Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1967

9—10 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 maj

Sid.

Interpellation av herr Nelander ang. återbetalningen av studielån och

studiemedel................................................. 5

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors ang. distributionen av telefonkatalogen......... 8

herr Sundkvist ang. postutbärningen efter omläggningen till högertrafik
.................................................... 8

Onsdagen den 10 maj

Ungdomsvården.............................................. 8

Meddelande ang. vissa plena under återstoden av vårsessionen...... 39

Utbildning av lärare för synskadade och hörselskadade m. m........ 39

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler

vid universitet, högskolor m. m................................ 43

Effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet samt

konsumentvaruforskningen................................... 46

Utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag.
....................................................... 74

Försäljning till allmänheten av aktier i LKAB.................... 77

Obligatorisk läkarundersökning av invandrade utländska arbetstagare
och deras familjemedlemmar och obligatorisk hälsokontroll av viss

utländsk arbetskraft......................................... 79

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m................... 81

Körkort och trafikutbildning................................... 94

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. viss ändring av bestämmelserna om reseersättning
från sjukkassa........................................ 96

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 25

Nr 25

Innehåil

Sid.

herr Lorentzon ang. sysselsättningsläget i Bergslagen, m. m....... 97

Meddelande om enkla frågor av:

fru Ryding ang. instruktionerna för statens avtalsverk........... 99

herr Björk ang. kontrollåtgärderna vid import av trädgårdsproduk ter.

..................................................... 99

herr Josefson i Arrie ang. handläggningen av ärenden avseende jordbrukets
inre rationalisering................................. 99

herr Nilsson i Agnäs ang. planerna på ett svenskt folkflyg......... 99

herr Lorentzon ang. åtgärder i syfte att underlätta för studerande

ungdomar att erhålla arbete under sommarferierna.......... 99

herr Rubin ang. resultatet av det till Sudan beviljade utvecklingslänet.
................................................... 99

herr Sjöholm ang. anslutningen till nationsförening eller studentkår
vid universitet och högskolor............................... 99

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 maj

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26, ang. ungdomsvården. 8
Statsutskottets utlåtande nr 87, ang. utbildning av lärare för synskadade

och hörselskadade m. m..................................... 39

-— nr 88, ang. anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning
av lokaler vid universitet, högskolor m. m................ 43

— nr 90, ang. effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet
samt konsumentvaruforskningen.................. 46

•— nr 91, ang. ökning av maximibeloppet för statens betalningsansvar

i form av statsgaranti för exportkredit........................ 74

— nr 92, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv.............................. 74

—■ nr 93, ang. samordning av de nordiska ländernas statliga personalpensionering.
.............................................. 74

•— nr 94, om utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i

statliga företag............................................ 74

— nr 95, om försäljning till allmänheten av aktier i LKAB......... 77

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. eftergift av arvsskatt

m. m..................................................... 79

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o) och

14:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.................... 79

— memorial nr 36, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
viss översyn av medborgarskapslagstiftningen............ 79

Andra lagutskottets memorial nr 49, föranlett av kamrarnas skiljaktiga

beslut beträffande pensionering av äldre friställd arbetskraft... 79

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. rörelsemedel för domänverket 79

— nr 21, ang. dispositionen av vissa medel ur skördeskadefonden... 79

Innehåll

Nr 25

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, om obligatorisk läkarundersökning
av invandrade utländska arbetstagare och deras
familjemedlemmar och obligatorisk hälsokontroll av viss utländsk
arbetskraft................................................ 79

— nr 29, om åtgärder för att åstadkomma trafiksäkrare bilar....... 81

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. inrättande av statens trafiksäkerhetsverk,
m. m............................................. 81

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
ang. inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.... 94

— nr 33, om ändring i vägtrafikförordningen, m. m............... 96

Tisdagen den 9 maj 1967

Nr 25

Tisdagen den 9 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

i 1

Justera des protokollen för den 25, den
26, den 27 och den 28 nästlidne april.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Keijer enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 9—den 23 innevarande
maj.

Herr Keijer beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 87—95, bevillningsutskottets
betänkande nr 46, första
lagutskottets utlåtande och memorial nr
35 och 36, andra lagutskottets memorial
nr 49, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 31 och 33, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 20 och 21 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 27
och 29.

§ 4

Föredrogs den av herr Hamrin i Jönköping
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående diarieföringen i stats dep artementen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att statsut -

skottets utlåtande nr 89 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 31 och 33 i nu
nämnd ordning skulle uppföras sist
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 6

Interpellation ang. återbetalningen av
studielån och studiemedel

Ordet lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! I samband med att studiemedelssystemet
infördes den 1 januari
1965 upphörde följande stödformer:
naturastipendium, räntefritt studielån
ur universitetslånefonden samt garantilån
till studerande. Lån av ovannämnna
art kunde dock beviljas för vårterminen
1965 om särskilt tillstånd erhållits
att under denna termin uppbära för
tidigare läsår beviljade förmåner.

Statsgaranterade och räntefria studielån
skall börja amorteras tre år efter
det att sista lånet enligt dessa låneformer
erhållits. Ränteinbetalning på räntefritt
studielån skall då också påbörjas.
Dessa bestämmelser ändrades inte,
då studiemedelssystemet trädde i kraft.

Återbetalning av studiemedel börjar
normalt två år efter studiernas slut
och fortsätter t. o. m. det år man fyller
femtio.

Här föreligger således två skilda principer
för återbetalningen: dels en viss
tid efter det sista lånet erhållits, dels
en viss tid efter studiernas slut. Dessa
skilda synsätt beträffande den tidpunkt
vid vilken återbetalningen skall ta sin
början har kommit att drabba en viss
kategori studerande mycket orättvist,
nämligen den grupp som kommit i
kläm mellan två olika studiefinansieringssystem.
Så skall t. ex. en stude -

Nr 25

Tisdagen den 9 mai 1967

Interpellation ang. återbetalningen av studielån och studiemedel

rande, som 1965 erhöll garantilån, normalt
påbörja amorteringen härav 1968,
även om han då fortfarande bedriver
studier och uppbär studiemedel. Uppskov
med amorteringen kan visserligen
ske med ett år i sänder genom uppvisande
av studieintyg men det är ett
byråkratiskt system och gäller endast
under förutsättning att vederbörande
alltjämt bedriver studier. Uppskov med
ränteinbetalningen medges dock inte.
Om vederbörande i detta fall avslutar
sina studier 1969 skall amorteringarna
på garantilånet påbörjas omedelbart.
Eventuella studiemedel återbetalas däremot
först två år härefter, d. v. s. med
början 1971.

Påfrestningarna på ekonomin är oftast
svåra omedelbart efter studiernas
slut. Flyttnings-, bosättnings- och andra
engångskostnader ställer stora krav
på vanligen ganska blygsamma begynnelselöner.
Att i detta läge, som t. ex.
i det nyss relaterade fallet, behöva ställas
inför obönhörliga krav på amortering
av erhållna studielån kan inte anses
vara rimligt. Rättviseskäl talar för
att det omnämnda missförhållandet undanröjs.
Amorteringar på studielån bör
för studerande som också uppbär studiemedel
kunna samordnas med återbetalningen
av dessa, t. ex. så att uppskov
beviljas med låneamorteringarna
till tre år efter det att studiemedel sista
gången lyfts.

I sammanhanget bör också övervägas
att införa en automatiskt verkande regel
som innebär att studerande som
uppbär studiemedel utan särskild ansökan
skall kunna få första amorteringen
på uppburna studielån framflyttad.

Likaså bör det med hänsyn till de
svåra ekonomiska påfrestningarna vid
studiernas slut, vilka berörts ovan,
övervägas att förlänga den återbetalningsfria
tiden från två till tre år vid
återbetalning av uppburna studiemedel.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens

medgivande att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Vill statsrådet medverka till att
studerande som erhåller studiemedel
och som tidigare uppburit garantilån
eller räntefritt studielån medges uppskov
med amorteringarna på dessa lån
till tre år efter det att studiemedel sista
gången lyfts?

2. År statsrådet beredd vidta sådana
åtgärder, att studerande som uppbär
studiemedel automatiskt och utan särskild
ansökan skall kunna få första
amorteringen på uppburna studielån
framflyttad?

3. Vill statsrådet medverka till att
den återbetalningsfria tiden vid återbetalning
av uppburna studiemedel förlängs
från två till tre år efter studiernas
slut?

Denna anhållan bordlädes,
i 7

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motion om upprättande
av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av ett
fördrag innehållande principer för staternas
uppträdande vid utforskandet
och utnyttjandet av yttre rymden, däri
inbegripet månen och övriga himlakroppar,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige, Danmark
och Norge om ömsesidig rätt till fiske
i Skagerack och Kattegatt, och

nr 9, i anledning av Kungl. Majt:s proposition
angående godkännande av överenskommelse
om avgränsningen av Sveriges
och Norges fiskeområden i nordöstra
Skagerack in. in.;

bevillningsutskottets b etänkande nr 4 7,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående

Tisdagen den 9 maj 1967

Nr 25

ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), in. in.;

första lagutskottets utlåtande nr 34,
i anledning av väckta motioner om vissa
åtgärder till skydd för polisen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske, och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av
fredningszoner för vandringsfiskens
framkomst i Torne skärgård, m. m.;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner
angående åtgärder till hjälp åt ensamstående.

§8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 125, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1967/
68, m. m., och

nr 129, angående vissa löneanslag.

Dessa propositioner bordlädes.

§9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

nr 1063, av fru Ekendahl och herr
Hammarberg, i anledning av från riksdagens
organisationsutredning inkommen
promemoria angående inrättande
av ett internationellt sekretariat inom
riksdagen, och

nr 1064, av herrar Andersson i Luleå
och Lorentzon, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 128, angående .avveckling
av Törefors aktiebolags verksamhet
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet onsdagen
den 10 och torsdagen den 11 maj 1967
på grund av resa till Oslo och Hälsingborg.

Stockholm den 8 maj 1967

Tage Erlander

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från fullgörandet av riksdagsgöromålen
under tiden den 9—11 maj
1967 för utförande av offentligt uppdrag
i utlandet.

Sundsvall den 8 maj 1967

Bo Martinsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 11

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herr
förste vice talmannen i riksdagens
andra kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte talmännen tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 3 maj
1967.

% 1

I skrivelse den 28 april 1967 hade
stenografen hos andra kammaren Lars
Nilsson, som den 5 i samma månad
beviljats tjänstledighet för militär repetitionsövning
under tiden den 10
april—13 maj, anhållit om tjänstledighet
för enskilda angelägenheter under
tiden den 14—31 maj 1967.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
Nilsson nu begärd tjänstledighet för enskilda
angelägenheter, dels ock meddela
teknologen Bo Wallin fortsatt förordnande
att under Nilssons tjänstledighet
uppehålla dennes stenografbefattning.

§ 2

I skrivelse den 28 april 1967 hade
stenografen hos andra kammaren fru

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ingrid Nilsson anhållit om tjänstledighet
på grund av sjukdom under tiden
den 2—23 maj 1967.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
fru Nilsson begärd sjukledighet, dels
ock förordna fru Mary Malm att under
fru Nilssons ledighet uppehålla hennes
stenografbefattning.

In fidem

Sune K. Johansson
§12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående distributionen av telefonkatalogen,
och

herr Sundkvist, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående postutbärningen efter
omläggningen till högertrafik.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 10 maj

Kl. 10.00

§ 1

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 125, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1967/68, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
det procenttal av grundbeloppet, varmed
statlig inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 129, angående vissa
löneanslag.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades!
därvid

till bankoutskottet motionen nr 1063;
och

till statsutskottet motionen nr 1064.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 6—9, bevillningsutskottets
betänkande nr 47, första
lagutskottets utlåtande nr 34, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 39 och 40 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 28.

§ 4

Föredrogs den av herr Nelander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående återbetalningen
av studielån och studiemedel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Ungdomsvården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av
motioner angående ungdomsvården.

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 662 av herr Nils-Eric Gustafsson och
II: 839 av herr Johansson i Skärstad
m. fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhölle om utredning
i syfte

a) att söka närmare klarlägga dagssituationen
och utröna orsakerna till
dagens läge i ungdomsvärlden,

b) att pröva vad som kunde göras
för en mer i n di vidualisenad vård av de
redan missanpassade,

c) att söka finna vägar för en förebyggande
ungdomsvård, varvid särskilt
skulle beaktas, huruvida inte ett betonande
av de kristna värdena skulle ha
en positiv verkan.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 662 och II: 839
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Axel Kristiansson, fru
Hultell, herr Nyman, fru Diesen samt
herrar Svanström, Dickson, Nordgren,
Johansson i Växjö och Johansson i Skärstad,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:662 och 11:839 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
för att söka finna vägar för en
förebyggande ungdomsvård, varvid särskilt
borde beaktas, huruvida icke ett
betonande av de kristna värdena skulle
ha en positiv verkan;

2) av herr Svensson i Kungälv såvitt
avsåge yrkandet under punkten c) i motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Mitt inlägg denna gång
blir förmodligen något längre än mina
anföranden i allmänhet brukar vara.
Det kommer att knyta an till några sa -

Ungdomsvården

ker som har samband med föreliggande
fråga men som kanske vid första
anblicken kan te sig litet perifera.

En onsdag för några veckor sedan
var riksdagen inbjuden till Råsunda
fotbollstadion, och ungefär 150 riksdagsledamöter
med talmannen i spetsen och
under överinseende av handelsminister
Gunnar Lange, bevittnade där en sammandrabbning
mellan två framstående
allsvenska fotbollslag. Vi fick se hur vältränade
och erfarna fotbollspelare efter
noggrant angivna regler försökte övervinna
varandra i ärlig kamp. Till yttermera
visso fanns det en domare på
planen, som höll ögonen på att dessa
noggranna regler efterlevdes. Jag tänkte
då på hur det skulle vara, om det
inte fanns några regler för fotbollspelet
om t. ex. några spelare infann sig med
privata bollar, som de spelade med —
eller om det föll någon in att sparka bollen
åt fel håll, d. v. s. mot det egna målet,
därför att det var lättare.

Jag sade till mig själv att här sitter
vi bland ungefär 12 000 svenska män
och kvinnor, som alla är spända på
hur matchen skall gå. Om det blev så
som jag nyss fantiserade om, skulle inte
en enda människa komma till Råsunda
vid nästa match. Då skulle det bli fullkomligt
ointressant att bevittna hur en
skara unga män fjantade omkring utan
målsättning, enbart sysslande med sin
egen boll. Det vore döden för fotbollspelet,
om man inte följde reglerna.

Det är väl så med alla spel att det är
reglerna som gör dem intressanta. Det
kanske dock finns undantag. Jag har
varit med om ett spel som kallas för
fusk. Det gäller där att med bibehållet
allvar kasta på en talong många
fler kort än vad motståndaren tror, och
på det sättet kan man vinna spelet.
Men där ingår det i reglerna att man
får fuska. Jag skall inte våga mig på att
dra parallellen till det politiska spelet,
fastän det kanske kunde vara värt
en undersökning i vad mån detta mest
liknar fotbollspelet med dess klara reg -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

ler eller om det mera liknar detta mer
barnsliga spel som kallas för fusk.

Men jag skall nu gå över till frågan
huruvida den vanliga mänskliga samlevnaden,
som är en krånglig historia, inte
också behöver vissa absoluta regler för
att kunna fungera. Somliga säger att det
inte finns någonting absolut i världen,
och det är en mycket bekväm filosofi.
Då behöver man inte bekymra sig om
vad som är reglernas verkliga innebörd,
då kan man gradera skalan och säga
sig: Jag siktar inte på att nå toppen,
jag siktar på att komma ungefär halvvägs
upp. Jag tror att det är så det sker
i allmänhet. Vi är bekväma av oss, vi
har oftast inte någon målsättning. Då
följer man minsta motståndets lag, och
då blir det den tavla vi ser omkring
oss i världen; jag tror inte att någon
är beredd att kalla den för uppbygglig.

Jag hade för ett par, tre år sedan
ett samtal med en ledande kommunist
i ett land inte så särskilt långt härifrån,
och vi kom in på sådana här frågor.
Han var ledamot av centralkommittén
i sitt lands kommunistiska parti. Det var
en man som kunde sina teser och sin
historia. Det var ett mycket intressant
samtal som det ofta blir när man talar
med kommunister som är ärliga och
som kan sin sak.

Jag hävdade vissa schabloniserade
regler för mänsklig samvaro. Jag talade
om ärlighet, renhet, osjälviskhet och
kärlek. Han sade då till mig: »Din
ideologi känner jag väl till. Den har
jag studerat, och där finns inte ett enda
ord som är nytt — det är bara de gamla
vanliga kristna normerna som vi har
haft i 2 000 år — och se hur världen
ser ut!»

Jag sade då till honom: »Det är riktigt,
världen är inte mycket att hänga
i julgranen. Men låt oss göra tankeexperimentet
att alla de människor som
har kallat sig för kristna och att alla
de nationer som gäller för kristna nationer
verkligen hade levt efter de nor -

mer som är givna för 2 000 år sedan.
Då hade världen sett ut på ett annat
sätt, och då hade kommunismen aldrig
uppstått. Vi får komma ihåg att kommunismen
bär uppstått i västerlandet i
kristen omgivning beroende på missförhållanden
som har uppkommit genom
att dessa regler inte har följts.»
Jag tilläde: »Det är som du säger här,
min vän, att världen inte ser vacker
ut. Bland dessa s, k. kristna nationer
i västerlandet har uppstått två världskrig
under en period som många av oss
ännu minns.»

Han funderade en stund över det där,
började sedan småskratta och sade:
»Det är klart att om människan hade
levat så, så hade Karl Marx inte haft
någonting att skriva om, ty då hade
problemen varit lösta.»

Jag sade då till honom: »Det är ganska
märkvärdigt ändå att du, som är ansvarig
för att den ideologiska linjen
följs i ditt land på den kommunistiska
sidan, säger detta. Du har en helt annan
utgångspunkt än jag, men likafullt
säger du, att om man följer de normer
som jag har försökt hävda och som du
själv oprovocerat har kallat för ''de
gamla vanliga kristna normerna’, så löser
sig de mänskliga problemen. Och
det är väl egentligen det som vi båda
vill -— vi vill lösa dessa problem.»
Han höll med om detta och förklarade,
att just åt den saken hade han ägnat
sin tid och sina krafter.

Jag tycker att detta är en ganska intressant
historia ur levande livet. Det
gällde en man som var van att tänka
ideologiskt — vilket mycket få människor
är — och han hade kommit till
samma slutsats som jag.

I och för sig är det emellertid inte
så märkvärdigt. Frågan behandlades på
den 21 :a eller 22 :a partikongressen i
Moskva — herr Karlsson i Huddinge
kanske kan ge bestämt besked om vilken
partikongress det var. Där slogs
också fast att det slutliga målet måste
vara att få en ny typ av människa.

Onsdagen den 10 maj 19ö7

Nr 25

Enligt vad jag sedermera fått bestyrkt
vid kontroll på många håll, även bland
kommunistiska bekanta i denna kammare,
måste detta begrepp innebära en
människa av mycket hög moralisk standard.

Nu har man på det kommunistiska
hållet sagt att det är miljön som är det
väsentliga: när miljön blir den rätta
kommer denna nya typ av människa
så småningom att växa fram. Jag skulle
gärna vilja att mina ryska vänner
hörde vad jag säger här •—- jag säger
att de har spänt vagnen framför hästen.
Det är förvisso en växelverkan mellan
miljö och människa, men det råder
inget som helst tvivel om att människan
är den aktiva parten när det
gäller omvandlandet av förhållandena
— skapandet av miljön, om vi kallar det
så. Men flertalet kommunister — det
är fallet också i den kommunistiska
gruppen här ■— tycks gå och bara vänta
på att miljön skall bli den rätta och
är under tiden lika småborgerliga och
lika småsjaskiga som alla vi andra. De
har ingen offensivanda när det gäller
att nå målet: att få fram denna nya typ
av människa, den moraliskt högtstående
och av sig själv riktigt handlande människan.
Den kommunistiska teorin är,
om jag inte fattat saken alldeles fel,
att när denna människotyp kommer
fram, så skall inte bara vålds- och maktstaten
försvinna utan även partiet; allt
detta blir överflödigt därför att människan
ändå frivilligt gör det rätta.

Vi behöver också en ny typ av människa
hår. Jag tror att den grovt sett
är samma typ som har föresvävat de
kommunistiska idealisterna. Jag tror att
man gemensamt skulle kunna närma sig
detta mål, om man bara kom överens
om vilka regler och vilka moraliska
normer man skall ha för att detta skall
förverkligas. Själv är jag övertygad om
att min kommunistiske vän, som jag
berättade om för en stund sedan, har
rätt och att det är samma normer som
jag hävdade då, vilka han kallade »de

Ungdomsvården

gamla kristna normerna». Det är de
som är nödvändiga, om vi vill ha ett
samhälle som skall fungera. Utan dem
går det inte. Det hjälps inte hur vi än
diskuterar, organiserar och administrerar.
Utan människor med kvalitet får
vi aldrig ett samhälle med kvalitet. Ett
samhälle utan de riktiga människorna
kommer alltid att bli en desillusionerande
miljö, som gör att människor känner
sig hopplösa, utan mål och på grund
därav också ineffektiva och andligen
döda. Det finns de som har sagt att en
människa utan idé, hon är död, och
jag tror det är sant.

Jag skall nu, herr talman, ur en tidning
läsa upp ett litet stycke av vad
en ledamot av vår regering har sagt
helt nyligen. Det gällde vår u-hjälp,
och det var statsrådet fru Myrdal som
yttrade dessa ord. Hon jämförde missionärerna
med de experter som har
skickats ut för att sköta u-hjälpsarbetet.
Hon säger enligt denna tidning följande:
»Särskilt värdefullt synes mig vara
att i samtliga våra experters livsstil
få ett starkt inslag av missionärernas
moral. De» — hon menar missionärerna
— »har ställt etiska krav på sig som
det kanske är svårt för vanliga dödliga
att uppfylla men som i många hänseenden
just gentemot u-länderna synes mig
oeftersättliga.» Jag håller med om att
det är svårt, nästan omöjligt, att leva upp
till så höga ideal. Men man kan ju försöka,
och om missionärerna kan lyckas
förstår jag inte varför vi andra
vanliga människor inte också skall kunna
göra det. Det kan gå bra eller mindre
bra, men skulle i alla fall ge ett betydligt
bättre och påtagligare resultat
än som nu är fallet.

Jag är också säker på att om för dem,
som skickas ut för att sköta u-landshjälpen,
gäller som oeftersättligt att deras
livsstil bör ligga på hög moralisk
nivå, så är det minst lika viktigt att
källan varifrån dessa experter kommer
och den atmosfär där de vuxit upp är
ren och att vi här hemma också hyllar

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

de principer och följer de normer som
fru Myrdal betraktade som oeftersättliga
i detta sammanhang.

Jag upprepar att detta är svårt. Den
mänskliga naturen är invecklad. Har vi
inte någon annan målsättning än den
egna höga levnadsstandarden blir det
inte mycket av, även om vi begriper
att världen är på sned och inser att
detta är resultatet av felaktigt mänskligt
handlande just därför att vi bryter mot
de normer jag beskrivit.

Vi får komma ihåg och ha klart för
oss, att vi inte i riksdagen kan bestämma
att den ene skall handla så och den
andre så. Vi är alla ställda inför ett val
som var och en ensam måste träffa.
Men jag kan underlätta detta val för
mina medmänniskor genom ett föredöme,
genom att själv hålla klara linjer,
även om detta är mot min egentliga
natur. Vår natur är nog ganska lika
i botten på oss allesamman. Jag har
haft särskild möjlighet att iakttaga detta
under en lång följd av år i många
delar av världen. Det gör detsamma om
man talar med en kines från Peking,
en kines från Taiwan, en sydamerikansk
dockarbetare eller en amerikansk
miljonär; de visar i alla dessa fall i
botten samma primitiva reaktioner. Den
ene har svårare för det ena och den
andre för det andra.

Jag är själv tacksam mot mina kamrater
ur alla partierna här i riksdagen
— alla fem partierna -—■ för de lärdomar
och påpekanden som jag har fått
på punkter, där jag själv inte kunnat
se klart. Det är oftast svårast att själv
kunna se. Jag tänker särskilt på en
inte just nu här närvarande kommunistisk
kollega, med vilken jag har haft
många samtal. Han är mycket frispråkig,
talar klart och har ideologisk träning.
Av honom har jag lärt mig mycket,
för vilket jag är tacksam.

Nu kommer jag, herr talman, — osökt
hoppas jag — in på det ärende vi nu
håller på att behandla, nämligen den
motion som väckts från centerpartihåll

och som delvis har tillstyrkts i en reservation,
vars ordalydelse jag i min
glömska inte har fått med mig men vars
huvuddrag jag kan. Den vill ge ett uppslag
till hur man skall komma till rätta
med de besvärligheter vi har på ungdomsfronten.
Motionärerna frågar sig,
huruvida inte ett tillämpande och ett
applicerande av de kristna normer som
jag nu talat om kunde visa sig ha ett
positivt inflytande på dem som verkligen
accepterar dessa. Man kan kanske
formulera det på ett annat sätt än jag
gjort. Men jag skulle tro att kammaren
instinktivt har klart för sig att om människor
toge sig samman och verkligen
accepterade dessa normer, skulle det
bli en utomordentligt stor förändring
till det bättre över hela vårt land. Men
det är litet svårt att erkänna och man
tror att det stöter på tros- och religionsfrågor,
som många är rädda för att beröra.
Den föreliggande reservationen
är emellertid så formulerad, att jag inte
tycker att dess syfte borde besvära
dem som inte har kommit fram till någon
direkt religiös tro och därför inte
grundar sin etik omedelbart på sådana
element. Den talar om de normer som
innefattas i den kristna etiken. Min
meromnämnde kommunistiske vän har
ingen religion men han har vissa etiska
normer. Dessa definierade han som »de
gamla vanliga kristna begreppen». Han
sade det kanske litet sarkastiskt, men
detta var dock hans definition på dessa
normer. Vi menar alltså samma sak,
även om vi kommer fram till normerna
från olika utgångspunkter. Det talas så
mycket om profan humanism. Man har
ett etiskt behov men man vill inte ha
någon religion; ändå kommer man fram
till samma resultat i fråga om normsättningen.

Jag talade tidigare om exemplets
makt. Här har Sverige svikit och sviker
fortfarande sin stora uppgift i världen.
Vi har välsignats med yttre miljöförhållanden
som i stort sett är de bästa
i världen. Det har vi inte tålt vid. Vi

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

har stirrat oss så blinda på bekvämlighet,
njutningar, nöjen och förströelser
att vi tror att de är självändamål.
Därför är Sveriges folk inte något lyckligt
folk. Människorna här har ingen
målsättning som går utanför dem
själva. De flesta saknar, som jag många
gånger tidigare sagt här i kammaren,
en ideologi, en klar målsättning som
håller i alla väder för dem själva och
för alla människor överallt. Det är
denna vi måste skaffa oss. Den finns —
jag har skisserat den här. Den är en
osviklig lösning på de problem som vi
grubblar över. Yi som är vuxna kan
inte lösa ungdomsproblemen, om vi
inte kan lösa problemen för oss själva.
Därför måste vi ta itu med oss själva
först, om det inte skall gå alldeles galet.
Vi har världens ögon riktade på oss;
folk ser upp till Sverige. Vi har fått
mycket som andra människor längtar
efter. Men därmed följer också det gift
som vi sprider ut i världen, om vi inte
kan visa att det är möjligt att förena en
hög levnadsstandard med ett etiskt högt
handlande. Detta är det väsentliga i
denna fråga. Vi kan inte gå direkt på
en lagstiftning — vi måste släppa till
oss själva också.

Jag har träffat människor som har
sagt: »Du har fullkomligt rätt. Lever
man på det sätt som du beskriver kommer
alla mänskliga problem att lösas.
Men jag vill inte leva så.» Jag frågar:
»Varför det?» Den ärlige svarar då:
»Jag är för självisk, jag vill inte offra
min egen bekvämlighet och tillfredsställandet
av mina egna begär och
önskningar.» Men då är ekvationen
hyfsad. Har man kommit så långt att
man har fastställt att lösningen finns,
att den ligger inom räckhåll, att den
beror på oss själva, då har vi bara att
välja: vill jag offra min egen själviskhet
för nationens och människornas väl
eller skall jag offra människorna för
min själviskhets skull? Kanske är det
situationen i ett nötskal. Det kommer
alltid att vålla obehag för den som väljer
den andra vägen. Samvetet är inte

Ungdomsvården

riktigt dött hos någon människa, även
om det görs mycket starka ansträngningar
för att få bort det och allt som
kan leda till skuldkänslor.

Det säges beträffande denna reservation
att man inte kan göra en utredning
om sådana saker, och det råder en allmän
förvirring i fråga om vad man
skall göra. En del förstår nog att detta
är en riktig väg att gå, men de har rätt
i att det inte är mycket som kan göras
på lagstiftningsplanet. Det är också
därför jag har vädjat personligen till
kamraterna på denna punkt. Så länge
vi har en riksdag, som i många fall inte
ens försöker att hålla sig uppe på ett
riktigt plan, skall vi inte heller begära
att andra människor skall göra det. Ju
högre upp man sitter på bergstoppen
inför allas blickar, desto större är också
ansvaret. Den som följer den man
som jag talade om och som valde sin
själviska väg i stället för att tillämpa
den inom räckhåll liggande lösningen
har inte sin plats i landets styrelse. Jag
hoppas att det skall kunna bli en ändring
i detta avseende.

Jag skulle kunna göra ett alternativt
yrkande, herr talman; jag skulle kunna
föreslå att vi skulle göra en skrivning
som lyder ungefär så att kammaren —
det blir ju bara denna kammare, eftersom
första kammaren redan har tagit
ställning — slår fast att med de fasta
normer jag här häftat den största delen
av alla missförhållanden och olyckor
i landet kommer att försvinna och
att det därför inte behövs någon utredning
på den punkten. Jag skall inte
framställa ett sådant yrkande — jag
tror inte att kammaren är riktigt mogen
för det ännu — men jag hoppas att det
inom den tid — något mer än ett år —-som jag har kvar här skall kunna bli
verklighet.

Till dess ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den visserligen valhänt
skrivna — jag får ta åt mig själv en
del av denna förebråelse — reservationen
1 vid detta utlåtande.

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! I den motion som ligger
till grund för det utskottsutlåtande
vi nu behandlar har förhållandet i ungdomsvärlden
aktualiserats i tre punkter.
Som vi framhållit i motionen är
huvuddelen av svensk ungdom skötsam.
Dock kan man tydligen tala om en påtaglig
och alltjämt pågående procentuell
ökning av antalet ungdomar med
brottsligt beteende.

Från 1920-talet fram till 1950-talet
räknar man med en ökning av brottsfrekvensen
bland ungdom i åldern 15
—18 år med 500 procent för pojkar och
800 procent för flickor. Vilka är orsakerna
till detta? Kunde vi utröna dem
och avlägsna det som bidrar till att
ungdom kommer på glid och misslyckas
vore mycket vunnet.

I de fall där unga råkar hamna bland
de avsigkomna ställs man inför svårigheten
att erbjuda dem en vård som
svarar mot deras individuella behov.

Ofta blandas i våra ungdomsanstalter
normalt utrustade och psykiskt avvikande.
Mindre avancerade brottslingar
förläggs tillsammans med mera avancerade.
Detta är inte tillfredsställande.
Behovet av en mera personlig vård är
mycket stort.

I den reservation som är fogad till
utskottsutlåtande! hemställes i anslutning
till punkt c i motionen att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om eu utredning för att söka vägar
för en förebyggande ungdomsvård,
varvid särskilt skulle beaktas, huruvida
inte ett betonande av de kristna värdena
skulle ha eu positiv verkan.

Under ärendets behandling besökte
docenten Gustafsson utskottet. Han bedömde
i sin föredragning möjligheterna
till en sådan forskning som stora. En
undersökning om hur undervisning och
olika miljöer påverkar unga människor
och hjälper dem att anpassa sig till
samhället torde inte ta många år i anspråk
att genomföra.

Vi ställer stora krav på ungdomen i

dag, både i skolan och på arbetsplatsen.
Vi vill ge ungdomen största möjliga
frihet, och det är riktigt. Men ställer
vi krav måste vi också erbjuda kraftresurser.
Med större frihet följer större
personligt ansvar. Jag tror att ungdomen
är sig lik i alla tider. Det är omständigheterna
omkring ungdomen som
skiftar. Därför behöver ungdomen hjälp
att anpassa sig till samhället.

Det är min uppfattning att den kristna
undervisningen ger hjälp. Den erbjuder
spelregler för den mänskliga
samlevnaden. Som min vän herr Dickson
nämnde förut behövs det spelregler.
Jag tänkte också i mitt anförande framhålla
spelreglerna vid en fotbollsmatch.
Jag kan också anföra hur det är i trafiken.
Ingen av oss skulle vilja fara ut i
en trafik där det inte finns regler som
gäller för alla.

lag vågar hävda att just den kristna
undervisningen och de spelregler som
Bibeln erbjuder, har stor betydelse för
unga människor och för deras anpassning
till samhället. Jag bär haft förmånen
att i 25 år arbeta bland ungdom.
Varje vecka har jag träffat samman
med 100 ungdomar. Det är inte så, som
det påstås ibland, att vi inom de kristna
organisationerna skulle få ett utvalt
klientel av snälla, präktiga ungdomar.
Vi tar hand om alla ungdomar på platsen
och vi har ganska bråkiga typer
ibland. När ungdomar kommit i kontakt
med de kristna spelreglerna bär det
visat sig att dessa blivit till hjälp för
dem att kunna anpassa sig till samhället.

Jag skall inte säga mer nu utan hänvisar
till det jag har sagt i motionen.
Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utlåtandet.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Växjö, Eriksson i Bäckmora,
Vigelsbo, Svensson i Vä, Lindberg
och Josef son i Arrie (samtliga ep).

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! »Vi får lära oss läsa

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

och skriva, men vi får inte lära oss
leva», lär det ha stått i en skolflickas
uppsats för en tid sedan. Dessa ord
har talat till mig. När jag har läst utskottsutlåtandet
har jag frågat mig: Behövs
det verkligen en utredning? Är
det inte uppenbart för alla att vi i dag
i Sverige måste bestämma oss för en
grundläggande norm igen, antingen genom
att återinföra kristendomen i landet
eller skaffa en annan norm eller
religion.

Beträffande punkten a) i motionen
som citeras på utlåtandets första sida,
»att söka närmare klarlägga dagssituationen
och utröna orsakerna till dagens
läge i ungdomsvärlden», förefaller det
mig som om vakna iakttagare redan har
klart för sig anledningen. Beträffande
punkten c) tror jag också att de allra
flesta vet vilka vägarna är.

De svårigheter som vi ställts inför
och som tas upp i motionen är ett hot
mot vår samhällsordning, mot trivseln
i vårt samhälle och mot tusentals unga
människors livslycka. Det visar oss att
vi måste kunna motivera varför mord,
dråp eller annan skadegörelse inte får
ske. Om något är svart, om något är
vitt, måste vi säga varför.

Vi tog bort katekesen för ungefär
femtio år sedan — den hade säkert varit
omöjlig att behålla. I motionerna talas
det om att från 1920-talet har brottsfrekvensen
bland flickorna ökat med
800 procent och bland pojkarna med
500 procent. Jag tror mig ana sambandet
mellan borttagandet av bestämda
normer och den ökade brottsligheten.
Staten — det är vi — har nedskrotat
och åsidosatt alla budorden utan möjligen
det sjunde: »Du skall icke stjäla.»
Vi får inte ta, inte tillägna oss — varför?
Vi hänvisar inte till budordet. Vi
talar om att vi måste skydda samhället,
vi skall för samhällets skull vara
solidariska, vi skall deklarera ordentligt,
inte snatta i varuhusen, inte stjäla
bilar och inte ta radioutrustningen i
skolan. Men i katekesen stod det: Vad

Ungdomsvården

är det? Vi är skyldiga att ge det uppväxande
släktet, som inte själv vet så
mycket som det borde veta, en motivering.
I längden går det inte utan förklaring
av samhällets nya katekes, utan
att samhället får ett ansikte. Man anar tydligen
att staten på något sätt måste personifieras.
Kejsaren måste bli gud: herr
Erlander eller någon annan måste få
allfaderbild. Jag kan inte glömma min
barndoms och ungdoms hemska upplevelse
av nationalsocialismen, när jag
plötsligt upptäckte, att man hade gjort
en människa, Adolf Hitler, till gud, och
Iiitler värderade människan endast i
egenskap av samhällsnyttig varelse. Hon
gjorde rätt om hon stödde och gynnade
staten och idén bakom staten.

När jag sade att vi i dagens läge måste
bestämma oss för kristendomen eller
någonting annat, har jag tänkt på Kina.
Jag har här en tidning som utges i Kanada,
vilken har haft en korrespondent
i Kina så sent som i höstas och i vinter.
Här finns en del saker som jag läst med
stort intresse och som gäller ungdomen,
ungdomen som marscherar, ofta i god
ordning. Man har där sådana teser som
t. ex. denna: Segling på havet beror på
styrmannen, vår styrman är ordföranden
Mao. Man bär någonting som kallas
för Maos gospel, Maos evangelium,
teser som dessa t. ex.: »Vi måste på nytt
bekräfta partiets disciplin, nämligen att
individen är underordnad organisationen,
minoriteten är underordnad majoriteten,
den lägre nivån är underordnad
den högre nivån och hela skaran av
medlemmar är underordnad centralkommittén.
Vem som helst som motsätter
sig dessa disciplinartiklar förstör
partiets enhet.» I mina öron låter det
som religiösa teser. Detta är materialism,
marxism och maoism. Det unga
Kina läser inte bibeln men Maos skrifter.

I en liten bok som man bär på sig
med korta sentenser ur ledarens skrifter
står bl. a. följande: »Var beslutisiam,
frukta inga offer, sätt dig över varje

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

svårighet för att vinna segern!» Det blir
en målmedveten ungdom av sådant.
Man har framhållit ordningen och redan
vid de stora marscher som nu äger
rum i Kina, och i den här tidningen
finns det bilder av mycket trevliga och
tilltalande ungdomar som av denna lära
tydligen gjorts till mycket dugliga samhällsmedborgare
och till — som man
tror där borta — lyckliga människor.
Det delas t. ex. ut sångblad i Kina, som
även eu utlänning kan få, där det t. ex.
kan stå följande: »Från det röda Östern
kommer soluppgången. I Kina uppenbaras,
Mao Tse-tung. Han arbetar för
folkets välfärd. Han är folkets stora
frälsare.» Detta är religion och tillbedjan,
och det är någonting som ungdomen
har som norm för sitt liv.

Men vi i Västerlandet har tagit ifrån
den unga generationen de normer varpå
samhället byggts upp. Vi har trott
att de unga, förutan den lära som är afl
sann solidaritets grundval och den bok
som djupast sett ensam främjar kärlek
och medmänsklighet, skulle kunna lära
sig leva. Vi har lärt dem att läsa och
skriva. Vi är ansvariga för att de har
pengar till pop och pornografi, vi vinkar
vänligt till dem med en hög levnadsstandard
och en ljus framtid, men
vi har menat att de själva skulle lära
sig att leva. Jag måste fråga: Vad ger vi
dem egentligen att läsa som kan ge livsuppbyggelse
och som kan tjäna som
norm och grundval för livet? Jag tycker
också att den vuxna generationens föredöme
inte är så bra. Våra förebilder är
ofta för suddiga och kanske också rent
av äckliga. Massmediernas betydelse är
omvittnad, och jag har en känsla av att
vi inte ger ungdomen vad vi borde ge
den härvidlag. Dessutom har vi väl en
press som delvis styrs av den sanna kulturens
dödgrävare, en press som menar
sig vara uppbyggare men som river ner.
Jag menar inte att vi skall lagstifta men
vi måste utreda vad vi skall göra. Vi
måste bestämma oss för antingen kristendom
och bibel på nytt — hon är

vår moder, hon har gjort oss till kulturfolk,
och man skall inte skämmas för
sin mor •—• eller för maoismen eller någonting
annat. Trots allt som skrämmer
mig i det moderna Kina kan jag
inte låta bli att motvilligt beundra målmedvetenheten
där borta. Ansvaret är
vårt och jag tror att kammarens ledamöter,
hemligt eller öppet, tror på
bibeln, Jag tror att de allra flesta, om
de är ärliga, erkänner att bibeln vore
någonting att sätta i händerna på de
unga också i dag för att därmed ge
dem stöd och vägledning.

Sedan kan man fråga sig om man
kan utreda. Det är klart att detta är en
svår fråga. Låt mig emellertid göra en
jämförelse. Man har talat om att man
kan utreda frågan om fri abort. Kan
man göra det bör man också kunna utreda
om de kristna värdena ännu är
bärande. Ty, för att ta ett exempel, vad
betyder t. ex. begreppet »fri abort» för
den individ som skall bortopereras på
fosterstadiet? Kan man utreda vad detta
betyder? I så fall borde det också
kunna utredas vad det är som befrämjar
livet och friheten för den redan
födde, om det nu är så att vi inte redan
vet det i vårt land. Vi känner alla
kristendomens förvandlande kraft i unga
människors liv, och vi vet vad det t. ex.
kan betyda för en alkoholist om han på
allvar möter bibeln.

Därför måste jag, även om jag är
tveksam beträffande reservationens formulering,
yrka bifall till den.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! För min del tänker jag
uteslutande hålla mig till önskvärdheten
och möjligheten av att göra en sociologisk
undersökning av religionens betydelse
som samhällsfaktor, i förevarande
fall speciellt av relationen mellan det
kristna normsystemet och individernas
samhällsuppträdande. Bl. a. på grundval
av allt som säges i det första betänkandet
från 1958 års utredning kyrka—stat
synes det mig ganska uppenbart, att det

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

är både riktigt och möjligt att göra någon
form av undersökning rörande förhållandet
mellan unga människor, fostrade
till ett kristet normsystem, och deras
uppträdande i samhället. Hurdant
detta förhållande eller samband är, kan
man redan utan någon undersökning
kanske ana sig till eller ha en tro om.
Men först med en undersökning, vetenskapligt
gjord och vetenskapligt prövad
med bl. a. kontrollgrupper, kan man ge
ett fastare underlag för vetande.

De sociologiska undersökningsmetoderna
kan numera sägas vara relativt
väl utarbetade och hyggligt tillförlitliga,
även om sådana undersökningar knappast
— det ligger i själva sakens natur

— kan bli helt exakta och lielt invändningsfria.

Visar det sig nu, att det med tillgängliga
undersökningsmetoder går att påvisa
att »ett genomtänkt ställningstagande
i livsåskådningsfrågor, byggt på de
normer som innefattas i den kristna
etiken» har ett positivt samband med
t. ex. ansvars- och pliktmedvetande i
samhällsuppträdandet, så är det ett resultat,
som i och för sig är intressant
och betydelsefullt, oavsett om man later
det få konsekvenser för sin syn på vad
uppfostran och ungdomsvård skall innefatta.

Det finns anledning att fråga sig, vad
det är som orsakar motståndet mot en
undersökning av detta slag. Rimligen
kan man inte i och för sig frukta tilllämpad
samhällsvetenskap, om man inte
är uppenbart befängd. Men vad är man
rädd för, vad är det man hesiterar inför?
År man — den frågan måste ställas

— rädd för att få svart på vitt på att
det finns ett samband mellan kristen
etik och, för att formulera det enkelt,
ett gott medborgarskap, då ett sådant
konstaterande kanske skulle innebära
krav på renässans för och en pånyttfödelse
av det kristna normsystemet? Är
det detta man inte vill vara med om?
Då bör man klart säga ifrån, att det förhåller
sig så.

Ungdomsvården

Vi på den kristna sidan fruktar inte
en undersökning, även om vi liksom
den motsatta sidan givetvis inte i förväg
kan säga, hur den kommer att utfalla.
Att vi tror, att den kommer att
bestyrka vad vi länge utgått från, är en
helt annan sak.

Jag kan inte riktigt förstå, att vi inte
skulle kunna enas om en förutsättningslös
prövning av frågan, huruvida sambandet
mellan kristen etik och god medborgaranda
är faktiskt eller bara förment
— så långt det nu är möjligt, jag
upprepar det, att få ett grepp om relationen.

Jag vill tolka reservationen till utskottsutlåtandet
som i första hand en
begäran om en sociologisk undersökning,
ungefär i stil med var jag här
skisserat. Med den utgångspunkten ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr HEDIN (la):

Herr talman! Jag tycker att det är
värdefullt att vi här i riksdagen någon
gång också får stanna inför de frågeställningar
som nu tagits upp i anslutning
till utskottsutlåtandet. Jag har begärt
ordet därför att jag tycker att denna
fråga är så oerhört angelägen och
dessutom därför att jag tillsammans med
kamrater vid riksdagsstarten väckte en
motion som hade som kläm »att riksdagen
i skrivesle till Kungl. Maj :t hemställer
om att Kungl. Maj :t anvisar medel
för sociologisk forskning avsedd att
klarlägga sambandet mellan inställning
till etiska och religiösa normer och
den tilltagande ungdomskriminaliteten».
Denna motion har hänvisats till statsutskottet
och behandlingen av den har
skjutits till hösten, men den överensstämmer
i sina tankegångar helt med
yrkandet under punkt c i motionen
11:839 som närmast ligger till grund
för reservationen i utskottsutlåtandet.

Jag tror att det är angeläget att få
klarlagt olika attityder hos ungdomar
som har påverkats antingen bara av allmänt
gällande normer, som ju efter hand

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

förändras, eller av fasta kristna normer
i hem där föräldrarna är aktivt religiöst
verksamma eller i ungdomsarbete inom
svenska kyrkan eller frikyrkosamfunden.
Det kan, som sagts här tidigare,
tyckas att dessa förhållanden är klarlagda
redan nu och att de inte behöver
undersökas. Men uppenbarligen är de
inte det; man har olika åsikter i denna
fråga. Det förefaller ju närmast som om
regeringen och riksdagsmajoriteten ser
kristen påverkan som något negativt,
något mindre önskvärt. Man kan i varje
fall få den föreställningen när man ser
hur den kristna påverkan, bland annat
i skolan, högst avsevärt minskat under
gångna år. Se på kristendomsundervisningen
som har fått en försvagad ställning,
se på morgonbönen som har blivit
morgonsamling och nu gemensam
samling! Jag tycker att det är synd om
dagens skolungdom som inte som vi får
uppleva det härliga i att sjunga ur den
rika svenska psalmskatten. Se på bordsbönen
som har aktualiserats genom att
man t. o. m. har menat att det skulle
vara mindre lämpligt att ha bordsbönen
kvar i barndaghemmen, se på korum
som numera inte får förekomma under
tjänstetid!

Oberoende av vilken inställning vi
har till religiösa frågor tror jag att vi
alla är oroade av utvecklingen på det
kulturella och folkmoraliska området, i
synnerhet när det gäller ungdomssituationen.
Jag tror att vi alla är särskilt
oroade av att många av de tendenser,
som vi dagligen läser om i tidningarna
och som jag inte närmare behöver
exemplifiera, blir företeelser i allt lägre
åldrar. Enligt min och mångas mening
är det alldeles uppenbart att en av de
grundläggande orsakerna till denna utveckling
är den minskade respekten för
etiska och religiösa normer. Det är alldeles
klart att hemmiljön har en utomordentligt
stor betydelse. Det anses vara
klarlagt att flertalet ungdomsbrottslingar
kommer från splittrade hem. Vi har här
i vårt land en mycket hög skilsmässo -

frekvens, och det är mot denna bakgrund
en mycket allvarlig fråga. Allt
talar för att uteblivet kristet inflytande
inverkar också när det gäller skilsmässorna.
För dem som accepterar den
kristna grundsynen på äktenskapet som
ett av Gud instiftat livsvaraktigt förbund,
inom vilket den sexuella samlevnaden
är tillåten och naturlig, och som
ser troheten inom äktenskapet närmast
som en självklarhet, blir skilsmässor en
mycket sällsynt företeelse.

Den bedömning jag här gjort, att kristendomen
har en positiv inverkan på
ungdomens attityder till samhället, kan
sägas vara subjektiv, eftersom det ju
också finns andra meningar. Mot den
bakgrunden anser jag det angeläget att
vi får en objektiv undersökning av hurudana
förhållandena verkligen är. Och
om den undersökningen visar att det
finns ett klart samband mellan kristen
påverkan och ett relativt problemfritt
uppträdande i samhället ■—- vilket jag
personligen tar för alldeles givet — måste
det vara av stor betydelse också för
en statsmakt, även om den betecknar
sig som religiöst neutral, att stödja kristen
fostran eller i varje fall att inte som
nu vara negativt inställd till sådan fostran
i olika sammanhang.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Fridolfsson i Stockholm, Åkerlind, Edlund
och Nordgren (samtliga h).

Herr WERNER (h):

Herr talman! Såvitt vi vet är de faktorer
som bestämmer en människas
livsöide arv och miljö. Arvsfaktorn är
konstant, medan miljöfaktorn däremot
är variabel; därför är det den faktorn
som vi kan laborera med. Vad man än
har för mening om kristendomens sanning
och värde kan man inte komma
ifrån att den kristna gemenskapen, sådan
den kommer till uttryck i det kristna
hemmet eller den kristna föreningen
och församlingen, är en miljöfaktor av

Onsdagen den 10 maj 1907

Nr 25

ganska aktivt slag. Det som påverkar
och fostrar, dirigerar och ispirerar i
den miljön är de kristna värdena eller
värderingarna.

Utskottet har uttalat sig mycket välvilligt
om den kristna miljöfaktorn,
men vi vet också hur rädda myndigheter
är för att laborera med den faktorn
i skolan och i andra samhälleliga
institutioner. Det är en rädsla och en
försiktighet som ibland är nästan dråplig.
En psykolog får experimentera
strängt taget hur djärvt han vill, om
det bara sker under vetenskapligt signum,
men att förmedla den trygghet
som en barnabön ger stöter på tabu.

Det råder olika meningar om den
kristna miljöfaktorns värde. Somliga
menar att de kristna värderingarna
sprider fruktan för helvete och eviga
straff, medan andra representerar den
mening som framkom vid en narkotikadebatt
i Stockholm härförleden. Där
tycker jag att man uttryckte sig mycket
nyanserat och fint. Man talade om
trygghetsfrågan och om kyrkan som en
läkande miljö. »Det är mycket väsentligt
att den religiösa synpunkten kommer
fram i narkotikadebatten», sade
man. »Det är ett trygghetsproblem. Den
läkande miljö, som finns inom kyrkan
och som exempelvis har kommit narkomaner
till del på stiftsgården i Båstad,
är det mycket angeläget att föra vidare.»

Det enda sättet att komma ifrån det
nuvarande subjektiva tyckandet är att
utreda den kristna miljöfaktorns betydelse
i ungdomens fostran. Det är
självklart —och det menar också sociologisk
expertis — att man kan göra den
kristna miljöfaktorn till föremål för en
vetenskaplig undersökning. Lika väl
som man kan undersöka andra miljöfaktorer
i vårt samhälle — olika ungdomsrörelser,
folkrörelser, landsbygsmiljöer
o. s. v. — kan man undersöka
den kristna miljöfaktorn.

Utskottet skriver att dessa frågor är
eller inom en snar framtid kommer att
bli klarlagda av pågående utredningar.

Ungdomsvården

Det bestrides uppenbart i den publikation
som utkom 1963, där man undersökte
möjligheterna att klarlägga religionens
betydelse som samhällsfaktor.
Kristen etik och kristen verksamhet har
i väsentlig mån bidragit till att forma
dagens samhälle. Den närmare arten av
detta kristna inflytande har emellertid
icke undersökts, anföres i nämnda
skrift. Det är detta reservanterna vill
•— att få denna miljöfaktor undersökt
vad beträffar ungdomsfostran.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är egentligen en
ganska fantastisk situation vi upplever
här. Herr Nordstrandh vill helt plötsligt
dela upp denna riksdag i dem som
är kristna — d. v. s. reservanterna och
dem som kommer att rösta med reservanterna
— och de andra, som tydligen
är hedningar och inte röstar med
reservationen. Denna inställning bär
märkts under hela debatten. Jag ber att
starkt och allvarligt få tillbakavisa sådana
uppdelningar av människor. Reservanternas
tro och vår tro är ju i stor
utsträckning av personlig ant och kan
väl knappast registreras genom att man
trycker på den elektriska knappen här
om en stund.

Jag blev också litet fundersam när jag
hörde herr Dickson i början tala om
sin beundran för kommunismen och
dess fasta normer. Jag — och jag tror
många med mig —• har inte upplevt
kristendomen så att den skall vara en
hammare eller en lagbok för fasta normer,
i varje fall inte på det sätt som
kommunisterna uppfattar sin lära när
de söker genomföra den. Vad är det
kommunismen framför allt går emot?
Det är mötesfrihet, yttrandefrihet, samvetsfrihet
och politisk frihet. Om man
drar ut konsekvenserna av detta resonemang
hamnar man i vad jag tycker
är mycket värre än en kommunistisk
diktatur, nämligen en kristen diktatur.

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

Jag kan anknyta till vad herr Nilsson
i Agnäs sade om perioden från 1919 —
då katekesundervisningen upphörde —
och fram till 1967. Ungdomsbrottsligheten
bär ökat. Den har, kan jag tillägga,
ökat över hela världen och utgör ett
bekymmer som varje samhälle dras
med. Det är svårt att komma till rätta
med den och finna rötterna till det onda.
Jag kan också hålla med om att
mycket skulle vara annorlunda i denna
värld om människorna nådde fram till
en livsåskådning av bärande art — det
kan vara den kristna, en profanhumanistisk
eller någon annan livsåskådning.
För mig är det mest bekymmersamt
med dem som egentligen inte tar ställning
till någonting.

Man kan också göra andra jämförelser
mellan tiden omkring 1919 och vår
tid. Under denna period har den svenska
demokratin växt sig stark och vunnit
insteg i det svenska samhället, och
jag förmoder att det är någonting som
vi alla hälsar med stor tillfredsställelse.
Man fiok nästan en känsla av en ohelig
allians mellan kommunismen och skall
vi säga högern — eller vad det nu är
som man försöker dra fram. I varje fall
för mig är kristendomen någonting annat.

Yi hävdar ju i detta land religionsfriheten,
och vi bör hävda den mycket
starkt. Religionsfriheten kan naturligtvis
göra att det inte går att låta samfund
uppträda så att säga med lagstiftningen
som bakgrund i samhällsfunktioner.
Men å andra sidan innebär religionsfriheten
att vi bär rätt att överallt
förkunna, att propagera, att hålla möten.
Om man tror på den kristna religionens
genomslagskraft — och det gör
den som har en kristen livsåskådning —-anser man också att religionen har möjligheten
att »erövra världen». Men den
måste »erövra världen» och människan
inifrån och inte utifrån.

Det har sagts mycket i denna debatt
som fört ut på vida fält, och jag har
bara velat bemöta några av synpunk -

terna. Men den fråga vi egentligen behandlar
gäller ju en utredning rörande
ungdomsvården, där man skall söka efter
former som får en positiv verkan
för dem som är omhändertagna av ungdomsvården.
Då frågar man sig om inte
de kristna värdena kan ha en positiv
inverkan härvidlag. Enligt min mening
har de självfallet det. Om en person,
som är intagen på ungdomsvårdsskola,
får en livsåskådning, så bär detta
naturligtvis betydelse för vederbörandes
levnadsnormer.

Men det är en sak — en annan sak är
att utreda detta och försöka få till stånd
en lagstiftning och anvisningar från socialstyrelsen
som verkar i den angivna
riktningen. Jag tror att det är en
ganska hopplös uppgift att göra en sådan
utredning. Det har också framgått,
när man lyssnat till de inlägg som gjorts
här i dag och när man läst de inlägg
som gjordes i första kammaren, att de
som tillstyrker reservationen är mycket
tveksamma när de kommer fram till
själva att-satsen, till själva sakfrågan.
Jag förstår deras tveksamhet och jag är
själv tveksam. Jag bär inte kunnat biträda
reservationen 1 av den anledningen
att jag tycker att den utgör en alldeles
för svag grund när det gäller en utredning
av detta slag. Det går väl an att
säga tulipanaros — men gör’na!

Om man hade inriktat sig på den
andliga vården vid våra ungdomsvårdsskolor
hade jag haft lättare att vara
med. Men denna vård finns ju där precis
som den skall finnas inom nykterhetsvården
och inom kriminalvården.
Jag anser också att vi bär anledning att
fortsätta på denna väg. När det gäller
dem som är intagna för vård, dem som
samhället har berövat friheten, har
samhället också skyldighet att se till
att det finns en andlig vård. Det är en
fråga som vi bär anledning att tänka
på här i riksdagen längre fram, men
den har ju inte tagits upp i detta sammanhang.

Herr Nordstrandh var inne på den

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

mycket stora frågan om religionens betydelse
som samhällsfaktor. Utredningen
kyrka-stat begärde ju en sociologiskvetenskaplig
och förutsättningslös utredning
i detta hänseende, men det ansågs
vara svårt att finna en metodik.
.lag tror emellertid att denna fråga behöver
undersökas. Det är möjligt —
som docent Gustafsson sade i utskottet

— att man nu fått fram en metodik och
att det finns bättre möjligheter än år
1963 att genomföra en sådan här utredning.

Men en utredning av detta slag är —
som också herr Nordstrandh påpekade

— en betydligt större sak. Det gäller
ju inte bara ungdoms- och kriminalvård
utan hela vårt samhälle och den roll
religionen spelar där. Det är klart att
man kan fråga sig om det är möjligt att
lösa dessa problem med en parlamentarisk
utredning. Det kanske är en uppgift
som bör överlåtas helt åt forskare
utan uppdrag av Kungl. Maj:t.

Jag har inte kunnat få något ordentligt
grepp på motionärernas krav, och
jag har därför inte kunnat stödja reservationen,
ehuru -—• och det vill jag
gärna framhålla — jag har sympatier
för de tankegångar som ligger bakom,
nämligen att försöka få människor som
kommit på sned i livet på bättre tankar.
Även livsåskådningen bör i detta
avseende ha sin plats.

I detta anförande instämde herr Henrikson,
fru Torbrink, fru Löfqvist, fru
Johansson och fru Jäderberg (samtliga
s).

Herr DICKSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har med flera instämmanden sagt
ett och annat. Jag har resonerat mycket
med honom, och det är alltid litet
besvärligt.

Han lämnade denna talarstol utan
att ge något alternativ. Han sade några
ord om att vi skall överlåta detta åt
forskningen utan påstötning från Kungl.
Maj :t, men det kan vi få vänta på i

Ungdomsvården

hundra år. Han hade i varje fall inget
användbart alternativ i denna mycket
allvarliga fråga. Låt vara att utsikterna
att få något vetenskapligt resultat är
tvivelaktiga är det dock ett försök, och
utan handling kommer man ingenstans.

En allvarligare sak är — jag vet
inte om det hänför sig till vad jag snuddat
vid tidigare, nämligen att detta politiska
spel ibland påminner om spelet
»Fusk», eller om herr Svensson inte
lyssnade när jag talade — att han sade
att »han förvånade sig över herr Dicksons
beundran för kommunismen och
dess fasta normer». Har jag sagt att jag
beundrar kommunismen? Jag har möjligen
sagt att jag beundrar den specificerade
sorten av fasta normer som
sammanfaller exakt med de kristna normerna.
Ingenting annat har jag sagt,
och jag vore tacksam om herr Svensson
ville korrigera detta, så att denna missuppfattning
inte får stå kvar.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill till herr Svensson
i Kungälv säga, att jag förvisso inte
har delat upp kammarens ledamöter, eller
några andra heller för den delen, i
grupper av kristna och hedningar. Under
alla förhållanden har det inte varit
min avsikt att göra så. Om herr
Svensson på det gamla vanliga viset har
velat läsa in en sådan uppdelning i det
jag yttrade, är det inte direkt förvånande
att så sker, när man försöker göra
vissa preciseringar.

Jag frågade, om man möjligen på någon
sida är rädd för en sociologisk undersökning
om relationen mellan det
kristna normsystemet och uppträdandet
i samhällslivet. Jag frågade om detta,
eftersom jag misstänker, att man
möjligen är rädd. En undersökning,
som ger ett positivt resultat, måste föra
till att man frågar sig, om inte resultatet
kan användas i det direkta samhällsarbetet.

I detta sammanhang sade jag, att den

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

kristna sidan, till vilken — om jag får
göra en sådan precisering — jag räknar
också herr Svensson i Kungälv, inte
fruktar en sociologisk undersökning,
även om den skulle föra till ett delvis
kanske annat resultat än man räknat
med.

Nu är det uppenbart, att herr Svensson
inte hyser någon fruktan för en
sådan undersökning, vilket jag är glad
över att kunna konstatera. I stället kan
man säga, att han motiverar sin avvisande
hållning till en dylik undersökning
med att framhålla, att det är svårt
att göra en sådan och att metodiken, sådan
den beskrives i det första betänkandet
från utredningen kyrka—stat,
inte är helt tillförlitlig. Jag har redan
i mitt första anförande antytt, att det
kan förhålla sig så, men metodiken har
utvecklats högst betydligt under de fyra
år som gått sedan betänkandet kom.
Dessutom rör det sig här inte om en
undersökning av hela det stora området
om religionen som samhällsfaktor
utan om en mindre del. Det är lättare
att angripa ett preciserat avsnitt än hela
det stora fältet.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle
:

Herr talman! När herr Svensson i
Kungälv påstod att herr Nordstrandh
skulle ha delat upp oss i kristna och
hedningar, tror också jag att han missuppfattade
herr Nordstrandh. Jag upplevde
inte herr Nordstrandhs anförande
på så sätt. För min del sade jag att
jag var av den övertygelsen att alla här
i kammaren på något sätt tror på Bibeln
och dess värde som norm. Jag är
övertygad om att innerst inne är de flesta
av oss bestämda av Bibeln. Jag har
heller inte den uppfattningen att Bibeln
skall användas som en hammare.
Det är inte i första hand hammaren
vi behöver, ty om Bibelns lära om den
kristna kärleken kommer fram, kommer
också etiken fram. Då kan inte heller
normerna få en nedslående verkan

och leda till tvång, utan de leder i stället
till uppbyggelse.

Herr Svensson i Kungälv antydde att
vi skulle beundra kommunismen. För
att ingen skall missförstå mig vill jag
betona att jag inte beundrar kommunismen
som lära, ty jag vet att kommunisterna
har avlivat så många av mina
kristna bröder i världen enbart under
de senaste 25 åren, att man måste rysa
inför detta. Vad jag sade var att man
om än motvilligt måste beundra den
målmedvetenhet som de lägger i dagen
när det gäller att få fram sin lära och
vad de tror på för att få ungdomen att
förstå samhällets betydelse.

Herr Svensson talade också om katekesen
och dess avskaffande. Samtidigt,
sade han, hade brottsligheten ökat i hela
världen. Jag tror att vi får ändra uttrycket
hela världen till ordet Västerlandet.
I den kulturkrets, som liksom
vi har kristendomen som grund, har
väl skett ett avståndstagande från kristendomen
även på andra håll. Därför
har vi i viss mån följts åt, även om jag
tror att Sverige härvidlag leder utvecklingen.

När herr Svensson sedan jämför demokratins
framväxt under samma tid,
måste jag ge honom rätt. Men det som
är värdefullt i demokratin bär trots
allt sina rötter i det gamla samhället
där kristendomen och katekesen fanns.
Det jag värderar hos socialdemokratin
är det som är av klart kristet ursprung
och av kristen färg. Innerst inne är jag
alltså överens med herr Svensson i
Kungälv. Den oheliga allians som han
har trott sig se mellan högern och kommunismen
finns nog inte. Herr Svensson
i Kungälv talade också om att kristendomen
skall ha frihet att inifrån
förändra och genomsyra samhället. Men
då måste vi se till att kristen kunskap
finns.

Slutligen nämnde herr Svensson i
Kungälv att vi måste sätta in åtgärder
där något kommit på sned. För min
del menar jag att det är bättre om vi

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

kan förebygga. Jag tror också att en utredning
är möjlig redan nu.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag blev litet förvånad
när herr Svensson i Kungälv riktade
vissa beskyllningar mot oss ■— han
nämnde herr Nordstrandhs namn men
talade även om andra som yttrat sig i
debatten. Vi gör inga gränsdragningar
mellan kristna och hedningar. Jag kan
säga om mig själv — för att använda
herr Dicksons bild — att jag är bara
en spelare på plan, jag är ingen domare.

Den kristna undervisningen är tvåfaldig:
dels erbjuder den människan
något att tro på men tvingar aldrig
någon att tro, dels erbjuder den människan
regler för den mänskliga samlevnaden.
I varje land måste vi ha en
samlad livsåskådning med regler som
i stort sett gäller oss alla. Vi framhåller
att sådana regler ger positivt resultat.

En undersökning om vad kristen undervisning
och kristen miljö betyder är
väl, herr Svensson i Kungälv, inget dåligt
underlag att stå på? En sådan undersökning
kan vi begära. Den är inget
övergrepp mot andra, vilket också framhölls
av docent Berndt Gustafsson.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte lätt att
bemöta så många på en gång, men jag
skall göra ett försök.

Herr Nordstrandh talade om den sociologiska
undersökning som kyrka—
stat hade tagit upp i sitt betänkande.
I mitt inlägg framhöll jag att det är möjligt
att vi har anledning att diskutera
den frågan framöver, men vad vi i dag
har att ta ställning till är ingalunda en
sådan sociologisk undersökning. Jag sade
också att det är möjligt att en sådan
undersökning skall göras av en sociologisk
forskare som ett led i den fria
forskningen helt utanför Kungl. Maj:ts
kansli och riksdagens murar. Det är

Ungdomsvården

alltså möjligt att vi framöver får ta ställning
till den frågan, men man kan inte
hänga upp en sådan undersökning på
ett bifall till reservationen.

I diskussionen har den eventuella
alliansen mellan kommunismen och högern
i denna fråga spelat en viss roll.
Hos kommunismen är det väl ingen större
skillnad mellan att tvinga på det ena
hållet och att tvinga på det andra hållet
-— det ingår i det mönster som kommunismen
har. Man tvingar också på
människorna en livsstil. Det är detta
som vi bestämt måste tillbakavisa. Samhället
har inte den rättigheten i ett pluralistiskt
samhälle där religionsfriheten
skall sitta i högsätet.

Herr Dickson sade att det var besvärligt
att diskutera med mig. Det är möjligt,
men detta är faktiskt en ganska
besvärlig fråga. När man kommer bort
från schablonerna och fram till vad
saken i realiteten gäller blir man onekligen
en aning betänksam.

Till slut bara en liten anmärkning:
När Kristus en gång befann sig på jorden
gick han emot de fasta normer som
det judiska samhället då hade.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Fast jag inte satt vid
utskottets bord när detta ärende handlades
vill jag säga några ord i denna
debatt. Jag vill först erinra om att vi
i onsdags behandlade en motion angående
ungdomsvården, väckt av mittenpartierna,
där vi i fem konkreta
punkter föreslog åtgärder för att skapa
bättre förhållanden, bättre miljö, bättre
vårdformer osv. När vi i dag egentligen
fortsätter samma debatt är det med utgångspunkt
i en annan motion; vi har
nu kommit in mera på miljöfrågornas
betydelse och på moraliska bedömningar.

Motionärerna anför att kyrkan och
hemmet inte längre ger samma impulser
till etiskt ansvar och personligt liv
som tidigare och drar därav slutsatsen
att samhällets ansvar har ökats. Beskriv -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

ningen av hemmets och kyrkans minskade
inflytande på unga människor tror
jag är riktig, men vad innebär det egentligen
att samhället nu spelar en större
roll i detta avseende? Är det meningen
att samhället skall tillhandahålla moraliska
värderingar och söka vinna ungdomen
för en viss livshållning? Skall
vi här i riksdagen tala om vad ungdomen
skall tycka och tänka och känna?
Det är på den punkten som det verkligen
bränns för närvarande i vår kulturdebatt,
som föres på alla fronter,
bl. a. i stor utsträckning i pressen.

Det finns inte längre en enhetlig livssyn
hos vårt folk. Hur skall då samhället
kunna ta ansvar för livsstil och
moraliska värderingar? Hur skall vi kunna
nå enhetlighet i detta avseende när
livssynen skiftar så markant som fallet
är?

Vi skattar friheten mycket högt och
vill i vår demokratiska ordning slå vakt
om varje människas rätt att fritt gestalta
sitt liv. Vad hjälper det med aldrig så
högt syftande åtgärder, om det inte finns
grupper av människor som i sina egna
liv konkretiserar och exemplifierar åtgärdernas
syfte och är villiga att i personlig
gemenskap vara till tjänst? Det
är på den punkten jag liksom herr
Svensson i Kungälv är mycket tveksam.

Valet av livsavgörande beteendemönster
göres aldrig efter intellektuella överväganden
eller teoretiska slutledningar
utan efter emotionella gemenskapsupplevelser.
Statliga och andra åtgärder
måste bygga på en underliggande opinion;
eljest finns det ingenting som bär
upp de beslut som fattas och de åtgärder
som vidtages. Trots undervisning
och saklig kunskap kommer bruket av
stimulantia att skruvas ned i allt lägre
åldrar. Det är en obönhörlig lag att ju
flera 20-åringar som använder alkohol,
desto flera 19-åringar gör det, och ju
flera 19-åringar, desto flera 18-åringar,
17-åringar, 16-åringar och 15-åringar
osv. De kommer att följa gemenskapen
trots hjärnans kunskap. Även om lärare

och andra har inpräntat nikotinets
skadlighet aldrig så starkt och de har
den teoretiska kunskapen, hjälper det
inte när gemenskapen lockar.

Vad man måste svara med är alltså
saklig upplysning men också med erbjudande
av en ny gemenskap och nya
emotionella bindningar. Härvidlag kommer
den lagstiftande församlingens begränsning
in. Jag tror inte man kan få
fram dessa nya miljöer genom lagstiftning.
Vi har alla vårt personliga ansvar
och vårt personliga föredöme. Jag tänker
då inte närmast på att vi skall vara
föredömen i egenskap av riksdagsmän
utan vi skall vara ett föredöme som
människa bland människor. Någon har
sagt att vi har den ungdom som den
äldre generationen förtjänar. Det ligger
mycket i ett sådant uttalande, det kan
vi inte komma ifrån.

Jag har känt samma tveksamhet som
herr Svensson i Kungälv inför reservationen,
men jag vill till sist endast
deklarera att även om mitt anförande
skulle tyda på att jag ville yrka avslag
på reservationen, kommer jag inte att
göra det. När jag lyssnade till docent
Berndt Gustafssons föredragning i utskottet
och fann att han ansåg det vara
möjligt att utföra en sådan här utredning,
tänkte jag för mig själv att det
kanske ändå kan bli av ett visst värde
om utredningen kommer till stånd. Vi
kunde, om inte annat, få en mera avspänd
debatt i dessa frågor som efta
är så brännande. Enbart detta skulle
vara av värde, att vi finge möjlighet att
bedöma frågorna med utgångspunkt från
en mera saklig grund.

Därför, herr talman, vill jag helt kort
deklarera att jag kommer att rösta för
reservationen.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten
framhåller i sitt yttrande att betydande
insatser har gjorts och göres för att ur
skilda aspekter studera ungdomsfrågorna,
klarlägga orsakerna till missan -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

passning och få underlag för systematiska
åtgärder både i förebyggande och
rehabiliterande syfte. Utskottet hänvisar
i sitt yttrande till de undersökningar,
som utförts av 1962 års ungdomsutredning
och 1961 års utredning
om effektivare åtgärder för vård utom
skolan av ungdomsvårdsskoleelever,
samt till de klientelundersökningar som
för närvarande pågår.

När jag lyssnade till de föregående
talarna fick jag närmast det intrycket,
att flera av dem ansåg att en stor del av
den svenska ungdomen var kriminaliserad
och på glid. Visst inger ökningen
av ungdomsbrottsligheten oro, men jag
vill, herr talman, klart understryka att
huvudparten av den svenska ungdomen
är skötsam och på alla sätt väl anpassar
sig i det föränderliga samhälle som vi
lever i.

Reservanterna har särskilt velat
poängtera att ett betonande av de kristna
värdena skulle ha en positiv inverkan
på ungdomens anpassning. Det är
möjligt att så är fallet, men det torde
dock icke blott vara den kristna livsåskådningen
utan även andra livsåskådningar
som har ett positivt samband
med ansvarskänsla och plihtmedvetenhet.
.lag tror emellertid, att det
är en omöjlig utredningsuppgift att
mäta detta samband. I den mån det kan
vara möjligt att få fram några relevanta
resultat, torde detta lämpligen
böra ske genom forskning vid våra universitet
och högskolor och inte vara en
uppgift för en offentlig utredning. Hur
skall man t. ex. i en utredning kunna
mäta livsåskådningarnas inverkan på
vissa åldersgrupper, i detta fall ungdomsgruppen?
Om man lyckas konstruera
ett mätningsinstrument, vilket
jag alltså finner vara tveksamt, om man
skulle få fram säkerställda resultat, hur
skall man föra ut dessa resultat i praktiken,
om man som reservanterna endast
vill studera de kristna värdenas
effekt? Skall vi då avskaffa religionsfriheten
i detta land och tvinga på da -

Ungdomsvården

gens ungdom en kristen livsåskådning?
Herr talman! Man måste ställa frågan,
då man i debatten tidigare har sagt, att
vi måste återinföra kristendomen i vårt
land.

Majoriteten av utskottets ledamöter
har delat socialstyrelsens uppfattning,
att resultaten av aktuella utredningar
och undersökningar bör avvaktas, innan
ytterligare utredningar igångsätts.
Vid den kommande översynen av
barnavårdslagstiftningen torde dessa
frågor till viss del bli föremål för överväganden,
och jag får därför, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fröken
Bergegren, herrar Franzén i Motala och
Fagerlund, fröken Anderson i Lerum,
herr Carlstein, fru Hörnlund och fru
Holmberg (samtliga s).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Trots att jag till kammarens
glädje avser att endast hålla ett
kort anförande, vill jag tillåta mig att
citera ett ord av den nyligen avgångne
indiske presidenten Radakrishnan. Vid
ett besök här i Stockholm för några år
sedan yttrade han bl. a.: »Vi har lärt
oss att färdas i luften som fåglarna, vi
har lärt oss att färdas under vattnet
som fiskarna, nu återstår det för oss att
lära oss att leva på jorden som människor.
»

Jag tänker att debatten här i dag
väsentligen gäller konsten att leva på
jorden som människor, och det är en
svår konst. Det är en svår fråga också,
inte minst när den kopplas ihop med
samhällsärendena. Det gäller ju individens
förhållningssätt, och det finns
ingenting så personligt på jorden som
den enskildes gudsförhållande och den
enskildes förhållningssätt i etiska sammanhang.

Vi lever, som här tidigare har påpekats,
i ett pluralistiskt samhälle med
största möjliga religionsfrihet. Å andra
sidan kan, herr talman, samhället inte
utan åtgärder tillåta de destruktiva

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

krafternas spel. Demokrati betyder ju
frihet och ansvar, icke enbart frihet.
Vi är medvetna om att laglöshet betyder
upplösning av det demokratiska
samhällets grundvalar, och därför är
det en samhällsangelägenhet, när man
talar om normbildning eller laglöshet.
Det finns gränsmärken, som vi inte kan
riva upp, som inte kan ges till spillo.
Därvidlag är det en samhällelig plikt
att medverka till en kartläggning av ett
läge, som förefaller flertalet av oss
oroande, och möjligen söka sig fram
till några åtgärder. Under årens lopp
har många ansatser gjorts att angripa
detta problem också med lagstiftningens
hjälp. Frågans svårighetsgrad framgår
väl av de ofta diffusa formuleringarna
i motioner, utskottsutlåtanden och
reservationer. Det är förresten ett gott
bevis för allvaret i framstötarna att
man går varsamt och ödmjukt fram.
Vi dekreterar inte utan ber om hjälp
för att utreda orsakssammanhangen för
att därefter vidta de åtgärder som är
realistiska och genomförbara på det
samhälleliga planet.

En av de mest utförliga motionerna
i detta ärende inlämnades under den
allmänna motionstiden av herrar Gustafsson
i Borås, Olle Westberg, Keijer
och mig, nämligen motionen II: 835, och
jag skulle rent av kunna våga mig på att
rekommendera den till förnyad genomläsning.
På inte mindre än elva trycksidor
ger den en exempelsamling på de
företeelser som i dag oroar oss. Den
utmynnar i ett förslag som i långa stycken
sammanfaller med dagens reservation,
men den kräver närmast »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
uttala att en långt större uppmärksamhet
än hittills varit fallet måste riktas
på de destruktiva krafternas spel i vårt
samhälle samt att kraftfulla åtgärder
vidtas i syfte att åstadkomma positiva
helhetslösningar på problemen med
de tilltagande asociala beteendemönstren».

Allmänna beredningsutskottet be -

handlade motionen välvilligt även om
det inte ansåg det särskilt lönande att
skriva till Kungl. Maj :t. När saken behandlades
här i kammaren den 21 april
höll herr Gustafsson i Borås ett klarläggande
anförande som jag för korthetens
skull vill hänvisa till, ty det säger
egentligen allt väsentligt om bakgrunden
till framstöten, och eftersom yrkandena
i den nu aktuella motionen,
herr talman, är av utomordentlig vikt
också för mig ber jag att få yrka bifall
till den trepartireservation som fogats
till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund i Stockholm och Westberg
(båda fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar har nog av utskottsmajoriteten
uppfattats som en begäran om en
statlig utredning för att utröna om det
finns ett påtagligt samband mellan den
moral en människa för med sig ut i
livet och den fostran hon fått — särskilt
då en fostran enligt s. k. kristna
normer.

Man kan naturligtvis föra ett sådant
resonemang. Om man vill utreda frågan
och inte utgå ifrån att det förhåller sig
på ett visst sätt redan i förväg är det
väl en uppgift för vetenskapen, som här
skulle belysa ting av intresse för alla.

Nu har emellertid det hela lagts upp
som om de som är kristna därför vill
ha en bättre moral och få åtgärder till
stånd, medan sådana som inte har kristen
inställning just därför inte vill, att
förhållandena skall bli bättre. Det verkar
som om den här motionen skulle
vara årets lufthål för deklarationer, som
ger alibi för att ens eget parti har en
rätt kristen uppfattning och är intresserat
av moral. Förr hade vi ganska
många sådana tillställningar, men det
är visst inte så populärt längre. Därför
är jag litet ironisk mot dem som brukar
predika som värst. De tycks ha tystats

Onsdagen den 10 maj 1907

Nr 25

litet grand av pressens negativism. Sådant
förstår jag inte. Tror man så tror
man och vill man slåss så slåss man
oavsett vad tidningar tycker. Jag uppskattar
mycket herr Rimås’ anförande
i vilket han framhöll, att det, såvitt han
förstod, var fråga om en vetenskaplig
uppgift vars lösande skulle kunna ge
oss klarhet. Men han ställde sig samtidigt
tveksam till, hur man skall använda
det resultat, som kommer fram
i en sådan uppsats. Det är inte så särskilt
klart. Han menade att man inte
kan slå in tro i människor. Man kan
kanske vinna människor för sin tro,
om man själv är ett levande bevis på
att den tron ger en god moral och en
bra människa.

Att herr Rimås sedan kom fram till
att det vore värdefullt att få en sådan
utredning kan jag också förstå. Motiveringen
för hans ställningstagande var
emellertid sådan, att den skulle kunna
användas som motivering även för utskottets
ställningstagande.

Jag tycker nog att det verkar som
om flera av talarna i debatten använt
dessa motioner för att få ett tillfälle
att lufta aggressivitet och intolerans
och ge uttryck för lusten att markera
skillnaden mellan personer med olika
inställning till religionen. Vi är inte
förvånade över att vissa av dem, som
brukar uppträda i sådana här sammanhang
och som brukar vara som pösigast,
har varit aktiva också i denna
debatt. Till dessa räknar jag både herr
Hedin och herr Werner, som utgår från
som en självklar sak, att de som bekänner
sig till en religion och gör det högröstat
— dit hör ju båda två — är bättre
människor. Bekänner man sig inte till
eu kristen tro, så visar man nonchalans
även för moraliska värden. Den inställningen
har inte kommit fram på samma
sätt i övriga talares anföranden.

Herr Dickson var också, tyckte jag,
ovanligt säker på att de som följde
reservationen var ett bättre slags människor.
Jag är litet förvånad över det.

Ungdomsvården

Det kom också fram -—• jag tänker
då på herr Nordstrandhs anförande ■—-på ett ganska ofördragsamt sätt att samhället,
något som också sägs i motionen,
inte vill ha en bättre moral och att regeringen
ser kristen påverkan som något
ont. Den minskade respekten för de
religiösa normerna skulle — det var väl
närmast herr Hedin som sade det —
vara det ondas orsak, medan ett problemfritt
uppträdande i samhället följer
av en kristen tro.

Allt detta är ju påståenden som man
inte kan göra om man vill vara objektiv.
Man kan säga: Jag tror så, jag är
övertygad om det, och jag vill göra allt
för att andra skall tro på samma sätt.
Det har man respekt för. Det har man
däremot inte för detta självklara utgående
från att så är det, och det vet jag,
ty jag är själv så utmärkt.

Jag är inte så litet förvånad över
reservationen. Vi tog oss i utskottet god
tid med behandlingen av tredje punkten
i motionen, och vi tillkallade den ende
religionssociolog vi har, nämligen docenten
Berndt Gustafsson, och bad honom
redogöra för, om de undersökningar
som gjorts tyder på ett påvisbart
samband mellan en kristen livsåskådning
och en bättre moral. Han klargjorde
ganska ordentligt, att det är svårt
att formulera frågor som kan upplysa
om annat än yttre kyrkliga vanor och
talesätt. Att riktigt pejla om en kristen
uppfattning verkligen satt sina spår i
människornas handlande och tänkande
är inte lätt. Det blir därför, menade herr
Gustafsson, även om vi har bättre undersökningsmetoder
nu, svårt att i en
undersökning få riktiga resultat.

På särskild fråga i utskottet om det
gjorts någon undersökning svarade docent
Gustafsson, att det finns en amerikansk
undersökning som visat vad vi
säger i utlåtandet, nämligen att »ett
genomtänkt ställningstagande i livsåskådningsfrågor
— med kristen eller
annan betoning — synes ha ett positivt

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

samband med ansvars- och pliktmedvetande».

Men det räckte inte för reservanterna
att hålla sig till vad som är bevisat. De
tummade hellre på sanningen och formulerade
sin version sålunda, att utskottet
finner »anledning framhålla att
ett genomtänkt ställningstagande i livsåskådningsfrågor,
byggt på de normer
som innefattas i den kristna etiken, torde
ha ett positivt samband med ansvarsoch
pliktmedvetande».

Detta sade aldrig docent Gustafsson.
Vi frågade honom direkt, och han svarade,
att ett sådant bestämt samband
mellan kristen etik och god moral inte
var påvisbart. Men självfallet är det,
som framförs i reservationen en del av
sanningen; även en kristen livsåskådning,
uppfattad på ett allvarligt sätt,
resulterar i båttre möjligheter att klara
sig problemfritt i samhället. Det är
snudd på sanningsförfalskning, när man
i reservationen påstår något, som vi
trots direkt fråga inte fick belägg för.
Utskottsmajoriteten håller sig till den
uppgift vi erhållit. Vi är övertygade om
att också den kristet övertygade människan
är medräknad bland dem, som
har ett skydd mot ett av samhället kritiserat
leverne. Det är en dålig grund
för ett krav på utredningar om sanningen
att göra ett medvetet felaktigt
påstående, som reservanterna gör.

Denna fråga har fått alldeles för stora
proportioner, och avsikten med det är
nog också att snedvrida proportionerna.
Vi höll på att komma överens i utskottet.
Det meddelades till och med att
bara utlåtandet innehöll en formulering
om att det är den kristna livsåskådningen
som ger en bättre moral, så kunde
man kanske bli enig. Vi ansåg att
vi inte kunde skriva annat än vi hade
fått veta, detta innebär ett förord för en
kristen livsåskådning liksom det är ett
förord för andra livsåskådningar, som
människor tar på allvar.

Jag skulle inte som herr Dickson våga
säga att de flesta människor inte har

några normer eller någon livsåskådning.
Jag tror att de flesta gör så gott de kan;
de har föredömen, de har begrepp om
vad som är riktigt och vad som är oriktigt.
Av olika skäl lyckas de inte leva
upp till sin föreställning om vad som
är riktigt. Somliga kan uttrycka sin
livsåskådning och mår bra av att få
göra det titt och tätt, andra kan det
inte. Det är inte så mycket en skillnad
mellan moralisk halt som en skillnad
mellan förmåga att uttrycka sig om moral
och normer.

Vi skall inte överdriva. Vi har ett
samhälle som i stort sett är laglydigt.
Att vi har litet högröstade förespråkare
för ett dåligt sätt att leva — det har vi
just nu — reagerar vi mot. Vi reagerar
alla mot de destruktiva krafterna, som
nämndes i en tidigare foikpartimotion,
men vi är inte säkra på att vi skulle
åstadkomma en bättre moral om vi med
tvångsmedel och på annat sätt införde
kristna normer som efter ett gammalt
mönster fick diktera fostran i skolan,
livet på olika anstalter och kanske livet
i familjerna. Vi anser att detta helt strider
mot vår inställning till demokratin
och mot förtroendet till den enskilda
människan. Huruvida vi skall ha en
sociologisk undersökning eller ej markerar
ingen skiljelinje mellan dem som
vill ha en god samhällsmoral och dem
som inte vill ha det. Säkerligen kan
vetenskapsmän göra en sådan här undersökning
— jag tror också att det är
en intressant fråga — men det är mindre
en fråga att bestämma om här i riksdagen
än ett ämne att rekommendera
till den sociologiska institutionen i
Stockholm, Lund eller Göteborg.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Svensson i Kungälv
sade att Kristus gick emot de fasta
normer som präglade det samhälle som
då fanns. Då vill jag påpeka att Jesus sa -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

de, att han inte har kommit för att
upphäva utan för att fullborda. Han
gav normerna tolkning och lyfte dem
fram i ljuset och visade deras sanna innehåll;
han protesterade inte mot dem.

Sedan påstod herr Hugosson att vi
skulle ha antytt att en mycket stor del
av ungdomen är kriminaliserad. Det
har jag inte hört någon säga här. Och
läser man motionen — som jag inte har
någon del i •— så står där raka motsatsen.
Men man visar på tendensen till
ökning och känner oro för den.

Ävenså sade herr Hugosson att det
inte bara är den kristna livsåskådningen
som är av värde; det finns andra. Ja,
det må vara hänt, men får vi höra då
vilken annan livsåskådning vi skall ha!
En livsåskådning måste vi ha, men vilken
eller vilka?

Det är forskningens uppgift att klarlägga
dessa frågor, exempelvis i skolorna,
det är inte en utredningsuppgift,
sade herr Hugosson. Men forskaren docent
Berndt Gustafsson svarade i alla
fall ärligt och Öppet ja på frågan om det
var möjligt att utreda dessa ting. Det
är mitt minne av hans besök i utskottet.

När sedan herr Hugosson frågade om
vi kan föra ut resultatet av utredningen
i samhället utan att avskaffa religionsfriheten,
vill jag svara att jag menar att
detta är möjligt. Herr Hugosson ironiserade
litet över det uttryck jag använde:
att återinföra kristendomen. Men
jag sade också att vi måste ha kristendom
eller något annat; vi måste bara
bestämma oss. Och jag hävdar att kristen
fostran och kunskap har varit mig
och min generation till hjälp utan men
för frihet och lycka och utan skada för
demokratin. Därför tillåter jag mig hysa
den uppfattningen att vi bör pröva kristendomen
på allvar en gång till och att
vi skall försöka hitta vägarna på vilket
sätt detta skall göras. I annat fall fruktar
jag att det totalitära system som
t. ex. maoismen innebär i stället kommer
att bana sig väg till oss och ersätta
det som vi nu kallar ett pluralistiskt
samhälle.

Ungdomsvården

Så några ord till fru Eriksson i Stockholm.
Jag blev ledsen över att höra den
ironi som hon använde, när hon talade
om »årets lufthål», som visar att våra
partier är kristna, och när hon sade att
vissa gaphalsar tystats genom pressens
motstånd. Jag tycker inte det är värdigt
att använda sådana argument i en riksdagsdebatt.
Fru Eriksson gjorde också
en del insinuationer om avsikten med
motionen och reservationen. Även det
berörde mig mycket illa. Jag tycker inte
man skall kasta ett löjets skimmer
över oliktänkande på det sättet.

Slutligen vill jag upprepa att det är
min uppfattning att docent Gustafsson
sade att det är möjligt att utreda denna
fråga.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Liksom herr Nilsson i
Agnäs beklagar jag de uttryckssätt som
fru Eriksson i Stockholm använde, när
hon talade om att vi luftade vår aggressivitet,
att våra uttalanden präglades av
intolerans och åtföljdes av ett pösigt
uppträdande o. s. v. Jag är verkligen
ledsen om fru Eriksson fick det intrycket
av våra inlägg.

För min del framhöll jag att jag och
många med mig tror att en av de väsentliga
grundorsakerna till den utveckling
som nu pågår i samhället och som
vi väl alla är djupt oroade av just är
den minskade respekten för etiska och
religiösa värden. Samtidigt framhöll
jag emellertid att många inte tror att
det är grundorsaken, utan att den ligger
på annat håll. Och därför menar jag
att det är angeläget att vi får en objektiv
undersökning av dessa frågor.

Man kan fråga sig vad staten kan
göra om en sådan undersökning ger ett
visst resultat. Fru Eriksson i Stockholm
sade att man inte kan slå in tro, och
andra bär framhållit att man inte kan
lagstifta i trosfrågor. Självfallet inte.
Men om — vilket jag anser vara alldeles
självklart — en undersökning visar
att det finns ett klart positivt samband
i detta fall, så är det givet att staten kan

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1907

Ungdomsvården

och bör vidta åtgärder för att en god
kristen fostran förmedlas till vår ungdom
och inte som nu närmast inta en
negativ attityd.

Jag påvisade i mitt tidigare anförande
att det har skett en avkristningsprocess
i samhället, vilken mot den angivna
bakgrunden är ytterligt beklaglig.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson recenserade
de olika anförandena här med sina
djärva ord om pösighet, ofördragsamhet,
intolerans, snudd på förfalskning
o. s. v. Man frågar sig: Vem är fru Eriksson
själv, som vet så mycket om oss
andra? Besserwisser måhända — ingen
pösig besserwisser, tycker jag, utan bara
besserwisser. Nog har allt detta som
framförts dålig överensstämmelse med
sanningen.

Jag försökte lägga fram de båda uppfattningarna.
En del menar att det kristna
sammanhanget skapat fruktan för
straff o. s. v., medan andra menar att de
ger eu läkande miljö. Därför måste vi
få slut på detta subjektiva tyckande med
en utredning. Det är vad jag ville framhålla
i mitt anförande.

Fru Eriksson överdriver verkligen
när hon försöker läsa in så mycket i
reservationen och säger att reservanterna
vill tvinga på våra institutioner
kristna normer på gammaldags sätt. Vi
vill en utredning, fru Eriksson. Skulle
den utredningen ge vid handen att det
vore lämpligt att ge bättre chans åt dessa
läkande miljöer, som vi t. ex. har på
Båstads stiftsgård, så vore det väl värdefullt.
Vi vill att vi med alla medel
skall hjälpas åt med denna väsentliga
problematik.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Även jag borde ställa
upp i den långa raden av dem som
protesterar mot fru Erikssons besynnerliga
sammelsurium av vad vi har
sagt. Men jag finner det meningslöst att

polemisera vidare. Jag vill bara för
dem, som var i kammaren först när fru
Eriksson pläderade och alltså inte hörde
vad jag ville säga, upprepa kärnpunkten
i min motivering för bifall till
reservationen.

Jag sade, att det synes mig uppenbart,
att det är både riktigt och möjligt
att göra någon form av undersökning
rörande förhållandet mellan unga människor,
fostrade till ett kristet normsystem,
och deras uppträdande i samhället.
Hur detta förhållande eller samband
är, kan man redan utan en undersökning
ana sig till eller iha eu tro om.
Men först en undersökning, vetenskapligt
gjord och vetenskapligt prövad med
bl. a. kontrollgrupper, kan ge ett fast
underlag för vetande. De sociologiska
undersökningsmetoderna kan numera
anses vara ganska väl utarbetade och
hyggligt tillförlitliga, även om de naturligtvis
aldrig — det ligger i sakens
natur — kan bli helt exakta och invändningsfria.

Så långt vad jag har sagt tidigare. Är
det, fru Eriksson, att pösa? Vad ligger
det för partiskhet, vad ligger det för
ställningstagande i det? Jag vill ha en
vetenskaplig undersökning — observera,
fru Eriksson, en vetenskaplig undersökning.
Det blir en omfattande sådan.
Fru Erikssons prat från talarstolen om
en »uppsats» eller dylikt är fullständigt
meningslöst.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte talat om
några gaphalsar här i kammaren, herr
Nilsson i Agnäs — det var ett eget,
fritt uttryckssätt av herr Nilsson. Jag
sade i stället, att de riksdagsmän som
brukar tala i kristna frågor bär varit
märkvärdigt tysta länge. Då undrar jag,
om det möjligen är därför att man i
pressen har varit så högljudd i en annan
anda. Jag sade inte ett ont ord om
herr Nilsson i Agnäs. Hans anförande
var präglat av kristen tro och en över -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

tygelse om att på vilket sätt man än
kan få människor att omfatta denna tro
blir de bättre och gör ett bättre samhälle.
Det har jag full respekt för. Jag
har också en tro. Om vi alla var socialister,
så tror jag också att det skulle
vara bättre. Jag förstår dem som tror,
och jag angriper dem inte för deras tro.

Jag citerade egentligen bara era uttryck
och menade att ni hade gått för
långt. Och när jag talar om sanningsförfalskning
syftar jag på det avsnitt i
reservationen, där ni ger sken av att det
finns belägg för att »ett genomtänkt
ställningstagande i livsåskådningsfrågor,
byggt på de normer som innefattas
i den kristna etiken, torde ha ett positivt
samband med ansvars- och pliktmedvetande».

Jag menar att det inte är sant att vi
fått belägg för detta. Om ni hade skrivit
»vi tror», »vi är övertygade om» o. s. v.
skulle jag ha förstått er. Men ni byter
ut det avsnitt, där vi har citerat Berndt
Gustafssons uppgift om att de amerikanska
undersökningarna synes ge vid
handen att en genomtänkt livsåskådning
är ett värn för människan i moralfrågor,
och sätter i stället in ett stycke,
vari det hävdas att det är livsåskådningsfrågor,
bgggda på en kristen etik,
som har det avgörande inflytandet på
människors moral. Detta, menar jag, är
inte riktigt juste, och det var vad jag
sade.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Både i de nu aktuella
motionerna och i vissa närliggande motioner,
som vi har behandlat tidigare,
tycker jag mig kunna spåra tendenser
till eu nedvärdering av den svenska
ungdomen. En sådan nedvärdering har
också, såvitt jag uppfattat saken, legat
som underton i en del av de inlägg som
gjorts här. Man skjuter ju så starkt in
sig på den ökade ungdomsbrottsligheten.
— Jag sade i mitt tidigare inlägg,
herr Nilsson i Agnäs, att visst inger ökningen
av ungdomsbrottsligheten oro.

Ungdomsvården

Men jag vill än en gång klart deklarera
att huvudparten av den svenska ungdomen
är väl anpassad i samhället.

Herr Nilsson i Agnäs sade vidare att
religionsfriheten vill vi på intet sätt angripa.
Men om jag inte misuppfattade
herr Nilsson i Agnäs, började han sitt
anförande ungefär med orden: Behövs
det verkligen en utredning •— vi måste
ju ändå återinföra kristendomen i vårt
land? Det var då jag sade: Skall man
påtvinga människorna kristendomen
måste man väl åsidosätta religionsfriheten
?

Någon talade om spelare och domare
och ansåg att motionärerna och reservanterna
uppträdde som spelare och
inte som domare. Ja, det är möjligt att
så är fallet. Men man vill genom en sådan
här utredning få underlag för
utfärdande av domarkort. Det är detta
vi inom utskottsmajoriteten vänder
os:s mot — vi reagerar mot att man bara
vill utreda kristna värderingars betydelse.
Det finns även andra värderingar
som är av betydelse för normsystemet
i vårt samhälle.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är väl snart tid att
sluta denna debatt, och jag vill för min
del nu endast göra ett kort inlägg.

Jag har länge reagerat mot att man
sammankopplar kristendomen och de
fasta normerna på ett sätt som gör att
vi måste fråga oss: År kristendomen
verkligen till för att samhället skall
staka ut precis hur mäniskan skall
handla? Finns det inte en norm som
går över allt detta, nämligen kärleksnormen?
Och när jag säger att Kristus
ställde många normer på huvudet, då han
kom ned till jorden, så är detta fullständigt
riktigt. Man hade en religion
med kolossalt fasta normer, och Kristus
gjorde rent hus med många av desh
sa och införde det som är väsentligt i
kristendomen, nämligen friheten att
handla så som man anser vara rätt. Är

Nr 25

Onsdagen den 10 mai 1967

Ungdomsvården

man då kristen läser man sin bibel och
handlar därefter.

Slutligen, her talman, endast några få
ord till min vän herr Nilsson i Agnäs. Han
säger att man skall återinföra kristendomen.
År inte detta ■— såsom herr Hugosson
också påpekat — detsamma som
att bestämma att just kristendomen skall
återinföras? Vi har ett religionsfrihetens
samhälle, och man får hoppas att kristendomen
skall erhålla ett starkare
grepp över människorna och bil den
livsåskådning, som går ur livsåskådningsstriden
med seger. Men det skall
den göra inifrån; riksdagen kan inte
sitta och bestämma därom — det måste
vi vara på det klara med. I annat fall
skulle religionsfriheten trädas för nära,
och herr Nilsson i Agnäs och jag är
nog överens om att det helt enkelt inte
får ske.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag ifrågasatte, om vi
skall återinföra kristendomen eller söka
hitta någonting annat, som inverkar
i rätt riktning på vårt samhälle och
samhällsliv och gör människan lyckligare.
Kan vi inte det, tror jag att vårt
samhälle går under. Kristendomen skall
inte återinföras med tvång och lagstiftning
utan utredningen får finnia ut
antingen på vilket sätt detta skall ske
eller om kristendomen möjligen kan ersättas
med någonting annat. Att jag personligen
tror att kristendomen är det
enda, det är väl alla mina lyssnare på
det klara med. Jag är också övertygad
om att detta kan ske på ett sådant sätt
att det inte skadar friheten, demokratin
och människans rättighet att bestämma
över sig själv. Hon bör i tidiga
år få veta vad som i innersta mening
är livsfrämjande och samhällsbyggande,
så att hon sedan kan bilda sig en
egen uppfattning. Det visar sig också
att de flesta ungdomar har möjlighet att
finna sig till rätta redan i dag, och vi

bör då ge även de övriga möjlighet el
därtill. Det är min uppfattning.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vänder mig bara
emot fru Erikssons i Stockholm påstående
att vår reservation skulle vara
ojust. Det är en egendomlig tolkning.
Vi har framhållit, att det borde göras en
utredning huruvida dessa kristna värden
skulle ha en positiv inverkan, men
vi har inte fastslagit detta. En undersökning
skulle forska och syssla med
detta, och sedan får vi se vad resultatet
därav blir.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Nilsson i Agnäs
vill jag säga att en del av målsättningen
för kristendoms- och religionsundervisningen
i skolorna är att hjälpa
eleverna fram till ett ställningstagande
i livsåskådningsfrågor. Det tycker jag
är positivt och det bör vi slå vakt om i
mycket stor utsträckning. Men vi skall
hjälpa dem från till ett eget ställningstagande
i dessa frågor.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! För att för herr Johansson
i Skärstad klargöra det riktiga förhållandet
måste jag tydligen än en gång
läsa in i protokollet vad som står i det
som blev utskottsmajoritetens utlåtande.
Där står: »I anledning av motionärernas
förslag att det särskilt skulle beaktas,
huruvida inte ett betonande av de
kristna värdena skulle ha en positiv
verkan, finner utskottet anledning framhålla
att enligt de begränsade vetenskapliga
undersökningar som gjorts ett genomtänkt
ställningstagande i livsåskådningsfrågor
— med kristen eller annan
betoning — synes ha ett positivt samband
med ansvars- och pliktmedvetande.
»

Hur uttrycker sig då reservanterna?

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

De byter ut vissa ord, men de skriver
också till en början: »I anledning av
motionärernas förslag att det särskilt
skulle beaktas, huruvida inte ett betonande
av de kristna värdena skulle ha
en positiv verkan» — precis som utskottet,
alltså — »finner utskottet anledning
framhålla att ett genomtänkt ställningstagande
i livsåskådningsfrågor»
— där lägger de sedan till — »byggt på
de normer som innefattas i den kristna
etiken torde ha ett positivt samband
etc.»

Utskottet skriver i stället »ett genomtänkt
ställningstagande i livsåskådningsfrågor
— med kristen eller annan betoning».
Vi tog alltså med alla former
av livsåskådning. Medan reservanterna i
stället litet finurligt begränsar sig till
livsåskådning byggd »på de normer
som innefattas i den kristna etiken».

Detta är att ge sken av att det finns
en objektiv grund, för ett sådant påstående.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Vi har i reservationen
skrivit »torde, ha», och jag tycker att
detta är en mjuk skrivning. Vad som
begärdes i motionen var en undersökning
om de kristna värdena och inte
om andra livsåskådningar, och det är
därför som vi bär koncentrerat oss till
just detta.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! De föreliggande motionerna
rör ett spörsmål, som kanske mer
än de flesta andra intresserar alla ansvarskännande
medborgare i vårt land.
Dagens debatt har väl också i viss mån
givit belägg härför.

Jag vill gärna med anledning av vissa
anföranden framhålla att majoriteten
av vår ungdom är ambitiös och
sund. I motionerna har angivits procenttalet
1—1,5 av en årskull pojkar i

Ungdomsvården

åldern 15—21 år som skulle förete
brottsliga tendenser. Jag har ingen anledning
att misstro dessa siffror. De
är inte höga men ändå för höga, eftersom
det onda har stor benägenhet att
smitta av sig. En ökning av brottsligheten
och de neddragande tendenserna
är klart skönjbar.

Vilka är nu orsakerna till detta? Ja,
att de är många kan vi väl alla vara
överens om. Spörsmålet har varit uppe
i riksdagssammanhang åtskilliga
gånger också vid denna session. Många
utredningar har företagits, såsom socialstyrelsen
anger i sitt remissyttrande,
och de har berikat vårt vetande.
Vi vet emellertid ännu inte tillräckligt
om orsakerna till det nuvarande läget.

Motionärerna och reservanterna menar
att ungdomen mer och mer frånhänts
det kapital av religiöst-etiska värden,
som tidigare generationer fick genom
den kristna fostran, och att trycket
från dåliga impulser har ökat. Jag
har vid åtskilliga tillfällen understrukit
detta. Jag anser också att våra massmedia
bättre borde visa sitt ansvar när det
gäller att ge de unga goda impulser i
stället för dåliga. Hemmen har utan tvivel
förlorat mycket av sitt tidigare inflytande.
Föräldrar och målsmän borde
allvarligt betänka detta, ty goda hem
är något av ett samhälles grundvalar.
Skolans karaktärsfostrande inverkan
får inte heller förbises. Jag skall emellertid
inte uppehålla mig vid den saken
vid detta tillfälle.

De kyrkliga, frikyrkliga och ideella
rörelsernas inflytande har också minskat
i fråga om impulsgivande, menar
motionärerna. Men man bör måhända
inte vara alltför kategorisk härvidlag.
Kanske är det i stället så, att de destruktiva
krafterna och impulserna ökat och
att kampen därför hårdnat. Kanske har
vi också svårare att nå de grupper,
där dåliga impulser är mest utbredda.
Ansträngningarna därvidlag måste ökas,
och alla ungdomsorganisationer behövs
i detta arbete. Vi skall fortsätta med det

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

stöd som vi ger ungdomsorganisationerna
och ungdomsledarna och vi skall
om möjligt öka detsamma. Mer än hälften
av ungdomarna i åldern 12—25 år
är enrollerade i ungdomsorganisationer
av ett eller annat slag. Dessa ungdomar
påträffar man mycket sällan
på brottets bana.

I reservationen begärs en utredning
för att finna nya vägar till förebyggande
ungdomsvård. Detta är det första kravet,
och det har, som herr Rimås påpekat,
också tidigare varit uppe i riksdagsdebatten.

Det andra kravet i reservationen är
att man vid denna utredning särskilt
skall beakta, huruvida de kristna värdena
har en positiv verkan. Att detta är
fallet hyser jag för min del ingen tvekan
om. Kristendomen är i sig själv
livsförvandlande.

Men går detta att bevisa vid en utredning?
Många menar att det inte är
möjligt. Jag skulle än en gång vilja hänvisa
till 1958 års utredning kyrka—stat,
som i sitt betänkande SOU 1963:26 om
»religionens betydelse som samhällsfaktor»
bland annat säger i fråga om docent
Berndt Gustafssons redogörelse:
»Att göra en kartläggning av religionens
förekomst i enskilda människors
liv i dagens svenska samhälle synes sålunda
utredningen möjligt. Statistiska
samband av intresse mellan religiösa
och sociala attityder skulle härvid
framträda. Frågan om orsakssammanhangen
skulle väl kunna i någon utsträckning
belysas genom symposierna
men det torde icke finnas grund för att
hysa alltför stora förväntningar om att
kunna nå orsakssammanhangen.»

Man konstaterar alltså i detta betänkande
att en sådan vetenskaplig undersökning
skulle vara av värde, men
den gjordes inte inom denna utredning.
Därför menar jag att det vore värdefullt
om en sådan undersökning, särskilt
beträffande positiva kristna impulsers
påverkan på de unga, nu kom till
stånd.

Även om jag, herr talman, skulle velat
ha en fylligare utformning av reservationen
vill jag ändå yrka bifall till
dess förslag.

I detta anförande instämde herr Källstacl
(fp).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag tror att det inte vore
en dag för tidigt om vi på allvar tog
upp frågan om vetenskaplig forskning
av större format: hela frågan om brottslighetens
orsaker, frågan om inflytandet
från film, tryckalster, TV och sprit
samt även frågan om kristendomens inflytande.
Jag tror det skulle vara nyttigt
om vi finge en sådan forskning.

Man kan alltid fråga varför en människa
—• och framför allt en ung människa
— blir brottsling. Den gamla uppfattningen
uttrycktes i satsen »Nöden
är brottets moder», d. v. s. den hungrige
stal mat och den frusne stal kläder.
Forskningen har totalt slagit sönder den
uppfattningen. Den bleka sanningen är
att t. ex. ungdomsbrottsligheten alltid
är högre under goda tider. Åren 1916
—1918 rådde det en typisk högkonjunktur,
likaså åren 1943—1945. Dessa
år hade vi samtidigt en hög brottslighet.
Kurvan har sedan stadigt stigit på ett
sätt som bekräftar iakttagelsen. Under
åren 1921—1923 och 1929—1933 rådde
svår arbetslöshet. Under dessa år sjönk
brottsligheten. Hur skall vi begripa detta?
Vi har en typisk högkonjunktur nu
och har haft den länge men vi har stigande
brottslighet. 1960 förekom
260 000 lagbrott, 1963 var antalet uppe
i 304 000, och jag skulle tro att brotten
inte har minskat i antal under åren
därefter.

Vad säger nu dessa siffror? Jo, de
säger att man löser inte livets djupare
frågor med höjd levnadsstandard, och
naturligtvis inte heller genom sänkt
standard, eller med nioårig skola, med
femdagarsvecka, med fritid och mer
pengar. Problemet har en djupdimension
som sannerligen inte fångas med

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

ett enkelt handgrepp. Men det råder väl
inget tvivel om att frågor som hemmens
kris, skilsmässofrekvensen, självmorden,
den sexuella nedbusningen, alkoholproblemet
och ungdomsbrottsligheten
klappar mycket hårt på samhällets
portar.

Måste vi inte, ärade kammarledamöter,
fråga: Vad hjälper det egentligen
med parkettgolv, varmt och kallt vatten,
telefon, radio, kylskåp, frysbox,
TV, sopnedkast, motorbåtar, sommarstugor,
bilar och allt detta, om människorna
rutschar nedåt mot djup som ingen
mäter? Det är inte från kristet håll man
har myntat uttrycket »träsk», utan det
är pressen som har gjort det, och visst
inte den kristna pressen.

Jag tänker även på den skammens
störtflod som svämmar över vårt samhälle
i form av moralupplösande tryckalster,
eggande spritannonser och film
som nivellerar människovärdet. I massmedia
presenteras ofta sådant som går
stick i stäv mot vad skolan dock vill ge
människor som färdkost i livet. Mycket
av det som samhället bjuder det uppväxande
släktet är av sådant slag att
det nästan för tanken till att samma
samhälle som bygger moderna korrektionsanstalter
tycks ha satt sig i sinnet
att sörja för att brottslighetstillväxten
inte äventyras.

Detta är hårda ord, herr talman,
men jag anser mig ha sakligt underlag
för att yttra dem.

Vi har inte kommit så långt att vi
har kunnat verkställa en vetenskaplig
undersökning av de destruktiva krafternas
spel. Tydligen vill man inte heller
få till stånd en forskning som just
från allmänintressets synpunkt visar
kristendomens positiva eller negativa
inverkan på människor. En växande
asocialitet mitt i ett starkt expanderande
välfärdssamhälle med ständigt ökande
resurser kan rimligen inte tolereras.

Man säger ibland i debatten om ungdomsbrottsligheten:
»Javäl, men är det

Ungdomsvården

så mycket att väsnas för? Det är dock
bara 1,5 procent av ungdomen som blir
kriminell.» Jag fäste mig särskilt vid
detta; det har gått igen i många anföranden
här i debatten. Den stora massan
av svensk ungdom är bra, fin, ambitiös
ungdom; det visar bl. a. trängseln
vid skolans portar. Det vore väl,
herr talman, rena helvetet annars, men
jag har ändå alltid reagerat mot denna
procentmentalitet. Man har då hamnat
i ett matematik- och statistiktänkande,
och människan håller på att komma
bort. Procenten av unga som råkar på
avvägar är för hög. Det är för den unga
människan själv oändligt tragiskt att
bli kriminell, och det är det också för
föräldrarna och för samhället som sådant.

För övrigt, herr talman, är procentsiffran
1,5 mycket problematisk. Den
grundar sig’ på straffregistret, eller som
det nu heter, kriminalregistret, men
där tar man inte med åtalseftergifter
och inte dem som dömts till ungdomsvårdsskola.
Naturligtvis får man inte
heller med i statistiken, de brott som
aldrig beivras eller inte blir kända.

Det finns alltså en rad spörsmål som
vi helt enkelt måste ge mycket hög
prioritet. Dit hör ungdomsbrottsligheten,
dit hör kristendomens ställning i
skola och samhälle, dit hör ungdomsfylleriet,
veneriska sjukdomar redan hos
13-, 14- och 15-åringar, narkotikaproblem
och en hel del annat. Borde det
inte vara en uppgift av högsta dignitet
att söka fastslå den kristna etikens värde
— eller motsatsen? Vi är inte rädda
för en forskning här.

Herr talman! Vi kan sakkunnigt stapla
argument i debatten och söka att intelligent
servera dem i välformade
satser, men vårt eget sätt att leva betyder
till sist allra mest. På den punkten
har herr Dickson rätt i sitt resoneman.
Det borde i den objektiva sanningens
intresse vara rimligt att undersöka
relationerna mellan kristen etik och
livsföring.

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Som motionär skall jag
be att få ta kammarens tid in anspråk
några minuter.

Först vill jag uttrycka min förvåning
över herr Hugossons sätt att resonera
när han två gånger efter varandra i
sina anföranden kommer med direkt
osakliga påståenden om sina meddebattörer
i kammaren. Ingen har antytt att
eu stor del av våra ungdomar skulle
vara missanpassad. Man har tvärtom
sagt, att det är en ytterst liten del, vars
beteende är brottsligt. Det betyder inte
att allt är bra, men det kan hända att
herr Hugosson har läst in sina egna
funderingar i vad andra inte har sagt.

Till herr Svensson i Kungälv vill jag
säga, att det inte gäller att återinföra
kristendomen. Den finns här. Yad vi
alla behöver är att låta den förnyas i
oss. själva och att på allvar praktisera
den.

Jag är förvånad över fru Erikssons i
Stockholm rädsla för utredning. Även
om man inte själv bär kommit till klarhet
i vissa frågor, där andra har kommit
till klarhet, behöver man inte vara
rädd för en utredning. Snarare bör man
med tillfredsställelse hälsa en objektiv
utredning, så att alla — även de som
inte tidigare närmare har tänkt på saken
— får möjlighet att inta en sakligt
motiverad ståndpunkt.

Så till vad jag egentligen ville säga.
För att illustrera det vill jag anföra vad
den vise i Österlandet svarade fursten
som ville ha ett råd för att kunna rätta
till folkets beteende. Den vises svar
blev: »Fursten måste först ändra sitt
eget sätt att leva innan han kan begära
att folket skall göra det.» Detta tror jag
har sin tillämpning även på ungdomsrproblemen
i vårt samhälle.

Att kristendomen skulle vara på avskrivning
i vårt land, anser jag för min
del vara ett felaktigt påstående. I varje
fall är det bara en halv eller en fjärdedels
sanning. Dess praktiska resultat ser
vi påtagligt i ett framåtskridande samhälle,
som i stor utsträckning har lyc -

kats med att bereda flertalet välfärd.
Tyvärr måste man dock konstatera, att
kristendomens företrädare stundom har
varit bakåtsträvare när det gällt att genomföra
detta. I välfärdssituationen har
vi i viss mån glömt inspirationskällan,
glömt livsströmmen i skeendet och börjat
tillskriva oss själva förtjänsten av
vad de bärande idéerna har fört med
sig. Idéerna om solidaritet och rättvisa
har burit oss, inspirerat till personliga
uppoffringar, men nu är det fara värt att
vi egoistiskt, ensidigt tänker var och en
på sig själv. Viljan och förmågan att
offra av vårt eget till förmån för andra
har inte tilltagit i proportion till
våra resursers tillväxt. Vi har tyvärr
— och det gäller oss alla — i viss mån
avidealiserats. Vi har mycket, ett överflöd
att leva av, men många har ingenting
annat att leva för än sin egen materiella
förkovran. Det räcker möjligen
för ett djur, men inte för en människa.

Idéerna har burit oss, men nu är det
fråga om vi bär ut idéerna. Vi berömmer
oss av humanitet och solidaritet,
men begränsar vår manifestation av solidariteten
till att gälla framför allt oss
själva: individen, yrkesgruppen, samfundet
och det egna landet. Vi ger inte
våra ungdomar den inspiration till ett
meningsfyllt liv som vi borde ha kunnat
överföra genom att själva i takt med
våra materiella resursers tillväxt solidarisera
oss med fattigdomen och lidandet
i världen. Felet är att vi själva behåller
för mycket och låter de andra i
stort sett klara sig bäst de kan. En
världsvid praktisering av medmänniskotanken
kunde ge många den mening
i livet som man nu saknar. Var skall
inspirationen till detta finnas, om inte
i den idé som innebär att alla är våra
bröder som på jorden bo och bygga?
Där detta praktiseras finns det inga ungdomsproblem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen med förslag om utredning.

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Visserligen står det i
motionen att det endast är en liten del
av ungdomen som är kriminaliserad,
men när jag ändå spårat ett angrepp
på ungdomen, är det baserat på det faktum,
att man begärt att endast ungdomens
normsystem skall studeras från
kristna utgångspunkter. Jag hävdar att
de verkligt stora och grova brotten såväl
här i landet som i världen för
övrigt inte begås av 16—17-åringar,
utan av betydligt äldre åldersgrupper.
Om man i motionen hade spänt över
hela åldersskalan, skulle jag inte ha
gett uttryck för den nämnda uppfattningen.

Sedan vill jag, herr talman, när jag
ändå har tillfälle till det, konstatera att
herr Gustafssons i Borås argumentering
var mycket underlig. Han påstår att
brottsligheten sjönk under 1920-talet och
1930-talet, då det rådde svår arbetslöshet,
medan man kan notera en ökning
under goda konjunkturer. Det kan väl
ändå inte vara herr Gustafssons i Borås
önskan, att vi skall dämpa välståndsutvecklingen.
Personligen föredrar
jag den fulla sysselsättningens samhälle,
även om vi får dras med vissa
problem på brottslighetens område.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Mitt anförande skall
verkligen bli kort.

Jag vill säga till herr Lindberg att
det visserligen var ganska mycket i hans
anförande som jag kan instämma i men
att jag betvivlar, att det skulle vara någon
motivering för den speciella utredning
som begärs här.

Vad jag närmast ville framhålla var
emellertid att det inte var jag som ville
återinföra kristendomen i detta land,
utan det var he;n- Nilsson i Agnäs. Låt
oss i stället arbeta med religionsfriheten
som bakgrund. Då har kristendomen
säkert chans att klara sig.

Herr Nilsson i Agnäs och jag har re -

Ungdoxns vården

dan klarat upp saken sinsemellan, men
jag ville ändå göra detta påpekande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag aktade mig mycket
noga för att dra några slutsatser av
mitt resonemang om statistiken, men
ingen skall kunna säga, att den statistik
jag redovisade var felaktig. Den statistiska
vetenskapen har visat att det inte
alls är på det sättet att brottsligheten
sjunker i goda tider, när man har gott
om pengar och när alla har arbete, utan
det tycks förhålla sig tvärt om. Jag
ställde därför frågan: Hur skall man
kunna begripa detta? Och jag tilläde att
det här rör sig om »djupdimensioner»,
som man inte fångar med ett enda handgrepp.

Varför skall någon då läsa in så felaktiga
resonemang i vad jag sagt som
herr Hugosson gjorde?

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Denna debatt har hållit
på länge, och jag tycker att det är ett
hälsotecken, att den har ägt rum. Vi
behöver fundera över dessa saker.

Jag skall nu bara göra några korta
slutreflexioner, och jag hoppas att de
inte uppkallar en massa replikanter.

Jag vill då först ta upp Nancy Erikssons
uttalande om att vädra intoleransen.
Man skall inte vara intolerant mot
människor, men man kan vara intolerant
mot vad de gör. Handlar människor
fel, bör man — med den kärlek som
Evert Svensson underströk som nödvändig
— söka få dem att begripa att de
bär fel.

Om jag får precisera principen, så
bör den vara att man uppträder fullständigt
intolerant mot det onda och
kämpar, för allt vad man är värd, emot
det och för det goda.

Nu säger relativisterna: Vad är ont
och vad är gott? Det är nonsens, ty vi
har allesammans svaret inom oss. Jag
brukade ofta resonera med vår nu från

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Ungdomsvården

riksdagen avvikne vän August Spångberg.
Jag tror att alla tyckte att han
var odräglig med sina långa anföranden,
men jag tror inte det var någon
här i kammaren som inte hyste respekt
för hans fullständiga nonchalerande av
hur människor tänkte när det gällde
någonting som han ansåg vara rätt.
Ibland talade vi båda litet om etiska
ting, och jag frågade hur han kunde
göra klart för sig vad som är rätt. Han
svarade då: Det säger mig mitt samvete.
Vad är då samvetet för någonting,
frågade jag, varpå han svarade att det
är en röst. I vilket organ sitter det, fortsatte
jag? Det har jag aldrig tänkt på,
sade han, men det finns där, och det
är för resten två röster, och jag vet
ögonblickligen vilken röst jag skall lyda
och vilken jag skall akta mig för.

Det där finns nog hos alla människor
även om våra samveten är otroligt tilltufsade.
Ingen av oss reagerar egentligen
för småsaker. Jag tror att det var
Nancy Eriksson som sade att vi i stort
sett lever i ett laglydigt samhälle, men
jag undrar om det är så. Jag skulle vilja
be de närvarande riksdagsledamöterna
att tänka efter när de stal och smugglade
sist — jag tar bara dessa två saker.
Har vi rättat till det där, så långt det
står i vår makt — betalat tillbaka det
stulna och givit tullverket vad det skall
ha?

Tänk noga efter — det är allvar och
ingenting att skratta åt. Jag tycker mig
också i leendena se ett visst igenkännande.
Det är inte alls något helt laglydigt
samhälle vi lever i, med de relativa
normer som vi har. Jag vill ännu
en gång understryka att vi måste skaffa
oss absoluta normer. Men får också
komma ihåg när man uppställer normer
— och de flesta säger kanske att de behövs
— att man också skall leva efter
dem, ty annars är de ingenting värda.
En norm som inte efterlevs är inte
värd papperet som den är skriven på.
Även om vi inte når upp till det absoluta
skall vi sikta på det.

Jag skulle ännu en gång vilja understryka
vad jag tidigare sagt, nämligen
att ingen människa -— framför allt inte
offentliga personer — har något privatliv.
Det går inte att säga att man
sköter sitt arbete och att ingen har att
göra med vad som sker hemma, på
Mallorca eller Kanarieöarna. Yi får ha
klart för oss att det inte förekommer
något privatliv, ty vad man gör kommer
alltid ut, och då är man inte längre
det fina föredöme som då man sitter
här i riksdagsbänken — om det nu alltid
är ett så fint föredöme, men det är
en annan sak.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Dickson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Kristiansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dickson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 81 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Utbildning av lärare för synskadade och hörselskadade in. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskot- Sedan utskottets hemställan föredratets
hemställan. gits yttrade:

§ 6

Meddelande ang. vissa plena under återstoden
av vårsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

Utöver de i den preliminära planen
upptagna sammanträdena anordnas ett
bordläggningsplenum lördagen den 20
maj kl. 10.00. Vid detta sammanträde
utgår motionstiden beträffande den i
går första gången bordlagda propositionen
nr 125 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1967/68, m. m.

Antalet obesvarade interpellationer
uppgår nu till 40. För att bereda ökad
tid för interpellationsdebatter kommer
det bordläggningsplenum, som utsatts
till kl. 16.00 tisdagen den 16 maj, att ta
sin början redan kl. 14.00 och bordläggningssammanträdet
måndagen den
22 mai att börja kl. 13.00 i stället för
kl. 16.00.

Vid framläggandet av ärendeplanen
för tiden den 12 april—31 maj framhölls,
att kammarens ledamöter borde
räkna med att samtliga de i planen
upptagna dagarna komme att tagas i
anspråk, onsdagen den 31 maj dock endast
om så erfordrades på grund av
skiljaktiga beslut. De uppgifter utskotten
nu lämnat angående tidpunkten för
bordläggning av utlåtanden ger vid
handen, att det torde bli nödvändigt
att anordna arbetsplenum onsdagen
den 31 maj även om kamrarna icke fattar
skilda beslut i något ärende.

§ 7

Utbildning av lärare för synskadade och
hörselskadade in. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utbildning av lärare
för synskadade och hörselskadade m. m.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Den proposition som
behandlas i förevarande utlåtande bygger
som många andra propositioner på
ett kommittébetänkande. Departementschefen
har på väsentliga punkter gått
ifrån kommittébetänkandet. Inte heller
det är något ovanligt; det händer med
många kominittébetänkanden. Men det
märkliga med denna proposition är
att den på samtliga de punkter där den
inte överensstämmer med kommittébetänkandet
har gått längre och föreslår
mer omfattande och följaktligen
också dyrare lösningar än vad kommittén
gjort. Detta är ju något ganska ovanligt,
inte minst vid årets riksdag, där
man varit så återhållsam på alla punkter.

Det sades under utskottsbehandlingen
att detta var en generös proposition.
Det måste man nog hålla med om.
Detta beror naturligtvis på att det här
gäller de handikappade; vi har alla
varit överens om att åtgärder för de
handikappade skall vara undantagna
från de» allmänna besparingen. De
handikappade skall lia förtur, inte
minst i tider när vi eljest måste vara
mycket återhållsamma.

Jag råkar tillhöra den kommitté som
har lagt fram betänkandet om blindoch
dövskollärarutbildningen. Man kan
ju tycka att en kommittéledamot borde
vara glad och tacksam över att departementschefen
har ansett sig böra gå
ännu längre än vi vågade föreslå, och
det är jag naturligtvis. Men på samtliga
de punkter där departementschefen har
gått ifrån kommittébetänkandet har vi
i kommittén haft mycket ingående diskussioner.
Det finns, som jag ser det,
allvarliga skäl för att vi har stannat för
de lösningar som kommittén föreslagit.
Vi har inte vågat vara så optimistiska
som departementschefen är. Jag skulle

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Utbildning av lärare för synskadade och hörselskadade in. m.

nu vilja säga några ord om just dessa
punkter.

Departementschefen anser att vi har
varit för snåla vid vår beräkning av
antalet lärare. Han godtar den i första
omgången, men förutskickar att utbildningen
antagligen kommer att behöva
ökas. Vidare har han när det gäller
döv- och blindlärarna godtagit kommitténs
förslag, men i fråga om hörselklasslärare
har han förlängt utbildningstiden
från två till tre terminer
och beträffande ämneslärarna, alltså
lärare för grundskolans högstadium
och för gymnasiet, har han ökat utbildningen
från en till två terminer,
alltså en fördubbling.

När det gäller utbildningstidens
längd har vi i kommittén sagt oss att
framtidens lärare kommer att veta
mycket mer om handikappundervisningen
och om de handikappades psykologi
än dagens lärare gör. Alla lärare
vid specialskolan har ju vanlig lärarutbildning
i botten. Det är ju meningen
att vi i största möjliga utsträckning
skall undervisa även de handikappade
barnen i den allmänna skolan och att
det bara är de svårast handikappade
som måste ha specialutbildning i framtiden.
Det betyder att varje lärare måste
räkna med att inte alltför sällan under
sin lärartid få syssla med ibland
ganska svårt handikappade barn av
olika kategorier, och det har man uppmärksammat
när det gällt att lägga upp
kurserna för den ordinarie lärarutbildningen.

De lärare som kommer till specialseminarierna
bör därför redan ha en
ganska god grund på området, vilket
i och för sig bör möjliggöra en något
kortare utbildning.

För att få tillträde till specialutbildningen
skall man ha tre års lärarerfarenhet.
Det föreslår kommittén, och
departementschefen har gått på samma
linje. Det är nödvändigt med en icke
obetydlig erfarenhet av både läraryrket
och av fullsinnade barn, innan man

tar itu med de handikappade och deras
svåra problem. En blivande speciallärare
har hunnit bli ganska väl etablerad
innan de tre åren har gått till
ända. Det är också gott om platser för
blivande lärare, och de söker sig dit
där de vill stanna. De skaffar sig egnahem
och gifter sig. Människor gifter sig
mycket unga nuförtiden, en del redan
under studietiden, andra omedelbart efter
det att de fått sin första tjänst. Efter
tre år är de därför ganska fastrotade.
De har skaffat sig en vänkrets,
engagerat sig i föreningsliv och påtagit
sig olika uppgifter på orten. Då är det
något av ett företag att bryta sig loss
för att genomgå en ny, ganska lång
utbildning.

Erfarenheten visar också att trots
det intresse som otvivelaktigt finns för
de handikappade och deras problem
är det ibland ganska svårt ätt rekrytera
lärarkandidater. Lättast går det i de
områden där utbildningsanstalterna ligger,
exempelvis här i Stockholm när det
gäller döva och blinda. Lärare i stockholmstrakten
kan få upp till två års
tjänstledighet från sitt ordinarie arbete
för att genomgå denna utbildning
och de behöver inte flytta hemifrån eller
avbryta sina andra förbindelser.
Huvudparten av dem som söker till dessa
utbildningsanstalter kommer också
från stockholmsområdet. Men detta betyder
också att de vill stanna inom samma
område när de är färdiga med sin
utbildning. Vi befinner oss alltså för
närvarande i den situationen, att vi har
överskott på döv- och hörsellärare framför
allt i stockholmsområdet, medan vi
har underskott ute i landet.

Det är bl. a. dessa förhållanden som
har gjort att kommittén tvekat att föreslå
en alltför mycket utvidgad speciallärarutbildning.
Denna utbildning
är mycket arbetsam och kräver framför
allt ett intensivt personligt engagemang
om den skall ge något resultat. Den
som har slitit sig loss från sin vanliga
omgivning, gått igenom denna utbild -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Utbildning av lärare för synskadade och hörselskadade m. m.

ning och verkligen satsat hårt på den,
och sedan finner att han inte behövs, att
det inte finns någon plats för honom i
detta utbildningsväsende, blir med all
rätt besviken. Vi har därför ansett att
man skall vara försiktig med att utbilda
för många lärare.

Vi har av samma skäl ansett att utbildningen
skall göras så kort som möjligt.
Det finns ytterligare ett skäl för
detta, samma skäl som anfördes när vi
för någon tid sedan diskuterade den
stora lärarutbildningspropositionen.
Man strävade där efter att göra grundutbildningen
så kort som möjlig och i
stället räkna med regelbunden vidareutbildning
och fortbildning under hela
lärartiden. Om detta gäller de vanliga
lärarna, så gäller det i ännu högre grad
blind- och dövlärarna. På dessa områden
är det inte bara den pedagogiska
utvecklingen och samhällsutvecklingen
som gör att det behövs ständig fortbildning.
Framför allt den tekniska och
medicinska utvecklingen medför att det
oavbrutet kommer nya metoder, nya
möjligheter att hjälpa dessa handikappade
barn, ny förståelse för deras handikapp
och deras möjligheter att bemästra
det. Blind- och dövlärarna måste
alltså ha grundlig fortbildning så
länge de är i tjänst. Det anser vi också
vara ett skäl till att inte göra den
grundläggande utbildningen längre än
vad som är absolut nödvändigt.

Beträffande blind- och dövlärare, som
är den lilla gruppen, följer propositionen
helt kommitténs förslag. I fråga om
en grupp som ännu inte är så stor men
som vi hoppas skall växa mycket hastigt,
nämligen hörsellärarna, går propositionen
däremot längre. För närvarande
finns utbyggd hörselklassorganisation
bara på ett par ställen i landet,
men enligt blind- och dövskoleutredningens
förslag, som riksdagen antog
häromåret, är det meningen att hörselklassorganisationer
skall byggas ut regionalt,
framför allt på gymnasieorterna,
så att så många som möjligt av de

hörselskadade barnen skall kunna bo
hemma och gå i grundskolan, ehuru
eventuellt i särskilda avdelningar. Det
kommer alltså att behövas hörselklasslärare
över hela landet.

Kommittén diskuterade en treterminsutbildning
och tänkte då också på en
annan kategori, som denna kommitté
inte hade med att göra, nämligen talpedagogerna,
ty dessa och hörselklasslärarna
har i stor utsträckning samma
utbildning och samma problem. Kommittén
tänkte sig att en hörselklasslärare
efter ettårig utbildning skulle kunna
genomgå en termins utbildning till
talpedagog och därmed få dubbel kompetens.
På samma sätt skulle det vara
för talpedagogerna. Detta skulle även
medföra den fördelen, att hela utbildningen
inte behövde tas i ett svep. Man
kunde ta ett års tjänstledighet för att
genomgå den ena utbildningen och sedan
efter något år komplettera med ytterligare
en termin.

Kommittén ansåg att detta förfarande
skulle underlätta rekryteringen. Nu föreslås
i propositionen utan vidare tre
terminer i ett sammanhang för samtliga
hörselklasslärare, och vi är mycket rädda
för hur detta skall inverka på rekryteringen.

Ämneslärare på grundskolans högstadium
och i gymnasiet med särskild utbildning
för undervisning av syn- och
hörselskadade barn kommer att finnas
endast vid specialskolan i Örebro. Den
skolan blir liten, och där kommer alltså
att behövas bara några få lärare. I
övrigt hoppas och tror man att alla
syn- och hörselskadade, när de hunnit
så långt, skall kunna hänvisas till vanliga
klasser. De kan bo på sin hemort
och gå i sin hemorts högstadium eller
gymnasium, om detta har tillgång till
förstärkningsanordningar. Det betyder
att vi för dessa barn kommer att ha
mycket få lärare på heltid men många
lärare som tillfälligt har enstaka av dessa
barn i sina klasser och som därför
bör ha någon utbildning. Det är inte

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Utbildning av lärare för synskadade och hörselskadade m. m.

stor skillnad mellan att muntligen undervisa
en synskadad elev och att muntligen
undervisa en seende, men däremot
bör läraren ha kännedom om de synskadades,
framför allt de helt blindas,
och även de hörselskadades speciella
psykologiska problem. Lärarna behöver
alltså utbildning, men kursen behöver
inte vara så lång. I propositionen har
inte någonting alls medtagits om sådana
kortare kurser för dessa lärare.

.Tåg tror att det blir nödvändigt att
ganska snart se över denna organisation
och att dels liksom när det gäller andra
lärare ordna fortbildning och få den
systematiskt upplagd, dels sörja för ett
tillräckligt antal kurser för de lärare
som inte på heltid sysslar med dessa
barn. Framför allt tror jag dock det är
nödvändigt att ägna särskild omsorg
åt rekryteringen till denna lärarbana.
Det är inte så enkelt som i andra fall,
där man byggt en skola och sedan annonserar
ut lärartjänsterna. Lärarna går
igenom en lärarhögskola och sätter sig
sedan att läsa annonser och söka tjänster.
Så går det inte till här, utan bästa
sättet att få lärare till dessa skolor —
om vi betraktar hörselklasserna som är
de vanligast förekommande —■ är utan
tvivel att rektorer och inspektörer på
de orter, som skall ha dessa hörselklasslinjer
i sina skolor, i god tid så att säga
handplockar lärare bland de lärare som
redan finns på orten och som de känner.
Det gäller att intressera lärarna
för att gå igenom denna utbildning och
underlätta för dem med tjänstledighet
och sådant som kan bli nödvändigt. På
så sätt kan skolledarna få lärarna tillbaka
när organisationen är färdig. Detsamma
gäller även i någon mån de gymnasier
och andra skolor som skall ha
ett större antal syn- och hörselskadade
bland sina elever.

Att jag uppehållit mig så utförligt vid
detta beror på att jag hyser en liten
förhoppning att en och annan här i
kammaren —- många av kammarens ledamöter
är ju direkt kommunalt enga -

gerade, har direkt anknytning till både
skolstyrelser och länsskolnämnder
—• lyssnat till vad jag sagt och kommer
att hjälpa till att lösa detta svåra rekryteringsproblem.
Så fort det gäller
handikappvården är det de lokala anordningarna
det främst kommer an på.
Finns det inte människor ute på de orter
där de handikappade vistas, människor
som verkligen är intresserade av
att hjälpa de handikappade, får de åtgärder
som vi här i riksdagen beslutar
ingen betydelse.

Vad jag i första hand velat vinna är
alltså att vi får hjälp av alla goda krafter
med rekryteringen. Något särskilt
yrkande har jag inte, herr talman.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! På grund av ett s. k.
olycksfall i arbetet blev en motion inte
väckt med anledning av proposition
nr 70. Jag skall därför inskränka mig
till en kort kommentar till departementschefens
förslag, som tillstyrkts i
statsutskottets utlåtande nr 87. Min
kommentar gäller utbildningen av observationsklasslärarna
och är bl. a. föranledd
av en nyligen framlagd trebetygsuppsats
i ämnet vid Stockholms
universitet samt påstötningar från obs
e rv åt i o n sk 1 assl ä r a re.

På s. 38 i propositionen uttalar departementschefen:
»För utbildnings linjerna

1 och 3 vid lärarhögskolans
speciallärarlinje, som omfattar lärare
för hjälp-, observations-, läs-, syn- och
särskolklasser samt klasser för rörelsehindrade,
resp. förskollärare för särskolans
förskola m. in., har skolöverstyrelsen
den 15 december 1966 till Kungl.
Maj :t överlämnat förslag till nya studieplaner.
I denna fråga vill jag här endast
uttala, att samordning av de tre utbildningslinjernas
timplaner bör komma till
stånd i den utsträckning som är möjlig
utan att linjernas egenart går förlorad.»

Onsdagen den 10 maj 1967 Nr 25

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler vid universi tet,

högskolor in. m.

Jag tolkar detta uttalande så att departementschefen
accepterar förslaget
till kursplan för utbildning av observationsklasslärare.
Dock synes uttalandet
vara så allmänt och positivt syftande
att det framdeles kan och bör ge skolöverstyrelsen
viss frihet. Jag vill därför
bifoga en förhoppning om att denna utbildning
blir mera adekvat än vad förslaget
till kursplan synes syfta till.

Med tanke på de elever det här är
fråga om ställs det alldeles speciella
krav på observationsklassläraren. Utbildningen
måste ge tillräckliga kunskaper
om det störda beteendet hos
eleven, om orsakerna och om behandlingen
samt den typ av gruppdynamik,
som är den grund på vilken observationsklassläraren
kan bygga sitt arbete.
Det gäller här en mycket liten minoritet
elever, men insatserna har förebyggande
syfte, och även för denna lilla
minoritet bör gälla grundskolans målsättning,
som bl. a. syftar till att hjälpa
varje individ till en allsidig utveckling,
ge individuell fostran, ge social fostran
och främja elevernas utveckling till harmoniska
människor och dugliga och
ansvarskännande samhällsmedlemmar.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till utskottsutlåtandet, men
jag hoppas att mitt korta inlägg möjligen
kan resultera i viss överbearbetning
av utbildningens utformning vad gäller
lärare i observationsklasser.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler

vid universitet, högskolor in. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag bär begärt ordet
för att säga något om den motion som
har behandlats i statsutskottets utlåtande
nr 88, i vilken begärs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsamma åtgärder för eu
tillbyggnad av Göteborgs universitetsbibliotek.

I universitetskanslersämbetets petita
för budgetåret 1967/68 heter det att en
väl utrustad och effektiv biblioteksorganisation
är en av de viktigaste förutsättningarna
för en modern akademisk
läroanstalts arbete. För att en
effektiv biblioteksorganisation skall
kunna åstadkommas är det emellertid
nödvändigt att tillräckliga biblioteksutrymmen
finns tillgängliga. Vi kan väl
alla vara överens om att förhållandena
inte är bra när det gäller universitetsbiblioteket
i Göteborg. Lokaliteterna där
räcker inte till.

När dennna fråga behandlades inom
avdelningen fick vi uppgifter om att arbeten
pågår för att lösa lokalproblemen
vid universitetsbiblioteket. Utskottet
skriver också att så är förhållandet enligt
vad utskottet inhämtat. Med anledning
härav anser sig utskottet kunna
utgå från att de åtgärder, som kan komma
i fråga för att avhjälpa bibliotekets
lokalsvårigheter, vidtas med den skyndsamhet
som situationen kräver.

Lokala iakttagare anser emellertid att
utskottet på denna punkt har en alltför
optimistisk uppfattning. De menar i
stället att utvecklingen går mot en
oundviklig katastrof vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Vederbörande myndigheter, som är
åberopade i utskottets utlåtande, har arbetat
med universitetsbibliotekets lokalproblem
under flera år. År 1963 upp -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler vid universi tet,

högskolor in. m.

togs denna fråga till en grundlig behandling
och ett program med utredningsskisser
för utvidgning av biblioteksbyggnaden
framlades.

Sedan dess har emellertid — åtminstone
enligt vad som är känt i Göteborgs
universitet — inte något annat inträffat
än att LUP-kommittén för Göteborg tillstyrkt
ett förslag om att vissa bokmagasinsutrymmen
om möjligt iordningställes
under de för de humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna
planerade nya byggnaderna i närheten
av universitetsbiblioteket. Denna fråga
är för närvarande föremål för utredning
genom byggnadsstyrelsens försorg.
Jag tillåter mig givetvis uttala den
förhoppningen att detta sker skyndsamt.

Den enda hittills aktuella förhyrningen
skulle enligt uppgift enbart gälla ersättningsutrymmen
för en magasinsvåning,
som enligt avtal måste avträdas
till Göteborgs stad den 1 oktober i år.
Sålunda innebär denna förhyrning inte
någon utrynimesvinst. Men det finns
betydande nackdelar förenade med
den, eftersom ersättningsutrymmet befinner
sig på eu distans av 8 km från
universitetsbiblioteket.

Enligt uppgifter som jag har erhållit
är ingen anan förhyrning planerad. Det
är för resten inte så lätt att hyra lokaler
för biblioteksändamål. Man måste ställa
höga krav på dem. Det måste vara
lagom temperatur och lagom luftfuktighet,
bjälklagren måste ha viss bärkraft
etc. Skulle till äventyrs nya lokaler
kunna förhyras, medför detta givetvis
ökade personalbehov. Jag bedömer
det också så, att det innebär försämrad
biblioteksservice såväl till studenterna
som till lärare och forskare.

När det sedan gäller utarbetandet av
det lokalprogram som rör i huvudsak
nybyggnader för de humanistiska och
samhällsvetenskapliga fakulteterna bär
som framgår av utskottsutlåtandet detta
ännu inte underställts Kung''1. Maj :ts

prövning. Avsikten är emellertid att nybyggnaderna
skall förläggas utanför
universitetsbiblioteket. De planerade
läsesalarna skall — bortsett från institutionsbiblioteket
med sammanlagt 94
läsplatser — dessutom omfattar 100
forskarplatser och 575 kursläsningsplatser.
Detta förslag skall nu granskas, och
i den situation som råder är det synnerligen
angeläget att granskningen göres
skyndsamt.

Nu kan man visserligen vinka med
detta förslag och säga att »så här har
vi tänkt oss det». Men ingen vet om
förslaget blir godkänt. Man får ta med
i beräkningen att det också kan bli underkänt.
Det måste vara förenat med betydande
svårigheter och olägenheter att
ha en så stor biblioteksenhet i lokaler
utanför universitetsbibliotekets ram.
Driftkostnaderna torde också öka betydligt
vid ett sådant arrangemang.
Man kan därför som sagt inte vara säker
på att förslaget kommer att accepteras.
Det vore säkerligen ur många synpunkter
att föredra, om de nämnda läsutrymmena
kunde förläggas till universitetsbibliotekets
tillbyggnad, vilket föreslogs
i 1963 års utredning.

I utskottsutlåtandet säges att »utskottet
anser sig kunna utgå från att de
åtgärder, som kan komma i fråga för
att avhjälpa bibliotekets lokalsvårigheter,
vidtas med den skyndsamhet
som situationen kräver». Det finns anledning
att kraftigt understryka att åtgärder
måste vidtagas skyndsamt. Biblioteket
är så väsentligt, att frågan om
tillbyggnaden av bibliotekslokalen vid
Göteborgs universitet inte kan skjutas
på framtiden.

Jag har deltagit i behandlingen av
detta ärende och har även motionerat i
frågan. Jag har emellertid inte kunnat
underlåta att här i kammaren ge uttryck
för min åsikt att de upplysningar
som har lämnats till utskottet har
varit alltför optimistiska. Därför finns
det anledning att understryka att åtgär -

Onsdagen den 10 maj 1967 Nr 25

Anslag till byggnadsarbeten samt inredning och utrustning av lokaler vid universi tet,

högskolor m. m.

der skyndsamt måste vidtagas för att
förbättra möjligheterna för såväl studenter
som forskare och lärare vid
Göteborgs universitetsbibliotek.

Jag bär i övrigt, herr talman, inte
något yrkande.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Trots alla ansträngningar,
som inte skall förnekas, är det
många brister i den pågående universitetsupprustningen.
Orsakerna är väl i
första hand att söka i otillräckliga anslag,
även om dessa i och för sig är
stora. Därutöver kan man inte blunda
för att planeringen inte alltid varit
tillräckligt förutseende. Särskilt förbisedd
måste man nog säga att biblioteksfrågan
har blivit, såväl när det gäller
lokaler som bokförråd. Göteborgsförhållandena
är inte unika, även om
de är särskilt iögonfallande. Herr Mattssons
beskrivning är ju vältalig nog och
brister inte i sanningsenlighet efter vad
jag vet — staden är ju min hemort.

Även de universitetsfilialer, som startas
till hösten, kommer att få dras med
de vanliga missförhållandena, biblioteksmässigt
sett. Statens anslag är knappa.
När vi nu ändå behandlar göteborgsuniversitetet,
kan det för att belysa biblioteksfrågan
ha sitt intresse att också
se, hur det blir för göteborgsuniversitetets
filial i Karlstad. Där är ingalunda
allt väl beställt. Statsmakterna — vi i
riksdagen och regeringen — beslutar
om en filial, men sedan tar vi inte det
fullständiga ekonomiska ansvaret. Hur
måste man då gå till väga i Karlstad?
Jo, en landsomfattande bokinsamling
blir den stora given för att fylla bokhyllorna
i universitetsfilialens bibliotek.
Till värmlänningarna och värmlandsvännerna
riktas en bön om att de skall
gå igenom sina boksamlingar för att se,
om de inte där till äventyrs kan hitta
litet fack- och skönlitteratur, som ägaren
själv inte har användning för men som
kan, hoppas man, komma väl till pass

för filialstudenterna. Enligt vad jag hört
startar man nu i maj. Ovanpå det statliga
anslaget, ty ett sådant finns givetvis
— även om det är otillräckligt —
för inköp av facklitteratur och kurslitteratur,
har staden och landstinget
enligt vad man meddelat tillsammans
beviljat 150 000 kronor, så att åtminstone
de mest trängande behoven blir täckta.
Därutöver hoppas man mycket på
bokinsamlingen, som jag nyss nämnde,
en idé som kläckts av arbetsgruppen för
universitetsplaneringen i Karlstad i
samråd med universitetsbibliotekarien
vid Göteborgs universitet. Det är givetvis
inte något fel i och för sig i ett
sådant tillvägagångssätt. Det klandrar
jag inte alls. Det är tvärtom bra. Men
så måste man alltså handla i nådens år
1967 för att avhjälpa de värsta bristerna
redan vid en organisations start.

Slutsatsen av detta och av situationen
i Göteborg måste bli, att universitetens
biblioteksfråga ytterligare prioriteras
ett följande budgetår. Jag kan inte låta
bli att vädja till ecklesiastikministern
i detta angelägna ärende, och jag gör
det, även om han just nu inte befinner
sig här i kammaren. Jag hoppas, att han
kan kasta något flyktigt öga på vad som
har sagts här i dag av herr Mattsson
och mig.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har inte någon
reservation till detta utskottsutlåtande.
Herrar Mattsson och Nordstrandh har
nyss uttalat viss oro speciellt beträffande
utbyggnaden av Göteborgs universitetsbiblioteks
lokaliteter.

I propositionen 104, som ligger bakom
detta utlåtande, föreslås ett investeringsanslag
på 95 miljoner kronor för
budgetåret 1967/68 till byggnadsarbeten
vid universiteten och vissa högskolor.
Vad Göteborgs universitet och Chalmers
tekniska högskola beträffar beräknas
för den fortsatta utbyggnaden 55 miljoner
kronor för nästa budgetår. Det

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen föreslås

t. ex. att nybyggnader till botaniska
och zoologiska institutionerna
får påbörjas, vilka har kostnadsberäknats
till sammanlagt 20 miljoner kronor.

Universitetsbiblioteket i Göteborg befinner
sig ganska uppenbart i en krisartad
lokalsituation, som har försvårat
dess verksamhet. Redan motionärerna
har nämnt att ett intimt samarbete har
etablerats med övriga statliga biblioteksenheter
i Göteborg. Ett särskilt samarbetsorgan
för universitets- och högskolebiblioteken
i Göteborg har också upprättats.
Detta organ skulle speciellt ägna
sig åt en intresseuppdelning vid litteraturanskaffningen,
varigenom onödiga
dubbelförvärv skulle undvikas och den
befintliga speciallitteraturen kunna placeras
där den kunde bli mest använd.
Vi får också veta att det mellan universitetsbiblioteket
och folkbibliotekssystemet
i Göteborg har utvecklats ett nära
samarbete.

Som herr Mattsson nämnde har universitetsbibliotekets
behov av ökade utrymmen
tagits upp till grundlig behandling
inom programkommittén för Göteborgs
humanistiska fakultet. Lokalbehovet
har senare, år 1965 och 1966, varit
föremål för diskussion inom LUPkommittén
för Göteborgs del. Bakgrunden
är det ökade studerandeantalet och
den starka tillväxten av bokbeståndet.

Jag har kunnat ansluta mig till utskottets
uppfattning på denna punkt
därför att det har uttalat att man är
medveten om de allvarliga missförhållanden
i lokalhänseende som verkligen
föreligger vid universitetsbiblioteket. Vi
har också fått veta att vederbörande
myndigheter på olika sätt håller på med
att söka lösa dessa lokalproblem. Sålunda
beräknas att behovet av bokmagasin
för de närmaste åren skall kunna
tillgodoses bland annat genom förhyrning
av lokaler.

LUP-kommittén har för Göteborg utarbetat
ett lokalprogram som i huvudsak
gäller nybyggnader för de huma -

och konkurrensområdet samt konsument nistiska

och samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Detta program har ännu inte
underställts Kungl. Maj :t för prövning.
I programmet föreslås anordnande av
läsesalar m. m. för forskare och studenter
i byggnader i närheten av biblioteket.
Slutligen säger utskottet — vilket
vi anser vara det viktigaste i detta sammanhang
— att utskottet anser sig kunna
utgå från att de åtgärder, som kan
komma i fråga för att avhjälpa bibliotekets
lokalsvårigheter, vidtas med den
skyndsamhet som situationen kräver.

Det finns alltså, herr talman, en hel
del positiva utsagor i utskottsutlåtandet
när det gäller universitetsbiblioteket,
vilket gör att jag kunnat förena mig med
utskottets majoritet. Samtidigt vill jag
betona att det som sägs om skyndsamheten
i fråga om åtgärder verkligen
realiseras.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 9

Effektivisering av verksamheten på prisoch
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet samt konsumentvaruforskningen
jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition (bilaga
12, punkterna G 3—G 9) hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1967/68 beräkna såsom förslagsanslag
till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar 783 000
kr. och till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader 40 000 kr.,
till Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
4 701 000 kr. och till Statens
pris- och kartellnämnd: Omkostnader
593 000 kr. samt till Statens institut för

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen konsumentfrågor:

Avlöningar 2 362 000
kr., Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader 1 389 000 kr. och
Statens institut för konsumentfrågor:
Upplysningsmateriel 138 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 75, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 17 mars
1967, föreslagit riksdagen att 1) bemyndiga
Kungl. Maj:t att på personalförteckningarna
för ombudsmannen för
näringsifrihetsfrågor, statens pris- och
kartellnämnd samt statens institut för
konsumentfrågor föra upp nya tjänster
på löneplan C enligt vad i statsrådsprotokollet
föreslagits; 2) godkänna de
riktlinjer departementschefen föreslagit
för omorganisation av statens institut
för konsumentfrågor; 3) för budgetåret
1967/68 under tionde huvudtiteln
anvisa i propositionen angivna anslag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:212) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nihlfors och fru Freenkel (11:274);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gösta Jacobsson m. fl. (I: 760) och den
andra inom andra kammaren av herr
Magnusson i Borås m. fl. (11:984), i
vilka motioner hemställts 1) att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
uttala att Kungl. Maj :t måtte a) vid
utarbetande av direktiv för den förebådade
konsumentupplysningsutredningen
beakta vad i motionerna anförts
och b) vid utformandet av riktlinjer
för verksamheten vid statens institut
för konsumentfrågor, statens pris- och
kartellnämnd, ombudsmannaämbete! för
näringsifrihetsfrågor och statens lconsumentråd
beakta vad i motionerna anförts;
samt 2) att riksdagen måtte för
budgetåret 1967/68 a) till Statens prisoch
kartellnämnd: Avlöningar anslå

och konkurrensområdet samt konsument 4

624 000 kr., och b) till Statens
pris- och kartellnämnd: Omkostnader
1 149 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundberg och fru Hultell (I: 761)
och den andra inom andra kammaren
av fru Sundberg och herr Carlshamre
(II: 948), i vilka motioner bl. a. yrkats
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att den av departementschefen
aviserade utredningen
rörande konsumentforskning m. m.
finge i uppdrag att även ta ställning till
lokalbehov för statens institut för konsumentfrågor; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell och herr Stefanson
(I: 786) och den andra inom andra
kammaren av herr From m. fl. (II: 982),
i vilka motioner bl. a. hemställts att
riksdagen vid sin behandling av propositionen
75 måtte uttala 4) att den
aviserade utredningen om konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen
bleve parlamentarisk, 5) att denna
utredning bl. a. borde behandla frågor
rörande inrättande av eu gemensam
upplysningscentral, inrättande av planerings-
och samordningsgrupp inom
konsumentinstitutet, konsumentinstitutets
lokalproblem, samt åtgärder syftande
till aktuali tet i k o n sinn eiitup p ly sningen
och 6) att riksdagen måtte fatta
principbeslut om inrättande av konsiumentupplysningscentraler
i Göteborg,,
Malmö och Umeå fr. o. m. budgetåret
1968/69;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundberg (I: 788) och den andra inom
andra kammaren av herrar Wennerfors
och Nordgren (11:985);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Werner (I: 789) och den andra
inom andra kammaren av herr Karlsson
i Huddinge m. fl. (II: 983), i vilka

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen motioner

hemställts att riksdagen måtte
godkänna de i Kungl. Maj ds proposition
nr 75 ställda konkreta förslagen,
dock med följande tillägg: 1) att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om förnyad utredning av frågan
om skärpt lagstiftning mot olika former
av prissamverkan, 2) att riksdagen uttalade
sig för ett system med obligatorisk
förhandsanmälan och motiveringar
av prisförändringar från företagen,
3) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majd begärde snabbutredning av hur
lågpriskanaler med direkt affärsförbindelse
med tillverkare eller generalagent
skulle kunna skapas inom bilbranschen,
samt 4) att riksdagen måtte anvisa ett
förslagsanslag av 500 000 kr. för understödjande
av lokala priskommittéer.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) bemyndiga Kungl. Maj d att på
personalförteckningarna för ombudsmannen
för näiringsfrihetsfrågor, statens
pris- och kartellnämnd samt statens
institut för konsumentfrågor föra
upp nya tjänster på löneplan C enligt
vad som föreslagits i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 17 mars
1967;

2) godkänna de riktlinjer departementschefen
föreslagit för omorganisation
av statens institut för konsumentfrågor; 3)

för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa

a) till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 926 000 kr.

b) till Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 48 000 kr.

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar ett förslagsanslag av
2 788 000 kr.

d) till Statens institut för konsumentfrågor:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 422 000 kr.

e) till Statens institut för konsument -

och konkurrensområdet samt konsumentfrågor:
Undersökningar och upplysningsmateriel
m. m. ett reservationsanslag
av 323 000 kr.;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 760 och II: 984, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa

1) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag av
5 150 000 kr.

2) till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
1 399 000 kr.;

C. att motionerna I: 212 och II: 274
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:786 och 11:982,
i vad de avsåge uttalande angående den
kommunala bebyggelseplaneringen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; E.

att motionerna 1:789 och 11:983,
i vad de avsåge lagstiftning mot prissamverkan
samt förhållandena inom
bilbranschen, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

F. att motionerna I: 786 och II: 982,
i vad de avsåge uttalande om yttranderätt
för företag vid prisundersökningar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna 1:788 och 11:985
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att motionerna I: 789 och II: 983,
i vad de avsåge obligatorisk förhandsanmälan
av prisförändringar, icke måtte
av riksdagen bifallas;

I. att motionerna 1:786 och 11:982,
i vad de avsåge hänsynstagande till vissa
faktorer vid prisundersökningar
m. in., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

J. att motionerna I: 789 och II: 983,
i vad de avsåge anslag till lokala priskommittéer,
icke måtte av riksdagen bifallas; -

Onsdagen den 10 maj 19G7

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen K.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 700 och II: 984, I: 761
och 11:948 samt 1:786 och 11:982,
samtliga motioner i vad de avsåge den
i statsrådsprotokollet förordade utredningen
om konsumentupplysning m. m.,
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad utskottet anfört;

L. att motionerna I: 761 och II: 948,
i vad de avsåge kompetenskrav för laboratoriechefer,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

M. att motionerna I: 761 och II: 948,
i vad de avsåge ersättning för utförda
undersökningar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Kaijser, Ottosson, Åkerlund,
Turesson och Björkman, vilka ansett
att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 760 och II: 984, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisa

1) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag av
4 624 000 kr.,

2) till Statens pris- och kartellnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
1 149 000 kr.;

2) av herr Nelander, utan angivet
yrkande;

3) av herr Blomkvist, likaledes utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Den proposition, som
ligger till grund för statsutskottets föreliggande
utlåtande, behandlar ett
ärende av stort intresse. Det är nu naturligtvis
ett samhällsintresse att människorna
har tillgång till så billiga och
bra varor som över huvud taget är

och konkurrensområdet samt konsument möjligt

— på den punkten är vi väl alla
överens. En rätt ledd konsumentupplysning
kan därför vara av stort värde,
och här finns väl också ett gemensamt
intresse för såväl konsumenter som
distributörer och fabrikanter.

Det är emellertid ett oeftergivligt krav
att en sådan konsumentupplysning redovisar
alla de faktorer som är av betydelse
för konsumenten. Konsumentupplysningen
bör därför givetvis inte
ensidigt redovisa prisskillnaderna, något
som också departementschefen understryker
i propositionen, och jag noterar
detta principiella uttalande med
tillfredsställelse.

Det är också tillfredsställande att departementschefen
har uppmärksammat
behovet av en samordning på hela det
område som rör upplysningen om varor
och varors beskaffenhet och priser och
annat. Jag tror därför också att det är
av stor betydelse att man i fortsättningen
försöker undvika det dubbelarbete som
onekligen sker på en del områden. Man
bör så långt som det över huvud taget
är möjligt utnyttja forskningen, såväl
på det allmännas område som genom
enskilda institutioner och det enskilda
näringslivet, innan man bygger upp en
alltför stor organisation. Departementschefen
bar säkerligen rätt i sitt antagande
att en översyn behövs på detta
område.

Kostnaderna för övervakningen av
pris- och konkurrensförhållandena samt
för konsumentupplysningen har ju med
åren blivit ganska stora. Riksdagen anslår
ganska stora belopp för dessa ändamål.
Om man skulle räkna ihop vad
näringsfrihetsombudsmannen, statens
institut för konsumentfrågor och statens
pris- och kartellnämnd kostar, så
kommer man upp till drygt 12 miljoner
kronor. Det är således en ganska
imponerande summa som samhället
här ställer till förfogande. Det är i sammanhanget
av intresse att konstatera,
att såväl den senaste utredningen på

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen detta

område som handelsministern
kommit fram till att den fria konkurrensen
är det effektivaste medlet för att
uppnå så goda resultat som möjligt,
d.v.s. bästa möjliga varor till lägsta möjliga
priser. Det är mot den bakgrunden
som det förefaller ganska egendomligt
att nu ytterligare bygga ut pris- och
kartellnämndens organisation på det
sätt som har föreslagits i denna proposition.
Detta är så mycket egendomligare
speciellt i dag, då vi för närvarande
har en ovanligt hård priskonkurrens.
Det råder ju en priskonkurrens
så hård, att vi nära nog dagligen
får uppleva att företag läggs ned på
grund av att man inte orkar hänga med
i konkurrensen.

Det är klart att det kan finnas andra
motiv för propositionens förslag. Ett
av motiven är enligt propositionen att
när man nu bygger ut näringsfrihetsombudsmannens
organisation, så skulle
man också samtidigt vara nödsakad
att bygga på organisationen för statens
pris- och kartellnämnd. Men det är väl
inte ett särskilt starkt skäl. Om det nu
har visat sig att näringsfrihetsombudsmannen
har för stor arbetsbörda och
behöver ha en ersättare är det väl näppeligen
ett motiv för att man samtidigt
också skulle behöva nyanställa 14 personer
i statens pris- och kartellnämnd.

Om man ålägger detta verk en hel
del ytterligare uppgifter och ökar arbetsbördan
med alla dess olika utredningar,
med prisuppgifter och annat,
är det klart att detta, om det drivs, för
långt, kan komma att få motsatt verkan
emedan man då samtidigt åsamkar näringslivet
en hel de! kostnader.

Det har föreslagits att vi skall ha ett
storföretagsregister och man har exempelvis
föreslagit eu registrering av inköpsföreningar
och exklusivavtal. Jag
tror att dessa undersökningar kommer
att få rätt liten betydelse då det gäller
att hålla priserna nere. Departementschefen
tror väl inte heller på detta all -

och konkurrensområdet samt konsument denstund

han i sin proposition framhåller,
att dessa uppgifter onekligen
kan komma att bli ganska betungande.

Jag tror att det är av särskilt stor betydelse
att man försöker hålla allt detta
utredningsarbete inom den ram som är
nödvändig för att uppnå vad som åsyftas.
Jag menar därför att vi bör vara
litet försiktiga att ytterligare bygga ut
denna organisation.

Anslaget till allmän upplysningsverksamhet
föreslås nu till 550 000 kronor
efter att tidigare ha uppgått till 50 000
kronor. Medlen skall användas för en
speciell kampanj som huvudsakligast
skall syfta till att sprida kännedom om
att cirkaprisi i fortsättningen skall ersätta
riktpris. Nu har emellertid näringslivets
organisationer förklarat sig
villiga att på allt sätt försöka medverka
till att sprida denna upplysning och
man frågar sig då, om det verkligen
skall vara nödvändigt att använda ytterligare
en halv miljon kronor för detta
ändamål. Det torde vid det här laget
redan vara ganska känt hos allmänheten,
dels genom massmedia och dels
genom att detta ord redan har tillämpats
i näringslivets annonseringar. Det är
därför som vi inom högerpartiet har
ansett att det kan vara befogat att spara
något på denna punkt. Vi har sålunda
föreslagit att anslaget skärs ned med
250 000 kronor. Dessutom har vi motsatt
oss att de 14 nya tjänsterna skulle
komma till i statens pris- och kartellnämnd.
Detta skulle innebära en totalbesparing
på 776 000 kronor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande nr 90 fogade reservationen.

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Jag skall be att få yttra
några ord beträffande ett par folkpartimotioner
med anledning av föreliggande
proposition, nr 75. År efter år har ju
folkpartiet väckt motioner med avsikt

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen att

söka utöka och förbättra konsumentforskningen
och konsumentupplys1-ningen i vårt land. Med mycket stort
intresse har jag också tagit de! av Kooperativa
förbundets yttrande: och skrivelser
i år angående en effektivare konsumentforskning.

Den svenska varumarknaden blir för
varje dag allt rikhaltigare och alltmer
differentierad. Till följd av den snabba
tekniska utvecklingen kan man också
säga att den blir alltmer variabel.
Varupriserna är ständigt stigande och
man måste, för att få verklig valuta för
sina pengar, försäkra sig om att såväl
produktion som konsumtion inriktas
på god kvalitet.

Här finns ett gemensamt intresse för
producenter och konsumenter, då det
givetvis måste ligga i producenternas
eget intresse att producera en god vara.
Ingen är betjänt av att dåliga varor går
ut till konsumenterna.

Vi hörde av föregående talare, att vi
övergått från riktpris till cirkapris. Jag
har fått den uppfattningen att större
delen av den reserverade halva miljonen
skulle gå till en annonskampanj
och en konsumentupplysning när det
gäller dessa cirkapriser. Enligt min
egen uppfattning är detta väl mycket
tilltaget. Jag menar att dessa pengar
skulle komma till bättre nytta om man
kunde använda dem för att ge en kvalitetsupplysning,
som väl ändå är det
viktigaste. Konsumenterna behöver i
dagens samhälle lotsas igenom hela reklamens
snårskog och få tillförlitliga
uppgifter om varans kvalitet och om de
olika former av service som erbjuds.

I Stockholm finns det en konsumentupplysningscentral.
Som göteborgare
måste jag säga, att jag nog gärna sett en
sådan central även i Göteborg och i
andra större städer. Utskottet har nu
överlämnat hela denna fråga om konsumentupplysningscentraler
till den blivande
konsumentupplysningsutredningen.
Jag måste understryka, att det är

och konkurrensområdet samt konsument med

tillfredsställelse vi hälsar den nya
konsumentutredningen. Där har man
lyckats få in alla mindre och förut
mycket kostsamma utredningar. Jag
hoppas bara att de mycket snart tar
sig an dessa problem, så att vi i de övriga
städerna också får dessa konsumentupplysningscentraler.

Man måste också beakta att resurserna
att snabbt föra ut upplysningen till
konsumenterna i alla fall är betydligt
större i storstaden än i landsorten. Därför
anser vi motionärer att det är av
mycket stor betydelse att konsumentkommittéer
inrättas ute i landet. Dessa
kommittéer skulle kunna ha flera syften;
de kunde sprida kunskap om konsumentupplysningsverksamheten,
de
kunde bedriva aktiva kampanjer, vara
idégivare och ta vara på husmödrarnas
praktiska erfarenheter och tillgodose
det behov som föreligger att infånga
konsumenternas kunskaper och önskemål
och vidarebefordra dem till upplysningscentralerna.

I utskottets utlåtande påpekas, att
statsrådsprotokollet förordar en försöksverksamhet
med lokala kommittéer på
ett mindre antal platser i landet och
eventuellt tillsättande av ett centralt
råd för att bistå dessa lokala kommittéer.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men på mig gör ordet förordar ett vagt
intryck, och därför vädjar jag allvarligt
till handelsministern att vidta åtgärder
för att omedelbart få i gång denna
försöksverksamhet och att den inte
får alltför liten omfattning.

I detta anförande instämde herr
Nihlfors (fp).

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Alla partier understryker
i olika sammanhang sitt intresse för
prisfrågorna och anser att man måste
göra mer för att hejda prisutvecklingen,
stoppa den inflation vars skadeverkningar
är så uppenbara på skilda om -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet samt konsument

varuforskningen

råden. Detta »allomfattande» intresse
borde vara en god utgångspunkt för åtgärder
mot prisstegringar. Som alla vet
är det likväl så att enigheten upphör
så fort det gäller att bestämma vad
som bör göras för att bemästra prisproblemen.

Handelsministern försöker i föreliggande
förslag till åtgärder på det prispolitiska
området dra upp en rågång
mellan två principiellt skilda linjer då
det gäller åtgärder från samhällets sida.
De båda linjerna benämns regleringsrespektive
konkurrenslinjen. Denna
uppläggning av frågan synes mig vara
rätt meningslös ur flera synpunkter.
Såvitt det är mig bekant finns det ingen
som nu föreslår en återgång till
krigstidens system för priskontroll. Å
andra sidan genomförs sedan lång tid
tillbaka vissa åtgärder från samhällets
sida i syfte att påverka och reglera
prisutvecklingen. Det är alldeles uppenbart
att samhället inte kan förlita sig
på att den s. k. fria konkurrensen skall
lösa prisproblemen. I så fall borde ju
statens pris- och kartellnämnd och andra
organ på området avvecklas i stället
för att utbyggas. Frågan gäller alltså inte
prisreglerande åtgärder eller ej utan
vilka åtgärder som bör genomföras från
samhällets sida. Den gamla klassiska
liberala ekonomin med den fria konkurrensen
som prisregulator tillhör det förgångna.
Dagens ekonomi präglas av monopolismens
inflytande i olika former.
Därför måste samhälleliga korrektiv till.
Kampen mot prisstegringarna måste vara
en väsentlig del av arbetarrörelsens
verksamhet och ett ofrånkomligt led i
försvaret av realinkomsten. Det är också
därför som allt starkare krav nu framföres
på mera verkningsfulla åtgärder
från samhällets sida för att bekämpa
de ständiga prisstegringarna. Inte minst
inom arbetarrörelsen har under senare
tid yrkats på mera effektiva prisdämpande
åtgärder.

Statliga utredningar, senast riktpris -

utredningen, har arbetat med dessa frågor
och ansett att vissa nya åtgärder är
motiverade och bör genomföras. Sett
mot den bakgrunden är föreliggande
regeringsförslag skäligen magert. Det
mesta av det som riktprisutredningen
föreslagit har lämnats därhän, här och
var med några välvilliga omdömen men
utan att de föreslagna åtgärderna tillstyrkts.
Vad som föreslås är egentligen
bara en del nya tjänster i de organ
som redan finns, medan däremot instansernas
befogenheter och uppgifter
förblir oförändrade.

Statens pris- och kartellnämnd har
utan tvivel utfört ett berömvärt arbete
i fråga om att kartlägga den monopolistiska
prissättningens utbredning, och
vi är på vår sida givetvis helt överens
om att ytterligare resurser bör ställas
till förfogande för denna registrerande
verksamhet. Men huvudfrågan är ändå
vilka konkreta åtgärder mot monopolistisk
prissättning som måste till. En utvidgad
registrerande verksamhet kan
inte ersätta vidgade befogenheter för
de statliga organen.

Handelsministern invänder här att de
statliga organen kan ingripa förhandlingsvägen
gentemot företag som tilllämpar
monopolistisk prissättning, därest
denna medför skadlig verkan. Samtidigt
upplyses emellertid om att åtminstone
40 procent av den totala privata
konsumtionen påverkas av monopolistisk
prissättning i en eller annan
form. Det är alltså läget, trots att prisoch
kartellnämnden hela tiden haft
denna teoretiska möjlighet att ingripa.
Det är alldeles uppenbart att tillståndet
på området, som dagligen belyses
med exempel på prisuppskörtning, nödvändiggör
något annat och mera än
vad som hittills gjorts.

Vi har i vår motion föreslagit en riksdagsskrivelse
till regeringen med krav
på förnyad utredning av frågan om
skärpt lagstiftning mot olika former av
s. k. prissamverkan. Den nuvarande

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen konkurrenslagstiftningen

är enligt vårt
sätt att se för begränsad för att kunna
motsvara sitt syfte.

Riktprisutredningen har tagit upp
kravet på skyldighet för företagen att i
förväg anmäla och motivera prisförändringar.
Utredningen föreslår också
att företagen i ökad utsträckning skall
åläggas sådan skyldighet. Handelsministern
vill emellertid inte heller vara
med på detta utredningens förslag.

Enligt vår mening borde en obligatorisk
förhandsanmälan införas och läggas
till grund för prisövervakande åtgärder
av olika slag. Förbud i en eller
annan form mot priskarteller och obligatorisk
förhandsanmälan om prisförändringar
är ett par åtgärder, som borde
kunna medföra väsentligt ökade
möjligheter för de samhälleliga organen
att bekämpa oskälig prissättning.

Det har förvånat oss mycket att handelsministern
helt har förbigått vad
riktprisutredningen har anfört beträffande
förhållandena inom bilbranschen.
Här om någonstans härskar ju s. k.
bundna konkurrensförhållanden, vilket
så uppenbart fördyrar varorna. Vi är
till alla delar överens om att lågpriskanaler
här borde upprättas i form av
direkta affärsförbindelser med tillverkare
eller generalagent.

Ökade befogenheter och resurser i
samhällets prisövervakande organs händer
kan givetvis bara utgöra en sida
av kampen mot prisstegringarna. Av väsentlig
vikt är att konsumenterna själva
dras med i aktiv verksamhet. Jag är
på denna punkt helt överens med föregående
talare. Vi har för vår del länge
propagerat för lokala priskommittéer,
som med stöd av löntagarnas politiska
och fackliga organisationer skulle på
ort och ställe utveckla en målmedveten
kamp mot prisstegringarna. Vi understödjer
därför det förslag om skapandet
av sådana kommittéer som i fjol framlades
av Landsorganisationen och det
socialdemokratiska partiets priskom -

och konkurrensområdet samt konsument mitté.

Vi föreslår i vår motion också ett
ordentligt anslag för att på allt sätt
stödja tillkomsten av lokala priskommittéer.

Tillåt mig sedan, herr talman, till slut
understryka vad som i och för sig kan
anses självklart, nämligen att prisstegringarna
sammanhänger inte bara med
det nuvarande ekonomiska systemets
struktur utan också med den ekonomiska
politik som statsmakterna har fört
och för, ett tema som vi snart får tillfälle
att återkomma till och som jag för dagen
inte skall gå in på. Även om betydande
förändringar av den ekonomiska
politiken är en väsentlig förutsättning
för att rent prispolitiska åtgärder skall
få önskad effekt, är utformningen av
dessa åtgärder likväl av stor betydelse.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till motion nr 983
i denna kammare.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder inom alla
partier en samstämmig uppfattning om
att man vill ha så bra varor som möjligt
till så låga priser som över huvud taget
kan åstadkommas. På den punkten finns
det ingen dissonans, men när det gäller
att undersöka huruvida man har fått
sin önskan tillgodosedd eller ej föreligger
en viss skillnad i uppfattningarna.

Herr Magnusson i Borås ansåg att
konkurrensförhållandet i nuläget var så
pass hårt, att det fördenskull vore onödigt
med den personalförstärkning som
förordas i propositionen, och likaså att
upplysningsverksamheten om cirkapriset
bedrevs så pass intensivt att han
även på den punkten kunde förorda en
begränsning.

Som en pendang till honom kan nämnas
herr Karlsson i Huddinge, som tyckte
att det föreslogs litet väl magra åtgärder.
Han förklarade att han icke
ville återgå till krigsårens regleringsförhållanden,
men såvitt jag kunde fatta
honom rätt var han väl ändock inne på

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen tankegångar

som skulle innebära att
man tvingades bygga upp en mycket
stor byråkrati, om man skulle tillgodose
de önskemål han framförde.

Jag konstaterar alltså, herr talman,
att i princip är vi alla ense, men rörande
medlen för att förverkliga principen
råder inte samma enighet.

Det förslag till personalförstärkning
som Kungl. Maj :t framlagt får enligt
utskottets mening, med hänsyn till de
arbetsuppgifter som åvilar pris- och
kartellnämnden, anses vara väl motiverade,
och därför har vi även biträtt
förslaget.

Herr Magnusson i Borås undrade vilket
motiv som fanns för personalförstärkningen.
Ja, om jag läst propositionen
rätt är motivet att man vill göra
organisationen så effektiv som möjligt.
Och det måste vara ett intresse som alla
parter kan ansluta sig till, ty det är ju
inte enbart konsumenterna som har intresse
av att pris- och kartellnämnden är
ett effektivt och på verklighetens grund
arbetande organ, utan producenter och
distributörer har naturligtvis samma intresse
av att arbetet utförs effektivt och
korrekt. Det är alltså för att tillgodose
detta intresse som vissa personalförstärkningar
föreslås genomförda.

Herr Karlsson i Huddinge talade för
bifall till sin motion, i vilken föreslås
att förhandsanmälan skulle göras om
prisförändringar. Ett sådant system
skulle väl ändå leda till onödig byråkrati.
Låt mig ta exemplet att vi höjer
omsättningsskatten med 1 procent. Då
skulle enligt motionen varje affärsman
i detta land skriva till pris- och kartellnämnden
och tala om, att nu har omsättningsskatten
höjts med 1 procent
och därför måste priserna höjas. Är det
inte riktigare att man genom allmän
prisövervakning och genom stickprovsundersökningar
följer utvecklingen på
området och gör insatser på avsnitt där
sådana eventuellt är av behovet påkallade? -

och konkurrensområdet samt konsument Det

har ju för all del varit en rätt
livlig politisk verksamhet när det gällt
prisrörelserna under senare år. Under
den senaste valrörelsen fördes från vissa
håll en ganska hård agitation om
prisutvecklingen i vårt land, men de
som drev denna agitation frågade aldrig
varför vi har denna prisrörelse, och de
kom heller aldrig med något »därför»,
utan de gick på detta vis litet mera gent
förbi hela problematiken.

Det finns åtskilliga faktorer som påverkar
prisrörelserna i vårt land, faktorer
som vi inte kommer förbi, och
åtgärder som vi av inbördes solidaritet
anser oss böra medverka till. Därför är
det litet väl enkelspårigt att säga att
det är den ekonomiska politiken som
utgör huvudanledningen till prishöjningarna,
ty utan vissa av dessa prishöjningar
skulle exempelvis vissa åtgärder
på lönepolitikens område ha varit helt
omöjliga att genomföra. Från vårt håll
menar vi ju att solidariteten kräver att
vi tar de justeringar som denna lönepolitik
har medfört. Det finns alltså en
serie av faktorer som man inte kan
komma förbi när man skall bedöma hur
priset har utvecklats. Därtill kommer
givetvis den omständigheten att vi alla
i detta land har en viss benägenhet att
leva över våra tillgångar. Om bruttonationalprodukten
ökar med 4 å 5 procent
per år anges därmed det utrymme
för nya verksamheter som vi har. Vill
vi då medverka till nya verksamheter
som faller utanför den ramen får vi
igen det på prissidan, och det är företeelser
av den arten som ofta förbises
av dem, som hårdast kritiserar att man
inte hållit tillräckligt hårt i prispolitiken.

Då i propositionen framlagda förslag
har ansetts vara väl motiverade och då
i motioner aktualiserade spörsmål dels
kan anses besvarade och dels kommer
att bli föremål för behandling i kommande
utredningar har vi från utskotts -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen majoritetens

sida velat tillstyrka propositionen.

Jag hemställer med stöd av det anförda
om bifall till utskottets förslag.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I proposition nr 75
har departementschefen understrukit att
målsättningen för pris- och konkurrenspolitiken
är att åstadkomma en effektiv
konkurrens och i detta sammanhang
också erinrat om de medel som denna
politik måste begagna, nämligen motverkande
av sådana konkurrensbegränsningar
som ur allmän synpunkt bedömes
som skadliga, en fortlöpande prisövervakning
och en till allmänheten
riktad upplysningsverksamhet i prisfrågor
som tar sikte på att öka priskännedomen
och att skärpa prismedvetandet
hos konsumenterna. I anslutning härtill
avvisas tanken på en återgång till prisreglering,
vare sig allmän eller partiell.
Departementschefen har härvid närmast
anknutit till vad riktprisutredningen
har anfört i sitt betänkande.

Det kan måhända i detta sammanhang
förtjäna erinras om att frågan om målsättningen
för vår pris- och konkurrenspolitik
under de senaste tio åren
har prövats av inte mindre än tre utredningar,
nämligen 1960 års prisövervakningskommitté,
arbetsgruppen för
prisövervakningsfrågor år 1965 och nu
senast riktprisutredningen. De har alla
kommit fram till samma resultat, och
därmed får väl denna grundläggande
fråga anses vara besvarad åtminstone
för en tid framöver.

Detta betyder att man nu definitivt
bör kunna från dagordningen avföra de
förslag om en återgång till en mer eller
mindre fullständig priskontroll av krigsårens
och den närmaste efterkrigstidens
modell, vilka tidigare allt som oftast
framförts från kommunistiskt håll.

Jag noterar med intresse att herr
Karlsson i Huddinge numera också tycks
dela denna uppfattning. Detta framgick

och konkurrensområdet samt konsumentav
hans inlägg. I årets kommunistmotion
om pris- och konkurrenspolitiken
har man också — det skall erkännas —
undvikit konkreta förslag av denna innebörd.
Om detta är ett uttryck för en
bestående tillnyktring i den kommunistiska
inställningen till dessa frågor, bör
det hälsas med tillfredsställelse.

Vi tycks alltså ha kommit långt på
väg mot en allmän uppslutning kring
målsättningen för pris- och konkurrenspolitiken.
Men det räcker inte med en
munnens bekännelse till denna politik
— vi måste också vara beredda att verkligen
satsa på den, d. v. s. se till att de
medel som står till förfogande för genomförande
av den blir effektiva. Härvid
tänker jag inte bara på de ekonomiska
resurserna i form av tillräckliga
anslag för verksamhetens bedrivande
vid de statliga organ, som har att sköta
denna uppgift.

I detta hänseende har högern intagit
en särställning och yrkat på minskning
av de anslag som Kungl. Maj :t har begärt.
Det är i och för sig ingenting nytt.
Det har skett vid alla tillfällen när det
varit fråga om att ge dessa organ behövliga
förstärkningar. I år liksom vid
tidigare tillfällen har högern varit ensam
om denna ståndpunkt.

Mera behöver kanske inte sägas om
detta. Att framstående högermän med
särdeles goda kontakter inom näringslivet
kan beteckna de 14 nya tjänsterna
inom pris- och kartellnämnden som en
stor personalförstärkning, är minst sagt
en överraskning. Naturligtvis är det en
mycket blygsam förstärkning. Om man
tar i betraktande den betydande upptrappning
som sker inom näringslivet
på motsvarande områden, är det en
våldsam överdrift att göra ett sådant
påstående.

Är vi överens om att målet för våra
gemensamma strävanden är att sprida
upplysning bland medborgarna, att få
dem prismedvetna och kvalitetssinnade?
Är det dithän vi alla strävar? Om

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen så

är fallet, framstår för mig och många
andra den samhälleliga insatsen som
ganska knapp, ja faktiskt som otillräcklig.

Herr Magnusson i Borås framhöll att
de samlade åtgärderna från samhällets
sida kostar cirka 12 miljoner kronor
per år. Jag erkänner också att detta belopp
är betydande, men det hela beror
på vilka jämförelser man gör. Det
är frestande, herr Magnusson, att erinra
om att reklamvolymen i dagens
svenska samhälle torde uppgå till ett
belopp av mellan 1,8 och två miljarder
kronor per år och att ökningen på detta
område är ungefär 10 procent om året.
Mot den bakgrunden ter sig ändå samhällets
insatser som rätt blygsamma.

Om anslagen är knappa, gäller det i
stället att samordna och effektivisera
de olika insatserna. Det bör enligt min
mening ske genom utnyttjande av modern
massmediateknik. Vissa små försök
i den riktningen har gjorts, och jag
tror att det skulle vara tacknämligt om
vi fick tillfälle att fortsätta.

Jag tycker att högerns motstånd är
efter år mot dessa anslag på sitt sätt är
ett märkligt tidens tecken. Högermän
med sina goda kontakter inom näringslivet
borde förstå att den effektivitet,
som man eftersträvar inom det privata
näringslivet, också måste bli ett utmärkande
drag för samhällets verksamhet
på detta viktiga område.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
understryka att verksamhetsområdet
för de organ som skall handlägga hithörande
frågor är utomordentligt omfattande
och att arbetsuppgifterna i
många fall är mycket komplicerade
och krävande. Samtidigt tar sig det allmänna
intresset för dessa frågor uttryck
i vittgående krav på en effektiv
bevakning av pris- och konkurrenssituationen.
Att vi kräver effektivitet
på detta område är väl gemensamt för
alla partier. Det är i och för sig glädjande,
att intresset för dessa frågor är

och konkurrensområdet samt konsumentså
stort. Det får uppfattas som ett uttryck
för att insikten om pris- och konkurrensövervakningens
och konsumentupplysningens
roll i vår ekonomiska
politik spritt sig till mycket vida kretsar,
men det betyder naturligtvis också
att resurserna för denna verksamhet
måste anpassas därefter. Den förstärkning
som departementschefen föreslagit
är i själva verket klart mindre än
den som bedömts såsom nödvändig för
att de intentioner som kommit till uttryck
i riktprisutredningens betänkande
skall kunna förverkligas. Med hänsyn
till det allmänna budgetläget och
den avvägning mellan olika behov som
i nuvarande situation måste göras får
man acceptera Kungl. Maj ds förslag.
Men det är helt uppenbart att det i
själva verket är ett minimiförslag, och
det innebär att riktprisutredningens uttalande
beträffande verksamhetens omfattning
och inriktning inte kommer
att kunna förverkligas på alla punkter.

I en del motioner har man tagit upp
vissa spörsmål speciellt rörande prisoch
kartellnämndens verksamhet. De
har inte föranlett några förslag från utskottets
sida, men de motiveringar som
presterats i en del av dessa motioner
är av den art att de kanske likväl förtjänar
ytterligare belysning.

Jag har inte kunnat undgå att stanna
ett ögonblick inför en motion, framförd
av folkpartirepresentanter, motion nr
I: 786, där det står: »Enligt vår uppfattning
torde en viss samhällelig övervakning
av konkurrensen och prisbildningen
vara ofrånkomlig.» Ja, entusiasmen
verkar minst sagt måttlig. Man kan
nästan tolka detta som att vi hade gått
för långt i vår prisövervakande verksamhet.
Är detta verkligen folkpartiets
mening? På ett annat ställe skriver man
»att man vid undersökning av detta
slag inte uteslutande undersöker prisfaktorn
utan att man samtidigt väger
in faktorerna service och kvalitet».
»Renodlade prisundersökningar kan

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på prisvar
uforskningen

vara vilseledande för konsumenterna»,
skriver man. Precis som om denna problematik
inte skulle vara känd inom de
samhälleliga organ som sysslar med
detta!

.Tåg vill erinra om att pris- och kartellnämnden
i sin upplysande verksamhet
har framställt material av olika slag,
bl. a. stillfilmer. Vi har gjort en stillfilm
som heter »Handla och bär hem!». Av
den stillfilmen har efter rekvisitioner
framställts inte mindre än 250 kopior
som sålts till organisationerna. Om
man, lågt räknat, skulle utgå ifrån att
dessa 250 kopior visats vardera på ett
tiotal möten, så är vi uppe i 2 500 möten
runt om i landet, där pris- och kartellnämnden
presenterat sin verksamhet.
Och hur gör man då i denna stillfilm
som förvisso nått hundratusentals
medborgare, opinionsbildare inom organisationerna?
Jag citerar ordagrant
ur speakertexten:

»Lönar det sig att se på femöringen?
Undersökningen visar att det kan göra
detta, men när ni översätter den till er
egen vardag, tänk då också på en rad
andra faktorer! Ni väger kvalitet och
service mot priset.»

Och lian fortsätter:

»Och ni räknar in andra kostnader,
för bil och resor exempelvis, och tidsåtgången.
En genomsnittshusmor använder
20 fulla åttatimmars arbetsdagar
om året för att handla livsmedel.
Hur hushållar ni med er tid? Kan en
vettigare planering av inköpen ge er
mera tid åt annat, eller är det tid ni
har och örena ni vill jaga?»

Herr talman! Jag har citerat detta
för att det är ett bevis för att när man
säger att pris- och kartellnämnden uteslutande
har sysslat med priset så är
det inte med sanningen överensstämmande.
Nämnden har ständigt fört
fram dessa synpunkter som man nu
efterlyser i en rad motioner och i den
allmänna prisdebatten.

I motion nr 985 i denna kammare,

och konkurrensområdet samt konsument undertecknad

av herrar Wennerfors
och Nordgren, säger man en annan sak
som kan förtjäna att belysas helt kort.
På tal om den omdiskuterade undersökningen
i Gävle sägs det sålunda att
en rad felaktigheter kunnat konstateras
efter genomgång av undersökningen.
Detta påstående är inte nytt, ty det har
gått runt i en hel del tidningar som
resultat av en intensiv och — jag viil
gärna erkänna det — skicklig propaganda.
Hur förhåller det sig med denna
s. k. rad av felaktigheter? Jo, de från
början påstådda — märk väl påstådda
och inte konstaterade — felaktigheterna
var onekligen inte så få. Men genomgången
resulterade i att det mesta silades
bort omedelbart. Kvar står alltså
av allt att döma en enda felaktighet i
Gävle-undersökningen — hur den nu
kunnat uppkomma — i ett material som
omfattade bortåt 2 000 olika prisnoteringar.
Jag är den förste att beklaga
detta fel, men samtidigt måste jag slå
fast att det inte rubbar resultatet av
undersökningen. Jag tror också att man
kan säga att det är ett skäligen magert
resultat av ett intensivt arbete som pågått
i månader med syfte att finna fel
i denna undersökning. Det utgör inte
heller något rimligt underlag för den
kampanj som har gått ut på att framställa
undersökningen i fråga som
präglad av allmän vårdslöshet.

Pris- och kartellnämnden har gjort
en rad prisundersökningar som bildat
underlag för en enligt min och mångas
mening nyttig konsumentupplysning i
prisfrågor. Den senaste tidens uppskov
med publiceringen av pris- och kartellnämndens
marginalindex är inte en
eftergift åt handeln, som man på en
del håll har sagt. Pris- och kartellnämnden
kräver i fråga om dessa indexberäkningar
liksom i fråga om andra
undersökningar att de skall vara
riktiga. Indexberäkningarna var riktiga
så länge de publicerades. Sedan började
handeln lägga om sitt marginal -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet samt konsument varuforskningen -

system och det varnurval som pris- och
kartellnämnden arbetat med var inte
längre i alla avseenden representativt.
Hellre än att publicera missvisande beräkningar
gjorde SPK ett uppskov med
publiceringen och började lägga ned
ett stort arbete på att få fram kompletterande
material, som skulle göra det
möjligt att skaffa en i dagens läge säkrare
grund för beräkningarna. Detta
har visat sig vara välbetänkt. Omläggningen
av handelns marginalsystem har
nämligen fortsatt, och man tycks på
många håll vara i färd med en grundlig
omprövning av pris- och marginalsättningen,
vilket förmodligen i och för sig
bara är nyttigt.

Herr talman! Mycket mer skulle vara
att tillägga, men jag skall sluta med
detta. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

I detta anförande instämde fru Lindskog
(s).

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindahl undrade
varför vi i högerpartiet skulle bedriva
sparsamhetspolitik på detta område.
Jag förstår att herr Lindahl kan ha anledning
ställa den frågan. Han är ju
ordförande i statens pris- och kartellnämnd,
och sett från den synpunkten
är det naturligt att han vill ha en så
stort utbyggd organisation som det
över huvud taget är möjligt. Herr Lindahl
säger att det var en överdrift att
kalla detta för en stor utbyggnad. Det
är dock en utbyggnad som innebär ökade
lönekostnader för detta verk med
över 20 procent. Man höjer samtidigt
det särskilda upplysningsanslaget från
50 000 till 550 000 kronor. Det måste
man väl säga är en stor utbyggnad.

Herr Lindahl gör i detta sammanhang
jämförelser med det enskilda näringslivet.
Det enskilda företag som bedreve
en politik som innebure att lönekostnaderna
under ett enda år rakade i höj -

den på det sätt som lönekostnaderna
föreslås stiga inom pris- och kartellnämnden,
skulle i fortsättningen säkerligen
inte ha något att säga till om
i det konkurrenssamhälle vari vi för
närvarande lever.

Jag vill bara sluta med att säga att
jag till alla delar kan instämma i vad
herr Lindholm sade för en stund sedan,
nämligen att vi bör akta oss för en alltför
överdriven byråkratisering i detta
sammanhang.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag utgår från att herr
Magnusson i Borås som egen företagare
eftersträvar effektivitet inom den del av
näringslivet där han är verksam. Då
vill jag i all blygsamhet på de områden
där jag verkar också åstadkomma
effektivitet d. v. s. på den samhälleliga
sektorn. Det är möjligt att herr Magnusson
och jag kan förenas i denna vår
önskan att åstadkomma ökad effektivitet.
Om det kan ske till priset av några
nyanställningar inom pris- och kartellnämnden,
tror jag att lierr Magnusson
och jag också skall kunna finna varandra
på den punkten.

Pris- och kartellnämnden utför ett
arbete, som kanske kunde vara bättre
men som ändå uppskattas av många.
Då är frågan: Skall vi arbeta i det tysta?
Skall vi eftersträva att göra ett gott
arbete men inte tala om det för konsumenterna? Det

kan ju inte vara herr Magnussons
mening, som talesman för näringslivet,
att man inte skall tala om åtgärder
som vidtas för att gagna konsumenterna
— detta är ju målsättningen
för hela näringslivets informations- och
reklamverksamhet. Jag tror att det kan
vara befogat att pris- och kartellnämnden
även för denna verksamhet får dessa
anslag som i och för sig är av blygsam
storlek. Om man går ut i näringslivet
kan man se att 500 000 kronor för
upplysningsverksamhet alls inte är så

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på präs varuforskningen mycket

pengar, som det kan förefalla.
Jag skulle tro att flertalet stora företag
satsar åtskilligt mer på sin upplysningsverksamhet
under ett år.

Pris- och kartellnämnden har med de
knappa medel som stått till förfogande
genomfört en uppmärksammad upplysningskampanj
under år 1966 som har
lett till en otroligt intensiv pressdebatt.
Denna aktivitet är en följd av att prisoch
kartellnämnden bl. a. genomförde
en annonskampanj. Herr Magnusson vet,
att om man vill forma budskapet efter
sin egen önskan, kan man inte lita på
att pressen skall införa detta gratis.
Samhället skall över huvud inte åka
snålskjuts på pressen, utan betala för
de tjänster som man begär av pressen.

Denna annonskampanj, som i och för
sig var av blygsam omfattning, har ändå
lett till att inånga människor fått sin
uppmärksamhet riktad på den verksamhet
som bedrivs inom pris- och kartellnämnden.
Jag tror att många människor,
kanske just genom dessa åtgärder,
för första gången fick kännedom
om vad samhället uträttar på detta betydelsefulla
område.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har naturligtvis aldrig
någonsin sagt, att statens pris- och
kartellnämnd skall låta bli att tala om
för svenska folket allt det utomordentligt
värdefulla arbete som nämnden i
olika sammanhang utför. Naturligtvis
bör man göra det.

Men herr Lindahl försöker här alldeles
att blanda bort vad det egentligen
är som man skulle använda dessa
500 000 kronor till. Detta belopp skulle
huvudsakligast användas för att tala
om vad ordet »cirkapris» innebär och
att upplysa att vi nu skall använda detta
ord i stället för ordet »riktpris».
Jag har i mitt tidigare anförande sagt
att jag tycker att det är onödigt att använda
så mycket pengar för detta ända -

och konkurrensområdet samt konsumentmål,
när det finns möjlighet att sprida
kännedom om detta på annat sätt. Herr
Lindahl säger, att det måste kosta mycket
pengar att tala om allt detta. Det
behöver det inte alls göra, ty jag förmodar
att de statliga organen har en
utomordentligt stor möjlighet att uppnå
en publicitet omkring det som de
sysslar med genom de stora massmedia,
som samhället helt och hållet behärskar.
Vi har ju televisionen och vi har ju
radion, och genom dessa massmedia
finns det ju möjligheter att sprida kännedom
som ingalunda behöver kosta
några pengar.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att vi
kanske kan finna varandra även på denna
punkt. Om det anvisas ett anslag,
som kan användas för en upplysningsverksamhet
av det slag som också herr
Magnusson i Borås anser vara befogad,
kan man ju nämna cirkapriset
utan att därför behöva göra det till en
huvudsak i den blivande upplysningsverksamheten.
Det finns många andra
ting som man i så fall kan kombinera
med omnämnandet av cirkapriset.

Om jag minns rätt har departementschefen
för övrigt varit tveksam på just
denna punkt. Det finns därför möjlighet,
att man, om pengarna ställs till
förfogande, skall kunna ordna en upplysningsverksamhet
som inte enbart siktar
in sig på cirkapriset utan som ger
värdefulla upplysningar på en rad områden
— till glädje för herr Magnusson,
för mig och för konsumenterna.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag vill först uttala min
anslutning till utskottets förslag, men
för att jag skulle få möjlighet att anföra
några synpunkter på konkurrensproblemet
i samband med kommunernas
bebyggelse- och butiksplanering har
jag till detta utlåtande fogat en blank
reservation.

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet samt konsument*

varuforskningen

Frågan har bl. a. aktualiserats av riktprisutredningen.
Den har pekat på de
vådor för en obunden tävling mellan
olika distributionsformer, som en alltför
långtgående styrning av butiksstrukturen
genom den kommunala bebyggelseplaneringen
kan innebära. De problem
som ur konkurrenssynpunkt uppstår i
samband med planeringen och utformningen
av exempelvis nya bostadsområden
uppmärksammades redan av nyetableringssakkunniga.
Vid den tidpunkten
gällde det kanske främst fördelningen
av butikslokaler mellan enskild
och kooperativ handel. Såvitt man kan
förstå hade de ganska svårt att finna
en lämplig lösning, som samtidigt innebar
en någorlunda riktig fördelning
mellan företagare och olika företagsformer.
De fann att den enda utvägen var
att få till stånd ett samarbete, lielst redan
på planeringsstadiet.

I början av 1950-talet, närmare bestämt
1953, fick länsstyrelserna i uppdrag
att följa utvecklingen av butiksbeståndet
på de nybyggda områdena i
tätorterna och fördelningen av nytillkomna
butiker mellan olika liandelsbranscher
och företagsformer. Under
de första fyra åren inlämnade vissa
länsstyrelser en del redogörelser, men
sedan slutet av 1950-talet har inte ett
enda ärende redovisats.

På grund av denna utveckling föreslog
handelsministern 1964 att länsstyrelserna
borde befrias från denna redovisning.
Näringsfrihetsombudsmannen
ansåg emellertid att det från konkurrenssynpunkt
var mycket angeläget
att dessa frågor ägnades en allt större
uppmärksamhet av statsmakterna, och
enligt hans mening borde övervakningssystemet
fortsätta. I december 1964 förlängde
sålunda regeringen länsstyrelsernas
övervakningsuppdrag och tillsatte
en sakkunnig för att granska erfarenheterna
av länsstyrelsernas verksamhet
på detta område.

Vi vet i dag inte vad vi får ut av

detta arbete, men jag tror att det skulle
vara mycket värdefullt, om resultatet av
granskningen kunde redovisas så snart
som möjligt —• inte minst med tanke
på den kommande avvägningen mellan
1''rikonkurrensintresset och kommunernas
krav på en tillfredsställande samhällsplanering,
varvid ju bl. a. lokalisering
av servicecentra samt trafik- och
transportplanering är av mycket stor
betydelse.

Under de senaste åren har det skett
betydande förändringar när det gäller
konsumtionsnivån och inköpsvanorna.
Detta är självfallet en följd av den sociala
och ekonomiska utvecklingen. Detaljhandeln
har också sökt anpassa sig
efter denna utveckling. Alla företag, enskilda
som kooperativa, vill naturligtvis
skapa en butiksstruktur, som svarar
emot konsumenternas berättigade önskemål.
Trots deras önskemål om att
åstadkomma en så mångsidig detaljhandel
som möjligt, kan de aldrig bortse
ifrån de ekonomiska realiteterna. Det
krävs i dag ingående undersökningar
om butiksplanering i samband med
uppförandet av nya bostadsområden
och noggranna kalkyler rörande kundunderlag
etc.

I detta syfte, herr talman, företas i
dag utredningar av såväl enskild som
kooperativ handel.

Många gånger sker detta i samarbete
med de kommunala myndigheterna. Vid
dessa tillfällen kanske planeringsmyndigheterna
i många städer i samarbete
med detaljhandeln vill genomföra en
förnyelse av vissa tätortscentra. Som
näringsfrihetsombudsmannen i sin skrivelse
till regeringen påpekar, har här
kommunalpolitikerna betydande möjligheter
att styra butiksstrukturen för
många år framåt.

Å andra sidan kan man också ha förståelse
för kommunalmännens intresse
att skydda stadskärnorna. Etablering
av ett regionalt shoppingcentrum, som
konkurrerar med den befintliga stads -

Onsdagen den 10 maj 1967 Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet samt konsument varuforskningen -

kärnan, kan innebära en förstöring inte
bara av stadens ekonomiska förutsättningar,
utan kanske även av dess
sociala och kulturella liv och leda till
en sakta förslumning av cityområdena.
Detta är blott ett exempel på de
många skäl som kan anföras för att
kommunerna i viss mån vill motverka
en okontrollerad och oplanerad expansion
av detaljhandeln.

Under de gångna åren har de flesta
detaljhandelsföretag, vilka söker att arbeta
med ansvar även mot samhället,
i samarbete med planeringsmyndigheterna
sökt finna den bästa lösningen på
detaljhandelsmiljön. I sin skrivelse till
regeringen har näringsfrihetsombudsmannen
uppmärksammat konflikter i
samband med dessa planeringsfrågor.
Han har där beskrivit en sådan konflikt
mellan en byggnadsnämnd och en
företagare i mitt hemlän.

Ett konfektionsföretag nedlades. Fabriksbyggnaden
jämte inneliggande lager
förvärvades av ett bolag, som avsåg
att utförsälja lagret och sedan idka detaljhandel
i byggnaden. Byggnadsnämnden
ansåg emellertid, att utnyttjandet
av fastigheten för handelsändamål krävde
byggnadslov i enlighet med byggnadsstadgan
och att även stadsplaneänd.
ring erfordrades, eftersom fastigheten
låg inom ett industriområde. Trots att
nämnden inte har beviljat byggnadslov,
har företaget ändå genomfört ombyggnaden
av fabriksbyggnaden till handelsändamål.
Kommunen har alltså inte fått
en chans att pröva denna förändring
och vad den kan innebära dels för stadsdelens
hela funktion, men dels och kanske
inte minst för dess trafik- och parkeringsfrågor.
Jag hyllar principen om
fri konkurrens med fri valmöjlighet för
konsumenten. Men jag kan å ahdra sidan
inte bortse från att kommunerna
bör ha ett inflytande när det gäller lokaliseringen
av vissa aktiviteter, inte
minst när det gäller butiker.

För en stor del av detaljhandeln,

som hitintills med samhällsansvar arbetat
tillsammans med planeringsmyndigheterna,
är det i dag mycket viktigt
att man får klarhet i och besked
om hur stor hänsyn detaljhandeln skall
ta till planeringsmyndigheternas olika
önskemål vid stadsplaneringen exempelvis
när det gäller butiksstrukturen.

Jag vill därför, herr talman, uttala
förhoppningen att undersökningen skall
bedrivas med stor skyndsamhet, så att
klara regler och bestämmelser kan utformas
på detta område. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Herr Lindholm började
med att säga, att vi alla är eniga i
vår vilja att erbjuda konsumenterna allt
bättre och allt billigare varor. De flesta
talare som yttrat sig i denna fråga
har berört vikten av att vi får billiga
varor. Jag skulle vilja säga något om
konsumenternas rättmätiga krav på bättre
varor.

Det blir nämligen allt svårare att
vara konsument. Utbudet av varor ökar
allt snabbare, samtidigt som köpkraften
och köplusten tilltar. Reklam och
standardkrav skapar nya behov, som
producenterna med allt större variation
försöker tillgodose. Samtidigt blir investeringarna
i så kallade varaktiga konsumtionsvaror
allt större. Under förra
året investerades åtskilliga hundratal
miljoner kronor i bara hushållsmaskiner:
disk- och tvättmaskiner, kyl- och
frysskåp, dammsugare och symaskiner.

Här har talats om effektivitet och
cirkapris och riktpris. När tvättmaskinen
går sönder är inte konsumentens
eller husmoderns första tanke om det
gäller riktpris eller cirkapris, utan det
är varför hennes maskin inte är effektiv,
vad det är för fel på den. För att
utföra forskning och undersökningar
inom hela konsumentområdet har vi här
i Sverige ett institut, statens institut för
konsumentfrågor. Det torde inte vara

Nr 25

Onsdagen den 10 mai 1967

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen någon

som ifrågasätter värdet av institutet
i fråga. Alltför stora summor står
på spel för den enskilde konsumenten
för att denne inte skulle värdesätta ett
objektivt utlåtande om köpvärdet och
— det vill jag starkt understryka —
funktionsdugligheten hos det tilltänkta
inköpet.

Det är möjligt, som herr Lindahl sade
att högern här står i en särställning, eftersom
vi i en motion kraftigt betonat
just denna form av effektivitet. Att departementschefen
nu börjar inse värdet
av institutet i fråga är ett glädjande
tecken. Det framgår av hans, förslag
till omorganisation men också av förslaget
till ny utredning. Det är trots allt
ganska sällsynt, att nya utredningar
tillsätts innan de redan arbetande fullföljt
sina uppdrag. I detta fall vill jag
emellertid uttrycka min uppskattning
av att en samlad undersökning av hela
konsumentforsknings- och upplysningsfältet
kan komma till stånd. Som motionär
vill jag också uttrycka min glädje
över att vissa i motion 948 i denna
kammare framförda önskemål kommer
att beaktas.

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
bara för att uttrycka denna min
tacksamhet utan också för att i någon
män försöka att för kammarens ledamöter
klargöra den nuvarande disproportionen
mellan konsumentinstitutets
utomordentliga arbetsresultat och de i
vissa fall direkt undermåliga förhållanden,
under vilka institutet hittills arbetat.
En historisk tillbakablick på
forskningen kan visa, att de utmärkta
resultaten inte varit beroende av medelsanvisning
och lokaler. Men i dag
torde det nog vara så, att dessa faktorer
spelar en stor roll och att goda arbetsmöjligheter
är nödvändiga för att
nå goda resultat.

Jag tror inte jag drar någon förhastad
slutsats om jag påstår, att de resultat
som nåtts av konsumentinstitutet helt
enkelt beror på kvinnors förmåga att

och konkurrensområdet samt konsument göra

det bästa av en situation. I en
barack vid Rålambsvägen, där korridorerna
är fyllda av barnvagnar, elspisar
och tvättmaskiner, griper man sig oförtrutet
an med nya försök. Av sådana
meceano som våra pojkar använder för
att bygga lyftkranar bygger man där
t. ex. en apparat för att prova bladet på
en stekspade. All kemisk provning måste
skickas till IVA. Provningsmaskinerna
har ofta konstruerats på institutet
utan tillgång till tekniker.

Samtidigt svarar man på institutet för
en omfattande upplysningsverksamhet,
och telefonförfrågningarna uppgick
1965—1966 till i medeltal 130 per dag.
Institutet anordnar också konferenser
för pedagoger och svarar för en stor
del av den materiel, som användes i
hemkunskap.sundervisningen. Man har
också permanenta utställningar, och
specialutställningar anordnas, kontinuerligt.
Likaså har man en pressombudsman
som svarar för kontakten med
massmedia.

Institutets tidskrift, Råd och rön,
hade vid budgetårets utgång 65 000 prenumeranter,
och nya broschyrer i form
av köpråd utges ständigt. Inkomsterna
av publikationerna uppgick till över
800 000 kronor. Men eftersom hela verksamheten
vid institutet är uppbyggd på
anslag, inlevererades dessa medel jämte
övriga inkomster till statskassan. Dessa
övriga inkomster utgjordes, huvudsakligen
av ersättning för mönsterförsäljning
och utförda provningar och uppdrag
som inlämnats till institutet.

I motion II: 948 har motionärerna som
nämnts krävt, att institutet självt skall
få förfoga över inkomsterna från utförda
undersökningar, som gjorts, på
uppdrag av utomstående. Statsutskottet
skriver därom: »Enligt vad utskottet
inhämtat kan berörda spörsmål, som
innefattar vissa problem av budgetteknisk
natur, väntas, bli föremål för uppmärksamhet
i samband med budgetbeliandlingen
för kommande budgetår.»

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen Låt

mig hoppas att denna uppmärksamhet
resulterar i en myndighetsförklaring
för konsumentinstitutet med
därav följande möjligheter till självständigare
arbete.

Den tekniska avdelningen får inte
rum i institutets lokaler; den befinner
sig som jag nämnde i IVA:s lokaler. När
departementschefen i propositionen säger
att det kemiska laboratoriet »av
praktiska skäl» bör tillhöra den tekniska
avdelningen, är detta en omskrivning
för att lokalerna vid Rålambsvägen är
för små för att man skall kunna förlägga
det kemiska laboratoriet där det
borde vara. De praktiska skälen är i
detta fall inte arbetsmässiga utan lokalbundna.

lag sade att konsumenterna har rätt
att kräva effektiva varor — för att använda
ett uttryck som här förut har använts.
Forskningen inom konsumentvaruområdet
har utförts praktiskt taget
hundraprocentigt av kvinnor. Den ekonomiska
prissättningen av de varor som
köpes utförs av män. Jag får hoppas att
den nu tillsatta utredningen i det fallet
inte kommer att göra någon könsdiskriminering
utan lika betona konsumenternas
krav på såväl goda varor
som billiga varor.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag skall vid den här
tidpunkten bara inskränka mig till att
replikera herr Lindahl.

Han angrep en formulering i den
motion som jag har väckt tillsammans
med herr Nordgren; det gällde alltså
påståendet om en rad oriktigheter som
man funnit vid en genomgång av materialet
från Gävleundersökningarna.
Herr Lindahl säger, att när det mesta
hade silats bort så kvarstod det ändock
en enda felaktighet. Jag vet inte vad
herr Lindahl menade med »det mesta».
Men herr Lindahl medgav att det dock
fanns en felaktighet, och jag anser det
vara nog så allvarligt när det ändå är

och konkurrensområdet samt konsumentfråga
om en yrkesmänniskas existens.
I fråga om de övriga påstådda felaktigheterna
står uppgift mot uppgift.

Jag finner det tillräckligt anmärkningsvärt
att det över huvud taget kan
diskuteras huruvida det förekommit
felaktigheter eller ej. En statlig myndighet
bör ha starkaste tänkbara underlag
för alla de uppgifter, som skall
offentliggöras. Korrektheten i materialet
skall inte kunna sättas i fråga. Det
måste vara, tycker jag, ett oavvisligt
krav.

En formulering på sidan 5 i utskottsutlåtandet
har samband med detta. Utskottet
avvisar där önskemålet om att
undersökningsmaterialet skulle kunna
remitteras till en butiksföreståndare
eller den som har blivit föremål för
undersökning. Jag finner nog att ett
sådant önskemål skulle kunna uppfyllas.
Det är i alla fall fråga om en yrkesmans
rättssäkerhet. Det finns risker
för ekonomiska men, och därför tycker
jag att det finns anledning att låta
undersökningsmaterialet gå på remiss
till den som varit föremål för undersökning.

Det sägs att det är nödvändigt att
redovisa materialet så snart som möjligt.
Jag kan inte förstå denna brådska
med presentationen av materialet över
huvud taget. Jag tycker att det borde
vara i pris- och kartellnämndens eget
intresse att materialet är så riktigt som
möjligt. Vi vet att nämnden har ett sådant
intresse, och om materialet finge
gå på remiss till den butik, som har
undersökts, skulle man veta att allt har
gjorts för att få bort alla felaktigheter,
vilket jag anser vara angeläget.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wennerfors uttryckte
här missnöje med utskottets
skrivning på den punkt där han är
motionär. Jag vill ändock erinra herr
Wennerfors om att det system som han
förordar skulle innebära att man först

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen samlar

prisuppgifter hos handlaren och
ger honom en kopia men sedan måste
skicka tillbaka samma papper en gång
till för att handlaren skall få konstatera
att det är riktigt. Jag vill framhålla,
att man genom systemet med
kopia ju tar bort alla möjligheter till
missförstånd, ty handlaren signerar ju
kopian samtidigt som prisombudet får
prisuppgifterna. Om båda parter har
samma papper att hämta uppgifterna
ur, förutsätter vi inom utskottet att
korrekta uppgifter skall lämnas. Vi baserar
det på att uppgiftslämnaren har
lämnat korrekta uppgifter till prisombudet.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Wennerfors tog upp prisundersökningarna
och speciellt Gävleundersökningen.
Det ger mig tillfälle att ytterligare
utveckla några synpunkter på
problemet.

Jag utgår självfallet från att motionärerna
varit i god tro, när de skrivit
sin motion. Det är bara så att jag har
anledning att konstatera, att hela argumenteringen
är hämtad från Svenska
livsmedelshandlareförbundets tidning
»Livs». Det är naturligtvis i och för
sig korrekt att man citerar en viss tidning,
men det är kanske inte hela sanningen
som den tidningen här har
presterat, även om viljan måhända har
varit god.

Hur förhåller det sig med den här
prisundersökningen och de många felaktigheter
som herr Wennerfors har
påtalat i sin motion? Prisundersökningen
slogs ju upp under braskande
rubriker. Det talades om många felaktigheter,
att undersökningen underkänts
etc. — allt under stor publicitet
i många tidningar.

Hur förhåller det sig då med felaktigheterna?
De från början påstådda
men inte konstaterade felaktigheterna
var inte så få, sade man, men en genom -

och konkurrensområdet samt konsumentgång
resulterade i att de flesta silades
bort, som jag redan sagt till herr Wennerfors,
och jag skall nu utveckla detta
litet närmare.

När livsmedelshandlareförbundet tog
upp detta i sin tidskrift kvarstod fyra
fall som man påtalade. I ett av dessa är
det, såvitt man kan se, helt klart att fel
föreligger, och det skall erkännas. Men
jag sade tidigare att det gäller 2 000
prisuppgifter men bara en enda felaktighet.
Den må vara oss förlåten —
tjänstemännen gör ett utomordentligt
gott arbete och försöker göra allting
korrekt. Vad detta fel beror på är inte
lätt att säga. Det kan bero på en felnotering.
Det kan bero på en förväxling
av förpackningar, och det kan
möjligen också bero på att själva prismärkningen
varit felaktig. Detta förekommer
ibland, herr Wennerfors, och
det har också konstaterats.

Beträffande två av de påtalade fallen
har man gjort gällande att butiksinnehavaren
har anteckningar, som visar
att ett annat pris än det noterade tilllämpats.
Hur dessa anteckningar ser ut
har pris- och kartellnämnden ingen
kännedom om, eftersom de trots upprepade
förfrågningar icke tillhandahållits.
Vad man vet är att prissättningen
på köttvarorna i fråga varit
olika i de butiker som tillhör företaget.
Man har i kritiken fäst stort avseende
vid att de vid nämndens undersökning
noterade priserna överensstämde med
riktpriset i Gävle och hävdat att företaget
icke följer riktprislistan. Påståendet
stämmer inte med verkligheten.
Vid kontrollundersökningar i efterhand
har det visat sig att priset i någon eller
några av ifrågavarande butiker stämt
med riktpriset. Något bevis för att fel
föreligger på denna punkt har icke
presterats.

Herr WENNERFORS (li) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Lindholm gjorde

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen gällande

att den kopia det var fråga om
skulle innebära att hela problemet är
löst. Utskottet skriver emellertid: »En
enklare anordning, som i huvudsak
fyller samma syfte, är enligt utskottets
uppfattning att en kopia av noteringarna
omedelbart i samband med undersökningen
överlämnas till butiksinnehavaren
eller den som i hans ställe
närvarit vid undersökningen.» Detta,
d. v. s. »i huvudsak», har jag i mitt arbetsexemplar
av utlåtandet strukit under
med tjocka streck. Jag tycker i och
för sig att denna idé med en kopia av
noteringarna är bra, men åtgärden är
inte tillräcklig, ty hela undersökningsmaterialet
bör gå tillbaka på remiss,
om systemet skall vara tillfredsställande
för den undersökta butiken.

Jag skall inte med herr Lindahl ytterligare
diskutera de påtalade felaktigheterna.
Herr Lindahl sade själv att det
ju inte var något fel att hämta uppgifter
från livsmedelshandlareförbundet eller
dess tidning. Man får emellertid lätt
den uppfattningen att det skulle vara
fel att hämta uppgifter därifrån.

Jag har läst även övriga handlingar
i målet, och jag tycker att det inte är
riktigt bra att det kan bli debatt i frågan.
Det får inte råda något tvivel om
att allt material som en statlig myndighet
har att bygga på i sådana här fall
är korrekt. Departementschefen har
också i propositionen skrivit: »Självfallet
bör insamlandet av underlag till
eu konkret och verksam prisupplysning
ske med beaktande av kraven på saklighet
och allsidighet.» Jag tror inte att
det råder några delade meningar mellan
herr Lindahl och mig på denna
punkt, men jag har velat peka på departementschefens
uttalande.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har mycket svårt
att förstå herr Wennerfors’ argumentering
på denna punkt. Avsikten är ju
att prisuppgifter skall insamlas och att

och konkurrensområdet samt konsument det

på basis av dessa uppgifter skall
göras vissa redovisningar utåt. För att
förebygga sådana intermezzon som de
som förekom i Gävle har utskottet då
förordat att en kopia av prisnoteringarna
i samband med insamlingen överlämnas
till butiksinnehavaren eller
hans ställföreträdare. Från det papperet
hämtas sedan alla prisuppgifter som
publiceras. Kan det då vara nödvändigt
att ännu en gång till affärsinnehavaren
skicka ett papper med samma uppgift
som han redan har fått? Skulle det
däremot visa sig att de gemensamma
siffrorna har använts på ett felaktigt
sätt blir det en sak för sig som får behandlas
i särskild ordning. Med den
systematik som utskottet förordar bör
det råda full trygghet för affärsinnehavaren
att de prisuppgifter som har
lämnats också korrekt återges.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror inte att vi
kommer så mycket längre genom att
fortsätta replikskiftet mellan herr Lindholm
och mig. Jag måste ändå fråga
herr Lindholm om han menar att hela
undersökningsmaterialet består enbart
av en mängd listor till vilka det finns
kopior som kan överlämnas till butiksföreståndaren.
Så kan väl ändå inte
vara fallet. Det är därför jag sätter ett
frågetecken när det gäller den här idén.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara några slutord till
herr Wennerfors. Det är naturligtvis
inget fel om högern skriver en motion
som i huvudsak bygger på en skildring
i Sveriges livsmedelshandlareförbunds
tidning Livs. Jag konstaterar bara att
det under sådana förhållanden kanske
kan bli en viss ensidighet i argumenteringen
från högerns sida.

Om herr Wennerfors och andra vill
hjälpa oss att göra detta arbete bättre
i fortsättningen skulle vi väl alla vara

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 10 mai 1967

Effektivisering av verksamheten på pris''

varuforskningen

tillfredsställda. Men om vi skall kunna
utföra ett bättre arbete, herr Wennerfors,
kanske det fordras vissa förstärkningar.
Det kanske krävs ytterligare
några tjänstemän för att kunna vidga
informationsverksamheten och åstadkomma
en ytterligare förbättring av arbetet.
Men trots detta yrkar herr Wennerfors
och högern avslag på utskottets
förslag. Det är detta som inte går ihop.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag ämnar inte delta i
någon del av den debatt som har förts
tidigare i dag med anledning av statsutskottets
utlåtande nr 90. Jag tänker
i stället ta upp ett förhållande som inte
är omnämnt i detta utlåtande men som
väl finns omnämnt i proposition nr
75, vilken ligger till grund för utskottets
utlåtande.

Det gäller en liten uppgift på s. 86
i propositionen, där departementschefen
gör följande uttalande: »Vad angår
förslaget att flytta de möbelundersökningar
m. in. som nu bedrivs av slöjdföreningen,
till konsumentinstitutet är
jag inte beredd att ta ställning. Jag förutsätter,
att frågan om fortsatt ekonomiskt
stöd till nämnda verksamhet i
slöjdföreningens regi kan prövas om
av konsumentrådet.»

För att ge en bakgrund till vad jag
ämnar anföra på denna punkt vill jag
hänvisa till att möbelbranschen är en
av de branscher som är föremål för den
kanske allra hårdaste omvandlingen i
dagens svenska samhälle. På produktionssidan
förekommer mycket betydande
svårigheter.

Enligt min uppfattning bär snickerioch
möbcltillverkningsfabrikerna i vårt
land en alltför stor kapacitet. Det är min
bestämda uppfattning att ett väsentligt
rationellare utnyttjande av de investeringar
som redan är nedlagda på detta
område skulle kunna åstadkommas, vilket
kunde ge möjlighet till en betydligt
större produktion än den nuvarande.

och konkurrensområdet samt konsument Med

det tryck som för närvarande finns
för att få fram rationaliseringar kan jag
inte se annat än att detta måste leda
till utstampningar just inom denna
bransch på produktionssidan. På samma
sätt pågår en betydande omvandling
inom distributionen, och vi har att
emotse en utstampning också i fråga om
återförsäljarnas antal. Återförsäljningen
kommer i framtiden att få en helt
ny struktur.

Jag kan inte heller underlåta att peka
på att vi har en alltmer stigande import
av möbler från länder som vi betecknar
som öststater och där priserna på de
färdigtillverkade möblerna ofta understiger
vad en svensk möbelproducent
får betala enbart för virket för de möbler
som man skall tillverka här inom
landet.

Vad har nu detta med denna sak att
göra? Jo, det förekommer en möbelforskning
i form av en mycket väsentlig
insats som görs av arkitekten Erik
Berglund och hans stab. De har hållit
på under ett stort antal år, och de har
skaffat sig verklig aktning och respekt
inom hela möbelområdet, både bland
fabrikanter och bland den del som
sysslar med såväl fabrikation som distribution,
t. ex. Kooperativa förbundet.
Såväl Sveriges möbelindustriförbund
som Sveriges möbelhandlares sammanslutningar
och de nya stora distributionsorganen
Ikea och andra är övertygade
om att den form av möbelforskning
och bohagsforskning som utföres
genom arkitekten Berglunds möbel- och
forskningsarbete i Svenska slöjdföreningens
regi är något alldeles speciellt
och enastående effektivt.

När jag hörde fru Sundberg tala om
de olika nackdelar som är förenade
med svårigheterna vid konsumentinstitutets
olika undersökningar, kom jag att
tänka på att vi just här har ett exempel
på hur det är när det fungerar som
det skall göra. Här förekommer nämligen
ett mycket intimt samarbete mel -

Onsdagen den 10 mai 1967 Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen lan

fabrikanter, distributörer och konsumenter
som verkligen tillvunnit sig
en mycket stor uppskattning inom
alla dessa områden. Det har lett till att
man fått normer för tillverkning. Man
bedömer inte bara i efterskott om en
vara är bra eller dålig, och de normer
som skapas har lett till att alla parter
är mycket tillfredsställda. Här har man
en förebild för konsumentinstitutets
framtida arbete som för närvarande
kanske inte är så effektivt som man
skulle önska.

Såsom privatperson har jag vid två
tillfällen försökt att anlita konsumentinstitutets
rådgivning. Det gällde i det
ena fallet då jag skulle köpa en tvättmaskin
och i det andra då jag skulle
köpa en diskmaskin. Trots att jag som
min civila uppgift har att i mycket hög
grad handlägga tekniska frågor, blev
jag inte mycket klokare av de upplysningar
jag fick. Jag hänför detta till
att man här undersökt varorna i efterskott.
Man kan sedan hitta en not där
det sägs att en viss modell har fabrikanten
redan slutat tillverka. För en
annan modell står det att den numera
inte är aktuell eftersom fabrikanten i
stället skall lansera en ny. Detta ger mig
då ingen upplysning om vilken modell
jag skall välja. Hade man i stället haft
ett samarbete av den art som arkitekt
Berglunds möbel- och bohagsforskningsteam
har etablerat, är jag säker på
att det hade skapats normer för tillverkningen
av modellerna. Man hade på
det sättet i förväg inriktat tillverkning
och modellskapande på sådana
funktioner som hade varit nyttiga för
alla parter, för både tillverkare, distributörer
och konsumenter. När jag har
sagt detta vill jag inför kammaren bekänna
att jag har varit mycket tveksam
om jag skulle motionera i denna fråga.
Statsrådet säger i propositionen att han
förutsätter att frågan om fortsatt ekonomiskt
stöd till nämnda verksamhet i
Slöjdföreningens regi kan omprövas

och konkurrensområdet samt konsumentav
konsumentrådet. Ja, men om då inte
konsumentrådet vill? Jag har valt att
inte motionera därför att ledamoten av
första kammaren, herr Yngve Persson,
som är ordförande i Sveriges träindustriarbetareförbund,
och jag har exakt
samma uppfattning beträffande värdet
av arkitekt Berglunds möbelforskning,
och vi har kommit överens om att vi
kanske inte gagnar frågan genom att
motionera. Vi kanske inte riktigt får
den behandling av en motion som vi
skulle önska, och vi har velat förvissa
oss om att man verkligen ger de bidrag
som behövs för att den möbel- och bohagsforskning
som utföres av arkitekt
Berglunds institut får fortsätta under
säkra auspicier, tills en ny utredning
funnit en mera säker och slutgiltig form
för denna verksamhet.

Nu hade jag hoppats att statsrådet
Lange skulle vara närvarande i kammaren,
och i så fall hade han kanske kunnat
ge mig ett fullt betryggande besked
att det inte råder någon som helst tveksamhet
på denna punkt. Jag ser emellertid
nu att han just anländer, och därför
vill jag upprepa att det är fråga om
den möbelundersökning som pågår
inom Slöjdföreningen i arkitekt Berglunds
regi och att jag är mycket angelägen
om att vi skall få lugnande uppgifter
om att den verksamheten kan
fortsätta. Som det nu är finns det ingen
säkerhet för något anslag längre än
fram till budgetårsskiftet, men vi förutsätter
att denna verksamhet, som enligt
bedömningen från alla parter är så
fullkomligt unik, får fortsätta och utvecklas
sunt, och vi skulle mycket uppskatta
detta. Jag vill också nämna att
statsbidragen via konsumentinstitutet
här går hand i hand med stöd från
näringslivets olika organ, ty man har
här en verkligt god förståelse och uppskattning
av arbetet, och det råder det
allra bästa samförstånd.

Som jag redan tidigare sagt tror jag
att man borde kunnat ta just denna

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris var

uforskningen

form av samarbete mellan staten och
de olika grenar av näringslivet som är
berörda av det och likaså konsumenterna
som ett typiskt och mycket gott
exempel på hur forskning inom ett viktigt
område för konsumenternas del i
verkligheten bör bedrivas.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Löfgren gav uttryck
åt sina farhågor och bekymmer
beträffande arkitekt Berglunds möbelforskning.
När jag läst detta avsnitt i
propositionen, har jag tolkat det så att
det för närvarande icke blir någon ändring
i den verksamhet som han bedriver.
Det är den tolkning jag inlägger i
skrivningen, och jag tror att den är
riktig.

Sedan vill jag utnyttja tillfället, herr
talman, att besvara herr Wennerfors’
fråga. Han hade älskvärdheten att ställa
ytterligare frågor till mig då jag saknade
replikrätt förra gången. Vi har ju
bara två repliker här i kammaren. Då
det gäller striden i Gävle gällde det
huruvida man korrekt hade återgivit de
prisuppgifter man hade fått i en viss
affär. Med det system som utskottet nu
förordar elimineras enligt min mening
alla eventuella missuppfattningar, alldenstund
båda parter har tillgång till
ett papper där exakt samma siffror
återfinns. Däri bör ligga en garanti för
att missförstånd av den art som har
uppstått i Gävle inte skall behöva upprepas.
Sedan kan givetvis här liksom
på alla andra håll den mänskliga faktorn
spela en viss roll, men det får vi
ju alltid räkna med.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Löfgren efterlyste,
som redan sagts av utskottets talesman
herr Lindholm, ett besked beträffande
de i Slöjdföreningens regi bedrivna möbelundersökningarna,
som han för sin

och konkurrensområdet samt konsumentdel
högt uppskattade. Han var orolig
för deras framtid.

Jag fick en liknande fråga ställd till
mig i första kammaren och gav så klart
besked som jag kunde. Jag kanske skulle
kunnat nöja mig med att nu hänvisa
till vad utskottets talesman redan har
sagt. Det finns antytt i propositionen
att det inte på något sätt är fråga om
att avbryta det även enligt min mening
mycket värdefulla arbete som här bedrives.
Vad jag har i åtanke är att med
en ny utredning få ett samlat grepp över
hela den verksamhet som bedrives i upplysnings-
och forskningssyfte dels genom
pris- och kartellnämnden, dels genom
konsumentinstitutet. Jag anser inte
att hittillsvarande utredningar har
skänkt tillräckligt underlag för en önskvärd
samordning. Jag vill inte utesluta
möjligheten utan räknar tvärtom med
att i det sammanhanget också frågor
som gäller möbelutredningarna kan
komma att dryftas och förslag avges beträffande
hur den typen av verksamhet
skall bedrivas i fortsättningen. Jag kan
försäkra, herr Löfgren, att innan några
nya former har skapats väntar jag att
dessa undersökningar fortsätter i den
form de nu bedrives tills de har avslutats
och tills något bättre kommit i
deras ställe.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det var inte älskvärt
av mig att ställa en fråga till herr Lindholm
när han inte hade någon replikrätt
kvar. Det bottnade dess värre i brist
på rutin. Jag ber om överseende.

Jag måste dock replikera ännu en
gång. Det är nog bra att dessa kopior
överlämnas, men det är inte tillräckligt,
ty när resultatet är klart görs en
sammanställning av hela materialet. Det
är denna sammanställning som sedan
redovisas och offentliggöres. Tyvärr har
det dessutom visat sig — men jag förmodar
att det bara gällde Gävleunder -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på prisvar
uforskningen

sökningarna — att de uppgifter man
fick fram vid insamlingstillfället inte
var exakt desamma som sedan offentliggjordes.
Detta måste den undersökta butiken
eller butiksföreståndaren få kännedom
om, och det är därför jag ställer
mig tveksam. Enligt min mening bör
hela undersökningspaketet gå på remiss.

Herr LöFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill begagna detta
tillfälle att uttala ett uppriktigt tack för
de mycket lugnande förklaringar och
löften som herr statsrådet och herr Lindholm
har givit. Herrarna får kanske
ursäkta om en vanlig industriidkare och
riksdagsman inte kan tolka propositionens
skrivning på ett sådant sätt som
ledamöter av regeringen kan göra. Enligt
min tolkning av propositionen är
man helt beroende av om konsumentinstitutet
vill ompröva frågan. Efter de
lugnande och mycket hoppingivande
förklaringar som lämnats är jag mycket
tillfredsställd. Jag vill hänvisa till att
man i 25 av de 43 avlämnade remissyttrandena
angående den utredning det
här gäller särskilt har tagit upp frågan
om möbelforskningen till speciell behandling.
Det visar att man inte alls
var tillfredsställd med den mycket rudimentära
tillvaro, som möbelforskning
skulle få i fortsättningen, om utredningens
förslag skulle följas.

Mot bakgrund av de uppgifter jag
tidigare har lämnat beträffande branschens
mycket besvärliga läge på fabrikant-
och distributionssidan tror jag
att alla åtgärder som kan göras, vilka
samtidigt gagnar konsumenterna, verkligen
skall vidtagas, i synnerhet som det
uppstått ett så unikt förhållande att alla
parter är helt överens om att denna
form av forskning är av mycket stor
betydelse.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Förr i världen var det
ju vanligt att man försökte konstruera

och konkurrensområdet samt konsument någonting

som kallades en evighetsmaskin,
men jag hade aldrig tänkt mig
att man också på detta område skulle
eftersträva att få en evighetsmaskin.
Herr Wennerfors’ system med att hela
paketet skall gå tillbaka på remiss innan
det publiceras och korrigeras med
hänsyn till de förändringar, som har
inträffat sedan man sist tog prisuppgifterna,
skapar ju en evighetsmaskin.
När materialet kommer in och har blivit
bearbetat, är det nämligen på tiden
att paketet går tillbaka igen för undersökning.
Det enda som är hållbart i detta
fall är att källmaterialet är korrekt återgivet.
Om det sedan källmaterialet samlats
in skett prisjusteringar, beroende
på att det tar tid att bearbeta det, är väl
en sak i och för sig. Vi kan nämligen
inte ha ett perpetuum mobile, som herr
Wennerfors vill ha i detta avseende, utan
vi får väl nöja oss med det källmaterial
som har lämnats. Med det system som
utskottet har förordat bör det finnas
alla förutsättningar att eliminera missuppfattningar
av den art som enligt vad
herr Wennerfors m. fl. har anfört skulle
ha förekommit i Gävle.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Endast ett par repliker!
Det var nog så att herr Lindholm alldeles
uppenbart missförstod mig på eu
rätt väsentlig punkt. Jag har inte sagt
att det är enbart den ekonomiska politik
som statsmakterna för som är förklaringen
till prisutvecklingen •— jag
har inte lagt mig till med de borgerligas
ståndpunkt. Jag sade i sammanhanget
att prisutvecklingen sammanhänger
inte bara med det rådande ekonomiska
systemets struktur — och därmed
avsåg jag framför allt monopolismen
inom det svenska näringslivet —
utan också med den ekonomiska politik
som statsmakterna fört. Det skulle
inte falla mig in att lasta den socialdemokratiska
regeringen för monopolismen
inom det privatkapitalistiska nä -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris varuforskningen ringslivet,

men att prisutvecklingen
sammanhänger med statens ekonomiska
politik tror jag inte ens finansministern
i och för sig förnekar.

Sedan sade herr Lindholm att det är
löneutvecklingen som vi får igen i priserna.
Det är möjligt att jag i min tur
fattade herr Lindholm fel. Jag fick det
intrycket att herr Lindholm ville säga
att det egentligen är löneutvecklingen
som förklarar prisutvecklingen. Om det
förhåller sig så, förstår jag inte varför
herr Lindahls ämbetsverk skall ha 14
nya tjänster. Man kan väl inte göra gällande
att löneutvecklingen har den avgörande
betydelse, som den tycks ha
enligt herr Lindholms sätt att se på
dessa frågor.

Vidare har det sagts att vi med det
förslag vi har ställt skulle förespråka
en byråkratisering. Genomförandet av
förslaget om förbud mot priskarteller
behöver väl inte medföra någon byråkratisering,
eftersom kartellavtalen skall
registreras av pris- och kartellnämnden.
Det är väl den nämndens egentliga arbetsuppgift.
Det andra kravet gäller obligatorisk
prisanmälan. En sådan medför
naturligtvis ökade arbetsuppgifter
för företagen. Jag känner emellertid till
litet grand om den rapportverksamhet i
många olika avseenden som redan åligger
företagen och som jag tror i vissa
fall är mycket mer komplicerad än detta
skulle vara. För övrigt har jag lagt märke
till att riktprisutredningen faktiskt
förordade en ökad uppgiftsskyldighet
från företagens sida, vilket emellertid
statsrådet inte vill gå in för. Jag är
alltså på denna punkt i ganska gott sällskap;
riksprisutredaren, herr Kellgren,
tycks inte ha ryggat för byråkrati i detta
sammanhang.

Det är klart att om man skall genomföra
den ena eller andra åtgärden medför
det alltid en del besvär. Sådana svårigheter
får man alltid räkna med. Det
enklaste sättet att komma ifrån alla
besvär och svårigheter är att ingenting

och konkurrensområdet samt konsument göra.

Frågan är bara om en viss sak
kan anses vara av sådan betydelse, att
man får ta det besvär och de nackdelar
som den medför.

Till sist vill jag säga att herr Lindahl
uppfattat vår motion alldeles rätt. Vi
föreslår inte något återvändande till
krigstidens prisregleringssystem. Det
var mycket intressant att höra att herr
Lindahl uppfattat oss rätt. En annan
sak är att det hade varit ännu bättre
om han velat ta ställning till de praktiska
förslag som framförts i vår motion,
men på den punkten fick vi inget
besked.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Karlsson
i Huddinge refererade mig litet väl
snävt när han framställde saken så, att
jag gjort löneutvecklingen till den enda
boven i dramat.

Jag framhöll att det finns många
faktorer som vi inte kan komma förbi
i fråga om prisutvecklingen; vi har den
internationella prisutvecklingen och en
rad andra företeelser. Vidare påpekade
jag att det beträffande lönepolitiken
råder vissa förhållanden som vi godtar
av soli dar itetsskäl, även om vi är medvetna
om att de leder till prisökningar
— det gäller alltså låglönegrupperna.
Jag framhöll inte löneutvecklingen som
den enda faktorn, men otvivelaktigt är
den av betydelse för prisutvecklingen
inom vissa branscher, och det är just
härvidlag som solidariteten med låglönegrupperna
prövas. För man då en
ohämmad agitation dels mot prisökningen,
dels för låglönegrupperna måste
det konstateras att resonemanget inte
går ihop. Man måste välja linje.

Vidare framhöll jag att det skulle bli
rätt stor byråkrati, om man biföll motionärernas
yrkande på en punkt, nämligen
att alla prisändringar skulle an -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Effektivisering av verksamheten på prisvar
uforskningen

mälas. Det är alldeles uppenbart att det
måste bli ett enormt merarbete för prisoch
kartellnämnden om vi t. ex. höjer
omsättningsskatten med 1 procent och
varje handlare över hela landet skall
skicka in en uppgift om varför de höjer
sina priser i motsvarande mån. Detta
skulle leda till vissa rent byråkratiska
konsekvenser, som jag varnade för i mitt
första anförande.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Som ledamot av styrelsen
för konsumentinstitutet är jag den
första att vilja önska institutet bättre
lokaler, fler tjänster och därmed bättre
personella resurser. Jag kan dock
inte låta fru Sundbergs beskrivning här
stå oemotsagd, ty fullt så dyster som fru
Sundberg tecknade situationen är den
verkligen inte i dag. Jag vill påminna
om att vi under de senaste åren har
fått större utrymmen genom att andra
organisationer, som haft sin verksamhet
förlagd i samma barackbyggnad som
konsumentinstitutet, har fått flytta ut
och vi har fått överta deras lokaler.

Det kan vara sant att en barackbyggnat
inte är någon fullgod lösning av ett
instituts lokalfråga, men man bygger
inte nya lokaler i en handvändning i
vårt land, speciellt inte i Stockholm,
utan man får många gånger vara tacksam
för den förbättring man får i form
av flera rum. Vi har också fått vår telefonutrustning
förbättrad. Vi hair glädjande
nog en mycket stor mängd telefonförfrågningar,
och tidigare var vår
telefonväxel otillräcklig. Vi har nu fått
ny växel som gör det möjligt för oss att
bättre tillgodose allmänhetens och konsumenternas
krav. Vidare har vi fått
en förbättring på upplysndngsavdelningen,
som har betytt mycket för våra möjligheter
att nå ut till konsumenterna, till
skolorna och till allmänheten med vår
upplysning.

Vi siktar ju så småningom på en nybyggnad
inom ett nytt stadsplanelagt

och konkurrensområdet samt konsument område,

men det tar sin tid. Jag är den
första att ge personalen en eloge för
det arbete som den har utfört i lokaler
vilka i många avseenden har varit bristfälliga.

Beträffande de pengar som kommer
in i form av avgifter för beställda
provningar och genom försäljning av
litteratur kan jag hålla med om att det
skulle vara smidigare att få använda
dem direkt, men inom den statliga förvaltningen
går det i allmänhet inte till
på det sättet. Jag tror inte att vare sig
styrelsen eller personalen bär känt detta
»förmynderskap» så tungt som fru
Sundberg beskriver det. Vi har naturligtvis
under årens lopp fått våra anslagsäskanden
i petitorna nedprutade,
men det är väl en erfarenhet som de
flesta har fått göra.

Nu har utskottet sagt att ifrågavarande
motioner bör tas upp till behandling
i den utredning, som skall tillsättas, och
jag tycker också att det är fullt riktigt,
ty där kommer ju även det anslagsgivande
organet, konsumentrådet, med i
bilden. Härvidlag får man efter noggrant
övervägande ta ställning till vilka
vägar som kan vara de smidigaste.

Till herr Löfgren skulle jag vilja
säga att diskmaskinsun dersökningen
kanske inte var så värdelös som han
famn den. Vissa maskiner hade nämligen
tagits ur marknaden när man kom
och ville köpa dem. De hade tagits ur
marknaden just därför att de hade vissa
brister och fabrikanten inte längre
ville saluföra dem. Det hedrar ju fabrikanten
att han tar bort en vara ur handeln
som ur konsumentens synpunkt
inte är fullgod.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror fru Lindskog
och jag är fullständigt överens i vår
uppskattning av det arbete som utförts

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Effektivisering av verksamheten på pris^

varuforskningen

av konsumentinstitutet. Vad jag ville
betona med min lilla föredragning i
frågan var just vikten av att ytterligare
uppmärksamhet ägnas åt denna verksamhet
och att den aviserade utredningen
verkligen kommer fram till konkreta
förslag, så att resultaten och omfattningen
av verksamheten kan bli ännu
större.

När det gäller lokaliteterna är jag lika
medveten som fru Lindskog om bristerna,
och jag ville bara uttrycka min uppskattning
över de resultat som har kum
nät åstadkommas i dessa bristfälliga lokaler.

Beträffande frågan om ersättningen
för utförda uppdrag har jag mig bekant
att det vid statens institut för folkhälsan,
som i mycket stor utsträckning
utför undersökningar för olika uppdragsgivare,
förekommer ett naturligt
ekonomiskt samspel, som gör att institutet
självt kan använda pengarna och
bedöma kostnaderna för undersökningarna.

8 000 kronor var vad konsumentinstitutet
fick i ersättning för utförda uppdrag
under förra året. Det visar om inte
annat att institutet i dag saknar möjlighet
att i större utsträckning utföra undersökningar
som begäres av utomstående.
Jag tror att det vore värdefullt för
konsumentupplysningen och för konsumentvaruforskningen
om den typen av
uppdrag kunde öka och institutets verksamhet
byggas ut också på det området,
och vi får val hoppas att så sker.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna säga ett
par ord om fru Lindskogs yttrande
till mig.

Jag är ledsen om fru Lindskog fattade
det så att jag menade att den undersökning
av diskmaskiner och tvättmaskiner
som hade gjorts var värdelös.
Protokollet kommer nog att visa att jag
inte har sagt det. Jag har den allra
största aktning och respekt för det ar -

och konkurrensområdet samt konsumentbete
som utförs. Men nu har jag av de
erfarenheter jag gjort dels inom möbelforskningen,
dels med den lilla kontakt
jag har haft med den forskning som
bedrivs på konsumentinstitutet och den
upplysning som där lämnas fått den
uppfattningen, att det är bättre att samarbeta
för att skapa normer redan innan
maskinerna tillverkas än att efteråt
skicka ut ganska digra volymer med
provningsresultat — jag vill minnas
att den skrift jag köpte i bokhandeln
kostade mellan 5 och 10 kronor, och då
behandlade den maskiner som till stor
del inte alls var aktuella vid det tillfället.

Jag är ledsen om jag bär råkat ut för
något som inte är normalt, men jag bar
gjort allt vad jag har kunnat för att
skaffa mig uppgifter utan att telefonera
till konsumentinstitutet; jag har köpt
skrifterna och det gav detta något nedslående
resultat. Jag har funnit att ett
annat sätt att samarbeta — det man använder
inom möbelforskningen — skulle
kunna vara av värde.

Jag kan också försäkra fru Lindskog
att jag på intet sätt vill undervärdera
det arbete som utföres. Jag vill på allt
sätt medverka till ett så gott samförstånd
som möjligt mellan alla de parter
som önskar åstadkomma bra saker åt
kon sum e nt e r na.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Det var fru Sundberg
som med sitt anförande uppkallade mig
att säga några ord.

Jag delar helt fru Sundbergs allmänna
tillfredsställelse över att vi nu får
en ny, övergripande utredning, som tar
hand om hela det material som finns
och gör något av det. Och när fru
Sundberg beskrev förhållandena vid
konsumentinstitutet — det var nästan
rörande att höra hennes beskrivning
— drog jag den slutsatsen att hon nu,
när vi får denna utredning, också kommer
att medverka till att de nödvändi -

Onsdagen den 10 maj 1967 Nr 25

Effektivisering av verksamheten på pris- och konkurrensområdet samt konsument''

varuforskningen

ga resurserna för att göra något konkret
ställes till förfogande. Jag vill be
henne om det, med hänsyn till att det
för så kort tid sedan som 1964 låg ett
förslag på riksdagens bord rörande
omorganisation och upprustning av
konsumentinstitutet, men högern föreslog
den gången i motioner och reservationer
åtgärder, som skulle ha inneburit
att upplysningsavdelningens resurser
knappades in betydligt. Om vi
då inte hade kämpat ned högern, hade
läget varit betydligt sämre i dag.
Jag hoppas därför att fru Sundberg
framdeles kommer att verka i den riktning
som vi vill gå.

Sedan tycker jag också att man skall
sluta med felsökeriet när det gäller
prisundersökningarna. Det ger en mycket
sned bild av hur svenska folket
ser på pris- och kartellnämndens undersökningar.

Jag tänker på den informationssökande
allmänheten som går i studiecirklar,
som tillhör löntagarorganisationer
eller andra organisationer och som med
den största glädje har funnit att samhället
under senare år har förstått att
servera ett material för information
och upplysning om varornas inte bara
kvalitet utan också pris och gjort jämförande
prisundersökningar på olika
orter och därmed väckt ett intresse för
pris- och kartellnämndens arbete som
man inte har varit med om förut. Då
tycker jag att det är ganska onödigt att
man tar ut en detalj i en enda undersökning
och gör sådant väsen av den
som man har lyckats göra av denna undersökning
i Gävle i stället för att se
allt det fina som här finns. Det är underligt
att höra sådana yttranden som
att någon ledamot, därför att han är
ordförande, vill ha sin organisation effektiv,
när man vet att även den stora
allmänheten vill att den skall vara effektiv
— det är väl det som är det
väsentliga.

I propositionen för man nu fram en

ny tanke om lokala konsumentkommittéer.
Det ägnas inte så stor uppmärksamhet
däråt i utskottets utlåtande, och
man låter det egentligen bara bli en
försöksverksamhet. Jag vill vid detta
tillfälle önska den verksamheten en god
start och en bred förankring. Vad man
vill ha ute i vårt land är lokal aktivitet
kring dessa frågor. Det gäller naturligtvis
att lägga upp verksamheten på
ett vettigt sätt och erbjuda den service
från samhällets organ som nu är nödvändig
för att dessa kommittéer skall
kunna arbeta på ett riktigt sätt.

Till sist vill jag bara uttrycka förhoppningen
att denna stora, nya utredning
skall arbeta inte bara effektivt
utan också snabbt. Jag tror att många
väntar mycket av denna utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i statliga foretag

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 29
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 789
och 11:983 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. F och G

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. H

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 789
och 983 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. J

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 789
och II: 983 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. K—M

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökning av maximibeloppet
för statens betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit,
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i visst fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samordning av de
nordiska ländernas statliga personalpensionering.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§11

Utredning rörande försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande försäljning till
allmänheten av aktier i statliga företag.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wallmark m.fl. (1:310) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m.fl. (11:386), hade hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
lämpliga former för försäljning
av aktier i de i vinstsyfte drivna statliga
företagen, varvid särskilt beaktades att
sådana former för aktieförsäljningen
ordnades som garanterade en bred
spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade att främja
det långsiktiga sparandet.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:310 och 11:386 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Kaijser, Ottosson, Åkerlund,
Eric Gustaf Peterson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Eliasson i Sund -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag

born, Mattsson, Turesson, Gustafsson i
Skellefteå, Nelander, Björkman och
Källstad, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 310 och II: 386, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågan om försäljning av aktier
i statliga företag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! För oss i högerpartiet
har det alltid framstått som synnerligen
angeläget att så många medborgare som
möjligt görs till ägare av kapital. Det
är mot denna bakgrund man skall se alla
de olika förslag om bättre sparmöjligheter
som vi framlagt liksom vårt
krav på en rimligare beskattning. Det
gäller i samtliga fall elementära förutsättningar
för en önskvärd utveckling.

En ökad spridning av det enskilda
ägandet anser vi vara av stor betydelse
för människorna, och den logiska
följden blir att vi motsätter oss ett ökat
statligt ägande. Den inflationspolitik
som sedan länge bedrivits och den allt
mindre respekten för penningvärdet gör
att sparandet i realtillgångar blir av
särskild betydelse för småspararna. Vi
har därför ansett att ett aktiesparande
kan vara av betydelse, men fördenskull
har vi inte den åsikten att utdelning
på aktier bör beskattas utöver det vanliga
avdraget för inkomst av kapital,
när utdelningen understiger 200 kronor
per år för ensamstående och 400
kronor för gift.

Alla dessa åtgärder utgör alltså ett led
i försöken att sprida ägandet. Aktieägandet
fullgör också, vad vi kan se,
en stor uppgift genom att man på detta
sätt får möjlighet att skapa ett större
riskvilligt kapital som därmed ställs till
näringslivets förfogande.

Av den anledningen har vi sedan
länge ansett att en utredning borde göras
rörande lämpliga former för för -

säljning till allmänheten av mindre aktieposter
i de statliga företagen. Inte
minst under de senare åren har åtskillig
kritik riktats mot skötseln av flera
av våra statliga bolag. Allt talar därför
för att det även ur effektivitetssynpunkt
skulle vara angeläget att försöka sprida
ägandet inom de statliga företagen. En
sådan ordning skulle kunna utgöra en
bidragande faktor till ökad effektivitet
inom den statliga företagsamheten.

Det är rätt förvånansvärt att riksdagsmajoriteten
år efter år avslår kravet
på en utredning rörande denna fråga
och därmed inte visar något intresse för
en utveckling mot ett ökat aktiespridande
inom de statliga företagen.

Vi har från högerpartiets sida i år
liksom tidigare i motioner —• i denna
kammare nr 386 — föreslagit att en utredning
skall tillsättas med det syfte
som jag här har angett. Detta motionskrav
har nu fullföljts i en reservation
till statsutskottets utlåtande.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen av herr
Ivar Johansson m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi brukar här årligen
ha ett litet samtal om att staten skulle
försälja aktier i de olika bolag som
staten äger. Detta motionsyrkande har
återkommit ganska många år — jag
kan inte exakt ange hur många — och
vi har regelmässigt haft våra inställningar
ganska markerade från begynnelsen.

Herr Magnusson i Borås talar om att
man genom detta system vill sprida
ägandet och samtidigt få till stånd effektivare
företag. Jag måste bekänna
att jag är något förvånad över denna argumentering.
Jag är inte riktigt övertygad
om att den omständigheten att
herr Andersson och herr Pettersson
äger aktier i ett företag gör att detta blir
effektivare. Det är snarare företagets
ledning och förutsättningar i övrigt

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Utredning rörande försäljning till allmänheten av aktier i statliga företag

som är avgörande för dess effektivitet.
Så är åtminstone fallet i övriga enskilda
företag.

Man har alltså motiverat sitt förslag
med att man vill sprida äganderätten.
I den vid utlåtande fogade reservationen
av herr Ivar Johansson m. fl. uttalas
bl. a. följande: »Det bör givetvis förutsättas
att betryggande garantier skapas
mot att de aktier som försäljs efter
hand övergår på ett fåtal händer.»
Reservanterna vill således ha en garanti
för att de aktier som släpps loss
inte stannar hos ett fåtal enskilda personer.

Men hur skall detta problem lösas?
Menar reservanter och motionärer att
man skall stifta en särskild lag, enligt
vilken det vore förbjudet att inneha
mer än ett visst antal aktier i de aktuella
bolagen? Och om aktierna i de
statliga bolagen nu försäljs, hur skall
man längre kunna artskilja dem från
enskilda företag?

Utsläppandet av dessa aktier har alltså
kopplats ihop med en spridning av
äganderätten. Man kan fråga sig, om
motionärerna och reservanterna är beredda
att ta konsekvenserna av det
ståndpunktstagande som gjorts i detta
stycke. Det finns ju ingen anledning att
dela upp bolagen och säga att vi beträffande
ett bolag skall ha en lagstiftning
som förbjuder medborgarna att inneha
mer än ett visst antal aktier, under
det att de i andra bolag kan ha hur
många aktier som helst. En lagstiftning
måste i så fall bli generell.

Men räcker det då med en lagstiftning
av denna art? Måste den inte samtidigt
kompletteras med en bestämmelse
om att bolagen inte får ge utdelning
på mer än ett visst antal i lagen angivna
aktier för att det syftemål som motionärerna
uppställt •— spridning av
äganderätten på ett betryggande sätt —
skall kunna tillgodoses?

Herr talman! Det är intressanta vyer
som öppnar sig när man börjar undersöka
på vilket sätt man eventuellt skul -

le kunna tillgodose de önskemål som
reservanterna och motionärerna så bestämt
har givit uttryck åt. För min personliga
del kan jag inte förstå, varför
man på detta sätt skall »förskingra»
statens egendom genom att sälja aktierna.
Om det nu finns ett riskvilligt kapital
att sätta in i verksamheten, skulle jag
tro att det erbjuds rika tillfällen att
placera detta kapital. Jag vågar försäkra
att man i Norrland inte har någonting
emot att företag startas. Det vore
väl ur olika synpunkter angelägnare att
starta sådana företag än att staten säljer
aktierna i de företag den äger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I motionerna begärs en
utredning av frågan. En sådan utredning
kommer naturligtvis att kunna visa,
om man bör försöka tillgodose de
önskemål i övrigt som framställts i motionen.

Herr Lindholm frågar hur man skall
få till stånd en mindre maktkoncentration.
Det kan ske genom att rösträtten
i bolagen begränsas. Därigenom blir
det möjligt att få fram ett system som
medför bättre maktbalans.

I vår motion har vi inte sagt något
annat än att det naturligtvis är självklart
att man också skall kunna få sälja
aktier men att åtminstone i första
omgången spridningen bör göras så vidsträckt
som möjligt. Vårt förslag är
emellertid inte någon färdig produkt,
och därför har vi begärt en utredning
på denna punkt.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är väl ett ganska
egendomligt sätt att vidga äganderätten
som motionären här talar om, nämligen
genom att begränsa rösträtten på
bolagsstämmorna. I reservationen säger
man att man vill skapa betryggande garantier
för att en koncentration av aktierna
inte uppkommer. Skulle den ga -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

rantin ligga i att rösträtten på dessa
aktier begränsas, så har man väl inte
genom sitt förslag ökat spridningen av
äganderätten.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Lindholm missförstod
mig; det går inte till så som han
sade. Genom att begränsa möjligheten
för en och samma person att utöva
rösträtten för alltför många aktier, begränsar
man också möjligheterna till
en alltför stor maktkoncentration.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att man genom att begränsa rösträtten
även kan begränsa maktkoncentrationen.
Men var det en begränsad maktkoncentration
som var huvudsyftet med
motionen? Man har hela tiden argumenterat
med att man vill sprida äganderätten
och det gör man inte genom
att begränsa rösträtten vid bolagsstämman.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 94, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposiitionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 93 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Försäljning till allmänheten av aktier
i LKAB

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av väckta motioner
om försäljning till allmänheten av aktier
i LKAB.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wallmark m.fl. (1:309) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m.fl. (11:387), hade hemställts
att riksdagen måtte 1. besluta att
av statens till ca 479 milj. kr. uppgående
innehav av aktier i LKAB aktier till ett
nominellt belopp av 228 milj. kr. skulle
erbjudas allmänheten i valören 100 kr.
per aktie till en marknadsmässig kurs,
varvid särskilt tillsåges att köpare av
lägre antal aktier skulle äga förtur vid
överteckning och att en bred spridning
av aktieköpen bland allmänheten vunnes;
2. besluta att under budgetåret
1967/68 utbudet av aktier bestämdes
till nominellt 50 milj. kr.; samt 3. bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de förberedelser
som försäljningen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas vad
i motionerna anförts i fråga om valordning
för bolaget.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:309 och 11:387 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Åkerlund, Turesson
och Björkman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Försäljning till allmänheten av aktier i LKAB

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 309 och II: 387,

1. besluta att av statens till ca 479
milj. kr. uppgående innehav av aktier
i LKAB aktier till ett nominellt belopp
av 228 milj. kr. skulle erbjudas allmänheten
i valören 100 kr. per aktie till en
marknadsmässig kurs, varvid särskilt
tillsåges att köpare av lägre antal aktier
skulle äga förtur vid överteckning och
att en bred spridning av aktieköpen
bland allmänheten vunnes;

2. besluta att under budgetåret 1967/
68 utbudet av aktier bestämdes till nominellt
50 milj. kr.;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
de förberedelser som försäljningen erfordrade,
varvid särskilt borde beaktas
vad i motionerna anförts i fråga om valordning
för bolaget.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Vi har från högerhåll i
år liksom tidigare föreslagit att en viss
del av aktierna i LKAB skall försäljas.
Vi har nu tänkt oss att aktier till ett
sammanlagt nominellt belopp av 50
miljoner kronor skall försäljas i en
första omgång. Det nominella beloppet
per aktie bör vara 100 kronor och inköpsrätten
begränsas till 40 aktier per
köpare. Kursen bör vara marknadsmässig
och valordningen utformas så, att
minoriteterna tillförsäkras visst inflytande.

Med dessa ord i all korthet ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Även denna fråga är ett
ständigt återkommande debattämne. Jag
förstår inte varför man i högerlägret är
så angelägen om att staten skall avhända
sig det guldägg som LKAB faktiskt är.
Jag skall inte gå igenom hela historien

om LKAB:s överförande i statens ägo,
men jag har redan tidigare erinrat om
att den gamle högerledaren Lindman
egentligen är den som tog initiativ härtill.
Jag vill också erinra om att det på
samlingsregeringens tid gjordes ett enhälligt
uttalande att detta överförande
borde ske.

Jag tycker därför att det är felaktigt
av högern att nu vilja riva upp det beslut,
som man från högerhåll tagit initiativ
till och sedermera i samklang med
oss andra förordat för genomförande
vid lämplig tidpunkt. Man bör stå för
vad man tidigare har varit med om att
besluta.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 95, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 33 nej, var -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

jämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avsitå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr 46,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående eftergift av arvsskatt
m. m.; samt

första lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 2:o) och 14 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§14

Föredrogs vart för sig och lades till
handlingarna

första lagutskottets memorial nr 36,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 27 i anledning av väckta motioner
om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen;
och

andra lagutskottets memorial nr 49,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner om pensionering av äldre friställd
arbetskraft.

§ 15

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rörelsemedel för
domänverket, och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående dispositionen av
vissa medel ur skördeskadefonden jämte
i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§16

Obligatorisk läkarundersökning av invandrade
utländska arbetstagare och
deras familjemedlemmar och obligatorisk
hälsokontroll av viss utländsk arbetskraft Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av motioner
om obligatorisk läkarundersökning
av invandrade utländska arbetstagare
och deras familjemedlemmar och
obligatorisk hälsokontroll av viss utländsk
arbetskraft.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
behandling av detta ärende
utmynnar i förslag om en skrivelse till
Kungl. Maj:t, i vilken riksdagen ger till
känna att man icke kunnat biträda
motionärernas yrkanden men finner anledning
att förorda att möjligheter till
en förbättrad hälsokontroll och ett inlemmande
i det förebyggande hälsovårdssystemet
av invandrarna utredes
i syfte att främja hälsa och arbetsanpassning
och att motverka eventuella
smittorisker. Utskottet borde enligt mitt
sätt att se på frågan utan tveksamhet
ha kunnat följa motionärerna och gjort
hemställan om en utredning angående
obligatorisk läkarundersökning av invandrade
utländska arbetstagare och
deras familjer.

Att allvarliga brister föreligger i fråga
om hälsokontrollen av invandrargrupperna,
råder inget som helst tvivel om.
Det händer ofta att allvarliga smittosamma
sjukdomar uppdagas hos invandrarna
kort tid efter deras ankomst till
vårt land. Vad som kan hända och vad
som har hänt när det gäller smittoöverföring
är ur hälsovårdande synpunkt
oroväckande.

Vi som arbetar inom hälsovården får
ofta besked om TBC-fall som vållar stora
bekymmer. När människor behäftade
med TBC, salmonelloser, infektiös he -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Obligatorisk läkarundersökning av invandrade utländska arbetstagare och deras
familjemedlemmar och obligatorisk hälsokontroll av viss utländsk arbetskraft

patit och bandmask placeras in i livsmedelshanteringen,
exempelvis i restaurangköken,
uppstår så stora risker att
rådande förhållanden är helt oförsvarliga.

De illegalt inkomna utlänningarna vållar
de allra största problemen. Det är
just hos dem som medicinalstyrelsen
också har framhållit att hälsoriskmomenten
är särskilt höga. De människorna
finner vi överallt i våra restaurangkök;
det är de som lagar vår mat, serverar,
diskar, osv.

De stränga krav som vi här i landet
uppställer på hygien blir helt enkelt
värdelösa, om vi icke samtidigt har
vissa fordringar på de anställdas hälsotillstånd.

Jag har velat trycka just på dessa
ting, därför att det måste ske någonting
snabbt som löser problemen. Om utskottets
skrivning verkar så, att Kungl.
Maj :t omgående tar upp frågan till utredning,
kan jag vara nöjd med utskottets
skrivning och dess hemställan. Men
om så icke blir fallet, måste ärendet
föras vidare i någon form.

.lag skall, herr talman, inte ställa
något annat yrkande än utskottets, men
jag vädjar till departementschefen, som
får detta ärende på sitt bord, att omgående
vidta erforderliga åtgärder i
frågan.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! I en motion av den 26
januari hemställde jag om utredning
rörande möjligheterna att skyndsamt införa
obligatorisk hälsokontroll av utländsk
arbetskraft, som söker anställning
inom restaurangbranschen. Det är
bl. a. med anledning av den motionen
som vi i dag tar upp denna fråga.

Utskottet har kommit fram till ett
som jag tycker mycket positivt ställningstagande,
och jag kan ur utlåtandet
hämta följande belägg för detta. Utskottet
skriver bl. a.: »Behovet av bättre
hälsokontroll för invandrare har starkt

betonats i remissyttranden och bl. a. utförligt
belysts av medicinalstyrelsen.»
Vidare säger utskottet längre fram i utlåtandet;
»Särskilda synpunkter träder
i förgrunden i den av motionärerna särskilt
framhävda frågan om åtgärder för
att förhindra att invandrare sprider
smittosamma sjukdomar. Bl. a. har
nämnts risken för tuberkulossmitta.»

Ofta är det väl ett speciellt fall som
gör att man engagerar sig djupare i en
viss fråga. Det är kanske inte alla som
hunnit läsa samtliga motioner i detta
ärende, och jag vill därför nämna att
i mitt fall gällde det en albansk medborgare
som kom till Sverige. Han var
då mycket sjuk i tuberkulos och fick
tillfällig anställning i restaurangbranschen,
närmast som diskare, och hade
därvid hand om både det ena och det
andra. Jag anhöll honom för ett mycket
allvarligt våldsbrott, och då kom det
fram hur sjuk han var. Han blev inlagd
på ett av våra större sjukhus och jag
diskuterade hans fall mycket med sjukhusets
läkare. Jag vet inte vem som var
mest upprörd, läkaren eller jag, över
att denne man hade fått arbeta fullständigt
fritt just i restaurangbranschen.
Vi övervägde hur man skulle kunna
komma till rätta med problemet, och
detta var också den närmaste anledningen
till att jag tog upp frågan i
motionsform i januari.

Jag skall inte ställa något yrkande
men måste säga att jag är tacksam för
utskottets skrivning, som slutar med en
hemställan om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet
anfört. Skrivningen som sådan
är också mycket positiv, och jag förmodar
att detta måste leda till att frågan
ganska snart görs till föremål för
någon form av övervägande, varvid man
inte minst bör ta hänsyn till de positivt
inställda remissinstanserna och ser
efter vad som kan göras omedelbart.
Vi har ju här i landet en mycket stor
grupp utländsk arbetskraft. Dessa män -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

niskor bör få fortsätta att arbeta men
under andra betingelser än nu.

Herr talman! Jag har alltså inget yrkande
utan vill bara uttrycka min uppskattning
av det fina arbete som utskottet
nedlagt och hoppas att det framdeles
skall leda till ett snabbt resultat hos
Kungl. Maj:t.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av motion
om åtgärder för att åstadkomma
trafiksäkrare bilar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av statens
trafiksäkerhetsverk, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
under sjätte huvudtiteln (bilaga 8,
punkt C 1) föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1967/68 beräkna till
Trafiksäkerhetsmyndigliet m. m. ett anslag
av 11 500 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 55, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
mars 1967, dels föreslagit riksdagen att
besluta att den 1 januari 1968 skulle inrättas
en myndighet med namnet statens
trafiksäkerhetsverk i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet förordat,
dels föreslagit riksdagen att besluta
att den 1 januari 1968 skulle inrättas
en myndighet med namnet trans6
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr

portnämnden i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet förordat, dels föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj :t att på personalförteckning för statens
trafiksäkerhetsverk föra upp tjänster
på löneplan C i enlighet med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
föreslagit, dels föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar som fordrades
med anledning av inrättandet av statens
trafiksäkerhetsverk och transportnämnden,
dels berett riksdagen tillfälle att
avge yttrande med anledning av vad
departementschefen anfört rörande körkort
och trafikutbildning, dels föreslagit
riksdagen godkänna av departementschefen
förordade grunder för
statsbidrag till förhyrning av stadigvarande
undervisningsmateriel vid yrkesskolor,
dels ock framlagt förslag till medelsanvisning.

Propositionen nr 55 hade hänvisats
till statsutskottet utom vad den avsåge
körkort och trafikutbildning, i vilka delar
den hänvisats till lagutskott.

I anslutning härtill hade statsutskottet
behandlat vissa motionsledes framförda
yrkanden, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Gustaf Peterson och Erik Filip
Petersson (I: 727) och den andra inom
andra kammaren av fru Nettelbrandt
m. fl. (II: 911), i vilka bl. a. hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen vid
sin behandling av proposition nr 55 måtte
besluta 2. att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en vidgad och intensifierad
TV-undervisning på trafiksäkerhetsområdet,
främst inom grundskolan;
3. att lekmannastyrelsen inom
statens trafiksäkerhetsverk skulle bestå
av sex ledamöter jämte verkets chef i
enlighet med utredningens förslag;

dels två likalydande motioner väckta
den ena inom första kammaren av herr
Strandberg m. fl. (I: 728) och den andra
inom andra kammaren av herr andre
25

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

vice talmannen Cassel och herr Bengtson
i Solna (II: 909), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen av prop.
1967: 55 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om ökat stöd åt undervisning
av barn på förskolestadiet samt i övrigt
beakta vad i motionerna framförts;

dels en inom andra kammaren av herr
Jansson m. fl. väckt motion (11:910),
vari föreslagits att riksdagen 1. — med
bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts proposition
nr 55 om inrättandet av statens
trafiksäkerhetsverk — måtte uttala att
den i propositionen föreslagna arbetstidsinspektionen
skulle handhavas av
trafiksäkerhetsverket; 2. i fråga om trafikundervisningen
i skolan måtte bifalla
den av utredningen föreslagna målsättningen;
3. i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om förslag till 1968 års
riksdag rörande en skyndsam utbyggnad
av trafikyrkesskolor och jämförlig
utbildning för den yrkesmässiga trafikens
behov;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Isacson (I: 726) och den andra inom
andra kammaren av herr andre vice
talmannen Cassel (11:908).

Vidare hade utskottet i förevarande
sammanhang behandlat två vid början
av årets riksdag väckta likalydande motioner,
den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Dahlén (I: 657)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (11:846).

Utskottet hemställde,

I. att motionen 11:910, såvitt den
avsåge att arbetstidsinspektionen skulle
handhas av den i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
mars 1967 föreslagna trafikmyndigheten,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 727 och II: 911, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att antalet
ledamöter i styrelsen för trafiksäkerhetsverket
skulle vara sex, inbe -

räknat generaldirektören som självskriven
ledamot och ordförande;

III. att motionerna I: 727 och II: 911,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande inrättande av en utredningssektion
inom trafiksäkerhetsverkets
trafik- och informationsbyrå, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; IV.

att riksdagen måtte, med den
ändring som följde av bifall till utskottets
hemställan under II., besluta att den
1 januari 1968 skulle inrättas en central
förvaltningsmyndighet med namnet statens
trafiksäkerhetsverk i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

V. att riksdagen måtte besluta att den
1 januari 1968 skulle inrättas en myndighet
med namnet transportnämnden

1 huvudsaklig överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet förordats;

VI. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att på personalförteckning
för statens trafiksäkerhetsverk föra upp
tjänster på löneplan C i enlighet med
vad i statsrådsprotokollet förordats;

VII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsanordningar
som fordrades med anledning
av inrättandet av statens trafiksäkerhetsverk
och transportnämnden;

VIII. att riksdagen måtte för budgetåret
1967/68 avseende tiden den 1
juli—den 31 december 1967 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa a)

till Statens bilinspektion: Avlöningar
ett förslagsanslag av 553 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) till Statens bilinspektion: Omkostnader
ett förslagsanslag av 161 000 kr.,
att avräknas mot automobilskatteniedlen,

c) till Statens bilinspektion: Uppdragsverksamhet
ett förslagsanslag av

2 822 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

d) till Statens biltrafiknämnd: Avlö -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

ningar ett förslagsanslag av 613 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

e) till Statens biltrafiknämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 61 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; IX.

att riksdagen måtte för budgetåret
1967/68 avseende tiden den 1 januari—den
30 juni 1968 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa

a) till Statens trafiksäkerhetsverk:
Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 906 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen,

b) till Statens trafiksäkerhetsverk:
Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag
av 3 993 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

c) till Transportnämnden: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av
274 000 kr., därav tre fjärdedelar att
avräknas mot automobilskattemedlen,

d) till Vissa kostnader för arbetstidsinspektion
ett förslagsanslag av 478 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen; X.

att riksdagen måtte till Vissa kostnader
för utbildning av trafikskolepersonal
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 600 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen; XI.

att riksdagen måtte med bifall till
vad i statsrådsprotokollet förordats samt
med avslag å motionen II: 910, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad utskottet anfört
rörande viss vidareutbildning av förare;

XII. att motionerna I: 726 och II: 908
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

XIII. att riksdagen måtte godkänna
i statsrådsprotokollet förordade grunder
för statsbidrag till förhyrning av
stadigvarande undervisningsmateriel
vid yrkesskolor;

XIV. att motionen 11:910, såvitt den
avsåge målsättningen för trafikundervis6*
— Andra kammarens protokoll 1967.

ningen i skolan, icke måtte av riksdagen
bifallas;

XV. att riksdagen måtte, med bifall
till vad i statsrådsprotokollet förordats
samt i anledning av motionerna I: 728
och 11:909 ävensom 1:727 och 11:911,
sistnämnda båda motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t ge
till känna vad utskottet anfört i fråga
om trafikundervisningen i skolan m. m.;

XVI. att motionerna I: 657 och II: 846
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Johansson i Norrköping.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen beträffande detta utlåtande
må omfatta jämväl tredje lagutskottets
utlåtanden nr 31 och 33, men
yrkanden rörande sistnämnda utlåtanden
framställes först sedan desamma
föredragits.

Statsutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 89 har jag fogat en blank
reservation. Jag delar både departementschefens
och utskottets uppfattning
angående inrättandet av det nya trafiksäkerhetsverket
och hoppas att dess arbete
för trafiksäkerheten skall ge ett
gott resultat i en för oss alla angelägen
fråga.

Det är till en liten detalj -— men en
viktig sådan — nämligen huruvida arbetstidstillsynen
för den yrkesmässiga
biltrafiken såsom departementschefen
föreslår skall utövas av arbetarskyddsstyrelsen,
som jag ställer mig tveksam.
Utredningen och ett flertal remissinstanser
ansåg att arbetstidstillsynen
bl. a. på grund av trafiksäkerhetskravet
borde förläggas till trafiksäkerhetsverket.

Det ligger mycket i den uppfattar
25

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk,

ningen, men det bör heller inte förnekas
att om vi har en central tillsynsmyndighet
som arbetarskyddsstyrelsen
bör den ha hela överblicken när det
gäller arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen
i landet.

Nu hoppas jag att trafiksäkerhetskravet
blir tillgodosett på ett tillfredsställande
sätt genom en effektiv inspektion
och ett gott samarbete mellan arbetarskyddsstyrelsen
och trafiksäkerlietsverket.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Huvudsyftet med det
nu föreliggande förslaget, att sammanföra
olika trafiksäkerhetsfunktioner till
ett verk, är helt riktigt. Det finns emellertid
en mängd detaljer som enligt min
mening borde ha varit annorlunda utformade.
I motion 910 i denna kammare
har jag och några medmotionärer
föreslagit för det första att den i propositionen
föreslagna arbetstidsinspektionen
skall handhas av trafiksäkerhetsverket,
för det andra att den av utredningen
föreslagna målsättningen i fråga
om trafikundervisningen i skolan skall
godtas och för det tredje att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa
om förslag till 1968 års riksdag
rörande en skyndsam utbyggnad av trafikyrkesskolor
och jämförlig utbildning
för den yrkesmässiga trafikens behov.

Beträffande den första punkten om
vem som skall handha arbetstidsinspektionen
företräder motion 910 samma mening
som såväl utredningen som flera
remissinstanser har haft. Även arbetarskyddsstyrelsen
föreslår att denna
inspektion skall utövas av trafiksäkerhetsverket.
Det kunde med fördel inordnas
i den föreslagna fordonsbyrån, där
det finns andra sektioner för bl. a. inspektionsverksamhet.
Jag anser att det
särskiljande som utskottet stannat för
inte motsvarar den grundläggande sam -

m. in.

ordningstanke som ligger till grund för
hela trafiksäkerhetsverkets tillkomst.

Vad trafikundervisningen beträffar,
så är åldern inte av sekundär betydelse.
Men man kan ha skilda meningar
om förslaget, att åldersgränsen skall vara
21 år för att föra buss och 19 år
för att föra tung lastbil. Det bör framhållas
att det är grundligheten i utbildningen
som är avgörande och inte variationer
i åldern på ett eller två år.

Vissa undersökningar har gjorts och
flera kommer väl om vilka förare det
är som svarar för största delen av olyckorna.
Om jag uppfattat en del utredningar
rätt, är det ändå så, att en fjärdedel
av olyckorna orsakas av yngre
förare. Jag vill härvidlag ansluta mig
till vad transportarbetareförbundet uttalar
i sitt remissyttrande, nämligen
att vi måste få en snabb utbyggnad av
yrkesutbildningen av förare i yrkesmässig
trafik och att erhållande av Bkörkort
ovillkorligen skall vara förknippat
med utbildning i yrkesskola
eller med i sådan skola avlagt prov. Här
föreligger tyvärr inte något förslag om
en omedelbar utbyggnad av yrkesutbildningen.

I remissyttrandena finns starkt stöd
för kravet att körutbildningen skall vara
en angelägenhet för stat och kommun.
Det innebär bl. a. kommunala körskolor.
Tyvärr har man, tycker jag, inte
lyssnat på de remissinstanser som talat
för att det skall skapas kommunala
körskolor.

Vid transportarbetareförbundets kongress
hösten 1965 underströks bl. a. av
förbundsordföranden kraftigt betydelsen
av åtgärder i syfte att tillgodose
behovet av utbildning för den yrkesmässiga
trafiken. Enligt förbundsordföranden
borde det i varje län inrättas lokala
utbildningsnämnder, som borde
underställas det blivande trafiksäkerhetsverket.

Vad så trafikundervisningen i skolan
beträffar avvisas det i motion 919
liksom av utredningen framförda förslå -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

get, att grundskolans sista klass skall
ge den undervisning som krävs för de
teoretiska förarproven. Förslaget avvisas
därför att det blir en lucka på några
år mellan den teoretiska trafikundervisningen
och övningskörningen. Invändningen
förefaller mig inte särskilt
stark. Det bör erinras att man dessutom
erhåller körkort för motorcykel redan
vid 16 års ålder. Detsamma gäller traktor,
och kraven på teoretisk utbildning
för ett A-körkort är inte stora. Därtill
kommer att den teoretiska utbildning,
som grundskolan skulle ge, skulle vara
till allmän nytta för vars och ens anpassning
i ett läge då trafikutvecklingen
präglas av ökad bilism.

Vad trafikskolorna beträffar är det
flera remissinstanser som intar samma
ståndpunkt som den vi redovisat i motion
910, nämligen att dessa skolor bör
frikopplas från kommersiella intressen
och drivas i kommunal regi. Det är min
förhoppning att statsrådet fortlöpande
skall pröva lämpliga former för statlig
stimulans till en vidgad verksamhet för
kommunala trafikskolor.

Till frågan om utbildningen av trafikskolornas
personal gör departementschefen
i propositionen några riktiga påpekanden
om att denna utbildning i
huvudsak bedrivs i privat regi, saknar
samordning och behöver förbättras. Jag
biträder de förslag som departementschefen
framfört på detta område i propositionen
och som också tillstyrkts av
utskottet. Statens trafiksäkerhetsråd anser
att en högre trafikläroanstalt bör
inordnas i universitetssammanhang. Jag
tror att det är riktigt, och de erfarenheter
som finns av sådan utbildning i
andra länder tycks vara god.

Herr talman! Jag hade åtskilligt fler
synpunkter, som jag hade velat anföra,
men då jag i likhet med kammarens
övriga ledamöter uppskattar att vi inte
får kvällsplenum skall jag inskränka
mig till att endast yrka bifall till motion
II: 910.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Den reservation som
jag fogat till tredje lagutskottets utlåtande
nr 31 grundar sig framför allt
på några sakkunmiguttalanden, som
kortfattat refererats i utskottets utlåtande
så som till- och avstyrkande. Jag ber
att i korhet få föredra några av dessa
uttalandena i vad de avser övningskörninig
på motorväg.

NTF föreslår att övningskörning på
motorväg skall tillåtas under förutsättning
att eleven i övrigt är färdigutbildad
och bilen har dubbelkommando.

Motormännens riksförbund framhåller
att ett generellt förbud omöjliggör
även för en avancerad elev att få sin
körteknik på motorväg bedömd och
korrigerad av sakkunnig.

KAK har yttrat sig i samma riktning
men avstått från att tillstyrka med hänsyn
till internationell sed på området.
TCO och länsstyrelsen i Kristianstads
län plus ytterligare några myndigheter
har även tillstyrkt.

Vad vi motionärer stöder oss på är
att det ur trafiksäkerhetssynpunkt är
mycket viktigt att körskoleeleven när
han första gången kommer upp på en
motorväg — och skall köra av den -—-får köra under ledning av en bilskollärare.
Som det nu är — och kommer
att bli om utskottets hemställan bifalles
av riksdagen — får eleven sitt körkort
och har i samma stund rätt att köra upp
på motorväg och köra på den också.
Det anser vi vara trafikfarligt, och vi
stöder oss därvid på dessa sakkunniga
remissinstanser.

Vi har inte så många motorvägar nu,
men vi får flera — det finns ett ganska
stort program härför. Från den 3 september
i höst utvidgas detta förbud att
avse även motortrafikleder. Enligt nuvarande
regler för avläggande av körkortsprov
skall man ha landsvägskörning,
och om landsvägskörning mer
och mer, framför allt i närheten av storstäder,
blir motorvägskörning, anser vi

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

att sådan körning skall ingå i utbildningen.
Vi vill inte på något sätt i motionen
och min reservation släppa lös
denna körning för alla, utan den skall
ske under särskilda villkor, eventuellt
de villkor som Motormännens riksförbund
och NTF har föreslagit och som
innebär att det skall vara dubbelkommando.
Vi vill bemyndiga regeringen
att utforma närmare regler för denna
övningskörning på motorvägar. Det är
helt i trafiksäkerhetens intresse som
min reservation tillkommit.

Herr talman! Jag ber att senare få
framställa yrkande.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Jag motionerade i januari
i år om att få en utredning rörande
inrättande av dels ett rikscentrait
register över utfärdade körkort, dels
ett rikscentrait register över personer
som utan att ha innehaft körkort dömts
för olovlig körning.

Det är ganska uppenbart att om en
person blir åtalad för exempelvis rattfylleri
och sedan säger att han inte har
körkort så är detta mycket svårt att
kontrollera. Han kan ju vara åtalad på
en helt annan plats i landet än den
plats där körkortet har utfärdats. För
att förseelsen skall kunna registreras i
körkortsregistrct måste domstolen veta
vart den skall vända sig. Det finns, emellertid
många länsstyrelser i landet, och
det är en praktisk omöjlighet för domstolen
att ringa runt och ta reda på
var någonstans vederbörande till äventyrs
har fått körkort, om han nu har
fått något. Själv är han absolut infe
skyldig att uppge det. Detta har varit
en negativ sida hela tiden, en sida av
saken som gör att det, såvitt jag förstår,
är alldeles nödvändigt att vi får den
begärda utredningen. Så såg jag det i
januari och tidigare också förstås.

För det andra har vi en lag som säger
att man kan bli dömd till fängelse,
om man gör sig skyldig till olovlig körning
efter att tidigare ha blivit dömd

för samma brott. Då måste domstolen
alltså veta, om vederbörande tidigare
har blivit dömd för samma brott. Har
man inget körkort, finns ju ett sådant
brott inte registrerat någonstans utan
vidare. Alltså borde det också finnas
ett register över personer som gjort sig
skyldiga till olovlig körning utan att
inneha körkort.

Det här är två sidor av trafikproblemen
som är så pass viktiga att jag aim
sett att de motiverade en motion. I sömdags
läste jiag i tidningarna att frågan
om centralt register för körkort skall
utredas. Utredningen skall ta ställning
till registrets organisation, utformningen
av arbetsrutin etc.

I tredje lagutskottets utlåtande nr 31
kan vi i dag läsa bland annat följande:

»Körkortsregistrering. Under detta
avsnitt i propositionen redovisas bl. a.
att departementschefen erhållit bemyndigande
att tillkalla en sakkunnig för
förnyad prövning av frågan om körkortsiregistreringssystemet.
Utredningen
skall enligt direktiven sikta på en
lösning med ett centralt körkortsregister.
Utredningen skall också undersöka möjligheterna
att centralt registrera sådana
brott och förseelser av körkortslösa
som för dem som har körkort föranleder
anteckning i körkortsregistret. Härmed
torde avses bl. a. olovlig körning.»

Yi är alltså framme vid precis det
som jag motionerade om i januari, och
jag kan därför inte annat än med tacksamhet
notera att en utredning är tillsatt.
Jag hoppas nu bara att utredningen
kommer att verka snabbt till fromma
för trafiksäkerheten.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i anslutning till debatten om tredje
lagutskottets utlåtande nr 31. I nämnda
utlåtande behandlas en motion nr 907
i denna kammare. I denna motion
anförs bl. a. att det finns skäl att beklaga
att departementschefen avvisat
tanken på provisoriska körkort.

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

Även om förarutbildningen effektiviseras
i enlighet med de uppdragna riktlinjerna,
är det ändock svårt att omedelbart
efter det att en körkortsaspirant
har genomgått utbildningen med bestämdhet
fastställa aspirantens lämplighet
såsom bilförare. Det blir närmast
den tekniska färdigheten och det elementära
kunnandet av trafikregler som
låter sig bedömas. Det praktiska omdömet
får bilföraren ofta inte tillfälle
att visa förrän han eller hon utrustad
med körkort befinner sig ute i den
reguljära trafiken. Utan tvekan tar det
en avsevärd tid innan en ny bilförare
förvärvat den rutin och de erfarenheter
som gör att hans duglighet såsom
bilförare objektivt kan bedömas.

Mot bakgrunden av vad jag här i
korthet har anfört vill jag framhålla,
att det synes önskvärt med ett system,
som innebär att körkortsaspirant efter
genomgångna och godkända prov erhåller
ett s. k. provisoriskt körkort.
Detta körkort skulle vara tidsbestämt
och om vederbörande bilförare har visat
ett gott omdöme i trafiken skulle
han sedan erhålla det definitiva körkortet.

Utskottet och departementschefen
hänvisar till den stora och komplicerade
apparat som skulle krävas för att
administrera de provisoriska körkorten.
Enligt min och min medmotionärs
mening borde ett system med provisoriska
körkort kunna handhas med en
förhållandevis enkel administrativ apparat
genom att exempelvis trafikförseelser
antecknas på det provisoriska
körkortet. Och jag tror att även om de
provisoriska körkorten kommer att
kräva en viss administrativ apparat, så
skulle vinsterna ur trafiksäkerhetssynpunkt
väsentligt överväga de nackdelar
som kunde uppstå.

Herr talman! Det finns enligt min
mening starka skäl för ett bifall till
motionen 11:907, vari hemställes att
trafikmålskommittén skall få i uppdrag
att utreda frågan om provisoriska kör -

kort. Jag kommer därför senare under
överläggningen att yrka bifall till motionen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! I tredje lagutskottets
utlåtande nr 31 behandlas en rad frågor
rörande trafiken och körkortsutbildningen.

Den förste talaren tog upp ett resonemang
om att bilskolornas trafikundervisning
borde ske i kommunal regi. Jag
skulle tro att det även kommer att bli
så med tiden. Men vid övervägandena
inom bilförarutredningen och inom
departementet har man ändå kommit
till att nuvarande system bör bibehållas.
Det allmänna driver emellertid
redan ett par bilskolor, och ingenting
hindrar att även kommuner startar sådana.
Utvecklingen kommer nog också,
som jag sade, att gå i den riktningen.

Jag vill, herr talman, bara anföra ett
par ytterligare synpunkter med anledning
av vad som sagts under debatten.

Herr Börjesson i Falköping pläderade
för provisoriska körkort. Jag tror
inte på sådana. Det har tidigare förekommit
framställningar härom. Man
har begärt att körkorten skulle göras
provisoriska ett år, och att definitivt
körkort inte skulle erhållas förrän året
gått. Men är så mycket vunnet därmed?
Vilken säkerhet har man för att den,
iom fått ett provisoriskt körkort som
skall gälla ett år, verkligen kör under
denna tid? Ta t. ex. en körkorsaspirant
som fått körkort, men som känner med
sig att han är litet osäker. Har han då
fått provisoriskt körkort kan han helt
enkelt avstå från att köra under detta
år tills körkortet blir definitivt. Då är
han i sämre form att börja köra på vägarna
än om han gör det så snart han
fått sitt körkort. Skall det vara någon
mening med provisoriskt körkort borde
man i stället för en viss tid kräva att
vederbörande kört ett visst antal mil
innan han får det definitiva körkortet.

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

Hur klarar man denna kontroll? Jag
tror — liksom departementschefen och
utskottet — inte så mycket på nyttan
av provisoriskt körkort.

Vad beträffar herr Tobés reservation,
vari yrkas att övningskörning på motorväg
skall tillåtas, har jag en helt annan
uppfattning än han. Vi har inte
många motorvägar här i landet. Dessa
är av sådan standard att man i regel
skall kunna tillåta snabb trafik. Det kan
inte vara så lämpligt att en elev släpps
ut på dessa motorvägar. Jag skulle tro
att trafiken på de flesta motorvägar går
med en genomsnittshastighet av bortåt
120 km i timmen. Det kan då inte vara
riktigt att låta eleverna köra på våra
motorvägar. Det måste dessutom bli
väldigt störande för den övriga trafiken.
Alla vi som kör bil vet att det ofta
är en smula irriterande när man kör
inne i en stad och har en bil med skylten
»övningsbil» framför sig. Jag kan
inte tänka mig annat än att det skulle
förorsaka stor irritation för trafikanterna
på motorvägarna, om övningsbilarna
skulle tillåtas köra där.

Nu kan man säga -— och det gör herr
Tobé — att ingenting hindrar att man
ger sig ut och kör även på en motorväg
så fort man har fått sitt körkort, alltså
utan någon som helst träning för sådan
körning. Till detta vill jag säga att de
flesta bilförare som nyligen har fått
körkort väl i regel, åtminstone under
den första tiden, håller sig till de något
mindre trafikerade vägarna. Även om
man i en bilskola kört bil 10, 20 eller
30 timmar, behärskar man inte därför
bilkörning. Man kan till nöds ge sig ut
och köra på vägar där det inte är så
stor trafik. Som regel håller sig väl de
nya körkortsinnehavarna, till dess de
har blivit litet säkrare, till de mindre
trafikerade vägarna. Jag kan därför
inte tänka mig att det skulle vara till
någon nytta ur trafiksäkerhetssynpunkt
att släppa ut bilskoleeleverna på motorvägarna.
Det måste leda till ett stort
ohägn för de övriga trafikanterna på

dessa vägar. Dem skall man väl också
ta litet hänsyn till.

Både när det gäller de provisoriska
körkorten och när det gäller rätten till
övningskörning på motorväg kan jag
på grund av det anförda till fullo instämma
i de synpunkter som har anförts
i propositionen och i utskottsutlåtandet.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att
alla i denna kammare är överens om
det angelägna i att öka trafiksäkerheten
på våra vägar. Bakgrunden till att jag
väckte min motion om införande av
provisoriska körkort var tanken att trafiksäkerheten
därmed skulle kunna förbättras.

Utskottets talesman herr Levin har
anfört att han inte tror på dessa provisoriska
körkort. Herr Levin frågar vad
man har för garantier för att vederbörande
under det år han innehar det provisoriska
körkortet verkligen kör bil.
Självfallet kan man anföra sådana synpunkter,
men jag tror ändå att den som
fått ett körkort gärna sätter sig vid ratten
och prövar sina föraregenskaper.

Även om nu inte utskottet och inte
heller huvudparten av kammarledamöterna
delar min inställning, är jag fördenskull
inte ensam om min uppfattning.
Jag vill hänvisa till vissa av de
remissyttranden som avgivits över bilförarutredningens
betänkande. Därvid
har beträffande det provisoriska körkortet
bl. a. länsstyrelserna i Kalmar
och Malmöhus län, de svenska ledamöterna
av Nordisk vägtrafikkommitté,
trafikmålskommittén, Automobilbesiktningsmännens
förening, Trafikförsäkringsföreningen,
KAK och M framhållit,
att de av utredningen åberopade kostnaderna
och olägenheterna inte är tillräckliga
skäl mot införande av provisoriska
körkort.

Låt mig bara hänvisa till länsstyrel -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

sens i Kalmar län remissyttrande, där
det heter:

»Av det statistiska material som utredningen
redovisat i betänkandet framgår
med önskvärd tydlighet de unga bilförarnas
svåra belastning då det gäller
trafikolycksfallen. Då trafikolyckorna i
våra dagar utgör ett av det moderna
samhällets svåraste problem icke blott
ur samhällsekonomisk synpunkt utan
även för de enskilda människorna, som
drabbas därav, måste alla framkomliga
vägar prövas för att höja trafiksäkerheten.
En sådan väg är enligt länsstyrelsens
uppfattning införandet av provisoriska
körkort för nya bilförare. Att
— såsom utredningen gjort — åberopa
kostnaderna och olägenheterna av ett
införande av detta institut såsom ett
skäl mot detsamma finner länsstyrelsen

ej bärande mot bakgrunden av---»

etc.

Herr talman! Jag skulle kunna läsa
upp flera remissyttranden men jag nöjer
mig med detta.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Skall en förare med nytt
körkort ensam få köra upp på en motorväg
eller skall en förare som befinner
sig i slutet av sin utbildning under
lärares övervakning och under vissa
omständigheter få köra upp på motorväg?
När det gäller att avgöra vilket
av dessa alternativ som ur trafiksäkerhetssynpunkt
är det bästa, finns enligt
min mening inte någon möjlighet att
tänka sig annat än att det senare är
det bättre. Såväl motionärerna som jag
själv som reservant litar på att regeringen
skall kunna utfärda regler för
detta, som skulle kunna bidraga till att
det inte blir några störningar för trafiken.
I vissa städer, där man har motorvägar
som utfartsvägar, får bilskolläraren
nu köra så länge vägen är rak
och fin, men när man sedan kommer
in på sämre och kurvigare vägar, får
ratten överlåtas till den icke utbildade
körskoleeleven.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Om riksdagen skulle
rösta för herr Tobés reservation att
släppa loss övningskörningen på motorväg,
kommer det inte att betyda att
bilskoleeleverna här i landet i allmänhet
har möjlighet att övningsköra på
motorväg. Det är bara ett litet fåtal
mil motorväg här i landet. De allra
flesta bilskolor och bilskoleelever komme
aldrig att kunna utnyttja detta.
Det måste väl ligga något i resonemanget
att det verkar störande för den övriga
trafiken. I Tyskland och i andra
länder, där man har ett betydligt mer
utbyggt motorvägsnät än vad vi har,
är det förbjudet att övningsköra på motorväg.

I andra sammanhang brukar vi anpassa
vår trafiklagstiftning till de internationella
reglerna, men här skulle vi
gå in för en helt annan linje än alla
andra länder.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I denna ämbetsverkens
gyllene tid när man har en övertro på
stora verk är det kanske angeläget att
säga att inom biltrafiken har vi nu
kommit i en situation där vi har satsat
så mycket kapital och så mycket arbetskraft
att vi behöver vara ytterst
försiktiga för att vi inte skall krångla
till det hela. Alla är vi väl eniga om
att vi vill ha trafiksäkerhet.

Eftersom jag varken är motionär eller
har något yrkande skulle jag vilja
ställa några frågor till herr statsrådet.

Vi har för närvarande vissa inskränkningar
i järnvägstrafiken och man förutsätter
att det skall bli ännu fler ganska
snart. Inom postverket försiggår också
en s. k. rationalisering som innebär
att servicen blir sämre. Då vill jag fråga
statsrådet: Är det rimligt att, innan
vi byggt ut vägar m. m., företa dessa
s. k. rationaliseringar och lägga ned
järnvägar eller inskränka trafiken där?
Samtidigt som vi gör det är vi ju medvetna
om att vi tvingar ut den tunga

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

trafiken på ett vägnät som icke är så
utbyggt att det kan ta emot den. De
verkliga trafikfarorna i dag är inte
minst dessa s. k. långtradare — man
kan på en kort sträcka se kanske ett
tjugotal långtradare som stänger trafiken
i högsta grad. När man söker komma
till rätta med dessa trafikfrågor hade
det väl varit rimligt att väga olika
frågor gentemot varandra.

Sedan skulle man väl ändå kunna hysa
den stilla förhoppningen att man,
när det gäller kostnadsfrågor, skulle
kunna väga mot varandra å ena sidan
vad det innebär att vi inskränker trafiken
på järnvägarna och å andra sidan
vad det innebär att man tvingar ut trafiken
på de alltför trånga och besvärliga
vägar som vi har i vårt land. Jag
undrar om inte detta är en fråga som vi
behövde titta litet mera på.

Jag skall också villigt säga att om jag
hade vetat att vi skulle få en miljonrullning
av den storleksordning som vi
har fått när vi beslutat oss för högertrafik,
skulle jag inte ha varit så positiv för
att införa högertrafiken. Situationen är
nämligen den att hur vi än diskuterar
är numera bilen en nödvändighetsvara,
inte bara för de högre inkomsttagarna,
utan även för arbetare när det gäller att
komma mellan arbetsplatsen och bostaden.
I en sådan situation kan det inte
vara rimligt att vi lägger så stora pålagor
på biltrafiken och bara räknar med
att vi där kan ta ut hur mycket som
helst, medan vi samtidigt sätter mindre
inkomsttagare och stora arbetargrupper
i det läget att de inte får möjligheter att
skaffa sig en någorlunda trafiksäker bil.
Jag tror att det finns anledning för oss
att inte bara titta på hur vi kan mjölka
ut miljoner av biltrafiken, utan även
komma ihåg att bilen i dag har samma
uppgift som cykeln hade för exempelvis
mig när jag var ung. Det är givet att vi
i en sådan situation borde vara litet
mera försiktiga.

Det talas om grundlighet i utbildningen.
Jag tror att erfarenhet är ganska

viktig. Talet om att de unga förarna är
i flertal när det gäller olyckor är ganska
naturligt. I och med att bilbeståndet
ökar och de nya förarna tillhör de yngre
grupperna blir de ju i flertal på vägarna
i dag. Även om jag kört bil utan
att vara med om några olyckor under
drygt 30 år, måste jag ändå säga att
förarna bland ungdomen är oerhört
skickliga i dag — men jag tror inte man
skall ha någon övertro på deras eller
andras skicklighet.

När jag hörde herr Börjesson i Falköping
tala om trafiksäkerheten vill jag
fråga: Är det absolut nödvändigt att vi,
när vi skall göra en reform, gör den så
krånglig som det över huvud taget är
möjligt? I stället för att få en naturlig
övergång till högertrafiken har vi hetsat
upp svenska folket så att man numera
inte vet hur man skall gå över en gata,
därför att det anses att det skall vara
en jämn ström över gatan. Samtidigt
har man givet det ena rådet efter det
andra i radio och andra massmedia om
ljus, signaler m. m. Jag undrar om det
inte vore lämpligt att alla de som sysslar
med trafikfrågor använde sitt sunda
förnuft och tänkte på att allt oförnuft
kostar pengar och att det är angeläget
att göra vissa inskränkningar och ta
alla nymodigheter på detta område med
en nypa salt.

-Herr talman! Jag hoppas verkligen
att själva övergången till högertrafik
den 3 september blir mycket lugnare
och naturligare än allt det som har föregått
den.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg gjorde
gällande att systemet med provisoriska
körkort skulle vara i högsta grad krångligt.
Det beror på hur man utformar
det. Det behöver inte vara särskilt
krångligt.

Herr Lundberg talade också om förnuft.
.lag hoppas att han inte gör an -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m.

språk på att ensam ha monopol på förnuftet
här i kammaren.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att körkort
och förnuft alltid hör samman.

Det är redan tillräckligt krångligt i
dag att få körkort från en länsstyrelse.
Det finns, som herr Börjesson i Falköping
själv påpekat, så mycket krångel,
så mycket byråkrati och så många underligheter
på detta område. Tag bort
en del därav men lägg för Jesu namn
inte till mera krångel! Vi bär varken
tid, arbetskraft eller pengar för att skapa
ytterligare krångel i Sverige bara
för att vi skall vara så perfekta och
fulländade. Vi ökar inte effektiviteten
därmed.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Lundbergs frågor
till statsrådet är det statsrådets sak att
klara upp. Jag vill ändå i anslutning
till dessa säga att den olust inför det
nya ämbetsverket, som herr Lundberg
vädrade, inte har kommit till uttryck
vare sig i de väckta motionerna eller
under arbetet i utskottet. Man har tvärtom
sagt sig att trafiksäkerhetsfrågorna
är utomordentligt viktiga och blir det
mer och mer. Det är dess bättre inte så
att myndigheterna i vårt land dikterar
vilka människor som skall åka tåg
och vilka som skall åka bil, utan bilismen
sväller med enorm hastighet och
skadorna är tyvärr betydande och dess
värre i växande.

Det förefaller mig som om herr Lundberg
inte hade ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt denna höga skadefrekvens.
Enbart de väldiga belopp som
trafikolyckorna årligen kostar är av
en helt annan storleksordning än
kostnaderna för det nya ämbetsverket.
Det är en central uppgift att på ett
annat sätt än hittills ordna verksamheten,
som varit splittrad på en rad oli -

ka organ, vilka tyvärr haft dålig inbördes
kontakt. Genom att samla dem i
ett centralt verk får man — hoppas och
tror jag — helt andra möjligheter att
arbeta för trafiksäkerheten än man hittills
haft.

Låt mig också säga att praktiskt taget
alla motioner i detta ärende är vettiga
och riktigt övertänkta. Därför har också
utskottsutlåtandet, genom att ta hänsyn
till de motionsledes framförda yrkandena,
kunnat bli så enhälligt som
det faktiskt är — med undantag för den
blanka reservation som herr Johansson
i Norrköping nyss motiverade. Det visar
att det finns ett centralt intresse
i detta fall som förenar oss alla som
sysslar med trafikfrågor, och det är att
åstadkomma bästa möjliga resultat. Utskottet
har också, som sagt, velat ta
all tillbörlig hänsyn till alla uppslag
som har kommit. Jag tror att önskemålen
i motionerna i det väsentliga är tillgodosedda.
Det är klart att verket under
de närmaste åren får visa hur det
kommer att lägga upp sin verksamhet,
och sedan blir det tillfälle att motionsledes
ställa yrkanden, om man så finner
erforderligt.

Herr Jansson i Stockholm, som närmast
uppkallade mig, när han yrkade
bifall till sin motion, har i huvudsak
— och det är den viktigaste punkten i
motionen — velat att inspektionen över
arbetstidstillämpningen för yrkescliaufförer
skulle läggas hos trafiksäkerhetsverket
i stället för hos arbetarskyddsverket.
Utskottet bär hävdat att när det
finns ett särskilt ämbetsverk med hittills
ganska långvarig erfarenhet för att
tillgodose, övervaka och tillvarata arbetarskyddsintresset
i dess olika faser,
bör också •— såsom föreslagits i propositionen
— denna verksamhet ligga hos
detta verk. Trafiksäkerhetsverket skall
ägna sig åt trafiksäkerhetsfrågorna, det
nya vägverket skall ägna sig åt vägfrågorna
och arbetarskyddsverket slutligen
åt arbetarskyddsfrågorna. Här föreligger
alltså en klar och naturlig

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk,

uppdelning av de olika moment, som
ingår i vägtrafiken. Vi är överens om
att det skulle ha varit olyckligt att
bryta sönder en sådan naturlig uppdelning.

Härmed bär jag, herr talman, i största
korthet redovisat skälen till att vi i
statsutskottet har kunnat bli praktiskt
taget ense om hela detta utlåtande.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till herr
Ståhl vilja säga att jag varken ställt något
yrkande eller väckt någon motion i
denna fråga, utan min kritik mot detta
stora ämbetsverk var en allmän kritik.
Jag vill göra herr Ståhl uppmärksam
på att denna inte bara gäller i denna
fråga. Jag är den förste att understryka
att vi bör vidta åtgärder för att försöka
komma till rätta med trafiksäkerhetsproblemen.
Men, herr Ståhl, det finns
även andra problem inom samhället
som måste lösas. Med dessa trafikolyckor
har inte minst följt svårigheter av
mycket allvarlig art att klara hälso- och
sjukhusfrågor. Hur har vi det och vad
får vi när det gäller att tillsätta tjänster
inom sjukvården m. in.? Vi möts
som regel i detta fall även från statsutskottets
sida av kalla handen. Om vi
inte kompletterar denna verksamhet
med en effektiv hälso- och sjukvård,
kan vi inte klara dessa olyckor och
komma till rätta med problemen.

Jag är medveten om storleken av trafiken
och dess problem, men jag är
också medveten om att det här måste
ske en vettigare avvägning mellan olika
delar av det som vi behöver inom
svensk samhällsliv. Det är detta jag
velat understryka, att vi bör vara på
det klara med att även andra verksamhetsområden
måste ha rätt till att få
både arbetskraft och pengar till sitt
förfogande för en betydelsefull verksamhet.

m. m.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är sannolikt inte
bara jag bland kammarens ledamöter
som bär litet svårt att följa den tankegång
som herr Lundberg försökte utveckla
här. Det förefaller som om den
i någon män går i bukter för att inte
säga krumbukter. Här är det ju fråga
om ett allvarligt försök att förbättra trafiksäkerheten.
Herr Lundberg vet som
gammal landstingspolitiker, att om vi
kunde med bara några få procent minska
olycksfallen i samband med trafiken
på våra vägar, skulle vi därmed
avsevärt lätta på den trängsel och de
svårigheter vi för närvarande har på
våra sjukvårdsinrättningar på gund av
dessa olycksfall. Om man alltså är i
färd med att ta ett steg för att komma
åt rätt håll även därvidlag, borde väl
herr Lundberg hälsa detta med tillfredsställelse
i stället för att här underkasta
det ganska butter och trubbig
kritik.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i anledning av att herr Ståhl
talar om krumbukter. Man bar ju kommit
med eu hel del uppslag i detta
sammanhang, kanske inte speciellt i
propositionen utan mera vid sidan om
den, men man löser inte frågan om hur
man skall minska olyckorna genom alltför
mycket krumbuktande kring olika
problem.

Om herr Ståhl med samma entusiasm
som han visar i detta sammanhang försökte
bidra till att sjukvård, hälsovård

o. d. fick de anslag som behövs, skulle
jag hälsa det med största tillfredsställelse.
Jag har icke speciellt gått emot
förslaget om ifrågavarande verk — jag
har sålunda inte ställt något yrkande
därom —- utan jag har talat rent allmänt
här. Eftersom herr Ståhl sitter
i statsutskottet vet han ju, att vi får
behandla flera frågor där man ger uttryck
för en kanske alltför stor övertro

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. in.

på stora centrala verk, som har nog av
sin egen plåga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Iierr Ståhl sade med
rätta att detta är ett allvarligt försök
att förbättra trafiksäkerheten.

Tre utskottsutlåtanden behandlas samtidigt
och bakom ligger en hel rad av
utredningar på olika områden, som i
den allmänna debatten och vid remissinstansernas
prövning delvis varit mycket
omstridda. Vi har därför arbetat
länge med dem i departementet och
delvis försökt konstruera nya lösningar
för att tillgodose de olika synpunkter
som framkom vid remissbehandlingen.

Det är självklart att jag känner mycket
stor tacksamhet för och glädje över
att så stor enighet kunnat uppnås om
dessa förslag beträffande trafiksäkerhetsverket,
de nya körtids- och arbetstidsreglerna
för trafiken och om de nya
riktlinjerna för körkorts- och förarutbildning,
trafikundervisning och mycket
annat. Detta ger oss tillsammans med
uppslutningen i riksdagen en fast grund
att stå på, när vi skall gå vidare i trafiksäkerhetsarbetet.

Det är riktigt som fru Heurlin påpekade
att vi har en utredning i arbete
om körkortsregistrering och körkortets
utseende under förutvarande statsrådet
Hermanssons ledning, och därför kan
vi inte sätta hela detta nya regelsystem
i kraft förrän dessa frågor blivit lösta.
Det är emellertid mycket viktigt med
den klarhet som skapas i och med riksdagens
beslut i dag, ty därefter vet alla
vad de har att inrätta sig efter under
förberedelsetiden.

Min vän John Lundberg förde fram
frågor som väl ligger på ett mycket
vidare plan än det här överläggningsämnet,
ty de berörde trafikpolitiken i
stort. De gällde nedläggandet av järnvägar
och indragningen av stationer i
förhållande till vägpolitiken. Vi får ju
tillfälle att diskutera det redan under

denna session, eftersom herr Hedlund
har väckt en interpellation, i vilken han
tar upp hela denna problematik, men
jag kan väl i detta sammanhang säga
att de föreslagna indragningarna av
stationer ju i första hand berör lokaltrafik
och närtrafik. I fråga om den
långväga trafiken har ju järnvägarna
förmått hävda sig mycket väl även gentemot
lastbilstrafiken.

Tanken på provisoriska körkort har
ju också av det överväldigande flertalet
remissinstanser, av departementet och
av utskottet avvisats. Problemet är ju
att det, om man vill göra systemet enkelt,
är ganska meningslöst med provisoriska
körkort. Det blir i så fall en
rent formell prövning. Vill man göra
de provisoriska körkorten effektiva i
något avseende, får man leda in en omfattande
byråkrati och papperskvarn.
Det är därför man har avvisat förslaget.
Då är det bättre att, som trafikmålskommittén
prövar rimligt, även företa
ganska kortvariga indragningar av körkort
vid trafikförseelser av olika slag.

Här föreligger bara en reservation.
Den har på en punkt ett principiellt
intresse. Jag medger gärna att jag personligen
var mycket tveksam i frågan
om övningskörning på motorväg skall
tillåtas eller ej. Denna tveksamhet framgår
klart av texten i propositionen, där
det sägs att »goda skäl kan anföras både
för och emot». De argumenten för och
emot har herrar Tobé och Levin mer
eller mindre framfört här för kammaren.
Det som till sist avgjorde mitt ställningstagande
i frågan var hänsynen till
de internationella reglerna. Det är nämligen
så att EEC har rekommenderat
alla sina medlemsländer att icke tillåta
övningskörning på motorväg. Likaledes
har Nordisk vägtrafikkommitté rekommenderat
att icke tillåta övningskörning
på motorväg inom de nordiska länderna.

I ett läge där man är tveksam får de
internationella reglerna ur min synpunkt
sett fälla utslaget. Över huvud är
det internationella samarbetet på väg -

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Körkort och trafikutbildning

trafikens område numera, glädjande
nog, så utvecklat, att reglerna i mycket
väsentliga delar avgörs på ett internationellt
plan. Samarbetet förutsätter att
medlemsländerna visar största möjliga
lojalitet mot vad de internationella organen
kommer överens om. Det skall
vara mycket starka skäl för att bryta
sig ur på någon punkt där man har
speciella lokala förutsättningar. Eftersom
jag i sakfrågan var mycket tveksam
fann jag inte tillräckliga skäl för
att gå ifrån de internationella reglerna.
De fick fälla utslaget.

Herr talman! Detta är ju en mycket
stor och ganska snårig materia. Jag vill
inte förlänga diskussionen, utan vill
bara sluta med att ge uttryck för den
förhoppningen, att de ganska långtgående
och vittsyftande reformer på
detta område, som nu riksdagen skall
ta ställning till, verkligen kommer att
innebära ett viktigt steg mot en förbättrad
trafiksäkerhet.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 910 i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 17—X

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 910 i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. XII och XIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XIV

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 910 i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. XV och XVI

Vad utskottet hemställt bifölls.

§19

Körkort och trafikutbildning

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande
av statens trafiksäkerhetsverk, m. m., i
vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Såsom framgår av redovisningen under
nästföregående paragraf hade ifrågavarande
proposition, nr 55, såvitt avsåge
körkort och trafikutbildning hänvisats
till lagutskott medan den i övrigt
hänvisats till statsutskottet.

Tredje lagutskottet hade i samband
med propositionen behandlat följande
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

A. motionen I: 729 av herrar Sveningsson
och Strandberg;

B. de under nästföregående paragraf
redovisade likalydande motionerna
1:727 av herrar Eric Gustaf Peterson
och Erik Filip Petersson samt 11:911
av fru Nettelbrandt m. fl., i vilka motioner
såvitt nu var i fråga bl. a. hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 55 måtte besluta att bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser
om tillstånd till övningskörning på
motorväg;

C. motionen II: 906 av herr Björkman;

D. motionen II: 907 av herrar Börjesson
i Falköping och Gustavsson i Alvesta,
vari hemställdes,

»att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj :ts proposition nr 55 beslutar
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

Onsdagen den. 10 maj 1967

Nr 25

om att trafikmålskommittén får i uppdrag
att utreda frågan om provisoriska
körkort enligt i motionen uppdragna
riktlinjer».

Utskottet liade vidare i samband med
propositionen behandlat följande fristående
motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 642
av fröken Stenberg och 11:809 av fru
Heurlin om ett centralt register över
körkort, m. in.;

B. de likalydande motionerna I: 643
av herr Sveningsson in. fl. och II: 570
av herr Bengtson i Solna in. fl. om
skärpta krav för erhållande och innehav
av körkort.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte såsom sitt yttrande
i anledning av propositionen nr
55 i den del, varom nu var fråga,
åberopa vad utskottet anfört;

B. att följande motioner, nämligen

1. I: 642 och II: 809,

2. I: 643 och II: 570,

3. I: 727 och II: 911 i den del, varom
nu var fråga,

4. I: 729,

5. II: 906 och

6. II: 907,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Tobé, vilken ansett att utskottet under
A. bort hemställa,

dels att riksdagen i anledning av
motionerna 1:727 och 11:911 måtte
bemyndiga Kungl. Maj :t att medge övningskörning
på motorväg och motortrafikled
och föreskriva de villkor som
borde gälla för sådan körning,

dels att riksdagen i övrigt måtte såsom
sitt yttrande i anledning av propositionen
nr 55 i den del, varom nu var
fråga, åberopa vad reservanten anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Körkort och trafikutbildning

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I moment A ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen. I övrigt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 907.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Tobé.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
149 ja och 32 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Interpellation ang. viss ändring av bestämmelserna om reseersättning från sjukkassa -

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B 1— B 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. B 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 907;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 21

Interpellation ang. viss ändring av bestämmelserna
om reseersättning från
sjukkassa

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Gåskolan i Uppsala startade
hösten 1960 genom en donation
från försäkringsbolaget Folksam till
Uppsala universitet, och från 1963 är
skolan inlemmad i Akademiska sjukhusets
organisation. Dess verksamhetsområde
omspänner nu hela landet.

Gåskolans arbete bland de amputerade
är ett teamwork där läkaren, sjukgymnasten
och bandagisten tillsammans
handlägger alla fall. Denna uppläggning
av arbetet är den enda acceptabla vägen
att gå för att ernå bästa möjliga
funktionella resultat. Varje amputerad
är en individ med sina speciella problem,
och Gåskolan försöker undvika

generaliseringar för att i stället kunna
ge personlig, individuell hjälp, service
och behandling.

Det fina samarbetet inom teamet ger
möjlighet att omedelbart diskutera igenom
ett uppkommet problem och att i
anslutning till diskussionen vidtaga beslutade
åtgärder. Detta innebär en tidsbesparing
som kommer samtliga parter
till godo. Dessutom känner sig patienten
omhändertagen på ett speciellt sätt när
han eller hon märker att intresset cirklar
kring just de egna problemen.

Gåskolans patientklientel kan uppdelas
i två grupper. Det finns patienter
som under en längre tid vistas i Uppsala
och dagligen besöker Gåskolan för
gåträning och kontroll såväl medicinskt
som protestekniskt. Huvudparten av dessa
patienter är utomlänspatienter, remitterade
på s. k. utomlänsremiss. Efter
överenskommelse med respektive landsting
förlägges dessa patienter ofta på hotell
på landstingets bekostnad. Respektive
landsting står även för samtliga
resor i anslutning till vistelsen i Uppsala.
Detta system har fungerat mycket
smidigt, och kostnaderna per dygn och
patient är endast cirka en tredjedel av
kostnaderna för en sjukhusplats på Akademiska
sjukhuset.

Den andra gruppen är sådana patienter
som över en dag kommer in till
Gåskolan för kontroll, protesprovning
eller justering etc. Dessa patienter har
stora svårigheter att från respektive försäkringskassa
utfå ersättning för sina
resor, vilka ibland går på stora belopp.
Försäkringskassan ersätter enligt gällande
bestämmelser endast i sådana fall
där det kan dokumenteras att det är fråga
om läkarbesök. En läkarordination
gällande protes, bandage eller tekniska
hjälpmedel kräver stundom flera besök
på verkstaden. Skulle läkaren ej vid
samtliga dessa tillfällen vara tillgänglig
får patienten själv stå för resekostnaderna.

Strid om självklara reseersättningar

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

Interpellation ang. sysselsättningsläget i Bergslagen, m. m.

till dessa patienter är ett ständigt återkommande
irritationsmoment i arbetet,
och mycken tid går förlorad till klarläggande
korrespondens och telefonsamtal
med olika försäkringskassor ute i
landet.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att arbetet
vid Gåskolan i Uppsala är ett lagarbete,
där läkaren alltid finns med i
bilden och att t. ex. ett besök på bandageverkstaden
för ett uppkommet protesproblem
är att betrakta som ett läkarbesök
etc.?

Kan man i så fall förvänta att statsrådet
kommer att ta initiativ till en sådan
ändring av reseersättningen från
sjukkassorna att hänsyn till de speciella
förhållanden som råder för amputerade
m. fl. vid besök å Gåskolan blir
tillgodosedda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. sysselsättningsläget
i Bergslagen, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Meddelandet i dagarna
om att Stora Kopparbergs Bergslag ämnar
avveckla cellulosafabriken i Ställdalen,
varvid 159 anställda hotas av arbetslöshet,
riktar uppmärksamheten på
sysselsättningssvårigheterna inom hela
bergslagsområdet. Följande sammanfattning
ur dagspressen i år ger en talande
bild av situationen:

8 jan.: Ställbergsbolaget permitterar
25 tjänstemän i Ludvika samt 9 anställda
i Idkerberget och 6 anställda förtidspensioneras.

21 jan.: Bispbergs AB i Säter upphör

med gruvdriften. 43 arbetare och 11
tjänstemän avskedas.

24 jan.: Pershytte Gruf AB nedlägger
gruvorna i Pershyttan och Kärrgruvan.
70-tal arbetare och 15 tjänstemän avskedas.

3 febr.: Domnarvets järnverk meddelar
att ett 25-tal tjänstemän och arbetsledare
kommer att förtidspensioneras,
omflyttas eller avskedas.

14 mars: Norbergs gruvförvaltning
meddelar att 86 av 253 anställda skall
avskedas från den 1 oktober.

10 april: Avesta järnverk varslar om
uppsägning till den 9 september för ett
50-tal arbetare.

9 maj: Norbergs gruvförvaltning meddelar
nu att hela gruvdriften skall läggas
ned. 253 anställda beröres.

9 maj: Stora Kopparbergs Bergslag
meddelar att Turbo cellulosafabrik skall
läggas ned. 117 anställda beröres.

9 maj: Stora Kopparbergs Bergslag
meddelar att cellulosafabriken i Ställdalen
skall läggas ned. 159 anställda beröres.

Till dessa fakta bör även erinras om
en PM från Svenska gruvindustriarbetareförbundet
den 12 december 1966 angående
situationen för de mellansvenska
gruvorna, vilken PM tillställts regeringen
vid en uppvaktning från förbundets
sida. Förbundet ställer en rad förslag:
upphävandet av exportförbudet
för järnskrot för skapande av en fri
konkurrens mellan malm och skrot; att
malmfrakterna blir föremål för översyn
så att icke oskäliga kostnader ålägges
gruvnäringen; att lokaliseringspolitiken
beaktar nödvändigheten av att kompletterande
industrier skapas för gruvkommuner
med ofördelaktigt geografiskt
läge; att statens gruvintressen aktiviseras
samt att staten överväger att bedriva
gruvverksamheten i Stekenjokk i
egen regi. En sakkunnigutredning på
fem personer tillsattes i april detta år
för utredning om den mellansvenska
gruvindustrins strukturrationalisering
m. m. Det måste anses som i hög grad

Nr 25

Onsdagen den 10 maj 1967

Interpellation ang. sysselsättningsläget i Bergslagen, m. m.

angeläget att denna utredning skyndsamt
genomföres.

Det torde i övrigt vara följande problem
som i sammanhanget är av stort
intresse:

Bergslagsområdet ingår inte inom den
del av landet som får lokaliseringspolitiskt
stöd. För Kopparbergs län endast
norra och västra delen. Kan en utvidgning
vara ändamålsenlig — eller kan
med hänsyn till behoven av ytterligare
sådana i andra delar av landet välgrundade
utvidgningar hela frågan om lokaliseringspolitikens
utformning och indelning
i stödområden anses vara mogen
för en omprövning?

Den andra frågan är det uppenbara
nonchalerandet av elementära anspråk
på varsel om företagsnedläggelser respektive
driftsinskränkningar från företagens
sida. Fackföreningsordföranden
i Ställdalen har uttalat sin stora besvikelse
över att få meddelandet om driftsnedläggelsen
— genom TV. Så sent som
den 25 april hade inte ett ord i saken
nämnts vid informationskonferens i Falun
med Stora Kopparbergs företagsnämnder.
I anledning av nedläggningen
av gruvan i Bispberg uttalade förbundsordföranden
i Gruvindustriarbetareförbundet,
herr Nils Lindell, stark kritik
mot att inget varsel utfärdats. Herr Lindell
fortsätter: »Bestörtningen är givetvis
så mycket starkare eftersom vi från
nyår tillämpar ett nytt företagsnämndsavtal
som stadgar att parterna skall samråda
inom företagsnämnden innan åtgärder
vidtas som inverkar på anställningstryggheten.
»

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Kan statsrådet lämna några upplysningar
om några åtgärder planeras
för att förbättra sysselsättningsläget i
Bergslagen i anledning av den senaste
tidens företagsnedläggelser och driftsinskränkningar? 2.

överväger statsrådet något initiativ

i syfte att inlemma bergslagsområdet i
det lokaliseringspolitiska stödområdet?

3. Ger de upprepade fallen av förbiseende
från en mängd företags sida av
rimlig tid för varsel om förändringar i
driften statsrådet anledning till något
initiativ i syfte att komma till rätta med
dessa missförhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

96, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående hälso- och sjukvård
samt motionsverksamhet för studerande
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 97, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag till överståthållarämbetet
och landsstaten m. m.,
dels ock Kungl. Maj :ts proposition angående
sammanläggning av översitåthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms
län till en länsstyrelse m. m. jämte
i dessa ämnen väckta motioner,
nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående användning av
medel ur postverkets understödskassa,
nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
staten tillhörig mark m. m., och

nr 101, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68;

andra lagutskottets utlåtande nr 48,
över väckta motioner i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående hälso-
och sjukvård samt motionsverksamhet
för studerande;

tredje lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av dels väckta motioner angående
bildande av vattenvårdsförbund
och dels väckta motioner angående vattenvårds!
örbundens organisation;

jordbruksutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående naturvårdens organisa -

Onsdagen den 10 maj 1967

Nr 25

tion, in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

30, i anledning av motion angående
könsrollerna,

nr 31, i anledning av motioner om en
förbättrad miljövård, och

nr 32, i anledning av väckta motioner
om en upplysningskampanj angående
straffades problem vid sökande av arbete.

§ 24

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), jämte
i ämnet väckt motion; och

nr 201, i anledning av väckta motioner
om en allmän grupplivförsäkring
m. m.

§ 25

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 131, angående statlig medverkan
vid fastställande av anställningseller
arbetsvillkor för vissa arbetstagare
hos kommun eller annan allmän inrättning,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 26

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet angående
instruktionerna för statens avtalsverk,
herr Björk, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
kontrollåtgärderna vid import
av trädgårdsprodukter,

herr Josef son i Arrie, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående handläggningen av
ärenden avseende jordbrukets inre rationalisering,

herr Nilsson i Agnäs, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående planerna på ett
svenskt folkflyg,

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
åtgärder i syfte att underlätta för
studerande ungdomar att erhålla arbete
under sommarferierna,

herr Rubin, till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
resultatet av det till Sudan beviljade
utvecklingslänet, samt

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
anslutningen till nationsförening
eller studentkår vid universitet och högskolor.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.40.

In fidem

Sune K. Johansson