Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 25 ANDRA KAMMAREN 1962

28 maj

Debatter m. m.

Sid.

Måndagen den 28 maj fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m............ 3

Måndagen den 28 maj em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m (forts)....... 71

Anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet:

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.......... 94

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek m. m........................................ 114

Konstnärsstipendier...................................... 115

Utställningar av svensk konst i utlandet..................... 117

Arbetarskyddet inom TV-hanteringen......................... 119

Samtliga avgjorda ärenden

Måndagen den 28 maj em.

Första lagutskottets utlåtande nr 40, ang. lag med förbud i vissa fall
mot rundradiosändning på öppna havet m. m................ 71

Statsutskottets utlåtande nr 145, ang. vissa anslag till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet................... 94

— nr 146, ang. vissa anslag för budgetåret 1962/63 till universitetssjukhusen
m. m........................................ 11®

_ nr 147, rörande anslag till Finansdepartementet: Omkostnader .. 119

— nr 148, ang. anslag till mödrahjälp, m. m................... 119

— nr 149, ang. lag om allmän försäkring, m. m., i vad propositionen avser
anslag............................................. H®

Bevillningsutskottets memorial nr 56, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till bevillningsutskottet hänvisade motioner.......... 119

Bankoutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med behandlingen av

vissa till bankoutskottet hänvisade ärenden................. 119

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, om arbetarskyddet inom TV-hanteringen.
............................................. 419

— nr 30, ang. sjukvårdslag................................. i22

1 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 25

OvfOTOH i

Ii I fl

YttUlAUtlA i.XtlZib ;-i:

jtifn

«U .tf? T»i»iUaO.

• till (*uu i « r: ; . ..(iLtinf''

■ ■ - - - ■ ■ , .''’•. I / t. ti t : '' ; i r j;: ; i!.;;;!.; 1 In- . -1 I

< (i-.fii uJi i")»> n. . ?ihn'':7

-• {''.''t .iii 1 " ■ i,.: ui; ii • ■ ■:. ■

■ ''til .

■ - ... n" i *linniä?:n\ vi, =: i t/ilo v i n?. i i: i -.kvI

•il: .'' .•-■ I ’.J •»iU .t: ./n •-/ |. ,

......................................i:i it: i ;k''li\fri

...............................•!•/*’»t*

...........!ii ■*! ,J. ii*? ,''j: <-?''(

• • •...........n r. ''nitti V '' ■ :i\ iniKiyjIsit:.

nSnoyjTK iiiitifain?,

• •r-i jern iii: u-»‘i /T>^i;Li''cK

: !>. ■ .(*! ifj '')hi; i! '': ;y.^ i av"!

............ »*f| J!l / iUi U: !•{•:{*> ! ('' ; j •f ‘‘I !''*//! i>?. il'';

'' •! .''it ''.»•■ii! ii:: >1 km. i -*17 -r-ilJC ,f.i I : ■ . '' -.‘w^

........... :i-irli;i;:< .>/ •»in-Mii .

’ ■ iiM ;!n'' ■ .1 ■(<■< ^s.u.r'' , ,\uu: >; ■ M 1

1 • ...........,..............Ut JU ■ illiir, i. j • • h i -

.Ju ’ .i ,tt

...............til ,i.n .i ,ii. i ni: lijl ■ r-.f; I ’ u.

■ - • ...... • ...................JjflibOli ''I <r •

■ ».it»; In... . t,fi i .-vi !l: ■'' i

................. ''. •{>?; »iVi..liv.r.iil i tji;. ... I;jt <:,•■:! (ttl <ty

flUHl.l i j! •; .»}/ i l il .i* ; . ...... i . .

• - - • ........ ........... ;t:V''v:i. .nu»; .'' il '':»»

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Måndagen den 28 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 22 innevarande
maj.

§ 2

Förbud mot rundradiosändning på öppna
havet m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 40 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 april 1962 dagtecknad
proposition, nr 171, vilken behandlats
av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag med förbud i vissa fall mot
rundradiosändning på öppna havet
m. m. I

I anledning av internationella telekonventionen,
vilken biträtts av Sverige,
Danmark, Finland och Norge, samt
till konventionen fogade radioreglementen
förordnas härigenom som följer.

1 §•

Den som på öppna havet eller i luftrummet
däröver använder radioanläggning
för rundradiosändning straffas
med dagsböter eller fängelse, därest
sändningen orsakar eller, med hänsyn
till frekvens, sändareffekt, plats för anläggningen
eller andra omständigheter,
kan medföra att radiomottagning i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge
hindras eller störes.

Begår någon brott som här avses an -

norstädes än å svenskt fartyg eller luftfartyg,
dömes vid svensk domstol enligt
vad i första stycket stadgas, om
han är svensk eller, då han är utlänning,
om han finnes här; dock må åtal
mot svensk, då brottet är riktat enbart
mot Danmark, Finland eller Norge, och
åtal mot utlänning ej ske, med mindre
förordnande därom meddelas av Konungen
eller den Konungen bemyndigat
därtill.

2 §.

För medverkan till brott som sägs i
1 § straffas den som

1) genom tekniskt eller ekonomiskt
bistånd, tillhandahållande av förnödenheter
eller annorledes bidrager till upprättande,
vidmakthållande eller teknisk
drift av radioanläggningen,

2) utför transport till fartyg eller till
annan anordning, där anläggningen finnes,

3) deltager i sändningen, där den
äger rum,

4) lämnar eller förmedlar uppdrag
för sändningen,

5) driver rörelse med ändamål att
annorledes främja sändningen.

Den som icke insåg men hade skälig
anledning antaga, att brott som sägs
i 1 § förelåg, dömes såsom för medhjälp
till brottet.

Förövas brott, som avses i första eller
andra stycket, utom riket annorstädes
än å svenskt fartyg eller luftfartyg,
skall vad i 1 § andra stycket sägs äga
tillämpning.

3 §.

Den som här i riket upprättar eller
innehar radioanläggning avsedd att användas
för rundradiosändning på öppna
havet eller i luftrummet däröver, utför
transport till fartyg eller till annan
anordning, där anläggningen finnes, eller
yrkesmässigt förmedlar uppdrag för

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

sändningen eller ock driver rörelse med
ändamål att annorledes främja sändningen,
straffas, där ej 2 § är tillämplig,
med dagsböter eller fängelse. Detsamma
skall gälla, om svensk utom riket
begår sådan gärning eller, inom eller
utom riket, i betydande omfattning
lämnar uppdrag för sändningen.

Åtal för brott som nu sagts må ej
väckas utan att förordnande därom
meddelas av Konungen eller den Konungen
bemyndigat därtill.

4 §.

Till straff enligt denna lag dömes ej,
om gärningen är belagd med straff i
annan lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar.

Propositionens huvudsakliga innehåll
hade i densamma sammanfattats
sålunda:

Liksom praktiskt taget alla världens
stater är Sverige anslutet till den internationella
telekonvention, som slöts
i Geneve år 1959. Enligt ett till konventionen
hörande radioreglemente gäller
förbud mot rundradiosändning på öppna
havet och i luftrummet däröver. Sedan
fyra radiosändare förlagts utanför
de nordiska ländernas kuster och
i strid med nämnda förbud anordnat
rundradiosändningar, har regeringarna
i de nordiska länderna efter rekommendation
av Nordiska rådet beslutat företaga
gemensamma åtgärder i syfte att
stoppa dessa sändares verksamhet och
hindra förverkligandet av förefintliga
planer att upprätta nya sändare.

Det framlagda lagförslaget innehåller
i huvudsak följande.

Den som på öppna havet eller i luftrummet
däröver bedriver rundradiosändning
på sådant sätt att radiomottagning
i Sverige, Danmark, Finland
eller Norge störes eller kan störas straffas
med dagsböter eller fängelse. Detsamma
gäller den som här i riket eller
utom riket medverkar till sådana sänd -

ningar. Straff skall dock ej ifrågakomma
annat än för vissa särskilt angivna
former av medverkan. I fråga om andra
konventionsstridiga sändningar än
sådana, som stör eller innebär fara för
störning i ovannämnda länder, förbjudes
endast viss medverkan, som lämnas
i Sverige eller av svensk utom riket.
Främst avses härvidlag yrkesmässig
verksamhet eller medverkan i betydande
omfattning. Åtal för sådan medverkan
får ske endast efter medgivande av
Konungen eller den Konungen bemyndigat
härtill.

Förslag om lagstiftning av liknande
innehåll har framlagts i Danmark och
väntas inom kort komma att framläggas
i Finland och Norge.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fjorton i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna I: 723 av
herr Hagberg m. fl. samt II: 876 av herr
Heckscher m. fl.,

de likalydande motionerna I: 731 av
herr Bengtson m. fl. samt 11:886 av
herr Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 732 av
herrar Thorsten Larsson och Svanström
samt II: 890 av herr Wahrendorff m. fl.,
de likalydande motionerna I: 733 av
herr Lundström m. fl. samt 11:889 av
herr Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna I: 734 av
fru Segerstedt Wiberg och herr Nordenson
samt II: 888 av herr Munktell
och fru Gärde Widemar ävensom

motionen II: 874 av herr Björkman

m. fl.,

motionen II: 875 av herrar Fröding
och Källenius,

motionen II: 885 av herrar Dahlgren
och Börjesson i Falköping samt
motionen II: 887 av herr Helén.

I motionerna I: 723 och II: 876 hemställdes,
att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 171 med
förslag till lag med förbud i vissa fall
mot rundradiosändning på öppna havet
m. m.

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

I motionerna I: 731 och II: 886 hemställdes,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 171 måtte besluta
att transporter till fartyg eller
annan anordning, varifrån konventionsstridig
radiosändning upprätthölles,
skulle vara förbjudna, därest de
vore att betrakta som yrkesmässiga,
samt att 3 § i den föreslagna lagen med
förbud i vissa fall mot radiosändning
på öppna havet m. m. skulle erhålla
den lydelse som lagrådet förordat.

I motionerna I: 732 och II: 890 hemställdes,

1) att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 171 och därvid hemställa
hos Kungl. Maj:t om att nytt förslag
till lag med förbud mot rundradiosändning
på öppna havet och i luftrummet
däröver måtte framläggas i anslutning
till det resultat till vilket Europarådets
juridiska kommitté angående
radio och television komme vid sin
behandling av frågan;

2) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte anhålla om att Kungl. Maj:t vid
överläggningar med regeringarna i Danmark,
Finland och Norge måtte söka
träffa överenskommelse om erforderliga
åtgärder i syfte att få till stånd sådant
uppskov med behandlingen av
frågan, som ovan förordats, även i de
nämnda länderna.

I motionerna I: 733 och II: 889 hemställdes,
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 171 samt i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande ökad frihet och ökade konkurrensmöjligheter
i etern.

I motionerna I: 734 och II: 888 hemställdes,
att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 171.

I motionen II: 874 hemställdes,

a) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 171 med förslag
till lag om förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.;

b) därest detta yrkande icke skulle
vinna riksdagens bifall, att lagens pro -

mulgationsbestämmelse utformades sålunda:
»Denna lag träder i kraft den
dag Konungen förordnar, dock tidigast
den 1 januari 1963.»

I motionen II: 875 hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att uppskjuta
behandlingen av förevarande proposition
till höstriksdagen, samt

att detta uppskovsyrkande av vederbörande
utskott måtte göras till föremål
för ett särskilt utlåtande för att
möjliggöra dess behandling i kamrarna
före en debatt av själva sakfrågan.

I motionen II: 885 hemställdes, att
riksdagen måtte besluta om uppskov av
behandlingen av propositionen nr 171
till höstriksdagen i avvaktan på resultatet
av förhandlingar i frågan inom
Europarådets juridiska kommitté angående
radio och television.

I motionen II: 887 hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin uppfattning gåve till känna
att rätten inskreves för varje svensk
medborgare att oförkränkt lyssna till
radioutsändning och följa TV-sändning
och att förslag härom framlades för
riksdagen oberoende av den pågående
allmänna översynen av grundlagarna;

att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts förslag till lag med förbud
i vissa fall mot rundradioutsändning
på öppna havet m. m. för sin del
inskränkte lagen till att avse den som
ägde, dreve eller bidroge till upprättande
eller vidmakthållande av i propositionen
171 åsyftade radioanläggningar
samt den som här i riket dreve
rörelse med ändamål att främja sändning
från sådan radioanläggning; samt
att vederbörande lagutskott utarbetade
i överensstämmelse härmed reviderad
lagtext.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå de yrkanden
om uppskov, som framställts i

1. motionen II: 875 och

2. motionen II: 885;

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

B. att riksdagen måtte avslå de yrkanden
om avslag å propositionen, som
framställts i

1. motionerna I: 723 och II: 876,

2. motionerna I: 732 och II: 890,

3. motionerna I: 733 och II: 889,

4. motionerna I: 734 och II: 888 samt

5. motionen II: 874;

C. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1. yrkandet i motionerna I: 731 och
II: 886,

2. det andra yrkandet i motionen
II: 887 samt

3. det andra yrkandet i motionen
II: 874

måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag med
förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.;

D. att följande motioner, nämligen

1. motionerna I: 733 och II: 889 samt

2. motionen II: 887,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid B och D i utskottets hemställan

Av herrar Alexanderson, Hilding och
Gösta Jacobsson, fru Gärde Widemar
samt herr Gustafsson i Borås och fru
Kristensson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen

1. med bifall till de likalydande motionerna
1:723 och 11:876, 1:733 och
11:889 samt 1:734 och 11:888 måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 171,
samt

2. med bifall till de likalydande motionerna
I: 733 och II: 889 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande ökade konkurrensmöjligheter
i etern;

Vid C i utskottets hemställan

Av herrar Ferdinand Nilsson och
Svensson i Vä, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:731 och 11:886 måtte för sin
del besluta, att 3 § lagen med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning på
öppna havet m. m. skulle erhålla följande
lydelse:

3 §.

Den som här i riket upprättar eller
innehar radioanläggning avsedd att användas
för rundradiosändning på öppna
havet eller i luftrummet däröver,
yrkesmässigt utför transport till fartyg
eller till annan anordning, där anläggningen
finnes, eller yrkesmässigt förmedlar
uppdrag för sändningen eller
ock driver rörelse med ändamål att annorledes
främja sändningen, straffas,
där ej 2 § är tillämplig, med dagsböter
eller fängelse. Detsamma skall gälla,
om svensk utom riket begär sådan gärning
eller, inom eller utom riket, i betydande
omfattning lämnar uppdrag för
sändningen.

Åtal för brott--- — (lika med ut skottet)

— — — Konungen bemyndigat
därtill.

Vid D i utskottets hemställan

Av herrar Ferdinand Nilsson och
Svensson i Vä, vilka ansett,

a) att utskottets yttrande i viss del
bort ha annan, i denna reservation angiven
lydelse,

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 731 och II: 886,
de likalydande motionerna I: 733 och
II: 889 ävensom motionerna II: 885 och
II: 887 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
ge till känna vad reservanterna sålunda
anfört angående den svenska radioverksamhetens
utformning och rätten
att följa ljudradio- och TV-sändningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det lagförslag som vi
i dag skall ta ställning till har framlagts
i riksdagens elfte timme, och ut -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning'' på öppna havet m. m.

skottsbehandlingen liar måst forceras
vida utöver vad som är brukligt och
önskvärt i lagstiftningsfrågor. Det har
inte varit någon lätt uppgift för vare
sig oppositionen eller majoritetspartierna
att ta ställning till detta komplicerade
förslag. Även om det bara består
av fyra paragrafer inrymmer det en
mängd principiella problem av både internationell
och nationell räckvidd.

Man frågar sig först av allt: Varför
har kommunikationsministern så bråttom?
Genom majoritetsbeslutet i Nordiska
rådet rekommenderades regeringarna
att gemensamt vidtaga åtgärder
för att säkra genomförandet av det internationella
radioreglementet, såvitt
det gällde radiosändning i strid därmed
och avsedd för mottagning i de
nordiska länderna. Förhandlingar borde
därefter ha ägt rum mellan de nordiska
ländernas regeringar, så att man
kunnat enas om vilka åtgärder som
skulle vidtagas. Det har gjorts gällande
att sådana förhandlingar förts, men i
varje fall har de inte lett till det önskade
resultatet, att förslag om enhetliga
åtgärder skulle kunna framläggas.

Enligt min uppfattning fanns det
ingen anledning att av Nordiska rådets
rekommendation självklart sluta sig till
att lagstiftning skulle tillgripas. Även
om avsikten före rådets sammanträde
var att få till stånd lagstiftning, som
skulle vara likalydande i samtliga länder,
hände det dock under behandlingen
i Helsingfors, att juridiska utskottet
i sitt utlåtande tydligt sade
ifrån, att man inte genom utlåtandet
tog ställning till under vilka former ingripandet
mot dessa radiosändare på
mest ändamålsenligt sätt skulle ske. Det
lagförslag som fanns utarbetat före rådets
sammanträde blev med anledning
därav inte förelagt rådet.

Med tanke på den debatt som efter
Nordiska rådets möte blossat upp i
samtliga nordiska länder borde nya
överläggningar ha kommit till stånd
mellan regeringarna. I stället tillgick

det så, att varje land under intryck av
opinionen och sakkunniga instanser i
det egna landet lade fram ett eget lagförslag,
vilket har medfört att det nu
föreligger väsentliga skiljaktigheter mellan
de nordiska förslagen. Jag skall inte
här redogöra för dessa skiljaktigheter,
men enligt min uppfattning är de så
pass betydelsefulla att man helt avlägsnat
sig från de gängse kraven på en
gemensam nordisk lagstiftning. Straffsatserna
är olika och kraven på gärningen
för att den skall vara straffbar
är också olika. Vad som är straffbelagt
i ett nordiskt land bör rimligen vara
det även i de övriga och dessutom försett
med samma straffsanktion.

Redan under första lagutskottets behandling
av ärendet förelåg de danska
och norska förslagen, och vid det senaste
veckoskiftet har det finska förslaget
framlagts. Detta är såvitt man
kan bedöma mindre ingripande än det
svenska.

Då kommunikationsministern talar
om den nordiska enigheten och åberopar
Nordiska rådets beslut som skäl för
att nu lägga fram detta förslag vill jag
nämna att behandlingen vid Nordiska
rådet av ärendet enligt min uppfattning
inte tillgodosåg de krav som rimligen
kan ställas på underlaget för en så genomgripande
lagstiftning som det här
är fråga om. Då ett förslag väckts till
Nordiska rådet antingen av en enskild
medlem eller av en regering och det
gäller en juridisk fråga, skall saken
normalt underställas den s. k. juridiska
niomannakommittén, som har att avge
utlåtande. I detta fall väcktes förslaget
av enskilda danska och norska medlemmar.
Det blev inte remitterat till niomannakommittén
men däremot till de
nordiska telestyrelserna. De hade ursprungligen
tagit initiativ till att åtgärder
skulle vidtas och de tillstyrkte naturligtvis
förslaget om lagstiftning. I
övrigt fanns tillgänglig en promemoria
från augusti 1960 av en norsk höjesteretssagförer,
Jens Evensen.

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Jag kan inte underlåta att fråga mig,
varför de nordiska regeringarna inte
avgav ett regeringsförslag i frågan, om
alla var överens om lagstiftning i saken.
Det är ytterst märkligt att av kommunikationsdepartementets
utredning i
ärendet finna att förhandlingar förts
fram till oktober eller november 1961,
såvitt jag kan förstå på departementsplanet,
men att dessa därefter helt avstannat.

Vi brukar här i Sverige göra mycket
omfattande förberedelser för vår lagstiftning,
i all synnerhet då det gäller
strafflagstiftning. I detta ärende har
varken någon kommittéutredning företagits
eller något remissförfarande skett
och riksdagsbehandlingen har forcerats,
trots att lagrådet uttalat att med lagstiftning
enligt förslaget bör anstå, då det
inte finns något trängande behov av
kriminalisering. Lagrådet föreslår att
vi skall avvakta ställningstagandet inom
Europarådets juridiska kommitté
angående radio och television, som
inom kort skall uppta frågan till behandling.
Inte något annat land har
heller genomfört lagstiftning i syfte att
kriminalisera radiosändning i strid
med telekonventionen.

Något uppskov vill emellertid inte
kommunikationsministern vara med
om. Första lagutskottets majoritet har
också avslagit ett inom utskottet framfört
yrkande om uppskov med ärendet
till höstriksdagen för att man skulle
beredas tillfälle till överläggningar med
de övriga nordiska länderna. Detta senare
hade jag för min del tyckt vara
det mest normala, särskilt som det helt
står i överensstämmelse med en rekommendation
från Nordiska rådet av
år 1960 att samarbetet i lagstiftningsärenden
bör utsträckas till direkta kontakter
mellan ländernas riksdagsutskott,
om det kan antagas att därigenom möjligheterna
ökas att nå ett gemensamt
resultat. Jag tvivlar för min del inte på
att resultatet skulle ha blivit ett helt
annat än det förliggande, om vi hade

haft tillfälle till sådana överläggningar.
Som resultat av Nordiska rådets rekommendation
om enhetliga åtgärder i alla
de nordiska länderna föreligger nu
faktiskt fyra olika lagförslag.

Icke något enda skäl har heller framlagts
för att saken skulle vara så brådskande
att man inte skulle kunna genomföra
några sådana förhandlingar. Tvärtom
har generaldirektör Sterky inför utskottet
upplyst att man främst önskar
denna lagstiftning för att vid nästa internationella
konferens om reglering
av radioreglementet kunna visa att de
nordiska länderna vidtagit åtgärder för
att söka främja ordningen i etern. Denna
konferens kan dock tidigast äga rum
år 1965. Ett års dröjsmål skulle alltså
icke spela minsta roll i denna fråga.

Det måste vara ett starkt intresse
som driver kommunikationsministern,
när han vill forcera igenom denna lag.
De,t finns samstämmiga vittnesbörd om
att de stationer som för närvarande
sänder från internationellt vatten utanför
Sveriges och Danmarks kuster icke
orsakar någon störning för vare sig
radiomottagning eller radiosändning i
Norden.

Jag vill ärligt säga ifrån att orsaken
till att jag vill ha ett uppskov i ärendet
givetvis är, att jag icke är nöjd med
lagen som den är. Den är alltför vittgående
och kriminaliserar företeelser
i en utsträckning, som man inte trodde
skulle kunna förekomma i ett fritt demokratiskt
land. Den skulle passa i ett
diktaturland, där man gör vad man kan
för att undertrycka det fria ordet och
den fria lyssnarrätten och där man icke
vill ge befolkningen någon valfrihet.

Vad gör nu dessa sändare, Radio
Nord och Radio Syd, för ont? De sänder
sina program i strid med det internationella
radioreglementet, som stadgar
förbud för sändning från internationellt
vatten. I och för sig vill jag
inte försvara konventionsstridiga sändningar,
men innan man ingriper mot

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

dem måste dock hela problemställningen
klarläggas.

Ser vi till en början efter hur denna
bestämmelse i radioreglementet har tillkommit,
finner vi att reglementet år
1959 skärptes efter ett förslag från de
nordiska länderna, vilket gick ut på att
dessa sändningar skulle bli förbjudna.
Här är det alltså redan från början
fråga om ett nordiskt intresse, icke om
något internationellt. De nordiska länderna
har begärt att dessa sändningar
skulle bli förbjudna enligt radioreglementet,
och nu åberopar man detta
reglemente som stöd för att vidtaga
åtgärder mot sändarna. Inget annat
land bar inskridit mot vare sig fria sändare
på internationellt vatten eller sådana
sändare på landets eget territorium.
Ändock är situationen den att
det finns över 500 radiostationer i
Europa, som sänder i strid med radioreglementet.
Helt säkert är det ett mycket
stort problem att få till stånd ordnade
förhållanden i etern, men lika säkert
är att förhållandena inte blir ett
dugg bättre, om man lyckas utplåna
Radio Nord och Radio Syd.

Vi måste komma ihåg att huvudanledningen
till tillkomsten av det internationella
radioreglementet var, att man
ville förhindra störningar genom att
tilldela staterna våglängder på sådant
avstånd och sådan belägenhet att de
icke skulle komma att störa varandras
sändningar. Mot detta har inte dessa
fria radiosändare brutit. Deras sändningar
stör inte, dels på grund av att
deras våglängder är valda med hänsyn
till att icke åstadkomma störningar för
övriga nordiska sändare, dels därför
att sändarna är så pass svaga att de
icke geografiskt sett har någon större
utbredning.

I propositionen säger kommunikationsministern
att det föreligger en förpliktelse
för vårt land att verka för
radioreglementets efterlevnad. Olika
professorer i rättsvetenskap och internationell
rätt har avgivit utlåtanden

med anledning härav, bl. a. professor
Alf Ross i Köpenhamn, som bestämt
hävdar att det icke enligt konventionen
finnes någon förpliktelse att ingripa
mot främmande fartyg som uppehåller
sig på öppna havet. Även professor Stig
Jägerskiöld säger att man utan tvekan
drar den slutsatsen att det icke föreligger
något förhållande som förpliktar
vårt land till en strafflagstiftning mot
rundradiostationer utanför vårt territorium.

I detta sammanhang kan också förtjäna
att påpekas att ifrågavarande två
fartyg är inregistrerade, det ena i Panama
och det andra i Honduras, och
enligt internationell rätt skall de betraktas
såsom tillhörande dessa länders
territorium. Den internationella telekonventionen
hänvisar till diplomatiska
förhandlingar mellan staterna för den
händelse att sändare från något land
åstadkommer störningar för annat land.
Man torde inte utan vidare ha rätt att
betrakta fartyg från ifrågavarande länder
som statslösa och alltså behandla
dem som pirater.

Av den utredning soin förebragts inom
utskottet framgick tydligt att någon
förpliktelse av juridisk eller folkrättslig
art inte finnes för Sverige att ingripa
mot dessa radiosändare. Sedan
detta väl blivit klart har argumenteringen
mera inriktats på att det — även
om det icke föreligger någon förpliktelse
— i varje fall inte möter något
hinder att tillgripa en sådan lagstiftning.
Professor Hilding Eek i Stockholm
har bl. a. uttalat att det icke finnes
några folkrättsliga hinder för Sverige
att införa straff för rundradioutsändning
utom riket, även om gärningen
inte riktar sig mot något påtagligt
svenskt intresse. Professor Ross sammanfattar
det hela på det sättet, att
den påtänkta lagstiftningen vidtas, icke
för att uppfylla någon internationell
förpliktelse utan uteslutande för att tillvarata
nationella intressen.

Man undrar då vilka nationella in -

1* —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 25

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna

tressen det gäller. Man skulle kunna förstå
att det vore ett nationellt intresse
att ingripa mot störande radiosändare
utanför Sveriges kuster, men i det aktuella
fallet har visats att någon störning
eller risk för störning från ifrågavarande
sändare inte föreligger.

Vad finns det då för intresse att få
dem stoppade? Det enda intresse man
kan finna är en önskan att värna om
radiomonopolet. Detta förnekar dock
kommunikationsministern i propositionen
och han betonar, att det endast är
fråga om att se till att de internationella
överenskommelserna om rundradioutsändning
blir respekterade. Kommunikationsministern
får ursäkta, men man
tror inte på honom då han säger detta.
Om det enbart vore fråga om ett internationellt
intresse, vore det väl lämpligare
att söka få frågan reglerad av
t. ex. Europarådets kommitté än att vi
här uppe i Norden skulle börja ingripa
mot två från europeisk synvinkel sett
helt betydelselösa sändare.

Orsaken till att jag och i likhet med
mig kanske större delen av svenska folket
reagerar mot denna lagstiftning är
att dess verkningar sträcker sig vida
längre än som kan anses skäligt. Det är
icke tilltalande för det allmänna rättsmedvetandet
att straffbelägga transporter,
artistframträdanden och annonsering
endast därför att de har anknytning
till en viss radioutsändning, då de
eljest skulle ha uppfattats som helt lagliga.
De sändningar som sker genom
Radio Nord och Radio Syd är helt
oförargliga, blandade underhållningsoch
reklamprogram, och de uppfattas
icke som brottsliga. Tvärtom ingår dessa
sändningars program som ett normalt
inslag i radiolyssningen hos de
flesta svenska familjer inom det område
som sändarna avser att täcka.

Utvecklingen sker mycket snabbt på
radioområdet. Vi kommer nog icke långt
med nationell lagstiftning, om det skulle
gälla att förhindra att genom satelliter
på långa avstånd sändes program för

havet m. m.

svensk publik. Vi måste acceptera utvecklingen,
och i den nya tidsålder
som kan förväntas på detta område
kommer Radio Nord och Radio Syd säkert
båda att ha mycket litet att säga
till om. Alla dessa frågor måste lösas
på ett internationellt plan, och vi har
ingen anledning att gå före med en förbudslagstiftning,
vilken icke kan få gensvar
hos svenska folket, som bara kommer
att betrakta det hela som ett intrång
i deras självklara rätt att lyssna
på vilket program som helst.

Att icke dessa sändares verksamhet
uppfattas som brottslig visas bl. a. av sådant
som att den danske statsministern
Kampmann uppträtt i den danska Radio
Mercur eller att statens järnvägar haft
flera annonskampanjer i den svenska
Radio Syd. Det förekommer kanske
rätt ofta att en departementschef icke
känner till allt som händer inom hans
fögderi, men nog skulle det kännas litet
snopet för herr Skoglund, om han
skulle nödgas straffa sina egna anställda
för denna annonsering.

Uppenbarligen finns det ett visst behov
av reklam i radio och detta kan för
närvarande icke tillgodoses annat än
genom dessa fria sändare. I en folkpartimotion
har föreslagits utredning om
ökade konkurrensmöjligheter i etern,
vilket ju nära sammanhänger med frågan
om reklam. I längden kan vi nog
icke avvara radion som förmedlare även
av reklam, och det finnes knappast något
skäl för att man här i Sverige skulle
ställa sig mera negativ till en sådan utbyggnad
av radioverksamheten än vad
som sketti i många andra länder i
Europa.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
jag är mycket rädd för det steg som utskottsmajoriteten
rekommenderar oss
att ta genom att godkänna den föreslagna
lagen. Vi har icke tillräckligt underlag
därför. De skäl för lagens genomförande
som anförts i propositionen har
blivit alltmer uttunnade. Sverige har
inga förpliktelser på grund av ingångna

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

konventioner att föranstalta om en sådan
lagstiftning som den ifrågavarande.
Den betraktas av större delen av svenska
folket som ett maktingrepp från regeringens
sida utan annat syfte än att
undanröja konkurrens för Sveriges Radio.
Lagen straffbelägger en rad handlingar
som tidigare ansetts fullt normala.
Att annonsera i en sådan här fri
radiosändare uppfattas icke som en kriminell
handling, och vårt rättsväsen blir
icke berikat genom sådan lagstiftning.

Samma opposition som finns i svenska
riksdagen mot den föreslagna lagen har
kommit till uttryck i de övriga nordiska
länderna. Det är beklagligt att förhandlingar
icke har kunnat komma till stånd,
så att frågan kunde ha fått rimliga proportioner
och man kunnat enas om en
lösning, en lösning som skulle ha siktat
till att motverka störningar i etern utan
att kriminalisera varje sändning eller
medverkan därtill, som inkräktar på
vårt radiomonopol.

Jag har alltjämt den förhoppningen
att de ärade kammarledamöterna skall
betänka sig innan de röstar för regeringsförslaget
i den här frågan. En lag
av detta slag har så stor principiell innebörd,
att den icke får tillkomma i
sådan hast. Det finns ingen anledning
att rusa åstad. Vi bär därför, både inom
högern och folkpartiet, stannat för att
yrka avslag på hela lagen, då vi icke
kan acceptera kriminalisering av radiosändning
eller medverkan därtill i de
fall då störning icke förekommer och
sändningen i sig själv är helt oförarglig Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall
till den första reservationen vid utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! När vi debatterar en
fråga där de olika meningarna före den
egentliga behandlingen i riksdagen har
brutit sig mot varandra på så markant

sätt, att man nära nog har fått intryck
av att det råder ett allas krig mot alla
på snart sagt varje avsnitt, så kan det
vara motiverat att slå fast att det finns
vissa saker som förenar de olika meningsriktningarna.
Jag har funnit en
sådan gemensam utgångspunkt i bedömningen
av den internationella telekonventionen
och de s. k. piratsändarnas
förenlighet med denna.

I propositionen på denna punkt heter
det bl. a. följande: »För varje stat
som anslutit sig till gällande konvention
och reglementen är det av väsentlig
betydelse att de internationellt gällande
föreskrifterna icke överträdas eller
kringgås. — — -— Till konventionen
anslutna stater har därför också förbundit
sig att verka för åtlydnaden av
föreskrifterna i konventionen och de
därvid fogade reglementena.»

I högerns partimotion säges bl. a. att
det för störningsfri mottagning är nödvändigt
att tilldela de olika sändarna
skilda frekvenser, och man tillägger:
»Detta har också skett i enlighet med
ingångna konventioner, och det måste
utgöra ett allmänt intresse att dessa
konventioner efterföljes. För Sveriges
del är det uppenbarligen ett intresse
att skydda medborgarna inte bara för
sådan radio- och TV-utsändning som
direkt stör andra stationer utan också
från sådan sändning som kan utgöra
en fara för störning.»

I vår partimotion framhålles i detta
avseende: »Ifrågavarande rundradiosändningar
utanför Sveriges och Danmarks
territorialvatten företages sålunda
i uppenbar strid mot den internationellt
gällande ordningen på telekommunikationernas
område. Anslutningen
till den internationella telekonventionen
och till de därtill anknutna radioreglementet
måste givetvis innebära skyldighet
för vårt land att verka för upprätthållandet
av den internationella ordningen
på området.»

Slutligen vill jag nämna att det i folkpartimotionen
heter: »Det är självklart

Nr 25

Måndagen den 28 maj 19G2 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser
enligt ingångna avtal. Därom får
ingen tvekan råda.» I folkpartimotionen
göres dock den reservationen »att en
stat är förpliktad att tillämpa fördraget
på personer och företag som tillhör
statens normala maktsfär, men inte på
individer eller institutioner som är
utanför denna sfär». En sådan reservation
får vi väl, såvitt jag förstår, göra
allesammans. Jag tycker den lagtext
som här föreligger ger exempel därpå.

Låt mig alltså, herr talman, slå fast
att det på denna punkt uppenbarligen
föreligger en viss samstämmighet. Ingen
vill ställa sig upp och försvara förekomsten
av sådana här sändningar. Vi
är överens om att det inte skall gå till
på detta sätt. Vi är också överens om
att vi har vissa förpliktelser till följd
av internationella avtal samt att sändningarna
på ett eller annat sätt bör
bringas att upphöra.

Den föreslagna lagen skall gälla för
svenska medborgare samt för utländska
medborgare, om dessa vistas här i landet
eller sändningen riktar sig mot
nordiskt land. I vissa fall kan av folkrättsliga
skäl inte utländska medborgare
ställas till ansvar på samma sätt
som svenska. Vårt land har givetvis inte
större domsrätt över utländska medborgare
när det gäller sådana här radiosändningar
än i andra fall.

Innan jag berör detta spörsmål med
anknytning till folkrätten, vill jag framhålla,
att såväl majoritet som reservanter
inom utskottet synes vara ense om
att det inte föreligger något folkrättsligt
hinder för denna lagstiftning, men
att inte heller folkrätten ålägger oss
någon direkt förpliktelse att genomföra
den. Däremot kan inte, såvitt jag förstår,
någon som helst tvekan råda om
att vårt land genom att biträda radiokonventionen
förpliktigat sig att vidta
åtgärder för konventionens efterlevnad.
Jag måste fråga mig — jag är ju lekman
och förstår kanske inte tillräckligt
det juridiska spörsmålet — varför man

sluter en konvention eller utfärdar ett
reglemente. I hela mitt liv har jag lärt
mig, att om man träffar en överenskommelse
är det hederligt att följa den. Jag
har inte någon annan synpunkt att lägga
på denna sak.

Frågan inskränker sig således därtill,
om dessa förpliktelser uppfylls genom
den föreslagna lagstiftningen eller
om vi skall hitta på något annat och
trevligare sätt att uppfylla dem.

Vad det gäller tanken på att klara
konventionens efterlevnad på annat
sätt har inte, såvitt jag vet, några förslag
kommit fram. Däremot har det
framhållits, bl. a. av lagrådet, att man
borde avvakta Europarådets juridiska
kommittés behandling av frågan. Hade
det varit så att den aktuella lagstiftningen
stått i strid med folkrätten eller
tveksamhet kunnat råda ur den synpunkten,
skulle jag för min del ha haft
mycket stor förståelse för ett sådant
resonemang. Men som framgår av bl. a.
lagrådets yttrande är det inte på det
folkrättsliga eller juridiska området som
meningarna bryter sig. Min medreservant
och jag har varit överens om att
tillmäta det nordiska samarbetet större
betydelse än behandlingen i Europarådets
juridiska kommitté, därför att
ingen vet när denna behandling kan
leda till ett mera påtagligt eller konkret
förslag. Här föreligger en rekommendation
från en betydande majoritet inom
Nordiska rådet.

I de andra nordiska länderna har
lagförslag av motsvarande eller likartat
innehåll framlagts. Skulle nu vårt land
ställa sig utanför, skulle följden bli att
inte bara konventionsstridiga sändningar
kan fortsätta för vårt lands vidkommande
utan också vad beträffar övriga
nordiska länder. De geografiska förhållandena
är sådana, att alla dessa länder,
Danmark, Finland, Norge och Sverige,
måste vara med, om resultatet skall bli
det åsyftade.

Mot denna bakgrund har jag för min
del inte kunnat komma till annat resul -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

tat än att en lagstiftning av detta slag
är berättigad.

Det framlagda lagförslaget är ju åtskilligt
omarbetat i enlighet med vad
lagrådet föreslagit. På en punkt har
emellertid inte regeringen tagit upp vad
lagrådet har förordat. Lagrådet har
nämligen förordat, att transporter och
förmedling av uppdrag til konventionsstridig
rundradiosändning enligt 3 §
skall vara yrkesmässiga för att omfattas
av lagstiftningen. Departementschefen
har godtagit detta utom när det gäller
transporterna. För vår del har vi ansett,
att en avgränsning till de yrkesmässiga
transporterna inte i nämnvärd
utsträckning minskar lagstiftningens effekt
och att man därför bör gå lagrådet
till mötes även på denna punkt. Detta
har vi föreslagit i en av de reservationer,
som vi låtit foga till utskottets utlåtande.

I den första av de föreliggande reservationerna
— som det nyss yrkades bifall
till — framhålles att 3 § ger intryck
av att avse skydd för radiomonopolen.
Man kan väl tyda texten olika, men jag
har inte fått något sådant intryck efter
den omarbetning som skett i enlighet
med lagrådets förslag. 3 § gäller kort
och gott ett förbud i syfte att förhindra
att svenska medborgare på vissa angivna
sätt medverkar till konventionsstridiga
rundradiosändningar från öppna havet.
Paragrafen avser också att förhindra,
att vårt land utnyttjas som bas för sådana
sändningar i ena eller andra avseendet.

Enligt min mening är det av vikt, att
man här skiljer mellan å ena sidan radioverksamhet
i vårt land och å andra
sidan konventionsstridiga sändningar
från öppna havet. Oavsett på vilket
sätt radioverksamheten i vårt land utformas,
är det enligt min mening ett allmänt
intresse att de konventionsstridiga
sändningarna bringas att upphöra.

Därmed är jag osökt inne på frågan
om den legala radioverksamhetens utformning.
Den har tilldragit sig ett bety -

dande intresse i detta sammanhang •—
och den förtjänar otvivelaktigt atit följas
med ständig uppmärksamhet.

Radioverksamheten skiljer sig markant
från andra media, t. ex. tidningar
och film. Skillnaden består främst i att
frekvensbandet inte medger ett obegränsat
antal radiostationer och stationsnät
utan att en inskränkning måste företagas
i det fallet. När det gäller de båda
andra media föreligger inte några sådana
tekniska hinder, man kan ge ut hur
många tidningar som helst eller framställa
hur många filmer som helst. Radioverksamheten
blir däremot av tekniska
skäl förbehållen ett mindre antal
eller ett fåtal.

Syftet med vår nuvarande radioverksamhet
är att den på ett objektivt och
opartiskt sätt skall ge utrymme för olika
menings- och smakriktningar. Det är
således en mycket grannlaga avvägningsuppgift
som åligger ledningen för
Sveriges Radio. Denna ledning har
ibland utsatts för kritik därför att den
inte har skött sig på riktigt sätt. Jag
skall gärna medge att denna kritik i vissa
fall har varit mycket befogad, men
jag skall inte nu gå in på några speciella
fall. Låt mig i stället konstatera, att
det inte ligger i mänsklig förmåga att
göra dessa avvägningar fullständigt objektivt
och opartiskt. Vem som än gör
avvägningarna, finns denna risk kvar.

Det är av dessa Skäl som vi från vårt
håll har förordat, att rätten att välja
vad som skall sändas och vad som inte
skall sändas lämpligen borde delas upp
på flera händer. Det är angeläget att de
tekniska möjligheterna att öka sändningarnas
omfattning tillvaratas i största
utsträckning. Vi siktar därvid främst till
tre riksprogram i ljudradion och två
riksprogram i televisionen. Vidare bör
den lokala och regionala radioverksamheten
få avsevärt större omfattning än
den nu har. Detta medför givetvis bättre
möjligheter och ökad frihet för lyssnarna
när det gäller att välja mellan de olika
programmen.

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Men enligt vår mening är detta bara
den ena sidan av saken. Det är obestridligt
att radioledningen och programledningen
har en betydelsefull position i
opinionsbildningen — man kan med
rätta tala om en maktposition. Den makten
vill vi fördela. Det är exempelvis
inte nödvändigt att för program 1 och
program 2 skall finnas samma ledning
och programredaktion. Ur principiell
synpunkt vore det bättre med skild
programledning och skild personal, så
att risken för ensidighet i opinions- och
nyhetsförmedling kunde reduceras. Mot
den bakgrunden har vi föreslagit, att
man skall ta upp frågan om två från
varandra fristående radioföretag till
prövning så snart som möjligt. Genom
en sådan ordning skulle det också bli
möjligt att på ett helt annat sätt och i
större utsträckning än nu tillgodose ideella
och religiösa strävanden och intressen.

Detta innebär emellertid inte, att jag
är anhängare av ett kommersiellt radioföretag,
där pengarna och reklamvärdet
blir det avgörande. Jag skall inte beröra
den effekt på radioprogrammet som
reklamen skulle få i ett sådant företag;
man får väl förmoda att det skulle bli
s. k. säljande program i viss utsträckning.
Det avgörande för mig är att tillgången
på pengar inte skall få avgöra,
om en idé Skall framföras i radio eller
inte. En del idéer skulle kanske kunna
beredas utrymme, nämligen om de är så
populära att reklamens män fördenskull
vill satsa på dem. Men inte heller detta
får vara avgörande. På dessa grunder
avvisar jag helt tanken på ett kommersiellt
radioföretag.

Herr talman! Jag skulle slutligen vilja
helt kort beröra ännu en sak. Herr Helén
har i detta sammanhang väckt en
fråga av mycket stor betydelse, nämligen
frågan om medborgarnas rätt att
utan inskränkning lyssna till radioprogram.
Som jag ser saken är inte denna
fråga aktualiserad genom det föreliggande
lagförslaget, som ju gäller något an -

nat, nämligen konventionsstridiga sändningar.
Men frågan om rätten att lyssna
är mycket viktig. Såvitt jag vet, är
det ingen som har ifrågasatt den fria
lyssnarrätten, men enligt vår mening är
denna rätt av sådan fundamental betydelse,
att den bör finnas officiellt fastslagen.
Denna fråga bör alltså tas upp
till prövning.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall dels till utskottets förslag
vid punkterna A och B, dels till de
reservationer, som herr Ferdinand Nilsson
och jag vid punkterna C och D låtit
foga till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt ta upp den i och för sig viktiga
frågan om vilka förpliktelser vårt land
skulle ha med anledning av att vi har
ratificerat den internationella telekonventionen,
men efter herr Svenssons i
Vä anförande tycker jag nog att frågan
förtjänar att beröras med ett par ord.

Det är riktigt som tidigare har sagts
att kommunikationsministern har gjort
gällande att vårt land skulle ha skyldigheter
att företa sanktioner i anledning
av vår anslutning till denna konvention.
Samma uppfattning får man, om man tar
del av vad landets justitieminister sade
i Nordiska rådet på denna punkt. Vi
som suttit i utskottet och haft tillfälle
att noga penetrera dessa frågor och ta
del av vad vissa folkrättsexperter haft
att anföra har nog alla fått den uppfattningen,
att någon skyldighet eller några
förpliktelser i och för sig inte åvilar
Sverige såsom konventionsanslntet land.

Däremot är det riktigt att något hinder
inte möter för oss att vidtaga sådana
åtgärder som här har föreslagits. Ett ytterligare
belägg för detta får man när
man läser utskottets utlåtande. Varken
från utskottsmajoritetens eller minoritetens
sida göres gällande att vi skulle ha

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

några förpliktelser att komma med förslag
om en sådan strafflagstiftning som
den ifrågavarande.

Nu säger herr Svensson i Vä att man
väl ändå får anse att Sverige har vissa
förpliktelser, eftersom vi har ratificerat
konventionen. Jag vill då, herr talman,
erinra om att det endast var regeringen
som ratificerade konventionen; frågan
har inte varit underställd riksdagen
för beslut. Hade avsikten varit att verkligen
låta konventionen åtföljas av
strafflagstiftning, skulle jämlikt regeringsformens
12 § riksdagen höras över
förslaget. Det skulle alltså betyda, att
regeringen vid ratificerandet har förfarit
grundlagstridigt, och det kan väländå
inte herr Svensson i Vä göra gällande.

Låt mig således, herr talman, fastslå
att vårt land inte har några förpliktelser
i anledning av denna internationella
telekonvention. Men jag finner det angeläget
att understryka — i det fallet
är jag helt överens med herr Svensson i
Vä — att det är ett allmänt och stort intresse
för vårt land att vi försöker att i
görligaste mån följa de rekommendationer
som finns intagna i de internationella
konventioner som Sverige har ratificerat.
Men lika stort som detta intresse
borde intresset vara att söka åstadkomma
enhetliga och för alla länder lika
och effektiva lagstiftningsåtgärder.

Av de expertföredragningar, som vi
inom utskottet hade tillfälle att höra,
fick vi den uppfattningen att förhållandena
på det radiotekniska området inte
är särskilt lätta att bemästra. I samband
med den överenskommelse, som träffades
i Köpenhamn för några år sedan,
när man fördelade tillgängliga våglängder,
gjordes från inte mindre än 400 håll
anspråk på delaktighet i de 120 våglängder
som fanns att fördela. Vi fick också
reda på att det i dag endast ett par år
efter Köpen hamnsöverenskommelsen
finns inte mindre än 1 000 sändare som
opererar på dessa våglängder. Det betyder
att inte mindre än 500 radiosändare

arbetar i strid mot denna internationella
överenskommelse.

Jag vill, herr talman, ha detta sagt, för
att därigenom påpeka, att frågan om de
båda piratsändarna Radio Nord och
Radio Mercur är en synnerligen liten
fråga i det stora sammanhanget. Det är
angeläget att man träffar en överenskommelse
som syftar till att skapa ordning
i etern, men det är lika naturligt,
att man försöker få till stånd sådana
överenskommelser på internationell väg.

Det finns ingen anledning för oss i
Sverige att, innan så sker, försöka i hast
tillskapa en lagstiftning som senare
kanske visar sig inte lösa de problem
som man skulle vilja ha lösta.

Det var rörande att höra herr Svenssons
i Vä utläggningar om att man borde
ha följt lagrådets rekommendationer
beträffande lagförslagets 3 §. Jag tycker
att han också borde ha tagit ad
notam lagrådets uttalande i den stora
principiella frågan, nämligen att vi borde
vänta med hela denna lagstiftning
till dess man inom Europarådet fick en
lösning till stånd. Det är väl bara att
konstatera, herr talman, att herr Svensson
i Vä och andra centerpartister nu
liksom så många gånger tidigare känner
starkare dragningskraft från det
socialdemokratiska partiet än från andra
håll och att man handlar därefter.

Jag har inte kunnat få klarhet om
varför detta ärende har präglats av sa
stor brådska. Man har ju haft så bråttom,
att departementschefen sett sig
föranlåten att framlägga propositionen
efter den tid som i riksdagsordningen
anges för avlämnande av propositioner.
Enligt riksdagsordningens § 54 kan
proposition få lämnas vid senare tidpunkt,
om ett uppskov skulle lända riket
till men eller det eljest finns synnerliga
skäl för att avlåta proposition
efter den fastställda tiden. Men, herr
talman, även om man med stor noggrannhet
läser handlingarna i detta
ärende, kan man inte finna att det över
huvud taget anges några skäl som skid -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

le tala för framläggande av propositionen
efter den stadgade tiden. Om ifrågavarande
sändare verkligen störde eller
kunde förmodas störa, kunde man
tänka sig att ärendet varit brådskande.
Men så är inte fallet. Inom parentes kan
nämnas att svenska stationer får finna
sig i att bh störda av utländska sändare.
Sålunda stör Radio Free Europé
Östersundssändaren, medan en annan
utländsk radio åstadkommer störningar
för Sundsvallssändaren. Dessa utländska
sändare kan vi inte alls komma
åt med denna lagstiftning.

Det har också framhållits att Nordiska
rådet har bestämt sig för att vidta
åtgärder och att vi måste uppfylla
de förpliktelser som vi åtagit oss i detta
sammanhang. Då vill jag erinra om att
Nordiska rådets juridiska utskott sagt
att utskottet inte finner det nödvändigt
att ta ställning till i vilka former ett
ingripande mot piratsändare mest ändamålsenligt
bör ske.

Vi har inom utskottet inte haft tillgång
till den finska lagtexten. Först vid
utskottets sista sammanträde fick vi ta
del av de norska och de danska lagförslagen,
och den finska lagtexten har jag
endast sett återgiven i Hufvudstadsbladet
för lördagen. Enligt detta tidningsreferat
skulle man i Finland endast
kunna tänka sig att vidta straffåtgärder
mot sändare som vållar menliga störningar.
Eftersom jag inte har tagit del
av originalet till lagtexten, reserverar
jag mig för eventuella missuppfattningar.
Men skulle referatet var riktigt,
skulle det innebära att t. ex. Radio
Nord skulle kunna fortsätta att operera
på precis samma sätt som förut, bara
med den skillnaden att den blir supplerad
från Finland i stället från Sverige
och att finska företag ohämmat kan
göra reklam i Radio Nord, under det
att svenska företag skulle sakna denna
möjlighet.

En faktor som man har fäst mycket
ringa avseende vid men som jag anser

vara vital i detta sammanhang är den
snabba tekniska utveckling som kan
förväntas och som kommer att medföra
att vi inom en mycket nära framtid
kommer att få finna oss i att kommersiella
televisions- och radiosändningar
kan sändas från ett avlägset land direkt
till ett annat land. Föreliggande lagstiftning
löser inget av de problem, som
därigenom uppkommer, men vi torde
alla vara överens om att även dessa
måste snarast bli föremål för ingående
granskning.

Jag har vidare, herr talman, fäst mig
vid en passus i utskottets skrivning,
där utskottet säger att vi med detta lagförslag
skulle komma att introducera
en nyhet. Jag får intrycket att man menar
att våra jurister och tekniker häruppe
i Norden skulle vara så mycket
förmer än de experter som finns på
andra håll och att vi därför skulle kunna
utgöra ett slags föregångsmän på
området. Är det ändå inte att ta till litet
för stora ord i detta sammanhang?

Jag konstaterar att socialdemokraterna
och centerpartisterna inte har velat
lyssna till lagrådets rekommendationer
att de åtgärder av väsentligt mer omfattande
art, som kommer att visa sig
erforderliga, bör beslutas i internationellt
sammanhang, om de skall få avsedd
effekt. För mig framstår regeringspartiets
och centerpartiets ställningstagande
i denna fråga som ett bevis
på att man i det praktiska handlandet
har mycket litet till övers för ett
verkligt europeiskt samarbete.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

I detta anförande instämde herr
Svenungsson, fröken Karlsson, herrar
Magnusson i Rorås, Nordgren och Östlund,
fru Boman, herr Stiernstedt, fröken
Wetterström samt herrar Dårlin,
Nilsson i Svalöv, Bengtson i Solna, Magnusson
i Tumhult, Munktell, Wachtmeister
och Turesson (samtliga h).

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Herr SVENSSON i Vä (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Kristensson ägnade
mitt anförande en viss uppmärksamhet,
och det är jag mycket tacksam för.

Jag ställde i utskottet en fråga, huruvida
riksdagen skall ratificera sådana
här konventioner eller inte och fick
svaret, att därest dessa inte är straffbelagda,
underställes de inte riksdagens
prövning. Vad jag vet, har inte heller
någon riksdag hörts sedan dessa konventioner
år 1865 första gången blev
allmänna.

På fru Kristenssons vänliga rekommendation,
att vi borde även beträffande
tidpunkten ha följt lagrådets anvisningar,
vill jag svara att beträffande
de juridiska frågorna har vi följt lagrådet,
men när det gäller tidpunkten har
vi ansett att vi har ungefär lika stora
möjligheter att på ett riktigt sätt ta
ställning till saken som lagrådet har.

När fru Kristensson försöker analysera
bevekelsegrunderna till mitt och
mina partikamraters ställningstagande,
så vill jag bara säga att jag trodde att
det var lagen om rundradioverksamheten
som vi skulle diskutera i dag och
inte en eventuell koalition.

Herr MARTINSSON (s):

Fru Gärde Widemar klagade i sitt
anförande över att behandlingen av
ärendet varit alltför summarisk, att
lagförslaget inte hade utsänts på remiss
och att inte något kommittéförslag
förelegat. Man gör, när man läser utskottets
utlåtande, genast den reflexionen
att desto mera av utredning har
presterats av utanför riksdagen stående
privatekonomiska intressen. När man
studerar utlåtandet och tar del av den
uppställning över olika skrivelser och
övriga handlingar som föredragits i utskottet,
finner man det anmärkningsvärt
att föredragandet av sådana handlingar
påkallats av reservanterna. Det
är fråga om privatbrev, kontrakt och

andra saker som väl knappast i något
annat sammanhang föredragits inför ett
riksdagsutskott.

Om jag sedan övergår till frågan om
huruvida denna lagstiftning är motiverad,
huruvida vi är förpliktade att genomföra
den och i vilka avseenden den
eventuellt kan strida mot vad vi eljest
är vana vid, är det kanske på sin plats
att erinra om några data som finns intagna
i propositionen och som delvis
är refererade i utlåtandet men som
kanske inte står riktigt aktuella för alla
kammarledamöter.

Samarbetet på detta område har pågått
under närmare hundra år; det påbörjades
år 1865. Redan år 1906 kom
den första radiotelegrafkonventionen.
Den nuvarande konventionen härstammar
från år 1959, och till denna konvention
är fogat radioreglementet. Utan
tvekan har såväl konventionen som
reglementet karaktären av konvention
eller traktat, som är det folkrättsliga
allmänna uttrycket för ett avtal mellan
stater.

I radioreglementet finns intagen en
bestämmelse som tillkom år 1938 och i
vilken sägs: »Rörliga stationer på havet
eller över havet få icke bedriva rundradiotrafik.
»

År 1959 infördes i radioreglementet
en bestämmelse som säger: »Det är förbjudet
att utanför nationellt territorium
upprätta och driva rundradiostationer
(för ljudradio eller television) ombord
på fartyg, luftfartyg eller varje annat
flytande eller luftburet föremål.»

Det var i detta sammanhang som de
s. k. rekommendationerna tillkom. Både
utskottsmajoriteten och reservanterna
torde vara överens om att dessa rekommendationer
inte har karaktären
av konvention men att man ändå bör
ta viss hänsyn till dem, då de ju ger uttryck
för en meningsyttring från det
organ som skall syssla med dessa frågor.

I rekommendationerna anvisas sådana
här åtgärder, och en av motiveringarna

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

därför är svårigheten att utkräva det
juridiska ansvaret för illegala sändningar.
I den svenska debatten har
frågan om radions och televisionens
juridiska ansvar tillmätts stor betydelse.
För någon tid sedan förekom ett
rättsfall, då Sveriges Radio ställdes till
ansvar för vissa uttalanden rörande en
privat resebyrå och ett bestämt avgörande
även kom i viss riktning. När
det gäller illegala radiosändningar, kan
juridiskt ansvar för exempelvis ärekränkning
icke utkrävas, utan en medborgare
här i landet är helt och hållet
skyddslös mot vad som förekommer i
dessa sändningar.

Vad som emellertid kanske är mest
påtagligt i sammanhanget är den skrivelse
från rundradiounionens president,
som utsändes den 15 juni 1960 och där
det direkt rekommenderades just sådana
åtgärder som vi i dag står beredda
att besluta om, nämligen kriminalisering
av transporter, förmedling av uppdrag
och liknande verksamhet till förmån
för de illegala sändarna. Man kan
naturligtvis göra den invändningen, att
denna skrivelse inte utgör något avtal
eller en konvention. Men den är ett uttryck
för en mening hos en person som
sitter i ledningen för detta centrala organ,
och därför kan man inte helt och
hållet bortse från meningsyttringen. Nu
frågar man sig: Är man skyldig att uppfylla
dessa förpliktelser, när det nu inte,
som vi liar skrivit i utskottsutlåtandet,
finns några sanktioner? Den frågan har
diskuterats inom rättsvetenskapen i
många olika sammanhang. Den österrikiske
rättsvetenskapsmannen Hans Kelsen
åberopar den gamla principen om
»pacta sunt servanda» och menar att
det i och för sig i dessa konventioner
skulle ligga en skyldighet att följa dem.

Även om man inte är så högtidlig, att
man faller på mera naturrättsliga eller
metafysiska tankegångar måste man ändå
säga, att avtal även på det internationella
området måste respekteras. Det
är ju en förutsättning för att man över

huvud taget skall kunna arbeta på området,
och man behöver inte gå längre
tillbaka än till i onsdags för att finna
att det på borgerligt håll i denna kammare
pläderades för att man skulle respektera
internationella avtal.

Om man nu kommit så långt som till
att man anser att dessa avtal skall respekteras,
frågar man sig, om det skall
ske efter ordalydelsen eller om man
möjligen kan lägga in någon skyldighet
att — för att vinna det syfte konventionen
avser — även genomföra en sådan
föreslagen kriminalisering inom landet.
Om det problemet tvistar de lärde. Professor
Sundberg, som är en av de sakkunniga
på detta område, har lämnat
den uppgiften, att traktater skall tolkas
efter bokstaven, medan den norske
rättsvetenskapsmannen Castberg har en
annan uppfattning. Han talar nämligen
om att det kan vara nödvändigt att först
se till syftet och således inte tolka traktater
efter bokstaven. Det skulle alltså
även för staten föreligga en förpliktelse
att genomföra någonting som inte
uttryckligen står i traktaten. Jag vill
inte plåga kammaren med någon stapplande
norska, varför jag här citerar en
översättning, där det sägs att »det kan
vara nödvändigt för att ge traktaten en
förnuftig mening så att därmed nås det
ändamål som det är meningen att den
skall främja».

Det är alltså inte så alldeles klart som
både fru Gärde Widemar och fru Kristensson
sagt, att här föreligger ingen
förpliktelse utan bara frihet från hinder
att genomföra en lagstiftning på området.

Även om vi nu inte har någon förpliktelse
att genomföra just denna lagstiftning,
är vi oförhindrade att göra
det. Motiven härför är ju redovisade
i propositionen. Vi behöver kanske inte
diskutera så mycket om vad som avsetts.
Kommunikationsministern har
själv sagt att avsikten inte är att få
till stånd något skydd för radiomonopolet
men att genom denna lagstiftning

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

fullfölja syftet med konventionen att
få slut på de illegala sändarna.

Det har också diskuterats huruvida
konventionen är rätteligen antagen eller
inte. Den frågan har tagits upp i en
motion av fru Gärde Widemar och
herr Munktell. Beträffande den saken
kan man väl säga att även om riksdagen
horde ha hörts, vilken mening jag
inte kan instämma i, så är konventionen
ändå bindande för landet enligt gällande
folkrättsliga principer. Godkänner
regeringen konventionen, och detta
har meddelats motsidan, gäller konventionen.
Om man sedan i efterhand kommer
underfund med att godkännandet
inte gått rätt till, så saknar det betydelse
för konventionens giltighet. En
annan sak är att riksdagen tydligen
lämnat regeringen decharge för denna
ratifikation trots det väl kända nit som
man väl i allmänhet lägger ned på att
skaffa fram decliargeanmärkningar.

Om man går över till reservationen
finner man där en del sakliga felaktigheter.
Ifall mina ärade kammarkamrater
har studerat reservationen, har ni
funnit att där finns ett packat stycke
text, som återger vad man skall ha fått
veta av teknisk expertis, som man hört
i utskottet. Såvitt jag kan se innehåller
detta stycke huvudsakligen vad som
meddelats i utskottet av en av Radio
Nord anlitad teknisk konsult. Det innehåller
åtskilliga helt felaktiga uppgifter
i sak, vilka dock inte är så betydelsefulla.
Bland annat meddelas att sändaren
i Lyon, som ligger på samma band
som Radio Nord, skulle arbeta med 150
kW, vilket bort vara 100 kW. Det talas
om att Radio Nord skulle störa lyssnare
i mellersta Frankrike. Det är uppenbarligen
en missuppfattning av vederbörande
ingenjör. När detta varit på tal
tidigare i lagrådet, var det fråga om
lyssnare här i landet. Om man anlitar
sådana källor, kan man komma i den
situationen, att man råkar ut för malörer,
men jag tycker det är felaktigt att
säga, att det är den tekniska expertis

man anlitat inom utskottet, ty det är det
inte.

Sedan åberopar fru Gärde Widemar
professor Jägerskiöld och professor
Ross. När en advokat har ett besvärligt
mål, brukar han vända sig till en rättsvetenskapsman
för att beställa ett yttrande
som om möjligt kan styrka hans
talan. Den advokat som företräder Radio
Nord har vänt sig till professor Jägerskiöld
och beställt ett yttrande av honom.
Det är detta yttrande som åberopas
här. Jag tror att domstolarna brukar
vara ganska kritiska mot sådana beställda
yttranden av professorer, och
jag tror att även riksdagen har anledning
att vara ganska restriktiv vid bedömningen
av dessa yttranden.

Yttrandet av professor Ross, vilken i
och för sig är en aktningsvärd person,
har precis samma karaktär. Det lämnas
i en skrivelse, ställd till den advokat
som är anlitad av Radio Mercur, och
professorn svarar på vissa bestämda
frågor, som framställts av vederbörande
advokat. Jag tycker att man i snygghetens
intresse hade bort ange, att det
är partsinlagor som har tillkommit genom
förmedling av helt privatekonomiska
intressen och inte på något sätt
är officiella yttranden eller yttranden
avgivna under tjänsteansvar.

I reservanternas skrivning säges det,
att det torde vara för svensk lagstiftning
främmande att medverkan till en
gärning kriminaliseras, medan själva
gärningen ej är belagd mod straff. Denna
sats är i hög grad diskutabel. Ett sådant
tillvägagångssätt är nämligen inte
alls främmande för svensk rättsuppfattning
och svensk lagstiftning. Vi har
många exempel på att sådant förekommer.
Om en person främjar en annans
flykt, är själva flykten inte straffbar,
men främjandet av flykten straffas. Beträffande
koppleri är det precis samma
sak. Kopplaren straffas, även om den
gärning han medverkar till inte är
straffbar. Samma är förhållandet vid
olovlig värvning av krigsfolk, där den

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

som värvar straffas men den som enrollerar
sig i krigsmakten inte straffas.

Vidare säger reservanterna att det för
det allmänna rättsmedvetandet är föga
tilltalande att handlingar som eljest
uppfattas som fullt legala —- transporter,
artistframträdanden, annonsering
o. s. v. — skall kriminaliseras. Detta är
väl ändå inte helt främmande för svensk
rättsuppfattning. En smuggelfärd har ju
alltid kriminaliserats. Om en person
med sin lastbil kör ett antal spritdunkar
från kusten inåt landet, är det en
handling som varit kriminaliserad sedan
lång tid tillbaka. Om en person kör
ljudband till en illegal radiosändare, kan
det väl inte vara så oerhört främmande
för svensk rättsuppfattning att bestraffa
en sådan handling. Vi har straff på häleri,
där man bestraffar handel med
olika varor under förhållanden där vederbörande
vet eller har skälig anledning
tro att varorna är åtkomna genom
brott. En sådan bedömning är alltså inte
alls ovanlig. I och med att man med kriminallagar
bekämpar vissa företeelser
och förfaranden kommer viss medverkan
till dem att bestraffas.

Det har vidare sagts att denna fråga
skulle tas upp i Europarådet för att
man där skulle försöka komma fram
till en lagstiftning och att denna eventuellt
kan bli annorlunda än den regeringen
föreslagit. Det har upplysts mig
att den kommitté som det talas om inte
är Europarådets juridiska kommitté —
som inte alls velat kännas vid detta
ärende — utan att det är Europarådets
juridiska kommitté för radio och television.
Denna expertkommitté har visserligen
ärendet på sin föredragningslista
för juni månad, men resultatet kan
knappast väntas på ganska länge. Det
har också upplysts mig — och jag förmodar
den upplysningen är riktig —
att denna kommitté avger sin rapport
till ministerkommittén och att det av
den anledningen kan komma att dröja
ganska länge innan effektiva åtgärder
vidtages på området. Men vill man för -

dröja det hela har man naturligtvis möjlighet
att behandla det på det föreslagna
sättet. Från vårt håll har vi emellertid
ansett, att det är ett praktiskt intresse
att lagstiftningen kommer till så
snart som möjligt.

Slutligen vill jag säga till herr Svensson
i Vä, att vi har haft delade meningar
beträffande yrkesmässigheten. Från
vårt håll har vi ansett att man skapar
stora möjligheter att kringgå dessa bestämmelser,
om man beslutar i enlighet
med den formulering som centerpartiet
föreslagit. Det är risk för att det blir
svårt att kontrollera efterlevnaden av
bestämmelsen. Företaget anlitar kanske
tillfälliga transporter, man har fiskare,
sommargäster som går ut med motorbåt
någon enda gång i veckan etc., och det
kan bli svårt att avgöra om ett förfarande
faller under lagen. Vi har därför
ansett oss ha anledning att tillstyrka
lagen i det skick den är föreslagen i
propositionen.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Carbell, Trana, Nyström, Lindahl och
Lundkvist, fröken Andersson i Strängnäs,
herr Johansson i Södertälje, fru
Lewén-Eliasson, herrar Persson i Appuna
och Andersson i Linköping, fröken
Bergegren, herrar Franzén, Johansson
i Norrköping och Forsberg, fru
Löfqvist, herrar Fridolfsson, Heidenberg
och Arweson, fru Torbrink, herrar
Fagerlund, Adamsson, Landgren,
Bengtsson i Landskrona, IJenningsson,
Andreasson, Kristenson i Göteborg och
Johansson i Torp, fru Johansson, herrar
Odhe, Eskilsson, Carlstein, Andersson
i Storfors, Petterson i Degerfors,
Eskel, Brandt i Aspabruk och Allard,
fru Renström-Ingenäs, herrar Jacobsson
i Sala och Carlsson i Västerås, fru
Svensson, herr Hammarberg, fru Lindskog,
herrar Fredriksson och Mellqvist,
fru Thunvall, herrar Andersson i Essvik,
Sundelin, Lindström, Jonsson i

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Strömsund, Nilsson i Östersund och
Lundmark, fru Lindekvist samt herr
Svanberg (samtliga s).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson försöker
på alla sätt misstänkliggöra reservanternas
argumentering. Vi reservanter
i utskottet är inte talesmän för
några privatekonomiska intressen. Som
utskottsordförande har jag trots den
mycket korta tid vi hade till vårt förfogande
försökt få utredningen så fullständig
som möjligt. Det är inte för mycket
begärt att de handlingar som inkommer
till utskottet, redovisas för utskottet
och även omnämnes i utskottets
recit. Jag har aldrig varit med om något
ärende — i varje fall inte i första
lagutskottet — i vilket man inte under
föredragningen redovisat samtliga inkomna
handlingar. Herr Martinsson påstår
att de har föredragits på begäran av
reservanterna. Vid det tillfälle då en
utredning föredras i utskottet vet man
inte, eller borde åtminstone inte veta,
vilka reservanterna kan bli. Därför måste
jag opponera mig mot ett sådant påstående.

Jag tycker inte heller att det är rätt
att påstå att de handlingar som inkommit
till utskottet har dominerats av privatekonomiska
intressen. Först och
främst har vi andra länders lagförslag.
Kammarledamöterna kan på sidan 7 i utskottets
utlåtande ta del av en förteckning
över inkomna skrivelser. Där finns
flera stycken från danske ministern för
offentliga arbeten, två utlåtanden från
professorn vid Aarhus universitet Max
Sprensen och olika andra handlingar
och kopior av skrivelser ingivna till
kommunikationsministern.

Dessutom finnis där registreringshandlingarna
för de två fartyg som frågan
gäller. Det är ganska värdefullt att få se
dessa registreringsbevis, eftersom ett
fartyg som inte är registrerat i något

land lyder under helt andra bestämmelser
än ett som är registrerat.

Herr Martinsson talar om skrivelsen
från teleunionens president, som rekommenderar
staterna att vidta ganska vittomfattande
åtgärder. Inte något land
har ännu följt denna rekommendation.
Herr Martinsson sade att man inte kan
helt bortse från en sådan rekommendation,
men det har alla andra stater gjort.
De nordiska länderna skulle bli de första
som tog hänsyn till den. Anledningen till
att man icke vidtagit några åtgärder i
andra länder är troligen att man siktar
på att få till stånd en framtida uppgörelse
i denna fråga, varvid man skulle ta
upp alla dessa problem på en gång, och
därför anser det meningslöst att ingripa
punktvis.

Det är klart att telekonventionen är
förpliktande för Sverige, eftersom vi har
ratificerat den, men den förpliktar inte
till lagstiftningsåtgärder som fordrar
riksdagens medverkan. Konventionen är
inte av den typen. Om den hade varit
det, skulle den från början ha förelagts
riksdagen.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet inte om det beror
på mig eller på herr Martinsson
att jag hade svårt att följa hans resonemang
om vårt lands skyldigheter att
komma med förslag till lagstiftning. Jag
tyckte att han inledningsvis mera gav
uttryck åt den uppfattningen, att hinder
inte förelåg för oss men att vi i och
för sig inte skulle ha några förpliktelser
till lagstiftning. Herr Martinsson avslutade
emellertid detta avsnitt av sitt
anförande med att säga att man ändå
fick anse att, eftersom vi ratificerat denna
konvention, hade vi därmed också
iklätt oss faktiska förpliktelser.

Han tilläde att riksdagen hade gett regeringen
decharge och att detta skulle
vara ett tecken på att allting skulle vara
klart på denna punkt. Jag är inte någon
statsrättsexpert, och jag förmodar att

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

denna fråga kommer att få sakkunnigare
belysning senare, men enligt min
uppfattning har spörsmålet om huruvida
regeringen handlat i enlighet med
grundlagen aktualiserats först när lagförslaget
lagts fram. Frågan kan inte
gärna ha fått aktualitet tidigare. Därför
har konstitutionsutskottet såvitt jag förstår
fortfarande möjlighet att pröva
den. Utskottet har alltså ännu inte tagit
ställning därtill.

På ytterligare en punkt tycker jag mig
ha anledning att bemöta herr Martinsson.
Han säger att om man skall lösa
dessa problem i Europarådet, kommer
det att dröja ganska länge. Vill man
fördröja frågan, skall man göra på detta
vis, menar herr Martinsson. Jag har
framhållit att det inte finns något skäl
att fördröja den men att det finns allt
skäl att handla i detta ärende så att vi
verkligen får till stånd effektiva åtgärder
och en gemensam lagstiftning på
detta område i varje fall inom de europeiska
länderna. Det är detta jag har
syftat till med min argumentering. Jag
hade hoppats att herr Martinsson och
jag skulle kunna bli ense på den punkten,
men så tycks inte vara fallet.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Beträffande det som fru
Gärde Widemar sade om att man skall
återge alla handlingar är ju min erfarenhet
mycket ringa. Men jag har fått
den upplysningen av en person, som har
mycket lång erfarenhet av utskottsarbetet
i första lagutskottet, att det när det
gällde behandlingen av den stora frågan
om upphovsmannarätten angavs endast
i utskottsutlåtandet att det kommit
in en del handlingar. Sedan vet vi
ju, att utanför speciella ärendens behandling
kommer från olika personer
mängder av handlingar till första lagutskottet,
vilka handlingar inte föredras.
Vad sedan denna uppräkning på
sidorna 6 och 7 i utskottsutlåtandet
beträffar måste jag säga, att man blir

litet fundersam. Det finns naturligtvis
en del papper, som har en viss periferisk
anknytning till den frågan, som vi
diskuterade. Man kan fråga vad t. ex.
punkten 17 har för betydelse. Det är
ett privat brev av den 16 oktober 1961
från telegrafdirektör Assar Pohl till
fru Britt Wadner, en av ägarna till ett
av radioföretagen. Jag skulle tro att
det vore rätt pinsamt för vederbörande
telegrafdirektör, liksom kanske också
för oss i utskottet som har tagit in
detta brev, om det nu skulle föredras.
Jag tror dessutom inte det har någon
saklig betydelse.

Fru Kristensson frågade mig vad jag
egentligen menade. Jag tror att jag försökte
uttrycka mig så pass nyanserat
att jag fick fram vad jag menade. Det
är klart att jag inte vill avge något kategorisk
uttalande i de mycket subtila frågor,
som rättsvetenskapsmännen är oense
om, men jag tror att om fru Kristensson
studerar protokollet och funderar litet
kan det som jag sade bli klart. Jag
vill inte använda dessa få minuter till
att börja om från början igen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fick inte tillfälle
nyss att avsluta min replik, men jag
skulle nu vilja bemöta herr Martinssons
påstående rörande de tekniska data,
som vi lämnat i reservationen. Det är
inget återgivande av några partsyttranden
från Radio Nord, utan en sammanställning
som jag har gjort efter anteckningar
under förhören i utskottet
med generaldirektör Sterky och tekniske
direktören i televerket Esping.
Efter det att jag gjort denna sammanställning
tog jag kontakt med direktör
Esping, och han har för sin del godkänt
den som en sammanställning av hans
ståndpunkt. Jag tycker det är angeläget,
att detta kommer till kammarens kännedom,
så att inte de tekniska uppgifter
som här lämnas blir misstänkliggjorda.
De uppgifter som lämnats om Lyon är

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

inte någon malör, utan om man läser
dessa stycken noggrant inser man att
sändningen från Lyon är avsedd för
vissa lyssnare i mellersta Frankrike.
Det är nämligen det sändningsområde
som Lyon avser att täcka som åsyftas
här, och där blir det inga störningar. I
följande stycke talar man om dem i
Sverige som eventuellt kan bli störda
när de bär lyssnar till mottagningen
från Lyon.

Sedan vill jag svara på den sista frågan
om varför detta brev från telegrafdirektören
Pohl har kommit in till utskottet
och varför det refererats där.
Med det har man velat visa att televerket
i Malmö inte har betraktat Radio
Syd som en illegal företeelse, utan televerket
har brevväxlat med dem och
t. o. m. gett dem råd och hjälp i vissa
avseenden.

Då det gäller att kriminalisera en
sak kan det vara angeläget att veta hur
svenska myndigheter ute i landet har
sett på dessa företeelser innan detta lagförslag
kom upp.

Det enda som finns kvar av herr Martinssons
resonemang är, att man har
ett praktiskt intresse av att denna lagstiftning
kommer till stånd, det vill säga
att stoppa dessa radioutsändningar. Man
har ingen egentlig motivering, men man
tycker att de är besvärliga för Sveriges
Radio. Jag anser inte att detta är tillräcklig
anledning för att införa en sådan
lagstiftning. Man kan inte jämföra
medverkan i detta fall med medverkan
till häleri eller koppleri som herr Martinsson
gjorde. Det är ju helt andra
företeelser och huvudbrotten ligger under
annan lagstiftning.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka herr
statsrådet Skoglund för att jag fick tillfälle
att säga några ord innan han själv
tar till orda i detta ärende.

Man må ha vilken åsikt man vill i
denna fråga, men i en sak borde alla
kunna vara ense: det är med den som

med Terje Vigens giftermål i Ibsens
dikt — den kom på i en hast. Propositionen
bär hastverkets prägel, utskottsbehandlingen
än mer.

Det är inte överord om man säger att
det är ett rätt underligt utskottsutlåtande
som ligger på riksdagens bord. Mycket
av det material som finns i reservationen
hör egentligen hemma på annan
plats, men utskottets majoritet ville inte
ha det med. Reciten i ett utskott skall
ge en så fullödig bild av frågan som möjligt,
eftersom den ju ligger till grund
för både utskottets skrivning och reservationerna.
Jag har i 14 år suttit i första
lagutskottet men aldrig förr varit med
om att i en fråga av denna storleksordning
besluta om en recit, som inte skriftligt
legat på utskottets bord. En rad mer
eller mindre värdefulla handlingar föredrogs
— det skall jag villigt erkänna
— men mycket av dem borde innehållsmässigt
i korthet ha redovisats i utlåtandet.
Så har inte skett, utan majoriteten
ansåg att det räckte med bara omnämnandet.

Här omnämnes t. ex. på sidan 7 i
punkt 8 »utlåtande den 12 maj 1962 av
professorn vid Köpenhamns universitet
Alf Ross». Vad säger denna punkt för
kammarens ledamöter? Inte ett enda
smul. Men Ross har onekligen ord om
sig att kunna säga saker och ting av
värde, och jag tror att han har sagt det
här också. Han hävdar i klartext, att
Danmarks förpliktelser sträcker sig endast
till fartyg inregistrerade i landet,
inte till utländska fartyg på danskt territorium
och så mycket mindre till utländska
fartyg på öppna havet. Ross
betraktas som en av de främsta i rättsvetenskap,
och han belyser den aktuella
frågan med orden: »En lagstiftning som
den påtänkta vidtages alltså inte för att
uppfylla någon internationell förpliktelse
utan för att tillvarataga nationella
intressen.»

Nu säger herr Martinsson att man inte
skall fästa för stor vikt vid sådana skrivelser,
eftersom de är beställda. Jag trod -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

de för min del att om människor av den
här typen och klassen får en förfrågan,
ger de en saklig och objektiv framställning
av ärendet utan sidoblickar åt något
håll, men jag har tydligen varit fången
i en illusion.

Jag anklagar ingen — brådskan får
förklara en hel del -— men klart står att
det är utskottet som i sin skrivning skall
tillhandahålla kammaren alla de sakupplysningar
som kan belysa en fråga.
Då är det inte riktigt att överlämna åt
reservanterna att ur de i utskottsutlåtandet
omnämnda handlingarna plocka
ut upplysningar som skulle ha stått på
annan plats.

Jag anser även att liksom vi i utskottet
fick höra teknisk expertis, hade det
varit riktigt att vi fått höra folkrättslig
expertis vid bedömandet av både den
föreslagna lagen och tolkningen av konventionen,
radioreglementet och rekommendationerna.

Herr talman! Ingen tvekan får råda
om att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser
enligt ingångna avtal. Detta
måste sägas på ett sådant sätt att ingen
misstolkning är möjlig. Är den nu framlagda
lagen en omutlig konsekvens av
ett ingånget avtal? Det underliga i denna
fråga är att det finns cirka 500 illegalt
placerade sändare på sändningskanaler
som står till förfogande enbart på
mellanvåg. På frekvensen 611 skulle enligt
uppgjord plan ligga endast en jugoslavisk
sändare, men vi har fått veta
att de amerikanska militärmyndigheterna
där illegalt placerat in tre sändare,
en i Niirnberg, en i Kaiserlautern och
en i Grafenwöhr. Exemplen, både till
lands och till sjöss, kunde mångfaldigas.
Är det här, herr talman, fråga om tolkningar
av konventionen eller måste man
säga att amerikanarna är så råa att de
helt enkelt nonchalerar bestämmelserna
i den konvention, som de förbundit sig
att följa? Det är dylika frågor man
ställer sig, och det är bl. a. därför man
önskar få klarhet om konventionens förpliktelser
ur den internationella rät -

tens synpunkter. Att de amerikanska
sändarna är landplacerade ändrar inte
principiellt frågan ur rättslig synpunkt.

Angående våra förpliktelser mot konventionen
vill jag bara säga följande.
Samtliga sakkunniga, vilkas utlåtanden
i frågan utskottet haft tillfälle att ta del
av, är ense om att förpliktelse icke föreligger.
Dessa sakkunniga är juris doktorn
Erik Briiel, professorn vid Aarhus
universitet Max Sprensen, den förut
nämnde professor Ross i Köpenhamn,
professor Stig Jägerskiöld i Uppsala
och professor Hilding Eek vid Stockholms
universitet.

Men, herr talman, inte heller den marina
folkrättens bestämmelser kan utgöra
motiv för den ifrågasatta lagstiftningen
mot de fartygsbundna sändare
det här gäller. Detta framgår av en artikel
i Dagens Nyheter fredagen den 25
maj, skriven av en expert i FN:s tjänst
i Geneve, handelsrådet Bertil Renborg.
Det torde sålunda utan tvekan kunna
slås fast, att det icke föreligger juridisk
förpliktelse för vårt land till den ifrågasatta
lagstiftningen. Såvitt jag kan se
stjälper det lagens motivering. Handelsrådet
Renborg synes t. o. m. mena att
det helt enkelt inte går att lagstifta mot
fartyg på internationellt vatten. Det är
flaggstaten som har jurisdiktion över
fartyget.

Nu har det gjorts gällande att en moralisk
förpliktelse finns för vårt land
på grund av Sveriges anslutning till konventionen
och radioreglementet. Jag
skall villigt erkänna, herr talman, att
jag är mycket känslig för den problemställningen.
Jag har dock inte blivit
övertygad på grund av hur andra stater
synes uppfatta saken. Men alldeles
bortsett från att inte heller en sådan
förpliktelse i sammanhanget rimligen
kan åberopas, då konventionen och reglementet
ej underställts riksdagen i
enlighet med bestämmelserna i regeringsformen
§ 12, uppställer sig frågan
huruvida det ur folkrättslig synpunkt
föreligger något hinder mot en sådan

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

lagstiftning som den föreslagna. I detta
spörsmål är folkrättsexperterna icke
eniga. Professorerna Ross och Jägerskiöld
samt doktor Briiel har uttalat
betänkligheter, i varje fall mot vissa delar
av den föreslagna lagstiftningen, som
enligt deras uppfattning svårligen går
att förena med hittills vedertagna folkrättsliga
grundsatser. Professor Eek åter
har gjort sig till tolk för den åsikten,
att något principiellt folkrättsligt hinder
inte föreligger för Sverige att stadga
ett straffsanktionerat förbud mot
rundradiosändning som bedrives av utlänning
utom riket, även om gärningen
icke kan sägas rikta sig mot något påtagligt
svenskt intresse. Så mycket tycker
jag i alla fall att man kan slå fast
som att vi här rör oss på mycket osäker
mark och att spörsmålet inte är tillfredsställande
utrett.

I detta läge inställer sig naturligt den
frågan, huruvida det föreligger ett angeläget
behov att nu genomföra den tilltänkta
lagstiftningen. Alla tekniska experter
är ense om att några menliga störningar
inte föreligger från de radiosändningar
som för närvarande äger rum
från fartygsburna sändare utanför våra
kuster. Man måste därför, om man objektivt
och utan prestige- eller känslobetonade
synpunkter skall bedöma situationen,
som jag ser det, komma till den
slutsatsen att det i varje fall tills vidare
bör anstå med lagstiftning på området.

Många människor i detta land har
nog svårt att inse nyttan av och riktigheten
i en lagstiftning av detta slag.
Även om de listor som ingått till kommunikationsdepartementet
inte bör tillmätas
alltför stort värde, och även om
Expressens omröstning kan sägas ha
begränsad betydelse, kan man enligt
mitt förmenande ändå inte missta sig
på nerven och trenden i dessa opinionsyttringar.
Väsentlig tyngd måste man
dock tillmäta de opinionsundersökningar
som företagits av Institutet för mark
nadsundersökningar under tre veckoi

i april i år och som redovisats i samband
med den skrift som tillställts riksdagens
ledamöter.

Människor tror inte — och har alla
skäl för att inte göra det — att denna
lag behövs. Även om siffrorna inte skulle
hålla i detalj, så ger de dock i stort
uttryck för vad en stor folkopinion
tänker. Jag frågar mig då, om det kan
vara riktigt att nu pressa fram en lag,
när varken något allvarligt hot eller någon
förpliktelse faktiskt föreligger. Jag
föreställer mig att ett sådant handlande
av riksdagen endast kan framstå som
en åtgärd för att värna om ett nationellt
intresse och inte för att uppfylla
en påstådd internationell förpliktelse.
Jag använder liär professor Ross’ ord.
Man vet att någon internationell förpliktelse
inte finns. Experter anser att
vi inte kan lagstifta mot fartyg på internationellt
vatten, om de eljest håller
gällande förpliktelser. Alla är överens
om att de sändare det gäller inte
stör radiomottagningar i Norden. Man
frågar sig då, om det är så absolut
nödvändigt att hasta fram med denna
lag.

I propositionen heter det: »Med hänsyn
till bl. a. de geografiska och språkliga
förhållandena synes det härvid vara
av väsentlig betydelse, att åtgärderna
blir av likartat slag i åtminstone Danmark,
Finland, Norge och Sverige, så
att vad som är förbjudet i det ena landet
icke blir tillåtet i något av de
andra.»

Blir det nu så genom denna lag, herr
talman? Nej, det gör det inte. Danmark
har, såvitt jag fattat saken rätt, uppenbarligen
tvekat, och det av regeringen
framlagda lagförslaget är remitterat till
de juridiska fakulteterna i Köpenhamn
och Aarhus. I varje fall är det de uppgifter
jag fått till i dag. Vad som kommer
ut av detta vet vi inte.

Vad Finland beträffar har dess regering
och riksdag beslutat en lag, som är
vida avlägsen från det som i dag ligger
på den svenska riksdagens bord.

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna

Hela det finska lagförslaget står och
faller med § 1, som säger att sändning
»skall på ett menligt sätt störa radiosändning
eller strida mot god sed».
Om sändningarna inte stör, eller om vederbörande
har hyggliga program, så
får sändningen fortgå. Det finska förslaget
har alltså endast kriminaliserat
rundradioverksamhet, som i Norden på
ett menligt sätt stör radiosändning eller
som till sitt innehåll strider mot lag
och god sed. Detsamma gäller förberedelse
till och medverkan vid sådan
sändning. Finland har tydligen ansett
att man nu uppfyllt sina förpliktelser
mot konventionen, men klart är väl att
de aktuella sändningarna inte får några
skott i vattenlinjen av den finska
lagen. Det kan jag i varje fall inte utläsa.

Den svenska lagen däremot går längre
och föreslår straffsanktioner, som
träffar såväl fartyg och sändare som
medverkande. Man måste dock säga att
grunden för Kungl. Maj:ts proposition,
nämligen ett likformigt nordiskt lagverk,
har brustit genom det finska förslaget.
Detta är i sig enligt mitt förmenande
ensamt skäl för ett uppskov och
för nya överväganden från svensk sida.

Det finns sändare som inte tilldelats
frekvens av teleunionen och som åstadkommer
menliga störningar. Det är ett
faktum som tidigare påpekats här och
som gäller även för vårt land. Dessa
sändare är emellertid inte de fartygsburna
sändare som propositionen vänder
sig emot, utan de är landbaserade
stationer i andra länder. Mot dem kan
Sverige för närvarande inte inskrida
annat än genom anmälan till teleunionen
eller på diplomatisk väg.

Vi befinner oss sålunda i den egendomliga
situationen att vi skall lagstifta
mot stationer, som inte åstadkommer
menliga störningar, men inte
mot stationer som verkligen stör. Visar
inte också detta förhållande att hela
spörsmålet måste lösas på annat sätt,
d. v. s. på ett internationellt plan? Skul -

havet m. m.

le inte Sverige kunna nå större fördelar
inom den internationella teleunionen
genom att prestera en konstruktiv
plan till de verkliga problemens lösning?
Jag vågar i varje fall hysa den
uppfattningen. Jag vill hävda att vad vi
borde inrikta oss på är en allsidig utredning
i sagda hänseende och utarbetandet
av en konstruktiv plan, så att en
fastare grund skapas för att komma till
rätta med de missförhållanden som nu
råder på telekommunikationernas område.

Det är för vårt land inte någon stor
fråga, om de fartygsburna radiostationerna
utanför våra kuster skall försvinna
genom svensk lagstiftning eller på
annat sätt. Jag tror, att med teknikens
snabba utveckling är det en fråga om
mycket kort tid, när reklamsändningar
på svenska i radio och television kommer
att ske från fasta, landbaserade stationer
i utlandet — nota bene om vi
inte själva kommer att tillåta reklamsändningar.
Detta fick vi nog rätt klart
för oss vid teknikernas besök i första
lagutskottet. Då undergrävs det ekonomiska
underlaget för sådana stationer
som Radio Nord, Radio Syd och Radio
Mercur. Utvecklingen kommer därför
att av sig själv medföra deras försvinnande.
Det finns även på denna grund
allt skäl i världen att inte till lag upphöja
det förslag som nu ligger på kammarens
bord.

Herr talman! Med detta skall jag sluta
och vill endast tillfoga: Sveriges Radio
behandlar enligt min mening synnerligen
snålt ideella och kristna folkrörelsers
krav på att få större plats i
sändningarna. Är det väl ordnat i detta
land, när en så internationell folkrörelse
som Godtemplarorden i flera år
sänt svenska program över polsk radio?
Det sägs att vårt land är i behov
av de samhällsuppbyggande krafter som
de kristna folkrörelserna representerar.
Regeringen har ju även öppet givit dessa
rörelser sitt erkännande och appellerat
till en mera energisk insats i kam -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

pen mot ungdomsbrottslighet. Jag menar
att kravet på en fri radio, där kristna
och ideella folkrörelser har möjlighet
att framträda, blir alltmer motiverat
även från sociala och kulturella utgångspunkter.
När Ibra-radion startade
mötte den sannerligen inte någon förståelse
från statsmakternas sida. Men
jag skall inte tala om den snö som föll
i fjol. Det finns skäl att fråga hur länge
den ofrihet i etern, som nu råder i vårt
land, skall upprätthållas. Stora grupper
av vårt folk ser fram mot en bättre
tingens ordning. Men jag skall inte fördjupa
mig i den saken, ty den ligger
egentligen utanför dagens diskussion.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid B och D i utskottets
hemställan av herr Alexanderson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Jönköping, Nyberg och Nelander
(samtliga fp).

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Innan jag går in på vad
jag egentligen hade för avsikt att säga
är det i varje fall en sak i herr Martinssons
anförande som jag bestämt
måste protestera emot.

Herr Martinsson sade — jag har antecknat
det här — att advokater brukar
beställa yttranden av vetenskapsmän,
som de hoppas skall stödja deras sak.
Sedan nämnde herr Martinsson Alf Ross
och sade, att även om denne var en
»i och för sig aktningsvärd person»
o. s. v. Är det verkligen herr Martinssons
mening att Alf Ross inte skulle
vara aktningsvärd även i denna fråga?

Under alla de år jag suttit i denna
kammare har jag hört många både
ogrundade och ohemula beskyllningar
slungas ut. Men att beskylla Alf Ross
för att göra s. k. beställningsarbeten av
den typ som herr Martinsson tydligen
avsåg, att indirekt eller rättare sagt direkt
anklaga Alf Ross för ohederlighet,
är något av det samtidigt grövsta och
samtidigt löjligaste jag har hört. Det

kan bara bero på en fullkomlig okunnighet
hos herr Martinsson om Alf
Ross.

Alf Ross är — det vet var och en som
känner honom, och jag har känt honom
i mer än 30 år — en vetenskapens riddare,
en riddare utan fruktan och tadel.
Det är fullständigt orimligt att ett
ögonblick antaga att Alf Ross på något
sätt skulle dagtinga med sitt samvete,
att han inte skulle säga det som han anser
vara rätt.

Jag kan för övrigt tala om för herr
Martinsson att jag så sent som den 19
denna månad hade förbindelse med
Ross genom ett brev från honom. Det
var ett svar på ett brev som jag skrivit
sedan jag sett ett ledarstick, i vilket
det stod att Alf Ross dels som protest
mot det danska lagförslaget hade lämnat
det folketingsudvalg som behandlade
frågan, dels avgivit ett särskilt yttrande
— det nu ifrågavarande. Härtill
fogade tidningen den reflexionen, att
motståndarna till lagen tydligen växte
i antal. —- Jag skickade ned detta ledarstick
till Ross. Brevet av den 19
maj, vilket huvudsakligen handlar om
utlåtandet, slutar på följande sätt: »I
pvrigt er Avisnotitsen det rene Vr0vl.
Jeg er ikke Medlem af Folketinget og
personlig Tilhsenger af åt forbyde Piratsenderne.
»

Sanningen ligger alltså så långt från
herr Martinssons obegripliga beskyllning
att Ross skulle göra beställningsarbeten,
att han på grund av sin vetenskapliga
hederlighet fann sig tvingad
att skriva ett utlåtande som går stick
i stäv med hans personliga uppfattning.
Jag undrar vilka underliga vetenskapsmän
herr Martinsson har haft att göra
med i sin verksamhet. Herr Martinsson
kan väl inte heller på något sätt anklaga
Hilding Eek för att medvetet begå
ohederligheter. Såvida jag är rätt underrättad
var det departementet som
hade hemställt att den både som skicklig
och hederlig kände Hilding Eek
skulle avge ett utlåtande. Man får, herr

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Martinsson, vara försiktig när man utkastar
sådana här påståenden.

Jag skulle kunna ta upp åtskilligt
mera av det som herr Martinsson anförde,
och jag skall även senare komma
tillbaka till en del av det. Andra avsnitt
av herr Martinssons anförande har redan
fru Gärde Widemar och fru Kristensson
givit repliker till. Jag skall nu
beröra några stats- och folkrättsliga
synpunkter på denna fråga. Jag skall
förkorta dem avsevärt efter fru Gärde
Widemars och fru Kristenssons yttranden.

För att inget missförstånd skall uppstå
vill jag också från början deklarera
att jag inte på något sätt försvarar någon
som helst speciell privatsändare,
vare sig i Östersjön eller eljest. Vad det
här är fråga om är enligt min uppfattning
helt enkelt karaktären av bestämmelserna
i den ifrågavarande konventionen
och dess kompletterande reglementen.
I propositionen synes departementschefen
hävda den uppfattningen
att konventionen förpliktar Sverige till
ingripande av den art, som han föreslår,
alltså en långtgående kriminalisering.

Statsrådet säger i propositionen: »De
förpliktelser att verka för radioreglementets
efterlevnad, som får anses följa
av vårt lands anslutning till internationella
telekonventionen . . . synes mig
utgöra vägande skäl för ett ingripande
från svensk sida emot dessa sändningar.
»

Det är emellertid uppenbart att om
denna uppfattning är riktig måste konventionen
anses vara av sådan art att
den enligt regeringsformen § 12 skolat
framläggas för riksdagen för godkännande.
Det behövs ganska liten eftertanke
för att förstå att strafflagstiftning
skulle bli nödvändig om man — som
det har uttryckts — vill sätta tänder i
konventionen. Tydligen har emellertid
Kungl. Maj :t tidigare ansett att konventionen
icke hade sådan karaktär,
enär Kungl. Maj:t den 16 december

1960 ratificerade densamma utan riksdagens
hörande.

Angående de till konventionen hörande
reglementena synes det enligt ett
senare beslut av Ivungl. Maj :t som om
Kungl. Maj :t ej ansett dessa innefattade
i nyssnämnda ratifikationsbeslut. Först
den 14 april 1961 »godkände» nämligen
Kungl. Maj :t radioreglementet, som för
Sverige trädde i kraft den 1 juli 1961.
Man kan emellertid fråga sig om inte
de fyra reglementena automatiskt innefattats
i ratificeringen av konventionen.
Detta framgår nämligen både av konventionens
ordalydelse och av ratifikationshandlingen.

I ratifikationshandlingen talas det om
ratificerande av telekonventionens alla
artiklar, punkter och klausuler, och i
konventionens artikel 21 heter det:
»Medlemmarna och de associerade medlemmarna
äro pliktiga att uppehålla
föreskrifterna i denna konvention och
de därtill knutna reglementena.» »Godkännandet»
av radioreglementet den 14
april 1961 framstår för mig i en ganska
egendomlig dager. Man frågar sig om
detta gällde någon egendomlig form av
extra ratificering.

Samtidigt med radioreglementet godkändes
ett av de andra reglementena,
det s. k. tilläggsradioreglementet. Är då
inte de övriga av de fyra nämnda reglementena,
nämligen telegrafreglementet
och telefonreglementet, vilka såvitt jag
vet inte blivit föremål för sådant »godkännande»,
inte av samma rättsliga valör
som radioreglementet och tilläggsradioreglementet?
Enligt min uppfattning
verkar det hela ganska rörigt, och
det vore intressant att från statsrådsbänken
få en förklaring på detta.

Parentetiskt vill jag här skjuta in att
telekonventionens text väntas föreligga
i svensk översättning tidigast vid årsskiftet.
Radioreglementet beräknas dock
föreligga i svensk språkdräkt redan i
juli i år. Det kan då ur en synpunkt
vara förklarligt att överenskommelserna
ej förelädes riksdagen för ratifika -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

tion, nämligen att konventionen endast
förelåg på språk, som flera av riksdagens
ledamöter ej behärskar; men i så
fall tycker jag faktiskt att det hade varit
Kungl. Maj :ts skyldighet att illa
kvickt ombesörja en översättning. I
varje fall har det tydligen ej ansetts
vara någon brådska med en sådan.

Jag lämnar dessa formella frågor och
konstaterar att Kungl. Maj :ts första bedömande
av konventionen måste ha varit
det riktiga, nämligen att konventionen
inte förpliktigar Sverige till ingripande
av den art som propositionen
föreslår och att följaktligen riksdagens
medverkan vid ratifikationen ej var behövlig.

I konventionens artikel 21, som jag
nyss citerade, stadgas det nämligen uttryckligen
att konventionen endast ålägger
medlemsstat förpliktelser med avseende
på radiostationer, som upprättas
eller drives av staten själv eller av
auktoriserade företag på telekommunikationernas
område. Dessa förpliktelser
torde Kungl. Maj :t kunna fullgöra med
tillhjälp av administrativa bestämmelser
utan riksdagens medverkan. Detta
är alldeles uppenbart. Om konventionen
hade innefattat mera omfattande
förpliktelser, hade Kungl. Maj :t haft
skyldighet att före ratificeringen förelägga
riksdagen förslag till de lagbestämmelser
som skulle erfordras till
fullgörande av dessa mera omfattande
förpliktelser. Redan däri att Kungl.
Maj :t först nu, sedan konventionen varit
i kraft någon tid, föreslår åtgärder
i syfte att upprätthålla konventionens
regler, ligger ett medgivande att konventionen
icke i och för sig innehåller
bestämmelser som kräver lagstiftningsåtgärder
från svensk sida. De i propositionen
åberopade rekommendationerna
kan inte i och för sig skapa några
folkrättsliga förpliktelser.

Statsrådet Kling uttalade i Nordiska
rådet den 22 mars 1962, att det är varje
lands skyldighet att träffa föranstaltningar
för att skaffa respekt för nyss -

nämnda förbud i radioreglementet. Jag
citerar: »Den svenska regeringen har
den inställningen att om vi har anslutit
oss till en internationell konvention,
så är vi också skyldiga att följa den.
Om denna konvention ålägger oss något,
så är det vår skyldighet att genomföra
det. Det internationella radioreglementet
förbjuder uttryckligen den verksamhet
det här är fråga om och då är
det varje lands skyldighet att träffa
föranstaltningar om att detta förbud
respekteras.»

Särskilt statsrådet Klings uttalande
men även ordalagen i propositionen
öppnar för övrigt fullständigt oanade
perspektiv beträffande Kungl. Maj:ts
möjligheter att binda riksdagen. Det
innebär ju helt enkelt, om man klär av
det allt oväsentligt, att om Kungl. Maj:t
ratificerar en konvention och det sedan
visar sig att det behövs lagstiftning
av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt
för att ge effekt åt konventionen
för att —■ som jag sade — sätta
tänder i den, så skulle riksdagen bara
ha att tacka och ta emot och bifalla de
åtgärder, som Kungl. Maj :t anser lämpliga.
Milt uttryckt är detta sannerligen
inte i överensstämmelse med uppfattningen
om riksdagen och om dess betydelse
och roll i ett modernt demokratiskt-parlamentariskt
land.

Detta är ett mycket egendomligt resonemang,
tycker jag. Det är jag inte
ensam om att tycka. Trots vad herr
Martinsson sade om professor Alf Ross
så tror jag på Ross och skall citera honom
— jag kan i förbigående upplysa
om att han är herr Martinssons politiske
meningsfrände och alltså min motståndare.
Ross säger att det finns »anledning
till förvåning över att denna
missuppfattning» — alltså uppfattningen
att man skulle vara skyldig att lagstifta
på detta område —• »som i och
för sig är så orimlig, har kunnat uppstå».
Som jag tidigare har framhållit
ken det i varje fall inte bli tal om skyldighet
att vidtaga sådana åtgärder som

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

föreslås i propositionen. Det föreligger
icke någon folkrättslig skyldighet för
medlemsstaterna att i intern rätt generellt
kriminalisera verksamhet, som bedrives
i strid mot förbudet.

Jag övergår därefter till att närmare
belägga detta mitt påstående. Jag vill
först erinra om vad som i reservationen
anförts från utlåtandet av Alf Ross beträffande
hur långt Danmarks förpliktelser
enligt konventionen sträcker sig.
Vad han sagt gäller lika mycket alla de
andra länder som ratificerat som det
gäller Danmark.

Vidare åberopas och citeras i propositionen
vissa rekommendationer, nämligen
en rekommendation, nr 16, till
1959 års radioreglemente och en rekommendation
den 15 juni 1960 av presidenten
för Europeiska Rundradiounionen.
Jag kan inte alls dela herr Martinssons
uppfattning att dessa rekommendationer
skulle ha någon betydelse
för vår lagstiftning. Herr Martinssons
ord föll så, att man inte helt kan bortse
från rekommendationerna. Jo, det
kan man visst. Professor Ross säger att
uttrycket rekommendation vanligen användes
som beteckning på något som
icke på något sätt är rättsligt förpliktande
för den eller dem till vilka den
riktas; vidare framhåller han att »det
finns i konventionen med tillhörande
reglementen ingen hållpunkt för att uttrycket
rekommendation skulle förstås
på annat sätt än det sedvanliga och naturliga.
Tvärtom framgår det klart av
reglementets bestämmelse nr 634» —
reglementet finns väl att tillgå här —
»att en rekommendation kan avvisas
såsom oacceptabel och att den alltså
icke är förbindande».

Man kan över huvud taget fråga sig
varför Kungl. Maj :t i propositionen har
brytt sig om att citera dessa rekommendationer.

Än viktigare är emellertid Ross’ fastslående
av att såvitt angår radiosändning
varje medlemsstat endast bär ansvaret
dels för de av staten själv driv -

na radiostationerna, dels för de stationer
som drives efter auktorisation av
ifrågavarande stat. Han framhåller vidare
att av radioreglementets bestämmelse
nr 732 framgår att licens för en
fartygsradio&tation, bortsett från enstaka
un dantagstillfällen, förutsattes utfärdad
av regeringen i det land, i vilket
fartyget är registrerat. Det synes mig
alldeles klart framgå av Ross’ utlåtande
att konventionen endast ålägger medlemsstaterna
skyldighet att sörja för att
konventionens och reglementenas krav
uppfylles vad angår fartyg, registrerade
i medlemslandet, och detta var fartyget
än befinner sig. Följaktligen är det alltid
registreringen som är avgörande
för ifrågavarande lands förpliktelser.

Jag vill sluta med ett par ord om syftet
med detta lagförslag, och här kan
jag även i hög grad instämma i vad fru
Gärde Widemar och fru Kristensson
sagt. Eftersom staterna ej har någon
förpliktelse att genomföra en dylik lagstiftning
måste det vara andra motiv,
som varit drivande. Som framhållits
har det inte förekommit några i verklig
mening störande utsändningar. Jag
kan inte komma ifrån, att det egentliga
syftet med den föreslagna lagstiftningen
måste vara att värna om och
stärka radiomonopolet. Vad skulle för
övrigt hela § 3 i lagen kunna ha för
betydelse utom just monopolets värnande? Min

principiella uppfattning beträffande
statsmonopol torde vara så väl
känd, herr talman, att jag här ej behöver
utveckla densamma.

Det stärkande av radiomonopolet varom
här är fråga är enligt min mening
synnerligen farligt ur principiell synpunkt.
Det rör sig dock om så grundläggande
mänskliga fri- och rättigheter
som yttrandefrihet, valfrihet och fri
tillgång till informationer.

Mig veterligen har jag bara några få
gånger, kanske ett par, tre gånger under
kortare stunder hört på Radio
Nord. Jag kan alltså icke fälla ett om -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot

döme om densamma, men även om jag
skulle ha lyssnat till den så mycket att
jag kunde fälla ett omdöme, och även
om detta omdöme bleve helt negativt
skulle jag citera Voltaires berömda ord:
»Jag ogillar allt vad Ni sagt, men jag
vill till det yttersta försvara Eder rätt
att säga det.» Dessa ord har i våra dagar
lika stor giltighet som när de fälldes
och de liar i dag en än större betydelse.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få ansluta mig till de yrkanden som
framställts om bifall till reservationen
av herr Alexanderson m. fl.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag hade inte tänkt att
jag skulle behöva besvära kammaren ytterligare,
men jag blev utsatt för ett
gruvligt angrepp här av herr Munktell
i början av hans anförande. Han frågade
mig bl. a. vilka rättsvetenskapsmän jag
har haft att göra med. På denna fråga
kan jag bara svara att det är herr Munktell
och övriga lärare vid den juridiska
fakulteten i Uppsala som jag har haft
kontakt med.

Angreppet var ju närmast grundat på
att jag skulle ha uttalat mig kränkande
om professor Ross. Vad jag velat framhålla
är att professor Ross avgivit ett
utlåtande till den advokat som företräder
Radio Mercur. Jag har också riktat
en anmärkning mot reservanterna för
att detta inte angivits när de i sin framställning
åberopat bl. a. professor Jägerskiöld
och professor Ross.

I övrigt har jag också med mycket
stor behållning tagit del av en del av
professor Ross’ arbeten, men jag kan
lika litet i detta fall som beträffande
herr Munktells framställning här svära
på magisterns ord.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson backade
så att det stod härliga till, och det
är jag glad över. Nu är det inte fråga

rundradiosändning på öppna havet m. m.

om »beställningsarbeten» utan om att
i alla avseenden »svåra på magisterns
ord». Det är emellertid inte fråga om
det heller, utan det är fråga om ett bedömande
av en framstående och internationellt
erkänd rättsvetenskapsmans
utlåtande.

Herr LUNDRERG (s):

Herr talman! Jag måste erkänna, att
jag inte som herr Martinsson kan säga
att jag är lärjunge till herr Munktell
utan jag har som tur är inte haft honom
som lärare. Men, herr talman, den
debatt som förts här i dag, förefaller
vara en professorernas debatt. Argumenteringen
har gått ut på vad den och den
professorn har sagt om den och den
tillämpningen av den och den lagen.

Jag skulle vilja säga till herrarna och
damerna här att det i dag är Sveriges
riksdag som skall ta ställning till om vi
skall följa det som vi anser vara rätt eller
inte. Även om det i dag gäller miljonärernas
rätt så får även de följa den
rätt som gäller den unga flicka, som
dömdes för att hon tagit sex öre. Detta
är nämligen en principfråga av stor betydelse.
Det är fråga om vi skall anse
att om vi antar en konvention eller om
vi stiftar en lag så skall den följas till
dess att något annat gäller.

Det har också här genomgående talats
om piratradio. Det är ganska intressant
att alla kallar radion för piratradio.
Det är väl ändå så att pirater
i regel inte har något större intresse av
vad som är rätt utan de tar vad de anser
ger största utdelningen.

Eftersom jag nu måste försöka gå in
i debattten på professorsstadiet, skulle
jag också vilja citera en professor, nämligen
Herbert Tingsten, som lär kunna
en del om statsrätt och statsvetenskap.
Han säger bl. a.: »Men statsrättens uppgifter,
metod och arbetsförhållanden bli
icke desamma i ett statiskt politiskt
system som i ett låt oss säga dynamiskt.
Och den statsrättsvetenskap blir irrelevant,
som icke fattar sin uppgift annor -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna

ledes än att den i en stat, där klyftan
mellan författning och politisk praktik
är djup, nöjer sig med att skapa en lärobyggnad
av ''systematisk fasthet’, men
utan verklighetskaraktär.» Han säger
också: »I fråga om stater utan fast kompetensfördelning
och stater, i vilka under
lång tid vissa konventioner på författningslivets
område följts, hade däremot
den rent juridiska analysen verkat
torftig eller t. o. m. absurd. Då klyftan
mellan författning och politisk
praktik är djup, blir hela det statsrättsliga
betraktelsesättet irrelevant», d. v. s.
betydelselöst, likgiltigt och intresselöst.

Mina damer och herrar, jag undrar om
det inte bleve ganska intresselöst, därest
vi i den svenska riksdagen skulle
diskutera hur olika människor — låt
vara med professors grad —- tänker,
tycker och önskar tillämpa något. Vi
skall också komma ihåg, att politik och
juridik i alla tider har hört intimt samman.
Men om vi i en brytningstid, som
vi nu upplever, skulle komma dithän att
juridiska professorer med flera blir
en politisk makt i ett demokratiskt samhälle
genom att deras tolkning och tilltillämpning
av olika bestämmelser skulle
bli utslagsgivande, måste jag säga att
professorerna och de s. k. vetenskapsmännen
inom juridiken har gått för
långt.

Vad gäller då kärnpunkten i detta
sammanhang? Jo, här har citerats en
del protokoll, men jag vill bara slå fast
att vad det här gäller är inte beslut om
ett förbud utan att skapa respekt för ett
förbud som Sverige redan har anammat.
Naturligtvis kan man alltid ställa frågan,
om man skall visa respekt för ett
förbud, varom beslut fattats av Nordens
stater och som tillkommit i samarbete
mellan dessa. I det fallet blir det bara
fråga om hur man uppfattar det nordiska
och internationella samarbetet. Om
vi betraktar det nordiska och internationella
samarbetet och de internationella
konventionerna på det sättet att
de skulle vara av mindre betydelse eller

havet m. m.

rent av en nullitet, måste man fråga om
det inte är en dödsstöt mot de organisationer
som vi har skapat för att få till
stånd detta samarbete.

Här är det inte fråga om kränkt frihet
utan det gäller att respektera att
gällande regler för kommunikationerna
folken och nationerna emellan upprätthålles.
Om piratradioverksamhet och
liknande företeelser tolereras i ett demokratiskt
land, har vi öppnat möjligheten
för ett allas krig mot alla. Om
Sverige hävdar att vi iskall ha en rättsordning
på detta område, åtminstone
under fredstid, är det nödvändigt att vi
tillser att de överenskommelser vi har
varit med om att ansluta oss till verkligen
efterföljes.

Herrarna har här med darr på rösten
talat om grundlagen m. m. Jag vill säga
att även jag har läst grundlagen och
försökt att följa med litteraturen på
detta område. Jag vill då fråga: Är en
överenskommelse mellan de nordiska
staterna av den karaktären, att den kan
anses betydelsefull, och har vi anledning
att följa densamma? På detta svarar
jag ett obetingat ja. Om man gör det,
kan jag inte finna belägg för att regeringen
i något avseende gjort avkall på
grundlagens bestämmelser. Oavsett de
formella synpunkterna, som tycks vara
det väsentliga här i dag, har vi ändå ett
konstitutionsutskott som redan skulle
ha gjort oss uppmärksamma på om regeringen
i detta fall inte hade följt
grundlagen.

Vi har, som jag förut sade, råkat in
i en besvärlig situation. För mig är det
nordiska samarbetet väsentligt. Två
professorer, herrar Ohlin och Munktell,
har nu satt in den grövsta attack man
kan tänka sig mot detta samarbete. De
har på olika sätt försökt motivera varför
man inte skulle godta vad Nordiska
rådet i Helsingfors hade rekommenderat.
Detta är än mera allvarligt, därför
att den ene av professorerna har varit
president i Nordiska rådet och var vice
president vid det senaste rådssamman -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

trädet. Om en president eller en vice
president inte har respekt för den organisation
han tillhör, måste man ställa
sig frågan: Är inte detta detsamma som
att organisationen inte har det förtroende,
det stöd och den betydelse, som vi
bör tillmäta den? För lekmannen förefaller
detta att vara en mycket allvarlig
sak.

Om det inte är så att Nordiska rådet
tillmäts någon betydelse utan man enbart
av politiska och praktiska hänsyn
nu tar upp denna fråga därför att det
är valår, då är det än mera allvarligt om
Nordiska rådet görs till tummelplats för
politiska resonemang och spekulationer.
Den juridiska behandlingen och bedömningen
av denna fråga är lika allvarlig,
eftersom, som jag sade, juridiken
och politiken bruka gå hand i hand under
gången tid. Om genom lärarnas förkunnelse
vid våra universitet och högskolor
den uppfattningen vinner terräng
att en lag eller en konvention inte behöver
efterföljas, är det allvarligt. Bestämmes
undervisningens inriktning av professorerna,
är det än mera allvarligt,
därför att även om vi nu har fått till
stånd en annan undervisning i fråga om
den juridiska utbildningen och denna
undervisning kan inge vissa förhoppningar,
kan vi inte bortse ifrån att innan
alla gamla dammiga professorskompendier
försvunnit från den juridiska utbildningen
har vi hunnit med att skapa
många allvarliga problem för det svenska
samhället.

Nu säger fru Gärde Widemar, att de
skiljaktiga meningarna inte gällde lagförslaget
som sådant utan syftet med
detsamma. Hon talade om Nordiska rådets
behandling av frågan och ansåg att
man inte behövde ta så allvarligt på
vad rådet kommit fram till. Vidare talade
hon om de medborgerliga rättigheterna
i ett demokratiskt land o. s. v. Jag
skulle vilja fråga fru Gärde Widemar:
Om vi tänker oss att vi kommer på
Norrbro, och det mot förmodan inte
skulle finnas någon trafik framför oss,

men det lyser rött ljus vid en gatukorsning,
kan vi då köra mot det utan
att detta handlingssätt blir beivrat? Visserligen
kan det i det fallet inte inträffa
någon olycka, eftersom det inte finns
någon trafik, men vi anser det ändå
självklart att i största möjliga utsträckning
försöka att följa de regler som
finns. Om man skulle slå in på den väg,
som reservanterna här så varmt har talat
för, blir resultatet att vi hamnar
ute i det ovissa. Eftersom vi ännu lever
i rättssamhälle borde vi slå vakt
om detta.

Fru Kristensson talade bl. a. om lagrådet
och dess behandling av ärendet.
Ja, lagrådet har inte gjort någon invändning,
när det yttrat sig om det som lagrådet
hade att yttra sig om. Men när
lagrådet blir en politisk församling och
gör politiska bedömningar, som vi aldrig
har efterfrågat, kommer rådet fram till
att man med hänsyn till vissa omständigheter
skall skjuta denna lagstiftning på
framtiden. Detta om något är väl att
tumma på de regler, som finns för hur
arbetet skall bedrivas inom lagrådet.
Rådets ställningstagande blir än mera
allvarligt, då högern — och även folkpartiet
— mycket kraftigt har instämt
i avslagsyrkandet när det gäller lagstiftningen.

Jag vill bara se till fakta. Jag har
här protokoll från Nordiska rådet. Vad
säger det? Jo, att bland delegaterna vid
Nordiska rådets möte fanns tre av folkpartiets
främsta män, nämligen professor
Ohlin samt herrar Lundström och
Helén. Herr Helén skulle också enligt
protokollet ha ingått i det juridiska utskottet,
som fru Gärde Widemar tillhörde
såsom suppleant.

Vid omröstningen avgavs 48 röster för
juridiska utskottets förslag, där man
bl. a. konstaterar, att de olika staterna
har anslutit sig till den internationella
radiokonventionen av år 1959, som rekommenderar
vidtagandet av åtgärder,
avsedda att göra det möjligt att skydda
oss mot bl. a. piratradioverksamhet.

2—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 25

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna

För utskottsförslaget röstade bl. a. en
högerman. Det var efter vad jag kan förstå
herr Cassel. Eftersom han är jurist,
förstår jag att han har respekt för vissa
rättsregler. Jag utgår ifrån att det måste
betraktas som mycket hedrande, då
han har ansett att lag skall följas och
rätt skipas, oavsett vem eller vad saken
än må gälla.

Bland dem som röstade mot utskottets
förslag och reserverade sig mot rådets
beslut var fru Gärde Widemar och fru
Ingrid Segerstedt-Wiberg. Men hur jag
än har letat, har jag inte kunnat återfinna
herr Heléns namn i samband med
omröstningen. Herr Ohlin sägs ha varit
sjuk på morgonen, även om han tillfrisknade,
så att han kunde tala på
kvällen. Herr Lundström var visst också
frånvarande. Jag ställer mig den frågan:
Är det rimligt att som ombud för
Sverige vara förhindrad att fullgöra det
uppdrag, som är förenat med att vara
delegat vid Nordiska rådet, när en fråga
skall avgöras, som tillmätes så stor betydelse
i ens hemland?

Herr talman! Oavsett hur man ser på
denna fråga måste man säga att Sveriges
riksdag, som värnare av frihetsreglerna
i en rättsstat, inte bara teoretiskt utan
även praktiskt, måste se till att de möjligheter
tekniken har ställt till vårt förfogande
inte missbrukas genom ovarsamhet
eller genom politiska och andra
spekulationer. Det är nog med att förbindelserna
bryts under krig och krigsfara.
Jag tror att riksdagen själv, utan
professorernas teoretiska utläggningar,
kan ta ställning till denna fråga.

Jag ber, herr talman, med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg frågade
efter anledningen till att jag inte deltog
i behandlingen av denna fråga vid Nordiska
rådets sammanträde i Helsing -

havet m. m.

fors. Jag vill upplysa herr Lundberg om
att jag redan före jul, innan denna fråga
över huvud taget var aktuell, till den
svenska delegationen anmälde att min
avsikt var att delta i sammanträdena endast
under de två första dagarna och
att jag därefter skulle delta här i Sverige
i särskilda utskottets arbete som
beräknades börja just då. Min ersättare,
fru Gärde Widemar, ryckte därför in
på min plats i Nordiska Rådet.

Fru KRISTENSSON (h) kort gengenmäle: Herr

talman! När man hör herr
Lundberg lägga ut texten, får man i viss
mån intrycket att denna fråga haft förmänga
att på vissa håll väcka aggressioner.
Jag kan inte förstå att frågan om
piratsändare skall behöva vålla så mycken
uppståndelse. Det är i själva verket
en fråga av mycket ringa betydelse.

Det var ett yttrande av lierr Lundberg
som gjorde att jag begärde ordet
för replik, enär jag anser att det inte
bör få stå oemotsagt. Herr Lundberg
gjorde faktiskt gällande att det lagråd vi
har och som vi har anledning att vara
stolta över, skulle vara en politisk församling,
vars ståndpunktstaganden skulle
vara politiska. Detta uttalande, herr
talman, vänder jag mig bestämt emot.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var en passus i herr
Lundbergs anförande som uppkallade
mig. Konventionen av år 1959 och radioreglementet
underställdes ju inte
riksdagens prövning, utan den var föremål
för Kungl. Maj:ts beslut. Kunnigt
folk gör faktiskt gällande att riksdagens
prövning hade varit nödvändig om konventionen
eller radioreglementet skall
anses innebära en förpliktelse för vårt
land att införa kriminell lagstiftning i
anledning av konventionen. I en kommentar
till grundlagarna, som utgivits
av Robert Malmgren och bearbetats av
Gustaf Petrén och Halvar Sundberg he -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

ter det: »överenskommelser som angå
frågor, i vilka riksdagen har åtminstone
medbestämmanderätt — t. ex. om ändring
av tullsatserna, eller om likartad
civil eller kriminell lagstiftning — skola
underställas riksdagens godkännande,
oberoende av frågans vikt.»

lag anser det citerade så viktigt att
det bör införas i kammarens protokoll.
Fullt så enkel som herr Lundberg vill
göra den är inte denna fråga. Det vore
bra om det jag nyss citerade kunde
vinna gehör i riksdagen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag räknade upp
vilka som var med i Nordiska rådets
sammanträde i Helsingfors följde jag
den förteckning som är fogad till rådets
protokoll. I denna förteckning fanns
ingen anmälan om att någon endast
skulle delta i de första dagarnas sammanträden.

Till fru Kristensson vill jag säga att
jag inte har gjort gällande att lagrådet
är en politisk församling, men jag har
sagt att lagrådet skall yttra sig där det
har behörighet, nämligen i fråga om
lagarna. Det skall inte göra politiska
bedömningar, och det är en politisk
bedömning som lagrådet gjort i denna
fråga. Det är det jag har kritiserat. Jag
vill emellertid påpeka att lagrådet inte
kunnat mobilisera någonting för ett avslagsyrkande
då det har gällt att bedöma
lagligheten.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Lundberg
berörde mitt agerande vid Nordiska
rådets sammanträde i Helsingfors har
jag begärt replik för att närmare redogöra
för min ställning i denna fråga.
Jag skall fatta mig kort.

Det är alldeles riktigt att jag vid Nordiska
rådets sammanträde röstade för de
resolutionsförslag som framlades av juridiska
utskottet. Jag gjorde det fullt
medvetet, jag visste precis vad det var

fråga om, och jag har fortfarande den
uppfattningen att min röstning vid det
tillfället var riktig. Jag kommer dock
inte att rösta för den proposition som
föreligger. Då kan en och annan undra
hur det kan komma sig att jag kan
rösta för Nordiska Rådets resolutioner
men inte rösta för propositionen. Det
kunde jag göra helt enkelt därför att i
Nordiska rådets resolutioner uttryckligen
sades ifrån att Nordiska rådet inte
tog ställning till vilken åtgärd de olika
nordiska länderna borde vidta.

Jag var överens med statsrådet — vi
hade långa samtal i denna fråga — om
att det var ett missförhållande att det
fanns en s. k. piratsändare, även om den
inte störde. Jag var också ense med
statsrådet om att man borde göra något
för att stoppa piratsändarens verksamhet.
Men jag betonade redan vid det
tillfället, att jag inte på något sätt kunde
förbinda mig att rösta för ett regeringsförslag
från svenskt håll därför att
jag inte sett det, inte visste vad det innehöll.
Statsrådet insåg att jag hade min
fulla frihet på denna punkt.

Nu har jag sett lagförslaget, och jag
tycker inte det är övertygande. Jag anser
att det är ett ganska dåligt lagförslag
och att man bör följa den linje som
utskottet anvisat, nämligen att ta det
litet lugnt, ta upp diskussioner på det
europeiska planet och se efter vilka resultat
man kan komma till på det europeiska
planet och inte försöka att genom
lagstiftning — jag är inte säker på om
det bör ske genom lagstiftning eller annan
åtgärd — göra ett sådant ingripande
att piratsändningar inte vidare
kan förekomma.

.lag håller med fru Kristensson om att
man blåste litet för hårda trumpetstötar
i detta ärende. Det är ett ganska blygsamt
ärende, ehuru det rönt anmärkningsvärt
stort offentligt intresse. När
man hör herr Lundberg tala kommer
man gärna att tänka på Heidenstams
ord: »Hur lätt bli människornas kinder
heta!»

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
som sades sist, om hettan, vill jag fråga:
Var herr Cassel så oerhört het, att
han inte kom underfund med hur han
skulle tänka och tycka utan röstade så
att säga i en dimma och därför kom
att rösta ja till juridiska utskottets förslag,
som bl. a. säger — jag kan inte
läsa danska, men jag skall försöka så
gott jag kan — att utskottet förutsätter,
att »de i faellesskab traeffcr foranstaltninger
for åt sikre gennemf0relsen af
det af dem alle tiltrådte internationale
radioreglementet, for så vidt angår radiospredning
i strid med dette og bestemt
til modtagning på et nordisk
lands område»?

Jag vill bara till herr Cassel säga, att
nog är det väl underligt att han vid det
tillfälle då han röstade i Nordiska rådet
ansåg denna uppfattning vara riktig,
men så helt plötsligt, när det uppstår
cn politisk debatt om frågan i vårt
land, går denna uppfattning över.

Då kan man säga, att även om man
kunde misstänka hetta i början, så frågar
man sig, om det inte snarare blev
nedfrysning på slutet.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr Lundbergs insinuation, att jag
skulle ha befunnit mig i dimma på Nordiska
rådets sammanträde i Helsingfors,
får stå för hans egen räkning. Herr
Lundberg får lov att sätta sig lugnt ner
i bänken och läsa vad som står på sidan
15 i propositionen, de två sista raderna.
Jag kan läsa upp dem, om det
är besvärligt aitt hitta dem. Där står:
»Utskottet anser det emellertid icke
nödvändigt att taga ställning till i vilken
form ett ingripande mot piratsändarna
mest ändamålsenligt bör ske.»

Alltså: jag är överens med herr Lundberg
om att ett ingripande på något sätt
bör ske, men jag är inte riktigt överens
med honom om att det här sättet är det
lämpligaste. Jag skall ta ett riktigt enkelt
exempel. Om vi är överens om att

företaga en resa från Stockholm till
Göteborg, herr Lundberg och jag, så
kan vi ju i alla fall råka i den hetaste
dispyt om huruvida vi skall flyga eller
ta tåget.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av att jag tillsammans med
herr Dahlgren i denna kammare väckt
en motion, nr 885, i anslutning till proposition
nr 171.

Vi har i motionen tagit upp vissa
spörsmål beträffande Sveriges radio.
Det kan inte förnekas, att de radiosändare
som varit förlagda intill svenskt
territorialvatten och sänt program riktade
till Sverige haft en viss effekt i
konkurrenshänseende till Sveriges radio.
Tillkomsten av melodiradion i Sveriges
radio utgör ett belägg härför.

Jag vill här något beröra melodiradion.
I anslutning till det föreliggande
utskottsutlåtandet synes det vara angeläget
att särskilt fästa uppmärksamheten
vid att programmen i större utsträckning
än vad som nu sker tar hänsyn
till ungdomens behov. Utan tvivel
liar piratsändarna haft programinslag
som attraherat speciellt ungdomen.

När nu dessa piratsändare upphör
med sin verksamhet är det angeläget
att ersättning för dessa skapas i så
måtto, att Sveriges radio tillförsäkras
sådana program som tilltalar även dem
som nu tillhör piratsändarnas lyssnarkrets.
Jag delar därför icke utskottets
mening när utskottet säger sig icke finna
skäl att närmare ingå på dessa
spörsmål. Om man förbjuder piratsändarnas
sändningar, måste man bjuda
något annat i stället. Det är därför,
herr talman, som jag finner det angeläget
att något beröra de synpunkter
som är framförda i motionen II: 885.

I riksdagen har vid olika tillfällen
omvittnats det stora behovet av att finna
alla tänkbara möjligheter att samla
ungdomen kring positiva fritidsintressen,
i syfte att hindra de unga att gli -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

da in på vägar som i sämsta fall kan
leda dem in på brottets bana. Härvidlag
har dessa massmedia en väsentlig
uppgift att fylla. Det bör ankomma på
radions och televisionens programverksamhet
att i program och programval
söka tillgodose ungdomens smakriktningar
och behov men också att samtidigt
söka engagera ungdomen i och
för programmen. Det kan icke förnekas
att piratsändarna — det har erfarenheten
visat — i stor utsträckning
lyckats fånga ungdomens intresse, kanske
t. o. m. mera än vad Sveriges radio
har kunnat göra.

Melodiradion tillkom som motvikt
mot Radio Nord med ett lättare underhållningsprogram
som tar sikte på
att tillgodose den lyssnarkrets som är
mera intresserad av lättare musik. Huruvida
melodiradion lyckats med sin
uppgift, därom är meningarna delade.
Enligt min mening har melodiradion
icke fått den effekt som var avsedd.

I vår motion har vi framkastat tanken,
att Sveriges melodiradio skall ersättas
med en speciell ungdomsradio,
benämnd Sveriges ungdomsradio. Om
detta skall ske i form av ett speciellt
ljudradioprogram får i så fall närmare
utredas. Dock anser vi att om vi icke
kan få tre parallella ljudradioprogram,
skall huvuddelen av program 2 användas
för speciella ungdomsprogram.
Programmen skall skapas av ungdom
och för ungdom. Ungdomsradion skall
tillgodose ungdomens behov av goda
program, varierande sådana, attraktiva
programinslag på tider av dygnet då
man kan förutsätta att lyssnarfrekvensen
bland ungdomen är störst. Programmen
skall vara underhållande men
också samtidigt ha ett inslag av rent
ungdomsfostrande karaktär. Frågor om
utbildning, idrotts- och fritidsverksamhet,
yrkesval, film, böcker, religiösa
och humanistiska spörsmål skall även
ha sin givna plats i ungdomsradion.

Ungdomsradion skall återspegla ungdomens
liv och arbete i dagens sam -

hälle och beröra de problem och problemkomplex
som möter dagens ungdom.
Givetvis skall ungdomsradion återspegla
de arbeten som utföres av skilda
ungdomsorganisationer såsom de
politiska, religiösa, nykterhets- och
folkbildningsorganisationerna och icke
att förglömma idrottsrörelsen. Ja, all
ungdomsverksamhet av ideellt slag
skall den tilltänkta ungdomsradion försöka
att återspegla och lämna glimtar
av deras verksamhet.

Programmen skall helt naturligt inte
få en alltför ensidig inriktning; givetvis
skall berättigad hänsyn tagas till
ungdomens skiftande behov och intressen.
Tonårsungdomcn önskar ett lättare
underhållningsprogram än den äldre
ungdomen, vilket man måste ta hänsyn
till vid programmens uppläggning.

Vad man däremot inte skall giva avkall
på är att programmen skall uppläggas
så att man icke åsidosätter dess
fostrande betydelse.

Den återstående programtiden som
icke behöver användas för ungdomsradion
skall användas av melodiradion,
och då vill jag särskilt framhålla att
programmen skall vara utformade så
att hänsyn tas till den lyssnarkrets som
hör dessa program, skiftesarbetare,
långtradarchaufförer, husmödrar m. m.
Dessa vill ofta ha ett lättare program.

Det synes enligt min mening vara
värt att pröva uppslaget med en speciell
ungdomsradio, vilket skulle kunna
vara ett verksamt medel i ungdomsfrämjande
syfte. Ansvaret för programmens
uppläggning skulle läggas på en
ungdomskommitté med starkt ungdomligt
inslag. De stora ungdomsorganisationerna
skall aktivt medverka i programmens
uppläggning. Genom den här
skisserade ungdomsradion kunde Sveriges
radio ge sitt aktiva och värdefulla
stöd åt de olika ungdomsorganisationernas
verksamhet.

Herr talman! Jag är medveten om
att jag av konstitutionella skäl är förhindrad
att ställa något yrkande rö -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

rande radioverksamhetens utformning.
Jag har dock genom mitt inlägg i denna
debatt velat föra fram frågan och
aktualisera densamma. Samtidigt vill
jag uttala en förhoppning om att ledningen
för Sveriges radio måtte finna
skäl till att närmare fundera på uppslaget
om ungdomsradion. Jag vill slutligen,
herr talman, yrka bifall till de
av herr Ferdinand Nilsson och Svensson
i Vä fogade reservationerna till
första lagutskottets utlåtande nr 40.

I detta anförande instämde herrar
Dahlgren (ep) och Gomér (ep).

Herr PALM (h):

Herr talman! Under denna debatt
har flera gånger sagts att det skulle
vara en liten fråga vi nu behandlar.
Ändå har denna proposition framlagts
på ett sätt som tyder på att i varje fall
regeringen anser frågan synnerligen betydelsefull.
Den snabba forceringen
måste nämligen motiveras med att frågan
gäller en angelägenhet där uppskov
skulle kunna vara riket till men
eller att synnerliga skäl i övrigt skulle
föreligga för att frågan behandlas nu.

Det är ofta så att ordflödet här i
kammaren står i omvänd proportion
till frågornas vikt. Jag är emellertid
inte säker på att frågan är så liten, i
varje fall blev jag inte övertygad härom
av herr Martinssons anförande. Jag
skall inskränka mig till att helhjärtat
instämma i herr Munktells välförtjänta
tillrättavisning av hr Martinssons
sätt att betygsätta de yttranden som
har förelegat från rättsvetenskapligt
håll. Om man från de maktägandes sida
har den inställningen, att expertutlåtanden
inte är något värda, ifall de
inte är användbara för det egna syftet,
är vi inne på farliga vägar. En sådan
inställning står i dålig överensstämmelse
med demokratisk uppfattning
om sanning och rätt.

Herr Martinsson nämnde något annat.
Han erinrade om att Sveriges radio
i ett reportage skadat en resebyrå,

och det är riktigt. På grund av att det
saknas klarhet i fråga om ansvarigheten
i Sveriges radio, kunde inte denna resebyrå,
som bevisligen lidit skada av
ett felaktigt reportage, få skadestånd
eller rättelse på annat sätt. Men hur
kan detta användas som motiv för denna
åtgärd mot Radio Nord och Radio
Syd? Nog tycker jag det vore angelägnare
och i varje fall mera brådskande
att klara upp ansvarighetsfrågan för
Sveriges radio än att så skyndsamt
skjuta radiopiratskutan i sank.

Det nordiska samarbetet har nämnts
i debatten, och just det förslag som
nu föreligger anges som ett väsentligt
utslag av nordiskt samarbete. I det fallet
tycker jag att talesättet om berget
som födde en råtta är i högsta grad
tillämpligt.

Man brukar inte skjuta mygg med
kanoner — om inte handlingen utlöses
av någon alltför hastig impuls. Man
kan dock otvivelaktigt gottskriva piratradion
för en del saker. Sålunda har
Sveriges radio startat melodiradion,
som många har haft glädje av, och detta
är ett bevis på att konkurrensen varit
nyttig.

Många starka argument har lagts
fram för att detta ärende borde uppskjutas
och lagen bättre förberedas och
för att i varje fall nordisk lagstiftning
bör bli likartad. Ett särskilt starkt skäl
är att eftersom detta är en internationell
fråga, man borde avvakta den behandling
som förestår inom Europarådets
juridiska kommitté.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herrar Alexanderson,
Gösta Jacobsson m. fl.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Vad vi just nu diskuterar
är ett förslag till lagstiftning som
skall göra det möjligt för oss att upprätthålla
den internationella rättsordningen
på radioområdet. Det är alltså en
liten fråga. Det är en praktisk fråga.

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Jag delar helt herr Cassels uppfattning
att frågan i detta parlament lika väl som
i det norska skulle kunnat passera utan
debatt, om man inte från visst håll hade
funnit det angeläget att låta det gå
troll i ord och politik i sakfrågan.

Jag anser mig därför nödsakad att
ånyo påminna om de internationella
regler som gäller på telekommunikationernas
område och de förpliktelser som
i det sammanhanget åvilar vårt land.
Härvid måste jag uttrycka min stora
förvåning över att fru Gärde Widemar
från denna talarstol betraktar den omständigheten,
att man från den svenska
regeringens sida lägger fram ett lagförslag,
som inte syftar till något annat
än att man skall följa upp den rekommendation
som har ställts till den
svenska regeringen och därmed också
till den svenska statsmakten som ett uttryck
för diktatur. Ja, den sista som
jag hade väntat mig att få höra det uttrycket
från var ändå första lagutskottets
ordförande, som mer än någon annan
borde ha respekt för åtgärder och förslag
som syftar till att vi skall hålla
de konventioner och reglementen som
vi har ratificerat.

Jag vill vidare i anledning av debatten
som den hittills har förts gärna
understryka att vad vi här har att diskutera
inte är frågan om kommersiell
radio eller inte, inte frågan om monopolradio
eller inte utan det är frågan
om huruvida vi skall följa upp vad vi
känner som en moralisk förpliktelse,
nämligen att se till att den konvention,
de regler, vi har godkänt också
respekteras. Jag är mycket överraskad
över att det finns personer som menar
att man kan skjuta en sådan fråga
åt sidan.

Låt mig, herr talman, efter att ha
gjort denna deklaration på grund av
inträffade omständigheter i kammaren
och anmärkningsvärda uttalanden, påminna
om att på telekommunikationernas
område sedan många år tillbaka
pågår ett samarbete som omfattar prak -

tiskt taget alla världens länder. Utan
överdrift kan man påstå att det samarbetet
är oundgängligen nödvändigt för
dagens samhällsliv. Detta gäller i all
synnerhet radiotrafiken. Trängseln i
etern är enorm och sändningsfrekvenserna
är i hög grad begränsade. Just på
grund av det sistnämnda har det varit
nödvändigt att med största noggrannhet
dela upp frekvensbandet mellan
olika slag av trafik och mellan skilda
områden och stater, önskemålen om
att få frekvenser har varit många, ja,
så många att inte alla på långt när har
kunnat tillgodoses. Att man har kunnat
åstadkomma en överenskommelse
beror enbart på att man från ömse håll
har visat tillmötesgående, att man har
jämkat de olika önskemålen från de
skilda staterna i förhållande till varandra
och på så sätt fått en fördelning.
Man har fått en konvention, som sedan
har ratificerats.

Här har sagts — och det behövde
kanske inte upprepas men jag vill ändå
gärna göra det — att denna konvention
tillkom 1959 och i anslutning
till den ett internationellt radioreglemente
som förbjuder sådan radioverksamhet
som bedrives av piratsändarna.
Radioreglementet innehåller således
följande klara och otvetydiga bestämmelse
— jag citerar ordagrant: »Det
är förbjudet att utanför nationellt territorium
upprätthålla och driva rundradiostationer
ombord på fartyg, luftfartyg
eller varje annat flytande eller
luftburet föremål.»

Så gott som alla världens länder har
också godkänt telekonventionen och radioreglementet.
Varför har man gjort
det? Jo, därför att man känner att det
är ett gemensamt intresse för samtliga
länder att man kommer överens om
hur de tillgängliga radiovåglängderna
skall fördelas mellan de olika länderna.
Det är en fullständig motsvarighet
till de diskussioner, jämkningar och
överenskommelser som vi har på andra
områden i det internationella sam -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

arbetet. Vi skall ställa denna konvention
i paritet med andra internationella
överenskommelser som vi har undertecknat
och rörande vilka vi vid så
många tillfällen alldeles enhälligt har
konstaterat att de måste respekteras,
om det skall kunna bli någon ordning
och samlevnad i världen. Utan en sådan
överenskommelse skulle det nämligen
uppstå ett fullständigt kaos i
etern.

Det är denna praktiska fråga som vi
här diskuterar — eller rättare sagt denna
praktiska frågas konsekvens. Hur
skall man bära sig åt för att medverka
till att skapa respekt för den överenskommelse,
som man har träffat? Motivet
till det mellanfolkliga samarbetet
på detta område har för övrigt också
fått ett mycket auktoritativt uttryck i
ett memorandum, som utgavs vid 1948
års FN-konferens om informationens
frihet. I detta memorandum heter det
bl. a.: »Den världsomfattande spridningen
av radiovågor, som ej tar hänsyn
till nationella gränser, det begränsade
antalet tillgängliga frekvenser och
faran för ömsesidig störning mellan radiostationer
kräver en rättslig reglering,
därest radioväsendet skall kunna
fungera tillfredsställande. Det finns inga
hinder för utgivningen av ett obegränsat
antal tidningar eller framställningen

av ett obegränsat antal filmer. —--

Frekvensbandens begränsning omöjliggör
emellertid, att ett obegränsat antal
radiostationer upprättas. Frekvenserna
måste fördelas mellan de olika kategorierna
av radiotrafik---och mel lan

stationerna i olika områden och
stater.»

Helt i linje med detta förbud som
telekonventionen och radioreglementet
innehåller mot piratsändare har till radioreglementet
fogats en rekommendation
i vilket medlemsstaterna anmodas
att vidta erforderliga åtgärder för att
förhindra piratsändarnas verksamhet.
Som motiv för ett ingripande anförs
också, förutom de skäl som nämndes i

mitt citat ur FN :s memorandum, att piratsändarna
inte är underkastade några
nationella lagar och förpliktelser och
att de inte heller iakttar några sådana.
När denna rekommendation skickades
ut åtföljdes den av en rekommendation
från presidenten för den europeiska
rundradiounionen, daterad den 15 juni
1960, till unionens medlemmar. Där
säger han:

»... med hänsyn till den trängande
nödvändigheten av att bringa till upphörande
driften av sändare, som redan
äro i verksamhet, och att hindra förverkligandet
av planer på att upprätta
nya sådana sändare anhefalles medlemmarna».

Jag skall bara citera den sista rekommendationen
därför att det är bara
den som är relevant i sammanhanget,
eftersom vi diskuterar lagstiftning. Denna
punkt lyder:

»... att företaga väsentliga ansträngningar
för att åstadkomma en nationell
lagstiftning, som medför straffansvar för
hjälp och stöd, till drift av sändare av
ifrågavarande slag i vad gäller tillhandahållandet
av förnödenheter, proviant,
tekniskt bistånd, kapital, reklammaterial
och program samt arbete och tjänster.
»

Mina damer och herrar! Detta är den
rekommendation som har tillställts oss.
Man kan le åt den om man vill, men
den som är intresserad av ett internationellt
samarbete gör det sannolikt inte.

Under det senaste året har det etablerats
ett antal radiosändare, som begagnas
för rundradiosändning utan något
tillstånd från någon myndighet i
någon nation. Sändarna har upprättats
på fartyg, som har förlagts till internationellt
vatten utanför ett lands kust.
De första sändarna av detta slag dök
upp i våra farvatten för några år sedan
och riktade sig till allmänheten i de
nordiska länderna. I samförstånd med
internationella teleorgan anmäldes förhållandet
för regeringarna i de länder i
vilkas fartygsregister sändarfartygen

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

var registrerade. Fartygen ströks då
omedelbart ur dessa länders fartygsregister,
men sändarfartygen hade ett antal
nya flaggor i sina sjökistor och kunde
tydligen växla nationalitet efter behag.
I själva verket är det numera mycket
tvivelaktigt om flera av dessa fartyg
verkligen har något hemland och
om de rätteligen inte är statslösa. Till
detta är att säga att Radio Nords fartyg
— numera försetts med ett nytt
namn — har Panamas flagg. Panama
har icke biträtt den internationella konventionen.
Det är för övrigt ett land
som inte biträder några sådana och därför
är föremål för blockad både från
Transportarbetarinternationalen och
från sjöfolkets motsvarande organisation.

Med anledning av att konventionsstridiga
sändare etablerat sig i de nordiska
farvattnen lät de nordiska regeringarna
genom en gemensam ämbetsmannadelegation
undersöka vilka åtgärder
som lämpligen kunde och borde
vidtas mot dessa. Man kom efter åtskilligt
arbete slutligen fram till den
samstämmiga uppfattningen att en lagstiftning
riktad mot piratsändarna borde
genomföras. Frågan kom också på
danskt och norsk initiativ under Nordiska
rådets prövning. Som bekant resulterade
det i att rådet med stor majoritet
rekommenderade att de nordiska
regeringarna gemensamt skulle vidta
åtgärder mot de konventionsstridiga
sändarna.

Alla de nordiska regeringarna har nu
till sina respektive riksdagar lagt fram
förslag till lagstiftning mot piratsändare.
Den svenska regeringens proposition
överensstämmer på ett undantag
när helt med det svenska lagrådets förslag.
För undvikande av allt missförstånd
är jag angelägen att understryka
att jag har precis lika stor respekt
för lagrådet som fru Kristensson.

slagets innehåll, när ändå den högsta
juridiska myndighet som finns i vårt
land har förklarat att lagen kan se ut
på detta sätt? Förslaget har också, som
bekant, tillstyrkts av majoriteten i första
lagutskottet, men det finns reservanter.
Dessa har här talat länge och
ingående om propositionen men kanske
mest om andra saker.

Tittar vi på reservationerna och på
en del av de motioner som är framburna
i anledning av propositionen, finner
vi en sak som är ganska genomgående,
nämligen att man nog på alla
håll — jag undantar herr Björkman,
vars motivering är oklar — är beredd
på att åtgärder av något slag bör vidtas.
Herr Heckscher har givit precis den
motivering som jag redan har anfört
för att förslaget i dag lagts på riksdagens
bord. Han säger i sin motion, och
han har därvidlag sitt förtroenderåd —-sin hjärntrust — med sig, följande:

»Radio- och televisionssändning kan
enligt sakens natur» — observera detta
uttryck -— »av rent tekniska skäl inte
få drivas helt fritt.» — »För Sveriges
del», säger herr Heckscher i fortsättningen,
»är det uppenbarligen ett intresse
att skydda medborgarna inte bara
för sådan radio- och TV-sändning
som direkt stör andra stationer utan
också från sådan sändning som kan utgöra
en fara för störning.» Han säger
vidare: »Den rekommendation som avgavs
av Nordiska rådet vid dess möte i
Helsingfors tar sikte på att ett sådant
samarbete skall äga rum». Detta samarbete
skulle gälla vidtagandet av åtgärder.

Så långt räcker alltså enigheten. Däremot
uppstår tveksamhet när man går
vidare och börjar diskutera vilka åtgärder
som skall vidtas och vid vilken
tidpunkt det skall ske. Här sätter meningsskiljaktigheterna
in.

Låt mig påminna om vad jag sade
för en stund sedan, nämligen att innan
vi kom till den ståndpunkten att

Vad finns det då för anledning att
här ta upp en debatt om själva lagför2*
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr 25

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

ett lagförslag skulle läggas fram, hade
vi prövat en råd andra åtgärder;
det kan jag försäkra kammarens ledamöter.
\7i sprang inte på lagförslaget
utan vidare, om nu någon tror det. Vi
ägnade oss inom departementet åt ett
mycket omfattande arbete för att undersöka
vilka andra åtgärder som möjligen
skulle kunna tillgripas för att
komma till rätta med detta problem
och stoppa de konventionsstridiga radiosändarna.
Vi gick så långt i våra ansträngningar
att vi tillsatte en expertgrupp
i kanslihuset med uppgift att gå
igenom tänkbara motåtgärder på olika
områden. I denna expertgrupp fanns
representanter för justitie-, utrikes-,
kommunikations-, finans- och handelsdepartementen.

I detta sammanhang diskuterades
bl. a. ingripande mot själva fartyget,
skapande av en tilläggszon utanför territorialgränsen,
radiotekniska åtgärder
av skilda slag, åtgärder på beskattningens
område och exportförbud. Allteftersom
vi dryftade de olika förslagen
i expertgruppen upptäckte vi att man
icke kunde acceptera dem, därför att de
antingen inte var tillräckligt effektiva
eller också inte stod i överensstämmelse
med svensk rättsuppfattning. Följaktligen
förkastades de. Då återstod frågan
om åtgärder för kriminalisering, d. v. s.
tredje punkten i den rekommendation
från presidenten i Europeiska rundradiounionen,
som jag tidigare har citerat.

På precis samma sätt gick danskarna
till väga. De hade också en expertgrupp
och de diskuterade också vilka möjligheter
som förelåg för att man skulle
komma till rätta med de konventionsstridiga
sändare som fanns efter de
danska kusterna. Men även den danska
inventeringen gav vid handen att en
lagstiftning var den enda väg man lämpligen
borde gå.

Herr talman! Jag vet inte hur mycket
denna fråga har diskuterats i utskottet,
men det finns ledamöter som sagt mig

att sällan har en så liten fråga diskuterats
så mycket som denna — det får stå
för deras räkning; jag bara citerar. Men
under första lagutskottets prövning har
motionärerna och reservanterna inte
kommit med något enda uppslag. Det
enda de har föreslagit har varit att
bordlägga frågan till hösten, så att den
måhända mognar under den eventuella
rötmånad som kan uppstå 1962, eller att
också låta Europarådets experter — inte
juridiska kommittén — se på den. Motionärerna
och framför allt reservanterna
talar endast yvigt om att det måste
andra åtgärder till än de som kommunikationsministern
och regeringen har
föreslagit. Konkretisera er, mina damer
och herrar! Är ni så säkra på att detta
är fel, har ni väl något annat alternativ
än bordläggning!

Men här finns inte någonting, om jag
inte räknar vad herr Heckscher presenterade
i fortsättningen av sin motion,
nämligen att man skall ta död på de
konventionsstridiga sändarna genom att
etablera kommersiell radio och TV här i
landet. Jaja, det är kanske det som ligger
under fernissan om man skrapar
länge! Jag säger på nytt att frågan om
kommersiell radio och TV inte skall
diskuteras i dag. Den har ingenting med
dessa problem att göra. Den frågan, herr
Heckscher, skall vi ta upp till hösten,
ty statsutskottets fjärde avdelning har
beslutat att er motion skall prövas då.
Frågan om monopolradio kan man givetvis
också diskutera till hösten, om man
vill. Herr Christenson i Malmö ville
diskutera den redan i lördags. Annars
är det ju så att den överenskommelse vi
har mellan Sveriges Radio och staten
utgår den 1 juli 1964 och skall sägas
upp 1963. Innan dess lär vi inte kunna
göra någonting åt saken, för så vitt inte
damerna och herrarna på oppositionssidan
menar att vi skall strunta i att
respektera också den överenskommelsen.
Man vet ju aldrig var ni stannar
när ni håller på.

Jag är för övrigt inte övertygad om

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

att införande av kommersiell radio och
TV i Sverige skulle innebära ett medel
mot de konventionsstridiga sändarna.

Efter att på detta sätt ha penetrerat
förslaget i reservationen måste jag alltså
konstatera, att damerna och herrarna
kommer med skäligen tomma påsar —
några alternativ finns inte i dem. Det
var ju tur att förslaget om bordläggning
och Europarådet fanns; annars hade
situationen varit ännu mera prekär och
besvärande för er.

Den fråga som somliga vill ta upp till
diskussion är själva lagstiftningens utformning.
Jag har sagt och vill gärna
upprepa — med samma respekt för lagrådet
som fru Kristensson har — att
lagrådet förklarat att denna typ av lagstiftning
kan accepteras.

Lagrådet skriver nämligen: »Utformas
lagstiftningen enligt de av lagrådet
ovan angivna riktlinjerna, synes vårt
land i rimlig mån uppfylla de förpliktelser
konventionen ålägger.»

Observera att det inte är jag utan lagrådet
som använder ordet förpliktelser.
Jag använder de,t nu bara i förklarande
syfte. Och om lagrådet säger att
riktlinjerna är bra utformade, så begriper
jag inte att de som hyser samma
stora respekt som jag för lagrådet
kan ha något att invända mot lagtexten.

Vad tvisten här gäller är närmast
huruvida vi skall genomföra lagen nu
eller inte. Oppositionen har därvidlag
funnit en möjlighet att hänga upp yrkandet
om uppskov på att låta Europarådets
expertkommitté för radio och television
ta upp frågan om piratsändningarna vid
sitt nästa sammanträde, som lär äga
rum instundande juni månad. Här säger
man sig kunna acceptera förslaget till
åtgärder, om det bara blir större bredd
på överenskommelsen. Men är det verkligen
någon som tror att Europarådets
expertkommitté har tid och möjlighet
att på ett halvår åstadkomma detta? Jag
skall här ge ett par exempel på hur lång
tid det tar, när man i Europarådet skall

träffa överenskommelser av ungefär
denna typ.

Arbetet med konventionen om vissa
regler beträffande internationell skiljedom
har pågått sedan 1958 och befinner
sig alltjämt på expertstadiet. Arbetet
med konventionen om juridiska personers
etablering, d. v. s. aktiebolags bildande
m. m., påbörjades 1956, och först
i dagarna har förslag framlagts. När det
gäller konventionen om vägtrafikbrott
inledde experterna sitt arbete för tre år
sedan och är ännu inte färdiga med det.

Det brådskar inte i detta fall, säger
oppositionen, och därför kan vi vänta
på Europarådet. Men frågan är hpr
länge vi skall vänta. Skall vi dröja till
dess att hela Östersjön är full av piratsändare,
innan vi träffar ett avgörande?
Under 1961 fick vi -tre piratsändare,
nämligen Radio Nord i mars, sedan DCR
i Öresund och en filial till Radio Mercur
i Stora Rält. Det kan för övrigt i
sammanhanget kanske vara på sin plats
med en liten överblick.

Enligt uppgifter i pressen, vilka delvis
härstammar från piratsändarna
själva, finns det avancerade planer på
konventionsstridiga sändare vid Helsingfors
och Göteborg samt på TV-sändare
i Öresund. Likaså har Radio Nord
aviserat planer på att öka sin sändareffekt.
Men detta är som sagt pressens
uppgifter och jag går inte i god för
deras riktighet.

Nej, mina damer och herrar, om det
finns anledning att kritisera regeringen,
så är det för att vi inte har lagt fram
förslag tidigare. Ärendet har hänskjutits
till Nordiska rådet, och rådet har
givit uttryck för uppfattningen att det
brådskar med att vidta åtgärder. Ur
reciten till juridiska utskottet ber jag
att i översättning få läsa upp följande:

Den omständigheten, att s. k. piratsändare
har varit i verksamhet i flera
år i strid med detta reglemente och att
deras existens på så sätt har varit tolererad,
bör efter utskottets uppfattning
inte avhålla respektive länder från att

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

snarast gripa in. Ej heller det förhållandet
att motsvarande spörsmål uppstår
för länderna utanför Norden, t. ex. Holland,
och att dessa länder ännu inte har
gripit in bör efter utskottets uppfattning
medföra att man ställer sig avvaktande
från de nordiska ländernas sida
på detta område.

Jag tror inte vi kommer förbi vad
Nordiska rådet har framhållit. Här i
Sverige brukar vi ju ha stor respekt för
Nordiska rådet. Somliga menar att respekten
ändå är för liten och att vi bör
öka den.

Fru Gärde Widemar sade att det här
inte föreligger några förpliktelser för
Sverige att vidta dessa åtgärder, och
jag återkommer till detta. Jag har inte
vare sig i propositionen eller i mitt tidigare
anförande i dag påstått att konventionen
ålägger oss en förpliktelse att
ingripa på sätt som föreslagits.

Om herr Cassel med flera råkar »ha
propositionen i sin bänk» — för att citera
honom själv — finns det på sid. 16
i denna en förklaring, där jag säger: »De
förpliktelser att verka för radioreglementets
efterlevnad, som får anses följa
av vårt lands anslutning till den internationella
telekonventionen, liksom landets
påtagliga intresse av att reglementets
föreskrifter ej åsidosättes synes mig
utgöra vägande skäl för ett ingripande
från svensk sida emot dessa sändningar.
» Här gäller det alltså för oss att
göra vad vi kan för att skapa respekt för
den konvention och det reglemente som
vi själva har accepterat och undertecknat.

Herr talman! Jag skall sluta nu på
ungefär samma sätt som herr Cassel,
bara med en liten modulation — och gör
jag det så bör det väl vara bra! Jag
säger som jag sade från början, att detta
är en mycket liten fråga. Det gäller om
vi skall göra vad vi kan för att skapa
respekt för konventionens bestämmelser
eller inte, och denna fråga borde
inte ha vållat någon diskussion. Jag är
bara ledsen över att det finns de som

genom att göra politik av denna fråga
försöker att få ut fördelar åt sig själva.
Jag finner det vara anmärkningsvärt
att sådant förekommer vid handläggandet
av en ren sakfråga.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Skoglund började
med att säga att det gått troll i ord
och att man har gjort politik av en
sakfråga. Jag kan inte alls dela denna
uppfattning. Denna fråga är helt naturligt
ytterst politiskt kontroversiell. Herr
Skoglund som socialdemokrat och jag
som företrädare för en konservatism,
som bygger på den klassiska liberalismens
grund, kan från våra olika utgångspunkter
omöjligen se på denna
fråga på samma sätt.

Självfallet är det mycket angeläget
med en viss ordning i etern. Men när
herr Skoglund talar om trängseln i
etern, normer o. dyl. slår han in öppna
dörrar. Vi har nämligen även från vårt
håll framhållit detta. Visst är vi skyldiga
att följa telekonventionen, det är alldeles
uppenbart. Vi är emellertid fördenskull
inte skyldiga att nu helt tvärt
och dessutom ytterst rigoröst lagstifta
enligt propositionens linjer i denna fråga.
Jag skulle vilja fråga statsrådet Skoglund:
Anser statsrådet att t. ex. England,
Västtyskland, Frankrike och
många andra länder har begått brott
mot sina internationellt-rättsliga förpliktelser
när de godkänt telekonventionen
men inte lagstiftat på det nu
föreslagna sättet?

Vidare talar statsrådet Skoglund om
rekommendationer och menar samtidigt
att de frågor vi nu diskuterar är av rättslig
natur. Rekommendationen är dock
inte ett lagförslag. Statsrådet Skoglund
kan väl ändå inte påstå att rekommendationen
ålägger oss några förpliktelser? Enligt

min uppfattning är det en
mycket allvarlig fråga att utvidga det
straffbelagda området på sådant sätt
som nu föreslås. Jag vill deklarera att

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

de principiella synpunkterna härvidlag
för mig är av avgörande betydelse. Denna
lagstiftning står enligt min mening i
klar strid med vissa av de grundläggande
medborgerliga fri- och rättigheterna
och med de värderingar som vi allmänt
hyllar och som vi har fått kämpa så
hårt för att få erkända, framför allt
yttrandefriheten.

Det invänds att alla inte kan använda
denna speciella form av yttrandefrihet.
Nej, det är alldeles sant, men tekniken
utvecklas fortlöpande, och varför skulle
vi kväva denna möjlighet i dess linda?

Jag skulle vilja sluta med att påpeka
att det slög mig hur herr Skoglund upprepade
gånger försökte skämta beträffande
dessa högst allvarliga frågor.
Dessa statsrådet Skoglunds försök är
kanske symtomatiska för hur gränslöst
olika vi ser på detta problem, .lag betraktar
inte detta som »en mycket liten
fråga», såsom herr Skoglund uttryckte
sig, utan anse den vara av största principiella
betydelse.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! I likhet med herr Munktell
vill jag betyga att också jag anser
att vi skall fullfölja våra åtaganden enligt
internationella konventioner och
reglementen. Det finns emellertid ingenting
i telekonventionen och i radioreglementet
som säger att de handlingar
som här föreslås bli kriminaliserade
skall straffbeläggas. I konventionen står
att det är förbjudet att sända från internationellt
vatten, men ingenting om
straffbestämmelser. Det sägs endast att
vid störning skall anmälan ske till den
internationella frekvensfördelningsbyrån
och dessutom att man genom förhandlingar
med vederbörande land skall
försöka komma till rätta med problemet.

Det är vidare riktigt att den internationella
teleunionens president har utfärdat
en anmaning till medlemmarna
att genom nationell lagstiftning verka för
reglementets upprätthållande. Ett råd

från teleunionens president är väl emellertid
inte förpliktande på samma sätt
som en konvention, och det kan i varje
fall inte på något sätt tvinga oss till en
lagstiftning, som inte har varit avsedd
vid konventionens tillkomst.

Att något införande av kriminallagstiftning
inte var avsikten vid reglementets
tillkomst har även intygats av
generaldirektör Sterky inför utskottet.
Han sade nämligen där att det i konventionen
inte var tal om någon strafflagstiftning,
utan att den frågan kommit
upp senare. Därför är det fel då
man hävdar, att konventionen förpliktar
oss att införa denna lagstiftning. Och
min förnämsta anmärkning mot lagstiftningen
är, att den är alltför vittgående
och kriminaliserar i en utsträckning
som inte står i överensstämmelse med
svenskt rättsmedvetande.

Herr Skoglund säger att man gick igenom
vilka åtgärder man skulle kunna
vidtaga, innan man föreslog lagstiftning,
men förkastade de olika uppslagen, därför
att de inte stod i överensstämmelse
med svenskt rättsmedvetande. Då vill
jag framhålla, att det är väl lika angeläget
att få en lag som står i överensstämmelse
med svenskt rättsmedvetande.
Jag tror inte man kommer åt det
stora problemet, alltså den anhopning
som finns på de olika våglängdsbanden,
genom en rationell lagstiftning, utan
jag tror att man måste lösa det genom
förhandlingar på det internationella
planet. Och där måste antagligen ganska
kraftiga åtgärder vidtagas, om det
skall gå att skapa reda i det kaos som
-— det har ju alla här vittnat om — för
närvarande råder i etern.

Herr Skoglund säger att vi kommer
med tomma påsar, då vi föreslår överläggningar
på såväl nordiskt som internationellt
plan. Men om vi hade en
lösning, om vilken vi kunde säga, att
detta är vad som måste göras, skulle
vi naturligtvis lägga fram denna. Det
är emellertid inte så lätt att finna lösningen
på ett internationellt problem

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

från vår ståndpunkt här uppe i Norden,
utan vi måste ta kontakt med de internationella
organisationerna.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker att kommunikationsministern
ändå kan vara förtjänt
av ett tack för deklarationen, att
vi inte har någon juridisk förpliktelse
att införa en sådan liär lag utan endast
en moralisk förpliktelse.

Kommunikationsministern säger att
vi reservanter tydligen menar att denna
fråga skall skjutas åt sidan. Men så har
åtminstone inte jag sett saken. För mig
framstår det såsom uppenbart att det
föreliggande lagförslaget inte alls löser
det problem man främst vill lösa,
nämligen att skapa reda i etern. Detta
stora problem har för övrigt kommunikationsministern
själv utvecklat inför
kammarens ledamöter. Det lagförslag vi
i dag behandlar tar endast sikte på två
av de 500 icke legala sändare som finns
och löser inte tillnärmelsevis alla de
problem som pockar på en effektiv
lösning.

Kommunikationsministern säger vidare
att de flesta länder ratificerat denna
konvention och att vi här i Sverige
är vana vid att konventionsbestämmelser
skall följas. Jag vill då bara helt kort
erinra om de diskussioner vi häromdagen
hade rörande likalönskonventionen,
där vi från reservanthåll gjorde gällande
att riksdagen borde rekommendera
regeringen att undersöka möjligheterna
till arbetsvärdering. Det är en rekommendation
som återfinns i likalönskonventionen.
Socialdemokraterna ansåg
emellertid inte förslaget värt att övervägas.

Kommunikationsministern aktualiserade
i sitt anförande även frågorna om
kommersiell radio och TY och gjorde
ett ganska stort nummer av dem. Jag
vill erinra om att det i dag finns kommersiella
radio- och TV-sändningar från
Västtyskland som kan höras och ses

långt in över Danmarks gränser, vilket
gjort att man i Danmark överväger införande
av kommersiell radio och TV.
Skulle kommersiell radio och TV införas
där måste vi i Sverige se på dessa
frågor på ett annat sätt än tidigare.
Då kommer nämligen många svenska
lyssnare och tittare att kunna höra och
se kommersiell radio och TV från Danmark
— frågan fors alltså inpå våra
knutar vare sig vi vill det eller ej.

För övrigt har efterfrågan på kommersiell
TV ökat kolossalt på senare
år. 1949 var det bara ett land som hade
kommersiell TV, 1954 var det inte mindre
än 17 länder, 1959 var det 36 länder
och i dag är det 42 länder som har
kommersiell TV. År 1960 fanns 93 miljoner
TV-mottagare och av dessa kunde
84 miljoner nås av kommersiell TV.
Detta är emellertid en fråga som vi inte
skall diskutera i dag — den kommer
upp i höst. Men jag har velat nämna
dessa saker därför att utskottsmajorititen
säger att här skulle introduceras en
nyhet och att vi skall vara föregångare
när det gäller en lagstiftning av detta
slag. Men när det gäller det kommersiella
inslaget i radio och TV har man
tydligen inte samma känsla av att det
är angeläget att följa med i utvecklingen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Man säger att detta är
en liten fråga. Jag vill då erinra om att
den i alla fall inte är mindre än att den
kommit minst lika mycket oro åstad
i Danmark och Finland som här i Sverige.
I båda parlamenten har frågan
varit uppe flera gånger och fått vandra
i skilda instanser, och hur danskarna
kommer att lösa frågan vet vi inte än.

Ingen kommer ifrån i denna debatt,
att vad departementschefen säger på s.
17 i propositionen inte längre är relevant.
Det heter där:

»Med hänsyn till bl. a. de geografiska
och språkliga förhållandena synes det
härvid vara av väsentlig betydelse, att

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

åtgärderna biir av likartat slag i åtminstone
Danmark, Finland, Norge och
Sverige, så att vad som är förbjudet i
det ena landet icke blir tillåtet i något
av de andra.»

Men, herr talman, det är ju vad som
skett. Skillnaderna är stora — så stora
att man knappast kan se någon likhet.
Jag har den finska lagtexten i min
hand, och hur jag än läser denna finner
jag att det faktum står kvar, att åtgärder
skall vidtas endast om sändare
på ett menligt sätt stör radiosändning
från ett nordiskt land eller om sändningen
strider mot lag eller god sed. Annars
sker ingenting, hela förslaget är uppbyggt
på dessa ord att det skall vara en
störande verksamhet som sändaren utför
för att åtgärder skall vidtagas.

I och med att skillnaderna är så stora
har ju mycket i kommunikationsministerns
motivering fallit.

Det sägs vidare att vi reservanter inte
presenterat några förslag till en lösning.

Vi säger på sid. 27 att »det finns ingen
anledning att nu föregripa den diskussion,
som förestår i Europarådets juridiska
kommitté för radio och television,
som enligt uppgift sammanträder
i juni. Denna diskussion kan leda till
åtgärder av helt annat slag än dem som
regeringen föreslagit.»

Herr talman! Detta är väl i alla fall
en liten ansats till ett förslag.

Till slut vill jag, herr talman, framhålla
att jag för min del inte räknat
med någon politisk utdelning av min
ståndpunkt i denna fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det var ett par saker
jag gärna skulle vilja ta upp just nu.

Fru Gärde Widemar rekommenderade
oss i kommunikationsdepartementet
att vända oss till de stater, under vilkas
flaggor vederbörande fartyg seglade. Tidigare
seglade Radio Nord under Nicaraguas
flagg. Vi gjorde då genom UD

en demarsch, ty den staten hade undertecknat
konventionen, och då vägrades
Radio Nord att segla under den flaggan.
Men — som jag sade förut — man
hade flera flaggor i sjökistan och drog
upp Panamas. Men Panama hade inte
undertecknat konventionen, till den staten
kunde vi följaktligen inte vända oss
med en demarsch. Det kanske fru Gärde
Widemar bör uppmärksamma.

Fru Gärde Widemar rekommenderade
vidare förhandlingar. Med vem då? Med
de konventionsstridiga sändarna kan
man inte förhandla. Det är väl inte så
första lagutskottets ordförande menar
att man skall göra.

Sedan vill jag ytterligare understryka
att vi inte betraktar detta som en rättslig
förpliktelse utan som en moralisk. Parlamentet
står i dag inför sitt eget avgörande:
att ta denna lag eller inte. Det är
detta jag velat betona i detta sammanhang
för att skingra varje missförstånd.

Jag är, herr Munktell, ledsen över
att jag vågade skämta. Jag tycker om
folk som kan göra det, även i allvarliga
sammanhang. Men inte mer om detta!

Högermannen Munktell har sagt att
detta är en stor fråga, medan högermannen
Cassel sagt att det är en liten fråga.
Jag diskuterar inte denna sak vidare
förrän herrarna kommer överens om
vad det är för typ av fråga vi debatterar.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag rekommenderade
inte kommunikationsministern någonting
utan refererade bara vad telekonventionen
innehöll om vilka åtgärder
som skall vidtagas för den händelse det
förekommer störande sändningar. Det
sägs ingenting i konventionen om att
man skall genomföra nationell strafflagstiftning
för att upprätthålla telekonventionens
bestämmelser.

Det är beklagligt om man inte kan
förhandla med de stater vilkas flagg
dessa fartyg för. I sådana fall då det
inte går att förhandla direkt måste man

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

vända sig till Teleunionen och åtgärder
måste vidtagas på det internationella
planet. Vi kan inte göra någonting alldeles
själva.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet själv, herr statsråd,
att det kan vara svårt att hinna med
i anteckningarna ibland, och jag kan
naturligtvis också ha uttryckt mig
oklart. Vad jag sade var emellertid att
detta ur principiell synpunkt är en
stor fråga. Men detta med ett par sådana
här fartyg är naturligtvis materiellt
sett inte någon stor fråga, det är
uppenbart.

Jag kan inte förstå vad kommunikationsministern
menade när han sade
att man inte kan göra en diplomatisk
demarsch hos Panama. Man kan givetvis
göra demarscher hos alla stater i
alla uppkommande frågor. Om de sedan
lyckas är ju en helt annan sak.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Får jag fråga herr
Munktell hur vi skall bära oss åt om vi
skall göra en demarsch hos Panama,
som inte har undertecknat konventionen.
Vi har ingenting att falla tillbaka
på, inga argument att gå fram med. Tydligen
har herr Munktell samma uppfattning
som fru Gärde Widemar, att vi då
bara skall vika.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Det har tidigare i debatten
i dag hävdats att den lagstiftning
som regeringen nu står i begrepp att
genomdriva saknar berättigande, då det
gäller de förhållanden som nu råder. I
detta vill jag instämma. Ingen kan med
skäl påstå att sändningarna från de nu
aktuella sändarna stör svenska radiosändare
och radiolyssnare i annan mån
än att de möjligen genom sin förekomst
oroar vissa myndigheters sinnen. Det
lär heller inte kunna påstås att någon
annan station klagat över att den blivit

störd och att den svenska regeringen av
den anledningen måste ingripa nu. Det
måste finnas andra orsaker till det här
lagförslaget, andra än den i och för sig
vackra hänsynen till en konvention som
tydligen inte riktigt tas på allvar av
andra länder. Kanske är dessa länder
kallsinniga, inte av moraliska skäl utan
därför att de räknar med en omarbetning
av konventionen inom de närmaste
åren på grund av den väntade
utvecklingen på teleteknikens område.

Jag vill, herr talman, gärna bekänna,
att det inte är Radio Nord som materiell
företeelse som uppkallat mig. Jag har
inte lyssnat många gånger till dess sändningar
och har föga intresse för programtypen.
Det är snarare Radio Nord
som uttryck för möjligheten att nå ut i
etern på annat sätt än genom monopolradion,
som kommit mig att begära
ordet.

Herr statsrådet har nog många gånger
fått känning av missnöjesyttringar från
skilda folkgrupper och folkrörelser beträffande
de officiella radioprogrammen.
Jag skall inte diskutera det berättigade
i dessa klagomål i de enskilda
fallen. Men en av orsakerna till missnöjet
är att vi har alltför få sändare,
alltför få möjligheter att möta högst
legitima programintressen. Uppkomsten
av s. k. piratsändare har en av sina orsaker
i detta förhållande.

I dag gäller beslutet ett par stationer
på havet, en i och för sig liten fråga.
Men det är olustigt att varje kontakt
med sådana stationer skall kriminaliseras
och kunna medföra fängelsestraff.
Detta strider, herr talman, mot det allmänna
rättsmedvetandet. Och vad hindrar
att man går vidare och genom en
lätt lagändring kriminaliserar medverkan
i längre bort belägna stationer, vilka
formellt kan betecknas som »illegala»
och där sändningen är avsedd att
»mottagas i något av de nordiska länderna»,
som den ursprungliga formuleringen
i regeringsförslaget löd. Detta
öppnar olustiga perspektiv.

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Det finns, herr talman, en inte så liten
grupp människor i vårt land, som har
fört en bestämd, men hittills ganska försynt
kamp för rätten att legalt få etablera
en fri sändare. Det är pingströrelsen.
Den började för många år sedan att
söka tillstånd. Jag förmodar man tänkte
sig en sändare på mellanvåg, och det är
inte så mycket att säga om avslaget på
den begäran. Då vidtog man åtgärder
för att etablera sig på internationellt
vatten i Östersjön, alltså en situation lik
den vi talar om här i dag. Man köpte
ett fartyg och hade anskaffat en del av
sändarutrustningen, men på grund av
vissa omständigheter fullföljde man inte
planen, utan hamnade så småningom i
Tanger som IBRA radio. Men hur tror
regeringen att det skulle ha uppfattats
i landet, om fartygssändaren blivit en
verklighet, och i så fall en rad kristna
ledare nu fått lära känna Långholmen
från insidan?

Jag nämnde att man hamnade i Tanger.
Där fortsatte man att sända program
riktade bl. a. mot Sverige i omkring
fyra och ett halvt år. Enligt uppgift
var den sändaren inte legal i så
måtto att den våglängd man använde
var officiellt tilldelad. Man sökte sig
fram till en möjligast störningsfri kanal.
Det var en mängd svenskar engagerade
i produktionen; programmen inspelades
i Sverige och sändes till Tanger.
Ännu fler var aktiva understödjare.
Åren där nere lär ha kostat omkring 15
miljoner kronor, gåvor av svenska givare.
Hur skall detta räknas? Här har
svenska medborgare understött en låt
oss säga illegal radio. Är det inte kriminellt?
Inte formellt enligt den lag vi
har framför oss i dag, men i dess förlängning:
intoleransen mot all konkurrens
på radiosändningarnas område.

Det är detta som gör att så många
inom t. ex. den religiösa folkrörelsen
känner stark oro och olust inför den lag
regeringen lagt fram. Svensk Veckotidning,
Svenska missionsförbundets organ,
skrev i en ledare då regeringsför -

slaget lades fram bl. a.: »Uppenbart är
att den tvångslag som här skulle genomföras,
saknar stöd i ett allmänt rättsmedvetande.
Sådana lagar brukar direkt
provocera lagbrott med skadlig inverkan
även på rättsuppfattningen i stort.
Det finns alltså mycket starka skäl att
gå emot den ifrågavarande lagen, även
om man är medveten om att friheten
gruvligt missbrukas för kulturellt mindervärdiga
och merkantilt snedvridande
program.» Och litet längre fram i
ledaren: »Det kan bli fråga om en ny
konventikelkamp, då kristet folk avsiktligt
bryter lag, till dess att lagens
orimlighet framtvingar en lagändring.»

Jag skulle kunna citera andra liknande
uttalanden från kristna ledare. Det
är inte Radio Nord de försvarar, men
de kräver att radiomonopolet brytes. I
det fallet har de ett målmedvetet sällskap
i flera av de politiska ungdomsförbunden.

Jag fruktar, herr talman, att det svaret
kommer att ges, att Sverige inte har
tillräckligt med våglängder för att tillmötesgå
sådana önskemål. Men om jag
inte är fel underrättad, så finns det stora
möjligheter på ultrakortvågsbandet.
Där får man störningsfri, tekniskt utmärkt
mottagning, och sändningen stör
inte andra.

För några år sedan begärde IBRA
radio att få bygga en UKV-sändare för
att sända program med främst religiöst
innehåll. Jag tror att den tekniska expertisen
inte hade något att invända.
Men Sveriges Radio avstyrkte bestämt.
Och regeringen följde Sveriges Radio.

Herr talman! Jag vill vädja till regeringen
att göra en positiv insats för
radioförsörjningen. Släpp loss de möjligheter
som finns! Låt oss få en fri
legal radio vid sidan av monopolet! Det
är faktiskt ett bättre sätt att bekämpa
de illegala sändarna än den lagstiftning
vi nu skall ta ställning till.

I situationen nu yrkar jag bifall till
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Nr 25

Måndagen den 28 ma] 1982 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Vem kunde efter Nordiska
rådets behandling av denna fråga
i mars innevarande år tro, att propositionen
om åtgärder gentemot den s. k.
piratradion på hemmaplan skulle bli en
stor politisk stridsfråga? Röstsiffrorna
talade sitt tydliga språk. Med inte mindre
än 48 röster och 5 nedlagda samt endast
7 emot beslöt som bekant Nordiska
rådet att förorda åtgärder från regeringarnas
sida gentemot piratsändarna.
Mig föreföll det vid den tidpunkten
mycket osannolikt, att något parti vid
behandlingen här hemma ett par månader
efteråt skulle uppträda mot lagförslaget
och därmed också till försvar för
piratradion.

Debatten har blivit mer och mer förvirrad.
Man blandar ihop de olika begreppen.
Det sägs att man vill ha konkurrens
i etern. Fri kommersiell radio
och TV är för en del det stora målet.
Men för att nå dithän sluter man på
många håll upp bakom den mycket tvivelaktiga
verksamhet, som bedrives av
de s. k. radiopiraterna i Östersjön och
Öresund.

Jag vill kraftigt betona, att frågan om
reklam i svensk radio eller TV enligt
min mening inte har något med det
aktuella lagförslaget att skaffa. När den
dagen kommer då vi skall behandla den
frågan, får vi väl ta ställning till dessa
förslag. Redan höstriksdagen ger oss för
övrigt tillfälle att behandla en högermotion
rörande kommersiell television.

Tillåt mig bara på den punkten ställa
en stillsam fråga: Är det så säkert, att
den beskäftiga uppslutningen kring piratsändarna
på lång sikt gagnar de krafter,
som vill få till stånd kommersiell
radio och television i Sverige? Den iver
som visas kan få en rakt motsatt verkan.
Jag avstår i dag från att diskutera Sveriges
Radio och dess framtida verksamhet.
Dagens debatt gäller om vi slappt
skall finna oss i piratföretagens verksamhet
utanför våra kuster. Det nu
framlagda lagförslaget gäller inte frågan

om radiomonopol utan är en följd av
Sveriges internationella förpliktelser
när det gäller våglängdsskyddet — som
Vecko-Journalen, som knappast kan beskyllas
för att vara ett regeringsorgan,
så riktigt anmärker.

Vad är det då som har inträffat på
senaste tiden och som möjligen kan ha
fått en och annan riksdagsman att ändra
uppfattning? Det mest anmärkningsvärda
är den väldiga kampanjen mot
lagförslaget i folkpartiets största tidning,
Expressen. Denna tidning närstående
riksdagsmän tycks ha tagit starka
intryck av denna kampanj, en kampanj
som varit utan motstycke i svensk press,
där ledare, reportage och insändare har
dag efter dag propagerat för piratsändarna.
Som kronan på verket kommer
sedan den s. k. folkomröstningen. Eftersom
detta »reklamjippo» tagits på allvar
i vissa kretsar, är det nödvändigt med
en kommentar och en granskning.

Herr Gustafsson i Rorås framhöll exempelvis
för en stund sedan, att Expressens
omröstning kan ha begränsad betydelse,
men att man inte, som han sade,
kan missta sig på trenden. Enligt min
mening har Expressen i sin enkät om
inställningen till Radio Nord lyckats
åsidosätta de flesta regler, som gäller
för rundfrågningar bland allmänheten.
Misstagen måste ha begåtts medvetet;
annars hade man inte ernått en sådan
fullständighet i listan över felgrepp.

Frågan som skulle besvaras i tidningens
folkomröstning löd som bekant så
här: »Skall monopolföretaget Sveriges
Radio skyddas mot konkurrens genom
en ny lag? JA innebär: Jag vill ha den
nya lagen för radiomonopol. NEJ innebär:
Jag vill ha fri konkurrens om lyssnarna.
»

Den som framställt frågan har tydligen
känt till att man kan få vilket resultat
man vill i en undersökning, om man
ställer en enda fråga och smyger in värdeladdade
ord i den. För att få folk att
svara nej till den nya lagen, har han för
säkerhets skull pressat in två värdelad -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

dåde ord i frågan —■ man kan ju aldrig
veta hur starkt värdeladdat ett ord är.
Den som besvarar frågan med ja, framstår
således samtidigt som beskyddare
av monopolföretag och vedersakare av
den fria konkurrensen. Det är inte lätt
att bryta mot vad som kanske uppfattas
som grundläggande värderingar i samhället
bara för att man vill acceptera ett
lagförslag med speciell innebörd.

Vem skulle kunna motstå att vara för
den nya lagen, om frågan hade formulerats
t. ex. så här: Skall kapitalistföretaget
Radio Nord få fortsätta att kringgå
svenska bestämmelser? JA innebär:
Jag vill att en utländsk firma skall tjäna
grova pengar genom att kringgå svenska
bestämmelser. NEJ innebär: Jag vill ha
den nya lagen mot dem som söker
kringgå svenska bestämmelser.

Den som skall besvara Expressens
fråga måste emellertid inte bara välja
mellan monopolism och fri konkurrens.
Om han är för den nya lagen, kan han
läsa i texten intill svarskupongen, att
han tillhör en löjligt liten minoritet som
är mot fri konkurrens i etern och som
klandras för att inte ta tillfället i akt
att »säga ifrån», »att demonstrera», »att
ge Herr Skoglund en tankeställare»,
m. m.

För att svara ja på frågan och motstå
tidningens övertalningsförsök måste
man ha synnerligen starka sympatier
för lagförslaget. Sannolikt skickar de
som är för lagförslaget inte in någon
kupong. Talet om »allmänhetens inställning»
till den nya lagen verkar alltså
minst sagt befängt.

Detta omdöme bekräftas genom en
mängd rapporter om hur underligt man
har gått till väga vid omröstningen. Jag
skall läsa upp ett brev, som en medborgare
i Lidingö skickat till sin riksdagsman.
Efter några inledande ord skriver
han följande:

»Min familj består av fem personer,
och min hustru och jag, liksom vår
24-årige son, har en mycket bestämd
uppfattning om att den här frågan bör

lösas efter de riktlinjer som Nordiska
rådet rekommenderat. Men min 12-årige
son har genom Expressens medverkan
deklarerat en motsatt mening. Vid en
handbollsträning i skolans gymnastiksal,
hade en äldre grabb lagt fram en
lista för 12-åringarna och föreslagit dem
att skriva på och uttala sig emot monopolradion,
och tillagt: Mag stryker namnen
på dom som uttalar sig för monopolradion’.

Min 12-årige son skrev på listan, men
inte bara sitt utan också sin 16-årige
broders namn och dessutom en grannpojkes
namn. Det blev alltså tre röster
mot monopolradion. Och om sin folkomröstning
med inslag av den här arten
säger Expressen den 30 april: ''Det är
praktisk demokrati. Det är äkta folkstyre’.
»

På mig verkar det som om folkpartiet
för att använda ett också i riksdagskretsar
känt uttryck »hoppat i galen tunna»
genom att låta sig påverkas av denna
s. k. »folkstorm». Jag vill inte göra folkpartiets
riksdagsgrupp ansvarig för vad
som står i dess största tidning, men jag
noterar folkpartiledarens betyg till
nämnda tidning fredagen den 25 maj.

Då skrev herr Ohlin, »att han sedan
länge med största sympati följer tidningens
arbete för en liberal samhällsutveckling
i in- och utlandet». Det skulle
vara intressant att veta, om dessa uppskattande
ord också gäller för Expressens
agerande i denna fråga. Kanske tidningen
här förtjänar samma betyg som
beträffande skriverierna angående riksdagsmännens
frånvaro. I detta sistnämnda
avseende talar herr Ohlin om Expressens
»vilseledande framställning». Förtroendet
har alltså, vilket jag noterar
med tillfredsställelse, sin begränsning.

Jag skulle önska att högerfolket lika
troget och lyhört som folkpartiet följde
sitt partis huvudorgan. Jag skall vara så
generös, att jag erkänner att det bästa
som skrivits i svensk press mot piratsändarna
har stått i Svenska Dagbladet.

Då följsamheten brukar vara stor,

Nr 25

Måndagen den 28 xnaj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

hoppas jag att en och annan högerriksdagsman
lyssnar till rösten i Svenska
Dagbladet. Den 6 maj, sedan propositionen
framlagts i riksdagen, skrev Svenska
Dagbladet på ledarplats: »Liksom lufttrafiken
och sjötrafiken kräver rättsliga
regleringar och iakttagande av internationella
överenskommelser kräver
också radioverksamheten att bestämmelser
och konventioner följes. Antalet våglängder
delas mellan olika stater och
har också fördelats. Piratradiofartygen
sätter sig över detta. Radio Nord har tillgripit
Lyons våglängd och använder sig
av denna. Skulle verksamheten kunna
försiggå opåtalt kan man vara övertygad
om att andra intressenter än
Texas-miljonärerna bakom Radio Nord
skulle placera ut nya radiofartyg kring
de nordiska ländernas gränser och att
dessa i sin tur skulle tillgripa andra
stationers våglängder.»

Bättre skulle inte saken ha kunnat uttryckas
i den socialdemokratiska pressen
eller i centerpartipressen. Men nog
är det ledsamt att Svenska Dagbladet har
drabbats av tunghäfta just inför avgörandet
i riksdagen, vad det nu kan
bero på.

När piratsändarna kommer på tal, hör
man ofta att programmen är oskyldiga
och oförargliga. Politiska inslag exempelvis
har aldrig förekommit, säger man.
.lag har därför icke utan intresse noterat
de senaste dagarnas nyhetsmeddelanden
i Arbetet och Svenska Dagbladet, att Radio
Mercur i Öresund vid det senaste
valet 1960 erbjöd de politiska partierna
i Skåne att utnyttja radiosändaren för
politisk propaganda. De skulle få köpa
programtid i likhet med annonsörerna.
Företrädare för de fyra demokratiska
partierna i Skåne beslöt emellertid efter
inbördes förhandlingar att avböja erbjudandet
att använda priatsändaren för
valpropaganda.

Kan vi vara helt säkra på att alla
partier framdeles visar samma återhållsamhet
och klokhet? Om ett parti skulle
acceptera, vore fältet upprivet. Vem

kan utfärda garantier för att inget parti
framdeles skall falla för frestelsen? Om
riksdagen den här gången skulle tveka,
kan vi få flera piratskepp och sändare
utanför våra kuster. Vem vet vilka intressenter
som den gången kommer att
stå bakom.

Dagens partiledare kan ej ge några
för framtiden bindande löften. Därför
är det utifrån dessa utgångspunkter
tacksamt, att Radio Mercurs lättsinniga
löfte om valpropaganda före riksdagsbehandlingen
bringats till allmänhetens
kännedom. Efter ett sådant meddelande
kanske piratskeppen inte ter sig lika
oskyldiga.

Jag skulle tro, att de ungdomar som
protesterat i första hand har velat slå
vakt om de sändningar av musik som
skett även nattetid. Inför utsikten att
denna underhållning skall försvinna,
liar de yppat missnöje. På sätt och vis
kan jag förstå dem — liksom folk inom
serviceyrkena som vill ha lättare musikunderhållning
dygnet runt. Jag hälsar
därför med tillfredsställelse beskedet om
utsträckt tid för Melodiradions sändningar,
liksom den påbörjade uppbyggnaden
av program 3. Utan saknad kan
därför piratsändarna försvinna. Må det
tillåtas mig att i detta sammanhang överräcka
en tacksamhetens blomma till
Sveriges Radio!

På många håll visas stor stingslighet
gentemot Sveriges Radio, och detta gäller
inte minst riksdagsledamöterna. När
Sveriges Radio gör en bra sak, borde det
vara lika naturligt att vi säger ifrån —
men det är ju ofta -så, »att hälsan tiger
still».

Sveriges Radio liksom alla festarrangörer
lämnar ersättning till tonsättare,
musiker och artister enligt fastställda
bestämmelser. Sveriges Radio betalar
årligen 1 ''k miljon kronor i Stim-avgift,
men den olagliga piratradion slipper undan
med 240 000 kronor per år. Detta
rör oss inte i ryggen, kanske någon av
de i folkomröstningen deltagande tycker.
Men låt oss fundera ett ögonblick på

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

detta problem. Om Radio Nord icke seglade
under Panamas flagg och låg på
internationellt vatten, skulle man inte
ha en chans att komma undan den för
alla i Sverige fastställda Stim-avgiften.
Jag skulle tro, att vår ungdom med dess
väl utvecklade sinne för rent spel, om
detta vore känt, skulle ogilla radiopiraternas
förmånsställning. Inte kan det
vara riktigt att dessa genom en lucka i
lagen skall slippa ifrån den ersättning,
som musiker och sångartister kan göra
anspråk på.

Det kan måhända diskuteras hur stort
belopp exempelvis Radio Nord skall betala
per år. Siffran 1 Va miljon har
nämnts. Kanske det är mer — kanske
det är mindre. Beloppet spelar ingen
avgörande troll för mitt resonemang, ty
det är principen som jag vill slå vakt
om. Den måste gälla för alla. Vem kan
tolerera att man genom denna lucka i
lagen från våra artister undanhåller vad
dem rätteligen tillkommer?

Jag har sett i pressen att en och annan
FPU-avdelning uppträtt som piratradions
försvarare. Jag vill tillägga att
den fattigaste ungdomsförening som
ordnar en fest för att klara sin ekonomi
aldrig ett ögonblick skulle fundera på att
smita undan från den i Sverige gällande
Stim-avgiften. Kanske entusiasmen för
piratsändarna skulle bli mindre, om
man fick klart för sig att de mäktiga
finansintressena i staten Texas med lätthet
kan kringgå nu gällande lagar och
bestämmelser.

Jag har här redovisat några av de
skäl, som varit avgörande för mitt ställningstagande,
och jag vill med detta
yrka bifall till första lagutskottets utlåtande
nr 40.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Redan då detta intrikata
ärende den andra veckan i maj remitterades
till lagutskott uttalade jag här i

kammaren den uppfattningen, att propositionen
med hänsyn till den sena
tidpunkten för dess avlämnande borde
skjutas över till höstriksdagen. Jag ansåg
mig därvid bl. a. helt kunna dela den av
lagrådet uttalade uppfattningen, att frågan
på intet sätt kunde anses vara av
brådskande natur.

När jag sedan i första lagutskottet tog
upp frågan om ett sådant uppskov vid ett
sammanträde där vi skulle planera för
utskottets fortsatta arbete fram till vårsessionens
slut, fann jag emellertid att
utskottets socialdemokrater och centerpartister
uppenbarligen komme att motsätta
sig varje uppskov. Jag förklarade
då, att jag personligen ämnade försöka
undgå att delta i ärendets behandling
inom utskottet, vilken behandling jag
räknade med skulle komma att bli alltför
forcerad. Att så också har blivit fallet,
har vitsordats bl. a. av utskottets ärade
ordförande.

Jag väckte likväl tillsammans med
herr Källenius en motion, i vilken vi
yrkade dels att propositionens behandling
måtte uppskjutas till höstriksdagen
och dels att uppskovsyrkandet måtte bli
föremål för ett separat utskottsutlåtande,
detta för att själva uppskovsfrågan
därigenom skulle kunna debatteras före
och utan sammanblandning med den
uppenbarligen betydligt mera tidskrävande
debatten i själva sakfrågan. Uppskovsmotionen
har emellertid avstyrkts
av utskottet och detta utan att man därvid
på minsta sätt motiverat varför man
icke velat tillmötesgå förslaget att låta
uppskovsfrågan bli föremål för det begärda
särskilda utlåtandet. Ett sådant
förfaringssätt från ett utskotts sida torde
vara mindre vanligt, men det lär väl
vara föranlett av forceringsbrådskan.

Då nu genom den av utskottet företagna
sammanbindningen av uppskovsoch
sakfrågorna en mycket vidlyftig debatt
inte kunnat undvikas, skall jag, herr
talman, avstå från att här yrka bifall till
det motionsvis framförda uppskovsyrkandet.

Nr 25

Mandagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Jag känner dock, herr talman, ett visst
behov av att här deklarera, att när jag
i den kommande omröstningen kommer
att stödja det reservationsyrkande som
går ut på att propositionen skall avslås,
så innebär detta inte en hundraprocentig
anslutning från min sida till
allt vad som utsägs i reservationens motivering.
Nej, huvudmotivet för mitt instämmande
i avslagsyrkandet är i stället
helt enkelt det, att jag inte ansett den
forcerade och jäktade arbetstakten i
riksdagens slutskede medge — i varje
fall inte för en enkel lantdomare — att
på den knappa tid som stått till buds
ingå i en tillräckligt noggrann prövning
av föreliggande kontroversiella lagförslag.
Tiden har sålunda bl. a. inte medgivit
utarbetandet av en eventuell motion
om vissa ändringar i lagtexten. Jag
tänker då närmast på dess 3 §.

Därest från vederbörande motionärers
sida skulle komma att yrkas bifall till
ett annat motionsyrkande, nämligen om
att lagen skall träda i kraft tidigast den
1 januari 1963, kommer jag till sist, herr
talman, att stödja ett sådant yrkande.
Att lägga tiden för lagens ikraftträdande
helt i herr Skoglunds stundom måhända
alltför effektiva händer vill jag nämligen
inte vara med om. Med hänsyn till det
sätt, på vilket han i detta ärende iklätt
sig sjumilastövlarna, föreligger nämligen
enligt min mening en uppenbar risk
för att lagen skulle bli satt i kraft utan
tillbörlig omställningsfrist för de i lagen
berörda företagens anställda. Så bör
enligt min bestämda mening icke få ske.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Då jag hade förmånen
att delta i Nordiska rådets session i
Helsingfors under mars månad och även
att ingå som ledamot i rådets juridiska
utskott, som bl. a. behandlade medlemsförslaget
om åtgärder mot radiosändning
i strid mot det internationella
radioreglementet, önskar jag vid frågans
behandling här i dag anföra några
synpunkter, trots att det jag kom -

mer att säga redan har framhållits i
skilda sammanhang.

Jag började med att understryka, att
det internationella samarbetet på telekommunikationernas
område är mycket
gammalt. Detta samarbete äger alltjämt
bestånd och omspänner hela världen.
Men också inom radiokommunikationernas
område har det internationella
samarbetet efter hand fått utomordentlig
betydelse. Anledningen till
detta är att radiovågornas spridning,
som ju sker utan hänsyn till nationella
gränser, samt det begränsade antalet
tillgängliga frekvenser och inte minst
faran för ömsesidiga störningar är de
faktorer som helt enkelt nödvändiggör
ett långtgående internationellt samarbete.

Som redan här har framhållits, kallade
Förenta Nationerna 1948 till en
konferens om informationsfriheten. Vid
denna konferens underströks att det inte
finns några som helst hinder för
framställning av ett obegränsat antal
tidningar och filmer men att frekvensbandets
begränsning icke tillåter att ett
okontrollerat antal radiostationer upprättas.
Enligt denna konferens var det
därför nödvändigt att tillgängliga frekvenser
fördelades mellan olika kategorier
av radiotrafik och mellan stationerna
i skilda områden och i olika stater.

Tack vare intimt samarbete har en
sådan fördelning mellan olika länder
också kommit till stånd. För att trygga
efterlevnaden av denna internationella
ordning har i nu gällande internationella
radioreglemente av år 1959
upptagits förbud mot radiosändning
från fartyg och luftfartyg på öppna havet.
Detta reglemente har också undertecknats
av de nordiska länderna och
av praktiskt taget alla övriga stater.
Samtidigt härmed godkändes den internationella
telekonventionen, som förpliktar
anslutna stater att verka för
reglementets upprätthållande.

I samband med att 1959 års radio -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

reglemente antogs beslöts även en rekommendation,
vari teleförvaltningarna
i samtliga länder anbefalldes att hos
sina regeringar begära utredning om
vilka direkta och indirekta medel som
kunde tillgripas mot de s. k. piratsändarna
och om vidtagande av åtgärder
mot just dessa sändare.

År 1960 har vidare Europeiska radiounionen
anbefallt teleförvaltningarna i
Europa att söka förmå sina regeringar
till väsentliga ansträngningar för att
bl. a. genom nationell lagstiftning stoppa
piratsändarnas verksamhet och förhindra
tillkomsten av nya sådana sändare.

Det torde av det anförda framgå, att
de rundradiosändningar, som nu förekommer
intill Danmarks och Sveriges
territorialvatten, sker i uppenbar strid
mot den internationellt gällande ordningen
på telekommunikationernas område
och därför utgör ett direkt hot
mot denna ordnings upprätthållande.
Hur allvarligt, för att inte säga ödesdigert
ett sådant hot kan bli framgår
måhända bäst, om man betänker vilka
följder som kan uppstå inte minst genom
störningar i luftradions och sjöradions
olika förbindelser.

Juridiska utskottet fann sig böra föreslå
rådet att anta den i medlemsförslaget
förordade rekommendationen till
regeringarna. Som motivering för sitt
beslut anförde utskottet, att länderna
var skyldiga att medverka till upprätthållandet
av internationella radioreglementet,
enligt vilket radiosändningar
från bl. a. fartyg utanför nationellt territorium
är förbjudna. Den omständigheten,
att s. k. piratsändarverksamhet
pågått i flera år i strid med internationella
radioreglementet, borde enligt utskottets
uppfattning icke avhålla länderna
från att snarast ingripa. Utskottet
underströk även att ensidiga åtgärder
mot piratsändarna från ett av de
nordiska ländernas sida icke skulle få
önskvärd effekt.

Juridiska utskottet var, som redan är

känt, inte enhälligt. I en längre reservation
hemställde fru Gärde Widemar,
att rådet icke skulle företaga sig något
i anledning av medlemsförslaget.

Vid frågans behandling den 22 mars
i Nordiska rådet förekom en livlig debatt.
Efter omröstning antog rådet en
rekommendation till regeringarna att
gemensamt vidta åtgärder för att säkra
upprätthållandet av internationella
radioreglementet i vad avser radiosändningar
i strid med detta, som är avsedda
för mottagning i något av de nordiska
ländera. För rekommendationen
röstade 48 medlemmar medan 7 röstade
mot och 5 avstod från att rösta.
Bland dem som röstade emot rekommendationen
var fru Gärde Widemar
och fru Scgerstedt Wiberg.

Det är mot bakgrunden av denna rekommendation
som regeringen genom
proposition nr 171 förelagt riksdagen
det förslag till lag med förbud i vissa
fall mot rundradiosändning på öppna
havet, som första lagutskottet behandlat
i sitt utlåtande nr 40.

Utskottets ordförande, fru Gärde Widemar,
har tidigare framhållit »att då
jag väckte mitt tilläggsförslag, hade jag
ingen aning om vilken uppmärksamhet
det skulle väcka». Nu efteråt ställer jag
mig i alla fall frågande inför detta uttalande.
Såväl i Helsingfors som under
första lagutskottets behandling har fru
Gärde Widemar kämpat som ett lejon
för att inte säga som en lejoninna mot
detta lagförslag. Vilka bevekelsegrunder
som utskottets ordförande än bygger
sin argumentation på, så inte kan det
endast vara av omtanke om dem som
lyssnar på piratradion. Det måste vara
helt andra intressen som vägleder fru
Gärde Widemars ställningstagande.

Av någon anledning »råkade» såväl
folkpartiets ordförande som dess förutvarande
sekreterare att icke vara närvarande
vid voteringen i Nordiska rådet
den 22 mars. Att herr Ohlin var
indisponerad under rådsveckan beklagas,
och jag vill icke ifrågasätta annat

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

än att herr Ohlin just denna dag på
grund av sjukdom icke kunde närvara.
Men däremot vet jag att herr Lundström
icke var sjuk. I den diskussion,
som förts sedan Nordiska rådets sammankomst
och fram till denna dag, har
däremot herr Ohlin varit mycket verksam
för att nu förhindra antagandet
av rådets rekommendation i vårt land.
Jag vågar hysa den uppfattningen, att
det icke anstår vicepresidenten i Nordiska
rådet och ordföranden i svenska
delegationen att agera på sådant sätt
som herr Ohlin gjort mot den övervägande
majoriteten av Nordiska rådets
delegater.

Här i vårt land har detta lagförslag,
i motsats till i andra nordiska länder,
varit förmål för en oerhört uppblåst
tidningskritik. En herr Ohlin mycket
närstående tidning har också gjort allt
för att svärta ned och misstänkliggöra
Nordiska rådets beslut. Vi känner alla
till att bakom den piratradio, som ännu
verkar i Östersjön, står mäktiga kapitalintressen
som endast är intresserade
av att tjäna pengar utan hänsyn
till internationella överenskommelser.
Ett försvar för denna s. k. »frihet» kan
inte tolkas på annat sätt än som ett förakt
för ingångna avtal och överenskommelser.

Med det sagda, herr talman, önskar
även jag instämma i första lagutskottets
förslag.

Herr DÅRLIN (h):

Herr talman! Om inte kommunikationsministern
ännu fått ett fång rosor
med tacksägelsebrev från Radio
Lyon så beror väl detta endast på att
beslutet om att stoppa Radio Nord icke
fattas förrän senare i dag. Men jag
kan försäkra statsrådet Skoglund, att
om han till äventyrs ville återkalla proposition
nr 171 så skulle han nog få
inte endast en liten tulipan utan tusentals
sådana skulle strömma in till herr
statsrådet. Radio Lyon är nämligen den
enda rundradiosändare som kan tän -

kas bli störd av de sändningar som
Radio Nord gör. Emellertid är de elektromagnetiska
naturlagarna så vist avfattade,
att Radio Nord med sin begränsade
sändareffekt inte kan störa
Radio Lyon.

Om alla lagar, och i synnerhet den
lag som kommunikationsministern lagt
fram och som behandlas i dag, vore
tillnärmelsevis lika vist ihopkomna som
den jag nyss nämnde, skulle det inte
bli någon diskussion här i riksdagen.
Det finns ingen anledning för mig att
återupprepa alla de orimligheter som
det föreliggande lagförslaget ger prov
på. Men jag kan inte låta bli att ge uttryck
för den misstanken, att den scoutglädje
som kommunikationsministern
visar då han ilar till för att taga drakarna
Radio Nord och Radio Syd av
daga verkar en smula — skall vi säga
— misstänkt. Han talar vackert om de
förpliktelser som följer av vårt lands
anslutning till telekonventionen och att
detta utgör vägande skäl för ett ingripande
från svensk sida. Jag tror mig
av tidigare yttranden under dagen kunna
förstå, att den raskhet som kommunikationsministern
här lägger i dagen,
denna beredvillighet att stödja och tilllämpa
ingångna konventioner, inte är
lika fast och trosvisst förankrad hos
alla våra överhögheter.

Till skillnad mot kommunikationsministern
är jag inte utrustad med den
klarsynthet och framsynthet som bjuder
att Radio Nord och Syd nu måste
tystas. I all min enkelhet kan jag inte
förstå annat än att dessa inte utgör
något ohägn för någon. Tvärtom uträttar
de en och annan god gärning bl. a.
genom att sätta sprätt på vårt halvstatliga
radiomonopol. Jag tänker då bland
annat på att Sveriges radio tvingats
till en kraftig ökning av nyhetssändningarna
och en förbättring av en del
andra programinslag. Statsrådet Skoglund
och andra anhängare av regeringspartiet
talar om piratradion och dess
kriminella verksamhet. De bortser där -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

vid helt från den nytta som konkurrensen
från dessa sändare medfört för de
svenska radiolyssnarna.

Kommunikationsministern skriver
själv, att störningar av mera allvarlig
beskaffenhet från Radio Nord inte försports.
För min personliga del tycker
jag att saken därigenom är alldeles klar.
Det finns ingen anledning att vidta några
åtgärder gentemot sändaren. Men
där har jag tydligen gjort upp räkningen
utan kommunikationsministern.
Vi har en vaken kommunikationsminister.
Den omständigheten, att Radio Nord
ännu inte stört allvarligt utesluter självfallet
inte, säger kommunikationsministern,
att dylika sändares verksamhet
framdeles kan orsaka störningar. Och
det är inte vilka störningar som helst!
Sändaren kan orsaka störningar t. ex.
i luftradions och sjöradions trafik! Här
om någonsin måste man förstå hur förutseende
vår kommunikationsminister
är. Det finns mig veterligt inga sändare
för luftradio och sjöradio som sänder
på samma våglängdsområde som Radio
Nord — men det värsta av allt, sändningarna
sker utan någon offentlig kontroll
eller insyn!

Mot denna bakgrund förstår man varför
det framstår så klart, att Radio
Nords sändningar måste anses som en
kränkning eller i vart fall ett hot mot
ett vitalt svenskt intresse.

Om man accepterar kommunikationsministerns
slutsats — fastän man inte
förstår varför — så kan man ändå
inte gå med på att Radio Nord skall
stoppas med de medel som har föreslagits.
Flera talare har före mig lagt fram
skälen mot detta förslag. Jag skulle vilja
föreslå, att de kommersiella programmen
legaliseras genom att tillstånd ges
till etablerandet av kommersiella sändare
på Sveriges fastland, givetvis under
erforderlig kontroll. Ja, varför inte
införa kommersiella program även i
Sveriges radio. Kommunikationsministern
säger visserligen, att detta alternativ
knappast förtjänar att närmare

övervägas. I det fallet kan jag inte hålla
med honom.

Den debatt som koncentrerats kring
de fria radiosändarnas verksamhet har
klart och tydligt pekat på behovet av
och intresset för konkurrens även på
radions område. Jag kan hålla med
herr Svensson i Vä på en punkt, nämligen
den att det inte är tillgång på
pengar som skall få avgöra radions inställning
till ett program. Han menade
att de i samhället som har god tillgång
på pengar inte skall gynnas. Ja,
jag skulle vilja fråga hur det nu är
ställt på den fronten. Detta herr Svenssons
yttrande bör nog för framtiden
beaktas inte minst av Sveriges radio.

Statens järnvägar sorterar som bekant
under kommunikationsdepartementet. I
detta fall tillätes Linjeflyg, SAS och en
mängd privata buss- och lastbilsföretag
att konkurrera med SJ utan att detta
anses kriminellt. Ej heller blir den
eller de som använder dessa icke statliga
kommunikationsmedel straffade.
Alla de här transportmedlen utför ju
en bättre service åt allmänheten, men
då samma allmänhet önskar utökad service
på radions område, då är det stopp.
Här är allmänheten utlämnad till ett
radiomonopol och dess lednings godtycke.

Olika människor har skilda tycken.
Vad radioledningen anser intressant och
riktigt behöver ej överensstämma med
andra gruppers uppfattning. Därför anser
jag att en friare konkurrens även
på radions område är livsviktig. Endast
härigenom uppnår man en fullgod garanti
för att flertalets intressen kan tillgodoses.

Om man har någon liten blick för
hur utvecklingen kan komma att te sig
på TV- och radioområdet måste man
ganska snart bli på det klara med att
reklamen på allt flera håll ute i världen
har tagit radio och TV i sin tjänst.
Oavsett vad svenska reklamhatare i
olika läger anser är det ett obestridigt
faktum, att reklamen i radio och TV

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

har verkan. Den som i likhet med regeringen
hävdar att Sverige är en åtråvärd
marknad måste inse att reklam
i radio och TV kommer hit även om
kommunikationsministern aldrig så
hårdnackat sätter sig på tvären. Fru
Kristensson har redan berört denna
fråga. Herr Skoglunds kolleger i Danmark
har varit istadiga ända till helt
nyligen, då de upptäckte att tysk reklam-TV
försämrade det danska näringslivets
ställning i södra Danmark.
Om dansk TV tillåter kommersiella programinslag
kommer den reklamen att
täcka en stor del av södra Sverige —
i varje fall Skåne och kanske Blekinge
och södra Småland. Då om inte förr
kommer frågan att ställas på sin spets
även för oss. Men man kanske föredrar
att bli tagen på sängen i den frågan
lika väl som man låtit sig tagas på
sängen i andra frågor, t. ex. Europafrågan.

Jag vill emellertid hävda att inrättande
av konkurrerande kommersiella
sändare eller program innebär ett realistiskt
alternativ då det gäller att komma
till rätta med sändare som i strid
med konventioner sänder från öppna
havet. Just den omständigheten, att
Sverige utgör ett område där kommersiell
TV inte är tillåten och där kommersiella
sändare inte får etableras,
medför att kommersiella sändare dras
till internationellt vatten som gränsar
intill svenskt område. Därmed är det
inte uteslutet att liknande fenomen kan
uppträda på annat håll i världen. Jag
vill endast mena att Sverige verkar som
ljuset på malen i detta fall.

Det är möjligt, kanske rent av troligt,
att Radio Syd och Radio Nord
kommer att förlora den kamp det här
är fråga om. Men har kommunikationsministern
tänkt sig möjligheten av att
det kunde finnas intressen t. ex. i Tyskland,
som gärna skulle utrusta Radio
Nord på nytt och lägga den utanför
den svenska kusten, bara med den
skillnaden att underhållet sker från

Tyskland och att det är det tyska näringslivet
som den här vägen söker reklamera
på den svenska marknaden
utan att de svenska motsvarigheterna
får tillfälle därtill? Jag kan i andanom
föreställa mig — om jag nu får begränsa
mig till mitt eget intresseområde —
hur tyska hushållsmaskinfabrikanter
och liknande gör klart för den svenske
konsumenten, att exempelvis de tyska
märkena är pris- och kvalitetsmässigt
de bästa som står att få. Skulle jag till
äventyrs våga att själv göra reklam
för mina varor i den radion skulle jag
i sinom tid nås av statsrådet Klings
långa arm och bestraffas enligt herr
Skoglunds lag.

Om Radio Nord skulle överleva -—•
vi kan ändå inte utesluta den möjligheten
— innebär det ståhej som nu
satts i gång omkring dess existens en
reklam, observera gratisreklam, som
söker sin like i detta land. Många som
tidigare förstrött har noterat Radio
Nords existens eller inte ens vetat om
den har nu fått intresse av att se efter
— eller rättare sagt höra efter —- vilken
sorts inrättning det är fråga om.
Som annonsör -— eller i mitt fall tänkbar
annonsör — måste jag förstå värdet
härav. Har jag hittills inte begagnat
mig av den reklamformen, så vill
jag deklarera att jag inte skulle ha någonting
emot den alls. Jag tror att det
är många med mig som tänker sammalunda,
och däribland många mindre
företag. Det framgår för övrigt av den
kundlista, som Radio Nord tillställt
samtliga riksdagsledamöter, att småföretagen
överväger bland annonsörerna.
De som till äventyrs lever i vanföreställningen
att det endast är storkapitalet
som kan tillgodogöra sig den
här sortens reklam bör ha fått åskådlig
undervisning om motsatsen.

Tiden får väl utvisa vad som är riktigt
och rätt. För närvarande får vi
väl foga oss i att kommunikationsministern
anser att förslag som innebär
konkurrerande kommersiella program

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

inte förtjänar att övervägas. Vi som är
av en annan uppfattning får väl se tiden
an tills vidare. Under tiden får vi
trösta oss med att inte heller kommunikationsministerns
förslag förtjänar att
närmare övervägas.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Alexanderson m. fl.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! Det är väl ingen som
med fullt fog kan påstå, att första lagutskottets
ärenden under våren har saknat
eller under hösten kommer att sakna
brännbart material.

För någon månad sedan avlämnade
utskottet ett utlåtande angående förhud
mot professionell boxning, vilket
vållade stor och allmän debatt både
inom och utom kammaren. Det var väl
närmast herr Hamrin i Jönköping, som
skötte bränslepåfyllningen till den debatten.
Utskottet har ju inte avslutat
behandlingen av brottsbalken, men jag
föreställer mig att det finns motionärer
som kommer att se till att behandlingen
inte kommer att gå alldeles oförmärkt
förbi här i kammaren när frågan
kommer upp till behandling. I dag
har vi ju vad man i dagligt tal kallar
»piratradion», ett ärende som fått en
stor och enligt min uppfattning omotiverad
gratisreklam. Och nog har det
tillförts brännbart material till denna
debatt, ett material, som många gånger
verkat som fotogen på en redan brinnande
eld. Men liksom jag i debatten
om boxningen tillät mig säga, att den
debatten fått för stora proportioner,
vill jag nu, herr talman, påstå att även
detta ärende har fått det. Jag har ju
visserligen aldrig trött att vi här i
Sverige skulle kunna behandla ett sådant
här ärende på samma dämpade
sätt som — enligt uppgift — våra vänner
i Norge har gjort. Men jag hade
ändå hoppats att vi skulle kunna behandla
det utan den i vissa fall nästan
inflammerade stämning som rått. Frå -

gan har inte den storleksordningen,
att detta varit motiverat.

Man kan inte undgå, herr talman,
att fundera över om vi verkligen här
i riksdagen har förmåga att samla oss
till en gemensam linje i frågor av stor
internationell betydelse. Mot bakgrunden
av vårt handlande hittills tvivlar
jag ibland på vår möjlighet därtill. Man
skulle ju kunna tro, att meningsskiljaktigheterna
i själva verket inte var så
stora emellan utskottssidan och reservationssidan,
tv på s. 26 i utskottets utlåtande
säger även reservanterna att
»de finner det angeläget att betona, att
Sverige självklart bör uppfylla sina
förpliktelser enligt de internationella
överenskommelserna». Ungefär samma
personer gjorde sig också till tolk för
ungefär samma synpunkt när de behandlade
utrikesutskottets utlåtande nr
6 angående de mänskliga rättigheterna.
Då skulle man kunna tro att vi är på
samma linje, men så är inte fallet —
vilket tydligt framgått — tv när reservanterna
fortsätter att resonera i samma
stycke på s. 26 säger de, att enligt
den folkrättsliga expertisen föreligger
inte något hinder att vidtaga föreslagen
lagstiftning, men inte heller några förpliktelser
att göra det. På det hänger
man sedan upp sitt ställningstagande:
det finns inga förpliktelser, säger man.

Det är klart att olika människor uppfattar
saker och ting på olika sätt —
så även här -— och jag skall inte, herr
talman, försöka gå in på någon analys
av konventionstexter o. dyl. — därtill
är mitt juridiska kunnande för dåligt,
och jag höll på att säga tack och lov
för det — utan jag skall med några ord
redovisa hur jag kommit fram till mitt
ställningstagande.

Det råder väl inte några delade meningar
om behovet av internationella
överenskommelser för reglering av kanaler
och våglängder. Därom är såvitt
jag vet alla eniga. Vi har ju också sådana
överenskommelser och rekommendationer.
Ingen förnekar att vi har

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

1959 års radioreglemente som säger:
»Rörliga stationer på havet eller över
havet få icke bedriva rundradiotrafik.»
Ingen bestrider att det står så. Ingen
bestrider heller, att det till 1959 års
radioreglemente tillagts en bestämmelse
som säger: »Det är förbjudet att utanför
nationellt territorium upprätta och
driva rundradiostationer (för ljudradio
eller television) ombord på fartyg, luftfartyg
eller varje annat flytande eller
luftburet föremål.» Därefter säger man
i en särskild rekommendation, som fogats
till radioreglemcntet, i punkten a)
att drivandet av rundradiostationer på
fartyg utanför nationella territorier står
i strid med bestämmelserna i radioreglementet.
Detta har jag tyckt vara en
självklar sak. Vidare säger man under
b) att dylik verksamhet är oförenlig
med ett rationellt utnyttjande av frekvensspektret,
och kan leda till kaotiska
förhållanden. Jag tvivlar inte ett ögonblick
på att detta är rätt och riktigt.

Mot denna bakgrund anbefalles förvaltningarna
att hos sina respektive regeringar
hemställa dels om utredning
i fråga om vilka direkta eller indirekta
medel som står till buds för att undvika
eller stoppa dylik trafik, dels då så
är påkallat om vidtagande av erforderliga
åtgärder.

Då det nu har ansetts påkallat inte
bara i Sverige utan även i andra nordiska
länder att stoppa denna trafik,
har detta varit avgörande för mitt ställningstagande.
Sedan må andra tänka
och tycka vad de vill.

Eftersom jag inte heller tror att vi
kan stoppa denna trafik på något annat
sätt än det som har föreslagits i
propositionen och tillstyrkts av utskottets
majoritet, yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Kommunikationsminister
Skoglund sade i sitt anförande här
i dag, att motiveringen för avslag i den
motion, nr 874, jag väckt tillsammans

med några andra högerledamöter var
oklar. För att skingra eventuell oklarhet
på denna punkt kan jag nöja mig
med att säga, att vi helt instämde i den
motivering för avslag som anförts i
den samma dag, den 11 maj, väckta
partimotionen från högern. Vi inskränkte
oss därför till att i första hand, utan
motivering, yrka avslag. Vårt alternativa
yrkande gällde ikraftträdandebestämmelserna.
Enligt propositionen träder
lagen i kraft den dag Konungen
förordnar. Det innebär att om förbudslagen
i dag bifalles av riksdagen, kan
den åtminstone teoretiskt sättas i kraft
i slutet av denna vecka. Utskottet har
i sitt utlåtande anfört att det är »lämpligt,
att den svenska lagen såvitt möjligt
träder i kraft samtidigt med motsvarande
lagar i övriga nordiska länder».
Samma bestämmelse om ikraftträdandet
finns i det norska lagförslaget.

Det är denna bestämmelse jag riktar
invändningar mot. Det är praxis på arbetsmarknaden
i vårt land att man i
god tid varslar om driftsnedläggelse,
och sådana händelser av större omfattning
föranleder ofta interpellation här
i riksdagen. Propositionen delades i
kamrarna den 4 maj och remitterades
itill lagutskottet den 8 maj. Motionstiden
utgick den 15 maj, alltså för knappt
14 dagar sedan. Intet ärende är avgjort
innan riksdagen fattat beslut. Det
var dock icke alldeles uteslutet, att riksdagen
kunde reagera på samma sätt
denna gång som i fråga om finansminister
Strängs förslag om fullmakt att
höja spritskatterna. Detta föll under
bordet utan reservation i bevillningsutskottet.

Efter utskottets behandling talar all
sannolikhet för att lagen går igenom
i dag. Den kan därefter sättas i kraft
den dag kommunikationsministern finner
lämpligt. Det måste ändå anses
vara ett rimligt krav, att de i verksamheten
engagerade -— för Radio Nords
del ett 50-tal personer —- bereds skälig
tid för omställning. I motionen har vi

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

föreslagit, att därest riksdagen accepterar
lagen denna skall få träda i kraft
tidigast den 1 januari 1963.

Jag ber, herr talman, att i första hand
få yrka bifall till reservationen av herr
Alcxanderson m. fl. om avslag på propositionen
och, därest detta yrkande
avslås, i andra hand till motionen nr
874 i denna kammare.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det ligger ganska nära
till hands att jämföra vad som nu händer
med vad som passerade här i kamrarna
för något mer än en vecka sedan.
Då behandlade vi konstitutionsutskottets
granskningsmemorial. I detta togs
frågan om Extrapressen upp. Utskottet
skrev:

»Enligt utskottets mening företer
sagda titel» — det vill säga Extrapressen
— »sådan likhet med namnet på
den i Stockholm utkommande tidningen
''Expressen’, för vilken utgivningsbevis
utfärdats senast år 1948, att med
hänsyn till stadgandet i 5 kap. 5 § tredje
stycket tryckfrihetsförordningen utgivningsbevis
icke bort utfärdas för
''Extrapressen''.»

Någon reservation var inte fogad till
detta utskottsutlåtande. Inte heller kan
jag minnas, att någon hade något att
anföra mot detta tillkännagivande vid
behandlingen i kamrarna.

I dag gäller debatten rundradiosändningar
som sker på olagliga frekvenser.
Det är av betydelse att man i den gemensamma
reservationen från folkpartister
och högermän kan läsa att Radio
Nord använder en våglängd som är tilldelad
Lyon i Frankrike. Det förefaller
mig finnas en nära överensstämmelse
mellan dessa båda frågor, men denna
gång finns det reservationer.

Bör vi inte även på detta område
tillämpa den grundprincip som ligger
bakom tryckfrihetsförordningen? Enligt
den bör inte periodiska skrifter ha
så likartade titlar, att de inte kan skiljas
åt. Här använder radioföretag sam -

ma frekvens som andra stationer. De
står utanför de internationella överenskommelserna.
Jag förstår om man
invänder, att en tidningsutgivare kan
välja en annan titel på sin publikation,
medan däremot den soin önskar bedriva
rundradioutsändning har svårt
att finna en våglängd som inte är upptagen.
Låt mig då få fullfölja jämförelsen
med tryckfrihetsförordningen! Den
föreskriver utgivningsbevis. I princip
är det väl samma sak med fördelningen
av frekvenserna. I båda fallen är det
fråga om en lagstadgad frihet, och i
båda fallen tycker jag att principen
skall tillämpas. Jag har fattat det förslag
som regeringen har lagt fram helt
enkelt som en tillämpning av konventioner
som vi har anslutit oss till. Och
dessa överenskommelser är, som jag ser
saken, ett värn för min frihet som radiolyssnare.
Jag har åtminstone hittills
uppfattat det så, att jag inte skulle äga
någon frihet som radiolyssnare om det
inte funnes internationella överenskommelser,
som fördelade frekvenserna.
Man behöver ju inte vara radiotekniker
för att känna till radiostörningar. Detta
är vad jag har förstått i min enfald —
det är ju ett ord som har blivit mycket
populärt i kammaren i de yttersta av
dessa dagar.

Jag inser att det kan vara av värde
att ha en viss valfrihet i fråga om
programmen. Men denna valfrihet blir
mycket litet värd, om det är ett sådant
krig i etern att den ena stationen slår
ihjäl den andra. Teoretiskt har jag givetvis
valfriheten, men den saknar
reellt värde därför att det enda jag får
lyssna till är störningar. Jag kan inte
få avnjuta några program. Nu vill regeringen
med sitt förslag tillämpa en
sådan ordning, att den enskilda radiolyssnarens
frihet upprätthålles.

Man har här diskuterat konventionens
innebörd och förpliktelser. Jag
skall inte fördjupa mig i denna debatt
utan bara ta upp en detalj. Man har
frågat: När aktualiseras frågan om re -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

geringsbeslutens grundlagsenlighet? På
en del håll har man nämligen menat att
regeringens godkännande av konventionen
stått i strid med grundlagen —
konventionen skulle ha underställts
riksdagen för prövning. Men är det
inte så, herr talman, att regeringens
beslut i detta ärende har granskats genom
konstitutionsutskottets granskning
av statsrådsprotokollen? Och har inte
regeringen därmed beviljats ansvarsfrihet
på denna punkt? Såvitt jag förstår
skulle man komma i ett mycket
underligt läge om man senare, år efter
år, kanske årtionde efter årtionde, skulle
underkänna grundlagsenligheten av
de konventioner regeringen har godtagit.
Däremot är det väl möjligt för
riksdagen att begära att vi skall säga
upp konventionen på denna punkt. Men
något sådant har ingen yrkat här, och
frågan om konventionens konsekvenser
har ju mycket ingående prövats av riksdagen
just genom detta ärendes behandling.

Låt mig så ta upp en fråga som har
berörts i flera anföranden. Som skäl
till att man skulle skjuta på beslutet
har man hänvisat till att olika folkrörelser
— framför allt ideella och religiösa

— har behov av ökad sändningstid.
Jag skall inte diskutera detta behov,
men jag kan inte se något sammanhang
mellan detta och uppskovet med inskridanden
mot piratradion. Jag har svårt
att föreställa mig att ansvariga kretsar
inom dessa ideella organisationer skulle
vilja utnyttja illegala radiosändare
för att kunna göra sina stämmor hörda

— det skulle illa harmoniera med den
inställning dessa rörelser har i olika
hänseenden. Därför har jag svårt att
förstår de synpunkter herr Gustafsson i
Borås och andra utvecklat på denna
punkt. Låt mig få tillägga: Om man
har en kommersiell radio, hur många
folkliga organisationer har ekonomiska
möjligheter att köpa program?

Herr talman! Jag skall inte vidare
förlänga denna debatt. Det är klarlagt

att det inte finns några juridiska förpliktelser
att följa de internationella
överenskommelserna genom just de åtgärder
som regeringen har föreslagit,
lika litet som vi är rättsligt bundna att
följa rekommendationerna från Nordiska
rådet. Men för mig framstår det
som en akt av solidaritet att vi här
respekterar det beslut Nordiska rådet
liar fattat. Man kommer aldrig ifrån
att Nordiska rådet här har givit en
tydlig rekommendation, och det känns
ganska olustigt att de, som kanske talar
allra mest om våra nordiska förpliktelser
och vår nordiska solidaritet, i detta
fall menar att vi skall skjuta på avgörandet
eller avslå det förslag som
regeringen har lagt fram på grundval
av rekommendationen av Nordiska
rådet.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till första lagutskottets hemställan.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det har frågats här, om
vi är skyldiga vidta några åtgärder mot
radiosändningar av den typ vi diskuterar
i dag, och därvid har den ene
professorns uttalande ställts mot den
andres. Men varför gå över ån efter vatten?
Såvitt jag förstår har vi ett officiellt
uttalande av lagrådet. Det har
tidigare citerats i denna debatt och
finns återgivet på sidan 12 i utskottets
utlåtande. Lagrådet skriver: »Utformas
lagstiftningen enligt de av lagrådet
ovan angivna riktlinjerna, synes vårt
land i rimlig mån uppfylla de förpliktelser
konventionen ålägger.»

Nu vet vi emellertid att det går att
tolka ett uttalande på många olika sätt.
Var och en som har övervarit en process
har väl märkt hur advokaterna på
båda sidor förfäktat att deras klient
haft rätt. Det är ungefär samma sak i
detta fall. Men behöver vi verkligen
diskutera denna fråga så utförligt mot
bakgrunden av lagrådets uttalande?

Så till sakfrågan. Vi har en lagstiftning
som förbjuder svenska medborga -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

re att sända radioprogram inom landet
eller från svenska båtar och luftfartyg.
Är det då någonting att ömma för att
människor, om vilka vi inte vet om de
är fågel eller fisk, skall få sända radioprogram
från ett främmande fartyg
några kilometer utanför kusten?

Jag kan förstå dem som talar om
radions och televisionens frihet. Men
ni har angripit problemet från alldeles
fel sida. Ni skulle i stället ha yrkat på
upphävandet av förbudet för svenska
medborgare att sända. I så fall hade jag
förstått och respekterat er! Här gäller
det inte svenska medborgares frihet. De
människor det här är fråga om är oansvariga,
nämligen på det sättet att de
inte är underkastade vår lagstiftning.
De kan inte ställas till ansvar för vad
de säger. Följaktligen kan de säga vad
som helst, och det får man ju inte göra
här i riket eller på svenska båtar eller
luftfartyg. Men sänder man som dessa
piratföretag utifrån öppna havet,
så kan man inte ställas till ansvar. Och
jag trodde att de som här kämpar för
frihet, stred för frihet under ansvar,
inte för en ordning som inte är något
annat än djungelns lag. Jag trodde inte
det, som sagt.

Vad sedan de nuvarande radioprogrammen
beträffar är det väl många
som är missbelåtna och vill ha dem
annorlunda. Det vill jag också. Jag har
tidigare sagt här i kammaren att jag
skulle vilja ha ett konkurrerande företag,
där framför allt folkrörelserna hade
en betydande andel av huvudmannaskapet.
Jag tänker här på nykterhetsrörelsen
och de religiösa rörelserna m. fl.
Jag tror att man inom nämnda rörelser
har ett legitimt behov av längre sändningstider
och bättre garantier för att
få det. Ett konkurrerande företag vore
sannolikt rätt väg att ge dessa organistationer
större inflytande över programmen.
Om vi finge ett företag vid sidan
av det nuvarande, så tror jag att vi
skulle kunna bereda utrymme för sändningar
av Ibra- och Noreatyp.

Men detta är en sak som måste undersökas
närmare. Vi har f. ö. i en centerpartimotion
hemställt om en utredning
i den frågan. Men därmed har vi
ingalunda varit inne på tanken på
kommersiell radio och TV. Det är en
helt annan sak, som vi får ta ställning
till i annat sammanhang.

I dagens debatt har lagrådet åberopats,
och det är en institution som jag
har den största respekt för. Vi har
också i en centerpartimotion till punkt
och pricka följt lagrådet, när det har
gällt juridiska frågor. Men när det är
fråga om lämplighetsbedömningar, tidpunkter
o. d., så har det inte med juridik
och rättsvetenskap att göra. Det är
mera politiska frågor, som vi i centerpartiet
tror att politikerna är väl så
skickade att avgöra. Det har närmast
förefallit som om reservanterna när det
gäller lämplighetsfrågor och politiska
bedömningar höjer upp lagrådet och
vill följa lagrådet, men när det gäller
de juridiska tingen är vad lagrådet sagt
inte bra. Skorrar inte det där litet fult?

Det har sagts att centerpartiets inställning
härvidlag vore dikterad av en
önskan att gå på samma linje som socialdemokraterna.
Jag vet inte vem som
tagit ställning först mot piratradion, vi
eller socialdemokraterna. Jag vill knappast
föra in diskussionen på detta plan,
ty gjorde jag det skulle jag naturligtvis
spåra en del ganska mystiska motiv
hos reservanterna: ekonomiska motiv,
röstfiskemotiv o. s. v. Jag vill dock,
som sagt, inte föra in diskussionen på
det planet, utan jag nöjer mig med att
konstatera, vilka beskyllningar reservanterna
utslungar mot oss. Men märk
väl: Jag gör inga beskyllningar mot reservanterna
på denna punkt. Jag säger
bara, att skulle det vara fråga om fri
konkurrens på området — alltså så att
vi skulle utnyttja vår frihet på något
sätt — komme jag kanske in på sådana
där saker. Jag vill dock, som sagt, inte
göra det.

Jag trodde, som jag nyss sade, att

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna

de som ivrar för friheten ändå ville ha
något av en frihet under ansvar och
inte en okontrollerad och okontrollerbar
frihet. Jag tror inte att det ingår
i liberalismens och — ursäkta mig,
herr Ohlin — inte heller i socialliberalismens
ideologi att ha en sådan
okontrollerad och okontrollerbar frihet,
utan friheten är väl ofrånkomligen
förenad med ett visst ansvar, och
ett sådant ansvar saknas för piratradioanläggningar.

Nej, den frihet man kämpar för är
frihet för några utländska medborgare
vilka — som jag sade — genom att
med en utländsk båt lägga sig några
kilometer utanför kusten vill uppnå
rättigheter som inte tillkommer någon
svensk medborgare. Är de inte anledning
att tänka efter litet här? Kan det
vara rimligt att gå fram efter sådana
linjer?

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag har lyssnat på nästan
hela denna debatt och funnit den
mycket intressant. Jag tror inte att debatten
blivit lidande på att partiledarnas
medverkan kommer först i slutet.

Det har talats mycket om huruvida
detta är en stor fråga eller inte, och
statsrådet Skoglund ville ha ett svar
härvidlag. Han påstod att en högerman
sagt att det är en stor fråga, medan en
annan högerman sagt att det är en liten
fråga. Jag vet inte om han väntar att
jag skall säga att det är en medelstor
fråga.

Det kommer jag emellertid inte att
säga. Det är en fråga som på sätt och
vis inte är så stor. I och för sig är
det en liten fråga vad som händer med
de nu ifrågavarande radiosändarna, men
frågan har två moment som gör den
mera betydelsefull. Det ena är den principiella
innebörden. Man får ändå en
känsla av att när frågan aktualiseras så
sker det utifrån en alldeles bestämd och
kanske litet förmyndaraktig syn på hur
radio- och televisionssändningar skall

havet m. m.

vara upplagda. Vidare kan frågan bli
stor på grund av det mycket starka intresse
som allmänheten fått för den.
Jag kan inte komma ifrån att detta är
en fråga som i mycket hög grad intresserar
den svenska allmänheten. Inom
parentes vill jag säga, att det var roligt
att i det sammanhanget höra herr Hedlund
börja tala om röstfiske -— men mina
öron sitter faktiskt fortfarande kvar.

Nu vill jag gärna säga att jag ömmar
inte ett dugg, herr Hedlund, för de
ifrågavarande sändarna. Jag har lyssnat
mycket litet till dem — jag har väl
gjort det någon gång — och mig veterligt
har högerpartiet inte använt dem
i sin propaganda. Jag börjar nu tveka
om det varit riktigt av oss att inte göra
det och om vi inte borde ha använt
sändarna: dels därför att intresset för
dem är så stort, dels för att det kan vara
roligt att retas litet ibland. Om tiden
tillåter det, innan herr Skoglund sätter
lagen i kraft, får vi väl se om vi
kan använda sändarna.

Hur motiveras denna lagstiftning? Det
är huvudsakligen tre punkter som förts
fram. Man har pekat på ITU-konventionen,
på hänsynen till det nordiska samarbetet
och på behovet av att •—■ för
att använda statsrådets ord — hålla ordning
i etern. Det finns en författare som
skrivit — det föll mig in just nu: »Var
sak på sin plats, skridskorna i isskåpet!»
Det förefaller mig som herr Skoglunds
resonemang här anknöt liksom till
en sådan mera allmän »ordningsfråga»,
som jag skall komma tillbaka till. Vidare
har herr Skoglund fört in frågan om
kommersiell radio och TV i diskussionen.

Hur förhåller det sig nu med de olika
punkterna? När det gällde ITU-konventionen
citerade herr Hedlund lagrådets
uttalande, att Sverige med denna lag
skulle uppfylla sina förpliktelser, men
han glömde bort att lagrådet tidigare i
yttrandet sagt, att Sverige uppenbarligen
uppfyller sina förpliktelser, även om
Sverige inte antar denna lag. Den som

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

är ansvarig i dessa hänseenden är den
stat, hos vilken skeppet är inregistrerat,
och åtgärder av den typ som anges
i lagförslaget är man under inga förhållanden
bunden att vidtaga. Det har
vidare klargjorts, att eftersom konventionen
inte underställts riksdagen kan
det vid regeringens ratifikation av konventionen
aldrig ha varit tal om att den
skulle förbinda oss till några åtgärder,
där riksdagen äger allena eller med
Kungl. Maj:t besluta, ty i så fall skulle
ju konventionen enligt grundlagen ha
underställts riksdagens prövning före
ratifikationen. Vi behöver för övrigt inte
gå närmare in på detta, ty statsrådet har
själv i silt anförande erkänt att ITUkonventionen
icke förpliktigar till lagstiftning.
Hela denna argumentation kan
vi nu sålunda ta bort ur debatten.

Beträffande nästa punkt — Nordiska
rådet — vet vi att det föreliggande lagförslaget
icke varit underställt Nordiska
rådet för överläggning. När Nordiska
rådet gjorde sitt uttalande, hade det icke
möjlighet att göra detta med utgångspunkt
från det här föreliggande förslaget.
Vidare har det under Nordiska rådets
session ideligen sagts att man
icke uttalar sig om vilka åtgärder vederbörande
länder skall vidta för att förverkliga
ifrågavarande syften. När herr
Lundberg i detta sammanhang talar om
en — som han uttryckte det — »överenskommelse
mellan nordiska stater», är
det uppenbarligen fråga om en fullständig
felredovisning av vad som har förekommit
under Nordiska rådets arbete.
För det första var det fråga om en
rekommendation i allmänhet och icke
om några överenskommelser, och för
det andra gällde inte överläggningarna
den fråga som vi här har att ta ställning
till, utan om allmänna principer.

Kommunikationsministerns uttryck
»ordning i etern» kan jag vidare inte
finna på något annat håll. Lagrådet
har inte uttalat sig så. Vare sig det nu
är något som man enligt statsrådets
mening skall bry sig om eller inte, har

lagrådet en mycket bra formulering i
denna del av sitt yttrande. Det står på
sid. 11 i utlåtandet: »Vidare har upplysts
att, såvitt angår i Norden verksamma
anläggningar, den utanför Sveriges
östra kust drivna icke verkat störande
på radiomottagning i Sverige i
vidare mån än möjligen i fråga om
mottagning från en sändare i Lyon samt
att de anläggningar som verka utanför
Danmark icke stört mottagning i något
land. — Vad sålunda och i övrigt blivit
upplyst giver icke vid handen, att
det föreligger något trängande behov
av kriminalisering.»

För att upprätthålla ordning i etern
och för att förhindra att en allmän förvirring
uppstår i rundradiosändningen
— ett i och för sig mycket väsentligt
syfte — är denna lagstiftning tydligen
icke nödvändig. Även om man med hänsyn
till denna sändning från Lyon velat
ta upp frågan skulle uppenbarligen de
första och andra paragraferna i lagförslaget
vara tillräckliga. Den tredje paragrafen
har över huvud taget ingenting
att göra med störningar, som skulle
kunna hindra ett fritt avlyssnande av
radioutsändningar.

Statsrådet frågade vad vi skulle vilja
göra i stället för att förverkliga hans
syfte. Om herr statsrådet går med på att
stryka den tredje paragrafen och ändra
andra paragrafen enligt lagrådets yttrande,
kan vi kanske börja diskutera
den frågan.

Statsrådet kom in på kommersiell radio
och television och började med att
säga att detta inte hade med denna fråga
att göra. Sedan han konstaterat detta,
gick han närmare in på frågan. Han förklarade
bl. a. att han inte var övertygad
om att sådana sändningar skulle utgöra
något hinder för de fördragsstridiga
sändarna. Statsrådet åberopade därvid
Holland och England som exempel.
Nåja, det kan möjligen förhålla sig så
att sändare av denna typ — eftersom
man i England och Holland icke ansett
sig ha behov av att vidta åtgärder mot

3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 25

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

dem — inte ansetts vara särskilt farliga,
ehuru man inte kan absolut förhindra
deras verksamhet. Om vi, som
statsrådet framhöll, får diskutera denna
fråga i höst, hoppas jag, att man inte
då kommer att säga att det inte, på
grund av att frågan diskuterades i våras,
finns någon anledning att ta upp
frågan. Så brukar det nämligen ibland
gå till.

Det finns emellertid en motivering,
som det är överraskande för mig att inte
någon •—- vare sig statsrådet eller någon
annan — har tagit upp. Det är ett skäl
som man skulle ha kunnat åberopa, nämligen
att sändningar av denna typ skulle
kunna tänkas ha en sådan menlig inverkan
på den svenska pressens annonsstock,
att de därigenom kunde utgöra
en fara för beståndet av vissa delar av
vår press. För min del tycker jag att
detta är en mycket viktig fråga, och jag
kan inte begripa varför man inte har tagit
upp den till diskussion. Om verkligen
dessa sändare genom sin verksamhet
skulle medföra risk för en mera vidsträckt
tidningsdöd än vi haft tidigare,
skulle detta vara en mycket väsentlig
fråga att diskutera. Det är emellertid
icke på det viset. Det har inte på något
sätt kunnat påvisas att reklamsändningarna
i Radio Nord och Radio Mercur
har skadat den svenska pressens
annonsering. Detta tyder på att andra
sändningar inte heller skulle göra det.
Reklam i television och radio är nämligen
i allmänhet verkningslös om den
inte följs upp med annonsering av annat
slag. Folk uppfattar inte vad som
sägs i radio och television tillräckligt
fullständigt. De måste gå tillbaka till
andra reklamkällor för att få ordentlig
vetskap om det som annonseras. Dessutom
kan den svenska allmänheten som
tidigare framhållits i debatten, nås av
reklamsändningar från annat håll. Om
Danmark eller Finland sätter i gång sådana
eller om Radio Luxemburg riktar
sändningar mot Sverige, nås den svenska
allmänheten ändå av reklampro -

gram. I Radio Luxemburg kan naturligtvis
företagarna annonsera lika väl
som i Radio Nord eller Radio Mercur.

Nej, herr talman, det finns inga sakskäl
för regeringens ståndpunkt. Om
man går igenom punkt efter punkt finner
man att det inte står några sakskäl
kvar. Detta är ett ovanligt vackert
exempel på att den svenska socialdemokratien
har regerat så länge att den har
tappat intresse för sakskäl. Det räcker
för de socialdemokratiska statsråden att
de »tycker». Statsrådet Skoglund och
hans kolleger — eller kanske någon
annan som har påverkat dem — tycker
inte om dessa radiosändningar, och då
skall man vidta åtgärder mot dem. Då
skall de kriminaliseras. Man är nämligen
säker på att med hjälp av herr Hedlund
och andra driva sina lagstiftningsförslag
igenom.

Det hela påminner om en historia som
jag fick höra när jag började läsa statskunskap
vid universitetet. Den handlade
om en regeringsmedlem i England som
hade sagt till sina närmaste medarbetare:
»Den här gången har vi ett väldigt
dåligt förslag. Nu har vi inte annat att
göra än att tillämpa vår majoritet.» Jag
vet inte vad den ministern hade för departement.
Jag vet inte vilket parti han
tillhörde. Men efter att ha lyssnat till
statsrådet Skoglund i dag förstår jag att
den engelske ministern i varje fall inte
var en socialdemokratisk kommunikationsminister,
ty hade han varit det så
hade han inte haft så mycket självironi
att han hade kunnat säga på det sättet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Heckscher viU
jag säga att Nordiska rådet med 48
röster mot 7 för avslag och med 5 ledamöter
som avstod beslöt rekommendera
de åtgärder som nu föreslås av

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

den svenska regeringen. Om herr Heckscher
läser i protokollet från denna
debatt tidigare i dag skall han finna
att jag har återgivit Nordiska rådets
uttalande.

Eftersom jag har ordet skall jag passa
på att säga till herr Cassel som talade
om att vi t. ex. kunde vara överens
om målet för en resa men råka i dispyt
om vi skulle flyga eller ta tåg. Är vi
överens om målet och kan vi välja
mellan tåg och flyg, så vill jag nog
gärna föreslå flyg så att vi hinner
fram till målet snarast möjligt. Men
om herr Cassel nödvändigtvis vill åka
hästskjuts, kommer jag inte att åka med.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket enkelt att
citera vad Nordiska rådet beslöt. Jag
har aldrig ett ögonblick bestritt att det
beslöt någonting. I det bifallna utskottsutlåtandet
från Nordiska rådet står det:
»Utskottet anser det emellertid icke nödvändigt
att taga ställning till i vilken
form ett ingripande mot piratsändarna
mest ändamålsenligt bör ske.» Hur herr
Lundberg kan tolka detta så, att Nordiska
rådet har tillstrykt den lagstiftning
som nu är i fråga, det övergår mitt förstånd.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom den svenska
riksdagen lika väl som nordiska parlament
över huvud taget är suveräna att
vidtaga åtgärder i denna fråga, har Nordiska
rådet icke fastslagit någon lagtext,
utan riksdagen får söka finna den
lagtext som gör det möjligt att nå det
syfte, varom Nordiska rådet har uttalat
sig. Och, herr Heckscher, läs slutklämmen
i det utlåtande, som Nordiska
rådets utskott föreslagit och rådet har
godkänt, så kanske det räcker!

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Först vill jag tacka herr
Hedlund för hans störa vänlighet att
här tala om diverse mindre fina motiv

som han inte ville tillskriva oppositionen,
t. ex. att ta hänsyn till inverkan på
antalet röster och sådant, allt motiv som
vi vet att herr Hedlund själv står alldeles
främmande för.

Nordiska rådet har rekommenderat
åtgärder men inte ifrågavarande lagstiftning.
Det är någonting fullkomligt
sublimt över herr Lundberg i Uppsala
som när detta har fastslagits sju, åtta
gånger i dag — av fru Gärde Widemar,
av herr Cassel, av herr Heckscher —
i alla fall vidhåller, att Nordiska rådets
rekommendation av åtgärder skulle
kunna på något mystiskt sätt — på något
annat sätt kan det ju inte ske; med
logik har det inte att göra — etablera en
förpliktelse för oss i svenska riksdagen
att godkänna det lagförslag som nu föreligger.
Om herr Lundberg inte menar
detta utan anser att vi har full rätt att
avböja detta förslag och överväga andra
åtgärder i stället, då finns det inget
sammanhang i vad lian säger.

■lag är egentligen inte överraskad över
detta försök att sudda ut skillnaden mellan
Nordiska rådets rekommendation
av icke preciserade åtgärder å ena sidan
och å andra sidan tanken att Nordiska
rådet har rekommenderat en lagstiftning
av den typ som nu är föreslagen. Att
regeringen i Sverige skulle försöka sudda
ut just den skillnaden tyckte jag mig''
kunna befara redan i Helsingfors, och
den följande pressdebatten har visat att
den risken fanns. Inte minst detta inbjöd
naturligtvis till försiktighet i Helsingfors
hos de rådsledamöter som tyckte
att lagen, så långt man nu kände till
den var otillräckligt motiverad och
olämpligt utformad. Utskottet hade ju
endast hört en muntlig föredragning
rörande vissa avsnitt av lagen, men så
långt man nu kunde bedöma den ansåg
vi att utformningen inte var till fyllest.
Min uppfattning därvidlag under rådssessionen
var densamma som den som
jag sedan dess har uttalat.

Men nu har man här invänt — och
det är framför allt detta jag skulle vilja

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna

ta upp; det mesta andra är sagt under
dagens debatt — att detta är en nordisk
fråga där Nordiska rådet har kommit
med en rekommendation och då borde
väl en ledamot av Nordiska rådet och
alldeles särskilt dess vicepresident känna
sig bunden av denna rekommendation
och alltså nu stödja regeringsförslaget.

Till detta vill jag för det första säga
att Nordiska rådet rekommenderade
inte denna lag. För det andra ger mig
denna invändning anledning att undra:
Menar man verkligen att inte vilken
som helst ledamot av rådet har lov att
tillhöra minoriteten? Menar man verkligen
att i rådet, till skillnad från alla
andra parlamentariska församlingar,
minoriteten skall efter omröstningen
böja sig för majoriteten och acceptera
majoritetens ståndpunkt? Att herr Skoglund
har glömt att referera minoritetens
ståndpunkt, när lian redogör för vad
som skett i rådet, må vara en sak —
och en ganska egendomlig sak — men
att vi som utgör minoriteten skulle förlora
vår rätt att hävda vår uppfattning
i frågan, är något alldeles fantastiskt.
Skulle herr vice talmannen, om jag får
göra en jämförelse, när kammaren väl
har röstat i de fall då han tillhör minoriteten,
mista sin rätt att fortfarande
hävda sin personliga uppfattning i en
riksdagsfråga. Herr talman! Mycket har
man fått höra i diskussionerna om denna
och andra frågor, men om jag finge
frågan riktad till mig, vilket som vore
det tokigaste argumentet jag hört på bra
länge, skulle jag vara frestad att säga
att det var just detta, att en ledamot av
Nordiska rådet efter omröstningen förlorar
sin rätt att hävda sin egen mening
om lian tillhört minoriteten.

Jag ber kammaren lägga märke till att
efter förslag från statsminister Gerhardsen
har i rådet både statsminister Erlander
och andra kommit överens om
att vi i rådet borde ta upp även mycket
kontroversiella frågor, t. ex. rörande
beskattningens utformning, för att få

havet m. m.

litet livligare debatter och därmed ge
dessa frågor allsidigare belysning. Är
det verkligen någon som menar att vi,
som kanske då skulle bli överröstade i
Nordiska rådet, skulle förlora vår rätt
att hävda vår uppfattning om den svenska
beskattningens utformning?

Herr talman! En sak till om Nordiska
rådet. Nordiska rådet rekommenderade
åtgärder som skulle komma till stånd »i
faellesskab», vilket ju — ungefärligen —
betyder enhetliga åtgärder. Rådet rekommenderar
icke speciellt att beslut
skall fattas i vår. Genom att beslut nu
framtvingas i vår, blir det ju inte enhetliga
åtgärder, utan lagarna får olika
utseende i t. ex. Finland och Sverige.
Såvitt jag förstår finns det ganska gott
fog att hävda att de socialdemokratiska
och centerpartistiska ledamöter, som
står bakom majoritetens rekommendationer,
handlar i bästa överensstämmelse
med Nordiska rådets rekommendation,
om de i dag går med på en lösning
som innebär uppskov, vilket vore enda
möjligheten att uppnå det som rådet
rekomenderade, en lagstiftning i fsellesskab,
en enhetlig lagstiftning.

Mot denna bakgrund, herr talman, förefaller
kritiken mot att vi, som tillhör
minoriteten, hävdar den ståndpunkt vi
företräder, vara mycket svagt grundad.

Lagrådet för sin del underkänner
brådskan. Kommunikationsministern är
en modig man, måste jag säga. Jag beundrade
hans mod när jag hörde honom.
Han åberopade lagrådet. Men regeringen
var beredd att föreslå en lag
som lagrådet på det mest emfatiska sätt
underkände därför att den hade en
kautschukparagraf, som lät det avgörande
vara om sändningen var »avsedd»
att avlyssnas i något nordiskt land. Det
är efter att ha fått detta grundliga underkännande
av det förslag, som regeringen
tydligen var beredd att lägga
fram, som herr Skoglund vill åberopa
lagrådet. I något annat avseende kan
han naturligtvis göra det, men skulle
det inte vara anledning till viss försik -

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

tighet därvidlag mot bakgrunden av
det jag här har omnämnt.

Herr talman! Herr Skoglund säger att
han är överraskad över att det finns de
som vill »skjuta åt sidan» frågan om
vilka åtgärder som skall vidtagas. Det
som har förekommit är ju att reservanterna
föreslår att saken tas upp på ett
internationellt plan. Reservanterna har
inte sagt: »Här behövs inga åtgärder.
Lägg ner hela saken!» De har föreslagit
att saken skulle tas upp på ett internationellt
plan. Nog skulle kommunikationsministern
ha kunnat referera den
ståndpunkten på ett mera rättvisande
sätt än genom att säga att det finns de
som vill skjuta saken åt sidan.

När olika länder har kommit överens
om våglängder o. d. finns det ett intresse,
säger kommunikationsministern, att
vidmakthålla överenskommelsen. Javisst,
det är en sak som bör tas upp på
internationellt plan, ty det finns cirka
500 icke auktoriserade sändare. Vad vore
naturligare än att ta upp denna sak i
dess helhet på internationellt plan?
Svensk lagstiftning kan lika litet som
dansk, finsk och norsk lagstiftning lösa
detta internationella problem. Varför
då inte aktualisera frågan på ett internationellt
plan så att problemet kan
lösas.

Först är regeringen så oerhört internationell
att man säger: »Låt oss med
tanke på konventionen skrida till åtgärder.
» Man har visserligen frångått talet
om juridisk förpliktelse, men man åberopar
i stället moralisk förpliktelse. Men
när det sedan blir fråga om vad man
skall göra, vilka slutsatser man skall dra
av förpliktelsen att ingripa, försvinner
den internationella inställningen som
ett moln för vinden. Då säger man:
»Nej, någon internationell behandling
kan vi inte vara med om ty den skulle
ta för lång tid.» Visserligen kan man
inte påvisa att det skulle vara någon
olägenhet med att vänta, men det vill
man ändå inte vara med om. Vilka olyckor
skulle inträffa, om det under en tid

framåt funnes 500 icke auktoriserade
sändare i stället för 498? Jag undrar om
herr Skoglund har möjligheter att säga
något om den saken.

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp
ytterligare en sak. Herr Skoglund förvånade
mig mycket i ett helt annat avseende.
Han sade sig vara överraskad
över att två oppositionspartier ville
göra politik av denna sak, vilket de inte
borde göra. Herr Munktell har redan på
ett mycket övertygande sätt visat, att
politik är just att ha olika mening om
vad som är lämpligt och önskvärt för
Sveriges folk, i detta fall också med
tanke på internationella aspekter. Politik
innebär alltså just att vi har olika
meningar om t. ex. vad som är en rimlig
lagstiftning. Har herr Skoglund verkligen
inte insett, att det är detta som är
den politik vi bedriver, bl. a. i den
svenska riksdagen, att vi har olika meningar
om vad som är t. ex. en väl utformad
lagstiftning? Vi i folkpartiet
tycker att detta är ett dåligt lagförslag
och vill ha frågan upptagen på ett internationellt
plan. Herr Skoglund tycker
annorlunda. Varför i all världen skulle
vi då låta herr Skoglund husera och
genomföra lagförslaget utan att vi opponerar
oss? Jo, säger herr Skoglund, Ni
bör inte göra politik av detta. Ja, men
det är ju en politisk fråga! När herr
Skoglund låtsas känna moralisk indignation
över att vi företräder vår åsikt,
kan man fråga sig: Är det verkligen så,
att herr Skoglund är så pass förvirrad
i fråga om vad som är politisk åsiktsskillnad
eller inte, att han här kan känna
en äkta moralisk indignation över
att vi försvarar vår åsikt?

I reservationen talas om att man bör
pröva möjligheterna till ökad konkurrens,
ökat antal sändare, ökat antal
sändningar och mer valfrihet. Jag vill
gärna säga att jag —- och säkerligen
också undertecknarna av reservationen
— med valfrihet menar frihet under
ansvar. De ideella och religiösa rörelserna
skulle på det sättet få ökade möj -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 fm.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

ligheter. Här kan man pröva olika vägar.
Men man kan och bör enligt min
mening pröva även det kommersiella
alternativet — och pröva det utan förutfattade
meningar — när man undersöker
olika möjligheter att få till stånd
en ökning av antalet sändningar och
ökad valfrihet.

Mot detta opponerar sig herr Skoglund
och säger, att vi fram till 1964 har
en överenskommelse med Sveriges radio.
Javisst, men det tar väl tid, herr
Skoglund, att undersöka och utreda en
så stor fråga som denna. Hur kan herr
Skoglund antyda, att denna sak inte
borde bringas på tal i vår, när det faktiskt
blir fråga om att införa en modifierad
ordning redan om två år? Jag
tycker att herr Skoglund snarare skulle
säga, att han medger att det är hög tid
att ta upp en sådan utredning, om det
skall finnas valmöjligheter för den
svenska riksdagen när det gäller utformningen
av det framtida systemet.
Frågan om ökad konkurrens, ökat antal
program och ökad valfrihet har bl. a.
aktualiserats genom den vitt spridda
reaktion hos Sveriges folk, som uppkommit
i denna sak. Det är därför hög
tid att utreda frågan.

Herr talman! Den föreslagna lagstiftningen
löser inte det internationella huvudproblem,
som konventionen främst
skall lösa. Man bör därför pröva en lösning
på ett internationellt plan. Och
svensk lag bör stå i bättre överensstämmelse
med svenskt rättsmedvetande än
dagens lagförslag.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle till herr Ohlin
vilja säga, att eftersom jag tillmäter
det nordiska samarbetet sådan betydelse,
att det inte bara får bli en ordlek,
som herr Ohlin tycks anse att nordismen
är, anser jag att man bör följa de
olika förhandlingarna och rekommendationerna
med större allvar än herr
Ohlin har lagt i dagen.

Om min ståndpunkt är mystisk, mås -

te jag säga att det också är mystiskt att
en president i Nordiska rådet endast
uppfattar nordismen som en myt eller
en chimär. Ord utan gärningar resulterar
inte i något, herr Ohlin, och det är
endast ordkaskader och ingenting annat
som presterats i detta sammanhang.

Jag har inte sagt någonting om vad
fru Gärde Widemar anförde, ty hon har
redovisat sin ståndpunkt vid Nordiska
rådet både i dess juridiska utskott och
i andra sammanhang. Det har förekommit
en fri diskussion vid Nordiska rådets
sammanträde men herr Ohlin får
ursäkta mig då jag säger att man har
rätt att kräva något mera av en partiledare
och en president i Nordiska rådet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ingalunda göra
gällande att den som vid Nordiska rådets
sammanträde befinner sig bland
minoriteten skulle vara skyldig att, när
han kommer hem, ovillkorligen föra
majoritetens talan. Jag förstår mycket
väl herr Ohlins synpunkter i det avseendet,
men jag förstår inte herr Ohlin,
när han lägger ut texten kring vad Nordiska
rådet verkligen hade syftat till.
Rådet hade tänkt sig att åtgärder skulle
vidtagas, och jag antar att det måste ha
tänkt sig åtgärder som har någon effekt
för detta syfte.

Sedan kan man inte undgå att lägga
märke till att folk i andra länder, vilka
var närvarande vid Nordiska rådets
sammanträde, har begivit sig hem och,
såvitt jag kan se, utan onödigt dröjsmål
tagit upp dessa frågor och märkvärdigt
nog kommit fram till lagstiftningsåtgärder
mot piratsändarna av i stort sett
likartade typ. Det skulle förvåna mig,
om de inte hade satt sig in i själva syftet
med åtgärderna och vad förhandlingarna
i rådet gick ut på — i varje
fall mer än den som var frånvarande
vid sammanträdet då åtgärderna beslutades.
Det är inte detta med frånvaron
som har väckt någon undran, herr Oh -

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

lin, ty det kan man ha giltiga skäl för,
och jag skall inte göra gällande att det
inte här var fråga om sådana, utan vad
som har förvånat mig är att inte herr
Ohlin, som dock var i Helsingfors, fann
någon möjlighet att till Nordiska rådet
framföra hur han bedömde denna fråga.
Jag undrar, om inte Nordiska rådet
skulle ha satt ett visst värde på den
saken.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund säger att
det var klart att Nordiska rådet ville ha
till stånd effektfulla åtgärder. Får jag
fråga herr Hedlund: Kan herr Hedlund
t. ex. påstå — för att ta detta konkret
—• att det finns något i Nordiska rådets
ståndpunkt som innebär att man rekommenderar
en lagstiftning, som inte bara
skall inskrida mot störningar utan även
skall inskrida där det inte har förekommit
störningar? I fall herr Hedlund inte
kan påstå detta, faller redan av detta
skäl hela resonemanget om att Nordiska
rådets rekommendation skulle vara ett
förord för denna lagstiftning.

Sedan vill jag till herr Hedlund, som
dock inte vill ha något lagligt förbud på
influensa, vilket jag ännu en gång tackar
honom för, säga att jag gjorde ett
uttalande för offentliggörande och trodde
att det skulle stå i pressen samma
dag Nordiska rådet avslutade sin session.
Att så inte blev fallet beror inte på
mig, varför det är alldeles klart att jag
var beredd att deklarera min ståndpunkt.

Som tiden nu var långt framskriden
och inånga talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr andre vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande ärende samt övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem

Sune K. Johansson

Måndagen den 28 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Förbud mot rundradiosändning på öppna
havet m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande första
lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning på

öppna havet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet,
jämlikt förut gjord anteckning, till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att kommentera en del — men bara
en del — av de inlägg i debatten tidigare
i dag som jag har funnit särskilt anmärkningsvärda.

Det har då förefallit mig som om det
vore berättigat att säga, att det tycks
föreligga en betydande enighet om att
någon juridisk förpliktelse att agera på

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

det sätt, som Sverige enligt det nu föreliggande
lagförslaget skulle komma att
göra, icke föreligger. Däremot kunde det
vara fråga om en moralisk förpliktelse.
Jag fattade i varje fall statsrådet Skoglunds
yttrande på det sättet.

Statsrådet Skoglund tillbakavisade
energiskt den anmärkning som lagrådet
hade gjort mot den ursprungliga formuleringen
av en del av regeringens lagförslag,
nämligen att det skulle ge intryck
av att åsyfta att skydda landet mot
sändningar från anläggningar utanför
landet på grund av sändningarnas innehåll
eller att värna den monopolställning
som i de nordiska länderna tillkommer
vissa rundradioföretag. Statsrådet har
försäkrat, att någonting sådant skulle
fullständigt strida mot den politik som
regeringen har fört eller avsett att föra
på detta område. Det skulle enligt hans
mening uteslutande vara fråga om att se
till att de internationella överenskommelserna
blev respekterade. Inom parentes
sagt rör dét sig alltså om en internationell
konvention som, såvitt jag
är riktigt underrättad, icke över huvud
taget företeddes vid Nordiska rådets förhandlingar
i Helsingfors och som för
närvarande inte föreligger på svenskt
språk.

Det är emellertid tydligt att man på
denna punkt från regeringsbänken eller
från utskottsmajoritetens sida inte varit
särskilt angelägen att ge till känna att
det i stor utsträckning varit svenska
eller andra nordiska impulser som har
lett till att de internationella överenskommelserna
fått den utformning de fått
i de sammanhang som är relevanta för
den fråga vi nu behandlar.

Man kan naturligtvis göra gällande —
och det var väl detta kommunikationsministern
ville göra — att denna nordiska
aktivitet inte har något som helst
sammanhang med det faktum, att i de
nordiska länderna monopolföretag utan
kommersiella inslag är regel, och inte
heller med det faktum, att socialdemokratiska
partier i så stor omfattning be -

sitter den politiska makten i de nordiska
länderna. Men jag vill säga, herr
talman, att det inte heller kan vara
oförsynt att tänka sig att det kan finnas
ett samband mellan den svenska och
den nordiska aktiviteten i de internationella
sammanhang som jag här talar
om och de monopolförhållanden
och politiska förhållanden som jag nu
berört.

Det må emellertid vara hur som helst
med den saken. En annan punkt, på vilken
en principiell enighet liar konstaterats
under debatten hittills, är ju den,
att de internationella konventionerna
skall respekteras. Men dä är det väl också
klart att när det inte — och det medger
också herr Skoglund — föreligger
några juridiska förpliktelser och när
riksdagens ledamöter över huvud taget
inte satts i tillfälle att yttra sig om den
konvention som regeringen åberopar,
då kan det verkligen inte heller vara så,
att riksdagens ledamöter skulle vara på
något sätt förhandsbundna när det gäller
det sätt och de metoder, varigenom en
moralisk förpliktelse bäst kan infrias.
För övrigt skulle jag gärna vilja veta av
vilken anledning konventionen icke
förelagts riksdagen.

Jag tror också, herr talman, att när
det gäller bedömningen av intentionerna
bakom regeringsförslaget finns det
skäl att uppmärksamma en mening i
statsrådet Skoglunds anmälan i statsrådet
av lagrådets yttrande som hittills
inte, såvitt jag liört, har blivit särskilt
uppmärksammat. Där säger nämligen
kommunikationsministern: »Skulle den
svenska lagstiftningen mot illegala sändare
inte visa sig effektiv, måste den
självfallet skärpas.»

Jag vill ett ögonblick stanna vid det,
delvis därför att jag, utan att i övrigt
kommentera eller ännu mindre instämma
med herr Hedlund i mångt och mycket
av det han sade, ändå såtillvida vill
ge honom rätt i att det finns ett samband
mellan frihet och ansvar och att
man inte i rådande läge kan anse att

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning pa öppna havet m. m.

den fråga som vi nu diskuterar kan ha
ett omedelbart sammanhang med den
betydligt större frågan om frihet i etern
i största allmänhet o. s. v. och hur dessa
problem senare kan komma att behandlas
i vårt land.

Det är inte detta frågan gäller i dag,
utan jag har uppfattat den så, att det i
främsta rummet gäller om man på ett
förhastat och olämpligt sätt — som man
enligt min mening gör i regeringsförslaget
— ger sig in på en kriminalisering av
åtgärder som i varje fall mycket betydande
folkgrupper i vårt land icke betraktar
som kriminella handlingar. Det
har sagts vid flera tillfällen under debatten,
att vi står inför en utveckling,
där de tekniska möjligheterna att bruka
både radio och TV kan komma att kasta
omkull många av de föreställningar vi
nu har. Det är mot den bakgrunden som
jag med en viss oro noterat detta uttalande
av kommunikationsministern i
hans anmälan till statsrådet av lagrådets
j ttrande. Uttalandet ger nämligen intryck
av en kriminaliseringsaptit, som
sträcker sig vida utöver det nu föreliggande
förslaget. Om den aptiten får
växa, kan man komma att med illegalitetsstämpeln
söka kväva en utveckling
mot större frihet i etern, som eljest
skulle bli möjlig.

Den andra punkt som jag här vill
beröra är den ganska livliga förklaring
som statsrådet Skoglund gav av sitt eget
förhållande till lagrådet. Herr Ohlin har
redan berört denna förklaring ur en
aspekt, jag skall göra det ur en annan.
Statsrådet Skoglund betygade lagrådet
sin utomordentligt stora respekt. Men
han underlät att på något sätt ta upp
vad som ändå är lagrådets huvudsynpunkt
— nämligen såvitt jag förstår —
att med den lagstiftning som regeringen
föreslagit bör anstå. Jag har tolkat detta
så, att lagförslagets grundval är för svag
och dess utformning så tvivelaktig ur
rent rättsliga synpunkter, att med frågan
bör anstå. Jag kan väl föreställa mig
att statsrådet Skoglund i detta avseende

3* — Andra kammarens protokoll 1962.

skulle vilja svara mig ungefär så här:
Huruvida med frågan skall anstå eller
inte kan inte lagrådet bedöma. Det är —
vill statsrådet kanske göra gällande —
ett politiskt bedömande som måste förbehållas
regering och riksdag. Herrar
Ohlin och Munktell har ju redan talat
med statsrådet Skoglund om de politiska
bedömandenas ställning i avseenden
sådana som detta. Och jag måste tillägga,
att just för statsrådet Skoglund måste
det väl vara svårt att här åberopa ett
politiskt bedömande som skäl för att
icke taga hänsyn till lagrådets yttrande
att med denna lagstiftning kan anstå.
En betydande del av statsrådet Skoglunds
anförande gick ju nämligen ut på
beklaganden av att man från oppositionens
sida hade anlagt politiska synpunkter
och att — såvitt jag fattade honom
rätt — med stor kraft understryka att
så skulle man icke göra.

Statsrådet Skoglunds krav måste väl i
detta avseende rikta sig lika väl mot
regeringen och dess anhängare som mot
oppositionen och dess anhängare. Vill
man — vilket statsrådet Skoglund med
stor emfas understryker att man skall
göra — avstå från politiska bedömningar
i detta sammanhang, måste väl
det betraktelsesättet gälla för båda parter.
Och om man låter betraktelsesättet
gälla för båda parter, återstår ju de
rättsliga och juridiska aspekterna; då
återstår vikten av att icke kriminalisera
i hast och på ett olämpligt sätt.

Beträffande den tredje anmärkningsvärda
punkten har jag lyssnat uppmärksamt
till debatten. Jag har missat högst
ett par tre anföranden. Men såvitt jag
har kunnat finna, har ingen företrädare
för utskottsmajoriteten eller någon på
regeringsbänken ens gjort ett försök att
göra gällande, att de sändare som finns
på Öppet vatten på något som helst
sätt stör radio- och TV-verksamheten i
övrigt i de nordiska länderna. Jag finner
detta ganska förbluffande, ty här
rör man ju vid själva centralpunkten.
Är det så att man inte kan göra något

Jr 25

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna

sådant gällande, bortfaller sakskälen
för den väldiga brådska med avgörandet
som regeringen och utskottsmajoriteten
visar. Herr Martinsson gjorde visserligen
ett lamt försök att bestrida riktigheten
av den bild av störnings- och frekvensförhållandena
som tecknas i reservationen.
Men på den punkten har herr Martinsson
blivit effektivt bemött.

Till sist, herr talman, skall jag som
det fjärde anmärkningsvärda inslaget i
debatten nämna den punkt, som redan
har kritiserats med skärpa. Jag tänker
på herr Martinssons yttrande om ett
uttalande av professor Ross. Jag kan
inte exakt återge herr Martinssons yttrande
men innebörden var, att det är
alldeles klart att professor Ross naturligtvis
i och för sig är en mycket aktningsvärd
man, men o. s. v ... Detta
»men» o. s. v. innebär otvivelaktigt, att
meningen med herr Martinssons yttrande
— om det över huvud taget hade någon
mening, och det hade det säkert —
var att försöka kasta en skugga över den
moraliska integriteten hos professor
Ross i det sammanhang, i vilket han
gjorde sitt uttalande. Jag beklagar detta
yttrande av herr Martinsson, herr talman
—• inte så mycket i och för sig, ty
ett förhastat yttrande kan alltid fällas,
utan därför att en så stor del av den
socialdemokratiska riksdagsgruppen
fann sig föranlåten att instämma i anförandet.

Därefter anförde:

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wedén sade att
han inte kunde återge mitt yttrande
beträffande professor Ross, och jag
förstår då att han kunde dra de slutsatser
han dragit. Fördelen med debatten
i denna kammare i jämförelse med
debatter på möten, där yttrandena inte
stenograferas, är ju att man här kan
se vad man har sagt och även vad andra
har sagt. Jag kan bara hänvisa herr
Wedén att studera det protokoll, som

havet m. m.

håller på att upprättas över förmiddagens
förhandlingar.

Den anmärkning som framställdes här
faller snarast tillbaka på herr Wedéns
partivänner, som i sin reservation utan
varje angivande av karaktären av professor
Ross’ yttrande har åberopat detsamma.
Kvar står i alla fall att professor
Ross’ yttrande är ställt till den advokat
som företrädde Radio Mercur
och är ett vad man brukar säga beställt
yttrande.

Vad jag sedan har yttrat innebär icke
på något sätt att jag ifrågasätter professor
Ross’ ärliga avsikter, utan jag
har bara velat understryka att det yttrandet
har samma karaktär som det
yttrande som avgivits av professor Jägerskiöld
för Radio Nords räkning.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinssons yttrande
förvånar mig i allra högsta grad.
Jag antecknade nämligen ordagrant vad
herr Martinsson sade, och det var att
Alf Ross i och för sig var en aktningsvärd
person. Nu säger herr Martinsson
att han inte ifrågasätter Alf Ross’ hederlighet.
Jag ställde den frågan redan
i dag på förmiddagen till herr Martinsson
om han gjorde detta, men jag fick
inget svar. Enbart i det insinuanta yttrandet
av herr Martinsson att Alf Ross’
utlåtande är ställt till en advokat som
företräder Radio Mercur tycker jag för
min del att det ligger en oerhörd ärekränkning
av en av Nordens erkänt
främsta rättsvetenskapsmän.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Frågan gäller nu om
herr Martinsson med sitt första yttrande
här, som vi nu diskuterar, på grund
av det sammanhang i vilket professor
Ross’ utlåtande är avgivet ville ifrågasätta
den vetenskapliga objektiviteten
och moraliska integriteten bakom detta
utlåtande. Om herr Martinsson med sitt
sista inlägg avsåg att säga att så inte är
fallet, har han därmed accepterat den -

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

na vetenskapliga objektivitet och moraliska
integritet och därmed också i efterhand
medgivit att hans första ifrågasättande
av dessa faktorer hos utlåtandet
var felaktigt.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fortfarande hänvisa
herr Wedén att läsa det protokoll
som nu upprättas.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tillåter mig först
att konstatera att i själva sakfrågan är
enigheten i kammaren mycket större
än vad de understundom kanske litet
heta orden både i debatten här och
framför allt utanför riksdagens murar
skulle ge anledning att förmoda. Jag
har försökt att, i den mån inte andra
ting stört mig, under dagen följa debatten.
Jag har inte kunnat finna att
någon enda talare har uttryckt sitt gillande
av piratradions verksamhet. Jag
räknar inte dit herr Heckschers en
smula skämtsamma antydan att han
funderade på att bli annonsör hos piratradion.
Det var väl närmast ett försök
att lätta upp en debatt, som han
fann började bli för saklig.

Meningsskiljaktigheterna har beträffande
piratradion inte varit stora. Får
man döma av inläggen finns en praktiskt
taget enhällig opinion i denna
kammare: Radio Nord skall försvinna.
Vad diskussionen gällt har varit metodiken
för att nå detta mål och väl också
tidpunkten när detta skall ske. De
flesta talare har framhållit att det kan
vara klokt att handla snabbt. Jag behöver
inte ytterligare referera de skäl
som av kommunikationsministern, herr
Hedlund och flera andra talare anförts
härför, när de har talat om nödvändigheten
av att skapa respekt för den internationella
konventionen och vår plikt
att medverka till att den frihet som
skall finnas i etern skall vara en fri -

het under ansvar. Tidpunkten och modaliteterna
för Radio Nords försvinnande
— om vilket jag än en gång betonar
att kammaren tycks vara ense —
skulle väl i och för sig inte vara någon
stor fråga. Den skulle man kunna resonera
om i lugn och ro. Men frågan
har cn storpolitisk aspekt som jag ett
ögonblick skall ta kammarens tid i anspråk
genom att uppehålla mig vid.

Nordiska rådet skapades ju vid en
tidpunkt då det såg ganska mörkt ut
för det nordiska samarbetet. Efter de
skandinaviska försvarsförhandlingarnas
sammanbrott uppstod tanken om man
inte skulle kunna skapa ett organ som
höll de små folken uppe i Norden samlade
i praktisk politik. Vi är alla som
deltagit i detta arbete ledsna över att
det blivit så litet resultat av det samarbetet,
och vi har många gånger diskuterat
vad det kan bero på. Självfallet
har Nordiska rådet besvärligheter
att övervinna och man skall därför inte
ställa förväntningarna för högt. Men
alla är vi väl överens om att det har
blivit mycket mindre resultat än man
skulle haft anledning att hoppas på.

När man i dag lyssnat till en av de
ledande krafterna i Nordiska rådet,
vice ordföranden professor Ohlin, har
denna fråga kommit i ny belysning.
Hans anförande präglades nämligen
inte av den ringaste förståelse för att
vi i Nordiska rådet har någonting som
man skall vara rädd om och försöka
göra så starkt som möjligt.

Vad är det som har hänt här? Tjänstemän
har under 1961 inom varje land
— jag tror det var Danmark som började
— resonerat om hur man skulle
skapa respekt för den internationella
konventionen. Det var alldeles riktigt
Sverige, so n tog initiativet till att försöka
få till stånd en samnordisk aktion.
Olika regler utarbetades, alla syftande
till detta: respekt för den internationella
konventionen. Då sade man
sig: Detta är en sak, där det borde gå
att få till stånd ett nordiskt samarbete.

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna

Nordiska rådet har sin session i början
av 1962, låt oss presentera det preliminära
resultat som man har uppnått
för det Nordiska rådet som samlas i
Helsingfors i början av 1962. Jag hade
inte tillfälle att närvara där i någon
större utsträckning. Det var flera omständigheter
som medförde att jag kunde
vara där endast de två första dagarna
och var tvungen att sedan resa
hem. Jag har emellertid hört berättas
att man i juridiska utskottet har redogjort
för detta förslag av de nordiska
regeringarnas experter, och jag vågar
påstå, att det inte kunde föreligga någon
tvekan om vad experterna syftade
till.

Det har gjorts gällande att det Nordiska
rådets konvention och rekommendation
var så allmänt hållen att
man där utan vidare kunde göra som
herr Cassel gjorde, nämligen rösta för
det, därför att det inte sagts något om
innehållet.

Emellertid innehåller Nordiska rådets
protokoll ett referat av vad fru
Gärde Widemar sade om vad ett bifall
till avtalsförslaget skulle innebära.
Jag tror det kan vara bra att detta referat
läses in i svenska riksdagens protokoll.
Hon polemiserade mot den tanke,
som är huvudlinjen för herr Ohlin
och herr Cassel i dag, nämligen att
konventionen är så allmänt hållen, att
den egentligen inte förpliktar till någonting.
Mot ett sådant resonemang
säger reservanternas talesman fru Gärde
Widemar: »Jag vill då nämna, att
det vid detta förslag finns fogat ett
supplement innefattande en promemoria
av h0jesteretssagf0rer Jens Evensen
om vilka åtgärder, som kan ifrågakomma
mot otillåten radioverksamliet.
Han uttalar där, att medlemsstater
är förpliktade till bl. a. följande:

1. att genom lagstiftningsåtgärder
förbjuda utsändning från sådana här
stationer.

2. att kriminalisera handlingar, som
går ut på att driva och att deltaga eller

havet m. m.

på något sätt hjälpa till i driften av
’piratstationer’.

3. att stänga hamnar och flygplatser
för varje ''pirat’. Däri innefattas förpliktelse
att tillse, att piratstationerna
inte får möjlighet till att anskaffa nödvändig
utrustning eller bunkring.

4. att beslagta fartyg och flygmaskiner,
i varje fall då de kommer in på
det egna landets territorialvatten.»

Sedan sammanfattar fru Gärde Widemar:
»Även om man genom den nu föreslagna
rekommendationen inte binder
sig för vilka åtgärder, som skall
vidtas med anledning av den, måste
det bli fråga om just de åtgärder jag
nu räknade upp.»

Hur man efter denna deklaration från
reservanternas talesman kan driva den
linje som herr Ohlin och herr Cassel
gått på i dag överstiger min förmåga
att riktigt förstå. Man lyssnar väl
i alla fall i någon mån på Nordiska rådets
debatt, och om man inte haft tillfälle
att lyssna, kan man väl vara så
pass intresserad, att man läser trycket.
Nej, de som röstade för konventionen
i Helsingfors visste nog just på
grund av den informativa verksamhet
som reservanternas talesmaninna lagt
ned precis vad de gjorde. Men naturligtvis
är var och en oförhindrad att
ändra mening. Herr Cassel får gärna
för mig ändra mening hur många
gånger som helst. Jag skall emellertid
inte följa honom i hans rotationsiver.

Nu säger herr Ohlin något som är
ganska märkligt. Han säger att han i
Helsingfors var bestämd motståndare
till en sådan här lagstiftning och åberopar
som stöd för detta ett privatsamtal
med en journalist. Herr talman!
Det fördes tydligen många s. k. privatsamtal
där borta i Helsingfors, och jag
skall inte gå in på någon närmare analys
av dem. Jag skall t. o. m. vara så
generös att jag skall säga till herr Ohlin
att vi kan anta att det är rätt att Nordiska
rådets vice ordförande skulle ha
haft denna mening i Helsingfors. Men

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

då blir herr Ohlins situation ändå värre
•— om den nu kan bli det, vilket
jag inte är riktigt säker på. Yad är det
som händer? Jo, här föreligger ett förslag
som herr Ohlin — vice ordförande
i rådet — betraktar som i hög grad
olyckligt och som han tar upp en hård
kamp mot här i Sverige — sedan Expressen
gjort sitt, höll jag på att säga.
Det låter han passera utan vidare.
Ingen i Nordiska rådet får någon kännedom
om detta. Man kan ju skriva
brev, även om man ligger på sjukbädden.
Det finns möjligheter att kommunicera
och säga: »Jag varnar Nordiska
rådet att göra en rekommendation
till regeringarna som jag sedermera
måste motsätta mig när jag kommer
till mitt eget land.» En sådan varning
skulle naturligtvis ändå ha spelat en
roll, ty vi hade inte låst fast våra positioner
mera än att vi var beredda
att resonera. Men inte ett ord, inte en
varning som kunde tyda på att herr
Ohlin var emot lagstiftningen kom till
någon av de regeringsledamöter med
vilka han dock hade samtal.

Nu säger herr Ohlin: »Ni begär att
den minoritet som i Nordiska rådet bekämpade
lagstiftningen skall avstå från
sin rätt att föra kampen vidare.» Nej,
herr Ohlin, inte ett ögonblick har jag
satt i fråga att fru Gärde Widemar skulle
ändra sin uppfattning, och jag har
nyss varit så gnerös att jag har tilllåtit
herr Cassel att ha vilken mening
han vill, ty det är hans ensak. Det anmärkningsvärda
hos herr Ohlin är emellertid
att han säger att han hade en
bestämd uppfattning i en viktig fråga
som Nordiska rådet skulle ta ställning
till, men han är så blyg för offentligheten
att han inte kom sig för med att
låta någon få reda på att han hade
denna uppfattning.

Efter detta kommer jag in på det som
enligt min mening är det bekymmersamma.
Här är det två frågor som vi
har att fundera på. Skall Nordiska rådets
rekommendationer spela någon roll

för oss i vårt handlande? Betyder det
ingenting att en väldig majoritet — jag
tror att det var 48 mot 7; jag har namnlistan
här — sammansatt av alla politiska
partier i Norden säger till Nordens
regeringar: »Försök att göra något
åt detta!»? Betyder respekten för
denna internationella konvention ingenting?
De nordiska ländernas regeringar
har allesamman ansett att detta betyder
något. I Sverige och Norge är det
två socialdemokratiska regeringar, I
Danmark är det en koalitionsregering,
i vilken nära meningsfränder till herr
Ohlin ingår, och i Finland är det en
agrarregering. Alla dessa har lagt fram
förslag. Det är väl inte sannolikt att de
har betraktat Nordiska rådet som en
betydelselös institution på samma sätt
som dess vice ordförande anser det naturligt
att göra. Detta iir den första frågan:
Skall vi inte ta någon hänsyn till
praktiskt taget enhälliga rekommendationer
från Nordiska rådet?

Den andra frågan är denna: Är Nordiska
rådets debatter betydelselösa? Är
rådet helt betydelselöst som opinionsbildande
organ, så att man där kan ha
meningar i viktiga frågor utan att på
något sätt — jag betonar än en gång
att är man sjuk kan man skriva brev,
och brev kan uppläsas —- låta sin mening
komma till tals i debatten? Skall
man låta Nordiska rådets debatter på
detta sätt framstå som lika betydelselösa
som dess rekommendationer tydligen
är enligt rådets vice ordförandes
mening?

Herr CASSEL (li) kort genmäle:

Herr talman! När man lyssnar till
hans excellens statsministern börjar
man förstå vilka proportioner denna
fråga egentligen har. Man förnimmer
historiens vingsus över denna församling,
och man märker hur hela det nordiska
samarbetet är koncentrerat på ett
enda resultat: att tysta Radio Nord.
Men, kära kammarledamöter, har vi nu
inte spelat över litet grand? Har vi in -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

te kommit upp i ett tonläge som denna
fråga inte är värd?

Jag begärde ordet bara därför att
statsministern så envist gör gällande att
jag har ändrat mening. Det har jag inte
gjort ett dugg. Jag tycker precis detsamma
som jag tyckte i Helsingfors och
där gav uttryck åt mycket tydligt. Jag
är ledsen att behöva åberopa privatsamtal
med kommunikationsministern,
men sådant har gjorts tidigare här. Jag
säger precis som han att man bör få
bukt med dessa illegala sändare på något
sätt, och jag tycker precis som han
att man i det nordiska samarbetet skall
ta upp denna sak och behandla den
gemensamt. Så långt är vi alldeles överens.
Jag tycker så fortfarande. Vi skall
inte alls låta några personer göra som
de vill, utan vi har ett intresse att bevaka.

Sedan kommer vi emellertid till frågan
om vad vi skall göra. Därvidlag kan
man utan att behöva elda upp sig till
entusiasm åt det ena eller andra hållet
ha olika meningar. Jag tycker att
man skall vidta någon åtgärd. Jag vet
inte riktigt vilken, men det är det som
man borde undersöka tillsammans med
det europeiska utskott som här arbetar.

Den lagstiftning som här läggs fram
tycker jag inte är bra. Därför kommer
jag att rösta mot den. Jag vill ta kommunikationsministern
till vittne på att
jag redan vid vårt samtal i Helsingfors
sade att jag på intet sätt känner
mig bunden att rösta för en proposition
vars innehåll jag inte kunnat ta del av.
Jag känner mig fullständigt fri att bedöma
den när jag har fått se den.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag är glad över att hans
excellens herr statsministern inte ifrågasätter
att jag skulle ha ändrat uppfattning
i den här frågan. Det har jag
sannerligen inte gjort. Tvärtom har jag
alltmer befästs i den mening som jag

hyste från början, nämligen att en lag
av det slag det här gäller strider mot
vår rättsuppfattning och att det inte
finns anledning att nu driva fram en
sådan lagstiftning.

Jag anser att både herr Cassel och
herr Ohlin är fullt ursäktade för att de
inte tog någon ståndpunkt till lagförslaget
i Helsingfors. Hur skulle de kunnat
bilda sig någon uppfattning om saken
med den, jag vill nästan säga, mörkläggning
av lagförslaget som skedde där?
Vid juridiska utskottets sammanträde
fick vi en muntlig föredragning av förslaget,
inte någon skriftlig sammanfattning.
Det enda material som förelåg i
tryck var Jens Evensens promemoria
av år 1960, vilken hörde till det s. k.
förtrycket till Nordiska rådets session.
Jag vet inte hur pass noga statsministern
tar del av detta förtryck, men jag
är nästan säker på att de flesta av delegaterna
i Nordiska rådet inte hade
läst Evensens promemoria då de kom
till Helsingfors.

I juridiska utskottet tog vi naturligtvis
del av promemorian, men efter utskottets
behandling av saken befanns
det — bl. a. på förslag av den svenske
delegaten herr Sandler —• att man inte
borde ta ställning till de åtgärder som
skisserades i Evensens promemoria,
utan tills vidare lämna öppet vilka åtgärder
som kunde komma i fråga. Därför
fick juridiska utskottets utlåtande
till rådet den ordalydelse som fallet var.

Varken herr Ohlin eller herr Cassel
hade någon anledning att känna till innehållet
i lagförslaget, om de inte hade
lyssnat till mitt anförande vid Nordiska
rådets session. Herr Cassel var
visserligen närvarande vid tillfället i
fråga, men herr Ohlin var sjuk. Dessutom
är det väl för mycket begärt av
en ansvarig politiker att han efter ett
muntligt anförande av en reservant skall
ta ställning till ett lagförslag som han
så småningom kommer att föreläggas.

Vi måste alla ha haft fullt fria händer
att efter återkomsten till Sverige

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

pröva det förslag som kunde väntas bli
framlagt efter samråd mellan de nordiska
ländernas regeringar, och vi trodde
väl alla att det i samband därmed
skulle lämnas besked om vilka åtgärder
som skulle kunna ifrågakomma innan
lagstiftning tillgreps. Kommunikationsministern
sade tidigare i dag att
man hade undersökt vilka andra åtgärder
som skulle kunna komma i fråga,
men eftersom dessa åtgärder stred mot
rättsmedvetandet hade man inte ansett
sig kunna lägga fram förslag om sådana.
Varför fick vi inte i utskottet
någon redogörelse för detta och varför
har det inte heller senare lämnats
en sådan redogörelse?

Statsministern sade att vi hade ju
alla i Helsingfors varit eniga om att
Radio Nord skulle upphöra med sin
verksamhet. För min del anser jag mig
inte ha tagit ställning därtill om jag
inte vill försvara något av de radioföretag
det här gäller. Jag vill dock inte
att de skall dö på grund av en lagstiftning
som vi i en pressad situation
och i all hast vidtar. Det vore orätt,
inte bara mot företagen utan även och
kanske framför allt mot svenska folket.
Och vi bör inte försöka att få dessa
radiostationer att upphöra genom
att vi straffbelägger normala handlingar
av svenska medborgare såsom exempelvis
annonsering eller transporter. Något
sådant är inte förenligt med mitt rättsmedvetande
och säkerligen inte heller
med rättsmedvetandet hos flertalet av
svenska folket.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
ansåg att mitt anförande inte präglades
av någon känsla för att vi borde
vara rädda om Nordiska rådet. Däremot
betraktade han tydligen regeringens
och regeringspartiets sätt att argumentera
då det gäller Nordiska rådets
rekommendationer såsom uttryck för
en sådan omvårdnad om Nordiska rådet
och det nordiska samarbetet där.

Herr talman! Det viktigaste som vi
kan göra, ifall vi verkligen vill slå vakt
om Nordiska rådet såsom ett betydelsefullt
instrument för den nordiska samverkan
— och jag tror att herr Erlander
och hans kolleger därvidlag i grund
och botten har samma positiva inställning
som jag — är att undvika att använda
Nordiska rådets resolutioner som
slagträn i den inrikespolitiska striden.
Om Nordiska rådet rekommenderar åtgärder
på det område det här gäller
men icke vill ta ställning till frågan
om vilka dessa åtgärder skall vara, då
skall man inte säga att detta utgör rekommendation
för en lagstiftning av
praktiskt taget sådant slag som det nu
framlagda lagförslaget. Detta innebär ju
att man i Nordiska rådets resolution
pressar in något annat än som finns
däri. Jag tror att ett sådant tillvägagångssätt
skadar det nordiska samarbetet.

Nu säger statsministern att det inte
kan råda något tvivel om vart regeringsexperterna
syftade i denna fråga.
Men, herr statsminister, regeringsexperternas
inställning kunde ju inte
vara bindande för Nordiska rådet, när
rådet verkligen ansträngde sig att precisera
att man icke ville vara bunden
i fråga om vilka åtgärder som skulle
vidtas.

Statsministern fäster stort avseende
vid ett yttrande av fru Gärde som han
här citerade. Herr statsminister, har Ni
aldrig, särskilt i ett tidigt skede av en
frågas behandling då arbetet forcerats
och otillräckliga informationer förelegat,
fällt ett yttrande, där kanske inte
varje ord kan vägas på guldvåg? Menar
statsministern verkligen att han på
det sättet skall komma ifrån den klara
innebörden av Nordiska rådets resolution
och den begränsning som påpekats
i det sammanhanget inte minst
från socialdemokratiskt håll?

Nu skall inte heller jag — lika litet
som herr Erlander — här gå in på privatsamtal.
.lag hänvisade tidigare till

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

ett intervjuuttalande, som jag väntat
skulle bli offentliggjort, och det är något
helt annat.

Sedan säger statsministern att ett förslag
som jag fann olyckligt borde jag
ha gjort något åt. Jag borde ha skrivit
brev till Nordiska rådet, anser han. Jag
bildade mig en mening efter att ha diskuterat
med fru Gärde Widemar och
sedan jag av henne fått upplysningar
om vad som förekommit i juridiska utskottet.
Skulle jag då samma dag som
Nordiska rådet behandlade saken ha
skickat ett brev till Nordiska rådet?
Det må jag säga skulle ha varit att
överskatta min betydelse. Det har veterligen
heller aldrig förekommit tidigare
att någon skickat brev till den
parlamentariska församling han varit
förhindrad närvara vid.

Statsministern säger att man inte skall
förfara så att Nordiska rådets rekommendationer
blir betydelselösa. Men det
har ju inte heller minoriteten här i
kammaren gjort! Ingen har motsatt sig
att ta upp frågan om lämpliga åtgärder
på ett internationellt plan, och det
innebär också möjligheter för nordisk
samstämmighet i arbetet.

Vad statsministern gör i dag är något
mycket överraskande, herr talman.
Han ställer sig vid sidan om herr Lundberg
i Uppsala och instämmer i hans
argument tidigare i dag. Jag har i vissa
avseenden stor respekt för herr Lundberg.
Men jag hade inte väntat mig att
herr Erlander skulle gå hand i hand
med herr Lundberg i hans egenskap av
uttolkare av Nordiska rådets resolution,
att den verkliga innebörden av resolutionen
är en helt annan än vad som står
i klartext.

När statsministern säger att man inte
skall förfara så att Nordiska rådets
resolutioner blir betydelselösa, får jag
fråga statsministern en sak. Finns det
inte en hel del resolutioner från Nordiska
rådet som regeringen inte har
brytt sig om, t. ex. den mycket livligt
tillstyrkta rekommendationen om att

Sverige bör införa högertrafik. Vad anser
statsministern om den rekommendationen? Herr

HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Dot är mycket vackert
att se hur statsministern här, när han
anser att regeringen har en mycket
dålig sak att försvara, rycker fram till
departementschefens bistånd. Han gör
det genom att tala om att man skulle
kunnat resonera i lugn och ro. Men det
är just det som regeringen inte har givit
oss tid till genom att forcera fram denna
lagstiftning på ett fullkomligt orimligt
sätt.

Sedan kom statsministern in i polemik
med sin regeringskollega. Statsrådet
Skoglund framhöll att detta inte
var någon politisk fråga, medan statsministern
konstaterar att den t. o. m.
har storpolitiska aspekter, en sak som
ingen har vågat antyda hittills.

Sedan säger herr statsministern att
Nordiska rådet är någonting som vi
skall vara rädda om. Ja, vi hade nyligen
ett utlåtande från utrikesutskottet som
handlade om i vad mån ärenden som
kommer före i Nordiska rådet är så
till vida förberedda dessförinnan att regeringarna
lämnade allt relevant material
tillgängligt. Jag märkte inte att
statsministern den gången korn med
några protester mot detta utrikesutskottets
uttalande. Om nu Nordiska rådet är
någonting som vi skall vara rädda om,
så är väl det inte minst viktiga att regeringen
tillhandahåller Nordiska rådet
det material rådet behöver för att
inta väl överlagda ståndpunkter.

Sedan kom statsministern in på att
den som inte är närvarande vid ett
ärendes behandling skall framföra sina
protester. Kanske också de som inte
är medlemmar av Nordiska rådet skall
framföra sina protester för att sedan
inte vara bundna av rådets uttalanden?
Eller är det så att vi här i riksdagen,
om vi någon gång är borta från en votering
— vilket tyvärr händer -— skall

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

framföra våra protester efteråt, om resultatet
inte blir vad vi anser vara det
riktiga? Jag vet inte hur det är menat
i det fallet, men för säkerhets skull
vill jag säga, att jag var borta under
dechargedebatten, och jag vill på det
bestämdaste ta avstånd från vad statsministern
då sade.

(Bifall från åhörarläktaren.)

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag vill erinra om att bifallsyttringar
från åhörarna icke tillåtes.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är ju roligt att det
finns politiska frågor som kan sätta
litet liv i högerledaren också. Det var
ju ett ytterligt temperamentsfullt anförande
detta i en fråga som herr Heckscher
beskrev som kanske inte så förfärligt
betydelsefull i och för sig.

Herr Heckscher ironiserade över alt
jag tyckte att det var så underligt att
Nordiska rådets vice ordförande under
rådets session inte gav sin mening till
känna. Jag vidhåller att det var mycket
underligt. Om den svenska regeringen
exempelvis resonerar om en sak när jag
är borta och jag sedan får reda på att
regeringen står i begrepp att göra något
som jag anser vara olyckligt, skulle
herr Heckscher då säga: Statsministern
var ju inte närvarande när man behandlade
den frågan och då skulle han självfallet
inte ge sin mening till känna vare
sig per telefon eller brevledes.

Nej, detta är en allvarlig fråga, som
man inte skall försöka skämta bort.
Frågan är om vi skall ge Nordiska rådets
förhandlingar ett levande innehåll,
eller om de skall betraktas som fullständigt
betydelselösa. Herrar Ohlins
och Heckschers anföranden tydde på att
de inte ville gå in på detta spörsmål.
Därför talade de om högertrafiken i
stället. Jag vill verkligen säga att om
någon medlem av Nordiska rådet röstar

för högertrafik vid ärendets behandling
i rådet, så hoppas jag att han inte sedan
talar om något slags mittemellan-trafik,
när han kommer tillbaka till Sverige,
utan jag hoppas att han vidhåller sin
mening. Herr Ohlin verkar alldeles överväldigad
av denna argumentation.

Vad jag har velat säga här är kort och
gott, att om det verkligen skall vara
någon mening med det Nordiska rådet
som samarbetsorgan för parlamentariska
regeringar, skall man också ha respekt
för dess arbete. Man skall, om det står
i begrepp att besluta någonting som man
betraktar som olyckligt, på något sätt
ge sin mening till känna. Jag kan inte
förstå att det kan råda några delade meningar
på den punkten, och det vore
mvcket bättre om herr Ohlin helt enkelt
medgav att det var ett misstag —
han får skylla på sjukdom eller vad
som helst. Allra minst kan jag förstå att
högerledaren anser det nödvändigt att
försvara ett ställningstagande, som måste
inge deltagarna i Nordiska rådet en fullkomligt
felaktig uppfattning.

Nu säger fru Gärde Widemar, att man
väl inte kunde begära att ledamöterna
i Nordiska rådet skulle veta så mycket
om detta. Herr Ohlin säger att han fick
privatlektioner av fru Gärde Widemar,
och då lärde han sig vad konventionen
innebar, men fru Gärde Widemar säger:
»Nej, han visste ingenting om detta,
även efter dessa lektioner, och följaktligen
kunde man inte begära att han
skulle ta ställning.» Men märker icke
fru Gärde Widemar att hon därmed totalt
slagit sönder sin partiledare? Fru
Gärde Widemar driver nämligen den
tesen, att herr Ohlin i Helsingfors inte
kunde ta ställning på grund av dåliga
informationer, under det att herr Ohlin
här driver satsen: »Jojomen, jag tog
ställning.» Damen får väl göra upp med
sin partiledare om han var informerad
eller missinformerad i Helsingörs.

Herr Gassels anförande kan man
egentligen förbigå med tystnad. Han
har ju gjort sig ryktbar i hela landet

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

nyligen genom att tala om att den enda
frihet som lian verkligen sätter värde
på här i Sverige är friheten att stänga
av radion, och det förstår jag att han
känner behov av att göra efter sitt uppträdande
i denna diskussion.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Man har gjort gällande
här, att varken herr Ohlin, herr Heckscher
eller herr Cassel skulle veta vad
beslutet innebar. Låt mig till protokollet
anteckna, att i reservation av den
21 mars 1962 säger Ingrid Gärde Widemar
bl. a.: »Radiosändning från fartygsstationer
utanför territorialvattnen strider
mot det internationella radioreglementet,
vilket biträtts av de nordiska
länderna. Det torde därför i och för sig
åligga dem att vidtaga vissa åtgärder
mot dylika sändningar. Fråga är vilka
åtgärder det kan gälla. För utskottet
har redogjorts för det lagförslag, som avses
skola framläggas, om rekommendationen
antages. Detta innehåller vittgående
bestämmelser om straffsanktioner
för verksamhet ägnad att befrämja
stationernas verksamhet.»

Detta undertecknades alltså den 21
mars, och den 22 mars hölls den debatt
som återfinns i protokollet. Jag tror
nog att både herr Heckscher och herr
Ohlin borde betänka att det är nordiska
frågor, nordiskt samarbete vi diskuterar,
och jag tror att det vore angeläget
att partiledarna med större ansvar och
allvar beaktade frågor som ändå ute
bland bredare folklager spelar så stor
roll, nämligen kontakterna över gränserna.
Men här förefaller det som om
vissa tillvitelser vore av mera värde än
nordiskt samarbete. Det är genant med
partiledare av den klassen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Vad jag sade i mitt anförande
nyss var att herr Ohlin inte
gärna kunde ta ställning till innehållet
i lagförslaget eftersom han aldrig fått
se det och inte var närvarande då jag

inför Nordiska rådet redogjorde för det
lagförslag som eventuellt skulle komma.
Däremot var han alldeles klar över att
han ville avslå rekommendationen från
juridiska utskottet. Min reservation i
ärendet hade jag på förhand delgivit herr
Ohlin, och han hade godkänt den och
sagt att han skulle rösta för den vid
sammanträdet. Att han sedan blev sjuk
var en mycket olycklig omständighet,
och det kanske vi inte skall lasta honom
för i sammanhanget. Jag vet i alla fall
att han efteråt var mycket ledsen att
han inte fick tillfälle att rösta för min
reservation.

För övrigt vill jag säga till herr statsministern,
att jag hoppas att Nordiska
rådets debatter inte skall bli betydelselösa
i fortsättningen. Men alla debatter
blir betydelselösa om de handlar om
frågor som inte är tillräckligt förberedda,
om de deltagande i debatten inte
vet vad saken gäller.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber kammaren om
ursäkt om jag genom mitt förra anförande
bragte både statsministern och
herr Lundberg ur balans, och jag skall
försöka att återföra mitt anförande till
den lugnare och långsammare takt som
statsministern tydligen anser passar
mig bättre.

Beträffande frågan om nordiskt samarbete
vill jag säga att det är mycket
viktigt att detta samarbete, inte minst
inom Nordiska rådet, kommer att röra
verkligt väsentliga frågor. Om det blir
på det sättet att man — därför att man
inte lyckats få till stånd ett nordiskt
försvarsförbund och en nordisk tullunion;
därför att man står inför risken
att de nordiska länderna går på olika
vägar beträffande Europamarknaden
och de gemensamma nordiska ansträngningarna
på lagstiftningens område
äventyras — skall försöka finna någon
fråga, där det Nordiska rådet verkligen
kan spela någon roll och i det sammanhanget
griper — såsom efter ett halm -

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

strå — efter frågan om dessa sändningar
på internationellt vatten, då är
man inne på fel väg. Det Nordiska rådets
betydelse och det nordiska samarbetets
auktoritet beror inte av om man
lyckas hitta en och annan fråga, i vilken
man kan samverka, utan är avhängiga
av om Nordiska rådet kan få de
nordiska regeringarna och parlamenten
med på ett samarbete i verkligt väsentliga
frågor.

Det har redan tidigare framhållits
att Nordiska rådets rekommendationer
sannerligen inte alltid har rönt samma
uppmärksamhet från regeringen som
varit fallet denna gång. Jag förmodar att
chefen för ecklesiastikdepartementet nu
också kommer att få anledning att ingripa
i diskussionen. Det föreligger
nämligen rekommendationer på det kulturella
området som inte lett till något
resultat.

Jag skulle vilja ifrågasätta om ändå
inte statsministern skulle vilja vara
vänlig att bestämma sig för om detta
är en stor fråga — en fråga av sådan
betydelse att det är väsentligt för Nordiska
rådets framtid att de nordiska
riksdagarna följer dess rekommendation
— eller om det är en liten fråga,
som inte kan få ge anledning till temperamentsfulla
uttalanden.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
säger, att om han var borta från något
av den svenska regeringens sammanträden
skulle han ha sörjt för kontakt
med regeringen på något sätt. Vill verkligen
herr Erlander göra gällande att
det är rimligt att dra en parallell mellan
en regering — en samarbetsgrupp
— och en parlamentarisk församling, i
vilken varje individ uppträder för egen
räkning och i vilken den svenska delegationen
inte på något sätt utgör en enhetlig
arbetsgrupp? Nej, herr statsminister,
har man inte bättre argument än
en sådan parallell, tycker jag att det
vore bättre att låta bli att polemisera.

Vidare påstår herr statsministern än
en gång att jag borde ha skrivit brev till
Nordiska rådet. Det första tillfälle jag
hade att göra min röst hörd var på torsdagen
då rådet behandlade frågan, och
då var jag av kända skäl förhindrad att
deltaga. Jag tror inte att statsministern
på allvar menar att jag skulle så till den
grad överdriva min betydelse, att jag
skulle ha satt mig till att skriva brev
till Nordiska rådet och varna detta för
att fatta ett beslut som jag inte gillade.
Det har aldrig förekommit någon sådan
brevskrivningsparlamentarism som herr
Erlander plötsligt vill införa.

Fru Gärde talade om för mig vad som
hade förekommit i juridiska utskottet.
Vad hon hade att säga till mig gällde
emellertid även vad som inte hade förekommit.
De upplysningar som givits var
så knapphändiga att det inte ens fanns
ett exemplar av den internationella konventionen
som kunde delas ut och förstås
av utskottets ledamöter. Fru Gärde
hade följaktligen inte själv till förfogande
ett exemplar av den internationella
konvention, på vilken hela behandlingen
byggde. Det var inte minst
denna frånvaro av upplysningar som på
mig gjorde ett starkt intryck. Jag fick
dessutom ett muntligt referat i andra
hand av det som skulle komma att stå i
lagutkastet. Slutsatserna blev för min
del de som jag har anfört.

Slutligen, herr talman, går herr statsministern
helt och hållet förbi avslutningsmeningen,
som är den centrala i
Nordiska rådets yttrande, i vilken rekommendationen
motiveras. Det står
där: »Udvalget finder det imidlertid
ikke npdvendigt åt tage stilling til, under
hvilke former en indgriben mod
piratsendere mest hensigtmsessigt b0r
ske.»

Den som påstår att det på denna
punkt föreligger en klar rekommendation
för ett ingripande av den art som
regeringsexperterna antogs komma att
förorda gör sig skyldig, tycker jag, till
en mycket egendomlig tolkning av Nor -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

diska rådets rekommendationer. Jag
tror inte, herr statsminister, att sådana
tolkningar av Nordiska rådets rekommendationer
är ägnade att befrämja en
utveckling, i vilken rådet kommer att
framstå som ett betydelsefullt inslag i
det nordiska samarbetet, något som vi
nog alla — det har jag sagt förut — önskar
skall ske.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern går förbi
inte bara det som herr Ohlin nämnde
nu sist, utan statsministern har trots att
han gjort två inlägg icke såvitt jag kunnat
böra haft tid att i något väsentligt
avseende gå in på sakfrågorna i samband
med den kritik, som under en
lång debattdag mött det förhastade och
olämpliga sätt varpå regeringen vill
tillgripa en kriminalisering av åtgärder,
som för betydande folkgrupper
icke har någon kriminell innebörd. Det
är inte någon passande metod för en
statsminister att gå förbi den väsentliga
sakfrågan för att tala om annat,
t. ex. herr Ohlins brevskrivande.

Herr talman! Jag instämmer med den
talare — jag kommer i den långa raden
av replikväxlingar faktiskt inte ihåg
vem det var — som tidigare sade att
statsministern spelat över. Statsministern
började med att säga: Här är ett
storpolitiskt sammanhang. Han talade
om Nordiska rådet och dess uppgifter
på ett sätt som gav vid handen att han
önskade att det skulle bli något mer än
det hittills varit. I dessa sina förhoppningar
har han mitt och mina meningsfränders
livliga instämmande. Vad kommer
då herr statsministern fram till när
det gäller att få till stånd en god utveckling
för Nordiska rådet? Jo, Radio Nord
skall försvinna! Det är den slogan, det
fältrop som Nordiska rådet skall samlas
kring till nya och väsentliga insatser.
Nej, herr statsminister, jag tror man
verkligen måste finna mera i ordets
egentliga och riktiga betydelse storpolitiska
uppgifter för Nordiska rådet om

man vill nå det syfte statsministern talade
om.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Ohlin sade i slutet
av sitt anförande att Nordiska rådets
rekommendation var till praktiskt taget
intet förpliktande — den lämnade alla
vägar öppna. Men likväl säger herr Ohlin
att resolutionen var så farlig, att det
var nödvändigt för honom att ta bestämt
avstånd från den i Helsingfors.

Herr Ohlin får väl bestämma sig för
en av dessa tolkningar. Antingen gav
resolutionen utrymme för var och en
att ha vilken uppfattning som helst —
det är den tolkning herr Cassel driver

— eller också var den så farlig som herr
Ohlin säger och som gjorde att han tog
bestämt avstånd från den. Man kan inte
gärna ha båda tolkningarna på en gång

— då skall man vara bra skicklig i att
snabbt byta fot.

Det är ett par saker jag vill säga fru
Gärde Widemar. Jag fattade det så, att
enligt hennes mening kommer Radio
Nord att försvinna, men den skall inte
försvinna på detta sätt, inte genom en
lagstiftning av detta slag. Allright — det
är klart att jag kan förstå det. Men även
fru Gärde Widemar är överens med oss
om att åtgärder skall vidtagas för att få
piratradion att försvinna. Vad blir det
då av hela denna väldiga strid? Det blir
en lämplighetsfråga, och jag tror det
skulle vara nyttigt för tidningar och
andra som engagerat sig på den motsatta
sidan att ha klart för sig, hur liten
frågan blev när fru Gärde Widemar här
skildrade dess innebörd.

Stor eller liten fråga? Ja, den är liten
som fråga betraktad. Vi är överens om
att Radio Nord skall försvinna — det
lär väl inte råda någon som helst tvekan
på den punkten efter alla inlägg
som gjorts. Det gäller tidpunkten, det
gäller metoden.

Det är alltså i och för sig en fråga
som icke är storpolitisk — det tillät jag

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

mig säga i mitt första anförande, fastän
herrarna i upphetsningen tydligen inte
lade märke till det. Men vad som förvandlat
frågan till en storpolitisk fråga
är det sätt på vilket man tydligen tilllåter
sig att behandla såväl debatterna
i Nordiska rådet som Nordiska rådets
rekommendationer.

Man säger nu: »Låt oss ta upp stora
frågor i Nordiska rådet.» På det sättet
skall man alltså skapa respekten. Nej,
mina damer och herrar, det som hänt
här i dag — alla de deklarationer som
gjorts exempelvis av Nordiska rådets
vice ordförande — är en förklaring, att
Nordiska rådet i sitt nuvarande skick
är en skäligen betydelselös inrättning.
Vi behöver inte ta dess rekommendationer
på allvar, man behöver inte till Nordiska
rådet anmäla avvikande meningar,
även om det gäller Nordiska rådets
vice ordförande, i frågor där man tror
att rådet står i begrepp att fatta olyckliga
beslut.

Jag nämnde brevskrivning, men det
fanns många andra möjligheter att tala
om, var Nordiska rådets vice ordförande
stod. Om fru Gärde Widemar hade
den uppgiften i debatten, varför var det
då omöjligt för henne att konstatera, att
bakom hennes mening stod inte bara
hon utan också Nordiska rådets vice
ordförande? Jag kan försäkra att ett sådant
meddelande hade spelat en roll.
Det hade visat en respekt för det kommande
beslut som jag är angelägen att
här efterlysa.

Alla dessa hånfulla omdömen om kravet
på respekt för Nordiska rådets rekommendationer,
resolutioner och diskussioner
som i dag kommit från högerns
och folkpartiets ledare, gör mig
faktiskt bekymrad över vart det kommer
att ta vägen med Nordiska rådet.
Det vore verkligen önskvärt att herrarna
tog tillbaka vad de sagt tidigare i
dag.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte tro att nå -

gonting av det som sagts här i dag i och
för sig är ägnat att skada Nordiska rådets
fortsatta verksamhet — det skulle
i så fall vara de provokativa anföranden
som statsministern har hållit.

Jag vill inskränka mig till att konstatera,
herr talman, att trots sina upprepade
framträdanden i talarstolen har
statsministern nogsamt undvikit att
yppa någon som helst mening om den
tungt vägande kritiken mot den hast,
det sätt och den metodik i övrigt som
kännetecknat framläggandet av regeringens
förslag rörande kriminaliseringen.
Vi har inte fått veta någonting
om de argument som från statsministerns
sida kan vara ägnade att motväga
de argument som presterats från oppositionssidan.
Statsministern anser helt
andra ting vara av större betydelse.
Men av större betydelse för den faktiska
sakfrågan än argument i sakfrågan kan
väl inte några argument vara.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Sedan nu tonläget kommit
ned till det normala kanske vi kan
fortsätta våra resonemang.

Statsministern och jag är uppenbarligen
ganska överens. Vi använder olika
ord men kommer till samma resultat —
vi kommer till resultatet att Nordiska
rådets resolutioner skall efterföljas, att
några fria, icke legala sändare ej kan
tolereras utan att något måste göras åt
saken. Sedan uppstår, som herr statsministern
säger, en rent teknisk fråga,
en juridisk fråga om vilken form som
skall väljas för lösningen av problemet.

Vi är överens om att Nordiska rådets
resolution inte ger någon vägledning
om vilken metod som skall väljas. Jag
vill framhålla, att hade inte Nordiska
rådets juridiska utskott skrivit den mening
som citerats så många gånger här
i dag hade jag aldrig röstat för resolutionen,
ty jag ville stå fri. Jag ansåg
inte att det var ett överläggningsämne
för Nordiska rådet att pröva vilken
form lösningen skulle få.

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Statsministern säger, att här står vi
och hånar Nordiska rådet. Nej, det vill
jag absolut bestrida att vi gör.

För mig är det nordiska intresset
mycket levande. I ett decennium har jag
deltagit i nordiskt arbete. Jag tror på
Nordiska rådet, och jag vill arbeta för
att Nordiska rådet skall bli en realitet
och för att de nordiska folken skall samarbeta
på ett riktigt sätt. Men jag vill
inte att Nordiska rådets resolutioner
skall tolkas så, att det enda man kan
göra för att följa dem är att följa dem
just på det sätt som regeringen Erlander
beslutat sig för och som regeringen Erlander
därför knutit sin prestige vid.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara för att herr
Wedéns sista yttrande inte skall stå
oemotsagt konstatera att han inte måtte
ha hört början av mitt anförande, ty
där sade jag några ord i sakfrågan.
Vad beträffar de synpunkter som kommit
fram rörande nödvändigheten att
handla, hänvisade jag till vad som sagts
av kommunikationsministern, herr Hedlund
och åtskilliga andra om respekten
för den internationella konventionen
om friheten som måste förenas med ansvar.
Jag anslöt mig till deras mening.
Det fanns ingen anledning för mig att
utveckla dessa synpunkter, som redan
på ett så utomordentligt sätt belysts här
i kammaren.

Däremot, tillät jag mig fortsätta, finns
en annan aspekt på denna fråga som
hittills icke har blivit i tillräcklig utsträckning
belyst, och det var den nordiska
aspekten. Jag har nu i slutet av
debatten inte någon annan mening än
exakt den som jag företrädde i mitt
första anförande, vilket herr Wedén säkert
kommer att konstatera när han
läser protokollet.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Låt mig säga, att den
uppmärksamhet, som den här frågan

tilldragit sig, är minst sagt anmärkningsvärd.
Principiellt sett är frågeställningen
enligt min mening så klar, att någon
större oenighet knappast skulle kunna
föreligga.

Det är enligt den internationella telekonventionen
och radioreglementet förbjudet
att driva rundradiostation på
internationellt vatten. Radio Nord och
Radio Mercur, de stationer som närmast
angår vårt land, sysslar med sändningar
från internationellt vatten. De
håller alltså på med en verksamhet, som
enligt internationell ordning är förbjuden.
De är, som vi väl alla medger,
pirater och skall naturligtvis behandlas
som sådana. Det är enligt min mening
ofattbart, att någon kan stå upp och
försvara en konventionsstridig och illegal
verksamhet. Vårt land är anslutet
till den internationella konventionen,
och naturligtvis måste det anses vara
vår skyldighet att medverka till att konventionsbestämmelserna
upprätthålles.
Det är ju det som är avsikten med internationella
konventioner och avtal.

Det har i debatten kring radiopiraterna
framhållits, att deras sändningar är
populära och omtyckta hos stora delar
av vårt folk. Jag kan intyga att detta
är riktigt. Man kan nog inte säga, att
Radio Nord programmässigt sett representerar
någon högre kvalitet. Men de
lätta musik- och underhållningsprogram,
som Radio Nord ger, är efterfrågade,
framför allt bland ungdomen och de yrkesgrupper
som har monotona nattarbeten.
Den uppskattning, som dessa program
vunnit, är samtidigt en hård kritik
mot de stela formerna i den svenska
radioverksamheten. Sveriges Radio
har helt enkelt inte lyckats klara sin
uppgift på det sätt som lyssnarna önskar.
Men det kan ju inte vara rimligt,
att programbehovet för stora lyssnargrupper
i vårt land skall tillgodoses
genom en piratradioverksamhet, som
strider mot den internationella ordningen.

Det som hänt kring Radio Nord och

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Radio Mercur har gett klart belägg
för att ökade krav måste ställas på den
svenska radioverksamheten. Den s. k.
melodiradion, som Sveriges Radio och
TV infört för att få ökad konkurrenskraft
gentemot Radio Nord, måste naturligtvis
betraktas som ett steg i den
rätta riktningen. Men det behövs, anser
jag, en väsentlig upprustning av radioverksamheten,
så att lyssnarna och tittarna
får ökade möjligheter till val mellan
program av olika typer. Det är inte
bara frågan om flera lätta musik- och
underhållningsprogram på olika tider
av dygnet. Det får anses ännu väsentligare,
att man skapar ökat programutrymme
för folkrörelserna, de religiösa
intressena och annan ideell verksamhet.
Det måste också anses viktigt, att
större utrymme skapas för regionala
program och för en mera fristående regional
programproduktion. Skall man
kunna lösa dessa uppgifter, är det nog
nödvändigt, att man så långt möjligt
söker utnyttja det värde och den stimulans,
som den fria konkurrensen representerar.
Den svenska radio- och
televisionsverksamhetens framtida utformning
är enligt min mening den
stora och avgörande frågan i sammanhanget.

Som jag framhållit måste det anses
självklart, att vårt land skall medverka
till att den konvention på området, som
vi anslutit oss till, också kan upprätthållas.
Jag är också beredd att medge,
att lagstiftning på sätt som föreslagits i
propositionen härvid kan befinnas nödvändig.
Tillsammans med några andra
ledamöter av riksdagen har jag emellertid
i en motion förordat, att man skall
vänta med beslutet tills Europarådets
juridiska kommitté angående radio och
television behandlat piratradioverksamheten.
Detta är alltså i överensstämmelse
med lagrådets förslag. Mot detta kan
visserligen sägas, att lagförslag nu framlagts
i alla de fyra nordiska länderna
och att beslutet därför bör fattas nu.
Jag är helt på det klara med att åtgär -

derna bör vidtas av de nordiska länderna
gemensamt och samtidigt. Å andra
sidan kan man inte komma ifrån att
den nordiska lagstiftningen på området
bör vara i överensstämmelse med de
riktlinjer, som kan komma att dras upp
av Europarådets nämnda kommitté. Såsom
lagrådet framhållit kan förhandlingarna
i Europarådet leda till att lagstiftningen
får en annan omfattning och
utformning än den som nu föreslås i
propositionen. Min bedömning har därför
blivit, att man bör kunna vänta
med beslut tills Europarådets juridiska
kommitté angående radio och television
behandlat frågan.

Herr talman! Trots statsrådet Skoglunds
uttalande om att några motionärer
har velat lägga den här frågan i
rotkammare, som han uttryckte det,
tills Europarådet fattat beslut, måste jag
efter den debatt som förts i dag och
framför allt efter debatten i kväll konstatera
att frågan ändå inte är mogen
för ett beslut. Jag har en annan uppfattning
än statsrådet Skoglund om en
rotkammare. Lägger man en sak i en
rotkammare kommer den fram luttrad
och renad och kan då kanske vara mer
acceptabel. Därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall dels till motion nr
II: 890, dels till den vid D i utskottets
hemställan fogade reservationen av herrar
Ferdinand Nilsson och Svensson
i Vä.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! När man är ledamot
av Nordiska rådet blir man en smula
förvånad när man hör debatten om
vad som förevarit i Helsingfors.

Jag kanske först skall klargöra att jag
i Helsingfors avstod vid voteringen i
denna fråga, inte därför att jag någon
gång tvekade om att man måste ingripa
mot piratsändarna utan därför att jag
efter att ha läst handlingarna och bilagorna
till dem och hört fru Gärde Widemars
anförande inte ville genom att
votera för resolutionen på förhand på

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

något sätt ta ställning till åtgärder, som
var nämnda i det förslag som förelåg
och som man kanske senare skulle vilja
binda mig vid. Jag ansåg att jag borde
fritt få avgöra om regeringens förslag
till lag skulle visa sig förenligt med min
uppfattning om vad som är nödvändigt
att iaktta.

Man blir förvånad när man hör herr
Cassel klargöra sin ställning. Herr Cassel
röstade för resolutionen. Han röstade
alltså för ett uttalande om att regeringarna
skall ingripa, en direkt uppmaning
till regeringarna att se till att dessa piratsändare
stoppas. Och vad händer sedan?
Innan regeringens förslag hamnar
på riksdagens bord, åker herr Cassel
upp till Leksand på ett högermöte och
håller ett tal, där han enligt TT säger
ungefärligen att den enda frihet man
snart har kvar här i landet är att kunna
stänga av radion och slippa höra på
socialdemokratiska statsråd — eventuellt
var också statssekreterarna nämnda.
Herr Cassel uppträder verkligen på
ett sätt som anstår en prominent person
i ett parti att lita på! Var fanns i
detta tal en antydan om att herr Cassel
i Helsingfors hade klargjort som sin
ståndpunkt, att dessa piratsändare under
alla förhållanden skulle stoppas —
och stoppas, förmodar jag, med effektiva
åtgärder?

Låt mig så säga ett par ord till herr
Ohlin som denna session fungerade såsom
vicepresident. Den som varit med
någon tid i Nordiska rådet får en känsla
av att det är en ny herr Ohlin vi fick
höra här, en ny herr Ohlin i nordiskt
sammanhang. Hur många gånger har
man inte fått höra herr Ohlin rikta kritik,
många gånger berättigad, mot regeringens
passivitet när det gällt att realisera
de önskemål som Nordiska rådet
i resolutioner uttalar. Nu anklagar herr
Ohlin regeringen för att den har visat
för stor aktivitet och tagit för stor hänsyn
till Nordiska rådets uttalande. En
sak är ändå uppenbar: man får tolka
Nordiska rådets uttalande och uppfat -

ta majoriteten bakom det hur man vill
— man kan dock inte bestrida att bakom
Nordiska rådets uttalande låg kravet på
att regeringarna skulle ingripa med effektiva
åtgärder.

Nog är det märkligt, herr talman, att
det politiska klimatet i detta land skall
vara sådant, låt vara att vi befinner
oss bara några månader före valet, att vi
inte skall kunna här i riksdagen diskutera
en fråga av denna karaktär utan att
debatten blir så partipolitiskt inflammerad.
Det är ett fattigdomsbevis för
vårt politiska liv att det skall vara så.
På sina håll går man så långt i överdrift
att man helt bortser från klara
fakta och talar om att vi skall ha samma
frihet i etern som vi har i fråga om
att utge skrifter. Man förbiser helt att
det är en väsentlig skillnad mellan att
tillåta alla att ge ut skrifter och att ge
en våglängd åt alla som skulle kunna
önska det.

Skulle vi inte t. ex. kunna erkänna
att piratsändningarna, särskilt om de
blir flera, vilket de blir om man inte
ingriper i tid, innebär en fara som herr
Heckscher och hans partivänner särskilt
borde intressera sig för, inte minst
herr Heckscher såsom tidigare ordförande
i beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar.

Läs herr Heléns utmärkta argumentation
i hans motion när det gäller riskerna
av dessa piratsändare: »En dylik
piratsändare med huvudman i ena maktblocket
kan —- trots att den framstår
som helt opolitisk i sin verksamhet —
av prestigeskäl eller av mera reella orsaker
fresta det motsatta maktblocket
till parallella åtgärder. All erfarenhet
på radioområdet visar nämligen, att en
sändare, som i ett krisläge skall tilldra
sig lyssnarnas intresse och förtroende,
sedan länge måste ha varit föremål
för detta intresse och bundit lyssnarna
i deras vanor.» Jag ber att få instämma
i detta, herr Helén. Det är ett starkt
skäl för att ingripa och att inte dröja
för länge med det.

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Varför skulle man inte vidare, kunna
erkänna att piratsändarna också av andra
skäl innebär en fara. Dessa sändare
bedriver inte bara en verksamhet i strid
med den internationella konvention, som
vi har godkänt — de ligger också utanför
möjligheter till kontroll. De har en
frihet utan ansvar. Jag vill inte påstå
att nuvarande piratsändare, som man
menar har haft en ganska harmlös verksamhet,
har missbrukat den friheten.
Men dessa sändare, vilka ligger nära
vårt land, kan — jag understryker kan
— komma med påståenden, beskyllningar
och anklagelser riktade mot svenska
medborgare, svenska företag och organisationer
utan att det finns laglig möjlighet
att ingripa. Är inte också det ett
problem, som vi har anledning att granska
med hänsyn till medborgarnas krav
på frihet och rättsskydd? Varför skall
dessa sändare, där personalen inte behöver
ta ett uns av det ansvar, som en
svensk tidningsman och en svensk radioman
måste påta sig, få fortsätta med
sin verksamhet?

Jag lade märke till att herr Heckscher
talade om att det inte fanns sakligt
underlag för föreliggande proposition
och lagförslag. Fru Kristenssons
reflexioner om centerpartiet skall jag i
huvudsak förbigå. Det föreföll mig som
om fru Kristensson ville ge kammaren
en liten smakbit av det valfläsk, som
högern tänker presentera i valrörelsen.
Jag skall erkänna, fru Kristensson, att
det var ovanligt fett, men man är van
vid det mesta när det kommer från det
hållet. Fru Kristensson och vissa andra
tycks vilja göra detta till en stor partiskiljande
fråga — ty det är väl ändå
det som är meningen med denna aktion?

Jag vill i detta sammanhang påminna
om att det lagförslag som medlemmarna
av Nordiska rådet behandlade var undertecknat
av företrädare för alla danska
demokratiska partier, däribland av
ordföranden i det liberala venstrepartiet,
förutvarande statsministern Erik
Eriksen. Får jag vidare påminna om att

bakom det lagförslag, som lades fram
för folketinget av regeringen, står det i
regeringen deltagande radikale venstre,
som enligt folkpartiets uppfattning här
i landet kanske är ett par grader mera
socialliberalt än det stora venstrepartiet.

Hur är det i Norge? Jo, där har kyrkooch
undervisningsutskottet varit enhälligt
i denna sak och lagstiftningen har,
såvitt jag har kunnat se i pressen, fått
anslutning i stortinget från alla demokratiska
partier, även av högern och den
liberala vänstern. Det är alltså inte så,
att vårt land rusar iväg först av alla
stater, utan två länder har redan antagit
en lagstiftning mot piratradio verksamheten.

När det gäller Finland har den finska
koalitionsregeringen med konservativa
och liberala element framlagt en proposition,
som nu ligger på den finska riksdagens
bord.

Borde inte detta mana till eftertanke
om det verkligen kan vara lämpligt att
frammana partiskiljande linjer i denna
fråga? Jag undrar om inte herr Heckscher,
som underkänner de sakliga argumenten
för denna lagstiftning, söker
spela upp detta till en fråga, där friheten
sitter i fara. Vore det inte klokt
att ett ögonblick tänka på den chefredaktör
i Svenska Dagbladet, som har
plats i första kammaren och helhjärtat
givit regeringens förslag sin anslutning?
Skulle vi inte, herr talman, kunna diskutera
en fråga som denna i en annan
atmosfär än den vi haft i dag? Jag skall
gärna erkänna, att jag kanske inte är
något föredöme när det gäller att dämpa
ner dagens diskussion. Men det behövs
svar på tal, när kammarledamöter försöker
att vrida över diskussionen på det
partipolitiska planet och även försöker
att misstänkliggöra motiven för centerpartiets
ståndpunkt.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Den åsiktsriktning jag
företräder kommer att stödja regerings -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

förslaget. Men jag måste säga att det inte
är i en känsla av att saken kommer att
vara klar med ett sådant beslut. Snarare
har den diskussion som har förts här
övertygat mig om att denna fråga kommer
tillbaka och att den icke kommer att
visa sig vara så lättlöst som av lagförslagets
försvarare här har gjorts gällande.

När det gäller skälen till att vi stöder
förslaget kan jag säga att dessa överensstämmer
med vad som har sagts från åtskilliga
talare här. Det är här obestridligen
fråga om en verksamhet, som strider
mot de konventioner med jag höll
på att säga alla världens länder som
Sverige har undertecknat. Det är vidare
obestridligt, att Nordiska rådet har givit
en mycket klar rekommendation och
att de som deltog i Nordiska rådet väl
visste vilka konsekvenser den rekommendationen
hade. Det är därjämte i
detta sammanhang obestridligt att två
nordiska länder utom Sverige på sitt
bord i parlamentet redan har lagförslaget,
som syftar till att kriminalisera den
påtalade rundradio verksamheten.

Så ligger det till med dessa frågor.
Detta väger för mig mycket tungt, även
om jag efter denna diskussion måste
säga att jag fruktar att denna lagstiftning
inte kan bli effektiv sådan den är
utformad. För oss är det mest allvarliga
att kapitalintressen i vilket land som
helst kan etablera mäktiga media för att
påverka folkopinionen och driva en
egen politik. Man kan, såsom den föregående
talaren underströk, göra detta
helt ansvarslöst. Det finns inga möjligheter
att komma åt en dylik verksamhet,
om man tillämpar den praxis som hittills
har gällt. Om man missbrukar
tryckfriheten ställs man till ansvar,
men som det hittills har varit kan dessa
piratsändare bedriva precis vilken propaganda
som helst utan att det föreligger
några möjligheter att ingripa.

Skälen till den föreslagna åtgärden är
därför efter vad jag kan förstå helt klara.
Av denna diskussion har det också

framgått, att även motståndarna i sak
är överens om att verksamheten är
orimlig och att den bör beivras. Diskussionen
gäller mest hur den skall kunna
beivras. Det är väl tämligen uppenbart
att mäktiga kapitalintressen står bakom
den indignation och det flåspatos, som
i frihetens missbrukade namn har utvecklats
i denna fråga. Just därför att
dessa kapitalintressen är så mäktiga befarar
jag att den lag, som flertalet riksdagsledamöter
nu är beredda att ställa
sig bakom, inte kan bli tillräckligt verkningsfull.

När jag studerat lagtexten måste jag
säga, att jag skulle ha föredragit både
den danska och den norska lagskrivningen
framför den svenska. Inte annat
än jag kan förstå kan den svenska lagstiftningen
bli föremål för en mycket
långt utdragen advokatyr. Medan man i
Danmark och i Norge säger ifrån att det
är förbjudet att driva sådan här radioverksamhet,
heter det i den svenska
lagen att den är straffbar »därest sändningen
orsakar eller, med hänsyn till
frekvens, sändareffekt, plats för anläggningen
eller andra omständigheter, kan
medföra att radiomottagning i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge hindras
eller störes», etc. Detta är långt ifrån
klart uttryckt. Formuleringen inbjuder
snarast till långa diskussioner och
kanske långa processer kring frågan om
en sådan verksamhet inkräktar på de
områden som här i lagens utformning är
utpekade.

När vi tar ställning för denna lagstiftning
ser vi det emellertid som en opinionsyttring
och anser det förpliktande
för riksdag och regering, därest denna
lagstiftning inte visar sig vara tillräckligt
verkningsfull på grund av de mäktiga
intressen som kommer att göra allt
för att sabotera densamma — jag lyssnade
bland annat till herr Darlins hotelser
här om hur många som skulle kunna
övergå till att stödja denna radioverksamhet
som annonsörer, om den nu
skulle klara en pärs som denna — att

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

se till att lagen blir så klar, att sabotage
i framtiden icke skall vara möjligt.

Jag har lyssnat en del på Radio Nord
och måste säga att dess program varit
tämligen oförargliga, även om jag tycker
att programmen bedömda ur estetiska
och andra synpunkter närmar sig bottenläget.
Men man får intrycket att inriktningen
är att arbeta sig in, att skaffa
ett så brett underlag bland lyssnarna
som möjligt, att få en position för att
senare kunna utnyttja detta medium i
den riktning man önskar.

När vi anser att denna verksamhet bör
stävjas, är det alltså inte därför att vi är
så uppfyllda av beundran för Sveriges
Radio. Sveriges Radio är mycket antikommunistisk
och verkar i det kalla
krigets tjänst. Den har faktiskt försökt
göra rätt för de förpliktelser som Marshallplanen
ålägger radioverksamheten,
nämligen att tjäna amerikanska intressen.
Men där finns ju också mycket av
ambition och god vilja.

Det är härvidlag inte fråga om att
åstadkomma en sund konkurrens. Vore
det så, skulle jag förstå den iver varmed
många ställer sig bakom Radio Nords
verksamhet. Det är klart att de mäktiga
oljeintressen, som står bakom Radio
Nords verksamhet, inte gör det av omtanke
om de svenska radiolyssnarna
eller för att kunna få fram en högre kvalitet
på de svenska radioprogrammen
utan av helt andra skäl.

Jag skulle till slut bara vilja säga att
det kanske inte vore så dumt om också
statsmakterna tittade på annan motsvarande
verksamhet. Det är ganska anmärkningsvärt
att offentliga medel skall
sättas in till exempel för att finansiera
IBRA-radions verksamhet. Man köper
program, som man tvingar svenska lyssnare
på våra sjukhus att lyssna till under
Sveriges Radios bästa sändningstid,
program som sannerligen är diskutabla
ur de allmänna synpunkter som regeringen
och flertalet riksdagsmän företräder.
1 dessa program finner man som
enda förklaring till allt ont — både

sexuell lössläppthet, biltjuveri och
reumatism och allt möjligt annat — det
svenska välståndet.

Herr talman! Eftersom diskussionen
har dragit ut på tiden skall jag inskränka
mig till att med det anförda för min
och mina partikamraters del upprepa
att vi stöder det förslag som här har
framlagts.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Utskottets

hemställan företages till
avgörande momentvis. I fråga om det
under C) upptagna lagförslaget gives
först propositioner på vart och ett av
de stadganden, beträffande vilka under
överläggningen framställts annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag,
och därefter på utskottets hemställan
i övrigt under mom. C).

Mom. A (uppskov med behandlingen
av propositionen)

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B (avslag å propositionen)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till yrkandet
under 1) i reservationen vid B)
och D); samt 3:o) bifall till motionerna
1:732 och 11:890; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Gärde Widemar
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Wahrendorff votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. B) i första lagutskottets
utlåtande nr 40 antager yrkandet under
1) i reservationen vid B) och D)
av herr Alexanderson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna I: 732 och II: 890.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wahrendorff begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 78 ja och 20
nej, varjämte 119 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i
mom. B) i utskottets utlåtande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
yrkandet under 1) i reservationen vid

B) och D) av herr Alexanderson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit än -

nu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Fru
Gärde Widemar begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 73 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig''
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C (förslaget till lag med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.)

3 §

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
vid C); och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Vä begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.

C) i utskottets utlåtande nr 40, såvitt
avser 3 § lagen med förbud i vissa fall
mot rundradiosändning på öppna havet
m. m., röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen vid C) av herrar Ferdinand
Nilsson och Svensson i Vä.

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Förbud mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

propositionen. Herr Svensson i Vä be- Kammaren hade alltså bifallit utskotgärde
emellertid rösträkning, varför tets hemställan,
votering medelst omröstningsapparat

verkställdes. Därvid avgavs 111 ja och Utskottets hemställan under mom. C)
34 nej, varjämte 71 av kammarens le- 1 övrigt
damöter förklarade sig avstå från att Bifölls,
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ikraftträdandebestämmelsen

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det
andra yrkandet i motionen II: 874; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 40, såvitt
avser ikraftträdandebestämmelsen i lagen
med förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det andra yrkandet i motionen II: 874.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Björkman
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131 ja och
41 nej, varjämte 45 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Mom. D (yrkanden om skrivelser till
Kungl. Maj :t)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till yrkandet
under 2) i reservationen vid B) och

D); samt 3:o) bifall till reservationen
vid D); och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Gärde Widemar begärde likväl votering,
i anledning varav herr andre
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr andre vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Svensson i Vä votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. D) i första lagutskottets
utlåtande nr 40 antager det förslag,
som innefattas i yrkandet under 2) i
reservationen vid B) och D) av herr
Alexanderson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen vid D) av herrar
Ferdinand Nilsson och Svensson i Vä.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Vä begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 73 ja och
35 nej, varjämte 111 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i
mom. D) i utskottets utlåtande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
yrkandet under 2) i reservationen vid
B) och D) av herr Alexanderson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Fru
Gärde Widemar begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 119 ja och 85 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Anslag till stöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till stöd ät konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt 5) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet
för budgetåret 1962/63 beräkna
ett anslag av 4 390 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 62, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 23
februari 1962 framlagt förslag angående
vissa anslag för budgetåret 1962/63
till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i anslutning
till punkten 1 finge omfatta utlåtandet
i dess helhet men att yrkanden i fråga
om övriga punkter finge framställas
först sedan desamma föredragits.

Punkten 1

Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 62 föreslagit riksdagen att för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa a) till Statens konstråd
ett anslag av 23 000 kr.; b) till Konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader
ett reservationsanslag av 500 000
kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Källqvist m. fl. (1:329) och den

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

andra inom andra kammaren av herr
Rydén m. fl. (II: 319);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Carl Albert Anderson m. fl.
(I: 671) och den andra inom andra
kammaren av herr Zetterberg m. fl.
(II: 812);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Aspling och Bergman (I: 672)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Lundkvist och Lindahl
(11:810), i vilka hemställts att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att frågan om ett återinförande av den
s. k. procentregeln bleve föremål för
förnyad prövning, så att i anslagen till
statliga byggnader måtte inräknas medel
för konstnärlig utsmyckning ej understigande
1 procent av byggnadskostnaderna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:676) och den
andra inom andra kammaren av herr
Iledlund m. fl. (11:818), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
vid behandling av proposition
nr 62 mätte a) till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kr.; b) till Statens
konstråd för budgetåret 1962/63
anvisa ett anslag av 40 000 kr.; c) i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till 1963 års riksdag om den
s. k. enprocentregelns återinförande vad
gällde anslag till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Källqvist m. fl. (I: 678) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rydén m. fl. (Il: 819), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen i
samband med behandlingen av proposition
nr 62 måtte besluta att anslå
32 000 kr. till statens konstråd för dess
verksamhet.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:329 och 11:319,
i vad de avsåge avsättning av medel
för konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionerna 1:671 och 11:812
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:676 och 11:818 samt 1:678 och
II: 819, samtliga motioner i vad de
avsåge medelstilldelningen till statens
konstråd, till Statens konstråd för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 23 000 kr.;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 676 och II: 818, i vad de avsåge medelstilldelningen
till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader, till
Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kr.;

IV. att motionerna I: 672 och II: 810
samt 1:676 och 11:818, i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t om återinförande
av den s. k. enprocentregeln,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Bengtson och Källqvist, fröken Elmén
samt herrar Andersson i Knäred, Gustafsson
i Kårby och Kelander, vilka ansett
att utskottet under III. och IV.
bort hemställa,

III. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 678 och II: 819
ävensom med bifall till motionerna
1:676 och 11:818, samtliga motioner i
vad de avsåge medelstilldelningen till
statens konstråd, till Statens konstråd
för budgetåret 1962/63 å driftbudge -

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

ten under åttonde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 40 000 kr.;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 676 och II: 818, i vad de avsåge medelstilldelningen
till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader, till
Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kr.;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 672 och II: 810 samt
1:676 och 11:818, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
1963 års riksdag om återinförande av
den s. k. enprocentregeln;

b) av herr Birger Andersson,

c) av fru Wallenlheim,

d) av herr Bengt Gustavsson och

e) av herr Arvidson, de fyra sistnämnda
reservationerna vitan angivna
yrkanden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Några ord om kultur
kanske också kan få plats efter denna
debatt. Jag vill då konstatera att det går
liksom en våg av kultursympatier över
landet. Men den vågen har sannerligen
föga att göra med radions vågor — varken
Sveriges Radios eller Radio Nords.
Däremot har pressen, främst de stora
rikstidningarna, uträttat ett utomordentligt
arbete de senaste åren för att skapa
opinion för kulturfrågorna och för att
ernå drägliga villkor åt kulturskaparna,
som numera gärna även benämnes kulturarbetare.

Denna våg av sympatier och ökad förståelse
för de konstnärliga värdena har
glädjande nog också nått riksdagen. Antalet
motioner för ökat kulturstöd har
stadigt ökat de två senaste åren och kan
nu nästan jämföras med vad som åstadkommes
när det gäller att samla intres -

set för proffsboxningens vara eller inte
vara i vårt land. Det mest glädjande är
kanske, att samtliga motionärer i år är
positivt inställda till ett ökat kulturstöd
och vill gå längre än vad regeringen
föreslagit. Men det bör rättvisligen
poängteras, att även ecklesiastikministerns
proposition vad gäller kulturstödet
är ett gott steg i rätt riktning — det vill
jag med gillande och tacksamhet notera.

Samtidigt kan jag dock icke undgå att
understryka behovet av ännu större ökningar
av stödet. Kulturskaparnas situation
är nämligen alltjämt prekär. Trots
de förbättringar som kommit till stånd
de senaste åren befinner sig våra konstnärer
— författare, musiker och andra
kulturskapare — alltfort i ett mycket
bekymmersamt läge. Vårt välfärdssamhälle
kan omöjligen anses vara tillfredsställande,
om vi är alltför ogina
mot dem som ger oss andlig stimulans
i livet. De andliga behoven gör sig
nämligen alltmer påminta allteftersom
vi mättas lekamligen och allteftersom
vi genom ökad materiell standard får
mera fritid.

Vi genomled i fredags en lång ekonomisk
debatt, där vi var överens om att
nå vad vi kallar samhällsekonomisk balans.
Jag tror att vi samtidigt också
måste försöka åstadkomma samhällskulturell
balans. Den allmänna välståndsökningen
är inte till fyllest, om vi
lever kvar på en fattig andlig nivå och
om vi låter våra kulturarbetare ständigt
brottas med problemet att uppehålla ett
minimum av nödtorft eller låter dem
leva halvt i misär. Dessa försummelser
från samhällets sida måste repareras,
och jag anser att de måste repareras i
snabbare takt än ecklesiastikministern
föreslår. Därtill kommer, som jag inledningsvis
nämnde, att svenska folket nu
klart uppmärksammat kulturfrågorna
och allt fler inser att konstupplevelser
ger ett rikare liv som vi alla bör ha en
chans att komma i åtnjutande av.

Men om vi ser ärligt och nyktert på
kulturfrågorna måste vi tillstå, att trots

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

vågen av ökat intresse på många håll
finns det alltjämt stora grupper av oförstående.
Varpå beror det då, att så
många nutidsmänniskor, människor som
vill ha frihet och som gärna vill ha
ökade estetiska upplevelser och höjd
smaknivå, ändå betraktar konsten som
nästan onödig eller i varje fall alltför
fjärran vårt materialistiska synsätt? Jag
tror att detta mycket hänger samman
med atl vi vanliga människor anser kulturarbetarna
vara annorlunda, annorlunda
i den meningen att de är för
mycket bohemiska. Men även detta är
fel i dag. Kulturskaparna är naturligtvis
annorlunda ibland — annorlunda på ett
som jag tycker sympatiskt sätt. Men de
bohemiska marginalerna är i dag avsevärt
mindre än tidigare.

Professor Erixon, gemenligen kallad
X-et, yttrade nyligen i en radiointervju,
att en konstnär måste arbeta som alla
andra människor. »Vi är ingenting annat
än hårt arbetande kontorister men med
längre arbetstid», sade han. Jag tror att
han har rätt. I>et hårda livet och samhällets
ringa uppskattning hittills av
konstnärernas arbete har gjort dem
mindre bohemiska och mera av arbetsmyror,
arbetsmyror som faktiskt producerar
sådant som yi allesamman behöver.

Men förklaringen till att störa delar
av vårt folk har svårigheter att orientera
sig mot ökad konsumtion gv konst, musik
och god litteratur hänger nog också
samman med att man har svårt att förstå
särskilt det nya experimenterandet i
kulturlivet. Det finns därför oerhört
mycket att göra för att få en större allmänhet
mer upplyst.

Skolans roll är naturligtvis betydelsefull
härvidlag. Skolberedningen underströk
mycket kraftigt nödvändigheten
av att estetiska synpunkter och metoder
beaktas i skolundervisningen. Vidare
betonade utredningen den betydelse
skolan, inte minst genom estetisk skolning,
kan och bör ha till fostran för
framtida goda fritidsvanor och till höj -

ning av smaknivån. Men några konkreta
förslag som kan bidra till genomförandet
av utredningens program i dessa
punkter kan man svårligen finna i den
nya grundskolans utformning, som vi
nyligen beslutat. Jag vill livligt hoppas,
att det kommer att bli möjligt att ge
ökad undervisning i estetisk fostran i
den nya skolan.

Men jag tror också, att vi bör stimulera
allt fler till ökade självstudier på
detta område. Att se och göra jämförelser,
att höra och åter höra samt att läsa
och läsa mera ger oss alla bättre insikter
i hur god konst, god musik och god
litteratur bör vara beskaffad. På dessa
vägar kan vi också lära oss att uppskatta
även föregångsmännen på konstens
olika områden. Vi får helt enkelt lättare
att förstå konstnärerna, och framför allt
kan vi övervinna olika krav på att »folk
skall få vad folk vill ha». Även om jag
hyllar en liberal uppfattning om det fria
konsumtionsvalet kan jag obetingat hävda,
att samhället har ett alldeles särskilt
ansvar när det gäller att fostra folket
till ökad förståelse för kulturfrågorna
och ett mera kräset val av konst, musik
och litteratur.

Herr talman! Mot bakgrunden av dessa
korta reflexioner, med vilka jag dels
velat understryka betydelsen av en
ökad kulturkonsunition och dels sökt
ge en bild av kulturskaparnas hårda
levnadsvillkor, konstaterar jag att det
borde vara fullt naturligt att staten skapar
bättre förutsättningar för diktandet,
målandet, skulpterandet och musicerandet.
Jag skall därmed något närmare
beröra de olika konkreta förslag som
vi i dag skall ta ställning till.

Främst kommer frågan om konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader.
Ecklesiastikministern föreslår en ökning
med 100 000 kronor till 500 000 kronor.
Vi motionärer har i stället hävdat, att
den s. k. procentregeln skall användas
vid anslagsberäkningen till statliga nybyggnadsföretag.
Om denna skulle återinföras
nu, torde det innebära ungefär -

4 —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 25

Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

ligen 1,5 miljon kronor per år. Givetvis
skall därvid tas hänsyn till skilda
byggnaders allmänna lämplighet för utsmyckning
med tanke på deras ändamål.
Procentregeln skall alltså vara
normgivande och skapa garantier. Eftersom
de härigenom framräknade pengarna
bör kunna samlas i en större pott och
sedan av särskilda sakkunniga fördelas
efter lämplighetssynpunkt på olika byggnader,
måste detta vara en mycket god
metod. Jag vill också kraftigt understryka,
att både statens konstråd och framför
allt konstnärernas egen riksorganisation
anser procentregeln vara den
bästa beräkningsgrunden när det gäller
konstnärlig utsmyckning av statliga nybyggnader.

I statsutskottets utlåtande har man
denna gång ansträngt sig för att finna
någon ny invändning mot procentregeln.
Man liar sagt att om byggnationen
skulle bli särskilt ringa något år, skulle
stödet också bli alltför obetydligt. Så
stora är dock inte variationerna i statens
byggande. Om så skulle ske, kan
man enkelt avhjälpa dylika fluktuationer
genom att höja från 1 procent till
1,5 eller 2 procent. Finns bara den goda
viljan att återuppliva den verkligt fina
procentregeln, kan denna lätt utformas
så, att den blir den av konstnärerna
eftersträvade garantiregeln.

Förra året antydde ecklesiastikministern
en omprövning av kulturstödets
administration. Statsrådet Edenman sade
t. o. m. i debatten, att den administrativa
apparaten för kulturstödet är ytterligt
svag. »Jag har», sade statsrådet,
»i propositionen försökt aktualisera den
större frågan om hur vi över huvud
taget på ett kulturellt riktigt och personligt
rättvist sätt skall kunna fördela
tillgängliga medel till kulturarbetarna.
Jag är för min del övertygad om att något
nytt eller några nya organ måste
tillskapas, kanske en statens kulturfond
eller något i den stilen.»

Han har emellertid inte återkommit
till detta uppslag, som vi motionärer

inom folkpartiet anser vara utomordentligt
betydelsefullt. Utan tvivel råder en
mycket stor splittring beträffande administrationen
och den praktiska fördelningen
av de samlade resurserna. Vi
menar att ett särskilt organ bör tillskapas
härför. Dit skall naturligtvis i så fall
även hänföras pengarna från lotterimedelsfonden,
som inom parentes sagt
bör tillföras kulturstödet i större utsträckning
än hittills.

En skyndsam utredning anser vi vara
nödvändig för att skapa ett permanent
organ, som kan bevaka stödbehovet och
arbetsuppgifterna inom det fria kulturområdet.
Det är säkert också angeläget
att ett sådan organ övertar regeringens
nuvarande bidragsfördelande verksamhet.

I detta sammanhang har vi funnit det
riktigt att statens konstråd — så länge
det nu består — får det relativt ringa
belopp som det begär för sin administration
och för tävlingsövervakande uppgifter.
Arvodena till dess ordförande och
övriga ledamöter bör någorlunda motsvara
det arbete och den tid som dessa
lägger ned på sitt ofta mycket grannlaga
verk.

När jag framhåller behovet av ett administrativt
organ för att konst- och
kulturlivet skall bli mer helhetsbetonat,
mindre splittrat och mer effektivt kan
jag allra minst i dag underlåta att även
beröra den statliga radio- och TV-verksamheten.
Då vi på olika vägar försöker
öka intresset för musiklivet och höja
musikkulturen, måste vi också bli varse
att den s. k. skvalmusiken är en stor
fara för musiklivet, örat utsätts för uttröttning
både dag och snart blir det
även natt, och det är något som kan få
mycket nedslående konsekvenser. Skvalmusiken
är direkt farlig för det värdefulla
musiklivet. Det är lätt att säga att
man bara behöver vrida på en knapp
för att undgå faran, men alltför många
blir genom skvalmusiken frestade att
inte vidta denna kloka åtgärd.

Kvalitetssynpunkterna måste komma

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

bättre till uttryck i de åtgärder vilka
såväl radio som TV vidtar. Såsom ett
led i ett effektivt handlingsprogram för
kulturfrågor bör enligt min mening
även Sveriges Radio överföras till ecklesiastikdepartementet
eller helst till ett
sedan länge efterlyst nytt departement
för kulturfrågor.

Ecklesiastikministern har i år kommit
med en nyhet, nämligen ett anslag
på 100 000 kronor till Svenska institutet
för utställningar i utlandet av svensk
konst. Det är ett gott grepp. Eftersom
denna form av internationellt umgänge
utan tvivel även har goodwillskapande
effekt, borde anslaget egentligen bokföras
såsom en propagandakostnad för
Sverige. Därtill kommer att 100 000 kronor
är ett alltför ringa belopp, om inte
verksamheten skall koncentreras till
grafikutställningar. Svenska institutet
har begärt mera medel och vi anser att
ett initialbelopp av 200 000 kronor kan
betraktas som ett minimum.

När man med kulturarbetarna själva
diskuterar deras villkor, hävdar de alltid
starkt betydelsen av att staten lämnar
stöd inte bara i form av stipendier
utan även genom beställningsarbeten.
Jag anser detta vara en riktig inställning
från kulturskaparnas sida. Inom
måleriet och skulpturkonsten kan ju
beställningsarbeten kunna komma till
stånd via anslagen för den konstnärliga
utsmyckningen av byggnader, men även
för dramatikers och tonsättares vidkommande
bör det kunna ifrågakomma liknande
arbeten i form av beställningar.
Såsom en ringa början har vi motionärer
föreslagit att 50 000 kronor skulle
anslås för beställningsarbeten när det
gäller vardera kategorien. Vi framförde
ett liknande förslag förra året, och vi
har återkommit till saken eftersom vi
är starkt övertygade om det riktiga i
detta uppslag.

Vad stödet åt författare och översättare
beträffar har man från folkpartihåll
i år accepterat ecklesiastikministerns
förslag, vilket innebär en ökning

av stödet åt dessa grupper med 790 000
kronor. Herr Arvidson har föreslagit en
ytterligare ökning med 1 140 000 kronor
och jag kommer personligen att här i
kammaren stödja detta förslag, eftersom
jag är förvissad om att vi har råd
att låta författarna få mer drägliga villkor.
Jag behöver inte särskilt understryka,
att det i och för sig ganska ringa
beloppet kan ha stor betydelse för ett
fritt kulturskapande och för den fostrande
verksamheten inom vårt folk.

Låt mig till slut, herr talman, uttala
den förhoppningen, att den successiva
ökning av kulturstödet, som år 1960
igångsattes under ledning av vår nuvarande
ecklesiastikminister, skall kunna
accelereras och att den märkliga
enighet, som här råder kring ecklesiastikministerns
förslag såsom ett minimum,
skall utgöra ett stöd och en maning
till honom att redan nästa år ta
ett något djärvare grepp och återkomma
med ännu mer omfattande förslag. Vi
följer med intresse hans vällovliga strävanden
härvidlag, och det blir sannerligen
inte tal om något »skynda långsamt».
Kulturarbetarna är våra andliga
impulsgivare och kulturen utgör ingen
privat angelägenhet. Alla människor i
vårt land måste få bli delaktiga av det
rikare liv som kulturskaparna genom
sina insatser kan åstadkomma. Vi
kan inte och får inte likgiltigt åse hur
de breda lagren svältföds på konst,
musik och litteratur eller matas med
torftig andlig kost. Vi liar helt enkelt
inte råd att underlåta att starkare stödja
och stimulera kulturarbetarna i syfte
att därigenom även öka hela folkets
kulturkonsumtion. Härvidlag finns det
ingen fara för inflation.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till en del av de reservationer som
fogats till statsutskottets utlåtande.

I fråga om reservation 1 a yrkar jag
bifall till vad som hemställes i mom.
III a och b. I mom. IV hemställes »att
riksdagen må, i anledning av motionerna
I: 672 och 11: 810 samt I: 676 och

4* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 25

100 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

11:818, samtliga motioner såvitt nu är
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till 1963 års riksdag
om återinförande av den s. k. enprocentregeln».
När det gäller detta moment
har redan första kammaren beslutat att
i stället bifalla motionerna nr 672 i
första kammaren och nr 810 i andra
kammaren, framburna av herrar Aspling
och Bergman respektive herrar
Lundkvist och Lindahl. För den händelse
det även i denna kammare framställes
yrkande om bifall till dessa motioner,
så kommer jag att förena mig
med detta yrkande.

Vidare yrkar jag bifall till reservation
3 vid punkt 3 och reservation 4 vid
punkt 5.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Hammar (fp) och Keijer (fp) samt
fru Nettelbrandt (fp) och herr Berglund
(fp).

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Under innevarande budgetår
utgår stöd till konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet med sammanlagt
3 110 000 kronor. Ecklesiastikministern
har för det kommande budgetåret
gjort en uppräkning med
1 873 000 kronor, varav 790 000 kronor
utgör ersättning till författare och
500 000 kronor kvalitetsstöd åt svensk
filmproduktion. Övriga uppräkningar
rör sig om mindre belopp. Man får väl
säga att speciellt uppräkningen för
konstnärlig utsmyckning är skäligen
blygsam.

Riksdagen kan i år fira 25-årsjubileum
av beslutet från 1937 om införandet
av den s. k. procentregeln, som innebar
att 1 procent av byggnadskostnaderna
skulle avsättas till konstnärlig
utsmyckning. Detta beslut korn knappast
i verkställighet, eftersom kriget kom
emellan. Sedan har det gjorts upprepade
framstötar om att man skulle ta fasta
på det gamla beslutet och verkligen låta

procentregeln gälla. Men det har, som
herr Rydén påpekat, hittills inte lyckats.

Innevarande budgetår utgår endast
400 000 kronor, och i propositionen har
föreslagits en uppräkning av anslaget
till konstnärlig utsmyckning till 500 000
kronor. Enprocentregeln skulle ge ungefär
1,5 miljon, och vi har reservationsledes
yrkat att detta belopp skall
anslås för nästa budgetår. Vi hemställer
också att procentregeln skall tillämpas
i fortsättningen.

Vi har i en partimotion från centerpartiet
gjort en råd yrkanden, bl. a.
beträffande punkten 1, konstnärlig utsmyckning,
där vi yrkat på dels en uppräkning
till 1,5 miljon för nästa budgetår,
dels återinförande av procentregeln.
Samma yrkande i huvudsak har
framförts av folkpartimotionärerna och
av en råd motionärer på socialdemokratiskt
håll. Tråkigt nog har ingen socialdemokrat
i utskottet velat stödja sina
partivänner, men jag vill uttrycka den
förhoppningen, att det skall ställa sig
något annorlunda i kammaren.

Beträffande kostnärsstipendierna föreslår
vi i reservation en uppräkning
med 370 000 kronor, och beträffande anslaget
till utställningar föreslår vi, som
herr Rydén tidigare påpekat, i reservation
en fördubbling av beloppet. I
dessa reservationer har vi ingalunda
helt kunnat tillmötesgå samtliga motionsyrkanden,
men vi tog de yrkanden,
i fråga om vilka vi ansåg att de starkaste
skälen förelåg för ett beslut redan
nu, och vi hoppas givetvis att det
även på de andra områdena snart skall
visa sig möjligt att göra uppräkningar.

De sammanlagda yrkandena i motionerna
skulle röra sig om något över
3 miljoner. Vi har i reservationerna
som sagt inte gått så långt utan yrkar
ungefär halva detta belopp.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
påpeka det mycket betydande
intresse för konstnärernas problem, som
inte minst visades i de socialdemokra -

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 101

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

liska förstamajdemonstrationerna. Vi
vill gärna uttrycka den förhoppningen,
att detta intresse också skall visa sig i
den praktiska tillämpningen. Det kan
väl inte vara så, att intresset för konstnärerna
och deras problem inskränker
sig till konstnärlig utsmyckning av demonstrationståg? Herr

talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till de reservationer
som har fogats till detta utlåtande av
herr Ivar Johansson m. fl.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Alla de förbättringar
av kulturbudgeten som föreslås i proposition
nr 62 måste hälsas med tillfredsställelse,
inte bara av dem som här
direkt beröres av förbättringarna utan
även av alla som i kulturskapåndet ser
andliga värden vilka ger inspirerande
impulser i det grå vardagslivet.

Värt land är litet, men vi kan ändå
glädja oss åt att vi när det gäller konstnärligt
skapande har haft och har många
människor som gjort lysande insatser
och väckt andra länders intresse och
beundran för svenskt kulturliv. Vidgade
möjligheter att sprida ytterligare
upplysning och propaganda, t. ex. genom
utställning av svensk konst — som
propositionen föreslagit — föder givetvis
tankar och önskningar om liknande
åtgärder för andra konstarter. Vi är
några ledamöter av denna kammare,
som tillsammans med några kamrater i
första kammaren har väckt en motion
i anslutning till denna proposition, i
vilken motion vi hemställer att riksdagen
måtte besluta att hos Kung!. Maj:t
Uttala sig för inrättandet av en Svenska
institutets tonkonstnämnd, alltså en
parallell till utställningsnämnden som
har hand om spridningen av svensk
konst i utlandet, samt att till propaganda
för svensk musik i utlandet anslå
100 000 kronor.

Vi har i vårt land inte bara operaartister
som nått internationellt rykte.
Vi har också instrumentalister som nätt

sådan standard, att de kan göra sig gällande
i den internationella konkurrensen.

Tonkonsten måste ha sin givna plats
i vår kulturpropaganda och i vårt arbete
att skapa kontakt med andra länder.
Men hurudan är situationen nu?
Inte ens en tredjedel av den musik som
vår radio sänder ut är svensk sådan,
och ändå är den svenska radion den
institution som gör mest för utbytet
med andra länder när det gäller svensk
musik.

När svenska orkestrar deltar i festspel
i olika länder och gör succé med
svenska verk, så har man'' på platsen
inga möjligheter att tillhandahålla noter,
partitur och grammofoninspelningar,
därför att man saknär pengar härför.
Om man skall kunna fora ut svensk
musik till andra länder, så räcker det
inte med att bara väcka intresse för
musiken genom ätt spela tonsättarnas
verk, utan man måste också ha material
att sätta i händerna på de intresserade,
antingen dessa är dirigenter,
musikstuderande eller den musikintresserade
allmänheten. Ett av de mest betydelsefulla
leden i propagandan för
svensk musik i utlandet är därför informationsverksamhet
stödd på litteratur,
noter och grammofonskivor.

Grammofonskivan har blivit ett alltmer
användbart hjälpmedel för dem
som vill tränga in i och tillgodogöra
sig seriös musik. I schlagerbranschen
spottas låten för dagen ut i tusentals
exemplar, men framställningen av skivor
med symfonier av svenska tonsättare
kan inte baseras på kommersiella
beräkningar. läte heller översättningar
av musiklitteratur eller utgivande av
publikationer söm rör musiklivet kan
ske kommersiellt. Tidskriften Musikrevy
planerar att ge ut sitt femte nummer
i en serie av utlandsnunimer, som
presenterar svenska tonsättare och
svenskt musikliv, och det är till stor del
genom insatser från Svenska tonsättares
förening och Svenska institutet som

102 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

de nummer som hittills utkommit liar
kunnat spridas i andra länder.

Svenska institutet, som svarar för vårt
kulturella utbyte med andra länder, har
sannerligen inte stora förutsättningar att
hjälpa; det finner man om man granskar
institutets ekonomi. I varje fall är
läget på musikens område så prekärt
att det knappast kan vara sämre. När
ambassader eller enskilda svenskar i
utlandet begär hjälp för uppförande av
svensk musik, får man på Svenska institutet
gå ut och tigga noter och grammofonskivor.
Det är inte ovanligt att
ambassader, konsulat och beskickningar
vill ordna konserter med svensk musik,
men de kan sannerligen inte bli
uppmuntrade när de konfronteras med
den brist på material som Svenska institutet
måste redovisa. Institutet har
15 000 kronor om året i anslag för böcker,
grammofonskivor och publikationer.
Av dessa pengar går inte mer än
en tredjedel till musiken.

De lektorat som vi har vid olika universitet
i andra länder, f. n. ett 30-tal,
borde kunna bli en bas för bättre och
vidare spridning av svensk musik, och
vore det möjligt att där upprätta diskotek
som kunde bilda centra i upplysnings-
och kontaktverksamheten vore
mycket vunnet. Vidare skulle svenska
gästföreläsare i andra länder kunna uträtta
mycket, om de mera direkt — t. ex.
genom grammofoninspelningar — kunde
skapa kontakt med svenskt kulturliv
på ett språk som alla förstår. I musiken
kan alla folk och alla raser mötas
och känna samhörighet.

Vi ser det som mycket angeläget att
Svenska institutets resurser bygges ut
och att ett mera långsiktande stöd gives
åt svenska tonkonstnärer. Statsutskottet
har också understött denna tanke
i sin skrivning, även om utskottet
har avstyrkt våra motioner.

En vidgad utlandskontakt måste byggas
upp här hemma, och det kan inte
ske utan en samordning av de skapande
krafterna inom vårt musikliv: de

utövande musikerna, konsertarrangörerna
och samhällets organ för kulturellt
utbyte med utlandet. Och för detta kräves
givetvis en viss planläggning. Även
om vi nu nödgas konstatera att vår motion
denna gång avstyrkts, hoppas vi
motionärer ändå att vi genom att aktualisera
denna fråga i någon mån har
lagt grunden till en framtida utvidgning
av hjälpen till vårt kulturliv i vad
gäller musikutbytet länderna emellan
och framför allt beträffande utlandspropagandan
för svensk musik.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att i punkt 5 få yrka bifall till motionerna
1:673 och 11:811.

I detta anförande instämde fröken
Bergegren (s) och herr Svanberg (s).

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! En av våra mest ansedda
kulturtidskrifter, Perspektiv, inleder
sin ledare i majnumret med att konstatera,
att det har inletts en ädel tävlan
mellan regeringen, folkpartiet och centerpartiet
om bästa sättet att förbättra
konstnärernas ekonomi här i landet.

Herr talman! Låt mig säga att om
det verkligen pågår en tävlan, är det
en tävlan mot ett angeläget mål. Jag
tror att alla som är engagerade i den
är angelägna att så snart som möjligt
nå det utstakade målet.

Mot bakgrunden av det svek, som den
kulturella sektor vi i dag diskuterar har
blivit utsatt för av både regering och
riksdag, är det sannerligen inte för tidigt
att dessa frågor blir föremål för
ett allmänt, aktivt och positivt intresse.

År 1938 fattades beslut om att 50 procent
av lotterimedelsfondens behållning
skulle gå till kulturen. Detta beslut har
senare satts ur spel. Denna regel skulle
i dag ge mellan 35 och 40 miljoner kronor
om året, men det belopp som nu
utgår är endast något mer än hälften
av denna summa. Samtidigt som man
konstaterar detta bör man nog påminnas
om att enligt en undersökning som
företogs för inte så länge sedan inom

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 103

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

KRO lever hälften av Sveriges konstnärskår
under existensminimum.

I detta läge finns det anledning att
erinra om Arthur Engbergs ord när han
säde att »kulturarbetarnas misär kan
bli kulturens». Det är ett ord som tål
att begrundas och som för oss motionärer
utgör det centrala motivet för
kravet på ännu aktivare åtgärder än de
som departementschefen föreslagit.

Jag tror inte att man gör dessa frågor
den största tjänsten genom att vid denna
sena timme på dygnet ta kammarens
tid alltför länge i anspråk, och eftersom
flera talare före mig har varit
inne på dessa angelägenheter, till vilka
jag har möjlighet att vid voteringen
ge min anslutning, skall jag endast ta
upp ett eller ett par speciella områden.

Vi har i motion II: 818 tagit upp frågan
om konstnärsstipendierna. I proposition
nr 56 vid fjolårets riksdag drog
departementschefen upp riktlinjerna för
stipendieverksamheten på detta område.
Detta var en giv som har hälsats
med tillfredsställelse. Det råder väl icke
något tvivel om att kvalificerade konstskapare
i alltför många fall av ekonomiska
skäl har tvingats hänge sig åt en
produktion, som från konstnärlig synpunkt
är mindre värdefull än den de
skulle ha kunnat ägna sig åt, om de
kunnat leva i åtminstone grundtrygghet
i materiellt och ekonomiskt avseende.
Det är mot denna bakgrund vi har
hälsat denna giv med tillfredsställelse.

I propositionen av år 1961 förutsatte
departementschefen, att stipendierna
skulle utdelas årligen men att möjlighet
skulle föreligga till förlängt stipendium
under ytterligare två är. Departementschefen
uttalade också, att stipendiat
från nästföregående år borde äga företräde
ett kommande år. Men som vi uppfattar
saken undvek departementschefen
att ta ställning till vad vi betraktar
som en nödvändig automatik i anslagsberäkningen,
och vi kan inte heller i
årets proposition finna någon antydan
om en sådan åtgärd.

Jag vill fråga: Blir inte med denna
ordning konsekvensen, att den första
uppsättningen stipendiater — under
förutsättning av att de visat sig förtjänta
av stipendiet —- lägger embargo
på stipendierna i tre år? Det måste i så
fall betyda, att några nya stipendiater
inte kan komma i fråga under dessa år,
utan stipendiaterna kommer i treårsetapper
hela tiden.

Det är mot den bakgrunden vi har
ställt yrkandet om att en treårsplan
skulle läggas upp och att under treårsperioden
varje år skulle instiftas 50 nya
arbetsstipendier om 10 000 kronor och
lika många s. k. punktstipendier om
5 000 kronor. Infördes den regeln vore
det möjligt att garantera att en ny uppsättning
stipendiater kunde utses varje
år, och det hela skulle bringas att rulla.
Antalet stipendier i dag är ju sådant,
att det inte behövde bli några som helst
svårigheter att finna kvalificerade mottagare
av stipendierna.

Jag är något förvånad över hur lättvindigt
utskottet viftar bort yrkandet
om denna automatik i stipendiesystemet.
Dess bättre har vår tanke vunnit
förståelse hos flera utskottsledamöter
som vid punkten 3 avgivit en reservation,
och jag ber att få yrka bifall till
denna.

I reservationen har också en annan
tanke frän vår motion tagits upp, och
jag vill med några ord beröra även
denna. Vi har framhållit att en översyn
borde företagas av formerna för
fördelningen av det samhälleliga kulturstödet,
och vi har även varit inne på
möjligheterna till en geografisk decentralisering,
liksom vi tror att det skulle
vara nyttigt med en viss decentralisering
i form av en växling av ledamöterna
i de fördelningskommittéer det är
fråga om.

Det kan märkas en rätt klar tendens
till att kulturskaparna söker sig framför
allt mot Stockholm. Ur många synpunkter
måste det vara angeläget att ge kulturskapare,
verksamma ute i bygderna,

104 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1902 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

en möjlighet att leva kvar och verka
där. På det viset skulle mycket av det
mål nås som ändå måste vara absolut
centralt härvidlag, nämligen att de enskilda
människorna kommer så nära
som möjligt den aktive konstutövaren,
■lag uttalar förhoppningen, att den prövning
som jag har efterlyst och som reservanterna
efterlyser kan komma till
stånd och att det allvarligt undersöks,
om former kan skapas för en lösning i
enlighet med de tankegångar vi givit uttryck
åt i motionen.

Herr talman! Jag instämmer i de yrkanden
som herr Andersson i Knäred
har ställt.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Riksdagen beslutade för
några dagar sedan orft en skolreform, i
vilken även vikten av ungdomens estetiska
fostran poängterades. Den nya
skolan skall ge bättre utrymme för denna
fostran iin de tidigare skolformerna
gjort. Denna målsättning är glädjande
mot bakgrunden av att vad vi menar
med standardhöjning icke bara får vara
en fråga om bättre materiella villkor
utan också måste inrymma ökade möjligheter
för människorna att få uppleva
allt detta som kan göra livet rikare:
boken, musiken, bildkonsten, teatern —
kort sagt allt som vi i dagligt täl räknar
till kulturlivets olika yttringar.

Den nya skolan skäll också ge större
utrymme för elevernas fria val av studiebana.
Den enskildes olika anlag skäll
bättre tillgodoses än tidigare för att
möjliggöra för den enskilde att vinna
större tillfredsställelse i sitt arbete och
för att samhället — vi alla -— skall få
bättre utbyte av våra gemensamma- ansträngningar,
Skolreformen pekar sålunda
på att vi varken ur den enskildes eller
ur samhällets synpunkt har råd att
dåligt utnyttja de olika anlagen, oavsett
om de är inriktade på intellektuellt
eller praktiskt arbete.

Denna syn på människans rätt att få
öva och begagna sin begåvning och sina

färdigheter och hennes möjlighet att
därigenom bäst gagna det gemensamma
måste också gälla för de konstnärligt
skapande krafterna. Vi behöver deras
insatser och de behöver som vi andra
den stimulans som uppmuntran och nya
arbetsuppgifter skänker.

Därför är det med glädje man noterar
de initiativ som ecklesiastikministern
på senare år tagit för att förbättra villkoren
för våra konstnärer och öka deras
möjligheter till arbetsuppgifter.

Även den proposition som vi nu behandlar
bär vittnesbörd om departementschefens
och regeringens positiva
inställning till dessa frågor. Det är betydelsefulla
förslag till förbättringar
som vi går att ta ställning till.

I några motioner som väckts i anslutning
till propositionen anförs synpunkter
på den s. k. procentregeln —- principen
att 1 procent på byggnadskostnaderna
skall gå till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader, varom för
övrigt talats tidigare i debatten. Denna
princip infördes år 1937 på initiativ av
Arthur Engberg. Med denna princip
ville man slå fast, att konsten tillgodoser
ett legitimt samhälleligt behov och
att samhället därför också borde ta deras
kräfter i anspråk som fått gåvan att
i bl. a. bildkonsten förmedla skönhetsvärden
till oss andra. Man ville ge dem
ökade arbetsuppgifter.

Angelägenheten av statliga insatser
på detta område är inte mindre nu än
dä. Procentregeln försvann under kriget
och har sedan dess inte tillämpats
på det statliga byggandet. Däremot har
man i allt högre grad ute i kommunerna
börjat tillämpa om inte precis en
regel — sådana exempel finns dock —
så i alla fall en praxis att i det offentliga
byggandet räkna med kostnader för
konstnärlig utsmyckning svarande mot
cirka 1 procent av byggnadskostnaderna.

Att procentregeln har många fördelar
kan inte bestridas. Den ger en garanti
för att konsten får sitt även i det offent -

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 105

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

liga byggandet. Procentregeln tillämpas,
såvitt jag förstår utan större svårigheter,
av bl. a. Stockholms stad.

Riksdagen avvisade emellertid så sent
som förra året ett förslag om procentregelns
införande. Utskottet har i år i
sitt yttrande påvisat vissa praktiska olägenheter
som ett strikt tillämpande av
procentregeln skulle kunna föra med
sig. Även om jag inte känner mig övertygad
av alla utskottets invändningar
mot förslaget är jag inte beredd att
vara med om att till 1963 års riksdag
beställa ett förslag om införande av denna
regel. Det kan behövas en prövning
av de eventuella praktiska olägenheter
som kan vara förenade med en fast regel
innan man låser sig för en lösning
enligt den principen.

Därför vill jag, herr talman, på punkten
1 i utskottets utlåtande, inom. IV,
yrka bifall till de motioner som första
kammarens majoritet redan anslutit sig
till, nämligen motionerna I: 672 av herrar
Aspling och Bergman och 11:810
av herr Lindahl och mig, där vi hemställer
''att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om att frågan om återinförande
av den s. k. procentregeln blir
föremål för förnyad prövning. Det väsentliga
måste väl ändå vara att vi kan
ge det konstnärliga skapandet det utrymme
vi anser att det skall ha i samband
med det offentliga byggandet. Om
detta också kan ske i så smidiga former
som möjligt är det såvitt jag förstår
en vinst.

1 detta anförande instämde herrar
Johansson i Trollhättan (s) och Bengtsson
i Yarberg (s).

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det har redan vid åtskilliga
tillfällen i denna debatt påpekats
att på det kulturpolitiska området
pågår en av ecklesiastikministern signerad
upprustning. Den är målmedveten,
och den har givit resultat. Framför
allt lovar den gott för framtiden. Kul -

turarbetarna konstaterar ett mildare
kulturklimat.

Att i detta mildare klimat förhoppningarna
blommar — och blommar ut

i motioner och reservationer--må inte

förundra. Bakom motionerna anar man
kulturarbetarnas egna organisationer;
herr Rydén har redan antytt det sammanhanget.
Dessa organisationer har
samlats kring ett kulturpolitiskt program.
Att de söker forcera detta är inte
ett uttryck för missnöje med den Edenmanska
kulturpolitiken utan en uppmuntran,
en anvisning om på vilka
punkter upprustningen bör fortsättas.

Helst skulle kulturarbetarna ha velat
undvara samhällets stöd. Om det bara
gällde dem själva, deras egna personer,
så .skulle de också kunna undvara stöd.
De kunde ju ägna sig åt någonting annat,
eftersom de i allmänhet är intellektuella
kapaciteter. Det är inte heller
av omsorg om kulturarbetarna som
samhället stöder kulturarbetet; samhällets
omsorg gäller kulturarbetet, inte
dess utövare. Men detta kulturarbete kan
ju inte existera utan sina utövare. Att
vara kulturarbetare betyder i allmänhet
att ha låga och osäkra inkomster, fattigdom
och otrygghet. Om samhället
önskar ett blomstrande kulturliv, måste
det söka ge kulturarbetarna en rimlig
levnadsstandard och en viss trygghet i
yrkesutövningen.

Marknaden för kulturprodukterna är
liten. Det beror på att vårt kulturområde
är litet och på att de flesta människor
i vårt land icke fostras till
estetiskt intresse. Men marknaden kan
vidgas. Vi kan skapa ett djupare intresse
hos vårt folk. På lång sikt hoppas
vi här på den nya skolan, varom
vi beslutade i onsdags, och på dess
överbyggnader. Vi hoppas också på ett
intensifierat folkbildningsarbete. Vi
hoppas på en mera medvetet estetisk
insats från radio och TV, alltså på något
som är raka motsatsen till den orgie
i skvalmusik som förhållandena har
tvingat fram och som hotar att göra vår

106 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

ungdom tondöv. Filmen skulle här kunna
betyda åtskilligt, men den domineras
av kommersiella intressen. Statens
filmstöd, som i år föreslås få en ansenlig
förstärkning, kan verka i motsatt
riktning. På denna punkt kommer jag
att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
om en ansenlig höjning.

Marknaden för svenska kulturprodukter
kan vidgas också utöver landets
gränser. Vår kultur är i stort sett okänd
ute i världen. Orsakerna till det skall
jag här inte diskutera. Åtgärder för att
råda bot på detta förhållande måste
ankomma på statsmakterna. En trevande
början har gjorts. Ett exempel på det är
anslaget till utställningar av svensk
konst i utlandet. Det är ett nytt anslag,
visserligen ett litet anslag. Jag vill gärna
ansluta mig till reservation nr 4 som
innebär en fördubbling av anslaget.

Frågan om en kulturoffensiv i utlandet
är inte bara en svensk fråga utan
är en gemensam nordisk angelägenhet.
Den måste lösas genom samarbete mellan
de nordiska staterna. Ett aktionsprogram
härför är under utarbetande
från kulturarbetarnas egen sida.

Jag har här talat om marknaden.
Den fria kommersiella marknaden kommer
dock aldrig att vara tillräcklig. Det
finns en annan marknad: samhället
självt kan uppträda som avnämare av
kulturalster. Samhället har egna kulturinstitutioner
eller håller sådana vid
liv genom anslag. Jag tänker på bibliotek,
museer, teatrar, orkestrar. I den
mån dessa får ordentliga anslag, kan de
betyda mycket rent marknadsmässigt.
Men alltjämt är dessa anslag för knappa.

Uppseendeväckande är den lönepolitik
som vissa av dessa halvstatliga eller
statsunderstödda institutioner anser
sig böra driva. Skådespelare, regissörer,
koreografer, orkestermusiker och solister
är över lag underbetalda. Vid
förhandlingar med arbetsgivarna, alltså
med dessa kulturinstitutioner, får de
höra att institutionerna själva är fattiga.
Ofta har de konstnärliga yrkesut -

övarna nöjt sig med detta besked, men
det bör de inte göra. Det är inte deras
sak att skaffa fram pengarna. Det är
institutionerna som skall göra det, bl. a.
genom att pressa statsmakterna till större
anslag.

Staten är storbyggare och kan på den
vägen bli en viktig avnämare av konst.
Under debatt står i dag den s. k. enprocentregeln,
som en gång tillkom på
initiativ av Arthur Engberg men som
sedan övergavs av statsfinansiella skäl.
Sådana skäl behöver inte hindra regelns
återinförande nu. Det har yppats tvivel
om dess lämplighet, och utskottet har
anfört vissa skäl mot dem. För mig
är huvudsaken att de erforderliga pengarna
ställs till förfogande. Jag kommer
därför att yrka bifall till reservation
1 a, som avser yrkandet under utskottets
hemställan i moment III b och där det
föreslås en höjning av anslaget till utsmyckning
av offentliga byggnader till
1 500 000 kronor.

En motion om utredning om återinförande
av procentregeln har bifallits av
första kammaren. En sådan utredning
synes vara ändamålsenlig. Jag får liksom
herr Lundkvist yrka bifall till motion
nr II: 810 av herrar Lundkvist och
Lindahl.

Det kulturpolitiska problemet har
emellertid inte bara en konsumentsida
utan också en producentsida. Skall konsumtionen,
som är det väsentliga, garanteras
och få verkligt konstnärlig inriktning,
måste produktionen vara konstnärligt
högtstående. Det betyder att kulturarbetarna
måste få arbetsro och
trygghet.

Till vidare är stipendierna den enda
möjligheten att avlöna kulturarbetarna.
Ett riktigt utformat stipendiesystem borde
ha följande utseende.

1. Unga lovande författare, bildkonstnärer
och tonkonstnärer tilldelas arbetsstipendier
sä att de kan under några
år ostörda av annat förvärvsarbete visa
sin konstnärliga begåvning och utveckla
sin egenart.

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 107

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

2. Konstnärliga och litterära yrkesutövare
som dokumenterat sin klass erhåller
trygghet i sin yrkesutövning genom
långtidsgager som är så stora att de
garanterar i varje fall ett existensminimum.

3. Litterära och konstnärliga yrkesutövare
erhåller ålderspension som ersättning
för den ATP som de inte
kan få.

Därutöver bör det finnas resestipendier
och meritstipendier. Det är framför
allt till förslag rörande sådana stipendier
vi har att ta ställning i dag.

Punkten 2 i utskottets utlåtande behandlar
ersättning åt författare m. fl.
för utlåning av deras böcker genom biblioteken.
Jag konstaterar här med mycket
stor tillfredsställelse den höjning av
biblioteksersättningen från 3 till 5 öre
som ecklesiastikministern i dag föreslår.
Det är som alla förstår en betydande
höjning. Denna höjning kan komma
att få mycket störa konsekvenser för
de försök kulturarbetarnas organisationer
gör att förbättra författarnas villkor.

Men ändå: 5 öre är inte tillräckligt.
Jag har i en motion föreslagit att biblioteksersättningen
skall höjas till 8 öre.
Det kan förefalla otacksamt att just i
år föreslå detta, då Kungl. Maj:t föreslår
en höjning från 3 till 5 öre. Jag
vill påminna om att bokutredningen redan
1952 ansåg att 5 öre var en skälig
ersättning. Det innebär för oss, att 5
öre är nolliiget. 5 öre 1952 motsvaras
i dag av 8 öre. Jag kommer att yrka bifall
till mitt förslag om en biblioteksersättning
på 8 öre. Jag tror knappast
att jag finner anledning att begära votering,
där det väl vore utsiktslöst att
vinna tillräcklig anslutning till mitt förslag.
Men motionen har till syfte att påminna
ecklesiastikministern om att steget
från 3 till 5 öre dock inte är ett så
fruktansvärt långt kliv, att man inte
redan till nästa år får överväga att ta
ytterligare ett steg uppåt.

Jag vill nu säga ett par ord om över -

sättarna och deras ersättning i detta
sammanhang. Författarna har fått sin ersättning
höjd från 3 till 5 öre, men översättarna
har inte fått någonting. Ibland
tror man på förbiseenden och glömska
från regeringshåll. Jag vill tolka denna
uteblivna höjning av ersättningen till
översättarna som ett förbiseende. Det
skulle ha varit rimligt att översättarna
fått en höjning från 1 till 2,5 öre, motsvarande
den del av författarpenningen,
som går till den allmänna fonden och
vilken nu höjs från 1 öre till 2,5 öre.
Utskottet har emellertid försökt att ge
en förklaring till ecklesiastikministerns
förbiseende på den punkten. Utskottet
menar att översättarna kunde få sin höjda
ersättning ifrån den del, varmed ersättningen
till författarna höjts. Det
skulle betyda att värdet av den föreslagna
höjningen till författarna från 3 till 5
öre avsevärt skulle minska. Jag tycker
inte att detta är rimligt och kommer därför
att yrka bifall till reservationerna 2 a
och 2 b.

Jag vill också säga några ord om
punkt 3 i utskottets utlåtande, som rör
konstnärsstipendier.

Här har tillkommit en ny post på
380 000 kronor, förebådad av ecklesiastikministern
i förra årets statsverksproposition.
Det är en grupp av fria
konstutövare, som därmed för första
gången erkänns som berättigade till
statliga stipendier. Man har därmed
också tagit ett betydelsefullt steg. Men
dessa grupper är så många, att beloppet
förefaller en smula magert för att
få avsedd verkan. Jag vill därför yrka
bifall till reservation nr 3, som innebär
att totala anslagsbeloppet skall höjas
från 840 000 till 1 210 000 kronor.

Däremot vill jag i det sammanhanget
gärna ta avstånd från förslaget att man
skulle ha en treårsplan för upprustning
av dessa stipendier. Herr Fälldin, som
rekommenderade denna treårsplan, liksom
centerpartiledamöterna i övrigt har
blivit anmärkningsvärt skarpa planhushållare.
Jag är litet rädd för en sådan

108 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

anordning, En treårsplan kommer nämligen
med nödvändighet att bli snålare
än en upprustning som företas år för
år. Jag tror också att den översyn man
föreslagit under punkt V i reservation
nr 3 skulle verka försenande. Reservanterna
vill där ha en allmän översyn
av principerna för den statliga stipendiegivningen.
Men denna stipendiegivning
är föremål för ständig översyn,
varför en särskild översyn bara skulle
verka försinkande.

Herr talman! Jag vill till sist peka på
det förhållandet, att utskottet över hela
linjen är positivt inställt till den fortskridande
upprustningen av kulturanslaget,
även om utskottet inte kunnat
vara med om anslagshöjningar utöver
propositionens förslag. Genom denna utskottets
positiva hållning, som jag tror
representerar en allmän uppfattning i
riksdagen, är det bäddat för en kraftigare
upprustning nästa år. Jag uttalar
min förhoppning om att en sådan också
kommer till stånd.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att under punkt 1, som vi nu behandlar,
få yrka bifall till moment III b) samt
till motion 810 i denna kammare.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson hyser
farhågor för att vårt förslag med automatik
beträffande konstnärsstipendierna
skulle komma att ge en mera snål
utdelning än den han tror skulle komma
i fråga, därest man inte välde automatikvägen.
Jag vill apropå det bara
uttala den förhoppningen, att herr Arvidson
skall få rätt, när han tror att
ökningen med hans och utskottets metod
skall bli större än 750 00Ö kronor
per år, vilket vårt förslag innebär.

Därutöver skulle jag vilja upprepa
frågan: Innebär inte det nuvarande systemet
-— om man inte företar en ökning
av antalet stipendier —v att de stipendier
som en gång är utdelade är
spärrade i tre år, om vederbörande visar
sig vara kvalificerad?

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Statsutskottet har under
punkt 3 till behandling förehaft bl. a.
en motion av fröken Ljungberg och mig
om utredning och förslag om årliga
priser stipendier för prestationer av hög
konstnärlig kvalitet.

I korthetens intresse hänvisar jag
beträffande motiveringen till motionerna.
Utskottet har uppmärksammat vårt
förslag men anser att det bör ankomma
pa Kung], Maj:t att pröva sådana förslag
och har ingen annan åtgärd att
föreslå riksdagen.

I den med 3 a betecknade reservationen
under punkt 3 framhålles angelägenheten
av att den av oss föreslagna förstärkningen
tillsammans med andra
kompletteringar successivt åstadkommes.
Reservanterna förordar att de ytterligare
överväganden som är erforderliga
sker i samband med den utredning,
varom de hemställt i moment V under
punkten 3, och de finner att motionens
syfte bäst tillgodoses genom ett bifall
till denna hemställan.

Herr talman! Jag kommer vid voteringen
att biträda yrkandet i moment
V i reservationen nr 3 a.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det bär framlagts ganska
många motioner beträffande det statliga
anslaget till konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet, och i de
allra flesta av dem, för att inte säga alla,
kräver man ökade anslag.

Jag vill gärna hålla med herr Rydén
om att värdet av det arbete, som våra
konstnärer på olika områden presterar,
är mycket stort och att konstnärerna
därför bör ha det samhälleliga stöd som
vi anser oss ha råd att ge dem.

Det konstnärliga anslaget har också
höjts varje år liksom även i år. I likhet
med herr Rydén vill jag ge ecklesiastikministern
mitt erkännande för den höjning
som har skett i år. Herr Andersson
i Knäred säde, att det här vore fråga
om en skäligen blygsam uppräkning. Jag

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 109

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

vet inte om man kan säga det. Efter vad
jag förstår har årets anslag uppräknats
med 60 procent, vilket enligt min mening
inte är någon liten uppräkning.

Jag tror att det var herr Fäfldin som
sade, att hälften av kulturarbetarna lever
i misär. Det är väl ändå att ta till i
överkant. Med hopp om att inte bli
missförstådd på något sätt vill jag för
min del säga, att det kanske inte vore
så lyckligt om samtliga konstnärer vilkas
insatser vi uppskattar i synnerhet
då verkligt goda resultat kunnat presteras,
skulle leva i överflöd. I många fall
kanske det då inte blivit de resultat som
nu åstadkommits; de mest lysande resultaten
under gångna århundraden
presterades av konstnärer som inte levde
i något överflöd. Detta gäller även
många nutida konstnärer som så småningom
har blivit erkända. Ja, herr talman,
detta är bara en liten reflexion
som jag gör i sammanhanget.

Vad reservanterna i första hand har
skjutit in sig på är att man har frångått
beslutet från 1938, enligt vilket i runt
tal 1 procent av byggnadskostnaderna
skulle avsättas till utsmyckning framför
allt av statliga byggnader. Detta är den
s. k. procentregeln. Under de nu snart
gångna 25 åren har man i stället litat
till att Kungl. Maj:t i varje särskilt fall
fastställt anslaget till det belopp som
ansetts erforderligt. Jag kan inte förstå
att det skulle vara nödvändigt och rikligt
att i detta fall låsa fast kostnaderna
för den konstnärliga utsmyckningen till
just 1 procent av byggnadskostnaderna.
Såsom det framhållits i debatten i statsutskottet
varierar dessa kostnader oerhört
mycket. Ett år byggs det kanske för
100 miljoner kronor, medan man ett
annat år bygger för 1 000 miljoner o. s. v.
— för att nu exemplifiera med några
siffror. Det måste bli en stor variation
på de belopp som i så fall skall tas i
anspråk för utsmyckning.

Nu var det någon som säde: Ja, men
då har Kungl. Maj :t möjlighet att jämka.
Om det gäller en mindre summa under

ett år, kan man anpassa procentsatsen
och höja den till 1,5 eller 2. Finns det
någon vettig beräkning i det? Nog vore
det bra mycket bättre och smidigare att
lägga avgörandet i Kungl. Maj:ts hand
så att Kungl. Maj:t år för år med hänsyn
till behovet kan avväga erforderliga anslag.

Det är i huvudsak två ändamål som
avses med detta anslag. Det ena framgår
av rubriken, nämligen utsmyckning av
statliga byggnader. Det andra är att bereda
arbetstillfällen åt konstnärer. Statsutskottet
har såväl i år som i fjol kommit
till den uppfattningen att en successiv
höjning av det nuvarande anslaget
för detta ändamål vore att föredra framför
återgång till enprocentregeln.

Det finns naturligtvis ett flertal statliga
byggnadsobjekt som inte kan komma
i fråga för konstnärlig utsmyckning.
Jag skall inte här räkna upp dem, men
det råder intet tvivel om att det finns
sådana byggnader. Enligt utskottets förslag
skall det ligga i Kungl. Maj:ts hand
att flytta över belopp som enligt enprocentregeln
skolat framräknas för
byggnader av det slag jag här nämnt,
till sådana byggnader som verkligen är i
behov av konstnärlig utsmyckning. Utskottet
utgår ifrån att Kungl. Maj :t skall
finna det möjligt att utöver höjningen i
årets statsverksproposition även under
följande budgetår kunna framlägga förslag
om höjning av det här avsedda anslaget.
Samma förhoppning knyter jag
till anslaget till statens konstråd. Där
liar skett en blygsam uppräkning i år
med 3 000 kronor. Men jag hoppas som
sagt att en höjning även där skall bli
möjlig i fortsättningen.

Under punkt 2 har Kungl. Maj :t föreslagit
betydande anslagshöjningar. Med
hänsyn härtill har utskottet inte heller
kunnat vara med om att göra motionärerna
till viljes i deras framställningar
om ytterligare höjning av anslagen. De
i Kungl. Maj:ts förslag förordade förändringarna
beträffande beräkningsgrunderna
för ersättning till författare

5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 25

110 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

för utlåning av s. k. originalverk skulle
tillföra den s. k. författarfonden väsentligt
ökade medel. Utskottet har även här
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag. Herr
Arvidson gjorde gällande att Kungl.
Maj :ts förslag inte innebure de möjligheter
som motionärerna avsett. .lag menar
att författarfondens styrelse enligt
det av utskottet tillstyrkta förslaget får
frihet att använda disponibla medel för
en stipendie- och understödsverksamhet
som också är inriktad på de grupper
styrelsen har att tillgodose. Även författarfondens
fria del kommer att tillföras
väsentligt ökade medel.

Under punkt 3 föreslår Kungl. Maj:t
höjning av anslaget med 380 000 kronor
att anvisas till stipendier. Därav skall
300 000 kronor enligt förslaget utgå till
ett trettiotal större arbetstipendier och
80 000 till mindre sådana, jämte resestipendier
m. m. Departementschefen
föreslår också att en särskild nämnd
skall tillsättas för utdelning av dessa
stipendier. Utskottet bär för sin del
varit till freds med denna form av uppmuntran
och stöd åt konstnärer. Det
vill dock icke förneka att det kan finnas
grupper av konstnärliga utövare utom
dem som Kungl. Maj :t ifrågasätter som
behöver uppmärksa mmas. Enligt utskottets
mening bör dock anstå med det
motionsvis under denna punkt framställda
kravet på ytterligare höjning av
anslaget, till dess erfarenheter har vunnits
av den i propositionen föreslagna
stipendiegivningen.

Herr Fälldin berörde det motionsvis
framförda förslaget om en treårsplan.
Jag kan dock inte riktigt förstå herr
Fälldins tankegångar beträffande fördelningen.
Jag tror inte det föreligger
någon risk för att Kungl. Maj:ts förslag
skall medföra någon fastlåsning, såsom
reservanterna har befarat. Jag tror att
det även här är bäst att för varje år gå
den smidiga anslagsvägen.

Beträffande punkt 5 och reservationen
där så är utskottet väl medvetet om
värdet av att i utlandet vidga kännedo -

men om svenskt kulturliv. Kungl. Maj:t
föreslår också här ett anslag på 100 000
kronor. Det är ett nytt anslag, som i
första hand är avsett att komma svenska
institutet till godo främst genom inrättandet
av en tonkonstnämnd. Svenska
institutets verksamhet är nog av alla
erkänd och uppskattad och har säkerligen
de största förutsättningar att representera
vårt land, när det gäller att
skapa kontakter på ifrågavarande område.
Utan tvivel är det angeläget att
framdeles ytterligare söka utvidga dess
kontaktverksamhet. Detta skulle givetvis
bäst ske genom att öka anslaget.

Herr talman! Jag har med det anförda
försökt redovisa utskottets ställningstagande.
Jag erkänner att min redovisning
på de olika punkterna är synnerligen
summarisk, men jag föreställer
mig att kammarens ledamöter efter de
tidigare långdragna debatterna gärna
ser att debatten på kulturområdet snarast
avslutas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag under samtliga punkter i utlåtandet.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
ville påstå att den uppräkning
som departementschefen gjort är högst
avsevärd.

Jag vill inte bestrida detta i och för
sig, men jag vill peka på att uppräkningen
med 1 873 000 kronor faller till
i det närmaste 1 300 000 på de två punkter
där jag inte står upptagen på någon
reservation utan har accepterat
vad propositionen föreslår. När jag talade
om en blygsam uppräkning, avsåg
jag närmast anslaget för konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader, där
uppräkningen endast rör sig om 100 000
kronor och där vi fortfarande, om vi
jämför med 1937 års princip, inte har
nått upp till mer än en tredjedel av
det procentuella belopp som då förutsattes.

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 111

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Herr Nilsson i Göingegården påstår,
att det skulle bli förfärligt ojämna anslag
till konstnärlig utsmyckning, om
man skulle tillämpa procentregeln, och
nämner att man kan tänka sig att byggnadsverksamheten
varierar mellan 100
miljoner och 1 000 miljoner. Vid tillämpandet
av enprocentregeln skulle variationerna
följaktligen komma att röra
sig mellan en miljon och tio miljoner
om året. Men ingen har väl tänkt
sig att varje byggnad som uppföres
skulle förses med konstnärlig utsmyckning
för en procent av kostnaderna för
just det bygget, utan pengarna skulle
tillföras fonden som förvaltas av statens
konstråd. Det är givet att medel
också kan överföras från det ena året
till det andra.

Procentregeln inebär ju bara en anvisning
om vilka belopp som rimligen
bör avsättas. På denna punkt har vi ett
direkt yrkande att det för kommande
budgetår skall anslås 1 500 000 kronor.
Vidare begär vi en närmare utformning
av procentregeln.

Herr RYDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte, herr
Nilsson i Göingegården, att vi utan vidare
skall avsluta kulturdebatten därför
att vi har pratat i tio och en halv
timmar om någonting som heter Radio
Nord. Det vore alltför fattigt!

Jag fäste mig särskilt vid två saker
i herr Nilssons försvar för utskottet.
Den ena gällde den fruktan han hyste
för att en del konstnärer skulle komma
att leva i överflöd, ifall1 de åtgärder
som vi motionärer har föreslagit
skulle genomföras. Därigenom skulle de
kanske inte kunna utöva sin konstnärliga
verksamhet på rätt sätt. Nej, herr
Nilsson, det är ingen som helst fara
för att konstnärerna kommer att leva
i överflöd. Det finns inte mer än ett
dussintal författare här i landet som
kan klara sig någorlunda hyggligt på
sitt författarskap. Av de 1 500 organiserade
konstnärer och skulptörer vi

har är det kanske 150 som når upp till
metallarbetarlöner. De övriga ligger
långt under denna inkomst. Ingen behöver
alltså ha bekymmer för detta.

Beträffande den andra saken, som
gällde procentregeln, menade herr Nilsson
att det vore felaktigt att låsa fast
anslaget för konstnärlig utsmyckning
vid byggnadskostnaderna och talade om
variationer mellan 100 miljoner och
1 000 miljoner. Men man har bra litet
begrepp om hur statens hudget läggs
upp när man tar till sådana belopp. Sådana
enorma variationer är det inte
fråga om, och det kan det heller inte
bli fråga om. Däremot är det inte så
märkvärdigt om man det ena året i
budgeten skulle räkna med en byggnadsverksamhet
på 100 miljoner och
det andra året på 125 miljoner. Då kan
man justera beloppet genom en liten
ändring av procentsatsen redan vid
budgetens uppläggning.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag är medansvarig för
motionen nr 812 i denna kammare, som
är likalydande med motionen nr 671 i
första kammaren av herr Carl Albert
Anderson m. fl. Däri kräver vi en återgång
till den s. k. enprocentregeln.

Emellertid förefaller det som om vi
skulle få de syften som uppbär vår motion
bättre tillgodosedda genom ett bifall
till den motion som har framburits
i denna kammare av herrar Lundkvist
och Lindahl.

Jag tror att kammarledamöterna överser
med att jag inskränker mig till att
yrka bifall till motionen nr 810 i denna
kammare, vari hemställes, att frågan
om enprocentregeln göres till föremål
för förnyad prövning.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag skall endast säga
ett par ord beträffande enprocentregeln
som herr Andersson i Knäred berörde.
Jag tycker att hans resonemang
bevisar att det är enklast och smidigast

112 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

att avgörandet om enprocentregeln läggs
i Kungl. Maj:ts hand, då det ändå blir
så att den summa som står till förfogande
skall disponeras av Kungl. Maj:t
för varje år.

Orsaken till att jag på tal om enprocentregeln
drog till med 100 respektive
1 000 miljoner kronor var endast att
jag ville påpeka att det kan bli en oerhörd
skillnad. Jag ger herr Rydén rätt
i att de siffror jag nämnde var överdrivna,
men skillnaden blir ändå så
stor att enprocentregeln inte med verkligt
fog kan tillämpas. Om den kommer
till användning har man fastslagit
-— jag höll på att säga idiotsäkert —
vad man har att tillgripa. En procent
på byggnadskostnaderna finns ju under
alla omständigheter. Men det kan
komma sådana år då det faktiskt behöver
tagas betydligt mer än en procent
på byggnadskostnaderna. Jag anser
därför att utgångsläget är felaktigt.

Herr Rydén nämnde att det verkar
fattigt att avsluta en sådan här kulturdebatt
hastigt endast på grund av att
vi tidigare under 8 å 10 timmar diskuterat
en annan fråga. För min del
tycker jag att det är fattigt att debatterna
på kulturområdet över huvud taget
i denna kammare får så snålt tilltaget
utrymme och i allmänhet blir hänvisade
till kvällens och nattens sena
timmar. Det tycker jag är ledsamt.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Det är ett rätt underligt
resonemang som herr Nilsson i
Göingegården för, då han oupphörligt
kommer tillbaka till att det skulle kunna
bli mindre pengar till konstnärlig
utsmyckning enligt enprocentregeln än
enligt det nuvarande systemet. Under
dessa 25 år har det aldrig anslagits tillnärmelsevis
så mycket pengar som en
procent på byggnadskostnaderna skulle
ge, så att den risken måste väl vara
minimal.

Sedan ber jag få framhålla att det
inte är Kungl. Maj:t som skulle utdela

pengarna utan statens konstråd. Jag vill
till sist uttrycka min beundran för herr
Nilssons i Göingegården blinda förtroende
för Kungl. Maj:t.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rydén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. Illa) i utskottets utlåtande
nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
137 ja och 73 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 113

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Mom. III b

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i
Knäred begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. III b) i utskottets utlåtande
nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 137
ja och 77 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren både alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Ordet lämnades på begäran till

Herr RYDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få avstå
från yrkandet om bifall till reservationen
vid punkt 1 mott!. IV och ber att

i stället få ansluta mig till yrkandet om
bifall till motionerna I: 672 av herrar
Aspling och Bergman samt 11: 810 av
herrar Lundkvist och Lindahl.

Vidare anförde

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag tillåter mig påpeka att även annan
talare ställt yrkande om bifall till
reservationen vid punkten 1 mom. IV,
varför jag i alla fall måste ställa proposition
på detta yrkande.

Ilerr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1 a) av herr Ivar Johansson m. fl.
i motsvarande del; samt 3:o) bifall till
motionerna I: 672 och II: 810; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundkvist
begärde likväl votering, i anledning
varav Och sedan till kontraproposition
antagits den under 3:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 145, röstar

'' ■ ■ . ‘] Ja, , • ‘ ? ■ ■ , ;, ■

Den, det ej vill, röstar

Nej; .

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 672 och II: 8l0.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och Voteringspropbsitionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne ''flertalet av
kammarens ledamöter: ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegård
en begärde emellertid^rösträkning,
varför votering medelst omröstnings -

114 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning

apparat verkställdes. Därvid avgavs 56
ja och 144 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit motionerna
I: 672 och II: 810.

Punkten 2

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 62 föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 020 000 kr.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Birger Andersson (I: 670) och den
andra inom andra kammaren av herr
Arvidson (II: 809), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att som ersättning
för utlåning genom bibliotek
skulle .till Sveriges författarfonds s. k.
fria del utgå 2 ‘/j öre per lån av översatt
verk och 10 öre per referensexemplar
av översatt verk;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Arvidson väckt motion (II: 808),
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att ersättning till författarna för
utlåningen av deras verk genom bibliotek
fastställdes till 8 öre per boklån
och 32 öre per referensexemplar.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:670 och 11:809,
i vad de avsåge höjning av ersättningen
för utlåningen genom bibliotek av
översatta verk, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionen II: 808, i vad den
avsåge höjning av ersättningen för utlåning
genom bibliotek av originalverk,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte till Ersättning
å/t författare m. fl. för utlåning

av deras verk genom bibliotek m. m.

av deras verk genom bibliotek m. m.
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 020 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Birger Andersson, Arvidson
och Kellgren, vilka ansett att
utskottet under I. bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 670 och II: 809, besluta, att
som ersättning för utlåning genom bibliotek
skulle till Sveriges författarfonds
s. k. fria del utgå 2 Va öre per lån av
översatt verk och 10 öre per referensexemplar
av översatt verk;

b) av herrar Arvidson och Kellgren,
vilka ansett att utskottet under II. bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionen 11:808, besluta, att
ersättning till författarna för utlåningen
av deras verk genom bibliotek fastställdes
till 8 öre per boklån och 32
öre per referensexemplar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservation 2 a av herrar
Birger Andersson, Arvidson och Kellgren
samt till reservation 2 b av herrar
Arvidson och Kellgren.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 a) av herr Birger Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 115

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 b) av herrar Arvidson
och Kellgren; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. Ill

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Konstnärsstipendier

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 62 föreslagit riksdagen att till Konstnärsstipendier
för bugetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 840 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Ljungberg (I: 207) och den andra
inom andra kammaren av fru Gunne
(II: 252);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Källqvist m. fl. (1:329) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rydén m. fl. (II: 319), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
för översyn av den nuvarande splittrade
administrationsformen i syfte att nå
ökad enhetlighet, varvid borde övervägas
att skapa ett fristående administrativt
organ för statens stöd till kulturlivet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:676) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m.fl. (11:818), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
vid behandling av propositionen
nr 62 måtte a) godkänna den i
motionerna föreslagna treårsplanen för
utvidgning av samhällets stipendiestöd
åt konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet; b) i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en skyndsam över -

Konstnärsstipendier

syn av formerna för fördelningen av
samhällets stöd till konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet i enlighet
med vad i motionerna anförts;

c) till Konstnärsstipendier för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 210 000 kr. i enlighet med
vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lennart Geijer och Lars Larsson
(1:677) och den andra inom andra
kammaren av fru Sjövall och herr
Arvidson (11:820), i vilka hemställts
att riksdagen måtte till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1962/63 anvisa
1 060 000 kr.;

dels oek två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Källqvist m.fl. (1: 678) och
den andra inom andra kammaren av
herr Rydén m. fl. (II: 819).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 676 och II: 818,
i vad de avsåge treårsplan för utvidgning
av samhällets stipendiestöd åt
konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att motionerna I: 678 och II: 819,
i vad de avsåge anslag för beställningsarbeten
av svenska dramatiker och tonsättare,
icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 676 och II: 818
samt I: 677 och II: 820, förstnämnda två
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen
till konstnärsstipendier, till
Konstnärsstipendier för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 840 000 kr.;

IV. att motionerna I: 207 och II: 252
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att motionerna I: 329 och II: 319
samt I: 676 och II: 818, i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t om

116 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Konstnärsstipendier

översyn av formerna för fördelningen
av samhällets stöd till konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Bengtson och Källqvist, fröken Elmén
samt herrar Andersson i Knäred, Gus~
tafsson i Kårby och Nekmder, vilka
ansett att utskottet under I., III. och

V. bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:676 och 11:818, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att en treårsplan
för utvidgning av samhällets stipendiestöd
åt konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet infördes i enlighet
med vad i motionerna angivits;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:677 och II: 820 ävensom med
bifall till motionerna I: 676 och II: 818,
sistnämnda två motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen till konstnärsstipendier,
till Konstnärsstipendier för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 210 000 kr.;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:329 och 11:319 samt
1:676 och 11:818, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
översyn av formerna för fördelningen
av samhällets stöd till konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet; b)

av herr Arvidson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 3 a av herr Ivar
Johansson m. fl.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 a) i motsvarande del;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i
Knäred begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 a> av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterrngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 139 ja och 71 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets,
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 117

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 a) i motsvarande del;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 a) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes, Därvid
avgavs 134 ja och 78 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV , ,V

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. V •: -o

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan,-dels ock £å bifall till re -

Utställningar av svensk konst i utlandet

servationen 3 a) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i
Knäred begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. V) i utskottets utlåtande
nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 a) av herr Ivar Johansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
Verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 129 ja och 81 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten i

Vad utskottet hemställt bifölls;

Punkten 5

Utställningar av svensk konst i utlandet

Ktingl. Maj :t hadé i propositionen
nr 62 föreslagit riksdagen att till förevarande
ändamål för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kr.

118 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Utställningar av svensk konst i utlandet

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Tage Johansson m. fl. (I: 673) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Sandell m. fl. (11:811), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t uttala sig för inrättandet
av en Svenska institutets tonkonstnämnd
samt att till denna nämnds
förfogande ställdes eitt reservationsanslag
på 100 000 kr. för budgetåret
1962/63;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Källqvist m. fl. (1:678) och
den andra inom andra kammaren av
herr Rydén m. fl. (11:819), i vilka
hemställts, såvitt här var i fråga, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 62 måtte besluta att anvisa
ett reservationsanslag av 200 000 kr.
till utställningar i utlandet och för annan
kulturell kontaktverksamhet utomlands.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:673 och 11:811
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 678 och II: 819,
till Utställningar av svensk konst i utlandet
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 100 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Bengtson och Källqvist,
fröken Elmén samt herrar Arvidson,
Andersson i Knäred, Gustafsson
i Kårby och Kelander, vilka ansett
att utskottet under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 678 och II: 819, till
Utställningar av svensk konst i utlandet
för budgetåret 1962/63 å driftbud -

geten under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 200 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 4 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 673 i första kammaren
och 811 i andra kammaren.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:673 och 11:811; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5:o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 119

reservationen 4) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 78 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1962/63 till Finansdepartementet:
Omkostnader,

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till mödrahjälp, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
allmän försäkring, m. m., i vad propositionen
avser anslag för budgetåret
1962/63, jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

memorial nr 56,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade
motioner; samt

bankoutskottets memorial nr 29, angående
uppskov med behandlingen av

Arbetarskyddet inom TV-hanteringen

vissa till bankoutskottet hänvisade ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och memorial hemställt.

§ 4

Arbetarskyddet inom TV-hanteringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckt motion
om arbetarskyddet inom TV-hanteringen.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 214,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Henningsson m. fl. framhållit
de stora risker som vore förbundna
med reparation av televisionsapparater,
framför allt faran för implosion
av bildröret och faran av att
komma i beröring med spänningsförande
delar. Motionärerna hade uppgivit
att bestämmelser angående arbetarskydd
inom TV-hanteringen saknades
och gjort gällande att sådana regler
vore i hög grad önskvärda. De hade
yrkat »att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning av dessa spörsmål samt
utformandet av de regler till vilka en
sådan utredning kan giva anledning».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 214, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Vi har nu under en lång
debatt diskuterat radiosändning inom
och utanför landets gränser, och jag tycker
det kan vara på sin plats med litet
variation och resonera litet om TV-frågor.

I en motion som jag varit med om att
väcka i denna kammare har vi hemställt
om en utredning för f rams kapandet
av ett effektivt arbetarskydd inom
TV-branschen. Orsaken härtill Ivar va -

120 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Arbetarskyddet inom TV-hanteringen

rit att de anställda inom denna bransch
har anhållit om att initiativ skulle tagas
för att få skyddsföreskrifter och lämplig
skyddsutrustning för facket. Enligt
vad som nu gäller finns sådana föreskrifter
ocli sådan utrustning endast
inom ett arbetarskyddsdistrikt, nämligen
det som omfattar Stockholms stad
och Gotlands län. Dessa föreskrifter har
utformats av yrkesinspektören i distriktet.

Men det kan inte vara arbetarskyddsstyrelsen
obekant att TV-apparaterna
numera har nått långt utöver Stockholms
gränser. TV-apparater finns nu i
bruk överallt i hela landet. Det är närmast
genant att upplysa om det. Utvecklingen
sedan 1956 har varit enorm. När
yrkesinspektören i Stockholm funnit
det angeläget att föreskrifter uppställdes
för detta distrikt, finns det väl ingen
rimlig anledning att nonchalera riskerna
i det övriga landet. Yrkesinspektörens
föreskrifter finnes återgivna på
sidorna 2 och 3 i utskottets utlåtande
och är uppsatta i 12 punkter. Dessa
detaljerade anvisningar ger inte precis
intryck av att det är ofarligt att syssla
med bildrören.

I motionen talas om risken för bildrörens
implosion, och samma uttryck användes
i utskottets skrivning, men för
huvuddelen av kammarens ärade ledamöter
är ordet implosion förmodligen
ett mycket diffust begrepp, beroende på
att det så sällan kommer till användning.
Om man däremot säger explosion,
så vet alla vad som menas. Därför kan
man lika gärna kalla företeelsen för
explosion i detta fall, därför ätt verkningarna
är desamma. En explosion
uppstå!- genom att det har bildats ett
övertryck, under det att implosion uppstår
genom undertryck. Bildrören är
mycket hårt evakuerade och motsvarar
en belastning på två ton på bildrörets
yta. Om det då uppstår en spricka på
röret, kan den omgivände luften rusa
in nied oerhörd kraft Och rörets glasdelar
kastas då ut ! alla riktningar med

samma kraft. Vid ett sådant händelseförlopp
föreligger betydande risker för
att den som arbetar med röret kan få
skador i ansiktet samt på hals och armar.
Inte minst för ögonen är faran
mycket stor.

Utskottet tiar vid behandlingen av
detta ärende infordrat remissyttranden
från arbetarskyddsstyrelsen och Sveriges
radiohandlares riksförbund, och utskottet
konstaterar att båda dessa instanser
avstyrker motionen. Det kan
inte hjälpas men jag måste fråga om
man hade väntat sig något annat.

Arbetarskyddsstyrelsen måste med
naturnödvändighet svara så, ty om styrelsens
svar hade varit positivt till motionen,
så hade man därmed erkänt att
man inte rätt fyllt den uppgift som åligger
arbetarskyddsstyrelsen. Det är från
styrelsens synpunkt det enda svar som
under sådana förhållanden har kunnat
avges.

Sveriges radiohandlares riksförbunds
svar är också mycket förklarligt, eftersom
det annars skulle åläggas förbundets
medlemmar att svara för de kostnader
som är förbundna med ett tillhandahållande
av effektiv skyddsutrustning
åt de anställda.

Jag vill fråga utskottet en sak till:
När man nu har frågat arbetsgivarparten
— som skulle bekosta skyddsutrustningen
— varför har man inte då också
frågat arbetstagarna, som behöver skyddet
och som i stor utsträckning inte är
medvetna om riskerna? Deras organisation,
Svenska elektrikerförbundet, skulle
otvivelaktigt ha kunnat prestera vägande
skäl för en tillstyrkan av motionen.
Men uppfattningen i den organisationen
har man inte ens förhört sig om.
Varför?

Det kan inte vara obekant för arbetarskyddsstyrelsen
att åtskilliga bildrörsimplosioner
har inträffat i andra delar
av världen och ätt vederbörande arbetare
vid rörbyte har mist synen på
båda ögonen eller fått halspulsådrorna
avslitna eller fått andra livsfarliga skador

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 121

av kringflygande glassplitter. Arbetarskyddsstyrelsen
säger bara att riskerna
är mycket små, enligt den erfarenhet
man där har. Trots att cirka en miljon
arbetsoperationer har utförts på TV-apparater
i vårt land, har ingå personskador
inträffat. Detta låter mycket betryggande
och tillfredsställande. Men,
ärade kammarledamöter, vi måste komma
ihåg vilka slags reparationer det är
som har utförts hittills på landets TVapparater.
Faran ligger just vid utbyte
av bildrör, och sådana byten bar inte
skett ännu ens i så stort antal att de
kan räknas i promille. Men otvivelaktigt
närmar sig allt mer den tid, då mängder
av TV-apparater är färdiga för bildrörsbyte.
Rören har en livslängd på ett
bestämt antal timmar. De håller inte i
evighet. Kan det då verkligen vara utskottets
mening att i likhet med arbetarskyddsstyrelsen
säga att vi skall vänta
och se, ty ännu har det inte skett någon
olycka. Bör inte skydd sättas in för att
förebygga en annars stigande olycksfallskur
va? Det måste väl vara bättre än att
i efterhand försöka vända kurvan nedåt
igen.

Även riskerna med elektriciteten har
skjutits undan som obetydliga, men jag
vill framhålla några ovedersägliga fakta.
Om det gäller mera omfattande reparationer,
måste TV-apparaten befrias
från sitt hölje. Stativet i apparaterna
består till övervägande del av järnplåtsprofiler,
vilka samtidigt tjänstgör som
den ena ledaren i det elektriska systemet.
Anslutningssladdarna är helt förväxlingsbara,
vilket innebär att järnplåtsprofilerna,
om man har apparaten
inkopplad, lika ofta kan vara strömförande
som strömlösa. Om två apparater
ställes upp samtidigt på en arbetsbänk,
föreligger sålunda i 50 fall av 100 en
spänning av 220 volt mellan dessa två
helt oskyddade apparater. Detta är emellertid
den minsta risken. Om väggkontakterna
ur belastningssynpunkt är inplacerade
på olika faser i ett trefassystem,
föreligger 33 procent risk att man

Arbetarskyddet inom TV-hanteringen

har 380 volts spänning mellan två oskyddade
apparater, 33 procent risk att
spänningen är 220 volt och 33 procent
risk att det inte finns någon spänning
•mellan de olika apparaterna. Detta är
fakta, som ingen expertis på skyddsfrågor
kan förneka. Att under sådana förhållanden
nonchalera de anställdas önskemål
om att få ett ordentligt arbetarskydd
och ordentliga föreskrifter utarbetade
för hela landet är för mig omöjligt
att förstå.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
anfört vill jag freda mitt samvete med
att yrka bifall till vår motion.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag skall be att helt kort
få anföra några synpunkter från utskottet.

Motionen 214, som föregående talare
har hållit ett långt anförande om, har
utskottet skickat till arbetarskyddsstyrelsen
och Sveriges radiohandlares riksförbund.
Av deras remissyttranden
framgår att arbetsoperationer till ett antal
av omkring en miljon företagits på
TV-apparater. Därvid har intet olycksfall
inträffat till följd av att bildrör
imploderat. Icke heller har det sedan
1950 till statens elektriska inspektion
anmälts något olycksfall i samband med
reparation av TV-apparater. Utskottet
har ansett detta vara ganska betryggande,
ty arbetarskyddsstyrelsen måtte väl
ändå veta vad den talar om i detta fall.

Dessutom har arbetarskyddsstyrelsen
sagt att den har för avsikt att så snart
möjlighet därtill ges ta upp frågan om
för hela landet gällande anvisningar i
ämnet till behandling.

Därmed ansåg vi att vi hade betryggande
säkerhet. Anvisningar kommer att
utfärdas inom en ganska snar framtid,
och då inga olyckor ännu inträffat i
vårt land enligt arbetarskyddsstyrelsen,
aser vi att utskottet intagit en riktig
ståndpunkt. Jag tycker också att motionären
skulle kunna vara nöjd med att
anvisningar snart kommer att utfärdas.

122 Nr 25

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Arbetarskyddet inom TV-hanteringen

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag kan inte vara nöjd
med utskottets resultat, när man skickar
frågan till arbetarskyddsstyrelsen som,
om den skulle vara positiv till motionens
yrkande, måste erkänna att den själv
har försummat vad den borde ha gjort
tidigare. Och om man i det andra fallet,
när man skickar frågan på remiss till
Radiohandlarnas riksförbund, vänder
sig till arbetsgivarparten, varför anser
man sig inte samtidigt ha skyldighet
att vända sig till arbetstagarparten, som
skulle ha skyddet?

Kan det vara riktigt att man väntar
till dess en olycka har inträffat med att
konstatera att det varit ett verkligt behov
av skydd, när man ändå i utlandet
på flera håll är väl medveten om de risker
som finns vid rörbyten. Vid de reparationer
som hittills utförts på våra
TV-apparater har det icke varit något
större antal byten av bildrör.

När man 1956 fann anledning att för
Stockholm utfärda bestämmelser, kan
jag inte finna att det inte skulle vara
på tiden att 1962 få bestämmelser som
gäller hela landet.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 214; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till sjukvårdslag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta be -

handlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:
nr 154, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 155, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62, och
nr 156, angående statsregleringen för
budgetåret 1962/63; samt
bevillningsutskottets memorial nr 57,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
i anledning av väckta motioner
angående ortsavdragen vid beskattningen
samt de vid taxering till statlig
inkomstskatt gällande skatteskalorna.

§ 7

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
memorial nr 156 skulle uppföras
sist på morgondagens föredragningslista.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nomadskolväsendets
organisation;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

Måndagen den 28 maj 1962 em.

Nr 25 123

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning
av läkare, tandläkare m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1962/63 till Finansdepartementet: Omkostnader; nr

326, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till mödrahjälp, m. m.;
och

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m., i vad propositionen
avser anslag för budgetåret
1962/63, jämte i ämnet väckta motioner; från

bevillningsutskottet:

nr 335, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkterna 6 och 7 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

nr 336, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1962/63,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss ändring i
gällande bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter m. m.;

från tredje lagutskottet:
nr 278, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648) m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

från jordbruksutskottet:
nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående besiktningsveterinärernas
vid kontrollslakterier anställningsförhållanden
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.01 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson