläget än att riksdagens kontrollmakt
över regeringen blir i görligaste
mån utbyggd och stärkt, finns det
— det skall jag till sist understryka —
vissa glädjeämnen i det föreliggande
förslaget till en partiell författningsreform,
en reform om vilken — på gott
och ont — generellt kan sägas att den
är ett barn av sin tid, som således till
dels kanske är litet svårhanterligt och
tyvärr rent av en aning missanpassat,
men till dels och övervägande välartat
och välutvecklat, ett barn som det för
oss alla finns anledning att knyta stora
förhoppningar till.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
utom beträffande mom. I a), där jag
yrkar bifall till reservationerna 2 och
7. Får jag därutöver göra ett förtydligande.
Jag kommer givetvis också att
stödja reservationen nr 6 som gäller
rösträttsåldern. Den omständigheten att
mitt namn saknas bland dem som skrivit
under denna reservation beror helt
enkelt på att jag inte hade tillfälle att
delta i utskottets handläggning av ärendet
i denna del. Genom ett förbiseende
har detta tyvärr inte kommit att redovisas
i betänkandet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Av de hittills hållna

Partiell författningsreform m. m.

anförandena skiljer sig herr Larssons i
Luttra från de övriga. När han talade
lämnade debatten för en stund samförståndsdeklarationernas
och brasklapparnas
plan. Han ville bryta ned reformens
hörnsten, den gemensamma
valdagen. Det råder inget tvivel om att
vi alla är intresserade av att vår kommunala
självstyrelse och demokrati inte
bara bibehålies utan också utvecklas
och fördjupas. Men det bör — såsom
herr Larsson själv påpekar i sin reservation
— ske alldeles oberoende av valsystem
och gemensam valdag.

Det är också märkligt att kunna konstatera
att den kommunala självstyrelsen
har vuxit sig stark här i Sverige, och
även nått en internationellt sett mycket
stor styrka, under årtionden då vi
reellt sett haft en gemensam valdag.
Vad har valen till landstingen varit annat
än en kombination av kommunalval
och riksdagsval, eftersom ju landstingen
utgjort valförsamlingar för första kammaren? Det

som nu sker är att vi upphör att
ha rena riksdagsval; riksdagsvalen kombineras
alltid med kommunalval, och
häremot har ingen opponerat sig på
det sättet, att man uttryckt ängslan för
vad som skulle hända med rikspolitiken.
I stället är argumentationen att
det kommunalpolitiska intresset kommer
att försvinna.

Men med de rena kommunalvalen —
en nyhet i svensk politik som herr
Larsson i Luttra framfört i sin reservation
— följer två stora olägenheter
och problem, som elimineras genom
systemet med den gemensamma valdagen.
Man behöver aldrig diskutera de
rikspolitiska konsekvenserna av kommunala
val. De obehagliga och olustiga
diskussioner som förs i skilda länder
med rena valsystem slipper vi.

Vidare undgår man riskerna för det
låga valdeltagande som kan följa med
rena kommunalval. Till en del beror
väl detta låga valdeltagande på den
omständigheten, att de kommunala frå -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

gorna tycks vara föga partiskiljande.
De kontroverser som uppstår inom
kommunerna bryter ofta tvärsigenom
partigränserna. Man kan tänka på sådana
frågor som var man skall lokalisera
ett centrallasarett, var man skall
placera en centralskola eller var man
skall uppföra ett ålderdomshem. Nog
har vi alla så stor kommunal erfarenhet
att vi vet att det är ytterst sällan som
frågor som vi behandlar på det kommunala
planet delar upp oss efter partilinjer.
Detta händer ibland i den
stadsfullmäktigeförsamling jag tillhör
men ytterst sällan, och skulle vi bygga
upp en valrörelse på dessa partipolitiska
kontroverser så skulle det bli en
mager valrörelse.

Jag kan också ta som exempel det
landsting som jag har äran att tillhöra.
Där har vi faktiskt haft vissa partipolitiska
kontroverser. De stora skiljaktigheterna
har emellertid uppstått mellan
högern å ena sidan och de övriga
partierna å den andra, och de har gällt
frågan, om politiska ungdomsorganisationer
skulle få anslag. Sedan herr Dickson
försvunnit ur Älvsborgs läns landsting
har även dessa diskussioner upphört.
Det ter sig mycket svårt att bygga
en valrörelse i Älvsborgs län på enbart
landstingsfrågor. Går det, herr Larsson,
i Skaraborgs län?

Med rena kommunalval hamnar vi i
en situation där man får antingen
konstruera partipolitiska motsättningar
på det kommunala planet och försöka
odla dem eller också låta valrörelserna
domineras av rikspolitiken. Ingetdera
är att rekommendera. Det första alternativet
ter sig för mig djupt olustigt.
Man skulle då skapa partipolitiska motsättningar
för att stimulera valdeltagandet.
Som den fridsamme man herr Larsson
i Luttra normalt är tror jag att han
känner samma olust inför den tanken.
Det andra alternativet skulle betyda
att själva idén med de rena kommunalvalen
ginge förlorad. Man skulle då ha
val som finge kommunala utslag men

fylldes av ett rikspolitiskt innehåll, Av
dessa skäl avvisar jag tanken på rena
kommunalval.

Det finns också i nuläget två starka
skäl för lösningen med en gemensam
valdag. Ett underströks mycket kraftigt
av statsministern i hans inlägg för en
stund sedan, nämligen det samspel som
sakligt sett finns mellan rikspolitik och
kommunalpolitik och som gör det svårt
att skilja ut olika grupper av ärenden.
Det är naturligt att erbjuda medborgarna
att på en gång ta ställning till olika
problemgrupper som är sammankopplade.
Det andra skälet är att massmedia
spelar en mycket stor roll. Det är ingen
tvekan om att televisionen har mycket
stor betydelse för opinionsbildningen
under valrörelserna. Den kommer alt
sända riksprogram i vilka rikspolitiken
helt dominerar. Det finns också vissa
tendenser till en politisk popkultur där
partiledare och likställda är mest framträdande.
Kan man tänka sig en valrörelse
på det kommunala planet där
inte partiledare agerar utan där de
sitter i sina sommarstugor och läser i
tidningarna om vad som händer på de
kommunala valfälten eller när valdagen
är över studerar resultatet i tidningarna?
Själva tanken att man på det sättet
skall stänga ute de rikspolitiska intressena
är verklighetsfrämmande. I massmedias
tid blir valet rikspolitiskt.

Hur verkar det då på intresset? Det är
den frågan som i detta sammanhang
återstår att besvara. Det är ingen tvekan
om att själva grunden för vår kommunala
demokrati är de mångas kommunalpolitiska
intresse. Såvitt jag förstår
bygger inte det på möjligheten att
få agera i valrörelser utan det går tillbaka
på ett intresse att verka för goda
förhållanden i hemkommun och landstingsområde.
Det intresset bör vi bibehålla
genom att de som arbetar primär-
och landstingskommunalt får verkliga
möjligheter till självständiga insatser.
Men de möjligheterna försvinner
inte med den gemensamma valdagen.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

För mig framstår den gemensamma valdagen
inte som någon nödlösning utan
som en bra lösning av ett svårt problem
i samband med författningsreformen.

.lag tycker att man även på folkpartistiskt
håll skulle kunna vara litet mer
förstående för denna tanke än man är
i diskussionen. Man skjuter in, anser jag,
litet för mycket av brasklappar. Det är
ändå en gammal tanke i svensk författningspolitik.
Den fördes fram redan
under den mycket långa debatt som föregick
1918 års rösträttsreform. Den
fanns med under själva slutbehandlingen
1918 men avvisades. Sedan kom tanken
upp på nytt vid 1935 års riksdag
genom en folkpartistisk motion som
här i andra kammaren bars fram av
ingen mindre än herr Andersson i Rasjön.
Nog borde åtminstone herr Ohlin
kunna känna sig litet befryndad med
denna tanke, eftersom det var hans företrädare
som partiledare som motionerade
detta år. Tanken stöddes dessutom
i en reservation inom konstitutionsutskottet
av så framskjutna ledamöter
av folkpartiet som herr Johan
Bergman och herr Olsson i Mora. Sedan
.''äcktes det åter motioner i frågan, så
sent som 1951 framburna i första kammaren
av herr Sunne och i andra kammaren
av herr Ahlsten, som bekant båda
folkpartister.

Herr Larsson i Luttra framställde en
annan anmärkning som såvitt jag förstår
var hans huvudanmärkning mot
systemet och som även har framförts av
andra, nämligen att man får för korta
mandatperioder. Låt mig då få konstatera
att på riksplanet innebär systemet att
reellt sett får en regering en längre period
att verka inom än för närvarande.
Man får tre år mellan valen och inte
som nu två. Men herr Larssons betänkligheter
gällde det kommunala planet.
Där tror jag att han gör sig skyldig till
ett misstag. Enligt min mening kan
man inte lägga upp en planering på det
kommunala planet på vare sig tre eller
fyra år. Man får ha en rullande plane -

Partiell författningsreform m. m.

ring, och så sker också i mycket stor
utsträckning. Där är inte valen några
gränsmärken. Som bekant förekommer
det något av en samlingsregering ute i
kommunerna. Det är i stort sett samma
människor som före och efter ett val
sitter i kommunens styrelser och i de
kommunala nämnderna. Det är samma
tjänstemän, planeringen kan fortsättas
oberoende av valen, men vart tredje år
ställer man planeringen och politiken
inför väljarna.

Men, kommer den då bort denna del
av politiken? Mitt svar är att om det
finns stanka partipolitiska kontroverser
skjuter de igenom den rikspolitiska barriären
och kommer fram och väcker
uppmärksamhet och diskuteras.

Jag övergår sedan, herr talman, till
att säga några ord om valsystemet. I
den teoretiska litteraturen på detta område
framställer man ofta olika krav.
Det finns framför allt två krav som är
svåra att helt förena. Det första kravet
är att valsystemet skall underlätta ministärbildningen
genom att motverka
långtgående partisplittring.

Det andra kravet är att man skall
åstadkomma proportionell rättvisa mellan
alla partier. Varje lösning blir något
av en kompromiss på denna punkt för
så vitt man inte väljer majoritetsvalsystemet,
men även detta kan som bekant
genom kombination med andra
system innesluta kompromisser. Det
finns också en sådan ordning i vissa
länder.

Det nu föreliggande förslaget bär på
denna punkt kompromissens prägel.
Ingen vill dra de långtgående konsekvenserna
av att avskaffa alla spärreffekter.
Men det förvånar mig att man
inte mera bygger på de undersökningar
som grundlagberedningen bär företagit
och som konstitutionsutskottet redovisat.
Man talar som om dessa undersökningar
inte blivit gjorda. För att
debatten inte skall dra alltför långt ut
på tiden får jag faktiskt på denna punkt
hänvisa både herr Hamrin i Jönkö -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

ping och herr Larsson i Luttra till herr
Ohlin. På ett mycket pedagogiskt förnämligt
sätt redovisade han skillnaden
mellan det nuvarande systemet och det
som kemmer att införas. Det råder inget
tvivel om att det nuvarande systemet
innesluter större och hårdare spärreffekter
än det som vi kommer att få.
Det gäller för dem som har en annan
mening att med isiffror bevisa motsatsen,
och det räcker inte att endast tycka
någonting.

lag skulle också vilja tillägga att herr
Ohlin inte tog upp valen till första kammaren
i detta sammanhang. Ordningen
för förstakammarvalen innesluter ytterligare
en spärreffekt som vi inte kan
förbise. I själva verket får de mindre
partierna större möjlighet att agera och
få in representanter i riksdagen med
tanke på riket i dess helhet med det nu
föreslagna systemet än med det gällande.

Får jag i förbigående ta upp ett par
detaljer i detta sammanhang. Vi har i
utskottet ingående diskuterat, om man
skulle bygga fördelningen av de fasta
mandaten på antalet röstberättigade eller
på hela folkmängden. Man kan välja
vilketdera systemet som helst och skillnaderna
är på det hela taget små. Men
härvidlag får vi beakta att vi nu övergår
till ett system med öppna valkretsar,
medan det nuvarande bygger på
slutna. I själva verket vore idealet att
kunna utgå från antalet röstande. Av
praktiska skäl har jag inte drivit denna
linje men det som ligger närmast detta
är den ordning som vi föreslår, nämligen
att utgå från antalet röstberättigade.
1 annat fall uppstår det lätt en
spänning i systemet som bör undvikas
vid ett system som är inriktat på att
åstadkomma riksrättvisa. Det nuvarande
slutna valkretssystemet är någonting
helt annat.

Beträffande gotlandsregeln, som herr
Larsson i Luttra tog upp, vill jag helt
kort konstatera att regeln kunde appliceras
i ett system med slutna valkret -

sar. Vid övergång till öppna valkretsar
bryts helt enkelt systemet och man
skulle få den situationen, att en, två eller
kanske tre valkretsar •— beroende
på folkmänigdsfönhållandena — kommer
att få en låst representation, medan de
övriga får en representation på de fasta
mandaten som svarar mot antalet röstberättigade.
Detta får så mycket större
konsekvenser som vi inte räknar med
folkmängden utan med antalet röstberättigade.

Herr talman! Får jag sedan i korthet
beröra ett par frågor som ligger mer på
det perifera planet men som tagits upp
av ett par talare.

Den första gäller upplösningsrätten.
Nu lär inte herr Wahlund och jag kunna
övertyga varandra om riktigheten
i våra respektive uppfattningar — vi
har redan hållit på några år med det.
Herr Wahlunds system skulle säkert
vara mycket användbart, om vi hade
permanenta samlingsregeringar, men
nu har vi inte den formen av parlamentarism.
Därför skulle förslaget få
två konsekvenser. Den ena är att vi
får ett upplösningsinstitut som gör det
relativt lätt att fälla en ministär, men
vi får inte den motvikt som ligger i
risken att detta kan leda till nyval. Det
är en balansakt som inte finns med i
herr Wahlunds system.

Mitt huvudskäl är dock ett annat,
nämligen att om möjligheter till nyval
under perioderna saknas, så kan det
leda till en låst parlamentarisk situation
vilket är den andra konsekvensen.
Om det visar sig omöjligt att klara regeringsbildningsproblemen
kan vi alla
önska ett nyval, men står det då inskrivet
i grundlagen att sådant val inte
kan företas — ja, då sitter vi där och
måste vänta till dess vi kan genomföra
en grundlagsändring.

Sedan tog herr Hamrin i Jönköping
upp frågan om statsråds entledigande.
Det är en relativt liten fråga, och i
sak är vi väl ense om att ett statsråd
bör få avgå när han eller hon så önskar..

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Det ter sig helt otänkbart att en statsminister
kan hålla kvar ett statsråd som
önskar lämna ministären. Det skulle
skapa en spänning inom regeringen,
som jag föreställer mig att en statsminister
varken vill eller kan uppleva.
Men det finns ett praktiskt skäl för den
ordning grundlagberedningen föreslagit
och konstitutionsutskottet accepterat,
nämligen att när ett statsråd begär att
bli entledigad bör statsministern ha
möjlighaten att finna eu ersättare. Särskilt
i en koalitionsministär uppstår lätt
det problemet. Då skall statsministern
förhandla med olika partier, men sådant
tar sin tid. Man behöver någon
som uppehåller statsrådsämbetet under
den tiden. Vårt system ger möjligheter
att praktiskt lösa detta problem, under
det att i annat fall i en konfliktsituation
regeringen kan bli stympad under en
längre tid.

Det reformförslag som jag hoppas att
riksdagen kommer att fatta beslut om
inom några timmar bär kompromissens
prägel. Det är då helt naturligt att vi
alla har fått ge upp en del önskemål och
krav. Men på mig gjorde det ett egendomligt
intryck när man under utskottsbehandlingen
formligen strödde brasklappar
omkring sig'' — och det gör man
fortfarande, när man litet surt och besviket
förklarar att man skulle önska
det ena och det andra. Även jag skulle
kunna komma med en del brasklappar,
men det gör jag inte. Jag anser det
vara av stort värde att vi kan genomföra
en författningsreform under stark
anslutning utan att det föreligger en
revolutionär situation. För att nå dithän
krävs det kompromisser, och kompromisser
av det slag som det här är fråga
om förutsätter partiförhandlingar. Det
kan naturligtvis kännas olustigt att partierna
har träffat överenskommelser på
förhand i denna fråga, men mot detta
står det stora värdet av enighet.

Lika betydelsefullt är det att vi vid
årets riksdag har kunnat nå en mycket
stor enighet om formerna för de poli -

Partiell författningsreform m. m.

tiska besluten. Man kan strida om politikens
innehåll, men det är en svaghet
att årtionde efter årtionde kämpa om
hur planen för den politiska tävlingen
skall se ut eller hur spelreglerna skall
utformas. Nu har vi nått en mycket
hög grad av enighet, och det hälsar jag
med största glädje och tillfredsställelse.
Sedan må man ironisera över att reformen
i dag inte hälsas av några jubelkörer.
Den bär dock inte heller mig
veterligt utlöst några stora och våldsamma
protestdemonstrationer.

I en servicedemokrati som vår skjuts
formella frågor av denina art åt sidan.
Det väsentliga blir innehållet i politiken,
d. v. s. den service som stat och
kommun kan ge. Det står också klart
att den aktuella författningsreformen
inte innebär lika djupgående politiska
och sociala ingrepp som representationsreformen
eller rösträttsreformen.
Men den är ändock en viktig etapp på
vägen mot den totala författningsreformen.
Väsentliga sidor av författningen
fordrar även efter reformen sin anpassning
till det moderna samhällslivet.

För mig ter det sig också önskvärt,
ja, rent av nödvändigt, att utveckla demokratin
så att dess principer och värderingar
kommer att gälla hela samhällslivet.
Jag kan inte uppfatta demokratin
enbart som ett civiliserat sätt
att fatta beslut, men själva den politiska
beslutsprocessen är en väsentlig
och nödvändig de! av den samhällsomspännande
demokratin. Därför kräver
den ständig uppmärksamhet, och det
är vår skyldighet att utveckla och förbättra
dess former.

Herr talman! Utan att anmäla någon
tvekan eller skjuta in någon brasklapp
vill jiag yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter i konstitutionsutskottets
betänkande nr 20.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill helt kort replikera
på tre punkter med anledning av
vad herr Johansson i Trollhättan anförde.

Herr Johansson talade om brasklappar,
och jag förstod att han med den
innebörd han inlade häri, kände sig
mycket illa berörd. Låt mig bara konstatera
att det inte är fråga om några
brasklappar utan om en ärlig och öppen
redovisning av olika meningar. Det
har träffats en kompromissuppgörelse,
och vi är inte alla belåtna med ingredienserna
i den. Jag tycker att det
hör till den bild, som skall ges av författningsfrågans
handläggning i denna
kammare, att också dessa meningar
kommer till uttryck.

Beträffande statsråds entledigande
har jag samma uppfattning som herr
Johansson i Trollhättan, nämligen att
detta icke är en stor och central fråga.
Jag tillåter mig bara konstatera att det
är en helt otidsenlig bestämmelse, att
ett statsråd skall vara nödsakad att gå
vägen över statsministern, om han önskar
lämna regeringen. Det skall inte
finnas bestämmelser av sådan art.

Den sista punkten, som för mig har
den största och allvarligaste innebörden,
gäller spärreglerna. Det förbigick
tydligen herr Johansson i Trollhättan
att jag härvidlag förde ett helt igenom
principiellt resonemang. Jag betonade
uttryckligen att jag inte gjorde några
jämförelser mellan nuläget och de regler
vi kommer att besluta om och stadfästa.
Jag har principiellt den uppfattningen,
att man på detta område inte
skall begagna lagstiftningsmakten så,
att man ger intryck av att primärt syfta
till att hålla tillbaka små och begränsade
opinioner och att göra det utsiktslöst
för dessa opinioner — vilka de nu
än är -— att verka i demokratisk ordning
för sina syften. Därför är jag angelägen
om att tröskeleffekten inte blir
överdrivet stor. Jag tillät mig tidigare

säga att man inte skall använda större
våld än nöden kräver. Jag tror att det
vore fullt tillräckligt, om vi införde en
spärr vid 3 procent i stället för vid 4
procent.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
menade att jag införde något
helt nytt i svensk politik genom att förorda
fristående kommunalval. Det är en
sanning med viss modifikation, eftersom
man i det nuvarande valsystemet
brukar betrakta i varje fall vartannat
landstingsval som ett rent kommunalval
med hänsyn till att det dessa år inte
förekommer riksdagsval. Men det är
inte något starkt motiv. I våra nordiska
grannländer har man ju fristående kommunalval,
och jag kan inte ge exempel
på — det beror kanske på okunnighet
— att man i något land har en ordning
som den som här föreslås införd.

Det måste beklagas att vi inte nu har
tillgång till länsdemokratiutredningens
förslag. Det hade varit bra om vi här i
riksdagen haft möjlighet att ta ställning
till det förslaget före dagens debatt.
Om länsdemokratiutredningens
arbete leder till det som de mest förhoppningsfulla
tänker sig, blir måhända
konsekvensen av den gemensamma
valdagen att rikspolitiken kommer i
skymundan för regionala frågor o. d.

Låt mig också säga några ord med
anledning av vad som anförts om spärrarna.

Vi är ju överens om att vilja ha någon
form av spärr; vi kan i varje fall
inte acceptera en riksproportionalitet
utan något slags spärr. Herr Wahlund
och även andra talare har framhållit
att det här gäller en avvägningsfråga.
Vi vet helt enkelt inte vilken spärr vi
har behov av för att få just den avvägning
av effekten som vi vill åstadkomma.
Det är anledningen till att jag förordat
att man skulle bibehålla systemet
mad val i slutna valkretsar och an -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

vända den nu tillämpade spärren. Det
är riktigt att man med de nuvarande
valkretsarna då får olika effekt i olika
valkretsar, men det betraktar jag närmast
som en fördel. Vi vill ju inte helt
stoppa möjligheten till nypartibildning,
och då har vi så att säga andningshålen
i de största valkretsarna.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag talade om brasklappar
helt enkelt därför att jag tycker
att när vi nu genomför en stor reform,
som innebär väsentliga framsteg, bör vi
kunna acceptera reformen i stort, även
om vi har betänkligheter på vissa punkter,
och inte genom deklarationer här
i riksdagen liksom skapa möjligheter
för att i framtiden kunna säga, att det
och det tycker jag om men inte det. Jag
tycker att vi skulle kunna ta på oss det
hela och fulla ansvaret. — Sedan respekterar
jag naturligtvis att herr Hamrin
i Jönköping har andra uppfattningar.

Men när det gäller spärregeln kanske
jag får vända mig till herr Larsson i
Luttra och herr Hamrin i Jönköping
samtidigt och konstatera att det nuvarande
systemet, som är utgångspunkten
härvidlag, innebär att man — populärt
uttryckt —• har olika former av parlamentarism
i olika valkretsar. Det råder
här en mycket stark spänning. Undersökningar
som gjorts av grundlagberedningen
och som redovisas av utskottet
ger vid handen att i en valkrets med
sex mandat behöver ett parti normalt
10 procent av rösterna för att kunna
erövra ett mandat, medan det däremot

1 en valkrets med 30 mandat fordras

2 procent.

Sedan skriver faktiskt herr Hamrin
i Jönköping följande i reservationen
7: »På ett helt annat sätt än i nuvarande
system utestängs stora åsiktsgrupper
från varje chans att bli representerade.»
Det är ändå fel. Herr Hamrin själv accepterar
en spärregel och vi skall inte

Partiell författningsreform m. m.

överskatta effekten av det ena eller det
andra systemet. Effekten är nämligen
beroende av en rad omständigheter.

Får jag sedan ta upp frågan om statsråds
entledigande och i korthet konstatera
att vi är ändå på väg mot att skriva
in parlamentarismen i grundlagen.
Man brukar inom ett parlamentariskt
system betrakta regeringen som en enhet.
Det finns t. o. m. de som anser
att man inte får rikta anmärkningar
mot ett enskilt statsråd utan endast mot
ministären som helhet. Den uppfattningen
har jag tillbakavisat, men man
måste ändå iaktta enheten inom ministären.

När det sedan gäller landstingen och
valen till första kammaren år det väl
så i praktiken, herr Larsson i Luttra,
att man inte gör någon skillnad mellan
de år då landstingen väljer ledamöter
till första kammaren och de år de inte
gör det. För man i Skaraborgs län en
rent lokalpolitisk debatt de år riksdagsmän
inte skall väljas till första kammaren
och tas rikspolitiken in i bilden
endast de år när man väljer sådana
riksdagsledamöter?

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fick det intrycket,
när jag lyssnade till herr Johansson i
Trollhättan, att han nära nog betraktar
det som ett egenvärde att skapa en
ordning som låser den nuvarande partistrukturen.
Jag har en alldeles motsatt
uppfattning. När man ändå skall gå in
för ett nytt valsystem, lansera en helt
ny metod, har jag tillåtit mig ha den
helt avvikande meningen, att man också
skulle kosta på sig att göra trösklarna
litet mindre än de i dag är i stället
för tvärtom.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
och jag blir kanske inte riktigt
överens beträffande landstingsvalen.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

Det märkliga i det sammanhanget är att
man inte kunnat se någon skillnad på
deltagarantalet vid de val där inte val
till första kammaren skulle följa och
vid de val där sådant skulle följa. Men
mitt starkaste skäl för att ha kvar skilda
val är att man har det i alla andra
länder. Varför skall vi ta bort något
som har fungerat bra hittills bara för
att hitta på något nytt?

Precis detsamma skulle jag kunna
säga beträffande spärreglerna. Vi har
haft uddatalsmetoden med 1,4-spärren
under 20 år. Nu görs den förändringen
att vi får ungefär 50 procent fler mandat
i valkretsarna, vilket gör att proportionaliteten
blir bättre. Då bör man,
i stället för att gå över till ett nytt
spärrsystem, kunna fortsätta med det
gamla. Jag tror också att det ligger en
psykologisk effekt i spärreglerna. Jag
tror att fyraprocentsregeln respektive
tolvprocentsregeln så att säga är psykologiskt
mer avskräckande än 1,4-spärren
i det nuvarande systemet.

Sedan har det talats om brasklappar.
Jag har inte haft anledning att tala om
brasklappar i något sammanhang. Vi
har inte fattat något beslut i vår grupp
som har hindrat någon ledamot av den
att följa sin övertygelse i dessa frågor.

Det hade kanske varit bättre om man
hade begränsat denna reform till vad
man hade kunnat bli enig om utan att
göra denna partiöverenskommelse, som
inte minst har snöpt remissmyndigheternas
möjlighet att ta ställning. Det är
min syn på denna fråga.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Utan partiöverenskommelsen
skulle vi säkerligen inte i dag
ha fört denna debatt och stått inför en
författningsreform. Den redan fleråriga
debatten, vari meningarna starkt brutit
sig mot varandra, skulle ha fortsatt
år efter år, och det hade framstått som
ett svaghet&tecken hos den svenska demokratin
att vi inte kunnat lösa dessa

frågor om den politiska verksamhetens
former. Därför måste vi acceptera att
partierna imöts och träffar överenskommelser.
Dessa har dock inte varit hårdare
än att herr Larsson i Luttra här
har kunnat presentera sitt förslag. Hade
alla gjort som herr Larsson i Luttra och
gått sin egen väg, hade vi emellertid
inte fått någon författningsreform. Hade
alla lagt sina brasklappar, hade det
blivit en sådan olust att ingen hade velat
genomföra reformen.

Gentemot argumentet att man inte
bör bevara den nuvarande partistrukturen
vill jag bestämt hävda, att man
varken kan bevara eller förändra den
genom spärregler. Det är långt starkare
krafter inom samhället som gör
att partier uppstår och utvecklas medan
andra partier går tillbaka och kanske
rent av försvinner.

Uppfattningen att man bör bevara den
nuvarande ordningen och avvisa det
kommunala sambandet är helt enkelt
felaktig, ty sambandet finns nu. Vad
herr Larsson i Luttra kommer fram till
är en ny ordning. Vi följer den svenska
tradition, som herr Larsson bär hänviisat
till på andra punkter. Den står bättre än
någonsin i överensstämmelse med de
krav, som samhällslivet självt föder på
en samverkan mellan kommunala och
rikspolitiska intressen för att gemensamt
lösa frågor. Medborgaren möter
inte problemen som en kommunal fråga
eller som eu rikspolitisk fråga utan som
en samhällsfråga, som han begär att
olika kommunala och statliga institutioner
skall söka lösa.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Herr Ohlin bär i sitt
stora och principiellt lagda anförande
erinrat om den motion, som väcktes i
denna kammare för 15 år sedan och
som jag hade nöjet att bära fram. Den
var inte en partimotion i vanlig mening,
men den stöddes av bl. a. herr
Ohlin själv, herr Gustafson i Göteborg,

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

herr Olle Dahlén och herr Sven Wedén
— och dessa stödjare utgör ju ledargarnityret
inom folkpartiet i dag.

Jag skall inte närmare gå in på vad
denna motion innehöll — de! har berörts
tidigare — men jag erinrar mig
mycket livligt den utskottsbehandling
som ägnades den; jag tillhörde på den
tiden konstitutionsutskottet. När motionen
föredrogs begärdes ordet först av
en gammal pålitlig socialdemokrat, herr
Johansson i Vännäs, som var en stor
hedersman och så konservativ som bara
en gammal fackföreningsmän och
socialdemokrat kan vara. Han sade ungefär
följande — jag citerar ur minnet:
»Jag tycker inte att vi skall bifalla den
här motionen. Det tvåkammarsystem
som vi har nu är fullt tillfredsställande.
» Men då tog det faktiskt eld i den
politiska konservatismens främste företrädare
i utskottet, nämligen statsrättsprofessorn
Nils Berlitz, som svarade
herr Johansson ungefär följande: »Man
får inte säga så! De där orden ’det är
bra som det är’ var just betecknande
för den inställning som var typisk för
den gamla förstakammarhögern, som
alltid försökte motsätta sig'' reformer
genom att uttala sig på det sättet.»

•lag har velat sätta denna lilla minnesbild
som vinjett på detta anförande,
som val också i någon mån kommer att
handla om författningsreformens historia.

Det har, herr talman, runnit ganska
mycket vatten kring denna gamla holmes
fundament sedan vi 1953 debatterade
författningsfrågan och då även behandlade
denna motion. En författningsutredning
tillsattes under ledning
av en av socialdemokratins allra skarpaste
hjärnor, Rickara Sandler. Utredningen
arbetade i många år; jag kan
inte med bästa vilja i världen påstå att
den gjorde siig någon brådska, men den
framlade enligt min mening bra förslag.
Därvid kan jag instämma med herr
Wall lund — jag kan göra detta så mycket
lättare som jag inte tillhörde utred -

Partiell författningsreform m. m.

ningen —• och ge den det betyget, att
den i stort sett och i många avseenden
kom till synnerligen väsentliga resultat.
Min uppfattning är den, att vad författningsutredningen
föreslog kunde, med
vissa undantag, läggas till grund för ett
fortsatt reformarbete.

Men då upptäcktes från socialdemokratiskt
håll — framför allt av statsminister
Erlander — att det fanns någonting
som dessa mycket begåvade och
kunniga människor i utredningen inte
alls hade observerat, nämligen det berömda
kommunala sambandet, och med
den makt till fördröjande effekter som
statsministern kan förmå sig till tog
det ytterligare några år till följd av
det kommunala sambandet, innan en ny
utredning kunde framlägga något resultat.

Vad det kommunala sambandet egentligen
innebar i sina olika manifestationer
i sinnevärlden är det inte så lätt att
göra klart för sig''.

Ute i trapphallen i riksdagshuset
finns det en skulptur. Ingen vet egentligen
riktigt vad den skall föreställa.
Man vet inte om den i själva verket föreställer
— och jag vill använda denna
liknelse om det kommunala sambandet
också — en vessla eller en kamel. Möjligen
är det den senare som står i mitten,
och det är kanske vesslan som gör
en djupdykning i något obefintligt vatten.
Jag skulle vilja föreslå att man till
vägledning för de många skolbarn, som
ju gärna och träget vandrar omkring i
det här huset, satte upp en etikett på
skulpturen och kalladen den för det
kommunala sambandet, till minne av
herr Erlanders och hans medarbetares
statsmannatankar!

Nu har vi i alla fall hunnit så långt,
att vi är färdiga att fatta ett beslut i
anledning av förslaget till partiell författningsreform.
Jag vill utan vidare ansluta
mig till vad som har föreslagits
både av grundlagberedningen och i utskottsbetänkandet
om den variant av
kommunala sambandet som man nu änt -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

ligen fastnat för, nämligen de gemensamma
valdagarna och de därmed sammanhängande
treåriga mandatperioderna.
Jag betraktar detta som en nödvändig
del i en uppgörelse och har därför
förordat det inför de partiinstanser där
jag haft möjlighet att göra min röst
hörd. Därför kan jag tillstyrka förslaget.
Det har, som många talare här har sagt,
sina skönhetsfläckar, men. jag skall inte
närmare uppehålla mig vid dem. Yi står
här inför ett fullbordat faktum, och
denna uppgörelse har, såsom det också
har påpekats, kompromissens prägel.
Ingen är ju riktigt nöjd med en kompromiss.

Med betydligt större kritik skall jag
yttra mig när det gäller en annan mycket
väsentlig del av författningspaketet.
Den avser antalet ledamöter i riksdagen.
Man bär där stannat för en enkaimmare
med 350 ledamöter. Enligt
min mening är det en alldeles orimligt
hög siffra.

Hur har man då motiverat dessa 350
ledamöter? Jo, man talar om nödvändigheten
att »tillgodose glesbygdernas
behov». Ordet glesbygder har blivit ett
slags trollord i politiken som kan användas
till litet av varje. Man föreställer
sig äldre bekymrade personer som
sitter och försöker fördriva de långa
vinterkvällarna med att läsa av statliga
myndigheter skrivna broschyrer om
hur det är att bli gammal i en glesbygd.

Det finns många sådana där trollord
i politiken. Då man inte vet vad
man skall göra säger man att det skall
vara mera forskning på området. Det
låter alltid bra och det låter framför
allt mycket vetenskapligt. I vissa avseenden
talar man också om att psykologiska
skäl utgör hinder för en reform,
varmed man i klartext menar, att det
finns fördomar hos allmänheten som
politikerna inte vill övervinna.

Men nu till glesbygderna som åberopats
i det här sammanhanget! Jag har
framför mig ett remissyttrande från
en av våra allra friskaste och fränaste

remissinstanser, nämligen länsstyrelsen
i Älvsborgs län. Herr Lemne och hans
medarbetare säger följande: »Bered ningens

påstående,» — det är alltså
grunidlagberedningen — »att en begränsning
av antalet ledamöter sannolikt
kommer att gå ut framför allt över glesbygdens
representation, torde i och för
sig vara riktigt, men ett förebyggande
av sagda olägenhet måste väl i sin tur
medföra, att antalet riksdagsledamöter
ökar i takt med de allt större glesbygderna.
»

Man skulle kunna fortsätta denna
tanke: om vi får mindre glesbygder genom
lokaliseringen och allt det man
kan åstadkomma, skulle resultatet för
den fråga som nu diskuteras, nämligen
antalet riksdagsledamöter, bli att vi
finge någon sorts dragsp elsl i kn a n d e
riksdag, som ibland vore mindre och
ibland betydligt större. Det vore förvisso
en absurditet.

Men det är ett annat skäl, herr talman,
som jag tror att både Ni och jag
har anledning att beakta i det här sammanhanget.
Förmodligen kommer varken
herr talmannen eller jag att vara
representanter i den nya enkammarriksdagen.
Vare sig detta nu sker genom
ingripande från Östergötlands läns
landsting, Vår Herre eller någon annan
myndighet är det ju inte vårt bekymmer.
Men att leda en församling på 350
ledamöter måste bli en ganska prövande
sysselsättning för den fungerande talmannen.

Men, säger man, vi skall ju ha debattrestriktioner.
Ja, det måste vi ha, men
vi kan inte nöja oss med så obetydliga
debattrestriktioner som dem vilka
grundlagberedningen har föreslagit. Vi
måste gå betydligt längre. Jag tror att
grundlagberedningen har fel när den
talar om nödvändigheten att begränsa
anförandenas längd. Det är inte detta
som förlänger debatterna utan det är
det stora antalet anföranden. Skall vi
därför fastna för 350 ledamöter, vilket
riksdagen säkerligen kommer att göra,

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

måste det Mi väsentligt ökade inskränkningar
då det gäller debatterna.

Det har varit i viss mån oklart huruvida
detta förslag om 350 ledamöter ingår
i det s. k. paketet, lag vet inte hur
det förhåller sig härmed, men jag kan
på rent sakliga grunder under inga förhållanden
vara med om att rösta på ett
sådant förslag. Anses det tillhöra uppgörelsen
kommer jag därför att lägga
ned min röst.

Ett par frågor till som kanske är detaljfrågor
men väsentliga sådana; en
berör talmannens ställning i den nya enkammarriksdagen.
Den enda motion
som jag har väckt till detta författningskomplex
tar upp denna fråga och går ut
på att talmannen inte skall ha rösträtt.
Utskottet skriver mycket vänligt — och
man är tacksam för all vänlighet även
från konstitutionsutskottet — att synpunkterna
är beaktansvärda, men jag
tycker nog att utskottet skulle ha kommit
till andra slutsatser än det gjort då
det avstyrkt motionen. Man gör det bl. a.
med det skälet att det inte är klart vilken
ställning talmannen kommer att få
i den nya enkammaren. Man leker med
tanken att han kanske i något avseende
får överta monarkens roll när det gäller
ministärbildningarna och utse regeringschef.

Därmed må vara hur som helst, frågan
måste bli föremål för ytterligare
undersökningar. Vilken ställning denne
talman än kommer att inta är det väl
alldeles uppenbart att hans position i
vårt statsliv blir alldeles unik. Det är
därför enligt min mening självklart att
han skall stå så högt över partierna att
han inte skall ha rösträtt. Frågan får
väl lösas, som också utskottet antyder,
genom att någon suppleant inkallas i
hans ställe. Jag vill varmt tillstyrka att
grundlagberedningen fortsätter på denna
väg och stannar för den enda rimliga
slutsatsen.

En annan detalj som jag har speciell
anledning att syssla med gäller riksdagens
revisorer. Utskottet föreslår på

Partiell författningsreform m. m.

s. 42 vissa grundlagsändringar, som jag
helt skulle kunna tillstyrka — jag har
förmånen att på tredje året tillhöra
statsrevisorerna, nu senast som deras
ordförande, en utomordentligt intressant
och fängslande uppgift. Förra
året beslutades en reform som bl. a. förstärkte
revisorernas kansli och i någon
mån inriktade sig på att förändra vårt
arbete. Efter närmare ett halvt års arbete
i revisionen tycker jag mig nu
skönja att denna reform ser ut att bära
frukt. Jag vill tillstyrka alla utskottets
förslag; de grundlagstexter som här föreligger
anser jag är riktiga och väl avvägda.

Detta är, som många framhållit, ett
historiskt tillfälle; det är en mycket stor
reform om vilken vi går att fatta det
första beslutet. Man frestas mycket gärna
att anställa jämförelser med förhållandena
för omkring 100 år sedan, då
vi hade den första stora förändringen
av den andra statsmaktens organisation.
Ständerrepresentationen ersattes
då med ett tvåkammarsystem. Jag skall
be att få citera en författare från den
tiden — han är inte alldeles obekant,
han hette August Strindberg. I sin berömda
bok Det nya riket skriver han
bl. a.: »Men bar det nya statsskicket dåliga
frukter? Troligen icke!---Det

var nog icke statsskicket som gjorde det
nya riket; det var kanske något annat.
En epidemi, en rubbning i den politiskekonomiska
jämvikten, en äventyrarlusta,
kommen från okända håll, möjligheterna
att strafflöst göra orätt vinst på
laglig väg, snopenhet efter uppfyllda
önskningar, trötthet i rättskänslan, dåliga
föredömen, understöd uppifrån.
Gud vet allt vad det var, men att det
var någonting, det är säkert.»

Man kan sedan anpassa de där orden
efter dagens situation och dagens verklighet.
Vad som är gemensamt för den
allmänna stämningen vid dessa båda
tillfällen är någonting som också präglade
Strindbergs framställning, nämligen
en viss resignation, en viss trötthet;

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

man tar ställning till en betydande reform
i någon mån i trötthetens tecken.

Jag skall, herr talman, sluta med att
säga, att jag är överens med statsministern
i ett av hans uttalanden i hans
stora anförande tidigare i dag; det är
inte bara fråga om formerna för den
andra statsmakten, utan det är självfallet
också fråga om att ge dessa nya
former ett levande innehåll. Min erfarenhet
från denna kammare — och den
är nu ganska lång — säger mig att man
när det gäller kvaliteten inom folkrepresentationen
inte har någon anledning
att klaga. Det finns inom alla partier
och alla meningsriktningar utomordentligt
goda företrädare för de åsikter som
partierna representerar. Det finns mycken
erfarenhet, inte minst kommunal erfarenhet
liksom erfarenhet från det lokala
fältet, som man kanske inte omedelbart
märker i kammarens debatter
men som i alla fall finns där och som
man lär sig värdesätta. Det där talet
om en viss
som förekommer i alla demokratier och
utmärkes av en vilja att nedsvärta folkrepresentanterna,
att framhålla deras
oduglighet, deras lättja och allmänna
inkompetens, är väl någonting som vi
får dras med. Jag tror inte att detta är
ett riktigt påstående vad den svensika
riksdagen beträffar. Jag skulle nog vilja
tillägga, att även de allra flesta av de
ledamöter, som inte alltför ofta eller
kanske inte alls gör sig hörda i kammarens
debatter är människor soin är
i stånd att tillföra vår demokrati och
vårt folkstyre betydande och viktiga
erfarenheter.

Nej, herr talman, problemet ligger inte
där; det är inte fråga om ett kvalitetsproblem.
Jag tror att vi även med
350 ledamöter skall kunna få fram en
riksdag av ganska god standard. Problemet
ligger på ett annat håll. När
Strindberg skrev de där orden i »Det
nya riket» saknade man ett partiväsen
i egentlig bemärkelse. Partierna började
först senare att ta form. Hur är det i

dag? Jag höll nästan på att säga att vi
har alldeles för mycket av fasta partigränser
och alldeles för mycket av en
fast partidisciplin. Det betraktar jag
som en av de allvarligaste konsekvenserna
av en samhällsutveckling, där
dessa partigränser har accentuerats på
grund av att man gett partierna statligt
stöd och skapat en partibyråkrati, som
gör att gränserna mellan partierna till
varje pris måste upprätthållas och att
den individuella rörelsefriheten inom
partierna kanske begränsas. Vi har nyligen
sett ett exempel på en kandidatnominering
i en av våra större valkretsar,
där en person uteslutits, som på
grund av sin självständighet, sin originalitet
och sitt i någon mån avvikande
beteende var obekväm för majoriteten.

Valorganisationerna har självfallet
rätt att göra som de önskar i det avseendet,
men det är en tendens som jag finner
i hög grad beklaglig. .lag tror att
partierna har råd att hålla sig med dem
som i någon mån företräder avvikande
meningar, särlingarna som kanske inte
i alla avseenden svär på magisterns ord.
Jag tror att det vore en tillgång för vår
demokrati om det i alla partier fanns
sådana människor. Felet tror jag — och
på denna punkt är jag väl i likhet med
herr Adamsson en ropandes röst — i
viss utsträckning ligger i proportionalisrnen.
Jag har alltsedan min ungdom
varit antiproportionalist. Jag ser på
pressläktaren i dag en gammal vän från
ungdomsåren som övertygade mig om
majoritetsvalssystemets fördelar, redaktör
Torvald Sachs. Vi har haft många
diskussioner tillsammans. Jag har behållit
min ungdoms övertygelse att det
för demokratins funktionsduglighet är
bättre med ett majoritetsvalsystem, gärna
ett tvåpartisystem som jag inte betraktar
som någon större olycka. I detta
avseende kan jag, herr talman, kanske
inte ens kalla mig en ropandes röst —
jag ropar inte så mycket om det nu —
utan jag kanske snarare borde säga att
jag befinner mig i minoritetsställning

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

inom mitt eget parti och sannolikt också
i riksdagen. Men min uppfattning är
fortfarande den att proportionalismen
inte har tillfört vårt samhälle de fördelar,
den rörlighet och den livlighet
som borde utmärka vår demokrati.

Jag skall be att få sluta mitt anförande
med en välgångsönskning till den
nya kammaren och dem som kommer
att arbeta i densamma. Som gammal liberal
utvecklingsoptimist tror jag att
det trots allt kommer att gå bra. .lag
tror att denna nya folkrepresentation,
vald på en gång av hela svenska folket,
skall kunna fungera till hela vårt lands
båtnad.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag kan börja med att
säga att jag precis som herr förste vice
talmannen beklagar att herr Königson
inte blev omvald på sin tid; jag hade
mycket samarbete med honom i olika
kommittéer, och det var en dugande
man.

Jag har inte mycket att tillägga efter
den debatt som har förts, men eftersom
jag i grundlagberedningen var med om
tillkomsten av det förslag vi nu behandlar
kan jag inte avhålla mig från att nu
göra en del allmänna bemärkningar. Jag
skall återkomma till en del yttranden
av herr förste vice talmannen. Hans inlägg
var ju utomordentlig intressant,
men där fanns en del punkter som jag
gärna i sinom tid vill återkomma till.

Utgångsläget bör vara att reglerna för
demokratins arbetssätt, spelreglerna för
den politiska verksamheten, bör tillkomma
i största möjliga enighet mellan
de politiska partierna. Det skulle vara
ett stort svaghetstecken om man inte
hade lyckats med detta. Men ännu så
sent som för två år sedan var det tveksamt
om det skulle vara möjligt att nå
enighet. Låt mig erinra om den författningsdebatt
som fördes 1966, en mycket
livlig författningsdebatt, där meningar -

Partiell författningsreform m. m.

na om hur författningen borde se ut
gick starkt isär.

Det var i det läget man tillsatte
grundlagberedningen. Beredningen fick
i sina direktiv i uppdrag att försöka
framlägga ett förslag till en författningsreform
som kunde presenteras 1968
och 1969 års riksdagar. Det var inte
många som trodde att det skulle vara
möjligt. Men genom hårt arbete och
tack vare att de partier som var representerade
i beredningen visade en vilja
till samarbete och samförståndslösningar
blev det möjligt att framlägga förslag
i frågan. Det betänkande som
grundlagberedningen har lagt fram ett
år efter det att den startade arbetet innebar
en vacker framgång för svenskt utredningsväsende
och svensk demokrati.

Den uppgörelse som träffades inom
grundlagberedningen var på väsentliga
punkter en kompromisslösning. Det är
självklart att en kompromiss innehåller
moment som inte alla de som deltar i
kompromissen är nöjda med. En del av
inslagen ter sig mindre tilltalande. Men
jag tycker att man inte kan föra ett sådant
resonemang som herr Ohlin gjorde
i sitt eljest alldeles briljanta anförande,
då han beträffande den gemensamma
valdagen praktiskt taget deklarerade att
han kommer att göra allt för att bekämpa
den delen av uppgörelsen. Man
kan inte gå ut och säga att man har
varit med om en kompromiss men att
man kommer att bekämpa vad man
ogillar i densamma. Under sådana förhållanden
går det inte att träffa någon
överenskommelse. I stället skall man
naturligtvis säga att de inslag i denna
uppgörelse, som visar sig vara till skada
för demokratin, skall undanröjas,
och det kommer ju att ske utan att man
gör någon deklaration.

Men vid en slutlig bedömning av hela
kompromissen, om man inte fördjupar
sig i enskildheter utan ser på det samlade
resultatet, tycker jag att fördelarna
överväger. Totalt sett är jag tillfredsställd
med den kompromiss som

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

har träffats i beredningen och som nu,
såvitt jag förstår, kommer att fastställas
här i riksdagen. Praktiskt taget alla har
ju varit ense om att vi skall ha en enkammarriksdag,
en gemensam valdag,
ett rättvist valsystem och att väsentliga
parlamentariska principer hlir fastslagna.
Det är klart att om man ser förslaget
som en helhet och bortser ifrån
vissa detaljer motsvarar det högt ställda
krav på författningsreformen. Det var
glädjande att grundlagberedningens
förslag fick ett så pass positivt mottagande
vid remissbehandlingen och att
regeringen inte heller funnit anledning
att frångå de rekommendationer som
vi hade lämnat.

Det enligt min mening viktigaste var
att en nya författning måste komma till
under stor enighet, och det har varit
utgångspunkten för vårt arbete i beredningen.
Från socialdemokratisk sida
hade vi som bakgrund ett kongressuttalande
av den innebörden att den nya
författningen skulle växa fram under
största möjliga enighet. Det är uppenbarligen
så att den enighet, som präglade
grundlagberedningens arbete, också
har satt sin prägel på arbetet i konstitutionsutskottet
när det har behandlat
propositionen. Det finner jag glädjande,
därför att förutsättningar nu har
skapats för en författningsreform i
enighetens tecken, och det borgar för ett
smidigt genomförande av reformen.

De fåtaliga ändringar och tillägg i
grundlagberedningens förslag som regering
och konstitutionsutskott gjort är
enligt min mening välmotiverade. Det
gäller åtgärder att lagtekniskt revidera
vissa regler i regeringsformen, så att
de kommer att stå i mindre bjärt kontrast
mot de nya reglerna om statsministerns
befogenhet i fråga om nyvalsförordnande
och entledigande av statsråd.
Det är påtagligt att detta ger reformen
mer stadga och konsekvens, och
precis samma sak gäller om förslaget
att ändra reglerna för konstitutionsutskottets
granskning av statsrådens äm -

betsutövning och regeringsärendenas
handläggning.

•lag vill i korthet beröra huvudpunkterna
i författningsreformen. Jag skall
inte bli så mångordig eftersom de redan
diskuterats ingående. För min del
anser jag att förslaget om en gemensam
valdag för riksdags- och kommunalval
har framtiden för sig, och jag tror att
de, som i dag hävdar att förslaget om
en gemensam valdag är dåligt, i framtiden
inte gärna vill läsa sina inlägg
på den punkten. Lösningen av det kommunala
sambandet genom gemensam
valdag är för oiss helt tillfredsställande,
och det gladde mig att herr förste vice
talmannen, som länge smädade det kommunala
sambandet, i sitt anförande slog
fast att den form man nu äntligen stannat
för kunde accepteras.

Man borde kanske behandla herr vice
talmannens förslag om statyn här i riksdaghuset
som liknar en korsning mellan
vessla och kamel och som borde få representera
det kommunala sambandet.
Jag vill fästa hans uppmärksamhet på att
det kommunala sambandet ju ännu så
länge finns i första kammaren och att
det kanske är litet oförskämt att låta
den där statyn, liknande en korsning
mellan en vessla och en kamel, stå som
staty över denna kammare. Det var
emellertid herr förste vice talmannens
förslag.

Jag anser alltså att lösningen beträffande
den gemensamma valdagen är anpassad
till den nya tidens krav med
dess allt starkare integrering mellan
riks- och kommunalpolitik och med
TV och andra massmedia som betydelsefulla
länkar i valrörelserna, vilket
utvecklats av herr Adamsson, herr Johansson
i Trollhättan och andra. Härtill
kommer att man vid gemensam valdag
slipper ifrån den från demokratisk
synpunkt besvärande diskussionen om
kommunalvalens parlamentariska konsekvenser.
Statsministern har redan erinrat
om de kommunalval som ägt rum
i Storbritannien och de diskussioner

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

som där förts om de parlamentariska
konsekvenserna. Där blir det alltså inga
konsekvenser alls för det politiska livet,
trots att ett parti påtagligt förlorat väljarnas
förtroende. Genom den gemensamma
valdagen får man alltså ett klart
utslag av den politiska viljan i landet,
och parlamentets sammansättning påverkas
omedelbart. Det behöver inte bli
någon diskussion. Vid de nuvarande
kommunalvalen väljer man för övrigt
indirekt ledamöter till första kammaren,
och vi har alltså redan på sätt och vis
en gemensam valdag. Så det är således
inte någonting radikalt nytt och därför
finns det inte heller anledning att tro
att valrörelserna i framtiden i någon
högre grad skulle komma att skilja sig
från de nuvarande. 1966 års kommunalval
visar enligt min mening att det inte
går att längre tala om »rena kommunalval»
eftersom det är rikspolitiska frågor
som diskuteras.

I likhet med Kommunförbundet är
jag övertygad om att de politiska partierna
känner sitt ansvar för den kommunala
demokratin och att de i valrörelsen
kommer att ägna de kommunala
frågor som är aktuella på respektive
platser tillbörlig uppmärksamhet.
Detta innebär emellertid inte att jag
ställer mig avvisande till konstitutionsutskottets
förslag om en parlamentarisk
arbetsgrupp för frågor som berör den
kommunala demokratin. En sådan arbetsgrupp
kan säkert få stor betydelse
när det gäller att ta ställning till den
framtida utformningen av den kommunala
demokratin.

Herr talman! Får jag sedan också säga
några ord om den kritik som riktats
mot valsystemet. Den kritiken har uteslutande
koncentrerat sig till spärren
mot småpartier. Om man har ett valsystem
utan spärrar mot småpartier
riskerar man att få en kraftig uppsplittring
i många mindre partier. Herr Wahlund
beskrev detta mycket målande i
sitt anförande. En sådan splittring försvårar
regeringsbildningen och försva -

Partiell författningsreform m. m.

gar självfallet regeringsmakten. Det
finns därför all anledning att i ett valsystem
ha en spärr mot småpartier.

Men naturligtvis kan man diskutera
var den spärren skall sättas. Om den
sättes alltför högt kan det innebära
mycket stora förändringar i den politiska
situationen vid ett val, när ett parti
kommer över den spärren. Då skall
det helt plötsligt ha ett stort antal ledamöter,
kanske 15, 16 eller 17, i kammaren.
Och om partiet kommer under
spärrgränsen förlorar det ungefär lika
många mandat. Denna fråga är därför
svår att ta ställning till. Spärren får
inte sättas för högt men inte heller för
lågt. Det är väl ingen hemlighet att den
grupp jag företräder inom beredningen
länge ansåg att 3 procent var en väl
avvägd gräns. Mot slutet ville vi emellertid
inte motsätta oss att den sattes vid
4 procent. Och då skall vi inte glömma
att med nuvarande valsystem är spärrarna
egentligen ännu strängare för
småpartierna. Det är bara det att man
nu tänker i valkretsar. Ser man i stället
till hela riket, skall man finna att de
nuvarande spärrarna kan vara nog så
besvärande för småpartierna. Jag menar
sålunda att de spärrar vi här kommit
fram till, 4 procent av rösterna vid
valet för hela riket och 12 procent
i en valkrets, om det finns en lokal
opinion där, är sådant som man kan
slåss för och yrka bifall till.

Sedan råder det som bekant också delade
meningar om hur många ledamöter
den nya enkammarriksdagen skall ha,
men att föra den diskussionen som om
den bara gällde effektiviteten i riksdagsarbetet
måste vara felaktigt. Frågan
är naturligtvis större än så. Den gäller
hur demokratin skall se ut, hur många
ledamöter vi skall ha i kammaren för
att representationen från olika grupper
och orter ute i landet skall vara rimlig.
Om man uteslutande anför arbetstekniska
skäl, kunde vi ju ha bara en
handfull ledamöter. Och om vi skulle
ta hänsyn till vad herr förste vice tal -

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 25

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

mannen sade för en stund sedan, nämligen
att det är så svårt för talmannen
att manövrera en stor kammare — ja,
då skulle vi ju helst bara ha en enda
ledamot i kammaren. Det skulle vara
det enklaste för talmannen. Sådant kan
rimligtvis inte vara avgörande för vilken
ståndpunkt vi intar till frågan om
antalet ledamöter. Vi har i många,
många år haft 380—384 ledamöter i vårt
parlament. Nu går vi ned till 350, alltså
en avsevärd minskning.

De arbetstekniska svårigheterna måste
vi kunna klara. Inte heller får de
ekonomiska synpunkterna vara avgörande,
alltså att det skulle bli så dyrt
med 350 ledamöter jämfört med 300.
Den svenska demokratin kan mycket
väl i parlamentet vara representerad
av 350 ledamöter.

Jag anser därför att också detta är
ett förslag som det finns anledning att
kämpa för.

Herr förste vice talmannen ifrågasatte
huruvida antalet ledamöter ingick
i det s. k. paketet. När grundlagberedningen
fick sitt uppdrag att utreda frågan
om en ny författning ingick i direktiven
att man skulle utreda frågan
om en riksdag med 350 ledamöter.
Bakom denna beställning låg en uppgörelse
som tidigare hade träffats mellan
centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna
men som högern inte hade
anslutit sig till.

Herr talman! Det finns många frågor
som man kunde ta upp, man jag skall
begränsa mitt anförande till vad jag
nu sagt. Självfallet återstår många frågor
att lösa innan vi fått en helt tidsenlig
författning, men den delreform
som riksdagen i dag har att ta ställning
till innebär dock ett mycket betydelsefullt
steg mot en sådan författning. För
min del är jag övertygad om att det var
en riktig väg som man slog in på när
man vid de partiöverläggningar, som
föregick tillsättandet av grundlagberedningen,
enades om att starta med en
partiell författningsreform. Jag tror
också att det finns anledning för grund -

lagberedningen att överväga om inte
det fortsatta arbetet med grundlagsfrågorna
bör delas upp på ytterligare delreformer.

Grundlagberedningens ledamöter
kommer säkerligen i det fortsatta arbetet
att vara besjälade av en önskan om
att få fram förslag under största möjliga
enighet. En ny författning som reglerar
demokratins arbetssätt skall inte trumfas
igenom med en knapp majoritet. Det
är den inställning som socialdemokraterna
har haft när vi gått in i grundlagberedningens
arbete.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! »Det gives ögonblick
i nationernas liv, då tidens steg liksom
höras och ett sådant ögonblick är det
som nu är inne.» Med bland andra dessa
bjudande ord överlämnade lantmarskalken
greve Gustaf Lagerbjelke på rikssalen
den 22 juni 1866 ridderskapet och
adelns underdåniga skrivelse i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
antagande av ny riksdagsordning.

Jag är herr talman, övertygad om
att jag icke kan återge den högtidliga
stämning som måste ha rått vid detta
tillfälle.

Förhåller det sig nu så att ledamöterna
i denna kammare eller ens i medkammaren,
den som skall gå ur tiden
år 1971, i dag liksom hör tidens steg?
Står svenska folket på riksdagsplanen
och väntar med otålighet och spänning
på det beslut riksdagen i dag står inför?
Så är förvisso icke fallet.

Tidigare genomgripande författningsreformer
har föregåtts av mångåriga
debatter och stundom bittra och hårda
strider. Det steg riksdagen i dag går
att besluta om, det första och partiella
på författningsreformens väg, kan icke
likställas med tidigare genomgripande
reformer. Såsom framhållits i proposi -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

tionen råder sedan länge allmän enighet
om statsskickets bärande principer.
Demokratin är fast förankrad hos svenska
folket, och de politiska partierna är
ense om att demokratin hos oss förverkligas
bäst genom parlamentariskt
styresskick.

Och ändå är konstitutionsutskottets
betänkande nr 20 ett historiskt dokument.
Det är dock en tillfällighet, sådan
som tiderna stundom skapar, att riksdagen
i dag går att fatta det första beslutet
om en ny författning på den
norska Eidsvoldsförfattningens dag.

Det är, herr talman, oundvikligt att
efter den långa debatt som redan varit
undvika upprepningar. Tidigare talare
har redan gjort en historisk tillbakablick
på författningsfrågans öden under
de senaste åren. Somliga författningsändringar
går snabbt att genomföra,
andra tar längre tid. Den reform, varom
riksdagen i dag skall fatta beslut,
har vandrat sin långa via dolorosa sedan
författningsutredningen tillsattes
1954, alltså för i år 14 år sedan. Författningsutredningen
förföljdes av olyckor
och arbetet försenades. Det omfattande
arbetet ansågs inte kunna läggas
till grund för en genomgripande reform.
Den följdes av partiledaröverläggningar
och av arbetsgruppen under statsrådet
Palmes ordförandeskap. Så tillkom
grundlagberedningen genom de gemensamt
av partierna accepterade direktiven
den 1 april 1966. — Även detta
med de gemensamt utarbetade och accepterade
direktiven torde höra till
sällsyntheterna.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord har alltså, herr talman, tillkommit
under betydande födslovåndor.
Låt mig begagna tillfället att uttala min,
och jag tror jag vågar säga samtliga ledamöters
i grundlagberedningen, uppskattning
av det utomordentliga arbete
som beredningens sekretariat utförde
under den korta tid som stod till buds
— ett år — för att utarbeta lösningar
som alla kunde enas om på de väsentliga
punkterna. Det var säkerligen inte

Partiell författningsreform m. m.

alltid någon angenäm uppgift att tillmötesgå
ledamöternas önskemål. Men
med änglars tålamod lyckades sekretariatet,
inte snabbt men så småningom,
forcera den obeslutsamhetens vall som
understundom kringgärdade grundlagberedningen.

Det sades om författningsutredningens
långhalning att den delvis berodde
på att utredningens högt skattade ordförande
så långa tider vistades i FN i
New York. Även grundlagberedningens
sekretariat stod inför liknande svårigheter,
då flertalet av beredningens ledamöter
samtidigt som delegater befann
sig i FN:s generalförsamling på hösten
1966. Det var en tid lättare att sammanträda
i New York än i Stockholm
— och detta vid en tidpunkt då ett bestämt
besked om vilket alternativ i
fråga om valsystemet, som sekretariatet
skulle arbeta vidare efter, var högst
angeläget för att förslaget till den partiella
reformen skulle kunna färdigställas
inom ramen för den uppgjorda tidtabellen.
Stundom kunde man väl spåra
något av en förtvivlans blick hos sekretariatet
inför den arbetsbörda som
lades på dess axlar.

Det finns skäl att understryka propositionens
ord att en så genomgripande
revision av författningen är en komplicerad
uppgift. Redan att kodifiera en
delvis oklar konstitutionell praxis som
trätt i stället för föråldrade grundlagsbestämmelser
kan vara vanskligt. Utredningstekniskt
var uppgiften besvärlig
bl. a. av den anledningen att grundlagarna
har ett rikt förgrenat nät av förbindelser
över till annan lagstiftning.
Sannolikt hade uppgiften varit lättare
om det gällt att helt skriva om grundlagarna.
Sekretariatet gav dock trots
stundom besvärliga förhållanden icke
tappt. Betänkandet överlämnades på utlovad
dag, den sista maj 1967.

Mera sällan har vi anledning att uttala
vår tacksamhet över att regeringen
lämnat propositioner i god tid. Författningspropositionen
utgör ett undantag.
Härvidlag hölls löftet att riksdagen skul -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform in. m.

le få god tid på sig att tränga in i materialet.

Sekretariatet inom konstitutionsutskottet
har med skicklighet och gott
handlag lyckats med uppgiften att reda
ut det stora knippet av 50-talet motioner
och 30-talet ändringar som gjorts
i förhållande till propositionen. Utskottets
sekretariat har alltså också gjort
sig förtjänt av vår uppskattning. Jag vill
endast beklaga att den traditionella
tidsnöden i slutet av vårsessionen icke
givit oss mera tid att ingående studera
betänkandet.

Författningsreformen är, som nästan
alla talare framhållit, en kompromiss
mellan olika önskemål och synpunkter
som inom de olika partierna betraktats
som väsentliga. Det är en stor tillgång
att de fyra partierna i grundlagberedningen
från början leddes av en bestämd
önskan att äntligen reda ut författningshärvan
och söka nå ett resultat,
en samlande lösning av den långdragna
författningsreformen.

Partierna måste vara överens om spelreglerna
innan spelet börjar. Det har
lierr Bengtsson i Varberg redan understrukit
och jag instämmer. En knapp
majoritets genomdrivande av en linje
som en stark minoritet ogillar förgiftar
det politiska klimatet och hotar att
misskreditera folkstyrelsen. Om en kommande
annorlunda sammansatt majoritet
upphäver eller väsentligen ändrar
en sålunda genomdriven lösning undergräver
man den stabilitet och kontinuitet
som ingen av oss — vilken politisk
uppfattning vi än företräder — kan undvara
om den parlamentariska demokratin
skall kunna fungera.

Den enighet mellan partierna som
nåtts om reformen är en betydande
tillgång. Herr Bengtsson i Varberg erinrade
också om att som första punkt
i det beslut som den socialdemokratiska
partikongressen fattade 1964 ingick att
en författningsrevision bör bäras upp
av största möjliga enighet mellan de
politiska partierna. Jag har tidigare ut -

talat min glädje över den deklarationen.
Oppositionspartiernas representanter
i grundlagberedningen har haft
samma målsättning.

En kompromiss tillfredsställer sällan
alla. I den förestående författningsreformen
är det tre frågor som tilldragit sig
särskilt stor intresse: gemensam valdag
— den har intresserat de aktivt
engagerade kommunalpolitikerna; spärrarna
mot småpartier — denna fråga
har särskilt intresserat dem som icke
är representerade i riksdagen; och frågan
om antalet ledamöter. Den senare
frågan har intresserat såväl riksdagsledamöter
som remissinstanser och press.
Samtliga frågor har självfallet behandlats
av de tidigare cirka 20 talarna.

Redan i remissdebatten i höstas tog
jag upp frågan om den gemensamma
valdagen efter de händelser som timat
vid de borgerliga partiernas riksstämmor
på försommaren. Jag yttrade därvid
bl. a. att detta kanske vore ett lämpligt
ämne för en statsvetenskaplig uppsats.
Uppslaget skänkte jag så till någon
framåtsträvande och ambitiös ung man
med siktet inställt på kanslihuset.

Jag blev bönhörd tidigare än väntat.
Redan några veckor efter debatten fick
jag en sådan uppsats, författad av Olle
Wästberg och framlagd för proseminariet
i statskunskap vid Stockholms universitet.
Det är en fin sammanställning
om den gemensamma valdagens vandring
under de senaste åren, som jag
faktiskt vill rekommendera till läsning.
Men han har inte gått så långt tillbaka
i tiden. Redan 1935 väcktes nämligen
av framträdande ledamöter motioner
här i riksdagen om en gemensam valdag
för landstingsval och andrakammarval.
Motionerna återkom riksdag efter riksdag
oaktat konstitutionsutskottet avstyrkte
och riksdagen avslog dem. Dessa
motioner framlades av framträdande
ledamöter av folkpartiet. Tanken på
gemensam valdag var sålunda ingalunda
ny när den togs upp i författningsdebatten
för några år sedan.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Jag skall inte gå djupare in i detta
ämne. Det har redan behandlats av tidigare
talare. Jag vill endast erinra om
att de två stora kommunförbunden —
alltså de som bör stå som närmast sörjande
Svenska kommunförbundet och
Svenska landstingsförbundet godtog
den gemensamma valdagen. Svenska
kommunförbundet ansåg »att förslaget
om gemensam valdag är godtagbart från
kommunala synpunkter även om skäl
kan anföras för en motsatt ståndpunkt».
— Det är ju en lämplig avvägning i ett
remissyttrande. — »Styrelsens ställningstagande
grundar sig härvid mindre
på sambandsideologiska skäl än på
den praktiska synpunkten att, även om
de allmänna kommunalvalen skulle hållas
på annan dag än riksdagsval, det
ändå blir de politiska partierna som
från riksplanet och genom sina distrikts-
och lokalorganisationer kommer
att driva och styra valrörelserna
såväl regionalt som lokalt.» Så slutar
Svenska kommunförbundet.

Jag delar helt dess uppfattning, och
förhållandena har varit sådana under
de senaste decennierna, så länge jag
har varit engagerad i politiskt arbete,
alt rikspolitiken i hög grad har dominerat.
Efter TV:s tillkomst är det i ännu
större utsträcknnig de riikspolifciska frågorna
som har dominerat kommunalvalen.

Låt mig också återge vad Svenska
landstingsförbundet anförde när det uttalade
sin anslutning till en partiell författningsreform
enligt de linjer som
uppdragits i grundlagberedningens förslag.
Landstingsförbundet säger att
»den gemensamma valdagen torde ge
de politiska partierna bättre möjligheter
till verkliga kraftsamlingar inför de
mera koncentrerade valperioderna, något
som kan förväntas stimulera medborgarna
till ett ökat valdeltagande såväl
i riksdagsvalen som i kommunalvalen».
Så långt Landstingsförbundet. Jag
instämmer helt i den förhoppningen.

.lag erinrar mig att även Dagens Ny -

Partiell författningsreform m. m.

heter var inne på denna tanke. »Det är
möjligt», skrev tidningen, »att den totala
effekten av en gemensam valrörelse
kan bli större differentiering och
ökad livaktighet ute på fältet.» Möjligen
är det en from förhoppning, men låt
oss åtminstone hoppas när det nu skall
tillsättas en särskild arbetsgrupp för
dessa sambandsfrågor!

Kritikerna mot den gemensamma valdagen
har mig veterligt — om det inte
liar gjorts under debatten i dag; det
kan eventuellt ha undgått mig — inte
anvisat någon väg för hur man skall
låta den direkta demokratin slå igenom
i rikets styrelse med skilda valdagar.
Kommunalvalet 1966 är det senaste exemplet
på detta. Socialdemokratin led
ett svårt bakslag — det svåraste den
hade lidit på decennier — men regeringen
satt kvar i enlighet med gällande
regler. Den gjorde det mot folkets
i val uttalade misstroende mot den förda
politiken, och rikspolitiken var det
valets huvudfråga. Jag tror inte att någon
ifrågasätter om inte detta val var
ett val för eller mot regeringens politik.
Detsamma har inträffat i England,
där regeringen Wilson led ett nederlag
som betraktas som ett jordskred.
Mr Wilson sitter kvar under åtskilliga
år framåt på grund av att man icke har
gemensam valdag och trots det tydliga
utslag valet har givit. Den kalamiteten
undgår vi genom det nya systemet med
gemensam valdag, och det tycker jag är
em betydande förtjänst.

.lag vill också erinra om den debatt
som ägde rum efter 1966 års val, då en
del ansåg att regeringen borde gå på
grund av utslaget i kommunalvalet. Man
glömmer kanske att även vid en eventuell
upplösning av första kammaren
skulle socialdemokraterna ha bevarat
sin majoritet och sålunda ha kunnat
hindra en nytillträdande regering att
genomföra ny lagstiftning. Jag vill dock
inte tillskriva socialdemokraterna så
onda anslag att de skulle ha begagnat
denna möjlighet att hindra ny lagstift -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

ning av en ny regering mot folkets i val
uttalade vilja.

Spärreglerna mot småpartier har
självfallet ingående diskuterats av tidigare
talare. För egen del har jag inte
varit entusiastisk för den föreslagna fyraprocentspärren.
Vid grundlagberedniinigens
överläggningar uttalade jag att
denna spärr var för hård, men efter
långa diskussioner nådde vi kompromissen,
och denna ingick som en väsentlig
del i en odelbar uppgörelse. Ett
förkastande av denna del skulle ha inneburit
förslagets fall och därmed skjutit
författninigsreformen till en oviss
framtid under 1970-talet.

Vår uppfattning att ett lägre antal
ledamöter vore att föredra har fått stöd
i remissyttranden. Detta var fallet redan
i de yttranden som avgavs över
författningsutredningens förslag, vilket
gick ut på 290 ledamöter. Antalet 300
föreslogs av såväl regeringsrätten som
Svea hovrätt och 16 länsstyrelser. Även
departementschefen säger i propositionen
att han är benägen att ge kritikerna
rätt i att arbetet i en kammare med
350 ledamöter kan komma att bli jämförelsevis
tungrott — han uttrycker sig
försiktigt — men han bär ansett sig
böra ta hänsyn till att tre av partierna
ställt sig bakom förslaget om 350 ledamöter.

Redan i den expertgrupp, som på våren
1964 under vår värderade talmans
ordförandeskap överläde om arbetsformerna
i en enkammarriksdag med 350
ledamöter, underströks de svårigheter
som befarades uppstå med ett så stort
antal. Att tidsbegränsning av debattinläggen
skulle bli nära nog oundviklig
kunde det inte råda något tvivel om.
Dessutom komme det stora antalet att
minska möjligheterna för riksdagens
ledamöter att i de stora debatterna ge
uttryck åt de lokala synpunkter, som
ofta framföres i remissdebatter och int
er p ell a t i o n:s d ebatt er.

Om jag är riktigt underrättad torde
centerpartiet ha varit särskilt angeläget

om det större antalet; jag bortser då
från herr Bengtssons i Varberg yttrande.
Han förefaller lika angelägen om
det. Av dessa ytterligare 50 mandat
kommer med nuvarande röstfördelning
omkring 8 att tillfalla centerpartiet. Vi
på oppositionssidan hoppas naturligtvis
på en helt annan fördelning i valet
år 1970, och då är det möjligt att ett
och annat ytterligare mandat kan gå till
centerpartiet.

Om det vore så vist ordnat att SO
ledamöter samtidigt kunde falla för
åldersstrecket, skulle sannolikt det lägre
antalet, 300 ledamöter, lättare vinna
allmän anslutning i riksdagen, men så
är det inte. När — jag dristar mig inte
att säga »om», — riksdagen i dag beslutar
om 350 ledamöter, går den emellertid
mot en betydande opinion, både
inom riksdagen och utanför dem.

Vid de samtal jag haft med enskilda
representanter för olika partier, har jag
närmast fått den uppfattningen, att det
finns en majoritet i riksdagen för det
lägre antalet ledamöter, nämligen 300.
Skall kammaren då rösta mot sin egem
övertygelse, när den samtidigt är medveten
om att ett sådant ställningstagande
kommer att leda till en begränsning
av debatterna och möjligheterna
för riksdagsledamoten att göra sin röst
hörd? I utländska parlament är det visserligen
ingalunda ovanligt med debattrestriktioner
och giljotiner, men hittills
har den svenska riksdagen energiskt
värjt sig mot varje ingrepp i den
obegränsade yttrandefriheten. Nu öppnas
genom reformen möjligheter för
vissa restriktioner, och jag befarar att
erfarenheten snart kommer att visa att
ytterligare inskränkningar blir oundvikliga.
Liksom under alla tidigare år blir
vårsessionen mot slutet hårt belastad,
och arbetet kommer inte att lätta i den
nya stora kammaren.

Herr Bengtsson i Varberg gjorde en
jämförelse och sade att vi nu länge haft
380 ledamöter i riksdagen och att det
ju har gått bra. Ja, det har vi haft, herr

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Bengtsson, men uppdelade på två kammare
med samtidig behandling av ärendena!
Vi har totalt varit 233 ledamöter
i denna kammare och 151 i första kammaren.
Men vi bör väl tänka på att sammanslagningen
också kommer att innebära
att vi måste sammanföra detta
stora antal av interpellationer och enkla
frågor, som förekommer på dagordningen,
till en enda kammare med 350
ledamöter. — Ja, vi har ju ett färskt
avskräckande exempel från gårdagens
långa debatt om de enkla frågorna, som
för ovanlighetens skull hade förlagts
till ett kvällsplenum. Jag tänker, herr
talman, med verklig oro på hur det
kommer att se ut i den stora kammare
i det provisoriska och så småningom i
det definitiva hus där riksdagen skall
ha sin varelse!

Till sist: den allmänna flaggning som
i dag lyser upp mulenheten över huvudstaden
har inget samband med den förestående
författmimgsreformen. Det är
Eidsvoldsförfattningens dag, Norges nationaldag,
den syttende maj, som är anledningen
till denna. Kanske kan vi
dock däri även inlägga en hyllning till
det nordiska samarbetet. Dagens riksdagsbeslut
kommer att innebära att även
Sverige nu går över till den direkta demokrati
som våra nordiska bröder redan
tidigare genomfört.

Herr HERMANSSON (vpk):

Den föregående talaren trodde inte att
svenska folket trängdes på riksdagsplanen
för att motta meddelandet om den
nya författningen. — Det är nog riktigt
gissat. Med säkerhet kan vi i varje fall
säga att riksdagsledamöterna inte heller
trängs i kammaren för att åhöra debatten! Vi

får kanske acceptera detta sakläge,
även om vi kan önska något annat. Möjligen
är det senare ytterligare ett skäl
för att vilja öka antalet ledamöter i
kammaren till 350 — med samma procentuella
närvaro ökar ju då något även
det absoluta antalet!

Partiell författningsreform m. m.

Herr talman! Det är ändå betydelsefullt
att partiernas representanter framför
sina synpunkter på författningsfrågan.

Jag skall börja med att påtala det
förhållandet, att av de fem rikspartier
som är representerade i riksdagen har
Vänsterpartiet kommunisterna ställts
utanför det direkta praktiska arbetet
för en ny författning. Vi tycker detta
är en egendomlig begynnelse för en författning
vars väsentliga syfte skall vara
att befästa demokratiska landvinningar
och möjliggöra en vidareutveckling av
demokratin. Det hade från alla synpunker
varit riktigt att vårt parti beretts
plats såväl i författningsutredningen
som i grundlagberedningen. — Jag
vill här rikta en direkt begäran till regeringen,
att den för det fortsatta arbetet
kompletterar grundlagberedningen
med en representant för Vänsterpartiet
kommunisterna! Eftersom vi skall
arbeta under de villkor som den nya
författningen skapar är det rimligt att
vi också bereds tillfälle att direkt medverka
i dess utformning.

Att vårt parti ställts utanför kommissionerna
betyder inte att vi inte har
deltagit i författningsdebatten. Vår partistyrelse
bär vid olika tillfällen dryftat
författningsfrågan, och flera uttalanden
har antagits i samband med olika
faser i grundlagsarbetet.

Det har gällt frågan om parlamentarismens
inskrivande i den nya författningen,
valsättet och andra frågor.

I det nya partiprogram som antogs av
föregående års partikongress har i ett
särskilt avsnitt sammanfattats de krav
partiet ställer på en demokratisk författningsreform.
Vi anser att författningsreformen
bör ha följande allmänna
målsättningar:

Demokratins landvinningar gesgrundlagsskydd.
De har till stor del framtvingats
utanför gällande författning.

Det statsskick som nu tillämpas
granskas kritiskt. Det förändras så att
det överensstämmer med folksuveräni -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

tetens principer. Föråldrade inslag
rensas ut.

Författningen utformas så att den
främjar fortsatt utveckling av demokratin.

Författningsreformen bör tillgodose
följande krav:

Parlamentarismen — d. v. s. riksdagens
obegränsade rätt att välja och vraka
regering ■— skrivs in i grundlagen.

Riksdagen får en kammare. Den väljes
i ett sammanhang genom direkta val.
Mandaten fördelas riksproportionellt,
d. v. s. partierna får platser i riksdagen
efter sin andel av rösterna i hela
riket så att varje röst ges lika värde.

Monarkin avskaffas. Statschefen får
uteslutande representativa uppgifter.
Dessa fullgöres på uppdrag från riksdagen.

Demokrati införes i regional planering
och länsförvaltning.

En rättighetsförklaring om medborgarnas
politiska, juridiska, sociala och
ekonomiska fri- och rättigheter i ett demokratiskt
statsskick inskrivs i grundlagen.

I det fortsatta arbetet att demokratisera
författningen måste frågan om kyrkans
skiljande från staten aktualiseras.
Trosfrihet garanteras alla medborgare.

En del av dessa allmänna ställningstaganden
har sin motsvarighet i de förslag
som riksdagen i dag behandlar. Vi
stöder grundlinjen i regeringspropositionen.
Andra frågor kommer upp under
det fortsatta författningsarbetet, och vi
kommer på olika sätt att framföra våra
meningar. Vi anser att samtliga de förslag
som finns i vårt partiprogram är
aktuella att genomföra i samband med
den pågående författningsreformen. Det
gäller också kravet på avskaffande av
monarkin och om kyrkans skiljande
från staten.

Vad som främst diskuterats i den allmänna
debatten om författningsfrågorna
under de senaste åren har ju varit
valsätt och kammarsystem. Dessa frågor
har skenbart varit tekniska, men i verk -

ligheten berört både demokratiska principfrågor
och politiska utvecklingsperspektiv.
Socialdemokratins tidigare positioner
i valsättsfrågan tycktes utgå
från idén att »folket» till varje pris behövde
en handlingskraftig regering,
som borde göras parlamentariskt stark
genom mandatöverföringar eller rättare
sagt mandatstölder från andra partier.
Tanken var högst tvivelaktig utifrån
demokratiska principer. Den innebar
också ett stort mått av självuppgivelse:
uppgiften att med arbetarrörelsen som
kärna bygga en bred front mot storfinansen
ersattes med en könlös vädjan
till folkets förmenta önskan att regeras
kraftigt av vem det vara må. Socialdemokratins
ändrade inställning i valsättsfrågan
innebär ett steg mot ökad
realism, framtvingat av vänsterutvecklingen
i opinionen och i någon mån av
valnederlag. Med ett rättvist valsystem
blir »den starka regeringen» vad den
både ur demokratins och arbetarrörelsens
synpunkt måste vara: eu politisk
uppgift, någonting som man måste försöka
att skapa.

Debatten om författningsfrågan har
förts i en ideologisk miljö som förändrats
snabbt. Därvid har en hel del myter
raserats. Författningsutredningens
slutbetänkande för fem år sedan gav
uttryck för åsikten att frågan om demokratin
för Sveriges vidkommande var
slutgiltigt löst och att problemen i författningsfrågan
bara gällde folkstyrelsens
teknik och effektivitet. Åsikten
var då inte ovanlig. Bakom låg den
uppfattning som företräddes t. ex. av
Tingsten och enligt vilken motsättningarna
utjämnades och ideologierna miste
sin grundval. Det enda välfärdssamhällets
eniga folk behövde var god politisk
service och effektiv regeringsmakt
till lägsta möjliga kostnader. Alternativen
tycktes begränsa sig till en evig
samlingsregering eller etablerad konkurrens
mellan ett fåtal effektiva företag
eller partier som producerade politisk
service.

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

Sådana falska uppfattningar har nu i
hög grad försvunnit ur debatten. Det
avgörande har härvid varit den skärpning
av motsättningarna som inträtt både
internationellt och inom det svenska
samhället. Ideologierna gjorde som
Mark Twain: de påpekade det överdrivna
i ryktet om sin död; de kommer
säkert att fortsätta att frodas. Myten
om det färdiga välfärdssamhället har
samtidigt fått hårda stötar av arbetslöshet,
ökade inkomstklyftor och tilltagande
ekonomisk maktkoncentration.
Grundproblemet om en vidgning och ett
fördjupande av demokratin kan inte
längre avfärdas som en abstrakt fråga
eller som någonting som enbart angår
de parlamentariska instanserna. Kravet
på fördjupad demokrati, på ett verkligt
folkstyre, klappar också på vår
dörr, även om som sagt svenska folket
kanske inte i dag står ute på riksdagsplanen.

Och där har denna författningsdiskussion
direkt anknytning till den debatt
som fördes här i går i anslutning till
regeringens interpellationssvar om händelserna
i Båstad. De huvudproblem
som då diskuterades var frågorna om
hur i demokratisk ordning fattade beslut
skall genomföras i hela samhället
och möjligheterna för de vanliga medborgarna
att medverka i beslutsprocessen.

Det är inte säkert att de politiska
besluten bärs upp av en bred folkopinion
därför att de träffas med stor
majoritet här i riksdagen. Det kan också
vara så att en del av folket känner
sig stå utanför reella möjligheter att påverka
besluten, att betydande delar av
en generation kommit i motsättning till
partiapparaterna därför att dessa icke
förmått att visa den nödvändiga aktiviteten
i väsentliga frågor. Det är därför
alltför begränsat att säga, som gjorts
tidigare i debatten, att det är politikernas
förmåga som avgör en författnings
betydelse; denna avgörs i stället av författningens
förmåga att dra in breda
3*—Andra kammarens protokoll 196S.

Partiell författningsreform m. m.

massor av befolkningen till deltagande i
det praktiska politiska arbetet.

Statsminister Erlander ställde i går
en fråga till mig, när jag inte hade någon
replikrätt kvar. Den gällde vad jag
avsåg med uttrycket direkt demokrati.
Jag kan svara i dag, därför att denna
sak har direkt samband med författningsdebatten.
Vi har den representativa
demokratin som kommer till uttryck
i de allmänna valen. Men ingen anser
att det är tillräckligt att medborgarna
endast vartannat, i fortsättningen vart
tredje, år på detta sätt ger uttryck för
sina politiska ståndpunkter. Vi vill
tvärtom ha en ständig, levande debatt
i vilken så många som möjligt av medborgarna
tar del. Vi vill att opinionerna
skall komma till uttryck i demonstrationer
o. s. v. Men kravet måste också
ställas — och det ställs i dag på ett
mycket bestämt sätt av växande grupper
av medborgare — på rätt för dem
att delta i de beslut som fattas och som
berör deras dagliga liv. Det gäller löntagarna
som kräver insyn och bestämmanderätt
i företagen, studenterna som
kräver bestämmanderätt på universiteten,
husmödrarna som kräver inflytande
över konsumtionsvarornas typer,
kvalitet och priser, hyresgästerna som
kräver inflytande över produktionen
och förvaltningen av bostäderna.

Det är detta jag avser med uttrycket
direkt demokrati. Det är en fråga som
har samband med medborgarnas allmänna
rättigheter. Dessa bör enligt vår
mening preciseras i en rättighetsförklaring.
Denna måste vara djupt förankrad
i folkets uppfattning för att få betydelse.
Vi ställer det konkreta förslaget
att utformningen av grundlagens
rättighetsförklaring skall göras till föremål
för en bred diskussion, i vilken
man söker dra in så många medborgare
som möjligt. Folkorganisationerna kan
vara en lämplig bas för diskussionen,
men det är nödvändigt att också dra in
andra medborgare i direkt medverkan
vid utformningen av denna rättighetsNr
25

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

förklaring. Jag riktar en direkt begäran
till regeringen att låta undersöka möjligheterna
för en sådan bred diskussion
och att ta de nödvändiga initiativen.

Herr talman! Till sist några ord om
tre speciella frågor.

Man har avskilt utrikesnämnden från
utrikesutskottet, och det är möjligt att
det är praktiskt. Men samtidigt har
man skurit ned antalet ledamöter i
nämnden till nio, vilket kan komma att
innebära att samtliga partier i riksdagen
icke blir representerade. Jag ställer
mig kritisk på denna punkt. Det är till
fördel om samtliga riksdagspartier kan
delta i utrikesnämndens förhandlingar.

I frågan om spärren vid 4 procent av
röstetalet i hela riket som villkor för
att få mandat har det sagts att den
nuvarande spärren är minst lika hård.
Det kan i och för sig vara riktigt, men
jag anser inte att detta är ett hållbart
argument. Frågan är ju om någon spärr
över huvud taget är berättigad eller
inte. Jag tror man överdriver både faran
för nya, små partier och det negativa
i att olika smärre opinioner skulle
få bli representerade i riksdagen. Det
måste vara oformligt att ett parti som
uppnår låt oss säga 170 000 röster inte
skulle få någon plats alls i riksdagen,
medan det parti som uppnår 175 000
röster däremot får 14 platser, om nu
gränsen 4 procent skulle ligga just mellan
dessa siffror. Om varje röst skall
ha lika värde — och det anser vi vara
en riktig princip — borde alla sådana
spärrar avskaffas. I det här läget kommer
jag att stödja den reservation som
har det lägsta procenttalet för spärren.

Vårt parti har motionsledes vid flera
tillfällen fört fram kravet på en sänkning
av rösträttsåldern till 18 år. Det
kravet behöver inte någon längre motivering.
Det är nödvändigt att tidigt
dra in ungdomen i ett praktiskt politiskt
arbete, och rätten att delta i de allmänna
valen spelar därvid en viktig
roll. Det har skett en snabb tillväxt i

ungdomens mognadsprocess. Detta måste
komma till uttryck också i den nya
författningen. Eftersom vårt motionskrav
upptagits i reservationen nr 6,
yrkar jag bifall till denna.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ämnar inte vara så
disciplinerad att jag avstår från att
kritiskt granska de inslag i denna kompromiss,
som jag tycker är mindre bra.
Men jag vill inte heller i onödan skärpa
den partipolitiska debatten i dessa frågor;
jag tycker att dagens debatt varit
relativt fri från partipolitiska inslag.
Men när det sagts från olika håll att
man i kompromissens tecken fått ge
och ta, kan jag inte underlåta att erinra
om att införande av ett enkammarsystem
inte bara är ett gammalt liberalt
krav utan också ett gammalt socialdemokratiskt
krav, om jag minns rätt ända
från Brantings tid. Likaså är det ett
gammalt socialdemokratiskt krav att
det skall vara ett rättvist valsätt.

Det skedde en omsvängning i debatterna
härom under 1950- och 1960-talen, då det framfördes förslag om
fyra, fem olika varianter av indirekta
val, men den saken skall jag inte gå in
på. Man drev under denna tid också
med ganska stor kraft tanken på ett valsätt
som garanterar en stark regeringsmakt,
d. v. s. överrepresentation för det
största partiet. Nu har man lämnat dessa
krav, och då måste jag fråga mig:
Gör man eftergifter när man går tillbaka
till sina egna gamla reformkrav,
som jag tycker är principiellt riktigare
än de förslag som man fört fram i debatten
under 1950- och 1960-talen? Jag
säger detta en passant utan någon som
helst åstundan att spetsa till debatten
partipolitiskt.

Det har sagts av nästan alla att detta
är en kompromiss, och jag tycker personligen
att förslaget också präglas av
den politiska kompromissens klassiska

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

kännetecken — det innefattar såväl bestämda
fördelar som klara nackdelar.
Personligen anser jag att den politiska
kompromissen inte borde vara arbetsmetoden
när man skall dra upp riktlinjerna
för en ny författning som i
princip bör vara ett långsiktigt och bestående
verk. Men det har ju på grund
av meningsbrytningarna blivit så. Jag
anser att reglerna för demokratins arbetsformer
i eu mogen demokrati ganska
naturligt borde växa fram ur den
gemensamma idégrund som borde omfattas
av alla meningsriktningar. Så har
inte varit fallet på alla punkter när det
gäller den reform vi nu står inför.

Det behöver knappast sägas att en av
de främsta förutsättningarna för en väl
fungerande demokrati är att den aktuella
folkviljan så exakt som möjligt återspeglas
i parlamentets sammansättning.
Andra viktiga förutsättningar är en effektivt
fungerande parlamentarism och
ett rättvist proportionellt valsystem.
Parlamentarismens princip i dess klassiska
mening, nämligen att det ur parlamentet
skall utgå en regering som åtnjuter
riksdagens och om möjligt folkflertalets
förtroende, kan endast uppfyllas
om hela riksdagen utses genom
direkta val och vid ett och samma valtillfälle.
Ur den synpunkten vill jag alltså
hälsa reformförslaget med tillfredsställelse.
Det har ur dessa principiella
synpunkter uppenbara fördelar.

Det nuvarande tvåkammarsystemet
har inte anslutit till den aktuella folkviljan
— det vet vi alla. Det har inneburit
möjligheter för en regering, oavsett
partifärg, att om den har förlorat
ett riksdagsval dock sitta kvar, stödd
av gamla mandat från tidigare valtillfällen
även om den inte i det aktuella
ögonblicket haft stöd i folkmajoriteten.
Det är — därom tror jag att vi alla numera
är ense — ingen tillfredsställande
demokratisk ordning. Jag noterar därför
att det förslag som nu behandlas
innebär att vi för första gången i svensk
demokrati genom införandet av enkam -

Partiell författningsreform m. m.

marriksdag skapar förutsättningar för
en fungerande parlamentarism. Över
huvud taget innebär reformen möjligheter
till en bättre fungerande demokrati
på riksplanet.

Men lika viktigt — och det är på denna
punkt meningarna har brutit sig —
är det enligt min mening att statsskicket
också skapar möjligheter för en väl
fungerande kommunal och regional demokrati.
Den kommunala självstyrelsen
är en omistlig del av vårt folkstyre. Författningsutredningen
föreslog år 1963
att det i regeringsformens första paragraf
bl. a. skulle heta: »Den svenska
folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning
och på lika och allmän rösträtt.
Den förverkligas genom parlamentariskt
statsskick och kommunal självstyrelse.
» Med detta understryker alltså
författningsutredningen den betydelse
man vill tillmäta den kommunala självstyrelsen
i vår demokrati. Författningsutredningen
framhöll som något högst
väsentligt att kommunalvalen borde utformas
som fristående val. Vi har nu att
konstatera att regeringen som villkor
för en reform har uppställt någon form
av samband mellan riks- och kommunalval,
och detta krav har fått den slutliga
formen i kompromissen om den
gemensamma valdagen.

Jag bortser ifrån från vilket håll tanken
ursprungligen kan ha väckts. Jag
är personligen starkt kritisk mot denna
ordning, och det kan jag vid detta tillfälle
inte dölja. Jag är, herr talman,
helt naturligt på det klara med att man
aldrig kan renodla de kommunalpolitiska
frågorna i ett politiskt val. Rikspolitiken
kommer alltid — även i framtiden
— att spela en ganska väsentlig
roll såsom den hittills har gjort i kommunalvalen,
oavsett vilka former vi väljer.
Men det är lika uppenbart att sammankopplingen
mellan riks- och kommunalval
innebär en allvarlig risk för
att de kommunala frågorna skjuts åt
sidan i den politiska debatten.

Låt mig sedan få understryka att de

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

kommunala uppgifterna speciellt under
de senaste decennierna har ökat mycket
starkt i såväl omfattning som betydelse.
De primärkommunala och landstingskommunala
uppgifterna upptar i
dag väsentligt större del av samhällsverksamheten
än de statliga uppgifterna.

Den meningsriktning som jag företräder
hyllar i princip en decentralisering
så långt det är möjligt och lämpligt
av de demokratiska beslutsfunktionerna
ut till den regionala och kommunala
demokratins organ. Länsdemokratiutredningens
intentioner låter oss
ana att landstings- och primärkommuner
i framtiden kan komma att få än
mer ökade uppgifter och därmed också
ökad betydelse i hela vårt samhällssystem.

Redan kommunreformen på 1950-talet medförde att de primärkommunala
institutionerna fick ökad betydelse.
Vi upplever nu uppbyggandet av
kommunblocken med större geografiska
enheter och med ökade uppgifter, och
samtidigt kan man iaktta en strävan till
ökade befogenheter för den regionala
demokratins organ rent allmänt som
enligt vad jag antytt framgår av speciellt
länsdeinokratiutredningens arbete.

Herr talman! Att just i ett tidsskede
präglat av denna utveckling försämra
möjligheterna för den kommunala debatten
genom sammankopplingen av
kommunal- och riksval anser jag är
mycket betänkligt. I ett sådant läge borde
strävandena inriktas på att stärka
den kommunala självstyrelsens folkliga
förankring genom att bredda och fördjupa
lekmannainflytandet, engagera
medborgarna i de kommunala frågorna
och stimulera en vidgad kommunal debatt.
Den gemensamma valdagen rimmar
onekligen illa med dessa strävanden.
Vi är väl alla överens om att det
finns ett saksamband mellan riks- och
kommunalpolitik, men jag tycker att
det är ett logiskt felslut om man därav

drar slutsatsen att vi för den skull nödgas
att ha ett kommunalt valsamband.

Frågan om det kommunala valsambandet
behandlades av länsdemokratiutredningen
i dess betänkande 1965.
Utredningen markerade enhälligt att
den gemensamma valdagen var otillfredsställande
ur den kommunala demokratins
synpunkt. Utredningen anförde:
»Av de alternativa möjligheter
att bevara ett valtekniskt samband mellan
riks- och kommunalpolitik medför
lösningen med en gemensam valdag den
största risken för att de kommunala
frågorna skjutits i bakgrunden. Samtidiga
riksdags-, landstings- och kommunalval
skulle av väljarna troligen komma
att uppfattas huvudsakligen som ett
riksdagsval.»

Nackdelarna med den gemensamma
valdagen kom än tydligare till uttryck
i regeringens egna direktiv år 1966 till
grundlagberedningen. Där framhålles
bl. a. följande:

»Om hela riksdagen väljs samtidigt
med kommunalvalen finns sålunda
grundad anledning antaga att de rikspolitiska
frågorna på bekostnad av de
kommunalpolitiska kommer att dominera
valrörelsen så att den kommunala
demokratin kommer att tillfogas kännbart
men.»

Det tillädes: »En lösning som i görligaste
män eliminerar dessa olägenheter
bör därför eftersträvas».

Länsstyrelsen i Södermanlands län
har citerats tidigare i dag. Jag tror att
det i remissyttrandet från denna länsstyrelse
ges uttryck för en riktig syn på
frågeställningen när det påpekas, att en
självständig kommunal valrörelse måste
betraktas som en lika angelägen förtroendefråga
för kommunalmännen som
riksdagsvalen för riksdagsmännen.

Herr talman! Jag har med dessa kritiska
synpunkter velat markera något
som jag personligen tror kommer att bil
en framtidslinje från den kommunala
demokratins synpunkt. Jag skall inte
göra några tvärsäkra påståenden men

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

har vid många samtal med personer
från olika partier fått det bestämda intrycket,
att den gemensamma valdagen
inte är majoritetsförankrad i något riksdagsparti
i dag. Trots min kritiska inställning
kommer jag att ansluta mig till
reformen och göra detta av i huvudsak
tre skäl.

För det första finner jag det mycket
angeläget att vi får ett beslut om övergång
till enkammarriksdag, vilket garanterar
en fungerande parlamentarism
och innebär att den aktuella folkviljan,
så direkt som möjligt, återspeglas i riksdagen.

För det andra gör jag det därför att
konstitutionsutskottet har uppmärksammat
den negativa inverkan som den gemensamma
valdagen kan komma att få
för den kommunala demokratin och
bl. a. i anledning av en motion av mig
själv m. fl. beslutat föreslå riksdagen att
tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp
med uppgift att kartlägga arbetsuppgifterna
och dra upp riktlinjerna för en
samlad översyn av den kommunala demokratin
och därvid även beakta verkningarna
av den gemensamma valdagen.
Jag ser i detta konstitutionsutskottets
initiativ en viss garanti för framtiden.

För det tredje tror jag att erfarenheterna
i framtiden kommer att visa att
fristående kommunalval är en nödvändig
förutsättning, om man vill ge den
kommunala demokratin tillfredsställande
betingelser.

Beträffande det beslut som nu kommer
att fattas vill jag gärna framhålla,
att det under de närmaste åren kommer
att åvila de lokala politiska organen,
folkbildningsorganisationerna och
folkrörelserna över huvud taget en viktig
uppgift, nämligen att genom upplysning
i kommunala frågor och genom
kommunalt arbete försöka att vidmakthålla
det kommunala engagemang som
jag tror vi alla är angelägna skall finnas
kvar.

Jag skall, herr talman, till sist anföra
några synpunkter på de treåriga man -

Partiell författningsreform m. m.

datperioderna. Ur en aspekt är dessa
mandatperioder för långa och in- en
annan troligen för korta. Perioderna är
för korta för att skapa arbetsro och
möjlighet till en tillfredsställande långsiktsplanering
både för regeringen och
de kommunala styrelserna. Vidare riskerar
man att perioderna tvärtom är för
långa för att garantera att vitaliteten
i partiorganisationerna och det folkliga,
politiska intresset för samhällsfrågorna
skall kunna upprätthållas.

Herr Hermansson var inne på frågan
om valsättet. Låt mig där bara säga att
den grundläggande principen naturligtvis
måste vara att alla röster så långt
möjligt skall ha lika värde. Jag vill
emellertid tillägga — och det är en
ganska allmänt omfattad princip — att
man i demokratins eget intresse måste
göra ett viktigt undantag. Vi är väl alla
ense om att demokratins funktionsduglighet
mycket allvarligt hotas, om det
blir en uppsplittring på många små partier.
Det finns i internationella sammanhang
mycket tragiska exempel på
hur demokrati och parlament har förlamats
i sin handlingskraft av en stark
partisplittring. Det ligger därför i demokratins
eget intresse — för att inte
säga att det bör vara en demokratisk
självbevarelsedrift — att genom en
spärregel undvika alltför stark partisplittring.
Jag erkänner att det blir en
skönsmässig värdering var man sätter
spärren, men att ett spärrsystem är
nödvändigt är odiskutabelt.

Herr talman! En kompromissprodukt
blir sällan idealisk; så inte heller denna.
Jag har med vad jag sagt velat anföra
några kritiska synpunkter, som jag anser
befogade, men samtidigt har jag velat
poängtera de värdefulla elementen
i den partiella reform vi nu går att besluta
om.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen ånyo återtog ledningen av
förhandlingarna, instämde herrar Gustafsson
i Kårby, Dahlgren, Grebäck, Gus -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

tavsson i Alvesta och Eriksson i Bäckmora
(samtliga ep).

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Det är tre väsentliga saker
som främst bör uppmärksammas i
förslaget till ny författning. Den första
är att vi får en enkammarriksdag direkt
våld av folket, den andra att vi får ett
mera rättvist valsystem och den tredje
att vi får parlamentarismen fast förankrad
i den svenska grundlagen.

Förslaget är resultatet av en kompromiss
mellan de politiska partierna och
får därför ses som ett resultat av betydande
ansträngningar från olika håll att
åstadkomma en samlad lösning av de
många problemkomplex som förslaget
inrymmer. Det gäller nu för politikerna
att skapa intresse och förståelse för
det beslut som kommer att fattas, så att
det får den förankring ute bland folket
som en grundlagsreform naturligen
bör ha.

Alla är vi ense om att den kommunala
demokratin i framtiden bör breddas
och stärkas. Utskottet har haft att
behandla en hel rad motioner från alla
partier, i vilka den problematiken har
angripits från olika utgångspunkter. I
vissa motioner har man pekat på de problem
för den kommunala demokratin
som den gemensamma valdagen kan innebära.
I andra motioner har man önskat
en bred och genomgripande översyn
av kommunallagarna när pågående
utredningar är avslutade. En bättre förtroendemannautbildning,
översyn av
reglerna för den kommunala kompetensen
samt en vetenskaplig undersökning
om kommunalpolitikens roll i 1970 års
valrörelse är andra krav som framställts
motionsvägen.

Herr Antonsson uttryckte nyss vissa
bekymmer och sade att de kommunala
frågorna kan komma i bakgrunden i
valrörelsen, om vi får en gemensam valdag.
Jag vill då ställa frågan: Hur är
det nu med den saken, och hur har det

varit under tidigare valrörelser? Jo, det
har trots skilda valdagar varit mycket
svårt att skjuta fram de kommunala frågorna
i valdebatten. Det är de rikspolitiska
frågorna som av helt naturliga skäl
har dominerat. De olika partierna har
försökt att genom att presentera kommunala
handlingsprogram och delta i
regionala radiodebatter om kommunalpolitiska
frågor skjuta fram kommunalpolitiken
i valdiskussionen. Jag skall
gärna erkänna att detta inte har lyckats
så särdeles bra, och det är naturligt att
man ställer sig frågan varför det inte
varit möjligt att trots skilda valdagar
få till stånd någon mera omfattande debatt
om de kommunala frågorna.

Yi vet allesammans som sitter med
i de kommunala församlingarna att det
mycket sällan förekommer några stridsfrågor
i fullmäktige. I de allra flesta
frågor är partierna överens. Man har
svårt att urskilja några klara gränser
emellan de olika partierna när det gäller
den praktiska kommunalpolitiken.
Det är därför ganska förståeligt att det
är svårt att entusiasmera människorna
under en valrörelse för kommunalpolitiska
frågor när man vet att de olika
partierna icke haft skilda politiska uppfattningar.

Jag har som gammal valmakare en
ganska stark känsla av att det skulle bli
ett mycket lågt valdeltagande, om man
i de kommunala valrörelserna uteslutande
skulle diskutera kommunala frågor.
Jag tror att det är riktigt och oundvikligt
att de rikspolitiska frågorna
kommer in i valdebatten och att det
samband, som ändå råder mellan rikspolitik
och kommunalpolitik, på detta
sätt blir markerat.

Jag skall inte säga mera om detta. Jag
vill bara understryka att utskottet är
helt införstått med att en övergripande
utredning bör komma till stånd, där
man tar upp till granskning alla de
många spörsmål som hör samman med
det kommunala styrelsesättets funktioner
i en modern demokrati. Det är ett

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

stort fält som man härvid rör sig på
och där vissa delutredningar redan pågår.
Jag syftar närmast på arbetet inom
kommunalrättskommittén, länsdemokratiutredningen
och grundlagberedningen.
Utskottet är därför inte berett att
omedelbart göra en utredningsbeställning.
Däremot föreslår utskottet att en
arbetsgrupp tillsättes med representanter
för de politiska partierna och kommunförbunden.
Arbetsgruppen skall ha
till uppdrag att kartlägga arbetsuppgifterna
och dra upp riktlinjerna för en
samlad översyn av de frågor, som den
stora utredningen sedan skall ta itu
med.

Herr Ahlmarks motionsyrkande om
en bred vetenskaplig undersökning angående
kommunalpolitikens roll i 1970
års valrörelse är utskottet däremot inte
redo att tillstyrka. Vi är ense med motionären
så långt, att vi understryker
angelägenheten av att en kvalificerad
-forskning kommer till stånd i anslutning
till reformens genomförande. Undersökningar
har också förekommit av
tidigare valrörelser, och det finns utan
tvivel ett stort intresse för sådana forskningsuppgifter.
Vi anser dock i utskottet
att det inte är riktigt att påkalla ett
initiativ från regeringen till en bestämd
forskningsuppgift. Detta skulle kunna
uppfattas som en dirigering från statsmakterna,
och det vill vi inte vara med
om.

Riksdagen fick år 1966 på förslag av
organisationsutredningen en egen fast
personal- och förvaltningsorganisation.

Detta innebar avsevärda förbättringar
på området. Enkammarreformen nödvändiggör
emellertid en översyn av organisationsfrågorna,
och utskottet anser
därför att det är lämpligt att en utredning
kommer till stånd i slutet av nästa
års vårsession och att utredningens ledamöter
utses av talmanskonferensen.

Jag vill slutligen, herr talman, helt
kort ultala min tillfredsställelse över att
utskottsmajoriteten inte stannat för ett
lägre ledamotsantal än 350 i den nya

Partiell författningsreform m. m.

enkammarriksdagen. Vi bor i ett till
ytvidden stort land med gles och utspridd
befolkning. Vi möter de mest
skiftande problem bland människorna i
olika delar av landet — problem som
medborgarna vill diskutera med sin
egen riksdagsman och många gånger
också få framförda på riksplanet. Den
möjligheten skall vi inte beröva människorna
ute i bygderna genom att skära
ned antalet ledamöter mer än till 350.
Sannolikt blir den nya kammaren mera
ohanterlig, åtminstone i början, än de
nuvarande kamrarna. Men om vi lär
oss begränsningens svåra konst i våra
framträdanden skall vi nog kunna övervinna
dessa svårigheter, åtminstone efter
en viss övergångstid.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till ny författning, om vilket vi senare
i kväll kommer att besluta, hör
förvisso till de allra viktigaste under
de senaste hundra åren. Trots att reformen
får betraktas som partiell kommer
den att innebära en djupgående
förändring av den svenska demokratins
funktioner sådana de gestaltats i 1866
års representationsreform med vårt nuvarande
tvåkammarsystem.

Inte minst för det parti jag representerar,
vilket under många år med kraft
och uthållighet fört fram kravet på en
riksdag, bestående av en kammare på
en gång vald av folket, är denna dag en
milstolpe — en dag som vi med glädje
kommer att minnas som den då ett av
våra främsta reformkrav lagfästes. Under
stor enighet —- reservationerna är
få — har beslutet i konstitutionsutskottet
kunnat fattas. Det betyder naturligtvis
inte att alla ledamöter varit helt nöjda
med de olika förslagens utformning.

Länge har utredningar pågått om de
reformer som nu skall genomföras. Tidvis
har det sett ut som man inte skulle
kunna nå fram till någon överenskommelse.
Huvuddragen i det förslag som
framlagts är ju resultatet av den kom -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

promiss som för två år sedan ingicks
mellan representanter för de fyra större
demokratiska partierna i grundlagberedningen.
Det ligger —- såsom departementschefen
framhåller — i sakens
natur att en kompromiss inte fullständigt
motsvarar önskemålen hos någon
av dem som deltagit i uppgörelsen. Som
alltid vid kompromisser har man fått
ge och ta. Här skall inte ordas om vem
som fått ge mest. Det må dock sägas, att
vi på vårt håll fått godtaga flera punkter
under åtskillig självövervinnelse. Beträffande
flera delförslag skulle det från
vår sida ha funnits reservationer och
särskilda yttranden, om vi inte i de
större frågorna känt oss bundna av
överenskommelsen i grundlagberedningen.
En svårighet har varit att det
inte fullt klarlagts vilka delfrågor som
hårt bundits i kompromissen och vilka
som kunde tillåtas ge rum för andra
meningar.

Märkligt är att reservationer tillåtits i
ett par viktiga frågor. Jag tänker på reservationen
4 beträffande ledamotsantalet
och på reservationen 1, där huvudprinciperna
frångås. Om man nu velat
undvika särskilda yttranden i specialfrågor,
så bör väl ledamöterna dock
ha rätt att i debatten deklarera sin mening,
även om reservation inte avgivits,
och detta utan ironiskt tal om brasklappar.

I fråga om ledamotsantalet har jag
sympatier för ett lägre tal än 350, exempelvis
300. T. o. m. departementschefen
är benägen, som det heter, att ge kritikerna
rätt i att arbetet i en kammare
med 350 ledamöter kan komma att bli
jämförelsevis tungrott. Jag tror att systemet
ur arbetssynpunkt kommer att bli
mycket svårhanterligt. Vi vet hur förhållandena
redan utvecklat sig i vår
nuvarande andra kammare med dess
233 ledamöter. Man kan knappast förlänga
sessionstiden. Debattrestriktioner
kan bli nödvändiga, men det bör uppmärksammas
att en begränsning av anförandenas
längd inte har stor effekt.

Antalet deltagande talare kanske måste
begränsas om någon större effekt skall
åstadkommas. Och det är inte något
angenämt perspektiv.

I det längsta hade jag hoppats att utskottet
skulle kunna träffa en överenskommelse
om minskning av antalet ledamöter.
Då det inte var möjligt anser
jag att vi är bundna av kompromissen,
varför jag kommer att följa den.

Den gemensamma valdagen emanerar
från statsminister Erlanders framhållande
av kommunalpolitikens samband
med rikspolitiken. Det har naturligtvis
alltid funnits ett sådant samband. Jag
tror dock inte att en gemensam valdag
är nödvändig för att fastslå detta förhållande.
Man är givetvis ängslig för
att de egentliga kommunala frågorna
kommer i skymundan i valdebatterna.
För dem som hårt håller på den kommunala
självbestämmanderätten kan det
nya systemet te sig betänkligt. Det är
därför av vikt att, som herr Ahlmark
föreslagit i motion I: 756, en bred vetenskaplig
undersökning om kommunalpolitikens
roll i 1970 års valrörelse
verkligen kommer till stånd. Utskottet
har ställt sig potitivt till tanken på en
sådan undersökning, även om man inte
velat skriva till Kungl. Maj:t i frågan.

En treårig mandattid är enligt min
mening en väl kort period. En tid av
fyra år synes mig bättre avvägd. Denna
fråga är emellertid avhängig av den gemensamma
valdagen och utgör en väsentlig
del av kompromissen, varför det
inte är möjligt att företa någon ändring
nu.

I pressdebatten har frågan om spärren
mot småpartierna fått stort utrymme.
Jag erinrar om att enighet råder om
att spärrar måste finnas. De parlamentariska
förhållandena, låt mig säga i
Frankrike före de Gaulle-perioden, utgör
avskräckande exempel på faran av
uppdelning i många småpartier.

I vårt nuvarande system ingår en
ganska hård spärr mot småpartier, men
den har en mycket ojämn verkan. I ut -

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

skottsutlåtandet framhålles att den nuvarande
ordningen innebär att ett parti
normalt behöver 10 procent av rösterna
för att ta ett mandat i en valkrets med
sex mandat. I en valkrets med åtta mandat
fordras 8 procent av rösterna för
att ta ett mandat. I propositionen föreslås
en spärr på 4 procent, uppmjukad
med en bestämmelse att om ett mindre
parti i en viss valkrets uppnår 12 procent
av rösterna får partiet delta vid
fördelningen av de fasta valkretsmandaten
i denna valkrets. Systemet med 4-procentspärren är därför inte hårdare
än nuvarande system, snarare tvärtom.

Jag hade kunnat tänka mig en något
lägre spärr, exempelvis en 3-procentsspärr.
Med hänsyn till kompromissens
bindning har jag emellertid inte något
särskilt yrkande.

Den som blivit dubbelvald i olika
valkretsar skall enligt departementschefens
förslag anmodas av central valmyndighet
att inom fyra dagar efter valet
meddela vilket mandat han vill tillträda.
Jag sympatiserar själv med regeringsrättens
förslag att kandidat vid
dubbelval skall förklaras vald i den valkrets
där han fått det högsta jämförelsetalet.
Utskottet har enhälligt biträtt denna
ståndpunkt, men starkt understrukit
att dubbelkandidatur bör motverkas.

Av de få reservationer som fogats vid
utskottsutlåtandet yrkar jag bifall till
reservationen 2 om statsråds entledigande.

Enligt propositionen skall — frånsett
efter misstroendeförklaring som godkänts
av riksdagen —■ statsministern
kunna entledigas endast på egen begäran
och annat statsråd endast när statsministern
begär detta. Vi anser emellertid
att ett statsråd skall kunna entledigas
även på egen begäran.

I proposition nr 92 har föreslagits att
rösträttsåldern skall sänkas med ett år
och inträda året efter det varunder 19
års ålder uppnåtts. I motionsparet I: 211
och 11:268 har från vårt håll föreslagits
att riksdagen måtte »besluta såsom

Partiell författningsreform m. m.

vilande grundlagsändring att rösträttsåldern—■
— — sänks från nu gällande
till året efter uppnådda 18 år». Med hänvisning
till den motivering som anförts
i motionerna liksom i bl. a. herr Ohlins
anförande ber jag att få yrka bifall till
reservationen 6.

Slutligen vill jag säga ett par ord om
postverkets taxor. I proposition nr 92
föreslås att postmedlens karaktär av
bevillning skall slopas genom ändring
av g 60 regeringsformen. Jag har i utskottet
varit tveksam om detta. I motioner
har avslagsyrkanden framställts.
Nu har emellertid utskottet tagit initiativ
till en uppdelning sålunda, att
tidningstaxan fortfarande skall fastställas
av riksdagen men postmedlen i övrigt
bestämmas av regeringen. Jag har
biträtt detta utskottets enhälliga förslag,
eftersom det främst är tidningstaxan
som riksdagen har intresse av att
nogsamt bevaka.

Åtskilligt annat, herr talman, i det
digra betänkandet vore värt att kommentera
— inte minst parlamentarismens
inskrivande i grundlagen —• men
jag skall inskränka mig till det anförda,
eftersom talarlistan fortfarande är lång.

Låt mig i anslutning till vad jag inledningsvis
yttrade än en gång få uttala
min tillfredsställelse över att vi efter
höstens val och ett följande nytt riksdagsbeslut
kommer att få ett enkammarsystem,
som innebär att riksdagen
på en gång väljes direkt av folket och
att partierna genom de 40 tilläggsmandaten
får en riksproportiionell representation
!

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag känner det som en
mycket stor förmån att få deltaga i behandlingen
av ett reformförslag, som
har så betydande räckvidd i avseende
på vårt parlamentariska liv. Jag hade
dock som så många andra känt större
tillfredsställelse, om reformen inte ock -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

så inneburit att förslag till treåriga valperioder
och s. k. gemensam valdag
hade lagts fram.

Det sägs att någon i samband med
tillkomsten av 1809 års regeringsform
yttrade: Det som kännetecknar detta
förslag är det typiskt svenska som ligger
i uttrycket »lagom». Det omfattande
förarbetet till vår tids författningsreform
har också karakteriserats av en
stark strävan att medelst kompromissteknik
på s. k. hög nivå nå ett lagomläge.
Ty visst och sant är att kompromissens
idé också är ett uttryck för det
typiskt svenska.

Samtidigt är det beklagligt att kompromissresultatet
inte har det innehåll
som vi är vana vid. Det som brukar
känneteckna den typiskt svenska kompromissen
är att ingen förhandlare får
räkna med en lösning, som till 100 procent
tillfredsställer honom. Det skulle
inte heller vara lyckligt. En alltför ensidigt
god lösning betyder att motparten
måste vara i motsvarande grad
missnöjd, och detta återverkar naturligtvis
dels på tolkningen av överenskommelsen,
dels på kommande förhandlingsomgångar.

För att nå samförstånd måste man i
viss mån ge avkall på sina egna intressen,
men observera att den typiskt
svenska kompromissen innebär att parternas
missnöje med en överenskommelse
oftast avser helt åtskilda och
motsatta delar av denna.

Detta gäller inte den kompromiss som
vi i dag har att behandla. Vi — och jag
vågar påstå att den majoriteten är mycket
större än vad man anar —• är nämligen
missbelåtna med stora delar av
förslaget. Man må sedan i högstämda
ordalag lovprisa enigheten från denna
talarstol; framtiden får utvisa kompromissens
hållbarhet.

I en motion, nr 990 i denna kammare,
har jag framfört min tveksamhet
beträffande förslaget till treåriga valperioder
samt beträffande förslaget att
riksdagsval och kommunalval skall äga

rum på samma dag. Jag skall här begränsa
mig till några synpunkter på
detta.

Att en gemensam valdag är en förutsättning
för det naturliga samspelet
mellan rikspolitik och kommunalpolitik
har inte i tillräcklig grad påvisats.
Samspelet är betingat av andra faktorer
och kan inte vara beroende av ett samtidigt
val. De lokala frågorna kommer
att än mer försvinna i den rikspolitiska
kampen om riksdagsmajoriteten!
Väljarna bör ha reell möjlighet att utkräva
ansvar av sina förtroendemän
inom kommunen eller att genom en livlig
kommunalpolitisk debatt få grundlig
information om partiernas och förtroendemännens
handlingsprogram för
den kommande valperioden.

Men är det lyckligt att väljarna genom
att valdebatten helt domineras av
en aktuell brännande utrikespolitisk
fråga eller av en stor kontroversiell inrikespolitisk
ödesfråga påverkas att i
kommunalvalet rösta på samma parti
som i riksdagsvalet? Till detta kommer
att personvalet vid kommunala val kanske
ytterligare minskar i betydelse.
Dess värre kam det bli så, att kandidaterna
på valsedlarna till kommun och
landsting än mer råkar i skymundan
till förmån för riksdagskandidaterna.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
uppehålla mig vid dessa olika olägenheter.
Min hemställan i motionen
om att en parlamentarisk utredning
skall få pröva olika möjligheter och åtgärder
för att stärka den kommunala
demokratin har tillgodosetts.

Hitintills har folkmängden utgjort
underlaget vid mandatfördelningen
mellan valkretsarna. Författningsutredningen
föreslog samma beräkningsgrund.
Däremot kom grundlagberedningen
med en nyhet, nämligen att underlaget
skulle utgöras av antalet röstberättigade.
Det förslaget återfinnes nu
i propositionen och i utskottsutlåtandet.
Jag har stor respekt för det sätt på
vilket detta förslag motiverats, även om

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

motiveringen förefaller mig något krystad.

Det väsentliga för mig är den principiella
innebörden. Man kan med fog
fråga: Kommer den framtida riksdagsmannen
att representera alla invånare
i en valkrets, när mandatens antal i valkretsen
enbart grundar sig på antalet
röstberättigade?

Såvitt jag vet finns det inget land
som har en sådan konstruktion. I exempelvis
Finland, Norge, Danmark, Island,
Västtyskland, Storbritannien,
Frankrike, Schweiz, USA och Australien
utgör befolkningstalet underlaget
för antalet mandat.

Herr talman! Met det sagda skulle
jag ha velat yrka bifall till motionen nr
972 i denna kammare med herr Lindahl
som första namn men är förhindrad
därtill av formella skäl, då förslag
till lagtext saknas i motionen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Med den fart som debatten
nu har fått verkar det som om
den 17 maj skulle kunna bli nära nog
en skandinavisk grundlagsdag. Denna
dag firas tidigare i Norge som grundlagsdag,
men det förefaller som om
också den svenska riksdagen nu skulle
hinna fatta ett stort grundlagsbeslut
den 17 maj.

För mig framstår det som mycket angeläget
att betona att vad som presenteras
i konstitutionsutskottets betänkande
nr 20 är en partiell reform. Allmänheten
får inte bibringas den uppfattningen
att det som nu åstadkommits är
en helt ny författning — frukten av ett
utredningsarbete som pågått utan några
egentliga avbrott sedan 1954. Om man
ändå skulle ha den uppfattningen att
det här rör sig om en helt ny författning,
måste såväl konstitutionsutskottet
som riksdagen få ett mycket dåligt betyg.

Ibland verkar det också som om pressen
uppfattat vad som nu presenteras
som någonting helt nytt. Jag är därför

Partiell författningsreform m. m.

angelägen om att det klart säges ifrån
att här föreslagna ändringar endast berör
en del av det stora komplex som
våra grundlagar utgör.

Som min personliga mening vill jag
framhålla att jag livligt hoppas att vår
helt genomförda nya författning skall
få inte bara en ny språkdräkt utan även
ett innehåll som det i nuvarande läge
inte finns underlag för att utforma. Jag
kan inte underlåta att i detta sammanhang
erinra om de svårigheter som förelegat
för att exempelvis skriva in parlamentarismens
principer i den nya
författningen. Att i normal språkdräkt
kläda en konungs maktbefogenheter,
vilka inte alls står i paritet med gällande
författning, är helt enkelt inte möjligt.
Vi vet alla att det inte har varit såsom
regeringsformens § 4 klart säger:
»Konungen äger att allena styra riket
på det sätt, denna regeringsform föreskriver;».
Så har inte systemet fungerat
sedan mycket lång tid tillbaka.

Man må ha rätt att hysa den uppfattningen
att när vår författning får sin
genomgripande omgestaltning det också
på denna punkt blir en formulering
som mera står i överensstämmelse med
tidens krav.

En annan fråga som jag anser angeläget
att belysa är hur denna författningsreform
har tillkommit. Det kan
kanske anses onödigt att för riksdagens
ledamöter tala om detta, men med hänsyn
till den mängd av tidningsartiklar
i saken som förekommit de senaste dagarna,
speciellt i mellanpartipressen
med övervikt för folkpartiet, anser jag
det vara berättigat.

Hur länge en författningsreform diskuterats,
vet jag inte med säkerhet, men
redan 1954 tillsattes den första kommittén
med uppgift att skapa en mera tidsenlig
författning. I denna kommitté var
alla de stora partierna representerade.
Den arbetade under nio år och stod
mer eller mindre i ständig kontakt med
respektive partier. Likväl motsvarade
inte resultatet förväntningarna, och

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

man var inom alla partier ense om att
det lcrävdes en ytterligare överarbetning.
Efter de partiöverläggningar som
följde tillsattes senare den s. k. grundlagskommittén,
som också innehöll representanter
för de fyra stora partierna.
Dessa representanter har sedan
gång efter annan presenterat olika förslag
i sina riksdagsgrupper, som fått ta
ställning till dessa. Ibland har grupperna
accepterat förslagen, ibland har
de förkastats, varefter det blivit nya
överläggningar. Först när samtliga partigrupper
sagt sig kunna acceptera de
tyngst vägande detaljerna i förslagen
har det varit möjligt att skriva en proposition
som — enligt vad man hade
en känsla av — skulle kunna vinna en
bred förankring.

Detta att förslaget skulle ha en bred
förankring har från vårt partis sida
klarlagts under ett mycket tidigt skede
av överläggningarna. Detta krav måste
ses som en fullt naturlig sak i en demokrati.
Med den partistruktur vårt
politiska system har är det otänkbart att
ett enda parti, även om det hade makt
därtill, skulle genomföra en författning
under vilken sedan alla de övriga partierna
skulle tvingas arbeta.

Man kan således fastslå att utredningarna
utförts i huvudsak av riksdagsmän
från början till slut. Utredarna
har haft upprepade kontakter med
sina grupper för att få synpunkter från
de enskilda ledamöterna. Först när
samtliga partigrupper givit klarsignal
för de stora linjerna har författningen
utformats.

Mot bakgrund av den verklighet som
jag här belyst är det svårt att förstå den
indignation som uttryckts såväl i den
borgerliga pressen som av representanter
för de borgerliga partierna här i
riksdagen. Vi måste alla vara medvetna
om att det framlagda förslaget är en
delreform i ett oerhört omfattande arbete,
i vilket ändå varje ledamot haft
möjlighet att påverka utformningen om
man framfört sitt förslag till den grupp

man tillhör — och om detta, det bör
naturligtvis tilläggas, av den egna gruppen
och av de övriga ansetts vara bättre
än vad som presterats av utredningen.

Jag är väl medveten om att enskilda
ledamöter av såväl denna kammare
som första kammaren inte fått gehör för
just sin personliga idé. Men så är det i
varje demokrati; det är varje medlems
rättighet och plikt att framföra de förslag
som han finner bäst, men, ärade
ledamöter, också att acceptera att andra
inte har samma uppfattning om förslagens
värde. Att åstadkomma en författning
som i varje detalj stämmer
överens med 384 riksdagsledamöters
mening är en omöjlighet. Men att på
grundval av vad som nu skett säga eller
skriva att det träffats bindande politiska
uppgörelser över riksdagens huvud
är felaktigt och oriktigt.

För att belysa hur lätt — eller kanske
hur svårt — det är att komma till ensartade
uppfattningar vill jag bara nämna
vad två tidningar tillhörande samma
parti ansett om det föreslagna valsystemet.
De har haft rakt motsatta uppfattningar.
Den ena tidningen menar att
valsystemet lämnar alldeles för fritt
spelrum för kommunisterna och anser
att spärren skulle varit hårdare, under
det att den andra hävdar att systemet är
i hög grad odemokratiskt eftersom det
helt utestänger nya partibildningar. Dessa
båda tidningars förslag till ändringar
går inte att förena. Hur man än utformade
valsystemet skulle inte bägge förslagsställarna
bli nöjda.

Det valsystem som nu föreslås tycker
jag verkar väl avvägt. Att det inte ger
full proportionalitet i alla situationer
är ett offer som jag anser nödvändigt
för att kunna behålla en funktionsduglig
demokrati. Vi kan inte blunda för
vad som skett i en del andra länder, där
man kanske i huvudsak på grund av
valsystemets utformning råkat in i situationer
som lamslagit det politiska
systemet så helt, att det inte längre varit
handlingskraftigt. Det har t. o. m. hänt

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

att man som en sista utväg har varit
tvungen att i demokratisk ordning välja
sin egen diktator för att få en handlingskraftig
regering. Vi får inte försätta
oss i en sådan situation. Då får vi hellre
ta det offret att proportionaliteten inte
blir hundraprocentig.

Utskottets ledamöter har inte haft någon
svårighet att i dagens debatt finna
uttalade meningar som skulle kunna
föranleda gensagor, men samtidigt har
det sätt på vilket dessa olika uppfattningar
framförts inte givit vid handen
att man är ute efter att i verklig mening
försöka ändra på de resultat som
utskottet med förvånansvärd enighet
har uppnått. För mig verkar det som
om de avvikande meningarna framförts
för att befria det egna samvetet.
Mot den bakgrunden skulle det vara motiverat
med ett otal inlägg i denna debatt,
samvetsskäl beträffande olika detaljer
kan säkerligen förebäras av de
flesta i kammaren. En reform som tillkommit
i så starkt betonad kompromissanda
kan emellertid av naturliga skäl
inte tillfredsställa alla. Jag skall därför
inte vare sig bemöta eller provocera till
ytterligare meningsutbyten som — vilket
vi förmodligen kan vara överens
om — inte i något avseende skulle
förändra den kommande grundlagens
utformning.

Herr talman! Jag vill sluta med att
upprepa vad jag sade i början. Detta är
endast en partiell reform, en viktig del
men likväl endast en del av den stora
författningsreformen. Arbetet på denna
kommer att fortsätta med benägen hjälp
av alla demokratiska krafter i vårt land.
Vid någon tidpunkt kommer det förmodligen
att betraktas som färdigt, men
lika säkert är att arbetet ändå kommer
att fortsätta, ty jag har en bestämd
känsla av att demokratins arbetsformer
kommer att undergå en ständig utveckling.

Herr talman! Jag har ännu ett litet
tillägg. Den debatt som ägde rum här i
går angående demonstrationsrätten lik -

Partiell författningsreform m. m.

som den debatt som pågått i dag har
nära nog enstämmigt från alla partier
varit en osedvanligt klart uttalad hyllning
till demokratin. Med tanke på att
denna uppfattning så fullständigt genomsyrar
oss är jag också övertygad
om att vi, även om vi inte nu får en
fullständig författningsreform, i en
framtid skall ha förmåga att helt och
fullt skapa den författning under vilken
vi vill leva och verka.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till vad utskottet hemställt
på samtliga punkter.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Flera talare har under
den hittills förda debatten uttalat sin
tillfredsställelse över att vi nu får en
genomgripande reform av vår författning.
Man har betecknat det beslut vi
nu går att fatta som det största under
innevarande riksdag, ja, kanske det
största under flera decennier. Jag vill
gärna ansluta mig till denna uppfattning.
Övergången till enkammarriksdag
med direkta val och ett valsystem där
proportionaliteten uppnås genom utjämningsmandat
är otvivelaktigt av historisk
innebörd. Jag vill också understryka
att man härigenom förverkligar
tankegångar och önskemål som på liberalt
håll stått i förgrunden i många år.

Jag skall inte gå in på de olika fördelar
och nackdelar som systemet kommer
att medföra — vi är väl alla i denna
kammare på det klara med dem.
Även om författningsreformen i vissa
detaljer skulle visa sig vara behäftad
med bristfälligheter, så tror jag, herr
talman, att själva den grundläggande
förändringen, d. v. s. övergången till enkammarsystem,
kommer att allmänt accepteras
icke bara för dagen utan också
för framtiden.

Beträffande reformen av valsystemet
vill jag gärna framhålla, att man ansluter
sig till tankegångar och önskemål
som vid olika tillfällen framförts av
det parti jag tillhör. Yi har ansett att

Nr 25

Fredagen den 17 mai 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

man borde söka nå största möjliga proportionalitet
genom någon form av tillläggs-
eller utjämningsmandat. Som
exempel kan jag nämna att ett förslag
av denna innebörd framfördes i 1950
års folkomröstnings- och valsättsutredning
av bl. a. dåvarande ledamoten av
första kammaren John Bergvall och att
det vid valsättsreformen 1952 från folkpartiet
framfördes ett förslag beträffande
utjämningsmandat som till upphovsman
hade Erik Englund, också han
ledamot av första kammaren. Alla förslag
i denna riktning blev emellertid
avvisade. Att man nu i samband med
författningsreformen under allmän
enighet genomför ett valsystem med utjämningsmandat
måste därför av oss
i folkpartiet hälsas med tacksamhet.

Men jag vill därmed inte säga att reformen
på denna punkt är helt tillfredsställande.
För min del ställer jag
mig ganska skeptisk till utformningen
av de spärregler som införts för att
motverka splittringen i småpartier. Jag
är väl medveten om att sådana regler
behövs, och det måste understrykas att
spärregler i en eller annan form ingår
i praktiskt taget alla valsystem som
föreslagits eller genomförts såväl i vårt
land som i andra länder. Påståendet
att spärreglerna är en ny uppfinning
som tillkommit för att stoppa något
visst parti är felaktigt. Jag ansluter mig
till uppfattningen att demokratins
funktionsduglighet minskas genom en
uppsplittring på alltför många partier.
Men jag är tveksam huruvida fyraprocentregeln
är den riktiga, och jag hyser
vissa sympatier för den reservation
som avgivits av herr Hamrin i Jönköping.
Att jag det oaktat ansluter mig
till utskottets förslag beror dels på att
jag anser det vara svårt att konstruera
en spärregel, som är helt tillfredsställande,
och dels på att fyraprocentsregeln
ingår i det s. k. paket som partierna
har kommit överens om. Jag vill också
framhålla att det måhända inte skall
visa sig helt omöjligt att längre fram i

tiden ändra på dessa spärregler, om
detta skolle visa sig erforderligt.

Till övriga kontroversiella frågor i
författningsdebatten skall jag inte göra
några närmare kommentarer. Låt mig
bara säga, att jag inte hyser några betänkligheter
mot förslaget om en enkammarriksdag
med 350 ledamöter. Jag
tror, som flera andra talare sagt, att det
är av betydelse att vi får en så allsidigt
sammansatt riksdag som möjligt och
att olika delar av landet blir väl representerade.
Det blir ändå, vill jag framhålla,
på vissa håll en betydande minskning
genom att det totala antalet ledamöter
reduceras från 380 till 350. Det
län som jag representerar får t. ex. efter
1970 sex ledamöter i riksdagen i
stället för nuvarande åtta — jag räknar
då med nuvarande representation i båda
kamrarna. Skulle vi skära ned antalet
till 300 förmodar jag att länet
skulle förlora ännu en plats, d. v. s. att
antalet ledamöter skulle minska från
åtta till fem. Även om sådana lokalt betingade
synpunkter givetvis inte får
vara avgörande vid genomförandet av
en reform som denna, förtjänar de dock
att beaktas.

Den främsta anledningen till att jag
har begärt ordet i denna debatt är, herr
talman, att jag antingen ensam eller
tillsammans med andra riksdagsledamöter
står bakom ett flertal av de motioner
som väckts i anslutning till propositionen.

Motionerna har rönt skiftande öden
och jag skall inte på varje punkt kommentera
utskottets ställningstagande.
Jag skall endast uppehålla mig vid ett
par av dem.

En av de motioner som jag har väckt
gäller förfarandet, när någon blir vald
i flera kretsar eller av mer än ett parti.
Enligt propositionen skulle den valde i
sådant fall själv få avgöra vilken krets
han vill representera. Jag har — i likhet
med regeringsrätten — ansett att
ett sådant förfarande skulle vara felaktigt
och motionerat om att högsta

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Nr 25

röstetalet i stället skulle vara avgörande.
Utskottet har tillstyrkt motionen -—-det är för övrigt den enda motion som
har blivit helt tillstyrkt — och jag är
givetvis tacksam för detta. Jag vågar
tro, att man här vidtagit en förbättring,
som visserligen rör en detalj men en
icke helt oväsentlig sådan. Därutöver
vill jag givetvis, som t. ex. också herr
Nelander gjorde före mig, understryka
att partierna bör se till att dubbelval
kan undvikas.

En annan motion, som jag vill säga
några ord om, gäller poströstningen.
Jag har den bestämda uppfattningen,
att en reform av poströstningen måste
ske till 1970 års val, bl. a. med tanke på
fördelningen av utjämningsmandaten.
I min motion hade jag hemställt om ett
uttalande av riksdagen att poströstningen
skulle reformeras till valet 1970
så att även dessa röster kunde räknas
in redan på valnatten. Jag har blivit
bönhörd så till vida, att justitieministern
i tilläggsdirektiv till 1965 års valtekniska
utredning framhållit, att en
reform bör vara klar och beslutad till
1970 års val. Av intresse i detta sammanhang
är att övergång till datateknik
vid valförrättningarna också skall utredas.
Det är bara att hoppas, att detta
utredningsarbete kan avsätta resultat
till 1970 — i varje fall när det gäller
riksdagsmannavalen. Om detta icke går
hör man nog överväga att i den omfattning
detta är möjligt använda det förslag
till förtidsröstning, som framlagts
av valtekniska utredningen.

Till sist, herr talman, vill jag erinra
om att det är ganska mycket av valteknisk
natur som skall genomföras 1970.
Vi får gemensam valdag med tre val
samtidigt, kanske tvådagarsval, det blir
olikfärgade valsedlar och valkuvert,
ändrade former för poströstningen, måhända
datateknik vid valförrättningarna
o. s. v. Detta kommer att ställa partiorganisationerna
inför betydande problem.
Jag behöver bara erinra om kandidatnomineringarna
till tre val sam -

Partiell författningsreform m. m.

tidigt; det kan som bekant vara besvärligt
nog att nominera enbart till ett enda
val. Väljarna kommer också att ställas
inför en rad nyheter av bl. a. valteknisk
natur. Jag tror det blir nödvändigt att
ge en fullödig information om desa nyheter
på de olika sätt som står till buds,
och jag utgår från att regeringen har
sin uppmärksamhet fäst vid denna angelägenhet.
Vi får se till att väljarna
icke är alltför obekanta med de många
problem av valteknisk natur som de
ställs inför när de går att avlämna sina
röstsedlar sedan författningsreformen
har genomförts.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets förslag
utom beträffande reservationerna
nr 2 och 6, till vilka jag ansluter mig.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Huvudinnebörden i det
beslut som kommer att fattas i dag är
att riksdagen reformerar sig själv. Som
förut framhållits är det en styrka för
vår demokrati att så stor enighet har
kunnat vinnas om en reform av denna
omfattning. Det har omvittnats av de
tidigare talarna och jag vill understryka
det. Även om det kunde vara frestande
att kommentera det föreliggande
förslaget till partiell författningsreform
något utförligare och på flera punkter
än dem jag kommer att beröra, skall
jag inte göra detta utan avvakta den
slutliga och fullständiga reform, som
jag hoppas skall tillfredsställa mina
önskemål beträffande vissa principfrågor.

I dag skall jag beträffande denna
mycket viktiga partiella författningsreform
be att få instämma i det som
sades av bl. a. vår partiordförande samt
av herr Hilding Johansson och herr
Adamsson i hans första anförande, kanske
frånsett dennes något parentetiskt
uttalade förkärlek för majoritetsval i
enmansvalkretsar. På den punkten vill
jag oreserverat ansluta mig till det nu
föreslagna systemet.

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 fm.

Partiell författningsreform m. m.

Herr Nybergs nyligen hållna anförande
har jag på många punkter ingen
anledning att bemöta. Vad hans motioner
angår tog han ju endast upp ett par
av dem och konstaterade själv, att utskottet
tillstyrkt den ena medan beträffande
den andra den valtekniska utredningen
fått tilläggsdirektiv. Han är ju
själv ledamot av den valtekniska utredningen
och jag förutsätter att han där
kommer att bevaka förslagen. Åtskilliga
frågor i reformen är, som herr Nyberg
sade, av valteknisk natur och kommer
väl därför att föranleda utredning och
förslag från den valtekniska utredningen.

Själv skall jag i det här skedet av debatten
bara ta upp ett par punkter i
det föreliggande betänkandet, vilka inte
berörts så mycket tidigare.

En vanlig uppfattning är att riksdagen
är en mycket konservativ församling
då det gäller dess egna regler
och arbetsformer. Man kan väl knappast
bestrida att det ofta legat rätt mycket
i sådana påståenden. Var och en
som följt riksdagens arbete måste emellertid
ha märkt att de senaste åren
präglats av en betydande reformvilja.
Jag vill erinra om riksdagens tre beslut
1965 och 1966 på grundval av arbetet
inom riksdagens organisationsutredning.
Vid det första tillfället gick visserligen
första kammaren emot ett förslag
som framlagts av utredningen och
stötts av ett enigt utskott. Detta kunde
emellertid inte förta reformens positiva
effekter.

Under förra året genomfördes också
tre viktiga reformer beträffande riksdagens
kontrollmakt. Riksdagens ombudsmän
och revisorer hade blivit föremål
för utredningar, och 1967 kunde
riksdagen fatta beslut som syftade till
att effektivisera de båda institutionerna.
Samma år reformerade konstitutionsutskottet
sitt dechargeförfarande,
en reform som detta år har fullföljts
med framgång.

Man kan alltså påstå att riksdagen

under senare år visat en klar vilja att
anpassa sig själv och sina institutioner
efter tidens krav.

Dagens stora reform utgör höjdpunkten
i detta arbete. Den diskussion som
förts om partiuppgörelsens vara eller
icke vara påverkar inte förhållandet,
att det i alla fall är inom riksdagsledamöternas
krets som reformen förberetts
och utarbetats. Jag har velat erinra om
de reformer som genomförts inom riksdagen
de senaste åren, därför att flera
av dem har fullföljts av konstitutionsutskottet
genom initiativ i detta sammanhang.

Beträffande riksdagens personal- och
förvaltningsorganisation förslår utskottet
att en ny organisationsutredning
skall tillsättas nästa vår för att pröva
serviceapparatens anpassning till enkammarsystemet.

I fråga om riksdagens ombudsmän
föreslår utskottet vissa grundlagsändringar
som följer upp förra årets reform.
Denna innebar främst att ett gemensamt
ämbete inrättades med tre
ombudsmän och två gemensamma ställföreträdare.
Den organisationen påkallar
ändringar i §§ 96, 97 och 98 regeringsformen
och i § 68 riksdagsordningen.

Som tidigare nämnts av revisionens
ordförande behandlas även riksdagens
revisorer i konstitutionsutskottets betänkande.
Det föreslås att § 72 riksdagsordningen
anpassas till de riktlinjer
som beslöts förra året med bifall till
utskottets utlåtande nr 60. Bland annat
kommer mandatperioden för revisorerna
att bli tre år.

Det viktigaste av de initiativ konstitutionsutskottet
har tagit gäller utskottets
egen granskningsverksamhet. Då vi
nu får nya regler för utkrävande av regeringens
parlamentariska ansvar genom
misstroendeförklaring, föreslår utskottet
att de sedan länge föråldrade
bestämmelserna om statsrådens politiska
ansvar skall utgå ur § 107 regeringsformen.
Tiden är enligt utskottets

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

mening inne för modernare bestämmelser
rörande dechargeförfarandet.

Sedan utskottet under två år i full
enighet arbetat efter nya principer har
utskottet också funnit sig kunna ta initiativ
till en ny grundlagsreglering.
Förslaget överensstämmer i stort sett
med författningsutredningens. I direktiven
för grundlagberedningen har också
förutsatts att man på den punkten
skall följa författningsutredningen. Sålunda
får man i § 105 regeringsformen
nya regler för en administrativt inriktad
granskning, som skall avse statsrådens
ämbetsutövning och regeringsärendenas
handläggning. Det är ett betydelsefullt
steg i riktning mot ett bättre
utvecklat parlamentariskt system att vi
får dessa nya regler.

Över huvud innebär den partiella
författningsreform, som i dag skall beslutas,
en stor landvinning för parlamentarismen
i vårt land, som jag vill
ansluta mig till. Jag vill understryka
vad herr Henningsson särskilt tryckte
på, nämligen att detta är en delreform
och att många problem återstår att lösa
för i första hand grundlagberedningen.
Med den anknytning till den norska na -

Partiell författningsreform m. m.

tionaldagen jag personligen anser mig
ha hälsar jag med tillfredsställelse att
Sveriges stora och viktiga steg mot en
ny författning också kommer att infalla
den 17 maj, även om det, såsom någon
tidigare talare sagt, inte finns anledning
till samma festliga firande som i
dag förekommer i Norge.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
uttrycka en förhoppning om att en helt
ny författning skall kunna antas inom
en någorlunda nära framtid. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande betänkande
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidern

Sune K. Johansson

Fredagen den 17 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Partiell författningsreform m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande konstitutionsutskottets
betänkande nr 20, i an -

ledning av proposition med förslag till
partiell författningsreform m. m., nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr RUBIN (mbs), som yttrade:

Herr talman! Herrar Börjesson i
Glömminge, Larsson i Luttra, Börjesson
i Falköping, Dickson och Dockered!
Fru Marklund! Ärade stenograf er!

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

Sveriges riksdag skall ju i dag fatta ett
viktigt beslut som, om det bekräftas efter
höstens val, helt kommer att förändra
riksdagen och dess arbetsformer. Utvecklingen
från riksens ständer med
fyra skilda stånd till en enkammarförsamling
blir då slutförd. Härom skulle
egentligen icke vara annat än gott att
säga, om inte reformen genomfördes på
ett sätt som måste inge de allvarligaste
betänkligheter för svensk demokratis
fortsatta utveckling.

Den reform vi nu skall fatta beslut
om har tillkommit genom en kompromiss,
ingången mellan några partiledare
över huvudet på det stora flertalet riksdagsmän
och — vad värre är — över
huvudet på hela svenska folket. Jag vågar
påstå att den utformning som reformen
fått knappast bäres upp av någon
majoritet av svenska folket. Vad som
skett är nämligen att de existerande
partierna, vilka i vanliga fall kan vara
oense om mångahanda ting, begagnat
detta tillfälle att på olika sätt stärka sin
egen position i syfte att bevara en partistruktur
som sedan länge är hopplöst
föråldrad och som representerar ett förgånget
klassamhälle.

Oron bland dagens ungdom är det
bästa beviset på de nuvarande partiernas
oförmåga att skapa en för våra unga
meningsfylld politik. Vad möter ungdomen
på hemmaplan? Jo, partier som
träter om små detaljer i samhällets utformning
men som inte förmår ge människorna
någon vision av framtida utveckling,
något att tro på, något att arbeta
för, något att offra krafter på.

Inför det hot mot de nuvarande partiernas
övervälde, som ligger i människornas
växande likgiltighet och som
blir allt tydligare inför den leda som
stora delar av vårt folk känner i det nuvarande
stagnerade politiska läget, får
man många gånger ta sin tillflykt till
missförhållanden i fjärran länder för
att finna något som man verkligen kan
engagera sig för. Inför allt detta söker
partierna nu barrikadera sig, skydda

sig mot eventuella ny tankar med tillhjälp
av konstitutionella regler. Redan
genom att tilldela sig själva 23 miljoner
i statligt partistöd, genom att uppställa
allehanda regler som ger ekonomiska
förmåner åt de existerande partierna,
genom att monopolisera möjligheterna
att nå allmänheten via massmedia och
därmed hindra andra från att sprida
nya tankar och idéer ■— genom allt detta
bygger partierna nu spärrar mot
eventuella framtida konkurrenter. Det
gäller att få ett så gott utgångsläge som
möjligt. Genom författningsreformen
skaffar man sig ytterligare förmåner
framför allt genom att introducera ett
valsystem som utestänger nya partier
eller i vart fall starkt försvårar för nykomlingar
att göra sig gällande.

Det viktigaste hjälpmedlet härvidlag
är den fyraprocentspärr som måste
överskridas för att man över huvud taget
skall bli delaktig i mandatutdelningen.
Avsikten med regeln har varit att
garantera att endast den rörelse får vara
med i leken som — mot alla de handikapp
som möter ett nytt parti i förhållande
till de redan etablerade —
omedelbart kan svinga sig upp till ungefär
samma styrka som kommunisterna
har nått efter ett halvt sekels verksamhet.
Förslaget är i denna del innerst
inne ett övergrepp mot den allmänna
opinionen, ett övergrepp som partierna
kan kosta på sig, därför att alla de stora
partierna inbördes är eniga om åtgärden.

Valsystemet är vidare enligt förslaget
så utformat att den enskilde väljaren i
stort sett inte har någon som helst möjlighet
att inverka på personvalet. En
liten grupp i varje parti, kanske något
tiotal personer, bestämmer vilka människor
från respektive valkrets som
skall företräda partiet. Väljarna ställs
ofta helt åt sidan.

För närvarande får väljarna i alla fall
komma till tals vartannat år och då
säga sin mening om partierna och deras
sätt att sköta sig. Nu har enighet upp -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

nåtts om att detta är att ge väljarna ett
alltför stort inflytande. Man reducerar
helt sonika väljarnas möjlighet att säga
sin mening och de får göra detta bara
vart tredje år.

Genom den kompromiss som partierna
kommit överens om över huvudet på
väljarna och av vilken så gott som alla
i denna kammare känner sig bundna
berövas väljarna i realiteten varje möjlighet
att säga sin mening om partiernas
uppenbara strävanden att reducera
väljarnas eget inflytande. Hur skall
egentligen väljarna kunna reagera mot
en sådan ordning?

Alla de partier som presenterar sig i
höstens val, utom Kristen demokratisk
samling, är inställda på att genomföra
detta förminskande av den enskilde väljarens
betydelse — något som denne
skulle kunna säga nej till om han i
praktiken hade någon clians att demonstrera
sin åsikt. Vad är det t. ex. för mening
med att ha ett val till andra kammaren
som skall ligga mellan de två
beslut som erfordras för en grundlagsändring,
när väljarens möjlighet att säga
ifrån redan genom det beslut som vi
väl kommer att fatta i kväll är borta
ur bilden?

Det är av vikt att författningskompromissen
brännmärks från denna talarstol.
Den enskilde väljaren får helt enkelt
inte stå helt orepresenterad här.
Det är mot denna bakgrund givet att jag
inte kan tillstyrka utskottets förslag som
helhet, även om jag i och för sig givetvis
biträder huvudändamålet med reformen,
nämligen införandet av ett enkammarsystem.

Jag finner det riktigast att man nu
endast genomför de grundlagsändringar
som erfordras för att omvandla tvåkammarsystemet
till ett enkammarsystem.
Detta torde enklast ske på så sätt att i
huvudsak de regler som nu gäller för
andrakammarval göres tillämpliga på
val till denna nya enda kammare. Det
förutsattes därvid att antalet ledamöter
i den nya kammaren kan begränsas till

Partiell författningsreform m. m.

300. Den för denna reform erforderliga
grundlagstexten föreligger i min motion
11:985, nr 47 i utskottets förteckning.
Jag yrkar därför bifall till det under
I i denna motion framställda yrkandet
om antagande av där angiven
grundlagstext. Jag hemställer också att
denna grundlagstext ställes under särskild
votering, även om riksdagen skulle
antaga annan ny grundlagstext avseende
samma paragrafer. I detta sammanhang
yrkar jag också bifall till mitt
yrkande i motion 11:981, nr 43 i förteckningen,
i vilken det föreslås att
riksdagen skall begära utarbetande av
ett förslag till nytt valsystem med personval
till den nya enkammarriksdagen.

Om riksdagen skulle antaga utskottets
förslag och inte dessutom som vilande
vill antaga de av mig i nyss
nämnda motion, II: 985, föreslagna
grundlagstexterna — som innebär att
nuvarande valsystem bibehålies i den
nya enkammarriksdagen till dess ett
nytt personvalsystem blivit utarbetat
och antaget — bör riksdagen antaga alternativa
förslag till grundlagsändringar,
beträffande vilka det slutliga valet
får träffas efter höstens andrakammarval,
d. v. s. vid 1969 års riksdag. Jag anser
det därför viktigt att olika alternativ
hålles öppna. Därigenom blir det möjligt
att i förestående valrörelse verkligen
få i gång en allsidig diskussion
kring författningsfrågorna. De olika
kandidaterna bör få tillfälle att uttala
sig beträffande respektive alternativ.
Väljarna får då möjlighet att reagera på
de olika kandidaternas ståndpunkter.

Jag anser det sålunda nödvändigt att
frågan om ledamotsantalet i den nya enkammarriksdagen
på detta sätt hålles
öppen över höstvalet. Jag kan i denna
del yrka bifall till den vid utskottsbetänkande!
fogade reservationen 4, d. v. s.
bifall till utskottets grundlagsförslag i
bilaga 2 med de ändringar som angives
i bilaga 12, dock även med den ändringen
att riksdagen måtte antaga de
grundlagstexterna även om utskottets

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

förslag tidigare skulle ha antagits oförändrat.
Det är också av vikt att riksdagens
fyraåriga mandatperiod bibehålies.
Riksdagen bör därför besluta att antaga
även ett sådant alternativ. Jag yrkar
fördenskull, herr talman, bifall till
min motion II: 984.

Av största betydelse är också att väljarna
får tillfälle att ta ställning till de
odemokratiska regler som införts i förslagen
till §§ 16 och 17 riksdagsordningen.
Dessa regler sätter hårda spärrar
för nya partier. Enligt min mening
finns det inte något behov av spärr vid
fördelningen av de fasta kretsmandaten.
Varje parti bör givetvis få sin tilldelning
i valkretsen i förhållande till sin
röstsiffra, oberoende av hur många röster
partiet kan ha erhållit i landet i
övrigt. Tolvprocentsregeln bör därför
kunna slopas. Endast vad gäller utjämningsmandaten
kan det vara berättigat
att sätta upp en spärr. Procentgränsen
bör emellertid då sättas ned till 3 procent.
Parti som erhållit ett valkretsmandat
direkt bör också vara berättigat att
delta i utdelningen av tilläggsmandaten.
Mot bakgrunden av vad jag här anfört
yrkar jag bifall till motionen II: 983, nr
45 i förteckningen.

Det har sagts många vackra ord om
demokratin och dess betydelse i dagens
debatt. Dessa ord har många gånger
klingat ovanligt falskt i mina öron. En
närmare granskning av vad som nu sker
visar på en rad punkter att partierna
söker bevara ett monopol på att företräda
väljarna. Man talar om folkets vilja
som bestämmande, samtidigt som
man på alla tänkbara sätt kringskär de
enskilda människornas möjligheter att
verkligen få uttala sin vilja. De politiska
partierna skall nu endast vart tredje
år behöva möta väljarna. De har berövat
dessa i stort sett alla möjligheter att
öva inflytande på valet av de personer
som skall företräda dem. De har gjort
sitt yttersta för att förhindra nya meningsriktningar
att komma till tals.

I längden kommer denna bristande

hänsyn till de enskilda människorna att
hämna sig. Partierna är i allt högre
grad på väg bort från vad gemene man
tycker och tänker. De lever många
gånger i en skenvärld. Den reform, som
i dag prisats från så många håll men
som innerst inne mycket få av oss verkligen
vill ha utformad på detta sätt, kan
komma att visa sig vara en bumerang.
Väljarna kommer kanske så småningom
att revoltera, då de ser hur de blivit
ställda under partiledningars och partiombudsmäns
förmynderskap. Man skall
inte underskatta gemene mans naturliga,
sunda omdöme!

Därefter anförde:

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det förekom ett inslag
i herr Rubins anförande, som jag inte
kan låta stå oemotsagt i kammarens protokoll.

Herr Rubin yttrade, att författningsreformen
bygger på en överenskommelse
mellan några partiledare över huvudet
på väljarna. Så förhåller det sig
inte. Författningsreformen har utarbetats
inom grundlagberedningen, där de
fyra stora partierna var representerade
med åtskilliga ledamöter. Kontinuerlig
kontakt hölls hela tiden icke bara med
partiledarna utan även med respektive
riksdagsgrupper, som har accepterat
överenskommelsen. Den har även accepterats
av de tre borgerliga partiernas
riksmöten förra sommaren. Dessa
riksmötens ombud är valda av de lokala
partiorganisationerna över hela landet.
Det kan därför inte vara riktigt att påstå,
att överenskommelsen träffats över
huvudet på väljarna.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Några ord om reservation
4!

Denna reservation, som berör antalet
kammarledamöter, är egentligen ganska
märklig. På papperet är det en blygsam
minoritetsreservation, men i verklighe -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

ten har reservationen sympatier inom
alla riksdagspartier, i varje fall inom
största delen av den svenska pressen
och inom mycket stora folkgrupper.
Den situation som uppstått är ett exempel
på vart politiskt kompromissande
kan leda.

Jag tror att även centern, som ju är
det parti som hårdast har drivit linjen
med de 350 ledamöterna, bland sina
väljare får räkna in många som inte
sympatiserar med förslaget.

Man behöver inte vara rov för någon
falsk blygsamhet om man påstår att
riksdagsmän sällan hamnar på någon
poplista. Alldeles uppenbart har vi
misslyckats med att skapa någon större
respekt för vårt ämbete. Att spara in
några dyrbara riksdagsmän är som bekant
en populär tanke bland folket,
även om den inte är lika populär bland
riksdagsmännen själva. Man tycker att
vi talar för mycket och handlar för litet,
har för hög lön, reser för mycket
och sitter för sällan i bänkarna. — Nu
vill jag emellertid inte göra som prästen
på julottan, d. v. s. skälla på de närvarande;
men i vissa stycken är väl kritiken
ändå sann.

En populär och tidsenlig åtgärd vore
därför att vi rationaliserade vår egen
församling och bleve färre!

Den svenska parlamentariska försam.
ingen är redan, bortsett från ledamotsantalet,
en i visst avseende ganska ineffektiv
församling: den ena halvan av
församlingen har makten och myndigheten
och möjligheterna att uträtta något
väsentligt, medan den andra halvan
har en ganska blygsam utsikt att göra
en rejäl insats med undantag för de tillfällen
då regeringen är klok nog att ta
upp oppositionens idéer och servera
dessa i egen kapprock — detta har som
bekant förekommit ganska ofta under
de senaste åren. Men bortsett härifrån
är det onekligen mycken dokumenterad
tankeenergi som under årens lopp har
gått raka vägen från riksdagens bord
till riksdagens papperskorg.

Partiell författningsreform m. m.

Nu står vi i begrepp att åtminstone
på en punkt göra vår riksdag mindre
rationell och funktionell i och med förslaget
om de 350 ledamöterna.

Alla håller med om att en sådan riksdag
skulle bli otymplig och få svårt att
praktiskt fungera. Såvitt jag har kunnat
märka finns det ingen i debatten som
har bestritt detta, och inte heller har
någon påvisat hur man vettigt skall
kunna klara det plenara arbetet utan
inskränkningar i ledamöternas demokratiska
frihet. — Jag vet att herr Wahlund
med stor sakkunskap tidigare i dag
betonade, att det visst skulle vara möjligt
att lösa det problemet och att han
hänvisade till hur man förfar i FN:s
generalförsamling, där utskottsarbetet
har fått en speciell tyngd.

Man kan naturligtvis också hänvisa
till arbetssättet i det engelska parlamentet,
där talmannen själv väljer ut talarna.
Det skall väl krävas en nästan övermänsklig
oväld för att kunna klara en
sådan uppgift, och jag tror att inte ens
en sådan förträfflig talman som den nu
sittande skulle vara riktigt belåten med
ett sådant system! Man kan också tänka
sig en ständig partitopp debatt med en
hel hop blindpipor i bänkarna eller
också får man tänka sig den linje som
konstitutionsutskottet är inne på, nämligen
en debattrestriktion med tidsbegränsning
av inläggen. Inget av de
nämnda förslagen är emellertid särskilt
tilltalande. Jag tycker att varje förslag
på sitt sätt inskränker riksdagsledamotens
demokratiska frihet.

Det kan väl ligga något litet i argumentet
att de 350 ledamöterna ger en
rikhaltigare representation, inte för
glesbygderna, ty man har redan insett
att detta var ett förhastat påstående,
utan för olika medborgarkategorier, yrkeskategorier
och åldrar. Man får därigenom
en mera rikt fasetterad representation.

Detta kan vara sant, även om man
med det resonemanget lika gärna skulle
kunna argumentera för 400 eller 450 le -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

damöter i kammaren. Även om det ligger
något i talet om att 350 ledamöter
ger en rikhaltigare representation, kvarstår
dock det fundamentala kravet otillfredsställt,
kravet på en funktionell
riksdag. Vi vet också att det är en helt
förkrossande majoritet av de tunga remissinstanserna
som uttalat sig för ett
mycket mindre antal, nämligen Svea
hovrätt, regeringsrätten och 17 länsstyrelser.
Det är verkligen en förkrossande
tyngd av parlamentarisk erfarenhet
som man här går förbi.

En hel rad argument har redovisats
för det större antalet riksdagsledamöter,
och dessa har passerat revy här i
kammaren i dag. Men man har förtigit
ett argument som alla känner till och
som man inte precis talar om här i kammaren
men desto mer i korridoren,
nämligen det som skulle kunna kallas
försörjningsargumentet. Det är en händelse
som ser ut som en tanke att man
får siffran 350, om man minskar det
nuvarande antalet med den avgång av
antalet riksdagsledamöter som brukar
vara vanlig under en riksdagsperiod.
380 minus 30 lika med 350. Men riksdagen
kan inte få vara en försörjningsinrättning
för dem som råkat ge sig riksdagspolitiken
i våld. Övergångssvårigheterna
får klaras på annat sätt. Det är
verkligen att hoppas att den fortsatta
grundlagberedningen skall finna skäl
att krympa kammaren.

Tillåt mig, herr talman, att också uttrycka
mina varma sympatier för den
rimligare treprocentsspärren. Även här
har vi med oss remissorganen Svea hovrätt
och regeringsrätten. Jag upprepar
vad många har sagt, nämligen att det
inte kan vara förenligt med demokratins
spelregler att cirka 175 000 väljare
inte skall få någon representation i
riksdagen. Det har av olika talare framhållits
att det i nuvarande system också
finns spärrar, och naturligtvis är detta
riktigt. Ömsom ger spärren en högre
tröskel, ömsom en lägre. När det gäller
de stora valkretsarna på 30 mandat

tarvas bara 2 procent för mandat. Dessa
kretsar tenderar att öka som statsministern
tidigare i dag anförde. I sammanhanget
uttryckte han också en viss sympati
för 3-procentsspärregeln. Det är ett
dåligt argument när man säger att det
även med nuvarande system finns lika
höga trösklar, samma spärr som med
det nya systemet. Det senare är inte
sämre än det tidigare. Men det borde
väl ändå vara annorlunda. När vi nu
får ett nytt valsystem skulle detta vara
inte bara något bättre utan avsevärt
bättre just ur demokratisk synpunkt.

Vi vill inte riskera att få småpartier,
säger man, ty det skulle på sikt göra det
parlamentariska arbetet omöjligt. Detta
är väl sant, men det är också sant att
just risken för småpartier är en för de
traditionella partierna nyttig och nödvändig
sporre till förnyelse, vitalitet
och lyhördhet för folkopinionen. Så
länge partierna äger denna vitalitet är
de själva den bästa spärren mot uppsplittring
i småpartier. Den dag vi inte
löper risk för ny politisk konkurrens
står förfallet för dörren. Den fria konkurrensen
verkar självsanerande och
rationaliserande också på partipolitikens
fält.

Av kända skäl måste vi emellertid
offra den rimliga procentspärren på
den partipolitiska kompromissens altare.
Till slut vill även jag uttala min tillfredsställelse
över denna partiella
grundlagsreform. Jag hoppas att reformen
skall fullkomnas i framtiden.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationerna 4 och 5.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet helt
enkelt för att markera min anslutning
till den argumentation som herr Wahlund
utvecklade på förmiddagen. Det
fanns inte någon som helst anledning
för mig att instämma i det under mitt
tidigare inlägg, men efter att ha hört
herr Werners anförande känner jag

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

mig nu förpliktad att ansluta mig till
herr Wahlunds argumentation.

Det är ingen tvekan om att herr Werner
har sänkt denna författningsdebatt
ned på ett plan där jag inte trodde att
vi skulle diskutera dessa allvarliga ting.
Det verkar på mig skrämmande när jag
hör herr Werner peka ut ledamöter
som blindpipor — det är inte god parlamentarisk
ton, herr Werner!

Herr Werner slog emellertid sitt eget
rekord genom att sedan tala om försörjningsargumentet.
Något sådant argument
har sannerligen inte legat bakom
de ståndpunktstaganden som samtliga
partier utom herr Werners gjorde i
grundlagberedningen, som vi fullföljde
i konstitutionsutskottet och bakom vilka
står i varje fall tre av riksdagens
partier — jag skulle tro fyra. Det återstår
för herr Werner att antingen bevisa
att detta varit vårt argument eller
också att ta tillbaka sitt påstående.

Sedan åberopade herr Werner länsstyrelserna
som parlamentariskt kunniga
organ. Om det är några som har erfarenhet
av parlamentariskt liv måste
det väl vara parlamentarikerna själva.

Får jag sedan bara tillägga en sak
beträffande procentreglerna. Vi skall
bevara demokratins vitalitet, förklarar
herr Werner. Häri instämmer jag. Men
har man vitalitet vid en spärregel på 3
procent men förlorar den vid 4 procent?
Herr Werner försöker bevisa för
mycket. Det spärrsystem som vi nu har
går längre än det som vi får vid 4 procent.
Kan herr Werner påstå att det
nuvarande systemet har inneburit att
vitaliteten har sviktat i svensk demokrati
och att här inte har kunnat uppstå
några nya partier?

I detta anförande instämde herrar
Wahlund (ep), Johansson i Norrköping
och Ekström i Björkvik samt fru
Sundström (samtliga s).

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill helt ansluta mig
till vad herr Johansson i Trollhättan

Partiell författningsreform m. m.

här har sagt, och jag reagerar lika
starkt, så mycket mera som herr Werner
dock är en kyrkans man och har
sin försörjning ordnad på det allmännas
bekostnad. Det finns kanhända anledning
att också få det tillfört kammarens
protokoll.

Egentligen skulle inte de två sista
talarnas — jag tänker på herr Rubins
och herr Werners — anföranden bemötas.
De talar egentligen för sig själva.
De visar att de ingenting vet och ingenting
lärt under den tid de varit medlemmar
av denna kammare. Herr Werner
har den föreställningen att vår uppgift
är att bara sitta instängda i detta
hus under en viss tid, förmodligen utan
någon som helst kontakt med någon
utanför dessa väggar. Man kan inte tolka
hans resonemang om resor och bortovaro
från kammarplena på annat sätt.
Det är dock så, herr Werner, att en
riksdagsman också har den mycket stora
uppgiften att hålla kontakt med sina
väljare. Han skall föra ut till partimedlemmar
och väljare vad riksdagen beslutar
och hålla en intim kontakt med
dessa under riksdagsarbetets gång. Givetvis
har en större församling större
möjligheter att göra det än en mindre
församling. Dessa herrar har uppenbarligen
icke klart för sig vilka uppgifter
riksdagsarbetet omfattar.

Herr talman! Jag begärde ordet egentligen
för att säga en del av vad som redan
är sagt. Jag skall nöja mig med dessa
kommentarer.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Som representant för
fyrstadskretsen, samma krets som herr
Werner och herr Rubin har yttrat sig
för nyss, känner jag mig i hög grad
uppfordrad att be kammaren om ursäkt
för deras yttranden.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker inte delta i
den torgdebatt i vilken herr Adamissons

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

inlägg nyss utgör lågvattenmärket. Om
jag ingenting vet och ingenting har lärt,
tror jag inte att herr Adamsson är den
rätte att bedöma. Det gör mina väljare
som har satt mig här och de kommer
även i fortsättningen bedöma mina insatser.

Beträffande mina kunskaper vill
jag endast hänvisa till en av de största
och viktigaste frågor som vi för närvarande
har att behandla i Sveriges
riksdag — u-landsfrågan. Landets statsminister
har från denna talarstol sagt
att jag på detta område har betydande
kunskaper. Jag ville bara nämna ett
exempel av många.

Herr Adamsson är ledamot av styrelsen
i den tidning som en gång frågade
vad jag hade i riksdagen att göra; jag
hade väl inte mycket att komma med.
Jag tror, herr Adamsson, att jag har
kunnat bevisa motsatsen. Jag har ingen
anledning ta emot några som helst anmärkningar
av Er.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Adamsson och herr Henningsson
som gamla vänner från fyrstadskretsen
tog tillfället i akt att hoppa på
mig. Jag unnar dem tillfället.

Jag vill börja med att bemöta herr
Johansson i Trollhättan. Jag beklagar
att herr Johansson i Trollhättan som
är en så intelligent karl hörde fel på
vissa punkter i mitt anförande. Jag utpekade
ingalunda några blindpipor i
den här salen. Men jag sade att det kan
komma att bil så — det är ett av alternativen,
låt vara ett tokigt sådant —• att
debatten i framtiden kommer att föras
mellan partiledarna och partitopparna,
medan fotfolket inte får möjligheter att
komma till tals. Jag skildrade alltså ett
tänkt, inte ett nu föreliggande läge.

Det lilla räkneexempel jag lät undslippa
mig är väl inte obekant för någon,
kan jag tänka mig. Jag vill också
avfärda det som orealistiskt och oriktigt.
Därför anförde jag det.

Vad beträffar de sjutton länsstyrelserna
kan man väl ändå inte komma
ifrån den erfarenhet som alla dessa representerar
också av parlamentariskt
arbete och omdöme när det gäller att
bedöma hur en församling skall kunna
bli funktionsduglig. Jag tycker verkligen
att herr Johansson i Trollhättan tog
mycket lätt på den fond av sakkunskap
som finns i dessa länsstyrelser, i Svea
hovrätt och i regeringsrätten.

När det gäller vitaliseringen av partierna
skulle jag tro att herr Johansson
håller med mig om att om vi kan täcka
in de behov som väljarna har, så finns
det inget behov av att splittra sig på
ytterligare partier. När det föreligger
en risk för småpartier, så skärper sig
de traditionella partierna — det är
frestande att ge exempel på det; jag
skall iinte göra det men jag viker inte
ett ögonblick från ståndpunkten att den
rätta spärren är att agera så att vi får
väljarnas förtroende var och en på sitt
håll.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart att vi
skall handla så att vi vinner väljarnas
förtroende. Vilken politiker försöker
inte det? Och i en demokrati gäller ju
att den som inte får väljarnas förtroende
får inte heller komma till riksdagen.
Men 4-procentsspärren lär säkert inte
hindra väljarna från att fälla utslaget;
det har de gjort med den nuvarande
valmetoden.

Låt mig sedan ta upp de två saker
som jag framför allt reagerade mot i
herr Werners tidigare inlägg.

Jag fattade innebörden även i den del
av hans framställning där han nämnde
ordet blindpipor. Men centralpunkten i
hela argumentationen — i min liksom
i grundlagberedningens och konstitutionsutskottets
— är att riksdagsmannen
har att fullgöra sina uppgifter inte
bara i denna talarstol utan också i utskott
och ute bland väljarna; han skall

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

uppehålla kontakten med sin bygd. Vem
som där är blindpipa eller inte skall
inte herr Werner stå här och försöka
peka ut. Och han skall inte ett ögonblick
göra gällande att vi i den nya,
stora kammaren kommer att få blindpipor,
d. v. s. betydelselösa riksdagsmän
— alla betyder någonting. Och jag
tror att kontakten med hembygden,
med valkretsen betyder lika mycket
som de insatser man gör i denna talarstol.

Jag vill ta upp ännu en sak, herr talman.
I sitt huvudanförande använde
herr Werner ordet försörjningsinrättning
om riksdagen. Herr Werner återkom
inte till detta i sitt andra inlägg.
Detta noterar jag med tillfredsställelse
och utgår alltså ifrån att herr Werner
råkade ut för en tungans slintning och
inte vill fullfölja detta resonemang.

Herr WERNER (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna instämma
med herr Johansson i Trollhättan i
hans sista ord. Jag är inte märkligare
karl än att jag kan göra det och säga
att det var en »tungans slintning» och
ett dåligt uttryck för det jag ville ha sagt.

Men när det gäller dem, som inte
kommer till tals i riksdagsarbetet, talar
vi ju inte om utskottsarbetet, utan vi
talar just om hur den samlade riksdagen
in pleno skall kunna fungera effektivt.
Det är klart att varje riksdagsman
har sin röst och sin stämma och sin rätt
att komma till tals. Man kan kalla sig
vad man vill, när man tillhör det yttre
fotfolket och placeras långt ut på talarlistan
och nattetid får tala för få åhörare.
Det måste mycket lätt bli situationen
i en mammutkammare, om man
väljer en sådan väg att partitopparna
alltid får komma till tals i första hand.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Efter denna lilla skärinytsling
vill jag understryka att jag
skall försöka väga mina ord, och jag vill
också säga att vi i riksdagen har respekt
4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

Partiell författningsreform m. m.

för varandras åsikter och även skall behandla
varandra med den respekt som
arbetet och uppdraget här ger.

När jag nu står här för att argumentera
för en åsikt i författningsfrågan
gör jag det i den övertygelsen att vi
riksdagsmän får ha en enskild uppfattning
och får göra oss till tolk för den.
Sedan bör vi väl inte vare sig här i talarstolen
eller ute i landet föra en sådan
argumentation att vi på det ena eller
andra sättet misskrediterar riksdagens
eller enskilda ledamöters anseende. Det
är min uppfattning och jag tror att den
delas av alla.

Efter detta skall jag, herr talman, helt
kortfattat gå in på argumentationen. Vi
övertygar väl inte varandra, utan vi
står väl fast vid de ståndpunkter vi intagit.

Den ändring av författningen som vi
i dag diskuterar bygger ju på ett förslag
som i sin praktiska utformning helt
grundar sig på en uppgörelse mellan
företrädare för de olika partierna. Denna
uppgörelse har satt sin prägel, som
jag ser det, inte bara på utformningen
av förslaget utan också på handläggningen
av hela ärendet. Överenskommelsen
har i viss mån varit helig. Den
fria diskussionen i pressen har också
i viss mån bundits genom överenskommelsen.
Ändringen av författningen är
dock en så stor fråga att den bör kritiskt
granskas.

Författningens innehåll skall ju under
lång tid reglera folkets egen utövande
myndighet och bör uppbäras av en
stor enighet om att förslaget är bra. Inför
utskottets förslag såsom det är utformat
måste jag säga att denna breda
övertygelse om förslagets förträfflighet
inte finns. Flera ledamöter som man
träffar ute i korridorerna uttalar sig
kritiskt om förslaget, och på vissa
punkter är missnöjet ohöljt. Det gäller
både organisationen och tillämpningen
enligt förslaget.

Men det har varit föremål för partiöverläggningar,
och jag vill för undvi25 -

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

kande av alla missförstånd omtala att
i princip har jag icke biträtt överenskommelsen
vid något tillfälle; och jag
vill understryka att vi i centern inte
har bundit någon enskild ledamot vid
förslaget.

Det nu föreliggande förslaget bygger
på den överreklamerade storhet som
skulle ligga i att vi får en modern enkammarriksdag.
Det nuvarande tvåkammarsystemet
har fått kläda skott
för alla olägenheter som otvivelaktigt
finns i den arbetsordning som dagens
riksdag brottas med. Säkert bävar flera
ledamöter, och jag tror man kan säga
med skäl utan att därför behöva vara
kritisk mot riksdagsmännen, inför den
arbetsordning som kommer att råda i
den föreslagna riksdagsförsamlingen
med 350 ledamöter i en kammare.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i skälen för och emot detta förslag
men vill understryka att vi nu i Sveriges
riksdag har över 380 ledamöter
som representerar olika bygder. Sverige
är geografiskt sett ett stort land
med en schatterad och spridd företagsamhet
och allt skall avspegla sig 5
riksdagens sammansättning. Jag tror
därför att det är viktigt att denna församling
inte görs för liten. De olika intressena
behöver säkert en bred parlamentarisk
förankring. Det främsta skälet
för genomförandet av reformen har
varit eftersläpningen vid det nuvarande
systemet då det gäller utslaget av folkviljan
i första kammaren. Detta missförhållande
anses med rätta stötande,
men jag tror att man kan finna en lösning
utan att behöva tillgripa den omfattande
ändring av riksdagen som bär
föreslås.

I den tidigare författningsutredningen
framförde ledamöterna Ahlkvist och
Wahlund förslag om en reform inom
tvåkammarsystemets ram. Jag kan inte
se att demokratin skadas av systemet
med tvåkammarriksdag. Det indirekta
valet får vi ju ändå acceptera på många
områden. Nu har grundlagberedningen

säkert gjort ett ambitiöst arbete, men
det finns detaljer i det föreliggande
förslaget som inger oro. 4-procentspärren
och den gemensamma valdagen är
två detaljer som jag inte kan acceptera
och den 3-åriga mandatperioden gör
mig också betänksam. För kommunerna
liksom för staten är en långsiktig planering
nödvändig. Om denna kan ske
med de föreslagna formerna tvivlar jag
på. I varje fall får de ansvariga i regering,
riksdag och de kommunala församlingarna
vara beredda att lämna
sina uppdrag efter tre år.

Med tanke på de olägenheter som vidlåder
det föreliggande förslaget jämfört
med möjligheterna till lösningar inom
det nuvarande andrakammarsystemet
— tidigare refererat i reservationen av
herrar Ahlkvist och Wahlund och i dag
ytterligare understruket av hr statsministern
— tror jag att ett ändrat tvåkammarsystem
hade kunnat bevara och
fördjupa demokratin på ett sätt som vi
alla anser önskvärt.

Det har tidigare från denna talarstol
talats om priset för den kompromiss vi
nu kommit fram till. Den skall jag emellertid
inte yttra mig om, men för min
egen personliga del och för att stödja
dem som har uppfattningen att ett reformerat
tvåkammarsystem skulle kunna
uppfylla de ifrågavarande fordringarna
vill jag, herr talman, yrka avslag
på propositionerna i första hand
och i andra hand yrkar jag bifall till
den reservation som herr Larsson i
Luttra tidigare yrkade bifall till.

I detta anförande instämde herrar
Svensson i Vä, Franzén i Träkumla och
Börjesson i Glömminge (samtliga ep).

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag vill ägna mig åt en
fråga som väl är av relativt begränsad
räckvidd i den reform vi hår diskuterar
men som har stor betydelse för den del
av landet som den berör, nämmligen
Gotland.

Motionen II: 971 syftar till ett över -

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

förande av det nuvarande valsystemets
s. k. fyllnadsregel, som återfinnes i riksdagsordningen
§ 15, mom. 3, till det föreslagna
nya valsystemet. Det nya systemet
bygger på principen om riksproportionalitet
men med vissa spärrar inbyggda,
ett ämne som för övrigt varit
föremål för diskussion här i dag.

Principen är väl värd att sträva efter
men svår att omsätta i praktiken. Särskilt
regeln om fördelningen av överskottsmandat
har en tendens att gynna
stora och missgynna små valkretsar.
Enligt grundlagberedningens undersökning
av hur valsystemet skulle ha
verkat om det tillämpats vid riksdagsvalet
1964 skulle t. ex. Stockholms län
ha tilldelats 24 mandat, medan det exakta
antalet uppgick till 22,7. För fyrstadskretsen
var motsvarande siffror
20 respektive 18,4. Blekinge län däremot
skulle endast ha tilldelats 6 mandat,
trots att det exakta antalet utgjorde
6,8, och Gotlands län skulle ha erhållit
endast 2 mandat, alltså inget
överskottsmandat fastän det exakta antalet
utgjorde 2,4. Flera exempel skulle
kunna anföras; jag nämner här bara
ytterligare Hallands och Jämtlands län.

Som sagt finns det i nuvarande system
för val till riksdagens andra kammare
en speciell fyllnadsregel som garanterar
Gotlands län 3 mandat i stället
för 2, som valkretsen skulle få efter
befolkningstalet. Denna regel är inte
av färskt datum utan har funnits ända
sedan det proportionella valsystemet
infördes i vårt land i början av detta
sekel eller närmare bestämt år 1909.
I motiveringen angavs då följande:
»Då valkretsarna sammanfalla med länen
eller delar av dessa kan inträffa
att ett mindre län icke har en folkmängd
som motsvarar 3/230-delar av
rikets folkmängd, men i thy fall får
länet dock som valkrets, för proportionalismens
möjliggörande, utse 3 riksdagsmän.
»

Senare har denna fråga behandlats
vid skilda tidpunkter och av skilda or -

Partiell författningsreform m. in.

gan. Som exempel kan anföras proportionsvalsakkunnigas
betänkande år
1921, 1950 års folkomröstnings- och
valsättsutrednings betänkande, proposition
nr 175 år 1952 av dåvarande
justitieministern Herman Zetterberg —
i vilken för övrigt fyllnadsregeln föreslogs
utökad att garantera minst 5
mandat för varje valkrets utom för
Gotland. Genomgående har vid varje
tillfälle då frågan behandlats varit, att
det har förefunnits enighet om regelns
bibehållande för Gotlands län, och detta
med samma motiveringar som de ursprungliga,
nämligen att det svårligen
låter sig göra att sammanslå länet med
någon del av fastlandet till en valkrets
och att antalet mandat därför borde
vara minst tre för att möjliggöra en
fungerande proportionalism.

Situationen har inte förändrats sedan
frågan behandlades senast. Motiveringarna
för bibehållande av nuvarande
garantiregel för Gotlands del är, som
vi ser det, lika starka i dag som då regeln
infördes. Det kan synas överflödigt,
men jag vill ändå påpeka att införandet
av ett valsystem med s. k. riksproportionell
effekt inte i och för sig
ändrar Gotlands gränser eller påverkar
dess läge i förhållande till landet i övrigt.
Gotland är liksom hittills hänvisat
till att mer eller mindre utgöra en
sluten enhet. Man kan beklaga det, men
det är så. Om det nya valsystemet accepteras
i föreslagen form och detta i
praktiken kommer att medföra att endast
två mandat finns att fördela på
Gotland — och så kommer det att bli
eftersom vi inte kommer att erhålla något
tillskottsmandat — så kommer detta
att innebära att en proportionell valmetod
inte kan fungera tillfredsställande
inom detta län.

Skälet kvarstår alltså för fyllnadsregelns
bibehållande för Gotlands del. Situationen
är i stort sett densamma som
år 1909, men jag nödgas tyvärr konstatera
att viljan och förmågan att lösa
problematiken i dag är så mycket säm -

4* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 25

100

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform in. m.

re än då. Ändå är möjligheterna större
nu. Då fanns endast 230 mandat att fördela
— nu finns det 350. Då fanns vidare
första kammaren där Gotland
kunde påräkna möjlighet till representation,
men den möjligheten kommer
ju efter de beslut som vi nu skall fatta
att bortfalla.

Grundlagberedningen, departementschefen
och konstitutionsutskottet är i
dag tydligen eniga i sina bemödanden
att förklara varför det icke skulle vara
möjligt att inom ramen för det tilltänkta
nya valsystemet tillse, att Gotlands
intressen i denna fråga tillgodoses. Argumenteringen
förefaller icke övertygande.

Man anför bl. a. att detta är ett för
Gotland speciellt problem. Vi anser
dock inte att detta kan vara ett relevant
argument för att denna fråga inte
skulle kunna lösas. Tvärtom — just därför
att vi bara har ett Gotland eller, såsom
vi brukar säga i högtidliga sammanhang,
en Östersjöns pärla, borde vi
kunna orka med att lösa dess problem.
Detta gäller för övrigt inte bara den fråga
som vi nu diskuterar utan även andra
frågor som vi har aktualiserat i denna
kammare.

Grundlagberedningen anför vidare
att ett antal av 350 ledamöter i enkammaren
möjliggör en bättre spridning av
representationen till glesbygderna, en
tanke som jag gärna vill ansluta mig
till. Men inte heller det löser Gotlands
problem. Herr Larsson i Luttra angav
i sitt huvudanförande, som jag lyssnade
till på förmiddagen, intressanta siffror
över hurudant utfallet blir för Gotlands
vidkommande. De två mandat
som vi får kommer att få betalas med
18 150 röstberättigade per mandat mot
15 260 för landet i genomsnitt. Försämringen
i representationen blir påfallande.
Länet har nu tre representanter i
denna kammare och två i första kammaren,
tillsammans fem ledamöter. Tre
femtedelar av nuvarande representation
bortfaller alltså för Gotlands län.

Departementschefen och utskottet har
uttalat att bibehållandet av en fyllnadsregel
för Gotlands vidkommande skulle
vara främmande för systemets principer
och kunna få störande verkningar.
Det skulle innebära att det samlade resultatet
av de fasta mandatens fördelning
skulle avvika från riksproportionaliteten
mer än nödvändigt.

Vi kan inte acceptera den uppfattningen
att en regel om att antalet fasta
valkretsmandat inte får understiga tre
skulle stå i strid med principerna för
riksproportionalitet mellan de politiska
partiernas representation i riksdagen.
Beträffande den geografiska fördelningen
av mandaten är dessutom en
fullständig proportionalitet mycket svår
för att inte säga omöjlig att uppnå.

Länsstyrelsen i Gotlands län har i
sitt yttrande över grundlagberedningens
betänkande hemställt, att valkretsen
liksom hittills måtte tilldelas tre mandat,
och anför att den härför erforderliga
fyllnadsregeln kan ges samma innehåll
som motsvarande regel ägde före
1953. Motionen II: 971 ansluter sig till
denna tanke. I denna motion föreslås
en lagtext för denna regel, vilken intagits
på s. 71 i förevarande betänkande
från konstitutionsutskottet.

Herr talman! .lag yrkar bifall till motionen
II: 971.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Artigheten borde kanske
ha bjudit mig att begära ordet även
sedan min vän herr Dockered talat,
men jag lär i denna sena timme inte
kunna övertyga honom om nyttan av
denna författningsreform, om vars genomförande
det i stort sett råder enighet.

Men när det gäller de synpunkter
som den senaste talaren anförde kan
jag mycket väl förstå hans argumentering.
Jag tror emellertid inte att vi kan
lägga lokaliseringssynpunkter — om
jag nu skall använda det uttrycket —•

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

101

på detta problem. Frågan om Gotlands
förhållanden i det stycket får lösas på
annat sätt än genom valsystemet. Skulle
vi genomföra den ordning som herr
Gustafsson i Stenkyrka förordat i sin
motion, till vilken han nyss yrkade bifall,
rubbar man det system som i övrigt
skulle tillämpas. Det gäller nu inte
den partipolitiska fördelningen — med
en bred marginal av rörliga mandat löser
man detta — men det gäller den
geografiska fördelningen av de fasta
mandaten inom valsystemet. Där skulle
man för Gotlands del låsa fast ett bestämt
antal, medan i övrigt antalet röstberättigade
skulle vara bestämmande.
Det betyder att man för in ett främmande
element och rubbar den rättviseprincip
i fråga om fördelningen av
de fasta mandaten mellan valkretsarna
som vi har strävat efter.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Johansson i Trollhättan ändå har missförstått
mig. Jag tror inte att jag någon
gång under mitt anförande använde
ordet lokaliseringspolitik, utan jag
anförde samma motivering som angivits
ända sedan år 1909 när regeln infördes,
nämligen att man måste se till att
det proportionella valsystemet fungerar
även på Gotland. Det är den synpunkt
som tidigare anlagts, herr Johansson
i Trollhättan, och det är även
den synpunkt vi motionärer fört fram.

Herr Johansson i Trollhättan talar
om sitt system som inte får vara utsatt
för några störningar. Jag förstår att de
som arbetat med att skapa detta nya
system inte vill ha några störningar i
det. Jag beklagar emellertid då att Gotland
kommer in som ett främmande
element. Men Gotland är Gotland, med
sin egenart och sitt läge, och vi som
representerar ön måste försöka kämpa
för Gotland här i kammaren. Vi gör det
också gärna.

Och det är faktiskt en skillnad på

Partiell författningsreform m. m.

inställningen till Gotland här i riksdagen
nu och tidigare. Jag tror mig kunna
säga att ända sedan det proportionella
valsystemet infördes har man,
herr Johansson i Trollhättan, siktat till
att nå proportionalitet så gott sig göra
låtit, men man har gjort undantag för
Gotland på denna punkt. Och vi kan
inte se annat, herr Johansson i Trollhättan,
än att det skulle vara möjligt att
göra detta även i dag.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bekänna att det
var jag som använde ordet lokaliseringspolitik.
Jag avsåg emellertid att
stryka under att vi inte skulle lägga lokaliseringspolitiska
aspekter på denna
fråga. Yttrandet var närmast riktat mot
oss alla och inte speciellt mot herr Gustafsson
i Stenkyrka.

Men får jag fullfölja tankegången!
Vår linje är att Gotland inte skall inta
någon särställning. Det är ett så förnämligt
och fint område att det skall
föras in i helheten. Men om Gotland
får en särställning kan man ju i andra
landsändar begära en liknande särställning.
— Den avgörande skillnaden mellan
situationen år 1968 och 1909 är
emellertid den att vi nu får en riksproportionalitet,
medan vi tidigare hade
slutna valkretsar, där det eftersträvades
en viss form av proportionalitet
inom varje valkrets.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Johansson i Trollhättan kom jag
att tänka på någon som för rätt många
år sedan sade i denna kammare, att om
vi inte hade en viss benägenhet för
perfektionsraseri skulle vi kunna lösa
många frågor på ett betydligt förnuftigare
sätt än vi gör. Jag tror att han
hade rätt.

102

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
bugar sig för Gotland och vi tackar
för det. Han säger att Gotland inte
skall intaga någon särställning. Men det
är just vad Gotland kommer att göra,
herr Johansson. Jag försökte förklara
tidigare hur mycket mandaten kommer
att kosta gotlänningarna i fortsättningen.
De kommer att bli dyrare på Gotland
än på någon annan plats i landet.
Jag vill också säga att vi ändå siktar
till att Gotland inte skall intaga någon
särställning när det gäller det nya valsystemet.
Proportionalismen bör kunna
verka på ett riktigt sätt även på Gotland.

Jag skulle kanske kunna komplettera
mina anföranden med att säga att det
tredje mandat som Gotland haft har utgjort
en stimulans för de politiskt arbetande
krafterna. Innehavet av mandatet
har växlat. Det har faktiskt innehafts
av samtliga de nu arbetande partierna
under skilda perioder. Nu bortfaller
den stimulansen och vi beklagar
det.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Vi går i dag att fastställa
förslaget till partiell regeringsform.
Det är, som så många talare före mig
har sagt, ett förslag i kompromissens
tecken. Kritikerna har också varit
många och på flera väsentliga punkter
har de givit uttryck för uppfattningen
hos en mycket bred opinion.

All kritik har dock, som vi vet, fått
vika åt sidan för den paketlösning som
utgör underlag för de framlagda propositionerna
och som är resultatet av partiöverenskommelsen.
Kompromisser är
nödvändiga i praktiskt taget alla livets
situationer, men å andra sidan finns
naturligtvis risker för att man kompromissar
så långt att konturerna i ett förslag
eller en uppfattning helt kan suddas
ut. I sådana lägen kan många gång -

er kompromisser vara sämre än ingen
lösning alls.

Herr talman! Jag skulle vilja påstå
att vi redan i dag, vid behandlingen
av denna fråga, ser att mitt senaste påstående
är riktigt. Om vi jämför dagens
talarlista med den i går — då vi diskuterade
båstadshändelserna — kan vi inte
undgå att göra vissa iakttagelser. I den
debatten, som behandlade en i och för
sig mycket allvarlig samhällsfråga men
som dock var föranledd av en relativt
liten extremistiisik grupps uppträdande i
samband med ett idrottsevenemang, deltog
partiernas ledande krafter i debatten
och kammaren var väl besatt.

I dag — när vi debatterar författningsreformen,
som måste anses vara
en av de viktigaste frågor som diskuterats
i riksdagen på många år — har
flera av dessa talare lyst med sin frånvaro
och kammaren har varit glest besatt.
Detta säger jag utan att rikta någon
som helst anmärkning mot någon
person och absolut inte med tanke på
att göra någon värdering av kammarens
ärade talare.

Men även om det råder delade meningar
om många väsentliga frågor i
det föreliggande förslaget — vilket är
förhållandet — får inte de många fördelar
som förslaget innehåller skymmas
bort. Låt mig bara nämna, vilket
många talare gjort tidigare i dag, några
fördelar, nämligen dels en enkammarriksdag
som väljs i sin helhet vid samma
tillfälle, dels parlamentarismens inskrivande
i grundlagen.

Men, herr talman, utan att på något
sätt förringa det arbete som våra grundlagsutredare
har utfört är jag inte alls
övertygad om att det skimmer av klokhet
— och kanske framför allt av vidsynthet
och framsynthet — som vilar
över de män som står bakom våra nu
gällande grundlagar och vår nu gällande
riksdagsordning i lika hög grad
kommer att vila över dem som står
bakom dagens kompromissförslag.

I motionen II: 976 har jag också ut -

Nr 25

103

Fredagen den

tryckt mina betänkligheter på ett antal
punkter, bl. a. beträffande den gemensamma
valdagen och de treåriga mandatperioderna.
Jag skall inte närmare
ta upp dessa båda frågor; de har tidigare
ingående behandlats av andra talare.
Dock vill jag i detta sammanhang
förklara, att jag är övertygad om att
den kommunala demokratin i sig själv
har en så stark inneboende kraft att
den väl kommer att hävda sig i framtiden.

Jag vill däremot, herr talman, med
ett par ord beröra en annan detalj, som
också har diskuterats flitigt, nämligen
spärregeln. Denna fråga har jag också
tagit upp i motionen med ett direkt förslag
om 3 procent i stället för 4, vilket
föranlett en reservation av herr Hamrin
i Jönköping. Herr Hamrin har till
slut blivit ensam om den mening som
han hävdar, men han har dock fullföljt
reservationen. Av hans anförande tidigare
i dag framgick det att vägen har varit
rätt knagglig.

Rent principiellt bör väl en demokrati
fungera så att medborgarnas åsikter
kan göra sig gällande och så direkt
som möjligt återspeglas i den beslutande
församlingen. Detta måste vara det
principiella mål, som vi inte får tappa
ur sikte när vi diskuterar detta problem.
En lösning helt enligt tidigare
angiven princip stöter emellertid på så
stora svårigheter att den icke är möjlig
att praktiskt genomföra. Det gäller alltså
att skapa bestämmelser som är tilllämpliga
i praktiken, dock utan att förlora
målet ur sikte. Detta har varit vägledande
för mig, då jag genom förslaget
att sänka spärren från 4 till 3 procent
velat minska de olägenheter, som
en spärregel alltid måste medföra.

Den kraftiga tröskeleffekt, som också
tidigare har berörts, är den mest påtagbara
nackdelen av den föreslagna spärrregeln.
Det måste vara betänkligt att en
meningsriktning, som stöds av ända
upp till 160 000—170 000 medborgare,

17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

denna lagstiftande församling. Som
kanske ännu mer påtagliga framstår
nackdelarna av spärregeln, om vi förutsätter
att ett parti har haft ett antal
representanter i riksdagen men vid en
liten röstförlust helt förlorar sin representation.

Att — som det har funnits vissa tendenser
till — måla ut faror för småpartivälde
med hänvisning till bl. a. Weimarrepublikens
dagar och läget i Frankrike
före de Gaulle förefaller mig inte
relevant. Vi har inga sådana negativa
erfarenheter, och därför bör man inte
måla sådana mörka figurer på väggen.
Visserligen — det är vi överens om —
skall vi se till, att vår statsledning kan
fungera på ett effektivt sätt och icke
förlamas av partisplittring, men det är
lika angeläget att reglerna utformas på
ett sådant sätt att vi icke från vår riksdag
utestänger åsikter, som omfattas av
mera betydande grupper i vårt land.

Herr talman! Med hänvisning till dessa
få ord vill jag yrka bifall till reservationen
7, som ordagrant återger den
lagtext som jag föreslagit i min motion.
Dessutom yrkar jag bifall till reservationerna
4 och 5.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Larsson i Luttra
säger i sin reservation bl. a.: »Jag kan
i och för sig ansluta mig till förslaget
att avskaffa tvåkammarsystemet och
genomföra en enkammarriksdag. En sådan
reform innebär otvivelaktigt en
vinning för den svenska demokratins
funktionssätt.»

Såväl här i kammaren som annorstädes
har jag ofta hävdat att man i en så
betydelsefull fråga som införandet av
ett nytt system för riksdagen utgör bör
lägga den huvudsakliga vikten vid demokratin
och funktionsdugligheten. Jag
anser att detta system kan komma att
fungera tillfredsställande, om däri inneslutes
väsentliga delar av det nuvarande
tvåkammarsystemet.

inte skall kunna göra sin röst hörd i
5* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 25

104

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

Trots att jag hört många ömsesidiga
artighetsbetygelser och försäkringar i
anslutning till det föreliggande förslaget
till enkammarriksdag som här har
presenterats, har jag ändå inte kommit
riktigt underfund med huruvida denna
reformering av vår författning innebär
att riksdagen verkligen får nya kläder
eller huruvida denna förändring endast
kan betraktas som en smärre förbättring
av den nuvarande klädedräkten,
såsom några nya pressveck.

Här i kammaren tycks man vilja försöka
få klarhet i vem som givit upphov
till förslaget, vem som är moder till det
och vem som eventuellt kan betraktas
som dess fader. Det är självklart att
man bör vara artig och räcka över violer
till mor, men jag kan i likhet med
Karl Gerhard inte helt frigöra mig från
känslan att det kanske också kunde finnas
skäl att överräcka vitrioler till far
—• framtiden är ju så oviss!

Jag är angelägen om att ge uttryck
åt hur allvarligt bekymrad jag är över
den ensidiga vilja till rationalisering
och centralisering som gör sig gällande
inom samhällsliv, handel, företagsamhet
o. s. v. och som även tycks innebära
att vi skulle rationalisera bort de olika
valda ledamöterna genom att göra gruppen
av representanter mindre och
mindre. Som jag ser riksdagsarbetet finner
jag det absolut nödvändigt att arbetsbördan
inte ökas och görs tyngre
än för närvarande, då riksdagsledamöterna
därigenom icke så bra skulle kunna
hålla kontakten med hembygden och
den valmanskår de representerar.

Jag har ansett det betydelsefullt att
ta upp denna fråga i detta sammanhang
därför att jag har upplevt hur den kommunala
representationen, representationen
i landsting, i kooperation och i
folkrörelser, fortsätter att minska. Detta
är bekymmersamt, och jag finner det
allvarligt att man nu utan vidare föreslår
att 30 ledamöter skall rationaliseras
bort från denna kammare — det
finns t. o. m. representanter som har

sagt att folkrepresentationen skulle
kunna beskäras ytterligare.

Jag tror det är angeläget för oss att
försöka engagera så många människor
som möjligt för att vi skall få kontakt
med de olika folkvalda församlingarna.
Jag betraktar därför med oro denna
krympning av representationen med
drygt 30 ledamöter. Vårt land har kunnat
hävda folkstyret under många århundraden
och har visat att man kan
bygga upp en stat i den andan.

Samtidigt som man föreslår denna
krympning säger man att den enkammarriksdag
vi nu kommer att införa
blir så tungrodd, att en förutsättning
för att den skall kunna fungera är att
debatterna begränsas. Jag har vid olika
tillfällen protesterat mot partiledarnas
sätt att agera här i riksdagen och har
ansett att riksdagens ledamöter såväl
som ledamöterna i landsting och kommuner
bör hävda sig; den folkvalde
skall företräda de intressen han representerar.

Under den kritiska tid 1918 då rösträttsreformen
beslöts sade Hjalmar
Branting: Vi vill ingen diktatur. För
folkets utslag skall vi alla böja oss. Vi
litar på att har vi rätt skall vi segra
med övertygelsens vapen.

Med undantag för de tio första trevande
åren därefter har denna demokrati
kunnat åstadkomma en ekonomisk,
social och kulturell revolution i
vårt land som måste sägas ge vårt land
en särplats bland övriga länder. Har då
inte det nuvarande systemet fungerat
på ett sätt som knutit samman land och
folk? Eller finns det tendenser till att
systemet skulle ha försvagat känslan
för demokratin i vårt land? På det sistnämnda
svarar jag nej.

Jag tror inte att det beslut som i dag
kommer att fattas betyder mer än en
omsydd kostym. Men det är angeläget
för oss att se till att representationen
inte tunnas ut och att de folkvalda representanterna
har kontakt med människorna
ute i bygderna. Det är vikti -

Fredagen den 17 mai 1968 em.

Nr 25

105

gare för människorna där att möta folkvalda
representanter som kan ge hjälp,
råd och stöd än att möta paragrafer och
anställda tjänstemän som måste följa
paragraferna. Dessa kan vi ändra om
det är nödvändigt.

Herr talman! Jag anser det meningslöst
att ställa något yrkande, men jag
liar velat ge uttryck åt denna min uppfattning.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att replikera herr Oskarson, som
menade att man i denna debatt inte borde
åberopa Weimarrepubliken. Han ansåg
att vi inte har samma erfarenheter
som den.

Det är riktigt, men skälet till att vi
inte har sådana erfarenheter är bl. a.
att vårt nuvarande valsystem motverkar
en splittring i små partier. Jag tror att
sådana länder som Israel, som har ett
proportionellt valsystem utan spärrar,
är utomordentligt intresserat av att övergå
från sitt nuvarande system till ett
sådant som underlättar bildandet av
handlingskraftiga regeringar.

I övrigt, herr talman, kan man inte
säga att denna debatt precis stimulerar
till replikskiften. Diskussionen i kammaren
har varit lugn, nästan tam. Kontrasten
mot det klimat som rådde 1964—
1965 är slående; då fördes de inledande
diskussionerna partierna emellan om
hur man efter den förra författningsutredningens
misslyckande skulle nå fram
till en lösning. Då förelåg mycket stora
motsättningar mellan partierna, ja,
ibland en direkt utpräglad misstro mot
de olika ståndpunkterna.

Det sades vid denna tid att författningsfrågan
var en så viktig fråga, att
den var värd en strid. Det gäller demokratin,
sade man med emfas i stämman,
och vi måste ta strid för att hävda vår
uppfattning.

Om frågan gäller demokratins vara
eller inte vara, är det självklart värt att
slåss för sin uppfattning. Men demokra -

Partiell författningsreform m. m.

tin som grund var gemensam för de
partier som diskuterade författningsfrågan.
Det gällde att från en gemensam
principiell utgångspunkt finna de lämpligaste
formerna inom demokratins ram.
Det hade varit förnedrande om vi i dag
beträffande de viktigaste principfrågorna
— valsystem, kammarsystem och parlamentarism
— hade behövt uppleva en
uppslitande strid mellan de politiska
partierna. Lika naturligt och värdefullt
som jag finner det vara att vi för en
strid — gärna en hård sådan — om de
politiska sakfrågorna, lika angeläget finner
jag det vara att vi kommer överens
när det gäller reglerna för demokratin
och de former inom vilka demokratin
skall fungera. Trots den litet matta stämningen
upplever jag det därför som en
betydande framgång för svensk demokrati
när vi nu kan ta det första av de
två beslut som erfordras för att en ny
författning skall träda i kraft.

Jag kunde inte undgå att lyssna till
en av de yngre på den borgerliga sidan
som i medkammaren varit bland de
mest aktiva i författningsdiskussionen.
Han utvecklade med stor frenesi hur
man från borgerligt håll drivit socialdemokratin
från ståndpunkt till ståndpunkt
och hur vi hade fått slå till reträtt.
Samtidigt hävdas från samma håll
att detta är ett så dåligt förslag att man
snart måste överväga att riva upp beslutet
för att åstadkomma en bättre författning.

Det är ganska intressant att man på
en gång kan tillskriva sig nästan total
seger vad beträffar författningens utformning
och samtidigt säga: Detta är
egentligen inte alls vad vi vill ha, utan
vi måste överväga att göra om alltsammans
snarast möjligt.

Det går naturligtvis att skämta om en
sådan inställning, men jag skulle också
vilja varna för den. Om man har till utgångspunkt
att en författning snarast
måste göras om, får denna författning
inte en fair chance att fungera på ett
tillfredsställande sätt.

106

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

När det gäller frågan om den kommunala
demokratin, som ju har varit en
avgörande tvistefråga, tror jag personligen
inte att man bevarar och stärker
den kommunala demokratin genom att
hålla fast vid former som har visat sig
vara ålderdomliga och som inte passar
i modern tid. Den kommunala demokratins
chans måste ligga i att den får
en möjlighet att verka i det nya moderna
samhället, med nya metoder. Därför
förvånar det mig verkligen att de borgerliga
nästan mangrant röstade emot
t. o. m. utredningskravet om den kommunala
parlamentarismen för något år
sedan. Det är ju ett försök att finna nya
former för att den kommunala demokratin
skall bli livaktig och engagera
medborgarna och kanske också i större
utsträckning stimulera de aktiva politikerna.

Sedan dess har det varit valår, och de
borgerliga har kommit i majoritetsställning
här och var i kommunerna. Jag
har en liten känsla av att intresset för
den kommunala parlamentarismen har
ökat som en följd av att de borgerliga
partierna upptäckt att det någon gång
kan hända att de också kan ta hem en
valseger och då få glädje av ett sådant
här system.

Herr talman! Jag tror att den förnyelse
som grundlagsreformen medför
skall kunna utnyttjas för att ge politiken
ett bättre innehåll och hos medborgarna
åstadkomma en större livaktighet.
Det är trots allt inte författningen som
til syvende og sidst är det viktiga, utan
det viktiga är den politik som man enligt
författningens grundregler kan föra
ut i praktisk verklighet, i socialpolitik,
utrikespolitik, bostadspolitik o. s. v.

I detta anförande instämde herr Alemyr
(s).

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson i Tyresö
tyckte det var fel av mig att inte dra
direkta paralleller mellan förhållandena
hos oss och de som rådde i Tyskland

under Weimarrepublikens tid. Jag hävdar
fortfarande att det inte är relevant
med sådana paralleller. Vi i Sverige har
helt andra förhållanden och erfarenheter
av gångna tiders politiska utveckling
än dessa länder. Förhållandena i
vårt land kan inte jämföras med situationen
i Tyskland efter första världskriget
och inte heller med den i Frankrike
efter det senaste kriget.

Jag förordade inte att vi skulle helt
och hållet slopa spärren för småpartier,
utan jag önskade att spärren skulle ha
satts något lägre än som föreslagits.
Jag anser nämligen att tröskeleffekten
vid 4-procentregeln är för hög. En stor
grupp människor kan genom denna tröskeleffekt
komma att uteslutas från att
göra sin stämma hörd i riksdagen.

Jag vill än en gång understryka vad
jag slutade mitt anförande med: Vi
måste se till att författningen blir sådan
att den ger handlingsfrihet för en effektiv
regering och att inte statsorganen
lamslås genom partisplittring.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det kan möjligen synas
förmätet att så här några minuter innan
riksdagens kamrar går att fatta ett
historiskt beslut, som enligt min mening
befäster den svenska demokratin, ta
upp en liten detalj i detta stora sammanhang.
Men det är ju de små detaljerna
sammantagna som bildar den stora
enheten. Om det då till äventyrs klickar
när det gäller någon detalj, så kan
inte heller helhetsbilden bli fullkomlig.
Det är väl också så att det även i denna
stora fråga finns detaljer som inte är
tillfredsställande och som man inte helt
kan acceptera. Men man kan väl inte i
en stor och omfattande fråga som denna
vara helt överens i alla detaljer. Det
gäller därför att överbrygga motsättningarna
och så långt det är möjligt söka
lösa problemen i enighetens tecken.
Jag tror också att beslutet i denna fråga
i huvudsak kommer att fattas i enighetens
tecken.

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

107

.lag vill bara helt kortfattat peka på
en detalj som jag inte tror har berörts
i denna långa debatt. Det gäller ändringen
av 33 § kommunallagen den 18
december 1953 angående ledamöter i
kommunens styrelse, som skall utses
året näst efter det att allmänna val av
fullmäktige ägt rum. Det förekommer
sålunda ett helt års eftersläpning. Den
nya fullmäktigeinstitutionen kan sålunda
inte påverka kommunens styrelsesammansättning
förrän ett år efter det
att den trätt i funktion. Detta torde inte
vara tillfredsställande. Än mer anmärkningsvärd
är den bestämmelse som riksdagen
nu går att fatta beslut om beträffande
en treårig mandatperiod i stället
för den fyraåriga enligt nu gällande lag.
Det betyder att kommunens styrelse under
en tredjedel av perioden kommer
att ha en sammansättning som bygger på
en äldre opinion än den som finns företrädd
i fullmäktigeförsamlingen. Endast
under två år av den valda fullmäktigeförsamlingens
mandatperiod kommer
den nya kommunalnämnden och kommunalstyrelsen
att vara verksam. Detta
torde ändå inte vara riktigt.

Jag har i motion nr 977 föreslagit en
ändring härutinnan så att mandatperioden
för ledamöter av kommunens styrelse
och i nämnder för specialreglerad
förvaltning skall räknas från den 1 januari
året efter det val till fullmäktige
ägt rum och att detta val skall förrättas
under december månad samma år som
val till fullmäktige ägt rum. Det hade
varit ändamålsenligt att i samband med
beslutet om författningsändringen — i
vilken valperiodens längd ingår — också
fastställa berörda ändringsförslag i
åberopade kommunallag.

Om det nu är fel att föreslå en treårig
valperiod så är det än mer fel att
fatta beslut om en eftersläpning på ett
helt år. I konstitutionsutskottets betänkande
nr 20 har bl. a. med anledning av
ifrågavarande motion anförts att det
uppdragits åt kommunalrättskommittén
att behandla frågan. Vidare sägs det att

Partiell författningsreform m. m.

något riksdagens initiativ i detta läge
inte är påkallat i anledning av motionen.
Det är möjligt att det inte har
kunnat framläggas förslag till en förändring
i denna kommunallag i samband
med det beslut som skall fattas i
författningsfrågan. Men jag tror ändå
att det hade varit bättre att söka åstadkomma
ett sådant förslag.

Herr talman! Jag har velat föra på
tal det orimliga med denna eftersläpning
i fråga om val av kommunens styrelse
och övriga nämnder i förhållande
till valet av fullmäktige, och jag har
gjort det i den vällovliga förhoppningen
att kunna påskynda ifrågavarande
utredning. Det kan inte i fortsättningen
få vara eu sådan eftersläpning som nu.
För övrigt är inte bestämmelserna enhetliga
i hela landet. I Stockholms stad
t. ex. väljs stadens styrelser och nämnder
samma år som valet av fullmäktige
har ägt rum. Där finns sålunda ingen
eftersläpning, och samma ordning borde
gälla för landet i dess helhet.

I övrigt vill jag helt instämma i de
av herr Wahlund i debattens början
framförda synpunkterna i denna fråga.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Som framgick av det
anförande herr Persson i Heden höll
skrev riksdagen i fjol på utskottets initiativ
till Kungl. Maj:t i den fråga han
berörde. För att genomföra en reform
av det slag som herr Persson åsyftar
behöver vi alltså inte fatta något beslut
i år, eftersom det här gäller en kommunallagsfråga,
som inte skall behandlas
på samma sätt som en grundlagsfråga.
Det är anledningen till att den
inte har tagits upp i detta sammanhang.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Motionärer från de fyra
stora partierna, representerande olika
valkretsar, har i en som vi tycker prin -

108

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

cipiellt viktig motion velat slå vakt om
den gamla fina regeln att varje valkrets
skall erhålla mandat efter sitt befolkningstal.
Grundlagberedningen, regeringen
och ett enhälligt konstitutionsutskott
föreslår nu en ändring som innebär
att antalet platser i riksdagen i
framtiden skall fördelas mellan valkretsarna
i förhållande till antalet röstberättigade.

Detta måste betyda att inflyttningsområden
samt områden med ett stort
antal invånare under 20 år kommer att
bli underrepresenterade. En gotlandstidning
har kallat oss motionärer för
bypolitiker och man ironiserar över vår
tanke att antalet barn och ungdomar i
ett län skulle komma att påverka mandatutfallet.
Man säger att vi vill införa
en ny princip, men så är ju inte fallet.
Vi håller på den gamla principen. Den
har vi ansett vara bra.

Bakgrunden till vårt ställningstagande
är rent principiellt. Vi anser nämligen
att riksdagsmännen skall representera
alla personer i valkretsen oavsett
åldern. Förändringen förefaller minst
sagt onödig. Men i den heliga paketlösningens
namn har inte någon ledamot
av konstitutionsutskottet ansett sig kunna
biträda dessa som vi tycker välmotiverade
synpunkter.

Sedan jag redovisat denna principiella
uppfattning vill jag påpeka att förändringen
också kan få betydelse rent
mandatmässigt. Antalet röstberättigade
är inte lika stort inom de olika valkretsarna.
Det är svårt att bli övertygad
om att exempelvis Norrbottens, Västmanlands
och Stockholms län, som är
ungdomliga län där bara 63—65 procent
av invånarna är röstberättigade, bör avstå
mandat till valkretsar med ett äldre
befolkningsunderlag där över 70 procent
kan räknas in i väljarunderlaget. Det
hade varit riktigt, om vi riksdagsmän
även i fortsättningen hade fått representera
alla inom valkretsen bosatta,
oavsett åldern. Den i övrigt så framgångsrika
grundlagberedningen har inte

övertygande bevisat att den föreslagna
ändringen var nödvändig.

Jag kan, herr talman, inte komma
med något yrkande men har velat att
denna principiellt viktiga motion inte
skulle, begravas i fullständig tysthet.

I detta anförande instämde herr Kellgren,
fru Thunvall och fru Svensson
(samtliga s).

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att rätta herr Lindahls uppgift
att konstitutionsutskottet var enhälligt.
Min reservation ansluter sig till
den ifrågavarande motionen och går alltså
ut på att man skall behålla det nuvarande
systemet för mandatfördelningen,
d. v. s. att folkmängden skall läggas
till grund. Tidigare i dag har jag också
både talat för och yrkat bifall till denna
reservation.

Det är riktigt att den valkrets som i
första hand tjänar på konstitutionsutskottets
förslag är Stockholms stad, medan
de som förlorar på det är — som
herr Lindahl framhöll — Stockholms,
Norrbottens, Västmanlands och Västerbottens
län.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det förslag till partiell
författningsreform som vi nu behandlar
syftar till djupgående förändringar av
den svenska demokratins funktionssätt.
Förslaget till en ny författning har varit
föremål för långvariga utredningar.
Ingalunda kan kritik riktas mot själva
utredningsförfarandet; det har sannerligen
inte forcerats, utan grundliga utredningsarbeten
bildar bakgrunden till
det beslut som vi om en stund skall fatta.
Däremot har man anledning att beklaga
att själva sakfrågans behandling
i riksdagen skall behöva ske vid en tidpunkt
då riksdagsarbetet är som mest
intensivt. Detta är beklagligt och visar

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

109

vår oförmåga att ordna riksdagsarbetet
på ett förnuftigt och rationellt sätt.

Trots att jag har framhållit den långa
utredningstid som författningsutredningen
har arbetat med och den grundlighet
som kännetecknar dess arbete, är det
med största tveksamhet som jag biträder
förslaget i dess helhet till en ny partiell
författningsreform. Den treåriga
mandattiden, den gemensamma valdagen
och en kammare med 350 ledamöter
är några förslag som jag inte är helt
nöjd med. Jag är övertygad om att det
finns kammarledamöter som hyser betänkligheter
liknande dem jag här har
framfört.

Men, herr talman, trots mina betänkligheter
accepterar jag i stort sett det
framlagda förslaget om en partiell författningsreform.
Jag gör det därför att
jag anser att det är så viktigt och värdefullt
med en ny författning, som möjliggör
för folkviljan att utan en flerårig
eftersläpning ge utslag i folkrepresentationen.
Den eftersläpning som gör
sig gällande i första kammaren är, såvitt
jag förstår, icke förenlig med en
god demokrati.

De brister som otvivelaktigt vidlåder
det författningsförslag vi om en stund
kommer att anta skall, hoppas jag, efter
erfarenheters vinnande kunna elimineras.
Inför valet att vänta och se tiden
an har jag därför böjt mig för att i stort
sett acceptera dagens förslag till partiell
författningsreform, väl vetande vilka
brister som föreligger men ändå i förvissningen
att de kan rättas till av kommande
riksdagar.

Herr talman! Dagens beslut är historiskt.
Ingen fråga under denna eller
tidigare riksdagssessioner har kunnat
mäta sig med den fråga vi nu diskuterar.
Beslutet om en partiell författningsreform
kommer att innebära förändringar
av vår representation, och jag
ser i det beslut vi kommer att fatta ett
stärkande av vår demokrati.

Det kanske finns anledning att inför
det viktiga beslut som stundar blicka

Partiell författningsreform m. m.

tillbaka i tiden och ett ögonblick stanna
inför de män som 1866 var med och
beslutade om det årets representationsreform.
Jag har tagit fram Ridderskapet
och Adelns protokoll för den 22
juni 1866 och skall i korthet citera vad
som sades när den gamla ståndsindelningen
då upphörde. Jag gör det med
risk att någon drar på munnen och menar
att det inte har med dagens beslut
att göra. Men visst har det detta! 1866
års författningsreform möjliggjorde demokratins
genombrott i Sverige, och
vad vi nu kommer att besluta om är en
fortsättning av den författningsreformen,
ett ytterligare stärkande av vår
demokrati. Ur greven och lantmarskalken
Lagerbjelkes tal i riksdagen den 22
juni 1866 citerar jag alltså följande:

»Det gifves ögonblick i nationernas
Rf, då tidens steg likasom höras, och
ett sådant ögonblick är det, som nu är
inne, då Svenska folkets urgamla representation,
Sveriges Rikes Ständer, för
sista gången stå församlade omkring
Konungens thron. Ifrån denna stund blir
samhällsbyggnaden en annan, dock endast
byggnaden, ty grunden förblifver
densamma — lagbunden frihet. Det var
denna grund, på hvilken det Svenska
samhället först uppväxte; det var den,
på hvilken det detta samhälle utvecklade
sig till ära, makt och storhet; det var
den, som i tider af olycka blef landets
räddning; och den förtröstan, hvarmed
Sveriges folk nu går det nya samhällsskicket
till mötes, hvilar på förhoppning,
att detta samhällsskick skall befordra
frihetens utveckling och lagens välde.»

Jag vill även ett ögonblick ta kammarens
tid i anspråk med att återge
greve Lagerbjelkes avslutningsord: »En
pligt, en enda, återstår för mig ännu i
egenskap af Landtmarskalk, den att, på
grund af 42 §:n Riddarh.-Ordningen,
förklara R. o Ad:ns sammanträden afslutade
under denna riksdag och för
alltid. R. o. Ad. har af ålder egt rätt, att,
såsom rikets första Stånd, sjelfskrifvet
deltaga i lagstiftningen. Denna, den sista

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

och högsta af Ståndets rättigheter, har
nu upphört — dock icke den sista, ej
heller den högsta; ty ännu eger den
Svenska Adeln en rättighet, livilken den
skattar högre än alla andra, och från
hvilken den aldrig skall af stå, en rättighet,
icke Ståndets, men Svenska folkets,
den att älska och ära sitt land, den att i
fäderneslandets välgång och lycka se
det högsta målet för sin ärelystnad, den
bästa belöningen för sina sträfvanden.
Lagar kunna förändras, rättigheter kunna
upphöra, men qvar står pligterna mot
fäderneslandet, och, blifva dessa pligter
väl uppfyllda, föga bekymrar det den
sanna Adeln hvar, uti samhället, dess
plats ställdes.»

Må vi icke bokstavligen, men ändock
i vördnad och tacksamhet begrunda dessa
ord!

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag föreställer mig att
kammarens ledamöter förstår vad jag
nu skall tala om.

Jag har i dag suttit och lyssnat på
anförandena i denna kammare om den
viktiga fråga, som författningsreformen
givetvis är. Jag vet inte om det är flera
än jag som har fått ett intryck av att
det ändå förekommit en del överdrifter
i värderingen av reformens betydelse
för vår parlamentarism och vår demokrati.
Vi skulle nu få något nytt som
skiuille ha oanade konsekvenser. Det måste
väl ändå vara en överdrift. Man frågar
sig osökt vilken plattform vi hittills
haft för vår demokrati och parlamentarism.

•lag skall ta upp en fråga som berör
rättviseaspekten i detta sammanhang,
nämligen behandlingen av Gotlands representation
i riksdagen. Många av de
föregående talarna har sagt att hela
detta ärende egentligen blivit uppgjort
i förväg mellan de olika partiledningarna
och partiinstanserna. Flera av dem
som deltagit i författningsutredningen
sitter nu i denna kammare, och jag vill

därför be om den upplysningen huruvida
det ingick i partiöverenskommelsen
att Gotlands representation skulle minskas
till två mandat.

Jag vill något närmare utveckla denna
fråga för att visa hur orimliga konsekvenserna
verkligen blir. Gotland har
för närvarande tre ledamöter i denna
kammare tack vare den undantagsregel
vilken, såsom redan tidigare påpekats,
tillkom år 1909. Beträffande förstakammarmandaten
gäller att Gotlands och
Kalmar län gemensamt utser representanter
i samma val. Vi har under åtminstone
de flesta av mandatperioderna
haft två ledamöter i första kammaren.
Sammanlagt har vi alltså för närvarande
fem riksdagsrepresentanter. Den mest
rättvisa fördelning som författningsutredningen
kunnat utgrunda är att ge
oss endast två representanter i den nya
enkammaren.

Utskottets majoritet har stannat för
ett antal av 350 ledamöter i enkammaren.
Detta innebär alltså en minskning
med cirka 30 ledamöter. Minskningen av
Gotlands representation, d. v. s. tre ledamöter,
utgör alltså 10 procent av den
totala minskningen för hela landet. På
experterna i författningsfrågan verkar
det som om detta skulle vara den högsta
form av rättvisa. Om antalet ledamöter
i den nya enkammarriksdagen skulle
minska lika mycket som Gotlands representation
nu föreslås bli reducerad,
skulle antalet kammarledamöter bli endast
190. Man har ändå kommit fram
till att 350 skulle vara det rätta antalet
— man för Gotland är två det rätta antalet.

Jag har varit med om att väcka motionen
11:971 med herr Gustafsson i
Stenkyrka som första namn, och jag yrkar
bifall till denna motion.

Tidigare under debatten har jag instämt
i herr Dockereds yrkande om avslag
i fråga om förslagets huvudprinciper.
Jag föreställer mig att var och en
som representerar Gotlands folk skulle
göra på samma sätt; eljest sviker man

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

gotlänningarna. I andra hand yrkar jag
härvidlag bifall till reservationen 1.

Till minoriteterna har mycket ringa
hänsyn tagits. I reservationen 7 av herr
Hamrin i Jönköping har yrkats på att
spärren mot småpartier inte bör sättas
vid 4 procent av rösterna i hela riket,
ntan vid 3 procent. Jag kommer att
rösta för denna reservation.

Från olika håll har framhållits att
det ur parlamentarisk och demokratisk
synpunkt är detta närmast en synnerligen
betydelsefull reform som riksdagen
i dag skall fatta beslut om. Från flera
talare har talet härom faktiskt verkat eu
smula andfått. Det gäller dock —som vi
alla vet — en delreform. Rån då inte de
som skall fortsätta med utredningarna
tänka över vilken oerhörd felbedömning
som gjorts i fråga om Gotland? Vi gotlänningar
hoppas att det blir ändringar,
ty det nu föreslagna systemet är orättvist.
Om det är eu stor reform som skall
genomföras gäller detta naturligtvis
även för Gotland, ty Gotland tillhör ju
Sverige. Men för Gotlands folk ligger det
em djup besvikelse i reformen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av iförhandlingarna.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Med hänsyn till intresset
för författningsfrågan och behovet
av en lösning har naturligtvis ett förslag
till slut måst framläggas och accepteras,
även om det på många punkter bär
kompromissens prägel. Jag skulle vilja
kommentera ett par avsnitt, som jag varit
speciellt intresserad av och som jag
delvis har haft anledning att bevaka i
bankoutskottet.

Först och främst gäller det frågan om
ledamotsantalet. Enligt min mening är
det beträffande riksdagens framtida arbete,
riksdagens ställning och riksdagens
relationer till regeringen i kanslihuset
klart att riksdagen kommer att
stå starkare, om församlingen inte utökas
så mycket utöver den nuvarande

Partiell författningsreform m. m.

andra kammaren som det föreliggande
förslaget innebär. Detta förslag är en
kompromiss vilken — som vi alla vet —-drivits fram främst av centerpartiet,
som velat ha ett så stort antal ledamöter
som 350. Konsekvensen av kompromissen
blir, eftersom de andra partierna
böjt sig för centerpartiet på denna
punkt, att vi får bygga ett nytt riksdagshus
för att kunna hysa församlingen.
Om centerpartiet haft ett något större
sparsamhetsintresse och visat mera aktsamhet
med skattebetalarnas pengar
borde det ha varit möjligt att stanna vid
ett ledamotsantal av omkring 300. Då
hade vi kunnat bli kvar i detta hus och
inte behövt lägga ut de ett par hundra
miljoner som den dyra kompromissen
nu kommer att kosta oss — detta på
grund av centerpartiets ställningstagande.

Det är emellertid inte bara för att
riksdagen skall kunna stanna kvar i sitt
hus som jag ansett att ledamotsantalet
skulle sättas till 300. Det bör sättas vid
denna siffra även för att riksdagens
inre arbete skall stärkas och riksdagens
styrka ökas i relation till olika myndigheter.

Till frågan om riksdagshuset får vi
ju återkomma vid ett senare tillfälle.

Den fråga som är svårast att besvara
inför författningsreformen är huruvida
man genom denna ändring skapar en
stark regeringsmakt eller om man i proportionalitetens
intresse skapar en svag
regeringsmakt, splittrade regeringar
och splittrade majoriteter. Kommer dessa
senare företeelser att bli det utmärkande
för vår parlamentarism i framtiden?
Man får hoppas på det bästa, men
onekligen innebär författningsreformen
på denna punkt en försvagning i förhållande
till de önskemål om en stark regeringsmakt
som kommit till uttryck i
detta sammanhang.

Den sista punkt som jag skulle vilja
beröra med några ord gäller regeringsformens
§ 15, där det talas om Konungen
såsom högste befälhavare för krigs -

112

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

makten. Jag undrar om inte tiden är
mogen för att inse att Hans Majestät
Konungen inte längre kan fungera som
högste befälhavare över krigsmakten.
När vi nu moderniserar en 1800-talsförfattning
borde i fortsättningen Konungen
skiljas från uppdraget att vara högste
befälhavare över krigsmakten. Denna
befogenhet måste i realiteten ligga i
andra händer. Det är ett onödigt spegelfäkteri
som bedrivs härvidlag, och det
har ingen grund i verkligheten. En modernisering
kräver en bättre överensstämmelse
med de verkliga förhållandena.
Vi har ingen anledning att behålla
gamla grannlåter, som icke längre
är realiteter.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror mig kunna konstatera
att herr Hagnell inte har åhört
det anförande jag hållit tidigare under
debatten. Hade så varit fallet skulle han
inte ha argumenterat som han nu gjorde.
Jag försökte utveckla en mängd motiv
för att vi inte skall banta ned vår
riksdag.

Sedan kommer herr Hagnell, under
debattens sista minuter, och talar om
pengar. Vi i centerpartiet borde enligt
hans mening vara sparsamma med statens
medel. Jag tycker det är småaktigt
att göra sådana påpekanden när det
gäller viktiga demokratiskt-parlamentariska
värden.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Demokratiska spelregler
kan iakttagas utan att riksdagen har
just det föreslagna antalet ledamöter.
Det är inte något heligt tal i demokratiska
sammanhang.

Hem WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Ja, mitt genmäle skall
bli mycket kort. Varken siffran 350 eller
siffran 300 är på något sätt heliga
tal.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det finns en reservation,
nr 5, vid konstitutionsutskottets
betänkande som många av kammarens
ledamöter kanske i dessa dagar anser
vara särskilt aktuell. Jag kan inte ansluta
mig till den, oaktat att de tre högerledamöterna
i konstitutionsutskottet
befinner sig bland reservanterna, och
jag bär särskilda skäl för att inte kunna
göra det.

Inom grundlagberedningen företogs
nämligen en skärpning på denna punkt.
Den ursprungliga lydelsen var att vårsessionen
skulle kunna förlängas då
»särskilda» skäl förelåg. I den nu föreslagna
lydelsen heter det »synnerliga»
skäl. Kammarens ledamöter torde vara
medvetna om skillnaden mellan dessa
uttryckssätt. Med synnerliga skäl menas
nämligen att det skall till en mycket
stark motivering för att få vårsessionen
förlängd. Det är riksdagen själv som avgör
detta. Trycket kommer att vara så
starkt att det mycket sällan skulle kunna
bli en förlängning. Partierna håller
sina riksmöten just i juni före midsommar
och har händerna fulla. Men vore
det verkligen praktiskt med en giljotin,
som klipper av varje möjlighet att avsluta
vårsessionen senast den 15 juni?
Inte ens den hårda arbetsbelastning vi
har under dessa sista veckor av vårsessionen
skulle kunna betraktas som tillräcklig
motivering för vårsessionens
förlängning.

Herr talman! Många av dem som yttrat
sig i dagens debatt har känt ett
starkt behov av att freda sitt samvete
med brasklappar. Vi som har deltagit i
grundlagberedningens arbete har inte
känt något sådant behov; det torde ha
framgått av debatten. Vi har hållit förbindelserna
bakåt till partiledningarna
och riksdagsgrupperna. En kompromiss
är en sammanjämkning av skilda önskemål
och ståndpunkter. Den är odelbar.
Träffar man en överenskommelse, skall
man stå för den och arbeta för dess förverkligande.
Det är en fråga om förtro -

Nr 25

113

Fredagen den 17 maj 1968 em.

ende för de politiska partiernas uppträdande
och handlande. En överenskommelse
träffas för att hållas, icke för att
rivas upp så snart tillfälle ges.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Endast ett par ord! Jag
känner m,iig inte frestad att vid denna
tidpunkt ta upp en diskussion om de
grundprinciper som varit vägledande
för denna partiella författningsreform.

Jag blev ganska överraskad över herr
Hagnells yttrande. Jag hade knappast
väntat mig att vi som avslutning på
denna debatt om hur vi skall stärka
folkrepresentationens ställning och fördjupa
demokratin skulle få åhöra en
diskussion om huruvida det skulle vara
billigare eller inte med 300 ledamöter
i stället för 350. Logiken skulle i så
fall naturligtvis bjuda att vi borde avskaffa
riksdagen, så bleve det en ännu
större besparing. Så långt gick dock inte
herr Hagnell, och det kan jag förstå.
Jag undrar emellertid om vi verkligen
gör folkrepresentationen och demokratin
någon tjänst genom att diskutera,
huruvida avvvägningen av riksdagens
storlek — som det självfallet kan finnas
olika meningar om —- skall bestämmas
av hur denna sal byggdes för årtionden
sedan.

Herr talman! I sitt inlägg underströk
statsministern mycket kraftigt de skäl
som talar för en folkrepresentation på
350 ledamöter. Jag ber bara herr Hagnell
att studera statsministerns uttalande
på den punkten, som innehöll åtskilliga
värdefulla och riktiga synpunkter.
Jag tror som sagt inte att vi stärker
folkrepresentationens ställning och fördjupar
vare sig demokratin eller känslan
hos svenska folket för detta hus •—
eller det nya hus som här skall stå —
genom en diskussion om en och annan
budgetsiffra, när vi bedömer principerna
för vår författningsreform.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet på

Partiell författningsreform m. m.

grund av herr Björkmans anförande.

Jag frågade om det var bestämt innan
förslaget lades fram för riksdagen att
vi på Gotland skulle få två mandat. Det
har jag inte fått svar på, och det behövs
inte heller något. Jag har emellertid
mina aningar, eftersom herr Björkman
har varit med i grundlagberedningen
och inte sagt någonting.

Men är det inte också överenskommet
efter så många års resonemang att
man skulle vara överens om antalet ledamöter
i en kaimimare? Då skulle väl
inte högern komma med sina 300 ledamöter
i både motion och reservation!

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Mitt lokalpatriotiska
hjärta klappar naturligtvis fortare när
jag hör herr Franzéns i Träkumla välkända
dialekt. Jag kan försäkra herr
Franzén, att mitt hjärta är helt för dessa
tre mandat på Gotland, men träffar
man en överenskommelse om grundprinciperna
i valsystemet med de fasta mandaten
och tilläggsmandaten, kan man
inte göra avsteg från den principen utan
att rubba hela systemet. Detta har herr
Johansson i Trollhättan alldeles riktigt
påpekat, och jag instämmer med honom
på den punkten.

Beträffande frågan om de 350 ledamöterna,
herr Franzén i Träkumla, ingick
det inte i någon överenskommelse
att det skulle vara just 350. Författningsutredningen
hade föreslagit 290 ledamöter.
Men när expertgruppen i maj
1964 skulle behandla arbetsformerna för
denna enkammarriksdag sades det att
man skulle arbeta under förutsättningen,
att det skulle bli 350 ledamöter, och
det gjorde vi också. Det sades emellertid
i grundlagberedningen även ifrån,
att den delen inte ingick i överenskommelsen.
Högerpartiet har hela tiden ansett
att antalet borde vara 300. Denna
linje, som vi också hade rätt att reservera
oss för, har vi följt upp i vår partimotion
och i en reservation till konstitutionsutskottets
betänkande nr 20.

114

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Jag kan i alla fall slå fast, lierr talman,
att herr Björkman i sitt hjärta är
med oss på Gotland, även om det inte
har märkts mycket av detta i handling.

Det förhåller sig emellertid på det
sättet, ätt vi har mist mandat — de har
minskat från fem till två. Det är alltså
på den heliga principens altare som vi
har fått offra dem. Men jag hoppas ändå
på en ändring, när nu utredningen
fortsätter. Tänk om, ni som är med i
utredningen!

Härmed var överläggningen slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Punkten I a i utskottets hemställan
företas till avgörande på sådant sätt, att
först behandlas de frågor som beröres i
de vid betänkandet fogade reservationerna
och i de motioner, till vilka bifall
yrkats under överläggningen. Beträffande
var och en av dessa frågor upptas såväl
det i reservationen eller motionen
framlagda grundlagsändringsförslaget
som utskottets motsvarande förslag.

I fråga om vart och ett av de föreliggande
grundlagsändringsförslagen ställes
särskilda propositioner på dels antagande
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling och dels förkastande.

Punkten I a

Huvudprinciperna för förslaget till
partiell författningsreform

Det i reservationen 1) av herr Larsson
i Luttra framlagda grundlagsändringsförslaget Herr

i Luttra begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i reservationen 1) av herr Larsson
i Luttra framlagda grundlagsändriingsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
antagit nämnda förslag.

Sedan kammarenis ledamöter härefter
intagit sina platser och voteriingispropositionen
blivit äninu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstnängsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 189 ja och 10 nej,
varjämte 3 av kammarenis ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

Utskottets grundlagsändringsförslag

Herr förste vice talmannen gav propostioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för Vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dockered begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren såsom vilande
antager konstitutionsutskottets
grundlagsändringsförslag, såvitt avser
huvudprinciperna för en partiell författningsreform,
röstar

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

115

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren förkastat
nämnda förslag.

Sedan kammarenis ledamöter härefter
intagit islina platser och voteringsproposition
en blivit änniu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositioinen.
Herr Dockered begäride
emellertid rösträkning, varför votering
medelst ornröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 189 ja och 6 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså antagit nämnda
förslag såsom vilande för vidare
grundlag.senlig behandling.

Statsråds entledigande

Det i reservationen 2) av herr Sörenson
m. fl. framlagda grundlagsändringsf
årslaget

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grumdlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den isenare propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hamrin
i Jönköping begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i reservationen 2) av herr Sörenson
m. fl. framlagda grundlagisändriingisförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren såsom vilande
antagit nämnda förslag.

Partiell författningsreform m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Jönköping
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 170
ja och 28 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

Utskottets grundlagsändringsfårslag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och antog kammaren förslaget
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Ngvalsförordnande
Det i reservationen 3) av herr Wahlund
framlagda grundlagsändringsf årslaget Herr

förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och förkastade kammaren förslaget.

Utskottets grundlagsändringsf årslag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och antog kammaren förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

116

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

Riksdagens ledamotsantal

Det i reservationen t) av herr Sveningsson
m. fl. framlagda grundlagsändring
sfär slag et

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Tumhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i reservationen 4) av herr Sveningsson
m. fl. framlagda grundlagsändringsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
antagit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Tumhult
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 164
ja och 33 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

Utskottets grundlag sändringsförslag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av det -

samma; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Tumhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren såsom
vilande antager konstitutionsutskottets
grundlagsändringsförslag, såvitt avser
riksdagens ledamotsantal, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
antagit nämnda förslag såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling.

Vårsessionens slutdag

Det i reservationen 5) av herr Sveningsson
m. fl. framlagda grundlagsändringsf
årslaget

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Tumhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i reservationen 5) av herr Sveningsson
m. fl. framlagda grundlagsändringsförslaget,
röstar

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

117

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom
vilande antagit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Tumhult
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 165
ja och 32 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

Utskottets grundlagsändringsförslag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och antog kammaren förslaget
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Rösträttsåldern

Det i reservationen 6) av herr Torsten
Andersson m. fl. framlagda grundlagsändringsförslaget Herr

förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wahlund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Partiell författningsreform m. m.

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i reservationen 6) av herr Torsten
Andersson m. fl. framlagda grundlagsändringsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom
vilande antagit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wahlund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 78 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

U tskottets grundlag sån dringsförslag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och antog kammaren förslaget
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Fyraprocentspärren m. m.

Det i reservationen 7) av herr Hamrin
i Jönköping framlagda grundlagsändringsförslaget Herr

förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Jönköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

118

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i reservationen 7) av herr Hamrin
i Jönköping framlagda grundlagsändringsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
antagit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Jönköping
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 168
ja och 24 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

Det i motionen It: 9S3 framlagda
grund lag sån drings förs lage t

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i motionen II: 983 av herr Rubin
framlagda grundlagsändringsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
antagit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Rubin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 188 ja och 1 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

Utskottets grundlagsändringsförslag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Jönköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren såsom
vilande antager konstitutionsutskottets
grundlagsändringsförslag, såvitt avser
fyraprocentspärren m. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren förkastat
nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

119

■verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att lian funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Jönköping
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 171 ja
och 24 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså antagit nämnda
förslag såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.

Antalet fasta valkretsmandat

Det i motionerna I: 768 och II: 971
framlagda grundlagsändringsfårslaget

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Stenkyrka begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i motionerna I: 768 av herr Österdahl
m. fl. och II: 971 av herr Gustafsson
i Stenkyrka m. fl. framlagda grundlagsändringsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
antagit nämnda förslag.

Partiell författningsreform in. m.

propositionen. Herr Gustafsson i Stenkyrka
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 152
ja och 24 nej, varjämte 28 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

Utskottets grundlagsändringsf årslag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och antog kammaren förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Tidpunkten för riksdags- och
kommunalval, in. in.

Det i motionen II: 984 framlagda
grundlagsändringsf årslaget

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann hem förste vice talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubin begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i motionen 11:984 av herr Rubin
framlagda grun dlagsän dringsf örslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
antagit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

120

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Partiell författningsreform m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Rubin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 200 ja och 1 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat
nämnda förslag.

UtskoHets grundlagsändringsf örslag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och antog kammaren förslaget
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Reglerna om val till andra kammaren

Det i motionen II: 985 framlagda
grundlagsändringsf årslaget

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och fann herr förste vice talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubin begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det i motionen II: 985 av herr Rubin
framlagda grundlagsändringsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren såsom vilande
antagit nämnda förslag.

Utskottets grundlagsändringsf årslag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och antog kammaren förslaget
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Det under punkten I a i utskottets
hemställan upptagna grundlagsändringsförslaget
i de delar varom beslut icke
tidigare fattats

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av förslaget såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling eller förkastande av detsamma;
och antog kammaren förslaget
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Utskottets hemställan i punkten I a
i övrigt

Bifölls.

Punkterna I b—e

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten I f

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:981; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten II

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 17 maj 1968 em.

Nr 25

121

Punkten III a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av utskottets
grundlagsändringsförslag såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
eller förkastande av detsamma; och
antog kammaren utskottets grundlagsändringsförslag
såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.

Punkterna III b och c

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av utskottets
grundlagsändringsförslag såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
eller förkastande av desamma; och
antog kammaren utskottets grundlagsändringsförslag
såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.

Punkten V

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på antagande av utskottets
grundlagsändringsförslag såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
eller förkastande av desamma; och
antog kammaren utskottets grundlagsändringsförslag
såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.

Punkten VI

Utskottets hemställan bifölls.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SJÖNELL (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag får anmäla att vid
några av de voteringar som nu företagits
har jag röstat ja, men voteringstablån
har markerat nej.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
nästkommande arbetsplenum.

§ 2

Meddelande ang. plenum fredagen den
24 maj

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Kammarens plenum fredagen den 24
maj, som i den preliminära planen utsatts
till kl. 14.00, blir ett arbetsplenum
och kommer att ta sin början kl. 11.00.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning dels av Kungl. Maj :ts
skrivelse nr 23 med redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1967 jämte i
ämnet väckt motion, dels skrivelse från
den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande församling
med redogörelse för församlingssessionerna
under år 1967,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ärendet väckta motioner,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
konsularkonvention mellan Sverige
och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union, och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
1968 års internationella kaffeavtal;

statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående kostnader för
FN-styrkan på Cypern,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri jämte
motioner,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående uppförande av
förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen
i Stockholm jämte motioner, och

122

Nr 25

Fredagen den 17 maj 1968 em.

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m. jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,
m. in., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.( jämte motioner; bankoutskottets

utlåtanden och memorial: nr

29, i anledning av motioner om
utbyggd statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering,

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 42, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning,
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256),
m. m., jämte motioner,

nr 45, i anledning av motioner om
utredning rörande allmänna pensionsfonden
m. m., och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets sextonde session;

första lagutskottets utlåtande och memorial: nr

37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock en motion om begränsning av
utredningar beträffande bagatellförseelser,
och

nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av motioner an -

gående pensionsgrundande inkomst och
arbetsgivaravgift inom den allmänna
försäkringen,

nr 44, i anledning av motion om ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen
för vissa vacciner,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275),
m. in.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,
m. m., jämte motioner,

nr 29, i anledning av motioner om
stöd till vallfröodlingen,

nr 30, i anledning av motioner angående
trädgårdsnäringen, och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

37, i anledning av motioner angående
svensk invandrings- och minoritetspolitik
och om utredning angående
de språkliga och kulturella minoriteternas
ställning i Sverige,
nr 39, i anledning av motioner om
utredning angående orsakerna till butiksstölder,

nr 40, i anledning av motion om en
för riksdag och regering gemensam utredningscentral,

nr 41, i anledning av motioner om
femdagarsvecka året om inom försvaret,
och

nr 42, i anledning av skilda motioner
om rabatt vid resor på statens järnvägars
eller postverkets busslinjer.

Nr 25

123

Fredagen den 17 maj 1968 em.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 252, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1968/69 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ökat ekonomiskt stöd
åt barnfamiljer jämte motioner; och

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet; samt

från andra lagutskottet:

nr 226, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
21 maj 1964 (nr 143) om bidragsförskott.

§ 5

Anmäldes motionen nr 1226, av fru
Sundberg m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 122, angående begränsning
av svavelhalten i eldningsolja.

Denna motion bordlädes.

§ 6

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående det fria linjebytet på
gymnasiet,

herr Nihlfors (fp), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
befordringsmöjligheterna för
befattningshavare med kanslistutbildning,

herr Grebäck (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
förläggning av statlig verksamhet
till Märsta, och

herr Grebäck (ep), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående lokaliseringen av planerat
gymnasium.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.29.

In fidem

Sune K. Johansson