Nr 24 FÖRSTA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24 FÖRSTA KAMMAREN 1968

16 maj

Debatter in. in.

Torsdagen den 16 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. frihet för de baltiska folken .. 3

av herr Sörenson (fp) ang. ungdomens sociala och internationella
engagemang ...................................... 4

av herr Ahlmark (fp) ang. svenska investeringar i Mozambique 6
av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. upprustning av vägnätet
med anledning av nedläggningen av trafiken på järnvägslinjen
Lesjöfors—Mora ................................ 8

Ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer (Forts.) ................ 11

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lidgard (h) ang. omprövning
efter årets studentexamen ............................ 29

Svar på interpellation av herr Bengtson (ep) om åtgärder för att
förhindra våld vid demonstrationer ........................ 30

Svar på enkla frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) om förstärkta resurser för

polisiära åtgärder mot kravaller ........................ 30

av herr Holmberg (h) ang. ordningsmaktens befogenheter att

ingripa mot våld vid demonstrationer .................. 30

av herr Dahlén (fp) ang. åtgärder för att förhindra våld vid

demonstrationer, m. m................................. 30

av herr Skårman (fp) ang. film- och stillbildsfotografering vid
vissa demonstrationer................................... 30

Riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet
...................................................... 73

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 16 maj sid.

Statsutskottets utlåtande nr 101, ang. ökat ekonomiskt stöd åt
barnfamiljer ............................................ 11

— nr 109, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: bidrag till anordnande
av barnstugor .................................. 27

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändrad lydelse av 4 kap.

5 § föräldrabalken, m. m................................. 27

— nr 32, ang. ändring i militära rättegångslagen .............. 27

-—- nr 33, ang. ändring i brottsbalken m. m..................... 27

— nr 34, ang. ändring i lagen om trafikförsäkring å motorfordon,
m. m............................................... 27

— nr 35, ang. ändrad lydelse av 2 § 9:o) och 17 :o) lagen om

Kungl. Maj :ts regeringsrätt................................ 27

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet.................... 73

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
224, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till klass- och ämneslärarutbildning
m. m. för budgetåret 1968/69.

Ang. frihet för de baltiska folken

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att besvara
herr Nils Nilssons (ep) fråga angående
frihet för de baltiska folken, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 9 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat mig om regeringens uttalande om
alla folks rätt till frihet och demokrati
gäller även i vårt förhållande till de baltiska
folken.

Svaret är naturligtvis ja.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret, som var kort
och rakt på sak.

Min fråga har delvis även en generell
syftning i avseende på vår syn på omvärlden.
Det starkt ökade intresset för
internationella frågor har medfört att
dessa fått en mycket framträdande plats
i olika sammanhang. Vår syn på omvärlden
och våra reaktioner bör vara
präglade av objektivitet, och en på
idealitetens grund framsprungen reaktion
får ej vara så ensidig, att den blundar
för våld och förtryck på visst håll

medan den samtidigt angriper samma
företeelser på andra håll.

Den yttersta vänstern, som så häftigt
angriper ofrihet i olika delar av världen
och som även klandrar vår regering
för passivitet, synes ej ha något intresse
för det våld och det förtryck som har
förekommit och fortfarande förekommer
i kommunistiska stater.

Ur historisk synpunkt är 20—30 år
ingen nämnvärd tidrymd. Vår syn på
vad som är rätt eller orätt kan ej vara
beroende av om orättfärdigheten skedde
i går eller om den sker i dag. Avståndstagandet
från den grekiska militärjuntans
krossande av detta lands demokrati
är starkt inom alla lager i vårt
land. Hur länge denna diktatur kommer
att sitta vid makten vet vi ej i dag; dock
vet vi av erfarenhet från diktaturer i
andra länder att den tiden kan bli lång.
Vi får därför icke förtröttas i att kämpa
mot diktaturer i dess olika former, var
de än uppträder, och mot den kränkning
av mänskliga rättigheter som förekommer
i diktaturländerna.

Vad finns det då för likheter och
olikheter mellan vad som hänt i Grekland
och vad som hänt i de förutvarande
baltiska staterna?

Den första skillnaden är tidsskillnaden,
som innebär att även de yngre generationerna
har upplevelsens intensiva
påverkan av händelserna i Grekland
men ej av vad som hände under sista
världskriget, medan de äldre generationerna
upplevat bådadera.

Greklands folk är ockuperat — om
man får använda det uttrycket — av en
grupp av sina egna landsmän, en liten
grupp som med hjälp av det egna landets
militärmakt krossat demokratin i
detta land. Med förtryck och terror tystas
grupper och individer från att ge

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. ungdomens sociala och internationella engagemang

till känna åsikter som ej överensstämmer
med de makthavandes.

I de baltiska staterna krossades såväl
demokratin som nationerna av utländska
diktaturer. I allians med varandra
krossade Sovjetunionen och Hitler-Tyskland
gemensamt de baltiska staterna,
varefter Sovjetunionen ensam
tog hand om bytet. Sovjetunionen —
som mer än något annat land om sig
själv och sina strävanden använder uttrycket
fredsälskande folk och sätter
stämpeln imperialister på icke kommunistiska
stater — är dock den enda av
de i sista världskriget deltagande staterna
som kvarstår som uppenbart imperialistisk.

Den grekiska militärjuntan för sina
meningsmotståndare till öde öar inom
det egna landet och förkväver opinionen.
Den ryska diktaturen har fr. o. in.
den första ockupationen och under
årens lopp deporterat närmare 600 000
personer från de baltiska länderna till
de östligaste delarna av Sibirien. Detta
är mer än tio procent av hela befolkningen.

Av de efter andra världskriget deporterade
beräknas endast en femtedel ha
överlevt, vilket betyder att cirka 460 000
människor har förintats, och alltjämt
kvarhålles, enligt baltiska källor, en stor
mängd balter i ryska slavläger.

Enligt en av suppleanten för Sovjetunionens
säkerhet, kommissarie I. Serov,
den 21 januari 1941 i Moskva undertecknad
instruktion om »tillvägagångssättet
för deportation av Litauens,
Lettlands och Estlands antisovj etiska
element» var denna utrotning en »viktig
politisk uppgift».

Vilken frihet har de baltiska folken i
dag? Samtidigt som ryssar i allt större
utsträckning flyttar in i de baltiska länderna
tvingar ryssarna ständigt nya
grupper av baltiska ungdomar att bosätta
sig i Ryssland. Ryska soldater som
tjänstgör i Balticum får företräde till
arbete och bostäder där, och cirka en
miljon ryssar har inflyttat till de baltiska
länderna.

De allra flesta av de ledande inom
kommunistpartiet i dessa länder, inom
regeringen och sovjetorganisationen, i
all annan viktigare administration liksom
inom industri och handel är ryssar
eller från Ryssland återvända baltiska
kommunister.

Vad skulle ske om de baltiska folken
krävde självbestämmanderätt? Den ungerska
tragedin torde här ge ett entydigt
svar. För handlingar, som i de västliga
demokratierna betraktas som självklara
demokratiska rättigheter, dömer de
ryska härskarna sina egna författare
till långvariga straff och kastar dem i
fängelse.

De svenska kommunisterna, som med
sådan skärpa talar och skriver om ofrihet
i olika andra sammanhang, nöjer sig
i dessa fall med att i all tysthet skriva
ett brev till sina meningsfränder i Moskva.
Det hela påminner om biskop Brasks
klassiska anteckning under sigillet:
»Härtill är jag nödd och tvungen.»

Har dessa folk frihet att t. ex. resa
utanför landets gränser? Vad skulle för
övrigt hända med den som försökte fly
undan sin förtryckare? Det kan vara av
intresse att se vad som skulle ha hänt
om exempelvis en baltisk yngling, inkallad
i rysk militärtjänst, ansett sig ej
kunna deltaga i det blodiga krossandet
av det ungerska folkets frihetslängtan
utan flytt till Sverige eller något annat
land.

Herr talmannen lät nu klubban falla
och erinrade talaren om att vid svar
på enkel fråga längre tid än tre minuter
ej borde tagas i anspråk av frågeställaren,
varefter överläggningen avslutades.

Ang. ungdomens sociala och internationella
engagemang

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att besvara
herr Sörensons (fp) fråga angående
ungdomens sociala och internatio -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm. Nr 24 5

Ang. ungdomens sociala och internationella engagemang

nella engagemang, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 9 maj,
och yttrade:

Herr talman! Herr Sörenson har frågat
mig vilka möjligheter regeringen
anser föreligga att på ett fruktbart sätt
tillvarata ungdomens på skilda sätt visade
sociala och internationella engagemang.

Frågan berör ett så vitt fält, att den
är mycket svår att på ett tillfredsställande
sätt besvara inom ramen för en
enkel fråga. Det djupa engagemang, som
en betydande del av dagens ungdom
visar för sociala och internationella
frågor, är glädjande. Det är angeläget
att samhället aktivt stöder ungdomen
och ger den möjlighet att i praktisk
handling omsätta sitt engagemang. Så
sker också bl. a. genom det ekonomiska
stöd som utgår till en rad ungdomsorganisationer
från stat och kommun.

Ett stort antal ungdomsorganisationer,
huvudsakligen religiösa och politiska,
har gjort betydande insatser för
att i u-länderna omsätta den internationella
solidaritetstanken. Fredskårsverksamheten
är ett annat exempel på
konkreta uttryck för ungdomens internationella
engagemang.

De positiva insatserna från ungdomens
sida förmedlas tyvärr sällan genom
press, radio och TV till allmänheten.
Däremot ägnas stor uppmärksamhet
åt sammanstötningar mellan
ungdom och polis, äggkastning o. d.
Härigenom skapas självfallet en snedvriden
bild av ungdomens engagemang.

På min inbjudan sammanträffade i
tisdags representanter för regeringen
med företrädare för de svenska ungdomsorganisationerna.
Härvid diskuterades
främst hur demonstrationsrätten
bör utformas för att också i framtiden
demonstrationen skall bli ett användbart
demokratiskt medel.

Jag vill också understryka att samtliga
partier har ett ansvar för att ungdomens
internationella och sociala engagemang
tillvaratas. Demokratins styrka
blir beroende av i vilken utsträck -

ning vi förmår engagera ungdomen i
det politiska arbetet.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga ett
tack till herr statsministern för det
svar han lämnat på min fråga. Jag finner
det i många avseenden positivt och
av stort värde. Jag är fullt medveten
om att frågan hade en sådan vidd, att
man inte kan räkna med att få ett uttömmande
svar på några få minuter.

Syftet med frågan var att söka visa
att det ytterst är en positiv fråga som
vi här sysslar med — inte en negativ.
Problemet gäller hur vi skall försöka
fånga upp det engagemang som för närvarande
finns.

Jag noterar i svaret med tacksamhet
bl. a. det intresse, som herr statsministern
visar för det arbete som ungdomsorganisationerna
bedriver. Jag noterar
också med intresse att herr statsministern
icke är tillfreds med den redovisning
som sker i press, radio och TV av
det positiva arbete som görs. Det vore
underbart om en rättelse skulle kunna
komma till stånd som en följd av herr
statsministerns uttalande.

Vidare vill jag uttala min uppskattning
av det initiativ herr statsministern
har tagit att samla ungdomsorganisationernas
representanter till en
konferens, där statsministern betonat
— vilket också skedde här i svaret —
att demonstrationsrätten som sådan är
en självklar demokratisk rätt, som det
är angeläget för oss att värna och finna
meningsfyllda former för.

Samtidigt kan man naturligtvis fråga
sig: Varför skall det behöva vara så,
att så mycken oro och tveksamhet skall
komma till synes hos vårt folk, när dessa
nya tendenser bland ungdomen gör
sig gällande?

Ett par skäl till oron och spänningen,
herr statsminister, skulle jag gärna vilja
peka på. Jag tror att avpersonifieringen
av vårt samhälle är ett av dessa
skäl. Livet får för många människor i

6 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. svenska investeringar i Mozambique

det moderna samhället ett opersonligt
drag. Ett engagemang för t. ex. fattiga
folk saknar ofta möjlighet att få en direkt
personkontakt. Vi arbetar genom
en organisation eller genom staten, och
sedan anser vi att vi har gjort vårt. Vi
ger en slant här, en slant där. Men det
är den direkta personkontakten som en
människa har behov av. Detta gäller
inte minst för unga människor, och
denna personkontakt blir ofta inte given.
Viljan till personligt engagemang
för de fattiga ländernas folk tror jag är
ganska utbredd bland ungdomen i vårt
samhälle. Den viljan får inte möjlighet
till ett personligt uttryck, och detta gör
att ungdomen inte känner det värt att
satsa i detta avseende. Livet får ett
opersonligt drag, vilket kan vara en av
orsakerna till den »restlessness» som
vi känner i vårt samhälle.

En annan stor fråga: Det samhälle
vi skapar finner många ungdomar inte
värt att överta. Status, stress, regleringar,
som tränger djupt ned, och mycket
annat är stora problem, som jag endast
antyder. Det är mycket bekymmersamma
problem. Det är ett allvarligt observandum
att föraktet för de etablerade
partierna och deras ungdomsverksamhet
är så utpräglat.

Eftersom tiden för mitt anförande är
ute vill jag kort och gott sluta på detta
sätt: Jag tror att u-landshjälpen är en
fråga som är angelägen. Jag är medveten
om att talet om en u-landshjälp på
1 procent av nationalprodukten är ett
banalt resonemang. Men det har blivit
en symbol. Staten kunde göra mer genom
ett mer aktivt engagemang.

Viljan till en positiv u-landsinsats är
en annan fråga. Finns något alternativ
till att bruka tiden i militärtjänst?
Många vill ha ett alternativ. Jag vet
emellertid vilka svårigheter som här
föreligger och jag vill inte framställa
något förslag utan vill bara säga att
regeringen borde ägna större uppmärksamhet
åt den frågan.

Det gäller för oss att få ut ett meningsfullt
resultat av den protestvilja

som finns, och jag tror att herr statsministern
är ense med mig i det avseendet.
En positiv, frisk initiativkraft
från regeringen kommer att hjälpa oss.

Tack, herr statsminister!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. svenska investeringar i
Mozambique

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Ahlmarks (fp) fråga
angående svenska investeringar i
Mozambique, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 10 maj,
och anförde:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
om regeringen är positiv till svenska
privata investeringar i Mozambique medan
krig där pågår liksom den är till
den snabbt vidgade handeln med Portugal
på grund av medlemskapet i EFTA.

Herr Ahlmarks enkla fråga omfattar
tva frågeställningar. Frågan rörande
handeln med Portugal har tidigare vid
flera tillfällen diskuterats i denna kammare,
varvid jag klargjort regeringens
inställning. Denna ger ej stöd för påstående
av den art som herr Ahlmark gör.
Svaret på frågan om regeringen är positiv
till svenska investeringar i Mozambique
medan krig pågår är nej.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för svaret på min enkla fråga.
Det ger bestämt besked. Statsrådet
Lange säger att regeringen inte är positiv
till svenska investeringar i Mozambique
medan krig där pågår.

Jag fattar det så att handelsministern
ställer sig negativ till en eventuell
svensk försäljning för en investering i
ett kraftverk i Mozambique, som bl. a.
skall leverera elektrisk ström till Sydafrika.
Det är bra att detta sägs klart ut.
Ty även om statsmakterna inte kan för -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

hindra en sådan försäljning, finns det
skäl för regering och politiska instanser
att uttrycka en mening om den. Det
kan ha opinionsbildande betydelse både
på kort sikt och på lång sikt.

Däremot känner jag mig en smula
osäker om innebörden av en annan del
av handelsministerns svar. Han säger
att det inte finns stöd för mitt påstående,
att regeringen är positiv till den
snabbt vidgade handeln med Portugal
på grund av medlemskapet i EFTA.

Det förvånar mig. Som kammaren vet
diskuterade herr Lange och jag denna
fråga vid ett par tillfällen förra året. Av
de debatterna framgick klart, att den
nuvarande regeringen stöder vår samverkan
med Portugal i EFTA och inte
finner skäl att beklaga dess konsekvenser.
Herr Lange sade i mars 1967 att
det finns skäl »som talar för att ekonomiska
framsteg och höjd levnadsstandard
främjar en demokratisk frigörelseprocess.
Det finns anledning att reflektera
över frågan vilket Portugal som är
känsligast för en social och politisk
förändring, ett underutvecklat samhälle
med betydande rester av analfabetism
eller ett samhälle där industrialismen
gör ett snabbt genombrott och tvingar
fram satsning på utbildning och undervisning?» Det

var herr Langes egna ord. De
framfördes som polemik mot min tes,
att den kraftigt vidgade handeln med
Portugal har givit det landet nya ekonomiska
resurser, som i mycket hög
grad används för att bedriva krig i tre
områden i Afrika. Det måste tolkas så
att regeringen har varit positiv till den
rekordsnabba stegringen av EFTA-handeln
med Portugal.

Herr Lange sade också förra året att
det är »EFTA:s mål att få till stånd en
förenad västeuropeisk marknad, i vilken
alla EFTA-länder, däribland Portugal,
ingår». Det sades såsom kritik av mitt
förslag att inte underlätta Portugals anslutning
till EEC utan tvärtom göra
klart för Portugal att det inte kan räkna
med EFTA:s stöd i de ansträngningar -

Ang. svenska investeringar i Mozambique
na. Det skulle vara en mycket effektiv
påtryckning på Portugal, men herr
Lange har avvisat den tanken.

Svaret på min fråga i dag gör att jag
undrar om regeringen håller på att
ändra mening. Jag vill därför ställa den
frågan till statsrådet Lange: Innebär
handelsministerns svar på min enkla
fråga i dag, att regeringen inte längre
är positiv till den snabbt vidgade handeln
med Portugal som följd av medlemskapet
i EFTA?

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Lika litet vid detta tillfälle
som vid tidigare tillfällen har jag
för avsikt att ta upp en diskussion om
portugalhandeln. Jag vill på den punkten
bara säga herr Ahlmark, att vi alltjämt
behandlar Portugal i EFTA så
som avtalet föreskriver, ingenting mer
och ingenting mindre.

Jag tänker inte nu igen ta upp en
principiell diskussion med herr Ahlmark
om vilka verkningar en vidgad
handel för Portugal med EFTA kan ha.
Det kanske vi får andra tillfällen till
att diskutera här i kammaren. Jag vill
dock säga några ord beträffande det
investeringsobjekt, som herr Ahlmark
berörde i första delen av sitt anförande.

Enligt de upplysningar, herr talman,
som jag har erhållit är det inte fråga
om ett svenskt investeringsprojekt. Finansieringen
är ordnad utan bidrag
från svensk sida.

Under dessa omständigheter blir frågan
om medverkan på ett eller annat
sätt i projektet ett spörsmål, som det
ankommer på här berörda svenska företag
att ta ställning till. Vid företagets
senaste bolagsstämma — och detta ber
jag kammarens ledamöter observera —
framgick att det företaget lämnar betydande
bidrag bl. a. till folkpartiets politiska
verksamhet. Har herr Ahlmark
ett sakligt intresse att söka påverka företagets
planer borde det därför, herr
talman, finnas möjligheter för honom
att komma till tals med bolagsledningen.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. upprustning av vägnätet med anledning av nedläggningen av trafiken på
järnvägslinjen Lesjöfors—Mora

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vi närmar oss valrörelsen
med full fart, och herr Lange börjar
ta del i den. Men det här är inte någon
debatt om partifinansieringen. —
Min fråga gäller inte det problemet. Jag
har ställt en fråga om en viss investering
i Mozambique och dessutom frågat,
om regeringen fasthåller vid sin positiva
inställning till fortsatt svensk handel
med Portugal. Jag kommer att diskutera
partifinansieringen vid de tillfällen
då det ärendet står på riksdagens
dagordning, men i dag håller jag mig
till den enkla fråga det gäller. Att vidga
debatten utöver den faller utanför frågeordningen.

Herr Lange säger att det är det enskilda
företaget som skall ta ställning
till denna försäljning. Det betyder alltså
att jag tolkade hans svar fel, då jag
trodde att han med det menade att den
svenska regeringen är negativ till en
försäljning för en investering i Mozambique
som skall bidra till leveranser
av elektrisk kraft till Sydafrika. Men
herr Lange säger alltså nu, att regeringen
inte har någon inställning till den i
pressen diskuterade försäljningen till
Mozambique.

På den andra punkten är det fullständigt
klart vad jag frågade om; jag
behöver inte alls ta upp någon ny sakdebatt
om Portugal och EFTA. Vad det
gäller är att få ett svar på frågan: Håller
regeringen fast vid den ståndpunkt
som handelsministern gav uttryck åt i
en debatt med mig i första kammaren i
mars 1967? Har man inte ändrat mening
är man fortfarande positiv till den
snabbt vidgade handel med Portugal,
som följt av medlemskapet i EFTA. Och
då är min formulering i den enkla frågan
helt riktig.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har visst inte gett
mig in på en diskussion av partiernas
finansieringsmöjligheter och stöd från

olika grupper i samhället. Men jag har
hänvisat till det kända faktum att folkpartiet
erhåller ett betydande bidrag
från de företag som har intressen på
detta område, varför det borde legat nära
till hands för herr Ahlmark att söka
informationer där och —- om han ville
det — också försöka påverka företaget
i dess dispositioner.

Detta hör till frågan, och det kan
herr Ahlmark inte riktigt krypa undan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Innebörden i vad herr
Lange nu säger är att folkpartiet redan
har ansvaret för den svenska handelspolitiken.
Jag tycker att vi skall vänta
med det ansvaret i ytterligare fyra månader.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. upprustning av vägnätet med anledning
av nedläggningen av trafiken

på järnvägslinjen Lesjöfors—Mora

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr KarlErik
Erikssons (fp) fråga angående
upprustning av vägnätet med anledning
av nedläggningen av trafiken på järnvägslinjen
Lesjöfors—Mora, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 2 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat mig om jag kommer att ställa
medel till förfogande för en snabb
upprustning av det vägnät som berörs
av nedläggningen av person- och styckegodstrafiken
på järnvägslinjen Lesjöfors—Mora.

Nedläggning av person- och styckegodstrafiken
på järnvägslinjen Lesjöfors
—Mora får enligt Kungl. Maj :ts beslut
den 26 april i år ske tidigast vid nästa
årsskifte och först sedan upprustning
skett av vägarna 849 Rämmens vägport

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

Ang. upprustning av vägnätet med anledning av nedläggningen av trafiken på

järnvägslinjen Lesjöfors—Mora

—Oforsen, 850 Oforsen—Lönnhöjden—
Neva järnvägsstation, 521 och 540 Laxtj
ärn—Sågen—Sågens j ärn vägsstation
samt 945 Rödbergsmyren—S. Vika. För
denna vägupprustning har i nedläggningsbeslutet
anvisats 1,5 miljon kronor.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Vid de informationsmöten
som anordnats av SJ i samband
med förberedande av nedläggningen av
den här aktuella linjen har från flera
kommuners sida med kraft hävdats, att
någon nedläggning av järnvägstrafiken
inte bör ske förrän vägnätet tillfredsställande
upprustats.

Nu har konseljbeslutet om nedläggningen
kommit utan att någon vägupprustning
har skett. Efter det att nedläggningsbeslutet
blev offentliggjort och
efter det att jag den 29 april ställde min
fråga har dock en viss aktivitet utvecklats
från vägmyndigheternas sida.

Av statsrådets svar framgår också, att
det anvisats pengar för en viss upprustning
av då företrädesvis vägen Rämmen
—Neva. Enligt uppgifter som lämnats
av de lokala vägmyndigheterna skulle
det gälla oljegrusning. I berörda bygder
av nordöstra Värmland ifrågasättes
emellertid, om det är rätt användning
av pengarna att oljegrusa den gamla
och krokiga vägen som det här gäller.
En helt ny väg Rämmen—Lesjöfors har
länge varit det stora önskemålet, ett
önskemål som numera blivit ännu mera
aktuellt och berättigat genom den industriella
sammankopplingen mellan
Lesjöfors bruk och Fredriksberg. Denna
nya väg skulle sannolikt genom en
oljegrusning av den gamla vägen uppskjutas
på obestämd tid. Från bygdens
sida ifrågasättes om inte det vore bättre
att bygga den nya vägen än att rusta
upp den dåligt trafikerade ödebygdsvägen
Lesjöfors—Neva.

Det främsta behovet i bygden kommer
nu alltså inte att tillgodoses. Jag

vill fråga statsrådet, om statsrådet kan
lämna ett besked när denna väg beräknas
bli byggd.

Länsstyrelsen i Värmlands län har
denna vecka till pressen gett ut en kommuniké
där man beklagar att vägverkets
anslagsäskande inte bifallits. Man
pekar i sin kommentar särskilt på vägen
Lesjöfors—Rämmen och stryker under
hur beklagligt det är att inte denna väg
blir byggd. Länsstyrelsen anför samma
skäl som jag har gjort här om järnvägsnedläggningen
och om lesjöforsindustrins
behov av förbindelse med den
övertagna fabriken i Fredriksberg.
Bland annat länsstyrelsens reaktion visar
att man ser allvarligt på statsmakternas
handlande i denna fråga.

Samtidigt som jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret skulle jag vilja
fråga, om inte det har prövats huruvida
ett arbete av detta slag skulle med hänsyn
till både det stora behovet av vägen
och arbetsmarknadsläget kunna genomföras
såsom ett beredskapsarbete.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är självfallet inte
så, som herr Eriksson försökte göra gällande,
att det är den enkla fråga som
han har ställt som har förmått statsmakterna
att anslå 1,5 miljon kronor till
vägupprustning i detta sammanhang.
Vad som nu har skett är ett led i den
ordning i vilken vi behandlar sådana
här frågor. Det konseljbeslut, som medgav
en nedläggning av den aktuella banan,
innefattade också vägupprustningen.
Som jag tidigare har sagt skall nedläggningen
ske tidigast från och med
nästa årsskifte.

De förbättringsarbeten, som är beslutade
i samband med nedläggningen och
som kommer att utföras innan nedläggningen
sker, är att betrakta som kompletteringar
till de betydande insatser
som trots allt har gjorts på en del av
vägarna i just det aktuella området. Jag
kan hänvisa till att sådana arbeten har

10 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. upprustning av vägnätet med anledning av nedläggningen av trafiken på
järnvägslinjen Lesjöfors—Mora

utförts inte minst för den i detta sammanhang
när det gäller ersättningstrafiken
kanske mest betydelsefulla vägen,
nämligen länsväg 242, som i huvudsak
går parallellt med järnvägen. Inte mindre
än i runt tal 20 miljoner kronor har
under 1960-talet lagts ned på ombyggnad
och förbättring av just denna väg.

Jag kan också redovisa att ytterligare
vägarbeten inom detta trafikområde
finns med i gällande flerårsplaner.
Bland annat är det väg 847, delen genom
Lesjöfors och Lesjöfors—Rämmens vägport.
Kostnaderna har här beräknats
till 6 miljoner kronor. Vägverket undersöker
för närvarande möjligheterna
att sätta i gång dessa arbeten redan nästa
år.

Jag tror nog man kan säga att vägverket
har visat aktivitet i detta trafikområde.
I samband med nedläggningen har
Kungl. Maj :t fattat beslut, som skall innebära
att man får betydande upprustning
av vägarna. I övrigt ligger alltså
vissa vägar väl till i flerårsplanerna.

Sedan är det naturligtvis omöjligt för
mig, som herr Eriksson och kammarens
ledamöter förstår, att stå här i talarstolen
och ta ställning till vägbyggen och
vägförbättringar som kan vara önskvärda
utöver vad jag nu har redovisat.
På så sätt kan vi ändå inte hantera dessa
frågor.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag har inte i mitt anförande
sagt, att min fråga var orsaken
till vägmyndigheternas aktivitet. Jag
sade ordagrant, att efter det nedläggningsbeslutet
blev känt och efter det jag
den 29 april ställde min fråga har en
viss aktivitet utvecklats från vägmyndigheternas
sida. Det är riktigt att denna
aktivitet har utvecklats märkbart i
bygden först sedan nedläggningsbeslutet
blev känt.

Till sist vill jag bara fråga, om uttalandet
i svaret att nedläggningen kommer
att ske tidigast vid nästa årsskifte

och först sedan upprustning skett av vägarna,
bör tolkas på det sättet, att om
inte vägupprustningen är klar till årsskiftet,
så kommer statsrådet att skjuta
på järnvägsnedläggningen.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! På den sista frågan kan
jag utan vidare svara ja, ty dessa upprustningar
är angivna i konseljbeslutet
som en förutsättning för att nedläggning
skall få ske.

Sedan gäller fortfarande, när herr
Eriksson försöker låta sin interpellation
spela någon roll som påtryckningsmedel
i detta sammanhang, att just de
här aktuella medlen och de förbättringar
av vägar, som här avses, gjorde vägmyndigheterna
framställning om för ett
år sedan, när vi började behandla denna
fråga. Även om jag kan förstå herr
Erikssons behov av att känna att han
har gjort en betydelsefull insats, är jag
ledsen att jag måste säga honom att
detta var planerat långt innan herr
Eriksson hade interpellerat.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag vill meddela att herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
Kling fortfarande är upptagen med den
interpellationsdebatt, som försiggår i
andra kammaren, och därför icke kommer
att besvara den interpellation och
de frågor, som nu närmast följer på föredragningslistan,
förrän efter middagsuppehållet.

Som kammarens ledamöter torde ha
observerat bär det uppsatts anslag om
att detta plenum kommer att fortsätta
kl. 19.30. Jag'' har för avsikt att låta förmiddagens
plenum pågå till ungefär kl.
17.30.

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 20,
bevillningsutskottets betänkande nr 46,
tredje lagutskottets utlåtande nr 48 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 38.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 101.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! I riksdagsarbetets slutspurt
förekommer att ärenden kommer
i kläm och att behandlingen blir sönderstyckad.
Så är fallet med den familjepolitiska
reform, som vi nu på nytt
skall debattera.

Nu har oppositionen med större eller
mindre frenesi ibland hävdat, att familjepolitiken
bär kommit i kläm inte bara
i kammarens debatter utan också reellt.
Man bör emellertid komma ihåg att de
förslag till samlande familjepolitiska
lösningar som framskymtat, främst av
det slag som mittenpartierna talat om,
skulle innebära ytterligare förskjutningar
i tiden av beslut om stöd till familjerna
och främst då barnfamiljerna.

Den familjepolitiska reform som nu
är föremål för debatt — och som jag
hoppas om en stund för beslut — är en
efterlängtad och betydelsefull reform.
Jag tror att vi innerst inne alla är överens
om detta.

Underlaget för reformen är som bekant
den familjepolitiska kommitténs
betänkande. Även om remissopinionen
och därefter regeringen verkat för att
man denna gång beträffande ett obundet
inkomstutj ämnande konsumtionsstöd
inte kan gå så långt som kommittén
föreslog och som — åtminstone i
princip — accepterades av vissa remissinstanser,
däribland Landsorganisationen,
har man i propositionsarbetet följt
de principer som kommittén stöder sig
på.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Målsättningen för en familjepolitisk
reform är — som det sägs i propositionen
— att dels genom ett ekonomiskt
stöd till barnfamiljerna åstadkomma en
omfördelning mellan olika grupper utöver
vad som sker genom beskattningsreglerna,
dels med hänsyn till strukturförändringar
låta samhället överta funktioner,
som i ett tidigare samhällssystem
naturligt vilade på familjerna. Yad vi
här diskuterar är alltså förslag att genom
ekonomiskt stöd åstadkomma en
omfördelning som kommer barnfamiljerna
till godo.

Detta stöd bör — menade kommittén,
regeringen och nu även statsutskottet —
sättas in där behovet är störst, dvs. familjer
med flera barn och främst familjer
med låga inkomster skall få det
högsta stödet. I denna mening skiljer
sig inte kommittéförslaget och propositionen.
Regeringsförslaget har enligt
min uppfattning en fördel framför de
förslag, som jag i kommittén var med
om att tillstyrka, nämligen att den inkomstutjämnande
effekten där är ännu
mera markerad. Detta betyder visserligen
att ett mindre antal av landets cirka
en miljon barnfamiljer får del av det
föreslagna stödet. Men de 415 000 familjer,
som man beräknar skall få detta
stöd, får i stället desto mera. Och detta
gäller främst i de fall där inkomsterna
är låga och barnen i familjen många.

Att denna effekt uppnås genom att
man måste tillskapa ett tröskelproblem
som är mera markerat än vad kommittén
föreslagit tycks alla nu — till stor
förvåning åtminstone för mig — acceptera.
Men det gäller att väga för- och
nackdelar mot varandra. Här är det nu
fråga om att välja mellan att i dag ge
mera till de lågavlönade barnfamiljerna
mot att i framtiden få svårare att
anpassa systemet till en familjeskattereform,
som bygger på någon form av den
s. k. neutrala särbeskattningen. För min
del har valet inte varit svårt. Jag menar
att det är en fördel att kunna ge en
trebarnsfamilj med 16 000 kronor i årsinkomst
ytterligare 800 kronor utöver

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
vad kommittén har föreslagit, även om
det därigenom uppstår en del krångel
vid en eventuell samordning med familjeskatteberedningens
aviserade förslag,
vilket lär komma senare i år.

I debatten i går gjordes ett par påståenden
i denna fråga, som alls inte är
nya. De är dessutom felaktiga. Det gäller
påståendena att en samordning mellan
den familjepolitiska kommittén och
familjeskatteberedningen inte har ägt
rum. Detta är alltså ett felaktigt påstående.
Under den tid familjepolitiska
kommittén arbetat har det skett ett mycket
intimt samråd mellan de båda kommittéerna,
och en av familjeskatteberedningens
främsta experter har ständigt
deltagit i familjepolitiska kommitténs
arbete. Yi inom denna kommitté
har inte varit okunniga om de förslag,
som aviseras från den Reutersxvärdska
utredningen, och den utredningen
har inte varit okunnig om familjepolitiska
kommitténs avsikter.

Samråd har alltså ägt rum. Man borde
i varje fall kunna upphöra med diskussionen
härom — den tjänar inget
syfte.

Tanken att man skulle ha skapat någon
sorts gemensam kommitté för att utreda
frågan om ett särbeskattningssystem
och samtidigt applicera en familjepolitisk
reform med fördelningseffekter
i detta utredningsarbete tror jag inte
går att genomföra. Det skulle bli ett
kommittéuppdrag som vore i det närmaste
omöjligt att fullgöra med hänsyn
till de helt skilda förutsättningarna. I
det ena fallet är det ju mycket av en
teknisk utredning, och i det andra fallet
är det naturligtvis ett arbete som i
detta läge har så att säga politisk viljeinriktning.

Varför är vi då överens om — jag vill
i varje fall uppfatta det så — att det är
viktigt att man vid årets riksdag genomför
någon form av ökat stöd till
barnfamiljerna?

Bakgrunden är helt enkelt den som
har beskrivits i propositionen. Det finns

alltför många barnfamiljer i vårt land
med låga inkomster. En kvarts miljon
barn hör hemma i ofullständiga familjer
eller flerbarnsfamiljer där inkomsten är
lägre än 16 000 kronor per år. Vi har en
årskull barn, cirka 100 000, som tillhör
familjer som uppbär socialhjälp. Det
finns dessutom ytterligare en tendens
när det gäller inkomstfördelningen för
barnfamiljerna, som är värd att observera,
nämligen att familjer med flera
barn tenderar att ha lägre inkomster
även totalt än familjer med få barn.
Därför är alla omsorger om de lågavlönade
barnfamiljerna välbefogade.

Fru Olsson sade att »vi i centern» —
eller kanske det var i mitten — alltid
är intresserade av att ge de låga inkomsttagarna
ett extra stöd. Denna
gång har regeringen i sitt förslag tydligen
kommit så nära mittenpartiernas
målsättning, att det bara skilde cirka 25
öre om dagen för de lägsta inkomsttagarna.
Jag kritiserar inte beloppet 100
kronor per år, men hade man verkligen
velat ge ett stöd, som hade varit verksamt
för de lågavlönade barnfamiljerna,
då borde man ju med hänsyn till inkomstfördelningen
åtminstone baserat
förslaget på barnantalet, så att man inte
bland de lågavlönade barnfamiljerna
ger bättre stöd åt dem som har få barn
och en lägre försörjningsbörda — när
man nu skall öka på regeringsförslaget
— än åt dem som har flera barn.

Jag hade anledning att i går i en annan
diskussion i kammaren säga, att
det är precis samma utveckling som
när barnbidraget höjs och man utgår
från att fininsieringen skall ske via de
indirekta skatterna.

.Tåg skulle inte ha någonting emot,
herr talman, att täcka barnkostnaderna
till sin huvudsakliga del med statsmedel
— inte alls. Men det blir fråga om
enorma summor. Vi har inte råd till
det. Jag tror inte att någon i dag ställer
sig bakom de kostnaderna. Taget ur
minnet tror jag att det är omkring fem
miljarder kronor, som skulle krävas

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

extra, om man skulle förverkliga en
relativt måttlig målsättning i det sammanhanget.

Aktuellt i dag är därför att ge barnfamiljer
i besvärliga ekonomiska lägen
ett tillskott, som ger dem möjlighet till
en ökad konsumtion och därmed jämställa
dem med bättre situerade barnfamiljer.
Propositionen har tagit vara
på den målsättningen och markerat detta
på ett annat sätt än vad familjepolitiska
kommittén gjort med hänsyn till
bl. a. anpassning till en familj eskattereform.

I ett väsentligt avsnitt föreligger som
bekant ett avsteg från kommittéförslaget
genom att konsumtionsvalet inte
släpps helt fritt i det nya systemet. Den
starka anknytning som man i dag och
tidigare haft till bostadskonsumtionen
genom de nuvarande familjebostadsbidragen
försvinner. Och jag sörjer inte
över det. Riksdagen har väl i stället varit
ganska irriterad över den snårskog
av bestämmelser av olika slag, som under
de senaste åren kommit att kringgärda
åtkomsten av familjebostadsbidraget.
Detta har också minskat, så att
endast 185 000 barnfamiljer i dag uppbär
det.

Då det integrerade system med barnbidrag
och familjestöd som föreslogs
inte kunde godtas i nuläget, har det varit
naturligt att frikoppla barnbidraget
och låta det utgöra en del av samhällets
stöd som är helt fritt från konsumtionsinskränkningar.

Av det föreslagna bostadsstödet är
också en stor del befriat från konsumtionsinriktning,
vilket jag noterar med
tillfredsställelse. Den regel som innebär
att om man statistiskt upphäver trångboddheten,
så ersätts familjen för hyresökningen
med 60 kronor per månad,
tycker jag är välfunnen. Den är i nuläget
— med bostadsdebatten i minnet
— en acceptabel form av bostadsanknytning.
Kombinationen med de möjliga
kommunala bostadstilläggen gör ju
också att man för barnfamiljerna beräknar
att kunna uppnå den bostads -

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
politiska målsättning, som innebär att
hyran får uppgå till högst 20 procent
av lönen.

Min uppfattning är, att ingen barnfamilj
avstår från en modern, bekväm
och lättarbetad bostad om möjligheter
att hyra den finns. För mig skulle sålunda
den kvarvarande bostadsanknytningen
kunna få utgå. Jag har den uppfattningen
att efterfrågan av bostäder
fördenskull från barnfamiljernas sida
inte minskas.

Därav följer också att jag anser, att
man inte nu skall omgärda det nya bostadsstödet
med gamla bestämmelser
om hur man skall bo för att få del av
det. Frågan om var badrummet skall
vara placerat i gamla flerfamiljshus för
att barnfamiljer som bor i dem och
som i övrigt uppfyller kraven skall få
del av bostadsstödet, det är en sådan
regel som man har tagit bort i propositionen.
Jag kommer att följa utskottet
i det avseendet och kan alltså inte stödja
reservation nr 3.

Herr Högström använde i går en argumentering
för reservationen 3, som
jag nog tyckte var litet överdriven. Nu
har det gått nästan ett dygn och det är
möjligt att jag tolkar mina anteckningar
fel, men minns jag rätt så tyckte
herr Högström att om man har ett hus
med omkring 25 hushåll och med bara
en dusch i källaren, så borde familjerna
där egentligen inte få del av något
bostadsstöd — ett bifall till reservation
3 innebär ju detta.

Det som gjorde att jag reagerade mot
påståendet var att man borde, sade herr
Högström, åtminstone ha tillfälle till
dusch en dag i veckan eller bad en
dag i veckan. Skillnaden om man har
ett eller fyra badrum i dessa gamla i
övrigt ganska hyggliga flerfamiljshus är
enligt min uppfattning hårfin, och det
rör sig ingalunda om en principiell
skillnad. Om man på det sättet krånglar
till det hela tror jag att man gör de
10 000 barnfamiljer, som det kan röra
sig om och som bor i dessa äldre flerfamiljshus,
en otjänst. Dessa familjer

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
bör ha rätt att få del av det nya bostadsstödet.
Jag tror nämligen att det
i det val, som varje barnfamilj måste
göra vid fördelningen av sina inkomster,
sätter den utan tvekan behovet av
en modern och välutrustad bostad mycket
högt på sin lista, i regel efter den
nödvändiga konsumtionen av mat och
kläder, de poster som tynger hushållsbudgeten
mer än boendekostnaden.

I utskottsutlåtandet finns ett resonemang
kring styrt eller helt fritt konsumtionsval
för barnfamiljerna. För
mig leder det fram till att regeringens
förslag om att beloppen skall utbetalas
direkt till familjerna är en riktig åtgärd,
i synnerhet som man, om man av
praktiska skäl finner det lämpligt, kan
komma överens om att bostadsstödet
mycket väl kan utbetalas till annan,
t. ex. hyresvärd, intressekontor eller
liknande.

I familjepolitiska kommittén fördes
ganska långa och intensiva diskussioner
kring denna problematik, och jag
har för min del funnit att de möjligheter
till överenskommelser som propositionen
angivit är godtagbara. Sådana
överenskommelser kan gå ut på att man
på frivillig väg kan få bostadsstödet
destinerat till annan, om man av praktiska
eller andra skäl vill det. Jag tror
inte att man fördenskull behöver känna
sig utpekad, som det sades i debatten
i går. Redan nu finns det möjligheter
att få barnbidraget utbetalat till
annan än till modern. Jag tror inte att
de barnfamiljer som använt sig av denna
möjlighet i dag känt sig mera utpekade.

Jag kommer alltså även när det gäller
frågan om utbetalningen att följa
utskottet och propositionen, just med
den motivering jag anfört.

Allra sist vill jag, herr talman, konstatera,
självklart med en viss tillfredsställelse,
att den motion som jag och
några andra socialdemokratiska riksdagsmän
väckt har tillstyrkts av utskottet.
Det gäller beräkning av inkomst
och förmögenhet i en familj, där in -

komsten och förmögenheten verkar reducerande
på bostadstillägget. Vi har
menat att det är en fördel att även barnens
förmögenhet och om möjligt även
gärna deras inkomst räknas med i underlaget.
Exempel i dagspressen under
den senaste tiden visar att det finns
behov av en sådan regel, och inom studiehjälpssystemet
finns redan regeln
tillämpad utan större besvär.

Jag vill också uttala min tillfredsställelse
med att denna reform verkligen
förs ut i livet och att regeringen
inte lyssnat på borgerliga opinionsbildare,
som gärna vill inge föreställningen
om en allsidig, bred och ibland även
allomfattande familjepolitisk reform.
Varje väntan med det här förslaget hade
varit olycklig. Barnfamiljerna har
anledning att vara statsrådet Odhnoff
och regeringen tacksamma för att de
drivit fram denna fråga till vårriksdagen.
En väntan på och samordning med
familjeskatteberedningens förslag och
en samordning med eventuellt förslag
om vårdbidrag och lösning av problemen
kring värdesäkringen av dessa förmåner
är omvälvande uppgifter och
kostnadskrävande reformer som hade
betytt ett dröjsmål, vilket jag menar
skulle ha varit förödande för barnfamiljernas
ekonomi. Nu skedde inte det,
och det tycker jag är riktigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag i dess
helhet.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var bara några ord
i början av herr Lars Larssons anförande
som föranledde mig att begära ordet.
Vi har på vårt håll inte på något sätt
betvivlat att det förekommit samråd
mellan familjepolitiska kommittén och
familjeskatteberedningen. Detta framgår
ju tydligt av den till betänkandet fogade
skrivelsen till statsrådet att herr
Björne har deltagit i familjepolitiska
kommitténs arbete.

Det intressanta i fråga om detta sam -

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

arbete mellan kommittéerna tycker jag
är att det man har kommit överens om
var familjepolitiska kommitténs förslag.
Detta har ju i ganska väsentlig mån blivit
ändrat i propositionen. Jag pekade
på tre saker som var av intresse i det
avseendet. Det var tröskelproblemen
som blir mycket större enligt propositionens
förslag än vad de blev enligt
kommittéförslaget. Det var sättet att bestämma
familjeinkomsten, som enligt
kommittén skulle bygga på familjemedlemmarnas
inplacering i sjukersättningsklasserna,
medan enligt propositionen
en årsinkomst som ligger rätt långt
tillbaka kommer att vara avgörande.
För t. ex. 1969 års bidrag skall 1967 års
inkomst ligga till grund. Slutligen hade
familjepolitiska kommittén föreslagit
en sådan utformning av stödet att bidraget
per barn skulle bli större ju större
barnskaran var. Det tycker vi också var
en riktig anordning.

Det framgår inte att det i den senare
behandlingen av dessa frågor ägt rum
sådant samarbete med familjeskatteberedningen
som i fråga om kommitténs
förslag.

Vi är också på det klara med att man
behöver lämna hjälp till barnfamiljerna
så snart som möjligt. Vi tycker bara att
det är tråkigt att det inte kom ett samlat
förslag på en gång, och det har vi
framfört i vår reservation.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Kaijser om att det ur många synpunkter
är lyckligt att vi har fått det här
förslaget, vars huvuddrag folkpartiet
inte heller har opponerat sig emot. Det
är betydligt mycket bättre än det förslag
om differentierade barnbidrag som
familjepolitiska kommittén först lade
fram och som även socialdemokraterna
själva opponerade sig emot och som ju
också blev i hög grad sönderskjutet av
både remissinstanserna och den allmänna
opinionen.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
Däremot kan jag inte hålla med herr
Kaijser — det kanske är en detalj i sammanhanget
•— om att de uppgifter är
riktiga som herr Larsson lämnade om
samarbetet mellan skatteberedningen
och den familjepolitiska kommittén. Enligt
uppgift finns det en expert i skatteberedningen
som också var medlem av
familjepolitiska kommittén, och det är
den spång på vilken detta samarbete
har organiserats. Något gemensamt
sammanträde har aldrig ägt rum mellan
dessa kommittéer. Någon diskussion om
en samordning av dessa ytterst väsentliga
frågor har heller inte förekommit
mellan kommittéerna.

Resultatet blir också att vi nu får tre
punktbeslut. Först får vi det som vi
kommer att träffa här i dag, och det är
ett punktbeslut som vi är tacksamma
för. Om en tid kommer vi sedan att få
ta ställning till skatteberedningens förslag.
Vi får då noga se till att det beslutet
kommer att stämma överens med
vad vi beslutar i dag. Om något år får
vi slutligen ta ställning till vårdbidraget,
som den familjepolitiska kommittén
arbetar med.

Detta är en sicksackpolitik som enligt
vår mening inte gärna kan ur vare sig
praktisk eller ekonomisk synpunkt ge
det bästa arbetsresultatet. Det kan inte
heller ge barnfamiljerna det bästa ekonomiska
resultatet. Det har visat sig att
detta bristande samarbete mellan kommittéerna
innebär vissa risker som kommer
att bli ännu större i framtiden. Det
är rimligt att man tillrättalägger eller i
vart fall sätter ett stort frågetecken för
de uppgifter som herr Larsson lämnade
om samarbetet mellan kommittéerna.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Vi får även i dag höra
från talarstolen här att det är en stor
reform som vi skall votera om. Jag vill
inte beteckna den som en stor reform
utan som en liten delreform, en omändring
av det gamla familjebostadsbidraget.
Det är riktigt att det kommer fler

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
familjer till godo, ty med den utformning
som familjebostadsbidraget har
fått har med åren allt färre familjer
fått del av bidraget. Inkomsterna har
blivit högre, vilket inte behöver innebära
att köpkraften har ökat, utan pengarna
har blivit mindre värda. Jag anser
att detta förslag innebär en förbättring
i förhållande till det gamla familjebostadsbidraget,
och därför har vi
inte heller haft så många erinringar att
komma med. .lag vill än en gång framhålla
att vi från vårt håll är helt emot
konsumtionsdirigerade bidrag.

lag förde i går på tal den bristande
samordningen. Jag uttryckte mig så försiktigt
att jag sade att såvitt jag förstår
har inte samråd ägt rum. Jag grundade
detta på dels det resultat som har kommit
fram, dels att utredningarna inte
blivit klara på samma tid.

Herr Larsson nämnde att det här är
fråga om en omfördelning mellan barnfamiljerna.
Det är inte den omfördelningen
som man skall göra, utan omfördelningen
bör ske mellan dem som har
barn och dem som inte har barn, och
hade den andra utredningen varit klar,
så hade vi i dag kunnat göra den omfördelningen
och besluta om den reform
som vi väntar på.

Herr Larsson nämnde också att jag i
går sade att vi alltid tänker på låginkomstgrupperna.
Jag vill understryka
att det är riktigt. Herr Larsson sade då
att det var fråga om en så liten ökning
som med 25 öre om dagen. Nåväl, den
hundralapp som detta gör är ett litet
belopp, men jag vill dock påminna om
det förslag från mittenpartiernas sida
som röstades bort i går och som gick ut
på en höjning av det allmänna barnbidraget.
En sådan höjning hade också
kommit låginkomstgrupperna till del,
eftersom den åsyftade alla barn.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Efter dessa tre repliker
skall jag försöka koncentrera mig på ett
par punkter.

Först tvingas jag på nytt att ta upp
diskussionen om samrådet mellan familjeskatteberedningen
och familjepolitiska
kommittén, fastän detta i och
för sig är ointressant med hänsyn till
den förevarande situationen. Fru Hamrin-Tliorell
trodde inte att jag talade
uppriktigt, när jag sade att samråd
hade ägt rum med familjeskatteberedningen,
som i likhet med alla andra
enmansutredningar har en rad experter
till sitt förfogande. Vi har haft
och har fortfarande i familjepolitiska
kommittén till förfogande samme expert
som familjeskatteberedningen och
det har skett ett ständigt samråd. Innan
familjepolitiska kommittén lade fram
sitt betänkande, fick familjeskatteberedningen
yttra sig över det. Det skedde
också vissa anpassningar i skrivningarna,
så att uppfattningarna skulle
stämma överens.

Jag håller med herr Kaijser om —
det framgick också av mitt tidigare inlägg
— att den omarbetning av förslaget
som skett inom regeringen leder till
att man får svårare att anpassa det till
ett framtida s. k. neutralt särbeskattningssystem.
För mig är detta emellertid
inget problem. Jag accepterar att en
inkomstutjämnande effekt kan åstadkommas,
som innebär att man ger barnfamiljer
med låga inkomster ett större
stöd än vad familjepolitiska kommittén
siktade på. Denna lösning kan medföra
vissa tröskelproblem, men jag tror inte
att de kommer att vara särskilt besvärliga,
ty de är dock mindre än de problem
som häftar vid reglerna för det
nuvarande familjebostadsbidraget.

Herr Kaijser talade om att de inkomstuppgifter
som skall ligga till
grund för bostadsstödet är inaktuella.
Det är riktigt, de är gamla. Men nu införes
en möjlighet till jämkning med
hänsyn till den aktuella linkomsten. Också
detta är en metod som med framgång
prövats vad gäller det studiesociala stödet.

Slutligen vill jag säga att det fortfarande
icke är beloppen, 100 kronor i

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

höjt barnbidrag eller 25 öre om dagen
till de lägsta inkomsttagarna, som jag
vänt mig emot utan det sätt på vilket
förslagen är utformade. Tendensen är
att ge mer åt dem som tjänar bättre än
åt dem som tjänar sämre. Det tycker jag
är fel när det gäller att bygga ut en reform.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Regeringen har i sin
proposition nr 42 gjort en klar prioritering
till förmån för de barnfamiljer
som har det största stödbehovet. Jag har
i propositionen framhållit att man genom
selektiva åtgärder av den typ som
bostadstilläggen utgör kan sätta in en
långt större förstärkning av det ekonomiska
familjestödet till de barnfamiljer
som på grund av barnens försörjning
har de största ekonomiska svårigheterna.
Som jag talat om förut blir detta en
långt större förstärkning än den vi skulle
kunna få genom en barnbidragshöjning.

Regeringsförslaget innebär ett ökat
ekonomiskt stöd åt över 400 000 barnfamiljer.
Reformpaketet, stort eller litet,
innehåller för det första ett helt nytt
statligt bostadstillägg för barnfamiljer,
vilket kompletterar det allmänna barnbidraget,
för det andra ett statsbidrag
till kommunerna för kommunala
bostadstillägg för barnfamiljer med särskilt
höga hyror och för det tredje höjda
bidragsförskott till ensamstående
barnförsörjare.

Rostadstillägget består av ett allmänt
konsumtionsstöd som ökar med hänsyn
till bostadens beskaffenhet. Jag har sett
det som en positiv sida i det här systemet,
att det statliga bostadstillägget •—
särskilt om det kompletteras med det
kommunala tillägg som tar hänsyn till
höga hyror — gör det möjligt för barnfamiljer
med lägre inkomster att söka
bostad på lika villkor som andra. Det
måste vara en strävan i ett demokratiskt
samhälle att i sina bostadsområden få
utrymme för alla människor oberoende

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 21

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
av deras inkomster. Vi vill inte ha någon
segregation i bostadsområdena.

Regeringen har tagit fasta på den inriktningen
av ett ökat stöd till barnfamiljerna
som familjepolitiska kommittén
förordade. Det ökade familjestödet
går främst till flerbarnsfamiljer i låglönegrupperna
och till ensamstående
barnförsörjare. Det är dessa grupper
som har de största ekonomiska bekymren
för barnens försörjning. I flerbarnsfamiljer
och i enföräldersfamiljer med
årsinkomster under 16 000 kronor finns
omkring 250 000 barn. Regeringen låter
de allmänna barnbidragen vara oförändrade
och lägger i stället hela det
ökade stödet på de grupper där stödbehovet
är störst.

Kammaren behandlar nu ett utskottsutlåtande
som över hela linjen tillstyrker
de reformförslag som har lagts
fram i propositionen. Eftersom tiden nu
är knapp skall jag inte gå närmare in
på de olika reservationer som fogats till
utskottsutlåtandet. De har ju också redan
bemötts av statsutskottets talesman.
I reservationerna förekommer inte heller
några motförslag till propositionens
förslag, men eftersom herr Per Jacobsson
under debatten har kallat mig grälsjuk,
därför att jag har kritiserat mittenpartiernas
agerande i de familjepolitiska
frågorna, måste jag ändå med ett
par ord försöka reda ut detta.

Jag har sagt att man närmast från
folkpartiets sida länge har tvekat inför
regeringens handlingslinje att nu genomföra
en familjepolitisk reform utan
att vänta tills en rad andra omfattande
och svårlösta utredningskomplex har
redovisats och remissbehandlats. Det är
möjligen obehagligt för herr Per Jacobsson
att jag påminner om detta, men
jag kan hänvisa till en interpellationsdebatt
som jag hade med herr Dahlén i
denna kammare i december månad i
fjol. När jag kritiserat mittenpartiernas
förslag om att höja de föreslagna bostadstilläggen
med åtta kronor i månaden
— det betyder alltså en höjning för
en fembarnsfamlij från 320 kronor till

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
328 kronor i månaden -— är det inte så
mycket förslaget som sådant utan motiveringen
för förslaget som jag vänder
mig emot. I mittenpartiernas motion
sägs nämligen klart ut att det är från
jämlikhetssynpunkt som man anser det
motiverat att lägga på dessa åtta kronor
i månaden. Den som tror att detta
är jämlikhetspolitik har föga insikt i
jämlikhetsproblemen.

Herr Knut Johansson har här pläderat
för utbetalning av familjestödet till
fastighetsägaren. Andra talare har gendrivit
hans synpunkter och i stället hävdat
utskottets skrivning. Jag tror att det
ökade krångel med utbetalningarna för
förmedlingsorgan och postverk som
herr Knut Johansson är bekymrad för
skulle bli ofantligt mycket större med
den utbetalningsordning som föreslås i
reservationen.

Herr Högström tog i synnerhet upp
standardkraven och menade att de inte
var tillräckligt stringent formulerade.

De är avsiktligt mjukt formulerade, därför
att vi måste ta avstånd här från det
centimetertänkande i nuvarande farniljebostadsbidrag
som hindrar så många
barnfamiljer att i dag få ett bidrag. Men
vi måste också ge utrymme för det stora
antal barnfamiljer som har en god familjebostad
i en i övrigt välplanerad
bostadsmiljö. Vi vet att sådana bostäder
byggdes åtminstone så sent som på
1950-talet, och det finns enligt min uppfattning
ingen orsak att utestänga de
10 000 familjer, som det rör sig om,
från ett familjestöd på 7 miljoner kronor.

Jag vill också till slut ha sagt att jag
har stor förståelse för herr Kaijsers positiva
syn på familjepolitiska kommitténs
förslag •— betänkandet förde den
familjepolitiska debatten ett långt steg
framåt. I det reformförslag som regeringen
lagt fram är målet och resultatet
i stort sett detsamma som familjepolitiska
kommittén förordade — det är
bara en annan metod som vi har använt.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade i går att här
föreliggande förslag är ett framsteg och
uttalade mig ganska uppskattande om
det. Samtidigt beklagade jag att det inte
hade varit möjligt att •— som jag uttryckte
mig — framlägga ett samlat förslag
till en familjepolitisk reform. Nu
har ju en ganska vidlyftig debatt förts
i frågan om de möjligheterna förelegat
och vilket samråd som förekommit mellan
olika utredningar som arbetar. Jag
skall helt avstå från att fortsätta den
debatten och från att söka göra någon
bedömning av om ett samråd varit möjligt
och i så fall kunnat leda fram till
en samlad reform, presenterad vid den
tidpunkt då det här förslaget lades
fram.

Statsrådet säger att förslaget kan göra
det möjligt för barnfamiljerna att söka
bostad på lika villkor som andra. Det
är naturligtvis utmärkt om vi kan komma
fram till det resultatet att barnfamiljer
med små inkomster har möjlighet
att söka bostad på lika villkor som
andra, men jag är inte alldeles säker på
att ens detta förslag öppnar sådana möjligheter
i den utsträckning som man
skulle önska.

Vidare reagerade statsrådet mot mitt
yttrande i går, när jag tyckte att hon
verkade grälsjuk. Det kan jag förstå -—
kanske var det litet ofint att säga så om
ett statsråd. Men jag blev litet överraskad
när statsrådet började med att uttala
sin tillfredsställelse och kanske också
förvåning över att förslaget i stort
sett accepterats och sedan gjorde ett
våldsamt utfall mot mittenpartierna,
vilket jag egentligen för min del tyckte
inte hade så stort samband med den
sakdiskussion som vi då sökte föra.
Statsrådet sade att mellanpartierna vill
köpa jämlikhet för 8 kronor i månaden.
Jag tyckte att det var ett väldigt demagogiskt
yttrande, ett billigt valtrick
egentligen. Och jag skulle tro att om
man vill testa sina valpolitiska teser är
inte första kammarens talarstol den

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

lämpligaste plattformen för sådana övningar.

Jag vill ställa den direkta frågan:
Skall det uppfattas så att när regeringen
föreslår förmåner av olika slag och olika
storleksordning innebär detta att
man köper jämlikhet, eller vad det nu
kan vara fråga om, för de grupper i
samhället som just dessa förmåner avser? Herr

HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ett behov av
att säga ett par ord med anledning av
vad herr Lars Larsson och även statsrådet
Odhnoff anförde om standardkravet.

Statsrådet Odhnoff säger att skrivningen
på denna punkt är avsiktligt
mjukt utformad. Det kan man kanske
säga, men man måste också ha klart
för sig att det finns olika grader av bostäder.
Det kan vara riktigt, som statsrådet
Odhnoff framhöll, att bostäder
byggda år 1950 uppfyller fordringarna
—- det är inget problem — men det gör
inte de bostäder som har byggts långt
tidigare och som inte bara saknar
duschrum eller badrum utan också i
övrigt till stor del har en låg standard.
Därför anser reservanterna att skrivningen
i propositionen borde ha varit
mera preciserad, ty jag föreställer mig
att det för bostadsstyrelsen kommer att
bli mycket svårt att skriva de tillämpningsföreskrifter
som måste bli en följd
av propositionen.

Herr Lars Larsson sade att det inte
var någon nämnvärd skillnad mellan
det minimikrav som jag angav i går och
det som anges i propositionen. Jag frågade
i går vad man gör med de flerfamiljshus
där det finns 10, 15 eller 25
lägenheter. I ett hus med 25 lägenheter
kan sannolikt bo 100 personer, om det
är barnfamiljer. Då räcker det inte med
ett duschrum eller ett badrum. Hur den
frågan skall lösas finns det inga som
helst anvisningar om. Jag anser att man
på den punkten borde ha kunnat göra
en mera preciserad skrivning.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
Jag tror det finns all anledning att
hålla fast vid det standardkrav som
har varit vägledande för vår moderna
bostadspolitik. Då borde åtminstone det
kravet rimligtvis uppfyllas som reservanterna
har ställt, nämligen att det bör
finnas ett dusch- eller badrum i lägenheterna.
Det är ett mycket rimligt krav
när det avser någonting så viktigt som
barnfamiljernas standard i bostadsområdena.

Det är anledningen till att vi har velat
peka på den svaghet som propositionen
i detta avseende innebär.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är närmast i fråga
om utbetalningen som jag skulle vilja
ställa ett par frågor till statsrådet.

Jag erinrade i går om att man i propositionen
har hänvisat till utbetalningssättet
när det gäller pensionärer
och ansett att även familjebostadstilllägget
bör betalas direkt till berörda
familjer. I utskottsutlåtandet har det
sagts att förslaget i motionen I: 804 är
orealistiskt och ogenomförbart. Man
har sagt att det inte är tillämpbart annat
än på familjer som bor i direktförhyrd
bostad. Ja, det är ju ingenting annat
det är fråga om. Här är inte fråga
om någon utvidgning i det avseendet
av gällande system. När man talar om
att det system som nu gäller skulle vara
krångligt förefaller det som om man
sammanblandat utbetalningsformen
med villkoren för stödet. Både jag och
andra som står bakom motionen har
sagt att den reform som innebär att
grunderna för stödet ändras är att hälsa
med tillfredsställelse. Men det är ju
inte detsamma som att ändra formen
för utbetalningen.

Jag skulle vilja fråga om det över
huvud taget gjorts någon erinran från
de cirka 150 000 familjer som nu får
bidrag och som i över tio år har fått
bidrag på detta sätt. Jag har tidigare
sagt att det är klart att det från fastig -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
hetsägarhåll kan sägas att det är lämpligare
och mera praktiskt om man slipper
denna anordning, men man anser
ändå att det är så värdefullt att detta
klaras att man tar besväret. Det har
också sagts att det inte innebär något
onödigt administrativt krångel för fastighetsägarnas
vidkommande.

Kvar står sålunda frågan: Vad är motivet
för denna förändring? Både regeringen
och utskottsmajoriteten ansluter
sig väl ändå till den grundläggande
principen att detta skall vara ett stöd
för en bättre bostad. Som jag erinrade
om i går är ju risken ganska uppenbar
att det blir en annan styrning om hyresgästen
tar pengarna och ökar inkomsten.
Hur skall man då bära sig åt
när vederbörande på grund av de nya
reglerna förhyrt en bättre lägenhet och
får ett icke oväsentligt tillskott till sin
lön men det visar sig när hyran skall
betalas, att pengarna på grund av det
fria konsumtionsvalet använts till annat?
Är inte det ett problem som såväl
statsrådet som utskottsmajoriteten borde
ha haft med i sina bedömningar?
Utan någon motivering annat än vad
som här anförts anser man sig kunna
förbigå en så viktig sak. Det måste väl
ändå föreligga något bevis, antingen
att det är ett allmänt krav från berörda
hyresgäster eller att systemet är så påtagligt
olämpligt att det måste justeras.
Det är svårt att förstå vad som är det
förnuftiga i denna förändring.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i den inbördes socialdemokratiska
diskussionen på denna punkt, men ett
yttrande av statsrådet Odhnoff gjorde
att jag begärde ordet för replik. Hon
hänvisade till en interpellationsdebatt
som vi hade här i höstas, och hon sade
att hon hade intrycket att folkpartiet
var tveksamt beträffande behovet av
en familjepolitisk reform. Jag hade en
känsla av att när vi hade den debatten
i fjol så förstod inte statsrådet riktigt

vad det var vi talade om. Hon har tydligen
fortfarande inte förstått vad saken
gäller. Vad jag hävdade var att den
familjepolitiska kommittén hade lagt
fram ett förslag, som skulle försvåra
möjligheterna till att på en gång eller
etappvis åstadkomma en samlad familjepolitisk
reform. Efter den mycket
häftiga kritik som från olika håll riktades
mot familjepolitiska kommitténs
förslag har ju regeringen gjort om det,
och det tycker jag är bra. Det är det
första jag vill säga.

Det andra är att vi nu har sagt att
detta icke är en tillräcklig reform utan
att vi måste gå vidare. Det var detta,
statsrådet Odhnoff, som jag hävdade
i interpellationsdebatten i höstas. Reservanterna
i statsutskottet säger att
man måste gå vidare och pröva vårdnadsbidrag.

Det tredje som jag -— liksom reservanterna
— vill understryka är att en
familjepolitik måste utformas på sådant
sätt att den inte särskilt favoriserar
vare sig hemarbete eller förvärvsarbete.

Den fjärde punkten är att vi hävdar
att om bostadssituationen blir sådan
— under socialdemokratisk ledning
blir den väl inte det — att vi får större
möjligheter att åstadkomma rörlighet
mellan bostäderna och innehavarna, så
skall man se till att man får en familjepolitik
som är mindre konsumtionsdirigerande
än den nuvarande.

Den femte punkten är att vi föreslår
ett särskilt bostadstillägg, därför att vi
menar att regeringens förslag inte är
tillräckligt på denna punkt.

Den sjätte punkten är att vi föreslår
en höjning av det allmänna barnbidraget.
Mot denna bakgrund är det lika
oförklarligt nu som det var vid tidpunkten
före jul, då statsrådet Odhnoff
och jag diskuterade familjepolitiska reformer,
att få intrycket att vi inte skulle
vara intresserade härav. Det är bara
det, statsrådet Odhnoff, att när man
beslutar på detta viktiga område skall
man göra det så att det verkligen finns

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

möjligheter att gå vidare. Det har varit
motivet för vårt handlande i detta sammanhang.

Jag föreslår att statsrådet Odhnoff läser
igenom statsutskottets utlåtande, så
kanske det klarnar litet på denna punkt.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Det får väl sägas klart
till herr Jacobsson att jag förbehåller
mig rätten att i riksdagen ta upp och
kritisera de förslag som riksdagen behandlar.
Vad jag har tagit upp här är
en motion från mittenpartierna. Där
skriver man på detta sätt: »Ur jämlikhetssynpunkt
är det angeläget att man
gör det stöd som skall utgå till de ekonomiskt
sämst ställda barnfamiljerna så
stort som möjligt. Vi finner det därför
motiverat att samhället bidrar med ett
ytterligare tillägg till de barnfamiljer
som har en beskattningsbar inkomst under
6100 kronor.» Så kommer man till
förslaget: »Vi föreslår att det till dessa
låginkomstgrupper skall utgå ett särskilt
bostadstillägg om 100 kr per barnfamilj
och år utöver det statliga grundbelopp
som skall utgå till samtliga som
blir berättigade till bostadstillägg.»

Det är i motionen, herr Jacobsson,
som jämlikheten prissättes med 8 kronor.
Jag anser fortfarande att det är
utomordentligt angeläget att påpeka att
jämlikhet inte är ett begrepp som vi
använder på detta vårdslösa sätt.

Herr Johansson har igen tagit upp utbetalningen
av bostadstillägget. Vi måste
ju se detta bostadstillägg som en helt
ny stödform som är avsedd att utgöra
ett tillägg till det allmänna barnbidraget
som utbetalas direkt till familjen.
Syftet är ju bl. a. att ge ett allmänt konsumtionsstöd
till barnfamiljer med lägre
inkomster. Konstruktionen är sådan
att för t. ex. ettbarnsfamiljer utgår detta
familjestöd oberoende av bostaden,
och det utges också till övriga familjer
med ett grundbelopp som är oberoende
av bostaden. Vi skulle få mycket stora

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
svårigheter, inte minst att förklara för
den där ettbarnsfamiljen, som har fått
sitt bidrag på 60 kronor i månaden, att
familjen, när den fick ett barn till, skulle
förlora bidraget och i stället få ett
hyresbidrag. För familjen måste det ju
upplevas som att man förlorar ett bidrag
som man hade rätt till när man
hade ett barn. Vi har också fått förändringar
på en del områden; bl. a. beträffande
egnahemsägare måste de nuvarande
familjebostadsbidnagen under 1968
betalas ut direkt till familjen till följd
av att bostadsstyrelsen fr. o. m. den 1
juli 1968 successivt kommer att gå över
till direktavisering till låntagare med
statliga bostadslån.

Detta innebär också att denna grupp
måste undantas, och när vi då alltså får
ett nytt system uppstår frågan om man
skall bevara delar av det gamla systemet,
varigenom man får det enorma
krångel som vi till varje pris vill undvika.

Det finns ingen anledning att spilla
många ord på vad herr Dahlén har sagt.
Denna fråga har diskuterats här i går
med andra företrädare för mittenpartierna,
som hävdat behovet av samlade
grepp och att man uppenbarligen till
varje pris skall vänta att göra något
tills man kommit fram till detta samlade
grepp. Detta är en diskussion som
är tjatig, men jag tror att vi måste inse
hur olika vi uppfattar problemen och
hur olika vi uppfattar samhället. Jag
tror inte att det över huvud taget finns
ett samlat grepp som man kan ta en
gång för alla och slutgiltigt och sedan
slå sig till ro och säga att vi nu har
ordnat detta samhälle så att alla behov
är tillgodosedda.

Samhället är ingen statisk företeelse.
Samhället är dynamiskt. Medan vi löser
delproblemen, varvid vi givetvis skall
ha samordnade lösningar — men det är
inte det som det talas om här — uppstår
ständigt nya problem, och vi måste
ständigt ha en aktionsberedskap för att
kunna lösa de nya problem som samhällsförändringarna
medför.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1963 fm.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Herr JOHANSSON, KNUT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fick inget svar från
statsrådet på min fråga — som egentligen
var rätt väsentlig — huruvida det
förelåg några sådana svårigheter i den
nuvarande tillämpningen, kritiska anmärkningar
från barnfamiljer eller från
fastighetsägare, som utgjort grunden för
denna förändring. Jag tolkar tystnaden
på denna punkt så att något sådant inte
föreligger. Statsrådet kom med en ny
motivering som i och för sig var intressant
och som föranleder ytterligare en
fråga. Statsrådet säger att detta är en
helt ny stödform, ett tillägg till det allmänna
barnbidraget. Kan det möjligen
vara så att man räknar med att med
den uppläggningen kunna genomföra
familjebosfadspolitiska kommitténs ursprungliga
förslag så att säga bakvägen?

Ty det blir ju resultatet av detta.

Statsrådet säger vidare att stora svårigheter
kommer att uppstå att förklara
för familjerna med ett barn som fått bidraget
direkt att det sedan kommer en
annan situation, då de skall få det via
fastighetsägaren. Ja, det är möjligt. Men
har inte statsrådet tänkt på svårigheterna
att ge tillfredsställande förklaringar
till de familjer som på det här sättet
har kommit in i en större och bättre lägenhet
men förbrukat pengarna på annat
och tvingas återgå till en billigare
och sämre lägenhet? Och är det inte så
beträffande egnahemsägarna att de som
inte har statslån redan nu får detta bidrag
direkt utbetalat? Någon förändring
i det avseendet innebär alltså inte ett
bifall till reservationen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Odhnoff
meddelade kammaren här —■ inte bara
till min utan även till andras förvåning,
förmodar jag — att några representanter
för mittenpartierna under gårdagens
debatt hade föreslagit att man inte nu
skall fatta några beslut beträffande familjepolitilcen
utan vänta därmed. Jag

skulle vara tacksam om statsrådet Odhnoff
från denna talarstol vill namnge
vilka personer från mittenpartierna som
har föreslagit att inga beslut skall fattas
här. Jag skall sätta mig nära talarstolen,
herr talman, för att inte behöva
förlänga debatten så mycket när jag
skall tacka för svaret.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! På sätt och vis förefaller
det ofruktbart att fortsätta denna
diskussion. Statsrådet Odhnoff har läst
upp ett citat ur vår motion där vi säger
att vi finner det angeläget ur jämlikhetssynpunkt
att de lägsta inkomstgrupperna
får ett så stort stöd som
möjligt. Jag förmodar att vi på denna
punkt är överens. Jag antar att statsrådet
också delar vår uppfattning där.

Vi har ansett att det vore önskvärt
att gå litet längre än vad statsrådet har
föreslagit. Därför har vi föreslagit detta
särskilda bostadsstöd på 100 kronor
om året som nu diskuteras så mycket.
Men att från denna utgångspunkt göra
gällande att vi vill köpa jämlikhet för
åtta kronor i månaden är enligt min
uppfattning en debattmetod som egentligen
överträffar det mesta.

Man kan ju dra ut det aktuella räkneexemplet
ytterligare. Herr Lars Larsson
har för resten gjort det genom att
tala om hur mycket pengar per dag det
rör sig om. Jag skulle kunna föreslå att
man går ännu längre och räknar ut hur
mycket pengar det blir per timme. Det
torde bli mellan ett och ett och ett halvt
öre i timmen. Detta tror jag kommer
att göra sig ännu bättre i den enklare
propagandan.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Herr Dahlén, samlade
grepp talade flera företrädare för mittenpartierna
om i går, och det har de
talat om i dag också. Logiken skulle

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

väl ändå kräva att man då avslog de
reformer som här är föreslagna. Men
det är naturligtvis ett bekymmer det
där med logik.

Till herr Knut Johansson vill jag bara
säga att vi vet att det nu finns stora
svårigheter för det första när det gäller
att nå ut till de människor som är berättigade
till familjebostadsbidrag och
för det andra däri att bidraget är kringgärdat
med så många bestämmelser, att
en familj som har lyckats få sådant bidrag
inte har ork kvar att klaga över
utbetalningssättet. Om detta är ett avsteg
från bostadsanknytningen, vill jag
bara peka på vad som står i propositionen.
Där anges på ett klart sätt vad
som avses, tror jag.

Jag skall ur statsutskottets utlåtande
läsa upp ett avsnitt där de motioner,
som herr Knut Johansson bl. a. står för
behandlas: »Förslaget i motionerna I:
804 och IT: 1038 är praktiskt ogenomförbart
för alla familjer utan direktförhyrd
bostad samt, såvitt avser avräkning
hos förmedlingsorganet, för småhus
i den mån direktavisering av statslån
genomförs. Det medför direkta administrativa
komplikationer i det stora
antal fall i övrigt där inga uppgifter
om bostaden annars behövs. Utbetalning
kvartalsvis i förskott skulle för
nästa budgetår medföra ett med ca 45
milj. kr. ökat anslagsbehov. Varje försök
att genomföra motionsförslaget i
övriga delar skulle leda till en utbetalningsordning
där ett flertal olika utbetalningssystem
skulle fungera vid sidan
av varandra, vilket skulle komplicera
administrationen.»

Jag tror jag avstår från att svara
herr Per Jacobsson. Den enkla demagogin
får vara för honom.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
ta tillbaka löftet att tacka statsrådet
för svaret på min fråga. Jag fick ju
inget svar.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Per Jacobsson var
litet syrlig för att jag hade räknat ut
vad dessa hundra kronor, som mittenpartierna
har velat öka familjestödet
med, blir per dag. Herr Jacobsson har
uppenbarligen inte lyssnat till vad jag
sade i mitt första inlägg, nämligen att
jag accepterar beloppet. Jag förstår att
mittenpartierna, när de skall göra något
bättre än vad regeringen föreslår,
inte har råd, inte kan ge mera. Men det
är inriktningen som är det väsentliga.
Såväl en höjning av barnbidragen som
det föreslagna bostadstillägget betyder
att familjer med högre inkomster får
ett reellt sett större ekonomiskt tillskott
än familjer med lägre inkomster,
och det vänder vi oss emot.

Herr talman! Jag beklagar att en stor
del av den diskussion som har förts
kring ett ökat stöd till barnfamiljer
med låga inkomster och flera barn har
kommit att röra sig kring visserligen
inte oväsentliga men ändå detaljer i
sammanhanget. Det är, menar jag, ett
betydelsefullt förslag vi diskuterar. Det
sade jag i mitt inledningsanförande,
och jag vill stryka under det än en
gång. Vi har anledning att vara tacksamma
för barnfamiljernas del om detta
förslag går igenom.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt

3:o), av fru Olsson, Elvy, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

innehölles i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet anförda reservationen
1 b.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Kaijsers
yrkande.

Herr Jacobsson, Per, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 101 punkten 1 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Virgin in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Nyman
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 b
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —24;

Nej — 39.

Därjämte hade 63 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 39.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 2
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter givel varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Näsström m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
Herr Högström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näsström m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Högström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej —37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten 4, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes ochh godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid lierr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående punkten 5 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:806 och 11:1041,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten 6.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 7 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Näsström m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade lierr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Högström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näsström m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Högström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej —40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten S, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Torsdagen den 16 maj 1968 fin.

Nr 24

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 101 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej— 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 9.

I vad rörde punkten 10, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen; samt

3:o) att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 236 och II: 288.

Emellertid, fortsatte herr talmannen,
vore reservationen 7 en följdreservation
till en vid andra lagutskottets utlåtande
nr 40 fogad reservation och torde
genom kammarens redan fattade beslut
hava fallit.

Därpå gjordes propositioner enligt de
återstående, under l:o) och 3:o) här
ovan upptagna yrkandena; och förkla -

Ang. ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer
rades propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet hemställt i punkterna
11 och 12.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68 i vad avser bidrag
till anordnande av barnstugor.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
m. m.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 maj 1929
(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,
m. m.; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj ds regeringsrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1968 den 16 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja riksdagens fullmäktige
i riksbanken för valperioden
1968—1971 efter herrar Y. Holmberg
och E. B. Nilsson, vilka voro i tur att
avgå, jämte två suppleanter; och befunnos
efter valets slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1968—1971:
herr Holmberg, Yngve,
ledamot av första

kammaren .......... med 36 röster,

herr Nilsson, Elis Birger,
ledamot av andra
kammaren .......... med 36 röster;

suppleant för herr Holmberg, Y.:
herr Burenstam Linder,

Hans Martin Staffan,

docent ............ med 36 röster;

suppleant för herr Nilsson, E. B.:
herr Hammarberg, Sven
O., ledamot av andra
kammaren .......... med 36 röster.

Gustaf Svensson Leif Cassel

Eric Mossberger Rolf Wirtén

År 1968 den 16 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 70
riksdagsordningen välja riksdagens fullmäktige
i riksgäldskontoret för valperioden
1968—1971 efter herrar W.
Svensson och A. G. B. Andersson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valets slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1968—1971:
herr Gustafsson, Gustaf
Henning, ledamot av
andra kammaren .... med 35 röster,
herr Andersson, Axel
Gustav Birger, ledamot
av första kammaren . med 35 röster;

suppleant för herr Gustafsson, G. H.:
herr Antby, Sven O., ledamot
av andra kammaren
.............. med 35 röster;

suppleant för herr Andersson, A. G. B.:
herr Svanberg, Uno Ingvar,
ledamot av andra
kammaren .......... med 35 röster.

Gustaf Svensson Leif Cassel

Eric Mossberger Rolf Wirtén

År 1968 den 16 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse ledamöter i styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
för valperioden 1968—1971 efter herrar
G. E. W. Sterne och B. N. O. Martinsson,
vilka voro i tur att avgå, jämte
två suppleanter; och befunnos efter valets
slut hava blivit utsedda till

ledamöter

för valperioden 1968—1971:
herr Sterne, Gösta Eric
Waldemar, ledamot av
andra kammaren .... med 34 röster,
herr Martinsson, Bo Nils
Olov, ledamot av andra
kammaren ......... med 34 röster;

suppleant för herr Sterne, G. E. W.:
herr Tistad, Eskil Göran
David, ledamot av första
kammaren....... med 34 röster;

suppleant för herr Martinsson, B. N. O.:
fröken Sandell, Hulda
Maria Viola, ledamot
av andra kammaren . . med 34 röster.

Gustaf Svensson Leif Cassel

Eric Mossberger Rolf Wirtén

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade genom utdrag
av protokollet skulle underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag

Torsdagen den 16 maj 1968 fm.

Nr 24

dels till förordnanden för de valda,
dels ock, såvitt gällde valen av riksbanks-
och riksgäldsfullmäktige jämte
suppleanter, till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade
valen.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt 20 § i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Lidgard
(h) till herr statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet: »Kan de
elever, som i samband med årets stu -

Meddelande ang. enkel fråga
dentexamen förklarats berättigade undergå
omprövning i visst ämne, beräkna
att före läsårets slut erhålla nödig information
om stödundervisning, ev.
tentamensperioder o. dyl., som är av betydelse
för planläggningen av deras
studier?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Torsdagen den 16 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Om åtgärder för att förhindra våld vid
demonstrationer

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Kling hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde i ett sammanhang
besvara:

a) herr Bengtsons (ep) interpellation
om åtgärder för att förhindra våld
vid demonstrationer;

b) herr Ferdinand Nilssons (ep) fråga
om förstärkta resurser för polisiära
åtgärder mot kravaller, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den

7 maj;

c) herr Holmbergs (h) fråga angående
ordningsmaktens befogenheter att
ingripa mot våld vid demonstrationer,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 7 maj;

d) herr Dahléns (fp) fråga angående
åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer,
m. m., vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 8
maj; samt

e) herr Skärmans (fp) fråga angående
film- och stillbildsfotografering vid
vissa demonstrationer, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den

8 maj.

Ordet lämnades till herr statsrådet
KLING, som anförde:

Herr talman! Herr Bengtson har i en
interpellation frågat mig dels om jag
vill lämna en redogörelse för de händelser
som inträffade i samband med den
planerade tennisturneringen i Båstad
nyligen och för de åtgärder som i sam -

band därmed vidtagits från samhällets
sida, dels om jag ämnar vidta åtgärder
i syfte att förhindra användandet av
våldsmetoder i samband med demonstrationer.
Vidare bär liknande spörsmål
tagits upp i en rad enkla frågor till
mig. Sålunda har herr Ferdinand Nilsson
frågat om dessa händelser föranleder
ytterligare anvisningar till polismyndigheterna
och framställning till
riksdagen om förstärkta resurser för
att genomföra erforderliga åtgärder.
Herr Holmberg har frågat mig om jag
är beredd att omgående utfärda klarläggande
och entydiga riktlinjer för
ordningsmaktens befogenheter att ingripa
mot den våldsmentalitet som har
kommit till uttryck i Båstad. Herr Dahlén
har frågat mig, för det första om
jag anser att det finns anledning anta
att det i demonstrationerna finns personer
som systematiskt verkar för att
undergräva respekt för lag och ordning,
för det andra om jag avser att vidta åtgärder
som ger ordningsmakten möjligheter
att förhindra våldshandlingar
i samband med demonstrationer, för det
tredje om jag anser att ordningsmakten
har tillräckliga resurser för detta och
för det fjärde om gällande regler för
ordningsmakten är tillfredsställande
utformade. Slutligen har herr Skårman
frågat mig i vilken utsträckning polisen
utnyttjar film- och stillbildsfotografering
för dokumentering och som bevismaterial
vid upplopp och demonstrationer.
Jag ber att få besvara frågorna i ett
sammanhang.

Svenska tennisförbundets beslut att i
Båstad genomföra en tennistävling mot
Rhodesia väckte en stark reaktion hos
stora grupper i vårt land, en reaktion
som kom till uttryck såväl inom pressen
som i uttalanden från olika sammanslutningar.
Regeringens inställning

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 31

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

till rasförtryck och till kontakter med
ett land med vilket Sverige har brutit
alla officiella förbindelser kan icke vara
föremål för någon tvekan. Regeringen
anser med stöd av en överväldigande
opinion i vårt land att raspolitiken i
södra Afrika måste med skärpa fördömas.
Samtidigt måste understrykas att
det icke fanns några legala möjligheter
för regeringen eller annan myndighet
att förhindra eller förbjuda att tävlingen
kom till stånd.

Ansvaret för att tävlingen utlystes
åvilar helt tennisförbundet. Eftersom
det emellertid var fråga om en i laga
ordning utlyst tävling kunde arrangörerna
ställa anspråk på att myndigheterna
skulle upprätthålla ordning och
säkerhet i samband med tävlingen. Till
det demokratiska rättssamhällets grundläggande
principer hör att även meningsyttringar
och arrangemang som
starkt ogillas av en bred opinion har
rätt att, så länge de håller sig inom lagens
råmärken, få skydd från samhällets
sida. Det är icke polisens uppgift
att göra en politisk bedömning av om
ett visst arrangemang är önskvärt eller
icke. Dess uppgift är uteslutande att
upprätthålla ordning och säkerhet.

Det stod tidigt klart att ett genomförande
av den planerade tennistävlingen
skulle leda till kraftiga protester
från en stark opinion, framför allt bland
ungdomen, och att det sannolikt skulle
förekomma demonstrationer på platsen.
Dels skulle det bli fråga om lagliga demonstrationer
med fredliga medel, dels
kunde man befara våldsamma demonstrationer
med olagliga medel.

På grundval av de uppgifter som jag
bär inhämtat — nämligen dels en redogörelse
av länspolischefen i Kristianstads
län, dels ett protokoll från sammanträde
på rikspolisstyrelsen den 29
april, dels en rapport av en från styrelsen
utsänd observatörsgrupp, dels en
promemoria av chefen för styrelsens säkerhetsavdelning
— vill jag till en början
lämna följande redovisning för vad
som har förekommit i anslutning till

den planerade tennistävlingen i Båstad.
Men jag vill understryka att utredningen
beträffande dessa händelser ännu icke
är slutlig. Jag kommer främst att uppehålla
mig vid planeringen av polisens
åtgärder och huvuddragen i genomförandet
av dessa åtgärder.

Planläggningen och genomförandet
av de polisiära åtgärderna leddes redan
från början av länspolischefen. Enligt
de ursprungliga planerna skulle polisstyrkan
i Båstad uppgå till ett 70-tal
man, varav 22 tillhörde länstrafikgruppen
i Halmstad och de övriga Ängelholms
och Kristianstads polisdistrikt.

Vid sammanträdet på rikspolisstyrelsen
den 29 april redovisade länspolischefen
sin planläggning. Därvid framhöll
länspolischefen att det möjligen
kunde komma i fråga att spruta vatten
på personer som försökte tränga in på
områden som inte fick beträdas av obehöriga
och att tårgas skulle tillgripas i
yttersta nödfall om det förelåg fara för
liv. Från rikspolisstyrelsens sida framhölls
att vattenbesprutning och tårgas
inte borde användas annat än i yttersta
nödfall och att man i stället borde sätta
in större personalstyrkor för att därigenom
så långt som möjligt undvika att
använda tvångsåtgärder. Den planerade
insatsen av personal bedömdes av rikspolisstyrelsen
som helt otillräcklig. Styrelsen
förklarade sig beredd att ställa
till förfogande alla de personella och
materiella resurser som bedömdes vara
nödvändiga för att kunna upprätthålla
ordningen i Båstad.

Av handlingarna framgår att uppgifter
förelåg om att åtgärder för att hindra
tävlingarna planerades. Därvid framkom
att planerna gick ut på att dels göra
en utbrytning från den legala demonstrationen,
dels företa angrepp från
åskådarplats. Efter hand stod det klart
att vissa grupper var inställda på att
tillgripa våld för att genomföra sina planer.
Det blev även känt från vilka platser
i landet dessa demonstranter var
att vänta och till vilket ungefärligt antal
de beräknades uppgå, något som se -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

dan visade sig väl överensstämma med
det antal som faktiskt kom tillstädes.
Länspolischefen hölls fortlöpande underrättad
om dessa och andra förhållanden,
som kunde antas vara av betydelse.

Den 30 april beslutade länspolischefen
att begära personalförstärkning hos
rikspolisstyrelsen med 33 man, vilket
bifölls omgående, och att öka personalstyrkan
i Båstad med ytterligare 22
man från distrikt inom länet.

Från rikspolisstyrelsen ställdes också
en helikopter med personal och 20 bärbara
radioapparater till förfogande.

Enligt en av länspolischefen fastställd
plan skulle 16 civilklädda polismän
och 15 uniformerade polismän vilka
hade tillgång till bärbara radioapparater
tjänstgöra inom stadion. Övrig
personal var i huvudsak indelad i fem
reservstyrkor. Deltagande polispersonal
kallades att inställa sig i Båstad den 3
maj för genomgång vid olika tidpunkter
mellan kl. 10 och 11.15. Vissa instruktioner
och upplysningar om sambandstjänst,
fordon och transporter, utrustning
och inkvartering m. m. lämnades
därvid.

Samma dag som tävlingarna var avsedda
att påbörjas fattades beslut om
förstärkningar med ytterligare 21 man,
varav sju från Hallands län. Den sammanlagda
personalstyrkan i Båstad den
3 maj uppgick därmed till drygt 150
man. Samtidigt vidtogs vissa omdispositioner
av den tillgängliga personalen.

Länspolischefen anger att hans målsättning
för den polisiära insatsen var
att tillgängliga polisstyrkor skulle söka
hålla demonstranterna borta från tennisstadions
område men däremot ej ingripa
mot de störningar mot tennismatchen
som en demonstration utanför
portarna kunde medföra.

Polischefen i Ängelholms polisdistrikt
gav den 30 april tillstånd till demonstrationer
i Båstad den 3 och 4 maj kl.
14—16. Efter besvär över detta beslut
medgav länsstyrelsen i Kristianstads län
genom beslut den 2 maj att demonstra -

tioner skulle få äga rum i Båstad den 3
och 4 maj mellan kl. 12 och 16. Alternativa
marschvägar anvisades. Enligt det
ena alternativet skulle demonstrationståget
upplösas vid en plats i omedelbar
närhet av tennisstadion i Båstad.

Händelseförloppet i samband med
den planerade tennistävlingen och demonstrationerna
i Båstad den 3 maj var
enligt de inhämtade uppgifterna i korthet
följande.

Sedan det hade visat sig att ett beslut,
som arrangörerna hade fattat om
att åskådare som medförde påsar eller
andra föremål inte skulle beredas tillträde,
icke hade delgetts personalen vid
entrén avbröts biljettförsäljningen kl.
12.45. Då hade ett 40-tal åskådare passerat
entrén. I demonstrationståget deltog
500—600 personer. En grupp bestående
av minst 150 personer bröt sig ur
tåget och följde en annan väg än den
anvisade mot tennisstadions norra entré
som var stängd. Demonstrationståget
i övrigt följde den anvisade vägen
mot en plats i omedelbar anslutning
till den södra entrén. I den grupp som
samlades vid den norra entrégrinden
var det en del som beväpnade sig med
järnrör och käppar. De försökte omedelbart
forcera grinden, som snart gav
vika. Den insatta polispersonalen hade
svårt att hindra demonstranterna att
tränga in på stadion. Man började då
att spruta vatten på dem. Grindarna
kunde nu stängas på nytt. I denna situation
användes vid ett tillfälle tårgas,
vilket ansågs nödvändigt för att hjälpa
en polisman som hade kommit in bland
demonstranterna och höll på att bli nedtrampad.
Demonstrantgruppen stannade
kvar utanför grindarna och fortsatte
att kasta olika föremål som stenar, ägg
och träribbor mot polismännen. Ett fåtal
personer greps eller omhändertogs.

Huvuddelen av demonstrationståget
fortsatte till den anvisade platsen där
tåget upplöstes. Därefter blockerades
den södra entrén till stadion av ett
stort antal personer som trots upprepade
tillsägelser vägrade att flytta sig.

Torsdagen den IG maj 1968 em.

Nr 21

Om åtgärder for att förhindra vald vid demonstrationer

Några försök att med våld bryta sig in
på tennisstadion förekom inte vid den
södra grinden.

Sedan åskådarna hade anmodats att
lämna stadion, kastade en del av dem
ägg, olja och annat ner på spelplanen.
Därefter kunde stadion utrymmas. Omkring
en timme senare beslöts att
matchen inte skulle spelas i Båstad.
Demonstranterna lämnade då området
utan att några intermezzon inträffade.

I samband med dessa händelser greps
sammanlagt fyra personer. Fem polismän,
en brandman och en åskådare erhöll
smärre skador. Även några demonstranter
skadades lindrigt. Ett 40-tal polismän fick sina kläder nedsmutsade.
Viss skadegörelse anställdes, bl. a.
förstördes en biljettkiosk och låsanordningarna
vid den norra entrégrinden.

Under kvällen och natten lämnade
huvuddelen av demonstranterna Båstad.
Natten till den 4 maj utsattes en
buss som tillhörde en FNL-grupp från
Uppsala för skadegörelse. När gruppen
under dagen skulle hämta bussen uppträdde
ett 40-tal personer hotfullt mot
dem. Gruppen begärde och erhöll erforderligt
polisskydd.

Enligt sin instruktion är rikspolisstyrelsen
inspektionsmyndighet för polisväsendet.
Med hänsyn till poliskommenderingens
omfattning och till att
oroligheter kunde befaras sände styrelsen
en observatörsgrupp om fyra
man till Båstad. Med ledning av gruppens
iakttagelser har rikspolisstyrelsen
i skrivelse till mig den It maj redovisat
sin bedömning av vissa av de polisiära
åtgärderna i Båstad. Det förtjänar understrykas
att i handläggningen av detta
ärende inom styrelsen har deltagit
polischefer och andra polismän med
lång erfarenhet av polisens arbete.

Det ankommer inte på mig att här i
riksdagen ta ställning till lämpligheten
av de polisiära åtgärder, som bär
vidtagits i samband med händelserna i
Båstad. Jag bär därför inte anledning
att nu ge någon redogörelse för rikspolisstyrelsens
bedömning i frågan. Av

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 21

styrelsens skrivelse framgår emellertid
även vissa allmänna riktlinjer som bör
gälla för polisens handlande i samband
med demonstrationer, som får eller befaras
få ett våldsamt förlopp. Jag kommer
nu att redovisa dessa riktlinjer eftersom
de belyser vissa centrala problemställningar.

Polisens planläggning och storleken
av insatta styrkor vid kommenderingar
av nu aktuellt slag måste enligt styrelsen
alltid grundas på informationer om de
störningar som kan väntas. I vissa fall
kan det redan på ett förhållandevis tidigt
stadium stå klart att man måste
räkna med allvarliga störningar. Den
ledande principen vid avgörande av
hur stor personalstyrka som skall sättas
in måste alltid vara att de personella
insatserna ges den omfattningen att
den allmänna ordningen och säkerheten
kan tillgodoses på ett sådant sätt att
oroligheter över huvud taget inte uppstår.
Först om en sådan personalstyrka
inte kan uppbringas, kan man överväga
att tillgripa sådana hjälpmedel som
vatten, tårgas etc. Man bör inte redan
från början utgå från att man skall lösa
uppgiften med användning av sådana
hjälpmedel, eftersom man då frångår
polisens uppgift att förebygga våldsamheter.
Användning av sådana medel
från polisens sida kan i demonstrationssammanhang
föranleda att våldsammare
metoder tillgrips av demonstranterna.

En annan viktig sak är att polispersonalen
i förväg blir väl orienterad och
ges klara direktiv. Exempelvis bör erinras
om under vilka förutsättningar våld
får användas och om innehållet i och
tolkningen av de lagrum som kan bli
tillämpliga vid ingripanden. Direktiv
bör också ges om fordonsdisposition
och om bortförande av omhändertagna
och utredningsförfarandet beträffande
dem. Frågan om ingripande mot banderoller
och plakat bör genomgås.

Om brott begås i samband med demonstrationer
— ohörsamhet mot ordningsmakten,
skadegörelse eller ännu

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

svårare brott — bör ingripande ske på
ett tidigt stadium. Därigenom kan antalet
brott nedbringas och möjligheterna
att återställa ordningen underlättas.
Förutsättningar för effektiva ingripanden
är tillgång på personal och transportmedel.
Åtgärder måste i förväg vidtas
för att undanröja eventuella brister
i dessa avseenden.

Rikspolisstyrelsen fastslår slutligen i
sin skrivelse att det under inga förhållanden
får kunna göras gällande att polisen
i sin tjänsteutövning ger uttryck
åt politiska bedömningar. Polisen måste
därför vara beredd att svara för ordning
och säkerhet vid lagliga arrangemang
av vad slag det vara må.

För egen del anser jag att tillämpning
av riktlinjer av nu angiven art är
ägnad att minska riskerna för våldsamma
förlopp vid demonstrationer.
Otvivelaktigt behöver dock frågan ytterligare
studeras i belysning av senare
tids erfarenheter. Arbete härmed pågår
redan sedan någon tid. Rikspolisstyrelsen
har tillsatt en arbetsgrupp med
uppdrag att närmare studera de problem
av skilda slag som polisen ställs
inför och att lägga fram förslag till åtgärder
i syfte att effektivt upprätthålla
ordning och säkerhet i samband med
demonstrationer. Arbetsgruppen kommer
bl. a. att behandla frågor som gäller
polisens beredskap mot olagliga demonstrationer
och dess uppträdande
vid sådana. Dessutom skall undersökas
vilka särskilda tekniska hjälpmedel som
polisen lämpligen bör vara utrustad
med. En viktig fråga för arbetsgruppen
är också att undersöka behovet av
vidgad utbildning för polismännen angående
uppträdandet i samband med
olika slags demonstrationer.

Vad angår frågan huruvida förändringar
av organisatorisk art eller av
gällande bestämmelser bör komma till
stånd med anledning av gjorda erfarenheter
vill jag anföra följande.

.lag har den största förståelse för de
ungdomar som genom att demonstrera
vill ge uttryck åt sin mening. Det de -

mokratiska samhällsskicket bygger på
en fri opinionsbildning. Härav följer
en självklar rätt att anordna demonstrationer
i syfte att påverka opinionen i
samhälleliga frågor. Men till den fria
opinionsbildningen hör också skydd
för oliktänkande. Enskilda medborgare
eller grupper av medborgare kan därför
inte tillåtas använda våld eller hot
om våld för att genomdriva sin uppfattning
i en politisk fråga eller för att
hindra att en annan uppfattning kommer
till uttryck. Till skydd för den fria
opinionsbildningen måste i en demokratisk
rättsstat respekten för lag och
ordning upprätthållas. Den allmänna
ordningen och säkerheten i vårt samhälle
får inte äventyras. Av dessa hänsyn
kan demonstrationer inte tillåtas
var som helst och när som helst. Men
det bör inte finnas och finns inte heller
enligt gällande bestämmelser några
andra inskränkningar i demonstrationsrätten
än sådana som betingas av nödvändigheten
att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Detta är polisens
väsentligaste uppgift, och det har därför
varit naturligt att såsom gäller f. n.
ansökningar om tillstånd till demonstrationer
prövas av polismyndigheten.
Några direktiv för polismyndigheternas
handlande i detta avseende anser jag
lämpligen inte böra meddelas av Kungl.
Maj:t. Redömningen måste grundas på
omständigheterna i varje särskilt fall.
Några politiska värderingar får givetvis
inte förekomma därvid och har såvitt
jag har kunnat utröna inte heller
förekommit. Det har föreslagits att fråga
om tillstånd skulle prövas av annat
organ. Om så skulle ske, är det enligt
min mening ofrånkomligt att polisen
ges tillfälle att uttala sig om förutsättningarna
att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet i samband med demonstrationer.
Det slutliga ansvaret för
ordningens upprätthållande måste nämligen
under alla förhållanden vila på
polisen.

Vilka möjligheter har då polisen att
svara för ordningens upprätthållande i

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 35

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

samband med demonstrationer av den
typ som förekom i Båstad? Härom får
jag anföra följande. I regel saknar den
lokala polismyndigheten naturligen de
resurser som behövs i sådana fall. Detta
förhållande är emellertid inte någon
brist i organisatoriskt hänseende med
hänsyn till den ökade rörlighet, som är
betecknande för den statliga polisorganisationen
och som är en av de viktigaste
vinsterna med den nya organisationen.

Länsstyrelsen, som är högsta polismyndighet
i länet, har ansvaret för och
ledningen av polisverksamheten i länet.
Länsstyrelsen äger meddela föreskrifter
om användningen av polisstyrkorna i
länet och kan överta ledningen av polisdistriktens
polisstyrkor, när särskilda
förhållanden föranleder det eller kravet
på enhetlig ledning inom länet är särskilt
framträdande. Fordras polisförstärkning
i ett polisdistrikt, kan länsstyrelsen
beordra polisman som är anställd
i annat distrikt inom länet till
tjänstgöring i distriktet. Länsstyrelsen
kan också beordra polisman som är anställd
inom länet att tillfälligt tjänstgöra
som polisförstärkning i annat län
och för sådan tjänstgöring i länet begära
polisförstärkning från annat län.
Fordras förstärkning med större polisstyrkor
skall frågan hänskjutas till rikspolisstyrelsens
avgörande.

Jag vill i detta sammanhang något
beröra rikspolisstyrelsens befogenheter
i operativt hänseende. Rikspolisstyrelsen
äger meddela föreskrifter och leda
polisverksamheten i fråga om vissa fall
som särskilt har angetts i instruktionen
för styrelsen. Dessa fall avser trafikövervakning
som berör två eller flera län,
sjöpolisverksamhet och verksamhet som
bedrivs med hjälp av luftfartyg, bevaknings-
och säkerhetsarbetet i samband
med statsbesök och vid andra motsvarande
händelser samt efterspaning angående
brott, beträffande vilka riksomfattande
spaning behövs. Dessa bestämmelser
har i allt väsentligt gällt alltsedan
förstatligandet. De ändringar som

har vidtagits är att ledningsfunktionerna
beträffande de nya verksamhetsgrenarna
sjöpolis och flygverksamhet naturligen
bär tillagts rikspolisstyrelsen
med hänsyn till verksamhetsgrenarnas
karaktär. Vidare har exemplifieringen av
brott, som kräver riksomfattande spaning
— efter händelserna i samband
med polismordet i Nyköping — kompletterats
med mord och andra grova
våldsbrott. Jag har tidigare i denna
kammare — med utgångspunkt från polismorden
i Handen — framhållit att
det är av särskilt intresse huruvida
man, med hänsyn till att brotten tenderar
att bli allt svårare och förgrenar sig
över större delar av landet, bör inrikta
sig på centralt ledda aktioner med deltagande
av specialiserad och särskilt
utbildad personal. Jag uttalade också
att formella gränser eller formella kompetensfrågor
inte får lägga hinder i vägen
för den samverkan som är nödvändig
när det gäller att komma till rätta
med den grova, rörliga brottsligheten.

För att belysa hur rikspolisstyrelsen
utövar sina befogenheter enligt instruktionen
vill jag redovisa den praxis som
har utbildat sig i fråga om styrelsens
ledning av polisverksamheten vid statsbesök.
Så snart det liar blivit känt att
ett besök skall komma till stånd och
rikspolisstyrelsen från utrikesdepartementet
har fått ett preliminärt program
för besöket, som upptar de platser som
skall besökas, kallar rikspolisstyrelsen
berörda länspolischefer och polischefer
med experter till sammanträde för
samråd. På grund av vad som framkommer
vid samrådet görs en bedömning
om vad som krävs från skydds- och
ordningssynpunkt. Inom rikspolisstyrelsen
upprättas med ledning därav en
plan i stort över den samlade poliskommenderingen
under besöket. Av den planen
framgår vilken polischef som skall
ansvara för skilda delar av kommenderingen.
Om det anses påkallat anges
också i planen vilken polisstyrka och
vilken utrustning som anses nödvändig
för lösandet av varje polischefs uppgif -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

ter. Rikspolisstyrelsen förvissar sig också
om att varje polischef får tillgång
till denna personal, eventuellt genom
beslut om tillkallande av polisförstärkning.
Ledningen och verkställigheten av
själva kommenderingen genomförs av
polischefen eller av länspolischefen i
de fall denne anser sig böra överta ansvaret
för den operativa ledningen. I de
fall jämkningar behövs i den ursprungliga
planen verkställs dessa efter samråd
mellan rikspolisstyrelsen och den
polischef som ansvarar för verkställigheten.

Rikspolisstyrelsens ledning av polisverksamhet
vid riksomfattande spaning
på kriminalpolissidan utövas med en
uppgiftsfördelning mellan rikspolisstyrelsen
samt regional och lokal polischef
efter samma principer som vid statsbesöken.
Rikspolisstyrelsen utövar alltså
sin ledning genom att i samråd med övriga
polisorgan samordna verksamheten.

I den debatt som har ägt rum efter
båstadshändelserna har man på många
håll utgått från att rikspolisstyrelsen
har haft det yttersta ansvaret för polisens
åtgärder. Jag vill understryka att
rikspolisstyrelsen inte har haft befogenhet
att leda de polisiära insatserna i Båstad.
Vad som har inträffat gör det dock
naturligt att överväga om rikspolisstyrelsen
skall ges ett ökat inflytande i
situationer av detta slag.

För egen del har jag nu efter ingående
överväganden kommit till den uppfattning
som jag vill redovisa här. Nuvarande
regler ger möjlighet att med
de samlade resurser som står till rikspolisstyrelsens
och den lokala polisorganisationens
förfogande samordna de
polisiära åtgärderna vid händelser av
detta slag. Rikspolisstyrelsen kan därvid
ställa ledningspersonal och annan expertis
samt personella och materiella
resurser i övrigt till förfogande, men
det är under den regionala och lokala
polischefens ledning och ansvar som
de operativa funktionerna skall fullgöras.
Denna ordning borde vara en till -

räcklig grundval för en effektiv samordning
av rikspolisstyrelsens åtgärder
och polischefens operativa verksamhet
på platsen.

I likhet med praxis vid statsbesök
anser jag vidare att rikspolisstyrelsen
bör ha nyss angivna samordningsuppgifter,
när det gäller att ställa till förfogande
erforderliga resurser för polisverksamheten
i samband med händelser
som avses med interpellationen och frågorna,
under det att den egentliga operativa
ledningen alltjämt bör utövas av
regionala och lokala polischefer. Vad
jag nu har sagt kan genomföras utan
ändring i gällande instruktioner. Som
jag förut nämnde gäller nämligen följande.
När förstärkning erfordras med
större polisstyrkor skall frågan om polisförstärkning
hänskjutas till rikspolisstyrelsens
avgörande. Rikspolisstyrelsen
liar därvid att göra en bedömning av
förstärkningsbehovet, och vederbörande
polischef får förutsättas godta denna
bedömning.

Det är enligt min mening mycket angeläget
att en sådan samordning kommer
till stånd, så att de personella och
materiella resurser som polisväsendet
förfogar över utnyttjas så effektivt som
möjligt. Därmed ökas också möjligheterna
att förebygga och förhindra våldshandlingar.
Polisens strävan måste givetvis
vara att förebygga våld och att
därför sätta in så starka resurser, att
användningen av våld från polisens sida
så långt det är möjligt undviks.

Med anledning av en av herr Dahléns
frågor får jag anföra att vi tyvärr måste
ha anledning utgå från att det i demonstrationerna
finns personer, som systematiskt
verkar för att undergräva respekt
för lag och ordning.

På spörsmålet i vilken omfattning polisen
utnyttjar film och fotografier för
dokumentering och som bevismaterial
vid demonstrationer får jag svara att
polisen enligt inhämtade upplysningar
endast sällan använder sig av film som
bevismedel i sådana sammanhang.

Herr talman. Vår uppgift är att värna

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

demonstrationsrätten som ett väsentligt
och värdefullt inslag i ett demokratiskt
samhälle. Vår uppgift är samtidigt att
värna lag och ordning i landet, ty utan
lag och ordning kan ingen demokrati
fungera.

Det är min bestämda uppfattning att
detta kan tillgodoses inom ramen för
tillgängliga resurser genom en effektiv
samordning av verksamheten och ett
förtroendefullt samråd mellan berörda
myndigheter inbördes och mellan myndigheter
och organisationer.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Justitieministerns svar
på interpellation är enligt min uppfattning
bra. Jag ber att få framföra mitt
tack. I detta sammanhang vill jag också
framföra ännu ett tack till justitieministern.
Det är för hans rakryggade
hållning i samband med alla de frågor
i denna sak som har diskuterats på senare
tid. Hans bestämda uttalanden har
varit av stort värde i olika sammanhang.

Jag tror inte att det föreligger några
större meningsskiljaktigheter mellan de
demokratiska partierna i dessa frågor.
Interpellationssvaret är utförligt men
kommer i och för sig sannolikt inte att
föranleda någon större debatt. Det gäller
dock så aktuella problem att åtskilliga
kommentarer ändå kan göras.

En ytterligt liten klick av blandad
sammansättning får inte lov att bestämma
över vårt samhälle. Det allvarliga
i detta sammanhang är, att fastän
denna klick är så pass liten utgör den
dock ett hot mot demokratin. En del
av dessa grupper har nu framträtt och
sagt ifrån att de är anhängare av våld.
Det är betydelsefullt och viktigt — anser
jag — att man här har framträtt
inför öppen ridå, så att vi har fått veta
vilka avsikter man har och vilka personer
som har dessa uppfattningar. Demokratin
bör inte vara så slätstruken
att vad som helst tolereras, att en liten

junta skall regera över vårt samhälle.
Här finns det inga motsättningar mellan
de demokratiska partierna. När det
gäller att slå vakt om vår demokrati
är i varje fall de demokratiska partierna
fullständigt eniga.

Jag skall först ta upp ett par punkter,
herr talman, vilka jag anser det
finns anledning att belysa. Rhodesiafrågan
hör egentligen inte ihop med
frågan om ordningen vid demonstrationerna.
Men eftersom Rhodesiafrågan
ligger bakom en hel del av vad som har
förekommit och så många felaktigheter
i debatten har framförts, bör också denna
fråga beröras något.

Jag konstaterar omedelbart att i fråga
om rasdiskrimineringen i Rhodesia
och andra delar av världen är svenska
folket säkerligen så gott som enhälligt i
sitt fördömande därav och i sin strävan
att försöka få slut på denna diskriminering.
Detta behöver vi inte orda mycket
om. Men beträffande de åtgärder
som skall företagas i dessa sammanhang
har i många fall inkorrekta uppgifter
lämnats.

Först vill jag beträffande sanktioner
konstatera, att det inte är Förenta Nationernas
generalförsamling som skall
fatta sådana beslut. Enligt FN-stadgan
är det säkerhetsrådet, som har att fatta
beslut om sanktioner, antingen det gäller
militära eller ekonomiska sanktioner.
Detta har från svensk sida hävdats
vid otaliga tillfällen. Vissa länder som
i sin iver har velat förmå generalförsamlingen
till att besluta om sanktioner
har också blivit föremål för kritik.
Jag vill framhålla detta, eftersom sådana
oriktiga informationer har spritts
hl. a. genom en del tidningar.

För att få ett klarläggande beträffande
gällande sanktioner mot Rhodesia
vill jag redovisa vissa fakta. I resolution
nr 217 av den 20 november 1965
uppmanade säkerhetsrådet för första
gången till omfattande ekonomiska
sanktioner; det var första gången i
Förenta Nationernas historia som man
har beslutat om sanktioner.

38 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

Rådet konstaterade inte klart på vilket
sätt den dåvarande situationen ansågs
utgöra ett hot mot freden, vilket
utgör en förutsättning för vidtagande
av sanktioner. Resolutionen kan inte
sägas juridiskt förplikta FN:s medlemsstater
att oavsett alla rättsliga och praktiska
konsekvenser tillämpa ekonomiska
sanktioner på ett sådant sätt som
stadgans artikel 41 ger möjligheter till.

Men rådet uppmanade i resolutionen
alla stater, att icke upprätthålla diplomatiska
förbindelser med den illegala
regeringen och att inte förse denna med
krigsmateriel samt att göra sitt yttersta
för att bryta alla ekonomiska förbindelser
med Syd-Rliodesia och därvid införa
embargo på olja och petroleumprodukter.

Ytterligare en resolution har senare
antagits. Det är resolution nr 221 av
den 9 april 1966. Där konstateras att
situationen i Syd-Rhodesia utgör ett
hot mot freden. Då förelåg alltså förutsättningar
för ytterligare sanktioner.

Jag vill emellertid framhålla en sak,
och jag gör det genom att citera från
denna resolution, nämligen att man har
gett sanktionerna karaktären av ekonomiska
sanktioner. Det står i paragraf
2 a i denna resolution, att medlemsstat
skall hindra införsel till sitt territorium
av asbest, järnmalm, krom, råjärn, socker,
tobak, koppar, kött och köttprodukter
samt hudar, skinn och läder,
härrörande från Syd-Rhodesia och utfört
därifrån efter den 16 december
1966.

Jag skall inte beröra detta ytterligare,
utan har bara velat påvisa att sanktionerna
är ekonomiska. Man har inte
sagt någonting om sanktioner i övrigt.
Det är också min uppfattning att vi
skall tillämpa dem i Sverige. Jag vill
emellertid tillägga, att om vi skall införa
ytterligare sanktioner av idrottsligt,
kulturellt eller annat slag, så skall
inte en liten klick av aktivister bestämma
det, utan det skall ske i laglig ordning
av Sveriges riksdag eller regering.
Om så blir fallet kan jag inte tänka mig

att några idrottsförbund kommer att
fatta andra beslut.

Man kan också fundera litet över logiken
i sammanhanget. Jag kan inte
undgå att framhålla att vi anslår stora
summor för Sveriges deltagande i olympiaden
i Mexiko, där också Rhodesia
deltar. Här har det nu uppstått en helt
annan debatt än den som rör detta lands
eventuella deltagande i olympiaden.
Det var den ena saken jag velat framföra.

Jag skall sedan säga något om ungdomens
ställning. Det ställs mycket stora
krav på den. Den har en hård press
på sig i skolan för sin utbildning. Jag
förundrar mig inte över att dessa ungdomar
inte alltid har tillräckligt med
tid för att skaffa sig informationer i
många kanske ganska komplicerade saker.
Vi bör nog se med största förståelse
på att det finns fog för en viss kritik.
I första hand tror jag den kommer
att undanröjas om vi får en bättre kontakt
med ungdomen och den får bättre
reda på vad som verkligen sker.

Det finns också i andra avseenden
anledning att lyssna på vad ungdomen
säger. Därmed vill jag inte påstå att
vi kan genomföra allt som ungdomsgrupperna
framför. Om dessa kan sägas
utgöra ungefär tio årsklasser, så
finns det 40—50 årsklasser av andra
medborgare, som även måste ha sin demokratiska
rätt att delta i alla landets
beslut. Man kan alltså inte utan vidare
skriva under på att om ungdomen för
fram ett krav så kan det genomföras.
Däremot kan man alltid diskutera det
den för fram.

Ungdomsorganisationerna har arbetat
så länge, att jag är säker på att flertalet
av kammarens ledamöter i någon
form har deltagit i ungdomsarbete. De
första avdelningarna i centerns ungdomsförbund
t. ex. bildades år 1917
och förbundet 1919. Jag vet att flertalet
av centerpartiets ledamöter här har
arbetat inom dess ungdomsförbund och
bär förståelse för vad som uträttades
där då. Centerns ungdomsförbund har

Torsdagen den 16 mai 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder

också under mycket lång tid varit Sveriges
största politiska ungdomsförbund.
Det är det inte nu, utan det socialdemokratiska
ungdomsförbundet har gått
förbi. Centerns ungdomsförbund hade,
när det var som störst, 116 000 medlemmar
och var därmed det största politiska
ungdomsförbund som någonsin
existerat i ett demokratiskt land.

Jag vill understryka att ungdomsförbunden
har tagit avstånd från våld. Det
framgick av det tal som hölls vid tisdagens
sammanträde med regeringsledamöter.
Det har inte tillräckligt betonats
i pressen. Det är möjligt att andra partier
kommer att deklarera för sin del;
jag skall emellertid be att få citera några
ord av centerns representant vid det
sammanträdet: »Att använda demonstrationsformen
i opinionsbildande syfte
skall vara en självklarhet i ett demokratiskt
land som borde kunna accepteras
av alla grupper. Självklart är att
demonstrationer skall ske under demokratiska
och organiserade former. Våld
kan aldrig accepteras som övertalningsmetod
och politisk påtryckning». Samme
talare framhöll, att en del grupper
har vid demonstrationerna visat en
mycket ringa respekt för lag och ordning
och gjort sig skyldiga till lagövergrepp
som inte på något sätt kan försvaras.
Om än dessa grupper har samma
målsättning som huvudparten av de
aktiva ungdomarna, har de genom sitt
klandervärda uppträdande skadat demonstrationernas
målsättning.

Centerns ungdomsförbund har alltså
bestämt tagit avstånd från de våldsmetoder
som har använts.

En av demokratins grundregler är
självfallet att vi skall ha mötesfrihet,
d. v. s. frihet att samlas på olika sätt.
Det gäller såväl demonstrationer som
anordnande av tävlingar. Jag vill uttryckligen
understryka, att detta måste
gälla för alla och inte för vissa grupper.
Om en grupp anordnar en fullt laglig
offentlig tillställning, skall den inte få
hindras av en liten klick med olagliga
medel, även om man inom den klicken

för att förhindra våld vid demonstrationer
tycker illa om det syfte som denna tillställning
har. Det finns väl många möten
som vi här i kammaren inte skulle
gilla, men inte skall vi väl gå dit och
föra oväsen för att den som skall tala
inte skall få tillfälle att framföra sina
åsikter. Det vore ju motsatsen till mötesfrihet.
Denna princip måste ju gälla vid
alla tillfällen, även om man inte delar
den uppfattning som framföres. En del
möten har dock faktiskt förhindrats och
därmed har man kränkt den viktiga
princip som mötesfriheten är.

Tror verkligen den där lilla juntan,
som i en del fall har förhindrat olika
offentliga tillställningar, att den skall
regera mot svenska folkets vilja? Jag
vill betona, att det rör sig om en ytterligt
liten grupp, som visserligen är högröstad
och aktivistisk på olika sätt, men
som absolut inte bör få bestämma över
svenska folket.

Jag kan konstatera att det i alla samhällsgrupper
över hela landet råder en
mycket stor bitterhet mot dessa extremister,
som har börjat tillgripa våld
och som hotar vår demokrati. Vi kan
tänka oss hur det skulle bli i vårt land
om andra grupper började tillämpa samma
metoder. Låt oss säga att till Båstad
hade kommit några tusen aktiva idrottsmän
och sagt, att »här skall vi hålla
ordning». Vad skulle det bli av vårt
statsskick om det finge gå till på det
sättet. Det tänker man inte på.

Dessa aktivister, som går till attack
mot polisen ena dagen, kan nästa dag
av samma polis begära skydd för sig
själva. Då har de ingenting att invända
emot polisens skyddsåtgärder.

Demonstrationer skall absolut tillåtas,
men de skall ske under laglig form.
Vi skall begränsa demonstrationsrätten
så litet som möjligt.

När socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen,
för att bättre kunna genomföra
sina demonstrationer, föreslog
att 1 maj skulle bli helgdag utan kyrklig
karaktär, så hade vi inom vårt parti
ingenting att erinra häremot trots att
vi själva inte deltog i några demonstra -

40 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

tioner, utan vi röstade för detta förslag.

Sedan jag givit mitt erkännande åt
justitieministern, skulle jag emellertid
vilja ta upp ett par saker som jag inte
riktigt gillar. Statsministern yttrade vid
ett tillfälle i TV eller radio, att om man
hade frågat regeringen innan tennismatchen
i Båstad skulle spelas, så hade
regeringen avrått från att anordna den.
Och när enligt ett tidningsreferat statsrådet
Palme vid mötet i tisdags sagt, att
Tennisförbundet »omdömeslöst» har utmanat
en bred opinion, så anser jag det
precis lika felaktigt.

Hur skulle vi egentligen se på rättssamhället
om det kunde inträffa att
Svenska Tennisförbundet, som är en demokratisk
organisation, i överensstämmelse
med Riksidrottsförbundets bestämmelser
under fullt lagliga former
beslutar att spela en tennismatch och
landets statsminister, och kanske också
statsrådet Palme, uppmanar förbundet
att inte anordna denna fullt lagliga tävling
— detta som en eftergift åt extremistiska
grupper som hotar att med våld
hindra tävlingens genomförande?

Rikspolischefen har ju anfört att man
inte skall tillämpa sådana metoder. Jag
kan inte acceptera en sådan rättsuppfattning,
att man skall behöva vädja om
att en laglig tillställning skall inställas
därför att extremister tänker förhindra
den med våldsmetoder.

Jag skulle vilja påpeka en sak, som
kanske är observerad och som har
nämnts i andra kammarens debatt, nämligen
kostnaderna för olika upptåg som
förekommer. Justitieministern nämnde
att ett belopp av 5 miljoner kronor om
året går åt för bevakning av ambassader
m. m. i Stockholm. I ett utlåtande
från statsutskottet för någon tid sedan
begärdes ett belopp, som riksdagen också
beviljade, på 58 375 kronor 22 öre för
täckande av kostnader för reparationsarbeten
i samband med skadegörelse
mot amerikanska ambassaden i Stockholm.
Formellt har ju staten rätt att
återkräva detta belopp, men någon

större förhoppning att staten kan få
igen något kan man inte ha.

Jag undrar just vad skattebetalarna,
särskilt de som har låg inkomst, kommer
att tänka i längden, hur glada de
kommer att bli att få betala så stora
summor som 5 miljoner kronor om året
för denna extra bevakning och för kostnader
som onyktra personer orsakar när
fönster slås sönder på ambassader. Ser
skattebetalarna närmare på detta, kommer
de inte att bli så förtjusta över vad
som förekommer.

Det är anmärkningsvärt att man från
FNL-gruppen har deklarerat att man
skulle samla in pengar för att betala
ådömda böter. Det är samma mentalitet:
när en människa har ådömts straff
enligt svensk lagstiftning skall man eliminera
detta straff genom att samla in
pengar, så att vederbörande slipper att
vidkännas straffet. Även detta är en
form av våldsmentalitet; man underkastar
sig inte svensk lagstiftning utan
man försöker att eliminera straffet.

Jag kan inte fråga justitieministern
formellt •— jag skulle i så fall ha gjort
det tidigare — men jag vill ändå rikta
uppmärksamheten på en frågeställning.
Nog är det många som undrar hur kontrollen
egentligen är beskaffad beträffande
alla de bössor med olika namn
på, som sträcks fram emot oss här i
Stockholm och på andra platser. Vart
tar pengarna egentligen vägen? Det kanske
är mycket svårt att ordna sådan
kontroll, men nog börjar man bli alltmer
undrande hur insamlingarna går
till och vad pengarna användes till.

Det skulle helt säkert kunna vidtagas
en hel del åtgärder för att förhindra de
besvärligheter vi nu har. När vi nu diskuterar
problemen här i kväll bör vi ta
upp olika saker till diskussion.

Jag tycker knappast att Sveriges Radio
och TV i detta fall uppträder på ett
korrekt sätt. Det riktas uppmärksamhet
på ibland mycket obetydliga grupper,
vilket inte är på sin plats. Det finns
stora ting, som televisionen inte bryr sig
om att ta upp, men när vi hade vår utri -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

kesdebatt uppträde 10—15 personer vid
ingången till riksdagshuset med plakat
för att demonstrera. Det må de gärna
göra, det har jag ingenting mot, men
att det väckte sådan uppmärksamhet att
det borde föras fram i TV kan ifrågasättas.
För att få några bilder måste
fotografen fösa ihop plakatbärarna, så
att det såg någonting ut att visa i Aktuellt.
Jag tycker verkligen inte alt det är
på sin plats att ge publicitet åt 10—15
personer som stannade en stund tills de
tyckte att det blev för kallt och gick
därifrån.

Det skulle också kunna sägas mycket
om hur pressen behandlar olika nyheter.
1 Aftonbladet talas exempelvis om
idrott och politik. Där stod på ett ställe:
»Idrottens högste chef: Visst hör politik
och idrott ihop.» Längre ned stod
det, att ställd mot väggen i en svår och
intrikat fråga ger riksidrottens högste
chef, Henry Allard, Aftonbladet följande
svar: »I princip gillar jag tesen att
idrott och politik inte hör ihop.» Detta
föranledde dock en rubrik, som jag anser
står i rak motsats till vad som
egentligen hade sagts.

Det är en underlig mentalitet som
kommer till synes när man frågar extremistgrupperna,
om de skall trappa upp
attackerna mot polisen. De svarar då:
»Ja, det är mycket möjligt, ty om polisen
gör det, måste vi också göra det,
eftersom det är vi som blir attackerade.
» De menar alltså att det är polisen
som går ut och attackerar dem, när polisen
gör sin plikt — med användande
av medel som jag inte alls anser har
varit särskilt hårda.

Jag vill säga justitieministern, att om
det skulle behövas förstärkningar för
polisen, tror jag att det finns ett helhjärtat
stöd från riksdagens sida att
också ge de anslag som kan behövas.

Slutligen vill jag nämna en sak som
det varit en viss diskussion om, nämligen
om man för demonstrationer skulle
kunna göra endast en anmälan och alltså
inte söka tillstånd. I likhet med justitieministern
anser jag, att den vägen

icke är framkomlig. Det skulle inte vara
praktiskt genomförbart att endast sända
in en anmälan om att man ämnar demonstrera
på t. ex. Kungsgatan eller
Drottninggatan. Vi kan inte ha en sådan
ordning. Bland annat för att trafiken
skall kunna löpa och ordningen
upprätthållas måste man bekväma sig
att lämna en ansökan om att få demonstrera.
De lojala organisationerna kommer
säkerligen inte att protestera mot
ett sådant förfarande.

Herr talman! Jag tackar justitieministern
än en gång för svaret och jag
vill betyga att jag anser det vara en för
demokratin viktig sak att vi inte låter
små, högröstade, aggressiva aktivistgrupper
bestämma över svenska folket,
utan att vi vidtar alla de åtgärder som
kan försvara vårt demokratiska styrelseskick
och ser till att lag och ordning
upprätthålles i vårt land.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga
med anledning av båstadskravallerna.
Den berör inte alls utrikespolitiken. I
så fall hade jag vänt mig till utrikesministern
— eller eventuellt till herr
Palme, som ju talar om och svarar på
det mesta.

Som vanligt •— justitieministern och
jag brukar ju alltsedan 1961 då och då
resonera om rättsvårdsfrågor — visar
svaret med vilket allvar statsrådet ser
på läget. På den goda viljan att hävda
ett rättsskydd är det inte att missta sig.

Den regeringsanknutna delen av riksdagens
första lagutskott brukar också
betona, att regeringen sedan åratal med
uppmärksamhet följer frågan om och
resultatet av sin rättsvårdande verksamhet.
Det kan emellertid betvivlas att
det kan vara en alltför upplyftande sysselsättning
att därvid konstatera, att antalet
till polisens kännedom komna
brottsfall stigit från att 1961 ha varit
282 000 till att 1967 vara 437 000, dvs.
med cirka 50 procent.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra vald vid demonstrationer

Justitieministern har tidigare i propositioner
konstaterat att våldsbrotten
blivit allt flera och råare. Han har även
nu varit inne på den saken. Såsom jag
i interpellationsdebatten om gatukravallerna
den 2 maj erinrade om har polismyndigheterna
konstaterat en ökad demonstrationstendens
och mera elakartade
uttryck därav alltsedan hötorgsintermezzot
sommaren 1965. År 1963 förekom
i huvudstaden 9 demonstrationer,
1964 var det 6 stycken, 1965 var antalet
75 och 1966 var det 66 och fram till den
15 oktober 1967 hade 95 demonstrationer
anordnats. Polisen har också konstaterat
att vid upprepade tillfällen kravaller
anordnats och demonstranter mobiliserats
från den ena staden till den
andra.

Polismästaren i Stockholm framhöll
vid ett föredrag i Juridiska föreningen
i Uppsala, att polisen ganska väl följde
hur man vid behov inmobiliserade tillräckligt
entusiastiska kravallintressenter.

.lag har i en Interpellation den 16
januari i år begärt att man skall röja
upp bland dessa gangsterligor, så att
polisen kan ägna sig åt annan likaledes
eftersatt verksamhet. Statsrådet konstaterade
svårigheterna därutinnan och att
de verkliga anstiftarna sällan öppet
framträder utan skickar fram en del
ungdomar, som då råkar illa ut och råkar
i klammeri med polisen. Statsrådet
sade dagen före båstadskrarvallerna •—
det var således när jag fick svar på
min interpellation — att »de tilltag som
har blivit så moderna måste vi försöka
förebygga på olika sätt».

Jag hänvisar också till att inom rikspolisstyrelsen
numera finns, som statsrådet
också omnämnde i sitt svar dagen
före Båstadskravallerna, en särskild arbetsgrupp
med uppgift att studera problemen
och framlägga förslag till åtgärder
för att med minsta möjliga våld
effektivt upprätthålla ordning och säkerhet
i samband med demonstrationer.
Det är ju en målsättning till vilken vi
alla gärna ansluter oss. Interpellations -

svaret gavs som sagt före Båstadsupploppet,
och jag minns att jag då sade,
att det fordras mycket mod till att känna
förtröstan om att det skulle gå bra.

Statsrådet har nu i sitt svar på min
fråga den 4 maj klart angivit sig dela
min uppfattning att hos regeringen och
polismyndigheterna skyldighet klart föreligger
att trygga rättsskydd åt alla
medborgare, oavsett deras åsikter —
exempelvis även kravallungdom och
tennisspelare — mot tvång, våldförande,
sabotage eller annat intrång som
kränker deras medborgarrätt. Detta bör,
såsom jag i min fråga också har framhållit,
gälla alla i vederbörlig ordning
medgivna tillställningar -— både demonstrationer
och exempelvis idrottstiivlingar.

Här har nu ordningsmakten misslyckats,
låt oss konstatera det, i båda fallen,
och jag har därför frågat, om statsrådet
avser att vidtaga ytterligare åtgärder
för bättre ordning. Jag har i
första hand efterfrågat ytterligare anvisningar
till polismyndigheterna för att
ernå bättre resultat och bättre effektivitet
men också eventuella förslag om
förstärkta resurser.

Statsrådets principiella inställning
kan jag gärna ansluta mig till. Jag har
aldrig funnit annat än att justitieministern
har det bestämdaste och klaraste
intresse för att med de resurser, som
ställs till justitiedepartementets förfogande,
försöka åstadkomma de resultat
som denna principiella inställning innebär.
Däremot betvivlar jag allvarligt att
den målsättningen kan klaras med nuvarande
resurser.

Visst kan man, som det har sagts,
utnyttja den stockholmska kravallpolisens
tämliga rika erfarenhet på området.
Visst kan man genom omdisponering
av tillgängliga personella resurser
möta hotande intermezzon, när dessa
annonseras så tydligt som i Båstad, där
man ju på förhand fick rapporter om
att någonting skulle hända och till och
med kunde sammanträda inom polisstyrelsen
och resonera om vilka åtgär -

Torsdagen den 10 maj 1968 em. Nr 24 43

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

der som skulle vidtagas. Men vi vet —
och det är jag också ense med statsrådet
om — att det här är fråga om en
synnerligen välorganiserad kedja av
ligor med klart syfte att hetsa mot polisen
och att bryta ned lag och ordning.

Det politiska syftet framträder inte
alltid lika tydligt, men syftet att hetsa
de s. k. massorna mot ordningsmakten
är genomgående klart. Demonstrationsrätten
att med iakttagande av lag och
ordningsföreskrifter säga sin mening
klart och fritt måste skyddas.

Här är det dock fråga om människor
som utnyttjar de lojala medborgarnas
demonstrationer för att bryta sig in och
snedvrida dem. Vi minns den förstamaj
demonstration, då man ordnade
med talkörer: »Tage och Geijer — Lyndons
lakejer». Vi har sett en hel rad fall
där man brutit sig in i hyggliga och
anständiga människors demonstrationer,
genom vilka dessa människor i laga
ordning velat markera krav som enligt
deras mening bör aktualiseras. Men det
är uppenbarligen en viktig uppgift för
de rättsvårdande organen och för ordningsmakten
att förhindra sådana inbrytningar,
hindra en snedvridning av
de egentliga demonstrationerna.

Vi vet att polismyndigheterna i fjol
begärde 2 900 nya befattningar, att länsstyrelserna
begärde 2 700 och att regeringen
i statsverkspropositionen stannade
vid några hundra, medan den s. k.
oppositionen ville lägga till 114.

Vi vet också att polisen år 1966 hade
2 000 000 och år 1967 inte mindre än
2 400 000 övertidstimmar. För innevarande
budgetår räknar man inom polisen
med 3 000 000 övertidstimmar, motsvarande
cirka halvtannat tusen ordinarie
polistjänster. Jag vill ärligt säga,
att det inte kommer att lyckas att organisera
helt otillräckliga resurser för att
klara alla de uppgifter som jag är övertygad
om att statsrådet allvarligt önskar
att polisen skall kunna lösa.

Statsrådet har hänvisat till möjligheten
att disponera huvudstadens polis

som ett slags central beredskapsreserv;
det har skett i ett tidningsuttalande. Jag
tror att de stockholmska polismyndigheterna
har en mera realistisk uppfattning
när polisnämnden konstaterar
att dessa politiska gangsterligors aktivitet
bundit en styrka motsvarande ett
polisdistrikts vid att vakta utländska
beskickningar. Skall det vara rimligt
att vi har sådana förhållanden? Polisnämnden
i Stockholm konstaterar att
med de begränsade resurser man nu har
blir den normala bevakningen inom distrikten
starkt eftersatt och många
gånger helt obefintlig. Skall det vara på
detta vis? I Stockholm hade polisen
under 1967 344 000 övertidstimmar. För
Stockholms del har årets riksdagsbeslut
medfört 50 nya tjänster under budgetåret
1968/69, vilket knappt torde motsvara
arbetstidsförkortningen.

Jag är inte specialist på Stockholms
ordningsproblem, men det system för
inbördes hjälp genom disponerande av
polis inte bara på länsplan utan över
hela riket, som här antytts såsom effektivt,
skapar uppenbarligen ännu större
risker för att krafterna överansträngs.
Det systematiska undermineringsarbetet,
då ligister och oerfaren ungdom
med än den ena och än den andra motiveringen
hetsas mot polis, mot lag och
ordning, gör det nog omöjligt att lösa
problemen utan ett både-och: både effektivare
organisation och förstärkta
resurser. Ordningsmakten ute i länen
måste förstärkas. Statsrådet har betonat
att om polisen är tillräckligt manstark
kaii den förebygga kravaller, och då erfordras
inte kraftåtgärder från polisens
sida i samma utsträckning. Jag tycker
att det är en klar och hygglig målsättning,
men ur denna synpunkt är det ju
så mycket viktigare att polisen har tillräckliga
personella och andra resurser.

Jag är tacksam för den goda viljan
och önskan att lösa problemen på ett
sätt som tillfredsställer kravet på lag
och ordning, men jag betvivlar starkt
att det verkligen finns tillräckliga resurser
för att komma till rätta med det

44 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 om.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

systematiska underminerandet av lag
och ordning — de organiserade åtgärder
som kan sättas in både på eu ort
och på en annan och som inte alltid
annonseras lika barnsligt som fallet var
med båstadskravallerna.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det svar som justitieministern har lämnat
på min fråga, men jag vill redan
från början säga att jag beklagar att
justitieministern har behandlat hela det
här problemet så snävt som det framgår
av interpellationssvaret. Snävheten
hänför sig till att man koncentrerat svaret
till båstadskravallerna och de frågor
som direkt sammanhänger med Båslad.

I själva verket är det ju så, att den
debatt som vi för närvarande för om
demonstrationer, om gatuslagsmål, om
våld och ohörsamhet mot polis och ordningsmakt
inte bara kan hänföras till
vad som inträffade i Båstad för några
veckor sedan. Båstadsdemonstrationerna
är, som jag ser det, endast ett led
i en systematisk eskalering av demonstrationer
med våld. I Stockholm har
upplopp och sammanstötningar mellan
polis och demonstranter mer eller
mindre blivit ett regelbundet inslag i
stadsbilden. Hötorgsintermezzot sommaren
1965 tycks på något sätt ha blivit
den tändande gnistan för en medveten
upptrappning av både antalet demonstrationer
och intensiteten i desamma.
Nu har man dessutom kommit
i ett läge då demonstranterna spritt sina
skaror även utanför Stockholms
gränser.

Med hänsyn till att båstadskravallerna
inte kan betraktas som en engångsföreteelse
hade det varit på sin plats
om justitieminister Kling i sitt svar på
interpellationer och frågor som ställts
liade sökt ge en mer ingående redogörelse
för hur denna demonstrationsvåg
utvecklats under de senaste åren. Man
hade då fått ett helt annat perspektiv

på situationen än vad man får nu. Det
är ju också känt att justitieministern
sitter inne med ett betydande sakligt
material på den här punkten som inte
borde undanhållas riksdagen.

Under de senaste två åren har åtskilliga
händelser inträffat som har direkta
beröringspunkter med kravallerna i
Båstad. Låt mig nämna några exempel
för att illustrera detta.

I november 1966 fick ett informationsmöte
om Vietnam i Medborgarhuset
på Söder i Stockholm avbrytas efter
det att en stor grupp FNL-anhängare
gjort all ordnad mötesverksamhet
omöjlig. I december 1967 avslutades ett
FNL-möte i Folkets hus med att tusentalet
demonstranter sammandrabbade i
en hård och utdragen kamp mot polisen.
I januari 1968 utsattes en amerikansk
OECD-ambassadör för ett, låt
mig kalla det, regelrätt överfall. En månad
senare, i februari, tvingade hundratalet
demonstranter en utländsk diplomat
att avbryta ett utrikespolitiskt föredrag
som han höll inför Umeåstudenterna.
I mars i år ryckte demonstranter
ut mot polisspärrar som hade upprättats
runt hotell Foresta för att skydda
en internationell konferens. I söndags
försökte extremister storma Wenner-Gren
Center där Israels utrikesminister
talade.

Detta är bara axplock, men de är
ett fåtal exempel på hur demonstrationerna
har utvecklats under den senaste
tiden. Det är tillräckligt för att visa
den systematik som de aktivistiska
vänsterextremisterna använder när de
missbrukar demonstrationsrätten för att
störa mötesfriden och för att slå sönder
de demokratiska former för opinionsyttringar
som ett demokratiskt
samhälle är skyldigt att erbjuda medborgarna.

Men låt oss försöka reda ut begreppen
något. Det finns anledning att göra
det för dem som har haft tillfälle
att lyssna på regeringens dialog med
oppositionen i andra kammaren. Det är
uppenbarligen skillnad mellan lagliga

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

och riktiga demonstrationer och de demonstrationer
som nu kommit i blickpunkten.
Vi stöder naturligtvis — och
måste göra det — alla demonstrationer
som sker i lagliga och hyfsade former.
Dessa demonstrationer är ju ett uttryck
för medborgarnas demokratiska politiska
vilja, och de utgör en demokratisk
metod bland flera andra metoder att
ge uttryck för men i n gsriktn i ngar. Det
är alltså med andra ord fråga om ett
led i den demokratiska opinionsbildningen.

Det är också alldeles klart att vi i
denna generation och i det årtionde vi
nu lever i har anledning att erinra oss
den mycket stora roll som demonstrationerna
spelade vid demokratins genombrott
i Sverige. I en tid då man av
skilda anledningar inte släppte fram
nya idéer på de sedvanliga kanalerna
i samhället, var det nödvändigt att använda
demonstrationer.

Men det paradoxala i dagens läge är
ju att trots den mycket starka utvecklingen
av massmedia, t. ex. tidningspressen,
och trots den ökade utbildningen,
som lett till ökade möjligheter
för medborgarna att följa med och delta
i opinionsbildningen, tycks vi nu ha
kommit i ett läge som har vissa beröringspunkter
med den situation som tidigare
rådde, då det var nödvändigt att
använda demonstrationer för att ge eftertryck
för sina åsikter. Vad jag tänker
på är den likriktning av massmedia
som vi upplever i det moderna samhället.
En likriktning som bl. a. visat sig
i Sveriges radio och TV — man skulle
kunna kalla det för likriktningsmonopolet.
Det är klart att det då är viktigt
att man har tillgång till demonstrationen
som ett medel för att ge uttryck
åt andra åsikter än dem som massmedia
för fram. Massmedias dominans och
koncentration behöver med andra ord
avbalanseras.

Låt oss göra ett tankeexperiment —
och det behövs inte mycket fantasi för
det. Låt oss tänka oss att Sveriges radio,
Dagens Nyheter, Expressen och Af -

tonbladet — de senare tidningarna med
en upplaga på cirka 1,5 miljon exemplar
— på grund av politiska värderingar
ensidigt skulle driva en viss
uppfattning eller undanhålla viss information.
Det är klart att i det läget behövs
alla medel, inte minst demonstrationen,
för att motverka en sådan ensidighet
i information och opinionsbildning.

Men på sistone, herr talman, har ordet
demonstration i många sammanhang
fått en dess värre negativ betydelse.
Det är därför att det inte längre
är fråga om enbart fredliga manifestationer
och opinionsbildningar i demokratiska
och lagliga former. Det är
därför att man har drivits in i en situation
där våld och terror används.
Demonstranterna angriper med våld
olika företeelser som av skilda, inte
redovisade anledningar misshagar de
s. k. demonstranterna. Man söker angripa
misshagliga länders ambassader
och trakassera officiella representanter
för dessa stater. Man försöker störa
och omintetgöra möten där meningar
framförs som vederbörande ogillar.
Man söker över huvud taget med våld
hindra arrangemang som visserligen är
fullt legala men som enligt demonstranternas
subjektiva uppfattning — och
ofta av helt andra, utomstående skäl bestämda
uppfattning —■ inte borde få
äga rum. Det är en kuslig mentalitet
som på det här sättet kommer till uttryck.

Demokrati har ibland karakteriserats
som en styrelse genom diskussion. Men
de här nya demonstranterna och demonstrationsformerna
tycks inte ha någon
respekt för demokratin, därför att
demonstranterna inte vill diskutera. De
vill inte föra ett artikulerat samtal. De
vill argumentera med knytnävar, stenar
och påkar.

Att leva i en demokrati förutsätter
tolerans och generositet. Alla i en demokratisk
stat måste finna sig i att där
förekommer mycket som man personligen
inte gillar. Framför allt måste man

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

finna sig i och inordna sig i de demokratiska
formerna. Det är på denna
punkt som de demonstrerande extremisterna
brister. De representerar en högröstad
intolerans och i vissa fall också
ett öppet lagtrots. De vet att de utgör
en i själva verket obetydlig minoritet,
men de gör inte desto mindre anspråk
på att i viktiga avseenden få dirigera
utvecklingen.

Vad jag talar om här är den kategori
som utgör kärntruppen i den aktivistiska
skaran. Som jag ser det utgör de
i själva verket en mycket liten minoritet,
framför allt bland ungdomarna.
Vad som gör dem farliga är deras förmåga
att dra andra till sig, att blanda
in annan ungdom som är demokratisk
och som vill med demokratiska medel
påverka och förändra samhället. I fallet
Båstad har det uppenbarligen varit
många som handlat i god tro och mer
eller mindre aningslöst dragits med i
aktioner som innebär ett åsidosättande
av demokratins regler. Jag tror personligen
att man skall vara försiktig med
negativa värdeomdömen om dessa
aningslösa. Hur lätt måste inte dessa
ungdomar få den föreställningen att det
är något lovvärt som de håller på med,
när t. ex. socialdemokraternas största
tidning i långa stycken solidariserar
sig med den vänsterextrema aktivismen
och när radio och TV med en illa dold
medvetenhet ägnar uppträdena sina speciella
publicistiska omsorger.

Jag är övertygad om att lösningen på
problemet i stor utsträckning ligger hos
de ideella och demokratiska ungdomsorganisationerna.
Om dessa organisationer
medvetet och klart och objektivt
tar avstånd från den vänsterextremism
som nu råder eller den vänsterradikalism
som nu leder de värsta våldsamheterna
och som ju dessutom direkt
uppmanar till våld, då tror jag att vad
som nu händer kan bli en övergångsföreteelse.
Ungdomsorganisationerna, alltså
de demokratiska, måste själva dra en
klar linje gentemot de radikalextrema

eller andra extrema rörelser. De måste
då också känna att statsmakterna inte
svävar på målet när det gäller stöd till
de demokratiska organisationerna, då
dessa tar avstånd från de företeelser vi
nu diskuterar.

På den här punkten har regeringen
försummat sig. Regeringens tidigare
handfallenhet och det intryck av tveksamhet
som statsminister Erlanders uttalanden
gett har skapat osäkerhet om
vad som är rätt och riktigt. En sak måste
vara alldeles klar — samhället kan
inte och får inte tolerera en aktivitet
som innebär ett åsidosättande av demokratiska
spelregler. Hur man än i
övrigt vill komma till rätta med de aktuella
problemen, så måste man på den
punkten säga ifrån på ett klart och
otvetydigt sätt. Det är en skyldighet
som vi inte kommer ifrån. Var och en
som svävar på målet i det avseendet
gör vår demokrati en otjänst och motverkar
en utveckling till det bättre.

Ur denna synpunkt är justitieministerns
interpellationssvar i ett avseende
en stor besvikelse. Ty på samma gång
som justitieministern erkänner att lag
och ordning måste upprätthållas och
att ansvaret härför under alla förhållanden
vilar på polisen, underlåter han
nämligen att ge polisen de resurser som
fordras för att den skall kunna fylla sin
uppgift. Regeringen delegerar helt riktigt
ansvaret till polisen, men justitieministern
gör på samma gång ett uttalande
att det ansvaret och den uppgiften
kan tillgodoses inom ramen för tillgängliga
resurser, trots att erfarenheten
nu visar att detta inte varit fallet.

Jag menar därför att man inte kommer
ifrån ett krav att polisen måste förstärkas
och ges ett ökat stöd av överordnade
myndigheter. Vi har i högerpartiet
i en partimotion till årets riksdag
begärt en sådan förstärkning, och
vi beklagar att regeringen sagt nej. Polisen
har till följd av de våldsamma
demonstrationerna, särskilt i Stockholm
men också på andra håll, fått eu

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

så stor ökning av sin arbetsbörda att
redan detta motiverat en ökning av
dess resurser.

Låt mig ge några statistiska exempel
på denna arbetsbörda! Den arbetsinsats
som polisen i Stockholm fått lägga
ned på demonstrationsverksamhet under
förra året överstiger gott och väl
100 000 arbetstimmar. Befarade våldshandlingar
enbart mot ambassader och
diplomatpersonal har krävt en polisövervakning
på utsatta platser dygnet
runt under det gångna året, motsvarande
en arbetsinsats av i runt tal 58 000
timmar. Den rörliga bevakningen av
demonstrationståg beräknas ha krävt
ungefär 27 000 arbetstimmar. Därtill
kommer ett omfattande utrednings-,
planerings- och ledningsarbete till följd
av demonstrationerna. För skattebetalarna
beräknas demonstrationerna ha
vållat en betydande merkostnad. Jag
hörde att justitieministern hade beräknat
denna till fem miljoner kronor. Jag
trodde att det höll sig omkring en miljon
kronor enbart i Stockholm föregående
år. Jag kan naturligtvis inte bestrida
justitieministerns siffra. Den är
så mycket allvarligare. Följden för allmänheten
har alltså blivit att skadegörelsen
kostat stora pengar och att de
redan tidigare knapphändiga polisresurserna
bundits för specialuppgifter i
stället för att koncentreras på ordinarie
arbetsuppgifter. Det är också en del
av förklaringen till att tunnelbanestationerna
här i Stockholm är så osäkra
platser och att brottsligheten ökar på
ett oroande sätt.

För en tid sedan, framhöll visserligen
en polischef att Stockholm är en
säker stad, förutsatt att man går och
bor på de rätta gatorna. Men alla bor
inte på de lugna gatorna.

Det finns därför många människor,
inte minst gamla, som knappast vågar
gå ut på stan efter skymningen. Detta
illustrerar den situation som råder.

Men om justitieministern tar avstånd
från en förstärkning av ordningsmakten
och polisen, hur ställer sig då stats -

ministern till detta problem? Ja, statsministern
har valt en annan utväg. Han
har valt utvägen att inbjuda till en konferens
med demonstranterna inklusive
våldsverkarna och våldets organisatörer.
Det finns anledning att ifrågasätta
det förnuftiga i en konferens med den
sammansättningen och av den omfattningen.
Jag tror att många håller med
mig när jag säger att det hade varit
bättre att i första hand koncentrera sig
på överläggningar med företrädare för
de demokratiska ungdomsförbunden
och andra organisationer som verkar
på demokratisk grund. Regeringen har
uppenbarligen ingen anledning att börja
med att slå sig ned för att underhandla
med dem som just genom sitt förakt för
demokratins regler har skapat de problem
som vi nu skall försöka lösa. Man
kan uppenbarligen inte diskutera med
dem som inte vill diskutera. Detta framgick
också otvetydigt under mötet då
representanter för extremistgrupperna
frankt förklarade att de ingalunda hade
för avsikt att diskutera formerna för
sin aktivitet med regeringen. Men tydligen
är justitieminister Kling beredd
att svälja detta, eftersom man tog initiativet
till att etablera en dialog med
dessa odemokratiska element. Jag vill
emellertid understryka beträffande dessa
odemokratiska element att det här
liksom tidigare i demonstrationerna är
fråga om en mycket liten minoritet, en
minoritet som egentligen borde kunna
vara försumbar under förutsättning att
man koncentrerat sig på de stora ungdomsgrupper
som inte bara har ett demokratiskt
sinnelag utan också vill utöva
demokratin pratiskt i samhället för
att förändra detta till det bättre.

Vad kom nu ut av denna konferens?
Enligt uppgifter i pressen var det konkreta
resultatet att en arbetsgrupp under
ledning av herr Erlanders statssekreterare
skall tillsättas för att utreda
frågor kring demonstrationsrätten. Ja,
det är kanske önskvärt. Men vilket syfte
skall i så fall denna utredning ha? Hur
kommer direktiven till den utredningen

48 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

att utformas? Det vet vi ingenting om,
och justitieminister Kling har inte sagt
något om detta i sitt svar. Men så mycket
bör väl ändå redan nu kunna sägas
ifrån att denna utredning under inga
omständigheter bör syssla med åtgärder
som kan vara ägnade att inskränka
statsmakternas, polisens och ordningsmyndigheternas
befogenheter för att
komma till rätta med dessa extrema
grupper.

I själva verket är det fråga om det
inte behövs en uppstramning i attityden
för närvarande. Men det räcker
inte med detta. Man löser inte några
problem genom att återgå till ett auktoritärt
system. I ett upplyst samhälle
och med den höga utbildningsnivå som
våra ungdomar har borde det räcka
med en ökad och omfattande upplysningsverksamhet
om vikten av att man
i alla kretsar iakttar demokratiska regler
och respekterar gällande rätt.

Herr talman! Kravallerna i Båstad har
också riktat uppmärksamheten mot två
andra problem, dels den fara som ligger
i att allmänheten börjar misstro
statsmakternas möjligheter att upprätthålla
lag och ordning och dels det internationella
idrottsutbytets framtida
frihet. Den reaktion som allmänheten i
Båstad visade karakteriserades av
många tidningar som mer eller mindre
en »lynchstämning». Bl. a. demolerades
en buss som vissa av demonstranterna
hade köpt, och de tuffa demonstranterna
måste söka skydd hos polisen. En
tidningsman beskrev situationen på följande
sätt: »En kompakt majoritet båstadsbor
tyckte inte om demonstranterna,
i varje fall inte deras metoder.»
Det var onekligen ett understatement.
»Demonstranterna har klart deklarerat
sin inställning mot åsiktsförtryck»,
fortsatte tidningsmannen. »Men nu hindrade
de betalande åskådare att se en
tennismatch på inhägnat område.» Sedan
frågade han: »Är icke detta åsiktsförtryck?» Vad

är nu resultatet av detta? Tyvärr
har vi i dag inte fått några garantier

från regeringens sida om att Båstadsmtermezzot
inte skall upprepas. Det får
vi först när regeringen med eftertryck
förklarar att de lagar och regler vi
ställt upp i detta land måste gälla alla,
även dem som ogillar dessa. När regeringen
sätter kraft bakom orden och ger
bl. a. polisen möjlighet att fullt ut ingripa
mot demonstrationer av detta slag
får vi sådana garantier. På den punkten
får samhället inte ge vika, om vi skall
ha någon möjlighet att skapa respekt
för demokratins spelregler och hland
allmänheten inge förtroende för att
myndigheterna har förmåga att upprätthålla
lag och ordning. Sker inte
detta löper vi risken att allmänheten
tar lagen i egna händer, och då är vi
ute på ytterst farliga vägar. Vad som
hände nu senast i Malmö, där en bomb
bringades att detonera i FNL-högkvarteret,
bör därvid utgöra en allvarlig
tankeställare.

Men även frågan om det internationella
idrottsutbytet måste en sådan här
gång tas upp. Hittills har den svenska
idrotten tillämpat den principen att politik
och idrott inte skall blandas samman.
Den principen bör enligt min mening
strikt upprätthållas. Så sker i andra
länder. De vänsterradikala elementen
får inte tillåtas driva oss bort från
ett naturligt idrottsutbyte med andra
länder.

Låt mig för övrigt illustrera ohållbarheten
i att försöka förstöra och bryta
sönder det svenska idrottsutbytet med
andra länder. Det är en ohållbarhet som
framstår särskilt tydligt om man ser
vad som egentligen skedde i andra länder
och mellan andra, oliktänkande länder
i fråga om Davis Cup-matclierna.
Den söndag som tennismatchen mellan
Sverige och Rhodesia avstyrdes spelade
i Tiflis Sovjet, den socialistiska rådsrepubliken,
mot Grekland, en militärdiktatur.
I Helsingfors vann Finland, en
demokratisk republik, över Portugal, en
diktatur och afrikansk kolonialmakt. I
Teheran vann Iran, en mohammedansk
stat, över Israel, en judisk stat — en

Torsdagen den IG maj 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

kombination där motsatta uppfattningar
har långvariga historiska traditioner. I
Prag vann Tjeckoslovakien, en socialistisk
republik, över Brasilien, en förbundsrepublik,
som vi vet — om jag
uttrycker mig mycket försiktigt — för
en grym apartheidpolitik mot indianerna.

Låt mig sluta med att säga att vår
uppgift är att skapa bättre förutsättningar
för att vår demokrati skall kunna
fungera utan störningar från dem
som ringaktar och saboterar den. Det
innebär alltså att vi skall kunna hålla
föredrag och föra debatter i detta land
under bevarad mötesfrihet, att vi utan
politisk inblandning skall få utöva
idrottslig tävlan med alla andra nationer,
att vi skall kunna röra oss på gatorna
utan att riskera att få våra kläder
förstörda genom extremistisk äggkastning,
att vi skall kunna ta hit utländska
gäster utan att de behöver uppvaktas
av demonstranter samt att vi skall kunna
garantera beskickningar och beskickningspersonal
säkerhet och integritet.

Varje legal aktivitet — vi må ogilla
den eller inte — skall kunna äga rum
utan hinder av grupper som tycks anse
att de åtnjuter något slag av dispens
från lagens bestämmelser och de hänsynstaganden
som vårt samhällsskick
förutsätter.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Även jag vill tacka
justitieministern för svaret. Innan jag
kommenterar detta vill jag uppehålla
mig vid en liten formalitet.

Justitieministern lämnade en muntlig
sammanfattning av interpellationssvaret.
Jag tycker det är en mycket bra
metod — som tidigare har använts i viss
utsträckning — att, när ett statsråd har
ett långt interpellationssvar att lämna,
i förväg låta dela ut detta och sedan
bara lämna en kort muntlig sammanfattning
av det. Jag är helt övertygad
om att kammarens ledamöter tycker
att detta är en mycket bra ordning. Jag

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 24

hoppas alltså att fler statsråd kommer
att tillämpa denna metod. Det har kanske
förekommit i större omfattning i
andra kammaren än i denna kammare.

Sedan vill jag till att börja med slå
fast några väsentliga punkter i den syn
jag har på de problem som nu en tid
har diskuterats så flitigt. Vi måste bestämt
hävda att direkt eller indirekt
våld inte kan godkännas som medel att
förändra det svenska samhället. Allt tal
om att en del människor inte accepterar
det formalistiska skälet, att man
måste följa demokratins spelregler,
måste bemötas med skärpa. Här har alla
demokratiska krafter en gemensam uppgift
som inte fylls genom att man tiger
eller slätar över. Jag noterar med tillfredsställelse
att justitieministern inte
har hört till dem som har tegat och
inte till dem som har slätat över. Även
på den punkten tycker jag alltså att
justitieministern skulle kunna vara ett
föredöme för en del av sina kolleger.

Personligen uttalade jag på ett tidigt
stadium att Svenska tennisförbundet inte
borde anordna Davis Cup-matcher
mot Rhodesia. Det var ju årets Davis
Cup-match som gav anledning till de
beklagliga händelserna i Båstad. FNuttalandet
om sanktioner mot Rhodesia
tycker jag är en tillräcklig principiell
grund att stå på. Det är orimligt att
hålla individuella tävlingar med ett land
som har fallit under en sådan FN-dom.
På den punkten skiljer jag mig tydligen
från en del av de föregående talarna
i denna debatt.

En annan sak är att när Tennisförbundet
bestämde sig för att matchen skulle
äga rum, så kan detta inte på något
sätt ursäkta handlingar avsedda att med
olagliga medel stoppa denna match som
ju ändå var ett fullt legalt idrottsarrangemang.
Våld får inte vara ett i Sverige
godkänt medel att driva igenom sina
åsikter.

Det kan inte tillhöra polismyndigheternas
uppgifter att ge råd av detta politiska
slag. Svenska tennisförbundet får
givetvis arrangera sådana här matcher

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

på eget ansvar. Men vi politiker har till
uppgift att just i en sådan här situation
mot bakgrund av FN-beslutet också
vara opinionsbildare. Rikspolischefen
har sagt att det är självklart att polisen
inte kan ge råd av detta slag, och
det håller jag alltså helt med om. Den
uppfattningen har ju också justitieministern.

Om man inom organisationen i fråga
trots rådet från politiskt håll ändå beslutar
sig för att hålla matchen, är det
ju polismyndigheternas skyldigheter att
vidta alla åtgärder som är erforderliga
för att matchen skall kunna äga rum.
Självklart bör inte hårdare metoder då
användas än vad som är oundgängligen
nödvändigt.

Jag reagerar mot den ensidiga kritik
som från en del håll har riktats mot
polismyndigheterna och de polismän
som haft att fullgöra sina skyldigheter.
Anklagelserna går i många fall ut på
att polismännen handlat upphetsat och
överilat. Det är klart att det kan förekomma
i sådana här situationer. Det är
ju inga lätt bemästrade händelseförlopp
som de kastas in i. Men av det som hittills
framkommit finns ingenting som
tyder på att dessa anklagelser skulle
vara riktiga som allmän bedömning. Det
vore önskvärt att fler personer i regeringen
än justitieministern vid sina offentliga
framträdanden ville understryka
att polisen arbetar efter de instruktioner
och bemyndiganden som regeringen
i sista hand givit. Här i landet
har polismyndigheterna liksom de militära
myndigheterna att handla efter de
riktlinjer som politikens makthavare
drar upp.

Det har här redan flera gånger påtalats
att polisen måste ha tillräckliga
resurser för att fylla dessa uppgifter.
Herr Holmberg talade om att högerpartiet
har motionerat om större resurser
för polisen. Herr Holmberg kunde möjligen
ha demonstrerat enigheten inom
oppositionen genom att tala om att
även andra hade gjort samma sak och
att oppositionspartierna var eniga i

statsutskottet då det gällde att förorda
större resurser för polisen.

Trots vad justitieministern säger i
sitt svar här, som väl skall ge en antydan
om att han för sin del anser att
polisen har tillräckliga resurser, undrar
man om han inte mot bakgrunden
av vad som har hänt har behov av att
göra ytterligare någon kommentar till
sitt svar.

Det finns en egendomlig uppfattning
som går ut på att bara man själv får
frihet att handla som man vill så bekymrar
man sig inte för att detta kan
komma att inkräkta på andras frihet.
Detta är dock ett fullständigt felaktigt
betraktelsesätt. Frihet är inte lika med
att ta sig friheter. Var och en som vill
använda sin frihet att demonstrera för
sin uppfattning måste ta hänsyn till
andras frihet att göra precis samma
sak. Var och en som vill göra anspråk
på yttrandefrihet för egen del måste
också vara beredd att erkänna meningsmotståndarnas
yttrandefrihet. De brott
mot dessa väsentliga regler som har begåtts
i vårt land under senare tid är
skamfläckar på vår demokrati.

Låt oss gärna se över de bestämmelser
som för närvarande gäller för demonstrationsrätten
och mötesfriheten.
Det skall tillsättas en utredning om den
här saken, och det är bra, men, herr
justitieminister, varje förändring av
dessa regler, som skulle förstärka antidemokratiska
krafters möjligheter att
genom störnings- eller våldsmetoder
göra yttranderätten till ett sken eller
demonstrationsrätten till en rätt att störa
meningsmotståndares demonstrationer
och till att skapa möjligheter för
övergrepp mot rättsordningen, kommer
att mötas med motstånd från vår sida.
Jag har heller ingen anledning att tro
att justitieministern själv skulle vilja
vara med om någonting sådant. Herr
justitieminister, här har vi en gemensam
uppgift för alla demokratiska krafter,
och därför utgår jag från att den
utredning som skall tillsättas kommer
att innehålla representanter för samt -

Torsdagen den 16 mai 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

liga demokratiska partier. Del vore värdefullt
om justitieministern ville meddela
att så kommer att bil fallet.

Med detta har jag kommenterat en
del av de svar som justitieministern
har lämnat på mina frågor, men det
finns dock ytterligare ett mycket intressant
uttalande av justitieministern
som jag vill ägna ytterligare någon
uppmärksamhet. Jag frågade om statsrådet
ansåg sig ha anledning att antaga
att det bland demonstranterna finns
personer som systematiskt verkar för att
undergräva respekt för lag och ordning.
Denna fråga besvarade justitieministern
med ja. Det är ett mycket allvarligt
konstaterande. Det måste ju innebära
att myndigheterna har gjort
iakttagelser som visar att det finns personer
vilka ser som sin främsta uppgift
att angripa det svenska rättssamhällets
grundvalar, varvid de hänsynslöst
utnyttjar de demonstrationer som
skilda organisationer tar initiativ till.
För dessa provokatörer är alltså omstörtning
av lag och ordning huvudsaken
och vidare att se till att de får så
mycket publicitet som möjligt kring
detta. Här får de ju också hjälp ifrån
en del inslag i massmedia.

Jag vill fråga justitieministern om
han har det intrycket att denna speciella
samhällsundergrävande aktivitet har
ökat under det senare året. Det vore
mycket väsentligt om riksdagen finge
besked på den punkten. Vidare vill jag
fråga om regeringen har planer på att
möjliggöra ökad uppsikt över sådana
provokatörer, eller om regeringen anser
sig veta tillräckligt mycket för att i
framtiden bättre kunna undvika våldshandlingar
av det slag som exempelvis
ägde rum i Båstad.

Herr talman! Bakom dagens problem
ligger något helt annat. Det är ungdomens
svårigheter att växa in i det
svenska samhället. Det är inget nytt
problem. Varje ny generation har detta
problem. Svårighetsgraden varierar i
styrka för varje ny generation. Det är
inte något speciellt unikt för Sverige;

det finns i alla länder. Man kan då fråga
sig: Vad är orsaken till att ungdomens
oro tar sig just sådana former, att protesterna
riktar sig åt dessa håll? Jagskall
inte på något sätt här försöka göra
en analys av detta utan bara antyda
några av de orsaker som jag tror ligger
bakom.

Ungdomen reagerar mot orättfärdigheter
av den här typen. Man reagerar
mot rasförföljelserna i Rhodesia, Sydafrika
och på andra håll. Man reagerar
mot det koloniala förtrycket av typ Portugal.
Man reagerar mot klyftan mellan
fattiga och rika folk. Man reagerar
mot oförmågan att skapa sådana förhållanden
i det internationella samarbetet
att kriget kan försvinna som ett medel
att lösa konflikter mellan folken. Och
man reagerar mot det på en del håll
bristande intresset för reformering av
demokratins arbetsformer. Denna senare
punkt kommer vi att diskutera i morgon.

För min del instämmer jag i de
grundläggande värderingar av moralisk
karaktär som ligger bakom ungdomens
opinion i frågor av denna typ. Otåligheten
i reformkraven är ett positivt inslag
i nutidsbilden. Från vårt håll har
vi på det politiska planet försökt verka
för dessa mål. Jag behöver inte påpeka
att det skett med andra medel än en
del av dem som tillgripits. Vi kommer
att fortsätta vår strävan; de politiska
partierna måste i handling visa att man
förstår att otåligheten hos de allra flesta
just har en rättfärdighetens grundval.
Jag bortser alltså från typen provokatörer.
Självkritik och självrannsakan är
ett ofrånkomligt inslag i ett framåtskridande
samhälle, men i ett demokratiskt
rättssamhälle kan vi aldrig acceptera
att denna kritik får gå icke-demokratiska
vägar. Jag är alldeles övertygad
om att den övervägande delen av den
svenska ungdomen i dag har den uppfattningen.
Man vill inte gå odemokratiska
vägar, men man är så otålig.

Låt mig ta ett exempel på det utrikespolitiska
planet.

52 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

Varför går det så långsamt att avskaffa
kriget? Det är en fråga som jag har
mött inte minst under senare år, då jag
träffat en hel del ungdomar. »Varför
klipper inte FN till?» säger man. Man
använder det språket utan att med
»klippa till» mena att militära medel
skall användas. Man undrar varför inte
FN klart bestämmer hur det skall vara.
Här möter vi en mycket stor svårighet
och samtidigt ett exempel på vilka opinionsbildande
uppgifter vi har i detta
sammanhang. Sverige vill ju på det sätt
som är möjligt medverka till att utjämna
motsättningarna mellan staterna.
Medlemskapet i FN förpliktar härtill.
Inom FN försöker man dock förhandla
även med regimer som man står främmande
inför och tar avstånd från. Förhandlingar
är enda utvägen om FN:s
principer om icke-våldsmetoder skall
kunna tillämpas. Man måste med ord
övertyga och skapa kontakter — inte
använda våld. Men här kommer otåligheten
in. Det tar så förfärligt lång tid
innan det händer någonting, och det
pratas alldeles för mycket. Ja, herr talman,
det är klart att det pratas alldeles
för mycket, men så länge förhandlingsbordet
finns använder man naturligtvis
inte andra metoder.

Mot denna bakgrund måste vi från
de demokratiska partierna deklarera att
det är orimligt att ställa till våldsamma
och skymfande demonstrationer mot
representanter för andra stater, som
den svenska regeringen i fullt samförstånd
med riksdagens majoritet tar
emot besök från, förhandlar med och
tar kontakter med. Vi måste engagera
oss för att förklara att just förhandlingar
och kontakter ingår i förutsättningarna
för en fredlig lösning av konflikter.

Från folkpartiets sida anordnades i
måndags en konferens, där glädjande
nog ett mycket stort antal experter på
dessa problem deltog. Därvid fick vi
dessa ting belysta. Vi kommer att hjälpa
till med att sprida de synpunkter som
där redovisades.

Jag tror att vi här har en mycket
stor uppgift när det gäller att försöka
förklara för ungdomen att det, om man
vill ha en värld i fred, inte räcker
att skapa opinion, utan man måste också
försöka finna de former som är nödvändiga
för kontakter mellan stridande
parter, till vilka Sverige som väl är
inte hör.

Jag har nämnt detta som ett exempel
på svårigheterna att alltid vinna gehör
för dessa synpunkter. I en del framträdanden
som man gjort från regeringshåll
under senare år tror jag att det
hade varit mycket nyttigare om man
mera hade betonat denna sida av saken.
Man hade därmed också kunnat
höja varningens finger mot dem som
tror att demonstrationer kan lösa de
flesta frågor.

Till sist! Onyanserade fördömanden
av den ungdom som i lagliga former
demonstrerar för det som den anser
vara rätt och riktigt bara ökar klyftan
mellan generationerna. Det måste göras
skillnad mellan dessa demonstranter
och de provokatörer som främst har
i sikte att omstörta det svenska samhället.
Markerandet av denna skillnad är
i själva verket avgörande för inställningen
till dem och därmed också för
lösningen av de problem som vi här
diskuterar.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för den del av svaret
som rör min fråga, som ju bara är en
detalj i den stora fråga som vi här diskuterar,
nämligen hur man skall komma
till rätta med de under det senaste
året alltmer upptrappade bråken eller
upploppen i samband med förberedda
och legala eller föregivet spontana demonstrationer.
Den är föranledd av Bo
Widerbergs — eller vems den nu kan
vara — film från händelserna i Båstad.
Enligt tidningarna fick justitieministern
först löfte om att få se den, ett
löfte som sedan togs tillbaka. Jag frå -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

gade mig då: Har inte polisen en egen
film över händelserna eller en sådan
serie stillbilder att man efteråt kan rekonstruera
händelserna samt identifiera
och komma åt oroselementen? Fredliga
demonstranter kommer ju inte beväpnade
med rör, påkar och ammoniakflaskor.

Av svaret finner jag att polisen sällan
använder sig av film som bevismedel
i sådana sammanhang. Tydligen har
man inte heller haft sådan vid båstadsbråket.
Jag beklagar detta, ty professionella
provokatörer skall inte tillåtas
att under sken av idealitet införa våld
och annan kriminalitet som argument
i samhällsdebatten. De måste hållas tillbaka
och under uppsikt. Man måste
försöka att i stället få ungdomen att
förstå att man inte bekämpar våldet ute
i världen genom att själva sänka sig
till samma nivå.

Det måste sägas ifrån med klartext
att vi icke kan tolerera våld i någon
form, våldsapostlarna må sedan komma
från Clarté, Vänsterns ungdomsförbund
eller FNL-grupperna. Justitieministern
och polisen skall veta att de
har en kompakt opinion av landets
medborgare bakom sig, när det gäller
att komma åt våldsapostlarna, på vilken
sida de än må befinna sig, ty våld
föder våld.

Här vill jag helt instämma i vad föregående
talare har framhållit i detta
hänseende. Gatans parlament får inte
råda. Att som Tidsignal nr 19 —• jag
har skriften i min hand — direkt propagera
för våldsmetoder och framställa
händelserna i Båstad som en seger för
den demokratiska opinionen finner jag
upprörande. Hur man bedömer lämpligheten
av att anordna tävlingen i Båstad
eller polisens arrangemang i samband
därmed är i och för sig ovidkommande
i detta sammanhang; diskussionen
därom får inte skymma det stora
och betydelsefulla i debatten, nämligen
att det gäller att sätta stopp för varje
form av våld.

Det är bl. a. ur dessa synpunkter jag

finner det önskvärt att man med hjälp
av film och foto söker få fram provokatörerna
och försöker tala eller straffa
dem till rätta. De skall inte som råttor
få krypa undan i den anonyma massans
täckmantel. Vad råkar den enskilde
ut för, om han vägrar lyda polisens
order och angriper med järnrör eller
andra vapen? Det kan inte finnas något
ojust i att polisen filmar och fotograferar
— det finns ju så många andra
som gör detta — och det ger dessutom
ett skydd för den oskyldige, som kanske
av ren naivitet lockats in i en demonstration
om vars verkliga syfte och
innebörd han eller hon inte har en
aning. Fast i båstadsfallet hade man ju
i förväg hotat med att till varje pris
stoppa tennistävlingen; och då borde
väl även den mest ljusblåa idealist ha
funderat ett slag över vad han höll på
att ge sig in i.

Den debatt som förts visar att vi i
alla de demokratiska partierna är eniga
om att slå vakt kring den fredliga
demonstrationsrätten.

Herr talman! Jag kan även ansluta
mig till justitieministerns slutord om
jag kastar om meningarna och säger:
Vår uppgift är att värna lag och ordning
i landet, ty utan lag och ordning
kan ingen demokrati fungera och i
andra hand, vår uppgift är samtidigt
att värna demonstrationsrätten som ett
väsentligt och värdefullt inslag i ett
demokratiskt samhälle.

Vi löser båda uppgifterna om vi stoppar
våldet — det är den saken det gäller.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det må vara mig tilllåtet
att något kommentera de anföranden
som frågeställarna hållit efter
mitt svar på deras spörsmål.

Jag skall söka fatta mig kort och lovar
att under inga förhållanden ge mig
in på någon sådan lång litania som herr
Holmberg höll — hans anförande tor -

54 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

de vara det längsta som hållits i riksdagens
historia på grundval av en två
raders enkel fråga. Ändå beklagar herr
Holmberg att jag inte sett till att debatten
blivit ännu längre. På begäran av
många kammarledamöter läste jag med
hänsyn till den sena tidpunkten endast
upp en del av svaret; det återstår ju
många ärenden att behandla innan vi
får gå hem. Men herr Holmberg beklagar
att jag redovisat problemet alltför
snävt, inskränkt mig till att behandla
vad som inträffat i Båstad och de principiella
riktlinjerna för polisens handlande
i sådana här sammanhang. Ja,
herr Holmberg, får man en interpellation
och fyra enkla frågor, som i sig
rymmer åtta, är det tillräckligt för att
man inte skall sväva ut över den ram
som frågeställarna angett.

Herr Holmberg ansåg bland annat
att jag skulle ha lämnat en mera ingående
redogörelse för hur demonstrationsrörelsen
har utvecklats under de
senaste åren. Jag tycker att det är onödigt
att vid den här tidpunkten på dygnet
belasta kammarens protokoll med
något sådant när var och en kan gå till
kammarens tidigare protokoll och läsa
om dessa saker; vi har ju snart sagt
efter varje episod haft en liten diskussion
här i kammaren. Praktiskt taget
alla de fall som herr Holmberg talade
om har tidigare debatterats i riksdagen.

Det har här talats mycket om att polisens
resurser inte skulle ha varit tillräckliga.
Vi debatterade den saken den
6 mars här i kammaren, och vi debatterade
den för exakt 14 dagar sedan i anledning
av ett interpellationssvar som
jag lämnade herr Ferdinand Nilsson.
Jag tycker att det är överflödigt att
klockan 21.23.50 upprepa den diskussionen.
En diskussion om resurserna
är i samband med båstadsfallet helt
överflödig. Vi har tillräckliga resurser.
Det gäller bara att de skall sättas in på
rätt plats och vid rätt tidpunkt.

Ett par av de föregående talarna har
berört frågan om de ideella organisationernas
inställning till vad som har

förekommit, och man vill att de skall
ta avstånd från grupper som anser att
man bör få utöva våld i sådana här
sammanhang.

Herr Bengtson talade särskilt om hur
centerns ungdomsförbund vid statsministerns
ungdomskonferens i tisdags hade
tagit avstånd från våldsmetoderna.
Jag som var närvarande vid denna konferens
kan betyga att det var utomordentligt
glädjande att höra representanter
för den ena organisationen efter
den andra i kraftiga ordalag ta avstånd
från dessa våldsmetoder. Det är
beklagligt att vissa tidningar i sina rubriker
har framställt vad som där förekom
på ett sätt som inte överensstämmer
vare sig med verkligheten eller
med de referat som finns under rubrikerna.
Det är ju ofta så att många kanske
bara läser rubrikerna och inte själva
texten.

Herr Holmberg ansåg sig ha anledning
ifrågasätta det förnuftiga i att
igångsätta en sådan här konferens. Det
hade varit bättre, sade herr Holmberg,
att i första hand ta överläggningar med
de demokratiska organisationerna. Man
kan inte diskutera med dem som inte
vill diskutera, fortsatte herr Holmberg.
Vad skall vi då göra, herr Holmberg?
Skall vi bara sitta stilla och förstärka
polisens resurser, tillgripa kraftigare
medel för varje ny demonstration etc.?
Är det inte bättre att, som jag uttalade
efter båstadsintermezzot, vi gör någonting
för att försöka komma till tals med
dessa grupper? Och vill vi inte inbjuda
dem att komma med på en konferens
där vi överlägger med andra ungdomsorganisationer,
hur skall vi då
komma till tals med dem? Kan herr
Holmberg anvisa någon metod? Man
kan ju inte använda tvångsmatning för
detta ändamål.

Herr Holmberg sade att jag var beredd
att svälja sådana förolämpningar.
Ja, betraktas det som förolämpningar
att diskutera med dessa grupper, då
tänker jag svälja många sådana förolämpningar.

Torsdagen den IG maj 19G8 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra vald vid demonstrationer

Herr talman! Jag skall till slut bara
beröra ett par speciella frågor som har
tagits upp av de föregående talarna.

Herr Bengtson kritiserade regeringen
för att regeringen hade kritiserat Tennisförbundet.
Men den kritik som regeringen
har ansett vara befogad mot
Tennisförbundet beror helt och hållet
på att vi i enlighet med en fullständigt
överväldigande opinion i vårt land och
med en enig riksdag bakom oss anser
att vi över huvud taget inte bör ha
några kontakter med Rhodesia.

Herr Skärman frågade om polisen
själv tog filmer eller stillbilder i Båstad.
Jag kan försäkra herr Skärman
att polisen var utrustad med både filmkameror
och stillbildskameror. Jag håller
helt och hållet med herr Skärman
om att det inte är ojust att polisen filmar
sådana här situationer. Det är av
betydelse för utredningen, det är av
betydelse i bevishänseende och det är
av betydelse för att skydda polisen mot
obefogade anklagelser.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Justitieminister Kling
ägnade huvuddelen av sin replik åt att
beklaga att vi hade visat denna fråga
för stor uppmärksamhet och att framför
allt mitt inlägg var för långt. Regeringen
tycks ha en viss brist på intresse
för frågan när man anser att ett inlägg
på 29 minuter i denna för demokratin
så viktiga sak är onödigt och beklagligt.

Vad jag tog upp var emellertid att
justitieministern borde ha lämnat en
bredare redogörelse för utvecklingen
av de demonstrationer som har pågått
under de senaste åren. Vad vi upplever
här i riksdagen och vad opinionen upplever
är tillfällighetsbilder, mer eller
mindre starkt färglagda, som Sveriges
Radio och TV eller tidningarna presenterar
när en händelse inträffar. Det är
alldeles uppenbart att den nyhetsförmedlingen
inte ger ett perspektiv på
hur demonstrationerna har utvecklats

och inte heller ger tillräckligt underlag
för hur regeringen och statsmakterna
skall tackla dem. Det går inte, herr justitieminister,
att bara hänvisa till tidigare
riksdagsprotokoll eller tidningslägg
i detta fall. Jag tycker att det hade
varit en skyldighet för justitieministern
att presentera ett utförligare material
på denna punkt. Jag vill inte gå så långt
att jag menar att regeringen nu bör
framlägga någon blå, vit eller grön bok.
Men jag vill poängtera att frågan ur
demokratisk synpunkt är så viktig att
den borde behandlas mer ingående än
justitieministern gjort i sitt interpellationssvar.

Sedan säger justitieministern att vi
tidigare har debatterat polisens resurser
och inte behöver ta upp den frågan nu.
Jo, vi behöver ta upp den nu. Vid båstadskravallerna
visade det sig nämligen
att polisens resurser uppenbarligen
inte var tillräckliga och inte disponerades
på sådant sätt att man kunde komma
till rätta med kravallerna. Nu har
visserligen regeringen sagt att när det
gäller planering och disponering av polisens
personella resurser skall man
bättra sig genom att rikspolisstyrelsen
skall få större befogenheter att ingripa.
Det kan vara en förbättring. Men det
hindrar inte att polisens totala resurser
blir hårdare ansträngda och att det
uppstår brister på andra områden när
det gäller att upprätthålla ordningen.
Vi behöver inte gå närmare in på detta,
herr justitieminister. Justitieministern
vet mycket väl hur det hela går
till. Man tar reserver och tillgänglig polispersonal
från olika vaktdistrikt exempelvis
i Stockholm, drar ihop dem
till centrala uppgifter och lämnar stora
områden obevakade — inte bara i
Stockholm, utan även på andra ställen
i landet. Där har befolkningen över huvud
taget inte möjlighet att nå ordningsmakten,
om man vill ha hjälp.

Sedan ställer justitieministern en retorisk
fråga: Vad skall vi göra, för att
komma till tals med dem, om inte ordna
en konferens? Ja, det kan vara bra

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

att komma till tals med många parter
i det bär avseendet. Men vad jag betonade
var alt man i första hand borde
komma till tals och överlägga med de
demokratiska ideella ungdomsorganisationerna
om de gemensamma åtgärder
som måste vidtas för att hindra de extrema
krafterna att göra sig gällande.
Det är en möjlighet, en annan är att
ta kontakt med massmedia, Sveriges
Radio, Aftonbladets ledning, för att
nämna två exempel. Varför försöker inte
regeringen komma till tals med Aftonbladets
ledning för att påverka den så
att den hjälper till att genom en objektivare
nyhetsförmedling förhindra att
demonstrationer av detta slag kommer
till stånd?

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Jag har, herr talman, anslutit mig till
justitieministerns allmänna uppläggning
av problemet. Jag har den allra största
respekt för hans allvar och vilja att här
åstadkomma bättre förhållanden. Men
på en punkt, som han tog upp i sitt senaste
anförande, har jag en helt annan
uppfattning, och det gäller polisens resurser.

Det är alldeles riktigt att det fanns
resurser för att klara de i förväg utannonserade
kravallerna i Båstad. Det
var inte märkvärdigt — nog fanns det
möjlighet att göra en tillfällig disposition
för denna sak. Det förstår jag
också. Men jag är övertygad om att vi
därmed bara rör oss på ett ganska litet
avsnitt av vad det här gäller. Jag konstaterar
den allmänna eftersläpningen
beträffande ordningsmaktens verksamhet,
den allmänna eftersläpningen när
det gäller uppklarande av brott, vilket
allt gör att polisen väl behövs för sitt
ordinarie arbete. Och jag konstaterar
vilken förryckning av en redan förut
svår arbetsbalans det har inneburit i
Stockholm att vidta de extraordinära
dispositionerna. Det är därför jag ställer
mig betänksam gentemot den tanke

som framfördes i justitieministerns uttömmande
uppläggning av problemet i
interpellationssvaret, där han säger att
man genom organisatoriska åtgärder
kan åstadkomma en beredskap.

Är krafterna inte tillräckliga, räcker
resurserna inte till för det dagliga, då
är det mycket svårt att också kunna disponera
dem för extraordinära uppgifter.

Det är bara detta som jag har velat
peka på, och jag gör det så mycket hellre
som jag samtidigt kan kraftigt understryka
justitieministerns uppfattning i
ett annat hänseende. Är polisen effektiv,
är den talrikt företrädd i kritiska
situationer, så verkar den förebyggande,
men då skall resurserna inte vara allför
knappa.

Jag har icke klandrat justitieministern
personligen, men jag måste säga
att regeringen som sådan har ett ansvar
för att man inom en budget av den omfattning
som den svenska statsbudgeten
har inte kan anslå större resurser för
en så elementär, en så väsentlig sak
som rättsvården. Det är så att mycket
som vi gör är nödvändigt. Det mesta
av vad statsverkets pengar går till är
saker som vi inte vill undvara. Men det
finns dock en viss angelägenhetsgradering.
En del saker vartill pengar begäres
är mindre viktiga än Kungl. Maj:ts
regerings skyldighet att lag styrka och
frid hålla, som det heter, det vill säga
att upprätthålla fred, att ordna så att
det finns rättssäkerhet för alla människor
i detta land.

Det är detta som jag har velat säga,
och det är därför som jag anser att det
är nödvändigt att försöka skaffa fram
bättre resurser för rättsvården, att
åstadkomma en bättre överensstämmelse
mellan vad polismyndigheter och
länsmyndigheter anser erforderligt och
vad som till slut finansdepartementet
medger.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern gjorde
saken alldeles för enkel för sig när han

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

sade att båstadsfallet inte varit en fråga
om resurser. Herr justitieminister!
När det från oppositionens sida talas
om behovet av resurser för polisen har
våra krav inte varit begränsade till
båstadsfallet. Det finns ju utan dessa
speciella kravaller tillräckligt många
bevis för att resurserna inte är tillräckliga.
Jag skall inte gå in på den saken
ytterligare, men jag fick inget svar på
två av de frågor som jag ställde, .lag vill
därför upprepa dem. Har justitieministern
intrycket att de som är provokatörer
— låt oss kalla dem så — ökat sin
aktivitet under det senaste året? Jag tror
verkligen att den svenska riksdagen vill
ha ett svar på den frågan.

Den andra frågan gällde följande. Jag
utgick ifrån att representanter för samtliga
demokratiska partier skall vara
med i den utredning som regeringen
nu skall tillsätta kring dessa problem.
Jag fick inget svar på den frågan, herr
talman, men jag utgår ifrån att om avsikten
inte var denna, så skulle jag ha
fått ett svar. Jag tolkar alltså justitieministerns
tystnad på denna punkt som
en antydan om att utredningen inte
kommer att vara en ensak för det socialdemokratiska
partiet.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det tycks råda stor
oklarhet hos regeringen om vad man
verkligen menar med idrottsliga relationer
till andra länder.

Om regeringen redan innan matchen
i Båstad var aktuell hade sagt ifrån att
man med sanktioner avser alla möjliga
förbindelser, idrottsliga, kulturella, ekonomiska
osv. hade man vetat vad man
hade att rätta sig efter. Men mig veterligt
har regeringen inte gjort detta. I det
här aktuella fallet — Båstad alltså —
har man från regeringshåll senare sagt
att man om man tillfrågats skulle ha avrått
från tennismatchen. Men om man
säger så när beslut har fattats att spela
Davis Cup i Båstad så innebär detta att
man har gett efter för några extremister

i Stockholm och Uppsala som skramlar
— om jag så får säga — med ägg, oljepåsar
och ammoniakflaskor och liknande
saker. Det tycker jag är ett felaktigt
tillvägagångssätt. Det är något helt annat
om man i förväg i princip säger
ifrån att man vill ha det på ett visst sätt.

Det är också mycket svårt att förstå
konsekvensen i det här sammanhanget
med tanke på Olympiaden. För deltagande
i denna föreslår regeringen
900 000 kronor, som beviljas av riksdagen.
Efter vad jag vet kommer ungefär
tio idrottsmän med vit hudfärg och tjugo
med svart från Rhodesia för att deltaga
i Olympiaden. Yad finns det för
hinder för att svenska deltagare där
måste tävla mot Rhodesia? Det finns
ingen logik i det hela.

Jag vill fråga justitieministern: Är det
meningen att vi nu också skall tillämpa
idrottsliga, kulturella och andra sanktioner
mot Rhodesia? Ett besked på
den punkten är viktigt. Det är ju regeringen
som skall fatta ett sådant beslut.

Slutligen vill jag säga till herr Holmberg:
Jag tycker det är utmärkt att det
här mötet med regeringen kom till
stånd av den anledningen att vi där
fick reda på vad de deltagande ungdomarna
går för. De fick där ge besked
om sina våldsmetoder. Därför var detta
möte värdefullt.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall försöka besvara
herr Dahléns frågor.

Den första frågan gällde huruvida vi
har intrycket att vad herr Dahlén kallade
provokatörernas aktivitet har ökat
under senare år. Svaret på frågan är:
Ja.

Herr Dahlén ville också veta sammansättningen
av den utredning eller kommitté
som skall tillsättas. Svaret på den
frågan är: Det vet jag ännu inte.

Beträffande herr Bengtsons reflexioner
om att sanktionerna också skulle
avse idrotten uttalade jag att man från
regeringshåll ansåg att man borde av -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

stå från alla slag av kontakter med detta
land. Att frågan är aktuell också för
idrottsrörelsen som sådan framgår väl
med all önskvärd tydlighet av att Riksidrottsförbundet
har beslutat att självt
tillsätta en utredning i saken.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern sade
att provokatörernas aktivitet har ökat.
Jag hoppas därför att jag hade rätt när
jag i mitt första inlägg uttalade förhoppningen
att regeringen anser sig ha
tillräckliga möjligheter att verkligen
övervaka vad som händer på den fronten.

Vidare vill jag som kommentar till
justitieministerns uttalande, att han inte
vet hur utredningen skall bli sammansatt,
förklara att jag hoppas att
svaret inte innebär att justitieministern
ville säga att han själv inte vet det
men att någon annan i regeringen möjligen
skulle veta det. Jag tror ändå inte
att svaret var menat så, utan att justitieministern
ville säga att man ännu
inte har tänkt färdigt på denna punkt.
Jag hoppas då att tänkandet går i den
av mig önskade riktningen.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Ibland har herr Dahlén
rätt. Vi är ännu inte färdiga med
tänkandet i frågan om hur kommittén
skall vara sammansatt.

Beträffande hans andra fråga kan jag
tala om att det för det mesta händer
att vi lika tidigt som TV och kvällstidningarna
vet när någonting av detta
slag skall inträffa.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har en känsla av
att justitieministern kom litet lätt ifrån
den fråga som herr Bengtson tog upp,
nämligen hur vi skall tolka regeringens
inställning till idrottstävlingar med
länder som är odemokratiska diktatu -

rer eller är rasistiska. Ännu finns det
inte något entydigt uttalande från statsmakterna.
Vad som finns är ett uttalande
redan från år 1965, då man meddelade
att alla förbindelser som fanns
med Rhodesia skulle slopas och att all
handel med landet skulle förbjudas.
När sedan enskilda personer frågade
UD hur detta skulle tolkas —- om det
bara var ett förbud mot handeln eller
också ett förbud mot vetenskapliga, kulturella
och sportsliga förbindelser —
så har man ännu inte fått något svar
från UD.

Jag vill därför ånyo rikta frågan till
justitieminister Kling, eftersom utrikesministern
inte är närvarande: På vilket
sätt skall man tolka det uttalande som
gjordes 1965 i denna fråga och som
fortfarande är det enda skrivna uttalandet
i detta avseende?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Eftersom herr Holmberg
återkommer till denna sak kan jag
meddela att handelsministern i kväll
har lämnat ett svar på denna fråga i
andra kammaren. Det finns således ytterligare
skriftligt material. Jag har just
bett eu av mina medarbetare att gå efter
det uttalandet. Om kammaren så påkallar,
skall jag läsa upp det även här.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Den allmänna debatten
efter händelserna i Båstad har breddats
till frågeställningar som inte direkt,
men väl indirekt, berör det som skedde
vid den planerade tennismatchen. Får
jag bara ta upp eu enda fråga: Den om
ungdomens internationella engagemang
och hur det kan kanaliseras av de politiska
partierna. Jag diskuterar därför
inte vad som exakt hände i Båstad, reglerna
för demonstrationer, polisens instruktioner,
resurser och annat sådant.

Jag behöver inte heller ta upp en utförlig
diskussion om att våld inte får
brukas som politiskt påtryckningsmedel

lorsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 59

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

i den svenska demokratin. Ingen som
hittills yttrat sig här i kammaren ■—
herr Werner kommer ju efter mig —
har haft en avvikande mening på denna
ytterst vitala punkt.

Jag vill understryka att den attityd
av »ändamålen helgar medlen», som är
de marxistiska vänstergruppernas, är en
gammal bekant i debatten mellan reformister
och revolutionärer. Att ta lagen
i egna händer, att inte erkänna att det
i vårt land finns vägar för fri opinionsbildning
och demokratiska beslut, att
låtsas ha monopol på insikten vad som
är »folkets» vilja eller åtminstone folkets
»sanna intresse» -— det har de senaste
femtio åren ständigt varit en hållning
som intagits av politiska riktningar
med totalitära anspråk. Den förmätenheten
skall avvisas nu som tidigare.
Det finns därför, som herr Dahlén sade,
mycket starka skäl för politiker ur alla
de fyra stora partierna, också från högerpartiet,
att i debatten göra skarp
skillnad mellan å ena sidan de demonstranter,
bl. a. ur de demokratiska politiska
ungdomsförbunden, som i berättigad
indignation över tennismatchen
mot Rhodesia anordnade lagliga demonstrationer
och å andra sidan de som
avsåg att i strid mot lagen stoppa matchen.

Det har de senaste dagarna sagts av
många debattörer att de politiska partierna
har visat stor oförmåga att ge uttryck
för den internationella medvetenhet
som präglat mycket av debatten under
60-talet. Demonstrationerna och
upploppen är ett uttryck för främlingskap
mellan de etablerade politikerna
och de upproriska ungdomarna. Partierna
måste därför för framtiden ta fasta
på den idealitet och de åsikter som i
dag driver hundratals unga människor
i Sverige att på gator och torg demonstrera
sin solidaritet med människor i
andra länder. Det är nu politikernas
plikt, säger man, att ta upp de krav som
demonstrationerna har rest och göra
dem till sina egna. Endast så kan respekten
för partierna och det parlamen -

tariska systemet vidmakthållas i de
unga generationerna.

Så heter det i delar av debatten efter
båstadshändelserna. Jag når en liknande
slutsats — om ökat internationellt
ansvarstagande från partiernas sida —■
men med en delvis annan argumentering.
Jag bortser här från de frågetecken
beträffande verklighetsbeskrivningen
som man måste sätta inför resonemang
av den typ som jag just refererade.
Hur stor del av ungdomen är det
som verkligen deltagit i de mera tumultartade
demonstrationerna? I hur
hög grad skiljer sig ungdomens syn på
till exempel u-landshjälpen från äldre
generationers? År det sannolikt att t. ex.
marxistiska fanatiker, som förhånar
tanken på bistånd till u-länder, låter
sig blidka av en kraftigt ökad svensk
u-landshjälp? De problemen kan inte
dölja en av kärnfrågorna: Är demonstrationsvågen
i Sverige ett avgörande
skäl för partierna att göra demonstranternas
idéer till sina egna?

Jag vill svara nej på den frågan. Ty
det avgörande skälet för ett internationellt
engagemang, och dess inriktning,
måste ständigt vara att man upplever
den satsningen såsom riktig och värdefull.
Politiker och partier kan inte
främst forma sin politik i centrala frågor
efter krav som är tillfälligt eller
permanent populära hos en viss opinion.
Politiker och partier måste besluta
sin linje i inre övertygelse och med
känsla för argumentens bärkraft.

Och det är här som kritiken med väldig
kraft kan riktas mot partierna för
åratals försummelser. Ta u-landshjälpen!
Felet med u-hjälpens planering
och långsamma ökning de senaste 15
åren är inte främst att partierna varit
för litet lyhörda för opinioner — ofta
bär ju snålheten haft ett starkt stöd i dominerande
opinioner. Felet har i stället
varit att partierna inte förstått betydelsen
av ett nytt solidaritetsbegrepp som
inte gör halt vid nationsgränser. Regering
och riksdag har inte insett den väldiga
satsning från den rika världens

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra vald vid demonstrationer

sida som blir nödvändig om vi skall
kunna hjälpa till att förebygga framtida
katastrofer. Det är här anklagelsen bör
sättas in: Trots en ström av informationer
har politikerna i vårt land inte
gjort klart för sig själva och för väljarna
vidden av de uppoffringar som nu
snabbt måste godtas för att göra u-hjälpen
till en central del i våra internationella
relationer.

För den omvärderingen kan partierna
få stöd och kraft av demonstrationer
och av den politiskt aktiva ungdomens
ökade engagemang. Den satsningen kan
förvisso också gälla andra krav som
ställs i skilda demonstrationer. Större
solidaritet med befrielserörelsen i Rhodesia
— ja, inte för att det blivit tumult
i Båstad, utan för att de afrikaner som
bekämpar den illegala regimen i Salisbury
behöver vårt stöd i olika former.
Att snabbt nå upp till 1 procent av
bruttonationalprodukten i u-hjälp och
sedan gå vidare — det är oerhört viktigt,
inte för att kravet ställts så ofta
och så hett, utan därför att det är en
skam att vår solidaritet mot fattiga länder
begränsas till dagens tre—fyra tusendelar
av nationalprodukten. Effektiva
sanktioner mot Sydafrika — det är
viktigt, inte i och för sig därför att flera
ungdomsförbund har krävt det, utan
därför att dessa ungdomsförbund har
fullständigt rätt när de visar att utvecklingen
i Sydafrika nu kan gå mot revolter
som slås ner och mot väldiga blodbad.

Men det finns också krav och attityder
i demonstrationer och viss del av
den s. k. ungdomsopinionen som man
inte bör ta någon som helst hänsyn
till, därför att de är grundade på missuppfattningar
och ofta på marxistiska
fördomar. Många säger generellt nej till
privata investeringar i u-länderna och
betraktar dem som »utsugning». Deras
synpunkter bör partierna förvisso inte
»kanalisera»; det skulle sätta stopp för
ett viktigt medel att överföra kapital
och tekniskt kunnande till de länder
som är i skriande behov av det. De

finns som i anförande och artiklar beskriver
den gemensamma marknaden
som en »rikemansklubb» som vi inte
skall befatta oss med. Det kravet måste
vi också vända ryggen därför att dess
alternativ — svensk handelspolitisk isolering
i Europa — bl. a. skulle betyda
en allvarlig sänkning av vår ekonomiska
tillväxt. Och försöken att stabilisera
världens valutor kan förvisso inte stoppas
för att en del klyschor och plakat
gör gällande att det är samma sak som
att stärka den s. k. USA-imperialismen.

Det finns också internationella frågor
med stor angelägenhet som mera sällan
förs fram i demonstrationer men som
partierna ändå måste ta ställning till
och driva i det internationella samarbetets
namn. Hit hör frågorna om ekonomisk
överstatlighet i vår del av världen.
Servan-Schreibers synpunkter på
europeisk enhet har väl ännu inte i
Sverige fått gensvar i form av massmöten
och demonstrationståg. Vi bör naturligtvis
ändå föra en mer aktiv Europapolitik
därför att den går i linje med
väsentliga värderingar om samverkan
mellan nationerna i nya och mer avancerade
former. Och även om strömningarna
mot större frihet och självständighet
i Östeuropa, främst i Tjeckoslovakien,
för närvarande inte får mer uppmärksammade
publika gensvar i Sverige
är det självfallet de demokratiska
partiernas plikt att, i den mån vi kan
göra något, ge ett moraliskt stöd åt
dem som på fredlig väg söker förvandla
kommunistiska diktaturer till något som
mera liknar vårt eget samhällssystem.

Jag'' säger det här för att jag är rädd
för ett internationellt engagemang som
i alltför hög grad tar fasta på uppmärksammade
opinioner för tillfället.
Jag bär i stället talat för att driva fram
en långsiktig politik på övertygelsernas
grund och med visionerna som riktmärken,
en mer intensiv bevakning av de
internationella frågorna från partiernas
sida och en mer aktiv solidaritet med
förtryckta och fattiga ute i världen.
Min slutsats sammanfaller därför med

Torsdagen den 1C maj 1968 em.

Nr 24

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

deras som i båstaddebattens spår kritiserat
partierna för deras försummelser
att i politiskt-organisatoriskt arbete ge
uttryck åt en ökad internationell medvetenhet.

Men — och det måste sägas klart ut
— huvudskälen för och inriktningen av
en sådan internationalism måste alltid
vara den övertygelse man känner och
de ideal man bär med sig. Den får aldrig
bli ett opportunistiskt sneglande på
opinioner som man för tillfället vill
blidka eller utnyttja. Om partierna längre
fram skall kunna förena integritet
med popularitet hos de grupper vi nu
diskuterar vet jag inte. Men om båstaddebatten
på sikt kan bidraga till att hos
partier och partiledningar skapa en
större villighet att ägna tid, kraft och
resurser åt de internationella frågorna
så kan det få stor betydelse för framtiden.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! En del av de frågor
som herr Ahlmark tog upp får vi tillfälle
att debattera här innan vårriksdagen
är slut, och jag skall därför avstå
från dem i kväll.

Huvudansvaret för vad som hände i
Båstad ligger hos de omdömeslösa
matcharrangörerna i Tennisförbundet,
som trots vetskapen om att genomförandet
av denna match skulle utmana
en mycket stark opinion ändå valde att
genomföra denna. Man utmanade därvid
den opinion som tagit på allvar den
bojkott som Förenta Nationerna högtidligen
beslutat mot rasistregimen i
Rhodesia; man utmanade den opinion
som tagit vår regerings uppslutning
bakom detta beslut på allvar. Man bortser
därvid från att en allt större del av
människorna i det här landet känner
en verklig solidaritet med de människor
i olika länder, däribland Rhodesia,
som kräver elementära mänskliga
rättigheter men som hindras därifrån
av en olaglig minoritetsregim. Denna
växande opinion, som i hög grad kommer
till uttryck bland ungdomen men

inte är begränsad till den, accepterar
inte bara ord när man uttrycker solidaritet
med exempelvis det vietnamesiska
folket som utsätts för ett brutalt
utrotningskrig av USA, när man uttrycker
avsky mot den portugisiska regeringens
förtryck mot de färgade i
Angola och Mocambique eller när man
som i detta aktuella fall kräver att det
bojkottbeslut mot regimen i Rhodesia,
som FN fattat och regeringen och riksdagen
ställt sig bakom, skall följas och
inte saboteras av privata grupper eller
ett omdömeslöst idrottsförbund.

När Tennisförbundet medverkar till
att spela mot Rhodesia är det i själva
verket en hjälp till rasistregimen.
Svenska idrottslag i internationella turneringar
betraktas som representanter
för Sverige. Detta kräver tillbörlig hänsyn
till de utrikespolitiska beslut som
har fattats av regering och riksdag. Det
hade därför varit välgörande om alla
de som i dag i debatten både här i kammaren
och i inedkammaren talat om att
det var felaktigt av Tennisförbundet att
genomföra matchen också hade sagt att
det var odemokratiskt av detta förbund
att med hjälp av Wallenberg och Enskilda
banken genomföra matchen —
odemokratiskt därför att man därigenom
saboterade det bojkottbeslut som
är fattat.

Enligt min mening är bakgrunden till
vad som skedde i Båstad en kraftig
reaktion mot vad som högtidligen beslutats
och den faktiska politik som
bedrivs och som den upplevs av denna
ungdom.

Tidigare har representanter för regeringen
och i dag justitieminister
Kling hävdat att det inte fanns några
legala möjligheter att förhindra eller
stoppa matchen. Till detta vill jag säga
att lika väl som man efteråt säger att
hade man bara frågat så hade vi avrått
från matchen, lika väl hade det inte
varit ur vägen om representanter för
regeringen före matchen klart och tydligt
gett uttryck för den mening man
säger sig ha. Jag är ganska övertygad

Nr 24

Torsdagen den 1C maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

om att därest man från regeringens
sida klart sagt ifrån att matchen enligt
dess mening inte borde spelas, så hade
det heller inte beslutats om någon
match.

Genomgående i den borgerliga pressens
kommentarer till händelserna i
Båstad är att man endast är intresserad
av de polisstrategiska konsekvenserna
och mindre försöker analysera och förstå
vad som ligger bakom dessa demonstrationer.
Vid regeringens från
visst håll kritiserade konferens med
ungdomsorganisationerna i förrgår yttrade
enligt tidningsreferaten en representant
från ett av de borgerliga ungdomsförbunden
»---att de etablera de

politikerna borde lyssna till vad vi
ungdomar verkligen säger och inte till
vad en äldre generation önskar att vi
skall säga». Från ett annat borgerligt
ungdomsförbund kritiserades högergrupperna,
som mött demonstranterna bara
med föraktfulla glosor och visat total
brist på förståelse även för motiven
bakom demonstrationerna. Vidare anfördes
av representanter för samma
ungdomsförbund att vad som verkligen
behöver diskuteras är frågan varför
ungdomar väljer att arbeta utanför de
etablerade partierna. Denne representant
trodde att det beror på desperationen
över klyftan mellan vad de aktiva
politikerna gör och missförhållandena
ute i världen. Jag tror detta är riktigt.
Därför tror jag att den redogörelse
justitieministerns svar i dag utmynnar
i, nämligen fler poliser och hårdare ingripanden,
inte löser problemen.

Den indignation som i dag kommer
till uttryck i framför allt den borgerliga
pressen, där man kallar demonstranterna
huliganer, långhåriga mods,
pöbel och djur, har jag ingenting till
övers för. Jag känner mig mera solidarisk
med de ungdomar som stoppade
matchen i Båstad, och jag anser att vad
som hände i Båstad har överdrivits och
förfalskats i press, radio och TV. Det
är inte riktigt att demonstranterna var
en samling beväpnade ungdomar som

med våld försökte bryta sig in på stadion.
Huvudlinjen i demonstrationerna
var att genom sittdemonstration blockera
ingångarna till stadion och att förhindra
att matchen kom till stånd genom
att göra spelplanen obrukbar med
hjälp av ärtor, ägg osv. Enligt en av
dem som var med —• en journalist i
Aftonbladet — hejdades de som föll
offer för affekt och ville slåss mot polisens
vattenbeskjutning av gruppens
stora majoritet och tvingades till besinning.

Ingen gör invändningar mot vad
justitieministern har sagt i dag om att
demonstrationsrätten måste värnas såsom
ett väsentligt och värdefullt inslag
i ett demokratiskt samhälle samt att lag
och ordning måste värnas, tv utan lag
kan ingen demokrati fungera. I debatten
i dag har man försökt dra en skiljelinje
mellan dem som vill ha en förändring''
av samhället stadfäst genom i demokratisk
ordning fattade majoritetsbeslut
och dem som anser att enda vägen
till förändring är ett inbördeskrig.
Det är möjligt att det finns några som
i vånda och desperation anser detta senare.
Det parti som jag företräder anser
det emellertid inte. Våld och våldspolitik
mot personer och egendom såsom
politiskt medel tar vi avstånd från.
Men demonstrationernas karaktär avgörs
ingalunda endast av demonstranterna
utan i lika hög grad av polisens
ingripande.

Vi anser att demonstrationsrätten uttryckligen
bör fastslås i den nya grundlagen.
Den bör utövas — liksom tryckfriheten
— utan några i förväg gjorda
inskränkningar. Om fri demonstrationsrätt
införes, dvs. om det räcker med eu
anmälan till polismyndigheterna om
tid och plats etc., behöver detta inte
innebära något hot mot den allmänna
ordningen och säkerheten i samhället.
Skulle polismyndigheterna ha bärande
skäl för invändningar, kan de ta upp
en diskussion med arrangörerna om
demonstrationer. I sådana fall bör det
också finnas en civil besvärsinstans.

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 63

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Anledningen till alt jag
besvärar kammaren är den att statsministern
i andra kammaren riktade ett
angrepp mot innehållet i en ledare i
Svenska Dagbladet, vilket han formade
såsom ett angrepp mot mig personligen.
Detta angrepp återgavs i radio utan
att den kompletterande upplysningen
lämnades att jag inte hade tillfälle att
bemöta statsministern i andra kammaren.

Normalt, herr talman, brukar jag inte
i riksdagen ta upp frågor, som gäller
innehållet i Svenska Dagbladet. Jag tycker
nämligen att en tidning kan svara
för sig själv, och det gör den också.
Jag anser det även vara felaktigt av
mig att svara på angrepp till följd av
innehållet i en tidning, eftersom mina
kolleger i andra tidningar i huvudstadspressen
inte är företrädda i kammaren.
Om det sedan är en fördel eller en nackdel
att jag teoretiskt har tillfälle att
svara i kammaren är en annan sak. Det
kan vara lika mycket en nackdel som
en fördel.

När jag gick från riksdagshuset efter
förmiddagens debatt passerade jag
Kungsträdgårdens vackra häggar, och
jag njöt av doften där. Då slog det mig
att detta intermezzo naturligtvis är mitt
fel och inte statsministerns. Det var
dumt att jag satte mig på ledamotsplats
i andra kammaren — jag borde ha förutsett
att när statsministern kommer
upp i brösttoner kan han kanske inte
riktigt skilja på ledamöter av den ena
och den andra kammaren, och förväxlingen
var alltså lätt gjord. Jag tog också
omedelbart lärdom av skadan — jag
gick upp och satte mig på åhörarläktaren
i andra kammaren; och jag lovar
att sitta där eller på pressläktaren när
statsministern under framtida debatter
kommer upp i varv, så att det inte skall
bli en upprepning av detta intermezzo.

Men till sakfrågan. Vad var det statsministern
angrep Svenska Dagbladet
för? Jo, för att vi skulle ha klagat över
att man debatterade med extremistgrup -

perna. Jag skall be att till kammarens
protokoll få läsa in det stycke det gäller: »Yttersta

vänsterns unga lejon begagnade
med andra ord regeringens inbjudan
för att servera de absurditeter och
barnsligheter, som ingår i deras politiska
arsenal. Till detta lyssnar alltså
en rad ledamöter av landets regering
med högtidlig uppsyn och landets statsminister
invecklar sig i långa förklaringar
t. ex. om varför det är ett ekonomiskt
intresse även för Sverige att

stödja dollarn---—. Scenen gjorde väl

närmast ett beklämmande intryck. Att
en socialdemokratisk regering ordnar
möten, där den får vara strykpojke åt
en handfull unga kommunister och
vänsterextremister — det är att driva
publikfrieriet inför ett val långt över
gränsen till självförödmjukelsen.»

Ja, herr statsminister, jag står för det
yttrandet i egenskap av redaktör för
tidningen, oavsett vem som fört pennan.
Och vad hade statsministern att
anföra mot mig? Jo, han sade att han
en gång var med om att bekämpa kommunismen
och ytterlighetsrörelsen på
dikesrenar och i källare, och denna
kamp drev han nu också i källaren på
hotell Malmen. Ja, herr statsminister, ni
är inte ensam om den kampen. Vi tillhör
inte exakt samma generation —
statsministern är tio år äldre, tror jag
— men vi var faktiskt med tillsammans
i 30-talets politiska debatter; vi träffades
första gången 1933 på studentriksdagen
i Stockholm. Och på vår sida
kunde vi den debatten lika väl som
herr Erlander. Vi förde den mot extremister
på höger- och på vänsterhåll. Vi
förde den mot nazisterna och mot kommunisterna,
på dikesrenar och i källare.
Det var en övertygande kamp för
demokratin, som vi ansåg att vi skulle
bedriva, övertygande i den meningen
att vi ville omvända de unga och se till
att de inte hamnade i extremiströrelsen.
Vi trodde inte att vi skulle kunna
övertyga ledarna, men hoppades kunna
övertyga andra och hindra dem att bli

Nr 24

Torsdagen den 16 mai 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

offer för skrupelfria ledare. Personligen
hade jag särskilt hård känning av
denna kamp under mina år som ordförande
i studentkårssammanhang här i
Stockholm på 30-talet, då nazistelementen
kastade tomater på Dramatens scen,
stängde in föredragshållare på toaletterna
för att hindra dem att komma till
sina möten och ordnade demonstrationer
på föreläsningarna.

Den kampen förde vi tillsammans,
och därför kan jag inte acceptera statsministerns
argument att kampen på dikesrenar
och i källare möjliggör för honom
att uttala sin förkastelsedom över
innehållet i denna ledare; det argumentet
avvisar jag.

Och jag vidhåller att när landets regering
till ett antal av sex eller sju personer
— jag vet inte hur många herrarna
och damen var — sitter och resonerar
med demokratiska ungdomsorganisationer
så är det säkerligen förträffligt.
En sådan dialog är mycket
nyttig. Inbjud representanterna för våra
demokratiska ungdomsorganisationer,
tala med dem. Det är ett bra initiativ
enligt min personliga åsikt. Men
varför ta med FNL-gruppernas representanter
och företrädarna för de andra
våldsriktningarna? Herr Erlander
tror väl inte att vi kan övertyga dem?
Gick de övertygade från sammankomsten
i källaren på hotell Malmen? Jag
tror inte det. Att döma av deras uttalanden
gjorde de det inte alls. De tvärtom
vidhöll sina åsikter, upprepade sina
oförskämdheter och deklarerade
ånyo sin bekännelse till en våldets ideologi,
icke till demokratins.

Det är det som är felet i statsministerns
resonemang. Låt oss fortsätta att
bygga upp folkstyrelsen och demokratin
genom resonemang och dialoger,
men tro inte att vi kan övertyga ledarna
för våldsriktningar. Jag ber att få
hänvisa till vad justitieministern sade
i en replik i andra kammaren i dag,
då han bekräftade att bakom en del av
dessa element står internationella våldsförkunnare
och våldsexperter. Dem

övertygar vi inte på någon källare, även
om vi gör aldrig så aktningsvärda försök.

Det är i korthet mitt svar, herr statsminister.
Jag kanske dock skulle göra
ett tillägg, som måhända betraktas som
oförsynt, men statsministern var ju litet
oförsynt mot mig också. Jag hajade
till när statsministern i andra kammaren
talade om »morden i Ådalen». Jag
vill erinra statsministern om att detta
uttryck har använts tidigare i andra
kammaren, och då har talmannens klubba
fallit. När uttrycket upprepades avbröt
talmannen den gången sammanträdet
och kammaren åtskildes.

Jag vill också erinra statsministern
om att hans uttryckssätt, eftersom varje
»mord» förutsätter en mördare eller flera,
kan komma i konflikt med brottsbalkens
5 kap. 4 §. Endast statsministerns
egenskap av riksdagsman vid sidan
av statsministerämbetet och därmed
följande immunitet kan i så fall
skydda honom från åtal.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag avstår från att ge
mig in på en juridisk diskussion med
herr Hernelius rörande vad som är åtalbart
eller inte åtalbart. Jag vet mycket
väl att klubban föll vid en mycket upprörd
debatt efter ådalsliändelserna. Jag
trodde inte att känsligheten var så stor
nu, så många år efteråt, och då samma
karakteristik som den jag tillät mig använda
har använts så många gånger förut.

Jag tror att det var mycket värdefullt
att kammaren fick det här resonemanget
om konferensen på Malmen i tisdags.
Men innan jag går in på den skulle jag
gärna vilja ta upp ett par ting, som har
berörts i debatten och som för övrigt
justitieministern redan har klargjort på
ett som jag tycker utomordentligt sätt.

För att det inte skall lyckas för någon
att så något splittringens frö mellan
justitieministern och mig på den här

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 65

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

punkten vill jag säga, att det är självklart
att regeringen står bakom de polisiära
åtgörandena. Det finns ingen tvekan
om att vi begriper att polisens
ställning kan vara utomordentligt svår.
Jag bär på direkt förfrågan vid många
tillfällen försvarat polisens åtgöranden;
det vore lätt för mig att läsa upp många
uttalanden som bekräftar detta. Jag kan
hänvisa till polisorganisationernas tack
till mig för någon månad sedan med anledning
av de uttalanden som jag gjort
när jag har solidariserat mig med polisen
i dess svåra uppgift.

Det är en vilseledande kampanj när
man gör gällande att de av mina inlägg,
som exempelvis har berört åsiktsregistreringen
hos säkerhetspolisen, skulle
vara ett angrepp på polisen. Jag gjorde
med all önskvärd tydlighet klart att det
var regeringens direktiv som polisen
fullföljde. Vi har givit polisen denna
uppgift — det har jag sagt många gånger
och jag kan gärna säga det om igen.
Hela försöket att påstå att mina deklarationer
skulle inge någon oklarhet är
med förlov sagt en agitation som icke
gagnar rättssäkerheten här i landet.

Lika litet gagnar det rättssäkerheten
när herr Holmberg i en utländsk tidning
säger, att vi inte beivrar brott mot
svensk lag därför att vi är ute för att
fånga röster. Det var i samband med
äggkastningen mot den amerikanske
ambassadören, hitsänd för att diskutera
de ekonomiska förhållandena, som herr
Holmberg hade smaken att publicera
detta i en amerikansk tidning. Det är
alldeles uppenbart att det skadar både
landet och tilltron till vår rättsordning
om man säges ha en regering som bär
sig åt på det sättet. Detta sagt i förbigående,
eftersom jag nu ändå fick tillfälle
att säga några ord till herr Hernelius.

Det är riktigt att vi uppskattar att socialdemokratin
och högern under 1930-talet stod på samma linje i kampen
mot ytterlighetselementen. Det kan väl
hända att det fanns några grupper som
darrade på målet, men de som slöt upp

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 24

kring Lindman och de som slöt upp
kring Per Albin Hansson hade sin inställning
fullständigt klar. Vi har alltid
satt stort värde på att det under de
oroliga tiderna under 30-talet på denna
punkt fanns ett gemensamt intresse av
att kämpa demokratins kamp mot ytterlighetsriktningar.

Men det är inte det vi diskuterar. Vad
som gjorde det nödvändigt att ta upp
Svenska Dagbladets ledare var inte den
omständigheten, att herr Hernelius
vandrade genom andra kammarens plenisal,
som entusiasmerade mig till den
milda grad att jag höll detta lovtal. Det
var när jag läste att Svenska Dagbladet
hade den uppfattningen, att det var
kränkande för Sveriges regering att ta
upp en diskussion med vad han nu kallar
anti- och odemokratiska element. De
skulle inte ha inbjudits till denna konferens.

Jag erinrar då om att hade vi varit
så fina i kampen mot kommunisterna på
1930-talet, att vi icke hade tagit upp en
diskussion med dem därför att vi inte
tyckte om deras åsikter, därför att vi
tyckte de hade fel i många avseenden,
då hade kommunisterna haft betydande
möjligheter att bli en maktfaktor.

Jag hade också ett otal diskussioner
med nazisternas ledare Furugård. Vad
han sade till mig och vad han sade om
demokratiska politiker kanske inte lämpar
sig för att återge i tryck — allra
minst i Svenska Dagbladet och inte heller
i första kammarens protokoll. Men
jag satt ändå på första bänken och
lyssnade — och svarade. Varför gjorde
jag det? Jag skulle göra det fortfarande,
trots att jag nu är ledamot av Sveriges
regering, inte därför att jag trodde att
det fanns en chans att övertyga Furugård
— det tror jag inte att någon
mänsklig makt skulle kunna åta sig att
göra — men av det skälet, herr Hernelius,
att det omkring Furugård samlades
en massa människor som kunde låta
sig förledas av honom. Han var inte alls
någon dålig'' talare!

Därför var det nödvändigt att ta upp

66 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

kampen. Inte får vi vara så fina — det
var vad jag sade i andra kammaren —
att vi drar oss för att föra en kamp
för renhållningen inom den svenska demokratin.
Det var inte herr Hernelius
förr i världen, och så fin har han väl
inte blivit nu när han är Svenska Dagbladets
chefredaktör att han menar:Där
står en människa och lämnar vilseledande
uppgifter, men jag är så fin att
jag inte vill diskutera med honom, ty
det är en förolämpning att diskutera
med honom!

Allt nog, detta är en grundläggande
ideologisk skillnad mellan oss båda,
nämligen den skillnaden att herr Hernelius
har lämnat sin inställning från
1930-talet, då han tog upp kampen
mot ytterlighetsriktningar, och nu säger:
Nej, de där människorna framför
sådana egendomliga åsikter att man inte
skall resonera med dem.

Men vart tar då den demokratiska
åsiktsbildningen vägen? Det betyder
alltså, att om jag är riktigt fräck mot
herr Hernelius nu så säger herr Hernelius:
Det är bäst att Erlander får stå
oemotsagd; han står visserligen och
ljuger, men det gör ingenting, för han
är så ofin att jag inte vill disktuera med
honom.

Jag skall inte falla för det fantastiska
gratiserbjudandet från Svenska Dagbladet,
utan jag vidhåller fortfarande att
vad jag sade i andra kammaren var
riktigt. Det är ett livsvillkor att inte de
politiska ledarna — vare sig de sitter
på regeringsbänken och är statsministrar
eller justitieministrar eller är chefredaktörer
för stora, ansedda och inflytelserika
tidningar — plötsligt blir så
fina, att de inte kan diskutera med vad
slags folk som helst.

Var det för övrigt så dumt att de här
människorna kom? Jag tror inte jag
omvände dem — åh nej, jag vet mina
begränsningar, och ibland vet jag även
auditoriets begränsningar. Men jag tror
att en del fick någonting att fundera på,
t. ex. resonemanget om att den svenska
regeringen var något slags dollarlakejer

som ordnade de där valutorna — vi är
ju så rika — till Amerika för att Sverige
ville markera att vi ville stödja vietnamkriget.
Jag tror inte jag övertygade
ledarna — de ansåg nog detsamma som
tidigare. Men om jag inte misstar mig
på minspelet var det en hel del av de
yngre, som för första gången fick en
förnuftig förklaring till regeringens
uppträdande. Var det inte nyttigt?

När skulle jag möta dessa ungdomar?
De kommer inte till mig i onödan, jag
har inte möjlighet att på annat sätt
möta dem i denna miljö.

Jag vidhåller fortfarande att det är
nödvändigt för den svenska demokratin
att man då och då för ett resonemang
med dessa grupper. Jag hänvisade till
vad den svenska arbetarrörelsen har
gjort för att rensa upp med diktaturanhängare
på vänstersidan. Om vi, Per
Albin och andra, inte hade fört denna
kamp i källare eller på dikesrenar —
det fanns finare lokaler också — skulle
vi ha riskerat att man hade haft en
stark kommunistisk rörelse här i landet.
Vi hade då inte haft något obehag av
att sitta på regeringsbänken, ty då
hade vi varit en obetydlig sekt, utan
inflytande på utvecklingen. Men jag vågar
påstå att det för hela samhället, inte
bara för arbetarrörelsen, var en vinning
att vi inte var så fina som min
vän Allan Hernelius tyvärr har blivit.

Men jag är glad över att hans nobless
inte går så långt att han vägrar att
diskutera med statsministern.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Hur förtjänt jag är av
denna senare komplimang hoppas jag
att jag nu har övertygat herr statsministern
om.

Jag vill emellertid först säga några
ord om en allvarlig sak. Det är inte
känslighet för Ådalsfallet 37 år senare,
utan det är de efterlevandes känslighet
som brottsbalken skyddar. De är efterlevande
av dem som av herr statsministern
beskylls för att vara mördare. Nu
lämnar jag det ämnet.

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 67

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

I övrigt vet jag inte vad statsministern
egentligen vill. Jag kände igen honom
som den trevlige debattör han alltid
är, men vad var det han förfäktade?
Jo, han tog som exempel att han hade
diskuterat med Furugård. Det var han
inte ensam om på 1930-talet. Men det
var fil. kand. Tage Erlander som diskuterade.
Det var inte statsministern. Det
var inte den sittande regeringen. Det
var fotfolket, och dit hör jag fortfarande,
herr statsminister. Som en bland fotfolket
är jag mycket beredd att diskutera
med FNL-grupperna och andra, men
vad jag talade om i mitt inlägg var
landets regering som med sju statsråd
sitter och för fruktlös debatt med förespråkare
för extremism och våld.

När jag lyssnade till statsministern
i andra kammaren och i radion och nu,
fick jag en känsla av att det inte bara
är hos Shakespeare man erinrar sig att
»ord utan tanke aldrig himlen når».

Det finns ingen ideologisk skillnad
på den punkten, herr statsminister. Vi
är överens om debatten. Vi är överens
om nödvändigheten att bekämpa antidemokratiska
rörelser, att bekämpa
FNL-grupperna som i övrigt inom parentes
sagt liksom en del av nazismen
på 1930-talet tycks rekryteras mera från
socialgrupp 1 än från andra socialgrupper.

Vi är överens om att bekämpa dessa
våldslärors förespråkare, men vad vi
inte är överens om är om regeringen
skall sätta sig ner och föra en fruktlös
dialog. Det är där våra meningar skiljer
sig åt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Ja, det hela blev ju nästan
ännu värre nu, herr Hernelius!

Alltså — om ungdomen har en känsla
av att det är nödvändigt att demonstrera
i uppseendeväckande former så säger
ju alla — och det har sagts här på
ett sätt som jag till stor del kan instämma
i, bl. a. av herr Ahlmark nyss — att

5f Första kammarens protokoll 1968. Nr 24

det kan bero på att ungdomen känner
sig utestängd. The Establishment är eu
sluten enhet. Denna slutna enhet är ungefär
likadan som diktaturernas slutna
enheter.

Jag skall gärna medge att man borde
sätta sig ner och fundera. Är det inte
något fel på oss, när ungdomen har den
känslan? Då blir det väl något alldeles
förskräckligt för denna ungdom, om
den får klart för sig att filosofie kandidater
kan diskutera med dem men statsministern
får inte diskutera med dem,
ty statsministern står så högt över fotfolket
att det inte går an för honom att
resonera med dessa grupper.

Hur skulle det kännas? Tänk om denna
ideologi skulle slå igenom! Vad tror
ni det skulle få för konsekvenser att
det finns människor, som inte får diskutera
med representanter för The
Establishment?

Och var går gränsen? Går den vid
filosofie licentiatexamen? Eller går den
vid juris kandidatexamen? Eller går
den vid chefredaktörskapet för en tidning
eller ledamotskapet av en regering?
Är det då som vi blir så fina, att
vi inte kan diskutera med dessa människor? Det

finns en djupgående ideologisk
skillnad mellan herr Hernelius och mig
på denna punkt. Men jag kommer aldrig
att tveka att låta vem som helst tala
med mig. Jag hoppas i varje fall inte
att jag skall bli så fin, att jag kommer
att tillhöra dem som utestänger människor
därför att de har en annan uppfattning
än jag. .Tåg tror inte att man
kommer någonstans med detta.

Låt mig gärna — fast jag vet inte om
detta blir det sista inlägget i debatten
•— konstatera att, frånsett att man från
den sida herr Hernelius representerar
anser att de ledande kretsarna skall
tillhöra en sluten klan, med vilken ingen
diskussion skall föras, det har rått en
utomordentlig enighet om principerna.
Jag hade glädjen att i andra kammaren
få konstatera en sådan enighet ifrån
herr Bohman till herr Hermansson.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid
Herr Hermanssons meningsfränder på
min konferens liade en annan inställning.
Det var värdefullt att få reda på
den. Det var värdefullt att ha dem där
för att de så klart skulle demonstrera,
att de inte accepterar fredliga medel.
Herr Hermansson gör detta, och det är
en fin sak. Alltså är de som står på den
icke fredliga metodikens linje en liten
sekt. Kommunistpartiet hör inte längre
dit — eller i varje fall de delar av kommunistpartiet
som herr Hermansson
svarar för.

Det är bra att vi är överens om att
ordningen skall upprätthallas, att stöiningar
av mötesfriheten är bland det
avskyvärdaste som finns, att polisen
bär en svår och besvärlig uppgift och
behöver stöd av samhället i minst lika
stor utsträckning som samhället behöver
dess stöd. Det är förnämligt att vi
har kommit så långt i debatten, och
ännu bättre att vi är överens om att i
en demokrati hör en fri demonstrationsrätt
också till de ting som sammanbinder
människorna — och ungdomarna
•—• med samhället. Detta är
den fria demonstrationsrättens positiva
värde.

Det är mycket vi är överens om. Jag
tycker bara det är skada när man inte
vill acceptera ett resonemang med dem,
som står på en annan linje beträffande
diktatur och dylika frågor. Vi måste
resonera även med dem, annars är vi
verkligen illa ute.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr statsminister,
detta blev inte det sista inlägget. Statsministerns
försök att göra en ideologisk
uppmarsch under de senaste minuterna
tvingar mig också till en precisering.
Jag kan helt instämma med honom
i att den fria demonstrationsrätten
är en omistlig tillgång i en demokrati.
Den borde vara det också i en diktatur,
men där förekommer den inte.

Men det krävs att denna fria demonstrationsrätt
utövas på ett ordnat sätt,

demonstrationer

vilket arbetarrörelsen kan och har visat
under decennier i detta land. På
det hållet förekommer inga oformligheter,
ingen våldslära.

Visst finns det i våra dagars Europa
och i världen av i dag demonstrationer,
som vi val alla känner sympati för. Jag
måste upprepa, att en del av studentdemonstrationerna
i exempelvis Tyskland
och Frankrike, som riktar sig mot
ett föråldrat universitetssystem, ett medeltida
system där professorn är en gud
och studenten inte har någon talan, är
berättigade när de sker under iakttagande
av lag och ordning. Det är en
ödets ironi att demonstrationerna i
Köpenhamn riktar sig mot rektorn vid
Köpenhamns universitet, en gång ledare
för Danmarks kommunistiska rörelse.
Sådana demonstrationer är naturligtvis
berättigade. Vem uttalar någon
förkastelse över dem? Vem uttalar förkastelse
över vanliga demonstrationer,
som är ett uttryck för ungdomlig aktivitet,
svår att finna utlopp för i annat
sammanhang i välfärdssamhället? Vem
uttalar någon förkastelse över de demonstrationer
som är ett uttryck för en
fast opinion? Nej, det är det ingen som
gör! Men vad vi uttalar vår förkastelse
över är de demonstrationer som utnyttjas
av våldsverkare, vilka vill störta
demokratin.

Då säger herr Erlander, som verkligen
är en mycket vänlig man — det är
min erfarenhet under vår 35-åriga bekantskap
— och som släpper fram alla
samtal i sin telefon pa kanslihuset, att
han diskuterar med vem som helst,
t. o. m. chefredaktörer. Han är över
huvud taget en mycket öppen person,
och därför förstår jag att han gärna vill
tala med folk.

Men jag tycker, herr statsminister,
att landets regering har viktigare uppgifter
än att sitta och diskutera med
företrädare för våldsideologier, när
man vet att utav detta kommer ingenting.
Tala gärna med de demokratiska
rörelserna — det är vi överens om —
men försök inte övertyga våldsideolo -

Torsdagen den 16 mai 1968 em. Nr 24 69

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

gerna i egenskap av regeringschef.
Som ordförande i det socialdemokratiska
partiet kan statsministern göra
det. Statsministern som regeringschef
kan väl sända vår gemensamma vän
statssekreterare Ingvar Carlsson i Tyresö
— för att nu ta ett exempel var
gränsen skall gå — att resonera med
dessa människor. Han står nu här i
kammaren, och jag gör alltså samma
fel som statsministern gjorde i andra
kammaren! Där kanske vi kan dra en
linje, låt oss mötas på den punkten!

Däremot anser jag inte att landets
regering skall diskutera med FNL-are,
som bara uttalar sitt förakt och än en
gång deklarerar, att de inte bara behöver
ett Vietnam, utan tio eller femton
stycken. Det är deras ideologi.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag vet inte vad det var
som gjorde, att herr Hernelius ägnade
så mycket tid åt att tala om vilka demonstrationer
han gillade och inte gillade.
Det har inte jag diskuterat. Jag
tror att vi på den punkten i stort sett
inte har några delade meningar.

Det vi diskuterade var det han kom
med i slutet av sitt senaste anförande
och tyvärr vidhöll, vilket alltså visar
att det inte är så stor mening att resonera!
Han säger, att statssekreterare
Ingvar Carlsson kan få diskutera.

Jag har själv varit statssekreterare
och vet att det är ett väldigt fint ämbete.
Vore tiden inte så långt framskriden
skulle jag kunna belysa hur fint det
ämbetet är — eller i varje fall har varit.
Det är dock inte säkert att statssekreterarna
tycker att det är finare
att vara statsråd än att vara statssekreterare.
Gränsen flyter tydligen för närvarande
för herr Hernelius.

Men låt oss tala allvar nu, om det går
efter detta inlägg. Landets regering får
aldrig vara så fin att den inte tar upp
kampen för demokratin genom att försöka
övertyga även den mest förstoc -

kade och löva av honom de eventuella
argument han har. I det ögonblick landets
regering blir så till den grad fin,
då är det fara för demokratin. Jag hoppas,
herr Hernelius, att vi aldrig, aldrig
i detta land skall få en så fin regering!

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet i ett
läge när jag trodde att debatten var nära
sitt slut. Den fick så småningom ny
fart och kraft och blev också ytterligt
stimulerande.

Det var emellertid närmast herr
Holmbergs första anförande som fick
mig att begära ordet. Jag har en känsla
av att han såg ytterligt enkelspårigt på
denna fråga, att lian egentligen bara såg
ett redskap, eu utväg, och det var eu
förstärkt polismakt och hårda tag.

Strax efter kom herr Dahlén. Jag vill
gärna ge honom en komplimang för ett
som jag tycker mycket fint avvägt anförande,
i vilket han försökte se alla sidorna
av den här svåra problematiken.
För att inget missförstånd skall uppstå
vill jag emellertid understryka, att jag
hyllar principen om att vi måste göra
allt som vi rimligen kan göra för att
övertyga varje svensk medborgare om
det riktiga i att hålla sig inom lagens
råmärken.

Men när man sagt det, kommer man
ju in på moral och värderingar, och då
visar det sig att vi har olika synsätt.
För att i någon mån relativisera debatten
skulle jag vilja säga ungefär följande.

Herr Holmberg har här i dag mobiliserat
en indignation på grund av vad
som inträffade i Båstad som jag inte i
något sammanhang tidigare har hört honom
ge uttryck för. Går man exempelvis
ut och frågar svenska folket, skall
man finna att det är många som är oerhört
mer indignerade över storförskingringar,
skattefusk och angreppskriget i
Vietnam än över vad som gjordes i Båstad
och som betecknas såsom olagligt.
Var vi hamnar i debatten beror mest på

70 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

vilka värderingar vi har. Den som upplever
vissa sidor i samhället som så
orimliga och svåra att komma till rätta
med, att han tillgriper desperata åtgärder
— om det nu är sådana det är fråga
om och inte utstuderade beräkningar —
kan inte anlägga samma värderingar på
händelserna i Båstad som herr Holmberg
har gjort.

Vad är det egentligen det ytterst gäller?
Jo, att skapa respekt för demokratin
och rättssamhället. Det gör man inte
genom att indignerat värja sig mot händelser
som de i Båstad. Det gör man i
det dagliga arbetet när man bygger upp
demokratin och respekten för denna.

Jag vet att det är några ledamöter
här i kammaren som är mycket rädda
för historia, men jag kan inte bortse
från historien. Jag har ett livligt minne
av hur högern under årtionden här har
talat om konfiskation och maktövergrepp
från regeringens sida. De människor
som inte är närmare insatta i
politiken och som, kanske med all rätt,
upplever svagheter i samhället, måste
ju få en underlig inställning till detta.
De kan ju inte få någon hjälp av tron
på ett rättssamhälle, med det evangelium
som bär predikats av högern både
från denna och andra talarstolar.
Det är sådan politik som undergräver
rättskänslan. Men framför allt: Vad är
det som gör att vi får oro, missnöje och
konvulsioner? Det är ofta rent faktiska
förhållanden i samhällena.

Herr Ahlmark framförde en som jag
tyckte alldeles utmärkt erinran om den
internationella problematik som vi måste
beakta, om vi skall komma till rätta
med världssituationen. Detsamma
gäller förhållandena här hemma. Socialdemokratin
har bara sett en kungsväg
att trygga demokratin, nämligen genom
att skapa ett tryggt och rättfärdigt samhälle.

I dag är det hundratusentals, kanske
miljoner löntagare som upplever vårt
samhälle som ytterligt orättvist i vissa
avseenden. Vi har visserligen fostrat
fram en demokrati, med respekt för lag

och ordning, som gör att opinionsyttringar
hålls inom rimliga banor, Men
när det ute i världen inträffar sådana
saker som att en liten klick vita i Rhodesia
sätter sig som herrar över den
stora svarta majoriteten just för att utsuga
och förtrycka den; när en nation
som den amerikanska i demokratins
namn kastar sig över ett litet folk med
meningslöst mördande under falsk
skylt, som den nu har gjort under årtionden,
då blir människor desperata,
särskilt de som inte har tillgång till
denna talarstol eller rätt att rösta i denna
kammare eller andra kammaren. Då
kan det hända att det åker in en sten i
en ruta, och de kan omöjligen begripa
att de därför är några skurkar eller
brottslingar. De har sannolikt en känsla
av att de slåss för en mycket rättfärdig
sak. De vädjar desperat om uppmärksamhet,
att vi skall göra oss förtrogna
med deras upplevelser och känslor.

Detta hindrar inte att vi måste fastslå
att vi inte kan gå på den vägen. Men
när man tar till brösttoner, kallar på
polis och moraliskt indignerat vänder
sig mot dessa människor som en hop
skurkar måste jag reagera och säga att
det är att inte fatta och förstå vad det
är frågan om.

Den debatt som statsministern har
haft med herr Hernelius är sannerligen
belysande, ty den bekräftar i klara konturer,
hur enormt olika synsätt vi kan
ha på demokratins problem.

Enligt somligas spådomar kommer vi
att få en borgerlig regering i höst. Den
kan bara komma till stånd efter samarbete
mellan de borgerliga partierna.
Blir det då högerpartiet som skall få
statsministerposten så blir det tydligen
en nådig herre, som inte värdigas möta
folket.

Jag har alltid ansett en av min partivän
Tage Erlanders förnämsta tillgångar
vara hans medfödda demokratiska
sinnelag. I denna debatt fick vi detta så
att säga blixtbelyst. Det beklagliga är
att vi samtidigt fick fram sanna uttryck
för olika värderingar. Det finns enligt

Torsdagen den 16 maj 1968 em. Nr 24 71

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

min mening bara en kungsväg ur detta.
Vi lever i en sargad värld. Vi kommer
aldrig ur problemet helt, herr Hernelius
och herr Holmberg, om vi inte, något
som också herr Ahlmark antydde, inser
att en ny generation är på väg, en generation
som vet oerhört mycket mer än
tidigare unga generationer om samhällets
möjligheter, om världens situation
och som lyhört och medvetet kräver en
annan ordning, oftast under medvetande
om att det är nödvändigt om de skall
få möjlighet att möta framtiden under
rimliga villkor. Den som inser faran
kan, kanske just därför att han är en
sann demokrat, ta den där stenen och
slänga den i rutan.

Denna bild kan naturligtvis en och
annan tidning utnyttja, exempelvis som
Dagens Nyheter har gjort med några tal
jag har hållit här — man rycker ut två
stycken därur och sätter ihop dem så
att det inte liknar någonting.

Men på det sätt jag gjort tror jag ändå
att debatten måste föras, ty i annat fall
gör vi intet försök att analysera demokratins
problem på ett av de allra väsentligaste
områdena.

Herr HOLMBERG (la):

Herr talman! Herr Yngve Perssons
inlägg började med ett mycket enkelspårigt
referat av innehållet i mitt huvudanförande
som alldeles uppenbarligen
visar att herr Yngve Persson inte
hörde på första hälften av anförandet
utan bara lyssnade till den del där jag
behandlade frågan om behovet av att
stärka polisen och ordningsmakten.

Om herr Yngve Persson erinrar sig
mitt anförande så var min huvudtes och
är det fortfarande, att vad vi nu upplevt
är ett resultat av verksamheten hos en
mycket liten minoritet bland ungdomen.
Jag sade också, och jag vidhåller
det därför att jag tror att det är det helt
avgörande, att de som skall komma till
rätta med avarterna av de nuvarande
demonstrationerna är den stora grupp
demokratisk ungdom, som är organise -

rad i en mängd olika ideella och politiska
föreningar i Sverige.

Jag framhöll, och jag vill återigen
understryka det, att i den mån samhället
ger ett ökat stöd just till den demokratiska
ungdomen i dess kamp mot de
extremistiska rörelserna, så tror jag att
vad vi nu upplever verkligen kan bli en
övergångsföreteelse.

Polisens verksamhet, ordningsmaktens
verksamhet, blir och skall alltid bli
ett komplement. Den måste finnas i ett
rättssamhälle och ingripa då man på
andra sätt icke kan upprätthålla ordningen.

Jag har velat säga detta, eftersom
herr Yngve Perssons inlägg innebar —
som jag uppfattade det — en synnerligen
tarvlig tolkning av mitt inlägg i
den här frågan.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Först vill jag säga att
jag hörde herr Holmbergs hela anförande
och det är riktigt att passusen
om polisen kom under den senare hälften.
Jag var emellertid på det klara med
att den skulle komma, ty att döma av
hela uppläggningen av anförandet måste
det sluta så, om herr Holmberg ville
följa en logisk linje.

Vad sedan gäller »tarvligheten», så
kommer det ju inom kort att finnas ett
protokoll och det blir då tillfälle för
herr Holmberg att belysa vad tarvligheten
skulle bestå i. Jag har endast
konstaterat att herr Holmberg inte
gjorde några som helst försök att reda
ut sammanhangen och bakgrunden till
människornas situation och reaktioner.
De var rätt och slätt tarvliga brottslingar,
som skulle hållas efter hårt och
rejält. Det fanns ingen problematik i
detta t. ex. av det slag, som herr Dahlén
rullade upp och, som jag tyckte,
nyanserade så riktigt att han kom ned
på fotterna. Det gäller här samhällsproblem,
världsproblem.

Herr Dahlén sade också att det naturligtvis
finns grupper som utnyttjar

Nr 24

Torsdagen den 16 mai 1968 em.

Om åtgärder för att förhindra våld vid demonstrationer

den oro som uppstår vid sådana här
demonstrationer. Det kan vara riktigt.
Men vi skall ha klart för oss att även
extremisterna har någon orsak till att
de är extremister. Tyvärr, höll jag på
att säga, är det ofta de rättläriga idealisterna
som har lättast att hamna där.
Men att klumpa ihop dem och ge en
skum bild av alla dessa människor, det
är att inte förstå, att det är en ny tid
som vi nu återigen lever i.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det finns i denna stund
inom vårt lands gränser representanter
för den stora nation, som herr Persson
nyss sade hade kastat sig över ett litet
land i »meningslöst mördande».

Dessa representanter för Förenta staterna
har kommit hit för att hylla vårt
land med anledning av riksbankens
300-årsjubileum. Det är chefen för centralbankssystemet
och chefer för de
stora affärsbankerna i Förenta staterna.

Det är enligt min mening olyckligt
att dessa representanter för detta stora
land då de ännu befinner sig inom vårt
lands gränser uppe i den höga Norden,
den höga Nord där herr Yngve Persson
själv har sina rötter, skall behöva höra,
att sådana ord har fällts i Sveriges riksdags
första kammare.

Jag beklagar att herr Yngve Persson
valde dessa ord.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Ja, men vad är det fråga
om? Vad rör reaktionerna? Min värderade
kammarkollega anser alltså, att
det som USA gör i Vietnam är moraliskt
riktigare än vad ungdomarna gjorde
i Foresta. Jag kan inte tycka så. Jag
finner demonstrationen vara en yttring
för deras djupa intresse och avsky.

Jag tycker dock det var oklokt att
demonstranterna uppträdde som de
gjorde. Demonstrationen hade kunnat

ske på ett riktigare sätt. Detta är en
sak, men vad jag sysslade med i mitt
första anförande var att komma åt indignationsgraden
och hur man skall
göra de moraliska värderingarna. Då
kommer man till korta, om man resonerar
på det sätt som skedde alldeles
nyss.

Jag skulle kunna vara väldigt hädisk,
fastän jag naturligtvis utmanar ödet,
herr talman, och fråga: Hade förhandlingar
i dag ägt rum i Paris utan ungdomarnas
demonstrationer? Herr Ahlmark
hade rätt — ungdomen vaknade
före de äldre. Ja, vakna och vakna, men
ungdomen var i alla fall otåligare.

Jag skulle tycka att vi möter en kuslig
framtid, om vår ungdom skulle gå
dag ut och dag in, vecka ut och vecka
in, månad ut och månad in utan att reagera
och demonstrera på ett kraftfullt
sätt mot det orimliga som sker, tv vi
lever verkligen i en farlig värld. Många
ungdomar tycker faktiskt att vi skall
börja städningen hemma. De anlägger
delvis andra värderingar än vi, som
har sett ett mycket vrångare samhälle
här hemma och gläds åt vad vi har
åstadkommit för att göra det bättre.
Det växer nu upp en ny generation,
som reagerar minst lika häftigt mot dagens
brister som Erlander och Hernelius
gjorde för 30—40 år sedan mot det
samhällets brister.

Vi har en viss benägenhet, vi gamla
rabulister — jag har aldrig varit annat
än socialdemokrat, om någon skulle tro
annorlunda — att glömma att ungdomen
i dag i stort sett gör samma saker
som vi gjorde på vår tid.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Min anmärkning riktade
sig endast mot det ordval som herr
Yngve Persson begagnade.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för företagareföreningarnas organisation
och verksamhet jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för bidrag till företagareföreningarna
m. in. hade Kungl.
Maj:t i propositionen nr 61, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 8 mars
1968, föreslagit riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet m. m. som förordats i statsrådsprotokollet,

2. medgiva, att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m. in.
under budgetåret 1968/69 finge beviljas
intill ett belopp av 80 000 000 kronor,

3. för budgetåret 1968/69 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln a)

till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader ett
reservationsanslag av 5 000 000 kronor,

b) till Täckande av förluster i anledning
av statligt stöd till hantverks- och
industriföretag m. fl. ett förslagsanslag
av 5 500 000 kronor, samt

på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder c)

till Statens hantverks- och industrilånefond
ett investeringsanslag av
20 000 000 kronor.

I propositionen nr 61 hade framlagts
förslag till riktlinjer för företagareföreningarnas
fortsatta verksamhet.
Denna skulle hava ett allmänt produktionsfrämjande
syfte och inriktas på
företag inom hemslöjd, hantverk och
småindustri med ekonomiskt goda framtidsutsikter.

Genom förstärkning av sin rådgivnings-
och konsultverksamhet borde
föreningarna främja rationalisering av

mindre företag och underlätta för dessa
att få experthjälp i tekniska och
ekonomiska frågor. Enligt förslaget
skulle föreningarnas upplysningsverksamhet
i allmänna frågor och inledande
undersökningar i syfte att klarlägga
förutsättningarna för fortsatta insatser
lämnas kostnadsfritt. Däremot förutsattes
uppdrag som syftade till att
lösa olika företags problem av mera speciell
art vara avgiftsbelagda enligt självkostnadsprincipen.
Föreningarna borde
icke bedriva egen kursverksamhet i
ekonomiska eller tekniska frågor men
biträda centrala organ med information
om kursprogram, rekrytering av kursdeltagare
m. m.

Företagareföreningarnas kreditstödjande
och kreditförmedlande verksamhet
föresloges hava i huvudsak samma
inriktning som för närvarande. Båda
de nuvarande stödformerna, hantverks-
och industrilån samt industrigarantilån,
skulle behållas. Utom för
nuvarande kreditändamål skulle stöd
kunna lämnas för förvärv av befintlig
industrilokal.

Företagareföreningarna hade föreslagits
få besluta om lån från statens
hantverks- och industrilånefond på
högst 150 000 kronor till en och samme
låntagare. Beslutanderätten i fråga om
statlig garanti skulle som hittills ligga
hos kommerskollegium, som dock kunde
hänskjuta viktigare ärenden till
Kungl. Maj:ts prövning. I fråga om lånevillkoren
finge föreningarna rätt att
i sin långivning besluta om amorteringsanstånd
under ett år samt undantagsvis
om lånetider upp till högst 15
år.

Räntan för hantverks- och industrilån
och industrigarantilån förutsattes
skola ligga på samma relativa nivå
som för närvarande och vara densamma
för de båda lånformerna. Av de årliga
ränteinkomsterna skulle viss andel,
motsvarande 0,5 procent av lånebeloppet,
användas för förlusttäckningsändamål.
Dessa medel skulle när de härrörde
från föreningarnas direktlångivning
tillföras av föreningarna förvaltade för -

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

lusttäckningsfonder. I övrigt skulle räntorna
på dessa lån levereras in till statsverket.
Förlusttäckningsavgifter från
garantilångivningen skulle tillfalla staten.

För mera omfattande låneutredningar
föresloges föreningarna kunna taga ut
arvode såsom för konsultuppdrag.

Företagareföreningarna skulle behålla
sin ställning som ekonomiska föreningar.
Staten och landstingen föresloges
få majoritet i föreningarnas styrelser
och verksamheten skulle vara underkastad
offentlig kontroll och revision.

Det statliga administrationsbidraget
skulle höjas och beräknas efter i genomsnitt
200 000 kronor per förening.

I detta sammanhnag hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:3,
av herr Stefanson, samt II: 6, av herr
Andersson i Örebro och herr Larsson
i Umeå,

dels de likalydande motionerna I:
V71, av herr Wikberg m. fl., samt II:
578, av herr Larsson i Norderön och
herr Eriksson i Bäckmora,

dels de likalydande motionerna I:

578, av herr Ottosson, och II: 707, av
herr Fridolfsson i Stockholm in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådant
förslag till höjning av anslagen
till företagareföreningarna, att i första
hand de företagareföreningar, som vore
belägna inom det lokaliseringspolitiska
stödområdet, hade möjlighet bedriva
hjälpverksamhet för småindustrin på
marknadsföringsområdet,

dels de likalydande motionerna I:

579, av herr Ottosson m. fl., och II: 706,
av herr Fridolfsson i Stockholm, vari
anhållits, att riksdagen måtte bevilja
ett reservationsanslag för budgetåret
1968/69 av 200 000 kronor att förvaltas
av Västernorrlands läns företagareförening
för bedrivande av försöksverksamhet
med en s. k. idébank efter de
i motionerna angivna riktlinjerna, och

föreslagits att, på grundval av de erfarenheter
som redovisades av föreningen,
försöksverksamheten i ett senare
skede skulle utsträckas jämväl till
andra län för att slutligen ingå i företagareföreningarnas
ordinarie arbetsuppgifter
för ett stärkande av respektive
läns och därmed vårt lands näringsliv,

dels de likalydande motionerna I:
609, av herr Ernulf, och II: 761, av herr
Andersson i Örebro in. fl., vari yrkats,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta att för budgetåret 1968/
69 till Statens hantverks- och industrilånefond
anvisa ett investeringsanslag
av 40 miljoner kronor,

dels de likalydande motionerna I: 618,
av herr Stefanson in. fl., och II: 785, av
herr Sjönell in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om ett årligt anslag
av 300 000 kronor att från budgetåret
1969/70 under en treårig försöksperiod
ställas till kungl. kommerskollegiums
förfogande för forsknings- och
utredningsverksamhet om de mindre
och medelstora hantverks- och industriföretagens
problem och förhållanden,

dels de likalydande motionerna I: 816,
av herr Enarsson m.fl., och II: 1060, av
herr Nordgren m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 817,
av herr Erik Jansson, och II: 1062, av
herr Nyström m.fl., vari hemställts, 1)
att Stockholms läns företagareförening
och Företagareföreningen i Stockholms
stad, även om en sammanslagning av
föreningarna skulle komma till stånd,
vid tilldelning av administrationsbidrag
och lånemedel måtte räknas som två
föreningar, samt 2) att erforderlig höjning
av totalanslagen för budgetåret
1968/69 med hänsyn därtill måtte komma
till stånd,

dels de likalydande motionerna I: S18,
av herr Johan Olsson m. fl., och II: 1064,
av herr Thylén m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att företagareföreningarnas
verksamhet skulle med -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

givas omfatta även lastbilstrafikbransclien,

dels de likalydande motionerna I: 819,
av herr Eric Gustaf Peterson m. fl., och
II: 1063, av herr Thylén m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 820,
av herr Stefanson m. fl., och II: 1061, av
herr Nordgren m. fl., vari yrkats, 1) att
beslutanderätten för garantilån upp till
200 000 kronor skulle delegeras till företagareföreningarna,
2) att löptiden för
hantverks- och industrilån för uppförande
av fabriks- och verkstadslokaler

o. d. generellt skulle sättas till 15 år, 3)
att näringslivets organisationer även i
fortsättningen skulle få representation
i föreningarnas styrelser, 4) att riksdagen
i övrigt skulle godkänna de synpunkter
beträffande rådgivningsverksamheten
och kreditstödets avgränsning
och inriktning som föreslagits i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 821,
av herr Stefanson m. fl., och II: 1056, av
herr Andersson i Örebro m. fl., vari
hemställts, 1) att för budgetåret 1968/
69 måtte anvisas på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administra tionskostnader

ett reservationsanslag av

6 500 000 kronor samt 2) att bidraget
måtte disponeras så, att varje företagareförening
erhölle 200 000 kronor och
återstående del av bidraget i huvudsak
fördelades på företagareföreningarna
efter behov,

dels de likalydande motionerna I: 822,
av herrar Wikberg och Fålldin, samt
II: 1057, av herr Larsson i Norderön
och herr Jönsson i Ingemarsgården, vari
anhållits, att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag måtte till Bidrag
till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag av

7 miljoner kronor så att varje förening
erhölle ett minimibidrag å 200 000 kronor
och att återstående del av bidraget
fördelades på företagareföreningarna
efter behov av stöd och i den utsträck -

ning de toges i anspråk för statliga uppgifter
i övrigt,

dels de likalydande motionerna I: 823,
av herrar Wikberg och Fälldin, samt
II: 1058, av herr Larsson i Norderön
och herr Jönsson i Ingemarsgården,
vari yrkats, att riksdagen skulle, med
ändring av Kungl. Maj:ts förslag angående
riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet, besluta,
att maximibeloppet 150 000 kronor
för föreningarnas direktlån ej skulle
begränsas av utestående garantibelopp,

dels motionen II: 1027, av herr Nilsson
i Lönsboda och herr Berndtsson,

dels ock motionen II: 1059, av herr
Nilsson i Agnäs och herr Fridolfsson
i Stockholm.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. beträffande utredning om företagsledarutbildning,
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 819 och II: 1063,

2. beträffande viss forsknings- och
utredningsverksamhet, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 618 och
II: 785,

3. beträffande utvidgning av verksamheten
till lastbilstrafikföretag, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 818
och II: 1064,

4. beträffande delegering av beslutanderätten
för lånegarantier m. m., att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 820
och II: 1061 samt I: 823 och II: 1058,
de två förstnämnda såvitt nu vore i
fråga,

5. beträffande löptiden för vissa lån,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:820 och 11:1061, såvitt nu vore i
fråga,

6. beträffande räntan på vissa direktlån,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 471 och II: 578,

7. beträffande viss representation i
företagareföreningarnas styrelser, att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 816
och 11:1060 samt 1:820 och 11:1061,
de två sistnämnda såvitt nu vore i fråga,

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

8. beträffande administrationsbidrag
m. m., att riksdagen måtte

a) avslå motionerna I: 821 och

11:1056, 1:822 och 11:1057 samt

II: 1059, de fyra förstnämnda i vad de
avsåge beräkning och fördelning av
administrationsbidrag,

b) avslå motionerna 1:578 och
II: 707,

c) avslå motionerna I: 579 och II: 706
i vad de ej avsåge medelsanvisning,

9. beträffande företagareföreningarna
i Stockholms stad och län, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 817 och
II: 1062 såvitt ej rörde medelsanvisning,

10. beträffande vissa grunder för bidragsfördelningen,
att riksdagen måtte
avslå motionen II: 1027,

11. beträffande förslag om anslag för
personalutbildning, att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 3 och II: 6,

12. att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag måtte godkänna de
riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och verksamhet, som förordats
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 8 mars 1968, i vad
de ej behandlats under 1—11,

13. att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag måtte medgiva,
att statsgaranti för lån till hantverksoch
industriföretag m. m. under budgetåret
1968/69 finge beviljas intill ett belopp
av 80 000 000 kronor,

14. att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 817 och II: 1062, I: 821
och 11:1056 samt 1:822 och 11:1057,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln måtte anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 579 och II: 706 i vad de avsåge
anslag för viss försöksverksamhet,

16. att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag till Täckande av
förluster i anledning av statligt stöd till

hantverks- och industriföretag in. fl. för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln måtte anvisa
ett förslagsanslag av 5 500 000 kronor,

17. att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 609 och II: 761 samt
1:817 och 11:1062, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Statens hantverks-
och industrilånefond för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder måtte anvisa ett
investeringsanslag av 20 000 000 kronor,

18. att riksdagen måtte avslå i förevarande
sammanhang behandlade motioner
till den del de ej berörts under
1—17 eller behandlats i annat utskottsutlåtande.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande viss forsknings- och
utredningsverksamhet, av herrar Nyman
(fp) och Edström (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Mattsson (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Mundebo (fp), Nilsson i
Tvärålund (ep) och Westberg (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, beträffande
viss forsknings- och utredningsverksamhet,
att riksdagen i anledning
av motionerna 1:618 och 11:785 måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

2) beträffande utvidgning av verksamheten
till lastbilstrafikf öretag, av
herrar Virgin (h), Kaijser (h), Nyman
(fp), Ottosson (h) och Edström (fp),
fru Elvy Olsson (ep), herrar Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep), Turesson
(h) och Gustafsson i Skellefteå (fp),
fröken Ljungberg (h) samt herrar Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Westberg (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
3 hemställa, beträffande utvidgning av
verksamheten till lastbilstrafikföretag,

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

att riksdagen i anledning av motionerna
1:818 och 11:1064 måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört; 3)

beträffande delegering av beslutanderätten
för lånegarantier in. in., av
herrar Nyman (fp) och Edström (fp),
fri! Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Mundebo (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Westberg (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, beträffande delegering
av beslutanderätten för lånegarantier
in. in., att riksdagen med bifall
till motionerna 1:820 och 11:1061
samt 1:823 och 11:1058, de två förstnämnda
såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

4) beträffande administrationsbidrag
m. in., av herrar Virgin (h), Kaijser
(h), Nyman (fp), Ottosson (h) och
Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Johan Olsson (ep), Mattsson
(ep), Turesson (h) och Gustafsson i
Skellefteå (fp), fröken Ljungberg (h)
samt herrar Mundebo (fp), Nilsson i
Tvärålund (ep) och Westberg (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 8 hemställa, beträffande administrationsbidrag
m. m., att riksdagen
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört i anledning av

a) motionerna I: 821 och II: 1056,

I: 822 och II: 1057 samt II: 1059, de
fyra förstnämnda i vad de avsåge beräkning
och fördelning av administralionsbidrag,

b) motionerna 1:578 och II: 707,

c) motionerna 1:579 och 11:706 i
vad de ej avsåge medelsanvisning;

5) beträffande medelsanvisning för
administrationskostnader m. m., av herrar
Virgin (h), Kaijser (h), Nyman
(fp), Ottosson (h) och Edström (fp),

6 Första kammarens protokoll 196S. Nr 24

fru Elvy Olsson (ep), herrar Johan
Olsson (ep), Mattsson (ep), Turesson
(h) och Gustafsson i Skellefteå (fp),
fröken Ljungberg (h) samt herrar Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Westberg (fp), vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen 4,
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet bort under 14
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 822 och II: 1057, med bifall
till motionerna I: 821 och II: 1056 samt
med avslag å motionerna 1:817 och
II: 1062, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 6 500 000 kronor; 6)

beträffande medelsanvisning till
Statens hantverks- och industrilånefond,
av herrar Nyman (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Johan Olsson (ep), Mattsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Mundebo
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Westberg (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under 17 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag, med bifall till motionerna
I: 609 och II: 761 samt med avslag
å motionerna I: 817 och II: 1062,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
40 000 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! När vi nu ingår på mera
vardagsnära ting vid våra överläggningar,
skall jag be att få säga några
ord om företagareföreningarnas verksamhet
och det utskottsutlåtande som
behandlar detta område.

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

Företagareföreningarnas verksamhet
är som vi vet företrädesvis knuten till
mindre och medelstora företag, och
föreningarnas organisation har därför
byggts upp i första hand med tanke på
deras möjligheter att biträda och hjälpa
dessa företagstyper när det gäller
såväl finansiellt bistånd som teknisk
rådgivning av olika slag. Företagareföreningarnas
betydelse ökar i samma
mån som den mindre företagsamhetens
svårigheter växer. Stordriftens evangelium
får ju en allt starkare förankring,
och riskerna för att det lilla företagets
plats i produktionen skall underskattas
är uppenbara. Att stordrift och sammanslagning
av företag är nödvändiga
på många områden finns det i dag ingen
anledning att bestrida, men detta
ändrar ju på intet sätt det faktum att
hantverket och den mindre industrin
svarar för en mycket avsevärd del av
den totala sysselsättningen i vårt land.
Om man räknar med företag som har
upp till 50 anställda — till antalet är
de väl för närvarande cirka 90 000 —
finner man att de sysselsätter omkring
en halv miljon människor och har en
omsättning på ungefär 30 miljarder
kronor årligen. Detta motsvarar cirka
30 procent av den totala produktionen
inom Sveriges hantverk och industri.

Helt naturligt har inte den mindre
företagsamheten samma möjligheter
som storföretagen att självständigt följa
upp och analysera de förändringar i
marknadsläget och på teknikens område
som ofta sker mycket snabbt i vår
tid. En allsidig forsknings- och utredningsverksamhet
för att belysa dessa
problem bör därför komma till stånd
och medel ställas till förfogande för en
försöksverksamhet av det slag och med
den syftning som anges i de motioner
som behandlar just den frågan.

I reservation 2 till detta utskottsutlåtande
har vi erinrat om det kreditstöd
som förmedlats genom företagareföreningarna
och hittills avsett tillverkningsföretag
inom hantverk och småindustri.
Uppenbart är emellertid att

även andra kategorier av företag, t. ex.
inom transportväsende och distribution,
har svårigheter att lösa sina finansieringsproblem,
företag som är nödvändiga
och viktiga komplement till
olika slag av tillverkningsindustrier.
Riksbanksfullmäktige har också i sitt
remissvar med anledning av utredningen
om företagareföreningarna särskilt
pekat på det förhållandet.

Som vi framhållit i vår reservation
är det angeläget att företagareföreningarna
får möjlighet att utsträcka sin kreditstödjande
verksamhet till att även
omfatta lastbilstrafikbranschen. Svårigheterna
på det området är för närvarande
så betydande att snabba åtgärder
måste anses väl motiverade.

Frågan om delegering av beslutanderätten
för lånegarantier har tidigare
varit föremål för diskussion, och förslag
om höjning av gränsen för föreningarnas
beslutanderätt har motionsvägen
förts fram under senare år men
utan resultat. 1962 års företagareföreningsutredning
har också tagit upp
denna fråga och föreslagit, att garantigivningen
för samma sökande skall
kunna utsträckas till 200 000 kronor
och att beslutanderätten skall delegeras
till företagareföreningarna under förutsättning
av ett visst eget risktagande
från deras sida. Både med hänsyn till
penningvärdets stora förändring under
senare tid och med tanke på de betydande
fördelar som följer av att så
många ärenden som möjligt kan avgöras
redan — man kanske får säga
—• i första instans synes det i hög grad
angeläget att dessa möjligheter och förslag
prövas i positiv anda.

När det gäller administrationsbidrag
till företagareföreningarna föreslår vi
en höjning med 1,5 miljon utöver vad
Kungl. Maj:t begärt, till 6,5 miljoner.
Genom en sådan höjning skulle det bli
större möjligheter att lämna ett särskilt
bidrag till företagareföreningen i Norrbottens
län, ävensom till Företagareföreningarnas
förbund och vissa andra
sammanslutningar. Det är också ange -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

läget att företagareföreningar inom det
lokaliseringspolitiska stödområdet får
ökade administrativa möjligheter att bistå
företagarna inte minst när det gäller
marknadsföringsfrågor av olika slag.

En närmare utredning bör också ske
rörande försöksverksamhet med en s. k.
idébank i enlighet med vad som föreslagits
i särskilda motioner som behandlar
just den frågan.

Slutligen vill jag i korthet erinra om
det förslag som framföres i reservation
6 av mittenpartierna, vilket innebär en
höjning för budgetåret 1968/69 av anslaget
till statens hantverks- och industrilånefond
till 40 miljoner kronor.
Den föreslagna medelsanvisningen är
enligt vår uppfattning nödvändig med
hänsyn till att taket för direktlån räknas
upp, om man skall kunna möta också
det ökade lånebehov som det finns
anledning att emotse.

Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall
till samtliga reservationer i detta
utskottsutlåtande.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill också i denna
sena timme framföra några av våra
synpunkter på denna fråga.

De riktlinjer som i den föreliggande
propositionen föreslås ligga till grund
för företagareföreningarnas verksamhet
torde vi alla i det väsentliga kunna ansluta
oss till. Det råder inte något tvivel
om att företagen inom hantverket och
småindustrin har en väsentlig funktion
i vårt näringsliv och en funktion som
kommer att bil bestående. Det som departementschefen
anför i detta stycke,
i huvudsak i anslutning till 1962 års företagareföreningsutrednings
betänkande,
torde vara riktigt och tarvar inte
några närmare kommentarer. Detta betänkande
är intressant både genom den
kartläggning som där görs över vad fö -

retagarna hittills har gjort, genom redogörelsen
för vissa internationella förhållanden
på motsvarande område och
genom diskussionen om de ytterligare
åtgärder som kan vara aktuella.

Liksom det övriga näringslivet är också
småföretagarna utsatta för betydande
påfrestningar i dagens situation.
Den snabba tekniska utvecklingen och
nya vetenskapliga rön kräver en snabb
anpassning av produktionsapparaten till
nya förhållanden, och detta sker hela
tiden under trycket av en pressande
konkurrens. Det gäller inte bara att genom
rationalisering och genom att utveckla
nya tillverkningsmetoder höja
effektiviteten och förbättra lönsamheten,
utan det gäller också att ständigt
vara vaken för att utveckla nya eller
ändrade produkter för att tillgodose nya
och ändrade behov. För det behöver
också hantverket och de mindre industriföretagen,
lika väl som de större,
kapital. Men jag tror att det är riktigt
att småföretagarna har svårare att på
vanliga vägar skaffa sig kapital än vad
de stora företagarna har. De har svårare
att samla medel till självfinansiering
av nyinvesteringar än vad de större
företagarna har, de har i allmänhet
inte möjlighet att genom nyemission
eller genom obligationslån skaffa sig
långfristigt kapital, och de har svårt att
ställa bankmässiga säkerheter. I trängda
lägen på kreditmarknaden kan de ha
svårt att få sina behov tillgodosedda
i konkurrens med mäktigare konkurrenter.
Den särskilda form av kreditgivning
med statliga medel som skett
under medverkan av företagareföreningarna
bär helt säkert sitt berättigande.

En annan uppgift som företagareföreningarna
också sysslat med har varit
att ställa teknisk och ekonomisk expertis
till förfogande för företagarna,
vanligen i anslutning till behandling
av låneärenden men även utan direkt
samband med sådan verksamhet. Jag
är övertygad om att den verksamheten
är mycket värdefull och att den bör
utbyggas. Jag tror att de riktlinjer som

80 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 om.

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

departementschefen anger för den verksamheten
är i stort sett riktiga.

Det är ett par saker i detta sammanhang
som jag vill understryka, trots att
jag tycker departementschefens uppfattning
därvidlag är riktig. I princip
skall företagareföreningarna inte subventionera.
De skall stödja företag med
goda ekonomiska framtidsutsikter, men
de skall inte bara stödja sådana som
redan har visat sig lönsamma och utvecklingsbara
utan också sådana som
genom föreningarnas medverkan kan
göras lönsamma. Detta är viktigt. Men
det innebär ett visst risktagande, som
över huvud taget ligger i det förhållandet
att sedvanlig banksäkerhet inte kan
lämnas. Jag tror emellertid att ett sådant
risktagande efter noggrant utredande
är berättigat.

Utredningen betonade starkt att företagareföreningarnas
verksamhet skulle
frikopplas från lokaliseringspolitiska
inslag. Departementschefens syn på den
frågan är mera realistisk. Han förordar
en effektiv samordning mellan föreningarnas
kreditgivande och rådgivande
verksamhet och lokaliseringspolitiska
åtgärder. Någon skarp skiljelinje
går helt enkelt inte att dra mellan vad
som endast tjänar lokaliseringspolitiskt
syfte och vad som är företagsekonomiskt
stöd av här aktuell art. Den uppfattningen
är såvitt jag kan bedöma helt
riktig, och jag tycker därför också att
det är riktigt att företagareföreningarna
med sin tekniska och ekonomiska expertis
och med sin lokalkännedom genom
utredningar, uppföljning och bevakning
i ärenden av lokaliseringsnatur
skall samarbeta med arbetsmarknadsorganen.

I några avseenden har vi ju anmält
särmeningar. Herr Jacobsson har anfört
de olika reservationerna. I handlingarna
kan man se att de reservationer
som vi anslutit oss till är reservationerna
2, 4 och 5, vilka gäller punkterna
3, 8 och 14. Jag ber helt enkelt
att få yrka bifall till dessa reservationer.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Den utredning som ligger
till grund för föreliggande proposition
har varit mycket efterlängtad. Under
de senaste åren har denna utredning
ofta åberopats när det gällt anslag för
företagareföreningarnas verksamhet och
motioner inom hithörande områden.
Flera viktiga förslag till reformer har
fått vila i avvaktan på utredningens resultat.
När det nu föreligger och vi fått
en proposition, vill jag hälsa denna
med tillfredsställelse. Propositionen innehåller
också i jämförelse med utredningen
flera avsnitt som enligt vår mening
innebär en framgång för företagareföreningarnas
verksamhet. Man
har i flera stycken anslutit sig till de
synpunkter som framfördes av reservanterna
Andersson i Brämhult och
Stefanson.

Företagareföreningarna har blivit ett
oumbärligt inslag för stöd och stimulans
åt den mindre industrin och hantverket.
Detta beror inte bara på att man
genom föreningarna kan erhålla lån
från staten utan också på att föreningarna
fått ett stort förtroende bland företagarna.
Deras tjänstemän har lyckats
tränga in i företagens problem, och det
har blivit en samverkan som har stort
värde.

Genom den landsomfattande verksamhet
där de olika föreningarna bär täta
kontakter med varandra, dels i Företagareföreningarnas
riksförbund, dels
på annat sätt, bär man här kunnat vinna
ömsesidiga erfarenheter från olika delar
av landet, vilket ökat föreningarnas
insikter och kunnande och stärkt deras
arbete med rådgivning till företagen.

Betydelsen av företagareföreningarnas
arbete har ökat allteftersom kraven
på rationalisering, specialisering och
effektivitet under inverkan av strukturomvandlingen
i samhälle och näringsliv
blivit allt kraftigare. Företagareföreningarna
har kunnat vara en tillskyndare
för många företag att söka och
finna erforderlig specialist- och konsulthjälp.
De har bidragit till samverkan

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

mellan olika företag för produktionsfrämjande
överläggningar och samarbete.
De har i många fall kunnat bidra
till att motverka den svaghet de mindre
företagen har på grund av att de är
små.

Småföretagen och småföretagarna diskuteras
ofta både i och utanför riksdagen.
Det råder delade meningar om
deras värde och betydelse. En del har
ansett att mindre företag är olönsamma,
att de lämnar låga skatter till samhället,
att de kräver stora kostnader
från det allmänna. Man menar ibland
att ju förr vi blir av med småföretagen,
desto bättre. Sådana synpunkter framkom
i förra veckan här i denna kammare
då frågan om de anställdas andel
i ett långsiktigt företagssparande behandlades.

Därför tycker jag alt det är välgörande
att läsa såväl utredningens betänkande
som propositionen. Man får
där ett realistiskt erkännande av de
mindre företagens insatser och betydelse
för det samlade folkhushållet. Jag
vill till kammarens protokoll citera vad
departementschefen säger i sitt förslag:
»Från sysselsättningssynpunkt har den
mindre företagsamheten avsevärd betydelse.
Mindre industriföretag — med
4—50 arbetare — svarar sålunda för
omkring en fjärdedel av den totala industrisysselsättningen.
Det innebär att
de sysselsätter mer än 1/4 milj. anställda.
Dessa företags betydelse i vår
ekonomi framgår också av att de år
1966 svarade för mellan en fjärdedel
och en femtedel av de totala industriinvesteringarna.
»

Inrikesministern konstaterar vidare
att en väsentlig del av den produktiva
verksamheten i landet också i fortsättningen
kommer att bedrivas av mindre
företag. Han slår fast att de mindre
företagen visat stor livskraft under
efterkrigstiden och att detta har tagit
sig uttryck i en produktivitetsförbättring.
De mindre företagen synes ha
hämtat in en del av den eftersläpning
man tidigare kunnat konstatera gent -

emot de stora företagen. Lönsamheten
mellan företag av olika storlek synes
inte uppvisa någon markant skillnad,
säger han. Inrikesministern åberopar
vidare utvecklingen bl. a. i USA, där
en konkurrenskraftig småföretagsamhet
har kunnat bestå trots en långt driven
rationalisering, avancerad teknik och
tillgången till en stormarknad som i sig
själv gynnar tillverkning i långa serier.
Den absoluta storleken är inte avgörande,
framhåller han, för ett företags
förmåga att tillgodogöra sig stordriftens
fördelar.

Jag vill gärna understryka vad som
i propositionen sägs om småföretagens
möjligheter alt göra sig gällande i det
framtida samhället. Det pekas på möjligheterna
att utveckla underleverantörsystemet
och samverkan mellan småföretagen
och storindustrin. Vid en specialisering
kan det lilla företaget bli
stort i sin speciella tillverkning. I en
vidgad marknad torde behovet av kvalitetsprodukter
och unika varor bli
större, och här har också småföretagen
sina möjligheter.

Småföretagens förutsättningar att driva
sin verksamhet med låga administrationskostnader,
deras rörlighet och anpassningsförmåga
i en föränderlig utveckling
samt den gynnsamma miljö
för uppkomsten av nya idéer som finns
inom denna kategori framhävs i propositionen,
och jag vill instämma även
i den delen.

När vi konstaterat dessa förhållanden
framstår det också klart att en stimulans
från samhällets sida till den sektor
vi här talar om kan bli mycket lönsam.
Den kan bidra till bättre sysselsättning
och högre ersättning till de anställda i
dessa företag. Den kan medverka till en
rikhaltigare varuproduktion och till att
denna företagssektor kan lämna ett större
bidrag till samhällets investeringar.
Det är ett flertal förbättringar —- och
framsteg -— som vi kan notera i samband
med denna proposition. Jag vill
gärna understryka vad som säges beträffande
målsättningen, och instämmer

82 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

därvid i vad som framhållits av de båda
föregående talarna. Jag vill understryka
värdet av att man här också medger att
stöd skall utgå först och främst till rationella
och lönsamma företag, men
också till företag som har förutsättningar
att med rådgivning och hjälp i
olika avseenden bli lönsamma och rationella.

Jag vill särskilt understryka uttalandet
om att föreningarna får vissa möjligheter
att anpassa sig till och medverka
i den lokaliseringspolitiska verksamheten.
Jag vill också betona värdet av
att föreningarna får tillfälle att i viss
omfattning bedriva en kostnadsfri rådgivning
för företagen, en grundläggande
information och rådgivning som i
sin tur kan leda till att företagen själva
sedan söker sig erforderlig expertis. Vi
liar också förslaget om höjning av lånegränserna,
som framförts i motioner
under flera år.

Mot den bakgrund som jag här sökt
teckna tror vi att det skulle varit klokt
att gå ännu ett steg när det gäller att
skapa goda förutsättningar för företagareföreningarna.
Det finns flera områden
som kräver uppmärksamhet framöver.
Jag vill bara nämna marknadsföringsfrågorna.
Jag tror att en insats från
företagareföreningarnas sida ur näringslivets
synpunkt skulle vara mycket
lönsam på detta område. Jag vill peka
på nödvändigheten att bygga ut underleverantörsystemet,
möjligheten att så
att säga slussa över produktionsuppgifter
från de stora företagen till de små.
Det kan också innebära att man förmedlar
arbetsuppgifter från orter med
brist på arbetskraft och på övriga resurser
till andra orter i landet där man
har överskott på både arbetskraft och
lokaler. Rationaliseringsarbetet är också
en sak som tränger sig på och där
det fordras ökade insatser.

Det sagda innebär att förväntningarna
på företagareföreningarna är stora,
och deras verksamhet kommer mycket
snart att ökas. Medelstillgången kommer
emellertid att begränsa deras verk -

samhet. Till en del kommer högre avgifter
att möjliggöra en utveckling för
föreningarna, men det synes ha funnits
god skäl för en höjning av statens administrationsbidrag.

Departementschefen har själv påpekat
att ökade uppgifter kommer att
läggas på företagareföreningarna genom
uppföljning och kontroll av låneärenden.
Några ökade medel ställs dock
egentligen inte till föreningarnas förfogande.
Tvärtom synes statens bidrag
till företagareföreningarnas verksamhet
komma att bli lägre i fortsättningen enligt
det nya förslaget. Detta rimmar illa
med den allmänna satsning på näringslivet
som man i dag tycks vara villig
att göra, en satsning för att öka sysselsättning
och effektivitet i näringslivet.

I anslutning till denna proposition
har väckts en del förslag som syftar till
förbättring av företagareföreningarnas
arbetsmöjligheter. I reservation 1 tar
man upp behovet av ökad forskningsoch
utredningsverksamhet rörande de
mindre företagens problem. Vi föreslår
att medel ställs till förfogande för en
treårig försöksverksamhet. Denna fråga
var uppe under fjolåret. I en remisskrivelse
med anledning av de motioner
som då lämnades underströk bl. a. kommerskollegium
behovet av ytterligare
kunskap rörande dessa företag och
framhöll att undersökningsuppgifter av
skiftande slag anmäler sig. Man tillstyrkte
en sådan koncentrerad forsknings-
och utredningsverksamhet, och
man erbjöd sig även från kommerskollegii
sida att fördela dessa anslag.

I sitt utlåtande nr 83 år 1967 uttalade
sig statsutskottet positivt för detta förslag
och föreslog en skrivelse till regeringen
där man framhöll betydelsen av
ökade forskningsresurser. Man rekommenderade
dock att avvakta företagareföreningarnas
utredningsresultat. Vi
tror att det inte räcker med att hänvisa
denna fråga till den totala bedömningen
av samhällets forskningsresurser. Vi
tror i stället att det skulle vara effektivt

Torsdagen den 16 mai 1968 em.

Nr 24

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

att nu, mycket snabbt, ställa dessa medel
till förfogande för den här berörda,
speciella verksamheten.

I reservation 2 behandlas företagareföreningarnas
möjligheter att stödja
även andra företag än hantverks- och
industriföretag. Det finns flera skäl till
framställningen om att även lastbilstrafikföretagen
skall komma med bland
föreningarnas arbetsuppgifter. Transportföretagen
representerar en verksamhet
som ligger mycket nära småindustrin
och ofta arbetar under likartade
betingelser. Åkerinäringen är en utpräglad
småföretagarbransch. 70 procent
av de 13 000 medlemsföretagen i
Svenska lasttrafikbilägareförbundet är
enbils-åkerier. Behovet av kapital är
stort, inte minst vid rationaliseringsåtgärder
av olika slag, utbyggnad av terminaler,
administrationslokaler och
andra fasta anläggningar. Visserligen
uttalar departementschefen att låneorganen
bör få en viss frihet vid avgränsningen
av vilka företag som skall hänföras
till småindustri och hantverk. Vi
anser emellertid att detta inte är tillräckligt
utan att behov föreligger för en
undersökning om möjligheterna att vidga
företagareföreningarnas verksamhet
på detta område.

Tidigare talare har här lämnat motiveringar
för övriga reservationer. Jag
vill endast beträffande reservation 6 påpeka
att man kan vänta en starkt ökad
verksamhet på detta område. Därför bör
också riksdagens vilja att ställa medel
till förfogande markeras. Vi föreslår
därför att 20 miljoner kronor av de 200
miljoner som föreslås bli anslagna till
statens investeringsbank skall specialdestineras
till företagareföreningarnas
verksamhet eller till statens hantverksoch
industrilånefond.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till samtliga reservationer
i denna fråga.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag avser att i mitt debattinlägg
endast beröra de frågor som

hänför sig till reservationerna 3, 4 och
5, de reservationer som bl. a. bygger på
två motioner vilka i denna kammare
framlagts av herr Fälldin och mig.

Företagareföreningarna spelar en stor
roll för företag inom hemslöjd, hantverk
och småindustri. Jag tror att vi
kan vara helt överens om detta. Då bör
vi också kunna vara överens om angelägenheten
av att dessa företag får sådana
resurser att de kan uppfylla de krav
som ställs på dem.

Även om jag vill uttala min tillfredsställelse
med den proposition som ligger
till grund för det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar måste jag rikta viss
kritik mot några punkter i den. Det gäller
främst den övre gränsen för direktlån.
Departementschefen föreslår att företagareföreningarnas
rätt att självständigt
besluta om direktlån till företag
som redan har beviljats garantilån begränsas
till ett belopp vilket — sammantaget
med utestående garantilånebelopp
— högst motsvarar maximibeloppet
för direktlån. Även om maximibeloppet
höjs till 150 000 kronor — i och
för sig tillfredsställande — innebär detta
i princip en försämring i förhållande
till nu gällande bestämmelser. Den föreslagna
inskränkningen för ifrågavarande
lån är enligt min uppfattning en
otillfredsställande åtgärd. I allmänhet
är det de mest utvecklingsbara företagen
som redan erhållit garantilån och
de har också för sin vidareutveckling
och effektivisering behov av direktlån.
Om propositionen bifalles på denna
punkt skulle dessa företag inte kunna
beviljas direktlån utan särskilt tillstånd
från kommerskollegium. Det finns också
anledning att erinra om att en av de väsentligaste
orsakerna till föreningarnas
direktlån är behovet av snabbhet vid
besluten angående låneframställningarna.

I sak tillhör väl detta ärende inte de
större frågorna, men det har en principiell
betydelse. Om en decentraliserad
verksamhet nu fullgör sina arbetsuppgifter
på ett tillfredsställande sätt —

Nr 24

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas
och det har bl. a. betygats av departementschefen
— skall man då införa vissa
begränsningar av den decentraliserade
verksamheten? Inom näringslivet
finns en påtaglig trend till ökad decentralisering
för alt nå större effektivitet
och minskade kostnader. Har inte staten
anledning att uppmärksamma den
utvecklingstrenden ?

Den i propositionen föreslagna begränsningen
av föreningarnas kompetens
synes vara något av en logisk kullerbytta.
Först talar man om att föreningarna
fått ökade arbetsuppgifter,
att de sköter dem väl och att departementschefen
vill föreslå ökade befogenheter
åt dem. Men sedan föreslås viss
begränsning av nuvarande befogenheter.
Begränsningen skulle, som redan
nämnts, avse sådana fall där företagen
redan fått industrigarantilån och således
redan varit underkastade kommerskollegiums
prövning. I stället för att
minska föreningarnas befogenheter att
utlämna direktån borde just det förhållandet
att företaget erhållit industrigarantilån
tala för att föreningarna själva
skulle kunna bevilja direktlån utan förnyad
central prövning.

I motionen har yrkats att propositionens
förslag på denna punkt inte bör bifallas
och att riksdagen sålunda beslutar
att maximibeloppet om 150 000 kronor
för föreningarnas direktlån ej begränsas
av utestående garantilånebelopp.
I reservation 3 till statsutskottets
utlåtande hemställs att ifrågavarande
motioner bifalles. Bör inte riksdagen
vara framsynt och söka medverka till
att det handläggningsarbete som blir
följden av riksdagsbeslutet görs enkelt
och till lägsta möjliga kostnad?

Vidare vill jag säga några ord om
administrationsbidraget. Enligt departementschefens
av statsutskottet tillstyrkta
förslag skall ett administrationsbidrag
beräknas efter i genomsnitt 200 000
kronor för varje förening. Med hänsyn
till de skiftande behoven av stöd hos
föreningarna och eftersom de kommer
att tas i anspråk för statliga uppgifter

organisation och verksamhet
i ökande omfattning bör det, säger departementschefen,
sedan ankomma på
Kungl. Maj :t att inom ramen för anvisade
medel för ändamålet bestämma bidragets
storlek för varje förening.

Förslaget beträffande medelsramen
innebär ju att staten får minskade nettokostnader
för företagareföreningarnas
verksamhet. Visserligen är det riktigt
som departementschefen gör gällande,
att föreningarnas inkomster från staten
i huvudsak skulle bli oförändrade genom
att nettoränteinkomsterna ersätts
med statliga bidrag. Men det innebär
samtidigt att staten erhåller ökade inkomster,
och dessa bör enligt min mening
tillföras företagareföreningarnas
verksamhet. Statens ränteinkomster på
föreningarnas direktlån kommer att öka
från 5,75 procent till 7,5 procent i nuvarande
ränteläge. Vidare erhåller staten
0,5 procent på utestående industrigarantilån.
Dessutom bortfaller i stort
sett statens utgifter för risktäckningsmedel
för föreningarnas direktlån, om
departementschefens förslag går igenom.
Den nettoinkomstökning som staten
härigenom skulle kunna tillgodoräkna
sig uppgår till omkring 1,5 miljon
kronor.

Enligt propositionen skulle föreningarna
få 5 miljoner av staten. För innevarande
budgetår får de ett anslag om
i runt tal 1,9 miljon kronor. Företagareföreningarnas
ränteinkomster var för
budgetåret 1966/67 3,1 miljoner. Det
framgår för övrigt av propositionen.
Tillsammans ger detta också inkomstposter
på omkring 5 miljoner kronor.
Någon förbättring blir det sålunda inte
om riksdagen bifaller propositionen.
Denna försiktiga attityd svarar inte mot
det stora behov som föreningarna har.

I reservation nr 4 föreslås en annan
konstruktion av administrationsbidraget
än den departementschefen vill ha.
Reservanterna anser att ett enhetligt
basbelopp om 200 000 kronor bör utgå
till varje förening. Dessutom förordas
att anslaget höjs till 6,5 miljoner kronor
och att de medel som kvarstår när

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

nämnda belopp om 200 000 kronor utgått
till föreningarna skall fördelas
mellan företagareföreningen i Norrbottens
län, Företagareföreningarnas förbund
och vissa andra centrala sammanslutningar
samt föreningar med särskilt
stort behov av medel.

I det sammanhanget vill jag nämna
att en nyligen företagen utredning om
Jämtlands läns företagareförenings
framtida verksamhet visade att denna
förening hade behov av rätt stort extra
bidrag, om den skulle kunna fylla de
funktioner som bedömdes vara absolut
erforderliga. Samma synpunkter kom
för övrigt fram i den statliga utredningen
av år 1963 angående befolkningsutveckling
och näringsliv i Jämtlands län.
Förhållandena torde vara likartade i
många andra orter. Därför är det väl ett
angeläget krav som reservanterna ställer.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationerna 3,
4 och 5.

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! För att göra vår nattövning
något mindre mörk skall jag lämna
filosofierna därhän och omedelbart
gå över till alt tala om reservationerna.

1 reservation 1 till punkt 2 tas upp
frågan om forskningen. Utskottet är
enigt om att det är angeläget med en
forskning kring de mindre företagens
problem, men utskottet anser att det vore
olyckligt att bryta ut den forskningen
ur samhällsforskningen i dess helhet
genom att bevilja ett särskilt anslag
åt just denna typ av forskning. Vi tror
inte att det ens skulle gynna forskningen
i fråga. Det är bättre att behandla
samhällsforskningen som en helhet.

Reservation 2 till punkt 3 gäller lastbilsföretagen.
Principen är ju den att
stödet genom företagareföreningarna
skall avse producerande företag. Om
man nu övergår till att även inrätta ett
stöd åt distributionsföretag, har man
vidgat verksamheten i en oviss omfattning.

Utvidgningen till lastbilsbranschen
innebär också att man ger sig in på
vanskligheter. 1963 års trafikbeslut om
liberalisering inom biltrafiken håller på
att stegvis verkställas. Två etapper har
genomförts, och i avvaktan på resultatet
av den andra etappen har den tredje
etappen tills vidare skjutits något på
framtiden. Detta ger ovissa förutsättningar
för lastbilsbranschen.

Utskottet har inte velat biträda förslaget
om att ta med lastbilsbranschen
bland de företag som kan få bidrag.

Reservation 3 vid punkt 4 i utlåtandet
berör frågan om beslutanderätten.
Företagareföreningarna är ju ekonomiska
föreningar som rent juridiskt
sett är låntagare i förhållande till staten.
Vid en förmedling av lånegaranti
däremot handlar föreningarna på statens
vägnar och fungerar då som en
form av statligt organ. Frågan uppkommer
då hur till exempel besvärsrätten
fungerar och hur de där befogenheterna
blir statligt reglerade. Med den garantigivning
som utredningen och motionärerna
har tänkt sig ändrar föreningarnas
verksamhet karaktär, och
det är risk att systemet stelnar. För de
nuvarande ekonomiska föreningarna är
det därför enligt utskottets mening
olämpligt att ikläda sig ett sådant ekonomiskt
ansvar som lånegarantierna
skulle medföra.

Reservanterna tar upp en tanke från
utredningen om ett visst risktagande
från föreningarnas sida. Hur skall då
den risken täckas? Den måste täckas
genom fondering och den fonderingen
måste komma från låntagarna, antingen
genom en årsavgift eller genom någon
sorts »omsättningsskatt» på lånen.

I båda fallen är det uteslutet att få
till stånd en fullständig täckning för
den samlade risken. Staten måste då
träda till för att täcka denna och man
kan alltså inte komma ifrån att föreningarna
på det sättet kommer att
handla på statens vägnar.

I reservation 4 till punkt 8 har reservanterna
tagit upp administrationsbi -

Nr 24

Torsdagen den 16 mai 1968 em.

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas
draget. Utredningen hade beräknat behovet
av administrationsbidrag till
150 000 kronor per förening. Departementschefen
har ökat summan till
200 000 kronor. Här finns en del motioner
som illustrerar värdet av att bidraget
görs så rörligt som möjligt för
att bättre tillgodose förhållandena i
Norrland, för att klara kostnaderna i
stockholmsföreningen osv. Utskottet delar
departementschefens syn på hur administrationsbidraget
skall fördelas.

Frågan om en idébank, som tas upp
i reservationen, är särskilt intressant.
Problem sådana som om idégivaren
skall ha förtur till företaget, om idégivarens
lämplighet som företagare och
liknande gör att utskottet inte kan biträda
reservanternas tankegång, eftersom
frågan om en idébank eller liknande
också kommer att behandlas i diskussionerna
kring det statliga utvecklingsbolaget.
Även reservanterna förordar
ju i reservationen en närmare utredning.
Någon speciell anslagsdestination
för en idébank finner utskottet av
detta skäl inte vara lämplig.

I reservation 5 till punkt 14 tas upp
summan av administrationsbidragen.
Propositionen går ut på en dryg dubblering
mot tidigare av administrationsbidraget.
I de motioner som har legat
till grund för reservationen och som
har refererats av herr Wikberg tas upp
frågan om staten nu kommer att tjäna
på det nya systemet. Det har nämnts
i motionen att staten skulle tjäna en
och en halv miljon kronor gentemot nuläget.
Det är nu att jämföra två icke
jämförbara storheter. Jag hade tänkt
illustrera detta med en kurva. Det visar
sig emellertid att det blir en ekvation
med fem variabler. Det hade alltså behövts
ett syftlinjenomogram, och vår
interna TV har inte tillräcklig skärpa
för att återge ett sådant. Variablerna är
beloppet, statens ränta, utestående industrigarantilån,
bortfall av risktäckningsmedel
och förlustprocent på utestående
medel.

Jag kan bara nämna ett par punkter

organisation och verksamhet
i nomogrammet. Motionärerna utgår i
sitt resonemang från ett högt ränteläge.
Vi har vid behandlingen tidigare av
statsutskottsärenden denna vecka diskuterat
ränteläget, och det har framförts
värdet av att räntan sänks. Som
en ny punkt i nomogrammet kan vi
därför tänka oss diskontot sänkt med
en halv procent. Statens vinst minskas
då med 900 000 kronor. Skulle diskontot
sänkas med ytterligare en halv procent,
vilket mycket väl kan inträffa,
förlorar staten i förhållande till nuläget
ytterligare en halv miljon.

Det resonemang som motionärerna
för är alltså inte allmängiltigt, och utskottet
kan inte biträda det.

I reservation 6 till punkt 17 tas frågan
om anslag på kapitalbudgeten upp.
I propositionen föreslås en höjning från
18 till 20 miljoner kronor av anslaget
till statens hantverks- och industrilånefond.
Motionärerna vill emellertid ha
ett anslag på 40 miljoner kronor, alltså
dubbelt så mycket.

En sammanställning av medelsberäkningen
för fonden utvisar att den 30
juni 1967 fanns en reservation på 2,1
miljoner kronor. Anslaget för 1967/68
var som nämnts 18 miljoner kronor.
Den 29 februari i år hade amorteringar
för 1967/68 från föreningar flutit in
med 1,3 miljon kronor. Det gör att
fonden f. n. uppgår till 21,4 miljoner
kronor, penningmässigt sett.

Den 30 oktober 1967 hade utdelats
15,25 miljoner och till den 29 mars 1968
ytterligare 1,5 miljon kronor. Det blir
en summa på 16,75 miljoner kronor,
och outnyttjat på fonden finns således
kvar 4,65 miljoner kronor.

Den 9 maj 1968 fanns ingen ansökan
inne. Den 1 juli 1968 uppgår alltså den
antagliga reservationen till —- som jag
nyss nämnde — 4,65 miljoner kronor.
Tillsammans med ett nytt anslag för
1968/69 på 20 miljoner kronor blir fonden
24,65 miljoner kronor.

Sett ur föreningarnas synpunkt har
man att räkna med dels fonden, dels
egna amorteringar, som beräknas kom -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

ma in med 39 miljoner kronor, och detta
blir tillsammans en utlåningsvolym
för 1968/69 på 63,65 miljoner kronor.
Om man jämför detta med den utlåning
som ägt rum under 1965/66 på 42,7
miljoner, under 1966/67 på 40,6 miljoner
och under första halvåret av innevarande
budgetår på 15 miljoner kronor,
vill det till en bergfast tro på vår
förmåga att åstadkomma goda konjunkturer
för att föreställa sig att den av
reservanterna föreslagna fonderingen
skulle erfordras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
ta kammarens tid i anspråk så
länge, ty min argumentation i huvudanförandet
har full täckning även efter
herr Wåågs yttrande.

Vad gäller forskningen är det riktigt
att vi menar att samhällsforskningen
skall ägna den här delen sin uppmärksamhet.
Jag tror emellertid att det kan
finnas risk för att det då kommer att
ta lång tid. Företagareföreningsutredningen
har påpekat svårigheterna att
finna erforderliga fakta i nuläget, inte
minst beroende på att vi har så många
småföretagare. Man har uttalat sig för
att det borde finnas anslag till forsknings-
och utredningsuppdrag. De remissinstanser
som yttrade sig över motioner
i denna fråga i fjol framhöll
samma sak. Jag tror att det vore ett rationellt
grepp att anslå den summa på
300 000 kronor under tre år, som förslagsvis
nämnts, för att snabbt söka
kartlägga detta område och genomföra
önskade utredningar.

Kommerskollegium säger att det finns
många utredningsobjekt som väntar.

Vad gäller lastbilstrafikbranschen vill
jag säga att, eftersom man nu konstaterar
att företagareföreningarnas verksamhet
är bra, det inte finns någon anledning
att begränsa den goda verksamheten
enbart till producerande fö -

retag. Det vore rimligt att utvidga företagareföreningarnas
goda verksamhet
även till närstående företag. Det finns
ju ett starkt samband mellan hantverksoch
småindustriföretagen och transportsektorn.
Jag tror att det finns goda skäl
till att verkligen pröva denna fråga.

Jag är tacksam för att herr Wååg
tycks vilja medverka till att vi får lägre
ränta här i landet. Under sådana förhållanden
kommer ju frågan i ett annat
läge. Det är dock ett faktum att enligt
vad vi nu vet och om vi baserar beräkningarna
på innevarande budgetår, synes
det som om staten nu skulle få lägre
kostnader för företagareföreningarnas
verksamhet än tidigare. Det strider
ju mot den satsning som vi alla är överens
om måste ske på utvecklingsarbetet
inom näringslivet.

Jag tycker att man här kan anlägga
en del av de synpunkter som från olika
håll framförts på investeringsbanken.
När vi alltså är beredda att göra ett utspel
för näringslivets utveckling, bör
detta utspel inte gälla bara de stora
företagen utan också den sektor som
representeras av mindre industri. Det
vore rimligt att man behandlade denna
sektor på samma sätt som när det gäller
de stora företagen genom att anslå
medel också till denna verksamhet.
Även om man nu kan se att det redan
finns kapital för utlåning, får vi väl
hoppas att konjunkturerna vänder så
att efterfrågan på lån blir större. Då är
det bra att ha denna ökade medelstilldelning.
Vi har här begärt en överföring
från det anslag som skulle gå till
Sveriges investeringsbank. Det är ju
inte säkert att pengarna där hinner användas
tidigare än på detta område.

Jag ser att inrikesministern gör oss
den äran här i kammaren. Jag vet inte
om jag skulle våga ställa frågan: Hur
är det tänkt med övergångsbestämmelserna?
Många företagareföreningar frågar
nu inför årsmötena, hur de skall
göra med styrelserna. Ingenting härom
är sagt i propositionen. Skall vi nu
välja styrelser i enlighet med riksda -

Nr 24

Torsdagen den 16 nxaj 1968 em.

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

gens beslut i dag, eller skall vi vänta Herr talmannen förklarade, att enligt

ett år? Hur kommer landstingen att få hans uppfattning flertalet rostat for ja -

direktiv i denna fråga? Kanske det är
förmätet att vid denna tidpunkt ställa
dessa frågor, men vi kan väl få svar
så småningom.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan,
varvid dock vissa punkter komme
att sammanföras.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten i.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nyman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa bada yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m.fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat,
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 34.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade lierr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m.fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja-—-68;

Nej — 52.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 4
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Nyman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-82;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

5—7.

Med avseende å punkten 8, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt: efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej—52.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

90 Nr 24 Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Ang. riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 9—
16.

Vidkommande punkten 17, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nyman m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ei vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 33.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 18.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
finge uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att konstitutionsutskottets
betänkande nr 20 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Jag ber att få lämna ett meddelande
angående vissa plena i fortsättningen.

Kvällsplenum blir erforderligt i morgon
fredag. Även på tisdag i nästa vecka
torde kvällsplenum få hållas. Däremot
kommer plenum nästa onsdag, dagen
före Kristi himmelsfärdsdag, att
avslutas omkring kl. 17.00 — i enlighet
med vad som sedan länge utlovats.

Det har tyvärr icke varit möjligt att
från utskotten erhålla tillräckligt klara
besked om bordläggning av ärenden i
fortsättningen för att med fullständig
visshet kunna säga om plenum måste
hållas fredagen den 24 dennes, men jag
ser mig nödsakad att alltjämt räkna
med arbetsplenum då.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 225, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser bidrag
till anordnande av barnstugor.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 109 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

Torsdagen den 16 maj 1968 em.

Nr 24

rad lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
m. m.;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i brottsbalken m. m.;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon,
m. m.; samt

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj ris regeringsrätt.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt valutareglering;
samt

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr
575) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskreditföreningar, m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968