Nr 24 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24 FÖRSTA KAMMAREN 1969

14—16 maj

Debatter un eu.

Onsdagen den 14 maj

Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Österdahl (fp) om forskning rörande lönebildningen..
av herr Nyman (fp) om åtgärder genom skolan mot barntrafikolyckor
..............................................

av herr Blomquist (m) ang. säkerhetskraven vid motorcykeltävlingar
................................................

av herr Brundin (m) om skydd mot viss störning av färgtelevisionen
..............................................

av herr Schött (m) ang. fyrplatsen på Gotska Sandön........

Forskarutbildning och forskarkarriär m. m...................

Ny organisation av sjöfartsverket ............................

Tidpunkten för ikraftträdandet av vissa författningar beträffande

registrering av sjömän ....................................

Bidrag till småbåtshamnar ..................................

Interpellation av herr Jacobsson, Gösta, (m) ang. utvecklingen på
valutaområdet ............................................

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 maj

Statsutskottets utlåtande nr 93, ang. forskarutbildning och forskarkarriär
m. ..........................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 55, ang. ändring i studiemedels förordningen

............................................

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. vissa kostnader för doktorandstipendier
vid jordbrukets högskolor ................ 47

Statsutskottets utlåtande nr 94, ang. anslag till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler vid universitet, högskolor
m. m............................................. 47

— nr 95, ang. professur i historia, särskilt stads- och kominun historia,

vid universitetet i Stockholm .................... 47

— nr 96, ang. farleder m. m. i Hjälmaren och ang. ny organisation
av sjöfartsverket, m. m............................... 47

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, ang. ny organisation av sjöfartsverket,
m. m......................................... 51

Jordbruksutskottets utlåtande nr 17, ang. ny organisation av sjöfartsverket,
m. m......................................... 52

Statsutskottets utlåtande nr 97, ang. ändrad fördelning av ärendena
mellan statsdepartementen .......................... 53

— nr 99, ang. statlig garanti för Aktiebolaget ASE A-ATOM :s förpliktelser
m. m........................................... 53

— nr 100, om anslag ur Norrlandsfonden till samerna.......... 53

— nr 101, om undersökning angående förekomsten av naturgas

och olja på östgötaslätten ................................ 53

— nr 102, ang. anslag till Täckning av merkostnader för löner

och pensioner m. m....................................... 53

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Onsdagen den 14 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Om forskning rörande lönebildningen

Ilerr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr österdahls (fp) fråga
om forskning rörande lönebildningen,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 9 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Österdahl har frågat
mig om jag uppmärksammat behovet
av grundläggande lönebildningsforskning.

Lönebildningen som den genom arbetsmarknadsorganisationernas
förhandlingar
utvecklats i vårt land, spelar
en strategisk roll för den samhällsekonomiska
utvecklingen. Någon specialforskning,
utöver den som redan bedrivs
på olika områden, om denna roll
i det större sammanhanget har jag inte
funnit vara erforderlig.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på denna fråga. Anledningen
till frågan är just det som
statsrådet nämnt om hur betydelsefull
den är.

Man vet ju att marknadsfaktorer påverkar
lönebildningen och att arbetsmarknadsorganisationerna
har en viss
uppfattning om vad som är lönebildan -

de, men man kan fråga sig om det finns
någon objektiv bedömningsgrund för
vilka faktorer lönebildningen grundar
sig på.

Den senaste tidens debatt har visat
att det är ett mera allmänt tyckande i
denna fråga. Visserligen är arbetsgivaroch
arbetstagarparterna i vissa fall
överens om gemensamma värderingar,
t. ex. ansvar, självständighet, psykiska
påfrestningar, men i flertalet fall råder
det olika uppfattningar om värderingarna.

När man nu i statsförvaltningen håller
på att införa en befattningsnomenklatur,
söker man fastställa vad den
enskilde tjänstemannen gör och med
stöd av den nuvarande lönestatistiken
ge honom en lön som enbart är en avspegling
av den lön man av hävd och
enligt marknadsfaktorer haft på en sådan
befattningstyp. Detta medverkar
till att konservera en hävdvunnen lönesättning.

Inom vissa organisationer pågår ett
forskningsarbete i analytisk arbetsvärdering.
Bättre kännedom om de grundläggande
elementen i vad som är lönebildande
tycker jag skulle vara ett ypperligt
hjälpmedel för att få en mera
vetenskaplig uppfattning om vad som
verkligen är betydelsefullt när den enskilda
människans arbetsinsats skall
värderas.

Mot den bakgrunden är det angeläget
med ytterligare forskning på detta område.
Jag tycker att institutet för arbetsmarknadsforskning
bör erhålla större
möjligheter att dels i egen regi utföra
forskningsuppgifter, dels i samarbete
med andra institutioner och med
universitet vara den sammanhållande
länken i forskningsarbetet på lönebildningens
område.

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Om åtgärder genom skolan mot barntrafikolyckor

Herr talmannen, som under detta anförande
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
förklarade överläggningen avslutad.

Om åtgärder genom skolan mot barntrafikolyckor Herr

statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME erhöll ordet
för att besvara herr Nymans (fp)
fråga om åtgärder genom skolan mot
barntrafikolyckor, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 7 maj,
och yttrade:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
mig, vilka åtgärder jag ämnar vidta för
att inom den obligatoriska skolan och
förskolan motverka de ökande barntrafikolyckorna.

Trafikundervisningen utgör — enligt
de riktlinjer som skolöverstyrelsen utfärdat
— en integrerande del av undervisningen
i bl. a. svenska, hembygdskunskap
och gymnastik. En rad åtgärder
har också vidtagits för att informera
och fortbilda skolledare och lärare
om såväl trafikundervisningen som
skolpolisverksamheten. Jag vill vidare
nämna att det inom skolöverstyrelsen
pågår en översyn av trafikutbildningen
vid lärarhögskolorna. Skolöverstyrelsen
har en särskild arbetsgrupp för dessa
frågor, vari ingår även representanter
från trafiksäkerhetsverket, rikspolisstyrelsen,
Sveriges Radio och NTF.

Minst lika viktigt som en förbättrad
trafikundervisning är att åstadkomma
att skolområdena blir trafiksäkra liksom
att eliminera de många olyckorna i
samband med skolskjutsarna. Dessa
problem är föremål för utredning.

Vad gäller trafikproblem för barn i
förskoleåldrarna bedrivs forskning vid
lärarhögskolan i Stockholm. Vidare
uppmärksammar kommittén för barns
utemiljö frågan om trafiksäkerheten vid
lekplatserna.

Det pågår således ett intensivt arbete

inom skolområdet för att nedbringa antalet
trafikolyckor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern
för svaret på min enkla fråga.
Av det har jag förstått att ett intensivt
arbete pågår inom skolöverstyrelsen
för att nedbringa antalet barntrafikolyckor,
och jag hade heller inte väntat
mig något annat.

Anledningen till min fråga är den stigande
olycksfallsfrekvensen. Om man
jämför trafikolyckorna under åren 1967
och 1968 finner man att olyckorna det
senare året ökat med 10 procent. Vid
en analys av dessa olyckor framgår att
barntrafikolyckorna tyvärr har ökat
avsevärt. I åldrarna 7—14 år lär antalet
olyckor ha stigit med cirka 20 procent,
och för de aktiva trafikanterna i dessa
åldrar som råkat ut för olyckor, dvs.
cykelåkande och promenerande barn,
lär ökningen vara hela 30 procent. Detta
är ju alarmerande siffror.

Skolöverstyrelsen gjorde en mycket
god insats då det gällde att förbereda
barnen för högertrafiken, och det är
tydligt att man måste göra ytterligare
en satsning för att nedbringa antalet
barn trafikolyckor.

I samband med högertrafikomläggningen
fanns särskilda kontaktlärare för
trafiksäkerhetspropaganda i skolorna.
De betalades med högertrafikomliiggningsmedel
och erhöll sitt undervisningsmaterial
från högertrafikkommissionen.
Deras verksamhet pågick till
och med budgetåret 1967/68.

I sina anslagsäskanden för budgetåret
1968/69 begärde skolöverstyrelsen att
få medel till en organisation för det ordinarie
trafikundervisningsarbetet av
samma typ som kontaktlärarorganisationen
för högertrafikpropagandan. Detta
beviljades emellertid inte. Därefter
kom så skolöverstyrelsens riktlinjer och
anvisningar av den 15 maj 1968.

Det är kanske för tidigt att vänta sig
resultat av denna verksamhet efter så

Onsdagen den 14 mai 1969

Nr 24

Om åtgärder genom skolan mot barntrafikolyckor

kort tid. Men kommer det arrangemanget
att fungera bra, att lärarna helt
och hållet skall ta hand om undervisningen
i trafiksäkerhet? Man har åtminstone
ifrågasatt om det inte vore
effektivare att skapa ett slags permanent
trafikutbildningsorgan, t. ex. med
hjälp av gymnastiklärarna och även av
andra, utomstående krafter.

Statsrådet nämnde också skolöverstyrelsens
arbetsgrupp för trafikundervisning
i skolorna — TRUSK —• vilken undersökt
mellan- och högstadieelevernas
trafikkunskaper samt också utfört en
attitydundersökning av elevernas och
lärarnas inställning till trafikundervisningen.
Man får hoppas att denna undersökning
och den här arbetsgruppen
skall ge uppslag till lämpliga åtgärder
om det visar sig att det nya systemet för
trafikundervisning inte är så bra.

Jag fann också intressant vad utbildningsministern
påpekade om att det är
minst lika viktigt att ha en förbättrad
trafikundervisning så att skolområdena
blir trafiksäkra. Detta skall ju också
utredas.

Herr talman! Jag är övertygad om att
skolöverstyrelsen följer denna fråga
med uppmärksamhet och att ett intensivt
arbete pågår. Med de pedagogiska
hjälpmedel som i dag finns till hands
tror jag man skall kunna utveckla trafikundervisningen
för dessa åldrar i
syfte att nedbringa barntrafikolyckorna.
I första hand har det talats om åldrarna
3—13 år.

Det är givetvis också viktigt att tillräckliga
resurser ställs till förfogande
för trafikundervisningen såväl i grundskolan
som i förskolan. Men detta är en
fråga som vi får ta upp till behandling i
andra sammanhang.

Jag ber att återigen få tacka för
statsrådet Palmes svar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Denna fråga spänner
i hög grad över min nuvarande verksamhet
såväl som min föregående verk -

samhet i kommunikationsdepartementet.

I samband med högertrafikens införande
byggdes kontaktlärarorganisationen
upp. En lärare vid varje skola hade
det som extrauppdrag. Det var också
en riktig satsning under ett intensivt
övergångsskede. Men när vi sedan skulle
bygga upp en mer permanent organisation
fann vi det lämpligare med ett
antal konsulenter — fyra stycken på
skolöverstyrelsen — som hade denna
verksamhet som sin enda uppgift. Vid
skolorna utnyttjades vidare hela lärarpersonalen
för trafikundervisning integrerad
i skilda ämnen. Det är väl ingen
som påstår att inte den organisationen
fungerar.

Både herr Nyman och jag är överens
om att det utförs ett intensivt arbete
inom skolöverstyrelsen på detta område.
Det är inte bara fråga om undervisning
i skolan, utan också i hög grad om den
miljö i vilken barnen dagligen lever,
det sätt på vilket de tar sig till och
från skolan osv.

Jag tillsatte häromåret en utredning
om lekplatsernas utformning och över
huvud taget om trafiksäkrare stadsbyggande.
Professor Lindström har bland
annat i sina utredningar visat att i bostadsområden
som är utformade så att
de tillgodoser trafiksäkerhetskrav är antalet
barntrafikolyckor sju gånger färre
än i områden som är planerade enligt
äldre modell. Detta gäller såväl i Göteborg
som i Los Angeles. Skall vi kunna
nedbringa barntrafikolyckorna måste vi
naturligtvis dessutom meddela barnen
kunskaper i trafikfrågor. På det området
har en kraftig intensifiering skett
under senare år. Vidare måste vi utforma
miljön så att vi inte ställer orimliga
krav på barnen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag förstår att trafikolyckor
är ett mycket komplicerat problem.
Det är inte bara skolan som har
ansvar och genom sin undervisning

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. säkerhetskraven vid motorcykeltävlingar

kan hjälpa eleverna att undgå trafikolyckor,
utan även andra instanser, som
utbildningsministern nämnde. Miljöfrågor
t. ex. kommer in i bilden. Jag tror
emellertid att det finns all anledning
att följa upp frågan om ökad trafiksäkerhet.
För min del hoppas jag att det
nuvarande systemet skall fungera bra,
men det blir kanske anledning att ompröva
frågan om det visar sig att man
inte kan åstadkomma en minskning av
antalet barntrafikolyckor.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. säkerhetskraven vid motorcykeltävlingar Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Blomquists
(m) fråga angående säkerhetskraven
vid motorcykeltävlingar, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 7 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Blomquist har frågat
mig, om jag anser att fordringarna
på förarnas kvalifikationer och utrustning
samt övriga säkerhetskrav i samband
med motorcykeltävlingar är tillfredsställande.

När det gäller tävlingar med fordon
på väg skall länsstyrelses tillstånd inhämtas.
I 53 § vägtrafikförordningen
föreskrivs, att länsstyrelse — om sådant
tillstånd ges —- skall »meddela nödiga
föreskrifter till förebyggande av fara
och olägenhet för trafiken och för dem,
som bo eller uppehålla sig vid vägen,
ävensom i övrigt vid tillståndet fästa
de villkor, som kunna finnas påkallade».
Det åligger således vederbörande
länsstyrelse att föreskriva erforderliga
åtgärder för uppnående av största möjliga
säkerhet vid motortävling på väg
för såväl deltagare som åskådare och
annan allmänhet.

Tillstånd för motortävling på särskild
bana prövas av resp. polismyndighet

enligt allmänna ordningsstadgan, varvid
myndigheten skall beakta ordnings- och
säkerhetssynpunkter. I förarbetena till
stadgan har uttalats bl. a., att i den
mån det är fråga om tillställningar, som
synes kunna medföra fara för åskådarnas
eller de uppträdandes liv eller säkerhet,
bör frågan om åtgärder till förebyggande
därav upptas till prövning
och föranleda erforderliga säkerhetsföreskrifter.
Enligt vad jag erfarit torde
polismyndigheterna vid tillståndsgivning
i allmänhet anse tillämpning av
det av Svenska motorcykelförbundet
antagna nationella tävlingsreglementet
tillgodose rimliga krav.

Motorcykelförbundets tävlingsreglemente,
som upprättats i enlighet med
Internationella motorcyklistfederationens
rekommendationer, innehåller
noggranna föreskrifter om såväl förarna
själva som om deras och motorcyklarnas
utrustning m. m. Sålunda föreskrivs
bl. a. om läkarundersökning, förarlicens,
skyddshjälm och skyddskläder,
motorcykelns konstruktion och banans
utformning m. fl. förhållanden
till skydd för såväl förare som funktionärer
och åskådare.

Jag kan slutligen nämna, att Kungl.
Maj:t uppdragit åt rikspolisstyrelsen
och dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att gemensamt efter samråd
med länsstyrelserna och efter överläggningar
med berörda motororganisationer
utarbeta förslag till anvisningar
för prövningen av ärenden rörande tillstånd
till motortävling. Detta arbete beräknas
bli slutfört inom ett par månader.
Det kommer således inom kort att
ges tillfälle till överväganden huruvida
ytterligare åtgärder kan vara erforderliga
inom detta område.

Herr BLOMQUIST (in):

Herr talman! Motorcykelsporten är
en i många avseenden fin och värdefull
sport. Jag har länge ansett att den också
kan ha en ungdomsvårdande uppgift.
Därför är det viktigt att slå vakt om
denna sportgren.

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Om skydd mot viss störning av färgtelevisionen

Vårens olycksstatistik vid motorcykeltävlingar
oroar. Två dödsolyckor har
inträffat och en rad allvarliga skador
har uppstått. Det är naturligt att då
fråga om det i dag finns brister i säkerhetsbestämmelserna
och i kraven på
förarnas kunnande innan de släpps ut
på banorna.

Statsrådet Lundkvist har nyss givit
mig ett svar, där han utförligt redogjort
för de rådande bestämmelserna,
och jag tackar statsrådet för detta.

Enligt vad jag kan förstå har det vid
olyckstillfällena i vår inte brustit i de
yttre säkerhetsbestämmelserna.

Men det kan finnas andra brister som
snarast behöver avhjälpas, vilket bekräftas
av Svenska motorcykelförbundet,
som sammanträdde i lördags och
med verklig vilja försökte skapa klarhet
i dessa sammanhang. Man beslöt utreda
den ivrigt debatterade hjälmfrågan,
men även förarutbildningen togs
upp till behandling och resulterade i
ett beslut om utredning. Jag tycker det
är bra med detta resoluta uppträdande
från SVEMO:s sida.

I sista delen av sitt svar nämnde
statsrådet att Kungl. Maj:t uppdragit åt
rikspolisstyrelsen att i samråd med
länsstyrelserna och efter överläggningar
med motororganisationerna utarbeta
förslag till anvisningar för hur tillståndsärenden
vid motortävlingar skall
prövas.

Detta var en värdefull upplysning.
Därigenom bringas kanske ett irritationsmoment
ur världen.

Det har nämligen varit så att man
förr som ett led i förarutbildningen
körde vad som kallades »tävlingar i
skogen», dvs. på allmän landsväg. Dessa
tävlingar gav förarna en god utbildning,
eftersom de kördes omväxlande
på asfalterade vägar och grusvägar. I
dag är sådana tävlingar svårare att arrangera
då de tillståndsgivande myndigheterna
— som antingen är polismyndighet
eller länsstyrelse — tydligen har
olika inställning till dem. Nu kan man
kanske förvänta enhetlighet i bedöm -

ningen, vilket kan medföra större möjligheter
att ordna sådana tävlingar mera
kontinuerligt.

.lag hoppas till sist att säkerhetsfrågorna
i stort kan bli föremål för genomgång
vid det samråd och de överläggningar
som rikspolisstyrelsen bl. a.
har med motororganisationerna.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om skydd mot viss störning av färgtelevisionen Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Brundins
(in) fråga om skydd mot viss störning
av färgtelevisionen, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
7 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Brundin har frågat
mig vilka åtgärder som kommer att vidtas
av berörda myndigheter för att förhindra
att färgtelevisionsmottagningar
störs av kommunikationsradiosändare.

TV-mottagare har en viss känslighet
för signaler på andra frekvenser än
dem mottagarna är inställda för. Vid
frekvenstilldelning för andra slag av
radiotrafik beaktas detta förhållande,
och lösningar eftersträvas som innebär
bästa möjliga skydd mot störningar. I
de fall sådana likväl uppkommit har
de efter anmälan till televerket i regel
kunnat avhjälpas.

Lösningen av ifrågavarande störningsproblem
ligger delvis på mottagarsidan.
Härvidlag kan konstateras att
televerket — med hänsyn till det växande
behovet av sändningsfrekvenser för
kommunikationsradio och till introduktionen
av den relativt sett känsligare
färg-TV — har funnit skäl att ytterligare
utreda störningsfrågan. Utredningsarbetet
kan förväbtas resultera i
förslag till rekommendationer angående
vissa tekniska egenskaper hos TVmottagare
i vad avser deras känslighet
för signaler på andra frekvenser.

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969
Om skydd mot viss störning av färgtelevisionen

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret på min enkla fråga,
av vilket framgår att den sannolika
lösning som man tydligen funderar på
innebär att vissa förändringar skulle
behöva göras på TV-mottagarna. Det
finns i vårt land närmare två och en
halv miljoner TV-apparater. Av dessa är
ännu bara 70 000 färg-TY-apparater,
men det antalet växer med ungefär
5 000 per månad.

Det problem som jag tagit upp har
visserligen tidigare förekommit för vanliga
TV-apparater på vissa orter i landet.
Såvitt man kunnat få icke helt bekräftade
men sannolika uppgifter rör
det sig om knappt 1 000 anmälda störningsfall
per år. Av dem går det att
klara ett betydande antal genom speciella
åtgärder antingen av televerket
eller på annat sätt. Man i och med att
färg-TV-apparaterna kommer blir detta
problem mycket större, då störningarna
blir besvärligare. Dessutom växer naturligtvis
problemen i omfattning genom
att antalet kommunikationsradiosändare
stiger.

I det avtal som upprättas mellan å
ena sidan den som får dra i gång en
sändare och å andra sidan televerket ingår
att abonnenten måste garantera att
sändningarna inte stör t. ex. TV och
radio. Om nu emellertid störning uppkommer
behöver det inte vara en särdeles
stor sändaranläggning för att det
skall bli ganska dyrt att vidta de förändringar
som kan leda till att störningarna
avlägsnas.

Det är därför bekymmersamt att televerket
anvisar sådant frekvensområde
att man redan därigenom skapar betydande
risker för störningar. Det kan
inte vara rimligt att nu i första hand
sikta till att undanröja detta besvär genom
att vidta ändringar på ett stort antal
redan befintliga TV-apparater eller
på de TV-apparater som nu produceras.
Det är framför allt av två skäl. För
det första finns en internationell överenskommelse
om vilka störningsskydd

TV-apparater skall ha. För det andra
kommer detta — öven om det blir ett
mycket stort problem för dem som
drabbas av störningar — ändå bara att
beröra ett mindre antal TV-apparater.
Det kan inte vara rimligt att införa en
fördyrande åtgärd, som skulle drabba
samtliga nyproducerade TV-apparater
som skall försäljas här i landet.

Jag måste därför be statsrådet överväga
att med televerket ta upp och diskutera
en annan lösning än den som här
visserligen inte klart utsagts men klart
antytts. Man bör söka förflytta de kommunikationsradiosändare
som blivit felaktigt
frekvensförlagda i förhållande
till TV-frekvensområdena respektive
lägga nya sändare på sådana frekvensområden
som inte förorsakar störningar.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Mitt svar bör naturligtvis
inte uppfattas så att man ensidigt
skall inrikta sig på att uteslutande i samband
med tillverkning av mottagningsapparater
skapa erforderligt skydd.
Självfallet skall man också — och det
gör televerket — inrikta sig på den
andra sidan av saken, nämligen
frekvenstilldelning, sändning m. m. och
även där försöka motverka risken för
störningar. Jag tror att vi befinner oss
i en teknisk utveckling som gör det angeläget
att, så som televerket nu gör,
försöka skapa möjligheter för tillverkarna
av TV-apparater att förutse vilka insatser
i tekniskt hänseende som kan behövas
för att man skall få bästa möjliga
förhållanden på detta i framtiden
kanske relativt besvärliga område.

Herr BRUNDIN (in):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
detta senaste inlägg. Det gav litet mera
hopp än det första svaret. Jag vill emellertid
erinra om att vi har en internationell
överenskommelse om vilka störningsskydd
som skall finnas i TV-appa -

Onsdagen den 14 maj 1909

Nr 24

rater. Dessutom har vi en internationell
TV-marknad. Vi blir alltså beroende
inte bara av vad vi själva bestämmer
om tillverkningen här i landet utan
också av vad som är praxis i andra länder,
där man uppenbarligen genom en
annan frekvensfördelning undvikit detta
problem.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. fyrplatsen på Gotska Sandön

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Schöits
(m) fråga angående fyrplatsen på Gotska
Sandön, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 9 maj, och
anförde:

Herr talman! Herr Schött har frågat
om jag vill medverka till att fyrplatsen
på Gotska Sandön även framdeles kommer
att vara bemannad trots framförda
förslag om fyrens automatisering.

Under senare år har sjöfartsverket
genomfört ett omfattande program för
fyrautomatisering. Detta arbete fortsätter.
I planerna ingår även automatisering
av fyrarna på Gotska Sandön.

För sjöfartsverkets del talar såväl
ekonomiska som nautiska skäl för automatisering
och därmed avbemanning av
fyrarna. Frågan berör dock bl. a. även
SMHI, domänverket och försvaret för
vilka myndigheter fyrpersonalen i dag
utför vissa tillsyns- och observationsuppgifter.
Inom berörda departement
övervägs f. n. hur dessa uppgifter skulle
kunna lösas vid en avbemanning av
fyrarna. Med hänsyn härtill är jag för
dagen inte beredd att göra något uttalande
om hur frågan slutligt kommer
att lösas.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Till kommunikationsministern
ber jag att få framföra mitt
tack för svaret på min fråga.

Ang. fyrplatsen på Gotska Sandön

Denna var föranledd av den oro som
många, främst naturligtvis gotlänningar,
känner inför en utveckling innebärande
att Gotska Sandön skulle
bli utan bofast befolkning.

I och för sig har man givetvis full
förståelse för sjöfartsstyrelsens strävanden
att genom rationalisering hålla
nere kostnaderna för fyrväsendet. Med
skärpa hävdar man emellertid att en
avbemanning av Gotska Sandöns fyr
skulle medföra så stora olägenheter på
andra områden, att man bör avstå från
den besparing för sjöfartsväsendet som
detta skulle innebära.

Inom sjöfartsstyrelsen gjordes 1966
en utredning om avbemanning av fyrplatsen
på Gotska Sandön. Utredningen
skedde i samråd med försvaret, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska
institut, SMHI, länsstyrelsen på Gotland
och domänstyrelsen. Den huvudsakliga
frågan som därvid diskuterades
var vilken eller vilka myndigheter
som skulle stå för merkostnaderna för
att behålla fyrplatsen bemannad. Samtliga
berörda parter uttryckte sitt stora
intresse för att en avbemanning inte
skulle ske, men man kunde inte gå
med på sjöfartsstyrelsens förslag att
hela merkostnaden skulle fördelas på
övriga myndigheter utom sjöfartsstyrelsen.
Från försvarets sida framhölls
att man enligt tidigare beslut av Kungi.
Maj:t inte kan betala för civila myndigheters
verksamhet, även om denna
är av nytta för försvaret. Man kunde
emellertid tänka sig att göra vissa insatser
utan att det blev fråga om ett
rent kostnadsansvar för fyrplatsen;
som exempel på sådana insatser kan
nämnas helikoptertransporter.

De berörda parterna blev således inte
ense om vem som skulle stå för merkostnaden
för att behålla fyrplatsen
bemannad, men samtliga myndigheter
som sjöfartsverkets utredningsman
samrådde med framhöll att en avbemanning
inte kunde vara lämplig.

Sjöfartsstyrelsens interna utredning
om avbemanningen av Gotska Sandöns

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. fyrplatsen på Gotska Sandön
fyrplats utmynnade i ett förslag att
fyrplatspersonalen skulle behållas och
att kostnadsansvaret skulle fördelas på
de berörda myndigheterna. Utredningen
har emellertid inte lagts till grund
för sjöfartsstyrelsens senare agerande i
frågan. I styrelsens petita för 1969/70
meddelas att bostäderna för fyrpersonalen
har utdömts av hälsovårdsmyndigheterna,
vilket framtvingat en tidigareläggning
av fyrplatsens avbemanning.
Detta beräknas inträffa under
budgetåret 1970/71. Till petitan har en
reservation lämnats av den tjänsteman
som gjorde den tidigare interna utredningen
i frågan. Denne anser att sjöfartsstyrelsen
inte bör föregripa Kungl.
Maj:ts ställningstagande i frågan, då
denna berör inte bara sjöfartsstyrelsen
utan även ett stort antal andra myndigheter
och intressenter.

Vid kontakt med domänverket, som
förvaltar Gotska Sandön i dess egenskap
av nationalpark, har inhämtats att
man bestämt motsatt sig en avbemanning
av fyrplatsen på ön. Skulle så
ske, ser man sig nödsakad att åtminstone
viss del av året stationera en tillsynsman
där inte minst ur brandskyddssynpunkt.
Naturvårdsverket har
inte haft anledning att ta officiell
ställning till frågan om Gotska Sandön,
men från tjänstemannahåll betonas
fördelen av att det finns bofast personal
i en nationalpark, som kan hålla
viss uppsyn över den utan att det är
dess huvudsakliga uppgift. Det gäller
ju här att skydda en flora, en fauna
och ett landskap av säregen art och av
största intresse. I våra dagar med den
väldiga utvecklingen på småbåtsfronten
finns det särskild anledning att
understryka skyddsbehovet.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut har på Gotska Sandön
en mycket viktig väderleksstation. Det
är angeläget att där finns bemanning,
inte minst med hänsyn till sjö-, molnoch
isobservation som erfordras för
fullständig väderprognosering.

Flera intressenter finns säkerligen,
även om några officiella uttalanden
från dem inte föreligger. Jag inskränker
mig till att som exempel nämna
tullverket, polisen och sjöräddningen.
I sammanhanget erinrar jag också om
att vi på Gotska Sandön har en kyrka,
för några år sedan invigd av dåvarande
biskopen Anderberg.

Av statsrådets svar framgår att man
är fullt medveten om att frågan om en
avbemanning av Gotska Sandöns fyrplats
är en angelägenhet ej enbart för
sjöfartsverket utan att den berör ett
flertal andra myndigheter, för vilka
fyrpersonalen i dag utför vissa tillsynsoch
observationsuppgifter. Inom berörda
departement övervägs också hur
dessa uppgifter skall kunna lösas vid
en avbemanning av fyrarna.

Givetvis hade det varit önskvärt, att
statsrådet redan i dag kunnat lämna
gotlänningarna och oss andra ett klart
besked att någon avbemanning av
Gotska Sandön ej kan komma i fråga.
Försvars-, sjöräddnings-, naturvårdsm.
fl. skäl talar bestämt mot en avbemanning.
Något sådant besked har ej
lämnats, men statsrådets svar är så formulerat,
att garanti bör kunna anses
föreligga för att någon förhastad åtgärd
icke kommer att vidtagas utan att
samråd kommer att ske med skilda intressenter
för att skydda Gotska Sandön.
Att ett sådant samråd skulle kunna
resultera i något annat än en ständig
bemanning av ön även i framtiden,
förefaller otänkbart.

Herr talman! Än en gång ber jag att
få tacka statsrådet Lundkvist för svaret
på min fråga.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 108, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Liberia för
undvikande av dubbelbeskattning be -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

träffande skatter på inkomst och förmögenhet.

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. jämte
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för de ändamål,
som avsåges med nedanstående anslag,
hade Kungl. Maj:t i propositionen nr
31, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 7 mars 1969, föreslagit
riksdagen att, såvitt nu vore i fråga,
dels godkänna de riktlinjer för forskarutbildning
och forskarkarriär m. m.,
som förordats i statsrådsprotokollet,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om grupplivförsäkring för innehavare
av doktorandstipendium, dels för budgetåret
1969/70 under åttonde huvudtiteln
anvisa till Vissa kostnader för reformerad
forskarutbildning m. in. ett
förslagsanslag av 3 878 000 kronor, till
Särskilda åtgärder för forskarutbildning
ett anslag av 3 400 000 kronor och
till Stipendier för främjande av högre
vetenskapliga studier ett reservationsanslag
av 10 212 000 kronor.

I propositionen nr 31 hade behandlats
tre huvudfrågor, nämligen forskarutbildningen,
studiefinansieringen och
forskarkarriären.

Reformeringen av forskarutbildningen
innebar, att nuvarande licentiatexamen
och doktorsgrad skulle sammanföras
till en vetenskaplig examen, doktorsexamen.
Studierna för denna examen
skulle läggas upp så, att den effektiva
studietiden kunde begränsas till
fyra år. En genomtänkt, systematiskt
planerad utbildningsgång skulle läggas
upp för i princip varje enskild dokto -

rand. I den nya forskarutbildningen avsåges
inslaget av metodisk undervisning
och handledning öka väsentligt.

Det nya utbildningssystemet hade föreslagits
träda i funktion den 1 juli
1969. Med hänsyn till det omfattande
planeringsarbetet föresloges övergången
ske successivt under en tvåårsperiod.
Avsikten vore vidare, att de som börjat
licentiatstudier skulle antingen övergå
till det nya utbildningssystemet eller
avlägga licentiatexamen före den 1 juli
1971. Motsvarande komme i princip att
gälla fram till den 1 juli 1974 för den
som nu arbetade på avhandling för doktorsgrad.

Studiefinansieringen föresloges bliva
löst enligt samma huvudlinjer som för
närvarande, dvs. genom särskilda stipendier
samt tjänster som assistent och
amanuens. I fråga om stipendierna föresloges
en väsentlig kvalitativ förstärkning.
Sålunda avsåges stipendiaterna
få kontantbidrag av sammanlagt
12 500 kronor per år. Av detta belopp
utgjorde 1 750 kronor studiebidrag inom
ramen för de oavkortade studiemedelsbelopp,
vilket ifrågavarande doktorander
avsåges få rätt att erhålla. Därutöver
föresloges, att innehavare av
det nya doktorandstipendiet skulle erhålla
efterlevandeskydd genom anslutning
till statens grupplivförsäkring. Antalet
stipendier avsåges öka successivt.
För budgetåret 1969/70 beräknades medel
för 50 nya stipendier.

Beträffande forskarkarriären föresloges
— mot bakgrund av den starka kritik
som riktats mot utredningens förslag
till ett i princip nytt karriärsystem —
endast vissa justeringar av nuvarande
ordning. En betydande utbyggnad av
antalet tjänster som forskarassistent och
docent hade föreslagits komma till
stånd under de närmaste åren. Vidare
föresloges — i syfte att docenternas anställningsförhållanden
skulle förbättras
— att förlängt förordnande som docent
skulle kunna medgivas utöver nuvarande
maximitid av sex å sju år. Nuvarande
tjänster som forskardocent föreslo -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

ges bliva successivt avvecklade genom
att tjänsterna den 1 juli 1969 omvandlades
till personliga, icke tidsbegränsade
tjänster för nuvarande innehavare.
Enligt propositionen skulle nuvarande
tjänster som laborator (motsvarande)
från den 1 juli 1969 benämnas biträdande
professor. Innehavare av forskardocentur
avsåges få möjlighet att övergå
och få personlig tjänst som biträdande
professor.

De i propositionen framlagda förslagen
utgjorde ett principprogram för en
successivt genomförd reform. Redan för
den första etappen i reformarbetet —
dvs. budgetåret 1969/70 — hade föreslagits
en väsentlig ökning av resurserna.
Bland annat möjliggjordes inrättande
av ett 100-tal nya forskartjänster
inom universitetsorganisationen nästa
budgetår. Medelsbehovet för budgetåret
1969/70 komme till följd av de i propositionen
framförda förslagen att öka
med sammanlagt ca 8,7 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:

985, av herr Blomquist, och II: 1136, av
herr Nordstrandh,

dels de likalydande motionerna I:

986, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
samt II: 1133, av fröken Ljungberg och
herr Oskarson,

dels de likalydande motionerna I:

987, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Nilsson, Nils, samt II: 1134, av
herr Mattsson m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

988, av herr Lidgard, och II: 1138, av
herr Nordstrandh m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

989, av herr Lidgard, och II: 1135, av
herr Nordstrandh m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

990, av herr Virgin m. fl., och II: 1131,
av herr Holmberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

991, av herr Wirtén in. fl., och II: 1132,
av herr Källstad m. fl.,

dels motionen II: 1137, av herr Nordstrandh,

dels ock motionen II: 1139, av fru
Ryding och herr Hermansson.

I motionerna 1:987 och 11:1134 hade
anhållits, att riksdagen måtte vid
sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 31 i skrivelse till Kungl. Maj:t

1. uttala, att fyra år borde eftersträvas
som normalstudietid för avläggande
av doktorsexamen men att viss avvikelse
från nämnda studietid finge tilllåtas
på i motionerna angivna grunder,

2. tillkännagiva vad som i motionerna
anförts beträffande doktorandens
frihet att själv välja avhandlingsämne
och forskningsmetoder,

3. anhålla om utredning av frågan
om utformandet av en forskarkarriär
som vore anpassad till den nya forskarutbildningen
och som medgåve ett
bibehållande av forskningsvolymen i
minst nuvarande omfattning på i motionen
anförda grunder,

4. uttala, att laboratorer i fortsättningen
borde benämnas professorer.

I motionerna 1:990 och 11:1131 hade
yrkats, att riksdagen skulle

1. besluta, att studietiden fram till
doktorsexamen skulle kunna varieras
i enlighet med vad i motionerna anförts,
att doktorandstipendier skulle
utgå under den tid som ansvarigt lokalt
organ ansåge erforderlig för doktorsexamen
samt att en i princip obligatorisk
licentiatexamen skulle införas
efter cirka två års studier med dispensmöjligheter
för doktorander som direkt
siktade på doktorsexamen,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en skyndsam översyn av forskarkarriären,
om en översyn av professorernas
uppgifter inom utbildning
och forskning samt arbetsförhållanden
och om förslag angående ökade resurser
till forskarutbildning och forskarhandledning
efter skyndsam analys, genomförd
av berörda myndigheter, om
det reella resursbehovet.

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

I motionerna 1:991 och 11:1132 hade
föreslagits, att riksdagen skulle

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag beträffande
det fortsatta reformarbetet i fråga
om bland annat möjligheterna att
öka flexibiliteten i forskarutbildningen,
metoderna för urvalet av de studerande
som skulle släppas fram till forskarutbildning,
behovet och konstruktionen
av en mellanexamen, möjligheterna
att i ökad utsträckning avlasta
forskarna genom biträde av kvalificerad
personal samt planering för en
successiv ökning av resurserna för
handledning,

B. uttala,

1. att en fortsatt successiv ökning av
resurserna för handledning inom forskarutbildningen
vore ofrånkomlig,

2. att vid undervisningen utrymme
borde beredas även för den som ville
bedriva studier utan att vara antagen
som doktorand,

3. att möjlighet borde finnas för innehavare
av assistent- eller amanuenstjänst
till en i vissa fall mer än ettårig
förlängning av den eljest fyraåriga utbildningen,

4. att doktorandstipendium borde
kunna utgå under hela den tid som beräknades
åtgå för erhållande av doktorsexamen,

5. att under en övergångstid äldre
nästan färdiga licentiander och doktorander
icke borde tvingas övergå till
det nya systemet,

6. att möjligheterna att inrätta särskilda
forskarprofessurer i ökad utsträckning
borde utnyttjas,

C. 1. till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
för budgetåret 1969/70
under åttonde huvudtiteln anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 1 000 000 kronor förhöjt anslag av
4 400 000 kronor,

2. till Vissa kostnader för reformerad
forskarutbildning m. m. för budgetåret
1969/70 under åttonde huvudtiteln
anvisa erforderliga medel för 70 nya
extra ordinarie forskarassistenttjänster.

I motionen 11:1137 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala, att tidsåtgången för
avläggande av den nya doktorsexamen
icke ovillkorligen borde begränsas till
fyra år utan — under alla förhållanden
tills erfarenhet vunnits av ett hårt bundet
systems verkningar — med generell
flexibilitet kunna utmätas från fall
till fall.

I motionen II: 1139 hade anhållits,

att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 31 i princip måtte uttala
sig för att nuvarande licentiatexamen
och doktorsgrad borde ersättas
med en doktorsexamen med starkt begränsad
utbildningstid, varvid dock
reformens ikraftträdande borde uppskjutas
så att institutionerna och de
yngre forskarna själva kunde medverka
i utformningen av förslag till studieplaner,
varigenom flexibilitet i studietiden
medgåves,

att riksdagen måtte giva Kungl. Maj:t
i uppdrag att utforma ett förslag till
studiefinansiering som motsvarade i
motionen ställda krav, samt

att riksdagen måtte giva Kungl. Maj :t
i uppdrag att på grundval av diskussion
med och synpunkter från de direkt
berörda vid universiteten återkomma
med konkreta förslag rörande
resursfördelningen till forskarutbildningen,
varvid forskarutredningens förslag
om en fast relation mellan doktorander
och handledare i princip borde
accepteras.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte beträffande
studietiden för avläggande av doktorsexamen
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
I: 987 och II: 1134, I: 990 och II: 1131,
1:991 och 11:1132 samt 11:1137, de
sex förstnämnda motionerna såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad som förordats
i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 7 mars 1969,

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

2. att riksdagen måtte beträffande
assistenters och amanuensers studietid
för avläggande av doktorsexamen med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna I: 991 och II: 1132,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
som förordats i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna 1:990 och II:

1131, i vad de avsåge en obligatorisk
licentiatexamen,

b. avslå motionerna 1:991 och II:

1132, i vad de avsåge utredning och förslag
beträffande det fortsatta reformarbetet
i fråga om behovet och konstruktionen
av en mellanexamen,

4. att riksdagen måtte beträffande
tidpunkten för ikraftträdandet av nya
bestämmelser för forskarutbildning
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionen II: 1139, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad som förordats
i statsrådsprotokollet,

5. att riksdagen måtte beträffande
äldre licentianders och doktoranders
övergång till det nya utbildningssystemet
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I:
991 och II: 1132, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad som anförts i statsrådsprotokollet,

6. att riksdagen måtte beträffande
utrymme i undervisningen för den som
ville bedriva studier utan att vara antagen
till doktorand med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 991 och II: 1132, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad som förordats
i statsrådsprotokollet,

7. att riksdagen måtte beträffande
den tid under vilken doktorandstipendium
enligt det nya systemet skulle få
innehavas med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
1:990 och 11:1131 samt 1:991 och II:
1132, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad som anförts i
statsrådsprotokollet,

8. att riksdagen måtte beträffande
förordnandetidens längd för docenter

och möjligheten att erhålla omförordnanden
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
1:985 och 11:1136 samt 1:986 och II:
1133, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad som anförts i
statsrådsprotokollet,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:986 och 11:1133 om förändring
av samtliga forskardocenttjänster
och vissa docenttjänster till ordinarie
tjänster som biträdande professor
samt om anvisande av medel för täckande
av kostnaderna för en dylik förändring,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:985 och 11:1136, i vad de avsåge
ändrad tjänstebenämning för kliniska
lärare,

11. att riksdagen måtte beträffande
ändring av tjänstebenämningen för laboratorer
in. fl. med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 987 och II: 1134, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad som anförts i
statsrådsprotokollet,

12. att riksdagen måtte beträffande
utnyttjandet av universitetslektorer i
forskarhandledningen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:989 och 11:1135 godkänna
vad som anförts i statsrådsprotokollet,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 988 och II: 1138 om inrättande
av forskarassistenttjänster,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 991 och II: 1132, i vad de avsåge
inrättande av forskarprofessurer,

15. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer i övrigt för forskarutbildning
och forskarkarriär m. m. som förordats
i statsrådsprotokollet,

16. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om grupplivförsäkring
för innehavare av doktorandstipendium,

17. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 987 och II: 1134 samt
1:990 och 11:1131, samtliga motioner

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. ta.

såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört om fortsatta överväganden
i fråga om forskarkarriären,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 987 och II: 1134, i vad de avsåge
doktorandernas frihet att välja avhandlingsämne
och forskningsmetoder,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:990 och 11:1131, 1:991 och
11:1132 samt 11:1139, samtliga motioner
i vad de avsåge utredning och förslag
om resurserna för forskarutbildningen,
ävensom motionerna I: 991 och
II: 1132, i vad de avsåge ett uttalande
att en fortsatt successiv ökning av
nämnda resurser vore ofrånkomlig,

20. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 990 och II: 1131, i vad de avsåge
en översyn av professorernas uppgifter
inom utbildning och forskning
samt arbetsförhållanden,

21. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 991 och II: 1132, i vad de avsåge
utredning och förslag beträffande
det fortsatta reformarbetet i fråga om
metoderna för urvalet av studerande
och avlastande av forskarna genom biträde
av kvalificerad personal m. m.,

22. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1139, i vad den avsåge förslag
till studiefinansiering,

23. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:991 och 11:1132,
i vad de avsåge medelsanvisningen, för
budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa

a. till Vissa kostnader för reformerad
forskarutbildning m. m. ett förslagsanslag
av 3 878 000 kronor,

b. till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
ett anslag av 3 400 000 kronor,

24. att riksdagen måtte till Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1969/70 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
10 212 000 kronor.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1, beträffande studietiden för avläggande
av doktorsexamen, av herrar Per
Jacobsson (fp), Ottosson (m), Nyman
(fp), Wallmark (m), Thorsten Larsson
(ep), Wirtcn (fp), Bohman (m), Mattsson
(ep), Nordstrandh (m), Kållstad
(fp), Sjönell (ep) och Westberg i Ljusdal
(fp), vilka ansett, att utskottet bort
uttala sig för att en större variation
i studietidens längd borde medgivas än
som förutsattes i propositionen och att
därför utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande studietiden för avläggande
av doktorsexamen i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och motionerna 1:987
och 11:1134, 1:990 och 11:1131, 1:991
och II: 1132 samt II: 1137, de sex förstnämnda
motionerna såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad reservanterna förordat
;

2, beträffande assistenters och amanuensers
studietid för avläggande av
doktorsexamen, av herrar Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Nyman (fp),
Wallmark (m), Thorsten Larsson (ep),
Wirtcn (fp), Bohman (m), Mattsson
(ep), Nordstrandh (m), Kållstad (fp),
Sjönell (ep) och Westberg i Ljusdal
(fp), vilka ansett, att utskottet bort uttala
sig för att en större variation borde
medgivas än som förutsattes i propositionen
och att därför utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
assistenters och amanuensers studietid
för avläggande av doktorsexamen i anledning
av motionerna 1:991 och II:
1132 som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

3, beträffande införandet av en mellanexamen,
av herrar Ottosson (m),
Wallmark (m), Bohman (m) och Nordstrandh
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort lyda

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:990 och 11:1131 samt 1:991
och II: 1132, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört om införande av en mellanexamen; 4,

beträffande resurserna för den föreslagna
reformens genomförande, av
herrar Per Jacobsson (fp), Ottosson
(in), Nyman (fp), W altmark (m),
Thorsten Larsson (ep), Wirtén (fp),
Bohman (m), Mattsson (ep), Nordstrandh
(m), Källstad (fp), Sjönell
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp), vilka
ansett, att utskottet bort uttala sig
för en ökning av resurserna och att
därför utskottets yttrande i viss del
bort hava den avfattning, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under 19 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 990
och 11:1131, 1:991 och 11:1132 samt
11:1139, samtliga motioner i vad de
avsåge utredning och förslag om resurserna
för forskarutbildningen, ävensom
med bifall till motionerna 1:991 och
II: 1132, i vad de avsåge ett uttalande
att en fortsatt successiv ökning av
nämnda resurser vore ofrånkomlig,
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

5, beträffande medelsanvisningen för
nästa budgetår, av herrar Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Nyman (fp),
W allmark (m), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Bohman (m), Mattsson
(ep), Nordstrandh (m), Källstad (fp),
Sjönell (ep) och Westberg i Ljusdal
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet
bort under 23 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
991 och 11:1132, i vad de avsåge medelsanvisningen,
för budgetåret 1969/
70 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa

m. m.

a. till Vissa kostnader för reformerad
forskarutbildning m. m. ett förslagsanslag
av 4 978 000 kronor,

b. till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
ett anslag av 4 400 000 kronor.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras andra lagutskottets
utlåtande nr 55 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 20; yrkanden
beträffande sistnämnda båda utlåtanden
skulle dock framställas först
sedan respektive utlåtande föredragits.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Den högre utbildningen
har stått i centrum för vårriksdagens
reformarbete inom utbildningssektorn.
Vi har tidigare godtagit det mycket omdiskuterade
PUKAS-förslaget angående
grundutbildning vid universiteten. I dag
gäller det den kvalificerade akademiska
utbildningen, som främst avser forskarutbildningen.
Förslaget har inte tilldragit
sig tillnärmelsevis lika stort intresse
i den allmänna debatten som PUKAS,
men trots det kommer dagens beslut att
ha en avgörande betydelse för samhällets
utveckling inom varje sektor.

Tillgång på skickliga forskare är en
av grundförutsättningarna för att vi
skall lyckas utveckla framtidens samhälle
till något som är bättre än dagens.
Motsvarar då förslaget de högt ställda
fordringarna? Svaret måste bli nej. Alla
är överens om att det beslut vi skall
fatta om en stund endast är ett första
steg mot en förbättrad forskarutbildning.
Steget är i fråga om den principiella
delen av hygglig längd, men i
fråga om resurstilldelningen är det
knappast mer än en fot-för-fot-marsch
mot en förbättring.

Den kvalificerade universitetsutbildningen
i Sverige avviker i sin nuvarande
utformning från det internationella
mönstret. I det föreliggande förslaget,
som bygger på 1963 års forskarutredningsbetänkande
från 1966, sker ett när -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

mande till andra västländers universitetsutbildning.
Nuvarande licentiatexamen
och doktorsgrad förs samman till
en examen, doktorsexamen. Normalstudietiden
för att avlägga denna skall
vara fyra år efter grundexamen. Motsvarigheten
i det nu gällande systemet
är närmast licentiatexamen. I utbildningen
skall ingå ett kvalificerat examensarbete
men mindre omfångsrikt än
de nuvarande doktorsavhandlingarna.
Enligt propositionen bör doktorsavhandlingen
ses »endast som ett etappmål
och inte som ett livsverk. Individens
väsentligaste vetenskapliga insatser
bör normalt kunna väntas komma
efter utbildningsperioden och inte som
ett led i utbildningen».

Vi har från folkpartiets sida accepterat
principen om en fyraårig normalstudietid,
men vi tycker att propositionens
och utskottsmajoritetens förslag
låser studietiden alltför dogmatiskt till
de fyra åren. Längre tid än fyra år
bör enligt propositionen inte accepteras
annat än i undantagsfall. Det skall enligt
utskottsmajoriteten uppfattas som
en precisering med betydelsen att längre
tidsöverdrag bör bli mycket ovanliga.
Oppositionen har i en gemensam
reservation med beteckningen 1 hävdat
att det blir nödvändigt med en mer generös
bedömning av fyraårsregeln.
Olika skäl kan motivera en större flexibilitet
i systemet, vilket också påpekats
från många olika håll. Svårigheten att
på planeringsstadiet mer exakt ange
tidsåtgången för en forskningsuppgift,
beroende av exempelvis ämnets karaktär,
borde vara påtaglig för envar. Speciellt
nödvändigt torde det vara med en
större flexibilitet under introduktionen
av det nya systemet, i all synnerhet som
de nu föreslagna personella och materiella
resurserna av alla bedöms som
otillräckliga för reformens fullföljande.
Vi har i reservationen hävdat att med
en hård bundenhet till tidsregeln riskerar
man både en försämring av den
forskning som doktoranderna bedriver

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 21

och en minskning av den totala forskningsvolymen.

Vi har i konsekvens med detta resonemang
menat att samma flexibilitet
måste gälla för innehavare av assistentoch
amanuenstjänster. Enligt propositionen
medges en förlängning av deras
studietid med ett år som kompensation
för de arbetsinsatser de utför på sin
institution. För denna kategori studerande,
och kanske speciellt för den, blir
påfrestningarna under uppbyggnadsskedet
stora, och därför blir deras egna
studieinsatser trängda. Vederbörande
myndighet skall, som förordas i reservation
2, då kunna medge dispens relativt
generöst från den angivna normalstudietiden
på fem år.

Den effektivering och förkortning av
studietiden fram till doktorsexamen
som föreslås kräver enligt forskarutredningen
att en genomtänkt, systematiskt
planerad utbildningsgång med ökad undervisning
och handledning lägges upp
för i princip varje enskild doktorand.
Utredningen beräknar att varje handledare
skall handleda fem å sex doktorander.
Departementschefens uttalande
på den här punkten lyder:

»Utbyggd handledning är enligt min
mening en grundläggande förutsättning
för att målet för forskarutbildningen
såväl kvalitativt som tidsmässigt skall
kunna nås.»

Den här av utbildningsministern klart
uttalade förutsättningen för att reformen
verkligen skall bli värd att kallas
reform följs inte upp så att de nödvändiga
resurserna ställs till universitetens
förfogande i den etapplösning som nu
föreslås.

Forskarutredningen förordade en förstärkning
på handledarsidan med 20—
30 miljoner kronor. I propositionen föreslås
en uppräkning med endast ett
fåtal miljoner, omkring fem miljoner.
Självklart är det omöjligt att ens komma
i närheten av utredningsförslaget
om fem ä sex doktorander per handledare
med de nu föreslagna resurserna.

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

I stället blir medeltalet betydligt högre,
omkring 20, och vid vissa institutioner
kommer antalet doktorander per handledare
att bli ända upp till omkring 50.

Herr talman! Låt mig säga att jag
finner det anmärkningsvärt att regeringen
varit så återhållsam med resursförstärkningen
på handledarsidan,
när den samtidigt uttalat att det är själva
förutsättningen för reformen.

Nu finns det en del sätt att förbättra
läget något. Det mest radikala är naturligtvis
att spärra ut doktorander.
Man säger också klart ut i propositionen
att en begränsning av antalet studerande
i vissa fall kan bli ofrånkomlig.
Vi har i dag cirka 7 000 licentiander
och doktorander. Det torde bli
svårt att minska det antalet i ett skede
då behovet av folk med högt kvalificerad
utbildning ökar och då antalet med
akademisk grundexamen likaledes ökar.
Under det senaste årtiondet har antalet
studerande vid universitet och högskolor
tredubblats. Vad det kan bli fråga
om är endast en uppbromsning av den
fortsatta ökningen av antalet doktorander
genom utspärrning.

En annan väg som nämns i såväl utredning
som proposition är ett ökat
samarbete med institutioner och forskare
utanför den reguljära universitetsorganisationen.
Inom exempelvis industrin
finns en potentiell handledarkader
som kan bli oerhört värdefull för forskarutbildningen.
Men dessa och andra
åtgärder till trots har vi inom oppositionspartierna
sagt oss att en större
satsning på resurserna är nödvändig
redan från början, om man skall nå den
effektivering och förkortning av studietiden
fram till doktorsexamen som är
målsättningen för reformen.

Vi har därför i reservation 5 föreslagit
en uppräkning av anslaget med ytterligare
2,1 miljoner kronor. Men även
detta belopp räcker endast till en första
etapp, och en fortsatt förstärkning blir
nödvändig under de kommande budgetåren.
En noggrann analys av behoven
är nödvändig för att resursförstärk -

ningen skall bli utnyttjad på effektivast
möjliga sätt.

Med hänvisning bl. a. till arbetsmarknadens
behov föreslog forskarutredningen
en frivillig mellanexamen efter två
års studier. Remissinstanserna har i
stort sett tillstyrkt förslaget, men departementschefen
anser sig inte nu
kunna förorda mellanexamen utan menar
att behovet av denna examen närmare
bör undersökas. En av svagheterna
med propositionen är att den så ensidigt
tar sikte på forskarutbildningen.
Otvivelaktigt finns det ett stort behov
av personal med en mer kvalificerad
akademisk utbildning utöver grundexamen
men utan att fördenskull vara inriktad
på forskningsuppgifter. Behov av
sådana akademiker föreligger säkert
inom näringslivet och för många service-
och vårdfunktioner. Beslut om en
mellanexamen kommer därför mycket
snart att visa sig behövas.

Vi har från folkpartiets sida motionsvägen
förordat — i likhet med som jag
nyss nämnde flertalet remissinstanser
— att mellanexamen ytterligare utredes
och införes i det nu föreslagna utbildningssystemet.
Vi har emellertid inte
reserverat oss på denna punkt, då vi
tycker oss ha uppnått en förbättring
av majoritetens skrivning i så hög grad
att vi enligt vårt önskemål kan emotse
att skyndsamma överväganden kommer
till stånd om en yrkesinriktad mellanexamen
efter grundexamen och att förslag
därom förelägges riksdagen för
beslut kanske —■ delvis i varje fall —
redan nästa år.

Jag har redan nämnt att en viss utspärrning
blir nödvändig. Alla som
önskar få doktorandstipendium kommer
på grund av de knappa resurserna
inte att kunna få det. Då uppstår den
intrikata frågan om hur urvalet skall gå
till. Det är förvånande hur lätt departementschefen
glider förbi detta problem.
I propositionen konstateras bara lakoniskt
»att berörd institution får ansvara
för urvalet bland de sökande». Det
sägs vidare: »Hur urvalsförfarandet

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

skall närmare utformas bör prövas mot
bakgrund av bl. a. resultaten av pågående
försöksverksamhet med nya former
av samverkan mellan lärare och studerande
inom ramen för den s. k. universitetsdemokratin.
» Universitetskanslersämbetet
får så i uppdrag att meddela
bestämmelser. Många frågar sig vilka
kriterier för urvalet som föresvävat det
ansvariga statsrådet vid utformningen
av dessa rader. Om inte förlåten lyfts
undan vid dagens debatt får vi fortsätta
att undra ytterligare en tid.

Det nya systemet föreslås träda i kraft
den 1 juli i år. Det har accepterats av
ett enigt utskott. Men det är klart att
när beslutet fattas en och en halv månad
före ikraftträdandet, blir tidspressen
påfrestande i all synnerhet som
samtidigt PUKAS-förslaget skall introduceras.

Det sägs också klart ut att läroplanerna
kommer inte mer än till dels vara
klara till hösten 1969 och att provisoriska
studieplaner därför får tillämpas
under en tvåårsperiod. Under dessa omständigheter
blir naturligtvis övergångsperioden
besvärlig. Det gäller inte
minst de nuvarande licentianderna och
doktoranderna som just börjat sina studier
enligt det nu gällande systemet.
Skall de gå över till det nya systemet
eller inte? Hur kommer studiefinansieringen
att ordnas för dem? Hinner de,
om de fortsätter enligt det nu gällande
systemet, bli färdiga inom den tidrymd
som medges dvs. till och med läsåret
1970/71 för licentiander och 1973/74
för doktorander? Och vad händer om sa
inte är fallet? Man bör vid bedömningen
av dessa tidsmarginaler ha klart för
sig att den genomsnittliga studietiden
fram till licentiatexamen på senare tid
varit fyra år. Vi har i vår motion påpekat
att de här gruppernas studiesituation
måste bevakas och att övergångsbestämmelser
bör utfärdas som gör övergången
så mjuk som möjligt. Detta har
också understrukits av utskottet.

Den mest omdiskuterade delen av

forskarutredningens förslag är avsnittet
om forskarkarriären. Remissinstanserna
har varit övervägande kritiska.
Departementschefen har inte heller
accepterat förslaget utan föreslår endast
jämkningar i det nuvarande systemet.
Problemet med balansgången mellan
behovet av växling av befattningshavare
och en acceptabel trygghet för
de anställda kvarstår således i stort
sett olöst. Utskottet har enats om att
allteftersom erfarenhet vinnes av det
nya systemet forskarkarriären tas upp
till nym överväganden. Jag förutsätter
att den översynen kommer i gång så
snabbt som möjligt.

Vi har således enats i den här huvudfrågan,
men det finns anledning att fästa
uppmärksamheten på några detaljspörsmål.

Först titelfrågan biträdande professor.
Ingen av oss i utskottet tycker att
den nya beteckningen är välfunnen för
dem som nu har titeln laborator, observatör,
preceptor eller prosektor. Ordet
biträdande leder tanken till en annan
funktion än den som de här befattningshavarna
liar. De är inte biträdande utan
tjänstemän med ett självständigt kompetensområde.
Vi har i utskottet accepterat
att titeln kommer till användning
nu, men titelfrågan bör tas upp till förnyad
prövning samtidigt som forskarkarriären
ses över. Personligen tycker
jag att man kan låta ordet biträdande
utgå och inrätta professorstjänster på
olika lönenivåer. Den lösningen förekommer
i en rad andra statliga lönesammanhang
och borde kunna vara tilllämplig
även här.

I utskottets paketlösning om en förnyad
prövning av forskarkarriären ingår
också ett motionsyrkande från vårt
håll om att principen med inrättande av
särskilda forskarprofessurer kommer
till utnyttjande i ökad utsträckning.
Det har omvittnats från många håll att
mycket högt kvalificerade forskare blir
så hårt bundna av de organisatoriska
och administrativa arbetsuppgifterna

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

som åläggs en professor att forskningen
kommer alldeles för mycket på undantag.

Helt nyligen har en undersökning,
utförd av professor Erik Dahl, presenterats
som visar att genomsnittsprofessorn
kan ägna endast 19 procent av sin
arbetstid åt huvuduppgiften forskning.
Den andra huvuduppgiften, undervisningen,
får 40 procent, och ungeför lika
mycket tid går åt för administration
och liknande. Undersökningen visar
också att professorernas forskningsarbete
i stor utsträckning förlägges till
deras fritid. Vi tror således att inrättande
av forskningsprofessurer är en princip,
som kan medföra ett bättre utnyttjande
av den forskningspotential vi har
till vårt förfogande och att den därför
bör användas i större utsträckning.

Herr talman! Numera är det modernt
att ropa efter forskning i nästan alla
sammanhang —■ i tid och otid. Man kan
våga påståendet att det råder en viss
övertro på forskningen. Men även om så
kan vara fallet ibland är det ändå obestridligt
att nya forskningsrön har ungefär
samma verkan som den fallande
stenen på vattenytan. Effekterna av den
tillförda kunskapen sprider sig som
ringarna på vattnet. Ibland tillförs debatten
närliggande forskningsrön med
motstridigt innehåll, och då uppstår
brytningar såsom svallvågor i kollisionskurs.
Effekten kan ibland vara utjämnande
och resultatet blir stiltje, men
lika ofta förstärker vågorna varandra,
och då uppstår bränningar med stor
kraft. Forskningens helhetseffekt är obestridligen
ändå den att ökad kunskapsmängd
och större insikter möjliggör
framflyttning av positionerna på alla
områden. Det är därför av stor betydelse
att vår utbildning av forskare förbättras.
Det nu föreliggande förslaget förefaller
vara riktigt i huvudprinciperna.
Synd bara att regeringen endast orkat
med att vid det här tillfället göra det
till en skalreform som kräver att ett
materiellt innehåll i form av betydligt
större resurser tillföres universiteten

och högskolorna under de närmaste
budgetåren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 4 och 5.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Avsikten var från början
att den här propositionen skulle behandlas
i kamrarna nästa onsdag, men
det visade sig bli ett problem, eftersom
det ansvariga statsrådet då skulle befinna
sig i Paris och där hålla ett enligt
egen bedömning viktigt anförande.
Detta har inneburit betydande svårigheter
för andra avdelningen att få fram
utskottsutlåtandet i tid. Och det har
inneburit alldeles speciella svårigheter
för reservanterna att hinna med att utforma
sina reservationer nästan »på
nolltid» för att tillmötesgå det ansvariga
statsrådet. Vad jag nu sagt får inte
uppfattas som underskattning eller ringaktning
av statsrådet Moberg, som nu
befinner sig här i kammaren. Jag är
nämligen övertygad om att han är minst
lika väl insatt i dessa saker, men det
innebär en ytterst anmärkningsvärd
hantering av ärendet från det statsråd
som undertecknat propositionen att
icke åstadkomma den lilla planeringen
att han har möjlighet att befinna sig
i denna kammare när ärendet handlägges.
Jag vill, herr talman, säga detta
och få det antecknat till protokollet.
Statsrådet Palme är ju det ansvariga
statsrådet för forskningsfrågor, enligt
vad man har sagt från regeringens sida.

Det har påståtts att propositionen legat
i utbildningsdepartementets skrivbordslådor
nästan ett år i väntan på
resurser som skulle ge den ett materiellt
innehåll; man erinrar sig den behandling
som statsrådet Wickman mötte
när han sökte få till stånd en ökning
av anslaget till styrelsen för teknisk utveckling.
I båda fallen har man kunnat
konstatera att möjligheterna att vinna
gehör hos finansministern för medel till
forskning tycks vara ytterligt begränsade.
Det är med mycket stort bekla -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

gande man noterar att ingen av herrarna
Wickman och Palme lyckats övertyga
regeringen om nödvändigheten av
konkret satsning på forskningen.

Problemen med utbildningsreformerna
från grundskolan och uppåt tycker
jag kan karakteriseras så att luften har
blivit tunnare efter hand som vi vandrat
uppåt i utbildningsnivåerna. När vi
nu har nått upp till den högsta nivån —
forskarutbildningen — förefaller syrebristen
ha blivit ganska besvärande.
Det materiella innehållet är, som jag
sade förut, utomordentligt klent.

Redan i början på 1960-talet kunde
man konstatera att en förändring måste
ske såväl beträffande utbildningstidens
längd som beträffande de faktiska
insatser vi behövde göra på forskarutbildningens
område. Dåvarande statsrådet
Edenman tillsatte år 1963 en forskarutredning.
En av dess huvuduppgifter
var att se över frågan om utbildningstidens
längd och att undersöka
vilka resurser som erfordrades i samband
härmed. En annan huvuduppgift
var att lösa forskarkarriärens problem.
Utredningen tog relativt god tid på sig
och blev inte färdig förrän i slutet av
år 1966. Man kan konstatera att under
den perioden antalet studerande på
högstadienivån har ökat med ungefär
150 procent; givetvis är ökningsprocenten
litet olika inom de olika ämnesområdena.
Antalet avlagda licentiat- och
doktorsexamina har ökat med 80 å 90
procent. Det är alltså en utomordentligt
kraftig expansion som har skett. Också
efter den tid då denna statistik avslutades
— någon gång under år 1967 —
har en fortsatt utveckling ägt rum på
detta område. Det är alltså klart dokumenterat
att en reform är erforderlig.

Det är i och för sig inte någon sensation
att vi i utskottet har enats om en
riktlinje för forskarutbildningen på ungefär
fyra år. Redan i direktiven för
forskarutredningen angavs en sådan
riktlinje, och den torde ha i stort sett
accepterats av den vetenskapliga världen
med hänsyn till de erfarenheter vi

har från främmande länder. De ledande
västländerna ■— framför allt har väl
USA härvidlag varit mest vägledande,
i varje fall för forskarutredningen —
har en forskarutbildningstid på ungefär
fyra år, men för att utbildningen skall
kunna begränsas till en så pass kort period
krävs dels en ordentlig handledning
för forskaren, dels — såsom också
utredningen framhåller — att doktorsavhandlingen
inte betraktas som ett
livsverk utan som en etapp på vägen
till vidare mål.

Kan vi alltså vara överens om att en
forskarutbildning byggd på en grundnivå
av fyra år är ett lämpligt och rimligt
mått så skiljer vi oss beträffande
tillämpningen. Det råder, tycker jag,
nästan en principiell skillnad mellan
regeringens sätt att handla i dessa sammanhang
och vår syn på frågan. Det
gäller i lika hög grad lågstadieundervisningen
på den akademiska nivån, beträffande
vilken i princip fastslagits att
utbildningen skall ta tre år. Lika tokigt
kan man väl säga att det är vad gäller
forskarutbildningen, måhända ännu tokigare,
när man beträffande denna nivå
anger att utbildningen skall ta fyra år.
Detta tyder på en såvitt jag kan se
bristande förståelse för forskarnas synpunkter
och en antingen bristande vilja
eller bristande förmåga att inse forskningens
komplexitet. Att praktiskt taget
alla forskare och forskningsinstitutioner
har uttalat sig mot en sådan
stark fixering har tydligen icke i någon
nämnvärd grad påverkat utbildningsdepartementets
ställningstagande. Jag finner
det rätt anmärkningsvärt att man
har handlat på detta sätt. Jag kan mycket
väl förstå att man vill genomföra
en stor och betydelsefull reform — och
det innebär i realiteten denna proposition,
även om det inte pratas lika mycket
om den som om UKAS, MJUKAS
och PUKAS. Detta är otvivelaktigt en
av de viktigaste reformerna, därför att
— det tror jag även statsråden är överens
om ■— grunden för hela utbildningsväsendet
på alla nivåer är en vettigt

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär
upplagd forskarutbildning och en tillräckligt
omfattande forskning.

Vi kan alltså inte finna det möjligt
att fastställa en fixerad tid för alla ämnen,
för alla fakulteter. Av det skälet
har vi antecknat en reservation och jag
tror, herr talman, att det i praktiken
skall visa sig att reservanterna kommer
att få rätt. Om en forskare med säkerhet
vet att han måste vara klar inom
fyra år från det han startar, så kommer
forskningens omfång och även kvalitet
att sjunka avsevärt. Man måste skaffa
sig en så betydande säkerhetsmarginal
att värdet av de avhandlingar som kommer
att produceras blir utomordentligt
ringa.

Statsrådet har med full rätt i propositionen
talat om det mycket värdefulla
forskningsarbete som bedrivs för närvarande
vid våra universitet, om alla
högt uppskattade och internationellt erkända
arbeten. Vi reducerar dem nu
medvetet upp till den nya doktorsexamensnivån,
men förutsätter givetvis att
forskningen kommer att fortsätta. Då
är jag inne på den totala forskningsvolymens
problem. Den frågan har propositionen
över huvud taget inte berört,
medan däremot ytterligt tunga och ansvariga
remissinstanser mycket klart
sagt ifrån att även om forskningsutredningens
totala förslag genomförs kommer
det att innebära en krympning av
den totala forskningsvolymen. Jag tror
att exempelvis konjunkturinstitutets
analys i det här sammanhanget är ganska
typisk för ett stort antal tungt vägande
remissinstansers uppfattning;
och detta kan man givetvis inte bortse
från. Forskningsvolymen är ju en funktion
av det totala antalet forskare som
finns, och de begränsningar som nu föreslås
i propositionen innebär ofrånkomligt
en krympning av volymen.

Tekniska forskningsrådet gjorde för
ett antal år sedan på uppdrag av långtidsutredningen
en framåtsiktande bedömning
av forskningsvolymen ■— den
tänkbara erforderliga forskningsvolymen
här i landet. Man konstaterade då

m. in.

att om man inte endast följde bruttonationalproduktens
utveckling och höll en
oförändrad procentandel av denna i
forskningen utan också försökte närma
sig den internationella nivån, så skulle
det innebära en betydande ökning av
antalet personer som ägnade sig åt
forskning.

Forskarutbildningen är nyckeln till
forskningen. Utan en tillräckligt omfattande
forskarutbildning får vi heller
inte någon tillräckligt omfattande forskningsvolym.
Jag är angelägen att stryka
under det därför att detta faktum kanske
är det mest negativa och det mest
allvarliga i samband med den här propositionen.
Det är alltså inte principerna
i och för sig som vi behöver slåss
så mycket om, utan sättet att genomföra
reformen.

I konsekvens med de begränsade resurser
som ställs till förfogande har departementschefen
också — och det är
en väsentlig nyhet — infört spärrar.
Det är inte bara spärrar som kan bero
på brist i antalet handledare utan det
är faktiskt också behovsspärrar. Vi
har inte reagerat mot detta utan accepterat
en viss spärr. Jag tycker att man
har skäl att stryka under att det kan
vara nödvändigt med behovsspärrar,
nämligen där forskarutbildningen tenderar
att så svälla ut över sina bräddar
att det inte synes bli möjligt att sysselsätta
dessa människor inom de adekvata
arbetsområdena när de är färdiga med
sin utbildning. Genom att utskottet på
den punkten har varit totalt enigt har
kanske detta i och för sig ytterst betydelsefulla
ställningstagande kommit
bort i den offentliga debatten.

Jag skall återkomma till resursfrågan
sedan, men jag vill först gå in på den
andra stora fråga som forskarutredningen
hade att utreda, nämligen forskarkarriären
och otryggheten för forskarna.
Denna fråga är mycket komplicerad
och utomordentligt svår att lösa. Forskarutredningen
gjorde ett försök. Den
som kanske inte fram till den mest lyckade
lösningen och det visade sig också

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

att dess förslag i stort sett kritiserades
sönder av remissinstanserna.. Detta har
departementschefen tagit hänsyn till
och därför inte lagt fram något förslag
i enlighet med forskarutredningens
riktlinjer. Men, vad värre är, han har
inte lagt fram något förslag alls! Han
har gjort små justeringar av det nuvarande,
ytterst otillfredsställande systemet
och sedan låtit det hela vara därmed,
trots att enligt direktiven till 1963
års forskarutredning analys av och förslag
om forskarkarriären var en av de
viktigaste frågor man hade att handlägga.

Nu har avdelningen enhälligt funnit
att man inte bara kan nonchalera detta
problem utan önskat ge en mening till
känna för Kungl. Maj:t. Jag vill endast
understryka vad herr Wirtén sade,
nämligen att det är angeläget att dessa
frågor snarast ses över. Inom problemkomplexet
ryms en rad frågor, som tagits
upp till diskussion i olika motioner,
bl. a. från vår sida när vi tagit upp
problemet med professorernas arbetsfördelning
och arbetsbörda. Den är inte
rimligt avvägd längre med tanke på
hur tjänsterna varit inrättade från början.
Personligen vill jag ge uttryck för
den tanken att det kan finnas skäl att
även ur andra synpunkter göra en
översyn av professorsinstitutionen för
att se om den är ändamålsenlig i dagens
moderna utbildnings- och forskningssamhälle.
Det kan tänkas att konstruktionen
av dessa tjänster inte uppfyller
dagens krav. Hela problemkomplexet
ryms dock inom det område
där utskottet önskat ge sin mening till
känna för Kungl. Maj:t. Det finns således
skäl att förmoda att denna fråga
kommer att övervägas ganska raskt1.

Jag vill sedan gå över till resurserna.
Därvidlag har fogats en reservation
vid utskottsutlåtandet, vilken dels
anvisar ytterligare medel, dels begär
en fortsatt analys. När vi anslutit oss
till förslaget om en konkret ökning av
medlen till forskarutbildningen är det
inte att bedöma som att vi anser att så

här mycket mer behövs för att klara
denna reform. Vi har närmast gjort det
för att visa att vi omgående vill vara
med om att anvisa något mer än man
hittills gjort. Det viktigaste i detta sammanhang
är att vi nu får en analys
genomförd institutionsvis så att vi kan
bedöma vilka ytterligare forskarliandlednings-
och utbildningsresurser som
är erforderliga för att i varje fall behålla
forskningsvolymen vid dess nuvarande
nivå. Därefter får vi givetvis
bedöma i vilken omfattning vi har ekonomiska
möjligheter att hålla denna
nivå. Forskarutredningen hade räknat
fram vad dess totala förslag skulle kosta
att genomföra — det blev någonting
i storleksordningen drygt 60 miljoner
kronor. Detta förslag är självfallet inte
helt jämförbart med det som lagts fram
i propositionen, eftersom man där gått
in för ett något annorlunda utformat
system. Beloppet antyder dock problemets
storleksordning ekonomiskt sett.
Men då är att märka att forskarutredningen
hade förutsett en oförändrad
tillströmning till forskarkarriären, och
det är kanske en något osannolik bedömning.
Alla skäl talar för att det
skall bli en fortsatt ökad tillströmning
och därmed självfallet också krav på
ännu mera medel. Denna utveckling får
ställas mot det fåtal miljoner som departementschefen
har lyckats utverka.

Det är mycket egendomligt när man
säger att detta skall ske etappvis. Jag
har hela tiden frågat mig vad som avses
med etappvis. Menas därmed att i
början var femte forskare skall få stöd
och att efter hand som resurserna växer
var fjärde, sedan var tredje och varannan
kan få hjälp? Eller skall var och
en som kommer in i forskarkarriären
ha full tilldelning av utbildning och
handledning, varigenom spärrarna
drabbar alldeles osedvanligt hårt? Det
skulle betyda att vi kanske i realiteten
inte kunde ta emot särskilt många. Eller
är det meningen att man skall ta
ifrån forskarhandledarna strängt taget
all den egenforskning som de nu ägnar

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

sig åt och att de efter hand som vi tillför
ytterligare resurser kan börja ägna
mera tid åt forskning och litet mindre
åt handledning? Vad innebär egentligen
en etappreform? Det blir ju ingen
förändring av utbildningstidens längd.
Den är redan från början satt till fyra
år, och den ordningen skall genomföras
nu från den 1 juli.

De äldre studerande —- det rör sig
om 7 000 personer, har man sagt — utgör
ett problem för sig. Utskottet har
varit helt medvetet om de betydande
övergångssvårigheter som måste uppstå
för dessa 7 000 licentiander och doktorander.
I vilket sammanhang skall de
gå över till ett nytt system? Om de
skall fortsätta enligt det gamla systemet,
på vad sätt kan de få fortsatt stöd
och hjälp? Andemeningen i propositionen
förefaller vara att stödet i första
hand skall ges till de nya. Men det betyder
ju, herr talman, att hela den
grupp som nu studerar nästan blir lämnad
åt sitt öde. Någon förstärkning eller
förbättring för den gruppens del
skulle det i realiteten inte bli.

Enligt tidningsuppgifter har statsrådet
Palme häromdagen meddelat SFS
att man skulle ha en mjukare övergång
från det gamla till det nya systemet än
vad universiteten tidigare hade uppfattat
att det skulle vara. Vi har den lilla
misstanken att den förändring som
gjorts av statsrådet Palme sammanhänger
med den skrivning utskottet
presterat i detta sammanhang. Det är
alltså det tillägg utskottet enhälligt
gjort som har resulterat i denna ändring.
I så fall är jag glad att det har
blivit något större uppmjukning av
övergången än som var tänkt ursprungligen
i propositionen.

Statsrådet säger att det kan finnas
behov av en mellanexamen av ungefär
den typ som forskarutredningen hade
föreslagit. Han är emellertid inte beredd
att nu ta ställning till denna fråga.
Han tänker sig också att det kan
finnas alternativa vägar, nämligen att
man läser vissa kurser utöver grund -

examen, vilket man får intyg på. Detta
kan väl ha lika stort saluvärde på marknaden
som en mellanexamen.

Jag är något förvånad över detta
ställningstagande. Behovet av en fördjupad
utbildning utöver den akademiska
grundexamen är såvitt jag kan
begripa ytterligt väl dokumenterat i
remissyttrandena. Vi har av detta och
flera andra skäl förordat en obligatorisk
mellanexamen. Om man undantar
den medicinska och veterinärmedicinska
utbildningen finner vi ett behov
för en sådan mellanexamen. Vidare
skulle en sådan vara utomordentligt
bra som ett etappmål, en gallringsstation.
En person skulle kunna stiga av
på denna station utan att behöva
stämplas som mindre väl lämpad för
direkt forskningsarbete av den art som
kommer att fordras för den nya doktorsexamen.

I första hand tänker jag dock på de
arbetsmarknadsmässiga synpunkterna.
Där är det inget bra alternativ att skaffa
sig ytterligare några kurser vid sidan
av grundexamen. Det primära är
att få en grundläggande forskningsteknisk
metodisk utbildning, som förslagsvis
en sådan här mellanexamen, som vi
har velat kalla för licentiatexamen,
skulle innebära.

Jag tror att detta för svenskt näringsliv
skulle vara en verkligt stor tillgång.
Näringslivet har klart dokumenterat sin
rädsla, jag skulle nästan vilja säga sin
motvilja mot att anställa vetenskapligt
utbildad personal. Man har sagt att de
skaffat sig sådana vanor att det är
svårt att foga in dem i de arbetsmetoder
näringslivet har. Det har gjorts en
rad enkäter i denna fråga, och de har
varit rätt entydiga. Däremot har näringslivet
varit intresserat av att få
människor med en forskningsteknisk
utbildning. De skulle verkligen kunna
bidra till det fortsatta utvecklingsarbetet
inom näringslivet.

Nu talar jag, herr statsråd, inte bara
om teknikerna. Om man skall tala om
svaga sidor i svenskt näringsliv gäl -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

ler det bland annat marknadsföringssidan.
Sverige har alltid haft ett rykte
att tekniskt vara bland de främsta nationerna.
Vi har en utomordentligt
stark teknisk grund att bygga på, och
den lever vi högt på. Vår marknadsföringssida
däremot är svag, och den
kanske blir än viktigare i den framtida
internationella konkurrensen och i det
framtida samarbetet. Det är alltså inte
bara på den tekniska sidan utan även
på en rad andra områden som en fördjupad
utbildning skulle vara till stort
gagn och kunna åstadkomma ännu bättre
resultat för svenskt näringsliv.

Remissinstanserna har ganska enhälligt
uttalat sig i fråga om en mellanexamen.
Vi har dock i reservationen
inte velat gå så långt som att riksdagen
nu skall besluta att införa en mellanexamen
och göra den obligatorisk. Vi
har inskränkt oss till att föreslå att
riksdagen uttalar sig för en mellanexamen.
Fortsatta överväganden bör
göras, och då får man också överväga
om examen skall vara obligatorisk eller
inte. Avgörande skall då vara värdet
att ha den som en avstigningsstation,
där vederbörande kan stanna i
sin utbildning med äran i behåll.

Jag uttalar den förhoppningen att
utbildningsdepartementet snabbt överväger
frågan om införande av en sådan
här mellanexamen.

Till slut, herr talman, vill jag instämma
i vad herr Wirtén sade beträffande
titelfrågan. Utskottet har också enhälligt
uttalat sig på den punkten.

Titeln biträdande professor är inte
bara otillfredsställande, utan också direkt
missledande. Den farhåga man har
hyst mot att låta samtliga få titeln professor
•—■ nämligen att det skulle medföra
krav på lika löneplacering — tror
jag är överdriven. Det blir nog inte
svårt att komma överens med löntagarorganisationerna
om att placera personer
med professors namn i två olika
lönegrader. Jag anser det nämligen värdefullt
att det finns två olika nivåer.
Vi bör inte införa tjänster som biträ -

dande professor, som skulle motsvara
den amerikanska beteckningen assistant
professor, utan vi bör ha en
tjänst motsvarande associate professor.
En sådan befattningshavare kan såvitt
jag förstår inte tituleras på annat sätt
än med titeln professor.

Herr talman: Med dessa motiveringar
ber jag att få yrka bifall till samtliga
reservationer vid detta utskottsutlåtande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Forskning utgör ju en
av förutsättningarna för mänskligt framåtskridande.
Det är därför klokt att vid
fördelningen av tillgängliga resurser
mellan skilda ändamål prioritera forskningen
högt. Samtidigt är det av utomordentligt
stor vikt att de som tänker
ägna sig åt forskning får en gedigen
utbildning. Annars kommer inte de resurser
som anslås till forskning att bli
så effektivt utnyttjade som man måste
kräva.

Det förslag till ny forskarutbildning
som förelagts riksdagen får i stort sett
anses vara godtagbart ur dessa synpunkter.
Större vikt än hittills kommer
att läggas vid vetenskaplig metodik och
redovisning, om förslaget genomförs.

Forskarens väsentliga insats bör göras
efter avslutad utbildning, framhålles
det i propositionen. I det avseendet
kommer den framtida forskarutbildningen
sålunda att mera överensstämma
med övrig utbildning. Till detta bör
dock observeras vad utskottet anför om
forskarnas karriärvägar, där man
konstaterar att anställning inom universitetsorganisationen
eller ute i näringslivet
bör vara normala företeelser.

Universiteten blir väl mindre och
mindre säte för forskningen, som nu
mera än tidigare sker även på annat
håll. Här uppstår svårigheter för en
riktig, levande kontakt mellan läroanstalter
och universitet å ena sidan
och det arbetande näringslivet å den
andra. Utskottet menar att möjlighet till

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

växlingar i anställning mellan båda dessa
områden bör finnas och anser att
allteftersom erfarenheter vunnits fortsatta
överväganden om forskarkarriären
bör ske.

Det måste också vara värdefullt att de
innovationer som sker i det praktiska
näringslivet på så sätt kan komma utbildning
och fortsatt forskning till godo.
Men frågan om trygghet i anställningen
för befattningshavare bör beaktas.

I en motion från vårt håll har vi tagit
upp frågan om tjänstetitel, men jag skall
inte särskilt uppehålla mig vid den frågan,
eftersom både herr Wirtén och herr
Wallmark har diskuterat den. Jag vill
bara säga att jag inte riktigt förstår
varför man här föreslår titeln biträdande
professor. Vi har i vår motion föreslagit
att alla befattningshavare i den
aktuella tjänsten skall få professors
namn. Vi finner också med tillfredsställelse
att utskottet, även om det inte
helt har kunnat biträda motionen, ändå
säger att titeln biträdande professor inte
är tillfredsställande. Utskottet avstyrker
visserligen motionens yrkande men tilllägger
att titelfrågan lämpligen kan tas
upp vid de överväganden om forskarkarriären
som utskottet uttalat sig för.

Såsom här tidigare sagts vill jag sedan
betona att utförandet i näringslivet
av gjorda forskningsrön givetvis är
mycket viktigt. Vi hoppas att den organisation
som beslutades härom året på
ett effektivt sätt skall fullgöra denna
uppgift. I vår tid med dess snabba tekniska
utveckling betyder det samtidigt
mycket för resultatet att utbildningen
av den arbetskraft som skall sköta nyheterna
blir så god som möjligt.

I princip kan det sägas att vi inom
utskottet uppnått enighet om den nya
forskarutbildningen. På några väsentliga
punkter råder det dock meningsskiljaktigheter.
Oppositionspartierna har
enats i fyra gemensamma reservationer.
Vi har dock inte kunnat ansluta oss till
moderata samlingspartiets reservation
om mellanexamen. Vi anser i motsats

till moderata samlingspartiet att vi kan
acceptera den gemensamma skrivning
utskottet här kommit fram till, nämligen
att det bör snarast övervägas hur
en eventuell mellanexamen bör ordnas.
Det anser vi vara ett lika starkt krav
som att begära en särskild utredning.
Behovet av en sådan prövning har ju
genom detta uttalande av utskottet klart
framhållits.

Mellan regeringspartiet och oppositionen
har dock större meningsskiljaktigheter
yppats i andra frågor, t. ex. om
hur lång tid det skall få ta att bli doktor.
I propositionen fastslås att studietiden
till doktorsexamen skall vara
fyra år efter grundexamen. Endast undantagsvis
finner departementschefen
det motiverat med längre studietid. Utskottsmajoriteten
får anses vara ändå
strängare än departementschefen, när
den framhåller att det skall vara mycket
ovanligt att fyraårsgränsen överskrides.
Varför denna skärpning i utskottsmajoritetens
skrivning? Den frågan vill jag
rikta till herr Mårtensson, som företräder
utskottets majoritet här i kammaren.
Det förefaller inte rimligt att föreskriva
en så strikt tidsgräns. Som det
nu är varierar den tid det tar att bli licentiat
och doktor avsevärt. Med den
föreslagna ordningen behöver det naturligtvis
inte bli så stora variationer.
Forskarstudierna avses huvudsakligen
komma att bedrivas på heltid. En utbyggnad
av handledningen förestår
och kraven på avhandlingen blir mindre
omfattande. Allt detta bör medverka
till att studietiderna för den nya forskarutbildningen
blir mer enhetliga.

Ändå återstår det en del osäkra faktorer
som gör det svårt att på förhand
säga att det hela kan klaras av på en
viss bestämd tid. Det rör sig ju om
forskning, och det ligger i sakens natur
att man inte kan veta allt på förhand.
En forskare kan knappast förutsäga
hur mycket arbete han måste lägga
ned på ett projekt för att nå det uppsatta
målet. Han kan stöta på saker och
ting som han inte alls har räknat med.

Onsdagen den 14 mai 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Å andra sidan kan moment som han
räknat med att få lägga ned mycket arbete
på måhända visa sig vara ganska
lätt avklarade. Även om man i forskarutbildningen
kan moderera dessa faktorer
kommer vi inte ifrån att det måste
vara mycket svårt att i förväg fastställa
studietiden.

Vidare kan man inte helt bortse från
forskarnas personliga läggning. Denna
kan grundlägga vissa skillnader i studietidens
längd. Även om den föreslagna
förstärkningen av handledningen kan
verka utjämnande i detta avseende kommer
de forskningsstuderande att ägna
sig åt självständigt arbete i sådan utsträckning
att personliga faktorer kommer
in i bilden.

Reservanterna har inte haft något
att invända mot att fyraårsregeln uppställes
som ett generellt riktmärke, men
de har menat att en mycket större flexibilitet
skulle medges än som förutsättes
i propositionen. Såsom framhålles i reservationen
kan det finnas en alldeles
särskild anledning härtill under en övergångstid
innan erfarenhet vunnits av det
nya systemet. Det finns därvid anledning
peka på osäkerheten i bedömningen
av hur stort antal doktorander man
kan räkna med vid den resurstilldelning
som nu förutsättes, på ovissheten om
hur man ämne för ämne kommer att bedöma
behovet av handledning och vilka
resurser man kommer att ha för att
tillgodose detta behov.

För dem som innehar assistent- och
amanuenstjänster föreslås i propositionen
en femårig utbildningstid. Med hänvisning
till det tidigare nämnda vill jag
här bara understryka att även för dessa
studerande bör större flexibilitet tilllåtas
vad avser studietidens längd. I
vissa fall kan två års förlängning behövas.
Bl. a. har vissa organisationer,
som uppvaktat utskottet, ansett detta.

Som jag tidigare antytt är det tänkt
att handledningen skall stärkas avsevärt
i den nya forskarutbildningen. Det
är naturligtvis nödvändigt för att man
under den nedskurna studietiden skall

få en god utbildning. Stora krav ställs
sålunda i fråga om forskarresurser. Mot
bakgrunden av det behov i detta avseende
som blir följden av den reformerade
forskarutbildningen får den förstärkning
som föreslås i propositionen dock
anses vara alltför blygsam. Hur stort
behovet kommer att bli under åren
framöver går dock inte att avgöra utan
närmare utredningar. Såsom framhålles
i reservation 4 är en omsorgsfull analys
av behovet ofrånkomlig för att riksdagen
under nästa och därpå närmast följande
år skall kunna fatta beslut om den
resurstilldelning som behövs för att
reformen skall bli vad den är avsedd
att vara. Utan en sådan analys torde det
inte vara möjligt att planera forskarutbildningen
på ett effektivt sätt. För att
utbildningen såväl för samhället som
för den enskilde skall bli så ändamålsenlig
och bra och resursutnyttjande som
möjligt måste man i god tid och så långt
det går sätta sig in i vilka behov som
föreligger. Därefter måste man se till
att de resurser som behövs verkligen
ställs till förfogande. Forskningen har
grundläggande betydelse för fortsatt
framåtskridande, och den får inte eftersättas
genom snål resurstilldelning.

Enligt vår uppfattning bör riksdagen
även för nästa budgetår bevilja större
anslag än Kungl. Maj:t har föreslagit. I
reservation 5 framhålles att vad som
föreslås i anslagshänseende i propositionen
i själva verket är — om man ser
det i relation till det uppställda målet
att införa en helt ny forskarutbildning
och förbättra forskarkarriären — så litet
att det finns risk för att reformen
stannar på papperet. Reservanterna föreslår
att till vissa kostnader för reformered
forskarutbildning m. m. anvisas
4 978 000 kronor, vilket är 1,1
miljon kronor mer än departementschefens
förslag, och till särskilda åtgärder
för forskarutbildning 4,4 miljoner
kronor, vilket är 1 miljon mer än som
föreslås i propositionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 4 och 5.

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Under den gångna säsongen
— jag medräknar då även höstriksdagen
— har riksdagen haft att ta
ställning till en rad genomgripande reformer
på utbildningens område.
Grundskolans högstadium har reformerats,
hela den gymnasiala utbildningen
bär stått under livlig debatt här i kammaren,
och vi har reformerat grundutbildningen
inom den största universitetssektorn,
den filosofiska fakulteten.
Det är konsekvent att vi nu fullföljer
detta ganska intensiva reformerande
med att sluta säsongen med forskarutbildningen.

Det finns en gemensam tendens hos
alla dessa reformer, nämligen att söka
anpassa utbildningsväsendets organisation
efter den starka föränderligheten
i samhället, efter de växande kraven
från samhälle och arbetsmarknad på
utbildad arbetskraft, men också och
kanske i än högre grad de växande
kraven och förväntningarna hos de enskilda
människor som drar nytta av
vårt utbildningsväsen.

Forskarutbildningen är för många
den sista etappen på en lång utbildningsväg.
Vårt traditionella system för
att prestera doktorsavhandlingar har
haft vissa nästan egendomliga drag. En
person går in i utbildningsväsendet
vid sex, sju års ålder, kämpar sig igenom
alla olika skolstadier, kominer till
universitetet, avlägger sin grundexamen,
tar itu med licentiatexamen, börjar
sedan prestera den stora volymen
och utträder vid i genomsnitt 42 års ålder
frisk och fräsch på arbetsmarknaden
för att bryta sig en livsbana. Om
det hade gällt mycket få personer kunde
detta kanske gå för sig. Men i själva
verket har det inte varit fråga om
en utbildning som pågått till dagen för
doktorsdisputationen, utan doktorsavhandlingen
har ofta varit det viktigaste
som dessa personer har gjort i sitt
liv. Doktorsavhandlingen har inte betytt
början till någonting, utan den har

m. m.

varit krönet på en lång och intensiv
gärning.

Man har väl blivit mer och mer ense
om att vi inte kan fortsätta med detta
system. Vi måste göra forskarutbildningen
till en del av en utbildning för
att dra nytta av nya metoder och nya
kunskaper. Vad det gäller är att i den
utbildningen lägga huvudvikten vid att
träna förmågan i vetenskaplig metodik
och redovisning. Kraven på doktorsavhandlingarna
får reduceras så att de
närmast får karaktären av kvalificerade
examensarbeten. Avhandlingen
skall vara ett etappmål och icke ett
livsverk. Den tyngst vägande vetenskapliga
produktionen bör komma efter
denna examen. Det är utgångspunkten.

Sedan vet vi att under senare år har
antalet personer i forskarutbildningen
ökat mycket kraftigt. Studietiden inom
de olika ämnesområdena tenderar att
bli allt längre, samtidigt som efterfrågan
på människor med forskarutbildning
har blivit allt större inom olika
sektorer. Dessa tre faktorer ligger bakom
det förslag som regeringen nu på
grundval av 1963 års forskarutrednings
betänkande lagt fram om eu nedkortning
av studietiderna och om en effektivare
uppläggning av utbildningen.
Förslaget, som glädjande nog i sina
huvuddrag enhälligt tillstyrkts av statsutskottet,
innebär att nuvarande licentiat-
och doktorsgrader förs samman
till en vetenskaplig examen: doktorsexamen.
Studierna för denna examen
läggs upp så att den effektiva studietiden
begränsas till fyra år efter grundexamen
vid universitet eller högskola.
För att forskarutbildningen skall bli
effektiv bör man försöka skapa en systematiskt
planerad utbildningsgång för
i princip varje doktorand. Detta kräver
ökade resurser för undervisning
och handledning, vilket åstadkommes
bl. a. genom att en rad tjänster avsedda
för forskarutbildning och forskarhandledning
inrättas och genom att

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

samarbete med institutioner och forskare
utanför universitet och högskolor
vidgas.

Propositionen innebär en förstärkning
av organisationen med ett hundratal
tjänster. Trots detta kan det naturligtvis
när det gäller vissa ämnen uppstå
påtaglig brist på handledningsresurser.
I sådana fall kan en begränsning
av antalet studerande bli ofrånkomlig,
men det har icke här varit fråga
om — det vill jag starkt understryka
— att införa en spärr av doktorsutbildningen
över hela linjen. Det blir
en bedömning av den enskilda institutionen
hur mycket effektiv handledning
man mäktar ta på sig. Man bör
naturligtvis inte tänja det hela så långt
att de studerande som där finns missar
handledningen. Dessutom bör vi ta
hänsyn till att det inom en så rikt förgrenad
verksamhet som vetenskaplig
forskning finns många särfall som det
inte går att pressa in i vanliga schemabundna
studier för den stora mängden
av studenter.

Jag besökte i går en vetenskaplig institution
och diskuterade dessa frågor
beträffande ett humanistiskt ämne. Där
fanns vissa människor för vilka forskningen
kanske var en form av kvalificerad
vuxenutbildning. Dessa människor
hade lång erfarenhet av yrkeslivet
och bedrev yrkesverksamhet men
hade så att säga en vetenskaplig lidelse
och fortsatte därför på sin fritid med
olika forskningsuppgifter parallellt
med sitt yrkesarbete och fick delta i
seminariearbetet. Det kan inte vara ett
primärt mål att möjliggöra för sådana
människor att fortsätta sitt deltagande,
men det är att önska att det finns en
sådan öppenhet i organisationen att
även de särpräglade människorna skall
få tillfälle att fortsätta en forskningsverksamhet
i kontakt med den stimulerande
forskningsmiljön.

Det har sagts att vi alltför hårt fixerar
utbildningstiden till fyra år. I propositionen
har jag uttalat att studietiden
i undantagsfall bör kunna bli

längre än fyra år. Med hänsyn till de
krav på resurser som ställs i samband
med forskarutbildningen måste en sådan
utbildning omges med starka hinder
mot generellt förlängda studietider.
En förlängning av studietiden innebär
ju — som utskottsmajoriteten påpekat
— en förlängning av tiden för
utnyttjande av undervisning och handledning,
vilket reducerar resurserna för
övriga studerande när det gäller ämnet
—- det är ofrånkomligt. Om man
alltför mycket börjar tala om flexibilitet
och nödvändighet att tillåta längre
utbildningstider och sådant, är man
raskt framme vid ett läge då undantagen
blir regel. Vi riskerar att komma i
detta läge. Vi har alltför många erfarenheter
av detta från andra undervisningsområden,
där trycket alltid går i
riktning mot en förlängning av studietiderna
— något tryck åt motsatt håll
kan däremot sällan upplevas.

Flera av talarna i denna debatt har
tagit upp frågan om mellanexamen och
sagt att förslaget om en mellanexamen
framförts av forskarutredningen. Det
har, säger man, tillstyrkts av en lång
rad remissinstanser. Det är naturligtvis
riktigt, men det intressanta med dessa
tillstyrkanden är att remissorganen ofta
säger så här: Mellanexamen är nog
bra. På vårt område behövs visserligen
ingen mellanexamen, men andra
har säkert behov av en sådan.

Risken med en mellanexamen är att
den förlänger studietiderna. Det uppstår
risk för att den gamla licentiatexamen
dyker upp igen i ny kapprock,
och så kommer den gamla doktorsexamen.
Man säger att det skall vara två
års studier för licentiatexamen, men
sedan blir det tre och så småningom
fyra år. Doktorsavhandlingen kommer
inte efter fyra år utan efter fem, efter
sex, sju eller åtta år, och så är man tillbaka
i det gamla. Ett sådant här etappmål,
som det kallas, kan förlänga studietiden.

Det finns ett slags motsättning i argumentationen
här. Det behövs, har

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär
det sagts, ett etappmål för forskarutbildningen,
så att man efter två år skall
kunna sparka ut dem som inte bestod
provet. Det är den ena argumentationen.
Den andra är att det bör finnas
en yrkesinriktad examen, knuten till
klart arbetsmarknadsmässiga behov och
avsedd för människor som inriktar sig
från början på denna mellanexamen.
Det föreligger en motsättning mellan
dessa båda krav, och det är mycket
svårt att utforma en examen som tillgodoser
båda kraven.

När herr Wallmarlc talade för denna
mellanexamen, sade han att industrins
behov av marknadsförare måste tillgodoses.
Jag kan väl förstå att den
svenska industrin behöver marknadsförare
och försäljare av olika slag, men
behovet av att konstruera en särskild
licentiatexamen för marknadsförare
förefaller mig inte så där obönhörligt
påvisat. De kontakter jag har med näringslivet
har snarare givit det intrycket
att vad man där vill ha är en mycket
påtaglig praktisk kunnighet. Visst
behövs utbildat folk, men man vill ha
utbildat folk som i ett ganska tidigt
skede kommer ut på arbetsmarknaden.
När dessa människor sedan väl är yrkesverksamma
kan de få en fortbildning
och en påbyggnad av olika specialiteter.

Herr Wallmark har inte kunnat bevisa
för mig att det behövs en »mark.
lic.», marknadsföringslicentiatexamen.
Vi har för den skull inte avvisat mellanexamen
i och för sig, men den skall
inrättas på områden där det finns ett
påtagligt, klart visat behov. Det bästa
exemplet på ett sådant behov har vi i
fråga om psykologer. 1958 uttalades att
den som skall bli »psykolog» och inte
»biträdande psykolog» skall ha licentiatexamen.
Det räcker inte med en
fil. kand. För att få chefstjänster eller
högre lönegradsplacerade tjänster vill
psykologer därför bli licentiater. Många
av dem har inte något speciellt intresse
för vetenskapligt arbete och tänker sig
inte alls att bli forskare på något sätt,

m. m.

men de skaffar sig licentiatexamen därför
att den ger kompetens till högre befattningar
— och en bra träning för
dem också får man väl förmoda.

Man kan då konstruera en mellanexamen
som är direkt inriktad på yrkesverksamhet.
I utbildningen ingår en
metodisk träning, som dock inte går ut
på utbildning av forskare i psykologi
utan syftar till att de studerande skall
bli praktiskt arbetande psykologer —
på arbetsmarknaden, inom skolan,
bland förskolebarnen osv. — med en
viss vetenskaplig insikt. Där finns ett
behörighetskrav. Men annars, när man
inte har klart dokumenterade behov på
grund av gällande behörighetsregler,
bör man vara litet försiktig med sådant
som en mellanexamen. Vi skall akta oss
för att hela tiden pressa upp de formella
kompetenskraven, att förlänga
utbildningstiderna onödigtvis, eftersom
det är i det praktiska livet som vi alla
skall verka på ett eller annat sätt. Om
man skall ha förlängda utbildningstider
är det bättre att lägga in den utbildningen
i nära kontakt med yrkeslivet
och under den yrkesverksamma perioden
hellre än genom att förlänga ungdomsutbildningen.

Det är däremot självfallet en helt annan
sak när det gäller dem som skall
bli forskare och som alltså behöver
en klar och entydig utbildning för detta
yrke.

Här har diskuterats övergångssvårigheterna
och jag kan medge att det är
svårlösta problem och att vi kämpar
med dem i departementet. Vi skall
t. ex. försöka klara frågan om övergångslicentiaterna.
De som redan har
licentiat- eller doktorandstipendium får
förlängning. Med dem är det ingen fara.
Men de som ännu icke har fått licentiat-
eller doktorandstipendium enligt
den gamla ordningen utan står i ko och
förväntar sig att någon gång få det, riskerar
att klippas av. Nu har det alltså
öppnats en möjlighet, man har lagt undan
en pott så att det även skall finnas
sådana nytillkommande licentiat -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

och doktorandstipendier att dela ut.
Detta har varit den kraftigast betonade
övergångssvårigheten, som vi på detta
sätt har sökt möta.

När det gäller forskarkarriären har
forskarutredningen föreslagit ganska
vittgående reformer, men dessa blev
oerhört hårt kritiserade av remissinstanserna.
På det akademiska planet är
andarna livaktiga, och här fanns alla
tecken på att det skulle kunna utvecklas
ett ganska praktfullt akademiskt gräl. I
det läget var frågan inte hanterbar, den
måste få ligga till sig ett slag. Vi tog
därför endast upp vissa justeringar av
nu gällande system, t. ex. trygghetsfrågan
för docenter, som ju har framförts
som en stor fråga. Man blir docent och
är det i sex—sju år. Blir man då inte
professor faller bilan och man får ägna
sig åt något annat. Detta har ansetts vara
ett grymt system. Men i praktiken är
de flesta ändå kvar på något sätt. Verkligheten
är tänjbar, så att brutaliteten
är i praktiken inte så stor som i teorin.
Men systemet upplevs av många skäl
bland forskare som ett hot.

Man kan tänka sig att gå till den andra
ytterligheten och göra docenttjänsterna
till livstidstjänster, dvs. blir man
docent så sitter man till pensionsåldern
som docent. Det finns naturligtvis invändningar
mot ett sådant system.
Forskning är en speciell typ av verksamhet.
År man tjänsteman eller arbetare
går man till sitt arbete på morgonen,
man förutsätts göra sitt arbetskvantum,
man är inne i en kvarn, och
det är bara att följa med. År man forskare
är man hela tiden beroende av
självverksamhet. Tanken bakom förslaget
är att man inte skall ha alltför
många fasta tjänster.

En viktig sak är att många har en
produktiv period av forskning under
säg 10—15 år. Sedan svalnar — vilket
väl är rimligt — ofta den vetenskapliga
lidelsen, och man vill syssla med
annat i stället, administrativt arbete eller
liknande. Ett absolut fast system för
med sig att om någon innehar en tjänst,

så kan ingen annan få den, eftersom
det inte finns ett obegränsat antal tjänster.
Då föreligger alltså risk för att
man skulle kunna få vad jag brukar
kalla förgyllda proppar i systemet, som
skulle omöjliggöra för yngre forskare
att få en tjänst som de i och för sig
är väl kvalificerade för. Därför har vi
gjort den här kompromissen, som utskottet
nära nog stöder, att man bara
har obetingad rätt på sex år till en docenttjänst,
dock att möjlighet finns till
omförordnande i treårsperioder, dels
för att kvalificerade forskare skall kunna
fortsätta sin gärning, dels för att folk
inte skall ställas i orimliga situationer
om inte något annat arbete just då står
öppet. Det förefaller vara en rimlig
kompromiss.

Här har också diskuterats benämningsfrågor.
Vi har nu en rik flora av
titlar närmast under professorstiteln:
preceptorer, prosektorer, laboratorer,
observatörer och diverse andra titlar.
Det är alltså här fråga om personer
som är närmast under professorer på
olika områden. Det är naturligtvis en
mycket begränsad del av Sveriges befolkning
som vet vad sådana personer
egentligen sysslar med. Det är en smula
egendomligt med sådana titlar. Det är
inte så lätt att veta vad en prosektor
sysslar med. Jag har själv länge svävat
i okunnighet om dessa titlar. Vi har
alltså här gjort en rationalisering och
kallat dem för biträdande professorer.
Nu har ju detta på fackligt håll också
gjorts till en lönefråga. Man har velat
lyfta de biträdande professorerna två
lönegrader och kalla dem för professorer.
Det har vi inte råd till, det skulle
kosta 2,5 miljoner kronor. Många andra
skäl kan också anföras mot ett sådant
steg. När vi har valt titeln biträdande
professor finns det analogier
på andra områden; vi har t. ex. biträdande
vattenrättsdomare. Nu har det
sagts att man inte går omkring och
kallar sig för biträdande professor.
Det är alldeles riktigt. Jag är fullt övertygad
om att alla biträdande professo -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

rer kommer att i dagligt tal kallas för
professorer. Den här jämlikheten, om
det är en sådan vi här eftersträvar,
kommer så att säga att utbryta i vardagen,
men i våra mera formellt byråkratiska
sammanhang kommer vi att
ha kvar differentieringen biträdande
professor — professor. Vi har inte upplevt
detta som en av de mera skakande
frågorna i världshistorien.

Slutligen vill jag ta upp den här
frågan om erforderliga resurser. Detta
är en etapp, säger herr Wallmark. Ja,
det är en etapp därför att man tänker
sig en fortsättning. Vi hoppas kunna
bygga ut systemet. Vi hoppas kunna
fylla de här läglarna mer och mer med
ytterligare tjänster allteftersom vi får
råd härtill. Jag står inte upp här och
säger att propositionen är ett ymnighetshorn.
Den innebär förstärkningar
med ett hundratal tjänster, som inte
skall underskattas. På stipendiesidan
föreslås en klar förbättring. Vi hoppas
att kunna förstärka och förbättra organisationen
framöver. Några av reservanterna
bjuder över med någon miljon
kronor, men det är ändå ganska
marginella påslag som görs. Det betyder
att någon större oenighet inte tycks
råda på den här punkten. Generellt
skall det väl inte sägas att forskningen
är underförsörjd. När universitetsupprustningen
började uppgick de statliga
forskningsanslagen till 114 miljoner
kronor. De torde i dagens läge uppgå
till mellan 650 och 700 miljoner kronor
till universitet och högskolor, forskningsråd
och vissa statliga laboratorier
m. m. Det innebär en ganska kraftig
satsning. Propositionen innebär att vi
lägger grunden till en motsvarande
satsning på utbildningssidan.

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme började
sitt anförande med att tala om
den intensiva reformverksamhet som
har pågått inom utbildningssektorn under
det senaste året, och vad då be -

träffar universitetssidan i synnerhet
under vårriksdagen 1969. Jag kan väl
något dela den värderingen, men som
jag redan gjorde i mitt inledningsanförande
vill jag med beklagande konstatera
att när man nu har kommit till
den högsta nivån, så är resurskakan
hårt åtgången. Här har man inte fått
stor del av de resurser som vi skulle
velat ha just i samband med forskarutbildningen.

Nu säger statsrådet Palme att det ändå
är fråga om en ganska ordentlig
satsning, ett hundratal tjänster. Men
om man närmare analyserar detta tal,
finner man att det egentligen bara är
30 verkligt kvalificerade tjänster; i övrigt
får man räkna fram dem från den
ordinarie årliga uppräkningen i statsverkspropositionen.
Det är vidare fråga
om ett antal assistenttjänster. Men
i bedömningen av dem tycker jag det
är väsentligt att komma ihåg att propositionen
förutsätter att även de humanistiska
fakulteterna skall få sådana
tjänster i det nya systemet, vilket de
inte tidigare haft. Därför blir det ju en
klar uttunning, och den reella förstärkningen
i fråga om tjänster är alltfort,
statsrådet Palme, väldigt liten.

Jag skulle också vilja ta upp en annan
del av statsrådets anförande som
berör det nuvarande systemets doktorsavhandlingar.
Jag tycker med förlov
sagt att det var en våldsam karikatyr
som statsrådet här tillät sig, förutom
att det fanns ett par, tror jag, sakliga
felaktigheter i den. Jag citerade tidigare
de rätt välfunna orden ur propositionen,
att en doktorsavhandling inte
skall vara ett livsverk utan en del i utbildningen.
På den punkten delar jag
alltså herr Palmes uppfattning. Men ändå
måste man väl erkänna att det hittillsvarande
systemet med doktorsavhandlingar
har medfört många verkligt
väsentliga nya framsteg och innovationer
i arbetet på att förbättra det
svenska folkhemmet. Utan många av de
avhandlingar som har framlagts under
årens lopp skulle nog — och det tror

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

jag att även herr Palme måste hålla
med om — framstegstakten ha varit
betydligt sämre. Talet om doktorn som
frisk och fräsch träder ut vid 42 år
måste korrigeras åtskilligt eftersom
medianåldern, enligt de uppgifter jag
har, i själva verket är 35 år.

I fråga om mellanexamen vill jag
fästa kammarens uppmärksamhet på
att vi från folkpartiets sida varit tveksamma
om vi över huvud taget skulle
vara med på en samskrivning med majoriteten.
Men när utskottet skriver att
man inte finner någon principiell meningsskiljaktighet
föreligga mellan utskottsmajoriteten
och motionärerna i
fråga om mellanexamen, tolkar vi det
dock så att utskottet delar den positiva
inställning som vi har gett till känna
i våra motioner. Vi tar denna skrivning
som ett belägg för att även utskottsmajoriteten
anser, vilket också
sägs i utlåtandet, att det skall göras en
översyn av behovet av en mellanexamen
och hur den skall utformas.

Jag tycker inte att man har anledning
att argumentera mot eller för en
mellanexamen och de former den kan
få på nuvarande stadium. Det väsentliga
är att en översyn kommer till stånd
som klarlägger problemen och att den
göres snarast. Jag hoppas att statsrådet
Palmes något negativa argumentering
beträffande mellanexamen inte får
tolkas så att han på något vis sätter sig
emot utskottsmajoritetens förslag om
en snabb översyn, vilket jag förmodar
att riksdagen kommer att instämma i.

Jag vill sedan ta upp en liten detalj
i titelfrågan. Jag tror inte heller att någon
kommer att gå omkring och kalla
sig biträdande professor, lika litet som
biträdande vattenrättsdomare. Men,
statsrådet Palme, om man i dagligt tal
accepterar titulaturen professor för
alla är väl nästa steg rätt naturligt, dvs.
att vi låter ordet biträdande falla och
bara behåller uppdelningen på olika
lönenivåer?

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker också att
statsrådet gjorde sig skyldig till en viss
överdrift när han karikerade arbetet
med doktorsavhandlingarna här i landet.
Man skall vara försiktig med generaliseringar.
Det är en mycket stor skillnad
mellan de olika fakulteterna. Vad
beträffar medicinarna och teknikerna
är det faktiskt så i dag att deras effektiva
tid för doktorsavhandling inte är
märkbart mycket längre än den som
föreslagits i propositionen. Att det totalt
sett ibland tagit längre tid sammanhänger
med att doktoranderna ofta innehaft
tjänster.

Den mest besvärliga sektorn har varit
den humanistiska. Man kan naturligtvis
fråga sig varför humanisterna
håller på så länge med sina avhandlingar
att det nästan blir ett livsverk
för dem. Svaret blir att det enda konkurrensmedel
de har om de högre
tjänsterna är en lång, gedigen och förnämlig
doktorsavhandling. Där kan
man kanske till och med komma upp
i de åldrar som statsrådet nämnde.
Statsrådet har dock enligt min mening
inte gett en rättvis beskrivning av det
nuvarande systemet, även om vi är
överens om att en ändring bör komma
till stånd. Därvidlag är utskottet också
enigt. Jag tycker som sagt inte att man
skall ge en sådan grotesk beskrivning av
dagens förhållanden.

Forskarkarriären är en besvärlig fråga.
Jag vill gärna stryka under vad
statsrådet Palme har givit uttryck för
i propositionen, nämligen behovet av
flexibilitet och växling mellan tjänster
av olika slag. Men även i detta avseende
råder mycket varierande förhållanden.
På vissa fakultetsområden finns
det nästan ingen annan verksamhet än
sådan som staten själv bedriver, medan
det — som jag tidigare nämnde — på
det medicinska och framför allt på det
tekniska området inte är ovanligt att
man tar tjänster utanför universiteten.
Detta visar sig också så småningom vid
rekryteringen till de högre tjänsterna.

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Jag tror att nästan hälften av alla professorer
vid de tekniska högskolorna
kommer från näringslivet. Det har varit
så i många år, och det håller i sig fortfarande.
Detta medför en vitalisering av
forskningen och den högre undervisningen
som jag finner utomordentligt
värdefull.

I den mån det finns möjlighet till ytterligare
sådan cirkulation vill jag stryka
under det påpekande som statsrådet
Palme gjorde. Men detta får å andra sidan
inte innebära att man kan nonchalera
möjligheterna för dem som skall
syssla med forskning på universitetsnivå,
så att de tvingas arbeta under
ganska osäkra förhållanden. Jag medger
att propositionens förslag innebär
en liten förbättring genom de fortsatta
förordnandena. Det är bra att det blivit
bättre, men det hade varit bättre
om det blivit bra. Därför har vi i utskottet
enats om att en fortsatt översyn
är erforderlig, och jag förmodar att
statsrådet är beredd att följa utskottets
uttalande i detta sammanhang.

Beträffande mellanexamen säger statsrådet,
vilket vi också upplystes om i
avdelningen, att alla tillstyrker mellanexamen
men inte på sitt eget område
utan på andras. Jag tyckte att det var
ett något egendomligt yttrande, och det
har nu fällts här igen av statsrådet Palme.
Jag lät i avdelningen ta fram remissyttrandena
och gick igenom dem.
Det är riktigt som det står i propositionen,
att praktiska taget alla remissinstanser
enhälligt har tillstyrkt en mellanexamen.
Någon enstaka har sagt: Vi
har dock icke behov av den. Den är,
anses det, en för svag grund för exempelvis
arbete i de lärda verken. På det
tekniska området råder såvitt jag kan
förstå kompakt enighet om det arbetsmässiga
behovet av en dylik examen,
motsvarande en något förenklad teknisk
licentiatexamen. Jag uppehöll mig inte
särskilt mycket vid detta. Statsrådet
själv har redan i propositionen antytt
någonting om en mellanexamen på det
tekniska området. Det fanns alltså inte

något skäl att speciellt argumentera om
den saken, ty därvidlag är vi överens.
Vad jag tog upp var en annan fråga.

Vi skall kanske vid ett senare tillfälle,
herr statsråd, tala om vad det innebär
att vara marknadsförare. Det är
inte att vara säljare. Marknadsföring
är oändligt mycket mera komplicerad
än så. Jag nämnde marknadsföringen
bara som ett ytterligare exempel på behovet.

Statsrådet säger att det är risk för
en förlängning av studietiden. Forskarutbildningen
är dock under de två första
åren mycket detaljerat upplagd, och
där torde näppeligen finnas risk för
någon förlängning. Jag är emellertid,
som jag tidigare sade, inte beredd att i
dag i detalj diskutera utformningen av
denna mellanexamen. Det nyttar föga
att nu gå in på alla dess detaljer. Här
gäller det principen att det skall finnas
en sådan examen. Att det finns ett klart
dokumenterat behov tror jag är alldeles
ostridigt. Detta gäller inte bara områden
där man kan behöva ställa upp speciella
behörighetskrav. Hela det svenska
näringslivet arbetar utan speciella
behörighetskrav. Där är det de individuella
kvalifikationerna som är avgörande.
Jag kan bara konstatera att
människor med denna utbildning behövs
och kommer att behövas i växande
omfattning. Man skall givetvis kunna
avlägga denna mellanexamen antingen
i en följd i anslutning till grundexamen
eller också senare, när man
återkommer till universitetet.

Slutligen säger statsrådet, som enligt
vad jag förstår är helt medveten om
bristerna i det materiella innehållet, att
detta endast är en etapp, att det inte
är något ymnighetshorn. Det är egentligen,
herr statsråd, ett ganska tomt
horn som man här lämnar över. Att genomföra
en reform utan att ställa ekonomiska
resurser av någorlunda rimliga
proportioner till förfogande är sannerligen
inte lätt. Jag vill ännu en gång
stryka under, att vi är överens om principerna.
Men i fråga om sättet att ge -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. nu

nomföra dem kan vi definitivt inte
vara eniga.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Wirtén var nästan
upprörd över vad han uppfattade som
sidovördnad från mig visavi det tidigare
systemet för forskarutbildning. Det
var naturligtvis avsett som en karikatyr,
en tillspetsning för att visa de extrema
följder av systemet som vi hade
att ta hänsyn till.

Det är riktigt att medianåldern har
sjunkit. När jag första gången sysslade
med detta ärende var den för doktorer
en bit över 40. Den ligger nu på den
humanistiskt-samhällsvetenskapliga fakulteten
i 37-årsåldern. Det är ändå slutet
på utbildningen, formellt sett, som
ligger i de åren. Det är detta som innebär
en motsättning, som jag försökte
utlägga.

Från att ha varit upprörd blev herr
Wirtén sedan nästan rörd.

Det var när han talade om vilken
utomordentlig betydelse för det svenska
folkhemmet som likväl denna forskarutbildning
har haft. Jag vill dela
hans värdering men, herr Wirtén, det
beror inte i första hand på systemet
utan på de enskilda människor som ägnat
sig åt forskning. Syftet med att
ändra systemet kan ju bara vara att ge
dessa människor ännu bättre förutsättningar
att utföra sin för folkhemmet
gagneliga insats.

Herr Wallmark tog upp mellanexamen.
Jag skall inte tillägga något utöver
vad jag redan sagt. Vi har inte alls förkastat
mellanexamen, men vi har sagt
att den skall införas bara i de fall då ett
klart dokumenterat behov föreligger
och inte som generell metod. Då skulle
man riskera felaktig utbildning och
framför allt förlängning av studietiderna.

Herr Wallmark tog upp trygghetsfrågan
för docenterna. Där har vi en liten
förbättring, sade han. Jag anser att det
är en stor förbättring i själva verket.

3f Första kammarens protokoll i969. Nr 24

Det är redan nu så att de flesta docenter
söker sig till andra verksamheter.
Det kommer alltid att vara så, och det
bör vara så. Men i de fall, då det av
antingen forskningsmässiga eller sociala
skäl skulle vara orimligt, har man nu
möjlighet att låta en docent fortsätta.
Med en liten åtgärd har man åstadkommit
en stor förbättring på trygghetsplanet.
Det är liksom poängen med detta
förslag.

Både herr Wirtén och herr Wallmark
var inne på resursfrågan. Det är naturligtvis
en tveeggad argumentation ni
för. Å ena sidan vill ni gärna säga att
förslaget är dåligt, det torde finnas
ofantligt mycket mera pengar, det borde
satsas, det borde finnas resurser. Men
samtidigt är ni i bakhuvudet medvetna
om att ni inte har något ymnighetshorn
att ställa upp. Ni kan bara bjuda en liten
smula till. Efter att ha tagit upp resursfrågan
ganska stort kommer ni därför
ned till den mycket vardagliga verklighet
där jag tvingas hålla mig. Man
måste säga: Vi skapar ett bra system, vi
gör förbättringar, men det är naturligtvis
inte tillräckligt, och vi hoppas kunna
fortsätta att bygga på. Det är den
vardagliga verksamheten som vi, när
denna proposition och detta utskottsutlåtande,
som jag hoppas, blivit antaget
av riksdagen, gemensamt får försöka
ta itu med.

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om statsrådet
Palmes försök att analysera mina
sinnesstämningar under mitt föregående
inlägg helt överensstämde med sanningen.
Den frågan får väl de som hört
på döma i. I varje fall kände jag knappast
igen mig själv.

Låt mig ändå säga, för att ta det mera
seriöst, att jag tycker att om man skall
diskutera forskarutbildningen och det
tidigare systemet med doktorsavhandlingar,
är detta inte platsen att teckna
alltför grälla karikatyrer. Det är bättre
med en saklig diskussion i frågan, tyc -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär
ker jag, och därför kom kanske en viss
indignation in i mitt tidigare inlägg.

Låt mig också tillägga att den statistik
jag hänvisar till, när jag säger
att medianåldern är 35 år vid tiden för
en doktorsavhandling, härrör sig från
så tidiga årtal som 1960—1961. Därför
är jag ännu mera konfunderad när
statsrådet Palme säger att genomsnittsåldern
har sjunkit på senare år. Men
vi får väl kolla upp det här ytterligare.

I varje fall var 42-årsgränsen tydligen
alltför hög. Därom tycks vi vara överens.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord om resursfrågan!
Statsrådet Palme tycks införstådd
med att det behövs mera resurser,
och om detta är vi tydligen
överens. Men vi har, menar statsrådet,
liksom han varit tvungna att resignera
inför den hårda, kalla verkligheten.

Skillnaden mellan statsrådet Palmes
och min uppfattning i denna fråga, som
jag ser det, är att det i dag inte finns
något underlag i propositionen som på
ett klart sätt dokumenterar hur stora resurser
det erfordras för att genomföra
forskarutbildningsreformen helt och
fullt och bibehålla forskningsvolymen
på en oförändrad nivå, medan vi önskar
sådan klarhet.

Yi har alltså inte någon parameter att
tillgå. Vi kan bara konstatera att de resurser
som statsrådet Palme fått till sitt
förfogande efter ett års tjat hos finansministern
är helt otillräckliga, vilket
han själv tydligen är mycket klart medveten
om. Likväl är han beredd att genomföra
principerna för forskningsutbildningen
från den 1 juli. Jag tänker
på »de fyra åren» och att man talat om
en liten flexibilitet som antyds kunna
bli någon månad. Jag förmodar att den
flexibilitet utskottsmajoriteten accepterar
också kommer att göra sig gällande
på studiefinansieringens område,
där statsrådet till och med använt uttrycket
»högst fyra år». Men såvitt jag

m. m.

förstår kommer dessa två frågor att behandlas
parallellt.

Skillnaden mellan oss är att vi reservanter
skulle vilja veta vad det faktiska
behovet på detta område är för att vi
över huvud taget skall kunna genomföra
denna reform. I vår motion har vi
därför sagt att vi vill ha en analys av
behovet till stånd. Därefter har vi möjlighet
att bedöma om medel kan överflyttas
från det ena eller andra hållet,
eller hur man i övrigt skall handlägga
denna fråga. Men att säga att reformen
skall träda i kraft den 1 juli medan resurserna
kommer så småningom; det
är ungefär som att fatta beslut om högertrafik
i detta land utan att ha råd
att bygga om vägarna annat än successivt.
Ett sådant sätt att hantera en reform
torde inte rimma särskilt väl med
en god planering.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Wirtén står fast
vid sin skildring av forskarutbildningen,
men de siffror han anfört är veterligt
från år 1964, har jag hört. Att han
kommer ned så pass lågt i åldersklasserna
beror på att han tar med alla
fakulteter inklusive exempelvis de teoretiska
medicinarna, som alltid disputerat
vid unga år. Uppgiften »över 40
år» härrör från tillgängliga siffror våren
1957, om jag minns rätt, då jag
skrev en artikel i detta ämne. Sedan
dess har alltså denna gräns sjunkit.

Alldeles oavsett om disputationen
sker vid en ålder av 35, 37 eller 40 år
är det fortfarande inte rimligt att säga
att en persons sedan småskolan oavbrutet
pågående utbildning skall vara slutförd
först vid denna ålder. Det är därför
skälen för en begränsning i detta
avseende är så klara.

Sedan frågar herr Wallmark hur man
kan starta den här reformen utan att ha
tillgång till mera pengar.

För det första innebär detta nya
system att man bättre utnyttjar nu tillgängliga
resurser. För det andra inne -

Onsdagen den 14 maj 1909

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

bär propositionens förslag en icke fullt
så föraktlig ökning av nu tillgängliga
resurser som herr Wirtén antydde. Redan
dessa utgör en klar förbättring, och
dessutom tillkommer årets tillskott. För
en expansion i framtiden är därför
ramarna redan lagda.

Det är inte lätt att tillhöra det moderata
samlingspartiet med åsikter om att
skatterna skall sänkas och samtidigt
anse att det behövs mer pengar på detta
område. Herr Wirtén framförde inte
samma predikament, men det var någonting
åt det hållet. Låt oss göra en
analys av hur mycket pengar som behövs,
menar man. Forskarutredningen
försökte göra det, och även remissinstanserna
försökte finna metoder därför.
Om jag minns rätt kritiserades detta
ganska hårt av remissinstanserna,
det gick helt enkelt inte. Varför? Jo,
detta är inget hokus pokus, herr Wallmark.
Har vi ett visst antal miljoner
kronor ytterligare så kan vi sätta in
ytterligare ett antal forskare, assistenter
och docenter som behövs. Det kan
i sin tur innebära ett mindre elevantal
per lärare och en effektivare utbildning.
Det behöver inte systematiskt analyseras,
ty vi vet att inom överskådlig
framtid kommer resurserna att vara
otillräckliga i förhållande till krav och
önskemål för de berörda. Att hitta på
skäl för ytterligare resurser är inte
svårt, det kan vem som helst här i
kammaren göra. Det är en annan sak
att skaka fram pengarna. Det är i medvetande
om att det är en nog så knepig
uppgift som reservationerna är mycket
moderata, eller modesta, för att inte
använda en skenbart partipolitisk karakteristik.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Få ting i vårt samhälle
omnämnes med större respekt och förväntan
än forskning. När vi ställs inför
allehanda samhällsproblem som ter sig
svårlösta säger vi gärna att vi vet för
litet och behöver mer forskning. Inför

den framtida utvecklingen hyser vi den
allra största tilltro till forskningens
möjligheter. Forskningen utgör »den
mest dynamiska kraften i samhället»,
yttrade förre ecklesiastikministern
Edenman vid ett tillfälle.

Det finns inga skäl att göra invändningar
mot detta. Kanske tycker man
någon gång att politiker en smula lättsinnigt
skjuter ifrån sig konkreta problem
och skaffar sig ett slags alibi för
passivitet och tveksamhet genom att
hänvisa till de lösningar som man väntar
sig som resultat av pågående eller
kommande forskning.

Läser man proposition nr 31 får man
lätt ytterligare stimulans för en sådan
förväntan och en överdriven uppfattning
om den framtida forskningspotentialens
storlek. Det talas nämligen genomgående
om forskarutbildning och
forskarkarriär, och man bibringas därigenom
lätt den uppfattningen att det
skall utbildas en jättestab av högt kvalificerade
forskare.

Verkligheten är emellertid litet annorlunda.
Man har i propositionen använt
begreppet forskarutbildning i samma
vidsträckta mening som 1963 års
forskarutredning men utan att öppet
redovisa detta. I direktiven till utredningen
framhåller förre statsrådet
Edenman: »Jag vill till en början understryka
att jag med begreppet forskarutbildning
här och i det följande
avser utbildning i form av studier och
avhandlingsarbete, undervisning och
handledning inte endast av blivande
forskare i egentlig mening utan av alla
dem som, oavsett yrkesmål, efter en akademisk
eller motsvarande grundexamen
fortsätter sina studier mot högre examina.
» Det innebär alltså att utbildningen
skall gälla åtskilliga yrkeskategorier
som inte alls har med forskning
i egentlig bemärkelse att göra, t. ex.
vissa lärare, bibliotekarier och arkivarier.
Jag tycker att detta borde ha deklarerats
klart, så att missförstånd
därigenom inte behövt uppstå. Jag tror
att det är angeläget att man har detta

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. ra.

klart för sig, så att man inte tror att
alla doktorander efter avslutad utbildning
kommer att ägna sig åt forskning.
Vi vet också genom färska undersökningar
att de personer som i sin tjänst
verkligen har till uppgift att forska,
nämligen professorerna, inte har möjlighet
att ägna mer än en obetydlig del
av sin tjänstetid åt forskning. Allt detta
måste beaktas, om man skall kunna få
en realistisk uppfattning om den reella
forskningsvolymen. Det bör alltså observeras
att föreliggande proposition
handlar om forskarutbildning och forskarkarriär
men mycket litet om forskning.

Även om det har funnits delade meningar
om det mesta av vad 1963 års
forskarutredning föreslagit, har det
dock rått enighet på en punkt, nämligen
i fråga om behovet av reformen.
Personligen tycker jag att kritiken av
den gamla ordningen på vissa punkter
varit överdriven och orättvis. Däri inbegriper
jag också vad statsrådet Palme
yttrat nyss. Man kan givetvis ta det från
den skämtsamma sidan, men jag tycker
att det ingår i ett något agitatoriskt
mönster att systematiskt nedvärdera tidigare
skolformer. I enhetsskoledebatten
framställde man realskolan som
hopplöst medeltidsmässig. Samma var
förhållandet med det gamla gymnasiet,
och tendenser finns att överdriva de
negativa sidorna i det gamla systemet
för forskarutbildning.

Det har här talats åtskilligt om de
höga åldrarna. Det är alldeles riktigt
att detta kan vara ett problem, men
man bör npg beakta att många har bedrivit
sin forskning vid sidan av annat
arbete, som i sig kan ha haft ett visst
värde. Dessutom har man inte tillräckligt
beaktat att forskning och forskningsutbildning
måste ske under mycket
skilda förutsättningar i de olika
ämnena. Detta gäller inte minst doktorsavhandlingarna
och deras betydelse.
Man har ironiserat över dessa bastanta
avhandlingar, som kommit att
betraktas som s. k. livsverk, I själva

verket förhåller det sig så att avhandlingar,
åtminstone inom de humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna,
utgjort och alltjämt utgör väsentliga
inslag i den kurslitteratur som
ingår i både kandidat- och licentiatexamina.
Och inte sällan har dessa
verk vunnit läsare långt utanför universitetens
läsesalar, inte minst kanske
bland dem som till vardags tuggar
sig igenom kanslihusets och riksdagens
tryckalster. Jag vill som ett enda exempel
erinra om den över 500 sidor tjocka
avhandling om den svenska planhushållningsdebatten
som publicerades
för några år sedan.

Man kan i själva verket, om man vill
vara en smula högtidlig, säga att avhandlingarna
ofta varit lysande intellektuella
och vetenskapliga prestationer,
som berikat vårt kulturliv och vår
samhällsdebatt och som inte förlorat
sin aktualitet på årtionden. Det torde
inte mot bakgrunden av dagens debatt
vara helt omotiverat att erinra om Runebergs
ord om Lotta Svärd — alla
jämförelser i övrigt undantagna: »Något
tålte hon skrattas åt, men mera hedras
ändå.» Vad sedan gäller själva disputationsakten
och promotionsritualen
är jag själv beredd att vända på de
Runebergska orden: Något tål de att
hedras, men mera att skrattas åt.

Proposition nr 31 är en blandning
på gott och ont. På kreditsidan vill jag
främst peka på de två grundläggande
nyheterna: dels sammanförandet av licentiatexamen
och doktorsgraden till
den nya doktorsexamen och en förkortning
av studietiden, dels principen
om en ordentlig handledning av doktoranderna.
Reservanterna har diskuterat
de uppenbara svagheter som finns,
och jag skall inte uppehålla mig vid de
problemen. Jag nöjer mig med att instämma
i vad som tidigare sagts beträffande
behovet av större variation
i studietidens längd, frågan om amanuensernas
och assistenternas studietid
samt om nödvändigheten av att ekonomiska
och personella resurser verk -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

ligen ställs till förfogande, så att inte
reformen stannar på papperet.

Jag vill i stället något beröra ett par
andra problem men allra först påtala
den oklarhet som råder på många
punkter, inte minst beträffande själva
doktorsexamen, som nästan inte alls
berörs i propositionen. Det ankommer
visserligen på Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser, men nog borde riksdagen
ha inbjudits till en diskussion av
dessa frågor. Bland de många problemen
kan nämnas offentliggörandet och
presentationen av doktorsavhandlingen,
förfarandet vid disputationen och
de kompetensproblem som följer i reformens
spår. Man avskaffar ju nu en
examen som utgör kompetensvillkor
för åtskilliga befattningar. Ett av de
besvärligaste problemen och samtidigt
en av de allra viktigaste frågorna beträffande
den kommande forskarutbildningens
sätt att fungera utgör frågan
om urvalet av doktorander. Det är alldeles
uppenbart att utbildningen inom
många ämnen kommer att bli utrymmesspärrad,
och då uppstår frågan om
hur de lämpligaste doktoranderna skall
väljas ut. Som framgår av såväl utredningen
som propositionen kan man inte
utan vidare utgå ifrån att framgångar
i primärstudierna utgör kriterium på
forskarbegåvning. Den personliga bedömningen
måste på ett eller annat sätt
komma till användning, och det är just
här problemet ligger. Undervisningen
på primärstadiet sköts så gott som undantagslöst
av andra personer än dem
som skall svara för handledningen i
doktorsstudierna. Det innebär att de
personliga kontakter, som tidigare betytt
så mycket när det gällt att stimulera
lämpliga studerande till fortsatta
studier, kommer att förlora i betydelse
eller helt falla bort. Torsten Husén berättar
i en nyligen utgiven bok, att han
gått igenom gamla föreläsningskataloger
och funnit att över 90 procent av
hans undervisningskontakter utgjordes
av professorer. Hans söner däremot,
som 25—30 år senare påbörjade sam -

hällsvetenskapliga studier, har — skriver
han — »praktiskt taget inte sett

någon professor---men däremot

härskaror av extra lektorer och assistenter,
av vilka många saknat formell
kompetens». Den tiden är förvisso förbi
då studenterna vandrade tillsammans
med sina professorer under Lundagårds
kronor eller satt på Ofvandahls
konditori och diskuterade avhandlingsämnen,
men problemet med
rekryteringen måste ägnas stor uppmärksamhet
och lösas på ett sätt som
passar våra nuvarande massuniversitet.
Denna svårighet har skärpts ytterligare
i och med tillkomsten av universitetsfilialerna.
Det föreligger uppenbar
risk för att vi kommer att få en geografiskt
sned rekrytering. Universitetsfilialernas
lärare måste för att motverka
detta bedriva en medveten talangscoutjakt
och få möjligheter att behålla
en intim kontakt med den aktuella
forskningen, och det sker onekligen
bäst om de själva får bättre möjligheter
till forskning.

Rekryteringen av doktorander bör
också betraktas vad gäller den sociala
bakgrunden. 1963 års forskarutredning
har framlagt ett material som visar att
denna är ytterligt sned, betydligt snedare
än vad gäller studenter på primärstadiet.
Enligt den utförda enkäten
kom endast 13 procent av licentianderna,
9 procent av doktoranderna och
4 procent av doktorerna från socialgrupp
3. Man kan spekulera hur mycket
som helst om orsakerna till denna
snedrekrytering utan att komma fram
till någon visshet, men att frågan om
tryggheten eller kanske rättare den förväntade
tryggheten efter de avslutade
studierna spelar en avgörande roll torde
vara uppenbart. Mot den bakgrunden
finns det anledning att beklaga att
trygghetsfrågan i den s. k. forskarkarriären
inte lösts på ett tillfredsställande
sätt, och jag kan bara uttrycka den
förhoppningen att man inom departementet
uppmärsamt följer utvecklingen
i fråga om rekryteringen.

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Det finns här också en annan faktor
som har den allra största betydelse för
benägenheten att ägna sig åt högre studier,
och det är behörighetsvillkoren
för lärare vid gymnasier och lärarhögskolor.
Tidigare — ännu i början av
1950-talet — utgjorde doktorsgrad kompetenskrav
för lektorstjänst vid allmänt
läroverk; för närvarande gäller licentiatexamen.
Detta innebär att den som
har lust att ägna sig åt högre studier
men är osäker om det kloka i att ta itu
med så omfattande studier och göra de
ekonomiska uppoffringar det otvivelaktigt
innebär och som känner otrygghet
inför risken att kastas ut ur den
akademiska karriären, kan känna den
trygghet som består i vetskapen att licentiatexamen
eller doktorsgrad ändå
ger hygglig utdelning i form av lektorat.
Skulle den tryggheten och den förhoppningen
försvinna, är jag övertygad
om att det inte kommer att bli lätt
att åstadkomma någon förändrad social
rekrytering.

Kraven på trygghet för de unga forskarna
får emellertid inte leda till att
kraven på rörlighet inom det akademiska
systemet helt eftersättes. Det förefaller
möjligt att i någon mån undvika
denna svårighet genom att i större
utsträckning inrätta personliga forskarprofessurer
för äldre professorer som
därmed skulle lämna sina tjänster och
öppna vägen för de yngre.

Att ägna sig åt licentiatstudier och
bedriva forskning för disputation är en
sak som tar sin rundliga tid. Det är
både ekonomiskt och tidsmässigt stora
investeringar den enskilda människan
gör. Det innebär att vederbörande
måste planera på lång sikt, och detta
gäller alldeles särskilt de inte så få
som bedriver studier vid sidan av yrkesarbete,
och det innebär att förändringar
i examenssystemet kan ställa till
mycket allvarliga rubbningar i de uppställda
planerna och grusa de förhoppningar
som utgjort nödvändig stimulans.
Det är därför angeläget att övergångsbestämmelserna
utformas med

stor generositet och att tillämpningen
inte blir alltför stelbent och rigorös.

Den grundläggande inställningen från
samhällets sida bör rimligtvis vara att
den som ägnar sig åt högre studier och
forskning utför en värdefull samhällsinsats.
I annat fall skulle alla de vackra
orden om forskningens betydelse bli
innehållslösa ord och tanken att forskningen
skulle vara den mest dynamiska
kraften i samhället enbart en tom
fras.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 2, 4 och 5.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag tror inte att jag gör
mig skyldig till någon indiskretion som
kan väcka ont blod, om jag berättar att
ordföranden i statsutskottets andra avdelning,
när han i utskottets plenum
försvarade utskottsmajoritetens ställningstaganden
i de olika frågor som
varit kontroversiella i föreliggande utskottsutlåtande,
sade att detta kanske
var det svåraste ärende som avdelningen
haft till behandling under vårriksdagen.
Jag förstår honom. Det känns
alltid svårt att rasera något som har
och har haft ett stort värde för att ersätta
det med något nytt med helt andra
värderingar, om vilka man för dagen
inte vet så värst mycket.

Jag har mitt namn under ett par motioner
som väckts i anslutning till den
proposition som behandlas i nu föreliggande
utskottsutlåtande, men det är
inte om dem som jag skall tala. Jag skulle
helst ha sett att forskarutbildningen
ändrades på ett helt annat sätt än som
nu blir fallet. De motionsyrkanden som
jag varit med om att ställa syftar till
vissa förbättringar i förslaget —- jag
skulle helst ha sett ett helt annat förslag.

Jag skall inte tala om resurser och
inte om planering och inte om titlar.
Jag skall säga några ord om doktorsexamen
och om den doktorsgrad som

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

nu skall läggas i graven och som
herr statsrådet Palme nyss medvetet
karikerade. Herr Richardson har sagt
en del om dessa saker och har, kanske
på ett bättre sätt än jag skulle
ha kunnat, uttryckt en del av det som
jag anser. Jag kommer i stället kanske
att låta som en röst från det förgångna
och te mig som en vålnad från en gången
tid, men jag tycker att det vore synd
om den gamla doktorsgraden skulle försvinna
utan ett ord.

Jag skall göra mig skyldig till ytterligare
en indiskretion. Vid det utskottsplenum
jag nyss talade om sades att
den doktorsgrad som det förut i genomsnitt
tog åtta år att nå efter den akademiska
grundexamen nu genom den bättre
handledningen och de bättre studieförhållandena
i övrigt skulle kunna erhållas
på så kort tid som fyra år. Detta
är ju inte riktigt, men jag vill ändå säga
det, ty dessa båda examina kommer väl
i framtiden att jämställas i varje fall
i den allmänna uppfattningen. Jag tror
att det som konsistoriet vid universitetet
i Uppsala säger i sitt remissyttrande
är riktigare att den nya doktorsexamen
närmast bör jämföras med nuvarande
licentiatexamen. Inte heller föredragande
statsrådet vill säga att den
nya doktorsexamen är densamma som
den gamla doktorsgraden. Det har också
statsrådet Palme klart uttalat i dag.

I propositionen sägs bl. a. följande:
»De krav på originalitet och fullständighet
— det senare i meningen helt genomarbetade
problemkomplex — som
traditionellt ställts på doktorsavhandlingarna
bör således tonas ner i det nya
systemet.» Enligt statsrådets uppfattning
bör doktorsavhandlingarna i det
nya utbildningssystemet ha karaktär av
kvalificerade examensarbeten till skillnad
från de omfångsrika lärdomsprov
som de nuvarande avhandlingarna ofta
utgör. Doktorsavhandlingen bör ses endast
som ett etappmål och inte som ett
livsverk. Individens väsentligaste vetenskapliga
insatser bör normalt kunna
väntas komma efter utbildnings -

perioden och inte som ett led i utbildningen,
allt enligt vad som står i propositionen
och vad också statsrådet
Palme har sagt här.

Detta innebär, såvitt jag kan förstå
och som också konsistoriet i Uppsala
säger i sitt remissyttrande, att frågan
om en postdoktoral utbildning måste
lösas. Departementschefen sade också
i sitt inlägg nyss att det stora vetenskapliga
arbetet skall göras efter doktorsexamen.
Det måste då naturligtvis
finnas möjligheter för vederbörande att
göra det. Doktorsexamen kan således
inte bli den högsta vetenskapliga nivå
som skall kunna nås. Den som kvalificerar
sig med ett arbete med originalitet
och fullständighet, för att citera propositionens
ord, för docentkompetens

— den tänkta doktorsexamen kan såvitt
jag förstår inte ge en docentkompetens

— bör väl få ett slags titel doktor phil.
habil i enlighet med tyskarnas terminologi.
Några skall väl kvalificera sig för
denna kompetens också i framtiden,
och varför kunde man inte ha sparat
doktorstiteln för den kategorin och behållit
licentiattiteln för den här nya
examen? Då hade man siktat på kvalitet
och inte på kvantitet i fråga om
doktorsgraden. Varför skall det vara
nödvändigt att kalla den nya examen
för doktorsexamen?

Det sägs att den doktorsexamen man
nu skall komma fram till är mera jämställd
med den internationella standarden.
I själva verket växlar fordringarna
för doktorsgraden i avsevärd grad
i olika länder. I Frankrike anses de
vara högre än i Sverige. I Sovjet, där
frågan diskuterades vid andra avdelningens
besök för fyra, fem år sedan
vid Leningraduniversitetet, var det varje
år mycket få som tog doktorsexamen.
Där var fordringarna synbarligen mycket
höga. I USA är de för närvarande
lägre än i Sverige, men där växlar det
vid olika universitet och i olika ämnen.
För att nå en filosofie doktorsgrad
ovanpå en Bachelor of Arts tar det i genomsnitt
6,3 år i fysik och kemi, 7,3 år

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. in.

i biologiska ämnen, 8 år i samhällsvetenskapliga
ämnen och 9,5 år i humaniora
enligt vissa uppgifter som jag har

fått.

Hittills har en svensk filosofie magister
legat något högre än en Bachelor of
Arts. I framtiden, med den fasta studiegång
som nu inletts, torde de bli ungefär
jämställda. Ur dessa uppgifter kan
man konstatera att en svensk doktorsexamen
av allt att döma kommer att ligga
under, och i vissa ämnen betydligt
under, en amerikansk filosofie doktorsexamen.
Den fördjupning och erfarenhet
som följer med längre forskningspraktik
kan inte ersättas av handledning
och bunden undervisning, särskilt
naturligtvis om det inte finns lärare för
det.

Tiden från forskarutbildningens start
till examen bör normalt vara fyra år.
F.n längre studietid än fyra år bör inte
accepteras annat än i undantagsfall.
Huvudpunkten i den nya forskarutbildningen
skall vara att en genomtänkt, systematiskt
planerad utbildningsgång
med ökad undervisning och handledning
skall läggas upp för varje doktorand.
En sak undrar man verkligen
över: Vart tar den verkligt originelle
forskaren vägen, han som med sina nya
och geniala idéer finner nya lösningar
och nya vägar och som gör det redan
som ung?

Jag vill ur en motion — den är inte
vår — citera följande rader som jag
tycker har mycket att säga: »Vi vill
understryka angelägenheten av att
handledarens möjligheter att påverka
forskaren och hans verksamhet inte blir
otillständigt stora. Sålunda måste forskaren
själv få välja avhandlingsämne,
och vidare bör han själv kunna utveckla
forskningsmetoden, inom ramen för
tillgängliga resurser. Samarbetet mellan
handledare och doktorand får sålunda
inte innebära att handledaren bestämmer
över doktoranden» osv. Jag tycker
att det är kloka åsikter som ligger bakom
de orden.

Den fast uppgjorda planen för under -

sökningen, enligt vilken arbetet skall
ta fyra år, håller kanske inte alls. Låt
oss säga att man under arkivstudier i
slutet av forskningsarbetet finner nya,
förut helt obeaktade källor som ger en
helt förändrad bakgrund till den händelse,
det problem man är i färd med
att utreda. Sådant händer ännu i våra
dagar. Tänk om en arkeolog gör nya
fynd vid sin utgrävning vilka höggradigt
förändrar de idéer han tidigare
haft, tänk om de laboratorieundersökningar
man gjort enligt planen klargör
att den idé enligt vilken man arbetat
inte var riktig, att lösningen ser ut att
ligga i en annan riktning, att man måste
pröva, kontrollera, se om nu detta
kan vara det riktiga; allt sådant kan
förstöra tidsplanen och göra att man
inte kan bli färdig inom den snävt avgränsade
tid som fastställts i den uppgjorda
planen — detta naturligtvis om
man verkligen vill nå fram till något av
värde. Varför skall tidsplanen vara så
fix?

Jag vill inte påstå att alla svenska
doktorsavhandlingar givit resultat av
bestående värde. Herr Richardson talade
om dem alldeles nyss, och jag har
samma uppfattning som han om det
stora värde som många av dem haft,
men alla avhandlingar är, som sagt,
inte av lika stort värde. Det gäller för
övrigt om vetenskapliga arbeten över
huvud taget. Man brukar ju säga att det
är bara de stora sanningarna som lever
i tio år.

Det är klart att många av avhandlingarna
har varit krönet på ett livsverk i
det vetenskapliga arbetet och att tiden
efter avhandlingens färdigställande ägnas
åt mera rutinmässiga arbeten.
Många har emellertid varit av grundläggande
betydelse och nära nog bildat
epoker. Jag kan räkna upp ett antal sådana
standardverk av monografityp vilka
dock ingalunda varit avslutande livsverk
utan tvärtom inledningen till fortsatta
framgångsrika forskningsinsatser.
Sådana monografier skall man inte satsa
på i framtiden. De skall falla bort.

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

Det är väl i nivelleringens anda som de
förs bort, kan jag föreställa mig.

Statsrådet anser att det i princip inte
är universitetens uppgift att bereda
förtjänta forskare tillfälle till tryggad
vetenskaplig verksamhet. Han säger
också att växlingar mellan anställning
inom universitetsorganisationen och
tjänst inom annan offentlig verksamhet
hör — till skillnad mot vad som för
närvarande ofta synes vara fallet —
betraktas som normala och önskvärda
företeelser. Och han anger ett antal
ämnesområden där vetenskaplig verksamhet
utanför universiteten med fördel
kan äga rum. Det är säkert rätt,
och jag har ingenting att invända mot
de exempel som han anför beträffande
det området. Men i många ämnen måste
ju detta betyda att vederbörande
kommer bort från det vetenskapliga
arbetet och den vetenskapliga miljön.
För att ta ett exempel: Var kan en
klassisk filolog få ett arbete som ger
anledning och möjlighet till vetenskapliga
forskningar, till vetenskapliga kontakter,
annat än vid universitet? Det
finns många andra ämnen där detta
kan vara lika svårt.

Statsrådet säger också i propositionen
att disputationerna skall förenklas.
Ja, gärna det. De gamla traditionella
formerna har sedan gammalt börjat att
luckras upp. Och de är ju utanverk.

Promotionerna skall också falla bort.
Naturligtvis har de i och för sig inget
värde. Det är kanske rätt som herr
Richardson sade att de är mest att
skratta åt. De kan sägas vara uttryck
för akademisk pompa, akademisk högfärd
och självtillräcklighet — det tycker
väl många. Men de representerar
en tradition sedan många sekler. Och
det finns många människor som tycker
om traditioner.

Hur går det med hatten, symbolen
för vetenskapens frihet, som visar att
vetenskapsmannen är karl för sin hatt?
Hur går det med ringen, symbolen för
troheten mot vetenskapen, för det
omutliga sökandet efter sanningen?

Skall de också försvinna? Också de är
ju bara utanverk men ändå symboler
som har ett visst värde — åtminstone
tycker en gammal konservativ pensionär
det.

Den gamla doktorsgraden hade
många privilegier som sedan länge alla
har försvunnit men som fanns i gamla
tider, t. ex. rätten att vara befriad från
vissa skatter eller rätten att halshuggas
i stället för att hängas om man hade
dömts till dödsstraff. Allt det här är ju
borta för längesedan, och det är väl
ingen som sörjer dessa privilegier. Nu
försvinner den doktorn själv.

Som en devis för propositionen och
för utskottsutlåtandet skulle man kunna
använda de ord som promotorn vid
en promotion riktar som avsked till
den nypromoverade: Vale, praeclarissime
doctor. Det betyder ungefär: Farväl,
högst lysande doktor. — Vi säger
farväl till den gamla doktorsgraden
som var ett synligt bevis på att ett värdefullt
och omfattande arbete på ett
systematiskt sätt hade kunnat genomföras.
Vi kommer i stället att så småningom
få också en doktor, men en ny
doktor av en lägre dignitet.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Den långa debatt som
har förts kring forskarutbildning och
forskarkarriär torde ha understrukit
utskottets uttalande om att enighet råder
i fråga om huvudragen i den föreliggande
propositionen. Meningsskiljaktigheter
råder egentligen bara på tre
punkter, nämligen i fråga om studietidens
längd, i fråga om införandet av
en mellanexamen och i fråga om resurserna.

I fråga om studietiden är det riktigt
som herr Wallmark säger, att våra uppfattningar
går väsentligt isär. Utskottsmajoriteten
hävdar att tiden för forskarutbildningen
normalt skall vara fyra
år och att den tiden endast i undantagsfall
bör få överskridas. Låt mig
fästa uppmärksamheten på det förhål -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

landet att i så fall praktiskt taget varje
enskild doktorand måste utarbeta en
särskild utbildningsgång. Den skall vara
systematisk och väl planerad. Den
skall bygga på att studierna bedrives
på heltid och vid en avpassad kunskapsnivå.
I reservationen förordas ju
en flexibilitet; olika uttryck används,
men sammanfattningsvis sägs i reservation
1 att beträffande studietiden för
avläggande av doktorsexamen skall
man vara relativt generös och man skall
ta hänsyn till de fall som kan väntas
uppkomma då doktorander önskar ta
utbildningsresurser i anspråk längre tid
än fyra år.

Jag tar detta som ett exempel på
tankegången hos reservanterna, därför
att om man accepterar detta så innebär
det, såvitt jag kan bedöma det, att
man praktiskt taget river upp hela fältet.
Då ges ju oanade möjligheter att
använda längre utbildningstid än de
fyra åren och — som också statsrådet
Palme påpekade -— det kommer att ske
till förfång för andra, eftersom resurserna
ju är begränsade.

Även i fråga om reservation 2 säger
utskottet att man bör ha samma bedömning,
man bör ha en fastställd utbildningstid
liksom när det gäller forskarutbildningen.
Beträffande mellanexamen
är det ju riktigt att många remissinstanser
har gett sina förord, men
utskottet har vid sin bedömning sagt
sig att det är klokt att följa departementschefen,
som säger att man på ett
eller flera områden kan tänka sig att
det blir fråga om en utbildningsgång
som utmynnar i en särskilt yrkesinriktad
examen. Utskottet understryker
detta och anser att i de fall där det
visar sig att man kan ha en mellanexamen
bör man snarast möjligt besluta
sig för en sådan.

Vad gäller resurserna är det ju även
här fråga om en reform som skall genomföras
etappvis, och det har utskottet
enhälligt accepterat. De resurser
som nu står till förfogande bedömer vi
i utskottsmajoriteten vara tillräckliga

för att täcka den första etapp som det
här gäller. I fortsättningen blir det ju
— och det betonar vi i utskottsmajoriteten
— en budgetfråga i vilken takt
man kan öka resurserna. Det är inte
enbart en fråga om pengar, det berör
också de personella resurserna. Därför
säger utskottsmajoriteten att i detta fall
bör en beräkning ske i vanlig ordning
av de anslagsäskande myndigheterna.
Vi avvisar tanken på att man här, som
tydligen reservanten var inne på, skulle
tillsätta en särskild sakkunnigutredning
för att analysera detta och lägga
fram någon plan. Detta skulle, enligt
min mening inte innebära någon vinning
för framtiden mot bakgrund av
allt annat som riksdagen har beslutat
och kommer att få ta ställning till. Jag
tillåter mig fästa uppmärksamheten på
vuxenutbildningen, som riksdagen fattat
beslut om att prioritera. Men riksdagen
har ändå inte sagt någonting om
hur mycket som skall ställas till förfogande
i fråga om pengar osv. Det har
vi inte ansett oss kunna göra tidigare,
och det kan vi nog inte göra i detta
fall heller.

När det gäller resurserna får det ändå
sägas att den föreslagna ökningen
inte är oväsentlig. I pengar rör det sig
om cirka 8,7 miljoner kronor, och det
är fråga om 50 nya doktorandstipendier
och ett 100-tal nya forskartjänster.
Avslutningsvis vill jag understryka detta.
Jag tror nämligen inte att man skall
försöka göra gällande att ingenting
händer. Här är i stället någonting på
gång: ökade resurser ställs till förfogande.
Sedan får man bedöma möjligheterna
att öka i takt med våra ekonomiska
och personella resurser. Givetvis
får man avväga mot andra krav, inte
minst på skol- och utbildningsområdet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter,
vid vilka endast yrkats bifall till utskottets
hemställan, komme att sammanföras.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in, fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

4 Första kammarens protokoll 11)69. Nr 24

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 3
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det för -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. forskarutbildning och forskarkarriär m. m.

slag, som innefattades i den av herr
Ottosson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ottosson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-107;

Nej— 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna
4—18.

Med avseende å punkten 19, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkan -

den och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej —61.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
20—22.

Vidkommande punkten 23 gjorde
herr talmannen härpå propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Per Jacobsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 24.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
forskarutbildning och forskarkarriär
m. in., såvitt avser ändring i
studiemedelsförordningen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, i an -

Ang. ny organisation av sjöfartsverket
ledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående forskarutbildning och forskarkarriär
m. m. såvitt avser vissa kostnader
för doktorandstipendier vid
jordbrukets högskolor, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

94, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.;
samt

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående professur i historia,
särskilt stads- och kommunhistoria,
vid universitetet i Stockholm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ny organisation av sjöfartsverket

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande farleder m. m.
i Hjälmaren och Kungl. Maj:ts proposition
angående ny organisation av sjöfartsverket,
m. m., sistnämnda proposition
i vad den hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1969, föreslagit riksdagen
att dels, i avvaktan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1969/70 beräkna till Sjöfartsverket
m. m. ett anslag av 113 600 000 kronor,
dels godkänna vad departementschefen
anfört rörande förpliktelser i fråga om
underhåll av farleder m. m. i Hjälmaren.

I propositionen nr 58 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunika -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. ny organisation av sjöfartsverket
tionsärenden för den 14 mars 1969,
föreslagit riksdagen att

1. antaga förslag till ändring i folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967
(nr 198),

2. avgiva yttrande över förslag till
ändring i mönstringsförordningen den
14 april 1961 (nr 87),

3. godkänna de riktlinjer som departementschefen
angivit för organisation
m. in. av sjöfartsverket,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att vid
sjöfartsverket inrätta fem extra ordinarie
tjänster för chefer för avdelningar,

5. besluta, att den 1 juli 1969 skulle
inrättas ett centralt sjömansregister
och en central sjömansnämnd i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat,

6. godkänna vad departementschefen
förordat rörande Falsterbokanalen,

7. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar och åtgärder
i övrigt som behövdes för att
genomföra förslagen,

8. för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under sjätte huvudtiteln anvisa a)

till Allmänna sjövägar ett förslagsanslag
av 103 120 000 kronor,

b) till Säkerheten på fartyg ett förslagsanslag
av 5 610 000 kronor,

c) till övrig verksamhet ett förslagsanslag
av 3 993 000 kronor,

d) till Vissa kostnader i samband
med ny organisation av sjöfartsverket
ett förslagsanslag av 1 017 000 kronor,

9. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1969/70 bevilja bidrag till
småbåtshamnar med sammanlagt högst
4 000 000 kronor, samt

10. för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Bidrag till fiskehamnar m. m.
ett reservationsanslag av 1 000 kronor,

b) till Åtgärder för fritidsbåttrafiken
ett reservationsanslag av 1 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I propositionen nr 58 hade föreslagits
ny organisation av sjöfartsverkets
centrala förvaltning. Verkets uppgifter
föresloges koncentrerade till att avse
främst handelssjöfartens farleder och
fartyg.

Vidare föresloges, att ett centralt sjömansregister
skulle inrättas vid sjömansförmedlingen
i Göteborg. Härvid
skulle sjömanshusens och sjöfartsstyrelsens
registrering av sjömän upphöra.
Sjömanshusens övriga uppgifter —
dvs. mönstringsverksamheten — föresloges
bliva integrerade med sjömansförmedlingen
i den allmänna arbetsförmedlingens
lokala organisation. En
central sjömansnämnd skulle ersätta de
regionala nämnderna.

Propositionen hade hänvisats, i vad
den avsåge ändringarna i folkbokföringsförordningen
och mönstringsförordningen,
till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet, i vad den anginge
bidrag till småbåtshamnar och anslag
under nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

614, av herr Olsson, Johan, och II: 69S,
av fru Jonäng och herr Eriksson i
Bäckmora,

dels de likalydande motionerna I:

619, av herr Palm m. fl., och II: 712,
av herr Nyström m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

622, av fru Segerstedt Wiberg m. fl.,
och II: 365, av herr Åberg m. fl.,

dels motionen II: 1108, av herr Sellgren
och herr Westberg i Ljusdal,

dels ock motionen II: 1109, av herrar
Tobé och Ekström.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hem ställt,

1. att riksdagen måtte godkänna vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1969 anfört rörande för -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

pliktelser i fråga om underhåll av farleder
m. m. i Hjälmaren,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1109,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1108,

4. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer som i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
14 mars 1969 angivits för organisationen
in. m. av sjöfartsverket,

5. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att vid sjöfartsverket inrätta
fem extra ordinarie tjänster för
chefer för avdelningar,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 622 och II: 365,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 619 och II: 712,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 614 och II: 698,

9. att riksdagen måtte besluta, att
den 1 juli 1969 skulle inrättas ett centralt
sjömansregister och en central
sjömansnämnd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 14 mars 1969
förordat,

10. att riksdagen måtte godkänna
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över konnnunikationsärenden
för den 14 mars 1969 förordat rörande
Falsterbokanalen,

11. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsanordningar
och åtgärder i övrigt som
behövdes för att genomföra de förslag
som upptagits i sistnämnda statsrådsprotokoll,

12. att riksdagen för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln måtte anvisa

a. till Allmänna sjövägar ett förslagsanslag
av 103 120 000 kronor,

b. till Säkerheten på fartyg ett förslagsanslag
av 5 610 000 kronor,

c. till Övrig verksamhet ett förslagsanslag
av 3 993 000 kronor,

Ang. ny organisation av sjöfartsverket

d. till Vissa kostnader i samband
med ny organisation av sjöfartsverket
ett förslagsanslag av 1 017 000 kronor.

Herr förste vice talmannen anförde,
att vid överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
andra lagutskottets utlåtande nr 50 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 17;
yrkanden beträffande sistnämnda båda
utlåtanden skulle dock framställas först
sedan respektive utlåtande föredragits.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! I propositionen om en
ny organisation av sjöfartsverket ingår
också förslag till ett nytt system för registrering
av sjömän. De 16 sjömanshus
där man hittills har fört register
läggs ner. Nu skall ett centralt sjömansregister
komma till stånd. Själva mönstringsuppgiften
överförs på sjömansförmedlingarna.
Dessutom ersätts de regionala
sjömansnämnderna med en central
sjömansnämnd knuten till Göteborg.

Denna nya organisation tvingar fram
ändringar i mönstringsförordningen
och folkbokföringsförordningen. Det
är i detta sammanhang andra lagutskottet
haft att befatta sig med propositionen.

När det gäller behandlingen av själva
sakinnehållet i propositionen har utskottet
i full enighet arbetat fram sitt
utlåtande. Meningarna har gått isär på
en enda punkt, och det gäller tidpunkten
för författningsändringarnas ikraftträdande.
Utskottsmajoriteten har följt
departementschefen och föreslår den
1 juli i år. Reservanterna tycker inte
att utskottet skall handla mot bättre
vetande, och det gör man, menar vi, om
man envist håller fast vid det föreslagna
datum, den 1 juli i år. Det är
nämligen mycket svårt att tro att alla
nya tillämpningsföreskrifter, alla nya
blanketter och mycket annat nytt i god
tid före halvårsskiftet kan ligga färdiga
hos de olika sjömansförmedlarna och
mönstringsförrättarna.

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. ny organisation av sjöfartsverket

Mönstringsförrättarna på utländsk
botten skall ha handlingar och författningar,
i översättning till olika främmande
språk dessutom, vilket torde göra
det omöjligt för dem att till den 1
juli kunna hålla de nya bestämmelserna
till handa.

Är det rätt att låta en ny organisation
starta under sådana betingelser?
Reservanterna tycker inte det och föreslår
därför att ändringen av folkbokföringsförordningen
måtte träda i kraft
först den 1 januari 1970.

Herr talman! Så ett litet påpekande. I
statsutskottets hemställan med anledning
av denna proposition har tidpunkten
för ikraftträdandet av den nya organisationen
angivits till den 1 juli
1969. Detta datum torde emellertid vara
beroende av det principbeslut som fattas
vid andra lagutskottets utlåtande nr
50. Jag förutsätter, herr talman, att beslutet
vid detta statsutskottets utlåtande
blir beroende av det beslut som fattas
vid andra lagutskottets utlåtande.

I detta anförande instämde fru Hamrin-Thorell
(fp) och herr Axelson (fp).

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s):

Herr talman! Såsom herr Blomquist
har nämnt innebär den lagändring som
föreslås, att mönstringen av sjömän
skall flyttas från sjömanshusen till sjömansförmedlingarna.
Mönstringen i utlandet
skall skötas av särskilda mönstringsförrättare.

Några reservanter inom andra lagutskottet
är nu rädda för att tidsfristen
för förberedelserna är för kort. Majoriteten
inom andra lagutskottet har inte
haft någon anledning att betvivla att
kommunikationsdepartementet gjort sådana
förberedelser för denna del av organisationsändringen
att den skall kunna
genomföras på rätt sätt. Denna ändring
är också en del av en stor omorganisation
av all administration som anknyter
till sjöfartsverket. Därför har
man anledning förmoda att stora förberedelser
redan har gjorts.

I övrigt innebär denna reform en så
välkommen rationalisering att man inte
i onödan bör fördröja den. Även om en
del av organisationen för mönstring av
sjömän av naturliga skäl måste förläggas
utomlands och man måste anlita
kontaktorgan där, torde man inte med
nuvarande goda internationella kommunikationer
behöva hysa några farhågor
för att den nya organisationen
inte kommer att fungera.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! I anledning av vad fru
Lundblad yttrade vill jag bara säga att
man nog får det intrycket av hennes
ordval att det inte är fråga om övertygelse.
Hon »förmodade» hela tiden, och
vad vi reservanter har vänt oss emot är
just, att utskottet i denna fråga behärskats
av en from förhoppning om att
allt skall ordna sig. Den förhoppningen
framfördes på nytt i fru Lundblads anförande.
Jag tycker nog att man i ett
sådant här sammanhang inte får nöja
sig med förmodanden och förhoppningar.
Man måste ha fakta. Mig veterligt
presenterades inför utskottet inga fakta
angående hur långt förberedelserna
fortskridit inom departementet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att under överläggningen
annat yrkande ej framställts än om
bifall till utskottets hemställan. I anledning
av erinran av herr Blomquist,
avseende punkten 9, torde dock, fortsatte
lierr förste vice talmannen, beslutet
vid denna punkt få bliva alternativt
och beroende av senare beslut
vid andra lagutskottets utlåtande nr 50.

Herr förste vice talmannen gjorde
därefter proposition på bifall till statsutskottets
hemställan i utlåtande nr 96
med den kompletteringen, att beslutet
i punkten 9 alternativt avsåge den 1
juli 1969 respektive den 1 januari 1970,

Onsdagen den 14 maj 1969 Nr 24

ikraftträdandet av vissa författningar beträffande registrering

av sjömän

Ang. tidpunkten för

därvid förstnämnda datum gällde, om
kammaren senare bifölle andra lagutskottets
utlåtande nr 50, och sistnämnda
datum gällde, om kammaren bifölle
den vid andra lagutskottets utlåtande
fogade reservationen.

Kammaren biföll utskottets hemställan
sådan den av herr förste vice talmannen
angivits.

Ang. tidpunkten för ikraftträdandet av
vissa författningar beträffande registrering
av sjömän

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ny organisation
av sjöfartsverket, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott.

Genom en den 14 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 58, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden,
dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967 (nr 198),
dels begärt riksdagens yttrande över
vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i mönstringsförordningen
den 14 april 1961 (nr 87),
dels föreslagit riksdagen att bifalla
de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt. Bland dessa
märktes bland annat förslag att inrätta
ett centralt sjömansregister och en central
sjömansnämnd.

De föreslagna författningsändringarna
hade avsetts träda i kraft den 1 juli
1969.

Propositionen hade, såvitt anginge
ändringar i folkbokföringsförordningen
och mönstringsförordningen, hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967
(nr 198);

B. att riksdagen måtte i anledning
av det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om ändring i
mönstringsförordningen den 14 april
1961 (nr 87) i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Andreasson (ep), Axelson (fp), Blomquist
(m) och Gustavsson i Alvesta
(ep), fröken Wetterström (m), fröken
Sandell (s) samt fru Frsenkel (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967
(nr 198) med den ändringen, att förordningen
trädde i kraft den 1 januari
1970;

B. att riksdagen måtte i anledning av
det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om ändring i
mönstringsförordningen den 14 april
1961 (nr 87) i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad reservanterna anfört.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som är fogad till utskottets
utlåtande.

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

Ang. bidrag till småbåtshamnar

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Blomquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —63;

Nej — 52.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. bidrag till småbåtshamnar

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ny orga -

nisation av sjöfartsverket, m. m. jämte
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

I propositionen nr 58 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 14 mars 1969, föreslagit
riksdagen bland annat att godkänna
riktlinjerna för ny organisation
av sjöfartsverket, att godkänna ändringsförslag
beträffande vissa förordningar
samt att anvisa medel till i propositionen
angivna ändamål.

I den del propositionen hade remitterats
till jordbruksutskottet hade
Kungl. Maj :t föreslagit, att riksdagen
skulle bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1969/70 bevilja bidrag
till småbåtshamnar med sammanlagt
högst 4 000 000 kronor samt att riksdagen
för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under nionde huvudtiteln
skulle anvisa till Bidrag till fiskehamnar
m. m. ett reservationsanslag av
1 000 kronor och till Åtgärder för fritidsbåttrafiken
ett reservationsanslag
av 1 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels vid riksdagens början väckta

1. de likalydande motionerna 1:322,
av herr Tistad m. fl., och II: 364, av
herr Aberg m. fl.,

2. de likalydande motionerna I: 609,
av herr Lidgard, och II: 726, av herr
Wennerfors in. fl.,

dels ock i anledning av propositionen
nr 58 väckta

1. de likalydande motionerna I: 982,
av herr Schött, och II: 112S, av herr
Thijlén,

2. motionen II: 1129, av herr Wilclund
i Stockholm.

I motionerna 1:322 och 11:364 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte framhålla vikten av
mera generösa normer vid beviljande

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

av anslag ur bensinskattemedel till de
mindre hamnarna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på motionerna I:
982 och II: 1128 godkänna vad utskottet
uttalat i fråga om handläggning av
ärenden rörande fiske- och småbåtshamnar,

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att under
budgetåret 1969/70 bevilja bidrag till
småbåtshamnar med sammanlagt högst
4 000 000 kronor,

3. på riksstaten under nionde huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa

a. till Bidrag till fiskehamnar in. m.
elt reservationsanslag av 1 000 kronor,

b. till Åtgärder för fritidsbåttrafiken
ett reservationsanslag av 1 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

4. lämna motionerna 1:322 och II:
364 utan åtgärd,

5. lämna motionerna 1:609 och II:
726 samt II: 1129 utan åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Skärman (fp), Carl
Eskilsson (m), Magnusson (s), Skagerlund
(fp), Sveningsson (in) och Antbg
(fp) samt fru Sundberg (in).

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fästa kammarens uppmärksamhet på ett
särskilt yttrande som jag varit med om
att avgiva här.

Statsmakterna har ju möjlighet att
bevilja bidrag till småbåtshamnar med
upp till 90 procent av kostnaderna,
men kutymen har blivit den att man
inte går längre än till 50 procent. Genom
den ökade användningen av båtar
för fritidsförströelse är det en mycket
stor mängd sådana som färdas runt våra
kuster och som t. ex. vid inträffat
dåligt väder eller nattetid söker sig till
småbåtshamnarna. Dessa har således i
mycket högre grad än tidigare kommit

Ang. bidrag till småbåtshamnar
att frekventeras av främmande båtar.
Det är därför skäl att höja bidragen ■—
möjligheter finns, och vi har alltså inte
behövt ställa något särskilt yrkande om
bidrag.

Men jag skulle vilja vädja till dem
som har beslutanderätten i dessa ärenden
att i högre grad än tidigare medverka
till dessa småhamnars underhåll
och utbyggande. Det har ekonomiskt
blivit ganska betungande för många
kommuner, inte bara vid ostkusten och
sydkusten utan kanske framför allt på
västkusten. Det är en sak som både har
med fritidslivet och med skydd av människoliv
att göra. Vi vet ju att Sjöräddningen
blir larmad väldigt ofta
både i tid och otid. Genom att ha tillräckliga
hamnresurser och genom att
hålla hamnarna öppna för fritidsfararna
minskar man risken för att människoliv
i onödan skall gå till spillo.

Jag vill som sagt endast fästa kammarens
uppmärksamhet på detta särskilda
yttrande.

Häri instämde herr Eskilsson (m).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anledning av ändrad
fördelning av ärendena mellan statsdepartementen; nr

99, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statlig garanti
för Aktiebolaget ASEA-ATOM:s förpliktelser
m. in.;

nr 100, i anledning av motioner om
anslag ur Norrlandsfonden till samerna; nr

101, i anledning av motion om
undersökning angående förekomsten av
naturgas och olja på östgötaslätten;
samt

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Täck -

Nr 24

Onsdagen den 14 maj 1969

ning av merkostnader för löner och
pensioner in. in. för budgetåret 1969/70.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om uttagande
av utländsk skatt och allmän
avgift; samt

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken, m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till studiebidrag
in. in. för budgetåret 1969/70,
såvitt avser ändring i studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen,
jämte motioner i ämnet; samt
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967) jämte i ämnet
väckt motion.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 194, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
m. m. jämte motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 195, till Konungen i anledning
av motioner om information
i författningsfrågan.

Interpellation ang. utvecklingen på
valutaområdet

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Monetära svårigheter i
det ena landet efter det andra har påverkat
de internationella betalningarna
och föranlett diskussioner om de rådande
finansiella mekanismerna.

Utvecklingen på den internationella
valutamarknaden det senaste året har
givit vid handen att nämnda marknad
kännetecknas av en påtaglig internationell
monetär instabilitet. Denna instabilitet
bär icke minst kommit till krisartat
uttryck i de omfattande kapitalrörelser,
som ägt rum de senaste veckorna
och som särskilt berört de stora
världsvalutorna, men ej heller lämnat
den svenska valutareserven oberörd.
Ränteläget har successivt drivits upp
från land till land. Även om oron de
senaste dagarna lugnat ner sig, är det
tydligt att betydande risker föreligger
för att liknande och kanske än allvarligare
kriser kan komma att uppstå i
framtiden, vilka kan komma att äventyra
den internationella likviditeten
med ty åtföljande konsekvenser för
varuutbytet länderna emellan ävensom
för produktion och sysselsättning. Den
osäkerhet om valutapariteterna som råder
har i någon mån rubbat förtroendet
för det rådande valutasystemet såsom
sådant.

I anledning härav tillåter jag mig att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
rikta frågan, huruvida han
är beredd att eventuellt i samband med
någon av de kommande ekonomiska debatterna
lämna riksdagen en analys av
utvecklingen på valutaområdet ur
svenska och internationella aspekter.

Är snara åtgärder tänkbara för att genom
ett ökat samarbete länderna emellan
inom Bretton-Wood-avtalets ram
åvägabringa ett bättre sakernas tillstånd? -

Onsdagen den 14 maj 1969

Nr 24

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 1052, av herr Alexanderson,
nr 1053, av herr förste vice talmannen
Strand m. fl.,

nr 1054, av herr Werner, och
nr 1055, av herr Åkerlund m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 112, med förslag till lag om
ändring i landstingslagen den 14 maj
1954 (nr 319), m. m.; samt

nr 1056, av herr Pettersson, Karl,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 115, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1969/70, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 24

Fredagen den 16 maj 1969

Fredagen den 16 maj

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1052—1055 till konstitutionsutskottet
och

motionen nr 1056 till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 117, med förslag till lag om
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av motioner om en
europeisk luftvårdsstadga m. m.;

nr 6, i anledning av motioner om
svensk anslutning till IUCN; samt
nr 7, i anledning av proposition angående
godkännande av avtal om räddning
och återsändande av rymdfarare
samt återlämnande av föremål som
sänts ut i yttre rymden;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
24, i anledning av proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen
jämte följdmotioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utvecklingsarbe -

te rörande utvinning av uran jämte
motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Kalmar Verkstads AB
jämte motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om kreditgaranti
åt svensk varvsindustri in. m.;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 till teckning av aktier i
SMT Machine Company AB jämte motioner; nr

104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser kapitalbudgeten, jämte motioner; nr

105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret, i
vad avser driftbudgeten m. m„ jämte
motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökade resurser
för statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag in. m. jämte
motioner;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om inrättande
av en pressens lånefond in. m. jämte
motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss tidningsdistribution
genom postverket;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om bemyndigande att avstå
fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv;

nr 110, i anledning av motion angående
ersättning till vissa personer
in. in.; samt

Fredagen den 16 maj 1969

Nr 24

nr 111, i anledning av motioner om
löpande statistiska undersökningar av
konsumenternas inköpsplaner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 35, med anledning av Kungl.
Maj:ts propositioner med förslag till
förordning om ändring i förordningen
om automobilskatt och till traktorskatteförordning,
m. m., jämte motioner;

nr 40, med anledning av Kungl.
Maj:ts propositioner med förslag till
ändringar i förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt
jämte motioner;

nr 41, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området jämte motioner;

nr 43, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623)
jämte motioner;

nr 44, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om beräkning av skogsvärde
vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,
m. m. jämte motioner; samt
nr 47, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den
12 januari 1968 (nr 25), m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner; samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 52, i anledning av motioner om
upphävande av lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet, m. m.;

nr 53, i anledning av motion om åtgärder
mot otillbörligt utnyttjande av
behovsprövade sociala förmåner;

nr 56, i anledning av motioner angående
rätten till förtidspension m. m.;
samt

nr 57, i anledning av motioner angående
rätten till invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1968 års internationella sockeravtal,
m. m.; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av motioner
om åtgärder mot barnolycksfall.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Olsson, Manne, m. fl. undertecknad
motion, nr 1057, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 112, med förslag
till lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319), in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
Torgny Asplund

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTK. STHLM It»