Nr 24 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24 FÖRSTA KAMMAREN 1963

20—22 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 maj Sid.

Svar på interpellation av herr Dahl om ökad användning av hamnen
i Uddevalla för skeppning av spannmål.................. 5

Svar på fråga av herr Eskilsson ang. riktlinjerna för domänverkets

markförvärv .............................................. 9

Ökad utbildning av läkare .................................... 11

Riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret 12

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen.............................. 24

Vissa organisationsändringar inom överståthållarämbetets skatteavdelning
.................................................. 28

Ny huvudorganisation för statens järnvägar.................... 32

Riksbankens sedelutgivning, m. m............................. 34

Procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension
...................................................... 42

Vissa ändringar i 1954 års oljeskyddskonvention ................ 57

Tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall.............. 58

Om utarbetande av ett miljöpolitiskt handlingsprogram, m. m..... 63

Om förbättring av personalvården och de psykohygieniska betingelserna
inom arbetslivet ................ 66

Onsdagen den 22 maj

Förenkling av traktamentsbeskattningen........................ 73

Förslag till namnlag m. m..................................... 77

Ändring i lagen om avbrytande av havandeskap ................ 91

Skriftlig form för anmälan om utträde ur svenska kyrkan ...... 116

Upplåtande av kyrkorum i vissa fall .......................... 118

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m............... 121

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 21 maj

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. ökad utbildning av läkare .. 11

— nr 113, ang. vissa anslagsfrågor m. m. rörande det militära

försvaret ................................................ 12

■— nr 114, ang. medelsbehoven under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
m. m............................................... 24

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 24

Nr 24

Innehål]

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 115, ang. anslag till bidrag till folkpensioner
m. m., ersättning till postverket för pensionsutbetalningar
samt bidrag till sjukförsäkringen ........................ 24

— nr 116, om anslag till forskning rörande unga kvinnors aso cialitet

.................................................. 24

— nr 117, om anslag till S:t Lukasstiftelsen.................... 24

— nr 118, om anslag till anskaffande av inventarier till allmänna

samlingslokaler .......................................... 27

— nr 119, ang. vissa organisationsändringar inom överståthållar ämbetets

skatteavdelning, m. m............................. 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. vissa organisationsändringar
inom överståthållarämbetets skatteavdelning, m. m. 31
Statsutskottets utlåtande nr 120, ang. anslag till överståthållarämbetet
.................................................... 31

— nr 121, ang. ny huvudorganisation för statens järnvägar m. m. 32

—- nr 122, ang. reseersättning åt församlingspräster m. in....... 33

— nr 123, ang. vissa ändringar i statliga avlönings- och pensions författningar

m. m....................................... 33

— nr 124, ang. granskning av statsverket m. m................. 33

Bankoutskottets utlåtande nr 19, ang. särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m..................... 34

— nr 22, ang. Inkomster av statens kapitalfonder: Riksbanksfon den

...................................................... 42

— nr 24, ang. ändrad lydelse av 28 § lagen om sparbanker, m. m. 42
Andra lagutskottets utlåtande nr 57, ang. procentsatsen för uttag av

avgift under åren 1965—1969 till försäkringen för tilläggspension
.................................................... 42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. godkännande av vissa
ändringar i 1954 års internationella konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening genom olja m. m............... 57

—- nr 29, om ändring i lagen angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord

under tomträtt, m. m....... 58

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31, om utarbetande av
ett miljöpolitiskt handlingsprogram, m. m................... 63

— nr 32, om utredning rörande arbetstid och fritid ............ 66

— nr 33, om en inventering av förekomsten av ödegårdar, läm pade

som fritidshem, angående behovet av fritidslokaler inom
tätorterna och angående underhållet av vissa enskilda utfartsvägar
.................................................... 66

— nr 34, om förbättring av personalvården och de psykohygie niska

betingelserna inom arbetslivet samt om förbättring av
personalvården inom den statliga verksamheten ............ 66

Onsdagen den 22 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m......................................... 73

— nr 47, om ändring i förordningen angående stämpelavgiften . . 77

Första lagutskottets utlåtande nr 29, ang. ändring i lagen om domkapitel
.................................................. 77

— nr 30, ang. ändrad lydelse av 42 § lagen om prästval.......... 77

— nr 31, ang. förslag till namnlag m. m....................... 77

— nr 32, ang. ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen om avbrytande

av havandeskap .......................................... 91

•— nr 33, ang. ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen...... 116

—- nr 34, ang. upplåtande av kyrkorum i vissa fall.............. 118

— nr 35, ang. ändring i förordningen om explosiva varor...... 121

Måndagen den 20 maj 1963

Nr 24

Måndagen den 20 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 226, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående ersättning
till ledamot av allmänt kyrkomöte.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 253, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om samarbete
med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av
straff m. m.;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om allmänt
kriminalregister m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 april 1948 (nr
218) om sambruksföreningar, m. m.;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,
m. m.; och

nr 258, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
169, med förslag till lag angående änd -

ring i lagen den 20 december 1957 (nr
684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden,
in. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 780.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 112—124, bevillningsutskottets
betänkande nr 42, bankoutskottets
utlåtanden nr 19, 22 och 24,
andra lagutskottets utlåtande nr 57,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 28 och
29 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 31—34.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
bevillningsutskottets betänkande nr 42
skulle uppföras näst efter statsutskottets
utlåtande nr 119.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § lagen den 25
oktober 1957 (nr 577) om prästval;

Nr 24

Måndagen den 20 maj 1963

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till
namnlag m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 32, i anledning av dels Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§
lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 33, i anledning av dels Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680),
dels i ämnet väckt motion, dels ock
väckta motioner om skriftlig form för
anmälan om utträde ur svenska kyrkan;

nr 34, i anledning av dels Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag
om upplåtande av kyrkorum i vissa fall,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 35, i anledning av dels Kungl.

Maj ds proposition med förslag till för -

ordning angående ändring i förordningen
den 10 juni 1949 (nr 341) om
explosiva varor, dels ock i ämnet väckt
motion; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående statligt stöd
till jordbrukets rationalisering, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m. genom försäljning
till Oxelösunds stad.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem

Fritz af Petersens

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Tisdagen den 21 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr Pettersson, Harald, anmälde, att
han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fackrepresentationen
i skolstyrelserna jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 260, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om allmänt
kriminalregister m. m., såvitt propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 275, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till grunder för
krigssjukvårdsutbildning av läkare och
lag om ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag);

nr 276, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1), m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 277; i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behörighet
att utöva tandläkaryrket m. m.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 278, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av lagen om vapenfria
värnpliktiga samt om behandlingen
av samvetsömma värnpliktiga; ävensom

nr 279, i anledning av väckta motioner
om makes samtycke till utträde ur
den allmänna tilläggspensionsförsäkringen.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Om ökad användning av hamnen i Uddevalla
för skeppning av spannmål

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Dahls interpellation om ökad användning
av hamnen i Uddevalla för skeppning
av spannmål, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare herr Dahl har frågat mig om
jag inte anser det vara ett samhällsekonomiskt
intresse, att skeppning av spannmål
sker, där de lägre fraktkostnaderna
uttas, och om jag ämnar vidta åtgärder
för Uddevallas inplacering i prisortssystemet
för spannmål.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Det svenska regleringssystemet för
brödsäd bygger på ett gränsskydd i form
av införselavgifter utan kvantitativ importreglering,
vilket i princip innebär
ett fritt va,! för kvarnindustrien att använda
inhemsk eller importerad råvara.
Prissättningen på den inhemska brödsäden
måste därför vara sådan att kvarnarna
får ett ekonomiskt intresse att använda
svensk brödsäd i stället för utländsk.

De svenska odlarna garanteras ett visst
inlösenpris per den 1 april. Detta pris
gäller vid leverans till s. k. prisorter,
vanligtvis kvarnplatser vid kusten. Vid
leverans till andra orter än prisorter

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Om ökad användning av hamnen i Uddevalla för skeppning av spannmål

sker visst avdrag från garantipriset. Avdraget
motsvarar i princip kostnaderna
för frakten av spannmålen från den ort
där den försålts till kvarnorten. Priset
på brödsäd i t. ex. Vänersborg och Trollhättan
grundas således på prisortspriset
i Göteborg med fullt fraktavdrag. Detsamma
bör rimligtvis också gälla för det
pris som betalas i Uddevalla.

Om det exempelvis inom storkvarnens
i Göteborg naturliga tillförselområde
finns en prisort, där priset är detsamma
som i Göteborg, ökas brödsädspriset med
transportkostnaden och kvarnen kan
därigenom finna det fördelaktigare att
köpa importvara. För att möta konkurrensen
från den utländska brödsäden
kan det under sådana förhållanden bli
nödvändigt att för all svensk brödsäd
sätta ett lägre pris än det som kan fastställas
om endast kvarnplatserna är prisorter.

Prisortssystemet i dess nuvarande utformning
har fastställts av 1961 års riksdag,
som uttalat att systemet bör bibehållas
oförändrat under återstoden av
den nu gällande avtalsperioden men att,
därest särskilda skäl skulle tala härför,
hinder inte skulle möta att uppta utformningen
till prövning under sagda period.
Några sådana skäl anser jag inte föreligga
för närvarande. En omprövning av
Uddevalla-fallet skulle för övrigt knappast
kunna göras utan att samtidigt ett
flertal andra problem, som fått sin lösning
genom 1961 års beslut, måste tas
upp till behandling. En sådan prövning
torde med stor sannolikhet snarare resultera
i en prissänkning i t. ex. Falkenberg
och Halmstad, som numera inte är
kvarnorter.

Därmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för det svar, han
har lämnat på min interpellation. Anledningen
till denna interpellation är det
faktum, att Uddevalla har en hamn med
mycket fördelaktigt läge med hänsyn till

stora delar av den bördiga Västgötaslätten,
Älvsborgs län, Dalsland och Bohuslän
och alltså kan sägas vara den naturliga
export- och importhamnen för dessa
jordbruksregioner. Hamnen är också utrustad
med moderna siloanläggningar för
spannmål och förstklassiga lossningsoch
lastningsanordningar. Inte heller besväras
den av svårare ishinder och utnyttjades
t. ex. under den svåra vintern,
vi nu har haft, för spannmål, som isen
hade hindrat att transporteras över Skåne-hamnarna.
Spannmål har således transporterats
till Uddevalla ända nerifrån
Skåne. Uddevalla hamn utnyttjas också
avsevärt mer än övriga hamnar på västkusten
vad angår spannmålshanteringen,
vilket tydligt framgår av den senast tillgängliga
statistiken för 1961, då Trelleborg
hade en sammanlagd import och export
av spannmål på i runt tal 10 000 ton,
Landskrona 14 000, Halmstad 2 000, Falkenberg
8 000, Göteborg 34 000 och Uddevalla
54 000.

Med utgångspunkt från dessa fakta anser
jag att det inte finns något skäl till
att Uddevalla skall vara mer eller mindre
diskriminerad som hamn, när det gäller
spannmålsexporten och att den till
gagn för jordbruket och för vårt land i
övrigt bör få fungera som likaberättigad
och fullgod exporthamn. Jag kan således
med hänsyn till vad jag nu har sagt inte
vara helt nöjd med förklaringarna och
synpunkterna i det svar, som jordbruksministern
har lämnat i interpellationen,
även om jag självfallet förstår hans situation
och även hans argumentation.

Jordbruksministerns redogörelse för
det svenska regleringssystemet för brödsäd
och att detta syftar till, att kvarnarna
skulle ha ett ekonomiskt intresse av
att använda svensk spannmål i stället för
utländsk, är jag fullt införstådd med, men
detta gäller ju hela vårt land och berör
väl inte speciellt prisorterna. Jordbruksministern
säger i svaret: »De svenska
odlarna garanteras ett visst inlösenpris
per den 1 april. Detta pris gäller vid leverans
till s. k. prisorter, vanligtvis
kvarnplatser vid kusten.» Men det kan
ju påpekas, att det finns orter, som åtnjuter
fördelen av att fungera som pris -

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Om ökad användning av hamnen i Uddevalla för skeppning av spannmål

orter utan prisortsavdrag och utan att
fördenskull vara kvarnorter. Jag citerar
vidare: »Vid leverans till andra orter än
prisorter sker visst avdrag från garantipriset.
Avdraget motsvarar i princip
kostnaderna för frakten av spannmålen
från den ort, där den försålts, till kvarnorten.
Priset på brödsäd i t. ex. Vänersborg
och Trollhättan grundas således på
prisortspriset i Göteborg med fullt fraktavdrag.
Detsamma bör rimligtvis också
gälla för det pris som betalas i Uddevalla.
»

Det må vara på det sättet, att Göteborg
liksom blir centrum för regionen
och att Vänersborg, Uddevalla och Trollhättan
får ett fast pris satt med hänsyn
till göteborgspriset, men man kan då
fråga sig, varför en sådan stad som t. ex.
Lidköping, som för närvarande har ett
prisortsavdrag på en krona per 100 kg
— man får väl anta, att fraktbidrag även
där utgår från Svensk Spannmålshandel
— inte också är hänvisad till Göteborg
utan får reda sig själv. Båtfrakten
från Lidköping till Göteborg är för närvarande
11,52 kronor per ton och järnvägsfrakten
19,50 kronor per ton. Om
man tar hänsyn till, att Vänern är stängd
under viss del av säsongen, då man måste
använda järnväg och lastbil, får man
räkna med en genomsnittsfrakt på 1,40
kronor per 100 kg. Det kan nämnas, att
frakten från Lidköping till Hamburg
är 8 kronor dyrare per ton än från
Uddevalla till Hamburg. Därtill kommer
att Lidköping är stängt för sjöfart cirka
tre månader under själva spannmålssäsongen.
Vänersborg har av jordbruksnämnden
fått ett fastställt prisortsavdrag
på en krona per 100 kg., men genomsnittsfrakten
på båt och järnväg är
1,15 kronor per 100 kg. Förhållandena
i Trollhättan kan knappast beröras av
detta, då staden inte åtnjuter jordbruksnämndens
stöd i vad det gäller prisortsavdrag.

Det är inte här direkt fråga om att
få Uddevalla fastställd som prisort utan
prisortsavdrag utan som exporthamn i
likhet med Halmstad och Falkenberg
med prisortsavdrag av 2,50 kronor per
ton. Att detta är rimligt och rättvist an -

ser jag till fullo bevisat genom den lilla
uträkning, som jag här skall lämna.

Det finns ett företag, som skeppar över
Uddevalla och som inköpt cirka 20 000
ton brödspannmål under tiden 1/7 1955
—31/12 1962. Av den kvantiteten har
15 000 ton försålts på export och skeppats
över Uddevalla hamn. Resterande
5 000 ton har gått till kvarnarna och
Svensk Spannmålshandel. Frakten mellan
Uddevalla och Hamburg är densamma
som mellan Göteborg och Hamburg,
nämligen 17 kronor per ton. Sjöfrakten
mellan Uddevalla och Göteborg är för
närvarande 6 kronor per ton spannmål.
Om man beräknar, att firman i fråga har
försålt ungefär 25 procent inom landet
under denna tidsperiod, reducerat med
prisortsavdrag om 6 kronor per ton,
och att resterande 75 procent har gått
på export, kan jag inte inse annat än,
att man bör gå in för ett prisortsavdrag
på 2,50 per ton. Med all respekt för jordbruksregleringen
kan jag inte heller anse,
att det är riktigt, att den naturliga
förutsättning, som Uddevalla hamn har
som exporthamn, skall elimineras genom
jordbruksregleringen.

Jordbruksministern befarar, att, om
Uddevalla skulle bli prisort skulle följden
med hänsyn till prisorten Göteborg
lätt kunna bli den, att kvarnarna köpte
utländsk spannmål i stället för svensk.
Om så befaras bli fallet med Uddevalla,
så skulle väl samma gälla även i andra
liknande sammanhang, men det tycks
inte vara så. Jag tror för min del inte,
att det i varje fall är någon större fara.
Om Uddevalla skulle få fungera som exporthamn
med prisortsavdrag på 2,50 per
ton, kan detta näppeligen inverka på
priset på svensk spannmål. Man frågar
sig, om det är något speciellt med Uddevalla,
då ju systemet med exporthamnar
tillämpas i andra delar av landet.

I motsats till jordbruksministern anser
jag, att starka skäl talar för att ta
upp denna fråga till prövning. I 1961
års jordbruksöverenskommelser förutsattes,
att man skulle kunna ta upp
dessa frågor även under avtalsperioden,
om det fanns synnerliga skäl härför. Jag
anser för min del, att sådana skäl före -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Om ökad användning av hamnen i Uddevalla för skeppning av spannmål

ligger och att spannmålsexporten över
Uddevalla således bör gynnas med ett
prisortsavdrag på 2,50 per ton. Det vore
en rättvis och för jordbruket gagnelig
sak. Jag hoppas innerligt, att jordbruksministern
skall visa förståelse för denna
synpunkt. Även om den i viss mån är
lokalpatriotiskt betonad, är den i alla
fall en sak, som rör både svenska jordbruket
i Västsverige och landet i övrigt.
Jag tror, det skulle vara till gagn, om
man på högre ort hade litet förståelse
för detta och inte envist höll fast vid
det, som är beslutat. Även om besluten
grundar sig på överväganden, synpunkter
och överenskommelser, som man bör
respektera, är ingenting så fullkomligt,
att man inte genom praktisk erfarenhet
kan få andra synpunkter på det hela.
Den erfarenheten tycker jag, att fallet
Uddevalla ger oss. Jag anser sålunda, att
rättvisan fordrar, att Uddevalla får bli
en exporthamn med prisortsavdrag på
2,50 kronor per ton spannmål.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har all respekt för
de djupa insikter som interpellanten
tycks ha i hela detta regleringssystem,
som sannerligen inte tillhör det lättaste
att komma underfund med.

Nu förhåller det sig emellertid så, att
Uddevalla inte har någon storkvarn, och
därför kan man inte för Uddevallas del
tillämpa samma priser som gäller för en
prisort. Talaren antydde i slutet på sitt
anförande nagot som vi var överens om
nämligen att de som är intresserade av
hamnen i Uddevalla kan ha andra synpunkter
än de som legat till grund för
utformningen av prisortssystemet.

Herr Dahl påpekade att det finns ett
par andra hamnstäder där man tillämpar
samma system som om de varit prisorter.
Detta hör samman med att kvarnarna
i dessa städer numera har lagts
ned. Skulle man ta upp frågan till omprövning,
föreställer jag mig att det skulle
leda till förändringar i Halmstad och
Falkenberg, eftersom dessa orter numera
kan anses felaktigt inplacerade i systemet.
Man bör alltså inte flytta över Uddevalla
till denna kategori.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag borde väl egentligen
inte lägga mig i denna debatt, men det
förhåller sig så, att jag i likhet med en
del av mina kamrater har varit engagerad
i dessa frågor vid en del tillfällen
tidigare.

Jordbruksministern säger att man
skall ha prisorter utan prisortsavdrag
där man har dessa kvarnar, men i det
senaste anförandet menar han att det ändå
inte är riktigt på det sättet när det
gäller den nuvarande koncentrationen
av kvarnarna.

Jag förstår mycket väl att man bör
främja allt köp av inhemska varor; det
är riktigt att så sker. Men jag vill också
säga att den brännande punkten här är
att inte göra orätt mot jordbrukarna,
producenterna, inom de län där det inte
finns prisorter eller prisorter med prisortsavdrag.
Vi bär ju dels prisorter utan
prisortsavdrag och dels prisorter med
prisortsavdrag av varierande storlek.

När det gäller andra jordbruksvaror
brukar vi inte tillämpa detta system, och
det är ett system som jag tycker att det
ingalunda är lämpligt att ha kvar. Det är
inte rätt att odlarna inom vissa distrikt,
som kanske har större utgifter för fraktkostnaderna
för sina förnödenheter, också
skall få ett sämre pris för sina produkter.
Från mitt håll har motionerats
om prisorter utan prisortsavdrag i varje
brödspannmålsproducerande län, vilket
vi anser vara i högsta grad rättvist. Men
jag vill också säga till herr Dahl, som nu
har vaknat till på den här punkten, att
han minsann tidigare har varit med och
röstat emot våra förslag. Jag tycker att
detta är synnerligen inkonsekvent, om
jag får säga min mening.

Nu skall jag inglunda gråta över en
syndare som sig bättrar och börjar förstå
sig på det här invecklade systemet.
Jag hoppas att när frågan någon gång
senare kommer upp igen ytterligare några
skall ha hunnit sätta sig in i den och
vilja gå med på en bättre tingens ordning.
Detta är en viktig fråga, men det
är klart att den inte går att lösa omedelbart.
Emellertid sysslar 1960 års jordbruksutredning
med alla dessa frågor,

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. riktlinjerna för domänverkets markförvärv

och när detta kommer upp på nytt hoppas
jag att man i samband med lösningen
kan klargöra i första hand möjligheterna
till inköp av våra inhemska varor
men även rättvisan länen emellan.

Herr DAHL (s):

Beträffande herr Jonassons replik och
mitt ståndpunktstagande till den motion,
han nämnde, vill jag säga, att denna motion
ju var väsentligt annorlunda. Såvitt
jag kommer ihåg, gick den ut på, att det
skulle bli prisorter i varje län i hela landet.
För min del ansåg jag mig emellertid
inte ha anledning att stödja denna motion.
När det däremot är till uppenbar
fördel för jordbruket, om eu stor del av
exporten går över Uddevallahamnen, anser
jag detta vara oundgängligen nödvändigt.

Jag vet också, att om man fortsätter
att tillämpa systemet med prisortsavdragen,
även sedan kvarnarna på vissa orter
är nedlagda, så som skett exempelvis i
Kalmar, så förhåller det sig val på det
sättet, att det helt enkelt är nödvändigt
att fortsätta med denna politik en tid
framåt på grund av att man investerat så
pass mycket i anläggningar på de gamla
kvarnorterna. Jag tror också, att om man
får den översyn över hela detta område,
som jordbruksministern talade om, så
måste man anpassa ändringarna till den
utveckling, som ägt rum på kvarnindustriens
område och som påpekats av herr
Jonasson.

Men även om det skulle bli vissa konsekvenser
av vidtagna ändringar, anser
jag det inte vara ur vägen, att man vidtar
en förändring i något som innebär
en uppenbar orättvisa mot en hamn med
så pass stor export och import av spannmål
som Uddevalla kan uppvisa, i synnerhet
som det otvivelaktigt är till gagn
för jordbruket över huvud taget, att prisortssystemet
införes även i Uddevalla.
Man bör således inte tveka att vidtaga
dessa åtgärder som är praktiska och åvägabringar
rättvisa.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Dahl att vi aldrig motionerat om att få

prisorter i varje län, utan vi har motionerat
om att få prisorter i varje spannmålsproducerande
län, och det är en viss
skillnad. Skillnaden mellan herr Dahl
och mig är att herr Dahl ser helt egoistiskt
bara på sitt län, medan vi vill ha
en rättvisa för hela landet. Jag vill emellertid
konstatera att vi här är överens
om att en översyn bör ske så att vi får
ett rättvisare system på detta område.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få notera
den glädjande idealitet, som herr Jonasson
visade prov på, när han sade, att
jag var egoist, när jag enbart talade om
Uddevallahamnen. Själv ansåg han, att
han visade prov på oegennytta, när han
framförde jordbrukarnas krav på, att
det skulle vara prisorter litet här och
var i vårt land.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. riktlinjerna för domänverkets
markförvärv

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Eskilsson till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande fråga: »Vill
herr statsrådet i anledning av ett aktuellt
fall, där lantbruksnämndens och
lantbruksstyrelsens yttranden frångåtts,
redogöra för de riktlinjer regeringen
tillämpar vid avgörande av ärenden rörande
domänverkets markförvärv?»

Ordet gavs ånyo till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
även denna fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Eskilsson har frågat
mig, om jag i anledning av ett aktuellt
fall, där lantbruksnämndens och
lantbruksstyrelsens yttrande frångåtts,
vill redogöra för de riktlinjer regeringen
tillämpar vid avgörande av ärenden
rörande domänverkets markförvärv.

It Första kammarens protokoll 1963. Nr 24

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riktlinjerna för domänverkets markförvärv

I anledning av herr Eskilssons fråga
vill jag framhålla att enligt av riksdagen
fastställda riktlinjer skall medel,
som inflyter till domänverkets markfond,
användas till inköp av skogsmark. Med
hänsyn härtill är utgångspunkten vid
prövningen av framställningar från domänstyrelsen
om markförvärv, att förvärv
skall medges såvida icke andra skäl
som talar mot inköp väger tyngre. Det
viktigaste av de skäl, som kan tala mot
förvärv, är att fastigheten i fråga erfordras
för yttre rationalisering av jordoch
skogsbruksfastigheter. Till följd härav
inhämtas regelmässigt yttrande från
vederbörande lantbruksnämnd och i vissa
fall från lantbruksstyrelsen.

Förvärven avser numera huvudsakligen
fastigheter, som förbättrar arronderingen
av domänverkets tidigare innehav,
samt fastigheter med så stora arealer
skogsmark att de lämpar sig för storskogsbruk.
I avfolkningsområden förvärvas
också vissa mindre objekt. Det medgivande
till förvärv, som torde åsyftas i
frågan, innebär ingen avvikelse från tidigare
tillämpade principer.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Eskilssons fråga.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet för det svar
jag har fått på min fråga.

Som jag angav i min fråga, har jag
framställt den med anledning av ett aktuellt
fall i mitt hemlän. Med hänsyn till
de regler som gäller för riksdagens
granskning av regeringens beslut i ett
särskilt ärende skall jag avstå från att
närmare beröra detta fall, vilket emellertid
väckt stor uppmärksamhet i bygden,
eftersom regeringen i sitt beslut
frångick både lantbruksnämndens och
laritbruksstyrelsens förslag. Jag skall i
stället försöka anföra några mera principiella
synpunkter på domänverkets
markförvärv och de riktlinjer för dessa
som jag efterlyste i min fråga.

Domänverkets inköpspolitik följes med
stor uppmärksamhet och ganska stor
oro ute i landet. Det är ingen tvekan

om att aktiviteten ökat under senare
år, och detta är särskilt fallet i landets
södra delar. Inköpsverksamheten avser
inte bara skogsgårdar — som herr statsrådet
anför — utan även fastigheter med
stora åkerarealer. De s. k. herrgårdsköpen
har ökat i antal, och tack vare
gällande finansieringsregler har domänverket
en förmånsställning i jämförelse
med andra köpare. Det är en uppenbar
strävan från verkets sida att genom inköp
av vissa större objekt i en bygd
bilda en kärna, kring vilken man sedan
kan koncentrera ytterligare förvärv.

Det finns många bygder i vårt land,
där en sådan insats från domänverkets
sida kan vara naturlig, som också herr
statsrådet anför. Det gäller framför allt
avfolkningsbygder, där utbudet av fastigheter
är stort och där en statlig insats
utöver vad det enskilda näringslivet
förmår göra kan behövas. Men det ställer
sig annorlunda när det är fråga om
förvärv av mera centralt belägna fastigheter,
som äger förutsättning att bestå
i framtiden som självständiga företag.
Allra helst när ett sådant förvärv kan
betraktas som en spelöppning för att
även lägga kringliggande fastigheter under
domänverkets ägo, betraktas det med
stor oro inom berörda bygder. Genom
sådana koncentrerade inköp av självständiga
brukningsenheter i enskild ägo medför
domänverkets insats sannerligen
ingen stimulans av näringslivet i bygden.

Med tanke på dessa förhållanden borde
det enligt mitt förmenande, herr
talman, vara anledning för jordbruksministern
att fästa stort avseende vid de
yttranden, som avges av länsmyndigheterna
i samband med förvärvsärenden.
Inom lantbruksnämnderna har man ju
god kännedom om de lokala förhållandena.
Där har man som herr statsrådet
anför bl. a. till uppgift att leda rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket
och där kan man bedöma de konsekvenser
i olika avseenden, som ett markförvärv
kan få. Det är därför med beklagande
som jag konstaterar, att jordbruksministern
i det aktuella fallet icke synes
ha beaktat dessa omständigheter.

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När det gäller köpeskillingar
av det slag som här åsyftas på en
och en halv eller två miljoner kronor,
tror jag man kan säga att det är fråga
om sådana brukningsenheter som ligger
utanför vad man har att beakta när det
gäller markförvärv och de åtgärder som
samhället i allmänhet vidtar för att hjälpa
vissa kategorier av jordbrukare. Här
är det en typ av jordbruksfastigheter
som domänverket bör kunna förvärva,
utan att vi har att resa några invändningar
däremot. Det gäller således en egendom
med en mycket stor skogsareal och
vars åkerjord utgör endast en mindre
del. Jag kan inte se annat än att när riksdagen
har gett domänverket möjligheter
att förvärva skog och mark, bör vi inte
lägga oss i detta när domänverket handlar
precis i överensstämmelse med de
regler, som riksdagen har fastställt.

Visst kan man säga, att domänverket
kanske tillämpar andra principer än vad
vissa andra köpare kan göra när de räknar
fram köpeskillingen, men den frågan
har diskuterats i riksdagen, och riksdagen
har inte funnit anledning att göra
invändningar eller ändringar på den
punkten. Därför finner jag, att den enda
begränsning, som riksdagen egentligen
kan räkna med i sådana fall som här
åsyftas, är att pengarna inte räcker. Fonden
är begränsad, och även om domänverket
ville bli aldrig så aktivt på detta
område, kan det aldrig utgöra något väsentligt
hot mot det enskilda jordbruket
i landet, eftersom pengarna inte förslår
långt, om vi skall jämföra med det totala
värdet av den svenska skogen och
åkern. Även om domänverket skulle utnyttja
sina totala resurser för att förvärva
mark, blir det således bara mycket
små förändringar, som här kan ske. Jag
tycker därför, att den oro som herr
Eskilsson tycks känna, är tämligen obefogad
i det här fallet.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag medger, att de arealer
skogsmark, som domänverket äger i
södra Sverige, för närvarande inte är så

Ang. ökad utbildning av läkare
omfattande. Av uppgifter, som vi fick
i samband med en konferens här i riksdagen
i höstas, framgick att domänverket
äger 5,6 procent av hela skogsmarksarealen
där, men det framgick också av
denna sammanställning, att under de senaste
fem åren hade skogsmarksinköpen
uppgått till 0,36 procent av den sammanlagda
skogsmarksarealen. Det är visserligen
inget imponerande procenttal,
men om man beaktar att inköpen har
ökat under senare år och om man tar
hänsyn till vad detta kan medföra för resultat
under eu längre tidsperiod, finns
det anledning att uppmärksamma tendensen.

Herr statsrådet gick sedan in på det aktuella
fallet. Kanske jag kan få komplettera
upplysningen om den aktuella gården
med uppgiften, att mellan en fjärdedel
och en femtedel av arealen består
av åkerjord. Gården har en total areal
av 716 hektar, varav 147 hektar åker och
kan ingalunda betraktas som en typisk
skogsfastighet. Tvärtom betecknades den
av remissinstanserna, lantbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen, som en typisk familjeegendom,
som med fördel borde bevaras
i en enskild ägares hand.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 43
och 47, första lagutskottets utlåtanden
nr 29—35 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 15 och 16.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts;
proposition angående ökad utbildning
av läkare.

Punkten 1

Ang. ökad utbildning av läkare

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen
i proposition nr 142 förordade förslag
och riktlinjer för utbyggande av läkar -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

utbildningen vid medicinska fakulteten
i Lund;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen förordat godkänna
avtal med Malmö stad angående Malmö
allmänna sjukhus.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Axel Johannes Andersson,
Edström, Källqvist, Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå och
Kållstad.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 112 behandlar propositionen nr 142,
i vilken föreslås åtgärder för en ökad läkarutbildning.
Den förstärkning av utbildningen
det här gäller måste man väl
betrakta som en nödfallsåtgärd i ett ytterst
besvärligt läge. Givetvis är åtgärden
nödvändig, men också helt otillräcklig.
En planering på lång sikt då det
gäller läkarutbildningen måste ta till helt
andra utbildningsmöjligheter. Närmast
måste det kanske bli fråga om en ny medicinsk
fakultet, men var den skall kunna
läggas kan vi för närvarande inte yttra
oss om. Förslag i den riktningen framfördes
redan i januari i en folkpartimotion.
Så småningom under våren kom propositionen
om den läkarutbildning det nu
gäller, som jag alltså ville beteckna såsom
en nödfallsåtgärd. Vi hade inom
andra avdelningen önskat att man i samband
med behandlingen av propositionen
även tagit upp den motion, vi avlämnade
tidigt i januari. Vi ansåg att det
skulle varit värdefullt att på en gång få
diskutera de åtgärder som föreslås i propositionen
och de åtgärder vi föreslog i
motionen, som ju siktat betydligt längre.
Så har emellertid, herr talman, inte skett.
I detta läge är jag förhindrad att göra något
yrkande, men jag beklagar, att motionen
inte behandlats i samband med
propositionen.

Häri instämde herr Edström (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman ! Som framgår av detta utlåtande
grundar det sig på Kungl. Maj:ts
proposition om utvidgning av läkarutbildningen
vid två bestämda utbildningsanstalter.
Det gäller dels Malmö och
Lund, dels Stockholm. Vad herr Källqvist
nu talade om kan alltså rimligtvis
inte komma upp i detta sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! När man diskuterar nödfallsåtgärderna
vore det väl ändå angeläget
att sätta in dem i ett större sammanhang
för att bättre kunna bedöma de
förslag som skulle kunna komma fram.
Det gäller omfattningen av de långsiktiga
åtgärderna, det kan också gälla lokaliseringen
och även tidsfrågan, som i
detta fall är synnerligen viktig.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill endast erinra om
att de som står för det särskilda yttrandet
icke har gjort någon invändning mot
de punkter som det här gäller.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevar ande punkt
hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
under budgetåret 1963/64 jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen
av det militära försvaret

I propositionen nr 108 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 15 mars 1963, fö -

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

reslagit riksdagen att godkänna av de- Utskottet hade i den nu ifrågavarande
partementschefen i förenämnda stats- punkten på anförda skäl hemställt,
rådsprotokoll angivna riktlinjer för det a) att motionen I: 705 icke måtte av

militära försvarets inriktning under budgetåren
1963/67 m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likaiydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson in. fl. (1:690) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hamrin i Jönköping (11:844),

dels två likaiydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (I: 704) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tnresson m. fl. (11:861),

dels två likaiydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lager (I: 706) och den andra inom andra
kammaren av herr Hagberg m. fl.
(II: 849),

dels en inom första kammaren av herr
lsacson väckt motion (1:705),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (II: 226).

I motionerna 1:704 och 11:861 hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 108
måtte på sätt i motionerna angivits uttala
sin anslutning till den målsättning
för krigsmakten, som låge till grund för
1962 års försvarsöverenskommelse.

I motionerna I: 706 och II: 849 hade
anhållits, att riksdagen i anledning av
proposition nr 108 i skrivelse till Kungl.
.Mai:i måtte begära en allsidig utredning
om den svenska försvarspolitikens
uppgifter och målsättningar, om garantier
för den svenska neutraliteten kunde
erhållas och möjliggöra en minskningav
militärutgifterna och en ökning av
vårt lands säkerhet, om betingelser och
förutsättningar att utveckla hela folkets
försvarskraft i det s. k. fria kriget under
en eventuell ockupation samt om rationaliseringar
och besparingar i syfte
att nedbringa de betungande militärutgifterna.

riksdagen bifallas;

b) att motionen II: 226 icke måtte av
riksdagen bifallas;

c) att motionerna 1: 690 och 11: 844
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

d) att motionerna I: 706 och II: 849
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

e) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionerna I: 704 och II: 861, godkänna
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 15 mars 1963 angivna
riktlinjer för det militära försvarets inriktning
under budgetåren 1963/67 m. m.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det råder ett klart och
starkt samband mellan utrikespolitik och
försvarspolitik. Det är därför i och för
sig naturligt om den enighet som råder
mellan de demokratiska partierna i fråga
om utrikespolitikens mål och medel
fullföljes genom enighet även i fråga om
försvarets uppbyggnad och resurser.
Enighet har också uppnåtts även denna
gång, och jag vill gärna för högerpartiets
del understryka den tillfredsställelse som
vi känner häröver. Enighet om försvaret
har ett värde i sig själv, ett så stort värde
att kompromisser i fråga om önskemål
kan vara motiverade.

Grundvalen för arbetet i försvarskommittén
och i det följande har varit 1958
års försvarsbeslut. De krav som då uppställdes
och de metoder man då valde
och som riksdagen godkände har på nytt
genomstuderats och justerats efter den
militärtekniska och utrikespolitiska utvecklingen.
Någon anledning eller möjlighet
att minska kraven på försvaret bär
därvid inte kunnat påvisas.

Utgångspunkterna för uppbyggnaden
av vår försvarsmakt är för det första att
hela landet skall försvaras, att alltså
ingen del skall behöva uppges utan starkt
motstånd, för det andra att hela nationens
värnkraft skall uttagas, d. v. s. att

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen

varje vapenför svensk som inte är upptagen
av viktiga uppgifter inom totalförsvaret,
aktivt skall deltaga i det militära
försvaret och för det tredje att krigsmakten
skall vara så uppbyggd att den allsidigt
och utan luckor kan möta de olika
typer av anfall som vi kan utsättas för
upp till den nivå där våra samlade krafter
inte längre räcker till. En angripare
får inte med enkla och för honom billiga
medel kunna nå sina syften.

Dessa utgångspunkter fastlåser ganska
hårt omfattningen och uppbyggnaden av
krigsmaktens organisation i stort och låser
även en stor del av de kostnader som
denna kommer att draga. De fasta kostnaderna
är således höga. Detta i sin tur
innebär att en minskning av kostnadsramen
helt måste drabba den mindre del
som kan varieras, exempelvis materielens
omfattning eller kvalitet. En prutning
kan därför få till följd en betydligt
större minskning av försvarseffekten än
vad prutningen procentuellt kan synas
betyda. Det är ett misstag att tro att försvarsförmågan
är direkt proportionell
mot anslagens storlek under alla förhållanden.

Försvarsmaktens uppbyggnad, dess utrustning
och avvägningen mellan styrkan
av dess olika delar grundar sig på
ingående studier och beräkningar, verkställda
inom militära staber och inom
försvarets forskningsanstalt i samråd
med utrikesdepartementet och andra
myndigheter. Metodiken för dessa studier
har under senare år i hög grad utvecklats
och fulländats, och resultaten
torde böra tillmätas ett avsevärt värde.

Det påpekas av försvarskommittén och
i propositionen, att de militära beräkningarna
delvis måste vila på antaganden.
Det är alldeles uppenbart på det
sättet, men man bör därför inte låta sig
förledas att tro att inte beräkningarna i
högsta grad är värda att uppmärksammas.
Studierna kan inte förutse utgången
av eventuella krigshändelser, men de
ger ändå ett gott uttryck för krigsmaktens
fredsbevarande effekt, eftersom man
kan utgå från att en presumtiv angripare
gör precis samma beräkningar och anpassar
sitt handlande därefter. Det går

av det militära försvaret
alltså inte att avfärda studierna bara med
en hänvisning till deras osäkerhet, och
framför allt går det inte att ersätta dessa
utomordentligt grundliga undersökningar
med mer eller mindre fantasifulla
strategiska spekulationer. Jag vill för
min del gärna deklarera den uppfattningen,
att försvarsöverenskolmmelsen
innebär en god fördelning mellan olika
militära ändamål inom den föreslagna
kostnadsramen.

Herr talman! Det är stora belopp som
försvaret kräver, men jag tror att de är
nödvändiga för vår nationella säkerhet.
Jag vill nu bara inför det beslut att biträda
försvarsuppgörelsen, som jag hoppas
att kammaren strax kommer att fatta,
uttrycka några förhoppningar, önskemål
och krav.

Jag vill uttala den förhoppningen, att
regeringen kommer att söka fullfölja försvarsöverenskommelsen
till dess anda
och innebörd. Det är naturligt att er.
överenskommelse, som i så hög grad som
denna bär karaktären av en kompromiss
inrymmer formuleringen som kan ge
möjlighet till andra tolkningar än de avsedda.
Jag förutsätter att dessa möjligheter
inte kommer att utnyttjas.

Försvarets förmåga att fullgöra sina
uppgifter är i hög grad beroende av att
insatsberedskapen vid varje tillfälle hålls
på en betryggande nivå. Detta kräver av
regeringen lyhördhet och snabbhet i
handlandet, så att beredskapsförstärkningar
utan dröjsmål vidtas i kritiska lägen.
Bristande handlingskraft på den
punkten får inte äventyra försvarets effekt.

Jag vill vidare uttala den förhoppningen,
att de militära myndigheterna måtte
väl förvalta det pund som anförtrotts
dem. Det äger rum en snabb utveckling
inte minst på det tekniska området, och
man har rätt att kräva att dess möjligheter
skall väl tillvaratas av försvarets
myndigheter.

Jag vill slutligen uttala den förhoppningen,
att vi alla, och alla andra som
har förmånen att vara förtroendemän i
ett eller annat sammanhang, skall känna
ansvar inför detta och utnyttja vårt inflytande
så att vi skaffar oss kunskap om

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

försvarets problem, att vi sprider den
kunskapen och att vi sprider en övertygelse
om försvarets nödvändighet. Gör
vi det, kan den försvarsvilja hållas levande
som också måste förefinnas, om
våra anslag till försvaret skall få full
effekt och om vi skall kunna ge eftertryck
åt den utrikespolitik som vi har
samlats kring. Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 113.

Herr LAGER (k):

Herr talman! För två månader sedan
var frågan om vårt militärväsende uppe
till behandling i riksdagen. Jag tillät mig
vid det tillfället uttala några synpunkter
dels om ändamålsenligheten i den
militära försvarsordning som vi har, dels
om kostnaderna för densamma. Jag skall
spara tid och inte upprepa vad jag då
sade, endast försäkra att under de två
månader som gått sedan den 20 mars
ingenting har inträffat som ger mig anledning
att ändra då uttalade uppfattningar.

När jag trots detta begär ordet i dagens
debatt, är det för att göra ett par
kompletteringar. Den första gäller den
militärpolitiska delen av dagens fråga.

I den utredning av överbefälhavaren
som ligger till grund för regeringens och
utskottets förslag heter det att risk för
gränsinvasion mot Sverige i första hand
föreligger över finsk-svenska gränsen.
Jag vet inte vilka kvalifikationer vår ÖB
och hans staber hav för att göra sådana
militärpolitiska bedömningar. Jag tror
emellertid knappast att vårt utrikesdepartement
och våra yrkesdiplomater
skulle våga sig på sådana tvärsäkra bedömanden.
Ur den bedömningen kan
man såvitt jag förstår endast utläsa en
tanke. Den tanken är flera hundra år
gammal, och den hade kanske på sin tid
ett visst berättigande, nämligen att faran
för Sverige hotar från öster.

Om vederbörande generaler som skrivit
ihop det här, godkänt det och sänt
det till trycket, menar att Sverige skulle
hotas av Finlands folk, dess regering eller
krigsmakt, så anser jag att detta är en

oförsynthet gentemot Finland. Om vederbörande
menar att Sovjetunionen är det
reella hotet och att det lilla Finland är
tvingat att upplåta sitt territorium som
basområde för ett sovjetiskt angrepp mot
Sverige, så anser jag att detta är en oförsynthet
mot både Sovjetunionen och Finland.

Jag måste säga att en viss ängslan över
vårt militära försvarsväsendes tillstånd
tränger sig på, när man läser en del av
de handlingar som ligger till grund för
regeringsförslaget och utskottets förslag.

I regeringens proposition nr 108 återges
ur ÖB:s utredning, att för en summa av
3 460 miljoner kronor kan den av ÖB
kommenderade militärmakten avvärja en
kustinvasion eller en gränsinvasion. Om
den summan emellertid ökas med 140
miljoner till 3 600 miljoner kronor, kan
samma militärmakt ta på sig uppgiften
att avvärja båda slagen av invasion. Med
140 miljoner kronors förstärkning av anslagen
kan ett »eller» utbytas mot ett
»och».

Herr Virgin sade nyss, att försvarskraften
inte alltid står i direkt proportion
till anslagens storlek. Jag skulle
med mycket stort intresse vilja höra litet
närmare om hur 140 miljoner kronor
lagda ovanpå de 3 460 miljoner kronorna
kan medföra en sådan förstärkning av
vårt försvar att två invasioner kan avvärjas,
under det att bara en kan avvärjas
med den mindre summan.

I det socialdemokratiska partiets tidskrift
Tiden karaktäriseras också en sådan
utfästelse från militärledningens sida
som »en storslagen romantisk bataljmålning».
Skribenten, en yrkesmilitär,
kommer i samma artikel fram till antagandet,
att »skenbart verkar det som om
verksamheten inom militärledningen
sporadiskt drabbas av sammanbrott vad
angår logik och vetenskaplig metod».

Jag har anfört detta inte för att lusten
att kritisera generalerna tagit överhanden
utan därför att det är dock i deras
händer som riksdagen nu är beredd att
lägga en femtedel av samtliga statsinkomster
varje år under en fyraårsperiod.
Jag är övertygad om att de som röstar
för detta tror att därmed vår nationella

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

säkerhet är skyddad och vår utrikespolitiska
linje har fått ett kraftfullt understöd.
Jag tror emellertid också att riksdagen
och regeringen handlar klokt, om
de klart och snävt begränsar militärens
maktområden, förbehåller sig rätten till
de avgörande politiska bedömningarna
och är lika måna om svenska folkets gemensamma
tillgångar gentemot de militära
anspråken som när det gäller några
tusentals kronor till hörselapparater åt
hörselskadade och ledhundar åt blinda.

Vid diskussionerna om försvarsmakten
och de militära frågorna kommer
även kärnvapnen in i sammanhanget. I
regeringens förslag är också denna sak
uppmärksammad, visserligen i den formen
att i propositionen hänvisas till att
man — inom militärledningen förmodar
jag — konstaterat, att om vår militärmakt
i ett givet läge skall kunna lösa sina
uppgifter, så krävs det kärnladdningar.
Jag kan inte bedöma den militära sidan
av saken. Jag kan bara erinra om att
varje nytt vapen, som tillkommit under
mänsklighetens historia, har mottagits
med en viss entusiasm av yrkesmilitärerna,
som omedelbart förklarat att just detta
nya vapen är nödvändigt för att de
skulle kunna lösa sin uppgift.

Låt mig därtill säga att om Sverige lägger
sig till med kärnvapen, utökas därmed
det antal stater som har sådana vapen.
Vi gör då raka motsatsen till vad vi
säger oss vilja göra: begränsa kärnvapeninnehavet
och skapa kärnvapenfria zoner.

Det vore hugnesamt om man från regeringsbänken
i dag ville avge en försäkran,
att Sverige icke skall skaffa sig
kärnvapen och att den av förre utrikesministern
Undén framlagda planen på
kärnvapenfria zoner inte skall överkorsas
av den regering som han själv tillhörde
då förslaget framställdes.

I en motion, som vi väckt i anslutning
till regeringens proposition, har vi föreslagit,
att man skall låta utreda möjligheterna
och effekten av en neutralitetsgaranti
för vårt lands vidkommande. Jag
tror att denna fråga är värd en sådan
möda. Kunde sådana garantier skapas
utan att de medförde några inskränk -

ningar i suveräniteten, skulle detta givetvis
verka lugnande och också medföra
väsentliga möjligheter att minska de för
landet mycket betungande kostnader som
militärväsendet nu drar.

Det kan inte hjälpas, hem talman, att
jag måste upprepa något av vad jag sade
för några veckor sedan.

Jag tror att hela vårt försvarssystem
är moget för en grundlig och förutsättningslös
omprövning. Allt flera medborgare
frågar sig vad nytta de tusentals
miljoner kronor kan göra, som läggs ut
på den militärapparat vi har och vars
effektivitet som skydd åt oavhängighet
och som fredsbevarande faktor och garant
för människornas frihet såvitt jag
förstår är högst diskutabel. Jag tvivlar
inte ett ögonblick på att överbefälhavaren
har rätt när han i en artikel i Finanstidningen
i slutet av november 1962
förklarade, att »försvarsutgifterna har
stor betydelse i samhällsekonomien».
Han avsåg med detta att de hade en positiv
betydelse därför att försvarsutgifterna,
som han uttryckte det, skapade
arbetstillfällen för cirka hundratusen
människor, exklusive den militära personalen.
Det är ju dock improduktiva ting
som dessa hundratusen människor framställer.
Om dessa hundratusen människors
insatser kunde ställas in på produktion
av nyttigheter, så skulle livet kunna göras
bättre och ljusare för ytterligare åtskilliga
hundratusen. En kraftigare insats för
nedrustning och avrustning måste till.
Jämsides därmed kan säkerligen andra
former för neutralitetsförsvaret utprövas,
som ger en tillräcklig försvarskraft till
mindre kostnader. Är det inte skäl att åtminstone
utreda detta problem?

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionsparet I: 706
och II: 849.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det fördes en debatt i
försvarsfrågan den 20 mars, som herr
Lager erinrade om. Jag deltog inte i den
debatten, eftersom jag förutsåg att det
måste bli en diskussion vid behandlingen
av proposition nr 108; och när vi

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

nu har kommit till det ögonblicket vill
jag gärna göra några kommentarer i anknytning
till den fyraårsplan för försvaret
som kammaren nu skall ta ställning
till.

Herr Lager och herr Svedberg opponerade
sig redan den 20 mars mot det
föreliggande förslaget, och herr Lager
har nu upprepat en del av de argument
han anförde redan då. Jag vill erinra om
att opponenterna i motioner vid det tillfället
hade accepterat de försvarskostnader
vi har innevarande budgetår,
men motsatt sig den uppräkning på cirka
400 miljoner kronor som vi nu har
att ta ställning till.

Vad är det som gör att vi inte bara
bibehåller utan också på vissa punkter
stärker vårt försvar? Ja, svaret ligger
naturligtvis i det hotfulla internationella
läget — det förhållandet att motsättningarna
mellan stormakterna alltjämt består,
och dessutom den pågående internationella
upprustningen. Vi kan inte
blunda för detta spända världsläge, inte
heller för de krigsrisker det rymmer.
Under de senaste åren har militäranslagen
ökat i alla länder, framför allt i
stormaktslägren och främst i de två
största världsmakterna; i Sovjet med
inte mindre än 45 procent under vart
och ett av de senaste åren. Därtill kommer
att stormakterna, som alla vet, har
en ständig insatsberedskap — man brukar
tala om »sekundberedskap», och en
sådan existerar faktiskt när det gäller
vissa vapen. Allt detta måste ju medföra
en osäkerhet som tvingar oss att hålla
våra försvarsanstalter i bästa möjliga
skick.

Vi hade naturligtvis helst sett att nedrustningsförhandlingarna
i Geneve lett
till resultat och att vi mot bakgrunden
av en internationell överenskommelse
om nedrustning kunnat minska våra utgifter
för det militära försvaret. Jag föreställer
mig att vi alla är fullständigt
eniga på den punkten; och jag tror att
vi alla är lika överensom att det är oförnuftigt
att offra så många miljarder som
i dag offras på försvarsförberedelser
världen runt. Hade de pengarna — som

det sägs i motioner — stått till förfogande
i kampen mot den internationella
svälten och fattigdomen, så skulle denna
kamp kunnat föras med framgång på
ett helt annat sätt än nu.

Jag föreställer mig att vi likaså är
helt eniga om att man inte kan slå sig
till ro med vad som hittills har gjorts
för att söka åstadkomma en annan bättre
tingens ordning. Den svenska regeringen
har också utnyttjat alla till buds stående
möjligheter för att framföra tankar
och även förslag om hur man skall kunna
förverkliga en ordning som innebär
nedrustning, förhindrande av spridningen
av de nya vapnen, o. s. v. Jag vill erinra
om Undénplanen, fortfarande aktuell,
och om vår medverkan, också fortfarande
aktuell, i Genéveförhandlingarna
och i FN:s olika aktioner. Vi är medvetna
om att de tagna initiativen måste
kompletteras med nya så fort tillfälle
bjuds, men så länge vi inte kan skönja
begynnelsen på den förnuftigare ordning
vi kämpar för och så länge motsättningarna
och kapprustningen dominerar bilden,
kan ju inte Sverige ensamt ta risken
av att börja nedrusta. Den väg som
herr Lager talade om för en stund sedan
-— att Sverige skulle söka erhålla neutralitetsgarantier
av världens andra stater
—- är naturligtvis inte framkomlig. Vilken
stat skulle inte i dag vilja ha garantier
att få leva i fred för att sedan
kunna inrätta sig därefter? Men vem kan
lämna sådana garantier? Kan herr Lager
ge oss en vink om vart vi skall vända oss
för att få de neutralitetsgarantier han
talade om?

I debatten den 20 mars kom det fram
att man menade att när förhandlingarna
om nedrustning pågår i Geneve, är det
mycket olämpligt att Sverige beslutar
stärka sitt försvar, d. v. s. fattar samma
beslut som alla andra stater. Sverige som
medlem i nedrustningskonferensen borde
föregå med gott exempel. Man menade
att ett beslut i Sverige om nedrustning
skulle komma att vinna efterföljd på andra
håll.

Jag kan inte finna något realistiskt
underlag för denna tro på att en svensk

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

nedrustning skulle bli ett exempel, som
skulle följas av andra. Tror verkligen
någon här att t. ex. Sovjetunionen skulle
påverkas av ett sådant svenskt beslut
och för den skull avbryta den nu pågående
militära upprustningen? Det är
nog inte Sverige man fruktar. Jag tror
inte heller att någon inbillar sig att
Förenta staterna skulle avbryta sin upprustning,
om vi visade vägen genom ett
nedrustningsbeslut. Vi har nog se sanningen
i vitögat. Förutsättningen för realistiska
förhandlingar och överenskommelser
i nedrustningsfrågan i dag är att
den starka misstro, misstänksamhet och
fruktan, som behärskar de båda stormaktssidorna,
först dämpas. Motsättningarna
i Tysklands- och Berlinfrågorna
måste på något sätt mildras, och andra
oroscentra i världen pacificeras.

Jag har i propositionen gett uttryck
för att man, trots allt, i dagens läge kan
se att de båda sidorna verkligen anstränger
sig för att komma till rätta med
upprustningens verkliga orsaker och att
det är en stor framgång att de båda
sidorna håller ständiga förhandlingskontakter;
det kan ge anledning till en
viss optimism. Låt oss gärna hoppas att
islossningen äntligen är på väg, men
så länge kylan fortsätter att gastkrama
oss tror jag nog att det är bäst att behålla
pälsen på.

Av debatten från den 20 mars och av
motionerna framgår att de som opponerar
sig mot det förestående beslutet
anser att det är mycket tveksamt, om
vårt konventionella försvar har något
större värde som skydd för vår säkerhet.
Man säger att stormakterna med sina
moderna vapen när som helst kan lamslå
oss och utplåna vårt land. Det är ett
faktum som icke av någon kan bestridas.
Både Förenta staterna och Sovjetunionen
har resurser nog för den saken. Men
betraktar vi detta som någon aktuell risk
eller någon risk över huvud taget? Det
gör vi inte. Vi har i varje fall mycket
svårt att tro, att dessa vapen är avsedda
för oss. Vi räknar väl i stället med att
de som löper de största riskerna för att
bli utsatta för sådana angrepp är just
de stormakter som själva har sådana

vapen. Detta ligger i vedergällningsstrategiens
natur, och det måste väl vara så.
Därför är riskerna för att dessa terrorvapen
skall bli använda, så långt man förstår,
mycket små, i varje fall så länge nuvarande
styrkeförhållaanden består. Att
därför räkna med kärnvapendueller och
kärnvapenkrig som enda tänkbara krigsalternativ,
är enligt min mening felaktigt.
Ett uttryck för stormakternas egen bedömning
av vedergällningsstrategiens
självmordsrisker är ju att man mer och
mer satsar på s. k. konventionella vapen.
De som tvivlar på det militära värdet av
de konventionella vapnen kan i varje fall
inte hämta stöd för denna uppfattning
i stormakternas nu pågående rustningar.
Både i öst och i väst upptar rustningsprogrammen
stora anslag för upprustning
av samma slags vapen som vi satsar
på här: stridsflyg, artilleri, stridsvagnar,
infanterivapen, jagare, motortorpedbåtar,
luftförsvarsrobotar, u-båtar
o. s. v. Varför, herr Lager, satsar man
både i Sovjetunionen och Förenta staterna
i dag så mycket på just vapen av
denna typ?

Det är också en annan frågeställning,
som jag tror att det är nödvändigt att
något belysa, inte minst efter herr Lagers
anförande i dag.

Räknar vi i Sverige verkligen med att
bli angripna av en av dessa stormakter
som besitter sådana fruktansvärda förstörelsevapen?
Herr Lager försökte med
ett citat ur ÖB 62 få fram bilden av en
militärledning i vårt land som bara sitter
och stirrar mot Ryssland och väntar
sig anfall därifrån, anfall som, om de
kommer över landgränsen, skulle ske via
Finland. Men, herr Lager, är det inte
ändå litet oförsiktigt att göra ett citat
av en enda mening, när skildringen av
Sveriges strategiska betydelse och krigsriskerna
för vårt land, som kapitlet heter,
upptar sex sidor eller flera. Herr Lager
anförde ett lösryckt citat men glömde
tala om att det viktigaste, det centrala
i vad ÖB säger i denna utredning är att
han icke betraktar ett angrepp mot Sverige
från en stormakt som någon sannolik
krigsrisk. I kapitlet i fråga vägs styrkeförhållandet
i Skandinavien och kring

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

Skandinavien mellan Warszawapaktsländerna
och Nato-länderna.

Nej, vi betraktar inte ett isolerat angrepp
från en stormakt som en sannolik
krigsrisk, i varje fall så länge vi har ett
försvar, så länge Sverige inte är ett militärt
vakuumområde, ty om så vore skulle
vi löpa risker. Däremot kan ju vi lika litet
som andra bortse från risken av ett
allmänt krig mellan de båda stormaktsblocken,
ett krig i vår närhet. Vår utrikespolitik
syftar bl. a. till att försöka hålla
Sverige utanför ett eventuellt sådant
allmänt krig, men vi kan ju inte bara
räkna med att deklarationer om att vi
ämnar vara neutrala i ett sådant krig
skall vara tillräckliga. Vi måste också ha
ett försvar för att kunna hävda vår neutralitet,
och det skall vara ett försvar
som inger största möjliga respekt åt alla
håll. Försvaret har varit och är alltjämt
ett absolut nödvändigt stöd för denna
utrikespolitik. Med det försvar som vi
har i dag och det som vi får genom det
beslut som förestår — det kan jag försäkra
herr Lager — tvingas var och en
som planerar att anfalla Sverige att avdela
ganska betydande stridskrafter för
att betvinga oss. Jag säger med det försvar
vi har och med det försvar som vi
kommer att få.

I ett krig mellan stormaktsblocken kan
ju inte Sverige, föreställer jag mig, vara
något primärt krigsmän och jag föreställer
mig också att en stormakt som är engagerad
i ett sådant krig i det längsta
drar sig för ett ganska resurskrävande
företag. Är detta företag inte absolut nödvändigt
för det stora kriget så avstår
man. Där kan med andra ord en strikt
svensk neutralitetspolitik, som åt alla
håll inger förtroende, tillsammans med
vårt neutralitetsförsvar ge oss chanser
att slippa dras in i ett eventuellt nytt
storkrig.

.lag är glad över att det råder en så
stor enighet bland de svenska politikerna
om dessa — som jag skulle vilja kalla
det —- grundläggande värderingar och
bedömningar av vår utrikespolitiks och
våra försvarsresursers betydelse för vår
egen säkerhet men också som ett bidrag
till fredens bevarande. Jag säger politi -

kernas värderingar, därför att man så
ofta i den allmänna debatten utgår ifrån
att det här mest är fråga om bedömningar
från militärt håll. Så är inte fallet.
Vi rör oss, även när det gäller det
nuvarande försvarets betydelse för vår
fredspolitik med grundläggande värderingar,
om vilka ledningarna för de demokratiska
partierna i stort sett är eniga,
och det är detta som är det självklara
underlaget för den enighet i försvarsfrågan
som vi hav uppnått och som här presenteras
i ett enhälligt statsutskottsutlåtande.

Ytterligare några ord, herr talman!
Mot bakgrunden av den grundsyn jag här
har kort utvecklat kan man ställa vissa
krav på våra försvarskrafter. I första
hand kommer detta till uttryck i det förslag
till allmän målsättning för totalförsvaret
som jag har lämnat i propositionen
och mot vilket det inte förekommer
någon invändning i statsutskottets utlåtande.
För det militära försvaret gäller
som alla vet en allmän målsättning som
angavs redan 1948 och som den ena riksdagen
efter den andra sedan har bekräftat.
Försvarskommittén konstaterade att
det inte finns någon anledning att frångå
denna allmänna målsättning, och
statsutskottet har väl bedömt situationen
på samma sätt men föreslår eu viss översyn
av formuleringarna i målsättningen.
Detta har jag ingenting att invända emot.

Diskussionen i fråga om målsättningen
har emellertid inte i första hand avsett
den allmänna målsättningen utan
har koncentrerats till vad som kallas
operativ målsättning. Det har nog rått
åtskillig oklarhet om vad som menas med
operativ målsättning. Man brukar åberopa
vad som sades i den grundläggande
försvarspropositionen 1958. Det är väl
dock knappast på det viset att jag i den
propositionen angav någon operativ målsättning
i den mening som denna term
under senare tid har använts. Jag angav
då i första hand den föreslagna resurstilldelningens
begränsningar. Det som
anfördes i propositionen hade närmast
karaktären av en exemplifiering av operativa
möjligheter. Försvarskommittén
har i sitt betänkande för sin del sagt att

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

vad jag då sade ger uttryck för gällande
målsättning.

Jag tror att det är angeläget att vi försöker
reda ut begreppen och göra klart
för oss vart vi syftar med på olika sätt
rubricerade målsättningar, och jag vill
anföra min mening.

En allmän målsättning skall närmast
ge uttryck för en politisk manifestation
och viljeyttring. Den måste därför vara
offentlig och formulerad i allmänna ordalag.
Den bör ange grundläggande principiella
riktlinjer och allmänna uppgifter
i stort.

En operativ målsättning som gör skäl
för denna benämning måste ge en mera
preciserad vägledning för försvarsplanläggningen
än den som följer av en allmän
målsättning. Det måste ges preciseringar,
om syftet att styra och vägleda
myndigheter verkligen skall nås. Försvarsplanläggningen
är dock det hemligaste
vi har inom detta område, och därför
kan man inte genom offentligt beslut
utöva det angelägna inflytandet på försvarsplanläggningen.
Jag har därför föreslagit
att det må ankomma på Kungl.
Maj:t att efter förslag från överbefälhavaren
besluta om operativ målsättning
för det militära försvaret. Det som enligt
min mening gör det nödvändigt att
välja denna ordning är riskerna för missförstånd
beträffande innehållet i vår försvarsplanläggning
och vår strategi. Man
har lätt kunnat få den missuppfattningen
att vi på förhand inriktar oss på att uppge
någon eller några delar av landet. Jag
vill upprepa att detta är en missuppfattning.
Vidare kan man lätt få intrycket
av en fastlåsning i vår försvarsplanläggning
när det i stället är anpassbarhet till
snabbt växlande militärpolitiska lägen i
krig som måste prägla våra dispositioner
i fredstid.

Ja, herr talman, jag har med dessa
kommentarer till det förestående beslutet
endast velat klarlägga några av de
frågor som behandlats i statsutskottets
enhälliga utlåtande. Även jag vill uttala
min stora tillfredsställelse med den enighet
i försvarsfrågan som är manifesterad
i detta enhälliga statsutskottsutlåtande.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon värdering av det tänkta krigsfall
och situationer som kan uppstå. Jag
tror det är tämligen omöjligt att något så
när sakligt komma fram till sådana bedömningar.
Jag tycker att erfarenheterna
från de två senaste världskrigen visar
att det inte blir så som man trott utan
någonting helt annat, som man måste anpassa
sig till och som tvingar sig fram
genom utvecklingen själv. Jag skall därför
inte ta upp den sidan av saken. Jag
vill bara med tillfredsställelse hälsa ett
par deklarationer som herr försvarsministern
gjorde. För det första förklarade
han att den svenska regeringen är beredd
att så snart tillfälle yppas och möjligheter
ges också framlägga nya förslag syftande
till nedrustning, avrustning och
avspänning i världspolitiken.

Vidare är det en annan sak som försvarsministern
glömde bort att svara på

— om jag inte satt och slumrade till och
var ouppmärksam för något ögonblick

— nämligen frågan om införlivandet av
kärnvapen i den svenska militärmakten.
Det är ändå en stor fråga bland folket,
och ett besked från regeringsbänken i
den saken vore tacknämligt.

Vad gäller påståendet att jag skulle ha
använt ett lösryckt citat ur överbefälhavarens
PM och att det som där säges inte
motsvarar uppfattningen i dessa kretsar
utan skulle ge en skev bild av det hela,
kan jag inte anse att denna anmärkning
från försvarsministerns sida är riktig.
Jag kan läsa upp mycket mera i anslutning
till detta — inte bara det där om
att risker för gränsinvasion i första hand
föreligger vid finsksvenska gränsen utan
också ett resonemang som följer därefter,
och vari man utgår från precis samma
sak. Jag tror det är äventyrligt att umgås
med det tänkta krigsfallet. Vad jag
fäste mig vid här och tog upp var närmast
för att ge en illustration till hur vanetänkandet
frodas på sina håll.

Jag är emellertid tillfredsställd med
att man från regeringens sida säger att
man inte vill lämna över bestämmanderätten
över den operativa målsättningen
och liknande till militären utan förbe -

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 21

Ang. riktlinjer för deri framtida utformningen av det militära försvaret

håller den åt regeringen. Det är alltid
en bättre garanti.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vidhåller att det var
ett lösryckt citat som herr Lager kom
med och som förvanskade överbefälhavarens
åsikt om läget, men jag tror inte jag
skall trötta kammarens ärade ledamöter
med att närmare bevisa mina påståenden.
Då skulle jag nog tvingas läsa upp en hel
sida här. Det är alldeles klart att överbefälhavaren
har en mycket mer nyanserad
uppfattning om olika krigslägen än
som framgick ur den enda mening som
herr Lager tog upp ur denna bok.

Beträffande frågan om svenska kärnvapen
kan jag upprepa vad jag sade i fjol
i ett interpellationssvar till herr Heckscher
i andra kammaren. Sedan i fjol våras
har ingenting inträffat som ändrar
vad jag sade då. Det förekommer inga
förberedelser för att anskaffa några
svenska kärnvapen. Läget i fråga om den
skyddsforskning som pågår vid försvarets
forskningsanstalt är detsamma som
för ett år sedan. Vi försöker genom denna
forskning få fram lämpliga medel för
att skydda civilbefolkningen och naturligtvis
även försvarsmakten om ett kärnvapenkrig
skulle bryta ut. Något plutonium
som grundmaterial för att framställa
kärnvapen finns inte inom landet.
Några investeringar som är avsedda att
ta hand om sådant plutonium när det så
småningom framkommer är icke planerade.
Med andra ord: det är samma situation.
Sverige avvaktar.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Med de uttalanden som
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
här gjort och det anförande
som hållits av herr Virgin, är väl innebörden
av det försvarsbeslut som kammaren
nu kommer att fatta tillräckligt
klarlagd. Därför kan det knappast för
mig finnas någon anledning att ytterligare
utveckla den. Jag nöjer mig med att
instämma i glädjen och tillfredsställel -

sen över den enighet i försvarsfrågan
som bestått provet ännu en gång. En antagbar
kompromiss har ju slutits inom
försvarskommittén, och den inbegriper
också den tidigare fastställda målsättningen
för vårt försvar de närmaste fyra
åren. I de allra väsentligaste delarna ligger
denna kompromiss till grund för den
proposition som vi idag behandlar och
som nu tillstyrkts av ett enhälligt statsutskott.

Det finns således ingen anledning att
därutöver ytterligare resonera i frågan,
men jag hoppas liksom herr Virgin att
man på alla de vägar som kan befinnas
lämpliga skall söka att på ett objektivt
och sakligt sätt undervisa allmänheten i
vad vår försvarsfråga gäller samt ge allmänheten
all den upplysning som är möjlig
i detta fall. Ty det hjälper inte om vi
som förtroendemän i riksdagen eller i
andra församlingar är eniga; kvar står
att det väsentliga är att vårt försvar skall
få all den förankring hos menige man
som är möjlig. Jag tror att detta är ett
grundvillkor för att vårt försvar skall bil
vad det avser att vara, nämligen en angelägenhet
för alla medborgare i detta
land.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
delta i dagens debatt — jag yttrade mig i
ärendet när vi tog ställning till kostnaden
för hela försvarsplanen — men jag
har blivit uppkallad av den tydliga och
strålande glädje försvarsministern blandade
in i sitt anförande när han talade
om den samfällda enighet som enligt
hans mening fanns kring den stora ökning
av försvarskostnaden som årets budget
utvisar.

Jag begärde ordet närmast för att säga
till herr statsrådet att det inte råder så
stor enighet, även om herr försvarsministern
menar att enigheten här i riksdagens
båda kamrar är procentuellt sett
mycket stor. För ett par månader sedan
hölls en konferens här i riksdagshuset
med nära 400 ombud. Det var inte bara

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

representanter för arbetarrörelsen —
flera fackförbund var företrädda — utan
praktiskt taget alla grupperingar i detta
land var med. Vid konferensen uttrycktes
samfällt den bestämda meningen att
Sverige som är en neutral stat knappast
hade någon förutsättning att ge sig in på
en försvarsram med den, man kan säga,
orimliga kostnad som årets budget utvisar
— en stegring på närmare en halv
miljard kronor.

Jag har tidigare från denna talarstol
deklarerat att jag inte tror att det är möjligt
att hålla ett neutralitetsförsvar med
den inställningen att vi skall vara rustade
för att kunna möta en stormakt. Om
vi inte kan det, frågar man sig: Vad är
det för mening att öka kostnaden årligen
på det sätt som sker? Vårt geografiska
läge ger tydligen ingen förhoppning om
att vi kan ha resurser att bygga upp ett
neutralitetsförsvar som säkerställer våra
gränser för anfall från andra stormaktsstater.
Utvecklingen av flyget och andra
vapengrenar borde ge även dem som står
i ansvarig ställning en antydan om att de
bör begrunda dessa problem, ty krig bryter
ned all humanism och det blir våldet
som härskar. Detta torde inte vara obekant
för någon. Det tas inte hänsyn ens
till en neutral stat, om denna rustar med
sådana vapenslag som man icke kan hänföra
till anfallsvapen.

Detta har varit vägledande för mitt
ställningstagande i försvarsfrågan. Jag är
fullt medveten om att det är möjligt att
organisera en partisanarmé, som måhända
kan bereda lika stora svårigheter som
en vanlig krigsmakt för dem som vågar
kränka neutraliteten. Därom vittnar invasionen
av både Danmark och Norge.
Försvarsmakten stod den gången maktlös,
men den partisanarmé som organiserades
efter angreppet vållade stora olägenheter
för dem som invaderade landet.

Herr talman! Jag har velat säga detta,
därför att jag anser att herr försvarsministerns
deklaration om den rörande
enigheten i landet saknar grund.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har talat om enighet
här, och det är väl obestridligt att

statsutskottet är enhälligt. Att det sedan
ute i landet finns delade meningar i
försvarsfrågan känner jag väl till. Det
finns många som anser att vi nu borde
rusta upp kraftigare, och det finns de
som menar att vi inte borde gå så långt
som vi gör nu. Men så mycket känner
jag genom alla mina resor stämningarna
i landet att jag vet att det är en kompakt
uppslutning kring ett svenskt försvar.
Herr Svedberg skall inte glömma
bort att vi har mött två världskrig svagt
rustade och illa förberedda. Vi undslapp
båda dessa krig, men vi fick utnyttja
ofredsåren såväl under första världskriget
som under andra världskriget till fantastiska
ansträngningar för att medan
krigen pågick försöka skaffa oss ett bättre
skydd. Under dessa perioder rådde
inte någon större oenighet, utan alla var
eniga om att vi borde försöka skaffa oss
detta skydd.

Men skall vi nu, herr Svedberg, med
dessa historiskt sett ändå ganska färska
erfarenheter i minnet vara lika oförberedda
om samma sak skulle hända någon
gång i framtiden? Kan vi i egenskap av
ansvariga och valda ombud för svenska
folket, ansvariga bland annat för Sveriges
självständighet och frihet, ta på
vårt ansvar att gå framtiden till mötes
lika oförberedda? Jag tror att den meningen
i praktiskt taget alla läger i
dag har utkristalliserats att vi måste ha
ett starkt försvar. Herr Svedberg har i
motioner sagt att ett försvar skall vi ha
men att det inte får kosta mer än vad
det kostade under innevarande budgetår.
Det tillägg som nu föreslås bör inte
godkännas, menar han. En stor del av
dessa pengar går emellertid till höjda
värnpliktslöner, socialförmåner o. s. v.
Om herr Svedberg ser på försvarskostnadernas
andel under de senaste tio åren
i vår budget och i vår nationalprodukt,
skall han också finna att Sverige inte
nu befinner sig mitt inne i en kapprustningsvåg;
siffrorna pekar närmast på
motsatsen. Men den moderna tekniken
tvingar oss, om vi skall ha ett försvar,
att följa med, även på vissa områden
där detta blir mycket dyrt.

Herr Svedberg och jag är emellertid

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. riktlinjer för den framtida utformningen av det militära försvaret

fullständigt eniga om — det har framgått
vid många privata samtal — att ett
krig naturligtvis dödar humanismen. Båda
är vi lika fräna motståndare mot krig,
och jag föreställer mig att ingen i denna
kammare behöver övertygas om behovet
av att allt göres som göras kan
för att bevara freden. Försöken att framställa
den ena sidan som närmast böjd
för att med öppna ögon gå in i ett krig,
medan den andra parten kämpar för humaniteten,
tycker jag inte om. Jag har
hört detta tal så många gånger, och jag
har läst den resolution som antogs av
en s. k. avrustningskonferens i Stockholm
och det mesta som står i den kan
jag helt understryka. Jag är en lika
varm anhängare av internationell avrustning
som någon fredsivrare i Sverige,
men här gäller frågan om vi ensamma
skall våga oss på en nedrustning, medan
man runt omkring oss för närvarande
förstärker sitt försvar eller rustar upp
det militärt. Det är den frågan det gäller.
Kan vi ensamma bryta oss ur detta
system? Vi anser inte att vi kan det. Vi
gör allt vad vi kan för att internationellt
försöka påverka stormakterna att upphöra
med den militära kapprustningen.
Vi har dåligt lyckats med detta, och då
får vi tänka på vår säkerhet och vår
chans att få leva i fred. Att man skulle
lägga ner det nuvarande försvaret och i
stället skaffa sig män, beväpnade med
revolvrar, gevär och knivar för att föra
partisankrig, låter mycket bra och är
mycket romantiskt, men det förutsätter
då att man accepterar en ockupation —
som norrmännen och danskarna tvingades
att göra. Visst kunde danska och
norska motståndsmän ta livet av en och
annan tysk, men ockupationen upphörde
först när kriget var slut. Vi kan inte
räkna med att krigförande parter i det
avgörande beslutet, om man skall försöka
skaffa sig kontroll över svenskt
område eller inte, väjer inför den risk
som herr Svedberg talar om, risken för
att man kan möta ett motstånd genom
befolkningen och att soldater kan bli
skjutna. Inte väjer man för detta. De olägenheterna
söker man bemästra, herr talman.
Som säkerhetsfaktor är partisan -

krig i värde lika med noll. Om vi skulle
bli angripna och ockuperade, är det en
verklighet — väl förberett redan nu,
herr Svedberg.

Herr LAGER (k):

Herr talman, bara ett par ord!

Herr statsrådet sade att Sverige har
mött två världskrig, dåligt rustat och
militärt oförberett, och ändå har Sverige
lyckats bevara sin neutralitet. Av
detta kan man dra bara en enda slutsats,
nämligen att det inte är kanonernas
och flygplanens antal som är avgörande.
Avgörande för huruvida vi skall kunna
bevara vår neutralitet för den händelse
att en krigskatastrof skulle drabba låt
oss säga Europa är förhållandena på
det politiska planet, inte på det militära.

Jag tycker att herr statsrådet ändå
undervärderar de former för ett nationellt
försvar som herr Lage Svedberg
här nämnde. Både under det andra
världskriget och efter detta har ju dessa
kampformer när det gällt de nationella
befrielserörelserna visat sin styrka och
haft en del effekt. Jag tror därför inte
att man bör underskatta denna form för
nationell självständighetskamp.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Tror verkligen herr försvarsministern
att vårt land även med
en fyrdubbel insats på försvarets område
kan skapa någon garanti mot anfall
från en stormakt? Jag kan aldrig
tänka mig att försvarsministern menar
att det senaste världskriget gav belägg
för en sådan bedömning. Vi hade ju då
den oskattbara förmånen att stå utanför
det hela, och vi fick då se hur våra
grannländer •— Danmark, Norge och
Finland •—- råkade ut för ockupation.
Menar herr statsrådet att det var rädslan
för Sveriges militära styrka som låg
till grund för att Hitler på sin tid inte
invaderade också Sverige på samma sätt
som skedde med Norge och Danmark?
Jag tror det inte. En ockupation av Sverige
skulle ha avstängt transporten av

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
malm från norrbottensgruvorna ner till
Tyskland — och det var väl den orsaken,
nämligen att man inte skulle oroa
malmtillförseln, som låg till grund för att
Sverige inte angreps. Det var således inte
bara vår försvarsmakts kapacitet och
styrka som avhöll Hitler från att göra
invasion. De som var med och blev
snabbinkallade på midsommaraftonen
det år det här gällde känner mycket väl
till de deklarationer som då gjordes och
de anspråk som då ställdes på Sverige
och vilket beslut man kom till.

Jag tror aldrig att vårt land någonsin
kan militärt rusta sig på ett sådant sätt
att en försvarsminister kan här i riksdagen
säga: »Nu är vårt försvar så
effektivt att ett anfall från en stormakt
är orimligt.» Jag har aldrig trott att så
kan ske. Både Danmark och Norge trodde
ju på sina möjligheter att försvara
sig före det senaste världskriget, men
ockupationen genomfördes ju nästan på
en eftermiddag. Jag hoppas att vårt neutralitetsförsvar
skall kunna klara sig längre,
men det bör då också finnas ett
skydd för civilbefolkningen. Jag tror att
ett klart neutralitetsförsvar förstås bättre
av de stormakter som möjligen har
intresse av att göra en militär aktion mot
vårt land — om det nu är västmakterna
i Atlantpaktens form med Västtyskland,
Amerika och de övriga europeiska
stater, som ingår i den organisationen,
eller öststaterna. Jag tror inte att någon
av dessa kommer att vika, om det
är strategiskt lämpligt att göra en ockupation
av vårt land. Vi kan aldrig försvara
oss på det sättet att vi med de
rustningar och ekonomiska förutsättningar
vårt land har och med det geografiska
läge landet har kan hålla ut någon längre
tid. Jag tror inte att vi har ekonomiska
möjligheter att öka anslagen till
de olika vapenslagen utan att samtidigt
minska de ekonomiska förutsättningarna
för det folkflertal i vårt land som nu
väntar på att riksdagen även skall tillgodose
deras krav på en högre levnadsstandard.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med

anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. d av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt angående utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. d förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
I: 706 och II: 849; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkterna 2—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående medelsbehoven under
försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1963/64 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1963/64 till bidrag till folkpensioner ruin.
, ersättning till postverket för pensionsutbetalningar
samt bidrag till sjukförsäkringen
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 116, i anledning av väckta motioner
om anslag till forskning rörande unga
kvinnors asocialitet,

varvid utlåtandena nr 114 och 115 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 117, i anledning av väckta motioner
om anslag till Sb Lukasstiftelsen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Per

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Jacobsson in. fl. (1:136) och den andra
inom andra kammaren av herr Källstad
m. fl. (II: 161), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta anvisa ett anslag till
Bidrag till S:t Lukasstiftelsen på 30 000
kronor för budgetåret 1963/64 under femte
huvudtiteln.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 136 och II: 161 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Edström, Kaijser,
Källqvist, Nils-Eric Gustafsson, Staxäng,
Svensson i Stenkyrka, Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå, Andersson
i Knäred, Källstad och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:136 och II: 161 till Bidrag
till S:t Lukasstiftelsen för budgetåret
1963/64 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 30 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Att S:t Lukasstiftelsen
fortfarande enligt utskottsmajoritetens
mening icke bör erhålla statsbidrag kan
verkligen sägas vara en formalismens
triumf.

Det sägs att S:t Lukasstiftelsens verksamhet
är värdefull både ur sjukvårdssynpunkt
och ur familjevårdssynpunkt
samt av sådan art att stöd från det allmänna
är fullt motiverat. Den psykiska
rådgivningen avlastar den psykiska öppna
vården vid sjukhusen och stödes av
såväl Stockholms stad som Stockholms
läns landsting, men just denna typ av
rådgivning bör blott understödjas med
statsbidrag då det gäller barn och ungdom,
och här bedrives verksamheten för
alla ålderskategorier. Därför kan den ur
strängt formalistisk synpunkt icke få
statsbidrag.

Familjerådgivningen är även värdefull,
men då den av organisatoriska skäl icke
kan bli helt kostnadsfri kan den ej hel -

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
ler understödjas — av formalistiska skäl.

Förra året kom statsutskottet till den
uppfattningen att frågan om bidrag till
S:t Lukasstiftelsens verksamhet i första
hand borde bedömas med avseende på
den av stiftelsen bedrivna familj erådgivningsverksamheten.
Därvid borde enligt
utskottets mening bidragsfrågan prövas
med utgångspunkt från av riksdagen
uppdragna riktlinjer för sådan verksamhet.
I avbidan på Kungl. Maj :ts ställningstagande
till en av stiftelsen gjord
framställning om bidrag med 20 000 kronor,
var utskottet inte berett att förorda
särskilt bidrag till stiftelsen för denna
verksamhet.

Nu har denna framställning inte bifallits,
och utskottet har därför funnit en
annan rätt kostlig motivering. Nu är motiveringen,
att stor varsamhet bör iakttagas
när det gäller att utsträcka den särskilda
statliga bidragsgivningen till nya
ändamål. Detta upplever vi kanske inte
hundratals gånger om året, men i alla
fall åtskilliga gånger.

Det är ju så att familjerådgivningen
bara utgör en del av stiftelsens verksamhet.
Enligt den sista årsrapport som vi
har fått utgör den nu cirka 15 procent.
Det är här väsentligt att betona att stiftelsen
även i övrigt bedriver en synnerligen
kvalificerad verksamhet. I institutets
styrelse sitter ett flertal läkare, och
31 procent av antalet vårdsökande kommer
på remiss från läkare. De behandlingsformer
som kommer till användning
är psykoterapi i 37 procent, familjerådgivning
i 15 procent, själavård och
rådgivning i 33 procent och stödterapi i
13 procent. Dominerande besvär bland
de sjuka har varit neuroser, depressioner,
kontaktsvårigheter, psykisk insufficiens,
alkoholism och narkomani.

Här bedrivs sålunda ett av samhället
officiellt erkänt arbete i människovärdens
tjänst, som utgör ett värdefullt komplement
till samhällets psykiska vård i
övrigt, och även en synnerligen värdefull
medicinsk rådgivning. Så mycket
mera värdefullt borde detta frivilliga arbete
anses vara, som många människor
på grund av anhopning av hjälpsökande
till samhällets allmänna psykiska vård

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen
inte alltid har möjlighet att i tid få den
personliga vård som de behöver.

Utöver denna verksamhet driver stiftelsen
ett antal utbildningsinstitut för
människor som har praktiska yrkesuppgifter
på människovärdens område, läkare,
-socialarbetare, präster m. fl. Ny är
den särskilda utbildning för sjukhuspräster
som stiftelsen nu erbjuder och som
inte finns någon annanstans i vårt land.

Vi skall också komma ihåg att stiftelsen
har verksamhet inte blott i Stockholm
utan även i Borås, Gävle, Göteborg,
Halmstad, Jönköping, Linköping, Malmö,
Norrköping, Skara, Uppsala, Västerås
och Örebro. Den är alltså landsomfattande.

När vi har en värdefull landsomfattande
verksamhet av detta slag frågar man
sig varför motståndet mot S:t Lukasstiftelsens
verksamhet är så stort. Kan det
vara det starkt religiösa och etiska inslaget
som av många betraktas med stor
skepsis? Enligt min uppfattning borde
motsatsen vara fallet, ty då det gäller såväl
familjerådgivning som psykisk rådgivning
är för många människor religion
och etik något väsentligt samt av synnerligt
värde och stor hjälp för att lösa personliga
problem. Detta gör att man inte
borde ställa sig skeptisk utan tvärtom
mycket mera förstående för den verksamhet
som det här gäller, ett värdefullt
komplement till samhällets officiella rådgivningsverksamhet.
Detta är min motivering
för ett yrkande om bifall till reservationen.

Häri instämde herr Gustafsson, NilsEric,
(ep).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Denna fråga är inte precis
ny. Under ett flertal år har motioner
behandlats, i vilka förordats anslag till
S:t Lukasstiftelsen. Varje gång har dessa
motioner avvisats av riksdagen, men motionerna
har varit litet annorlunda år
från år. Man har argumenterat utifrån
olika synpunkter. De första gångerna
som förslag framkom om att riksdagen
skulle anslå medel till S:t Lukasstiftelsen,
poängterade man särskilt den familje -

rådgivande verksamhet som stiftelsen utförde.
Riksdagen ansåg då att det borde
vara naturligt att S:t Lukasstiftelsen för
den delen av sin verksamhet skulle få
statsbidrag, under förutsättning att de
villkor uppfylldes som var förutsatta för
att liknande anslag skulle komma i fråga.
Det innebar bl. a. att rådgivningen
skulle vara kostnadsfri. Detta har stiftelsen
av ekonomiska skäl inte ansett sig
kunna gå med på, och nu har man glidit
över till att framhålla att stiftelsen fyller
andra uppgifter som gör det rimligt, enligt
motionärerna och reservanterna, att
anslag beviljas.

Vi har, som reservanternas talesman
har framhållit i sin jag höll på att säga
recension av utskottets utlåtande, påvisat
att här lämnas bidrag ifrån Stockholms
stad och Stockholms län. Det är väl närmast
därför att den verksamhet på vissa
psykiska områden som S:t Lukasstiftelsen
bedriver är helt dominerande här i
stockholmstrakten. De grenar av S:t Lukasstiftelsen
som finns ute i landet är
väl på sina håll i dag av ganska blygsam
art. Vi har fördenskull ansett att
man bör vara försiktig med anslag till
nya ändamål — och det är i och för sig
ingenting nytt. När nu denna verksamhet
speciellt sker i stockholmsräjongen,
bör de som har den största nyttan av den
också vara de som bekostar den verksamhet
som bedrivs.

Jag skall, herr talman, inte ingå på något
längre resonemang. Det är inte första
gången vi talar om denna sak, de flesta
argumenten är kända, och något nytt har
inte kommit fram. Jag anser därför, herr
talman, att jag kan inskränka mig till
detta och yrka bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
säger att motionerna har ändrats
under årens lopp, så att det som tidigare
framhölls som det viktigaste, nämligen
familjerådgivningen, nu inte längre
understryks lika mycket utan att man i
stället fäster större vikt vid den psykiska
rådgivningen. Detta är riktigt, men

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

det är inte motionerna som har ändrats
utan själva verksamheten. Inom S:t Lukasstiftelsen
har familjerådgivningen blivit
ett mindre betydelsefullt moment, under
det att den psykiska rådgivningen
blivit mer och mer dominerande. Helt
naturligt har motionerna följt med i denna
förskjutning av perspektivet. Vårt
samhälle är sådant att vi har rätt mycket
psykiska problem att ta ställning till.
Alla känner vi väl till vilka stora svårigheter
vår praktiska sjukvård arbetar
med, då det gäller att medhinna alla patienter
som söker öppen vård. Många
psykiskt sjuka får inte i tid den rådgivning
de behöver. Här utgör S:t Lukasstiftelsen
ett synnerligen värdefullt komplement.

Att det väsentligen är här i Stockholm
som verksamheten försiggår är riktigt,
men den förekommer dock på inte mindre
än tolv andra platser i landet, och
arbetet där utgör tillsammans en ganska
stor del av hela verksamheten. Trots att
verksamheten är särskilt koncentrerad
till Stockholm, kan man därför inte säga
att detta väsentligen skulle vara ett
stockholmsproblem.

Jag anser fortfarande att utskottsmajoritetens
motivering i år är kostlig. Det
enda motiv som anförts är att stor varsamhet
bör iakttas då det gäller att utsträcka
den statliga bidragsgivningen till
nya ändamål. Vi vet att det årligen
gives till många nya ändamål, som vi anser
värdefulla. I hela skrivningen klargör
utskottet, hur värdefull det anser S:t
Lukasstiftelsens verksamhet vara.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Så kostligt är det väl inte
att statsutskottet anser att man bör vara
varsam med nya anslag — det är någonting
som statsutskottet ofta uttalar. Jag
tycker det är mera märkligt att man på
det håll som den ärade talaren före mig
företräder då och då talar för nya anslag
och samtidigt är angelägen att hålla skatterna
nere.

Jag anser att man bör vara varsam
med statens medel inte bara på detta
område utan på många andra områden
också.

Om anslag till S:t Lukasstiftelsen

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den bästa sparsamheten
är den kloka sparsamheten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 117, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 72;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 118, i anledning
av väckta motioner om anslag till anskaffande
av inventarier till allmänna

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. vissa organisationsändringar inom

samlingslokaler, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa organisationsändringar inom

överståthållarämbetets skatteavdelning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vissa
organisationsändringar inom överståthållarämbetets
skatteavdelning,
in. m., i vad propositionen hänvisats till
statsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 99 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 1 mars 1963, föreslagit
riksdagen att dels antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623),
dels godkänna av departementschefen
framlagda förslag till lönegradsplacering
av tjänster m. m., dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för överståthållarämbetet,
vilka föranleddes av de av departementschefen
framlagda förslagen,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om de övergångsanordningar, som
erfordrades i anledning av reformens
genomförande.

I propositionen hade på grundval av
en av överståthållarämbetet verkställd
utredning, föreslagits vissa ändringar
inom skatteavdelningen vid ämbetet. Genom
de föreslagna åtgärderna komme
organisationen av skatteavdelningen att
bringas i överensstämmelse med organisationen
av motsvarande avdelningar
vid länsstyrelserna. Skatteavdelningen
vid överståthållarämbetet skulle genom
förslaget tillföras de personalförstärkningar,
som motsvarade vad som beslutats
för landet i övrigt av 1961 års riksdag.
Förslaget innebar vidare, att arbetsuppgifter,
som nu åvilade innehavare
av tjänster i akademikerkarriären,
i viss utsträckning skulle överlämnas till
befattningshavare i mellangradskarriä -

överståthållarämbetets skatteavdelning
ren, vilket medförde viss minskning av
antalet tjänster, för vilka krävdes akademisk
examen.

Propositionen hade, såvitt avsåge förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen,
hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt til! statsutskottet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Lennart Geijer
m. fl. (I: 703) och den andra inom andra
kammaren av herr Kollberg m. fl.
(11:860), i vilka hemställts, att riksdagen,
med bifall i övrigt till förevarande
proposition och med beaktande av överståthållarämbetets
utredning och motionerna,
måtte beträffande förste taxeringsinspektörerna
besluta om ytterligare
4 tjänster i lönegrad Ao 23 och 9
tjänster i lönegrad Ao 21 samt vidare 4
amanuenstjänster Af 17—19.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:703 och 11:860
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över finansärenden
före den 1 mars 1963 framlagda förslag
till lönegradsplacering av tjänster m. m.;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
överståthållarämbetet, vilka föranleddes
av de av departementschefen i nyssnämnda
statsrådsprotokoll framlagda
förslagen;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om de övergångsanordningar, som erfordrades
i anledning av genomförandet
av i nämnda statsrådsprotokoll föreslagna
organisationsändringar.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Axel Johannes
Andersson, Edström, Kaijser, Kållqvist,
Staxäng, Gustafsson i Skellefteå, Kållstad
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att

Tisdagen den 21 maj 1983

Nr 24

Ang. vissa organisationsandringar inom överstathallarämbetets skatteavdelning

utskottet bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 703 och II: 860 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Reservanterna hade i sitt yttrande förutsatt,
att de i motionerna anförda synpunkterna
komme under övervägande
vid det successsiva genomförandet av
den föreslagna omorganisationen och att
de förslag om jämkningar i personalorganisationen,
som kunde påkallas därav,
skulle framläggas i samband med de årliga
anslagsäskandena.

Herr GEI JER, LENNART, (s):

Herr talman! I propositionen nr 99 föreslås
vissa organisationsförändringar
inom öÄ:s skatteavdelning. Den i propositionen
föreslagna organisationen synes
i stort sett vara ägnad att förstärka taxeringsarbetet
i Stockholm, men på vissa
områden har föreslagits åtgärder som enligt
min uppfattning kan direkt motverka
en sådan förstärkning.

På taxeringskontoren och förste taxeringsintendentens
expedition utgöres för
närvarande den mera kvalificerade personalen
av 67 personer. Enligt öÄ:s förslag
skulle denna grupp begränsas till 46
personer, och i propositionen föreslås en
ytterligare decimering till 29 personer.

Det är alltså fråga om 17 befattningshavare,
vilkas befattningar inte längre
skulle erfordras. De omfattar tjänstemän
för vilka erfordras kompetens motsvarande
civilekonom- eller juridisk utbildning.
Ifrågavarande personal har redan
nu kvalificerade tjänster på skatteavdelningen.

Enligt det förslag som ÖÄ framlagt och
som ligger till grund för propositionen
skulle dessa 17 tjänstemän under själva
taxeringsperioden i egenskap av kronoombud
delta i taxeringsarbetet på bolagstaxeringskontoret.
Under den övriga tiden
skulle de disponeras på bolagstaxeringskontoret
och de regionala taxeringskontoren
för beredning av besvärsmål
till prövningsnämnd och överrätt.

Hur har man då tänkt sig att ordna
dessa arbetsuppgifter när dessa befatt -

ningshavare försvinner? Kungl. Maj:t föreslår
att under taxeringsperioden skall
ett motsvarande antal tjänstemän från revisionskontoret
utlånas till bolagstaxeringskontoret.
De tjänstemän som här
avses är givetvis kvalificerade för uppdraget
som kronoombud, men genom att
de under taxeringsperioden på detta sätt
friställes från sina befattningar inom revisionskontoret
uppstår en betydande
försvagning av revisionsarbetet, vilket
måste betecknas som mycket allvarligt
med hänsyn till att förstärkningen av revisionsarbetet
är en av de betydelsefullaste
punkterna i pågående upprustning
av taxeringskontrollen.

Beträffande verksamheten under den
tid då taxeringsarbetet inte pågår har ÖÄ
ansett att det råder så speciella förhållanden
i fråga om taxeringen i Stockholm
att man för detta omfattande och
synnerligen betydelsefulla arbete behöver
disponera ifrågavarande kvalificerade
tjänstemän. Departementschefen har
emellertid inte velat biträda ÖÄ:s förslag
och synes förutsätta att beredningen av
besvärsmål skall utföras på respektive
taxeringskontor utan medverkan av
denna personalgrupp. Härav följer att
taxeringsnämndsordförandena i stället
skulle, som är brukligt vid länsstyrelserna,
biträda taxeringskontoren med yttranden
och utredningar i besvärsmål.
Men det är just detta som enligt min uppfattning
är en arbetsform som icke är
lämplig för Stockholms förhållanden. Det
kan vara ett lämpligt förfarande när
ordförandena i taxeringsnämnderna har
lokalkännedom och personalkännedom,
såsom fallet är ute i länen. Men detta förhållande
föreligger knappast i Stockholm.
Att man nu skulle behöva remittera
besvärsmål till alla de 200 taxeringsordförandena
för att i förekommande
fall kunna få deras biträde vid beredningen
av målen skulle enligt min uppfattning
innebära en försämring för allmänheten
och ett fördröjande av prövningsnämndens
arbete.

Ett stöd för denna ståndpunkt finner
man i vad länsstyrelsen i Stockholms län
uttalat i sitt remissyttrande över öÄ:s
förslag, nämligen: »I detta sammanhang

30 Nr 24 Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. vissa organisationsändringar inom överståthållarämbetets skatteavdelning

torde även utöver vad ämbetet anfört,
böra erinras om de särskilda förhållanden,
som är avhängiga av att Stockholms
stad och omgivande kommuner i länet
bildar en befoJkningsenhet. Det förekommer
ofta att en skattskyldig är bosatt
i länet och driver rörelse i Stockholms
stad eller vice versa.»

Länsstyrelsen framhåller också att det
blir en tidskrävande kommunikation
mellan taxerings- och uppbördsmyndigheterna
i staden och länet. Länsstyrelsen
anser att man måste beakta dessa speciella
synpunkter vid överståthållarämbetets
organisationsplanering.

Detta har varit bakgrunden till den
motion, som jag och några andra ledamöter
i denna kammare och andra kammaren
har väckt.

Utskottet har tyvärr inte velat tillstyrka
motionerna. Det föreligger emellertid
en reservation, och även om man i reservationen
säger, att man inte är beredd
att nu förorda ett frångående av Kungl.
Maj :ts förslag, förutsätter man dock att
de i motionerna anförda synpunkterna
skall komma under övervägande vid det
successiva genomförandet av den föreslagna
omorganisationen.

Enligt min uppfattning kan man inte
räkna med att det blir någon kostnadsbesparande
rationalisering genom propositionens
förslag om överflyttning av
vissa funktioner från en specialistgrupp
till tjänstemän, som i full utsträckning
behövs för fullgörande av revisionsarbetet.
Jag tror därför att omorganisationen
på denna punkt — om den genomföres
— ändå kommer att medföra behov av
en utökning av personalen.

Med hänsyn till utgången i utskottet
vill jag emellertid, herr talman, nöja mig
med att yrka bifall till reservationen av
fröken Andersson m. fl. Om den vinner
bifall, förutsätter jag att det skall innebära,
att ifrågavarande personal under
alla förhållanden inte skall behöva lida
någon löneminskning genom den reducering
av personalen, som här har föreslagits.

Häri instämde herr Sandler (s).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I förevarande ärende är
det ju faktiskt fråga om en ökning av antalet
tjänstemän på skatteavdelningen
inom överståthållarämbetet. Motionärerna
har närmast varit rädda för att det
skall bli en minskning av antalet tjänster
i akademikerkarriären, och de har fördenskull
förordat ytterligare 17 tjänster.
Detta har inte ens reservanterna ansett
sig kunna vara med om, utan även de
understryker att det totalt sett har skett
en väsentlig ökning av antalet tjänster.

Frågan gäller nu, om förhållandena i
Stockholm är så mycket annorlunda än
vid länsstyrelserna. Det framlagda förslaget
innebär att man i fråga om organisationen
velat få till stånd likartade
förhållanden vid överståthållarämbetet
och vid länsstyrelserna ute i landet.

Det finns de som anser att förhållandena
faktiskt är olika. Jag skall fördenskull
mot vanligheten citera någonting,
nämligen vad lässtyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anfört. Denna länsstyrelse
kan inte finna, att särskild tyngd bör ges
skatteunderlaget vid en mätning av arbetsmängden,
och fortsätter:

»Visserligen påföres i huvudstaden 25
procent av den statliga inkomstskatten i
riket men ihågkommas bör att den statliga
bolagsskatten i betydande grad påverkat
detta procenttal. Bolagstaxeringen
torde spela en relativt liten roll, eftersom
de största bolagens taxeringar
handlägges av mellankommunala prövningsnämnden.
Medräknas endast fysiska
personer sjunker Stockholms andel
till cirka 20 procent. Även detta tal torde
vara för högt som mått på Stockholms
relativa andel i den samlade arbetsbördan.
Folkmängden i Stockholm utgör
endast It procent av folkmängden i riket.
Anledning saknas antaga, att behandlingen
av deklarationsmaterialet skall behöva
vara mera arbetskrävande genomsnittligt
sett i Stockholm än i rikets
övriga delar. Löntagardeklarationerna,
som genomsnittligt är de enklaste, torde
i Stockholm dominera i högre grad än i
något län. Att i fråga om taxeringsmålens
genomsnittliga svårighetsgrad någon

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. vissa organisationsändringar inom överståthållarämbetets skatteavdelning

nämnvärd skillnad icke kan anses föreligga
mellan Stockholm och de större
länen har också understrukits av vederbörande
departementschef i propositionen
1959: 47.»

Inom utskottet har vi nog tagit intryck
av detta, närmast kanske beroende därpå
att vi haft ungefärligen samma uppfattning.
Yi har ansett att när man nu
kommit fram till en likvärdighet mellan
Stockholm och länen, bör man konsekvent
hålla på den. På sitt sätt kan det
ju vara lovvärt att begära ytterligare 17
tjänster för att rädda vissa befattningshavare
i akademikerkarriären, men detta
bör inte föranleda att man i det avseendet
frångår propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! I anledning av citatet
från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län vill jag bara säga, att det i och
för sig inte är målens svårighetsgrad
som har åberopats — frågan gäller hur
gransknings- och utredningsarbetet skall
kunna bedrivas på det mest effektiva och
administrativt enklaste sättet med hänsyn
till de i Stockholm rådande förhållandena.
Härvidlag stöder jag mig på
vad länsstyrelsen i Stockholms län yttrat
— vilket jag också citerade i mitt
första anförande — och den bör ju ha
möjlighet att se och bedöma situationen
på något närmare håll.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av att det förslag
antoges, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Geijer, Lennart, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 119, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
att det förslag antages, som innefattas i
den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Geijer, Lennart, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej —47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till vissa
organisationsändringar inom överståthållarämbetets
skatteavdelning, in. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 120,
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1963/64 till
överstäthållarämbetet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. ny huvudorganisation för statens
järnvägar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ny huvudorganisation
för statens järnvägar m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 116 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 22 mars
1963, föreslagit, att statens järnvägar
skulle omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med riktlinjer, som framlagts
av järnvägsstyrelsen. Förslaget innebar
en ny huvudorganisation för såväl
den centrala som regionala administrationen.
Den centrala organisationen,
som för närvarande vore provisoriskt
uppdelad på tolv huvudenheter, hade föreslagits
i stället indelad i sju avdelningar.
Generaldirektören samt cheferna
för dessa avdelningar förutsattes arbeta
såsom en direktion. I fråga om den
regionala organisationen hade föreslagits
att nuvarande fem distrikt med underlydande
facksektioner skulle ersättas
av elva driftdistrikt och elva handistrikt.
De geografiska gränserna för
bandistrikt och driftdistrikt förutsattes
därvid sammanfalla.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hilding (1:727) och den andra inom
andra kammaren av herr Enskog m. fl.
(II: 882),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gösta Jacobsson m. fl. (I: 728) samt den
andra inom andra kammaren av fröken
Karlsson och herr Nilsson i Göingegården
(11:883),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Harald Pettersson (I: 729) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (II: 884).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:728 och 11:883,

a) godkänna i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 22
mars 1963 föreslagna riktlinjer för omorganisation
av statens järnvägar;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statens järnvägar, som föranleddes av
vad som föreslagits i nämnda statsrådsprotokoll; c)

medgiva utbyte av tjänster under
tiden till och med den 30 juni 1965 i
enlighet med vad som föreslagits i
nämnda statsrådsprotokoll;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar i övrigt som
erfordrades i anledning av omorganisationen; II.

att motionerna 1:727 och 11:882
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:729 och 11:884
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts, utom av
andra, av herr Bengtson, som dock ej
antytt sin mening.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I detta utlåtande angående
ny huvudorganisation för statens järnvägar
in. m. är det bara på ett avsnitt
som jag vill framföra några synpunkter
— det är därför jag har avgivit en blank
reservation. Det är beträffande frågan
om distriktsgränser och huvudorternas
placering som jag vill framföra ytterligare
synpunkter och göra, enligt min
uppfattning, kanske vissa förtydliganden
i fråga om distriktsorganisationen.

Denna distriktsorganisation är inle
slutgiltigt fastställd, ty det skall ju företagas
en, som jag hoppas, mycket ingående
utredning innan distriktsindelningen
fastställes, och samma sak gäller beträffande
huvudorternas placering. Man
skall ta hänsyn till både lokaliseringsoch
försvarssynpunkter, och jag vill mycket
starkt understryka att man bör ta
hänsyn till just lokaliseringssynpunkterna.

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. ny huvudorganisation för statens järnvägar

Utskottet säger ju, att det förutsätter
att ifrågavarande spörsmål blir föremål
för ingående överväganden, och det är
också min förhoppning att det kommer
att ske en verkligt noggrann prövning av
alla synpunkter som kan komma i fråga
då det gäller problemet om hur distrikten
skall indelas och var huvudorterna
skall placeras. Förutom lokaliseringsoch
försvarssynpunkterna finns det även
andra synpunkter som bör beaktas. Jag
vill alldeles speciellt understryka att jag,
fastän det nu finns ett skisserat förslag
till hur distrikten skall se ut och var huvudorterna
skall placeras, hyser förhoppningen
att man vid de överväganden som
skall göras icke binder sig vid detta förslag
utan beaktar alla faktorer, som kan
tänkas, så att vi får en distriktsindelning
och placering av huvudorterna som beaktar
både försvars- och lokaliseringssynpunkterna
samt också vissa traditionella
synpunkter på hur järnvägsväsendet
arbetar.

Herr talman! Jag har inte någonting
att anföra mot utskottets skrivning i övrigt.
Vi har lyckats jämka samman skrivningen,
även om vi inte varit fullt eniga
på alla punkter, och därför har jag intet
annat yrkande att framställa än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag vill i allt instämma
med herr Bengtson. Dock vill jag tilllägga,
att om man från järnvägens sida
ur ekonomiska och administrativa synpunter
skulle finna att en huvudort hade
mindre företräde än en annan borde lokaliseringsfrågorna
där vid själva avgörandet
få betyda mer än vad man från
järnvägens sida nu vill göra gällande.

Jag har inte heller något annat yrkande,
herr talman, men jag vill understryka
utskottets skrivning, att det blir en
noggrann prövning från de myndigheter
som ingår i den grupp som i propositionen
har föreslagits.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag instämmer i de synpunkter
som här framförts av båda de

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 24

föregående talarna. Jag ber att starkt få
uttala den förhoppningen, att denna fråga
skall bli föremål för en allsidig prövning.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma i
anförandena av herr Bengtson och herr
Källqvist.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Även jag ber att få instämma
i de anföranden som hållits av
herr Bengtson och herr Källqvist.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reseersättning åt
församlingspräster m. m. jämte en i ämnet
väckt motion; samt

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av riksdagens
år 1962 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3

Lades till handlingarna.

Punkterna \ och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Lades till handlingarna.

Nr 24

Tisdagen den 21 mai 1963

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8—20
Lades till handlingarna.

Punkten 21

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 22 och 23
Lades till handlingarna.

Punkterna 24 och 25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 26 och 27
Lades till handlingarna.

Punkterna 28 och 29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Lades till handlingarna.

Punkten 31

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 32 och 33
Lades till handlingarna.

Punkten 34

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 35

Lades till handlingarna.

Punkten 36

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. in., jämte i anledning
av propositionen väckt motion.

I en den 15 mars 1963 dagtecknad proposition,
nr 115, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken finge
för tiden från och med den 1 juli 1963
till och med den 30 juni 1964 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, föire utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

I propositionen hade i fråga om riksbankens
sedelutgivning föreslagits, att
vissa undantagsbestämmelser från lagen
för Sveriges riksbank skulle gälla
även för tiden den 1 juli 1963—den 30
juni 1964. Enligt vid propositionen fogat
lagförslag skulle riksbanken få ututgiva
sedlar till ett belopp av högst
8 400 miljoner kronor. Det nuvarande
maximibeloppet utgjorde 7 800 miljoner
kronor.

Till utskottet hade hänvisats den i anledning
av propositionen väckta motionen
1:718, av herr Åkerlund, i vilken
hemställts, att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj:ts proposition nr 115, dock
med den ändringen, att riksbanken
finge utgiva sedlar till ett belopp av
högst 8 300 miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1. med avslag å motionen I: 718 antaga
det genom propositionen framlagda
förslaget till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning; 2.

medgiva, att riksbanken finge för tiden
från och med den 1 juli 1963 till
och med den 30 juni 1964 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, med rätt dock för
riksbanken att, om förhållandena därtill
gåve anledning, före utgången av nämnda
tid återupptaga inlösningen av bankens
sedlar.

Reservation hade anförts av herr
Hansson, Gustaf Henry, och herr Hernelius,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
nr 19 om riksbankens sedelutgivning
har herr Hernelius och jag fogat
en blank reservation, och det må därför
tillåtas mig, trots den massanhopning av
ärenden som finns i dessa dagar, att
få säga några ord om anledningen till
att vi inte kunnat helt ansluta oss och
instämma i utskottets utlåtande.

Vad vi vänder oss emot är det förhållandet
att riksbanken år efter år återkommer
med framställningar om särskilda
bestämmelser för sedelutgivningen
i stället för att framlägga ett definitivt
förslag så att frågan blir reglerad och
inte behöver komma upp på det här sättet
varje år.

Jag vill erinra om att ett förslag till
en definitiv reglering av denna sedelutgivningsrätt
framlades redan 1955 av de
sakkunniga som tillkallats år 1951. Riksbanken
ville dock inte lösa den här frågan
separat utan den vill ta hela riksbankslagen
under omprövning och ansåg
att detta skulle kunna ske så att ett förslag
till ny lag skulle kunna framläggas
redan under 1957.

Vi räknar nu år 1963, men ännu har
riksdagen inte sett till något förslag, vilket
måste betecknas såsom anmärkningsvärt,
detta i all synnerhet om man tar
del av vad bankoutskottet har skrivit
varje år i samband med dessa framställningar.

I utskottets utlåtande för år 1958
skrevs det, sedan fullmäktige i sin framställning
anfört att frågan alltjämt var
förmål för överväganden i riksbanken,
att utskottet »vill dock understryka angelägenheten
av att en mera definitiv reglering
av sedelutgivningsrätten snarast
måtte komma till stånd».

År 1959 påtalades det att riksbankens
rätt att utge sedlar ända sedan år 1939
har varit reglerad genom provisorisk
lagstiftning i stället för genom riksbankslagen.
Vidare ville utskottet »ånyo understryka
vikten av att frågan blir föremål
för skyndsam behandling».

År 1960 anförde utskottet i sitt utlåtande
bl. a. om överarbetningen av riksbanks -

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
lagen: »Detta arbete har ännu ej avslutats
ehuru bankofullmäktige redan 1957
ställde i utsikt att förslag i ämnet skulle
kunna föreläggas riksdagen under
1958. Utskottet har funnit anledning att
såväl 1958 som 1959 framhålla angelägenheten
av att en mera definitiv reglering
av sedelutgivningsrätten snarast
måtte komma till stånd och vill understryka
dessa uttalanden.»

Även 1961 skrev utskottet på ungefär
samma sätt men 1962 lät det något annorlunda.
I samband med behandlingen
av frågan inhämtade utskottet att inom
riksbanken ett utkast till lag upprättats
men att det fortsatta arbetet komplicerats
av att mera djupgående överväganden
i vissa stycken ansetts nödvändiga.
Man hänvisade till förhandlingarna om
inträde i EEC, som skulle kunna påverka
riksbankslagens utformning bl. a. i
fråga om kapitalrörelserna, och att bryta
ut frågan om sedelutgivningsrätten ur
sitt sammanhang i riksbankslagen ansågs
inte lämpligt. Till sist anförde utskottet
på sedvanligt sätt att det ville
ånyo understryka nödvändigheten av en
slutgiltig reglering av sedelutgivningsrätten.

I det utlåtande som i dag ligger på
kammarens bord kan ledamöterna se att
det låter ungefär likadant. Möjligen kan
man säga, att utskottet denna gång skriver
något mjukare än förr om åren.
Man har förr understrukit angelägenheten
av en definitiv reglering, men i
år nöjer man sig med att förutsätta att
riksbanksfullmäktige när förhållandena
det tillåter framlägger förslag till definitiv
reglering av sedelutgivningsrätten.

Ja, detta är vad som hittills hänt i
frågan, och man gör sig väl ej skyldig
till någon större överdrift om man säger
att från riksbankens sida har inte så
värst mycket gjorts — i själva verket
ingenting alls — åt detta efter alla dessa
år.

För min del kan jag inte finna annat
än att det är anmärkningsvärt att denna
fråga inte bringats till sin lösning
för länge sedan. Här har bankoutskottet
år efter år påtalat angelägenheten av att
denna fråga blir definitivt ordnad. Men

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
intet annat har hänt än alla dessa framställningar
om ytterligare provisorier.

Frågan om den definitiva utformningen
av riksbankens sedelutgivningsrätt är
enligt mitt förmenande så angelägen att
den inte får förhalas ytterligare. Kan
riksbanken inte framlägga förslag till
en helt ny riksbankslag, så bör frågan
om sedelutgivningen ryckas ut och behandlas
särskilt.

Med vår reservation har vi velat fästa
kammarens uppmärksamhet på denna
fråga utöver vad utlåtandet anger, men
jag har, herr talman, inte något yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Hernelius (h) och Hagberg (h).

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag får börja med att
beklaga att finansministern inte är närvarande
här i kammaren, då det är min
avsikt att till honom rikta en specificerad
fråga.

Jag beklagar också att frågan om sedelutgivningen
inte tagits upp tillsammans
med den ekonomiska politiken i
övrigt. Rätteligen borde detta ha skett.
Jag ber därför om överseende för att jag
kommer att ta upp denna fråga till litet
mera ingående behandling. Anledningen
härtill är, att jag betraktar sedelutgivningen
och med densamma förknippade
problem såsom allvarliga och viktiga
för den ekonomiska utvecklingen. Enligt
min mening intar sedelutgivningen en
central position för bedömningen av
hela den ekonomiska politiken. I sedelutgivningen
utkristalliseras också på
en central punkt resultatet av den förda
ekonomiska politiken. Jag har därför i
en motion i denna kammare, nr 718,
yrkat på något snävare sedelutgivningsrätt
än vad regeringen gör.

Då sedelutgivningen endast ingår som
del i hela den ekonomiska politiken
skall jag låta min granskning spänna
över hela det ekonomiska fältet. Jag erinrar
då om att de ekonomisk-politiska
medel som finansministern underställt
riksdagens prövning endast är finanspolitiken
och valutapolitiken. Det förra,
d. v. s. finanspolitiken, behandlas i kom -

pletteringspropositionen och valutapolitiken
i proposition nr 139 om valutalagens
förlängning. Det tredje och enligt
min mening viktigaste medlet, penningpolitiken,
ligger under riksdagens
domvärjo. Finansministern har därför
icke befattat sig med detta i annan mån
än genom att i proposition nr 115 föreslå
riksdagen att öka sedelutgivningsrätten
med 600 miljoner kronor samt
vidare genom att i kompletteringspositionen
göra vissa uttalanden om penningpolitiken.
Bankoutskottet har för sin del
icke framlagt något program alls i år för
den ekonomiska politiken såsom tidigare
varit brukligt.

För egen del skall jag beröra samtliga
områden. Jag börjar med finanspolitiken,
går så över till penningpolitiken
och slutar med valutapolitiken.

Av kompletteringspropositionen framgår
att regeringens ekonomiska politik
bygger på tre hörnpelare. Full sysselsättning
är målsättningen, frikostiga löner
och stora investeringar medel att
söka nå målet.

Jag delar uppfattningen att full sysselsättning
är ett eftersträvansvärt mål och
att mycket gott kommer därav. Men förvisso
är det inte det enda berättigade
målet i en ekonomi. Det måste avvägas
även mot andra målsättningar. Kravet
på allmän stabilitet på alla ekonomiens
områden är vi också ense om. Av avgörande
betydelse i sammanhanget är
vårt förhållande till utlandet. Det är inte
alltid sagt att det går att nå full sysselsättning,
och finansministern måste
själv konstatera en nära tvåprocentig arbetslöshet
i år liksom i fjol, ävensom att
arbetslösheten skulle ha varit inte obetydligt
större om inte beredskapsarbeten
och omskolningsåtgärder vidtagits.

Detta är ett stöd av starkt kostnadskrävande
natur åt arbetsmarknaden, såsom
framgått av anslagsäskanden om
hundratals miljoner kronor på riksstat
och tilläggsstat. De som högljutt och
med stora bokstäver talar om stödet till
jordbruket bör betänka att stöd lämnas
till många andra ändamål över statskassan
och till stora kostnader. Detta är ett
pris vi får betala för den fulla syssel -

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

sättningens politik. Det kan vara värt
att göra det, men jag vill uttryckligen
ha sagt att jag inte till nästan vilket pris
som helst vill köpa full sysselsättning i
alla lägen. En starkt accelererad inkomstutveckling
gör så stor skada att
den inte kan accepteras. En allmän inflation
är ingenting att stå efter. Av inkomsterna
svarar lönerna för över 80
procent, och nu säger herr Sträng att
lönekostnadernas snabba ökning pressat
vinstmarginalerna hårt med resultat
att investeringsviljan i det privata näringslivet
och industrien beskurits.

Det är ju rätt naturligt att om inga
vinster står att göra, finns det heller
ingen anledning att investera och knappast
heller någon förmåga. Den som läser
storbolagens årsberättelser just nu blir
också upplyst om att senaste investeringsperiod
i många fall är för ögonblicket
avslutad. Detta återverkar ogynnsamt
på sysselsättningen.

Med olika medel försöker regeringen
därför stimulera det privata näringslivet
till nya investeringar. Pengar ställs till
förfogande via investeringsfondernas
partiella frisläppande och genom krediter
och kreditgarantier. Räntorna har
sänkts för att förbilliga lånekostnaderna.
Men förmår detta påtagligt förbättra
vinstutsikterna, om lönekostnaderna tilllåts
rusa i höjden?

För att av sysselsättningsskäl fylla behovet
av nya investeringar kopplas det
offentliga in. Särskilt gäller detta på
byggnadsområdet. Jag instämmer med
regeringen att vi behöver bygga flera bostäder,
men ännu mera instämmer jag
med regeringen att vi behöver blåsa ut
den drivhusluft som sedan decennier
lägrat sig över byggnadsmarknaden. Ett
rejält korsdrag är vad som behövs för
att sanera detta instängda utrymme. På
en oreglerad och från statsingripanden
friare marknad än vår skulle sådana förhållanden
aldrig kunna uppkomma som
vi nu tvingas att dragas med. Till vems
glädje egentligen?

Finansministern är nu rädd för att stimulansen
på bostadsbyggandet skall driva
upp löner och andra kostnader i denna
bransch. Därmed är herr Sträng inne

Ang. riksbankens sedelutgivning, in. m.
på löneglidningens problem, vars vikt
och allvar ingen bör underskatta. Det
gör kanske heller inte regeringspartiets
företrädare. Men hur angriper de problemet?
Herr Geijers lätt platoniska anförande
om stundande hård avtalsrörelse,
vilka lika väl kan tolkas som fredsappeller
som »upp till kamp»-paroller,
och herr Strängs stötar i trumpeten lämnar
arbetsmarknaden förvisso oberörd.
Det är åtgärder som behövs, åtgärder
som gör det klart för arbetsgivarsidan
likaväl som för arbetstagarsidan var
gränsen går.

Men vad har de ansvariga instanserna
gjort? Jo, de har ökat statsutgifterna
och gör det alltjämt, de har uppmuntrat
investeringarna i den privata sektorn
och ökat dem i den offentliga, de har
sänkt räntan i tre etapper, och nu har
herr Sträng föreslagit riksdagen att öka
sedelutgivningsrätten med 600 miljoner
kronor. Därmed har åtgärder vidtagits
för att på avgörande punkter möjliggöra
en ny ansvällning av inkomsterna
och särskilt att driva upp lönekostnaden,
först genom löneglidning och sedan genom
avtalslyft, och så försämras vinstutsikterna
ånyo — en circulus vitiosus.

För finanspolitikens del har resultatet
i korthet blivit, att en upplåning av cirka
en miljard kronor beräknas bli erforderlig
genom att statsutgifterna som
vanligt expanderar samtidigt som statsinkomsterna
stagnerat. Regeringen har
aldrig underlåtit att framhäva finanspolitikens
konjunkturstyrande roll men nu
är det konjunkturutveckling i förening
med den ekonomiska politiken i övrigt
som tvingar fram den faktiska finanspolitiken.

Finansministern säger nu att han är
beredd att godtaga den förutsedda försvagningen
i budgeten. Han fortsätter:
»En förutsättning härför har dock varit
att upplåningen kommer att ske i sådana
former att någon inflationistisk ökning
av likviditeten inte tillätes ske i samhällsekonomien.
»

Några sidor längre fram i kompletteringspropositionen
uttalar herr Sträng
den förmodan att denna upplåning bör
kunna verkställas utan någon inflationis -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
tisk ökning av likviditeten genom en efter
utvecklingen anpassad penningpolitik.
Detta innebär bl. a. en med upp till
600 miljoner kronor ökad sedelutgivning.

Finansministern anser också att någon
stegring i valutatillgångarna knappast är
att påräkna. Om guld- och valutatillgångarna
inte stiger måste, såsom jag snart
skall visa, någon av de båda övriga tillgångsposterna,
upplåning mot statspapper
eller rediskontering av växlar eller
bägge tillsammans stiga med upp till 600
miljoner kronor i riksbanksbalansen.
Guld- och valutatillgångarnas relativa
position i denna försämras därigenom
liksom i förhållande till utrikeshandelns
omsättningssiffror, såsom herr Sträng så
riktigt framhållit.

Jag vill därför ställa följande fråga till
finansministern i förhoppning att den vidarebefordras:
Eftersom det förmodligen
blir den tillgångspost som direkt eller
indirekt representerar statlig upplåning
i riksbanken, d. v. s. posten statskammarväxlar
och obligationer, som i
allt väsentligt kommer att öka för att
motsvara den med upp till 600 miljoner
kronor ökade sedelutgivningen, kan då
finansministern vara tillfredsställd med
att statsskuldens placering i riksbanken
ånyo tilltar efter det att i det hänseendet
en viss tillbakagång kunnat noteras under
de senaste åren?

För egen del är jag ingalunda glad
över utvecklingen, och jag har därför
väckt den nyss åberopade motionen, för
vars tankegång jag skall be att helt kort
få redogöra.

På senare år har riksbanken redovisat
stora vinster — hundratals miljoner kronor
— vilka förbryllar många människor.
De har frågat, hur detta blivit möjligt.
Anledningen härtill är den starkt utvidgade
sedelutgivningen som gett riksbanken
medel att inköpa räntebärande
tillgångar. Förr i världen skulle riksbanken
köpa räntelöst guld, men nu kan
den köpa räntebärande utländska värdepapper
eller också svenska statspapper
eller privata växlar som alla ger ränteavkastning.
Om riksbanken i år får tillåtelse
att öka sin sedelutgivning med 600
miljoner kronor, bör den enbart på detta

belopp kunna tjäna cirka 20 miljoner
kronor under året.

Det viktiga för en centralbank är emellertid
inte att tjäna pengar på sedelutgivningen.
Det viktiga är vilka tillgångar
den inköper, om det blir inhemska eller
utländska, d. v. s. i senare fallet guld och
valutor. Köper den för mycket inhemska
tillgångar, är risken överhängande stor
att det inte blir något guld eller några
valutor. Dessa kan rent av bringas att
rinna ut ur landet vid ett överdrivet stort
inköp av inhemska värdepapper.

För att i möjlig mån motverka en sådan
risk har jag föreslagit en något
mindre ökad sedelutgivningsrätt — 500
miljoner kronor i stället för 600 miljoner
kronor i regeringsförslaget. Riksbanken
äger möjlighet att med sin kreditpolitik
hålla tillbaka tendenser till alltför stark
ansvällning av sedelomloppet, om detta
sker på ett mjukt och förutseende sätt,
vilket jag förordar skall ske.

Till detta har nu bankutskottet svarat
två saker. För det första säger det, att
förändringarna i den utelöpande sedelmängden
är en följd av den allmänna
omsättningens krav. I mitt tycke är detta
ett något genant uttalande för att komma
från utskottets sida. Ingen lärobok av
elementäraste slag i nationalekonomi gör
gällande att penningmängden är en funktion
av omsättning eller tvärtom: omsättningen
är en funktion av penningmängden.
Intet så enkelriktat kausalsammanhang
existerar. Uttalandet får
betraktas som en lapsus, som naturligtvis
även det bästa parlamentsutskott kan
råka ut för i hastigheten.

För det andra säger emellertid utskottet,
att höjningen med 600 miljoner kronor
är lämpligt avvägd. Detta är ett viktigt
bedömande som inger respekt och
uppfordrar till sakligt övervägande. Det
är en framtidsbedömning som grundas
på sannolikheten av en viss ekonomisk
utveckling och som fått en viss siffermässig
innebörd. Men varför har denna just
blivit en 8-procentig ökning, eller 600
miljoner kronor? Varför bar den inte
blivit 700 eller 800 eller rent av 1 000
miljoner kronor? Handen på hjärtat, herrar
utskottsledamöter — har ni verkligen

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

prövat beloppets storlek? Har ni gjort
den avvägning som ni talar om och som
lett fram just till 600 miljoner kronor?

Det är nämligen ingen större konst att
visa goda skäl för att beloppet borde vara
större än 600 miljoner kronor med utskottets
utgångspunkter. Redan nu i denna
vår är sedelutgivningen mer än 600
miljoner kronor större än motsvarande
tid i fjol. I själva verket är den cirka 650
miljoner kronor större — en siffra som
uppnåddes den 30 april i år. Blir utvecklingen
dessutom likadan som i fjol med
växande avstånd till fjolårssiffrorna mot
årets slut, kan det bli 700, kanske 800
miljoner kronors ökning till slutet av
1963. Då skulle riksbanken — om det vill
sig illa — rent av kunna komma att bryta
mot lagen, och det vore inte bra.

Trots det jag här anfört har jag förordat
en lägre siffra. Den är naturligtvis
schablonmässigt vald i jämt 100-tal miljoner
kronor, men det är en alltigenom
realistisk siffra, grundad liksom propositionens
och utskottets på en bedömning.

Ingen siffra, vare sig hög eller låg,
framkommer annorledes än som följd av
riksbankens penningpolitiska verksamhet.
Det är bara det att aktivitet behövs
från riksbankens sida, om den vill hålla
tillbaka eller späda på penningtillgången.
Genom att i nuvarande läge sätta gränsen
för sedelutgivningens ökning vid 500 i
stället för 600 miljoner kronor framtvingas
den tidpunkten snabbare, då riksbanken
nödgas ingripa för att hålla tillbaka,
för att vara restriktiv. Felet med nuvarande
politik är att riksbanken är alltför
liberal. Den medger en för stor kreditutvidgning.
Med enligt bankdirektörernas
beräkningar sexfaldig s. k. multipelverkan
kan grovt schematiskt lämnas 3 600
miljoner kronor i nya krediter i stället
för 3 000 miljoner kronor — som det
skulle gå med mitt förslag. Detta säger
jag upplysningsvis blott som ett räkneexempel
för att visa skillnaden mellan
förslagen. Och även mitt förslag är liberalt
nog. Vad som nu sker är att det
pumpas in i det ekonomiska systemet
alldeles för mycket pengar som det erfarenhetsmässigt
blir hart när ogörligt att

Ang. riksbankens sedelutgivning, in. m.
dra tillbaka. Det lägges med denna politik
en grund för den löneglidning, som
är så farlig för utvecklingen av våra kostnader
och som så småningom kodifieras
i avtalsform.

Även riksbanken har så småningom
blivit medveten om liberaliteten i sin
penningförsörjning. På olika sätt söker
man nu motverka den s. 1c. multipeleffekten,
d. v. s. detta mångfaldigande i form
av lån av sedelutgivningens expansion.
Riksgäldskontoret bjuder t. ex. sedan
början av denna månad ut skattkammarväxlar
till 4 å 4,5 procent, märkvärdigt
nog trots att riksbankens diskonto endast
är 3,5 procent. Enligt min mening är det
en alldeles för stor — för att inte säga
orimligt stor — marginal mellan dessa
räntesatser.

Före juni 1960 höll riksgäldskontoret
skattkammarväxelräntan under åratal

1,5 procent under riksbankens diskonto,
och nu har det slagit över åt andra hållet
med ända upp till en hel procent. Enligt
min mening är det lika oriktigt nu som
det var då med dessa stora avvikelser
från riksbankens diskonto. Det bör vara
en nära följsamhet, och i dagens läge är
riksbankens diskonto helt enkelt för lågt.

Såväl riksbanken som riksgäldskontoret
är riksdagens organ. Riksdagen lånar
ut pengar genom riksbanken till 3,5 procent
och lånar upp pengar genom riksgäldskontoret
till 4,5 procent. En storbank
kan alltså låna 100 miljoner kronor
i riksbanken och sätta in dem i riksgäldskontoret
och tjäna 1 miljon kronor
på affären! Om inte annat är detta beviset
för oriktigheten i diskontopolitiken.
Antingen skall skattkammarväxelräntan
tryckas ned till i närheten av diskontot,
och då stiger krediterna, sedelomloppet
och lönerna, eller också skall riksbanksdiskontot
höjas till i närheten av skattkammarväxelräntan,
och det senare är
enligt min mening det riktiga i detta läge.
Den metod som tillämpas är inte ens
en nödfallslösning av detta besvärliga
problem och ger inte erforderlig restriktivitet
på rätt sätt.

Jag skall nu övergå till att med några
ord beröra valutapolitiken. Såväl genom
vår anslutning till de internationella or -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. m.
ganisationerna på detta område som det
förhållandet, att vi inbjudits till att medverka
och även gärna deltagit i ett antal
internationella specialarrangemang på
senare år i syfte att stärka valutasamarbetet,
har vi tagit stora steg för att förvärva
ett förtroende på det internationella
finansområdet. För detta vill jag
komplimentera riksbanksledningen. Det
har varit steg i rätt riktning.

Det var därför med så mycket större
överraskning och med betydande obehag
som jag läste i propositionen om valutalagens
förlängning, att valutaregleringen
ånyo skulle betraktas som ett ekonomiskt-politiskt
instrument. Jag hoppas
att det skall visa sig att det här är fråga
om ett snabbt övergående återfall i regleringstänkandet.
Utomlands kommer man
över huvud taget inte att förstå en sådan
omsvängning som här givits uttryck åt.
Den måste därför framställas som ett av
någon speciell anledning betingat avsteg
från en på längre sikt oförändrad linje
av lojalitet mot det internationella samarbetet
på valutaområdet. Vi får inte
verka för vare sig valutarestriktioner eller
valutadevalvering — ty så kan detta
uttalande uppfattas.

Det är en olycklig formulering herr
Sträng valt, och den gör nog heller inte
rättvisa åt den uppfattning finansministern
innerst inne hyser. Jag vill också erinra
om den klara deklaration statsministern
avgav å regeringens vägnar om
det internationella valutasystemets viktiga
roll när handelspolitiken debatterades
i riksdagen.

I ett hänseeende vill jag dock ge finansministern
rätt. Den sammanlagda effekten
av den ekonomiska politikens medel
måste vara sådan att valutabalansen
inte äventyras. För egen del har jag
största tilltron till det penningpolitiska
medlet, och jag har redogjort varför. Jag
för min del förbiser dock inte sambandet
mellan ett bifall till den i propositionen
föreslagna ökningen av sedelutgivningsrätten
och förslaget om valutaregleringens
bibehållande helt temporärt under
förhandenvarande omständigheter.

För att sammanfatta vill jag säga att
regeringspartiets ekonomiska politik

kännetecknas av en expansiv finanspolitik,
en isolationistisk beredskapslinje i
valutapolitiken och en ljum penningpolitik.

För egen del vill jag ha en moderat
finanspolitik, en internationellt inriktad
valutapolitik och en stram penningpolitik.
Slapphet på alla områden går inte.

Jag får, herr talman, yrka bifall till
min motion, innebärande en med 500
miljoner kronor utvidgad sedelutgivningsrätt.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De synpunkter som herr
Åkerlund här har framfört anser jag inte
hör hemma i denna överläggning. Vi i
bankoutskottet kommer in på frågan om
valutalagstiftningen i det utlåtande, som
kommer att behandlas under den ekonomiska
debatt, vilken kommer att hållas
i riksdagen på tisdag nästa vecka.

Därför, herr talman, finns det ingen
anledning att i dag över huvud taget gå
in i debatt om en hel del av de spörsmål,
som herr Åkerlund här har framfört,
utan jag hemställer till herr Åkerlund
att återkomma till dessa saker nästa
vecka, då den ekonomiska debatten äger
rum.

I mångt och mycket har herr Hansson
i Göteborg rätt då han framhåller, att
man länge har väntat på ett förslag angående
utformningen av riksbankens sedelutgivning.
Det är synpunkter som har
framhållits av bankoutskottet i flera år.
Riksbanksfullmäktige säger, att de har
frågan under omprövning och räknar
med att så småningom komma fram med
ett eget förslag angående denna större
organisationsform. Då herr Hansson i
Göteborg emellertid icke har framställt
något särskilt yrkande, skall jag, herr
talman, endast inskränka mig till att
meddela de synpunkter som utskottet
har anlagt på frågan för att biträda det
förslag som framförts i propositionen
och även det yttrande som riksbanksfullmäktige
har avgivit.

Utskottet har också i sitt utlåtande
hänvisat till att den utelöpande sedelmängden
är en följd av den allmänna

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

omsättningens krav. Visserligen ville
herr Åkerlund inte hålla med om den
tesen, men vi i utskottet har kommit
fram till synpunkten att just detta är ett
uttryck för samhällets expansion. Utskottet
anser att riksbanksfullmäktige är sakkunniga
på detta område, och efter våra
överläggningar har vi kommit fram till
slutsatsen, att den beräknade ökningen
av sedelmängden, som riksbanksfullmäktige
här har föreslagit, är riktigt avvägd.

Med dessa synpunkter, herr talman,
ber jag helt kort att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h):

Herr talman! Jag får ju vara tacksam
för det lilla erkännande jag fick av bankoutskottets
vice ordförande, när han talade
om för mig att jag »i mångt och
mycket hade rätt». Däremot kan jag inte
ge honom samma komplimang när han
talar om att riksbanken har frågan under
prövning och skall så småningom
komma med ett förslag. Jag är rädd att
den där utredningen kan dra ut på tiden
nästan hur mycket som helst.

Vad som gjorde att jag över huvud taget
reserverade mig var en passus i riksbankens
skrivelse, där det stod talat om
några »djupgående undersökningar», som
banken var tvungen att göra. Jag var
rädd för att de skulle bli så djupgående,
att man över huvud taget aldrig skulle
komma att ta sig upp.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Ståhle har hemställt,
att vi skulle få återkomma till denna
fråga vid den ekonomiska debatten
nästa vecka. Självfallet vill jag i mån av
förmåga återkomma vid den tidpunkten,
men jag är angelägen framhålla, att om
riksdagen redan i dag — vilket man får
utgå ifrån — bestämmer sig för den högre
sedelutgivningsrätten, så betyder det
i praktiken att händerna i viss utsträckning
är bundna för mig, och det är naturligtvis
en ogynnsam position.

Får jag å andra sidan komma med en
hemställan till herr Ståhle, så skulle det

2f Första kammarens protokoll 1963. Nr 24

Ang. riksbankens sedelutgivning, m. in.
vara om en medverkan från herr Ståhles
sida till att alla dessa tre frågor, penningpolitiken,
finanspolitiken och valutapolitiken,
kommande år tas upp i ett
sammanhang, så att en debatt som går
över hela fältet kan bli möjliggjord.

Jag kan inskränka mig till detta, herr
talman!

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Även om jag skulle göra
herr Hansson i Göteborg ledsen måste
jag säga, att jag har givit herr Hansson
rätt endast i den synpunkten, att bankoutskottet
tidigare gjort en hemställan om
att denna utredning från riksbanksfullmäktige
måtte komma på bankoutskottets
bord.

I övrigt har vi våra synpunkter deklarerade
här. Riksbanksfullmäktige sysslar
med en utredning, och det är önskvärt
att denna utredning blir färdig så fort
det över huvud taget är möjligt.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande,
att 1963 års utlåtande från bankoutskottet
var mildare än de som har
kommit förut. Jag undrar om inte herr
Ståhle nu medverkat till en ytterligare
mildring, när han tar bort ordet »skyndsamt»
ur bankoutskottets framställning.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Då vi haft kontakter med
riksbanksfullmäktige i denna fråga, är vi
medvetna om att riksbanksfullmäktige
sysslar med dessa problem. Det förefaller
som om problemen inte är så lätta,
som många av oss vill göra dem. Riksbanksfullmäktige
vill här komma fram
med ett förslag, som skall reglera hela
den politik, som riksbanksfullmäktige
sysslar med.

Jag vidhåller således, herr talman, mitt
förslag om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bi -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. procentsatsen tor uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

fall till vad utskottet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen I: 718; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:
• •

nr 22, i anledning av väckta motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
rörande Inkomster av statens kapitalfonder:
Riksbanksfonden; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 28 § lagen den 3
juni 1955 (nr 416) om sparbanker, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till
försäkringen för tilläggspension

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1965—1969 till försäkringen
för tilläggspension, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 123, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1965—1869 till försäkringen för
tilläggspension.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att avgiften
till försäkringen för tilläggspension,
räknat på den pensionsgrundande
inkomsten, skulle utgå med 7,5 procent
för 1965, 8 procent för 1966, 8,5 procent
för 1967, 9 procent för 1968 och 9,5 procent
för 1969.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 761
i första kammaren av herr Jacobsson,
Gösta, in. fl. och nr 923 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.,

2) de likaly dande motionerna nr 762
i första kammaren av herr Larsson,
Thorsten, samt nr 921 i andra kammaren
av herrar Boo och Larsson i Luttra
ävensom

3) de likatydande motionerna nr 763
i första kammaren av herr Stefanson och
herr Hanson, Per-Olof, samt nr 922 i
andra kammaren av herr Jönsson i
Ingemarsgården in. fl.

I motionerna 1:761 och 11:923 hade
yrkats, att riksdagen med avslag å propositionen
skulle antaga i motionerna
infört förslag till lag angående procentsatsen
för uttag av avgift under åren
1965—1969 till försäkringen för tilläggspension,
vilket förslag avsåg, att procentsatsen
för avgiftsuttaget skulle fastställas
till 7 för ett vart av åren 1965—
1969.

I motionerna 1:762 och 11:921 hade
hemställts,

I. att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 123 måtte

besluta, att avgiften till försäkringen
för tilläggspension, räknat på den pensionsgrundande
inkomsten, skulle utgå
med 7,5 procent för 1965 och 8 procent
för 1966; samt

avslå Kungl. Maj:ts förslag beträffande
avgiftsuttaget 1967—1969;

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
angående ATP-systemets inverkan
på näringslivets utveckling, att ligga till
grund vid fastställande av avgiftsuttaget
för tiden från och med 1967.

I motionerna 1:763 och 11:922 hade
anhållits, att riksdagen med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 123
måtte

a) för sin del besluta, att avgiftsuttaget
till försäkringen för allmän tilläggspension
nu skulle fastställas för åren

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

1965 och 1966 och till de i propositionen
föreslagna procentsatserna för dessa år,

7,5 respektive 8 procent av pensionsgrundande
inkomst;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att en klarläggande samhällsekonomisk
analys av pensionssparande!
måtte utföras, varvid särskilt AP-fondernas
verkan på det totala sparandets
omfattning och ändrade struktur skulle
uppmärksammas, samt att i samband
härmed en översyn måtte företagas av
de till pensionssystemet knutna reglerna
för fondkapitalets placering och administration
med utgångspunkt från ett
ovillkorligt beaktande av ATP-systemets
säkerhet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 761 och IT: 923,

2) motionerna I: 762 och II: 921, såvitt
däri yrkats fastställande av kortare tid
än fem år för avgiftsuttaget, samt

3) motionerna I: 763 och II: 922, såvitt
däri yrkats fastställande av kortare tid
än fem år för avgiftsuttaget,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 123;

B. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:762 och 11:921, såvitt
däri yrkats utredning av tilläggspensionssystemets
verkningar, samt

2) motionerna I: 763 och II: 922, såvitt
däri yrkats utredning av tilläggspensionssystemets
verkningar,

i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin
mening måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört i fråga
om behovet av utredning av tilläggspensionssystemets
verkningar.

Reservationer hade avgivits, vid utskottets
hemställan under A,

I. av herrar Kaijser och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort

under A hemställa, att riksdagen — med
förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget samt med
bifall till motionerna 1:761 och 11:923
— måtte för sin del antaga förslaget i
den lydelse, reservationen visade; samt

II. av fru Hamrin-Thorell, fru Gärda
Svenson, fröken Nordström samt herrar
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
— med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas i
det genom propositionen framlagda lagförslaget
samt med bifall till yrkandena i
motionerna I: 762 och II: 921 samt I: 763
och II: 922 att avgiftsuttaget skulle fastställas
för två år med 7,5 procent för
1965 och 8 procent för 1966 — måtte för
sin del antaga förslaget i den lydelse,
som i reservationen angivits.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Till grund för förslaget
om de framtida ATP-avgifterna ligger
fem olika alternativ som utarbetats av
riksförsäkringsverket. Enligt det högsta
alternativet skulle avgifterna efter en
femårsperiod uppgå till 12 procent och
enligt det lägsta, som inte innefattar
någon höjning förrän 1970, till 8 procent.
I propositionen förordas ett mellanalternativ,
alternativ C, som innebär höjning
med en halv procent varje år. Enligt
detta alternativ skulle ATP-avgifterna
1970 uppgå till 10 procent.

Propositionen innebär att man tar
ut större avgifter under den aktuella
perioden än som fordras för att täcka
de pensioner, som skall utbetalas under
samma tid. Med andra ord kommer en
betydande fondering'' att äga rum. Fondmedlen
uppskattades vid årsskiftet till
drygt 2,5 miljarder kronor, men skulle
1970 uppgå till cirka 30 miljarder kronor.

Enligt vår mening bör den pension
som kommer alla medborgare till del i
lika mån, folkpensionen, baseras på ett
fördelningssystem. Tilläggspensionering -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. procentsatsen for uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

en bör däremot varje generation i princip
bekosta själv. Från dessa utgångspunkter
har vi varit kritiska mot den
överkompensation, som förekommer inom
ATP och som beror på både lägre avgifter
och kortare kvalifikationstid under
inledningsskedet. Från dessa utgångspunkter
kan vi också instämma i att man
från försäkringsmässiga utgångspunkter
nu bör ta ut större avgifter än som fordras
för att klara de löpande pensionsutgifterna.
Det innebär att övervältringen
på en kommande generation blir av
mindre omfattning. Från sådana försäkringsmässiga
utgångspunkter har vi inga
erinringar mot det avgiftsuttag som föreslås
i propositionen.

En annan sak är emellertid hur dessa
avgiftshöjningar kommer att inverka på
samhällsekonomien och på näringslivets
och företagens möjligheter. Sådana
aspekter måste också beaktas. Det gällcr
att få en sådan utformning, som skapar
de bästa allmänna ekonomiska förutsättningarna
att klara de utfästelser som
pensionssystemet innebär.

När ATP infördes befarades på sina
håll att det totalt sett skulle bli ett betydande
sparandebortfall. Dessbättre har
de farhågorna visat sig överdrivna. Personligt
sparande och försäkringssparande
i annan form än ATP liar inte blivit
föremål för någon radikal nedgång. Å
andra sidan vet man inte hur det totala
sparandet skulle ha utvecklats om
man löst tilläggspensioneringen på annat
sätt än ATP, t. ex. mera baserat på
en premiereservsmetod. Någon konkret
jämförelse med en annan pensioneringsmetod
kan av naturliga skäl inte göras,
och följaktligen kan man inte heller dra
den slutsatsen, att det beror just på ATP
att vi nu har en relativt välförsörjd kapitalmarknad.

ATP-avgifterna utgör givetvis en belastning
på produktionen. Avgifterna
måste inrymmas vid sidan av andra arbetsersättningar,
t. ex. de bättre semesterförmåner,
som nyligen beslutats, och
de kontantlöneförbättringar som man säkert
kommer att ställa anspråk på även
framgent. Frågan är om näringslivet och
företagen förmår bära detta utan att det

blir negativa verkningar och eu sämre
produktionsförmåga än eljest. Det är ju
näringslivet och produktionen, som ytterst
utgör grunden för pensionsutfästelserna,
och en så säker och tillförlitlig
grund som möjligt är givetvis ett allmänt
intresse, inte minst ur pensionstagarnas
synpunkt.

Jag vill med detta ha sagt att det är tre
huvudsynpunkter som måste beaktas, de
försäkringsmässiga, de samhällsekonomiska
och näringslivets och företagens
möjligheter. Dessvärre kan man inte i
dag överblicka mer än en av dessa aspekter,
nämligen den försäkringsmässiga.
Det är således inte möjligt att göra en
sådan avvägning, som ur främst dessa
tre synpunkter ter sig bäst. Den möjligheten
fanns heller inte när pensionering
infördes, därför att tillräckligt utredningsmaterial
inte heller då förelåg.

För vår del anser vi, att man så snart
som möjligt bör genomföra en utredning
för att få en samlad översyn och belysning
till stånd och därmed en tillförlitligare
grund för det framtida avgiftsuttaget.
Vi bär på den punkten haft
nöjet att få stöd av utskottsmajoriteten,
som biträtt motionerna om en utredning
av verkningarna på samhällsekonomien
och för näringsliv och företag.

Det förefaller dock något inkonsekvent
att föranstalta om en sådan utredning
och samtidigt binda avgiftsuttaget för så
lång tid som fem år. Enligt vår mening
hör man inte binda sig längre än att utredningsresultatet,
när det framlägges,
kan beaktas omgående. Vi har därför reserverat
oss för att avgiftsnivån nu skall
fastställas för endast två år, med de procentsatser
som förordats för respektive
år i propositionen. Därpå bör frågan i
belysning av utredningsresultatet tagas
upp till förnyad prövning.

I denna utredning, som enligt vår mening
bör genomföras skyndsamt, bör
också en annan sak uppmärksammas,
nämligen den koncentration av kapital
och makt, som fonderingen kan innebära.
Vi anser att möjligheterna till eu
decentralisering av fondmedlens förvaltning
bör prövas ingående och tillvaratagas
nogsamt.

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen II vid
detta utskottsutlåtande.

Herr KAIJSER (b):

Herr talman! I en reservation till detta
utlåtande, vilken avgivits av herr Björkman
och mig, utgår vi från att man
under åren 1965—1969 skall bibehålla
en oförändrad ATP-avgift om 7 procent
av lönen inom området mellan basbeloppet
och sju och eu halv gånger basbeloppet,
såsom principen är. Vi menar att avgiftsuttaget
under den tid som kan överblickas
kan stiga långsammare än enligt
regeringens förslag, nämligen enligt riksförsäkringsverkets
alternativ E. Motiven
för vårt ställningstagande är flera. Till
en betydande del överenstämmer våra
synpunkter med dem som har anförts av
reservanten herr Wahrolén i riksförsäkringsverket.

Samtliga redovisade avgiftsalternativ
ger en avsevärd fondökning under de
närmaste åren. År 1970 kommer fondkapitalet
enligt propositionens förslag
och under de premisser som enligt propositionen
kan anses mest sannolika att
uppgå till 30,1 miljarder, enligt vårt förslag
till 25,7 miljarder — även det sistnämnda
ett belopp som högst avsevärt
överstiger pensionsberedningens förslag
om 14—20 miljarder. Det är framför allt
de reallönestegringar som inträtt sedan
1957 som medfört en snabbare fonduppbyggnad
än man från början kunde räkna
med, men sedd även mot den bakgrunden
är ökningen stor.

Det kapital som samlas är även enligt
alternativ E fullt tillräckligt för att man
trots de stigande pensionsutgifterna skall
kunna bygga upp en fond av mycket imponerande
storlek. Det är först från tiden
omkring nästa sekelskifte och framåt
som skillnaden mellan de olika avgiftsalternativen
blir mera påtaglig. Men det
är långt framme i tiden, i en mycket avlägsen
framtid som man nu inte alls kan
överblicka, och det vare sig ur pensionsförsäkringens
synpunkt eller med hänsyn
till den allmänna ekonomiska utvecklingen.
Det kan ju hända att vi un -

der den tiden kan få ändrade bestämmelser
angående pensionen vilka kan
medföra förändringar i det som man nu
spår om.

ATP-systemet torde kunna anses vila
på den uppfattningen, att våra försörjningsmöjligheter
undan för undan skall
bli bättre och att produktionen skall öka
på ett sådant sätt att pensionsbördorna
blir av någorlunda överkomlig storlek.
Detta underlättas av att avgiftstillflödet
påverkas av lönehöjningarna tidigare
och kraftigare än pensionsutbetalningarna
påverkas och att utgående pensioner
på så sätt kan bäras upp av samtidiga
avgifter från stegrade lönesummor från
de aktiva, d. v. s. på det sätt som ett fördelningssystem
i själva verket i princip
skall fungera. Den utvecklingen kan rubbas
av tillfälliga svackor i konjunkturen,
och det är främst för att brygga över sådana
situationer som fonden är till ur
rent försäkringsteknisk synpunkt.

Redan alternativ E — en procent höjning
vart femte år — leder för den närmaste
tiden, den tid som man har någon
möjlighet att överblicka, till minst lika
gynnsamma relationer mellan fondens
ökning och dess utgifter som 1957 års
pensionsutredning beräknade. När regeringen
förslår ett uttagande av ATP-avgifter
enligt riksförsäkringsverkets alternativ
C och inte enligt alternativen D eller
E, så förefaller det som om man inte
gjorde det med hänsyn till de närmaste
årtiondenas behov av pensionsutbetalningar.
Det är i stället utvecklingen under
decennierna närmast efter år 2000
som man tar hänsyn till. Den tiden ligger
långt i fjärran. Att nu spå något om hur
den ekonomiska situationen kan te sig
då är, såsom redan sagts, omöjligt.

Riksförsäkringsverket framhåller att
det givetvis kan invändas, att det inte är
möjligt att nu bedöma det avgiftsuttag
som är behövligt på längre sikt, eftersom
det beror på många osäkra faktorer, såsom
utvecklingen av penningvärdet och
förändringar i räntefoten. Det är så sant
som det är sagt. Det kan nämnas att till
grund för propositionens beräkningar
ligger bland annat antagandet av en räntefot
om 4 procent. Åren 1960 och 1961

4:6

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

var medelräntan på fondens placeringar
5,6 respektive 5,7 procent, och för år
1962 var medelräntan 5,4 å 5,5 procent.
För nytecknade lån nu torde räntan ligga
tätt under 5 procent. Med en ränta om 5
procent blir fondökningen även enligt alternativ
E fullt tillräcklig också på så
lång sikt som fram till år 2020, om man
i övrigt räknar såsom det görs i riksförsäkringsverkets
beräkningar.

Vad penningvärdet beträffar räknar
departementschefen med en tvåprocentig
stegring av levnadskostnaderna — alltså
inflation — varje år, men vem kan garantera
att inte någon eller några engångsinflationer
av betydande storleksordning
kan komma under de femtio år
som ligger närmast framför oss? Sådant
har hänt förr, och det kan väl hända i
framtiden också. Med de placeringsregler
som nu gäller för fondmedlen — placering
huvudsakligen i obligationer och
kontanta lån — blir i så fall realvärdet
av de nu satsade relativt värdestarka
kronorna snart betydligt reducerat. Vad
spelar det då för roll om man satsar litet
större belopp nu? Vad spelar det då för
roll om man försöker kompensera det
för höga pensionsbeloppet under den
närmaste tiden?

Omöjligheten att sia om den långt avlägsna
framtiden gör det omöjligt att
planera för längre tid än den som med
någon sannolikhet kan överblickas. Med
hänsyn till den tiden räcker ett uttag enligt
alternativ E eller 7 procent under
de fem år som är aktuella nu. Det räcker
i själva verket för en mycket längre tid
framåt.

Det fondkapital som, efter vad man
nu kan förutse, under årens lopp kommer
att byggas upp genom de tillförda
avgifterna är så stort att man över huvud
taget har svårt att fatta dess storlek.
Det överstiger vida vad den Åsbrinkska
kommittén rörde sig med i sina
diskussioner och förslag år 1956. Då
rörde man sig med siffror som 14—20
miljarder år 1970 och 50—60 miljarder
år 1990. Enligt riksförsäkringsverkets alternativ
C — det som departementschefen
stannat för — når man, med de premisser
om räntefot, löneutveckling och

kostnadsstegring som departementschefen
ansett mest sannolika, till ett kapital
om 30,1 miljarder år 1970, 176 miljarder
år 1990, 238,4 miljarder år 2000 och

281.5 miljarder år 2010. Stiger fondräntan
till 5 procent blir kapitalet år 2010
437,3 miljarder. Enligt alternativ E,
d. v. s. vårt förslag, blir fonden år 1990

116.5 miljarder och år 2000 149,9 miljarder
för att sedan sjunka till 28 miljarder
år 2020.

Det är orimligt många siffror som jag
här drar, men det är så fantastiskt stora
siffror att jag inte kan låta bli att nämna
dem — de har imponerat så kolossalt på
mig.

Med en femprocentig fondränta finns
dock även enligt alternativ E år 2020
en fond om 216 miljarder. Det är klart
att bruttonationalprodukten, som nu är
80 miljarder, kan stiga betydligt innan
vi når fram till denna tidpunkt och att
fondkapitalets storlek sett mot den
framtida bruttonationalprodukten inte
ter sig fullt så stor som det nu förefaller.
Trots detta verkar siffror av den
här storleksordningen för de ekonomiska
förhållandena i vårt land rent astronomiska.
Även om penningvärdet reducerats
till hälften är beloppen stora. Har
inflationen sträckt sig ännu längre, eller
ännu mycket längre, är värdet inte så
stort. Men då spelar det ju inte heller
någon större roll om man just i nuvarande
läge satsar en mycket större del. De
nu satsade pengarna kommer ju då i mer
eller mindre grad att ha försvunnit.

Den stora fondbildningen ansågs år
1958 ha bl. a. en väsentlig uppgift, som
också herr Larsson talade om, vid sidan
av sin betydelse ur ren pensionssynpunkt.
Den skulle ersätta det sparande
som skulle bortfalla när folk inte längre
som förr behövde tänka på sin försörjning
på ålderdomen. Hittills har sparandet
inte fallit bort så som man befarade.
ATP-fondens tvångssparande behöver
sålunda inte fylla den uppgiften för närvarande.

Helt säkert kommer det att innebära
stora svårigheter att placera det jättekapital
det här gäller på ett räntabelt sätt.
Lyckas man inte med detta är det hel -

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. procentsatsen för uttag av
ler inte någon mening att nu betala in
alltför stora medel. Även ur den synpunkten
räcker de medel som vi föreslår.

De fonder som avses skola skapas blir
så stora att det kan vara skäl att än en
gång begrunda deras betydelse i samhällsekonomien
och hur de skall komma
att användas. Det kan vara av intresse
att citera några uttalanden från
den tidigare pensionsdebatten. Dessa
uttalanden har inte förlorat något av sin
betydelse, utan snarare ökat i betydelse,
eftersom de fonder som det då diskuterades
om ser ut att bli så mycket större
än vad de då antogs bli.

En av dem som yttrade sig om fonderna
sade då: »Obligatoriets pensionsfond
— eller fonder — skulle komma att
förvaltas av ett fåtal personer, under
kontroll av ett fåtal och i nära samarbete
med ett fåtal maktägande personer
inom regering och riksbank. Hur utmärkta
dessa personer än må vara eller
bli, och hur många finurliga spärregler
man än inför, så ger en maktkoncentration
över kapitalmarknaden av den omfattningen
som ovan åskådliggjorts anledning
till alltför stora frestelser och
alltför goda möjligheter till styrning av
samhällsekonomiens investeringar i strid
mot enskilda inkomsttagares och konsumenters
intressen.»

En annan menade att obligatoriet kommer
att ge samhället möjlighet att överföra
produktionsmedlen i sin ägo.

Och ytterligare ett uttalande: »Centraliserade
placeringsbeslut i stora klumpar
resulterar lätt i felinvesteringar. Politiska
och andra intressebundna inflytanden
över kapitalmarknaden — hur
väl man än i en första organisation försöker
gardera sig häremot — befaras
komma att göra sig allt starkare gällande
vid en snabbt växande, centraliserad
fond.»

Den mastodontfond man då talade om
var vida mindre än den man nu siktar
emot. Med den maktkoncentration som
redan nu finns och som garderas genom
ekonomiskt viktiga och ekonomiskt givande
poster, synes de risker som de
anförda citaten talade om ingalunda vara
uttryck för någon sjuklig lust att miss -

avgift till försäkringen för tilläggspension
tänkliggöra eller för någon obefogad pessimism.
Det finns anledning att även i
dag begrunda dem.

Det finns sålunda med hänsyn till den
snabba och betydande fondbildningen
ingen anledning att nu taga ut mera än
vad som föreslås i reservationen, och de
mycket stora fonder, mot vilka man siktar
och som är mycket större än vad
som tidigare antagits ger anledning till
allvarlig eftertanke. Att en så kraftig
fondbildning under statlig eller statligt
kontrollerad förvaltning lockar till en
ökning av statsutgifterna är nog också en
ovedersäglig sanning.

Slutligen: På företagen, som skall erlägga
avgifterna, har under de senaste
åren lagts många ökade utgifter — förra
året ökade utgifter för sjukförsäkring
etc., i år ytterligare en semestervecka,
som svarar mot en löneökning av mer än
två procent. Särskilt för personaintensiva
företag med relativt begränsat kapitalbehov,
exempelvis inom serviceyrkena
och handeln, betyder de ökade försäkringsavgifterna
en avsevärd belastning.
Och även om en viss konjunkturuppgång
nu synes vara på väg igen, är marknadsbilden
splittrad och svårigheterna
inom vissa sektorer av näringslivet liksom
inom vissa geografiska områden
högst betydande. Jag vill erinra om
minskningen av antalet varup-roducerande
småföretag under de senaste åren,
som konstaterades för några veckor sedan.
Likaså vill jag påminna om ökningen
av de oredovisade beloppen av ATPavgifter
och varuskatt här i Stockholm.
Under åren 1960—1962 har de beloppen
stigit från 720 000 till 7,7 miljoner kronor.
Vad man än må anse om orsakerna
till den företeelsen så torde ett vara säkert:
ökningen visar att företagen har en
ansträngd likviditet.

Mot bakgrunden av den nuvarande
ovissheten i fråga om näringslivets förmåga
att i ett pressat kostnadsläge bära
både lönestegringar och andra ökade sociala
kostnader är det angeläget att inte
ta ut högre avgifter till ATP än nödvändigt.
Alternativ E räcker enligt vår uppfattning.

Även departementschefen framhåller

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

att man vid den samhällsekonomiska avvägning,
på vilken ett beslut om avgiftsuttaget
också måste grundas, skall ta
hänsyn till sådana omständigheter som
pensionsavgifternas återverkningar på
företagens produktionskostnader samt på
utrymmet för löneökningar och standardförbättringar
i annan form. De skälen
talar enligt min mening i dagens läge
bestämt för att avgiftsuttaget inte skall
ökas.

Det är en uppgift i propositionen som
gör att man blir i högsta grad betänksam,
nämligen uppgiften om antalet yrkesverksamma
inom befolkningen i relation
till antalet åldringar. Från omkring
4,6 år 1960 sjunker relationstalet till 2,7
år 1990. Även med en mycket kraftig ökning
av antalet gifta kvinnor i förvärvslivet
torde siffran ej komma att överstiga
3. Räknar man med antalet familjepensionärer
och förtidspensionärer erhålles
för år 1990 relationen 1 pensionär
på 2,3 yrkesverksamma, eller möjligen

2,5 yrkesverksamma, om en stark ökning
av antalet yrkesverksamma kvinnor förutsattes.
Dessa siffror är vida allvarligare
än de som nämndes vid pensionsreformens
genomförande, då man stannade
vid relationstalet 1 på 4,1.

I vad mån man vid denna nya beräkning
tagit hänsyn till den ökning av antalet
förtidspensionärer som de förbättrade
förtidspensionsförmånerna i och
för sig med nödvändighet kommer att
locka fram — om deras antal kan man
i dagens läge, såvitt jag förstår, inte ha
någon aning — och i vad mån man tagit
hänsyn till den allt större del av våra
ungdomar som kommer att tillgodogöra
sig en förlängd utbildning och som "följaktligen
kommer att få en kortare tid
som yrkesverksamma samhällsmedlemmar,
det framgår inte av de kortfattade
uPPgifterna i propositionen. Siffrorna är
nog så skrämmande ändå. Men säkert är
att hela denna fråga innefattar ett mycket
viktigt befolkningspolitiskt problem,
där bl. a. frågorna om nativitet och immigration
spelar en stor roll. Säkert är
också att problemet har en avgörande
betydelse för vår eller rättare sagt våra
efterkommandes förmåga att infria de

pensionsutfästelser vi gjort. För den saken
garderar vi oss inte heller genom
stora fonder — de stora fonderna skall
ju förräntas tack vare den produktiva
insats de yrkesverksamma gör. Över huvud
taget har de här antydda förhållanden
en avgörande betydelse för de arbetsuppgifter
som skall tillkomma den
utredning av hela familjepolitiken och
befolkningsfrågorna som riksdagen begärde
i fjol och som fru Myrdal talade
om i onsdags här i kammaren.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skulle kunnat inskränka
mig till att instämma i herr
Thorsten Larssons anförande men ber att
i alla fall få understryka ett par synpunkter,
eftersom fröken Nordström, fru Gärda
Svenson och jag tillsammans står som
reservanter under reservation II till det
föreliggande utlåtandet.

Vi reservanter anser liksom motionärerna
att avgiftsuttaget till pensionssystemet
skall omprövas efter en kortare tidsintervall
än Kungl. Maj :t har föreslagit
och utskottsmajoriteten godtagit, nämligen
två år i stället för de fem som majoriteten
förordar. Detta är den väsentligaste
skillnaden mellan Kungl. Maj:ts
förslag och den reservation vi skrivit under.

När pensionssystemet infördes var det
ju en allmänt erkänd uppfattning, att en
utredning så småningom måste komma
till stånd, eftersom reformen var så genomgripande
och erfarenheterna lika
med noll. Vad som behöver utredas är
självfallet, såsom redan framhållits av
föregående talare, pensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar, fondbildningens
inverkan på näringslivet,
fondbildningens omfattning, fondernas
förvaltning, det enskilda sparandet m. in.
Reservanterna framhåller att en sådan
utredning är absolut ofrånkomlig samt
att den bör ske så snabbt som möjligt
och inte dragas ut på tiden. Det är i avvaktan
härpå vi har föreslagit en uttagsprocent
på 7,5 för 1965 och 8 för 1966,

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. procentsatsen för uttag av
d. v. s. samma procentsatser som Kungl.
Maj :t föreslagit.

Vad det gäller är alltså närmast tidsintervallen,
och i fråga om den är vi i
gott sällskap eftersom både TCO och LO
föreslagit tre år och SACO två år. Det
tål tydligen att diskuteras vilken siffra
som är den lämpligaste.

Motionerna, vilka vi har tagit till utgångspunkt
för vår reservation, slutar
med ett mycket kraftigt understrykande
av att i direktiven för den utredning,
som vi påkallar, skall ordentligt klargöras
att utredningen bör grundas på ett
ovillkorligt hänsynstagande till ATP-systemets
säkerhet och att fondens ställning
måste bedömas mot den bakgrunden.
Därmed är också sagt att vi på intet
vis vill sätta några pinnar i hjulet för
ett pensionssystem, som vi i princip har
godtagit och som vi hoppas skall fungera
så bra som möjligt. Å andra sidan är
det alldeles tydligt att fonden — och därvidlag
kan man ju hänvisa till herr Kaijsers
siffror, som åtminstone till stor del
får anses vara profetiskt riktiga — kommer
att växa till en enorm storlek.
Vi har väl också alla klart för oss att
fonden kommer att bli av väsentlig betydelse
för näringslivets utveckling. Om
staten på ett avgörande sätt dominerar
kreditmarknaden, kan det också uppstå
komplikationer. Det är med andra ord
en mycket stor och viktig uppgift som
denna utredning har sig förelagd. Vi anser
att ju fortare vi kan få den till stånd
och ju grundligare den utföres, desto
bättre är det.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få instämma i yrkandet om bifall till
reservation IT.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Den motion som jag och
herr Per-Olof Hanson har väckt i denna
fråga ligger till grund för reservationen
II, vilken herr Larsson och fru HamrinThorell
här har talat om. Efter herr Larssons
och fru Hamrin-Thorells argumentering,
i vilken jag kan instämma, kan
jag fatta mig mycket kort.

Avgiftsuttaget för den allmänna pen -

avgift till försäkringen för tilläggspension
sioneringen utgör endast en del av de
skatte- och socialkostnader som belastar
företagen. Den framtida utformningen av
hela vårt skattesystem utreds för närvarande
av den allmänna skatteberedningen,
och därvid kommer även finansieringen
av övriga socialförsäkringar in i
bilden. Det är ju bekant — och det framhålles
också av någon remissinstans som
har yttrat sig över den fråga vi nu diskuterar
— att det från olika håll framförts
förslag om att i ökad utsträckning
finansiera socialförsäkringarna genom
arbetsgivaravgifter, vilket skulle komma
att betyda ökade kostnader för näringslivet.
Inför en prövning av den frågan
inom den allmänna skatteberedningen
anser jag det inte lämpligt att fastlåsa
ATP-avgifterna för en längre period än
nödvändigt, i varje fall inte för en så
lång period som fem år.

Vi har, som jag tidigare sagt, i motionerna
I: 763 och II: 922 föreslagit att perioden
skulle begränsas till två år och
att riksdagen således i år skulle fastställa
ATP-avgiften för åren 1965 och
1966, och vi har därvid gått på det förslag
som propositionen lägger, nämligen
en halv procent i ökning för varje år.
När sedan frågaan om uttaget för åren
efter 1966 tages upp till prövning — vilket
bör ske vid 1965 års riksdag — får
man hoppas att den allmänna skatteberedningen
har framlagt sitt förslag till
socialförsäkringarnas finansiering i övrigt.
Det torde vara lättare att inrymma
ATP-uttaget i det system som skatteberedningen
kan komma att föreslå, om
ATP-avgifternas storlek får omprövas vid
systemets genomförande.

SACO framhåller i sitt remissvar att
om utvecklingen skulle gå i riktning mot
en ökad finansiering av socialförsäkringarna
genom arbetsgivaravgifter så måste
detta påverka bedömningen av takten
och periodiseringen i fråga om regleringen
av ATP-avgifterna. Jag vill instämma
i dessa synpunkter. Det ligger i
allas intresse att eventuella ändringar i
vårt skattesystem sker under smidiga
former, som ger skattebetalarna möjligheter
till en successiv och mjuk anpassning
till förändringarna. Härvidlag bör

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

man —■ jag instämmer på den punkten i
vad herr Thorsten Larsson har sagt —
tänka på näringslivets förmåga att bära
de ökade pålagorna och att anpassa sig
til! dem.

Nu har ATP-systemet verkat i fyra år.
Fonderna har växt till mycket ansenliga
belopp, och de har redan ett betydande
inflytande över kapitalmarknaden och
utgör en viktig faktor i vårt ekonomiska
liv. Samtidigt bär, påstår man, den nedgång
i sparandet som man befarade när
systemet en gång infördes inte ägt rum.
Det råder emellertid mycket delade meningar
om hur fonderna inverkar på vårt
ekonomiska liv och det förefaller således
motiverat att man redan nu på basis av
de erfarenheter man fått under fyra år
av fondernas arbete och verkningar prövar
deras inflytande ur samhällsekonomisk
synpunkt. Den åsikten framfördes
också i LO :s remissvar. LO anser det inte
lämpligt att utan stöd av eu klarläggande
samhällsekonomisk analys av pensionssystemets
verkningar i olika hänseenden
fixera avgifterna för så lång tid som den
av riksförsäkringsverket föreslagna tiden.
Även LO vill ha en kortare tid för
avgifternas fastställande.

Motionärerna instämmer i att en klarläggande
analys av pensionssystemets
verkningar i olika hänseenden skulle
vara av betydande värde, och de har också
föreslagit en utredning med sådant
syftemål och att den utredningen hänskjuts
till en särskild kommitté. Jag är
glad över att utskottet skrivit positivt om
en utredning. Jag anser att man då i
avvaktan på resultatet av en sådan utredning
inte bör fastställa avgiftsuttaget
för så lång tid utan bör göra det endast
för en tvåårsperiod.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till reservation IT.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) :

Herr talman! Jag tror väl att kammarens
ledamöter har observerat redan nu,
vilka olika stämningar som råder på olika
håll rörande ATP-pensioneringen och
dess finansiering. Vi som var lyhörda

när vi diskuterade frågan om tillkomsten
av denna pensionsanordning tog fasta
på vad man från högerhåll särskilt
tryckte på, nämligen att förslaget innebar
ett överskjutande på kommande generationer
av pensionskostnader som
den nuvarande generationen skall uppbära
utan att betala motsvarande avgifter.
Vi ansåg att en del av dessa kostnader
kunde utjämnas genom att man tog
avgifter under uppbyggnads t iden av en
sådan storlek att relativt stora fonder
bildades, vilka så småningom skulle genom
sin avkastning kunna bidraga till
finansieringen under eu tid då systemet
naturligt blev dyrare, eftersom det blev
flera pensionsberättigade och pensionerna
blev högre.

I dag talar man från högerhåll om farhågorna
för att ta ut avgifter av den storlek
som det här är fråga om under den
kommande femårsperioden, nämligen en
halv procents stegring på de 7 procent
som skall uttas under 1964. Vi är fullt
medvetna om att de 9,5 procent som tas
ut 1969 inte motsvarar kostnaderna för
dem som skall få pensioner under den
s. k. övergångstiden enligt fördelaktigare
grunder än som sedermera kommer att
gälla. Ännu har vi inte samlat några fonder
av en storlek som inger bekymmer
i fråga om kapitalets sysselsättning. Vi
var kanske något mer optimistiska under
föregående år, då vi räknade med att vi
skulle vara över svårigheterna, men det
är ganska knappt om pengar både för
långtids- och korttidsändamål. Jag tror
inte att vi skall ha bekymmer för att vi
kan komma i några särskilda svårigheter
om vi tar ut avgifter enligt propositionens
förslag, nämligen med en halv
procents ökning per år under den närmaste
femårsperioden från 1965.

Herr Kaijser förfäras över de stora
beiopp som finns angivna, men de gäller
ju en tid som ligger långt i framtiden.
Om vi hade dessa miljardbelopp i dag,
skulle vi kanske känna det som om vi
vadade i pengar. Det är inte bara fonderna
som ökar, utan det är nationalinkomsten
och det är behoven i samhället
som ökar i takt med utvecklingen i
övrigt. Jag tror följaktligen att det be -

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. procentsatsen for uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

hövs mera pengar, ty det kommer att
röra sig om större pensionsbelopp. Jag
sökte i handlingarna för att få reda på en
siffra som jag fastnade för under utskottsbehandlingen,
då vi hade funnit ett
fondkapital på 238 miljarder år 2020. Vi
hittade för samma tidpunkt en pensionsutbetalning
på ett belopp i närheten av
65 miljarder. Då reducerades det hela till
mera begripliga tal. Fonden var knappt
fyra gånger större än de årliga utbetalningarna,
och under den närmaste tiden
före 2020 hade fonderna minskat därigenom
att avgifterna som togs ut och
räntan på kapitalet inte täckte de årliga
utbetalningarna utan man måste reducera
fonderna. Det var kanske riktigt,
därför att förhållandena kunde ju år 2020
vara sådana att det var självklart att man
skulle använda ett kapital som möjligen
inte kunde ge en förräntning som motsvarade
vad man hade tänkt att kapitalet
skulle ge, d. v. s. att man skulle ha en
självklar sysselsättning också för kapitalet.

Jag tror följaktligen att man kan bortse
från alla spekulationer om vilka svårigheter
vi kommer i om vi till äventyrs
skulle komma att vada i överskottskapital.
Jag tror att både riksdagen och de
som sköter fonderna och de som sitter
i kanslihuset kommer att sörja för att vi
inte hamnar i ett sådant läge utan att de
vidtar åtgärder som snabbt bringar rätsida
på en sådan situation, en situation
som vi hade någon liten känning av på
trettiotalet, inte beroende på att vi hade
för mycket kapital utan beroende på en
alltför liten önskan att använda kapitalet
i eu produktion som vi hade utrymme
för. Den situationen har vi övervunnit,
och sedan dess har vi inte haft något
problem när det gällt överskottskapital
men däremot när det gällt kapitalförsörjningen.

Jag förstår mycket väl att man är orolig
för de stora och ur de andra kapitalkällornas
synpunkt besvärande problem
som uppkommer om de! allmänna pensionssystemets
fonder kommer att få en
alltför dominerande ställning i fråga om
kapitalförsörjningen. Men, herr Kaijser,
jag kan inte förstå att man behöver hysa

bekymmer för det så länge fondförvaltningarna
är så hyggliga att de nöjer sig
med att köpa industriernas obligationer
och kommunernas obligationer och hjälper
staten i den mån den behöver placering
av obligationslån. Fonderna arbetar
inte själva utan har ju inriktat sig på att
tillfredsställa den efterfrågan på kapital
som kan komma från olika håll. Så länge
detta system råder beträffande fonderna
och deras förvaltning tycker jag inte att
man behöver hysa bekymmer för att landet
skulle äga så mycket kapital att det
vore besvärligt att få det förräntat.

Det har ju yrkats på att man skulle
nöja sig med att fastställa avgifterna för
en tvåårsperiod. Förespråkarna för den
metoden talar bl. a. om att vissa remissinstanser,
som har ett betydande inflytande
och stor sakkunskap i dessa frågor,
i sina remissvar har rekommenderat att
man skulle nöja sig med att fastställa perioden
till tre år. Varför biträder inte
motionärerna och reservanterna det förslaget?
Varför vill de pruta på det? Var
det därför att SACO hade anmält en kortare
period och man ville ta den period
som passade bäst med önskemålen om
att man skulle få igång en utredning, som
sedermera kunde åberopas som skäl för
att stanna vid de åtta procent man nådde
till om man höjde med en halv procent
om året i två år.

Herr Thorsten Larsson har också använt
det argumentet i sitt anförande, att
man bör vara försiktig med fastställande
av avgifter för någon längre tid intill
dess man har denna utredning. Ja, inte
tror väl herr Thorsten Larsson att en utredning,
som har något värde ur bedömningssynpunkt,
kan slutföras på två
år? Det är väl alldeles otänkbart. Det är
ju ett långsiktigt problem som skall utredas,
där kapitalöverflödet väntas inträda
någon gång om 15 eller 20 år,
kanske inte förrän om 30 år. Om den inverkan
på kapitalförsörjningen, produktionen
och allt annat som skall in i bilden
har vi ju redan vissa utredningar i
gång. Långtidsutredningen är en av dem
som väl skall försöka att penetrera de
problem som kan möta i framtiden. Jag
vet inte om den har tänkt komma med

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen for tilläggspension

några prognoser inom så kort tid som
två år. Får den även syssla med de problem
som kan sammanhänga med ATPfonderna
och deras placering och inverkan
på den framtida ekonomiska politiken,
behöver den väl ha längre tid på
sig. Det är möjligt att det även finns
andra utredningsorgan, som kan utnyttjas
och som kan komma med sina synpunkter
på de problem som hör samman
med de ting som här är aktuella. Jag
tror följaktligen att man inte rubbar någonting
i de cirklar som kan vara uppdragna
för den framtida planeringen,
och jag tycker själv att ATP-fonderna
hör samman med den ekonomiska planeringen
på längre sikt. Det rubbas inte
av att vi fastställer avgifterna för den
närmast följande femårsperioden med
en så blygsam höjning av de utgående
avgifterna som en halv procent — alltså
under femårsperioden — så att resultatet
blir en total avgift efter femårsperioden
på 9,5 procent.

Herr Stefanson förmenade att frågan
egentligen hörde samman med allmänna
skatteberedningen och dess uppgifter,
speciellt dess uppgift att utreda frågan
om socialförsäkringens framtida finansiering.
Jag är inte riktigt på det klara
med vilket samband detta kan ha, tv
det är väl ändå inte meningen att man
skali ändra någonting i fråga om principerna
för finansieringen av ATP-pensioneringen,
d. v. s. att arbetsgivarna skall
betala kostnaderna för de anställda och
att de enskilda anslutna själva skall betala
sina avgifter. En överflyttning av
socialförsäkringskostnaderna i övrigt i
större utsträckning än hittills på arbetsgivarna
medför väl inte konsekvenser i
fråga om ATP-avgifterna, utan det medför
konsekvenser, som tar sig uttryck i
de förhandlingar som väl även i fortsättningen
skall föras om lönerna. Flyttar
man på arbetsgivarna över de sociala
avgifter som vederbörande löntagare
nu själva betalar, är det väl helt naturligt
att man får ta hänsyn till detta vid
löneförhandlingar i framtiden. Det är
här effekten kommer in och inte i fråga
om pensionskostnaderna för ATP och

hur dessa skall tas ut. Det blir eu fråga
om den enskilde individens skyldighet
att själv betala socialkostnaderna i större
utsträckning i samband med att man
diskuterar en överflyttning av dem på
arbetsgivarparten.

Herr talman! Jag tror följaktligen att
den debatt som har förts varit mera en
förpostfäktning i lika stor utsträckning
kanske från alla parter beroende på att
man inte har så stor erfarenhet av de
problem som sammanhänger med ATPfonderna,
finansieringen av desamma,
den framtida ekonomiska utvecklingen
och våra möjligheter att hävda oss i den.
Där kan man, så långt jag förstår, inte
grunda sina antaganden på någonting
annat än gissningar. Så gör också jag,
men jag tycker att jag har fått litet stöd
för de synpunkter jag framförde i de
debatter som vi förde när ATP-systemet
infördes. Jag tog då fasta på att man i
varje fall under övergångstiden inte
skulle låta dem helt slippa undan, som
får stora fördelar i fråga om bättre grunder
för pensionsberäkningen men får
bära en mycket liten del av kostnaderna,
utan att vi av dem skulle ta ut så
mycket i avgifter som med hänsyn till
omständigheterna kunde vara motiverat.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har kanske inte så
mycket att invända mot stora delar av
herr Strands anförande här. Vad man
främst anmärker mot motionerna är alt
vi stannat för att beslutet om avgiftsuttaget
skall avse så kort tid som 2 år. No
har, såsom herr Strand sade, betydande
organisationer i samhället, såsom exempelvis
LO, också krävt en kortare tid
än propositionen, och man kan säga att
denna tid, nämligen tre år, i varje fall
ligger närmare motionärernas yrkande
än utskottsmajoritetens.

Jag tror att man måste se detta från
den synpunkten att det är mycket angeläget
att få något resultat här och att

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. procentsatsen för uttag av
kunna få till stånd den föreslagna utredningen,
som fortsätter de beräkningar
som riksförsäkringsverket väl måste ha
påbörjat. Det är klart att det måste vara
en fråga som rör både anställda och
företagare, huruvida företaget har möjlighet
att ge ett utrymme för ökad produktivitet.
Både anställda och företagare
måste följaktligen här vara mycket intresserade
av hur företagets framtid gestaltar
sig. I det fallet tror jag att man
skall akta sig för att komma in på någonting
som skulle kunna bli en Döbelns
medicin för näringslivet, alltså en sak
som hjälper företagen tillfälligt i dag
med vissa lånemöjligheter o. s. v. men
som vingklipper deras framtida expansionsmöjligheter
genom alltför dyra produktionskostnader.

När det sedan gäller den tid som utredningen
behöver vill jag erinra om
att det kan finnas möjligheter att fortsätta
vad som redan är påbörjat, och det
skadar inte, om vi någon gång kan få
ett snabbt utredningsresultat här i landet,
tiden bör därför kunna räcka.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Såsom herr Strand sade
i slutet av sitt anförande beträffande
situationen sedd på lång sikt är det för
alla til! mycket stor del en fråga om gissningar.
Men vad som för oss har varit
av betydelse, när vi tagit ställning i
denna fråga, är att under den tid som
gått och under den tid framöver som
man kan överblicka har fondbildningen
blivit betydligt större än man räknat
med från början. Ränteavkastningen har
också blivit större än beräknat.

Det har konstaterats att alternativ E,
alltså det förslag som ligger bakom vår
reservation, ger minst lika gynnsamma
relationer mellan fondens ökning och
fondens utgifter som 1957 års pensionsutredning
beräknade. Detta betyder enligt
mitt sätt att se att det inte sker något
ökat övervältrande på efterkommande,
även om vi går på denna linje.

Jag ber alltså att få vidhålla mitt yrkande.

avgift till försäkringen för tilläggspension

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det kan knappast vara
riktigt, om man säger att fondbildningen
är avsevärt mycket större än som beräknats.
Enligt det material som förelåg när
pensionssystemet infördes beräknades
fonden till 2,2 miljarder kronor vid 1962
års utgång. Vid denna tidpunkt var den
2,6 miljarder. En del av de där 0,4 miljarderna
bär tillkommit på grund av att
avkastningen varit högre än vi hade anledning
att räkna med 1957 och 1958.
Dessutom har möjligen anslutningen av
egna företagare blivit större än som beräknats.
Säkert är att man ändrat reglerna
så att det nu gäller samma regler
i fråga om beräkning av pensionsgrundande
inkomst för företagare som för de
anställda. Ursprungligen var 1/3 av inkomsten
utöver dubbla basbeloppet inte
pensionsgrundande, men sedermera har
denna begränsning borttagits. Detta har
också bidragit till den ökade fondbildningen.
Hittills har ökningen inte varit
så stor att man kan säga att fonden
nämnvärt vuxit över det beräknade. Efter
vad jag hört skulle fonden vid 1963
års utgång uppgå till fyra miljarder kronor.
Inte heller det är så mycket mer
än som beräknades vid starten.

Det oroande i de beräkningar som
riksförsäkringsverket har presenterat —
det är alltså inte någon utredning, som
herr Larsson ville beteckna det, utan beräkningar
på grundval av material som
är hämtat från andra källor — är relationen
mellan de aktiva och pensionärerna.
Riksförsäkringsverket talar om att
relationstalet i folkpensioneringen år
1990 — om det är det rätta årtalet jag
nämner —■ blir 2,5 aktivt arbetande på
varje pensionär, möjligen så lågt som 2,3.
Det är klart att relationen blir något
bättre när det gäller tilläggspensioneringen,
eftersom det ju där bara är de
aktivt verksamma som kommer med i
systemet. I folkpensioneringen däremot
finns det många som är anslutna och
som icke har förvärvsarbete men ändå
kommer med vid beräkningen av relationstalet.
Kostnaderna kommer ju trots
allt även i den allmänna tilläggspensio -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

neringen att höjas, om relationstalet
sjunker under det som man utgick ifrån
1957 eller 1958.

Några särskilda beräkningar för tillläggspensionerna
liar man ju inte, utan
man har byggt på dem som gäller för
folkpensionerna och rundat av dem litet
på en höft.

Riksförsäkringsverket har räknat med
att avgifterna skulle stiga till 12 procent,
vid vilken avgiftsnivå man skulle stanna
om man hade en fond av viss storlek,
vars avkastning kunde bidra till täckningen
av kostnaderna.

Med dessa faktorer för ögonen hade
jag faktiskt en viss förståelse för de motioner
som behandlades för en tid sedan
här i riksdagen och som gick ut på
att företagarna skulle få göra avsättningar
för framtida högre pensionskostnader.
Bevillningsutskottet avstyrkte och
kammaren biföll bevillningsutskottets
förslag i det avseendet, men jag tycker
att det fanns ett visst fog för motionerna.
Företagarna betalar för låga avgifter
för sina anställda för närvarande, och
kostnaderna blir högre i fortsättningen.
Minskar man fondbildningen, kommer de
att bli avsevärt högre om ett tjugotal år.
Jag förstår inte att man är så ängslig för
att samla kapital, så länge det inte finns
några sysselsättningssvårigheter för kapitalet.

Till sist några ord om vad herr Larsson
anförde angående önskvärdheten av
en komplettering av riksförsäkringsverkets
beräkningar. Dessa är ju mycket begränsade
eftersom de inte rör något annat
än fondbildningen, avgifterna, underlaget
för avgiftsberäkningarna och
underlaget för pensionsbetalningarna.
Utredningen skall ju syssla med andra
ting än detta. Det måste bli en komplettering
av riksförsäkringsverkets utredning,
men om denna utredning skall tas
om hand av dem som redan sysslar med
ting som dessa, nämligen långtidsproblemen
— vi har ju en långtidsutredning
— eller om det skall bli en särskild utredning
som tar hand om vissa detaljer
och andra som kompletterar utredningen,
det vet jag ingenting om. Det enda

jag vet är att vi inte kan vänta en utredning
som har ett sådant värde att vi
på den kan bygga våra beslut i fråga om
ATP-avgifterna i fortsättningen, om två
år. Det är otänkbart. Det är därför, herr
talman, som jag tycker att man utan betänkligheter
kan bifalla utskottets förslag,
som är ett tillstyrkande av propositionen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Herr Strand har nog
rätt i att fondökningen inte varit så kolossalt
mycket större än man beräknat,
men som reservanten i riksförsäkringsverket
anfört kan man beräkna att fonden
under den närmaste tiden enligt
samtliga alternativ kommer att bli gynnsam
ur pensionssystemets synpunkt. Orsaken
härtill är framför allt de sedan
1957 inträffade reallöneökningarna, som
accelererat fonduppbyggnaden på ett påtagligt
sätt.

När man i pensionsberedningen och
i den Åsbrinkska utredningen diskuterade
dessa spörsmål, räknade man för tiden
omkring 1970 med fonder på mellan
14 och 20 miljarder kronor. Nu räknar
ju departementschefen med en fond
på närmare 30 miljarder vid den tiden.
Det är alltså en ökning. Det kan hända
att ökningen kommit litet senare än beräknat,
ty om jag inte har missuppfattat
saken bygger uttagen på de inkomster
man hade året före. De stora löneökningarna
de sista åren har kanske därför
inte slagit igenom omedelbart.

Herr talman! I slutet av mitt anförande
gick jag också in på siffrorna om relationen
mellan antalet yrkesverksamma
och antalet pensionärer i framtiden. Jag
betraktar också det relationstalet som
en oroande faktor i denna situation, och
jag sade i mitt första anförande att jag
ansåg att det var en fråga som en utredning
om familjepolitiken och befolkningspolitiken
bör syssla med. Den är
verkligen av vikt för att vi skall kunna
infria de löften om pensioner som gjorts
— ja, kanske inte vi men våra efterkommande.

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag ber kammaren om
tillgift för att jag tar till orda i denna
fråga, men jag gör det därför att jag
häromdagen hade en liten diskussion
med socialministern om ATP-problemen.
Jag lovar emellertid, herr talman,
att jag skall fatta mig ytterst kort.

Herr förste vice talmannen tar nog en
smula lätt på dessa problem, när han
talar om dem. Hela denna debatt har
väl också gått vid sidan om kärnpunkten
i detta ämne. På s. 12 i utskottets
utlåtande anföres, att departementschefen
i propositionen framhållit att det
inte har inträffat någonting som bör
föranleda en ändrad grundinställning
till fondbildningen inom tilläggspensioneringen.
Det har det väl ändå gjort!
För det första har bortfallet av sparandet
inte fått den omfattning man först
fruktade, utan sparandet har varit ganska
gott vid sidan av fondbildningen.
För det andra har vi fått en oerhört
skärpt konkurrens ute i Europa, när vi
vill avsätta våra varor.

I likhet med herr förste vice talmannen
anser jag nog, att vi kan bortse från
spekulationerna om att vi skulle komma
att vada i pengar år 2000. Bekymren
ligger betydligt närmare i tiden än år
2000. Vi har bekymmer redan i dag.
Vi vet hur det är på skogssidan. Där
får man sälja de tillverkade produkterna
till samma priser som gällde 1956, medan
kostnadssidan oavbrutet stiger. Detta
har ju föranlett landshövding Hammarskjöld
att uttala, att om vi fortsätter
att öka löner och indirekta kostnader,
sågar vi av den gren vi själva sitter
på. I mitt eget hemlän har en skofabrik
i dagarna lagt ned driften, avskedat 110
man och flyttat till Holland. Fabrikanten
etablerade sig där, därför att han
inte ansåg sig ha någon möjlighet att
härifrån konkurrera med utlandet. En
engelsk varvsbyggare gör gällande, att
de svenska varven bygger båtar till
sj älvm ordspriser.

Detta är faktorer vi bör tänka på, när
vi belastar kostnadssidan för företagarna.
Det finns också ett behov av och ett
önskemål om att få ökade löner samti -

digt som avgiftsuttaget stiger. Som bekant
har ju både finansministern och
herr Geijer redan uttalat att det kommer
att bli svårt att få ut större löner.

Reservationen II är egentligen inte någon
reservation i denna fråga, därför
att den följer utskottets förslag angående
avgiftsuttaget fram till år 1968. Detta
uttag kommer att betyda en oerhört
skärpt belastning inte minst för småföretagarna.
Vidare skall företagas en utredning,
vad nu den skall syfta till. Vi
har alltså en mängd problem och vi har
all anledning att beakta dem.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! När man talar om belastningen
för företagen med den styrka,
som bland annat herr Ringaby här
har gjort, måste man ha klart för sig,
att alla är överens om att ta hänsyn till
såväl löner som ATP-avgifter. Om man
nu gör det, är det emellertid litet riskabelt
att gå så hårt fram att man liksom
vill ifrågasätta det berättigade i att uttaga
avgifter i sådan grad, att man verkligen
är säker på att försäkringen inte
spricker framöver. Har riksdagen en
gång fattat ett beslut och satt sig i båten,
får vi väl se till att vi håller ordentliga
marginaler inom ATP-försäkringen.

Jag tycker för min del att fondbildningen
hittills inte varit så avskräckande
stor. Dessutom har jag för min personliga
del mycket svårt att engagera
mig i en argumentation som går ut på
att man är bekymrad över fondbildningens
storlek och över att det tas ut avgifter
i en relativt brant kurva uppåt,
när jag haft den uppfattningen att hela
systemet borde bygga på premiereservsystemet.
Då hade det ju tett sig annorlunda.
Såvitt jag förstår hade detta medfört
en större fondbiidning. Jag tycker
emellertid att man får vara mycket försiktig
i sina resonemang så att man inte
framöver äventyrar försäkringens soliditet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen for tilläggspension

kats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1: o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2: o), av
herr Kaijser, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
och herr Björkman vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Larsson,
Thorsten, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den
av fru Hamrin-Thorell in. fl. vid punkten
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Thorsten Larssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 57 punkten A antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av fru Hamrin-Thorell m. fl.
vid punkten avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herrar

Kaijser och Björkman avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 42;

Nej — 29.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 57.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. vissa ändringar i 1954 års oljeskyddskonvention Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående godkännande
av vissa ändringar i 1954 års internationella
konvention till förhindrande av
havsvattnets förorening genom olja in. in.

Genom en den 19 april 1963 dagtecknad
proposition, nr 161, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj d

dels begärt riksdagens godkännande
av vidtagna ändringar i 1954 års internationella
konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening genom olja,

dels ock föreslagit riksdagen att antaga
i propositionen infört förslag till lag
angående ändring i lagen den 6 april
1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg.

Genom de i propositionen föreslagna
ändringarna hade bland annat de s. k.
förbjudna zonerna avsevärt utvidgats.
Enligt de reviderade konventionsbestämmelserna
skulle sålunda hela Östersjön
och Nordsjön med anslutande vikar räknas
till de havsområden, där uttömning
av olja vore förbjuden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,
nr 161.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag har intet yrkande i
detta ärende, men jag vill understryka
vad utskottet säger, när det i likhet med
departementschefen understryker det
betydelsefulla i att konventionen i sin
skärpta lydelse vinner så stor anslutning
som möjligt och förutsätter att
Kungl. Maj:t i görlig mån medverkar
härtill. Jag vill särskilt påpeka nödvändigheten
av att länderna omkring Östersjön
ratificerar denna skärpning av 1954
års konvention.

Det ligger nämligen till på det sättet,
att en undersökning har gjorts som visar
att de flesta andra nordiska länderna
för sin del inte vill ratificera denna

konvention förrän de fått se hur de
andra stora sjöfartsländerna gör. Jag för
min del omfattar konventionens skärpning
med sympati, men jag vill säga att
det för oss gäller att få även andra länder
med oss — annars innebär det hela
bara ett slag i luften. Det är ju särskilt
för folk, som bor omkring Östersjön, av
mycket stor betydelse att man nu har
fått bort en liten fläck mitt i Östersjön
som kunnat tjäna som rengöringsvatten
för fartyg — vare sig det gäller tankbåtar
eller torrlastfartyg -—- men så länge
andra länder vid Östersjön inte godkänner
konventionen, förstår vi att den inte
har någon som helst betydelse för vårt
land. Glöm inte bort att omkring 2 miljoner
ton fraktas mellan Sovjet och Sverige
på ryska fartyg, och Sovjet har inte
ens ratificerat 1954 års konvention! Polackerna
har just i dagarna ratificerat
denna konvention men har inte någon
tanke på att ratificera skärpningen.

Jag skulle vara tacksam, om Kungl.
Maj:t ville begagna sin möjlighet att
uppskjuta denna lags ikraftträdande och
eventuellt begagna den som ett vapen
för att få andra länder i trakten häromkring
med på en ratificering av denna
konvention.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Eftersom jag vid flera
tillfällen haft anledning att ägna mig åt
frågan om oljeutsläppen och de svåra
skador som förorsakas av dem, skulle
jag gärna vilja foga några ord till det
utlåtande som nu behandlas.

Det råder ingen tvekan om att den
konvention, som detta utlåtande gäller,
utgör ett mycket viktigt steg på vägen
till en bättre tingens ordning. Det är ju
inte bara en mängd obehag som vållas
av dessa oljeutsläpp, som förorsakar
stor dödlighet bland sjöfåglar o. s. v.,
utan de innebär också ett allvarligt hot
mot produktionen i haven av fisk, fiskens
föda o. s. v. Det är därför mycket
viktigt inte bara att denna konvention
snarast möjligt kommer att tillämpas,
utan också att Kungl. Maj:t söker att
skynda på arbetet så mycket som möjligt.

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. tillstånd till försäljning'' av kyrklig jord i vissa fall

Naturligtvis är det för oss utomordentligt
viktigt att vi får övriga östersjöstater
med, så att vi kan få Östersjön ordentligt
ren ifrån oljeutsläpp. Men jag
skulle vilja säga att det inte räcker med
detta. Yi måste ställa som mål för vårt
arbete att få oljeutsläppen helt och hållet
förbjudna på alla hav. Jag skulle vara
synnerligen tacksam om Kungl. Maj :t
ville vidta de åtgärder som i sinom tid
kan bli erforderliga för att få konventionen
förbättrad på så sätt att oljeutsläpp
över huvud taget blir förbjudna.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord
om den nya lagens tillämpningsområde.
Lagen omfattar för närvarande inte örlogsfartyg
såvida inte Konungen så förordnar.
Det vore angeläget, menar jag, att
det snarast möjligt bleve förordnat om
att den nu föreliggande lagen skall tilllämpas
även på örlogsfartyg.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Eftersom både herr
Gorthon och herr Osvald varit positivt
inställda till detta förslag kan jag nöja
mig med att yrka bifall till tredje lagutskottets
hemställan.

Jag tycker att herr Gorthon har rätt
när han säger att andra länder kring
Östersjön så snart som möjligt bör vara
med om att anta konventionen. Sverige
ensamt hjälper föga, men vi förutsätter
självfallet att alla medel som är möjliga
används för att få de andra länderna
kring Östersjön att gå med på denna
konvention.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag

om ändring i lagen den 4 januari 1927
(nr 1) angående tillstånd till försäljning
av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt, m.
in., dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 29 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 135, vilken hänvisats
til! lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Majd föreslagit
riksdagen att

1. antaga förslag till lag om ändring i
lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt;

2. godkänna i statsrådsprotokollet för
den 1 mars 1963 förordade grunder för
handläggningsordningen;

3. bemyndiga Kungl. Majd att, i den
mån värdegränserna för Kungl. Maj ds
befogenhet att till statlig förvaltningsmyndighet
delegera rätten att försälja
kronoegendom skulle komma att genom
riksdagens beslut ändras, företaga däremot
svarande ändring av värdegränserna
beträffande försäljning av kyrklig
jord; samt

4. godkänna i förenämnda statsrådsprotokoll
angivet förslag att på stiftsnämnd
överflytta det processuella representantskap
för den kyrkliga jorden,
som enligt nuvarande ordning tillkomme
domkapitel.

Kungl. Maj ds förslag till ändring i lagen
om försäljning av kyrklig jord m.
m. hade framlagts i syfte att göra förfarandet
vid avhändelse av kyrklig jord
enklare och snabbare samt att anpassa
reglerna härom efter gällande målsättning
i fråga om bostadspolitiken och
jordbrukspolitiken. Förslaget innebar,
att beslutanderätten i hithörande ärenden
skulle decentraliseras ytterligare
samt att reglerna om försäljningsskäl
och prissättning skulle revideras. Sålunda
hade föreslagits, att stiftsnämnden
skulle få befogenhet att avgöra ärenden
beträffande fast egendom med ett värde
av högst 25 000 kronor. I fråga om tomtoch
exploateringsmark skulle den dock
vara skyldig inhämta yttrande från länsbostadsnämnden.
Värdegränsen för kam -

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

markollegiets beslutanderätt hade föreslagits
höjd till 100 000 kronor med åläggande
beträffande mark av nyss angivet
slag att höra bostadsstyrelsen. I förslaget
hade reglerna om försäljningsskäl
och prissättning moderniserats. Vad gällde
särskilt prisättningen hade föreslagits
att expropriationslagens värderingsnorm
skulle införas; priset skulle således
motsvara fastighetens värde med
hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens
avkastning.

I anledning av propositionen hade
väckts en motion nr 764 i första kammaren
av herr Nilsson, Ferdinand, vari
föreslagits,

att riksdagen skulle avslå förslaget i
proposition nr 135 att förlägga avgörandet
vid försäljning av kyrklig jord
till viss del från kammarkollegium till
respektive stiftsnämnder, ävensom i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att framställning
om förvärv av kyrklig jord
borde ställas till den myndighet, som
hade att avgöra ärendet, men ingivas för
yttrande till den, som hade att förvalta
egendomen, d. v. s. i regel till vederbörande
pastorat, samt

att ävenledes skulle omprövas att något
avkorta gällande tidsfrist för sökande
att dels godkänna åsatt pris i samband
med värdering av mark, dels avgiva
förklaring, att avsikt förelåge att
fullfölja avsett markförvärv.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med avslag å motionen
I: 764 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 135.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den föreliggande propositionen
tillgodoser i viss utsträckning
önskemålet att förenkla förfarandet vid
försäljning av kyrklig jord. Den skapar
emellertid inte den sammanhållning av
problemen och det centrala bedömande
som måste vara värdefullt. Detta centrala
bedömande är önskvärt dels för de
kommunala enheter, i regel pastorat,
som är ägare till jorden, dels ur bostads -

sociala synpunkter. Med hänsyn härtill
har jag tagit mig friheten att i motion
I: 764 yrka att riksdagen måtte avslå förslaget
i proposition 135 att förlägga avgörandet
vid försäljning av kyrklig jord
till viss del från kammarkollegium till
respektive stiftsnämnder.

Inte minst i mitt eget parti men även
på andra håll har det varit en modesak
att decentralisera.Men man får inte förfalla
till schablontänkande. Det har förefallit
mig som om man i detta fall gjort
ett feltramp, och därför har jag framställt
mitt förslag.

Jag vill också påpeka en annan sak.
Dessa avgöranden överlämnas enligt förslaget
endast till viss del. Det är storleken
av köpeskillingen som blir avgörande
för om en försäljning av ecklesiastik
jord skall ske via stiftsnämnden,
via kammarkollegium eller i vissa fall
via Kungl. Maj:t. Jag vill erinra om att
det i regel är de marknadsmässigt gällande
priserna som kommer att vara i
hög grad avgörande för prissättningen.
De flesta köpen är små. I mina trakter
gäller flertalet försäljningar från kyrkliga
jordar tomter för cirka 4 000 kronor.
På andra håll, där priserna är högre,
kan det bli litet mer, i vissa trakter
kan det också bli litet mindre, men för
det mesta gäller det många små försäljningar.
Dessa fall är de många och kommer
sedan att i hög grad ligga till grund
vid centralt bedömande inom kammarkollegiet
och hos Kungl. Maj:t när det
gäller prissättningen på de få och större
försäljningarna och därför kan konsekvenserna
av dessa många småförsäljningar
bli ganska långt gående.

Jag har den uppfattningen att det
knappast kan vara ur den jordägande
kommunala enhetens synpunkt rimligt
och skäligt att göra prissättningen i så
hög grad beroende av de stiftsnämnder
som vi till icke ringa antal har här i
landet, i samverkan och samförstånd
med de ungefär dubbelt så många länsbostadsnämnderna.
Jordägaren kommer
inte att kunna räkna med vilken tillämpning
det blir i olika trakter, och det kan
skapa otrygghet och fara för orättvisor.
Jag har inte bara glädjande erfarenhe -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

ter av de relationer som jag i egenskap
av bostadsstyrelseordförande och i övrigt
verksam i ett pastorat har av kungl.
kammarkollegium, men jag är säker på
att om man kastar ut detta till de många
stiftsnämnderna och de dubbelt så
många länsbostadsnämnderna så blir
det en slarvsylta som kan vara ganska
betänklig och besvärlig. Detta gäller inte
bara med hänsyn till de kommunala
enheternas äganderätt, de ekonomiska
underlagen för många pastorat, utan också
med hänsyn till möjligheten att få ett
någorlunda fast och hyggligt grepp ur
bostadssocial synpunkt på frågan. Det
är därför jag har ställt mitt yrkande.

Nu säger utskottet att det går så väldigt
bra enligt förslaget. Stiftsnämnderna
känner så bra till detta. Det gäller
ofta rättsliga frågor av svårbedömbar
art, men utskottet som framhåller just
detta har likväl den optimistiska uppfattningen
att alla stiftsnämnder har en
juridisk sakkunskap särskilt kvalificerad
att klara av dessa stundom svårbedömbara
rättsliga frågor. Jag tror att en
viss sangvinism präglar dessa uttalanden.
Det är så ibland men inte i andra
sammanhang, skulle jag tänka mig.

Vidare skulle jag vilja beröra några
saker som inte direkt sammanhänger
med detta. Jag har i motionen förordat
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:! uttala att framställning om förvärv
av kyrklig jord borde ställas till
den myndighet som har att avgöra ärendet,
men inges för yttrande till den som
har att förvalta egendomen, d. v. s. i regel
vederbörande pastorat. Det sägs att
pastoraten i alla fall får tillfälle att yttra
sig. Nu går det enligt bestämmelserna så
till att den som vill förvärva en tomt
av ett pastorat eller ecklesiastisk jord
gör sina framställningar, och därefter
ordnas det med en värdering. Den tågordning
som här föreslås innebär sålunda
att sedan värderingen med därmed
förenade kostnader och besvär är verkställd
skall ärendet gå till vederbörande
pastorat. I den omgången brukar vi åtminstone
i mitt pastorat, och jag skulle
tänka mig att det är likartat i andra kommuner,
yttra oss om priset. Vi har emel -

lertid försökt att tillämpa en praxis som
innebär att folk först vänder sig till den
lokala myndigheten för att få anvisning
om vilken bit av den kyrkliga jorden
som är lämplig att avstycka som tomt,
om där går att ordna vatten och avlopp
och även om där finns lämplighet samt
ett legitimt behov och legitimt önskemål
att förvärva tomtmark för egnahemsbebyggelse.
Det kan då utredas vilken
mark som är lämpligast. Det är en fördel
att ha en lokal kontakt. Den har inte
kungl. kammarkollegium och just inte
heller stiftsnämnden. Det enda man kan
göra är att fråga pastoratet hur det förhåller
sig med det hela, och det kan inte
alltid vara tillfredsställande med bara
underhandsupplysningar.

Jag har i motionen föreslagit att framställningen
skall inges till den myndighet
som förvaltar jorden. Man kan då
från början komma fram till ett acceptabelt
utgångsläge. Därefter sker värderingen
och ärendet går vidare. Det invänds
då att det härigenom blir en omgång
till.

I propositionen har klagotiden på ett
berömvärt sätt nedbantats när det gäller
kammarkollegiets beslut. Där gäller för
närvarande 60 dagars klagotid, vilket är
en alldeles orimligt lång tid. Inom det
pastorat där jag är verksam har det just
aldrig förekommit under de 13 år jag
varit med att någon sökande klagat över
priset. Det har nästan alltid varit klart
utom i ett enda fall, där pastoratet ansåg
sig böra klaga. Bestämmelsen om de 60
dagarna har varit meningslös, och det
är bra att propositionen minskar på tiden.

Jag vill beröra ytterligare en sak. Det
förhåller sig nämligen så att om någon
önskar förvärva en tomt har han faktiskt
formell rätt — om jag har fattat
rätt — att vänta i 30 dagar efter det att
värderingen har ägt rum med att säga
ifrån om han vill ha den. Hos oss brukar
det gå till på så sätt att bostadsnämndens
ordförande ber vederbörande
att skaffa in svaret inom 10 dagar. De
allra flesta vet på förhand vilka priser
som brukar sättas och ber genast att få
godkänna. Dessa 10 dagar har i praxis

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

visat sig kunna tillämpas och är som jag
tycker en vettig och bra tid oavsett
om det är kammarkollegium eller någon
stiftsnämnd som skall ta hand om
ärendet. När ärendet har vandrat från
stiftsnämnden och pastoratet upp till
kungl. kammarkollegium har vederbörande
haft än mer tid att tänka på saken.
Det är inte nödvändigt att därefter
ha 30 dagar på sig för att fundera om
man verkligen vill förvärva marken eller
inte. Det går att lämna svar på kortare
tid, förslagsvis 10 dagar.

Det förefaller mig som om man där
skulle kunna åstadkomma någon tidsvinst.
På den punkten har utskottet inte
sagt annat än att detta får ankomma på
Kungl. Maj:t. Jag har velat beröra saken
för att påpeka för Kungl. Maj :ts representant
att jag tror att det finns någonting
att hämta här. Om det skall vara
precis det antal dagar som jag har föreslagit
i motionen vill jag givetvis lämna
därhän.

Från Svenska pastoratens riksförbund
har framlagts ett förslag enligt vilket
man skulle överlämna åt pastoraten
själva att fastställa priserna. Jag har inte
den uppfattningen att detta är ett realistiskt
önskemål hur principiellt riktigt
det kan vara. Däremot menar jag att det
skulle vara praktiskt och klokt att låta
ansökningarna ställas till den beslutande
myndigheten men inges till den myndighet
som har att handlägga dem. Jag
tror att man slipper en hel del trassel
på det sättet och även i viss män tillgodoser
pastoratens rätt.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter, men gentemot ett
enigt utskott vill jag i vart fall den här
gången inte ställa något yrkande. Jag
förstår att man har givit sig chimären
av en decentralisering i våld. Därför satsar
man delvis den trygghet för ägarna
och den reda beträffande bostadssociala
synpunkter som det grepp om ärendena
innebär, som kammarkollegium i samarbete
med bostadsstyrelsen hittills haft.

I den situationen framställer jag som
sagt intet yrkande.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Eftersom herr Ferdinand
Nilsson inte hade något yrkande
kunde jag nöja mig med att yrka bifall
till tredje lagutskottets förslag. Jag vill
emellertid göra ett par reflexioner med
anledning av det anförande som hållits.

Jag skulle vilja säga att den proposition
som här föreligger är väl underbyggd
och sakligt berättigad. Den ordning
som nu råder beträffande försäljning
av kyrklig jord är nämligen sådan
att de som skall köpa jord till tomtmark
får vänta i åratal på att få tomtfrågan
löst. Under sådana förhållanden måste
varje förbättring som inträder hälsas
med tillfredsställelse, och jag är övertygad
om att det förfarande som här föreslås
innebär en förenkling och en förbättring.

Herr Ferdinand Nilsson har sagt att
pastoraten är lämpligast när det gäller
försäljning, men all erfarenhet säger att
det är bättre att övergå till större enheter.
Om i första hand stiftsnämnderna
får sköta försäljningen får man en enhetligare
bedömning av ärendena och
därmed också förbättrade försäljningsmöjligheter.

Vad beträffar de rättsliga farhågor
som herr Ferdinand Nilsson hyste vill
jag säga att jag inte alls tror att rättssäkerheten
är i fara bara därför att man
överflyttar försäljningen från pastoraten
till stiftsnämnderna. Vad utskottet
har sagt om de juridiska möjligheter som
där finns vill jag kraftigt understryka.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till tredje lagutskottets förslag
och klart säga ifrån att det är angeläget
att de som vill köpa tomter för
bostadsändamål, inte minst på landsbygden,
får del av den förbättring som här
föreslås.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag förstår att herr Göran
Karlsson inte trodde det skulle bli
någon debatt i den här frågan och därför
inte hade förberett sitt yttrande. Han
gör gällande att jag skulle ha sagt att
pastoraten skulle vara de lämpligaste in -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

stanserna för att handha försäljningen.
Det har jag inte sagt. Jag har sagt att
ärendena kunde börja handläggas där.

Herr Göran Karlsson har vidare gjort
gällande att denna reform, som är så
väl underbyggd och väl genomtänkt,
skulle syfta till att flytta över försäljningarna
från pastoraten till stiftsnämnderna.
Nej, herr Göran Karlsson, så
hänger det inte ihop, utan det är fråga
om en överflyttning av vissa försäljningar
från kungl. kammarkollegium till
stiftsnämnderna. Det betänkliga här är
att dessa många ströposter ofta kommer
att bli marknadsbildande och bestämma
prissättningen på rätt många orter. Det
centraliserade grepp om frågorna som
herr Göran Karlsson visst ville ha får
man ju inte på det viset. Skall ärendena
handhas av de många stiftsnämnderna
och de ungefär dubbelt så många länsbostadsnämnderna,
blir det sannerligen
inte någon centralisering. Det skulle det
bli ifall det vore som herr Göran Karlsson
tror, att ärendena förut har beslutats
av pastoraten, men så är det inte.

Vad herr Göran Karlsson har sagt angående
den juridiska kapaciteten ställer
jag i belysning av hans anförande i övrigt.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag tänker inte försöka
jämföra mig med herr Ferdinand Nilsson
i fråga om sakkunskap, men jag försöker
använda det sunda förnuft jag har, och
det säger mig att detta är en fråga som
behöver lösas i ett större sammanhang.

Jag förstår att herr Ferdinand Nilsson
förälskat sig i den nuvarande formen
och inte vill överge den, men jag tror det
är rimligt att införa en ny ordning, och
därför, herr talman, vidhåller jag mitt
yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Jag skall inte ens gå fram till talarstolen,
herr talman. Jag skall nöja mig med
att konstatera att jag icke förälskat mig
i de nu gällande bestämmelserna utan

föreslagit en liten ändring enligt vilken
ansökning skall ställas till den myndighet
som avgör frågan, men inges lokalt
för att redan från början komma på rätt
bog.

Detta är en praktisk sak, herr Göran
Karlsson. Jag har sysslat praktiskt med
sådana här ärenden och vet vad som är
att vinna. Här kan man få en del frågor
klarade utan kostnad och utan besvär,
men börjar man i galen ända kan det gå
galet och sluta galet.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Den som har varit med
under årens lopp vet att det ofta varit
ganska besvärligt att få köpa jord från
kyrkan. Det är därför att hälsa med tillfredsställelse
att man nu kommit på ett
enklare system. Även om man kanske
inte kunnat klara alla detaljer så bra
som önsldigt vore är dock den nya lagen
i alla fall bättre än den ordning vi haft
tidigare. Om det i framtiden skulle visa
sig att det alltjämt finns kvar vissa svårigheter,
får vi väl med hjälp av herr
Ferdinand Nilsson motionera och söka
komma till rätta med dem, så att vi till
slut når fram till en verkligt bra ordning.
Stiftsnämnderna ute i länen kommer
nog att klara det hela ganska bra.
De ligger ju närmare än vad kammarkollegium
gör.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Georg Carlsson håller
säkerligen med mig när jag säger att
stiftnämnderna ligger litet olika. De är
spridda över hela landet och har att samverka
med de olika länsbostadsnämnderna.
Detta faktum betyder i själva verket
att man kan riskera en viss spridd oordning,
vilket väl inte är något att stå efter.

Då lierr Georg Carlsson säger att det
framlagda lagförslaget innehåller bestämmelser
som är bättre än nuvarande ordning
vill jag instämma häri. Det är också
påtagliga vinster med den nya lagen.

Sedan vill jag rätta en sak som jag
glömde bort när jag resonerade med herr
Göran Karlsson. Herr Göran Karlsson på -

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

stod att sådana här försäljningsärenden
brukar dröja i åratal. Det är riktigt att
det ofta kan ta ungefär ett år, men utskottet
säger att det kan hända att det
tar upp till två år. Herr Göran Karlsson,
som är sakkunnig, bättrade på det genom
att förklara, att det kan dröja i åratal.
Det är i så fall i verkliga undantagsfall,
och då rör det sig om mycket tvistiga saker.
Jag tror visst att man kan anföra
ett eller annat exempel på att det tagit
så lång tid, men det är orätt att slunga
fram en sådan sak som ett generellt påstående
— det är inte rättvist.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det tjänar kanske inte
något till att fortsätta resonemanget med
herr Ferdinand Nilsson.

Han sade själv att det kunde anföras
exempel på att det dröjt åratal med en
försäljning. Det är just för att åstadkomma
en förbättring i sådana fall som det
nu framlagda förslaget kommit till.

Jag tycker att t. o. m. herr Ferdinand
Nilsson borde vara tacksam över det nya
förslaget. Han har ju själv vitsordat att
förslaget innehåller så påtagliga förbättringar
att det är värt att genomföras.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag sade att förslaget innehåller
förbättringar.

Om man gör gällande att propositionen
har kommit därför att det i något
enstaka undantagsfall har hänt att det
dröjt flera år med ett kyrkligt försäljningsärende
som varit särskilt komplicerat,
tror jag att man hugger i sten
ganska grundligt. På så lösa boliner och
med så ringa skäl har denna proposition
inte framlagts — så mycket kan jag bedöma.
Det är väsentligare och större synpunkter
som har legat till grund för dess
framläggande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om utarbetande av ett miljöpolitiskt
handlingsprogram, m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av väckta motioner om utarbetande av
ett miljöpolitiskt handlingsprogram,
m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
,563, av herr Bengtson, och 11:690, av
herr Wahlund in. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

1) att ett miljöpolitiskt handlingsprogram
i enlighet med i motionerna anförda
riktlinjer måtte utarbetas så snart
ske kunde och att förslag som därav föranleddes
skyndsamt måtte föreläggas
riksdagen,

2) att frågan om inrättande av ett socialforskningsinstitut
måtte utredas och
förslag i ärendet föreläggas riksdagen,

B. beakta vad i motionerna i övrigt anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 563 och
11:690 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Ernst Olsson, Ferdinand
Nilsson, Börjesson i Glömminge och
Larsson i Borrby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 563 och II: 690 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla dels om utarbetande
av ett miljöpolitiskt handlingsprogram,
dels om prövning samt
förslag rörande inrättande av ett socialforskningsinstitut; 2)

av herrar Eric Gustaf Peterson och
Hamrin i Kalmar, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! »Vårt samhälle blir allt
mer obiologiskt. Det skulle behövas en

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Om utarbetande av ett miljöpolitiskt handlingsprogram, m. m.

handledningsbok i socialmedicin för politiker
och samhällsplanerare.» Ungefär
så föll orden i ett TV-program för någon
vecka sedan. Det var två läkare som diskuterade
den ökade förekomsten av s. k.
kultursjukdomar i det moderna samhället.

Överslagsvis räknar man med att var
tredje patient som söker läkare lider av
sjukdom som bottnar i psykiska orsaker.
Det finns ju också andra klara tecken
på att den psykiska tryggheten inte är
tillgodosedd i tillräcklig utsträckning.

Ett framträdande drag i samhällsutvecklingen
har varit att man sökt tillgodose
människans lekamliga behov,
ekonomisk standard, ekonomisk trygghet,
omvårdnad om den kroppsliga hälsan
o. s. v. Alla vill vi väl bejaka detta,
och det måste ses som något positivt
också ur psykisk synpunkt.

Men hela den omvandling som vårt
samhälle genomgått jämsides med och
delvis som en följd av dessa strävanden
medför ökade psykiska krav på oss människor,
psykiska krav som överstiger
människans biologiskt grundade förmåga.
I den meningen blir samhället allt
mer obiologiskt.

Man skulle kunna säga att man inte
har psykisk grundtrygghet så länge som
dessa krav överstiger den biologiska förmågan.
Så länge den tryggheten inte
finns måste man säga att det föreligger
ett grundläggande fel i vårt samhälle,
ett fel som medför lidande och brustna
livsförhoppningar och därmed också
samhällsekonomiska förluster.

En del av oss tycks tro att dessa problem
kan lösas genom något av en tillbakagång
till den s. k. gamla goda tiden.
Vi tror inte på en sådan metod. Vi tror
i stället att den psykiska aspekten måste
integreras i den pågående och kommande
samhällsutvecklingen och att man inte
bör arbeta med bara ekonomiska och
lekamliga mål utan i likvärdig grad beakta
också de psykiska aspekterna och
problemen. Det gäller med andra ord
att forma en miljö som tillgodoser människans
grundläggande behov och förmåga
oavsett om dessa är av lekamlig
eller psykisk art.

Det är detta vi avser med miljöpolitik.

För att en sådan skall bli möjlig fordras
givetvis att man beaktar tillvarons
psykiska sida och förutsättningar i större
utsträckning. Vi tror att man måste
tillämpa samma grundläggande metoder
som kommit till användning i fråga om
de ekonomiska och materiella förbättringarna,
nämligen forskning för att få
ökad kunskap samt utbildning och upplysningsverksamhet
för att få denna kunskap
spridd och tillämpad.

I princip måste dessa strävanden gälla
isamhällslivets olika områden, men
självfallet finns det områden som är särskilt
angelägna. Vi anser att statsmakternas
strävanden i dessa avseenden borde
vägledas av ett handlingsprogram,
vars syfte skulle vara dels att integrera
den miljöpolitiska aspekten i de samhälleliga
avgörandena, dels att tillvarata
de möjligheter till konkreta åtgärder
som finns.

Särskilt angeläget är naturligtvis att
man har en grundval för miljöpolitisk
bedömning när olika samhällsbeslut fattas.
Tyvärr saknas en sådan grundval i
dag. I stort sett får vi nöja oss med att
ta ställning på grundval av ekonomiska
utredningar och bedömningar, vilket
många gånger kan bli missledande.

Motionärerna har föreslagit inrättande
av ett socialforskningsinstitut och
erinrat om att ett sådant finns i Danmark.
Remissinstanserna har också varit
välvilligt inställda till denna tanke.
Flera har uttryckt sig i direkt tillstyrkande
ordalag. Det är bara en instans
som inte direkt velat binda sig när det
gäller formen för socialforskningen.

Ett socialforskningsinstitut utesluter
självfallet inte annan forskning, utan institutet
skulle kunna samverka med t. ex.
institutioner vid de akademiska lärosätena.
Dess uppgift skulle vara att genom
tillämpad forskning ge underlag, miljöpolitiskt
och socialt, för de beslut som
fattas av olika samhällsorgan. Det skulle
alltså vara något av en serviceinstitution.
För vår del är vi övertygade om
att en sådan institution är nödvändig,
om dessa psykiska och miljöpolitiska

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Om utarbetande av ett miljöpolitiskt handlingsprogram, m. m.

aspekter skall kunna beaktas i tillräcklig
utsträckning. Vi anser således att institutet
bör inrättas snarast möjligt.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till den av mig m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! 1962 års riksdag behandlade
motioner av likartat innehåll och
avslog dem.

Det miljöpolitiska handlingsprogram
som föreslås i de nu behandlade motionerna
bör enligt motionärernas motivering
vara mentalhygieniskt orienterat
och syfta till bl. a. att de miljöpolitiska
aspekterna integreras i de samhälleliga
strävandena och besluten. Det föreligger
således ett nära samband mellan årets
och förra årets motioner.

De remissinstanser — medicinalstyrelsen
och sociologiska institutet i Göteborg
— som yttrat sig beträffande frågan
om ett miljöpolitiskt handlingsprogram,
har uttryckt tveksamhet beträffande
förslaget. Bl. a. framhåller medicinalstyrelsen
att det torde vara svårt att
genomföra ett enhetligt miljöpolitiskt
handlingsprogram som kan anammas
och tillämpas av samhällsplanerarna. Utskottet
delar denna uppfattning och finner
det kunna ifrågasättas om upprättande
av ett sådant program verkligen
är en framkomlig väg när det gäller att
bättre tillgodose de mentalhygieniska
behoven i vårt samhälle. Som utskottet
framhöll redan vid förra årets riksdag
torde det viktigaste spörsmålet här i
stället vara att åstadkomma förbättrade
personella resurser för olika aktuella
arbetsuppgifter och redan kända behov.

I motionsyrkandets andra del har
framförts förslag om utredning beträffande
inrättande av ett socialforskningsinstitut.
Utskottet vill här erinra om vad
föredragande departementschefen anfört
i proposition nr 79 angående socionomutbildningen
samt hänvisa till det förslag
socialpolitiska kommittén kan komma
att framlägga.

Utskottet ser med tillfredsställelse att
spörsmålet om den sociala forskningen

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 24

sålunda kommit under ingående prövning
och vill framhålla vikten av att
utredningen sker utan onödig tidsutdräkt.
Det kan förutsättas att de i förevarande
motioner framförda synpunkterna
uppmärksammas vid denna prövning.
Motionärernas förslag om en utredning
är således väsentligen tillgodosett.
Motionerna synes böra i här ifrågavarande
del anses besvarade härmed,
och något initiativ i frågan från riksdagens
sida är icke erforderligt.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Ernst
Olsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Ernst, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ernst Olsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Ernst, begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Om förbättring av personalvården och de
inom arbetslivet

ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 18.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckt motion
om utredning rörande arbetstid och fritid;
samt

nr 33, i anledning av väckta motioner
om en inventering av förekomsten
av ödegårdar, lämpade som fritidshem,
angående behovet av fritidslokaler inom
tätorterna och angående underhållet
av vissa enskilda utfartsvägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbättring av personalvården och
de psykohygieniska betingelserna inom
arbetslivet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av väckta motioner om förbättring av
personalvården och de psykohygieniska
betingelserna inom arbetslivet samt om
förbättring av personalvården inom den
statliga verksamheten.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
561, av herr Bengtson m. fl., och II: 685,
av herr Hedlund m. fl., hade hemställts,
att riksdagen, med tillkännagivande att
ökade resurser borde ställas till den arbetsvetenskapliga
forskningens förfogande,
måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag rörande dels
frågan om försöksverksamhet vid vissa
enheter inom den statliga sektorn, avseende
överförande av arbetsvetenskapliga
forskningsresultat i praktisk tilllämpning,
i syfte att därigenom förbätt -

psykohygieniska betingelserna

ra personalvård och psykohygieniska betingelser
inom arbetslivet,

dels frågan om upplysnings- och rådgivningsverksamhet,
likaledes i syfte att
förbättra personalvård och psykohygieniska
betingelser inom arbetslivet, samt

2. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I den likaledes till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II:
691, av herr Wahrendorff m. fl, hade
föreslagits, att riksdagen, i syfte att få
till stånd en bättre personalvård och
främja trivsel och arbetsanpassning för
ett psykiskt arbetsskydd inom den statliga
verksamheten, i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla

a) att frågan om kurser i arbetsledning
och personalvård för personal i arbetsledande
ställning skyndsamt måtte
prövas,

b) att frågan om allmän aktivisering
och upplysning på personalvårdsområdet
inom den statliga verksamheten likaledes
skyndsamt måtte prövas,

c) att i samband med prövning av den
personella förstärkning, som kunde föranledas
av ovanstående yrkanden, även
frågan om personalvårdsorganisationens
uppbyggnad inom den statliga verksamheten
måtte prövas, samt

d) att de förslag, som föranleddes av
ovanstående yrkanden, snarast måtte föreläggas
riksdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:561 och
II: 685 samt motionen II: 691 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skoglösa, Jonasson, Eric Gustaf Peterson,
Ernst Olsson och Larsson i Borrby,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 561 och II: 685
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om startande och bedrivande av

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Om förbättring av personalvården och de psykohygieniska betingelserna

inom arbetslivet

försöksverksamhet rörande bättre personalvård
och förbättrade psykohygieniska
betingelser inom arbetslivet samt
utredning rörande upplysnings- och rådgivningsverksamhet
i personalvårds- och
psykohygieniska frågor i övrigt inom
arbetslivet, samt

2) att motionen 11:691 måtte anses
besvarad genom vad reservanterna anfört.

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! Jag kan i denna fråga
som gäller arbetslivet dra vissa paralleller
med den föregående. De kroppsliga
betingelserna inom arbetslivet har förbättrats,
t. ex. genom arbetarskyddslagstiftningen
och arbetstidslagstiftningen
samt genom att maskinerna har övertagit
mycket av det tyngsta och smutsigaste
arbetet. Detta är givetvis av värde ur
psykisk synpunkt. Men arbetslivet har
också blivit mera tekniskt och komplicerat,
och de mänskliga relationerna på
arbetsplatsen har förändrats till följd av
de tekniska förändringarna och kraven.
De psykiska kraven och påfrestningarna
har blivit långt större. Jag behöver bara
hänvisa till remissyttrandena, som på
den punkten är enstämmiga, för att belysa
den saken.

Remissinstanserna är också ense om
att mycket kan göras för bättre förhållanden
och för att få en psykohygienisk
sanering inom arbetslivet. Omtanken om
människan måste givetvis vara det utslagsgivande,
men de arbetskraftsvårdande
åtgärderna tycks också vara motiverade
från ekonomiska utgångspunkter.

Utskottsutlåtandet behandlar två olika
motioner. Den ena motionen gäller arbetslivet
i allmänhet och den andra åtgärder
som staten bör vidta i sin egenskap
av arbetsgivare. Låt mig börja med
den förstnämnda.

Motionärerna pekar här på två grundproblem.
Det ena är att det behövs en
ökad forskning och en samordning av
forskningen. På den punkten tycks både
motionärer, reservanter och utskottsmajoritet
vara ense. Vi är också ense om

att resultatet av den översyn som genomföres
av subkommittén för samordning
av den yrkesmedicinska forskningen
bör avvaktas. Det har ju också aviserats
till i vår. Vid den sidan av saken
behöver jag alltså inte uppehålla mig.

Det andra grundproblemet gäller hur
forskningsresultaten skall kunna föras
ut till praktisk tillämpning i arbetslivet.
Det är relativt lätt att få till stånd
skyddsanordningar o. d., som avser att
förhindra kroppsskador och olycksfall
i arbetet. Det är också lätt att vinna
förståelse för att ingen bör belastas till
kroppslig överansträngning. Det är konkreta
och lättbegripliga ting. När det
gäller de psykiska problemen och ansträngningarna
däremot finns det inget
sådant konkret att ta på. Det rör sig om
komplicerade och osynliga sammanhang
som står klara för sakkunskapen men
som är svåra att fatta för oss övriga.
Följden kan därför ofta bli bristande
förståelse och ibland rentav motstånd
mot i och för sig väl motiverade åtgärder.

I motionerna har i huvudsak föreslagits
två åtgärder. Den ena skulle bestå
av en allmän upplysnings- och rådgivningsverksamhet.
Arbetarskyddsstyrelsen
och dess underinstanser skulle utgöra
samhällets bas för denna verksamhet
i samverkan med bl. a. PA-rådet och
arbetsmarknadens parter. Verksamheten
skulle ges en lokal inriktning. Syftet
skulle vara att i arbetslivet skapa ökad
förståelse och insikt om behovet av en
psykohygienisk sanering och att således
skapa en allmän grogrund för förbättringar.

Den andra åtgärd som motionärerna
föreslagit är skapande av försöksverksamhet
vid vissa enheter inom arbetslivet.
Syftet skulle vara att skapa arbetsplatser
som kunde framstå som föredömen
i detta avseende men också att klarlägga
och bemästra de svårigheter som
gör sig gällande när man skall föra ut
arbetslivsforskningens resultat till praktisk
tillämpning. Motionärerna anser att
denna försöksverksamhet borde bedrivas
vid arbetsplatser eller företag inom

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Om förbättring av personalvården och de

inom arbetslivet

den statliga sektorn, emedan insatser av
detta slag är en samhällelig uppgift.

Efter vad jag kan se har inte utskottet
tagit ställning till något av dessa förslag.
Man har hänvisat till att civilministern
nu framlagt förslag om en försöksverksamhet
som avser den verksamhet i fråga
om personalvård m. m. vilken staten
skall bedriva i sin egenskap av arbetsgivare.
Men det är ju en helt annan sak
än den verksamhet som motionärerna
föreslagit. Några sådana här arbetsplatser
med försöksverksamhet, avsedda att
vara föredömen o. s. v., ingår inte i den
aktuella propositionen. Inte heller berör
den frågan om upplysnings- och rådgivningsverksamhet
i främst arbetarskyddsstyrelsens
regi.

Vi reservanter anser att båda dessa
förslag som framförts i motionerna är
värda en närmare prövning, och följaktligen
har vi hemställt om en sådan med
de förslag som kan föranledas i sinom
tid.

Den andra motion som behandlas i utlåtandet
gäller staten i egenskap av arbetsgivare.
Motionärerna har framhållit
att den statliga sektorn släpar efter när
det gäller personalvårdsinsatserna. Remissinstanserna
har uttalat sig på liknande
sätt. Sedan motionen väckts har
emellertid civilministern lagt fram det
förslag jag nämnde. Det innebär att man
nu får till stånd en aktivisering inom
den statliga sektorn. Motionärernas syfte
får därför anses tillgodosett. Man torde
också kunna utgå från att de synpunkter
som motionärerna anfört kommer att
beaktas vid verksamhetens utformning.
Här föreligger således inte någon större
meningsskiljaktighet mellan majoritet
och reservanter. Motionen bör kunna anses
tillgodosedd genom det anförda.

Härmed ber jag få yrka bifall till den
till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Arbetslivets forskning
har, som allmänna beredningsutskottet
påtalat, tidigare behandlats av utskottet.

psykohygieniska betingelserna

Det är i egenskap av tidigare motionär i
frågan som jag ber att få framföra några
synpunkter, sedan frågan tagits upp i
partimotioner av centerpartiet. Jag tycker
att detta visar att frågan om arbetsvetenskaplig
forskning för att åstadkomma
bättre psykohygieniska förhållanden
på arbetsplatserna är av en sådan aktualitet
och vikt att den är mycket svår
att komma ifrån. Det är därför med tillfredsställelse
jag tagit del av centerpartiets
motioner i frågan. Jag delar motionärernas
uppfattning att arbetsvetenskaplig
forskning behöver ökade resurser
och behöver samordnas.

I statsutskottets utlåtande nr 110 år
1963 om anslag till socionomutbildning
diskuterades formerna för en planmässig
socialforskning vid socialinstituten.
Statsutskottet följde departementschefens
förslag att avvakta socialpolitiska kommitténs
förslag i fråga om socialforskningen
och dess organisation;. I det sammanhanget
hade jag väckt en motion, nr
664, i denna kammare och fröken Elmén
en motion, nr 782, i andra kammaren. Vi
föreslog att socialpolitiska kommittén
också borde få utreda frågan om en samordning
av socialforskning och arbetsvetenskaplig
forskning. Vi anser nämligen
att det finns så många beröringspunkter
mellan dessa vetenskaper att de
med fördel skulle kunna samordnas. I
Danmark och andra nordiska länder har
man fristående forskningsinstitut som
löst frågan på detta sätt.

Statsutskottet hade icke något i och för
sig att erinra mot att utredning kommer
till stånd rörande den arbetsvetenskapliga
forskningens samordning med den
sociala men ansåg att frågan borde prövas
i annat sammanhang.

Vad beträffar tillämpning av de erfarenheter
som kan vinnas genom arbetsvetenskaplig
forskning och deras överförande
till arbetsplatserna föreligger
stora problem liksom vid all tillämpning
av vetenskaplig forskning. En försöksverksamhet
skulle säkerligen vara mycket
värdefull och varför icke ske inom
ett statligt företag. Vi talar ibland inom
företagen om immateriella insatser,

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Om förbättring av personalvården och de psykohygieniska betingelserna

inom arbetslivet

nämligen att förbättra arbetsförhållandena
för de anställda, att skapa trivsel
o. s. v. Vi vet inte med säkerhet hur mycket
det står att vinna genom dessa insatser,
och det är därför man borde pröva
dessa inom något företag.

Upplysnings- och rådgivande verksamhet
i psykohygieniska frågor är mer än
nödvändig för att man skall kunna bota
eller i varje fall minska vad någon kallat
de själsliga förkylningssjukdomarna.
Bakom det uttrycket ligger tanken att
nervösa symtom, som är så utbredda
bland dagens arbetande människor, vilket
herr Olsson tidigare har påtalat, är
så allmänna att man kan likna dem just
vid förkylningssjukdomar. De har också
många gånger samma verkningar, de gör
att många anställda inte kan utföra sitt
arbete, och därigenom åsamkas nationen
och företagen stora förluster. Det är därför
också av stor ekonomisk betydelse att
söka komma åt de själsliga förkylningssjukdomarna.
Ett medel är upplysning
och rådgivning i psykohygieniska frågor.
Det återstår mycket dunkel att skingra
på den här punkten.

Herr talman, jag ber med dessa ord att
få yrka bifall till reservationen av herr
Skoglösa m. fl.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF, (fp):

Herr talman! Den arbetsvetenskapliga
forskningen har, som förut framhållits,
vid flera tillfällen behandlats här i riksdagen,
och kravet på en sådan forskning
blir allt starkare allteftersom tiden går.
Det är faktiskt så — det är känt för oss
alla —■ att alltför många anställda har så
pass krävande arbetsuppgifter under den
ordinarie arbetstiden att de dignar under
dem, och när den ordinarie arbetstiden
är slut stoppar de portföljerna fulla
med arbete som de handlägger på kvällen
eller kanske under natten. Vem bär
ansvaret? Vem kan ta ansvaret för att
sådana anställda inte arbetar ut sig i
förtid?

Till detta kan sägas att ingen kan ta
ansvar så länge man inte vet var gränsen
går för det man kan ta ut av den an -

ställde. Samma är förhållandet på andra
områden. Det finns komplicerade maskiner,
som tar ut alltför mycket av både
fysisk och psykisk kraft ur maskinens
skötare. Såsom förut framhållits har stora
skador redan åstadkommits genom
detta. Den i reservationen föreslagna försöksverksamheten
behöver snarast möjligt
träda i funktion, och jag ber, herr
talman, av den anledningen att få yrka
bifall till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Detta är ju frågor som
numera är ganska bekanta för riksdagen,
eftersom de visar benägenhet att komma
tillbaka varje år. Vi hade dem senast
förra året och dessförinnan år 1961.
Det begärs nu dels en utredning om försöksverksamheten
för att överföra arbetsvetenskapliga
forskningsresultat till
praktisk tillämpning och för att förbättra
personalvården och skapa bättre psykohygieniska
betingelser, dels upplysning
och rådgivning. Dessutom föreslås
en rad åtgärder för personalvården.

Det föreligger, såsom det har erinrats
om, knappast några möjligheter att bli
oense i fråga om syftet. Vad som kan
göras för en förbättrad personalvård och
en effektivare arbetsvetenskaplig forskning
är självklart önskvärt. Att den arbetsvetenskapliga
forskningen för närvarande
är otillräcklig och även splittrad
är väl ett känt faktum. Utskottet har nu
som tidigare uttalat sig för att man skulle
få utökade resurser och en samordning
på dessa områden, och det råder
knappast några delade meningar härom.
Man får vara på det klara med att bristen
på forskare här som inom de flesta
andra forskningssektorer är en faktor
som man inte kommer förbi.

Det erinras i utskottsutlåtande! — om
man tar del av utlåtandet litet närmare
— om att det på skilda områden pågår
en verksamhet som torde vara av intresse
och skall bli av värde. Jag nämner
de statliga forskningsråden, och jag nämner
personaladministrativa rådet. Jag
vill särskilt nämna en kommitté som

Nr 24

Tisdagen den 21 maj 1963

Om förbättring av personalvården och de

inom arbetslivet

tillsattes för några år sedan av medicinska
forskningsrådet nämligen subkommittén
för medicinsk yrkesforskning,
som har till syfte att försöka få en överblick
över den arbetsmedicinska forskningen
och behovet av forskning på detta
område, eller rättare sagt var behovet
är mest framträdande. Utskottet förutsätter
att de psykohygieniska aspekterna
på dessa förhållanden skall beaktas och
uppmärksammas av dessa forskningsorgan
och anser det inte lämpligt att för
närvarande tillstyrka en särskild utredning.
Utskottet vill i första hand avvakta
subkommitténs förslag, som utlovats
komma under detta år.

Beträffande motionärernas förslag om
en försöksverksamhet inom den statliga
sektorn för att överföra de arbetsvetenskapliga
forskningsresultaten vill jag säga
att det av flera skäl verkar olämpligt
att vid nuvarande tidpunkt sätta i gång
en särskild utredning. Behovet av åtgärder
intygas, inte minst av chefen för
civildepartementet i hans proposition nr
160 till innevarande års riksdag, där
han liksom medicinalstyrelsen påpekar
att det utan tvivel föreligger brister i
den statliga sektorn av arbetsmarknaden.
Vem vill bestrida att det också föreligger
stora brister på den privata arbetsmarknaden?
Jag tror knappast man
kan säga att dessa förhållanden är väsentligt
annorlunda på de skilda delarna
av arbetslivet.

Av särskilt intresse för frågans behandling
är att civilministern bebådar
tillsättandet av ett organ för en aktivare
personalvård inom den statliga sektorn.
Han berättar —- det citeras överst
på sid. 7 i utlåtandet — utförligt hur
han tänkt sig att detta organ skulle läggas
upp och sammansättas och vad dess
syfte skulle vara. Det förefaller som om
motionärernas önskemål — vilket också
herr Ernst Olsson har intygat —- i detta
avseende tillgodoses helt och hållet. Utskottet
har ansett att erfarenheterna av
dessa initiativ bör avvaktas. Sedan riksdagen
har tagit ställning till kravet på
detta organ kan man få fram erfarenheter.

psykohygieniska betingelserna

Jag erinrar om att när det gäller kravet
på en utredning om personalvården
har personalorganisationerna SACO och
LO genom Statstjänarkartellen avstyrkt
en sådan utredning med skäl som är
ganska övertygande, vilket framgår på
sid. 5, där det bl. a. talas om personalutbildningsberedningen,
som arbetar
med just dessa frågor. Kartellen anser,
att »i den mån personalutbildningsberedningens
synpunkter genomföres,
kommer motionärernas krav beträffande
utbildning och personalvård att bli
tillgodosedda, varför någon riksdagsskrivelse
icke är behövlig». SACO går på
samma linje, vilket framgår av remissyttrandet.

Det är med hänsyn till dessa faktorer
som allmänna beredningsutskottet har
avstyrkt motionärernas krav på särskild
utredning, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Ernst, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Tisdagen den 21 maj 1963

Nr 24

Om förbättring av personalvården och de psykohygieniska betingelserna

inom arbetslivet

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Ernst, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 25.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
fackskolor m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till markförvärv för övningsfält
m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1963/64 till åtgärder mot silikos,
luftföroreningar och tobaksrökning;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1963/64 till hälsovårdsupplysning jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställning om anslag för budgetåret 1963/
64 till förvaring och underhåll av civilförsvarsmateriel
m. m.; samt

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
civilförsvaret m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts skrivelse
med redogörelse för Nordiska rådets
elfte session, dels ock motioner väckta i
anslutning härtill;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov m.
m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till stöd åt konstnärlig
verksamhet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 127, i anledning av väckta motioner
om anslag till vidareutbildning av
präster m. fl.;

nr 128, i anledning av väckta motioner
om anslag till Religionspedagogiska
institutet i Uppsala;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
sjuklöne- och semesterförmåner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 130, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till
Hillelskolan; ävensom

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Anmäldes och bordlädes en av herr
Stefanson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom och herr
Nilsson, Yngve, undertecknad motion,
nr 781, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 170, angående statlig lönereglering
för skolledare och lärare vid
yrkesskolor, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 22 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 239,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 240, för herr Ragnar Valdemar
Persson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

241, för herr Per Valfrid Åsbrink
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 242, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 243, för herr Edvard Emanuel Vilhelmsson
att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken; och
nr 244, för herr Elis Birger Nilsson att
vara suppleant för en fullmäktig i riksbanken.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 245,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter; dels

ock till riksdagens förordnanden:

nr 246, för herr Axel Wilhelm Strand
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 247, för herr Karl Torsten Fredriksson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

248, för herr Ernst Hjalmar Nilsson
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret; och
nr 249, för fru Anna Mary Sylvia
Holmqvist att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den
13 maj 1960 (nr 391), m. m.; och
nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 20 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 781.

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Ang. förenkling av traktamentsbeskattningen

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 7, statsutskottets
utlåtanden nr 125—129 och memorial
nr 130 samt bevillningsutskottets betänkanden
nr 38 och 46.

Ang. förenkling av traktamentsbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 15 mars 1963 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 120, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623).

I propositionen hade föreslagits en
förenkling på lönebeskattningens område,
innebärande schablonisering av traktamentsbeskattningen,
utvidgning av rätten
till avdrag för fördyrade levnadskostnader
på grund av bostadsbrist m. m.
samt skattefrihet för flyttningskostnadsersättningar.

I fråga om traktamentsbeskattningen
innebar förslaget i huvudsak följande.
Skattefrihet för statliga traktamenten
skulle utvidgas till att gälla även kommuners,
hushållningssällskaps, skogsvårdsstyrelsers
och vissa andra offentliga institutioners
traktamenten. Beträffande
traktamenten från övriga arbetsgivare
hade föreslagits, att gällande skatteplikt
visserligen skulle bibehållas men att avdrag
utan särskild utredning schablonmässigt
skulle medgivas med traktamentsbeloppet,
om detta icke överstege
av riksskattenämnden fastställt »normalbelopp».
Normalbeloppet avsåges anpassat
till högsta statliga traktamente.

Första kammarens protokoll 1963. Nr 24

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:752,
av herr Augustsson, och II: 911, av herr
Franzén,

II) de likalydande motionerna I: 753,
av herr Erarsson, och II: 912, av fru
Gunne m. fl.,

III) de likalydande motionerna I: 754,
av herrar Virgin och Isacson, samt II:
910, av herr Bengtson i Solna m. fl.,

IY) de likalydande motionerna 1:759,
av herr Lennart Geijer, och II: 919, av
herr Carbell, ävensom

V) de likalydande motionerna I: 760,
av herrar Nyman och Per Jacobsson,
samt II: 920, av herr Enskog m. fl.,

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 157,
av herr Göran Karlsson m. fl., och II: 181,
av fru Eriksson i Ängelholm m. fl., samt

2) motionen II: 188, av herr Wachtmeister.

I motionerna I: 753 och II: 912 hade
hemställts, att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj:ts proposition nr 120
vad anginge andra stycket av punkt 3
av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen,
besluta, att anvisningarna rörande
beskattningen av traktamentsersättning
i tjänst, där sådan skulle upptagas
såsom inkomst, skulle utfärdas av riksskattenämnden.

I motionerna I: 157 och II: 181 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta ett
sådant tillägg i skatteförfattningarna, att
näringshjälpsbidrag betraktades som icke
beskattningbar inkomst.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 120 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande mo -

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. förenkling av traktamentsbeskattningen

tionerna 1:157, av herr Göran Karlsson
m. fl., och 11:181, av fru Eriksson i
Ängelholm m. fl., — måtte antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med den ändring och det tillägg, att

dels ingressen erhölle i betänkandet
angiven lydelse;

dels ock anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
samt punkt 3 av anvisningarna
till 33 § samma lag erhölle den
lydelse, som i betänkandet angivits;

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 157,
av herr Göran Karlsson m. fl., och II:
181, av fru Eriksson i Ängelholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 752,
av herr Augustsson, och II: 911, av herr
Franzén,

3) de likalydande motionerna I: 753,
av herr Enarsson, och II: 912, av fru
Gunne m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 754,
av herrar Virgin och Isacson, samt II:
910, av herr Bengtson i Solna m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 759,
av herr Lennart Geijer, och 11:919, av
herr Carbell,

6) de likalydande motionerna I: 760,
av herrar Nyman och Per Jacobsson,
samt II: 920, av herr Enskog m. fl., ävensom 7)

motionen II: 188, av herr Wachtmeister,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Av utskottet förordat tillägg till anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen
innebar, att näringshjälpsbidrag i den
mån det lämnades till bestridande av
kostnader, som vederbörande mottagare
icke — vare sig direkt eller i form av
värdeminskningsavdrag — finge avdrag

för vid beskattningen, skulle vara skattefritt.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Yngve Nilsson, Nilsson i Svalöv
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under B 3 hemställa, att
motionerna I: 753 och II: 912, i den mån
de icke blivit besvarade med vad reservanterna
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 43 är fogad en reservation,
om vilken jag skall be att få säga
ett par ord.

Vi har inom utskottet varit i huvudsak
eniga om den proposition, som ligger
till grund för betänkandet. Som kammarens
ledamöter finner innebär den
på lönebeskattningens område en förenkling,
som ur olika synpunkter kan anses
önskvärd och som man så länge på
många håll har propagerat för. Förslaget
går ut på att den skattefrihet som för
närvarande gäller för statliga traktamentsersättningar
skall gälla även sådana
traktamenten som utges av kommuner,
hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser
och vissa andra offentliga institutioner.
I författningstexten — och
det är ju det som är det nya i detta förslag
från finansministern — införes regler
om schablonavdrag, vilka normalt
leder till att även traktamenten i enskild
tjänst blir obeskattade.

I propositionen föreslås även utvidgad
rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
vid s. k. dubbel bosättning
samt skattefrihet för flyttningskostnadsersättningar.
Härjämte innebär förslaget
en viss utvidgning av arbetsgivares skyldighet
att lämna uppgift till arbetstagares
taxering.

I och för sig är denna förenkling och
— jag kan kanske säga — liberalisering
av bestämmelserna att hälsa med tillfredsställelse.
Dock — och det anser jag
mig nödsakad att understryka — kan
man nog inte alldeles bortse från att det

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Ang. förenkling av traktamentsbeskattningen

föreligger vissa risker för missbruk av
de nya reglerna. Det kan icke anses osannolikt,
att det föreslagna schablonsystemet
för beskattning av traktamentsersättning
i vissa fall kan leda till att belopp,
som icke utgör kostnadsersättning
och därför utan avdrag rätteligen bort
tagas till beskattning som arbetsinkomst,
kommer att bli obeskattade. På grund
härav kan nog — menar vi reservanter
— goda skäl anses tala för det förslag om
ett mer differentierat system, grundat på
anvisningar från riksskattenämnden,
som framföres i ett par av de motioner
som redovisas i detta betänkande.

Detta är emellertid bara en sida av saken.
En annan är denna. Reservanterna
kan inte underlåta att fästa betydande
vikt vid den kritik som riktats mot den
nuvarande ordningen liksom vid de ofta
återkommande motionsyrkandena i riksdagen
om en förenkling av bestämmelserna.
Kammarens ledamöter erinrar sig säkert
att vi nästan årligen under en följd
av år behandlat motioner som gått ut på
en sådan förenkling av bestämmelserna,
och det är dessa upprepade förslag som
finansdepartementet nu har tagit hänsyn
till. Under dessa förhållanden vill inte
reservanterna motsätta sig att den föreslagna
lagstiftningen genomförs försöksvis.
Vi finner det även angeläget att riksskattenämnden,
oavsett att detaljerade
bestämmelser införes i kommunalskattelagen,
som jag redan har antytt, genom
anvisningar söker främja en enhetlig tillämpning
av bestämmelserna i syfte att
förekomma missbruk. Det ligger ju i sakens
natur att på ett så känsligt område
som detta måste man i särskild grad sträva
efter att behandla alla berörda på
samma sätt, antingen de bor i de södra
eller de norra delarna av landet.

Reservanterna tänker härvid icke blott
på uppkommande tolkningstvister utan
också på behovet av en klar definition av
begreppet traktamente, ty det råder nog
delade meningar om innebörden av denna
term. Vi anser nämligen — och jag
tror att alla här i kammaren skulle kunna
vara ense om den saken —• att det inte
får förekomma, att en person, som tillfälligt
utför arbete utanför bostadsorten,

skall försättas i ett gynnsammare läge än
annan skattskyldig på samma bostadsort,
vilken har sin permanenta arbetsplats
på den ort, där den förstnämnde
arbetar tillfälligt. En sådan ordning
skulle naturligtvis ställa till åtskilligt
trassel.

Slutligen vill reservanterna understryka
vad lönebeskattningsutredningen anfört
därom att den föreslagna schabloniseringen
av avdragsbeloppen inte bör
utesluta taxeringskontroll bl. a. i sådana
fall då det kan befaras att intäkter vilka
i realiteten är att anse som avlöningsförmåner
av skatteskäl benämnes traktamenten.
Det är nog tyvärr på det sättet,
ärade kammarledamöter, att det smusslas
en del på detta område, och jag tror
nog, att man i skatterättvisans namn har
anledning att se upp med förhållandena
härvidlag. Med det höga skattetryck vi
har här i landet kan naturligtvis risken
för sådana transaktioner som jag här talat
om bli ganska betydande. Kan man
få större eller mindre delen av sina avlöningsförmåner
karaktäriserade som
traktamenten blir de skattefria, men det
är ju inte meningen med lagstiftningen.

Herr talman! Det är tankar av denna
beskaffenhet, som reservanterna ansett
borde ha beretts plats i utslcottsmotiveringen
till ledning för dem, som i fortsättningen
skall ha hand om denna angelägenhet.
Det är ju nämligen inte bara
klämmarna i utskottsutlåtandena och
riksdagens beslut i det hänseendet som
alltid blir det ensamt vägledande. Ofta
spelar motiveringarna för besluten en
avsevärd roll, när riksdagens beslut skall
utföras i det praktiska livet.

Som jag redan sagt är vi i sak eniga
i bevillningsutskottet, men reservanterna
har önskat en mera preciserad skrivning
än den som nu föreligger, och jag har
sökt ge några antydningar om hur vi ansett
att den skrivningen i vissa hänseenden
borde ha utformats. Därav följer
också formellt att vi måste föreslå en
viss omredigering av utskottets hemställan
under punkten B 3.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. förenkling av traktamentsbeskattningen

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Emot vad herr Hagberg
här anfört har jag ingenting i sak att erinra
mer än i ett enda avseende, och det
gäller de meningsskiljaktigheter som har
förelegat inom utskottet. De framgår kanske
av den reservation som är fogad till
betänkandet och som kortfattat kan beskrivas
på det sättet, att reservanterna
anser att den förenkling och schablonisering
som statsrådet föreslår när det
gäller beskattningen av traktamentsersättningar
kan leda till missbruk och att
vi borde ha utformat förslaget på ett annat
sätt. Majoriteten inom utskottet hyser
nog den meningen att den här föreslagna
förenklingen har ett så stort värde
att man även om det föreligger vissa
risker för att avlöningsförmåner ändras
om till traktamenten får ta den risken
för att erhålla denna förenkling.

Det är känt att många faktorer påverkar
traktamentsersättningarnas storlek.
Vi har inte den uppfattningen att arbetsgivarna
utan alldeles speciella skäl skulle
gå över från den ena betalningsformen
till den andra, nämligen att utge löneförmåner
som traktamenten som skulle bli
skattefria. Det är som sagt många faktorer
som påverkar dessa förhållanden,
och vi anser i stort sett att man här funnit
en lycklig lösning. Reservanterna säger
ju att taxeringsmyndigheterna bör ha
sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande,
och i den mån dessa bestämmelser
kommer att leda till missbruk är
det självklart att vi måste vidta åtgärder
för att ändra författningen. Vi tror emellertid
inte att det kommer att bli på det
sättet utan anser att detta förslag innebär
ett steg framåt mot en förenkling och
finner det angeläget att en sådan förenkling
sker.

Då vi i stort sett i sak är överens, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det finns anledning till
tillfredsställelse över att denna fråga
verkligen kommer till en lösning. Jag
tror att det var det första ärende, som

jag kom i direkt kontakt med sedan jag
blivit riksdagsman för snart tio år sedan.
Sedan har frågan flera gånger varit uppe.
Den olikhet som förelegat mellan anställda
i statlig respektive kommunal och
enskild tjänst blir på detta sätt utjämnad.
Det betraktar jag som ett mycket
stort framsteg.

Jag har emellertid begärt ordet för
att, inte minst mot bakgrunden av vad
herr Hagberg sade, uttala en förhoppning
att inte den reservation som avgivits här
föranleder fortsatt taxeringskineseri ifrån
beskattningsnämndernas sida. Det är
klart att vi allesammans är eniga om att
skattefiffel av det slag som herr Hagberg
antydde naturligtvis skall uppmärksammas
och förhindras. En annan sak är
emellertid om skattenämnderna tar uttalandet
i utskottets betänkande på s. 17
till intäkt för att börja sakpröva varje
förändring i traktamentena, även om
den ligger inom schablonens ram. Om så
sker kan man inom kort när det gäller
i privat tjänst anställda vara tillbaka vid
samma förhållande som vi nu försökt avskaffa
genom de nya schablonreglerna.
Jag skulle betrakta en utveckling i sådan
riktning som högst olycklig.

Det har väckts en motion om att flyttningskostnader
skulle vara avdragsgilla
även om någon särskild ersättning för sådana
kostnader inte utgått. Jag har tilltalats
av den motionen men har inte funnit
anledning att reservera mig, trots att
den icke biträtts av utskottet. Skälet härtill
är, att utskottet gjort ett uttalande
nederst på s. 19, där utskottet hänvisar
till stadgandet i 20 § kommunalskattelagen
och fortsätter: »I den mån en flyttningskostnad
i det enskilda fallet verkligen
framstår som en sådan omkostnad»
-—- alltså för intäkternas förvärvande —
»och inte som en levnadskostnad, torde
beskattningsmyndigheterna vara oförhindrade
att med tillämpning av nämnda
bestämmelse medge avdrag för flyttningskostnader
oberoende av om flyttningskostnadsersättning
utgått eller ej,
förutsatt att ett sådant avdrag framstår
som berättigat och skäligt.»

Jag tycker det är ett befogat uttalande
av utskottet och jag hoppas att det skall

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

observeras av beskattningsnämnderna, så
att en bättre ordning kan komma till
stånd när det gäller flyttningskostnaderna
än den som hittills har förekommit.

I förhoppning att detta skall ske har jag
alltså kunnat biträda utskottets förslag
på denna punkt.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande betänkande hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av att det förslag antoges, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag antages, som innefattas
i den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
j a-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ang. förslag till namnlag m.m.
Ja — 101;

Nej — 26.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel; och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 42 § lagen den 25
oktober 1957 (nr 577) om prästval.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förslag till namnlag m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till namnlag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 januari 1963 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 37, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föräldrabalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 20 december 1946 (nr 807) om
handläggning av domstolsärenden;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen
den 20 december 1946 (nr 778) om
tillägg till kap. 3 kyrkolagen;

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. förslag till namnlag m. m.

6) lag om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen
den 2 december 1960 (nr
644); samt

7) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469).

I propositionen hade frågor om släktnamn
och förnamn upptagits till fullständig
reglering i en gemensam namnlag.
I förslaget till namnlag hade beaktats
den enskildes intresse av en viss
frihet att välja mellan olika släktnamn.
Sålunda öppnade förslaget ökade möjligheter
för barn i äktenskap att förvärva
sin moders flicknamn samt för styvbarn
och fosterbarn att förvärva styvfaders
namn eller fosterföräldrars namn.
Vidare hade föreslagits, att hustru skulle
få rätt att under äktenskapet behålla sitt
flicknamn. Under vissa förutsättningar
kunde hon även få behålla annat släktnamn,
som tillkom henne vid äktenskapets
ingående. Där så med hänsyn till
namnstabiliteten och enskild persons
namnrätt vore möjligt, hade namnbyten
av familjerättslig karaktär gjorts oberoende
av prövning av namnmyndigheten.
När det gällde namnbyte för barn, som
ej fyllt aderton år, hade det dock ansetts
nödvändigt, att i flertalet fall låta
domstol pröva, huruvida bytet vore förenligt
med barnets bästa.

I fråga om villkoren för rätt att byta
släktnamn i andra fall bröt förslaget
med rådande principer, enligt vilka sådan
rätt tillkomme endast den som hade
ett s. k. sonnamn. Enligt vad nu föreslagits
skulle den, vars namn icke vore tillräckligt
särskiljande eller eljest vore
mindre tjänligt, äga ovillkorlig rätt att
byta släktnamn. Detta innebar främst,
att var och en som hade ett mera vanligt
släktnamn skulle få byta bort detta, oavsett
till vilken bildningstyp namnet hörde.
Till vägledning för den kommande
namnutvecklingen hade lämnats föreskrifter
om hur ett nytt släktnamn från
språklig synpunkt skulle vara beskaffat.

I förslaget hade vidare upptagits regler
om administrativt skydd för redan
existerande släktnamn och andra kännetecken,
såsom pseudonymer och varu -

märken. Därtill hade föreslagits bestämmelser
om materiellt skydd för egenartat
släktnamn, innebärande en rätt för
den, som hade sådant namn, att utesluta
annan från att förvärva eller bruka
namnet som namn eller annat kännetecken.
I anslutning till regler om förlust
av släktnamn hade meddelats särskilda
föreskrifter om vilket släktnamn som
skulle förvärvas i stället för det förlorade.

De i förslaget upptagna bestämmelserna
angående förnamn inneburo, att
föräldrar för anmälan av förnamn åt
nyfödd bereddes rådrum om sex månader
i stället för nu gällande sex veckor.
Såsom religiös förnamnsgivning skulle
enligt förslaget godtagas ej blott dop inom
svenska kyrkan utan även dop inom
annat kristet samfund eller likartad
namngivning, som förekomme inom icke
kristet trossamfund.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fem i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 587, av
herr Enarsson, samt 11:721, av fröken
Wetterström och herr Bengtson i Solna,

de likalydande motionerna I: 588, av
herr Schött och fröken Ljungberg, samt
II: 720, av herrar Hedin och Svenungsson,
ävensom

motionen II: 715, av herr Börjesson i
Falköping m. fl.

I motionerna 1:587 och 11:721 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 37 måtte besluta,

a) att barn i äktenskap, som ej fyllt
aderton år, skulle genom anmälan till
pastor få antaga det släktnamn modern
hade som ogift, såvida modern bure
detta namn och föräldrarna vore ense
om barnets namn;

b) att i 12 § »synnerliga skäl» skulle
utbytas mot »särskilda skäl»;

c) att mannen skulle få förvärva hustruns
släktnamn som ogift, därest de vore
ense om att bära detta namn och anmälan
skedde före vigseln till namnmyndigheten.

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

I motionerna I: 588 och II: 720 hade
anhållits, att riksdagen måtte antaga vid
proposition nr 37 fogat förslag till namnlag
in. in. med den ändringen, att 23 §
erhölle i motionerna angiven lydelse, vilket
förslag avsåg, att barn skulle givas
förnamn inom tre månader efter födseln.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen

1. 1:587 och 11:721, såvitt gällde yrkandena
under a) och b) samt yrkandet
under c) till den del det kunde anses innefatta
förslag om ändring i 6 § förslaget
till namnlag,

2. I: 588 och II: 720, samt

3. II: 715, såvitt gällde yrkandena under
I a)—b), måtte bifalla förevarande
proposition, nr 37;

B. att riksdagen i anledning av det i
motionerna I: 587 och II: 721 under c)
upptagna yrkandet måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning av
förutsättningarna för sådan ändring i
namnlagen, att makar genom anmälningsförfarande
kunde såsom gemensamt
släktnamn antaga hustruns namn som
ogift; ävensom

C. att följande motioner, nämligen

1. I: 587 och II: 721 samt

2. II: 715,

i vad de ej omfattats av utskottets hemställan
i övrigt, måtte anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservationer hade anförts
Vid A. i utskottets hemställan
Till 1 § förslaget till namnlag

av herr Arvidson, fru Segerstedt Wiberg,
herr Gustafsson i Borås och fru
Kristensson, vilka ansett, att utskottets
yttrande vid denna paragraf bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet beträffande nämnda paragraf
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av det i motionerna 1:587 och
II: 721 under a) upptagna yrkandet måtte
för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avsåge 1

Ang. förslag till namnlag man.

§ namnlagen med den ändringen, att
tredje stycket i paragrafen erhölle i reservationen
angiven lydelse;

Vid B. i utskottets hemställan

av herrar Ahlkvist, Erik Svedberg och
Wikner, fru Gärde Widemar samt herrar
Landgren, Gustafsson i Borås och Johansson
i Dockered, vilka ansett, att utskottets
yttrande vid 6 § bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att punkten B. i utskottets hemställan
bort utgå.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! De bestämmelser som nu
gäller i vårt land om namn är uppdelade
på ett flertal olika författningar. Den
äldsta är släktnamnsförordningen av
1901. På den tiden stöd samhällets identifieringsintresse
i förgrunden, och huvudsyftet
med förordningen var att förhindra
de fria släktnamnsbytena. Det
höll på att bli eu allvarlig oreda i den
offentliga registreringen. Som en biprodukt
fick vi ett administrativt rättsskydd
för vissa släktnamn och vissa familjerättsligt
betonade bestämmelser. Eljest
saknades sådana bestämmelser ända
fram till 1915.

Släktnamnsförordningens ursprungliga
betydelse som en spärr mot fria namnbyten
kvarstår alltjämt oförändrad, men
inom namnmyndigheten har utbildats en
mångskiftande praxis med ganska fasta
grunder för hur familjerättsligt betonade
namnförvärv kan få ske utanför de
bestämmelser som finns i giftermålsbalken
och föräldrabalken.

Det förslag till namnlag som riksdagen
nu går att behandla har tillkommit efter
ett omfattande förberedelsearbete. Den
hittillsvarande namnlagstiftningen är
ofullständig och under årens lopp har
gång på gång höjts röster för en genomgripande
revision. Namnrätten har emellertid
visat sig vara ett ömtåligt område,
och det har tidigare yppats svårigheter
att uppnå enighet om föreslagna förändringar.

När för snart sju år sedan namnrättskommittén
tillsattes rådde emellertid en
allmän önskan att man skulle finna en

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. förslag till namnlag m. m.

samlande lösning av de problem som
hör hit. En bidragande orsak till detta
var att man i Danmark och Norge stod
i begrepp att revidera sin namnlagstiftning.
Det framstod därför såsom lämpligt
att söka uppnå större nordisk överensstämmelse
på detta område; utredning
skedde också under samverkan med
motsvarande utredningar i Danmark och
Norge.

Mot bakgrund av det anförda är det
med stor tillfredsställelse som jag konstaterar
att riksdagens första lagutskott funnit
det möjligt att tillstyrka regeringens
förslag, som huvudsakligen bygger på
namnrättskommitténs betänkande. Det är
min förvissning att förslaget bör kunna
tillfredsställa den enskildes intresse av
en viss frihet att välja släktnamn, till vilket
han har anknytning, eller att byta
släktnamn utan att därför den viktiga
namnstabiliteten eftersättes. Den länge
försummade frågan om namnskydd torde
också genom förslaget få en tillfredsställande
lösning. Jag tror därför att vi
— om än inom ett begränsat rättsområde
— i dag står inför ett viktigt beslut
i riksdagen.

De familj er ättsliga avsnitten av förslaget
bygger till stor del på gällande
rätt men därvid har beaktats den enskildes
intresse av en viss frihet att välja
mellan olika släktnamn. Vad angår
barnens släktnamn ger förslaget ökade
möjligheter för barn i äktenskap att förvärva
sin moders flicknamn. Styvbarn eller
fosterbarn kan lättare förvärva styvfaders
eller fosterföräldrars namn.

Förslaget innebär vidare att hustrun
får rätt att under äktenskapet behålla
sitt flicknamn. Hon kan också få behålla
annat släktnamn som hon hade vid
äktenskapets ingående, t. ex. på grund
av föregående gifte. Skäl härför kan vara
att hon önskar bibehålla namngemenskap
med sina barn från ett tidigare äktenskap
eller att hon under det namnet
har gjort sig känd som yrkeskvinna eller
politiker.

Namnbyten av familjerättslig karaktär
har gjorts oberoende av myndighets
prövning, om detta har ansetts möjligt
med hänsyn till namnstabilitet och en -

skild persons namnrätt, men när det gäller
namnbyten för barn som inte har
uppnått 18 års ålder har jag ansett det
nödvändigt att domstol i flertalet fall
får pröva om namnbyte får anses förenligt
med barnens bästa. Den prövning
som domstolen skall göra avser bl. a. att
namnbytet inte skall medföra en för barnet
menlig splittring av familjens namngemenskap
och att syskon normalt får
samma släktnamn.

I en vid första lagutskottets utlåtande
fogad reservation har yrkats att barn i
äktenskapet som inte har fyllt 18 år skall
kunna antaga moderns flicknamn genom
anmälan hos pastor, om modern bär detta
namn och barnet står under båda föräldrarnas
vårdnad. Jag måste i denna del
ansluta mig till vad utskottsmajoriteten
har anfört. Jag vill särskilt understryka
att ett bifall till reservationen skulle innebära
att man av pastor kräver en saklig
prövning av frågor som inte lämpligen
skall förläggas till eu kyrkobokförande
myndighet. Jag kan väl biträda den
meningen, att om föräldrarna är ense
hinder endast i absoluta undantagsfall
skall anses kunna föreligga mot det önskade
namnbytet. Den olägenhet som det
kan innebära för föräldrarna att vända
sig till domstol för att få frågan prövad
synes mig dock väga lätt mot den osäkerhet
som kan bli följden, om man
överlämnar åt pastor att avgöra huruvida
de lagliga förutsättningarna för namnbytet
är för handen.

Men när det gäller villkoren för rätt
att byta släktnamn i andra fall än sådana
som har familjerättslig karaktär bryter
regeringens förslag med rådande
principer. Enligt gällande rätt tillkommer
en namnbytesrätt i dessa fall bara
den som har ett s. k. son-namn. Det vi
föreslår innebär att den som har ett
namn som inte är tillräckligt särskiljande
eller som eljest är mindre tjänligt
skall ha en ovillkorlig rätt att byta släktnamn.
Det betyder att var och en som
har ett mera vanligt släktnamn skall få
byta detta oavsett till vilken bildningstyp
namnet hör. För den kommande
namnsättningen ges vägledning hur ett
nytt släktnamn från språklig synpunkt

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

skall vara beskaffat. I detta sammanhang
vill jag erinra om att särskilda sakkunniga
som ett led i det av regeringen föreslagna
reformarbetet på detta område
har i uppdrag att utarbeta förteckningar
över nya släktnamn och att därvid som
vi alla har sett i tidningspressen de modernaste
metoder kommer till användning.

Herr talman! Åtskilligt skulle ytterligare
kunna sägas om det lagförslag som
kammaren nu har att fatta beslut om. Jag
skall emellertid i detta sammanhang inskränka
mig till den presentation som
jag har givit regeringsförslaget och rekommendera
kammaren att genom bifall
till detta förslag på detta rättsområde besluta
en viktig reform.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Man kan väl med ganska
stor säkerhet konstatera att det finns få
ärenden vi har behandlat under senare
år som så lockar till allmängiltiga och
filosofiska betraktelser som detta vi nu
debatterar. Den nya namnlagen träder
direkt in i varje människas liv. Det namn
man bär är det som man identifierar sig
med.

En journalist har ganska stor erfarenhet
av hur ett namn kan avgöra vilken
person man avser. Om en accent blivit
felplacerad, om ett enkelt s har ändrats
till dubbel-s eller ett o ändrats till ett a
genom korrekturfel, väcker det stor indignation,
inte därför att pressen har
slarvat utan därför att varje människa
identifierar sig exakt på stavningen med
det namn hon bär.

Jag har ett minne att en av mina goda
vänner en gång skildrade en av sitt livs
hemskaste stunder, då hon efter en svår
operation vaknade och inte visste vem
hon var eller var hon befann sig. Hon
hade ett av de vanligaste av alla vanliga
svenska namn — Andersson — och ett
av de vanligaste av våra vanliga förnamn.
Hennes namn förekommer i en
och en halv spalt i telefonkatalogen. Ändå
blev hon alldeles lugn när hon av en
tjänstgörande sjuksköterska fick veta sitt

Ang. förslag till namnlag m.m.
namn —■ hon återfick plötsligt sin identitet.

Det förslag till namnlag som vi nu
skall ta ställning till behandlar även förnamnen.
Jag tror att den lilla flickan
Elajney för all framtid kommer att känna
sig identifierad med just den stavning
av hennes namn som föräldrarna så småningom
fick genomförd trots dopprästens
motstånd.

Det är förnamnet som man från första
stund identifierar sig med — efternamnet
kommer så småningom, och såsom
chefen för justitiedepartementet framhållit
växlar det. Man har redan tidigare
haft möjlighet att byta namn, och för
kvinnor har det alltsedan 1920 varit regel
att de vid äktenskaps ingående erhållit
makens namn, om de inte dessförinnan
har ansökt om att få behålla sitt
tidigare släktnamn i förbindelse med
makens namn.

När man nu talar om de långa traditioner
som råder i namnstabiliteten och
skall ta ställning till detta förslag bör
man hålla i minnet att för 67 år sedan
•— år 1896 — en ledamot av första kammaren,
dåvarande chefen för fångvårdsstyrelsen
generaldirektör Sigfrid Wieselgren,
för första gången tog upp frågan
om namnstabilitet i Sverige. Han väckte
då förslag om att man skulle se över
frågan och införa en lagstiftning, eftersom
patronymikon — seden att lägga till
ett -son till faderns namn — var så utbredd
att människor icke kunde identifieras
med sina namn. Rätten att fritt
byta såväl för- som efternamn var så
vitt utbredd att det var fullständigt omöjligt
för fångvårdsmyndigheterna att
identifiera sitt klientel, som kunde byta
namn fritt och i synnerhet använde
adelsnamn.

År 1898 krävdes det i riksdagen beslut
om lagstiftning över hela fältet, och från
år 1902 kan vi här i landet tala om en
viss namnstabilitet, än mer fastställd
1920.

Denna namnstabilitet, som genom den
nya lagen kommer att något inskränkas
men å andra sidan —• som också statsrådet
Kling har framhållit — mera anpas -

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. förslag till namnlag m. m.

sar sig efter vår moderna syn på människorna
och individernas rätt att ta ställning
till sitt namn, bygger med andra
ord på erfarenheter som har gjorts under
ungefär 40 år.

Utskottet har i sin skrivning uttryckt
sig uppskattande om det förslag som har
lagts fram, men i ett avseende — det gäller
speciellt 6 § — har utskottsmajoriteten
haft en mening som delvis avviker
från propositionen. Vi har funnit att lagen
som sådan är oerhört värdefull och
ger människor möjlighet att fritt välja
namn. Barn kan automatiskt ta faderns
namn men har även rätt att välja moderns.
Det slås fast att även fosterbarn
efter prövning kan få anta fosterföräldrarnas
namn, och det slås fast — vilket
är utomordentligt värdefullt — att utomäktenskapliga
barn erhåller moderns aktuella
släktnamn. Människor med ytterligt
vanliga namn har rätt att ändra sig
och välja ett annat släktnamn med vilket
de senare kommer att förknippa sin
identitet.

Statsrådet Kling talade här om den
datamaskin som nu håller på att spotta
fram namnförslag betydligt fortare än
någon mänsklig hjärna kan fundera ut
dem. Jag måste för min personliga del
säga att det många gånger kan vara mycket
bättre att något vika för namnstabiliteten
och gå tillbaka till namn som redan
finns, namn som har traditioner och
som man har burit inom en släkt. Jag
tror att den namnstabilitet och traditionsstabilitet
som det har talats mycket
om delvis måste gå tillbaka genom detta
nya.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att det inte bara är med sitt namn
man identifierar sig, utan i viss mån
också med sin egen hembygd. Eftersom
jag har mina rötter i Skaraborgs län har
jag med stort intresse noterat att inte
mindre än två av våra justitieministrar
på senare tid skulle ha rätt att byta
namn om de hade bott i Skaraborgs län,
helt enkelt därför att deras namn är så
vanliga.

Statsrådet Kling, som är en av de 199
personer i Skaraborgs län, med 249 000
invånare år 1958, som bär namnet Kling,

skulle ha haft all rätt att ansöka om att
få anta moderns namn, eftersom Kling
är ett alltför vanligt namn i Skaraborgs
län. Jag däremot som har ett av de tämligen
vanliga son-namnen skulle icke enligt
den lokala namnlistan ha rätt till
namnbyte. Även förre presidenten för
Svea hovrätt, förre justitieministern Zetterberg,
skulle om han hade bott i Skaraborgs
län haft nästan lika stor om inte
större anledning än statsrådet Kling att
byta namn. Han skulle i så fall ha varit
en av de 197 personer — 0,79 procent
— som i Skaraborgs län har namnet Zetterberg,
vilket där alltså är mycket vanligare
än sådana son-namn som Mattson,
Efraimsson och andra. Hade statsrådet
Zetterberg bott i Uppsala län hade han
haft ännu större anledning till namnbyte.
I det länet kommer nämligen hans
namn som nummer 13 bland de 189 uppräknade
namnen.

I den rikslista och den lokala frekvenslista
som namnkommittén har gjort upp
över de namn som är allra vanligast här
i landet förekommer, som också statsrådet
Kling framhöll, inte endast son-namn,
patronymikon. Det är mycket vanligare
än man tror även med andra namnled
och namnbindningar.

Jag tror att möjligheten att efter ansökan
få byta ett vanligare mer frekventerat
namn till ett mera särpräglat eller
särskiljande är en stor fördel. Jag tror
även att rätten för kvinna att vid äktenskaps
ingående få behålla det namn hon
har identifierat sig med kommer att bli
mycket betydelsefull. Den rätt som nu
framstår såsom självklar för de flesta
medborgare här i landet, att avgöra vilket
namn man vill ha, faderns eller moderns,
ett alldeles nytt namn, ett namn
som har bildats på något patronymikon,
ett namn som har funnits tidigare i släkten,
ställer ändå en del svenska medborgare
i en viss undantagsställning. Jag
vill framhålla för kammaren att när detta
ärende var uppe i Nordiska rådet och
man där i ett utskott talade om önskvärdheten
av gemensamma namnlagar i
Sverige, Norge och Danmark, efter ett
förslag av förre ordföranden i första lagutskottet
herr Rylander, var det en leda -

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

mot av denna kammare, herr Sandler,
och herr Helén i andra kammaren som
ställde sig kritiska till den skrivning som
utskottet gjorde, av den anledningen att
de inte ansåg att man tagit berättigad
hänsyn till individernas intresse och
principen om könens likställighet.

Denna princip har tagits upp i en motion
som avser 6 §, en motion som utskottets
majoritet sedan har anslutit sig
till. Den gäller inte bara mannens rätt
att välja sin moders namn, utan den gäller
också de, låt vara rätt fåtaliga, fall
som kan tänkas uppkomma då två makar
bestämmer sig för att i stället välja
makans släktnamn och i framtiden bära
detta gemensamt.

Det har, som framgår av utskottsutlåtandet,
blivit en reservation på den
punkten. Man har tyckt att denna tanke
alltför mycket strider mot de traditioner
som finns. Jag vill bara återigen framhålla,
att traditionerna inte är så långvariga
här i landet att man kan tala om
dem som enbart normgivande. Jag vill
också påpeka att en så föga samhäilsomstörtande
man som framlidne biskop
Tor Andrae var en av dem som alltid
hävdade, då man gratulerade honom till
att hans söner skulle bära namnet vidare,
att det egentligen borde vara tvärtom;
han sade: Det är inte i mina bröders
utan i mina systrars hem som jag finner
familjens traditioner, seder och bruk bevarade,
och borde då inte också släktnamnet
strängt taget ärvas på kvinnolinjen? Denna

linje har inte valts när det gäller
namnlagen i Sverige, och det finns ju
ingen som helst anledning att nu plädera
för detta.

Även vi inom utskottsmajoriteten anser
att det är en god och bra sedvänja som
vi har här i landet, att namnen numera
automatiskt övergår från fadern till barnen.
Vi tycker bara att när man har mjukat
upp bestämmelserna på andra punkter
så bör inte bytet av namn för makens
del när äktenskap ingås omges av den
restriktivitet och det tal om rena undantagsfall
som sker i reservationen och i
propositionen. Vi anser att det är så
mycket mindre anledning härtill, effer -

Ang. förslag till namnlag m.m.
som från norsk sida vid de gemensamma
överläggningarna i denna fråga framhölls
att det var ytterligt önskvärt att vi
fick denna regel också i Sverige. Från
norsk sida framhölls att det kan tänkas
fall där en gård bär gått i en släkts ägo
under generationer, att endast en kvinna
finns kvar i släkten och att hon gifter
sig och makarna sedan gemensamt i den
gamla släktens namn vill driva gården.
Man kan också tänka sig fall då en kvinna
har drivit upp en affärsverksamhet i
eget känt namn. Om hennes make sedan
gemensamt med henne vill driva denna
affärsverksamhet, kan de finna det praktiskt
och rimligt, i all synnerhet om de
har ett icke särskiljande namn, att de har
möjlighet att antaga hennes namn som
gemensamt namn. Då får man också den
såvitt jag förstår ganska logiska regeln
att barnen, mannen och hustrun har
samma släktnamn. Det kan tänkas att
kvinnan behåller sitt namn och att barnen
tar hennes namn, eftersom det är
mer särskiljande än faderns, och så står
han ensam i familjen med det gamla
namnet. Jag är medveten om att detta inte
kommer att bli någon regel, men vi
anser att för principens skull också den
möjligheten bör slås fast i den nya namnlagen.

För att få till stånd en överarbetning
av 6 § har vi vänt oss till lagrådet.
Lagrådet fann emellertid att denna
tankegång var av en så svår tekniskjuridisk
beskaffenhet att den helst inte
borde antagas enligt den tänkta uppläggningen,
i varje fall inte utan en utredning.
Lagrådet förordade med andra ord
en utredning rörande denna paragraf
och denna princip.

När vi fick detta utlåtande från lagrådet
sade vi oss att i och för sig denna lag
är så modern ■— den följer de nya principer
som vi har inom en hel rad andra
sociala och allmänmänskliga lagkomplex
här i landet — att vi inte vill förhindra
att lagen lägges fram men att vi beträffande
just 6 § till vårt tillstyrkande vill
foga ett krav om en utredning på denna
punkt. Vi tror för det första att det är
ganska viktigt att det föreligger en samstämmighet
med bruket i Norge, och vi

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. förslag till namnlag m. m.

tror för det andra att det principiellt och
praktiskt skulle vara rätt värdefullt att
rätt fanns även för männen att vid giftermål
— om de så önskar och om de
icke har ett lika särskiljande namn som
hustrun har — få bestämma sig för hustruns
släktnamn i stället för att, som konsekvensen
nu kommer att bli, båda två
kanske övergår till att välja ett av en datamaskin
uttänkt i alla avseenden egenartat
släktnamn.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till propositionen och till
första lagutskottets utlåtande.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Sedan herr justitieministern
redogjort för namnlagens innebörd
kan jag nöja mig med att säga något om
de meningsskiljaktigheter som förekommit
vid detta ärendes behandling i utskottet.

Bestämmelsen i 6 § att hustru efter
anmälan till pastor eller vigselförrättare
kan behålla det släktnamn hon hade som
ogift, tillstyrkes enhälligt av utskottet.
Meningsskiljaktigheterna beträffande
denna punkt inskränker sig till att utskottsmajoriteten,
sedan utskottet enhälligt
tillstyrkt lagförslaget i denna del,
hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t
måtte anhålla om en utredning av förutsättningarna
för sådan ändring i den
namnlag man tillstyrker, att makar genom
anmälningsförfarande kan såsom gemensamt
släktnamn antaga hustruns
namn som ogift.

Då i anledning av motionerna nr 587
i denna kammare och nr 721 i medkammaren
en dylik ändring av namnlagen
var föremål för behandling i utskottet,
beslöt utskottsmajoriteten att med tillstyrkande
av motionerna föreslå sådan
ändring av 6 § som nyss nämnts. Från
reservanternas sida framhölls att de av
majoriteten förordade vidgade möjligheterna
för gift man att antaga hustruns
släktnamn som ogift inte passade in i
det system på vilket namnlagen är uppbyggd
samt att det vore riktigare, därest
man ville åstadkomma något dylikt, att
begära förslag om ny namnlag uppbyggd
på en helt annan princip; sedan är det

en annan sak att reservanterna troligen
inte skulle tillstyrkt en namnlag som varit
uppbyggd på en sådan ny princip.

Majoriteten framhärdade emellertid
och lät utarbeta förslag till ändringar i
namnlagen enligt motionsyrkandet. Den
omarbetade lagtexten underställdes lagrådet,
som helt delade reservanternas
mening att den omarbetade lagtexten inte
passade in i det system på vilket
namnlagen är uppbyggd. Det kan ju
framhållas att en rätt för mannen att
under äktenskapet genom enbart en anmälan
antaga hustruns släktnamn som
ogift kommer att leda till —- för det fall
att äktenskapet upplöses och mannen sedan
ingår nytt äktenskap —• att icke blott
hustrun i det nya äktenskapet utan också
barnen däri enligt huvudregeln förvärvar
den förra hustruns släktnamn.
Detta namn skulle sålunda genom automatiskt
verkande regler överföras till
personer vilka saknar varje anknytning
till den släkt som namnet ursprungligen
tillkommer. Med dylika regler skulle risk
föreligga att egenartade släktnamn, och
särskilt sådana vilka framstår som eftertraktade,
förlorade sin karaktär. Det är
att märka att med dessa regler knappast
ens adelsnamn skulle bli skyddade.

För flertalet medborgare kan något behov
av en dylik ändring av namnlagen
icke föreligga. Efter ansökan finns ju
enligt det föreliggande lagförslaget möjlighet
för mannen att antaga hustruns
släktnamn när så kan anses lämpligt. De
exempel fröken Mattson nämnde som
motivering för att mannen skulle kunna
ta hustruns släktnamn, ett gammalt
gårdsnamn på hustruns sida o. s. v., är
just sådana fall som med den föreslagna
lagen kan komma att efter ansökan
bifallas. Något behov att ändra lagen i
anledning av de av fröken Mattson nämnda
exemplen föreligger alltså icke. Jag
skall emellertid medge att det för begränsade
grupper i samhället kan vara
bekvämt att ändra namn endast genom
en enkel anmälan •—- om någon lyckats
göra sig ökänd under ett namn är det
ju onekligen tilltalande att efter en enkel
anmälan kunna säga: nu heter jag någonting
annat!

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Efter lagrådets avstyrkan frånträdde
majoriteten sitt lagförslag och anslöt sig
till propositionens linje. Samtidigt begär
emellertid denna majoritet en utredning
om just det som lagrådet redan avstyrkt
och som därest det realiserades skulle
föra med sig sådana konsekvenser som
jag här sökt antyda. Kammaren bör nog
betänka sig mer än en gång innan den
begär en utredning enligt de principer
utskottsmajoriteten föreslagit.

Det finns en reservation även vid utskottets
hemställan under A. Herr justitieministern
redogjorde i någon mån för
den reservationen, och jag har därför
ingen anledning att gå närmare in på
detta. Reservanterna framhåller emellertid
att det kan bli besvärligt och kostsamt
för föräldrarna att behöva anlita
domstols prövning i de fall man önskar
att barnen skall få bära hustruns släktnamn
som ogift. Till detta vill jag endast
säga att reglerna för domstolsprövningen
är så enkelt uppbyggda att detta
inte kan anses vara någon nämnvärd
omgång eller leda till ökad kostnad för
barnens föräldrar, inte heller till någon
märkbar ökning i domstolarnas arbetsbörda.

Med detta korta inlägg ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
vid punkten B samt i övrigt bifall
till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma med herr Ahlkvist i vad han
yttrade om möjlighet för mannen att förvärva
hustruns släktnamn som ogift.

Självfallet kan man diskutera, herr talman,
om mannens namn normalt bör bestämma
familjens namn eller inte. Det
kunde lika väl vara kvinnan som här liksom
eljest satte sin dominerande prägel
på familjen —- matriarkatet kan ju också
det ha sin tjusning. Men detta är en
sak för sig; nu har vi traditionellt ett
namnskick som låter mannens namn vara
avgörande för vad familjen skall kalla
sig. Vi har med andra ord en traditionell,
enhetlig ordning på detta område.

Ang. förslag till namnlag m.m.

Departementschefen har på ett klokt
sätt avbalanserat de olika intressena och
skapat garantier för namnstabilitet och
namnskydd.

Jag vill gärna lyckönska departementschefen
till en lycklig lösning av hithörande
frågor. Det måste vara till fyllest
att mannen kan efter ansökan hos namnmyndigheten
förvärva hustruns släktnamn.
Vid prövningen kan då hänsyn
jämväl tagas till kvinnans släkts intressen.

När utskottsmajoriteten vill gå ännu
ett steg längre —• och ett långt steg längre
— och begär utredning med syfte att
skapa en ordning som går ut på att mannen
skall kunna efter blott och bart eu
anmälan förvärva hustruns släktnamn —•
givetvis med hennes samtycke — kan jag
inte vara med längre. Det får ju vara någon
ordning på torpet! Det är inte lämpligt
med ett dubbelsidigt namnskick med
en viss valfrihet. Det bör inte gå för oss
män att byta namn så som vi skaffar oss
en ny kostym.

Vad jag särskilt fäst mig vid är att om
man i denna del följer utskottsmajoritetens
utredningskrav man underminerar
det namnskydd som stadgas i 10 och
12 §§. I praktiken skulle detta — är jag
rädd för —- kunna leda till mycket stötande
resultat, bl. a. i fråga om antagande
av historiska namn, Såvitt jag kan
förstå skulle, om majoriteten får sin
önskan igenom, en högt ärad ledamot av
denna kammare genom blott en anmälan
på pastorsexpeditionen kunna antaga
namnet von Heidenstam. Jag vill nämna
detta som ett exempel. Och så en annan
sak. Jag är rädd för att utskottsmajoritetens
linje skulle ge ett finger åt snobbandet
med fina namn.

Jag yrkar bifall till den av herr Ahlkvist
m. fl. avgivna reservationen.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ahlkvist framhöll i
sitt anförande att lagrådet hade ställt sig
avvisande. Jag tror ändå att man i sanningens
intresse måste säga att lagrådet
icke bedömt förslaget principiellt. Det
har utarbetats ett förslag som från lag -

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. förslag till namnlag m. m.

teknisk synpunkt lagrådet självt inte var
särskilt belåtet med. Rådet framhöll därför
att genomförandet av den ifrågasatta
rätten för mannen att genom anmälan
antaga hustruns släktnamn som ogift synes,
om den skulle genomföras, i så fall
först kräva en särskild utredning. Det är
alltså lagrådets egna tankegångar som utskottsmajoriteten
har följt då den tillstyrkt
propositionen med det tillägget att
det på denna punkt krävs en utredning.
Jag tror också att man måste ha klart
för sig att den namnstabilitet som det
talas om genom den nya lagen kommer
att bli något uppluckrad. Jag är även
medveten om att denna, som jag tycker,
principiellt viktiga rätt för en man att
få ett gemensamt namn med hustrun och
barnen, om han så önskar, bör kunna få
de konsekvenser som herr Ahlkvist framhöll.
Visst kan det tänkas att namn som
kommer från kvinnosidan genom upplösning
av ett äktenskap sedan kommer till
andra som icke har någon släkt gemensam
med denna speciella släkts namn,
detta identifikationstecken. Men såsom
lagen är utformad nu har styvbarn rätt
att taga styvfaderns namn. Det kan ju
även i sådana fall tänkas att ett äktenskap
blir upplöst och att styvbarnen sedan
vandrar ut i livet och företräder ett
namn som de icke vare sig genom sin
födelse eller genom sin senare civila tillvaro
har någon som helst anknytning
till. Jag har litet svårt att förstå svartmålningarna
av de konsekvenser som
förslaget skulle föra med sig. Jag tror
att många paralleller finns på andra områden
i det lagförslag som nu föreligger,
och jag skall allt fortfarande be att få
yrka bifall till majoritetens förslag på
denna punkt.

Herr AHLKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Mattson har tolkat
lagrådets yttrande på så sätt att lagrådet
skulle ha tillstyrkt det förslag som
förelagts rådet. Lagrådet skriver att det
framförda förslaget innebär en väsentlig
ändring i det system på vilket namnrätten
är uppbyggd och att ett genomföran -

de av förslaget skulle medföra ändring
beträffande ett stort antal bestämmelser
i namnlagen. Lagrådet finner att det på
åtskilliga punkter är tveksamt vilken utformning
lagen skulle få. Kan fröken
Mattson läsa det som ett tillstyrkande, så
gratulerar jag.

Fru SEGERSTEDT WXBERG (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
statsrådet Kling sade att vi reservanter
önskade lägga en börda på pastorn i och
med att föräldrarna fick tillstånd att
utan domstols prövning ge barnen moderns
släktnamn om hon behållit detta.
Jag tror att detta är ett misstag av statsrådet.
Vi har inte tänkt besvära pastorn
med ytterligare arbete. Vi är övertygade
att föräldrarna är kompetenta att
även på detta område ta avgörandet för
sitt barns räkning. Föräldrar har rätt på
en hel rad områden att bestämma över
sina barn. Vi anser att om de är överens
om att deras barn skall få det namn som
hustrun behållit så bör de kunna få bestämma
själva. Vi tycker att det är närmast
lite löjligt att de skall behöva gå till
domstol i ett sådant fall.

Herr Ahlkvist sade att det vore fel, om
vi tyckte att det skulle bli besvärligt för
föräldrarna. Han framhöll att reglerna
är mycket enkla. Ja, herr Ahlkvist, de
kanske är enkla vid ett första påseende,
men räknar man med möjligheten att
man skall gå till domstol i detta fall,
nämnden skall kunna vända sig till barnavårdsnämnd
och att barn som är över
tolv år, skall inkallas inför domstol i
vissa fall, är det inte så alldeles enkelt.

De ärade manliga ledamöterna som
yttrat sig har funnit att vi i utskottet är
ganska löjliga som vill ge mannen rätt
att efter anmälan ta hustruns mera särpräglade
namn. Jag vet inte om det är
så löjligt att föreslå någonting sådant.
Vi har gått mycket försiktigt fram med
hänsyn till den tradition som råder, även
om den inte är så gammal. Vi har inte
någon fast namnstabilitet här i landet,
och jag vet inte om vi får en så fast
namnstabilitet när vi nu med datamaski -

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

nens hjälp skall skapa stabilitet. Det förefaller
mig som om man vill skapa en
mamnstabilitet på ganska instabila förhållanden,
eftersom det ju faktiskt råder
föga stabila förhållanden på hela detta
område. Vi har i detta läge föreslagit att
två vuxna människor skall träffa sitt avgörande
själva. Då säger herrarna: Men
tänk om mannen får behålla hustruns
namn vid skilsmässa, det vore ju förfärligt.
Tänk om mannen dessutom får behålla
ett adligt namn, säger herrarna
med verklig fasa i rösten, och tänk om
det är en ökänd man som på detta sätt
förvärvar sig ett adelsnamn. Det vore ju
alldeles gräsligt. Vi vill alltså ge denna
ökände man, som kanske också skiljer
sig, samma rätt som kvinnorna nu har
att få och behålla ett adelsnamn. Det är
klart att vi tacksamt noterar att herrarna
tydligen inte räknar med att det finns
några ökända kvinnor som skiljer sig
och behåller ett adelsnamn. Det är vackert
tänkt, men jag är inte riktigt säker
på att det alltid stämmer med de verkliga
förhållandena.

Jag skall inte gå närmare in på den
dispyt som förevarit mellan herr Ahlkvist
och fröken Mattson beträffande vad
lagrådet sagt och gjort. Det vill jag dock
påpeka, herr Ahlkvist, att det inte kan
vara så felaktigt av oss att begära en utredning.
Lagrådet föreslog faktiskt att
man, om vår linje skulle följas, först skulle
göra en utredning. På denna punkt
har dessutom i samband med propositionen
ingen utredning gjorts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid punkt A och bifall
till utskottets förslag i övrigt.

Herr AHLKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga några ord
om likställigheten mellan könen som här
förts på tal av fru Segerstedt Wiberg. Enligt
utskottsmajoritetens förslag får kvinna
utan att fråga mannen om lov antaga
hans namn när hon gifter sig, men mannen
får däremot vara snäll och fråga
hustrun om hon går med på att han tar
hennes namn. Så var det med den likställigheten.

Ang. förslag till namnlag m.m.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att i anknytning till motion
nr 11:715 anföra några synpunkter som
gäller en uppslutning kring den på vissa
orter fortfarande mycket vanliga patronymikontraditionen.
Det vore önskvärt att
den i viss mån kunde uppehållas. Utskottet
skriver: »Förslaget medger sålunda
för vissa fafl att patronymikon antages
under en övergångsperiod och intet hinder
föreligger mot att patronymikon gives
som förnamn.» Jag har velat understryka
dessa utskottets synpunkter därför
att det i vissa bygder i vårt land är mycket
vanligt med en sådan här patronymikontradition.
Jag finner det angeläget att
den i görligaste mån skall kunna upprätthållas
även i fortsättningen.

Jag har i utskottet också kunnat något
diskutera frågan angående antagande av
gårdsnamn som släktnamn. Jag har gjort
det från den utgångspunkten att man kan
ifrågasätta det lämpliga i att någon med
löslig anknytning till en gård har möjlighet
att lägga sig till med detta gårdsnamn
som familjenamn. Utskottet har
också därför skrivit följande på s. 35 i utlåtandet:
»Jämväl sökandes anknytning
till en gård, vars namn han önskar antaga
som släktnamn, torde emellanåt kunna
betraktas som ett avgörande skäl för tilllämpning
av förevarande paragraf.» Det
gäller alltså 12 §. »Vid konkurrens mellan
sökande torde i sådant fall den som
har den fastare anknytningen böra erhålla
företrädesrätt till namnet.»

Jag har velat understryka dessa utskottets
synpunkter, eftersom jag finner det
synnerligen otillfredsställande om det
inte skulle bli på det sättet att den som
har fast anknytning till en gård också
har möjlighet att antaga gårdsnamnet som
släktnamn.

Sedan kan jag, herr talman, i anslutning
till den trivsamma debatten ändå
inte underlåta att ge några synpunkter.
Det är ju klart att denna fråga inte är
någon politisk fråga. Det har vi sett här.
Vi har upplevat att första lagutskottets
ärade vice ordförande, som man inte i
första taget inlåter sig på att knäcka nötter
med i lagfrågor och för vilken jag hy -

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. förslag till namnlag in. m.

ser den största respekt, har gått i diskussion
med en aktad kvinnlig ledamot av
första lagutskottet, tillhörande samma
parti. Man finner även att en ledamot
från det parti som jag representerar står
på utskottsmajoritetens sida och en annan
på reservationens.

Inte minst genom fru Segerstedt Wibergs
senaste anförande fick man en
känsla av att detta är en kvinnofråga.
Hon anklagade oss herrar för att inte på
ett tillbörligt sätt ha tagit hänsyn till detta.
Jag för min del, fru Segerstedt Wiberg,
har den meningen, att vi bör se till
att denna fråga inte onödigtvis göres till
en kvinnofråga, ty det är den inte. Jag
hävdar att vi i görligaste mån bör skapa
lika förutsättningar såvida detta inte stör
namnstabiliteten, och jag tror inte det
finns anledning befara ett sådant störande
av namnstabiliteten, om man förutsätter
att de bägge makarna gemensamt
efter ingående diskussion kommer överens
om att det för dem och för deras efterkommande
är lämpligast att familjen
antar hustruns flicknamn som släktnamn.

Jag har därför delat utskottsmajoritetens
uppfattning att man i någon mån
borde omstuva det föreliggande lagförslaget.
Här har tidigare redovisats att det i
lagrådet påpekats sådana svårigheter av
en omedelbar omändring, att majoriteten
ansåg sig förhindrad att fullfölja den ursprungliga
tankegången att förelägga
riksdagen ett i förhållande till propositionen
ändrat förslag.

Herr Ahlkvist har med den skicklighet
som är honom förunnad något gycklat
med detta förfaringssätt, och jag har en
betydande förståelse för honom i detta
fall. Det var en tacksam utgångspunkt för
herr Ahlkvist att just peka på detta förhållande.
För min del har jag funnit det
angeläget att vi, så länge vi har vår nuvarande
författning, tar all tillbörlig hänsyn
till denna växelverkan som är rådande
mellan regeringen, riksdagen och lagrådet
när det gäller lagstiftning. I respekt
för denna växelverkan har jag vid
detta tillfälle funnit det nödvändigt att
något modifiera det ursprungliga ställningstagandet.
Jag har på denna punkt
således kunnat ansluta mig till utskotts -

majoritetens förslag, att man skulle anta
det föreliggande förslaget men samtidigt
— som det står på s. 37 — hos Kungl. Maj :t
anhålla om en utredning av förutsättningarna
för sådan ändring i namnjagen, att
makar genom anmälningsförfarande kan
såsom gemensamt släktnamn antaga hustruns
namn som ogift.

Den första reservationen — den som
är avgiven av herr Arvidson m. fl. — har
jag inte kunnat följa med till slutet. Jag
hade ursprungligen också där den meningen
som företrädes i reservationen.
Jag fann det nämligen ganska orimligt,
att man när det gäller barn under 18 år
skulle finna det nödvändigt att gå till
domstol för att domstolen skulle avgöra
huruvida namnbyte var med barnets bästa
förenligt, när vi som föräldrar vet att
barn upp till 18 år många gånger är föremål
för föräldrarnas avgörande i frågor
som är av mycket väsentligare betydelse
för barnets framtid än vilket namn det
skall bära. Ja, det är detta som har stött
mig en aning, men man har i lagutskottet
försäkrat att det skall bli ett formellt
förfarande som inte kommer att bereda
några nämnvärda bekymmer. Jag hoppas
bl. a. i detta sammanhang att det skall
bli rena undantag att barn mellan 12 och
18 år inkallas till domstol, och jag noterar
med tacksamhet justitieministerns
synpunkter på denna punkt.

Herr talman! Med anledning av det anförda
ber jag att få instämma i utskottsmajoritetens
förslag på alla punkter.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I det föreliggande ganska
komplicerade och omfattande förslaget
till namnlag finns som vi ser tvenne
reservationer i utskottets utlåtande. De
berör dels 1 § rörande rätt för barn i
äktenskap att förvärva sin moders flicknamn
som släktnamn, dels 6 § beträffande
mannens rätt att förvärva hustruns
släktnamn. För detta har lämnats ganska
ingående redogörelser av justitieministern,
av utskottets vice ordförande
och av andra talare som berört dessa reservationer.
Därför tänker jag nu bara
att med ett par ord ge några synpunkter
på detta ämne.

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Beträffande 1 § hade namnrättskommittén
föreslagit ett enkelt anmälningsförfarande
därest barn i äktenskap ville
anta moderns släktnamn såsom ogift.
Detta förslag mötte dock stark kritik vid
remissbehandlingen. Bland annat påpekade
statistiska centralbyrån att det ej
är svårt att konstruera drastiska exempel
på den namnförbistring som skulle
kunna uppstå i en familj med barn av
olika kullar, om hustruns och barnens
möjlighet att bestämma om sitt namn utnyttjades
på det från det allmännas synpunkt
ogynnsammaste sättet. Man menade
att det skulle bli alltför många släktnamn
i en familj, om de möjligheter att
byta namn som stod till buds i det här
fallet användes.

Motionärerna och reservanterna har
inte heller velat följa kommittén. Man
har föreslagit ett tillägg till regeln i propositionen
att rätten skall pröva om dylika
namnbyten är förenliga med barnets
bästa, på så sätt att därest modern har
flicknamnet som släktnamn och barnet
står under båda föräldrarnas vårdnad, så
skall barnet få moderns släktnamn genom
ett enkelt anmälningsförfarande. Såsom
även utskottet framhåller kunde en
dylik förenkling te sig tilltalande i
många fall. Domstolens prövning är dock
till för att bl. a. tillse att syskon normalt
erhåller samma släktnamn. Det kan inte
heller bortses från att ett sådant anmälningsförfarande
för barnets släktnamn
skulle kunna vålla irritation inom släkten,
där ofta barn- och morföräldrarna
har ett visst inflytande, och på så sätt
åstadkomma onödiga konflikter inom familjen.
En bedömning ur opartisk synpunkt
om namnbytet är förenligt med
barnets bästa måste därför vara mest
rationellt. Dock får man förutsätta att i
flertalet av de fall som motionärerna
åberopar domstolen skall kunna fatta avgörande
utan onödig omgång.

I det fallet vill även jag ansluta mig till
utskottets förslag.

Beträffande 6 §, som har diskuterats
en hel del här, har i motionen föreslagits
att även mannen skall ges möjlighet att
få hustruns namn som släktnamn, därest
de är ense om det och anmälan sker till

Ang. förslag till namnlag m. m.
namnmyndigheten före vigseln. Detta
motionsyrkande blev dock, sedan det
vunnit majoritet inom utskottet, hårt kritiserat
av lagrådet — såsom fröken Mattson
och utskottets vice ordförande redogjort
för — och utskottet nöjer sig därför
nu med att begära ny utredning på
denna punkt.

Skulle motionärernas synpunkter vinna
gehör, skulle det innebära att hustrun
— utom rätten att överta mannens
släktnamn vid vigseln eller behålla sitt
eget — finge, såsom utskottets vice ordförande
har erinrat om, även avgöra om
mannen skulle få förvärva hennes släktnamn.
De skulle nämligen vara ense i
denna angelägenhet. Mannens rätt skulle
i varje fall i den situationen innebära att
han fick behålla sitt eget namn när han
gifte sig. Rent teoretiskt går det även att
tänka sig den situationen, att mannen
gärna vill förvärva hustruns släktnamn
men hustrun inte går med på det. Hur
blir det då? Skall mannen i den situationen
få besvärsrätt? Skall hustrun betraktas
som första instans och mannen få
besvära sig hos namnmyndigheten? I
varje fall kan man väl inte mena, att
hustrun skall ha diktatorisk bestämmanderätt
i den situationen.

Reservanterna hävdar att det enligt 12
§ finns möjlighet att när mannen vill ta
hustruns släktnamn ansöka härom i vanlig
ordning hos namnmyndigheten, och
man får förutsätta att ansökan skall bifallas,
när starka skäl talar härför.

På denna punkt, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! I denna kammare har
fröken Ljungberg och jag avlämnat en
motion i frågan, och en iikalydande motion
är avlämnad i andra kammaren av
herrar Hedin och Svenungsson. Motionen
berör frågan om vilken tidrymd som skall
gälla för anmälan av förnamn. Enligt nu
gällande bestämmelser skall sådan anmälan
ske inom sex veckor efter födelsen.
I propositionen föreslås nu att denna
tid skall utsträckas till sex månader.

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. förslag till namnlag m. m.

Flera domkapitel och flera kyrkobokföringsinspektörer
har ansett att det är
olyckligt med denna långa tidsfrist. Åtskilliga
har förordat att den bör begränsas
till tre månader, och det är denna
tidsfrist som vi har föreslagit i vår motion.

Mot detta förslag har framhållits att
föräldrarna bör ges tillfälle till tillräckligt
övervägande. Yi motionärer håller
med härom men anser att tre månader
måste vara tillräckligt. Det är ju dessutom
så att föräldrarna vet när ett barn
är på väg och har åtskillig tid på sig att
överväga lämpligt förnamn även om
man därvid måste röra sig med alternativ,
pojknamn eller flicknamn.

Herr talman! Jag måste som folkbokförare
framhålla att det ur folkbokföringssynpunkt
är önskvärt att man utan onödig
tidsspillan får barnets förnamn fastställt.

I de frågor som tidigare här har debatterats
vill jag också understryka värdet
av att man får stabilitet i namngivningen.
Jag kommer därför för min del
att i voteringarna helt följa propositionens
förslag. Jag tycker att de olika frågorna
i propositionen fått en god lösning,
och beklagar endast att i den föreslagits
en tidsfrist av sex månader beträffande
anmälan av förnamn. Det hade såvitt jag
kan förstå varit lyckligare med en begränsning
till tre månader.

Jag har icke något yrkande, men jag
har velat till protokollet anmäla dessa
mina synpunkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att utskottes hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av att det förslag antoges, som innefattades
i den av herr Arvidson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag antages, som innefattas
i den av herr Arvidson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den av
herr Ahlkvist m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ahlkvist m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Ang. ändring

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid fröken Mattson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 28;

Nej — 102.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkten C hemställt.

Ang. ändring i lagen om avbrytande
av havandeskap

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1
och 4 §§ lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1963 dagtecknad
proposition, nr 100, vilken behandlats
av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 § § lagen
den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap.

I propositionen hade föreslagits, att i
lagen om avbrytande av havandeskap
skulle införas en ny indikation för legal
abort, innebärande att havandeskap
skulle få avbrytas av den anledningen,
att det väntade barnet kunde antagas
komma att lida av svårartad sjukdom eller
svårt lyte, som ådragits under fosterstadiet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:650, av
fru Segerstedt Wiberg m. fl., och II: 803,
av herr Gustafsson i Borås m. fl.,

i lagen om avbrytande av havandeskap
de likalydande motionerna 1:683, av
fröken Ljungberg m. fl., och II: 837, av
herr Turesson m. fl., samt

motionen 1:682, av herr Kaijser, och

motionen 11:836, av fru Sjövall.

I samtliga motioner hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen.
Härjämte hade i motionen II: 836 anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära

1) en översyn av gällande abortlag,

2) en utredning om rätten att bedriva
forskning å gravid kvinna och å fertil
man eller kvinna, samt

3) en utredning om översyn av ekonomiska
stödåtgärder åt kvinna i abortsituation.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med bifall till de avslagsyrkanden,
som framställts i förevarande
motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna I: 650
och II: 803,

2. de likalydande motionerna I: 683
och II: 837,

3. motionen 1:682 samt

4. motionen II: 836,

måtte avslå förevarande proposition, nr

100;

B. att riksdagen med bifall till därom
i motionen 11:836 framställt yrkande
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en översyn av lagen den 17
juni 1938 om avbrytande av havandeskap;
ävensom

C. att motionen 11:836, i vad den ej
omfattats av vad utskottet i utlåtandet
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ahlkvist och Erik Svedberg, fröken Mattson,
herrar Palm, östrand och Ekström
i Björkvik samt fru Löfqvist, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, nämligen

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

1. de likalydande motionerna I: 650
och II: 803,

2. de likalydande motionerna I: 683
och II: 837,

3. motionen I: 682 samt

4. motionen II: 836, såvitt gällde i densamma
upptaget avslagsyrkande,

måtte bifalla förevarande proposition, nr
100; ävensom

B. att motionen 11:836, i vad den ej
besvarats genom vad i reservationen under
A. hemställts, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Det föreliggande lagförslaget
innebär att lagen om avbrytande
av havandeskap tillföres ytterligare en
indikation. Enligt nuvarande lagstiftning
kan avbrytande av havandeskap ske på
någon av fyra indikationer, nämligen
medicinsk, socialmedicinsk, humanitär
och eugenisk. Av dessa tager de tre förstnämnda
hänsyn till situationen för det
väntade barnets moder, medan den fjärde,
som avser risk för ärftliga sjukdomar
eller lyten, främst hänför sig till det väntade
barnet.

Den nya indikation, som enligt förslag
av medicinalstyrelsen upptages i det föreliggande
lagförslaget, innebär att legal
abort får äga rum, när med skäl kan antagas
att det väntade barnet på grund
av skador under fosterstadiet kommer
att lida av svårartad sjukdom eller svårt
lyte. Prövningen av frågan om medgivande
av abort på den nya indikationen
skall enligt förslaget ankomma på medicinalstyrelsen.

Flertalet hörda remissinstanser — såväl
juridiska som medicinska, hörda
domkapitel och inte minst kvinnoorganisationer
■—■ har tillstyrkt förslaget. Även
lagrådet tillstyrker det. I pressdebatten
har ett flertal större tidningar varit positivt
inställda till det framlagda förslaget.

Abortering hör ingalunda till de frågor
jag är mest intresserad av att diskutera.
Vid tidigare behandling av någon
abortindikation har jag därför hänvisat
till att aborteringen ändå ofta kommer

till stånd genom illegal abortering och
att i valet mellan legal och illegal abort
den legala är att föredraga, därför att
den abortsökande därigenom kommer i
kontakt med samhällsorganen och genom
dessa kan erhålla råd, upplysningar
och stöd så att den abortsökande ofta avstår
från abort. Jag skall därför, herr talman,
fatta mig kort och huvudsakligen
anlägga några juridiska synpunkter på
frågan.

Enligt medicinalstyrelsens framställning
kan barnet födas med allvarliga
missbildningar som ådragits under fosterstadiet,
om kvinnan haft röda hund
under de tre till fyra första månaderna
av havandeskapet. Vid ogynnsam kombination
av föräldrarnas blodgrupper
kan barnet födas med en svår sjukdom.
Röntgenstrålning kan vålla skada på
fostret, och på senare tid har en ny typ
av fosterskador uppkommit under fosterstadiet
genom inverkan av läkemedel.

Medicinalstyrelsen förutsätter att ehuru
lagstiftningen icke upptager någon
abortindikation som direkt tar sikte på
fosterskador, vilka icke överförts genom
arvsanlag, har i dylika fall abort i praxis
kunnat beviljas i första hand på den socialmedicinska
indikationen. Även om
lagstiftningen enligt praxis icke ansetts
utgöra hinder för beviljande av abort i
här avsedda fall, vill medicinalstyrelsen
dock ifrågasätta, om den hittills praktiserade
ordningen till alla delar kan anses
vara tillfredsställande. Den föreslår
därför en sådan ändring av lagen, att
även fall, då med skäl kan antagas att
barnet kommer att lida av på dylikt sätt
ådragna fosterskador uttryckligen upptages
som indikation.

Av dessa uttalanden torde kunna utläsas
att medicinalstyrelsen är tveksam huruvida
hittills tillämpad praxis helt har
stöd i gällande lag. Abortlagen innefattar
en gränsdragning mellan de fall då
abort skall tillåtas och de fall då en sådan
åtgärd är olaglig och faller under
strafflagen. Det är därför anmärkningsvärt
att första lagutskottets majoritet -—
ett utskott som väl ändå bör se till att
lagarna är uppbyggda så att de kan tilllämpas
i praktiken — i sin motivering

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

skriver att abortfrågan hittills i dylika
fall synes ha kunnat bemästras med tilllämpning
av befintliga regler i abortlagen
och att enligt utskottets mening anledning
ej torde föreligga till erinran
mot hittillsvarande tillämpning i detta
hänseende samt att en fortsatt tillämpning
efter samma linjer i och för sig ej
inger betänkligheter.

Enligt reservanternas mening är det
uppenbart att en gräns av denna art måste
dragas så fast och tydlig som möjligt
och att ändringar därav icke bör äga
rum annat än lagstiftningsvägen. Redan
den omständigheten att den för tillämpningen
ansvariga myndigheten antytt
tvekan, huruvida den hittills praktiserade
ordningen kan anses till alla delar
tillfredsställande, synes därför nödvändiggöra
den precisering, vartill förevarande
proposition syftar.

Den nya abortindikationen innebär enligt
reservanternas uppfattning ingen eller
ringa utvidgning av gällande praxis.
Det är uppenbart att inte vilken ringa
skada som helst skall anses indicera
abort. I de fall då skadan icke kan fastställas
genom röntgenundersökning bör
krävas en höggradig sannolikhet för skadans
inträffande. Allmänt torde med
stöd av departementschefens uttalande
kunna fastslås att risken alltid måste vara
väsentligt större än den naturliga.

Skillnaden mellan å ena sidan utskottsmajoriteten
och å andra sidan reservanterna
är alltså mindre i vilken utsträckning
abort bör vara tillåten än mera om
den ansvariga myndigheten skall tillåta
en tillämpning, om vilken det råder tvekan
huruvida den är tillfredsställande,
eller om tillämpningen skall ha stöd i
gällande lag. Enligt reservanternas mening
är det viktigt att tillämpningen i en
så betydelsefull fråga har sådant lagstöd.

Jag ber därför, herr talman, att med
detta korta inlägg få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Ahlkvist här sade, att bakgrunden till det
föreliggande förslaget är den, att det har

rått någon tvekan hos medicinalstyrelsen
huruvida de nuvarande bestämmelserna
täcker rådande praxis, som ju
medger abort i vissa fall, icke generellt
där fosterskador kan ha uppstått. Departementschefen
framhåller i sin proposition
att det förebragta materialet inte
ger vid handen att man vid fall av befarad
fosterskada saknat möjlighet att
finna en lämplig lösning. Den medicinska
eller socialmedicinska indikationen
har därvid kommit till användning, d. v. s.
i princip är det hänsynen till moderns
hälsa som varit avgörande i detta sammanhang
vid lagens tillämpning.

Frågan är alltså då om det för detta
juridiska klarläggande behöver införas
en ny abortindikation till de fyra som
redan finns. Härom kan man ha delade
meningar. Det är redan sagt att abortingrepp
vid befarade fosterskador i vissa
fall enligt praxis har medgivits. Utskottet
för sin del fastslår att det inte torde föreligga
anledning till erinran mot hittillsvarande
tillämpning och att en fortsatt
tillämpning efter samma linjer inte i och
för sig inger betänkligheter. Jag skall
senare närmare återkomma till den kritik
mot detta yttrande som herr Ahlkvist
här hade.

Jag vill betona att om utskottets förslag
vinner riksdagens bifall får detta ses
som en lagtolkning, vilken godtager rådande
praxis i fråga om abortingripanden
vid fosterskador i vissa fall, dock
icke som motivering för en fristående
indikation. Vad medicinalstyrelsen vill
och vad lagförslaget vill är emellertid
inte endast kodifiering av gällande praxis
utan ytterligare ett steg, som innebär
att kvinna även i god psykisk balans
skall kunna erhålla abort på grund av
fosterskada, sonn inte sammanhänger
med arvsanlag. Detta innebär såvitt jag
förstår att gå ett steg längre än gällande
praxis medger.

I och för sig är det naturligt att — såsom
utskottet säger — överväga en precisering
av lagstiftningens ståndpunkt
till frågan om abort på grund av fosterskador,
men jag avvisar tanken på att
detta skulle vara så brådskande att man
inte först bör undersöka förutsättning -

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

arna för ett klart ställningstagande beträffande
samtliga de frågor som ingår i
detta mycket svårbedömbara och komplicerade
komplex. Utskottet har därför
och i anslutning till flera remissinstanser
och motioner yrkat på en allmän översyn
av gällande abortlag. Departementschefen
säger sig inte vara beredd att föreslå
en sådan översyn, men trots detta
framhåller han att det finns anledning
att undersöka den nuvarande tillämpningen
av lagen, särskilt vad gäller den
socialmedicinska indikationen. I själva
verket reser sig enligt min mening med
stor skärpa kravet på en allmän översyn
av hela denna lagstiftning. Jag skall ge
några skäl härför.

Vad statsrådet redan har sagt om den
socialmedicinska indikationen är ett
godtagbart skäl. Vidare menar jag att det
är olämpligt att i en så ytterligt svårbedömd
och allvarlig fråga som det här
gäller utforma lagbestämmelser som var
och en vet i inte ringa mån har karaktären
av lex in casu utan någon djupare
utredning av innebörd och konsekvenser.

Herr Ahlkvist har redan påpekat för
oss att de flesta remissinstanserna har
tillstyrkt förslaget. Det är alldeles riktigt
— men jag tror att man behöver
komplettera uttalandet med att påpeka
att det finns skiftande kvaliteter i dessa
remissyttranden. Att endast räkna ihop
hur många som är för och hur många
som är emot leder till ganska äventyrliga
resultat. Vissa remissinstanser har tagit
allvarligt på frågan och uppenbarligen
bemödat sig att tränga in i dess problematik.
Andra, t. ex. ett par länsstyrelser,
avfärdar hela frågeställningen med ett
par rader och ger sitt bifall i stort sett
utan att låtsas om att här föreligger en
problematik. Detta majoritetstänkande
när det gäller remissinstanserna tycker
jag att vi skall skilja oss ifrån.

I vissa fall har också tillstyrkande remissvar
innehållit väsentliga reservationer;
de har ibland också begärt utredningar
på vissa punkter. Det är ju också
betecknande för situationen att flera av
de remissinstanser som har nått en majoritet
för tillstyrkande av förslaget haft

en stark minoritet inom sig som har varit
av en annan uppfattning.

Ett annat skäl för utredning och översyn
av lagen är att den medicinska vetenskapens
utveckling gör detta befogat,
och tekniska förbättringar samt samhällsförändringar
över huvud taget motiverar
en från tid till annan skeende omprövning
av föreliggande lagstiftning.

Vidare framgår av remissvaren att det
råder stor tveksamhet även i fråga om
den nuvarande utformningen av den
eugeniska indikationen. Vidare föreligger
det otvivelaktigt en inte så liten vaghet
i de föreslagna nya bestämmelserna.
Det är en sak som åtskilliga remissinstanser
har påtalat. Innan man upphöjer
dem till lag bör man åtminstone försöka
att bättre än som skett precisera under
vilka förutsättningar det nya lagrummet
skall tillämpas. Utskottet anser för sin
del att statsmakterna vid införandet av
en ny abortindikation bör ta ansvaret
för åtminstone en något närmare angiven
ståndpunkt till den för tillämpningen
avgörande frågan om hur stor risken
för allvarlig skada skall vara för att indikationen
skall få tillämpas.

Av de föreliggande motiven kan knappast
utläsas mer än att för det första skada
inte behöver vara konstaterad genom
undersökning. Däremot kräver man för
det andra att risken för allvarlig skada
måste avsevärt överstiga den naturliga,
och för det tredje säger man att risken
ej behöver vara så stor att skadans förhandenvaro
är övervägande sannolik.
Inom dessa gränser skall man alltså försöka
att finna tillämpningsområdet för
den nya lagen. Dessa motiv ger emellertid
inte någon högre grad av vägledning
för tillämpningen. Det bör gå att komma
längre, om man ger sig tid att arbeta
igenom problemkomplexet. Man bör åtminstone
försöka, innan man lagstiftar.

Det förefaller som om även reservanterna
medger, att det varit önskvärt med
mera detaljerade anvisningar. De gör
emellertid förefintliga vagheter i propositionens
skrivning till en dygd och talar
om att man måste ha ett »betydande utrymme
för en nyanserad bedömning av
de enskilda fallen». Det låter säga sig,

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

men inte heller denna ståndpunkt håller
reservanterna fast vid, utan de skyndar
sig att tillägga att »någon bristande enhetlighet
inte är att befara, då bedömningen
av hithörande fail ankommer på
medicinalstyrelsen».

Fru Sjövall har i sin motion påpekat,
att den i fjol antagna brottsbalken innebar
en vidgning av begreppet sexualbrott
och därmed också i sak en vidgning av
abortindikationerna. Här finns ytterligare
en anledning till översyn och utredning.

Vidare har påpekats, att såvitt lagförslaget
går igenom, måste utländska kvinnors
rätt att här i landet undergå abort
regleras. Förutsättningarna härför är såvitt
bekant inte på minsta sätt utredda.
Även detta pekar alltså på ett utredningskrav.

Efter denna motivering för utskottets
ställningstagande för en allmän översyn
skall jag be att närmare få ta upp ett av
de centrala motiven för det föreliggande
lagförslaget. Det finns ett problem, som
diskuterats mycket i dessa sammanhang,
och det är det som gäller frågan vad som
kan vara »humanitärt» i meningen omsorg
om barnets bästa. Det skulle — det
är en grundtanke i förslaget — vara en
akt av humanitet och medmänsklighet
att förhindra att skadade barn föds, därför
att deras liv kommer att bli svårt,
kanske så svårt att det kan te sig outhärdligt.

För det första har man här frågan om
riskprocenten. Den kan även formuleras
så: Hur många friska barn skall offras
för att undvika att ett skadat skall slippa
födas? Skall man offra fyra, sex, åtta
eller tio friska barn för att undvika att
ett skadat föds? Denna fråga är inte utan
intresse, och jag vill påpeka att vi här
utslutande talar om en ny, fristående indikation,
som helt och hållet inriktar sig
på barnets bästa, vilket är någonting annat
än den eugeniska indikationen, som
också har andra motiv.

För det andra: Hur skall man dra
gränsen mellan skador, som skall anses
medföra ett sådant handikapp för vederbörande
att livet blir outhärdligt och meningslöst,
å ena sidan, och sådana skador

som kan ur någon synpunkt anses acceptabla
och av ringare art?

För det tredje: Riskerar vi inte att i
varje sådan bedömning utgå ifrån en alldeles
felaktig förutsättning, nämligen att
den friska och normala människans bedömning
av livsvärden och livsmöjligheter
skall vara avgörande? Alla möter
vi väl vedervärdigheter i livet, och även
de människor vi kanske något tanklöst
klassificerar som lyckliga har ofta tunga
bördor att bära. Även sådana finner understundom
livet så tungt, att de söker
desperata undanflykter. Å andra sidan
kan svårt handikappade och sjuka människor
präglas av en utomordentlig livsvilja
och förmåga att utvinna livsvärden
mot alla odds. De rent tekniska möjligheterna
att öka deras livsräjong är i dag
större än de någonsin varit, såvitt jag
förstår.

Av alla dessa skäl tycker jag vi måste
vara försiktiga med att göra oss till domare
över andra människors möjligheter
och bedömning av sin egen situation.
Med andra ord: jag vill av angivna skäl
sätta ett mycket stort frågetecken inför
den nya abortindikationen.

Jag gör detta även av ett annat skäl.
Från bl. a. de handikappades sida har
framkommit oro och kritik mot den föreslagna
fristående indikationen, som
uteslutande hänför sig till fostrets situation.
Man ifrågasätter den etiska grundvalen
för denna indikation.

Det talas lugnande ord till dessa oroliga.
Man säger att de misstagit sig. Dessa
ord uttalas såväl av statsrådet som av reservanterna
i utskottet. De senare förklarar:
»För de drabbade själva torde
det vara likgiltigt, om den ena eller den
andra formen anlitas för att lösa abortfrågan
i hithörande fall, sd länge det
fasthålles», jag markerar det, »att grunden
för ingripandet icke är en nedvärdering
av dem från samhällets eller medmänniskornas
synpunkt.»

Detta låter säga sig. »Så länge det fasthålles»,
är här nyckelordet. Men det är
någonting annat att inskriva en fristående
indikation, som uteslutande tar hänsyn
till en blivande människas förmåga
att leva ett normalt liv, än det är med de

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

andra indikationerna, som främst tar
hänsyn till modern. Inte heller den eugeniska
bygger enbart på omsorg om barnet.

I själva verket tycker jag det är mycket
lätt att förstå de handikappades oro.
Bara det faktum att den framkommit och
återkommit upprepade gånger borde vara
anledning till mycket stor försiktighet
vid bedömningen av denna fråga. Allra
minst finns det skäl att undervisa dem
om hur de bör reagera inför denna nya
abortindikation. Jag föreställer mig att
dessa människor endast allför lätt måste
ställa följande fråga: Innebär inte den
femte fristående indikationen att samhället
nu anser att jag — mitt liv — borde
ha släckts redan på fosterstadiet? Sådana
som mig vill inte samhället längre
ha bland de levande. Vilket är mitt människovärde
efter detta, om samhället godtar
sådana resonemang? Det ligger nära
till hands att sådana frågor ställs, och de
har faktiskt också ställts upprepade
gånger från sådana människor. Jag markerar
att det här gäller en ny fristående
indikation, som uteslutande tar sikte på
fostrets situation. Det är ju detta som
ställer denna fråga så naket och på ett så
nytt och för många chockerande sätt.

Det har framhållits att den föreslagna
femte indikationen egentligen är en komplettering
av den fjärde, den eugeniska.
Det skulle alltså inte innebära något speciellt
nytt om den femte indikationen införlivas
med gällande lag. Det är tvivelaktigt
om denna ståndpunkt är hållbar.

Departementschefen framhåller själv,
att den eugeniska indikationen innesluter
tre skilda komponenter vad gäller
motivkretsen. Den är färgad av tanken
att utrota vissa sjukdomar inom befolkningen,
den tar hänsyn till det väntade
barnet, och den tar hänsyn även till föräldrarna.
Statsrådet förklarar alltså, att
denna indikation bygger på en kombination
av tre skilda moment eller motiv.
Det är mot denna bakgrund överraskande
att statsrådet gör gällande, att det inte
innebär något speciellt nytt i abortlagstiftningen
att införa en fristående
indikation, som innebär att abort skall
kunna beviljas även en frisk och sund

kvinna, om risk finns för allvarlig fosterskada,
d. v. s. en indikation som uteslutande
tar hänsyn till ett speciellt motiv:
fostrets framtida livsmöjligheter.

Det är vidare en skillnad, som gott kan
kallas principiell, men därom kan man
ju alltid diskutera, att vid tillämpning
av eugenisk indikation som regel skall
krävas sterilisering av kvinnan. Vidare
föreligger här den stora praktiska skillnaden,
att den eugeniska skadan säkrare
kan bedömas genom insamlat, bearbetat
och fast material.

I vårt sammanhang är det värt att uppmärksamma
en uppsats av professor
Gunnar Biörck, nyligen publicerad i
Svensk Läkartidning, ursprungligen tillkommen
som ett memorandum på begäran
av medicinalstyrelsen. Den heter
»Om livets gräns — och gränserna för
läkarens befogenhet». Det framgår inte
vad som varit den direkta anledningen
till medicinalstyrelsens begäran till professor
Biörck att skriva detta memorandum,
men det uttalas att det har skett i
anslutning till ett bestämt problem. Man
kan möjligen gissa att det är det problem
som vi här i dag diskuterar.

Jag skall inte gå in på problematiken,
som professor Biörck behandlar i dess
helhet, utan nöja mig med några antydningar.

Utgångspunkten är att det råder osäkerhet
och debatt om läkaretikens plikt
att skydda och bevara människoliv.
Biörck frågar: »Men i dagens svenska
samhälle — vad är det som skapar osäkerhet
i upplevelsen av läkarreglernas
ord om plikten att skydda och bevara
människoliv alltifrån dess tillkomst i
moderlivet? Ja, är det inte just det förhållandet,
att gällande abortlagstiftning
gjort våld på hela denna sats? Enligt
svensk lag är fostret visserligen icke en
juridisk person, men åtnjuter icke förty
straffrättsligt skydd.»

Biörck utvecklar sin tanke vidare och
uttalar, att det hela är acceptabelt när
det gäller att välja mellan moderns och
barnets liv. Men det gäller icke den saken
vid eugenisk indikation, liksom inte
heller vid den femte indikation som nu
föreslås.

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

Professor Biörck beklagar att han inte
fullföljde sin tveksamhet med en reservation
i karolinska institutets lärarkollegium
när den femte föreslagna indikationen
behandlades. Han hade då ännu
inte gjort klart för sig dess principiella
innebörd.

Jag skall inte gå vidare här, utan endast
med detta som exempel framhålla,
hur väsentligt det är för lagstiftaren att
grundligt och samvetsgrant pröva innebörden
i och konsekvenserna av sina lagar.
Det är därför jag ställer mig så ytterligt
tveksam till det framlagda förslaget
om en femte fristående indikation
med de motiveringar som här framkommit.

Att utskottet uttalat, att en fortsatt tilllämpning
efter samma linjer som hittills
enligt praxis med nuvarande indikationer
inte inger några betänkligheter i och
för sig, är förestavat av eu strävan att
undvika att ett avslag på den föreslagna
femte fristående indikationen skulle uppfattas
som en uppmaning till en strängare
praxis i den nuvarande tillämpningen.
Däremot är det självfallet inte så att
uttalandet innebär något slags blanconöjdförklaring
med den nuvarande
abortlagen i dess helhet. Detta framgår
också av att utskottet förordar en prövning
av grunderna för hela denna lagstiftning.

Det har sagts här i debatten, att vad
det nu gäller är ett juridiskt klarläggande
av rådande praxis, en kodifiering av
gällande praxis. Nu var emellertid, såvitt
jag uppfattade herr Ahlkvists uttalande
rätt, även herr Ahlkvist en smula
tveksam om det verkligen bara begränsade
sig till en kodofiering av gällande
praxis. Jag tror inte man kan göra gällande
att det förhåller sig så. Lagförslaget
går en bit längre. Det innebär en bestämd
vidgning ■— jag tror det är ofrånkomligt
att fastslå detta. Det nya är att
hänsynen till barnets bästa ställs upp
som en fristående indikation utan något
samband med andra motiv. Detta gör att
den går längre i principiellt avseende än
den eugeniska indikationen, där visserligen
hänsyn till barnets bästa utgör ett

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 24

centralt motiv men vars tillämpning icke
är fristående utan beroende och begränsad
genom att även andra motiv tas med
i bilden.

Herr talman! Låt mig sammanfatta: Vi
rör oss här med ytterligt svårbedömda
och komplicerade problem. Det råder såvitt
jag förstår inte någon stor eller ens
nämnvärd meningsskiljaktighet mellan
utskottsmajoritet och reservanter kring
frågan om den rent praktiska målsättningen
för den lagstiftning rörande rätt
till avbrytande av havandeskap som vi
skall ha. Däremot skiljer sig meningarna
om huruvida det framlagda förslaget
är tillrådligt för att man skall uppnå
vad man vill och ingenting annat — jag
understryker: ingenting annat.

Enligt utskottsmajoritetens uppfattning
är propositionens förslag inte tillräckligt
väl underbyggt för att medge tillstyrkande
och godtagande från riksdagens sida.
Utredningsmaterialet är bräckligt och
långt ifrån entydigt i den mån det finns.
Däremot har det förebragts starka skäl
för en översyn av gällande abortlagstiftning,
och jag har redovisat en del skäl
för en sådan utredning.

Även statsrådet medger i sin proposition
att det med nuvarande lagstiftning
visat sig möjligt att i praktiken finna en
godtagbar lösning på de ofta djupt tragiska
problem som närmast föranlett
propositionen.

Är det då inte naturligt att göra som
utskottsmajoriteten har gjort: att dra den
slutsatsen, att man nu bör avvisa den föreslagna
femte fristående abortindikationen
i avvaktan på resultatet av den allmänna
översyn av lagstiftningen som ter
sig i så hög grad påkallad av många skäl?
Det är mot den bakgrunden, herr talman,
som jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Häri instämde herr Arvidson (h).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är med största tveksamhet
som jag bestiger talarstolen för
att yttra mig i denna fråga. Min tveksamhet
har flera orsaker. Frågan som

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 19(53

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

sådan är så oerhört ömtålig, så känslig
och ägnad att i sig innehålla så mycket
av känslor och stämningar, att det är
svårt att över huvud taget närma sig den
med ett något så när oförvillat förstånd.
När man har haft förmånen att se ett antal
välskapade barn födas i den egna familjen,
så har man den största respekt
och förståelse för de föräldrar som kan
hysa oro t. ex. på grund av att olämpliga
mediciner har intagits under havandeskapet.

Jag har den uppfattningen, att framförandet
av detta förslag i någon mån har
påskyndats av de förhållanden som rådde
under fjolåret, då det kom uppseendeväckande
och larmande rapporter om
skador som vållats av en viss medicin,
rapporter som genom våra moderna
massmedia bringades ut till var man. Jag
har svårt att frigöra mig från uppfattningen
att det utan den mer eller mindre
inflammerade debatt som i det sammanhanget
fördes och den oro som dessa
meddelanden åstadkom inte hade varit
så bråttom med att föra fram detta förslag.

Jag är mycket tveksam, inte därför att
jag i utskottet även i denna fråga liksom
i den föregående kommit i motsatsställning
till utskottets vice ordförande och
många andra prominenta ledamöter där,
liksom i ett visst motsatsförhållande till
det väl övervägda av justitieministern
framförda lagförslaget, utan därför att
jag har en allmän känsla av att man inte
riktigt vet hur man skall handla för att
kunna intala sig själv att man handlar
rätt. Det är detta som gör att de synpunkter
jag här vill anföra begränsar
sig till en enkel lekmans syn på dessa
frågor. Jag kan inte göra anspråk på att
ha vare sig medicinsk eller juridisk sakkunskap,
men jag kan möjligen påstå att
jag har försökt bedöma frågan på känslomässiga
grunder och enligt etiska bedömanden.

Departementschefen har i proposition
nr 100, som ligger till grund för utskottets
utlåtande, konstaterat att det förebragta
materialet inte ger vid handen
att man i fall av befarad fosterskada saknat
möjlighet att finna en lämplig lös -

ning. Enligt utskottets mening torde anledning
ej föreligga till erinran mot hittillsvarande
tillämpning i detta hänseende,
och en fortsatt tillämpning efter
samma linjer inger i och för sig ej betänkligheter.

Nu säger herr Ahlkvist att det är illa
gjort av första lagutskottet att säga någonting
sådant, eftersom utskottet rimligen
bör ha som sin första uppgift att
medverka till stiftandet av sådana lagar
som utan utvidgningar, tillämpningsföreskrifter
eller tolkningar kan tillämpas.
Det är klart att jag delar denna herr Ahlkvists
uppfattning. Skillnaden mellan reservanternas
och utskottsmajoritetens
ställningstagande är heller inte så stor
—• jag ber att få understryka det.

Vad utskottsmajoriteten har velat
åstadkomma är att uppskjuta avgörandet
i väntan på en utredning som omfattar
hela det stora abortproblemet. Ett sådant
uppskov med ställningstagandet kan motiveras
dels med att de fall som har dykt
upp har hittills med gällande indikationer
kunnat behandlas på ett något så när
tillfredsställande sätt och dels med att
det är angeläget att en grundläggande utredning
om problemet i hela dess stora
omfattning kommer till stånd innan man
utvidgar indikationerna för ett legalt ingrepp.

Jag tror, herr talman, att jag skulle
kunna avstå från att ytterligare utveckla
de olika synpunkter som här tidigare
anförts av herr Per-Olof Hanson -— jag
skulle i långa stycken kunna nöja mig
med att instämma i vad han har sagt.
Jag finner det önskvärt att man i enlighet
med utskottsmajoritetens förslag
skall få tid på sig för att ytterligare ompröva
dessa frågor. När jag avstår från
att utveckla min syn på hela ämnet så
som jag från början hade tänkt, kan jag
göra detta så mycket hellre som medicinsk
sakkunskap kommer att tala efter
mig.

Men jag vill begagna ytterligare några
minuter för att framhålla det ur lekmannens
synpunkt betänkliga i att man, såvitt
jag kunnat finna av föreliggande
handlingar, inte har möjlighet att med
tillfredsställande säkerhet fastställa hur

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

fostret ser ut vid den senaste tidpunkt,
då det legala ingreppet får ske, och huruvida
det skulle komma att födas som
ett handikappat barn eller ej. Denna osäkerhet
gäller, säger reservanterna, också
de andra indikationerna, och det är riktigt;
den gäller även de tidigare för behandlingen
i dylika fall gällande lagparagraferna.
Men genom denna utvidgning
får man ju utöver vad som tidigare
gällt beträffande den eugeniska indikationen
ytterligare en bestämd punkt, där
det inte i första hand är hänsynen till
moderns tillstånd och möjligheter utan
hänsynen till barnets blivande livsbetingelser
som avgör ställningstagandet.
Och därvidlag delar jag nog den uppfattningen
att man inte säkert kan förutsäga
hur dessa på huvudets vägnar i allmänhet
normalt begåvade men på grund av handikapp
i lemmar och liknande synnerligen
illa rustade människor skulle bedöma
sin situation. Jag har emellertid för
endast någon dag sedan fått kännedom
om ett fall som i detta avseende är både
intressant och gripande. Äldste sonen i
en familj var starkt handikappad inte på
grund av skada under fostertiden utan
på grund av en polioskada vid två års
ålder, och enligt föräldrarnas berättelse
ville denne pojke aldrig ha någon medömkan
på grund av sitt lyte — han använde
alla tillfällen för att visa att han
i andra hänseenden kunde hävda sig
gentemot sina normalt utvecklade kamrater
under uppväxtåren; och när han
nu studerar vid en högskola har han
fortfarande dessa möjligheter.

Är det inte rimligt att man, med utnyttjande
av alla tekniska framsteg under
den senaste tiden, inriktar ansträngningarna
på att i görligaste män hjälpa
de människor som av ena eller andra anledningen
blivit handikappade? Ja, det
är en fråga där vi alla har samma uppfattning.
Här gäller problemet bara huruvida
vi inte i någon mån ändrar samhällets
allmänna inställning till de handikappades
problem genom att öppna möjlighet
till legal abort när man befarar att
det väntade barnet kommer att bli handikappat.
Är detta riktigt, då tror jag att
vi skall betänka oss noga innan vi lagfäs 4f

Första kammarens protokoll 1963. Nr 24

ter det förslag som nu föreligger. I varje
fall har jag den meningen, herr talman,
att en ingående utredning av hela detta
problemkomplex bör övervägas.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag beklagar att jag kommer
före den av herr Svanström aviserade
medicinska sakkunskapen, men jag
har tillsammans med herrar Enarsson
och Sveningsson i denna kammare motionerat,
i likhet med flera andra, om
avslag på propositionen. Jag vill nu gärna
utveckla motiven till att jag står fast
vid den ståndpunkt jag intagit i motionen.

Det är klart att justitieministern har
ett utomordentligt starkt argument för
sitt förslag när han nu tar upp medicinalstyrelsens
hemställan, nämligen det
av föregående talare flera gånger påvisade
och åberopade kravet på precisering
av den ståndpunkt lagstiftningen skall
intaga till frågan om abort på grund av
skador under fosterstadiet. Men — och
det är väl det vi diskuterar — är detta
en tillfredsställande lösning på precisionskravet?
När jag för min del måste
svara nej, kunde jag helt enkelt ansluta
mig dels till den motivering som här i
kammaren anförts av herr Per-Olof Hanson
och dels till vad utskottet skriver.
Jag skall emellertid be att få tillägga några
synpunkter.

Det är fyra ord i det föreliggande lagförslaget
som jag har fäst särskild uppmärksamhet
vid. Det är orden »med skäl
kan antagas». Lagförslagets formulering
manar, som jag ser det, till skärpt uppmärksamhet.
»Med skäl» brukar man
kunna hävda en ståndpunkt, men här
kan man bara »antaga». Ur det juridiska
språkbrukets synpunkt torde ordalydelsen
vara oantastlig. Vad lagförslaget vill
framhålla är väl, att det inte räcker att
»med sannolikhet antaga», med andra
ord att »tycka», även om sammanställningen
»med sannolikhet antaga» skulle
ha varit mera i överensstämmelse med
vanligt språkbruk. Med rätta krävs här

100

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

någonting mera än sannolikhet, mera än
ett »tyckande»; det krävs objektivt fastställda
skäl.

Här kommer emellertid min första invändning.
Skälen skall grunda sig på en
riskbedömning av huruvida sådan skada
vållats fostret, att det väntade barnet
skulle komma att lida av svårartad sjukdom
eller svår skada. Departementschefen
tillägger att »det inte får vara vilken
obetydlig risk som helst som skall
anses innebära skäl för antagandet att en
fosterskada av angiven art har inträffat,
utan risken måste vara av en viss svårighetsgrad».
Och han vill överlåta åt den
medicinska sakkunskapen att bedöma
denna »vissa» svårighetsgrad. Men nu
konstaterar den medicinska sakkunskapen,
att indikationen i detta fall för legal
abort inte kan ställas genom direkt
observation utan måste ställas på basis
av en empiriskt kalkylerad risk. Så uttrycker
medicinska fakulteten i Uppsala
saken. I många, kanske flertalet fall, är
det utomordentligt vanskligt att bedöma
risken för bestående skada. Med andra
ord: sakkunskapen lämnar oss, som skall
ta ställning till detta lagförslag, utan stödet
av en säker och trygg sakkunnigbedömning.
Det är av den anledningen
som jag personligen finner det så tungt
ansvarsfullt att i dag nödgas ta ställning
till denna fråga.

För oss, som i dag ändå måste säga
ja eller nej, är det självfallet många motiv,
som kommer att inmängas i vårt
ställningstagande, och jag vill inte sticka
under stol med — det framskymtar också
i min motion —- att departementschefens
tal om en humanitär grund för den
nya abortindikationen gör mig till ytterlighet
betänksam. Det är nämligen riktigt,
såsom herr Per-Olof Hanson gjorde
i sitt anförande, att ideligen påminna om
att detta lagförslag enbart anknyter till
det väntade barnets egen situation och,
som utskottet skriver, syftar till att skona
detta från att behöva födas svårt skadat.
Här kräver man alltså en lagstiftning
som leder till att några personer,
en myndighet, måste bedöma detta som
är det vanskligaste av allt att bedöma,
nämligen huruvida ett väntat barns liv

skall bli värt att leva. Jag vill erkänna
att den tanken för mig innebär en motivering
för att här hesitera. Situationen
vore väl en annan om det, som utskottet
skriver, funnes förutsättningar för ett
klart ställningstagande beträffande samtliga
de frågor som ingår i förevarande
problemkomplex. Det har vi emellertid
inte.

Dessa frågor har utskottet berört i sin
skrivning, och de är allvarliga nog. Jag
finner alldeles riktigt vad utskottet har
gjort, nämligen förenat sitt avslagsyrkande
på lagförslaget med ett yrkande om
översyn av den gällande abortlagstiftningen.
Jag kommer att helt ansluta mig
till utskottets förslag.

Men om det här är en fråga, som vid
ställningstagandet för oss lagstiftare
hänger samman med livssynen, så är det
en annan synpunkt, som kan vara viktig
att få erinra om i det här sammanhanget.
Jag fäste mig nämligen vid vad
herr Ahlkvist, som förde reservanternas
talan, sade om legal abort och illegal
abort. Det gäller här att genom ett positivt
svar på departementschefens hemställan
hindra en ökning av illegal abort.

Det förefaller mig som om detta är för
litet från samhällets sida i det här fallet.
Just det aktuella lagförslaget och hela
den diskussion, som har ägt rum kring
det och tidigare kring de tragiska neurosedynbarnfallen,
har väl aktualiserat
på ett nytt sätt samhällets förebyggande
ansvar.

Det räcker inte med att vilja förhindra
illegal abort. Det gäller att satsa hårt
förebyggande, och härvidlag är det väl
på två områden som samhället måste gå
fram. Det är inte tillräckligt med den
medicinska forskning som vi har på området.
Det behövs mera, och samhällets
insatser måste nog förstärkas, om man
skall kunna gå raskare fram i fråga om
den medicinska forskningen på just detta
livsväsentliga område. Den andra åtgärden
från samhällets sida kan förefalla
att vara inte av förebyggande utan av
eftervårdande art, men jag lägger nog
också in i den ett förebyggande moment.
Jag tänker på samhällsansvaret för vården
av de drabbade barnen och deras

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

101

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

föräldrar, ty det är val otvivelaktigt så
att generositeten, skickligheten och den
tillräckliga omfattningen i det här avseendet
skall i hög grad kunna hjälpa till
att lösa de vanskliga problem som sammanhänger
med svaret på frågan vad
det är som gör livet värt att leva.

Det är inte tillräckligt gjort på de här
områdena. Det är min förhoppning, att
hur än beslutet kommer att gå i dag i
riksdagen, så skall dessa frågor uppmärksammas
i högre grad än vi hittills
kanske ansett oss ha anledning att göra.

Herr talman! Eftersom jag alltså anser,
att den föreslagna lagändringens konsekvenser
är omfattande, ovissa och delvis
otillräckligt analyserade, ber jag att
få ansluta mig till utskottets förslag och
yrkar avslag på lagändringen samt tillstyrker
en översyn av den gällande
abortlagstiftningen.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag har förståelse för och
jag kan respektera de yttranden som
fällts av dem som är anhängare till det
utskottsutlåtande, som föreligger med
anledning av förslaget om en ny indikation
för avbrytande av havandeskap. Det
har delvis blivit en etisk diskusion om
humanitet och om människolivets värde.
Men jag tror att man i detta läge också
behöver säga ifrån, att en sådan debatt
alltid berör hela abortlagstiftningen såsom
sådan och icke endast den nya indikation,
som man nu vill införa i lagen.

Redan nu kan man säga att det är fråga
om barn, vilkas liv släcks därför att
man enligt övriga indikationer vill skona
kommande släkten eller vill skona modern.
Redan nu kan man ta upp en diskussion
om eftervård och om vad man
kan göra i förebyggande syfte.

Jag för min del har såsom ledamot i
första lagutskottet sagt mig, att de nya
medicinska fallen har hos oss i Sverige
fäst uppmärksamheten på en mycket
svår och mycket väsentlig brist i vår
svenska abortlagstiftning, en brist som
icke finns i våra nordiska grannländer,
där man redan har denna femte indikation.
I Danmark infördes den när man
märkte att den medicinska vetenskapen

hade hunnit så långt att man fann att de
indikationer, som redan fanns, inte täckte
hela det faktiska fältet.

Jag har också sagt mig, att den som
först har fäst vår uppmärksamhet på
detta är medicinalstyrelsen, den myndighet
som har hand om abortärenden här
i landet. Medicinalstyrelsen, som har
hand om samtliga dessa ärenden, har
funnit att de indikationer som finns nu
inte täcker de nya fall som har kommit
till vår kännedom såsom en chock på
allra senaste tiden. När då medicinalstyrelsen
framhåller nödvändigheten av att
man skapar klara bestämmelser om när
ett ingrepp bör kunna ske, får man väl
också försöka anpassa lagen just efter de
anvisningar, som medicinalstyrelsen vill
ha, så att man i varje särskilt fall klart
kan säga på vilka grunder abort beviljats.
Det är otillfredsställande att man
skall behöva använda andra indikationer
än de faktiska för att i de nio fall som
förekommit här i landet — sex fall med
medicinsk indikation och tre med socialmedicinsk
indikation — kunna bevilja
abort.

Det är, som en mycket känd expert på
hithörande frågor, fru Ottosen-Jensen
framhållit i pressen, inte tillfredsställande
att man smusslar med detta. Framför
allt i sådana här viktiga avgöranden är
det nödvändigt att man har klara regler
att gå efter. Ju klarare reglerna är, desto
lättare kan expertisen sedan ta ställning
till de enskilda fallen.

Jag tror också att det är felaktigt att
föreställa sig att vi genom att avslå propositionen
med den skrivning, som utskottsmajoriteten
föreslår, skulle ha sagt
att riksdagen önskar att den liberala
tolkning, som vi för närvarande har av
de fyra abortindikationerna, skall fortgå
så som hitintills. Ett avslag på denna
proposition är, såvitt jag förstår och
även många juridiska experter har låtit
framskymta, helt enkelt ett klart bevis
från riksdagen på att medicinalstyrelsen
helt enkelt delvis har överskridit sina
befogenheter och att man måste bortse
från de nya anledningar till abort, som
medicinalstyrelsen på senare tid har funnit
nödvändiga. Det medför att man allt -

102

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring ä lagen om avbrytande av havandeskap

så mycket starkt begränsar tillämpningen
av de fyra indikationer som hitintills
funnits och avstår från den femte, som
här föreslås och som existerar i våra
grannländer.

Jag har med stort intresse lyssnat på
herr Per-Olof Hansons anförande. Han
talade bl. a. om kvalificerade och mindre
kvalificerade remissinstanser. Jag tycker
nog att man i detta läge hör säga, att det
dock här inte gäller ett lagförslag, där
de allra flesta remissinstanserna har
ställt sig kritiska eller avstyrkande. Det
finns instanser som har uttalat sina tvivel
om förslaget, men de allra flesta har
ändå hälsat det med glädje. Det finns juridiska
instanser, som verkligen har prövat
om förslaget håller. Hovrätten för
Västra Sverige har ordentligt prövat den
juridiska innebörden av denna femte indikation
och framhåller, att den inte
skulle innebära något principiellt nytt
med hänsyn till den redan förefintliga
eugeniska indikationen. Hovrätten säger:
»Då lagstiftaren accepterat att abort
får företagas på den grund att på det
väntade barnet kan överföras svårartad
sjukdom eller svårt lyte, är det svårt att
göra skillnad om sjukdomen eller lytet
uppstått genom arv eller på grund av
andra förhållanden under fosterstadiet.»

Det är ett ganska klart besked från en
instans, som har prövat detta förslag både
ur juridisk och principiell synvinkel.

Jag vill beträffande den tveksamhet
som fröken Ljungberg visade gentemot
orden »när det med skäl kan antagas»
hävda att själva bedömningen ju måste
enbart anförtros åt medicinalstyrelsen,
den instans som har funnit, att den femte
indikationen är nödvändig, men som ändå
yrkar på att riskbedömningen måste
anförtros åt den medicinska vetenskapen
som har att komma fram till en såvitt
möjligt enhällig bedömning av föreliggande
riskfaktorer. Man måste också
trycka mycket starkt på att riskerna i
detta fall måste vara betydligt större än
de naturliga och att havandeskap endast
får avbrytas på begäran av kvinnan^ med
några få undantag.

Som jag ser saken har denna proposition
helt enkelt försökt att anpassa lag -

texten till den praxis, som redan råder
här i landet, när vi nu genom vidriga
omständigheter fått insikt om vilka verkningar
vissa medicinska medel kan ha.
Det kan komma andra mediciner i framtiden.
Man bör redan nu se till att man
kan följa utvecklingen och givetvis helt
lita till den medicinska sakkunskapen,
som noggrant följer utvecklingen på detta
område.

Jag måste också säga, att man av de
remissinstanser som har yttrat sig om
rättvisan och det riktiga i detta förslag
samt av utskottsutlåtandet och den till
detta fogade reservationen kan få det intrycket,
att detta är en partipolitisk fråga.
Ingenting vore mera sorgesamt för
denna frågas avgörande än om kammaren
fick det intrycket, att detta är något
som har med politiska ställningstaganden
att göra. Det är helt och hållet andra
omständigheter som ligger bakom detta.

Jag vill gärna framhålla, att ehuru detta
inte på något sätt är någon kvinnofråga
fäster man sig — utom vid de tillstyrkanden
som medicinska fakulteten i
Uppsala, Svenska läkarsällskapet o. s. v.
gjort — i synnerhet vid de remissutlåtanden
som kvinnoorganisationerna i landet
har fogat till propositionen. Svenska
landsbygdens kvinnoförbund anser i likhet
med medicinalstyrelsen, att synnerligen
starka skäl föreligger för komplettering
av lagstiftningen angående indikationerna
för avbrytande av havandeskap
med föreskrifter, som direkt tar sikte på
fosterskador vilka icke överförts genom
arvsanlag. Ett liknande ehuru längre utlåtande
har gjorts av Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, undertecknat
av Nancy Eriksson. Folkpartiets
kvinnoförbund har genom sin vice förbundsordförande
fru Nettelbrandt i medkammaren
hälsat den föreslagna lagändringen
med stor tillfredsställelse. Även
Fredrika Bremer-förbundet, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund har sällat
sig till skaran som säger att detta lagförslag
är nödvändigt och välkommet.
Jag tycker att man bör framhålla detta i
det skede av debatten där vi befinner
oss nu.

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

103

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

.Tåg tror att man måste se klart, att detta
inte enbart är en etisk fråga. Det är
en praktisk-medicinsk fråga, och det är
framför allt en lagteknisk fråga. Det är
fråga om huruvida vi helt och hållet
skall avstå från möjligheten att vid ytterst
grava risker företa abort på grund
av de nya indikationer, som gäller skada
i fosterstadiet, eller om vi strikt skall begränsa
vår lagstiftning till en tolkning
som medicinalstyrelsen i rådande läge
inte har velat göra.

Jag tror att det vore klokt och lämpligt
och framför allt medicinskt-praktiskt
och förutseende att bifalla den proposition,
som här föreligger.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

I fröken Mattsons anförande instämde
fru Svenson (ep) och fru Nilsson
(s).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Bara några få ord med
anledning av vad fröken Mattson sade.

Jag delar hennes uppfattning att detta
ingalunda är någon partipolitisk fråga.

Men den egentliga orsaken till att jag
begärt ordet var att jag ville precisera,
att skillnaden mellan de olika indikationerna
ju är den, att de tre första är klart
inriktade på hänsynstagande till moderns
situation, inte till fostrets, medan
situationen är något mera komplicerad
när det gäller den eugeniska indikationen,
där även hänsyn till fostret ingår
som ett centralt motiv vid sidan av hänsynen
till modern och önskan att reducera
arvsmässigt betingade sjukdomar
och lyten bland befolkningen. Det är de
skäl som står bakom den eugeniska indikationen.

Men när det gäller den femte nu föreslagna
indikationen är denna uteslutande
inriktad på fostrets situation, såsom
saken framställes i propositionen. Detta
gör att denna femte indikation såvitt jag
förstår innebär ett principiellt nytt steg,
vilket reser frågan om riskprocent, riskbedömningar
o. s. v. med mycket större

skärpa än i fråga om den eugeniska indikationen,
där ett speciellt fosters risk
aldrig ensamt är avgörande, utan även
andra moment ingår vid bedömningen.

Dessa förhållanden gör, att man inte
kan tänka sig att det bara är fråga om
en komplettering till den nuvarande fjärde
indikationen — den eugeniska. Den
innehåller något annat som jag betraktar
som principiellt nytt.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Den stora tragiken i denna
fråga har understrukits här från flera
håll, och om den saken kan ju inte
råda mer än en mening.

Huvudtemat för motionärernas och utskottsmajoritetens
avslagsyrkande på
förslaget att vi skulle införa en femte
indikation i abortlagen är samhällets
skyldighet att värna fostrets liv. Nu och
alla tidigare gånger då denna fråga diskuterats
har den saken understrukits.
Man åberopar att det är en etisk fråga
om livets rätt och att människans liv är
heligt i och med befruktningen och samtidigt
juridiskt selt ett brottsobjekt.

Sedan 1938 medger lagen abort av medicinska
skäl, hänförliga till modern, vidare
i enlighet med den s. k. våldtäktsparagrafen
samt då allvarlig arvsrisk föreligger
för barnet. Om man bortser från
den första indikationen, då den tvingande
frågeställningen är att ställa ett liv
mot ett annat, måste jag här fråga mig:
Gäller icke respekten alla liv? Hur kan
man, om man utgår från etiska ståndpunkter,
göra några graderingar härvidlag?
Vill man för övrigt frånkänna medicinalstyrelsen
samt den övriga framstående
medicinska och juridiska expertisen
och många andra instanser etiska
värderingar i detta sammanhang?

För min del skulle jag vara böjd att
säga, att man med samma rätt kan åberopa
sådana bedömningar utifrån båda
ståndpunkterna. Ett absolut nej till abort
vore en hård men rätlinjig och principfast
ståndpunkt, men det finns ingen
som uppträder som förespråkare för den.
Alla accepterar den humanitära och
eugeniska indikationen i nuvarande lagtext.

104

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

Motståndarna till propositionen i denna
fråga kan väl ändå inte bortse ifrån,
att fostret inte har ett självständigt liv
till skillnad mot det födda barnet, utan
att det är fråga om ett potentiellt liv.
För övrigt: Var går gränsen här? Kyrkan
själv har inte löst den frågan. Jag
vill erinra om att såvitt jag vet förekommer
till exempel inte begravning av
ett foster med mindre det har en längd
av 35 cm.

Jag tycker att debatten i denna fråga
skulle vinna på om man i bedömningen
av frågan om vi skall införa i lagen en
femte indikation som tar sikte på enbart
barnet avstod från mera metafysiska
resonemang.

Utskottsmajoriteten talar om fostrets
rätt att leva, om risken för att oskadade
barn kan komma att bli aborterade och
om hänsyn till de handikappade människorna.
Utskottsmajoriteten ledes därav
till slutsatsen att yrka avslag på propositionen,
samtidigt som man understryker
att avbrytande av havandeskap på
grund av fosterskada inte är något nytt,
har bemästrats med tillämpning av gällande
regler, som man inte har någon
erinran mot, och att en fortsatt tillämpning
efter samma linjer inte i och för sig
inger några betänkligheter.

För min del får jag säga, att detta är
en glidning i resonemanget som jag finner
ganska anmärkningsvärd.

Den eugeniska indikationen har vi haft
i lagen sedan 1938. Motivet för den var
naturligtvis att man ville minska frekvensen
av allvarliga sjukdomar inom befolkningen,
men man tog också hänsyn
till barnet. Utskottet säger, för att få någon
konsekvens i det hela, att den eugeniska
indikationen är mera tveksam än
de övriga och att den meningen delas av
många. Någon tveksamhet på den punkten
har jag aldrig tidigare märkt i diskussionen
kring denna fråga. När jag
har läst i gamla protokoll har jag inte
kunnat finna mer än en talare år 1938,
som framförde någon sådan tveksamhet.
Men utskottet fortsätter: »Likväl torde
den eugeniska indikationen vara lättare
att acceptera än den föreslagna skadeindikationen
genom att den förra, för -

utom att den tillgodoser hänsynen till
barnet och föräldrarna, även syftar till
att minska frekvensen av vissa ärftliga
sjukdomar inom befolkningen.»

Det går verkligen över min horisont
att se var skillnaden skulle ligga — om
man skall ta hänsyn till barnet och föräldrarna
— om den allvarliga skadan
uppstått genom arv eller fosterskada.
Den mänskliga tragiken kan knappast
vara större eller mindre i det ena eller
andra fallet — inte för individen och
sannerligen inte heller för föräldrarna.

Vad utskottet säger i sitt försök att
här reda ut skillnaden mellan den eugeniska
indikationen och det föreliggande
förslaget om en stjälvständig femte indikation
och att man inte kan tillåta sig
ta hänsyn till enbart det väntade barnets
egen situation och dess möjligheter
till en dräglig tillvaro, kan jag för min
del inte finna vara annat än cyniskt och
upprörande. Jag skulle vilja fråga hur
många i denna kammare som verkligen
sett dessa neurosedynskadade barn. Jag
har sett sådana barn. Jag är säker på att
om ledamöterna i denna kammare skulle
befinna sig i situationen att kunna bli
föräldrar till dylika barn, skulle de vara
ganska glada över om det fanns en indikation
sådan som den här föreslagna.

Här har i debatten liksom i motionerna
framförts ett argument som jag vänder
mig emot med den djupaste indignation.
Man säger, att man inte kan godta propositionens
förslag med hänsyn till de
handikappade människorna.

Ingen vettig människa kan väl komma
på den idén, att genomförandet av den
föreslagna indikationen och möjligheten
att bespara en ny individ och hans föräldrar
all den plåga och allt det lidande
och elände, som sammanhänger med
detta, skulle leda till någon nedvärdering
av de handikappade människorna.
Att ens antyda att de skulle därmed få
ett slags lägre människovärde visar en
grumlig uppfattning.

Hela tanken finner jag fullständigt absurd
och barock. Den oro som ett bifall
till propositionen sägs medföra bland de
handikappade, vari skulle den bestå?
Skulle omsorgen eller intresset hos dem

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

105

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

som vårdar dem kunna tänkas bli mindre?
Skulle samhällets villighet och intresse
att här göra sina insatser till stöd för
de handikappade bli mindre till omfattningen
eller bli mindre konsekventa?
Naturligtvis inte! Detta argument är i
denna känsloladdade fråga av den typ,
att det möjligen skulle kunna skapa mindervärdeskänslor
hos de handikappade
människorna. Jag kan för min del bara
djupt beklaga att sådana tankar över huvud
taget förts fram och satts på pränt.

Man avstyrker förslaget med hänsyn
till att man inte vill göra det svårare för
de kvinnor som befinner sig i detta
ohyggliga läge och för vilka indikationen
skulle vara tillämplig och, som utskottet
uttrycker sig, har modet att ändå
föda sitt barn.

Här har utskottet enligt min mening
tillåtit sig en ganska upprörande värdering.
Modersinstinkten är djup hos de
flesta kvinnor, och om någon kvinna
trots en stark moderslängtan ändå i ett
sådant läge söker abort är det oftast resultatet
av en förtvivlad kamp med andra
starka instinkter och krafter. Om en
kvinna i en dylik abortsituation vill med
hela sin styrka förebygga, att hennes
barn skall svårt skadat komma till livet
och kanske under ett långt liv få bära
ett tungt lidande, då är hennes ansvarskänsla
inte mindre och hennes mod inte
heller.

Och för övrigt — om inte samhället
ger dessa kvinnor laglig rätt till abort,
kommer naturligtvis många av dem att
söka hjälp på ett annat och sämre sätt.
Det kan enligt min mening inte vara likgiltigt
för samhället, om en kvinna i en
sådan förtvivlad situation dessutom
bringas att begå en kriminell handling.

Alla som av samvetsskäl eller andra
skäl är rädda för att abortlagen inte skall
tillämpas strikt efter lagstiftarnas intentioner
borde finna reservanternas uttalande,
att gränsen för vad som är tillåtet
eller inte skall vara klar och tydlig,
både riktigt och tillfredsställande. En
precisering är verkligen vad som behövs,
både för att bringa behövlig klarhet för
de kvinnor — och naturligtvis även män
— som befinner sig i denna svåra situa -

tion och för de människor som i medicinalstyrelsen
skall tillämpa denna lag.

Fröken Mattson har tidigare här berört
den ohyggliga risk och de konsekvenser
som neurosedynet kan medföra.
De kemisk-tekniska medikamenterna
ökar, och även om läkemedelskontrollen
förbättras, så torde ingen kunna bortse
från den risk det innebär för att vi ånyo
får fram preparat som kan åstadkomma
skador.

Det är befogat med en indikation, som
på ett adekvat sätt täcker detta förhållande.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få instämma med reservanterna.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag fäste mig vid fru
Walientheims uttryck att man skall tänka
på fostret och avstå från »detta metafysiska
resonemang». Indikationen här
avser ju ett hänsynstagande till det väntade
barnet och dess situation. Det är
inte fråga om något metafysiskt resonemang.

När jag i detta sammanhang gör gällande,
fru Wallentheim, att det knappast
torde stå i mänsklig makt att kunna bedöma
hur mycket det väntade barnets liv
kommer att vara värt, anser jag detta
kunna utsägas utan att för den skull
vara cynisk.

Jag skall berätta en kort historia. För
ett antal år sedan satt en vetenskapsman,
en rasbiolog, och motiverade varför han
var så negativt inställd till sterilisering
av hårt imbecilla kvinnor. Han sade med
ett leende: »Man vet inte var snillet
föds!» Denna historia är kanske något
drastisk i detta sammanhang, men den
hör samman med något som är väsentligt
i resonemanget, nämligen frågan om
livets irrationalitet. Detta ärende berörs
även av den faktorn, och det är därför
ställningstagandet förefaller mig så
utomordentligt svårt.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle:

Herr talman! Denna fråga gäller, fröken
Ljungberg, vilket pris av lidande

106

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

man vill kräva dels av modern och dels
av den väntade individen. Det finns en
gräns därvidlag.

Då fröken Ljungberg tidigare nämnde
hur oerhört svårt det måste vara för
dem som skall tillämpa denna lag —
vilket jag helt och fullt instämmer i —
vet jag bara av egen erfarenhet att
granskningen av aktuella fall, grundad
på den aktuella kunskapen i medicinska
ting, görs med all den noggrannhet och
all den ansvarskänsla som rimligtvis kan
krävas av någon människa. De som handhar
detta är i varje fall bättre skickade
att göra detta än vad vi torde vara här
i denna kammare.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det kanske inte skadar
att också lägga några rent juridiska synpunkter
på det problem vi i dag diskuterar.

Frågan om avbrott av havandeskap på
grund av fosterskador är inte ny men
har under senare år fått en ökad aktualitet
i samband med att man har kunnat
konstatera skadeverkningar av vissa läkemedel.
Man har på ett mera markant
sätt än tidigare fått anledning att pröva
om de nya indikationerna är lämpligt avvägda.

Mot den föreslagna ändringen har bl. a.
anförts, att lagens nuvarande avfattning
har kunnat medge eu tillämpning, som
tar hänsyn också till de situationer som
den föreslagna indikationen avser. Jag
vill härtill säga, att även om det förhåller
sig så, att man hittills vid prövningen
av abortärendena har kunnat bevilja
abort i fall av befarad fosterskada, så
måste det likväl i viss utsträckning ha
varit fråga om en tänjning av de nuvarande
indikationerna. Jag tycker att herr
Ahlkvist med all önskvärd tydlighet
klarlade tvetydigheten i utskottsmajoritetens
skrivning på denna punkt. Det
är, som herr Ahlkvist uttryckte det, ganska
märkligt att ett lagutskott gör sådana
uttalanden som här har skett.

Herr Hanson menade att ett bifall till
utskottsmajoritetens förslag skulle innebära
en lagtolkning. Men är det verkli -

gen säkert att våra domstolar i ett brottmål
skulle följa detta uttalande? Jag är
personligen ganska övertygad om att hade
regeringen avslagit medicinalstyrelsens
framställning om förslag till en
komplettering av abortlagen, hade väl
medicinalstyrelsen omedelbart uppfattat
det så att man icke hade kunnat tillämpa
övriga indikationer på det sätt som hittills
har skett. Jag kan inte inse att ett
avslag av riksdagen i varje fall med våra
nuvarande grundlagar skulle innebära
någonting annat.

Det är alltså den centrala myndigheten
på detta område — medicinalstyrelsen
— som har tagit initiativet till en
ändring i lagstiftningen just därför man
har funnit att de nuvarande indikationerna
inte är lämpligt avfattade. Ett klargörande
av lagens ståndpunkt är påkallat,
och förslaget härom har tillstyrkts av
flertalet remissinstanser, däribland samtliga
medicinska fakulteter, karolinska institutets
lärarkollegium och medicinska
högskolan i Umeå.

Det ifrågasättes i utskottets utlåtande
och det har ifrågasatts under debatten,
om man inte med den föreslagna ändringen
inför en ny princip i abortlagstiftningen.

Varje indikation har givetvis ett självständigt
syfte, men jag vill vidhålla vad
jag framhållit i propositionen, att det i
den nuvarande lagen inte endast är hänsynen
till det väntade barnets moder som
utgör abortgrund. Lagen medger att havandeskap
avbrytes när det föreligger
risk för att barnet på grund av föräldrarnas
arvsanlag skall komma att lida av
sjukdom eller lyte. Jag har svårt att förstå
att motstånd mot den nya indikationen
kan resas med åberopande av att
man skulle bryta mot den nuvarande lagens
principer.

När det gäller att bedöma den föreslagna
indikationens räckvidd har jag i
propositionen uttalat, att det skall föreligga
risk av en viss svårighetsgrad och
att risken skall avse svårartad sjukdom
eller svårt lyte. Riskbedömningen måste
anförtros åt den medicinska sakkunskapen,
och för att främja en enhetlig bedömning
av riskfaktorerna har det av

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

107

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havajideskap

medicinalstyrelsen framlagda förslaget
kompletterats med en bestämmelse om
att prövning av ärenden om abort på
grund av den nya indikationen alltid
skall ske av medicinalstyrelsen. Vidgade
erfarenheter kan givetvis komma att
medföra en förskjutning av bedömningen
från en tid till en annan, men den
prövning det här är fråga om innebär
icke något principiellt nytt i förhållande
till den riskbedömning som sker när
det gäller de ärftliga faktorernas roll.

Låt mig till slut, herr talman, peka på
vad utskottsmajoriteten har yttrat i näst
sista stycket i utskottets utlåtande. Det
heter där: »De synpunkter som med
anledning av förevarande lagförslag
framförts från såväl medicinskt som annat
håll har enligt utskottet aktualiserat
frågan om en översyn av gällande abortlagstiftning.
»

Med hänsyn till vad utskottsmajoriteten
i övrigt har anfört kan denna mening
inte uppfattas annat än som krav
på en utredning som har ett bestämt
syfte. Man kan inte undgå att dra slutsatser
om vad detta syfte innebär. Jag
kan inte få annan uppfattning än att
var och en som i dag röstar med utskottsmajoriteten
bör inse att han också
röstar för en utredning som skulle gå ut
på en begränsning av de nu gällande
bestämmelserna om legal abort.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Detta är i mycket hög
grad en lagteknisk fråga, men det är också
en praktisk medicinsk fråga. Det kan
därför måhända vara berättigat att jag
anför en del av de medicinska synpunkter
jag fått på denna fråga, delvis ifrån
mitt arbete.

Det är klart att denna lags tillkomst
har aktualiserats av neurosedyntragedien.
Den har medfört att vi hyser den
allra starkaste medkänsla för de föräldrar
och de små barn som har drabbats
av denna tragedi. Men det är inte bara
dem detta gäller. Jag har tillsammans
med fru Wallentheim sett på neurosedynskadade
barn på Eugeniahemmet,
och jag har också rest omkring och på

en mängd barnanstalter sett barn, som
varit så skadade att jag måste säga att
det naturligtvis vore lyckligt om det kunde
ordnas så att sådana barn aldrig behövde
komma till världen — det kan
man inte bestrida.

Jag är också angelägen att framhålla
att denna sak inte bör bedömas efter politiska
linjer — det är den personliga
uppfattningen som bör få göra sig gällande
överallt.

Neurosedyntragedien medförde ju betydande
nya kunskaper. Kunskaperna
kanske fanns bland vetenskapsmännen
redan förut, men för oss praktiserande
läkare kom de nya kunskaperna att
framträda på ett särskilt sätt. Sedan
gammalt visste man att foster kunde
skadas av t. ex. en syfilitisk infektion i
fosterlivet, och det finns också andra
infektionssjukdomar som kunde medföra
liknande skador, men i sådana fall var
det fråga om så att säga en pågående
sjukdom som skadade barnet. Man kunde
emellertid knappast tro att det skulle
bli skador när det var fråga om en mera
tillfällig giftverkan av ett preparat eller
en sjukdom, som kunde träffa under fosterlivet.
Jag har personligen en ganska
klar uppfattning om hur man tänkte i
början på 1930-talet, då jag undersökte
ett antal fall av missbildade händer av
helt olika typer, som jag iakttog under
några års verksamhet på en plats här i
landet. När det kom sådana mystiska
skador liknande dem vid neurosedynskadorna
ansåg man, att det var en särskilt
olycklig genkombination eller en
mutation av de ärftliga anlagen, som
kommit till; ibland föreställde man sig,
att det var bindvävsstråk mellan fosterhinnorna,
som snurrade sig om extremiteterna
och snörde av dem. Det var så
man trodde att skador av denna art kunde
uppkomma. Särskilt i fransk litteratur
talades visserligen ständigt om den syfilitiska
infektionen som orsak till missbildningarna,
men det var en hos oss redan
vid den tiden mycket ovanlig sak,
och den finns praktiskt taget inte nu.

När man upptäckte, att en av modern
genomgången rödahundinfektion (rubeolainfektion)
kunde medföra skador på

108

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

fostret, var det en mycket viktig ny erfarenhet,
men man fick inte konsekvenserna
riktigt klara för sig så som när
fallen med neurosedynet kom.

Det är klart att man på alla sätt vill
söka förhindra, att sådana barn kommer
till världen. Detta lagförslag är ett
sådant försök.

Är lagen nödvändig? Det har framhållits,
att man med den tidigare formuleringen
av lagen har kunnat klara av dessa
fall ändå. Jag tänkte på det särskilt
när jag hörde fru Wallentlieims framställning.
Hon använde sådana uttryck
som »den mänskliga paniken» och »en
förtvivlad kamp mellan moderskänslan
och andra starka instinkter». Under sådana
förhållanden kommer mödrarna in
i en sådan konfliktsituation som ger en
psykisk rubbning av sådan art, att man
har klara medicinska indikationer från
moderns sida för att göra ett avbrytande
av graviditeten motiverat.

Är lagen effektiv? Det beror helt och
hållet på om man kan diagnostisera skadorna,
om man alltså kan säga att de
finns där eller om man rätt kan bedöma
hur stora riskerna för att de skola finnas
där är.

Kan lagen ge anledning till något missbruk?
Enligt min mening kan det utan
vidare sägas att det kan bli fallet.

I propositionen talar man huvudsakligen
om neurosedynfallen. Neurosedynskadorna
yttrar sig framför allt i betydande
skelettförändringar, så att framför
allt extremiteterna blir missbildade
och eventuellt alldeles uteblir. Det kan
också bli hjärtförändringar och förändringar
på ögon och öron. Propositionen
talar vidare om strålskador, men om
dem vet man bra litet, och enligt propositionen
skulle man inte i något fall
med säkerhet ha beviljat abort med anledning
av sådana. Fru Sjövall säger i
sin motion, att i åtminstone något fall
har strålskador varit åtminstone en bidragande
orsak till legal abort. Yidare
nämns skador på grund av genomgången
röda hund, som yttrar sig i ögon- och
öronförändringar och även medfödda
hjärtfel.

När det gäller de olämpliga blodgrup -

perna, d. v. s. framför allt vid Rh-immunisering
hos modern, som den medicinska
termen lyder, gäller ju, att man
numera kan behandla detta relativt
hyggligt med blodbyte. Jag vill erinra
om att medicinska fakulteten i Uppsala
är förvånad över det antal aborter som
beviljats på denna grund. Fru Sjövall,
som ju har en stor erfarenhet inom detta
område, påpekar att hon i dylika fall
brukar tillstyrka att mödrarna försöker
gå fram med sin graviditet. Denna immunisering
brukar bli gravare för varje
graviditet som kommer, och den graviditet
man står inför kanske är den sista
graviditet där modern kan få ett levande
barn.

Men det finns ju andra ämnen som
kan skada. Jag vill erinra om de s. k.
cytotoxika, sådana ämnen som används
för att bekämpa maligna tumörer. De är
naturligtvis inte specifika mot svulstcellerna,
utan angriper alla slags hastigt
växande celler. Men några fosterskador
uppkommer väl sällan då dessa preparat
mera sällan användes vid den ålder det
här gäller.

Aborten skall göras helst inom 20 veckors
tid, eventuellt kan tiden förlängas
till 24 veckor. Tillämpningen av lagen
betingas i första hand av de risker som
i de olika fallen finns för att det skall
uppstå missbildningar och i andra hand
av möjligheterna att diagnostisera missbildningarna.
Sådana grava skelettförändringar,
som uppkommer i samband
med neurosedynmedikation, kan understundom
vara möjliga att diagnostisera
omkring tjugonde veckan.

Man skall emellertid komma ihåg att
neurosedynet är borta, det är indraget;
det preparatet torde man sålunda inte
behöva räkna med mera.

I fråga om rödahundsfallen är ögoneller
öronskador samt även medfödda
hjärtfel de väsentligaste skadorna. Dem
kan man inte diagnostisera på det stadiet.
Dr Lundström i Eskilstuna har gjort
en omfattande undersökning av de barn
som föddes efter en rödahundsinfektion.
Jag vill minnas att undersökningen gällde
en epidemi omkring år 1952. Han anser
att det är en frekvens av ungefär 10

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

109

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

procent av skadade foster efter mödrar
som genomgått röda hund under de första
tre månaderna av havandeskapet. För
att ta bort ett blivande skadat barn skulle
man alltså nödgas ta bort nio friska är
således hans slutledning, och han säger
att detta inte kan vara den riktiga vägen
att gå. Den riktiga vägen är att vidtaga
förebyggande åtgärder, att behandla modern
med gammaglobulin för den händelse
att hon har blivit utsatt för en möjlig
infektion eller att få ett vaccin mot
röda hund, och man borde också införa
anmälningsplikt för denna sjukdom. På
det viset hoppas han att man skall kunna
komma ifrån dessa olyckliga fall.

Jag vill erinra om att medicinalstyrelsen
nyligen har sänt ut ett cirkulär, där
den påpekar att man kan skaffa gammaglobulin
till sådana mödrar som under
den tidigare delen av graviditeten blivit
utsatta för risken att få en rubeolainfektion.

Vad beträffar Rh-faktorn, de dåligt anpassningsbara
blodgrupperna, är som jag
redan sagt möjligheterna att behandla
dem bättre nu än tidigare. Det är givet
att man inte räddar dessa barn hundraprocentigt,
men tekniken vid blodbyte,
som är den egentliga behandlingen för
dem, har blivit enklare och det går ganska
lätt på vilket lasarett man än befinner
sig. Beträffande strålskadorna nämnde
jag att man känner till dem bra litet. Man
vet att varken förhållandena i Hiroshima
eller Nagasaki ger tillräcklig upplysning
om hur de skall bedömas.

Ger lagen anledning att misstänka att
det skall bli ett kommande missbruk?

Jag har redan sagt att man inte helt
kan frita sig från den tanken. Jag har
här ett brev som jag fått från en kollega
i södra delen av Sverige, där han berättar
om två patienter, två gifta kvinnor,
som tidigare har barn men som kommit
in i en mindre önskvärd graviditet. Dessa
kvinnor har medvetet, såvitt jag kan
förstå, tagit neurosedyntabletter. Den
ena har fått dem från Tyskland och den
andra hade en burk stående kvar sedan
tidigare i sitt skåp. De tog tabletterna för
att avsiktligt åstadkomma förändringar

på fostret. Man kan naturligtvis fråga om
inte detta också är en kriminell åtgärd.
Båda patienterna var emellertid i en sådan
situation, enligt den läkare som har
meddelat detta till mig, att det enligt
hans mening inte skulle ha varit någon
svårighet att få en abort enligt nu gällande
regler. De befann sig i en sådan
bristande balans att man måste säga att
deras hälsotillstånd ur psykiatrisk synpunkt
inte var tillfredställande.

Vad skall man då göra, om man inte
tar den här lagen för att förhindra att
skador av här ifrågavarande art uppkommer? Ja,

jag nämnde redan vad dr Lundström
föreslog beträffande rödahundinfektionen.
Beträffande strålskador är
man redan nu ytterst försiktig med att
göra röntgenundersökningar på gravida,
särskilt under första tiden av graviditeten.
Man är angelägen om att det skall
vara starka motiv för att över huvud taget
göra någon enda liten röntgenundersökning.
I detta fall är man alltså mycket
försiktig.

Det är naturligtvis väsentligt att man
är försiktig med att ordinera medicin,
om vilkens verkan man inte är fullt klar,
under den första tiden av graviditeten.
Neurosedynhistorien har varnat läkarna
i hög grad, och jag vill påpeka att läkemedelsfabriker
i sina informationer nu
ofta säger att eftersom man inte vet hur
det och det läkemedlet inverkar vill vi
varna för att ge medlet under den första
tiden av graviditeten.

Jag vill också erinra om en sak som
omnämnes i fru Sjövalls motion. I den
talas om ett som antikonceptionellt medel
använt preparat, vilket i 25 procent
av fallen orsakat missbildade foster.
Över huvud taget vet man väl ännu inte
heller tillräckligt vad den hormonella
antikonceptionella metodiken kan innebära
av skador på ev. foster som kommer
trots allt eller på mycket lång sikt
på mödrarna.

Det finns naturligtvis långa serier av
dylika undersökningar. Jag tror emellertid
att man bör vara försiktig med att ordinera
medicin över huvud taget under

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

den första tiden av graviditeten, och
detta bör sannolikt också gälla antikonceptionella
medel som ev. tas för sent.

Man bör givetvis också ha en kontroll
av läkemedlen. Vi har ju i år beslutat om
en väsentlig upprustning av statens farmaceutiska
laboratorium och även inrättat
en institution för klinisk farmakologi.

Då det så ofta påståtts att det är samhället
som har skulden för neurosedynskadorna
är det för mig angeläget att
framhålla, att det är mycket svårt att medelst
experimentella undersökningar på
djur komma underfund med om läkemedel
kan vålla skador på människan. Djurexperiment
kan endast ge besked om de
skador dessa medel vållar på en bestämd
djurart, den på vilken experimenten göres
men man kan inte få klarhet om hur
de verkar på andra djurarter eller på
människan. Neurosedynet t. ex. har hos
vissa djur framkallat ganska obestämda
och oregelbunda mjukdelsförändringar.
På andra djur har neurosedynet framkallet
skelettförändringar, dock av en annan
typ och vid en större dos än vid de
små doserna hos människor.

Man bör också komma ihåg att en hel
del andra av våra vanliga och viktiga
medicinska preparat kan ge missbildningar
hos djur. Cortison t. ex. framkallar
hos vissa djur kluven gom, harläpp.
Vad kan cortison, antingen tillfört utifrån
eller kanske bildat under särskilda
förhållanden i ökad mängd av kroppen
själv, vara av för betydelse för uppkomsten
av harläpp och kluven gom hos människan?
Det vet man inte.

Penicillin, streptomycin, sulfa, salicylsyra,
coffein, kan ge missbildningar
hos foster. Även ett sådant medel som
fenemal kan hos vissa möss under relativt
kort tids behandling med relativt
måttliga doser göra att fostren försvinner,
resorberas.

Jag vill bara med detta understryka
svårigheten att ur experimentella undersökningar
dra säkra slutsatser om
läkemedlens inverkan på människan.

Man måste hela tiden bedriva ett spaningsarbete
och ha ögonen öppna för om
det uppkommer några nya missbildningar.
Det har redan förut sagts att det kan

hända att det kommer nya preparat som
ger skador av liknande art som neurosedynet.
Därför måste man som sagt ständigt
bedriva ett intensivt spaningsarbete.
Ett viktigt spaningsarbete är att göra
en registrering av förekommande missbildningar
och se om det förekommer
någon ökning på något visst område. Det
är emellertid mycket svårt att från en
sådan registrering dra säkra slutsatser
om det skadande ämnets natur. Det finns
ju så många olika moment som kan spela
in. Det måste vara en mycket stark
ökning av frekvensen av missbildningar
för att det statistiskt skall bli ett så säkert
utslag att man kan ingripa direkt
mot ett visst medel för att söka komma
till rätta med det hela.

Att jag efter dessa långa utläggningar
ansluter mig till utskottets utlåtande och
motsätter mig den nya lagen beror för
det första på att man som regel icke kan
diagnostisera skadan. Om skadan kan
diagnostiseras har man möjlighet att enligt
nu gällande regler avbryta graviditeten.
Det är nämligen mycket sällan
som enbart förändringar i fostret blir
avgörande. Det blir i stället så att mamman
kommer i en sådan situation ur
psykiatrisk synpunkt att man måste
hjälpa henne på något sätt. Och då gäller
indikationerna henne. De uppskattade
risker för att en skada kan finnas
ehuru den ej kan diagnostiseras, som
också skulle kunna vara motiv för ingreppet,
är för det andra mycket svåra
att bedöma. Slutligen kan den föreslagna
lagen efter vad erfarenheten ger vid
handen ge anledning till missbruk.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av vad statsrådet
sade i sitt tidigare anförande.

Det var ju inte på det sättet, att medicinalstyrelsen
sade ifrån att den nuvarande
lagen tillämpas oriktigt, utan den
sade att det föreligger viss oklarhet här.
Kanske man inte i alla delar tillämpar
den tillfredsställande. Man var alltså
tveksam på den punkten.

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

111

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

Statsrådet har ju själv i sin proposition
sagt, att det förebragta materialet
inte ger vid handen att man vid fall av
befarad fosterskada saknar möjlighet att
finna en lämplig lösning. Även fortsättningen
ger vid handen en viss tveksamhet
om det hela. Det är en tveksamhet
som såvitt jag förstår vi alla delar. Även
utskottsmajoriteten har uttalat sig för
att en precisering av lagrummet kan vara
nödvändig.

Men skillnaden är ju den, att utskottet
icke kan finna att behovet av denna precisering''
är så särdeles överhängande.
Utskottet säger att man vid sin granskning
av det genom propositionen framlagda
förslaget inte kunnat utgå ifrån
att man bör skrida till lagstiftningsåtgärder
med mindre förutsättningar finns
för ett klart ställningstagande beträffande
samtliga de frågor som ingår i förevarande
problemkomplex.

Det är sålunda inte någon stor saklig
skillnad i och för sig mellan den hållning
som statsrådet företräder och den
som utskottsmajoriteten representerar.

Sedan har vi frågan om den föreslagna
femte indikationen är någon principiell
nyhet. Ja, det är inte bara fråga om en
kodifiering av en praxis som gällt i ett
par årtionden åtminstone, utan vad som
här föreslås innebär att man går ett steg
längre och skapar en fristående indikation
som uteslutande syftar till att tillgodose
fostrets bästa.

Sedan vill jag säga att det är grundlöst
att påstå, att utskottsmajoriteten åsyftar
en utredning för att uppnå en restriktivare
lagstiftning. Det är en läsart som
utskottsmajoriteten icke godkänner, och
det finns inte någon grund för den om
man noga läser vad utskottet har skrivit.
Utskottet utgår från att det handlar om
en modernisering bl. a. med hänsyn till
utvecklingen på det socialpolitiska och
socialmedicinska området. Även statsrådet
talar i propositionen om behovet av
en granskning av tillämpningen av den
socialmedicinska indikationen. Jag kan
därför inte förstå att det här skulle vara
några stora meningsskiljaktigheter.

Sedan fick vi höra att statsrådet var
missbelåten med utskottet därför att det

skrivit på detta sätt och inte vill godta
hans förslag utan vill lösa frågan om
preciseringen och få till stånd en översyn
av hela problemkomplexet i ett sammanhang.

Det står naturligtvis statsrådet fritt att
kritisera utskottet. Men vad skall man
säga om ett statsråd, som lägger fram
detta lagförslag på så lös grund och med
en så bristfällig utredning?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
och glad att herr Hanson ville göra det
uttalandet, att utskottsmajoriteten inte
har åsyftat någon inskränkning i de nu
gällande abortreglerna. Den som läser
utskottsmajoritetens skrivning kan dock
icke komma till denna uppfattning, och
det är inte så säkert att det är detta herr
Hansons uttalande som kommer att ligga
till grund för den allmänna uppfattningen.

Vad beträffar mitt missnöje vill jag
säga att jag icke är missnöjd med att
man har en annan uppfattning än jag.
Nej, vad jag påtalade var att man försöker
göra en lagtolkning i en form som
icke stämmer med våra grundlagar. Jag
är övertygad om att efter den framställning
som medicinalstyrelsen har gjort
skulle man icke vid ett avslag på denna
framställning ha ansett sig i fortsättningen
kunna tillämpa lagen på det sätt
som man tidigare gjort.

Jag vill också säga till herr Hanson
att denna proposition icke vilar på lösan
grund. Det är vår högsta sakkunskap
på området — medicinalstyrelsen
— som har framlagt förslaget, och det
har varit föremål för en mycket omfattande
remissbehandling. Samtliga medicinska
fakulteter har tillstyrkt det —
jag vill understryka den saken — liksom
karolinska institutets lärarkollegium
och läkarhögskolan i Umeå.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan väl förstå statsrådets
oro för hur det skulle ha upp -

112

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

fattats om medicinalstyrelsens skrivelse
hade föranlett ett bleklagt nej från statsrådets
sida, men den naturliga reaktionen
hade varit »All right, låt oss se på
det här problemet, låt oss utreda frågan
i alla dess aspekter och låt oss inte gripa
ut en detalj på ett sådant sätt att det
är svårt att förutsäga hur den kan smälta
samman med de allmänna principerna
för vår lagstiftning.»

Detta hade varit den naturliga reaktionen,
såvitt jag förstår och inte föranlett
några icke önskvärda reaktioner.

Herr PALM (s):

Herr talman! Som jag har suttit på
frågan i utskottet och kommit att hamna
bland minoriteten, känner jag behov att
närmare utveckla skälen för mitt ställningstagande.

Det finns en sak som mer än någonting
annat har övertygat mig om att jag
borde bli en av dem som skulle ansluta
mig till minoritetssidan, nämligen departementschefens
skrivning —• som har
åberopats många gånger förut i dag —
där han säger: »Av medicinalstyrelsens
framställning kan möjligen också utläsas,
att vid beviljande av abort i ärenden
som nu avses lagens indikationer givits
en vidare tillämpning än som, sett
från denna speciella utgångspunkt, varit
avsedd.»

.lag tycker det är ett helt tillräckligt
argument för att söka åstadkomma en
precisering av lagstiftningen. Jag blir
ännu mer övertygad om det när jag ser
vad första lagutskottets majoritet har
åstadkommit i sin skrivning, där det på
ett ställe heter: »Uppgiften att åstadkomma
en sådan precisering kan likväl,
som framgår av vad nyss sagts, icke anses
överhängande.» Jag hade föreställt
mig att de som invalts i det bär huset
och framför allt de som sitter i lagutskotten
har till uppgift att så långt som
möjligt åstadkomma preciseringar,
d. v. s. så exakta och fast angivna regler
som möjligt. Det är därför vi sitter
i det här huset, har jag fattat. Mot den
bakgrunden är det faktiskt rent upprörande
att se hur lösligt utskottsmajoriteten
kan ta på den här frågan.

Herr Hanson säger att justitieministern
har lagt fram det här lagförslaget
på mycket lösa grunder. Det är väl ett
försök från herr Hansons sida att så här
i debattens sista omgång skapa ökad
förvirring på något håll, men vi känner
mycket väl till från den diskussion vi
hade i utskottet, att den lagstiftning som
justitieministern här föreslår inte är någon
nyhet i Norden. Danskarna genomförde
en sådan lagstiftning år 1956 och
norrmännen år 1960, så det finns vissa
erfarenheter på detta område att falla
tillbaka på.

Den danska lagen, som innehåller
ungefär samma indikationsregel som nu
föreslås här, säger att fara för att barnet
på grund av ärftliga anlag eller på
grund av skador och sjukdomar som
uppstått i fosterlivet blir lidande av sinnessjukdom,
sinnessvaghet och andra
mentala skador, epilepsi eller allvarlig
abnormitet eller kroppssjukdom utgör
skäl för att få legal abort.

Det kan naturligtvis vara intressant
att se, vilka erfarenheter danskarna har
gjort av denna nu sjuåriga lag. Vi har
ett ganska färskt material som visar att
ansökningarna om abort i Danmark under
det senaste decenniet varit cirka
7 000 å 8 000 om året. Antalet beviljade
aborter per år har varit 3 000 å 4 000.
Ungefär hälften av framställningarna
har alltså avslagits. Jämför vi med förhållandena
i Sverige, kan det inte påstås
att vi skulle ha några oroväckande
höga siffror i statistiken. I Danmark beviljades
1953/54 sammanlagt 4 100 aborter,
i Sverige beviljades 4 900 aborter år
1953. Danskarna hade 3 600 beviljade
aborter 1958/59, i Sverige utfördes närmare
3 300 legala aborter år 1958. Danskarna
redovisar 1961/62 cirka 4 000 beviljade
aborter, i Sverige sjönk antalet
genomförda aborter år 1961 till 2 900.
Tar man hänsyn till befolkningssiffrorna
i Danmark respektive Sverige kan
man ju inte påstå att vi på något sätt
givit oss alltför långt ut när det gäller
liberalisering av abortlagstiftningen.

Det kan vara intressant att se hur den
eugeniska indikationen kommit att verka.
I Danmark beviljades 1953/54 sam -

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

manlagt 498 aborter på grund av ärftlighetsfaktorer.
Sedan man 1956 fått den
nya indikationsregeln beviljades 1958/
59 abort på grund av ärftlighetsfaktorer
och fosterskador i 432 fall. För 1961/62
är siffran 459. Jag har i bänken räknat
ut hur stor procentuell andel denna
grupp av aborter utgör av sammanlagda
antalet beviljade aborter. 1953/54 var
siffran cirka 12 procent, 1958/59 omkring
13 procent och 1961/62 återigen
12 procent. Den nya lagstiftningen har
alltså inte medfört någon avsevärd ökning
av antalet aborter, men vad danskarna
har vunnit är en klart formulerad
lagtext som dock kan ha sitt värde för
olyckliga människor vilka kanske i en
given situation vädjar om den hjälp det
här är fråga om.

Slutligen skulle jag bara vilja understryka
vad som redan förut sagts, att
denna fråga egentligen inte borde ses
ur politiska synpunkter. Det är ju rätt
överraskande och beklagligt att uppdelningen
i utskottet kommit att bli sådan
den blivit. Det har antagligen medfört
vissa missuppfattningar på sina håll.
Men både här i kammaren och i andra
sammanhang har det ju betygats att detta
inte är någon politisk fråga utan ett
problem som måste bedömas ur helt
andra och främst renodlade förnuftsmässiga
synpunkter. Jag finner det särskilt
glädjande att här — utöver de remissinstanser
som fröken Mattson hänvisat
till och som givit justitieministern
sitt stöd — kunna åberopa att ett par
av landets ledande oppositionstidningar
tillhör dem som starkt applåderat justitieministerns
proposition.

Dagens Nyheter skrev på ledarplats
efter utskottets behandling av frågan:
»Att meningarna skulle dela sig så strikt
efter partigrupperingar som — med ett
undantag — skett i första lagutskottets
preliminära ställningstagande till lagförslaget
om en ny abortgrund är förvånande.
» Och tidningen fortsatte:
»Den femte abortindikationen bör godtas
av lagstiftarna; den är redan erkänd
och tillämpad i praktiken.»

Svenska Dagblaget uttalade sig ännu

mera fast och klart, ville att propositionen
borde tillstyrkas och yttrade i ledarspalten:
»På avslagslinjen befinner
sig samtliga borgerliga ledamöter jämte
en socialdemokrat, fru Sjövall — alla övriga
socialdemokrater i utskottet lär
stödja propositionen. Denna partipolitiska
uppdelning gör ett besynnerligt intryck,
då det ju här minst av allt rör sig
om en fråga av partipolitisk karaktär.
Hur utgången kommer att bli när ärendet
inom kort kommer upp i riksdagens
kamrar återstår att se.» Tidningen slutar
sin ledare med det kraftfulla uttalandet:
»Reformen är strängt taget endast
en logiskt och lagtekniskt betingad
komplettering av ett indilcationssystem,
vars grunder det i detta sammanhang
inte kan bli tal om att rubba.»

Det är sällan man som socialdemokrat
har anledning att instämma med
de borgerliga ledarskribenterna, men i
detta fall kan man göra det helt och
fullt.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! När jag tar till orda i
denna fråga känner jag mig närmast som
en elefant som blivit insläppt i en finare
porslinsbutik — jag är nämligen rädd
för att stöta de s. k. ädlare känslor som
en del människor tycks ha i sådana här
sammanhang.

För min del anser jag nog att de som
talat emot propositionen har kommit
ganska långt bort från en mänsklig bedömning
av dessa frågor. Jag har nämligen
på nära håll sett så mycket mänskligt
lidande på grund av här påtalade
förhållanden, att jag känner en mycket
stark plikt att inte tiga still inför avgörandet
här i kammaren.

Många både medicinska och juridiska
utläggningar har gjorts i frågan, och jag
skall inte alls fortsätta på den linjen. Jag
anser att propositionen syftar till att i
någon mån minska ett mänskligt lidande
som finns, och därför yrkar jag bifall
till reservationen.

114

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Som fröken Mattson påpekade
präglas varje debatt kring abortlagstiftningen
av etiska värderingar och
av etiska bedömningar. Så har också varit
fallet med dagens diskussion, och jag
vill för min del betyga min respekt för
det allvar och för den ansvarskänsla under
vilken debatten har förts. Emellertid
vill jag gärna deklarera att jag inte kan
se denna fråga sådan den har presenterats
i propositionen som en etisk fråga.
För mig är det en juridiskt-lagteknisk
fråga — inte någonting annat.

Läget är i korthet följande. Enligt
praxis kan i dag utan stöd av lag beviljas
aborter på grundval av befarade fosterskador.
Medicinalstyrelsen vill att denna
praxis skall få fortsätta men vill ha stöd
för den i en preciserad lagstiftningspunkt.
Regeringen tycker detsamma. Utskottet
vill också att denna praxis skall
få fortsätta men vill icke att detta skall
komma till uttryck i lagtexten utan vill,
såsom en talesman för utskottet sade, i
stället hänföra den till någon form av
lagtolkning.

Det förefaller mig föga lämpligt att
man fastslår en praxis utan att vilja förankra
den i eu lagstiftning. Jag kan på
den punkten instämma med justitieministern
och herr Ahlkvist. Jag har så mycket
större skäl att göra det som det i propositionen
— och nu senast också från
statsrådsbänken — uttalats att det icke
är fråga om att införa en ny princip. Jag
vill också gärna med adress till vad som
sagts om lagtolkning framhålla att det
icke minst för dem som önskar en restriktiv
tillämpning av hela denna lagstiftning
måste vara ganska betänkligt,
om man utvidgar området för lagstiftning
icke med stöd av lag utan genom
lagtolkning.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Eftersom herr Hernelius
lämnade en något felaktig skildring av
vad utskottsmajoriteten skrivit, vill jag
korrigera honom på en enda punkt. Vi
har också uttalat oss för att det kan behövas
en precisering av lagrummet i detta
avseende, men vi vill att den skall gö -

ras inom ramen för en översyn av hela
abortlagstiftningen. Problemen hänger
nämligen så nära samman med övriga indikationsproblem,
att en översyn bör ske
i ett sammanhang.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag kan inte finna att jag
har uttryckt mig felaktigt, ty om praxis
skall fortsätta utan stöd av någon precisering
i lagstiftningen, består ju nuvarande
läge. Om utskottet vill ändra på
den saken i en framtid, rubbar det inte
praxis för de kommande åren.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Som jag sade i mitt förra
anförande är det inte så mycket som skiljer
utskottsmajoritet och reservanter. Utskottsmajoriteten
vill att frågan skall bli
föremål för en översyn i samband med
att hela problemkomplexet granskas. Det
är såvitt jag förstår en misstolkning av
justitieministern att däri inlägga någonting
annat. I detta krav om utredning ligger
en positiv anda. I varje fall har det
varit anledningen till att jag har skrivit
under utskottsutlåtandet. Hela problemet
skall ses i ett stort sammanhang.

Till herr Hernelius vill jag säga att det
inte heller är särskilt mycket som skiljer
oss. Vi menar att lagen kan löpa medan
utredning pågår utan att det blir
några ändringar i fråga om tillämpningen
i förhållande till vad som tidigare har
gällt. Det är alltihop.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Skillnaden mellan å ena
sidan herr Hernelius, justitieministern
och mig samt å andra sidan herr Svanström
och herr Per-Olof Hanson är kort
och gott att de tre förstnämnda anser att
tillämpningen skall ha stöd i gällande
lag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) :

Herr talman! Det är väl ändå, herr
Ahlkvist, orimligt att påstå att nuvarande

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

115

Ang. ändring i lagen om avbrytande av havandeskap

tillämpning skulle sakna stöd i gällande
lag. Det är nog bara herr Ahlkvist som
har påstått det. Däremot har medicinalstyrelsen
sagt att det kanske är tveksamt
om tillämpningen i alla avseenden är
tillfredsställande. Detsamma har statsrådet
sagt, såvitt jag förstår. Det är emellertid
en annan sak, herr Ahlkvist, att
säga att lagen tillämpas på ett sådant
sätt att praxis strider mot gällande lag.
Så förhåller det sig inte, utan det har
funnits godtagbara skäl när de gällande
indikationerna tillämpats i de fall som
vi här talar om.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Min tolkning är nog inte
så tokig som herr Per-Olof Hanson vill
göra gällande. När en myndighet själv
säger att det råder tvekan om nuvarande
tillämpning kan anses tillfredsställande,
så har den väl därmed också sagt att
den inte anser lagens utformning vara
sådan att den garanterar en tillämpning
av denna praxis.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Kan vi inte, herr Hanson,
säga att nuvarande praxis är en tolkningsmässigt
införd utvidgning av gällande
lag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de angående
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Ahlkvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 85.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen, såvitt
nu vore i fråga; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

116

Nr 21

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. skriftlig form för anmälan om utträde ur svenska kyrkan

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen, såvitt nu är

i fråga.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 76.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten C, anförde slutligen
herr förste vice talmannen, finge
denna punkt anses vara besvarad genom
kammarens redan fattade beslut.

Ang. skriftlig form för anmälan om
utträde ur svenska kyrkan

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680),
dels i ämnet väckt motion, dels ock väckta
motioner om skriftlig form för anmälan
om utträde ur svenska kyrkan.

Genom en den 5 april 1963 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition, nr
146, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober
1951 (nr 680).

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att anmälan om utträde ur
svenska kyrkan skulle göras antingen
personligen eller också enskilt i egenhändigt
undertecknad, av två personer
bevittnad handling.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av

densamma inom andra kammaren väckt
motion nr 917, av herrar Hedin och
Nordgren.

Vidare hade utskottet behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade, likalydande motioner, nr 162
i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
och nr 195 i andra kammaren av
herr Källstad m. fl., om skriftlig form
för anmälan om utträde ur svenska kyrkan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med avslag å motionen II: 917,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 146, och likalydande motionerna 1:162
och II: 195.

Reservation hade anmälts av herrar
Arvidson och Ferdinand Nilsson samt
fru Boman, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag har till förevarande
utlåtande fogat en blank reservation för
att markera att min inställning till frågan
om sättet för utträde ur statskyrkan
fortfarande överensstämmer med den
uppfattning jag hade när vi år 1958 behandlade
denna fråga här i riksdagen.
Jag ogillar således att utträde skall få
ske även skriftligt.

Man frågar sig vad det finns för sakskäl
för den föreslagna utträdesformen.
Det hävdas från frikyrkligt och kulturradikalt
håll, att den nu gällande ordningen
med personligt besök hos pastor
skulle kunna innebära påtryckning på
den enskilde. Finns det verkligen konkreta
bevis för sådana påståenden? Jag
betvivlar det. Jag tror inte att den som
kommer till pastorsexpeditionen blir föremål
för några övertalningsförsök, lika
litet som jag tror att han låter sig övertalas.
Stundom åberopar man sjukdom
och hög ålder, och man talar om svårigheter
som skulle uppenbara sig för vederbörande
att inställa sig hos pastor.
Jag undrar om den som är gammal och
sjuk verkligen tänker på att lämna statskyrkan.
År det inte så att han i stället

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

117

Ang. skriftlig form för anmälan om utträde ur svenska kyrkan

anser att han bör vara där han är? Han
vill behålla sin tro, ty det inger honom
hopp.

Rent allmänt talas det också om den
förenkling som ett skriftligt utträde skulle
medföra. Var och en av oss som varit
litet kommunalt engagerad och kommit
i kontakt med folk har väl lagt
märke till hur ogärna människor vill
sätta sig ned och avfatta en skrivelse
om vad man har på hjärtat. Snarare vill
man väl framföra det muntligt. Men är
det så att någon annan uppenbarar sig
och vill hjälpa till med att upprätta en
handling och det sedan bara gäller att
sätta sitt namn under går det emellertid
betydligt lättare. Då kan man i högsta
grad tala om förenkling.

I utskottsutlåtande! förklaras att det
inte är fråga om att upprätta listor med
namn på utträdesvilliga. Nej, det fattas
bara att det skulle finnas listor till förfogande
litet här och var, på vilka man
bara behövde sätta sitt namn.

Herr talman! Trots min deklarerade
uppfattning, som innebär att den nuvarande
ordningen bäst tillgodoser den enskildes
religionsfrihet, skall jag inte
ställa något yrkande. Inte därför att vissa
grupper i samhället anser att bibehållande
av nuvarande ordning skulle
innebära en favör för kyrkan och att
det därför skulle ligga i kyrkans intresse
att slå vakt om nuvarande utträdesform
— nej, ingalunda. Kyrkan har intet
att frukta, men jag tycker synd om människor
som kommer att lockas från den.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag hade kunnat inskränka
mig till ett instämmande med
herr Arvidson. Jag vill emellertid uttala
som min uppfattning att kyrkans läge
i det här hänseendet har förändrats väldigt
mycket under en ganska kort tidrymd.
Under en föregående tid var det
faktiskt så att vissa grupper i vårt land
kände en bestämd motsättning kanske
inte mot religionen och kyrkan men mot
prästerna. Det där har försvunnit i allt
väsentligt och lever kvar endast i vissa
delar av en äldre generation. Jag är säker
på att om utträde av det slag som här

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 24

förordas skulle ha beslutats för låt mig
säga ett tiotal år sedan, skulle effekten
ha blivit mycket större, ty då fanns det
några stycken som retade sig på prästerna,
och de kunde ha satt i gång en agitation
i det här fallet. Jag är säker på att
situationen inte är likadan nu, och jag är
övertygad om att om man sköt saken
ytterligare ett tiotal år framåt skulle sådana
människor ha fullständigt dött ut.
Det skulle då endast ha funnits vissa
som av ideologiska skäl gjort sitt ställningstagande
som hade uttalat denna
sin uppfattning.

Jag finner det fullkomligt rimligt att
den som inte vill vara med i kyrkan
skall kunna utträda, och jag finner formerna
inte alltför besvärande. Å andra
sidan har jag svårt att finna att den
omständigheten att det skall vara förenat
med något besvär att så att säga
befria sig från den samvetsnöd som tillhörighet
till kyrkan innebär är något
annat än en av de mindre sakerna i fråga
om religionsförfryck. Jag anser att i
det fallet fanns och finns det egentligen
ingen anledning att skynda alltför hastigt.

Det är emellertid en synpunkt som
har framförts som jag inte direkt anser
vara av utslagsgivande betydelse. Herr
Arvidson antydde försiktigt att nuvarande
förhållanden inte innebär något
privilegium för kyrkan. Det finns människor
inom kyrkan som har den uppfattningen
att ett genomförande av förslaget
skulle innebära att en irritationsanledning
kom bort, och det kan jag förstå.
Det är en inställning som jag kan
ställa mig positiv till.

Det avgörande är dock slutorden i
herr Arvidsons anförande. Det finns
människor som kanske på grund av påverkan
skulle kunna ställa sig utanför
utan att egentligen ha tänkt på annat
än att komma ifrån en smula kyrkoskatt
eller vad det kan vara fråga om men
som sedermera kan komma i ett läge
där de skulle vilja höra till kyrkans gemenskap
och ha människor som de skulle
kunna trygga sig till, ett läge där de
behövde kyrkan. Om de inte hade utträtt,
skulle de vetat att de hörde hem -

118

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. upplåtande av kyrkorum i vissa fall
ma i kyrkan, att de var välkomna där
och att deras präster hade till särskild
uppgift att också komma till dem. Jag
tror att det är värdefullt att denna gemenskap
inte brytes, att den enskilde
inte i onödan utsättes, men som läget är
har jag i likhet med herr Arvidson intet
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt.

Ang. upplåtande av kyrkorum i vissa fall

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om upplåtande av kyrkorum i vissa fall,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1963 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition, nr
149, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om upplåtande av kyrkorum
i vissa fall.

I propositionen hade framlagts förslag
till lagstiftning om upplåtande av kyrka
för annat ändamål än gudstjänst och därmed
jämförlig förrättning. Sådan upplåtelse
hade föreslagits få ske under villkor,
att den till kyrkan knutna verksamheten
icke hindrades eller försvårades.
Enligt förslaget skulle upplåtelse icke få
strida mot kyrkorummets helgd eller
svenska kyrkans ordning. Rätten att besluta
om upplåtelse av kyrka för de ändamål,
som reglerades genom den föreslagna
lagen, skulle tillkomma kyrkorådet,
vilket dock skulle äga delegera sin
beslutanderätt till antingen kyrkoherden
ensam eller till avdelning av kyrkorådet,
i vilken kyrkoherden inginge.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat tre i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 758,
av fröken Andersson och herr Andersson,
Torsten, samt II: 918, av herr Hedin
m. fl.,

dels motionen II: 908, av herr Alemyr
och fru Svensson.

I motionerna I: 758 och II: 918 hade
yrkats avslag å propositionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å
likaly dande motionerna I: 758 och II:
918 samt motionen II: 908, bifalla förevarande
proposition, nr 149.

Reservation hade avgivits av herr Arvidson
och fru Boman, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med
bifall till likalydande motionerna 1:758
och II: 918, måtte avslå förevarande proposition,
nr 149, samt den i anledning
därav väckta motionen, nr II: 908.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Kyrkorums upplåtande
för andra ändamål än gudstjänst är en
gammal fråga här i riksdagen. Den var
föremål för behandling gång på gång
under 1940-talet. Själv fick jag beröring
med denna fråga för 30 år sedan
då någon i min församling där hemma
helt enkelt tänkte sig att eftersom man
inte hade någon samlingslokal skulle
man kunna disponera kyrkan för sammanträden
av skilda slag. Naturligtvis
fick detta stanna bara vid en tanke.

Den nu föreslagna lagstiftningen innebär
att kyrkan skall få upplåtas för
andra ändamål än gudstjänst och därmed
jämförlig förrättning. Sådan upplåtelse
skall dock ske under vissa villkor.
Sålunda får upplåtelsen icke strida mot
kyrkorummets helgd eller mot kyrkans
ordning, och allt detta är naturligtvis
gott och väl.

Nu anser man emellertid att kyrkoherden
inte längre ensam skall få avgöra
när upplåtelse skall ske. Rätten att
besluta härutinnan skall enligt lagförslaget
tillkomma kyrkorådet. Rådet äger
dock rätt att delegera sin beslutanderätt
till antingen kyrkoherden ensam eller
till avdelning av kyrkorådet i vilken
kyrkoherden ingår. Det är således också
en fråga om att beröva kyrkoherden

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

119

rätten att bestämma över kyrkan. Lagförslaget
har varit föremål för remissyttranden,
och samtliga domkapitel —
med undantag av det i Lund — majoriteten
av kammarkollegiet, diakonistyrelsen,
Svenska prästförbundet och Svenska
pastoratens riksförbund avstyrker
helt eller delvis förslaget.

Jag skall inte uppta tiden med att
återge vad som står i dessa remissyttranden.
De står ju att läsa i propositionen.
Frågan är av mycket ömtålig natur,
därom råder intet tvivel. Det kommer att
efter hand uppstå svåra gränsdragningsproblem,
och jag är övertygad om att
meningarna inom kyrkoråden ofta kommer
att gå isär.

Den omständigheten att nuvarande
ordning fungerar i stort sett tillfredsställande,
ävensom nyssnämnda avslagsyrkanden
i remissvaren, är enligt min
uppfattning tillräckligt bärande skäl för
avslag på förevarande proposition.

Jag yrkar således bifall till reservationen.

Herr statsrådet AF GEIJERSTAM:

Herr talman! När jag läste den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande
i detta ärende och lyssnade till
herr Arvidsons inlägg, gjorde jag samma
reflexion som vid studiet av de många
kritiska remissutlåtanden som avgivits
över den utförliga departementspromemoria
vilken ligger till grund för denna
proposition. Ger man inte denna sak alldeles
för stora proportioner? Vad frågan
gäller är kort sagt vem som skall besluta
om upplåtande av våra kyrkor, av kyrkorummet
i den svenska kyrkan för andra
ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig
förrättning.

Vi är alla medvetna om — och det
framhålles i olika sammanhang i propositionen
— att dessa kyrkorum inte är
att jämställa med andra samlingslokaler.
Kyrkorna är uppförda som gudstjänstlokaler
för sina församlingar i svenska kyrkan,
de är invigda för detta ändamål och
alltså i första hand avsedda för gudstjänster
och därmed jämförliga förrättningar
inom kyrkan. Därom torde inte
råda några meningsskiljaktigheter.

Ang. upplåtande av kyrkorum i vissa fall

Men det hindrar naturligtvis inte att
våra kyrkor då de inte används eller behöver
användas för detta ändamål kan
få tillfälligt disponeras för annan verksamhet.
Det kan gälla både förrättningar
med religiöst inslag som står nära de
nyssnämnda, t. ex. en minnesstund över
en bortgången, en scouthögtidlighet eller
en sjuksköterskeinvigning eller ett kyrkospel,
men det kan också vara fråga
om rent profana sammankomster som en
konsert eller ett föredrag, även om behovet
att utnyttja kyrkorummet för sådana
ändamål otvivelaktigt minskat, särskilt
i de stora städerna. Men alltjämt
torde på många håll på landsbygden kyrkan
vara den enda lämpliga lokal som
står till buds för t. ex. en konsert.

Det är väl en allmän mening att sådan
upplåtelse bör ske med pietet och hänsyn
till kyrkorummets speciella karaktär
och uppgift och därför med varsamhet.
Som utskottet understryker torde denna
känsla för kyrkorummets helgd vara
stark hos allmänheten, och jag tror att
det är sällsynt att det över huvud taget
ifrågasättes att kyrkorummet skall användas
på ett sätt eller för ett ändamål
som inte stämmer överens med detta.
Man har, såvitt jag minns, inte framfört
något exempel på det, och det är inte
på något sätt ifrågasatt i propositionen
att här skulle ske någon ändring eller
någon ny bedömning.

I den delen kan jag hänvisa till själva
författningstexten, där villkoren noggrant
anges, villkor som för övrigt i huvudsak
godtagits av eljest kritiska remissinstanser.
Något annat har väl heller
inte reservanterna gjort gällande. Man
menar endast att propositionen inte ger
tillräckliga garantier. Tvistefrågan reduceras
alltså till detta. Någon principiell
meningsskiljaktighet tycks inte finnas.

Den nuvarande ordningen innebär att
det är pastor, i regel kyrkoherden, som
i sista hand beslutar om själva upplåtelsen.
Det finns inga direkta lagbestämmelser
om detta. Det grundar sig på gammal
hävd som godtagits av domstolarna.

Det är som framgår av vad jag nj^ss
sagt om att det här rör sig om för gudstjänster
i svenska kyrkan invigda rum,

120

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. upplåtande av kyrkorum i vissa fall
något ganska självklart då det gäller
gudstjänster och därmed jämställda förrättningar
att det är prästen som bestämmer.
I den delen har det inte heller från
något auktoritativt håll under dessa frågors
behandling ifrågasatts någon ändring.
Jag lämnar denna fråga åt sidan.

Då det gäller andra ändamål än de
vanliga gudstjänsterna och därmed jämförligt
för församlingens och församlingsbornas
eget behov innebär den nyss
nämnda nuvarande ordningen med bestämmanderätten
hos pastorn inte att han
är allenarådande. Varje sådan annan
upplåtelse har nämligen konsekvenser av
ekonomisk natur som berör församlingen.
Det kan gälla belysning, städning,
kyrkobetjäning och mycket annat. I den
delen kan upplåtelse inte ske utan att
kyrkorådet är med på saken. Rättsläget
och fördelningen av ansvar och uppgifter
mellan pastor och kyrkoråd har utförligt
redovisats i propositionen och i
utskottets utlåtande, och jag skall inte
närmare gå in på det. Kammarkollegiet
har uttryckt saken så att både pastor och
kyrkoråd har vetorätt och att båda har
rätt att ställa villkor. Gränsen mellan de
båda här nämnda grupperna av upplåtelse
är emellertid inte alldeles klar, och
otvivelaktigt har det rått en hel del tvekan
om tillämpningen på detta område.

Det har bl. a. därför sedan länge, såsom
också redovisats i propositionen,
framstått som ett angeläget önskemål att
få hithörande frågor reglerade och klargjorda
i lagstiftning. Församlingsstyrelsekommittén
kom till detta resultat i sitt
förslag till ny församlingsstyrelselag,
som riksdagen antog för några år sedan.
När statsrådet Edenman lade fram förslag
till denna lag uttalade han att det
skulle kunna vara av vikt att lagstiftning
om upplåtande av kyrkorummet för andra
än kyrkliga ändamål kom till stånd
och att därvid också fastslogs vem som
äger besluta om upplåtandet. Ännu så
sent som år 1961 behandlades i riksdagen
motioner, där det ånyo påyrkades en
sådan reglering.

Då det nu gällt att i en ny lag bestämma
vem som skall svara för beslutanderätten
— jag talar hela tiden här bara

om upplåtelser för annat än gudstjänster
och därmed jämförliga förrättningar —
kan man inte undgå att ta hänsyn till den
nya stärkta ställning inom församlingen
såsom dess styrelse som kyrkorådet fått
i den nya församlingsstyrelselagen. Det
vore enligt min mening orimligt att just
på detta område — när det är fråga om
att upplåta kyrkan, vars förvaltande och
omvårdnad måste vara en av kyrkorådets
allra viktigaste uppgifter — ställa rådet
åt sidan eller begränsa dess uppgift till
att endast bli en ekonomisk instans med
viss vetorätt. Skulle bakom en sådan
ståndpunkt stå uppfattningen om att pastor
skulle genom sitt ämbetes speciella
karaktär här ha några särskilda befogenheter
eller krafter, då vill jag säga att
detta betraktelsesätt är mig alldeles främmande.
Nej, vad det gäller är bara om
det kan anses säkerställt att upplåtelsen
sker med den varsamhet och hänsyn till
kyrkorummets karaktär av för gudstjänst
invigt rum som jag förut angett som en
självklar sak. Jag vill här bara hänvisa
till vad som sägs i propositionen att det
inte kan ifrågasättas att det lekmannainflytande
som här utövas inte skulle ske
under tillbörligt ansvar för religiösa värden.
Man kan inte ställa kyrkoherden
och kyrkorådet i ett slags motsatsförhållande
till varandra i hithörande frågor.
Tvärtom delar, såsom domkapitlet i Lund
framhållit, kyrkoherden och lekmännen
inom kyrkorådet ansvaret för det grannlaga
bedömandet av de frågor som kommer
upp. över huvud taget kan man på
goda grunder förutsätta att samtliga kyrkorådets
ledamöter genom sitt intresse
för den kyrkliga verksamheten också bär
en stark känsla för kyrkorummets helgd.

Det kan dessutom framhållas att kyrkoherden
är självskriven ledamot i kyrkorådet.
Det är därmed säkerställt att rådet
tillföres den speciella sakkunskap
som här naturligtvis kan behövas. Dessutom
innebär lagförslaget att kyrkoherden
skall få uttrycklig rätt att besvära
sig hos domkapitlet över beslut som fattats
i strid mot hans mening. Man har
säkerställt att han alltid får rätt att yttra
den, och beslutet av domkapitlet, som
består av tre präster och tre lekmän, kan

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

121

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

inte överklagas. Snarare skulle kunna
sägas att man i själva verket tagit alltför
stor hänsyn till de i och för sig mycket
välgrundade kyrkliga intressen som här
är aktuella, alltså att det finns risk att
upplåtelse vägras även där villkoren i lagen
rimligtvis kan anses uppfyllda. Det
finns ju — det vill jag understryka -— i
dessa fall inte någon rätt att få disponera
kyrkorummet. Jag vill därför här upprepa
min förväntan i propositionen att
vid tillämpningen befogade önskemål om
upplåtelse under angivna förutsättningar
tillgodoses i en generös anda.

Jag tror alltså att kammaren här lugnt
kan följa utskottet. Garantierna för att
våra kyrkor ej profaneras av olämpliga
upplåtelser måste vara fullt tillräckliga
i det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Efter statsrådet af Geijerstams
anförande kan jag nöja mig
med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag til! förordning angående ändring
i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor dels ock i ämnet
väckt motion, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående statligt
stöd till jordbrukets rationalisering, m.
m. jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1963/64 dels till Bidrag till jordbrukets
rationalisering, m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor, dels
till Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor, dels till Täckande av
förluster på grund av statlig kreditgaranti
anvisa ett förslagsanslag av 500 000
kronor ävensom medgiva, såväl att den
årliga räntan å den stående delen av lån
från egnahemslånefonden, som beviljats
efter ingången av år 1920 men före den
1 juli 1940, finge för år 1964 nedsättas till
3,6 procent, som ock att i avseende å
köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet som år 1920
eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån
för jordbrukslägenhet, under
år 1964 utgå efter 3,6 procent, dels ock
till Åtgärder för att förebygga skördeskador
anvisa ett reservationsanslag av
250 000 kronor.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
vidare föreslagit riksdagen att till
Jordfonden för budgetåret 1963/64 anvisa
ett investeringsanslag av 6 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 29 mars 1963 avlåten, till
jordbruksutskottet hänskjuten proposition,
nr 125, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att dels godkänna framlagt
förslag rörande det statliga stödet till
förvärv, drift och rationaliseringsåtgärder
i fråga om jordbruksföretag, dels
godkänna vad i propositionen förordats
rörande statligt stöd till förvärv och drift
av trädgårdsföretag, dels medgiva att under
budgetåret 1962/63 ytterligare statlig
kreditgaranti finge beviljas för lån avseende
yttre rationalisering intill ett belopp
av 6 000 000 kronor, för lån till inre
rationalisering intill ett belopp av

122

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, in. m.

2 000 000 kronor, och för jordbruksegnahemslån
intill ett belopp av 4 000 000
kronor, med rätt för Kungl. Maj :t att, om
förhållandena skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i angivna fördelning,
dels medgiva att under budgetåret
1963/64 statlig kreditgaranti finge beviljas
för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 33 000 000 kronor, för
lån till inre rationalisering intill ett belopp
av 15 000 000 kronor, för jordförvärvslån
intill ett belopp av 24 000 000
kronor, och för driftslån intill ett belopp
av 11 000 000 kronor med rätt för Kungl.
Maj:t att, om förhållandena skulle giva
anledning därtill, medgiva jämkning i
angivna fördelning, dels medgiva att under
budgetåret 1963/64 statlig kreditgaranti
finge beviljas för lån avseende uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 4 000 000
kronor, dels medgiva, att under budgetåret
1963/64 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering m. m. intill ett belopp
av 6 000 000 kronor, dels å riksstatens
nionde huvudtitel til! Bidrag till
jordbrukets rationalisering m. m. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 18 500 000 kronor samt
dels å kapitalbudgeten till Jordfonden
för budgetåret 1963/64 anvisa ett investeringsanslag
av 26 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

A. i samband med statsverkspropositionen: 1)

de liltalydande motionerna I: 22, av
herr Carlsson, Georg, och herr Andersson,
Torsten, samt 11:27, av herr Elmwall
in. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 58, av
herr Andersson, Axel Emanuel, och II:
70, av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 96, av
herr Pettersson, Harald, m. fl., och II:
111, av herr Mattsson m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 290,
av herr Dahlberg in. fl., och II: 338, av
herr Carbell in. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 300,
av herr Svedberg, Lage, m. fl., och II:
346, av herr Lundmark m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
skyndsam utredning med syfte att underlätta
omlokalisering av stödjordbrukare,
som på grund av rationalisering och
strukturförändring i bygdens näringsliv
förlorat underlaget för sin existens;

6) de likalydande motionerna I: 385,
av herr Isacson in. fl., och II: 465, av
herr Stiernstedt m. fl., i vilka motioner
anhållits, att riksdagen måtte dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en skyndsam
översyn av gällande bestämmelser
beträffande bidrags- och garantilåneverksamheten
kring åkerjordarnas dräneringsproblem,
dels ock till Åtgärder
för att förebygga skördeskador för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

7) de likalydande motionerna I: 390,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och II:
463, av herr Mattsson in. fl.;

8) de likalydande motionerna I: 461,
av herr Pettersson, Harald, och herr Jonasson,
samt II: 558, av herr Svensson i
Stenkyrka in. fl.;

9) de likalydande motionerna 1:559,
av herr Sundin, och II: 678, av herr Gustavsson
i Alvesta in. fl.;

10) de likalydande motionerna II: 676,
av herrar Börjesson i Falköping och
Persson i Heden;

B. i anledning av proposition nr 125:

1) de likalydande motionerna I: 734,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, samt II:
895, av herrar Larsson i Hedenäset och
Nilsson i Tvärålund, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att det statliga stödet till förvärv, drift
och rationaliseringsåtgärder i fråga om
jordbruksföretag såvitt gällde deltidseller
stödjordbruk ej skulle begränsas i
enlighet med Kungl. Maj:ts förslag utan
utgå efter oförändrade grunder samt att
även i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

2) de likalydande motionerna I: 735,
av herr Hansson, Nils, och II: 890, av
herr Antbg in. fl.;

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

123

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. in.

3) de likalydande motionerna 1:736,
av herr Hansson, Nils, och herr Andersson,
Axel Johannes, samt II: 891, av herr
Antbij m. fl, i vilka motioner anhållits
att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 125 måtte — i syfte
att undvika att trånga och hindrande
gränser sattes för rationaliseringen inom
jordbruket — dels uttala, att familjejordbruk
med tillräcklig bärkraft borde vara
jämställt med tvåfamiljsjordbruk i fråga
om villkoren för statligt rationaliseringsstöd
till förvärv och drift av jordbruk
och att vid bedömning av bärkraft också
fastighetens skogsinnehav borde beaktas,
dels ock beakta vad i övrigt i motionerna
anförts i fråga om utformningen och
förstärkningen av statens stöd till jordbrukets
rationalisering samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva denna mening till
känna;

4) de likalydande motionerna 1:737,
av herr Isacson, samt II: 893, av herrar
Hscggblom och Stiernstedt, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
avslå förslaget i propositionen nr 125
att åläggandet för lantbruksnämnderna
att bedriva förmedlingsverksamhet skulle
borttagas, samt att riksdagen i övrigt
vid behandling av propositionen nr 125
måtte taga hänsyn till vad i motionerna
anförts;

5) de likalydande motionerna 1:738,
av herr Nilsson, Yngve, m. fl, och II:
897, av herr Nilsson i Bästekille m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle
medgiva att under budgetåret 1963/64
statlig kreditgaranti finge beviljas för
lån avseende uppförande av lagerhus m.
m. för jordbruksändamål intill ett belopp
av 10 000 000 kronor;

6) de likalydande motionerna I: 739,
av herrar Osvald och Åkesson, samt II:
896, av herrar Nelander och Nyberg, i
vilka motioner anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
125 måtte uttala, att rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket i större utsträckning
än hittills borde inriktas på
andra åtgärder än storleksrationalisering
och att det i varje särskilt fall måtte
undersökas, vilka åtgärder som i första

hand borde komma i fråga, och att av
anslagen till rationalisering en relativt
större del än hittills borde användas för
andra åtgärder än storleksrationalisering,
framför allt sådana med markvårdande
eller bördighetsfrämjande syfte,
t. ex. dränering, kalkning m. m. samt
att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva denna
mening till känna;

7) de likalydande motionerna 1:740,
av herr Åkesson, och II: 898, av herr
Rimås m. fl, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 125 måtte förorda
de ändringar i villkoren för det utbyggda
rationaliseringsstödet för trädgårdsnäringen,
vilka angivits i motionerna;

8) de likalydande motionerna I: 741,
av herr Åkesson in. fl., och II: 899, av
herr Svensson i Ljungskile m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle avslå
Kungl. Maj:ts yrkande i propositionen
125 punkt 1, i vad den gällde nya bestämmelser
angående brukningsenheternas
beskaffenhet som villkor för kreditgaranti
och bidrag till förvärv och rationalisering
av jordbruksfastighet, samt
att riksdagen skulle godkänna vad som
i övrigt föreslagits under punkt 1;

9) de likalydande motionerna 1:746,
av herr Bengtson m. fl., och II: 894, av
herr Hedlund m. fl, i vilka motioner
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 125 måtte

dels besluta, att det statliga kreditstödet
till förvärv, drift och rationaliseringsåtgärder
i fråga om jordbruksföretag
i första hand skulle inriktas på skapande
av bärkraftiga brukningsenheter,
som kunde skötas av en eller två man
utan anlitande av arbetskraft utanför deras
familjer; dock så att ifrågavarande
stöd även skulle kunna utgå till a) jordbruk,
som icke representerade full bärkraft,
särskilt i bygder, där småbruket
alltjämt måste vara den dominerande
jordbruksformen, b) stödjordbruk utöver
vad i propositionen förordats jämväl
till komplettering av anställning i
industri eller liknande verksamhet, särskilt
i fall då sådan kombination vore

124

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

av näringspolitisk betydelse för bygden,
c) jordbruk, som vore större än ovannämnda
tvåmansjordbruk, när särskilda
skäl föranledde det, att maximibeloppet
för driftslån till jordbruksföretag skulle
utgöra 40 000 kronor, dock så att garanti
för sådant lån kunde beviljas för högst
50 000 kronor, då särskilda skäl förelåge,
att längsta amorteringstiden för
driftslån till jordbruksföretag skulle utgöra
20 år, samt att förvärvs- och driftsstöd
skulle kunna utgå jämväl till fastigheter,
som i huvudsak eller helt bestode
av skogsbruk, samt till gemensamhetsföretag
för skogsbruk i enlighet med vad
som i motionerna anförts,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att författningsbestämmelserna rörande
det statliga stödet till förvärv,
drift och rationaliseringsåtgärder i fråga
om jordbruksföretag måtte utformas
i enlighet med vad som i motionerna yrkats,

dels besluta, att statligt stöd till förvärv
och drift av trädgårdsföretag skulle
kunna utgå jämväl till nyetablerade
trädgårdsföretag i enlighet med vad i
motionerna anförts, och att maximibeloppet
för driftslån till trädgårdsföretag
skulle utgöra 40 000 kronor, dock så
att garanti för sådant lån skulle kunna
beviljas för högst 50 000 kronor, då särskilda
skäl förelåge, att längsta amorteringstiden
för driftslån till trädgårdsföretag
skulle utgöra 20 år,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
a) att författningsbestämmelserna
rörande det statliga stödet till förvärv
och drift av trädgårdsföretag måtte utformas
i enlighet med vad ovan yrkats,
b) om skyndsam prövning av formerna
för rationaliseringsstöd till trädgårdsföretag,
som sysselsatte flera än två helårsansfällda
arbetare, i enlighet med
vad som anförts i motionerna, c) om att
prövningen av frågan om kreditstöd åt
s. k. trädgårdscentraler måtte verkställas
skyndsamt,

dels medgiva att under budgetåret
1963/64 statlig kreditgaranti finge beviljas
för lån avseende uppförande av la -

gerhus in. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 10 000 000 kronor,

dels ock beakta även vad i övrigt anförts
i motionerna;

10) de likalydande motionerna 1:747,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., samt
II: 892, av herrar Eriksson i Bäckmora
och Börjesson i Glömminge, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att vid framläggande
av ytterligare erforderliga förslag
om vidgade ekonomiska och personella
resurser för lantbruksorganisation
och hushållningssällskap även måtte beaktas
behovet av tidsenliga och rationaliseringsfrämjande
åtgärder för upprustning
av ofullständiga jordbruk och stödjordbruk
med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter, att därvid behovet
av att komplettera skogstrakternas
jordbruk med skog måtte kraftigt främjas
under utnyttjande av kronan tillhörig
skog direkt eller genom s. k. triangelbyten,
ävensom alt Kungl. Maj:t måtte
uppdraga åt 1960 års jordbruksutredning
att ompröva åtgärder för utvidgande
av den inom de nordliga länen bedrivna
upprustningen av jordbruk inom
geografiska områden till att omfatta även
andra skogsbygder, där så prövades erforderligt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom motionerna I: 736 och
II: 891 samt I: 737 och II: 893,1: 741 och
11:899, 1:746 och 11:894, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet föreslagit rörande
inriktningen av det statliga stödet
till förvärv och drift i fråga om jordbruksföretag; II.

avslå motionerna I: 741 och II: 899
samt I: 746 och II: 894, såvitt avsåge stöd
till förvärv och drift av jordbruk, som
ej representerade full bärkraft;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 746 och II: 894, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet fö -

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

125

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

reslagit rörande stöd till större jordbruk
än tvåfamiljsjordbrulc;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 734 och II: 895, I: 741 och II: 899 samt
I: 746 och II: 894, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet förordat angående
stödet till stödjordbruk;

V. lämna utan åtgärd motionerna I:
746 och 11:894, såvitt avsåge stöd till
vissa skogsbruksfastigheter ävensom till
gemensamhetsföretag för skogsbruk;

VI. lämna utan åtgärd vad i motionerna
I: 736 och II: 891 yrkats i fråga om
bedömning av brukningsenhets bärkraft;

VII. lämna motionerna I: 735 och II:

890 angående stöd till handikappad utan
åtgärd;

VIII. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 737 och II: 893, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i utlåtandet anförts rörande
lantbruksnämndernas jordförmedlingsverksamhet
;

IX. i anledning av Kungl Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 746 och II: 894, såvitt nu vore i fråga,
besluta rörande maximibelopp för driftslån
till jordbruksföretag i enlighet med
vad i utlåtandet anförts;

X. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 746 och II: 894, såvitt nu vore i fråga,
besluta rörande amorteringstiden för
driftslån till jordbruksföretag i enlighet
med vad i utlåtandet anförts;

XI. avslå motionerna I: 390 och II: 463
angående förlängning av amorteringstiden
för jordbrukslån;

XII. avslå motionerna 1:736 och II:

891 i vad avsåge stödverksamhetens förhållande
till fastighetspriserna;

XIII. godkänna vad utskottet i utlåtandet
i övrigt föreslagit rörande det statliga
stödet till förvärv och drift av jordbruksföretag; XIV.

med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna

5f Första kammarens protokoll 1963. Nr

1:734 och 11:895, 1:739 och 11:896,
I: 746 och II: 894 samt I: 747 och II: 892,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att de riktlinjer för inriktningen
och utformningen av den statliga
verksamheten för jordbrukets rationalisering,
som fastställts av 1959 års riksdag,
alltjämt skulle vara i huvudsak normerande
för statens medverkan i rationaliseringsarbetet; XV.

lämna utan åtgärd motionerna
I: 559 och II: 678 samt I: 747 och II: 892
rörande utnyttjande av kronan tillhörig
mark i rationaliseringsverksamheten;

XVI. godkänna vad utskottet i utlåtandet
i övrigt föreslagit rörande det statliga
stödet till rationaliseringsåtgärder i
fråga om jordbruksföretag;

XVII. avslå i motionerna I: 96 och II:
111, 1:385 och 11:465 samt 1:461 och
11:558 framställda yrkanden rörande
torrläggnings- och täckdikningsverksamheten; XVIII,

lämna utan bifall motionerna
I: 22 och II: 27 angående viss utredning
om upprustning av kostallar och mjölkrum; XIX.

lämna utan åtgärd motionerna
1:58 och 11:70 rörande utredning beträffande
vissa rationaliseringsinsatser
av gemensamhetskaraktär;

XX. lämna utan åtgärd motionerna
I: 300 och II: 346 samt II: 676 rörande
prövning av vissa följdproblem i samband
med rationaliseringsverksamheten;

XXI. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna 1:740 och 11:898
samt I: 746 och II: 894, såvitt avsåge
stödgivningen till nyetablerade trädgårdsföretag,
måtte överlämnas till trädgårdsnäringsutredningen; XXII.

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 746 och II: 894, såvitt nu vore i fråga,
besluta rörande maximibelopp för driftslån
till trädgårdsföretag i enlighet med
vad utskottet i utlåtandet anfört;

XXIII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 746
och II: 894, såvitt nu vore i fråga, be 24 -

126

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

sluta rörande amorteringstiden för
driftslån till trädgårdsföretag i enlighet
med vad utskottet i utlåtandet anfört;

XXIV. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 740
och II: 898, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet i övrigt
förordat rörande statligt stöd till förvärv
och drift av trädgårdsföretag;

XXV. lämna motionerna I: 740 och II:
898 samt I: 746 och II: 894, såvitt avsåge
yrkanden om stöd till trädgårdscentraler,
utan bifall;

XXVI. lämna utan bifall motionerna
I: 746 och II: 894 i vad de avsåge prövning
beträffande rationaliseringsstöd åt
trädgårdsföretag;

XXVII. medgiva, att under budgetåret
1962/63 ytterligare statlig kreditgaranti
finge beviljas för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av
6 000 000 kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av 2 000 000
kronor, och för jordbruksegnahemslån
intill ett belopp av 4 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i angivna fördelning;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 739 och II: 896, såvitt nu vore i fråga,
medgiva att under budgetåret 1963/64
bidrag finge beviljas avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 6 000 000
kronor och för inre rationalisering intill
ett belopp av 15 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i angivna fördelning;

XXIX. å riksstaten för budgetåret
1963/64 under nionde huvudtiteln till
Bidrag till jordbrukets rationalisering,
in. m. anvisa ett reservationsanslag av
18 500 000 kronor;

XXX. å riksstaten för budgetåret 1963/
64 under nionde huvudtiteln anvisa till
Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
ett reservationsanslag av 400 000
kronor;

XXXI. medgiva att under budgetåret
1963/64 statlig kreditgaranti finge bevil -

jas för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 33 000 000 kronor,
för lån till inre rationalisering intill ett
belopp av 15 000 000 kronor, för jordförvärvslån
intill ett belopp av 24 000 000
kronor, och för driftslån intill ett belopp
av 11 000 000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att, om förhållandena skulle
giva anledning därtill, medgiva jämkning
i angivna fördelning;

XXXII. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med bifall till motionerna
1:738 och 11:897 samt 1:746 och
II: 894, sistnämnda motionspar såvitt nu
vore i fråga, medgiva att under budgetåret
1963/64 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån avseende uppförande av
lagerhus m. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

XXXIII. medgiva, att under budgetåret
1963/64 statlig kreditgaranti finge beviljas
för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering m. m. intill ett belopp av
6 000 000 kronor;

XXXIV. a) medgiva, att den årliga räntan
å den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter
ingången av år 1920 men före den 1 juli
1940, finge för år 1964 nedsättas till
3,6 procent;

b) medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller
senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda grunder,
som gällt eller gällde för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat
egnahemslån för jordbrukslägenhet,
under år 1964 utgå efter 3,6 procent;

c) å riksstaten för budgetåret 1963/64
under nionde huvudtiteln till Täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kronor;

XXXV. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 385 och II: 465, såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1963/64 under
nionde huvudtiteln till Åtgärder för

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

127

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.
att förebygga skördeskador anvisa ett re- lagerhus m. m. för jordbruksändamål
servationsanslag av 250 000 kronor; intill ett belopp av 4 000 000 kronor;

XXXVI. a) å kapitalbudgeten för bud- ävensom

getåret 1963/64 under Diverse kapital- 4) av herrar Hermansson, Ringabij,
fonder till Jordfonden anvisa ett inves- Isacson, Hansson i Skegrie och Hseggteringsanslag
av 26 000 000 kronor; blom (såvitt avsåge anslaget Åtgärder

b) lämna motionerna 1:290 och II: för att förebygga skördeskador), vilka

338 utan åtgärd. likväl ej antytt sin åsikt.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Hermansson, Gunnar Pettersson,
Per Jacobsson och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort

dels under II hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 741
och 11:899 samt 1:746 och 11:894, såvitt
nu vore i fråga, godkänna, att stöd
måtte kunna lämnas även till förvärv och
drift av jordbruk, som icke representerade
full bärkraft i enlighet med vad
reservanterna anfört,

dels under IV hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med bifall till motionerna
1:734 och 11:895, 1:741 och II:
899 samt I: 746 och II: 894, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna förordat angående
stödet till stödjordbruk;

2) av herrar Lage Svedberg och Lundmark
(såvitt avsåge vissa följdproblem
i samband med rationaliseringsverksamheten),
vilka dock ej antytt sin mening;

3) av herrar Lage Svedberg, Bertil
Andersson, Mossberger, Berg, Magnusson,
Lindström, Arweson, Lundmark och
Persson i Appuna samt fru Edin, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XXXII hemställa, att riksdagen
måtte med bifall til! Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:738 och 11:897 samt 1:746 och II:
894, sistnämnda motionspar såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att under budgetåret
1963/64 statlig kreditgaranti finge
beviljas för lån avseende uppförande av

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Den fråga vi nu skall
diskutera behandlas ju i propositionen
nr 125, vilken är att betrakta som ett
komplement till propositionen nr 134
angående prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område. Sistnämnda proposition
har riksdagen redan tagit ställning
till. Vad som avses i nu föreliggande
proposition och i jordbruksutskottets
utlåtande nr 15 är den rationalisering,
som i framtiden skall ske inom
det svenska jordbruket.

Såväl de prisreglerande åtgärderna
som rationaliseringsåtgärderna är ju en
följd, som alla vet, av de förhandlingar
och den överenskommelse som har träffats
med jordbrukets organisationer och
som avsåg att tillrättalägga de förhållanden
vilka hade uppstått till följd av att
sexårsavtalet inte fungerade som man
från början hade räknat med.

Det är ganska stora förändringar som
föreslås, inte minst på rationaliseringens
område. Det unika förhållandet har
också inträffat att sedan motioner väckts
i anslutning till propositionen fick vi
inom utskottet en tilläggsskrivelse, där
man påpekade att ett skrivfel hade förekommit
i propositionen. Det stöd, som
skulle utgå endast till tvåfamiljsjordbruk
enligt den ursprungliga versionen avsåg
givetvis också enfamiljsjordbruk. Därmed
har naturligtvis frågan blivit lättare
att handlägga. I dag föreligger jordbruksutskottets
tillstyrkan till såväl propositionen
med den nämnda ändringen
som till de i ämnet väckta motionerna.

När det gäller den materiella sidan av
rationaliseringsförslagen konstaterar
man till att börja med att statsmakterna
nu satsar resurser av en helt annan storleksordning
än tidigare. För det kom -

128 Nr 24

Onsdagen den 22 maj 19G3

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, nr. in.

mande budgetåret ökas medelsttilldelningen
med cirka 40 miljoner kronor.
För innevarande budgetår medges dessutom
en förstärkning med 12 miljoner
kronor.

I olika sammanhang har från statsmakternas
och från pressens sida —■
inte minst av kvällspressen här i Stockholm
— gjorts gällande att det svenska
jordbruket inte har rationaliserats i den
utsträckning som man hade räknat med
och att jordbrukets rationalisering har
försiggått i en för långsam takt. Jag
måste reagera mot ett sådant resonemang.
Om man har följt med jordbrukets
utveckling under låt mig säga de
senaste 15 eller 20 åren, har man ju
frapperats av att det gäller en utveckling
som har varit enastående. Jag vill
peka på inte bara jordbruket som sådant
utan också på jordbrukets organisationer
och på möjligheterna att organisera
livsmedelsproduktionen på ett
verkligt effektivt sätt. Utvecklingen inom
vårt lands jordbruk har också varit föremål
för mycket stor uppmärksamhet
från andra länders sida. Många delegationer
från utlandet har studerat förhållandena
i Sverige och har därvid
kommit fram till att vi ligger mycket
långt framme. Den omständigheten att
vi har klimatiska svårigheter att kämpa
emot som är annorlunda och försvårande
är ju något som jordbruket inte rår
för. Dessutom har vi under denna tid
även haft en utveckling på jordbrukets
omkostnadssida som har varit oerhört
belastande.

Man kan väl icke med fog från statsmakternas
sida göra gällande att rationaliseringen
har gått för långsamt. Rationaliseringen
har ju faktiskt minst sagt
gått i takt med statsmakternas egna intentioner.
Praktiskt taget alla medel som
statsmakterna har ställt till förfogande
under årens lopp har utnyttjats. Under
innevarande år kunde vi faktiskt konstatera
i vintras att de statliga anslagen
i flera fall redan var slut. Yi bör också
hålla i minnet en enkel fråga som från
centerhåll riktades till jordbruksministern
i syfte att få en förbättring på
detta område. Denna förbättring kom -

mer att ges tack vare den överenskommelse
som nu har kommit till stånd och
som vi har anledning att sätta värde på
i fortsättningen.

Vi är, som jag redan sagt, givetvis
eniga i stora drag om rationaliseringsåtgärderna.
Det finns emellertid vissa
nyanser som vi naturligtvis fortfarande
har olika meningar om. Jag kommer då
in på rationaliseringsstödet, framför allt
till det mindre jordbruket. Jag vill erinra
om en motion, som vi har väckt från
centerpartiets sida och som har beteckningen
II: 894. I motionen säges bl. a.,
att rationaliseringsstödet bör i första
hand inriktas på bärkraftiga brukningsenheter,
som kan skötas av en eller två
man utan anlitande av arbetskraft utanför
deras familjer. Motionen fortsätter:

»För stora delar av landet skulle emellertid
en sådan prioritering av fullt bärkraftiga
brukningsenheter bliva helt
orimlig. Det finns småbruksbygder, där
strukturrationaliseringen i varje fall inte
inom överskådlig tid kan tänkas kunna
leda fram till allmänt sett fullt bärkraftiga
brukningsenheter. Då det givetvis
framstår som angeläget att jordbruket
även i sådana bygder får så goda
förutsättningar till rationalisering som
möjligt måste enligt vår mening för deras
vidkommande accepteras att förvärvs-
och driftstödet utgår även för
brukningsenheter som inte har full bärkraft.

En liknande anpassning synes oss
nödvändig i fråga om stödjordbruken.
Enligt propositionen skall rationaliseringsstöd
till stödjordbrukare kunna utgå
endast då brukaren har sådan annan
huvudsaklig sysselsättning, exempelvis
skogsarbete, att han under viss säsong
är beroende av stödjordbruket. Naturligtvis
är stödjordbruk och t. ex. säsongbetonat
skogsarbete en lämplig
kombination. Men även för andra sysselsättningar
än den rent säsongbetonade
är stödjordbruket ett lämpligt komplement.
Det kan exempelvis gälla anställningar
i olika industrier, framför allt
småindustrier. Stödjordbruket ger i sådana
fall ofta goda kompletterande inkomstmöjligheter,
framför allt för hust -

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

129

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

run i familjen. I stora delar av landet
måste ett sådant stödjordbruk sägas ha
en väsentlig näringspolitisk uppgift.
Med lämplig driftinriktning och lämpliga
organisationsreformer kan stödjordbruket
drivas ekonomiskt rationellt. Enligt
vår mening bör förvärvs- och driftstöd
kunna lämnas även för stödjordbruk
som utgör komplement till huvudsaklig
sysselsättning i industri eller liknande
verksamhet, särskilt i de delar av
landet där en sådan sysselsättningskombination
har en näringspolitisk uppgift.
»

Jag tror att den rationalisering man nu
från regeringshåll försöker driva fram
går för långt och att den blir stelbent
byråkratisk. Man kan inte lägga en linjal
på kartan och rent generellt säga att vårt
jordbruk skall vara så och så beskaffat.
Hänsyn måste tagas till många faktorer
som inverkar i de olika jordbruksbygderna,
inte minst gäller detta det mindre
jordbruket. Själv är jag representant för
ett län med huvudsakligen småbruk. Givetvis
har där funnits många stora problem
åtminstone tidigare. Men under den
senaste tiden har dessa minskat i omfattning,
genom att vårt län har fått ta del
av en industriell expansion som har förbättrat
möjligheterna för människorna
att vid sidan av sina småbruk få även
annan sysselsättning. Dessa möjligheter
finns inte bara i mitt län utan i många
andra, t. ex. Sjuhäradsbygden.

Jag anser att en anpassning till arbetsmarknadsförhållandena
i de olika bygderna
skulle vara oerhört värdefull i
stället för en stelbent inriktning av jordbruket.
Det hade varit till nytta för jordbruket
som sådant, rent näringspolitiskt,
och inte minst för industrien och för de
orter där industrien expanderar. De kommunalpolitiska
problemen är sannerligen
inte små, men här skulle man kunna
mildra även dem.

Det föreligger också andra möjligheter
i form av specialodlingar m. m. Även
i Bohuslän finns områden där småbruket
har kunnat fortleva just på grund av sådana
specialodlingar. På öarna Orust och
framför allt Tjörn, där odling av potatis

och jordgubbar förekommer, har rationaliseringen
ännu ej behövt sättas in. Jag
vågar påstå att just dessa trakter har det
mest utpräglade småbruket i länet.

Jag anser mig ha stöd för mina uppfattningar
i ett citat, hämtat ur en artikel
i hushållningssällskapets tidskrift.
Den är författad av en kapacitet på detta
område, generaldirektören i lantbruksstyrelsen,
Börje Lundgren, som bl. a. anför
följande: »Vid en intensifierad strukturrationalisering
i jord- och skogsbruket
måste anpassningslinjer och aktiva
åtgärder avvägas med hänsyn till förhållandena
och utvecklingstendenserna i
olika bygder. Det behövs sålunda regionalt
differentierade handlingsprogram.

Underlag för regionalt anpassade program
finns nu i en regional inventering,
som är under bearbetning i lantbruksstyrelsen.
»

Jag anser att detta mycket sakkunniga
och auktoritativa uttalande stöder just
de synpunkter som vi i vår motion här
har framfört. Jag är emellertid angelägen
att vid sidan av vad jag nu har sagt —
där mina uppfattningar något skiljer sig
från Kungl. Maj:ts och utskottets —-framhålla att många värdefulla saker har
kommit fram vid behandlingen av denna
fråga. Jag vill peka på t. ex. maximibeloppet
för driftlån, som departementschefen
tacknämligt höjt från 20 000 till
40 000 kronor. Detta har jordbruksutskottet
på lantbruksstyrelsens förslag i
vissa särskilda fall höjt till 50 000 kronor,
och det finns anledning att vara
tacksam och nöjd för denna justering.
Detta gäller också för trädgårdsföretagen,
som således blir lika behandlade.

Vi har också behandlat ett avsnitt av
motion II: 894, som rör förvärvs- och
driftlån till skogsbruket. Detta har inte
direkt fått något positivt mottagande i
utlåtandet, utan man har hänvisat det till
1960 års jordbruksutredning, men det
tycker jag ändå är ett framsteg. Jag tror
detta är en sak som måste komma och
som vi måste hålla uppmärksamheten på
i fortsättningen. Jag skall be att få citera
några av de synpunkter vi lägger på detta:
»För vissa områden kan det för fram -

130

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

tiden i stor utsträckning anses lämpligt
att mera utpräglade skogsbruksfastigheter
bildas. Det kan bli fråga om fastigheter
med ringa eller ingen jordbruksjord.
Det kan också tänkas, att t. ex. skogsarbetare
eller småbrukare organiserar sig
i gemensamhetsföretag för drift av skogsbruk.
Önskvärdheten av en sådan utveckling
måste givetvis bedömas efter ortens
förhållanden. Med den utformning som
rationaliseringsstödet fått i propositionen
synes stöd inte ha avsetts för sådana
driftformer, där skogsbruket sålunda är
helt dominerande och jordbruksdrift förekommer
endast i ringa utsträckning eller
inte alls. Enligt vår mening bör förvärvs-
och driftstödet kunna utgå även till
sådana fastigheter och gemensamhetsföretag
som ovan angivits.»

lag vill bara i anslutning till detta uttala
min förhoppning om att den utredning
som kan komma på detta område
skall verka i positiv riktning.

Alla de motioner från olika håll som
väckts om jordbruks- och skogsfrågor
samt trädgårdsfrågor har remitterats
dels till 1960 års jordbruksutredning,
dels till trädgårdsnäringsutredningen.
Jag vill uttala den förhoppningen att vi
genom den sakkunskap som där kan
komma till synes får en positiv lösning
på många av de problem som motionerna
innehåller.

Trots att jag på den punkten inte är
reservant utan närmast förespråkare för
utskottet, vill jag till sist, herr talman,
säga ett par ord om garantiramen för lån
till lagerhusändamål. Kungl. Maj:t har
föreslagit ett belopp på 4 miljoner kronor,
medan motionärer från olika partier
har föreslagit 10 miljoner kronor,
detta emedan enligt lantbruksstyrelsen
ett behov för nästa år föreligger på 11
miljoner kronor. Denna siffra är framräknad
av Svenska lantmännens riksförbund.
Det gäller lagerhus för spannmål
och potatis. Om vi menar allvar med att
få till stånd en rationalisering på bred
front är det angeläget att vi också får
dessa möjligheter att ta vara på våra
produkter, inte minst då det gäller potatisen
som vi borde kunna utveckla ytterligare
till fromma både för producen -

ter och konsumenter. Utskottet har därför
föreslagit 10 miljoner kronor, och
jag vill hoppas att det också skall bli
riksdagens beslut.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1,
som avser punkterna II och IV i utskottets
utlåtande, samt i övrigt bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! En intensifierad yttre
och inre rationalisering har hittills och
alltfort ansetts vara en väg för att lösa
det svenska jordbrukets problem. I pressdebatten
och även i andra sammanhang
har röster höjts som uppenbarligen tror
på rationaliseringen som den enda vågen
för lösandet av dagens och morgondagens
jordbruksproblem. Jag vill gärna
säga att jag tror det är en betydande
förenkling av problemställningen som
kan leda fram till denna sistnämnda uppfattning.

Låt oss vara ense om att en fortgående
rationalisering är nödvändig men att
detta enbart inte förmår lösa alla de svårigheter
jordbruksnäringen i nuvarande
stund kämpar med.

Det är med djup oro man inom den
landsdel vilken jag representerar ser på
frågan om jordbrukets framtid. Dels gäller
detta enskilda jordbrukare, dels gäller
det också alla dem som bär att förvalta
kommuners och landstings öden.
Jag är inte säker på att Kungl. Majrts förslag
i propositionen nr 125, vilket i det
föreliggande utlåtandet tillstyrkts av jordbruksutskottet,
gör denna oro mindre.

Det är också mot bakgrunden av de
norrländska bygdernas situation som jag
i anslutning till proposition 125 väckt en
motion där jag föreslår att det statliga
stödet till förvärv, drift och rationaliseringsåtgärder
såvitt gäller deltids- eller
stödjordbruk inte skall begränsas på sätt
som Kungl. Maj:t föreslagit utan får utgå
efter de grunder som hittills gäller.
Den begränsning av det statliga stödet
som departementschefen på lantbruksstyrelsens
förslag tillstyrker skulle i vad det
gäller Norrland med stor sannolikhet

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

131

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

innebära att ett än större antal enskilda
småbrukare tvingas upphöra med en heltidssysselsättning
som för dem ändå spelar
eu viss roll. Skärpta krav för erhållande
av rationaliseringsstöd i dessa fall
skulle därutöver ytterligare späda på den
avfolkningsvåg som i sin dystra mäktighet
redan fört så många kommuner in i
en mycket svår situation. Så länge som
samhället inte är berett att ge enskilda
människor sysselsättning inom andra
verksamheter och i den bygd eller åtminstone
landsdel där de bor, så länge
tycker jag att det är oförsvarligt att
minska på de små möjligheter till rationaliseringsstöd
som ändå finns.

Småbruket i kombination med brukarens
förvärvsarbete måste, som jag ser
det, alltfort vara en realistisk driftsform
inom stora delar av Norrland. Det gäller
härvidlag inte bara begränsade jordbrukspolitiska
synpunkter utan måhända
i ännu högre grad den stora frågan om
bygdens och hela landsdelens möjligheter
att fortleva. Om man i detta sammanhang
endast tar ett skäl för det norrländska
jordbrukets oumbärlighet, nämligen
beredskapssynpunkten, kan man
nog utgå ifrån att förhastade och schablonmässiga
åtgärder i längden kunde visa
sig ganska dyrbara för hela det svenska
samhället.

Den ändrade inriktning av rationaliseringsstödet
som nu föreslås är anmärkningsvärd
också ur den synpunkten
att hela problemkomplexet tydligen är
föremål för överväganden inom 1960 års
jordbraksutredning. Vid 1959 års riksdag
väckte jag en motion, vari jag hemställde
om skyndsam utredning och förslag
rörande det norrländska småbrukets
roll och framtida ställning, där allmänt
näringspolitiska, befolkningspolitiska,
beredskapsmässiga och jordbrukspolitiska
synpunkter måtte beaktas. Efter
ett omfattande remissförfarande föreslog
ett enhälligt jordbruksutskott i
sitt utlåtande nr 29 i samband med behandlingen
av det då träffade jordbruksavtalet
en riksdagens skrivelse till
Kungl. Maj :t, där motionsyrkandet nästan
ordagrant återgavs. Riksdagen följde
utskottets hemställan, och under det på -

följande året tillsattes som bekant den
stora jordbruksutredning som redan nästa
år skall avge sina förslag. Det var således
riksdagens uttryckliga mening att
bl. a. de norrländska jordbruksproblemen
borde angripas utifrån mera allmänna
utgångspunkter än de strikt jordbrukspolitiska.
Det är också därför som
jag i min motion i år reagerat mot att
man året innan utredningsförslag skall
framläggas gör förändringar av rationaliseringsstödet
som i varie fall för Norrlands
vidkommande torde bli ganska genomgripande.

Jordbruksutskottet har i sin skrivning
inte på något sätt sökt argumentera mot
motionsyrkandet utan nöjt sig med att
helt snällt instämma i Kungl. Maj:ts förslag.
Jag tar detta som ett uttryck för
att utskottet är medvetet om att mitt
resonemang i motionen är sakligt riktigt
men att plikten ansetts kräva att
Kungl. Maj ds förslag blir tillstyrkt.

En annan sak som jag visserligen inte
berört i min motion men som jag ändå
ville få säga några ord om gäller skogskompletteringen.
Även den frågan har
stor aktualitet speciellt i Norrland, och
det är därför beklagligt att varken departementschefen
eller utskottet till någon
del velat beröra de spörsmålen. Här
skulle utan tvivel mycket stå att vinna
om man ville vara med om att öka möjligheterna
för ofullständiga enheter till
ett ökat skogsinnehav. Nu har den frågan
tagits upp i andra motioner, och jag
kommer i den händelse votering begäres
att stödja motionskraven i denna del.

Med betonande av att många enskilda
människors och många bygders situation
kräver ett noggrant övervägt beslut
av oss vid detta tillfälle, även om
frågorna för någon kan förefalla detaljbetonade,
så vill jag, herr talman, dels
yrka bifall till reservation 1, av herr Hermansson
m. fl., dels under punkten XIV
yrka bifall till motionsparet 1:734 och
II: 895.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag ber att först få anknyta
till slutet av debatten angående

132

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

den förra jordbrukspropositionen, som
var föranledd av förhandlingarna i år.
Då var vi såvitt jag förstår eniga om att
jordbrukspolitiken inte skulle frysas ned
under väntan på att 1960 års utredning
skulle bli klar, utan man skulle fortsätta
under den tid som återstod att göra
det bästa möjliga för att åstadkomma
en målsättning som ur de allmänna utgångspunkter
som vi har kunde bli så
betryggande som omständigheterna
medgav.

Det är ju, som också herr Hermansson
starkt underströk, knappast så att man
kan säga att det har uppstått någon eftersläpning
när det gäller jordbrukarnas
insats för rationalisering. I stort sett kan
man sägas ha stått i ko för att komma i
åtnjutande av de rationaliseringsfrämjande
åtgärder som statsmakterna har
avsett. Det är under sådana förhållanden
uppenbart att av regeringen framlagda
förslag och av riksdagen beslutade
anslag o. s. v., i vart fall såvitt jag kan
finna, inte motsvarat behovet av resurser
för de angelägna rationaliseringsåtgärderna.
Med den kännedom jag har
av arbetet inom lantbruksnämnder och
hushållningssällskap vill jag säga att
köerna skulle ha vuxit om resurserna
varit större, eftersom det då så att säga
hade lönat sig bättre att ställa sig i ko.

Jag vill alltså särskilt understyrka
vad som sägs i propositionen om behovet
av ändrade bestämmelser för att ge
statens stöd åt verksamheten en tidsenlig
och rationaliseringsfrämjande utformning.
Det är ett ganska hårt omdöme
om tidigare propositioner i ärendet,
men när man har velat lägga ansvaret
på jordbrukarna och begära utfästelser
av dem i det här fallet, tycker
jag detta andra tål att sägas också.

Sedan vill jag något uppehålla mig vid
ett par motioner som har väckts i båda
kamrarna och som tar upp de här problemen.
Jag syftar på motionerna nr
747 i första kammaren och nr 892 i
andra kammaren.

När vi ser på den tilläggsproposition
som här föreligger och känner till de
resurser som verkligen skulle krävas för
ett genomförande av en kraftig rationa -

lisering i enlighet med statsmakternas
intentioner, vore det naturligtvis frestande
att lägga fram detaljförslag om ökningar
både på den ena och den andra
punkten. Ett studium av propositionen
säger åtminstone mig att man för närvarande
nog inte bör göra så, eftersom
de personella resurserna inom lantbruksorganisationen
inte är större än
att de blir hårt frestade redan med den
ökning som Kungl. Maj :t föreslår i tillläggspropositionen.
Under sådana förhållanden
förefaller det rimligt att tro
att en forcerad och skärpt rationalisering
med möjlighet att komplettera, bygga
ut och förbättra jordbruk på den inre
och den yttre rationaliseringens område
kräver vidgade ekonomiska resurser för
lantbruksorganisationer och hushållningssällskap,
så att man får möjlighet
till tidsenliga och rationaliseringsfrämjande
åtgärder för upprustning av ofullständiga
jordbruk och stödjordbruk under
beaktande av de synpunkter som vi
motionärer har funnit rimliga och skäliga.
På den punkten har vi alltså, i
stället för att komma med ett förslag
om höjning med det ena eller det andra
beloppet, velat att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t rent generellt skulle
begära att de resurser som, enligt vad vi
väl alla är överens om, behövs, skall ställas
till förfogande i den mån som staten
har möjlighet till det. Jag menar att
detta bör vara utgångsläget i det här
fallet. Jag är säker på att jordbrukarna
kommer att följa upp sådana intentioner
i den mån de kommer till synes hos höga
vederbörande.

Sedan vill jag peka på några konkreta
saker, som jag tycker har berörts bara i
förbigående i propositionen och som
även utskottet har avfärdat litet lätt.

Det sägs i propositionen med all rätt,
såvitt jag förstår, att rationaliseringen
har gått bra i vissa starkt jordbruksbetonade
områden. Den har också givit
tillfredsställande resultat när det gäller
sådana företag på begränsade geografiska
områden som genom mera intensiv
samordning av rationaliseringsåtgärder
drivs som en försöksverksamhet i de fyra
nordliga länen. Dessa åtgärder har

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

133

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

kanske inte varit ägnade att på alla håll
entusiasmera dem som kommit utanför
dessa områden, men det beror ju på de
otillräckliga resurserna, som inte kunnat
ge rättvisa åt alla.

Jordbruksministern är ju inne på den
linjen att man genom att förstärka resurserna
skall befordra en rationalisering
på de punkter där det visat sig
lämpligt och bra. Här har motionärerna
sagt, att en administrativ gränsdragning
inte får vara avgörande, utan att
de strukturella och geografiska förutsättningarna
inom näringslivet skall vara
avgörande. Om det finns likartade
områden i andra län — och då menar
jag inte bara Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands län, utan också på andra
håll — så bör man principiellt ha
samma möjligheter att sätta in de i propositionen
vitsordade åtgärderna även
på de områdena, i den mån nu regeringen
ger resurser. Det har för motionärerna
framstått som rimligt att försöka
främja en sådan utveckling.

En så omfattande utvidgning kan man
naturligtvis inte göra utan vidare. Motionärerna
har menat att Kungl. Maj :t
borde uppdra åt 1960 års jordbruksutredning
att ompröva frågan om åtgärder
för utvidgande av den inom de nordliga
länen bedrivna upprustningen av
jordbruk inom geografiska områden till
att omfatta även andra skogsbygder, där
så prövas erforderligt. Det skulle vara
en lämplig uppgift för 1960 års jordbruksutredning
-—■ till den saken återkommer
jag.

Vi konstaterar att skogskompletteringen
på sina håll inte alltid har främjats
av kronan på det sätt som man skulle
önska. Det har inte sagts mycket i propositionen
om slrogskomplettering —
knappt något alls. Utskottet säger dock
att det i remissvaren har framkommit
vissa bedömningar av skogskompletteringsförhållandena.
Utskottet säger att
enligt vad som upplysts i remissyttranden
över motionerna har byten mellan
domänverket och lantbruksorganisationen
kunnat ske i något ökad takt, men
de har ännu relativt obetydlig omfattning
beroende på lantbruksnämndernas

begränsade tillgång till lämpliga bytesmarker.

Det är klart att man med intresse konstaterar
sådant, men jag har svårt att
säga liksom utskottet, att därför att det
har inträtt någon obetydligt förbättring
är det inte nödvändigt att skriva till
Kungl. Maj :t om saken. Motionärerna,
som inte kände till remissyttrandena
men har en viss erfarenhet av hur det är
i praktiken ute i landet, har på denna
punkt yrkat att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att behovet
av att komplettera skogstrakternas
jordbruk med skog måtte kraftigt tillgodoses
genom utnyttjande av kronan tillhörig
skog direkt eller genom s. k. triangelbyten.
Medan utskottet konstaterar
att det har skett någon förbättring, har
vi alltså velat förorda en kraftig förstärkning
av resurserna för att genomföra
en skogskomplettering. Vi menar
att det ar lämpligt att riksdagen genom
en skrivelse bringar dessa synpunkter
till Kungl. Maj :ts kännedom, och det har
vi också yrkat.

Sedan återkommer jag, herr talman,
till vad utskottet sagt om motionärernas
förslag att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt 1960 års jordbruksutredning att ompröva
åtgärder för utvidgande av den
inom begränsade områden bedrivna upprustningen
av jordbruk. Utskottet anför
på sid. 38: »1960 års jordbruksutredning
torde dock enligt sina direktiv ha att
pröva bl. a. de i nyssnämnda motioner
berörda spörsmålen». Jag har direktiven
här och har läst dem, men har där inte
hittat något alls om denna sak. Under
sådana förhållanden finner jag det önskvärt
att saken bringas i klartext till utredningens
kännedom. Det händer ju
ofta att utredningar, som fungerar med
ganska vidsträckta uppgifter, på begränsade
områden kan erhålla del av motionsuppslag
genom att riksdagen beslutar
att skriva till Kungl. Maj :t eller att
överlämna motionsuppslag i någon fråga
till utredningen för beaktande. När
det här säges av utskottet att 1960 års
jordbruksutredning torde dock enligt sina
direktiv ha att pröva dessa spörsmål,
förefaller det mig som om detta borde

134

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

tydligare kunna bringas till uttryck på
det sättet att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär direktiv till utredningen
att den skall ompröva åtgärder
just för utvidgande av den verksamhet
som det här är fråga om. Såvitt jag förstår
överensstämmer detta också med utskottets
intentioner, fastän utskottet uttryckt
sig så blygt, att man nästan får
den uppfattningen att utskottet knappt
törs andas om saken.

Jag förmodar emellertid att utskottet
ingenting har att invända mot att jag
yrkar bifall till den motion som omfattar
samtliga de tre punkter som det här
är fråga om. Jag yrkar således, herr talman,
bifall till motionerna I: 747 och
II: 892.

Till sist ber jag, herr talman, att få
instämma i det yrkande som här nyss
framställts av herr Hermansson om bifall
till reservation 1. Jag instämmer
även i det yrkande som framförts av
herr Nils-Eric Gustafsson om bifall dels
till reservation 1, dels också till den av
honom väckta motionen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Såsom redan har påpekats
gäller den fråga vi nu behandlar
spörsmålet om jordbrukets rationalisering
och de åtgärder från statens sida
som i detta sammanhang kan komma i
fråga.

Låt oss då slå fast att när det gäller
syftet att genom lämpliga rationaliseringsåtgärder
nå fram till bästa möjliga
betingelser och lönsamhet för olika kategorier
av svenskt jordbruk är vi tämligen
överens. Däremot är jag inte säker
på att vi när det gäller vägarna och metoderna
är lika eniga. Jag tror alltså att
det är angeläget att göra klart för sig,
att vi här inte rör oss med någon exakt
vetenskap och att man därför inte heller
bör vara så tvärsäker på att man har rätt
på alla punkter. Knappast på något område
har man så föga användning för
dogmatiska ståndpunktstaganden. Man
rör sig här med alltför irrationella och
svårbedömbara faktorer för att man skall
kunna sägas ha underlag för självklara
och entydiga bedömningar. Tyvärr vet

vi så litet om hur våld samhälle ser ut
om tjugu, trettio eller fyrtio år, vilka
drömmar och önskemål som då gör sig
starkast påminda. En sak vet vi dook
med säkerhet, nämligen att vad vi gör
på det område vi nu diskuterar formar
och sätter sin prägel i långa stycken på
framtidens samhälle, den arbets- och bostadsmiljö
morgondagens människor
skall röra sig i.

Jag tror också det är angeläget att vi
har klart för oss att det här inte endast
är fråga om ekonomiska bedömningar,
men jag vill säga att även om man begränsar
diskussionen enbart till det ekonomiska
planet, så finns det utan tvivel
utrymme för olika ståndpunkter.

Sedan jag gjort dessa reservationer
torde det stå klart att jag själv inte vill
tala med särskilt stora bokstäver i detta
sammanhang eller göra alltför tvärsäkra
påståenden. Vad vi har att göra, som
här skall besluta, är väl att söka bilda
oss den uppfattning vartill våra egna begränsade
erfarenheter och studiet av den
omgivande verkligheten leder oss.

När jag nu övergår till själva sakfrågan
vill jag säga att jag ingenting har
att invända mot Kungl. Maj:ts proposition
i vad det gäller medelsanvisningen
till jordbrukets rationalisering. Det är säkerligen
behövligt. Den ökade medelstilldelningen
bör ge utrymme för en friare
prövning av jordbrukets kreditbehov
och över huvud möjliggöra en mera differentierad
långivningsverksamhet. När
man läser propositionen får man dock i
första hand det intrycket, att det närmast
är fråga om en radikal begränsning
av låne- och bidragsverksamheten och
att man siktar in sig på de stora enheterna,
förmodligen i den förvissningen
att man därmed åtminstone löser de ekonomiska
problemen. Det är väl på den
punkten meningarna skiljer sig och där
vi som står för reservation nr 1 har en
från utskottet och propositionen avvikande
mening.

När man läser departementschefens uttalande
i propositionen får man det intrycket,
att det för honom är en närmast
chockerande upptäckt att cirka 60 procent
eller ungefär 157 000 brukningsen -

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

135

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

lieter i landet har en åkerareal av mellan
2 och 10 hektar. Av detta siffermaterial
drar statsrådet den slutsats, som
.återfinnes i propositionen, där statsrådet
på s. 29 säger: »På dessa enheter
■och även på sådana med betydligt större
åkerareal kan vanligen varken den
mänskliga arbetskraften eller modern
teknisk utrustning rationellt utnyttjas i
jorddistrikten. Härav följer att de relativa
produktionskostnaderna blir höga
och att brukarna inte får en tillfredsställande
försörjning för sig och sina familjer.
»

Här kopplas vi alltså omedelbart in på
det konventionella arealtänkandet, en
linje som statsrådet i sitt fortsatta resonemang
konsekvent följer. Statsrådets
slutsats när det gäller frågan om garanti
för jordförvärvslån till sådana brukningsenheter
som betecknas såsom inte
bärkraftiga blir därför kategorisk och entydig.
Han säger: »Det kan ej komma i
fråga att stödja förvärv av sådana företag.
»

Här kommer vi in på den intrikata
frågan om vad som menas med en bärkraftig
brukningsenhet. Här om någonstans
är gränserna flytande. Jag kan gärna
medge att jordbruk mellan, låt oss
säga, 2 till 6 hektar inte är bärkraftiga i
den meningen att de ger brukaren och
hans familj full försörjning. Det har väl
heller ingen begärt. Därmed finner jag
det dock ingalunda klarlagt att inte en
del av dessa brukningsdelar kan vara
ekonomiskt försvarbara och för brukaren
ett värdefullt komplement till andra
förvärvskällor.

Det stora flertalet av vad man kan beteckna
som egentliga jordbruk inom stora
delar av vårt land ligger i storleksordningen
7 till 10 hektar. Jag vågar påstå
att en betydande del av denna kategori
verkligen lever av sina jordbruk.
För denna mycket stora grupp av svenska
bönder måste det verka sällsamt förbryllande
att på högsta ort få fastslaget
att varken den mänskliga arbetskraften
eller den tekniska utrustningen kunnat
rationellt utnyttjas i deras företag.

Jag vill betona att jag ingalunda är
motståndare till storleksrationaliseringen

inom jordbruket. Där är säkerligen mycket
att göra och åtskilligt att vinna. Yad
jag vill ha sagt är, att vi behöver alla former
av jordbruk och att detta är ett område
där samhället har anledning att inom
förnuftiga gränser värna om den valfrihet
som tillgodoser den enskilda människans
ambitioner.

Jag tror inte heller man skall blunda
för det risktagande som ett ensidigt satsande
på de stora enheterna måste innebära
för statens del. Det är svårt att
säga vad ett tvåfamiljsjordbruk i dag med
djur, redskap, maskiner och nödiga inventarier
kostar. Det finns bedömare som
anser att man i den framtida rationaliseringsverksamheten
bör räkna med att
ett sådant jordbruk kommer att kosta 1
miljon kronor i södra Sverige och 500 000
kronor i mellersta Sverige; varför skillnaden
skall behöva bli så stor kan jag ju
aldrig förstå. Det är lätt att begripa, att
i ett sådant företag huvudparten av produktionskostnaden
ligger i räntor, amorteringar
och kontanta driftutgifter, medan
relativt sett en försvinnande liten
del utgör ersättning för den egna arbetsinsatsen.
Det är väl också lätt att räkna
ut hurusom en konjunkturförsämring eller
ett, kanske ganska måttligt, prisfall
kan reducera ersättningen för den egna
arbetsinsatsen till ingenting. Detta resonemang
innebär intet bestridande av de
större jordbrukens konkurrenskraft i
stort sett; det är bara ett konstaterande
i sammanhanget som jag tror att man
inte helt skall blunda för.

Jag vågar göra gällande att låne- och
bidragsgivningen till det mindre jordbruket
inte är lika riskfylld, förutsatt
givetvis att det hela skötes med förnuft
och omdöme och att tillbörlig hänsyn
tages till respektive låntagares personliga
förutsättningar. Här vilar ansvaret på
lantbruksnämnderna och deras organ.
Man bör nog inte frånkänna dem omdöme
och ekonomisk förtänksamhet. Jag
tror att det är angeläget, att de får fullfölja
sina rationaliseringssträvanden i
den takt och på de vägar utvecklingen
naturligt anvisar, utan de skärpningar
i direktiven som utskottets och propositionens
linje måste innebära.

136

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Tillämpningen av den huvudregel
propositionen följer måste innebära att
två tredjedelar, kanske mera, av de
brukningsdelar som nu finns icke kan
förvärvas eller inom sina nuvarande
gränser förbättras med hjälp av statlig
lånegaranti eller bidrag. För den som
råkar vara bosatt och verksam inom något
av de stora områden i vårt land, där
det övervägande flertalet jordbruk faller
under denna dom, måste det framstå
såsom oroande och djupt otillfredsställande
att nästan varje ärende skulle
bli föremål för den skärpta prövning
som utskottets förslag innebär. Detta omdöme
står sig nog även sedan det famösa
skrivfelet i Kungl. Maj :ts proposition
blivit rättat och det s. k. enfamiljsjordbruket
erkänts som en tolerabel
brukningsform.

Jag skall här inte närmare gå in på
frågan om stödjordbruken och förutsättningarna
för deras bibehållande. Låt
mig bara konstatera att skärpta regler
kan förväntas även när det gäller denna
kategori. Jag citerar ur propositionen:
»Till förvärv av stödjordbruk bör
lånegaranti i fortsättningen beviljas endast
om särskilda skäl tala härför.» Man
kan bara hoppas att i fortsättningen
t. ex. skogsinnehav kan tillmätas sådan
betydelse, att åkerarealen spelar en underordnad
roll.

I propositionen säges att benämningen
jordbruksegnahem inte bör användas
i fortsättningen. Denna anvisning synes
mig skäligen tvivelaktig. Om två unga
människor önskar förvärva en gård med
ett litet jordbruk, som tillgodoser både
deras bostadsbehov och deras behov av
att få äga eller bruka en bit jord, vilken
kanske till stor del kan skötas av hustrun
medan mannen utför sitt arbete vid
sidan av hemmet, skall vi då förhindra
det? Skall vi göra det samtidigt som vi
är beredda att bevilja vederbörande ett
egnahemslån på 50 000 kronor bara ett
stenkast därifrån?

Det förefaller som om man i sin rationaliseringsiver
skulle vara angelägen
att få så många som möjligt att lämna
jordbruket. Detta är ju egendomligt i en
tid då utvecklingen snarast pekar på att

man borde söka förmå så många som
möjligt att stanna kvar. Åldersfördelningen
bland de svenska jordbrukarna
är ju för närvarande skrämmande. Gruppen
omkring 60-årsstrecket är oroväckande
stor. År det denna kategori som
skall föra rationaliseringsverket vidare?
Jag tror det inte. Skall man ha någon
framgång i sina strävanden på längre
sikt, då behöver vi en jordbrukspolitik
som knyter unga människor till jordbruket
och landsbygden. Endast på det sättet
kan vi få fram ett naturligt urval,
vilket skall möjliggöra den omdaningsprocess
som även jag tror är ofrånkomlig
och nödvändig. Men låt även det
mindre jordbruket leva vid sidan av det
större! Endast på det sättet får vi den
valfrihet och den elasticitet som är nödvändig
för att tillgodose människornas
skiftande önskemål och ambitioner. Jag
sade i början av mitt anförande att vad
vi här diskuterar inte endast är en fråga
om ekonomi. Det är så mycket annat
som också kommer in i bilden. Det är
så många ovägbara faktorer som skall
fogas till om bilden skall bli fullständig.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis
få citera ett par rader ur en motion i
denna kammare som jag varit med om
att underteckna: »För många människor
måste det mindre jordbruket i fortsättningen
som hittills bli en livsform, vars
bärkraft ligger i en sammanvägning av
synpunkter och värden, som inte låter
sig restlöst redovisas i en företagsekonomisk
sifferkalkyl.»

Jag ber, herr talman, att få instämma
i tidigare gjorda yrkanden om bifall till
reservation 1 och i övrigt till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Andersson, Axel
Johannes, (fp) och herr Petersson, Erik
Filip, (fp).

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Med anledning av att jag
är motionär i detta ärende vill jag framföra
några synpunkter på de frågor som
behandlas i Kungl. Maj :ts proposition
nr 125 och jordbruksutskottets därav

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

137

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. in.

föranledda utlåtande. Först vill jag anlägga
några allmänna synpunkter på
ifrågavarande spörsmål.

När man läser proposition nr 125 får
man den uppfattningen att jordbruket
skall rationaliseras så att tvåfamiljsjordbruk
skall bli den form av jordbruk som
i framtiden skall vara normgivande då
det gäller storleken på svenska jordbruk.
Den rättelse av ett skrivfel, som
senare överlämnades till jordbruksutskottets
ledamöter, meddelade att även
enfamiljsjordbruk skulle kunna erhålla
stöd i form av garanti i fråga om jordförvärvslån.
Detta noteras med tillfredsställelse.

Rationaliseringen av det svenska jordbruket
har pågått och pågår i mycket
stark takt. Sålunda försvann, enligt det
preliminära resultat som föreligger från
1961 års jordbrultsräkning, ej mindre än
35 000 brukningsenheter från år 1956 till
år 1961. De svenska jordbruken är mycket
olika till sin storlek, till sin produktionsinriktning
och till sin produktionskapacitet.
Jag kan ej underlåta att poängtera
att inte endast jordbruksenheternas
storlek är avgörande för deras
ekonomiska utbyte och bärighet. Produktionsinriktningen
är ofta helt olika
vid små, medelstora och stora jordbruk.
De små jordbruken har ofta sin produktion
inriktad på animalieproduktion och
utgör härvid en komplettering av storjordbruken,
som mera inriktar sin produktion
på vegetabilier, medan de medelstora
jordbruken ofta har sin produktion
inriktad på båda dessa produktionsgrenar.
Detta gäller för södra Sverige.

Enligt propositionen har ej mindre än
157 000 brukningsenheter eller 60 procent
av det totala antalet en areal av
2—10 hektar. Departementschefen anser
att — jag citerar — »det ur det allmännas,
jordbruksnäringens och konsumenternas
synpunkt är utomordentligt angeläget
att i större omfattning än nu ej
bärkraftiga jordbruksföretag upphör
som självständiga brukningsenheter».
Detta kan väl knappast tolkas annorlunda
än att småbruken som sådana är
mindre önskvärda. Enligt min mening

utgör emellertid småbruken många gånger
en komplettering av de större brukningsenlreterna
och lämnar extra arbetshjälp
till dessa. Småbruken, eller stödjordbruken
som de kallas i propositionen,
har ofta sin produktion inriktad
på speciella produkter och är, om de
än ej lämnar fullgod ersättning åt brukarna,
ett lämpligt komplement till andra
sysselsättningar. Många småbrukare
har anställningar vid industrier och
andra näringar, och stödjordbruket utgör
deras bostad och hem. De individer
som önskar förvärva ett stödjordbruk
under förhållanden som här anförts bör
enligt mitt förmenande ha samma möjligheter
till förvärvs- och driftsstöd som
en- och tvåfamiljsjordbruk. Kostnaden
för ett sådant förvärv är ofta mindre än
kostnaden för en normal bostadslägenhet,
där staten lämnar en lånegaranti på
upp till 90 procent av byggkostnaden.
Enligt min mening bör grunderna för
stöd vid förvärv av stödjordbruk ej ändras.

Rationaliseringen av jordbruket fortsätter
i oförminskad takt, och att härvid
jordbruksenheter med dålig produktionskapacitet
kommer i förgrunden är
helt naturligt. Dessa utnyttjas ofta så att
skogsplantering förekommer på dem,
åkerarealen användes till betesmark eller
egendomen sammanlägges med någon
annan brukningsenhet.

Storleksrationaliseringen av ett lantbruk
betraktas ofta vara det radikalmedel
som ekonomiskt räddar brukaren.
Departementschefen uttalar också att organisationerna
bör göra jordbrukarna än
mer rationaliseringsmedvetna. Då förvärv
av ett tvåfamiljsjordbruk i södra
Sverige plus inventarier och maskinanskaffning
kostar bortåt en miljon kronor,
är det mer än en jordbrukare som
anser att ett dylikt jordbruk inte är ekonomiskt
lönsamt att driva.

Herr talman! Vårt svenska jordbruk
behöver både små och stora brukningsenheter
även i fortsättningen, och då
jordbruket rationaliseras måste det ske
med en klar bedömning av vilka förmåner
denna rationalisering medför. Kostnaderna
måste vägas mot inbesparingar

138

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

och fördelar. Här måste eu bedömning
ske från fall till fall och från storlek
till storlek och hänsyn tagas till produktionsmöjligheterna
som är högst varierande
i vårt avlånga land.

En annan fråga som kommer in i bilden
är driftsrationaliseringen. På stödjordbruken
är det ej möjligt att ekonomiskt
investera i dyra maskiner, men
med hjälp av maskinstationer kan den
frågan lösas på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt.

De siffror som jag tidigare anfört utgör
bevis på att utvecklingen inte står
stilla inom det svenska jordbruket. Att
driva jordbruk i dag som det drevs för
blott ett tiotal år sedan är otänkbart.
Utvecklingen folier just de ekonomiska
linjer som är normgivande för densamma,
och här bör samma låne- och garantimöjligheter
finnas för jordbruk
oavsett storlek, driftsform och produktionsinriktning.
Av stor betydelse är
just den enskilde individens bedömning
av sin driftsuppläggning och hans ekonomiska
bedömning av sin produktion.
Detta är helt avgörande för huruvida
den enskilde jordbrukaren skall lyckas i
sin verksamhet.

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag anfört vill jag biträda de yrkanden
som framställts i reservation nr 1
av herr Hermansson m. fl. och yrkar bifall
till densamma.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr förste vice talman! Jag lyssnade
med intresse till den argumentering man
anfört från centerpartiets och folkpartiets
sida. Jag fann i den argumenteringen
väsentliga förändringar gentemot den
uppfattning som i varje fall centerpartiet
presenterade 1959. De reservationer
som man ansett det nödvändigt att foga
till utskottets utlåtande bär ju vittnesbörd
om att man tydligen är i färd med
att avge en klar deklaration om att storleksrationaliseringen
i det här landet
har gått för snabbt.

Folkpartiet har delat sig i utskottet.
De två folkpartiledamöterna i utskottet
som tillhör andra kammaren har inte

satt sina namn under reservationen, tydligen
därför att de är medvetna om nödvändigheten
av att även i fortsättningen
bedriva en rationaliseringsverksamhet
som skall ge dem som är sysselsatta inom
jordbruket och inte minst de mindre
jordbrukarna förutsättningar att nå en
lönsamhet som är människovärdig.

När jag nämner detta, gör jag det därför
att jag tyckt att det varit särskilt
underligt att centerpartiet, som vid de
underhandlingar som har förts med regeringen
om en justering av sexårsavtalet
— i varje fall enligt vad tidningspressen
givit till känna — har givit ett
klart besked om nödvändigheten av att
forcera storleksrationaliseringen, nu
tycks — man får det intrycket när man
läser den reservation som är fogad till
jordbruksutskottets utlåtande — vara i
färd med att konservera människor i en
låg lönsamhet.

Jag har tillsammans med andra velat
hemställa om att Kungl. Maj:t skall ha
blicken öppen för konsekvenserna av den
rationaliseringsverksamhet som bedrivs,
när människorna på grund av dåliga levnadsbetingelser
tvingas att lämna de
hem de har byggt upp. Jag ställer frågan:
Varför? Svaret är helt enkelt att det bedrivs
en rationalisering även inom skogsbruket
som medverkar till en snabbare
utveckling på det här området, en utveckling
som i varje fall det stora flertalet
i det här samhället för endast några
år sedan inte hade en aning om. Det
kan inte ha undgått de flesta att man nu
har gjort vissa prognoser för skogsbrukets
framtid, i vilka man ger till känna
att man inom den närmaste framtiden
kommer att kunna genomföra en rationalisering
som innebär en minskning av
skogsarbetarnas antal med 50 000.

Jag tror att det är ett bekymmersamt
läge för norrlandskommunerna nu. Vi vet
inte hur vi skall bära oss åt för att påverka
regering och riksdag att se till att
vi får ersättningsföretag, som kan sysselsätta
den övertaliga arbetskraft som
måste lämna skogsbruket. I de flesta fallen
är denna arbetskraft i den åldern afl
den sannerligen har svårigheter att flytta.
Härtill kommer att även de som be -

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

139

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering'', m. m.

finner sig i något lägre ålder kan ha investerat
i bostadshus och driftsbyggnader
dels av egna besparingar, dels under
medverkan från staten via lantbruksnämnderna
och länsbostadsnämnderna.

Om man lyssnar till herr Jacobsson
verkar det som om rationaliseringen gått
alldeles för snabbt. Är så verkligen förhållandet?
Jag har här statistiska uppgifter,
låt vara att de är så gamla att de
låg till grund för riksdagens ställningstagande
år 1948. I statistiken inrymdes
då även brukningsenheter med en åkerareal
under 2 hektar, av vilka många
fanns i Västerbottens län. Sammanlagt
rörde det sig där om 27 000 sådana brukningsenheter.
Nu har de kommit bort.
Medelstorleken i Västerbottens län utgjorde
drygt 4 hektar, i Norrbottens län
under 4 hektar. I de sydligaste länen,
nämligen Malmöhus och Kristianstads
län, var medelstorleken enligt statistiken
från 1948 15 hektar respektive drygt 10
hektar.

Utan att trötta kammaren skall jag försöka
att visa vilka förskjutningar som
har skett enligt den statistik som är tillgänglig
i dag och som omfattar perioden
1951—1961. Om jag tar hela landet fanns
i gruppen 2—5 hektar år 1951 95 945
brukningsenheter, år 1956 87 554 och år
1961 66 635. Här har vi en minskning på
i runt tal 30 000. I gruppen 5—10 hektar
utgjorde antalet enheter år 1951 89 755,
år 1956 83 246 och år 1961 75 017, en
minskning på nära 15 000. Inom gruppen
10—15 hektar fanns 39 599 brukningsenheter
år 1951 och 33 163 år 1961, således
en minskning på drygt 6 000 brukningsenheter.
Inom gruppen 15—20 hektar
har antalet ökat. Där hade man 20 191
enheter år 1951, 20 630 år 1956 och 20 293
år 1961, alltså en ökning med 102 st. Inom
gruppen 20—30 hektar, en areal som
inte är för stor, är det en ökning med
537, och inom gruppen 30—50 hektar
har antalet brukningsenheter under denna
10-årsperiod ökats med 763. Men för
gruppen 50—100 hektar föreligger en
minskning med 6, och inom gruppen över
100 hektar är minskningen 139 brukningsenheter.

Herr Jacobsson deklarerade sin oro

för den avfolkning som skulle kunna ske
i Västerbottens län, men eftersom han
läser reservationen på det sättet att det
här gäller att skapa stödjordbruk för
dem som är sysselsatta inom småindustri
och annan industri, har jag svårt att tänka
mig att man har fog för någon sådan
oro, om vi kan få tillräckliga ersättningsindustrier
som ger småbruket full lönsamhet.
Jag tycker det är orätt när man
härvid ger sken av att departementschefen
inte haft någon som helst tanke på
de småbruk och de mindre småjordbruk
som behöver kompletteras och som lantbruksnämnderna
skall medverka till att
rusta upp. Hela sidan 32 i propositionen
bär vittnesbörd om att denna fråga står
öppen. Visserligen säger man att det är
skogsarbetare, men jag utgår ifrån att det
är därmed jämställda, vars inkomst från
jordbruket inte ger full bärighet. Men det
bör för lantbruksnämnden vara en given
regel att medverka till en klar ekonomisk
kalkyl, som skall ligga till grund för investeringarnas
berättigande. Det är en
sak som bör vara en garantiram även för
den som söker en statlig medverkan. Han
bör få lita på att upprustningskostnaden
blir rimlig så att inte stödjordbruket ger
ett negativt utslag i stället för ett komplement
i lönehänseende.

Om jag ser på hela landet — eftersom
man av reservationerna närmast får det
intrycket att centerpartiet och delvis
folkpartiet är i färd med att bromsa rationaliseringens
utveckling tar jag hela
landet — så visar statistiken att jordbruken
på 2—5 hektar har minskat med
20 919 från 1956 till 1961. Inom gruppen
5—10 hektar är minskningen 8 239,
inom gruppen 10—15 hektar 5 768, och
när jag kommer upp till gruppen 15—20
hektar är minskningen inte mer än 337
enheter. För gruppen 20—SO hektar ligger
den genomsnittliga minskningen för
hela landet på 223, men när jag kommer
upp till 30—50 hektar är ökningen 330
och för 50—100 hektar 39.

När man ser på reservationerna, så har
vi en reservation som rör den statliga
låneverksamheten till spannmålslagerhusen.
I det fallet har--om jag förstått ut vecklingen

rätt — jordbrukets förenings -

140

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

rörelse i stor utsträckning lyft sina lånemedel
i den fria marknaden, men det är
förståeligt om man här gått ut ifrån att
man vill ha en större ram genom den något
lägre räntesättningen. I den reservation
som vi från socialdemokratiskt håll
har fogat till utskottets utlåtande har vi
ansett att låneramen hör bibehållas oförändrad,
ty vi skall komma ihåg att det
finns en ytterligare bidragsform via lantbruksnämnden
när det gäller logbyggnaderna
i samband med driftsbyggnader.
Där har man en viss marginal beroende
av inkomstnivå, förmögenhet o. s. v., och
det statliga stödet är maximerat till 8 000
kronor. Jag skulle tro att i varje fall den
verksamhet som förekommer inom lantbruksnämnderna
tydligt visar att jordbrukarna
uppskattat dessa driftsbyggnadsbidrag.

Jag skall, herr talman, med det sagda
yrka bifall till jordbruksutskottets förslag
med undantag av punkt XXXII som
rör garantiramen. Där anser vi att riksdagen
bör följa Kungl. Maj:ts förslag.

Jag har tillsammans med eu ledamot
av utskottet från andra kammaren, herr
Lundmark, fogat en blank reservation till
utskottets utlåtande. Det rör den fråga
som redovisats i punkt XX. Man hänvisar
till att Kungl. Maj:t redan nu har uppmärksammat
den tvingande nödvändigheten
som föreligger från statens sida att
uppmärksamt följa utvecklingen inom
skogsbygderna, där människorna, som
jag tidigare nämnt, tvingas att bo kvar
för att de inte kan flytta. De bär byggt
bostäder via länsbostadsnämnderna, de
har i vissa fall haft bidrag och lån till
driftsbyggnader via lantbruksnämnderna,
och här står de inför den situationen
att på grund av de rationaliseringar som
genomförts inom skogsbruket tvingas
bryta upp. Men skall de fullgöra sina betalningsskyldigheter
torde det för alla stå
klart att en orimlig ekonomisk börda
drabbar dessa människor, som blir överflödiga
på grund av rationaliseringsåtgärder.
Jag har haft anledning att stanna
något vid den synpunkten, eftersom
jag anser att människorna bör ha trygghet
i sina anställningsförhållanden. Det
är nödvändigt att regeringen så skynd -

samt som möjligt inte bara när det gäller
rationaliseringen på jordbrukets område
utan även på andra områden vidtar sådana
åtgärder att den anställde inte med
kort varsel rationaliseras bort och sättes
i en mycket svår ekonomisk situation.

Med det anförda, herr förste vice talman,
ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som jag jämte några andra
ledamöter har avgivit, och i övrigt till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig allra först säga
att om utskottets behandling av de i
anslutning till Kungl. Maj ds förslag
väckta motionerna rent allmänt utgör
ett exempel på hur rationalisering bör
tillgå, tror jag att åtminstone några motionärer
i denna kammare förstår vad
utskottet egentligen menar med uttrycket
»rationalisering». Här har alltså utskottet
tagit knippen av motioner — ju större
knippen, desto högre form av rationalisering
tydligen — för att på några få
rader komma fram till något slags motivering
för avslag. Jag har efter herr
Svedbergs anförande blivit styrkt i min
uppfattning att det verkligen förhåller
sig på det sättet. Det finns emellertid
i det föreliggande utlåtandet exempel på
att denna form av rationalisering inte
slagit så särskilt bra ut. Min motion, nr
734 i första kammaren, har råkat komma
med i ett sådant här knippe i utskottets
hemställan under punkt XIV,
där det heter »att riksdagen må med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning samt
med avslag av motionerna 1:734...,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
besluta att de riktlinjer för inriktningen
och utformningen av den statliga verksamheten
för jordbrukets rationalisering
som fastställts av 1959 års riksdag
alltjämt bör vara i huvudsak normerande
för statens medverkan i rationaliseringsarbetet».

Man kan av denna sats i utskottets
hemställan få den uppfattningen, att de
motioner som är uppräknade har inneburit
att man nu skulle ändra på av

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

141

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

1959 års riksdag fastlagda riktlinjer för
jordbruksrationaliseringen. I min motion
är det inte alls på det sättet. Jag
stod ju fast vid 1959 års beslut -— det
är faktiskt Kungl. Maj:t och utskottet
som ändrat ståndpunkt.

Herr Svedberg tog i sitt anförande för
givet att jag menade att storleksrationaliseringen
har gått för snabbt. Om herr
Svedberg lyssnat uppmärksamt till vad
jag sade — vilket naturligtvis är för
mycket begärt — skulle han ha upptäckt
att jag inte alls uttryckt mig på det sättet.
Jag menar dock att det på alla områden
när det gäller känsliga avväganden
måste finnas nyanser. Det går inte
att med schabloner lösa kinkiga problem.
Det är detta som jag har sagt.

Sedan sade herr Svedberg någonting
som förvånade mig mycket. Han sade
att centerpartiet hade gått ifrån sin uppfattning
vid de nyligen hållna förhandlingarna
med regeringen. Mig veterligt
har inte centerpartiet fört några förhandlingar
med regeringen, utan det är
företrädare för jordbrukets organisationer
—- Sveriges lantbruksförbund och
RLF — som varit hos herr Erlander och
herr Holmqvist och diskuterat dessa frågor.
Jag måste alltså ställa frågan hur
herr Svedberg kan fälla ett sådant yttrande.

Jag måste med anledning av vad herr
Svedberg vidare anförde säga några ord
— även om det sker med tungt hjärta,
dels därför att herr Lage Svedberg är
min gode vän och dels därför att jag
har ett minne från mitt allra första år
här i riksdagen av att herr Svedberg i
Burträsk höll ett tal för det svenska småbruket,
enkannerligen det norrländska,
som gjorde mig mycket glad. När han
nu i dag påstår att vi vill konservera
någonting som inte kommer att finnas
och som inte bör finnas, tycker jag att
detta rimmar synnerligen illa med den
uppfattning, som herr Svedberg vid det
tillfället för några år sedan gav uttryck
åt.

Om herr Lage Svedberg tänker noga
efter, med utgångspunkt från sin egen
bygds situation, tror jag att hans uppfattning
i denna fråga stämmer ganska

väl överens med min, i varje fall hoppas
jag att så är fallet.

Det är riktigt att jag vill att så många
som möjligt skall stanna kvar i den
bygd där de bor, antingen som deltidsjordbrukare
eller som utövare av någon
annan näring. Herr Svedberg vill tydligen
i dag å sin sida, utan att presentera
något alternativ, medverka till att påskynda
bortflyttningen av dessa människor
och därigenom öka deras och
bygdernas svårigheter. Där ligger den
stora skillnaden i vår syn på denna speciella
fråga.

Herr HERMANSSON (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Lage Svedberg uttryckte
förvåning över att väsentliga förändringar
har skett i centerpartiets
uppfattning sedan år 1959 när det gäller
jordbrukets rationalisering och påstod,
att storleksrationaliseringen enligt
vår mening gått för snabbt. Det får stå
för herr Svedbergs egen räkning.

I mitt anförande anförde jag att det i
pressen och även från statsmakternas
sida har framförts kritik mot att storleksrationaliseringen
gått för långsamt.
Jag anser att det ändå har skett väsentliga
förändringar därvidlag under den
tid som rationaliseringen har pågått.
Från centerpartiets sida har vi godtagit
den av regeringen föreslagna rationaliseringen,
vilken den ställt medel till förfogande
för. Vi har till och med uttryckt
vår tacksamhet för detta. Däremot
önskar vi en smidigare anpassning
till bygdernas förhållanden för att kunna
bibehålla småbruket där det finns
förutsättningar för det att kunna fortleva.
Detta anser jag vara till nytta både
för jordbruket och för den industriella
expansionen. Jag har tidigare anfört exempel
och skall därför inte återkomma
till dessa nu.

Herr Svedberg var inne på frågan om
garantiramen till spannmålslagerhus,
vilken även jag tidigare har berört. Motivet
till att den frågan har tagits upp
är att det finns behov av en garantiram
på 11 miljoner kronor. I motionerna begäres
10 miljoner kronor, vilket utskot -

142

Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. in.

tet också har accepterat. Dessa garantiramar
utgör ju inget anslag från statens
sida utan ett borgensåtagande. De pengar
som behövs för dessa investeringar
tas i den öppna marknaden, men, som
herr Svedberg sade, till en lägre ränta.
Det är naturligtvis tacknämligt ur alla
synpunkter. Jag tycker denna rationalisering
borde gå i stil med det som från
jordbruksdepartementet har anbefallts i
andra frågor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag finner inte anledning
att gå in i någon hård polemik med
herr Lage Svedberg i denna diskussion,
utan vill bara göra ett par randanmärkningar
till hans anförande.

Han gjorde gällande att jag skulle ha
bestritt rationaliseringens värde. Det har
jag inte alls gjort. Däremot tror jag att
jag åtminstone i mitt anförande framhöll
raka motsatsen ett par gånger liksom att
det inte går att komma ifrån, att det också
ligger ett värde i att människorna, så
långt det är möjligt, får göra valet själva.

Herr Svedberg påstår också att jag har
sagt att rationaliseringen har gått för
snabbt. Något sådant sade jag aldrig i
mitt anförande, och inte heller på den
punkten har jag någon bestämd uppfattning.
Jag anser att rationaliseringen har
gått ungefär i den takt som det funnits
naturliga förutsättningar för, liksom jag
även tror att herr Svedberg i egenskap
av ledamot av lantbruksnämnden har
ungefär samma erfarenhet.

Om vi följer utskottets förslag och
hårdrar de direktiv, som måste bli en
följd därav, föreligger det nog risk för
att det uppstår ett rationaliseringsskede,
som kan medföra icke önskvärda konsekvenser.
Jag förmodar att inte heller
herr Svedberg kan bestrida, att utskottets
och Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt innebär väsentliga skärpningar av
nu gällande direktiv.

Herr Svedberg ansåg att vi behövde —
naturligtvis då främst med tanke på förhållandena
i våra bygder — nya företag
och industrier, som kan sysselsätta
folk. På den punkten är jag helt överens

med honom och vill bara därtill knyta
den reflexionen, att om så blir fallet, har
vi också fått nya sidoinkomster för de
berörda inom våra jordbruk. Det kanske
också innebär en ytterligare motivering
för ett bibehållande av dessa i så stor
usträckning som möjligt.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Genom en ödets nyck
blev jag inte i tillfälle att deltaga i jordbruksutskottets
handläggning av detta
ärende. I egenskap av motionär vill jag
emellertid tillåta mig att ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk några minuter.

Vad som i första hand förvånade och
något oroade i propositionen nr 125 var
väl dels den nu tillrättalagda inriktningen
mot tvåfamiljsjordbruk och dels att
skogen inte nämndes, vilket herr Gustafsson
tidigare har påpekat.

Redan när departementschefen inledningsvis
understryker att behovet av en
intensifierad strukturrationalisering och
annan rationalisering är trängande —
vilket jag i och för sig håller med om —
har jag satt ett litet frågetecken i kanten.
»Detta belyses bäst», säger nämligen
statsrådet, så som herr Jacobsson för övrigt
framhållit, »av att enligt senast tillgängliga
uppgifter ej mindre än cirka 60
procent eller ungefär 157 000 av hela antalet
brukningsenheter i landet alltjämt
har en åkerareal av mellan 2 och 10 hektar.
»

Denna uppgift får naturligtvis inte tolkas
så att alla dessa 157 000 enheter inte
är bärkraftiga. Skogstillgången ger många
av dessa brukningsenheter full bärighet.
Skogsbygderna dominerar ju vårt land,
och därför är den övervägande delen av
våra lantbruk också kombinerade jordoch
skogsbruk och måste så förbli. Också
i södra Sverige ser vi att skogsbruk
med begränsad areal åker blivit allt vanligare
och därtill en eftersökt och lönande
hantering. På dessa begränsade åkerarealer
bedrives kanske endast husbehovsjordbruk
men oftast specialodlingar
eller lämplig husdjursskötsel i form av
fjäderfä- eller fårskötsel, uppfödande av

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

143

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

biffkor o. s. v. — allt efter lägenhet och
Intresse och oftast med gott resultat.

I anledning av den motion som jag och
några partikamrater väckt säger utskottet
nederst på sidan 36 i utlåtandet, »att
någon ändring beträffande bedömningsgrunderna
för ett jordbruksföretags bärkraft
nu ej föreslagits. Detta innebär att
skogsmark tillhörande en jordbruksfastighet
utgör en av de komponenter som
skall beaktas vid bedömande av fastighetens
bärkraft.»

Det hade enligt min mening varit en
brist i betänkandet om detta inte hade
slagits fast. Sedan är det naturligtvis så,
att den maskintekniska utvecklingen under
de sista årtiondena skjutit familjejordbrukets
arealstorlek väsentligt uppåt
och att detta gäller såväl i fråga om åker
som skogsmark.

I detta sammanhang skulle jag vilja
erinra om något av vad 1959 års riksdag
uttalade. I jordbruksutskottets utlåtande
nr 30 detta år påpekades, »att de
eftersträvade arealstorlekarna kommer
att växla inom relativt vida gränser. I
skogsbygden blir givetvis tillgången till
skogsmark en betydelsefull faktor. Angeläget
är där att få till stånd en lämplig
kombination av jord- och skogsbruk i
rationella enheter.»

Längre fram i samma utlåtande säger
utskottet: »Såsom departementschefen

anfört. . . bör statens medverkan i jordbrukets
strukturrationalisering liksom
hittills ske under behörigt hänsynstagande
till de skilda orternas naturliga produktionsförutsättningar
och andra lokala
förhållanden. Bl. a. får givetvis ägosammansättningen
varieras med hänsyn till
skogstillgång m. m. i orten. Tillskapandet
och förbättringen av kombinerade
jordbruk, med en lönsamhet som svarar
emot tvåfamilj sjordbruk i slättbygden,
bör således kunna stödjas av rationaliseringsorganen.
»

Jag är angelägen att framhålla vad vi
härvidlag har att rätta oss efter.

Utskottet understryker vidare 1959, att
det är »angeläget att rationaliseringsorganens
möjligheter att främja strukturomvandlingen
icke kringskäres genom snäva
författningsbestämmelser».

Detta synes mig böra gälla även framdeles.
Jag citerar detta med anledning
av vad som tidigare har framhållits här
i debatten, och instämmer i kravet på
att rationaliseringsorganet ges stor frihet
i sitt handlande.

Å andra sidan är jag angelägen att också
framhålla ett annat viktigt påpekande,
som utskottet gjorde 1959, nämligen
»att den, som genom det allmännas biträde
erhåller skog till komplettering av
sin fastighet, ej bör åtnjuta bidrag av
allmänna medel för att nedbringa anskaffningsvärdet
under det värde skogen
objektivt har med hänsyn till den avkastning,
som kan påräknas av densamma».

Herr talman! Jag har funnit det angeläget
att erinra om dessa direktiv som
ett komplement till det utlåtande vi i dag
behandlar. Med det citerade som grund
tror jag att rationaliseringsverksamheten
bör kunna bedrivas ändamålsenligt även
i skogsbygderna. Framgången i rationaliseringssträvandena
blir emellertid ytterst
beroende av lantbrukarnas eget intresse
och medverkan. Utan en sådan
medverkan och ett sådant intresse tror
jag inte att vi kommer långt.

Här kommer yrkesutbildningen med i
bilden. Det är onekligen ett oroande tecken
att elevantalet vid våra jordbruksskolor
på många håll har minskat. Jag
vet inte vad det beror på — om man
inte längre tror på jordbruket på samma
sätt som tidigare. Men vi får hoppas att
det är övergående. Å andra sidan är tillströmningen
till skogsbruksskolorna
glädjande. Den alltför länge eftersatta
yrkesutbildningen på skogsbrukets område
håller nu på att avhjälpas, och jag
tror i en uppläggning som är ovanligt
väl lämpad för ändamålet genom sin
kombination av teoretisk undervisning
och praktisk handledning även på den
egna skogen.

För rationaliseringsverksamhetens
framgång är vidare en fortlöpande upplysnings-
och fortbildningsverksamhet
av nöden. Skogsvårdsstyrelsernas nödtvunget
höjda biträdestaxor är härvidlag
otvivelaktigt en motverkande faktor.
Lägre taxor skulle i sammanhanget inte

144 Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. ni.

betyda något större inkomstbortfall för
statsverket — i varje fall inte i jämförelse
med vad rationaliseringsverksamheten
som helhet kostar. Och nog får det
anses rimligt — åtminstone så länge
skogsbruksskolorna inte är utbyggda till
tillfredsställande kapacitet — att skogsägarna
genom skogsvårdsstyrelserna direkt
till rimligt pris kan erhålla de råd
och all den upplysning, som de kan behöva
för att rationellt driva sin skogsskötsel.
— Inom parentes vill jag också
uttala en förhoppning om att skogsvårdsstyrelserna
även i andra avseenden
beredes tillfälle att deltaga i rationaliseringsarbetet
i större utsträckning än
hittills, helst som lantbruksnämnderna
är hårt ansträngda. Skogsvårdsstyrelserna
har en stor uppgift i detta sammanhang
•— en uppgift som andra organ
knappast kan fylla.

Av reservationerna skall jag endast
beröra den första. Den gäller avvägningen
av rätten till kreditgaranti för
olika former av stödjordbruk. Tolkar
man utskottsutlåtandet så, som jag vill
göra, nämligen att kreditgaranti kan beviljas
den som vill förvärva ett stödjordbruk
om så bedömes erforderligt för att
trygga landsbygdens säsongmässiga arbetskraftsförsörjning,
bör icke mycket
skilja reservanter och utskottsmajoritet
åt. Däremot kan väl inte jordbruksstödet
gärna ifrågakomma för att tillfredsställa
tätorternas behov av arbetskraft.
Stödjordbruken — sedda ur landsbygdens
synvinkel — fyller onekligen en
näringspolitisk uppgift. Jag vill tillägga
att den som är beredd på förvärvsarbete
säsongmässigt vid sidan av ett mindre
jordbruk väljer en livsform, som jag av
erfarenhet vet fyller ett behov och som
kan ge en god och tryggad existens. Det
hela är en avvägningsfråga som jag hoppas
kan finna en nöjaktig lösning även
efter utskottets direktiv.

Som framgår av mitt anförande, herr
talman, är jag rätt till freds med utskottets
utlåtande. Jag vill sluta med förhoppningen
att rationaliseringsverksamheten
med sina ökade resurser i praktiken
skall motsvara förväntningarna
och yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr BERG (s):

Herr talman! I detta skede av debatten
kanske det inte skadar att erinra om
att den proposition, som vi behandlar,
och den diskussion, som grundar sig
på propositionen, hänför sig till den
överenskommelse som har träffats emellan
regeringen och företrädare för jordbruket.
När man har lyssnat til! dagens
debatt här och tidigare i jordbruksutskottet,
där den också var mycket långvarig,
frestas man faktiskt att förse ordet
»överenskommelse» med citationstecken.
Här kommer fram så många
propåer om uppluckringar i överenskommelsen,
att man frestas att göra den
reflexionen, att vederbörande nästan
var beredda att upphäva den så fort man
hade satt namnet under den.

Jag tycker det är karakteristiskt för
hela stämningen ibland jordbrukets
målsmän, att här kommer förslag om
nya begrepp och termer som innebär,
att man skall skapa nya subventionsformer.
Vi är vana vid att röra oss med
begreppen stödjordbruk och ofullständiga
jordbruk. I en del av motionerna
har man andra begreppsbestämningar.
Man talar om »övergångsjordbruk», och
i en motion hittar vi en term som denna:
»jordbruk som inte representerar
full bärkraft».

Det är litet svårt att förstå, i varje
fall för lekmannen, vad det är för skillnad
på dessa beteckningar. Men om det
inte är någon skillnad, varför för man
då fram förslag om nya stödformer? Jag
kan inte värja mig för intrycket att avsikten
är att försöka på omvägar ytterligare
fylla ut den subventionspolitik,
som karakteriserar det svenska jordbruket
av i dag.

Mig förefaller det som om strävandena
att behålla så många enheter som
möjligt är rätt markerad. Detta sker i en
situation, då man i varje fall säger sig
vara överens om att en reducering av
antalet enheter framstår som det mest
förnuftiga och den framkomligaste vägen
ut ur krisförhållandena.

Vi har i dagens debatt hört ifrågasättas,
om det verkligen är nödvändigt
att gå fram i den hastiga rationalise -

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

145

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

ringstakt som är utmärkande för propositionen.
Man har ifrågasatt om inte
regeringens rationaliseringspolitilc går
för långt. Jag antecknade inledningsvis
under herr Hermanssons anförande att
han ansåg regeringens rationaliseringspolitik
»stelbent» och »byråkratisk».

Allt det där sägs nu i en situation då
det överväldigande antalet människor i
detta land med rätta bär kommit till den
uppfattningen, att storleksrationaliseringen
verkligen inte går i för snabb
takt, utan alldeles tvärtom. När den frågan
ställs från centerpartihåll, om kravet
på bärkraft måste realiseras så
snabbt som det förutsättes i propositionen,
kan därför svaret inte bli något
annat än ja. Det finns väl många — och
jag ansluter mig till dem — som vill
tillägga, att rationaliseringen helst bör
gå ännu snabbare, fastän man har svårt
att se hur den större snabbheten skall
kunna uppnås när det anmäls så många
den obotfärdiges förhinder.

Jag tycker för min del att jordbruksministern
är värd heder för sin beslutsamhet
att verkligen ta krafttag för att
öka rationaliseringstakten. Jag tror att
inte minst konsumenterna ■— och de är
ju en part som man inte bör glömma i
det här sammanhanget — i denna beslutsamhet
hos jordbruksministern ser ett
gott tecken; det är ju i alla fall konsumenterna
som i sista hand får betala
priset för jordbrukets överproduktion.

Efter att ha lyssnat på dagens debatt
— som karakteristiskt nog inleddes av
tre representanter för det gamla bondeförbundet
■—• kan jag inte undgå intrycket
att jordbrukets företrädare och
talesmän här i riksdagen, i varje fall
att döma av de synpunkter som har
kommit till uttryck nu, envist håller fast
vid en orealistisk syn på dagens läge.
Jag ifrågasätter inte ett ögonblick motiven,
men deras recept till näringens
främjande kan ju bara leda till ett förlängt
lidande.

Jag erinrar mig att under den mycket
långvariga behandlingen i jordbruksutskottet
av propositionen någon av jordbrukarnas
egna representanter fäste sina
kollegers uppmärksamhet på den lika

ofrånkomliga som triviala sanningen, att
om man fortsätter att envetet kräva nya
subventioner, ökade subventioner och
nya former för subventionsgivningen, så
leder det bara till att alla jordbrukare
får det sämre. Såvitt jag kan påminna
mig fanns det ingen i utskottet som tog
upp den saken till debatt. Alla är väl innerst
inne överens om sanningen i detta
påstående, och om alla är överens om
att i själva verket alla får det sämre om
man håller på med den här konstgjorda
andningen för jordbrukets vidkommande,
så borde man i stället söka förverkliga
det som ingick såsom ett element i
den överenskommelse på vilken propositionen
bygger.

Utskottet fäster uppmärksamheten vid
det när utskottet med tillfredsställelse
konstaterar, att företrädarna för jordbrukets
organisationer vid de överläggningar
som föregick överenskommelsen
förklarade sig beredda att »genom upplysning
och rådgivning verksamt stödja
arbetet på en hastigare rationaliseringstakt».

Jag ifrågasätter emellertid — och jag
tror att det är många som gör detsamma
— om man verkligen understöder jordbruksministern
i hans strävanden att
uppnå en snabbare och effektivare rationalisering,
om man på det sätt som
har skett i dag tar upp den ena invändningen
efter den andra och kräver och
föreslår och önskar att icke bärkraftiga
jordbruksenheter skall hållas under armarna
mer än som sker. Jag tycker att
de synpunkter och krav som har framställts
i dag av jordbrukets företrädare
rimmar rätt illa med den utfästelse som
jordbrukets egna företrädare gjort i förhandlingar
med regeringen.

Herr talman! Jag är icke jordbrukare,
men såsom ledamot av jordbruksutskottet
har jag under många år lyssnat
till diskussionerna om jordbrukets problem,
och jag har inte kunnat undgå att
göra dessa reflexioner, som jag tycker
det finns anledning att ta in som ett
element också i dagens debatt.

Jag ber att få ansluta mig till det yrkande
som har ställts av herr Lage
Svedberg.

146 Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Herr ÅKESSON (fp) kort genmäle:

Iierr talman! Herr Berg ville i sitt inlägg
göra gällande, att det träffats en
överenskommelse mellan jordbrukets organisationer
och statsmakterna om att
främst småbruket skulle bortrationaliseras.
Jag ifrågasätter verkligen att man i
den föreliggande överenskommelsen
skulle ha enats om något sådant!

Herr Berg sade också att de svenska
konsumenterna skulle komma i ett bättre
läge än tidigare när man på detta
sätt bortrationaliserar det svenska jordbruket.
De priser, som konsumenterna
nu får betala för det svenska jordbrukets
produkter, skulle nämligen då bli
lägre.

Jag har, herr talman, den uppfattningen
att priset på de svenska jordbruksprodukterna
baseras på avkastningen
vid medelstora jordbruk och inte
på de priser som det svenska småbruket
eventuellt behövde ha för att
uppnå den lönsamhet som egentligen
vore nödvändig.

Det svenska småbruket av i dag drivs
i olika kombinationer: jordbruk-skogsbruk,
jordbruk-skogsarbete, jordbrukspeciell
animalieproduktion, jordbrukkonservväxtodling,
jordbruk-industriarbete,
jordbruk-fruktodling, etc. Jag ifrågasätter
om man verkligen kan sätta
denna grupp medborgare i en sämre
ställning då det gäller möjlighet att få
stöd och hjälp vid förvärv av dylika
jordbruk.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Berg resonerade som om de synpunkter,
som här har framförts, skulle
innebära en uppluckring av avtalet och
ett försök att införa nya begrepp som
skulle sudda ut den målsättning som
detta avtal åsyftar.

Jag ber att bestämt få understryka
att så icke är fallet. Tvärtom har vi väl
alla haft den bestämda uppfattningen,
att vad det här gäller är att få fram de
ekonomiska och personella resurser som
är nödvändiga för genomförande av ra -

tionaliseringen. Det är ett missförstånd
av dem som tror att rationalisering betyder
att man bara så att säga slår ut
jordbruk. Rationalisering betyder såvitt
jag förstår att man skapar bärkraftiga
enheter eller sådana enheter som kam
bestå på längre sikt tack vare möjlighet
till försörjning vid sidan av.

Bland de »nya» begrepp, herr Berg:
konstruerade, nämnde han till min stora
överraskning begreppet »övergångsjordbruk».
Det innebär ju att det är fråga
om ett jordbruk som har möjlighet att
utvecklas till att bli bärkraftigt. Det är
ingenting nytt, utan ett begrepp av mycket
gammalt datum.

Herr Berg undrade vidare om övergångsjordbruk
var synonymt med ett
jordbruk som inte har full bärkraftighet.
Nej, det begreppet är mera omfattande.
Somliga jordbruk går inte att
komplettera, och de är i en svår situation.
Andra kan kompletteras genom inre
och yttre rationalisering men också
genom att vederbörande innehavare får
möjlighet till mera stadigvarande utkomst
vid sidan av jordbruket.

Till sist skall jag, herr talman, be att
få reagera en smula mot att herr Berg
tyckte illa vara att man gjorde gällande,
att det inom rationaliseringsverksamheten
understundom förmärkts uttryck
för stelbenthet och byråkratism.
Jag visste inte att det ingick i avtalet att
man inte skulle få påtala sådana oarter
i den mån de finns. Jag tror att det är
i full överensstämmelse med propositionens
önskan om en bra och vettigt bedriven
rationalisering, att man håller
efter sådana företeelser och ser till att
man verkligen kan få en smidig och
obyråkratisk handläggning av dessa frågor,
som är av stor betydelse för landet
och de människor det gäller.

Herr BERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Åkesson
bara helt kort genmäla, att till jordbrukets
överskottsproduktion bidrar alla
slag av jordbruk, således även det mindre
jordbruket.

Till herr Ferdinand Nilsson vill jag

Onsdagen den 22 maj 1963

Nr 24

147

Ang. statligt

säga, att när jag talade om uppluckring
så menade jag —- och sade det också —
uppluckring av hela jordbrukspolitiken.
Jag talade inte om uppluckring av avtalet.
Ju fler undantag man försöker skapa,
desto större är risken för att man
skjuter sönder den ena delen efter den
andra av hela den jordbrukspolitik, om
vilken man är överens, eller åtminstone
säger sig vara överens, och som senast
1959 stadfästes här i riksdagen.

Vidare vill jag säga att det nog inte
är så felaktigt som herr Ferdinand Nilsson
ville göra gällande att här påtala
de nya subventionsformer, som man motionsledes
försöker föra in i jordbrukskomplexet.
Han förklarade ju själv att
det här är fråga om synonyma begrepp.
Varför skall man då ge det olika namn
när man menar samma sak, om man inte
strävar efter att kamouflera försöken
att få in nya subventionsformer?

Slutligen vill jag säga, herr talman, att
jag inte heller tror att i det av jordbruksministern
träffade avtalet ingår
någon överenskommelse om att man
skall värja sig mot stelbent byråkratism
o. s. v., men när jag reagerade mot herr
Hermanssons resonemang berodde det
närmast på att jag föreställer mig att i
överenskommelsen förutsattes inte bara
krafttag för en snabbare takt och ett effektivare
arbete när det gäller storleksrationalisering
utan också att det hela
skulle göras smidigare. Jag tror att detta
också är jordbruksministerns uppfattning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Bergs replik vill jag bara framhålla att
jag sade, att begreppen inte var synonyma,
därför att jordbruk som inte representerar
full bärkraft kan vara dels övergångsjordbruk,
dels stödjordbruk med
full existensmöjlighet för brukaren genom
arbete vid sidan, dels också jordbruk
som inte ens så kan ge full försörjning.
När det ena begreppet inte
täcker det andra är det nödvändigt att
man rör sig med båda begreppen.

stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Till sist hade jag väntat att herr Berg,
som vill ha fart på rationaliseringen
och som jag förmodar med rationalisering
inte bara menar storslakt på bönder,
skulle ha kunnat kosta på sig ett
litet erkännande av de krav som vi, några
motionärer, har framfört på förbättrade
resurser, personellt och ekonomiskt,
för att få rationaliseringsverket
i gång. Det borde väl ändå passa herr
Berg!

Herr BERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog, herr
Ferdinand Nilsson, att de krafttag som
nu skall tas innebär ett ordentligt tillmötesgående
av önskemålen om stöd för
en snabbare och mer omfattande rationalisering,
i den mån man menar allvar
med sina förslag i det avseendet.

Skillnaden mellan t. ex. ett »ofullständigt
jordbruk» och ett »övergångsjordbruk»
får nog göras till föremål för
en något mer analysbetonad utredning
än den som herr Ferdinand Nilsson nyss
har presterat. Det är nog nödvändigt för
att vi skall få verklig klarhet om skillnaden
mellan dessa båda begrepp.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom
handläggningen av återstående ärende
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till kammarens nästa sammanträde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 285, till Konungen, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
21 december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 290, i anledning av motion om utvidgning
av statens järnvägars reserabatter
för studerande; samt

nr 291, i anledning av motioner om
rabatter för studerande, militärer och

148 Nr 24

Onsdagen den 22 maj 1963

folkpensionärer vid resor på statens
järnvägars busslinjer.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 136, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.

Anmäldes och bordlädes
sammansatta konstitutions-, bankooch
första lagutskottets betänkande nr
2, med förslag angående anslag för budgetåret
1963/64 till ombudsmännen och
deras expeditioner samt ändringar i
tjänste- och personalförteckningarna för
dessa expeditioner, m m.;

statsutskottets memorial:
nr 141, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om statsbidrag

till Svenska diakonisällskapets sociala
utbildningsverksamhet; och

nr 152, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
S:t Lukasstiftelsen; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 58, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 33 och 87 §§ barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97), dels ock i
ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630020