Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1966

23—24 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 23 maj

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. en utvidgad allmän hälsokontroll..
herr Eriksson i Bäckmora ang. undantagande av begagnade traktorer
och lantbruksmaskiner från varuskatt ...................

herr Hedin ang. vissa inslag i gymnasiets undervisning...........

herr Hedin ang. lotsningen i svenska farvatten..................

Sid.

Tisdagen den 24 maj fin.

Svar på frågor av:

herr Nihlfors ang. viss revision av taxeringar inom byggnadsbran schen.

...................................................

herr Ståhl ang. bestämmelserna rörande det tullfria området vid

gränsen till Norge......................................... °

herr Fridolfsson i Stockholm ang. priskommitténs målsättning.... 8

herr Nilsson i Tvärålund ang. koncessioner för eldistributörer..... 10

herr Oskarson ang. åtgärder för att motverka innehav och försäljning
av s. k. avlyssnarapparater.............................

herr Werbro ang. praxis vid beviljandet av permission från sluten
fångvårdsanstalt..........................................

herr Wiklund ang. förslag om reformerad polisutbildning......... 14

herr Lorentzon ang. principerna för hyressättningen beträffande

arbetsmarknadsstyrelsens bostadsbaracker.................... 15

Svar på interpellationer av:

herr Fridolfsson i Rödeby ang. förhållandena vid Karlskronavarvet 18

herr Oskarson ang. normerna för representationsbidrag till befäls kårer

inom försvaret....................................... 20

herr Lindahl ang. förslag till riksdagen på grundval av 1962 års

bostadsförmedlingsutrednings betänkande.................... 21

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Sid.

fru Ryding ang. arkiv- och beredskapsarbetarnas löne- och anställningsförhållanden
......................................... 25

herr Lundberg ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälar regionen

och vid upplandskusten............................ 26

herr Persson i Heden ang. jordbrukets rationaliseringsutveckling

och konkurrenskraft....................................... 49

herr Vigelsbo ang. lantbruksnämndernas fullgörande av viss inlö sensskyldighet

enligt jordförvärvslagen....................... 56

herr Ekström i Iggesund ang. s. k. patienthotell................. 59

herr Berglund ang. hälsokontrollen av invandrad utländsk arbetskraft
.................... 60

herr Sjönell ang. inrättande av ett statligt institut för psykisk hälsovård.
.................................................... 63

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.......... 6é

Tisdagen den 24 maj em.

Anslag till studiebidrag m. m.................................... 90

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions
områden.............................................. 9g

Ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen m. m................ in

Rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och skattefritt, m. m____ 117

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning,

m. m....................................................... 122

Agaförbud för föräldrar, m. m................................... 140

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 24 maj fin.

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. ökad utbildning av socionomer

och gymnastiklärare m. m................................... 66

Tisdagen den 24 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr Ilo, om anslag till studiebidrag m. m..... 90

— nr 111, ang. vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden............................... 98

— nr 112, ang. viss utbildning av läkare med utländsk medicinsk

examen m. m.............................................. Hl

Innehåll

Nr 25

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 113, om anslag för en statlig verkstadsindustri
i norra stödområdet.................................. Hl

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, om ändrad lydelse av 68 § upp bördsförordningen

m. ...................................... Hl

— nr 43, ang. förordning om rätt för resande m. fl. att införa varor

tull- och skattefritt, m. ..................................... 117

— nr 45, om ändring i tulltaxeförordningen m. m................. 122

Bankoutskottets utlåtande nr 32, om utredning angående små och

medelstora företags kreditförsörjning, m. m.................... 122

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 6 kap.

3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken m. m. och om agaförbud för
föräldrar ................................................. HO

Måndagen den 23 maj 1966

Nr 25

Måndagen den 23 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 13
och den 16 innevarande maj.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 124, med förslag till hotellförordning.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 102 och 110—
113, bevillningsutskottets betänkanden
nr 41, 43 och 45, bankoutskottets utlåtande
nr 32, första lagutskottets utlåtanden
nr 32 och 33, andra lagutskottets
utlåtande nr 45 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 48.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets memorial nr 6, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar;

sammansatta konstitutions- och bankoutskottets
betänkande nr 1, med anledning
av riksdagens organisationsutrednings
betänkande med vissa förslag
rörande riksdagens förvaltningsorganisation
och i anledning därav väckt motion; -

statsutskottets utlåtanden:
nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad propositionen
avser medelsanvisning till bidrag
till sjukförsäkringen,

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1966/67,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om riksstatens uppställning,
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1966/67, och
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader för
svenska FN-styrkor m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
29 november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.,
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 62 § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
och

nr 36, i anledning av motioner angående
inkomsten från riksbanksfonden;

första lagutskottets memorial nr 34,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

Nr 25

Måndagen den 23 maj 1966

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag rörande
de värnpliktigas utbildning m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, och
nr 49, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets memorial och utlåtande: nr

46, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden m. m., och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets memorial nr 15,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden; samt

allmänna beredningsutskottets memorial
och utlåtande:

nr 44, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och
nr 49, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot psykiska störningstillstånd.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en utvidgad allmän
hälsokontroll,

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående undantagande av begagnade
traktorer och lantbruksmaskiner
från varuskatt,

herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående vissa inslag i gymnasiets undervisning,
samt

herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående lotsningen i svenska
farvatten.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 24 maj 1966 fin.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj

Kl. 10.30

§ 1

Svar på fråga ang. viss revision av

taxeringar inom byggnadsbranschen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat,
om jag ämnar vidtaga personalförstärkning
eller andra åtgärder för att
den påbörjade revisionen av taxeringar
inom byggnadsbranschen avseende inkomståret
1960 skall hinna slutföras innan
preskriptionstiden utgår.

Det kan till en början konstateras att
den personal som sysslar med taxeringsrevision
inte är tillräcklig. Den utbyggnad
av taxeringsrevisionen som beslöts
år 1961 har inte gått i den takt man då
räknade med. Detta har flera orsaker.
Det har varit svårt att få kompetent personal.
Den rutinerade revisionspersonalen
har dessutom måst tagas i anspråk
för utbildning av den nya personalen.
Under hösten 1965 och våren 1966 har
på möten med landskamrerare samt
taxerings- och revisionsintendenter diskuterats
möjligheterna att intensifiera
taxeringsrevisionen. Det har därvid
från finansdepartementet och riksskattenämnden
understrukits nödvändigheten
av att alla åtgärder vidtas för att
revisionspersonalen skall få ägna sig åt
s. k. offensiv taxeringsrevision. Jag är
därför övertygad om att alla ansträngningar
kommer att göras i fråga om de
revisioner som frågeställaren avser.

Vidare anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag får tacka för det
mycket positiva svaret från finansministern.
Det visar att svårigheterna är
stora att genomföra de anbefallda taxeringsrevisionerna.
Det sticker i ögonen
på den stora allmänheten, som utan anmärkning
gör sina deklarationer och
får skatta för sina inkomster till sista
kronan, att taxeringsmyndigheterna inte
hinner med granskningsarbete som
tycks ge åtskilligt i utbyte genom efterbeskattning.

Beträffande de i min fråga berörda
fallen har det rapporterats att man hittat
åtskilliga miljoner kronor i inkomster,
för vilka vederbörande inte har deklarerat,
och att preskriptionstidens utgång
troligen skulle rädda stora inkomsttagare,
som deklarerat fel, från
dryga efterräkningar.

Koncentration behövs verkligen på
den s. k. offensiva taxeringsrevisionen.
Man bör därvid släppa efter på det intresse
som ibland, ja ganska ofta, visas
mindre inkomsttagare, som får förfrågningar
om ett och annat smärre avdrag,
vilket tyder på att det i vissa fall kan
förekomma en synnerligen noggrann
och förmodligen ganska tidsödande
granskning av småsaker. De stora grupperna
löntagare skulle säkerligen hälsa
med tillfredställelse, om man också kunde
se till att utbyggnaden av taxeringsrevisionen
snabbare kom till stånd.
Eventuellt får man kanske tänka om och
erbjuda bättre löner för att få kompetent
personal. En investering på detta område
måste ge synnerligen god utdelning
för statskassan utan skattehöjning.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. priskommitténs målsättning

§ 2

Svar på fråga ang. bestämmelserna rörande
det tullfria området vid gränsen
till Norge

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat
mig, om jag vill medverka till en översyn
snarast möjligt av bestämmelserna
rörande vårt tullfria område vid gränsen
till Norge, då de nuvarande förhållandena
vållar missförstånd och i vissa
fall missnöje.

Jag förutsätter att herr Ståhl med sin
fråga avser en översyn av de bestämmelser
som gäller beträffande gränsbefolkningens
rätt att tull- och skattefritt
införa varor i egentlig gränstrafik.

Med de bestämmelser som av ålder
gäller på detta område är av naturliga
skäl förenade vissa gränsdragningsproblem.
Till finansdepartementet har inte
inrapporterats något fall som tyder på
att gällande bestämmelser skulle vålla
missförstånd eller missnöje. Skulle det
föreligga sakliga skäl för det påstådda
missnöjet utgår jag från att generaltullstyrelsen
undersöker förhållandet i och
för rättelse. Självfallet bör gränsövergången
för befolkningen i dessa trakter
i möjligaste mån underlättas. Ett lämpligt
tillfälle att dryfta dessa frågor uppkommer
vid det sammanträde som avhålles
i höst mellan vederbörande tullstyrelser
rörande gränstullsamarbetet.

Vidare anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret som jag finner helt tillfredsställande.
Jag tror att jag kan tillägga att
det även kommer att tillfredsställa en
ganska talrik befolkning i gränstrakterna.

Ett av de fall som kommit till min
kännedom och som föranlett mig att

ställa denna fråga gällde en person, som
bor på den norska sidan och som håller
på med timmerdrivning på den svenska.
Han transporterar timret som exportgods
över till Norge. Han ålades att deponera
8 000 kronor som säkerhet för
traktorn, och sedan måste han, om han
höll på mer än en månad, betala tull på
10 procent av värdet för varje månad
han höll på med verksamheten. När detta
påtalades hos vederbörande tullmyndigheter
förklarades det, att även de
skulle vara tacksamma för en något klarare
fixering av vad som skall gälla på
detta område, därför att gränsdragningen
nu är mycket vag.

I tulltaxeförordningen (SFS 1960:
392) står det i § 16 beträffande bostadsorten,
att vederbörande skall vara etablerad
»i gränstrakterna», att han skall
söka sig till »närbelägen ort» i Sverige
och att det skall gälla »kortare tid».
Man måste medge att detta är mycket
diffust uttryckt. Det är riktigt att praxis
bör vara generös, men man måste det
oaktat eftersträva en relativt enhetlig
praxis.

Jag tar fasta på uttalandet om konferensen
i höst. Jag tar för givet att vederbörande
tullförvaltning som har med
detta att göra då skall aktualisera frågan
just till följd av vad finansministern
här har meddelat. Jag tackar ånyo för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. priskommitténs målsättning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har hemställt om en redogörelse
för den tillsatta priskommitténs
målsättning mot bakgrund av de ound -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 19<>G fin.

Svar på fråga ang. priskommitténs målsättning

vikliga kostnadsökningar som kommer
att belasta näringslivet.

.lag vill svara följande.

Regeringen har inte tillsatt någon sådan
kommitté som avses i den framställda
frågan. Däremot har socialdemokratiska
partiet och Landsorganisationen
uppdragit åt en grupp under ledning
av riksdagsmannen Skoglund att
granska verksamheten på pris- och konkurrensområdet.
Gruppen är således redovisningsskyldig
till partiet och Landsorganisationen.
Värdefulla förslag kommer
naturligtvis att prövas i vederbörlig
ordning.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret.

Avsikten med frågan var naturligtvis
att få ett besked huruvida handelsministern
ansåg att den tillsatta priskommittén
räknade med att de kostnadsfördyringar
som föranletts av bl. a. högre löner,
högre ATP- och sjukförsäkringsavgifter
samt högre hyror och frakter
skulle leda till högre priser på produkterna.

Jag är väl medveten om att regeringen
inte har tillsatt någon kommitté, men
med hänsyn till att det har gjorts så
stor affär av denna priskommitté och
med tanke på det stora allmänna intresset
för denna fråga trodde jag dock att
jag skulle ha kunnat få ett svar på min
fråga.

Den knivskarpa konkurrensen på
praktiskt taget alla områden inom näringslivet
garanterar att inga onödiga
prishöjningar sker. Den som i dag inte
kan driva sitt företag rationellt och därigenom
kan erbjuda konsumenterna och
kunderna varor till konkurrenskraftiga
priser kan inte existera. Statsrådet
känner säkert till att trots en långtgående
rationalisering har många företag
måst lägga ned sin verksamhet på grund
av att de inte kunnat bära kostnadsök1*
— Andra kammarens protokoll 1966.

ningarna. För praktiskt taget alla övriga
företag har den genomgående utvecklingen
varit att man tvingats betala en
stor del av kostnadsökningarna med ett
beskuret överskott på rörelsen; man
hade med andra ord fått nöja sig med
en blygsam vinst. I vissa fall har man
fått vara glad över att hara ha kunnat
balansera rörelsen. Det enskilda näringslivets
konkurrenskraft är välbekant;
den framträder inte minst när
man ser de statliga företagens svårigheter.

Jag förmodar att det inte finns någon
som har någonting emot att det tillsätts
kommittéer med uppgift att följa prisutvecklingen,
men den aktuella priskommittén
är enligt min uppfattning
ingenting annat än en ren propagandamanöver.
Den har tillsatts av socialdemokrater
och deras sympatisörer för
att dölja de kostnadsökningar som automatiskt
följer av deras politik.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att vid detta tillfälle inbjuda till en allmänt
omfattande prisdebatt; kammarens
ledamöter kommer ju inom kort
att få diskutera den ekonomiska politiken,
jag vet inte för vilken gång i ordningen
under denna session. Jag kan
emellertid inte låta herr Fridolfssons
i Stockholm påståenden stå oemotsagda
i dag.

Det är egentligen inte någonting nytt
att högern anser att den hårda konkurrensen
hindrar onödiga prisstegringar.
Med denna utgångspunkt har högerpartiet
motsatt sig varje förslag att göra
prisövervakningen mera effektiv, och
högern har också vänt sig mot varje
skärpning av lagstiftningen. Jag kan erinra
om ställningstagandet till regeringens
förslag beträffande möjligheterna
för näringsfrihetsrådet att vid vitesföreläggande
föreskriva åläggande av leveranstvång.

Jag skall inte nu debattera detta utan
Nr 25

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. koncessioner för eldistributörer

vill bara fastslå, att det dess värre inte
förhåller sig så, att konkurrensen hindrar
varje onödig prisstegring, vilket
klart framgår bl. a. av det material som
pris- och kartellnämnden vid flerfaldiga
tillfällen givit offentlighet åt.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Högerpartiet menar att
den hårda konkurrensen är den hästa
prisnedsättande faktorn. Att socialdemokrater
genom att utse en kommitté
vill framstå som konsumenternas beskyddare
är att försöka dölja, att man
inte på något sätt klarar av inflationsvågen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. koncessioner för
eldistributörer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig, om jag observerat
de missförhållanden, som i vissa fall
kan uppstå genom att fortsatt koncession
för distributör av elkraft vägras,
och vilka åtgärder jag i så fall har för
avsikt att vidtaga.

Herr Nilssons fråga har samband med
den rationalisering av eldistributionen,
som riksdagen beslöt år 1957. Rationaliseringen
innebär att distributionsenheternas
bärkraft ökas genom att distributionsföretag,
som bedöms alltför små,
förmås uppgå i större. För att främja
denna utveckling beviljas inte områdeskoncession
för de distributionsföretag,
som på sikt inte är ändamålsenliga.
Kommerskollegium — som är tillståndsmyndighet
— söker därvid bl. a. att i
stället kortfristigt förlänga giltiga linjekoncessioner
när dessa löper ut. Distributionsföretagen
får härigenom tid på
sig för att förhandla om samgående
t. ex. med angränsande företag. I stort

sett har denna ordning fungerat väl, och
efter vad jag inhämtat från kommerskollegium
har det inte förekommit att
någon distributionsförening vägrats förlängning
av linjekoncession.

Denna överföring av koncessionerna
från inte ändamålsenliga distributionsföretag
till mera rationella kan emellertid
i vissa fall medföra problem. Delvis
hänger dessa samman med att det saknas
fasta regler för överlåtelse av linjenät
från äldre till ny koncessionsinnehavare.
Dessa och andra frågor av betydelse
för rationaliseringen av elkraftdistributionen
utreds för närvarande i
nära kontakt med kommerskollegium.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Enär frågeställaren JanIvan
Nilsson i Tvärålund själv är förhindrad
att ta emot detta svar, har jag
blivit anförtrodd att framföra ett tack
till herr statsrådet för svaret.

Frågan har ställts på grund av förhållandena
och erfarenheterna i Västerbotten
beträffande tillämpningen av
koncessionsbestämmelserna. Dessa bestämmelser
torde emellertid vara allmängiltiga
för landet i dess helhet.

I den pågående strukturrationaliseringen
av eldistributionen medges de
nuvarande distributionsföreningarna i
vissa fall förlängd koncession, som dock
oftast är begränsad till ett å två år.
Detta är enligt min mening alldeles för
kort tid för att få en väl planerad strukturrationalisering.

Därtill kommer att en så kort koncessionstid
kan innebära en klart försämrad
elservice för abonnenterna. Det
ligger ju i sakens natur att den eldistributionsförening,
som får sin koncession
förlängd med bara ett å två år, inte företar
det underhåll av och de investeringar
i ledningsnätet, som i många fall
fordras för att abonnenterna skall få en
tillfredsställande elförsörjning. Ur dessa
synpunkter bör koncessionerna inte

Tisdagen den 24 maj 1966 fm. Nr 25

att motverka innehav och försäljning av s. k. avlyss -

Svar på fråga ang. åtgärder för

narapparater

gärna förlängas kortare tid än tio år.
De större elföretag som skall övertaga
de mindre distributionsföreningarna
bör också ba god tid på sig att planera
övertagandet och inpassa föreningarna
i sitt distributionsnät.

1 sitt svar understryker statsrådet de
problem som sammanhänger med dessa
överlåtelser, och statsrådet meddelar att
dessa och andra frågor av betydelse för
rationaliseringen av elkraftdistributionen
för närvarande utredes i nära kontakt
med kommerskollegium. Det är ett
svar som vi väl har anledning känna
oss till freds med, i varje fall om den
koncessionsbeviljande myndigheten kan
medge en något större förlängning av
koncessionstiden än som nu tillämpas
och som medför de problem jag här
nämnt om och som statsrådet tydligen
delar.

Vidare tycks man i Västerbotten ha
gjort den erfarenheten, att vattenfallsstyrelsen
tolkar lagstiftningen rörande
områdeskoncession så, att verket skulle
ha något slags monopol på övertagandet
av de distributionsföreningar som
nödgas upphöra. Jag vill därför fråga
statsrådet, om inte lagstiftningen på
detta område bör tillämpas så, att också
vattenfall får ställa sig i kön av privata
distributionsföretag som anmäler sitt
intresse och som i övrigt uppfyller lagstiftningens
krav.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka herr statsrådet för svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag undrar om inte herr
Eriksson i Bäckmora ger mig rätt i att
det är ett allmänt intresse att en verklig
rationalisering av eldistributionen
kommer till stånd, och då bör inte koncessionstiden
för linjedistribution utsträckas
längre än att företag, som på
sikt inte är ändamålsenliga, får intresse
av att den framtida områdeskoneessionen
blir väl ordnad.

Detta innebär emellertid inte att man
inte kan tänka sig en förlängning på ett
eller två år ytterligare, om förhållandena
så påkallar. Men jag är inte för min
del beredd att medverka till en förlängning
av linjekoncessionerna på tio år
för företag som inte motsvarar tidens
krav på en ändamålsenlig eldistribution.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag delar statsrådets
synpunkter när det gäller strukturrationaliseringen
på eldistributionens område.

Jag är fullt medveten om att vi i dag
har många små och olönsamma distributionsföretag.
Å andra sidan tror jag
att man just i övergången för att få en
vettig planering och en inpassning i
det stora distributionsnätet inte får ta
till den förlängda koncessionstiden alltför
kort, detta just för att man skall nå
den effekt av rationalisering och planering
som jag tror att man genom lagstiftningen
önskar nå. Jag vill ta fasta
bl. a. på statsrådets löfte om möjligheten
att efter en förlängning få en ytterligare
förlängd koncessionstid. Därigenom
skulle man kanske kunna tillgodose
de önskemål jag berört.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder för att motverka
innehav och försäljning av s. k.
avlyssnarapparater

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Oskarson har frågat
mig, om jag avser att vidtaga några
åtgärder i syfte att motverka innehav
och försäljning av s. k. lyssnarapparater,
vilkas användning uppenbart hotar
den enskildes integritet.

Som svar på frågan får jag liksom i

Nr 25

Tisdagen den 24 mai 1966 fm.

Svar på fråga ang. praxis vid beviljandet

mitt svar i går i första kammaren på
herr Nymans interpellation meddela, att
problemet med lyssnarapparater sedan
en tid varit föremål för justitiedepartementets
uppmärksamhet. Direktiv för en
utredning i ämnet har numera offentliggjorts.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret. Svaret är av
det slag att man måste förklara sig fullt
nöjd. Jag fick bara för några minuter
sedan utredningsdirektiven i min hand,
och efter en snabb genomläsning tror
jag mig kunna säga, att de går ut på att
utreda just de problem som vi här har
varit oroade för.

Vad som gjort att man särskilt har
oroats på senaste tiden är de TV-program
som givits angående dessa lyssnarapparater.
Dessutom försäljs de nu
i landet fritt till vem som vill köpa dem.
Det är ett antal postorderfirmor som
utannonserar dem till ett mycket billigt
pris. Man kan köpa en sådan apparat
för 46 kronor, och prov har visat
att de ger en fullgod avlyssning från
rum till rum.

Det blir en skrämmande utveckling,
om apparaterna skulle få hanteras fritt
i oansvariga människors händer. Därför
är det med tillfredsställelse som vi
har fått del av dessa utredningsdirektiv,
och jag vill bara uttrycka en förhoppning
om att utredningen arbetar
snabbt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är säker på att försäljarna
av dessa apparater är djupt
tacksamma för den utomordentliga reklam
som herr Oskarson nu har gett
dem.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag kan inte tillmäta

av permission från sluten fångvårdsanstalt

min enkla fråga så stor reklambetydelse
som justitieministern tycks göra. Jag
tillmäter våra TV-program betydligt
större reklamvärde — så blygsam är
jag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. praxis vid beviljandet

av permission från sluten fångvårdsanstalt Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Werbro har frågat
mig, om jag vill redogöra för praxis vid
beviljandet av permissioner från sluten
fångvårdsanstalt. Som svar får jag anföra.

De grundläggande bestämmelserna
om permission från fångvårdsanstalt
finns i lagen den 6 maj 1964 om behandling
i fångvårdsanstalt. Dessa bestämmelser
har kompletterats genom utförliga
tillämpningsföreskrifter. Det kan
inte komma i fråga att inom ramen för
ett svar på en enkel fråga ange mera än
några huvudpunkter i de normer som
tillämpas för permission.

Man skiljer mellan särskild permission
och regelbunden permission. Särskild
permission, som kan beviljas oavsett
anstaltstidens längd, medges under
förutsättning att i det särskilda fallet
starka skäl förebringas för permission.
Regelbunden permission är ett normalt
led i verkställigheten för alla som avtjänar
längre straff. För båda slagen av
permission gäller som förutsättning att
fara för missbruk inte kan anses föreligga.

Vid slutna anstalter för det vanliga
klientelet tillämpas regelbunden permission
endast när strafftiden uppgår till
lägst ett år sex månader. Förstagångspermission
brukar, utom vid de längsta
anstaltstiderna, beviljas efter tio månader
och ny permission fyra månader

Tisdagen den 24 maj 19(5(5 fm. Nr 25

Svar på fråga ang. praxis vid beviljandet av permission från sluten fångvårdsanstalt

efter den föregående permissionens början.
Den som undergår fängelse på livstid
får i allmänhet inte permission förrän
tidigast efler tre år.

Stor varsamhet iakttas vid beviljande
av särskild permission. Sådan permission
får enligt tillämpningsföreskrifterna
i regel förekomma endast i följande
fall:

1. för att besöka närstående som är
svårt sjuk eller bevista närståendes begravning,

2. för att föra talan i tvistemål inför
domstol eller eljest bevaka civila rättigheter,

3. för sådant besök hos arbetsgivare,
hyresvärd eller annan som erfordras för
att skaffa arbete eller bostad vid frigivningen
eller utskrivningen.

De normer som jag här i korthet redogjort
för är att fatta endast som allmänna
principer som kan frångås, om särskilda
förhållanden fordrar det.

Vidare anförde:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret. Med tanke på
den debatt som förts rörande permissioner
från slutna fångvårdsanstalter
tror jag det har stor betydelse att detta
svar lämnats. På några punkter ställer
jag mig dock en smula frågande, huruvida
tillämpningen av bestämmelserna
sker enligt de normer som angivits i
svaret.

Ett aktuellt fall gäller en dom efter ett
mord. Mordet förövades genom en liga,
och ledaren för denna liga dömdes till
ett långvarigt straff. Hovrätten meddelade
dom så sent som den 15 februari i
år, och domen vann laga kraft den 13
maj. När domen vann laga kraft hade
emellertid internen redan fått permission,
och han befinner sig fortfarande
på fri fot — han har inte inställt sig till
anstalten igen. Det befaras att han inte
finns inom landet.

Jag ställer mig därför frågande till

om man ordentligt prövar den tid som
skall gå innan permission beviljas. Vidare
kan ifrågasättas om man i praktiken
tillämpar den norm som justitieministern
anger, när han i en passus av
svaret säger: »För båda slagen av permission
gäller som förutsättning att fara
för missbruk inte kan anses föreligga.»
I det fall som jag här relaterat kan väl
just riskeras att missbruk skulle kunna
anses föreligga — det fanns risk för annan
persons liv, om den dömde kom ut.
Ligan finns nämligen kvar, och det har
under utredningen visat sig att personen
i fråga var en verklig fanatiker —
han hade en fantastisk disciplin över
ligamedlemmarna, och det gick ju så
långt att han fick dem att begå ett mord.

Att släppa en sådan person fri, innan
domen vunnit laga kraft, finner jag något
egendomligt och kanske inte i enlighet
med de direktiv som utfärdats för
anstalterna. Jag hoppas att justitieministern
tar detta i beaktande, så att ett
upprepande inte sker.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är naturligtvis förhindrad
att här diskutera det enskilda
fallet, men jag utgår från att det var
fråga om en s. k. särskild permission
under bevakning eller motsvarande.
Olyckor kan man aldrig förebygga.

Vad beträffar frågan huruvida fara
för missbruk kan anses föreligga måste
det ju bli en bedömning från fall till
fall. Även storrymmare och livstidsfångar
måste förr eller senare föras ut i
det vanliga livet — det är ingen som avsett
att de skall tillbringa hela sitt liv i
anstalterna. Därför måste man ta vissa
risker.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag vill instämma i justitieministerns
uttalande att man skall
bevilja permissioner åt internerna. Det
är givet att man skall göra så. Men det
är enligt min mening uppenbart att man

14 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. förslag om reformerad polisutbildning

i många fall ger permission åt sådana
som inte kan sköta denna. Justitieministern
uttalar i sitt svar: »För båda slagen
av permission gäller som förutsättning
att fara för missbruk inte kan anses föreligga.
» Det är min förhoppning att bedömningen
skall bli något strängare på
denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. förslag om reformerad
polisutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig, när förslag om reformerad polisutbildning
kan komma att föreläggas
riksdagen. Som svar får jag anföra följande.

1962 års polisutbildningskommitté avlämnade
förra året ett betänkande som
därefter har remissbehandlats. För närvarande
överarbetas kommitténs förslag
inom berörda departement. Från början
har det varit klart att en reformering
av polisutbildningen i enlighet med dessa
förslag kommer att kräva kostnader.
Något ställningstagande till förslagen
kan därför inte ske förrän tidigast under
budgetbehandlingen i höst. I det
sammanhanget får också prövas, om delar
av detta komplex kan brytas ut och
behandlas tidigare än andra avsnitt.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! När jag nu ber att få
tacka justitieministern för svaret på min
fråga skyndar jag mig att tillfoga, att
denna främst aktualiserades av att det
i en del tidningar antytts att otillräcklig
utbildning skulle vara förklaringen
till det nyligen inträffade beklagliga
omhändertagandet hos polisen i Stockholm
av en medvetslös person, som led

av sockersjuka. Eftersom detta fall är
under utredning har jag dock inte minsta
tanke på att här gå in på just detta
fall.

Den 9 mars diskuterade vi i denna
kammare bl. a. en förbättring av polisens
personella resurser från kvantitativ
synpunkt; nu gäller det alltså frågan
om höjning av kvaliteten på polisverksamheten.
Detta är något som torde
kunna främjas genom dels stark och
ökad uppmärksamhet kring rekryteringen,
dels och särskilt genom förbättrad
utbildning.

Då jag något känner till förhållandena
vid statens polisskola i Stockholm,
numera belägen i Solna, vill jag gärna
framhålla att utbildningen i denna sökt
att så gott det varit möjligt följa med
i utvecklingen på det pedagogiska området,
men att en omläggning av polisutbildningen
likväl framstår såsom angelägen.
Justitieministerns svar inger
mig förhoppningen, att förslag om en
reformerad polisutbildning på grundval,
helt eller delvis, av polisutbildningskommitténs
betänkande kommer
att framläggas senast vid nästa års riksdag.

Mot bakgrunden av vad som har aktualiserat
min fråga har jag, herr talman,
med tillfredsställelse konstaterat
att polisutbildningskommitténs förslag
innefattar en betydande utökning av
den orienterande undervisningen i ämnet
medicin i det avsnitt som kallas
Konstapelskurs I, nämligen från drygt
40 timmar till 60 timmar. Men väsentligare
är naturligtvis förslaget om allmän
utökning av undervisningen i de polisiära
ämnena, i psykologi o. s. v., och
undervisningens allmänna modernisering
genom ökad elevaktivitet, t. ex. i
form av grupparbete och ökat inslag av
praktiska övningar. Jag har också fäst
mig vid förslagen om vidareutbildning
enligt moderna linjer.

Den önskade effektiviseringen av polisens
verksamhet är bl. a. just en utbildningsfråga.
Genom en god utbild -

Tisdagen den 24 maj 1900 fm.

Nr 25

Svar på fråga ang. principerna för hyressättningen beträffande arbetsmarknads styrelsens

bostadsbaracker

ning kan man säkerligen få ut både
större och bättre insatser av den enskilde
polismannen. Både utbildningen
och vidareutbildningen förutsätter goda
och lämpliga instruktions- och läroböcker.
Jag utgår från att även denna
sida av saken förorsakar en del problem
i samband med justitieministerns
ställningstagande till föreliggande förslag.

Vad särskilt beträffar vidareutbildningen
skulle det t. ex. kanske kunna gå
bättre att klara de besvärliga bedömningsfrågorna
vid omhändertagande av
omtöcknade eller medvetslösa personer,
om polispersonalen hade tillgång till
någon instruktiv skrift med anvisningar,
helst auktoriserad av medicinalstyrelsen.
Rikspolisstyrelsen arbetar med
den saken på uppdrag av Kungl. Maj:t
med en engelsk och en amerikansk instruktionsskrift
som förebilder. Jag hoppas
att det skall bli möjligt för rikspolistyrelsen
att snart nog lösa denna
fråga, som på kort sikt får anses viktig,
och att styrelsen får erforderligt stöd
av medicinalstyrelsen därvidlag.

Eftersom denna instruktionsfråga på
senare tid också berörts i pressen och
jag anser att den hör in under den vidare
utbildningsfrågan, har jag tillåtit
mig att här röra också vid detta problem.
Jag skulle då vara tacksam, om
justitieministern nu kunde något beröra
även detta spörsmål.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Eftersom herr Wiklund
i sitt anförande har angivit bakgrunden
till sin fråga vill jag uttala den förhoppningen,
att när fylleristraffutredningen
blir klar med sitt, som jag hoppas,
positiva förslag också riksdagen
skall ställa sig positiv till detta, så att
vi skall slippa det nuvarande tillståndet
att fyllerister och de som misstänks
för att vara fyllerister över huvud taget
skall förvaras i polisarrester. Där -

med är också den efterlysta instruktionsfrågan
helt löst.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Det var med mycket
stor tillfredsställelse jag lyssnade till
vad justitieministern nu senast anförde
med det mycket klara beskedet, att han
finner det ytterst angeläget att frågan
om en reformering av behandlingen av
gatufyllerister verkligen löses. Jag tackar
för detta kompletterande svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. principerna för hyressättningen
beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
bostadsbaracker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat,
om jag vill redogöra för de principer
som tillämpas vid hyressättningen
beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
bostadsbaracker.

Den största delen av arbetsmarknadsstyrelsens
förläggningsbyggnader används
vid beredskapsarbetsplatser och
vid omskolningskurser. Hyran vid beredskapsarbetsplatserna
tas ut genom
reducering av bortaliggningsbidraget i
enlighet med en överenskommelse som
har träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och vederbörande fackförbund.
Vid omskolningskurserna motsvarar hyran
det hyresbidrag som utgår enligt
bestämmelserna om utbildningsbidrag.

En betydande del av arbetsmarknadsstyrelsens
förläggningsbyggnader
hyrs ut till kommuner och företag, som
i sin tur hyr ut rummen till enskilda
personer. De inneboendes hyra bestäms
i dessa fall av respektive kommuner
och företag. Hyran är i åtskilliga fall
betydligt lägre än självkostnaden.

Knappt 10 procent av det totala an -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. principerna för hyressättningen beträffande arbetsmarknads styrelsens

bostadsbaracker

talet förläggningsplatser som styrelsen
förfogar över används för överflyttad
arbetskraft och drivs i styrelsens egen
regi. För närvarande finns sådana förläggningar
endast på tre orter. Hyran
bestäms till ett belopp som i princip
motsvarar hyran på orten för likvärdiga
rum.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet för
svaret på min enkla fråga.

Till rörelsestimulerande åtgärder för
att få arbetskraft att flytta från områden
i vårt land, där det i stor utsträckning
saknas arbetstillfällen, till områden
där det råder brist på arbetskraft
men överflöd på arbetstillfällen utgår
olika bidrag. Samhället stimulerar således
medvetet genom dessa åtgärder en
förflyttning av arbetskraft. Även bostadsfrågan
söker man ordna. Som bekant
har arbetsmarknadsstyrelsen låtit
uppföra bostadsbaracker här och var i
landet, framför allt i de områden där
det råder brist på arbetskraft och samtidigt
saknas bostäder. Skall nödvändig
arbetskraft kunna erhållas, måste denna
ha någonstans att bo. Barackbyggandet
har blivit en — får vi hoppas — tillfällig
lösning på boendeproblemet för
denna arbetskraft.

Min fråga till statsrådet gällde de
principer som tillämpas vid hyressättningen
beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
bostadsbaracker. Hyressättningen
i bostadsbarackerna exempelvis i
Bredäng och vid Liljeholmen här i
Stockholm är nämligen sådan, att den
knappast kan verka stimulerande när
det gäller att få nödvändig arbetskraft
hit.

Man ställer sig nämligen fundersam
inför det faktum, att det för dessa bostadsbaracker
tillämpas en hyressättning
som belastar berörda arbetare med

sådana bostadskostnader, att de motverkar
omflyttningen av arbetskraft till
stockholmsområdet, som ju lider brist
på arbetskraft. Enligt uppgift har många
yrkesarbetare, som avsett att ta anställning
i stockholmsområdet, sålunda avböjt
sedan de fått klart för sig de höga
hyreskostnaderna i arbetsmarknadsstyrelsens
baracker här i staden. Dessa hyror,
som redan från början var i kraftigaste
laget, höjdes den 1 april i år med
ytterligare 16,7 procent, så att månadshyran
för det lilla rum som en arbetare
får disponera nu uppgår till inte mindre
än 210 kronor. I de flesta fall är dessa
arbetare norrlänningar med familj i
hemorten, där de också får betala dryga
boendekostnader.

Jag skulle därför vilja sluta mitt anförande
med att fråga statsrådet, om
han tänker vidta åtgärder för att åstadkomma
korrigeringar i de företagna hyreshöjningarna
i arbetsmarknadsstyrelsens
baracker i Bredängs- och Liljeholms-områdena.
Samma kraftiga hyreshöjning
som företagits i Stockholm har
genomförts även vid övriga av arbetsmarknadsstyrelsen
ägda baracker i andra
delar av landet, så att hyrorna där
är lika höga som i Stockholm.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Hyrorna anpassas ju
efter bostadsmarknaden på de olika orterna.
Jag har i mitt svar framhållit, att
det på sina håll även förekommer att
företag tillämpar en hyressättning som
understiger självkostnaden.

Jag tror emellertid att den hyressättning
som herr Lorentzon har angivit
för de två platser som han nämnde är
riktig. Jag har ingen uppgift härom,
men jag har en uppgift från Södertälje,
där man bestämt hyran till 210 kronor
per månad, och jag skulle tro att detta
svarar mot vad som är gängse inom
detta område.

Vi följer självfallet denna fråga med
uppmärksamhet, och vi följer den inte

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på fråga ang. principerna för hyressättningen beträffande arbetsmarknads styrelsens

bostadsbaracker

minst genom att iaktta hur den påverkar
omflyttningen av arbetskraft. Jag
tror att herr Lorentzon överdriver när
han säger, att hyressättningen har motverkat
denna omflyttning. Siffrorna för
årets flyttningsrörelse till Stockholm visar
nämligen att i år ett större antal
personer har flyttat till Stockholm än
under motsvarande tid i fjol. Den tidsperiod
jag tänker på omfattar månaderna
januari t. o. m. april i år, då ungefär
350 personer har flyttat ned till
Stockholm, vilket är fler än i fjol. Detta
har samband med att man från Stockholms
stads sida har vidtagit särskilda
åtgärder, nämligen uppförandet av moderna
baracker med ungefär 500 rum.
Jag tror att hyreskostnaderna för dessa
rum visserligen kan diskuteras men att
den står i hygglig relation till den allmänna
hyressättningen och till vad man
får betala för rum här i Stockholm.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Inrikesministern säger
nu att hyressättningen i ifrågavarande
baracker motsvarar den som tillämpas
för likvärdiga rum på orten. Jag undrar
om detta stämmer med verkligheten. Jag
vet att det finns till ytan mycket väl
tilltagna enrumslägenheter, för vilka
man betalar betydligt lägre hyra än den
man betalar för ett rum på 7,8 kvadratmeter
i en barack. Läget på ortens bostadsmarknad
har tydligen inte varit orsaken
till den höga hyressättningen i de
baracker i Bredäng och Liljeholmen
som uppförts av arbetsmarknadsstyrelsen.
Dessa baracker är tillverkade i Töre
i Norrbotten och de är avsedda att lösa
bostadsfrågan i Stockholm vid omflyttning
av byggnads- och anläggningsarbetare,
företrädesvis från Norrland. Jag
överdriver inte alls när jag säger att
hyrorna har verkat avskräckande för en
flyttning av arbetare hit. Uppgifterna
har jag fått från ledningen för betongarbetarnas
fackförening, och jag tror att
dessa är helt initierade i frågan.

Nu är visserligen skötseln av dessa

baracker i Bredäng och Liljeholmen
överlämnade till Stiftelsen Hotellhus i
Stockholm, och något av hyran går givetvis
till den service som dessa inneboende
åtnjuter, såsom städning och
byte av handdukar och sänglinne en
gång i veckan. Men man kommer inte
ifrån, att det är mycket underligt med
en årshyra på 2 520 kronor per man när
det på ett mycket litet område finns 14
baracker med 12 enkelrum i varje barack
och varje rum inte har större yta
än 7,8 m2. Den hyran inbringar ju 30 240
kronor för varje barack, och en barack
kostar enligt uppgifter jag fått 100 000
kronor i framställning. Baracken skulle
med andra ord vara betald på mindre
än fyra år, och det måste väl vara rekord
i avskrivningstid. Det skulle vara
tacknämligt om vi kunde komma dithän
att inrikesministern lovade att frågan
togs under prövning så att vi fick en liten
koll på denna hyressättning. Den
kan inte vara riktig, nämligen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Av den redovisning jag
har fått från arbetsmarknadsstyrelsen
framgår att styrelsens kostnader för
driften av förläggningar vid beredskapsarbetsplatser
och omskolningskurser
och av de speciella byggarbetsplatsförläggningarna
uppgår till cirka 180
kronor per plats och månad, varvid
även kostnaden för avskrivning av anläggningarna
har inräknats. Detta är
alltså ett genomsnitt, och det betyder
inte att hyran måste bli 180 kronor
över hela landet, utan den kan bli högre
i stockholmsregionen. Men vi skall,
som jag sagt tidigare, titta närmare på
saken.

Sedan upprepar jag att flyttningsrörelsen
mot Stockholm varit starkare i
år än i fjol. Jag har fått uppgiften från
arbetsnämndens direktör i dag på förmiddagen.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. förhållandena vid Karlskronavarvet

§ 9

Justerades protokollen för den 17 innevarande
maj.

§ 10

Svar på interpellation ang. förhållandena
vid Karlskronavarvet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i Rödeby
har frågat mig om jag uppmärksammat
Karlskronavarvets och de vid
varvet anställdas besvärliga situation
och, om så är fallet, om jag är beredd
att vidta åtgärder för en stabilisering av
företaget och dess verksamhet.

Jag vill först erinra om att Karlskronavarvet
AB bildades i syfte bl. a. att
skapa tryggare arbetsförhållanden i sydöstra
Blekinge än vad som bedömes
möjligt inom ramen för dåvarande marinverkstäderna
i Karlskrona. Arbetstillfällena
i denna del av landet minskade
nämligen kraftigt efter andra världskrigets
slut och kunde väntas minska
ytterligare när de år 1958 beslutade
riktlinjerna för försvarets utformning i
full utsträckning hunnit påverka arbetsmarknadsläget.
Dessa innebar bl. a. en
minskning av flottans omfattning. I stället
för att anpassa marinverkstäderna
till den minskade flottan, vilket skulle
ha inneburit ännu färre arbetstillfällen,
beslöts att utvidga verksamheten till att
omfatta allmän mekanisk verkstadsproduktion
vid sidan av den dominerande
marina produktionen.

Denna omdaning av marinverkstäderna
kunde självfallet förutses medföra
stora svårigheter under omställningsperioden.
På grund härav vidtogs redan
vid bildandet av Karlskronavarvet vissa
åtgärder i syfte att minska dessa svårigheter.
För att trygga viss grundbeläggning
tecknades sålunda med marinförvaltningen
ett flerårigt ramavtal, som
skulle tillförsäkra Karlskronavarvet

samma procentuella andel av marinens
översyns-, underhålls-, reparations- och
ombyggnadsarbeten som under den närmast
förflutna femårsperioden, övrig
produktion skulle ske i konkurrens på
öppna marknaden.

Svårigheterna har emellertid inte
kunnat övervinnas med dessa åtgärder.
Av varvets totala omsättning täckes i
dag endast ca 25 procent av arbeten enligt
ramavtalet. Återstående 75 procent
måste tagas i konkurrens på öppna
marknaden. Den rent civila andelen av
den totala omsättningen har ökat från
ca 15 procent budgetåret 1961/62 till ca
34 procent budgetåret 1964/65. Betydelsefullt
i detta sammanhang är även att
Karlskronavarvet startade sin verksamhet
i ett läge med pressade priser inom
varvsindustrien. Denna marknadsbild
är alltjämt rådande. Varvet har heller
inte haft nödvändiga ekonomiska resurser
att i önskad omfattning ersätta bortfallet
av marina arbetsuppgifter genom
utveckling av egna produkter. Moderniseringen
av produktionsapparaten har
visserligen i princip skett enligt uppgjorda
planer med ianspråktagande av
de medel som av statsmakterna ställdes
till förfogande vid starten. Produktionsutrustningen
är dock ännu inte jämbördig
med aktuella konkurrenters. För att
vidmakthålla sysselsättningen har varvet
därför tvingats åta sig arbeten till
för varvet ofta ogynnsamma priser.

De svårigheter för Karlskronavarvet
som jag nu gett exempel på har för de
anställdas del varit märkbara i första
hand genom en ojämn sysselsättning
och överflyttning till andra arbetsuppgifter.
Med hänsyn till sysselsättningsläget
sådant detta kunde bedömas i december
1965 hade bolagsledningen ansett
sig ha anledning att varna för att
vissa permitteringar kunde komma att
företagas under senare delen av år 1966.
Senare erhållna civila och marina beställningar
har medfört att risk för permitteringar
ej synes föreligga innevarande
år.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 19(50 fm.

Svar på interpellation

För att vinna klarhet om vilka åtgärder
som bör vidtagas för att ytterligare
utveckla och effektivisera verksamheten
vid Karlskronavarvet pågår inom varvsledningen
ett utredningsarbete genom
en särskild arbetsgrupp. Till denna
har även knutits kvalificerade utomstående
experter på organisation och produktion.
Denna arbetsgrupp studerar
förutsättningarna för att öka såväl den
egna civila produktionen som legoproduktionen
mot bakgrunden av det alltjämnt
minskade militära produktionsunderlaget.
Gruppen skall därjämte undersöka
förutsättningarna att förbättra
nybyggnadsmöjligheterna för de fartygstyper
som enligt hävd tillverkats vid
Karlskronavarvet.

Jag vill framhålla att jag noga följer
utvecklingen vid Karlskronavarvet. När
jag tagit del av varvets förslag till åtgärder
för utveckling och effektivisering
av verksamheten, vilket förslag beräknas
vara klart under hösten i år,
skall jag ta ställning till vilka åtgärder
som kan erfordras från min sida.

Vidare anförde

Herr FRIDOLFSSON i Rödeby (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Interpellationen framställdes på
grund av att det varslats om att risk
förelåg för permitteringar av ett hundratal
man. Av statsrådets svar framgår att
det under 1966 ej föreligger någon risk
för minskning av arbetsstyrkan, något
som jag noterar med tacksamhet.

Karlskronavarvets betydelse för Karlskrona
och östra Blekinge är så känd att
jag här inte behöver tala så mycket om
den. Riksdagen har vid flera tillfällen
behandlat frågan om varvets framtid,
men fortfarande saknas den trygghet
som man kan begära i ett statligt företag.

Statens ansvar för Karlskrona och

ang. förhållandena vid Karlskronavarvet

östra Blekinge bör ses mot bakgrunden
av att antalet tjänster inom den statliga
sektorn sedan 1945 minskat med
omkring 4 700. Den utbyggnad som kommit
till stånd inom det privata näringslivet
har ej kunnat kompensera bortfallet
inom den statliga sektorn. Vid flera
tillfällen har den goda tillgången på
yrkeskunnigt folk vid Karlskronavarvet
poängterats. Jag vill bl. a. åberopa
ett sådant yttrande som statsrådet Andersson
gjorde när frågan om ombildning
till statligt bolag behandlades i
riksdagen den 14 december 1960. Vad
som gällde år 1960 är lika aktuellt i
dag.

Statsrådet omtalar i sitt svar att en
arbetsgrupp tillsatts för att undersöka
vilka åtgärder som bör vidtagas för att
utveckla och effektivisera verksamheten
vid Karlskronavarvet. Tillsättandet
av denna arbetsgrupp hälsas med tillfredsställelse
av de anställda och bör
ses som ett positivt svar på interpellationen.
Om det i framtiden kommer att
framställas krav på ytterligare tillskott
av kapital till bolaget, hoppas jag att
såväl statsrådet som riksdagen ställer
sig positiva till en sådan framställning.
Karlskronavarvet har i tre århundraden
varit ryggraden i Karlskronas och östra
Blekinges industrier, och jag hoppas
att det skall få fortsätta att vara den
industri vilken människorna i det berörda
området kan lita på även i framtiden.

Jag vill än en gång tacka för svaret
som jag i stort sett vill beteckna som
positivt, särskilt då löftet om att statsrådet
under hösten 1966 kommer att
taga ställning till vilka åtgärder som
kan erfordras från hans sida. Jag hoppas
att dessa åtgärder skall vara till
nytta för Karlskronavarvet och dess anställda
samt för Karlskrona och Blekinge.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

§ 11

Svar på interpellation ang. normerna för

representationsbidrag till befälskårer
inom försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Oskarson har frågat
mig om jag är beredd att medverka
till att nuvarande normer för representationsbidrag
till befälskårer inom försvaret
i samband med besök av enheter
ur främmande krigsmakter revideras så
att de erhåller en tidsenlig utformning.

Medel för erforderlig representation
vid utländska militära besök ställs, efter
motiverad framställning, till vederbörande
chefs förfogande för fördelning
på olika ändamål i samband med besöket.
Till ledning för myndigheternas
kostnadsberäkningar vid framställningar
om representationsbidrag i samband
med utländskt militärt besök finns vissa
äldre anvisningar. Dessa innehåller bl. a.
normer som i fråga om besökande utlänningar
av skilda befälskategorier
summariskt anger hur omfattande och
hur dyr representation —- i form av mottagning,
utflykt, måltid o. s. v. — myndigheten
i allmänhet kan räkna med att
få medel till.

De nuvarande anvisningarna för beräkning
av medel för representation håller
sedan en tid tillbaka på att överses
inom försvarsdepartementet. Avsikten
med denna översyn är att få fram efter
ändamålet med representationen anpassade,
förenklade normer för medelsberäkningen.
Den avsedda förenklingen
innebär bl. a. att kostnaderna per person
för de olika befälskategorier, som
representationen omfattar, i princip
skall beräknas efter en och samma
norm. — Det är avsett att de omarbetade
anvisningarna, åtminstone för representation
vid örlogsbesök, skall meddelas
i så god tid att de kan tillämpas
redan under den kommande sommaren.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret. Jag är tillfredsställd
med det löfte statsrådet här givit om att
åtgärder skall vidtagas för att man skall
komma fram till en mera rättvis fördelningsgrund
när det gäller medel för
representation vid utländska militärbesök.
Den kår som har kommit i strykklass
är underbefälskåren. Från organisationshåll
har vid flera tillfällen påpekats
hur orättvist denna kår behandlas
i detta sammanhang. Någon rättelse
har dock inte kommit till stånd.

Som exempel vill jag nämna att underbefälskåren
vid representationsmiddag
kan erhålla kr. 12: 50 per person
enligt de äldre normer som nu finns
och som statsrådet angav, medan övriga
befälskårer erhåller dubbelt upp, d. v. s.
25 kronor per medlem. Dessa fördelningsgrunder
är inte tidsenliga och utgör
väl en kvarleva från den tid då underbefälets
verksamhet betraktades som
ett korttidsyrke och då underbefälet
hänfördes till manskapet. Så är inte förhållandet
nu. Underbefälskåren är inom
försvaret en befälskår, fullt jämbördig
med övriga befälskårer, och dess arbetsuppgifter
har också i samband med
de ändrade anställningsförhållandena
blivit mera omfattande och betydligt
mera ansvarskrävande än förr.

Numera umgås praktiskt taget alla
människor i vårt samhälle efter i stort
sett samma normer, och mässvanorna
för de tre kårerna inom det militära är
också i stort sett lika, liksom deras mässar.
Därför bör även representationen
när det gäller måltider och dylikt vara
likvärdig. Jag har ett mycket färskt exempel
angående tillämpningen av dessa
bestämmelser. Så sent som i förra veckan
var det ett utländskt flottbesök i en
västsvensk stad, och vid befälskårernas
representation i samband därmed fick
underbefälskåren 15 kronor per person
och övriga 31: 25. Då hade underbefälskåren
att välja på att bjuda enklare, att

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Nr 25

Svar på interpellation ang. förslag till riksdagen på grundval av 1962 års bostadsförmedlingsutrcdnings
betänkande

skära ned antalet gäster eller att själv
stå för merkostnaden. Kåren valde vid
det tillfället att bjuda på samma sätt
som övriga och ta kostnaderna själv.
Detta är naturligtvis inte ett riktigt förhållande,
utan det är angeläget att nya
bestämmelser snarast möjligt kommer
till stånd. Jag har också fattat svaret
så att det är statsrådets avsikt att sörja
för detta.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Mitt svar innebär att
den skillnad som i nu förevarande hänseende
finns mellan olika befälskårer
kommer att helt försvinna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. förslag till
riksdagen på grundval av 1962 års bostadsförmedlingsutrednings
betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har frågat
mig om det är regeringens avsikt
att förelägga riksdagen proposition,
grundad på det av 1962 års bostadsförmedlingsutredning
framlagda betänkandet
och när denna proposition i så fall
kan väntas.

Interpellanten anknyter i motiveringen
för sin fråga till förhållandena i
Storstockholm. Jag delar hans uppfattning
att det i ett gemensamt bostadsförsörjningsområde
som liuvudstadsregionen
ter sig föga ändamålsenligt att de
skilda kommunernas bostadsförmedlingar
arbetar skilda från varandra, efter
olika principer och med väsentliga
skillnader i fråga om den tid som de
bostadssökande måste vänta på att bli
anvisade lägenhet.

Som herr Lindahl har erinrat om har
1962 års bostadsförmedlingsutredning

lagt fram ett betänkande om gemensamma
bostadsförmedlingar. Betänkandet
innehåller närmast eu rent lagteknisk
undersökning av möjligheterna att ålägga
kommuner i ett sammanhängande
bostadsförsörjningsområde att anordna
gemensam bostadsförmedling. Betänkandet
har remissbehandlats, och beredning
i ärendet pågår inom inrikesdepartementet.

Utredningen väntas slutredovisa sitt
uppdrag under loppet av detta år. Bl. a.
återstår för utredningen att lägga fram
förslag beträffande grunderna för förmedlingsverksamheten
samt möjligheterna
att öka förmedlingarnas tillgång
på bostadslägenheter. En lösning av
dessa frågor har givetvis stor betydelse,
om man anordnar gemensam bostadsförmedling
för flera kommuner.

Frågan om gemensamma bostadsförmedlingar
har aktualitet främst i Storstockholm.
Interpellanten utgår från
förhållandena i detta område. Mellan
kommunerna i Storstockholm pågår
överläggningar om förutsättningarna att
på frivillig väg anordna en för huvudstadsregionen
gemensam bostadsförmedling.
Enligt min mening bör utgången
av dessa överläggningar avvaktas
innan åtgärder vidtas för en eventuell
lagstiftning. Om det visar sig möjligt
att på frivillig väg nå en tillfredsställande
ordning beträffande gemensam
bostadsförmedling i Storstockholm
torde det knappast bli aktuellt med någon
proposition i ämnet. Skulle det däremot
visa sig att de pågående överläggningarna
inte leder till ett godtagbart
resultat inom de närmaste månaderna
får arbetet på eu sådan proposition fullföljas.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation
om hur det skall bli med den ge -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. förslag till riksdagen på grundval av 1962 års bostads -

förmedlingsutrednings betänkande

mensamma bostadsförmedling i Storstockholm
som vi så länge har diskuterat.

Statsrådet hänvisar i sitt svar till de
överläggningar mellan kommunerna i
Storstockholm som pågår och som syftar
till att utreda om man på frivillig
väg kan åstadkomma en för regionen
gemensam bostadsförmedling. Statsrådet
framhåller att utgången av dessa
överläggningar bör avvaktas innan åtgärder
vidtages för en eventuell lagstiftning.
Om man på frivillig väg kan
åstadkomma vad statsrådet kallar »en
tillfredsställande ordning» blir det således
inte aktuellt med någon proposition
i ärendet. Slutorden i statsrådets
svar, att om överläggningarna inte leder
till ett godtagbart resultat kommer
en proposition att framläggas, är ett
klart besked. Det är bra att det har
lämnats just nu.

Det är ingen tillfällighet att vi i Storstockholm
tillmäter frågan om gemensam
bostadsförmedling den största betydelse.
Bostadskön har, trots ökad bostadsproduktion,
på grund av den stora
inflyttningen till storstadsregionen inte
kunnat reduceras. Under de senaste
åren har just detta område haft inte
mindre än 40 procent av den totala folkökningen
i landet. Jag hoppas att bostadsförmedlingsverksamheten
kan effektiviseras
och byggas ut efter ett enhetligt
system. En gemensam bostadsförmedling
för Storstockholm framstår
som en angelägen reform.

Fördelarna med en gemensam bostadsförmedling
är många. Fördelningsprinciperna
kan göras enhetliga, och
större rättvisa kan ges de bostadssökande.
Vidare borde vi med en gemensam
bostadsförmedling få bättre möjligheter
att ge de bostadssökande bostäder
närmare deras arbetsplatser. Det
är inte ovanligt att en pojke och en
flicka, som ämnar gifta sig, är bosatta
i skilda kommuner och därför hamnar
i olika bostadsköer. Sedan kanske de

arbetar i en tredje kommun, där de
helst vill bo, varför de anstränger sig
för att komma med i en tredje bostadskö.
Ofta träffar man folk som bor i
t. ex. Sundbyberg eller Sollentuna och
som arbetar i Nacka eller Tyresö och
får räkna med timslånga tröttande resor
morgon och kväll.

Ur bostadsfördelningssynpunkt utgör
Storstockholm en enhet, en gemenskap.
Med en gemensam bostadsförmedling
uppnås större rörlighet och rättvisa.
Ur kommunikationssynpunkt och för
att få en fungerande arbetsmarknad är
det angeläget att vi efter alla diskussioner
nu går från ord till handling. Vi
har över 170 000 bostadssökande, men
hur många av dessa som är i verkligt
behov av bostad vet vi inte. En enda
bostadskö skulle bidra till att sanera
marknaden och underlätta möjligheten
att få fram en nettokö, vilket framstår
som mycket angeläget.

Jag delar uppfattningen att det är naturligt
att all nyproduktion förmedlas
genom samhällsorganen. Även den privatfinansierade
delen av produktionen
bör förmedlas genom bostadsförmedlingen.
Så kallade successionslägenheter,
som uppstår genom att bostadssökande
tilldelas lägenheter genom nyproduktion,
skall också ställas till den
gemensamma bostadsförmedlingens förfogande.
Det är angeläget med sådana
rättsregler att dessa lägenheter inte
utan starkt vägande skäl kan undandras
bostadsförmedlingen. Den form av obligatorisk
förmedlingsverksamhet som
här har skisserats bör emellertid tillåta
lägenhetsbyten utan medverkan av bostadsförmedlingen.
Den som vill ha förmedlingshjälp
skall naturligtvis ha möjlighet
att få sådan. Bostadsförmedlingen
kan i så fall tjäna som bytescentral.

På socialdemokratiskt håll har den
uppfattningen vuxit sig allt starkare att
i princip samtliga nyproducerade lägenheter
samt i succession ledigblivna
lägenheter skall tillföras den gemen -

Tisdagen den 24 maj 1900 fm.

Nr 25

Svar på interpellation ang. förslag till riksdagen på grundval av 1962 års bostadsförmedlingsutrednings
betänkande

samma bostadsförmedlingen. Även om
förturerna behandlas restriktivt är det
emellertid i de snabbt växande förortskommunerna
nödvändigt, om samhället
skall fungera, att cirka 20 procent av
nyproduktionen får disponeras av respektive
kommuner för förturer åt sjukvårdspersonal,
läkare, poliser etc.
Fastän man ute i kommunerna i princip
ger sin anslutning till förslaget om
en gemensam bostadsförmedling är det
just på denna punkt kritiken har satt
in, då man anser sig ha långt större
behov.

I en kommun, vars invånarantal på
15 år vuxit från 6 000 till 38 000, anser
man att det är alldeles för litet med de
20 procenten. Det är Järfälla kommun
som här åsyftas. Problemets storleksordning
framgår av det förhållandet att
man inom det obligatoriska skolväsendet
på tre år har fått 113 nya skolklasser
i denna kommun.

Dessa invändningar från kommunernas
sida bör man så långt som möjligt
ta hänsyn till. De bottnar inte i någon
negativ inställning till en gemensam
bostadsförmedling. Men de realistiska
kommunalmännen har inte försummat
tillfället att också peka på de egna behoven.

Kan för övrigt kommunerna räkna
med att få disponera över en viss del
av produktionen för de egna angelägna
behoven, därest vi får en lagstiftning?
Statsrådet framhåller att det inte behöver
bli någon lagstiftning, om vi på frivillig
väg kan åstadkomma en tillfredsställande
ordning. Vad betyder detta?
Är det enligt inrikesministerns mening
en tillfredsställande ordning, om exempelvis
2 kommuner säger nej, medan 28
svarar ja? Vad sker i en sådan tänkt
situation?

Jag utgår från att den gemensamma
bostadsförmedlingen måste gälla för
samtliga berörda kommuner. De kommunalmän
som jag rådgjort med kräver
för sin del en hundraprocentig an -

slutning. Det vore enligt deras mening
oriitlvist, om någon skulle få stå utanför.
I så fall är det bättre med eu lagstiftning,
anser man.

Är statsrådet tillfredsställd med det
konstruktiva förslag som framlagts av
Storstockholms planeringsnämnd? Såvitt
jag kan förstå är detta ett ambitiöst
försök att på ett svårbemästrat
område åstadkomma praktiska resultat.
Frågan om gemensam bostadsförmedling
har betydande intresse för den
stora och ständigt växande befolkningen
i regionen. Jag tolkar statsrådets
svar så att ställningstagandet i kommunerna
blir avgörande för statsmakternas
fortsatta handläggning av ärendet.
Om kommunerna väljer den frivilliga
vägen är saken klar. Men om den vägen
inte är framkomlig, kommer regeringen
att allvarligt överväga en proposition
om lagstiftning.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Lindahl har understrukit i sitt tack för
svaret på interpellationer att detta är
en ytterst bekymmersam fråga i Storstockholm.
Det är ju en av de mycket
betänkliga följderna av den bostadsbrist
som vi har och den bostadspolitik
som har förts. Jag har i viss mån
fattat herr Lindahls interpellation just
nu såsom att han ville ge statsrådet en
möjlighet att trycka på det hot som ligger
i en antydan om en lagstiftning på
detta område.

När man skall lösa hela denna fråga,
möter man så många praktiska besvärligheter,
att man måste gå fram stegvis.
Man måste försöka lösa frågan i etapper.
Vi är väl alla i Storstockholm på
det klara med att läget som det är för
dagen inte är bra; men jag tror, herr
Lindahl, att alla ansvariga kommunalmän
besjälas av en vilja att lösa frågorna
och göra det så drägligt som möjligt
för de bostadssökande. Detta är inte
någon partipolitiskt skiljande fråga,

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. förslag till riksdagen på grundval av 1962 års bostads -

förmedlingsutrednings betänkande

utan det är en fråga om hur man på
enklaste sätt skall komma fram till
bästa möjliga resultat.

Jag nämnde att man i viss mån bör
gå fram etappvis för att nå målet, och
jag tänker liksom herr Lindahl på de
olägenheter som för närvarande är
störst. Enligt min mening bör man vara
klar med fem olika delfrågor, innan
man över huvud taget tar ställning till
om man för närvarande skall ha en enda
bostadsförmedling eller om man skall
förbättra samarbetet.

Först och främst måste man ha ett
gemensamt register, vilket för närvarande
saknas. Detta är så att säga grunden
för hela arbetet. Detta register får
man säkert inte till stånd så lätt med
de olika metoder som användes i de
skilda kommunerna. Det är emellertid
väsentligt att man omedelbart sätter i
gång härmed.

I detta sammanhang kommer man
också in på den fråga, som herr Lindahl
tog upp, nämligen att de unga,
som vill gifta sig, nu försöker bli inplacerade
i både en, två och tre köer,
vilket från många synpunkter är en olägenhet
— kanske framför allt för de
unga som måste hålla reda på så många
olika ställen. Finns det ett centralt register
är det ju betydligt lättare att lösa
problemet.

Enligt min mening är det också mycket
viktigt att man har enhetliga blanketter
och rutiner samt enhetliga arbetssätt
innan man slår ihop de olika
kommunala organen till en bostadsförmedling
för ungefär 1,4 miljon människor.
Det blir en apparat som åtminstone
inte är billigare, och frågan är om
den blir effektivare än den nuvarande.

Det är också synnerligen väsentligt
att det finns clearing med avseende på
bytesmöjligheterna. Om det blir en lägenhet
ledig vid en flyttning mellan
Solna och Borås, kan denna inte utnyttjas
så att en solnabo får komma in i
en lägenhet i Stockholm. En sådan en -

kel clearing borde väl kunna åstadkommas
förhandlingsvägen.

Viktigast är naturligtvis att vi får enhetliga
fördelningsprinciper, och här
kommer de förturer, som herr Lindahl
talade om, in i bilden. Jag kan nämna
att en sådan kommun som Boo räknar
med ett nybyggande på 1 000 lägenheter.
Enligt avtal går 100 till Stockholm, och
det går också 750 enligt avtal och planering
till HSB i Stockholm. Dessutom
vill landstinget ha 250 lägenheter för
sjukvården. Härigenom blir det inte någonting
över för Boos egen ko. Avtal
som beskär möjligheterna på detta sätt
kan inte anses vara rimliga, utan här
bör det bli enhetliga principer för hela
storstockholmsområdet.

Mycket kan alltså göras, och jag är
liksom herr Lindahl intresserad av att
herr statsrådet klarare definierar vad
han menar med »ett godtagbart resultat
inom de närmaste månaderna». Det är
åtskilligt som håller på att ske och jag
tror också att det, om planeringsnämnden
får verka, kommer att bli ett lyckligt
resultat. Men, herr statsråd, godtar
statsrådet att man stegvis förbättrar situationen?
Vi skall dock försöka undvika
det kaos som kan uppstå genom
ett alltför starkt centralt ingripande.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Såväl herr Lindahl som
herr Bengtson i Solna har frågat om
jag är tillfredsställd med det förslag
som framlagts av stockholmsområdets
planeringsnämnd och som nu diskuteras
av kommunerna. Jag betraktar det
som ett rimligt första steg, och då är
det acceptabelt om man kommer fram
till ett resultat.

Herr Lindahls andra följdfråga var
hur vi skulle se på denna sak om 28
kommuner säger ja och två säger nej.
Jag vill svara att vi bedömer den saken
på sanuna sätt som man väl allmänt gör
inom storstockholmsområdet, nämligen

Tisdagen den 24 maj 1900 fm. Nr 25

Svar på interpellation and- arkiv- och beredskapsarbetarnas löne- och anställningsförhållanden -

att detta bör gälla alla kommuner. Men
givetvis vill vi i så fall veta vad som
gjort att ett par kommuner har ställt
sig utanför. Om det är något i avtalsförslaget
man vill diskutera och ändra
på, så förmodar jag att man tar upp den
saken i nämnden och försöker nå ett
resultat som gör det möjligt att alla
kommuner innefattas i ett sådant beslut.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Bara ett par kommentarer
till vad statsrådet sade senast!

Jag noterar statsrådets förklaring av
vad han i detta sammanhang menar med
»godtagbart». Om några kommuner har
intagit en tveksam ståndpunkt och besluten
fattats enhälligt och alltså icke
varit partipolitiskt betingade, så har det
kanske berott på att man bedömt saken
så, att de delfrågor som jag tidigare
nämnt måste lösas först, innan man kan
ta steget fullt ut. Jag tänker framför
allt på frågan om registret. Även de enhetliga
principerna vill man väl diskutera
i lugn och ro, så att man vet vad
man ger sig in på.

Jag tror liksom herr statsrådet att
man kommer fram bäst på denna väg
genom att skynda långsamt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. arkiv- och
beredskapsarbetarnas löne- och anställningsförhållanden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag har för avsikt att företa en översyn
av bestämmelserna rörande löneoch
anställningsförhållanden för sådana
arkiv- och beredskapsarbetare som
åtnjuter pension.

Kungl. Maj:t föreskrev den 19 decem -

ber 1947 bl. a. att arbetstiden för arkivarbetare
som åtnjuter ålderspension
skall begriinsas så att arbetsinkomsten
jämte pensionen och eventuellt tillägg
inte överskrider den förtjänst, som den
arbetslöse skulle ha kunnat uppnå, om
han under ett kalenderår haft oavbruten
sysselsättning i arkivarbete eller musikerhjälp.
Bestämmelsen, som avser endast
arkivarbetare, har tillämpats inte
bara för ålderspension utan även för
andra pensionsformer som tillkommit
efter år 1947. För andra beredskapsarbetare
än arkivarbetare gäller regler
som motsvarar vad som stadgats i huvudavtalet
angående allmänna bestämmelser
för kommunikationsverken. Personer
som uppbär pension eller livränta
sysselsätts emellertid endast undantagsvis
i beredskapsarbete.

Bestämmelsen tillkom för att tillmötesgå
önskemål från äldre arkivarbetare,
som efter uppnådd pensionsålder ville
fortsätta att arbeta. Det ansågs emellertid
härvid att arkivarbetarna bör ha likartade
inkomstförhållanden, oavsett om
de åtnjuter pension eller ej. Jag är inte
beredd att förorda att denna princip
helt överges. Vissa justeringar kan dock
vara önskvärda. Frågan bör lämpligen
övervägas i samband med den utredning
rörande arkivarbetarna som riksdagen
nyligen hemställt om i samband med
behandlingen av propositionen om arbetsmarknadspolitiken.

Vidare anförde

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag vill först tacka chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet
Johansson, för svaret på min interpellation
samt för den bekräftelse på mina
uppgifter i interpellationen som lämnas
däri.

Sedan vill jag erinra om att interpellationen
tog upp föreskriften i den
omnämnda skrivelsen från Kungl. Maj :t,
att summan av pension och arbetsinkomst
för arkiv- och beredskapsarbe -

26 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

tare inte får uppgå till högre belopp
än vad som vid oavbruten sysselsättning
skulle kunna uppnås genom enbart
arbete. Jag ställer mig dock undrande
till uppgiften i svaret att bestämmelsen
tillkom för att tillmötesgå önskemål
från äldre arkivarbetare, som efter uppnådd
pensionsålder ville fortsätta att
arbeta.

Jag har för min del svårt att tänka
mig att pensionärer, som är i stånd att
utföra arbete, inte önskar inkomst av
sådant utöver sin pension. Det må nu
vara hur som helst med tillkomsten av
denna bestämmelse, ett faktum är, anser
jag, att bestämmelsen diskriminerar
den kategori som det nu är fråga om,
jämfört med pensionärer och handikappade
som arbetar på arbetsmarknaden.
Dessa kan utöver sin pension också
uppnå viss inkomst. Det förvånar
mig något att statsrådet säger sig inte
vara beredd att förorda ett övergivande
av denna princip.

För mig ter den sig som ålderstigen
och i hög grad orättvis. Det av mig i
interpellationen åberopade exemplet,
som till alla delar överensstämmer med
verkliga förhållandet, visar ju klart hur
orimligt denna bestämmelse verkar i
praktiken.

Jag vill emellertid med tillfredsställelse
notera att statsrådet Johansson anser
att vissa justeringar är önskvärda.
Det heter i interpellationssvaret att frågan
lämpligen bör övervägas i samband
med den utredning rörande arkivarbetare
som riksdagen nyligen har beslutat
om i samband med att vi behandlade
propositionen om arbetsmarknadspolitiken.
Detta ger mig anledning att uttrycka
den förhoppningen, att det inte
enbart skall bli vissa justeringar av den
i interpellationen åberopade diskriminerande
bestämmelsen, utan att den
helt skall försvinna.

Sedan skulle jag vilja uttrycka en
undran huruvida statsrådet Johansson
är obekant med den synpunkt som finns

ibland de handikappade och som de anlägger
på frågan. Jag rekommenderar
honom att läsa Svensk Handikapptidskrift
nr 2 för detta år. I en artikel under
rubriken »Arkivarbetet — byråkratins
sista utpost» heter det bl. a.:

»Hela beredskapstanken är mogen att
slopas för andra än där det verkligen
är fråga om beredskapsarbeten, d. v. s.
tillfälliga arbetsuppgifter. Arkivarbetarna
har genom årens lopp klassats som
reservarbetare. Arkivarbetarna har ständigt
suttit i en osäkerhetsmarginal. I
princip har de, trots att de kanske i femton
år eller mera varit i tjänst som arkivarbetare
på ett och samma ställe,
statistikförts som arbetslösa. En gång
var sjätte månad har de påmints om sin
situation, sin lön får de icke från den
institution de verkar på, de har icke semester
(de har arbetsledighet), de har
icke ansetts inneha någon anställning,
de har ej haft någon förhandlingsrätt,
de har icke kunnat göra anspråk på någon
uppsägningstid etc. etc.»

Samma artikel ställer också i fortsättningen
frågan hur man lämpligen löser
problemet och ger själv svaret nämligen
»i princip genom att acceptera arkivarbetet
som en fullt legitim arbetsform».

Herr talman! Det anförda överensstämmer
med och ger stöd åt de synpunkter
som jag har givit uttryck för i
interpellationen. Jag beklagar att statsrådet
Johansson inte helt har velat acceptera
dem, men jag hoppas dock att
statsrådet vid närmare eftertanke skall
komma fram till en godtagbar lösning
då den utlovade prövningen av hithörande
frågor nu skall verkställas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. verkningarna
av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 24 maj 19(i(i fm. Nr 25

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg liar frågat
statsministern om regeringen iiar
uppmärksammat det allvarliga hot mot
vår vattenförsörjning, våra fritids- och
rekreationsområden samt befintliga
skogs- och andra industriers försörjning
med råvara, kapital, arbetskraft, bostäder
etc. som ett godkännande av ny
.skogsindustri skulle innebära för mälarregionen
och upplandskusten.

Herr Lundberg har vidare frågat vilka
åtgärder regeringen har vidtagit eller
ämnar vidtaga för att stoppa ytterligare
förorening av mälarvattnet och tillkomsten
av ny och obehövlig skogsindustri
på upplandskusten, vilken skulle
spoliera oersättliga naturvärden,
trivsel för bygdens befolkning samt skada
befintlig skogsindustri och hindra
andra för regionen nödvändiga investeringar.
Slutligen frågar herr Lundberg
om det finns någon praktiskt utarbetad
plan för regionens eller Roslagens utbyggnad
och investeringsbehov, som i
möjlig mån kan hindra planlös utbyggnad
och slöseri med tillgängliga ekonomiska,
sociala och kulturella resurser.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Regeringen är självfallet väl medveten
om de problem som interpellanten berör.
Problem av denna art möter vi inte
bara i de områden som nämns i interpellationen
utan över huvud taget i tätortsregioner
med stark expansion. Jag
skall därför i mitt svar försöka ge några
mera principiella synpunkter på de expansiva
områdenas problem.

Den snabba ekonomiska utveckling,
som vårt näringsliv genomgår, leder ju
bl. a. till en mycket kraftig befolkningsomflyttning.
Tätortstillväxten är betydande
och experterna räknar med att
80 å 85 procent av befolkningen år 1980
kommer att bo i tätorter. Samtidigt med
denna befolkningsomflyttning har vi
genom mera produktiva arbetsinsatser

fortgående kunnat höja vår levnadsstandard.
Tillsammans leder den industriella
utvecklingen och befolkningskoncentrationen,
den ökade fritiden
och en mängd andra faktorer till större
anspråk på såväl mark som arbetskraft
och kapital från näringsliv, staten, kommuner
och enskilda.

Tillgångarna på arbetskraft, kapital
och för olika ändamål välbelägen mark
är emellertid begränsade. Därför uppstår
allt fler konfliktsituationer mellan
olika intressen. I princip kan den situation
som interpellanten skisserar då
mycket väl uppstå, nämligen att lokalisering
av en industri till en viss plats
innebär att mark tas i anspråk som
bättre skulle kunna användas för andra
ändamål. Lokaliseringen kan också innebära
att arbetskrafts- och kapitalresurser
tas i anspråk, vilka sedda i ett
större sammanhang skulle kunna ha utnyttjats
mera effektivt på en annan ort.

Själva markutnyttjandet regleras
främst genom den fysiska planeringen i
våra kommuner. Dessutom sker på länsplanet
en viss översiktlig samordning
av denna planering — inte minst gäller
detta i de län som interpellanten berör.
För överväganden i frågor av den typ
som interpellanten tagit upp är emellertid
planering på kommun- och länsnivå
ofta otillräcklig. För närvarande övervägs
därför inom regeringen i vilka former
en kompletterande fysisk riksplanering
skall bedrivas. Denna planering
avses bl. a. omfatta avgränsning av områden
för olika fritidsändamål samt
riktlinjer för skydd och utnyttjande av
vatten och andra naturtillgångar. Jag
vill här även erinra om den nya organisation
för bl. a. natur- och vattenvård,
som riksdagen beslöt om i fjol och som
kommer att träda i kraft nästa år.

Vad gäller den planering av investeringarnas
lokalisering och omfattning
inom en viss region som interpellanten
berör kan vi konstatera, att i vårt land
någon tvångsmässig styrning av nä -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen

och vid upplandskusten

ringslivets investeringar inte sker. Därmed
begränsas också möjligheterna att
direkt planera för dessa investeringar
på det regionala planet. Förutsättningar
saknas dock inte för viss påverkan i
detta avseende. En industrietablering
förutsätter nämligen alltid samhällets
medverkan vid utbyggnaden av service
av olika slag. Den resurstilldelning som
därvid sker från samhällets sida kommer
ofta att bli avgörande för företagens
val av lokaliseringsort.

Ett medel att påverka detta val är det
statliga ekonomiska lokaliseringsstödet.
Riksdagen förutsatte också vid ställningstagandet
till den lokaliseringspolitiska
organisationen att lokaliseringsfrågorna
så långt möjligt skall lösas i
samverkan mellan näringsliv, staten och
kommun. Genom sådan samverkan böi
även överväganden rörande fritidsfrågor
kunna leda till resultat, varvid olika
intressen blir tillgodosedda.

Förutsättningarna för att bedriva eu
egentlig regional planering när det gäller
lokaliseringen och omfattningen av
kommunala, landstingskommunal och
statliga investeringar är givetvis större
än när det gäller enskilda. En sådan
planering försvåras emellertid av att
staten för närvarande till stor del fördelar
resurserna för samhällsbyggandet
inom varje sektor för sig, t. ex. i fråga
om bostäder, skolor, vägar etc. För att
öka möjligheterna till den samordning
av verksamheten inom olika sektorer
som behövs för att vi skall kunna uppnå
en harmonisk utbyggnad inom olika
regioner har enligt riksdagens beslut om
lokaliseringspolitiken planeringsråden
inrättats på länsplanet och lokaliseringsberedningen
på det centrala planet.
Inom inrikesdepartementet övervägs
på vilket sätt en ytterligare aktivering
av denna samordningsverksamhet
skall kunna komma till stånd.

När det gäller den kommunala investeringsplaneringen
kan vi konstatera
att denna är av mycket skiftande ka -

raktär. Det är min uppfattning att det
skulle vara till uppenbar fördel om
kommunal långtidsplanering i fråga om
investeringsbehoven skedde i större omfattning.
För närvarande övervägs om
inte de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen
kan utvidgas till allmänna
kommunala investeringsprogram. Dessa
investeringsprogram är emellertid att
betrakta som försöksverksamhet, och
det övervägs inom inrikesdepartementet
hur den regionala-kommunala, landstingskommunala
och statliga investerings-
och lokaliseringsplaneringen
skall kunna förbättras och hur samordning
på olika nivåer skall kunna uppnås
mellan denna planering och den
ekonomiska långtidsplaneringen på riksplanet
samt med den fysiska planeringen.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
inrikesministern för svaret på den fråga
jag riktat till statsministern. Jag beklagar
att statsministern varit förhindrad
att ägna denna fråga den uppmärksamhet
som man skulle ha önskat. Jag förutsatte
nämligen att hans sekretariat inte
skulle vara så arbetstyngt, att man inte
skulle ha haft tid att ägna dessa frågor
någon som helst uppmärksamhet.

När jag läste igenom svaret fick jag
Menlösa barns dag i tankarna. Det går
nämligen inte in på en enda sakfråga.
Om avsikten är att Sverige skall fortsätta
att vara ett u-land i dessa för de
människor som bor i vårt land så viktiga
frågor, kan jag dock förstå det menlösa
svaret.

Det är ganska märkligt att statsrådet
svarar med att hänvisa till en princip.
Jag har inte begärt att få höra något
mera om principer. Vi har utrett dessa
frågor i 50 år och vi har varje gång talat
om principer, men ingenting har gjorts.
Vad jag ville var att regeringen skulle

Tisdagen den 21 maj 19GG fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna

och vid upplandskusten

presentera ett handlingsprogram på detta
område, och det var av denna anledning
jag ställde min fråga.

Det är också anmärkningsvärt att man
i svaret uttalar, att »80 å 85 procent av
befolkningen 1980 kommer att bo i tätorter»
men ändå anser att denna fråga
är så betydelselös att man endast hänvisar
till en princip.

Det anföres vidare att det är möjligt
»att lokalisering av en industri till en
viss plats innebär att mark tas i anspråk
som bättre skulle kunna användas för
andra ändamål». Jag trodde att en viss
styrning av utvecklingen ingick i planeringen.

Inrikesministern framhåller att man
skall ha en riksplanering på detta område
och erinrar dessutom om vad som
skulle ha iakttagits i olika fall. Han
framhåller dessutom att det i vårt land
inte förekommer någon tvångsmässig
styrning av näringslivets investeringar.
Detta är mycket märkligt. Jag frågar mig
om det som arbetsmarknadsstyrelsen
har gjort varit fullständigt meningslöst.
Kastar vi ut så mycket pengar på meningslösa
insatser? Är byggnadsregleringen
och de åtgärder, som vidtages
på industri-, bostads- och skolområdena
o. s. v. endast uttryck för en meningslös
planering? Är inte kreditmarknadsoch
lokaliseringspolitiken till för att söka
skapa en vettig planering för samhällsmedborgarna
i vårt land?

Dessa olika frågor har tidigare varit
uppe till diskussion. Jag vill erinra om
att jag redan för cirka 25 år sedan tog
upp vatten- och naturförstöringen vid
våra grusåsar. Då framhöll man att det
inte var någon fara med dessa. Vi hade
ju så många grusåsar. Hur är det med
dessa i dag? Ja, nu ser vår landskapsbild
ungefärligen ut som en krigskyrkogård.
Det är inte bara grusåsarna och naturbilden
som har förstörts utan även —
vad som är viktigare — de naturliga reningsverken
för det vatten vi behöver
till våra hushåll. Man har emellertid

Nr 25

av nya skogsindustrier i mälarregionen

inte byggt ut reningsverken i tid, och
därför har vi råkat in i detta katastrofläge.

Jag vill också erinra om att jag, när
vi år 1950 talade om gräns mot vatten
och riksdagen tog denna underliga lagstiftning,
påpekade att det var orimligt
att att göra Mälaren till enskilt vatten,
eftersom dess betydelse i gången tid har
varit större än vad Östersjöns är i dag.

Experterna fick råda, och riksdagen
följde dem. Nu har vi skapat ett sådant
förhållande att — som någon yttrade
förra veckan — alla vattendrag i Mellansverige
och Sydsverige mera liknar
en kloak än rent vatten. Vi skall komma
ihåg att redan för några år sedan
350 000 wc:n utan rening släppte ut sitt
innehåll i Mälaren — alltså i det vatten
som dricks av stockholmare och många
andra. Vi byggde en fabrik i Köping
utan att tänka på konsekvenserna. I dag
planeras en ny fabrik i Kvicksund, och
vi har resonerat om att bygga ett tvätteri
i Eskilstuna. Jag vill ställa frågan:
Hade inte departementet kunnat resa
till limnologiska institutionen i Uppsala
och titta på dess kartläggning av föroreningarna
i mälarvattnet? Skulle inte
det ha sagt de ansvariga att någonting
måste göras? Vi kan inte ställa till på
det sättet i mälarområdet att människorna
tvingas att dricka kloakvatten
i allt större utsträckning. Samtidigt växer
ju dessa vattendrag igen.

Jag är medveten om att det just i dag
pågår en konferens, på vilken man skall
diskutera vissa åtgärder för att försöka
eliminera de besvärligheter som har
drabbat Köpingsområdet. Vi skall emellertid
inte se bort ifrån att vi visserligen
har byggt ut limnologiska institutionen
men icke har gett den en enda fast
tjänst för att undersöka vattenföroreningar.
Är det verkligen rimligt att vi
så skall handha de uppgifter som samhället
ålägger oss?

Det må vara hänt att staten får kasta
ut miljarder genom det oförnuftiga be -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen

och vid upplandskusten

slut som vi fattade år 1950, eftersom det
anses att den skall ge bort sin egendom.
Dock hade det väl varit riktigare att i
detta avseende också tänka på de människor
som måste leva inom området.
Jag vill ställa en direkt fråga till herr
statsrådet: Har man inom departementet
— det framgår inte på något sätt av
svaret — vidtagit åtgärder för att hindra
byggandet av en massafabrik i kvicksundsområdet?
Har man, när man skapar
det nya tvätteriet för mälarzonen
i Eskilstuna, gått in för att staten skall
se till att det blir ordentlig rening? Satsar
man de pengar som behövs för att
någonting skall bli gjort på detta område? Jag

vill på denna punkt också klart
och tydligt erinra om att man under
senare tid har kommit underfund med
att de frågor som jag ställde här i riksdagen
åren 1941, 1942, 1943 och 1950
ännu är dagsaktuella.

Skall staten och samhället hela tiden
vänta med åtgärder tills vi befinner oss
i en katastrofsituation? En sådan inställning
är orimlig när det gäller att
skydda allmänhetens intressen i hälsooch
fritidsfrågor. Det är helt enkelt oansvarigt
av samhället att låta denna vattenförstöring
fortgå utan att ingripa. Om
man i departementet inte har tid att
syssla med denna fråga, borde man väl
ändå kunna uppdra åt någon annan att
ägna sakfrågan uppmärksamhet och försöka
vidta alla de åtgärder som är erforderliga.

Jag vill erinra om att de s. k. experter
och juridiskt sakkunniga, som satt med
1950, då var ganska tvärsäkra i sina uttalanden.
Nu ser vi vad denna s. k. expertis
betyder. De har förstört de områden
vi talar om. En del av denna s. k.
expertis är tydligen engagerad på nytt,
nu såsom sakkunniga i naturvårds- och
vattenvårdsförbund, för att fortsätta
med sin förstörelse.

Jag har också berört frågan om kustområdet
vid Östersjön. Det gäller ut -

byggnad av en massafabrik i Hargshamn.
Det är självklart att situationen
där är densamma som i Mälaren. Eftersom
jag trodde att regeringen var intresserad
av en planering härvidlag,
bär jag fört fram arbetsmarknadssynpunkter.
I detta kustområde har vi en
vattenförstörande industri, Hallstavik,
och det är ingenting att göra åt den saken.
Visserligen diskuterar man för närvarande
att dra en avloppsledning ut
i Östersjön, men jag skulle vilja framhålla
för statsrådet att vi inte bör fortsätta
att förstöra Östersjön på samma
sätt som vi förstört insjöarna i vårt
land. Även om det för stockholmarna
skulle vara tacknämligt om man med
pråmar kunde transportera ut och stjälpa
avfallet i Östersjön, har vi inte någon
som helst säkerhet för att Östersjön
kan ta emot allt detta avfall utan att
skadeverkningar uppstår. Jag hoppas
att man skall kunna undersöka den saken.

Eftersom jag i min interpellation vad
gäller nämnda massafabrik i Hargshamn
hade talat om en småenhetskoncern,
vilket herr Hedlund påpekat kunde
missuppfattas, vill jag här bara säga
att jag avsåg att i en sådan koncern
skulle ingå mindre jordbrukare och
skogsägare. Själva fabriken förutsätter
jag skulle planeras i något större format.
Låt mig nu bara konstatera att man
i arbetsmarknadsstyrelsens rapport om
morgondagens arbetsmarknad, som avlämnades
för en tid sedan, säger att
arbetsmarknadsstyrelsen har att styra
utvecklingen och att försöka planera på
ett vettigt sätt. Jag såg i Upsala Nya
Tidning ett referat från centerpartiets
stämma i Uppsala, där herr Eliasson
i Sundborn talade om en bov i inflationsdramat.

Det var folkomflyttningen och det
förhållandet att socialdemokraterna vill
flytta arbetskraften till de platser där
företagen finns. Det skulle kosta 150 000
kronor per arbetare, medan en flyttning

Tisdagen den 24 maj 1900 fm. Nr 25

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarrcgionen
och vid upplandskusten

av industrien till arbetskraften skulle
kosta 70 000 kronor per arbetare. Herr
Eliasson hade enligt referatet sagt, att
socialdemokraterna är de stora syndarna
när det gäller omflyttning av arbetskraften.
Även i RLF-tidningen har man
påtalat att den strukturförändring som
nu genomförs inom massaindustrien
kommer att leda till ytterligare centralisering.
Ett exempel härpå skulle vara
att man inom en företagszon i Norrland
planerar att ersätta ett flertal hamnar
inom denna zon med endast två.
Sådana uttalanden är märkliga när vi
vet att man inom skogsindustrien, som
är en låglöneindustri, tvingas att mycket
snart genomföra förändringar, som
kan göra denna industri bärkraftig i
konkurrensen med utländska företag,
och när vi dessutom vet att det är nödvändigt
att skapa förutsättningar för
arbetskraften inom denna industri att
få en rimlig ersättning för sin arbetsinsats.

En mängd industrier står inför en
utbyggnad. I Hallstavik t. ex. tvingas
man att mycket snabbt utöka industriproduktionen.
Arbetskraftsbristen där
uppgår till ett 150-tal arbetare, och den
sammanlagda bristen inom kommunen
uppgår till ca 170 arbetare. Men framför
allt saknas bostäder och andra serviceanordningar.

I gimoområdet har man för närvarande
600 anställda, och man räknar
med att inom den närmaste framtiden
utöka industrien med ytterligare 300
anställda. Härför krävs en mycket stor
produktion av bostäder in. m.

Till stockholmsområdet planerar man
—- trots allt — att förlägga en internationell
industri; jag har inte hört att
projektet är skrinlagt ännu. För denna
industri kommer det att krävas ett mycket
stort arbetskraftstillskott.

Att under nuvarande förhållanden, då
vi har brist på kapital och saknar möjligheter
att bygga ut redan befintlig industri,
planera en helt ny industri mitt

emellan två stora industriområden kan
inte betecknas som annat än planlöst,
i synnerhet som det saknas arbetskraft
i området. Jag är som bekant ingen speciell
iilskare av bolag som sådana. Men
har vi tillåtit bolag att komma in i området
och har vi lurat dit arbetskraft,
så iir det också samhällets skyldighet
att se till att bolaget får tillgång till råvara
och arbetskraft och fär möjlighet
att bygga ut så att det kan klara sig i den
internationella konkurrensen.

Nu framhålles, att en del av den arbetskraft,
som är sysselsatt i gimoområdet,
bor i socknarna runt om. Det är
riktigt; av en förteckning jag har framgår
att av de 837 som arbetar i Gimoverket
är endast hälften från Gimo. Men
jag kan inte förstå att det är någon
större skada att industrien ligger i ett
område och arbetskraften bor och skattar
i ett annat — det går exempelvis
oerhört många tåg mellan Stockholm
och Uppsala varje dag.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet:
Menar statsrådet med detta svar — som
jag har litet svårt att över huvud taget
få ut någonting av — att alla dessa utredningar
och allt tal om planering för
industri, för lokalisering och för arbetskraftsomflyttningen
bara är ord, och att
man alltså inte har någon som helst
känsla för att de behöver omsättas i
praktiken? Om arbetskraften, som vi ju
har ett visst ansvar för, kan beredas
arbetstillfällen i Norrland i stället för
att behöva trängas med arbetskraften i
Uppland inom en ny industri, där arbetskraften
också är lågavlönad, så vore
det väl vettigare att satsa på utbyggnaden
däruppe? Tidigare finns företag i
branschen i Hallstavik, i Karlsholm, i
Skutskär, i Bomhus och i Norrsundet,
alla med vattenförstörande inverkan.
Det kan räcka med den förstöringen.

Herr talman! Det kunde finnas mycket
att säga i denna fråga, men jag hoppas
att jag med detta skall få statsmakterna
att göra åtminstone så mycket att

32 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

vi inte längre förtjänar beteckningen
u-landet Sverige när det gäller vattenföroreningar
och fritidsområden. Vi
borde kunna ägna dessa problem åtminstone
lika mycket intresse som vi
ägnar frågan om hjälp till u-länder. Tyvärr
är svaret mycket nedslående och
visar att man näppeligen anser sig ha
tid att syssla med dessa för land och
folk så viktiga frågor. Speciellt är sjukvårdens
huvudmän förvånade över att
man å ena sidan talar om förebyggande
.sjukvård och å andra sidan försöker
plantera ut sjukdomshärdar, ja pesthärdar,
på olika håll i vårt land. Det anstår
inte folkhemmet Sverige.

Herr TRANA (s) :

Herr talman! Herr Lundberg, som i
sin interpellation närmast har sökt
framstå som en framsynt tillvaratagare
av östhammarsortens intressen, han har
givit sig själv denna nobla roll med utgångspunkt
från en av allt att döma
mycket ensidig information om de problem
som han i interpellationen söker
kartlägga. Hans argumentation är också
i flera avseenden ohållbar och verklighetsfrämmande,
ofullgången och motsägelsefull.
Jag vill med beklagande konstatera
att jag vid en mera ingående genomläsning
av interpellationen — observera
att jag talar om interpellationen
och inte om det anförande herr
Lundberg nyss höll —■ har fått en stark
känsla av att herr Lundberg hela tiden
talar om någonting annat än vad som är
interpellationens formella motiv och
målsättning.

Herr Lundbergs interpellation handlar
officiellt om två viktiga spörsmål,
enligt honom själv livsviktiga: dels frågan
om ett ifrågasatt användande av
Mälarens sötvattentillgångar som recipient
för avloppsvattnet från en ny stor
massafabrik, dels frågan om det från
bondeskogsbrukshåll planerade uppförandet
av en sulfatfabrik vid Hargshamn
i östhammars stad. Jag skall för

min del inte gå in på massaindustriens
allmänna förutsättningar i konkurrensen
på världsmarknaden eller på de
eventuella följdverkningar som nya
massafabriker kan medföra ur vattenoch
luftföroreningssynpunkt — den redogörelsen
överlåter jag till dem som
besitter den nödvändiga sakkunskapen.
Men så mycket står väl klart även för
en lekman att om herr Lundbergs farhågor
beträffande föroreningsriskerna
är berättigade så kan mälarprojektet och
hargshamnsprojektet inte jämställas, under
förutsättning att Mälaren — vilket
låter sannolikt — är den reella sötvattentillgång
som i framtiden skall svara
för storstockholmsområdets försörjning
med hushålls- och industrivatten. Mot
den bakgrunden kommer hargshamnsprojektets
eventuella skadeverkningar
att framstå såsom en angelägenhet av
mycket begränsad omfattning.

Herr talman! Herr Lundberg har
emellertid en motsatt uppfattning. Han
ägnar mälarproj ektet med dess enligt
hans uppfattning sannolika konsekvenser
för miljoner människor cirka 40 rader
i sin interpellation men satsar friskt
nära 300 rader på att söka förhindra att
hargshamnsprojektet vid Saltsjön och
en av landets allra bästa utvecklingsbara
djuphamnar med direkt järnvägsanknytning
skall få komma till utförande.
Därav, herr talman, drar jag den
slutsatsen att herr Lundberg endast har
tagit upp mälarprojektet för att kamouflera
sin huvudavsikt, som synes vara
att östhammarsområdet, d. v. s. den del
som ligger i Stockholms län, skall förhindras
att expandera industriellt.

Herr Lundberg motiverar sin inställning
bl. a. med att den diskuterade industrianläggningen
skulle komma att
spoliera områdets förutsättningar för
fritidsbebyggelse och betydelsefulla
trivsel- och fritidsvärden för både bygdebefolkningen
och fritidsbyggarna och
hänvisar beträffande den förväntade befolkningsutvecklingen
i Stockholms län

Tisdagen den 2'']

Svar på interpellation ant?, verkningarna

och vid upplandskusten

fram till år 2000 till ett uttalande i ett
föredrag av landshövding Westerlind,
att länet då beräknades ha två miljoner
invånare, varvid länet inte skulle räcka
till för befolkningens behov av fritidsbebyggelse.

Jag vet inte på vilket föredrag av
landshövdingen som herr Lundberg stöder
sitt uttalande, men om det är det
föredrag soin landshövdingen höll vid
Svenska naturskyddsföreningens konferens
den 19 november 1965, är det i
princip riktigt att landshövdingen framhöll
att Stockholms län till sin omfattning
är för litet för att räcka till för
miljonbefolkningens fritidsbehov.

Men landshövding Westerlind yttrade
dessutom på tal om markanvändningen
och de samhälleliga investeringarnas
fördelning följande: »Vid denna
avvägning kan jag inte se annat än att
man måste skilja mellan tre huvudkategorier
av intressen, nämligen 1) den
bofasta befolkningens och näringslivets
behov, 2) det rörliga friluftslivets och
naturvårdens krav och 3) fritidsbebyggelsens
önskemål.»

Landshövding Westerlind framhöll
vidare i sitt föredrag att en strävan vid
den översiktliga planeringen borde vara
att koncentrera tyngre industrier till ett
fåtal platser. Han berörde de folkopinioner
som då ofta växer fram och underströk
med skärpa, att sådana anläggningar
måste noga anpassas till den
översiktliga planläggningens intentioner,
så att inte industrianläggningarna
slängdes ut på måfå här och där i naturen.
Han yttrade därefter: »Däremot har
jag svårt att ta på allvar att fritids- och
naturvårdsintressena skulle tillåtas att
lägga en död hand på målmedvetna,
långsiktiga ansträngningar att utveckla
en hel regions näringsliv, när efter
grundliga lokaliseringsöverväganden en
storindustri vill söka sig till en plats,
som i den översiktliga länsplaneringen
avsetts härför och där markdispositionen
i den omgivande zonen planerats
2 — Andra kammarens protokoll 196G.

I maj 1966 fm. Nr 25

av nya skogsindustrier i mälarregionen

med tanke på detta.» Jag vill, herr talman,
i anknytning därtill helt instämma
i landshövdingens refererade uttalanden.

Herr Lundberg, som liksom jag själv
väl känner till den för den ovane extrema
stanken från massaindustrien i
Skutskär, skulle jag vilja rekommendera
— om han inte redan har varit där
— att besöka skogsägarnas moderna sulfatfabriksanläggning
i Mörrum i Blekinge.
Jag har själv varit där i samband
med en av jordbruksutskottets resor
och kunde då endast förmärka en
mycket svag lukt inne på själva fabriksområdet.
Sedan den fabriken byggdes
torde de tekniska förutsättningarna att
bemästra luft- och vattenföroreningsriskerna
ytterligare ha utvecklats.

Ett annat av herr Lundbergs argument
är att det råder brist på arbetskraft
bl. a. i Gimo — herr Lundberg var
inne på det också i sitt anförande nyss
■—■ för den där befintliga kraftigt expanderande
industrien och att det därför
måste anses oriktigt att investera
kapital i en ny industri i östliammarsregionen,
eftersom arbetskraften till
denna — enligt herr Lundberg — måste
tvångsförflyttas från Norrland. För min
del kan jag inte se någon som helst skillnad
i om friställd norrländsk arbetskraft
söker sig till Gimo eller till Östhammar.
Att länsgränsen mellan Uppsala
och Stockholms län för närvarande
går utmed östra kanten av Gimo och
samtidigt utgör kommungräns mellan
Östhammars stad och Olands kommun
kan i sak inte ligga till grund för en annan
bedömning i det avseendet. Herr
Lundberg torde nog vara ganska ensam
om den uppfattningen åtminstone
här i riksdagen.

Ett annat av herr Lundbergs argument
är att han med hänvisning till
småböndernas tidigare enligt hans uppfattning
felaktiga investeringar, vilka tagit
sig uttryck i dyra och nedlagda mejerier,
ömmar för att småbruksägarna
\Tr 25

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen

och vid upplandskusten

ånyo skall lockas att satsa kapital för att
bygga upp en enligt herr Lundbergs bedömning
obehövlig skogsindustri. Herr
Lundberg, som dock anför att bondeskogsbruket
i Stockholms län uppgår
till 70 procent av den samlade skogsarealen,
har märkligt nog inget intresse
för bondekooperativ skogsbruksdrift,
utan anser mycket bestämt att det skall
vara de stora, bankägda skogsaktiebolagen
som i förädlingsstadiet skall ha
den odiskutabla rätten till de privata
skogsägarnas skogliga råvarutillgångar.

Herr Lundberg vill alltså tvinga in de
många småskogsägarna under och göra
dem beroende av mäktiga storskogsbolags-
och bankintressen. Herr Lundberg
överraskar och förvånar. Det är sannerligen
ett hastigt påkommet förtroende
för de stora skogsbolagen från herr
Lundbergs sida. Herr Lundberg fällde
dock nyss ett yttrande som klargjorde
att han kanske inte hade odelat förtroende
för dem.

Herr Lundberg tycks inte ha uppmärksammat
att de flesta investeringar
på grund av samhällets ständiga omvandling
så småningom förlorar sitt ursprungliga
värde. Herr Lundberg nämner
som ett avskräckande exempel de
nedlagda mejerierna, men herr Lundberg
bör kanske inte som framstående
kooperatör på konsumentsidan glömma
bort att samma utveckling — på grund
av att vi lever i ett föränderlighetens
samhälle sedan länge och med herr
Lundbergs positiva medverkan — pågått
inom konsumentkooperationen,
trots de många gånger avsevärda sociala
vådorna särskilt för de äldre människorna.
Konsums utveckling i dag kantas
av nedlagda kooperativa butiker.
Herr Lundbergs argument mot bondekooperationen
är alltså ohållbart.

För egen del anser jag att olika former
för skogsdrift, även bondekooperativa,
skall få tävla med varandra när
det gäller att tillvarataga och förädla
en för vårt lands välstånd så viktig pro -

dukt som våra skogstillgångar. Herr
Lundberg borde kunna dela denna uppfattning
eftersom han ju är en av dem
som i detta hus allra starkast gång på
gång uttalat sitt principiella misstroende
mot speciellt de stora skogsaktiebolagen.

Jag skulle kunna fortsätta med en
granskning av hållbarheten i de argument
som herr Lundberg anfört mot en
förläggning av en ny skogsindustri till
Hargshamn i Östhammar, men det anförda
får räcka. Jag vill i stället, herr
talman, som representant för östhammarsområdet
presentera våra synpunkter
i den uppkomna frågan.

Om man drar en linje från Norrtälje
över Uppsala och rakt västerut till västmanlandsgränsen
har man delat Uppland
i två i det närmaste geografiskt
lika stora delar. I den norr om denna
linje belägna delen, som man för övrigt
i detta avseende kan utsträcka ända till
Gävle i Gästrikland, är Östhammars
centralort den tätort som har mest allsidig
samhällelig service. Där finns, förutom
sedvanliga affärer och bankinrättningar,
domsaga, lantmäterikontor och
Stockholms läns nordligast belägna
sjukvårdsanläggningar i form av länslasarett
och ett av landstinget på senare
år ombyggt och fullt moderniserat hem
för kroniskt sjuka, östhammars stad
håller sig sedan flera år med egna, nybyggda
yrkesskolor, och senast under
föregående år invigdes i östhammar
Stockholms läns största och modernaste
nybyggda anläggningar för skyddad
verksamhet med plats för ett 80-tal partiellt
arbetsföra. Staden har svarat för
uppförandet och står som huvudman.

Går jag över till fritids- och naturvårdsområdet
tillhandahåller östhammars
stad Stockholms läns enda s. k.
trestjärniga campingplats, såvida det
inte tillkommit någon ny sådan i år,
vilken under sommarmånaderna väl utnyttjas
av turisterna. Och staden har
redan haft utställt för granskning

Tisdagen den 24

Svar på interpellation ang. verkningarna
och vid upplandskusten

och via stadsfullmäktige hemställt hos
länsstyrelsen om fastställandet av ett
förslag till generalplan för fritidsbebyggelse
och naturvård, i vilken den redovisade
arealen för fritidsbebyggelse utgör
cirka 3 800 hektar eller 4,9 procent
av stadens totala areal, vilken utgör
76 877 hektar. När öregrunds stad med
Gräsö landsförsamling den 1 januari
1967 sammanföres med östhammar
kommer den totala arealen att uppgå
till 90 100 hektar eller nära en niondel
av Stockholms län. För närvarande bor
i östhammars centralort cirka 2 000
människor och i dess landsbygdsdelar
cirka 4 850, vilket för den senare delen
betyder 6,5 invånare per kvadratkilometer.
Man skulle kunna tro att dessa
uppgifter härrör från norrländsk
glesbygd i stället för från det län i vilket
Svea rikes huvudstad är belägen.

Östhammars stads centralort kan erbjuda
fullständigare serviceanordningar
för människorna än något annat samhälle
i norra Uppland. Det är bara det
allvarliga kruxet att den relativt höga
servicestandarden inte motsvaras av
ett tillräckligt stort befolkningsunderlag.
Befolkningssiffrorna har sedan år
1920 gått ned med över 50 procent.
Först nu synes en stabilisering vara på
väg.

Genom avsaknaden av industrier och
därmed för befintliga serviceorgan följande
brist på befolkningsunderlag har
skattekraften och den kommunala utdebiteringen
i staden utvecklats i
ogynnsam riktning. Skattekraften per
invånare utgjorde år 1964 46: 46 skattekronor
och den kommunala utdebiteringen
för innevarande år är 20:91.
Som jämförelse kan nämnas att Uppsala
enligt 1964 års taxering hade en skattekraft
av 77 skattekronor per invånare,
alltså en skattekraft som med mer än 30
kronor per invånare översteg vad som
gällde för östhammars del. Herr Lundberg
tillhör alltså i detta avseende de
privilegierade. Är det kanske därför

maj 1966 fm. Nr 25

av nya skogsindustrier i mälarregionen

som han tycks ha den uppfattningen att
fattiga grannar, åtminstone utanför
hans eget län i norra Uppland, bör veta
sin plats och nöja sig med de smulor
som till äventyrs kan falla från den
rike mannens bord? Herr Lundberg betraktar
ju i sin interpellation östhammarsområdet
främst såsom ett värdefullt
fritidsområde för dem som har
möjlighet att utnyttja det.

Fn av herr Lundbergs motiveringar
mot fabriksanläggningen i Hargshamn
är att vattenfrågan är viktig för det expanderande
området med hänsyn till
roslagsstädernas tillväxt, fritidsbebyggelse
och befintlig industris utbyggnad.
Vilken industri inom området, herr
Lundberg? Hur skall Östhammars stad
kunna få någon industriutveckling av
betydelse om man accepterar herr
Lundbergs resonemang att arbetskraft
utifrån inte får tillföras området? Herr
Lundberg talar i sin interpellation om
att den ifrågasatta industrien till Hargshamn
i östhammar skulle kunna »skapa
svårigheter och kostnader för befintlig
industri och skapa arbetsmarknadsproblem,
som kan rasera vad man efter
hårda arbetslöshetsår inom området
byggt upp i gott samarbete mellan olika
parter». Nu tror jag att vi närmar oss
pudelns kärna i herr Lundbergs interpellation.

Det förhåller sig på det sättet, herr
Lundberg, att av denna industri ingenting
har placerats inom Östhammars
stadsgräns. Både Sandviken och Rockwool
har nämligen byggt upp sina industrier
i Gimo samhälle i Uppsala län,
vilket samhälle på tre sidor är omslutet
av östhammars stad. De skattemässiga
följdverkningarna kommer alltså i
mycket ringa utsträckning östhammars
stad och dess invånare till del. Jag säger
ingenting om att herr Lundberg,
liksom jag själv, vill slå vakt om dessa
industrier, men jag och med mig praktiskt
taget hela östhammarsområdets
bofasta befolkning, oberoende av parti -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen

och vid upplandskusten

tillhörighet, protesterar mot att herr
Lundberg söker framställa sig såsom
en förkämpe för hela östhammarsområdets
intressen när det i själva verket
endast är det i Östhammars stad inskjutande
gimoområdets intressen i Uppsala
län som synes ligga honom om
hjärtat. Ty det ligger väl ändå nära till
hands att herr Lundberg med sin interpellation
i verkligheten har velat göra
en insats i den intressekonflikt, som
genom förberedelserna för den senaste
kommunblockslagstiftningen föreligger
mellan Östhammars stad i Stockholms
län och Olands kommun med Gimo i
Uppsala län samt mellan länsstyrelserna
i Stockholms och Uppsala län.

Östhammars stad, vilken i likhet med
herr Lundberg i hans interpellation anser
att Skäfthammars församling med
Gimo industrisamhälle geografiskt tillhör
östhammarsområdet, ansåg och anser
alltjämt att detta borde ha medfört
att denna församling med sina omkring
1 700 invånare med utgångspunkt från
riktlinjerna för den nya kommunblocksindelningen
borde ha tillförts östhammarsblocket.
Då skulle östhammarsblocket
ha erhållit det starka och väldifferentierade
näringsliv och det befolkningsunderlag,
som var avsikten
med kommunblocksreformen. Detta var
också länsstyrelsens i Stockholms län
uppfattning, även om det på grund av
motståndet icke kom till uttryck i det
slutgiltiga förslaget.

Olands kommun och länsstyrelsen i
Uppsala län hade icke bara motsatt
uppfattning utan ansåg dessutom att en
stor del av den till Gimo samhälle gränsande
Hökhuvuds församling i östhammars
stad och Stockholms län skulle
överföras till olandsblocket i Uppsala
län. Jag vill i detta sammanhang understryka,
att Gimo samhälle som är det
ojämförligt största samhället i olandsblocket,
genom sin belägenhet vid östhammarsgränsen
aldrig kan bli centralort
i Olands kommun, vilken efter en

stundande sammanläggning med Rasbo
kommun kommer att sträcka sig från
Östhammars stadsgräns till Uppsala
stadsgräns, en sträcka på cirka 5 mil
glesbygd och med en centralort på några
hundra invånare i Alunda cirka 3,5
mil från Uppsala.

Jag vill också understryka att meningarna
om lämpligaste kommuntillhörighet
har varit delade bland befolkningen
i Gimo. Man kommer inte ifrån
att denna befolkning i stor utsträckning
använder Östhammar som serviceort.
Låt mig anföra bara ett par exempel.
Enligt av provinsialläkaren i östhammars
provinsialläkardistrikt under år
1965 förd statistik utgjordes till 20 procent
hans patienter av invånare i Gimo.
Även läkarna vid länslasarettet har
stark känning av detta. På skolans område
har, trots att Olands kommun var
en föregångare med enhetsskolan på
försöksstadiet, under alla år en stor del
av de äldre barnen i Gimo och deras
föräldrar föredragit att barnens skolgång
förlagts till realskolan i östhammar.

Herr talman! Jag skall be att få avsluta
mitt inlägg med några konkreta
frågor till herr Lundberg.

Herr Lundberg har skrivit sin interpellation
så, att den skall ge intrycket
att ha tillkommit bl. a. mot bakgrunden
av en stark ansvarskänsla gentemot
befolkningen i östhammarsområdet. Men
när denna befolknings sedan 30 år vid
oräkneliga tillfällen manifesterade vilja
att skapa en livskraftig industri som
skulle komma detta område till godo
äntligen ser ut att få en chans att förverkligas,
då framträder herr Lundberg
och försöker med hänvisning till sin
ansvarskänsla att torpedera projektet.

Jag frågar för det första: Hur och
med vilka medel vill herr Lundberg
främja hela östhammarsområdets utveckling,
skattekraftmässigt och standardmässigt? Min

andra fråga är: Vilket anser herr

Tisdagen den 24 maj 1900 fm. Nr 25 97

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

Lundberg vara national- och konimunalekonomiskt
mest riktigt, att utnyttja
en redan befintlig och geografiskt välbelågen
centralort med ganska fullödiga
serviceanordningar, eller att förfuska
de där redan gjorda investeringarna
genom att bygga upp en ny serviceort
på andra sidan kommungränsen
men på bara några kilometers avstånd
från den förstnämnda centralorten och
på tre sidor omsluten av dennas uppland? Herr

Lundberg har i interpellationen,
klart och utan förbehåll uttalat, att
Gimo är beläget i det aktuella östhammarsområdet,
för vilket herr Lundberg
på grund av sin ansvarskänsla hyser
sådan omtanke. Otvivelaktigt skulle
ett överförande av Gimo till Östhammars
stad —- hur det än blir i Hargshamn
— betyda en utomordentlig injektion
för näringslivet och en skattekraftshöjande
stabilisering för hela
östhammarsområdet inklusive Gimo.
Den planmässiga organisationen av hela
områdets resurser och rationella utformning
skulle underlättas.

Mot den bakgrunden ställer jag den
tredje och sista frågan: Är herr Lundberg
beredd att ta konsekvenserna av
sitt helt riktiga påstående i interpellationen,
att Gimo hör till östhammarsområdet
och tillstyrka, att Skäfthammars
församling med Gimo samhälle
överföres till östhammars stad, så att
den nuvarande geografiska enheten
slutgiltigt omvandlas till en kommunal
enhet?

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Min interpellation, herr
Trana, gäller inte en liten kommuns olika
problem. Jag förstår att herr Trana
under veckor lagt ned arbete på sitt tal,
men det kan i alla fall inte liknas vid
annat än skriet från vildmarken. Om
herr Trana vill diskutera små kommunala
problem för att skyla över de stora
— och jag förstår att herr Trana måste

upphäva detta skri med tanke på sin
kommun — må det vara hänt. För min
del tiinker jag inte gå in på dessa frågor,
utan jag vill hålla mig till saken.

Om herr Trana tagit del av Hallstaviks
och Gimos problem, liksom av hela
områdets problem, skulle lian ha känt
till att det rör sig om fritidsfrågor, vattenproblem
m. in. Herr Trana skulle
jämväl ha vetat att det inom området
för närvarande saknas möjligheter att,
förutom vad beträffar Hallstavik, utnyttja
disponibel vattentillgång för ytterligare
utbyggnad av massaindustrien.

Jag trodde att herr Trana skulle försöka
ägna sig åt själva sakfrågan, men
liksom Jack London skrev sitt skriet
från vildmarken måste tydligen även
herr Trana få göra det.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag torde nog känna
till förhållandena i Hallstavik minst lika
bra som herr Lundberg.

Jag var i går med på en expedition
i Hargshamn i Östhammar och då kände
vi lukten från Hallstavik men jag
skall inte här gå in på sådana saker.
Jag vill bara påpeka, att herr Lundberg
inte ens försöker att svara på en enda
av de frågor, som jag ställde och som
är av stort intresse.

I övrigt var herr Lundbergs svar sådant
att det talar för sig självt. Jag anser
mig därför inte behöva göra några
ytterligare kommentarer.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Orsaken till att jag lägger
mig i denna socialdemokratiska
familjeträta är den att jag av olika anledningar
kommit att ganska ingående
syssla med de problemställningar som
berörts i interpellationen och i debatten
här.

Herr Lundberg har i sin interpellation
presenterat ett samhällsekonomiskt
handlingsprogram. Han talar om hur
naturresurserna, arbetskraften och ka -

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

38 Nr 25

Svar på interpellation ang. verkningarna

och vid upplandskusten

pitalet skall användas — i första hand
i mälarregionen men i stort sett i landet
för övrigt. Han anklagar regeringen
för brist på initiativkraft och handlingskraft,
och det finns väl ingen anledning
för mig att motsäga honom i detta fall.
Det måste väl vara sant, eftersom det är
en av de egna som gör påståendet.

Det är emellertid alldeles klart att
i frågor av så kontroversiell art som
det här gäller är det oerhört angeläget
att de avvägningar som måste göras av
samhällsplanerare och politiker blir så
noga penetrerade som möjligt. Jag kan
instämma med statsrådet Johansson i
att det inte räcker med bara en regional
planering, utan dessa frågor måste
handläggas med hänsyn till hela samhällets
behov.

Jag vill också helt instämma i vad
herr Lundberg karakteriserade som
skriet från vildmarken. Jag kommer
också från dessa vildmarker uppe i Roslagen,
och jag vet att för oss gäller det
här en mycket angelägen sak. Jag skulle
emellertid vilja belysa den från en annan
utgångspunkt än som skett tidigare.

Ytterst gäller problemet hur vi skall
kunna utnyttja det virkesförråd som
finns i mälarregionens skogar och dessa
skogars tillväxt. Enligt senaste skogstaxering
är den årliga tillväxten 3,2
miljoner skogskubikmeter, och mot den
svarar en avverkning på 1,8 miljon
skogskubikmeter. Vi har sålunda för
närvarande en underavverkning på 1,4
miljon skogskubikmeter, om hänsyn bara
tas till den årliga tillväxten. Man räknar
emellertid med att omloppstiden i
skogarna, särskilt i Stockholms län, för
närvarande är 200 år, och de nämnda
siffrorna innebär att föryngringsytorna
där nu bara utgör 50 procent av vad
de borde vara. Vi avverkar inte tillnärmelsevis
de virkeskvantiteter som vi
teoretiskt har möjlighet att göra.

Från det område det här gäller skeppas
årligen stora mängder timmer till

av nya skogsindustrier i mälarregionen

Finland. Våra industrier har inte tillräcklig
kapacitet för att på ett rationellt
sätt utnyttja virkesförrådet. Hur
skall vi klara den saken? Ja, jag kan
inte komma till någon annan slutsats
än att vi måste sätta in mer arbetskraft
och kapital. Hur skall vi annars kunna
utnyttja denna samhällstillgång?

Detta varnar herr Lundberg emellertid
för, ty arbetskraftsbristen i Hallstavik,
Gimo m. fl. platser är, säger han,
mycket besvärande. Men den är väl inte
besvärligare där än på andra ställen,
t. ex. utefter Gästriklands kust? Ju närmare
vi kommer stockholmsområdet,
desto mera besvärande blir den. Nej,
vi kan inte göra sådana avvägningar,
utan vi måste bedöma frågorna ur samhällssynpunkt
och se efter vilka resurser
som behövs för att vi skall kunna
utnyttja en naturtillgång, som för närvarande
inte förräntar sig. Och hur skall
vi få en bättre skogsvård, om vi inte
kan utnyttja de överskottskvantiteter
som nu finns i våra skogsmarker? Det
är detta som ytterst är problemet.

Vi måste bygga ut befintliga industrier
eller skapa nya toppmoderna industrier
som kan ta upp konkurrensen
på världsmarknaden. Och någonstans
måste vi ju placera dessa företag. Mälarens
vatten får inte förorenas, säger
herr Lundberg, och där delar jag hans
uppfattning. Det vore i högsta grad
oklokt att bygga en sulfatfabrik vid
Mälaren. Men vi får inte heller förorena
Östersjöns vatten, säger herr Lundberg.
Var i Herrans namn skall vi då lägga
en sulfatfabrik?

Här gäller det att tillvarata överskottet
av speciellt tall- och lövvirke inom
detta område, där vi nu inte har tillräcklig
industriell kapacitet. Om vi undersöker
möjligheterna utefter kusten från
Dalälven i norr, så finner vi efter vad
jag kan förstå inget annat område som
är lämpligt för en modern massafabrik
än hargsregionen. I länsstyrelsens planering
ingår också att fritidsbebyggel -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm. Nr 25

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen

och vid upplandskusten

sen inte skall släppas fram i detta område,
utan att det skall reserveras för
industriändamål. Det är därför eu alldeles
riklig samhällsekonomisk bedömning
att hargsområdet, som i dag inte
är exploaterat i nämnvärd grad och
som har Östersjöns tredje djuphamn i
storleksordningen, reserveras för industriell
användning. Det är väl sådan planering
och förutseende som herr Lundberg
efterlyste. Om man någonstans har
varit förutseende rent samhällsekonomiskt,
så är det just i hargsområdet.

Herr talman! Detta var några synpunkter,
som vi från skogsägarnas sida
måste ha som underlag för en bedömning
när det gäller att utnyttja de virkesförråd
som finns inom det här området.
Det sista ordet är väl ännu inte
sagt i denna fråga, utan det krävs naturligtvis
fortsatta ingående undersökningar
och prövningar. Men någonting måste
göras för att vi på ett bättre sätt skall
kunna ta vara på en tillgång som nu
blir illa utnyttjad.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Grebäck sade att
just de skogsområden som finns i Stockholms
län måste kunna utnyttjas. Jag
vill erinra om att den stora skogsindustri
som arbetar där, nämligen Hallstavik,
äger mycket liten del av skogsarealen
och därför är direkt beroende
av att köpa virke. Herr Grebäck vet
emellertid att denna industri nu planerar
en mycket kraftig utbyggnad. Är
det den utbyggnaden man vill hindra?

Herr Grebäck kanske i stället menar
att Hallstavik borde överföras till skogsägarna?
Det må vara hänt, eftersom vattenområdet
redan är förstört. Jag förvånar
mig emellertid över att herr Grebäck
här talar om en planering ur hela
samhällets synpunkt. Jag förutsätter att
han läser RLF :s tidning. I numret för
den 28 april understrykes behovet av
en kraftig strukturrationalisering inom
skogsindustrien och centralisering av

industrierna. Man talar även om den hotande
prisutvecklingen.

Dagens Nyheter för i dag framhåller
att eu kraftig koncentration är önskvärd
inom svensk cellulosaindustri på
grund av den hårdnande marknaden
internationellt sett. Menar herr Grebäck
att man då, utan hänsyn till en
planerad utbyggnad i Hallstavik, utan
hänsyn till den internationella konjunkturen
och prisutvecklingen på området,
skall till varje pris bygga ytterligare en
fabrik, för att om några år —• som det
står i tidningsartiklarna — komma i den
situationen att man får slå igen? Jag
tycker att det är orimligt.

Dagens Nyheter har i dag även ett
referat om den riksplanering av marken
som statsrådet Palme överväger.
Det är självklart att en sådan planering
utgör en positiv sak och något som
kan medföra en viss ljusning även i det
avseende vi nu diskuterar. Men herr
Grebäck och jag har som alla andra
medborgare ett visst ansvar även mot
svensk industri, och jag förutsätter att
herr Grebäck känner förhållandena så
väl att han vet att det icke bara gäller
att bygga de många enheterna inom industrien;
man måste också skapa möjligheterna
för dem att producera och
hållas i drift samt få det företagsekonomiska
underlag ingen kan komma
förbi.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte här ta
upp någon debatt med herr Lundberg
om det rent tekniska förfarandet när
det gäller att omvandla virke till massa;
det skulle föra alldeles för långt. Men
jag vill framhålla att Hallstavik är en
sulfitfabrik där man använder granvirke
och även en del löwirke. Den
planerade, mycket eventuella, fabriken
i Hargshamn, skulle vara inriktad på
tallvirke och lövvirke, där det finns ett
mycket stort virkesöverskott, och alltså
utgöra en komplettering av möjlighe -

40 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

terna att industriellt utnyttja våra virkestillgångar.

Inte vill skogsägarna i det här området
komma Hallstavik till livs. Tvärtom!
Det är en utomordentligt värdefull
industri som fyller en mycket stor uppgift.
Så dumma är vi inte att vi vill
vara med att skära av den gren vi själva
sitter på.

Den planerade industrien skulle eventuellt
utnyttjas för att tillverka vad som
kallas craftliner, där riskerna för förorening
av vatten är mycket mindre än
i en vanlig massafabirk, och där lukten
är mera besvärande.

Man bör känna till dessa och andra
problem, om man skall uttala sig i frågan.
Det förvånar mig att herr Lundberg
kan vara så tvärsäker i sina påståenden
utan att ha tagit del av de utredningar
som ligger bakom det ifrågavarande
projektet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan glädja herr
Grebäck med att jag har tagit del av utredningarna.
Jag vet också vilka föroreningar
som följer av massaindustrien
över huvud taget, lika väl som jag känner
till den kemiska nedsmutsning som
vi står inför.

Kommunikationerna och vägväsendet
har byggts ut, och jag vågar säga att det
inte föreligger någon som helst risk
för att man inte skulle kunna få avsättning
för den skogsråvarumängd som
finns inom området. Men jag frågar mig:
Har vi råd att förstöra alla förutsättningar
för människorna att bo inom storstockholmsområdet,
som så småningom
avses få cirka 3 miljoner invånare? Har
vi råd att eliminera alla möjligheter till
fritidsliv och förstöra svensk natur hur
mycket som helst?

Det är riktigt att hallstaviksområdet
är nedsmutsat och att vi inte kan göra
så mycket åt det. Men herr Grebäck vet
att det redan är brist på industrivatten
och att man diskuterar ett överförande

av industrivatten från Dalälven, genom
en viss sträckning, till dessa industrier
i Roslagen. Är det detta herr Grebäck
är ute efter?

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Bara en kort replik, herr talman!

Herr Lundberg talar gärna om fritiden
och fritidsproblemen. Men vi
måste väl också skapa de ekonomiska
förutsättningarna för människorna att
kunna utnyttja fritiden. Ingen kan ju
leva enbart på sol och vår, utan vi
måste utnyttja de naturresurser vi har
för att få fram de medel som är nödvändiga
för att fritiden skall bli till
glädje för människorna.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Egentligen är det överflödigt
att jag tar kammarens tid i anspråk.
Men eftersom jag är medansvarig
för planeringen av roslagsområdet,
som berörs i herr Lundbergs interpellation,
vill jag säga några ord.

Interpellationen synes vara grundad
på den felaktiga föreställningen, att
ianspråktagandet av marken i Roslagen
för industrilokalisering, bebyggelseutveckling,
uppförande av fritidshus och
utövande av rörligt friluftsliv sker planlöst
och improviserat. En sådan föreställning
strider emellertid helt mot
det verkliga förhållandet åtminstone i
Stockholms län. Stockholms län torde
nämligen vara föregångslänet i fråga
om översiktlig regionalplanering. I början
på 1950-talet igångsattes en intensiv
översiktlig planering genom länsstyrelsens
försorg med huvudvikt på
det känsliga kust- och skärgårdsområdet
inklusive hela Roslagen.

I interpellationen heter det: »Roslagen
får inte göras till ett planlöst gytter
för spekulativa intressen utan hänsyn
till människor som där skall leva

Tisdagen den 24 maj 19(i(i fm. Nr 25

Svar på interpellation ang. verkningarna

och vid upplandskustcn

och bo, ha en säker försörjning och
kunna få trivsel, rekreation ocli andra
nyttigheter.» Alla måste viil instämma
i det uttalandet. Men det är just detta
som sedan lång tid varit motivet för
länsöversiktsplaneringen. Roslagen har
faktiskt varit den sektor av regionen
som trätt i förgrunden vid den översiktsplanering
som bedrivits sedan årtionden
tillbaka. I utredningar, motioner
och interpellationer har under
årens lopp oavlåtligen påvisats nödvändigheten
av en uppryckning av näringslivet
i Roslagen, så att denna länsdels
avfolkning stoppas.

Bakom dessa strävanden har legat
uppfattningen, att Roslagen — genom
sitt geografiska läge nära huvudstadsområdet,
sina markutrymmen och sin
latenta arbetskraftsreserv till följd av
jordbrukets och skogsbrukets minskade
betydelse i sysselsättningshänseende
— har naturliga förutsättningar för en
viss industriell expansion, i huvudsak
koncentrerad till tre centralorter, nämligen
Norrtälje, Hallstavik och Östhammar.
Länsstyrelsen har därför, i samverkan
med bland andra arbetsmarknadsstyrelsen,
i alla grenar av samhällsplaneringen
ständigt arbetat för
ökade sysselsättningsmöjligheter i
främst dessa centralorter genom en industriell
expansion baserad på områdets
naturliga betingelser.

I all länsöversiktsplanering för utvecklingen
inom Roslagen under efterkrigstiden
och redan dessförinnan har
följaktligen den bestämda utgångspunkten
varit, att till Hargshamn om möjligt
skulle förläggas en större industri.

I fritidsplaneringen för Stockholms läns
skärgårdsområde av år 1964 har i enlighet
härmed trakten kring Hargshamns
utlagts såsom industriellt influensområde.
Runt detta område har sedan
utlagts ett bälte av mark där fritidsbebyggelse
inte bör förekomma.

Vid remissbehandlingen av denna
2* — Andra kammarens protokoll 1966.

av nya skogsindustrier i mälarregionen

plan framfördes även synpunkter om
att det område där fritidsbebyggelse
inte borde förekomma skulle ytterligare
utvidgas, vilket iakttagits vid den
länsöversiktsplanering som nu slutförts.
Det är därför fullständigt felaktigt att
— såsom interpellanten synes tro —
lokaliseringen av en massafabrik till
Hargshamn skulle strida mot fritidsplaneringen
och den allmänna länsöversiktsplaneringen.
Tvärtom har i denna
trakt industrilokaliseringen varit det
primära vid all översiktsplanering.

Då det gäller arbetskraftsförsörjningen
är interpellantens argument enligt
min uppfattning inte heller hållbara.
Motivet till arbetet med att industrialisera
Hargshamn såsom ett led i uppryckningen
av Östhammar har varit de
mycket besvärliga avfolkningsproblem,
vilka som bekant sedan länge präglat
östhammarsområdet. Det nuvarande
Östhammarsblocket — Östhammars och
Öregrunds städer — har under perioden
1950—1965 minskat sitt invånarantal
med i runt tal 1 500 personer. Denna
befolkningsminskning har ägt rum trots
de industriutbyggnader vilka, såsom interpellanten
påpekat, pågår i grannorterna
Hallstavik och Gimo.

Orsaken härtill är givetvis nedläggningen
och rationaliseringen av jordbruket
samt rationaliseringen av skogsbruket,
som leder till ett minskat arbetskraftsbehov.
Tillgängliga prognoser
för jordbruksutvecklingen inom det
omfattande jordbruksområde det här
gäller visar på fortsatt negativ utveckling
för bygden, om inte lämpliga åtgärder
sätts in i tillräcklig omfattning.
Länsstyrelsen har i likhet med berörda
myndigheter på riksplanet och i länet
funnit, att det skulle vara synnerligen
olyckligt, därest norra delen av Roslagen
bleve en ren ödebygd. En harmonisk
utveckling av länet — och inte
bara av detta, utan av hela regionen
från Gävle och ned mot Stockholm —
Nr 25

42 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

motiverar förekomsten av en levande
centralort, som just bör utgöras av östhammar.

Redan nu representerar östhammar
mycket omfattande samhällsinvesteringar.
Dessa skulle förvandlas till felinvesteringar
om inte befolknings- och
näringsunderlaget förstärks. Den befolkningsminskning
som hittills ägt rum
har huvudsakligen inneburit utflyttning
av yngre arbetskraft. Oavsett om en
större industrianläggning kommer till
stånd eller inte erfordras, herr Lundberg,
en påspädning av de svaga årskullarna
i de mest produktiva åldrarna,
försåvitt den nuvarande centralorten
Östhammar skall vara livskraftig i framtiden.

I jämförelse med de besvär som den
bofasta befolkningen i de oftast tätbefolkade
trakterna kring övriga sulfatfabriker
får vidkännas — såsom exempelvis
den här omnämnda sulfatfabriken
i Skutskär, belägen mitt i samhället
— framstår olägenheterna av en sulfatfabrik
i Hargshamn, i vad avser det
rörliga friluftslivet, enligt min uppfattning
såsom synnerligen överdrivna.

Avslutningsvis vill jag än en gång betona,
att interpellantens uttalande att
en sulfatfabrik i Hargshamn skulle vara
uttryck för en irrationell planlöshet
enligt min mening är fullständigt ogrundat.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill citera ett tidningsreferat
från den 2 februari där
det sägs: »Stockholmarna får gå utomläns
om de vill bygga fritidsstugor. De
som bor i Stockholms stad och län får
i framtiden söka sig utanför Storstockholm
om de vill bygga fritidsstugor, sa
landshövding Erik Westerlind i sitt inledningsanförande
vid en konferens i
Nynäshamn.»

Landshövding Westerlind konstaterade
vidare att man hade planerat ytterligare
80 000—90 000 fritidsstugor i lä -

net men att man nu måste dra ned antalet
till 70 000.

Vår fritid kostar ungefär 5 miljarder
kronor om året. Vi vet vilken ekonomisk
betydelse fritidslivet har. Tror
herrarna att man vinner mera på att få
en industri som skall leverera en råvara
men som inte ger någon utdelning
åt skogsägarna? Titta på Sydsveriges
senaste bokslut, så får ni se vad bönderna
fick ut av sin skog!

Herr Nyström talar om att arbetskraft
finns. Men det är alldeles klart
att det i Gimo för närvarande fattas er:
arbetskraft på 293 personer och i Hallstavik
på 73 personer. Det saknas också
ungefär 250 bostäder i Gimo och
omkring 75 i Hallstavik. Menar herr
Nyström att man från kvoterna skall
avdela den byggenskap som erfordras
för att bygga bostäder i området i Harg
och ny industri för att tillfredsställa
lians önskningar. Skall kvoten i så fall
tas från ex. Norrtäljes?

Herr Nyström bör inte heller bortse
ifrån att i det område som man nu vill
förstöra för fritidsbebyggarna redan
finns något tusental fritidshus.

Det har här talats om lukt och vattenföroreningar.
Vad skulle herr Grebäck
och herr Nyström säga, om de själva
tvingades bo inom detta område — herr
Grebäck gör det kanske redan? Är herrarna
omedvetna om de besvärligheter
som följer av vattenföroreningar m. m.
i ett område som har avsetts för fritidsfolk?
Tusentals människor har byggt
fritidsstugor i detta område, eftersom
det i den första planen inte talades om
någon vatten- och luftförorenande fabrik.
Vill man nu utan att känna något
ansvar mot dem inkräkta på deras fritidsmark
och rekreationsmöjligheter?
Det är enligt min mening att lura människor
till en felinvestering, och det
är ett anmärkningsvärt beteende.

Även arbetarna behöver numera ha
möjlighet att skaffa sig fritidsstugor,
men de har inte råd att resa hur långt

Tisdagen den 24 mai 1900 fm. Nr 25

Svar på interpellation ang. verkningarna

och vid upplandskusten

som helst. Man bör tänka även på den
delen av arbetskraften.

Herr NYSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tala om, för
herr Lundberg att vi ingalunda har något
emot fritidsbebyggelse i Roslagen.
Även Roslagen är emellertid en landsända
som måste leva på någonting, och
man kan inte leva enbart på fritidsbebyggelse.

I mitt föregående anförande påpekade
jag att det aktuella området vid
Hargsliamn redan på ett tidigt stadium
var planerat för industrier. Det är visserligen
sant att ett och annat fritidshus
ligger där redan nu, men enligt
planerna skall det inte bli mera fritidsbebyggelse
där.

Herr Lundberg framhåller att människorna
snart måste bege sig utanför
Stockholms län för att få en fritidsbostad.
Det må väl vara hänt. Vi kan,
som jag sade tidigare, inte ha bara fritidsbebyggelse
i Roslagen, utan det måste
där skapas en livskraftig bygd, och
vi behöver industrier för att kunna livnära
oss.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det har aldrig förut inträffat
i Roslagen, herr Nyström, att det
rått sådan brist på arbetskraft som för
närvarande. Men nu lockar man industri
till området och är beredd att börja
den gamla omgången. Det är ansvarslöst
av samhället att locka till sig industrier
men glömma bort att skapa förutsättningar
för både arbetskraften och näringslivet
att leva vidare och utveckla
sin konkurrenskraft.

Samtidigt aktualiseras frågan om möjligheterna
till fritidsbebyggelse i allt
högre grad. Nu håller vi på att förstöra
dessa möjligheter även i den bästa delen
av Uppland, Roslagen. Jag tolkar
emellertid masspetitionen från östhammarområdet
inte såsom ett uttryck för
att man tänkt över vad frågan gäller,

av nya skogsindustrier i mälarregionen

utan så att det iir andra skiil som ligger
bakom petitionen, och då må det vara
dem förlåtet som har engagerat sig i
den.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg läste
upp ett tidningsreferat — huruvida detta
låg till grund för hans interpellation
vet jag inte — av vad landshövding
Westerlind yttrat om att man i Stockholms
län inte har utrymme för den
fritidsbebyggelse som erfordras för att
tillgodose storstockholmsområdets behov.
Att detta visat sig vara fallet beror
helt enkelt på att det har gjorts en ordentlig
planering för ifrågavarande fritidsbebyggelse
både på länsplanet och
inom kommunerna. Företrädarna för berörda
kommuner anser att man inte kan
lusa ned terrängen med hur mycket fritidsbebyggelse
som helst. Vart skulle
trivseln då ta vägen, herr Lundberg?
Det måste ändå finnas litet orörd natur
kvar.

Vidare räknar herr Lundberg upp
hur många bostäder det fattas i Gimo
och hur många bostäder som fattas i
Hallstavik. Jag kan tala om för herr
Lundberg att det i dag fattas 400 lägenheter
i Östhammar, vi har med andra
ord 400 familjer som står i bostadskön
där.

Herr NYSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lundberg att vi som bor i Roslagen
nog vet vad vi talar om, och jag är alldeles
säker på att vi där kommer att
ha tillräckligt med arbetskraft. Det är
riktigt som herr Lundberg säger att vi
för närvarande har brist på arbetskraft
i det aktuella området, men det är bara
någonting tillfälligt. Får vi bara en industri
i Hargsliamn, kommer ungdomen
säkert att stanna kvar i Roslagen.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Det skall kanske beklagas
att nu ifrågavarande projekt har

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen

och vid upplandskusten

tagits upp till behandling i samma interpellation;
förutsättningarna för å ena
sidan projektet i Hargshamn och å andra
sidan projektet i Kvicksund är ju så
skilda. Hargshamn är beläget i ett industrifattigt
område. Jag har svårt att
hedöma de interna förhållandena i och
för sig på denna plats, men ett torde
vara ostridigt, nämligen att där behövs
industri. Tillkommer det inte en industri
av det slag som herr Lundberg
nu vill förhindra, får det bli en annan
industri i stället; befolkningen i området
måste ju lia någon utkomstmöjlighet.

Problemet Kvicksund ligger annorlunda
till. Det handlar där om ett område
med kanske det mest differentierade
näringsliv som vi över huvud taget
har i vårt land. Det är inte ont om
arbetstillfällen i detta område. I hela
mälarregionen finns det över huvud taget
många arbetsplatser. Här föreligger
alltså en helt annan problematik att ta
ställning till. Det angelägnaste är enligt
min mening att på något sätt vidta åtgärder
för att skydda Mälarens vatten
mot förorening.

Tillåt mig i detta sammanhang göra
en liten erinran. Vid 1950-talets slut
begärde Billerudskoncernen att få bygga
en fabrik i Kvicksund, men vid den
tidpunkten — och då var Mälarens vatten
ändå inte så illa utsatt som nu —
avstyrkte vår vattenvårdsexpertis mycket
bestämt denna begäran. För inte så
länge sedan kom man igen med en ny
ansökan, ganska överraskande för övrigt,
och ville sätta upp en cellulosafabrik
med dubbelt så stor kapacitet
som det var fråga om när ärendet avstyrktes
i slutet av 1950-talet.

Mälaren är Sveriges största råvattentäkt.
Den förser cirka 1,2 miljon människor
med vatten, bl. a. hela västeråsområdet
och stockholmsregionen. Antalet
konsumenter beräknas år 1975 ha
stigit till 1,4 miljon, och inom överskådlig
framtid beräknar man att kanske
3 miljoner människor kommer att få

sitt vatten från Mälaren. Kan det då
vara rimligt att tillåta en industri av
detta slag att slå sig ned vid Kvicksund?

För närvarande får Mälaren ta emot
avloppsvatten från bebyggda områden
som hyser cirka 1,1 miljon människor.
1967 beräknas detta antal ha stigit till
1,3 miljon och på lång sikt till 2 miljoner.
Avlopp från minst 350 000 WC
släpps nu, enligt en tidningsuppgift
häromdagen, direkt eller indirekt ut
i sjön utan att passera reningsverk.

Mälaren är förutom vattentäkt också
en betydelsefull fritidssjö. Det beräknas
att det finns omkring 8 000 fritidshus
i närheten av Mälarens vatten. Vederbörande
regionsorgan i Västerås har beräknat
att det i detta område före år
2000 kommer att finnas ytterligare
8 000 fritidshus, varav 3 500 i närheten
av Kvicksund.

Från den utgångspunkten hade del
varit önskvärt om statsrådet i sitt svar
på herr Lundbergs interpellation hade
varit litet mer konkret och kanske tagit
ställning i själva sakfrågan; jag kan
hålla med herr Lundberg om att svaret
är litet allmänt hållet.

Mälarens vatten är redan nu allvarligt
hotat. Vi borde kunna vara eniga
om att en ny industri av detta slag i
Kvicksund ökar hotet mot Mälarens
vatten. Därför finns det enligt män mening
inget skäl att tillåta att det nu
planerade företaget förläggs till Kvicksund.

Statsrådet säger, att vi i Sverige inte
har någon styrning av näringslivet. Det
kan väl vara riktigt på sitt sätt. Men frågan
är om statsmakterna eller andra
myndigheter har möjligheter att hindra
det fria näringslivet att breda ut sig
på det sätt som nu är tänkt. Enligt min
uppfattning har man detta, kanske inte
inom lokaliseringspolitikens ram men
väl inom ramen för vår hälsovårdslagstiftning
och immissionslagstiftning.
Även om alla utredningar på detta område
inte är färdiga, tror jag att hälso -

Tisdagen den 24 maj 1906 fm. Nr 25

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

vårdslagstiftningen ger möjligheter till
ett ingripande. Hälsovårdsstadgan har
många materiella detalj regler, som man
kan sammanfatta i en enda formel: det
är förbjudet att åstadkomma sanitär olägenhet.
Om 8 000 familjer, som skaffat
sig fritidshus i ett område, en vacker
dag upptäcker att de inte längre kan
bada i den sjö, vid vilken de placerat
sina fritidsstugor, på grund av att vattnet
är förorenat, då är det självklart att
formeln om sanitär olägenhet kan tilllämpas.

Det finns även annan lagstiftning som
skulle kunna ifrågakomma i detta fall
och som tidigare diskuterats här i riksdagen.
Den kommunistiska gruppen har
t. ex. motionerat beträffande en särskild
lagstiftning om luftförorening och
vattenförorening. Men jag tror som sagt
att man redan med stöd av hälsovårdsstadgans
63 § om tillståndstvång verkligen
kan förhindra att Kvicksundsprojektet
kommer till stånd.

Jag har i all korthet velat framföra
dessa synpunkter; om denna debatt har
någon som helst betydelse när vattendomstolen
i sommar — eller om det
möjligen blir i höst — skall fatta beslut
om projektet Kvicksund vill jag inte
ha stått utanför diskussionen. Vi strävar
efter att höja svenska folkets standard,
och det måste väl ändå erkännas av alla
att frisk luft och rent vatten också hör
till hög standard.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Jansson instämde
mer herr Lundberg i ett avseende, nämligen
i att mitt svar var allmänt hållet.
Men han gav ju egentligen själv förklaringen
härtill innan han steg ned
från talarstolen; han konstaterade nämligen
att kvicksundsärendet för närvarande
är under prövning i vattendomstolen,
en prövning som sker med
hänsyn till gällande lag och författning.

Vattendomstolen kommer att pröva
frågan huruvida industriens tillkomst
kan åstadkomma en sanitiir olägenhet.
Om domstolen finner att så är fallet
kan den självfallet fatta beslut om att
lokaliseringen inte får komma till stånd.
Skulle någon finna att domstolens beslut,
vilket fattats på grundval av gällande
lag, är otillfredsställande, så finns
det möjligheter att överklaga, och frågan
kan då bli föremål för prövning i
vattenöverdoinstolen. Det är dessa faktiska
förhållanden vi har att ta hänsyn
till.

Vilka ärenden är det då som regeringen
kan få till prövning direkt? Jo,
det är överklagningsärenden och besvärsärenden.
Om det blir aktuellt med
ett överklagande av ett eventuellt beslut
om industrilokalisering i Roslagen,
kan regeringen få detta ärende till prövning
som ett besvärsärende i plansammanhang.
Det är den ena förutsättningen
för att regeringen skall få tillfälle
att göra en bedömning. Regeringen kan
också fatta beslut i lokaliseringsfrågan
om vederbörande företag begär lokaliseringsbistånd.
Jag har i mitt interpellationssvar
till herr Lundberg angivit att
något av dessa två villkor måste vara
uppfyllt för att regeringen skall kunna
delta i beslutsdiskussionen.

I övrigt handläggs den fysiska planeringen
på kommunplanet och på
länsplanet, d. v. s. det regionala planet.
Detta är en brist. Vi har funnit att
det inte är tillfredsställande, och vi bör
därför övergå till en riksplanering,
något som regeringen nu överväger. Ett
utspel gjordes i går av statsrådet Palme
sedan vi gemensamt hade diskuterat hur
vi skulle föra ut denna fråga till en offentlig
debatt. Det var detta jag trodde
herr Lundberg ville ha besked om.

Vi har en viss principiell uppfattning
om industrilokalisering, om nödvändigheten
av att vi har tillräckliga fritidsområden
och tillfredsställande vattenvård.
Den nya lagstiftningen om

4G Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

natur- och vattenvårdsområden bygger
på denna principiella uppfattning liksom
den nya organisation som verkar
sedan i fjol. Men vi måste gå längre
för att tillvarata de mer allmänna intressena,
och därför har vi väckt tanken
på en fysisk riksplanering.

Det händer, såvitt jag förstår, under
den närmaste framtiden ingenting som
så att säga åstadkommer resultat som
vi sedan inte skulle kunna ändra. Detta
borde ju ändå herr Lundberg ha kunnat
läsa ut av mitt svar.

Mitt svar kunde däremot inte bli ett
besked i de konkreta ärenden som jag
här omnämnt, eftersom de i och för sig
inte ligger direkt under vår prövning,
utan jag måste gå på den principiella
problematiken om storstads- eller tätortsområdenas
utveckling, hur vi ser
på människornas behov också av frisk
luft och friskt vatten, som någon nyss
sade här. Därvidlag har vi en klart
deklarerad uppfattning. Denna uppfattning
har kommit till uttryck i strandlagen
och även i den nya natur- och
vattenvårdslagen. Detta måste ändå vara
något som är känt för herr Lundberg
och som skulle ha givit honom möjligheter
till ett, tillåt mig säga det, något
mera balanserat inlägg än det han
här presterade — åtminstone i den inledande
delen av sitt anförande.

Jag har svarat på herr Lundbergs
frågor i den redovisning som jag här
har gjort. Principiellt har jag den uppfattningen,
att roslagsområdet är i behov
av ett mera differentierat näringsliv
och att det är önskvärt med en lokalisering
av företag dit. Om en tilltänkt
lokalisering för sanitära olägenheter
med sig är en fråga som vi
efter hand får överväga och fundera
över i den mån vi kommer in på det.

Men det är inte detta som kommer
att stå kvar efter denna debatt sedan
vi tagit bort det som gällt lokalisering
eller icke lokalisering, utan det måste
väl ändå vara den klart deklarerade

meningen från regeringens sida, att
natur- och vattenvårdsintressena har
en så hög dignitet, att de måste ägnas
väsentligt större uppmärksamhet i framtiden
än vi hittills har kunnat göra. Vi
måste skapa förutsättningar för att
verkligen kunna tillvarata också de
intressen som har sammanhang med
vårt behov av frisk luft och friskt vatten.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag för 25 år sedan
för första gången tog upp dessa
frågor, påpekade jag att vi måste skapa
samhälleliga möjligheter för att göra
ingrepp mot förstörelse. Att jag i det
sammanhanget ansåg att man måste anpassa
svensk lagstiftning i erforderlig
utsträckning för att kunna klara de
olika uppgifterna framgår — det vågar
jag säga — klart och tydligt av de
olika anföranden jag hållit i denna
fråga under årens lopp. Det kan inte
vara rimligt att vi nu skall ställas inför
en förstörelse som är oerhörd samtidigt
som vi står med tomma händer
utan möjligheter — såsom herr statsrådet
sade —- att göra ingrepp med
mindre än att det sker ett överklagande;
man får i övrigt försöka klara sig bäst
det går.

Vi har haft principiella deklarationer
i denna fråga under många år. Nu vill
vi ha folk som förstår att även lagstiftning
måste tillgripas för att skydda dessa
värden. Det är detta som vi har krävt,
ty annars får vi bara sådana diskussioner
som denna. Jag använde ord som
för all del var kraftiga, men jag ansåg
det vara rimligt att försöka gå på
själva sakfrågan och inte bara hålla
på med principiella diskussioner. Men
om man nu kan förutsätta att vi har
möjligheter att ta upp vatten- och fritidsfrågorna
på ett mera positivt och
realistiskt sätt än hittills och gå över
från ord till handling, hälsar jag detta
med den allra största tillfredställelse,

Tisdagen den 24 maj 1900 fm. Nr 25

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

herr statsråd. Då måste emellertid i utredningskvarnen
användas utredningsmän
som ser mera praktiskt på detta,
och juristerna måste förstå att skriva
lagar som kan fylla de uppgifter samhället
kräver.

Herr LOTHIGIUS (It):

Herr talman! Jag tror att vi hade kommit
betydligt lindrigare undan denna
debatt, om svaret på herr Lundbergs
interpellation varit mera fullödigt från
herr statsrådets sida och om vi hade
fått det svar som herr statsrådet kompletterade
bilden med i sitt senaste anförande,
vilket gav större klarhet beträffande
det försök till samplanering
som man är villig att göra från regeringens
och myndigheternas sida. Det
är ju ett jätteproblem som herr Lundberg
har tagit upp.

Jag framställde i höstas en interpellation
som behandlade just vattentäktsfrågorna.
Den avsåg närmast vätternvattnet
men i mitt tack för svaret
berörde jag också situationen i Mälaren.
Vi måste omedelbart göra klart
för oss var vi skall hämta de stora vattentäkterna
till landets centrumområden.
Vi tror oss veta att Mälaren redan
nu är så förstörd, att det över huvud
taget inte är möjligt att tillrättalägga
den rådande situationen. Däremot vet
vi att vätternvattnet kan användas för
stora delar av vårt land. Vi har samma
situation utmed våra kuster, inte
vattentäkt men väl förorening. Det är
inte bara upplandskusten utan också
blekingekusten, kalmarkusten, hallandskusten
och den bohusländska kusten
som är föremål för diskussion.

Herr Lundberg sade att Sverige är ett
u-land när det gäller vattennedsmutsning.
Jag är inte riktigt övertygad om
detta. Det är nog ett överord om man
ser det mot bakgrunden av massaindustriens
situation i landet. Den som har
flugit utmed finlandskusten eller åkt
båt utmed den finska kusten vet hur

finnarna på ett helt annat sätt tyvärr
släpper ofta ej renat avfallsvatten från
massaindustrien, bur färgen på vattnet
på långt håll visar hur stark föroreningen
i vattnet är och hur hamnarna
för småbåtstrafiken är fullbelagda av
olika vätskor och näringssalter.

Detta är egentligen en konkurrensfråga
och en fråga om våra möjligheter
att kosta på tillräcklig rening av avfallsprodukterna
från vår svenska massaindustri.
Om inte finnarna har sådan
rening kommer vi i sämre konkurrensläge,
om vi skall kosta på större reningsmöjligheter
för den svenska massaindustrien,
och det är ett stort problem.
Jag är övertygad om att vi måste
göra detta men det är inget problem
som man löser i en handvändning, och
det fordras en stor och långsiktig planering
även om den måste göras mycket
snabbt.

Herr talman! Jag är tillfredsställd
med det uttryckssätt som finns i sista
delen av interpellationen och sista delen
av statsrådets svar.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten så mycket, men med anledning
av vad som har sagts vill jag anföra
några synpunkter.

Jag kan i stort sett instämma i vad
herr Lundberg har sagt om Mälarens
vattenområde, ty föroreningen där är
ohygglig. Förhållandena i Hargshamn
är emellertid helt annorlunda. Herr
Lundberg gör gällande att en skogsindustri
i det aktuella området skulle
spoliera trivseln för befolkningen. Jag
tror att det är fel. Trivseln är viktig,
den kan inte värderas nog högt. Glesbygdsbefolkningen
behöver emellertid
trots allt även arbetstillfällen, och blir
denna bygds invånare nödsakade att
flytta till andra platser för att skaffa
sig sin utkomst, minskar eller försvinner
trivseln i ännu större utsträckning
både för dem som tvingas flytta och

48 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. verkningarna av nya skogsindustrier i mälarregionen
och vid upplandskusten

för dem som stannar kvar. Om man
måste välja mellan fritidsintressen och
utkomstintressen kan valet inte bli mer
än ett. Mycket få kan försörja sig på
sommargäster.

Arbetare skall inte bara kunna åka
i en riktning från glesbygden till tätorterna
Uppsala och Stockholm, för att
arbeta utan de skall även kunna resa
från t. ex. tätorten Uppsala till Östhammar
för att arbeta där. Herr Lundberg
var inne på den tanken när han talade
om pendlarna mellan Stockholm och
Uppsala och att ganska många åker från
Uppsala till Stockholm för att arbeta.
Om man kunde uppnå en sådan situation
att arbetare åkte från Uppsala
till Östhammar skulle siffrorna beträffande
arbetskraftsbristen inte bli så
stora. Den redovisade arbetskraftsbristen
är dessutom i stor utsträckning en
brist på papperet. Det finns många arbetare
i detta område som åker både
till Stockholm och Uppsala för att skaffa
sig utkomst. Ingenting hindrar att
de skulle kunna arbeta i den egna regionen.

En annan fråga som har berörts i
debatten är djuphamnen vid Hargshamn.
Jag skall inte gå in på frågan,
huruvida vi i Hargshamn skall ha just
denna industri eller någon annan, men
det är beklagligt att inte djuphamnen i
Hargshamn har utnyttjats bättre än hittills.
Det är ännu mera beklagligt om
man skall tillåta fritidsintresset hindra
att djuphamnen, en av de bästa vid Ostkusten,
utnyttjas på ett bättre sätt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag talar om Sverige
som ett u-land, herr Lothigius, är
jag medveten om att Finland, ja, hela
östersjöområdet, är utsatt för förstörelse.
Hela området har blivit ett u-land
på grund av att man har vant sig vid
att det enklaste sättet att göra sig av
med skräp har varit att låta det hamna
i vattnet.

Herr Åkerlind talade om att det råder
brist på arbetskraft emedan arbetarna
reser till tätorterna för att arbeta.
Jag har en förteckning från varje
socken på de arbetare som reser till
Gimo-området, och den kan herr Åkerlind
få ta del av. Redan i dag åker man
6—7 mil till industriområden emedan
det där saknas arbetskraft. Det är ett
faktum och det kommer man aldrig
ifrån. Om man skall försöka locka ungdom
till detta område bör man inte skapa
en ny låglöneindustri där utan då
skall man försöka få dit en mera differentierad
industri. Det bör vara en
industri som inte leder till förstörelse
av andra värden, exempelvis ur fritidssynpunkt,
inom området.

Till statsrådet skulle jag bara vilja
ställa en fråga. Vi har en limnologisk
institution i Uppsala. Vattenföroreningsavdelningen
där har inte någon fast anställd
arbetskraft. Kan man nu förvänta
att den får den arbetskraft som behövs
för att kunna snabbt och effektivt
undersöka vattenområdena och vidta
erforderliga åtgärder i detta avseende?
Det vore en positiv insats i dagens läge Vidare

får vi hoppas att vad som planeras
av regeringen skall kunna gå fort
med hänsyn till den pågående snabba
förstörelsen genom vattenföroreningarna.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har bara talat om
nedsmutsning genom våra massaindustrier.
Därvidlag kan hela vår värld betecknas
som ett u-land. Alla länder som
har massaindustrier har nämligen samma
stora svårigheter. Anledningen till
att Sverige har speciellt stora svårigheter
är att Sverige i förhållande till
landets storlek producerar mer massa
än något annat land. Det är därför vi
har särskilt stora problem att brottas
med på detta område. Det är inte fibrerna
i sig själva utan det är närsalter -

Tisdagen den 24 maj 1966 fm. Nr 25

Svar på interpellation ang. jordbrukets rationaliseringsutveckling och konkurrenskraft -

na som är den stora syndaren i detta
sammanhang. Man har inte lyckats lösa
det problem som uppstår när närsalterna
släpps ut i vattnet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det var egentligen det
förra anförandet av herr Lothigius som
föranledde mig att begära ordet. Han
sade att han var till freds med de enligt
hans uppfattning mera klara besked som
jag lämnade i mitt inlägg.

I mitt interpellationssvar har jag
emellertid anfört ungefär det som jag
sade i inlägget, nämligen att vi i regeringen
överväger formerna för en fysisk
riksplanering och hur denna skall
bedrivas. I mitt svar sade jag också att
denna planering avses bl. a. omfatta
avgränsning av områden för olika fritidsändamål
samt riktlinjer för skydd
och utnyttjande av vatten och andra
naturtillgångar. Det är detta som är det
väsentliga och som vi måste beakta i
detta sammanhang. Formerna för detta
får vi diskutera.

För övrigt har jag bara tillagt att regeringen
gjort ett utspel i går genom
det anförande som statsrådet Palme
höll. Jag är mycket tillfredsställd över
att herr Lothigius ansluter sig till tanken
på den fysiska riksplanering som
vi nu beslutat oss för. Det är möjligt
att denna riksplan får upprättas i form
av delplaner som sedan fogas in i varandra.
Detta är emellertid mera ett tekniskt
problem.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Här har upplänningarna
talat om hur ofördelaktigt det är att
anlägga denna fabrik i Hallstavik, och
stockholmarna har framhållit hur föga
ändamålsenligt det är att anlägga en
fabrik i Kvicksund. Som västmanlänning
överlåter jag med förtroende åt
vattendomstolen att avgöra denna fråga,
och jag hoppas att upplänningarna

liksom också de från Stockholms län
med lugn förtröstan överlåter denna
sak åt vattendomstolens bedömning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. jordbrukets
rationaliseringsutveckling och konkurrenskraft Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat dels om jag vill redogöra
för min syn på det svenska jordbrukets
rationaliseringsutveckling och konkurrenskraft
i jämförelse med situationen
i jämförbara länder i Västeuropa, dels
om en s. k. prispress på jordbruket
skulle främja eller motverka jordbrukets
effektiviseringsprocess.

I likhet med herr Persson anser jag
att det är av visst intresse att kunna
bedöma det svenska jordbrukets effektivitet
i jämförelse med jordbruket i
andra länder, t. ex. de västeuropeiska
staterna. Såsom påpekats i interpellationen
är det dock av olika skäl svårt
att göra sådana jämförelser rättvisande
och härför torde krävas mycket omfattande
undersökningar. Såvitt jag kan
bedöma förhållandena är det sannolikt
att det finns ett betydande antal svenska
jordbruksföretag, där produktionen
är lika effektiv, ja kanske effektivare,
än i andra länder med jämförbara förhållanden.

Å andra sidan har vi — liksom troligen
alla andra jämförbara länder —
ett mycket stort antal jordbruk som av
skilda skäl inte är lämpade för rationell
jordbruksdrift. Jag vill framhålla
att de av herr Persson åsyftade jämförelserna
endast är av begränsat värde
när det gäller övervägandena rörande
riktlinjerna för den framtida svens -

50 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. jordbrukets rationaliseringsutveckling och konkurrenskraft -

ka jordbrukspolitiken. Vid dessa överväganden
måste nämligen enligt min
mening större vikt fästas vid jämförelser
mellan effektiviteten inom vårt jordbruk
och inom andra delar av det
svenska näringslivet.

I anledning av herr Perssons andra
fråga anser jag mig böra understryka,
att frågan om jordbruksprisernas nivå
måste ses i sitt näringspolitiska sammanhang.
Prissättningen får således
inte hindra den anpassning av jordbrukets
produktionsvolym som en samhällsekonomisk
bedömning kan motivera.
Ej heller bör prissättningen verka
hämmande på en nödvändig strukturrationalisering
genom att göra det möjligt
för ineffektiva företag att leva kvar
under lång tid. Samhällets insatser i
verksamheten med jordbrukets rationalisering
kan därigenom motverkas.

Å andra sidan är en prissättning och
prisutveckling, som gör att effektiva
jordbruksföretag kan tillgodogöra sig
produktivitets- och rationaliseringsvinster,
angelägen för att stimulera till
rationaliseringsinsatser från företagarnas
sida. Frågan om prissättningen på
jordbrukets produkter kan därför inte
behandlas isolerad. Samhällets jordbrukspolitiska
åtgärder måste stå i samklang
med varandra och gemensamt anpassas
så, att en snabb utveckling sker
av jordbruksproduktionens effektivitet.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.

Det finns ingen anledning att uppamma
en ny jordbruksdebatt i det nuvarande
läget. Annorlunda var förhållandet
när jag den 8 mars i år framställde
denna interpellation till jordbruksministern.
Då fördes en ganska
hetsig kampanj mot jordbruket och
dess utövare samt mot jordbrukets för -

eningsrörelse. Vid denna tidpunkt kunde
man i dagspressen läsa att jordbruket
är en företeelse som delvis snyltgästar
på andra näringar. Det talades
om att jordbrukarna var profitörer inom
det svenska näringslivet. De var,
sades det, ovilliga att rationalisera,
jordbruket var efterblivet och till den
milda grad statssubventionerat, att det
utgjorde en belastning för det svenska
näringslivet och för skattebetalarna.

Detta är ett axplock bland de många
artiklarna i dagspressen — kanske inte
minst i den press som står statsrådet
nära. Det var av denna anledning som
jag framställde interpellationen, ty jag
hoppades att statsrådets svar skulle
kunna lugna den stämning som helt
naturligt uppstod i jordbrukarkretsar.
Nu finns det ingen anledning att försöka
göra en analys av dessa artiklar.
Statsrådet Holmqvists svar i dag har i
varje fall delvis klarlagt, att han möjligen
inte delar den uppfattning som
kommit till uttryck i de omnämnda
artiklarna.

Det finns, säger statsrådet, »ett betydande
antal svenska jordbruksföretag,
där produktionen är lika effektiv,
ja kanske effektivare, än i andra länder
med jämförbara förhållanden». Det
är ett glädjande uttalande. Att sedan
inte alla jordbruksföretag är lika högt
rationaliserade förnekar väl ingen. Inom
vilken bransch kan man för övrigt
påstå att produktionen är hundraprocentigt
rationaliserad? Inte minst gäller
denna regel de statliga företagen.

Enligt statsrådet måste »större vikt
fästas vid jämförelser mellan effektiviteten
inom vårt jordbruk och inom
andra delar av det svenska näringslivet».
Generellt sett kan man väl ändå
säga att vårt jordbruk ligger väl framme.
Enligt statistiska centralbyråns beräkningar
noterades under åren 1952—
1962 en produktivitetsförbättring inom
jordbruket på 5,4 procent per år, och
den siffran har under de senaste åren

Tisdagen den 24 maj 1966 fm. Nr 2.»

Svar på interpellation ann. jordbrukets rationaliseringsutveckling och konkurrenskraft -

ytterligare förbättrats. Motsvarande siffra
för industrien var 4,7 procent. Den
mänskliga arbetskraften inom jordbruket
bar under de senaste tio åren minskat
med 36 procent, men de kvarvarande
har ändå producerat ungefär lika
mycket som förut. De kvarvarande jordbrukarna
och deras anställda har blivit
effektivare i motsvarande grad. Vårt
jordbruk ligger sålunda väl framme
både jämfört med andra länders jordbruk
och om man jämför med ökningen
inom industrien.

Även när det gäller livsmedelskostnaderna
i andra länder finns det belägg
för att vårt svenska jordbruk har genomgått
en markant produktivitetsökning.
De utländska livsmedelspriserna
ligger sannolikt i dag lika högt som de
svenska, om hänsyn tages till de verkliga
produktionskostnaderna och inte
till subventionerade priser. Statsrådets
svar på min första fråga är sålunda
relativt tillfredsställande.

Vad min andra fråga beträffar, huruvida
en s. k. prispress skulle främja eller
motverka jordbrukets effektivitetsprocess,
är svaret något svävande. Anledningen
till den frågan var talet om
en kommande eventuell prispress, vilket
har gjort att många, inte minst
ungdomarna, blivit tveksamma när det
gällt att välja jordbruket som yrke.
Detta har bl. a. återspeglats i ett minskat
antal inträdesansökningar till jordbrukets
fackskolor under det senaste
året. Detta är helt förklarligt, eftersom
många har betraktat talet om prispress
som ett allvarligt hot mot jordbruksnäringen.
Även om några drastiska åtgärder
i det stycket inte kommer att
vidtagas under de närmaste åren, finns
dock tanken där som ett understucket
hot mot dem som har etablerat sig som
jordbrukare eller haft planer på att
göra det.

Jag tror inte att en prispress skulle
vara ett medel i rationaliseringssträvandena.
Statsrådet säger i sitt svar:

»Prissättningen får således inte hindra
den anpassning av jordbrukets produktionsvolym
som en samhällsekonomisk
bedömning kan motivera. Ej heller
bör prissättningen verka hämmande
på en nödvändig strukturrationalisering
genom att göra det möjligt för ineffektiva
företag att leva kvar under
lång tid.»

Den utveckling som jag skisserat i
mitt anförande ger klart belägg för att
det på jordbrukets område pågår en
ganska imponerande rationaliseringsprocess.
Låt mig här bara anföra ytterligare
några siffror. År 1954 hade vi
här i landet ungefär 270 000 brukningsdelar,
1962 hade vi 200 000, och i dag
ligger antalet betydligt under denna
siffra. Förresten är det beräknade antalet
brukningsdelar ganska missvisande.
Häri ingår sålunda alla de s. k. fritidsjordbruk
eller torp — vad man nu
vill kalla dem — som är taxerade som
jordbruksfastigheter men som inte på
något sätt deltar i produktionen av
livsmedel. Det finns ganska många sådana.
Arealminskningen är dessutom
mycket påtaglig.

Man kan sålunda utan reservation påstå
att en snabb utveckling sker i fråga
om jordbruket och dess effektivitet.
De anförda siffrorna ger klart belägg
härför, men den negativa inställning
till jordbruket, som under den senaste
tiden gjort sig märkbar, lägger givetvis
en viss sordin på utvecklingssträvandena
inom jordbrukarleden.

Jag tror att jordbruksministerns i
dag framförda synpunkter är så pass
positiva — i jämförelse med tidigare
uttalanden — att de kanske kan återge
jordbrukarna och, får vi hoppas,
även jordbrukarungdomen en ljusare
tro på det svenska jordbruket än som
varit rådande under den senaste tiden.
Jag kan försäkra att det har funnits
och finns oro även i konsumentleden
över den framtida livsmedelsproduktionen
i vårt land.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. jordbrukets rationaliseringsutveckling och konkurrens kraft -

Herr talman! Jag vill därför än en
gång tacka statsrådet för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Persson började
med att lova att det inte skulle bli någon
stor jordbruksdebatt, men sedan
visade han kanske vissa tendenser i den
riktningen.

Jag tycker nog att herr Perssons beskrivning
av utvecklingen under de senaste
månaderna är litet väl oskuldsfull.
Skulle det vara bara den ena parten
i den här debatten som skulle ha
modifierat sitt röstläge eller sin argumentering?
Det är väl ändå inte så, herr
Persson!

Tänk bara efter vad denna interpellation
är uttryck för. Det talas där om
prispress, men man har numera slutat
hävda att majoriteten i utredningen
skulle föreslå någon prispress. Sedan
utredningens ordförande, bl. a. i Hushållningssällskapens
tidskrift, har redogjort
för vad utredningen verkligen
föreslagit, har man upphört med det
resonemanget. Men herr Persson talade
om prispress då han framställde interpellationen.
Det visar således att även
herr Persson kan ha modifierat sina
uppfattningar.

Det är alldeles fel, herr Persson, att
jag i detta interpellationssvar skulle ha
givit uttryck för någon ny syn. Jag kan
hänvisa till de föredrag, som har hållits
och som refererats i pressen, men också
till tidigare interpellationssvar, som
varit av samma innebörd som det svar
jag i dag givit på dessa frågor.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Ännu i dag har såvitt jag
vet 1960 års jordbruksutredning inte officiellt
framlagt sitt betänkande, och
än mindre har reservanterna framlagt
sin reservation. Om nu detta tal om
prispress skulle ha upphört, så är ingen
gladare än jag. Det kanske statsrådet

känner till bättre än jag, men jag har
ännu inte sett det i någon redogörelse.

Talet om prispress hade förresten i
första hand framförts resonemangsvis
i den sidoutredning, om jag så får kalla
den, dvs. den regeringsutredning, som
statsrådet Holmqvist själv satt som ordförande
i. Där var det utan tvivel resonemanget
om prispress som ingav ett
stort bekymmer i jordbrukarleden.

I alla händelser har jordbruksutredningens
betänkande ännu inte framlagts
i sin helhet. Först därefter blir det väl
klart om majoritetsutredningens krav
på en s. k. prispress.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det betecknande är att
herr Persson således inte vet vad utredningen
skriver. Han vet inte var ordet
prispress finns med. Sedan förmodar
han att det skulle finnas i den socialdemokratiska
studiegruppens program.
.lag tror nog att herr Persson får medge
att han vet mycket litet om dessa saker
och sålunda i sin interpellation har utgått
från en felaktig uppfattning.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Utan tvivel vet man
ännu inte mycket om utredningens förslag
till ny jordbrukspolitik. Men från
regeringshåll har det framtida jordbruket
köpslagits långt innan utredningen
är framlagd. Trots detta har statsrådet
även i denna debatt framfört synpunkter
som tidigare inte redovisats.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att utredningens ordförande i en publikation,
Hushållningssällskapens tidskrift,
förklarat att ordet »prispress»
inte finns skrivet i utredningens betänkande.
Så långt stämmer det alltså.
Men den ordalydelse står kvar som
tyder på att det kan bli en prispress.

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Nr 25

Svar på interpellation anjf. jordbrukets rationaliseringsutvecklinK och konkurrens kraft -

Det nämns först om att jordbrukets
prisnivå inte skall få följa den allmänna
prisutvecklingen utan skall hålla ett
visst mindre avstånd till denna — eu
sak som vi tidigare diskuterat. Men sedan
heter det, att efter tre år skall man
se efter vilka verkningar den förda
politiken fått, och finner man då att
den s. k. resursutflyttningen inte har
skett tillräckligt snabbt skall man vidtaga
andra åtgärder, bl. a. skärpta prispolitiska
åtgärder.

Om herr statsrådet vill vänta skall jag
gärna gå upp i min bänk och hämta
promemorian. Slutskriften kom för ett
par dagar sedan, och där har ingen ändring
gjorts på denna punkt. Det är just
uttrycket att ökade prispolitiska åtgärder
skall vidtagas som givit upphov till
beteckningen »prispress». Ordet som
sådant finns inte i utredningen — det
är riktigt — men andemeningen är den
jag redovisat.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag trodde i likhet med
herr Persson i Heden och herr statsrådet
att det inte skulle behöva bli
någon diskussion i denna fråga —• vi
har ju haft tillfälle att dryfta den många
gånger under innevarande vårsession.
Men eftersom herr Hansson i Skegrie
tog upp vad utredningen skrivit på denna
punkt finns det anledning för mig
att ta till orda.

Vi har i utredningen sett efter, herr
Hansson, vad som skett under tioårsperioden
1950—1960. Det visar sig att
producentpriserna inte har stigit lika
mycket som andra priser. Vi har mot
denna bakgrund uttalat att vi anser det
vara riktigt att följa denna utveckling
i fortsättningen. Vi bär också framhållit
att vi är medvetna om att samhället
på denna punkt måste medverka
till att få till stånd en rationalisering
av jordbruket. Det måste sättas in omskolningsbidrag,
omställningsstöd, öka -

de rationaliseringsinsatser osv. Om det
efter eu treårsperiod visar sig att dessa
åtgärder icke varit tillräckliga, skall
insatserna i första hand ökas. Men om
resultaten trots allt inte blir tillräckliga,
har utredningen kort och gott skrivit
att man får överväga huruvida den prissättning
som förekommit varit den riktiga.

Så är sakförhållandet, herr Hansson
i Skegrie. Om herr Hansson läser promemorian,
skall han finna att detta
ordagrant är majoritetens skrivning.

Jag har velat framhålla detta, eftersom
vi inte talat om någon prispress
inom vare sig jordbruksutredningens
majoritet eller den grupp, som sysslat
med dessa frågor inom det socialdemokratiska
partiet.

Låt oss, herr Hansson, lugna oss med
denna debatt. Vi får säkerligen tillfälle
att återkomma till den. Under nästa år
tror jag att vi skall kunna lösa dessa
frågor på ett mera dämpat sätt. Herr
Hansson skall ändå komma ihåg att
man inte minst inom bondepressen har
blåst upp dessa frågor i sådan utsträckning
att man från detta håll borde fråga
sig, om man inte själv har medverkat
till att ungdomen i dag inte vill stanna
kvar i jordbruket.

Vi resonerar bland socialdemokraterna
ungefär på följande sätt. Det hävdas
från centerpartiets sida att det årligen
försvinner ungefär 20 000 människor
från det svenska jordbruket och att det
med hänsyn till detta inte finns någon
anledning att vidtaga några särskilda
åtgärder. Under en tioårsperiod försvinner
ändå det antal som vi vill ha
bort.

Detta kan i och för sig vara ett bestickande
resonemang, men vi har sagt
oss att samhället, vars jordbrukspolitik
under de gångna seklen har lett fram
till det läge som vi i dag har på detta
område, har ett ansvar för de människor
vilka inte kan få en skälig utkomst från
sitt arbete inom jordbruket. Därför har

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. jordbrukets rationaliseringsutveckling och konkurrens kraft -

vi anvisat ett alternativ för dessa människor.
Om de vill välja detta, får de
göra det, men om de vill stanna kvar
må de självfallet gärna få göra så.

Om vi får en saklig debatt i dessa
frågor när utredningen så småningom
har presenterat sitt förslag, gissar jag
att de tongångar, som för närvarande
anslås, kommer att betydligt dämpas.

Herr talman! Jag har velat säga detta,
eftersom jag tycker att man ändå skall
göra jordbruksutredningen och även
jordbruksministern den rättvisan att de
inte försöker jaga bort jordbrukarna
från deras gårdar.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Huvudfrågan i min interpellation
var, om statsrådet ville
delge kammaren sin syn på det svenska
jordbrukets rationaliseringsutveckling
och konkurrenskraft i förhållande till
situationen i jämförbara länder i Västeuropa.
På detta har statsrådet svarat
ganska positivt. Han uttalar att det
finns jordbruk i vårt land, som väl kan
mäta sig med jordbruk i jämförliga länder,
och kanske även jordbruk vilka
har nått vida längre. Men, säger han,
det är inte detta som är det väsentligaste,
utan den största vikten bör fästas
vid en jämförelse med effektiviteten
i vårt jordbruk och med andra delar
av det svenska näringslivet.

Jag har med siffror påvisat att det
svenska jordbruket även på den sistnämnda
punkten har kunnat hävda sig
väl. Jag nämnde tidigare siffrorna över
produktivitetsökningen enligt statistiska
centralbyråns beräkningar, vilka visar
att jordbrukets ökning var 5,4 procent
under det att industriens var 4,7
procent fram till år 1962. Under de
därefter följande åren har siffran ytterligare
förbättrats.

Debatten har nu rört sig om hur utredningen
uttalat sig eller kommer att
uttala sig om den s. k. prispressen. Ta -

let om prispress är väl ändå inte löst
tal utan någon som helst grund. Herr
Hansson i Skegrie har berört dessa synpunkter.
Det gällde ju att minska vårt
jordbruk till 80 procents produktion.
Om inte detta sker genom de åtgärder
som vidtagits, skulle man efter 3—4
års övergångstid sätta in en prispress
eller vad man än vill kalla åtgärden.
Huvudsaken är att man skulle tillgripa
prisbestämmande åtgärder. Detta gör
utan tvivel de människor betänksamma,
som har ämnat etablera sig som
jordbrukare framöver. Att ungdomar,
som har tänkt att gå i någon jordbrukets
yrkesskola, dragit sig tillbaka
efter allt talet om prispress o. d., är väl
ett belägg för att det är ovisst för jordbrukets
framtid.

Statsrådets första inlägg betraktade
jag som relativt positivt, men i sitt
andra anförande återföll han i den
gamla jargongen som förekom under
debatten i samband med jordbruksutredningens,
så att säga, officiella framläggande,
jag menar utredningsmajoritetens
liksom regeringens sidoutredning.
Detta inger verkligen bekymmer.

Med detta statsrådets senaste inlägg
befinner vi oss i samma läge som vi
var före interpellationssvaret och jag
har en känsla av att man därför knappast,
kan stå för uttalandet om att statsrådet
skulle ha gett ett relativt positivt
svar på mina frågor. Hans senaste inlägg
ger inte intryck av någon sinnesändring.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! För att bevisa att jag
hade rätt, herr Persson i Skänninge,
skall jag be att få läsa innantill ur den
promemoria som heter Den jordbrukspolitiska
målsättningen.

Där sägs det i slutet:

»Efter övergångsperiodens slut bör
utgångspunkten vara att man förutom
de rationaliserings- och rörelsestimu -

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Nr 25

Svar på interpellation ang. jordbrukets rationaliseringsutveekling och konkurrens kraft -

lerande åtgärderna skall knnna använda
prispolitiska medel i ökad omfattning,
om så bedöms erforderligt.»

Detta är vad som har döpts till »prispress»,
även om ordet inte står direkt
utskrivet.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Det bevisar knappast
någonting när herr Hansson i Skegrie
läser upp en mening ur en promemoria.
Om han får herr talmannens tillstånd
borde han läsa upp hela promemorian.
Motiveringarna i den bör nämligen
också vara med.

Vi inom majoriteten resonerade så,
herr Hansson, att vi skall försöka få
ned produktionsvolymen till ungefär
80 procent. Samhället behöver då göra
insatser på olika områden: rationalisering,
ökade bidrag till omskolning, omställningsstöd
osv. Om det visar sig att
de har varit effektiva — det står i motiveringen,
om herr Hansson läser vidare
i promemorian — skall dessa metoder
användas. Om de trots allt inte
har varit tillräckliga, får man diskutera
priserna; det är klart utskrivet i
denna promemoria.

Det som herr Hansson i Skegrie läste
innantill bevisar alltså ingalunda,
herr talman, att han hade rätt i sin argumentation.

Herr Persson i Heden har nu tagit
tillbaka sitt positiva omdöme om jordbruksministerns
uttalande och sagt att
han inte kan stå för vad han yttrade
tidigare. Herr Persson i Heden, det har
icke varit tal om prispress på detta
område i något sammanhang! De som
har fört in detta begrepp i diskussionen
är ni från centerpartiet. Ni har
från denna talarstol förklarat att ni
har tolkat vårt resonemang så att vi
vill föra in en prispress.

Det är som sagt ni som har tagit upp
debatten. Vi skall gärna föra den vidare,
och jag gissar att vi får åtskilli -

ga tillfällen till det. När vi så småningom
får allt material till vårt förfogande
tror jag emellertid att vi kan få en
betydligt lugnare debatt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill inte ta kammarens
tid i anspråk med att läsa upp
hela promemorian. Jag förutsätter att
herr Persson i Skänninge såsom ledamot
i utredningen har läst den, men
han tycks ha gjort det mycket slarvigt.
I annat fall borde han veta vad som
där står och i vilket sammanhang det
står. Jag förstår emellertid helt och
fullt att man på regeringspartiets sida
inte vill vidkännas resonemanget om
prispress, ty det är svårt att finna något
mer ologiskt och inkonsekvent än
just detta resonemang. Det finns ingen
ekonomisk hållbarhet i att först säga
sig vilja ha effektiva och rationella
jordbruk och uppmana jordbrukarna
att satsa pengar på att skaffa sig större
jordbruk men sedan hota dem med
att de efter viss tid kan räkna med att
bli utsatta för prispress. Ett sådant
handlande är så ologiskt och inkonsekvent
som det över huvud taget är möjligt.
Jag menar därför att man inte vill
vidkännas att man tidigare har gjort
ett sådant uttalande.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Hansson i Skegrie att bakom det
uttalande, som herr Hansson nyss läste
upp direkt ur promemorian, står 17
av utredningens ledamöter, följaktligen
inte bara företrädare för regeringspartiet.
Beträffande de sju, som utgör minoriteten,
vet jag inte vilka partier de
tillhör, men förmodligen är de herr
Hanssons partivänner. Kammaren skall
som sagt komma ihåg att det är 17 av
utredningens ledamöter som står bakom
det citerade uttalandet.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

§ 16

Svar på interpellation ang. lantbruksnämndernas
fullgörande av viss inlösensskyldighet
enligt jordförvärvslagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig dels vilka åtgärder jag är beredd
vidta i syfte att möjliggöra för
lantbruksnämnderna att, på ett ur rationaliseringssynpunkt
tillfredställande
sätt, fullfgöra den statliga inlösensskyldigheten
enligt 10 § jordförvärvslagen,
dels om jag är beredd vidta åtgärder i
syfte att möjliggöra att för rationalisering
av jordbruk på kronojord andra
medel används än de som lantbruksnämnderna
fått sig anvisade.

Enligt vad jag har inhämtat från
lantbruksstyrelsen har medelstillgången
under jordfonden hittills inte hindrat
lantbruksnämnderna att fullgöra sin
inlösensskyldighet enligt jordförvärvslagen.
För innevarande budgetår beräknas
nämnderna totalt kunna köpa fastigheter
för ca 88 miljoner kronor vilket
är 16 miljoner kronor mer än föregående
år. Endast en mindre del av
förvärven grundar sig på inlösensskyldigheten.
Förutsättningarna för lantbruksnämnderna
att fullgöra denna är
således goda och några särskilda åtgärder
från min sida erfordras därför
inte för närvarande.

Som svar på herr Vigelsbos andra
fråga vill jag anföra att arrendator av
kronogård har samma rätt som andra
jordbrukare att få statligt rationaliseringsstöd.
I den mån kostnaden för
rationaliseringsåtgärden faller på arrendatorn
kan denne således få kreditgaranti
och statsbidrag efter samma
regler som andra. Sådant rationaliseringsstöd
har förekommit i mycket begränsad
omfattning. Någon anledning
att ändra dessa bestämmelser på sätt
herr Vigelsbo åsyftar anser jag inte föreligga.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
interpellation. Anledningen till att jag
framställt dessa frågor är att det har
inträffat fall, då lantbruksnämnd med
stöd av jordförvärvslagens 5 § ansett
sig böra vägra att godkänna ett kontrakterat
förvärv men medel sedermera
saknats för inlösen av fastigheten. I
och med sådan vägran inträder ju enligt
10 § samma lag skyldighet för staten
att inlösa berörda fastighet och därmed
också skyldighet att inom rimlig tid
erlägga likvid. I fall där lantbruksnämnd
erhållit hembud på en fastighet
kan ju både betalningstiden och priset
alltid i någon mån diskuteras, vilket
däremot knappast inträffar då lantbruksnämnden
med stöd av 5 § vägrat
annan köpare avtalsreglerat eller avtalsöverenskommet
förvärv och tvångsinlösen
alltså blir aktuell. Då krävs omedelbar
likvid.

Pengar saknas även för andra ändamål,
t. ex. för garantilån till byggnader,
täckdikning och så vidare.

Jag skulle vilja hemställa att herr
statsrådet — och jag riktar denna hemställan
även till jordbruksutskottets ordförande
— att fråga lantbruksnämnden
i deras eget län vilka belopp den har
att röra sig med. Enligt rykten jag hört
är man i lantbruksnämnden i Malmöhus
län nära nog inställd på att lägga
ned verksamheten på grund av brist
på medel. Så har det sagts mig — huruvida
det talet har någon grund får givetvis
stå för sagesmannens egen räkning.

Jag vill inte rikta någon grav anmärkning
mot det förhållandet att det
råder brist på medel — penningbrist
kan ju vem som helst råka ut för. Men
det anmärkningsvärda är att lantbruksnämnderna
fått vittgående ålägganden,
som grundar sig på riksdagsbeslut och
på av Kungl. Maj :t utfärdade författningar
men som sedan inte kan full -

Tisdagen den 24 maj 1960 fm.

Nr 25

Svar på interpellation ang. lantbruksnämndernas fullgörande av viss inlbsens -

skyldighet enligt jordförvärvslagen

göras på grund av att det saknas pengar.
Det förhåller sig för övrigt så snart
nog på samtliga departements verksamhetsområden
— att vi genomför reformer,
som man sedan inte kan omsätta
till praktiska realiteter på grund
av penningbrist.

Jag frågar mig om det inte vore på
tiden att man i kanslihuset och — skulle
jag nog vilja säga — även i riksdagen
något mer följde det finansministerns
råd, som vi skall diskutera om
ett par dagar. Finansministern har fått
upp ögonen för att vi måste vara återhållsamma
på praktiskt taget alla områden.
Vi bör nog se till att staten, liksom
den enskilde får göra, rättar mun
efter matsäcken.

Behovet av medel borde ha förutsetts
när de jordbrukspolitiska reformerna
genomfördes. Det var nog riktigt
att genomföra alla dessa reformer,
men hur i all världen skall vi skaffa
pengar till dem? Det är ju just medelsbristen
som gör att lantbruksnämnderna
i dag befinner sig i denna situation.

Lantbruksnämnden i mitt hemlän
blev häromdagen erbjuden att göra
ett förvärv. Vi beslöt preliminärt —
i avvaktan på att vi vid det nya budgetårets
början skall få pengar så att
vi kan betala köpet — att göra detta
förvärv. Men så kan man inte förfara
hur länge som helst, eftersom det innebär
att man tar i anspråk nästa budgetårs
anslagsmedel, vilka alltså i värsta
fall kan vara förbrukade när budgetåret
börjar.

Jag tror att det är viktigt att vi diskuterar
dessa ting, eftersom lantbruksnämnderna
befinner sig i ett svårt läge
på grund av den föreliggande bristen
på medel.

På min fråga angående kronoarrendators
rätt att genom lantbruksnämnden
erhålla kreditgaranti och rationaliseringsstöd
svarar statsrådet att kronoarrendator
bör vara tillförsäkrad samma
rätt som andra arrendatorer. Det är

en sak som jag till fullo instämmer i.
Jag tror inte att det finns någon som
vill förmena en kronoarrendator sådan
rätt, men frågan är väl om inte domänverket
självt borde stå för sådana förbättringskostnader.
Det kan ju inte anses
vara rimligt att lantbruksnämnderna
får sitta där med tomma händer utan
att kunna fullgöra sina åligganden och
dessutom tvingas använda de begränsade
tillgångar de har till att svara för
förbättringskostnader på domänverkets
gårdar, samtidigt som domänverket
självt använder sina pengar till inköp
av den skog som skulle användas som
kompletteringsreserv för ofullständiga
jordbruk. Jag hoppas, herr talman, att
jag får påräkna herr statsrådets medverkan
för en ändring av här berörda
missförhållanden. Domänverket bör
självt svara för kostnaderna för uppsättande
av spannmålstorkar, spannmålssilos,
för reparation av ekonomibyggnader
o. s. v. Jag är alldeles övertygad
om att domänverket, när ett nytt
arrendekontrakt skrivs, kommer att ta
ut ersättning för kostnaderna för dessa
reparationer i form av ett högre arrende,
oavsett om lantbruksnämnden har
betalat dessa kostnader eller inte. Då
vore det ju också riktigt att domänverket
betalade dessa kostnader och
inte övervältrade dem på lantbruksnämnderna
med deras begränsade resurser.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är van vid att herr
Vigelsbo är mycket försiktig med sina
uppgifter, och jag är därför en aning
oroad över vad han sagt här i dag; det
sammanfaller nämligen inte alls med
de uppgifter jag har fått om tillståndet i
lantbruksnämnderna och möjligheterna
till inlösen enligt 10 § — det är ju det
herr Vigelsbo frågat om. Jag bortser
således från de fall då lantbruksnämnderna
kan ha intresse att köpa in fas -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. lantbruksnämndernas fullgörande av viss inlösensskyldighet
enligt jordförvärvslagen

tigheter och själva tar initiativ till detta.
På den punkten kan nämnderna anpassa
sin verksamhet till de möjligheter
som föreligger.

Jag vill betona att jordfonden på sitt
sätt bara är ett rörelsekapital. Nämnderna
måste se till att de kan avyttra
fastigheterna för att på det sättet få
in nya pengar som de kan arbeta vidare
med. Jag skall gärna medge att jag tror
att läget för närvarande när det gäller
att göra fria inköp är en smula ansträngt.
Jag skall också gärna erkänna
att jag föreställer mig att det i ett annat
ekonomiskt läge skulle ha varit
möjligt att anvisa ytterligare medel till
jordfonden.

Vi kan inte bortse från de förhållanden
som råder i dag med knappa kapitaltillgångar.
Jag tycker dock att resurserna
har förstärkts mycket kraftigt
under de senaste åren.

Jag har fått den uppgiften, herr Vigelsbo,
att man under kalenderåret 1965
avslog 252 ansökningar om jordförvärvstillstånd,
varvid 5 § åberopades,
d. v. s. man hänvisade till att egendomarna
behövdes för rationaliseringsändamål.
Men nämnderna träffade därefter
fria uppgörelser, och icke i ett
enda fall har nämnderna tvingats till
inlösen därför att säljaren, med hänvisning
till denna paragraf, påfordrat
inlösen.

Herr Vigelsbo ville låta påskina att
nämnderna inte kan fullfölja de uppgifter
och åtaganden som de enligt
lagstiftningen har. Jag har en annan
uppfattning på denna punkt. Detta
måste såvitt jag förstår betyda att antingen
herr Vigelsbo eller jag är felinformerad.
Det är naturligvis för mig
mycket angeläget att undersöka om lantbruksnämnden
i Västmanland icke har
kunnat fullfölja sina åtaganden. Jag har
fått uppgiften att lantbruksnämnden i
Västmanland under budgetåret 1965/66
fick ytterligare 675 000 kronor och kom
upp i närmare 2 miljoner för inköp.

Jag skall inte utesluta att det kan ha
inträffat att dessa pengar ändå inte
räckt till. Men jag har vidare fått en
försäkran från lantbruksstyrelsen att
man håller en viss reserv som skall
kunna användas om man tvingas till
åtaganden av det slag som herr Vigelsbo
här antytt.

När det sedan gäller förhållandena
för arrendatorerna får vi observera
att den skyldighet som i detta sammanhang
ligger på jordägaren får domänverket
svara för, ty arrendatorerna kan
naturligtvis inte blandas in i det sammanhanget.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få tacka statsrådet för hans erbjudande
att undersöka dessa förhållanden,
men jag har från flera håll i
landet hört sägas att lantbruksnämnderna
saknar resurser för att driva
verksamheten i den omfattning som de
författningsenligt skall göra. Jag vet
att vi i lantbruksnämndens inre delegation
fattat beslut om torrläggningslån.
Vi har fattat beslutet preliminärt
på grund av att medel nu inte står till
förfogande. Huruvida detta nu skall
kunna regleras vid ett nytt budgetårs
början vet jag inte. Jag har hört sägas
att samma förhållande kan noteras även
från Malmöhus län. Jordbruksministern
kanske inte känner till detta, men jag
har hört att lantbruksnämnden saknar
medel och att den allvarligt — kanske
inte allvarligt men skämtsamt —- förklarat
sig beredd att nedlägga verksamheten
just på grund av bristen på tillgångar.

Det är även en annan sak som gjort
mig förvånad. Vi övertog från arvsfonden
en gård, för vilken betalades omkring
250 000 kronor. Vi skrev separat
till lantbruksstyrelsen om att få pengar
för att betala vårt förvärv från arvsfonden.
Pengarna kom! Kanske öppnar
detta en möjlighet att få pengar, om

Nr 25

Tisdagen den 24 inuj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. s. k. patienthotell

man skriver separat efter varje affärsuppgörelse.
Men jag tycker att det vore
orättvist om arvsfonden skall ha förmånsrätten
att få pengar när den avstår
från mark. En jordbrukare som
drabbas av 5 § och tvingas att sälja
till lantbruksnämnden får inte sina
pengar. Detta är inte riktigt rätt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Talar inte herr Vigelsbo
här om en helt annan sak än den
han berörde i interpellationen? Det är
klart att lantbruksnämnden i sin löpande
verksamhet har rätt att fatta beslut
om inköp av den ena eller den andra
fastigheten, men här har ändå herr
Vigelsbo talat om att det inte fanns
pengar för att klara upp den inlösensskyldighet
som förelåg i den mån nämnden
avslår enligt jordförvärvslagen.

Jag har svarat på den fråga herr Vigelsbo
har ställt, men nu tycks det mig
som om herr Vigelsbo åsyftar någonting
helt annat. Självfallet kvarstår att
iag skall undersöka om det verkligen
förhåller sig på det sätt som herr Vigelsbo
antydde i sitt första inlägg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. s. k. patienthotell Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ekström i Iggesund
har frågat, om det är min uppfattning
att initiativ till s. k. patienthotell

l)ör uppmuntras, och undrar vilka åtgärder
som vidtagits eller kommer att
vidtas för att åstadkomma tillfredsställande
bestämmelser i fråga om vårdavgifter,
resekostnadsersättningar m. m.
för den som vistas på patienthotell.

Beteckningen patienthotell används
för inrättningar av olika karaktär. Två

huvudtyper av patienthotell kan urskiljas.
Den ena är främst avsedd att bereda
patienter i öppen vård, som har
lång resväg, möjlighet till inackordering
under tid då de undergår en serie behandlingar
eller undersökningar vid en
sjukhuspoliklinik. Den andra typen av
patienthotell är att anse som en del av
ett sjukhus, avsedd för patienter i sluten
vård som inte behöver ligga till
sängs under dagen.

Jag anser att patienthotellen är ett
värdefullt inslag i de olika åtgärder
som syftar till att minska trycket på
den slutna sjukvården och minska kostnaderna
för denna.

Patienter, som bor på patienthotell
av den första typen, får ersättning för
den öppna läkarvården och i samband
därmed företagna resor enligt sjukförsäkringens
vanliga regler. Problemet
härvidlag torde vara att enligt dessa
regler ersättning för övernattningskostnader
kan utgå endast i begränsad utsträckning.
Svenska landstingsförbundet
har i skrivelse den 11 november
1965 rekommenderat landstingen att
tills vidare ge bidrag till patient, som
efter remiss av därtill behörig läkare
behandlats i öppen vård vid regionsjukhus,
samt att ersättningen bör motsvara
skälig hotellkostnad och i förekommande
fall uppskattad merkostnad
för mat på orten. Frågan om ersättning
för övernattningskostnad från sjukförsäkringen
behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Vid den typ av patienthotell, som anses
utgöra en del av sjukhuset, betraktas
vården i sjukförsäkringshänseende
som sjukhusvård. Vårdkostnaden ersätts
alltså och ersättning utgår för resor
till och från sjukhuset vid intagningen
och efter avslutad vård. Problemet i
detta fall — som för övrigt gäller den
slutna vården över huvud taget — är
att sjukförsäkringen inte utger resekostnadsersättning
då patienten vid tillfälliga
avbrott i sjukhusvården, t. ex. under
veckoskiften, besöker sitt hem. Av -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. hälsokontrollen

brotten i vården torde ofta vara föranledda
av att personalsituationen på
sjukhusen gör det angeläget att ha så
tåg patientbeläggning som möjligt under
veckoskiftena. Ett mål som rör
denna resekostnadsfråga prövas f. n. i
försäkringsdomstolen. Även 1961 års
sjukförsäkringsutredning har sin uppmärksamhet
riktad på frågeställningen.

Vidare anförde

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för socialdepartementet för
svaret på mina frågor angående vissa
med de s. k. patienthotellen sammanhängande
spörsmål. Jag noterar med
tillfredsställelse att statsrådet anser inrättande
av patienthotell som värdefulla
åtgärder för att minska trycket på
den slutna sjukvården dels när det gäller
efterfrågan på vårdplatser och dels
ur kostnadsbesparande synpunkt.

Statsrådet har i sitt svar framhållit
att man för närvarande kan skilja på
två huvudtyper av patienthotell. Mina
frågor avsåg närmast den grupp av patienthotell
som inrättas i anslutning till
ett sjukhus och följaktligen kan anses
som en del av detta. Jag hade som exempel
anfört den vård som t. ex. lämnas
vid en röntgenterapeutisk klinik
och där behandlingen varar en mycket
kort tid av dygnet — i övrigt är patienten
inte föremål för någon som helst
vård. Det torde inte råda någon tvekan
om att det ur alla parters synpunkt
måste anses synnerligen otillfredsställande
om en sådan patient skulle uppehålla
en dyrbar plats på en vårdavdelning.

Den huvudsakliga frågan i min interpellation
gäller resekostnaderna för
dylika patienter. På grund av ett utslag
i försäkringsdomstolen anser sig
vissa försäkringskassor numera för
hindrade att lämna ersättning för resor
till och från hemmen vid veckosluten
då patienthotellen hålls stängda

av invandrad utländsk arbetskraft

dels på grund av att någon behandling
inte förekommer lördagar och söndagar
och dels på grund av personalbrist.
Eftersom ett ytterligare mål av liknande
art för närvarande prövas av försäkringsdomstolen
förstår jag till fullo
att socialministern inte nu velat ge någon
bestämd mening till känna, men
han anför att 1961 års sjukförsäkringsutredning
har sin uppmärksamhet
riktad på dessa spörsmål.

Jag har, sedan jag framställde interpellationen,
gjort mig underrättad om
detta sistnämnda, och i Svenska landstingsförbundets
skrivelse, som socialministern
har åberopat i sitt svar, till
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
har det upplysts att sjukförsäkringsutredningen
har under prövning
försäkringsfrågor med anknytning till
vård på femdagarsavdelningar och att
förslag kan väntas ganska snart. Vissa
andra spörsmål, däribland patienthotellen,
patientens kostnader för av honom
själv anskaffad kost och logi på sjukhusort
in. in., skulle emellertid, efter vad
jag inhämtat, komma att behandlas i
ett senare betänkande i samband med
en översyn av resekostnadsbestämmelserna.

Enligt min mening skulle det vara
synnerligen värdefullt om utredningen
i ett enda betänkande och utan onödigt
dröjsmål kunde ta upp samtliga dessa
frågor. Jag är nämligen övertygad om
att vi snabbt går emot ett borttagande
av nu gällande strikta gränser mellan
öppen och sluten sjukvård.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. hälsokontrollen
av invandrad utländsk arbetskraft

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har ställt

Tisdagen den 24 maj 1900 fm.

Nr 25

Öl

Svar på interpellation ant?, hälsokontrollen av invandrad utländsk arbetskraft

vissa frågor om hälsokontroll av invandrande
utländsk arbetskraft.

I de fall då svenska myndigheter medverkar
vid mottagandet av utlänningar
i Sverige, ordnas regelmässigt läkarundersökning
genom myndigheternas
försorg.

Flyktingar, som enligt regeringens beslut
överförs hit från mellersta och södra
Europa, undersöks av läkare i respektive
läger innan den svenska uttagningsdelegationen
börjar sitt arbete. Vid dessa
uttagningar medverkar en av medicinalstyrelsen
utsedd läkare, som bedömer
flyktingarnas hälsotillstånd med
ledning av det material som lägerläkaren
ställt till förfogande. När flyktingarna
anlänt till Sverige, kontrolleras de av
provinsialläkaren på den ort där mottagningsförläggningen
är belägen.

Tillströmningen av spontant inresande
utlänningar gjorde det i höstas nödvändigt
för arbetsmarknadsstyrelsen att
placera åtskilliga av dessa i förläggning
i avvaktan på att arbete och arbetstillstånd
skulle kunna ordnas. Därvid kontrollerades
utlänningarnas hälsotillstånd
i förläggningen av vederbörande provinsialläkare.

I samband med den överföring av viss
arbetskraft från Jugoslavien som för
närvarande planeras är det meningen
att läkarundersökning skall ordnas.

När svenska staten organiserar mottagning
av utländsk arbetskraft, anordnas
alltså i regel läkarundersökning.

Vad sedan angår den stora mängden
utlänningar, som i vanlig ordning genom
svenskt konsulat söker arbetstillstånd
för att resa till Sverige och ta
arbete här, krävs inte läkarundersökning.
Vi bar över 160 000 arbetsanmälda
utlänningar i Sverige, av vilka ca
100 000 är nordiska medborgare. Motiven
för att allmänt anordna hälsokontroll
av den utländska arbetskraften synes
mig på det hela taget inte vara starkare
än i fråga om den svenska. Frågan
om en allmän hälsokontroll i vårt land
aktualiseras när vi till hösten får resul -

taten från den s. k. Värmlandsundersökningen.

Beträffande möjligheterna för de invandrade
att erhålla poliovaccinering
vill jag nämna, att den poliovaccinering
som sker i landet är öppen för var och
en som vistas här oberoende av medborgarskap.
Den är också kostnadsfri
för alla. Den som vill bli vaccinerad har
bara att vända sig till vederbörande
hälsovårdsnämnd eller till länsläkaren.

Vidare anförde:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Det är nu fyra månader sedan
jag framställde den. Då fördes i den allmänna
debatten och i tidningspressen
en intensiv debatt om den utländska
arbetskraften och dennas inpassande i
vårt samhälle. Under den debatten framkom
emellertid inte den fråga beträffande
läkarkontroll som jag har tagit
upp i min interpellation och som enligt
min mening borde ha kommit med, eftersom
sjukvårdsfrågorna borde ha belysts
i detta sammanhang.

Den viktigaste anledningen till interpellationen
var emellertid, vilket även
framgår av densamma, att länsläkaren i
Örebro län på begäran av länsarbetsnämnden
och på dess bekostnad företog
en hälsoundersökning i ett av de läger
som anordnats för en del utländsk arbetskraft
i avvaktan på dess placering
hos olika företag. Därvid framkom sådant
som gav anledning till oro och som
redovisades i en rapport till länsarbetsnämnden,
vilken troligen förmedlade
den till medicinalstyrelsen. Jag skall
inte närmare gå in på detaljerna i denna
rapport, ehuru jag har redovisningsmaterialet,
men så mycket bör framhållas
att vissa smittosamma sjukdomar
kunde konstateras, vilka för vårt lands
vidkommande numera är mycket sällsynta.

Elfter en sådan undersökning kan man

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. hälsokontrollen av invandrad utländsk arbetskraft

hysa vissa farhågor för att viss smittorisk
kan uppstå om ej åtgärder vidtages.
Det är enligt min mening för sent att
göra en sådan upptäckt när vederbörande
redan kommit hit. Inom parentes kan
jag också nämna att viss invaliditet även
kunde påvisas vid den nu påtalade undersökningen.

Jag är emellertid tacksam för det svar
jag har fått på mina frågor, ty det visar
att uppmärksamheten nu riktats på dessa.
Socialministern säger i sitt svar att
då svenska myndigheter medverkar vid
mottagande av utlänningar i Sverige
ordnas regelmässigt läkarundersökning
genom myndigheternas försorg. I svaret
uppräknas även olika kategorier av utlänningar
såsom flyktingar, spontant inresande,
viss arbetskraft från Jugoslavien
samt utlänningar som i stora massor
i vanlig ordning genom svenskt konsulat
kommer hit och som söker arbetstillstånd.

Jag har uppfattat socialministerns
svar så — jag hoppas det är riktigt uppfattat
— att de läger där flyktingar undersöks
är sådana som ordnas i respektive
hemland innan de kommer till Sverige.
I så fall är jag ense med socialministern
i detta avseende. Jag vill också
tacksamt notera vad socialministern
sade i sitt svar, nämligen att i samband
med överföring av viss arbetskraft från
Jugoslavien planeras för närvarande att
läkarundersökning skall ordnas.

Det är klart att en mera enhetlig undersökning
av den utländska arbetskraften
bör ske, oavsett på vad sätt den
kommer hit. Det borde vara till hjälp
både för den enskilde individen och
hans arbetsgivare.

Vi har ju här i landet trångt då det
gäller den sjukvårdande verksamheten.
Det känner ju både socialministern och
jag till. Vi arbetar ju båda var på sitt
sätt inom denna verksamhet och har
problem att brottas med. Det är angeläget
att vi kan komma våra medmänniskor
till hjälp efter den förmåga och
de möjligheter vi har och ordna det så

att ingen behöver bli besviken på oss
vid förekommande sjukdomsfall. Det
skulle vara mer än beklagligt om sjuka
människor komme hit utan att vi hade
resurser att ta hand om dem.

Vidare nämner socialministern i sitt
svar den allmänna hälsokontrollen, och
jag är färdig att säga: Eja vore vi där!
Det skulle ju betyda ofantligt mycket
om vi kunde komma så långt att vi kunde
införa en allmän hälsokontroll. Socialministern
säger att detta skall aktualiseras,
när vi på hösten får veta resultaten
av den s. k. Värmlandsundersökningen.
Det skall bli mycket intressant
att ta del av densamma. Då kan man få
en sammanfattande bild av hur stort
behovet är av denna hälsokontroll.

Efter de erfarenheter som gjorts i olika
fall förstår jag att statsrådet har sitt
intresse riktat på dessa ting, och jag vill
hoppas att vi skall kunna bemästra även
sjukvårdsförhållandena på ett tillfredsställande
sätt. Därmed ber jag ännu en
gång att få tacka för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara på ett par
punkter göra några kommentarer.

Herr Berglund har i sin interpellation
och även i debatten åberopat bl. a. en
undersökning av invandrare som inkvarterats
i ett läger i hans eget hemlän.
Han anger för övrigt i sin interpellation
att 21,5 procent av de undersökta
var behäftade med mer eller mindre
uttalade defekter eller sjukdomssymtom.

Av förläggningsläkarens rapport framgår
emellertid att av 144 invandrare som
inkvarterades i denna förläggning cirka
5 procent torde lida av sådana sjukdomstillstånd
som kan medföra risk för
förtidiga arbetshinder. I denna procentsiffra
är de fyra fall av lungtuberkulos
inte inräknade vilka, enligt vad
som direkt inhämtats från undersökningsläkaren,
var i behov av fortsatt
kontroll men dock ansågs arbetsför -

Tisdagen den 24 maj 1966 fm. Nr 25 63

Svar på interpellation ang. inrättande av ett statligt institut för psykisk hälsovård

mögna. Det var inte, enligt min mening,
någon särskilt larmande rapport. Tillståndet
bland dessa invandrare var således,
såvitt jag kan förstå, inte särskilt
allvarligt även om somliga hade sjukdomssymtom
och defekter.

Sedan vill jag beträffande den fråga
herr Berglund ställde svara att de flyktingar
som blir uttagna till Sverige
genomgår läkarundersökning i lägret
utomlands. Det blir alltså ett ja på denna
fråga. Jag delar herr Berglunds uppfattning
att det självfallet är angeläget,
att man så långt möjligt medverkar till
att hälsokontroll företas, men man skall
observera, vilket jag också framhållit i
mitt svar, att vi inte har några krav härvidlag
när det gäller den spontant invandrade
arbetskraften, och inte heller
har vi här hemma i Sverige krav på
läkarintyg när det rör sig om anställningar
i allmänhet. Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten på denna
punkt. Jag anser att de åtgärder som
vidtagits för att i hälsoavseende undersöka
den utländska arbetskraft som genom
svenska statens medverkan kommer
till Sverige är tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på interpellation ang. inrättande
av ett statligt institut för psykisk hälsovård Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjönell har frågat
mig om jag har för avsikt att ta
initiativ till inrättandet av ett statligt
institut för psykisk hälsovård.

Interpellanten har beskrivit sitt uppslag
i största korthet. Härav framgår
att det av honom tänkta institutet skulle
ha till uppgift att försöka förebygga
uppkomsten av psykiska sjukdomar.

Till institutet skulle knytas »expertis
i fråga om t. ex. sociala frågor, inlärt
beteende, psykiatri, medicin, kirurgi
samt måhända också religion, livsåskådning
och filosofi». Det tänkta institutet
skulle planera den psykiska
hälsovården, utbilda personal för denna
och dessutom övervaka utbildningen
av läkare och annan sjukvårdspersonal,
präster, poliser m. fl.

För min del har jag inga planer på
ett sådant institut. De allvarliga frågor
som det här gäller skulle enligt min
åsikt inte främjas genom en organisatorisk
nybildning av det slag som interpellanten
skisserat, eftersom denna
skulle vara ägnad att skapa oklarhet
om ansvaret och splittring av resurserna
på ett viktigt område av sjuk- och
hälsovården.

Vidare anförde:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för hans
svar på min interpellation.

Jag är givetvis besviken på grund av
svarets negativa innebörd och den kategoriskt
avvisande hållning som socialministern
intar mot förslaget att
skapa ett institut för psykisk hälsovård.
Uppslaget borde väl ändå kunna anses
vara av den arten att det åtminstone
är värt ett allvarligt övervägande. Det
är för mig svårförståeligt att statsrådet
anser att en institution, som enligt
grundmeningen i interpellationen skulle
få till uppgift att planera den psykiska
hälsovården och utbilda personal
på olika områden som kan vara profylaktiskt
verksam, skulle splittra resurserna
på ett viktigt område av sjuk- och
hälsovården.

Det måste uppenbarligen tvärtom förhålla
sig sfi, att det av mig skisserade
institutet skulle kunna åstadkomma en
förstärkning av de för närvarande alldeles
för klena resurserna på den psykiska
sjukvårdens område. Situationen

64 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Svar på interpellation ang. inrättande av ett statligt institut för psykisk hälsovård

för dagen är ju den att mentalsjukhusen
upptar hälften av alla sjukhusplatser
men bara har tillgång till 6 procent
av läkarkåren. I stället för att ha en
läkartäthet om en läkare på 4 000 människor
— vilket torde vara ett av experterna
uppställt minimum — har vi
här i landet endast en psykiater på
14 000 människor.

Samtidigt som man noterar dessa beklagliga
förhållanden skall det också
konstateras och påtalas hur de psykiska
sjukdomstillstånden oavbrutet och
i skrämmande takt ökar inom alla lager
av befolkningen. Redan i skolan kan
man spåra denna utveckling. Sålunda
rapporterar skolöverläkaren i Stockholm
att antalet högstadieelever, som
måste undergå psykisk undersökning,
på sju år har ökat från ett drygt hundratal
till nära tusentalet i dag. Från universiteten
rapporteras också en oroväckande
ökning av antalet psykiska sjukdomsfall.
Bara vid Uppsala universitet
anges ökningen vara 30 procent per år.
Och enligt den senaste rapporten har
inte mindre än 1 600 studenter vid detta
universitet fått lov att besöka psykiater.
Samma tendens kan spåras från
näringslivets arbetsplatser och även
från hemmen — kort sagt från alla sektorer
av befolkningen.

I ett läge som sålunda präglas av en
ständig stegring av de akuta och även
de kroniska psykiska sjukdomsfallen
och av en otrolig underbemanning på
vårdsidan, främst i fråga om läkare och
sjuksköterskor, finns det såvitt jag kan
finna — och det är en åsikt som får stöd
av framstående psykisk expertis — endast
en sak att göra: samhället måste
sikta till en helhjärtad satsning dels på
forskning och dels på utbildning av
personal som kan arbeta i förebyggande
syfte.

Dessa båda mål skulle kunna förverkligas
genom ett institut av det slag
jag skisserat i min interpellation. Institutet
skulle till sig knyta framstående
expertis, inte bara på det medicinska

och psykiatriska området utan även
psykologer och sociologer m. fl. Denna
expertis skulle bedriva forskning om
möjligheterna att på effektivast möjliga
sätt förebygga uppkomsten av psykiska
sjukdomstillstånd. Det vore heller
inte otänkbart att till institutet foga
en avdelning, där patienter kunde mottagas
och där sålunda rent klinisk
forskning kunde bedrivas.

Institutets andra uppgift, att utbilda
personal i psykisk hälsovård, skulle
inte bli mindre betydelsefull. Denna
personal behöver ingalunda vara enbart
medicinskt utbildad utan bör ha erfarenheter
även från andra områden av
mänsklig samlevnad. Den personalutbildningen
borde också få en som jag
anser självklar kompletterande uppgift,
nämligen att kontrollera att utbildningen
av en rad andra yrkeskategorier,
som i sin dagliga verksamhet får kontakt
med mänskliga problem med psykisk
bakgrund, verkligen blir berikad
med en grundlig träning i människokunskap
och människobehandling. Sådana
yrkeskategorier är t. ex. läkare
inom den somatiska sjukvården, lärare,
jurister, skolhemspersonal, präster
och poliser m. fl. Om utbildningen i
människokunskap på det sättet kunde
breddas, skulle profylaktiska insatser
med största sannolikhet kunna göras
på det psykiska sjukvårdsområdet, i
helt annan utsträckning än hittills och
vår överansträngda psykiatriska och
mentalvårdande personal över huvud
taget få en välbehövlig lindring i sin
arbetsbörda för att med större kraft
och förmåga kunna ägna sig åt de verkligt
svåra fallen.

Jag är förvånad över statsrådets negativa
attityd i denna fråga, och jag är
för min del av rakt motsatt åsikt. Jag
tror nämligen att ett psykiskt hälsoinstitut
med här angivna arbetsuppgifter
skulle få mycket stor betydelse. Långtifrån
att splittra skulle det i stället stärka
våra otillräckliga resurser på den
psykiska sjukvårdens område.

Tisdagen den 24 maj 1900 fm. Nr 25

Svar på interpellation ant;, inrättande av

Herr talman! Med det anförda ber
jag iin en gång att få tacka för svaret.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Förra veckan förde vi
i riksdagen en diskussion om mentalsjukvården,
och veckan dessförinnan
var den frågan också uppe till debatt
i samband med en proposition, som avsåg
huvudmannaskapet för den vården.
Jag vill hänvisa herr Sjönell till den
propositionen, nr 04 s. 12. Där finns
det en redogörelse för personalläget och
för dagens resurser.

Det är riktigt att läget på sina håll
kan vara bekymmersamt, men av redogörelsen
framgår, herr Sjönell, att läget
inom den psykiska vården i dag
ingalunda är så bekymmersamt som
herr Sjönell uppenbarligen vill göra
gällande.

Men jag skall inte ta upp den sidan
av diskussionen. Jag vill bara säga,
herr talman, att när jag läste herr Sjönells
interpellation var jag verkligen
inte på det klara med vart han ville
komma. Nu har herr Sjönell i sitt inlägg
här utvecklat synpunkter som i
varje fall inte finns i interpellationen.
Jag vill betona att när vi av alla krafter
söker integrera den psykiatriska
sjukvården med kroppssjukvården —
de två viktiga besluten här i riksdagen
för kort tid sedan hade det syftet — då
vill herr Sjönell ha ett särskilt institut
för psykisk hälsovård. När statens ansvar
för mentalsjukvården övergår till
landstingen vill herr Sjönell göra ett
statligt institut som planerar den psykiska
hälsovården. Skall den planeringen
konkurrera med den som skall ske
dels hos medicinalstyrelsen som centralt
ledningsorgan, dels hos sjukvårdens
huvudmän själva, eller skall institutet
ersätta medicinalstyrelsen?

Vi prövar just nu ett betänkande, som
3 — Andra kammarens protokoll 1966. I

ett statligt institut för psykisk hälsovård

remissbehandlats och som går ut på
att förstärka medicinalstyrelsens plancringsresurser.
Skall i stället planeringen
inom den psykiatriska vården
isoleras i ett helt nytt organ? Och vad
iir det för dubbelkommando över läkar-
och sjuksköterskeutbildningen som
egentligen här föresvävar herr Sjönell?
Såvitt jag förstår går herr Sjönells uppslag
stick i stäv mot de principer som
det råder stor enighet om både i och
utanför riksdagen — i varje fall om man
läser den interpellation som jag här
har svarat på.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Med de ibland litet
egendomliga arbetsförhållanden vi har
här i riksdagen har det blivit så att vi
i dag har en interpellationsdebatt och
i morgon kommer att få en debatt på
grund av en motion i samma ämne. Utöver
de propositioner, som socialministern
angav och som har behandlat detta
ämne, föreligger alltså vid årets riksdag
en motion rörande åtgärder mot
de psykiska störningarna.

Jag skall för dagen inskränka mig
till att säga, att jag i stort sett har precis
samma åsikt som herr Sjönell, att
detta är en mycket allvarlig fråga: hur
man skall kunna klara den profylaktiska
vården i samband med psykiska störningstillstånd.
Huruvida man klarar
den saken genom att, som interpellanten
föreslår, inrätta ett statligt institut,
skall jag lämna därhän. Jag tror inte
att man utan vidare kan lägga fram en
lösning fix och färdig. Vi har motionsvis
hävdat att man behöver göra en utredning
för att klara frågan, och det
är detta som debatten i morgon kommer
att röra sig om. I avvaktan på en
sådan utredning är jag för min del inte
beredd att säga huruvida ett statligt institut
är den riktigaste lösningen. Men
jag vill livligt instämma i att det är en
mycket allvarlig fråga, som kräver stor
uppmärksamhet.

Härmed var överläggningen slutad,
fr 25

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

§ 20

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
memorial nr 6, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 35, sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
betänkande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 114, 115 och 118—
120, bevillningsutskottets betänkande
nr 46, bankoutskottets utlåtanden nr 33,
34 och 36, första lagutskottets memorial
nr 34, andra lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 47—49, tredje lagutskottets
memorial och utlåtande nr 46
och 47, jordbruksutskottets memorial nr
15 samt allmänna beredningsutskottets
memorial och utlåtande nr 44 och 49.

§ 21

ökad utbildning av socionomer och
gymnastiklärare m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökad utbildning av socionomer
och gymnastiklärare m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bil. 10, punkterna
F 24—26) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1966/67 beräkna till Gymnastiska
centralinstitutet: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 075 000 kr., till Gymnastiska
centralinstitutet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 411 000 kr. och
till Gymnastiska centralinstitutet: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 253 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 50, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 25 februari
1966, föreslagit riksdagen att

I. besluta att den 1 januari 1967 inrätta
en socialhögskola i Örebro i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet förordats;

II. a) besluta att den 1 juli 1966 inrätta
en gymnastik- och idrottshögsko -

la i Örebro, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

b) godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för en särskild
idrottslärarutbildning vid gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm
;

III. a) bemyndiga Kungl. Maj:t att
fastställa personalförteckning för socialhögskolan
i Örebro enligt vad i
statsrådsprotokollet förordats;

b) godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för socialhögskolan
i Örebro, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

c) till Socialhögskolan i Örebro: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 218 000 kr.;

IV. till Socialhögskolan i Örebro: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 102 000 kr.;

V. a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm
enligt vad i statsrådsprotokollet förordats; b)

godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för gymnastikoch
idrottshögskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

c) till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 622 000 kr.;

VI. till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm: Omkostnader för
budgetåret 1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
361 000 kr.;

VII. till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm: Materiel, böcker
in. m. för budgetåret 1966/67 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 132 000 kr.;

VIII. a) bemyndiga Kungl. Maj:t att

Tisdagen den 24 maj 1900 fm. Nr 25

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

fastställa personalförteckning för gymnastik-
och idrottshögskolan i Örebro
enligt vad i statsrådsprotokollet förordats; b)

godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för gymnastikoch
idrottshögskolan i Örebro, att tilllämpas
till vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

c) till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Örebro: Avlöningar för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 472 000
kr.;

IX. till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Örebro: Omkostnader för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 63 000 kr.;

X. till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Örebro: Materiel, böcker m. m. för
budgetåret 1966/67 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 119 000 kr.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Lundström
(1:134) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Ohlin och Hedlund
(11:183);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg m. fl. (I: 692) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wennerfors m. fl. (II: 854), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 50 måtte
1. avslå Kungl. Maj:ts förslag om inrättande
av en socialhögskola i Örebro,
2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att åtgärder vidtoges i syfte att åstadkomma
den planerade utökningen av
socionomutbildningen inom ramen för
befintliga socialhögskolor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (1:693) och den
andra inom andra kammaren av herr

Nordstrandh in. fl. (11:853), i vilka
hemställts att riksdagen 1. med avslag
på Kungl. Maj:ts förslag angående placeringen
av ny gymnastik- och idrottshögskola
måtte besluta att gymnastiklärarutbildning
skulle förläggas till
Umeå, 2. i .skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa att Kungl. Maj:t i samråd
med berörda myndigheter snarast
måtte utarbeta en tidsplan för utbildningens
utbyggnad;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Wirtén och Nyman (1:694)
och den andra inom andra kammaren
av herr Källstad m. fl. (II: 852).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 692 och II: 854, såvitt
nu var i fråga, besluta att den 1
januari 1967 inrätta en socialhögskola i
Örebro i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet förordats; II.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag på motionerna I: 692 och II: 854
samt 1:694 och 11:852, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för socialhögskolan
i Örebro enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för socialhögskolan
i Örebro, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

c) till Socialhögskolan i Örebro: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 218 000 kr.;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag på motionerna I: 692 och II: 854
samt I: 694 och II: 852, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Socialhögskolan
i Örebro: Omkostnader för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten un -

68 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

der åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 102 000 kr.;

IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag på motionerna I: 693 och II: 853,
såvitt nu var i fråga, besluta att den 1
juli 1966 inrätta en gymnastik- och
idrottshögskola i Örebro i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

V. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för en särskild idrottslärarutbildning
vid gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm;

VI. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm
enligt vad i statsrådsprotokollet förordats; b)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för gymnastikoch
idrottshögskolan i Stockholm, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

c) till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 622 000 kr.;

VII. att riksdagen måtte till Gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm:
Omkostnader för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 361 000
kr.;

VIII. att riksdagen måtte till Gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm:
Materiel, böcker m. m. för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 132 000 kr.;

IX. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:693 och 11:853,
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för gymna -

stik- och idrottshögskolan i Örebro enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för gymnastikoch
idrottshögskolan i Örebro, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

c) till Gymnastik- och idrottshögskolan
i Örebro: Avlöningar för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 472 000 kr.;

X. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:693 och 11:853,
såvitt nu var i fråga, till Gymnastikoch
idrottshögskolan i Örebro: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 63 000 kr.;

XI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 693 och II: 853, såvitt
nu var i fråga, till Gymnastik- och
idrottshögskolan i Örebro:Materiel,böcker
m. m. för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
119 000 kr.;

XII. att motionerna I: 694 och II: 852,
i vad de avsåge principbeslut om inrättande
snarast möjligt av ett för socialhögskolan
och gymnastik- och idrottshögskolan
gemensamt högskolebibliotek
i Örebro, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XIII. att motionerna I: 134 och II: 183,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t om åtgärder för att utbildningen
av gymnastiklärare skulle innehålla en
orientering om handikappidrotten, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Kaijser, Strandberg, Wirtén,
Turesson, Nordstrandh och Tobé, vilka
ansett dels att utskottet under I. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till

Tisdagen den 24 maj 1966 fm. Nr 25 69

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

motionerna 1:692 och II: 854, såvitt nn
var i fråga, samt med avslag på Knngl.
Maj:ts förslag om inrättande den 1 januari
1967 av en socialhögskola i Örebro,
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att åtgärder vidtoges i syfte att
åstadkomma den planerade utökningen
av socionomutbildningen inom ramen
för befintliga socialhögskolor;

dels ock att utskottet under II. och
III. — under förutsättning av bifall till
reservationen beträffande hemställan
under I. — bort hemställa,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 692 och II: 854 samt med
avslag på motionerna I: 694 och II: 852,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
besluta att avslå Kungl. Maj:ts förslag
beträffande personalförteckning, avlöningsstat
och anslag till avlöningar till
en socialhögskola i Örebro;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:692 och 11:854 samt
med avslag på motionerna I: 694 och
II: 852, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, besluta att avslå Kungl. Maj :ts
förslag beträffande anslag till omkostnader
till en socialhögskola i Örebro;

2) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Bengtson, Kaijser, Strandberg,
Johan Olsson, Larsson i Hedenäset, Turesson,
Nelander, Mattsson och Nordstrandh,
vilka ansett

dels att utskottet under IV. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 693 och II: 853, såvitt nu
var i fråga, samt med avslag på Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande den 1 juli
1966 av en gymnastik- och idrottshögskola
i Örebro, besluta att gymnastiklärarutbildning
skulle förläggas till
Umeå och i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att Kungl. Maj :t i samråd med
berörda myndigheter snarast utarbetade
en tidsplan för utbildningens utbyggnad; dels

ock att utskottet under IX., X.
och XI. — under förutsättning av bifall
till reservationen beträffande hemställan
under IV. — bort hemställa,

IX. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 693 och II: 853, såvitt nu
var i fråga, besluta att avslå Kungl.
Maj :ts förslag beträffande personalförteckning,
avlöningsstat och anslag till
avlöningar till en gymnastik- och
idrottshögskola i Örebro;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 693 och II: 853, såvitt nu
var i fråga, besluta att avslå Kungl.
Maj:ts förslag beträffande anslag till
omkostnader till en gymnastik- och
idrottshögskola i Örebro;

XI. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 693 och II: 853, såvitt nu
var i fråga, besluta att avslå Kungl.
Maj :ts förslag beträffande anslag till
materiel, böcker m. m. till en gymnastik-
och idrottshögskola i Örebro;

3) av herr Karlsson i Olofström,

4) av herr Blidfors och

5) av herr Källstad, de tre sistnämnde
reservationerna utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Propositionen om inrättande
av en socialhögskola och en
gymnastik- och idrottshögskola, båda
i Örebro, har blivit kraftigt omstridd
— det avspeglas vederbörligen i reservationerna,
som anvisar andra lösningar
än de i propositionen föreslagna.
Att frågorna blivit i så hög grad kontroversiella
bottnar kanske ytterst i direktiven
till utredningarna, där Örebro
direkt anbefalldes som förläggningsort
för båda högskolorna. Det har medfört,
att andra orter i landet och andra lösningar
icke allvarligen prövats.

Man kan här tala om fjärrstyrning,
med ecklesiastikministern som egenartad
mästerlots. Vem bär ingivit honom
en sådan kärlek till den i och för sig
förnämliga staden Örebro, att han blivit
helt okänslig för andra invitationer?
Här föreligger ett intressant problem,
som statsrådet själv är närmast

70 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

till att belysa. Jag beklagar, att statsrådet
inte finns i kammaren nu, men
han är förmodligen upptagen av liknande
ting i parallellkammaren.

Frågan om inrättande av en ny socialhögskola
eller ej kommer andra reservanter
att utförligt belysa. Jag kan
nöja mig med att framhålla, att möjligheterna
att öka intagningen vid de
redan befintliga socialhögskolorna inte
tillräckligt beaktats. Sakkunniga remissinstanser
— bl. a. socialhögskolornas
styrelser och berörda universitetsmyndigheter
— understryker, att de
nuvarande högskolorna i första hand
bör byggas ut. En sådan utbyggnad torde
också vara möjlig att genomföra,
och den torde vidare vara vad den
samhällsekonomiska situationen närmast
kräver. Dessutom är personalresurserna
på lärarsidan mycket begränsade.
Först sedan de befintliga socialhögskolorna
blivit optimalt utnyttjade
— och det är de inte nu — bör man
gå till starten av ett nytt lärosäte, gärna
då med Örebro i fri konkurrens med
andra aspiranter.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
nr 1.

I fråga om behovet av en utökad
gymnastiklärarutbildning torde några
delade meningar inte råda. Genom den
omfattande utbyggnaden av skolväsendet
har ju bristen på gymnastiklärare,
som är utbildade, blivit kännbarare
och kännbarare. Bristen har bara delvis
kunnat täckas genom ökade intagningar
de senaste åren till gymnastiska
centralinstitutet. I det allvarliga läge,
vari vi härvidlag befinner oss, är det,
såvitt jag kan se, fullt befogat att ytterligare
öka utbildningskapaciteten
genom att inrätta en ny utbildningsanstalt
för gymnastiklärare.

Så långt råder allmän enighet. Förläggningsorten
för den nya utbildningsanstalten
har emellertid ställts under
ingående diskussion. Några tungt vägande
skäl för valet av förläggningsort
frambärs inte i de nyss nämnda

direktiven till utredningen, och så som
dessa direktiv är utformade, finns det
kanske inte heller någon större anledning
för utredningen att ta hänsyn till
skillnaderna mellan olika orter i fråga
om de förutsättningar som dessa skulle
kunna ha för att ordna en god undervisning.

En ordentlig jämförelse mellan olika
förläggningsorter hade varit särskilt
lämplig, synes det mig, eftersom uppenbara
nackdelar är förenade med förläggningen
till Örebro, dit man alltså
från början har inriktat sig på att den
nya utbildningsanstalten skall förläggas.

För det första medför en förläggning
till Örebro, att landets båda högskolor
av samma typ och inriktning på detta
område skulle komma att bli placerade
i Mellansverige, vilket från geografisk
synpunkt är mycket diskutabelt, för
att inte säga olämpligt. Vill man sprida
ut denna utbildning, bör den nya högskolan
placeras i Umeå eller i Lund.
Man kan t. o. m. tänka sig, att Göteborg
skulle kunna komma i fråga. Tyvärr
är både Lund och Göteborg redan
starkt överbelastade. Detta är däremot
inte förhållandet med Umeå, åtminstone
inte på långt när i samma utsträckning.

För det andra kräver denna gymnastiklärarutbildning
tillgång till en på
platsen belägen forskningsorganisation,
som arbetar med t. ex. ämnen som anatomi,
fysiologi och hygien. Det krävs
alltså helt enkelt anknytning till en
medicinsk fakultet. I samband med remissbehandlingen
fann bl. a. universitetskanslersämbetet,
att ett sådant samarbete
mellan gymnastiklärarhögskolan
och universitetsinstitutioner inte kan
tillgodoses i Örebro, vilket är helt naturligt
— det finns över huvud taget
inga sådana institutioner där. Det finns
däremot tillgång till sådana i Umeå.

För det tredje bör gymnastiklärarutbildningen
knytas samman med lärarutbildningen
i övrigt. I Umeå finns så -

Tisdagen den 24 maj 1%(S fm. Nr 25

ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

dan lärarutbildning, troligen snart organiserad
på lärarhögskola. Härvidlag
må erinras om att lärarutbildningssakkunniga
föreslagit — och det är att
hoppas att detta förslag går igenom —
att man i lärartjänst skall kunna förena
läroämne med övningsämnet gymnastik.

För det fjärde vill man gärna knyta
en gymnastik- och idrottslärarutbildning
så intimt som möjligt till idrottsutövning.
Umeå innehar en rangplats
bland landets idrottscentra, och stadens
position inom den norrländska idrotten
är, såvitt jag söderifrån kan bedöma
det, mycket stark.

Det är givet, att man inte bör överskatta
betydelsen av detta, när man tar
ställning till lokaliseringen av en ny
gymnastik- och idrottshögskola. Man
kan dock inte komma ifrån att det är
en faktor som ytterligare stärker motiven
för att förlägga den nya högskolan
till den universitetsstad som åtminstone
än så länge är vår nordligaste.
De speciella möjligheter, som däruppe
står till buds på vinteridrottens område,
skall naturligtvis inte heller på något
sätt övervärderas, men man bör
inte glömma bort, att Umeå härvidlag
har ett övertag. Vi vet ju, var den nuvarande
högskolan för gymnastiklärare
är belägen. Det är en viss skillnad mellan
Stockholm och Umeå.

Vägande skäl synes alltså tala för att
den nya gymnastik- och idrottshögskolan
förlägges till Umeå. Jag ber att få
yrka bifall till reservation nr 2.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Som herr Nordstrandh
har påpekat rådde det vid utskottsbehandlingen
fullständig enighet om att
vi behöver en ny gymnastik- och
idrottshögskola här i landet. Det är
riktigt inte minst med tanke på behovet
av flera gymnastiklärare i grundskolan.
Vi har tidigare här i kammaren
även debatterat önskvärdheten av
mera motionsgymnastik och idrott för

.studerande vid gymnasier, yrkesskolor,
högskolor och universitet. Jag tror att
det också är nödvändigt för de yrkesarbetande
att under sakkunnig ledning
få tillfälle till såväl gymnastik som
idrott för att kunna sköta sin hälsa och
utföra ett gott arbete.

Jag vill i anslutning till detta utskottsutlåtande
understryka vad utskottet
har framhållit i anledning av motionerna
nr 134 i första kammaren och
183 i denna kammare med herrar Hedlund
och Ohlin som huvudmotionärer
angående utbildningen av gymnastiklärare
och lämpligheten av att dessa också
kan vara verksamma inom handikappidrotten.
Jag hoppas att vad utskottet
har skrivit blir beaktat och att
de ansvariga för utbildningen av gymnastik-
och idrottslärare kommer att
hålla sin uppmärksamhet riktad mot
de handikappades särskilda problem
och vidtaga härav föranledda åtgärder.

I fråga om placeringen av gymnastikoch
idrottshögskolan har vi, som herr
Nordstrandh tidigare nämnt, varit av
olika meningar i utskottet. Den ena
meningsriktningen hävdar i likhet med
Kungl. Maj :ts förslag att Örebro är den
rätta platsen, medan den andra anser
att det vore bäst att förlägga denna
högskola till Umeå.

Den utredning som ligger till grund
för propositionen har inte nämnt någon
annan lämplig plats än just Örebro.
Detta är naturligt, eftersom utredningens
uppgift skulle vara att söka en
lämplig plats i Mellansverige. Mycket
talar för att Örebro är en mycket passande
stad inom detta område. Örebro
är »framåt», som man brukar säga, och
man kan förvänta att staden utvecklas
ytterligare. Vi kommer att få en universitetsfilial
där. Hur det går med socialhögskolan
skall man kanske inte
yttra sig om på detta stadium, eftersom
det skall avgöras i denna kammare
om en stund.

När det gäller gymnastik- och idrottshögskolan
anser jag emellertid att

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

Umeå har stora företräden framför
Örebro.

Genom propositionen får vi veta att
remissinstanserna överlag understryker
att effektiv gymnastiklärarutbildning
förutsätter en nära kontakt med medicinsk
och psykologisk-pedagogisk forskning.
Universitetskanslersämbetet finner
att behovet av samarbete mellan gymnastiklärarhögskola
och universitetsinstitutioner
i anatomi, fysiologi och
hygien inte kan tillgodoses i Örebro. Av
den anledningen föreslås förläggning av
utbildningen till Umeå.

Rektorsämbetet vid karolinska institutet
framhåller att det inte bör vara
någon skillnad mellan högskolorna då
det gäller deras möjligheter till en nära
kontakt med medicinsk och psykologisk-pedagogisk
forskning. Vi vet ju att
det bedrivs sådan forskning i Stockholm.

Även 1962 års ungdomsutredning
framhåller att den inte vill utesluta tanken
på att örebroskolan vid den slutliga
utbyggnaden bör kompletteras med
forskningsinstitutioner.

Länsstyrelsen i Örebro har påpassligt
framhållit att örebroskolan redan från
början bör planeras så, att möjligheter
finns att här upptaga såväl fysiologisk
forskning som utbildning av idrottslärare.
Härigenom tror man att de båda
skolorna på längre sikt kan göras lika
attraktiva och skickade att meddela
fullgod undervisning.

Det skall kanske också framhållas att
utredningen har undersökt möjligheterna
till sambruk av lärarkrafter vid utbildningen
av socionomer och gymnastikdirektörer.
Man väntar ju att det
skall bli socialhögskola i Örebro, och
jag har anslutit mig till det förslaget.

Denna undersökning har emellertid
lett fram till att man konstaterat att
möjligheterna härtill är begränsade.
Man har nämnt ämnet psykologi, där det
finns vissa förutsättningar till sambruk,
såvitt det gäller grundundervisningen.

Man kan sålunda, såvitt jag förstår,

inte bortse från forskningssynpunkterna
i detta sammanhang, och det är därför
som jag har anslutit mig till reservation
nr 2, som jag nu ber att få yrka
bifall till.

Beträffande socialhögskolan kommer
andra ledamöter att tala för utskottet.
Jag vill endast anföra att det är åtskilliga
remissinstanser som har stött förslaget
om att förlägga denna högskola
till Örebro. De som skall ta emot socionomerna
förordar en ny läroanstalt. Jag
skall emellertid här inte argumentera
för utskottet, eftersom andra talare
kommer att göra det, utan begränsar
mig att yrka bifall till reservation nr 2,
och i övrigt bifall till utskottets förslag.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag tänkte säga några
ord först om socionomutbildningen och
därefter om den föreslagna gymnastikoch
idrottshögskolan.

Förslaget om utformningen av socionomutbildningen
grundar sig på det betänkande
som socionomutbildningssakkunniga
avgav år 1962. Denna utredning
hade även undersökt behovet av socionomer
och kommit fram till att det
skulle behöva utexamineras 480 socionomer
per år. Men samtidigt hade en
prognos- och planeringsgrupp inom
ecklesiastikdepartementet kommit fram
till att det fr. o. m. 1970 skulle behöva utexamineras
700 socionomer. Ungefär
den siffran för behovet av socionomer
har redovisats även i prognoser, som senare
framlagts men som jag inte skall
gå in på.

Socionomutbildningssakkunniga utgick
ifrån att man i första hand borde
utbygga de fyra socialhögskolor som
redan finns. De sakkunniga framhöll
emellertid, att det inte var osannolikt
att man ganska snart skulle behöva en
femte socialhögskola. Orsakerna till att
man i första hand ville utbygga de redan
befintliga socialhögskolorna var
många, men framför allt ansågs det vara
erforderligt med en ordentlig bas för

Tisdagen den 24 maj 1900 fm. Nr 25

Ökad utbildning

forskningen på detta område; genom en
splittring på fler socialhögskolor skulle
det vara svårare att åstadkomma en sådan
bas.

I proposition 48 år 1904 angavs riktlinjerna
för socionomutbildningen. I
denna proposition som grundade sig
på socionomutbildningssakkunnigas betänkande,
talades det inte alls om en
femte socialhögskola i Örebro eller någon
annanstans, utan det sades — vilket
ordentligt har redovisats i den nu
föreliggande propositionen — att den
önskvärda vidgningen av socionomutbildningen
borde åstadkommas inom
ramen för de fyra socialhögskolor som
redan finns. Även statsutskottet och
riksdagen följde de riktlinjerna.

Men redan året därpå, alltså förra
året, utfärdades direktiv för en ny utredning
som skulle förbereda inrättandet
av en ny socialhögskola. De direktiven
har herr Nordstrandh här talat något
om; jag kanske kommer tillbaka till
dem senare. Det sades i direktiven, att
det förelåg lokalproblem vid de fyra
socialhögskolorna, varför man kanske
borde inrätta en femte med ungefär
samma utbildningskapacitet som socialhögskolorna
i Lund och Göteborg har,
d. v. s. 150 utexaminerade om året.

Socionomutbildningen har kvantitativt
sett ökat kraftigt under senare år —
det har varit nära nog en fördubbling
på fyra år. För läsåret 1962/63 redovisades
380 utbildade socionomer, medan
man för nästkommande läsår räknar
med 660. Enligt vad som försports är
det dock ett mindre antal ansökningar
i år än föregående år till socialhögskolorna.

Den nya utredningen, som bekräftat
att det föreligger ett stort behov av
socionomutbildning, har enligt sina direktiv
haft att undersöka möjligheterna
att förlägga en femte socialhögskola till
Örebro. En sådan förläggning motiveras
bl. a. med att det enligt redan fattat
beslut kommer att bli en universitetsfilial
i Örebro, att den tekniska magis3*
— Andra kammarens protokoll 1966.

av socionomer och gymnastiklärare m. m.

terutbildningen i Örebro kommer att
få fastare former och att den nya socialhögskolan
kan dra nytta av den utbildning
som alltså redan finns i eller
kommer till Örebro. Det kan naturligtvis
också tänkas att man i departementet
resonerat tvärtom och anser att det för
att stödja de redan befintliga högskolorna
i Örebro vore bra att få en socialhögskola
samt en gymnastik- och idrottshögskola
förlagda dit.

Några betydelsefulla remissinstanser
har avstyrkt det föreliggande förslaget.
Universitetskanslersämbetet, rektorsämbetena
för socialhögskolorna i Lund
och Stockholm, samarbetsnämnden för
de fyra socialhögskolorna samt styrelserna
för socialhögskolorna i Göteborg,
Lund och Umeå anser att man i första
hand borde bygga ut redan befintliga
socialhögskolor. Argumenten härför är
att detta skulle bli billigare i fråga om
både lokaler och eventuellt anskaffande
av ytterligare lärare och att det nuvarande
elevunderlaget för en socialhögskola
i Örebro är för litet för att det
skall kunna ge en lämplig utbildningsenhet.
250 elever anses vara en lagom
stor utbildningsenhet. För närvarande
har vi i Stockholm 210, de övriga socialhögskolorna
bara 150. Här finns alltså
en effektivitetsgräns som inte har uppnåtts.

Framför allt från universitetsmyndigheterna
har det sagts att man gärna ser
en integrering av socionomutbildningen
och universitetsutbildningen, och en sådan
skulle man inte kunna åstadkomma
på den nya orten. Dessutom kan man
inte räkna med permanenta lokaler i
Örebro förrän 1971.

Som lokaliseringsort har också i remissvaren
nämnts andra städer än
Örebro, bl. a. Linköping, Västerås och
Uppsala. En diskussion om lokaliseringsorten
borde alltså ha kunnat komma
i fråga. Att utredningen inte tagit
upp en sådan beror tydligen på direktivens
utformning.

1962 års utredning talade, som jag

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 19G6 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

nämnde, ganska mycket om socialhögskolorna
som en bas för forskning. Det
sades att det skulle vara stimulerande
både för lärare och för elever om en
sådan forskning kom till stånd. Detta
kommer nu alldeles bort. Socialhögskolorna
är alltså en typ av högskolor
som inte har några professurer, och
detta är kanske inte bra i längden. Professurerna
är inte bara en statussymbol;
de medför också en förbättring av utbildningen
och av möjligheterna att
forska vid sådana högskolor. Det är
ganska allvarligt att man nu inte företar
den konsolidering, som de sakkunniga
var eniga om, utan bara går in för en
kortsiktig lösning för att få fler elever
utbildade utan att tänka så mycket på
kvaliteten.

Jag ber, herr talman, att beträffande
socialhögskolorna få yrka bifall till reservation
nr 1 av herr Axel Andersson
m. fl. som i korthet konstaterar:

att det föreligger behov av ökad utbildning,
att utökningen sker snabbast
genom en utbyggnad av de fyra högskolor
som finns, att en lämplig årsintagning
är 250 — den siffran har ännu
ingen av de nuvarande socialhögskolorna
uppnått —- samt att kostnaderna blir
lägre om man följer reservationens förslag.
I reservationen frågas inte vad finansministern
säger om utskottets förslag,
men den frågan kanske man borde
ställa?

Så vill jag, herr talman, säga några
ord om gymnastik- och idrottshögskolan.
Det är ju en övertygande argumentering
om vikten av en ökning av gymnastik-
och idrottsutbildningen som
framläggs i betänkandet. Vi har officiellt
ingen utbildningsanstalt för idrott,
men gymnastiska centralinstitutet bedriver
redan sådan utbildning, och det
är väl riktigt att man nu inför en annan
beteckning dels för det gamla institutet,
dels för det man vill skapa.

Ingen som talat om detta och egentligen
inte heller någon som skrivit om
det har betvivlat att det behövs större

utbildningskapacitet på detta område.
Men liksom beträffande socialhögskolorna
har utredningen blivit litet misstänkliggjord
därför att den följt direktiven.
Man kan inte säga att direktiven är
kryptiska — det är ju inte svårt att inse
vad som menas med uttalandet att denna
utbildning skall lokaliseras till en ort
i Mellansverige utanför de nuvarande
universitets- och högskoleorterna. Man
tittar på kartan och har naturligtvis
litet att välja på. Valet skulle i och för
sig kunna ske förutsättningslöst, om det
inte sedan i direktiven tillädes: »Därvid
bör främst Örebro ifrågakomma». Utredningen
har tagit detta som ett direktiv.

Utredningen bär konstaterat att det
går att lokalisera institutet till Örebro,
och därför har man inte funderat över
något annat alternativ. Av denna anledning
bär utredningen blivit litet misstänkliggjord,
och det tycker jag är onödigt;
den har presterat ett bra arbete
på kort tid och visat att det går att förlägga
denna utbildning till Örebro. Jag
skall inte närmare gå in på det nu men
vill uttala min glädje över att en utbildning
av idrottsledare nu kommer
till stånd.

Den utbildning, som idrottsledare
och tränare tidigare har erhållit och
med hjälp av vilken de kunnat få svenska
idrottsmän att göra fantastiska prestationer,
jämfört med idrottsmän från
länder med helt annat befolkningsunderlag,
har varit rent amatörmässig.
Några enstaka eldsjälar har ägnat sig
åt saken och ett mindre antal personer
har ekonomiskt möjliggjort det
hela, men någon utbildning jämförbar
med gymnastiklärarnas har dessa
idrottsledare inte erhållit. Nu kommer
de att få detta genom att utbildningen
blir jämställd. Deras utbildning kommer
också att utformas så, att de
inte är bundna till idrottsledaruppgifter
under hela livet utan har möjlighet
att växla in på andra närliggande
yrkesområden.

Tisdagen den 24 maj 1966 fm. Nr 25

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

.lag har full förståelse för att departementschefen
här föreslagit att den
speciella idrottsledarutbildningen måste
bli en försöksutbildning och i första
hand förlägges till Stockholm. Genom
att ange namnet gymnastik- och idrottshögskola
även för Örebro har man
emellertid givit ett halvt löfte om att
en sådan utbildning så småningom även
skall förläggas dit. Det finns möjligheter
att skaffa sig erfarenheter från flera
andra länder — jag höll nästan på
att säga alla länder ■— och det är alltså
inte svårt att lägga upp denna utbildning
som sådan.

Ett av de argument som anförts i
fråga om en förläggning till Örebro eller
till Umeå — naturligtvis kan en förläggning
tänkas även till andra platser
— är att Umeå skulle vara en bättre
idrottsstad än Örebro. Först och främst
måste sägas att en rangordning i detta
avseende är ett föränderligt begrepp.
Dessutom finns det nog underlag för
god idrott i Örebro på samma sätt som
i Umeå. Det är alltså ett argument som
knappast bör användas i detta sammanhang.

Herr talman! I fråga om utbyggandet
av gymnastik- och idrottshögskolan ber
jag att få ansluta mig till utskottets förslag.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Eftersom de föregående
talarna idogt har tuggat flertalet av
de argument som kan anföras till förmån
för reservationerna, tror jag att
jag gör kammarens ledamöter den
största tjänsten genom att inskränka
mig till att endast med några korta
kommentarer yrka bifall till dem.

Här har talats om att de nuvarande
socialhögskolorna är underoptimalt utnyttjade,
att den nuvarande intagningen
på 150 elever om året vid tre av dem
och 250 vid en rätteligen borde vara
250 om året. När man då skall utvidga
utbildningskapaciteten med en ytterligare
intagning av 180 elever om året,

förefaller det både med hänsyn till
kostnaderna och utnyttjandet av personalresurserna
riktigt och rimligt att
i första hand öka intagningen på samtliga
häll i stället för att åstadkomma
nya anläggningar.

Vi befinner oss här i landet för närvarande
i det läget att vi måste sträva
efter att optimalt utnyttja våra resurser.
Det talas ofta om detta från kanslihusets
sida, men i fråga om socionomutbildningen
bar man totalt glömt bort
denna enligt min uppfattning mycket
viktiga omständighet.

Vad beträffar förslaget om den nya
gymnastik- och idrottshögskolans förläggning
till Örebro reagerar man i
första hand mot att utredningen på
grund av direktivens utformning inte
fått tillfälle att göra en förutsättningslös
prövning av lokaliseringen. Att förlägga
den till Mellansverige är mycket
diskutabelt redan av det skälet, att den
enda gymnastik- och idrottshögskola,
som vi nu har, ligger i Stockholm. Och
lämpligheten av en förläggning till Örebro
blir ytterligare diskutabel genom
att det inte i Örebro finns några universitetsinstitutioner
i anatomi, fysiologi
och hygien.

Slutligen vore det önskvärt, om den
ena av de två gymnastik- och idrottshögskolorna
kunde förläggas till en ort
i vårt land där vinteridrott mera regelmässigt
kan bedrivas. Om man inte
hade den senare synpunkten att ta hänsyn
till och inte behövde tänka på närheten
till Stockholm hade Linköping
varit en ort att föredraga framför Örebro,
med hänsyn till att i Linköping
bedrives medicinsk utbildning. Men
Linköping måste enligt min uppfattning
komma bort ur bilden på grund
av närheten till Stockholm.

Umeå och Lund har nämnts av universitetskanslersämbetet.
Lund måste
elimineras av det skälet att universitetet
inte tål ytterligare expansion. Då
kvarstår Umeå som uppfyller både kravet
på tillgång till medicinsk högskola

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

och kravet på goda möjligheter till vinteridrott.
Dessutom får man genom denna
förläggning till Umeå en spridning
över landet av de båda högskolorna.

Dessa skäl talar mycket starkt och
mycket sakligt för bifall till reservation
nr 2.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till båda de reservationer som är
fogade till statsutskottets utlåtande.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Vi är alla överens om
att båda de utbildningsformer det här
är fråga om behövs i allra högsta grad.
Meningsskiljaktigheterna rör enbart
förläggningen av den utökade utbildningen.

I stor utsträckning har diskussionen
därvid kommit att bli densamma som
förra året, då vi beslutade oss för universitetsfilialerna.
Det framhölls då att
även våra största universitet är små,
internationellt sett, och att forskningen
kräver allt större enheter för att få de
resurser den behöver och kunna bedrivas
effektivt. Det fanns emellertid
många skäl som talade mot att ytterligare
bygga ut universiteten och som
gjorde att vi i slutomgången stannade
för att inrätta universitetsfilialer, samtidigt
som forskningen skulle ligga
kväf vid moderuniversiteten och resurserna
för den mera dyrbara forskningen
koncentreras dit. Vi skulle alltså
kort sagt sprida utbildningen men
koncentrera forskningen, och det är
detta man vill göra även när det gäller
de båda utbildningsgrenar som i
dag diskuteras.

Jag behöver inte upprepa alla de skäl
som talade för inrättandet av filialerna,
men samma skäl gör att de två nya institutionerna
bör förläggas utanför de
gamla universitetsorterna.

När vi placerade ut universitetsfilialerna
var vi också överens om att filialerna
i Linköping och Örebro skulle
inta en mellanställning och åtminstone
inte i första omgången byggas ut med

tanke på att bli universitet, men väl få
en starkare ställning än övriga filialer.
Det ligger helt i linje därmed att vi nu,
sedan Linköping fått en medicinsk och
en teknisk högskola, förlägger en socialhögskola
och en gymnastikhögskola
till Örebro. Här liksom i andra sammanhang
kan skäl för och emot anföras,
men denna förläggning till Örebro
är en konsekvens av vårt tidigare
ställningstagande.

Det har i debatten här sagts att gymnastikhögskolan
bör flyttas längre bort
från Stockholm, där den andra av de
båda gymnastikhögskolorna nu är belägen.
Det är angeläget att få en större
spridning på denna utbildning. Ja, om
vi hade haft tre gymnastikhögskolor,
borde en av dem ha placerats söder om
Stockholm och en norr om Stockholm,
men med tanke på befolkningsfördelningen
är det orimligt att lägga den ena
av två sådana högskolor ända uppe i
Umeå. Om en av dem skall inrättas så
långt från Stockholm som möjligt, är
Lund avgjort den lämpligaste orten.
Som redan framhållits är emellertid
Lund det av de gamla universiteten
som är mest överbelagt och svårast att
avlasta, och därmed faller det förslaget.

Det är ju också till Mellansverige som
befolkningen koncentreras alltmer. Det
är därför inte så orimligt, vare sig ur
rekryterings- eller avnämarsynpunkt,
att lägga båda dessa högskolor inom
detta område.

Vidare har forskningssynpunkten
framhållits. Den diskuterades även ingående
i samband med inrättandet av
universitetsfilialerna. Man var angelägen
att framhålla att universitetsfilialerna
måste ha kontakt med forskningen,
Den synpunkten måste vi givetvis
hålla i minnet även beträffande denna
fråga. Men där det talas om att man
skall bygga ut forskningen så, att den
nya gymnastikhögskolan blir fullt jämbördig
med GCI, strider det mot den
åsikt som vi tidigare haft, att forsk -

Tisdagen den 24 maj 19(5(5 fm. Nr 25

ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

ningsresurscrna måste koncentreras
om forskningen skall bli effektiv. Den
fysiologiska institutionen vid GCI är
ganska blygsam. Att bygga upp ytterligare
en lika blygsam institution, är
nog inte det rätta sättet att åstadkomma
en effektiv forskning. Vi bör i stället
bygga ut fysiologiska institutionen
vid GCI och tills vidare låta den vara
den enda verkliga forskningsanstalten.

Såsom framhölls vid diskussionerna
om universitetsfilialerna bedrives det
lyckligtvis värdefull forskning även
utanför universiteten. Men givetvis skall
allt göras för att underlätta forskningen
även vid filialorterna, och det är
delvis därför som vi strävar efter att
på dessa orter få flera institutioner som
kan stödja varandra. Det har redan
framhållits att för gymnastik- och
idrottshögskolan i Örebro är regionssjukhuset
i Örebro värdefullt. Detta
sjukhus har sådan kapacitet att det ansågs
fullt möjligt att inrätta en medicinsk
högskola i Örebro.

Man måste naturligtvis räkna med att
då det endast finns två gymnastikhögskolor
dessa skall bedriva ett intensivt
samarbete inte minst beträffande forskningen,
så att högskolan i Örebro kan
utnyttja den forskning som bedrives i
Stockholm, erhålla föreläsare därifrån
och kanske även utföra en del forskningsuppgifter
där. Jag vill erinra om
att den mycket värderade förre ledamoten
av denna kammare, herr Svensson
i Ljungskile, ville förlägga en huvudstadsfilial
till Hallsberg. Han bevisade
mycket vältaligt att Hallsberg ligger
så nära Stockholm att ingen verklig
olägenhet var förenad med en sådan
spridning av de statliga institutionerna.
Sedan han framförde sina argument
har genom kommunikationernas
ytterligare utbyggnad avstånden krympt
ännu mer. Jag tror därför inte att det
skulle vara svårt att ordna ett samarbete
mellan gymnastikhögskolorna i
Örebro och Stockholm. Om den ena av
dem flyttas till Umeå, blir det däremot

svårare att åstadkomma forskningssamarbete
och utbyte mellan dessa högskolor.

Om man väger de skäl för och emot
som har framförts tror jag att man i
likhet med departementschefen och utskottsmajoriteten
skall finna att skiilen
för att förlägga båda dessa nya högskolor
till Örebro väger tyngst.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
alla punkter.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! På tal om förläggningen
av den nya gymnastikhögskolan sade
fröken Olsson att om det hade varit
frågan om att inrätta två nya högskolor,
skulle man inte ha förlagt någon
av dem i Mellansverige, utan den
ena norr om Stockholm och den andra
söder om Stockholm.

Jag skulle vilja fråga fröken Olsson:
Hur kan fröken Olsson veta att det
inte i en framtid kommer att finnas
ytterligare två gymnastik- och idrottslärarhögskolor?
Det sannolika är att
så blir förhållandet, fastän det kan
dröja länge. Om man då är så övertygad
om att de två högskolorna skall
ligga norr resp. söder om Stockholm,
vore det väl en klok och planmässig
åtgärd att nu, när det är fråga om att
besluta om den ena, förlägga den på
endera stället, så att vi, när den tredje
högskolan sedermera skall inrättas, kan
placera den på det tredje stället och
åstadkomma den spridning över landet
som fröken Olsson eftersträvar. Om
vi placerar den högskola som den det
nu är fråga om i Örebro, så har vi ju
för all framtid förstört möjligheterna
att få till stånd en spridning.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är alldeles riktigt,
fröken Olsson, att vi, när vi diskuterade
universitetsfilialerna, var överens
om att vi skulle sprida utbildningen

78 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

på universitetsnivå, då optimum var
nått vid de gamla universitetsorterna,
framför allt i vad det gällde lågstadieundervisningen.
Vi beslöt därför att inrätta
universitetsfilialer.

I fråga om socialhögskolorna är det
klart konstaterbart, att optimum vad
beträffar utnyttjandet av kvalificerade
lärare och liknande på de orter, där
dessa högskolor nu ligger, ännu inte
är nått. Först när så skett, bör vi diskutera
inrättandet av en ny socialhögskola.
Parallellismen mellan resonemanget
om universitetsfilialerna och om socialhögskolorna
är alltså inte fullständig.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade att om vi skulle
ha två gymnastikhögskolor till, borde
en ligga norr om och en söder om
Stockholm, men om vi endast skall ha
en ytterligare gymnastikhögskola, bör
den ur spridningssynpunkt absolut förläggas
söder om Stockholm. Skälet till
att av två nya högskolor den ena borde
förläggas norr om Stockholm och den
andra söder om Stockholm kan inte
anföras för att den enda nya högskolan
bör förläggas norr om Stockholm.
Om denna högskola med hänsyn till
önskvärdheten av större spridning av
utbildningen icke skall ligga i Örebro
måste vi söka finna en lämplig ort söder
om Stockholm i första hand. Det
är visserligen möjligt — det vet ingen
av oss någonting om — att det en gång
i tiden kommer att finnas tre gymnastikhögskolor,
men det dröjer i varje
fall rätt många år. Med hänsyn till önskvärdheten
av att snabbt få igång denna
verksamhet för att kunna utbilda de
nya gymnastiklärare som så innerligt
väl behövs skall vi inte lägga denna
högskola på en ort där rekryteringsunderlaget
är väsentligt mindre än söder
om Stockholm.

Vad beträffar optimum för universiteten
har icke våra gamla universitet nått
optimum annat än i ett hänseende, nämligen
i fråga om förmågan att svälja

studentkullarna. Huvudskälet till att
man måste lätta på trycket på de gamla
universiteten var ju att universitetsstäderna
inte kan ta emot fler studenter.
Ur den synpunkten spelar det ingen
roll, på vilken högskola man lättar
trycket, om vi plockar in nya studenter
på de andra högskolorna, sedan vi
nu lyckats överföra en del — tyvärr
alltför få — studenter till filialerna.
Då har vi tagit tillbaka med den ena
handen vad vi har givit med den andra.

Jag tror alltså fortfarande att mitt resonemang
håller.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
fogat en blank reservation avseende
punkten I, alltså frågan om en
socialhögskola i Örebro. Anledningen
till min blanka reservation är att denna
fråga, enligt min mening inte har
fått den allsidiga belysning som man
kunde ha önskat. Jag syftar då inte på
behovet av en kapacitetsökning, utan
på formen för denna ökning.

Det förelåg två tänkbara alternativ
från början, det ena att bygga ut de nuvarande
socialhögskolorna och det andra
att upprätta en ny socialhögskola.
Nu fick emellertid — som också har
framhållits förut i dag — direktiven
olyckligtvis en snäv utformning. Jag
vill gärna citera dessa direktiv där det
bl. a. hette: »De sakkunniga böra i första
hand överväga en lokalisering av
ifrågavarande utbildningsanstalter till
en ort i Mellansverige utanför de nuvarande
universitets- och högskoleorterna.
Därvid bör främst Örebro ifrågakomma.
» Utredningen hade ju kunnat
utnyttja direktivens uttryck »i första
hand», men den avstod från denna
möjlighet, vilket jag beklagar. Som
framhållits här i kammaren har detta
också mött kritik från samarbetsnämnden,
universitetskanslersämbetet m. fl.
instanser.

Utredningen hade alltså kunnat utre -

Tisdagen den 24 maj 19(5(5 fm. Nr 25

ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

da frågan om möjligheten att bygga ut
de nuvarande socialhögskolorna, men
detta skedde inte. Vi befinner oss därför
nu i det läget att endast ett av de
två alternativen har blivit utrett och
belyst, nämligen eu förläggning till
Örebro. Några kostnadsjämförelser mellan
det ena och det andra alternativet
föreligger inte heller. Jag vill inte bestrida
departementschefens uttalande
att det finns goda förutsättningar i Örebro
att snabbt få en lösning till stånd
bl. a. tack vare möjligheterna till provisoriska
lokaler. Däremot är det naturligtvis
mer tveksamt med möjligheterna
att ordna lärarrekryteringen i
Örebro, men denna sak vill jag inte gå
in på.

Till sist vill jag framhålla att jag
hyser en betydande osäkerhetskänsla
om vad som är riktigt och bäst i det ena
eller andra fallet. Framför allt beror
denna osäkerhet på att vi inte har tillgång
till några jämförbara kostnadsförslag
beträffande det ena eller andra alternativet.

Herr talman! I ett sådant läge kommer
jag att på denna punkt avstå från
att rösta vid en eventuell votering. I
övrigt yrkar jag bifall till utskottets
utlåtande.

I detta anförande instämde herr
Karlsson i Olofström (s).

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har också en blank
reservation fogad till detta utskottsutlåtande.

Inledningsvis skulle jag vilja ifrågasätta,
om utredningarna verkligen varit
förutsättningslösa beträffande förläggningsorten
för de föreslagna högskolorna.
Redan i direktiven föreslogs
att främst Örebro borde komma i fråga
som centrum för den utbildning det här
gäller, men i utredningen saknas ett
utförligare resonemang om valet av lokaliseringsort.
Man skulle ju kunna tänka
sig att städer som Linköping och
Uppsala också kunnat komma i fråga.

Jag har emellertid solidariserat mig
med propositionen och utskottsutlåtandet
på denna punkt och kommer alltså
vid voteringen att rösta på utskottsutlåtandet.

Då jag har väckt motionen 11:852
vill jag emellertid säga några ord om
de förbättringar jag önskar skall komma
till stånd i samband med de föreslagna
högskolorna i Örebro. Det gäller
.särskilt önskvärdheten av att det upprättas
ett gemensamt högskolebibliotek
där. Även flera remissinstanser har uttalat
sig för det. Tillgången på såväl
referens- som kurslitteratur i riklig omfattning
är en förutsättning för en effektiv
utbildning.

I propositionen har föreslagits att
Radsbibliotekets resurser skulle anlitas,
och det är alltid en lösning, även
om den inte är den allra bästa. Det
står emellertid i utskottets utlåtande:
»Vidare avses en samordning i fråga om
biblioteksverksamheten för de båda
högskolorna.» Jag har låtit mig nöja
med denna utskottets skrivning.

Vad sedan gäller anslaget till bokinköp
vill jag hänvisa till riksbibliotekariens
yttrande rörande utredningens
beräkningar av det årliga anslaget för
sådana inköp. Enligt hans mening ar
det anslaget alltför knappt tilltaget och
borde uppräknas med 50 procent. Jag
har i min motion också uttalat önskemål
om ett högre anslag än vad departementschefen
föreslagit.

Den tredje punkten gäller förslaget
om inrättandet av ett ordinarie universitetslektorat
i rättskunskap, särskilt
förvaltningsrätt, vid högskolan i Örebro.
Erfarenheten har visat att antalet
kompetenta sökande i ämnet är ganska
begränsat, och man kan därför ifrågasätta
om någon sådan tjänst bör inrättas.
Med hänsyn till att första årets
grundkurs huvudsakligen är samhällsvetenskapligt
inriktad hade det kanske
varit riktigare och bättre att i stället
inrätta ett universitetslektorat i ämnet
sociologi.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

Slutligen vill jag också säga något
om handikappidrotten, som är en viktig
gren inom handikappvården, inte
minst genom sin kontaktskapande förmåga.
Därför är det anmärkningsvärt
att det såvitt jag vet inte lämnas någon
som helst orientering om handikappidrott
i utbildningen för gymnastiklärare.
När det t. ex. anordnas sommarläger,
är ofta en av svårigheterna just
att få kompetenta ledare. En utväg att
lösa det problemet borde vara att en
kort orientering om handikappidrottens
betydelse och dess olika former samt
den särskilda pedagogik som där kräves
lades in i utbildningen av gymnastiklärare.

Vi har emellertid i utskottets utlåtande
skrivit följande om handikappidrotten
och det tycker jag är både tydligt
och kraftigt: »Utskottet finner det vara
av väsentlig betydelse att blivande
gymnastiklärare erhåller en sådan orientering.
I detta sammanhang vill utskottet
erinra om att gymnastik- och idrottslärarutredningen
i sitt betänkande beträffande
idrottslärarutbildningen framhållit
att det bör vara möjligt för de
blivande idrottslärarna att bl. a. specialisera
sig på handikappidrott. Utskottet
anser sig böra förutsätta att de ansvariga
för utbildningen av gymnastik- och
idrottslärare kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på de handikappades
särskilda problem när det gäller
gymnastik och idrott samt kommer att
vidtaga härav föranledda åtgärder.»

Jag vill understryka vikten av detta.
Det är, tycker jag, en så pass positiv
skrivning att det borde ha föranlett
en skrivelse från riksdagen till Kungl.
Maj:t i denna angelägna fråga.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma i vad herr Källstad sade om
handikappidrotten. I övrigt skall jag

hålla mig till vad som står i reservationen
2 till utskottets utlåtande.

Den som har lyssnat på debatten här
och läst trycket märker enigheten om
behovet av den nya högskolan för utbildning
av lärare i gymnastik och
idrott.

Däremot är vi inte eniga om platsen
för högskolan. Inför propositionens förslag,
inför direktiven till utredningen,
där förläggningsorten redan anges, vilket
för mig ter sig mycket underligt,
och inför utskottets skrivning i utlåtandet
måste man fråga: Varför Örebro?
Och varför skulle utredningen söka en
plats just i Mellansverige? Jag säger
det inte för att det är något fel på
Örebro i och för sig. Herr Nordstrandh
sade att det är en förnämlig stad, och
den uppfattningen delar jag. Men efter
inläggen här i kammaren i dag står jag
med samma spörsmål obesvarat: Varför
Mellansverige?

Lokalpatriotism ligger inte bakom
min fråga, i varje fall inte i första hand.
Ofta förefaller mig lokalpatrioter motbjudande
— de har så lätt för att odla
egenkärlek och trångsynthet. Det är i
den praktiska nyttans, saklighetens och
rättvisans intresse man frågar om anledningen
till lokaliseringen i detta fall.

Mellansverige har ju redan en högskola,
och GCI skall därtill också utvidgas
med en idrottslärarlinje. Naturligtvis
skulle Örebro »klara» en högskola,
men det finns mycket som Örebro
inte har och som här väger tungt
i vågskålen. Jag har inte funnit några
sådana tungt vägande skäl för just Örebro.

Denna gång skall jag begränsa mig
till ett par motiveringar för högskolans
förläggning till Umeå utöver det som
redan sagts, nämligen vinteridrotten
och anknytningen till det där befintliga
universitetet.

Vintern i år har väl givit Örebro lika
mycket snö som Umeå, men Norrland
har även under så onormala vintrar
som årets rikare möjligheter till skid -

Tisdagen den 24 maj 1906 fm. Nr 25

ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

åkning ocli annan vintersport. Backar,
banor och spår är på sätt och vis naturligare
belägna där. Umeå har anknytning
till en provins, som sedan gammalt
är vintersportens förlovade land.
Umeå erbjuder större möjligheter genom
sin relativa närhet till vårt lands
alpina terräng — till fjällen, där störtlopp
och slalom har bättre förutsättningar.
En idrottslärare har behov av
praktik även i sådan miljö. Utbildningen
av lärare i gymnastik och idrott
bör självfallet förläggas till en plats där
också vinterns övningsområden har naturliga
förutsättningar, när vi nu är så
rikt utrustade att vi också har ett Vintersverige.

I min barndom såg jag i min hemort
militärer från södra Sverige som kom
upp dit för att lära sig åka skidor, och
jag förundrade mig över att det i vårt
land fanns trakter där man inte kunde
lära sig att åka skidor utan måste resa
så långt för att göra det.

.lag skulle också tro att alla riksdagsmän
förstår vikten av att vinterns
idrottsgrenar inte missgynnas. Visserligen
har Norrland också sin ljusa vår
och sin intensiva sommar, och i övre
och mellersta Norrland utövas livligt
idrott även under dessa årstider. Men
allsidigheten kräver att vinteridrotten
får ett betydande utrymme och att de
blivande gymnastiklärarna lär känna
den rätta miljön därför redan under
sin utbildning.

Därtill kommer vad som sagts om
det värdefulla i universitetets närhet.
Gymnastikhögskolans utbildningsverksamhet
kräver dock tillgång till vissa
forskningsorganisationer, som finns i
universitetsstaden Umeå men icke i
Örebro. Samverkan mellan gymnastiklärarhögskolan
och universitetsinstitutioner
är av största betydelse. En viss
samordning i läraravseende är inte heller
otänkbar. Medicinska ämnesområden
som anatomi och hygien -— för
att nämna två exempel — som i Umeå
har sina forskningsinstitutioner är av

stort värde för högskolan. Här vill jag
vända mig till fröken Olsson, som talade
om den fysiologiska institutionen i
Stockholm i anknytning till GUI.

.lag tror att det skulle betyda mycket
även för den medicinska utbildningen
i Umeå att ha tillgång till en gymnastik-
och idrottshögskola i närheten.
Det vore alltså bra även för universitetet
att denna högskola fanns där.

Sedan har vi sambandet med den
lärarhögskola som redan är förlagd till
Umeå — någonting liknande finns ju
inte i Örebro.

Ur effektivitetssynpunkt är en förläggning
till Umeå det klokaste, och till
den allsidiga norrländska högskolan
hör även den högskola som vi i dag
skall besluta om. Därtill tycker jag att
det är ett rättvisekrav att man i Mellansverige
går med på att en annan
landsdel får den nya gymnastikhögskolan,
när Mellansverige har den första.

Jag är medveten om att Lund eller
Göteborg också kunde komma i fråga.
Men just med hänsyn till allsidigheten
och året-runt-effektiviteten måste Umeå
sättas i första rummet. Jag skulle tro
att den ungdom som söker utbildning
också gärna reser till Norrland och
dess friska vinter. I dagarna har publicerats
en undersökning som visar att
även utländska studenter trivs alldeles
utmärkt i Norrland. De är visserligen
inte så många, men de finns där i alla
fall.

Den norrländska ungdomen har gjort
starka insatser på hithörande områden
och kunde förtjäna den uppmuntran och
den stimulans som högskolans placering
i norr skulle innebära.

I motion 1:693 står det: »Några
nämnvärda nackdelar förenade med
Umeå som förläggningsort för gymnastiklärarutbildning
har vi inte funnit.»
Fröken Olsson tog ett par gånger ordet
»orimligt» i sin mun. Hon tyckte
det var så »orimligt» att lägga högskolan
»sfi långt bort» som »ända i Umeå».
Hon uttalade ordet »ända» med en

82 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

skräckinjagande betoning, som ingav
mig en känsla av att hon tror att Umeå
ligger i närheten av nordpolen. Umeå
vore enligt fröken Olsson »så oändligt
avlägset», och rekryteringsunderlaget
blir alldeles för litet. Jag kan inte förstå
annat än att även om det främst
blir bra för norrlänningarna att få studera
just vid gymnastikhögskolan i
Umeå, är rekryteringsunderlaget hela
Sverige också i detta fall.

Det är väl inte förmätet av mig att
hoppas att flertalet av kammarens ledamöter
skall ta det sakligt riktiga i
betraktande och stödja det förslag som
siktar både till spridning av utbildningen
och till de praktiska fördelar som
en förläggning till Umeå innebär. Jag
är inte någon siare, men jag skulle vilja
säga: Om högskolan förläggs till Norrland
tror jag att man om ett tiotal år
kommer att förvånas över att det någonsin
varit meningen att högskolan
skulle inrättas i något annat område.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen 2.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
herr Fridolfsson i Stockholm (h).

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Om vissa lärare vid
gymnastikhögskolan skulle undervisa i
vinteridrott och andra i sommaridrott
skulle vi självfallet, herr Nilsson i
Agnäs, förlägga den ena utbildningsanstalten
till Umeå. Men samtliga lärare
skall i första hand — åtminstone i denna
omgång — undervisa i gymnastik,
och samtliga skall sedan undervisa i
såväl vinteridrott som sommaridrott.

Det är alldeles riktigt att det under
låt mig säga normala vintrar går dåligt
att träna vinteridrotter så här långt
ned i landet. Därför förläggs ju också
kurserna i vinteridrott regelmässigt till
Norrland. På det sättet får man naturligtvis
göra även i fortsättningen, men
det gäller härvidlag en ganska begrän -

sad del av själva gymnastiklärarutbildningen.

När det så småningom skall utbildas
speciella idrottslärare får man naturligtvis
i större utsträckning förlägga
kurser i vinteridrott till Norrland. Men
det blir en senare fråga.

Jag tror fortfarande att om vi skulle
lägga den ena högskolan i Umeå, så
bleve det nödvändigt att under stora
delar av året flytta ned eleverna hit
för att de skulle kunna få den utbildning
i utomhusidrott av alla slag som
det åtminstone under hårda vintrar blir
för kort tid till uppe i Umeå.

Som sagt: Skulle vi ha speciallärare
i vinteridrott vore Umeå den självklara
förläggningsorten, men så är inte förhållandet
när alla lärare skall utbildas
för hela fältet.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag ville säga till fröken
Olsson att det inte finns något hinder
för att utöva sommaridrott i Umeå.
Det har nyligen hållits en stadslöpning
i Stockholm och det var då en norrländsk
förening som vann, trots att
tävlingen ägde rum så tidigt på året
som i början av maj.

Jag tror inte att det är någon risk
för att man skulle behöva flytta ned
sommarutbildningen från Umeå till södra
Sverige. Jag förmodar att så mycket
av det som skall göras utomhus kan
förläggas till den tid, då det är möjligt
att genomföra dessa moment även
i Norrland, att detta blir onödigt. Gymnastikutbildningen
är väl dessutom under
alla förhållanden delvis förlagd
inomhus.

Några särskilda lärare för vinter- och
sommaridrott har jag aldrig ifrågasatt,
utan utbildningen på båda dessa idrottsområden
kan bedrivas i Umeå.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Eftersom jag varit ordförande
i en av de båda enligt herr

Tisdagen den 24 maj 19G0 fm. Nr 25 Hd

ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare ni. m.

förutsättningarna för att vinteridrott

Nordstrandil fjärrstyrda utredningarna,
nämligen gymnastik- och idrottslärarutredningen,
ber jag att få anföra några
synpunkter på denna fråga.

Jag vill först ansluta mig till reservanternas
uttalande att det är viktigt
att det för gymnastiklärarutbildningen
liksom för all annan utbildning finns
en anknytning till forskningen. Men
när sedan reservanterna utvecklar resonemanget
på det sättet, att det därvid
framför allt är betydelsefullt att
gymnastik- och idrottslärarutbildningen
skall ha anknytning till den medicinska
forskningen, har de förbisett
det väsentliga faktum som fröken Olsson
framhöll, nämligen att det vid gymnastiska
centralinstitutet finns en speciell
forskning, vilken är inriktad på
kroppsövningarnas fysiologi. Det är
just med denna forskning som gymnastik-
och idrottslärarutbildningen bör
ha kontakt.

Det är också för den skull som utredningen,
departementschefen och utskottet
föreslår att det i den utbildning
som skall komma till stånd i Örebro
skall finnas en universitetslektor i fysiologi
anknuten till gymnastiska centralinstitutet
i Stockholm. Denna universitetslektor
skall ha möjlighet till
forskning vid den nyinrättade avdelningen
för klinisk fysiologi, som finns
vid regionsjukhuset i Örebro. Denna
avdelning har utomordentliga lokalutrymmen
och där kan även eleverna få
möjlighet att utföra de laborationer,
som ingår i undervisningen.

På liknande sätt har frågan lösts för
anatomi, psykologi och pedagogik. För
anatomien har det lokalt skett en anknytning
till regionsjukhuset och beträffande
psykologi—pedagogik räknar
man med att ett samarbete kommer att
etableras med den blivande socialhögskolan.

Reservanterna och nu senast herr
Nilsson i Agnäs har som skäl för lokaliseringen
av den nya gymnastik- och
idrottshögskolan till Umeå anfört att

regelmässigt skall kunna bedrivas är
större där än i Örebro.

Det är huvudsakligen i tre olika vinteridrotter
som utbildning meddelas,
nämligen ishockey, bandy och skidåkning.
För undervisningen i ishockey
fordras helst tillgång till en inomhushall
och för undervisningen i bandy
behövs det en helst konstfrusen bandyplan.
Båda dessa anläggningar finns i
Örebro.

Jag tror också att förutsättningarna
för den utbildning, som de blivande
gymnastik- och idrottslärarna skall få
i skidåkning, finns i Örebro. Jag kan
hålla med om att vintern är längre i
Umeå och att snödjupet som regel är
större där än i Örebro, men man skall
inte utbilda skidtränare. Utbildningen
i skidåkning omfattar 30 timmar av ett
totalt utbildningstimantal av 2 250. Dessa
30 timmars utbildning i skidåkning,
som de blivande gymnastik- och idrottslärarna
skall få, kan säkert tillgodoses
på ett fullgott sätt i Örebro, även om
vintern inte är så lång och snön inte
är så djup som i Umeå.

Reservanterna anför att Umeå har
en ostridig rangplats bland landets
idrottscentra, och det är riktigt. Umeå
delar emellertid denna rangplats med
många andra städer, ty detsamma kan
sägas om Norrköping, om Göteborg,
om Västerås och om Uppsala — och
varför inte också om Örebro? Det är
emellertid ändå ganska ovidkommande,
om Umeå har svenska mästare i
fri idrott och skidor och Örebro är allsvenskar
i fotboll, ishockey och bandy.
Båda städerna är erkänt idrottsvänliga.
Jag tror inte att detta argument är särskilt
starkt när man skall tala för lokalisering
till den ena eller andra orten.

Det finns emellertid en omständighet
som ingen har tagit upp och som jag
gärna skulle vilja klargöra för kammaren.
I gymnastiklärarutbildningen upptar
undervisningsövningarna med skolbarn
ett mycket stort timantal. För att

84 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

de skall kunna organiseras krävs dels
tillräckligt med skolor, dels utbildade
gymnastiklärare som kan tjänstgöra
som handledare. Det har varit svårt att
ordna detta för gymnastiska centralinstitutet
trots den goda tillgången på
skolor och utbildade handledare här i
Stockholm, och det är lika besvärligt
att göra det i Örebro. Det går emellertid,
eftersom det i Örebro finns ett
tjugotal utbildade gymnastiklärare som
utöver dem som skall anställas vid högskolan
kan tjänstgöra som handledare.
Skolorna i Kumla och Hallsberg, som
ligger nära Örebro, kan också utnyttjas
för denna övningsundervisning.

Hur denna mycket viktiga del av undervisningen
skall kunna klaras i Umeå
har reservanterna inte lämnat några
anvisningar om. De har kanske inte
tänkt på den saken. Det skulle vara intressant
för kammaren att få ett besked
om vilka förutsättningar som finns att
klara detta problem i Umeå innan den
går att besluta i denna fråga.

Bristen på gymnastiklärare är stor
— det är känt — trots att en ökad intagning
till gymnastiska centralinstitutet
ägt rum under de senaste åren. Situationen
är i dag den, att vi har omkring
1 500 utbildade gymnastiklärare
verksamma inom skolväsendet. Antalet
tjänster är emellertid betydligt större.
På närmare 30 procent av gymnastiklärartjänsterna
inom skolväsendet tjänstgör
i dag lärare som inte har gymnastikdirektörsexamen.
Det är ett förhållande
som ingen kan vara till freds
med och som understryker hur angeläget
det är att snabbt få till stånd en
utökad utbildning. Detta kan ske i
Örebro på det sätt som utredningen
och propositionen föreslår.

I Örebro kan man redan till hösten
starta en provisorisk högskola, med intagning
av 75 elever, tack vare att staden
under de senaste åren har byggt
ett medborgarhus, varigenom en del
lokaler i idrottshuset blivit lediga och
kan ställas till den provisoriska högskolans
förfogande.

Ett bifall till reservationen innebär
att ingen vet, när den ökade utbildningen
kan igångsättas. Även för ett
provisorium av den storleksordning,
som det är fråga om i Örebro, är lokalbehovet
stort. Utöver skolsalar för den
teoretiska undervisningen fordras två
gymnastiksalar, som skall utnyttjas varje
dag mellan kl. 8 och 16, en idrottshall
mellan kl. 8 och 16 och en simhall,
som skall kunna utnyttjas tolv
tinmiar i veckan.

Jag känner inte till hurudan lokalsituationen
är i Umeå, men det är
knappast troligt att man där kan ställa
erforderliga lokaler till förfogande för
dessa ändamål utan att nybyggnad måste
till. Av detta följer att man, som
jag nyss påpekade, inte vet när denna
angelägna utökade utbildning kan
börja.

Dessutom får ett sådant dröjsmål
andra konsekvenser som ingen har
tänkt på. Jag tror inte att reservanterna
heller har beaktat dem. I propositionen
föreslås att en särskild idrottslärarutbildning
skall igångsattas vid
gymnastiska centralinstitutet hösten
1967. Meningarna om idrottslärarutbildningen
har varit delade, men den
svenska idrottsrörelsen har enhälligt
anslutit sig till detta förslag. Föregående
års idrottsriksdag riktade också
ett uttalande till ecklesiastikministern,
i vilket man framhöll önskvärdheten
av att idrottslärarutbildningen vid GCI
skulle starta snarast.

Då denna utbildning kommer att inkräkta
på antalet platser för gymnastiklärarutbildningen
vid institutet, är
det otänkbart att igångsätta den innan
möjligheter till ökad utbildning av gymnastiklärare
skapats på annat håll.

Det vore beklagligt om kammaren
skulle följa reservationen. Detta skulle
medföra att den i hög grad nödvändiga
utökningen av gymnastiklärarutbildningen
skulle komma att fördröjas, kanske
många år, och därmed också den av
idrottsrörelsen så varmt förordade spe -

Tisdagen den 24 maj 1900 fm.

Nr 25

ökad utbildning

ciella idrottsliirarutbildningen vid gymnastiska
centralinstitutet.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill endast göra en
kortfattad kommentar till en punkt i
lierr Allards anförande. Han menade,
att reservanter inte hade tänkt på att
det i Umeå med omnejd kanske inte
fanns tillräckligt med barn för övningsundervisning
och att antalet utbildade
gymnastiklärare var för ringa, för att
man skulle kunna förlägga en gymnastik-
och idrottshögskola dit. Jag kan
inte ge herr Allard några uppgifter om
antalet barn i Umeå, och inte heller kan
jag säga, hur många gymnastiklärare det
finns i staden. Det torde emellertid inte
vara herr Allard obekant, att vi skall ha
en lärarhögskola i Umeå och för en
lärarhögskola fordras det faktiskt också
barn. Man kan alltså utgå ifrån att
lärarutbildningssakkunniga har sysslat
även med denna fråga och jag kan inte
tänka mig annat, än att de har tagit barnen
med i beräkningen.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Allard säger i sitt
anförande att han inte vet vilka resurser
man har i Umeå men att han inte tror
att Umeå skulle kunna klara här ifrågavarande
utbildning av gymnastiklärare
och att Umeå inte heller har sådana
lokaler, som Örebro anser sig redan till
hösten kunna ställa till förfogande för
ett provisorium. Jag känner i detalj inte
heller till vilka resurser Umeå har, men
jag är övertygad om att en sådan skoloch
idrottsstad skulle klara det ganska
bra.

Beträffande det beklagliga dröjsmål,
som herr Allard talar om, är det väl närmast
att anse som en hypotes, herr Allard,
att det skulle bli fråga om något

av socionomer och gymnastiklärare in. m.

längre fördröjande. Jag är för min del
övertygad om att det inte skulle behöva
bli något större dröjsmål. I Umeå har
man under de senaste åren i samband
med utbyggandet av universitetet och
anläggandet av det stora regionsjukhuset
visat, att man snabbt kan skaffa
fram bostäder och de övriga serviceanordningar
som erfordras. Jag tror inte
att den som röstar för reservationen behöver
vara så ängslig för att gymnastikoch
idrottsliirarutbildningen vid ett bifall
till reservationen skulle behöva lida
till följd av något större dröjsmål.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Nordstrandh
vill jag säga, att jag inte tvivlar på att
det finns barn och skolor i Umeå. Men
frågan är, om det finns ett tillräckligt
antal för att kunna utgöra grundval för
den övningsundervisning som krävs.
Frågan är även, om det finns tillräckligt
med utbildade gymnastiklärare, som
kan tjänstgöra som handledare.

För att herr Nordstrandh och övriga
reservanter skall få ett begrepp om situationen
kan jag nämna, att man vid
gymnastiska centralinstitutet i Stockholm,
som tar in 150 elever per år, behöver
65 utbildade gymnastiklärare som
handledare. Så speciell är denna undervisning,
och fördenskull måste undervisningen
ligga i en stad med ett väl
utvecklat skolväsende och med tillräckligt
antal utbildade gymnastiklärare.

Det är nog bra att herr Nilsson i Agnäs
tror att man i Umeå kan klara denna
utbildning. Men tron räcker inte alltid,
herr Nilsson, utan det måste till
verkliga resurser. För det provisorium
jag nämnde behövs två gymnastiksalar,
som kan stå till förfogande hela dagarna,
en idrottshall och en simhall. Och
så mycket är klart, att de resurserna
finns i varje fall inte nu; dessa anläggningar
måste byggas, och det kommer
att fördröja det hela med de konsekvenser
jag har pekat på.

86 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag beklagar att debatten
förlängs, men jag kan inte förstå
varför det inte skulle gå att mycket
snart få gymnastiklärare till Umeå likaväl
som till Örebro.

Herr Allard sade, att denna utbildning
måste ligga i en stad med ett ganska
väl utbildat skolväsen. Jag inbillar
mig att Umeå har ett jämförelsevis väl
utvecklat skolväsen.

Herr Allard anmärkte på att jag trodde.
Men jag har för mig att även herr
Allard trodde; han trodde att erforderliga
resurser inte fanns i Umeå, medan
jag trodde att de fanns.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Enligt herr Allard behövs
det 65 utbildade gymnastiklärare
i Stockholm med omnejd för att man
där skall kunna driva gymnastiklärarutbildning.
Hur många gymnastiklärare
var det Örebro hade? Var det 10 eller
var det 5?

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Nordstrandh
läst utredningen hade han kunnat konstatera,
att det i Örebro finns 19 utbildade
gymnastiklärare som kan tjänstgöra
som handledare. Därtill kommer
gymnastiklärarna i Kumla och Hallsberg.
Eftersom man planerar en intensivare
övningsundervisningsperiod i
Örebro än i Stockholm, är det möjligt
att klara utbildningen med hjälp av de
handledare som finns att tillgå. Men
redan det antalet — 25 handledare —
visar hur besvärligt det är att klara
övningsundervisningen, om underlaget
inte är tillräckligt stort.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag skall också försöka
tala i den korta replikens form.

När det gäller Umeå och Örebro be -

höver jag inte alls göra någon vägning
av dessa städers förtjänster och eventuella
nackdelar i nu förevarande avseende.
Det är självklart att båda är
lämpliga som utbildningsorter för gymnastik-
och idrottslärare. Men det för
mig helt avgörande har varit tidsfaktorn.
Det är ju ingen tillfällighet att man
från den svenska idrottsvärlden ideligen
fört fram denna fråga och ideligen
talat om att det är bråttom. Det är
omöjligt för någon ansvarig representant
för Umeå att säga att Umeå skulle
kunna ställa behövliga anläggningar till
förfogande redan nu i höst. Vi skall
komma ihåg att vi satsar ovanligt mycket
på Umeå för närvarande. Där sker
en expansion som, om man tar hänsyn
till basen, d. v. s. regionen, är av en
dimension som vi aldrig haft tidigare.
Jag tror på Umeå. Vi kommer för visso
att klara vad vi har tagit oss före, men
det är inte litet det! Vi skall bygga upp
ett fullständigt universitet med stora
naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga
institutioner, och vi har ännu
inte börjat med humanioran. Dessutom
har vi fakulteten i medicin och odontologi
som i stort sett är färdig lokalmässigt.
Att då säga att denna relativt
lilla stad skulle kunna göra investeringar
även i idrottshallar, simhallar
och gymnastiklokaler ungefär som i förbigående
tycker jag är helt ansvarslöst.

Om vi hade tid på oss, om vi kunde
vänta en tre å fyra år, skulle vi naturligtvis
kunna ta upp hela denna »lokaliseringsdebatt»
ur många andra synpunkter.
Men nu anser ju alla som är
engagerade i svenskt idrottsliv att vi
skall göra någonting nu; vi har ju hållit
på och ditkuterat en ny gymnastikhögskola
ganska länge. Nu ger oss Örebro
en unik chans tack vare att staden på
något förunderligt sätt har en överkapacitet
när det gäller gymnastik- och
idrottslokaler samt simhall. Om man
verkligen vill sätta i gång denna utbildning
nu, så måste man välja Örebro.

Jag vill också, herr talman, säga någ -

Tisdagen den 24 maj 19(i(i fin. Nr 25

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

ra ord om direktiven som har diskuterats
under debatten. Man måste se dessa
direktiv som en följd av den större
diskussionen om universitetsfilialerna
här i landet. Det är Linköping och
Örebro som hittills fått de fullständiga
filialerna som även inkluderar naturvetenskap.
Linköping fick dessutom, av
skäl som jag här inte behöver upprepa,
både en teknisk högskola och en
klinisk-medicinsk utbildningsanstalt.
Under den tid som diskussionen om filialerna
pågick fick vi en ganska god
inblick i vilka resurser, framför allt
när det gäller lokaler, olika städer hade.
I Örebro fanns dessa resurser, det
visste vi. Att man då ville berika universitetsmiljön,
om jag får använda det
uttrycket, i Örebro med ytterligare ett
par högskolor är ganska naturligt. Detta
var bakgrunden till direktiven. Men
jag tycker att kammarens ärade ledamöter
skall hålla mig räkning för att jag
ändå inte lade fram en proposition
på den grunden utan dessutom ville
att en utredning skulle se över det hela
och kontrollera om förmodandena
höll. Det har utredningen ansett att de
gör, och praktiskt taget alla remissinstanser
tillstyrker Örebro som lokaliseringsort.

Det har sagts många gånger både i
denna kammare och i första kammaren
att det bästa sättet att öka utbildningskapaciteten
i fråga om socionomer är
att satsa på de nu befintliga socialhögskolorna.
Jag måste då erinra om att
det ju också är det vi gör. Här är det
fråga om ett både — och. I år intas
vid våra socialhögskolor 600 elever.
Årets riksdag har redan beslutat att intaget
i höst skall bli 660. Vi ökar intaget
i Umeå med 30 och i Stockholm
med 30. 1967 skall enligt principbeslutet
av 1964 intagningen uppgå till inte
mindre än 750 elever vid nu bestående
högskolor. Då kommer elevantalet
i Stockholm att uppgå till 240 och i
Göteborg och Lund till 180. Vi har ansett
det tveksamt, om de nuvarande so -

cialhögskolorna i ett svep skulle kunna
tåla ännu mer. Det är möjligt att de
gör det på något längre sikt, och i så
fall är det bara bra. Den överkapaciteten
behövs mer än väl. Men genom
den nya socialhögskola som föreslås
i Örebro får vi från och med 1967 ytterligare
180 platser.

Jag tycker ändå att det är litet konstigt
— jag är medveten om att det jag nu
säger verkar oansvarigt — att man i
denna tidigare så utbildn''ingsvänliga
kammare från visst borgerligt håll börjar
tala om ekonomi när det gäller en
investering för en ny socialhögskola —
det tycker jag rimmar mycket illa med
den allmänna inställningen till utbildningen
i denna kammare.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Ecklesiastikministern
säger, att han befinner sig i den lyckliga
omständigheten, att han i dag inte
behöver företa en vägning mellan Umeå
och Örebro. Nej, tacka för det! Den
vägningen har ecklesiastikministern redan
gjort i direktiven, där han direkt
har utpekat, att det är Örebro man
skall välja.

Sedan skulle jag vilja fråga herr
Edenman, om han har undersökt, om
Umeå anser sig ha resurser att ta emot
gymnastiklärarutbildningen. Om jag inte
är fel underrättad har Örebro överdimensionerat
simhallar, gymnastikhallar
och dylikt. Staden behöver alltså
nu dra åt sig någonting för att fylla
ut med. Genom anvisningarna i direktiven
blir alltså Örebro belönat av ecklesiastikministern.
Det är mycket vänligt
gjort av honom, men det är ett underligt
förfaringssätt.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag är inte motionär i
denna fråga. Personligen tror jag att
Örebro just nu har bättre resurser.

Det var emellertid roligt att höra herr

88 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 fm.

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

Edenman säga att han trodde på Umeå
i många fall. Vi har där gjort en mycket
stor satsning, vilket vi är glada för.
Men när herr Edenman säger att det är
ansvarslöst att tro att Umeå skulle kunna
klara denna uppgift utan en fördröjning,
är jag tveksam om huruvida han
har rätt. Jag skulle föreställa mig att motionärerna
tänkt ganska mycket på saken.
Om jag fattat det hela riktigt är
det ännu bara provisorier som Örebro
kan komma med. Jag har svårt att förstå
att det skulle vara ansvarslöst att
räkna med att också Umeå skulle kunna
skaffa fram provisorier. Jag tror att
det i Umeå finns en hel del i den vägen
och att en hel del kan göras i detta
avseende.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Under fjolåret hade allmänna
beredningsutskottet ett flertal
motioner att behandla som berörde
idrotten, och i samband därmed besökte
utskottet GCI och tog del av verksamheten
där. Utskottet fick då klart
för sig att de resurser vi har för närvarande
när det gäller att utbilda gymnastikdirektörer
inte är tillräckliga. Utskottet
gick bl. a. igenom den forskning
man bedriver på GCI och fick en
god bild därav. I utskottsutlåtandet
skrev utskottet angående gymnastikdirektörsutbildningen,
att man behövde
satsa snabbt på en utökning och riksdagen
beslöt begära en utredning. Utredningen
när det gäller gymnastik- och
idrottslärarutbildningen kom emellertid
snabbare. Vi som var med om behandlingen
av idrottsmotionerna är utomordentligt
glada för att det så snabbt som
nu kan ske, om idrottsutbildningen förläggs
vid en gymnastiklärarhögskola i
Örebro, man har möjligheter att fylla
det tomrum vi har när det gäller gymnastikdirektörer.
Vi har för närvarande
en brist på cirka 27 procent när det
gäller gymnastikdirektörer.

Statsrådet Edenman har redogjort för
varför just Örebro blev utpekat i di -

rektiven till att få denna högskola. De
skäl som statsrådet anfört anser jag vara
riktiga. Jag kan inte hålla med herr
Nordstrandh när han säger att Örebro
fått detta för att där finns lokaler leliga.
Man har väl i Örebro varit förutseende
när man byggt ut sin idrottsverksamhet
på sådant sätt, och vi är
glada för att kunna medverka till att
denna gymnastikdirektörsutbildning
kommer till stånd så snabbt som möjligt.
Det är trots allt otroligt viktigt
att vi kan fylla det stora behov som
föreligger.

Skall vi satsa på en annan stad när
det gäller denna utbildning måste vi
räkna med att det dröjer åtskilliga år
innan den kommer i gång. I allmänna
beredningsutskottets utlåtande förra
året och i debatten här i kammaren underströk
man kraftigt att här måste
snabba åtgärder till för att på ett tillfredsställande
sätt klara bristen på gymnastikdirektörer.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Tisdagen den 24 maj 1960 fm. Nr 25

Ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m.

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Turesson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 54 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) i motsvarande del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IV) i
utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Andersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 133 ja och
68 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V—XIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Tisdagen den 24 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Anslag till studiebidrag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
110, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/67
till studiebidrag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt motionerna hänvisats
till statsutskottet.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
G 3, s. 639 och 640) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämde
att avskriva studielån ur statens
lånefond för universitetsstudier om låntagarens
betalningsförmåga på grund
av sjukdom eller annan jämförlig orsak
vore varaktigt nedsatt, dels till Studiebidrag
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 403 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar T horsten Larsson och Torsten
Andersson (I: 29) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Hansson i
Skegrie och Mattsson (11:48);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner (I: 379) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. (II: 476);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Thorsten Larsson och Dahlén
(I: 396) samt den andra inom andra

kammaren av herrar Westberg och
Larsson i Hedenäset (11:499), i vilka
bl. a. hemställts, att riksdagen måtte besluta
att dels verkställa en samlad översyn
av hela vuxenutbildningsområdet,
varvid särskild uppmärksamhet borde
ägnas de krav som nu och i framtiden
ställdes i fråga om vuxenutbildningens
organisation, kapacitet och målsättning,
dels bereda kostnadsfri undervisning
vid korrespondensinstitutens preparandkurser
för student-, handelsgymnasieteknisk,
privatist- och realexamen
fr. o. m. läsåret 1966/67 samt för ändamålet
under ecklesiastikdepartementets
huvudtitel för budgetåret 1966/67 under
ett nytt anslag, benämnt Centrala studiehjälpsnämnden:
Bidrag till preparandkurser
anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl.
Maj :t bestämde att avskriva studielån
ur statens lånefond för universitetsstudier
om låntagarens betalningsförmåga
på grund av sjukdom eller annan jämförlig
orsak vore varaktigt nedsatt;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:379 och 11:476
samt I: 396 och II: 499, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Studiebidrag
m. m. för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
403 000 000 kr.;

III. att motionerna I: 396 och II: 499,
i vad de avsåge att riksdagen måtte besluta
att privatisters examination skulle
vara kostnadsfri, icke måtte bifallas av
riksdagen;

IV. att motionerna I: 396 och II: 499,

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Nr 25

i vad de avsåge alt riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning i syfte
att verkställa en samlad översyn av
hela vuxenutbildningsområdet, varvid
särskild uppmärksamhet borde ägnas
de krav som nu och i framtiden ställdes
i fråga om vuxenutbildningens organisation,
kapacitet och målsättning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; V.

att motionerna 1:396 och 11:499,
i vad de avsåge att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsamt förslag i anledning
av gymnasieutredningens betänkande
om vuxenutbildningen, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VI. att motionerna I: 396 och II: 499,
i vad de avsåge anvisande av ett särskilt
förslagsanslag av 500 000 kr. för
budgetåret 1966/67 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln för beredande
av kostnadsfri undervisning vid korrespondensinstitutens
preparandkurser,
icke måtte bifallas av riksdagen;

VII. att motionerna 1:29 och 11:48
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionerna 1:379 och 11:476,
i vad de avsåge att riksdagen måtte besluta
att dels i princip uttala att fria
läroböcker, fri skolmateriel och fria
skolmåltider skulle ges åt alla elever i
de gymnasiala skolorna, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att förslag utarbetades
och förelädes innevarande
års höstriksdag om tilläggsanslag till
driftbidraget för det allmänna skolväsendet
så att kompensation gåves till
kommunerna för sistnämnda reformförslag,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Per Jacobsson, Harry
Carlsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Johan Olsson, Larsson i Hedenäset,
Mattsson, Källstad, Tobé och Mundebo,
vilka ansett att utskottet under IV. bort
hemställa,

Anslag till studiebidrag m. m.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1: 396 och II: 499, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört
i fråga om en skyndsam utredning i
syfte att verkställa en samlad översyn
av hela vuxenutbildningsområdet;

2) av herrar Per Jacobsson, Harry
Carlsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Johan Olsson, Larsson i Hedenäset,
Mattsson, Källstad, Tobé och Mundebo,
vilka ansett att utskottet under VI. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 396 och II: 499, såvitt nu
var i fråga, till Centrala studiehjälpsnämnden:
Bidrag till preparandkurser
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 500 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Vuxenutbildningen väntar
ännu på att få komma in i samhällets
skolreformatoriska arbete. Vuxenutbildningen
är en angelägenhet av allt
större betydelse för individ och samhälle.
Det gäller att skapa möjligheter
till kompletterande undervisning åt
alla dem som i skarven mellan folkskola
och grundskola har kommit på
efterkälken, liksom åt alla dem i övrigt
som upplever ett utbildningsbehov efter
de egentliga ungdomsåren. Det är
även fråga om nya utbildningsbehov
som successivt dyker upp som en följd
av ett näringsliv som är i en dynamisk
utveckling.

Av olika utbildningsområden är det
två som ännu inte kommit till avgörande
i reformarbetet: yrkesutbildningen
och vuxenutbildningen. I fråga om
vuxenutbildningen måste noteras det
förhållandet att den inte ansetts vara
av den betydelse att åt densamma borde
ges en samlad översyn av en utredning
med parlamentariskt inslag.

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Anslag till studiebidrag m. m.

Grundskolan, gymnasiet och yrkesskolan
har varit föremål för en sådan
samlad översyn. Vuxenutbildningen
däremot har mer eller mindre i förbigående
berörts av ett halvt dussin olika
utredningar. Detta har helt naturligt
lett till att vissa avsnitt blivit behandlade
dubbelt, medan andra mera flyktigt
eller inte alls utretts. Till den senare
kategorien hör tyvärr det betydelsefulla
avsnittet om studiehjälp.

Nog framstår det som uppenbart att,
som mellanpartierna hävdat, en samlad
översyn skulle ha behövts. Det har
emellertid inte passat vare sig riksdagsmajoriteten
att begära eller Kungl.
Maj :t att tillsätta en parlamentarisk utredning
för en samlad översyn av hela
vuxenutbildningens problematik. I stället
uppges en sådan översyn ha påbörjats
inom kanslihusets slutna väggar.

I denna situation har vi reservanter
förordat en skrivelse till Kungl. Maj:t
med hemställan att den arbetsgrupp
inom kanslihuset, som bearbetar denna
fråga, skulle kompletteras med ett
antal parlamentariker. Härigenom skulle
de slutliga förslagen få en förankring
som kunde bli underlag för en reform
med bredast möjliga uppslutning,
utan att förslag och beslut skulle behöva
fördröjas.

Herr talman! Av central betydelse
inom vuxenutbildningen är korrespondensundervisningen.
Korrespondensstudier
är samtidigt ganska kostsamma
för den enskilde. Särskilt gäller detta
vid deltagande i preparandkurser utanför
hemorten. I och för sig framstår
det som angeläget att en vuxenutbildningsreform
inrymmer kostnadsfri undervisning
för de korrespondensstuderande.
I väntan på den utlovade propositionen
synes det dock uppenbart
att korrespondensinstitutens preparandkurser
för student-, liandelsgymnasie-,
gymnasieingenjörs-, privatist- och realexamen
har en sådan särställning och
klar prioritet att beslut om att de i
princip skall vara kostnadsfria bör

kunna fattas utan att förslagen i övrigt
avvaktas.

Vi föreslår därför att åt centrala studiehjälpsnämnden
skall anvisas härför
erforderligt anslag, 500 000 kronor, varigenom
denna delreform kunde träda i
kraft redan från och med den 1 juli
i år.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till reservationerna nr 1
och 2.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! En brett upplagd och
effektiv utbyggnad av vuxenutbildningen
betecknades av den under förra helgen
samlade socialdemokratiska distriktskongressen
i Gävleborg som en
av de mest angelägna reformerna i dagens
samhälle. Man sade också att man
förväntade att regeringen med det snaraste
skulle framlägga förslag i ärendet.
Jag vill för egen del instämma i
såväl värderingen av vuxenutbildningens
betydelse som den förväntan man
gav uttryck åt, och jag tolkar också
uttalandet som en kritik mot regeringen
för dess senfärdighet på detta område.

Ecklesiastikministerns löfte i förra
årets debatt om dessa frågor att regeringen
hösten 1965 skulle ha allt det
material som behövs för att göra ett
stort utspel i denna fråga bar inte lett
till någon åtgärd. Hela frågan har blivit
ytterligare fördröjd. Saknas material
för att göra det beramade stora utspelet,
borde det dock vara möjligt att
sätta in vissa punktåtgärder. Redan
detta skulle vara av stort värde.

Det finns många detaljer som sammanhänger
med vuxenutbildningen. Låt
mig t. ex. nämna den ekonomiska situationen
för de vuxenstuderande. Här behövs
snabba och effektiva åtgärder.
Inte minst de korrespondensstuderandes
situation måste förbättras. Mittenpartierna
har gång på gång föreslagit
punktvisa förbättringar för deras del,
men riksdagsmajoriteten har gått emot,

Tisdagen den 24 maj 1%0 em.

Nr 25

och från regeringens sida liar intet
gjorts för att förbättra deras ställning,
vilket är så mycket mera egendomligt
som denna utbildningsväg är den för
samhället i särklass minst kostnadskrävande.

Även i år har riksdagen avslagit vårt
förslag om bättre stipendier till de korrespondensstuderande.
I dag har vi
dock tillfälle, som herr Larsson i Hedenäset
framhöll, att genom en mindre
höjning av anslaget under punkt II,
studiebidrag m. m., bereda de korrespondensstuderande
kostnadsfria preparandkurser.
Jag hoppas verkligen att
riksdagen vill ge dessa studerande åtminstone
den förbättring som ett sådant
anslag skulle innebära, och jag
yrkar därför bifall till reservationen 2
av herr Per Jacobsson m. fl.

Nu är det emellertid närmast fråga
om kravet på en samlad översyn av
hela vuxenutbildningsfältet, och jag
skall inte fördjupa mig i flera detaljer.
Vi har haft en rad utredningar som
tagit upp vuxenutbildningsfrågorna —
vuxenutbildningsfrågor skall jag kanske
säga. Jag tänker närmast på gymnasieutredningen,
yrkesutbildnings- och
personalutbildningsberedningarna samt
arbetsmarknads- och radioutredningarna.
För samtliga här nämnda utredningsorgan
har emellertid vuxenutbildningsproblematiken
utgjort en större
eller mindre del vid sidan av deras huvudsakliga
uppgift. Ingen av dessa utredningar
har haft till uppgift att verkställa
en samlad översyn av det väldiga
komplex som vuxenutbildningsfrågorna
verkligen utgör. Därför har vi från
folkpartiets sida under flera år i följd
framhållit behovet av en sådan översyn.
Vi anser att det är nödvändigt
med en kartläggning av den vuxenutbildning
som redan pågår och av det
behov av vuxenutbildning som föreligger
och som kan beräknas uppkomma,
för att man sedan med utgångspunkt
från dessa fakta skall kunna utarbeta
förslag beträffande utbildningens ka -

Anslag till studiebidrag m. m.

pacitet, organisation och målsättning,
varvid den studiesociala frågan även
bringas till en acceptabel lösning. Vi
får inte glömma att dessa frågor är av
utomordentligt stor vikt för hundratusentals,
ja, miljontals människor i vårt
land och att behovet av vuxenutbildning
oavbrutet växer. Det är ett rättvisekrav
och ett viktigt samhällsintresse
att dessa frågor bringas till en positiv
lösning.

Men denna vår här deklarerade inställning
innebär ingalunda att vi vill
fördröja delreformer. Vi har för övrigt
genom våra förslag om de korrespondensstuderande
visat, att vi gärna ser
att de förbättringar, som kan göras i
väntan på den samlade översyn jag här
talat om, verkligen kommer till stånd
utan onödig tidsutdräkt. Vi ser därför
gärna att den samordning, som för närvarande
äger rum inom Kungl. Maj:ts
kansli beträffande olika förslag till förstärkning
av vuxenutbildningen, fullföljes
så snabbt som möjligt. Men vi anser
att plats även borde beredas parlamentarikerna
att medverka i detta skede
av utredningsarbetet, på samma sätt
som de beretts tillfälle att delta i de
förberedande utredningarna.

Den primära uppgiften vid den begränsade
översyn det är fråga om är
att ge möjligheter till en mera allsidig
belysning av frågeställningarna, innan
proposition förelägges nästa års riksdag.
Det målet skulle onekligen uppnås
bättre om parlamentariker med speciellt
intresse för dessa frågor bereddes
tillfälle att delta i detta samordningsarbete.

Herr talman! I likhet med herr Larsson
i Hedenäset ber jag att få yrka bifall
till reservationen 1 av herr Per
Jacobsson m. fl.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Bara några ord om reservationen
1, där man hävdar behovet
av en samlad översyn och en samord -

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Anslag till studiebidrag m. m.

ning av vuxenutbildningen under medverkan
av parlamentariker.

Uppenbart är, att det problemet inrymmer
sådana avvägningsfrågor på
bl. a. det samhällsekonomiska planet —
både av personell och materiell art -—
att de bör behandlas inom en parlamentarisk
utredning. Partierna och
parlamentarikerna bör ta sitt ansvar
för skolan redan på utrednings- och
samordningsplanet och inte hoppa in
först i slutskedet, då det mesta, som bekant,
redan har blivit fastlåst.

Vi i högerpartiet har här i kammaren
gång på gång klargjort, att vi önskar
parlamentarisk medverkan vid
översyner och i utredningar, så långt
detta är möjligt. Senast hävdade vi i
vad gällde undervisningsfältet den
principen, när frågan om översyn av
högstadiets konstruktion var uppe till
debatt, dock utan att få medhåll från
något annat parti. Man får väl säga, att
det är glädjande, att intresset för parlamentarisk
medverkan nu har brett ut
sig, men tyvärr sätter det intresset in
litet för sent i detta fall. Om vi vill ha
en kungl. proposition om vuxenutbildningen
till 1967 års riksdag, helst till
vårriksdagen — och det vill vi väl —
så torde en samlad parlamentarisk
översyn helt enkelt inte vara möjlig,
om den skall kunna leda till ett gott
resultat. Tidsnöden är ju ytterligt besvärande,
och ett uppskov med propositionen
är knappast önskvärt. Följaktligen
återstår enligt min mening endast
att hålla sig till utskottsmajoritetens
åsikt, att en samlad parlamentarisk
översyn tyvärr inte kan åstadkommas
i detta fall.

Det måste dock understrykas, att vi
förväntar att ecklesiastikministern håller
sitt löfte att år 1967 framlägga ett
förslag till lösning av såväl vuxenutbildningens
organisation som de vuxenstuderandes
finansieringsproblem.

Jag vill alltså med de här reservationerna
yrka bifall till utskottets förslag
i förevarande avseende.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det kanske inte är så
mycket att tillägga som försvar för utskottets
ställningstagande. Jag vill dock
erinra om att de två önskemål, som
framförts i dessa motioner och därav
föranledda reservationer, gäller dels
kravet på en samlad översyn av hela
vuxenutbildningsområdet och dels en
omedelbar partiell reform som innebär
kostnadsfri undervisning vid korrespondensinstitutens
preparandkurser.

Det är klart att vuxenutbildningsfrågan
tränger sig på och är viktig och
angelägen. Men jag tror att vi hela tiden
också måste ha i minnet att dess
dimensionering måste anpassas med
ledning av helhetssynen på samhällsekonomien
och de produktiva krafternas
verksamhet. Vi kan och får inte
hänge oss åt önskedrömmar om att
hundratusentals, ja, kanske miljontals
människor — som herr Westberg uttryckte
sig — på en gång skall kunna
slussas in i vuxenutbildningen. Vi måste
också tänka på att näringslivet, produktionen,
samhällsverksamheten skall
fungera. Vi kan inte beröva den verksamheten
arbetskraft i den utsträckning
som ett sådant uttalande antyder.

Utskottet har liksom föregående talare
erinrat om de grundläggande utredningar
på olika områden som berör
vuxenutbildningen och som kan
bilda grundval för de ställningstaganden
som nu är nödvändiga rörande
vuxenutbildningens målsättning, dimensionering
och organisation.

Det som nu återstår att göra är alltså
att konkretisera och utforma regeringens
policy beträffande vuxenutbildningsfrågorna.
I detta läge, när Kungl.
Maj:t i proposition nr 52 till denna vårriksdag
uttryckligen har sagt att vi har
att vänta en proposition i ämnet till
nästa riksdag, tycker jag nog, att vi har
anledning att avvakta de ställningstaganden
som Kungl. Maj:t kommer att
göra. Sedan ankommer det på oss riksdagsledamöter
av olika partier att be -

Tisdagen den 2-1 maj 190(i em.

Nr 25

döma de förslag som föreläggs oss och
som är ett uttryck för den politik som
regeringen kommer att föra på detta
område.

Skulle vi nu få till stånd en parlamentarisk
utredning för att verkställa
denna samlade översyn och för att på
grundval av de utredningar på olika
delområden, som är gjorda, lägga fram
förslag rörande vuxenutbildningens
målsättning, dimensionering och organisation,
kan vi vara ganska övertygade
om att det innebär dröjsmål — kanske
avsevärda dröjsmål — med genomförandet
av det vi alla önskar skall
komma till stånd.

Den ståndpunkt, som sålunda utskottsmajoriteten
har intagit, delar jag
i detta avseende. Därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Turessons inlägg framhålla att
jag mycket klart sade ifrån att vi ingalunda
ville medverka till en fördröjning
av en reform på detta område.
Därför är vi villiga att i första hand
deltaga i den sammanställning som äger
rum inom Kungl. Maj:ts kansli beträffande
de resultat, som de olika tidigare
av mig nämnda utredningarna har
redovisat. Vi önskar dock att vid den
översynen parlamentariker skall få tillfälle
att deltaga, så att frågorna blir mera
allsidigt belysta. Det är angeläget att
parlamentariker får följa skeendet på
området fram till dess att det blir dags
att presentera en proposition i ärendet.

Det utesluter inte att det ändock
kommer att behövas en samlad översyn
av det slag som vi under flera år
har talat om och önskat. Jag tror, att
vi så småningom nödgas tillsätta en utredning,
som gör denna samlade översyn.
Det finns fortfarande stora vita
fläckar på vuxenutbildningens vida
fält och vi kommer enligt min mening
att behöva en samlad översyn.

Anslag till studiebidrag m. in.

Under tiden kan självfallet delreformer
genomföras på basis av förslag,
som kan föranledas av den sammanställning
vilken, som jag nämnde, sker
inom Kungl. Maj:ts kansli. Sådana delreformer
kan utgöra värdefulla och viktiga
steg framåt. Jag har hela tiden talat
för att vi skall genomföra de delreformer
som är möjliga att genomföra.
Det gäller även beträffande fria preparandkurser
för de korrespondensstuderande.
Det är fråga om ett litet anslag,
men anslaget skulle bli ett värdefullt
handtag för dessa studerande och
det skulle varsla om att det börjar blåsa
blidare vindar även för deras del.

Herr Turesson tog vidare upp mitt
påpekande att vuxenutbildningen berör
väldigt många, och herr Turesson
hävdade att det vore att ge sig hän åt
drömmar, ifall man ansåge att vi skulle
kunna klara en vuxenutbildning av
den omfattning som jag enligt herr Turesson
hade talat om. Jag vill då bara
säga till herr Turesson, att detta är
ingenting som kommer — det är någonting
som pågår. Det frivilliga folkbildningsarbetet
omsluter ju redan
hundratusentals — ja, kanske uppemot
miljonen — människor. Det pågår alltså
en vuxenutbildning, som visserligen
är av mycket begränsad omfattning
men som ändå berör många människor,
och en kartläggning av vad som
finns och av behoven samt utformandet
av en målsättning för utbyggnaden
av denna vuxenutbildning är enligt min
mening något utomordentligt angeläget.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag vill ingalunda förmena
herrar Turesson och Nordstrandh
deras stora förtröstan på Kungl. Maj:t,
men vill i alla fall peka på något av
vad som har skett under den senaste
tiden.

Den 29 april i fjol uttalade ecklesiastikministern
i frågan om vuxenutbildningen:
»Regeringen kommer följaktligen
i höst att ha allt det material

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Anslag till studiebidrag m. m.

som behövs för att göra ett stort utspel
i denna fråga.» Inom andra avdelningen
fick vi sedan vid månadsskiftet
januari/februari information om att
vi hade att vänta ett principförslag under
innevarande vårsession. Sedan dess
har det nu i en proposition aviserats
att detta inte ens skall föreläggas riksdagen
i år, utan komma någon gång
1967.

Jag tycker nog att den tidsutveckling,
som vi kunnat iakttaga, tyder på
att det behövs ett parlamentariskt inslag
för att påskynda denna fråga.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag skulle med anledning
av de senaste anförandena vilja
framhålla att vi kanske alla är lika
överens om att vi inte vill förorsaka något
dröjsmål med denna frågas lösning.
Vi vill alla medverka till att det för
vuxenutbildningen skapas en organisation,
vilken inte bara ger dem som vill
fortbilda sig en chans utan vilken också
är realistisk och anpassad efter våra
resurser för att kunna lösa denna
fråga och för att kunna fullfölja våra
åtaganden på ett hedersamt sätt.

Men jag är lika övertygad om att ett
tillsättande av en parlamentarisk utredning
nu, när ecklesiastikministern
uttryckligen har lovat att till 1967 års
riksdag lägga fram en proposition med
förslag i dessa avseenden, ovillkorligen
måste medföra en fördröjning av frågan.
Då skulle nya personer, som inte tidigare
i detalj sysslat med dessa spörsmål,
behöva sätta sig in i ett oerhört
stort och mycket komplicerat material
innan de över huvud taget kan vara beredda
att göra några ställningstaganden
och att medverka till några konstruktiva
förslag.

Det finns ingen som helst möjlighet
att en parlamentarisk utredning, som
skulle tillsättas i maj eller i juni 1966,
på detta vidlyftiga område med tusentals,
kanske tiotusentals sidor att plöja
igenom skulle kunna hinna färdigställa

sitt arbete så snabbt, att en proposition
kan föreläggas 1967 års riksdag. En sådan
uppfattning har inte något med
realism att göra.

Det är därför som jag — även om jag
i princip gärna ser att parlamentariska
inslag förekommer på det förberedande
stadiet — i detta fall, i den situation
där vi nu befinner oss, inte har funnit
mig kunna biträda reservanternas förslag
utan stödjer utskottsmajoritetens
hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig endast påpeka
att de motiveringar, som herr Turesson
nu förde fram, är exakt desamma
som de vilka anfördes mot oss för
jämnt ett år sedan. Om man fortsätter
med att skjuta på frågan, kommer självfallet
en förhalning att bli följden.

Vidare vill jag bara konstatera att
vad vi i reservationen hemställt om är
icke en ny stor parlamentarisk utredning,
utan det är en komplettering av
den arbetsgrupp, som arbetar inom
kanslihuset med denna fråga, med ett
antal parlamentariker. Om man vidtar
en sådan åtgärd, torde icke något fördröjande
moment av betydelse behöva
uppstå.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Även de parlamentariker
som skulle komplettera en arbetsgrupp
i kanslihuset måste lära sig
läxan. De måste ju läsa in ärendet för
att över huvud taget kunna ha någon
bakgrund till sina ståndpunktstaganden.
Vare sig vi talar om arbetsgrupp, parlamentarisk
utredning eller något annat
måste ledamöterna i denna grupp kunna
sin sak. Det är detta jag befarar kommer
att ta så lång tid att det blir en fördröjning.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Gymnasieutredningens

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Nr 25

betänkande, arbetsmarknadsutredningens
betänkande, radioutredningens betänkande
o. s. v. är den läxa de skulle
läsa. Dessa har sedan länge varit tillgängliga
och även studerats av många
parlamentariker.

Herr TURESSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte bestrida
att alla dessa utredningsbetänkanden
har varit tillgängliga, men jag tvivlar
starkt på att de liar studerats i sådan
omfattning just av de personer som
skulle vara lämpliga att ingå i denna arbetsgrupp,
att dessa är tillräckligt sakkunniga
för att ta ställning i frågorna.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Vi har lyssnat till ett
borgerligt inbördeskrig, och det är i
och för sig en intressant upplevelse.
Jag tror emellertid att man har överdrivit
motsättningarna i denna fråga.
Vi är nog alla överens om att vuxenutbildningen
är en utomordentligt stor
angelägenhet. I själva verket är det väl
fråga om den stora, avslutande skolreformen
i detta skede.

Vuxenutbildning spänner emellertid
över mycket vida områden. Vi har redan
utredningar som berör arbetsmarknadspolitiken,
radion och televisionen
och vuxenutbildningen i gymnasium
och fackskola liksom inom yrkesutbildningens
ram. Till detta kommer — som
här tidigare sagts — hela det stora fält
som omspännes av folkbildningsarbetet.
Här finns också folkhögskolorna och
— för att ta ytterligare något exempel
—• hela problemet med korrespondensundervisningen.
Allt detta skall samordnas.

Här har efterlysts det stora utspelet
från regeringens sida. Detta utspel har
förebådats av ecklesiastikministern och
även av inrikesministern vid en stor debatt
tidigare under denna session. Nu
sägs det klart ifrån att detta stora utspel
skall komma år 1967. Det förbereds
alltså — för att tala med herr
4 — Andra kammarens

Anslag till studiebidrag m. m.

Larsson i Hedenäset — »inom kanslihusets
slutna väggar». Uttrycket innebär
en kritik, men att tala om kanslihusets
slutna väggar när — som herr
Larsson i Hedenäset också nyss påpekade
— alla dessa offentliga utredningar
föreligger är väl ändå att ta till litet
för starka ord.

Herr Larsson i Hedenäset och herr
Westberg begär nu skyndsamhet med
åtgärderna och vill i avvaktan på det
stora utspelet ha ett anslag på en halv
miljon kronor till preparandkurser för
korrespondensundervisningen. Såvitt
jag kunnat finna i handlingarna finns
det inte någon beräkning som ligger till
grund för denna halva miljon. Beloppet
är väl tillyxat på en höft. Men det är
väl ändå så, att ecklesiastikministern i
en proposition tidigare i år har bebådat
ett förslag till 1967 års riksdag, vari
också lösningen av studiefinansieringsfrågorna
för de vuxenstuderandes del
skall tas upp. Därvid kommer väl en
bättre avvägning att göras och motivering
att lämnas för de summor som begärs.

Vad som här emellertid är alldeles
uppenbart — och det har herrar Nordstrandh
och Turesson alldeles rätt i —
är att en utredning av den typ som nu
begärts kommer att betyda en ansenlig
försening av ärendet. När både herr
Larsson i Hedenäset och herr Westberg
talade om att parlamentariker skulle
tillkallas för att förstärka den grupp inom
kanslihuset, som arbetar med dessa
frågor, så innebär ju det att arbetet
där förvandlas från ett administrativt
arbete, som kan gå mycket snabbt, till
en offentlig parlamentarisk utredning,
som skall redovisas i en mångfald olika
avseenden och där dessa parlamentariker
skulle få tillfälle att framföra sina
avvikande meningar. Något eller några
års uppskov kommer alltså också den
formen av utredning att innebära. Jag
tror därför att det skulle vara olyckligt
om kammaren beslöte i enlighet med
det förslaget.

protokoll 1960. A7r 25

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. l—lll

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IV) i
utskottets utlåtande nr 110, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 137 ja
och 67 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VI

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. VI)
i utskottets utlåtande nr 110, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 137 ja
och 66 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII och VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns,
filmens, televisionens och radions områden Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
111, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

Tisdagen den 24 maj 1906 em. Nr 25

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

sition angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
95, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 mars 1960, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
i statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för utbildning av vissa yrkesgrupper
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden, dels godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för den musikdramatiska
utbildningen vid statens skolor för scenisk
utbildning i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Werner (1:724)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hedor
(II: 894);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 725) och den andra
inom andra kammaren av fru Gärde
Widemar m.fl. (11:893), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 95 angående vissa utbildningsfrågor
på bl. a. teaterns område
måtte besluta 1. att operaklassen
bibehölles vid musikhögskolan i Stockholm
samt 2. att operaklassen fr. o. m.
1967/68 måtte erhålla resurser för upprustning
och omorganisation av en storleksordning
motsvarande den som föresloges
i propositionen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Scgerstedt Wiberg (I: 726) och den andra
inom andra kammaren av fru Gärde
Widemar (11:892);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Kellgren m.fl. (11:895) väckt
motion, vari hemställts att beslut om

överflyttning av operaklassen vid musikhögskolan
till statens skola för scenisk
utbildning i Stockholm måtte anstå
till nästa års riksdag i avvaktan på resultaten
av förnyad prövning av en sådan
överflyttnings för- och nackdelar.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:724 och 11:894
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för utbildning av vissa yrkesgrupper
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden;

III. att motionerna I: 726 och II: 892
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för den musikdramatiska utbildningen
vid statens skolor för scenisk
utbildning i Göteborg och Malmö;

V. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 725 och II: 893 ävensom med bifall
till motionen 11:895, besluta att
ställningstagande till frågan om överflyttning
av operaklassen vid musikhögskolan
till statens skola för scenisk utbildning
i Stockholm skulle anstå till
nästa års riksdag i avvaktan på resultaten
av förnyad prövning av en sådan
överflyttnings för- och nackdelar.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Gillström, Birger Andersson
och Svensson, fru Wallentheim, herrar
Söderberg, Mårtensson, Rönnberg och
Blidfors, fröken Olsson samt herrar Arvidson,
Gustafsson i Uddevalla och Fagerlund,
vilka ansett att utskottet under
V. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
på motionerna 1:725 och 11:893
samt 11:895, godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för
den musikdramatiska utbildningen vid
statens skola för scenisk utbildning i
Stockholm.

Nr 25

100

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Proposition nr 95, som
vi nu skall behandla, utgör ett fullföljande
av vissa resultatrika strävanden
från ecklesiastikministerns sida, egentligen
på två områden. Propositionen
innebär ett fullföljande av upprustningen
av den konstnärliga utbildningen —
här tas nu ytterligare ett steg för att
fylla luckorna — och även, såvitt jag
förstår, av de allmänna strävanden som
skolreformen är ett uttryck för.

Propositionen gäller frågan om utbildningen
på teaterns, filmens, televisionens
och radions områden. Den lösning
som föreslås i den kungl. propositionen
har så långt vunnit allmänt erkännande
och allmän anslutning också
från utskottets sida.

Att detta ärende i dag ändå tilldrar
sig ett speciellt intresse sammanhänger
med att statsutskottet på en punkt har
delat sig. Det gäller frågan om utbildningen
av operaartister.

Den frågan har tilldragit sig mycket
stor uppmärksamhet i pressen, och lidelsens
vågor har gått höga. Man kan
fråga sig om det varit alldeles nödvändigt.
För egen del blev jag alarmerad i
denna fråga i min egenskap av ordförande
i konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd, där frågan
togs upp med mycket stor frenesi
av en av huvuddeltagarna i pressdebatten.
Lars Sellergren. Sedan jag konstaterat
att nämnden var splittrad i frågan,
bestämde jag mig för att ordentligt och
förutsättningslöst sätta mig in i den, och
jag har sysslat med frågan sedan dess.

Jag vill också säga att andra avdelningen
inom statsutskottet, som från
början var en smula konfunderad över
de aktuella problemställningarna på detta
område, har ägnat frågan utomordentligt
stort intresse, och de sakkunniga
som fått tillfälle att yttra sig inför
avdelningen har varit fler än som bru -

kar vara fallet vid behandlingen av sådana
här frågor.

Här står emot varandra företrädare
för två olika ståndpunkter. Man kan väl
tala om en principiell motsättning mellan
dem. Den ena uppfattningen gör
gällande att operautbildningen till sin
karaktär är musikutbildning och därför
bör äga rum i en musikalisk miljö, där
också andra utbildas för musikalisk yrkesutövning.
Det talas i det sammanhanget
om kategorier sådana som vokalsolister,
repetitörer, regissörer, dirigenter
och orkestermedlemmar. Ett samarbete
dem emellan anses vara en grundförutsättning
för ett helgjutet konstnärligt
resultat. Man talar i det sammanhanget
också om nödvändigheten av ett
musikcentrum. Det är den ena uppfattningen.
Den andra gör gällande att operautbildningen
inte bara är musikutbildning.
En opera är inte en konsert i
kostym. Opera är en teaterform, där
musiken är det viktigaste uttrycksmedlet.
I en opera ingår i sången det dramatiska
uttrycket och i den dramatiska
aktionen ingår musiken. Den sceniska
undervisningen är förankrad i musiken,
den musikaliska måste vara det i dramatiken.
Ur denna synpunkt talar man
om nödvändigheten av ett teatercentrum.

Här står två åskådningar mot varandra,
och den enklaste och stora lösningen
hade säkerligen varit att samla
alltsammans, musikhögskolan och scenskolan,
hela musikutbildningen och hela
skådespelar- och regissörsutbildningen,
i en enda stor läroanstalt. Detta kanske
är en framtida lösning.

Nu föreligger emellertid ett förslag om
att utbildningen av operaartister skall
flytta över från operaklassen vid musikhögskolan
till en statens skola för
scenisk utbildning, som alltså skall komma
till stånd. Vi måste då ställa oss frågan:
kommer utbildningen av operaartister
att förlora sin musikaliska prägel
vid scenskolan? Avsikten är — det
erkänner nog alla — givetvis den helt

101

Tisdagen den 24 maj 1966 em. Nr 25

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

motsatta. Utbildningen skall förstärkas
dels genom det dramatiska inslag som
kommer i utbildningen men också genom
en förstärkning av den rent musikaliska
utbildningen. När man kritiserar
den föreslagna lösningen bör man
komma ihåg att lärarna blir desamma
vart man än förlägger utbildningen.
Några invändningar mot den plan för
undervisningens uppläggning som gjorts
har inte framkommit. Vi måste också
komma ihåg att hur man än löser denna
fråga måste det bli ett samarbete
mellan musikhögskolan och scenskolan.

När man nu hävdat att scenskolan
inte har förutsättningar att gå i land
med den musikaliska utbildning som
skall följa på den musikaliska grundutbildning
som speciellt skall förbereda
för operan, gör man gällande att utbildningen
behöver samverka med orkester
och kör, något som inte skulle kunna
åstadkommas vid scenskolan. Det är
uppenbart, att det är utomordentligt
viktigt att den blivande operasångaren
känner till en orkester och alla dennas
olika instrument, att han lär sig att finna
den bråkdel av en sekund då han
skall börja sin sång. Därför är samarbetet
mellan sångutbildningen och
orkestern nödvändigt. Detta kan vi gott
understryka, men i sanningens namn
bör då sägas att utbildningen hitintills
inte har gått till på det sättet.

Man har vid musikhögskolan ingalunda
systematiskt byggt på en sådan
samverkan, och såvitt jag kan se har
man inte heller haft något speciellt intresse
härav. Det måste vara samverkan
med orkestrarna och det får bli med de
existerande orkestrarna och de existerande
körerna. Kronobageriet — som en
tilltänkt plats för den nya scenskolan —
ligger närmare operan än vad musikhögskolan
vid Valhallavägen gör.

Om man bortser från allt detta är det
ändå en sak som båda parter har understrukit
och som man alltså är överens
om. Det är att musikhögskolan för närvarande
inte har resurser att ge den

musikdramatiska utbildningen den utformning
vi önskar och som föreslås i
propositionen.

Eu av dem som är mest sakkunnig
på detta område och som deltagit i
pressdebatten, regissör Folke Abenius,
har skrivit: »Att musikhögskolan länge
brottats med stora problem är ett sorgligt
faktum. I dag har den inte möjligheter
att härbärgera en skola av denna
typ», dvs. en skola för operaartistutbildning.
»Vid scenskolan får operautbildningen
de erforderliga resurserna.
»

Det har också framhållits bl. a. av
operans styrelse att utbildningen provisoriskt
måste förläggas till scenskolan
på grund av musikhögskolans svåra lokalbrist.
Vissa förutsättningar, säger
man, måste finnas härför. Bl. a. skall
det finnas en särskild, högt kvalificerad
studierektor. Att denna provisoriska
överflyttning till scenskolan är nödvändig
är man alltså överens om.

Vi har anledning rikta blickarna
framåt. Musikhögskolan skall få sina
ökade resurser. Det har utlovats, men
det är en fråga på litet längre sikt. Man
projekterar för närvarande ett stort nybygge.
Enbart projekteringen har beräknats
kosta 3 miljoner kronor. Själva
bygget skulle kosta cirka 40 miljoner
kronor. Det har då diskuterats om den
nuvarande tomten, där man alltså fullbordat
ett första skede i utbyggnaden av
musikhögskolan, räcker till för detta
stora bygge, och man har konstaterat
att tomten inte har utbyggnadsmöjligheter
för framtiden.

Det är alltså en besvärlig fråga. Det
kommer att ta tid, men när byggnaden
en gång står färdig har man anledning
ompröva vart operautbildningen skall
förläggas. Jag vill understryka att när
jag redogjorde för de båda grunduppfattningarna
i denna fråga tog jag inte
ställning. Man har också sagt att vid den
tidpunkten kanske statens scenskola redan
är för trång, och det kan vara en
lycklig lösning att föra operautbildning -

Nr 25

102

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

en tillbaka till musikhögskolan, men då
skall där finnas en scen och en teatermiljö,
annars är det hela misslyckat.

Nu har utskottsmajoriteten gått emot
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt
och föreslagit att riksdagen skall vänta
med att fatta beslut i frågan. Jag vill i
det sammanhanget betona att vad reservanterna
föreslår inte är någon definitiv
lösning. Det innebär i själva verket
den enda möjliga formen för uppskov.

När utskottsmajoriteten i anslutning
till en socialdemokratisk motion har
föreslagit riksdagen att ställningstagande
till frågan skall anstå till nästa år,
har man anledning att fråga sig vad utskottet
egentligen syftar till. Syftar man
till en annan lösning än den som föreslagits
i propositionen? Varför har man
i så fall inte i stället för att gå på uppskovslinjen
förordat den lösning som
skulle innebära ett ställningstagande,
nämligen att operaartistutbildningen
skall ligga kvar som en operaklass vid
musikhögskolan? Jag förstår över huvud
taget inte vad det är för mening med
uppskovsyrkandet, speciellt som Kungl.
Maj:t har tagit ställning till frågan på
grundval av ett omfattande remissförfarande,
som väl inte kan upprepas. Resultatet
skulle i så fall förmodligen bli
ungefär detsamma. I och för sig är det
ingen riksolycka med ett uppskov. Men
det är dock en allvarlig sak, eftersom
planeringen för den dramatiska utbildningen
därigenom avsevärt kommer att
försenas. Vad utskottsmajoriteten föreslår
är i själva verket endast en försening
av frågan.

Med hänvisning vad jag nu sagt ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Propositionen med förslag
till principbeslut om en ny utbildningsinstitution
för vissa yrkesgrupper
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions område har föranlett ett
ganska kort utlåtande från statsutskottet.
I detta utlåtande tillstyrkes Kungl.

Maj :ts förslag utom beträffande den musikdramatiska
utbildningen, och denna
punkt har herr Arvidson uppehållit
sig ganska utförligt vid.

Att utskottet i stort och nästan i allt
väsentligt har tillstyrkt propositionens
förslag är väl ett uttryck för att en
samordning av huvuddelen av dessa utbildningsfrågor
nu bör kunna genomföras.
Förslaget om överförandet av den
musikdramatiska utbildningen från musikhögskolan
till scenskolan har emellertid,
som jag nämnde, föranlett delade
meningar i utskottet.

Jag kan försäkra att jag inte på något
sätt skall ge uttryck för den lidelse
i behandlingen av denna fråga som herr
Arvidson vittnade om har förekommit
från olika håll. Jag tror att vi har anledning
att lugnt och sakligt granska
denna organisationsfråga och pröva
den utifrån vad vi för närvarande vet
och kanske utifrån vad vi önskar att
vi visste.

Herr Arvidson frågade, om den musikdramatiska
utbildningen skulle försämras,
ifall den flyttades över från
musikhögskolan till den nya scenskolan.
Ja, det vet vi naturligtvis ingenting
om, men vad vi vet är, att två tredjedelar
av undervisningen i den s. k.
operaklassen sker i musikaliska ämnen,
och det är väl odisputabelt att den musikaliska
utbildningen, som är mycket
speciell, främjas av att äga rum i en
musikalisk miljö. Elevernas möjligheter
att få och utveckla musikaliska kontakter
är där större än i någon annan
miljö. Deras musiköra får daglig och
stundlig träning inte bara under de
egentliga repetitionerna och lektionerna.

Jag vill i detta sammanhang med anledning
av vad herr Arvidson talade
om på denna punkt erinra om att det
inte är nödvändigt med enbart systematisk
verksamhet på det musikaliska
området. Det gäller kanske lika mycket
att leva sig in i och insupa den musikaliska
atmosfären och den musikalis -

103

Tisdagen den 24 maj 19GG cm. Nr 25

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

ka miljön där utbildningen äger rum.
Eleverna bereds där också de mest rikhaltiga
tillfällen som kan tänkas att få
lära sig känna igen färg och klang hos
toner från orkesterns olika instrument,
vilket är utomordentligt viktigt för operaartister
—• det framgick också av
herr Arvidsons inlägg här nyss.

Erfarenheterna från den utbildning av
operaartister som under årens lopp ägt
rum i musikhögskolans operaklass är
goda. Vi har en glädjande hög musikalisk
kvalitet inom den svenska operakonsten,
och den skall vi vara rädda
om. Vi har inga garantier för att den
standarden skall kunna upprätthållas,
om den musikdramatiska utbildningen
skiljs från musikhögskolan, där den så
naturligt hör hemma ur just musikalisk
synpunkt. Om något för närvarande
brister i operaartisternas sceniska utbildning
— jag vill inte bestrida möjligheten
härav — kan en förbättring i
detta avseende ganska enkelt uppnås
dels genom att ökade resurser ställs till
operaklassens förfogande, dels genom
att en vidgad samverkan sker mellan
operaklassens utbildning och den sceniska
utbildning som skall äga rum
vid den blivande scenskolan.

Det förslag som förelagts oss i propositionen
gäller ett principbeslut. Det
är alltså inte fråga om anslag för det
budgetår som börjar om en månad, och
därför har utskottsmajoriteten ansett
att man utan olägenhet kan vänta ett
år med att ta ställning till frågan om
operaklassens slutgiltiga förläggning.
Man får då möjlighet att ytterligare och
mera allsidigt pröva för- och nackdelar
av en eventuell överflyttning från musikhögskolan
till scenskolan. Det ter
sig så mycket mer naturligt att vi bereds
ett års rådrum som en översyn av
läroplanerna ändå måste göras. Den
bör ske samtidigt med att man gör denna
ytterligare bedömning av förläggningsfrågan.
Tills vidare inskränker sig
alltså utskottet till att yrka uppskov ett
år med ställningstagandet.

■lag tror inte att jag någon gång under
mina år här i kammaren har hört
herr Arvidson uppträda med sådan försiktighet,
nyansering för att inte säga
osäkerhet som i dag, och det är väl
ganska naturligt, eftersom detta är en
svårbedömbar fråga och eftersom det
vore mycket förmätet — från vilken
sida man än ser detta — att säga att
man har absolut rätt.

Herr Arvidson talade emellertid om
musikhögskolans nybygge och gjorde
gällande att den tomt varpå den första
etappen av den nya musikhögskolan är
byggd är otillräcklig, den skulle inte
erbjuda tillräckliga utbyggnadsmöjligheter.

Om det vore så skulle det ju vara något
av en skandal att statsmakterna planerat
och börjat bygga en ny musikhögskola
utan att förvissa sig om att
den mark de bygger på är tillräcklig
för ett fullständigt genomförande av
planerna. Herr Arvidsons uppfattning
är lyckligtvis felaktig. Byggnadsstyrelsen
har inte denna uppfattning utan anser
att man kan fullfölja byggandet på den
tomt där man har börjat och att man
skall kunna få en funktionsduglig anläggning
där.

Herr Arvidson sade att när byggnaderna
för musikhögskolan, var de än
skall ligga, en gång är färdiga får man
ta slutlig ställning till frågan om vart
operaklassen skall förläggas. Detta tyder
inte på att herr Arvidson är särskilt
övertygad om att det organisatoriskt
och utbildningsmässigt är lämpligt
att den ligger vid scenskolan. Det
är enligt min mening ytterligare ett
skäl för att följa utskottsmajoriteten
och vänta med avgörandet, så att vi kan
få ytterligare utredningar och synpunkter
till grund för vårt ställningstagande.

Herr Arvidson frågade slutligen vad
utskottsmajoriteten syftar till. Är det
en annan lösning än den Kungl. Maj :t
föreslagit? Herr Arvidson ifrågasatte om
det är riktigt lämpligt av riksdagen att
tänka sig en annan lösning än den av

104 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

Kungl. Maj:t föreslagna. Ja, det kan
hända att det blir en annan lösning, och
jag kan inte se något otillbörligt i att
riksdagen självständigt och förutsättningslöst
prövar denna fråga. Riksdagen
kan väl i all rimlighets namn inte
obönhörligt vara bunden vid alla förslag
som framläggs av Kungl. Maj :t.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som nu behandlas i andra kammaren
syftar, på förslag av Kungl. Maj :t, till
en betydande upprustning på det rent
kulturella området, och det är ju tacknämligt
att vårt land kan genomföra
en upprustning av den storleksordning
som föreslagits av ecklesiastikministern.

Herr Arvidson sade att den utredning
som förelegat har mött allmän anslutning.
Jag skulle vilja göra den omformuleringen
av hans uttalande, att utredningen
har vunnit en anslutning på
det sätt som statsutskottets utlåtande
ger uttryck för.

På en punkt har nämligen utredningen
väckt en betydande oro bland yrkesutövarna
och det gäller operaartisternas
utbildning. Det är inte enbart
flyttningen från musikaliska högskolan,
där, såvitt jag är riktigt underrättad,
operaartisterna allmänt anser att utbildningen
alltjämt bör bedrivas därför
att opera ju är musik.

Det förekommer emellertid i det betänkande
som ligger till grund för propositionen
vissa uttalanden som i sin
tur har väckt stor oro. Jag vet inte hur
man skall tolka följande uttalande i
reservationen: »Beträffande organisa tionen

av utbildningen vill utskottet erinra
om att i propositionen framhållits
att gränserna mellan de olika sceniska
konstformerna tenderar att bli allt
mindre skarpa.» Går man tillbaka till
utredningsmannens förslag finner man,
att lian på s. 42 för ett resonemang som

givetvis kan väcka en viss oro bland
yrkesutövarna. Han talar nämligen om
den nya inriktningen med musical och
den förändrade uppställningen av talscenerna
med inslag av sång.

Man får ett intryck av att opera i
vanlig mening försvinner i hans vision
av hur operan skall gestaltas i framtiden.
Men det vore ju olyckligt, om
den svenska operascenen skulle anpassa
sitt program till de synpunkter som
där framföres. Varken propositionen
eller utskottet bar knutit an särskilt
hårt till detta förslag eller preciserat
på samma sätt som utredningsmannen,
men de synpunkter som han fört fram
har ändå väckt en betydande oro.

Ytterligare en punkt i utredningsmannens
förslag har väckt oro inom berörda
kretsar, nämligen det stycke på s. 46
där han talar om förutsättningarna för
inträde i den kommande operaklassen.
Han menar tydligen att det inte är
sången som skall vara avgörande för
inträdet. Om jag bär fattat utredningsmannen
rätt, skall dramatiska anlag
väga tyngst. Från sakkunnigt håll har
man då sagt, att om de principer för
inträde i operaklassen som han förordar
hade tillämpats exempelvis när Jussi
Björling sökte in en gång i tiden, så skulle
han inte kunnat bli antagen som elev i
operaklassen. Men Jussi Björling har
ju ändå på ett utomordentligt hedrande
sätt under sin livstid representerat
svensk operakonst ute i världen och betraktades
som en av världens främsta
tenorer.

Tal- och sångpedagogförbundet har
knutit an till denna passus i intagningsbestämmelserna
och framhåller att inte
heller operasångerskan Birgit Nilsson
skulle ha kunnat bli antagen med utgångspunkt
från dessa bestämmelser.
Jag vill inte göra något bestämt uttalande
om huruvida detta är överord eller
inte, men bara den omständigheten att
man kommer till sådana slutsatser för
så kvalificerade sångartister vid läsningen
av betänkandet är ägnat att ska -

105

Tisdagen den 24 maj 1900 em. Nr 25

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

pa underlag för den oro som har vuxit
fram.

Då man nu inom departementet har
ansett att läroplanerna hör ses över
och att man fördenskull inte vill förorda
ett definitivt beslut utan avvakta
ytterligare ett år, så har jag och några
andra ledamöter av denna kammare ansett
att man under det året även bör
ompröva förläggningen av operaklassen
och då tillsätta utredningsmän och
-kvinnor som har sysslat praktiskt med
dessa frågor. Ty det är ändå ganska
märkligt att kritiken ju från yrkesutövarna
själva har varit så hård, och jag
kan inte underlåta att tillmäta den kritiken
ganska stor betydelse.

I denna sena timme skall jag inte
uppta kammarens tid med ytterligare
detaljer i utredningsmannens sätt att
behandla operautbildningen, hur frestande
detta än kan vara. Det finns en
del ting ytterligare som det kan vara
anledning att göra en översyn av för
att nå fram till vad man här åsyftar,
nämligen en effektivisering av operautbildningen.

Herr talman! Jag kan inte biträda det
förslag som här framlagts, och därför
hemställer jag om bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! För min del måste jag
anmäla tvivel på propositionens hela
ställningstagande till den musikdramatiska
utbildningens organisation och dimensionering.
Här ligger jag, om också
inte så radikalt, i linje med herr Arvidson,
som i sitt anförande förmenade, att
det kanske varit bäst att samla all scenisk
utbildning i eu läroanstalt. Man
kan alltså ha vissa tvivel om det kloka
i att redan nu göra den försöksvis anordnade
musikdramatiska utbildningen
vid scenskolorna i Göteborg och
Malmö till en reguljär del av scenskoleutbildningen
i de båda städerna. Räcker
elevunderlaget till för musikdramatisk
utbildning på tre ställen i vårt
4* — Andra kammarens protokoll 1966.

land? Det kan man verkligen fråga sig.
Vore inte en koncentration av sådan utbildning
riktigare ur både organisatorisk
ocli pedagogisk synvinkel?

Vid remissbehandlingen har, rapporterar
departementschefen i propositionen,
inga invändningar rests mot förslaget
om reguljär musikdramatisk utbildning
i Göteborg och Malmö, och departementschefen
ansluter sig följdriktligt
till förslaget — vad skulle han annars
egentligen göra?

Ytterligare betänksam blir man, när
man studerar en intervju i GöteborgsTidningen
för ett par dagar sedan med
rektorn vid scenskolan i Göteborg, vari
han efter årets intagning till den musikdramatiska
linjen i staden konstaterar,
att intagningsnämnden endast antog
fyra aspiranter, varav tre är kvinnor
och sopraner och en man, norrman
och basbaryton. Ett sådant här litet
urval, säger rektorn, kan ge oss problem
under utbildningens gång. Det finns
vissa partier inom repertoaren, som vi
inte alls kan arbeta med utan tenor och
utan alt. Det innebär, slutar rektorn —
litet försiktigt, ty det är väl han som tidigare
har anslutit sig till förslaget om
reguljär musikdramatisk utbildning i
Göteborg — naturligtvis en viss begränsning,
och det har han så rätt i
som det är sagt.

Nu kan man fråga sig: Är ett dylikt
förhållande symtomatiskt? Det vet jag
inte. Men är det så eller tenderar det
att bli så, måste man efterlysa klokheten
i decentraliseringen och utspridningen.
Man har, hoppas jag, på departementshåll
inte rusat iväg obetänksamt.

Vad beträffar den musikdramatiska
utbildningens förläggning i Stockholm
— det är som jag ser det bara en del
av problemet — kan vi väl åtminstone
i det avseendet skynda lagom snabbt
med det definitiva ställningstagandet.
Utskottets majoritet har stannat för ett
anstånd till nästa års riksdag, och det
är otvivelaktigt eftertänksamt och klokt.
När det gäller utbildning, bör man vara
Xr 25

106 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

försiktig, när man reformerar, så att
man inte hoppar i galen tunna, och jag
tror, att man på det utbildningsområde
som vi nu diskuterar bör vara extra
försiktig.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Liksom herr Arvidson
har jag försökt att grundligt sätta mig
in i denna fråga. Givetvis har jag inte
haft samma möjligheter som de som suttit
i utskottet att kunna ta del av alla
detaljer, men i debatten är det ju väsentligt
att ta hänsyn till vad utskottet
faktiskt uttalar. Utskottet säger inte att
definitiv ställning skall tas, inte att frågan
skall omprövas — utskottet säger
helt enkelt att förslagets för- och nackdelar
skall prövas ytterligare. Utskottet
tar sålunda inte definitiv ställning till
vilken väg vi skall gå. Det skall bestämmas
först under nästa år när —■
som vi hoppas — Kungl. Maj :t återkommer
med en redovisning av alla de synpunkter
som kan anläggas.

För egen del är jag synnerligen tveksam
om vilken väg vi bör gå. Och jag
skall känna mig mycket tillfredsställd
om Kungl. Maj :t, efter att ha redovisat
alla de synpunkter som kan anläggas på
frågan, presenterar de ytterligare fakta
som behövs för att definitiv ställning
skall kunna tas. — Jag vill, herr talman,
anmäla några av de frågor som
jag tycker man bör se på för att verkligen
kunna ta ställning härvidlag.

Först och främst bör man vid den
prövning, som statsmakterna skall göra,
faktiskt redovisa hur man ställer
sig till tanken på ett musikaliskt centrum.
Därom finns ingenting skrivet i
föreliggande proposition, och inte heller
i utredningens betänkande står det
något om de framtida byggnadsplanerna.
Jag tycker att kammaren över huvud
taget inte kan ta ställning innan vi
får en samlad bild av hur statsmakterna
ser på den musikaliska utbildningen på

längre sikt, inklusive då den musikdramatiska
utbildningen.

En annan sak som inte utretts är var
den koreografiska utbildningen i framtiden
skall ligga. Skall den tillföras
scenskolan eller —• som jag tror är riktigt
■—• läggas inom musikhögskolan,
som en särskild avdelning? Vi behöver
få en redovisning av detta.

Utbildningstidens längd bör vi också
veta något om, när vi nu skall ta ställning
till själva läroplanerna. Kanske
det är en mera fruktbar tanke att den
musikdramatiska utbildningen skall ligga
inom musikhögskolan men den dramatiska
inslipningen äga rum vid scenskolan
— under något läsår eller kanske
under en längre tid. På det viset kan
man måhända få den absolut effektivaste
och bästa utbildningen, och möjligheter
till variation med hänsyn till
de olika elevernas allmänna förutsättning
bör då också kunna erbjudas.

Vidare bör klarläggas hur mycket
som kommer att anslås för denna utbildning.
Här skall vi nu ta ställning
till ärendet utan att veta någonting om
hur stora anslagen till den musikaliska
och musikdramatiska utbildningen kan
bli för framtiden. Det är helt otillfredsställande.
I den allmänna debatten har
cirkulerat olika uppgifter om anslagens
storlek, men vi vet ingenting bestämt.
Jag föreställer mig att det —
som vanligt — kommer att bli en hård
dragkamp mellan ecklesiastik- och finansdepartementet
i samband med budgetbehandlingen,
varvid det naturligtvis
kan tänkas att anslagen till denna
utbildning prutas ned av hänsyn till
andra, ännu angelägnare behov. Det
kan i och för sig vara mycket riktigt
att så sker, eftersom det gäller att med
begränsade resurser söka tillgodose de
mest angelägna behoven inom hela kulturområdet.

Om vi sålunda får en mera fullständig
redovisning vid nästa års riksdag
och om denna utredning kan ge klara
belägg för att kvalitetskravet upprätt -

107

Tisdagen den 24 maj 1906 em. Nr 25

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

hålles oeli att självständigheten i den
musikdramatiska utbildningen garanteras,
kanske det inte blir så speciellt
svårt att övertyga oss, som nu är något
tvivlande, om att den väg, vilken Kungl.
Maj:t här rekommenderar, är den väg
som man skall följa. Eftersom det inte
kan vara någon egentlig olägenhet med
att vänta med beslutet ytterligare ett
år, liar vi tyckt det vara bäst att få en
sådan mera fullständig redovisning till
nästa års riksdag.

Med det anförda, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Situationen här är litet
främmande för mig: jag vet inte riktigt
vad jag skall argumentera emot.
Alla inlägg har varit korta och framförts
i en låg ton, och talarna har med
en välvillig tolkning kunnat ansluta sig
till Kungl. Maj:ts förslag. Men man önskar,
såsom den siste ärade talaren uttryckte
det, få ytterligare argument
och belägg för riktigheten av den anvisade
vägen.

Det som är egendomligt är inte att
några framstående socialdemokrater
har väckt en motion om uppskov. Man
kan förstå att t. ex. min gamle kollega
Sigurd Lindholm, som kanske är en av
riksdagens främsta operavänner, är speciellt
intresserad av denna fråga. Men
vad jag inte kan förstå, herr talman,
är att samtliga borgerliga ledamöter i
utskottet omedelbart »hoppar på» denna
ståndpunkt och lämnar den ursprungliga
borgerliga motionen, vilkens
syfte var klart i sak, nämligen att operaklassen
skulle bibehållas vid musikhögskolan
i Stockholm.

Det är sådana egendomliga utslag i
vårt parlamentariska liv som man kanske
skall grubbla över i andra sammanhang,
herr talman, än just från andra
kammarens talarstol, men jag har ändå
velat fästa uppmärksamheten härpå.

Det är inte någon fara med ett upp -

skov, framhåller herr Kellgren, ocli
herr Lindholm var inne på samma
linje. Nej, det är det naturligtvis inte,
om man inte har en mycket sangvinisk
inställning i denna utbildningsfråga.
Men förutsättningen för det uppskov,
som enligt vad jag skrev i propositionen
innebär, att utbildningen inte kan
komma i gång förrän tidigast till hösten
1967, eftersom man skulle behöva
göra — det var min övertygelse och är
det självfallet alltjämt — en översyn av
den läroplan, som utredningsmannen
lagt fram, är att vi har ett principbeslut
från riksdagens sida om var denna
utbildning skall förläggas.

Byggnadsstyrelsen vill omedelbart i
juni ha ett besked, om man vid planeringen
för statens skola för scenisk utbildning
i det s. k. Kronobageriet skall
räkna med den musikdramatiska linjen
eller inte.

För den händelse riksdagen skulle
följa utskottsmajoritetens linje, kan regeringen
och myndigheterna inte planera
på ett tillfredsställande sätt. Vi
kan genomföra den av utskottet begärda
ytterligare undersökningen och
vi kan naturligtvis anstränga oss till
det yttersta för att försöka övertyga herrar
Kellgren, Lindholm och ytterligare
några ledamöter om att den linje vi
valde i år är den riktiga, men vi kan
inte uträtta någonting konkret. Vi måste
vänta på ett riksdagsbeslut i april—
maj nästa år, och vi kan inte komma
i gång med denna utbildning förrän tidigast
hösten 1968.

Detta är enligt min mening ett mycket
allvarligt argument, som kammarens
ärade ledamöter verkligen bör lägga
på minnet. Det är alltså inte så ofarligt
som det låter att vänta på ytterligare
utredningar i denna fråga.

Jag förstår inte herr Lindholms misstänksamhet
på denna punkt. Operan
försvinner, säger han, i utredningsmannens
version. Han målar en bild av —
jag erkänner det — en fruktansvärd utveckling
på det musikdramatiska och

Nr 25

108

Tisdagen den 24 maj 19GG em.

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

allmänkulturella området, då det inte
skulle förekomma någon opera i klassisk
bemärkelse utan tydligen enbart
operetter, musicals och liknande. Det
är en för mig fullkomligt hårresande
tanke, och jag vill omedelbart ansluta
mig till de led som bekämpar denna utveckling
— jag ställer mig gärna efter
herr Lindholm och låter honom hålla
baneret. Ingen har tänkt en sådan utveckling,
inte ens utredningsmannen.
Jag har verkligen vid ideliga tillfällen
försökt hålla långa förhör med honom
i detta avseende.

Det rör sig alltså, herr Lindholm, om
ett misstag och oberättigade farhågor.

Det vore emellertid också — det vill
jag tillägga — mycket olyckligt, om den
musikdramatiska utbildningen inte
skulle följa med i den allmänna utvecklingen.
Vad vi önskar är att det
inte bara skall finnas en kunglig opera
i Stockholm. Vi vill ha ut operan i hela
landet, och inte bara operan; vi vill
vidga hela den musikdramatiska sektorn,
och då kommer också operetter
och även musicals in i bilden. Det är
alltså här fråga om ett mycket stort utbildningsprogram.
Man kan formulera
det så att vi inte bara vill ha opera i
klassisk bemärkelse, utan även operetter
och musicals, och att utbildningen
skall ta hänsyn till detta. Det är därför
vi också numerärt har vidgat basen
genom att ha tre skolor: en i Stockholm,
en i Göteborg och en i Malmö.

Jag hörde för inte så länge sedan
Elisabeth Söderström sjunga en musicalmelodi
eller kanske t. o. m. en vanlig
visa i TV. Det är verkligen underbart
när våra stora operaartister går ut
även på andra områden än den klassiska
operans.

Jag kan emellertid inte låta bli att
ironisera litet över alla farhågor för
hur det skulle ha gått för våra stora
sångliga begåvningar — en Jussi Björling
eller en Birgit Nilsson. Många av
kammarens ledamöter har kanske läst
en artikel, där man såg en bild av vår

framstående operasångerska och under
den en text som löd ungefär så: Hur
skulle det ha gått för henne, om operaklassen
inte hade funnits utan bara
denna musikdramatiska utbildning? —
Det är självfallet att begåvningar på
den världsnivå som dessa bägge exempel
hänför sig till går tvärsigenom alla
bestämmelser.

Detta är nog ett argument som herr
Lindholm skall fundera en gång till på.
Tror han verkligen på allvar med ledning
av det material han har fått att
en Birgit Nilsson eller en Jussi Björling
inte skulle komma med i den nya
form av musikdramatisk utbildning det
här är fråga om? Det är, som herr
Arvidson sade, hela tiden samma människor
som handhar utbildningen. Jag
föreställer mig att den intagningsnämnd,
den styrelse, de lärare och den
studierektor det kan bli tal om skulle
utgöras just av de män och kvinnor
som nu är verksamma inom musikaliska
akademien och operan. Vi har
inte tillgång till några andra; ingen vet
det bättre än herr Lindholm. Varför
skulle de bli så förbenat egendomliga
i sin inställning till genier och begåvningar
därför att de skulle ta hand om
dem i en skola av annan art?

Jag skall, herr talman, inte gå in på
själva sakmotiveringen för förläggandet
av operaklassen till statens skola
för scenisk utbildning. Denna motivering
står att läsa i både propositionen
och utskottsutlåtandet, och herr Arvidson
har här grundligt gått igenom
den.

Jag vill till sist understryka att både
propositionen och reservationen innebär
ett provisorium. Det bör ses mot
bakgrunden av att vi, hur varmt vi än
önskar det, inte kan få någon ny musikhögskola
i en handvändning. Den
saken tar sin tid. Byggnadsstyrelsen
har gjort framställning om att få projektera,
men det är fråga om ett miljonbygge,
i tvåsiffriga tal, som kanske
tar fyra, fem eller sex år. Vi kan inte

Tisdagen den 24 maj 1906 em. Nr 25 109

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

vänta med den musikdramatiska utbildningen
tills en ny musikhögskola
blir färdig, alldeles oavsett om den får
rum på den nuvarande tomten eller
måste flyttas till en annan. Jag står givetvis
kvar vid förslaget om den nuvarande
tomten, eftersom vi har planerat
att förlägga den nya skolan dit, men jag
vill inte yttra mig om det.

Då säger reservanterna: Om det blir
andra lokalmässiga förutsättningar genom
en ny musikhögskola, låt oss då
ompröva hela frågan! Jag kan säga detsamma.
Men jag vill inte vänta tills den
dagen kommer; jag vill göra någonting
nu. Det vill också operastyrelsen och
musikaliska akademien. De accepterar
propositionen som ett provisorium, eftersom
detta provisorium skulle vara
bättre än nuläget, men de vill inte
permanent stanna vid den lösningen.
Jag kan därför inte förstå annat än att
reservanternas mjuka skrivning på denna
punkt borde kunna tillfredsställa
även de motionärer, som ju bara har
den inställningen att man ytterligare
skulle fundera på denna fråga. Om den
också kunde tillfredsställa de borgerliga
motionärerna med fru Gärde Widemar
i spetsen, vilka ursprungligen hade
en annan uppfattning i sak, skulle jag
naturligtvis vara ännu gladare.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Ecklesiastikministern
tyckte att jag hade varit en smula sangvinisk,
när jag förordat uppskov på ett
år, enär planeringen i så fall inte skulle
kunna genomföras. Men avsikten
med uppskovet var ju att pröva, om
den planering som man avser att genomföra
är den lämpligaste eller ej.
Om det vid en sådan översyn skulle
komma fram skäl, som så starkt talar
för att operaklassen bör vara kvar i
musikhögskolan, skall väl planeringen
bedrivas med utgångspunkt härifrån
och inte med utgångspunkt från det
förslag som nu behandlas av kammarens
ledamöter.

Jag tror, herr talman, att det inte
enbart är herr Kellgren och jag som
skulle behöva övertygas. Jag betraktar
det inte såsom helt uteslutet att man
även inom ecklesiastikdepartementet efter
eu översyn, vid vilken fackkunnigt
folk har medverkat, kan få en annan
uppfattning på denna punkt.

Jag är glad över att ecklesiastikministern
så bestämt tar avstånd från den
konklusion som har dragits av Sångoch
talpedagogernas förbund, när de
gör vissa referat av utredningen. Men
nog måste väl ecklesiastikministern ge
mig rätt i att det är möjligt för dem att
tolka utredningen så som de gjort. Om
man läser på s. 46 i utredningen finner
man att, beträffande dem som söker
in till operaskolan, utredningsmannen
säger bl. a. följande: »Bristerna
härvidlag har inneburit att skådespelaranlag
sällan fått vara utslagsgivande
för val av sångarbanan och att många
dramatiskt obegåvade men vokalt väl
utrustade aspiranter siktat på operabanan
trots att deras sceniska talang
visat sig otillräcklig.»

Detta är ett ganska bestämt uttalande
från utredningsmannens sida, och jag
har icke i propositionen eller annorstädes
tidigare funnit något avståndstagande
från denna passus i hans förslag.
Men jag får väl nu tolka ecklesiastikministerns
yttrande så, att utredningsmannens
skarpa formulering på
denna punkt icke kommer att vinna gehör,
utan att de verkligt stora sångarbegåvningarna
skall få sin chans i
framtiden liksom hittills. Vi bör ändå
komma ihåg att opera från början till
slut är vokal- och instrumentalmusik.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag tyckte nog att ecklesiastikministern
var alltför pessimistisk
vad gällde möjligheterna att planera
arbetet inom sitt departement på ett sådant
sätt att förslag kan föreläggas riksdagen
vid eu tidpunkt som gör det möjligt
för riksdagen att fatta beslut vä -

110 Nr 25 Tisdagen den 24 maj 1906 em.

Vissa utbildningsfrågor inom teaterns, filmens, televisionens och radions områden

sentligt tidigare än, som statsrådet sade,
i april—maj. Jag föreställer mig att om
ett förslag föreläggs riksdagen i statsverkspropositionen,
så skall det finnas
möjlighet för riksdagen att fatta beslut
redan i februari månad. Vi är snart inne
i juni månad, och jag kan inte se att
någon väsentlig tid skulle gå förlorad ur
planeringssynpunkt, om vi skjuter på
beslutet sju, åtta månader.

För närvarande är det så kärvt på
byggnadsmarknaden och så ont om arbetskraft
på detta område att det i och
för sig inte behöver innebära någon
större olägenhet, att man vid förberedelsearbetet
får grundligt fundera på
exempelvis frågan om hur Kronobageriet
på bästa sätt skall kunna byggas
om. Med ett ordentligt tilltaget utrymme
för planering brukar man kunna
vinna åtskilligt i tid när det gäller att
genomföra ett projekt.

Jag tror alltså inte att ett uppskov
med beslutet något halvår behöver medföra
de allvarliga olägenheter som ecklesiastikministern,
helt naturligt, här
försökte måla upp.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall inte hålla någon
föreläsning om arbetsförhållandena
i kanslihuset; jag utgår ifrån att herr
Kellgren inte kan få någon större förståelse
för dem. Däremot tror jag att
herr Lindholm vet ungefär hur det ligger
till. Men herr Kellgren måste väl
inse att man inte i juni månad, som
snart är inne, kan begära att byggnadsstyrelsen,
teater- och orkesterrådet och
övriga remissmyndigheter skall framlägga
ett nytt förslag över sommaren, så
att regeringen kan i nästa års statsverksproposition
avge ett förslag i denna
fråga som enligt utskottets bedömning
är mycket komplicerad. Det är alldeles
självklart att vid ett uppskov något riksdagsbeslut
inte kommer att föreligga
förrän nästa vår.

Jag vill därutöver bara till herr Lind -

holm säga att vi väl inte i propositionerna
brukar anstränga oss att ta avstånd
från alla uttlanden i ett betänkande
vilka vi inte kan instämma i. Vad
som står i propositionen är ju det som
gäller. I det här fallet har jag personligen
blivit övertygad om att herr Lindholms
tolkning av utredningsmannens
uttalande inte är riktig, men jag har
som sagt ingen anledning att dementera
varje skrivning i betänkandet. Jag
kan däremot — och jag gör det med
glädje — muntligen ansluta mig till den
uppfattningen att syftet inte på något
sätt är att hindra sångbegåvningar som
kanske saknar dramatisk begåvning att
komma in i den nya skolan. Utgångspunkten
är ju att det finns en grundutbildning,
och de flesta elever kommer i
fortsättningen att ha genomgått musikhögskolans
sångklass, när de söker till
den nya skolan. De är alltid redan sångligt
utbildade och det är bara den alldeles
speciella formen av skolning i
operasång som återstår för dem.

Den nuvarande operaklassen är tvåårig.
Den blivande skolan blir treårig.
Enligt de föreliggande läroplanerna för
denna skola, som jag hoppas skall kunna
ytterligare förbättras, är de musikaliska
inslagen mer kvalificerade och mer omfattande
än i den hittillsvarande operaklassen.
Sångbegåvndngarna, herr Lindholm,
tror jag vi gemensamt skall kunna
rädda.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Franzén i Motala begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

Tisdagen den 24 maj 19CG em.

Nr 25

Andrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen m. m.

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. V) i
utskottets utlåtande nr 111, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 117 ja
och 86 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss utbildning av
läkare med utländsk medicinsk examen
m. in., och

nr 113, i anledning av väckta motioner
om anslag för en statlig verkstadsindustri
i norra stödområdet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 §

uppbördsförordningen den 5 juni 1953
(nr 272) m. m. jämte en i ämnet väckt
motion.

I en den 25 mars 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 115, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
68 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 60 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås vissa regler
om överlåtelse och utmätning av fordran
på överskjutande preliminär skatt
enligt uppbördsförordningen. Reglerna
innebär förbud mot överlåtelse av sådan
fordran samt vissa begränsningar
av rätten att erhålla utmätning därav.
Som villkor för utmätning föreslås att
kreditkort som avser den skattskyldige
kommit utmätningsmannen till handa.
Vidare skall utmätning i enskilt mål få
äga rum endast om ansökningen inkommit
senast den 1 september och om
vad som kan utmätas täcker kostnaderna
för förrättningen. Det föreslås att
vid utmätning i enskilt mål som ej avser
underhållsbidrag ett belopp om 300 kr.
skall undantas från utmätning.

De föreslagna bestämmelserna, som
betingas främst av hänsynen till arbetsbelastningen
och arbetsrutinen hos de
berörda myndigheterna, föreslås skola
gälla även överskjutande preliminär varuskatt.

Bestämmelserna avses skola träda i
kraft den 1 juli 1966.

Till utskottet hade hänvisats den i
anledning av propositionen väckta motionen
11:891 av herr Sjöholm, vari

112

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen m. m.

hemställts, att förslaget i propositionen
måtte ändras så,

att alla slag av fordringar med det allmänna
som borgenär kunde bli föremål
för kvittningsförfarande,

att utmätning i enskilt mål skulle få
ske endast för fordringar avseende familj
erättsliga underhållsbidrag och vad
därmed kunde jämställas enligt specifikation
i lagstexten,

att någon tidsbegränsning för ansökans
ingivande inte erfordrades,

samt att riksdagen således måtte för
sin del antaga i motionen framlagt förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 68 § uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272).

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 115 och med avslag
på motionen II: 891 av herr Sjöholm antaga
de vid propositionen fogade förslagen
till

1) förordning om ändrad lydelse
av 68 § uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 60 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström, Tistad, Sterne, Öhvall, Sundin,
Eriksson i Bäckmora och Börjesson
i Falköping, vilka ansett att utskottet
under punkten 1) bort hemställa,
att riksdagen — i anledning av Kungl.
Maj:t förevarande proposition nr 115
och motionen 11:891 av herr Sjöholm
—- måtte antaga i reservationen intaget
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 68 § uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det utskottsbetänkande
som vi nu skall behandla berör frågor
som jag råkar vara litet förtrogen med.

Det gäller utmätning av överskottsskatt,
som i betänkandet kallas överskjutande
skatt, d. v. s. de pengar som mer än
hälften av alla skattebetalare varje år
får tillbaka på debetsedeln före jul. Beloppets
storlek framgår av de kreditkort,
som de lokala skattemyndigheterna gör
upp. Dessa passerar utmätningsmannen,
som numera kallas kronofogde, för att
staten skall kunna tillgodogöra sig detta
överskott, om vederbörande är skyldig
staten pengar.

Privata enskilda borgenärer har nu
lärt sig hur det ligger till, och det förekommer
många ansökningar från privata
borgenärer om utmätning av överskottsskatt.
I Hälsingborg får utmätningsmannen
i november månad kilovis
av handlingar om betalningsföreläggande,
i vilka man begär utmätning
av överskottsskatt.

Propositionen och även utskottsmajoriteten
vill att det skall göras en viss
inskränkning i enskildas rätt -att få utmätning
i dessa pengar. Dels skall en
tidsgräns fixeras, så att ansökan skall
inkomma före 1 september och dels
skall införas en spärr på 300 kronor.
Överlåtelser av sådana här fordringar
förekommer också; det har hänt att de
som skall få pengar tillbaka har i god
tid överlåtit denna fordran på annan
person, och därmed omintetgjort alla
försök till utmätning. Man tänker nu
sätta stopp för detta, vilket är rätt och
riktigt. Det finns ingenting att invända
däremot.

Detta är inte några särskilt spännande
frågor, men de berör många människor,
som ofta befinner sig i små ekonomiska
omständigheter. Betalningsföreläggandena
ökar och ökar. Det kan gälla avbetalningskontrakt,
som inte skötts, och
annat.

Detta medför en stor arbetsbörda för
utmätningsmannen. Likväl är det häpnadsväckande
och något genant att både
departementschefen och utskottsmajoriteten
rakt ut säger att det är den stora
arbetsbördan för utmätningsmännen

Tisdagen den 24 maj 19GG em.

Nr 25

113

Ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordninRen m. m.

som gör att man måste inskränka på
möjligheterna att erhålla utmätning.
Dessa arbetsförhållanden hör inte få
inskränka på den enskildes rätt att få
sina anspråk tillgodosedda. Det vore
ungefär detsamma som att säga att våra
domstolar har så litet folk att de inte
handlägger civilmål utan bara kriminalmål.
Så kan inte ett rättssamhälle
resonera.

Nu finns det emellertid en annan anledning
till att man bör vara restriktiv
när det gäller enskildas rätt att få utmätning
i överskottsskatt, t. o. m. mera
restriktiv än vad departementschefen
och utskottsmajoriteten vill vara. Denna
överskottsskatt har uppkommit genom
att staten tagit ut mera pengar från
människor än man borde ha gjort —
utan någon ond avsikt, men fullt medvetet.
Man har konstruerat skattetabellerna
för preliminärskatt så att uttaget
ofta blir något större än som behövs.
Det gör som sagt att mer än hälften av
alla skattebetalare får pengar tillbaka.
Att först utkräva i skatt mera pengar
än som borde ha skett och sedan inbjuda
borgenärer av alla slag att ta för
sig av dessa pengar, har jag aldrig kunnat
uppfatta som riktigt, och jag vet
att många utmätningsmän har samma
mening. Att en del skattebetalare får
pengar tillbaka, beror inte på något avtal
som de slutit eller på någon omständighet
som de själva kunnat påverka,
utan på tvångsmässiga uttag som blivit
för höga. Ofta är det så att dessa människor
har varit sjuka en kortare eller
längre tid, vilket gör att de får pengar
tillbaka på detta sätt.

Därför anser jag — och jag har stöd
av en hel del remissinstanser — att det
över huvud taget inte skulle få göras
utmätning för enskild fordran i överskottsskatt.
Samma mening har hovrätten
i Skåne, riksrevisionsverket —
som sällan ger sig ut på äventyrligheter
— Föreningen Sveriges häradshövdingar
och Föreningen Sveriges stadsdomare.
De anser också att eftersom

detta är ett avräkningsförfarande mellan
den enskilde och staten, skall man
inte låta enskilda fordringsägare tillgodogöra
sig dessa medel.

Utskottet visar sig vara häpnadsväckande
och också genant verklighetsfrämmande,
när utskottet säger att om
man satte stopp för utmätning för enskilda
fordringar, skulle människor avsiktligt
begära högre källskatteuttag för
att på det sättet rädda pengar från utmätning.
Detta uttalande är otroligt
naivt. Först och främst gäller det här
människor som inte har några pengar
att undvara, då hade de inte hamnat i
utmätningsmannens register. Om de till
äventyrs skulle ha pengar som de vill
gömma undan, skulle de inte göra det
mitt för näsan på utmätningsmannen,
eftersom man i allra värsta fall kan
utmäta utbetalningskortet på överskottsskatten
innan vederbörande hämtar
pengarna på posten. För människor som
vill gömma undan pengar finns det
många bättre sätt; om de lägger pengarna
på kistbotten eller sätter in dem
på bank, är de väldigt svåråtkomliga för
en utmätningsman.

Man kan inte begära att alla skall vara
insatta i detta, men den som inte är
det skall inte heller uttala sig så kategoriskt
och komma med en så verklighetsfrämmande
idé som utskottet här
gjort. Att den förekommer även hos departementschefen
är knappast någon
förmildrande omständighet för utskottet.

Propositionens förslag, som utskottet
tillstyrkt, reser en del olösliga problem.
Propositionen vill sälta en spärr vid
300 kronor. Hos den som får mindre än
300 kronor tillbaka på sin skatt skall
inte utmätning kunna företas för enskild
fordran, men däremot för statens
fordringar och även för barnbidrag, vilket
senare i och för sig är riktigt. Men
låt oss ta ett enkelt exempel. En person
skall ha 800 kronor tillbaka i skatt.
Han är skyldig böter, och dessutom har
ett bokförlag en fordran på honom.

114

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen m. m.

Dessa belopp är lika stora. När det gäller
utmätning har alla sökande samma
rätt; det finns ingen prioritet därvidlag.
Det innebär att av dessa 800 kronor
skulle för böterna utmätas 400 kronor
och för den enskilde fordringsägarens
fordran 400 kronor. Nu finns det emellertid
en spärr vid 300 kronor när det
gäller enskild fordran. Den enskilde
fordringsägaren skall alltså bara erhålla
100 kronor, eftersom de 300 kronorna
inte får röras. Skall man då betala tillbaka
300 kronor till denna gäldenär,
trots att han är skyldig böter med 800
kronor, och bara behålla 400 kronor
för dessa? Det finns ingen möjlighet
att göra på det sättet. Men om för böterna
skulle utmätas 700 kronor och den
enskilde fordringsägaren bara erhålla
100 kronor av dessa 800 kronor, strider
det mot bestämmelserna om att medlen
skall fördelas lika.

Hur utskottsmajoriteten har menat
att det hela skall ordnas framgår inte;
jag tror inte att man har tänkt på det.
Det är ett hittills olöst problem som
dock måste få en lösning. Detta är inte
genomtänkt.

•lag har, herr talman, motionerat i
denna fråga och det finns också en reservation
fogad till utskottsutlåtandet,
vari föreslås att utmätning inte skall
tillåtas för enskild fordran. Jag har redan
angivit skälen härtill. Om detta
förslag genomfördes skulle alla problem
lösas.

Man minskar inte arbetsbördan för
utmätningsmannen genom att tillåta utmätning
endast över en viss gräns. Den
sökande vet nämligen inte, om vederbörande
skall få mindre eller mer än
300 kronor tillbaka, men han hoppas
alltid att det skall vara mer än 300 kronor.
Utmätningsmannen kommer därför
att få en mängd ansökningar som kanske
inte ger något resultat men som ändå
förorsakar honom arbete. Det är
nämligen inte själva utmätningen utan
diarieföringen m. m. som medför det
mesta arbetet. Man kommer därför inte

att uppnå den önskade arbetsbesparingen.
Om däremot denna möjlighet
till utmätning för enskild fordran helt
och hållet stoppades, skulle det medföra
en avsevärd arbetsbesparing för
utmätningsmannen. Reservanterna och
jag anser att det enda undantag som
behöver göras är utmätning för familjerättsliga
underhållsbidrag, som måste
ha en viss prioritet och som redan
blivit favoriserade av lagstiftaren genom
att de i motsats till andra fordringar
är införselbara.

Om rätten till utmätning inskränkes
på det sätt som jag har föreslagit, behövs
alltså inte denna spärr vid 300 kronor
och inte heller någon tidsbegränsning.
Då har man nämligen inskränkt antalet
ärenden så mycket att detta inte är
erforderligt ur arbetsteknisk synpunkt.

Min motion innehåller även en annan
idé, som tyvärr inte ens reservanterna
har biträtt. Om en person häftar i skuld
för restförd skatt och samtidigt skall
få pengar tillbaka i överskottsskatt,
kvittar staten detta genom ett mycket
enkelt förfarande. Detta är i och för
sig riktigt. Staten skall inte betala ut
pengar till en person som samtidigt är
skyldig staten pengar. Men om vederbörande
är skyldig staten pengar i form
av böter, kan beloppet inte kvittas mot
överskottsskatt, utan måste utmätas genom
ett mera omständligt förfarande.

Jag tror inte att någon, allra minst
gäldenärerna själva, förstår varför det
skall vara någon skillnad mellan dessa
fall. Jag skulle vilja fråga utskottets talesman,
om han förstår varför det skall
vara på det sättet. Finansministern talar
ofta om att förvaltningen skall rationaliseras
och förbilligas. Här erbjuder
sig osökt ett tillfälle att göra en rationalisering
och förenkling, men då
struntar man blankt i det. Det måste
tydligen finnas kvar litet krångel och
byråkrati.

Herr talman! Helst skulle jag naturligtvis
velat yrka bifall till min motion,
men jag inser det hopplösa i företaget

Tisdagen den 24 maj 19CG em.

Nr 25

115

Ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen m. m.

och nöjer mig därför med att yrka bifall
till reservationen. Ett realiserande av
dess förslag skulle också innebära ett
mycket stort framsteg.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! I den proposition
som behandlas i utskottsutlåtandet föreslås
vissa regler om överlåtelse och
utmätning av fordran på överskjutande
preliminär skatt. Herr Sjöholm har
lämnat en målande beskrivning av vad
överskjutande preliminär skatt innebär.
Det är den preliminärskatt som vi betalar
för mycket och som väl glädjer
en hel del av oss när vi så småningom
får igen den vid jultiden.

De föreslagna nya reglerna innebär
förbud mot överlåtelse av sådan fordran
samt vissa begränsningar av rätten att
erhålla utmätning därav. Som villkor
för utmätning föreslås att kreditkort
som avser den skattskyldige kommit utmätningsmannen
till handa. Utmätning
i enskilt mål får äga rum endast om
ansökningen inkommit senast den 1
september och om vad som kan utmätas
täcker kostnaderna för förrättningen.

Det föreslås vidare att vid utmätning
i enskilt mål, som ej avser underhållsbidrag,
ett belopp om 300 kronor skall
undantas från utmätningen. Förslaget
betingas främst av hänsyn till arbetsbelastningen
och arbetsrutinen hos berörda
myndigheter.

Herr Sjöholm har i en motion, som
han nyss pläderat för, gjort en del erinringar
mot förslaget. En av dessa har
utskottets folkpartister och centerpartister
fört vidare i sin reservation. Herr
Sjöholm och reservanterna anser det
vara självklart att statsverket inte skall
utbetala medel till person som häftar i
skuld till statsverket. Yrkandena avser i
huvudsak förfarandet i samband med
utmätningar. Reservanterna anser att
utmätning i enskilt mål skall få ske endast
för fordringar avseende familjc -

riittsliga underhållsbidrag. Sålunda siigs
i reservationen, att utmätning av överskjutande
preliminär skatt för enskilda
fordringar endast må förekomma i mål
om vad den skattskyldige har att utgiva
enligt lagen om socialhjälp eller
barnavårdslagen eller på grund av underhållsskyldighet
enligt giftermålsbalken,
föräldrabalken eller annan lag. I
anslutning härtill yrkas även att tidsgränsen
för utmätningsmännen skall
slopas.

Utskottets majoritet har inte kunnat
medverka till att rätten till utmätning
av skatteåterbäring begränsas i vidare
mån än som föreslagits i propositionen.
Ett av skälen härtill torde vara att utmätningen
av överskjutande preliminär
skatt ansetts som en rationell och enkel
form för exekution.

Den av lagberedningen föreslagna beloppsgränsen
har utsatts för kritik från
ett flertal remissinstanser. Departementschefen
har delvis godtagit kritiken.
Den föreslagna beloppsgränsen i
enskilt mål har sålunda höjts från 200
till 300 kronor, samtidigt som den gjorts
ovillkorlig.

Utskottets majoritet tillstyrker härvidlag
den framlagda propositionen
i dess helhet. Herr Sjöholm frågade,
hur vi hade kunnat gå med på detta
resonemang. Jag har försökt att
lämna en förklaring till det, och den
är även satt på pränt i utskottets skrivning.

Det andra avsnittet i herr Sjöholms
motion, vilket han i slutomgången pläderade
för, gäller en utvidgning av området
för kvittning av förfallna skatter.
Detta har varken utskottets majoritet
eller dess minoritet velat medverka till.

Jag vill på denna punkt citera vad
reservanterna själva skrivit: »Utskottet
anser inte tillräckliga skäl föreligga
för den av motionären föreslagna utvidgningen
av kvittningsförfarandet. I
den mån kvittning enligt nu gällande
bestämmelser inte är tillåten bör det
allmänna sålunda även i fortsättningen

116 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen m. m.

få anlita utmätningsvägen för att utfå
sina fordringar.»

Herr talman! Vad reservanterna anfört
om det sista avsnittet i reservationen,
nämligen att inte tillräckliga skäl
föreligger, skulle också kunna sägas
om det avsnitt reservanterna har tillstyrkt.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
gjorde egentligen ingenting annat
än läste upp texten i utskottsutlåtandet,
men den har jag läst förut så den behövde
jag inte höra på nytt. Det fanns
inte ett enda argument mot dem som
jag anförde. Vi har naturligtvis helt
olika utgångspunkter, herr Andersson
i Essvik och jag. Jag försöker anföra
sakskäl för min uppfattning om hur
man skall ordna dessa frågor under
det att herr Andersson anser sig vara
förpliktigad att försvara utskottsmajoriteten
utan att anföra några som helst
sakskäl.

Jag frågade t. ex. varför det skall
vara en skillnad i förfarandet om en
person resterar med skatt eller böter,
och herr Andersson tog t. o. m. hjälp
av de borgerliga utskottsledamöterna.
Han menade att det inte finns tillräckliga
skäl till en ändring, men detta är
ju inte något svar utan bara ett konstaterande
av att det förhåller sig så
och så, men varför finns det inte några
sådana skäl? Det är det frågan gäller.

Varför skall det vara en skillnad på
handläggningen om en person är skyldig
200 kronor i böter eller om han är
skyldig kvarstående skatt med samma
belopp? I det ena fallet skall man kvitta
mycket enkelt, medan man i det andra
fallet skall utmäta pengarna mera
omständligt. Det vore dessutom en direkt
fördel för den som är skyldig böter,
tv betalar han inte böterna åker
han ju in. Den som är skyldig pengar

vill hellre att man tar böterna först.
Det vore inte till men för någon människa
om man förenklade förfarandet,
utan det skulle vara en rationaliseringsåtgärd
som skulle kunna bespara utmätningsmännen
(mycket arbete och
skulle, som sagt, inte lända någon enskild
människa till men. Varför kan
man inte genomföra denna förenkling?
Man säger att det inte finns tillräckliga
skäl, men då skulle jag vilja fråga varför
det inte gör det. Det är ändå så
uppenbart, att man borde vidta denna
rationaliseringsåtgärd.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjöholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tilltillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjöholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

Tisdagen den 24 maj 19CC em.

Nr 25

117

Rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och skattefritt, m. m.

des. Därvid avgavs 133 ja och 73 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Rätt för resande m. fl. att införa varor
tull- och skattefritt, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förordning
om rätt för resande m. fl. att införa varor
tull- och skattefritt, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 25 mars 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 111, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om rätt för resande
m. fl. att införa varor tull- och skattefritt; 2)

förordning om ändrad lydelse av
8 § tulltaxeförordningen den 13 maj

1960 (nr 391);

3) förordning om ändrad lydelse av
12 § 4 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

4) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 16 juni

1961 (nr 394) om tobaksskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

6) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

dels anhållit om riksdagens yttrande
över av föredragande departementschefen
förordade grunder för resandes rätt
att införa varor tull- och skattefritt,
m. m.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen framläggs förslag om
vissa begränsningar i resandes rätt att
tull- och skattefritt införa rusdrycker
och tobaksvaror. Den skattefria införseln
begränsas för i Sverige bosatta som
vistats utomlands mindre än ett dygn
härigenom till enbart 40 cigarretter eller
motsvarande mängd andra tobaksvaror.
Förslagen innebär ingen ändring
i de regler som nu gäller för öresundstrafiken
och trafiken på vissa andra
korta rutter. Inte heller berör de flygtrafiken.
De nya bestämmelserna avses
träda i kraft den 1 oktober 1966.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:735
av herrar Bengtson och Axel Kristiansson
samt 11:905 av herrar Börjesson i
Falköping och Persson i Heden, vari
hemställts,

a) att riksdagen vid sin behandling
av propositionen måtte besluta att tidsgränsen
för tull- och skattefri införsel
för rusdrycker fastställdes till tre dygn,
samt

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderlig författningstext;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 736
av herr Lundström m.fl. och II: 904 av
herr Björkman m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen

I) med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 111 måtte antaga
de vid propositionen fogade förslagen
till

1) förordning om rätt för resande
in. fl. att införa varor tull- och skattefritt; 2)

förordning om ändrad lydelse av
8 § tulltaxeförordningen den 13 maj
1960 (nr 391);

3) förordning om ändrad lydelse av
12 § 4 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521);

4) förordning angående ändrad ly -

118 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och skattefritt, m. m.

delse av 1 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

6) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

II) i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 111 och med
avslag å de likalvdande motionerna
I: 735 av herrar Bengtson och Axel
Kristiansson samt II: 905 av herrar Börjesson
i Falköping och Persson i Heden
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet i betänkandet
anfört;

B) att följande motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 735
av herrar Bengtson och Axel Kristiansson
samt II: 905 av herrar Börjesson i
Falköping och Persson i Heden, ävensom II)

de likalydande motionerna I: 736
av herr Lundström m. fl. och II: 904 av
herr Björkman m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Börjesson i Falköping, vilken ansett att
utskottet under punkten A II) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 735 och II: 905 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala sig för att
tidsgränsen för tull- och skattefri införsel
av rusdrycker fastställdes till tre
dygn.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Lundström och Björkman.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Frågan om begränsning
i resandens rätt att tull- och skattefritt
införa rusdrycker och tobaksvaror
får ses mot bakgrunden av de problem
som uppstått i närtrafiken mellan de

nordiska länderna samt mellan dessa
och andra närbelägna länder vid Östersjön.
Trafikföretagens möjligheter att
sälja obeskattade varor för konsumtion
ombord och för införsel till inreselandet
har inneburit väsentliga vinster både
för de resande och för företagen, vilka
senare därigenom kunnat hålla väsentligt
lägre biljettpriser än som eljest
hade varit möjligt.

Sålunda kan man, för att ta ett exempel,
göra en båtresa tur och retur Göteborg—Fredrikshavn
för en kostnad
av 12 kronor; pensionärer, barn och
husmödrar behöver bara betala 6 kronor
för samma resa. Det har till och
med förekommit ännu lägre biljettpriser.
Detta exempel är inte på något sätt
enastående. Man kan nämna exempel
från andra båtrutter, där man tillämpar
biljettpriser som inte på något sätt
överensstämmer med de verkliga kostnaderna.
Detta vill med andra ord säga,
att om båttrafiken skulle finansieras
bara på biljettintäkterna och eventuell
frakt, skulle biljettpriserna vida överstiga
de som nu tillämpas.

Detta system att rederierna till övervägande
del finansierar sina fartygslinjer
med försäljning av obeskattade
varor, det må sedan vara sprit, tobak
eller andra varor, är inte tilltalande.
Man har anledning skriva under på vad
finansminister Sträng framhöll i en interpellationsdebatt
den 6 december 1963
rörande försäljning av obeskattade
sprit- och tobaksvaror på fartyg som
trafikerar Kattegatt. Finansminister
Sträng framhöll då bl. a.:

»Jag håller med de talare som har
sagt att det inte är något sunt system
när man finansierar resan via en skattefri
försäljning av i första hand sprit
och tobak. Biljettpriserna visar detta
klart och otvetydigt. Från början har
avsikten varit att denna skattefrihet
skulle gälla för den reguljära passagerartrafiken
och på de linjer som reguljärt
har ansvaret för passagerar- och
godstrafik. Det finns varken någon in -

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 25

119

Rätt för resande m. fl. att införa varor tull- och skattefritt, in. m.

ternationell eller någon nationell rättslig
bakgrund för en trafik som finansieras
genom skattefrihet och inte har
till primärt ändamål att frakta gods
och passagerare från en ort till en annan.
»

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
framhållit att de lägre biljettpriserna
stimulerat till speciella resor för
inköp av framför allt sprit och tobak
och att på senare tid åtskilliga fartygslinjer
har inrättats i huvudsakligt syfte
att försälja sådana varor. Utskottet
gör gällande att dylika linjer dragit
med sig inte obetydliga investeringar,
bl. a. för hamn- och serviceanläggningar,
och att nykterhetsförhållandena ombord
på vissa linjer givit anledning till
klagomål.

Dessa inköpsresor har, säger utskottet,
åtminstone till övervägande delen
varat mindre än ett dygn. Då det inte
torde bli lönsamt att anordna längre
resor för att utnyttja möjligheterna till
skattefri försäljning ombord, kan ett
genomförande av de föreslagna reglerna
förväntas leda till att de s. k. spritresorna
upphör. Utskottet anser därför,
att en ettdygnsregel torde vara tillräcklig
för att komma till rätta med de
aktuella missförhållandena.

Den nordiska kommitténs danska,
norska och svenska ledamöter har ansett
att varaktigheten skulle sättas till
minst tre dygn. Denna kommittés uppfattning
delar jag, och jag har velat ge
uttryck för denna uppfattning i den till
bevillningsutskottets betänkande nr 43
fogade reservationen.

Jag anser att den effektivaste spärren
mot dessa s. k. spritresor är en
tidsgräns som är satt vid tre dygn. Med
en sådan tidsgräns behöver man inte be
fara missbruk, som en ettdygnsregel
kan ge anledning till. Även om en tredygnsregel
i viss utsträckning kan drabba
den reguljära trafiken, tror jag att
vinsten med en sådan regel väger över
de eventuella nackdelarna. Faktum
kvarstår nämligen, att det i båda fallen

förekommer en tidsregel som kan vålla
besvär för tullmyndigheterna, men
dessa problem bör kunna lösas tillfredsställande
och svårigheterna bör vara
mindre när tidsregeln är tre dygn än
om den är ett.

Herr talman! Jag skall inte så här i
riksdagens slutskede trötta kammarens
ledamöter med ytterligare argumenteringar,
utan jag vill kort och gott yrka
bifall till den till bevillningsutskottets
betänkande nr 43 fogade reservationen
som jag undertecknat.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Till detta betänkande
från bevillningsutskottet har herr Lundström
och jag fogat ett särskilt yttrande.
Denna fråga har nämligen en förhistoria
och vårt särskilda yttrande
grundas på de mycket ingående överläggningar
som ägt rum i Nordiska rådets
trafikutskott och i Nordiska rådet
vid den senaste sessionen i Köpenhamn.

Då det på senhösten förra året i en
presskommuniké meddelades att en nordisk
ämbetsmannakommitté enats om
att föreslå en tredygnsregel för resandes
rätt till tullfri införsel av vissa
kvantiteter sprit och tobak, väcktes ett
medlemsförslag till Nordiska rådet av
herr andre vice talmannen Cassel och
mig om att de nordiska regeringarna
borde införa enhetliga bestämmelser
för sådan införsel, så att en fortsatt utveckling
av resandetrafiken mellan de
nordiska länderna inte hindrades. Förslaget
tillstyrktes av trafikutskottet och
antogs vid Nordiska rådets session i
Köpenhamn den 1 februari i år som en
rekommendation till de nordiska regeringarna.
I rekommendationen ingick
dessutom att frågan åter skulle framläggas
för Nordiska rådet innan nya
regler sattes i kraft. Men för att inte
fördröja genomförandet av nya begränsningsregler
hade Nordiska rådets trafikutskott
kort därefter överläggningar

120 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Hätt för resande m. fl. att införa varor tull- och skattefritt, m. m.

med finansministrarna i Danmark, Norge
och Sverige samt med representanter
för finansdepartementet i Finland.
På grundval av dessa överläggningar
tillställde Nordiska rådets presidium de
nordiska regeringarna ett uttalande i
frågan.

Det gjordes också vid sessionen i Köpenhamn
en »grundlagstolkning» av
vem som skulle fungera mellan Nordiska
rådets sessioner. För att det inte
skulle bli någon fördröjning av reglerna
tolkade presidiet stadgarna för Nordiska
rådet så, att det var presidiet
som hade att fungera mellan sessionerna,
när rådet inte är samlat. Det blev
alltså presidiet som gjorde uttalandet
till de nordiska regeringarna.

Alla — både i trafikutskottet och i
rådet — har varit eniga om att missbruk
av reglerna om tull- och skattefri
införsel av sprit och tobak bör förhindras,
alltså för resor som företages enbart
eller huvudsakligen för att inköpa
obeskattade varor. Det är således den
starkt expanderande resetrafiken på
linjer, vilka bildligt talat drivs på skattefri
sprit, som vållat problem och som
alla varit eniga om att begränsa. Det är
om metoderna för att nå detta syfte
som meningarna varit något delade.

Enligt Nordiska rådets mening, sådan
den kommer till uttryck i uttalandet
från Nordiska rådets presidium, bör den
begränsning som skall ske genomföras
så, att proviantering med obeskattad
sprit och tobak för försäljning ombord
på fartyg, som trafikerar vissa rutter,
ransoneras till viss mängd per resande,
och att som villkor för försäljning ombord
skall föreskrivas avstämpling av
biljetten. Detta system fungerar såvitt
vi vet friktionsfritt på öresundsrutterna.
(I den danska texten används det
expressiva uttrycket »gnidningslöst» om
.systemets funktion.) Det synes inte finnas
något hinder för att tillämpa samma
system på andra linjer, som kan utveckla
sig till s. k. provianteringslinjer.
åled ett sådant system behöver man inte

ha någon särskild tullkontroll av de resande
vid inresa till ett land. Man vinner
också att resandeströmmen icke uppehälles
genom att resande vid ankomsten
skall förete bevis för att uppehållet
i utlandet varat en viss tid. Man blir
eljest i fortsättningen nödsakad uppvisa
hotellräkning eller andra kvitton som
kan styrka att man vistats utanför landet
i minst ett dygn.

Nordiska rådet ansåg att det i den
internordiska trafiken inte behövs någon
regel om att resande skall ha vistats
utanför hemlandet under viss tid
för att kunna få införa varor tull- och
skattefritt. De begränsningsregler som
erfordras ansåg Nordiska rådet kunde
införas genom bilaterala avtal mellan
respektive länder.

Inom det nordiska samarbetet har eftersträvats
enhetliga regler på detta område
sedan lång tid tillbaka. Redan den
nordiska parlamentariska kommittén
för friare samfärdsel — tillkommen 1950

— sysslade med saken. Nordiska samfärdselkommittén
fortsatte. Efter mycken
möda nådde man i stort sett enhetliga
regler 1963. Men den enhetliga linjen
bröts när Danmark på hösten 1964

— såvitt jag vet utan Folketingets hörande,
och utan hörande av Nordiska
rådet eller dess trafikutskott —■ införde
en tredygnsregel. Det såg en tid ut som
om övriga nordiska länder skulle följa
efter. Finansminister Sträng gjorde det
inte. Inte heller följde han rekommendationen
från Nordiska rådet. Finansministern
tog i stället endygnsregeln.
Vi befarar att det kommer att medföra
en ganska omfattande kontrollapparat

— om man nämligen avser att bestämmelserna
skall bli effektiva. Även bevillningsutskottet
anser för sin del, att
det från praktiska synpunkter hade varit
att föredra, om frågorna hade kunnat
regleras på det sätt som herr Lundström,
jag och några andra ledamöter
förordat i vår motion, vilken ansluter
sig till Nordiska rådets uttalande.

Bevillningsutskottet har därtill uttalat

Nr 25

121

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Rätt för resande m.fl. att införa varor tull- och skattefritt, m. m.

— vilket jag givetvis med tillfredsställelse
noterar — att utskottets ställningstagande
självfallet inte utesluter att
Kungl. Maj :t vid ändrade förutsättningar
bör kunna ompröva frågan.

Enligt uppgift har den norska regeringen
beslutat införa endygnsregeln i
likhet med vad som redan gäller i Finland.
Genom att Sverige inför samma
regel finns det alltså en möjlighet att
förverkliga åtminstone ett av de mål vi
eftersträvar, nämligen att nå enhetliga
regler, även om utformningen inte blir
den som Nordiska rådet rekommenderade.
Vi har i avvaktan på de praktiska
erfarenheterna sålunda anslutit oss till
utskottets hemställan.

Till sist, herr talman, vill jag liksom
utskottet med tillfredsställelse notera,
att SAS i samband med att den nya hösttidtabellen
träder i kraft kommer att
upphöra med försäljningen av obeskattade
varor ombord på flygplan i nordisk
trafik. Därmed kommer försäljningen
av sprit och cigarretter i taxfree
shops i Köpenhamn, Oslo och Stockholm
att kunna ske även till nordiska
resenärer. Den ambulerande torghandeln
i det smala mittskeppet på flygplanen
har varit hindersam för många passagerare,
och att denna nu skall upphöra
hälsar jag med tillfredsställelse.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! För att fatta mig så kort
som möjligt skall jag inte gå in på de
olägenheter, som har varit förenade
med den trafik vi nu behandlar. Detta
har herr Börjesson i Falköping redogjort
för och han har även återgivit vad
utskottet i det stycket anfört.

Jag skall för att visa vad det gäller
erinra om att resande nu får införa 3/4
liter spritdrycker, 1 liter vin och 200
cigarretter. På korta rutter, såsom t. ex.
i öresundstrafiken — och det är denna
som tidigare vållat mycket häftiga dis -

kussioner i denna kammare — får endast
införas 40 cigarretter. På mellanlånga
rutter, såsom i ålandstrafiken, får
man införa 40 cigarretter, Va liter spritdrycker
och 1 liter vin.

Det förslag som nu ligger på kammarens
bord innebär att den skattefria införseln
av varor i samband med öresundstrafiken
skall begränsas till att
gälla för i Sverige bosatta personer vid
samtliga utlandsresor, som understiger
ett dygn.

Flygtrafiken berörs inte av detta förslag,
men även jag vill i likhet med herr
Björkman uttrycka tillfredsställelse över
att SAS nu förklarat att det skall upphöra
med försäljning ombord på planen
och i stället sälja dessa varor i taxfree
shops. Detta var ju avsikten när riksdagen
liberaliserade försäljningen vid
taxfree shops, men SAS följde inte då
detta beslut utan fortsatte att försälja
varor ombord på planen, vilket varit ett
irritationsmoment — det vet alla som
flugit. Även om vederbörande kanske
begagnat sig av möjligheten har denna
försäljning varit till besvär. Det har
nästan varit det största intresset för
tjänstemännen ombord att få sälja så
mycket som möjligt.

Propositionens förslag innebär vidare
att motsvarande inskränkningar för
mellanlånga rutter slopas, vilket innebär
liberalare regler för dem som vistas
utomlands mer än ett dygn. De som inte
medför spritdrycker skall i stället få
införa en större kvantitet vin.

Nu vill reservanten herr Börjesson i
Falköping att man skall sätta tidsgränsen
till tre dygn i stället för ett dygn.
Det bör dock observeras att principerna
för de åtgärder som föreslås grundar sig
på rekommendationer från en nordisk
kommitté, som bestått av sakkunniga
från de berörda länderna. I anslutning
till denna kommittés arbete aktualiserades
även frågan inom Nordiska rådet,
såsom herr Björkman närmare utvecklat.
Vid sin fjortonde session antog rådet
en rekommendation om enhetliga

122

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

och lättillämpade liberala regler. Den
norska regeringen har beslutat tillämpa
ettdygnsregeln, och den gäller också i
Finland. I Danmark tillämpar man däremot
ännu tredygnsregeln och har inte
tagit ställning till frågan om övergång
till ettdygnsregeln.

Enligt vår mening finns det anledning
att förmoda, att det om detta förslag antas
inte längre blir lönsamt att anordna
längre resor för att utnyttja den skattefria
försäljningen ombord. Då blir nämligen
biljettpriserna och andra omkostnader
för de resande säkerligen så höga,
att dessa inte begagnar denna inköpsmöjlighet.
Det lönar sig helt enkelt
inte att resa bara för att köpa tobak och
sprit i de kvantiteter man har rätt till.

Dessa inköpsresor har åtminstone till
övervägande del varat mindre än ett
dygn. Man kan alltså enligt utskottets
mening förvänta att de s. k. spritresorna
upphör i och med de nya bestämmelserna.
Yi menar därför att ettdygnsregeln
bör vara tillräcklig för att komma
till rätta med de missförhållanden
som bevisligen förekommer nu. Skulle
man införa en tredygnsregel, skulle det
i viss utsträckning drabba även den
reguljära trafiken, och, herr talman, det
har man aldrig syftat till med dessa åtgärder.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det är ingalunda meningen
att den reguljära trafiken skall
drabbas av de inskränkningar som en
tredygnsregel kan innebära. Jag är
emellertid medveten om att det är mycket
lättare att hålla en spärr vid tre
dygn än vid ett dygn.

Den norska regeringen har beslutat
införa ettdygnsregeln, och denna gäller
även i Finland. I Danmark tillämpar
man, som utskottets talesman anförde,
för närvarande en tredygnsregel, men
troligen avvaktar man vad Sverige kommer
att besluta. Tillämpar vi en tre -

dygnsregel, tror jag att Danmark kommer
att bibehålla den.

Om något nordiskt land skulle vara
intresserat av att införa en tredygnsregel,
borde det i särskilt hög grad vara
Finland.

Herr talman! Många ärenden återstår,
varför jag inskränker mig till att vidhålla
mitt yrkande om bifall till min
reservation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391) m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Utredning angående små och medelstora
företags kreditförsörjning, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner om utredning
angående små och medelstora
företags kreditförsörjning, m. m.

Bankoutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr
551 i första kammaren av herr Ottosson
in. fl. och nr 674 i andra kammaren av
herr Nordgren m. fl., vari yrkats,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande

Tisdagen den 21 maj 19(>(i em.

Nr 25

123

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

förutsättningarna för utvecklingen i
vårt land av små och medelstora företag
innebärande bl. a.

a) förbättrade utbildningsmöjligheter
för företagare,

b) underlättande av kreditförsörjningen
för egenföretagen,

c) undersökning av vilka former av
konkurrensbegränsning som förelåge
till följd av statliga företags uppträdande
och på grund av den allmänna ekonomiska
politik som statsmakten bedreve; dels

de likalydande motionerna nr
545 i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. och nr 677 i andra kammaren av
herr Sjönell m. fl., vari yrkats,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och
förslag i syfte att underlätta kapitalanskaffningen
i familjeföretag och att därvid
särskilt uppmärksammades dels
problem som vore förenade med finansieringen
av snabbt växande företag
och deras möjligheter att öka det egna
kapitalet, dels frågor som hängde samman
med kapitalförsörjningen när företaget
genom arv överginge till nya
ägare.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:551 och 11:674
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna I: 545 och II: 677
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hilding, Gustaf Henry Hansson, Lundberg,
Mattsson, Berglund, Börjesson i
Glömminge, Nordgren och Hyltander,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 551 och II: 674 samt I: 545 och
II: 677 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en allsidig och förutsättningslös
samlad utredning rörande
förutsättningarna för utvecklingen i
vårt land av små och medelstora företag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! De mindre och medelstora
företagens betydelse i det moderna
samhället och deras ställning i
den ekonomiska utvecklingen har under
senare år spelat en framträdande
roll i den näringspolitiska debatten.
En fortskridande strukturomvandling
inom de olika näringsgrenarna har ofta
tagits till utgångspunkt för en negativ
värdering av de mindre och medelstora
företagens framtidsutsikter. Beträffande
exempelvis industrien har
ofta anförts, att de mindre produktionsenheterna
är dömda att utkonkurreras
av större och mer effektiva industriföretag.

Svenska experter, som studerat just
dessa förhållanden inom den amerikanska
verkstadsindustrien, har kommit
till rakt motsatt uppfattning. Man
märker nämligen där en klar tendens
till att de verkligt stora företagen i allt
större utsträckning finner det fördelaktigt,
inte minst ur ekonomisk synpunkt,
att såsom underleverantörer anlita
mindre företag, vilka är specialiserade
på någon eller några detaljer. Ett
litet, specialiserat företag kan onekligen
tillämpa stordrift på vissa varor
eller produkter.

En undersökning av USA:s företagsamhet
visar också, att 97 procent kan
klassificeras som »small business» eller
mindre företag med högst 50 anställda.
Av undersökningen framgår vidare,
att det är inte mindre än 94 procent
som har högst 20 anställda. Dessa
företag försörjer omkring 75 miljoner
människor och sysselsätter cirka 40
procent av den amerikanska arbetskraften.

Den mycket betydelsefulla slutsats
som vi kan dra av detta är sålunda att
förhållandena i en stormarknad — till
exempel en kommande stor europeisk
marknad — och i ett industrialiserat

124 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 19C6 em.

Utredning angående små och medelstora

samhälle, där mekaniseringen på de
flesta områden drivits längre än i vårt
land, ingalunda ger ogynnsammare förutsättningar
för de mindre företagen.

De mindre företagen försvarar alltså
sin ställning genom sin naturliga livskraft
och sin förmåga till snabbare omställning
och anpassning -— om de bereds
samma utvecklingsmöjligheter som
andra företag.

Det är heller ingen överdrift att påstå
att samma tendens som nu kan konstateras
i USA, med allt fler specialiserade
underleverantörer till de stora företagen,
börjar göra sig gällande här
hemma.

Vidare medför den oavbrutet höjda
levnadsstandarden en kontinuerlig differentiering
av varor och tjänster och
ökad efterfrågan på olika typer av varor,
modeller m. m. Detta innebär i
sin tur att massproduktion inte kan tilllämpas
för samtliga varor och att mindre
serier, ja, t. o. m. hantverksmässigt
tillverkade varor i ett framtida välfärdssamhälle
bör kunna framställas
med god lönsamhet.

Samtidigt innebär utvecklingen goda
möjligheter för en mängd mindre företag
inom nya expanderande servicebranscher.
Det stigande välståndet medför
helt naturligt ökad efterfrågan på
service, och det ligger i servicenäringarnas
natur att de huvudsakligast bör
och kanske endast kan skötas av mindre
och medelstora företag.

Av allt att döma finns det sålunda
förutsättningar för de mindre och medelstora
företagen i vårt land att liksom
hittills även i framtiden göra värdefulla
insatser vad gäller såväl den
fulla sysselsättningen som den fortsatta
välståndsökningen. Vi skall inte glömma
att de 90 000 småföretagen inom
hantverket och den mindre industrien
för närvarande sysselsätter cirka
500 000 människor. Lägger vi därtill de
mindre företagen inom andra sektioner
— inom jordbruk, handel, fiske
o. s. v. — rör det sig säkerligen om
över miljonen anställda.

företags kreditförsörjning, m. m.

Det är, herr talman, mot den bakgrunden
som högerpartiets företagarråd
under det gångna året ägnat denna del
av det svenska näringslivet speciellt intresse.
I motionerna I: 551 av herr Ottosson
m. fl. och II: 674 av undertecknad
m. fl. har vi sökt att ta upp de
mindre företagens problem till så utförlig
behandling som möjligt. I motionerna
föreslås en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande förutsättningarna
för utvecklingen i vårt
land av små och medelstora företag innebärande
bl. a. förbättrade utbildningsmöjligheter
för företagare, underlättande
av kreditförsörjningen för
egenföretagen samt en undersökning av
vilka former av konkurrensbegränsning
som hindrar de mindre företagen att
konkurrera på lika villkor.

Dessa motioner liksom motionerna
1:545 av herr Mattsson m. fl. och
11:677 av herr Sjönell m. fl., vilka yrkar
på en utredning angående kapitalförsörjningen
i familjeföretagen, behandlas
i det nu föreliggande utlåtandet.

Över motionerna har ett 25-tal remissinstanser
yttrat sig, och att döma
av svaren har intresset för denna fråga
varit ovanligt stort. Alla de remissinstanser,
som enligt min uppfattning
hör vara väl insatta i dessa företagsproblem,
delar motionärernas uppfattning
och har tillstyrkt motionärernas
förslag om utredningar.

Från denna talarstol har under denna
riksdag såväl finansministern som
handelsministern och inrikesministern
framhållit det värde som denna sektor
inom näringslivet har liksom angelägenheten
av att dessa företag bereds samma
möjligheter som övriga företag —
oavsett storlek och företagsform och
oavsett om företaget drivs i statlig eller
enskild regi •— att konkurrera på
lika villkor.

Under debatten i utskottet om denna
fråga verkade det, åtminstone till att
börja med, som om hela utskottet delade
nyssnämnda regeringsledamöters

Tisdagen den 24 maj 196C em.

Nr 25

125

Utredning angående små och medelstora företags kreditforsorjning, m. m.

positiva inställning. Vi kan också läsa
t. ex. på s. 26 i utlåtandet, att »utskottet
i väsentliga delar kan instämma i
den grundläggande värdering av de
mindre företagens betydelse som kommit
till uttryck i motionerna» och att
det inte kan »råda några delade meningar
om att de mindre företagen utgör
ett viktigt inslag i vårt näringsliv
och att detta förhållande kommer att
bestå, oavsett de fortsatta strukturförändringar
som är förutsebara». Vi kan
även läsa andra, lika klart positiva uttalanden,
t. ex. på s. 28 om företagarutbildningen
och på s. 31 om den statliga
upphandlingen.

Man kunde av dessa uttalanden få
den uppfattningen, att utskottet enhälligt
skulle tillstyrka dessa i förhållande
till de mindre företagens betydelse blygsamma
krav om en förutsättningslös
utredning angående dessa företags utveckling.
Så långt kunde utskottets socialdemokratiska
majoritet emellertid
inte sträcka sig, och detta trots att en
del ledamöter av det socialdemokratiska
partiet anförde utomordentliga
exempel på hur besvärligt de mindre
företagen för närvarande kan ha det i
vissa situationer, bl. a. när det gäller
kreditförsörjningen.

Vad är det då vi begär i dessa motioner
som det är så svårt att skriva
ett enhälligt utlåtande om? När det
gäller utbildningsproblemen vill jag
gärna erkänna att det gjorts åtskilligt
och alltjämt görs mycket för att skapa
en god yrkesutbildning, även om vi naturligtvis
tycker att den del av yrkesutbildningen
som sker ute i näringslivet
inte röner samma intresse som
utbildningen i yrkesskolor och inte
alls tillerkänns den ersättning som den
borde ha med hänsyn till vad motsvarande
utbildning kostar i yrkesskolor.
Men det är inte denna utbildning vi
talar om i motionerna, utan det gäller
företagarutbildningen. På detta område
saknas det i stort sett utbildning trots
att företagarna rekryteras från många

kategorier av människor som har den
mest skiftande grundutbildning. Ofta
är det yrkesskickliga arbetare, verkmästare
eller förmän, vilka vid lägre
tekniska skolor, genom lärlingsutbildning
eller annan praktisk verksamhet
skaffat sig goda yrkestekniska kunskaper,
som prövar lyckan genom att starta
företag och bygga upp dem till större
eller mindre sådana. I regel har
dessa inte haft möjlighet att få någon
skolning i ämnen som gäller själva företagets
skötsel, alltså företagsekonomi,
redovisnings- och bokslutsteknik, uppläggning
av kalkylsystem m. m. Statens
institut för hantverk och industri har
påbörjat en viss försöksverksamhet,
vilket också understryks i utskottsutlåtandet.
Denna borde enligt vår uppfattning
avsevärt utvidgas. Som motiv
härför kan anföras att det måste ligga
i samhällets intresse att tillgängliga resurser
utnyttjas på bästa sätt.

I detta sammanhang bör också nämnas
att staten genom anslag till universitet
och högskolor påtagit sig det ekonomiska
ansvaret för utbildning av
t. ex. de större företagens chefstjänstemän.
Man frågar sig varför inte detsamma
kan ske även då det gäller de
mindre och medelstora företagens
chefspersonal. Bör inte villkoren vara
lika även på denna punkt?

Det andra önskemål om utredning
som vi framför i motionerna gäller kapitalförsörjningen.
Utskottet säger
bl. a.: »Frågan om de små och medelstora
företagens kapitalförsörjning ägnas
betydande uppmärksamhet av remissinstanserna,
av vilka flera påtalar
att företagens ökande kapitalbehov i
kombination med den minskade självfinansieringsgraden
resulterat i ett
ökat beroende av upplåning. Svenska
bankföreningen konstaterar, att anskaffningen
av riskkapital ställer sig
svårare för de mindre företagen än för
de större.»

Det synes mig också rimligt att de
mindre företagen med tanke på de be -

126 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1906 cm.

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

lopp de inbetalar erhåller vidgad återlånerätt
ur AP-fonderna, åtminstone ur
tredje AP-fonden, till vilken just dessa
företagare betalar in de många hundra
miljonerna. De nuvarande återlånen
från den fonden är uppe i 0,1 procent.
Det är ju nästan ingenting.

En annan sak som också har påtalats
i detta sammanhang är rätt till avsättning
till självfinansieringsfond, vilket
enligt vår mening borde tillerkännas
de enskilda mindre företagen precis
som det är tillåtet för andra företagsformer.

Jag skall inte uppehålla mig länge
vid varje detalj, herr talman, ty jag vet
att det är mycket på föredragningslistan
innan vi får sluta riksdagen i vår.
Men jag vill beröra en sak till. Det
tredje som vi tar upp är konkurrens på
lika villkor. Ett par av de statsråd som
jag tidigare nämnde har sagt att det
skall vara konkurrens på lika villkor.
Tyvärr måste vi konstatera att så inte
är fallet i alla avseenden för närvarande.
Nuvarande omsättningsskatteregler
sätter vissa branscher i strykklass och
samma är förhållandet inom de områden
där statliga eller kommunala företag
får i uppdrag att sköta vissa tjänster
eller leverera vissa varor. Ofta är
dessa företag subventionerade eller kanske
upprättade med lån från AP-fonden
eller med skattemedel som inbetalas
av de mindre företagen.

Det är enligt vår uppfattning, herr
talman, inte konkurrens på lika villkor
när man exempelvis inom tvätteribranschen
låter kommunala företag konkurrera
på fördelaktigare villkor än de enskilda
företagen. Det är inte heller konkurrens
på lika villkor när man inte
låter konfektionsföretag med lägre anbud
få leveranserna, utan dessa överlämnas
till statligt ägda företag. Det är
heller inte lika och rättvis konkurrens
när man lämnar ut order till utländska
företag och kanske dessutom utnyttjar
det svenska lilla företagets modeller för
att tillverka varor utomlands.

Detta är alltså vad vi har begärt att
få en samlande utredning om. Jag tycker
faktiskt inte det var så mycket begärt.
Med tanke på den positiva inställning
som från början rådde i utskottet
och som jag föreställer mig att
samtliga kammarens ledamöter har till
de mindre och medelstora företagen,
hade jag hoppats att få ett enhälligt utskottsutlåtande.
Det lyckades emellertid
inte och det beklagar jag, men konstaterar
i stället med tillfredsställelse, att i
varje fall samtliga borgerliga ledamöter
enhälligt insett angelägenheten av den
föreslagna utredningen och de mindre
företagens betydelse samt att detta också
kommit till uttryck i en gemensam
reservation.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservationen.

I detta anförande instämde herr Söderström
(h).

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag vill i allt väsentligt
instämma med den föregående talaren
och yrka bifall till den reservation som
är knuten till bankoutskottets utlåtande
nr 32. Jag vill bara med några ord
understryka en del av de synpunkter
som har framkommit.

Den mindre och medelstora företagsamheten
här i landet utgör inte endast
en stor del av arbetsmarknaden,
utan är därtill en så viktig del av densamma
att vi inte kan undvara den.

Ehuru starka strukturförändringar
och rationaliseringar sker inom näringslivet
är det min fulla övertygelse
att dessa mindre enheter i framtiden
kommer att ha en betydelsefull uppgift
inte minst som underleverantörer när
det gäller tillverkning av vissa artiklar
till de större företagen. Många värdefulla
ting har framskapats i de mindre
företagen som sedan kommit även
de större till nytta och blivit oersättliga
delar i den allmänna industriproduktionen.
Varför det? Jo, det är så att
den enskilda företagsamheten har en

Tisdagen den 24 maj 1906 em.

Nr 25

127

Utredning; angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

djup förankring bland människorna.
Små företag startas ofta av mycket yrkesskickligt
folk som väl bär små ekonomiska
resurser men besitter framåtanda
och en vilja av stora mått. De önskar
helst omsätta sina idéer i ett eget
företag med den frihet detta innebär
och den stimulans det i många avseenden
ger.

Så kommer kapitalfrågan in i bilden,
och hur yrkesskicklig man än kan vara
är det understundom svårt att skaffa
fram det kapital som erfordras för vidareutveckling.
Man har här pekat på
att förr kunde företag av olika storlekar
självfinansiera sig, och jag måste
säga av egen erfarenhet att det var en
mycket tillfredsställande och bra väg
att gå. Nu är det i stort sett uteslutet
på grund av statsmakternas olika åtgöranden
för att förhindra detta, och det
är att beklaga. En sak som är viktig i
detta sammanhang, och den nämnde
också herr Nordgren i sitt anförande,
är utbildningen av de företagsledare
det gäller på det ekonomiska och administrativa
området. En ytterligare förbättring
av sådana möjligheter bör ske.
Vi vill i detta sammanhang gärna erkänna
att statsmakterna under senare
tid visserligen försökt förbättra kreditoch
kapitalförsörjningen för de mindre
företagen, men svårigheterna upptornar
sig när det gäller att skaffa de
säkerheter som måste till.

Jag tror att den fria konkurrensen i
hög grad befrämjas om man kan ge de
små företagen en chans. Nu begär motionärerna
en utredning som man i ett
motionspar kallar en på vetenskaplig
grund vilande juridisk och ekonomisk
undersökning av denna fråga.

Jag vill, herr talman, från folkpartiets
sida stödja denna begäran, varför
vi också har reserverat oss för en sådan
utredning, och jag ber i anledning
härav att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag ber för min del att
få instämma i de synpunkter som anförts
av de två föregående talarna i
detta ärende. Dessutom vill jag anföra
en del kompletterande synpunkter som
speciellt tar sikte på de s. k. familjeföretagen
eller fåmansbolagen.

I bankoutskottets utlåtande är man,
som tidigare påpekats av herr Nordgren,
överens om en i sammanhanget
utomordentligt viktig åsikt, nämligen
att de mindre företagen fortfarande har
stor betydelse för vårt näringsliv. Utskottet
uttrycker det så: »Det kan inte
råda några delade meningar om att de
mindre företagen utgör ett viktigt inslag
i vårt näringsliv och att detta förhållande
kommer att bestå, oavsett de
fortsatta strukturförändringar som är
förutsebara.» Detta uttalande torde vara
svårt att resa några sakliga invändningar
mot, men som i varje fall indirekt
framgår av motionerna I: 545
och II: 677 finns det anledning ifrågasätta,
huruvida de speciella strukturförändringar,
som nu pågår i accelererad
takt och som tar den formen att
s. k. familjeföretag uppköpes av investmentbolag,
är uttryck för en naturlig
ekonomisk utveckling och därför önskvärda.
Det finns skäl, herr talman, och
goda sådana för antagandet att om normala
ekonomiska förhållanden präglade
vårt näringsliv, framför allt så, att
företagen kunde självfinansiera sin
verksamhet på ett ur effektivitets- och
utvecklingssynpunkt tillfredsställande
sätt och dessutom hade tillgång till en
funktionsduglig kapitalmarknad, skulle
åtskilliga familjeföretag, vilka synes befinna
sig i den besvärligaste situationen,
kunna klara sitt fortsatta oberoende
på ett helt annat sätt än nu.

Uppkomsten av de många investmentbolagen
under senare år och deras
framgångsrika uppköpsverksamhet
i fråga om expansiva familjeföretag
med lovande framtidsutsikter är uppenbarligen
ett bevis på att kapitalförsörj -

128 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Utredning angående små och medelstora

ningen inom de mindre företagen fungerar
otillfredsställande. Detta är ett
konstaterande som har upprepats gång
på gång och med stigande eftertryck
utan att situationen har förbättrats.
Detta är också ganska naturligt. Ett
missförhållande blir inte bättre bara
därför att dess förekomst oupphörligt
konstateras. Det erfordras naturligtvis
att man analyserar bakgrunden till
missförhållandet och söker komma underfund
med dess grundläggande orsaker.
Detta är just vad såväl motionärer
som reservanter önskar med sitt
krav på utredning av bl. a. kapitalförsörjningen
för de mindre företagen, ett
utredningskrav som tillstyrkts av de
flesta remissinstanserna.

Kapitalförsörjningen som sådan
hänger intimt samman med företagens
självförsörjningsförmåga. När nu på ett
fåtal år denna förmåga mycket hastigt
har minskat finns det skäl att ifrågasätta
om den nuvarande svenska kapitalmarknaden
över huvud taget kan anses
vara — om uttrycket tillätes — modern.
Det förefaller som om kreditmarknaden
inte längre är anpassad efter de
behov som ett näringsliv, vilket arbetar
efter andra strukturella förhållanden
än tidigare, reser. Det måste under
alla förhållanden finnas goda motiv
för att grundligt utreda tre ekonomiska
grundproblem som intimt berör
företagens anpassningsförmåga och tillväxtmöjligheter.
Dessa tre grundproblem
rör sig om: för det första den
lämpligaste fördelningen av kapitalmarknadens
resurser på de olika sektorerna
i samhället, för det andra vilka
differentierade låneformer som står till
buds för olika kreditbehov och för det
tredje självfinansieringens optimala
möjligheter att utan rubbningar på
andra områden åstadkomma starka och
expanderande företag, varvid skillnaderna
i fråga om självfinansiering mellan
små och stora företag särskilt bör
uppmärksammas.

Utskottsmajoriteten avvisar utredningskravet
främst med hänvisning till

företags kreditförsörjning, m. m.

att de institutionella kreditmöjligheterna
för mindre och medelstora företag
under senare år kraftigt förbättrats.
Man nämner i sammanhanget både AB
Industrikredit och AB Företagskredit
samt företagarföreningarna m. m. Men
som flera remissinstanser, främst
Svenska bankföreningen, ett flertal
gånger konstaterat — vilket utskottsmajoriteten
för övrigt även själv gör —
förbättras inte kreditmöjligheterna i
nämnvärd mån i praktiken för de berörda
företagargrupperna bara genom
att flera kreditinstitut inrättas. Vad
som är avgörande i fråga om kreditförsörjningen
är hur snabbt man kan
erhålla kredit och om man över huvud
taget kan få någon.

När de styrande anser sig böra sätta
in starka kreditrestriktioner, som nu
är fallet, för att med skärpt penningpolitik
söka komma till rätta med en
svår samhällsekonomisk situation är
det självklart att alla företag, oavsett
storleksordning, får ta följderna därav.
Emellertid förhåller det sig så, att kreditåtstramande
åtgärder alltid hårdast
drabbar de mindre företagen, vilket för
dem är dubbelt olyckligt emedan de i
betydligt större utsträckning än storföretagen
arbetar med främmande kapital.
För närvarande är det som bekant
utomordentligt svårt att driva upp nya
krediter. Vad AB Industrikredit och
dess tvillingföretag AB Företagskredit
beträffar, tillkommer den negativa faktorn,
att dessa företag är underbemannade
i fråga om personal, varför det
tar 3—4 månader och mera att få en
ansökan behandlad — och för närvarande
oftast avslagen.

Det är för övrigt intressant att jämföra
storleken av utlämnade lån från
dessa i olika sammanhang så livligt
åberopade företag t. ex. åren 1964 och
1965. År 1964 utlämnades från AB Industrikredit
respektive AB Företagskredit
125,7 miljoner kronor och 16,5 miljoner
kronor, medan år 1965 de utlämnade
krediterna sjunkit till respektive
121,6 och 16,4 miljoner kronor. Det kan

Tisdagen den 24 maj 1900 em.

Nr 25

129

Utredning angående små och medelstora förelags kreditförsörjning, m. m.

vara skäl att erinra om att regeringen,
främst representerad av finansministern,
i finansplanen för både 1905 och
1900 på det kraftigaste understrukit
nödvändigheten av att industriens investeringar
ökas för att vår fortsatta
standardstegring inte skall komma i fara.
Hur det, herr talman, för våra mindre
industrier och mindre företag över
huvud taget skall vara möjligt att öka
investeringarna, när möjligheten att få
lån i affärsbankerna kraftigt beskurits,
när AB Industrikredit och AB Företagskredit
minskar sin utlåning, en
trend som säkerligen fortsatt även i år
fastän några siffror ännu inte är tillgängliga,
och när företagarföreningarna
icke fått ens de 20 miljoner kronor
till hantverks- och industrilånefonden
till nästa budgetår som kommerskollegium
hemställt om, är en gåta. I
varje fall får man nog vara litet skeptisk
i fråga om de möjligheter till ökad
kreditförsörjning, som de halvstatliga
instituten AB Industrikredit och AB
Företagskredit i nuläget kan bereda de
mindre företagen.

När det gäller familjeföretagen eller
kanske, med ett mera adekvat uttryck,
de s. k. fåmansbolagen framgår med all
önskvärd tydlighet av det remissyttrande,
som avgivits av Familjeföretagens
förening, att dessa företag är utsatta
för speciella belastningar i förhållande
till t. ex. börsnoterade företag. I detta
remissyttrande anförs exempel på bestämmelser
med innebörd att fåmansbolag
blir hårdare behandlade än andra.
Sålunda pekas både på frågan om beskattning
av utdelning på främmande
aktier och på avdragsrätten vid inkomsttaxeringen
för avsättning till egen
stiftelse till företagsledarens pensionering.
Vidare blir på grund av de förhållanden,
under vilka fåmansholagen
arbetar, kraven på det arbetande kapitalet
större i ett sådant företag än i
andra, anonyma bolag. Familjeföretagens
förening anför i anslutning till
exemplifieringen av de speciella påla -

gor och belastningar som drabbar familjebolagen,
att dessa belastningar icke
har någon ekonomisk betydelse för
statsverket och att de knappast har någon
politisk betydelse, men de blir
ofta de avgörande skälen för en familjeföretagare,
»när han slutligen ger
upp — d. v. s. säljer sig till storkapitalismen
inom eller utom landet».

Om alltför många familjeföretagare
tvingas ge upp måste detta förhållande
emellertid först få en psykologisk betydelse
och sedan även en samhällsekonomisk,
som måste betraktas som icke
önskvärd. Det finns alla skäl för att
i detta sammanhang citera bankinspektionens
avslutningsvis framförda reflexioner
över just dessa problem. Inspektionen
erinrar om att »de fördelar,
som existensen av ett stort antal små
och medelstora företag anses innebära
för vårt näringsliv, givetvis minskar i
samma mån som företagen upphör som
självständiga enheter. Från denna synpunkt
är det i motionen II: C77 anmärkta
förhållandet, att de mindre företagen
i växande utsträckning inordnas i
en allt hastigare fortgående koncernbildning,
ägnat att inge betänkligheter.»
Bankinspektionen är ingalunda ensam
om denna uppfattning. Det är symptomatiskt
att den främste företrädaren för
ett av våra största finanshus, uppbyggt
på familjeföretagets grund, i en tidningsdebatt
om företagandets problem
ordagrant yttrar: »Speciellt investmentbolagen,
vilkas framgångar i att behärska
företag i stort kan hänföras till
vårt skattesystem, kan bli farliga företeelser,
både psykologiskt för företagsamheten
och faktiskt, vad beträffar
maktkoncentrationen. Förslaget att deras
aktier skall sakna rösträtt är värt
en diskussion, men ändå viktigare är
frågan om arvsskattens storlek och familjebolagens
ställning.»

Nu är det dock, herr talman, ingalunda
så att jag som motionär vill påstå,
att investmentbolagens verksamhet
bara får negativa och icke önskvärda

5—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 25

130 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Utredning angående små och medelstora

följder eller vill ifrågasätta att deras
aktier skall fråntas rösträtten. Som jag
nyss påpekat dras familjebolagen med
särskilt besvärliga belastningar, belastningar
som speciellt vid ett arvsfall
kan medföra så stora påfrestningar, att
det ställer sig utsiktslöst att driva företaget
vidare som oberoende enhet.

Så länge som vi måste dras med vår
nuvarande företags- och arvsbeskattning
kan i ett sådant läge ett investmentbolag
erbjuda ett betydelsefullt alternativ
som kan trygga den fortsatta
sysselsättningen vid företaget. Hur man
än bedömer investmentsbolagens verksamhet
torde det dock vara ostridigt
att deras ökade antal och intensifierade
uppköpsverksamhet är ett bevis på att
de mindre och medelstora företagens
kapitalförsörjning är otillräcklig och
att sannolikt hela kapitalförsörjningsstrukturen
är omodern.

Flertalet remissinstanser har instämt
i reservanternas krav på utredning om
kapitalförsörjningen för de mindre och
medelstora företagen, vilket måste betraktas
som ett viktigt och angeläget
samhällsekonomiskt problem. De flesta
remissinstanserna har också vitsordat
nödvändigheten av att kapitalanskaffning
till familjeföretagen utreds,
samtidigt som särskild uppmärksamhet
ägnas åt sambandet mellan dessa företags
kapitalförsörjning och investmentbolagens
växande möjligheter att uppköpa
expansiva fåmansbolag.

Herr talman! Mot bakgrunden av vad
som anförts i detta ärende anser jag, att
de av såväl motionärer som reservanter
framförda utredningskraven på de olika
punkterna är utomordentligt val motiverade,
och vill därför yrka bifall till
reservationen.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Som reservanternas talesmän
framhållit är det två motionspar
som behandlas i bankoutskottets
utlåtande nr 32.

Centerpartiets motioner gäller kapi -

företags kreditförsörjning, m. m.

talförsörjningen för familjeföretagen
och i dem begärs en utredning av hithörande
ting. I högerns motion tas det
upp en hel rad av reformförslag avseende
de små och medelstora företagen
i allmänhet, och högern begär en
allsidig utredning av mångahanda frågor.
Då motionsparens önskemål delvis
är likartade har utskottet funnit lämpligt
att behandla dem i ett sammanhang.

Som de föregående talarna framhållit
har utskottsmajoriteten starkt understrukit,
att den i väsentliga delar
instämmer i den grundläggande värderingen
av de mindre företagens betydelse,
och det är givet att så måste vara
fallet. Vi har 90 000 företag av denna
typ, vilka bereder sysselsättning åt
en halv miljon människor. Detta är en
stor del av vårt lands knappa tillgångar
på kapital och arbetskraft, och siffrorna
belyser vilken betydelse de mindre
och medelstora företagen har för landets
ekonomi. Alla är också eniga om
att detta förhållande kommer att bestå,
hur än utvecklingen till större enheter
kan komma att gestalta sig på
många områden. Det är en fördel för
vårt land att ha ett differentierat näringsliv,
och utskottsmajoriteten framhåller
detta på följande sätt i sin skrivning: »För

de stundom förekommande påståendena
om bristande förståelse eller
intresse från statsmakternas sida för
småföretagens problem saknas också
enligt utskottets uppfattning all grund.
Vad som föranleder uttalanden i sådan
riktning torde i själva verket ofta vara
generellt verkande finanspolitiska och
kreditpolitiska åtgärder, motiverade av
en självklar strävan att åstadkomma
stabilitet i samhällsekonomien.»

Motionerna har varit föremål för en
mycket omfattande remissbehandling.
22 svar har inkommit, varav ett fåtal
har tillstyrkt motionärernas krav på en
allsidig utredning. De flesta har avstyrkt.
Jag vill erinra om att t. ex.

Nr 25

131

Tisdagen den 24 maj 1906 em.

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m

Svensk industriförening helt allmänt
avstyrker utredningsyrkandena därför
att, som det heter, de mindre företagens
struktur, andel i det totala produktionsvärdet
och sysselsättningen, kreditbehov
m. m. har analyserats och kartlagts
av statliga utredningar under senare år.
De mindre företagens betydelse får sålunda
anses vara allmänt omvittnad och
erkänd liksom också de åtgärder som
är nödvändiga för att stärka och förbättra
deras position.

Föreningen anser därför att en utredning
rörande förutsättningarna för
utvecklingen av små och medelstora
företag i landet inte är nödvändig. Och
av de nio handelskamrar som yttrat sig
över motionerna är det bara två som har
tillstyrkt utredning rörande eu del av
de frågor som motionerna behandlar,
medan sju har helt avvisat förslaget.

På s. 27 i utlåtandet redovisar utskottet
hur riksdagen vid upprepade
tillfällen har behandlat ärenden av liknande
karaktär som detta, och jag vill
här bara erinra om att bankoutskottet
vid inte mindre än tre tillfällen har behandlat
kreditmarknadsfrågor i utlåtanden
under 1965. Utskottet har också
behandlat en fråga med anknytning till
motionerna, vilken har varit före vid
detta års riksdag, nämligen frågan om
reglerna för återlån ur allmänna pensionsfonden.
Riksdagen har sålunda vid
många tillfällen ägnat dessa problem
stort intresse.

Vidare har det begärts utredning rörande
behovet av en förbättrad företagarutbildning.

Jag vill också redovisa några remisssvar
rörande detaljproblem som tagits
upp i motionen 11:674. Där anser motionärerna
att vi vet alldeles för litet
om de mindre företagen. I sitt remisssvar
ger också statistiska centralbyrån
motionärerna rätt häri. Centralbyrån
skriver att »i förhållande till den betydelse
som de s. k. små och medelstora
företagen har för vårt näringsliv den
faktiska kunskapen om dessa företags

betingelser och utveckling alltjämt ar
ganska begränsad.» Centralbyrån har
emellertid påbörjat en utbyggnad av finansstatistiken,
som beräknas efterhand
väsentligen förbättra kunskapen om de
mindre företagens finansieringsförliållanden.
Denna utbyggnad av statistiken
kommer att väl täcka de anspråk som
motionärerna framfört om en ändamålsenlig
anpassning av den officiella statistiken,
och centralbyrån anser därför
en utredning onödig.

Motionärerna vill också ha en ny och
för den mindre företagsamheten bättre
anpassad företagsform än aktiebolag,
vilken de tycker är alltför komplicerad
och otymplig för denna företagsamhet.
Härom säger statens institut för hantverk
och industri liksom en handelskammare
som har yttrat sig över den
saken, att det inte behövs någon ny företagsform;
en omarbetning av den nuvarande
aktiebolagslagen i syfte att förenkla
formerna för de mindre företagen
är alldeles tillräcklig. Enligt första lagutskottets
utlåtande nr 11 i år kommer
dessa synpunkter att övervägas av den
nu verksamma aktiebolagsutredningen.

Så kommer jag till frågan om utbildningen
av företagsledare. Herr Nordgren
ansåg att vi egentligen inte har
någon sådan utbildning. Jag vill därför
påminna om vad skolöverstyrelsen har
sagt om den förbättrade företagarutbildning
som bedrives av näringslivsorganisationerna,
nämligen följande:

»Statsbidrag såsom för enskild yrkesskola——
— utgår till Sveriges
hantverks- och industriorganisations
föreläsningsverksamhet. Ämnen av det
slag som nämns av motionärerna förekommer
i denna verksamhet och ingenting
hindrar, att antalet sådana föreläsningar
ökar.»

Statsbidrag utgår också enligt samma
grunder till olika branschorganisationers
yrkesskolor.

Beträffande yrkes- och verkstadsskolorna
framhåller skolöverstyrelsen att i
de läroplaner för deltidskurser som ut -

132 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

arbetats ingår två kurser som kan vara
av intresse i detta sammanhang, nämligen
bokföring och kalkylation för erhållande
av mästarbrevskompetens och
repetitionskurs i detaljhandelsekonomi.
Man har tagit hänsyn till önskemål från
respektive näringslivsorganisationer när
man gjort upp kursplanerna. »För en
yrkesskola har nyligen utfärdats en läroplan
för kurs i ledning av små och
medelstora företag.» Det var väl vad
man ville ha.

Sammanfattningsvis anför överstyrelsen,
att frågan om förbättrade utbildningsmöjligheter
för företagare kommer
att uppmärksammas vid förestående
prövning av en rad viktiga vuxenutbildningsproblem,
aktualiserade av bl. a.
arbetsmarknadsutredningen, gymnasieutredningen
och yrkesutbildningsutredningen.
Någon ytterligare utredning beträffande
de utbildningsspörsmål som
behandlas i motionerna finner överstyrelsen
inte påkallad.

Statens institut för hantverk och industri
tycker att det är bra, att motionärerna
yrkat ökade anslag till dylik
verksamhet, och säger att »institutet
efter en mer än 25-årig tillvaro intager
en central ställning vad beträffar
fortbildningen inom hantverk och
industri, särskilt den mindre och medelstora
industrien». Det samarbetar
härvid självfallet med yrkes- och
branschförbund. Sådant samarbete förekommer
i ett 40-tal fall, och man ämnar
utvidga det till flera förbund.

Under den tid institutet varit verksamt
i statlig regi har dess verksamhet
expanderat mycket starkt, särskilt under
de senaste tio åren, då den kunnat
utbyggas till ett flertal nya yrkes- och
ämnesområden. Det har också ökat
verksamheten i landsorten högst avsevärt.
Kurserna i landsorten har också
starkt ökat i antal. Under budgetåret
1964/65 anordnades sålunda icke mindre
än 252 kurser i landsorten —■ med
hjälp av filialkontor i Malmö, Luleå,
Göteborg och Härnösand.

En tämligen omfattande speciell företagsledarutbildning
har under de senaste
åren bedrivits av institutet. Detta
har skett i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt berörda företagarföreningar
och länsarbetsnämnder.

I likhet med de samarbetande instanserna
säger sig institutet vara av den
uppfattningen att de här nämnda företagsledarkurserna
täcker ett bestående
behov och kan bedrivas permanent.
Detta var alltså orsaken till att utskottet
avstyrker yrkandena om en utökad
utbildning av företagsledare. Vi har redan
behovet täckt enligt remissinstansernas
uttalanden.

Utredningskravet rörande krediter
har också ägnats betydande uppmärksamhet
av remissinstanserna. Flera av
dem framhåller att företagen har ökade
kapitalbehov i kombination med minskad
självfinansiering och att detta resulterat
i ökat beroende av upplåning.
Svenska bankföreningen säger härom,
att de nyligen startade emissions- och
investmentbolagen är till hjälp i detta
fall. Det torde enligt Bankföreningens
mening finnas anledning förmoda att
denna form av finansieringsverksamhet
kommer att ytterligare utvecklas.

Bankofullmäktige framhåller, att det
är uppenbart att, även om nya former
för kreditgivningen skapas eller om frågan
om erforderliga säkerheter finner
en godtagbar lösning, det ändå inte är
säkert att krediter kommer att stå till
förfogande i den utsträckning som företaget
önskar. Ändrade regler för kreditgivningen
ökar nämligen inte utan vidare
utrymmet på kreditmarknaden.

Med hänsyn till kravet på samhällsekonomisk
balans måste en viss försiktighet
i kreditgivningen ständigt iakttagas,
och den försiktigheten måste
vara utpräglad i det spänningsfyllda
läge vi har just nu. »Trots den förda
politiken har emellertid», uttalar bankofullmäktige,
»kreditexpansionen fått

Tisdagen den 24 maj 19GG em.

Nr 25

133

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. in.

en mycket stor omfattning. Om sålunda
ännu i början av 1960-talet den totala
nettoutlåningen per år för samtliga kreditinstitut
rörde sig om 4 å ö miljarder
kronor, uppgick den år 19G4 till över 9
miljarder och år 1965 till över 10 miljarder
kronor. Åtstramningen har sålunda
inte på något sätt lett till något

s. k. kreditstopp. Att läget emellertid
på många håll uppfattats så, synes inte
kunna tolkas på annat sätt än att kreditanspråken
växer så mycket starkare
än möjligheterna att tillgodose dem».

Vidare erinrar bankofullmäktige om
att »de olika åtgärder, som kan vidtagas
för att förbättra möjligheterna för

t. ex. de mindre företagen att göra sig
gällande i konkurrensen på kreditmarknaden,
inte samtidigt kan få innebära,
att takten i kreditexpansionen skulle
öka. I det spända ekonomiska läge vi
befunnit oss i under de senaste åren
och som alltjämt råder, är det ofrånkomligt
att en del låntagare, även om
de t. ex. kan prestera goda säkerheter,
måste finna sig i ett uppskov med tillgodoseendet
av deras önskemål».

Det är riktigt att detta kan medföra
svåra och icke önskvärda konsekvenser
i vissa fall. Bankofullmäktige framhåller
emellertid, att en del åtgärder redan
vidtagits när det gäller de mindre
företagen: »Det må bl. a. erinras om,
att affärsbankerna m. fl. kreditinstitut
sedan den 1 juli 1965 har fått ökad rätt
att lämna tidsbundna lån». Bankofullmäktige
påpekar också att den nya lagen
om företagsinteckning, som föreslagits
träda i kraft den 1 januari 1967,
kommer att betyda en breddning av omfånget
av den egendom, som kan bli
föremål för inteckning. De båda åtgärderna
tillsammans synes innebära icke
oväsentlig förbättring i de aktuella företagsgruppernas
ställning på kreditmarknaden,
menar bankofullmäktige, »och
de önskemål som motionärerna i berörda
hänseenden framställer synes därför
kunna vara i betydande utsträckning
tillgodosedda».

5* — Andra kammarens protokoll 1966.

Den tredje utredningsuppgift som
nämns i motionerna 1:551 ocli 11:674
gäller frågan om vilka former av konkurrensbegränsning
som föreligger till
följd av statliga företags uppträdande
och på grund av den allmänna ekonomiska
politik som statsmakterna bedriver.
Utskottet har vid sin prövning av
motionärernas förslag i denna del —
ocli utskottet stöder sig även därvidlag
på remissutlåtanden — konstaterat
att statsmakternas ekonomiska politik
är inriktad på att främja en fri konkurrens
inom näringslivet, inte på att
förhindra sådan. I fråga om den statliga
upphandlingen är det en klart uttalad
grundprincip att upphandling skall ske
uteslutande på grundval av en företagsekonomisk
bedömning och utan avseende
på leverantörens karaktär av privat
eller offentligt, stort eller litet företag.

Herr Nordgren nämnde att mönster
och modeller, som ett svenskt företag
utarbetat, ibland otillbörligen har utnyttjats.
När mönsterskvddslagstiftningen
genomförts — jag hoppas att vi
snart får ta ställning till en proposition
i det ärendet — kommer den att
förhindra att sådant orättmätigt utnyttjande
fortsätter. I de fall då konkurrensbegränsningar
ändock bibehålls
torde orsaken vara hänsynstaganden till
särskilda befolkningsgrupper eller till
ekonomiska rationalitetsförhållanden,
vilka ansetts böra väga tyngre än önskemålet
om helt fri konkurrens. Som
exempel kan anföras jordbruket, fisket,
transportverksamheten, post- och
telekommunikationer. Sådan konkurrensbegränsning
har inte varit till skada
utan till skydd för ifrågavarande
befolkningsgrupper. Utskottet avstyrker
därför en utredning på detta område.

Särskilt i motionen från centerpartihåll
uttalas oro för koncentrationstendenser.

Men jag vet att en annan ledamot av
denna kammare kommer att ta upp detta
och ett par återstående önskemål,
som har framförts, till bemötande.

Nr 25

134 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till men i den praktiska verksamheten vill
utskottets hemställan i bankoutskottets man inte fullfölja dessa löften,
utlåtande nr 32.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först understryka
vad herr Sjönell framhöll beträffande
svårigheterna att t. ex. från
AB Industrikredit kunna erhålla krediter
till de små och medelstora företagen.
Det är nästan omöjligt att få sådana
krediter t. o. m. i sammanhang,
där lokaliseringspolitiken kommer in.

Fru Lena Renström-Ingenäs har
sjungit en vacker lovsång till de mindre
företagens fromma, och det är ju riktigt
att göra det i anslutning till den
skrivning som bankoutskottet åstadkommit
på denna punkt. Men hon sade
något som förbryllar mig, nämligen att
flertalet remissinstanser hade avstyrkt
den föreslagna utredningen. På s. 31 i
utskottets utlåtande heter det dock:
»Flertalet remissinstanser tillstyrker
den föreslagna utredningen, varvid i
vissa fall förordas att denna skall ske
inom ramen för en allsidig utredning
av de små och medelstora företagens
kapitalförsörjning.» Det är bara Svenska
bankföreningen som avstyrker förslaget.

Fru Renström-Ingenäs var inne på
utbildningsfrågorna, och jag skulle vilja
påpeka att hon därvidlag gör ett misstag
—- vi kanske talar förbi varandra
på denna punkt — när det gäller yrkeskurserna.
De kurser, som företagarna
kommer i åtnjutande av, är yrkeskurser,
men vad vi har talat om i detta
sammanhang är kurser för utbildning i
företagsekonomi, affärsjuridik och dylikt.
Man blir understundom när man
talar med småföretagare om dessa saker
på det klara med huru litet de är
insatta i sådant, och det är kurser i
dessa frågor vi vill ha. Man talar från
socialdemokraternas sida ute på fältet
varmt om de mindre företagen och säger
sig vilja att dessa skall stödjas,

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
med att alltför länge beröra fru
Renström-Ingenäs’ synpunkter. Jag vill
bara konstatera att man tydligen kan
läsa remissyttrandena på många olika
sätt. Jag har hela luntan framför mig,
och om jag räknar dem som är positiva,
kommer jag fram till en helt annan
siffra än vad fru Renström-Ingenäs gjorde,
till och med i vad gäller handelskamrarna.

Klart positiva är samtliga de organisationer,
som normalt sett bör ha de
största förutsättningarna att bedöma de
mindre företagens problem för närvarande,
nämligen Sveriges hantverksoch
industriorganisation, Sveriges grossistförbund
och Sveriges köpmannaförbund
m. fl.

Vidare framhöll fru Renström-Ingenäs
att hon instämmer i de grundläggande
värderingarna beträffande de
mindre företagen och att det är en
fördel för vårt land att ha dessa företag.
Strax därefter citerade fru Renström-Ingenäs
ett remissyttrande, i vilket
det uttalas att vi har för liten kunskap
om de små företagens problem.
Vore det inte mot denna bakgrund rimligt
att bifalla det utredningsyrkande
som vi ställt i vår motion?

Herr Berglund har redan påtalat att
det torde vara en missuppfattning från
fru Renström-Ingenäs’ sida beträffande
SHIO:s kurser. Det är alldeles riktigt,
fru Renström-Ingenäs, att SHIO
expanderat enormt under den senaste
tiden, men inte när det gäller den utbildning
som vi i detta sammanhang
åsyftar, nämligen företagarutbildning,
utan inom fortbildningen i olika yrkesoch
branschområden.

I vad gäller företagarutbildningen är
det tyvärr endast fråga om en försöksverksamhet,
som bedrivits sedan cirka

Tisdagen den 24 maj 19CG em.

Nr 25

135

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsorjning, m. m.

I1/2 år tillbaka bl. a. i form av olika
företagarspel och kurser på enligt vad
jag skulle gissa sju å åtta platser i landet.
Det är denna utbildning vi tycker
är angelägen och som skulle behöva
byggas ut.

Om jag inte minns alldeles fel fick
vi ett strålande exempel på kreditproblemen
från fru Renström-Ingenäs’ län,
där ett litet företag, som hade order
inne för leverans till hösten och hade
fulla möjligheter att klara denna order,
inte kunde fullfölja den på grund av
att det inte kunde få de lån som behövdes
för avlöningar och liknande utgifter
under tiden fram till leveransen
och därför måste permittera en del
folk. Det kan inte vara lyckligt från
vare sig företagets eller de anställdas
synpunkt. Är det inte rimligt att få reda
ut dylika saker?

Någon mönsterskyddslag har vi ännu
inte fått här i landet, det är fullt riktigt.
Det borde dock finnas litet av fair
play även hos de statliga företagen.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag framhöll i mitt anförande
att det är svårt att undvika att
den allmänna kreditåtstramningen medför
besvärliga och icke önskvärda konsekvenser
i en del fall. Vidare vill jag
påstå att jag på s. 2 i utlåtandet har läst
följande ord:

»Motionärernas förslag om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande
förutsättningarna för utvecklingen i
vårt land av små och medelstora företag
har tillstyrkts blott av en mindre del av
remissinstanserna.»

Att de mindre företagens egna organisationer
har tillstyrkt motionerna i
alla delar är ju klart. Vi har emellertid
haft denna fråga ute på remiss till instanser,
som kunde anses ha stor kunnighet
i dessa frågor. Vi visste också att
de var mycket tungt belastade av arbete.
När de lämnar sina remissvar är det väl
ändå vår skyldighet att ta hänsyn till

vad dessa innehåller. Utskottsmajoriteten
stöder sig också på dem i sina avslagsyrkanden.

Med hänsyn till att vi snart har hunnit
till klockan 23.30 vill jag inte åter
gå in på en närmare genomgång av dessa
remissyttranden, men jag vidhåller
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Även jag vill med tillfredsställelse
notera fru Renström-Ingenäs’
positiva hållning till och uppskattning
av de mindre företagens betydelse
inom näringslivet. Hon citerade en rad
remissinstanser och drog den slutsats
som här har påtalats, nämligen att majoriteten
av remissinstanserna hade gått
emot utredningen. Hem Berglund har
emellertid redan citerat s. 31 i utskottsutlåtandet,
där det anges att flertalet
remissinstanser utom Svenska bankföreningen
har tillstyrkt utredningen. Det
vill jag liksom han understryka.

Bland olika remissinstanser citerade
fru Renström-Ingenäs också Svensk industriförening,
men hon fullföljde inte
citatet utan lämnade det ofullständigt.
Industriföreningen har inte haft att yttra
sig över bl. a. en så viktig fråga som
kapitalförsörjningen till de mindre industriföretagen
och har därför sagt —
som hon nu citerat —• att den anser att
»någon utredning rörande förutsättningarna
för utvecklingen av små och medelstora
företag i landet icke i och för
sig är nödvändig».

Fru Renström-Ingenäs underlät emellertid
att citera slutet av föreningens
yttrande:

»Om en utredning ändå anses nödvändig
vill föreningen emellertid icke
motsätta sig en dylik.»

Fn utredning anses ju nödvändig av
reservanterna, och jag har livligt velat
tillstyrka deras önskemål.

En remissinstans, herr talman, som
måste anses vara mycket tungt vägande
på grund av sin centrala ställning inom

136 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

samhället och framför allt i detta sammanhang,
är bankinspektionen. Den säger
på följande sätt:

»Bankinspektionen som av naturliga
skäl har begränsat sin bedömning huvudsakligen
till frågan om företagens
kapital- och kreditförsörjning vill framhålla
att de mindre företagen uppenbarligen
spelar en viktig roll för samhället
och det ekonomiska livet och att det
därför är av stor betydelse under vilka
villkor de arbetar och utvecklas. Motionärerna
har pekat på en rad viktiga problem
som bör övervägas i detta sammanhang.
Enligt inspektionens uppfattning
har argumenten för en utredning
av hela problemkomplexet vuxit i styrka.
»

Detta uttalande är — som vanligt i
sådana här sammanhang — försiktigt
hållet och formulerat på det sätt som
officiella instanser brukar skriva. Men
översatt till vanlig normalprosa måste
det innebära, att bankinspektionen tillstyrker
den av motionärer och reservanter
begärda utredningen. Detta tycker
jag är något mycket väsentligt, som här
bör understrykas.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag skall bara beröra
ett par punkter i denna fråga. Detta i
allmänna ordalag framförda krav på utredning
innebär nog en överskattning
av svenskt utredningsväsendes förmåga.
Man yrkar en allsidig och samlad utredning
rörande förutsättningarna för
utveckling i vårt land av små och medelstora
företag. Det är sålunda en mycket
vittomfattande utredning man begär.
Det är en arbetsuppgift som, herr talman,
till stor del bör ligga på de många
sinåföretagarorganisationer som vi redan
har här i landet. Det bör vara deras
arbetsuppgift att ständigt syssla med
den stora uppgiften att skapa bättre förutsättningar
för utvecklingen av mindre
och medelstora företag.

Jag tror att dessa organisationer skulle
kunna göra mycket värdefulla insatser,
om de började samarbeta sinsemellan
och om de genom rationellare samverkan
kanske kunde gå mot en sammanslagning
i stället för att verka vid
sidan av varandra och konkurrera med
varandra och begära att staten skall
verkställa ett utredningsarbete som i
huvudsak ändå borde kunna åvila dem.
En statlig utredning av denna fråga
skulle innebära att några av de borgerliga
riksdagsmännen i egenskap av företrädare
för de många småföretagarorganisationerna
tillsammans med några
socialdemokratiska riksdagsmän med
hjälp av ett kansli skulle fullgöra nämnda
arbete.

Det fattas inte folk inom småföretagarorganisationerna,
det saknas inte
ekonomiska och tekniska experter och
inte heller erfarenheter direkt från detta
slag av näringslivsproblem. Inte heller
saknas pengar inom dessa organisationer.
Det finns därför ingen anledning
att flytta en arbetsuppgift, som närmast
bör ligga hos dessa organisationer, över
på en mycket vidlyftig, långsiktig och
vagt definierad statlig utredning. De
småföretagarorganisationer som redan
finns bör åtminstone kunna förbereda
en sådan utredning på ett mycket grundligare
sätt än vad som varit möjligt att
göra i motionerna.

En av motionerna innehåller visserligen
en mycket god översikt över hela
fältet, och det visar sig alltså att man
borde kunna gå vidare och utreda sina
egna problem. Det handlar om arvsskatteproblem.
Sådana kan vi inte behandla
i en företagarutredning. Det
handlar om kreditmarknadens problem
och om bankernas rätt att använda investmentbolag.
Sådana frågor kan inte
heller behandlas i en utredning av detta
slag. Man pekar på så många och så
stora frågor, t. ex. skattefrågor m. in.,
att de täcker större delen av svensk ekonomisk
politik. Så mycket ryms inte
inom ramen för en utredning som skall
syssla med småföretagens problem.

Tisdagen den 24 maj 1900 em.

Nr 25

i:i7

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

Ett förslag om utredning på detta område
skulle nog kunna föras närmare en
lösning om småföretagarnas organisationer
kunde lära sig att samarbeta sinsemellan
och presentera ett fullödigare
program samt därefter specificera de
särskilda punkter, i fråga om vilka de
själva — trots personella resurser, trots
tillräckligt med erfarenhet och trots
pengar — inte kan komma längre utan
skulle behöva hjälp också från socialdemokratiska
riksdagsledamöter. Men
härtill kan vi väl återkomma, när det
förberedande arbetet är avslutat.

Får jag så ta upp några punkter beträffande
de små företagens finansiering.

Herr Nordgren säger att de små företagen
bör erhålla vidgad återlånerätt
från tredje AP-fonden. Den nuvarande
återlåningen från tredje AP-fonden är
uppe i 0,1 procent, och det är nästan
ingenting, sade herr Nordgren. Ja, det
är riktigt som herr Nordgren säger, men
lika fullt är det inte hela sanningen. Jag
har tagit fram siffrorna från det senaste
årsskiftet. Dessa visar att från andra
AP-fonden, till vilken 5 600 miljoner
kronor betalats in i avgifter, är 560 miljoner
kronor, dvs. 10 procent, återlånade.
Från tredje AP-fonden, till vilken
1 950 miljoner kronor har betalats in i
avgifter, är 1 miljon kronor återlånad.
Det är dessa 0,1 procent som herr Nordgren
talade om.

Till detta bör läggas, att 476 miljoner
har utbetalats av ATP-medel till dessa
speciella institut, vilkas uppgift är att
hjälpa de små och medelstora företagen
med sådana krediter som det av olika
skäl inte är så lätt att erhålla i bankerna.
Dessa 476 miljoner kronor, som är
»specialinriktade», har alltså till 100
procent kommit från ATP-medel. Det
beloppet utgör 24 procent av tredje APfondcns
kapital. Nu är det naturligtvis
möjligt även för andra företag att låna
av dessa pengar, men detta visar ändå
att man vidtagit speciella åtgärder för
att med ATP-medel hjälpa småföretagen

och de medelstora företagen att få kapital.

Till andra fonden har enligt yrkesskadestatistiken
— det är den enda jag
har tillgänglig — inbetalats avgifter för
ungefär tre gånger fler anställda än till
tredje fonden. Men ändå har tredje fondens
företag fått möjlighet att vara med
och låna av ett belopp som är nästan
lika stort som andra fondens hela återlåning.
Det finns alltså ingen anledning
påstå, att man inte försökt hjälpa de
små och medelstora företagen med ATPmedel.
Det har sedan ATP:s tillkomst
vidtagits åtgärder, som är värda att
nämnas vid sidan av återlånemöjligheterna
och som ger tredje fondens företag
vida större möjligheter till återlåning
än vad bara tredje AP-fonden ger.

Får jag till sist ta upp ytterligare en
sak. Herr Berglund talade om hur svårt
det var för de små företagen att skaffa
kapital. Herr Sjönell, som tillhör samma
mittenallians, talade däremot om att
småföretagen är de företag som lånat
mest pengar. Detta måste tyda på att
även om det föreligger stora svårigheter
för småföretagen att låna, så har de ändå
lyckats låna relativt sett mer än de
stora företagen, såvida vi nu kan utgå
från att herr Sjönells uppgift är riktig,
och det kan vi väl göra. Det måste då
vara oriktigt att beskylla de stora företagen
för att ha roffat åt sig kapitalet
på de små företagens bekostnad.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag förstår inte varifrån
herr Hagnell har fått att jag skulle
ha påstått, att de små företagen lånat
mest pengar. Jag återgav några siffror
beträffande utlåningen från de två lialvstatliga
företagen AB Industrikredit och
AB Företagskredit. Dessa siffror visade
att utlåningen gått ned från år 1964 till
år 1965. Detta kan väl inte tolkas så att
småföretagen fått låna mest utan måste
vara ett missförstånd.

Är det så att herr Hagnell kan utlova
att den av reservanterna begärda utred -

138 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

ningen på vissa specificerade punkter
kommer till stånd därest de mindre företagarnas
organisationer kan enas om
att göra en förberedande utredning på
samma punkter, tror jag inte att jag lovar
för mycket om jag säger att en sådan
förberedande utredning mycket
snabbt skulle kunna företas av de mindre
företagarnas organisationer — jag
tror att jag kan tala på samtliga dessa
organisationers vägnar när jag påstår
det.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte fråga om att
utlova någon utredning, men om reservanterna
specificerar sina utredningskrav
litet noggrannare är de kanske lättare
att genomföra än om man framställer
krav på en utredning som i praktiken
skulle omfatta i stort sett hela den
svenska ekonomiska politiken, trots att
den formellt skulle syssla med småföretagarnas
problem.

Herr Sjönell sade i sitt anförande att
kreditåtstranmingen alltid drabbar de
små företagen hårdast, eftersom det är
de som arbetar med mest upplånat kapital.
Det fattar jag så att de lånat mer
av sin andel kapital än de stora företagen
gjort. Detta betyder ju att de har
lyckats låna mer, och det stämmer i så
fall inte med uttalandet att det skulle
vara speciellt svårt för just dessa småföretag
att skaffa kapital. Det är svårt
för alla, även för stora företag, att skaffa
kapital. Det finns stora cellulosaföretag
vilkas utbyggnad inte kommit till
stånd och som i kreditåtstramningens
namn helt enkelt har måst inskränkas,
och detta gäller cellulosaföretag som
har nära anknytning till de stora bankerna.

Man återger alltså verkligheten felaktigt
när man säger att det är de små
företagen som drabbas hårdast och att
en kreditåtstramning inte skulle drabba
de stora företagen. Det är en onödig
splittring av det svenska näringslivet
som småföretagen försöker åstadkom -

ma. Ni faller ju på ert eget grepp när ni
ologiskt nog gör två uttalanden som
strider mot varandra, då ni säger att
småföretagen dels lånat mer kapital än
de stora företagen, dels har svårare att
låna kapital än de stora företagen.

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill för herr Hagnell
understryka att jag har sagt att de små
företagen är mer beroende än de stora
av främmande kapital och att detta betyder
att de drabbas hårdare än de stora
företagen av kreditåtstramningar.
Jag kan inte finna något ologiskt i det
uttalandet.

En kreditåtstramning betyder stora
svårigheter för de mindre företagen helt
enkelt av den anledningen att de normalt
är beroende av krediter, t. ex. från
stora leverantörer. När en kreditåtstramning
sätts in drar de större leverantörerna
in sina krediter samtidigt
som de mindre företagens kunder börjar
dra långa krediter från sina leverantörer.
De mindre företagen kommer alltså
att klämmas mellan sköldarna från
två håll: dels drar leverantörerna in
krediterna, dels drar deras egna kunder
längre krediter än tidigare. Detta är en
konsekvens bland andra av kreditåtstramningen
som drabbar de mindre företagen
och som gör att de kommer i
ett sämre läge än de större konkurrenterna.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att
herr Sjönell var ologisk när han nämnde
att de små företagen var mer beroende
av upplånat kapital och alltså hade
en större andel upplånat kapital i
sin verksamhet än de stora företagen.
Men det är när man sammanställer vad
herr Sjönell sade med vad herr Berglund
sade som bristen på logik uppträder
i det samlade mittenalliansprogram
som här läggs fram.

Tisdagen den 24 maj 1900 em.

Nr 25

139

Utredning angående små och medelstora företags kreditförsörjning, m. m.

Herr NORDGREN (Ii):

Herr talman! Låt mig först bara konstatera
att herr Hagnell höll med om att
återlånen från den tredje fonden till de
mindre företagen uppgick till 0,1 procent.
Herr Hagnell meddelade vidare
att det var 470 miljoner som återlånats
från den andra fonden. Även om vi tar
hänsyn till den siffran finner vi att det
är eu mycket liten procent som utlånats
i förhållande till de belopp som finns i
fonderna.

Herr Hagnell sade också att situationen
var bättre nu än innan man införde
AP-fonderna. Ja, det är alldeles riktigt
men å andra sidan, herr Hagnell, har
AP-fonderna eller rättare de onödigt
höga avgifterna till AP-fonderna förorsakat
stora bekymmer för både de
mindre och de medelstora företagen.

Herr Hagnell vet lika väl som jag att
AP-fondernas styrelse och direktör inte
är roade av återlån vare sig till mindre
företag eller till några andra, och det
är detta vi närmast vill ha tillrättat på
ett eller annat sätt, framför allt så att
det verkligen lönar sig för de mindre
företagen att återlåna. Med de nuvarande
bestämmelserna med ungefär 50 procent
av den sista inbetalningen är det
knappast värt besväret. Det borde vara
en ackumulerad återlånerätt och kanske
också en högre procentsats om det verkligen
skall vara någon mening med det.

Herr Hagnell sade inledningsvis att
vårt utredningskrav gällde en mycket
vid arbetsuppgift. Det var vittomfattande
och krävde många experter. Är det
inte så, herr Hagnell, att när det gällt
en stor uppgift från någon annan intressegrupp
i det svenska samhället har
Sveriges riksdag och herr Hagnell varit
roade av att ta på sig sådana utredningsuppdrag,
men när det gäller de
mindre företagen i landet är man icke
road? Jag tycker man kunde betrakta
den sektorn inom svenskt näringsliv på
samma sätt som andra sektorer eller
grupper och inte bara lasta på de mindre
företagen den ena uppgiften efter

den andra. Vi får göra åtskilligt för statens
räkning utan någon som helst ersättning
redan nu. När vi då framlägger
ett ganska anspråkslöst utredningskrav
vore det väl på sin plats att man
kunde få det tillstyrkt.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till resevationen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Utredningsuppgiften,
så som ni har specificerat den, omfattar
stora delar av vår arvslagstiftning,
vår ekonomiska politik och vår banklagstiftning.
Ni går in på områden som
berör nästan allting och ligger förfärligt
långt ifrån småföretagen i och för
sig. Naturligtvis är småföretagen berörda
av alla möjliga lagar på andra områden
i landet. Men man kan inte i
småföretagens namn göra en stor näringsutredning
på det sätt som ni föreslår
och inte enbart om hur det ligger
till i dag utan också om förutsättningarna
för utvecklingen i framtiden.

Herr Sjönell sade nyss att han kunde
tala på samtliga småföretagares vägnar:
man kunde göra en specificering och ett
förberedande arbete. Skulle man inte
kunna göra det först och sedan se vad
det blir för speciella småföretagarproblem
som man inte kan lösa på det
sättet?

Jag vill endast återkomma till en fråga
som har diskuterats ett par gånger
tidigare i kammaren och det är att med
ökade återlån måste man minska någonting
annat. Nu går ungefär 30 procent
av ATP-pengarna till industrien,
varav 5 procent är återlån och resten är
industrilån. Ökar man återlånen får
man minska de direkta lånen till industrien
om icke bostadsbyggandet och
kommunerna skall få låna mindre. Är
det det ni vill, så säg det. Staten är
inte en av de största låntagarna i APfonderna
utan det är bostadsbyggandet,
industrien och kommunerna i den ordningen;
staten kommer längre ned på

140 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Agaförbud för föräldrar, m. m.

listan. Det är inte en ökning av mängden
pengar som kan komma fram med
det förslag ni lägger fram, utan det
praktiska resultatet skulle bli ökade
återlån med följd att de direkta lånen
till industrien minskar. Är det det ni
vill ha, så säg det.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Om man verkligen menar
allvar med de vackra tal som både
här i dag och i andra sammanhang förts
om de mindre företagens betydelse och
verkligen menar något därmed borde
man också kunna medverka till en sådan
här utredning, även om det rör
ganska vittomfattande problem. Det är
de mindre företagens problem det här
är fråga om, men jag tror inte att herr
Hagnell är road av att medverka till en
sådan utredning.

Yad gäller återlånen begär vi, herr
Hagnell, ingenting annat än ungefär
samma rätt som övriga företagare, och
det är väl naturligt att var och en kämpar
för sin sak. Jag skulle inte ha någonting
emot att man minskade något på
de statliga investeringarna och de statliga
lånen från AP-fonderna till icke
lönsamma statliga företag och i stället
förde över en del av de lånen till lönsamma
mindre företag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sjönell
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 8

Agaförbud för föräldrar, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 32, angående dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15
kap. 14 § föräldrabalken m. m., dels i
anledning av propositionen väckta motioner,
dels ock motion om agaförbud
för föräldrar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är inte utan en viss
tillfredsställelse som jag i dag inför
kammaren presenterar ett enhälligt utlåtande
från första lagutskottet i den
omstridda frågan om barnaga. Genom
en rad uppseendeväckande fall av barnmisshandel
under de senaste åren har
uppmärksamheten riktats på föräldrarnas
rätt att tillgripa kroppsaga som tillrättavisande
uppfostringsmedel. Vissa
gärningar, som normalt skulle vara att
bedöma som rättsstridiga och falla
under brottsbalkens bestämmelser om
t. ex. misshandel, kunde således anses
som tillåtna när de förövades av
föräldrar. Tyvärr har det alltid funnits
föräldrar som anser att barn mår

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Nr 25

141

bra av ett kok stryk och tror att man
kan piska dem till vett och lydnad.

Vid tillkomsten år 1920 av lagen om
barn i äktenskap inskrevs i vår lag
första gången en rätt för föräldrar att
tukta barnet på sätt med hänsyn till
dess ålder och övriga omständigheter
var nödigt. Det ansågs nämligen för barnets
uppfostran vara nödvändigt med
en befogenhet för vårdnadshavare!! att
vid behov tillgripa kroppslig aga. Tuktorätten
hade gällt även tidigare men hade
då varit så självklar att den inte
hade ansetts böra lagfästas.

Då förslaget om föräldrabalk förelädes
riksdagen 1949 överfördes aganderättsbestämmelsen
dit, endast med den
ändringen att ordet tuktan utbyttes mot
tillrättavisande uppfostringsmedel. Det
rådde delade meningar om denna fråga
och jag hörde för min del till dem som
redan då ansåg att misshandel av barn
skulle bestraffas som annan misshandel
och inte skulle kunna ursäktas genom
någon bestämmelse i föräldrabalken.
Även nuvarande statsrådet Ulla
Lindström, som då var ledamot av första
lagutskottet, kämpade för den uppfattningen
som hon, vilket framgår av de
åtgärder som vidtagits mot barnmisshandel,
fortfarande ansluter sig till.

Äganderättens förkämpar vann emellertid
den gången och agan blev konserverad
som ett godtagbart uppfostringsmedel,
även om det uttalades att
kroppsliga tillrättavisningar om möjligt
borde undvikas och aga utövas endast
inom snäva gränser. Uttryckt i realiteter
innebar dock förslaget att barn
inte fick åtnjuta samma skydd som
strafflagstiftningens misshandelsparagrafer
gav åt vuxna människor. Tiden
ansågs inte mogen att avskaffa föräldrarnas
rätt att slå sina barn även med
överskridande av gränsen till misshandel.

De gångna årens erfarenheter bär
också visat att den rätten har utövats
mot många barn som utsatts för en förnedrande
behandling i hemmen. Helt

Agaförbud för föräldrar, m. m.

säkert är det ändå bara en liten procent
av alla fallen som har kommit
till allmän kännedom. Sedan 1949 bär
allmänheten allt mera kommit till insikt
om hur förkastligt det är med våld
som uppfostringsmedel ur såväl medicinsk
som barnpsykologisk synpunkt.
Det finns dock säkerligen alltjämt
många föräldrar som slår sina barn
och anser att det endast är till deras
bästa och att de utövar normal aga. Det
är av den anledningen man måste se så
allvarligt på problemet och söka att i
möjligaste mån komma till rätta med det
lagstiftningsvägen.

Det har varit glädjande att följa den
debatt som förts i pressen och på andra
håll under den senaste tiden, där
man så gott som enhälligt uttryckt ogillande
av den nuvarande äganderätten.

Under behandlingen av detta ärende
i första lagutskottet har debatten dominerats
av en på alla håll förekommande
önskan att komma till rätta med
de missförhållanden som blottats genom
de fall av barnmisshandel som
kommit till allmän kännedom. Utskottet
ger också uttryck för en annan uppfattning
om kroppsagans rättsenlighet
än den hittillsvarande. Utskottet säger
sålunda att det framstår som otillfredsställande
att sådan misshandel som i
och för sig skulle bedömas som rättsstridig
på grund av äganderätten skulle
vara tillåten om den utövas mot barn.
Endast brottsbalkens regler bör gälla
vid bedömande av om kroppsaga skall
anses rättsenlig, och det får inte i föräldrabalken
finnas någon straffrihetsgrund
för misshandel mot barn. Misshandel
är misshandel och får inte kallas
för aga.

I den proposition som behandlas i
utskottets utlåtande har justitieministern
klart uttalat att han anser att
kroppsaga är ett olämpligt uppfostringsmedel
och att detta tydligare än vad
som nu är fallet bör komma till uttryck
i lagtexten. Han har dock inte velat
gå så långt som till att helt utmönstra

142 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Agaförbud för föräldrar, m. m.

stadgandet om äganderätt i föräldrabalken
utan föreslår i propositionen endast
en viss förändring av den gamla
lagtexten, så att den skulle lyda på det
sättet att för barnets tillrättavisande
inte fick användas andra uppfostringsmedel
än sådana som var lämpliga med
hänsyn till barnets ålder och övriga
omständigheter.

Den bakomliggande motiveringen har
väl varit att vissa lindriga former av
tillrättavisningar bör vara tillåtna utan
risk för straff för misshandel. Utskottet
delar helt den uppfattningen att vissa
lindriga tillrättavisningar alltjämt skall
vara tillåtna. Enligt utskottets mening
faller dock sådana åtgärder utan några
särskilda förbehåll utanför vad som i
brottsbalken avses med misshandel.

Utskottet har funnit att en viss omformulering
av lagtexten är nödvändig
för att det klart skall framgå att all
misshandel av barn skall bestraffas enligt
brottsbalken och att alltså den
straffrihetsgrund som ligger i den nuvarande
äganderätten blir helt utmönstrad.

Jag har här särskilt nämnt misshandelsfallen,
därför att de är de vanligast
förekommande. Emellertid får enligt
utskottets förslag äganderätten inte
heller åberopas som straffrihetsgrund
vid andra gärningar som är straffbara
enligt brottsbalken.

Detta stadgande i föräldrabalken bör
enligt utskottet endast utsäga det som
redan gäller för närvarande, nämligen
att föräldrarna skall ha den uppsikt
över barnet som är erforderlig med
hänsyn till barnets ålder och övriga
omständigheter. Genom en sådan förändring
av paragrafen uppnås att fysiskt
våld mot barn skall bedömas enligt
brottsbalkens regler. Vi har dock
velat påpeka att även om en del åtgärder
är straffria enligt brottsbalken behöver
de fördenskull inte vara lämpliga
som uppfostringsmedel.

Det har uttalats farhågor för att en
ändrad lagstiftning i den riktning ut -

skottet nu har föreslagit kanske inte
får någon omedelbar praktisk betydelse.
Även om det inte går att på en dag
utrota en så barbarisk sedvana som
barnaga anser utskottet dock att det
måste vara av stort värde på längre
sikt med en lagstiftning som klargör
gränsen mellan tillåtna och brottsliga
handlingar.

Vi är emellertid helt medvetna om
att det också fordras andra åtgärder
från samhällets sida för att komma till
rätta med de svåra problem som barnmisshandel
utgör. Utskottet förutsätter
att det uppdrag som lämnats till medicinalstyrelsen
att göra en undersökning
av kända misshandelsfall för att skapa
ett underlag för praktiska åtgärder på
området kommer att utföras utan dröjsmål.

Även socialstyrelsen har sin uppmärksamhet
riktad på problemet hur barnmisshandel
skall kunna förebyggas genom
bl. a. upplysningsverksamhet.

Jag vill sluta mitt anförande med att
stryka under, att den lagändring som
vi nu föreslår kan betraktas som en
liten milstolpe på vår väg mot en humanare
lagstiftning. Långt tidigare har
man i lagen borttagit kroppsstraff på
andra områden. Husaga och skolaga är
borta sedan många år. Det enda man
till sist haft kvar är tillåtelse att slå
barn, och nu kommer även deras
kroppsliga integritet att bli lagligen
skyddad.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Riksdagen får väl åtminstone
i viss bemärkelse anses stå
i samma förhållande till regeringen som
föräldrar till barn. När en ledarskribent
i en av huvudstadens tidningar för
i går med oförställd glädje skrev, att
första lagutskottet nu har gett justitieministern
smisk på fingrarna, får jag
väl som regeringsrepresentant uttala

Tisdagen den 24 maj 19GG em.

Nr 25

143

min tacksamhet över att denna aga liar
getts en så mild form.

Men, herr talman — för att tala allvar
i denna fråga —• huvudsaken är ju
hur man skall kunna skydda barn mot
misshandel i hemmen. I den allmänna
debatten har man i första hand pekat
på möjligheterna till praktiska åtgärder
av olika slag — t. ex. föräldrautbildning,
upplysning och förstärkt psykologisk
rådgivning vid barnavårdsnämnderna.
Riksdagen har ju också, som utskottets
ärade ordförande nämnde, förra
året begärt eu undersökning av de
kända fallen av barnmisshandel för att
det säkrare skall kunna bedömas vilka
åtgärder som bör sättas in. Riksdagen
ansåg då att det var tveksamt om omedelbara
ändringar i lagstiftningen skulle
kunna minska riskerna för nya fall av
barnmisshandel.

Propositionen utgår från ungefär
samma värdering av betydelsen av
ändrad lagstiftning på detta område,
men det har bedömts vara möjligt att
genom ändringar i föräldrabalken och
barnavårdslagen stödja arbetet på åtgärder
mot barnmisshandel. Ändringen
i föräldrabalken avser att ytterligare
markera den restriktiva inställningen
till kroppsagan såsom uppfostringsmedel
som statsmakterna har gett uttryck
åt i tidigare lagstiftningsärenden. Eftersom
det är de grova fallen av barnmisshandel
som framför allt bör förhindras
och som kanske är svårast att förhindra,
har regeringen vidare bedömt det
som angeläget att bringa dessa fall till
myndigheternas kännedom. Förslaget
till ändring i barnavårdslagen, vilket utskottet
tillstyrker, avser att öka möjligheterna
härvidlag.

Från åtgärder att hindra sådana allvarliga
fall av barnmisshandel är steget
långt till att i lagen införa ett förbud
mot aga, vilket ju har påyrkats på sina
håll. Ett sådant förbud har jag inte ansett
mig böra förorda. Inte heller utskottet
har velat gå så långt. Däremot har
utskottet gått in på vad som nu kan an -

Agaförbud för föräldrar, m. m.

ses giilla i fråga om rätten alt meddela
kroppsliga tillrättavisningar. Rättsläget
iir väl inte alldeles klart beträffande
denna sak. Lagstiftaren har hittills överlämnat
åt rättstillämpningen att i varje
särskilt fall bedöma om vårdnadshavaren
har överskridit sina befogenheter.
Med den allt starkare opinion mot
kroppsaga som har kommit till uttryck
i den allmänna debatten är det för övrigt
svårt att tänka sig något fall där
kroppsaga, som i och för sig utgör rättsstridigt
våld mot person, skulle godtas
av domstolarna som ett lämpligt uppfostringsmedel.
För min del har jag inte
ansett mig böra uttala mig i denna rättstillämpningsfråga,
men jag har å andra
sidan gett ett bestämt uttryck åt tanken
att våld i alla former mot barns
person är olämpligt, och att kroppsaga
är ett olämpligt uppfostringsmedel.

Mot den bakgrunden har jag givetvis
ingen erinran att göra mot utskottets
förslag till omformulering av lagtexten,
utan jag vill bara uttrycka min beundran
för utskottets ärade ordförande,
som i denna i onödan infekterade fråga
har lyckats åstadkomma ett enhälligt
utskottsutlåtande.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Med anledning av justitieministerns
litet skämtsamma inledning,
att riksdagen i detta ärende förhåller
sig till regeringen som föräldrar
till barn, vill jag säga att jag aldrig har
känt mig som en mor för justitieministern
och jag gör det inte heller i detta
fall. Jag håller emellertid med statsrådet
Kling om att frågan har blivit onödigt
infekterad, och det är en av anledningarna
till att jag finner mig böra
säga några ord om utskottsutlåtandet,
trots att det är enhälligt.

Det är närmast den pressdiskussion
som uppstått kring en motion av några
högermän som gjort att ett klarläggande
är på sin plats. Man har tyckt sig förstå
att högermotionen accepterar någonting
som betecknats som kärleks -

144

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Agaförbud för föräldrar, m. m.

full aga, och därför kan det vara anledning
att citera den mening i högermännens
motion som närmast åberopats:
»Möjlighet till lindrig aga — som självfallet
inte på minsta sätt har något att
göra med barnmisshandel — bör därför
vara ett tillåtligt medel i en fast, konsekvent
och kärleksfull fostran.»

Det säges alltså klart ifrån att barnmisshandel
inte får förekomma och att
den under alla omständigheter skall betraktas
som rättsstridig. Om man jämför
det uttalandet med den folkpartimotion
där fru Gärde Widemar står som första
namn, skall man finna att i denna motion
anföres att sådana obetydliga åtgärder
och lätta tillrättavisningar som
normalt kan förekomma utan avsikt att
åsamka barnet vare sig nämnvärd smärta
eller skada, inte bör kriminaliseras.

Om man ställer de båda citaten mot
varandra, kan man konstatera att det
råder full samstämmighet i uppfattningen.
Även propositionen ger uttryck
för samma mening.

Det är kanske inte särskilt intressant
att lyssna till en förklaring att vi alla
har varit eniga, men jag tror ändå att
det mot bakgrunden av den pressdebatt
som förts är angeläget att klargöra att
samtliga ledamöter i första lagutskottet
har varit överens om att allting som
kan rubriceras som barnmisshandel
skall anses rättsstridigt.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
och som jag tror mångas tillfredsställelse
över att frågan om barnmisshandel
och agaförbud har tagits upp till
behandling och att förslag till lagändring
föreligger.

Vi har i motionen II: 889 givit uttryck
åt den uppfattningen att det här inte
bara gäller påtagliga misshandelsfall
varav döden följt. Tyvärr har sådana
fall förekommit i chockerande utsträckning
under senare år. Vi talar i vår motion
om »tusenden tysta tragedier», då
föräldrar av konservatism och okunnig -

het om verkningarna ofta på ett brutalt
sätt under namn av aga utövar misshandel
av försvarslösa barn.

Trots fru Kristenssons försök nyss att
förklara den motion som några högerledamöter
väckt är resonemanget i den
motionen om den kärleksfulla agan av
försvarslösa barn enligt min mening ett
cyniskt, reaktionärt resonemang, och
jag anser att en sådan uppfattning förtjänar
det kraftigaste fördömande. Den
innebär också att vederbörande underkänner
sig själv som lämplig att umgås
med barn. Det förvånar mig att någon
i vårt samhälle i dag skulle vilja vara
med om att införa vad som kan betecknas
som groteska medeltidsförhållanden.

Låt mig, herr talman, som min tolkning
av förslagen i propositionen och
departementschefens uttalande anföra,
att dessa i praktiken inte skulle innebära
någon ändring alls. Man tar avstånd
från misshandel av barn, men
hävdar den ståndpunkten att inte varje
form av kroppslig bestraffning skall vara
förbjuden i lag. Samtidigt hoppas
man på allmänhetens medverkan genom
anmälan av sådan aga som är misshandel,
d. v. s. aga som inte är lämplig med
hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter.
Därigenom skulle orimliga
situationer skapas. Vem vill utsätta
sig för risken att felbedöma vad som är
lämpligt respektive olämpligt uppfostringsmedel
med hänsyn till barnets ålder
etc.?

Naturligtvis finns det ur opinionsbildande
synpunkt ett visst värde med
den i verkligheten obetydliga justering
i föräldrabalken som propositionen föreslår.
Frågan blir ju kommenterad i
press, radio — måhända även i TV —
och kan kanske ge nyttiga tankeställare
för åtskilliga. Men enligt min uppfattning
har vi rätt att ställa litet större
fordringar på lagändringar i det syfte
det här gäller.

Jag är till freds med att utskottet enhälligt
betygsatt regeringspropositionen

Tisdagen den 24 maj 1960 em.

Nr 25

145

på sätt som skett. Jag måste emellertid
ställa mig frågande till utskottets sätt
att dra slutsatser, när man, även med
åberopande av motion nr 889, inlägger
den tolkningen i motionen att vi genom
lagstiftning skulle vilja förklara
även »obetydliga tillrättavisningar» som
rättsstridiga.

I propositionen talades det om att
föräldrarna kan bli tvungna att övervinna
visst motstånd från barnets sida
för att förhindra att barnet skadar sig
självt eller andra eller till äventyrs begår
brott. Vi har i motion nr 889 bl. a.
framhållit att det är riktigt att en förälder,
vilken ser att eget eller annans
barn är på väg under t. ex. nedfällda
järnvägsbommar eller på en kaj vid en
hamn utsätter sig för stora risker, tar
ett resolut, kanske hårt grepp om barnets
arm. Sådana tillrättavisningar uppfattas
inte av någon som aga och har
heller ingenting med aga att skaffa. Någon
större svårighet att skilja mellan
ett ingripande från en förälder i en sådan
situation och aga i vedertagen mening
torde inte finnas.

Vi har därmed i vår motion velat
ange att just liknande obetydliga tillrättavisningar
inte har med begreppet
aga att skaffa. I konsekvensens namn
har vi velat få ett uttryckligt förbud
mot kroppsaga för att därmed undanröja
den eljest ohållbara situationen att
man drar en gräns mellan »accepterad»
aga och misshandel.

Det förefaller mig något märkligt att
utskottet ansett sig böra yrka avslag
på vår motion, när man själv argumenterar
i samma riktning. Men, herr talman,
jag skall inte i detta sammanhang
tillmäta denna inte alls ovanliga metod
att ta ställning till väckta motioner alltför
stor betydelse. Det väsentliga är att
utskottets utlåtande underkänner regeringsförslaget
i detta avseende, och jag
anser att utskottsutlåtandet är ett framsteg.

Till sist, herr talman, måste jag i sammanhanget
ännu en gång understryka

Agaförbud för föräldrar, m. m.

vad vi i vår motion tagit upp som ett
viktigt moment, nämligen behovet av
ökad föräldraupplysning. En sådan upplysning
skulle säkert få den allra största
betydelse för lösningen av detta problem,
och jag hoppas att åtgärder på
området inte låter vänta på sig.

Med det anförda, herr talman, vill
jag ansluta mig till utskottets enhälliga
yrkande.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av vad fru Ryding sade.

Det finns anledning att återigen erinra
om att det i motionen inte står
»kärleksfull aga» men väl »kärleksfull
fostran», vilket är något annat.

När fru Ryding sedan fördömer innehållet
i högermotionen, är det svårt att
förstå att fru Ryding ändå kan ansluta
sig till utskottets utlåtande, där det just
framhålles att det inte bör ifrågakomma
att obetydliga tillrättavisningar förklaras
rättsstridiga.

Anledningen till att diskussionen blir
en smula oklar tror jag är att söka i
den omständigheten, att olika människor
avser skilda ting med begreppet
»aga». I sak tror jag att fru Ryding och
högermotionärerna är helt ense.

Fru RYDING (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till fru Kristensson
bara säga, att jag har mycket
svårt att förstå det »kärleksfulla i fostran»
när aga samtidigt skall tillåtas.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I motion 11:888, likalydande
med motion 1:723, som jag
burit fram yrkar vi motionärer på en
ändring av departementschefens förslag
om tillägg till 93 § barnavårdslagen.
Ändringen överensstämmer med det
förslag som socialstyrelsen framfört i
sitt remissyttrande. Orden »erhållit
kännedom om» borde enligt vårt förslag
utbytas mot »ha välgrundad anledning
antaga». Skälet för den föreslagna änd -

146 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Agaförbud för föräldrar, m. m.

ringen är en önskan att så långt möjligt
gardera sig mot risken för obefogade
anmälningar, mot angiveri av icke
önskvärd karaktär.

Inte bara socialstyrelsen utan flera
andra remissinstanser framhåller med
skärpa den risk för obefogade anmälningar
som föreligger. Man kan därför
ifrågasätta om det över huvud taget är
lämpligt med en i lagtext intagen rekommendation,
riktad till allmänheten,
om att anmäla fall av befarad misshandel
i hemmet. Redan nu finns det ju
enligt 93 § barnavårdslagen skyldighet
för vissa myndigheter och befattningshavare
att anmäla fall av barnmisshandel
till barnavårdsnämnden, och givetvis
har var och en redan nu möjlighet
att anmäla fall som han eller hon fått
kännedom om.

På grund av frågans mycket allvarliga
karaktär — det kan ju gälla små
barn som är värnlösa, och det kan gälla
barnens liv — tycker jag ändå att det
i princip föreligger skäl för en rekommendation
om anmälan. Förutsättningen
är dock att det finns absolut hållbara
motiv för en sådan anmälan. Men
om sådana föreligger kan det inte vara
ens moraliskt riktigt att underlåta att
anmäla ett fall exempelvis med motiveringen,
att »detta angår inte mig» eller
»det kan innebära obehag eller besvär
att engagera sig».

Utskottet har avvisat vårt förslag till
ändring med motiveringen att förslaget
inte ger större garanti för missbruk än
den av departementschefen förordade
lagtexten. Juridisk expertis har t. o. m.
gjort gällande att departementschefens
förslag till skrivning bättre skyddar
mot missbruk än vårt ändringsförslag.
Som lekman har jag litet svårt att förstå
detta, men jag får väl böja mig för
den juridiska sakkunskapen, som bl. a.
är företrädd i utskottet. Jag avstår därför
från att yrka bifall till motionerna.

Det största intresset har riktats mot
frågan om aga — ett ord som det tycks
ha gått troll i. Eftersom vi i motionen

tagit upp ett resonemang om agafrågan
vill jag först ange vad vi menar
med »lindrig aga» — ty det är just
lindrig aga vi talat om i motionen. Det
har ingenting att göra med uttrycket
»att klå sina barn», ett uttryck som
utskottets ärade ordförande använde
i sitt inlägg nyss. Det har heller inte
på minsta sätt någonting att göra med
att misshandla barnen eller att bruka
våld över huvud taget. Den form av
lindrig aga, som vi anser att föräldrar
skall ha full rätt att använda vid uppfostran
av sina barn, innebär en tillrättavisning,
som någon gång kan vara
det lämpligaste sättet att tillrättaföra
de flesta barn eller att skydda barnen
för faror som de själva inte har möjlighet
att förstå.

Konkret menar vi med lindrig aga
t. ex. att man ger sin lilla telning en
liten klatsch där bak eller på fingrarna.
Agan får självfallet inte på minsta sätt
medföra någon skada. Föräldrarna själva
är de enda som kan bedöma, om
och när lindrig aga är nödvändig, och
föräldrakärleken är den bästa garantien
för att den används på ett förnuftigt
sätt.

Jag är tacksam för att utskottet enat
sig om en linje, som i stort sett överensstämmer
med vår uppfattning, och
tagit avstånd från tanken att helt förbjuda
aga. Det tycks för övrigt råda
stor enighet i bedömningen av vad
som skall avses med lindrig aga, även
om man inte vill använda detta begrepp.
Utskottets ärade ordförande har
i sin motion givit klart uttryck för att
föräldrar skall ha rätt att använda lindrig
aga, såsom även fru Kristensson
erinrade om.

Jag fann när jag läste motionen att
vi ligger mycket nära varandra i uppfattning.
Tyvärr använde emellertid utskottets
ärade ordförande i sitt anförande
ord, som jag tyckte var ganska
överdrivna och onödiga. Hon talade
bl. a. om barbari och om att, såsom
jag nyss nämnde, »slå barn».

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Nr 25

147

Vad vi motionärer varit särskilt angelägna
om att framhålla är att man
inte från samhällets sida skall sätta
vanliga sunda och normala föräldrar
under förmyndarskap i fråga om fostran
av barnen. Om barn i olika sammanhang
bär sig litet illa åt, är det
ändå i första hand föräldrarna som får
ta ansvaret för och skulden till detta
och som dessutom ofta klandras för
att de varit för släpphänta mot barnen.
Föräldrarna måste därför utan onödig
inblandning ha möjlighet att använda
olika medel för en fast, konsekvent och
kärleksfull fostran av sina barn, och
man bör inte kriminalisera ett uppfostringsmedel,
som en stor majoritet av
föräldrar — för att inte säga så gott
som alla — någon gång använder och
anser vara till barnets bästa.

Om en mor ger sin lilla flicka eller
pojke en smäll på fingrarna för att lära
henne eller honom att låta bli att dra
ner bordduken med dyrgriparna på, att
ta tändsticksasken eller att plåga familjens
marsvin eller huskatt, skall
hon inte behöva känna sig som lagbrytare.
Hon skall heller inte riskera att
grannfrun, som hon kanske inte kommer
riktigt överens med, skall springa
till barnavårdsnämnden och anmäla att
hon genom fönstret sett modern klatsclia
till sitt barn.

Det är på detta sätt som vi motionärer
— och jag tror jag ser frågan på
samma sätt som mina medmotionärer
— bedömer detta spörsmål. Jag menar
att denna bedömning kan rymmas i
den lagtext och den skrivning som utskottet
har enats om.

Jag har därför, herr talman, inget
annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag måste först säga
några ord till herr Hedin och fru Kristensson.
Jag tror att det hade varit
lyckligt, om denna motion om kärleksfull
aga — förlåt, kärleksfull uppfost -

Agaförbud för föräldrar, m. m.

rån — hade stannat kvar i det barmhärtighetens
mörker som den aldrig
bort få lämna. Det är väl ändå så, fru
Kristensson, att agan, om den skall
vara ett led i en kärleksfull uppfostran,
i sig själv måste vara kärleksfull.
Jag förstår inte hur man kan komma
ifrån detta.

Vidare tror jag att herr Hedin något
blandar ihop begreppen. Det är så,
herr Hedin, att misshandel faktiskt är
en fixerad lagteknisk beteckning. I denna
beteckning har ända tills i dag ingått
ett begrepp, som kallas aga, och
som har varit en form av rättsenlig
misshandel. Om herr Hedin tar avstånd
från misshandel, måste han också ta
avstånd från aga. Herr Hedins resonemang
går emellertid inte riktigt väl
ihop; om han vore ärlig, skulle han
yrka avslag på utskottets hemställan.

Det skall inte behöva sägas mycket
mer om denna fråga, eftersom utskottet
till sist lyckades lotsa sig fram till
en sakligt sett mycket lycklig lösning.

Men då det även i debatten här i
kväll har visat sig råda en viss förvirring
och då den allmänna opinionen
och pressen har tagit mycket livlig del
i diskussionen, bör jag kanske säga några
ord om vad det beslut som — hoppas
jag — kommer att fattas om en
stund verkligen innebär och vad utskottet
har menat.

Man har kunnat läsa rubriker om
agan i tidningarna under de senaste
dagarna. »Agan bort» står det i en tidning
och i en annan »Agan stannar
kvar». Hur ligger det egentligen till?
Enligt min mening kommer agan att
försvinna, om vi bifaller utskottets
hemställan.

Ingen vet riktigt, hur begreppet aga
skall fixeras. Som jag ser det -— och
som jag skrev i min motion i januari
månad —- är agan en parentes inom ett
i övrigt rättsstridigt område av misshandel,
och den har varit rättsenlig
just därför att handlingen begåtts av
föräldrar mot barn. Agan är alltså en

148

Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Agaförbud för föräldrar, m. m.

form av misshandel som samhället har
accepterat därför att just dessa båda
parter har varit inblandade. Handlingar
som annars skulle ha kriminaliserats
har inte ansetts straffbara i detta
sammanhang. Detta förhållande kommer
att upphöra, om utskottets hemställan
går igenom. Då är agan borta.

Jag instämmer med Marianne Höök,
som i Svenska Dagbladet för en tid sedan
skrev: »Lyft ut ordet aga ur språkbruket.
Kalla våld för våld så klarnar
tankarna.» Precis så förhåller det sig.
Dagens Nyheter gjorde i går en mycket
klarläggande analys av detta problem
och gav som redan sagts här justitieministern
smisk på fingrarna, men
det blev ju artikeln i och för sig inte
sämre av.

Ett accepterande av utskottsutlåtandet
innebär att barn får samma rättsskydd
som vuxna och det måste vara
ett mycket elementärt krav. Jag är alldeles
övertygad, herr talman, om att
den som vuxit upp i en miljö som kännetecknas
av frihet från fruktan inte
behöver frukta friheten. Snarare förhåller
det sig så att den som vuxit upp
i ofrihet missbrukar friheten när den
så småningom inställer sig.

Ett riksdagsbeslut nu kan i bästa fall

— i synnerhet om det kompletteras
med en vettig upplysningsverksamhet

— radikalt bidra till att förbättra atmosfären
i många svenska hem till båtnad
för både barnen, föräldrarna och
samhället. Det är, herr talman, någonting
som vi har stor anledning att vara
glada åt.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag skulle i likhet med
fru Kristensson kunna säga att det förefaller
egendomligt att en fråga som
denna, i vilken det föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande, manar fram
en så pass livlig debatt. Emellertid beror
det väl på att vi alla har en känsla
av att detta är en så oerhört viktig
fråga att det kan finnas skäl för riks -

dagen att inte bara avfärda den med
att klubba ett enhälligt utlåtande utan
någon som helst debatt i saken.

När man har lyssnat till debatten får
man det intrycket att talarna, även om
de försöker redovisa nyanser i åsikterna,
ändå i grunden är oerhört eniga om
vad saken gäller. Det bör väl också
understrykas att enigheten är fullständig
mellan å ena sidan justitieministern
och å andra sidan första lagutskottet.

Orsaken till att denna fråga har blivit
så livligt uppmärksammad är att
pressen har visat den ett osedvanligt
intresse alltsedan herr Sjöholm väckte
sin motion vid riksdagens början och
regeringens proposition om en ändring
av den s. k. agaparagrafen aviserades.
Det kan ju hända att tidningspolemiken
också har givit det oriktiga intrycket,
att det skulle föreligga skiljaktighet
i grundinställningen.

Här förelåg ju två olika förslag till
text av den omstridda paragrafen, dels
propositionens och dels folkpartimotionens.
Jag måste erkänna att jag av de
båda förslagen utan tvekan skulle ha
föredragit propositionens, ty med den
motivering som justitieministern där
anfört och där han så bestämt uttalat,
att varje form av kroppslig tillrättavisning
är ett olämpligt uppfostringsmedel,
har ju också detta klargjorts för
föräldrarna. Den andra formuleringen,
att föräldrarna skulle ha skyldighet att
se till barnets bästa, kan däremot misstolkas
av personer vilka — som fru
Gärde Widemar så riktigt uttryckte det
— fortfarande har den inställningen att,
när de slår sina barn, är detta till barnens
bästa.

Nu har man emellertid lyckats finna
en annan formulering av paragrafen,
som anses vara ett tillfredsställande
uttryck för vår gemensamma uppfattning
i frågan. Jag har ingenting att
invända mot den formuleringen heller.
Det är alldeles riktigt att den i själva
verket inte innebär något annat än att

Tisdagen den 24 maj 19(5(5 em.

Nr 25

149

det klart sägs ifrån att sådana gärningar,
som begås mot vuxna människor
och som faller under brottsbalkens
bestämmelser om misshandel, inte
får utövas av föräldrar mot barn under
förebärande av att de innebär ett
upprätthållande av föräldramyndigheten.

Däremot bar varken utskottet eller
justitieministern klart velat uttala sig
för ett förbud mot aga. Detta är ganska
förståeligt, eftersom man ännu inte
funnit någon riktig definition av vad
som är aga. Till en början kanske vi
kan utmönstra begreppet den kärleksfulla
agan då detta uttryck inte har använts
i denna församling, utan helt får
stå för den press som har myntat det.

Eljest varierar uppfattningarna. Fru
Ryding anser att sådana våldshandlingar
som syftar till att skydda ett barn
från att skada sig självt inte är aga.
Det kan vi hålla med om. Men om en
mamma eller pappa i litet hastigt mod
luggar sitt barn eller tar det i armen
och ruskar det, är det aga som inte bör
kriminaliseras.

Herr Sjöholm, som ville ha ett kategoriskt
förbud mot aga, har nu tydligen
kommit till uppfattningen att aga
är liktydigt med misshandel i brottsbalkens
mening och att alltså annan
kroppslig bestraffning, som inte kan
rubriceras som misshandel, underförstått
fortfarande skall kunna godtas.

Jag tycker dock att det riktiga är ati
— som utskottet gjort — klart säga
ifrån att, även om innebörden i den föreslagna
lagparagrafen är att barn inte
får misshandlas, så har inte därmed
gjorts gällande att andra olämpliga uppfostringsmetoder
skall vara godkända
bara därför att de inte faller under
brottsbalkens bestämmelser. Just en sådan
förklaring bör nog medfölja som
ett slags bruksanvisning till den föreslagna
texten.

Vi skall också ha klart för oss att vi
med denna lagändring ingalunda når
det som ändå är huvudsyftet, nämligen

Agaförbud för föräldrar, m. m.

att komma åt de beklagliga fall av barnmisshandel,
som på senare tid så ofta
och med rätta har upprört oss. Vi får
nog använda flera utvägar för alt göra
detta. Ett litet steg i en sådan riktning
är den skärpning som förordats av 93 §
barnavårdslagen, eftersom man därigenom
inpräntar hos allmänheten att alla
har ett gemensamt ansvar att efter bäsla
förmåga försöka hindra barnmisshandel.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det kan kanske ha ett
visst intresse för kammarens ledamöter
att höra, hur man löst agaproblemet i
med Sverige likvärdiga stater. En redovisning
härav skulle klart ge vid handen,
att agarätten i ett flertal länder
är lagligen erkänd, samtidigt som det
finns stadganden om straff för misshandel.
Den närmare avgränsningen av
de tillåtna handlingarna är i regel överlämnad
åt rättspraxis. Så är fallet i
Danmark, Finland, Norge, Frankrike
och England.

På grund av den sena timmen skall
jag dock inte lämna någon närmare redovisning
av dessa förhållanden. Men
jämför man lagstiftningen i dessa länder
med den lag som här föreslås, kan
jag inte förstå annat än att utskottet
skiljt sig från sin uppgift på ett mycket
tillfredsställande sätt. Det är inte
lätt att vara alla till lags, och en kompromiss
är visst inte alltid den bästa
lösningen. Men i detta fall har, tycker
jag, ett ihärdigt arbete av utskottets
presidium och sekretariat gett ett mycket
gott resultat. Någon barnmisshandel
i skydd av lag blir hädanefter icke
möjlig.

Det är hemskt när vuxna människor
slåss, men när skydds- och värnlösa
barn blir utsatta för misshandel finns
inga ord starka nog för att uttrycka den
avsky man känner.

150 Nr 25

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

Agaförbud för föräldrar, m. m.

De sex fall av barnmisshandel med
dödlig utgång som gått genom pressen
har tvingat oss till en skärpning av
lagen. Det är horribelt att människor
under åberopande av rätten till aga har
kunnat ge sig på små barn för att på
det sättet kanske få utlopp för egna inneboende
aggressioner. Som regel är
det barn under tre, fyra års ålder som
utsätts för misshandel, och de har ju
inga möjligheter att kontakta någon
utanför hemmet.

Jag anser att det förslag som nu föreligger
är ett steg i rätt riktning. Misshandel
i varje form är fördömlig. Utskottets
sätt att lösa med huvudfrågan
sammanhängande delproblem finner jag
acceptabelt. Det är inte möjligt att kriminalisera
all form av kroppslig tillrättavisning.
Åtgärder som går ut på
att skydda barnet för faror av olika
slag kan givetvis inte betraktas som
misshandel i lagens mening, även om
därvid skulle förekomma ett visst fysiskt
våld. Vid en sådan intressekollision
är ju syftet ett helt annat än att
skada barnet, och fysiskt våld av detta
slag faller därför utanför ramen för
misshandel.

Den form av uppfostran som i sig upptar
stryk som medel är mossbelupen,
och det är ingen dag för tidigt att det
klart sägs ifrån att våld eller misshandel
icke har lagligt skydd. Det är vad
som kommer att ske i och med att denna
lag antas. Det får inte finnas någon lagstadgad
rätt att slå barn under åberopande
av begreppet aga.

Jag anser att första lagutskottet skiljt
sig från detta ärende på ett sätt som
väl kan accepteras av alla.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial:
nr 36, med förslag till ändrad lydelse
av § 80 riksdagsordningen, och
nr 37, med förslag till lag angående
ändring i stadgan om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1966/67
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
och

nr 121, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statsutgifterna
m. in.;

bevillningsutskottets betänkande nr
47, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1966/67, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; samt
bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

35, i anledning av framställning
från riksdagens revisorer angående anslag
för utrustning m. m. av nya lokaler,

nr 38, angående uppdrag åt bankoutskottet
i anledning av bestämmelse i
60 § arbetarskyddslagen, och

nr 39, över motioner avlämnade i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67 m. m.

§ 10

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark m. m.;

Tisdagen den 24 maj 1966 em.

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark i Trollhättan;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal med Stockholms stad m. fl. kommuner
om överlåtelse av vissa delar av
Järvafältet;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag; och

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till ett institut
för rationalisering av storhushållen
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 11

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 930, av herr Adamsson m. fl.,
i anledning av talmanskonferensens
skrivelse med överlämnande av ett från
riksdagens organisationsutredning inkommet
betänkande med vissa förslag
rörande riksdagens förvaltningsorganisation.

Nr 25 151

§ 12

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att på morgondagens
föredragningslista dels den i dag bordlagda
motionen, nr 930, av herr Adamsson
m. fl. samt de likaledes i dag bordlagda
konstitutionsutskottets memorial
nr 36 och 37 i nu nämnd ordning uppföres
närmast efter sammansatt konstitutions-
och bankoutskotts två gånger
bordlagda betänkande nr 1, dels
tredje lagutskottets utlåtande nr 47, andra
lagutskottets utlåtande nr 47 och
statsutskottets utlåtande nr 114 i denna
ordning uppföres främst bland två
gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.37 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Denna motion bordlädes.